Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1970

27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Werner (vpk) ang. skatteflykt av utländska företag i

Sverige................................................ 3

av herr Werner (vpk) om kompensation till kommunerna för

höjningen av mervärdeskatten, m. m..................... 4

av fru Florén-Winther (m) om expeditionstid för offentliga in -

rättningar mellan kl. 17 och kl. 19 någon dag i veckan .... 8

av herr Sörenson (fp) om statlig utbildning av psykoterapeuter 11
av herr Svanström (ep) ang. åtgärder med anledning av översvämningarna
i Emån m. fl. vattendrag .................. 13

av herr Andreasson (ep) ang. gottgörelse till vissa av översvämningar
drabbade jordbrukare i Rönneåns dalgång .... 13

av herr Andreasson (ep) ang. underrättelse till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen................ 20

Kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB .................. 23

En partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen .... 29

Länsstyrelsens organisation, m. in........................... 55

Om ersättare för riksdagens ledamöter........................ 60

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri .................. 62

Inrättande av vissa professurer vid karolinska institutet........ 90

Valutaregleringen, m. m..................................... 93

Riksbankens sedelutgivning, m. m............................. 147

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 maj sid.

Statsutskottets utlåtande nr 104, ang. kapitaltillskott till Norrbottens
Järnverk AB ........................................ 23

— nr 111, ang. utgifter på tilläggsstat III: förenade fabriksverken 29

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34, ang. riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen ...... 29

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen .............. 55

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, om ersättare för riksdagens
ledamöter .......................................... 60

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri ............................................ 62

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri ............................................ 88

— nr 135, ang. utbyggnad av organisationen för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m......................... 90

— nr 136, ang. förslag till stat för riksgäldsfonden ............ 93

— nr 137, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
.......................................... 93

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. fortsatt valutareglering .... 93

—■ nr 37, ang. särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................... 147

— nr 38, ang. ökning av den svenska kvoten i Internationella valutafonden
.............................................. 152

Andra lagutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 152

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd m. in., jämte motioner; nr

286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., jämte motion i ämnet;
samt

nr 287, i anledning av motion om
harmonisering av införsellagen och lagen
om bidragsförskott.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren fattade
samma beslut som första kammaren.

Ang. skatteflykt av utländska företag
i Sverige

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Werners
(vpk) interpellation angående
skatteflykt av utländska företag i Sverige,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
om jag kan upplysa om i vilken omfattning
i Sverige verksamma utlandsägda
företag undanhåller belopp från
statlig och kommunal beskattning samt

om jag avser att vidta några åtgärder i
syfte att hindra utlandsägda företag att
undanhålla belopp från .statlig och kommunal
beskattning och om förslag härom
kommer i samband med den skattepolitiska
reformen.

Jag kan bekräfta att vissa utlandsägda
företag, t. ex. oljebolagen, inte
redovisar nämnvärda vinster till beskattning
i Sverige. Sannolikt beror
detta på bl. a. åtgärder vid prissättningen
i handeln mellan moderföretagen
och de svenska dotterbolagen. Situationen
är inte tillfredsställande från
fiskal synpunkt och jag har min uppmärksamhet
riktad på förhållandet.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Interpellationen är föranledd av det
förhållandet att internationella bolagoch
storkoncerner, som etablerar sig i Sverige,
uppenbarligen tycks genomföra
en skatteflykt av betydande omfattning.
Jag har i interpellationen hänvisat till
att i landet verksamma utländska bensin-
och oljebolag, trots betydande omsättning
och rörelseintäkter, inte betalar
ett enda öre i skatt. Det förefaller
vara så att dessa bolag reglerar sina förbindelser
med moderbolagen på ett sådant
sätt att de intar en särställning
gentemot svenska företag som verkar
inom samma bransch.

Finansministern anser det också sannolikt
att åtgärder i prissättningen i
handeln mellan moderföretagen och dotterbolagen
här i landet bidrar till detta
osunda förhållande. Det är därför
svårt att tro på förklaringarna från exempelvis
en av representanterna för ett
av dessa oljebolag, när han i en tid -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

ningsintervju hävdar att lönsamheten
på den svenska oljemarknaden i dag är
så dålig att Svenska Shells moderbolag
inte får någon avkastning på kapitalet
i Sverige. Detta säger alltså en representant
för ett bolag som behärskar 19,5
procent av den svenska marknaden av
flytande bränsle och med en omsättning
på 1,2 miljarder kronor, samtidigt
som det svenska kooperativa företaget
OK, som behärskar en mindre del, 12,7
procent av marknaden, och har en omsättning
av 820 miljoner kronor, betalade
2,2 miljoner i skatt år 1968.

På frågan varför man inte lägger ner
verksamheten med hänsyn till denna
dåliga lönsamhet svarar man genom
att hänvisa till de stora anläggningstillgångar
och de över 2 000 anställda man
har i landet. Jag tycker inte att denna
förklaring är särskilt trovärdig med
hänsyn till att omsorgen om de anställda
inte brukar tillmätas ett första
rangens intresse, när privatkapitalets
intressen kommer i kläm. Jag tror att
förklaringen är en annan, nämligen att
det inte går någon nöd på vare sig oljebolagen
eller andra utlandsföretags dotterbolag
här i Sverige. Jag är därför
glad över att finansministern och jag
i sak tycks vara överens om att situationen
inte är tillfredsställande och att
finansministern säger sig ha uppmärksamheten
riktad på förhållandet.

Men låt mig bara till sist fråga —
och det kan knappast betraktas som någon
överdriven nyfikenhet, eftersom problemet
inte är särskilt nytt: Vilka konkreta
åtgärder har finansministern i
tankarna?

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Överläggningen förklarades slutad.

Om kompensation till kommunerna för

höjningen av mervärdeskatten, m. m.

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Werners (vpk) interpellation
om kompensation till kommunerna
för höjningen av mervärdeskatten,
m. m., och nu anförde:

Herr talman! Herr Werner har tagit
upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun och därvid
frågat om jag har för avsikt att lägga
fram förslag om åtgärder bl. a. i syfte
att kompensera kommunerna för höjningen
av mervärdeskatten samt även
på annat sätt bereda kommunerna en
ekonomisk lättnad.

I sin interpellation har herr Werner
behandlat den av fjolårets riksdag begärda
översynen av det nuvarande skatteutjämningssystemet.
En utredning har
nu tillsatts för att göra denna översyn.
I direktiven till utredningen har jag
framhållit — liksom jag har gjort många
gånger förut — att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
intimt hänger samman med uppgiftsoch
ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun. Dessa frågor skall behandlas
i en särskild av civilministern tillsatt
beredning. Med hänsyn härtill skall
i översynen av skatteutjämningssystemet
frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun inte nu tas upp
till prövning.

Vad skattereformen beträffar, vill jag
erinra om att regeringen förklarat att
kommunerna skall erhålla full kompensation
för det skattebortfall som inträder
bl. a. till följd av det höjda grundavdraget.
Detta skattebortfall kan uppskattas
till ca en miljard kronor. Någon
kompensation till kommunerna härutöver,
exempelvis för att eliminera
effekten av mervärdeskattens höjning,
anser jag av flera skäl inte motiverad.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Om kompensation till kommunerna för höjningen av mervärdeskatten, m. m.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I min interpellation
tecknade jag en bakgrund till den konkreta
frågan, om finansministern har
för avsikt att kompensera kommunerna
för den höjda mervärdeskatten. Herr
Strängs svar tillhör inte de kortaste
interpellationssvaren, men det besked
jag hemställde om att få lämnar statsrådet
på tre rader i det skrivna svaret.
1 dessa rader inryms ingen motivering;
bara att av ”flera skäl” anser finansministern
någon kompensation till kommunerna
för att eliminera mervärdeskattens
höjning inte motiverad.

För svaret skall jag naturligtvis uttala
mitt tack. Men det ligger i sakens
natur att jag inte i något avseende finner
svaret särskilt tillfredsställande.

Jag borde kanske ändå först ännu eu
gång erinra om att den av mig tecknade
bakgrunden till frågan i interpellationen
inte enbart var hemställan från
fjolårets riksdag om översyn av skatteutjämningssystemet,
utan också gällde
översyn av kostnadsfördelningen. När
nu denna fråga av skäl som jag inte
tar upp till diskussion ställs på framtiden,
borde rimligtvis inte någon ytterligare
ekonomisk belastning på kommunerna
få komma i fråga. Jag refererade
i min interpellation Kommunförbundets
Tidskrift, där man tippade
att kostnadsfördelningen först i slutet
av 1970-talet kunde upptas till behandling.
Det handlar alltså om inemot ett
decennium, och det bör inte betraktas
som ett småtteri att denna fråga tas
upp.

Sedan jag refererade Kommunförbundets
uppskattning av effekten för kommunerna
av den höjda momsen till ett
belopp motsvarande 30 ä 40 öre per
skattekrona har finansledningen i rikets
andra stad, Göteborg, offentligen meddelat
att den beslutade momshöjningen
för stadens vidkommande kan beräknas
till ca 20 miljoner kronor för 1971
eller ca 35 öre per skattekrona. Här
inställer sig frågan varför det i det ena
fallet skall vara berättigat med kom -

pensation för skattebortfall men inte i
det andra fallet, som gäller en belastning
till följd av samma skattereform.

Finansministern yttrade att han av
flera skäl inte ansåg det motiverat med
statlig kompensation för den här belastningen
av den kommunala ekonomin.
Eftersom jag har svårt att inse att
det finns sådana skäl, är det förklarligt
att jag ber statsrådet att tala om
åtminstone något av dessa skäl.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten uttalade
sitt misnöje över att jag har sagt nej
på tre rader. Man kan ju säga nej ännu
kortare.

Vi har fört den här diskussionen
många gånger i denna kammare och i
medkammaren, och jag har lagt ut mina
argument så pass vältaligt att jag knappast
behöver upprepa dem vid det här
tillfället. Men kommunerna har sina bekymmer
med skatteuttaget liksom staten
har sina. Varje anspråk man har på
statskassan — och det är sådana anspråk
som herr Werner ställer — måste
föranleda att för att befria kommunen
från att eventuellt höja skatten
så måste i stället staten eventuellt höja
skatten. Eller om man vill tala i mera
bestämda tongångar: för att befria

kommunen från att höja utdebiteringen
måste staten höja mervärdeskatten.
Jag har sagt många gånger att
för de breda folklagren är det diskutabelt
vilket som är att föredra. Personligen
tror jag att det spelar en relativt
sekundär roll, om jag betalar en
högre kommunalskatt eller om jag betalar
en högre mervärdeskatt. Ingen
kommer undan, framför allt inte låginkomsttagarna.

Vidare är det nödvändigt — det har
jag också deklarerat många gånger —
att klara ut kompetensfördelningen
mellan stat och kommun. Man kan inte
ha ett system, där den ena parten är
beslutför och den andra parten betalar.
Det leder till orimliga konsekven -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Om kompensation till kommunerna för
ser. Uppdelningen av vilka arbetsuppgifter
som i det långa loppet lämpligen
bör ligga på den kommunala sidan
och vilka som lämpligen bör ligga
på statssidan tar civilministern nu itu
med att utreda. Det bör klaras av innan
man disputerar i vad mån de statliga
bidragen till kommunerna, som ju relativt
sett har ökat mycket starkt under
den senaste tioårsperioden, skall ytterligare
öka eller vara som de är. Något
annat alternativ finns väl egentligen
inte.

Det här var några av skälen. Jag har
också läst framställningen från Göteborg
och sett utredningen om att staden
tvingas höja utdebiteringen med
30 eller 40 öre för den händelse den
inte får kompensation för momshöjningens
verkan. Före den höjning av
mervärdeskatten som sker vid nästa årsskifte
har vi gjort en sådan procedur
inte mindre än tre gånger tidigare.
Första gången var 1960, när vi höjde
omsen med fyra procent. Sedan har den
höjts till sex och därefter till tio procent.
Nu är det fråga om ytterligare
fem procent. Det har aldrig vid något
tidigare tillfälle varit diskussion om att
kompensera kommunerna för konsekvenserna.
Däremot har det varit en
vedertagen regel att om man tar bort
en del av det direkta skatteunderlaget
och skattekraften för kommunerna, vilket
man ju gör när man justerar grundavdragen
— det har jag varit med om
ett par gånger, och min företrädare
gjorde det vid ett tillfälle — då bär det
varit obligatoriskt att man kompenserat
kommunerna. Detta är alltså bara en
helt följdriktig konsekvens av den tilllämpningsordning
som vi hittills har
rört oss med.

Om herr Werner fortsätter att läsa
ur framställningen från Göteborgs stad
kommer han inte att behöva citera
detta, om jag säger vad jag nu har på
hjärtat. Den nya mervärdeskattereformen
skulle nämligen erbjuda en sådan
utomordentlig kassaförstärkning för
staten. Ett belopp på, jag vill minnas,

höjningen av mervärdeskatten, m. m.

sju miljarder kronor är upptaget i denna
framställning. Det är ett belopp som
bl. a. även det moderata samlingspartiet
har fört ut på gator och torg. Men
så är det ju inte. Nu finns det möjligheter
att på sidan 38 i kompletteringspropositionen
120 som är överlämnad
till riksdagen studera den tabell som
visar konsekvenserna för statskassan
under den närmaste femårsperioden av
den höjda mervärdeskatten och de
konsekvenser för barnfamiljerna, folkpensionärerna
och de studerande som
den höjda mervärdeskatten innebär.
Det visar sig då att för första budgetåret
blir det en direkt förlust för statskassan
på 235 miljoner kronor. För
andra budgetåret rör det sig om ett par
hundra miljoner kronor i förstärkning,
för det tredje budgetåret 150 miljoner
kronor, för det fjärde budgetåret 400
miljoner kronor och för det femte budgetåret
drygt 700 miljoner kronor. Man
kommer fram till att medeltalet för dessa
fem år är 267 miljoner kronor per år,
vilket innebär en mycket obetydlig förstärkning
mot bakgrunden av de anspråk
på nya reformer, förstärkta reformer
och förbättrade reformer som
jag utgår ifrån att herr Werner bland
många andra kommer att lägga ned en
viss möda på att argumentera för.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Det är möjligt att det
inte finns så många nya argument och
att man kan säga nej på flera sätt. Man
kan ju också avstå från att säga någonting.
Men oavsett hur finansministern
ser på frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun och om kommunerna
kan se fram mot en lättnad
eller om man skall skärpa trycket på
kommunerna, tycker jag att det ter sig
orimligt att innan frågan ens kommer
under utredning vidta åtgärder som med
inemot en halv skattekrona skärper det
ekonomiska läget för kommunerna. Det
kan visserligen sägas att vi har höjt
momsen tidigare, men här handlar det
ju om en ny skattereform.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Om kompensation till kommunerna för höjningen av mervärdeskatten, m. m.

Regeringen har tidigare sagt att den
beslutade skattereformen betecknas såsom
neutral, d. v. s. det var inte fråga
om att ta ut mera skatt till statskassan,
utan det var en jämlikhetsreform att
genomföra en inkomstöverföring till förmån
för de lägre inkomsttagarna, något
som finansministern mycket utförligt
och rätt länge talade om i denna kammare
när skattereformen behandlades.

Underlåtenheten att ge kommunerna
kompensation för momshöjningen ger
alltså från starten en effekt, som i försämrad
riktning ändrar det reella innehållet
i de många tabellerna i regeringens
skattereform. Man döljer med andra
ord ett resultat, som i verkligheten inte
blir det som man har utlovat.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag tar till orda därför
att herr Strängs argumentering, när han
svarar på denna interpellation, inte
riktigt stämmer med vad han har anfört
när det gäller det samlade skattepaket
som vi tidigare här har behandlat.
I det skattepaketet står det på tre
eller fyra rader att kommunerna skall
erhålla full kompensation för det som
framförs i skattepaketet och som riksdagen
nu har beslutat om med en socialdemokratisk
majoritet. Dock vet
man över huvud taget inte hur det
skall ske.

Vid det tillfället ställde jag, herr talman,
från denna talarstol en fråga om
på vilket sätt regeringen och närmast
finansministern ämnade ge kommunerna
kompensation. Tyvärr var finansministern
inte inne i kammaren vid
det tillfället, men gör man, herr finansminister,
en räkneoperation med anledning
av skattepaketet så skall man finna
att det inte räcker med de ca en
miljard kronor som här sägs stå till
förfogande såsom kompensation till
kommunerna för att skapa rättvisa med
hänsyn till det bortfall i ekonomiskt
avseende som skattepaketet för med
sig, utan det fattas enligt expertisen
ett 50-tal miljoner kronor.

Det skulle, herr talman, vara av intresse
att veta hur finansministern i
dag resonerar — och det var av den
anledningen som jag begärde ordet —
när han säger: ”Det spelar ingen roll”
— jag antecknade ordagrant vad han
sade och hoppas att det är riktigt —
”om man betalar en högre kommunalskatt
eller en högre moms för att kompensera
kommunerna.”

Om, herr talman, detta resonemang
från finansministerns sida skulle vara
riktigt, skulle det innebära att logiken
i skattepaketet när det gäller en höjd
mervärdeskatt i och för sig saknar
grundval, därest det för den enskilde
över huvud taget inte spelar någon roll
i vilken form han betalar sin skatt.

Till sist vill jag, herr talman, i diskussionen
med anledning av herr Werners
interpellation bara säga att vi inom
centerpartiet inväntar det förslag
som kan komma från finansministern
beträffande fördelningen i stort mellan
vad kommunerna skall betala och vad
staten skall betala. Under årens lopp
har vi här i riksdagen i enlighet med
regeringens förslag beslutat om utgifter
som har drabbat kommunerna utan
att de över huvud taget haft någon vetorätt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Sundins inlägg —
med tal om konsekvens och logik —
föreföll mig så pass sofistikerat att jag
undrar om herr Sundin själv egentligen
förstod var han hamnade.

Jag sade att det inte spelar någon roll
för den enskilde medborgaren — jag
tror att jag använde det uttrycket —
om han beskattas i form av en höjd
kommunalskatt eller en höjd moms. Naturligtvis
spelar det en roll för medborgaren,
om han över huvud taget skall
betala skatt. Det torde inte finnas någon
mer än herr Sundin i denna kammare
som ett ögonblick tänker sig vara
i den lyckliga situationen att inte behöva
göra det.

8 Nr 29 Onsdagen den 27 mai 1970 fm.

Om expeditionstid för offentliga inrättningar mellan kl. 17 och kl. 19 någon dag
i veckan

Till herr Werner vill jag säga att
skattepaketet under de två första åren
framöver är neutralt. Det vi förlorar
första budgetåret vinner vi budgetåret
därpå. Om jag vågar mig på att föra
fram beräkningarna ytterligare tre år i
tiden och får en femårsperiod, blir det
ett överskott i medeltal under de fem
åren på uppskattningsvis 267 miljoner
kronor. Detta är en siffra ur långtidsbudgeten,
en siffra som jag inte själv
vill ställa några garantier för. Jag vet
erfarenhetsmässigt att när man frågar
de statliga verken om deras utgiftsplaner
för år som ligger långt fram i tiden
så är de betydligt mera dämpade
än de är när de så småningom kommer
till den tidpunkten. .Tåg skulle därför
inte alls bli förvånad över om vi
får ett medeltal på plus minus noll även
för femårsperioden.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort, herr finansminister. Om det
är ett logiskt fel i detta resonemang
är hela uppläggningen av finansministerns
idéer i fråga om skattepaketet
felaktig.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om expeditionstid för offentliga inrättningar
mellan kl. 17 och kl. 19 någon
dag i veckan

Statsrådet fru ODHNOFF, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara fru Florén-Winthers (m) interpellation
om expeditionstid för offentliga
inrättningar mellan kl. 17 och kl.
19 någon dag i veckan, fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Fru Florén-Winther
har frågat mig om jag är beredd medverka
till att offentliga inrättningar i
ökad omfattning inför expeditionsti -

der mellan kl. 17.00 och 19.00 någon
dag i veckan.

Med utgångspunkt från den sociala
servicen kan jag nämna att exempelvis
försäkringskassorna är skyldiga att ha
kvällsmottagning en kväll i veckan.
Också flertalet av landets socialbyråer
har infört kvällsmottagning. Detta är
också förhållandet när det gäller t. ex.
arbetsförmedlingarna.

Fru Florén-Winthers interpellation
gäller också andra sektorer av samhällslivet.
I detta avseende berör frågan
delvis arbetsområdet för den av
inrikesministern tillkallade servicekommittén.
Det gäller här främst de delar
som kan anses hänförbara till begreppet
boendeservice. Frågan har berörts
i kommitténs första betänkande och är
föremål för fortsatt uppmärksamhet av
kommittén.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret på min
interpellation angående expeditionstid
för offentliga inrättningar mellan kl. 17
och 19 någon dag i veckan. Sedan jag
har konstaterat att jag är otillfredsställd
med statsrådets svar vill jag peka på att
jag anser det otillräckligt att i sju meningar
svara på en fråga som berör hela
svenska folket och som vid många tillfällen
är djupt irriterande för en mängd
människor. Det är enligt min mening
upprörande. Dessutom har statsrådet
haft utomordentligt lång tid på sig, ända
från den 19 februari då interpellationen
framställdes, att lägga fram något
konkret förslag.

Jag hade hoppats att man från regeringens
sida — med serviceministern i
spetsen — skulle ha framlagt några förslag
som kunde tillfredsställa de många
människor som har svårigheter att nå
de offentliga inrättningarna därför att
det är arbetstid när dessa inrättningar
iir öppna. Framför allt tycker jag att
detta är ett slag under bältet för de
många yrkesarbetande kvinnorna och

Onsdagen den
Om expeditionstid för offentliga inrättn

för de ensamstående, för vilka detta år
ett särskilt stort problem — det vill jag
understryka.

