Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1963

18—22 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 18 januari

Sid.

Svar på fråga av herr Nordgren ang. viss komplettering av sjöräddningstjänsten
........................................... 3

Interpellationer av:

herr Larsson i Umeå ang. anslag ur lotterimedelsfonden till kulturfrämjande
åtgärder.................................... 5

herr Eriksson i Bäckmora ang. slaktdjursavgiften på fläsk...... 5

herr Persson i Heden ang. åtgärder mot halka på vägarna...... 6

herr Holmberg ang. förbättring av den svenska sjöfartens förutsättningar
vintertid ................................... 7

Tisdagen den 22 januari f.m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.................... 9

Tisdagen den 22 januari e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............. 89

1-—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

A'' A

......ir-?f.A ,

*••'''' - i tv/-- ** :-$:.yh i''v.; -''.-..V

• - ■ * ■ ■'' • ■ ■ ■■• • ■ ■ ''

'' > S’0 <■*''>.

Fredagen den 18 januari 1963

Nr 3

Fredagen den 18 januari

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Christenson i Malmö och Andersson
i Ryggestad enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna,
herr Christenson i Malmö under tiden
den 14—den 21 januari och herr Andersson
i Ryggestad från och med den
14 innevarande januari tills vidare.

Herrar Christenson i Malmö och Andersson
i Ryggestad beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Svar på fråga ang. viss komplettering
av sjöräddningstjänsten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet,
om denne — mot bakgrunden
av de stora risker som sjöfolket löper i
nuvarande is- och väderlekssituation -—
ämnar komplettera sjöräddningstjänsten
med en till Hälsinge flygflottilj i Söderhamn
baserad helikopter.

Då frågan avser en ärendegrupp, som
fortfarande intill den 1 juli 1963 handlägges
inom handelsdepartementet, ankommer
det på mig att besvara densamma.

lag vill svara följande.

En av marinens helikoptrar har under
de senaste stormdygnen tillfälligt
ombaserats från Berga utanför Stockholm
till Söderhamn. Undersökningar

pågår inom marinledningen i samråd
med sjöfartsstyrelsen om förutsättningar
föreligger även för en mera stadigvarande
basering av en helikopter i Söderhamn.
Som ett alternativ på kort sikt
håller isbrytarledningen sedan omkring
en vecka också på med att undersöka
möjligheterna att i söderhamnsområdet
förlägga en av de till sjöfartsstyrelsen
kontraktsbundna helikoptrar, vilka
tillhör enskilt företag. Dessa undersökningar
beräknas leda till resultat
inom de närmaste dagarna.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det snabba svaret på min
fråga. Jag ber också att å befolkningens
och framför allt å sjöfolkets vägnar få
framföra ett särskilt tack för den snabba
åtgärd som vidtagits i ärendet under
de senaste dagarna.

Vi hade ju frågan uppe till diskussion
redan för två år sedan efter den katastrof
som inträffade vid jultiden 1960.
Statsrådet hänvisade då till en undersökning
som skulle göras av flygvapnet
rörande användande i större utsträckning
av helikoptrar inom sjöräddningstjänsten.
Erfarenheten av händelsen
utanför söderhamnskusten den gången
säger oss, att den då nödställda besättningen
kunde hämtas i land endast
med utnyttjande av helikopter och alltså
inte på det traditionella sättet, d. v. s.
med fartyg. Under de senaste dagarna
har liknande tillbud och även en katastrof
inträffat. En helikopter skulle under
dessa förhållanden säkerligen ha
varit till stor nytta.

Nr 3

Fredagen den 18 januari 1963

Svar på fråga ang. viss komplettering av

Då det nu av statsrådets svar synes
framgå att en helikopter tillfälligt stationerats
vid F 15 och att alla möjligheter
undersöks att få densamma stadigvarande
baserad där uppe ber jag
att än en gång få tacka för svaret och
den vidtagna åtgärden.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att fortsätta diskussionen
med herr Nordgren. Men jag undrar om
jag ändå inte skall lämna den upplysningen,
att hittills företagna utredningar
i den fråga som herr Nordgren berörde,
när han tog upp spörsmålet för
två år sedan, har givit vid handen att
helikoptrar som komplement kan vara
till nytta i sjöräddningsverksamheten.
Däremot är det mycket tveksamt, huruvida
man kan begagna dem i den utsträckning
som herr Nordgren kanske
tänker sig. Frågan om hur sjöräddningstjänsten
skall utrustas har också i hög
grad komplicerats av att man nu undersöker
möjligheterna att använda s. k.
•svävfarkoster, d. v. s. farkoster som går
ovan vågorna, inom sjöräddningsverksamheten.
Det är av -den anledningen
som den utredning, som jag berörde i
svaret på herr Nordgrens fråga för två
år sedan, ännu inte avslutats.

Härefter meddelade hem talmannen,
att herr Hamrin i Kalmar begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20 mom.

4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Hem talman! Sjöräddningstjänsten är
ju en mycket betydelsefull fråga, som
blir aktuell varje gång vi får sådana isvintrar
som vi nu bär. I en interpell-a -

sjöräddningstjänsten

tion 1961 frågade jag inrikesministern
om denna sak, som jag tycker det finns
anledning att ta upp i större sammanhang
och med litet större energi än
genom att bara försöka klara den akuta
situation som uppstår, när vi får en
hård snö- och isvinter.

Det gäller bär inte bara räddningen
av sjöfolk, utan det är också fråga om
kontakten med befolkningen i de av
isen och snön isolerade trakterna, ett
problem som vi ständigt bär känning av
nere på ostkusten och i kalmartrakten
framför allt när det gäller befolkningen
på Öland. Där är man ju i alldeles särskilt
hög grad utsatt för väder och vind.

Det gäller heller inte enbart räddningen
av den civila befolkningen, utan
det är också ett militärt krav att vi får
en räddningstjänst som verkligen fungerar
och som man kan lita på. Jag vet
att många av de värnpliktiga som tjänstgör
vid flygvapnet är djupt bekymrade
över att sjöräddningstjänsten inte är
ordnad så att de har en verklig chans
att klar-a sig, om de tvingas hopp-a över
öppen sjö. Nu bär man i flygvapnet visserligen
fått en overall, som påstås kunna
klara dem i två timmar — tidigare
hade de ingen möjlighet att leva längre
än tio å tjugu minuter, om de blivit
tvungna -att under de tre kallaste månaderna
hopp-a i öppen sjö — -men den
räddningsmöjligheten bör om möjligt
kompletteras med en effektiv användning
av helikoptrar.

Jag fick 1961 den upplysningen av
inrikesministern att flygvapnet skulle
utrustas med ett tillräckligt antal helikoptrar
och att man på det sättet skulle
bygga ut sjöräddningstjänsten. Samtidigt
gavs det ett halvt löfte om en samordning
mellan den militära och den
civila sjöräddningen. Jag hoppas nu,
herr statsråd, att det löftet uppfylle-s
och att vi får en effektiv sjöräddningstjänst
både för den civila befolkningen
och för de militära behoven.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen dén 18 januari 1963

Nr 3

Interpellation ang. anslag ur lotterimedelsfonden till kulturfrämjande åtgärder —

Interpellation ang. slaktdjursavgifter på

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 31—
34;

till bevillningsutskottet motionerna nr
35 och 36;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 37—42; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 43—45.

§ 5

Föredrogs den av fru Thunvall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående skolungdomens möjligheter
att erhålla praktisk yrkesorientering
på sjukhus och inom polisväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. anslag ur lotterimedelsfonden
till kulturfrämjande åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade: Herr

talman! Som framgått av dagspressen
har Sveriges Radio fått avslag
på en framställning att ur lotterimedelsfonden
få ett anslag om 35 000 kr. för
att möjliggöra en tilltänkt turné av radioorkestern
till övre Norrland. Enligt
tillgängliga uppgifter skulle Sveriges
Radio tillskjuta 40 000 kronor för att
möjliggöra turnén. Enligt uppgifter skall
det ha förflutit omkring fem år sedan
radioorkestern sist turnerade i Norrland
och skulle då ur lotterimedclsfon -

fläsk

den ha utgått ett bidrag för genomförandet
av denna turné. Det får väl anses
självklart att Sveriges Radio av sina
medel ej kan bestrida särskild turnéverksamhet,
utan bör det ur tillgängliga
kulturanslag tillhandahållas medel för
att en sådan direkt kulturbefrämjande
verksamhet som den turné är, som radioorkestern
planerat, kommer till
stånd. De medel som utgår ur lotterimedelsfonden
avses för att stödja och
stimulera bland annat just sådan kulturfrämjande
verksamhet som i detta fall
planerats. Det är självklart att det i
Norrland har väckt stort uppseende att
ett avslag givits på en sådan ur norrländsk
synpunkt rimlig framställning,
särskilt som Norrland knappast kan anses
ha blivit gynnat av anslagen från
lotterimedelsfonden.

Med åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Är herr statsrådet i tillfälle att redogöra
för efter vilka grunder medel
ur lotterimedelsfonden utdelas till kulturfrämjande
åtgärder?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att musiklivet i Norrland får ökad anslagstilldelning
av lotterimedel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. slaktdjursavgifter på
fläsk

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäcknior a (ep),
som yttrade:

Herr talman! Förutsättningarna för
jordbruksnäringen varierar väsentligt
mellan skilda delar av vårt land. Rakgrunden
härtill är betingad dels av
skillnader i klimat och jordmån och
dels av skillnader i tradition och allmän

Nr 3

Fredagen den 18 januari 1963

Interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna

inriktning av jordbruksproduktionen.
Traditionellt har tyngdpunkten i fläskproduktionen
kunnat återfinnas i södra
delarna av vårt land. Här bär uppenbarligen
mera tradition än faktiska förhållanden
kommit att bli bestämmande.
I realiteten torde de praktiska förutsättningarna
för fläskproduktion där
inte vara väsentligt bättre än i övriga
delar av landet, inklusive Norrland. De
stora kvantiteterna fodersäd produceras
i Mellansverige. Även en väsentlig
del av den sydsvenska fläskproduktionen
torde grundas på fodersädsproduktionen
i Mellansverige.

De fem nordligaste länen är icke
självförsörjande när det gäller fläsk. I
själva verket torde självförsörjningsgraden
f. n. vara så låg som oa 17 procent.
En betydande införsel sker därför från
södra Sverige. Samtidigt är ett av det
norrländska jordbrukets stora problem
de få möjligheterna till differentiering
av produktionen. En strävan från jordbruket
i de fem nordligaste länen att i
ökad utsträckning tillgodose den lokala
marknadens efterfrågan på fläsk får
därför anses naturlig och önskvärd.
Fläskproduktion i Norrland, bedriven
för den lokala marknadens behov och
under införsel av fodersäd från Mellansverige,
är givetvis icke mindre berättigad
än en fläskproduktion med samma
utgångspunkt i södra delarna av landet.
I realiteten har emellertid den norrländska
fläskproduktionen relativt befunnit
sig på tillbakagång.

Med dessa utgångspunkter kan det
icke vara rimligt, att fläskproduktionen
i Norrland belastas med samma kostnader
för överskottsproduktionens avsättning
som fläskproduktionen i övriga delen
av landet. Det norrländska jordbruket
bidrar ju inte till produktionen
av några överskott, sett mot bakgrunden
av att dess fläskproduktion dels
befinner sig på tillbakagång och dels
endast i mindre omfattning kan klara
den lokala norrländska marknadens behov.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till avskaffandet av slaktdjursavgiften
på fläsk i de fem nordligaste
länen eller alternativt en sådan differentiering
av avgiften att belastningen
på det norrländska jordbruket i berörda
avseende väsentligen kan mildras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder mot halka
på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den kraftiga expansion,
som bilismen fått under senare tid, har
medfört ökade risker för trafikolyckor.
Åtgärder för ökad trafiksäkerhet framstår
som synnerligen angelägna. Det kan
konstateras att statsmakterna i allt större
utsträckning vidtagit sådana åtgärder
av olika slag för att söka hindra en
fortsatt tillväxt i olyckstalet. Men det
kan väl också råda enighet om att en
tillfredsställande trafiksäkerhet ännu
inte på långt när kunnat uppnås.

Ett svårbemästrat problem är härvid
givetvis att så långt möjligt eliminera de
risker, som halt väglag innebär. Särskilt
gäller detta, när ett plötsligt omslag
i väderleken medför en besvärlig
halka på vägbanorna inom stora områden.
Vid flera tillfällen under vintern
har sådan s. k. blixthalka inträffat, såväl
i höstas som nu de senaste veckorna.
Ett flertal svåra trafikolyckor har skett
under den senaste tiden. I många fall
synes orsaken främst ha varit halkan.

Det måste givetvis anses nödvändigt,
att vägförvaltningarna snabbt kan genomföra
sändning av vägbanorna, när

Fredagen den 18 januari 1963

Nr 3

halka inträffar. Det torde emellertid
vara anledning att konstatera, att detta
i en hel del fall inte kunnat ske på tillfredsställande
sätt. Flera exempel kan
anges på att stora vägsträckor inte blivit
sandade förrän åtskilliga timmar
efter halkans inträffande, ibland inte
förrän påföljande dag. Särskilt gäller
detta de mindre allmänna vägarna. Förhållandet
synes vara, att sådana dröjsmål
med åtgärderna mot halka nu är
vanligare än förr.

Effektiva åtgärder mot halkan på vägarna
är givetvis en fråga om resurser
för vägförvaltningarna i fråga om personal
och materiel. Det är emellertid enligt
min mening av största betydelse ur
trafiksäkerhetens synpunkt, att en så
god sandningsberedskap som möjligt
upprätthålles. Vägförvaltningarna måste
ha en sådan beredskapsorganisation på
området, att åtgärder snabbt och effektivt
kan vidtagas, så snart halkan inträffar.
Det synes mig nödvändigt, att en
effektivisering på området kommer till
stånd.

Ifrågavarande problem tog jag med
kammarens tillstånd upp i en interpellation
till kommunikationsministern vid
höstriksdagen i fjol. Tyvärr hade statsrådet
då inte tillfälle att besvara interpellationen.
Då frågan sedan dess kan
sägas ha fått ökad aktualitet, finner
jag det angeläget att återkomma med
interpellationen.

Med anledning av vad jag här bär
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att sändning mot halka på allmänna
vägar vid en del tillfällen kommit till
stånd först åtskillig tid efter halkans
inträffande?

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd en
effektivare sandningsberedskap mot halka
på de allmänna vägarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. förbättring av den
svenska sjöfartens förutsättningar vintertid Ordet

lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Även under vintrar med
normal väderlek uppstår vanligen stora
svårigheter för svensk sjöfart, och vid
vind- och isförhållanden av det slag som
förekommit i vinter blir situationen katastrofartad.
De ekonomiska förlusterna
för näringsliv och enskilda uppgår till
mycket betydande belopp. Särskilt i
Norrland, där sysselsättningsproblemen
även av andra anledningar är svåra att
lösa, kan hinder för skeppningen leda
till driftinskränkningar och ökad arbetslöshet.

Från erfaret sjöfolk hävdas med bestämdhet
att det mesta av nuvarande
svårigheter skulle kunna övervinnas om
statsmakterna och rederierna vidtoge
några elementära åtgärder för att förbättra
sjöfartens arbetsbetingelser vintertid.
Det behövs sålunda flera isbrytare
med den prestationsförmåga som
de bästa fartyg vårt land nu förfogar
över. Det är alltså föga tröst att regeringen
i årets statsverksproposition anmäler
att isbrytarflottan kommer att tillföras
ytterligare ett fartyg om ett par
år, särskilt med hänsyn till att åtminstone
en av de övriga isbrytarna är så
gammal att dess funktionsduglighet kan
ifrågasättas.

Till upprustningen för att möjliggöra
sjöfart året runt även i vissa delar av
Norrland hör också att ordna frågan
om några centralhamnar med hög kapacitet.

Mycket av nuvarande svårigheter beror
också på att rederierna ofta använder
handelsfartyg som inte håller under
svåra isförhållanden. Sådana fartyg bör
ges särskild förstärkning och förses med
propellrar av stål, uppger man från sjöfartshåll.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd

Nr 3

Fredagen den 18 januari 1963

Interpellation ang. förbättring av den svenska sjöfartens förutsättningar vintertid.

att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidtaga
för att så snart som möjligt få till
stånd bättre förutsättningar för den
svenska sjöfarten vintertid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Ivungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 15, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.,

nr 16, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,

nr 17, angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.,

nr 18, med förslag till förordning om
ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469),
nr 21, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 23, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 46, av herr Hagberg m. fl., om ett
räntefritt lån till utvecklingsländerna,
nr 47, av herr Hagberg m. fl., om en
svensk nationalgåva till Algeriet, m. m.,
nr 48, av herrar Holmberg och Hagberg,
om anslag för prospekteringsarbeten
i Kaunisvaara,

nr 49, av herrar Holmberg och Hagberg,
om anslag för teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
nr 50, av herr Lundberg, om avslag

å Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bärgning m. m. av regalskeppet
Wasa,

nr 51, av fröken Olsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till folkbibliotek,
nr 52, av fru Ryding, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till musikkonservatoriet i Göteborg,

nr 53, av herrar Nilsson i Gävle och
Hermansson, om upprättande av en bostadsbyggnadsfond
för samhällsnyttiga
företag,

nr 54, av herr Hansson i Skegrie, om
viss översyn av vägplanen för Sverige,
nr 55, av herr Dickson m. fl., om åtgärder
för att bringa tillverkning och
saluförande av renat brännvin att upphöra,

nr 56, av herr Hagberg m. fl., om underlättande
av importen från utvecklingsländerna,

nr 57, av herr Källenius m. fl., om
viss rätt till avdrag vid beskattningen av
hyresfastighet,

nr 58, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen
för nyanläggning genom skogsplantering,
m. in.,

nr 59, av herrar Rimås och Antby,
om undantag från den allmänna varuskatten
för begagnande traktorer och
jordbruksmaskiner,

nr 60, av herr Wiklund m. fl., om påföljd
för tillhandahållande av alkohol
åt minderårig,

nr 61, av herrar Nilsson i Gävle och
Hermansson, om ytterligare sänkning av
diskontot,

nr 62, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om inrättande av ett ekonomiskt
förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring,

nr 63, av herr Hermansson, om vidgad
uppgiftsskyldighet för aktiebolag,
nr 64, av herr Hermansson, om användande
av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

nr 65, av herr Hermansson, om skyldighet
för företag att underrätta kommun
om ändring i driften m. m.,
nr 66, av herr Nilsson i Gävle och
fru Ryding, om lagstadgad ersättning
till korttidspermitterade,

nr 67, av herr Spångberg m. fl., om
rätt för svensk medborgare att åtnjuta
allmän tilläggspension för i annat nordiskt
land förvärvad inkomst,

nr 68, av herr Wiklund, angående utbetalningen
av sjukpenning och pension
till vissa alkoholmissbrukare,

nr 69, av herr Dahlgren m. fl, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningrörande
Jordbrukets maskinlånefond,
nr 70, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., angående visst stöd till jordbruksrationaliseringen,

nr 71, av fröken Elmén och herr Hamrin
i Kalmar, om eu sociologisk undex--

sökning rörande gifta kvinnors förvärvsarbete,

nr 72, av herrar Holmberg och Hagberg,
angående den statliga näringspolitiken
i Norrbotten,

nr 73, av herr Lindahl m. fl., om eu
för cykeltrafik bättre anpassad planering
av gator och vägar, samt

nr 74, av herr Nilsson i Gävle och
fru Rgding, om laglig reparationsplikt
beträffande flerfamiljshus.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Rimmerfors, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande januari
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj :ts på kammarens
bord vilande propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och be -

hov under budgetåret 1963/64, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det demokratiska samarbetet
i Västeuropa bär råkat in i en
allvarlig kris. Djupgående motsättningar
framträder, som i viss mån har udden
riktad mot Förenta staterna och samverkan
med detta land. Det vore oriktigt
och farligt att se detta främst som
en fråga om de ekonomiska relationerna
—■ hur de skall ordnas i vår del av
världen. Risken har ökat att själva den
politiska gemenskap, på vilken västerns
försvarssamarbete vilar, kan börja lossna
i fogarna.

Även ur svensk synvinkel framstår

1* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

detta som en allvarlig sak. Vår alliansfria
neutrala hållning — den fasta
punkten i vår utrikespolitik — bör inte
få oss att blunda för vilken betydelse
försvarssamarbete! i väster har för demokratiens
och frihetens sak i världen.
Tills vidare tror jag emellertid det är
klokast att i den offentliga debatten
främst rikta uppmärksamheten på krisen
i fråga om Storbritanniens förhandlingar
med den europeiska gemenskapen,
EEC.

Förhoppningarna om en uppgörelse
är ännu inte alldeles slut, och det finns
därför ingen anledning att diskutera
under vilka betingelser det kan bli fråga
om att ta tillbaka Sveriges ansökan
om associering. Den bör alltså tills vidare
vidhållas lika klart och bestämt
som tidigare. Å andra sidan är sannolikheten
att Storbritannien inte uppnår
medlemskap under de allra närmaste
åren så stor, att det finns anledning att
till offentlig debatt upptaga frågan, hur
problemställningarna i så fall kommer
att förskjutas ■— både mera allmänt och
speciellt ur vårt lands synvinkel. Att
regeringen inte tidigare har velat diskutera
dessa spörsmål anser jag välbetänkt.
Men läget håller nu på att bli ett
annat. Sveriges folk bör i dag kunna
vänta en upplysande kommentar från
regeringens sida.

Den första konsekvensen av ett eventuellt
avbrytande av förhandlingarna
mellan Storbritannien och EEC för obestämd
tid blir, hoppas jag, att arbetet
på en uppbyggnad av EFTA fortsätter
med full kraft. Det blir då inte fråga
endast om nya inbördes tullsänkningar.
Uppenbart synes mig vara att man inte
kan som hittills undanskjuta jordbruksprodukterna
utan måste uppta frågan
om en integration inom EFTA även vad
dessa beträffar. Inte minst för Danmark
framstår detta som ett primärt
intresse. Och för Sveriges del är det
klart att riktlinjerna för vår nya jordbrukspolitik,
som skall träda i kraft
1965, inte kan fastläggas förrän vi vet

januari 1963 fm.

mer än i dag om de internationella och
särskilt de europeiska förutsättningarna
med avseende på jordbrukets marknader.
Betingelserna för en relativ protektionistisk
jordbrukspolitik håller på
att ändras, så att en mer utrikeshandelsvänlig
hållning blir aktuell. Ju förr
vi kan få de nya förutsättningarna klarlagda,
desto bättre är det.

Även i övrigt får vi räkna med att
förutsättningarna för verksamheten inom
EFTA och vad EFTA:s relationer
till yttervärlden beträffar kommer att
ändras, om Storbritannien vägras inträde
i de sex kontinentala staternas
gemenskap = EEC. Utsikterna till amerikanskt
stöd åt EFTA i dess strävan
efter friare ekonomiska förbindelser
med EEC bör då bli radikalt förbättrade
jämfört med läget för ett par år sedan.
Kanske kan man i så fall hoppas
på en rätt långtgående överensstämmelse
mellan Förenta staternas och EFTA:s
strävanden efter en friare handel, bl. a.
genom förhandlingar med EEC. Det är
t. o. in. möjligt att denna organisation
själv tar initiativet till en samverkan
närmast med EFTA, som sträcker sig
längre än till tullreduktioner.

Skulle det visa sig att man inom
EEC är villig till en kraftig sänkning
av den yttre tullmuren kommer läget
för den svenska exporten att förbättras.
Tullfrihet inom EFTA för svenska varor
och måttliga tullar inom EEC och
Förenta staterna skulle skapa ett bättre
läge för det svenska näringslivet än det
som fanns för några år sedan. Det är
ju t. o. m. tänkbart att president Kennedy
kan lyckas att så småningom helt
avveckla tullarna i både Förenta staterna
och Västeuropa för viktiga varor
— men tills vidare tror jag inte vi skall
satsa mycket på den möjligheten. Även
utan den kan läget för världshandeln
bli ganska hyggligt.

Helt annorlunda blir situationen om
EEC skulle motsätta sig en sådan utveckling
och föra en starkt protektionistisk
för att inte säga isolationistisk

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politik. I så fall erbjuder sig — får man
hoppas — möjligheten av ett nära ekonomiskt
samarbete mellan EFTA och
Förenta staterna, kanhända även Kanada
och andra delar av imperiet. Man
bör inte utesluta tanken att även Japan
på amerikansk önskan kommer
med i en viss samverkan, låt vara på
särskilda betingelser. Detta sista är
kanske ett hugskott. Men en handelspolitisk
gruppering av EFTA och Nordamerika
framstår som ett realistiskt alternativ,
väl värt att verka för, ifall
EEG — vilket knappast är troligt —
skulle ställa sig åt sidan i ett försök till
splendid isolering. Jag hoppas att Sveriges
regering i ett sådant läge skulle
vara beredd till energiska insatser för
en nära ekonomisk samverkan mellan
EFTA och Förenta staterna. Hänsyn till
vår neutralitetspolitik kan ju inte anföras
som skäl däremot, i varje fall inte
i deras ögon som i likhet med regeringen
är beredda att tillstyrka en långt
gående samverkan genom associering
med ett utvidgat EEC, vilket är dagens
officiella svenska politik.

Jag utgår alltså ifrån att vi i Sverige
inte skall hemfalla åt fördomar mot
ekonomisk samverkan med Nordamerika
— fördomar som synes tillhöra gårdagens
europeiska mytologi, med dess
förkärlek för ett europeiskt block utan
närmare kontakt med Förenta staterna.

För övrigt kan det tilläggas att blotta
möjligheten av ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan Nordamerika och
EFTA, innebärande utsikter till en vidare
krets längre fram, bör vara ett
skäl för EEC att avstå från en isolationistisk
politik och bör öka utsikterna
att män som dr Erhardt kan genomdriva
en utveckling i en mera liberal
anda. De senaste telegrammen från Paris
tyder lyckligtvis på att man även
där är beredd att acceptera ett ekonomiskt
närmande mellan EEC och
EFTA.

Vad jag här vill framhäva är att det
inte räcker att regeringen »följer ut -

vecklingen med uppmärksamhet». Det
behövs ett planeringsarbete utan dröjsmål,
vilket liksom de militära generalstabernas
tar hänsyn till olika alternativ,
som ännu för kort tid sedan saknade
aktualitet. Till en del kan ett sådant
planeringsarbete med fördel ske
på nordiskt plan. Skulle alltså Storbritanniens
anslutning till EEC uppskjutas
på obestämd tid ■— och skulle detsamma
i så fall ske även med Danmarks
och Norges anslutning, vilket får
anses troligt -— synes de nordiska staternas
önskemål i fråga om EFTA:s inre
utveckling och yttre relationer böra utformas
och i möjlig mån samordnas
utan dröjsmål.

Jag uppmanar regeringen att hellre i
dag än i morgon låta för sin del analysera
hela denna problematik — med
självklart beaktande av hänsyn till Finlands
och Islands särskilda läge. Det
kan ganska snart bli fråga om att tillsätta
ett nordiskt utredningsorgan med
uppgift att klargöra förutsättningarna
för handelspolitiken och den ekonomiska
samverkan i ett nytt läge.

De nordiska staterna har i åtskilliga
avseenden gått före andra länder med
ett samarbete i fråga om lagstiftning
och kultur, som man på den europeiska
kontinenten nu söker sig fram
till. Men vi kan från vårt håll lära mycket
av det radikalare grepp som man
söderut börjat använda genom tillskapandet
av gemensamma institutioner
med beslutanderätt i begränsade men
viktiga avseenden. Möjligheterna att genomföra
detta på det nordiska planet
bör prövas speciellt under de förutsättningar
som uppkommer om vi alla
hamnar utanför EEC. Låt oss inte upprepa
misstaget med den utdragna tioåriga
utredningen om en nordisk tullunion
utan låt oss från vår sida visa
handlingsvilja och beslutsamhet.

På den världspolitiska scenen utspelas
flera andra dramer än det jag här
berört. Ett glädjande budskap är att
Sovjetryssland äntligen tycks vara be -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rett att uppge sitt orimliga motstånd
mot kontrollverksamhet som en förutsättning
för en överenskommelse om
förbud mot kärnvapenprov. Man kan
endast hoppas att det gäller effektiva
möjligheter att övervaka att en överenskommelse
respekteras.

Motsättningarna inom det kommunistiska
blocket, som kanske i dag snarast
måste betecknas som två block under
rysk respektive kinesisk ledning, kan
visa sig få en världshistorisk räckvidd.
Vi har här i Sverige ingen annan roll
än som en mycket intresserad åskådare.

Utvecklingen i Kongo har i år gått
•utomordentligt snabbt och utsikterna
till en successiv avveckling av FN:s
militära aktion ter sig ljusare än tidigare.
Uppenbart är att FN:s ledning
laborerat på gränsen — den yttersta
gränsen — av vad instruktionerna tilllåtit.
Även den som med glädje konstaterar
att en stabilisering av ett enat
Kongo nu ter sig långt mindre osannolig
än tidigare måste fråga sig, om inte
fastare riktlinjer bör uppdras för FN:s
verksamhet, i sådana fall som kongokrisen
eller liknande.

Detta önskemål innebär inte någon
kritik mot FN:s ledning. Än mindre vill
jag rikta kritik mot regeringen för dess
handläggning av den svenska delen av
kongofrågan. Händelsernas egen logik
synes mig ha framtvingat ungefär den
ställning som regeringen intagit — så
långt en bedömning kan grundas på nu
kända fakta.

Låt mig, herr talman, övergå till den
av herr finansministern framlagda budgeten.
Förslaget för nästa finansår avviker
genom den starka reduktionen av
budgetöverskottet väsentligt från det
löpande finansårets budget, och man
kan sannerligen inte säga att dessa
olikheter betingas av konjunkturernas
förändring. För att detta skulle kunna
sägas borde vi ha högkonjunktur fram
till den 1 juli 1963 och sedan en försvagad
konjunktur under 12 månader
därefter. Ty budgeten för detta år med

dess stora överskott är restriktiv, medan
den för nästa år har expansiva
drag. Detta kan kallas för eu anpassning
efter konjunkturerna endast av
den som inte märkt, att vi sedan åtskilliga
månader har en försvagad konjunktur
— och det har väl finansministern
lagt märke till?

Ingen kan veta om konjunkturen under
nästa finansår blir svagare än under
innevarande år. Varför då en helt
annorlunda budgetpolitik? Sanningen
är helt enkelt den att herr Sträng liksom
tidigare kommer för sent med anpassningen
av sin budgetpolitik. Läget
skulle varit bättre i år för både löntagare
och företag och för hela det
svenska folkhushållet ifall herr Sträng
i fjol följt våra råd att minska budgetöverskottet.

Lyckligtvis bedriver riksbanken en
annan politik och regeringen har av vår
kritik vid den förra konjunkturförsämringen
lärt sig att inte vänta så länge
med frisläppande av investeringsfonderna.
Men när herr Sträng uttalar sig
om riksbankens senaste räntesänkning
försöker han onekligen trolla. Han påstår,
att denna expansionsbefrämjande
räntesänkning skulle stå i god överensstämmelse
med regeringens budgetpolitik.
Sanningen är ju tvärtom, som jag
redan påpekat, att regeringen för innevarande
finansår, som slutar den 1 juli,
bedriver eu mycket stram budgetpolitik
med ett väldigt överskott av statliga och
kommunala innehållna skattemedel. Det
är först för nästa budgetår, som börjar i
sommar och går fram till sommaren
1964, som regeringen hissat nya signaler.
Men riksbanken har sannerligen
inte väntat till andra halvåret 1963 utan
har redan genomfört tre räntesänkningar.
I motsats härtill avvisade regeringen
— t. o. m. med moraliskt darr på stämman
— folkpartiets förslag under valkampanjen
om en minskning av budgetöverskottet
som likväl skulle blivit
mycket betydande. Ingen människa kan
nu bestrida att även eu sådan budget -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politik snarast varit alltför försiktig,
men i varje fall skulle den stått i bättre
överensstämmelse med riksbankspolitiken
än regeringens gör. Det är en
gammal regel som alltjämt gäller att åtgärder
som stimulerar näringslivet bör
sättas in i början av en konjunkturnedgång
och inte under senare delen. Det
tar nämligen tid innan åtgärderna verkar.
Regeringens budgetpolitik kommer
nu liksom tidigare tvärtom »traska
patrullo». Man är restriktiv under det
första året av svagare konjunkturer och
expansiv först under nästa, då det är
möjligt att ett internationellt uppsving
börjar.

En mindre restriktiv budget för innevarande
år skulle ha hållit uppe sysselsättningen
på de vanliga arbetsplatserna
och därmed ha minskat behovet
av beredskapsarbeten. Skattebetalarna
skulle av två skäl haft mera pengar
att fritt disponera. Budgetöverskottet
skulle alls inte ha minskats så mycket
som skattesänkningarna anger. Om t. ex.
2 000 fler arbetare haft sysselsättning i
näringslivet på vanliga arbetsplatser, under
sådana villkor att behovet av beredskapsarbeten
minskat i samma mån,
skulle statskassan sparat in ett hundratal
miljoner kronor. Herr Strängs budgetpolitik
tar inte hänsyn till sådana ting
och hans inlägg i debatten förbigår dem
med omsorg.

En rationell budgetpolitik måste utgå
ifrån att överskott och underskott på
driftbudgeten varierar med konjunkturerna
och att de samordnas med den
ekonomiska politiken i övrigt. Det finns
intet samband mellan storleken av de
olika år lämpliga överskotten å ena sidan
och kapitalbudgetens utlåning till
bostadsbyggandet å andra sidan. Det är
därför herr Strängs krav på totalbalansering
är så tokigt. Särskilt skadlig blir
vanan att tala om budgetbrist alla de år,
då överskottet är mindre än kapitalbudgetens
nettosumma, vilket är det
vanliga. Det ständiga talet om budgetunderskott
blir en negativ propaganda

för Sverige i utlandet. Jag har här ett
meddelande, som för två veckor sedan
gick ut till hundratals utländska tidningar
från en halvofficiell byrå. Som rubrik
sätter man »Brist på 1 000 miljoner».
Vad tänker man i utlandet när
man läser detta om det välsituerade Sverige?
Det är herr Strängs egna uppgifter,
men det gör ett dåligt och felaktigt
intryck. I utlandet ifrågasättes ju inte
ens, att statskassan och skattebetalarna
skulle varje år betala en stor del av det
enskilda bostadsbyggandet och att man
eljest skall tala om underskott. Men herr
Sträng envisas med sin vilseledande
framställning i tron att han därigenom
i Sverige skapar föreställningar om ett
statsfinansiellt läge där skattesänkningar
är omöjliga. Vårt lands intresse av
riktig och sann information i utlandet
och det demokratiska intresset av riktig
vägledning för svenska medborgare
uppoffras för att underlätta regeringens
propaganda mot en måttlig skattesänkning.

Herr talman! Jag övergår nu till en
diskussion rörande några sidor av bostadsfrågan.

Vid flera tidigare tillfällen, och inte
minst markant i vår motion förra året,
har vi i folkpartiet understrukit den
utomordentliga betydelsen av en planering
av bostadsbyggandet på längre sikt.
Vi har också föreslagit åtgärder för att
tillgodose detta önskemål. Till en del har
dessa vidtagits under det senaste året.
Betydande svårigheter och brister förekommer
emellertid alltjämt såväl i centrala
som i kommunala och regionala instanser.

Det första villkoret för att en någorlunda
tillfredsställande långsiktig planering
skall komma till stånd är emellertid
att statsmakterna själva ger tillräckligt
klara riktlinjer för planeringsverksamheten
på regional och kommunal
nivå. Utgångspunkten bör härvid
vara att statsmakterna i första hand
skall räkna med de sannolika möjligheterna
för ett »ordinarie» bostadsbyggan -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de under goda konjunkturer. Därefter
kan i planeringsriktlinjerna de större
eller mindre tillägg anges som är lämpliga
för att avbalansera en minskning av
näringslivets investeringar under en mer
eller mindre försvagad konjunktur. Ett
minimikrav bör vara att det ordinarie
bostadsbyggandet under nuvarande förhållanden
får ökas i ungefär samma takt
som nationalinkomsten, d. v. s. med mellan
3 000 å 4 000 bostäder per år. Därför
bör detta ordinarie bostadsbyggande,
som 1961 uppgick till nära 74 000 lägenheter,
kunna sättas till cirka 81 000 lägenheter
1963. Detta var det ordinarie
bostadsbyggandet, men under 1962 ökades
på grund av konjunkturförsvagningen
igångsättningen från 75 000 lägenheter,
som regeringen planerat, till närmare
90 000. Siffran 75 000 var emellertid,
som vi tidigare påvisat, för låg även
om högkonjunktur rått. Tillägget till det
ordinarie bostadsbyggandet på grund av
försvagning av konjunkturen kan därför
för 1962 uppskattas till omkring 10 000
påbörjade lägenheter. Detta tillägg bör
i år kunna ges ungefär samma storlek.
Minimialternativet för igångsättningen
under 1963 bör sättas till 90 000 lägenheter,
inte 85 000 som regeringen föreslår.
Naturligtvis bör hänsyn tas till att
en stor del av de bostäder som påbörjades
i fjol kommer att slutföras i år. Det
är likväl förvånande att regeringen,
trots att konjunkturförsvagningen nu
måste bedömas som tydligare än i somras,
som minimialternativ räknar med
en betydande inskränkning av igångsättningen
för 1963 jämfört med 1962.
Detta är en motsättning till bostadsstyrelsens
förslag. Nu tillgängliga uppgifter
gör det naturligt att väsentligt tidigare
än som förut har ansetts möjligt eftersträva
en produktion av 100 000 lägenheter
om året.

Låt mig, herr talman, säga några ord
om en annan och viktig sida av bostadskrisen,
nämligen dess samband med inflationen.
Denna pressar byggnadskostnader
och hyror alltmer i höjden. När

i Stockholm en nybyggd tvårummare —
visserligen av hög standard — betingar
en hyra på cirka 5 000 kronor trots de
statliga subventionerna, så är uppenbarligen
något på tok. Hyrorna i något äldre
men moderna hus, även de som
byggts efter kriget, är helt annorlunda.
Denna av inflationen framkallade hyressplittring
är ett ont i och för sig och ett
hinder för återställande av en fri hyresmarknad,
vilket även regeringen eftersträvar
på längre sikt. Visserligen lindrar
inflationen missnöjet med de höga
hyrorna i nya hus, ty i kronor med stabil
köpkraft sjunker hyran för varje år
som går. Genom inflationen blir ju varje
krona som betalas i hyra mindre värd.
De tåliga spararna —- inte hyresgästerna
— får i längden bära den tyngsta bördan
av regeringspolitikens misslyckande.
Den verkningen försvinner inte därigenom.

Först och främst gäller det naturligtvis
att ta allvarligare på kostnadsinflationens
problem än regeringen gör. Men
även om en viss prisstegring skulle fortsätta,
finns det medel att i icke ringa
mån motverka snedvridningen på hyresmarknaden
och olägenheterna av höga
bostadskostnader. Lån i värdefasta
kronor skulle sannolikt kunna placeras
till 2 å 3 procents lägre ränta än vi varit
vana vid under senare år. Hyrorna i
nya bostäder som finansieras med dylika
lån skulle därför bli mycket lägre
än hyrorna nu är i nya hus. I gengäld
skulle dessa hyror inte sedan sjunka i
realvärde varje år utan bevara ungefär
sama reella höjd, så länge bostadens
kvalitet är förstklassig.

År inte i grund och botten nuvarande
system tokigt, då det gör att hyran i nybyggda
hus är orimligt hög men sedan
för varje årtionde sjunker i värde? Det
är en brist på fantasi och realitetssinne
som gör att regeringen inte intresserar
sig för en ordning, som inte minst för de
unga familjerna skulle innebära större
rimlighet och rättvisa.

Det är risk för att bostadspolitiken

Tisdagen, den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid

även i fortsättningen kommer att bestå
av mera slumpmässiga och föga genomtänkta
småreformer, utan den fasthet
som en klar målsättning ger. Då den i
december 1959 tillsatta expertutredningen
rörande vissa bostadsfrågor, bostadsbyggnadsutredningen,
nu arbetat i mer
än tre år, bör tiden vara inne att tillsätta
en parlamentarisk bostadsutredning
för att behandla en rad viktiga frågor
på det bostadspolitiska området.
Den bör naturligtvis få tillgång till det
material bostadsbyggnadsutredningen
redan insamlat. En viktig uppgift blir
att behandla miljöpolitiken, varvid det
bl. a. gäller att undersöka om bestämmelserna
för de statliga lånen är så utformade
att de kan ha bidragit till den överexploatering
av marken som kännetecknar
många stadsplaner. Eftersom goda
gemensamhetsanordningar för de boende
kan vara lika värdefulla som standardstegringar
inom lägenheten, bör lånevillkoren
utformas så att de direkt
stimulerar kommuner och bostadsföretag
att bättre beakta miljöfrågan.

Vi har också understrukit att det är
nödvändigt att småhusbyggandet erhåller
en ökad andel av den totala bostadsproduktionen.
Förutsättningen härför är
emellertid att det finns tillräckligt med
exploateringsfärdig mark för detta ändamål.
Omfattningen av småhusproduktionen
är alltså beroende av kommunernas
stadsplanepolitik. Det gäller därför
att i första hand undersöka om de nuvarande
lånevillkoren kan ha någon inverkan
på kommunernas avvägning
mellan låghus och stora hyreshus. Det
är troligt att de hundraprocentiga lån,
som utgår till hel- eller halvkommunala
företag, samt en utbredd uppfattning i
kommunerna att staten kommer att få
bära de förluster som kan uppstå i framtiden
om det byggs för mycket stora
hyreshus, kan inverka snedvridande på
bedömningen i kommunerna till nackdel
för låghusen.

Eftersom de flesta bedömare är eniga
om att den nuvarande småhusproduk -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tionen alls inte svarar mot den efterfrågan,
som kommer att uppstå när vi får
en köparnas marknad på bostadsområdet,
bör lånevillkoren såvitt möjligt utformas
så, att de kan antagas verka i
riktning mot att småhusbyggandet får
en ökad andel av bostadsproduktionen.
Man bör även undersöka möjligheterna
att på annat sätt stimulera kommunerna
att ge större utrymme för småhusproduktionen.

Från vårt håll har lånevillkoren även
kritiserats, emedan de inte stimulerar
till extra amorteringar på bostadslånen
och därmed till ökat sparande inom bostadssektorn.
De innebär inte heller
konkurrens på likvärdiga villkor mellan
olika företagsformer. Även dessa
avsnitt av bostadspolitiken bör den föreslagna
nya bostadsberedningen överse.
Om den angriper dessa och andra
viktiga problem inom bostadspolitiken
förutsättningslöst och obunden av dogmer
och förutfattade meningar, bör den
kunna bli av väsentlig betydelse för utformningen
av en målmedveten bostadspolitik.

Herr talman! Jag nämnde nyss familjebostadsbidragen.
Tillåt mig att uttala
stor förvåning över regeringens förslag
på detta område. En summa på 130
miljoner anvisas till förbättring av
barnfamiljernas läge och det är sannerligen
väl behövligt, inte bara av den
anledningen att de statliga räntesubventionerna
något reduceras. Men majoriteten
av familjer med låga inkomster
får ingen förbättring alls. Tvåbarnsfamiljer
med mindre än 12 500 kronors
inkomst lämnas helt utanför. Detta kan
inte vara rimligt. Nog behöver man
här en förbättring, och den kommer vi
att föreslå.

Familjebostadsbidrag utgår emellertid
—■ även om antalet ökas — endast
till cirka Vt av barnfamiljerna och en
stor del av dessa vill regeringen som
sagt inte ge någon förbättring alls. De
familjer som bebor ett hus eller en lägenhet
av lägre kvalitet får inte något

Nr 3

Tisdagen den 22

Vid remiss av statsverkspropositionen m

sådant bidrag, hur knappa deras levnadsvillkor
än är. Vi i folkpartiet kan
inte acceptera, att minst Vs av barnfamiljerna
inte får någon förbättring av
sitt läge. Enligt vår mening bör utgångspunkten
för en väl avvägd familjepolitik
vara, att skattebetalningsförmågan
lios barnfamiljerna är vida
lägre än hos familjer utan minderåriga
barn med samma inkomst. Barnen kostar
onekligen inte så litet. Därför bör
barnfamiljerna netto betala mindre
skatt, d. v. s. de bör ha ett väsentligt
skatteavdrag. I mer än ett halvt århundrade
har man så förfarit här i
landet på olika vägar, fastän många
äldre människor har glömt bort att de
fick lägre skatt därför att de hade barn
att försörja. Numera ges detta skatteavdrag
på en indirekt väg. Familjer
som har barn betalar inte lägre skatt
än andra familjer, men de får skatteavdraget
i form av det barnbidrag, som
kontant utbetalas till modern. Barnbidraget
är inte ett socialt understöd utan
ett skatteavdrag. Detta kan inte betonas
för ofta. Vill man nu ge barnfamiljerna
en väl behövlig förbättring,
är det naturligt att förfara så, att en
sänkning av nettobeskattningen kommer
dem alla till del — inte bara Vs av
dem. En höjning av barnbidraget med
100 kronor per barn kombinerat med
en ökning av nuvarande familjebostadsbidrag
även för låginkomstgrupperna
synes vara en bättre hjälp åt barnfamiljerna
än den som ingår i regeringens
förslag. Enligt detta ges en förbättring
endast åt familjer, som bor i goda bostäder
och befinner sig i vissa inkomstskikt
något över låginkomstgruppernas.

Frågan om skattefria barnavdrag i
egentlig mening utreds för närvarande
av skatteberedningen och kan enligt
vår mening med fördel tas upp, när
dess betänkande föreligger.

Det sociala reformarbetet här i landet
har i stort sett beslutats i enighet.
Liberalismens positiva inställning känner
alla. Låt mig till bekämpandet av

januari 1963 fm.

en begynnande mytbildning än en gång
slå fast ett par saker om det förslag till
lagstadgad tilläggspension som folkpartiet
för några år sedan framlade i riksdagen.
Det skulle gett dem som i år
och de närmaste åren erhåller ATP en
något högre ålderspension än den de
nu får. Och änke- och barnpensionen
skulle blivit av i stort sett samma höjd
som enligt ATP.

Nu gäller det andra saker. Jag har i
dag berört bostadsfrågan och barnfamiljernas
ställning, två områden där en
rad olösta problem möter och där ett
större samlat grepp är av nöden. Vi är
villiga att tillsammans med företrädare
för regeringspartiet och övriga oppositionspartier
överlägga om dessa problems
lösning. Den naturliga motsättningen
mellan regering och opposition
bör inte hindra ett arbete av detta slag,
som står i överensstämmelse med goda
svenska traditioner, inte minst på utredningsväsendets
område.

Ännu en social fråga vill jag beröra
— och det är en fråga, där jag är övertygad
om att ett nytt grepp behövs. Jag
tänker på samhällets inställning till de
handikappade grupperna inom vårt
folk. Hur ger man dem möjligheter till
utbildning, arbete och den vård som
behövs? Kort sagt, vad kan göras för
att bereda dem möjligheter till ett fullvärdigt
liv, till gemenskap med andra
och till meningsfyllda produktiva insatser? Dessa

frågor har under senare år varit
föremal för en hel del värdefulla utredningar,
senast av centrala rehabiliteringsberedningen.
Men man har ännu
inte satt spörsmålet i centrum för den
sociala omvårdnadens utbyggnad, och
man har inte ens sörjt för "tillräckliga
utbildningsmöjligheter för den erforderliga
personalen. De förslag som regeringen
framlagt finner man på vårt
håll helt otillräckliga. Vi kommer att
föreslå kompletterande och vidgade åtgärder.
Vad jag i dag vill framhäva är
vikten av att samhället i snart sagt alla

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sammanhang -— vid bostadsbyggande
och samhällsplanering, vid utbildning,
hälso- och sjukvård, vid serviceanordningar
och naturligtvis vid planeringen
av forskningen •— på ett helt annat
sätt än hittills bör ta hänsyn till de
handikappades behov och önskemål.
Välfärdssamhället uppfyller eljest ingalunda
självklara humanitära krav.

Vad denna sida av samhällsverksamheten
beträffar liksom i fråga om övriga
av mig berörda sociala spörsmål
lämnar folkpartiets nya program ett
klart besked.

På ett helt annat område synes mig
samhället också ha sackat efter i förhållande
till utvecklingens krav. I en
tid då ungdomsproblemen blivit alltmer
brännande och då alla är ense om att
mer måste göras för att hjälpa ungdom
på glid inställer sig frågan om vi gör
vad som göras kan för den friska, dugliga,
vanliga svenska ungdomen. Hjälper
vi den genom att skapa en riktig miljö
i våra växande städer? Är de nya bostadsområdena
i förstäderna sådana, att
ungdom i t. ex. tonåren får den rätta
miljön?

Med den fyraveckorssemester som
snart kommer och den femdagarsvecka
som också arbetar sig fram kommer
fritidsproblemen att bli viktigare än någonsin,
inte minst för ungdomen.

Detta är ett skäl varför idrotts- och
friluftsliv bör få en långt mera generös
behandling än hittills av det allmänna.
Ett annat skäl härför är det disciplinerande
och uppfostrande inflytande på
ungdomen som sport, idrott och kontakt
med naturen kan ha. Låt mig också
nämna att den tilltagande bilismen
gör oss mer och mer till ett sittande
folk. För den fysiska konditionen och
det allmänna hälsotillståndet blir därför
motion och friluftsliv en positiv
faktor av ännu större vikt än förut.

Samhället bör naturligtvis också skapa
bättre betingelser för den kulturella
och ideella ungdomsverksamheten. Sko -

lans arbete kan och bör på så sätt erhålla
en mycket viktig komplettering.

På sistone har talats om att planering
och planmässighet åter börjat
tränga sig fram i den politiska debatten.
Det sker inte utan grund. I diskussionen
om kösamhället visade det sig
hur illa man på regeringshåll skött planeringen
av den offentliga verksamheten
— inom sjukvården, skolväsendet,
socialvården m. m., och jag har förut
berört bostadsfrågan. Från liberalt håll
har vi under årtionden krävt bättre planering,
hänvisande till den kvartssekelgamla
folktandvården som ett exempel
på hur reformer beslutas men utbildningen
av erforderlig personal försummats.
De liberala kraven på bättre planering
som jag bär har talat om är
något annat än den s. k. planhushållningen,
som är en statlig centraldirigering
av näringslivet — en socialistisk
tanke som tycks vinna i popularitet
allteftersom förstatligandetanken mer
eller mindre motvilligt skjutes åt sidan
av socialdemokratien. Vad centraldirigeringen
beträffar kan man konstatera,
att staten har visat mycket liten förmåga
att själv disponera planmässigt
inom de egna specialområdena. Det
finns därför ingen anledning att tro att
en detaljerad centraldirigering från statens
sida av hela landets ekonomiska
verksamhet skulle vara lämplig. Varför
skulle misstagen som varit så talrika
inom de statliga och kommunala områdena
inte förekomma när staten börjar
reglera näringslivet? Skulle inte den
ofrånkomliga följden bli en byråkratisering,
tröghet och försening av viktiga
ekonomiska beslut? Skulle inte
därmed följa en sänkt effektivitet för
ett näringsliv, som på grund av konkurrens
med andra länder ständigt måste
anpassa sig, rationalisera och modernisera?
Nog är det mycket verklighetsfrämmande
att vilja besvara dessa frågor
med annat än ja. Ett friare, mera
decentraliserat system under socialt an -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svar framstår som vida överlägset en
statlig centraldirigering, bl. a. därför
att det leder till större planmässighet
genom en smidigare anpassning av planer
och handlingar efter ständigt skiftande
förutsättningar.

Jag uppmanar regeringen att sörja
för en bättre planering av den egna
verksamheten som en nödvändig sida
av kampen mot kösamhället. Dessutom
behövs naturligtvis prognoser och kontakter
åt alla håll för frivillig samordning
av enskild och offentlig verksamhet.

Till dessa frågor blir det tillfälle att
återkomma senare i vår. Det gäller i
hög grad också om den sista av de saker
jag i detta anförande tänker beröra,
nämligen författningsfrågan.
Svensk liberalism har ända sedan den
tid då man först kunde tala om en liberal
folkrörelse mot slutet av 1800-talet verkat för en demokratisk utveckling.
Att folket skall vara herre i eget
hus —- som Karl Staaff uttryckte det —
är för den liberala åskådningen själva
grundförutsättningen för ett gott samhälle.
Avskaffande av alla privilegier
för olika medborgargrupper så att människorna
blir likaställda när det gäller
möjlighet till politiskt inflytande är för
oss ett självklart krav. När vi några år
efter kriget tog upp frågan om en författningsrevision
i demokratisk anda,
visade det sig emellertid att intresset
var mycket ljumt inom regeringen. Så
småningom tillsattes dock en utredning,
och den väntas nu efter åtta år
snart vara färdig med sitt arbete.

I detta läge började statsminister Erlander
i fjol att tala om första kammaren
som en faktor vilken gör det lättare
att skapa en stark regering, men
en socialdemokratisk överrepresentation
sådan som det senaste kvartsseklets
kan ju endast stärka regeringen om
den är socialdemokratisk! Har regeringen
en annan färg, verkar den socialdemokratiska
överrepresentationen i
första kammaren försvagande på rege -

ringen. Ja, den kan till och med förhindra
eller försvåra bildande av en
annan regering såsom skedde efter 1956
års val, då de nuvarande oppositionspartierna
uppnått majoritet bland väljarna
och i andra kammaren men ändå var
i minoritet i den svenska riksdagen på
grund av första kammaren.

Jag kan inte dölja att jag finner herr
Erlanders uttalande till förmån för
första kammaren, där han helt förbigår
sådana fakta, ganska illavarslande.
Det vittnar inte om något levande intresse
för en författningsreform i demokratisk
riktning. Det är sannerligen
inte utan anledning som det har påpekats
att ju starkare intresset för en modern
och demokratisk författning framträder
inom oppositionen, helst hela
oppositionen, desto större blir utsikterna
att de reformvänliga kretsarna
inom socialdemokratien vinner överhand
över de mindre reformintresserade.

I det längsta vill jag hoppas att regeringen,
när nu tiden för en stor reform
närmar sig, kommer att anknyta
till reformtraditionen från detta århundrades
första årtionden och avstå
från en uppskovstaktik, som endast kan
framkalla strid.

Inom folkpartiet finns en stark önskan
om en demokratisk samling kring
en reform, som syftar till att utbygga
och befästa folkstyrelsen på enkammarsystemets
grund. Folkets vilja bör avspeglas
i landets styrelse. För största
möjliga underlag vid genomförande av
en sådan reform vill vi verka, det må
nu bli fyra, tre eller två demokratiska
partier som stöder den — helst alla
fyra. Må man icke missta sig beträffande
det patos och den beslutsamhet
som uppbär denna vår strävan!

På socialdemokratiskt håll påpekas
ofta att en ny författning och ett nytt
valsystem inte bör gynna uppkomsten
av småpartier och att de bör befrämja
uppkomsten av en handlingsduglig regeringsmakt.
Jag har för min del ingen

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

invändning att göra mot att detta är
synpunkter som förtjänar beaktande.
Men då får man naturligtvis också tilllägga
en tredje synpunkt. Författningen
bör inte försvåra eller fördröja en växling
vid makten, när folkmajoriteten
har skiftat. Jag hoppas att ordet folkmajoritet
skall återfinnas litet oftare
än hittills i de socialdemokratiska resonemangen
kring detta spörsmål.

Man skapar inte en stark regering genom
att låta den bevara makten, när
majoriteten av folket uttalat sig för en
annan regim. Kan vi vara överens om
den saken, bör en god grund finnas för
förhandlingar mellan de demokratiska
partierna med hjälp av författningsutredningens
arbetsresultat. Att nu närmare
ingå på de mera tekniska spörsmålen
är knappast lämpligt. Med god
vilja bör de kunna lösas, blott vi är
ense om att önskemålet om en stark
regering tarvar hänsyn till folkmajoriteten,
och att problemet finns även
när regeringen bildas av två eller tre
partier, inte bara när den vilar på ett
enda parti. Kan regeringen i dag svara
ja på dessa principspörsmål, har ett
första och betydelsefullt steg tagits mot
en stor författningsreform. På vårt håll
är man beredd att utan onödigt dröjsmål
gå till slutförande i riksdagen av
det verk som författningsutredningen
förberett. Vi skjuter gärna åt sidan de
senare årens friktioner på detta område,
och vi hoppas att regeringspartiet
och övriga partier har samma vilja.
Nu gäller det att se framåt och bygga
vidare på det verk, som framstegsvänliga
krafter utförde under första kvartsseklet.
Låt oss fira 100-årsminnet av
1865 års grundlagsreform med ett godkännande
av en ny modern och demokratisk
författning!

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Till följd av det traditionella
tillvägagångssättet vid våra remissdebatter
nödgas jag återkomma till

en hel del av de problem som herr Ohlin
redan har behandlat.

I trontalet heter det, att det internationella
läget alltjämt präglas av djupgående
motsättningar. Det är sannerligen
riktigt. Vi drömmer väl allesammans
om en avspänning, där vi skall
kunna känna oss riktigt lugna, men än
så länge tycks det stanna vid önskedrömmar.
Att vi under sådana förhållanden
måste fullfölja vår alliansfria
politik, med syfte till neutralitet om
det skulle bli krig, det är vi inom alla
demokratiska partier här i landet överens
om. Men den politiken är möjlig
bara om vi har ett tillräckligt starkt försvar
för vår nationella frihet och vår
fred. överenskommelsen i försvarsfrågan
i höstas är därför ett av de mest
förhoppningsfulla momenten i dagens
svenska politik. Vi får bara inte glömma
bort, att försvaret måste vara starkt
i alla avseenden. Där får inte finnas
andra undantag än vad som betingas
av fasta internationella överenskommelser,
som ålägger andra liksom oss själva
bestämda begränsningar.

Herr talman! Trots att statsministern
inte är i kammaren, vill jag i alla fall
begagna tillfället att lyckönska honom
till hans Parisresa. Den borde visserligen
ha kommit långt tidigare, men också
nu har den uppenbarligen haft betydelse
för Sveriges goodwill. Vi här i
riksdagen vet ju allesammans, att statsministern
har eu stor personlig charm
— när han vill. Jag hoppas att den har
gjort tillbörlig verkan också på president
de Gaulle. Kanske vi en gång i tiden,
när det blir fråga om ett svarsbesök,
rentav får se herrarna de Gaulle och
Erlander tillsammans i Hylands hörna?
I vad mån besöket nu har medfört några
mer konkreta resultat har vi ännu
inte fått veta. På en enda punkt nämndes
det någonting därom, nämligen när
det gäller undervisningen i franska språket
i våra skolor. Vi väntar nu med
spänning på resultatet av den svenskfranska
ententen i det hänseendet.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I statsverkspropositionen har jag förgäves
spanat efter några sådana resultat,
men den avgavs ju också innan herr
Erlander reste till Frankrike.

Låt mig för övrigt uttala den förhoppningen,
att statsministern, när vi så
småningom får en utrikesdebatt, också
kommer att ge riksdagen en mera fyllig
redogörelse för vad som förekommit
under hans resa. Det borde i själva verket
vara regel att hemvändande regeringsmedlemmar
efter sina besök utomlands
redovisade sina erfarenheter inför
riksdagen, så att hela folkrepresentationen
fick någon vetskap om vad de
åstadkommit på sina resor.

Självfallet är det ingen som lastar
statsministern för att hans Parisbesök
råkade sammanfalla med president de
Gaulles kända presskonferens. Däremot
har vi all anledning att allvarligt betänka
det läge som skapats genom att
Frankrike inlagt sitt veto mot EFTAländernas
anslutning till EEC i den form
de själva föreslagit. Ingen kan nu våga
vara optimistisk om resultatet av de formellt
ännu inte avbrutna förhandlingarna
i Bryssel. Det franska motståndet
gäller inte bara England, utan det gäller
alla EFTA-länder. Inte minst ur
svensk synpunkt finns det anledning att
med särskild oro notera en formulering
i den franske presidentens uttalande,
där han som villkor för Storbritanniens
inträde i den gemensamma
marknaden uppställde att alla dess förpliktelser
gentemot de andra EFTA-länderna
först skulle ogiltigförklaras.

Det finns naturligtvis folk som nu
med en suck av lättnad återfaller i en
tidigare, Europa-fientlig inställning. Det
är ett mycket kortsynt betraktelsesätt.
De som resonerar så glömmer bort, att
motståndet mot en öppen, utåtriktad
politik för den europeiska gemenskapens
del kommer från ett enda land,
kanske bara från en enda man. Låt vara
att det är en stor man; stora män
kan begå stora misstag. I längden tror
jag inte att ens president de Gaulle kan

hindra den europeiska integrationens
framväxt.

Under remissdebatten vid höstriksdagen
tillät jag mig att tala om borgfred
i Europa-frågan. Det är nu uppenbart
att tidigare motsättningar i fråga om
vissa moment i Sveriges förhållande till
den europeiska marknadsorganisationen
förlorat sin aktualitet. Av många
skäl kan det inte bli fråga om att Sverige
på egen hand skulle söka anslutning
till den europeiska gemenskapen
utan att de andra EFTA-länderna också
kommer med. Och innan dess kan
det komma att hända åtskilligt. Bland
annat lär vi då med större säkerhet veta,
om EEC utvecklas till eu rent ekonomisk
eller också till en maktpolitisk
organisation. Vad som intresserar oss
är inte »lilla Europa», än mindre någon
»axel Paris—Bonn», utan den större
ekonomiska enhet som skall komma
en dag, också om det ser mörkt ut
för den närmaste framtiden.

Men inte heller är vi tillbaka där vi
var innan England sökte inträde i gemenskapen.
Klockan kan aldrig vridas
tillbaka. Det bekymmersamma med händelser
sådana som denna är att den ena
åtgärden ger den andra och att det därför
är omöjligt att förutse var det hela
kommer att sluta. När stenen en gång
kommit i rullning vet ingen var den
hamnar. Brytningen i Englands förhandlingar
med den europeiska gemenskapen
kan medföra många allvarliga
verkningar, om det vill sig illa. Det
finns risk för nya protektionistiska tendenser
av den typ som kännetecknade
årtiondet före det andra världskriget.
De skulle nu för tiden vara alldeles särskilt
farliga för vårt land, med dess beroende
av export och deltagande i
världshandeln. Det kan också finnas
risK för att Storbritannien nu vänder
sig bort från Europa och söker lösningen
på sina problem på annat håll. Inte
heller är det säkert att det amerikanska
intresset för samarbete med Europa blir
opåverkat.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är knappast troligt att Sverige
just nu har möjlighet att genom några
nya initiativ förändra situationen till
det bättre. Här är jag nog mera pessimistisk
än herr Ohlin. EFTA är naturligtvis
alltjämt en förbindelselänk med
Europa, och vi måste försöka arbeta vidare
på den grunden, hur mycket den
nu kan användas till. Men det finns
också en annan organisation som Sverige
tillhör och som har en vidare anslutning.
Jag syftar på OECD, organisationen
för ekonomiskt samarbete och
utveckling, där alla västeuropeiska stater
är medlemmar och som innefattar
också Förenta staterna och Kanada.
Dess roll borde i det nya läget kunna
bli större än tidigare, och Sverige har
ju från det gamla OEEC förpliktande
traditioner att energiskt medverka i
dess arbete. Jag hoppas att ingenting i
den delen kommer att försummas, och
jag vill gärna också uttala den förhoppningen
att frågan om ett rådgivande
parlamentariskt organ till OECD, byggt
på Europarådets församling, nu äntligen
kommer att bringas till sin lösning.
Härigenom skulle det också bli lättare
att ge tillräcklig kraft och initiativförmåga
åt arbetet i OF1CD.

Men det nya läget är ur svensk synpunkt
ytterst bekymmersamt. Det kräver
både skicklighet och anpassningsförmåga
om vårt land skall kunna gå
igenom de närmaste årens utveckling
utan att vårt läge allvarligt försämras.
Jag skulle därför vilja vädja till regeringen
att vi denna gång från första
början kan få arbeta tillsammans, så
långt som möjligt obundna av tidigare
ställningstaganden och allmänna doktriner.
Inte minst ur riksdagens synpunkt
skulle det vara ytterst otillfredsställande
om regeringen också nu försökte spela
ut näringslivet och riksdagspartierna
mot varandra i stället för att möjliggöra
en enad insats för vårt gemensamma
bästa. Ett särskilt organ, med
representation för regeringen, de demokratiska
riksdagspartierna, närings -

livet och de stora organisationerna, bör
snarast komma till stånd för det samarbete
vi behöver.

