Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

t&ryk?

ma feg

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1960

2—10 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 februari Sid.

Svar på frågor av:

herr Persson i Appuna i anledning av det beslutade nedläggandet

av läderfabriken i Valdemarsvik.......................... 3

fru Torbrink ang. statstjänstemannens tjänsteresor............ 6

fru Eriksson i Stockholm ang. den begärda utredningen om ersättande
av 1885 års lösdrivarlag med modernare lagbestämmelser 7

Svar på interpellation av herr Hedin i anledning av ifrågasatt utsträckning
av de danska och norska fiskegränserna............ 8

Interpellationer av:

herr Antonsson ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade
barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning
.......................................... 12

herr Björkman ang. beskattningen av traktamenten............ 15

fru Svensson ang. vården av vanföra och psykiskt efterblivna barn 15
herr Johansson i Stockholm i anledning av prishöjningar i samband
med införandet av den allmänna varuskatten.......... 16

Fredagen den 5 februari

Svar på fråga av herr Nihlfors i anledning av inträffat dödsfall i
bäddmöbel ............................................ 19

Interpellationer av:

herr Onsjö ang. kravet på koncentration i processförfarandet, m. m. 22
herr Eriksson i Bäckmora ang. beskattningen av inkomst av skog
i vissa fall............................................ 23

Tisdagen den 9 februari

Svar på interpellationer av:

herr Staxäng ang. utnyttjande av den planerade militära helikopterbasen
i Skredsvik för sjuktransporter in. m............... 25

fröken Bergegren ang. jordbruksstödets inverkan på råvarukostnaderna
för den svenska livsmedelsindustriens exportprodukter.. 27

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 3

Nr 3

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Elmwall ang. undersökning av medel och metoder i kampen

mot cancersjukdomarna................................ 31

fru Renström-Ingenäs ang. ersättning från allmän sjukkassa för
utom riket åtnjuten sjukvård............................ 32

Onsdagen den 10 februari

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. vänstertrafikens inverkan på olycksfallsfre kvensen

............................................ 33

fru Sandström ang. förseningarna vid behandling av tillståndsären den

för charterflyg .................................... 35

Bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap m. m............... 38

Interpellationer av:

fru Wallerius-Gunne ang. fördelningen av kostnader i samband med
trafikövervakning och handläggning av parkeringsförseelser.... 39

herr Andersson i Storfors ang. åldringsvårdens organisation...... 39

herr Nilsson i Östersund ang. normerna för intagning av elever vid
socialinstituten ...................................... 40

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. avtal med Irland mot dubbelbeskattning
........................................ 37

— nr 3, ang. avtal med Israel mot dubbelbeskattning............ 37

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å

vissa lotterivinster...................................... 37

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.............................. 37

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
................................................ 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden)
........................................ 37

— nr 3, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan........ 38

Tisdagen den 2 februari 1960

Nr 3

Tisdagen den 2 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 22,
den 25, den 26 och den 27 nästlidne
januari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Carlsson i Bakeröd, som
vid kammarens sammanträde den 11
januari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Erik Grebäck, Söderby,
Knutby, på grund av sjukdom —
diskprolaps med lumboischiassymptom
-— från nu och minst tre veckor framåt
är absolut förhindrad inställa sig till
riksdagsarbete, intygas.

Knutby den 29 januari 1960
A. Bruhn
prov.-läk.

Herr Grebäck, som vid sammanträde
den 25 nästlidne januari beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen till och med
nämnda månads utgång, erhöll nu fortsatt
ledighet tills vidare.

§ 4

Svar på fråga i anledning av det beslutade
nedläggandet av läderfabriken i
Valdemarsvik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har frågat, om jag är i tillfälle att lämna
en redogörelse för de åtgärder från
statsmakternas sida, som kan ifrågakomma
för att bereda den från produktionen
utstötta arbetskraften vid läderfabriken
i Valdemarsvik sysselsättning
under sådana former att varken dess
egen eller samhället Valdemarsviks och
den kringliggande bygdens existens
äventyras. Herr Persson har vidare frågat
om jag vill delge kammaren min
uppfattning om det tillvägagångssätt
som här praktiserats av en enskild företagare
och hans finansiärer.

Industrinedläggelsen i Valdemarsvik
måste kännas som ett hårt slag både
för de berörda arbetstagarna och för
bygden — i synnerhet som det är fråga
om ortens enda större industri. Omplaceringsmöjligheterna
till andra existerande
företag på orten är begränsade.
Om man inte lyckas lokalisera nya företag
dit kan en utflyttning bli oundviklig.
För äldre arbetstagare och för sådana
som av olika skäl är bundna vid
orten är det dock särskilt svårt att flytta
till andra orter. För kommunen skulle
en utflyttning av större omfattning medföra
allvarliga svårigheter.

Under sådana omständigheter måste
ansträngningarna inriktas på att lokalisera
nya företag till kommunen. Så
snart det blev känt att ifrågavarande industri
skulle nedlägga driften, började
också möjligheterna att lokalisera nya
företag till Valdemarsvik att undersökas.
I detta arbete medverkar arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen, kommunen,
företagareföreningen i Östergötlands
län samt det berörda företaget
och det för Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen
gemensamma organet
Industriens produktionsråd. Det
är ännu för tidigt att uttala sig om vil -

4 Nr 3 Tisdagen den 2 februari 1960

Svar på fråga i anledning av det beslutade nedläggandet av läderfabriken i Valdemarsvik -

ka resultat som kan komma att uppnås.
Arbetet kommer givetvis att underlättas
om de lediga industrilokalerna ställes
till förfogande på förmånliga villkor.
Den konjunkturuppgång, som vi
f. n. befinner oss i, medför att vi bör
kunna se ljusare på möjligheterna att
nå positiva resultat än vad som skulle
ha varit fallet om nedläggelsen hade inträffat
för något år sedan. Valdemarsvik
är en ort med väl utbyggda serviceanläggningar
och ett gott bostadsbestånd.
Där finns goda rekryteringsmöjligheter
i fråga om arbetskraft. Jag
skulle finna det naturligt om olika företag
ansåge det vara i deras intresse att
lokalisera sin verksamhet till Valdemarsvik.

Det går dock inte att i avvaktan på
resultaten av lokaliseringssträvandena
underlåta att försöka lösa de akuta sysselsättningsproblemen
även om detta åtminstone
temporärt leder till en viss
utflyttning. Efterfrågan på arbetskraft
befinner sig f. n. i stigande, och följaktligen
bör det föreligga relativt goda
förutsättningar att finna andra arbeten
för dem som kan och vill flytta från
Valdemarsvik. För den arbetskraft, som
inte kan erhålla sysselsättning på annat
sätt, kommer särskilda åtgärder att vidtagas.
Stor vikt kommer därvid att läggas
vid olika slags yrkesutbildning.
Därmed hoppas man inte blott att möjliggöra
en smidigare och bättre övergång
till andra arbetsområden utan även
att få bättre förutsättningar för lokalisering
av nya företag till orten. Beredskapsarbeten
finns också planerade och
kommer att igångsättas i den mån det
blir nödvändigt. För att administrera
det omfattande arbetet har arbetsförmedlingen
i Valdemarsvik förstärkts
med ett par man och en man från länsarbetsnämnden
har avdelats för att samordna
hela verksamheten.

Man kan rent allmänt säga, att de industrinedläggelser,
som tillkännagivits
under den senaste tiden, visar att vi

även under en konjukturuppgång måste
vara beredda på lokala arbetsmarknadsproblem.
Det är då viktigt att vi i så
god tid som möjligt får kännedom om
vad som håller på att ske, så att både
den enskilde och samhället hinner planera
för omställningen. I det syftet bär
det träffats en överenskommelse mellan
arbetsmarknadsmyndigheterna och näringslivets
organisationer om i vilken
ordning varsel skall lämnas vid industrinedläggelser.
Enligt överenskommelsen
skall varseltiden vara minst två månader.
I detta fall har varslet offentliggjorts
närmare tre månader innan driften
börjar att avvecklas. Enligt vad jag
har erfarit kommer företaget att utbetala
ersättningar till den friställda personalen
i enlighet med de normer, som
under senare år brukat tillämpas vid industrinedläggelser.
I övrigt, herr talman,
önskar jag inte uttala mig rörande
de frågor som varit föremål för pressdebatt
i samband med industrinedläggelsen
i Valdemarsvik.

Härpå anförde

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Torsten Nilsson få framföra
ett tack för svaret på de frågor som jag
har ställt angående nedläggandet av
driften vid Valdemarsviks läderfabrik
och de följder denna nedläggning får
för såväl de anställda som köpingen.
Det framgår klart av svaret, att statsrådet
är medveten om nödvändigheten
av att samhället har resurser till sitt
förfogande i situationer av här berört
slag för att klara upp saken där de enskilda
intressena har kört fast. Jag instämmer
gärna med statsrådet på den
punkten och hoppas att de åtgärder, vilka
man nu planerar att vidtaga, kommer
att göra det i den mån så behövs.

Jag tar mig också friheten, herr talman,
att från denna talarstol rikta ett
tack till arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen
och företagareföreningen i

Tisdagen den 2 februari 1960 Nr 3

Svar på fråga i anledning av det beslutade nedläggandet av läderfabriken i Valde
marsvik

Östergötlands län med landshövding
Eckerberg i spetsen för det snabba
ingripande de gjorde för att mildra
verkningarna av driftnedläggelsen.

Av statsrådets svar framgår vidare
att han har den uppfattningen att det
vore lyckligt, om andra industrier kunde
lokaliseras till Valdemarsvik. Enligt
statsrådets mening och även min mening
bör det finnas goda förutsättningar
för det, om man kan få lokalerna
på rimliga villkor. Jag tror att det för
dem som bygger och bor där nere och
för hela kommunen skulle vara mycket
tillfredsställande, om man kunde få något
företag att slå sig ned där.

Jag vill sedan aktualisera en annan
fråga utan att därmed kräva att statsrådet
skall besvara den. Staten är ju
själv en storföretagare, och om det
skulle visa sig att privata företag inte
är beredda att slå sig ned i Valdemarsvik,
kanske det skulle vara möjligt för
Kungi. Maj:t, som är det högsta organet
på det här området och som känner
till vilka planer på industriell utbyggnad
som finns inom den statliga företagsamheten,
att åstadkomma en utbyggnad
av en statlig industri, t. ex. i
Valdemarsvik.

Statsrådet säger i slutet av sitt svar,
att de normer för uppsägningstid och
varsel, som har mottagits, också har
respekterats och att man dessutom har
lovat att en viss ersättning skall utgå.
Det är alldeles riktigt att normerna för
varsel har respekterats, men för kommunen
blir det svårt att under denna
korta tidrymd ordna sysselsättning.
Onekligen är tre månader alldeles för
kort tid.

Jag var nere i Valdemarsvik i söndags,
och där sade man till mig med
fullt berättigande: Antag att företaget
skulle ha fortsatt driften och vi den 1
december skulle ha sagt upp oss alla till
den 1 februari ocli då bara ha lämnat
vårt arbete — tänk vilket ramaskri det
då skulle ha blivit! Man menar med

rätta att också företaget borde respektera
den andra partens intressen.

Vad sedan beträffar ersättningen vill
jag minnas att den är ganska blygsam.
I varje fall, enligt uppgifter som framkommit
i pressen, täcker den knappast
de kostnader som kan uppstå i samband
med flyttning o. s. v.

I den andra frågan, som gällde det
enskilda företagets och dess finansiärers
tillvägagångssätt, har statsrådet inte
velat göra något uttalande. Jag tror
det kan vara svårt att göra ett bestämt
uttalande, och jag har självfallet respekt
för hans inställning, men jag kan inte
frigöra mig från tanken, att de industriherrar
som har figurerat i Valdemarsvik-affären
endast har tjänstgjort som
brickor i mäktiga bankintressens spel.
Det skulle för såväl de anställda som
för allmänheten vara av stort värde om
statsrådet kunde medverka till en utredning
som klargjorde, vilken roll
bankintressena har spelat i den här aktuella
driftnedläggelsen.

Jag skall, herr talman, sluta detta
anförande med en vädjan. Den riktar
jag inte till statsrådet Torsten Nilsson
eller till den nuvarande regeringen; jag
tror vi är överens om att samhället bör
ha ett större inflytande i dessa frågor
för att medborgarna skall känna ett
bättre skydd. Jag riktar mig nu i stället
till det parti som ofta talar för »vardagsmänniskorna».
I söndags anordnade
östgötahögern en konferens i Söderköping,
varvid samtalsämnet enligt referat
i tidningarna var »Hur skall vi nå
kontakt med väljarna?». Jag vill ge ett
gott råd: Förlägg en konferens till Valdemarsvik
och ta upp ämnet »Bör samhället
ha resurser för att ta hand om
spillrorna, när de enskilda kapitalintresscna
inte orkar längre?» Jag är säker
på att det skulle komma många deltagare
till en sådan konferens. Dessutom
skulle man få ett bestämt och
konkret fall att diskutera.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 2 februari 1960

6 Nr 3

§ 5

Svar på fråga ang. statstjänstemännens
tjänsteresor

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig, om jag kan lämna kammaren upplysning
om i vilken mån de verkliga
förhållandena bildar hållbart underlag
för i tidningspressen synliga uppgifter
om att statstjänstemäns tjänsteresor är
för många och för dyra och att resetraktamenten
får karaktären av betydande
skattefri inkomst.

Till svar på frågan får jag först framhålla,
att enligt allmänna verksstadgan
tjänsteresa endast får företagas efter
vederbörande myndighets bestämmande
och då resa finnes påkallad av myndighetens
ämbetsförvaltning. Vidare
skall enligt verksstadgan allmänt iakttagas
att verksamheten hos myndigheten
bedrives så enkelt, snabbt och ekonomiskt
som möjligt.

Gällande bestämmelser om resekostnadsersättning
och traktamente bygger
på att ersättningen, som är avsedd att
täcka merkostnaderna för resan, skall
avvägas på grund av den väg och det
färdsätt, som med avseende på resans
ändamål samt för åstadkommande av
minsta sammanlagda kostnader eller eljest
är lämpligast. Slutligen får erinras
att traktamentsbeloppen avvägts på
grundval av särskilda undersökningar
av prisläget för hotellrum, måltider på
olika typer av näringsställen o. s. v.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
dessa upplysningar lämnat en bakgrund
för en saklig bedömning av de av fru
Torbrink åsyftade uttalandena i pressen.

Vidare anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min enkla fråga.

Frågan föranleddes av en artikel i
Skattebetalarnas förenings tidskrift Sunt

Förnuft. En borgmästare och domare
i Kalmar ifrågasatte i artikeln, huruvida
inte bortåt ett tiotal miljoner kronor
om året i onödiga utgifter åsamkades
staten på grund av att vissa statstjänstemän
fann för gott att i stället för
att per telefon göra upp en sak, som var
aktuell på en plats, fara ut med bilen
och hålla en konferens eller på annat
sätt göra en tjänsteresa.

När en domare kommer med ett påstående
av detta slag, är det klart att
folk ifrågasätter om det inte har visst
fog för sig. Man tar upp det till polemik
i tidningarna. Vissa tidningar har också
spunnit på denna tråd och till och
med ifrågasatt, om inte statsrevisorerna
borde se på dessa tjänsteresor.