.lag vill till att börja med slå fast vissa
fakta kring hela problemställningen.
Redan i dag är det i mycket hög grad
på det sättet att båda makarna i ett äktenskap
förvärvsarbetar utanför hemmet.
För dessa familjer är det nödvändigt
att utföra en mängd ärenden efter
arbetstidens slut. Utvecklingen i våra
butiker har visat att kundtillströmningen
är störst mellan kl. 17 och 18. En
hel del butiker har också anpassat sig
efter dessa förhållanden och framför
allt i storstäderna försökt ändra sina
öppethållandetider efter konsumenternas
vanor. På det sättet har man skapat
ett mer flexibelt öppethållande.

Affärstidslagen, som trädde i kraft
den 1 januari 1967, gav också chans att
öka öppethållandet och inskränkte kommunernas
möjligheter att begränsa detsamma.
Lagen innehöll ett medgivande
för kommunerna att utvidga öppethållandetiderna.
Jag tror att det är mycket
viktigt att hålla detta i minnet. Samhällsservicen
har nämligen på intet sätt
följt efter.

Jag vill emellertid också konstatera
att 1970 års skattereform, om vilken
beslut helt nyligen fattats, tvingar fram
en större effektivitet och ett bättre utnyttjande
av den svenska arbetsmarknaden.
Arbetande makar måste då ekonomisera
med sin tid och även med de mänskliga
resurserna. Kravet på service blir
en aktuell komponent i dagens servicedebatt.
Skall kvinnorna öka sina arbetsinsatser
i samhällets arbetsliv önskas
det att samhällets planering av olika åtgärder
tar hänsyn till detta och till vardagens
förhållanden. Skall samhället
stödja kvinnornas nya roll måste det
planeras så i samhället att olika delar
organiseras och anpassas samt att enhetliga
riktlinjer utarbetas för att tillgodose
konsumenternas behov, bl. a.
när det gäller öppethållandetider. Jag
avser utvidgade öppethållandetider inte

lj- Första kammarens protokoll 1970. Nr

27 maj 1970 fm. Nr 29

ingår mellan kl. 17 och kl. 19 någon dag

i veckan

bara på kvällarna utan också i andra
sammanhang. Skatteförslaget träder i
kraft den 1 januari 1971 och skall, som
det så vackert heter, stimulera kvinnorna
till alt söka sig ut på arbetsmarknaden.
Efter vad jag kan förstå finns det
klar anledning att bl. a. förbereda en
sådan här frågas lösning i mycket god
tid. Man kan verkligen fråga sig om
statsrådet inte står fast vid regeringens
skatteförslag som blivit så lovsjunget,
bl. a. av henne själv. Eller vad är meningen?
Samhället förväntar sig ju att
allt fler kvinnor skall yrkesarbeta. Men
vad gör man för att underlätta för familjerna
och för de olika familjemedlemmarna
att spela den samhällsroll
som förväntas av dem enligt politikernas
beslut?

Vi får inte heller glömma att också
de ensamstående — jag understryker
det ännu en gång — har mycket stora
svårigheter på detta område. Detta gäller
framför allt på landsbygden, där
man har långa resor till olika offentliga
inrättningar, vilket medför ytterligare
besvär.

Herr talman! Jag övergår nu till en
formell granskning av interpellationssvaret.
I den första punkten sägs att försäkringskassorna
är skyldiga att ha
kvällsöppet en kväll i veckan och att
flertalet av landets socialbyråer och arbetsförmedlingar
har infört denna
kvällsmottagning. Jag vill hänvisa till
den tablå över öppethållandetider som
jag har infört i min interpellation och
som gjorts upp av riksdagens upplysningstjänst,
varför jag utgår från att den
inte innehåller några felaktigheter. Denna
tablå visar att statsrådet inte tycks
ha läget klart för sig. I Stockholm är väl
öppethållandetiderna de mest avancerade,
och de öppethållandetider som här
redovisas avser Stockholm. Det betyder
väl att man ute i landet har mycket
mindre omfattande öppethållandetider,
och det är detta som jag har velat peka
på såsom dålig och otidsenlig service
till allmänheten.

10 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Om expeditionstid för offentliga inrättningar mellan kl. 17 och kl. 19 någon dag
i veckan

Jag vill repetera några av de tider
som varit aktuella för att ge en klar
bild av läget och understryka vad som
står i interpellationen. Det finns en
enda försäkringskassa i Stockholms stad
som har Öppet till klockan 19, och det
är inte någon särskilt omfattande service.

Sedan gäller det SJ-trafiken. Gods
behöver vi ju hämta då och då, och
alla har vi väl upplevt hur svårt det
är att passa öppethållandetiderna när
SJ lämnar ut sitt gods. Denna redovisning
visar att man i Stockholm har öppet
måndag—fredag kl. 7—15.30. På
lördagarna är det stängt.

Till televerket skall vi ju betala olika
räkningar, och där skall vi begära justering
av fel som kan ha uppstått på
räkningarna och framföra eventuella
synpunkter när vi skall betala. Televerkets
försäljningsavdelning är september—april
öppen 8—16.30 och maj—-augusti 8—15.45. Det finns ingen annan
öppethållandetid.

Socialbyråerna har telefontid hela
året kl. 8—9 på morgonen måndag—•
fredag och expeditionstid hela året
9—12.

Länsstyrelserna är också redovisade
i denna tablå. Under september—april
har de öppet 9—15 och maj—augusti
9—14.30.

Socialstyrelsen har ju att se över hur
olika socialnämnder, försäkringskassor
o. s. v. arbetar. I statsrådets vaga formulering
står det att flertalet av landets
socialbyråer har infört kvällsmottagning.
Jag vill fråga: Har de fått direktiv
eller rekommendationer och vad
stod det i så fall i dessa? Det bör ju
vara enhetlighet över landet i fråga om
öppethållandetider på de offentliga inrättningarna
— självfallet med anpassning
till behovet på orten.

I nästa stycke hänvisar statsrådet till
att de andra offentliga inrättningarna
delvis berör det arbetsområde som den
av inrikesministern tillkallade servicekommittén
skall behandla. Jag vill inte

godta att statsrådet kryper bakom en
utredning som hon själv är ordförande i
utan att ge några konkreta detaljer. Efter
vad jag kan förstå är det servicekommittén
som skall lägga fram förslag
och bevaka detta område. Det minsta
man nu kan begära är att servicekommittén
snarast framlägger förslag så att
förberedelserna kan komma i gång under
hösten innan det nya skatteförslaget
träder i kraft. Då kan någon förberedelsetid
till förbättring på någon liten
sektor åtminstone komma till stånd för
landets många familjer som efter skatteförslagets
genomförande befinner sig
i en ny situation från den 1 januari
1971.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Florén-Winther är
otillfredsställd, och det har hon med
många ord och med upprepning av
sin interpellation låtit oss förstå.

Otillfredsställd är också servicekommittén.
Vi har redan i vårt första betänkande
tagit upp dessa frågor och
förklarat att det är ett starkt konsumentintresse
att samhället och handeln
utvecklar nya former och kombinationer
för distribution av varor och tjänster.
Vid nybebyggelse och stadsförnyelse
måste också de kommunala organen
beakta detta krav och genom samråd
med berörda branschorgan och institutioner
överföra målsättningen i konkreta
förslag.

Sedan arbetar vi vidare från de utgångspunkter
som vi har angett i vårt
första betänkande. Jag kryper inte bakom
någon utredning när jag redovisar
dels vad vi har skrivit, dels vad vi har
för inriktning på arbetet och säger att
vi är beredda att ta upp sådana frågor.

Jag kan vidare påpeka att servicekommittén
varit med om att driva fram
den varudistributionsutredning som nu
bär tillsatts av handelsministern och
som skall studera distributionen. Från
dessa utgångspunkter, som vi har an -

Onsdagen den 27 maj 1070 fm.

Nr 29

givit i vårt första betänkande, bär vi
kommit fram till alt varudistributionen
måste anpassas efter hushållens
krav. Vi har också klart påpekat att
distributionen av tjänster —• självfallet
även offentliga tjänster — måste anpassas
efter konsumenternas krav. Sedan
är det naturligtvis inte möjligt för
mig att här stå och diskutera olika expeditionstider
i enskilda fall, där beslutanderätten
ligger hos statliga och
kommunala myndigheter.

När fru Florén-Winthér kommer med
särskilda frågor om socialbyråerna kan
vi väl konstatera att det är kommunerna
som har att svara för socialbyråerna
och deras service. Det är alltså kommunala
initiativ som har gjort att dessa
socialbyråer i så stor utsträckning
nu har kvällsöppet. När det gäller försäkringskassorna
beror det däremot på
föreskrifter från riksförsäkringsverket
att kvällsöppet har kunnat åstadkommas
en gång i veckan.

Jag vill upprepa att jag uppfattar
som oerhört viktigt ur servicesynpunkt
för konsumenterna att vi får hålla på
att bearbeta dessa frågeställningar inom
servicekommittén. Vi arbetar med den
målsättningen att under året kunna
framlägga förslag från kommittén.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Det är med stort beklagande
jag ännu en gång noterar att
statsrådet Odhnoff inte har något konkret
att komma med, ingen kraft i viljan
att vidtaga åtgärder. I och för sig
har statsrådet sagt att man arbetar med
frågan, och jag får väl notera det som
en positiv sak. Men jag vill reagera när
statsrådet skyller på att det är kommunerna
som har att ta ställning i första
hand. Direktiv och rekommendationer
utgår från regeringen och från serviceministern,
om man anser att det är en

Om statlig utbildning av psykoterapeuter
riktig linje all följa, och det är socialstyrelsen
och andra myndigheter som
då får dessa. Nu är det möjligt att servicekommittén
— så skall jag kanske
tyda det för att avslutningsvis vara positiv
— kommer att lägga fram direktiv
för att hjälpa de många yrkesarbetande
kvinnorna. Jag vill påpeka att det är en
stor mängd människor vi talar om här
— enligt Statistisk årsboks senaste årgång
gäller det 1 159 000 kvinnor som
är yrkesarbetande och som är särskilt
träffade av de här problemställningarna.
Jag konstaterar att det är för dem
vi skall försöka förbättra villkoren, allra
helst som riksdagen sagt sig i skattepaketet
vilja stimulera kvinnorna till
utvidgat yrkesarbete.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det är inget kraftlöst
arbete som läggs ned på dessa frågor
och en lång rad andra väsentliga frågor
inom servicekommittén. Men vi faller
inte för illusionen att dessa problem
skall kunna lösas genom interpellationer
och interpellationssvar.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
servicekommittén redan suttit i rätt
många år, och dess åtgärder på olika
punkter har inte varit särskilt synliga
för riksdagen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om statlig utbildning av psykoterapeuter

Ordet gavs därpå till herr statsrådet
MOBERG, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sörensons (fp) interpellation
om statlig utbildning av
psykoterapeuter, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
chefen för utbildningsdepartemen -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Om statlig utbildning av psykoterapeuter
tet dels om en sammanfattning av remissinstansernas
bedömning av Riksorganisationens
för mental hälsa förslag
till utbildning av psykoterapeuter,
dels om något förslag till statlig psykoterapiutbildning
är att vänta under
innevarande år. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara interpellationen.

Riksorganisationen för mental hälsa
har hemställt att en utredning skall tillsättas
med uppgift att lägga fram förslag
om dels utbildning i psykoterapi
för läkare, psykologer och socionomer,
dels utbildning av biträdande psykoterapeuter.
Framställningen har remissbehandlats.
Vid remissbehandlingen,
som avslutades i mars i år, tillstyrkte
samtliga instanser, däribland socialstyrelsen,
universitetskanslersämbetet och
Svenska landstingsförbundet, att en utredning
kommer till stånd. Universitetskanslersämbetet
har fått i uppdrag
att utreda frågan om utbildning i psykoterapi
för olika personalkategorier. Utredningen
skall ske i samråd med bl. a.
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, samarbetsnämnden
för socialhögskolorna
och 1968 års utbildningsutredning.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Få om ens något svar
som jag under mina riksdagsår mottagit
på interpellationer har gjort mig så
glad och förhoppningsfull som det svar
statsrådet Moberg just nu har lämnat.

Det må vara mig tillåtet att påminna
om att jag under hela min riksdagstid
arbetat för att stärka möjligheterna till
en effektiv sjuk- och hälsovård inom
den psykiska sektorn i vårt folk. Men
det har inte varit så lätt att här i riksdagen
vinna gehör för tankar som
framförts, dels av mig personligen, dels
av det parti till vilket jag hör. Som jag
bedömer det vittnar statsrådets svar i
dag om en viss islossning i detta avsende.

En av de första motioner jag väckte
sedan jag blivit riksdagsman gällde just

frågan om en utredning av psykoterapins
ställning i vårt folk. Den avslogs
naturligtvis, och någon större förståelse
för den aktuella problematiken
visade varken första eller andra kammaren
vid sin behandling av den motionen.

Ungefär samtidigt som Riksorganisationen
för mental hälsa sände in den
.skrivelse som nu är aktuell och som
tydligen var den utlösande faktorn till
vad som nu hänt väckte jag en liknande
motion här i riksdagen. Det var ingen
kopia av RMH:s skrivelse som jag
åstadkom. Det råkade bli så att såväl
skrivelsen som min motion hade samma
grundförslag. Också den motionen
avslogs under hänvisning till RMH:s
skrivelse vilken skulle remissbehandlas.

Nu meddelar statsrådet Moberg att
skrivelsen har fått en positiv remissbehandling,
och det är ju mycket betydande
remissorgan som har svarat.
Statsrådet meddelar vidare att universitetskanslersämbetet
har fått i uppdrag
att i samverkan med andra betydande
organ göra en utredning. Jag förutsätter
att man, när den utredningen kommer
till stånd, träder i kontakt med
sådana organ som finns i samhället
men som i brist på statliga initiativ
ändå har försökt fylla behovet av psykoterapeuter.
Ericastiftelsen arbetar ju
med barnterapi. Vidare finns Psykoanalytiska
föreningen, S:t Lukasstiftelsen
och den hollistiska terapin som
håller på att växa fram, för att ge
några exempel.

Det är värt att notera att samtliga
remissinstanser tillstyrker de förslag
som framförts av RMH och som jag
framförde i den motion jag hänvisat
till. Det ger anledning till mycket stor
glädje och en förhoppning om den
framtida utvecklingen. Jag vill uttala
min uppskattning av att statsrådet tagit
initiativ till en utredning. Jag tackar
honom också för det svar han har
lämnat på min interpellation.

Utredningen kommer att få arbeta

Onsdagen den 27 mai 1970 fm.

Nr 29

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emän m. fl. vattendrag

i ett ganska bekymmersamt klimat.
Nya tankegångar håller på att viixa
fram i vårt samhälle. Neurosbegreppet
anser man inte längre vara relevant.
Neuroser, säger man, är inte tecken på
en psykisk sjukdom, utan tvärtom säger
man att det är friska reaktioner på
ett sjukt samhälle. Har man den grundinställningen
blir naturligtvis psykoterapin
en inadekvat metod. Såvitt jag
kan bedöma av svaret har varken remissinstanserna
eller statsrådet Moberg
delat denna uppfattning som framförs
på fullt allvar i vär kulturdebatt. De
menar i stället att det är värt att se
över hur psykoterapin skall ordnas för
vårt folk. Den grundinställningen uppskattar
jag i mycket hög grad. Ett äldre
synsätt är att neuroser är en reaktion
på interpersonella störningar. Symtomen
är många — ångest, en överdimensionerad
aggression, en kuschad personlighet
utan energi och fast vilja,
fobier och mycket annat.

Dessa och liknande frågor får utredningen
arbeta med. Jag tror att riksdagen
har anledning att med intresse och
förväntan se fram mot utredningens
resultat. Jag tänker mig att riksdagen
på något sätt blir informerad om detta
resultat. Jag uttalar ett varmt tack till
statsrådet Moberg för det initiativ han
har tagit och ett lycka till åt utredningen
och statsrådets vidare handläggning
av detta ärende. Det förefaller mig
som om bollen nu har börjat rulla. Jag
tror att många människor i vårt land
är tacksamma för att så sker. Det är
verkligen svårt att ha en neurotiserad
personlighet, och det är svårt att ha
med neurotiserade människor att göra
i arbetslivet. Det är svårt att leva som
en neurotiserad mäninska i samhället.
Samhället har här verkligen en uppgift
— och det antyder ju det svar som
nu lämnats — att ta ansvar och ge
hjälp där hjälp kan ges.

Den psykiska hälsan — därom tror
jag att vi är överens — är väl så väsentlig
som den fysiska hälsan, och
därför hälsar jag med mycket stor till -

fredsställelse det svar som statsrådet
Moberg just nu bar lämnat.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna
i Emån m. fl. vattendrag

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
meddelat, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde i ett sammanhang
besvara dels herr Svanströms (ep)
interpellation angående åtgärder med
anledning av översvämningarna i Emån
in. fl. vattendrag, dels ock herr Andreassons
(ep) interpellation angående
gottgörelse till vissa av översvämningar
drabbade jordbrukare i Rönneåns dalgång,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Andreasson har
frågat inrikesministern om han är beredd
att medverka till att de av vårens
översvämningar hårdast drabbade lämnas
gottgörelse för de förluster som
uppstått. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande. Herr Svanström
har frågat om jag är beredd att företa
snara åtgärder för att lindra skadeverkningarna
av översvämningarna i
Emån och andra vattendrag.

De översvämningar som har förekommit
i vår är i och för sig inga unika
företeelser. Även under tidigare år
har vattendrag svämmat över i olika
delar av landet. Då liksom nu har man
blivit orolig för skadeverkningarna.
Längre fram på våren och försommaren
har det lyckligtvis oftast visat sig
att skadorna inte blivit så omfattande
som man först befarade. Som herr Andreasson
påpekat i sin interpellation
är det ännu för tidigt att exakt fastställa
verkningarna av årets översvämningar.

När det gäller möjligheten att lindra
eventuella skadeverkningar av årets
översvämningar får jag först erinra
om det obligatoriska skördeskadeskyd -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag

det. De grundläggande uppgifterna till
detta skall inte lämnas in förrän i början
av juli och avse förhållandena den
26 juni. De arealer som, om än något
försenat, är besådda vid sistnämnda
tidpunkt kommer således att omfattas
av skördeskadeskyddet.

I de fall översvämningarna förorsakat
betydande skador kan Kungl. Maj:t
om särskilda skäl föreligger bevilja bidrag
med anlitande av tillgångarna under
anslaget Bidrag vid förlust på
grund av naturkatastrof m. in. Så skedde
exempelvis i fråga om vissa jordbrukare
i bl. a. Tornedalen, vilka drabbades
av översvämningar våren 1968.

Jag får i detta sammanhang erinra
om att riksdagen på tilläggsstat II för
innevarande budgetår anvisat 1,5 miljoner
kronor för att förstärka naturkatastrofanslaget.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
jordbruksminister Bengtsson för svaret
på min interpellation. Jag tackar också
statsrådet för den redogörelse som
lämnats angående möjligheter till ersättning
för lidna förluster på grund av
denna naturkatastrof. I stort tycker jag
mig kunna utläsa av svaret att statsrådet
är positivt inställd till att skälig ersättning
lämnas dem som drabbats hårt av
vårens ovanligt svåra översvämningar.

I det av mig i interpellationen relaterade
fallet gäller det särskilt hårt
drabbade lantbrukare i Matkärr i Kvidinge
socken, som har ett gemensamt
invallningsföretag mot Rönneån. Det
gäller sålunda dels skador på cirka 90
tunnland åkermark innanför invallningen,
dels skador på invallningen,
som genombrutits på flera ställen.

Särskilt hårt drabbad är Jan Olsson,
som hade 90 procent av sin areal under
vatten. Det är sålunda en nära nog
total förstörelse. Han har givietvis råkat
i en särskilt svår situation genom att
ett helt års arbete kan komma att ge
nära nog ingen ekonomisk avkastning.

Produktionsapparaten är borta, och
hans situation kan på intet sätt jämföras
med den, som en person råkar i som får
skador på varulager eller inventarier
som snabbt kan ersättas, så att verksamheten
kan fortsätta ganska snart. Skadorna
på den översvämmade marken
torde inte heller kunna repareras på ett
år, utan sviter härav kommer att märkas
under flera år i form av minskad
avkastning. Svårigheterna är i år stora,
inte minst genom att vårfloden kom så
sent. I det av mig relaterade fallet skedde
översvämningen så sent som den 20
april, och utsikterna att marken skall
kunna torka upp och medge sådd i
sådan tid att skörden hinner mogna, är
givetvis små.

Jag hade under söndagen tillfälle att
ta kontakt med herr Olsson, och han
meddelade att han endast kunnat beså
en mindre areal på de högst liggande
markerna. De lägre belägna delarna av
arealen ligger ännu delvis under vatten
i fårorna, och en egendomlig hinna
av fiber, antagligen förorsakad av föroreningar
i ån tillsammans med lera,
har lagt sig över markerna och försenar
uttorkningen. Han såg mycket mörkt på
möjligheterna att kunna beså markerna
i år.

Statsrådet Bengtsson hänvisar i första
hand till det obligatoriska skördeskadeskyddet
vad gäller de den 26 juni besådda
arealerna. Obesådda arealer hänförs,
för så vitt mig är bekant, inte till
skördeskadeskyddet. Då skadorna omfattar
ett begränsat område, torde väl
närmast ett behovsprövat skördeskadeskydd
kunna ge honom en viss ersättning,
men en eventuell utbetalning av
denna kan väl inte komma i fråga förrän
ungefär vid denna tid nästkommande
år.