Det nya läget måste få konsekvenser
när det gäller vår egen ekonomiska politik.
Mycket tyder på att vi måste räkna
med ett betydligt kärvare internationellt
klimat i fortsättningen. Och redan
före de senaste händelserna var det
svårt att undgå den uppfattningen, att
regeringens bedömning av konjunkturläget,
sådan som den kommit till uttryck
i statsverkspropositionen, var väl
optimistisk. Det är visserligen sant att
herr Sträng nu är betydligt försiktigare
än han var för ett år sedan, men det
vill förefalla som om han ständigt hängav
sig åt alltför stor optimism. Vad
han säger i år skulle ha varit riktigt
att säga för tolv månader sedan. Nu borde
han ännu klarare ha uttalat att det
inte ser särskilt bra ut.

Frågan om att förena full sysselsättning
med samhällsekonomisk balans är
ju över huvud taget det stora problemet
i efterkrigstidens ekonomi. Man
har en känsla av att regeringen i det
hänseendet ständigt gör en dygd av nödvändigheten.
I mitten på 1950-talet fick
vi ideligen höra hur framstående regeringen
hade varit därigenom att den
lyckats uppehålla full sysselsättning. I
själva verket skulle det ju ha krävt nästan
övermänsklig skicklighet att undvika
full sysselsättning under den perioden.
Då var det tvärtom den samhällsekonomiska
balansen som var i fara,
men den talade man mycket litet om.
Nu nämner regeringen för första gången
den balanserade ekonomien före den
fulla sysselsättningen — i ett läge då
man på alla håll kommit bort från inflationstendenserna,
åtminstone i den
mån det är fråga om inflation från efterfrågesidan.
Nu är det i stället fråga
om hur full sysselsättning skall kunna
bevaras.

Arbetsmarknadsstyrelsen är inte särskilt
optimistisk när den bedömer sysselsättningsläget.
Inom gruvindustrien

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och järnverken har läget skärpts så
pass, att det har utfärdats varsel om
en del permitteringar. Detsamma gäller
om gjuterierna. Varvsindustrien har
tillräckligt mycket att göra just nu, men
det beror på gamla order. För framtiden
är det ont om order, och man måste
befara ett väsentligt sämre läge. Också
i åtskilliga andra delar av verkstadsindustrien
tycks det finnas risker för
försämrad sysselsättning. Bara för hemmaindustriens
och servicenäringarnas
del är prognosen tillfredsställande.

Men bilden skulle inte bli fullständig
om man inte också såg till sysselsättningsläget
i andra länder. I Storbritannien
har man svårt att uppehålla tillräckligt
hög och jämn sysselsättning. I Västtyskland
har det inträffat en påtaglig
konjunkturavmattning. Sådana tendenser
i de europeiska länder som vi har de
livligaste handelsförbindelserna med ger
anledning till stora bekymmer för framtiden:
när konjunkturerna där tenderar
att bli sämre får vi svårare att sälja
våra varor, samtidigt som vi måste räkna
med hårdnande konkurrens och
pressade priser. Det är förmodligen riktigt
som arbetsmarknadsstyrelsen säger
att det inte finns någon anledning till
oro för större arbetslöshet just i vinter.
Senare, förmodligen redan från hösten
1963, blir läget mera bekymmersamt.
Det betyder att vi har tid på oss, men
inte någon lång tid. Det betyder också
att vi redan nu måste allvarligt tänka
efter vad som skall göras för att hålla
sysselsättningen uppe. Den svenska ekonomien
behöver stor konkurrenskraft,
om sysselsättning och levnadsstandard
skall kunna uppehållas.

Hur skall vi kunna nå det målet? På
den punkten finns det en klar skillnad i
borgerlig och socialistisk uppfattning.
Vi styrs för närvarande av en socialdemokratisk
regering — den nyheten har
kammaren kanske redan hört ■—- och
jag hoppas att det inte uppfattas som en
förolämpning om jag säger att våra socialdemokrater
av allt att döma i dag

är lika övertygade socialister som de
någonsin har varit. Den enda förändringen
är att de har blivit skickligare
i att dölja sina avsikter, mera framstående
i att sktöa sina »public relations»
(det är ju dagens mode-ord) och — i
öbertygelsen om ett ständigt maktinnehav
—- mera benägna att arbeta på lång
sikt. Det är en utveckling som har fortgått
ganska länge. På 1920-talet talade
de om socialisering, och då fick de aldrig
något stöd av folkmajoriteten. På
1930-talet sade de mindre om den saken,
men i stället ökade de framgångsrikt
statens inflytande i det ekonomiska
livet och gynnades av en internationell
konjunkturförbättring, som de i
själva verket inte hade gjort särskilt
mycket åt. Efter det andra världskriget
ropades det högt om »socialistisk skördetid»
och svenska folket visade en
påtaglig misstänksamhet. Det talet tystnade
då efter hand, men i stället fortsatte
man lugnt och stilla att i praktiken
ge staten större och större ekonomisk
makt.

Nu fortsätter den utvecklingen, med
en i någon mån ändrad terminologi.
Man talar om »den offentliga sektorn»,
vars betydelse skulle vara så mycket
större än de insatser som kan göras av
fristående företag i produktionen. När
oppositionen yrkar på normal lånefinansiering
av sådana offentliga investeringar
som är lönsamma och opponerar
sig mot att staten tar ut mer i skatter
än som erfordras för att täcka övriga
utgifter, heter det att den vill »låna
till skattesänkning». Det hela påminner
på ett slående sätt om en formulering
som jag en gång såg i en promemoria
av en framåtsträvande ung socialdemokrat:
det gällde, menade han, att fastställa
hur mycket stat och kommun gör
anspråk på och hur mycket som därefter
kan bli över till de enskilda företagen.

Jag vill inte ett ögonblick förneka att
regeringens politik anpassas efter konjunkturerna.
Det går ibland litet lång -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

samt, men det blir ändå en anpassning.
Regeringens politik går i goda konjunkturer
ut på att begränsa enskild
verksamhet, i svagare konjunkturer på
att utvidga offentlig verksamhet. Vare
sig konjunkturerna är bra eller dåliga,
blir slutresultatet detsamma: en stark
förskjutning från enskild till allmän
verksamhet. Det är bara det att regeringen
tar god tid på sig för att uppnå
den ändring i den ekonomiska maktbalansen,
som socialdemokratien alltid
eftersträvat men förut trodde sig kunna
uppnå genom plötsliga åtgärder på kort
sikt. Inte heller är det överraskande att
en sådan politik kräver ett ständigt
växande antal ämbetsmän och tjänstemän
i både statlig och kommunal förvaltning.

Mot detta vill högerpartiet ställa ett
borgerligt alternativ, en politik som
motverkar maktkoncentrationen hos
stat och kommun, en företagsvänlig politik.
Vår grundtanke är, att den ekonomiska
utvecklingen skall bäras av det
enskilda initiativet, av enskilda företagare,
arbetare och tjänstemän. Det är
också de som skall skörda frukterna av
vår ekonomiska utveckling.

I våra strävanden har vi högerfolk
stöd av andra länders erfarenheter. Jag
skulle vilja citera några ord av statsministerns
föregående vän, president
Kennedy, i hans anförande den 14 januari
i år: »Visst skulle en massiv ökning
av den federala regeringens utgifter
också kunna skapa arbetstillfällen
och utveckling -—• men i dagens läge
bör enskilda konsumenter, företag och
investeringar först få en fullgod chans.»
Det är just vad vi för vår del anser att
man bör eftersträva.

Är det nu för att »tjäna storfinansen»?
Naturligtvis inte. De som bär
mest att vinna på att man går den vägen
är företagens egna anställda, och
när det gäller varje företag för sig får
de genom nutidens samarbete mellan
företagsledning och anställda detta mycket
väl klart för sig och gör ingen hemlighet
av sitt intresse i en sådan ut -

veckling ■— när det gäller det egna företaget.
Sedan röstar de förstås på socialdemokraterna,
som över hela linjen går
i motsatt riktning. När det gäller att bevara
sysselsättningen är de enskilda
produktiva företagen inte bara den första
utan också den viktigaste försvarslinjen.
Det hette för några år sedan att
vi skulle »ta av produktionen». Då måste
vi också se till att det finns en tillräckligt
effektiv och framgångsrik produktion
som man kan »ta av».

Det betyder naturligtvis inte att alla
offentliga investeringar är av ondo.
Tvärtom: många av dem är nödvändiga,
och ännu flera är önskvärda. Men
utvidgningen av den offentliga verksamheten
får aldrig betraktas som ett självändamål.
De offentliga investeringarna
måste kunna motiveras som produktionsfrämjande
insatser för hela vår
ekonomi eller genom att de ger något
oersättligt ur den enskilde medborgarens
synpunkt. Att exempelvis en förbättring
av vägarna i sådana hänseenden
är motiverad finner jag för min
del alldeles klart. Detta resonemang
hade man för övrigt klart för sig också
när man på 1930-talet utvidgade den
offentliga verksamheten: man siktade
då främst på sådana offentliga investeringar
som kunde stimulera de av konjunkturer
missgynnade enskilda företagens
arbete. Den politik regeringen
nu skisserar kan däremot leda till den
orimliga konsekvensen, att beställningarna
läggs hos företag som ändå har
fullt upp att göra.

Men om företagen skall kunna fylla
sin uppgift att bevara sysselsättningen
och att genom en växande produktion
ge underlag för en stigande levnadsstandard
måste de vara lönsamma. Produktion
som inte lönar sig måste förr
eller senare avvecklas. Det är karakteristiskt
att till och med regeringen i
statsverkspropositionen i år erkänner
att det inte är riktigt som det skall: i
finansplanen talas om »krympta vinstmarginaler».

Det är nu verkligen rätt försiktigt ut -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tryckt. Det har skett en stark förskjutning
i förhållandet mellan de enskilda
personernas och bolagens inkomster
under de senaste årtiondena. Uttryckta
i pengar har de fysiska personernas inkomster
under 1952—1961 i det närmaste
fördubblats, medan bolagens
taxerade inkomster har stått stilla. Tar
man hänsyn till penningvärdets fall betyder
detta att företagsvinsterna inte
bara stagnerat utan till och med minskats
under tioårsperioden. Det är detta
— och inte någon generositet i beskattningens
utformning -—- som medfört
att företagsbeskattningen nu betyder
mindre för statens inkomster i jämförelse
med vad de fysiska personerna betalar.
Denna utveckling har också minskat
företagens möjligheter till självfinansiering,
minskat lockelsen för enskilda
att gå in med riskvilligt kapital
i företagen och minskat företagens motståndskraft
mot olika slag av påfrestningar.
Så länge vi bär gynnsamma
konjunkturer är det inte .så farligt, men
inför en hotande konjunkturförsämring
är situationen allvarlig.

De svenska företagen är i och för sig
väl organiserade och effektiva men de
kan behöva bli ännu effektivare, och
framför allt måste de i ett osäkert och
växlande marknadsläge ha möjlighet att
genom snabba omställningar anpassa
sig till de nya svårigheter men också
till de nya möjligheter som kan uppstå.
De behöver effektivare maskiner och
de kan behöva tillverka nya produkter,
som bättre passar för marknaden.
Det är den vägen man skall gå, om man
skall kunna möta de närmaste årens situation
för »exportlandet Sverige».

De viktigaste momenten i företagens
kostnader är löner och skatter. Finansministern
har i år verkligen några uttalanden
om risken av alltför stora lönehöjningar:
»Det är klart att en ökning
i denna takt i varje fall på sikt
inte är förenlig med samhällsekonomisk
balans.» Det är karakteristiskt att han
säger detta i år, då det varken pågår

några större löneförhandlingar eller
äger rum några allmänna val. Det skulle
förmodligen ha haft större betydelse
om han sagt det i fjol.

Vi för vår del vill inte ge efter i våra
krav på att beskattningen skall gå ned.
Också där är det intressant att konstatera
att detta är den linje som president
Kennedy vill följa för att stimulera
sitt lands ekonomi. Framför allt
kräver han en sänkning av den skatt
som uttas av fysiska personer. De nuvarande
federala skattesatserna ligger
mellan 20 och 91 procent; de skall sänkas
till 14 respektive 64 procent. Det
kommer att medföra en skattelindring
på 11 000 miljoner dollar (57 000 miljoner
kronor) fördelade på tre år, med
början 1963, då skatterna skall gå ned
med 6 000 miljoner dollar.

För vårt lands del anser vi inom högerpartiet
att man i första hand nu
omedelbart skall göra en kraftig minskning
av barnfamiljernas skatter. Vi anser
också att progrcssiviteten i beskattningen
måste gå ner. Denna fråga behandlas
för närvarande i allmänna
skatteberedningen, och regeringen har
begärt att den skall komma med ett förslag
i början av år 1964. Det är verkligen
hög tid. Hade frågan behandlats
tillräckligt snabbt skulle den skattesänkningen
kunnat komma redan i år,
då den ur konjunktursynpunkt skulle
ha varit i allra högsta grad betydelsefull.
Som det nu är yrkar vi på att regeringen
åtminstone skall se till att
skatteberedningens förslag lämnas i så
god tid att beslut kan fattas vid 1964
års riksdag och träda i kraft vid den
taxering som grundar sig på 1964 års
inkomst. Då kan man hoppas att skattesänkningen
kan få någon effekt på den
ekonomiska utvecklingen under nästa
år, om också inte i år. Sådana skattesänkningar
är motiverade med hänsyn
till medborgarnas anspråk på att få behålla
en växande del av sin inkomst,
men de är också motiverade från företagens
synpunkt. Det råder inte det

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

minsta tvivel om att de höga skatterna
har stor verkan både på arbetsmarknadsparternas
löneförhandlingar och på
den okontrollerade löneglidningen. Därför
ligger sänkningen av inkomstskatten
i hela samhällsekonomiens intresse.

Därutöver förordar vi att man sänker
företagsbeskattningen. Här finns det olika
vägar att gå. Omsättningsskatten på
förbrukningsvaror -— s. k. krångelvaror
— bör kunna försvinna redan nu. Man
hör också överväga att ta hort energiskatten,
åtminstone i den del som avser
elektrisk energi. Den största och viktigaste
posten är emellertid omsättningsskatten
på näringslivets investeringar.
Den är en skatt som direkt motverkar
den rationalisering och omställning, som
under de kommande åren kan bli så
utomordentligt nödvändig. Det är i och
för sig bra att man använder investeringsfonderna
som konjunkturregulator,
men omsättningsskatten på investeringar
är minst lika viktig i det hänseendet. Om
det inte nu är möjligt att ta bort denna
skatt i dess helhet, bör man åtminstone
genom en beredskapslag göra det möjligt
att genomföra en sådan åtgärd snabbt,
därest det skulle bli påkallat, och man
kan också överväga att på ett eller annat
sätt reducera denna ekonomiskt olyckliga
form av beskattning innan den kan
helt avskaffas.

Finns det utrymme för sådana skattesänkningar?
Förra året fick vi höra att
det var alldeles otänkbart. I själva verket
tycks ju budgetutfallet för år 1962/1963
bli så pass mycket bättre än vad regeringen
hade beräknat, att kostnaderna
för de skattesänkningar vi då föreslog
skulle ha fått rum inom felmarginalen,
till och med om man räknar på helt budgetår.
De förslag jag här har skisserat
torde, om man tar hänsyn till de besparingar
vi också kommer att föreslå,
att hålla sig väl under den felmarginal
som hittills alltid har kännetecknat herr
Strängs statsverkspropositioner.

Någon kanske vill invända att försämrade
konjunkturer också medför minska -

de statsinkomster. Ja visst, men i ett
försämrat konjunkturläge skall man också
ha en annan budgetbalans än den herr
Sträng föreslår. För att använda hans
eget uttryckssätt: man har då lov att
»försvaga» budgeten mer än han beräknar.
Den försiktighet som också vi anser
påkallad motiveras kanske snarare
av andra omständigheter, exempelvis de
åtgärder som kan föranledas av jordbrukets
inkomsteftersläpning och som
herr Sträng inte alls nämner i sin finansplan.

Med stor skicklighet — ty herr
Sträng och hans medarbetare är verkligen
skickliga — har finansdepartementet
presenterat sina beräkningar på ett
sådant sätt att budgetöverskottet skall se
så litet ut som möjligt. Herr Sträng förenar
i sin person optimisten och pessimisten.
Han är optimistisk när det gäller
konjunkturerna men pessimitisk i
fråga om budgetutfallet. Han räknar med
en ökning på 100 miljoner kronor i förbrukning
av reservationsanslaget. Vi för
vår del kan inte finna denna beräkning
grundad. Han har inte tagit hänsyn till
prisutvecklingens inverkan på omsättningsskattens
utfall, och han har beräknat
1964 års lönestegring mycket lågt.
Däri ligger sannolikt ett fel på 100—•
200 miljoner kronor. Man har av alla
dessa skäl rätt att förutsätta ett överskott
på driftbudgeten på omkring 600
miljoner kronor, eller drygt 500 miljoner
mer än han angivit. Vidare bör det
finnas möjlighet till besparingar på utgiftssidan
med ungefär 300 miljoner kronor
för helt budgetår. Åtminstone från
samhällsekonomisk synpunkt måste man
slutligen ta hänsyn till vad jag nyss
nämnde, nämligen att det löpande årets
budget väntas ge ett utfall på 350—400
miljoner kronor utöver vad som beräknats.
Det kan under sådana omständigheter
inte råda någon tvekan om att det
finns utrymme för skattesänkningar åtminstone
av den omfattning vi avser att
föreslå.

Givetvis kan vi inte nöja oss med att

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

endast föreslå skattesänkningar. Vi har
också andra bestämda yrkanden. Vi begär
omedelbara åtgärder för att förbättra
de gamlas ställning, genom ökade vårdmöjligheter
och annat som kan ge dem
eu mer människovärdig tillvaro. Vi vill
ha större intensitet i arbetet för en positiv
familjepolitik, med hänsyn tagen särskilt
till de större familjernas problem
och inriktad på det läge som håller på
att uppstå till följd av den ogynnsamma
befolkningsutvecklingen i vårt land. Vi
kräver att utbildningen, och speciellt
den högre utbildningen, skall framför
allt inriktas på kvalitet. Detta krav är
särskilt viktigt när fler och fler ungdomar
går till högre utbildning; men kravet
är då också svårare att upprätthålla.
Och slutligen skulle jag vilja uttala den
bestämda förhoppningen att förhandlingarna
om jordbrukets inkomstläge ger
snara och positiva resultat.

Har nu ett oppositionsparti någon
chans med den sortens förslag? Om man
bara lyssnar till vad regeringens företrädare
brukar säga när våra förslag
läggs fram, så blir man pessimistisk.
Men lyckligtvis har vår nådiga regering
ganska stor benägenhet att stjäla oppositionens
kläder, att efter någon karenstid
överta dess förslag. I den delen finns
det knappast någon anledning att klaga.
Under våldsam kritik från socialdemokratiskt
håll krävde vi redan för många
år sedan en rörlig ränta. Det har vi nu
fått och räntan är lyckligtvis rörlig nedåt
lika väl som uppåt. I våras yrkade vi
på ändringar i beskattningen av ensamstående
familjeförsörjare. Under hösten
gjordes det en ändring i det avseendet.
Vi krävde i höstas ändrade regler för
beskattningen av folkpensionärernas arbetsinkomster.
Årets statsverksproposition
har delvis tillmötesgått våra önskemål.
T. o. m. vår kritik mot de generella
bidragen i bostadspolitiken förefaller att
så småningom ge resultat.

Naturligtvis lyckas regeringen alltid
krysta fram någon ändring, så att vad
den föreslår avviker litet grand från vad

oppositionen tidigare har krävt. Man
brukar säga att om någon skriver av en
bok är det fråga om ett plagiat, skriver
han av två böcker är det kompilation
men skriver han av tre böcker är det
självständigt författarskap. Regeringens
självständighetsbegär när det gäller att
ändra i oppositionens förslag tycks följa
liknande regler. Och för all del: vi skall
inte vara högfärdiga. Vi är glada, ifall
vi bara får igenom det viktigaste av vad
vi åsyftar, även om vi blir utskällda i
första omgången.

Men en sak tycks vara oföränderlig,
och det är kravet på att makten skall
koncentreras hos den socialdemokratiska
regeringen och särskilt hos dess finansminister.
Här finns det gemensamma
för alla socialdemokratiska finansministrar,
vad de än heter och vilken
politik de eljest för. Det gäller redan deras
förhållande till statsförvaltningen.
I själva verket beror nog ökningen av
antalet ämbetsmän och ökningen av förvalningskostnaderna
till mycket stor del
just därpå att allting skall bestämmas i
kanslihuset. Våra socialdemokratiska finansministrar
är ganska dyrbara, även
när de inbillar sig att de är sparsamma.
Men framför allt gäller deras maktvilja
förhållandet till riksdagen. En gång i
tiden brukade man här i kammaren på
radikalt håll citera det norska kravet på
att »all makt skall samlas i denna sal».
Det var rätt länge sedan. Nu tar man för
givet att makten i stället skall samlas
på andra sidan av Stallkanalen.

En fri, borgerlig ekonomi ger också
större möjligheter till en fri, demokratisk
ordning och till en meningsfylld
politisk debatt. I en sådan ekonomi kommer
inte längre all makt att koncentreras
till nya kanslihuset. Om det svenska
samhället omdanas i borgerlig riktning,
kan också riksdagen, de svenska män
och kvinnor som är valda ombud för
Sveriges folk, få någonting att säga till
om — för omväxlings skull.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi har haft en ekonomisk
högkonjunktur i vårt land under
några år, men nu har en viss konjunkturdämpning
inträtt, åtminstone inom
några delar av vårt näringsliv. År 1962
blev det en avsaktning i det ekonomiska
framsteget. Konjunkturbilden för den
närmaste tiden framöver är splittrad
och osäker. Man räknar i finansplanen
med att produktionsökningen i år skall
bli ungefär densamma som i fjol, men
detta skulle bli ett resultat av en förskjutning
från det egentliga näringslivet
till de offentliga investeringarna och
till bostadsbyggandet. Expansionstakten
inom industrien blir enligt bedömningarna
i nationalbudgeten förhållandevis
svag med en betydande nedgång av industriinvesteringarna.
Detta är bakgrunden
till det nya budgetförslaget.

Finansministern har från olika håll
fått det betyget på finansplanen att den
är grå och vardaglig. Jag skall inte säga
att det är någon oriktig bedömning, men
å andra sidan väntar vi oss väl inte precis
någon skönlitteratur i detta sammanhang.

Jag skall över huvud taget inte närmare
gå in på detaljsiffrorna i herr
Strängs senaste verk. Jag har ett intryck
av att det kan vara ganska meningslöst
att — vilket ofta görs till överdrift —
penetrera dessa siffror alltför ingående.
De siffror man bollar med i en remissdebatt
brukar nämligen vara helt annorlunda
den dag då budgetutfallet är klart.
Detta är inte avsett som någon allvarligare
anklagelse emot finansministern
för något slags felräkning, utan det är
snarare ett understrykande av det relativa
i hans material. Det relativa är för
övrigt utmärkande även för den nya finansplanen.

Det nu framlagda budgetförslaget måste
anses väsentligt svagare än fjolårets
och det beror delvis på konjunkturavmattningen
men lika mycket på de ökade
utbetalningarna av kommunalskattemedel
och överskjutande skatt. De utgifts -

ökningar på över en miljard kronor, som
ändå kunnat beredas utrymme i den nya
driftbudgeten, gäller ändamål varom vi
i stort sett är ense, såsom förstärkning
av försvaret, upprustning av undervisningen
och forskningen på olika områden.
Många regeringsförslag känner vi
också i stort sett igen såsom gamla oppositionsförslag
— det har redan framhållits
av de båda föregående talarna. Jag
tycker inte att man skall klandra regeringen
för detta. För vår del lovar vi
att medverka till genomförandet av alla
sådana gamla oppositionsförslag utan att
vi därför vill binda oss genom några
särskilda utfästelser i olika avseenden.
Särskilt på en punkt har dock regeringen
enligt vår mening varit alltför återhållsam.
Det gäller upprustningen av vägarna.
På detta område måste verksamheten
ytterligare intensifieras —- jag
skall återkomma till den saken.

Det är givetvis en riktig politik att söka
upprätthålla den ekonomiska aktiviteten
genom ökade statliga och kommunala
investeringar och ett ökat bostadsbyggande.
En ökad statsupplåning måste
betraktas som nödvändig vid nuvarande
konjunkturavmattning. Enligt herr
Strängs bedömning är det konjunkturpolitiskt
försvarligt med en upplåning
av 1 018 000 000 kronor. Jag hänför detta
till vad jag nyss betecknade såsom
de relativa siffrorna i herr Strängs
verk.

Om konjunkturerna skulle ytterligare
försämras, får vi vara beredda att underbalansera
även driftbudgeten, såsom
en aktiv konjunkturpolitik kräver.

Man måste ställa det kravet på en
effektiv konjunkturpolitik att sysselsättningen
så långt möjligt skall hållas
uppe. Varje medborgare bör ha rätt
till trygghet i arbete och arbetsinkomst.
Jag vill inte bestrida att regeringen
har den saken klar för sig, men
regeringspolitiken har i det fallet sedan
länge haft en mycket ensidig inriktning.
Den innebär en hård satsning
på s. k. rörlighetsfrämjande åtgärder,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 19G3 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

d. v. s. på att flytta arbetskraften från
de delar av vårt land, där man haft
svårigheter med sysselsättningen, till
de s. k. expansiva orterna. Jag vill inte
bestrida att sådana åtgärder i viss utsträckning
är nödvändiga, men det anmärkningsvärda
är att regeringen har
satsat så ensidigt på rörlighetspolitiken
och strängt taget ingenting alls på en
aktiv lokaliseringspolitik, vilken skulle
kunna främja företagsamheten och sysselsättningen
i de områden där man
bär brist på arbetstillfällen.

I den nya finansplanen kan man
dock finna några vänliga ord beträffande
möjligheterna till en mera aktiv
lokaliseringspolitik. Tillåt mig hoppas
att detta markerar inledningen till en
ökad aktivitet från regeringen i det
stycket.

Som jag framhållit är det naturligtvis
riktigt att öka de offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet i det
konjunkturläge vi nu har. Men samtidigt
är det nödvändigt att man ökar
åtgärderna för att stimulera näringslivet.
Vissa åtgärder bär ju vidtagits,
t. ex. de lättnader som investeringsfonderna
innebär, men framför allt är
det av betydelse att räntan har sänkts.
Den räntesänkning som beslutades häromdagen
var välmotiverad. Den neddämpning
av aktiviteten inom näringslivet
som nu kännetecknar skeendet är
emellertid enligt min mening allvarlig.
Vi står nu inför en skärpt konkurrens
på världsmarknaden, och det innebär
att vi på allt sätt måste underlätta den
nödvändiga effektiviiseringen av näringslivets
produktionsapparat. Ytterligare
konjunkturstimulerande åtgärder
är därför erforderliga. Enligt vår mening
föreligger särskild anledning att
överväga lättnader i fråga om el- och
energibeskattningen. Sådana lättnader
skulle vara av stor betydelse för näringslivets
konkurrenskraft.

Skattefrågorna är ju nu under utredning
i skatteberedningen, och centerpartiets
strävanden att åstadkomma en

mera rättvis skatteavvägning är välkända.
En sak kan jag dock inte underlåta
att bär understryka, nämligen
angelägenheten av att vi får till stånd
en rimligare kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna och därmed
också en mera rättvis kommunalskatt.
Den frågan måste lösas med det snaraste.

Ett särskilt problem för vår samhällsekonomi
är att inkomstökningarna har
varit väsentligt större än produktionsökningen.
Under tre år i följd bär lönerna
stigit med ungefär 10 procent
men produktionen med bara cirka 4
procent. Detta har lett till prisstegringar,
som bär tagit en väsentlig del
av inkomstökningarna. Även i år måste
vi räkna med samma utveckling, även
om den kanske inte blir lika markerad.
Jag tycker det är glädjande att finansministern
i årets finansplan vågat
sig på att konstatera, att en sådan utveckling
i längden inte kan förenas
med samhällsekonomisk stabilitet. Jag
vet mycket väl att detta är ett mycket
svårbemästrat problem, kanske rent av
det besvärligaste problemet i hela vår
samhällsekonomi. Men vi bör väl ändå
kunna vara ense om att ingen har intresse
av en inkomstökning, som ätes
upp av inflation. Ett resolut uppträdande
från regeringens sida tror jag där
kan ha en viss positiv effekt.

Herr talman! Härefter skall jag gå
in på ett annat område, som hittills inte
bär berörts i debatten. Kanske kan det
också bidra till en liten variation i
överläggningarna.

Det var med ett visst intresse man
emotsåg huruvida kommunikationshuvudtiteln
skulle bära spår av den aviserade
högertrafikreformen. Kommunikationsministern
är emellertid en man,
som inte lämnar så stora spår efter sig.
1 varje fall har han inte gjort det på
detta område. Det skall komma en särskild
proposition i frågan, är det sagt,
men man hade ändå väntat att vägfrågorna
i årets budget skulle bära påtag -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga spår av den väntade reformen. Nu
vill man bara hoppas att intresset i
fortsättningen, när det gäller att i praktiken
förbereda denna reform och göra
den så riskfri som möjligt, blir lika
stort som det var när det gällde att få
oppositionspartierna att utfärda fullmakt
in blanco för regeringen att på
samtligas vägnar föra frågan vidare.

Man må ha vilken uppfattning som
helst i högertrafikfrågan, men man
måste reagera mot det ultimatumliknande
besked som gavs oppositionspartierna
strax före höstriksdagens avslutande.
På bara ett par dagar skulle
partigrupperna då lämna bindande besked
om sin medverkan till en omläggning
till högertrafik och dess finansiering
genom en extra skatt på bilismen.
För egen del hade regeringen haft god
tid att överväga frågan. Det är möjligt
att det inom oppositionspartierna finns
ledamöter som, om de hade fått tid att
närmare tränga in i frågan, inte varit
villiga att så förbehållslöst som nu
skedde avge ett förhandsbesked. Tyvärr
fick hela ärendet nu karaktär av
överrumpling. När det gäller andra regeringsförslag
har riksdagens ledamöter
väsentligt längre betänketid1.

Man frågar sig därför, om det var
nödvändigt att på förhand binda partierna
så som skedde genom en in
blancofullmakt till regeringen och om
det var riktigt att göra det på detta sätt.
Man bör nämligen observera att samtidigt
som man väl anser att partiernas
förhandslöfte om att acceptera såväl
principfrågan som finansieringen skall
stå fast, så ligger initiativet till förberedelserna
för reformen huvudsakligen
hos regeringen. Hade det inte varit en
rimlig konsekvens att samtidigt som
man begärde förhandslöfte av oppositionspartierna
även regeringen hade
givit dessa ett förhandslöfte om att
t. ex. vägplanens målsättning skall infrias
och att investeringarna i vägtrafiksäkerhetssyfte
därutöver skall ges
prioritet bland andra investeringar?

Det borde i varje fall ha funnits tid
till det.

Enligt min personliga mening borde
det i denna överenskommelse ha ingått
bindande garantier för att regeringen
under förberedelsetiden vidtar
alla åtgärder som kan medföra att riskmomentet
blir så litet som möjligt, eller
med andra ord att trafiksäkerhetsmarginalerna
blir så betryggande som möjligt.
Vi i centerpartiet var väl de enda
som ställde sådana bestämda villkor beträffande
vägupprustningarna. Det
finns, som vi ser det, ett bestämt samband
mellan en trafikomläggning, vägfrågorna
och trafiksäkerheten.

Vi gjorde också invändningar när det
gällde bindningen vid eu viss bestämd
finansiell form, d. v. s. att bilismen
skulle bära alla kostnader för reformens
genomförande, men som bekant
godkändes inte sådana egna meninigar.
Man blev litet förvånad över de kommentarer
som ägnades dessa centerpartiets
krav. Å ena sidan fördömde man
att regeringen krävde förhandsbesked
från oppositionspartierna; t. o. in. från
regeringen närstående håll ifrågasattes
riktigheten av regeringens sätt att
handla. Men samtidigt fördömde man
också att något parti vågade ha en annan
mening gentemot dessa krav på
förhandsbindningar. Det är svårt att se
någon konsekvens i det uppträdandet!
Kritiserar man regeringens diktatorsmässiga
uppträdande, borde man väl
också i konsekvensens namn med tillfredsställelse
finna att någon vågade
ha en egen mening.

Det är ägnat att förvåna att högern
och folkpartiet så reservationslöst genast
anslöt sig till denna förhandsbindning.
Herr Ohlin fick faktiskt inte
ens tid att hålla något offentligt anförande
och däri inbjuda herrar Heckscher
och Hedlund till gemensamt uppträdande,
och herr Heckscher hann
inte skriva brev till herr Ohlin och till
herr Hedlund om ett gemensamt uppträdande.
Jag tycker det var litet ofint

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av regeringen att ha så bråttom — när
det nu blivit så populärt med detta offentliga
brevskriveri.

Det bör vara ett ofrånkomligt krav
att vi under den tid som föregår en så
genomgripande reform som det här är
fråga om i främsta rummet effektiviserar
och påskyndar det vägbyggnadsoch
förbättringsprogram som avsågs i
vägplanen 1958.

Man kan emellertid i dag ifrågasätta,
om inte denna vägplan är otillräcklig.
Mycket talar åtminstone för att vi i
fråga om trafiktäthet, krav på större
bärkraft på vägar och broar etc. redan
har hunnit förbi vägplanens prognoser
och de därav föranledda målsättningarna.
Denna vägplan uppgjordes också
innan de skärpta krav på trafiksäkerhet
uppkom som en trafikomläggning
medför, och därför är det motiverat att
planen ses över och att man ger de
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärderna
prioritet vid dess genomförande.

I dag är flera av våra livligast trafikerade
vägar rent av livsfarliga att
trafikera för olika slag av trafikanter.
Detta gäller t. o. m. de vägar som vi
har kallat europavägar — det klingande
namnet motsvaras i många fall inte
alls av verkligheten. Enligt uppgift av
expertisen har ännu ungefär en tredjedel
av våra vägar så liten bredd, att
det icke är möjligt för fordon med normal
bredd att mötas på dem utom vid
särskilda mötesplatser. Dessa vägar är
i dag trafikfarliga och de blir än värre.
När man nu bedömer det såsom varande
omöjligt — och det är det sannolikt
— att undvika eller hindra en
trafikomläggning, bör det vara en moralisk
skyldighet att på samma gång
försöka göra en sådan så riskfri som
möjligt.

Därvid är som sagt ett forcerat vägbyggande
och en intensifierad vägförbättring
enligt min åsikt det främsta
medlet. Det finns inget medel som går
upp emot goda vägar när det gäller att
skapa trafiksäkerhet. Jag skulle ytter -

ligare kunna motivera mitt påstående
att vårt vägväsende inte alls har följt
med utvecklingen på motorismens område
och heller icke bär kommit upp
till den målsättning som trafikplanen
en gång uppsatt.

Det ligger i vårt eget intresse att näringslivet
i vårt land kan utnyttja den
lastkapacitet som lastbilarna i dag bär.
Det kan vi inte göra nu, emedan vägarnas
bärkraft är för liten. När vi nu,
som jag förmodar, står inför ett inträde
på en europeisk gemensam marknad,
vilket med största säkerhet kommer
att betyda en ökad internationell
lastbilstrafik, kan man ifrågasätta om
vår vägstandard håller det mått som
man på kontinenten kräver och är van
vid.

Detta var några kritiska synpunkter
på vägväsendet. Jag vill till slut säga att
jag gärna erkänner att vägförhållandena
i vårt land inte utan vidare kan
jämföras med dem som råder i vissa
andra länder. De stora avstånden och
den relativt ringa folkmängden i vårt
land gör att kostnaderna blir större här
än i vissa andra länder. Å andra sidan
skryter vi gärna med vår höga levnadsstandard
och vi tar ibland biltätheten
som ett exempel på detta.

Man får kanske göra den stilla reflexionen,
att ett folk som bär haft
råd att utöver annan välfärd också
skaffa sig fler bilar än något annat land
i Europa också bör ge sig råd att hålla
så goda vägar som möjligt, dels för att
vårda det kapital som är nedlagt i motorfordonen,
men dels också för att inte
den ökade bilismen skall medföra större
trafikfaror här än annorstädes.

Det heter i ett gammalt gott råd, att
man inte skall slå på den häst som
drar, och vi ser —- såsom tidigare i dag
har sagts av herr Ohlin och herr Heckscher
—• mycket gärna att regeringspartiet
om än sakta och motvilligt dock
så småningom accepterar gamla förslag
från oppositionshåll. Speciellt är
vi inom centerpartiet tillfredsställda

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när man tar upp våra initiativ, och så
har också skett, bl. a. i bostadsfrågorna.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
problem, utan jag skall nöja mig med
att säga till den departementschef hos
vilken dessa frågor nu vilar, att det
finn® ännu fler uppslag från centerpartiet
som kan vara värda att närmare
överväga. Jag tror att vårt förslag om
initialstöd till nytillträdande bostadsägare
är värt att överväga.

Jag vill också understryka att vi när
vi häromåret ändrade låneformerna
för egnahemmen kan det hända att vi
i vissa fall åstadkom en försämring för
egmahemsbyggarna. Tidigare hade dessa
möjlighet att lägga sitt egnahemslån
ända nere på bottenlånet. I dag skall
det finnas ett utrymme från bottenlånet
till det nuvarande bostadslånet. Detta
lån skall normalt tecknas i bank, men
man kan, står det i författningarna,
fördjupa detta bostadslån så långt ned
att en sådan åtgärd blir onödig. Ja, man
kan göra det. Men det står inte skrivet
att man skall göra det. Varje egnahemsbyggare
svävar i ovisshet om huruvida
han kan få möjligheter att skaffa detta
mellanliggande lån. Med en statlig kreditgaranti
— såsom vi föreslagit —
ovanpå bottenlånet skulle detta bekymmer
vara ur världen.

Det skall nu företas eu utredning,
huruvida folk föredrar att ha sin bostad
i höghus eller i låghus. Bland annat
skall man därvid1 fråga dem som
bor i höghusen om de är nöjda med
denna bostadsform. Det är väl endast
den som själv har prövat på båda bostadsformerna
som kan ge ett ordentligt
svar på vilket man anser vara bäst.
Likaså bör i främsta rummet de bostadssökande
kunna ge de säkraste beskeden.
I de enkäter som tidigare företagits
bär en mycket stor de! av de
bostadssökande förklarat att de vill ha
egnahem, och man kunde därför också
kanhända fråga egnahemsägarna, om de
eventuellt vore villiga att byta ut sina
bostäder mot höghuslägenheter.

Vad sedan beträffar omfattningen av
bostadsbyggandet finns det enligt min
mening knappast anledning till någon
anmärkning. Jag vill inte vara med om
herr Ohlins ständiga överbud på det
området. Det har väl visat sig under de
senaste åren att vi byggt så långt vi
haft resurser till, och jag förmodar att
så kommer att ske i fortsättningen också.
Regeringen har nämligen sagt, att
skulle det visa sig behövligt kommer
regeringen att vidga den ram som nu
är uppgjord. Jag tycker det är ett klokt
tillägg.

Men låt mig samtidigt säga, att när
vi gör ansträngningar för ett ökat bostadsbyggande
bör vi också skärpa vaksamheten
mot tendenser som kan innebära
en fördyring av bostäderna. Det
meddelades för några dagar sedan att
man skulle ingripa mot tomtjobberiet,
och det är sannolikt nödvändigt, åtminstone
i de större tätorterna. Men
det finns lika stor anledning att se upp
så att inte eu eventuellt lägre tomtkostnad
konsumeras av någon annan, med
monopolställning inom bostadsbyggnadsfacket.
Risken för det är större ju
mera byggandet ökar. Det bör inte få
bli så, att en ökad bostadsproduktion
kommer att innebära en press uppåt på
den färdiga bostadens pris. Motsatsen
bör vara fallet, som inom all annan
produktion.

Herr talman! När man studerar jordbrukshuvudtiteln
detta år fäster man
sig vid det beröm som departementschefen
ger jordbrukets prissystem.
Han menar att det är detta prissystem
som skapat den goda standard som i
dag karakteriserar svenskt jordbruk.
Det är kanske eu sanning med modifikation.
Den effektivitet och den tekniska
standard som i dag karakteriserar
svenskt jordbruk grundlädes ju
långt innan det prissystem infördes
som vi har i dag. Men det är möjligt att
prissystemet genom det relativt begränsade
skydd som det ger gentemot
världsmarknadens inverkan har tvingat

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jordbrukarna till betydande investeringar
i rationaliseringssyfte. Det är
måhända detta som gjort att vårt jordbruk
i dag intar en av topplatserna
jämfört med andra europeiska länder.
Men låt oss samtidigt komma ihåg att
denna strävan från jordbrukarna själva
att följa med i utvecklingen och i konkurrensen
har åsamkat det svenska
jordbruket en ganska ansenlig skuldsättning.

Det förefaller som om regeringen bär
svårt att bestämma sig för vilket besked
den skall ge jordbrukets förhandlare.
Jag hoppas emellertid att svaret
på det krav på förhandlingar som framställts
inte skall låta vänta på sig alltför
länge. Jag bär den uppfattningen att
det är ett berättigat krav, som bör tillgodoses
så snart som möjligt. Det förefaller
emellertid som om det på sina
håll fanns en ovilja att erkänna jordbrukets
faktiska inkomsteftersläpning,
trots att denna har verifierats av statens
eget organ på området. Det verkar
som om man känner sig besvärad
av att ingå i saklig diskussion av frågan.

I den debatt som förts i jordbruksfrågorna
efter höstriksdagen bär dock
de flesta uttalandena varit klart förstående
och positiva till åtgärder mot eftersläpningen.
Men det finns motsatta
uttalanden också. Visserligen är somliga
av dessa kritiker så ovederhäftiga,
att de inte förtjänar att tas på allvar,
men även de mest kritiska har ju en
publik som i många fall inte bär möjligheter
att bedöma riktigheten av vad
som meddelats. Det är tydligen fel att
tala om jordbrukspolitikens invecklade
system. Det tycks finnas personer som
anser sig betydligt mer bevandrade i
dessa frågor än de som hittills gällt
för att vara experter. Utan tillgång till
speciellt utredningsmaterial underkänner
man helt enkelt statens eget expertorgan!
Jag tillåter mig säga: Det är
en naturens sällsamma försyn, att sådana
jordbrukspolitiska underbarn ges
möjligheter att framträda offentligt.

Det avtal som träffades mellan jordbruket
och staten 1959 avsåg att inkomstlikställighet
successivt skulle skapas
mellan dom som arbetar med att
producera livsmedel i vårt land och
jämförliga grupper som producerar
andra varor. Om den målsättning hade
förverkligats som alla parter då var
ense om hade det inneburit, att jordbruket
under de gångna åren successivt
skulle ha tillförts de inkomstbelopp
som behövts för att likställighet skulle
vinnas. Jag förmodar att ingen i så fall
nu skulle ha framfört anmärkningar,
utan man skulle ha ansett utvecklingen
vara helt i överensstämmelse med vad
som avtalats. Det är först i dag, när
jordbrukarna bär gjort en förlust på
avtalet, som man är så ivrig att försvara
denna negativa effekt av avtalet.

Tillåt mig än en gång påminna om
att de expertsiffror som framlagts säger
oss att under den tid som avtalet
hittills gällt har livsmedelspriserna stigit
med 21 procent, varav 5 å 6 procent
faller på jordbruket.

Pris- och kartellnämnden gav oss i
fjol besked1 om att livsmedelspriserna
stigit med 6,5 procent från januari till
september, varav jordbrukets andel var
en tiondels procent. Med anledning
härav tillåter jag mig fråga, varför man
behandlar dem som i det ena fallet svarar
för en fjärdedel av prisökningen
och i det andra fallet för en tiondel
av prisökningen så snävt men totalt
glömmer bort att ägna intresse åt dem
som svarar för en väsentligt större del
av prisfördyringen på livsmedel.

Jordbrukarna bär emellertid rätt att
bli respekterade i sin syn på en avtalsuppgörelse
och bör ha rätt kräva att
denna och dess resultat behandlas med
utgångspunkt från sakliga och vederhäftiga
bedömanden. Och som sådana
bör väl i första band gälla de beräkningsn.
ormer, varpå avtalet en gång
grundades.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skulle kanhända inte
vara alldeles tillfredsställd med mig
själv, om jag inte försökte ge en liten
exposé över de ekonomiska perspektiv
som ju ändå har varit både avgörande
och vägledande för de skrivningar i
finansplanen och den statsverksbudget
som har presenterats riksdagen.

Det specifika i årets budget är förslaget
om en ganska långtgående statlig
upplåning, sedd mot bakgrunden av de
två sistförflutna budgetåren, då staten
helt avstod från att anlita lånemarknaden.
Detta var också helt följdriktigt
med hänsyn till den högkonjunktur som
präglade dessa budgetår. För nu löpande
och nästa budgetår visar de framlagda
prognoserna en förändring: för
budgetåret 1962/63 en statlig upplåning
på 380 miljoner kronor, som stiger till
en dryg miljard för nästkommande budgetår.
I den mån man tidigare här i
debatten har gjort gällande att omkastningen
har skett alltför abrupt, så bestrider
jag detta. Dessa siffror ger ju
ett klart uttryck för att budgeten har
varit följsam mot den konjunkturavmattning
som vi börjat avläsa under
1962 och som vi, så långt vi nu kan
bedöma, får räkna med även under år
1963.

Jag skall kanske, även om jag har
gjort det många gånger förut, ännu en
gång dementera de beskyllningar som
gärna pådyvlats mig, om att jag skulle
ha gjort totalbudgetfilosofien till något
slags riktrote, som gäller både under
högkonjunktur och under lågkonjunktur.
Ett avsnitt i herr Ohlins inlägg
här i dag försökte på nytt lägga pinnar
under den brasan. Så har emellertid
långt ifrån varit förhållandet. Varje
gång jag har diskuterat en totalbalansering
har det varit under tider när
konjunkturerna enligt min mening —
inte enligt herr Ohlins mening — har
motiverat det. När jag nu inte anser att
konjunkturen motiverar det, har det

också gjorts avsteg från totalbalanseringen.
Jag vågar hävda — kammarens
ledamöter ger mig säkert rätt på den
punkten — att hela det tekniska budgetbalansproblemet
är tämligen meningslöst,
därest man inte ser det i sitt
samband med den konjunkturutveckling,
som man har för dagen och som
man bedömer för framtiden.

Nu har staten accepterat den självpåtagna
uppgiften att just via budgetpolitiken
fungera som stabilisator i konjunkturskiftningarnas
tidsperiod. Det
gäller konjunkturskiftningar, som har
den fördelen i jämförelse med konjunkturerna
under 1920-talet och 1930-talet,
att de är mindre djupgående och mindre
uthålliga men har en benägenhet att
uppträda med kortare tidsintervaller.
Vi hade under de gångna åren — 1960/
61 och 1961/62 — en alldeles osedvanligt
hög efterfrågan emanerande från
den privata sektorn. Vi hade en investeringsaktivitet
inom det fria näringslivet
som väl aldrig tidigare. Helt
naturligt måste den statliga budgetpolitiken
då vara dämpande. Detta kan
avläsas inte bara i att budgeten var
totalbalanserad och t. o. m. överbalanserad
vad beträffar totalsumman
utan också i den statliga investeringsverksamheten
under dessa år. Den statliga
sektorn, den sektor som regleras
i budgeten, var oförändrad under
de år då den privata sektorn expanderade
med i runt tal 12 till 15 procent
investeringsmässigt sett.

Vi använde flera metoder för att dämpa
den efterfrågeaktivitet som hade
kunnat resultera i överansträngning av
ekonomien. Vi försökte pacificera den
föreliggande likviditeten genom skattefavoriserade
fondavsättningar. Finanspolitiken
var som jag nyss sade restriktiv.
Detta skedde under ivrik kritik och
ganska påtagligt motstånd från oppositionens
sida, som i sitt tal om skattesänkningar
i sin popularitetsjakt använde
begreppet »skattesänkningar» såsom
politisk målsättning i en konjunk -

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 19C3 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

turbild, där detta icke var förenligt
med stabiliteten i samhällsekonomien.

Nu har jag i efterhand mötts av kritik
för den nedbetalning av statsskulden
som skedde under de två senaste åren.
Överskottet skulle i stället, menar man,
ha använts för en skattesänkning. Nu
betyder ju som alla vet en skattesänkning
alltid extra köpkraft, en efterfrågeinjektion,
medan däremot en nedbetalning
av statsskulder är neutral i det avseendet.
Personligen är jag av den övertygelsen,
att skattesänkningar under typiska
högkonjunkturår, då svårigheten
att hålla efterfrågan inom ramen för
våra resurser var tillräckligt stor ändå,
endast skulle ytterligare ha förvärrat en
i övrigt besvärande situation.

När man så här i efterhand söker avgöra,
huruvida vi har försuttit möjligheterna
till skattesänkningar, bör man
lämpligen ställa den enkla frågan: Har
vi under de år som har gått lämnat arbetskraft
och kapital outnyttjade som
vid en skattesänkning skulle ha mobiliserats?
Om det är så, skulle en skattesänkning
ha varit att rekommendera.
Men jag vågar försäkra att så inte har
varit förhållandet. Det kan verifieras i
den officiella arbetslöshetsstatistiken
som är tillgänglig för vem som helst. Yi
utnyttjade under de sistförflutna högkonjunkturåren
våra arbetskraftsresurser
och våra kapitalresurser ganska fullständigt.
Häri anser jag mig ha försvaret
för riktigheten av att överskottet användes
just för en nedbetalning av statsskulden.

I dag är naturligtvis konjunkturperspektivet
litet annorlunda. Jag vill inte
göra mig till talesman för åsikten att vi
upplever en internationell lågkonjunktur.
Jag är beredd på att på nytt från
denna talarstol få höra av oppositionen,
att jag är en oförbätterlig optimist. Men
om inte bara hastigt uppflammande
känslor skall avgöra debattens inriktning,
om bedömningen inte skall bygga
på avsaknaden av dokumentation utan
man i stället vill söka göra en framtids -

prognos med hjälp av det för all del
bristfälliga material som föreligger, så
tyder inte framtidsperspektivet på att
det blir en nedgång av konjunkturen av
den omfattning, att den motiverar pessimistiska
inlägg i debatten just i dag.

Den tidigare produktionsstagnation
som kunde iakttagas i Förenta staterna
under åren innan den nya presidenten
tog plats i Vita huset känner vi allesammans
till. Den stagnationen har avlösts
av uppgång. Visserligen skulle man kunna
önska, att den ekonomiska aktiviteten
var mera prononcerad i Amerika än
vad den är i dag, men till skillnad från
tidigare år är den ändå uppåtgående,
och därest Kennedy får kongressens gehör
för en skattesänkning bör den uppgången
ytterligare markeras. Skattesänkningen
är efter vad jag kan förstå en
riktig åtgärd eftersom man dras med en
stor arbetslöshet. Under den uppgångsperiod
jag nämnde har man haft en
ganska låg stegringstakt, sämre än i de
europeiska staterna och sämre än vad
vi haft i vårt land.

I England har man också det senaste
året, från i höstas till dags dato, medvetet
från regeringens sida velat aktivera
konjunkturen genom olika åtgärder, såsom
liberaliseringar både på det finanspolitiska
och det penningpolitiska området.
Detta bör också sett mot bakgrunden
av tidigare år innebära att England
kan bli en plusfaktor i en internationell
bedömning av hur konjunkturen skall
utveckla sig. Däremot är det riktigt att
de stora nationerna i Europa inte har
samma hårda drive i konjunkturuppgången
som de haft under några år tidigare,
men fortfarande räknar man med
ökad produktion och investering inte
hara i Italien och Frankrike, där dessa
tendenser är : Ildeles klart uttalade, utan
även i Västtyskland. Uppgången sker
inte i samma takt som för ett par år
sedan, men det finns en tydlig uppgående
tendens både i produktion och investering
och naturligtvis i fråga om konsumtion,
eftersom lönestegringarna bl. a.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i Västtyskland varit absolut och i synnerhet
relativt starkare än hemma i Sverige.

Naturligtvis ligger det ett osäkerhetsmoment
i den omständigheten, att produktionskapaciteten
nu är så stor, att vi
på vissa områden möter avsättningssvårigheter
och kanske över hela linjen har
att vänta ett hårdare konkurrensläge
med åtföljande press på priserna. Men
trots detta har vi under det gångna året
hävdat oss gott på exportmarknaden.
Volymmässigt har den svenska exporten
ökat med 8 procent, och det är mera
än medeltalet för OEGD-länderna därmed
förstått Europas industriländer
samt Kanada och Förenta staterna. Vi
har som alla kunnat läsa i den framlagda
statsverksbudgeten haft en så
gynnsam utrikeshandel, att den svenska
valutareserven har förstärkts med cirka
600 miljoner under året.

Nu kan man säga att detta är en alltför
optimistisk beskrivning av den kommande
konjunkturen. Jag är beredd på
att oppositionen skall säga att vi har
vissa avsnitt av det svenska näringslivet
där besvärligheterna är uppenbara:
malmbrytningen, skogsindustrien, järnoch
stålverken för att ta de mest utpräglade.
Men även här är det ändå ingenting
som har förvärrats i förhållande
till 1962. Vi har fått vidkännas en prisreduktion
i avseende på malmen, men
inom den svenska järnmalmshanteringen
räknar man med att öka exporten volymmässigt
under 1963 jämfört med

1962. Om jag skulle tro den redogörelse,
som jag har framför mig — det är
Svenska handelsbankens översikt över
det ekonomiska läget i dess sista nummer
för december månad — skulle man
även inom skogsindustrien våga hoppas
på en viss förbättring. Det säges här:
Man kan räkna med en tydlig förbättring
för skogsindustriprodukterna. Trävaruförsäljningarna
för nästa år, d. v. s.

1963, har varit av ungefär dubbelt så
stor omfattning som under motsvarande
tid 1962. En viss uppjustering av priser -

na har ägt ram. Även avsättningsmöjligheterna
för massa har förbättrats. Efter
att under första kvartalet 1962 ha legat
volymmässigt 12 procent under motsvarande
nivå 1961 har nu massaexporten
successivt återhämtat sig. Under tredje
kvartalet var den volymmässigt 13 procent
större än under samma tid ett år
tidigare och även något större än tredje
kvartalet 1960. (Det sista tycker jag är
ganska remarkabelt, eftersom vi 1960
räknade med en utmärkt konjunktur.)
Massapriserna har på sistone stabiliserats
och avslut för leverans under första
kvartalet 1963 har skett till priser, som
är något högre än priserna under oktober
månad.

Jag har velat anföra detta som exempel
på att läget även för dessa specifikt
utsatta områden av svensk industri inte
för dagen i varje fall ser ut att bli sämre
utan snarare visar en utveckling till
det bättre.

Naturligtvis måste man ändå såsom
ett samlat resultat av dessa bedömningar
säga sig, att utvecklingen inom näringslivet
under 1963 inte kommer att vara
den primus motor som den har varit
under framför allt åren 1960 och 1961.
De enkäter vi har gjort bland det svenska
näringslivets män visar, att man väl
i stort sett kommer att uppehålla samma
investeringsnivå ■— jag tar då byggande
och maskinanskaffning sammantagna
— som under 1962. Visserligen är
det en nedgång för industrien exklusivt,
men det är samtidigt en uppgång
för handel och servicenäringar. Tar jag
därför hela det svenska näringslivet som
en enhet, uppehåller man en investeringsnivå
som är oförändrad i förhållande
till 1962.

Det är inte någon dålig investeringstakt
utan en hög sådan, och den ger tillskott
till våra reala resurser och inte någon
dämpning av dessa resurser. Men
eftersom vi i våra nationalbudgetberäkningar
och i finansplanens skrivningar
har dragit slutsatserna, att vi under
1963 skall ha en produktionsökning med

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1903 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

3,5 procent och dessutom ett förstärkt
sparande och en förstärkt kapitalupprustning,
blir resultatet att man skall ta
vara på detta tillskott av reala resurser.
Det kan man inte göra på annat
sätt än genom att den offentliga sektorn
får expandera.

Efter två år av oförändrade statliga
investeringar ökar dessa för innevarande
budgetår med 250 miljoner för att enligt
den förelagda statsverkspropositionen
under nästa budgetår öka med 050
miljoner. Det ger på samma sätt soni
sifferserien över budgetbalansens utveckling
ett ganska hyggligt uttryck och
en ganska god dokumentation för hur vi
försöker att få budgeten att harmoniera
med konjunkturutvecklingen och
fylla sin funktion som stabilisator i en
ekonomi med förändrade förhållanden.

Nu räknar vi med att investeringarna
även under 1903 kommer att öka med 4
procent, bostäderna inklusive. Det betyder,
som jag nyss sade, en ungefär bibehållen
volym för näringslivet som
helhet betraktat. Det betyder en expansion
på den offentliga sektorns sida, dels
för staten men dels och i ännu större utsträckning
för våra primär- och sekundärkommuner.

Den bär investeringsexpansionen tar
sig konkret uttryck i en stark ökning
av bostadsbyggandet. För åren 1963 och
1964 är angivet 85 000 lägenheter som
ett minimiprogram. Det är klart angivet
både i finansplanens skrivning, och jag
vill minnas även i socialdepartementets
bostadsavsnitt, att i den mån arbetsmarknaden
ger möjligheter därtill kommer
bostadsbyggandet att ytterligare
öka.

För jämnt ett år sedan så när som på
några dagar stod professor Ohlin i denna
talarstol och kommenterade den
statsverksbudget, som då hade förelagts
riksdagen. Han sade därvid, att lian redan
1961, hade begärt en höjning till
80 000 lägenheter under loppet av några
år. Ja, några år måste vara mer än ett
år. Herr Ohlin krävde 1961 — och un -

derströk det 1962 —- att bortåt 80 000 lägenheter
borde man komma upp till under
de närmaste åren. Han är bönhörd
över hövan, eftersom vi redan under

1962 har ökat bostadsbyggandet med
lågt räknat 10 000 lägenheter utöver de
75 000, som var angivna i programmet
och eftersom vi sätter upp samma program
som minimiprogram under såväl

1963 som 1964.

Herr Ohlin tilläde »i den mån kapitaltillgångarna
ger möjlighet därtill»,
och det var en alldeles riktig reservation.
I mitt svar sade jag, att i den mån
som kapitaltillgångar och resurser ger
möjligheter därtill bör man inte stanna
vid 80 000 utan kanske kunna gå till
90 000 och ännu högre. Herr Ohlin utvecklade
det vidare — jag läste i går
igenom anförandet med stort intresse
— och sade att man i slutet av 1960-talet bör kunna sätta programmet till
100 000 lägenheter. Ja, går allting som
vi hoppas tycker jag inte att detta i och
för sig är något alltför himlastorinande
program. Det betyder att vi årligen
skulle öka med ungefär ett par tusen
lägenheter, och i den män som rationaliseringen
gör sitt, i den män det blir
flera byggnadsarbetare, flera stadsplanerare
och arkitekter, i den mån kapitaltillgångarna
förstärks bör detta också
kunna ligga inom möjligheternas
ram.

Utvecklingen bär visat att herr Ohlin
bär blivit bönhörd över hövan. Jag vill
inte säga att anledningen därtill är att
regeringen så till den grad skulle ha
tagit allvarligt på herr Ohlins önskemål,
att vi skjutit undan alla andra intressen
och sagt att detta bostadsprogram
nu måste realiseras, utan det har
helt enkelt varit så, att resurserna bär
ökat och att vi bär utnyttjat de ökade
möjligheterna till att utvidga programmet.

Denna ökade statliga expansion på
investeringssidan bär inte enbart tagit
sig uttryck i ett ökat bostadsbyggande.
Framför allt på skolans område har vi

Tisdagen den 22 januari 19(53 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

kunnat notera en gradvis förstärkning
av statens insatser, dels med de 350
miljoner kronor, vilka nu fastställts såsom
ram för enhetsskolans utbyggnad
varje år, och dels med den väldiga investering
som är en följd av att hela
ungdomsvågen nu rullar fram, den investering
som krävs för att ge ungdomen
möjligheter till yrkesutbildning,
gymnasieutbildning och fackutbildning
för att nu inte tala om vad som kommer
att krävas på universitetens och högskolornas
område. Det statliga sjukhusbyggandet
bär också fått expandera och
utnyttja just den möjlighet till ökat investeringsutrymme
som vi ser framför
oss. Kommunernas investeringar stiger
i ännu högre grad än de statliga.

Vi har nu bakom oss ett par år, under
vilka det svenska folket har höjt
sina inkomster med 10 procent. Jag bär
i årets statsverksproposition tillåtit mig
att säga, att vi i längden naturligtvis
inte kan fortsätta i den takten då folkhushållets
samlade resurser, d. v, s. den
årliga produktionsökningen, kommer
att hålla sig på en lägre procentsiffra.
Detta tas av herr Heckscher som en
alldeles sensationell nyhet. Nu vågar
herr Sträng, säger han, tala ut, ty nu
har han inga avtalsförhandlingar framför
sig; det är ett sådant här mellanår,
under vilket man sålunda kan tala om
saker och ting som herr Sträng inte vill
beröra under de år då det är val eller
avtalsförhandlingar.

Jag har tagit fram det budgetförslag
som vi diskuterade för jämnt ett år sedan,
och där inledes texten under rubriken
»årets budgetförslag» med följande:
De senaste två åren har skatteunderlagets
ökning varit extremt hög,
drygt 10 procent båda åren. En fortsatt
ökning av samma omfattning är i
längden icke förenlig med samhällsekonomisk
balans.

Jag vill upprepa detta i år. Det finns
sålunda ingenting av sensation däri.
.lag sade det i fjol när vi hade både
avtalsförhandlingar och val framför

oss, och jag bär sagt det även i år. Jag
begär inte att herr Heckscher skall
komma ihåg vad som stöd i statsverkspropositionen
så lång tid tillbaka som
ett helt år, men jag tar mig friheten att
påpeka det, så att i varje fall detta missförstånd
skall komma ur världen.

Av oppositionsinläggen har det framgått
att man anser att finansministern
i år på något sätt skulle ha velat
smussla undan inkomster, velat redovisa
ett budgetmässigt läge som är sämre
än vad det i själva verket är. Tre
skäl anfördes för denna något lättsinniga
och mindre respektabla bokföringsteknik.
Det första var att jag för
1964 har räknat med en lönestegring
på 4 procent gentemot 7 procent för
1963. Jag tror att de 7 procenten för
1963 är ett ganska riktigt antagande.
Det är riksräkenskapsverket som får
fram dessa siffror. Jag bär lika litet
som någon annan finansminister petat
i dem. Jag är beredd att i fortsättningen
ta kritik för alla felräkningar som
riksräkenskapsverket till äventyrs kan
ha gjort, men jag är också beredd att
säga att det är mycket svårt att göra
exakta beräkningar om framtiden. Jag
tror emellertid att 7 procent är en
ganska riktig siffra för 1963, sett mot
bakgrunden av att konjunkturen kanske
blir litet mera dämpad och att vi
vet vad den kollektiva löneuppgörelsen
innebär för innevarande år. Att man
har räknat med 4 procent för 1964 är
helt enkelt betingat av att man därvidlag
inte bär någon ledning för beräkningarna
genom slutförda löneuppgörelser,
och då är det ett schablonmässigt
antagande att räkna med en inflationsfri
utveckling och med en god produktionsökning
och stanna vid 4 procent.
Skulle det bli ett par procent till
— det är mycket troligt — förändrar
detta emellertid inte så avgörande mycket
i budgetens slutresultat. Det innebär
nämligen att också staten får ta
motsvarande utgiftsökningar med ett
par procent mer till sina 300 000 löne -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anställda, där varje procent representerar
60 miljoner kronor, om man tar
hänsyn till ökningarnas genomslag på
pensionssidan, och några procent mer
i försvarskostnadernas prisindex och i
andra priser som är aktuella i den statliga
upphandlingen. Vinsten är således
inte så avgörande, att det är befogat
att tala om att man här skulle ha gjort
en falsk bokföring. Då man inte vet någonting,
har jag nu inte velat satsa på
någon annan siffra.

Det andra argument, som bär anförts
för att redovisningen inte skulle vara
korrekt, har varit att jag tillåtit mig att
räkna med en reservationsmedelsförbrulcning
på 100 miljoner under nästa
budgetår, alltså 1963/64. För någon
vecka sedan fick vi till finansdepartementet
in de ansvariga ämbetsverkens
beräkningar på reservationsmedelsförbrukningarna
för nästa budgetår, innan
ämbetsverken lämnade dessa uppgifter,
hade de blivit särskilt tillhållna
att inte överdriva utan räkna realistiskt.
År det så, att man tror på eu dämpad
konjunktur — och det tycks ju oppositionens
ledare göra — ligger det val
naturligen till hands att också räkna
med att det skall finnas utrymme i den
statliga verksamheten för en större reservationsmedelsförbrukning
än vad
som finns under en mer betonad högkonjunktur.
Den reservationsmedelsförbrukning
som ämbetsverken själva
anser sig kunna räkna med för nästa år
slutar på 214 miljoner. Jag bär trott att
de har varit för optimistiska och bär
reducerat beloppet till mindre än hälften,
d. v. s. 100 miljoner.