Jag måste för min egen del säga, att
jag inte tror så mycket på att det skulle
förekomma så förfärliga överdrifter
med dessa tjänsteresor. Man kommer
nog ganska fort till den uppfattningen,
att den enskilda företagsamheten ger
mycket generösare möjligheter till
tjänsteresor och traktamenten än staten
ger sina tjänstemän. Men det får
inte finnas skuggan av en misstanke på
statstjänstemannen, eftersom detta kan
åsamka besvärligheter. Därför är jag
glad att civilministern här redogjort
för dessa förhållanden. Jag hoppas också,
att han inte alltid skall se för snålt
på dessa resor. En vanlig människa tycker
många gånger att bestämmelserna
med reseblanketter och dylikt är mycket
rigorösa. Men man bör i varje fall
se till att det inte sker någonting som
kan föranleda berättigade klagomål över
att det ^''rekommit resor i onödan.

Man klagar på skatterna, och man
skall självfallet se till att inte staten får
utgifter i onödan. Men det kan nationalekonomiskt
bli billigare att en tjänsteman
i ett statligt verk reser ut till en
plats än att en hel deputation reser upp,
vars medlemmar skall ta ledigt från sina
arbeten. Om en tjänsteman någon gång
tjänar en krona, förlorar han den på
karusellen nästa gång; han får kanske
större resekostnader då.

Jag är tillfreds med svaret och vill

Tisdagen den 2 februari 1960 Nr 3 7

Svar på fråga ang. den begärda utredningen om ersättande av 1885 års lösdrivarlag
med modernare lagbestämmelser

bara förklara, att jag är glad över att
denna fråga kom upp. Jag tycker att
man här inte skall anmärka på en kår
av tjänstemän, som kanske inte hör till
dem som får de allra bästa traktamentena
och reseersättningarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. den begärda utredningen
om ersättande av 1885 års lösdrivarlag
med modernare lagbestämmelser Herr

förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Eriksson i Stockholm har
frågat mig om jag har för avsikt att i
överensstämmelse med riksdagens enhälliga
begäran 1958 tillkalla en utredning
för att ersätta 1885 års lösdrivarlag
med modernare bestämmelser. Till
svar härpå får jag anföra följande.

Såsom riksdagen uttalat är 1885 års
lösdrivarlag i hög grad föråldrad, och
lagens utformning strider helt mot vår
tids syn på strafflagstiftning och socialvård.
Det är därför i och för sig angeläget
att snarast möjligt kunna upphäva
lagen.

Som bekant har ett flertal utredningar
gjorts om lagens upphävande utan
att dock leda till det avsedda resultatet.
Ett av skälen därtill har varit, att
reformarbetet på angränsande områden
påverkar frågan om och i vilken utsträckning
lösdrivarlagen verkligen behöver
ersättas av andra bestämmelser.
Beträffande detta reformarbete behöver
jag här endast erinra om upprustningen
av mentalsjukvården och nykterhetsvården
samt barna- och ungdomsvården.
Vidare pågår ett intensivt lagstiftningsarbete,
som berör lösdrivarklientelet.
Sålunda föreligger redan ett av

lagrådet behandlat förslag till ny brottsbalk,
vari upptagits strängare bestämmelser
som riktar sig mot prostitutionen.
Då lösdrivarklientelet till väsentlig
del utgöres av s. k. psykopater eller
andra mentalt skadade eller sjuka människor,
är sinnessjuklagstiftningens utformning
av stor betydelse i detta sammanhang.
Denna lagstiftning är f. n.
föremål för genomgripande omarbetning
och härvid skall enligt direktiven
bl. a. just undersökas, vilka bestämmelser
som erfordras för omhändertagande
av psykopater. Även andra utredningsförslag,
som kan förväntas inom
den närmaste tiden, blir av betydelse
vid ställningstagandet till frågan om lösdrivarlagens
upphävande. Jag tänker
härvid främst på utredningen om effektivisering
av den polisiära verksamheten
och utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Sedan flera år tillbaka har frågan om
lösdrivarlagens upphävande varit föremål
för särskild uppmärksamhet inom
inrikesdepartementet. För att erhålla
bättre överblick om och för vilket klientel
nya bestämmelser behövs har det
emellertid ansetts lämpligt att något
avvakta utvecklingen av det nyssnämnda
lagstiftnings- och reformarbetet på
angränsande områden innan frågan om
lagens upphävande tages upp till förnyad
prövning. Jag har, sedan riksdagen
1958 begärde en ny utredning, hållit
mig noga underrättad om det redan
pågående lagstiftningsarbetet, och detta
har nu fortskridit så långt att man inom
den närmaste tiden torde kunna
överblicka möjligheterna att upphäva
lösdrivarlagen. Jag ämnar därför i vår
till departementet knyta en särskild
sakkunnig för att snarast möjligt klarlägga
frågan.

Härefter anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Nr 3

Tisdagen den 2 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt utsträckning av de danska och
norska fiskegränserna

Det var roligt att se att inrikesministern
är så djärv att han vågar sig på lösdrivarlagen.
Det är många som har gått
bet på den saken under de gångna sjuttiofem
åren. Jag ser att statsrådet tänker
tillkalla en sakkunnig, och det är
kanske säkrast, om det skall bli full
enighet. Det har nämligen aldrig någonsin
tidigare hänt att utredningarna och
de sakkunniga har varit överens om de
förslag man kommit fram till.

Lösdrivarlagen sattes ur spel, när
man fick bort den reglementerade prostitutionen,
och sedan angreps lagen år
efter år i olika utredningar och med
olika motiveringar. Jag skall här ta
några exempel för att visa vad man ansett
sig böra lägga vikten vid, när man
gripit sig an med lagstiftningsarbetet
på detta område. Den stora reglementeringskommitténs
betänkande hade en
mycket talande rubrik, där det angavs
att man ville bekämpa könssjukdomarna.
De utredningar som gjordes på
1920-talet tog däremot sikte på en ändring
av fattigvårdslagen. Den betraktades
som en klasslag, eftersom osedlighet
var straffbar endast när den parades
med fattigdom. Vid den stora utredning
som blev färdig 1939 kallades betänkandet
för ett förslag till lag om arbetsfostran.
Då var man inställd på att
göra allt för att få berörda människor
på rätt bog och sätta dem i arbete. Nästa
gång, år 1948, tog man sikte på att
många av de berörda människorna var
mentalt skadade och avvaktade därför
den psykopatlagstiftning som skulle göra
det möjligt att ta hand om dessa människor.

Och vad är det nu vi är intresserade
av, när ytterligare tio år har gått? Jo,
nu vill man ha en revidering av de
gamla bestämmelserna, och nu är frågan
hur vi skall förfara med ungdomsbrottslingarna.
Frågan har med andra
ord blivit ett ungdomsproblem på ett
helt annat sätt än tidigare. Nu reser man
önskemål om att ta hand om de unga

på ett bättre sätt och hejda ungdomsbrottslingarna
i tid. Nu ser man på moral
och fattigdom på ett helt annat sätt
än tidigare. Man har en helt annan uppfattning
om dessa ting nu än för sjuttiofem
år sedan.

Jag hoppas att vi inte skall få fira
hundraårsminnet av lösdrivarlagens
tillkomst. Jag hoppas att inrikesministerns
djärvhet i dag skall bestå och att
han inte skall stanna vid bara löften,
utan vi om något år verkligen får bestämmelser
som innebär ett avskaffande
av den gamla lösdrivarlagen — som
inte längre behövs — och ett närmande
till problemet från helt andra utgångspunkter
än tillförne.

Jag sätter sålunda mitt hopp till inrikesministerns
djärvhet i det stycket
och slutar med att än en gång tacka
för svaret på min fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation i anledning av
ifrågasatt utsträckning av de danska
och norska fiskegränserna

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har i en
interpellation riktat följande fråga till
mig:

»Avser regeringen att vidtaga åtgärder
med anledning av de befarade fiskegränsutdragningarna
i Danmark och
Norge?»

I anledning härav önskar jag anföra
följande.

Som bekant pågår för närvarande ansträngningar
att få till stånd en internationell
reglering av frågan om territorialvattnens
utsträckning och om vissa
staters anspråk på särskilda fiskezoner
utanför de egentliga territorialvattnen.
Sedan den av FN sammankallade

Tisdagen den 2 februari 1960 Nr 3

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt utsträckning av de danska och
norska fiskegränserna

stora havsrättskonferensen i Geneve
1958 icke lyckats uppnå en lösning av
denna fråga, har för fortsatt behandling
därav en ny konferens inkallats till den
17 mars i år, likaledes i Geneve och i
FN :s regi.

Det är anledning antaga, att Danmark
och Norge icke kommer att skrida till
någon utvidgning av sina nuvarande
territorialvatten eller proklamera särskilda
fiskezoner utanför dessa, förrän
den nya konferensens resultat föreligger.

Jag vill erinra om att Sveriges traditionella
inställning till hithörande frågor
är att staterna icke äger ensidigt
utvidga sina vattengränser utöver vad
som kan anses historiskt givet, i vilket
hänseende territorialvatten av en bredd
utöver 6 sjömil i allmänhet icke torde
kunna hävdas. Sverige har likaledes i
princip motsatt sig tanken på särskilda
fiskezoner utanför territorialvattnen.
När längre gående anspråk under senare
år rests av en rad stater har Sverige
i allmänhet protesterat eller framfört
erinringar. Vid Genévekonferensen
1958 framlade Sverige ett eget förslag
om att staterna skulle tillerkännas rätt
att själva bestämma sina territorialvatten
intill 6 sjömil men icke därutöver.
I kompromissens tecken röstade Sverige
i konferensens slutskede för ett amerikanskt
förslag om att kuststaten skulle
kunna göra anspråk på territorialvatten
upp till 6 sjömil och därutöver en fiskezon
på 12 sjömil, beräknad från samma
baslinje, dock att andra stater som under
de senaste fem åren fiskat inom de
yttersta 6 av dessa 12 sjömil skulle få
fortsätta därmed. Som emellertid även
detta förslag föll, är Sverige oförhindrat
att vidbliva sin tidigare angivna
principiella ståndpunkt.

Det är givet att ett nytt läge inträder,
därest en betydande majoritet av de
vid konferensen representerade regeringarna
skulle förorda en utsträckning
av territorial- respektive fiske -

zonen utöver vad hittills från svensk
sida hävdats såsom folkrättsligt motiverat.
Vilken hållning Sverige i så fall
bör intaga, är jag icke i tillfälle att nu
uttala mig om.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Den fråga det här gäller är utomordentligt
angelägen för våra fiskare. Utökningen
av det ryska fiskevattnets
bredd till 12 sjömil har givit anledning
till irritation, svårigheter och förluster
för de fiskare som traditionellt bedriver
fiske i södra Östersjön. Men de besvärligheter
som den ryska utökningen av
fiskevattnet förorsakat våra syd- och
ostkustfiskare är ändå blygsamma mot
vad det skulle betyda för västkustfiskarna
om t. ex. Danmark skulle lägga
sin fiskegräns vid 12 sjömil, och fiskarna
i Bohuslän och Halland därigenom
skulle mista sina fiskeplatser utanför
de danska öarna Anholt och Lsesö
i Kattegatt.

Detta skulle innebära att deras fiske
så gott som helt och hållet lamslogs.
På motsvarande sätt skulle framför allt
fiskarna i norra Bohuslän lida avsevärt
avbräck i sitt fiske, om Norge framflyttade
sin fiskegräns.

Våra svenska fiskare känner sig med
rätta mycket oroade över vad de vidgade
marknaderna kommer att innebära
för fiskets livsvillkor i vårt land.
De anser ganska allmänt att fiskets intressen
har fått offras på det övriga näringslivets
altare. De känner sig i jämförelse
med lantbrukarna helt bortglömda
i detta sammanhang.

Det är då helt naturligt att de blir
oroliga inför auktoritativa uttalanden

10 Nr 3 Tisdagen den 2 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt utsträckning av de danska och
norska fiskegränserna

i Norge och Danmark, som tyder på att
man där förbereder en framflyttning
av sina fiskegränser. Dessa länder har
allt att vinna men mycket litet att förlora
på ett sådant arrangemang. Om
t. ex. Sverige skulle följa efter och tilllämpa
samma gränser, skulle det inte
ha någon nämnvärt negativ inverkan
för de norska och danska fiskarna. Det
finns därför mycket stor anledning för
de svenska myndigheterna att göra allt
som kan göras för att hindra en utökning
av fiskevattnen.

Utrikesministerns svar ger knappast
något lugnande besked. Visserligen hänvisar
utrikesministern till den kommande
konferensen i Geneve, men av svaret
synes framgå att utrikesministern
inte har något att erinra mot en utökning
av territorialvattnens bredd till
sex sjömil. Från fiskarnas sida har
framförts att man ansett att fyra sjömil
— den gräns som vi själva hävdar
— kan vara lämplig och att man är
motståndare till varje utökning härutöver.

I svaret säger utrikesministern att det
är anledning anta, att Danmark och
Norge inte kommer att skrida till någon
utvidgning av sina territorial- och
fiskegränser före Genévekonferensen.
Oberoende av om detta antagande är
riktigt eller inte förefaller det mig, med
hänsyn till Sveriges speciella intresse
av denna fråga och inte minst med anledning
av de danska och norska uttalandena,
vara lämpligt att utrikesledningen
redan före konferensen i Geneve
söker kontakt med de danska och norska
regeringarna för att diskutera dessa
frågor. Jag förutsätter givetvis att
man från UD:s sida har tagit eller kommer
att ta kontakt med de fiskare som
berörs av denna fråga för att få fullständigt
klart för sig vad en utdragning
av fiskegränserna i praktiken innebär,
även om en sådan utdragning
skulle begränsa sig till enbart sex sjömil.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Sverige har med både
Danmark och Norge separatavtal rörande
fisket. Vi utgår från och hoppas,
att dessa avtal inte skall till sitt
innehåll omintetgöras, om våra grannländer
skulle införa en utvidgning av
nuvarande fiskezon.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka excellensen
för den sista upplysningen.
Den är ganska värdefull, eftersom de
överenskommelser som vi har med Norge
och Danmark i fråga om fiskegränserna
har visat sig vara mycket fördelaktiga.

Jag hade tillfälle både i höstas och
vid remissdebatten i år att framföra
de synpunkter på fiskegränserna, som
herr Hedin nu gjort sig till tolk för och
vilka jag kan instämma i. Den som något
känner förhållandena på Västkusten,
både vad gäller Kattegatt och vad
gäller Skagerack, vet, att det svenska
fisket är i hög grad beroende av möjligheterna
att kunna fiska så nära kusterna
som möjligt. Förhållandena är ju
helt olika på Norges västkust och på
Norges ostkust, liksom på Danmarks
västkust och på Danmarks ostkust.

Det är väl ingen som har särskilt stora
förhoppningar om att man skall komma
till någon överenskommelse i Genéve.
Norrmännen har sagt att om Genévekonferensen
misslyckas, förbehåller de
sig rätten att handla på det sätt som de
anser vara riktigt. Vi är också oroliga
för den danske fiskeriministerns uttalande
för några veckor sedan i Aarlius.
I Norge verkar det som om fiskets
representanter stöter på myndigheterna,
medan i Danmark fiskeriministern
tydligen försöker påverka fiskarna.

Jag uttalade i remissdebatten den
förhoppningen att vår regering intar
en bestämd hållning mot varje som

Tisdagen den 2 februari 1960 Nr 3

av ifrågasatt utsträckning av de danska och

Svar på interpellation i anledning

norska fiskegränserna

helst försök till utdragning av gränserna.
Även om utdragningen skulle begränsa
sig till sex sjömil, skulle vattnet
mellan Anholt och Grenaa bli stängt.
Likartade förhållanden skulle vi få vid
Hesselö och Lsesö. Det bästa fisket försiggår
strax utanför tremilsgränsen.