Även om en sådan ersättning givetvis
är varmt välkommen, så gäller det
för berörda markägare att kunna klara
ekonomin under tiden. Räntor och
amorteringar — även på det för den nu
förstörda invallningen erhållna lånet ur
statens avdikningslånefond — och går -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag

darnas fasta kostnader måste ju betalas
i vanlig ordning. Det vore därför angeläget
att statsrådet kunde finna någon
form för ersättning, som på ett tidigare
stadium kunde sättas in.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! När jag hörde svaret på
herr Andreassons och min fråga —
förlåt mig, herr statsrådet — kom jag
att tänka på slagdängans ord: ”Det är
bara att bunta ihop dom och slå ihjäl
dom!” Men jag skulle illa ha lärt mig
umgängesreglerna i denna ärorika kammare,
om jag icke trots detta skulle
bocka och tacka. Herr jordbruksminister,
jag ber att få tacka för svaret på
interpellationen!

Emellertid finner jag det nödvändigt
att fresta herr statsrådets och kammarens
tålamod en smula med en liten
analys av såväl den motiverade interpellationen
som svaret på densamma.

•Tåg har i interpellationen framhållit
att skadorna ingalunda begränsas till
omätbara förluster för drabbade jordbrukare,
utan att såväl järnvägar som
landsvägar far illa och att omfattande
förluster drabbar kommuner och husägare.
I t. ex. Värnamo har nu flera
år i följd Lagan dränkt halva staden.
I Mörlunda får prästen flytta pastorsexpeditionen
och använda roddbåt för
att ta sig till och från sin bostad. I år
steg vattnet högt upp i det nya reningsverket
i Hultsfred. Baklängestryck i
avloppsledningar med vattenfyllda källare
som följd har rapporterats från
flera samhällen runt om i landet. Därtill
kommer de miljömässiga skador,
som blir en följd av att ofta giftigt och
förorenat vatten sprids över betydande
arealer. I intet av dessa fall hjälper vare
sig skördeskadeskydd eller förekomsten
av en katastroffond!

Vad sedan gäller skadorna för jordbrukets
del, så förefaller det som om
författarna till svaret, trots den höga
placeringen i det speciella statsdepartement
som fortfarande — och jag säger

dess bättre — har hand om jordbruksfrågorna,
tycks utgå ifrån att om bara
jordbrukarna hinner så före den 26
juni, är det ingen fara. Då kommer
arealerna med i det obligatoriska skördeskadeskyddet.
Ja, jag tackar jag! Dessutom
läste jag mellan raderna, att ”de
där bönderna klagar ju jämt” och förresten
”det blir inte så farligt med skadorna,
när vi kommer längre fram på
våren och försommaren”. Men, herr
statsråd, jag tror att de lantbrukare
som nu fem år drabbats av översvämningar
finner svaret cyniskt. När vattnet
står och skvalpar under en tid av
upp till sex veckor och med över en
meters djup över bördiga åkermarker,
behöver man inte vara mycket till jordbruksexpert
för att fatta att det uppstår
andra skador än skördenedsättning
till följd av sen sådd. Där dör först och
främst alla höstsådda grödor, och vallarna
tål inte heller så omfattande vattendränkning.
Det enda som överlever
är egentligen kvickroten, ökad infiltration
av rotogräs blir följden, vartill
kommer risken för tillflytande flyghavre.
Näringsförrådet i jorden uttvättas,
varför kraftigt ökade gödselgivor måste
till. Jordstrukturen förstörs så att det
normalt tar ett par år att återföra denna
till sin tidigare brukningshävd.

Jag hoppas att jag med denna lilla
kortfattade skildring har kunnat i någon
ringa grad bidraga till ökad insikt
hos kungl. jordbruksdepartementet
om skadeverkningarna till följd av
översvämningar.

Om orsakerna till översvämningarna
kunde i görligaste mån elimineras, skulle
självfallet detta vara bäst för alla
parter. Det är här jag gärna skulle vilja
ha statsmakternas, de regionala lantbruksorganens,
kommunernas, kraftbolagens
och miljövårdsintressenas positiva
medverkan till en fruktbärande diskussion.
Som jag anfört i min interpellation,
kan ju inte förnekas att rikliga
snömängder och sen avsmältning
är väsentliga orsaker. Jag anklagar förvisso
inte vare sig regeringen, väder -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag

lekstjänsten eller Vår Herre -— för att
nämna storheterna i den ordning som
numera förefaller tidsmässig — för snömängd
eller smälttid.

Öviga tänkbara orsaker borde vi däremot
kunna hjälpas åt att undanröja.
Att en betydande igenslamning sker till
följd av avloppsutsläpp från samhällen
och industrier torde inte behöva bevisas.
Regelbundet återkommande rensningar
även i de större vattendragen
måste bli en gemensam uppgift för stat,
kommun och markägare. Genom sådan
verksamhet minskas säkerligen översvämningsriskerna.
På grund av gällande
vattendomar kan kraftverksintressenterna
i allmänhet ej förmås att
vidta effektiva åtgärder för att utjämna
framrinningen i åfårorna. Genom mera
långtgående tömningar av vattenreservoarerna
under vintern och ökade uppdämningsmöjligheter
vid snösmältningstillfällen
och regnperioder skulle framrinnande
vatten i högre grad kunna användas
för utvinnande av elkraft och
i mindre grad behöva släppas genom
friluokorna. Därigenom skulle vi också
kunna undvika somrarnas alltför låga
framrinning i många vattendrag. Detta
skulle bl. a. vara önskvärt ur miljövårdssynpunkt.
Alltför många åar med
avloppsutsläpp förvandlas om sommaren
till rännilar med stinkande bottensats.

På platser där varken rensning eller
ökad reglering kan effektivt förhindra
riskerna för översvämning återstår,
som alla vet, bara invallningsmöjligheten.
För att statsbidrag skall utgå till
sådana företag krävs som bekant en
viss båtnad för företagen. Jag har i min
interpellation påpekat att gällande bestämmelser
måhända bör överses. Därvid
bör rimligen utöver båtnaden ur
jordbrukssynpunkt jämväl kunna tillläggas
värden ur kommunal och miljövårdande
synpunkt.

Slutligen har jag påpekat att Emåutredningen
borde återupptas. Professor
Hugo Osvald arbetade ju i flera år med
olika problem sammanhörande med

denna ådal. Säkerligen skulle det materialet
fortfarande vara till nytta för
att belysa bl. a. de problem som jag har
berört i detta anförande. Vunna erfarenheter
i Emådalen skulle sannolikt
kunna appliceras på andra av översvämningar
hotade områden i vårt land.

Ett sätt att få debatt, aktivt intresse
och positiva åtgärder vore att jordbruksdepartementet
via lantbruksnämnderna
i de olika länen tog initiativ till
bildande av vattenledsförbund eller liknande,
varvid länsstyrelse, lantbruksnämnd,
kommuner och markägare skulle
ingå. Staten borde lämpligen svara
för initial- och utredningskostnaderna
i sammanhanget samt genomföra en fördelning
av kostnaderna för de olika åtgärder
som jag här har skisserat. Sådana
vattenledsförbud skulle utan tvekan
medföra att översvämningsproblemen
i pakt med tidens krav kunde överföras
från ett rent jordbrukarintresse
till en samhällelig intressesfär, där bl. a.
miljövårdssynpunkterna kunde beaktas.

Samtidigt som jag än en gång tackar
jordbruksministern för hans välvilja
att svara en enkel riksdagsledamot, ser
jag mig tyvärr nödsakad att i anledning
av mitt anförande komma med några
ytterPgare frågor.

Är statsrådet beredd
för det första att pröva ett återupptagande
av Emåutredningen,

för det andra att ta initiativ till att
vattenledsförbund skapas och

för det tredje att se till att de nuvarande
reglerna för statligt bidrag vid
invallningar överses?

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Den 29 maj i fjol —
alltså för nästan exakt ett år sedan —
fick jag här i kammaren svar av statsrådet
Bengtsson på min fråga, hur statsrådet
bedömde jordbrukets situation i
de av översvämningar då hårt drabbade
delarna av Kalmar län, främst områdena
i Emådalen. Det var den gången
fjärde året i följd som Emådalen

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. åtgärder med anledning av
drabbades. Nu har området åter drabbats
femte året i följd.

Jag erinrade i fjol om att enligt bestämmelserna
för jordbrukets skördeskadeskydd
ersättning utgår endast för
skördeskador på besådda arealer. Om
en jordbrukare på grund av översvämning
ej har hunnit få grödan i jorden,
utgår således ej skördskadeersättning.
Endast i katastrofartade fall kan viss
ersättning då utgå. Jag uttalade förhoppningen
om att statsrådet skulle
medverka till åtgärder för att anpassa
bestämmelserna för den obligatoriska
skördeskadeförsäkringen efter de aktuella
förhållandena, så att ersättning
kan utgå även om någon vårsådd ej kan
ske. Därvid framhöll jag — och jag ber
att få göra det även nu — att en sådan
anpassning av gällande bestämmelser
torde kunna påräkna full förståelse även
från konsumenthåll.

Årets översvämning i Emådalen torde
tyvärr inte vara den sista. Det gäller
då alt på allt sätt mildra verkningarna
tills man framöver kan undanröja
en del av anledningarna till översvämningarna.
Även jag vill understryka
att denna fråga inte gäller enbart
jordbruket. Den gäller, som har nämnts,
vägar och järnvägar och berör en stor
del av befolkningen i denna bygd.

Ett flertal utredningar har förekommit.
Jag minns från 1930-talet den första
Emåutredningen, som leddes av
landssekreterare Josef Fröberg i Karlskrona.
Vi har också haft en senare utredning
ledd av professor Hugo Osvald.
Men några resultat har ändå inte framkommit! Jag

vill gärna understryka hur betydelsefull
denna fråga är för Kalmar
län. Även jag vill vädja till statsrådet
Bengtsson att ägna den all tänkbar uppmärksamhet.
Här behövs dels en ändring
av skördeskadeersättningsbestämmelserna,
dels, såvitt vi kan förstå, en
ny Emåutredning.

Det är med stort intresse vi emotser
de åtgärder som statsrådet Bengtsson
är villig att låta vidta.

översvämningarna i Emån in. fl. vattendrag
Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! När herr Schött och jag
hade vår lilla överläggning den 29 maj
i fjol om förhållandena i Emån, sade
jag att vi får se hur det blir med sommarens
skörd i området. Det visade sig
att den obesådda arealen i området i
början av juni uppgick till 2 000 hektar,
men den 5 augusti var den obesådda
arealen bara 125 hektar. Den sent besådda
arealen i Kalmar län gav i fjol
relativt god skörd tack vare en torr och
varm höst — det var ”tack vare” i det
området men inte i landet i övrigt.

Herr Svanströms inlägg tyckte jag
var mycket intressant och i många avseenden
piggt och uppmuntrande. Jag
har svarat på den fråga som herr Svanström
ställde i interpellationen. Han
frågade om jag är beredd att vidta snara
åtgärder för att lindra skadeverkningarna
av översvämningarna i Emån
och andra vattendrag. Hela resonemanget
gäller de skador som jordbruket
råkar ut för, och det är på den frågan
jag har svarat. Hade herr Svanström velat
att jag skulle redogöra för de åtgärder
man tänker vidta i framtiden,
hade svaret utformats annorlunda. Jag
kunde inte föreställa mig något annat
än att det var just de konkreta hjälpåtgärderna
frågan gällde, eftersom frågan
ställdes när översvämningen var mest
katastrofal. I dag har ju läget något förbättrats.
Jag är emellertid beredd att
ange vad som håller på att ske då det
gäller att förbättra situationen, och jag
skall svara på de frågor som herr Svanström
ställde i dag.

Det finns ingen anledning för regeringen
att återuppta Emåutredningen

— det är helt meningslöst att göra det

— men det pågår nu inom länsstyrelsen
i Kalmar län undersökningar rörande
Emån och de förhållanden som där råder.
Bland annat undersöks möjligheten
att samordna sjömagasinens regleringar
på sådant sätt att man får bästa möjliga
vattenhushållning. Vidare undersöks
möjligheten att öka Emåns avrinningsförmåga
genom röjning och borttagande

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag

av eventuella dämningsorsakande platåer.
Alla dessa olika undersökningar
kommer väl att leda till konkreta förslag,
och jag vill erinra om att riksdagen
så sent som 1967 antagit bestämmelser
om statligt stöd till sådana anordningar.
Vad vi nu kan göra är att
hjälpas åt att påskynda undersökningarna.
När konkreta förslag till åtgärder
har utkristalliserats, är det egentligen
inga problem, eftersom riksdagen, som
sagt, har antagit bestämmelser om hur
staten skall stödja anordningar som förbättrar
sådana här situationer.

Inom Emåns nederbördsområde har
man under de senaste hundra åren gjort
270 torrläggningsföretag. Det är alltså
inget dagsfärskt problem vi diskuterar,
och det är ingalunda lättlöst. Torrläggningsföretagen
började år 1850. Ibland
har de givit mera jord och ibland mindre.

Svaret på de tre frågor herr Svanström
ställde i dag är alltså att så snart
det kommer fram konkreta förslag till
invallning och andra förbättringar finns
det bidrag att få för ändamålet.

Vad beträffar den fråga som jag trodde
var den väsentliga i båda interpellationerna,
nämligen ersättningen till
dem som drabbats av katastrofen, är det
rätt väsentligt att komma ihåg att för
att komma in i skördeskadeskyddet —
både det obligatoriska och det behovsprövade,
herr Andreasson — måste
man ha anmält förhållandena den 26
juni. Behovsprövade bidrag från skördeskadeförsäkringen
kan inte utgå annat
än om anmälan gjorts i vanlig ordning.
Då kvarstår alltså problemet om
man av katastrofskäl inte kan beså sina
arealer. I sådana fall finns naturkatastrofanslaget
att tillgå. Intressant är i
detta sammanhang att notera att samtliga
berörda jordbrukare inom detta
område har ingett framställningar till
länsstyrelsen om att få ersättning ur
naturkatastrofanslaget. Det är möjligt
att den ersättningen kan komma snabbare
än om bidrag skulle utgå via det

obligatoriska skördeskadeförsäkringsskyddet.

Herr talman! Jag har velat lämna
dessa kompletterande upplysningar till
mitt svar. Jag säger alltså nej till en
Emåutredning av de skäl som jag här
har anfört.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber verkligen att
få tacka statsrådet. Jag tycker att det
var en positiv grundton i hans sista anförande
som jag sätter mycket stort
värde på.

Jag beklagar att jag av hänsyn till
tryckerikostnader och annat inte i slutet
av min interpellation upprepade
alla de konkreta frågor som fanns motiverade
i interpellationstexten. Min
avsikt var att få en debatt över hela
fältet med anknytning också till miljövårdsfrågor
och andra ting.

Jag vet rätt väl vad som händer just
nu, eftersom jag också har ett personligt
intresse att bevaka i detta sammanhang.
Jag tillhör nämligen en av de
där lantbrukarna som fem år i följd
har haft mellan en halv och upp till två
meter vatten över sina ägor, och jag
försäkrar att det är en mindre angenäm
personlig upplevelse. Vad jag tidigare
skildrade i mitt huvudanförande
är baserat på de erfarenheterna. Jag
vill dock inte begränsa debatten till
detta.

På många håll anses det att vi i vårt
land har så gott om jordbruksjord,
även bördig sådan, att det just inte är
så mycket att fästa sig vid om den till
viss del går förlorad. Det kan synas så,
men nog är det beklagligt att vissa jordbrukare
på detta sätt år efter år skall
behöva drabbas av förluster. Men härutöver
— och det tror jag är väsentligt
— kommer de allmänna synpunkterna
in i bilden.

Statsrådet gick inte så djupt in på
miljövårdssynpunkterna. Jag förutsätter
emellertid att länsstyrelsen kommer
att ta kontakt med kommunerna som ju

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. åtgärder med anledning av översvämningarna i Emån m. fl. vattendrag

i första hand har intressen att tillvarata
i detta sammanhang. Den kontakt
som redan har tagits i Kalmar län med
kraftintressenterna har enligt uppgifter
som jag fått under våren tyvärr inte
lett till några påtagliga resultat. Härvidlag
måste nog mera konkreta överenskommelser
sättas på pränt, så att
sakägarna verkligen vet vad de har
att rätta sig efter. Annars åker säkert
dammluckorna upp precis som de brukar
göra och hålls stängda på vintern
precis som brukar ske.

Jag vill emellertid med tacksamhet
notera statsrådet Bengtssons positiva
intresse för dessa frågor. Jag anser att
åtgärder för att undvika förluster i
samband med översvämningar skall
sättas in på ett likvärdigt sätt över hela
landet. Jag menar inte att några speciella
förhållanden råder i Kalmar län,
utan var helst sådana här skador uppstår
och sådana här problem finns så
skall åtgärder vidtas.

En fråga kanske ändå kvarstår obesvarad:
Är jordbruksdepartementet berett
att positivt medverka till konkreta
samordningar i form av vattenvårdsförbund
eller liknande sammanslutningar?
Möjlighet att inrätta sådana
finns, men frågan är om statsrådet är
beredd att ta ytterligare initiativ därvidlag
och ge möjlighet för lantbruksnämnderna
över lag att inrätta sådana
förbund.

Med det anförda ber jag än en gång
att få tacka för det positiva i herr
statsrådets andra anförande.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! På den senaste frågan,
om vi är intresserade av vattenvårdsförbund,
finns bara ett svar, nämligen
ja. Vi har redan 15 vattenvårdsförbund
i vårt land. Det finns all anledning att
stimulera till ytterligare sådana. Där
kanske vi båda kan hjälpas åt, herr
Svanström.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Bengtsson för hans senaste

uttalande beträffande Rönneåns översvämningar,
nämligen att det kanske
kan bli möjligt för de drabbade markägarna
att snabbare ulfå bidrag från
naturkatastrofanslaget än från skördeskadeförsäkringen.

En mycket stor del av den översvämmade
arealen består av höstsådd gröda,
och anmälan härom har redan
gjorts till länsstyrelsen. Man har inom
lantbruksnämnden i länet gjort en undersökning
och avgivit en rapport i
frågan.

Det är en årlig företeelse att Rönneån
svämmar över. Men det är endast
madmark, som man är van att få översvämmad
varje år. Men i år har översvämningen
drabbat invallad åkermark.

Orsakerna till de många översvämningarna
i Rönneån är väl att avbördningskapaciteten
i ån nedströms Klippan
har försämrats år från år genom
igenväxning och uppgrundning av ån.
Detta i sin tur har berott på avfall
och föroreningar i ån.

Sedan några år tillbaka har man undersökt
möjligheterna att muddra upp
och rensa ån på denna sträcka. Från
kommunernas sida har lämnats ganska
stora bidrag till ett sådant företag.
Uppresningen har dock ännu inte kunnat
komma till stånd, beroende på att
vi har litet väl krångliga bestämmelser
när det gäller att söka statsbidrag
till sådana arbeten. Bidragen måste
nämligen sökas personligen av varje
markägare, och det är inte tillåtet för
denna sammanslutning att göra det. Det
hela har hängt upp sig på vissa markägare,
och därigenom har det inte varit
möjligt att sätta i gång arbetena ännu.
Jag tror att det vore mycket angeläget
att få i gång dessa arbeten för att därigenom
söka råda bot på problemen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. underrättelse till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen Ordet

lämnades härefter ännu en gång
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Andreassons
(ep) interpellation angående underrättelse
till sakägare vid vissa förordnanden
enligt naturvårdslagen, och nu anförde: Herr

talman! Herr Andreasson har
interpellerat mig angående det underrättelseförfarande
som är reglerat i 11 §
naturvårdskungörelsen och som gäller
bekantgörande av förordnande enligt
15 § eller 19 § naturvårdslagen till
skydd för strandområde och landskapsbild.

Enligt nyssnämnda paragraf i kungörelsen
skall underrättelse om meddelat
förordnande ofördröjligen införas
i länskungörelserna och i mån av
behov kungöras i tidning med spridning
inom orten eller tillkännages på
annat lämpligt sätt. Däremot fordras
inte att särskild underrättelse tillställs
varje känd sakägare vars rätt berörs.

Herr Andreasson frågar om jag —
mot bakgrunden av ett av honom relaterat
fall — delar hans uppfattning att
sistnämnda stadgande är otillfredsställande
och om jag är beredd att medverka
till ändrade bestämmelser.

Det är givetvis önskvärt att den som
berörs av förordnanden som avses här
får kännedom härom, och det kan
självfallet diskuteras huruvida den anvisade
underrättelseformen innebär
tillräckliga garantier för att berörda
sakägare får sådan kännedom. Uppenbart
måste det kunna förekomma fall,
där omständigheterna är sådana att
sakägare inte nås genom den underrättelse
som använts. Detta kan vara beklagligt.
Den ifrågavarande bestämmelsens
innehåll och de uttalanden
som gjorts av tredje lagutskottet vid
1966 års riksdag (uti. nr 50) ger vid
handen att särskilda underrättelser i

åtskilliga fall bör tillställas kända sakägare,
t. ex. när endast ett fåtal markägare
berörs eller då det med hänsyn
till pågående byggnadsverksamhet är
av särskild vikt, att viss eller vissa
markägare utan dröjsmål får kännedom
om förordnandet. Ofta innebär emellertid
ett strandskydds- eller landskapsskyddsförordnande
enbart förbud mot
byggnad inom område, där det redan
krävs byggnadslov för byggnaden.
Byggnadsnämnden skall i sådant fall
vid prövning av ansökan om byggnadslov
beakta förordnandet. I sådana fall
kan intresset av att varje enskild sakägare
nås av underrättelse vara mindre
påtagligt.