Beträffande reservationsmedelsförbrukningarna
lcan jag vidare erinra
herr Heckscher om att de ansvariga
verken inom försvarets område uppskattat
möjligheterna att förbruka sådana
medel till 155 miljoner — 55 miljoner
mer än jag har ansett vara troligt
för hela statsförvaltningen. Herr
Heckscher har ju alltid visat ett positivt
intresse för stärkande av det

svenska försvaret -— jag skall inte anklaga
honom för det, snarare motsatsen.
Men är han då också beredd att
säga att nämnda beräkning är en väsentlig
överdrift, att försvaret inte kommer
att ha möjlighet att utnyttja några
155 miljoner av reservationsmedel. Det
blir inte den aktiviteten som de själva
tror eller som finansministern tror. Vill
herr Heckscher deklarera det, kan det
ju ha nyhetens behag. Det är i så fall
en ny tongång från herr Heckschers
sida på ett specifikt område, där herr
Heckscher tidigare varit ganska stereotyp
i sina omdömen.

Det tredje argument, med vilket herrarna
har förfäktat att bokföringen
skulle ha varit icke rättvisande, bygger
på den filosofi som herrarna i dag försöker
driva envetet och energiskt, nämligen
att det är driftbudgetens rent formella
balans som skulle vara helt avgörande
för hur budgeten fungerar i samhällsekonomien.
Jag vågar säga att ni
på den punkten för varje år blir mer
och mer isolerade, och jag tänker hålla
ut i min analys av budgetens roll i dessa
frågor. Det kommer inte att dröja så
länge förrän ni är överens med mig
därvidlag.

Jag skall inte trötta kammaren med
att ta upp en diskussion om skattetransaktionerna
mellan stat och kommun,
om kommunalskattefonden såsom
en del av budgetutjämningsfonden och
den rent bokföringsmässiga operation,
som görs i tabeller och i räkenskaper av
vissa skäl. Om det är nödvändigt, skall
jag gärna förklara det, men vid detta
tillfälle vill jag bespara kammaren att
lyssna till en sådan förklaring. Jag skulle
enklast kunna uttrycka det så, att alla
de transaktioner, om vilka eu del folkpartitidningar
menar att de skulle ge
finansministern 250 miljoner mer i
överskott på driftbudgeten än som nu
redovisas, om de görs på ett annat sätt,
inte skulle bli någonting annat än rent
bokföringsmässiga operationer utan underlag
i den reella sinnevärlden. Jag

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

lånar nu för nästa budgetår 1 020 miljoner.
Om jag för upp 250 miljoner till
som överskott på driftbudgeten — vilket
man på visst håll har önskat — så
betyder det inte, att jag får någon
bättre slutställning. Jag måste ändå låna
1 020 miljoner, ty den där operationen
har sin rent formella karaktär och har
ingen som helst betydelse för de reala
inkomster och de reala utgifter
som budgeten kassamässigt bär att ta
hänsyn till. I nästkommande budget
räknar vi med inkomster på 19 825 miljoner,
avskrivnings- och övriga likvida
medel beräknas till 1 685 miljoner,
d. v. s. sammanlagt 21 510 miljoner. På
utgiftssidan av driftbudgeten har vi
föreslagit riksdagen 19 730 miljoner och
på kapitalbudgeten 2 800 miljoner. Det
blir 22 530 miljoner. Det fattas 1 020
miljoner för att det hela skall gå ihop.
Det kommer att fattas 1 020 miljoner,
vilka operationer jag än gör på driftbudgetens
saldo i fråga om de s. k.
kommunalskattetransaktionerna — helt
enkelt därför att dessa transaktioner
görs, innan inkomsterna står till finansministerns
förfogande — de inkomster
på vilka han med hjälp av
sina kolleger skall fördela utgifterna.

Jag återgår nu, herr talman, till den
rent ekonomiska exposé, som jag inledde
mitt anförande med.

Vi har under 1962 haft en prisstegring
på ungefär 5 procent. Nära 2 procent
av den prisstegringen förklaras
emellertid av den omsättningsskattehöjning
som var den direkta skattesänkningens
baksida, d. v. s. resultatet av
det s. k. skattepaketet. Eftersom det resultatet
inte innebar någon försämring
av standarden för Sveriges medborgare
utan i stället motsatsen, skulle man väl
utan att göra något som helst våld på
sanningen kunna säga, att prisstegringen
under det gångna året har legat vid
omkring 3 procent. Vi räknar med att
den under 1963 skall stanna vid ungefär
2 procent. Det är ett uttryck för en
lugn och stabil konjunktur. Men efter -

som bakom dessa antaganden också ligger
en produktionsökning på 3,5 procent
och en investeringsökning på 4
procent — den senare en expansion
som väsentligen kommer på den offentliga
sidan -— så tycker jag att perspektivet
framöver bör vara relativt tillfredsställande
och i varje fall inte inbjuda
till de dystra prognoser som låg
under oppositionsledarnas inlägg tidigare
i dag.

Vi ökade glädjande nog vårt sparande
både individuellt och institutionellt; i
det senare avseendet är det naturligtvis
de förbättrade utlåningsmöjligheterna
tack vare ATP-fonderna som närmast
kommer i förgrunden. När jag sagt mig,
att en budget som medför en statlig
upplåning på drygt 1 miljard ändå är
försvarlig, så är det bland annat mot
bakgrund av den goda utveckling på
sparandesidan som vi tror oss kunna
avläsa. Jag hoppas livligt att den upplåning
som här aktualiseras skall kunna
tas, inte — som under 1950-talets mera
inflationsbetonade och på långt kapital
utdränerade marknad — i banksystemet,
utan i stället där den rätteligen
skall tas, d. v. s. på den långa marknaden.
Om samtidigt skattetransaktionerna
med kommunerna innebär att kommunerna
under nästa budgetår genom
osedvanligt kraftiga slutbetalningar tillsammans
med de preliminära utbetalningarna
får totalt en dryg miljard mer
att röra sig med än vad de har under
innevarande år i rena kontanter, så kan
det ju hända att det finns en möjlighet
för finansministern att uppträda på
den långa marknaden utan att därför
behöva allvarligt äventyra andra låntagares
intressen. Jag tänker då i första
hand på kommunerna och naturligtvis
också på det privata näringslivet, vars
anspråk dock, om prognosen slär rätt,
väl kommer att vara mera dämpade eller
i varje fall relativt oförändrade 1963
och 1964 jämfört med innevarande år.

Herr talman! Jag tror att jag kan
hoppa över redovisningen av budgeten.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1903 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Jag har uppehållit mig vid bostäderna
därför att den frågan på ett naturligt
sätt kommer in i den ekonomiska exposé
som jag ville ge. Jag har inte närmare
givit mig in på förbättringen av
hyresbidragen till barnfamiljerna. Jag
föreställer mig att det finns åtskilliga
av kammarens ledamöter som där har
en hel del att säga. Det är ju ändå ett
faktum, att detta är en reform av ganska
stor betydelse. Hittills har 130 000
barnfamiljer fått hyresbidrag. Genom
höjningen av inkomstgränsen blir antalet
dubbelt så stort.

Såvitt jag kan erinra mig var det herr
Ohlin som framförde kritik mot att inte
också själva bidragen har höjts. Men
då kommer man ju in på frågan om hur
mycket man mot bakgrund av den allmänna
bedömningen av budget- och
konjunkturläge skall kosta på sig. Man
kan naturligtvis från oppositionens sida
säga: »Högre hyresbidrag till barnfamiljerna!»
Jag vill minnas att herr
Heckscher tog upp frågan och närmast
var irriterad över att inte även de barnfamiljer
som sitter i dåliga och trånga
bostäder har möjlighet att få dessa hyresbidrag
över den bostadspolitiska huvudtiteln
-— var det inte herr Heckscher
så var det herr Ohlin, en av herrarna
tog i alla fall upp frågan i sitt
inlägg. Jag tror att det var herr Heckscher,
även om herr Heckscher ruskar
på huvudet, men jag är beredd att korrigera
mig. Jag vill gärna, vem det nu
var, bemöta honom på den punkten.

Det ligger cn tanke bakom dessa bostadsbidrag
till familjerna. Den tanken
är att man skall stimulera familjerna
att flytta in i utrymmesmässigt och kvalitativt
tillfredsställande bostäder. Släpper
man den tanken, kommer man logiskt
över till frågan huruvida de allmänna
barnbidragen är tillfredsställande
eller inte. Vill man hjälpa barnfamiljerna
och driva en familjepolitik
med bortseende från denna bostadspolitiska
aspekt, så skall man ta upp en
diskussion om huruvida barnbidragen

är tillräckligt höga eller om de borde
höjas. Men vill man föra in barnfamiljerna
i deras bostadspolitiska sammanhang
är det nödvändigt att hålla fast
vid att bidragen skall fungera som en
stimulans till familjerna att använda
kvalitetsmässigt och utrymmesmässigt
tillfredsställande lägenheter.

I oppositionsledarnas inlägg kom
självfallet — det skulle ha varit högst
förbluffande annars — en kritik emot
att omsättningsskatt fortfarande uttas
på företagens investerings- och förbrukningsvaror.
Jag vill minnas att herr
Hansson i Skegrie också vände sig mot
energiskatten och ansåg att det nu borde
vara tid för liberaliseringar på det
området. Ingen i denna kammare har
väl kunnat undgå att konstatera att omsättningsskatten
ger 2 800 miljoner kronor
för nästkommande budgetår. Det
är också ett gammalt känt faktum, att
i runt tal en tredjedel av den summan
kommer från företagen i form av omsättningsskatt
på investeringsvaror och
förbrukningsartiklar.

Både omsättningsskatten för företagen
och energiskatten är naturligtvis
ett inslag av bruttobeskattning på den
svenska företagsamheten. Det finns en
mycket talför och skrivkunnig falang
inom den ekonomiska expertisen som
anser att det bör vara den riktiga formen
för företagsbeskattning framöver.
Jag har inte tagit ställning till detta. En
kommitté bestående av många kloka
karlar håller ju på att diskutera och
analysera dessa frågor, och jag är övertygad
om att riksdagen relativt snart —
om några år — kommer att få diskutera
den saken mera ingående.

Jag har alltid reagerat emot att man
rycker ut ett avsnitt av företagsamhetens
beskattningsproblem och anför det
som något allmängiltigt för hur företagen
är behandlade skattemässigt. Man
måste naturligtvis se på företagsamhetens
totala skatteläggning, om man skall
kunna göra några värderingar i frågan
om huruvida företagen är så hårt be -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skattade, att det krävs liberaliseringar
och lättnader eller inte. Till belysning
härav vill jag anföra några siffror som
kan ha sitt intresse. Statsinkomsterna
från den svenska bolagsskatten, vilken
ju är en nettobeskattning — alltså skatten
på juridiska personer och ekonomiska
föreningar — har under hela
1950-talet varit påfallande oförändrad
och stabil trots den expansion som
under denna tid har skett i fråga om
skatteunderlaget och inte minst företagsamheten.
Förklaringen har man naturligtvis
i de fördelaktiga avskrivningsreglerna,
lagervärderingsreglerna
och avsättningsmöjligheterna till investeringsfonder,
där vi har speciellt gynnat
företagen under de båda högkonjunkturåren
19G0 och 1961, samt avsättningen
till pensionsfonder.

.lag vill understryka att parallellt med
denna statiska bild av den nuvarande
företagsbeskattningens omfattning bär
i fråga om de fysiska personerna -—•
d. v. s. t. ex. beträffande alla oss som
sitter här i kammarens bänkar eller
står i kammarens talarstol — skett den
utvecklingen, att skatterna har tredubblats
under samma tidsperiod.

Jag avstår från att göra värderingar.
.lag kan till och med säga att det är
klart att bakom denna utveckling ligger
framgångsrika lönerörelser från intresseorganisationernas
sida. Det har funnits
en hel del att ta på företagarsidan,
och genom starka organisationer har
löntagarna tagit ut det. Därmed har
dessa också höjt sina inkomster och
fått mer att betala i individuell skatt
till staten. Samtidigt som under 1950-talet statens inkomster från bolagen och
de ekonomiska föreningarna varit praktiskt
taget oförändrade, har statens inkomster
av skatter från de fysiska personerna
i runt tal tredubblats. Om man
räknar med hela skatteområdet, således
både direkta och alla slags indirekta
skatter såsom omsättningsskatt,
energiskatt, ATP-avgifter m. in., finner
man, att de fysiska personernas andel

av den totala skattebördan från 1951
till 1961 stigit från 79,9 till 84,4 procent,
medan de juridiska personernas andel
liar sjunkit från 20,1 till 15,6 procent.

•lag gör som sagt inga värderingar
härvidlag utan endast det konstaterandet,
att trots all diskussion och all kritik
angående omsättningsskatten på industrien
och energiskatten på industrien
—- dessa har medräknats i beräkningarna
för de sista åren — har de juridiska
personerna och de ekonomiska
föreningarna fått en relativt mindre belastning
skattemässigt än de fysiska personerna.
Den saken tycker jag bör komma
fram, då man har en benägenhet att
rycka ut en speciell post och säga: »Se,
här har vi en dokumentation på regeringens
liknöjdhet och ovilja gentemot
företagsamheten!»

Det ligger alltid utifrån dessa synpunkter
nära till hands att göra ytterligare
en reflexion. Jag liar under de
senaste dagarna läst åtskilliga inlägg i
budgetdebatten, där man gjort gällande
att finansministern gör ett misstag,
när han försöker balansera konjunkturdämpningen
genom att låta de offentliga
investeringarna expandera. Man
bär alternativt gjort gällande att en riktigare
väg vore att stimulera företagsamheten
— då naturligtvis via skattesänkningar
— så att företagen kunde
bibehålla sin höga investeringsaktivitet,
och att man skulle hålla de offentliga
investeringarna i stort sett oförändrade.

Det är ganska frestande att kommentera
herrar Ohlins och Heckschers inlägg
i detta sammanhang. Båda har, om
jag fattade dem rätt, givit uttryck för
just den tanken, att det är bättre att genom
skattesänkningar animera företagen
än låta den offentliga sektorn expandera.
Samtidigt talar emellertid Ohlin
om att regeringen fortfarande är för
fantasilös och räddhågad när det gäller
att komma till rätta med kösamhällets
och bostadsbyggandets problem. Herr
Ohlin vill alltså ha dels skattesänkningar
för den enskilda företagsamheten för

2* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att den skall kunna expandera, dels en
expansion på den offentliga sektorn för
att vi skall få slut på kösamhället. Och
detta vill han ha enligt de nu föreliggande
prognoserna, som innebär att vi kommer
att ha full sysselsättning.

Herr Heckscher skilde sig från herr
Ohlin i sin bedömning. Han varnade för
alltför stark expansion på den offentliga
sektorn. Herr Heckscher är inte lika benägen
att tala om avvecklingen av kösamhället
som herr Ohlin. Herr Heckscher
såg snarast frågan på det sättet,
att det var mera önskvärt att man via
en stimulans av företagsamheten, som
han uttryckte det, fick arbetarna att
stanna i den verksamhet där de är i stället
för att sysselsätta dem i en expansiv
statlig verksamhet.

Nu tror jag inte att problemet är
så enkelt. De områden där man i dag
kan tala om en konjunkturdämpning gäller
malmen, skogsindustrierna, järnet
och stålet. Även om man genomför skattesänkningar
för både enskilda och företag
tror jag inte att en sådan åtgärd ger
oss möjlighet till någon ökad malmavsättning.
.lag tror inte heller att en
skattesänkning skulle medföra ökad tidningsläsning
och större papperskonsumtion
som i någon högre grad skulle påverka
skogsindustrierna. Skattesänkningar
skulle väl närmast innebära att
vi fick ytterligare efterfrågan på konsumtionsvaruindustriernas
område, och
där har vi för dagen inte något aktuellt
sysselsättningsproblem. Problemet gäller
de speciella områden som jag nu har
nämnt.

Denna diskussion ger en mycket intressant
belysning åt den intensiva
pressdiskussionen — som herrarna på
oppositionssidan då och då hjälper till
att berika — om en sammanslagning av
oppositionspartierna till ett gemensamt
borgerligt parti. Jag står fullkomligt neutral
i den frågan, det försäkrar jag. Jag
har inga som helst intressen i den debatten.
Jag har dragits med er som separata
partiledare i så många år, att jag

kan göra det i fortsättningen också, men
jag beklagar inte heller om ni skulle
förena er. Men nog ger dagens diskussionsinlägg
från herrar Ohlin och Heckscher
ett intressant perspektiv på problemet,
om ni förutom alla andra svårigheter,
som ni måste lösa, också måste
ena er om den offentliga sektorns betydelse
i den framtida konjunkturpolitiken.

Herr talman! I den tidigare debatten
har vi hört ett inlägg av herr Heckscher
om försvarsuppgörelsen. Den glädje han
uttryckte delas av de andra deltagande
i försvarsuppgörelsen. .lag behöver inte
säga mer härom.

Centerpartiets vikarierande partiledare,
herr Hansson i Skegrie, ägnade sig
i allt väsentligt i sitt inlägg åt en annan
uppgörelse på partiplanet, nämligen
uppgörelsen om högertrafiken. Jag var
ytterst överraskad när jag lyssnade till
det inlägget. Jag har väl kvar inombords
litet för mycket av den gamle fackföreningsmannen.
I fackföreningarna gäller
som en oskriven regel, att man kan
gruffa och vara djupt osams så länge
man förhandlar, men har man träffat en
uppgörelse gnolar och gnäller man inte
om det efteråt. Samma förhållande anser
jag borde råda här, även om herr
Hansson i Skegrie varit hemma i Skegrie
under julen och träffat en och annan
vänsteranhängare eller en och annan
som sagt att »nu hör vi folkomrösta»,
eller en och annan som sagt att »nu gillar
vi inte att betala den slanten i vår
bilskatt». Allt sådant måste man tänka
på innan man gör upp.

Jag skall till herr Hanssons heder
säga, att han vände sig inte enbart mot
regeringen, även om regeringen fick
bära hundhuvudet. Vi skulle emellertid,
enligt herr Hansson, ha pressat parterna
och drivit förhandlingarna på ett
sätt som man i anständiga sammanhang
inte gör. Det är väl litet genant att så
gamla hårdhudade politiker, som satt
kring bordet den här gången, skulle finna
sig i att bli pressade. Hela historie -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm. Nr 3 43

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skrivningen är följaktligen orimlig. Herr
Hansson var arg inte bara på regeringen
utan även på folkpartiet och högern för
att denna uppgörelse kom till. Jag hoppas
emellertid för sakens egen skull, att
detta var herr Hanssons egen uppfattning
och att, därest den ordinarie partiledaren
hade talat för centerpartiets
räkning, vi skulle ha sluppit att undfägnas
med denna litania.

Herr talman! Med detta inlägg, där
jag dels försökt sammanfatta några av
mina egna synpunkter och dels svara
på en del av vad som kunde motivera ett
bemötande från min sida, så kan jag för
tillfället vara relativt nöjd, rent tidsmässigt.

Jag kan emellertid inte underlåta att
göra ännu en reflexion. Ingen av oss
var väl överraskad över att herr Ohlin
i sitt anförande kom in på de stora händelserna
i Europa på det politiska och
det ekonomiska området. Jag vet att handelsministern
senare kommer att föra
regeringens talan i detta avseende, men
jag måste ändå för min del reagera mot
herr Ohlins starka ambition när det gäller
att omedelbart företa så många åtgärder
i olika riktningar på grund av
vad som inträffat vid general de Gaulles
presskonferens. Herr Ohlin hade långtgående
spekulationer i alternativa riktningar
och under alternativa förutsättningar,
och när han lade ut alla dessa
beställningar hos regeringen, förvånade
han mig och förmodligen hela kammaren
med att säga att han hoppades att
regeringen inte skulle sitta fast i några
fördomar gentemot Nordamerikas Förenta
stater. Om jag kan trösta herr Ohlin
på den punkten, vill jag göra det
omedelbart. Jag vet inte vilken bakgrund
det över huvud taget finns för att
framställa en sådan fråga som herr Ohlin
gjorde. För mig är den fullkomligt
meningslös.

Herr Ohlin önskar ett planeringsarbete
på nordiskt plan med avseende på
Finland och Norge. Men vi har ju redan
våra kommunikationer med Norden och
EFTA.

Vad är det egentligen som har hänt?
Jo, president de Gaulle har på ett sätt
som ingen kan missförstå talat om att
han betraktar Romstadgans väsentligaste
och innersta innebörd från exklusiva
politiska utgångspunkter. För oss soih
varit mer försiktiga i våra tidigare engagemang
liar kanske inte detta medfört
något sådant brutalt uppvaknande
som tydligen varit fallet för herr Ohlin
och herr Heckscher. Vi på vår sida har
aldrig gjort anspråk på något exklusivt
politiskt samarbete i Europa, detta helt
naturligt med hänsyn till den svenska
neutrala utrikespolitiken.

Så mycket annat har kanske inte hänt
och vi får väl nu avvakta utvecklingen.
Alla hoppas vi livligt på att president de
Gaulles deklaration om de politiska problemställningarna
i Europa inte utan
vidare skall överföras till det ekonomiska
området. Det är också fortsatR
ningsvis liksom hittills vårt intresse att
ha ett intimt samarbete med så många
länder som möjligt inom och utom Euro^-pa — jag understryker inom och utom
Europa — när det gäller det ekonomiska
området, det handelspolitiska området,
det tullpolitiska området och mycket
annat.

Vi har som sagt att avvakta utvecklingen
samtidigt som vi deklarerar att
vår ambition är densamma som hittills.
Det rent politiska ställningstagande som
skett förändrar inte situationen för vår

del.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
eftersom saken berörts så utförligt av
oppositionens båda inledare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill lämna en liten
upplysning närmast med anledning av
ett yttrande av herr Hansson i Skegrie
och herr Strängs kommentar därtill:
Jag anser mig inte begå någon indiskretion,
om jag säger att det första och,
såsom jag uppfattade det, mera bestämda
svar, som gavs från oppositionens
sida när det gäller en högertrafik -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 19G3 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

reform, kom då centerpartiet förklarade
att deras förtroenderåd utan någon
avvikande mening liade uttalat en positiv
inställning till högertrafiken. Det
kan vara lämpligt att fastslå detta för
att förhindra den mytbildning, som nu
tydligen bedrivs, alldeles särskilt ute på
den svenska landsbygden.

Herr Sträng talade om dystra prognoser
från oppositionens sida. Om herr
Sträng därmed avsåg även mig, måste
han ha slumrat till ett tag när jag talade,
så att han inte hörde att jag liksom
han själv framhöll möjligheten av
cn konjunkturförbättring under nästa
budgetår. Men om vi alltså är ense om
att konjunkturen under nästa budgetår
kanske är bättre än under nuvarande
budgetår, hur kan det då vara riktigt
att göra som herr Sträng vill och föra
en stimulerande budgetpolitik under
nästa år, när det kanske mindre behövs,
men en restriktiv budgetpolitik
under innevarande år då det uppenbarligen
är fråga om en konjunkturförsvagning? När

herr Sträng på detta sätt talade
om konjunkturerna, grävde han en grop
som han själv ramlade i. Han klargjorde
på ett utmärkt sätt hur felaktigt det
måste vara att föra en restriktiv politik
under den säkra konjunkturförsämring
som vi nu upplever och hörja med
stimuleringen via budgetöverskottets
ändring huvudsakligen först nästkommande
budgetår.

Finns det några oanvända resurser?
Ja, arbetsmarknadsstyrelsen anser att
så är fallet och det gör för övrigt även
regeringen. I årets budget är upptagna
beredskapsarbeten för 400 miljoner kronor,
och detta är väl ett uttryck för att
det finns resurser som eljest inte kan
användas.

Det är förbluffande att herr Sträng
talar om den fulla sysselsättningen på
det sätt han gör. Det måste vara bättre
att bereda folk arbete på ordinarie arbetsplatser.
Att det tarvar en viss rörlighet
på arbetsmarknaden är alldeles

klart, och den brukar vi vara överens
om att främja. Att man sedan får räkna
med en icke obegränsad rörlighet är
lika klart.

Herr Sträng talade om bostäderna.
Jag har ingenting alls emot uttalandet
för ett par är sedan om cirka 80 000
bostäder i det ordinarie bostadsbyggandet.
Jag nämnde i dag själv 81 000
och klargjorde — men herr Sträng valde
att alldeles förbigå det -— att det
dessutom ges möjlighet till ett extra
ordinarie bostadsbyggande när konjunkturerna
är sämre. Hur många gånger
har vi inte i denna kammare sagt att
offentliga arbeten och sådana investeringar
som påverkas av det allmänna
bör ökas när konjunkturerna försämras?
Ingen har väl svävat i okunnighet
om detta. När vi diskuterar planen för
det ordinarie bostadsbyggandet skall
man därför inte låtsas som om man inte
begriper att det dessutom finns möjlighet
till ökning av bostadsbyggandet när
det blir sämre tider. För det aktuella
året räknar vi med något sådant som
10 000 extra lägenheter. Då kommer
bostadsbyggandet upp i 90 000 lägenheter,
vilket är detsamma som bostadsstyrelsen
föreslår. Regeringen stannar
däremot vid en ökning med 5 000 lägenheter.

Alla vet att vi år efter år har föreslagit
ökat bostadsbyggande och att regeringen
har talat om överhud, men erfarenheten
har visat att det varit möjligt.
Alla vet att när jag nämnde att
100 000 lägenheter skulle kunna byggas
vid en alltför försiktigt beräknad tidpunkt
förklarades detta av regeringens
huvudorgan vara orealistiskt och ett
överhud. Jag är glad, om herr Sträng
nu kommit till en mera realistisk uppfattning.

Beträffande familjebostadsbidragen
blir verkan av regeringens förslag den
att nästan alla familjer med en inkomst
under 12 500 kronor, som bor i berörda
fastigheter och har två barn, inte får
någon förbättring av nuvarande bidrag.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

Om de har något högre inkomst och
tre barn får de heller ingen förbättring.
Det är endast ett fåtal barnfamiljer som
får det, och de som bor i dåliga lägenheter
får ingen förbättring alls.

Jag har inte påstått att vi skulle vidga
familjebostadsbidragen till att omfatta
vilka bostäder som helst; jag gick
inte in på den saken. Just det siffermaterial
som nämnts visar emellertid
nödvändigheten av att komplettera och
modifiera förbättringen av nuvarande
familjebostadsbidrag genom att göra reformen
mera rättvis, så att även låginkomstgrupperna
får en förbättring,
och genom att till det hela lägga den
minskning av skattebördan som en höjning
av barnbidragen innebär. Det finns
inga tekniska skäl, herr talman, som
herr Sträng kan åberopa för att det
inte skulle vara möjligt att göra en
mera rättvis avvägning genom att ändra
och komplettera familjebostadsbidragen
genom en lämplig barnbidragspolitik.
Det är bara fråga om huruvida man vill
ha en mera rättvis avvägning eller inte.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade i mitt första
inlägg om herr Strängs maktvilja. Jag
trodde inte att jag skulle få en sådan
illustration till den som han gav i sitt
anförande, nämligen att han rent av
skall bestämma vad jag har sagt eller
inte sagt. Nu upptäcker han kanske så
småningom att det inte var jag som
liade sagt vad han syftade på, och därför
kan vi avföra frågan ur diskussionen
oss emellan.

Herr Sträng tror inte på en traditionell
lågkonjunktur — och det kanske
vi kan vara överens om, i den hårda
bemärkelse som ordet fått. Som herr
Sträng mycket riktigt säger är konjunkturskiftningarna
mindre djupa än de
var före andra världskriget, men de
kommer tätare. Däremot är det inte riktigt
att detta inte motiverar en viss
pessimism i inläggen. Vad som i detta

sammanhang är speciellt viktigt att
komma ihåg är det svenska näringslivets
nu mycket utpräglade beroende av
exporten, framför allt av exporten till
andra västeuropeiska länder. Det är uppenbart
att den engelska och den västtyska
marknaden för svenskt näringsliv
betyder mycket mera än den amerikanska.
Den osäkerhet i fråga om handelsäget
som redan tidigare rått och
som ytterligare ökats verkar väl också
i detta avseende starkt dämpande.

Det var mycket lustigt att höra herr
Sträng citera den artikel i Svenska handelsbankens
Index som avser läget i
september 1962, alltså före de senaste
händelserna. Han slutade sitt citat på
ett mycket försiktigt sätt. Jag skall läsa
ett litet stycke i fortsättningen: »Medan
marknadsläget för skogsindustrierna
förbättrats har på sistone tecken framträtt
på en begynnande avmattning inom
verkstadssektorn.» Jag ber att få
hoppa över den mellanliggande meningen,
som hänför sig till varvén och läser
vidare: »Exporten av verkstadsprodukter
har tidigare varit en viktig konjunkturstödjande
faktor. Maskinexporten
var sålunda under de tre första
kvartalen 1962 ca 20 % större än året
före, en ökning som mer än väl uppvägde
nedgången för trävaror och massa
och som bidrog till att den totala
exportvolymen ökade med 8 %. Den
fortsatta konjunkturutvecklingen torde
i hög grad bli beroende av hur verkstadsexporten
kommer att utveckla sig.»

Att verkstadsexporten hör till de exportgrenar
som är mest beroende både
av internationella förhållanden och av
kostnadsnivån är alldeles klart för oss
alla. I Västtyskland har man konstaterat
att exportöverskottet redan i fjol
gick ned till hälften av vad det varit
förut, och det västtyska industriförbundet
uttryckte farhågor för att man inte
skulle kunna klara problemet med valutareserven.
Att detta kan komma att
inverka på den västtyska importen från
Sverige är väl alldeles uppenbart.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sedan tog herr Sträng upp frågan vad
som sagts om lönerna i år jämfört med
vad som sades i fjol. Men nog får vi
vara ense om att han i år, då det inte har
varit några löneförhandlingar, har talat
i klartext på ett helt annat sätt än
han gjorde förra året.

• Beträffande frågan om felbedömningar
säger herr Sträng att de 250 miljoner
kronor jag nämnde inte förekommer
i sinnevärlden — om jag minns hans
uttryck rätt. Men varför tog han då i fjol
upp de 425 miljoner kronor som gick i
motsatt riktning? Förekom de i sinnevärlden?
Är det så att när man gör avsättning
till fonder, så är de verkliga,
men när man tar ut pengar från fonderna,
så är uttagen overkliga? I årets budget
finns det för övrigt också andra operationer,
som är av rent bokföringsteknisk
karaktär och som herr Sträng
mycket omsorgsfullt tar upp på utgiftssidan
av driftbudgeten. Jag syftar här
på avskrivningarna på 287 miljoner,
som är ett uppdämt avskrivningsbehov
och som står upptagna som utgift på
driftbudgeten.

Beträffande reservationsmedelsberäkningarna
vet vi att herr Sträng har en
viss benägenhet att vara överoptimistisk
beträffande sina möjligheter att tillgodogöra
sig reservationerna. Detta sammanhänger
för övrigt inte så litet med
den politik man i finansdepartementet
för gentemot verken, när det gäller deras
anslagsäskanden för kommande år.

Att sedan lönehöjningen för 1964 skulle
komma att stanna vid 4 procent, när
den under de senaste tre åren har legat
vid 10 procent och för 1963 beräknas bli
-7 procent, är väl ändå inte något sannolikt
antagande. Herr Sträng säger
att högre löner medför kostnader för
staten, men erfarenhetsmässigt har dessa
kostnader varit väsentligt mindre än
de inkomster som har följt av de ökade
lönerna. Jag behöver här bara erinra
om vad som står i årets finansplan, där
det på sidan 27 anges att vi i skatteinkomster
har haft en ökning på 400 mil -

joner kronor beroende på den ökning
av lönerna som har ägt rum.

Herr Sträng har också med stor omsorg
utvecklat sin vanliga tanke att man
aldrig skall företa några skattesänkningar.
Han säger att omsättningsskatten,
när den kom till, var motiverad av att
vi då hade högkonjunktur. Men han
glömmer kanske då att han några månader
tidigare motiverade omsättningsskatten
med att den var så betydelsefull
i lågkonjunkturer. Det är nog så, herr
talman, att skattesänkningar enligt herr
Sträng endast bör förekomma på det
ställe, som Falstaff Fakir betecknade
med uttrycket »inne i Indien».

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern hänvisade
till att han som gammal fackföreningsmän
tyckte att man skall respektera
resultaten av förda förhandlingar;
man kan gräla under förhandlingarna
men inte efter. Ja, jag har precis samma
uppfattning som finansministern på
den punkten. Jag är inte fackföreningsmän
men väl fackligt organiserad och
har precis samma mening i den saken.
Men, herr finansminister, här var det
inte fråga om några förhandlingar!

Under min riksdagstid har jag många
gånger varit med om förhandlingar med
regeringen, vid vilka vi så småningom
efter diverse eftergifter på ömse sidor
bär kunnat lappa ihop en överenskommelse.
Men det har ännu aldrig hänt att
jag avvikit från uppgörelsen, utan jag
har försvarat den, även om det har varit
obehagligt. Men då har det varit en förhandling,
Min reaktion mot här påtalat
sätt att behandla oppositionspartierna
har ingalunda framvuxit på något julkalas.
Min uppfattning gav jag till känna
i riksdagsgruppen på sin tid, och
jag tror att jag är i gott sällskap, när jag
kritiserar regeringens s. k. förhandling
i detta fall.

Om jag rätt har läst vissa socialdemokratiska
tidningar, så har man nämli -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.
Vid

gen där precis samma mening, nämligen
att regeringen i detta fall inte har uppträtt
som den borde ha gjort. Jag anser
därför att min historieskrivning inte är
felaktig. Centerpartiet krävde först som
ett oeftergivligt villkor för att ge ett
förhandsbesked, att vägarna skulle rustas
upp i trafiksäkerhetshänseende. Men
då fick vi anmaningen: »Var god och
stryk det, ty det får inte stå på det sättet;
vägarna är ingen fråga som hör hit.»

Vi ville inte heller binda oss för någon
viss finansieringsform, men vi fick
då samma besked. Man sade: »Godkänner
ni inte detta, så var så goda och kom
med något nytt!»

Det var detta som gjorde att centerpartiet
fick löpa gatlopp i tidningspressen,
där man gjorde sig mer eller
mindre löjlig över att vårt parti hade
ändrat ståndpunkt. Men det berodde på
att några förhandlingar inte tilläts, utan
vad som här presenterades var ett diktat.
Och inför alternativet att ta ansvar
för ett uppskov och för stegrade kostnader
fanns det väl då ingen annan
utväg. Men jag frågar vad man hade att
förlora på att träffa en principöverenskommelse
men låta detaljfrågorna bli
föremål för förhandling. Såvitt jag förstår
skulle vi inte ha förlorat någonting
på det. Det har inte under julledigheten
inträffat någonting, som skulle medfört
att frågan hade varit i ett annat läge än
den är nu.

Jag reagerar inte mot principen i och
för sig, och jag får nog säga att herr
finansministern har en felaktig uppfattning
om min principiella ställning till
frågan.

Herr Ohlin skyndade sig att säga att
alla varit eniga. Ja, jag har tidigare förvånat
mig över att högern och folkpartiet
utan vidare accepterade detta diktat
från regeringen. Det beror kanske på
ovanan att förhandla med regeringen. Vi
i centerpartiet har däremot en viss vana
och vet att man inte så där utan vidare
skall kasta yxan i sjön. Men jag förstår
att en uppgörelse mellan högern och

remiss av statsverkspropositionen m. m.

folkpartiet kanske för regeringen blir
väsentligt lättare att träffa än det varit
med centerpartiet.

När jag hörde herr Ohlins belåtenhet
över denna enighet kom jag att tänka på
en liten strof i Erik Axel Karlfeldts dikt
Den tysta sången: »Allt vad vi kände var
sagt utan ord, och så var det vackrast
och bäst.» Ja, det är lätt att förhandla
om man intar den attityden, men vi kallar
det inte då för förhandling.

Om jag får ta tiden i anspråk längre,
så vill jag uttala ett erkännande åt finansministern
för att han tycks mena
allvar i förmaningen om återhållsamhet
på lönemarknaden. Det han sade är alldeles
riktigt. Det är inte första gången.
Om jag minns rätt utfärdade regeringen
redan 1955 en liknande anmaning, men
den gången blev det en stor skräll av det
hela. De dåvarande partiledarna för högern
och folkpartiet stod upp och sade,
att sådana förmaningar behövdes inte;
de vore onödiga och överflödiga. Jag är
glad över att man har ändrat uppfattning
på denna punkt där också. Jag
tror det är nödvändigt att vi allesammans
försöker att bilda oss en uppfattning
om att ingen tjänar på att vi låter
penningvärdet rasa i väg, många gånger
i samma takt som inkomsthöjningarna.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Efter denna högst vänskapliga — för
att inte säga beskedliga — uppläggning
av kritiken mot regeringen känner man
sig litet tveksam därför att man har
några saker på hjärtat som kanske inte
kommer att uppfattas lika vänskapligt.
Detta är jag naturligtvis inte glad för.

Herr Sträng slutade sitt anförande
med att tala om oppositionens båda talesmän.
Var det föranlett av den bondånger
— om det tillätes att säga så •—
som centerpartiets talesman uttryckte
här i högertrafikfrågan?

Det finns väl ingen som vill bestrida
herr Strängs uppgifter om skatteutvecklingen,
att medan bolagsskatten har
stått stilla har andra skattebetalare fått

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betala tredubbla skatter. Men jag skulle
vilja fråga herr Sträng vad han menar
med talet om att införandet av omsättningsskatten
var ett led i en total skattesänkning.
Det är så förbluffande, när
man vet att sedan den infördes bär statens
skatteinkomster ökat med 50 procent.

Fråga nr 2: Vi är naturligtvis glada
över den räntesänkning som skett. Nu
är diskontot nere i 3,5 — det har varit
uppe i 5 procent. Men tidigare har regeringen
hävdat — det var under lågräntepolitikens
tid — att varje ränteprocent
motsvarar 14 procent på bostadskostnaderna.
Nu har alltså en räntesänkning
inträffat som skall motsvara
20 procent. Trots detta ökar emellertid
bostadskostnaderna, och i det förslag
som finansministern har signalerat utgår
han från att bostäder, byggda under
1940-talet, kommer att öka inte så lite:
bortåt 50 procent när det gäller trerummare
i allmänhet. Hur skall man förklara
detta?

Vill regeringen verkligen inte till närmare
prövning ta upp frågan, huruvida
inte denna stora räntesänkning också
skall slå igenom när det gäller prisnivån
på bostäder?

En tredje fråga också: Regeringen har
ökat anslagen till u-hjälpen, men den
har ibland fått dåliga recensioner i sin
egen press, vilken anser att den är otillräcklig.
Vi har därför ställt vissa förslag,
och ett av dessa är att vi skulle vilja
att Sverige åtminstone inte tar hjälp
från u-länderna, d. v. s. tar mer i hjälp
än vad som ges i hjälp.

Under nio år har Sverige ökat sin
import av livsmedel och typiska
u-hjälpsprodukter med 65 procent. Under
samma tid har Sverige minskat sin
import från sådana u-länder — grupper
som Afrika respektive Latinamerika
■— med 4 procent. Endast från Asien har
en mindre importökning ägt rum. Hela
denna väldiga ökning av importen har
alltså gällt andra länder. Samtidigt har
Sverige tillgodogjort sig en prissänkning

på u-ländernas varor med inte mindre
än 20 procent under den allmänna prisstegringstiden.
Hur kan nu detta komma
sig? Jo, man säger att Sverige för
en lågtullinje, och det gäller kanske industrivaror.
Men just för de varor som
u-länderna levererar genomför Sverige
eu högtullpolitik. Nu skulle jag vilja
hemställa att herr finansministern verkligen
tar upp detta problem. Kanske är
han redan i dag beredd att säga, om
detta är en riktig politik från Sveriges
sida gentemot u-länderna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall bemöta de senaste
inläggen. De frågor som bl. a. herr
Hagberg tog upp skulle naturligtvis kunna
bli föremål för mycket långa utläggningar.
Men jag är inte säker på om jag
skall ta upp dessa frågor nu, spara dem
till senare eller överlåta åt någon annan
på regeringsbänken, som i detta avseende
är mera sakkunnig än jag, att behandla
frågorna.

Först och främst vill jag emellertid
bemöta herr Ohlin när han —- om jag
fattade honom rätt — säger att felet är
att ha eu restriktiv politik just innevarande
år. Det är ju innevarande år som
man avläser konjunkturdämpningarna
på längre sikt, och då menade herr Ohlin
att vi väl i stort sett var överens om
bedömningen så långt man nu vågar
göra den. Jag vill då erinra om att man
får betrakta de olika budgetåren i sin
följd och se hur de är — antingen dämpade
eller aktiva i fråga om den inhemska
ekonomien.

Det avslutade budgetåret gav ett överskott
på hela den totala verksamheten på
527 miljoner. Det innevarande budgetåret
beräknas ge ett underskott på 386
miljoner. Skillnaden i fråga om statens
inverkan på ekonomien är således, när
det gångna budgetåret ställs mot innevarande
budgetår, 913 miljoner, om vi nu
skall svära på de prognossiffror vi har
i propositionen för innevarande år.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är således, menar jag, även finanspolitiskt
en ganska påtaglig lättnad
i fråga om budgetens inriktning och
aktivitet: från att ha varit dämpande
liar den blivit aktiv. Skillnaden mellan
det gångna budgetåret och innevarande
budgetår är som sagt 913 miljoner. Skillnaden
mellan innevarande budgetår och
kommande budgetår, som den har serverats
inför riksdagen, är mindre —
634 miljoner. En för innevarande budgetår
beräknad upplåning på nära 400
miljoner blir en upplåning på nära
1 000 miljoner.

Men jag vill erinra om att vi inte är
helt på den säkra sidan för innevarande
budgetår. Vi har en tilläggsstat som
kommer efter den stat som serveras i
samband med statsverkspropositionen.
Och det kan tänkas — jag vill i varje
fall hålla den möjligheten öppen -— att
läget när tilläggsstaten framläggs är sådant,
att vi får låta budgeten för innevarande
år bli mera stimulerande.

Herr Ohlin utvecklade saken vidare
och sade att bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet är väl ett uttryck för
att vi innevarande år har en dämpad
konjunktur. Ja, arbetsmarknadsstyrelsen
har för närvarande 6 000 man i beredskapsarbeten
mot 3 000 för ett år sedan.
Men fortfarande är den allmänna bilden
av vår arbetsmarknad god. Vi har en bra
sysselsättning. Ser jag över det hela finner
jag att den ligger på samma nivå
som för ett år sedan. Ser jag exklusivt på
byggandets område finner jag att sysselsättningen
är bättre innevarande vinter
än den var för ett år sedan. (Jag gör
naturligtvis ett undantag för arbete
inom byggnadsbranschen som måst inställas
på grund av den kalla vintern).

Att vi haft en aktiv arbetsmarknadspolitik
som kostat en del pengar är ju
beroende på att vi speciellt i Norrland
har problem. Dessa problem hör inte
samman med någon nedgångskonjunktur
inom verkstadsindustrien eller järnhanteringen
eller malmhanteringen,
utan de hör samman med nedgången på

skogsbrukets område. Jag redovisade i
mitt första inlägg att vi kanske sett botten
på denna nedgång, och jag citerade
i detta sammanhang Svenska handelsbankens
»Index».

Så här i efterhand erinrar jag mig att
herr Ohlin i sitt första inlägg gick in på
planeringsfrågorna och bl. a. gjorde gällande
att stat och kommun begått så
många misstag på de områden som stat
och kommun är ansvariga för att herr
Ohlin ville uttala förhoppningen att
centraldirigeringen inte skulle utvidgas
utan att stat och kommun skulle hålla
sig på de områden där de hittills uppträtt.
Det är ju en intressant fråga, i
vad mån de statliga tunga investeringarna
skulle kunna räknas som misstagsinvesteringar.
Det skulle då gälla bostadsområdet,
utbildningssektorn, sjukvårdssektorn,
vägväsendet o. d. Menar
herr Ohlin inte detta utan någonting
annat kunde det ju ha sitt intresse att
herr Ohlin preciserade. Dessutom är jag
ytterst intresserad av att höra vilka
misstag våra kommunalmän gjort i den
verksamhet de har ansvaret för. Har
herr Ohlin uppfattningen att misstag
gjorts här vore det värdefullt att vi fick
veta det, så att en korrigering kan ske
och ytterligare misstag från våra kommunalmäns
sida kan förebyggas.

Vidare måste herr Ohlin ändå till sist
bestämma sig vad konjunkturläget beträffar.
Ser man fram mot en högkonjunktur
är det nog klokt att vara litet
försiktig med att reservationslöst ställa
upp stora program, även om det gäller
ett så viktigt område som bostadsbyggandets.
Räknar man med en högkonjunktur
tror jag det är klokare att säga,
att vi åtar oss det och det och ökar om
vi får resurser och möjligheter därtill.

Om man binder programmet på en för
hög nivå när man är osäker om framtiden
— och herr Ohlin har därvidlag
ungefär samma uppfattning som jag —
föreligger det otvivelaktigt vissa risker.
Skulle jag personligen avge en deklaration
är jag beredd att säga att vi i dag

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1903 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med hänsyn till våra tillgångar till arkitekter,
tekniker, stadsplanerare, timmermän,
murare och byggnadsarbetare har
en sådan anspänning på byggnadsområdet
att det är fara värt att vi nått den
absoluta gränsen. Ingen kan vara intresserad
av att vi överanstränger oss
och får alla de destruktiva verkningar
som detta för med sig i form av onödiga
kostnadsstegringar och andra negativa
utslag.

Jag tror att vi under sommaren 1963
kommer att få utnyttja hela vårt — jag
skall gärna säga det — arbetsdugliga
och skickliga arbetsmarknadsverks alla
resurser för att kunna avstämma den
igångsättning som redan skett med hänsyn
till vad den samhällsekonomiska balansen
kräver.

Jag vill till herr Heckscher säga att
det inte föreligger någon skillnad mellan
mina uttalanden i fjol och i år, då
jag konstaterade att vi inte kan höja
det svenska folkets inkomster med 10
procent årligen och samtidigt räkna
med att detta skall vara förenligt med
kommande produktionsstegringar och
en så långt möjligt stabil prisnivå. Jag
har i fjol och under tidigare år sagt, och
jag säger det även i år, att jag vägrar att
gå omkring och direkt tala om för intresseorganisationerna
vad som är tillåtet
och inte tillåtet för dem att göra. Jag
tror att gamla erfarenheter ger mig anledning
att säga att ett sådant förfaringssätt
inte är så särdeles givande eller vällyckat.

Vidare vill jag på tal om riskerna
för en kostnadsinflation understryka,
att lönestegringarna i vårt land inte varit
särskilt uppseendeväckande i relation
till dem som förekommit i andra
länder. Lönehöjningarna har varit högre
i åtskilliga andra europeiska länder.
Jag skulle kunna räkna upp en hel del
av dem om så skulle önskas. Relativt
sett bär det svenska konkurrensläget
icke försämrats.

Till slut kanske jag också vågar säga
att dessa uppgörelser träffats efter för -

handlingar. Vi har allesammans sett
fotografier efter uppgörelserna, där arbetsmarknadsorganisationernas
ledare
med ett glatt leende bär skakat hand
med varandra och uttalat sina kommentarer
i den riktningen att man på
båda håll varit glad över uppgörelsen.
Har man en fri arbetsmarknad, så har
man det, och skall man döma av de
kommentarer som fällts efter uppgörelserna
har resultatet träffat något så när
riktigt även i förhållande till vad arbetsgivarsidan
anser sig orka med.

Jag vill vidare, herr talman, ställa ytterligare
en fråga till herr Heckscher.
Han hävdade i sitt första och även i
sitt andra inlägg intensivt att det har
sina risker med en ansvällning av den
offentliga verksamheten och att det är
bättre att med olika åtgärder stimulera
den privata sektorn.

Det kan låta bra rent allmänt. Jag
försökte bena upp problemet i mitt
första inlägg, och jag skall inte upprepa
mig. Men det är ändå ganska frestande
att fråga herr Heckscher, på vilka
områden han anser att expansionen
går för snabbt och tenderar att bli för
stark och var man rätteligen skulle
lugna sig med en mera modererad
framstegstakt. Jag föreställer mig att
alla kammarens ledamöter med intresse
avvaktar herr Heckschers besked på
denna punkt. Det kan inte gälla försvaret,
vägarna, skolorna och energiproduktionen
och knappast heller bostäderna
och sjukhusen. Vad blir det då
kvar? Jo, då får herr Heckscher damma
av de gamla argumenten från 1960 och
tala om barnbidrag, kulturanslag, folkbildning
och Thörnbcrgs pension — nu
är denna inte längre aktuell, ty den
gamle folkbildaren Thörnberg lever
inte längre — men det är väl dessa
gamla argument som herr Heckscher
får damma av om han nu konkret skall
tala om var den offentliga verksamheten
breder ut sig för snabbt.

I de första inläggen har man också
— kanhända som ett föredöme för den

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svenske finansministern •— talat om de
skattesänkningar som den amerikanske
presidenten nu serverat kongressen. Jag
hoppas att han skall lyckas genomföra
sitt program, men jag vågar inte ställa
några garantier för att han skall klara
det helt. Det är möjligt att kongressen
vill pruta på hans förslag. Den kanske är
mera rädd om budgetbalansen och
mindre intresserad av den samhälleliga
aktivitetens inverkan på ekonomien än
vad presidenten är.

Det kan ändå vara ganska intressant
att se vad detta så mångomtalade skatteförslag
innebär. Man vill sänka skatteuttaget
för de enskilda individerna från
högst Öl procent till maximum 65 procent.
Detta är det maximala skatteuttag
som förekommer i vårt land och
som vi haft så långt tillbaka som jag
minns. Man går i president Kennedys
förslag ned med bolagsbeskattningen
från drygt 50 procent till den nivå som
vi i vårt land för närvarande har. Man
sänker skatteuttaget för de lägsta inkomsttagarna
från 20 till 15 procent
— och här har president Kennedy ytterligare
5 procent kvar innan han
kommer ned i det skatteuttag vid vilket
vi här i Sverige håller oss för de
lägsta inkomsttagarna.

Sedan tog herr Heckscher upp frågan
om verkstadsindustrien och sade
att min redogörelse inte var fullständig,
eftersom jag inte läste Index även
i fortsättningen. Det är inte i första
hand verkstadsindustrien som åsyftats,
när man har talat om riskerna för en
konjunkturdämpning. Det är skogsindustrien,
malmen, järnbruken samt järn
och stål. Givetvis har vår kraftiga byggnadsverksamhet
varit en värdefullt
stödjande åtgärd framför allt för järnindustrien.
Byggnadsjärnet spelar ju en
stor roll härvidlag.

När det gäller verkstadsindustrien är
perspektiven fortfarande delade. Den
elektrotekniska delen av verkstadsindustrien
kännetecknas av klar uppgång.
De mekaniska verkstäderna har i dag

inte samma orderlistor som för ett år
sedan. På detta område har vi emellertid
faktiskt gjort en hel del. Jag kan
ju glädja herr Heckscher med att den
försvarsöverenskommelse som partierna
träffade i höstas innebar, bl. a. eftersom
så stora pengar går till materielbeställningar
hos verkstadsindustrien,
ett icke föraktligt stöd åt densamma
i dagsläget. Dessutom har ett cirkulär
från finansdepartementet för någon
vecka sedan distribuerats med uppmaning
till alla ämbetsverk att tidigarelägga
sina beställningar inom ramen för
de anslag de har för innevarande år
samt inom ramen för de anslag, som de
kan beräkna få nästa år. Därmed ges
en injektion till de avsnitt av verkstadsindustrien,
som vi anser behöva
en sådan.

Det var glädjande att höra att herr
Hansson i Skegrie egentligen är överens
med mig. Har man gjort ett avtal
så har man gjort det. Sedan diskuterar
man inte så mycket efteråt om avtalet
var bra eller inte, utan man tar konsekvenserna
av det. Men, sade herr Hansson
i Skegrie, skillnaden den här gången
var att det egentligen inte förelåg
någon förhandling. Ja, det är möjligt
att skillnaden var den att vi inte hade
glädjen att se herr Hansson i Skegrie
vid det förhandlingsbord där uppgörelsen
formades. Däremot bär jag ett livligt
minne av att partiledaren herr
Hedlund inte bara en utan åtskilliga
gånger mötte upp i den diskussion som
föregick uppgörelsen om högertrafiken.
Det var en serie diskussioner som slutade
med att herr Hedlund å sin grupps
vägnar konstaterade att även han kunde
acceptera uppgörelsen sådan den nu
blivit utformad. Han reagerade inte någon
gång mot några ohemula påtryckningar
under förhandlingarna eller mot
något sätt att föra förhandlingar, som
kunde föranleda kritik. Nu är det möjligt
att herr Hedlund — jag har ju förhandlat
med honom förr — är mycket
mer härdad i detta sammanhang än

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Hansson i Skegrie. Jag försäkrar
dock att dessa förhandlingar inte fördes
under de premisser som herr Hansson
i Skegrie har velat delge kammaren.

Herr Hagberg undrade vad jag menat
med talet om eu förbättring för
svenska folket i samband med införandet
av omsättningsskatten? Jag talade
om den justering av omsättningsskatten
som var en följd av skattepaketet. Den
innebar en tvåprocentig höjning. Samtidigt
genomfördes förbättrade skattefria
ortsavdrag. Man gjorde rent hus
med ortsgrupperingen i fråga om ortsavdragen,
progressionsskalan justerades,
barnbidragen höjdes liksom folkpensionerna.
Detta sammanlagt gav
svenska folket mera än vad det betalade
ut genom den tvåprocentiga böjningen
av omsättningsskatten. Det var
detta jag ville säga i mitt första inlägg.

Räntesänkningen kommer naturligtvis,
efter de regler som gäller för hyressättningen,
där lånen är obundna,
att spela en roll. Där uppgörelsen mellan
hyresgästen och fastighetsägaren
om räntan vid årsskiftet inte förhindrar
det, kommer räntesänkningen att
ha sin verkan på alla de områden, där
det finns möjligheter för den att influera.

Jag är kanske inte just nu beredd att
ta upp utvecklingshjälpen till eu speciell
diskussion, med hänsyn till att
kammaren har tvingats lyssna på mig
i två långa inlägg. Jag vill bara säga
samma sak som jag sagt i radio, TV
och vid andra tillfällen, nämligen att
med den uppräkning av utvecklingshjälpen
på 35 procent utöver den kraftiga
uppräkning som skedde i fjol, så
torde Sverige ha räknat upp sin utvecklingshjälp
kraftigare än något annat
land. I den bilaterala verksamheten har
ämbetsverket nu de pengar som behövs
för en vettig och meningsfylld användning.

Det är klart att man i den multilate -

rala verksamheten genom den speciella
fonden, Paul Hoffmanns fond, har möjlighet
att ge mera pengar, men då bör
man kanske ändå komma ihåg att Sverige
närmast efter Nordamerikas förenta
stater står som den största bidragsgivaren
inte bara relativt i förhållande
till befolkning och nationalprodukt^!!,
utan även i fråga om de absoluta beloppen.

Ser jag på den finansiella multilaterala
hjälpen som går över den internationella
utvecklingsfonden, så gav Sverige
i fjol som enda land en extra kontribution
utöver den reguljära. Den var
föremål för mycken uppmärksamhet
på det möte som hölls i Washington,
där jag själv hade tillfälle att delta. Där
gjordes en framställning om att andra
länder skulle följa efter. I år gör vi
vår andra extra tilläggsbetalning till
den internationella utvecklingsfonden,
men ännu i dag är det inget annat land
som har följt efter. Det finns ju också,
som det har sagts tidigare, även om vi
bär vår målsättning klar för oss, en
möjlighet att se utvecklingshjälpen som
en mera långsiktig verksamhet, där naturligtvis
bl. a. budgetläget och annat
får vara avgörande för i vilken takt
man går fram.

När sedan herr Hagberg säger, att vi
tar ifrån utvecklingsländerna mer än vi
ger dem, genom att vi håller tullar på
råvaror och annan import från utvecklingsländerna
så kvarstår ändå, att tullavvecklingarnas
teknik gör att detta
måste behandlas i ett större sammanhang.

Dessa frågor är föremål för uppmärksamhet.
Vi är ett lågtulland och
vi är beredda att göra ytterligare tullsänkningar.
Det kan diskuteras om den
rätta vägen är att göra dem ensamma
och isolerade. Det ligger ju alltid ett
förhandlingsinslag i en tullreduktion
och det ger oss ett förhandlingskort,
som man kan ha användning för, då
det gäller att rädda andra värden till
det svenska folkhushållet.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta är ungefär vad jag så bär utan
att djupare ge mig in på frågorna haft
behov av att säga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng påpekar
nu att driftbudgeten under detta år inte
bar lika stort överskott som under fjolåret
med dess högkonjunktur. Nej, herr
finansminister, det fattas bara att man
under en försvagad konjunktur skulle
ha ett par tusen miljoner i överskott liksom
man hade under högkonjunkturen.
Det behövs ingen finansminister alls för
att åstadkomma att överskottet går ned
när konjunkturen blir svagare.

Men all right, låt mig ta finansministerns
egen metod och jämföra olika budgetår.
Vi hade år 1962/63 ett överskott
av statliga och av finansministern innehållna
kommunala medel -— utöver
driftbudgetens utgifter — som jag uppskattar
till 1 300 miljoner kronor. För
nästa år har vi ett överskott som finansministern
anser vara mycket litet.
Varför denna förändring från en restriktiv
budget nu, när det är dåliga
tider, till en mera uppmuntrande budget
nästa år när finansministern tror på
något bättre tider? Är detta en förändrad
budgetbalans som svarar till finansministerns
bedömning av konjunkturutvecklingen?
Uppenbarligen inte. Finansministern
har kommit efter som
vanligt och traskar patrullo precis som
1958. Vi vet hur finansministern då
vägrade att lyda våra råd att släppa investeringsfonder
o. d. Vi kan väl vara
överens om att de expansiva åtgärderna
1958 och 1959 till stor del inte verkade
förrän högkonjunkturen hade inställt
sig.

Vad beträffar planeringen har finansministern
ju inte märkt några brister i
planeringen från statens sida. .lag vill
bara hänvisa till mitt tidigare yttrande.
Hur har det varit med utbildningen av
de människor som behövs inom socialvården
och vissa delar av undervisningsväsendet?
Hur har det varit inom

sjukvården? Hur har det varit med
våra ständiga påtryckningar om skolbyggnader?
Har de inte visat sig befogade?
Hur har det varit med planeringen
under 1950-talet av mentalsjukvården?
Jag har läst i tidningarna och
för övrigt också själv hört generaldirektören
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklara hur svårt det är att planera
därför att de statliga besluten gäller
tolvmånadersperioder och inte på
längre sikt. Detta tolv månader stånkande
utgör ett föga rationellt inslag i den
statliga planeringen. Exemplen kan förvisso
utökas till en mycket lång rad.

Nog skulle finansministern som sysslar
med dessa ting kunna erkänna att
det har varit ganska avgörande brister
i den statliga planeringen som sannerligen
inte tyder på någon överlägsenhet
hos denna jämfört med andra institutioner
eller näringslivet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med glädje konstaterar
jag att herr Sträng inte tog upp mer än
några av de punkter jag berörde i mitt
sexminutersinlägg. Jag vågar hoppas
att jag har övertygat honom på övriga
punkter.

Herr Sträng ställde en fråga till mig:
Vilka avsnitt av den offentliga verksamheten
borde reduceras? Herr talman!
Jag var precis lika exakt i detta avseende
som herr Sträng är i sin finansplan
när han där talar om att den offentliga
verksamheten skall utökas. Han
rör sig där med allmänna talesätt, och
som man ropar i skogen får man svar.

När det gäller president Kennedys
skattesänkning blev finansministern
plötsligt mera exakt i sina uttalanden.
Det var bara det att han har glömt bort
en del saker.

När han talar om att den lägsta skattesatsen
sänktes från 20 procent till 14
procent men ändå är högre än vad vi
har bär, glömmer han bort att ortsavdragen
för den federala beskattningen
i Förenta staterna är mycket högre än

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i Sverige och att man dessutom har ett
ortsavdrag för barn, vilket vår nådiga
regering envist har motsatt sig att man
skall få. Det är ovanpå dessa skatteförmåner
för dem, som tillhör de lägsta
skatteklasserna som denna sista skattesänkning
kommer. Efter att alltså redan
ha genomfört åtgärder, som vi förgäves
har förordat här, går man nu ett
steg längre i fråga om nedsättning av
skatterna.

Statsrådet har uppenbarligen också
glömt att i Kennedys förslag kommer
som första moment en ändring av beskattningen
som avser de små företagen.
De små företagen kommer därmed
att vara betydligt mera gynnade än vad
några motsvarande företag är i Sverige.

Medan vi nu befinner oss utanför landets
gränser, dit herr Sträng vid flera
tillfällen har sökt sig, kanske vi också
kan påminna om lönestegringarna som
i Sverige enligt statsrådet inte har gått
snabbare än i konkurrentländerna. Det
förhåller sig nämligen så, att man på
andra håll har utgått ifrån en lönenivå
som ligger oändligt långt under vår.

Vad slutligen beträffar energiskatten
hade det varit intressant om herr Sträng
hade satt den i samband med den allmänna
bolagsbeskattningen inte bara
när den skall avskaffas utan också när
den infördes.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju bra att herr
Sträng nu meddelar att regeringens uppmärksamhet
är inriktad på de handelspolitiska
frågor som jag omnämnde i
samband med behandlingen av Sveriges
förhållande till u-länderna. Jag hoppas
att det blir mer än överväganden, och
jag skulle till dessa överväganden bara
vilja foga ytterligare ett par uppgifter.

Jag påstår inte att det bara är tullpolitiken
som har gjort att u-länderna
inte har kunnat hävda sig när det gäller
kampen om den svenska marknaden
för deras speciella produkter. Jag erinrar
om att därest u-länderna skulle

ha haft samma andel när det gäller exporten
av livsmedel och dylikt till Sverige
som andra länder, skulle inte
u-ländernas samlade export uppgå till
575 miljoner kronor utan till 900 miljoner.

Vad kan då vara orsaken? Är det
bara tullarna? Naturligtvis tror jag att
tullarna spelar en mycket stor roll, men
det är möjligt att det också finns uppgörelser
med andra länder, som har
hindrat u-länderna från att utnyttja
möjligheterna på den svenska marknaden.

Nu säger finansministern att det kanske
inte är så lämplig väg att Sverige
isolerat skulle sänka tullarna och underlätta
handeln från u-ländernas sida.
Vad skulle då kunna inträffa? Jo, att
svenska folket fick köpa kaffe, frukt och
andra produkter som det behöver billigare.
Det borde väl, när alla människor
nu talar så mycket om nödvändigheten
att hjälpa u-länderna — vi är
alla överens om det och ingen vill väl
ifrågasätta ärligheten av denna ambition
■— ligga nära till hands att man
just på ett sådant område, där man löper
så små risker, verkligen går i spetsen
och visar andra folk hur man kan
hjälpa u-länderna på ett sätt som också
blir till hjälp för svenska folket.

Till vad herr Sträng sade om räntan
och bostadskostnaderna vill jag bara
tillägga att det är mycket svårt att hitta
någon människa som har fått en billigare
bostad efter de räntesänkningar
som genomförts; det var ändå en femtedel
av diskontot som räntesänkningen
förra året uppgick till, och det borde
ha återverkat.

Herr HANSSON i Skcgrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
tvisten med finansministern om vad
som är förhandlingar eller inte. Jag vill
bara deklarera att om man mitt under
en förhandling får besked om att så
och så skall det vara, annars blir det

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ingenting av det hela, kallar jag inte
detta för förhandling. Och skall det
kallas för förhandling, är det en förhandling
med tvångskaraktär.

Tillåt mig att få uttala en stilla förhoppning
om en något annorlunda attityd
vid de förestående förhandlingarna
beträffande jordbruket.

Finansministern uttalar sin förvåning
över att vi från vårt håll ifrågasätter
om han kan sänka eller helt ta bort
energiskatten. Vi betraktar energiskatten
som en mycket kännbar belastning
på produktionen. När man under en
högkonjunktur belastar företagen i syfte
att hålla tillbaka investeringslustcn etc.,
bör det vara en konsekvens att man
under en lågkonjunktur i stället försöker
lätta på bördorna för dessa företag.
Det finns — det är vi på det klara
med — givetvis en gräns för skattesänkningskraven
och möjligheterna
även under en lågkonjunktur. Vi vill
alla försöka komma fram till en ökad
expansion för företagen genom stimulerande
åtgärder, och bland dessa kan
man väl anse att en minskning av
energiskatten är lika god som någon
annan.