Jag skulle också vilja begagna detta
tillfälle att tacka hans excellens för att
fiskets representanter i förra veckan
fick diskutera dessa frågor på UD. Det
är värdefullt med sådana diskussioner;
vi kan då diskutera frågorna internt
på ett helt annat sätt än här i riksdagen.
Fiskets representanter hoppas att dessa
informationer och sammanträffanden
skall få fortsätta och att vi skall
hållas fullt underkunniga om hur regeringen
tänker handla. Vi vet att regeringen
i första och sista hand har ansvaret,
och vi hoppas att regeringen inte
skall gå med på någon kompromiss utan
hävda de gränser som nu gäller.

Jag ber att ännu en gång få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 31, angående
fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

§ 9

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
295;

till statsutskottet motionerna nr 296—
309;

till jordbruksutskottet motionen nr
310;

till statsutskottet motionerna nr 311—
351;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 352—368;

till statsutskottet motionen nr 369;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 370—375;

till statsutskottet motionen nr 376;

till bankoutskottet motionerna nr 377
och 378;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 379—399;

till jordbruksutskottet motionerna nr
400—407;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 408—412;

till statsutskottet motionerna nr 413—
416;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 417 och 418;

till behandling av lagutskott motionen
nr 419;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 420—422;

till statsutskottet motionerna nr 423—
440;

till bevillningsutskottet motionen nr
441;

till statsutskottet motionerna nr 442—
452;

till bevillningsutskottet motionen nr
453;

till statsutskottet motionerna nr 454—
493;

till bevillningsutskottet motionerna nr
494—502;

till statsutskottet motionen nr 503;

till bevillningsutskottet motionerna nr
504—508;

till statsutskottet motionerna nr 509
och 510;

till bevillningsutskottet motionerna nr
511—535;

till bankoutskottet motionerna nr
536—539;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 540;

till bankoutskottet motionerna nr 541
—544;

Nr 3

Tisdagen den 2 februari 1960

Interpellation ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade barnens

möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning

till behandling av lagutskott motionerna
nr 545—562;

till statsutskottet motionen nr 563;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 564—585;

till jordbruksutskottet motionerna nr
586—595;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 596 och 597;

till jordbruksutskottet motionerna nr
598—608;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 609—618; och

till bankoutskottet motionen nr 619.

§ 10

Föredrogs den av herr Lindahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående prisövervakningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Interpellation ang. förbättring av de fysiskt
och psykiskt handikappade barnens
möjligheter till vård, undervisning och
yrkesutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! På kungl. medicinalstyrelsens
uppdrag har två läkare vid centrallasarettet
i Örebro utfört en s. k.
intensivundersökning av alla barn inom
Örebro län födda under åren 1943—
1959. Undersökningens syfte har varit
att kartlägga i hur stor omfattning barnen
inom länet i berörda åldersgrupper
är behäftade med psykiska eller fysiska
handikapp.

Undersökningen har redan blivit föremål
för intensiv pressdebatt. Det mera
detaljerade undersökningsresultatet är

det för tidigt att med bestämdhet yttra
sig om, då materialet ännu inte är fullständigt
bearbetat. En av de i undersökningen
deltagande läkarna betonar
även att i en del av de registrerade fallen
är skadorna av ringa omfattning
och rubricerar dem som bagatellfall.

Så mycket är dock redan nu klart,
såvitt framgår av de preliminära uppgifterna,
att undersökningens helhetsresultat
måste betraktas som alarmerande
och nedslående ur många synpunkter.
Sålunda är antalet barn med
mer eller mindre svårt handikapp överraskande
stort eller ej mindre än cirka
1 300 i det undersökta länet. Man har
skäl förmoda att denna tendens är genomgående
för landet.

Den socialpolitiska debatten har under
senare år i hög grad kommit att röra
sig kring de handikappade minoriteternas
problem. Man är i stort sett ense
om att detta är ett av de områden där
vården släpar betänkligt efter i förhållande
till samhällets reforminsatser på
övriga sociala områden. Den åberopade
undersökningen ger blixtbelysning åt de
eftersatta vård- och utbildningsbehoven.

Örebro län har en folkmängd av cirka
260 000. Applicerat på landets totala
befolkning skulle, därest tendensen från
örebroundersökningen är någorlunda
relevant, undersökningsresultatet innebära
att det i landet i dess helhet skulle
finnas 30 000—40 000 barn med psykiska
och fysiska defekter enbart i de
åldersgrupper det här gäller. Undersökningen
visar att det rör sig om barn
med bl. a. neuroser och psykoser, hjärnskador
och missbildningar av olika
kroppsdelar, syn- och hörselskador med
åtföljande talrubbningar etc.

Den refererade undersökningen påvisar
att många föräldrar av missriktad
känsla och föråldrad inställning
speciellt till mentala handikapp ofta
undandrar barnen från de vårdmöjligheter
och den arbetsträning som det

Tisdagen den 2 februari 1960

Nr 3

Interpellation ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade barnens

möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning

trots underdimensionering i kapacitet
likväl ändå finns tillgång till. Säkerligen
är dessa barn i de flesta fall föremål
för den mest kärleksfulla omvårdnad
från föräldrarnas sida. Man måste
också hysa förståelse för föräldrarnas
starka, emotionellt betingade lojalitet
mot sitt skadade barn. Det beklagliga
är att detta ofta kan utgöra ett hinder
för den vård som läkarvetenskapen anser
nödvändigt. En brett lagd upplysningskampanj
i syfte att åstadkomma
en mera rationell föräldrainställning till
barnens handikapp och en förändrad
opinion hos allmänheten i övrigt vore
här synnerligen välkommen. De handikappades
egna organisationer, liksom
tidningspress, radio och TV, har härvidlag
obestridligen en uppgift, även om
det noteras att åtskilliga lovvärda initiativ
i denna riktning redan tagits.

Den primära frågan är självfallet utbyggnaden
av de direkta vårdresurserna.
I det fallet synes ansvaret främst
åvila landstingen på de områden där
de är huvudmän. Men allt vad som kan
göras från de centrala statliga myndigheternas
sida för att stimulera landstingen
i detta fall bör givetvis göras.

Det finns emellertid ett antal handikappade
minoriteter, exempelvis blinda
barn med annat kroppsligt lyte, för
vilka vårdbehovet får tillgodoses på annat
sätt än genom landstingens försorg.
För hithörande kategorier — de kroniskt
sjuka barnen — är vårdresurserna
bristfälliga.

För vissa grupper av utvecklingsstörda
barn är det synnerligen viktigt att
deras handikapp upptäckes och kommer
under behandling redan under de
första barnaåren. Det gäller framför allt
de hörselskadade. Av naturliga skäl utvecklas
ett hörselskadat barn ej normalt
i intellektuellt avseende på grund
av bristande förmåga att på ett normalt
sätt uppfatta sin omgivning. Dess nedsatta
hörsel blir därför ofta felaktigt
betraktad som mental efterblivenhet.

Många exempel finns som visar att när
dessa barns hörselskador upptäckes
tillräckligt tidigt, kan barnen genom
lämplig behandling träna upp såväl hörsel
som talförmåga och övriga intellektuella
och praktiska färdigheter.

Då det sålunda är angeläget att barn
med hörselskada och liknande handikapp
kommer under tidig behandling,
kan man ifrågasätta om inte obligatorisk
hälsokontroll av barn redan före
skolpliktig ålder borde övervägas. Möjligen
kunde sådan hälsokontroll utföras
vid mödra- och barnavårdscentralerna
och företas ett lämpligt antal gånger
under åren fram till skolpliktens inträdande
för att sedermera fullföljas genom
undersökningar i skolan.

Då det gäller att effektivisera vården
av utvecklingsstörda barn i allmänhet
borde en öppen vårdform — en »uppsökande
socialvård» — förtjäna att övervägas.
Det gäller för vårdorganen att få
en förtroendeskapande kontakt med
barnens föräldrar, en rådgivande verksamhet
som visar på befintliga vårdoeh
utbildningsresurser. En kuratorsorganisation
i den öppna vården av mera
kontinuerlig omfattning än för närvarande
borde därvid i första hand ifrågakomma
för prövning.

Ett problem av särskild karaktär är
yrkesutbildningen för den mellangrupp,
där den mentala rubbningen inte är av
sådan art, att barnen är att hänföra till
de kategorier som beredes plats på
landstingens särskolor för mentalt handikappade.
Det gäller den vanliga obligatoriska
skolans hjälpklassklientel.
Man får en bild av detta klientels storlek
då man vet att det för närvarande
i landet finns cirka 1 500 hjälpklasser
med cirka 20 000 elever. Denna siffra
är dock inte rättvisande på grund av
hjälpklassorganisationens bristfälliga utbyggnad
på många håll i landet — särskilt
i glesbygderna, där resurserna härvidlag
av skilda orsaker varit bristfälliga.
Den egentliga siffran skulle såle -

Nr 3

Tisdagen den 2 februari 1960

Interpellation ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade barnens

möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning

des vara betydligt högre vid fullt utbyggd
hjälpklassorganisation.

För denna kategori existerar för närvarande
ytterst minimala möjligheter
till praktisk yrkesutbildning efter avslutad
obligatorisk skolgång. I ett interpellationssvar
i andra kammaren den
28 april 1959 framhöll statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att
det är »uppenbart att ännu inte tillräckligt
gjorts för att lösa frågan om dessa
elevers yrkesutbildning».

Ungdomar ur denna kategori är ofta
intellektuellt hämmade inför rent teoretiska
uppgifter men i gengäld ofta relativt
väl utvecklade i fråga om praktiskt
handlag och arbetsförmåga. Säkerligen
rör vi oss i långa stycken med förlegade
normer och slentrian vad gäller
både den rent personliga värderingen
av dessa människor och bedömningen
av deras förmåga att i det praktiska yrkeslivet
utföra en fullgod arbetsinsats.
En nyligen utförd vetenskaplig undersökning
av industripsykologen vid Götaverken
i Göteborg dr P. G. Zackrisson
visar, att man hittills undervärderat
den praktiska anlagsutvecklingen hos
detta klientel. Dr Zackrisson anser för
sin del att undersökningen visat dessa
ungdomars förmåga att, i högre grad än
vad nu finns utbildningsresurser för,
tillgodogöra sig för dem lämpad yrkesutbildning
i exempelvis verkstadsmiljö.

Rent psykologiskt torde det ha stort
värde att dessa ungdomar kan känna
sig accepterade som fullvärdiga människor
i sin sociala miljö. Vi behöver
en utbildning avpassad efter detta klientels
intellektuella förutsättningar, vilken
ger dem en hygglig chans att utföra
en normal insats i arbets- och produktionsliv.

Från dessa utgångspunkter finner
man det därför synnerligen tillfredsställande
att det på initiativ av de centrala
skolmyndigheterna nu arbetar
en utredning med syfte att undersöka
formerna och förutsättningarna för en

utbildning speciellt avpassad för detta
klientel.

För att utröna hur samhällets vårdoch
utbildningsmöjligheter förhåller
sig till det aktuella behovet vore det
av värde om en landsomfattande kartläggning
av de handikappade barnens
situation — i likhet med vad som nu
skett i Örebro län — kunde komma till
utförande. En del landsting har låtit
genomföra undersökningar av närbesläktad
art, men en kartläggning efter
enhetliga normer har givetvis sitt värde
för behovsbedömningen.

I enlighet med vad här anförts synes
en planering av det allmännas åtgärder
för de handikappade barnens vårdnads-
och utbildningsbehov böra taga
sikte på bl. a. följande.

1. Utbyggnad av de direkta vårdresurserna
genom landstingens och för
vissa minoriteter genom statens försorg.

2. Förutsättningarna prövas för utbyggnad
av öppna vårdformer — en
»uppsökande socialvård» — genom kuratorsverksamhet
med syfte att bistå de
handikappade barnens föräldrar med
råd och upplysning.

3. En obligatorisk hälsokontroll för
barn överväges i syfte att hörselskador
och liknande defekter blir föremål för
behandling så tidigt som möjligt.

4. För att utröna hur vård- och utbildningsmöjligheter
förhåller sig till förefintligt
behov göres en landsomfattande
kartläggning av de handikappade barnens
situation.

De uppgifter jag här berört gäller såväl
staten som landstingen, och vad staten
beträffar olika departement. Det
skulle emellertid enligt min mening vara
värdefullt, om kammaren kunde få
en sammanfattande redogörelse för planerade
åtgärder på ifrågavarande områden.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag därför om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Tisdagen den 2 februari 1960

Nr 3

Interpellation ang. beskattningen av traktamenten — Interpellation ang. vården av
vanföra och psykiskt efterblivna barn

Är herr statsrådet i tillfälle att inför
kammaren redogöra för de åtgärder
som inom överskådlig tid synes möjliga
att vidtaga för att förbättra de fysiskt
och psykiskt handikappade barnens
möjligheter till vård, undervisning och
yrkesutbildning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. beskattningen av
traktamenten

Herr BJÖRKMAN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I gällande bestämmelser
angående beskattning av rese- och traktamentsersättningar
göres skillnad mellan
å ena sidan i statlig tjänst anställda
och å andra sidan i enskild eller kommunal
tjänst anställda befattningshavare.
Enligt 32 § kommunalskattelagen
skall av staten enligt resereglementet eller
genom särskilt meddelat beslut anvisad
ersättning av nämnda slag icke
upptagas som inkomst av tjänst. Samma
bestämmelser gäller icke motsvarande
ersättningar inom enskild och kommunal
tjänst. Skälet till skattefrihet för av
staten anvisad ersättning är att denna
utmätts med hänsyn till att den skall
täcka de merkostnader, som kan vara
förenade med tjänsten och att statstjänstemännens
reseräkningar noga prövas
av såväl chefs- som revisionsmyndigheter.
Beträffande traktamenten till i
enskild och kommunal tjänst anställda
finns däremot inga av staten fastställda
normer, utan dessa utgår efter varierande
grunder. De har därför icke ansetts
kunna undantas från prövning vid beskattningen.
Enligt anvisningarna till
kommunalskattelagen torde dock i allmänhet
avdrag motsvarande uppburen
ersättning medges, om denna icke överstiger
vad staten betalar i ersättning i
motsvarande fall.

Då frågan senast var föremål för riksdagens
behandling, år 1958, åberopade

bevillningsutskottet bl. a. nyssnämnda
stadgande i anvisningarna till kommunalskattelagen
och av riksskattenämnden
utfärdade anvisningar. Även om i
jämförelse med tidigare en förbättring
åstadkommits i här berörda avseende
under senare år förefanns dock enligt
utskottets mening icke obetydliga brister
i gällande bestämmelser. Särskilt
gällde detta med avseende på enhetligheten
i bedömningen; exempel syntes
icke saknas på att tillämpningen inom
de olika länen vore ojämn. Utskottet
fann, liksom 1956 års bevillningsutskott,
lämpligt att nu gällande regler gjordes
till föremål för översyn och att därvid
alla möjligheter att genom ändrad lagstiftning
öka likställigheten i beskattningshänseende
mellan de i olika tjänster
utgående traktamentena toges under
övervägande. Riksdagen har, med
bifall till utskottets hemställan, redan
1956 avlåtit skrivelse härom till Kungl.
Maj :t.

Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att meddela
kammaren om och i så fall vilka åtgärder
som vidtagits i anledning av
riksdagens skrivelse 1956 angående en
översyn av gällande bestämmelser om
beskattning av traktamenten i syfte att
öka likställigheten i beskattningshänseende
mellan statliga traktamenten och
traktamenten till i enskild eller kommunal
tjänst anställda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. vården av vanföra
och psykiskt efterblivna barn

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Fru SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! De djupa tragedier, som

Nr 3

Tisdagen den 2 februari 1960

Interpellation i anledning av prishöjningar i samband med införandet av den all
männa varuskatten

ryms i begrepp sådana som svår vanförhet
och psykisk efterblivenhet, och de
oerhörda påfrestningar en familj utsätts
för som i sin krets har ett barn eller
ett syskon tillhörande denna grupp av
vårdbehövande, gör att man i den
mänskliga solidaritetens namn har rätt
att ställa krav på samhällets helhjärtade
insatser för att hjälpa de medborgare
det här gäller att bära den oerhört
tunga bördan.

Såvitt erfarenheterna givit vid handen
är de åtgärder icke tillfredsställande,
som från statens sida vidtagits för
att bringa vård åt exempelvis de vårdbehövande,
vilka det enligt 4 § lagen
av den 4 juni 1954 om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna ankommer
på staten att ansvara för, liksom
när det gäller höggradigt vanföra
över huvud taget. De vårdplatser som
genom statens försorg ställs till förfogande
har inte räckt för att tillfredsställa
det kända behovet. Dessutom är
de nu existerande anstalterna mycket
ålderdomliga och tunga att arbeta i.

Den prekära situationen har ytterligare
accentuerats, sedan till allmän kännedom
bringats de preliminära resultaten
av en i Örebro företagen utredning
om antalet barn av här avsedda kategorier,
som inte kommit under sakkunnig
vård utan vårdats, kanske i något fall
vanvårdats —- eller helt enkelt gömts
undan -— i hemmen. Om situationen i
landet i dess helhet skulle vara densamma
som de hittills kända, högst preliminära
siffrorna från Örebro län låter
befara, synes nu förefintliga resurser
vara alldeles för små. En upprustning
härvidlag förefaller trängande nödvändig.

Till dessa reflexioner kan man knyta
ytterligare två frågor. Är det möjligt att
sociala och sjukvårdande myndigheter,
skolmyndigheter och kyrkobokföringen
inte haft någon som helst kännedom om
de i Örebro län uppdagade fallen? Om
någon av dessa myndigheter ägt sådan

kännedom, hur kommer det sig att ingenting
gjorts att bringa dem det här gäller
under tillfredsställande vård?

Med stöd av det anförda anhåller jag
härmed om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vill statsrådet lämna kammaren en
allmän redogörelse för läget på de här
avsedda vårdområdena?

Vilka utbyggnadsplaner föreligger
och — om dessa planer nu inte kan beräknas
fylla det förutsebara behovet —
vad kan ytterligare göras för att förbättra
situationen?

Kommer en landsomfattande undersökning
att företagas av samma karaktär
som den i Örebro län genomförda?

Anser statsrådet den övervakning tillfredsställande,
som vederbörande myndigheter
utövar beträffande förekomsten
och vården av de vårdbehövande
det här gäller? Om så inte är fallet, i
vad mån kan denna övervakning då göras
fullständigare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation i anledning av prishöjningar
i samband med införandet av den
allmänna varuskatten

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde:

Herr talman! Pris- och kartellnämndens
undersökning av prisläget efter
omsättningsskattens ikraftträdande har
visat, att inte mindre än 56 procent, eller
över hälften, av livsmedelsbutikerna
höjt priserna med mer än iagligen tilllåtna
4,2 procent. En fjärdedel har höjt
dem med mer än 5 procent och en tjugondel
med mer än 8,5 procent.

Från olika delar av landet rapporteras
liknande erfarenheter av enskilda
konsumenter. I Uddevalla genomförde

Tisdagen den 2 februari 1960 Nr 3

Interpellation i anledning av prishöjningar i samband med införandet av den allmänna
varuskatten

ett privat marketenteri på ett företag
prishöjningar på ända upp till 25 procent.
Wienerbröden höjdes med 20 procent,
te med 25 procent o. s. v. Vid en
del av kaféerna i Göteborgs hamn höjdes
priset för en stor kopp kaffe omedelbart
från 50 till 65 öre och för en
tallrik risgrynsvälling från 90 öre till kr.
1: 10. Andra exempel har förebragts och
visar att omsättningsskattens införande
utnyttjas ganska fördomsfritt för att ge
en extra avans. Det har till och med påtalats,
att den extra pålagan utöver omsättningsskatten
motiverats med att företagaren
(i detta fall en konservindustri)
måste kompensera sig för de pensionsavgifter
han enligt lag skall erlägga
till allmänna tjänstepensioneringen.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
har pekat på denna fara och förklarade
under sin kampanj mot omsättningsskatten
att prisstegringen inte skulle
stanna vid 4,2 procent. Finansministern
förklarade därför i propositionen om
omsättningsskatten, att det i samband
med införandet av skatten var angeläget
att åtgärder vidtoges för en skärpt
prisövervakning. Vad som redan inträffat
visar alt farhågorna långt ifrån varit
överdrivna och att skärpta åtgärder erfordras
för att stävja missförhållandena.

De åtgärder finansministern syftade
på var i huvudsak en förstärkning av
pris- och kartellnämndens resurser. Förstärkningen
var avsedd att genomföras
dels genom en omdisposition av resurserna,
dels genom utökning av personalen.

Dessa åtgärder kan i och för sig accepteras.
Men de träffar inte problemets
kärna. Pris- och kartellnämndens befogenheter
är så begränsade att den är ur
stånd att effektivt ingripa mot prisstegringar
i allmänhet och de nu aktuella i
synnerhet. Nämnden är främst ett registrerande
organ. Den har till uppgift
att följa utvecklingen av och främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållandena
inom näringslivet.

Några befogenheter därutöver har den
icke.

Kommunisterna har upprepade gånger
varnat för den avslappning i kampen
mot prisstegringarna, som först tog
sig uttryck i begränsningen av priskontrollen
och senare i dess avskaffande.
Det bör erinras om att Landsorganisationen
intagit samma ståndpunkt. När
emellertid, i trots härav, priskontrollen
avskaffades och ersattes av enbart prisövervakning
från och med ingången av
år 1957, föreslog den kommunistiska
riksdagsgruppen, att regeringens fullmakt
att återinföra prisreglering vid,
som det hette, »betydande fara för allvarlig
stegring av allmänna prisläget
inom riket» skulle utvidgas att även
gälla när »det befanns möjligt att sänka
priserna på varor och tjänster, vilka är
av betydelse för konsumtion och prisbildning».

Gruppen påyrkade även att pris- och
kartellnämnden skulle tilldelas »sådana
befogenheter, som gav styrelsen möjlighet
till självständigt ingripande, exempelvis
införande av prisstopp för vissa
varuslag, beordrande av prissänkningar
etc.». Landsorganisationen fullföljde sin
motståndslinje genom en hemställan till
regeringen vid årsskiftet 1956—1957 att
omedelbart använda sin fullmakt för att
förhindra att priskontrollen sattes ur
kraft, en hemställan som emellertid avslogs.

Utvecklingen sedan dess har bekräftat
det berättigade i motståndet mot
priskontrollens upphävande. Behovet av
eu effektiv priskontroll är minst lika
stort i dag som det var under de av det
senaste världskriget föranledda förhållandena.
Särskilt accentueras detta behov
av omständigheterna i samband
med omsättningsskattens genomförande,
varigenom konsumenterna utsätts för
dubbelbeskattning.

För att förhindra ytterligare missbruk
erfordras snabba och effektiva
ingripanden. I sådant syfte måste i

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 3

18 Nr 3 Tisdagen den 2 februari 1960

Interpellation i anledning av prishöjningar i samband med införandet av den allmänna
varuskatten

främsta rummet pris- och kartellnämnden
tilldelas befogenhet att självständigt
ingripa vid behov. Den måste ha
rätt att föreskriva prissänkningar när,
som i den nu aktuella situationen, konsumenterna
uppenbarligen uppskörtas.
Om så erfordras, bör regeringen utnyttja
sin fullmakt enligt allmänna prisregleringslagen
och förordna om införande
av prisreglering.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande interpellation:

Har statsrådet för avsikt att i anledning
av de konstateranden, som gjorts
om extra prishöjningar utöver dem som
förorsakats av omsättningsskatten, föreslå
effektiva åtgärder i syfte att stävja
försöken att utnyttja omsättningsskatten
som anledning att genomföra extra
prishöjningar?

Kan det förväntas förslag till riksdagen
om sådana utvidgade befogenheter
för pris- och kartellnämnden, som möjliggör
självständiga och snabba ingripanden
från dess sida för att dels hindra
prisstegringar, dels beordra ekonomiskt
rimliga prissänkningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren: -

nr 25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.,

nr 26, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.,

nr 30, med förslag till förordning om
rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m., och

nr 32, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall
förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr förste
vice talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 17, med förslag
till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk, m. m., nämligen
nr 620, av fröken Bergegren och herr
Andersson i Linköping,

nr 621, av fröken Vinge, samt
nr 622 och 623, av herr Lundberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 5 februari 1960

Nr 3

Fredagen den 5 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga i anledning av inträffat
dödsfall i bäddmöbel

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nihlfors har frågat mig,
om jag anser det påkallat med ingripande
i någon form från statsmakternas
sida i anledning av ett nyligen
timat tragiskt dödsfall i en felkonstruerad
bäddmöbel.

Som svar på denna fråga vill jag anföra
följande.

För ett år sedan diskuterade vi med
anledning av en interpellation av herr
Nihlfors i denna kammare åtgärder för
effektivisering av konsumentskyddet.
Även den gången hade frågan föranletts
av en dödsolycka i en bäddmöbel. Jag
yttrade då, att något ingripande i form
av tillverkningsförbud eller dylikt från
myndighets sida inte torde bli aktuellt.
I samband därmed redogjorde jag för
vissa åtgärder som redan vidtagits. Sedan
dess har nya typer av bäddmöbler,
som förts ut i marknaden, genom fabrikanternas
frivilliga medverkan fortlöpande
blivit föremål för provning
och granskning av statens provningsanstalt
och arbetarskyddsstyrelsen. Genom
olika åtgärder och inte minst genom
medverkan från pressen och Sveriges
radio har allmänhetens uppmärksamhet
blivit fäst på föreliggande risker.
Vad gäller de nya typer av bäddmöbler,
som f. n. saluföres, anser jag
det därför inte vara aktuellt med ytterligare
åtgärder.

Ett kvarstående problem utgör däremot
de bäddmöbler av otillfredsställande
konstruktion, som redan fanns
hos konsumenterna, när statens institut
för konsumentfrågor och möbelhandeln
slog larm förra vintern. Det
beklagliga olycksfall, som nu åter fäst
uppmärksamheten vid riskerna att använda
vissa slag av bäddmöbler, har
enligt vad jag inhämtat inte skett i en
möbel som godkänts genom det provningsförfarande
jag just nämnde. I
fråga om möbler i de enskilda hemmen
synes statsmakterna inte kunna
vidtaga några åtgärder utöver den bedrivna
upplysningsverksamheten. Däremot
kan åtgärder diskuteras då det
gäller ett kommersiellt tillhandahållande
av sovplatser. Omedelbart efter den
senaste olyckshändelsen togs frågan
upp för diskussion i berörda departement.
Därvid har det bl. a. diskuterats,
om man i stadgan angående hotell-
och pensionatrörelse kunde införa
regler till skydd mot farliga anordningar
av olika slag, såsom uppfällbara
bäddmöbler. Huruvida man här
skall gå lagstiftningsvägen eller lita till
de åtgärder hotellägarna i eget intresse
kan väntas vidtaga, har man ännu
inte tagit ställning till.

Jag ämnar även fortsättningsvis följa
frågan.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka fru statsrådet
för svaret på min fråga häromdagen.
Jag tror jag kan anse det tillfredsställande.
Det visar nämligen, att
man från statsrådets sida kan påräkna
en intresserad medverkan för att det

Nr 3

Fredagen den 5 februari 1960

Svar på fråga i anledning av inträffat dödsfall i bäddmöbel

i fortsättningen göres något för att
åstadkomma rättelse på detta område.

Det kan inte hjälpas, att man måste
diskutera denna fråga, även om det
verkar prosaiskt. Den berör nämligen
riskerna till liv och lem för många
människor, eftersom möbler av detta
slag tydligen är faktiska dödsfällor. Det
är därför med intresse jag hört, att
man överväger att eventuellt införa en
bestämmelse i stadgan för hotell och
pensionat, varigenom rimligt skydd mot
sådana risker skulle kunna beredas.
Jag har inte själv hunnit undersöka på
vad sätt ett effektivit ingripande på
detta område skulle kunna ske, men
jag hoppas, att fru statsrådet med den
expertis som står till hennes förfogande
skall kunna åstadkomma någonting i
detta syfte.

Vad man som medborgare är orolig
för är ju, att möbler av detta slag som
redan finns kommer till användning.
Man kan endast vädja till dagspressen,
att den riktar uppmärksamheten på detta
problem och försöker åstadkomma,
att folk får upp ögonen för faran av att
använda möbler som kan medföra sådana
risker.

Det har sagts att arbetarskyddsstyrelsen
jämlikt 45 § arbetarskyddslagen har
möjlighet att ingripa. Den har gjort det
när det gällt tillverkningen av diverse
hushållsmaskiner, konservöppnare

o. d.

Jag vet inte alls om jag här kan få
svar på en fråga om arbetarskyddsstyrelsen
för sin del ansett sig ha möjlighet
att vid sin kontroll av den del av
möbelindustrien, som sysslar med tillverkning
av möbler av detta slag, också
ge sig in på en kontroll av tillverkningssättet.
Arbetarskyddsstyrelsens huvudsakliga
uppgift är ju att se till att
arbetarna som tillverkar en vara blir
skyddade mot de risker, som kan uppstå
vid användning av diverse maskiner.
Man har en känsla av att arbetarskyddsstyrelsen,
kanske beroende på
bristande resurser, inte alltid har möj -

lighet att tillämpa 45 § och göra ingripande
när det gäller själva konstruktionen
av en vara som tillverkas. Den
saken kan ju också på sätt och vis beröra
dem som tillverkar en vara. De
kan ju även vara köpare och i den egenskapen
råka ut för obehagliga överraskningar
liksom övriga konsumenter.
Skulle man utsträcka arbetarskyddsstyrelsens
kontrollerande verksamhet härvidlag,
kanske styrelsen finge väldigt
mycket att göra.

För min personliga del hoppas jag
givetvis, att frivilliga insatser både av
möbelfabrikanter och andra — framför
allt handlande — skall visa sig tillräckliga
för att komma till rätta med dessa
problem, men jag är för min del inte
alls rädd för ett ingripande med hjälp
av någon lagbestämmelse utan kan mycket
väl tänka mig att ett sådant kan bli
nödvändigt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! När herr Nihlfors och
jag i denna kammare för knappt ett år
sedan diskuterade de kvävningsolyckor
som inträffat i vissa felkonstruerade
bäddmöbler, hoppades vi väl båda, att
det skulle vara sista gången som allmänheten
skulle behöva uppröras av
olyckor av detta slag. I den upplysningskampanj,
som herr Nihlfors nämnde,
om faran av vissa bäddkonstruktioner
uppmanades ägare till sådana soffor
att vända sig till de möbelhandlare
som sålt de aktuella typerna för att
få särskilda säkerhetsanordningar monterade
på dem. Vid samma tillfälle lädes
också fabrikationen av den då aktuella
soffan ned, och möbelfabrikanterna
kom överens om att i fortsättningen
underställa alla nya bäddmöbelmodeller
en förhandsprövning genom
statens provningsanstalt. Arbetarskyddsstyrelsens
befattning med dessa
möbeltyper är litet tveksam. Det är
tveksamt, om § 45 kan tillämpas härvidlag.
Som herr Nihlfors påpekade är

Fredagen den 5 februari 1960 Nr 3

Svar på fråga i anledning av inträffat dödsfall i bäddmöbel

det närmast arbetsredskap som faller
under arbetarskyddsstyrelsens övervakning.