Trots att gällande bestämmelser alltså
medger ett underrättelseförfarande
som fyller skäliga anspråk på effektivitet
och rättssäkerhet kan det finnas anledning
att se över bestämmelserna.
Därvid bör beaktas, förutom de erfarenheter
som vunnits av den hittills gällande
ordningen, den nya delgivningslagen
samt på sikt de möjligheter till
effektivisering som nya med hjälp av
ADB upplagda inskrivnings- och fastighetsregister
kommer att ge. En sådan
översyn bör lämpligen ske i anslutning
till de förslag som naturvårdskommittén
kommer att avlämna.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Bengtsson för svaret på min
interpellation.

Jag är glad att av svaret kunna utläsa
att statsrådet delar min uppfattning
att gällande bestämmelser i naturvårdskungörelsens
11 §, nämligen att
särskilda underrättelser ej behöver tillställas
sakägarna, är otillfredsställande
i vissa fall. Jag noterar med tacksamhet
statsrådets antydan om att ifrågavarande
bestämmelser kan bli föremål
för översyn.

Statsrådet berör i sitt svar tredje lagutskottets
utlåtande nr 50 vid 1966 års
riksdag. Detta föranleddes av en motion,
vari anfördes att sakägare inte blivit
underrättade på ett sätt som de

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. underrättelse till sakägare vid vissa förordnanden enligt naturvårdslagen

själva ansett tillfredsställande, varigenom
missuppfattningar angående lillståndstvångets
innebörd uppkommit. I
de remissvar som tredje lagutskottet
införskaffade i anledning av motionen
tillstyrker länsstyrelsen i Stockholms
län motionen i vad avser en effektivisering
av kungörelseförfarandet. Härvid
framhåller länsstyrelsen bl. a. att
de nuvarande bestämmelserna från
rättssäkerhetssynpunkt måste anses
mindre tillfredsställande. RLF framhåller
att det är angeläget åt! översynen
kommer till stånd.

Statens naturvårdsnämnd säger bl. a.:
”1 de fall där dröjsmål ej skulle äventyra
syftet med förordnandet är det enligt
naturvårdsnämndens mening angeläget
att de som berörs därav på förhand
orienteras om avsikten med förordnandet
och dess innebörd. Nämnden
har i ''Råd och anvisningar för naturvårdsinventeringar’
framhållit, att
möda icke bör sparas för att hålla
markägare informerade om läget.
Nämnden delar motionärernas grundtanke,
att god information till sakägare
är av stor betydelse och att sådan information
bör komma till stånd i ökad
omfattning.” Vidare framhålles, att
nämnden har för avsikt att råda länsstyrelserna
att vidta de upplysningsåtgärder
som i varje fall kan befinnas
erforderliga. ”Med hänsyn härtill och
då naturvårdskungörelsen tillämpats
endast kort tid finner naturvårdsnämnden
ej skäl tillstyrka bifall till motionen.
”

Tredje lagutskottet framhåller, att utskottet
i likhet med nämnden anser att
underrättelser bör utsändas åtminstone
i fall då endast ett fåtal markägare berörs.
Utskottet förutsätter att nämnden
även i fortsättningen verkar för att bestämmelserna
på området tillämpas på
sådant sätt att de gagnar ett förtroendefullt
förhållande mellan myndighet och
markägare.

Mot bakgrund av dessa uttalanden,
dels från statens naturvårdsnämnd,
dels från tredje lagutskottet, synes det

mig märkligt att det i min interpellation
berörda fallet uppkommit. Det gäller
här tvenne markägare, kvarnägare
Nils Jönsson, bosatt i Förslövsholm i
Skåne, och ambassadör Klas Röök, bosatt
i Bern i Schweiz, som båda äger
var sin fastighet uppe på Hallandsåsen.
Jönsson förvärvade sin fastighet den
21 februari 19(50. Han lät under hösten
1960 och våren 1967 plantera omkring
15 000 granplantor på cirka fyra hektar
av sin mark. Böök lät samtidigt
plantera cirka 5 000 granplantor på
cirka ett hektar.

I resolution den 8 mars 1966 — sålunda
ett par veckor efter det Jönsson
inköpt sin fastighet — förordnade länsstyrelsen
i Hallands län med stöd av
19 § naturvårdslagen att inom visst här
aktuellt område i Karups kommun icke
utan länsstyrelsens tillstånd fick vidtagas
vissa åtgärder, bl. a. plantering
av barrskog. Detta förordnande har sedermera
förlängts och gäller fortfarande.

Länsstyrelsens olika förordnanden
har kungjorts i länskungörelserna och i
ortstidning i Halland. Då kvarnägare
Jönsson är bosatt i Skåne och inte har
ifrågavarande Hallandstidning, fick han
sålunda inte vetskap om de av länsstyrelsen
meddelade förbuden. Detsamma
gäller givetvis ambassadör Böök, som
är bosatt utomlands.

Efter anmälan till länsstyrelsen följde
polisutredning, varvid Jönsson och
Böök bestred ansvar under åberopande
att de ej ägde kännedom om länsstyrelsens
förordnande enligt 19 § naturvårdslagen.
Länsstyrelsen anmälde dem
till åtal för brott mot 37 § naturvårdslagen,
men åklagarmyndigheten underlät
att väcka åtal. Den 12 september
1968 ålade därefter länsstyrelsen med
stöd av 39 § naturvårdslagen envar av
Böök och Jönsson att vid vite av 10 000
kronor före den 1 juli 1969 ha borttagit
de efter den 15 mars 1966 planterade
granplantorna inom området. Detta datum
har sedermera av regeringsrätten
ändrats till den 1 januari 1971.

22 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. underrättelse till sakägare vid vissa förordnanden

Böök och Jönsson har i god tro planterat
ifrågavarande granplantor. Länsstyrelsen
har givetvis lagen på sin sida.
De har kungjort sitt beslut på ett sätt,
som ligger inom naturvårdskungörelsens
bestämmelser, även om det synes
mig föga överensstämma med den anda,
som uttalats av statens naturvårdsnämnd
och tredje lagutskottet. Visserligen
har utskottet rekommenderat
skriftlig kallelse t. ex. när endast ett
fåtal markägare berörs, vilket jag finner
märkligt. När det gäller att värna
rättssäkerheten kan det inte ankomma
på antalet markägare. Även om det som
i detta fallet endast gäller två markägare,
som inte fått kännedom om förordnandet,
så synes det mig otillfredsställande,
i all synnerhet när det får sådana
konsekvenser.

De berörda markägarna har hävdat,
att en rimlig kompromiss borde vara
möjlig. Plantorna borde kunna få växa
upp några år till julgranar och därigenom
giva ägarna partiell kompensation
för deras kostnader för dikning och
plantering. Men en sådan tingens ordning
bär inte kunnat accepteras av vederbörande
myndigheter. Man kräver
att granplantorna skall bort före årets
slut vid vite av 10 000 kronor.

Det synes mig som om detta ärende
kunnat ordnas smidigare. Jag skulle
gärna vilja vädja till jordbruksminister
Bengtsson — som är känd som en praktisk
man — att personligen ta sig an
detta ärende och söka få det ur världen
på ett rimligt sätt.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det speciella ärende
som herr Andreasson tog upp är jag
förhindrad att närmare penetrera, då
frågan har behandlats av regeringsrätten.
Det finns ett utslag därifrån som
jag ju inte bör diskutera.

Men jag kanske ändå kan säga att
bakom hela denna sak ligger något som
jag hoppas att herr Andreasson och jag
är överens om, nämligen att landskapsbilden
på Hallandsåsen är en av de

enligt naturvårdslagen
vackraste vi har i vårt land. Det finns
anledning att skydda Hallandsåsen och
att söka göra det på sådant sätt att det
inte behöver uppstå några misshälligheter
mellan de människor som bor där
och oss andra som bor litet längre
därifrån. Länsstyrelsen skall nu försöka
ordna ersättningsfrågorna för alla
sakägare genom överläggningar. Tyvärr
har det hela inte kommit så långt ännu.
Överläggningarna har nätt och jämt
börjat. Man skall alltså nu resonera
med parterna om vilken ersättning man
skall ge sakägarna på det berörda området
på Hallandsåsen. Vi vet för dagen
ännu inte hur mycket pengar staten
måste ge ut för att skydda detta
område.

Länsstyrelsen skall alltså ha överläggningar
med bl. a. de två av herr Andreasson
nämnda personerna om ersättning.
Därvid kan man om nya omständigheter
kan framföras mycket väl diskutera
frågan om att låta plantorna stå
kvar tills vidare. Det kan eventuellt ingå
som ett led i överenskommelsen om
ersättningsfrågan. Det är också möjligt
att det kan bli fråga om tillstånd att
uppföra byggnader på detta område.
Allt detta skall prövas när man nu skall
diskutera ersättningsfrågan. Jag hoppas
bara att överläggningarna leder till det
resultatet att Hallandsåsen i stort sett
kan bevaras i sitt nuvarande skick och
att det sker under samförstånd med de
enskilda intressenterna.

Frågan är alltså ännu inte slutgiltigt
avgjord, herr Andreasson. Förhandlingar
skall äga rum mellan länsstyrelsen
och samtliga markägare om ersättningsfrågan.
Därvid är det inte uteslutet
att ta upp en diskussion om att de
som här ”syndat” får lov att ha kvar
”synden” en liten tid. Men jag kan naturligtvis
inte ge några löften, utan det
får prövas om nya omständigheter har
kommit fram.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Jag är mycket glad över
det uttalande statsrådet Bengtsson gjor -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

de här. Jag tycker det andas verklig
mänsklighet.

Jag är fullkomligt överens med jordbruksministern
om att Hallandsåsen hör
bevaras. Det är en säregen natur, och
man bör bevara denna. Men därmed är
inte sagt att man förstör naturen om
man låter de granplantor som redan
är utplanterade växa upp till julgranar.
Jag vill erinra om att .statens naturvårdsverk
i sitt yttrande till Kungl.
Maj:t framhållit att genom åtgärderna
uppkommer inte omedelbart väsentlig
skada på landskapsbilden. Det måste
väl innebära att naturvårdsverket anser
att ingen skada skulle ske om man fick
dröja några år med att ta bort granplantorna.

På väg hit till Stockholm flög jag över
Hallandsåsen. Med tanke på det väntade
svaret från jordbruksministern
roade jag mig med att se ut genom
fönstret på flygplanet. Jag såg då att det
är ganska stora inslag av barrskog på
Hallandsåsen. Det kanske är synd att
det är så, men barrskogen finns där alltså
redan. Och i de av mig påtalade två
fallen är det ju ändå fråga om en mycket
begränsad areal.

När det gäller ersättningsfrågorna är
jag glad över det svar jag fick. Fyra år
har gått sedan förodnandet och — om
bestämmelserna skulle följts, hade man
under denna tid inte haft någon avkastning.

Jag är tacksam för att man nu alltså
tar upp hela problemet och även för att
de granplantor det här gäller kanske
får stå kvar och växa upp till julgranar.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 39 och
41 samt memorial nr 42, statsutskottets
utlåtande nr 117, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, första lagutskottets
utlåtanden nr 43, 46 och 47 ävensom
jordbruksutskottets memorial nr 36.

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens
Järnverk AB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB jämte
motioner.

I propositionen nr 78 hade Kungl.
Maj d, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över industriärenden
för den 13 mars 1970, föreslagit riksdagen
att för Kapitaltillskott till Norrbottens
Järnverk AB, NJA, på lilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under trettonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
343, av herr Werner, och II: 379, av fru
Marklund m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
757, av herrar Stefanson och Ernulf,
samt II: 558, av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels motionen 11:1331, av fru Marklund
och herr Hermansson,

dels ock motionen 11:1356, av herr
Wennerfors.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:343 och 11:379 såvitt nu vore
i fråga,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1331,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 757 och II: 558 i vad de avsåge
uttalande angående kapitaltillskott till
statliga bolag,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:757 och 11:558 i vad de avsåge
uttalande beträffande statliga företags
förvaltningsberättelser,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1356 i vad den avsåge målsättningen
för Norrbottens Järnverk AB:s
framtida verksamhet,

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1356 i vad den avsåge ökad insyn
i .statliga företag,

7. att riksdagen måtte till Kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB på
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
trettonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Bohman (m),
Ottosson (m) och Wennerfors (m).

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogat ett särskilt yttrande, och jag vill
i anledning härav göra några korta
kommentarer.

Jag skall inte ta upp tiden med att
närmare analysera Norrbottens Järnverks
hittillsvarande verksamhet och
utveckling och de kapitaltillskott som
under de gångna åren med jämna mellanrum
har måst tillskjutas för att
hålla företaget flytande.

Redogörelse härför har ju lämnats i
Kungl. Maj:ts proposition 78. Av denna
redogörelse framgår det att den företagsekonomiska
skötseln av NJA varit
långt ifrån tillfredsställande. Man
kan vidare konstatera att den resultatmässiga
utvecklingen och redovisningen
av företagets verksamhet inte har
skett med den öppenhet man kanske
haft rätt att begära.

För NJA gäller visserligen speciella
målsättningar, bl. a. av sysselsättningspolitisk
natur. Men även med hänsyn till
denna målsättning, som vi i stort varit
överens om, har det inte förelegat några
hinder för att NJA liksom sina konkurrenter
inom det enskilda näringslivet
drivit företaget efter mer företagsekonomiska
grunder. Att som i propositionen
förklara de resultatmässiga svårigheterna
under den senaste tioårsperioden
med bl. a. sjunkande priser och
avsevärt stegrade lönekostnader räcker
inte som förklaring till det dåliga resultatet
av företagets verksamhet. Sam -

ma bekymmer har ju förelegat för hela
det svenska näringslivet, men där har
man i stort fått lita till egna resurser
och fått ta sig själv i kragen och anpassa
sig till det förändrade marknadsläget.

I Kungl. Maj:ts proposition 121 förra
året om bildandet av ett statligt
förvaltningsbolag har bl. a. NJA överförts
till detta bolag. Departementschefen
har där anfört, att de särskilda
syften som motiverat det statliga engagemanget
i NJA och det förhållandet
att företaget på grund härav har speciella
förluster gör att företaget i viss
mån måste särbehandlas. Det är, säger
departementschefen, inte rimligt att belasta
förvaltningsbolaget med löpande
förluster som sammanhänger med sådana
särskilda engagemang. Dessa förluster
bör i stället täckas med medel som i
.särskild ordning ställs till förfogande
av riksdagen. Detta har vi varit överens
om, men riksdagen bör ju i så fall
få en särskild offert som skall gälla för
sådana uppgifter.

I propositionen 78, som utskottet nu
haft att behandla, har begärts ett kapitaltillskott
om ytterligare 100 miljoner
kronor för att täcka ackumulerade förluster.
Vidare redovisas frågan om nedskrivning
av bolagets kapital från 300
till 200 miljoner kronor.

När det gäller kapitaltillskottet bär
utskottet varit enigt om att tillstyrka
begärda belopp. Vad ledamöterna i moderata
samlingspartiet har frågat sig är
väl om detta belopp är tillräckligt för
att sätta NJA på fötter, om företaget
härigenom är sanerat och nollställt och
i fortsättningen i Statsföretag AB:s modersfamn
skall växa sig starkare och
klara sig självt.

Anledningen till den frågan är motiverad
med tanke på de värderingar av
företagets avkastningsmöjligheter som
redovisats under senare tid. På grund
av att värderingen av NJA vid uppgående
i Statsföretag AB är hemligstämplad
av någon anledning, kan jag
tyvärr inte använda mig av innehållet

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB

i detla värderingsinstriunent här i kammaren,
men allmänt kan vid sägas att
utsikterna för företagets lönsamhet på
såväl kort som lång sikt bedömts som
negativa. Det är detta som ger oss anledning
att ifrågasätta om dagens beslut
i kapitalfrågan löser morgondagens problem.
Jag avser här givetvis inte de
medelsbehov som i framtiden kommer
att erfordras för investeringar och utbyggnader
och som av företaget kan
disponeras genom kommande vinstmedel
eller genom lån i öppna marknaden.

Vid behandlingen i statsutskottets
femte avdelning har herrar Olhede och
Svärd förklarat att genom dagens beslut
är företaget ekonomiskt nollställt,
och man räknar i fortsättningen med
att genom bidrag och lån från AMS
samt lån i öppna marknaden kunna
finansiera de rationaliseringar inom
företaget som skall göra det mer ekonomiskt
lönsamt.

Herr talman! Jag har noterat dessa
uttalanden med tillfredsställelse och
även att Statsföretag AB säger sig i enlighet
med sitt ägaransvar vilja verka
för att ett företagsprogram med ett
strikt företagsekonomiskt mål utarbetas
och fastställes.

I uttalandet har man gjort en reservation,
nämligen att detta mål är
åtskilt från eventuella samhällsekonomiska
mål, som staten mot särskild ersättning
kan uppställa för NJA. Jag
har tolkat detta uttalande så att det gäller
om riksdagen i framtiden skulle ge
NJA nya uppgifter som ligger utanför
företagets nuvarande målsättning.

Jag är fullt klar över att man i dag
har svårt att sia om framtiden, den
svårigheten gäller i dag mer än någonsin
för alla företag och är beroende av
många omständigheter som det enskilda
företaget inte råder över, bl. a. den ekonomiska
politiken, den allt hårdare konkurrensen
från utlandet och en konjunkturavmattning
som kanske ligger
ganska nära i tiden.

Men, herr talman, vad jag med denna

kommentar varit angelägen att slå fast
är att genom det kapitaltillskott som ett
enhälligt utskott bifallit och med den
nedsättning av aktiekapitalet som aviserats,
så är Norrbottens Järnverk därefter
nollställt, och någon begäran om
ytterligare tillskott av statsmedel på
grund av gamla synder skall inte ifrågakomma.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Ottossons anförande
ger anledning endast till några få
kommentarer från min sida.

Först gäller det herr Ottossons delvis
underförstådda kritik av en bristande
öppenhet i redovisningen av
NJA:s utveckling och ekonomiska situation.
Jag tror att man kan påstå att
den redovisning av företagets utvecling
och aktuella situation som förekommer
i propositionen motsvarar alla
de krav på öppenhet som vi har anledning
att ställa på statliga företag, liksom
också på privata.

Jag skall inte här, bl. a. med hänvisning
till den rätt utförliga historiken i
propositionen, gå in på NJA:s förflutna.
Herr Ottosson säger att det varit ett
anmärkningsvärt dåligt resultat, och att
det inte går att som förklaring härtill
enbart hänvisa till att företaget särskilt
under 1960-talet mött sjunkande priser
och höjda kostnader, tv det har gällt
även andra företag i Sverige. Det är
givetvis riktigt att detta gällt även andra
företag, men om man skall göra en
rättvisande jämförelse, så bör man i så
fall jämföra NJA med den utveckling
under 1960-talet som har ägt rum i de
privata järnverken, och som bekant
hade även de rätt betydande svårigheter.

Jag tror att anledningen till NJA:s
problem inte är att staten satsat för
mycket på detta företag, utan snarare
att staten i utgångsläget satsade för
litet. Sedan har företaget dessutom

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB

drabbats av vissa speciella problem,
som är väl bekanta för kammaren och
som också är redovisade i propositionen,
bl. a. den belastning som planetvalsverksinvesteringen
har inneburit
för företaget, en belastning som dess
värre fortfarande ligger kvar i företaget.
Dessutom mötte företaget 1960-talets ändrade konjunktur med en produktionsinriktning
som inte var anpassad
till efterfrågan.

Herr Ottosson tog upp vissa principiella
uttalanden om Statsföretag AB:s
verksamhet. Han betonade det principiella
kravet att företaget skall ha ersättning
för de prestationer som ägaren-staten-riksdagen
ålägger företaget
och som går utöver vad som företagsekonomiskt
är rimligt att bära. I sådana
fall, och herr Ottosson hänvisar till
fjolårets proposition om förvaltningsbolaget,
skall Statsföretag AB ha möjlighet
att lämna offert på den extra
kostnad som företaget ikläder sig genom
de engagemang företaget åläggs.
Han frågar nu varför det inte har blivit
ett sådant offertförfarande här. Ja,
det är inte så konstigt. Offertförfarandet
gäller ju nya engagemang, och det
första exemplet hittills på ett nytt engagemang
är gruvbrytningen i Stekenjokk.

När det däremot gäller Norrbottens
Järnverk är det fråga om förluster som
uppstått i det förflutna, alltså innan
Statsföretag AB hade något ägaransvar
för företaget. Det är för att täcka de
gamla förlusterna som vi nu går till
riksdagen. Detta betyder också, herr
Ottosson, att något ytterligare bidrag
för att täcka gamla förluster vid NJA
inte kommer att föreslås.

Om första kammaren följer andra
kammarens beslut — och det är väl,
herr talman, en rimlig prognos — kommer
Norrbottens Järnverk att i förhållande
till det förflutna vara ekonomiskt
nollställt. Aktiekapitalet har på NJA:s
bolagsstämma, som förutskickats i propositionen,
nedskrivits med 100 miljoner
kronor. Syftet har just varit att ge

företaget en mera realistisk bas när det
nu går att förverkliga den målsättning
som vi har ålagt företaget, nämligen att
det skall komma ut ur sin förlustperiod
och bli självbärande.

Det investeringsprogram, som utarbetades
av den gamla styrelsen och som
överlämnades till industridepartementet
i september månad, har — som också
framgår av propositionen — varit
föremål för analys i departementet och
sedermera även i Statsföretag AB. Detta
investeringsprogram är man nu i
färd med att förverkliga. Omfattningen
av programmet, som i den ursprungliga
framställningen uppskattades till
130 miljoner kronor, är med den nya
kostnadsberäkning, som redovisats i
propositionen, nu uppskattad till 160
miljoner kronor. Programmet syftar till
en utvidgad kapacitet inom redan
etablerade verksamhetsområden. Fyra
femtedelar av detta program föreslogs
av Statsföretag AB i skrivelse till departementschefen
böra komma till
stånd omedelbart, medan däremot vissa
ytterligare utredningar borde ske
beträffande investeringsprogrammet för
manufaktureringen. I stort sett har jag
anslutit mig till Statsföretag AB:s värdering.