Till sist vill jag uttala en förhoppning
om att finansministern har rätt när han
säger att konjunkturen ingalunda motiverar
pessimistiska tongångar. Jag vore
glad om detta vore ett riktigt konstaterande.
Han nämnde bl. a. att man
på skogens område nu kunde konstatera
återhämtningstendenser. När man
talar med industriens folk om denna sak
får man besked av helt annan valör,
och jag uttalar därför min förhoppning
om att finansministerns uppfattning
kommer att visa sig vara den riktiga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I herr Ohlins senaste
inlägg fann jag väl inte så mycket nytt
utom möjligen att tonfallet var litet
mera arrogant än i de tidigare inläggen.

Men när herr Ohlin säger, att regeringen
har dokumenterat sin dåliga planering
på skolans område och på andra
områden vill jag erinra om att planeringen
i och för sig naturligtvis kan
vara bra, men den ger inga konkreta
resultat. Vi har bakom oss år, där det
har varit en trängsel om arbetskraft
och kapital. Vad den statliga sektorn
har tagit hand om har inte den privata
sektorn kunnat ta hand om och vice
versa. Vill man i efterhand kritisera,
att bristande statlig planering har inneburit
att den offentliga sektorn har
expanderat för långsamt, bjuder konsekvensen
att man också konstaterar, att
en annan utveckling inte skulle ha givit
den privata sektorn de investeringsoch
expansionsmöjligheter som den haft
under de gångna åren.

Till herr Heckscher vill jag bara säga,
att han inte skall dra för långtgående
slutsatser om att jag accepterat
alla hans idéer och hugskott bara för
att jag inte bemöter dem. Kammarens
tålamod har en gräns. Det är det som är
förklaringen till att jag fattade mig
litet kort, när jag svarade herr Heckscher.

Herr Hagberg frågade, varför u-länderna
kan hävda sig exportmässigt utan
att deras andel sjunker relativt sett.
Ja, det kan väl ha sin förklaring i att
u-länderna har vissa speciella exportartiklar
av råvarukaraktär. De producerar
även sådana artiklar, för vilka
man hittar nya råvarukällor. Marknadsläget
har därför helt enkelt inte givit
möjligheter till den prisökning, som
dessa länder skulle önska.

Sedan är det också så, att prisbilligare
kaffe för svenska folket inte a priori
är ett intresse för utvecklingsländerna.
Det har ett intresse för dessa länder
endast under den förutsättningen,
att det prisbilligare kaffet för svenska
folket betyder en märkbart stegrad konsumtion.
Nu dricker vi så pass mycket
kaffe i detta land, att jag inte tror att
vi kommer att avläsa någon nämnvärd

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konsumtionsökning på den punkten,
även om vi skulle reducera tullen. Likadant
är det när det gäller kakao, där
tullen ger en miljon kronor på den kakaoinförsel
vi har från utvecklingsländerna.
Reducerar vi tullen, ger det
inte någon nämnvärt ökad chokladkonsumtion
till resultat. Det är jag
ganska övertygad om.

Det här är ett problem, som man inte
löser med enkla anvisningar om att
avveckla tullar och göra det lättare
för utvecklingsländerna att exportera.
Vi har i princip en fri handel i vårt
land, och det är konsumenterna som
avgör dels vad vi konsumerar och dels
varifrån vi köper våra produkter. Där
man inte har en rent statsreglerad handel
är det följaktligen i stor utsträckning
marknadsutvecklingen som avgör
dessa frågor.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att det längre fram under denna riksdagssession
kommer att hållas en debatt
kring utrikespolitiken. .lag föreställer
mig att vi då kommer att klarare kunna
skönja vad som kommer att hända på
den europeiska integrationens område
än vad vi kan göra i dag. Ändå håller
jag med herrar Ohlin och Heckscher
om att vi knappast kan komma ifrån att
glida in på dessa frågor redan i den här
remissdebatten. Om det i någon mån
skulle kunna bidra till att skingra något
av den oro, som onekligen händelserna
under förra veckan har framkallat, tror
jag att vi alla kan vara nöjda.

När Storbritannien sensommaren
1961 tog steget att hos den europeiska
gemenskapen begära förhandlingar om
medlemskap, visste man att uppgiften
inte var lättlöst. Förhandlingarna har
också dragit ut på tiden, kanske längre
än man från början väntat. Krisen före -

gående vecka kom likväl för många som
en chock, det är uppenbart. Framsteg
hade emellertid gjorts dessförinnan. En
försiktig optimism om att förhandlingarna
skulle gå i lås var därför dittills berättigad
i Sverige, liksom i de övriga
två neutrala EFTA-länderna, som inte
engagerat sig i strävandena att skapa ett
politiskt enande av Europa, vare sig det
nu skulle ske efter federalistiskt mönster
eller efter president de Gaulles idé om
ett fäderneländernas Europa under de
stora nationernas faktiska dominans. Vi
kunde hoppas att Englands inträde i
EEC skulle kunna bana vägen för oss
till gemenskapens marknad och till ekonomiskt
samarbete. Utsikterna härför
ter sig mörkare i dag.

Det är inte min avsikt att här lämna
en redogörelse för vad som utspelat sig
i Paris eller i Bryssel eller för reaktionerna
på andra håll i världen inför den
fas i förhandlingarna, som inträdde efter
den franske presidentens deklaration
vid presskonferensen för något mer än
en vecka sedan. Händelseförloppet har
vi alla kunnat följa i pressen och i radion.

Det är för all del naturligt att många
ställer sig frågan: Vad kommer nu att
ske? Jag önskar att jag kunde ge ett entydigt
svar, men ingen vet med säkerhet
vad som kommer att hända. Troligen
kommer vi att kunna se klarare efter
den 28 januari, då man på nytt sammanträder
i Bryssel. I dag kan jag därför
endast bidra med några kommentarer
och principiella reflexioner.

Men låt mig ändå säga, att det naturligtvis
inte skulle kunna undvikas att
ett sammanbrott —- eller snarare ett avbrott
på obestämd tid — i förhandlingarna
mellan England och EEC skulle få
konsekvenser också för övriga EFTAländers
förhållande till gemenskapen.
Så långt ger jag herr Ohlin rätt i vad
han framhöll i dag. Att döma av uttalanden
från olika håll är man också överallt
medveten om detta. Det lönar sig
enligt min uppfattning föga att speku -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lera över vad som i så fall kommer att
inträffa. Finansministerns påpekande
nyss är därför riktigt och befogat. I varje
fall hoppas jag att kammarens ledamöter
förstår att regeringen inte bör
hänge sig åt hypotetiska konstruktioner.
Jag registrerade med tillfredsställelse
vad herr Ohlin framhöll nyss, nämligen
att det var välbetänkt att inte ge oss in
på en sådan diskussion förut. Jag tror
att det finns starka skäl för att vi inte
skall göra det nu heller. Något initiativ
från svensk sida är under inga omständigheter
påkallat i dag. Konstruktiva
uppslag kommer inte att saknas, om vi
skulle komma i ett annat läge — det kan
jag försäkra. Låt oss framför allt inte
förhasta oss. Till dem som räknar med
ett misslyckande vill jag säga: utgången
av de engelska förhandlingarna är ännu
inte given. Det kan inträffa mycket under
tiden fram till den 28 januari då
man skall råkas igen. De fem har slutit
upp för att övertyga fransmännen om
att förhandlingarna, när de gått så långt,
skall få fortsätta. Att man annars riskerar
en kris inom Gemenskapen är naturligtvis
också ett tungt vägande argument,
som kan få motståndarna till Englands
inträde att ändra inställning. Vi
har tidigare bevittnat tillspetsade situationer
i det europeiska samarbetet.
Det gäller även de sex EEG-ländernas inbördes
verksamhet. Övergången till
andra etappen i Romfördraget med
grundläggande beslut beträffande jordbruksordningen
för något år sedan gav
upphov till en sådan situation. Men kriserna
har övervunnits, och man har kunnat
gå vidare. Mot bakgrund också av
vad man vet om oron både i industrikretsar
och i den politiska världen i
Tyskland kan naturligtvis det nu pågående
sammanträffandet mellan den
franske presidenten och den tyske förbundskanslern
i Paris tillmätas stor betydelse
för frågan om Frankrike kommer
att vidhålla sin ståndpunkt eller
ej. Jag menar därför att det inte alls är
uteslutet att den engelska förhandlingen
lyckas.

Bl. a. av den anledningen finns det
inga skäl att nu överväga en ändring av
den svenska regeringens politiska målsättning
eller handlingslinje, sådan den
definierats bl. a. i Brysselpresentationen
i juli i fjol.

Vi eftersträvar ett nära och varaktigt
ekonomiskt samarbete med den europeiska
gemenskapen. Jag registrerar
med stor tillfredsställelse att både herr
Heckscher och herr Ohlin starkt understrukit
att Sverige bör stå fast vid sin
ansökan om associationsförhandlingar.
Den starka uppslutningen kring denna
linje är onekligen en tillgång för vårt
land i dagens läge.

Vi håller också fast vid EFTA tills
vi fått något bättre i dess ställe. Vi håller
ihop med övriga medlemsländer i
frihandelssammanslutningen. Med dem
delar vi önskemålet att förhandlingarna
i Bryssel återupptas och leder till ett
positivt resultat. Skulle något tillfälle
erbjuda sig att verka i den riktningen,
är vi i enlighet med solidariteten inom
EFTA självfallet beredda att göra det efter
vår förmåga.

Sedan jag sagt detta, skulle jag vilja
dröja vid utvecklingen på den internationella
samlevnadens område och vidga
perspektivet en smula. Om vi gör det,
kanske vi undgår att förvillas av aktuella
händelser som möjligen endast temporärt
skymmer utvecklingens huvudlinjer.

Det är uppenbart att de olika nationerna
och världsdelarna under det senaste
decenniet ekonomiskt närmat sig
altmer till varandra. Förr fungerade
de skilda nationernas gränser som spärrar
mot internationellt ekonomiskt samarbete.
Numera är detta förhållande inte
så utpräglat. Den ekonomiska utvecklingen
tar nämligen allt mindre hänsyn
till gränser, vare sig de omgärdar en
stat eller inramar en regionalt samarbetande
grupp av länder.

I ökat tempo har de tekniska landvinningarna
drivit fram en industristruktur,
som gynnar stordrift. Av den
anledningen har behovet av vidgade av -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningsområden gjort sig gällande med
växande styrka. Vi vet ju alla, att större
marknadsenheter ger möjligheter till
bättre arbetsfördelning, ökad specialisering
och högre avkastning i förhållande
till arbetsinsatsen i varje land.

Utrikeshandeln har utgjort ett starkt
dynamiskt inslag i denna utveckling av
de europeiska ländernas näringsliv under
efterkrigstiden. Det kan nämnas, att
de länder som tillhörde OEEC under
50-talet ökade totalexporten med 110
procent. Stegringen beträffande importen
är ungefär lika stark. Ett annat intressant
men inte oväntat drag i denna
utveckling är att handeln mellan OEECländerna
växte snabbare än totalhandeln.
Även i förhållande till produktionens
tillväxande var ökningen av utrikeshandeln
betydligt snabbare, vilket
givetvis lett till ett starkare internationellt
beroende av de enskilda staternas
ekonomi.

EU enskilt lands ökade ekonomiska
kontakter med och beroende av omvärlden
ger också utvecklingen i vårt
land exempel på. Sedan 1950 har vår
utrikeshandel relativt sett vuxit dubbelt
så mycket som våra inhemska tillgångar
ökat. Handelsstatistiken visar,
särskilt om vi håller oss till de senaste
fem, sex åren, att vår handel med Europa
procentuellt ökat mer än utrikeshandeln
i sin helhet. Detta gäller såväl importen
som exporten. Exportutvecklingen domineras
av utförseln på Västeuropa, som
tar emot ungefär 3Ai av den svenska exporten.
Av de båda regionala marknadsbildningarna
tar EFTA 40 och EEG 33
procent. I sammanhanget vill jag understryka
att även utvecklingen i handeln
för mera bearbetade varor — hel- och
halvfabrikat — varit gynnsam. Detta är
desto mer tillfredsställande som dessa
produkter till stor del är tullbelagda och
därför mer direkt berörs av förändringar
i de handelspolitiska villkoren.
Särskilt glädjande finner jag det vara
att den nordiska samhandeln både absolut
och relativt vuxit så påtagligt under

denna senare tid. Jag vill inte trötta med
många siffror, men det kan ändå vara
värt att nämna att importen till Sverige
från de nordiska länderna inklusive Island
och Finland 1961 motsvarade 10,5
procent av totalimporten mot 9 procent
1957. För exporten var motsvarande
tal 21,9 procent 1961 och 17,4 procent
1957. Samtliga länder i Norden företer
en likartad utveckling.

De intensivare ekonomiska förbindelserna
med utlandet begränsar sig ingalunda
till handelsområdet. De kommer
också till uttryck i fråga om investeringar
och produktionssamarbete. Det
kan nämnas att det belopp, till vilket
tillstånd för direkta svenska investeringar
i utlandet beviljades i fjol, uppgick
till 50 procent mer än 1960. En betydande
del härav hänför sig till Europa,
inte minst EFTA och Norden. Samtidigt
har de utländska investeringarna i vårt
land ökat ännu mer. Det är intressant
också ur en annan synpunkt. Det visar
ju att man inte i utlandet brister i tilltron
till det svenska näringslivets sundhet,
styrka och uthållighet.

I förbigående vill jag gärna förutskicka
att de nordiska samarbetsministrarna
till Nordiska rådets förestående
session i Oslo kommer att överlämna
en redogörelse för produktionssamarbetet
mellan våra länder som jag föreställer
mig för många kommer att innebära
en positiv överraskning.

.Tåg vill kraftigt understryka att den
utveckling det här är fråga om är för
komplicerad och svåröverskådlig för
att helt låta sig fånga i några enkla, entydiga
formler. Med utgångspunkt bl. a.
i vårt eget land har jag endast velat
illustrera den pågående ekonomiska integrationen
mellan länderna. Jag menar
nu inte att denna utvecklingsprocess
kommer till stånd automatiskt eller uteslutande
som en följd av de ekonomiska
krafternas fria spel. I varje fall för att
nå full effekt fordras ett medvetet bejakande
av utvecklingen och en bestämd
politisk vilja att underlätta expansionen

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och integrationen. Det mellanfolkliga
samarbetet måste byggas ut och vägarna
måste öppnas för ett ekonomiskt närmande
mellan nationerna.

Redan under mellankrigstiden kunde
vi finna ett starkt intresse för mellanfolkligt
samarbete på ekonomiens område.
De försök som då gjordes avsatte
inte alltför märkliga spår, det erkänner
jag; i vissa fall måste man beteckna
dem som rena misslyckanden. Men insikten
om nödvändigheten av ett djupgående
ekonomiskt samarbete mellan
nationerna fanns kvar och växte sig allt
starkare i de demokratiska länderna
under och efter det sista världskriget.
Vad som hittills uppnåtts i praktiken
kanske heller inte motsvarar de förväntningar
som människorna ställde på det
internationella samarbetet vid världskrigets
slut, men jag tror inte att någon
kan bestrida att framstegen ändå framstår
som mycket betydande, om jämförelsen
görs med de förhållanden som
var rådande före kriget. De enskilda
länderna har på de flesta ekonomiska
områden tvingats till ett ömsesidigt hänsynstagande
som få vågat tro på. Jag
vill här bara erinra om den verksamhet
som hedrivs inom GATT, OECD och
valutafonden.

Det är ostridigt att denna verksamhet
inneburit ett visst uppgivande av
kortsiktiga nationella intressen och en
begränsning av de enskilda staternas
handlingsfrihet, men det har skett i det
gemensamma intresset att skapa betingelser
för fortsatta ekonomiska framsteg
och i övertygelsen om att utan offer
kan inget vinnas. I det perspektivet
står det väl ändå klart att framstegen
varit betydande. Men det hindrar inte
att det framför oss kan ligga en bekymmersam
tid, där svårigheterna kan bli
många och stora. Att få ett slut på den
ekonomiska splittringen i Europa och
åstadkomma en verklig samverkan har
visat sig tidskrävande och kan medföra
ekonomiska bekymmer, i varje fall av
temporär natur.

Den utvecklingsprocess vi nu befinner
oss i kan få ett snabbare eller ett
långsammare förlopp, komplikationer
kan inträda — det ser ut att ha skett
just nu — men om man betraktar skeendet
i långtidsperspektiv framstår dessa
komplikationer som tillfälliga eller
inte alltför djupgående avvikelser. I
längden kan de inte hejda den utveckling,
hur oenhetlig och svåröverskådlig
den än må vara, som oemotståndligt går
i riktning mot ekonomiskt samarbete
och större marknadsenheter. I det hänseendet
ger jag herr Heckscher rätt:
klockan kan inte vridas tillbaka.

Som jag sagt förut finns det alltjämt
förutsättningar för att den engelska förhandlingen
skall kunna föras till en
lyckosam utgång. Reaktionen i samband
med brysselhändelserna är onekligen
ägnad att skapa vissa chanser härför.
Den visar tydligt att inom såväl EEG
som EFTA och USA oron för en splittring
av Västeuropa är mycket stark.

På alla håll har de krafter som vill
verka för att hålla Västeuropa samman
vuxit i styrka inför faran för en mer
eller mindre långvarig splittring. Få
vill fördjupa motsättningarna. Tvärtom
föreligger det på de flesta håll en starkare
önskan än någonsin att överbrygga
klyftorna.

I dagens situation står vi inte utan
arbetsuppgifter även bortsett från vad
som händer i Rryssel, våra egna förberedelser
och de fortsatta kontakterna
med EEC och dess medlemsländer. Vi
har först och främst EFTA. Förutsägelserna
på vissa håll under hösten 1961
om frihandelsförbundets nära förestående
hädanfärd var som jag redan då
framhöll förhastade. Denna sammanslutning
fungerar alltjämt. Vi behöver
inte blåsa liv i något avsomnat — för
att använda ett uttryck i en borgerlig
tidning. Under det senaste året har tullavtrappningen
fortsatt medlemsländerna
emellan. Med den 50-procentiga tullreduktionen
är vi i takt med EEC, där
man ändå började ett och ett halvt år

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidigare. Drar EEC-förhandlingarna ut
på tiden bör vi enligt min uppfattning
undersöka, om vi kan fördjupa och vidga
samarbetet inom EFTA. Inte heller
det är något nytt. Det är inte uteslutet
att det kan finnas ett allmänt intresse
härför. Jag är i varje fall inte främmande
för att vi prövar, om någonting mera
kan göras beträffande exempelvis kapitalrörelsernas
frigörelse liksom arbetskraftens.
Under alla omständigheter
kommer EFTA att bibehålla sin utåtriktade
karaktär och stå öppet för alla
dem som önskar delta i detta samarbete
sådant det utvecklat sig. Inom ramen
för EFTA har det nordiska samarbetet
utvecklat sig gynnsamt. Det finns ingen
anledning att förmoda att så inte skall
vara fallet också i fortsättningen. Den
nordiska sammanhållningen är alltid
en tillgång. Även på den punkten är regering
och opposition överens.

Av vikt blir också att tillvarata alla
de möjligheter som inom ramen för
GATT kan öppna sig för att genom sänkningar
och avvecklingar av tullarna riva
barriärer för utrikeshandeln. Sedan
den amerikanska kongressen, låt vara
med vissa modifikationer, antagit presidentens
handelsplan har ju utsikterna
att nå ett resultat i varje fall på sikt
ljusnat.

Vi bör från svensk sida vidare göra
vad vi kan för att ge OECD-samarbetet
ökad tyngd. Det gläder mig uppriktigt
att herr Heckscher kommit till samma
slutsats. Här har vi ändå ett forum där
de europeiska staterna tillsammans med
USA och Kanada bör kunna ta upp konstruktiva
diskussioner i syfte att finna
nya utgångspunkter för att befordra
samarbetssträvandena inom vår del av
världen. På Europarådets verksamhet
kan liknande synpunkter också anläggas.

För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag understryka vad jag i andra
sammanhang framhållit: EFTA, GATT
och OECD betraktar vi inte som tillräckligt
verkningsfulla alternativ till eu
vidgad gemensam marknad.

För det första är EFTA av betydande
värde som en förberedelse för en ännu
vidare ekonomisk samverkan i vår
världsdel. Men en marknad på 100 miljoner
kan aldrig vara en fullgod ersättning
för en gemensam marknad som
räknar 3 å 4 gånger så många människor.

För det andra är det med de protektionistiska
strömningar som understundom
kommit till uttryck inom den europeiska
gemenskapen inte realistiskt att
vänta snabba praktiska resultat av tullsänkningsaktioner
inom ramen för
GATT, i synnerhet inte om vi får en
dämpning av konjunkturen.

Ingen vet för det tredje vilka konkreta
resultat på det ekonomiska samarbetets
område som diskussioner i
OECD kan avsätta.

Genom OECD, EFTA och GATT bör
man emellertid parallellt med de direkta
kontakterna i Bryssel med de sex på
olika sätt kunna föra tanken på en närmare
ekonomisk samverkan mellan de
olika blocken framåt. Våra insatser här
bör syfta till att förhindra en försämring
i atmosfären och i stället befrämja
samarbetstanken genom att tillvarata
alla möjligheter till dess förverkligande
som jag tror framtiden kommer att erbjuda.

Naturligtvis kan vi få uppleva nya
misslyckanden. Risken för att splittringen
i vår del av världen kan medföra
ekonomiska skadeverkningar som
sträcker sig in i framtiden blir större
ju längre klyftorna består och inte överbryggas.
På kort sikt behöver dessa
emellertid för Sveriges vidkommande
knappast bli allvarliga. Det finns i varje
fall ingen anledning till panik. Tulldiskriminationen
från EEC:s sida träffar
oss inte så hårt ännu. Att vår export
till Gemenskapen trots att vi ej fått del
av medlemsländernas tullsänkningar likväl
kunnat öka starkt är ju ett tecken
på att cn viss försämring av konkurrensläget
på kontinenten har våra exportindustrier
kunnat tåla. Tullarna betyder
inte allt. Det är ett riktigt påpe -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

kande att man i vår tid konkurrerar
mindre med priser och i ökad utsträckning
med nya varor, kvalitet, service
ocli leveransförmåga. För vår del blir
det allvarligt först om den fortsatta tullavvecklingen
inom EEG sammanfaller
med en dämpning av konjunkturen som
i och för sig minskar efterfrågan och
samtidigt stärker motståndet mot tullsänkningar
på basis av GATT. Den
inåtriktade tendensen inom EEC kan
i ett sådant läge vinna i styrka, benägenheten
att ge marknadens egna företag
företräde att växa och likaså misstänksamheten
mot omvärlden. Risken
för att denna situation skulle uppstå
på kort sikt bedömes emellertid icke
vara så stor. För det närmaste året tyder
prognoserna i varje fall på en fortsatt
ekonomisk expansion inom de länder
som omfattas av EEC. Det är deras
egna framtidsprognoser jag talar om.

i detta sammanhang vill jag även erinra
om vad vi tidigare haft anledning
konstatera nämligen att till och med
om vi mot vår förmodan och mot våra
önskningar skulle ställas utanför en vidgad
Europamarknad, detta inte skulle
innebära någon katastrof. Vi måste emellertid
i det läget vara beredda att räkna
med en långsammare tillväxttakt i vår
ekonomi. Detta resonemang gäller naturligtvis
fortfarande. Och situationen
har inte förvärrats av den senaste händelseutvecklingen.

Jag vill sluta med att sammanfatta
vad jag här sagt. Vi bör hålla huvudet
kallt. Även den närmaste framtiden bör
kunna användas konstruktivt för att befordra
det ekonomiska samarbetet i
Europa efter de linjer som att döma
av debatten hittills alla demokratiska
partier i dag är överens om. Att vi
inte i alla delar varit det förut är en
annan sak. Jag avstår från att ta upp en
debatt om det, hur frestande det än
skulle vara.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad statsrådet Lange

sade i senare delen av sitt anförande —■
och även i början därav —- kan jag utan
vidare instämma i. Hans uppläggning
av problemet EFTA, OECD och GATT
och dessas roll i sammanhanget tror
jag är riktig. Klart är naturligtvis också,
att man i dag inte kan ge något entydigt
svar på frågan om vad som kan
väntas ske. För min del är jag även beredd
att instämma i att något svenskt
initiativ just nu inte är påkallat.

Vad som var intressant i herr Langes
anförande var emellertid den optimism
som han gav uttryck åt när han sade, att
de engelska förhandlingarna i Bryssel
möjligen skulle komma att lyckas. Jag
vet inte om det var några erfarenheter,
som statsministern gjort under sitt
parisbesök, som kunde ge herr Lange
anledning till den förmodan att president
de Gaulle skulle ändra åsikt. Det
är annars inte hans vana att ändra åsikt,
i varje fall inte på så kort tid.

Det är nog ganska klart, att även om
de engelska förhandlingarna skulle
misslyckas, även om påtryckningarna
från de fem andra EEC-länderna på
Frankrike inte skulle ge resultat, håller
gemenskapen i alla fall. Att det skulle
uppstå någon kris i gemenskapen i den
meningen att dess ekonomiska samarbete
skulle ta slut, finns det ingen anledning
att förmoda.

Jag har för min del svårt att förstå,
hur herr Sträng i ett tidigare anförande
kunde tolka president de Gaulles presskonferens
på det sättet, att vad han
sagt egentligen skulle varit att Gemenskapens
politiska funktioner var det
väsentliga. Jag vet inte om herr Sträng
läst presskonferensen. Vad de Gaulle
sade om England var att tre villkor
måste uppfyllas för att England skulle
komma med: för det första att engelsmännen
avstod från alla band med
Commonwealth; för det andra att de
inte ville ge sitt jordbruk en privilegierad
ställning; för det tredje att de ogiltigförklarade
alla sina förpliktelser mot
EFTA. Den utveckling som nu pågår

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och som bl. a. tar sig uttryck i diskussioner
mellan president de Gaulle och
förbundskansler Adenauer i Paris medför
snarast den konsekvensen att det politiska
samarbetet förlägges utanför Gemenskapen
i stället för inom densamma.

I övrigt vill jag endast notera att statsrådet
Lange inte tog upp frågan om ett
särskilt samarbetsorgan, där riksdagens
partier och representanter för näringslivet
är engagerade. Jag förmodar att
han inte ville svara på den frågan. Jag
hoppas emellertid att statsministern tar
upp den, när han så småningom kommer
att möta även oss i andra kammaren.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer med
handelsministern i att vi utan tvekan
skall hålla fast vid associeringsansökan.
Det tror jag är ganska väsentligt.

Herr Lange sade vidare att det lönar
sig föga att spekulera över vad som kan
inträffa. Han ville därför inte göra några
egentliga kommentarer. När jag hörde
det undrade jag, om inte handelsministern
har märkt att det pågår en
offentlig debatt som engagerar snart
sagt varje tidning i detta land. Det pågår
också en debatt i alla andra länder,
där regeringsmedlemmarna sannerligen
inte anser att de inte kan ge
något bidrag.

Jag har förut konstaterat att den
svenska regeringen ofta tror att det är
så förfärligt farligt att upplysa svenska
folket om sin syn på den utrikespolitiska
utvecklingen. Man avvaktar att
det ena eller andra skall ske först.
Jag tror emellertid det vore bättre, om
regeringen gjorde som man gör i de
länder som har haft närmare kontakt
med utrikespolitiska problem under det
senaste århundradet än vi har haft.

Beträffande utredningarna tycks det
som om varken herr Sträng eller herr
Lange ansåg att det kunde vara anledning
att i det inre planerings- och

utredningsarbetet räkna med olika alternativ.
Det är min uppfattning att
det kunde vara mycket nyttigt att man
inte dröjer för länge med att analysera
problemställningarna vid olika alternativ.
Visst kan man vänta några
veckor — det är inte fråga om det •—
men jag tror inte man får dröja för
länge. För övrigt har väl, hoppas jag,
redan en del sådant arbete påbörjats.
Vad jag särskilt anser vara av vikt är
att de nordiska aspekterna tas upp med
största möjliga energi.

Nu vill jag emellertid medge att handelsministern
i alla fall kom med eu
del synpunkter på ifrågavarande problemställningar,
när han sade, att om
England inte nu kommer in i EEC, så
bör vi kanske undersöka möjligheterna
att vidga och fördjupa samarbetet i
EFTA t. ex. beträffande kapitalrörelserna.
Det var ett litet steg i riktning
mot vad jag efterlyste, nämligen en
kommentar från regeringens sida. Handelsministern
kunde t. o. in. tänka sig
att på ett intresserat sätt ta upp samarbetet
mellan EFTA, Nordamerika och
EEC. Jag tror för min del att den erfarenhet
som gjordes år 1959, då vi inte
lyckades väcka något amerikanskt intresse
för vår syn på samarbetsfrågorna,
talar för att vi nu, i ett läge där vi
kan påräkna mycket större amerikanskt
intresse, inte underlåter att i tid ta upp
en debatt. De inflytelserika kretsarna i
Washington bör sedan göras medvetna
om det intresse som finns här i landet
för dessa samarbetsfrågor, inte bara
inom regeringen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har egentligen bara
en sak att säga till herr Heckscher om
varför jag undvek att reagera på den
uppmaning han riktade till oss i regeringen
att nu organisera förberedelsearbetet
för fullföljandet av våra kontakter
med den gemensamma marknaden
på ett annat sätt genom att inbjuda de

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politiska partierna att ta direkt del i
utredningsarbetet. Det berodde inte på
att jag var beredd att pröva förslaget. I
själva verket låg mitt svar i vad jag
framhöll, nämligen att det inte finns någon
anledning för regeringen att i dagens
läge överväga någon ändring av
handlingslinjen. Jag tror inte att herr
Heckscher kommer att få ett annat besked
av statsministern än det han nu
fått av mig.

Till herr Ohlin vill jag säga, att illa
lyssnade han om han trodde att jag någon
gång sagt att vi skulle undersöka
vad vi kunde göra för att fördjupa samarbetet
i EFTA om inte England kom
in i EEC. Vad jag yttrade var att om
förhandlingar drar ut på tiden finns
det kanske förutsättningar för att förståelsen
för ett fördjupat samarbete
växer, och då bör vi ta till vara alla
möjligheter härtill. Det är en helt annan
sak.

Jag vill också understryka att vårt
förberedelsearbete befinner sig i ett
ganska långt framskridet stadium. Det
är klart att det aldrig kan vara avslutat,
ty vad vi står inför är en förhandling
vid vilken nya moment i en dynamisk
utvecklingsprocess hela tiden
kommer fram. Nog har man på experthåll
övervägt alternativ. Jag vill bara
erinra herr Ohlin om att det för åtskilliga
år sedan i Kommersiella meddelanden
publicerades en redogörelse
för hur man kunde se den mera omedelbara
effekten av att vi stängdes ute
från Gemenskapens marknad. Vi vet ju
alla att här har gjorts mer eller mindre
lyckade försök — från många håll
avgjort mindre lyckade — att i en eller
ett par siffror fånga in verkningarna
för den svenska ekonomiens vidkommande,
om vi utestängdes från en
vidgad gemensam marknad. Utredningsmässigt
tror jag inte att vi på något
sätt ligger efter andra länder.

Slutligen, herr talman, vill jag upprepa
att jag har avböjt att ge mig in
på några spekulationer om vad som

möjligen kommer att hända. Det må
kallas optimism eller ej; jag tycker att
uttrycket inte är särskilt träffande. Jag
diskuterar den situation vi har framför
oss, och jag har ett och annat att
säga om de utvecklingstendenser —
ekonomiska och andra — som kan utläsas
ur tidigare händelser, men jag har
inte sett att någon ansvarig företrädare
för regeringarna i andra länder inom
EFTA gett sig in på några spekulationer
om vad som bör göras, ifall vi
kommer i ett helt annat läge. Det har
inte den norske statsministern gjort.
Han har inte lämnat något annat bidrag
till diskussionen än att han sagt
att det får konsekvenser för Norges
ställning, och längre har inte den danske
statsministern heller gått. Jag vet
inte vem herr Ohlin kan tänka på i detta
sammanhang som så helt bryter mot
den allmänt godkända principen att
som ansvarig politiker diskutera olika
lösningar av rent hypotetiska problem.

Herr HECKSCHER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror — och hoppas
— att statsrådet Lange missförstod
mig. Vad jag begärde var att vi, när det
gäller att ta ställning i ett sådant nytt
läge som skulle komma att uppstå vid
ett sammanbrott eller —• som herr
Lange uttryckte det — ett långt avbrott
i förhandlingarna i Bryssel, skulle få
ett samarbete som innefattar regeringen,
riksdagspartierna, näringslivet och
de stora organisationerna på en gång.
Jag avser inte någon förändring under
den mera gynnsamma förutsättning som
statsrådet Lange tills vidare föredrar
att diskutera.

Jag hoppas verkligen att skälet till
hans svar var ett missförstånd, ty det
kan väl inte förhålla sig så att han över
huvud taget inte vill pröva möjligheterna
till ett vidare samarbete i en ny
situation? Det skulle inte kunna ha någon
annan motivering än en som jag
verkligen hoppas att ingen svensk regering
hänger sig åt, nämligen att den

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill förbehålla sig möjligheten att i fortsättningen
spela ut näringslivet och
partierna mot varandra och därför inte
vill diskutera med dem samtidigt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsminister Lange
säger att ''han inte uttryckt sig på det
sätt som jag citerade, nämligen att om
England inte blir medlem av EEC, uppkommer
det vissa problem. Han hade
i stället framhållit att om förhandlingarna
drar ut på tiden, skulle det framkalla
en ny problemställning. Men det
är väl samma sak. Vi är nog överens
om att det som i praktiken innebär ett
nej till England kommer att ges den
formen att förhandlingarna drar ut på
tiden i den meningen att det blir ett
uppskov på mera obestämd tid med
förhandlingarna. Om herr Lange däremot
menar att det skall pågå verkligt
effektiva förhandlingar men att takten
i det hela skall vara litet långsammare,
så begränsar det onekligen hans
yttrande.

Jag vill därför fråga: Antag att det
blir ett avbrott i förhandlingarna på
mera obestämd tid, gäUer då inte herr
Langes yttrande om att vi bör undersöka
möjligheterna att utvidga och fördjupa
samarbetet inom EFTA även beträffande
andra saker än tullarna? Jag
hoppas att handelsministern svarar att
yttrandet gäller även under denna förutsättning.

Vad beträffar detta med spekulationer
i hypotetiska förutsättningar var
herr Langes anförande fullt av påståenden
som gällde under okända framtida
förhållanden. Men detta skulle alltså
inte vara spekulationer. Däremot kallar
herr Lange för spekulationer allt det
som han inte vill tala om. Det är över
huvud taget inte möjligt att diskutera
den politik som bör föras utan att i viss
män göra antaganden om den framtida
utvecklingen.

Att man t. ex. i det engelska underhuset
på ett mycket mera fritt sätt dis -

kuterar de utrikespolitiska frågeställningarna
än som sker i denna kammare,
är väl så känt och omvittnat att jag
inte behöver särskilt understryka det.

Jag hoppas att den lilla början som
handelsministern i dag gjorde genom
att på några punkter kommentera utvecklingen
skall fullföljas genom att
han rätt snart kommer med mera omfattande
kommentarer. Trots alla förtjänster
gick inte lians anförande i dag
tillräckligt långt i det avseendet. Jag
kommer därför att föreslå att vi får en
utrikespolitisk debatt bär i kammaren
inom icke alltför avlägsen framtid.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tvingas säga att
herr Ohlin ganska dåligt lyssnar på vad
jag säger — jag hoppas att han läser
bättre när han i protokoll tar del av
mina yttranden.

För att anknyta till vad herr Ohlin
allra sist sade vill jag erinra om att jag
började mitt anförande med att framhålla
att alla säkerligen är medvetna
om att riksdagen snart kommer att få
en utrikespolitisk debatt och att läget
då kanske är sådant att vi på olika håll
kan klarare bedöma framtiden även beträffande
den europeiska integrationen
än som: i dag är möjligt.

Vidare vill jag understryka att jag
inte bär resonerat utifrån några hypotetiska
antaganden. Om herr Ohlin hade
lyssnat till vad jag sade, skulle han
ha funnit att jag skildrade den utveckling
som ägt rum under några decennier
och framhöll att vad som än händer
kan vi se fram mot en fortsatt integration
och närmande på det ekonomiska
området. (Herr Ohlin: Det är ju
en hypotes.) — Men det är i varje fall
fråga om ett helt annat resonemang än
herr Ohlin önskade att jag i dag skulle
ge mig in på. Så långt vågar även jag
gå att jag kan dra slutsatser av ganska
klara och tydliga utvecklingstendenser.

Däremot har jag inte spekulerat i

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

några förändringar av det nuvarande
förhandlingsläget och jag kommer inte
heller att göra det; det finns inte anledning
för oss att i dag komma med
några sådana spekulationer. Om inte
herr Ohlin förstår distinktionen härvidlag,
så tror jag att andra gör det.

Jag hade tänkt ställa en fråga till herr
Heckscher, men eftersom han kanske
inte har möjlighet att besvara den, så
vill jag ge den formen av ett påstående.

Från regeringens sida har vi aldrig
underlåtit att bereda de politiska partiernas
ledningar full insyn i det utredningsarbete
som pågår och fulla möjligheter
att på förhand med oss diskutera
alla aktuella ställningstaganden
när det gäller den europeiska integrationen.
Vi kommer även i fortsättningen
att förfara på samma sätt. Jag kan inte
se att dagens situation heller i det avseendet
behöver föranleda några förändringar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den socialistiska idén
om fredlig samlevnad och tävlan mellan
de båda systemens länder har vid
lösningen av Kubakrisen fått en mäktig
bekräftelse, som lättat den internationella
spänningen och minskat hotet
om ett kärnvapenkrig.

Många stora ting har också uppnåtts
i vårt land under de senaste åren. Reaktionen
har slagits tillbaka, och faran
för en borgerlig blockregering mot arbetarklassen
är avlägsnad för överskådlig
tid. Viktiga sociala och kulturella
reformer har genomförts. Underlaget
för neufralitetslinjen har stärkts. Mycket
har gjorts på det socialpolitiska området,
även om det mesta återstår. De
statliga åtgärderna för att motverka
massarbetslöshet vid det senaste årsskiftet
har i det väsentliga varit både
viktiga och riktiga.

Vi känner oss helt medansvariga till
detta. Vi tänker inte förändra vår vänskapligt
pådrivande politik gentemot
regeringen, liksom inte heller vår soli -

daritet med denna gentemot borgerliga
regeringssträvanden och blockbildningsförsök,
vilken varit så betydelsefull
för Sveriges arbetande folk.

Viktiga förändringar i läget har dock
inträffat efter fjolårets val. Trots den
fulia sysselsättningens riktiga målsättning
och vad som under 1962 gjorts i
detta syfte börjar det här och var frågas:
Hur går det med jobbet?

Blir det recession eller depression,
när den nya budgeten skall praktiseras?

Det talas om varvskris och rederikris
och man hör redan märkliga rekommendationer:
bättre hugga upp en
del varv än gamla fartyg.

Skogsindustrierna har mött eu marknad
som mättats av amerikansk konkurrens,
och dessa industrier drar åt svångremmen
— för arbetarna naturligtvis.
Hellre minskad produktion än minskade
priser.

Malmförsäljningen pressas, kvantitativt
och prismässigt. Textil-, konfektions-
och skogsindustrierna har länge
haft avsättningssvårigheter. Nu är en
del av järnförädlingen i farozonen, och
regeringen tycks föreställa sig att räddningen
innebär ökade beställningar av
militära förstörelsemedel.

Vi behöver, inte minst med tanke på
den ekonomiska åtstramningen på viktiga
områden, ett tag framåt årligen
bygga 100 000 nya bostäder.

Vi behöver handla med hela världen
och befria oss från EEC-politikens belastning.
Vi behöver ge ett verkligt
stöd åt u-länderna för att stödja den
svenska politiken att skapa full sysselsättning.
Vi behöver planhushållning
och demokrati i näringslivet. Låt oss
inte mer, som i årets statsverksproposition,
behöva läsa att samtidigt som en
väsentlig produktionsåterhämtning skett
i massaindustrien de svenska skogskapitalisterna
fortsätter med »ett lågt
kapacitetsutnyttjande». Vi behöver återgå
till åttatimmarsdagen, när nu principen
om femdagarsvecka segrat. Vi behöver
spara några miljarder på de im -

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

produktiva skogsförberedelserna för att
ta upp kampen mot den svenska fattigdomen.
Vi behöver med andra ord ge
större bidrag till fredssträvandena än
till det kalla kriget. Vi behöver en verklig
upprustning av sjukvård och hälsovård.

Detta är något av vad det svenska folket
har rätt att fordra i det nya läge
som uppstått efter fjolårets val.

Regeringen tycks pendla mellan förnöjsamhet
och oro när det gäller den
ekonomiska politikens resultat. Vi föreslog
i fjol en diskontosänkning till 4
procent, och vi blev bönhörda. Nu har
diskontot sänkts ytterligare en halv procent,
och vi är på väg tillbaka till den
sunda lågräntepolitiken. Låt mig uttrycka
förhoppningen att lärdomarna
från räntekapitulationens tid — åren
1955—1961 — skall avskräcka från ett
upprepande. Det måste vara ett stort
fel att när räntan sjunker och vi får
överflöd på varor och tjänster räknar
regeringen med en prisstegring på 2
procent 1963.

Finansministern erinrar om att
OECD-staterna blivit eniga om en intensifierad
expansionspolitik i USA —
tänk om det vore så enkelt! — och trots
alla ambitioner utgår han nu från att
dessa staters mål för 60-talet — en
femtioprocentig produktionsökning —
inte kan klaras. Varför stannar då så
många planer på papperet?

Just nu kveruleras det i regeringspartiet
över bristen på ekonomisk planering
och snålheten med u-landsanslagen.
Även regeringen har nu indirekt
erkänt att den tidigare låtgåpolitiken
är riskabel och att något måste göras.
Den lilla departementsreformen avser
väl att understryka detta. Jag hoppas
att den blir något mer än eu vacker
gest.

Ett slags planeringsråd har också tillsatts
av finansministern, men denne talar
samtidigt om att det inte skall bli
någon planhushållning, på sin höjd en
ekonomisk ram. Om denna ram sedan

skal! ge uttryck för det levande livets
behov eller skilsmässan från detta i
enlighet med ett aktuellt konstmode —
det blir nästa stora fråga, som val inte
helt klarats ut av finansministern.

Det viktigaste just nu är att få en
verklig planhushållning, att befordra
en demokratisering av det ekonomiska
livet, att bli av med överskottet och
öka produktionen i stället för att begränsa
denna. Även om det i dag finns
stora bekymmer, finns det samtidigt
större möjlighet än förut att lösa dessa
i stället för att skärpa dem. Utan att
öppna process med regeringen skulle
jag vilja peka på några företeelser av
intresse i sammanhanget.

Det sätt varpå staten överlämnar Uddevallavarvet
till privat disposition och
själv påtar sig alla risker vittnar om
oförståelse för nödvändigheten att slå
in på den ekonomiska demokratiens
väg. Vi talar om hjälp till u-länderna
men driver en tullpolitik, som i stället
gör Sverige till u-ländernas understödstagare.
När avsättningen för våra skogsprodukter
försvåras genom amerikansk
konkurrens, tillåter vi hellre en begränsning
av produktionen än en reducering
av priserna.

I stället för att genom en förutseende
näringspolitik flytta näringar till
människorna berövar vi hela landsändar
blomman av deras befolkning och
— som regeringen i statsverkspropositionen
— skryter med att Sverige anpassar
arbetskraften till näringslivets
behov i stället för tvärtom.

Vi talar om kampen mot inflationen
och eldar på den med skyhöga improduktiva
militärutgifter, genom övergång
från direkt till indirekt beskattning
och genom att ge den privata spekulationen
fria tyglar.

Inte bara England behandlas som en
tiggare av EEC-blocket — Sverige behandlas
lika föraktfullt. Låt mig hoppas,
att regeringen hoppas bli kvitt den
bittra EEC-kalken efter det engelska
fiaskot.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Trygghet i anställningen är ett honnörsord,
som hittills innebär att de anställda
inte skal! ha något inflytande
över sina företag.

EEC:s mest högljudda anhängare har
inte kunnat räkna fram mer än några
promille av nationalinkomsten som möjlig
förlust av att Sverige bevarar den
nationella självständigheten genom att
stå utanför EEC. Men medan EEC bestått
har Sverige ökat sin export med
40 procent. Det finns väl inte någon
som tror att vi skulle ha kunnat ökat
den mer om vi varit anslutna till EEC?

EEC:s mest hänförda beundrare, herr
Ileckscher, tror inte mer på en förbindelse
England—EEC, i vart fall tror
han inte detsamma i dag som den 14
januari.

Och herr Ohlin, som så högljutt förkunnat
EEC:s lov och in i det sista
lovat bekämpa »en snål uppläggning»
av begäran om anslutning till EEC, han
vänder på en femöring en måndagseftermiddag,
återfinner den skamligt
övergivna EFTA och inordnar denna
organisation liksom Sverige och folkpartiet
som USA:s kompanjoner i kampen
mot EEC. Det är en syntes av den
flexibilitet, som nu blivit så modern i
officiella förkunnelser.

Herr Lange försäkrar att hans hjärta
är kvar hos EEC vad som än må hända.
Kanske det finns ett samband mellan
giljandet till De sex och oginheten mot
u-länderna. Det är kanske detta samband
som regeringens kritiker i regeringspartiet
inte upptäckt. Tv De sex
har öppet förkunnat sin avsikt att diskriminera
u-länderna, och om Sverige
skall anslutas till De sex måste vi ju
diskriminera både u-länder och alla som
inte är med i den västeuropeiska gemenskapen.

År det verkligen förutseende att ge
upp världsmarknaden — inte minst
u-länderna — för att bli fastlåst vid en
femtondel av denna och dessutom vid
den del som är den tagande parten
gentemot Sverige, medan vårt land är
den givande parten?

De som talar om möjligheten av fördelar
genom medlemskapet i EEC har
bemötts av motsatta påståenden. Om det
senaste valet skall anses ge något svar
därvidlag, så innebär det att det svenska
folket mer fruktar än älskar EEC. Ty
det är mer fruktan för eventuella nackdelar
av bevarad nationell frihet än kärlek
till det beroende som Västtysklands
Adenauer och Frankrikes de Gaulle
skulle dirigera som väglett regeringen
och dess parti.

Hela världen ligger öppen för handel
med Sverige, till ömsesidig nytta,
medan det officiella Sverige med herr
Heckscher låtsas som om den nationella
suveränitetens tid är förbi.

Vi tänker på problemet med u-länderna
och u-landshjälpen. Här är en
väldig potentiell avsättningsmarknad
för den svenska exporten. En mängd
svenska varor behövs omedelbart, och
de kan säljas både på vanlig anständig
kommersiell grundval och genom att vi
uppmuntrar försäljningen av dem. Men
hur handlar Sverige, medan vi engagerar
oss i handelskriget i ena ögonblicket
med EFTA och strax därefter med EEC,
som om EFTA inte längre existerade?
Vi köper, som jag redan sagt, mindre
från Afrika och Latinamerika nu än för
tio år sedan. Medan vi ökar vår livsmedelsimport
från andra håll med 65
procent har u-länderna sammanlagt fått
7 procent. Samtidigt har Afrika och
Latinamerika fått sämre priser.

Det talas gärna om Sverige som ett
lågtulland, och på de industrivaror som
u-länderna inte kan leverera håller vi
relativt låga tullar. Men på u-ländernas
varor håller vi höga tullar. Det ser trevligt
ut när regeringen i statsverkspropositionen
försäkrar att Sverige relativt
sett ger mer i u-landshjälp än andra
länder. Men om man tar hänsyn till
tullpolitiken, är det inte Sverige som
understöder u-länderna, utan det är
u-länderna som understöder Sverige.

År detta bara kortsynt egennytta? Vi
föreslog 1961 att Sverige skulle ställa
en miljard till u-ländernas förfogande

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i form av ett räntefritt lån i syfte att
hjälpa dessa länder att bygga upp industrier,
kraftverk och kommunikationer.
Indirekt skulle Sverige haft nytta därav,
för att nu inte tala om betydelsen av
sådan hjälp till självhjälp för u-länderna.
Det beslut som riksdagen i fjol
fattade kan delvis underlätta sådana
projekt, även om de anslagna 200 miljonerna
lånemedel för särskilt gynnsamma
lån är helt otillräckliga. Nu har vi
föreslagit att ytterligare 800 miljoner
skall anvisas som långfristigt räntefritt
lån för att u-länderna skall kunna köpa
sådana svenska varor som vi nu har
svårt att sälja på andra håll. Det kan
ge dessa u-länder maskiner och verktyg,
fartyg, skor, konfektion och papper,
som de är i skriande behov av och
vilkas försäljning ger svenska arbetare
jobb och den svenska handeln en marknad.

Dessa förslag liksom våra förslag om
en nationalgåva till Algeriet, som kan
brukas för att exportera svenska varor,
och särskilt våra förslag om att rasera
de tullmurar som utestänger u-ländernas
varor från den svenska marknaden är
konstruktiva. De innebär verklig hjälp
både till u-länderna och Sverige. De
passar inte in i EEC-politiken, men de
passar bra både för den svenska regeringens
och för det svenska folkets uppsåt
med u-hjälpen och med en krisbekämpande
politiks målsättningar.

Om Sverige kommit med i EEC, skulle
vi ha tvingats uppföra en tullmur som
antagligen hade gjort den sovjetiska
oljan en femöring dyrare per liter. Att
de amerikansk-brittiska oljebolagen
hade vunnit därpå är klart, men det
svenska folket hade förlorat. Vi föreslog
för några år sedan att svenska staten
skulle ta initiativet till en petrokemisk
industri. Det avvisades av riksdagen.
Året därpå sätter de amerikanska oljebolagen
i gång arbetet för en sådan
industri, för att tvinga det svenska folket
att köpa dyrare olja än nödvändigt.
Tillsammans med svenska kapitalister

investerar amerikanarna ett par hundra
miljoner kronor och tvingar samtidigt
samhället att investera närmare
en halv miljard för att realisera projektet.
Bohuslän behöver denna industri
mer än väl — men vittnar tillvägagångssättet
om planering och sunt förnuft?

Vi kan inte frigöra oss från tanken att
den svenska handelspolitiken har kommit
in i en riskabel trollcirkel och att
den trasslar in sig alltmera däri. Regeringens
deklarationer i handelspolitiska
och utrikespolitiska frågor är ofta högstämda,
välmenande och respektabla,
men de har inte alltid kontakt med gärningarna.
Handeln är viktig och nödvändig
för att förbättra existensvillkoren.
Handeln kan också bli ett medel
i fredens tjänst. Och handeln måste i
synnerhet synkroniseras med neutralitetspolitiken.
Detta sker inte. Och än
värre, mycket av det som sker strider
mot neutralitetsdoktrinen.

U-länderna, alla länder utanför EEC
och det socialistiska lägrets miljardbefolkning,
bildar en omättlig marknad
för det svenska överskottet. När nu Sverige
20 år tidigare än avtalet föreskriver
återbetalat det s. k. Marshallånet, borde
väl också den dyrbara hänsynen till den
amerikanska blockadpolitiken gentemot
det socialistiska lägret upphöra.
Handeln med alla utan diskriminering
är vägen till lösningen av avsättningsproblemet
för det svenska näringslivet.
Det ger trygghet och befordrar neutralitetssträvandena.

Militärutgifterna skall nu ta ett nytt
språng i höjden. Några herrar i försvarslcommittén
bär givit besked om en
ökning med mer än en halv miljard
kronor jämfört med kraven i januari
föregående år. Troligen har dessa herrar
skaffat sig en återförsäkring hos
herrar Eländer, Ohlin, Heckscher och
Hedlund, men det är i alla fall en liten
junta som avgör saken, varefter riksdagen
tilldelas den föga ärofulla rollen
som ett transportkompani vilket expedierar
de fås beställningar.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Lika befängd — för att använda ett
otillräckligt ord — är metoden att först
fastställa en ekonomisk ram och sedan
börja kohandla om vad som skall finnas
innanför denna ram. Sådant sker aldrig
på andra statliga verksamhetsområden.
Det är bara generalerna som har sådana
möjligheter.

Om våra generaler är lika duktiga i
det militära som när det gäller det
parlamentariska spelet, är de verkligen
framstående. De militära underverk
som de påstår sig mäktiga till med några
procent mer i penningtilldelning övergår
allt. Två samtidiga stormaktsinvasioner
skall de klara om ÖB:s krav förverkligas
— men inte ens världens starkaste
makter klarade en enda stormaktsinvasion
under andra världskriget. Om
det hela å andra sidan innehöll ett uns
av trovärdighet, vore det ansvarslöst
att knussla med ett hundratal miljoner
hit eller dit.

Försvarsministern förklarade i höstas
i polemik mot kommunisterna att
Sverige, om den av oss föreslagna besparingen
med en miljard på militärutgifterna
godkändes, skulle vara utan
försvar. Då borde väl konsekvensen
vara att de 2,8 miljarder som skulle
återstå vid en besparing med en miljard
inte går till försvarsändamål utan till
något annat.

På detta tema har också ÖB skrämt
försvarskommittén. Enligt ÖB:s alternativa
förslag, som framlagts på kommitténs
begäran, skulle en reduktion av
militärutgifterna med en sjundedel betyda
att mängden stridsvagnar, långskjutande
artilleri, motorkanonbåtar,
robotar och attackflyg inte kan anskaffas
och att armén måste reduceras
med 40 procent, flottan och flyget med
50 procent. Alltså kostar 60 procent av
armén, hälften av flottan och hälften av
flyget utan några nyanskaffningar 3,2
miljarder kronor, medan resten plus ny
materiel kostar cirka en halv miljard
kronor.

Det är möjligt att försvarsministern

och ÖB skulle kunna leverera ett material
för att bestyrka dylika påståenden.
Men i så fall bevisar de bara att det
måste vara något grundläggande fel i
den nuvarande militära organisationen
och militärpolitiken.

Nu fortsätter det hela slentrianmässigt.
Österrike, som har lika stor befolkning
som Sverige, förbrukar för varje
hundralapp som vi lägger ned på militära
ändamål 10 kronor, finnarna ungefär
8 kronor, danskarna 25 kronor trots
NATO och norrmännen ännu mindre.

Våra generaler bär bara ett krav
utom mera pengar: atombomber. Medan
vår tekniska forskning får 8,1 miljoner
kronor får den militära forskningen
52 miljoner kronor, d. v. s. sex
och en halv gånger så mycket. Huvudparten
av dessa pengar går till kärnvapenforskning.
Det motiveras med att
va bl. a. måste utforska skyddsmedel
mot kärnvapen. Skyddsmedel var det.
Den största megatonbomben ödelägger
ett land av Sveriges geografiska omfattning.
I sitt nedslagscentrum pressar
den ned en krater på 100 meters djup
och en kilometers diameter i själva
graniten och smälter graniten till en
flytande massa. Vad förslår våra bästa
skyddsrum mot en sådan förstörelsekraft? Vi

behöver ett neutralitetsförsvar,
men vi bör nöja oss med ett sådant. Vi
bör satsa på den fredliga samlevnaden i
stället för på krigets oundviklighet.
Största delen av militärmiljarderna kan
vi få mer glädje av genom att sätta in
dem i kriget mot fattigdom och efterblivenhet.
Detta kan ge det svenska folket
en tryggare framtid än det nuvarande
militäriska hasardspelet med miljarderna.
— Därmed skulle vi måhända
också hugga av ett huvud på inflationens
hydra — och vilket huvud sen!

Av detta framgår att det som den 10
januari gjordes till en huvudfråga av
både herr Ohlin och herr Erlander,
nämligen ett framtida författningsbeslut,
inte med ett ord berörts av mig. För

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

herr Ohlin tycks författningsfrågan
vara ett gisselslag som skall föra samman
de borgerliga partierna, varefter
den skönaste folkp artistiska vår skall
knoppas. För herr Erlander tycks det
vara farligare än det gamla partiprogrammet.
Om vi väntar med att ta ordet
i denna fråga så beror det i vart
fall inte på någon undervärdering av
frågans betydelse. Eller kanske man kan
säga det på ett begripligt sätt: Var årstid
har sin primör.

Låt mig sammanfatta vad som bestämmer
hela vår politik: kommunistiska
partiet vill fredlig samlevnad och
tävlan mellan de båda ekonomiska
systemens länder och en fredlig väg till
socialismen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag nöja mig med att framföra
några synpunkter på tre — eller
möjligen fyra — av de frågor som hittills
diskuterats eller som på annat sätt
är aktuella. Men innan jag gör det skulle
jag rent allmänt vilja säga att årets
statsverksproposition, sedd ur synpunkten
av budgetens roll i konjunkturpolitiken,
måste anses fylla högt ställda
anspråk. För mig, och jag'' tror för den
grupp jag företräder, är det utifrån de
utgångspunkter vi bär, då det gäller
samhällets skyldigheter att ihävda sysselsättningen,
tillfredsställande att budgeten
nu omspänner så stor del av den
totala omslutningen, att budgeten kan
användas som ett verkningsfullt instrument
i sysselsättningspolitiken. Såvitt
jag begriper är det denna syn på problematiken
som varit grundläggande för
regeringens avvägning av de olika posterna
i statsverkspropositionen.

Om jag trots detta konstaterande och
trots min i allt väsentligt med regeringens
bedömning sammanfallande
uppfattning rörande den samhällsekonomiska
utvecklingen i stort ändå på
ett par punkter vill redovisa en annan
mening, så beror det på att jag bedömer

denna utveckling något mera optimistiskt
än regeringen.

Den första punkten gäller utvecklingen
av de privata investeringarna.
Jag är ganska övertygad om att dessa
kommer att stiga mer än vad som förutses
i budgetförslaget. Alla hittills
gjorda investeringsenkäter har visat sig
vara alltför försiktigt hållna, och det
finns knappast någonting som ger anledning
tro annat än att beräkningarna
också i år är hållna i underkant.

Den andra punkten, där jag också
tror att utvecklingen — dess bättre —
kommer att bli gynnsammare än vad
som beräknats, gäller ökningen av statens
inkomster.

Men i inget av dessa fall påverkas bedömningen
i stort. Vad som händer är
väl främst att den privata upplåningen
för investeringsändamål blir något större
och det statliga lånebehovet något
mindre. Jag är fullt medveten om det
vanskliga i att göra prognoser som skall
omfatta en tidrymd av ett och ett halvt
år framåt; det måste i många avseenden
bli rena gissningar. Men jag tror
som sagt att ett försök att tyda de tecken
som ändå finns — i varje fall har det
framstått så för mig — ger anledning
till en något större optimism än den
som redovisas i finansplanen.

Som ett led i — om också något vid
sidan om — den sysselsättningsbefnämjande
politik som präglar årets budget
får väl också ses den uppgörelse om
Uddevallavaret som nyligen träffats
och den i samband därmed lämnade
utfästelsen om en särskild kreditgivning
till den svenska varvsindustrien. Jag vill
gratulera finansministern till detta
odogmatiska grepp på ett besvärligt
problem. Att staten och ett privat företag
går samman för att driva viss verksamhet
är i och för sig ingenting nytt.
Det bär ju tidigare skett i LKAB och
några andra fall, men då har det gällt
antingen att exploatera en naturrikedom
eller att driva penningutlåning
o. d. Vad som är nvtt är väl att sam -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

arbetet avser drivandet av ett företag,
där ett betydande moment av risktagande
ingår, samtidigt som man på sikt
kan räkna med vinstchanser.

Jag tror det är en riktig utveckling
i ett skede som å ena sidan präglas av
mycket stora kapitalbehov och där å
andra sidan samhällets, statens roll som
garant för sysselsättningen blir alltmer
framträdande. Inom parentes sagt bör
också högern och folkpartiet vara glada:
de får ju en ny statlig aktiepost att försöka
realisera till allmänheten.

Mitt helhjärtade biträdande av statens
engagemang i Uddevallavarvet innebär
dock inte, att jag anser att staten skall
skynda till och kasta ut livbojar till enskilda
företag i alla situationer eller så
snart ett företag håller på att gå omkull.
Dylika hjälpaktioner kan endast få komma
i fråga då det gäller företag, som
från rent ekonomiska synpunkter kan
bedömas ha en chans att överleva eller
där de sociala motiven för en räddningsaktion
är särskilt starkt framträdande.
Uddevallavarvet är ett typexempel på
vad jag här avser. Ett nedläggande av
varvet skulle ha medfört betydande .sociala
vådor, samtidigt som en realistisk
bedömning klart pekar på att varvet
trots allt bör ha framtiden för sig. Att
man från statsmakternas sida skulle vara
beredd att driva dylika livräddningsaktioner
dithän att en naturlig och
nödvändig strukturrationalisering försvåras
eller förhindras betraktar jag
som uteslutet.

Låt också mig efter detta, lierr talman,
få gå över till att något behandla
den situation vari de västeuropeiska
marknadsförhandlingarna nu har hamnat.
Det har väl inte för någon av oss
kommit som något särskilt överraskande
att Frankrike och de Gaulle rest betydande
svårigheter för Englands inträde
i den gemensamma marknaden.
Frankrike — och kanske återigen främst
de Gaulle — kände Englands fulla medlemskap
i EEC som ett hot mot Frankrikes
ledarroll inom Gemenskapen. Vad

som något förvånat är väl fränheten och
oförsonligheten i den avvisande franska
attityden.

Om anledningarna härtill har det spekulerats
mycket. Många har menat att
orsaken skulle vara den dåliga behandling
de Gaulle ansåg sig utsatt för av
engelsmännen under kriget och att det
skulle vara hämndkänslor som dikterade
de Gaulles inställning till Englands
inträde. Jag vet inte vilken styrka man
skall tillmäta detta motiv, men jag har
svårt att tro att det skulle vara avgörande;
de Gaulle är säkerligen en större
realist än så. Det är väl mera troligt
att de Gaulle verkligen anser ett engelskt
deltagande i det politiska samarbetet i
Västeuropa som en fara i första hand
för den fransk-tyska integrationen —
och kanske inte alldeles utan rätt.

Om man ser problemet från denna
synpunkt är det kanhända bäst som nu
sker — jag utgår ifrån att Englands
inträde kommer att skjutas på en oviss
framtid, om det ens någonsin blir fråga
om ett fullt engelskt medlemskap. Ett
fortsatt fördjupat samarbete mellan
Frankrike och Tyskland, som för överskådlig
tid omöjliggör ett nytt krig
mellan dessa båda länder, är avgjort
mera värt och av större betydelse för
stabiliteten i Västeuropa än någonting
annat. Skulle ett engelskt deltagande i
det politiska samarbetet försvåra dessa
strävanden — vilket fransmännen tydligen
anser — är det utan tvivel för alla
parter bäst att de nuvarande Sex — på
det politiska området — får fortsätta
med att vara en exklusiv klubb. Men å
andra sidan skall man inte blunda för
att ett intimt franskt-tyskt samarbete
kan innebära fara för omvärlden. Det
kommer att bli helt beroende på vilken
inriktning denna integrerade politik i
framtiden får.

Man kan också fråga sig, vad England
hade på galejan att göra och om
det inte hade varit bättre att se tiden
an och använda EFTA som ett instrument
i förhandlingarna med de Sex.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Kanhända hade man på den vägen snabbare
kommit fram till något frihandelsarrangemang
eller i varje fall till någon
form av plan för tullavveckling mellan
de båda handelsblocken.

Vad som nu närmast intresserar är
hurdan utvecklingen blir framöver. Jag
tror inte att det finns anledning till alltför
stor pessimism. Även fransmännen
tycks vara inställda på att det blir nödvändigt
med någon form av anslutning
— »association» — av England till EEC,
men tydligen begränsad till det handelspolitiska
området. Att Frankrike skulle
förvägra övriga EFTA-stater likvärdiga
arrangemang som man bjuder England
tror jag inte man behöver befara. I det
läge som uppstått får man försöka angripa
problemet från nytt eller, rättare
sagt, tidigare prövade, andra utgångspunkter.

En lösning, som för vår del — och
jag tror också för många andra — vore
att föredraga och som enligt mitt sätt
att se är överlägsen alla andra lösningar,
är att EEC anslöts till det västeuropeiska
frihandelsområdet. Det vore skäl
i att göra ett nytt försök på den vägen.
Om inte detta lyckas får man försöka
att på andra vägar reducera, helst rasera,
tullar och handelshinder mellan
de västeuropeiska länderna. Någon anledning
att nu kasta yxan i sjön eller
hemfalla åt nattsvart pessimism tycker
jag inte finns. Samarbetet mellan de
västeuropeiska länderna och deras ekonomiska
beroende av varandra är redan
nu så stort, integrationen har redan
fortskridit så långt, att det helt enkelt
blir nödvändigt att finna de ekonomiska
och handelspolitiska lösningarna av de
föreliggande svårigheterna. Jag vill inte
därmed säga att jag tror, att det vare
sig kommer att gå snabbt eller bli lätt
att komma fram till eu allmän lösning
av dessa frågor.