Tyvärr kan det inte uteslutas, att det
trots dessa prövningar ännu finns farliga
bäddsoffor i många hem, som inte
nåtts av varningen eller inte kommit sig
för med att uppsöka möbelhandlaren.
Nya tragiska dödsfall kan alltså komma
att inträffa av samma anledning, och
vi kan inte göra annat än att återigen
understryka betydelsen av upplysning.

Däremot borde vi, tycker man, kunna
förhindra att det vid yrkesmässig uthyrning
av sängplatser — alltså på hotell
och pensionat — förekommer så
konstruerade möbler, att gästerna kan
omkomma i dem. Jag har funnit angeläget
att besvara herr Nihlfors fråga så
snabbt, att den allmänna reaktionen i
detta fall känner sig få ett stöd från
riksdagen. Men det gör också, att jag
inte hunnit penetrera varje tänkbar möjlighet
att lagstiftningsvägen eller på annat
sätt förhindra användningen av farliga
bäddmöbler på hotell och pensionat,
som installerat sådana innan den
skärpta provningsverksamheten infördes
i fjol. Huruvida man genom en
skärpning av hotellstadgan eller genom
någon annan ordningsföreskrift skulle
kunna framtvinga, att beståndet av sådana
bäddsoffor kasseras eller omkonstrueras
så, att de blir vad man kallar
»idiotsäkra», är inte utrett ännu.

Lyckligast vore nog — därvid instämmer
jag i vad herr Nihlfors sade
— om hotellbranschen själv frivilligt
gjorde rent hus med de nu misstänkta
möblerna. Att en sådan åtgärd kan medföra
stora ekonomiska uppoffringar för
hotell och pensionat för en hundratusendels
risk och att beslutet därför kan
vara svårt att fatta, förstår vi alla. Men
att förverka allmänhetens förtroende är
också dyrbart. Det kan betyda dalande
kundfrekvens, och risken för att behöva
betala ut skadestånd finns väl också
med i bakgrunden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid
till utrikesutskottet propositionen nr
25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 26,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.;
samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

30, med förslag till förordning om
rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m., och

nr 32, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall
förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m.

§ 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

behandling av lagutskott motionerna
nr 620—622; och

till statsutskottet motionen nr 623.

§ 4

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förbättring av de fysiskt
och psykiskt handikappade barnens
möjligheter till vård, undervisning
och yrkesutbildning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Björkman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Nr 3

fredagen den 5 februari 1960

Interpellation ang. kravet på koncentration i processförfarandet, m. m.

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av traktamenten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs fru Svenssons vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående vården av vanföra och
psykiskt efterblivna barn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet i anledning av
prishöjningar i samband med införandet
av den allmänna varuskatten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. kravet på koncentration
i processförfarandet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ONSJö (ep), som yttrade:

Herr talman! Under senare år har vid
domstolarna förekommit några mycket
stora, av press och allmänhet livligt
uppmärksammade rättegångar. Det har
främst gällt vissa brottmål, i vilka huvudförhandling
pågått i veckor eller
månader. Mängder av vittnen har hörts,
och mycket omfattande sakkunnigutredningar
har förebringats. Även tvistemål
har stundom ådragit sig uppmärksamhet
genom vidlyftighet och
tidsutdräkt.

När rättegångsbalken trädde i kraft
1948 ställdes den förhoppningen, att
processen vid domstolarna skulle bli

billigare och snabbare än vad den tidigare
varit. Framför allt skulle detta
vinnas genom att huvudförhandlingen
koncentrerades till ett enda eller till ett
fåtal rättegångstillfällen. Samtidigt skulle
det koncentrerade förfarandet ge
större garantier för en säker rättskipning.
I en på muntlighet och omedelbarhet
grundad process ansågs koncentrationen
rent av som en förutsättning
för tillförlitlighet i dömandet.

Det finns anledning antaga, att rättegångsbalken
för det stora flertalet mål
medfört de fördelar man väntat. Men
det kan sättas i fråga, om inte i de stora
målen processen blivit både långsammare
och dyrare än förr. Kan i dessa
mål kravet på koncentration ej fyllas,
innebär detta risker ur rättssäkerhetssynpunkt.
Domstolarna har att utöva
en sådan processledning, att koncentrationen
ej går förlorad och onödigt
material ej införes i processen.
Särskilt har underrätterna härvidlag en
viktig funktion att fylla, eftersom det
är främst vid dessa domstolar materialet
samlas och sovras. De vidlyftiga rättegångarna
och vad i pressen framkommit
om dem har på sina håll föranlett
undran, huruvida rättegångsbalken ger
underrätterna möjlighet att utöva en
fast processledning. I ett 1955 avlämnat
betänkande angående vidlyftiga mål
framhöll 1951 års rättegångskommitté,
att den i sitt fortsatta arbete skulle ägna
uppmärksamhet åt frågan, huruvida
i brottmål förundersökningen kan förbättras,
så att den bättre tillgodoser
kravet på koncentration i rättegångarna.
Man får i detta uttalande en bekräftelse
på farhågan, att vissa brister vidlåder
nuvarande ordning. Såvitt jag vet
har rättegångskommittén ej återkommit
till frågan.

De vidlyftiga mål jag här avser åsamkar
det allmänna väldiga kostnader. Ett
enda mål beräknas ibland ha kostat
bortåt en miljon kronor eller kanske
mera. Till förfång för rättsvården i övrigt
förryckes arbetet hos polis, åkla -

Nr 3

Fredagen den 5 februari 1960
Interpellation ang. beskattningen av inkomst av skog i vissa fall

gare och domstolar. Det är självfallet
ett viktigt samhällsintresse, att utredningen
i rättegångarna blir så fullständig
som möjligt. I princip bör det inte
vara en kostnadsfråga, om sanningen i
målen skall kunna letas fram. Men om

— till följd av svårigheter för domstolarna
att utöva en fast processledning

— onödigt och ovidkommande material
införes i rättegångarna, finns det anledning
att även av samhällsekonomiska
skäl dröja vid de problem de vidlyftiga
processerna medför.

Både bland jurister och lekmän har
det väckt en viss uppmärksamhet, att i
det bekanta mordbrandsmålet från
Öland liksom i den s. k. Möllerrättegången
vittnespsykologisk expert anlitats
som sakkunnig. Bevisprövningen
och som ett led däri bedömningen av
vittnenas tillförlitlighet är en av domstolarnas
primära uppgifter. Det skall
ej bestridas, att det i vissa undantagsfall
kan vara motiverat att anlita särskild
fackkunskap för denna uppgift.
Men i de båda nyss nämnda målen synes
ej ha varit fråga om vittnesmål av
annat slag än som förekommer nästan
dagligen vid domstolarna. Vi har en
högt kvalificerad domarkår och i allmänhet
är nog våra domare genom utbildning
och erfarenhet väl skickade
att pröva vittnesmålens bevisvärde. Men
skulle behov föreligga av särskild utbildning
på detta område, synes sådan
utbildning böra anordnas i annan form
än genom föreläsningar och sakkunnigförhör
i rättegång. Det förefaller av
flera skäl önskvärt, att anlitande av sakkunnigbevisning
av detta slag ej breder
ut sig. Ett annat exempel på sakkunnigutredning,
vars värde kan sättas
i fråga, är inkallandet av utländsk
kriminalteknisk expertis för kontroll
och komplettering av de undersökningar
och resultat vartill landets fackmän
på området kommit. I vart fall
synes stor varsamhet vara på sin plats,
innan statsverket belastas med kostnaderna
för sådan utredning.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att rättegångsbalken
ger domstolarna möjlighet att
utöva en sådan processledning att även
i vidlyftiga mål kravet på koncentration
tillgodoses, och — om så ej är fallet
— är herr statsrådet beredd att vidtaga
åtgärder för rättelse i detta förhållande? 2.

Delar herr statsrådet min uppfattning,
att domstolarna bör iaktta stor
återhållsamhet i fråga om anlitande av
sådan sakkunnigutredning som jag här
fört på tal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. beskattningen av inkomst
av skog i vissa fall

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid 1959 års vårriksdag
genomfördes en förändring av 22 §
i kommunalskattelagen, som möjliggjorde
för den, som upplåter mark för
kraftledningar o. dyl., att vid beskattningen
av inkomst från skog som avverkats
för sådant ändamål få tillgodogöra
sig samma avdragsmetoder, som
tillätes vid försäljning av skog i samband
med försäljning av mark.

Då förhållandena vid upplåtelser av
hithörande slag i vissa avseenden skiljer
sig från vanliga försäljningar, har
vid tillämpningen av lagändringen uppstått
en del oklarheter.

För att klarlägga förhållandena vill
jag i korhet redogöra för normal gång
vid en upplåtelse för kraftledningar.

Ett servitutskontrakt tecknas och
markägaren avverkar skog. Härvid erhåller
han ersättning för fördyrad avverkning.
Följande år erhålles ersättning
för virket. Under ett eller flera år
härefter utbetalas ersättning för vir -

Nr 3

Fredagen den 5 februari 1960

Interpellation ang. beskattningen av inkomst av skog i vissa fall

kesskador, konjunkturförlust o. dyl. Ersättningen
för upplåtelsen är således
icke känd när kontraktet härom undertecknas
utan kan erhållas i flera
poster under ett antal år.

Enligt praxis har fastslagits (RÅ 1941
ref. 16), att vid försäljning av skog i
samband med marken, inkomsten i sin
helhet skall upptagas till beskattning
det beskattningsår, varunder köpekontraktet
upprättats och någon del av köpeskillingen
uppburits. Avdrag enligt
22 § kommunalskattelagen skulle på så
sätt endast kunna utnyttjas för en mindre
del av ersättningen, och den skattelättnad
som avsetts med lagen blir således
illusorisk.

Om kontantprincipen får komma till
användning och avdrag får göras enligt
tillåtna metoder varje gång någon del
av inkomsten från upplåtelsen erhålles,
skulle ovan nämnda olägenhet vara
undanröjd.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag härmed om kammarens tillstånd
att få framföra följande fråga till
statsrådet och chefen för finansdepartementet: Anser

statsrådet att man med frångående
av den praxis, som fastslagits
vid intäkt från skogsbruk i samband
med försäljning av mark vid upplåtelser
för kraftledningar o. dyl., bör kunna
få tillämpa kontantprincipen och använda
tillåtna avdragsmetoder varje
gång någon del av ersättning för upplåtelsen
erhålles?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Irland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

§ 11

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 49,
till Konungen, angående val av bankofullmäktigsuppleant
samt ordförande i
riksgäldskontoret med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

50, för herr Sven Wedén att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 51, för herr Rolf Gösta Renlund att
vara ordförande i riksgäldskontoret;
och

nr 52, för herr Sven Hedqvist att vara
suppleant för ordföranden i riksgäldskontoret.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående försäljning av

Tisdagen den 9 februari 1960

Nr 3

vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) motionerna:

nr 624, av herr Gustafson i Göteborg
och fröken Höjer, och

nr 625, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 17, med förslag till lag om upp -

hovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m. motionerna:

nr 626, av herr Bohman m. fl.,
nr 627, av herr Arvidson,
nr 628, av herrar Bimmerfors och
Gustafsson i Borås,

nr 629 och 630, av herr Antonsson,
nr 631, av herr Nordgren, och
nr 632, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 9 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att Erik Larsson, Norderön, under tiden
fr. o. m. den 8 febr. 1960 t. o. m.
den 15 febr. 1960 på grund av influensa
är urståndsatt att vederbörligen uppehålla
sin tjänst, intygas

Månsåsen den 8 febr. 1960
J. Engell-Jensen
legitimerad läkare

Herr Larsson i Norderön beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 8 till och med den 15 februari.

§ 3

Svar på interpellation ang. utnyttjande
av den planerade militära helikopterbasen
i Skredsvik för sjuktransporter m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Staxäng frågat mig om
jag är beredd medverka till att den till
Skredsvik planerade militära helikopterbasen
får utnyttjas för biträde vid
sjuktransporter och sjöräddning.

Till svar härå vill jag anföra följande.

Marinens helikopterorganisation kan
antas bli väl lämpad för insatser i undsättningstjänst.
Ehuru organisationen

Nr 3

Tisdagen den 9 februari 1960

Svar på interpellation ang. utnyttjande av

Skredsvik för sjuktransporter m. m.

utbvgges uteslutande av marina beredskaps-
och övningsskäl, bör den därför
enligt min uppfattning, i den mån de
personella och materiella resurserna det
medger, kunna insättas för ambulansoch
räddningsflyg.

Statsmakterna har emellertid ej tagit
slutlig ställning till omfattningen av
den marina helikopterorganisationen.
Hittills har beslut fattats om inköp av
helikoptrar för ett försöksförband vid
marinkommando Ost. Medel har även
anvisats för påbörjande av en helikopterbas
vid Berga och i årets statsverksproposition
har medel äskats för fullföljande
av detta byggnadsarbete. I det
förslag till kostnadsram för marinens
fartygsbyggnader m. m. som redovisas
i statsverkspropositionen förutsattes
viss ytterligare helikopteranskaffning.
Några medel för anläggande av ytterligare
en helikopterbas begäres emellertid
icke.

Något beslut om utbyggnad av en helikopterbas
på västkusten föreligger således
icke. Några av marinens helikoptrar
har tills vidare provisoriskt baserats
på Torslanda flygplats. Chefen för marinen
räknar med att det skall bli möjligt
att från och med i vår på Torslanda
hålla viss beredskap för undsättningsflygningar.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Staxängs interpellation.

Härpå anförde

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Statsrådet anför: »Marinens helikopterorganisation
kan antas bli väl lämpad
för insatser i undsättningstjänst.
Ehuru organisationen utbygges uteslutande
av marina beredskaps- och övningsskäl,
bör den därför enligt min
uppfattning, i den mån de personella

den planerade militära helikopterbasen i

och materiella resurserna det medger,
kunna insättas för ambulans- och räddningsflyg.
» Detta statsrådets uttalande
tolkar jag som ett positivt svar på den
fråga som jag har framställt. Jag ber att
få tacka statsrådet för innebörden i detta
uttalande.

Även om, såsom framhålles i interpellationssvaret,
något beslut ännu icke
är fattat om utbyggnad av en helikopterbas
på västkusten, är det dock ett
positivt besked att chefen för marinen
räknar med att det skall bli möjligt
att fr. o. m. i vår på Torslanda hålla
viss beredskap för undsättningsflygningar.
Detta innebär en fastare ordning
än vi hittills haft.