Nu har detta uppfattats som ett avståndstagande
från önskvärdheten av
att driva manufaktureringen inom verket
vidare. Det är självfallet ett missförstånd,
och jag vill gärna utnyttja detta
tillfälle att verkligen understryka att
det är ett mycket allvarlig missförstånd,
om någon fortfarande lever i
den tron.

Dagens läge i verket är att göt- och
tackjärnsproduktionen ger ett för litet
material för att man till fullo skall
kunna utnyttja de avsättningsmöjligheter
som den nuvarande konjunkturen
erbjuder för järn- och stålprodukter.
Hela verkets konkurrenskraft, och konkurrenskraften
just inom manufaktureringen,
är beroende av ekonomin i
göt- och tackjärnsproduktionen. Därför
är en prioritering av den metal -

Onsdagen den 27 maj 1!)70 fm.

Nr 29

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB

lurgiska delen i dag helt naturlig. Enligt
min bedömning är det därför också
rimligt och riktigt att en ny hytta
och ett stålverk står först i investeringsprogrammet.
.lag kan meddela
kammarens ledamöter att en lay-out är
beställd hos ett konsultföretag och att
ett första utkast väntas föreligga redan
i mitten av juni.

Fartygsprofilerna inom manufaktureringsområdet
är den produkt för vilken
NJA är internationellt mest känd
och framstår som något av en teknisk
pionjär. Den sektionen kommer att vidareutvecklas,
och över huvud taget
hoppas vi för framtiden på en ökad
manufakturering i verket för varvens
räkning. Det är en ambition som för
övrigt avspeglar sig i sammansättningen
av den nya styrelsen — den har ju
tillförts framstående varvsexpertis.

Inom plåtmanufaktureringen och
stålbyggnadssektorn drivs arbetet vidare.
Det är självklart — jag vill understryka
det — att verket i dag står på
den grund som lades under 1960-talet.
Det är inte fråga om att bryta den utveckling
som inleddes under 1960-talet,
utan om en vidareutveckling. Jag vill
gärna i dag passa på tillfället att uttala
en uppskattning av den pionjärinsats
som utfördes av den nu avgångne verkställande
direktören vid genomförandet
av moderniseringen av järnverket under
1960-talet.

Det är, herr talman, en tro på framtiden
som har bestämt programmet för
Norrbottens Järnverk, samtidigt som vi
måste bevara insikten om de mycket
stora svårigheter och problem som
ännu återstår att lösa för verket. Men
det är inom och av NJA självt som
NJA:s problem skall lösas. Det är på
styrelsen, företagsledningen och de anställda
i verket som ansvaret nu vilar
att genomföra investeringsprogrammet,
och även målmedvetet genomföra den
vardagsrationalisering som är en nödvändig
förutsättning för att företaget
skall bli självbärande. Att företaget
måste bli självbärande är inte bara ett

uttryck för ägarens, skattebetalarnas,
naturliga krav på företaget utan lika
mycket ett krav som måste uppfyllas
av hänsyn till de anställda, då det
bara är i ett företag som självt kan klara
sina kostnader som vi kan nå den
arbetstillfredsställelse vi eftersträvar i
våra företag.

Men det är vidare nödvändigt att nå
detta mål med hänsyn till betydelsen
av Norrbottens fortsatta industrialisering.
Det har i den tidigare debatten
kring NJA diskuterats att verket skulle
erhålla en mer fortlöpande ersättning
för de lokaliseringsnackdelar, som verket
lider av genom att ligga i Luleå
jämfört med järnverk på andra håll i
landet, och därmed ställas på en klart
fixerad grund när det gäller formuleringen
av kravet att företaget skall bli
självbärande.

Jag kan i och för sig väl inse de teoretiska
argument som kan anföras för
en sådan lösning, men tills vidare vill
jag avvisa den. Det är visserligen sant
att det föreligger bestämda lokaliseringsnackdelar
för ett järnverk uppe i
Luleå, men det finns samtidigt lokaliseringsfördelar.
Jag tror därför att vi nu
har valt en bättre lösning genom att
ge företaget uppdraget att med det stöd
företaget har fått sträva efter att täcka
sina kostnader utan några ytterligare,
fortlöpande bidrag från ägarens sida
och naturligtvis på sikt också ge avkastning.
Jag tror att det är viktigt att
understryka, när vi i dag i kammaren
diskuterar NJA, att detta är en uppgift
som vi inte får förvänta oss att företaget
skall kunna klara på kort sikt.

Det är också viktigt att i debatten
framhålla och att det finns i protokollet,
att det investeringsprogram som har redovisats
i propositionen icke skall uppfattas
som en maximiram inom vilken
företaget har att begränsa sig. I den
mån en utvidgning av programmet visar
sig erforderlig och riktig — och
jag är övertygad om att så kommer att
bli fallet — bör naturligtvis en utvidgning
komma till stånd. Jag förutsätter

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB

då att den finansieras i de former som
gäller för företag i allmänhet här i landet.

Låt mig avslutningsvis, herr talman,
understryka det värde som enligt min
mening bör tillmätas det förhållandet
att riksdagens behandling i år''av frågan
om NJA kunnat ske i full enighet.
Denna enighet är av stort värde för
företagets ledning och anställda. Jag
kan, herr talman, försäkra kammaren
att det förtroende som en enhällig riksdag
nu visar NJA kommer företaget
och alla dess anställda att lägga ner
alla ansträngningar på att visa sig motsvara.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Det finns ingen större
anledning för mig att gå in i ett bemötande.
Vad jag sade beträffande den
fråga som närmast föranledde min kommentar
har ju i stort sett bekräftats av
statsrådet Wickman.

På vårt håll ville vi tolka departementschefens
förslag på det sättet att
genom att ytterligare 100 miljoner kronor
tillförs Norrbottens Järnverk har
den sanering skett som skall lägga grunden
till att företaget i fortsättningen
skall drivas efter företagsekonomiska
principer och så småningom förhoppningsvis
också ge vinst. Att läget med
andra ord numera är nollställt har departementschefen
sålunda bekräftat.

När vårt partis representanter i femte
avdelningen undrade, inte om vi borde
avstyrka de 100 miljonerna utan om
det kanske behövdes mera pengar, så
grundades detta på undersökningar som
vi gjort inom partiet rörande Norrbottens
Järnverk och dess ställning i dag
från såväl ekonomisk synpunkt som
kanske framför allt produktionssynpunkt.

Det finns många människor som förstår
dessa saker relativt bra — till dem
räknar jag inte mig själv — och som
har för sig att NJA är tämligen nedslitet
och att det kommer att fordras

ganska stora belopp för att göra det till
ett rationellt och funktionsdugligt järnverk.
Därför har vi ansett att det inte är
säkert att 100 miljoner räcker och att
det kanske hade varit bättre att säga
sanningen på en gång. Nu har vi fått
höra att 100 miljoner skall räcka, och
jag uttalar min tillfredsställelse över
detta.

Departementschefen talade i senare
delen av sitt anförande om NJA:s lokaliseringspolitiska
karaktär, och därom
har vi alla varit överens. Vad man väl
skulle kunna önska är att det också
gjordes en kalkyl för att visa värdet av
att investera åtskilliga hundra miljoner
i ett enda företag, som enligt mitt sätt
att se under en nära framtid inte kommer
att ge ytterligare arbetstillfällen,
i relation till betydelsen av investeringar
i flera medelstora företag. Skall
man rationalisera företaget, måste man
göra det genom att anskaffa moderna
maskiner, vilket kommer att minska
antalet anställda, även om det ökar
produktionen. Därför tror jag att det
är minst lika angeläget att man till
denna bygd, där man nu har en basorganisation,
försöker att lokalisera
mindre industrier, som möjligtvis kan
använda några av Norrbottens Järnverks
produkter. Från lokaliseringssynpunkt
är det lika värdefullt att få järnverket
inramat av ett antal mindre och
medelstora industrier som att satsa
otroligt stora belopp på ett enda företag,
som kanske i framtiden får allt
svårare att hävda sig i den interi ationella
konkurrensen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Departementschefen
framhöll i sitt anförande att det nu ankommer
på företagsledningen och på
de anställda att visa att de kan klara
den situation som företaget befinner sig
i. Departementschefen uttalade också
sin tro på personalen. Jag tycker nog
att det kunde vara värdefullt för oss i
riksdagen som har del av ägaransvaret
att lyssna till vad den nye chefen, John

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Olof Edström, säger till sin personal i
personaltidningen Vårt NJA:

”Norrbottens Järnverk Aktiebolag
har nu existerat i cirka 30 år. Det är
ett ungt företag. I sin bransch yngst
i Sverige. I Luleå har skapats ett företag
som i dag ger levebröd åt 3 500 anställda
med familjer. Hur skall vi tillsammans
få detta företag att av egen
kraft leva vidare?”

Han talar sedan om vilka problem
som företaget haft under de senaste
åren och att det trots en högkonjunktur
har givit ett otillfredsställande ekonomiskt
resultat. Han pekar också på vad
som bör göras:

”Det finns många etappmål mot vägen
mot ett livskraftigt Norrbottens
Järnverk. Vi ligger nu som nämnts
långt under vad som skulle kunna sägas
vara en acceptabel lönsamhetsnivå
för levererade produkter. Det måste till
krafttag för afl genom kostnadsreduktioner
och produktivitelshöjningar få
produktionen i befintliga tillverkningsresurser
att ge tillfredsställande resultat.
Enbart detta blir en mycket krävande
uppgift. Samtidigt skall ett långsiktigt
investeringsprogram genomföras.
Investeringsprogrammet skall ge
Järnverket utrustningar — ge oss verktyg
i händerna — som skall göra det
möjligt att växa och slå hårt i konkurrensen,
både här hemma och utomlande.
”

Och till sist: ”Låt oss alla dra åt samma
håll i solidarisk samverkan”.

Herr talman! Vårt utskottsutlåtande
är ett tecken på att vi också vill dra åt
samma håll i samverkan och att vi vill
satsa på Norrbottens Järnverk så att
verket får möjligheter att utvecklas.
Men jag tror också, herr talman, att vi
kanske får vara beredda på att satsa
mera i framtiden. Det vore givetvis
värdefullt om vi slapp det, men vi får
kanske vara beredda att satsa även i
framtiden. Jag tror att det vi nu har
gjort är en värdefull insats inte minst
för alla de människor i Norrbotten som
har sitt levebröd av järnverket.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slulad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 111, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter på tilläggsstat III till riksstaten
för budgetåret 1969/70 i vad avser förenade
fabriksverken jämte motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. en partiell omorganisation av den
statliga länsförvaltningen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
proposition om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga
länsförvaltningen, i vad propositionen
hänvisats till utskottet, jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
103, enligt utdrag av statsrådsprotokoll
över civilärenden för den 20 mars 1970,
föreslagit riksdagen att godkänna de
riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen, som
föreslagits i statsrådsprotokollet.

I propositionen hade, med hänvisning
till bland annat den regionalpolitiska
verksamheten, föreslagits, att åtgärder
skulle vidtagas i syfte att få till
stånd en förbättrad samordning av de
statliga länsorganens planeringsarbete.
Länsstyrelsen skulle få en lekmannastyrelse
med landshövdingen som ordförande
samt tio andra ledamöter. Den
nya länsstyrelsen finge som en huvuduppgift
att leda och samordna den samhällsplanering
som bedreves inom den
statliga länsförvaltningen. I planeringsfrågor
av regionalpolitisk betydelse,
som handlades av vissa andra länsorgan,
skulle länsstyrelsen övertaga beslutanderätten.
Dessa organ skulle del -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

taga i frågornas beredning. Länsarkitektkontoret
skulle inordnas i länsstyrelsen.
I övrigt bleve de olika länsorganen
alltjämt fristående från varandra.

Vidare föresloges, att skatteförvaltningen
i länsstyrelsen skulle bliva omorganiserad
med en klarare åtskillnad
mellan den fiskala och den dömande
verksamheten.

Åtgärder föresloges för att förbättra
förvaltningsrättskipningen. En länsskatterätt,
i huvudsak motsvarande nuvarande
prövningsnämnd, och en länsrätt
för annan förvaltningsrättskipning
skulle knytas till länsstyrelsen.

Som en följd av dessa förslag avsåges
länsstyrelsen bliva organiserad med
tre huvudenheter, nämligen en för samhällsplanering,
i vilken också inginge
en förstärkt organisation för beredskapsplanläggning,
en för skatteförvaltning
och en för allmän förvaltning och
förvaltningsrättskipning, till vilken länsrätten
och länsskatterätten skulle knytas.
Vidare skulle finnas en enhet för
administrativ service. Beträffande länspolischefens
expedition företoges icke
någon ändring nu. Länens olika storlek
och struktur kunde motivera avvikelser
från denna normalorganisation.

Detaljerade organisationsförslag avsåges
bliva framlagda i statsverkspropositionen
för budgetåret 1971/72. Omorganisationen
beräknades ske den 1
juli 1971.

Propositionen hade, i vad anginge
ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun, remitterats till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Till behandling samtidigt härmed hade
konstitutionsutskottet förehaft följande
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:645,
av herr Bengtson m. fl., och II: 764, av
herr Hedlund m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 1194,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1402,
av herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore
i fråga;

3) de likalydande motionerna I: 1195,
av herr Helén m. fl., och II: 1401, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt
nu vore i fråga;

4) de likalydande motionerna I: 1197,
av herr Olsson, Johan, och II: 1404, av
herr Magnusson i Nennesholm m. fl.;
samt

5) de likalydande motionerna I: 1200,
av herr Werner, och II: 1403, av herr
Hermansson m. fl., såvitt nu vore i fråga.

I motionerna 1:645 och 11:764 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna sin
uppfattning, att till grund för reformarbetet
i fråga om samhällsverksamheten
på länsplanet måste redan i nuläget
ligga länsdemokratiutredningens
förslag till vidgad och fördjupad länsdemokrati.

I motionerna I: 1194 och II: 1402 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att den nya parlamentariska
beredningen av länsförvaltningens
uppgifter och organisation måtte
inriktas på vidgad och fördjupad länsdemokrati
i enlighet med motionernas
syfte.

I motionerna I: 1195 och II: 1401 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att till grund för den
nya parlamentariska beredningen av
länsförvaltningens uppgifter och organisation
skulle ligga strävan till vidgat
och fördjupat inflytande över samhällsplaneringen
för primär- och landstingskommuner.

I motionerna I: 1197 och II: 1404 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 103
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vid den nya parlamentariska
beredningen av den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation
särskilt måtte övervägas möjlighe -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm. '' Nr 29 31

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

terna till samarbete och samverkan mellan
landsting och primärkommuner i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1200 och 11:1403 såvitt anginge
ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun;

2) att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, såvitt anginge ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun,
måtte godkänna vad som föreslagits i
propositionen nr 103 beträffande riktlinjer
för en partiell omorganisation av
den statliga länsförvaltningen; samt

3) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 645 och II: 764, I: 1197 och II:
1404, 1:1194 och 11:1402 samt 1:1195
och 11:1401, de fyra sistnämnda motionerna
såvitt de hänvisats till konstitutionsutskottet.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Richardson (fp), Axel Georg
Pettersson (ep), Larsson i Luttra (ep),
A''eländer (fp), Sterne (fp) och Magnusson
i Nennesholm (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:645 och 11:764,
1:1194 och II: 1402, 1:1195 och II: 1401
samt 1:1197 och 11:1404 anhålla hos
Kungl. Maj:t, att den nya parlamentariska
beredningen av den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och
organisation måtte inriktas på vidgat
och fördjupat inflytande över samhällsplaneringen
för primär- och landstingskommuner,
vidgad och fördjupad länsdemokrati
samt förbättrade möjligheter
att utveckla samarbete mellan landsting
och primärkommuner;

2) av herrar Sveningsson och Hernelius
samt fru Mogård (alla m), vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 132.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34 behandlar propositionen
103 angående organisation av den
.statliga länsförvaltningen i de delar som
rör ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun.

I motioner har krävts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla
att den nya parlamentariska beredning
som regeringen tillsätter om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter
och organisation skall inrikta sig
på ett vidgat och fördjupat inflytande
över samhällsplaneringen för primäroch
landstingskommuner, vidgad och
fördjupad länsdemokrati samt förbättrade
möjligheter att utveckla samarbetet
mellan landsting och primärkommuner.

Detta yrkande har följts upp i reservation
1 till konstitutionsutskottets utlåtande.
Enligt centerns mening är det
allvarligt och beklagligt att frågorna om
den regionala samhällsförvaltningen
inte har handlagts av regeringen på ett
sådant sätt att en länsdemokratireform
— således en verklig reform — nu kan
inledas. Naturligtvis måste en lekmannabaserad
länsstyrelse dock vara att
föredra framför nuvarande system med
ensamrådande landshövdingar, och på
den grundvalen kan man ju hälsa regeringens
förslag med tillfredsställelse,
men endast som ett provisorium. Mot
bakgrunden av det enhälliga riksdagsbeslutet
år 1964 för länsdemokratilinjen
och länsdemokratiutredningens enhälliga
förslag år 1968 om vidgad och
fördjupad länsdemokrati samt de tillstyrkande
remissyttrandena över det
betänkandet borde man emellertid haft
anledning förvänta att regeringen såsom
självklart hade funnit att reformeringen
av länsförvaltningen redan från

32 Nr 29 * Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

början länkades in på länsdemokratilinjen.
Centern bär vid upprepade tillfällen
gett uttryck åt de här kraven,
och de kvarstår oförändrade.

I dagens läge måste särskild vikt fästas
vid den regionala utvecklingsplaneringen,
eftersom den kommit att bli av
allt större betydelse för medborgarna.
Allt kraftigare har det kravet rests att
länens invånare skall ha direkt politiskt
inflytande över den regionala utvecklingsplaneringens
utformning. Den länsplanering
som nu tillämpas är i huvudsak
statlig och ger alltså inte länets invånare
några direkta möjligheter till
inflytande och kontroll. Den regionala
utvecklingsplaneringen måste sålunda
bli en uppgift för landstinget. Vi har
från centern vid upprepade tillfällen
framfört också detta krav.

Nu har regeringens uppfattning, såsom
understrukits i propositionen, uppenbarligen
varit att den kommunala
demokratin inte skall vara företrädd i
länsstyrelsen utan endast att länsstyrelsen
skall vara tillförsäkrad kommunal
erfarenhet.

Som värdefullt vill vi dock i det
sammanhanget betona uttalandena i
propositionen om att landstinget före
valet av medborgarrepresentanter till
länsstyrelse får inhämta förslag från
länsavdelningen av Svenska kommunförbundet
och att den planeringsberedning
som förordas för länsstyrelsen bör
kunna bli ett forum för viss kontakt
mellan länsförvaltningen och kommunerna,
primärkommunerna såväl som
landstingen. Det är också positivt att
försöksverksamhet när det gäller planeringsfrågorna
har kommit till stånd,
men det är anmärkningsvärt att regeringen
förbehållslöst tycks vilja länka
in den på en statlig länsförvaltning, vilket
inte alls kan sägas vara i god överensstämmelse
med vad i förevarande
proposition sägs om att statsmakternas
framtida ställningstagande inte skall
föregripas.

I regeringens direktiv till den nya
beredningen återfinner man samma

passiva för att inte säga negativa attityd
till länsdemokratin. Någon positiv
värdering av länsdemokratiutredningens
förslag lämnas inte. Det framhålls i
direktiven endast att beredningen skall
överväga fördelningen i stort av samhällsuppgifterna
mellan stat och kommun.
Det ägnas i de här direktiven
större uppmärksamhet dels åt uppgiftsfördelningen
inom den kommunala sektorn
mellan primär- och sekundärkommuner,
dels åt uppgiftsfördelningen
inom den statliga sektorn mellan centrala
och regionala organ, men beträffande
det sistnämnda utsägs att övervägandena
bör innefatta principiella
frågor rörande lämplig organisation
inom den statliga förvaltningen.

Det är enligt vår mening uppenmart
att detta inte kan förenas med
länsdemokratilinjen, eftersom det begreppet
måste innebära att de statliga
uppgifterna på länsplanet i huvudsak
borde flyttas över till länsparlament^,
d. v. s. landstinget. Vi har i motioner
från centerhåll, som följts upp i reservation
1, anfört att den nya parlamentariska
beredningen av dessa frågor
borde inriktas på en vidgad och fördjupad
länsdemokrati i överensstämmelse
med 1964 års riksdagsuttalande.

Vi godkänner för dagen provisoriet
med den föreslagna förändringen av
den statliga länsförvaltningen men yrkar
på att samtliga tio medborgarrepresentanter
i nya länsstyrelsen får utses
av landstinget enligt den motivering vi
har anfört. Enligt regeringens förslag
skall endast fem av dessa medborgarrepresentanter
utses av landstinget.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34 fogade reservationen
1 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att gripa in i den diskussion mellan reservanter
och utskottsföreträdare som
naturligen har sin plats här, men då

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorga
dessa frågor om arlen av det provisorium
riksdagen nu går att besluta om
har kommit in i den allmänna debatten,
vill jag gärna göra några principiella
randanmärkningar.

Jag tror att det är angeläget att man
gör klart för sig att existensen av ett
ledande regionalt organ, med en kraftig
förankring i den lokala opinionen,
alltmer håller på att bli en av många
accepterad lösning. Angeläget iir emellertid
också att man täcker in även den
tid som återstår till dess att länsberedningen
kommit så långt i sitt ställningstagande
att regeringen för sin del
kan välja position i fråga om arten av
det nya regionala planeringsorganet —
när det gäller dess bindning vid statsmakten
respektive dess möjlighe<ter att
grunda sig på en politisk representativ
opinion.