Utvecklingen av Englands förhandlingar
med EEC har väl också för var
och en gjort klart hur rätt regeringen
haft och hur fel folkpartiet och högern

å andra sidan haft i bedömningen av
Sveriges möjligheter och förutsättningar
att få en rimlig anslutning till Gemenskapen.
Eller tror högern och folkpartiet
fortfarande att det varit lämpligt
för vårt land att söka eller möjligt att
erhålla fullt medlemskap, när inte ens
England — trots medlemskap i Atlantpakten,
trots villighet att fullt ut acceptera
Gemenskapens politiska målsättningar
och trots att man varit beredd
till ett nära nog fullständigt anammande
av EEC:s övriga villkor — får bli
fullvärdig medlem?

Nästa fråga, herr talman, som jag vill
säga några ord om är hjälpen till u-länderna.
Regeringen har från olika håll
— kanske främst från LO — fått uppbära
mycket klander för att den varit
alltför ljum, då det gällt att öka de
svenska hjälpinsatserna. Det är ändå
inte någon så obetydlig höjning som nu
föreslås, från 130 till 176 miljoner. Oberoende
av hur stor ökning regeringen
föreslagit, hade det säkerligen ändå funnits
blåögda kritiker, som ansett att ökningen
varit för liten. Man tycks på kritikerhåll
ha någon underlig uppfattning
att vad man satsar på u-landshjälpen
inte står i samband med budgetläget
eller statens finanser i övrigt. Här tror
man tydligen att det bara är att ösa
på, att Sverige, oberoende av vad övriga
väl utvecklade länder gör, bara kan
springa i väg. Även med risk att anses
hårdhjärtad — vilket jag sannerligen
inte är i detta sammanhang — skulle
jag vilja fråga: Vad skulle detta tjäna
till? Under alla förhållanden kan vår
hjälp till u-länderna inte bli annat än
en liten del av de gemensamma insatserna.
Att vi på allt sätt verkar för att
dessa gemensamma insatser blir så stora
som möjligt måste för sakens egen
skull vara av betydligt större värde
än att vi satsar några tiotal miljoner mer
eller mindre. Dessutom ligger vårt land
mycket väl till vid en internationell
jämförelse. Det är en position som vi
skall söka behålla, och vi skall dess -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utom göra vad vi kan för att dra upp
andra länder till samma höga nivå.
Därmed gör vi en större insats än om
vi kackar i eget bo. Med dessa utgångspunkter
och även med hänvisning till
den kraftiga ökningen av det bilaterala
biståndet tycker jag att avvägningen av
hjälpen till u-länderna är realistisk.

Den är realistisk även ur en annan
synpunkt, nämligen den, att det vore
lyckligast om varje sådan åtgärd som
det här är fråga om hade ett mycket
brett och djupt stöd i den allmänna opinionen.
Har u-hjälpen detta breda och
djupa stöd? På det skulle jag vilja svara,
att det beror på hur saken presenteras.
Gör man klart för folk, att även
i det fall då pengarna anslås över budgeten
så måste vi själva avstå från någonting,
ja, då finns det fortfarande ett
betydande motstånd och en mycket stor
egoism att övervinna. Jag har länge
varit och är fortfarande fackligt verksam
och vågar hävda att jag har minst
lika nära kontakter som vad kritikerna
har med såväl vanliga människor som
med de opinionsbildande. Därför vet
jag vad jag talar om. På detta viktiga
opinionsbildande område kanhända
kritikerna kunde göra en större insats.
Därmed skulle man bättre gagna en
sak som ligger oss alla varmt om hjärtat
och där vi ju ändå är överens om målsättningen.

Min uppmaning till dem som nu hårt
kritiserar u-hjälpen blir därför: Gå ut
och gör klart för människorna att målsättningen
för hjälpen till de underutvecklade
länderna ligger fast — en procent
av nationalinkomsten. Gör också
klart att vi själva måste avstå från någonting
annat för att hjälpa våra bröder
i u-länderna men att denna uppoffring
är nödvändig inte bara för folken i dessa
länder utan i lika hög grad för vår egen
skull. Först därmed kan vi skapa den
fasta grund som är den enda hållbara
för att vi så snabbt som möjligt skall
kunna realisera den uppställda målsättningen.

Herr talman! Alla försöker väl att på
sitt sätt finna angreppspunkter eller
glädjeämnen i ett framlagt budgetförslag.
Jag skall inte fördölja att en punkt
i budgetförslaget har berett mig stor
tillfredsställelse. Det är det signalerade
förslaget om övergång till högertrafik.
Det är sannerligen på tiden att denna
fråga nu äntligen bringas ur världen
och att vi kan få bort detta stora irritationsmoment
i det nordiska samarbetet.
Och att detta kan ske i fullt samförstånd
mellan de fyra demokratiska partierna
innebär en styrka för reformens
genomförande som är glädjande men
också är nödvändig i det läge som denna
trafikfråga genom den tidigare handläggningen
har råkat komma i.

Jag skall inte kritisera den folkomröstning
som genomfördes för åtta år
sedan, vi är väl alla — eller i varje
fall de flesta av osa — medansvariga
i den olyckan. Nu efteråt vågar man väl
ändå konstatera, att frågan om högertrafik
var sällsynt olämplig för folkomröstning.
Men även om folkomröstningen
försenade denna frågas lösning
ett tiotal år, hav den i varje fall för mig
haft det goda med sig, att den klart illustrerat
det orimliga i att försöka förena
folkomröstningar med ett parlamentariskt
system av vår modell, och
jag bär ett allmänt intryck av att folkomröstningsentusiasmen
över lag betydligt
svalnat under de senare åreiu
Den tycks nu främst leva kvar hos vänstertrafikföreningen,
eller hos några av
dess toppfigurer. Där tycks man inte
ett ögonblick rygga för att försöka återuppliva
det lik som borde få sova i ro.
Jag hoppas att regeringen kallt slår dövörat
till för dessa locktoner. Att vi gjort
eu dumhet är ju inget motiv för att vi
skall göra om samma dumhet och ytterligare
försena genomförandet av denna
nödvändiga trafikreform. Här måste
— jag bär sagt det tidigare och jag
upprepar det — riksdagen ta det hela
och fulla ansvaret för denna frågas lösning,
på precis samma sätt som riks -

3* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

dagen får ta ansvaret för alla andra frågor.

Låt mig sedan, herr talman, få säga
några ord om en annan, för stora delar
av vårt folk men främst för de grupper
jag företräder, brännande fråga. Det
gäller de krav på en inkomstförstärkning
av 650 miljoner kronor som nu reses
från jordbrukarhåll. Den genomsnittlige
industriarbetaren, med vilken
»bas-bonden» eller »norm-bonden» jämför
sig, har svårt att se det berättigade
i detta krav. Ja, man tycker att anspråken
är närmast våldsamt överdrivna.
Och man gör det utifrån sina jämförelser.
Försök att få den där genomsnittsarbetaren
att tro, att hans inkomst och
därmed hans standard skulle vara dubbelt
så hög som »bas-bondens». Mina
vänner, det går inte. Det måste vara något
fel på dessa jämförelser. Jag kan
alltför litet om den teknik som kommer
till användning vid beräkningarna
för att våga ha någon bestämd mening
om huruvida dessa beräkningar är riktiga,
och även jag tror att det föreligger
en eftersläpning för jordbrukets del
men att denna eftersläpning standardmässigt
sett — och det tycker jag är
den enda relevanta jämförelsen — skulle
vara så stor som hälften betecknar
jag som helt orimligt.

Det måste alltså vara något fel någonstans
i jämförelserna. Men skulle
dessa vara riktiga, eller bara till en del
riktiga, finns det all anledning att angripa
det här problemet från andra utgångspunkter.
Då bör statsmakterna på
ett helt annat och mera direkt sätt än
hittills engagera sig i arbetet på en rationalisering
av jordbruket och se till,
att de små, ej bärkraftiga brukningsdelarna
snabbare försvinner och att vi
får en jordbruksnäring som någorlunda
kan bära sig utan onödiga och orimliga
bördor för konsumenterna.

Herr talman! Årets budgetförslag bär
betecknats som en melianårsbudget.
Man skulle också kunna beteckna den
hittills förda debatten som en mellan -

årsdebatt. Oppositionen, i varje fall herr
Ohlin, tassade omkring i filttofflor i
stället för i de vanliga pjäxorna. Karakteristiken
av budgeten som en melianårsbudget
kan väl i och för sig vara
riktig. Jämfört med förra årets stora
och betydande reformdrive är det väl
inte så stora saker som händer i år, och
en andhämtningspaus kan väl också vara
naturlig och riktig.

Ändå sker det även i år en hel del
som är glädjande och som ligger i linje
med den socialdemokratiska reformpolitiken.
Jag syftar här på de förslag
till förbättringar för de sämst ställda
grupperna i vårt samhälle som präglar
också årets budgetförslag. Detta arbete
får inte avstanna. Genom de hittills
genomförda, stora och betydelsefulla
reformerna, som så att säga kröntes med
antagandet av sooialbalken vid fjolårets
riksdag, har principen om trygghet för
människorna knäsatts. Nu måste den
främsta uppgiften bli att — så snabbt
tillväxten av våra resurser gör det möjligt—förbättra
standarden för de grupper
i samhället som fortfarande lever
på livets skuggsida. Här har vi fortfarande
stora och viktiga arbetsuppgifter
att gripa oss an med.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! En tidning bär i landet
ansåg att herr Strängs budget i år
innehöll en nyhet av sådan storleksordning
att man ägnade hela sin löpsedel
åt den. Med decimeterhöga bokstäver,
som eljest brukar vara reserverade för
naturkatastrofer och sådant, berättade
man att det var en jättebrist i budgeten.
Det enda utrymme som fanns kvar
på löpsedeln ägnade man åt att med
något mindre stil tala om att finansminister
Sträng lånat en miljard kronor.

Finansministern sade f. ö. tidigare i
dag, att hur oppositionen än bär sig åt så
fattas det 1 018 miljoner kronor. Det låter
farligt. Är det då verkligen en jättebrist
i budgeten?

Tisdagen den 22 januari 1963 fm. Nr 3 /o

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Visst inte! Driftbudgeten är ju överbalanserad,
och om va ser budgeten ur
konjunkturpolitisk synpunkt, måste vi
säga att det inte föreligger någon brist.
Sanningen är väl i stället att om finansministern
verkligen skulle ha kommit
på den egendomliga idén att försöka
täcka den s. k. bristen genom att höja
skatterna med dessa 1 018 miljoner,
skulle det ha inneburit att hjulen hade
stannat på flera håll inom industrien
och att arbetslösheten hade ökat.

När vi nu har en debatt som skall
röra budgeten, tycker jag, herr talman,
att det är ganska viktigt att vi ett ögonblick
talar om de metoder som finansministern
använder för att redovisa sin
budget. Man brukar säga att detta bara
är teoretiska spekulationer utan någon
egentlig kontakt med verkligheten.
Men enbart det exempel som jag nämnde
visar att det sätt, på vilket man redovisar
budgeten, också påverkar statsmakternas
sätt att handla i den givna
situationen.

Man kan då fråga sig: Hur kan då
detta tal om en jättebrist i budgeten
uppkomma? Herr Ohlin nämnde tidigare
att det också genom en internationell
nyhetsbyrå har utgått ett meddelande
om att det fattas 1 000 miljoner
kronor i den kommande budgeten.
Ja, finansministern får själv ta ansvaret
på sig för detta, eftersom han när
han år 1956 debuterade som finansminister
införde totalbalanseringsbegreppet
genom att säga att som en lägsta
riktpunkt i dåvarande läge skulle man
sätta en totalbalansering av den samlade
drift- och kapitalbudgeten.

Det är klart att det kan vara bra för
en finansminister att i normala tider
ständigt kunna påvisa att det finns en
brist i budgeten, ty på det sättet kan
han lättare hålla stånd mot i och för
sig mycket motiverade krav på skattesänkningar
som kan framställas från
olika håll i riksdagen. Det kan också
vara bekvämt att ha en sådan redovisningsmetod,
därför att den kan inleda

statsminister Erlander i frestelse att i
TV-debatter före ett val lämna felaktiga
påståenden. Men det intressanta är
att när man år 1956 angrep herr Sträng
för att han införde totalbalanseringsprincipen
pekade han mycket förnöjt
på att den tillämpades i Amerika, Nya
Zeeland, Schweiz och Norge och att

Sverige alltså skulle ha varit efterblivet
när man inte tidigare hade gått in
för denna metod att redovisa budgeten.
Det måste ju kännas egendomligt för
finansminister Sträng att bevittna hur
man runt omkring i världen numera
börjar anse hans mycket prisade totalbalanseringsprincip
som förlegad. Det

måste vara egendomligt för finansminister
Sträng att finna hurusom det svåraste
motståndet som president Ken nedy

mött i fråga om sitt program att
genom skattesänkningar bekämpa arbetslösheten
berott just på det missvisande
sättet att redovisa budgeten.

Jag tog upp denna sak utförligt i remissdebatten
i höstas och skall inte

närmare ingå på densamma nu. När jag
då sade att det snart bara är några
konservativa bankdirektörer i Amerika
som håller fast vid herr Strängs princip,
kan det vara intressant att se vad
en författare i senaste numret av Svenska
bankföreningens tidskrift Ekonomisk
Revy skriver om den amerikanska
budgeten: »För närvarande finns det
ett flertal olika system så att det genom
olika tillämpningar av samma sifferuppgifter
finns möjlighet att bevisa
att budgeten antingen visar ett överskott
eller ett underskott eftersom kapitalbudgeten
är sammankopplad med
driftbudgeten.»

Detta, herr talman, gällde alltså Amerika,
där man fått denna förvirring i
diskussionen med anledning av att kapitalbudgeten,
är sammankopplad med
driftbudgeten och som ger till resultat,
att president Kennedy har särskilt
stort besvär när det gäller att föra en
aktiv politik för den fulla sysselsättningen.
Men känner vi inte igen det,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

herr talman? Är det inte den princip
som herr Sträng nu har velat införa?

Jag tror, herr talman, att det system
med driftbudget och kapitalbudget, som
är gammalt bär i landet, faktiskt har
många fördelar. Systemet bär den fördelen
ur statsfinansiell synpunkt att det
redovisar och ger besked om förändringarna
i statens förmögenhetsställning.
Det är klart att en socialistisk politiker
med välbehag måste se att staten
genom en totalbalansering av budgeten
flyttar över pengar från medborgarna
till sig själv. För en liberal politiker
däremot är det viktiga att staten
får resurser för att kunna fullfölja
sina uppgifter men inte att staten därutöver
skall göra sig rik på medborgarnas
bekostnad.

Nu vet jag mycket väl, herr talman,
att det viktigaste är att se budgeten ur
ko nj un k tur p oli t isk synpunkt ocli att
den statsfinansiella synen på denna har
ett begränsat värde. Finansministern
har också i sitt försvar för totalbalanseringsprincipen
använt konjunkturpolitiska
motiveringar, men de håller ju
inte. Det går inte att driva den fulla
sysselsättningens politik med så enkla
riktpunkter som budgetbalanssiffror.
Jag tror att Bent Hansen och Assar
Lindbäck bär lärt oss detta. President
Ken ne dy har också kommit till den insikten,
då han i sitt berömda tal i Yale
sade följande:

»Den föreställningen råder att statliga
underskott skapar inflation och att
budgetöverskott förhindrar den, Ändå
kunde de avsevärda budgetöverskotten
efter kriget inte hindra inflation, och
ständiga underskott under de senaste
åren bär inte stört vår grundläggande
prisstabilitet. Fn ärlig politisk värdering
kräver en mer fördjupad uppfattning
än klichén att underskott är inflationsdrivande.
»

Visst finns det, herr talman, en problematik
bär, men man kan inte komma
till rätta med den genom enkla klichétänkanden.

När nu finansministern i år inte kan
uppnå en totalbalansering av såväl
drift- som kapitalbudgeten talar han inte
så mycket om den. I stället gör han
en del arrangemang för att få ned överskottet
i driftbudgeten. Det bär berörts
här tidigare i debatten, och jag skall
inte så länge uppehålla mig vid den saken.
Men låt mig peka på att själva
statsverkspropositionen, som är ett dokument
på bara 94 sidor, fastän den
har tusentals sidor som bilagor, redovisar
ett överskott på driftbudgeten på
444 717 000. I finansplanen däremot säger
finansministern att överskottet bara
är 95 miljoner. Hur kan det komma
sig? Ja, det beror helt enkelt därpå, att
250 miljoner representerar en överföring
från budgetutjämningsfonden av
kommunalskattemedel, vilket belopp finansministern
sätter inom parentes i
år och inte tar med i sammanräkningen
av driftbudgetens resultat.

Finansministern sade nyss, att han
skall »hålla ut» med denna princip. Det
var ett mycket egendomligt påstående,
ty så sent som i maj förra året, när finansministern
lade fram sin kompletteringsproposition
och det gällde att göra
en avsättning till budgetutjämningsfonden
för kommunalskattemedel på
400 miljoner kronor, drog finansministern
ifrån beloppet. Finansministern
håller alltså inte ut med en och samma
princip, som han påstår, utan han
har just i år, när det varit fråga om att
återföra beloppet, ändrat sin princip.

Jag skulle nu närmast vilja ställa den
frågan: Om finansministern ett kommande
år finner att man åter måste göra
en avsättning för kommunalskattemedel,
kommer finansministern då att underlåta
att dra av detta belopp, när han
räknar ut resultatet på driftbudgeten,
med motiveringen att han gjorde fel
förra året? Eller kommer han att dra
av det med motiveringen, att han gjorde
fel i år? Det är en fråga, som det vore
intressant att få svar på.

Herr talman! Ytterligare 100 miljö -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ner kronor är avdragna, därför att man
räknar med en ökning av reservationsmedelsförbrukningen.
Det är pengar
som skattebetalarna fått erlägga en gång
förut och som nu skall betalas igen.
Detta sätt att redovisa reservationsmedlen
kan ha sitt intresse i en mycket aktuell
fråga, nämligen högertrafikfrågan.
Jag kan i långa stycken instämma i
vad herr Gustafsson i Stockholm sagt
i fråga om högertrafiken och uttrycka
min tillfredsställelse över att de fyra
demokratiska partierna här är överens,
trots att vi kanske ett ögonblick fick
ett annat intryck genom centerpartiets
uppträdande.

Jag tänker således inte alls kritisera
denna sak. Men jag vill bara påpeka,
att om det skulle vara så att den extra
bilskatten för högertrafikens genomförande
och utgifterna som har samband
med högertrafiken inte sammanfaller,
riskerar man att också här få betala en
del av beloppet två gånger. Är det så
att skatten börjar uttas relativt tidigt
och utgifterna de första åren inte alls
går upp till samma belopp som den extra
bilskatt som Jas ut, hjälper det inte
om regeringen skulle besluta om ett formellt
reservationsanslag, som precis
motsvarar det belopp, vilket är avsatt
för skatten. Går inte hela beloppet åt
kommer — med herr Strängs redovisningsprinciper
— kostnaderna att tas
upp på nytt som utgifter, vilka får betalas
av de skattskyldiga. Man riskerar,
om det inte blir en samtidighet mellan
skatteuppbörden och utgifterna, att
även de som inte är bilägare kan få vara
med och betala övergången till högertrafik.

Herr talman! Detta är också ett bevis
på att denna diskussion om redovisningen
av budgeten inte bara innefattar
teoretiska spekulationer utan också
inverkar på människornas dagliga liv
och verksamhet.

Det har tidigare i dag sagts av finansministern,
att man från oppositionens
sida inte skall inbilla sig att man

kan skapa något utrymme för skattesänkningar
eller utgiftshöjningar genom
transaktioner i den statliga bokföringen.
Det vill jag helt instämma i. Givetvis
kan vi inte genom att göra olika bokföringstransaktioner
i den statliga budgeten
skapa några nya resurser. Men
det är inte det saken gäller, herr talman,
utan huruvida finansministern har
gett en riktig bild av den ekonomiska
verkligheten eller om det finns andra
sätt att beskriva den som är mera riktiga
och som därför kan utgöra en bättre
grundval för bedömningen av hur vi
skall driva den fulla sysselsättningens
politik. Jag kan återigen hänvisa till det
amerikanska exemplet, där det just är
den missvisande redovisningen av den
amerikanska budgeten som skapar så
stora svårigheter för president Kcnnedy
när det gäller att bekämpa arbetslösheten
genom skattesänkningar.

Frågan om finanspolitiken är oerhört
viktig, men den kan inte lösas med så
enkla handgrepp, som finansministern
tycks vilja göra. Herr Strängs teorier
om totalbalanseringen har kapsejsat,
och herr Erlanders kampanj i valdebatten
i TV, vilken var byggd på dessa
teorier, har rönt samma öde. Den första
förutsättningen för att man skall kunna
driva en aktiv ekonomisk politik är en
riktig redovisning av den statliga verksamheten
och dess inverkan på det
ekonomiska livet.

Herr talman! Visst får man — som
jag har framhållit tidigare — när man
skall planera för det kommande budgetåret
ta hänsyn till de verkningar, som
budgeten får på det ekonomiska livet —
eller rättare sagt de verkningar som den
statliga verksamheten får på det ekonomiska
livet. Men då måste man göra
en mer omfattande analys. I den analysen
skall ingå t. ex. sparandets utveckling.
Vi ser med tillfredsställelse
i finansplanen hurusom sparandet ökat.
Man har varit så pessimistisk förut —
inte minst på regeringshåll. När vi
inom oppositionen har sagt, att det gäl -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler i alla fall att få till stånd en ökning
av det frivilliga sparandet, eftersom
en ökning av detta minskar behovet
av överbalansering av driftbudgeten när
vi har högkonjunktur, så bär vi fått
till svar, att det är bara lösa fantasier,
det går inte att öka det personliga
sparandet. Men nu ser vi att det
finns möjligheter härtill. Med en annan
och mer progressiv politik hade det säkerligen
varit möjligt att ytterligare öka
det personliga sparandet. I en sådan
analys måste man alltså ta hänsyn till
sparandet, som ju inte påverkar budgeten.

Man bör också ta hänsyn till i vilken
omfattning staten har möjlighet att konjunkturvariera
sina utgifter. Herr
Sträng har tydligen den uppfattningen,
att oppositionen skulle kritisera att staten
ökar sina investeringar i ett läge
då den privata sektorn minskar sina.
Men enligt min uppfattning är detta eu
riktig politik. Kan man inte genom olika
åtgärder få till stånd en tillräcklig ökning
av investeringarna på den privata
sektorn, är det en riktig politik av staten
att i ett sådant läge öka de offentliga
investeringarna för ändamål varom
vi ju alla är överens.

Det finns en annan finanspolitisk
åtgärd som inte direkt återspeglas i
budgeten, nämligen avsättningar till investeringsfonder,
vilket jag personligen
anser vara en sak av yttersta vikt. En
sådan finanspolitisk åtgärd har den
enorma fördelen, att den inte verkar
dirigerande. Om t. ex. staten höjer skatterna
därför att man tycker att här föreligger
en ansträngd ekonomisk situation,
här gäller det att förhindra att vi får
en alltför stark investering i en inflationskonjunktur,
så drabbas ju alla företagare,
även de som i och för sig sannerligen
inte har särskilt goda tider
utan kanske arbetar i en bransch med
svåra förhållanden. Om man däremot
ger möjlighet att göra avsättningar till
investeringsfonder, kan ju de företag
som har likviditetsöverskott utnyttja

dessa investeringsfonder. Det blir alltså
valfrihet och stimulans i stället för
statlig dirigering. Därför anser jag att
investeringsfonderna spelar en mycket
stor roll. Jag hälsar med mycket stor
tillfredsställelse meddelandet att det
kommer proposition på ytterligare utvidgning
av dem.

I det sammanhanget, herr talman, vill
jag återkomma till något som jag berört
vid flera tillfällen men som har bemötts
ganska negativt, nämligen kravet på att
rätten att avsätta till investeringsfond
inte bara skall gälla för aktiebolag och
ekonomiska föreningar utan även för
de företag som drivs i annan form, alltså
de enskilda firmorna och handelsbolagen.
Man har tidigare sagt att detta är
helt omöjligt av flera skäl. När vi debatterade
detta för några månader sedan
här i riksdagen yttrade jag, att
visst finns det tekniska svårigheter, men
finns det verkligen en politisk vilja
skall det gå att övervinna dessa svårigheter.
Nu har det visat sig att man i
Norge mycket väl kan ge också sådana
företag möjlighet att avsätta till investeringsfond.
Jag kanske får tolka ett uttalande
som finansministern för några
dagar sedan gjorde så, att man inom
finansdepartementet nu verkligen har
förstått att denna sak är så viktig, att
man hör övervinna de tekniska svårigheterna
och öppna investeringsfonderna
också för dessa företagskategorier.
Vi menar att man här bör få till stånd
konkurrens på likvärdiga villkor mellan
mindre och större företag.

Herr talman! Nyckelordet i dagens
politik är ju liberalisering. För en liberal
politiker är det ganska intressant
och ganska tillfredsställande att konstatera
detta. Man tycks nu vara överens
om att ett slagkraftigt alternativ till regeringspolitiken
måste ha en liberal och
social prägel. Till och med socialdemokraterna
har på vissa punkter liberaliserat
sin inställning — det har påpekats
tidigare här i dag — t. ex. i fråga
om kreditpolitiken. Nu börjar man också

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på det hållet att rentav intressera sig
för de svårigheter som kan uppstå inom
näringslivet på grund av minskade möjligheter
till självfinansiering. Jag får
uttrycka den förhoppningen, att regeringen
genom arbetet i det nyligen tillsatta
ekonomiska planeringsrådet skall
få ökad insikt om nödvändigheten av
att föra en mera produktion sstimulerande
politik efter de riktlinjer, som i så
många sammanhang dragits upp här i
riksdagen av oppositionen. Det är nog
många av oss som med intresse avvaktar
den första redovisningen från planeringsrådet,
som är utlovad om några
månader. Det är också att hoppas, att
man i detta planeringsråd inte skall
försöka gå fram efter en centraldirigerande
metod utan mera följa den ramhushållning
som Bertil Ohlin rekommenderade
redan för årtionden sedan.

Herr talman! Jag skall till slut gå in
på några internationella aspekter.
Frankrikes negativa hållning i marknadsfrågan
har ju skapat många bekymmer.
Herr Gustafsson i Stockholm
har nyss sagt att vi kanske borde ha
gått fram på en annan väg: kanske borde
vi ha använt EFTA som ett förhandlingsinstrument
med EEC, kanske hade
vi på det sättet haft större möjligheter
att lyckas. Detta innebär såvitt jag förstår
en kritik av den linje som regeringen
valde. Jag måste emellertid säga
att några förutsättningar för detta inte
förelåg. Det gjordes ju upprepade försök
att intressera EEC för en sådan lösning,
att förhandlingar skulle föras
mellan EFTA och EEC, man det föll på
motstånd från EEC. Förutsättningarna
har alltså aldrig förelegat.

Herr Gustafsson i Stockholm sade
vidare, att den bästa lösningen nu
kanske vore att EEC anslöts till EFTA.
Det är ju en ganska intressant tanke,
men jag tror inte att statsminister Erlander
framförde den till general de
Gaulle vid besöket i Frankrike nyligen.
Jag tror inte att man från EEC:s sida
skulle bli så särskilt förhandlingssinnad

om vi kom och sade: »Vi tycker att ni
skall ansluta er till EFTA, det är den
enda lösningen!»

Oavsett hur det går i dessa förhandlingar
kommer säkerligen i det läge
som uppstått genom Frankrikes negativa
hållning OECD att få ökad betydelse.
OECD har ju tre huvudfunktioner. Man
skall för det första samarbeta på den
ekonomiska politikens område för att
främja full sysselsättning, ekonomiskt
framåtskridande och stabilt penningvärde.
Det är ett syfte som i vår värld
endast kan nås genom internationellt
samarbete. Det är verkligen intressant
att sedan herr Ohlin år efter år krävt
en aktiv insats från Sveriges sida nu
få läsa i finansplanen hurusom man på
svenskt håll med stort intresse medverkar
i OECD:s arbete på denna punkt.

Det andra syftet som OECD har är att
frigöra handeln ytterligare. Det var inte
tänkt att det syftet skulle få någon särskilt
framträdande roll när man tillskapade
den nya organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling,
men om nu integrationen blir fördröjd
tror jag att det finns anledning att också
vid sidan av GATT och övriga internationella
organisationer använda
OECD i görligaste mån för att liberalisera
världshandeln. Det vore bra om
OECD kunde få något av den roll för
världshandeln som OEEC, dess föregångare,
hade för den europeiska handeln.

Det tredje syftet är hjälpen till utvecklingsländerna.
Inom OECD finns
en särskild kommitté för utvecklingshjälp,
där nu Norge och Danmark går
in som medlemmar men som Sverige
håller sig utanför. År inte detta, herr
talman, egendomligt? Det betraktas i
alla händelser såsom egendomligt i de
andra länderna. Man frågar sig vad det
egentligen finns för motiv för Sverige,
som dock vid spela en aktiv roll när
det gäller hjälpen till utvecklingsländerna,
att hålla sig utanför den kommitté
inom OECD som sysslar med just

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den frågan. Vad är det för en underlig
isolationism som skulle motivera detta?

Herr talman! Jag tror att det är
mycket viktigt ur flera synpunkter att
Sverige utan dröjsmål ansöker om inträda
i denna kommitté för utvecklingshjälp.
Där kan vi göra stora insatser,
men vi får också själva nytta av det genom
att vi får del av det utredningsmaterial
som samlas inom kommittén.
Den har till uppgift att samordna och
effektivisera hjälpen. Vad som behövs
nu på detta område är i mycket stor utsträckning
just en samordning och därmed
en effektivisering.

Men det finns en sak som är ännu
viktigare än denna samordning när det
gäller den finansiella och tekniska
hjälpen, nämligen att försöka få något
botemedel mot det prisfall på råvaror
som varit till så oerhört stor nackdel
för utvecklingsländerna. Det är ju numera
ett allmänt känt och erkänt faktum,
att utvecklingsländerna förlorat
mera på prisfallet på råvaror än vad
de vunnit på all den hjälp de fått från
industriländerna. Detta är naturligtvis
orimligt. Det kan inte få fortgå på det
sättet. Det är visserligen bekvämt för
Sverige att kunna köpa råvaror till låga
priser, men om det inte bara innebär
att utvecklingsländerna får det svårt att
betala räntan på de lån de tagit utan att
det också förhindrar deras interna utveckling,
så måste något göras för att få
till stånd en annan ordning.

Man har försökt göra detta på olika
vägar. Ett av de intressantaste projekten
är utvecklingsförsäkringsfonden,
som den kallas inom FN-kretsar. Det är
en internationell socialförsäkring mot
bortfall av exportinkomster där alla länder
skulle vara med. Tack vare att den
är konstruerad som en socialförsäkring
skulle den innebära att de bättre
lottade länderna skulle hjälpa de mindre
utvecklade.

Jag har, herr talman, tidigare från
denna talarstol yrkat på att Sverige
skulle göra aktiva insatser här. Jag lä -

nt.

ser nu med tillfredsställelse i finansplanen,
att den underkommitté inom
FN:s råvarUkommission som sysslar
med förslaget till en sådan försäkringsfond
— som har många fördelar, t. ex.
att den inte bryter sönder marknaden

— har fått en svensk ordförande. Jag
hoppas att denne svenske ordförande
av den svenska regeringen uppmanas att
här verkligen göra en aktiv insats. Det
är viktigt, herr talman, att vi på nedrustningens
område gör insatser som
kan verka pådrivande, men jag tror det
är minst lika viktigt att vi verkar pådrivande
i arbetet för att hjälpa utvecklingsländerna
till ett läge, där de inte
endast är beroende av välgörenhet från
industriländerna utan också får ett verkligt
samarbete med dem på litet längre
sikt.

Eu annan fråga, som jag i detta sammanhang
vill beröra — den har även
nämnts tidigare i dag av herr Heckscher

— är angelägenheten av att få till stånd
ett parlamentariskt samarbete, ett parlamentariskt
organ, som verkar som en
förbindelseled till OECD. Jag tror att
det skulle vara nyttigt för OECD att få
impulser och uppslag från parlamentariskt
håll. Från olika håli har försök
gjorts att få till stånd en lösning i enlighet
med de rekommendationer, som
Europarådet kommit fram till och som
innebar att man skulle få ett parlament,
knutet till OECD, där de europeiska
medlemmarna skulle rekryteras från
Europarådet och där Europarådet skulle
vara det organ som utser dessa representanter.
Olika länder har förklarat att de
är villiga att arbeta härför. Till och
med Frankrike förklarade vid ett möte
i Strasbourg i förra veckan, att man
är villig att arbeta efter denna linje.
Nu finns det emellertid andra som anser
att det skall ske genom NATO-parlamentarikerna,
och det är en lösning
som vi med vår alliansfria politik bestämt
måste avvisa. Jag tror att det är
viktigt att Sverige, som hittills hållit sig
i bakgrunden och avvaktat och inte

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

velat säga sin mening, tar ett initiativ
för att bringa denna fråga till en lycklig
lösning.

Även om utsikterna för förhandlingar
med EEC för närvarande ter sig ganska
mörka har vi således ändå stora arbetsuppgifter
på det internationella området,
som det inte bara är en plikt utan
också en förmån för oss att deltaga i.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Den ogynnsamma befolkningsutvecklingen
under senare år
aktualiserar frågan vad som kan göras
på det familjepolitiska området för att
försöka ändra denna utveckling. Efter
1930-talets befolkningskris hade man
den uppfattningen, att befolkningsfrågan
kunde lösas genom en allmän
höjning av levnadsstandarden. Befolkningens
allmänna levnadsstandard har
ju under de senaste åren stigit mer än
någonsin men det bär inte medfört att
familjerna blivit större. Man måste därför
nalkas problemet på andra vägar.

Ur konservativ synpunkt är familjen
samhällets grundpelare. Vi anser att en
av de viktigaste saker man kan göra är
att markera att samhället är familjevänligt,
att samhället vill hjälpa till med att
bevara familjens auktoritet över ungdomen.
Viserligen bär en del av familjens
tidigare funktioner och uppgifter förändrats
eller övertagits av samhället,
men utan tvivel måste familjebanden
stärkas. Miljöns betydelse för individens
framtida utveckling och inställning till
samhället bär under senare år alltmer
betonats. Orsaken härtill är väl att den
s. k. missanpassade ungdomen inte sällan
kommer från splittrade eller ofullständiga
hem där kristna normer saknas.
Det är därför viktigt att man gör
allt som göras kan för att våra ungdomar
skall få växa upp i så god miljö som
möjligt, och den bästa garantien härför
är ett gott hem.

Båda föräldrarnas bortovaro från
hemmet under större delen av dagen
kan skapa problem genom att skolbarn

och ungdom lämnas utan tillsyn. Dessa
problem torde också komma att accentueras
därigenom, att mödrarnas benägenhet
att ta förvärvsarbete utom hemmet
kan väntas öka alltmer. Det är därför
viktigt att barntillsynen ordnas på
ett tillfredsställande sätt. Visserligen
sker en utbyggnad av den kollektiva
barnavården men denna är alltför ensidig
och tar ej hänsyn till individuella
önskemål. Den kan t. ex. i regel ej utnyttjas
av de större familjerna. Bäst
vore om barntillsynen kunde ordnas i
det egna hemmet med hjälp av en ersättare
för modern. För att möjliggöra
anskaffandet av en kvalificerad hjälp
kunde t. ex. kostnaderna härför få bli
avdragsgilla.

Tyvärr bär många familjer inte möjlighet
att skaffa sig den bostad som de
skulle vilja ha. Trångboddheten är därför
ett mycket allvarligt problem. När
det inte finns tillräckligt med rymliga
bostäder är regeringens förslag om att
ge familjebostadsbidrag till flera ett slag
i luften.

När det gäller att komma till rätta
med befolkningskrisen kan man inte
helt bortse från barnfamiljernas ekonomiska
situation för närvarande. Gjorda
undersökningar visar ju klart, att det
är mycket dyrbart att ha barn. Våra nuvarande
beskattningsregler tar inte heller
hänsyn till att barnfamiljen har en
sämre skattekraft än den barnlösa. Visserligen
har vi barnbidrag och om dem
råder enighet, men då vår skattelagstiftning
bygger på skatteförmågeprincipen
finns det ingen grund för att avstå från
en differentiering av beskattningen mellan
barnfamiljer och övriga skattskyldiga,
således en kombination av barnbidrag
och barnavdrag. Det är endast
för det fall att barnbidraget vore så
stort att det helt täckte barnkostnaden,
som skäl kunde föreligga att beskatta
barnfamiljerna på samma sätt som de
barnlösa. Men att barnbidraget nu inte
på långa vägar täcker barnkostnaderna
är väl alla överens om, och det före -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligger vad jag kan förstå inte lieller några
planer inom regeringen på att låta
barnbidragen bli så stora, att de skulle
göra detta.

Ortsavdragen är ju till för att från
beskattningen undantaga den del av inkomsten
som åtgår till elementära levnadskostnader
— för mat, husrum, kläder
m. m. — och vilken andel därför
saknar all skattekraft. Ortsavdraget för
två gifta är ju därför dubbelt så stort
som för en ensamstående. Så länge vi
inte har några ortsavdrag för barn beskattas
i realiteten barnfamiljerna efter
en högre skattesats än barnlösa familjer.
Skall vi få skatterättvisa åt barnfamiljerna
måste därför ortsavdrag för
barn införas.

Årets riksdag måste därför få ett förslag
om införande av ortsavdrag för
barn, så att vi får kombination av bidrag
och avdrag. Jag är medveten om att vi
kommer att mötas av den invändningen,
att allmänna skatteberedningen bl. a.
utreder frågan om fördelningen av skatterna
mellan barnfamiljer och andra
skattskyldiga. Jag anser emellertid att
frågan är av sådan vikt, att provisoriska
åtgärder i avvaktan på utredningen redan
nu bör vidtagas. För en omedelbar
lösning talar också det förhållandet, att
frågan om ensamma barnförsörjares beskattning
fick sin lösning förra hösten
genom att förhöjda ortsavdrag infördes.
Rättvisan kräver att gifta skattskyldiga
med minderåriga barn får motsvarande
rätt.

Som jag tidigare sade bör reformen
vara av provisorisk karaktär i avvaktan
på allmänna skatteberedningens förslag.
I fråga om avdragets storlek vill
jag därför inte gå så långt som i och
för sig vore motiverat. I dagsläget bör
emellertid ett ortsavdrag om 1 000 kronor
per barn för de första barnen betraktas
som ett minimum. Med hänsyn
till att det är de stora familjerna som
har den hårdaste belastningen på familjeekonomien
bör dock avdraget från
och med tredje barnet sättas 50 procent

högre och alltså till 1 500 kronor. Ett sådant
förslag motsvarar en skattelättnad
på ungefär 800—1 000 kronor för en
trebarnsfamilj med genomsnittsinkomst.

Jag vill också beröra den jordbrukspolitiska
situationen. Det kan väl inte
råda någon tvekan om att jordbrukarnas
ekonomiska situation i dag är mycket
allvarlig. Jordbrukarna förväntar sig
också att något skall göras däråt. De anser
att de bär riksdagens löfte på att de
skall beredas inkomstlikställighet i enlighet
med målsättningen i nu gällande
avtal. Principen för inkomstlikställighet
är också så många gånger underställd
riksdagen och av den godtagen, att vi
här har ett ansvar som vi måste uppfylla.

Frågan om hur jordbrukets inkomsteftersläpning
skall inhämtas måste lösas
vid vårriksdagen. Hur den skall lösas
vill jag inte komma med några förslag
om nu, eftersom vi förutsätter att förhandlingar
kommer i gång. Jag anser
dock att alla grupper i samhället bär intresse
av att jordbruksfrågan löses och
att den löses så, att målsättningen om
inkomstlikställighet 1965 infrias.

Frågan om jordbruksavtalets fullföljande
rör nämligen, herr talman, inte
bara jordbruket. Alla grupper bär här
ett solidariskt ansvar, och det hör till
vårt parlamentariska livs ljusa sidor att
eventuella motsättningar mellan konsumenter
och producenter tidigare hållits
tillbaka inför vårt gemensamma behov
av en jordbruksproduktion som garanterar
vår livsmedelsförsörjning vid
avspärrning. De försök, som nu på sina
håll har gjorts för att sätta upp konsumenterna
mot jordbrukarnas krav, får
vi därför hoppas är spridda yttringar
utan någon större förankring. Konsumenternas
representanter i jordbruksnämnden
bär ju också i stort sett godtagit
de beräkningar som ligger till grund
för jordbrukarnas krav på förhandlingar.

År det då bara beredskapssynpunkten
som för konsumenterna är av intresse

Tisdagen den 22 januari 1963 fm. Nr 3 83

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i detta sammanhang? I begränsad mening
kanske det kan vara svårt för en
konsument-löntagare att se sambandet
mellan hans egen standard och jordbrukarnas
inkomstförhållanden. Men beaktar
man den roll som jordbruksbefolkningen
i vidare bemärkelse bär som
konsumenter kanske det framstår mera
klart. Jordbruksbefolkningen utgör inte
mer än cirka 13 procent, men som konsumenter
i deras egenskap av företagare
svarar jordbrukarna för en andel av
stor betydelse. Varje dag köper exempelvis
jordbrukarna förnödenheter —
maskiner etc. — för cirka 2 miljoner
kronor. Därtill kommer förnödenheter
som fodermedel och liknande för ännu
högre belopp. Det är många löntagare
som är direkt beroende av att den köpkraften
inte försvagas. Antalet anställda
inom jordbrukets organisationer uppgår
vidare till över 40 000.

Av dessa enkla exempel torde framgå
vilken roll jordbruket bär i vårt samhälle
och i vårt näringsliv och hur viktigt
det är att jordbruket kan följa med
i den allmänna standardhöjningen. Ett
starkt och bärkraftigt jordbruk kommer
även i fortsättningen att spela en betydelsefull
roll för inkomstutvecklingen
i hela samhället. Försvagas däremot
jordbruket genom att dess inkomster
tillätes släpa efter, kommer den försvagningen
att få verkningar långt utöver
den egna gruppen.

Förutom dessa ekonomiska motiv för
att söka komma till rätta med jordbrukets
inkomsteftersläpning finns den solidaritetsprincip,
som man söker följa
vid uppgörelse inom arbetsmarknaden.
De eftersatta grupperna ges sålunda en
viss prioritet i avtalsförhandlingarna.
Nu lär det knappast finnas någon mer
eftersatt grupp än jordbrukarna — om
man får räkna in dem i sammanhanget.
Det borde därför vara naturligt att vi
solidariskt söker åstadkomma en större
rättvisa. Ingen lär väl heller kunna påstå,
att målsättningen i princip är för
högt ställd, när man avser att jordbru -

karna i inkomsthänseende skall jämställas
med industriarbetarna i de två lägsta
dyrorterna.

Mellan 1961 och 1962 har summan utbetalda
löner enligt finansplanen stigit
med drygt 10 procent eller med över
4 000 miljoner. Lönehöjningarna var
starkast inom låglönegrupper, sålunda
cirka 17 procent inom handeln och 15
procent inom jordbruket. Ökningen i
dessa grupper har påverkat inkomsteftersläpningen
för jordbruket. Mellan
1962 och 1963 beräknas den genomsnittliga
lönenivån stiga med cirka 6V2 procent
och den totala lönesumman med
cirka 3 000 miljoner.

Jordbrukarnas inkomster visar en annan
bild. Mellan 1961 och 1962 beräknas
deras inkomster ha varit oförändrade
och mellan 1962 och 1963 beräknas
det bli en nedgång med inemot 5
procent. Inkomstutvecklingen visar
följaktligen helt olika tendenser och
det är alldeles klart att denna utveckling
inte kan få fortsätta utan att korrigerande
åtgärder insattes.

Nu kan det visserligen sägas att livsmedelspriserna
stigit under de senaste
åren och att konsumenterna fått vidkännas
ökade kostnader. Tyvärr har
många konsumenter den uppfattningen,
att dessa ökade kostnader för dem har
givit jordbrukarna avsevärda inkomstökningar.
Så är ingalunda fallet och
jag skall, herr talman, åter be att få
hänvisa till några siffror i finansplanen.

Från den 1 december 1961 till november
1962 steg livsmedelspriserna
med 7,1 procent, varav 2,4 procent hänförde
sig till skattehöjningar, 4 ä 5
procent orsakades av marginalökningar
inom distribution och förmedling och
eventuellt resterande ökning av stegrade
producentpriser. Högst 0,5 av de
7,1 procenten hänförde sig följaktligen
till stegringen av de priser som jordbrukarna
erhöll.

För år 1963 beräknas en ökning av
producentpriserna på jordbruksprodukter
till följd av jordbrukets inkomst -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

regel, och den därav föranledda höjningen
av konsumentprisnivån uppskattas i
finansplanen till 0,4 procent.

Av dessa kortfattade redogörelser,
som således är hämtade från finansplanen,
framgår dels att ökningen i livsmedelspriserna
endast obetydligt orsakats
av höjda producentpriser, dels
att en höjning av producentpriserna bara
till ringa del slår igenom i livsmedelshandelsledet.

Om man tar hänsyn till att reallönestegringen
för år 1963 beräknas uppgå
till cirka 5 procent eller drygt 2 000
miljoner kronor, borde det finnas utrymme
för en viss ökning av livsmedelspriserna
även i producentledet utan
att detta skulle få någon avsevärd betydelse
för konsumenternas totala levnadskostnader
eller någon efterfrågedämpande
effekt. I herr Strängs finansplan
finns ingenting om jordbruket,
mer än de statistiska uppgifter jag
nämnt.

Herr talman! Det vore beklagligt, om
denna brist i finansministerns redogörelse
för vårt ekonomiska läge och
budgetläge skulle vara synonym med
regeringens synpunkter i jordbruksfrågan.
Vi i högerpartiet önskar att
denna fråga skall lösas, och vi hoppas
att det skall kunna ske i samförstånd.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
några randanmärkningar till den framlagda
budgeten, men först vill jag göra
en mer personlig reflexion om riksdagsarbetet
och remissdebatten.

När vi den It januari får den nådiga
luntan, såsom den populärt kallas, på
våra bänkar här i kammaren har vi
framför oss en allmän motionstid på
15 dagar. Under den tiden skall man
hinna studera statsverkspropositionen,
som ju omfattar flera tusen sidor, och
även utarbeta motioner. För oppositionspartierna
— saken bär kanske
framför allt betydelse för dem och det
gäller de enskilda ledamöterna likaväl

som partigrupperna och deras kanslier
—- är detta alltför kort tid för att man
skall kunna granska förslagen och utforma
eventuella alternativ. Med hänsyn
till den statliga verksamhetens
växande omfattning och betydelse men
också från allmänt demokratiska synpunkter
måste den nuvarande ordningen
betraktas som ganska otillfredsställande,
och jag hoppas att författningsutredningen
så småningom skall framlägga
förslag till mer rationella arbetsförhållanden.

Jag kanske får tillägga att så länge
den nuvarande ordningen består, med
så kort tid för granskning av statsverkspropositionen
och utarbetande av
alternativa förslag från oppositionspartiernas
sida, finns det anledning att diskutera
lämpligheten av att för framtiden
som hittills avhålla remissdebatten
innan den allmänna motionstiden har
utgått. Jag är väl medveten om att en
hel del skäl kan anföras för den ordning
vi hittills varit vana vid, men jag
undrar om det i längden kan vara rationellt
att kamrarnas ledamöter liksom
också partiernas hårt ansträngda kanslier
skall under den bråda motionstiden
behöva ägna så mycken kraft och
tid åt remissdebatten.

Jag har som sagt velat framföra detta
som en personlig reflexion, och jag
hoppas att man till kommande år eventuellt
skall överväga en reform.

Årets finansplan präglas av en försiktig
optimism, och finansministern har
också pekat på osäkerheten i bedömningen
för det närmast liggande året.
En sådan reservation är utan tvivel
nödvändig, eftersom det råder en viss
överkapacitet på den internationella
marknaden inom en hel del områden
där Sverige har viktiga exportintressen.
Skogsindustrierna, gruvföretagen, varven
och verkstadsindustrien har fått
känning av ett kärvare klimat, och utvecklingen
för jordbrukets del har inneburit
en ökad klyfta mellan den utlovade
inkomstlikställigheten och de

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

faktiska inkomsterna. Detta är en sak
som jag tror att inte ens Aftonbladets
s. k. jordbruksexpertis på allvar kan
bestrida, men jag skall inte närmare
kommentera detta problem, eftersom vi
avvaktar regeringens ställningstagande.

1 den dämpning av konjunkturen som
inträtt tycks finansministern främst lita
till en sänkt ränta och en ökning av
investeringarna inom den allmänna
sektorn, framför allt bostadsbyggandet.
Det återstår att se om detta kommer
att räcka. För mig förefaller det — jag
vill säga det som en reflexion i anledning
av den tidigare debatten här i dag

— som om det inte behövs ett »antingen
— eller» utan snarare ett »både

— och». Lika naturligt som det är att
man i en dämpad konjunktur ökar det
allmännas investeringar för att stimulera
sysselsättningen, lika naturligt bör
det vara att man överväger åtgärder för
att främja näringslivets investeringsvilja
och möjlighet att sysselsätta arbetskraften.
Nog verkar det som om det i
nuvarande läge skulle behövas ytterligare
åtgärder för att stimulera företagens
investeringsvilja och stärka näringslivets
konkurrenskraft.

Arbetsmarknadspolitiken tenderar att
alltmer inriktas på att stimulera arbetskraftens
rörlighet till de s. k. expansiva
orterna. Jag måste även denna gång
konstatera, att regeringen är mycket
villig att satsa på att flytta folk från
orter, där de har bostäder men saknar
sysselsättning, till orter, där man redan
förut har bostadskö. Samtidigt tvekar
regeringen att satsa på ökade åtgärder
för att skapa sysselsättning i de bygder
som folk nu tvingas att flytta från,
trots att detta skulle kunna ske med
mindre investeringar och lägre kostnader
på samhällets sida. Jag vill inte
förneka att det kan behövas s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärder, men varför
inriktar man sig så ensidigt på denna
politik, som sannerligen inte innebär
någon valfrihet för de många människor
som bara har att välja mellan att flytta
eller att gå arbetslösa?

Den bostadspolitiska reform som regeringen
har föreslagit i statsverkspropositionen,
och som något kommenterats
i partiledardebatten, förefaller mig
minst sagt märklig. Regeringen konstaterar
att de nuvarande hyresskillnaderna
inte är rättvisa och att en jämnare
hyresnivå är önskvärd. Fördenskull
föreslår den, att räntesubventionerna
helt skall slopas för hus som byggts under
1940-talet och fram t. o. m. år 1951.
För hus som färdigställts från år 1952
till mitten av år 1959 minskas räntesubventionen,
medan därefter nybyggda
hus får oförändrad subvention.

Samtidigt föreslås att bostadsrabatterna,
som nu utgår till ungefär 130 000
familjer, skall ges till ytterligare 140 000
barnfamiljer genom en väsentlig höjning
av inkomstgränserna. Reformen
innebär t. ex. att även tvåbarnsfamiljer
med cirka 20 000 i årsinkomst i fortsättningen
kan bli berättigade till bostadsrabatt.
Till och med tvåbarnsfamiljer
med mellan 20 000 och 22 000 kronors
årsinkomst kan få bostadsbidrag med
viss reducering. Det betyder en avsevärd
höjning av inkomstgränserna.

Det märkliga i detta förslag är inte
att man nu fortsätter med en successiv
avveckling av räntesubventionerna samtidigt
som man genomför en höjning av
bostadsrabatterna för barnfamiljerna.
Det ligger i stället däri, att regeringen
föreslår en ökning av bostadsrabatterna
med 130 miljoner kronor, vilket innebär
att 140 000 nya familjer kommer
att få bostadsbidrag som kompensation
för hyresstegringen. Man höjer emellertid
bara inkomstgränserna och inte beloppen.
Det betyder att de barnfamiljer
som bär de lägsta inkomsterna får ta en
hyreshöjning på kanske 200—300 kronor
och mera, men de får ingen som
helst höjning av bidragsbeloppen. Vi
borde ändå kunna vara överens om att
skall vi genomföra en sådan reform, bör
samma principer gälla som inom socialpolitiken
i övrigt, d. v. s. att de som bäst
behöver ett stöd också får det. Här ser
det faktiskt ut som om socialministern

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och regeringen i övrigt har glömt bort
de barnfamiljer som lever under knapphetens
kalla stjärna.

Finansministern yttrade i en replik
tidigare i dag: »Hur mycket skall man
satsa på bostadsrabatter? Här satsar
man ändå 130 miljoner kronor till.»
Men det är inte detta frågan gäller utan
varför man inte ser till att de barnfamiljer
som har den lägsta ekonomiska
standarden får någon kompensation för
den hyresstegring som följer av räntesubventionens
avveckling.

Från centerpartiets sida har vi under
årens lopp hävdat att barn och ungdom
skall få goda och likvärdiga utbildningsmöjligheter
oavsett föräldrarnas ekonomi
och bostadsort. Det kan i sanningens
namn konstateras, att vi har kommit
ganska långt på den vägen, men
mycket återstår. Det finns alltjämt brister
i fråga om utbildningsmöjligheter
och en rättvis fördelning av skolkostnaderna.
Ännu tar det åtskilliga år innan
grundskolan är genomförd överallt i
landet. Om man ser på yrkesutbildningen
och på de teoretiska utbildningsvägarna
har de visserligen avsevärt breddats,
men man måste tyvärr konstatera,
att alltför många ungdomar förgäves
klappar på skolportarna på grund på
bristen på lärare och lokaler. Det är väl
ändå ett faktum, att de som svarat för
planeringen underskattat de växande
kraven på utbildningsmöjligheter.

Det står, herr talman, också nu ganska
klart, att 1955 års universitetsutrednings
prognoser för utbyggnaden av den akademiska
undervisningen liksom forskningen
under 1960-talet delvis är föråldrade.
Antalet studenter tenderar att
öka mycket snabbare än vad utredningen
räknade med. Därigenom kommer
ju också antalet studerande vid universitet
och högskolor att väsentligt öka.
Medan universitetsutredningen räknade
med att man skall få drygt 53 000 studerande
vid universitet och högskolor år
1970, tyder nya beräkningar på att siffran
kan komma att stiga till någonting
mellan 80 000 och 90 000.

Den prognos- och planeringsgrupp
inom ecklesiastikdepartementet, som
svarat för dessa nya beräkningar, har
kommit med åtskilliga intressanta synpunkter
och uppslag. I detta sammanhang
vill jag begränsa mig till ett par
synpunkter på själva utbyggnadsproblemet.

Prognos- och planeringsgruppen räknar
enligt ett alternativ med att i början
av 1970-talet de studerande skall
fördelas på de skilda universitets- och
högskoleorterna på följande sätt: Uppsala
nära 16 000, Lund och Malmö nära
20 000, Göteborg drygt 17 000, Stockholm
cirka 26 600 och Umeå 3 200.

Med undantag för Umeå skulle de nuvarande
universitets- och högskoleorterna
få en tillströmning av studerande
som måste skapa åtskilliga organisatoriska
och andra problem. Hittills har
planeringen — om man kanske får undanta
Umeå — skett med det målet för
ögonen, att man skall öka utbildningens
kapacitet med så låga marginalkostnader
som möjligt. Men man måste ställa frågan
om detta i längden kan anses vara
en riktig målsättning. Det skulle vara
värdefullt om ecklesiastikministern här
ville yttra sig om den saken. Det förefaller
mig som om mycket talar för att
planeringen av den högre undervisningen
nu måste ske med delvis nya utgångspunkter,
som bättre beaktar behovet
av en ändamålsenlig geografisk
spridning av den akademiska undervisningen.
Jag syftar här på frågan om
snabbare utbyggnad och komplettering
av universitetet i Umeå och inrättandet
av ett eventuellt sjätte universitet någonstans
i Mellansverige. Och varför skall
man inte också pröva frågan om att inrätta
en ny teknisk högskola, möjligen
med delvis ny inriktning? Jag tycker
personligen att det är beklagligt att inte
mera utformade planer för en sådan
decentralisering föreligger, när nu utbyggnaden
för den senare delen av
1960-talet och början av 1970-talet kräver
ett bedömande.

Herr talman! Till sist vill jag också

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

anföra några synpunkter, som närmast
föranledes av att kommunikationsministern
bebådar en proposition om säkerhetsbesiktning
av bilar. Alla är väl
ense om att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
kan behövas en bättre fordonskontroll
än den vi har för närvarande.
Men därmed är inte sagt att man utan
vidare kan acceptera det förslag som en
utredning lade fram för ungefär ett
halvt år sedan. Enligt det förslaget skulle
alla i bilregistret upptagna motorfordon
och släpvagnar varje år genomgå
en säkerhetsinspektion. Och för att
klara den kontrollen har man tänkt sig
att inrätta 126 s. k. inspektionsanstalter
fördelade över landet. Samtidigt
har man velat skapa garantier för att
dessa säkerhetsinspektioner bedrives på
ett objektivt sätt och att anstalternas
verksamhet sker utan något vinstsyfte.

Jag vill för min del bara ta upp ett
par synpunkter på detta spörsmål, som
jag hoppas att kommunikationsministern
beaktar. Vi har nu ett bilbestånd på ungefär
1,5 miljon fordon. Det blir ju
en kolossal apparat, om inspektionen
skall omfatta alla bilar som är äldre än
ett år, och man kan fråga sig, om besväret
och kostnaderna för bilägarna
står i rimlig proportion till vad som
kan vinnas ur säkerhetssynpunkt. Skall
man ha en obligatorisk kontroll av personbilar,
så förefaller det mig vara
ganska klart att den måste begränsas
till de äldre bilarna och att man i varje
fall vid starten av verksamheten får ha
en mindre ambitiös målsättning än den
utredningen har räknat med, om man
skall kunna klara flaskhalsarna.

Dessutom måste jag säga, att om statsmakterna
skall genomföra en årlig obligatorisk
inspektion av alla bilar och
om bilägarna själva skall svara för kostnaderna
härför, så är det väl rimligt
att inspektionen sker på ett så stort antal
platser att inte bilägarna vållas
onödigt besvär och dryga utgifter. Låt
mig ta mitt eget län, Dalarna, som
exempel för att visa vad utredningens

förslag skulle innebära. Utredningen
räknar med endast sju inspektionsplatser
där, och därmed skulle många bilägare
tvingas resa flera mil för att få
inspektionen utförd. Vad jag här särskilt
vill understryka är, att med den
lokalisering som angivits i en bilaga till
betänkandet skulle en del av de bilägare
som bor i vårt län — jag tänker på dem
som bor längst upp i nordväst — faktiskt
få köra 25 mil eller mera för att komma
till och från inspektionsplatsen.
Det kan väl ändå inte vara rimligt, herr
talman, att människor skall behöva fara
så långa vägar och avstå från en hel
dagsförtjänst för att få denna kontroll
utförd. Om man här skall ställa något
krav på samhällets service, så borde
man väl kunna fordra att frågan löses
på ett sätt som inte för människor i områden
som ligger mera i periferien innebär
orimliga anspråk när det gäller
besvär och kostnader.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 22, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 75, av herr Alernyr m. fl., om höjning
av anslaget till biblioteksverksamhet
vid krigsmakten,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

nr 76, av herr Westberg, om byggande
av ytterligare isbrytare,

nr 77, av herr Antonsson in. fl., om
en av integrationen i Europa betingad
översyn av juristutbildningen,

nr 78, av fru Ekendahl m. fl., om ökat
statligt stöd till utvecklingspsykologisk
forskning rörande barn i förskoleåldern,

nr 79, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., om anslag för studierådgivning
vid tekniska högskolan i Stockholm,
nr 80, av herr Grebäck in. fl., om inrättande
av eu tjänst som lektor i jordbruksekonomi
med jordbrukslära vid
tekniska högskolan i Stockholm,

nr 81, av herr Hammarberg in. fl.,
om höjning av anslaget till vandringsbibliotek
in. in. vid stifts- och landsbiblioteken,

nr 82, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
om statsbidrag till ytterligare två folkhögskolor,

nr 83, av herr Johansson i Norrköping
in. fl., om inrättande av ett korrespondensgymnasium
i Valdemarsvik,

nr 84, av herr Keijer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden,

nr 85, av herr Lassinantti m. fl., om
inrättande av en laboratur i naturgeografi
vid Stockholms universitet,

nr 86, av herr Larsson i Norderön
in. fl., angående statsbidragen för skolskjutsar,
in. in.,

nr 87, av herr Lundberg in. fl., om
inrättande av en professur i anestesiologi
vid Uppsala universitet,

nr 88, av fröken Olsson m. fl., om
höjning av driftbidraget till Kristofferskolan,

nr 89, av fröken Olsson m. fl., om
anslag till nybyggnad för Kristofferskolan,

nr 90, av herr Wachtmeister, angående
anmälningsskyldigheten i samband
med rivning av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader,

nr 91, av herr Wachtmeister, om inrättande
av en tjänst som förste träd -

gårdsintendent vid botaniska trädgården
i Lund,

nr 92, av herr Westberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom det allmänna skolväsendet,
nr 93, av herr Wiklund in. fl., om utbrytande
av parodontologien såsom
självständigt ämnesområde vid tandläkarhögskolan
i Umeå,

nr 94, av herr Jacobsson i Sala in. fl.,
om inrättande av ytterligare femton
tjänster som hälsovårdskonsulenter,
nr 95, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg, om samhälleliga åtgärder för
tillhandahållande av mark för bostadsbyggande,

nr 96, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg, om utredning i syfte att överföra
hyreshus i samhällelig ägo,

nr 97, av herrar Svenning och Lindkvist,
om en differentiering efter kvalitet
vid statlig långivning för bostadsbyggande,

nr 98, av herr Wiklund m. fl., om
statsbidrag till Riksförbundet mot tobaken,

nr 99, av fru Boman in. fl., angående
ersättningen till växelstationsföreståndare
som entledigats till följd av växelstations
automatisering,

nr 100, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om en höjning av pensionsåldern
för fast anställd, aktiv militärpersonal,
in. m.,

nr 101, av herrar Wachtmeister och
Larsson i Luttra, angående användningen
av tjänstebenämningarna byråsekreterare
och förste byråsekreterare,

nr 102, av herr Antonsson in. fl., om
viss premiering av sparande på särskilt
sparkonto,

nr 103, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., om undantagande av vissa folkpensionärer
från deklarationsplikt,
nr 104, av herr Mattsson m. fl., om
viss sänkning av minsta beloppet för insättning
å skogskonto,

nr 105, av herr Wachtmeister, angående
värdeminskningsavdraget vid viss
intäkt av skogsbruk,

nr 106, av herr Elmwall m. fl., om

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

undersökning av den ekonomiska politikens
inverkan på näringslivet, m. m.,
nr 107, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg, om sänkning av pensionsåldern
för arbetstagare i tungt och farligt
arbete,

nr 108, av herr Svenning in. fl., om
förbud mot försäljning av vissa livsmedelsimitationer,

nr 109, av herr Svenning m. fl., om
ändrade bestämmelser rörande kioskhandel
med livsmedel,

nr 110, av herrar Grebäck och Wahrendorff,
om inrättande av en tjänst

som förste assistent vid statens växtskyddsanstalt,

nr 111, av herr Mattsson m. fl., om
sänkning av avgifterna för upprättande
av täckdikningsplaner, samt

nr 112, av herr Wachtmeister, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag til skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 januari

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1963/64, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63, nu koinme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Vid granskningen av
ett antal statsverkspropositioner står
det utan tvivel klart att Sverige är ett
progressivt land. En lång följd av år
har visat en utomordentligt kraftig produktionsökning,
och en lång råd so -

ciala reformer har genomförts. Jag skall
inte närmare uppehålla mig vid årets
statsverksproposition annat an med några
randanmärkningar.

Det mest tillfredsställande finner jag
vara att man för kommande budgetår
räknar med en så pass kraftig ökning
av bostadsbyggandet som här har föreslagits.
Den socialdemokratiska bostadsbyggnadspolitiken
kännetecknas av en
kraftfull byggnation. Som vi stockholmare
kan konstatera har sådana projekt
som bebyggelsen av Sätra-Vårbyområdet
och Järvafältet klart manifesterat
denna kraftfullhet. Det är också givet
att dessa initiativ för ett ökat bostadsbyggande
står i god överensstämmelse
med den omstrukturering som förekommer
och blir ett väsentligt inslag i
denna.