Denna fråga följs med mycket stort
intresse av våra skärgårdssamhällen,
och landstinget har också sedan flera
år tillbaka — inte minst i anledning av
en motion i landstinget — sin uppmärksamhet
riktad på saken. Anspråken på
snabba och tillförlitliga kommunikationer
för våra skärgårdssamhällen växer
med isoleringen och, inte minst, med
riskerna i det dagliga arbetet och frånvaron
av stationära hjälpresurser. Vid
olycksfall och hastigt inträffande sjukdomsfall
och barnsnöd hänger ofta patientens
liv på huruvida han eller hon
omedelbart kan komma under vård.

Jag vill också erinra om de hundratals
fiskare som bedriver fiske långt
ute till havs och som vid sjukdoms- och
olycksfall är i behov av snabb hjälp.
Vad spaningsverksamhet och snabb undsättning
betyder för sjöräddningen behöver
jag inte här orda om. För alla
dessa människor medför vissheten
att samhället har resurser till reds, så
att de snabbt kan få bistånd om något
skulle inträffa, en trygghetskänsla av
oskattbart värde. Interpellationens syfte
har varit inte endast en fråga, om
marinens helikoptertjänst får medverka
vid sjuktransporter och sjöräddningstjänst,
utan också en vädjan om att en
del av marinens helikoptrar redan vid

Tisdagen den 9 februari 1960

Nr 3

Svar på interpellation ang. jordbruksstödets inverkan på råvarukostnaderna för den

svenska livsmedelsindustriens exportprodukter

anskaffningen utrustas så att de blir ändamålsenliga
för de arbetsuppgifter,
som jag berört, och att ett fastare samarbete
måtte komma till stånd mellan
marin, landsting och sjöräddning. Det
förefaller mig, herr talman, som om
statsrådets svar ger goda förutsättningar
för detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. jordbruksstödets
inverkan på råvarukostnaderna
för den svenska livsmedelsindustriens
exportprodukter

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Bergegren frågat
mig, dels om jag har för avsikt att inom
ramen för nuvarande svenska jordbrukspolitik
vidtaga arrangemang i syfte
att det prisstöd vårt jordbruk erhåller
inte skall medföra väsentligt högre
råvarukostnader för de produkter, som
vår livsmedelsindustri inom en vidgad
europamarknad har att sälja i konkurrens
med andra länders industrier,
dels — om så är fallet — om jag är i
tillfälle att redovisa riktlinjer för en
lösning och meddela, när förslag i ärendet
kan väntas.

Som svar på frågorna får jag anföra
följande.

Först torde jag få hänvisa till vad som
i förevarande hänseenden anförs i den
av Kungl. Maj :t på föredragning av chefen
för handelsdepartementet nyligen
för riksdagen framlagda propositionen
angående godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
in. m. Vidare vill
jag nämna, att de i interpellationen aktualiserade
spörsmålen för närvarande
är föremål för överläggningar mellan
statens jordbruksnämnd och represen -

tanter för närmast berörda industribranscher.
Det har först gällt att söka
kartlägga problemens art och omfattning.
Sedan detta arbete nu i det närmaste
slutförts, har diskussionerna inriktats
på att i samråd med berörda parter
söka utarbeta förslag till en lösning
av hithörande problem, som så långt
möjligt — under beaktande av EFTAkonventionen
— tillgodoser såväl industriens
som jordbrukets berättigade
krav i sammanhanget.

Först sedan de erforderliga utredningarna
och diskussionerna -— vilka
bedrives med skyndsamhet — avslutats
och jordbruksnämnden avlämnat förslag
i ämnet, är jag beredd att redovisa
riktlinjer för en lösning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
fröken Bergegrens interpellation.

Vidare anförde:

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det torde framgå av min fråga
att jag inte anser att vi i och för sig
behöver verka för högre sötsakskonsumtion
här i landet. Men det är klart
att man bland löntagarna inom de branscher,
som sysslar med framställning av
choklad och konfektyrer, kex och läskedrycker,
har varit oroad och känt sig
ängslig för vad som skulle hända när
sjustatsavtalet trädde i kraft. Den svenska
industrien skulle få besvärligheter
med att hävda sig i konkurrensen på
hemmamarknaden, om den skulle få betala
högre råvarupriser än konkurrerande
utländska industrier.

Jag har också med glädje konstaterat
i propositionen angående anslutning till
sjustatsavtalet, att myndigheterna redan
har haft sin uppmärksamhet riktad på
problemet och förklarat sig beredda att
vidta de ålgiirder som skulle komma
att behövas. Det är glädjande att man

Nr 3

Tisdagen den 9 februari 1960

S\ar på interpellation ang. jordbruksstödets inverkan på råvarukostnaderna för den

svenska livsmedelsindustriens exportprodukter

har handlat så snabbt och redan är i
full gång att göra något åt saken. I den
män livsmedelsindustrien skall få kompensation
för sina ökade kostnader,
kommer väl motsvarande krav på samhället
att ställas från jordbrukets sida.
Vi får antagligen inom kort tillfälle
att återkomma till problemet här i riksdagen.

Jag ber än en gång att få tacka för
de upplysningar jag nu har fått.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Det kan förefalla som
om svaret på denna interpellation och
interpellationen såsom sådan inte skulle
behöva föranleda ytterligare kommentarer.
När jag, herr talman, det oaktat
bär begärt ordet är det därför att det
problem, som här tagits upp, i så många
andra sammanhang har berörts att det
nog förtjänar något mera debatt också i
detta rum.

Man synes, då detta ärende debatteras,
utgå ifrån, att jordbruket skulle
göra något slags motstånd mot att denna
fråga bringas till en lösning. Jag vill
från början deklarera, att jordbruket
icke har något intresse av att söka äventyra
förutsättningarna för svensk livsmedelsindustri
att uppträda på en internationell
marknad under jämbördiga
konkurrensförhållanden. Det vore emellertid
fel att uraktlåta att påpeka, att
jordbruket uppenbarligen har intresse
av att dessa frågor löses inom ramen
för den jordbrukspolitiska målsättning
som är utformad. Jordbruket vill ha frågorna
lösta men under former som är
godtagbara också för jordbrukarsidan.

Debatten om dessa spörsmål föres
ibland också på sådant sätt, att man
får ett intryck av att livsmedelsindustriens
svårigheter skulle vara något för
vårt land specifikt, att livsmedelsindustrien
på grund av vår speciella typ av
jordbruksprisreglering skulle ha svårigheter
utöver vad livsmedelsindustrien

har i andra länder inom exempelvis sjustatsgruppen.
Det finns likväl enligt min
uppfattning ingen anledning att föra debatten
på sådant sätt. Vi har i andra
sammanhang i denna kammare varit
eniga om att de producentpriser, som
svenskt jordbruk har i hägnet av sitt
gränsskydd, inte är uppseendeväckande
höga i jämförelse med andra europeiska
länders. Skulle vi exempelvis sätta förhållandet
producentpriser—lönenivå
som jämförelsebas, skulle vi finna att
Sverige och Danmark ligger i botten
inom EFTA-området, medan Schweiz
ligger i toppen. Detta faktum talar knappast
för att en livsmedelsindustri, som
för sin produktion är beroende av den
svenska råvaruprisnivån på jordbruksprodukter,
skulle ha påtagliga nackdelar
i jämförelse med motsvarande industri
inom andra EFTA-länder. Det kan
också nämnas att i den mån livsmedelsindustrien
placerar viss del av sin produktion
på exportmarknaden får den
redan nu restitution för de införselavgifter
som belastar råvaran. Detta gäller
alltså för exportkvantiteter — för
de kvantiteter, som avsättes på den inhemska
marknaden, har man givetvis
att i priset inarbeta de kostnader för råvarorna
som gäller inom landet.

Detta resonemang gäller beträffande
samtliga EFTA-länder men man har
ibland påstått, att livsmedelsindustrien
har en förmånligare ställning i Danmark
än i Sverige. Ja, så kan sägas, men
det är uppenbart att danskarna icke heller
tillämpar några världsmarknadspriser
inom sitt land för de råvaror som
den inhemska livsmedelsindustrien där
förbrukar. Däremot skulle jag tro, att
danskarna har en viss exportsubventionering,
medan vi å vår sida, som tidigare
framhållits, har en viss restitution
av införselavgifter. Hela denna fråga
har i pressdebatt och i diskussion
man och man emellan kommit att föras
på ett sådant sätt, att den svenska livsmedelsindustriens
svårigheter i viss mån

Tisdagen den 9 februari 1960

Nr 3

Svar på interpellation ang. jordbruksstödets inverkan på råvarukostnaderna för den

svenska livsmedelsindustriens exportprodukter

har blivit uppförstorade och inte rätt
jämförts med de förhållanden, under
vilka motsvarande industrier i andra
sjustatsländer arbetar.

I interpellationen skymtar en annan
detalj som jag också vill beröra med
några korta ord, nämligen debatten om
lågprislinjen. Interpellanten behandlar
detta ämne under mycket stort ansvar
och säger ifrån att hon med världsmarknadsprisnivå
inte avser priser som tillfälligt
gäller på världsmarknaden på
grund av att dit utföres tillfälliga kvantiteter.
Jag har emellertid i varje fall
personligen en stark känsla av att lågprislinjen,
sådan den diskuteras just nu
i skilda sammanhang, förutsätter världsmarknadspriser
av denna tillfälliga natur
som interpellanten tar avstånd ifrån.

Man kan också fråga sig om lågprislinjen
är värd den uppmärksamhet, som
den får i debatten. Finns det verkliga
förutsättningar för att en lågprislinje
skulle kunna införas här i vårt land på
grundval av vad vi i dag kallar för
världsmarknadspriser på jordbruksprodukter?
Visst kan man leka med den
tanken, men låt oss exempelvis anta att
denna prispolitik skulle föranleda —
om vi skulle uppfylla den jordbrukspolitiska
målsättning vi nu har — en subventionering
av jordbruket med kanske
1,1—1,3 miljarder kronor per år. Är det
verklighetstroget att tänka sig en subventionering
av sådan omfattning? Näppeligen.

Man kan vidare fråga sig om en lågprislinje
för jordbruksprodukter, genomförd
inom EFTA-området, någonsin
skulle kunna bli baserad på priser av
den art som vi i dag kallar världsmarknadspriser.
Under den allra senaste tiden
har vi fått en helt ny terminologi i
samband med denna frågeställning: man
talar om ett lägsta EFTA-pris. Detta pris
skulle väl närmast uppkomma vid cn
långsiktig nivellering av jordbrukspriserna
inom sjustatsområdet. Det torde
också leda til! priser som har kontakt

med en genomsnittlig produktionskostnad.
Vi skulle då alltså få en prisnivå
som utgjorde ett genomsnitt för EFTAländerna
och som vore accepterat med
hänsyn till dessa länders enskilda och
samfällda jordbrukspolitiska målsättning.
På detta för sjustatsområdet gemensamma
pris skulle man inom konventionens
ram kunna bygga vissa nationella
jordbruksstödåtgärder. En lågprislinje
— om det nu är någon sådan
linje — av annan art inom en långsiktig
jordbrukspolitik målsättning för EFTAområdet
torde man knappast kunna
tänka sig. Jag stöder detta antagande —
och det är ingenting annat än antaganden
jag rör mig med — på att vi i dag i
de enskilda länderna har en kraftig dominans
för högprislinjen bakom utpräglad
protektionism i jordbrukspolitiken.
Det är egentligen bara England som kan
sägas företräda lågprislinjen, men inte
ens England tillämpar en renodlad sådan
linje. En särställning men av annan
art intar också Sverige. Vi har faktiskt
fri import och export för jordbruksprodukter
under vissa omständigheter. Andra
europeiska länder är i sin jordbrukspolitik
i hög grad protektionistiska.

Herr talman! Jag har velat anlägga
dessa synpunkter på detta ämne, eftersom
det alltför ofta diskuteras från
intressesynpunkter. Debatten är dock av
utomordentlig vikt, och det är också
synnerligen angeläget att vi får i gång
förhandlingar på detta område. Statsrådet
nämnde att förhandlingar på vår
hemmaplan för närvarande pågår mellan
jordbruksnämnden och berörda industrier.
Det är gott och väl, men det
vore också av utomordentligt värde om
förhandlingar kunde komma i gång
inom EFTA-området. Ju längre detta
dröjer och ju mer av separata åtgärder
som vidtas i de enskilda länderna i
syfte att lösa problemet på inhemska
plan, desto mer avlägsnar vi oss från
varandra och desto större blir svårigheterna
att senare nå en samordnande

Nr 3

Tisdagen den 9 februari 1960

Svar på interpellation ang. jordbruksstödets inverkan på råvarukostnaderna för den

svenska livsmedelsindustriens exportprodukter

lösning. Såvitt jag har mig bekant har
några förhandlingar på sjustatsplanet
beträffande dessa frågor ännu inte startat,
medan det däremot förutom hos oss
pågår interna förhandlingar i enskilda
länder. Det är ett starkt jordbruksintresse
att denna fråga blir löst hos oss,
men det är också ett påtagligt jordbruksintresse
att den så snart som möjligt
kan föras ut till en gemensam lösning
på EFTA-planet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga utöver innehållet i interpellationssvaret,
men jag finner ändå
anledning att stryka under ett par saker.

När fröken Bergegren exempelvis noterar,
att man kan räkna med ömsesidiga
kompensationskrav i den här problematiken,
är det naturligtvis riktigt.
Det understryker vad som anges i slutet
av interpellationssvaret, att det gäller
att finna lösningar som tillgodoser berättigade
krav både från industriens
sida och från jordbrukets sida. Mera är
kanske för ögonblicket inte att säga
därom, särskilt som interpellationssvaret
ger besked om att en redovisning för
riktlinjerna, efter vilka de lösningar
kan tänkas som är av behovet påkallade,
så småningom kommer att föreläggas
riksdagen.

Herr Brandts i Sätila synpunkter skall
jag inte kommentera i annan mån än
att jag uppfattar dem som ytterligare
en bekräftelse på att också jordbruket
har ett starkt intresse av att de här frågorna
blir lösta. Livsmedelsindustrien
utgör i dag en stor marknad för jordbruksproduktionen
i vårt land, och ingenting
talar för att den marknaden kommer
att bli mindre — snarare blir den
större. Jag har inte anledning att redovisa
någon avvikande mening från herr
Brandts ståndpunkt, ty den understry -

ker väl ytterligare att man inom jordbruket
är klart positivt inställd till en
sådan lösning av problemet om livsmedelsindustriens
råvaruförsörjning, som
skapar ett likställt utgångsläge för
svensk livsmedelsindustri.

Utan att ingå på frågan om hög- eller
lågprislinje — den frågan anser jag vara
ovidkommande i det här sammanhanget
■— och utan att gå in på producentpriserna
i vårt land och i andra EFTAländer
vill jag säga att den preliminära
kartläggning av detta område, som har
skett och som herr Brandt givetvis känner
väl till, uppvisar en merbelastning
av ganska betydande mått för vår livsmedelsindustri.
Det som legat bakom
interpellantens frågeställning är väl det
förhållandet att såväl företagare som
anställda inom livsmedelsindustrien
med bekymmer sett att de här skulle
kunna riskera hamna i ett ogynnsamt
läge.

Om jag alltså får upprepa det ännu
en gång, så uppfattar jag herr Brandts
deklaration också som ett uttryck för
att det här inte råder några delade meningar
i själva sakfrågan utan att man
från jordbrukets sida är lika angelägen
om att finna de positiva lösningarna i
den problematik, som interpellanten
har pekat på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 35, angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter.

§ 6

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 624 och 625; samt

Tisdagen den 9 februari 1960 Nr 3

Interpellation ang. undersökning av medel och metoder i kampen mot cancersjuk -

domarna

till behandling av lagutskott motionerna
nr 626—632.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 2, 3
och 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3.