Vi konstaterar att det för närvarande
existerar mycket olika förutsättningar
i olika län. Stockholmsområdet har redan,
genom regeringens initiativ, fått en
förändring i den regionala planeringen,
så att huvudansvaret helt förts över på
en medborgerlig'' representation. Å andra
sidan föreligger en ytterlighetssituation
på Gotland, där landstinget avskaffas
och följaktligen den statliga länsstyrelsen
helt får ansvaret för den regionala
planeringen i direkt samarbete med en
enda kommun. Dessa betraktas emellertid
som särfall, och från regeringens
sida har klargjorts att de inte skall betraktas
som normgivande eller bestämmande
för hur man önskar ha det i
landet i övrigt. Men mellan dessa ytterligheter
ligger en rad synnerligen olika
regioner, för vilka det inte går att planera
enligt ett enhetligt mönster. Vi
har mycket små län, med endast fyra,
sex eller åtta kommuner. Vi har å andra
sidan mycket stora län med väldiga
geografiska avstånd eller stora befolkningstal.

1 en situation där man eftersträvar
en mer slutlig lösning hoppas jag att
kinsberedningens prövning även kommer
att innebära en omprövning av de

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

isation av den statliga länsförvaltningen
nuvarande liinens omfång och struktur.
Det vore helt orimligt om man skulle
beröva länsberedningen möjligheten att
självständigt ta ställning till frågan om
de länsgränser som drogs upp 1634 och
sedan dess hunnit bli utomordentligt
inaktuella. Jag hoppas alltså att den
möjligheten verkligen kommer att beaktas
i länsberedningen, så att det slutliga
ställningstagandet om medborgarförankringen
kan grunda sig på en
mera enhetlig region- eller länstyp än
den nuvarande.

I avvaktan på detta ställningstagande
är det emellertid en tendens som jag
gärna vill varna för, nämligen att de
.statliga centrala verken själva upparbetar
storregioner, som lägger sig som
en fjärde förvaltningsnivå mellan de
existerande länen och organisationen
på riksplanet. Det kan inte vara ändamålsenligt
och riktigt att man, innan
man har tagit slutlig ställning till vad
som skall vara den optimala länsstorleken,
inarbetar en sådan fjärde planeringsnivå.
Det finns exempel, inte bara
från de verk som sorterar under kommunikationsdepartementet
utan även
från åtskilliga andra. Det karaktäristiska
är att dessa storregioner icke sinsemellan
sammanfaller utan att de tvingar
dem som arbetar på länsplanet att ha
ett länsövergripande samarbete inom
starkt skilda regionala områden. På
länsplanet för detta med sig en känsla
av att man är beroende av en ganska
tillfällig bedömning från centrala verks
sida i fråga om var den ena delen av
länet hamnar i ett sammanhang och var
den andra hamnar i ett annat sammanhang.

På omslaget till planverkets tidskrift
Plan fanns för något år sedan en bild
av hur dessa regioner lappade över varandra.
Detta framställdes då som om
svårigheterna var relativt små. I själva
verket visade dessa kartor att det här
var fråga om att bryta sönder den nuvarande
regionala indelningen utan att
man ersatte den med en genomtänkt,
samlad, ny administrativ enhet. Jag

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

skulle vilja vädja till dem som har att i
länsberedningen se över dessa frågor att
noga beakta möjligheterna så att det
inte här inarbetas en sådan fjärde förvaltningsnivå
med allt vad det skulle
innebära av ytterligare kostnader, tidsutdräkt
av ärendena och ett försvårande
av det arbete som den nu i den provisoriska
länsstyrelsereformen inarbetade
lekmannastyrelsen har att utöva. Annars
kommer vi under perioden fram
till dess att regering och riksdag på
nytt tar ställning tillfrågan om hur den
regionala planeringen skall ske att råka
in i ett läge, som med all sannolikhet
kommer att innebära ett minskat medborgarinflytande
i stället för det förbättrade
medborgarinflytande som såväl
regeringen som utskottsmajoriteten
och reservanterna önskar.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Frågan om vårt styrelseskick,
frågan om demokratins faktiska
funktion, bär för folkpartiet alltid varit
ytterligt angelägen. Under de senaste
åren har denna fråga stått i centrum
för en livlig och ingående debatt i
många olika sammanhang. En särskild
arbetsgrupp med Gunnar Helén som
ordförande har diskuterat igenom hela
problematiken. 1 en rapport, ”Demokrati
och medinflytande”, har åtskilliga
konkreta förslag presenterats. Vid
landsmötet hösten 1969 stod helt följdriktigt
dessa frågor på dagordningen
och föranledde viktiga principiella beslut.
Dessa ligger i sin tur till grund
för den partimotion som väcktes vid
årets riksdag med förslag till åtgärder
för att stärka demokratin. Folkpartiets
engagemang i dessa frågor och dess
konkreta förslag torde sålunda vara väl
kända. Jag kan därför fatta mig kort
och vill endast antyda problematiken
och ange den övergripande målsättningen.

Man torde tveklöst kunna konstatera
att många människor känner sig främmande
och maktlösa inför politiken.

Distansen mellan styrande och styrda
växer. Detta är själva utgångspunkten
för resonemanget i motionen, där frågan
utvecklas närmare: ”Den bättre utbildningen
har givit allt fler medborgare
förmåga att vara med och diskutera
och besluta om gemensamma angelägenheter.
Den möjligheten har inte
tillvaratagits. Tvärtom har i stället politikens
alltmer tekniska karaktär, de
större avstånd som följt med kommunsammanläggningarna
och det minskade
antalet förtroendeposter verkat i motsatt
riktning. Demokratin riskerar att
utvecklas till en distandsdemokrati
med ökande politisk frånvändhet hos
betydande medborgargrupper, kombinerad
med överslag från militanta minoriteter.
Vår strävan måste vara att
göra den till en närdemokrati.”

Bland de åtgärder som bör vidtagas
för att förverkliga denna målsättning
om närdemokrati skall jag nämna endast
vad som har relevans i detta sammanhang,
nämligen krav på decentralisering.
En decentralisering av beslutsfattande
måste otvivelaktigt skapa bättre
möjligheter för flertalet människor att
göra sina synpunkter gällande. Denna
fråga har nu aktualiserats i samband
med det förslag till partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen
som lagts fram i proposition 103.

I en partimotion i anslutning till
denna proposition har folkpartiet utvecklat
sin syn ytterligare. Vid översynen
av uppgifts- och ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun måste
målet vara att stärka det primärkommunala
inflytandet, heter det. Statlig
detaljreglering bör inte förekomma på
de områden där primärkommunen har
det ekonomiska ansvaret. När det gäller
den regionala förvaltningen är saken
otvivelaktigt mera komplicerad och
fortfarande oklar trots alla de utredningar
som företagits under 1960-talet.
En översyn är därför mycket angelägen.
Folkpartiets principiella hållning
framgår av den nyss nämnda motionen.

En reform av länsförvaltningen bör

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

.5.)

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

inriktas på att skapa ett decentraliserat
beslutsfattande, framhåller vi. Staten
bör uppställa ramarna medan de regionala
myndigheterna bör svara för
detaljutformningen. Detta bör ordnas
dels genom att uppgifter från don centrala
statsförvaltningen förs över till
statliga regionala instanser, dels genom
att ansvaret för detaljutformningen av
regionalpolitik och samhällsplanering
förs över till organ med regionalt politiskt
ansvar.

Från demokratisk synpunkt är det
nödvändigt, heter det vidare i motionen,
att medborgarnas valda representanter
får ett ökat inflytande över den
regionala samhällsplaneringen i former
som gör det möjligt för medborgarna att
av dessa representanter utkräva ett direkt
politiskt ansvar. En lämplig form
för detta är att landstingen övertar ansvaret
för delar av den centrala och regionala
statliga verksamheten.

Konstitutionsutskottet anför i sitt utlåtande
att riksdagen inte nu genom ett
ställningstagande i fråga om uppgiftsoch
ansvarsfördelningen skall föregripa
det förslag som en parlamentarisk utredning
skall arbeta fram. Det skall
ingalunda förnekas att det finns visst
fog för en sådan uppfattning. Vi har
dock något klarare velat ange efter vilka
huvudlinjer utredningen bör arbeta,
något tydligare markera själva färdriktningen.

Detta utgör bakgrunden till den reservation
som är fogad till utskottets
utlåtande. Jag ber att få yrka bifall till
denna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för de utskottsutlåtanden
som vi nu har att behandla föreslås
att riksdagen skall godkänna vissa
riktlinjer för en partiell reform av den
statliga länsförvaltningen.

Detta ärende har varit uppdelat på
två utskott. Konstitutionsutskottet har
haft att behandla frågan om ansvars -

fördelningen mellan stat och kommun.
Det är väl i det sammanhanget skäl
att erinra om att departementschefen i
propositionen meddelar att vissa utredningar
skall företas och att han har fått
bemyndigande all tillkalla sakkunniga.
I utskottsutlåtandet finns angivet vad
dessa utredningar skall syssla med. I
beredningar skall frågor som här är
aktualiserade tas upp. Det gäller uppgiftsfördelningen
inom den statliga sektorn
mellan centrala och regionala organ
och uppgiftsfördelningen inom den
kommunala sektorn mellan primäroch
sekundärkommuner. Likaså skall
man överväga fördelningen i stort av
samhällsuppgifterna mellan stat och
kommun. Därutöver finns utredningen
beträffande den kommunala demokratin.

I propositionen har departementschefen
ansett att man nu inte bör med
några ställningstaganden föregripa det
arbete som dessa utredningar har att
utföra. Utskottsmajoriteten har för sin
del helt anslutit sig till denna uppfattning.
Det bör inte vara någon styrning.
Vad jag förstått av herr Richardsons
inlägg så ansåg han att det fanns ett
visst fog för utskottets ställningstagande
i det stycket. Och med stöd bl. a. av detta
uttalande ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag i detta
utlåtande.

Hem JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Som väl redan framgått
av de anföranden som hållits gäller det
nu en partiell reform, en delreform om
man så vill. Det som begärs är riksdagens
godkännande av vissa riktlinjer
för en reform — som utskottet uttrycker
det — av den statliga länsförvaltningen,
en reform som syftar till de organisationsförändringar
som nu behövs
för att viktiga samhällsuppgifter skall
kunna lösas på bästa möjliga sätt. Ett
mera definitivt ställningstagande till
frågan om den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den
berör i hög grad just uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun. Det är
en fråga som enligt departementschefen
kräver att de hittills gjorda utredningarna
sammanfattas och kompletteras
i en parlamentarisk utredning.
Vad vi här skall besluta gäller vissa delar
av länsförvaltningens organisation,
och det är sålunda ingen slutgiltig lösning.
Det berör emellertid vissa viktiga
områden av länsförvaltningen —
frågan om samordning av vissa beslutsfunktioner
på länsplanet, sättet för valet
av den blivande länsstyrelsen och
även formerna för förvaltningsrättsskipningen
på länsplanet.

Det är kanske framför allt de två sista
frågorna som fångat det största intresset.
Den som tilldragit sig speciellt
intresse är den som gäller sättet för
val av länsstyrelse. Det är också i den
frågan som det i utskottet har kommit
fram olika meningar. I stort kan man
säga att vi i utskottet är eniga om huvudlinjen.
Vi är i stora drag eniga om
den reform som här föreslås och vi är
eniga om att en länsstyrelse skall väljas
som består av tio ledamöter med
landshövdingen som ordförande. Vi är
också eniga om samordning av vissa
beslutsfunktioner på länsplanet såsom
här har föreslagits.

Jag skall begränsa mig till att behandla
de områden där vi har kommit
till skiljaktiga meningar inom utskottet.
Det gäller alltså dels frågan om
rättsskipningens organisatoriska ställning,
dels frågan om sättet att utse lekmän
i länsstyrelsen.

Vad gäller den första frågan, om
rättsskipningens organisation, så är det
på det sättet att länsförvaltningsdomstolarna
enligt propositionen skall organisatoriskt
ingå i länsstyrelsen. Såvitt
man kan förstå av propositionen
— det är inte helt klart utsagt — är
det också meningen att domstolarna i
viss utsträckning skall ha personal gemensam
med länsstyrelsen. Det blir
alltså en viss personalunion mellan det
dömande organet och länsstyrelsens or -

statliga länsförvaltningen

ganisation i övrigt. En sådan organisation
kan vi som står för reservationen
inte finna helt tillfredsställande.
Den kan enligt vår mening aldrig ge
det dömande organet, åtminstone
utifrån sett, den självständiga och oberoende
ställning som man väl alltid är
angelägen om att en domstol över huvud
taget skall ha — att den aldrig på
något sätt skall vara integrerad i eller
sammanbunden med det förvaltningsorgan
vars åtgärder den i viss mån har
till uppgift att pröva. Vi tror därför att
en förvaltningsdomstol, organiserad på
det sätt som här har föreslagits, inte
kommer att få den helt oberoende och
jävsfria ställning som ett sådant organ
självfallet bör ha.

Vi finner det angeläget att åtminstone
ordföranden och föredraganden i
det dömande organet ägnar sig åt denna
uppgift helt fristående från länsstyrelsen
och att detta bör vara en av riktlinjerna
för den kommande omorganisationen.
Vi anser att detta är en väsentlig,
principiell fråga som det är angeläget
att riksdagen tar ställning till
och att riksdagen bör ge Kungl. Maj:t
sin mening till känna. Jag kommer alltså,
herr talman, att på denna punkt
yrka bifall till reservation 1 vid statsutskottets
utlåtande nr 132.

När det gäller att utse lekmän i länsstyrelserna
är vi ense inom utskottet
så till vida att vi anser att tio ledamöter
med landshövdingen som ordförande
skall utses och att en del av ledamöterna
skall vara utsedda av landstingen.
Däremot skiljer sig våra uppfattningar
om hur många som skall väljas av
landstingen och hur många som skall
utses av Kungl. Maj:t. På den punkten
kan man säga att det går en viktig principiell
skiljelinje mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Reservanternas
linje är gemensam så till vida
att vi anser att en majoritet av lekmännen
i länsstyrelserna bör väljas politiskt
av landstingen, medan man i
propositionen och utskottets majoritet
anser att landstingen skall välja fem

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

ledamöter och Kungl. Maj:t fem samt
att landshövdingen skall vara ordförande.
Det innebär att de av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöterna blir i majoritet.

I denna fråga har vi två olika reservationer.
Den ena som är från folkpartiet
och moderata samlingspartiet föreslår
att sex ledamöter av länsstyrelsens
lekmän skall väljas av landstingen. Den
andra reservationen från centerpartiet
föreslår alt alla tio ledamöterna skall
väljas av landstingen.

Vi har således stannat för den linjen
att en majoritet bestående av sex ledamöter
bör väljas av landstingen och
så långt har vi samma uppfattning som
moderata samlingspartiet i den reservation
där detta yrkande ingår. Däremot
skiljer sig våra uppfattningar beträffande
motiveringarna. Vi hävdar från
folkpartiets sida att det beslut som
riksdagen nu kommer att fatta bör markera
en verklig demokratisering av
länsförvaltningen. Alldeles oavsett att
vi ännu inte kan ta ställning till frågan
om uppgiftsfördelningen mellan
stat och kommun anser vi det nödvändigt
att en majoritet av länsstyrelserna
väljes av landstingen, vilka sålunda har
ett direkt ansvar inför medborgarna.
Detta finner vi så mycket mera angeläget
som det sannolikt, såvitt man förstår,
kommer att dröja åtskilliga år innan
en samlad lösning av den regionala
samhällsförvaltningens organisation
kan komma till stånd.

Det är klart att skäl kan anföras för
att hela länsstyrelsen skall tillsättas
genom politiska val. Vi anser emellertid
att praktiska skäl talar för att det
bör finnas möjlighet att komplettera
den politiskt valda sammansättningen
med företrädare för speciella intresseområden,
som annars kanske inte skulle
bli så väl tillgodosedda. Det kan gälla
företags- och industrivärlden, arbetsmarknadens
parter och vissa andra områden
som bör vara företrädda inom
länsstyrelsen. Vi vet av erfarenhet hur
svårt det kan vara att vid politiska val

samordna de olika politiska partierna
och de många intressen som där bryls
mot varandra och få en sådan sammansättning
att den verkligen tillgodoser
alla de intressen som i ett sammanhang
som detta bör vara tillgodosedda.

.Med det anförda, herr talman, kommer
jag att yrka bifall även till reservation
2 a vid statsutskottets utlåtande
nr 132 och reservation 3 a beträffande
motiveringen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Frågorna kring den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter
och organisation har under senare
år framstått som mycket angelägna, och
det är uppenbart att de kräver reformer.
Vi är alla medvetna om att det
finns uppenbara brister i nuvarande
länsförvaltning både vad gäller samordning
och avsaknad av förankring i en
kommunal självstyrelse.

Utvecklingen har medfört ett ökat
krav på samhällsplanering, varvid naturligtvis
översiktlig planering inte är
minst viktig, och det har alltmer framstått
som självklart att tyngdpunkten i
den planeringen bör ligga på länsplanet.
Det är förresten flera år sedan riksdagen
fastslog detta. Den statliga länsförvaltningen
har nu hand om de flesta
samhällsuppgifterna på länsplanet —
det är länsstyrelsen med landshövdingen
som i princip har avgörandet i sin
hand. Det finns dessutom statliga länsnämnder,
s. k. lekmannanämnder, men
de får sina riktlinjer från det centrala
ämbetsverket, och det är alltså ett hårt
bundet system, som också medför att
det kan vara svårt att få en regional
samordning till stånd.

Vad som under åren alltmer framstått
som det stora problemet är bristen på
förankring i kommunal självstyrelse.
Medborgarna i ett län har ej något politiskt
inflytande över frågor som rör
länet. Jag undantar då landstingets nuvarande
arbetsuppgifter, som ju är begränsade
till i huvudsak sjukvårdens

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

område. Frågor inom en primärkommun
handlägges av personer som har
politiskt ansvar — något annat är naturligtvis
otänkbart. Förhållandet är ju
detsamma med riksfrågor, men i mellanledet,
om jag får uttrycka mig så
beträffande regionfrågorna, handlägges
samhällsfrågorna av statliga länsorgan,
en ordning som man kan finna besynnerlig
och långt ifrån demokratisk. När
kravet på ökat medborgarinflytande
även på länsfrågorna under senare år
rests allt starkare har resonemangen
följt två linjer. Den ena gäller lekmannamedverkan
i länsstyrelsen, t. ex. såsom
i de statliga länsnämnderna. Sådan
lekmannamedverkan har i varje
fall ett sken av medborgarinflytande,
men man kan inte på något sätt kalla
det för länsdemokrati. Jag tror inte att
någon som tjänstgjort i t. ex. en länsskolnämnd,
även om vederbörande varit
vald av landstinget, upplevt det så,
eftersom ledamöterna ej har det politiska
ansvar som man har i andra sammanhang.
De har med andra ord inte
kopplat in det partipolitiska ansvaret.

Den andra linjen, att skapa länsdemokrati,
vilket i praktiken innebär att
landstingen ombildas till länskommuner
med uppgifter över hela det politiska
fältet, har efter hand tillförts allt fler
anhängare. År 1964 uttalade riksdagen
enhälligt att det var angeläget att stärka
den kommunala självstyrelsen på det
regionala planet. Samma år tillsattes
den utredning som sedermera, år 1968,
lade fram det principförslag som skulle
förverkliga idén om länsdemokrati. Utredningen
var enig. Enligt länsdemokratiutredningen
skulle stora statliga
uppgifter på länsplanet överföras till
landstinget, t. ex. planeringsfunktion
för skolförvaltningsfrågor, lokaliseringsfrågor
m. m., och landstinget skulle helt
naturligt ha ansvaret för den översiktliga
länsplaneringen.

Förslagen från utredningen mottogs
mycket positivt av många remissinstanser,
inte minst från kommunalt håll. Om
man då har bakgrunden klar — det en -

hälliga riksdagsbeslutet år 1964, den
eniga utredningen och de positiva remissvaren
— då förväntar man sig att
reformarbetet länkas in efter den linjen.

Men propositionen 103, som vi har
att behandla i dag, följer inte detta
mönster utan kopplar i stället in på
linjen med lekmannastyrelser. Propositionen
gäller helt naturligt, vilket sagts
flera gånger i dag, endast en partiell
reform. Något annat är inte möjligt,
här fordras det fler utredningar. Men
inriktningen mot en lekmannabaserad
statlig länsstyrelse är ändå uppenbar.
Vi kan från centern acceptera detta i
dag men inte för en framtid. Jag vill
dock poängtera att regeringens förslag
till lekmannastyrelse är bättre än det
system vi har i dag, när landshövdingen
själv bestämmer så mycket. Därför
accepterar vi reformen som ett provisorium.
Vi skulle emellertid redan i dag
önska ett så starkt medborgarinflytande
som möjligt, och därför föreslår va från
centern att alla tio ledamöterna utses
av landstinget.

Regeringens strävan att de regeringsvalda
skall vara i majoritet är något
häpnadsväckande med tanke på att majoriteten
i länsdemokratiutredningen
föreslog att sex av tio ledamöter skulle
utses av landstinget. En minoritet föreslog
att alla tio ledamöterna skulle väljas
av landstinget. Man har svårt att
förstå att regeringen inte vill ge övervikt
åt medborgarrepresentationen, och
jag har svårt att förstå denna misstro
mot regionspolitikerna.

Herr talman! Vi från centern beklagar
att regeringen intagit en så negativ
attityd när det gäller att gå ett steg
längre på länsdemokratitankens väg. Jag
vill emellertid än en gång poängtera
att vi ser denna reform som en klar
förbättring men vi skulle ha önskat en
starkare inriktning mot ett större medborgarinflytande.