Jag skall liksom några andra talare
också uttala min tillfredsställelse över
att högertrafiken nu kommer att genomföras.
Det är allenast på en punkt
som jag därvidlag vill dröja med någon
tveksamhet, nämligen vid frågan om

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

finansieringen. Denna reform är inte
endast till bilisternas fromma. Den är
en nödvändighet för hela samhället,
och det framstår därför i dagens läge
som självfallet att en sådan reform på
sedvanligt sätt borde bekostas av samhället
som helhet. Även om man kan
förstå det taktiska greppet härvidlag,
måste man fråga sig om det finns någon
logisk förklaring — och vilken denna
kan vara — till att allenast bilismen
skall betala reformen. Om den nu emellertid
skall finansieras på detta sätt,
må det så vara. Det får inte i och för
sig skymma tillfredsställelsen över att
det ändock blir en övergång till högertrafik.
Huvudsaken är naturligtvis att vi,
när reformen kommer, är så väl förberedda
att den kan genomföras så smärtfritt
som möjligt.

I årets statsverksproposition kommer
ett besked om att mera pengar skall
anslås till konsumentupplysningen, och
detta är naturligtvis tacknämligt. Man
ställer sig då frågan — som också har
skymtat i den diskussion som förekommit
under de senaste månaderna: blir
det därmed också en effektiv konsumentupplysning?
För att få full effektivitet
är det naturligtvis nödvändigt
att konsumentinstitutet också möts av
förtroende och intresse från press och
allmänhet. Det har tidigare uppenbarligen
saknats personella resurser, och det
nya anslaget ger möjligheter till personalförstärkningar.
Vi vet vidare att
konsumentinstitutet och konsumentrådet
har skickligt folk och att även pressens
konsumentsidor sköts av mycket
skickligt folk. Det förefaller mot denna
bakgrund ganska naturligt att det skulle
kunna åstadkommas ett fruktbringande
samarbete som kunde göra det möjligt
att föra ut konsumentupplysning till en
bredare allmänhet, så att den verkligen
gör effekt och är till nytta för
konsumenterna.

Jag skall i detta sammanhang också
något uppehålla mig vid konsumenternas
behov av att följa marknadsfrågor -

na, vilket skulle kunna ta sig det uttrycket
att konsumenterna också i större
utsträckning finge påverka prisnivån.
Detta skulle de kunna göra om det funnes
något mera av priskonkurrens inom
det svenska näringslivet. Man kan naturligtvis
ställa sig frågan hur det kan
komma sig att det, relativt sett, i så
ringa grad förekommer priskonkurrens
inom det svenska näringslivet. Det tycks
vara så att man inom näringslivet helt
enkelt inte gärna vill priskonkurrera.
Man vill hellre konkurrera på annat
sätt. Vad kan då detta bero på? Jag tror
att en av orsakerna kan vara att det förekommer
en bevakning konkurrenterna
emellan med därmed följande risker för
avstängning av leverantörer. Det har
nämligen förekommit exempel som avslöjar
att konkurrenter — t. ex. inom
möbelindustrien — har påverkat leverantörer
till att icke leverera till sådana
företagare som sålt billigare — ett
egenartat utslag av konkurrensavund i
ett samhälle som på detta område är så
väl organiserat. Jag tycker att man
inom näringslivet med tiden hade bort
komma till insikt om att man borde slå
vakt om den pådrivande kraft som en
god konkurrens ändock utgör. Ty den
är den måttstock som handel och industri
själva behöver för att kunna göra
klart för sig, huruvida effektiviteten är
tillräcklig.

Men det är inte endast sådana här
företeelser som gjort att priskonkurrensen
kanske inte är vad den borde vara.
Det är också så att man från konsumenternas
sida visar en för ringa uppskattning
av de företag som vill priskonkurrera.
Konsumenterna ställer sig tämligen
ofta likgiltiga, när någon genom
prissänkning söker vinna en större omsättning.
Detta är ganska betänkligt. Om
någon har som syftemål att genom priskonkurrens
åstadkomma större omsättning
och därigenom sänka de fasta kostnaderna
per enhet men vederbörande
finner att prissänkningen allenast för
med sig att han får ett sämre ekono -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

Vid

miskt resultat av sin verksamhet, så uppmuntras
han självfallet inte att fortsätta
med denna strävan till effektivitet. Skulle
förhållandena kunna ändras genom
en god konsumentupplysning — om
konsumenterna alltså bleve mera kvalitets-
och prismedvetna — kunde utan
tvivel stora belopp sparas för konsumenterna.

Det förekommer i dagens debatt emellertid
ytterligare en producent- och
konsumentfråga som är utomordentligt
intressant och viktig, nämligen frågan
om jordbrukets prissättning. Jag vill i
det stycket helt instämma med herr
Gustafsson i Stockholm, som klart gav
uttryck åt den betänksamhet som man
från fackföreningsfolkets sida har anledning
att hysa. Detsamma torde gälla
för löntagargrupperna över huvud taget.
Jag tror mig kunna försäkra att man
också i en storstad som Stockholm från
tjänstemännens sida har anledning att
betrakta frågan på ungefär samma sätt.

Konstaterar man därför att det föreligger
en stark betänksamhet inför det
allmänna talesättet om jordbrukets inkomstutveckling
och att det alltså är
på det sätt som herr Gustafsson sade,
att hela intresset med nödvändighet
måste inriktas på att åstadkomma en god
och rimlig rationalisering, så kanske
det också vore angeläget att göra det
lilla tillägget, att det väl ingalunda
är alldeles säkert att frågan om jordbrukets
prissättning är någon särskilt kortsiktig
fråga. Måhända får man lov att
ta långtgående krafttag för att komma
till rätta med problemen, så att både
konsumenternas och jordbrukarnas berättigade
krav kan tillgodoses.

En fråga som i det sammanhanget
onekligen tränger sig på är frågan om
hur strävandena efter en sådan rationalisering
egentligen skall kunna förenas
med det beslut om småbrukarstödet
som fattades av 1962 års riksdag.
Detta beslut innebar ju en förhållandevis
kraftig ökning av småbrukarstödet.
Men beslutet innefattade också ett

remiss av statsverkspropositionen m. m.

fortsatt stöd även till nytillkomna småbrukare,
alltså sådana som övertagit
redan i gång varande småbruk. Därigenom
minskades karaktären av övergångsstöd
och beslutet kom att stimulera
till inköp av små brukningsdelar —
något som omöjligen kan stå i överensstämmelse
med strävandena efter
en storleksrationalisering inom jordbruket.

Från de utgångspunkter jag här berört
framstår det som angeläget att så
fort det av lämplighetsskäl och andra
skäl är möjligt avskaffa småbrukarstödet
över huvud taget. Men som en särskild
fråga i den pågående diskussionen
om prissättningen uppkommer
onekligen spörsmålet, om man i sådant
sammanhang skall till omprövning uppta
den ökning av småbrukarstödet som
genomfördes under år 1962.

Därefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Skulle man tro det socialdemokratiska
huvudorganet så har
dagens debatt varit alldeles överflödig.
Ännu några timmar före matchen i
morse ansåg tidningen, precis som om
det hade gällt ett världsmästerskap i
tungviktsboxning, att den inte hade
några förhoppningar om att oppositionen
skall kunna åstadkomma en rejäl
debatt. Oppositionen vågar inte ens
diskutera regeringens nya planhushållningsgiv,
var temat för utmaningen.
Taktiken är genomskinlig. I morgon
skall man kunna skriva: »Inga smockor
— svag opposition.» I själva verket har
ju herr Ohlin i sitt första anförande tagit
upp den av regeringen och det socialdemokratiska
huvudorganet kastade
handsken och visat upp skillnaden mellan
å ena sidan en för oss liberaler klart
godtagbar rationell planering av samhällets
egen verksamhet när det gäller t. ex.
vårdområdena, skolan och den högre utbildningen,
försvaret och kommunikationerna,
och å andra sidan en socia -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

listiskt menad dirigering av arbetskraft
och därmed av enskilda människor.
Oppositionen är för planering men
mot planhushållning och dirigering.
Den principen kan anbringas på flera
av de aktuella frågeställningarna, bl. a.
på den redan tidigare i dag diskuterade
frågan om den aktuella familjepolitiken
och bostadspolitiken. Hur skall barnfamiljerna
få en sådan skatteåterbäring,
att de verkliga barnkostnaderna i
större och växande utsträckning kan
avlyftas? Hur skall man på det sättet
befrämja en verklig valfrihet för kvinnorna
när det gäller hemarbete och yrkesarbete
utanför hemmet?

Ökade barnbidrag är en sådan form
av skatteåterbäring, som såvitt jag förstår
kan ligga i linje med en långsiktig
familjepolitik, medan däremot en
fastlåsning vid familjebostadsbidrag,
som är så konstruerade att de dirigerar
vissa familjer till vissa hus, inte kan
ligga i linje med en sådan långsiktig
politik. Det vore olyckligt, om socialdemokratien
redan nu skulle låsa sig
eller redan har låst sig för en barnfamiljspolitik
som innebär att man knyter
fast bostadsefterfrågan till en viss
typ av hus och mer eller mindre reserverar
den för vissa barnfamiljer, medan
andra barnfamiljer inte får en rättvis
behandling.

Jag hoppas emellertid att det alltjämt
finns utrymme för att diskutera
dessa och andra familjestödjande åtgärder
i ett större perspektiv. Villkoret härför
är att det nu framlagda regeringsförslaget
inte låser fast regeringspartiet
i en önskan att till varje pris styra barnfamiljernas
behovsinriktning åt ett visst,
av samhället utpekat håll. Dagens debatt
kan bara vara en början och är ingenting
att vare sig vifta bort eller försöka
nedvärdera.

I motsats till dem som menar att regeringen
lättast eller kanske endast
låter sig påverkas i undersåtlig audiens
eller rent av vid groggvirke på Harpsund,
tror jag att den politiska opposi -

tionen i riksdagen är regeringens viktigaste
övervakare och pådrivare. Varje
år kan vi konstatera, som herr Heckscher
gjorde i förmiddags, att regeringen
i statsverkspropositionen som sina
egna förslag för fram en rad förslag till
åtgärder som regeringspartiet bara några
månader eller något halvår tidigare
varit med om att fälla, när de förts fram
av oppositionen. Jag kan som exempel
peka på det nu förverkligade folkpartikravet,
att folkpensionärer skall kunna
ha en hygglig extrainkomst utan att
mista huvuddelen av den i skatt. Det
finns andra sådana konkreta exempel
på reträtter av regeringen. Dit hör att
bostadsbyggandet nu kan planeras i tvåårsperioder;
det har något frigjorts från
konjunkturpolitiken. Dit hör själva faktum
att barnfamiljerna i viss mån kompenseras
för hyreshöjningar. Dit hör
också att utbildningen av sjuksköterskor,
hemvårdarinnor och annan vårdpersonal
nu ökar och att även utbildningen
av förskollärare ökar. Dit hör att
reglerna för ersättning till personer som
invalidiseras i unga år liberaliseras och
att maximibidraget till invalidbostäder
ökas från 7 000 till 10 000 kronor. Detta
är alltså exempel på just sådana förslag
som vi förde fram i fjol. Varför
kunde inte beslut på dessa sju punkter
ha fattats i fjol lika gärna som i år?
Varför är förslagen godtagbara i år,
när de läggs fram av regeringen, och
varför voterades de ned i fjol, när folkpartiet
reste kraven?

Nu tror jag att regeringens reträtter
i propositionen har en ljus och en mörk
sida. Det är bra att regeringen är villig
att lära om och ta intryck. Om man
tar det klassiska exemplet med lappkastet
i fråga om räntepolitiken 1955
eller i fråga om den tidigare tekniken
att använda bostadsbyggandet som första
buffert i konjunkturpolitiken, så
måste dock var och en inse att detta
är fall där regeringens omvärdering
kommit på tok för sent, vilket i sin tur
haft olyckliga återverkningar för de

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

närmast berörda parterna. I det aktuella
fallet med bostadspolitiken kan man
bara konstatera att omvändelsen skett
under galgen och att den ter sig halvhjärtad.
Nog bör var och en som saknar
bostad kunna få en chans att skaffa
sig den, utan att finansministerns osäkra
konjunkturbedömning minskar just hans
eller hennes chanser att skaffa sig bostad.

Den mörka sidan av regeringens obenägenhet
att acceptera förslag som kommer
från oppositionen har också enligt
min mening ett principiellt betänkligt
inslag. Det måste inför allmänheten te
sig som något av ett hyckleri, att något
som ena året framställs som dåligt,
oöverlagt eller rentav reaktionärt, nästa
år är godtagbart bara därför att det
presenteras av regeringen.

I det socialdemokratiska valprogrammet
i TV i höstas växlade jag några repliker
med herr Erlander om den socialdemokratiska
regeringens teknik att
godta ändringar i regeringspropositioner
endast om de kom från den socialdemokratiska
sidan men vägra att göra
ändringar, även om det var fråga om
vettiga förslag, när ändringsyrkanden
framställdes av oppositionen. Jag har
pekat på punkter där regeringen utan
att kompromettera sin egen huvudlinje
och utan någon partipolitisk uppgivelse
kunnat acceptera sådana ändringar.
Det hade också kunnat ske t. ex.
i fråga om kulturstödet och u-landshjälpen.
Statsministern raljerade bort
det hela med att säga att han ibland
har intryck av att folkpartiet bestämmer
hela regeringens politik och att regeringen
alltså skulle vara väldigt lyhörd.
Jag tror att regeringens chef inte
kan komma så lätt ifrån en punkt som
verkligen är brännande i det demokratiska
samspelet.

Det finns punkter där regering och
opposition inte kan mötas helt enkelt
därför att oförenliga synsätt ligger i vägen.
Dit hör sådana centrala frågor
som hur mycket rörelsefrihet en enskild

medborgare på lång sikt skall ha i vårt
samhälle. Om socialdemokratien inte
skall ge upp sin socialistiska syn att
tomtmark och hyreshus skall överföras
i kommunal ägo eller att staten som dirigent
av företagsamheten skall placera
vissa utpekade företag på vissa utpekade
platser, så finns säkerligen ingen
möjlighet att mötas annat än i öppen
strid.

Men bland alla tusentals frågor som
riksdagen varje år behandlar finns som
jag redan har visat en råd frågor där
regeringen kan lära och har lärt av oppositionen,
utan att detta mer än i
något enstaka fall, som t. ex. i fråga om
räntepolitiken, kan karakteriseras som
total självuppgivelse. Varför skulle inte
arbetet i utskotten precis som fallet är
i Danmark kunna mera inriktas på
ett fruktbart hävdande av riksdagens
rätt att förbättra och modifiera regeringens
förslag, utan att regeringens
prestige därmed skulle omedelbart anses
vara i fara? På socialdemokratiskt
håll har man otaliga gånger visat irritation
inför tankegången att socialdemokratien
måste bringas i klar minoritet
i väljarkåren och i riksdagen för
att den skall bli samarbetsduglig. Om
man vill visa att ett sådant påstående är
obefogat, varför då inte i fråga om
familje- och bostadspolitiken — liksom
självfallet i författningsfrågorna — visa
prov på att man önskar samlande lösningar
som kan gälla för lång tid? Varför
kommer man till oppositionen bara
när man fruktar att någon vänstergrupp
i partiet skall sabotera högertrafiken
eller försvarsenigheten?

Jag skall senare komma tillbaka till
tekniken att nå fram till sådana samlande
lösningar och ett försök att granska
hur det svenska utredningsväsendet
politiskt fungerar. Men jag tror en sådan
belysning av hur regeringen använder
kommittéväsendet till att både på
legitimt sätt och i överkant tjäna socialdemokratiens
syften bör ske mot
bakgrunden av en granskning av mot -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svarande teknik när det gäller att begagna
herrgården Harpsund i landskapet
Södermanland.

Herr Erlander har nu så lång erfarenhet
av att kombinera uppdragen som
regeringschef och partiledare och samtidigt
göra anspråk på att vara privatman,
att det skulle vara intressant att
veta om han nu längre gör någon skillnad
mellan sina tre olika roller. Jag
minns från den tid för mer än 15 år
sedan, då jag inte deltog aktivt i rikspolitiken,
hur jag för ett Dagens eko i
radio fick i uppdrag att intervjua de tre
socialdemokratiska partiledarna och
statsministrarna Erlander, Gcrhardsen
och Hans Hedtoft om hur de kombinerade
de båda officiella rollerna och
dessutom rollen som privatman. Anledningen
var att en av dem — det var
inte herr Erlander — just hade varit utsatt
för offentlig kritik i sitt hemland
för att han i samband med en resa hade
blandat ihop rollerna som partiledare
och statsminister med sin roll som privatman,
inte bara vid middagstal utan
också då det gällde själva färdkostnaderna.
Så här långt efteråt kan det väl
inte vara någon oartighet att avslöja att
de tre herrarna var roade av ämnet och
konverserade livligt kring mikrofonen
om hur man egentligen bär sig åt för
att kombinera dessa som man brukar
säga omöjliga jobb, men det blev ändå
inte någon som helst utsändning av detta
samtal i de svenska högtalarna. Den
som förhindrade detta var fjärde mannen
vid bordet, den socialdemokratiske
partisekreteraren från Finland Väinö
Leskinen, som sade ungefär så här: »Det
här kan bli farligt för oss. Det här är
ett tillfälle när vi skall göra politisk
propaganda. Vi skall tala om det som
passar oss.» Så blev det också. Jagskulle
tro att herr Leskinen skulle vara
belåten om han 15 år efteråt kunde
recensera hur den svenske regeringschefen
spelar på Harpsund som ett nytt
inslag i den moderna demokratien. Oppositionen
inbjuds vänligt och belevat i

ofarliga sammanhang, men när det gäller
att ge intryck av att något väsentligt
skali ske, t. ex. en samordning av forskningen
eller en planering av näringspolitiken,
då hålls oppositionen inte
på utan utanför salongsmattan. På sin
höjd kan oppositionen bli företrädd genom
Socialdemokratiska ungdomsförbundet
som dock i regel hör till regeringssidan.

Herr talman! Jag beklagar att jag —
eftersom jag redan står — inte kan
resa mig när statsministern just nu
kommer in. Efter vad herr Heckscher
sade i förmiddags om den nya atmosfären
i den svenska politiken kan den,
som har varit borta hela höstsessionen,
bara notera att klimatbytet är omisskännligt.
Jag tänker då inte så mycket
på den kalla väderleken, ty den kan vi
politiker inte göra så mycket åt än så
länge, utan på det obestridliga faktum
att över allting lyser inte längre som
i Povel Ramels visa Moder Sol utan
Fader Tage. Vi kan notera att det inte
bara, som herr Heckscher sade, är i
Hylands hörna som den socialdemokratiske
partiordförandens nyförvärvade
landsfaderlighet utbreder sig, utan att
den markeras även av att den protokollsäkra
franska utrikesförvaltningen
övergår till att spela kungssången vid
herr Erlanders ankomst.

Jag hörde i Dagens eko häromkvällen
en framträdande socialdemokrat — som
framträder efter princip »hellre än bra»
— att socialdemokratien nu är »det
statsbärande partiet», och man riktigt
hörde hur herr Erlander bar och kånkade.
Jag vet inte om det är ofint att
påminna om hur det gick för en annan
värmländsk potentat, en självvald konung
som kallades för bondbönekungen,
när han gjorde sitt intåg i litteraturens
evighet i en roman som heter »Jättarnas
lekar». Situationen borde vara bekant
för herr Erlander som av en skämttecknare
i det socialdemokratiska huvudorganet
blivit avritad lika lång som
de Gaulle och Eiffeltornet — de var alla

Tisdagen den 22 januari 1963 om.

Nr 3

Vid

lika långa, en hel tidningssida höga.
Någonstans uppe i molnen utväxlade
dessa giganter erfarenheter av politiskt
historieberättande via TV.

Denne bondbönekung eller eldbrödrakungen,
som han heter i romanen, utspisade
sitt folk med hästkött som på
den tiden inte ansågs vara människovärdig
föda, och när han gjort detta hemska
streck och hästarna försvunnit bakom
husknuten, avfyrade kanonmästaren i
sällskapet en vådlig salva så att alla
blev nedsvärtade, och eldbrödrakungen,
som burit — i motsats till herr Erlander
— ett uppbåd av ordnar och en
lös gipsmage, föll på golvet och gipsmagen
gick sönder. Strax efteråt hällde
ett av de närvarande fruntimren
skållhett kaffe i nacken på honom.

Nu kan man fundera och rannsaka
om det verkligen var något i hästväg
hr Erlander bjöd på i höstas och om
det är så att den där skrällen var den
som åstadkoms i Paris eller om det
är någon annan skräll, som skall åstadkommas
här hemma, och om det var
fru Inga Thorsson som står beredd med
kaffekokaren med en blandning från
firman Myrdal, Ekström och Pålsson
att hälla i nacken på statsministern
— om han »Gud nåde honom» inte gör
som kvinnoförbundet vill. Jag skall
avstå åt oppositionens traditionella lustighetsministrar
att föra lustigheterna
vidare, om det nu överhuvudtaget finns
några sådana ministrar kvar som inte
blivit kungens tromän i Gävle eller
generaldirektörer i Eskilstuna medan
jag bär varit borta.

Men det som var min avsikt, herr talman,
när jag så oväntat blev avbruten
av statsministerns ankomst, var att peka
på hur den s. k. Harpsundsdemokratien
i själva verket fungerar. Jag betonade
att när det är fråga om att ge intrycket
av att något väsentligt skall hända, är
man angelägen om att stänga oppositionen
ute och föra diskussionerna direkt
med företrädare för förvaltning, näringslivet,
forskning och andra viktiga

remiss av statsverkspropositionen ro. ro.

institutioner. Det är då tydligen fråga
om att hålla illusionsmakeriet i gång
som skall ge allmänheten intrycket av
att oppositionen inte betyder någonting.
Man säger ungefär så här: »Riksdagen
gör ändå som vi säger. Håll er
till regeringen när ni vill ha något uträttat.
Det är den väg ni skall gå. Bry
er inte om oppositionen.»

Man kan fråga sig om det är naivt av
oppositionen att begära att regeringen
självmant skall avstå från sådan utspekulerad
strategi och t. ex. ge oppositionen
rätt att sända observatörer till de
informella och till intet förpliktande
men ändå viktiga överläggningarna på
Harpsund mellan regeringen och företrädare
för näringslivet, organisationer,
forskningsinstanser m. m. Ja, det vore
sannolikt naivt. Men oppositionen har
å sin sida rätt att belysa ett sådant
medvetet tekniskt försök av regeringen
att undergräva inte bara oppositionen
utan på sikt också hela riksdagens ställning
inför väljarkåren.

Mindre uppmärksammad än Harpsundsdemokriatien
är kommittédemokratien.
Allmänheten fäster sig mest vid
sommarens skvallerreportage från kommittésammanträden
på kända badorter
och inges lätt intrycket att kommittéerna
skulle företaga nöjesresor. Jag tror,
efter att ha sett åtskilliga kommittéer
inifrån inom fyra olika departement
och utifrån sökt följa åtskilligt fler, afl
jag vågar påstå att statliga kommittéer
på sina isolatsammanträden är de arbetsammaste
som finns. Den vulgärföreställningen
om deras arbetsförhållanden
som förekommer säger inte ett dugg
om kommittéväsendets faktiska arbete.

Något djupare kommer man med en
analys som i söndags försöktes i Sydsvenska
Dagbladet, där man pekade ut
fyra avvigsidor i det nuvarande kommittéväsendet
och framhöll att det kostade
stora pengar. En råd namngivna kommittéer
kostade var och en över en
miljon kronor. Man pekade vidare på
det mångsyssleri som bedrevs och fäste

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

uppmärksamheten på en riksdagsman
som satt i sju utredningar. Man menade,
att flertalet utredningar bedrevs med
snigelfart, och noterade att det leder till
att när en utredning efter ett stort antal
år lämnar av detta ofta betyder att
regeringen bara tillsätter en ny kommitté
på samma område.

lag tror emellertid att inte heller den
kritiken drabbar tillräckligt djupt. Mot
de stora kostnaderna måste vägas betydelsen
av vidden av den planering som
här faktiskt sker. Jag tror att man ingalunda
alltid kan säga att den dyraste
kommittén är den som för staten varit
minst lönsam. Tvärtom är det väl så att
just den tagit en så väsentlig planeringsuppgift
på sig att det är nödvändigt
att dna in en mängd experter för
att få ett verkligt effektivt arbete utfört.

Vad gäller mångsyssleriet är det inte
helt möjligt att förneka att detta förekommer
både bland ämbetsmän och
riksdagsmän. Jag har räknat ut att i fjol
var 174 riksdagsmän sysselsatta i kommittéer,
och det betyder ju ändå att en
ganska långtgående fördelning av arbetsuppgifterna
finns. Flertalet av dem
hade dessutom bara ett utredningsuppdrag.
Vad gäller själva tidslängden av
en kommittés arbete är det alldeles uppenbart
att det skulle vara till fördel
om regeringen oftare använde tekniken
att sätta en tidsgräns för ett utredningsarbete
och verkligen hålla på att om
utredningen inte är färdig — eller inte
kan ge rimliga skäl för att den inte blir
färdig — då fråntoges sitt uppdrag.

Jag tror ändå, herr talman, att det
finns företeelser som kan närmare belysas
när det gäller regeringens sätt
att genom kommittéväsendet bredda sitt
politiska inflytande och vidga sin egen
maktsfär, ty det är där som saken kommer
in i det sammanhang jag vill tala
om, nämligen relationen opposition—
regering. Det är fråga om en teknik där
regeringen under åren utvecklat olika
medel.

Ett är att till en utredning förlägga
en sådan planering, som annars skulle
ske inom något eller några ämbetsverk
och där regeringen genom att dra in
verkscheferna bryter ned mycket av
ämbetsverkens självständighet.

Ett annat medel är att genom en utredning
skapa dubbelkommando till ett
ämbetsverks arbetsområde. Vi hade ett
typiskt exempel på detta under 1950-talet: fångvården. Civilförsvaret var under
vissa perioder i samma predikament.
Andra led i samma teknik -att styra
utan synbart ministerstyre är att
genom utredningsdirektiv dra in sådana
områden under statlig planering som
normalt bär en friare ställning, t. ex.
bolag med statlig styrelserepresentation
eller halvstatliga företag.

Den som vill belysa regeringens sätt
att spela ut oppositionen med kommittéväsendets
hjälp och lägga hela beslutanderätten
de facto i kanslihuset
måste emellertid notera främst vissa
andra företeelser. Dit hör regeln att
neutralisera farliga initiativ i riksdagen
från oppositionen — farliga i den
meningen att de vinner gehör hos allmänheten
och kanske rent av i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen — genom
att tillsätta utredningar eller gc
tilläggsdirektiv eller enbart bebåda en
utredning medan ärendet är under behandling
eller vilar i riksdagens utskott.
Motionen blir då alltid avslagen.

Jag har bett riksdagens upplysningstjänst
att göra en helt objektiv undersökning
av när så bär skett under de
senaste fem åren och inom ramen för
fyra utskotts arbete, nämligen statsutskottet,
bevillningsutskottet, andra lagutskottet
och allmänna beredningsutskottet.
Det visar sig att i inte mindre
än 36 fall bär 46 motioner — jag räknar
då motioner i skilda kammare med
samma innehåll bara som en motion —
avslagits med hänvisning till en utredning
som tillsatts eller bebådats sedan
motionen väckts eller med hänsyn till
s. k. departementala överväganden av

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utredningskaraktär. Som riksdagens
objektiva upplysningstjänst påpekar föreligger
naturligtvis inte några bevis för
att utredningarna tillsatts just på grund
av motionerna, men i flertalet fall tror
jag ändå att man vågar påstå det. Om
en eller annan av motionerna väckts
för att »komma före» regeringen kan
vi nog kvitta det mot de i utredningen
ej medräknade fallen, då regeringen förekommit
riksdagen genom att ge tillläggsdirektiv
till redan sittande utredningar.
Att regeringen medvetet använder
utredningar för att förlama riksdagsinitiativ
är nog tyvärr omöjligt att
bestrida.

Regeringen har emellertid också andra
vägar till fjärrstyrning genom att utnyttja
utredningar för sina politiska syften.
Dit hör tekniken att dimhölja graden
av partiengagemang hos de deltagande
parlamentarikerna. Såvitt jag har
kunnat finna är det huvudsakligen tre
grader av partirepresentativet hos de
riksdagsmän som deltar i utredningar.

Den högsta graden gäller ledamöter
av beredningar —• där vanligen ett statsråd
eller en statssekreterare i det närmast
berörda departementet är ordförande.
Här torde ledamöterna genomgående
ha utsetts att företräda sina
riksdagsgrupper i ordets egentliga mening
och håller då intim kontakt med
dessa under arbetets gång och inhämtar
vissa mer eller mindre långt gående
bemyndiganden, som naturligtvis inte
binder den enskilde riksdagsmannen
men ändå innebär utfästelser från gruppernas
sida. Konkreta exempel är försvarsberedningen
och skolberedningen,
medan pensionsberedningarna hade en
mera diffus ställning. Familjeberedningen
föll inte in i mönstret, och helt
utanför står exempelvis den nya forskningsberedningen.

En andra grad av partiengagemang eller
partirepresentativitet för utredningsmännen
omfattar sådana utredningar,
där vederbörande statsråd samråder
med grupperdförandena om lämplig

riksdagsman, utsedd av respektive
grupp, och då i regel följer de råd som
inhämtats. Parlamentarikerna i en sådan
utredning binder ej sina grupper
men förmodas vara någorlunda representativa
för en allmän hållning hos
vederbörande grupp.

Den tredje graden omfattar sådana
utredningar, där vederbörande statsråd
avsiktligt undviker att ta kontakt med
grupp eller gruppledare. Den som utses
förmodas vara »lätt att ha att göra
med» eller vara mera positivt inställd
till regeringens syn på den aktuella
frågan än den grupp han tillhör. Eftersom
det har påståtts att jag skall vara
sakkunnig på just denna sakkunniggrupp,
kan jag kanske få notera, att det
är något lätt komiskt att följa statsrådens
finurlighet i sådana sammanhang
och den grad av lättsmickrad följsamhet,
som vi riksdagsmän i sådana sammanhang
kan ge prov på. Alldeles särskilt
lustigt bli tillsättningsförfarandet,
när det tar formen av en kapplöpning
i riksdagens korridorer mellan ett statsråd,
som vill fånga in en tilltänkt kommittéledamot,
och en gruppledare, som
vill förhindra att vederbörande skall
låta sig lockas.

En fjärde grad av parlamentarisk utredning
möter man i de fall, där regeringen
söker ge sken av parlamentarisk
förankring genom att till raden av några
ämbetsmän foga en eller två socialdemokrater
utan att alls låtsas om att
det existerar några andra partier i riksdagen.

Nu kan man säga, att oppositionsgrupperna
genom frivilliga överenskommelser
inom varje grupp skulle kunna
förhindra en del av dessa kupper
från regeringssidan. Jag tror likväl att
det vore mera rimligt, om vi i allmänt
samförstånd kommer fram till en annan
ordning. Att det måste finnas utredningar
av typ beredningar — som bär
karaktären av förberedande partiförhandlingar
— är nog ofrånkomligt men
de måste vara sällsynta företeelser. Även

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i andra fall, där riksdagsmän ingår som
sakkunniga, borde de enligt min mening
alltid utses av vederbörande riksdagsgrupp
in pleno eller av gruppledaren
— utan att därför annat än i undantagsfall
binda gruppen genom sitt ställningstagande.
Eftersom regeringen härmed
skulle mista den dimhöljda gisslan, som
man är ute efter, vore det kanske rimligt
att parlamentarikerna i vissa utredningar
i riksdagen nöjde sig med ställningen
av bisittare eller observatörer
med rätt att begära sakmaterial på bordet
och få anföra särskilt yttrande till
betänkandet men vara utan rösträtt.
Däremot vore det olyckligt att helt utesluta
riksdagsmännen ur kommittéerna,
därför att arbetet i kommittéerna verkligen
gör dem till sakkunniga i den män
de inte är det vid arbetets början. Den
skolning som skickligt ledda utredningar
ger riksdagens yngre ledamöter tror
jag är närmast oersättlig.

I många fall borde emellertid den parlamentariska
eller blandade utredningstypen
ersättas av rena expertgrupper,
som fick sådana direktiv, att de förutsättningslöst
kunde angripa känsliga
samhällsfrågor. Sedvanan att i tid och
otid göra utredningar parlamentariska
avhåller nog ibland regeringen från
att tillsätta utredningar ända till det
ögonblick, då en fråga blivit alltför politik!
brännbar för att kunna nonchaleras.
Ett positivt exempel som regeringen
nyligen gav på en sådan typ av
»undersökningsutredning», som jag
skulle vilja kalla det, där experter är
mest lämpade, var när man gav tilläggsdirektiv
att utreda höghusbebyggelsens
sociala verkningar. Men det finns eu
råd andra ämnen, där fristående expertgrupper,
innan frågorna blivit politiskt
brännande eller låsta, borde få göra
kartläggningar. Dit hör att göra utredningar
om de omständigheter, som i dag
alltjämt berövar gifta kvinnor ett rimligt
val mellan yrkesarbete utanför hemmet
och enbart hemarbete, alltså en undersökningsuppgift
av en annan typ, än

den nu sittande Ulla Lindström-utredningen
arbetar med.

Andra uppslag som vi tidigare fört
fram avser urbaniseringens återverkningar
på inflyttade familjer och trångboddhetens
speciella effekter. Det intressanta
initiativ som arbetsmarknadsstyrelsen
tog för några år sedan
att genom flyttningsbidrag stimulera
arbetskraftens rörlighet borde studeras.
Liksom näringslivet självt följer det stora
Oxelösundsprojektets ekonomiska
och sociala förlopp borde det vara naturligt
för samhället att på vederbörligt
avstånd följa statens åtgöranden i ett
fall som flyttningen till Hällefors och
vad den leder till. Men också hyresregleringens
avveckling på ett antal platser,
konkurrensförhållandena mellan arbetsmarknadsstyrelsens
omskolningskurser
och den reguljära yrkesutbildningen —
det händer att man »omskolar» 16- och
17-åringar som aldrig tidigare fått någon
yrkesutbildning — och likaså de
bostadssökande och utbildningsvägrade
ungdomarnas sätt att nödtorftigt lösa
sina sociala problem borde bli föremål
för undersökningar. Här räcker det inte
att lita till den sociologiska forskningens
eller samhällsvetenskapliga forskningsrådets
initiativ och resurser. Det
är fråga om den stora uppgiften att i tid
utröna vad som händer på grund av förändringar
som samhället självt medverkat
till att åstadkomma.

Förutsättningen för en sådan redigare
uppdelning mellan vad som är beredningar
av rent partipolitisk karaktär,
reguljära utredningar med riksdagsmän
som bisittare och rena expertundersökningar
är givetvis att regeringen är villig
att avstå från att utnyttja de taktiska
fördelar som det nuvarande systemet
skänker. Om inte en sådan beredvillighet
föreligger, borde man inom oppositionen
kunna diskutera hur en entydigare
bevakning av oppositionens arbetsvillkor
bäst kan främjas och på några
punkter kanske även organisera ett gemensamt
anlitande av opartiska exper -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter för att belysa samhällsfrågor av den
typ jag senast nämnde.

Mot denna principiella bakgrund skulle
jag, herr talman, vilja fästa uppmärksamheten
på förhållandet mellan regering
och opposition på ett konkret politiskt
område, där ett konstruktivt samarbete
delvis varit möjligt. Jag tänker
på skolreformen, som pågått i mer än
tolv år. Alla vet att vi har en grundskola
under utbyggnad -— alla utom finansministern,
som envisas med att tala om
»enhetsskolan». Reformen får sina återverkningar
på gymnasier och fackskolor
och dominerar även därigenom samhällets
insatser för en bättre skola under
hela 1960-talet.

I vilken mån har det varit möjligt
att omedelbart påverka regeringspartiet
i fråga om skolreformen? Alldeles
uppenbart är att när oppositionen befunnit
sig i ett regelrätt förhandlingsläge
med regeringen har det varit möjligt
att nå vissa, låt vara begränsade,
resultat, men i andra situationer, där
vi enbart kunnat år efter år föra fram
motionsyrkanden, tar det mycket lång
tid att nå resultat, även om vi fått stöd
av den faktiska utvecklingen. Så t. ex.
har det lyckats oss att få den principen
accepterad, att man inte överallt skall
bygga permanenta skolhus utan i större
utsträckning lita till snabbyggda, billiga,
monteringsfärdiga paviljonger. De resultat
man kan nå när byggandet av dessa
har ökat från först ingenting till 5
miljoner, 14 miljoner, 25 miljoner och
30 miljoner per år kan, eftersom oppositionen
har så begränsade möjligheter
att bevaka utredningsmaskineriet, nära
nog genom ett trollslag slås över ända.
Det finns risk för att vi förlorar allt vi
vunnit, om regeringen skulle ta intryck
av statskontorets olyckliga förslag till
ändrade bidragsregler. Det skulle nämligen
allvarligt minska kommunernas
lust att bygga monteringsfärdiga paviljonger,
både av enklare typ och mera
avancerade. Här riskerar staten och
skattebetalarna att i onödan förlora

pengar som skulle kunna användas för
bättre ändamål inom skolväsendet.

En allvarlig sak är också regeringens
obenägenhet, att när den sluppit
ur den direkta förhandlingssituationen i
skolberedningen, infria riksdagens förväntningar
på skolreformen. Jag håller
med herr Sträng om att han och regeringen
är att lita på när det gäller löften
som regeringen givit vid förhandlingsbordet,
men när det gäller regeringens
förmåga att lyssna till vad riksdagen
beslutat blir läget genast sämre.
Vi begärde i våras från ett i dessa delar
enhälligt särskilt utskott en extraordinär
insats för fortbildning av lärare
och utvecklingsarbete i grundskolan.
Det ansvariga skolborgarrådet i
Stockholm har i en artikel visat hur
regeringen säger nej på punkt efter
punkt till de äskanden som skolöverstyrelsen
lämnat in och som står i direkt
överensstämmelse med särskilda utskottets
av riksdagen godkända beslut. Inför
sådana besvikelser måste man fråga
sig om regeringen inte är intresserad
av att skolreformen med dess höga och
välmotiverade sociala mål också får
ett levande innehåll, får lärare som ges
pedagogiska hjälpmedel och en egen
fortbildning och dessutom tid att ägna
sig åt eleverna. Vi kommer från värt
håll att ta upp och driva skolöverstyrelsens
viktiga krav, både sådana som
är en följd av grundskolebeslutet och
dem som syftar till ett allmänt förbättrande
av lärarnas arbetsvillkor.

Herr talman! Det kanske till sist kan
tyckas som om en sådan här genomgång
— i viss mån vid sidan av de centrala
ekonomiska frågorna — av arbetsläget
mellan regering och opposition,
med betonande av de svårigheter som
en mäktig regering vältrar i vägen för
en mindre mäktig opposition, snarast
skulle vara till direkt hjälp för dem
som med skilda motiv söker nedvärdera
den nuvarande oppositionens möjligheter
att åstadkomma en ändring av maktbalansen.
På en punkt är jag rent av

4* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

100

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

benägen att ge sådana kritiker rätt, och
det är när de påpekar det konkurrensläge
som råder inom oppositionen och
som nära nog mekaniskt tycks utlösa
misstänkliggöranden, när ett oppositionsparti
går i närkamp med regeringen
i syfte att omedelbart påverka dess
politik. Men att ur detta dra slutsatsen
att själva uppställningen på slagfältet
mellan de kämpande styrkorna skulle
vara avgörande för den svenska politikens
framtida utveckling kan inte vara
riktigt.

Var och eu måste vi ha rätt — det
tror jag varje självständig riksdagsman
håller med om — att som personer och
partier förfäkta den övertygelse vi hyser
och även att söka förverkliga dess
politiska innehåll. Öppet redovisade
och sakligt vägande förhandlingar även
över gränsen mellan regering och opposition
kan ibland brukas till omväxling
med det sega och tålamodsprövande arbetet
att genom framstötar år efter år
vinna den motspänstiga majoriteten i
riksdagen. Båda metoderna har sitt berättigande,
och säkert skulle det vara
till fördel, rent av eu allmän demokratisk
vinning om den tankegången respekterades
på båda sidor om det s. k.
kritstrecket i svensk politik — det kritstreck
som samhällsforskarna alltmer
hävdar att stora grupper av väljare inte
längre upplever som någon realitet men
som vissa åsiktsbildare vill göra till
den enda väsentliga tröskeln i svensk
politik.

Folkpartiet har i somras för allmänheten
redovisat ett långsiktigt politiskt
program. Det är det vi vill förverkliga.
Utan att göra anspråk på att sitta inne
med någon allena saliggörande visshet
om hur det svenska samhället skall ordna
sina affärer och bäst gagna medborgarnas
sociala och kulturella villkor,
tillåter vi oss att tro på det liberala budskapets
kraft och framtidsduglighet. Det
går att förena respekt för den svenska
arbetarrörelsens historiska insats för
att bredda trygghet och likvärdighet

med eu vaken kritik av socialdemokratiens
benägenhet att slå under sig mer
och mer av makt.

Den liberala övertygelsen bottnar innerst
inne i eu tilltro till kunskapens
förmåga att påverka människorna. När
kunskapen växer till insikt blir den till
makt. Hos svenska folket finns sedan
gammalt en levande insikt om att inga
träd bör få växa upp i himlen och att
man inte skall låta någon aldrig så lysande
överhet sätta sig på en. För de
många människor som resonerar så och
vilka i oändligt många fall inte alls
kan räkna sig till de mest gynnade i
samhället, för dem måste det finnas
ett politiskt alternativ, som bevakar den
vunna tryggheten men samtidigt pekar
ut vägen till en friare marknad, en rörligare
ekonomi och rikare möjligheter
till kulturell och personlig fördjupning.
På en sådan uppgift gör man inget avkall.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Som alltid när herr Helén
tar till orda sägs det ting som är
av stort intresse och som man har anledning
att lyssna till. .Tåg skall inte ta
upp någon tävlan med honom i fråga
om att hålla ett roligt anförande. Den
del av hans anförande som jag hörde
blev en av de festligaste stunder jag
upplevat, och jag vill inte på något
sätt konkurrera med honom på den
punkten. Men jag vill säga några ord
om den principiella fråga, som han
drog upp beträffande kommittéväsendet.
Det är fullkomligt riktigt att vi
skall slå vakt om vårt kommittéväsende.
Det är, såvitt jag vet, unikt i hela
världen att politiken utformas inte av
ett regeringsparti, utan i stora och viktiga
frågor i samråd mellan opposition
och regeringsparti. Med den erfarenhet
jag själv har från min start i det politiska
arbetet bär i riksdagen tror
jag det är riktigt när man säger, att
det för den politiska fostran och för

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den samhälleliga utbildningen inte finns
många ting som är så värdefulla som
vårt kommittéväsende. Det är klart att
det ibland slarvas bort pengar — till
synes; att det görs utredningar som
kanske blir värdelösa; det kanske görs
dubbelarbete. Men på den punkten tror
jag vi har råd att vara lite slösaktiga
just med hänsyn till att man ändå så
många gånger under kommittéarbetet
hittar lösningar av värde och därför
att det fostrar människor, vilka sedermera
på olika områden kan göra betydelsefulla
insatser. Men jag skulle bli
mycket ledsen om den uppfattningen
finge stå oemotsagd, att den nuvarande
regeringen inte skulle förstå att vi
här har ett utomordentligt värdefullt
instrument — inte värdefullt på det
sätt som herr Helén försökte göra gällande,
nämligen för att liksom partitaktiskt
underminera oppositionens möjligheter,
utan värdefullt därför att det
möjliggör en nära samverkan mellan
konstruktiva krafter inom oppositionen
och inom regeringspartiet. Det skulle
vara att se alldeles för partitaktiskt
snålt på tingen att handla enligt den
skildring som herr Helén har lämnat
här. En rad av våra stora reformer har
förberetts genom gemensamt initiativ,
och vi tror att det skall kunna fortsätta
så även i framtiden. Partiet vinner mycket
liten seger — låt mig säga det —
om vi kan utestänga en folkpartist eller
högerman eller centerpartist från att
deltaga i en utredning. Jag tror inte
det skall gå att leta upp något exempel
på att vi vunnit en enda politisk framgång
genom ett dylikt partipolitiskt
manövrerande. Därför hör oppositionen
i sina funderingar på hur man
skall ge ökad slagkraft, ökad tyngd åt
kommittéväsendet och därmed också
ge oppositionen möjligheter att göra en
insats i kommittéväsendet, lägga bort
den där misstänksamheten att vi i varje
situation beräknar hur vi skall kunna
använda kommittéväsendet för att
vinna någon liten partitaktisk fördel.

Sådana fördelar är betydelselösa ur
partiets synpunkt. Vad som betyder någonting
är den politik som förs. I den
mån oppositionen har uppslag att ge,
som gör att vi kan lösa frågor gemensamt
på ett hyggligt sätt, tror jag att
alla politiska partier har fördel av det.
Partierna förankras icke genom småfinurliga
taktiska finesser, som herr
Helén nu trodde att vi bygger vår styrka
på, utan helt på den politik som
förs.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är som jag säger:
statsministern har sin landsfaderliga
period just nu. Och ingen kan vara
gladare än jag alt han bibehållit den
attityden just i denna replik.

Men jag tror ändå att det kan finnas
skäl att stanna ett ögonblick inför själva
problematiken. Statsministern antyder
att det är en självklar arbetslinje
i kanslihuset att resonera om regering
och opposition som ungefärligen likvärdiga
medarbetare och att det inte
finns någon önskan hos regeringen att
genom att utestänga någon på det sättet
vinna en fördel. »Vi vinner inga segrar
den vägen», säger statsministern.
Det sista är verkligen sant, det håller
jag fullkomligt med om. Men tag t. ex.
förspelet till den stora pensionsstriden!
Hur var det där? Stängde man
inte avsiktligt ute oppositionens företrädare
just för att få möjlighet att
vinna den tid som behövdes för att
tvinna samman fackföreningsrörelsen
och socialdemokratiska partiet för en
lösning, som man betraktade som för
båda parter gynnsam? Det var dock
inte därigenom man vann segern utan
den vann man genom att i det allra
närmaste vända en folkmajoritet till
förmån för sitt eget förslag.

Jag tror alltså på statsministerns beskrivning
så långt att det inte är på
den taktiska vägen man vinner segrar.
Men jag är ledsen att behöva säga att
jag i övrigt inte tror på denna glans -

102

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

bildskildring av kanslihusets arbetsmetodik.
Jag har suttit några kvällar och
nätter och pratat med herr Palme. Jag
skall inte återge några privatsamtal,
som vissa andra gör, men nog har jag
fått det intrycket att man i kanslihuset
funderar en del över vad regeringen
tänker göra i förhållande till oppositionen.
Det finns ingen anledning att
göra någon av oss bättre än vi är. Låt
oss medge att det föres taktiska resonemang.
Men då man går så långt att
man utestänger den andra parten från
ett berättigat medarbetarskap är det
fel. När man väljer medarbetarna så,
att man avsiktligt missrepresenterar en
riksdagsgrupp, är det också fel.

Jag råkade bli vittne till — och jag
nämner det därför att det inte rör sig
om en unik företeelse — en kapplöpning
med gemensam start från denna
kammare ned till en ledamot som satt
i riksdagsrestaurangen. Statsrådet tog
hem segern -— han hade ju vana att
springa i korridorerna mellan kamrarna
— och den nu avgångne gruppledaren
fick stampa i golvet för att han
inte hann före för att varna sin kollega.
Jag tror, herr statsminister, att sådana
små finurligheter vinner man
inga segrar på.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Frågan är vem som
var mest småfinurlig, om det var regeringen
som ville förvärva en oppositionsman
eller oppositionsledaren som
ville förvägra en oppositionsman att
lämna regeringen sin medverkan!

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är givet att likaväl
som i en människas liv olika skeden
medför olikartade problem att söka finna
en lösning på, lika naturligt är det
när det gäller det samhälleliga arbetet
att situationerna växlar under årens
lopp och att vissa frågor under vissa

perioder får en särskild aktualitet och
påkallar speciell uppmärksamhet och
gemensamma ansträngningar för att
kunna ges tillfredsställande lösningar.
Det är därför förklarligt att vårdfrågorna
— som tyvärr ej på ett tidigt stadium
ägnats tillräcklig omsorg, nu utlöser en
särskild aktivitet både inom regering
och riksdag, liksom ute i landet i landsting
och primärkommuner. Jag säger
detta, inte som en ursäkt för att jag
ånyo tar upp en del av dem under denna
remissdebatt, utan som en förklaring
till att upprepningar inte gärna
kan undgås. Men att vi ofta diskuterar
dessa frågor måste väl bero på att vi
inser vikten och betydelsen av dem. Vi
är ju alla lika angelägna om att snabbt
kunna finna lösningar på dessa frågor,
även om vi ibland både politiskt och
individuellt kan ha olika uppfattningar
om vägarna att nå målet.

Vi har åtminstone hittills i vårt land
under lång tid haft en hög och jämn
sysselsättning, och vår genomsnittliga
materiella standard är hög. Penningarna
synes flöda, eftersom sparande numera
av olika skäl icke längre ter sig
så naturligt som förr. Bil, TV, sommarställen,
utlandsresor är de synliga tecknen
på denna standard. Kortare arbetstid,
längre semester är i och för sig bra
och särskilt befogat för många med
tungt och pressande arbete, men också
de är tecken på vår välmåga — »den
breda välmågans majoritet» för att låna
ett betecknande uttryck från en artikel
förra året i Tiden av det socialdemokratiska
kvinnoförbundets ordförande.
Men samtidigt kräver standardjäktet
allt fler offer i form av stressade
och utkörda människor. Man frågar
sig ibland hur stor procent av vårt
svenska folk som är nöjda och harmoniska
människor. Det vore intressant
att veta vad en statistisk undersökning
skulle utvisa därvidlag. Den medicinska
vetenskapen gör ständigt nya landvinningar
och medellivslängden har
bl. a. därigenom kraftigt stigit i höj -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den. Visst är det framsteg som vi i och
för sig kan glädjas över, om blott den
enskilde individen, den som har förmånen
att uppnå hög ålder, kunde med
tillförsikt utan ängslan och oro se framtiden
an. Pensionsåldern, efterlängtad
av en hel del, medför dock för de flesta
människor år av ovisshet. Och så
borde det inte vara. Så länge en människa
är effektiv, är hon en fullgod
medborgare. Därefter står hon vid sidan
av, blir obekväm och ofta till besvär
för eventuella anhöriga och påkallar
nya insatser från samhället.

Visst har väl samhället genom ökade
resurser under senare år lyckats att
ganska tillfredsställande lösa många frågor
av ekonomiskt slag när det gäller
ålderdomstrygghet, men på vårdområdena
måste vi nog alla erkänna att det
brustit i förutseende och att mycket
återstår för att beteckningen välfärdssamhälle
skall ha täckning. Befolkningsutvecklingen
i vårt land har ej
ägnats det intresse och den uppmärksamhet
den bort. Plötsligt lyser en röd
lampa som varningssignal, man stannar
och står inför faktum — nära nog
en katastrof. Hur kunna lösa vårdproblemen
för det enormt stigande antalet
åldringar? De utredningar som nu arbetar
—■ jag tänker främst på den socialpolitiska
utredningen — borde ha
tillsatts långt tidigare, så att förslag till
lösningar kunnat framläggas och realiseras
redan för flera år sedan.

Vad beträffar åldringsvården är alla
ense om att de gamla så länge det är
möjligt bör få vistas i sina hem, i den
miljö, som är den invanda och den för
dem naturliga. Får jag göra en parentes:
Förra året hade jag anledning att i
fråga om barnens vård betona hemmiljöns
betydelse och förfäktade behovet
av ökat antal familjedaghem. Jag
bemöttes då kraftigt av en ärad kammarledamot,
men nu har jag till min
glädje sett att tanken tagits upp i en
tidning som står regeringen nära. .Tåg
hoppas att de speciella behoven för de

gamla också så småningom vinner gehör.
Jag tänker bl. a. på en sådan liten
detalj som nedsatta inträdesavgifter för
telefon, som jag motionerade om förra
året. Jag har anledning att påpeka det
igen. Om de ensamboende gamla liksom
invalider hade telefon fanns det
möjligheter att i kommunal regi följa
upp från lämplig social nämnd och bereda
en kontakt för att lätta ensamhetskänslan.
Jag tycker det görs för litet
för att just underlätta de möjligheter
som finns att öka de gamlas trygghetskänsla,
att förjaga skräcken, förenad
med oron att vara hjälplös i en kritisk
situation. Jag känner till det svar socialministern
nyligen givit: att vägen
är ökade pensioner, att taxenedsättningar
icke skall ges av affärsdrivande
verk. Jag tycker det är ett stelbent betraktelsesätt.
Det ligger för övrigt nära
till hands att dra en parallell med statens
järnvägar. Där går det att erbjuda
rabatterade biljetter för folkpensionärer,
men när det gäller televerket går
det inte att ge nedsättning av en fastställd
inträdesavgift för telefon.

Jag sade att vi var eniga om att de
gamla bör få så långt möjligt är bo kvar
i sina hem. Vi är väl också eniga om
att ökade resurser behövs för den öppna
vården av långvarigt sjuka. Frågan
är bara var man skall finna de människor
som behövs. Det vore värt att
hårt satsa på att i högre grad än som
sker stimulera till bl. a. hemsamaritverksamhet.
Det förslag om en viss skattelättnad
som framförts från högerpartiet
tror jag vore välbetänkt i en nödsituation.
Jag tror också att vi alla borde
hjälpas åt att på alla tänkbara sätt
inom de ideella och politiska organisationer
där vi arbetar finna människor,
som genom att besöka de gamla
och ensamma, genom att bl. a. läsa högt
en stund ge dem den kontakt med omvärlden
som de tyvärr ofta väntar på i
dagar och veckor. Det är sannerligen
ingen uppoffring, det kan de omvittna
som prövat det.

104

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Eu i det offentliga livet ytterst verksam
person som nyligen pensionerats
och släppt sina många förtroendeuppdrag
och nu agnar eu del av sin tid åt
att regelbundet besöka några gamla och
sjuka sade nyligen till mig, att »nu
först tycker jag att jag verkligen uträttar
något, att jag är till nytta för någon».
Men även den enskildes kostnader
för vård i hemmet vore det befogat
att närmare granska och se i relation
till den blygsamma kostnad hon
bär att vidkännas om hon intages för
sjukhusvård. För individen, även med
bidrag från landsting, blir utgifterna
ganska stora vid hemvård, medan för
samhället denna vårdform ter sig betydligt
billigare än sjukhusvården. Ett
ökat stöd vore berättigat som utjämnade
kostnaderna.

Huvudmannaskapet är ofta en tvistefråga.
Vem skall ta på sig kostnaden för
den ena eller andra vårdformen? Hittills
svarar primärkommunerna för den
sociala vården — dit hör ålderdomshemmen
— och landstingen för sjukvården
och långtidsvården. Nog bör det
gå att komma fram till ekonomiska uppgörelser
huvudmännen emellan utan att
individen blir en lekboll i sammanhanget.
Det är grymt att frakta den som
är gammal, trött och sjuk från den ena
anstalten till den andra, ofta långt borta
från hemkommunen och från anförvanter
eller det fåtal vänner hon ännu
kan ha i livet. Rationalisering och
ekonomiska synpunkter får inte drivas
därhän att humanitära hänsyn kommer
i andra hand. Det är tyvärr ofta så att
den som blivit gammal behandlas som
ett barn och att man tar alltför ringa
hänsyn till de personliga önskemålen.

Vi talar högljutt om trivsel i arbetet,
men när arbetsdagen är till ända och
livsgärningen är avslutad bekymrar vi
oss ganska litet om den gamles trivsel.

Vi som står mitt uppe i vår verksamhet
har all anledning att i handling visa
vår uppskattning av den generation
som genom sina arbetsinsatser har ska -

rn.

pat grunden för det samhälle som vi nu
njuter frukterna av.

Det är visserligen naturligt och riktigt
att samhället satsar på de unga,
men det är inte rätt att ge de unga favörer
på de gamlas bekostnad och det
är inte heller ägnat att överbrygga de
motsättningar mellan generationerna
som väl alltid har funnits men som
måhända är särskilt markanta i vår tid.
Kanske är det i själva verket inte fråga
om motsättningar, utan om oförmåga
att förstå varandra. Nu när de naturliga
banden mellan familjen och
mor- och farföräldrar av olika anledningar
har försvagats, borde vi försöka
finna en form för att hos de unga
väcka intresset för de gamla. Redan under
skoltiden borde det i undervisningen
om familjekunskap ingå något moment
om livets olika skeden. Därigenom
skulle de unga rent av få lära sig
konsten att umgås med och att förstå
de gamla, att på rätt sätt tala till dem
och lyssna till dem. Jag tror att det
skulle vara en tillgång inte minst för
ungdomarna själva.

När nu åldringsfrågorna står i centrum
och när det från sakkunnigt håll
allmänt framhålles nödvändigheten av
geriatrik forskning, så hade jag hoppats
att i årets statsverksproposition,
där det framlägges förslag till 52 nya
professurer, också återfinna ett förslag
till en professur på detta område, men
jag bär sökt förgäves.

Ålderdomshemmen är ett kapitel för
sig. För min del delar jag inte den uppfattning
som kommer till synes från den
beslutande myndighetens sida då det
gäller byggandet av ålderdomshem. För
mig framstår det såsom naturligt och
riktigt att ett ålderdomshem skall kunna
ge god hemsjukvård. Givet är att i klientelet
icke bör ingå mentalt sjuka eller
alkoholskadade, men när det gäller
gamla som drabbas av sådana sjukdomar
som inte kräver kvalificerad lasarettsvård
eller som lider av lättare kroniska
sjukdomar, då bör man ha möjlig -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

het att ge dem vård inom ålderdomshemmets
väggar. Det har på sina håll
gjorts sådana försök som slagit mycket
väl ut. Landsting har gått samman med
kommuner och byggt sjukhem i anslutning
till ålderdomshem och med gemensamma
ekonomiutrymmen. Detta arrangemang
har mycket uppskattats både av
de anhöriga och kanske framför allt av
de gamla och sjuka. Övergången från.
det egna hemmet till ålderdomshemmet
och sedermera till sjukhemmet kan då
ske mjukt och utan att skapa onödig
oro. ökade kontakter mellan huvudmännen
och ett förtroendefullt samarbete
bör göra det möjligt att alltmer utnyttja
varandras erfarenheter och att
åstadkomma goda och praktiska lösningar,

Det finns på detta område oändligt
inånga frågor som behöver lösas snabbt
och — skulle jag vilja tillägga — utan
någon inblandning av prestige. En sådan
angelägen uppgift är den medicinska
rehabiliteringen, som jag också
skulle vilja säga några ord om.

Situationen för många åldringar är i
dag den att avsaknad av sjukgymnastik
behandling i onödan binder dem vid
Sjuksängen, ökade möjligheter till en
sådan behandling skulle verksamt bidra
till att lösa de stora problem som i dag
möter åldringsvården.

Bristen på sjukgymnaster är såsom
alla vet stor. De vakanta sjukgymnasttjänsterna
är procentuellt sett dubbelt
så många som de vakanta sjukskötersketjänsterna.
I det betänkande om sjukgymnastutbildningen,
som i höstas framlades,
föreslås en väsentlig utökning av
utbildningskapaciteten. Det är angeläget
att på basis härav förslag snarast förelägges
riksdagen.

Därvid bör uppmärksammas att det
för närvarande saknas någon form av
utbildning för de sjukgymnaster vilka
engagerats som lärare vid sjukgymnastinstituten.
Det vittnar om bristande
förutseende att man ännu icke presenterat
något förslag om en sådan utbild -

ning. Behovet av instruktionsgymnaster
beräknas dock till ungefär 100.

Jag är för min del rädd för att någon
form av snabbutbildning kommer att
igångsättas och att vi på detta såväl som
på andra områden kommer att ställas
inför en lösning som icke är tillfredsställande.
Ecklesiastikministern har i
andra sammanhang framhållit att långsiktig
planering är A och O när det
gäller all utbildning. Jag skulle önska
att den principen tillämpades även på
detta område.

I ett samhälle, som snart under flera
årtionden har kännetecknats av stigande
välstånd, vilket givit utrymme för ett
stort antal sociala förmåner, ter det sig
beklämmande att det fortfarande finns
många grupper av människor som endast
i ringa mån har fått del av dessa
ökade resurser.

Jag tänker nu närmast på de handikappade.
Underlåtenhetssynden i detta
avseende ter sig så mycket större som
vi vet att den tekniska utvecklingen
gett rika möjligheter att lättare än tidigare
skapa en dräglig eller normal tillvaro
för den handikappade. Automationen,
har t. ex. gett allt fler arbetstillfällen
för rörelsehämmade. Oftast behövs
här endast en liten ändring av en
teknisk detalj. En massa nya blindyrken
bär tillkommit, såsom mörkrumsarbete,
hålkortsoperatörarbete m. m.

En av orsakerna till att tillräckligt
stöd inte kunnat ges de handikappade
— även om vi vet att helt nyligen väsentliga
förbättringar skett — är väl
bl. a. svårigheterna att bedöma de olika
gruppernas verkliga behov, eftersom det
hittills inte funnits någon ordentlig
kartläggning av deras situation. Jag vill
bara ta de blinda som exempel. Deras
antal i vårt land uppskattas till mellan
15 000 och 16 000. Av dessa har De blindas
förening kontakt med endast ungefär
C 000. Omkring 10 000 blinda beräknas
sakna kontakt med riksföreningen
och kanske också med myndigheterna.
Det är därför angeläget att denna kart -

106

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läggning sker. Den kominer väl nu att
verkställas inom den socialpolitiska
kommittén, vars resultat man med stort
intresse avvaktar.

Avsaknaden av arbetstillfällen och sysselsättning
är kanske det allra svåraste
problemet för våra handikappade. För
att de lättare skall kunna anpassa sig
till en normal tillvaro och i största möjliga
mån klara sig själva måste deras
situation på bostadsmarknaden avsevärt
förbättras. Deras speciella svårigheter
bör mer än hittills uppmärksammas vid
planerandet av nya bostäder och bostadsområden.

Herr talman! Mången gång grips man
av en skamkänsla därför att man själv
har det så bra. Samtidigt funderar man
över om det egentligen kan vara riktigt
att samhället — som ofta sker —
ger stöd åt de aktiva grupperna, medan
de som verkligen behöver hjälp inte
tillgodoses på det sätt som man skulle
önska.

Vad jag nu sagt, herr talman, utesluter
-inte på något sätt min övertygelse
om att enskild hjälpverksamhet alltid
kommer att behövas som ett komplement
för de individuella särbehov som
samhällets generella åtgärder inte kan
tillfredsställa.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Innan jag går över till
några funderingar med anledning av
remissen av statsverkspropositionen
måste jag få säga något till herr Carbell,
som i sitt anförande för några minuter
sedan gjorde vissa reflexioner angående
småbrukarstödet. För att ge ett mycket
hovsamt omdöme vill jag konstatera att
herr Carbell avslöjade ytterst blygsamma
insikter i frågan om småbrukarstödet
och dess verkningar. Någon fördröjande
effekt på den fortgående jordbruksrationaliseringen
har fjolårets beslut
knappast. Det som händer är att
den som av någon anledning skaffar
sig ett mindre jordbruk kan få samma
lilla stöd som hans yrkesbröder. Någon

avgörande roll för hans beslut att tillträda
jordbruket spelar detta stöd inte.
Det betyder självfallet inte heller något
för prissättningen på jordbruksprodukter.

I min grannkommun har nu ett 20dal
jordbrukare hembjudit sina fastigheter
till domänverket, enär det inte finns
något intresse bland andra jordbrukare
för att förvärva dessa, helt enkelt därför
att lönsamheten är för dålig. Om
herr Carbell är orolig för att nedläggningen
av jordbruk går för sakta, kan
han alltså stilla sin oro på den punkten.

Herr talman! Vi har i år presenterats
en statsbudget på 20 miljarder kronor.
För tio år sedan omfattad den 10 miljarder
kronor. Den starka ökningen är till
en betydande del resultatet av eu kraftig
utbyggnad av samhällsverksamheten
på olika områden. För denna del av
expansionen är vi väl alla mer eller
mindre ansvariga. Inom det parti jag
företräder har vi ställt oss kritiska till
vissa avsnitt av utgiftsexpansionen, men
vi kan samtidigt konstatera att v-i haft
längre gående önskemål på andra avsnitt,
exempelvis i fråga om kommunal
skatteutjämning, en aktiv lokaliseringspolitik,
ett effektivare jordbrukarstöd
o. s. v.