§ 8

Föredrogs den av herr Onsjö vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående kravet på koncentration
i processförfarandet, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Erikssons i Bäckmora
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående beskattningen
av inkomst av skog i vissa fall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. undersökning av medel
och metoder i kampen mot cancersjukdomarna Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Cancer torde kunna sägas
vara vår tids svåraste sjukdom. Den
kräver årligen ett stort antal dödsoffer.
Mycket arbete har av forskare världen
runt lagts ned för att få fram ett effektivt
medel mot cancersjukdomarna.
Människor som drabbas av sjukdomen
ställer givetvis förhoppningar till nya

rön och nya medel som kommer till läkarnas
förfogande. Av den diskussion,
som förekommit i pressen och i andra
sammanhang kring dessa ämnen, framgår
emellertid att det råder stor osäkerhet
i bedömningen av verkningarna av
nya läkemedel på detta område. Detta
har på vissa håll -— säkert med orätt
— bedömts som om läkarna inte vore
villiga att använda en del framkomna
nya rön.

Sedan flera år tillbaka har uppmärksamheten
i pressen och annorstädes
särskilt riktats på THX-preparatet. Trots
att vissa undersökningar gjorts, anses
det inte klarlagt, om detta preparat har
någon cancerhämmande effekt. Det
finns inom läkarkåren olika meningar
om saken. Preparatet får emellertid enligt
beslut av regeringen lämnas ut till
sjukhusen, och läkarna får använda det
efter eget bedömande. Ett sådant läge
av oklarhet är givetvis ohållbart. Är
THX-preparatet ett effektivt medel mot
cancer bör det auktoriseras som sådant.
Men är det värdelöst bör det givetvis
inte få komma till användning.

Det som här sagts om THX-preparatet
kan i viss utsträckning gälla om även
andra nya läkemedel mot cancersjukdomarna.
Det är helt naturligt, att nya preparat
och nya metoder forceras fram
på detta område, där mänskligheten söker
efter ett effektivt bekämpningsmedel.
Det är också helt naturligt, att en
del av preparaten och metoderna inte
håller måttet. För kampen mot cancersjukdomarna
är det emellertid angeläget,
att man söker skapa klarhet om vilka
medel som med framgång kan användas.
Jag tror, att detta syfte skulle
kunna främjas genom en objektiv undersökning.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medver -

32 Nr 3 Tisdagen den 9 februari 1960

Interpellation ang. ersättning från allmän sjukkassa för utom riket åtnjuten sjukvård

ka till att en objektiv undersökning
kommer till stånd i syfte att klarlägga
vilka medel och metoder som bör användas
i kampen mot cancersjukdomarna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. ersättning från allmän
sjukkassa för utom riket åtnjuten
sjukvård

Ordet lämnades på begäran till

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s), som
anförde:

Herr talman! Svensk medborgare, som
är bosatt (kyrkobokförd) i Sverige, är
i viss utsträckning berättigad till ersättning
av allmän sjukkassa för vad
han utom riket utgivit för sjukvård. Under
förutsättning att behovet av vård
uppkommit under den försäkrades vistelse
utom riket, ersättes utgift för läkarvård
med tre fjärdedelar av läkarens
arvode upp till 25 kronor per besök
och sjukhuskostnad med hela beloppet
upp till 35 kronor per dag. För
den försäkrades resor till och från läkare
eller sjukhus lämnas ej ersättning.

Trots att allt flera människor genom
höjd levnadsstandard och längre semester
blir i stånd att resa utomlands,
är dessa sjukdomsfall relativt få. Att
till den som råkar insjukna under utlandsresa
medge resebidrag efter samma
regler som gäller vid sjukdomsfall
inom riket skulle inte innebära någon
större belastning för sjukkassorna. För
den enskilde sjuke skulle det däremot
innebära en lättnad i en situation, då
den iråkade sjukdomen kan förorsaka
betydande kostnader utöver vad som
kunnat förutses i en aldrig så omsorgsfullt
utförd ekonomisk planering av
resan.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
rikta följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att inför kammaren
redogöra för sin inställning till
ovan berörda problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 5 februari 1960.

Vid sammanträde den 13 januari 1960
hade herrar deputerade beslutat, att
med tillsättandet av en befattning som
kanslist hos andra kammaren skulle
tills vidare anstå. Sedermera hade kanslisten
hos kammaren fru Eva Särnmark
i skrivelse den 31 januari 1960
anhållit om entledigande från sin befattning.

Herrar deputerade beslöto dels bevilja
fru Särnmark begärt entledigande,
dels till kanslister hos kammaren antaga
fru Ingrid Nilsson från och med
denna dag och fru Marianne Wannemark
från och med den 1 mars 1960.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 13

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade skrivelse och
propositioner:

nr 29, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 7 april 1959, nr 141,
den 10 april 1959, nr 145 och den 12
maj 1959, nr 235, i anledning av, såvitt
nu är i fråga, riksdagens år 1958 församlade
revisorers berättelse,

nr 33, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), och

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 3

nr 34, dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels
ock med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297).

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 633, av herr Hagberg m. fl., i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 februari

Kl. 14.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid plenum den 24 innevarande
februari företaga val av valmän
jämte suppleanter för utseende av
riksdagens justitieombudsman och militieombudsman
samt deras ställföreträdare.

Detta förslag godkändes.

§ 2

Svar på fråga ang. vänstertrafikens

inverkan på olycksfallsfrekvensen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag kan lämna en redogörelse
för i vilken omfattning svårare trafikolyckor
i Sverige under 1950-talet
kan anses i hög grad vara orsakade av
att Sverige har vänstertrafik.

Jag vill först framhålla, att det är förenat
med mycket stora svårigheter att få
fram säkra data om sådana vägtrafikolyckor
i vårt land, som kan tillskrivas
vårt system med vänstertrafik. Skälen
härtill är många. 1954 års högertrafikkommitté
har i sitt betänkande från
samma år närmare belyst dem. Här vill
jag i korthet blott påpeka följande.

Det torde ofta finnas en benägenhet
hos en i vägtrafikolycka inblandad utländsk
trafikant att som förklaring till
olyckan övervärdera sin ovana vid
vänstertrafik som orsak. I vilken utsträckning
olyckor kan ha orsakats av
att vi som regel kör med bilar som har
ratten till vänster är vidare en omdiskuterad
fråga. Slutligen är den statistik
som finns för de år varom här är fråga
ofullständig, och uppgifterna är ej enhetliga.

Följande uppgifter, som sammanställts
av statens trafiksäkerhetsråd, kan
jag dock lämna som svar på frågan.

År 1952 är det första året under 1950-talet, för vilket uppgifter finns tillgäng -

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 3

Nr 3

Onsdagen den 10 februari 1960

Svar på fråga ang. vänstertrafikens inverkan på olycksfallsfrekvensen

liga, men de avser blott de vägtrafikolyckor
i Sverige, som vållats av danska,
finska och norska bilförare på grund av
påstådd ovana vid vänstertrafik. Av totalt
cirka 30 300 olyckor skulle 57 ha inträffat
på grund av ovana vid vänstertrafik.

Högertrafikkommittén har angivit att
av sammanlagt 32 700 olyckor under år
1953 49 varit eller kan antas ha varit
orsakade av ovana vid vänstertrafik.

En annan undersökning visar att under
år 1954 154 olyckor av sammanlagt
41 400 vållats av nordiska bilförare på
grund av bristande efterlevnad av gällande
regler för den svenska vänstertrafiken.

För år 1955 är jag ej i tillfälle att
lämna några uppgifter. Fr. o. m. 1956
har den officiella statistiken ändrats så,
att den bland bidragande omständigheter
till vägtrafikolyckor även redovisar
ovana vid vänstertrafik. Enligt denna
statistik skulle under år 1956 214 av totalt
50 000 olyckor kunna tillskrivas
denna faktor och motsvarande siffror
för år 1957 är 247 av sammanlagt 52 500.

Av den officiella statistiken insamlat
material för 1950-talets båda sista år är
ännu ej slutbearbetat.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Braconiers fråga.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min fråga.

Det är riktigt som statsrådet säger,
att statistiken på detta område är ganska
otillräcklig. Det är beklagligt, tv det
är uppenbart att dessa problem kommer
in i diskussionen om vänster- och högertrafik.
Jag skall naturligtvis vid en enkel
fråga inte närmare gå in på den saken,
men i och med att trafikintensiteten
ökar är det uppenbart att det måste
uppstå problem, om ett eller ett par

land i världen har en trafikregel och
alla de övriga en annan.

Jag vill komplettera den statistik som
statsrådet lämnat. Det tyder på att det
är nödvändigt att samla ihop denna statistik,
så att vi verkligen får fram alla
relevanta data, när vi skall anslå medel
till trafiksäkerhetsforskningen.

Automobilindustriföreningen redogjorde
år 1955 för en utredning, som visar
hur det i detta avseende förhåller
sig med olyckor, som inträffar vid trafik
mellan Sverige och Norge. Detta är
ett i hög grad aktuellt problem, eftersom
denna trafik har en mycket stor omfattning.
255 olyckor inträffade 1954 i
Sverige och Norge på grund av tvånget
att byta sida, när man passerat gränsen.

Nu säger visserligen statsrådet i sitt
svar, att det hos bilförare finns en benägenhet
att övervärdera denna faktor
såsom en bidragande orsak till en
olycka. Men i själva verket visar även
statsrådets siffror att denna statistik
inom vissa gränser är relativt tillförlitlig.

År 1955 visade experter vid statens
trafiksäkerhetsråd, d. v. s. forskare som
i hög grad sysslat med detta problem,
att vänstertrafiken år 1954 helt eller
delvis var orsak till 441 polisundersökta
trafikolyckor i Sverige, vid vilka
226 människor skadades och inte mindre
än 6 människor dödades.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att
vi för de senaste åren inte har någon
statistik på denna punkt. Jag tillåter mig
emellertid att hänvisa till ett yttrande,
som gjordes vid statens trafiksäkerhetsråds
nordiska konferens, som nu hållits
i Stockholm. Vid konferensen upplyste
direktör Hellqvist i Svenska trafikförsäkringsföreningen,
vilken reglerar alla
skador i anledning av olyckor som i
Sverige förorsakas av utländska motorfordon,
att antalet sådana olyckor under
år 1959, d. v. s. det år beträffande
vilket statsrådet sade att det inte finns
några siffror, uppgick till cirka 800 och
att en tredjedel av dessa olyckor helt

Onsdagen den 10 februari 1960 Nr 3

Svar på fråga ang. förseningarna vid behandling av tillståndsärenden för charterflyg

eller delvis inträffat på grund av förarnas
ovana vid vänstertrafik. I stor utsträckning
inträffar olyckor av denna
art relativt nära gränsen. De är ofta
svåra och består i frontalkrockar med
allvarliga personskador som följd. Tyvärr
finns det risk för att dessa beklämmande
siffror kommer att stiga ytterligare.
Dessa siffror visar vilka risker det
föreligger för ett land, som har trafikregler
som strider mot praktiskt taget
alla andra länders.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd om hur jag
uttryckte mig, vill jag påpeka, att jag
inte sade, att de siffror vi har till hands
är otillförlitliga. Jag sade bara att man,
när det gäller att bearbeta siffermaterialet
har att ta hänsyn till den faktorn,
att utländska trafikanter såsom en förklaring
till en olycka kan övervärdera
sin ovana vid vänstertrafik. Det är en
helt annan uttolkning än den som herr
Braconier försökte lägga in i mitt svar.

Jag vill också i klarhetens intresse
påpeka, att vi från och med år 1956 har
en riktigt upplagd statistik i fråga om
vägtrafikolyckorna. Från och med det
året redovisar statistiken nämligen också
ovana vid vänstertrafik som olycksorsak.
Tyvärr har man inte hunnit slutbearbeta
statistikmaterialet för de båda
senaste åren. Det är en sak som trafiksäkerhetsrådet
för övrigt har påpekat i
ett yttrande till departementet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. förseningarna vid behandling
av tillståndsärenden för
charterflyg

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Ilerr talman! Fru Sandström har frågat
mig om jag uppmärksammat de för3*
— Andra kammarens protokoll 1960.

seningar, som uppstått inom luftfartsstyrelsen
vid behandling av tillståndsärenden
för charterflyg och, om så är
fallet, om jag är i tillfälle att redogöra
för anledningen till förseningarna.

Enligt gällande bestämmelser måste
flygföretag, som önskar utföra s. k. charterflygningar,
inhämta luftfartsstyrelsens
tillstånd därtill. Ansökningen härom
skall — om den avser upprepade
flygningar under perioden mars—oktober
— vara styrelsen till handa senast
den 15 november året före. Vid denna
tid är emellertid ansökningarna i regel
ofullständiga och behöver kompletteras
av flygbolagen och resebyråerna, vilket
erfarenhetsmässigt visat sig ta åtskillig
tid i anspråk. För innevarande års trafikprogram
har enligt luftfartsstyrelsen
kompletta handlingar förelegat först under
senare hälften av januari.

Luftfartsstyrelsen har vid sin handläggning
av ärendena avgjort dem i två
omgångar. Den 27 november avslog styrelsen
en ansökning i dess helhet och
tre ansökningar till huvudsaklig del.
Luftfartsstyrelsen har nämligen eftersträvat
att snabbt underrätta berörda
flygbolag och resebyråer om sin ståndpunkt
i de fall där det stått klart för styrelsen
att ansökningarna skulle komma
att helt eller delvis avslås. Syftet härmed
har varit att bereda resebyråerna
största möjliga rådrum att träffa andra
arrangemang.

Övriga ärenden — vilka krävt en fullständigare
utredning, innan beslut kunnat
fattas — har avgjorts den 29 januari
1960. Under mellantiden har luftfartsstyrelsen,
flygbolagen och resebyråerna
stått i kontakt med varandra för komplettering
av ärendena, varjämte styrelsen
inhämtat yttranden och synpunkter
från bl. a. de danska och norska luftfartsmyndigheterna
samt SAS. Den tid
som sålunda använts för ärendenas beredning
och avgörande synes mig icke
oskäligt lång med hänsyn till ärendenas
omfattning och svårighetsgrad. I år har
för övrigt ärendenas behandling slutNr
3

36 Nr 3 Onsdagen den 10 februari 1960

Svar på fråga ang. förseningarna vid behandling av tillståndsärenden för charterflyg

förts cirka två veckor tidigare ap något
föregående år.

Vidare anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga.

Frågan hade ju begränsats till förseningarna
vid luftfartsstyrelsens tillståndsgivning
för charterflyg. Enligt
herr statsrådets mening föreligger här
inga förseningar — tvärtom säger herr
statsrådet att man i år blivit färdig tidigare
med denna behandling än i
fjol. Nu kan ju inte den omständigheten,
att man i fjol och kanske dessförinnan
dragit ut så långt på tiden, i och
för sig vara någonting som visar, att allt
nu står väl till. Jag anser gentemot statsrådet
att ansökningar av detta slag, som
skall ha inlämnats senast den 15 november,
bör kunna vara färdigbehandlade
tidigare än i slutet av januari och alldeles
avgjort tidigare än i mitten av
februari. De charterflygningar — sällskapsresor
o. d. — för vilka program
görs upp för en säsong, börjar ju som
regel i mars.

Vidare säger statsrådet i sitt svar att
luftfartsstyrelsen stått i kontakt med de
företag som berörs. Jag vet inte om jag
riktigt kan instämma i detta, men jag
skall inte ta upp någon diskussion på
den punkten.