Herr Per Jacobsson sade att folkpartiet
hade stannat för förslaget att sex ledamöter
av tio skulle väljas av lands -

Onsdagen den 27 maj 197(1 1 in.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation

tinget med tanke på att vissa intressen,
från företagare och organisationer, måste
tillgodoses. Ja, det är möjligt att tillgodose
alla intressen, men jag har ändå
den erfarenheten och jag tror att de flesta
har den erfarenheten att landstingsmän
och de som är valda av landstingen
är så intresserade för och måna om sitt
län inklusive länets näringsliv, att sådana
intressen mycket väl skulle ha
kunnat tillgodoses.

Herr talman! Jag återkommer med
yrkandena.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Det har redan av de
föregående talarna påpekats att detta
bara är en fråga om en partiell reform.
Den tillfredsställer naturligtvis inte dem
som vill flytta över en ännu större del
av länsstyrelsernas funktioner på landstingen
i enlighet med de principiella
idéer som länsdemokratiutredningen
framfört. Jag vill gärna som min personliga
uppfattning uttala att jag tills
vidare är tillfredsställd med denna partiella
reform. Jag delar departementschefens
uppfattning att man naturligtvis
bör göra ytterligare utredningar innan
man tar ställning till Iänsdemokratiutredningens
förslag. Detta förslag innebär
ju en så genomgripande omändring
och en så stark ökning av landstingets
uppgifter att landstinget måhända
kommer att förlora sin karaktär av
ett i mycket hög grad förtroendemannastyrt
organ. De vidgade uppgifterna
kräver betydligt mer insatser av tjänstemän,
vilket kommer att göra det allt
svårare för förtroendemännen att göra
sitt inflytande gällande. Man riskerar
att landstingen blir nära nog lika tjänstemannabehärskade
som länsstyrelserna,
och deras tjänstemannaorganisation
saknar den fasta ämbetsmannatradition
som åt länsstyrelsernas arbete i stort
givit en känsla av rättssäkerhet och
trygghet, om också i någon mån av stelhet.
För mig finns det sålunda ingen
brådska att ta ställning till länsdemo -

31)

av den statliga länsförvaltningen
kratiutredningens förslag. Jag tycker
tvärtom att man bör betänka sig både
en och två gånger innan man genomför
det i hela dess omfattning.

Men även om det förslag som nu behandlas
bara är ett partiellt förslag,
innehåller det ändå några förändringar
som är ytterst betydelsefulla från principiell
synpunkt, och det är på tre,
eller kanske det kan sägas fyra punkter.
Det ena är det som här mycket diskuterats,
nämligen att det skall ingå ett
förtroendemannainflytande i länsstyrelsen
med delaktighet i beslutsfunktionen.
Det andra är de rättsskipande
uppgifter som länsstyrelsen nu har och
som skall tas om hand av två förvaltningsrätter,
en för skatteärenden och
en för förvaltningsrättsliga ärenden,
båda med lekmannainslag. Slutligen
skall landshövdingen få tidsbegränsat
förordnande. Det är enligt min mening
de principiellt viktiga inslagen i det
föreliggande förslaget. Vid sidan därav
ter sig övriga i organisationen ingående
delar som mindre väsentliga från principiell
synpunkt, även om de naturligt
vis inte är utan betydelse. Jag skall
inte stanna vid dem utan bara diskutera
de andra delarna.

Länsstyrelsen kommer i framtiden att
få allt större uppgifter inom samhällsplaneringens
område, och den samordning
av verksamheten som kommer att
ske genom att länsstyrelsen med dess
starka inslag av landstingsvalda förtroendemän
övertar beslutanderätten i
frågor om översiktlig planering av större
regionalpolitisk betydelse måste betraktas
som en från organisatorisk synpunkt
riktig rationalisering. Den ger
också en förankring i den lokala opinionen
som måste vara av stor betydelse.
Visserligen skall åtskilliga beslutsfunktioner
ligga kvar hos länsnämnderna,
vilka skall bestå såsom från
länsstyrelsen fristående organ. De skall
i samma utsträckning som hittills ha
rättighet och skyldighet att ta initiativ
till och främja åtgärder inom sina verksamhetsområden,
heter det i propositio -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

nen. De skall också yttra sig i de ärenden
som länsstyrelsen skall avgöra.

Jag tycker att det här blir suddiga
direktiv för avgränsningen mellan länsstyrelsens
och länsnämndernas uppgifter
och befarar att det bäddas för kompetenstvister
som kan störa effektivt
arbete på ömse håll. Länsnämndernas
verksamhet kommer som hittills att i
hög grad vara bunden av de centrala
myndigheterna och naturligtvis också
att i hög grad färgas av vederbörande
chefstjänstemäns personliga egenskaper
och ambitioner, även om det finns lekmannastyrelser.
Fru Olsson påpekade
nyss att dessa styrelsers inflytande inte
har varit så starkt. Jag har inget förslag
till ändring på det här området men
föreställer mig att man måste följa utvecklingen
noga och se att samarbetet
flyter väl. Skulle det visa sig att sådana
här befarade kompetenstvister uppkommer
måste man ge direktiv som löser
de problemen.

Den nya länsstyrelsen skall ersätta
det nuvarande planeringsrådet. Den
kommer till skillnad från planeringsrådet
att inte bara vara rådgivande utan
också ha beslutande funktioner. Styrelsen
kommer väl att fungera ungefär
som lekmannastyrelserna i de centrala
ämbetsverken, och man kan naturligtvis
fråga sig hur stor betydelse den kommer
att få. Det har sagts att man inte
skall övervärdera lekmannarepresentationens
faktiska inflytande inom de
centrala ämbetsverken och att det torde
vara rimligt att anta att myndigheternas
egna tjänstemän trots lekmannastyrelsernas
genombrott i förvaltningen behåller
greppet om verksamheten. Det
skall bli intressant att se hur de nya
länsstyrelserna kan hävda lekmannainflytandet
gentemot ämbetsmanna- och
tjänstemannagruppen. Vilken ställning
den nu tillsatta beredningen i fråga om
länsdemokrati!! kommer att inta blir
nog i hög grad beroende av de erfarenheter
som under de närmaste åren kan
göras i fråga om lekmannarepresenta -

tionens möjlighet att göra sig gällande
i länsstyrelsen.

Vi delar uppfattningen att styrelsen
bör utses både genom val av landstinget
och av Kungl. Maj:t. Vi delar
också uppfattningen att fördelningen
bör vara sex ledamöter valda av landstinget
och fyra utsedda av Kungl. Maj :t,
förutom landshövdingen som är ordförande.
Det har ju lämnats många bud
om hur många som skall utses av landstinget
och hur många Kungl. Maj:t skall
utse. 1 propositionen föreslås fem från
vartdera hållet. I reservationen 2 a till
statsutskottets utlåtande nr 132 föreslås,
som herr Per Jacobsson nyss påpekade,
att sex ledamöter utses av landstinget
och fyra av Kungl. Maj:t. Motionsvis
har yrkats på att sju utses av landstinget
och tre av Kungl. Maj:t. Centerpartiet
vill, som vi nyss hörde, att alla tio utses
av landstinget.

Vi tror att det är riktigt att möjlighet
finns att utse personer som inte är politiskt
engagerade men som har särskilda
intressen som de kan företräda,
personer från näringslivet och representanter
för arbetsmarknadens parter
o. s. v. När vi har stannat för sex landstingsvalda
ledamöter har det skett med
en något annorlunda motivering än den
som herr Per Jacobsson nyss anförde.
Vi anser att det finns möjlighet att få
en vidare representation genom att
landstinget utser sex ledamöter. Med
den politiska fördelning som nu är den
vanligaste skulle detta resultera i tre
ledamöter från majoritetspartiet och en
ledamot från vart och ett av de tre
borgerliga partierna. Det är en fördelning
som är mycket vanlig här i landet
för närvarande. Jag skall dock tillfoga
att förslaget sju plus tre ytterst utgår
från samma utgångspunkt för att möjliggöra
att alla de borgerliga partierna
skall kunna bli representerade.

Förslaget beträffande länsskatterätten
innebär att det skall bli en klarare
åtskillnad mellan den fiskala och den
dömande verksamheten i skatteförvalt -

Onsdagen den 27 maj 1970 lin.

Nr 29

Ang. en

ningen. Det är ett önskemål som sedan
länge har framförts från olika håll.
Länsrätten skall behandla förvaltningsrättsliga
spörsmål, däribland vissa känsliga
frågor om s. k. administrativa frihetsberövanden,
t. ex. inom nykterhetsvården,
vilket ju är en viktig sak. Jag
tror att man med det förslag som föreligger
skapar en ökad rättssäkerhet.

Hur klar åtskillnaden mellan den
fiskala och den dömande verksamheten
blir inom skatteförvaltningen är kanske
något ovisst. Departementschefen
säger sig senare återkomma till frågan
om den dömande verksamheten på skatteområdet.
I reservation nr 1 till statsutskottets
utlåtande yrkar man från
folkpartiet, som vi nyss hörde herr Per
Jacobsson anföra, att rättskipningsorganens
ställning skall vara helt fristående
från länsstyrelsen. Jag skall gärna
erkänna att jag hyser stora sympatier
för den reservationen. Men jag kan med
hänsyn till utskottets skrivning, som ju
egentligen är sådan att den borde ha
lett till ett uttalande vilket givits Kungl.
Maj:t till känna — som formuleringen
brukar vara — dock godtaga utskottets
utlåtande.

Utskottet skriver att även enligt utskottets
mening principiella skäl kan
anföras för att förvaltningsrättskipningen
bryts ut från länsstyrelsen. Utskottet
fortsätter: ”De rättskipande organen
får dock i praktiken en oberoende
jävsfri ställning. Dessa förhållanden,
de fortsatta övervägandena om den regionala
skatteorganisationen samt det
ännu på flera punkter otillräckliga underlaget
för en slutlig prövning av länsrättens
uppgift, har lett utskottet til! att
nu godta Kungl. Maj :ts förslag.”

Jag hoppas att departementschefen
observerar utskottets skrivning, som är,
tycker jag, halva vägen till den av folkpartiet
framställda reservationen.

Det finns i propositionen också en
annan sak, som jag skulle vilja påpeka.

Departementschefen säger sig ämna
föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt eu
organisationskommitté att förbereda

2| Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

statliga länsförvaltningen
omorganisationen av länsförvaltningen
och skriver i samband därmed: ”Min
avsikt är också att särskilt undersöka
om och i vad mån krav på formell kompetens
för tjänstemän hos länsstyrelse
fortfarande är motiverade.” Vi finner
det angeläget att de tjänstemän som har
dömande och prövande uppgifter alltjämt
har tillräckligt hög kompetens.

Slutligen några ord om landshövdingens
ställning. Landshövdingen är
inte bara ordförande i en verksstyrelse.
Han är också representant för länet och
kommer som ordförande i länsstyrelsen
alltjämt att företräda länet utåt och
uppåt mot högre myndigheter, och det
kanske med ännu större skäl än förut.

I reservationen 4, som är fogad till
statsutskottets utlåtande nr 132, står det:
”Landshövdingens dubbla uppgift att
företräda riksstyrelsen inom ett län och
att företräda länets invånare i deras
kontakter med riksstyrelsen får inte
avvecklas.” Reservationen fortsätter
med några ord som jag också vill läsa
upp: ”Konungens befallningshavande

får inte med bibehållande av traditioner
från ett tidvis enväldigt styrt rike
komma i en sådan situation att han —
eller hon — kan löpa risk att uppfattas
som enbart en verkställare av på central
nivå fattade beslut.” Jag tycker att
den utformning som reservation 4 har
fått på ett lyckligt sätt bär uttryckt den
känsla av tradition och respekt som
jag gärna vill knyta till landshövdingeämbetet
men också till den förankring
i länet som den nya organisationen ger.
Landshövdingen skall lära känna länet,
och länet skall lära känna landshövdingen.
Han bör kunna räkna med att
ha sin uppgift knuten till länet under
sin verksamhet där och inte behöva
riskera att råka ut för samma sak som
en generaldirektör en gång enligt vad
som berättas gjorde när han träffade
sin departementschef och fick höra:
”Vad tänker Du göra efter den 1 juli?”
Landshövdingen bör kunna veta att han
är fast knuten till länet, att han känner
sig som länets representant och att

partiell omorganisation av den

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

länets invånare skall känna att han är
deras representant.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden när utlåtandet föredras.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Montesquieus berömda
maktfördelningslära innebär som bekant
att statsmakternas funktioner bör
fördelas på lagstiftande, verkställande
och dömande myndigheter. Vårt statsskick
har nu inte helt utformats enligt
de riktlinjerna, men allmänt brukar
man vara överens om att det är angeläget
att en domstol har en självständig
ställning, fristående från den verkställande
myndigheten som på länsplanet
ju representeras av länsstyrelsen.

Herr Per Jacobsson har i korthet berört
frågan om förvaltningsrättskipningen
i sitt anförande, och jag kan
helt instämma med vad han sagt, men
som motionär i frågan vill jag anföra
en del ytterligare synpunkter.

Propositionens förslag innebär att i
varje län skall inrättas en skatterätt för
skattemålen och en länsrätt för annan
förvaltningsrättskipning. Det är i och
för sig en bra reform. Domstolen skall
bestå av en jurist med lekmän som bisittare,
och det är också en tillfredsställande
lösning. Vidare föreslås att de
båda förvaltningsdomstolarna på länsplanet
skall ingå i en av länsstyrelsens
blivande tre huvudenheter. I den huvudenheten
har man tänkt sig att
sammanföra förvaltningsrättskipningen
med länsstyrelsens allmänna förvaltningsuppgifter,
låt vara att de delas upp
på skilda underavdelningar. Som ordförande
i domstolen tänker man sig i
propositionen antingen chefen för huvudenheten
eller också, anförs det, chefen
för någon av de enheter som motsvarar
nuvarande allmänna sektionen eller
prövningsnämndens kansli inom länsstyrelsen.
Några närmare detaljer om
hur detta är tänkt finner man inte i
propositionen. Det är fråga om allmän -

na riktlinjer, och avsikten är att det
fortsatta organisationsarbetet närmare
skall pröva de frågorna. Det förefaller
dock som om man tänkt sig, åtminstone
i viss utsträckning, att domstolens ordförande
ömsom skall vara domare, ömsom
förvaltningstjänstemän.

Enligt min mening är det ett väsentligt
önskemål att domstolen är fristående
från den allmänna förvaltningen,
inte minst för allmänhetens förtroende.
Domstolens oberoende ställning bör
markeras bl. a. genom att man organisatoriskt
skiljer den från förvaltningen.

Om en jurist fungerar ömsom som
domare, ömsom som förvaltningstjänstemän,
kommer han givetvis inte att
handlägga ett mål i domstolen som han
har haft befattning med tidigare. Jag
kan dock ge ett exempel på hur det
kan komma att gestalta sig i praktiken.
Länsstyrelsen är bl. a. tillsynsmyndighet
för barnavårdsnämnd och nvkterhetsnämnd.
Länsstyrelsen skall göra
påpekanden till, kanske någon gång en
vänlig påtryckning på, de kommunala
nämnderna och i vissa fall ta initiativ.
Antag nu att dessa påpekanden leder
till att nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden
begär att en person tas
in på en nykterhetsvårdsanstalt eller
en ungdom tas in på en ungdomsvårdsanstalt
och vederbörande motsätter sig
detta. Vem skall pröva den frågan? Jo,
just förvaltningsdomstolen på länsplanet,
alltså länsrätten. Om då ordföranden
i domstolen är en person som i
övrigt har till uppgift bl. a. att driva
på, inspektera och utöva tillsyn över
den myndighet som begär omhändertagandet
och samtidigt skall pröva den
enskildes rättssäkerhet gentemot det
allmännas anspråk på ett omhändertagande
finns det risk för att dessa funktioner
kommer i konflikt med varandra.
Det är väl i någon mån på samma
sätt som om en åklagare tidvis skulle
tjänstgöra som domare, tidvis som
åklagare. Jag tror inte att det skulle
anses lämpligt. Om åklagaren passar

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen
som domare skall han visserligen kunna
få bli det, men då bör han lämna

åklagarbanan och få sedvanlig domarutbildning.
Sedan kan han bli en bra
domare.

•lag anser alltså att detta är en viktig
fråga. Problemet har också en annan
aspekt, nämligen rekrytering och utbildning.
Naturligtvis skall en duktig
länsstyrelsetjänsteman kunna bli förvaltningsrättsdomare.
Men enligt min
mening bör han alltså då inte vara det
ena på förmiddagen och det andra på
eftermiddagen, utan han skall undergå
domarutbildning och prövning — lämpligen
i en överinstans som kammarrätten
— innan han utnämns till förvaltningsrättsdomare.
Och vid utnämningen
till domare skall ha avgå från sin
tjänst inom förvaltningen. Då kan man
uppenbarligen inte ha det system som
föreslås i propositionen.

Dessa synpunkter är alltså anledningen
till att vi motionärer har begärt
ett uttalande av riksdagen att det fortsatta
organisationsarbetet skall inriktas
på att skapa förvaltningsdomstolar
som är helt skilda från länsstyrelserna.
Jag kan nämna att samma synpunkter
har framförts i många andra sammanhang.
Det har ju varit ett ganska omfattande
utredningsarbete, och en rad
olika utredningar har sysslat med dessa
frågor. Senast var det landskontorsutredningen
som framförde önskemålet
att man skulle skilja förvaltningsrättsskipning
och länsförvaltning åt. De
synpunkterna vann bred anslutning
bland remissinstanserna. Departementschefen
är också i viss mån inne på
samma tankegång på sidan 152 i propositionen.
Men han slutar med att säga
att det för närvarande inte finns tillräckligt
underlag för att pröva en sådan
fristående organisation.

Även statsutskottet gör ett ganska positivt
uttalande — det vill jag gärna
erkänna — när det behandlar vår motion.
Utskottet instämmer nämligen i
att principiella skäl kan anföras för att
man organisatoriskt skall bryta ut för -

valtningsrättsskipningen från länsstyrelsen.
Men inle heller utskottet iir berett
att för närvarande ta definitiv ställning
utan skjuter frågan framför sig
till det kommande arbetet på samma
sätt som statsmakterna hittills har gjort
i ett par årtionden.

Vi motionärer tycker att länsstyrelsens
dömande uppgifter är ganska lätt
tillgängliga för en analys och att man
därför redan i dag har tillräckligt underlag
för att framhålla som ett önskemål,
en riktlinje, att man skall skilja
förvaltning och dömande verksamhet
åt även på länsplanet.

Det är klart att vi är glada för de
positiva uttalanden som gjorts. .lag kan
för övrigt vitsorda att det i något eller
några av de minsta länen skulle kunna
föreligga organisatoriska svårigheter att
på heltid sysselsätta domare med dömande
verksamhet. I så fall tycker jag
dock inte att man bör bibehålla något
samband mellan förvaltning och rättsskipning.
Skulle det visa sig vara nödvändigt
i något fall, får man väl ha en
förvaltningsdomstol som omfattar två
län. Den kan ju sammanträda på olika
orter för muntliga förhandlingar i båda
länen ändå. Detta behöver inte föranleda
så stora olägenheter för allmänheten,
i varje fall inte i jämförelse med nuvarande
förfarande.

Jag har svårt att förstå att man inte
redan i dag kan ta steget fullt ut och
fastslå att dömande verksamhet och förvaltning
bör helt skiljas åt även på
länsstyrelseplanet. Men jag förutsätter
att man, oavsett om reservation 1 till
statsutskottets utlåtande vinner riksdagens
bifall eller inte, kommer att vid
det fortsatta arbetet noga pröva möjligheten
av en fristående ställning för
domstolarna. Det är min övertygelse att
man då kommer att finna att det är
fullt möjligt att nå en sådan lösning.

Men även med den förhoppningen,
herr talman, kommer jag att yrka bifall
till reservation nr 1 vid statsutskottets
utlåtande.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som motionär i ärendet
skall jag be att få säga några ord. Jag
skall fatta mig mycket kort, så alt representanten
för majoriteten i utskottet
äntligen kan få komma till tals.

I huvudsak kan jag instämma i vad
herr Kaijser här anfört. Men jag vill
också uttala min tillfredsställelse över
att statsrådet Lundkvist tillkallat sakkunniga
med uppgift att bereda frågan
om den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation. Härigenom
erhåller vi den sammanfattning
och komplettering av de tidigare utredningarna
som har efterlysts från flera
håll.

I principfrågan när det gäller lekmannainflytandet
vid länsstyrelsen delar
jag helt departementschefens uppfattning.
I den mycket känsliga frågan
om hur de tio lekmännen skall utses
vill jag ansluta mig till förslaget att sex
utses av landstinget och fyra av Kung!.
Maj :t. Jag har den uppfattningen att
det är den lyckligaste lösningen, och
jag har tidigare framhållit att det också
är den lösning som rekommenderades
av majoriteten i länsförvaltningsutredningen.

Beträffande länschefens ställning var
det väl många som blev mycket överraskade
över att man i propositionen vill
frångå det nuvarande systemet, enligt
vilket landshövdingarna har fullmakt,
och tidsbegränsa deras förordnande till
sex år. Det mest anmärkningsvärda finner
jag vara att detta förslag har framlagts
utan att frågan varit utredd och
remissbehandlad. Eftersom det i dag
rör sig om endast en partiell reform,
tycker jag att det är dubbelt anmärkningsvärt
att man har tagit detta steg.
Jag är av den övertygelsen att det vore
lyckligast om landshövdingarna finge
behålla sin nuvarande status. Onekligen
uppfattas det ute i länen som en försvagning
av deras ställning om man nu
övergår till förordnandesystemet.