Nu är dock budgetens expansion inte
så stor som siffrorna antyder. En betydande
del därav hänger ihop med det
försämrade penningvärdet. Denna utveckling
är i själva verket mycket allvarligare
än den reella utgiftsexpansionen.
Under de senaste åren har man
fått en ganska bestämd känsla av att
vårt penningvärde befinner sig i en
alltmer sluttande utförsbacke. Trots
detta är regeringen märkligt obenägen
att angripa kostnadsinflationens problem.
Fn av herr Strängs företrädare
som finansminister var inte rädd för
att i mycket bestämda ordalag varna
för alltför långt gående krav på lönehöjningar.

I dag har finansministern värjt sig
med att också han har delat ut vissa

Tisdagen den 22 januari 1963 em,

Nr 3

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

varningar, både i årets statsverksproposition
och tidigare. Men tyvärr har nog
herr Sträng då inte utvecklat samma
kraft och myndighet som han visat i
andra sammanhang. Den stimulans som
kommer av att man får fler kronor i
sitt avlöningskuvert men kronor med
sämre köpkraft blir i högsta grad en
von Döbelns medicin, som hjälper oss
i dag på våra ben, men gör oss för i
morgon sjufalt värre.

Inflationen måste alltså hejdas. Den
innebär också eu övervältring av bördorna
på vissa grupper, som inte bär
möjlighet att kompensera sig — t. ex.
jordbrukarna, som med stillastående
produktpriser fått bära starkt ökade
produktionskostnader. Resultatet känner
vi till: starkt minskade inkomster
för jordbrukarna.

För såväl jordbruk som övrig företagsamhet
är den nu i flera omgångar
sänkta räntan att hälsa med tillfredsställelse.
Men där kommer de tåliga
spararna —• för att tala med herr Ohlin
tidigare i denna debatt — in i bilden.
Den tidigare högre räntan hade i alla
fall det goda med sig att den gav spararna
en viss kompensation för det försämrade
penningvärdet. Om räntan inte
ens motsvarar penningvärdets fall, blir
läget för spararna verkligt allvarligt.

Har man alltså lyckats med den goda
föresatsen att sänka räntan till en rimlig
nivå, så blir det dubbelt angeläget
att hejda inflationen.

I denna debatt har det talats mycket
om regeringens metod att aktualisera tidigare
krav från oppositionen som egna
förslag. Jag skall visst inte säga något
ont om detta, tvärtom. Fortsätt bara!
Det är sålunda glädjande att man nu i
statsverkspropositionen har kunnat utläsa
ett ökat intresse för en aktiv lokaliseringspolitik.
Från vårt håll är vi
självfallet intresserade av att dessa intentioner
genomföres på ett sådant sätt
att vi verkligen får en bättre geografisk
fördelning av företag och sysselsättningsmöjligheter.

Men då gäller det i första hand att
tillgodose de allmänna förutsättningarna.
Kommunikationerna spelar sålunda
en avgörande roll på detta område, och
där finns stora otillfredsställda behov.
Bara inom den landsända jag representerar
behöver vi bättre vägar av olika
kategorier, vi behöver breddade järnvägar,
bättre vattenvägar till och mellan
de stora sjöarna, d. v. s. Vänern och
Vättern, och vi behöver flygfält. Här
finns alltså ett rikt fält för aktivitet från
det allmännas sida, som underlättar
företagens möjligheter och främjar utvecklingen
inom området.

Kommunernas möjligheter att tillgodose
behovet av allmän service och
trivselfrämjande åtgärder spelar naturligtvis
också en stor roll. En bättre kommunal
skatteutjämning, som tillåter
även de skattesvaga kommunerna att
hålla en god standard, är ett grundläggande
krav. Vårt hopp står nu till
skatteutjämningskommittén, och vi avvaktar
med intresse vad den kommitténs
förslag kan föranleda från statsmakternas
sida. För kommunernas
framtid är detta en livsfråga, eftersom
klyftan mellan skattestarka och skattesvaga
kommuner ökar, även om man
ibland påstår motsatsen.

Från 1961 till 1962 ökade medelskatteunderlaget
per invånare i städerna
med 9,4 procent till 64,52 skattekronor
men i landskommunerna med 11,5
procent till 37,76 skattekronor. Procenträkningen
här är dock missvisande,
som var och en förstår. I kronor per
invånare ökade skatteunderlaget i städerna
med 5,55 men i landskommunerna
med bara 3,89. Denna utveckling gör
en effektiv skatteutjämning ännu mer
angelägen.

Hen- talman! För att återgå till statsverkspropositionen,
som vi nu skall remittera,
så finns där även en del att
hoppas på. överförandet av lotterimedelsfonden
från handels- till ecklesiastikdepartementet
är ju en längre väntad
åtgärd. Den bör ge större möjlig -

108

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heter att samordna anslagspolitiken på
det kulturella området. Om det är något
ytterligare man vill bedja om, så vore
det att eu betydligt större del av lotterimedelspengarna
skulle gå till kulturella
ändamål.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde herr Heléns
Vingåkers vals, fick jag en känsla
av att han uppträdde ungefär som den
värmländske kyrkoherde som gick upp
till en småbrukare för att betyga honom
sin uppskattning och högaktning
för att han hade brutit så mycket hård
mark. Kyrkoherden slutade med att
säga: »Här har Vår Herre och du gjort
underverk.» Och småbrukaren svarade
litet försynt: »Ja, goe kyrkoherden.

Kyrkoherden skulle bara ha sett hur
det såg ut när Vår Herre skötte om det
här själv!»

Jag tyckte att herr Helén gav en vision
av att svenska folket kunde säga
precis samma sak om det samhälle som
de borgerliga skötte om innan socialdemokraterna
kom till makten. Jag tror
också att man bör vara på det klara
med att om man, som jag tyckte herr
Helén föreslog i sitt anförande, skall
göra en moralisk genomgång av riksdagens
former att arbeta, så bör man
nog vara litet försiktig. Dessutom tror
jag näppeligen på hans berättelse om ett
statsråds kapplöpning ■—- jag förstår
mycket väl att det måste vara herr Ohlin
lian åsyftar.

(Herr Helén: Absolut inte!)

Det innebär egentligen en karakteristik
av många riksdagsmän att de inte
skulle kunna ta vara på sig själva, utan
måste hållas uppe av andra. Jag får lov
att säga att herr Ohlin ofta håller sina
adepter under armarna och knappast
vågar låta dem tala fritt. Men det skulle
ju vara mycket underligt om det förhölle
sig så, att riksdagens valda förtroendemän
och -kvinnor inte själva
skulle kunna avgöra vilken uppfattning
de skall företräda i olika sammanhang.

Jag reagerade också kraftigt när herr
Helén talade om Harpsundsdemokrati
och gjorde sig lustig över den. Jag tycker
man bör vara mera aktsam om demokratien
i ett tidsskede som det nuvarande
och inte försöka göra sig lustig
över sådana demokratiska försök att
ernå praktiska resultat av ett samarbete
mellan regeringen samt industri och
annan företagsamhet inom svenskt samhällsliv.

Jag har lyssnat till alla de vackra saker
som folkpartiet har velat få genomförda,
och jag hörde också på fröken
Wetterström — med en viss förvåning,
måste jag säga, därför att det var någonting
nytt hon kom med. När det har
gällt sociala reformer och social upprustning
i vårt svenska samhälle har
alltid socialdemokratien varit den pådrivande
kraften både i riksdagen och
ute i kommuner och landsting. Vi har
även påtagit oss de ekonomiska konsekvenser
vilka måste följa med en
aktiv kultur-, social- och samhällspolitik
över huvud taget. Det bör sägas ifrån
här, att det svenska samhällets struktur
och uppbyggnad faktiskt har utvecklats
under några årtionden och att vi har
skapat ett samhälle där människor och
människovärde kommit till uttryck på
ett helt annat sätt än tidigare.

Herr Heckscher talade om arbetare
och företagare och sade, att industrien
är grunden för trygghet och full sysselsättning.
Visst är det riktigt. Men så
sade han med viss förvåning, att arbetarna
sedan går och röstar med socialdemokratien.
Jag för min del tycker
detta är ganska självklart, eftersom fördelningen
av industriens resultat är en
mycket väsentlig fråga. Det förvånar
mig bara att inte flera, eller varför inte
majoriteten av dem som sköter svensk
industri och företagsamhet har stött socialdemokratien
mera, eftersom den
fulla sysselsättningen har inneburit en
strukturell förändring i positiv riktning
både för svenska arbetare och för
svensk industri.

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men, herr talman, jag skulle trots allt
vilja snudda litet vid författningsfrågorna.
Jag har följt debatten om första kammarens
vara eller icke vara i egenskap
av gammal principen anhängare av enkammarsystemet,
men jag vill säga att
utvecklingen inom den svenska riksdagen
bär gjort mig mycket betänksam.
Om man följer dagens debatt kan man
undra, vem som har tagit den längsta
tiden i anspråk och vem som har sagt
minst. Det är utan tvekan herr Ohlin.
Ilade vi haft enkammarsystem i nuvarande
situation, hade vi fått överlåta debatten
åt herrar Ohlin och Hecksclier
eller åt partiledarna; riksdagen själv
skulle ha fått finna sig i att bli åsidosatt.
— Vad gör partiledarna när man
sluter överenskommelser? Vad har man
gjort i fråga om försvaret? Jo, man bär
utanför riksdagen bundit sig för ekonomiska
utgifter av en storleksordning,
som aldrig förr skådats, utan att riksdagen
eller de organ, som vi har för
ändamålet, fått vara med om att bestämma.
Om man vill ha ett parlament och
om man önskar en sådan ordning, att de
folkvalda över huvud taget skall få göra
sin rätt gällande, då bör inte minst
oppositionens partiledare förstå, att demokrati
kräver något mer än det som
för närvarande är.

I dagens debatt har det varit mycket
märkligt att höra herr Heckschers tal
om att vår ekonomi går en kärvare framtid
till mötes. Ja, kanske går utvecklingen
i den riktningen; det vet ingen människa
någonting om. Men samtidigt har
det sjungits ett par verser om EEC och
dess framtid — om organisationen nu
har någon sådan. Jag måste säga att de
Gaulles realistiska nedkylning gav utrikespolitiska
och ekonomiska romantiker
en välbehövlig besk medicin. Dessa
realistiska tankegångar bär vi anledning
ta ad notam vid vår bedömning
av internationellt engagemang i ekonomiska
maktblock, därest vi anser att det
även i fortsättningen vid riksdagens
början skall kunna sägas: Vårt förhållande
till främmande makter är gott.

Vi skall ha klart för oss att ekonomi,
politik och juridik hör samman och
inte kan skiljas åt. Det är dumheter att
tro att inte de Gaulle fullt och helt anser
att vad man från både Västtysklands
och Frankrikes sida skall sträva efter
är ett politiskt maktblock — ett maktblock
som ingen i dag vet mycket om.
I den situationen är det angeläget att
Sverige, som vill behålla sin neutralitetspolitik,
inte engagerar sig. Och man
får väl säga: Det är tacknämligt att
denna avkylning från de Gaulles sida
ger oss möjligheter att planera och att
tänka igenom de problem som inom
industri, handel och jordbruk kan komma
över vårt land. Det är verkligen angeläget
att man tänker sig för i dessa
frågor, innan man låter sig bindas i någon
speciell fålla.

Jag lade märke till att jordbrukets
företrädare ingående behandlade jordbrukets
läge. Jag skall inte gå in på
den frågan i någon större utsträckning
utan vill bara säga, att antingen lever
inånga jordbrukare över sina tillgångar
eller också måste inkomsterna vara
större än vad statistiken utvisar. I den
bygd där jag bor måste man nog ställa
frågan, om inte statistiken ändå kan
användas på det där fula sättet att man
med densamma bevisar vad som helst.

På tal om landsbygdsproblemen vill
jag också säga några ord om den utveckling
mot skapandet av stora centra
som pågår, inte minst inom handeln.

Det finns ju gamlingar i vårt land
och alla människor är inte i besittning
av bil eller annat motorfordon. Om vi
nu — oavsett vilken sorts handel det
gäller — koncentrerar handeln till centra
som skall betjäna låt mig säga minst
7 000 personer (jag har sett den siffran
angiven) kommer vi i den situationen
att landsbygdens folk inte får
möjlighet att betjänas av en handel som
är vettig. Vi som bor i tätorterna drar
till oss både människor och kapital från
landsbygden. Men om inte de stora affärskedjorna
inom vårt land skapar
möjligheter att betjäna jämväl dem som

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bor på landsbygden, så måste samhället
på något sätt hjälpa till att finna nya
vägar härvidlag. — När vi ser alla des
sa besvärligheter på landsbygden och
vet att både privata och kooperativa
affärer slås igen, så att människorna
lämnas utan den service som de tidigare
ändå hade genom lanthandel o. d.,
måste vi fråga: Hur skulle det bli, om
vi släpper in de stora internationella
kedjorna?

Men, herr talman, jag begärde ordet
speciellt för att ta upp frågan om jordvärdestegring,
byggenskap och fritidshänsyn.
Varför görs ingenting på detta
område? Varför tillåts denna oerhörda
tomtspekulation? Jag skall lämna ett
exempel.

En jordbruksegendom köptes år 1920
för 27 000 kronor. Nästan på en gång
såldes mark bort därifrån för 7 000 kronor.
Nu i julhelgen ville den godsägare
som innehar egendomen sälja den
och begärde 1,1 miljon kronor. Det var
ett samhällsorgan som skulle köpa egendomen
för visst ändamål. På nyåret hade
priset stigit till 2 miljoner kronor!
Är detta något som vi kan försvara i
ett demokratiskt land? Om denna fria
prissättning på tomtmark skall få fortsätta,
kommer vi i den situationen att
människorna som träffas av följderna
av denna frihet måste finna vägar att
klara sig på annat sätt än genom att sätta
sin lit till dem som har ansvar för
att utforma politiken.

Vi har i år fått förslag om fyra veckors
semester, och vad har detta medfört?
Jo, stora tomtbolagskoncerner här
i Stockholm köper nu in vidsträckta
fritidsområden, för vilka de om någon
tid kommer att ta ut miljoner, ja kanske
hundratals eller tusentals miljoner,
och detta har möjliggjorts genom att det
svenska folket har fått kortare arbetstid
och längre semester. Herr Helén talade
nyss om faran med ett införande
av tomträttssystemet. Ja, herr Helén,
om man är romantisk och påverkad av
Bellman kan man hysa en sådan upp -

fattning, men det är ansvarslöst att bara
för jordspekulanters skull fortsätta
att tillåta tomtjobberier i sådan utsträckning
som nu sker.

Jag vill också påpeka att vi har fått
ett nytt förslag till jaktlag. Detta förslag
har tidigare varit ute på remiss.
När det blev bekant att kommunerna
själva ville få beslutanderätt i tomträttsfrågor,
igångsattes en oerhörd agitation,
varvid man talade om socialisering,
principer o. s. v. Men, ärade kammarledamöter,
vad har nu skett? Jag
skall villigt erkänna att jag bara referatmässigt
kunnat följa utredningarna
och utlåtandena. Jag har skaffat mig
några av dem — som jag tror är tillräckligt.

Om jag inte tar alldeles fel, tillstyrker
Svenska jägarförbundet, Svenska
naturskyddsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
RLF in. fl. förslaget till
ny jaktlag. Svenska landskommunernas
förbund säger ingenting, men en hel de!
andra instanser har i utlåtanden redovisat
sin mening. Vad sägs då i dessa
utlåtanden? Jo, ägarna av fastigheter
som icke räknas till jordbruksfastigheter
skall fråntas jakträtt på egen mark.

Alla partierna har med de borgerliga
i spetsen — i utredningen har deltagit
flera grevar och baroner, som i
och för sig är riktigt bra folk — principiellt
fordrat en socialisering av en
viss del av jordäganderättigheterna, vilken
går vida längre än en tomträtt.

Jag skulle vilja fråga herr Helén varför
han låter så ängslig och darrande
på rösten när han talar om socialism
och liberalism? Jag vet ju inte hur bra
herr Helén kan sin liberalism. Han har
kanske läst mera om liberalism än jag.
Jag har dock märkt att de som kallar
sig liberala ofta endast är det på läpparna
men för det mesta glömmer bort
det i hjärta och handling. Det bör sägas
ifrån.

Men om nu även de borgerliga principiellt
gått in på denna socialiseringslinje,
när det gäller små jordägare, skul -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

le jag vilja säga till regeringen att om
den accepterar den principiella omsvängningen
och utvidgar allemansrätten
bör jakten läggas över dit den naturligen
borde höra, nämligen på samhället,
staten. Man kan väl nämligen
inte mena att riksdagen skall besluta
om en socialisering för att hjälpa de
stora jordägarna? Det är orimligt, eftersom
de har så mycket ändå. Fröken
Wetterström skämdes också nyss
för att hon hade det så bra. Jag förutsätter
alltså att man inte skall göra något
sådant.

Vi har här de borgerligas inkörsport
till socialisering, och jag skall önska
dem lycka till och hoppas att de fullföljer
det hela.

Ja, herr talman, jag har velat peka
på dessa frågor för att rikta en vädjan
till regeringen — jag litar inte alls på
oppositionen. Vi har tyvärr en alltför
dålig opposition, och detta är farligt
för en demokrati. Det har jag sagt förr
och den uppfattningen har inte alls jävats
i dag. Jag vill vädja till regeringen
att den tar upp jordvärdestegringsfrågorna,
fritidsfrågorna, skyddet för alla
de människor som behöver ha möjligheter
att ha en sommarstuga långt från
stranden men vilka är utsatta för spekulativa
intressen i olika former från
storföretag. Jag hoppas att man skall
kunna skydda dessa värden och även
utnyttja jorden på ett vettigt sätt och
därmed tillvarata de ekonomiska resurser
som vi trots allt för närvarande har.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om en sak som jag höll på att glömma.
Jag vill uttala min glädje över räntesänkningen.
Den skall väl ha någon effekt.
Jag är inte nationalekonomiprofessor,
men vi har ju sådana här i riksdagen,
och jag förutsätter att de kan
en del nationalekonomi. Jag skulle vilja
fråga dem, vilken verkan en räntesänkning
med en halv procent har, om
man samtidigt erbjuder teckningsrätter
och låter aktievärdena stiga i motsvarande
utsträckning. Jag vet inte hur

detta påverkar konjunkturen. Men dessa
gratisaktier och erbjudanden om
teckningsrätter, som drar pengar från
företagen, har många gånger retat mig.
Är det inte något fel i detta, att banksparandet
är så sårbart, medan de som
placerar pengar i aktier och annat realkapital
alltid har möjligheter att skydda
sig, både i goda och dåliga tider.
Jag skulle vilja kasta ut frågan: Finns
det möjligheter att finna någon form
för att inom företagen kvarhålla ett sparande,
som kan tjäna svensk industri,
svensk företagsamhet och den fulla sysselsättningen
på ett bättre sätt? Någonting
sådant skulle jag hälsa med den
största tillfredsställelse.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är i det närmaste
fyra år sedan jag interpellerade den dåvarande
justitieministern om han trodde
att författningsutredningen skulle bli
färdig under det år vi då hade, 1959,
så att förslag kunde framläggas till 1960
års riksdag före det andrakammarval
som vi då stod inför.

Efter ett samtal mellan justitieminister
Lindell och mig blev vi överens om
en förhoppning att författningsutredningens
förslag skulle komma på hösten
1959 och att man alltså skulle kunna
vänta en proposition vid 1960 års
riksdag. Det kan förefalla litet egendomligt
att både justitieministern och
jag var så fruktansvärt desorienterade
om ställningen i författningsutredningen
att vi kunde ena oss om denna förhoppning
när det var så långt kvar.

Nu har man en känsla av ätt det kanske
hände någonting fram på hösten
1959 som hade samband med denna
fördröjning. Det har till och med gjorts
gällande att regeringen gav författningsutredningen
en vink om att det
inte var så bråttom. Inte vet jag med
säkerhet. Men vad jag och alla med säkerhet
vet är att ännu har inte utredningens
förslag kommit. Nu lär det
dock vara i antågande och vi är allt -

112

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så med fyra års försening i ungefär
samma läge som när jag interpellerade
på nyåret 1959. Det är troligt att det
blir mycket att diskutera, många olika
detaljer att infoga i ett stort sammanhang.
Det första jag skulle vilja framhålla
är att det verkligen måste betraktas
som i hög grad önskvärt att ett förslag
i författningsfrågan kommer upp
till 1964 års riksdag. Om det inte gör
det, skjuts frågan ytterligare fyra år
framåt och det är från ©lika synpunkter
olägligt med ett nytt uppskov. Vad
den nuvarande regeringen än bär gjort
och velat och drivit fram verkar det
inte som om man har haft någon överdriven
brådska eller handlingskraft på
detta område av samhällsutvecklingen.
Vi är alltså, kan man tycka, rätt försenade
i arbetet på att omforma författningen
så att den någorlunda passar det
samhälle som vi lever i.

Det är några år sedan jag som medlem
i konstitutionsutskottet satt och
lyssnade till debatten där och en av de
gamla socialdemokratiska veteranerna
helt enkelt förklarade att den nuvarande
författningen snarast är att likna
vid en skrothög. Den är över huvud taget
ur takt med samhället i så många
avseenden att den måste skrivas om i
sin helhet. Därom är man ju överens.

Bland andra skäl till att vi inte ytterligare
bör försena detta reformarbete
är att byggnadsfrågorna kommer
med i sammanhanget. Vi har ju vuxit
ur detta riksdagshus. Varken riksdagens
olika organ, partierna och andra
sidoordnade instanser eller de enskilda
riksdagsmännen har det utrymme
och de arbetsmöjligheter som är önskvärda
och som måste åstadkommas.
Men ingenting kan på allvar planeras
utan att man har fattat principbeslut
om själva riksdagens organisation. Detta
är ett av de skäl som gör att frågan
om en eller två kamrar snart behöver
avgöras.

Mycket annat kunde sägas i sammanhanget
men jag skall inte uttala mig

mera i denna sak. Jag har tidigare
framhållit att jag tror det vore önskvärt
att man kunde få en boskillnad
mellan kommunalpolitiken — den kommunalpolitiska
debatten och opinionsbildningen
— å ena sidan och rikspolitiken
å den andra. En sådan boskillnad
skulle man få om man organiserade
riksdagen med en kammare
som i huvudsak vilar på direkta val.

Det är självklart att statsministern
och andra har rätt när de framhåller
önskvärdheten av att en författningsreform
ska kunna genomföras med så
stor anslutning från olika håll som möjligt.
Jag ber att få instämma samtidigt
som jag vill stryka under att jag tycker
att socialdemokratiens och liberalismens
företrädare har anledning att
på särskilt sätt känna sig förpliktade
att fullfölja reformarbetet på detta område.
Vi har ju tidigare gjort väsentliga
ting i det avseendet.

Förutom detta skall jag be att få säga
några ord om jordbruket. Vi har som
alla vet ett löpande sexårigt avtal rörande
jordbruksregleringen. Nu har tre
av de sex åren gått till ända. Vad man
framför allt ville vinna när sexårsavtalet
genomfördes var att inkomstklyftan
mellan jordbrukarna och den grupp
man jämförde jordbrukarna med skulle
fyllas ut. Jag kommer ganska val
ihåg tidningsrubrikerna från just det
tillfället, då man skrev att en erkänd
inkomstklyfta äntligen skall utfyllas.
För egen del var jag litet tveksam på
vissa punkter. Tveksamheten gällde huruvida
det var klokt att sluta ett sexårigt
avtal, huruvida det var klokt att
spika fast övergången från bas- till
normjordbruk och huruvida den s. k.
treprocentsregeln verkligen skulle ha
den oerhörda bärkraft som krävdes för
att kunna hålla stånd inför sex års utveckling.
Nu är vi halvvägs och kan delvis
se hur den nya ordningen fungerar.

Vad beträffar övergången från basjordbruk
till normjordbruk var man på
många håll en smula bestört över vad

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

113

Vid

som så hastigt skrevs in i ett avtal 1959.
Det förefaller som om man på vissa håll
blev en smula bestört över allmänhetens
bestörtning, så herr Hedlund förklarade
i en intervju i Dagens Nyheter
att man naturligtvis måste utsträcka
småbrukarhjälpen till jordbruk upp till
20 hektar. De borde få åtminstone 1 500
kronor var, förklarade han i denna intervju.
Detta var väl en av de mera
lättsinnigt utställda växlar på 90 miljoner
kronor som har förekommit i något
sammanhang. Men det lämnar jag
därhän. Det gäller nu inte vad den ene
eller andre tyckte för tre år sedan utan
nu gäller det dagens läge, och dagens
läge är ju att den inkomstklyfta som
man hoppades skulle utfyllas nu i stället
har fördubblats. Detta är vad siffermaterialet
visar. Jag skall gärna erkänna,
och jag har sagt det i många
sammanhang, att det inte är så lätt att
fånga småbrukets och bondebrukets
verklighet i bokföringsmässiga termer.

Det är inte säkert att dessa siffror
alldeles riktigt återger det faktiska läget.
Men om man gör två undersökningar
på samma sätt med tre års mellanrum
och det i stort sett är samma
människor som gör dem efter samma
principer och dessa vid bägge tillfällena
med ledning av den undersökningsmetodik
och de principer de skall följa
blir eniga om resultatet, då måste
man väl konstatera att förskjutningen
måste vara ungefär den som dessa siffror
visar. Det är alldeles orimligt att
försöka vinka bort hela detta undersökningsresultat
ur sammanhanget och
i likhet med herr Lundberg anse att
detta ingenting betyder och antyda att
man »med siffror kan visa vad som
helst». Det kanske man i vissa fall kan
göra, om man använder siffrorna hur
som helst, men det går inte att vifta
bort en av två olika parter gjord undersökning
som det bär är fråga om.
Såvitt jag kan förstå måste väl slutsatsen
bli att det inte går att vandra vidare
som om ingenting har hänt. Man

remiss av statsverkspropositionen m. in.

kan inte bara säga: Här har ni slutit
ett avtal och ni får stå ert kast. Man
är ju överens om att hela utvecklingen
har gått på annat sätt än man tänkte
sig när avtalet slöts.

Det är alldeles riktigt att någonting
måste göras. Man kanske skulle kunna
skärpa slutsatsen och säga att man
egentligen måste göra allt som man
rimligtvis kan för att vrida utvecklingen
till rätta. Detta bör ske dels därför
att man förutsatte eu helt annan utveckling
från båda parters sida när avtalet
slöts och dels därför att en av
de väsentligaste orsakerna till att det
har gått på detta sätt är den inflationistiska
politik som har förts och som
tycks ha medfört att det är så oerhört
svårt att klara upp just jordbrukens
problem. Jag delar alltså inte SACO:s
och Aftonbladets och de liberala studenternas
mening att saken utan vidare
kan viftas bort.

Det ovan sagda gäller nu den aktuella
situationen. Det är klart att uppfattningarna
om reformerna kan gå mera
isär när man ser det hela på litet längre
sikt. Då kan det finnas rum för olika
önskemål. Det har sagts i dag att
man skulle önska en mera exportvänlig
politik på längre sikt. Det är självklart
att den sittande jordbruksutredningen
inte kan ta någon definitiv
ståndpunkt till vad som skall följa efter
sexårsavtalet i den mån som exportmarknaden
influerar, förrän man
vet så mycket man över huvud taget
kan få veta om den internationella utvecklingen.
Man kan också, som jag
många gånger har gjort, peka på de
stora perspektiv som föreligger ute i
världen, där man har en oerhörd folkökning
och en oerhörd hrist på livsmedel.
Man kan ju tycka att dessa tungt
vägande faktorer förr eller senare på
ett eller annat sätt måste bryta igenom
och påverka även förhållandena här.

Nu förefaller det som om man på
många håll såg botemedlet mot de svårigheter,
som vi för närvarande bär,

114

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

huvudsakligen i en fortsatt rationalisering
av bondejordbruket. Jag skall
inte på något sätt bestrida, att det är
eu av de linjer som man säkerligen
måste arbeta efter, när man skall reda
upp jordbrukets problem. Men det har
verkligen hänt åtskilligt på detta område.
Det är inte längre lika självklart,
som det tidigare ibland har förefallit,
att förhållandena blir bättre bara gårdarna
göres större. Börjar man fundera
över hur pass känsligt ett familjejordbruk,
som kostar en kvarts miljon
eller mera, blir för prisvariationer och
skördevariationer och hur en sådan familjejordbrukare
skall kunna klara sig
med sin stora skuldsättning och sin
stora kapitalutrustning, vartill i toppen
så att säga kommer den egna arbetslönen,
har man litet svårt att tro
att det skulle kunna skapas förutsättningar
för fri konkurrens och mindre
regleringar genom att uteslutande eller
till största delen inrätta jordbruk av
den typen.

Landsbygdsproblemet får nog ses åtskilligt
mera allsidigt än man ibland
gör. Det förefaller som om det skulle
bli en något för ensidig inriktning genom
att man anknyter siffermaterialet
till en viss grupp av jordbrukare och
därigenom får möjligheter att laborera
med en viss typ av jordbruk. När det
gäller landsbygden i dess helhet förekommer
dock ett sådant brett register
av gårdar och arbetsförhållanden, som
man måste räkna med även i framtiden,
att det finns anledning att varna
för alltför stor ensidighet och alltför
schablonmässiga bedömningar.

Även bebyggelsen i övrigt på landsbygden
har man anledning att beakta
mera än man gjort under efterkrigstiden.
Jag har i något sammanhang också
varit inne på frågan vad det skall
bli av de stora markområden, som i
vissa bygder tydligen blir friställda under
den närmaste framtiden. Små gårdar,
som haft rätt litet inägojord, kommer
att försvinna. Dessa kan ha haft

relativt mycket skogsmark. I fortsättningen
kommer tydligen all deras mark
att bli skogsmark. Att andra privata
jordbruk bör förstoras inom rimliga
gränser är väl klart. Klart är också att
marken bör användas för att rationalisera
och förbättra arronderingarna.
Men det kan finnas stora markområden
därutöver, och jag har i olika sammanhang
framkastat tanken, att man
kanske i vissa fall lämpligen kunde
gå in för kommunallmänningar. Det
skulle vara det bästa alternativet, sedan
man har tillgodosett de privata
jordbruken och i övrigt rationaliserat
vad som behöver rationaliseras på olika
håll. Det skulle ge bygdens folk mera
intresse och bättre möjligheter att
utnyttja jorden än i fall de stora bolagen
eller domänverket tar hand om
den.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig mera vid jordbruksfrågorna i
detta sammanhang. Dessa spekulationer
framåt i tiden får gälla för vad de
kan. Det väsentliga som jag ville ha
framfört var det som avsåg dagens aktuella
situation.

Jag skall ta upp en detalj i budgeten.
När jag i tidningarna läste kommentarerna
till årets budget förvånade det
mig, att de som den stora nyheten tog
upp att finansministern skulle låna en
miljard kronor. Detta var någonting av
det mest normala man gärna kan tänka
sig i en budget och inte på något
sätt sensationellt. Att man lånar en miljard
till en kapitalinvestering på över
två och en halv miljarder är inte något
märkvärdigt. Om därtill lägges att bostadsbyggandet
-— som egentligen inte
är en statlig verksamhet utan där det
gäller en kapitalförmedling från staten
till en civil sektor av näringslivet —•
tar bortåt en miljard i anspråk och det
alltså reellt sett är fråga om att låna
något hundratal miljoner till statlig kapitalinvestering,
tycker man inte att
den saken var så särskilt sensationell,
särskilt som man inte vet så värst myc -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ket om hur det blir med den där miljarden
om ett och ett halvt år. Men det
är en annan historia.

Det finns eu annan miljard i denna
budget, vilken har spelat en mera undanskymd
roll. Den har samband med
de tilläggslån till flerfamiljshus och de
räntefria och amorteringsfria lån till
egnahem, som har beviljats under åtskilliga
år och som nu utan vidare föreslås
bli avskrivna. Det gäller här sammanlagt
mera än en miljard kronor.
Jag vill erinra om att det var fråga om
mindre belopp, när staten löste ut
Grängesbergsbolaget från de norrbottniska
malmfältsintressena, vilket vi betraktade
som en rätt stor affär.

Nu kan man ju fråga sig vad de som
fått dessa lån har vunnit. Först och
främst har de fått räntefrihet under
många år. Desutom bär den ekonomiska
utvecklingen varit sådan att de kan
räkna med en värdestegring på de hus
som byggdes för några år sedan. Om vi
hade haft en deflation, om vi alltså hade
haft en topp i byggnadskostnaderna, så
hade det varit naturligt att skriva av
statens fordran. Men utvecklingen har
inte varit sådan, utan inflationen har
inneburit att kostnaderna bär stigit undan
för undan och penningvärdet bär
fallit undan för undan. De som haft
möjlighet att utnyttja statens lån har
alltså haft en betydande fördel av det.

lag tycker nog att det finns anledning
att fråga om en avskrivning under
dessa förhållanden är rättvis — jag
ber om ursäkt, men jag tror att det
finns anledning att ställa den frågan.
Jag skall gärna medge, att i denna stora
och vittomfattande statsekonomi är det
inte lätt att skapa rättvisa. Jag tror att
man får tolerera åtskilligt i det sammanhanget.
Men trots det finns det anledning
att ställa frågan.

Det första man kan konstatera är att
denna miljard är skattemedel. Det är
inte någon affärsvinst, utan det är skattemedel.
Om man skall efterskänka en
miljard i skattemedel, har man anled -

ning fråga om de som bär betalat pengarna
har det bättre ställt än de som får

dem. Det är väl inte så säkert. Vi bär
ju ett ganska betungande skattesystem.
Det är omsättningsskatt på livsmedel
och annat, vi har en beskattning som
drabbar folkpensionärerna rätt hårt och
vi bär ett skattesystem som gör att studerande
ungdomar som tjänar 3 000—■

4 000 kronor under sina ferier får betala
skatt och ibland låna pengar för att betala
den. Vi har över huvud taget en
hård beskattning. De som bär dessa
lån bär naturligtvis varierande möjligheter,
men det finns säkerligen många
som bär det ganska bra. Framför allt
bär dessa lån i och för sig varit en
fördel.

Andra grupper som man kan peka
på i sammanhanget är de som själva
finansierar sina hus och de som över
huvud taget aldrig kunnat bygga något
hus därför att de inte haft råd att utnyttja
statens lånemöjligheter. Det är
ju alltid så att de som bär det allra
sämst ställt inte kan få lån därför att
de inte kan prestera någon egen insats.
Och vidare. Hur många människor är
det som fått sälja äldre, ganska bra hus
till underpris därför att köparna inte
kunnat få låna pengar i bank ens mot
hög ränta och säker borgen? Sådant
har hänt under många år. Jag har
tillsammans med några kamrater motionerat
vid flera tillfällen om att man
borde kunna få låna pengar för att köpa
bättre äldre hus utan att det behöver genomgå
någon mera omfattande renovering,
men det förslaget har vi aldrig lyckats
få igenom. Jag tycker nog att det
kan vara värt att fundera även på den
saken.

Och vad blir det av dessa hypotek som
staten frigör när lånen efterskänks?
Jag misstänker att i många fall blir det
nya lån för ändamål som kanske inte
alltid är så absolut nödvändiga. För
min egen del har jag svårt att glömma
hösten 1959, då finansministern var så
fantastiskt pessimistisk att han nästan

116

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fruktade eu statsfinansiell katastrof om
han inte fick det som han ville. Oppositionspartierna
låg i och försökte göra besparingar
både här och där, i både möjliga
och omöjliga sammanhang, för att
skapa ett alternativ till den Strängska
budgeten. Så slutade det hela i eu antiklimax,
en överbeskattning, och en oväntat
god konjunktur. Vi blev relativt förmögna.

I våras skänkte vi bort 250 miljoner
därför att riksbanken hade mer pengar
än den ville överlämna till statsverket.
Och nu skänker vi hort 1 125 miljoner.
.lag skall, herr talman, inte dna några
långt gående slutsatser av detta. Jag
skulle egentligen bara vilja framhålla
att det inte behövde vara så rasande
bråttom med att avskriva denna fordran.
Det borde finnas tid för utredning,
undersökning och eftertanke, innan
man gör denna avskrivning. Det behöver
inte hända någon olycka, ifall man
uppskjuter hela operationen och tänker
sig noga för innan beslut fattas.

Här skall jag bidra till en följetong,
herr talman — med ett litet mellanstick.

I den stora valdebatten i höstas förklarade
hans excellens herr statsministern
med stort eftertryck och jag tror
flera gånger, att varenda krona som
staten tar in går åt för att bestrida statens
utgifter. Under det gångna året hade
staten betalat hela driftbudgeten och
hela kapitalbudgeten och desutom avbetalat
cirka 1 000 miljoner — om man
räknar med de 500 miljoner, som riksbanken
överlämnat och som inte var
annat än magasinerade skattemedel. Så
var det verkliga förhållandet. Det var
ju beklagligt att statsministern inte
visste det. Jag tyckte det var väldigt
synd om honom, att han skulle stå och
säga så inför hela svenska folket.

Innan jag slutar vill jag anföra några
ord om folkhögskolan. Det har överraskat
oss som är intresserade av folkhögskolan,
att ecklesiastikministern inte tar
upp anslag till mer än en ny skola. Med
hänsyn till vad riksdagen tidigare ut -

talat hade man väntat mer. Men vad
som ännu mer bekymrar alla som bär
med folkhögskolan att göra, särskilt rörelseskolorna
— och de är många, ty
hälften av våra folkhögskolor är rörelseskolor
och i dem är praktiskt taget
alla våra folkrörelser intresserade — är
framför allt att ecklesiastikministern
inte har lyssnat på skolöverstyrelsens
hemställan om ett väsentligt ökat driftsbidrag.
De från budgetåret 1957/58 stegrade
omkostnaderna hör till stor del
samman med statliga åtgärder, t. ex.
omsättningsskatten och andra statliga
beslut. Skolöverstyrelsen visar ju —-och alla vet det — att skolornas ekonomi
är betydligt sämre nu än när man
försökte reglera den genom att införa
driftsbidraget. Trots detta har ecklesiastikministern
inte gjort någonting i det
fallet. Jag vet inte vad han har för motivering
till det, jag kan inte säga vad
ecklesiastikministern i första hand har
byggt på. Statens ekonomi borde i varje
fall inte vara sådan, att den helt och
hållet uteslöt en förbättring i detta hänseende.

Det är slutligen ett par saker på hemmaplan
som jag skulle vilja apostrofera.
Man bär runt hela riket känt sig tillfredsställd
med anledning av den räddningsaktion
som gjorts för Uddevallavarvet
i samarbete mellan staten och
ett stort varv. Är man belåten runtom i
landet, är det självklart att vi från Bohuslän
och västkusten i övrigt inte är
mindre tillfredsställda över att detta bär
kunnat genomföras.

Den andra sak som jag skulle vilja
apostrofera är fiskets kapitalförsörjning.
Runt kusterna, inte minst i Bohuslän,
har man diskuterat de svårigheter som
här möter. Fiskebåtarna är nu oerhört
mycket dyrare än förr. En modern båt
kostar mellan 600 000 och 700 000 kronor.
De lånemöjligheter fiskerilånefonden
ger är alltför anspråkslösa för att
kunna bli till så väsentlig hjälp som
vore önskvärt. Här behövs inte 1 000
miljoner och inte 100 heller. Man skulle

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma 1 i\n gjt med 10 miljoner och
många skulle vara storbelåtna om vi fick
hälften av det beloppet. Det är ju här
inte fråga om annat än att låna mot
ränta och återbetalning. Man borde därför
ha kunnat vara litet generösare på
denna punkt än man hittills bär varit.
Diskussionen om lån eller statlig kreditgaranti
rör inte nationalekonomiskt sett
någon väsentlig fråga, utan det väsentliga
är att pengar kunde ställas till förfogande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Flera talare har i dag
uttalat sin besvikelse över den försämring
av förhandlingsklimatet ute i Europa
som ägt rum under den senaste tiden
och man har diskuterat vilka konsekvenser
för vårt land som skulle inträda,
om förhandlingarna mellan EEC och
Storbritannien definitivt strandade. Men
man har nog allmänt varit ense om att ett
eventuellt sammanbrott av förhandlingarna
inte innebär att samarbetssträvandena
i vår världsdel behöver eller bör
upphöra. Den pågående raseringen av
tullbarriärer och andra hinder för handeln
länderna emellan har gått långt och
kommer med säkerhet att fortsätta. Vare
sig vi vill eller inte har vi att räkna
med en fortgående liberalisering på
olika områden och med ökad rörlighet
i fråga om varor, pengar och tjänster
mellan länderna.

Men det är klart att vi kanske får
söka oss fram på andra vägar än dem
vi hittills trott vara de riktiga. Både
handelsministern och herr Heckscher
har i dag pekat på vilken roll OECD
kan spela i detta sammanhang. Själv
tror jag att rent interna åtgärder kan
få större betydelse än tidigare. Vi kan
genom att successivt riva ned de hinder
för en fri marknadshushållning,
som vi själva upprätthåller, direkt och

indirekt verka för en integration i omvärlden.

Och det är inte otroligt att, som herr
Ohlin framhöll, en intensifiering av de
nordiska kontakterna kan få större betydelse
än under de senaste åren. Den
förhandlingsenergi som från svensk sida
nedlagts på en hög internationell nivå
och som framför allt handelsministern
kan räkna sig till godo, bör alltså nu
kompletteras med större energi här
hemma och på det nordiska området.
Då det gäller vår hemmamarknad bär
som bekant intresset för liberaliseringsåtgärder
inte alltid stått i paritet med
motsvarande engagemang på det storpolitiska
fältet.

Det är särskilt ett område inom den
interna ekonomiska politiken som jag
vill beröra, nämligen valutaområdet.
Vår inställning till de fria valutarörelserna
och inte minst kapitalrörelserna
har som bekant präglats av större restriktivitet
än åtskilliga andra länders.
Finansministern bär i olika sammanhang
hävdat, att vi måste tillgripa valutareglering
för att kunna påverka
kapitalrörelserna och styra penningoch
kapitalmarknaderna. Den svenska
konjunkturpolitiken har — om jag förstått
herr Sträng rätt — helt enkelt
ansetts kräva inte bara hög beredskap
på det valutareglerande området utan
också en fortsatt, i förhållande till flertalet
andra stater relativt hård reglering
av kapitalrörelserna. Och regleringen
av kapitalrörelsen har fört med sig att
även löpande betalningar ansetts böra
underkastas en kontroll, som eljest icke
varit behövlig. För att kunna upprätthålla
vissa begränsade förment nödvändiga
regleringar har man med andra
ord ansett sig tvungen att reglera och
kontrollera även sådana transaktioner
som i och för sig inte skulle ha behövt
regleras.

Åtskilliga lättnader i kontrollförfarandet
har visserligen genomförts och
det hela löper i dag betydligt mera friktionsfritt
än tidigare. Men ändå kvarstår

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 3

118

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en mängd tids- och kostnadskrävande
ingripanden, som belastar det svenska
handelsutbytet och de svenska kontakterna
med utlandet och som — vilket
kanske är det viktigaste — också
påverkar omvärldens bedömning av
Sveriges vilja att bidra till en friare
gemensam Europapolitik.

Herr talman! Vi kan i dag inte föra
en ekonomisk politik, som väsentligt
avviker från den som förs i andra länder
med vilka vi har intima ekonomiska
relationer. Vårt beroende i det hänseendet
underströks för inte länge sedan
av stabiliseringsutredningen. Det gjordes
även av handelsministern nyss här
i kammaren. Det kommer också — tycker
jag — till ovanligt tydligt uttryck i
årets finansplan.

Den attityd som vårt land intagit då
det gäller att avveckla hindren för kapitalets
internationella rörlighet är därför
svårförståelig. Det är inte lätt att
inse, varför just Sverige i högre grad
än flertalet medlemmar i den tidigare
OEEC-organisationen skall behöva hålla
på sina möjligheter till kontroll och reglering
på det här området. Ingen har
bestritt, att en viss, av konjunkturmässiga
skäl betingad beredskap kan behövas.
Men beredskapskraven behöver
icke drivas så långt och ta sig sådana
uttryck som den nuvarande valutaregleringen.
Och gentemot finansministerns
tidigare uttalanden om att vi måste ha
fortsatt valutareglering kan lämpligen
ställas ett annat uttalande av stabiliseringsutredningen,
nämligen att friare
kapitalrörelser över gränserna i många
lägen i stället kan medverka till en konjunkturmässig
utjämning som har betydelse
ur stabiliseringssynpunkt. Samordningen
av den ekonomiska politiken
har faktiskt i praktiken internationellt
sett drivits så långt, att en frigörelse
av kapitalrörelserna icke längre behöver
få några menliga konsekvenser. Och
det finns också all anledning att instämma
i stabiliseringsutredningens
önskemål att en omprövning av den

nuvarande inställningen till internationella
kapitalrörelser är påkallad.

Som bekant begärde riksdagen på förslag
av bankoutskottet för några år sedan
att valutalagstiftningen skulle överses.
Utredningen genomfördes av en särskild
kommitté, som lade fram ett betänkande
i höstas. Det har sedan remissbehandlats.
Det är väl inte vanligt,
att vi här i kammaren kritiserar gjorda
utredningar, innan de kommit till uttryck
i någon proposition, men i det
här fallet är det faktiskt svårt att låta
bli det, framför allt därför att utredningen
inte tillmötesgått de önskemål
riksdagen uttryckligen framförde. Vad
riksdagen begärde var nämligen inte
bara en översyn av valutalagstiftningen
utan också en — som det hette — förutsättningslös
prövning av betingelserna
för en anpassning av den svenska valutaregleringen
till ändrade internationella
förhållanden. Och riksdagen uttalade
sig härför med all önskvärd
tydlighet inte mindre än två gånger,
första gången då utredningen begärdes,
andra gången året därefter. Finansministerns
direktiv för utredningen kunde
nämligen tyda på att utredningen
inte skulle vara förutsättningslös i fråga
om kapitalrörelserna. På grund härav
begärde några motionärer ett förtydligande
uttalande om att utredningen
skulle vara oförhindrad att verkställa
de av riksdagen begärda utredningarna.
Bankoutskottet bekräftade då att
några sådana hinder inte förelåg och
framhöll för säkerhets skull, att utskottet
blivit informerat om att — som det
hette — utredningen hade för avsikt
»att utreda icke bara de spörsmål som
sammanhänger med en fortsatt valutareglering
utan även de problem som
skulle aktualiseras vid ett slopande av
denna reglering». Av den anledningen
ansåg sig utskottet inte böra tillstyrka
motionerna.

Trots detta har utredningen nu helt
förbigått just problemet om valutaregleringens
avskaffande eller uppmjukning.

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Och som motiv härför liar utredningen
framhållit, att resultatet i den ena eller
andra riktningen av överläggningarna
mellan Sverige och EEC om Sveriges
associering »måste bli av så väsentlig
betydelse» då det gäller alt analysera
och ta ställning till valutaregleringens
betydelse för den svenska ekonomien,
att det vore »skäligen meningslöst» att
ta ställning till den delen av utredningsuppdraget.

Det är ett rätt märkligt ståndspunktstagande.
Det innebär ju i själva verket,
att man använder förekomsten av EEC
eller rättare den omständigheten, att
vi nu förhandlar med EEC bl. a. om gemensam
valutapolitik, som argument
emot att vi klarlägger förutsättningarna
och följderna av en friare valutapolitik.
Hur det än kommer att gå med associeringsförhandlingarna
— och för närvarande
ser det ju mörkt ut — är det
under alla förhållanden angeläget, att
vi samordnar vår valutapolitik med
EEC. Ett sammanbrott av förhandlingarna
får inte leda till att vi fördenskull
avskärmar oss från Europamarknaden.
Vi måste tvärtom med alla till buds
stående medel försöka åstadkomma så
intima handelsrelationer med EEC-staterna
som en utanför stående stat rimligen
kan nå. Och även om vi inte i
dag skulle anse, att vi på varje punkt
kan acceptera den frihet för kapitalrörelserna
som tillämpas i åtskilliga
europeiska länder, borde vi i varje
fall eftersträva samma grundsyn på det
här området som EEC, oavsett med och
i vilka blockbildningar det europeiska
samarbetet kommer att bedrivas.

Det har i debatten gjorts gällande, att
vi inte skulle vara mera restriktiva än
andra utanför EEC stående stater. Det
påståendet är inte riktigt. Vi är på den
här punkten lika negativa som Danmark,
Norge och Portugal, det är sant,
men det är ingenting att berömma sig
över, eftersom just de länderna i högre
grad än andra spjärnat emot utvecklingen
mot ökad liberalisering av kapi -

talrörelserna. Sveriges ställning som
kvalificerad exportnation och våra rätt
avancerade strävanden efter en friare
handel på andra områden motiverar
självfallet en betydligt friare syn på
valutaområdet hos oss. Och det är väl
inte obekant, att de svenska reservationerna
till OEEC:s s. k. kapitalliberaliseringskod
på sin tid väckte en för oss
inte särskilt smickrande uppmärksamhet
inom OEEC. Man uttryckte sin förvåning
över att just Sverige, som i andra
sammanhang brukade slå sig för sitt
bröst, var så angeläget att göra reservationer.

Det finns också anledning att hänvisa
till att då OEEC ombildades och ersattes
med OECD, förutsattes att den tidigare
organisationens insatser för ett friare
handelsutbyte skulle fullföljas och intensifieras.
I OECD-konventionens artikel
II föreskrivs således, att medlemsstaterna
— för att nå det syfte organisationen
verkar för — skall såväl var och
en för sig som gemensamt »fortsätta
sina strävanden att minska eller avskaffa
hindren för utbyte av varor eller
tjänster samt för löpande betalningar
samt att bibehålla och utsträcka frigörelsen
av kapitalrörelser». Från
svensk sida har i stort sett ingenting
skett i sistnämnda hänseende. Vi hör
fortfarande till de efterblivna.

Som jag nyss framhöll remissbehandlas
för närvarande valutautredningens
betänkande och vi kan väl snart vänta
några åtgärder från regeringens sida.
Vad dessa kommer att innebära är väl
för tidigt att sia om. Mot bakgrunden
av de uttalanden finansministern tidigare
gjort skulle man kunna befara, att
den nuvarande restriktiva politiken
fortsätter. Men jag vill ändå hoppas
på en ändring och uttrycka den förväntningen
att i varje fall en del av
den aktivitet regeringen visat för att
åstadkomma resultatet i de internationella
integrationsförhandlingarna också
skall ägnas åt strävanden att här hemma
göra rent hus med alltjämt kvarstå -

120

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ende regleringar, som försvårar ett fritt
varuutbyte och friare betalnings- och
kapitalrörelser.

Herr talman! Jag vill också till kort
debatt ta upp en fråga av helt annan
innebörd. Det finns inget annat samband
mellan de frågorna än att båda
med litet fantasi skulle kunna rubriceras
som kommunikationsfrågor. Jag
åsyftar den svenska vägbyggnadspolitiken
sådan den nu redovisats i statsverkspropositionen.
Jag skall gärna erkänna
att jag hade hoppats, att det problemet
inte skulle ha behövt diskuteras
i remissdebatten. Efter föregående års
långa diskussioner om vår vägbyggnadspolitik
hade jag nämligen trott, att regeringen
äntligen skulle vara beredd
att acceptera oppositionens krav på
planmässighet och effektivitet. Tyvärr
har så inte skett. Jag kan därför inte
tillmötesgå statsrådet Skoglunds önskemål
från förra året att debatten om
väginvesteringarna inte skall behöva
upprepas. En sådan debatt kan bli tjatig,
det är jag den förste att medgiva,
men vad skall oppositionen göra om
inte vidhålla sin kritik, då herr Skoglund
år efter år tillämpar samma förfarande
och upprepar samma haltande
argumentering därför. Men, herr talman,
jag skall försöka framföra kritiken
så koncentrerat som möjligt och
bara peka på det allra väsentligaste.
Sedan får vi väl fortsätta debatten efter
utskottsbehandlingen.

Sjätte huvudtiteln inleds som vanligt
med en beskrivning av den våldsamma
utvecklingen på trafik- och transportområdet
och av de statliga insatser
av olika slag som kräves och också göres
i anledning därav. Ur väg och vattens
petita återges sedan en redogörelse
för det svenska vägnätets i många hänseenden
bristfälliga skick och för behovet
av ökad upprustning och förbättrat
underhåll för att vägarna skall motsvara
den snabbt växande trafikens
krav och för att förhindra den kapitalförstöring
som följer av bristfälligt underhåll.

Sedan följer departementschefens
redovisning för sitt fögderi. Han ger
däri som vanligt uttryck för sin tillfredsställelse
med sig själv och med vad
han åstadkommit för att ge oss goda
vägar. Han säger sig ha föreslagit en
»ökning» av väganslaget för nästa budgetår
på i runt tal 100 miljoner kronor
och ger läsaren det intrycket, att han
givit mera än vad man egentligen hade
rätt att förvänta sig. Han poängterar
detta ytterligare genom att återge en
tabell, som skall bevisa att vi i själva
verket på vägbyggandets område ligger
före den av riksdagen år 1958 godkända
vägplanen.

Läser man mellan raderna och försöker
göra klart för sig »vad som sker
i det som synes ske», blir totalbilden
emellertid inte lika positiv utan tvärtom
ur vägarnas och trafikens synvinkel
negativ, .lag skall peka bara på några
punkter som bevisar detta påstående.

För det första kan kritik alltjämt riktas
mot den bristande planmässigheten
i vägbyggnadsarbetena. Både samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt sett har
väginvesteringarna sådan betydelse, att
en långsiktig planering är utomordentligt
angelägen. Lika angelägen är den
med hänsyn till effektiviteten i arbetet.
På den punkten råder allmän enighet.
Behovet av planmässighet har också vid
upprepade tillfällen understrukits av
riksdagen, men regeringen har hittills
vägrat att dra konsekvenserna härav
och inte velat tillmötesgå väg och vattens
önskemål om en fast investeringsserie
för åtminstone tre år. Den har
vidhållit »tolvmånaderstänkandet», som
herr Ohlin talade om för en stund sedan.
I år har oppositionen på den punkten
fått stöd även av statsrevisorerna,
som påminner om att undantag redan
nu förekommer från den eljest tillämpade
grundsatsen i svensk statsförvaltning,
att statliga medelsbehov skall tillgodoses
genom årliga anslag. Sådant
undantag bör — menar revisorerna —
kunna ifrågakomma också beträffande
väginvesteringarna. Det gäller, säger de,

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att finna en lösning som möjliggör att
»man tillämpar en investeringsram för
flera år och likväl behåller en marginal
för konjunkturpolitiskt betingade begränsningar
av arbetsvolymen».

Detta överensstämmer just med vad
väg och vatten redan sökt anpassa sig
efter. Då man fann att statsmakterna
inte var villiga att följa vägplanens investeringsserie
för det ordinarie vägbyggandet
utan åberopade konjunkturpolitiska
motiv för en mer »flexibel»
vägbyggnadspolitik, beslöt man sig
häromåret realistiskt för att räkna ned
sin investeringsserie från en årlig ökning
av i runt tal 100 miljoner kronor
till 60 miljoner kronor. Anpassningen
efter konjunkturpolitiken skulle ske genom
storleken på därutöver anvisade
beredskapsmedel. Regeringen ville inte
binda sig men godtog förra året den
föreslagna ökningen av de ordinarie
medlen med begärda 60 miljoner kronor,
även om en viss del därav specialdestinerades.
I år har ökningen i realiteten
reducerats till 40 miljoner kronor.

I detta hänseende använder departementschefen
enligt min mening inte
klartext. Han säger inte uttryckligen
ifrån, att han redan nu frångår den nya
investeringsserien. Tvärtom säger han
att anslaget till vägbyggandet på landsbygden
»ökar» med 60 miljoner kronor.
I verkligheten uppgår ökningen till bara
40 miljoner kronor, eftersom han samtidigt
föreslår att det tidigare anslaget
för vissa vägbyggnadsarbeten på 20
miljoner kronor nu skall upphöra som
särskilt anslag och i fortsättningen finansieras
med ordinarie medel.

Det räcker inte med detta. Även i år
upprepas förra årets åtgärd — vilken
nog många av oss, även statsrådets egna
partikamrater i fjärde avdelningen,
trodde var en engångsföreteelse —
nämligen att 40 miljoner kronor av de
ordinarie byggnadsmedlen specialdestineras
eller reserveras för vissa särskilda
syften och områden.

I realiteten innebär denna åtgärd, så -

vitt jag förstår, att beredskapsmedel
överförs till ordinarie medel och att
överföringen sker på sådant sätt, att
det av väg och vatten planlagda vägbyggandet
i mellersta och södra Sverige
får sin relativa andel i motsvarande mån
reducerad. Det är alltså den delen av
landet som får bekosta den ökning som
sker på andra ställen.

Hur denna specialdestinering eller,
låt mig säga specialfavorisering, rätteligen
skall rubriceras, vill jag inte ingå
på. Planmässig, principiellt och sakligt
riktig vägbyggnadspolitik är det i varje
fall inte fråga om.

Herr talman! Såsom jag nyss nämnde,
upprepar herr Skoglund också sitt redan
förut ofta gjorda påstående, att vi
tack vare beredskapsmedlen ligger flera
hundra miljoner kronor •— i år 300 miljoner
— före vägplanen i fråga om utgiftsbeloppet.
Varje gång herr Skoglund
kommer med detta påstående
tvingas jag att upprepa mitt eget påstående,
nämligen att herr Skoglunds
uppgift bara är skenbart riktig och att
vi i verkligheten — om man tar hänsyn
till vad vi fått ut för pengarna — snarare
ligger efter än före vägplanen. Och
då grundar jag mitt påstående på — det
har jag också sagt tidigare — det förhållandet,
att effektiviteten hos de beredskapsarbeten,
som herr Skoglund
medräknat, är minst 10—45 procent
lägre än hos andra vägarbeten och att i
beredskapsarbetena medtagits arbeten,
vilka väsentligen är att hänföra till underhållsarbeten,
till nära nog dubbelt
så stort belopp som vad herr Skoglund
angivit.

Om man tar hänsyn härtill, skulle
differensen mellan verkliga investeringar
och vägplanens investeringsserie
i realiteten uppgå till, låt mig säga något
50-tal miljoner kronor. Och om man vidare
beaktar att vägplanens utgiftsserie
byggde på kostnader enligt 1956 års
penningvärde, så finner man att det
beräknade försprånget inte är mycket
värt utan snarare förbyts i en efter -

122

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

släpning. Då liar man emellertid inte
tagit hänsyn till för det första att ökningen
av bilbeståndet gått snabbare än
vägplanens författare räknade med och
för det andra att beredskapsarbetena
inte förlagts till sådana vägar, där de i
första hand behövs, utan till andra vägar.
I fråga om de verkligen farliga och
starkt belastade vägarna är eftersläpningen
i förhållande till vägplanen
högst väsentlig. På andra håll, där motsvarande
behov av upprustning inte
förefunnits, ligger man obestridligen
före vägplanen — det skall jag gärna
vitsorda.

Ännu så länge har vi täckning för utgifterna
i de från bilismen inflytande
inkomsterna, vilka för nästa budgetår
beräknas överstiga utgifterna med cirka
92 miljoner kronor. För bilskattefondens
del redovisas också fortfarande
betydande överskott av bilismens medel,
som statsmakterna använt för andra
ändamål. Motorismen bär alltså inte
fått full valuta för sina pengar.

Jag kan därför inte finna att herr
Skoglund har så stor anledning att slå
sig för sitt bröst. Visst har våra vägar
rustats upp. Det har gjorts åtskilligt
under 50-talet och GO-talets första år,
men det har ändå varit otillräckligt.
Stora brister föreligger alltjämt, och då
vi bedömer vägbyggandet får vi inte
glömma bort att vägarna för varje år
utsätts för allt hårdare förslitning. Enbart
siffran från förra året, 181 000
nyinregistrerade personbilar, talar för
sig själv. Väginvesteringarna måste öka
i takt med utvecklingen. Hänsynen till
näringslivets konkurrens- och kostnadsläge
och inte minst till trafiksäkerheten
kräver krafttag för att ge vårt vägväsen
en standard som svarar mot vägarnas
utnyttjande.

Jag skulle i detta sammanhang särskilt
vilja understryka betydelsen av att
öka trafiksäkerheten. Det förhållandet
att mer än 1 000 människor dödats och
3 000 svårt skadats vid trafikolyckor
under förra året talar ett tillräckligt

tydligt språk om mänskliga lidanden
och ekonomiska förluster. Både regering
och riksdag bär ansvaret för att vi
verkligen begagnar det bästa medel som
v.i känner till då det gäller att bekämpa
trafikolyckorna, nämligen att bygga trafiksäkra
vägar. Såsom kammarens ledamöter
säkert minns, tog herr Skoglund
omedelbart före valet i höstas initiativ
till en inventering av de vägar som
uppvisade den största olycksfrekvensen.
Materialet från denna undersökning
har han nu i sin hand, men han
har inte velat redovisa det just när det
bäst behövs, nämligen då vi skall besluta
oss för hur stora väginvesteringarna
skall vara och på vilka håll de bör
komma till utförande. I stället säger
statsrådet, att rapporten skall delges
riksdagen när tillfälle därtill yppar sig.
Men så mycket vet vi ändå som att
olycksfrekvensen är särskilt stor på
starkt trafikerade vägar vilka ännu inte
blivit ombyggda. Vi borde därför kunnia
vara överens om att den ökande
trafikbelastningen och behovet av större
trafiksäkerhet motiverar åtminstone
samma ökningstakt i fråga om investeringarna
som förra året och att dessa
investeringar bör ske på det sätt och
efter de planer som föreslås av den närmast
ansvariga myndigheten.

Herr talman! Såsom jag redan förut
sagt, får vi väl återkomma till dessa
frågor senare under riksdagen. Jag har
emellertid ansett dem vara av sådan
betydelse att jag bär velat, låt vara i
allmänna ordalag, ta upp dem redan i
dag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag delar helt herr Bohmans
mening, att vi kanske skall ta upp
en diskussion i dessa frågor vid en senare
tidpunkt. En sak vill jag dock
gärna konstatera redan nu, nämligen
den motsättning som råder mellan vad

Nr 3

123

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid

herr Bohman här sade om de offentliga
investeringarna och vad hans partiledare
tidigare i dag yttrat om dem. Medan
herr Heckschcr menade att man
i årets budget satsade för hårt på de
offentliga investeringarna, har herr
Bohman deklarerat att en otillräcklig
insats göres på i detta fall vägbyggandets
område. Jag tror att herrarna får
komma överens om hur det skall vara
på den punkten till nästa gång vi skall
diskutera det hela.

Vad inventeringen av trafikfarliga
kurvor beträffar hann vi inte slutföra
bearbetningen av materialet, men herr
Bohman kan vara alldeles lugn för att
det skall redovisas för riksdagen. Vi har
för övrigt gått i författning om att med
medel från arbetsmarknadsstyrelsen få
en rad av dessa trafikfarliga kurvor omlagda
och rätade för att inte olycksriskerna
skall bli så stora i fortsättningen.

Låt mig, herr talman, tillägga att så
länge herr Bohman envisas med att inte
trkänna beredskapsvägarna som fullvärdiga
vägar och så länge han vill göra
gällande att de beredskapsvägar som vi
åstadkommit inte ligger inom flerårsplanerna,
har hans resonemang endast
teoretisk riktighet. Men, herr Bohman,
flertalet av de vägar som byggts med beredskapspengar
har legat inom gällande
flerårsplan, och då frågar jag mig: Vad
tjänar det för syfte att bestrida det förhållandet,
särskilt som det är mycket
god kvalitet på de vägar som sålunda
utförts och utföres?

Vi får väl tillfälle att återkomma till
de siffror som herr Bohman nämnde.
Jag vill emellertid understryka att om
beredskapsmedlen inräknas —• såsom
har skett i den tabell vilken redovisas
i sjätte huvudtiteln — ligger vi åtskilliga
hundra miljoner före vägplanen när
det gäller vägar på landsbygden. Däremot
ligger vi efter i fråga om gator
i städerna.

Detta är, herr Bohman, den riktiga
redovisningen.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske motsäger
mig själv, om jag nu tar upp en diskussion
med herr Skoglund i stället för
att vänta till ett senare tillfälle.

Först och främst vill jag framhålla,
att herr Heckscher och jag nog är alldeles
ense om att vägarbetena skall bedrivas
enligt en fast investeringsserie
och att ökningstakten skall vara den
som föreslagits av väg och vatten.

Vidare noterar jag med tacksamhet,
att vi kommer att få en redovisning av
herr Skoglund beträffande undersökningen
om de särskilt trafikfarliga vägarna.
Jag tror nämligen att den redovisningen
kommer att belysa vilken eftersläpning
som skett på vissa håll i
Sverige just genom beredskapsarbetenas
fördelning.