Statsrådet säger också att de ansökningar
som inlämnas är så ofullständiga,
att det tar mycket lång tid att få
klarhet i vad de gäller. Detta förefaller
mig ganska underligt, och jag tillåter
mig att även här sätta ett litet frågetecken.
Men jag skall inte heller på
denna punkt ta upp någon debatt, om
statsrådet själv inte önskar göra det.

Jag slutar med att vädja till herr statsrådet
att medverka till att dessa ansökningar
om tillstånd till charterflyg i
framtiden behandlas så pass snabbt, att

företagen kan få besked tidigare än hittills
och alltså veta, hur deras program
skall läggas upp.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
fru Sandström yttrade i första delen av
sitt inlägg vill jag understryka att jag
sade, att behandlingen av ansökningarna
i år gått något snabbare än tidigare
år. Men därmed angav jag inte att jag
personligen var helt till freds med den
takt, i vilken handläggningen av ärendena
skett. Jag har snarare den uppfattningen,
att en uppsnabbning borde vara
möjlig och angelägen. Jag ville liksom
bara markera inför kammaren, att trenden
går åt rätt håll och att man har anledning
räkna med att det skall ske en
fortsatt uppsnabbning av frågornas
handläggning i luftfartsstyrelsen. Jag
kan säga detta så mycket mer som jag vet
att luftfartsstyrelsen, enligt kontakter
som jag har haft med den, själv är inställd
på att få till stånd en snabbare
handläggning av dessa frågor. Det är
nämligen angeläget — det vill jag mycket
kraftigt understryka — att flygföretagen
och därmed även resebyråerna
i så god tid som det över huvud taget
är möjligt får besked och kan planera
sin verksamhet. Jag försäkrar kammaren
och framför allt frågeställaren,
att jag med stor uppmärksamhet kommer
att följa dessa spörsmål.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta har jag intet
annat att anföra än att uttala ett tack
till herr statsrådet för att han visat ett
sådant intresse för denna fråga.

Statsrådet myntade i detta sammanhang
ett i mina öron nytt ord, nämligen
»uppsnabbning». Jag tar fasta på att
herr statsrådet förklarat sig vilja se till
att det sker en »uppsnabbning» på detta
område.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 3

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
skrivelse och propositioner. Därvid remitterades till

statsutskottet skrivelsen nr 29,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 7 april 1959, nr 141, den 10
april 1959, nr 145 och den 12 maj 1959,
nr 235, i anledning av, såvitt nu är i
fråga, riksdagens år 1958 församlade revisorers
berättelse; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

33, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
deri 29 mars 1946 (nr 99), och

nr 34, dels angående godkännande av
protokoll innebärande ändring av konvention
rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran, dels ock
med förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

§ 5

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 633.

§ 6

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående undersökning av medel
och metoder i kampen mot cancersjukdomarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av fru Rcnström-Ingenäs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda an -

hållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ersättning
från allmän sjukkassa för utom riket åtnjuten
sjukvård.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Irland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 9

Föredrogos vart efter annat och lädes
till handlingarna första lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 10

Utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 3

Onsdagen den 10 februari 1960

Bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap m. m.

proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap
m. m.

Efter punktens föredragning anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I samband med behandlingen
av denna punkt skall jag
be att få använda några minuter. Man
kan kanske säga att detta är en lokal
angelägenhet, eftersom de största stormskadorna
tillfogades de båda skånelänen.
Vi har alla genom både tidningar,
radio och TV haft tillfälle få en viss
kännedom om de svåra stormskador
som uppstod därnere, framför allt i november
månad. Den som inte varit i
kontakt med de människor som råkat
ut för dessa förluster kan emellertid inte
gärna göra sig en föreställning om i
vilka svårigheter vissa fiskare hamnat.

Jag är glad över att fiskeristyrelsen
omedelbart tog kontakt med vederbörande
länsstyrelse och lät dessa, genom
ytterligare kantakter med fiskarnas organisationer
och hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter, göra en uppskattning
av de uppkomna skadorna.
En siffersammanställning visar att de
belöpte sig på över 2,3 miljoner kronor.
Enligt gammal praxis brukar man räkna
med att för 50 procent får man själv
svara, och då blir hälften den summa
som skall läggas till grund för de bidrag
och de lån som dessa människor
skulle behöva.

Jag tillät mig under remissdebatten
omtala att jag haft besök av två bröder
som 1958 övergick från vanligt fiske till
ålfiske. De hade lärt av erfarenheten,
av vad som tidigare drabbat andra fis -

kare, och fördenskull försäkrat sina redskap
mer än dubbelt mot vad som anses
vara fullt tillräckligt. Trots detta
måste de vidkännas förluster som icke
understiger 90 000 kronor. Jag har fått
papper på det hela och vet vad jag talar
om.

Det är helt naturligt att dessa fiskare
känner sig mycket illa till mods och
har mycket stora bekymmer för sin ekonomi.
Det finns andra, liknande fall,
där vederbörande gjort förluster på flera
tiotusentals kronor och givetvis också
är allvarligt bekymrade.

Samtidigt som jag uttalar min erkänsla
för att departementschefen har
lagt fram förslag till vissa bidrag och
lån, vilket utskottet enhälligt tillstyrkt,
vill jag dock stryka under: Jag tror inte
att de pengar som nu ställes till förfogande
i form av bidrag kommer att räcka
till. Det är sammanlagt 100 000 kronor,
om vi räknar med redan beviljade
anslag. Jag skulle därför vilja vädja till
herr statsrådet — som inte haft tillfälle
närvara i dag — att han med uppmärksamhet
följer frågan även i fortsättningen.
Jag tror att det blir nödvändigt för
honom att återkomma till riksdagen med
begäran om något större bidrag.

Det var endast detta, herr talman, jag
ville anföra.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 3

Interpellation ang. fördelningen av kostnader i samband med trafikövervakning och
handläggning av parkeringsförseelser — Interpellation ang. åldringsvårdens organisation -

§ 12

Interpellation ang. fördelningen av kostnader
i samband med trafikövervakning
och handläggning av parkeringsförseelser Ordet

lämnades på begäran till

Fru WALLERIUS-GUNNE (h), som
yttrade:

Herr talman! Som framgår av den
vid riksdagens början avlämnade propositionsförteckningen
kommer Kungl.
Maj:t eventuellt att under året framlägga
förslag till riksdagen angående ändring
i rättegångsbalken innebärande en
förenkling av handläggningen av parkeringsförseelser.
En utredning i detta
syfte pågår inom justitiedepartementet.

I samband med frågan om en rationell
handläggning av ifrågavarande
ärenden inställer sig frågan om kostnaderna
för handläggning av parkeringsförseelser.

De bötesbelopp, som för trafikförseelser
(inklusive parkeringsförseelser)
ålägges som strafföreläggande eller utdömes
av domstol, inlevereras numera
oavkortade till Kronan. Tidigare gällde
att viss del av böter för förseelser mot
lokala trafikföreskrifter skulle tillfalla
vederbörande kommun.

De förutsättningar, som rådde vid
den tidpunkt, då kommunernas andel av
parkeringsböterna indrogs, har numera
radikalt förändrats. Den stigande biltätheten
och trafikintensiteten har ställt
våra större städer inför nödvändigheten
att vidtaga omfattande åtgärder:
skapa dyrbara trafikanordningar, anställa
trafikvakter, bereda parkeringsplatser
och bevaka efterlevnaden av utfärdade
trafikföreskrifter. Detta har i
sin tur medfört en ökad belastning på
polis- och åklagarväsendet. Denna utveckling,
som ingen har kunnat förutse,
har skapat andra utgångspunkter för
bedömningen av frågan om kommunernas
rätt att för bestridande av kostna -

der i samband med handläggningen av
parkeringsförseelser m. m. helt eller
delvis få ersättning — på grundval av
inlevererade böter eller på annat sätt.

Ett klarläggande av denna fråga är
av största betydelse för samtliga berörda
kommuner men måste därjämte betraktas
som ett riksintresse, eftersom
icke blott den lokala trafiken utan även
strömmen av till- och genomresande
är starkt beroende av ifrågavarande
kommuners möjligheter att upprätthålla
en tillfredsställande ordning beträffande
trafik- och parkeringsförhållandena.

Även om det kan antagas, att 1957
års polisutredning kommer att föreslå
förstatligande av polisen, kommer avsevärd
tid att krävas för det fullständiga
genomförandet av en sådan reform. Enligt
min uppfattning är det sålunda
riktigast att t. v. bedöma det ifrågavarande
problemet enbart med hänsyn till
nu rådande förhållanden beträffande
huvudmannaskap.

Med hänsyn till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande frågor:

Innefattar direktiven för utredningen
om förenkling av handläggningen av
parkeringsförseelser även frågan om
fördelningen av kostnader i samband
med trafikövervakning och handläggning
av parkeringsförseelser?

Om så icke är fallet, vill herr statsrådet
medverka till att frågan om skälig
ersättning åt kommunerna för nämnda
kostnader utredes och att för riksdagen
framlägges de förslag vartill utredningen
kan föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. åldringsvårdens
organisation

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 3

Onsdagen den 10 februari 1960

Interpellation ang. normerna för intagning av elever vid socialinstituten

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
anförde:

Herr talman! Med anledning av den
senaste tidens debatt om åldringsvården
har bl. a. Stadsförbundets tidskrift
hävdat att det är fel på lagstiftningen
när den tvingar socialnämnderna att
hålla på med sjukhusvård och att vårda
sjuka och åldringar på ålderdomshem.

Som det nu är framtvingas en skadlig
klientelblandning, vilken lägger hinder
i vägen för en förnuftigt organiserad
åldringsvård. Åldringarna vill i de
flesta fall inte själva till några ålderdomshem.
De vill enligt erfarenhet vara
kvar i sina egna hem så länge detta är
möjligt, och när sedan sjukdom eller en
allmän nedslitning av organen tvingar
dem att söka vård är detta till största
delen ett medicinskt problem. Åldringsvården
har nog alltför ofta dominerats
av talet om att vi skall bygga fina ålderdomshem
för »våra gamla».

Vad de gamla säkerligen själva vill
är att få sådan bostadsstandard och sådan
service, att de kan klara sig utanför
anstalterna så länge som möjligt,
och för det stora flertalet är fördenskull
pensionärshem eller pensionärsbostäder
i flerfamiljshus med service, hemsamariter,
en god lösning.

Man kan helt enkelt inte sätta en etikett
på åldringarna och passa in dem i
fixa vårdfållor.

Det verkligt brännande problemet inom
åldringsvården är att få fram lämpliga
sjukvårdsplatser och att se till att
åldringarna verkligen kommer i åtnjutande
av en lika god sjukvård som
andra medborgare.

Ålderdomshemmen fyller sin uppgift
och kommer väl till viss del att
även i framtiden fylla en stor uppgift.
Men man frågar sig hur skall det bli
med nybyggnationen i framtiden.

1958 byggde vi i vårt land omkring
30 ålderdomshem till en kostnad av ca
27 miljoner kronor och under förlidet
år har vi enligt uppgift byggt ca 60
nya ålderdomshem.

Även i år kommer ett stort antal att
byggas och planeringarna för flera pågår.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd
att få framföra följande frågor
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: Anser

statsrådet det försvarbart att
investera så mycket pengar i en delvis
föråldrad vårdform?

Avser statsrådet utredningsvis klarlägga
hur en effektiv åldringsvård bör
organiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. normerna för intagning
av elever vid socialinstituten

Herr NILSSON i Östersund (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Utbildningen vid socialinstituten
är mycket eftersökt av ungdomar
från hela landet, såväl av sådana
som avlagt studentexamen som icke-studenter.
Detta har medfört en allt hårdare
konkurrens vid inträdesprövningarna
och det synes dessutom ha resulterat
i att gruppen icke-studenter vid fjolårets
intagningar, jämfört med tidigare,
påfallande har minskats.

I universitetsutredningens nyligen
framlagda betänkande, del VI (SOU
1959: 45) s. 368, framhålles bl. a. följande: »Socionomutbildning

står för närvarande
öppen för såväl studenter som
icke-studenter. Utredningen ifrågasätter
för sin del ingen ändring härutinnan
utan anser det önskvärt och värdefullt
att socionomexamen alljämt skall kunna
avläggas av personer utan formella meriter
men med håg och fallenhet för sociala
studier och arbete. Enligt utredningens
mening bör det vara fullt möjligt
att finna sådana former för socialinstitutens
anknytning till universitetsorganisationen,
att denna möjlighet bibehålies.
»

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 3

Interpellation ang. normerna för intagning av elever vid socialinstituten

Av ovan citerade rader framgår att
utredningen slår fast att lämpliga ickestudenter
fortfarande skall beredas plats
vid socialinstituten vid sidan av dem
som avlagt studentexamen. Den förstnämnda
gruppen rekryteras i mycket
stor utsträckning av ungdomar som aktivt
deltagit i folkrörelsernas verksamhet
och sedan byggt på sina kunskaper
vid någon folkhögskola, korrespondensinstitut
eller liknande. Särskilda samhällsvetenskapliga
linjer har även inrättats
vid några av landets folkhögskolor,
speciellt med tanke på de ungdomar,
som avser att söka in vid något av våra
socialinstitut. För dem som av skilda anledningar
— inte minst på grund av
ekonomiska hinder — icke haft möjlighet
att avlägga studentexamen har socialinstituten
framstått som en av de få
möjliga vägarna till en högre utbildning.

Utvecklingen synes dock gå i den riktningen
att allt färre icke-studenter vinner
inträde vid socialinstituten. Denna
tendens verkar vara särskilt märkbar
vad det gäller den sociala linjen vid
ifrågavarande läroanstalter. För att belysa
detta vill jag presentera några siffror,
vilka gäller antalet intagna till sociala
linjen vid Stockholms socialinstitut: År

1958: Antal intagna 83. Därav studenter
42. Icke-studenter 41.

(De sistnämnda har undergått prövning.
)

År 1959: Antal intagna 79. Därav studenter
CO. Icke-studenter 19.

(En student undergick prövning, varför
summan av de prövande blir 20.)

Enligt ovanstående siffror har antalet
intagna icke-studenter till sociala
linjen i detta fall minskat med inte
mindre än hälften mellan 1958 och 1959.
Det är naturligt att sådana uppgifter
verkar oroande för alla dem, som inriktat
sig på att utan examenshinder
komma in vid socialinstitutet och i detta
syfte offrat många år på en förberedande
utbildning och praktik, samtidigt som

man vet att antalet sökande framdeles
kommer att öka starkt på grund av de
växande ungdomskullarna. Utbildningen
vid socialinstituten är ju samtidigt
en av de få utbildningsvägar som fortfarande
står öppna för ungdomar, som
icke haft möjlighet att avlägga någon
examen. Man frågar sig därför vilka
skäl som ligger till grund för dessa ändrade
intagningsnormer och huruvida
den tendens som här påtalats ytterligare
kommer att accentueras i framtiden.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att få ställa följande frågor till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet: Har

statsrådet uppmärksammat den
kraftiga minskning som skett beträffande
antalet icke-studenter under det senaste
året vid Stockholms socialinstituts
sociala linje?

Om så är fallet anser statsrådet att det
påtalade förhållandet står i god överensstämmelse
med de normer som bör
gälla vid elevintagningar till de olika
socialinstituten inom landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion,
nr 634, av herr Johansson i öckerö m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.37.

In fidem

Sune K. Johansson