Beträffande frågan huruvida vi ligger
före eller efter vägplanen vill jag här
bara nämna några siffror.

Herr Skoglund säger i propositionen,
att vi ligger 300 miljoner kronor före
vägplanen, om hänsyn tages till investeringarna
både på landet och i städerna.
Men om vi räknar med 10 eller 15 procents
lägre effektivitet på beredskapsarbetena
— som har kostat drygt en miljard
— blir det i runt tal 150 miljoner.
Försprånget på 300 miljoner kronor reduceras
då till 150 miljoner.

Vidare har i beloppet inräknats vissa
underhållsarbeten utöver dem som herr
Skoglund redovisat. Dessa arbeten uppgår
till 50 å 60 miljoner kronor. Låt
gå för 50 miljoner. Då är vi nere i ett
försprång på 100 miljoner. Sedan bör
vi också ta hänsyn till penningvärdeförsämringen
sedan 1956 —- vägplanen
räknar med ett fast penningvärde —
vilken kan uppskattas till 20 ä 23 procent.
Slår vi ut den försämringen på
vägplanens investeringsserie, så får vi
ett betydande underskott i förhållande
till vägplanen. Och då har jag ändå
inte tagit hänsyn till att antalet bilar
bär ökat i förhållande till vägplanen,
och inte heller till att investeringarna

124

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

varit ojämnt fördelade och inte alltid
gjorts på de ställen de borde ha legat.
Detta har förorsakat betydande eftersläpning
på vissa håll och försprång
bara där det inte skulle ha varit något
försprång.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! När jag nu har begärt
ordet är det närmast för att beröra några
speciella problem, som det kan vara
av ett visst intresse att närmare skärskåda.

Vi vet alla hur fritiden ökar — allt fler
löntagare får lediga lördagar. Snart är
kanske också den allmänna fyraveckorssemestern
en realitet. Vi har kunnat
glädja oss åt en standardutveckling, som
vi är mycket stolta över. Vår konsumtionsförmåga
har stigit undan för undan
och blivit tillfredsställd i ungefär samma
takt — med bilen, den bättre lägenheten,
televisionsapparaten o. s. v. Med
den ökade fritiden uppkommer ett nytt
konsumtion sproblem, som vi tog upp
till allsidig belysning i en centermotion
för jämnt ett år sedan, då vi bl. a. riktade
uppmärksamheten på det under
1960-talet snabbt expanderande behovet
av fritidshem och fritidsområden. Därför
krävde vi en utredning om möjligheterna
att stävja den forcerade enskilda
spekulation som nu pågår — framför
allt genom ett antal större tomtbolag
— i fråga om snart sagt all den mark
i städernas relativa närhet som är lämplig
för fritidshem och fritidsområden.

Vi begärde också utredning om möjligheterna
att genom det allmännas försorg
skapa ökade förutsättningar för
städernas hushåll att i väsentligt ökad
utsträckning till skäliga kostnader få
tillgång till fritidshem i välplanerade
fritidsområden. Bara en tiondel av hushållen
har sådana fritidshem.

Det blev en besvikelse för oss att riksdagens
allmänna beredningsutskott inte
fann våra förslag värda beaktande. Men
vi blev naturligtvis så mycket gladare
över att regeringen ett halvår senare ak -

tualiserade frågan och gjorde det i samma
anda och helt i överensstämmelse
med våra intentioner samt tillsatte just
en sådan utredning som vi önskat, men
som majoriteten i riksdagen underkände
så sent som i maj månad i fjol. Vi är
givetvis glada över att en statlig utredning
äntligen tillkommit och hoppas att
den enligt centerpartiets tidigare önskemål
skyndar på för att bromsa olika spekulativa
kapitalintressen och tomtjobbarkretsarnas
framfart på detta område,
som är så viktigt inte minst för alla
våra låglöntagare.

Vi är naturligtvis alla tillfredsställda
med den enighet som partierna efter
långa förhandlingar uppnått i försvarsfrågan,
som angår oss alla. Läget i världen
präglas alltjämt av osäkerhet och
oro, och ingen av oss får då svikta i försvarsvänlighet
och försvarsvilja.

Det är främst med hänsyn till vikten
av att upprätthålla försvarsvänlighet
och försvarsvilja ute i folkets breda lager
som jag vill peka på vissa förhållanden
i vår försvarsorganisation, som tyvärr
inte är ägnade att enbart inge tillfredsställelse
och som jag tycker att regeringen
haft för litet intresse för.

Det är tyvärr så — det har jag erfarit
från många värnpliktiga ungdomar —
att förläggningsförhållandena främst
inom armén har blivit eftersatta i utvecklingen
inom vårt försvar. Förhållandena
är nu — det bekräftas av initierade
militära representanter — på
många håll alldeles otillfredsställande
bl. a. i sanitärt hänseende. Förbandschefer
klagar över att högre myndigheter
ej inser att t. ex. dåliga sanitära förhållanden
— ibland finns inte ens varmdusch
efter hårda övningar under dagar
och dygn — medför ogynnsamma verkningar
i fråga om utbildningsresultaten.

Våra värnpliktiga begriper nog i allmänhet
att hårda övningar är nödvändiga
med tanke på krigets värv — det
märks på fälttjänstövningarna — men de
har svårt att förstå, att förläggningarna
i den fredliga vardagen måste vara så

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

primitiva, att de värnpliktiga liar svårigheter
att klara en vettig hygien och
t. ex. behöver stå i ko vid klosetter. Det
är trivialt att beröra detta, men någon
måste göra det för alla våra värnpliktigas
räkning. Det vore olyckligt, både
för värnpliktsutbildningens effektivitet
och de värnpliktigas försvarsinställning,
om man försummade att rejält upprusta
kasernerna i snabbare takt än hittills.
Här behövs nog ett pekfinger från försvarsministern
till de militära myndigheterna.

Försvarsviljan skapas inte i första
hand här i riksdagen eller i organisationen
Folk och försvar eller i de frivilliga
försvarsorganisationerna. Den skall
skapas hos alla våra värnpliktiga ungdomar
från första början genom sunda
och positiva intryck av militärtjänsten.
En hård tjänst under sunda förhållanden,
med respekt för människovärdet,
stöter nog inte på patrull hos våra värnpliktiga,
hur hård den än är. Men osunda
och ovärdiga förhållanden drar ner
försvarsviljan.

.lag skulle, herr talman, något vilja beröra
försvarets fabriksstyrelse. Detta
.statliga verk har på den sista tiden kommit
i biåsväder. I statsrevisorernas berättelse
riktas en kritik mot den statliga
försäljningen av bilar. Man har tagit
fram några exempel. En lastbil reparerades
budgetåret 1960/61 för nära 10 000
kronor och såldes 1961 för 622 kronor.
En personbil reparerades 1960 för nära
5 000 kronor och såldes samma år för
350 kronor. Exemplen kan mångfaldigas.

För en tid sedan fick jag i min hand
ett cirkulärmeddelande från försvarets
fabriksstyrelse, ställt till landets återförsäljare,
av följande lydelse:

»Försvarets fabriksstyrelse utbjuder
härmed till försäljning i befintligt skick
med reservation för mellanförsäljning

ca 4 000 st. fabriksnya skjortor med
2 st. lösa kragar i varierande storlekar
från 35 till 41. Skjortorna är tillverkade
av prima ljusgrå poplin, till kr. 3: —
per st.,

ca 1 500 st. begagnade marschskor i
varierande storlekar från 39 till 45. Skorna
är nyhalvsulade och fullt brukbara
till kr. 4: 50 per par.

Skjortorna och skorna säljes styckresp.
parvis eller i en post, om så
önskas, fritt nuvarande lagerplats i
Stockholm och Östersund.»

Vid närmare granskning visade det
sig, att skjortorna är omkring tjugo år
gamla och tillverkade av kristidskvalitet.
Detta angavs inte i meddelandet.
Och vad gäller skorna var dessa tillverkade
under åren 1939 och 1940. De betecknas
som långa, smala och styva i
ovanlädret. De betraktas på civilförsvarssektionen
som oanvändbara. Detta
stod inte heller angivet i meddelandet.

Det måste väl vara en dålig affär, när
man säljer skjortor för 3 kronor per
styck och skor för 4: 50 paret. Skorna är
för övrigt nyhalvsulade — bara en halvsulning
kostar mellan 11 och 15 kronor.
Försäljningskostnader för skjortorna
och skorna överstiger med säkerhet de
inkomster man får genom denna realisationsförsäljning.
Hade det då inte varit
bättre att i stället för denna försäljning
ha skänkt bort skorna och skjortorna
till någon organisation som insamlar kläder
och skor till nödlidande?

Man har rätt att kräva, att de som är
satta att sköta ett statligt affärsdrivande
verk ser till att man handlar efter affärsmässiga
principer. Det kan man sannerligen
knappast påstå har skett när
man granskar vissa av de affärer som
handhas av försvarets fabriksstyrelse.

.lag skall nu gå över på en fråga som
berör oss alla som samhällsmedborgare
mer eller mindre och det är den strukturrationalisering
som sker inom det
svenska jordbruket. Det bär pågått och
pågår alltjämt en jordrationalisering av
stora mått, innebärande en minskning
av antalet sysselsatta inom jordbruket.
Minskningen är givetvis olika i olika
delar av landet. I mitt län, Skaraborgs
län, är minskningen på de senaste fem
åren cirka 11 procent. Jag skall inte

126

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

närmare gå in på orsakerna till minskningen
av antalet brukningsdelar, men
den främsta orsaken är säkerligen jordbrukets
försämrade lönsamhet.

Ingen kan förneka svårigheterna att
omställa den arbetskraft, som frigörs
genom jordrationaliseringen. Att en rationalisering
är nödvändig kan väl ingen
förneka. Men att denna utveckling behöver
ledas är också ett faktum, som
inte kan förnekas. Det gäller att leda
omställningsproceduren så, att den blir
så smärtfri som möjligt. Den strukturrationalisering
som sker inom jordbruket
är en angelägenhet som berör oss
alla. Det finns anledning att framhålla,
att en minskning av antalet sysselsatta
inom jordbruket inte behöver betyda
en minskning av antalet boende inom
de berörda bygderna. Det gäller nämligen
att ta hand om den frigjorda arbetskraften
och placera den inom annan
sysselsättning. En minskning av
antalet jordbrukare och sysselsatta inom
jordbruket skulle därför inte behöva
betyda en avfolkning av landsbygden.
Tyvärr är emellertid verkligheten den,
att en minskning av antalet sysselsatta
inom jordbruket i de flesta fall medför
en sådan avfolkning. Det behöver
dock inte vara så. En aktiv lokaliseringspolitik
utgör den bästa garantien
mot en avfolkning av landsbygden.

Med intresse tog jag del av de tankegångar
som framfördes av inrikesminister
Rune Johansson vid näringsrådets
sammanträde i Mariestad den 3
december i fjol. Då gav statsrådet Johansson
uttryck för möjligheterna att
stimulera industrien att flytta till de
platser där arbetskraften finns i stället
för tvärtom. I ett sådant län som
Skaraborgs län, som har så betydande
arbetskraftsreserver, är det angeläget
att söka stimulera och underlätta möjligheterna
att skapa nya arbetstillfällen.
Det synes vara en klok och förnuftig
investering att satsa på landsbygden
genom att underlätta tillkomsten av nya
industrier. Med tanke på de problem

storstäderna medför kan det vara till
fördel, om staten genom fraktlindring
eller på annat sätt stöder den industri
som vill flytta till mindre städer och
orter.

När det gäller landsbygdens problem
spelar givetvis servicefrågorna en avgörande
roll. Det kan inte förnekas,
att man blir ganska bekymrad när
järnvägsmyndigheterna varslar om nya
järnvägsnedläggningar. Det görs visserligen
gällande att de av nedläggningar
berörda bygderna skall få god ersättning
för dessa i form av bra vägar.
Detta till trots kan inte en aldrig så
bra landsväg ersätta en järnvägslinje.

Bygderna som berörs av järnvägsnedläggningarna
utarmas. Jag tänker inte
bara på person- eller godstrafiken, utan
även på den försämrade postservice som
följer med en järnvägsnedläggning.

Bland de järnvägar som hotas av
nedläggning är järnvägen Tidaholm—
Vartofta och järnvägen Landeryd—Falköping.
Jag hoppas innerligt att de berörda
myndigheterna betänker sig noga
innan de vidtar en så drastisk åtgärd
som ett nedläggande innebär och att
man beaktar opinionen i bygderna.

Skulle jag få framställa ytterligare
några önskemål vore det att man så
fort som möjligt lät bredda hela västgötabanan,
så att linjen mellan Gårdsjö
och Göteborg fick normalspår. Statens
järnvägar har mycket att vinna på en
lika spårvidd och genom de möjligheter
detta innebär till alternativa transportmedel
för den väldiga godsmängd
som förflyttas mellan ost- och västkusten.

Låt mig, herr talman, till slut erinra
om den utredning som ännu inte är
helt slutförd beträffande Göta kanal.
Av det material som redovisats framgår
med all tydlighet, att en utbyggnad av
kanalen är samhällsekonomiskt lönsam.
Tillkomsten av en utbyggd västgötadel
av Göta kanal kommer att möjliggöra
ett effektivt utnyttjande av vätterbygdens
råvarutillgångar. Vidare kan man

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räkna med att kanalen kommer att
utnyttjas vida mer, om den blir utbyggd
och fördjupad. Det synes därför
angeläget att aktualisera frågan om
en utbyggnad av kanalen inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är tre små ting
som jag skulle vilja resonera om. Alla
tre liar berörts tidigare. Det första är
den trafikregel som kommer att ändras
vid övergång till högertrafik. Högertrafiken
har förebådats i statsverkspropositionen
och den har berörts även här
i dag. Somliga anser och har prisat regeringen
för att den gjort ett krafttag.
Det skulle vara riktigt gjort att besluta
utan att bry sig om vad människorna
tycker. Det anses ju alltid kraftfullt.

Herr Hansson i Skegrie tyckte att
centerpartiet haft för kort tid på sig
att fundera på saken. Han var upprörd
över att partiledarna tagit ställning
till frågan innan herr Hansson i Skegrie
hunnit med riktigt. Annars var det
väl centerpartiet som tog den längsta
tiden på sig. Jag trodde att man verkligen
hade fått tillfälle att diskutera frågan
i den gruppen.

Egentligen var det väl herr Hedlund
som avgjorde hela frågan. Jag kan inte
tänka mig annat än att regeringen och
de övriga partiledarna inte skulle ha
vågat gå in för att införa högertrafik,
om herr Hedlund varit ståndaktig och
verkat i — som det tycks -- herr Hanssons
i Skegrie anda. Då hade vänsterregeln
stått fast. Nog ligger en mycket
dryg del av skulden för att detta väldiga
krafttag tagits av regeringen hos
centerpartiet, inom vilket man ändå
tycks ha haft vissa betänkligheter.

För egen del anser jag att det aldrig
i vårt land har fattats ett beslut som gått
så rakt emot den vilja som medborgarna
direkt har uttalat. Man har frågat svenska
folket Ten folkomröstning och fått
svaret, att 85 procent anser att vi fortfarande
skall ha vänstertrafik. Det har

gått några år sedan dess, och man åberopar
nu att stämningen har svängt om,
men man är oändligt ängslig för att på
ett vederhäftigt sätt ge belägg för detta.
Man vill inte återigen ha en omröstning,
som kanske skulle visa att det fortfarande
är 85 procent av de röstande som vill
ha vänsterregeln kvar.

Vi kommer att debattera detta senare.
Jag tycker att beslutet är allvarligt
och visar ett förakt för den vanliga
människans förmåga att tycka någonting,
vilket är ganska upprörande. Jag
vill hoppas att regeringen, som jag vet
inte låter ändra sig, åtminstone tog litet
allvarligare på de meningar som framförs
från vänstermajoriteten. En vanlig
åsikt är att vi inte skall gå fram för
hastigt med denna fråga och att vi bör
vänta till dess att förhållandena blir
gynnsammare. Man skall också innan
man genomför förändringen ta hänsyn
till alla de kostnader som vållas av
olyckorna under omställningsperioden.
Vi skall alltså icke fatta ett beslut innan
hela dess räckvidd har beräknats.
Jag hoppas fortfarande — även om
hoppet är svagt — att regeringen skall
ta litet allvarligare än vad den hittills
tycks ha gjort på de propåer som
redan kommit fram i tidningarna.

En annan fråga som enligt min mening
berördes litet lättvindigt var de
handikappades problem, som togs upp
av herr Ohlin. Han sade att regeringspartiet
grovt har försummat de handikappade.
Man har inte haft något intresse
för dem. Han hävdade därefter
att folkpartiet visat ett alldeles speciellt
intresse för de handikappade.

Jag undrar hur herr Ohlin för ett
ögonblick kan vidhålla detta påstående.
Just nu startar vi med den försäkring
som har betytt så oändligt mycket för
de handikappade. De har fått en obligatorisk
socialförsäkring, i vilken varje
handikappad, varje människa med en
kronisk sjukdom har möjlighet att bli
sjukförsäkrad eller pensionsförsäkrad,
något som han tidigare kunde få en -

128

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dast mot mycket dryga avgifter. De handikappade
var över huvud taget glömda
i de tidigare försäkringarna. De har nu
fått ett skydd som inte kan skattas högt
nog.

Ännu underligare blir det när man ser
på det utomordentliga tjänstepensionsförslag
som herr Ohlin alltid påminner
om. Men kommer herr Ohlin inte
ihåg, att enligt det förslag som först
lades fram kunde de handikappade inte
få komma in i försäkringen på samma
grunder som andra? De kunde inte
komma in därför att förslaget byggde
på samma system som övriga frivilliga
försäkringar. Om de handikappade skulle
inträda i detta försäkringssystem
måste alltså övriga grupper belastas,
och det var inte meningen; man måste
då ta på sig mycket större kostnader
och det fick prövas enligt vilka grunder
man möjligen skulle kunna släppa
in kroniskt sjuka eller handikappade.

Det är förvånande att herr Ohlin
över huvud taget vågar beröra förhållandet
till de handikappade. Enligt min
mening har han gjort allt för att sabotera
det skydd de nu fått genom försäkringen.

Inte heller minns jag att man exempelvis
från folkpartihåll varit intresserad
av att öka medicinförmånerna. Det
är annars ett område där de handikappade
är mycket angelägna att få generösa
bestämmelser. Jag har kontakt med
de sockersjuka. De skulle vilja ha den
förmånen inom sjukförsäkringen, att de
fick kostnadsfria och riktiga insulinsprutor,
de skulle vilja ha testapparater
gratis, de skulle vilja ha in fotvård
som en förmån. Jag har aldrig hört att
folkpartiet har velat utvidga sjukförsäkringens
förmåner, så att sådana ting
skulle komma in.

Det är bättre att inte göra sig till de
handikappades riddare utan att tiga
och bättra sig i framtiden, när man har
ett så dåligt föregående som herr Ohlin
har i dessa frågor.

En annan fråga, för vilken man tycks

hysa stort intresse och kring vilken det
verkar att vara allmän uppslutning här
i dag, är familjepolitiken. Jag såg i en
kvällstidning att ett av de viktigaste
temata i dagens remissdebatt är familjepolitiken,
intresset för befolkningsfrågorna.
Ja, det var några yttranden om
dessa ting under förmiddagen. För den
som ständigt haft dessa frågor uppe är
det naturligtvis ytterst glädjande att
både högern och folkpartiet — och det
kom visst några ord från centerpartihåll
också — visar en familj evänlig inställning.

Vad jag inte hört i dag men däremot
sett i Expressen är att herr Ohlins parti
skulle varit villigt att höja barnbidraget
med 100 kronor. Det angavs emellertid
inte om man då skulle pruta på andra
förmåner eller om man vore beredd att
ta extra skattehöjningar eller om finansieringen
skulle ske på annat sätt. Självfallet
är varje förbättring för barnfamiljerna
tacknämlig, som det heter på
r.iksdagsspråk. Men jag undrar om inte
tiden är inne att, innan man beslutar
sig för att höja det ena eller andra bidraget,
göra den översyn av familjepolitiken
som riksdagen i höstas enhälligt
beslöt. Vi fattade ju då ett beslut
om att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om »utredning rörande frågorna
om samhällets ansvar för barnkostnaderna
och om särskilda åtgärder för att
förbättra barnfamiljernas ekonomiska
ställning samt rörande befolkningsfrågans
olika aspekter». Beslutet fattades
på grundval av två motioner — den ena
en fyrpartimotion i befolkningsfrågan,
den andra en socialdemokratisk motion
med inriktning på socialpolitiska förändringar
som skulle förbättra barnfamiljernas
ekonomi. Det rådde över
huvud taget inga delade meningar om
det beslut vi i utskottet kom fram till
och vilket sedan klubbfästes av båda
kamrarna.

Det intressanta var att man vid behandlingen
av förslagen både från högern,
folkpartiet, centerpartiet och det

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

socialdemokratiska partiet hävdade, att
här var inte det angelägnaste att driva
fram förmåner åt barnfamiljerna för att
öka nativiteten. Även om man var inställd
på och krävde mer långsiktiga
utredningar och analyser av befolkningsläget
menade man, att detta inte
borde vara det viktigaste syftet med
förändringen av barnfamiljernas standard.
Man var beredd att även om man
inte fann några vägar att öka nativiteten
ändå säga, att barnfamiljernas ekonomiska
förhållanden bör förbättras.
Detta tycker jag var en rejäl inställning
hos alla partier. Det rådde, som det
tycktes, inte några delade meningar om
värdet av att åstadkomma snabba förbättringar
för barnfamiljerna. Det är
naturligtvis främst den nya familjesituationen
för de gifta kvinnorna med
dubbelroll i hem och yrke, som i hög
grad bär drivit fram dagens intresse
för familjefrågorna, men det är självfallet
också arbetsmarknadens behov av
arbetskraft. Detta är så stort, att även
kvinnor med små barn kan behövas i
yrkesarbete för att vi skall kunna hålla
den standard som ingen är beredd att
pruta på.

I år träder en reform i kraft, som är
mycket väsentlig för barnfamiljerna.
Det är moderskapsförsäkringen som
mycket kraftigt förbättras. Det har också
tillsatts en familjeberedning för att
undersöka familjens servicefrågor. Man
har tydligen diskuterat frågor om daghem
och utlovat en proposition om ökat
statligt bistånd för daghem. I åttonde
huvudtiteln föreslås en utvidgning av
förskoleseminarierna. Representanter
för alla partier står bakom och bär drivit
på dessa reformer, som av olika skäl
inte har kunnat komma till stånd tidigare.
Man är glad att det ser ut att lossna
på den fronten.

Av dessa ting skulle man kunna dra
slutsatsen, att det är meningslöst att
tillsätta en ny familjeutredning. Men
om jag ser på de ändringar som sker
genom redan fattade beslut i fråga om

socialförsäkringen och genom förslag
som kan komma från skatteberedningen
och väsentligt påverka familjernas beskattning
och de förändringar beträffande
studiestödet som kan komma från
de utredningar som nu är tillsatta, så
undrar jag om det inte är nödvändigt
att göra en översyn av alla dessa bidrag
och bidragsformer för att se till, att de
verkligen ger det utbyte man önskar
för de människor som behöver dem
bäst. Man vill åstadkomma en ekonomisk
utjämning mellan barnlösa och
familjer med många barn. Man vill ha
eu utjämning mellan familjer som bär
två familjeförsörjare med förvärvsarbete
och sådana där det bara finns en.
Man vill ha en utjämning också mellan
de ensamstående föräldrarnas och deras
barns ekonomiska förhållanden och
de familjer där två föräldrar svarar för
barnen. Det är alltså ett ganska komplicerat
problem, och det är ganska olikt
det som man tidigare haft uppe när
man har resonerat om familjcfrågan.

Jag skall säga några ord också om den
väg man ständigt från borgerligt håll
anvisar, nämligen att via skatteavdrag,
d. v. s. ortsavdrag för barn, få en utjämning
i standard mellan olika familjer.
Den stora kostnaden i dag för
en familj med barn är att man måste
avdela en människa till vårdnaden av
barnen, att alltså den som vårdar sitt
barn inte samtidigt kan skaffa sig inkomster
av förvärvsarbete. När det blir
allt vanligare att en hustru har möjligheter
att skaffa sig inkomster, blir det
en fråga om inkomstbortfall då modern
blir bunden vid vården. Låt oss säga att
man inför ett skatteavdrag för barnfamiljer.
Om progressionen är hög innebär
det att skatteavdraget ger ett mycket
större ekonomiskt tillskott till familjen
om denna har det gott ställt än om den
liar små inkomster, och vissa familjer
får inte alls någon nytta av skatteavdraget.
Då blir alltså den moder som avstår
från förvärvsarbetet inte värderad efter
sin egen insats i hemmet, inte heller

130

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

efter den insats soin hon skulle ha
kunnat göra utanför hemmet —- hon
hade kanske haft möjlighet att få en god
inkomst om hon varit ute i förvärvsarbete
i stället för att vårda sitt bann.
Skatteavdraget ger henne alltså inte ersättning
efter hennes förmåga att vårda
barnen och inte efter den inkomst hon
avstår från, utan ett sådant system värderar
tydligen kvinnans insatser i stället
efter mannens förmåga att skaffa
inkomster. Jag kan inte ise att det är
riktigt att binda ersättningen för vårdnaden
av ett barn till mannens talanger
att skaffa inkomster. Skall ersättningen
bindas vid någonting bör den väl bindas
vid hustruns talanger, vid den ersättning
hon avstår från genom att vårda
sitt barn, eller också måste man säga
att alla som avstår från yrkesarbete
skall få en grundersättning som är lika
för alla.

Jag tror att högern om den så allvarligt
penetrerar familjefrågorna som
man tycks göra åtminstone ,i högerns
ungdomsförbund — där det råder rätt
olika uppfattningar om vilka vägar man
skall gå och där diskussionen tydligen
inte är färdig än — borde fundera på
om det är riktigt rätt mot kvinnorna att
de blir värderade efter vilka karlar de
har skaffat sig.

Det finns kanske andra vägar att ge
barnfamiljerna ett stöd och lämna
kvinnorna möjlighet att välja mellan
hemarbete och förvärvsarbete och skapa
större rättvisa mellan olika familjer
— full rättvisa kan väl aldrig skapas
genom reformer. Det finns skäl både att
göra undersökningar om de verkliga
kostnaderna för barnavården och att
studera de olika former för barnavård
som man kan tänka sig. Jag skulle också
vilja veta hur de förvärvsarbetande
kvinnorna i allmänhet klarar barnavår den.

Vilka kostnader och vilka bekymmer
vållar den dem och vilka former
för stöd kan ge dem det bästa utbytet,
ekonomiskt och i andra avseenden.
Och vilken form är bäst för barnen?

Det finns mycket att undersöka, mycket
att granska litet mera vetenskapligt. Jag
tror det är riktigt med de förändringar
som har skett i familjen att göra en
större undersökning, en allvarlig
översyn över alla de familjepolitiska
åtgärderna. Därför är jag inte beredd
att genast förorda att vi skall göra den
och den förändringen i dag genom ett
klubbslag. Vi bör ta litet tid på oss för
att samordna de olika familjepolitiska
åtgärderna.

Jag fick en tankeställare häromdagen
genom en diskussion i en studentklubb.
Det var ganska mycket folk som var
samlade för att diskutera abortfrågan.
Man krävde där helt fri rätt för kvinnor
att abortera. Det var inte en grupp
asociala ungdomar som satt där, det var
inga som lever litet hur som helst och
inte är beredda att ta ansvaret för sina
handlingar. Det var inte sådana som
man skulle kunna beteckna som folk
utan socialt ansvar utan det var människor
som känner det tryck som i dag
vilar på kvinnorna. Man räknar som
normalt för de gifta kvinnorna att de
skall ha ett förvärvsarbete och samtidigt
klara ett moderskap. Det var detta
dilemma som drev diskussionsdeltagarna
att kräva fri abort. Hur vi än ställer
oss till den lösningen kan vi inte komma
ifrån, att när en grupp unga människor
ställer ett sådant krav då är det allvarligt
nog. Man bör gå till botten med de
allvarliga orsakerna bakom ett sådant
ställningstagande.

Jag vill alltså hoppas, att de frågor vi
begärde utredning av i höstas verkligen
kommer att utredas. Regeringen har
tydligen inte samlat ihop sina intryck
av fjolårets familjepolitiska debatter
och inte beslutat om någon utredning.
Jag hoppas att den gör det snart och
att den inser att trettiotalet inte är likt
fyrtiotalet och femtiotalet inte är likt
sextiotalet. Det har skett en glidning,
och familjesituationen har förändrats.
Andra ekonomiska lagar verkar i dag,
och en helt annan verklighet möter de

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

unga människor som skall klara hem,
barn och förvärvsarbete.

Med detta hoppas jag att denna debatt
skall kunna ge ett ytterligare stöd åt den
familjevänliga politik som en tidning i
eftermiddag signalerade.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
var vänlig nog att tillmäta centerpartiet
en ganska avgörande roll i de
s. k. förhandlingarna om trafikomläggningen.
Fru Eriksson sade, att skulden
till denna förhandlingsuppgörelsc till
ganska stor del låg hos centerpartiet.
Om inte herr Hedlund accepterat och
fallit undan, hade ingenting blivit gjort,
sade fru Eriksson. Jag ber att få tacka
för det! Denna annars så starka regering,
denna gång förstärkt med högern
och folkpartiet, kunde inte klara denna
sak med mindre än att den fick även
herr Hedlunds stöd. Det rådde delade
meningar — det vet säkert fru Eriksson
— i centerpartiet, huruvida man
skulle kapitulera eller inte inför regeringen
och om man skulle kapitulera
utan egna krav eller inte.

Vårt första motbild var, att vi hade
ett »absolut krav på ökade vägupprustningar»
och på att man inte band finansieringen.
Men det förhandlingsbudet
förkastades ju helt. Nästa gång ändrade
centerpartiet det »absoluta kravet»
till att vi »förutsatte» kraftiga vägupprustningar.
Denna ändring var alltså
centerpartiets och herr Hedlunds s. k.
reträtt. Tillåt mig, fru Eriksson, att ha
den åsikten, att juristen herr Hedlund
visste vad han skrev; skillnaden mellan
att kräva en sak och att förutsätta eu
sak är väl ganska liten. Skall man föra
frågan till sin spets, är ju den som
förutsätter en sak även den som bestämmer
om förutsättningarna finns i
det aktuella läget. Men nu menar jag

inte att man skall driva frågan till sin
spets i detta fall.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har helt nyligen
gjorts underkunnig om att en riksdagsman
inte får kritisera vissa bestämda
konkreta utnämningar som regeringen
gjort, och eftersom jag vill vara en lojal
riksdagsman skall jag inte kritisera regeringens
utnämningar av landshövdingar.
Jag skall inskränka mig till att
påpeka att vi i Gävleborgs län brukar
säga, att länet är rött. Det tog sig uttryck
i att det socialdemokratiska partiet
vid det senaste kommunal- och
landstingsmannavalet erhöll 56 procent
av de avgivna rösterna, medan kommunisterna
erhöll 7 procent. 63 procent
hade sålunda klart och tydligt uttalat
sig för en politik i socialistisk riktning.

Valet fick till resultat att väljarna
lyfte ut samtliga tidigare valda högermän
ur landstinget och att regeringen
flyttade in högerledaren på slottet i
Gävle. Det är klart att sådana resultat
är litet märkliga, och det aktualiserar
naturligtvis enligt min mening frågan
om huruvida man inte bör välja landshövdingar
på liknande sätt som man
väljer landstingsmän. Hade så varit fallet
i Gävleborgs län, skulle resultatet
säkerligen ha blivit en aning annorlunda
än vad det nu blev. Detta har jag
velat säga endast i förbigående.

En sak som jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på är den strukturförändring,
som präglar vårt lands
näringsliv. Det är inte så, att jag skulle
ängslas över förändringar som nya tider
och nya seder kan kräva, utan så att
det privata och enskilda näringslivet
utgör den drivande kraften i dessa förändringar,
som i stort bestämmer över
industrilokalisering och därmed också
driver fram de stora befolkningsomflyttningarna.
Det är sålunda inte samhället,
inte samhällsintressena i stort som avgör
inriktningen av industrilokaliseringen.
Samhället kommer här i efterhand.

132

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det tvingas att med skattepengar betala
av det enskilda näringslivet framdrivna
befolkningsomflyttningar. De
s. k. rörlighetsstimulerande åtgärderna,
som man så varmt talar om, är enligt
min mening ingenting annat än krisåtgärder,
framtvingade av det enskilda
näringslivets ensidiga och av profitintressen
dikterade industrilokalisering.

Vi har begåvats med startbidrag, hyresbidrag,
flyttningsbidrag och vad nu
alla bidrag heter. Men de kan inte på
något sätt kompensera de arbetar- och
tjänstemannafamiljer, som på grund av
strukturförändringarna ställts arbetslösa
— friställda som det numera heter
— och som av vidriga ekonomiska
omständigheter tvingas flytta från sin
hemort, bryta med sin invanda miljö
och omplantera sig på främmande platser.

Jag är ingalunda främmande för att
sådana omflyttningar kan vara ofrånkomliga.
De skall dock vara betingade
av ett allmänt samhällsintresse och ingå
som ett led i en på lång sikt planmässig
riksplanering. Det finns ingenting
som säger att stockholmsregionen,
göteborgsregionen eller malmöregionen
samt några platser i Mellansverige skall
favoriseras när det gäller industrilokalisering.
Norrlandslänens problem med
kronisk arbetslöshet i Norrbotten och
Jämtland samt omfattande säsongarbetslöshet
i övriga län har hittills fått utgöra
en »mjölkko» när det gällt att tillgodose
arbetskraftsbehovet i södra Sverige.
Vi möter här i norrlandslänen en
rad problem. Det gäller kostnader för
yrkesutbildning och annan utbildning.
Vi får alltså svara för kostnaderna för
utbildning av arbetskraften, och när utbildningen
är klar tvingas arbetskraften
av olika omständigheter att flytta
till södra Sverige, där man tar vara
på den av Norrland utbildade arbetskraften.

Det är nu min förhoppning, herr talman,
att samhällsintressena skall få sin
givna första plats när det gäller indu -

strilokaliseringen och att inte enbart,
som hittills varit fallet, enskilda krassa
ekonomiska intressen skall få bestämma
i denna viktiga fråga utan att folkets
väl verkligen skall gå före storfinansens
och enskilda spekulanters intressen.
Detta kan endast ske genom en
riksplanering och en aktiv produktionspolitik
med hela landet som bas och
inte som nu med endast några utvalda
områden, som av tillfälligheter och enskild
spekulation blivit ett slags magnet,
till vilken norrlandslänens befolkning
med eller mot sin vilja skall
tvingas flytta.

Detta spörsmål aktualiserar en annan
fråga, nämligen hur samhället skall få
insyn och bestämmanderätt i främst
de s. k. stora företagen med exempelvis
över 500 anställda. Dessa industrigiganter,
om uttrycket tillåtes, har genom
sin storlek ett enormt och avgörande
inflytande över i vissa fall hela
landskap. Koncernen eller bolaget bestämmer
över sysselsättning, avgör om
fabrikerna skall hållas i gång eller inte
och om produktionskapaciteten skall
utnyttjas helt eller bara till 75 eller 80
procent. Sådana överenskommelser bär
helt nyligen träffats av de svenska cellulosaproducenterna
— enligt uppgift
för att hålla priserna intakta.

Beslut av det slaget innebär att produktionsapparaten
inte skall utnyttjas
hundraprocentigt. Anställda avskedas
eller också stoppas nyanställningar.
Man frågar sig om detta kan vara riktigt
i ett samhälle, som vill kalla sig
demokratiskt. Ett fåtal människor har
här avgörandet i sin hand. Samhällets
intressen frågar man i detta fall inte
efter, ännu mindre de anställdas. Storföretagens
långsiktiga rationaliseringsplaner
och produktionsplaner betraktas
av dessa företag som interna angelägenheter.
När en fabrik skall läggas ned
kommer det kanske i bästa fall först
några månader före nedläggandet till
de anställdas och samhällets kännedom.
Ett flertal exempel på dylikt förfaran -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de kan anföras. I den situationen ropar
man på samhällets ingripande. Samhället
skall svara för att den lediga arbetskraften
får nya anställningar och
för alla de följdproblem som uppstår
på orten i fråga. Bolaget och aktieägarna
har inte längre något ansvar.

Denna tingens ordning måste brytas.
Samhället måste nu på allvar kräva avgörande
inflytande på det ekonomisktpolitiska
skeendet i vårt land. Man måste
kräva bestämmanderätt i de stora
företagen, vilket är en förutsättning för
att kunna åstadkomma en planmässig
rikslokalisering och en aktiv produktionspolitik.
Alla medborgare kan därigenom
tillförsäkras verklig trygghet i
sina anställningar, trygghet för sin
framtid, för sin familj och sina barn.
Samhället måste sluta med sin förvisningspolitik
och tvångsförflyttningar av
norrlandslänens invånare. Samhället
måste få blomstra i sin helhet och inte
bara i fråga om några få utvalda områden
i landets södra delar. Vi har i
de flesta norrlandslänen sådana problem
att brottas med. Jag kan för min
del inte finna att regeringen givit några
signaler som ger oss anledning att
tro, att den hittillsvarande tendensen
skall kunna brytas.

Herr talman! Jag vill därför fästa
uppmärksamheten just på dessa frågor
och uttala förhoppningen, att regeringen
ägnar dem tillbörlig uppmärksamhet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
ansåg att herr Ohlin på ett oriktigt
sätt behandlat frågorna kring de handikappades
problem. Fru Eriksson tyckte
att herr Ohlin på något sätt hade sökt
komma fram till att folkpartiet hade anledning
slå sig för sitt bröst och säga
att det hade gjort stora insatser för de
handikappade. Om jag emellertid fattar
herr Ohlin rätt, ansåg han att det fortfarande
fanns många angelägna olösta
frågor på detta område. Han tog bl. a.

upp rehabiliteringsfrågorna och nämnde
bl. a. att man i det fallet alltjämt
saknade personal både vad gällde sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Vi har
väl när det gäller de handikappade
fortfarande många frågor som vi i samförstånd
måste lösa i detta sammanhang.

När det sedan gäller invalidpensioneringen
kunde man av fru Erikssons anförande
nästan få intrycket att folkpartiet
skulle ha saboterat behandlingen
av denna fråga. Men om fru Eriksson
minns rätt kom av någon anledning utredningen
beträffande invalidpensioneringen
inte till stånd och från folkpartihåll
begärdes att den skulle påskyndas.
Jag tror därför inte att fru
Eriksson har något direkt att göra anmärkning
mot i det fallet.

Det brukar vara så att vi från folkpartiet
lägger fram en hel del motioner
som avslås men vilkas innehåll vi sedan
får se i direktiv för utredningar
och i propositioner. Så är fallet beträffande
familjepolitiken, som fru Eriksson
nu bl. a. tog upp. Vi har väl minst
tre gånger haft uppe frågan om värderingen
av den hemarbetande hustruns
arbete, där vi menar att man borde
söka komma fram till vissa normer för
inplacering i socialförsäkringssystemet
etc. Vårt förslag på den punkten avslogs
senast under vårriksdagen i fjol
och man raljerade mycket med vårt
förslag och ansåg det orealistiskt. Dess
bättre har det ingått i direktiven för
den nu sittande familjeberedningen.

Vi har vidare från folkpartihåll en
fråga som bär varit uppe år efter år.
Den gäller beskattningsreglerna för ensamstående
föräldrar. Vårt förslag här
avslogs vid vårriksdagen men återkom
i en proposition vid höstriksdagen, då
vi i alla fall fick vara med om att besluta
om skattelindring just för dessa
människor.

Man kan säga att opposition lönar sig.
Det ser man också när man nu går igenom
.statsverkspropositionen undan för
undan. Där kommer en hel del av det,

134

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som har tagits upp från folkpartihåll,
igen i form av förslag om utbyggnad
på olika områden. Jag tänker bl. a. på
ökad utbildning av förskollärare, sjuksköterskor,
vårdpersonal i övrigt och
hemvårdarinnor samt mycket annat som
jag ej här skulle kunna redovisa.

En fråga, som vi för två år sedan
debatterade ganska hetsigt här i kammaren
gällde ett flickhem, nämligen
skol- och yrkeshemmet i Vänersborg,
som är mycket dåligt och ligger mycket
illa till. Det behövde nya lokaler.
Mot utredningens och mot medicinalstyrelsens
rekommendationer föreslog
departementschefen att hemmet skulle
förläggas till Laxå. Det förekom här i
riksdagen en mycket stor debatt om
denna sak i båda kamrarna, som stannade
vid olika beslut. Många ansåg att
Laxå inte var rätta platsen, under det
att departementschefen och de, som
stödde honom i debatten, ansåg att hemmet
borde ligga i Laxå framför allt av
den anledningen att man där snabbt
skulle kunna få till stånd ett hem och
att denna fråga var av mycket hög angelägenhetsgrad.

Hur ser det ut i dag? Ja, såvitt jag
vet är inte ens tomtfrågan löst i Laxå
för detta hems utbyggnad. Den första
tomt som anvisades i Laxå var helt oanvändbar.
Marken kunde inte bära en
byggnad, varför man fick söka ny
mark. Nu undrar man vad det var för
intressen som låg bakom den ståndpunkt
som intogs av dem som röstade
för departementschefens förslag, när
sakliga skäl talade för att det vore bättre
att förlägga hemmet till annan plats,
där man hade närmare till såväl psykiatrisk
expertis som kroppsläkarexpertis,
vilka så väl behövs för behandlingen
av dessa ungdomar. Jag frågar alltjämt
om Laxå är den lämpligaste platsen.
Det allvarligaste är att bygget ännu
inte ens bär kommit i gång. Jag trodde
att man hade börjat bygga, men det har
man tyvärr inte gjort.

Det har tidigare i dag talats om de

köer som fortfarande finns i samhället
och om svårigheten att avskaffa dem på
grund av bristen på arbetskraft. På så
gott som alla områden — sjukvården,
åldringsvården, rättsvården — blir det
en avvägningsfråga. Man får undersöka
var det är mest angeläget att få arbetskraft
och sedan se till att utbildningen
av personal för dessa områden ökas i
tillräcklig grad och att löner och andra
förmåner blir sådana att man verkligen
får folk att söka sig dit och stanna kvar
där.

Som fru Eriksson i Stockholm nämnde
har vi fått en förbättrad invalidpensionering.
Man räknar med att de partiellt
handikappade skall kunna få en
halv eller en tredjedels invalidpension,
och efter rehabilitering komma ut i arbete
igen i såväl vanlig som halvskyddad
eller skyddad sysselsättning. Det besvärliga
problemet i samband med utplaceringen
av människor, som inte har full
arbetskapacitet, är naturligtvis hur det
skall ordnas lönemässigt för dem. Man
kan tänka sig halvtidsarbete eller annat
deltidsarbete, men i vissa fall kanske de
inte kan komma upp i den arbetstakt
som krävs på arbetsplatsen. I avtalen
finns vissa paragrafer som kanske gör
det möjligt att sätta avpassade löner i
sådana fall, men det blir ändå efter vad
jag kan förstå en utomordentligt svår
fråga. Hur mycket rehabilitering vi än
sätter in, kommer det alltid att finnas
en hel del invalidiserade som aldrig
kommer upp i full arbetskapacitet. Rationaliseringar
och automatiseringar
ställer också ökade krav på de anställda,
vilket gör att fler och fler ställs utanför
möjligheten att få arbete. De som är
allra svårast att placera på arbetsplatserna
är i allmänhet de nervösa, de alkoholskadade
och de utstraffade.

Som väl är har arbetsmarknadens parter
ställt sig mycket välvilliga till försöken
att återanpassa dessa människor
i arbete. LO:s och Arbetsgivareföreningens
intentioner slår emellertid inte alltid
igenom ute på arbetsplatserna så att

Tisdagen den 22 januari 19G3 em.

Nr 3

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man där får den välvilliga inställning till
dessa människors problem som så väl
behövs.

Detta kommer också att kräva oerhört
mycket av arbetsvärden inom arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingarna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
begärt att till arbetsvärden få 105 nya
tjänster, men man får endast omkring
hälften. År detta riktigt? Vi vet ju hur
mycket arbete som krävs för att få ut
dessa människor i aktiv sysselsättning
igen och att såväl nykterhetsvårdsutredningen
som eftervårdsutredningen vädjar
till arbetsvärden i detta sammanhang.
Den viktigaste frågan i eftervården
är ju att få ut människor i arbete.

Ett annat problem som är utomordentligt
viktigt är bostäderna. Det är framför
allt kommunerna som bär ansvaret
för de handikappades bostadsförsörjning.
Man kan också räkna med att staten
på olika sätt kommer att ge bidrag
både när det gäller att anordna inackorderingshem
och bostäder för dessa handikappade
människor.

Ungdomsvårdsfrågorna är ett stort
problem i detta ständigt sig förändrande
samhälle, och de växer undan för undan.
Det var intressant att ta del av dr
Takmans utredning beträffande asociala
kvinnliga ungdomar. Han visar att
den psykiatriska, sociologiska och kriminologiska
forskningen och alkoholforskningen
på detta område sättes in
framför allt på problem som rör den
manliga asociala ungdomen. För de unga
flickorna är emellertid problemen ofta
svårare, och asocialiteten har där också
starkare återverkningar vid familjebildning
på det unga släktets fostran
o. s. v. Dr Takman menar att det krävs
ytterligare forskning just när det gäller
de unga asociala flickorna, och det behövs
medel för denna. Detta anser jag
vara alldeles riktigt.

När det gäller ungdomsvårdsskolorna
har departementschefen framhållit att
det nu inte finns några väntelistor. Det
förvånade mig. Vid vissa tillfällen är det

kanske så att endast en eller två står på
listan, men ofta är det nog flera som
väntar på att få komma in på ungdomsvårdsskola.
Vad som framförallt måste
förbättras är vårdens kvalitet. Personalproblemet
är här brännande. Tyvärr
har behövlig personalförstärkning ej
föreslagits. Vidare har man inte kunnat
bygga ut skolorna så att klientelet kan
differentieras på rätt sätt, utan mycket
återstår.

Vidare tycker jag att det är dålig ekonomi
att över huvud taget dra in på
bokhållaretjänster vid dessa skolor, när
de växer i så hög takt. Man inrättar
verkstäder vid dem, de skall ha in offerter,
produkterna skall försäljas o. s. v.
Just här behövs bokföringskunnig personal.
I realiteten är det faktiskt så att
rektorer och assistenter, som skall ägna
sig åt behandlingen av de unga, ofta
får syssla med bokföringsarbete därför
att de inte fått kvalificerat folk härför.

Under senare år har vi kunnat glädja
oss åt att de s. k. kvinnofrågorna fallit
framåt genom att vi bl. a. har ratificerat
likalönskonventionen. Men en sak är att
vi har ratificerat konventionen — vi har
alltså på papperet förklarat att vi skall
genomföra principen om lika lön. En annan
sak är att det återstår en hel del att
göra när det gäller statliga tjänster. Jag
tänker framför allt på inplaceringen av
de kvinnliga låglönetjänsterna i löneplanen.

Fru Eriksson i Stockholm var inne
på familjefrågorna. Det gällde beskattningen
-— framför allt barnavdragen.
Jag skall inte gå in på detta spörsmål,
men jag tror att vi beträffande familjebeskattningen
och familjefrågorna över
huvud taget måste radikalt tänka om,
helt enkelt därför att familjens situation
i sin helhet är så förändrad och vi fortfarande
dras med en hel del konventionella
synpunkter. Vårt skattesystem var
från början i grunden byggt på en enda
försörjare av familjen, och sedan har
man lappat på undan för undan på ett
sätt som inte är tillfredsställande. Vi

136

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer aldrig att få en rättvis och riktig
lösning av familjebeskattningen. Folkpartiet
begär i alla fall tills vidare förhöjt
förvärvsavdrag. Vad vi också begär
är att man skall kunna ha möjlighet att
välja mellan särbeskattning och sambeskattning
av familjen.

Målsättningen för familjepolitiken är
inte på något sätt klar. Vi tänker och
tycker väldigt mycket i fråga om hur det
skall vara; om mamman skall förvärvsarbeta
eller inte; hur detta inverkar på
det ena eller det andra. Vår bedömning
har nog i stor utsträckning sin grund i
våra egna upplevelser under uppväxttiden,
men sedan dess har ju allt förändrats
så avsevärt. Vi måste inse att vi
måste vidta helt andra åtgärder när det
gäller familjen. Här föreligger också
brist på forskning, och vi begär i en
motion just en social utredning beträffande
olika familjetyper, de negativa
och positiva sidorna av yrkesarbete och
vad som kan göras för att öka valfriheten
för kvinnan i familjen. Hela frågan
om familjens situation är för närvarande
i blickpunkten. Vi ser i pressen att den
är under ständig debatt. Det är framför
allt frågan om barnavården som uppmärksammas.
Man tar upp fördelar och
nackdelar och diskuterar hur man skall
kunna ordna barnavården över huvud
taget.

Beträffande småbarnsvården talar
barnpsykiaterna ofta om att barnet bör
ha möjlighet att hela tiden ha en enda
vårdare. Vården av barn under skolåldern
och framför allt under treårsåldern
måste då ställa sig mycket dyrbar.
Därför anser jag att vi bör noggrant utreda
om vi inte skulle kunna gå in för
vårdbidrag, som skulle utgå oavsett om
modern arbetar i förvärvslivet eller
hemma — alltså en motsvarighet till de
kostnader man räknar med för daghem
o. d. Härigenom skulle modern få möjlighet
att antingen anställa någon för
barnens vård eller stanna hemma och
själv sköta dem. Ankomsten av ett barn
blir ju ekonomiskt kännbar för famil -

jen genom att modern kanske måste sluta
sitt arbete för att stanna hemma och
sköta barnet. Om ett vårdbidrag av detta
slag infördes skulle modern få lättare
att stanna hemma om hon så önskar.

Sedan kan vi överväga om daghemsvården
skall betalas avgiftsvägen i stället
för att i så stor utsträckning subventioneras
som f. n. är förhållandet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt yttrande blev felaktigt
refererat. Vad jag angrep folkpartiledaren
för var att han så bestämt hävdade
att regeringspartiet inte brytt sig
om de handikappade. Jag pekade på att
den största reform som hittills gjorts
för de handikappade är de socialförsäkringar,
som ger dem samma ställning
som andra människor. Jag påvisade att
det alternativ i form av en pensionsförsäkring,
som lades fram från folkpartihåll,
inte gav möjlighet för människor,
som inte hade friskbetyg, att få de fulla
förmånerna. Detta borde man komma
ihåg när man vill påstå att man alltid
har lagt fram de bästa förslagen när det
gäller de handikappade eller sjuka människorna.

Vad beträffar värderingen av hemarbetet
bär jag vid alla tillfällen, tror
jag, framhållit att det inte var så viktigt
att göra en sådan undersökning för
att man skulle kunna höja sjukförsäkringsförmåner
m. m. Jag anser fortfarande
att det inte är av så stort intresse
för mödrarna att veta hur hemarbetet
värderas. Låt det vara en privatsak!
Hemarbetet kan både gifta och
ogifta, både barnlösa och de som har
barn utföra. Vad som är det väsentliga
är vården av barnen, och jag är glad
att jag nu för första gången fått medhåll
på den punkten för de linjer som
jag vid många tillfällen bär talat för,
nämligen att vården om barnen är vad
samhället bör intressera sig för. Man
bör göra det möjligt för kvinnorna att
själva avgöra vilken form av vård de

Tisdagen den 22 januari 19(53 em.

Nr 3

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vill att barnen skall få, om de vill ha
hand om vården själva eller om de vill
ha någon annan som sköter barnen. Det
ligger i samhällets intresse att den saken
ordnas.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! När vi kommer till
riksdagen på våren har vi bland all
annan litteratur som ligger i våra bänkar
också Statistisk årsbok för Sverige
för föregående år. De många siffrorna
i tabellerna där innehåller en hel del
intressanta uppgifter. Man kan sålunda
konstatera att brottsligheten i vårt land
alltmer förskjutes till lägre åldersgrupper.
För personer, som fällts till ansvar
i första instans, redovisas för 1961
i gruppen 15—17 år över 2 000 ungdomar
eller 544 per 100 000 invånare i
denna grupp, vilket är mer än fyra
gånger så mycket som 1955. Ett allmänt
erkänt förhållande är att flertalet ungdomsbrottslingar
kommer från splittrade
hem, och det finns tyvärr gott om
sådana. Av Statistisk årsbok framgår
att skilsmässornas antal under hela
1950-talet har varit över 8 000 per år.
För 1961 redovisas 8 590.

Man undrar många gånger om vårt
land kan räknas som ett kulturland
och som ett kristet land, när man läser
om t. ex. raggarnas framfart. Ibland är
det fråga om s. k. köttjakt som medför
att unga, mycket unga flickor utnyttjas
och kanske får både fysiska och
psykiska men för livet som resultat av
ett brott mot sjätte budet av det mest
avskyvärda slag. En annan gång är det
försvarslösa åldringar som rått slås
ned på gatan av ungdomar, vilka måste
ha mycket liten känsla för humanitet
och människovärde. En tredje gång får
förstörelselustan fritt utlopp som t. ex.
på Lovö kyrkogård i julhelgen. Även
om det den gången som ofta annars
skedde under rusets inverkan, vilket i
och för sig är oerhört tragiskt, visar
det dels fullkomlig brist på respekt för

heliga ting, dels en skrämmande brist
på hänsyn.

Jag är väl medveten om att det inte
är så stor del av vår ungdom som bär
sig så upprörande illa åt. Nej, flertalet
ungdomar är utan tvivel mycket skötsamma,
men det är å andra sidan ett
mycket allvarligt problem och en tendens
som man måste se upp med. För
övrigt borde missförhållanden av det
här slaget över huvud taget inte behöva
förekomma eller tolereras i ett rättssamhälle
som vårt.

Jag skall inte här så mycket beröra
olika förslag om att genom tillsyn och
rättsliga åtgärder klara upp missförhållandena.
Jag vill bara helt allmänt
säga att jag anser att det skulle behövas
betydligt kraftigare åtgärder från
samhällets sida med större möjligheter
för olika samhällsorgan att ingripa på
så tidigt stadium som möjligt.

Jag tror inte man får dra sig för att
vid behov inskränka på den minderåriga
ungdomens frihet genom att t. ex.
införa utegångsförbud och liknande åtgärder.
Socialstyrelsen lade i höstas
fram ett förslag, den s. k. raggarlagen,
om ändrad lydelse av 33 § barnavårdslagen,
som innebar att polisen under
vissa omständigheter kunde ta hand
om ungdomar under 18 år och överlämna
dem till föräldrar eller annan
fostrare. Åtgärden skulle också anmälas
för barnavårdsnämnden. Jag tror
att det vore mycket värdefullt, om den
föreslagna lagändringen genomfördes.
Tyvärr kan jag dock inte av propositionsförteckningen
finna att man avser
att lägga fram en proposition om
sådan lagändring. Polisen skulle behöva
större möjligheter än nu att ingripa.
Nu står den ofta maktlös och kan
inte ingripa i preventivt syfte trots att
det skulle vara önskvärt.

Även om man inte statistiskt kan bevisa
det, så är det val ändå alldeles
uppenbart att de mycket allvarliga
tendenser, som jag nyss skildrat, har
ett direkt samband med den ökande

138

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

normlösheten som i sin tur hänger samman
med avkristningen i vårt samhälle.
Man tycker att det mot den bakgrunden
skulle vara den naturligaste sak i
världen att alla ansvariga krafter, oberoende
av personligt engagemang inom
de kristna leden, hjälptes åt för att få
en så god kristen fostran av vår ungdom
som möjligt. Av allt att döma är
en mycket stor del av svenska folket
positivt inställd till kyrka och kristen
tro. Bara 0,4 procent har utträtt ur
svenska kyrkan, sedan möjlighet härtill
öppnades 1952. 86 procent av all
ungdom konfirmeras. Opinionsundersökningar
1955, 1956 och 1961 anger
att en stor majoritet av vårt folk visar
en positiv attityd gentemot kristendomen.
Det är t. ex. bara 6 procent
som säger att det inte finns någon Gud.
64 av hundra lyssnar på radiogudstjänst
minst en gång i månaden. Cirka
30 procent besöker kyrka eller frikyrka
under samma tid. Ja, all statistik och
all erfarenhet visar att de som är direkta
motståndare till kristen tro utgör
en mycket liten minoritet. Men det är
en högljudd minoritet.

Hur skall man då kunna påverka vår
ungdom i positiv riktning? Kyrka och
frikyrka har självfallet ett stort ansvar
och också stora möjligheter. Stora
ungdomsskaror samlas också inom kyrka
och frikyrka till ungdomsarbete av
öppen eller sluten karaktär. Och den
ungdomen är det sannerligen inga problem
med.

Hemmen har givetvis det största ansvaret
och också de största förutsättningarna
att ge en god fostran och karaktärsdaning.
Men statsmakterna och
samhällsarbetare av skilda slag har
också stora möjligheter. Sveriges Radio
och TV har utomordentligt stora
förutsättningar att påverka vårt folk
och inte minst ungdomen. Programledningen
har dels möjlighet att sålla ut
program, som kan verka negativt i
fostrande avseende på vår ungdom,
dels möjlighet att ge tillräckligt utrym -

me för kristna program som gudstjänster
och i andra former. Det tycks för
övrigt ligga helt i linje med lyssnarnas
önskemål. Lyssnarfrekvensen för kristna
programinslag har ju visat sig vara
mycket stor. Det borde ge anledning
till ökad sändningstid för program med
kristet innehåll.

Med hänsyn till de olika önskemål
som kommer förstår jag att det inte är
lätt för programledningen att sålla programmen,
men jag tror att det skulle
gå att ta hort åtskilligt. Jag ser själv
inte så mycket på TV, men i går på
eftermiddagen råkade jag titta. Då visades
revyn Gröna hund. Jag tyckte för
min del att den gav en ovanligt osmaklig
karikatyr av den svenska kyrkan
och dess präster och av MRA. Om jag
hade suttit med i programledningen,
hade jag utan tvivel sållat bort hela revyn
eller i varje fall vissa delar därav.
Jag skulle också ha sållat bort sådana
programinslag som det framträdande
av fru Michanek, där hon framför sin
uppfattning om fullständig sexuell frigörelse.
Hon förstår säkert inte vilken
skada hon gör genom att framföra sin
säregna uppfattning offentligt.

Varför inte, som motvikt mot raggarmentaliteten
och översexualiseringen i
tiden, låta sund och frisk ungdom mer
än nu få visa vad de sysslar med under
sin fritid, i studiecirkeln, ungdomsgruppen
eller på scoutläger. Det finns stora
variationsmöjligheter för sådana programinslag
av både kristen, allmänt ideell
och profan karaktär.

Samhällets viktigaste insats är självfallet
på skolans område, där lärarna har
stora förutsättningar att bidraga till en
god fostran. Framför allt har kristendomslärarna
en viktig uppgift när det
gäller att ge kunskap om kristna normer
och kristet livsmönster som ju ändå
präglar vårt västerländska samhällsliv
trots all sekularisering. Man har anledning
att vara tacksam för att kristendomsundervisningen
i grundskolan genom
riksdagsbeslutet i fjol i stort sett

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fick tillfredsställande timantal och innehåll,
om man bortser från de yrkesbetonade
linjerna av 9:e klassen. I det fallet
var det ytterst beklagligt att inte
9y-eleverna blev jämställda med övriga.

Hur kommer det nu att gå i gymnasiet?
Är ryktena om att man ämnar föreslå
en väsentlig nedskärning av ämnet
sanna? Skall än en gång negativisterna,
som representerar en liten minoritet av
vårt folk, få dominera? Jag hoppas att
ryktena inte överensstämmer med verkligheten.
Det kan inte vara rimligt att
undanhålla eleverna i framtidens gymnasium
en så viktig fostran och en så
väsentlig del av nutidsorienteringen som
kristendomsundervisningen förmedlar.
Och det gäller i minst lika hög grad för
fackgymnasierna.

I förra årets riksdagsbeslut behandlades
också frågan om morgonsamlingarna
i grundskolan. Beslutet innebar bl. a.
att det inte föreligger något hinder att
ordna morgonsamling i traditionell
form av morgonandakt. Samtidigt gavs
ökade möjligheter till befrielse för dem
som av samvetsskäl ej önskade deltaga.
Personligen har jag svårt att förstå att
den möjligheten skall behöva utnyttjas
i nämnvärd utsträckning. Ingen kan väl
ändå taga skada av att deltaga i en morgonandakt.
Men, som sagt, möjlighet till
befrielse finns.

Det borde vara självklart att rektorer
och lärare, med tanke på ungdomens positiva
fostran, utnyttjade möjligheterna
att genom morgonandakt ge eleverna
inte bara avkoppling och inre samling
utan också trygghet. Morgonandakten
får naturligtvis inte bli slentrianmässig
och ointressant. Omväxling kan åstadkommas
bl. a. genom medverkan av elever
eller av präster och andra aktiva
inom kyrka och frikyrka. En Sifo-undersökning
i fjol gav en god vägledning
för att morgonsamlingen i stor utsträckning
bör genomföras som morgonandakt.
På en fråga, hur man ville ha det,
svarade 89 procent att man skulle ha
bön och psalmsång eller endera, och

inte mindre än 91 procent av gruppen
ungdom mellan 15 och 19 år önskade ha
morgonsamlingen så ordnad.

Det är med stor förvåning man erfar
att vissa skoldirektörer och rektorer
tycks anse att det är mot riksdagsbeslutets
anda att ha morgonsamling med
andaktsmoinent — de knäppta händerna,
psalmsången och nämnandet av Guds
namn. Även om inga formliga förbud
meddelas, har uppenbarligen på grund
av de missförstånd och den förvirring,
som förra årets riksdagsbeslut tydligen
åstadkommit på detta område, morgonandakten
upphört på flera håll. Detta är
verkligen ytterst beklagligt. Det förefaller
som om man —• medvetet eller
inte —- gjort en sammanblandning av
bestämmelserna för kristendomsundervisningen
och bestämmelserna för morgonsamlingen.
Kristendomsundervisningen
skall vara objektiv, men den är
samtidigt obligatorisk. Bestämmelserna
om befrielse från morgonsamling ger i
sig själva en god anvisning. Det måste
göras klart för alla som berörs av frågan
att det är i enlighet med riksdagsbeslutets
anda och därtill motsvarar önskemålet
hos 85—90 procent av vårt folk att
ordna morgonsamlingar med kristet inslag.

Att dana ungdomen är att dana framtiden.
För vår ungdoms skull och för
vårt folks framtid vill jag, herr talman,
hoppas att möjligheterna till kristen
fostran i våra skolor inte ytterligare
kommer att försämras och att de så långt
det är möjligt utnyttjas av alla lärarkategorier.

Vidare vill jag, herr talman, med några
få ord beröra jordbrukets aktuella
problem — det har redan talats en hel
del om dem tidigare i denna debatt.

Enligt dagens tidningar har en expertgrupp
lagt fram siffror även beträffande
jordbruksdriften under år 1961, siffror
som otvetydigt visar att samma tendens
som tidigare fortfarande består,
d. v. s. att det för jordbrukets del finns
en mycket stor eftersläpning i inkomst -

140 Nr 3 Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

avseende. Talare i denna debatt har ifrågasatt,
om siffrorna är riktiga, men det
är i så fall ett dåligt betyg åt bl. a. professor
Hjelm vid lantbrukshögskolan och
avdelningschef Lindberger i finansdepartementet,
vilka båda suttit med i expertgruppen.

Siffrorna är utan tvivel riktiga till sin
storleksordning — man kan självfallet
inte räkna med decimaler. Det föreligger
en avsevärd eftersläpning för jordbrukarna;
inkomstklyftan i förhållande
till andra grupper har mer än fördubblats
sedan avtalet slöts.

Expertgruppen redovisar också en
mycket stor spridning i fråga om resultaten.
Det är väl känt här i riksdagen
att det inom olika områden av vårt land
föreligger en stark spridning av detta
slag. I Mellansverige är eftersläpningen
mer markant än på något annat område.

Jag vill, herr talman, uttala en förhoppning
om dels att regeringen efter
förhandlingar med jordbrukets förhand -

lingsdelegation skall framlägga förslag
som gör det möjligt att utjämna inkomstklyftan
mellan jordbrukarna och övriga
grupper och därmed uppfylla det löfte
som en gång givits jordbrukarna, dels att
man skall försöka utforma förslaget på
ett sådant sätt att det samtidigt kan så
långt som möjligt ske en utjämning av
inkomstförhållandena för jordbruket
mellan olika delar av vårt land. Det mellansvenska
jordbruket måste beredas
möjlighet till en både rättvis och nödvändig
inkomstförstärkning.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
andre vice talmannens förslag att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
morgondagens plenum kl. 10.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.20 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63

312075