Herr talman! Med dessa få ord kommer
jag att tillstyrka reservationerna

2 a, 3 b och 4, fogade vid statsutskottets
utlåtande nr 132.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! ”Landet skall förbliva
indelat i hövdingdömen under den vanliga
lantregeringen. Ingen generalguvernör
inom riket må hädanefter förordnas.
” Så står det i regeringsformen
46 §, och så har det stått sedan den
tillkom år 1809. Lantregeringen — länsstyrelsen/landshövdingen
— som lokalförvaltning
har traditioner som i första
hand går tillbaka till Gustav Adolf och
1634 års regeringsform, men även till
1100-talets kungliga förvaltning genom
länsväsendet.

Det framhölls redan i 1635 års länsstyrelseinstruktion
att länsstyrelse som
kungens ställföreträdare och länets regering
skulle vara chef för länets statliga
förvaltning. Länsstyrelsens ställning
av lantregering har dock försvunnit
från mitten av 1800-talet i takt med förvaltningens
centralisering. Begreppet
länsstyrelse har därmed inte kvar sitt
äldre reella innehåll.

De nuvarande landstingens tillkomst
vid mitten av 1850-talet grundades på
kraven ”att tillskapa ett uttryck av länsinbyggarnas
gemensamma vilja, en församling,
utrustad med makt att förbinda
menigheten till uppoffringar för gemensamma
ändamål” — som det uttryckes
i utskottsbetänkande! i 1856—
1858 års riksdag. Intressant kan också
vara att notera att före 1924 skulle de
flesta av landstingets beslut underställas
länsstyrelsen. Orsaken var enligt det
bakomliggande kommittéförslaget att
landstingets beslut lätt kunde komma
i konflikt med den gällande ekonomiska
lagstiftningen.

Vad nu sagts kan tas som kuriosa
men visar hur en del av de realiteter
vi i dag har att behandla i mycket återförs
till äldre värderingar och föreställningar.

Det principiellt viktigaste som hänt
under senaste tid är att vi fått en sam -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorga
hällsplanering av en tidigare okänd art
inom den regionalpolitiska verksamheten.
Det är främst ur dessa förhållanden
som frågan om den statliga länsförvaltningens
organisation nu kommer
upp. I del här sammanhanget bör noteras
att det inte från något håll vid
riksdagsbehandlingen riktats invändningar
mot att en paralmentariskt sammansatt
beredning får i uppdrag att
göra en sammanfattande bedömning av
den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation. Det som nu
föreläggs riksdagen i proposition nr 75
är riktlinjer för en partiell reform i delar
som är särskilt angelägna och där
ett uppskov skulle få direkt negativa
konsekvenser. Det är fråga om en reform
som skall träda i kraft den 1 juli
1971.

Det skulle i och för sig vara påkallat
att ta upp de här viktiga frågorna
till en grundlig genomgång. Men — i
riksdagsvårens sista vecka är det alltid
bråttom, och jag kanske därför trots
allt hålls räkning för att jag håller mig
till de avsnitt som får betydelse vid voteringarna.

Först har vi då frågan om uppskov
med beslutet till höstriksdagen. Jag kan
förstå fru Segerstedt Wiberg om hon
känner sig jäktad och vill låta kalken
gå ifrån sig — om än tillfälligt. Argumentet
är dock tunt. Det skulle ha behövts
mycket vägande skäl för att godta
en försening av allt följdarbete som
skall utmynna i lagstiftningsförslag till
nästa års riksdag.

Ett yrkande om avslag ulan närmare
sakprövning har framställts i vänsterpartiet
kommunisternas motion. Det utgår
från att ansvaret för planeringen
skall läggas över på politiskt valda genom
en definitiv reform så snart som
möjligt, och då är en partiell reform
onödig. Med den utgångspunkten är givetvis
yrkandet det enda logiska. Utskottet
menar dock att om man utgår
från en oförändrad ansvarsfördelning
så kan inte det förhållandet att lekmän
kommer in uppfattas som negativt ens

4f>

isation av den statliga länsförvaltningen
för herr Werner och hans supporters
— i denna del —• inom centern och
folkpartiet.

Centern och folkpartiet är inte lika
logiska. Där säger man i samma glada
andetag att dels skall vi göra ytterligare
utredningar inom eu obunden parlamentarisk
beredning, dels skall vi binda
utredningen genom att redan nu
godta länsdemokratiutredningens förslag
och flytta in förvaltningsutskottet eller
något liknande i länsstyrelsens plenisal
där det skall fungera som statlig myndighet
med ett lokalt politiskt ansvar.
Detta skvaderresonemang är ganska
märkligt. Om man vill låta beredningen
arbeta obunden, finns det ingen annan
utväg än att göra en neutral reform eller
avstå. Regeringens förslag innebär
en neutral reform eftersom ansvarsfördelningen
mellan staten och landstingen
inte ändras. Det blir inte bättre av
att på strutsmaner gömma en ändrad
ansvarsfördelning bakom länsstyrelsens
oförändrade dörrskylt. Vild vi ändra ansvarsfördelningen
skall vi göra det klart
och utan krumbukter. Det är mot den
bakgrunden som utskottsmajoriteten inte
kunnat godta de argumenteringar för
en ändrad sammansättning av styrelsen
som centern och folkpartiet anfört.

Givetvis skulle man kunna diskutera
vem som skall utse de s. k. lekmännen
även ur andra synpunkter — om man
bara fick enighet om att se på landstingen
som en valkorporation och inte
som utövare av ett politiskt ansvar som
nu åligger staten och dess organ. På så
sätt har moderaterna otur i diskussionen
om en fördelning sex — fyra.

Som länsstyrelsen i Örebro anförde i
ett remissyttrande finns det anledning
förmoda att landstingens val av lekmän
får en uttalad partipolitisk karaktär —
en förmodan som helt besannas i mittenpartiernas
motionsargumentering.
Det av bl. a. herr Schött anförda önskemålet
med sex landstingsvalda för att
få fler intressen representerade skulle
i så fall tillgodoses genom att öka antalet
ledamöter till tolv — men styrel -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

sen måste kunna arbeta praktiskt också.
På så sätt har majoriteten kommit
fram till att det egentligen endast är
förslaget i propositionen som i realiteten
uppfyller kravet på att reformen
skall vara neutral i ansvarsfördelningsfrågan.
Kravet på samordning har ingen
bestridit. Alltså tillstyrker utskottet
Kungl. Maj :ts förslag i fråga om hur
lekmännen skall utses.

De moderata har slutit upp till försvar
av det bestående i fråga om landshövdingens
fullmaktsförordnande. De
tycks tro att det är därigenom och inte
i de personliga kvaliteterna som oväldet
ligger. Det som tycks ha förbigått
reservanterna är att landshövdingen enligt
förslaget inte i huvudsak blir domare
och på den grunden skulle ha
kvar sin fullmakt. Han blir verkschef i
en statlig regional förvaltning och har
i realiteten varit det ganska länge.

Då jag före debatten tittade på Sörndals
avhandling om Den svenska länsstyrelsen
föll dessa ord upp: ”Landshövdingarnas
sociala ställning har alltid
varit hög och deras anseende bland
länsinnevånarna stort och torde inte ha
minskats. Orsakerna härtill äro flera. I
folkets ögon besitta de större befogenheter
och makt, än de i verkligheten
äga, något som delvis bottnar i äldre
förhållanden och fortlevande traditioner.
” Jag tror att herrar Kaijser och
Scliött kan i lugn lita sig till landshövdingar
även i fortsättningen. Skulle
man fråga landshövdingarna själva är
jag inte säker på att reaktionen mot
propositionsförslaget skulle bli negativ.

Jag nämnde nyss landshövdingens
domaruppgift med erinran om att länsskatterätten
och länsrätten övertar en
stor del av den. Utskottet har godtagit
propositionsförslaget i denna del och
uttryckligt betonat att här är det inte
fråga om slutliga ståndpunktstaganden.
Folkpartireservationen och herr Ernulf,
som vi nyss hörde, tycks dock på
denna punkt vilja förorda att helt fristående
skatterätter och länsrätter tillskapas
redan nästa år.

Utskottet har — val att märka — inte
tagit ställning mot helt fristående förvaltningsdomstolar
på sikt, men inte
heller kunnat ansluta sig till det inte
praktiskt genomtänkta förslaget att inrätta
sådana domstolar redan den 1
juli 1971 — om det nu är så reservanterna
menar. Frågan har ju, ur motionärernas
synpunkt, fallit framåt genom
propositionen, och herr Ernulf var ju
tämligen nöjd när han nyss talade för
sin motion.

Varför blir brådskan så stor att inte
de här komplicerade frågorna får beredas?
Partiskiljande i vanlig mening
kan de aldrig bli.

Slutligen har vi herr Lindblads och
herr Johan Olssons motion I: 1196. Motionen
utgår från möjligheten att överföra
en del uppgifter till en förstärkt
civilbefälhavarorganisation. Motionärerna
väntar på civilbefälhavarutredningens
kommande förslag. Då får de tyvärr
vänta. Som utskottet säger i yttrandet
sysslar utredningen nu med länsstyrelsens
beredskapsorganisation. Det som
motionärerna väntar på har lagts fram
i en hemlig utredning år 1967. Den var
dock inte hemligare än att den anmäldes
i 1968 års statsverksproposition.
Riksdagen hade då tillfälle att säga sitt.
Den regionala organisationen går för
övrigt tillbaka på beslut av 1964 års
riksdag. I den andra frågan — om tjänster
vid länsstyrelsen i Gävle — får väl
motionärerna vänta på det konkreta
organisationsförslaget vid nästa års
riksdag.

Herr talman! Ämnet skulle behöva
belysas ur flera synvinklar. Det pressade
arbetsprogrammet gör dock att
jag i detta sammanhang inte går in på
de frågor som inte blir aktuella i voteringen.
Jag kommer senare att yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:
Herr talman! Det var intressant att
lyssna till herr Birger Anderssons historiska
utblickar. De visar ett sinne för

Onsdagen den 27 maj 1970 fin.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

traditioner som jag naturligtvis måste
uppskatta.

Det enda som jag skulle vilja säga i
detta sammanhang är att min uppfattning
om att landshövdingarna skulle
känna sin ställning ändrad bygger på
uppgifter från en landshövding.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall helt förbigå
herr Birger Anderssons något fördomsfria
tolkning av innehållet i de motioner
som utskottet behandlat och begränsa
mig till en enda punkt, nämligen frågan
om förvaltningsdomstolarna på
länsplanet.

Herr Birger Andersson säger att vi
begärt att dessa domstolar skall bli
självständiga enheter och att den organisationen
skall genomföras fr. o. m.
nästa år. Det har vi egentligen inte
sagt, utan vi har utvecklat våra skäl för
att domstolarna bör ha en i förhållande
till länsstyrelserna självständig ställning.
Vi har ansett att dessa synpunkter
bör ingå i riktlinjerna för omorganisationen.
Man kan säga att vi befinner
oss i ganska gott sällskap när vi
kräver en sådan organisation. Kammarrätten,
som yttrat sig över utredningens
förslag, säger nämligen i denna fråga,
att länsstyrelsens ställning av på
samma gång dömande och allmänt förvaltande
organ inom visst verksamhetsområde
inte är invändningsfri. Kammarrätten
anser det önskvärt att den
dömande verksamheten ges en mera
oberoende ställning än som föreslagits,
även om regionala förvaltningsdomstolar
kanske ännu inte kan införas.

Även landstinget i Södermanlands
län är inne på samma linje och har
principiella erinringar att göra mot att
man bevarar sambandet mellan den vanliga
förvaltningsverksamheten och förvaltningsrättskipningen.
Men detta
landsting säger även att det för närvarande
kan möta svårigheter att länsvis

bygga upp en självständig och oberoende
förvaltningsdomstol. Vi är medvetna
om att det på sina håll kan föreligga
svårigheter i det avseendet.

Slutligen tycker jag att man i detta
avseende också kan åberopa utskottets
eget utlåtande, som för övrigt redan
har erinrats om tidigare under debatten.
Utskottet säger att även enligt utskottets
mening kan principiella skäl
anföras för att förvaltningsrättskipningen
på länsnivå organisatoriskt bryts
ut från länsstyrelsen. Det är den principiella
ståndpunkten som vi hävdar
och som vi ansett att riksdagen bör ansluta
sig till och ge Kungl. Maj:t till
känna. I grunden är utskottet enigt
med oss på denna punkt, men utskottet
har inte velat dra ut konsekvenserna
av sitt resonemang.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
nämnde att reservationens principiella
uttalande inte var praktiskt genomtänkt.
I anslutning till vad herr Jacobsson
sade vill jag understryka att det
väsentliga med principuttalandet inte
är att organisationen genomförs just
den 1 juli nästa år, utan det väsentliga
är att man tar principståndpunkten att
domstolarna skall vara fristående.

Jag vill dock tillägga att om man så
önskade skulle det säkerligen vara möjligt
att utnämna domare till den 1 juli
nästa år i domstolarna och ge dem enbart
domartjänstgöring. Snabbare och
större förändringar än denna har väl
genomförts. Det gäller ju i regel att
utse personer som finns i huset och som
kanske t. o. in. kan sitta kvar i samma
rum. Det är inte fråga om att till den
1 juli bygga nya domstolslokaler. Det
har inte sagts i reservationen, och det
har vi inte tänkt oss.

Men, herr talman, om det hela slutar
med att vi den 1 juli nästa år, eller i
varje fall inom några år — det spelar
mindre roll — får självständiga förvalt -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

ningsdomstolar, skall jag säga: ”Slutet
gott, allting gott.”

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Birger Andersson
berättar svensk historia, och det är alltid
trevligt att höra på. Men det är
kanske trevligare om vi för debatten
framåt och kommer in på hur vi skall
finna vägar för ett ökat demokratiskt
inflytande.

Herr Birger Andersson sade att propositionen
är neutral. Jag kan inte finna
att så är fallet. Den ger alltid en viss
majoritet.

Jag sade förut, och jag har behov av
att upprepa det, att förslaget innebär
en förbättring, och vi är glada för att
det har framlagts. Men om man är besjälad
av länsdemokratitanken är det
framlagda förslaget magert även som ett
provisorium. Det är mycket som i dag
talar för att vi skall få ett ökat medborgerligt
inflytande. Vi beklagar att
det inte varit möjligt att få det även i
detta provisorium.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Birger Andersons
anförande kunde man få den uppfattningen
att jag hade velat rekommendera
att länsstyrelserna skulle ha tolv
ledamöter i stället för tio. Det är fel.
Jag anser att det bör räcka med tio.
Man bör inte tynga apparaten genom
att utse fler. Fördelningen sex—fyra
tror jag vore mycket lycklig. Landstingen
behöver disponera sex platser
för att tillgodose olika, bl. a. partipolitiska,
synpunkter. Det är vidare värdefullt
att Kungl. Maj:t har fyra platser
för erforderlig komplettering.

När det gäller landshövdingarnas
ställning var herr Birger Andersson
mer än vanligt skämtsam. Han slutade
med att säga att han inte var säker på
att landshövdingarna själva hade någonting
emot den förändring som nu

föreslås. Av detta framgår att inte ens
landshövdingarna tycks vara tillfrågade
härvidlag. Det skall naturligtvis inte
vara så att deras uttalande är avgörande,
men det kunde vara av värde att
veta hur de ser på denna fråga.

Jag har velat beklaga att denna detaljfråga
har forcerats när det gäller
en partiell reform som denna. Det betraktar
jag som onödigt och beklagligt.

Till slut tycker jag kanske att herr
Birger Anderssons anförande inte vittnar
om någon större uppskattning av
länsstyrelserna, vilket också det kan
anses beklagligt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Schött att jag har lika stor uppskattning
av länsstyrelserna som han har.
Min uppgift här var dock inte att avge
någon kärleksförklaring till länsstyrelserna
utan att litet kommentera de reservationer
som är fogade till förevarande
utskottsutlåtande.

Fru Olsson blev tydligen så konfvs
över att jag gjorde en liten historisk
återblick att hon stannade därvid och
trodde att jag inte alls hade något intresse
för en demokratisk utveckling.
Ja, fru Olsson, det parti jag representerar
har så länge jag kan minnas strävat
till ytterligare demokrati på alla
områden. Om fru Olsson inte kommit
underfund med detta, kan jag kanske
vid ett annat tillfälle ge en ny historisk
återblick för att påminna om vad som
har skett.

Beträffande förvaltningsdomstolarna
vill jag i ärlighetens namn säga att det
är ganska svårt att begripa vad folkpartiet
egentligen vill med sin reservation.
Frågan om förvaltningsdomstolarna
utreds ju för närvarande. När denna
fråga är under utredning, anser vi
inom majoriteten det ganska meningslöst
att besluta om ett principuttalande.
Låt utredningen fortgå! Vi är inte

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

41)

Ang. en partiell omorgan
emot det som man önskar i fråga om
förvaltningsdomstolarna, men vi tycker
att utredningen skall göras klar. När
den är klar och förslag föreligger, men
inte förr, skall vi besluta.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Birger
Andersson direkt frågade, vad som menas
med reservation 1 i statsutskottets
utlåtande, vill jag säga att det väl ganska
klart framgår av reservationen att
reservanterna vill ha ett principiellt beslut
om att man skall skilja förvaltningsdomstolarna
helt från länsstyrelsen.
Denna fråga har ju stötts och blötts
i decennier i olika utredningar. Jag
har därför svårt att förstå alt man
skulle behöva avvakta resultatet av ytterligare
en utredning. Fördelen med
att nu ta principiell ställning är ju att
den utredning, som skall arbeta med
de organisatoriska detaljerna, får riktlinjerna
klara för sig. Därmed borde
utredningens arbete kunna bli lättare
och kunna gå snabbare.

Som jag tidigare antytt, har jag en
förhoppning om att statsrådet Lundkvist
har förståelse för dessa synpunkter,
som vi alla tycks vara tämligen
överens om. Jag har dock svårt att förstå
varför det enligt herr Anderssons
uppfattning inte går att begripa reservationen
som innehåller en begäran om
ett principuttalande.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Med hänsyn tagen till
det stora intresse som de frågor det här
gäller ändå har mött i den allmänna debatten
tycker jag kanske att det kan vara
på sin plats att jag i anslutning till
behandlingen av föreliggande ärende
här i dag i riksdagen får tillfälle att något
ytterligare belysa dessa åtgärders
betydelse ur en aspekt som kanske inte
precis har dominerat diskussionen här
i dag i första kammaren.

En av de viktigaste politiska uppgif -

isation av den statliga länsförvaltningen
terna under 1970-talet kommer ju utan
tvekan att vara åtgärder för att åstadkomma
en bättre balans i utvecklingen
mellan olika delar av vårt land. En aktiv
regionalpolitik kommer att vara en
viktig förutsättning härför. Riksdagen
hade ju förra veckan tillfälle att ta ställning
till den uppläggning av regionalpolitiken
som regeringen föreslagit, och
man kunde inte ta miste på riksdagens
intresse för dessa frågor.

Men regionalpolitiken kan inte genomföras
utan genomgripande reformer
av samhällets organisatoriska uppbyggnad.
I den debatt som fördes förra veckan
anklagades regeringen från flera
oppositionspartiers sida för senfärdighet
och brist på handlingskraft när det
gällde att komma i gång med regionalpolitiken.
Det kan kanske då vara på
sin plats att erinra om att så sent som
i fjol vår motsatte sig samtliga de tre
borgerliga partierna en fastställd tidsplan
för kommunindelningsreformens
fullföljande. Låt mig få slå fast att en
första förutsättning för att vi över huvud
taget skall kunna i praktiken föra
ut den aktiva regionalpolitik som alla i
dag säger sig åstunda ändå är kommunindelningsreformens
genomförande.

Men regionalpolitiken förutsätter också
en långsiktig utrednings- och planeringsverksamhet
som kan ligga till
grund för statens insatser. En stor del
av detta arbete är förlagt till länen. Kraven
på en bättre samordning av besluten
på länsnivå skärps genom den mera
medvetna regionalpolitik som håller på
att växa fram. Olika utredningar har,
som alla vet, delvis från skilda utgångspunkter
behandlat dessa frågor och därmed
ställt hela den regionala samhällsförvaltningens
nuvarande uppbyggnad
under diskussion.

Nu är utredningarna kring länsfrågorna
remissbehandlade, och regeringen
har i likhet med många remissinstanser
bedömt läget så att de kartläggningar
kring länsproblematiken som utredningarna
från skilda utgångspunkter
verkställt bör sammanfattas, komplette -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den
ras och fullföljas genom ett fortsatt beredningsarbete.
Detta blir nödvändigt
inte minst av den anledningen att förutsättningarna
för att genomföra de olika
utredningsförslagen i flera avseenden
har ändrats sedan förslagen lades fram
och att det också krävs en samordning
med annat utredningsarbete som ännu
inte avslutats, bl. a. översynen av byggnadslagstiftningen
och förberedelserna
för en översiktlig fysisk riksplanering.

Det råder, såvitt jag förstår, en bred
samstämmighet mellan de olika remissinstanserna
också när det gäller utgångspunkterna
för beredningens arbete.
En given utgångspunkt är att kommunindelningsreformen
kommer att
fullföljas och skapa väsentligt ändrade
förutsättningar för den primärkommunala
verksamheten. Genom riksdagens
beslut i den frågan är nu alla oklarheter
på den punkten undanröjda. Riksdagen
har sålunda beslutat sig för att
förankra vår demokrati i en kommunal
självstyrelse, som skall kunna ta reellt
ansvar för den lokala samhällsplaneringen.

Då sålunda de nya kommunala enheterna
blir bättre rustade, bl. a. med expertis
på olika områden, bör en del av
den statliga detaljkontrollen kunna upphöra.
Staten bör därmed kunna använda
en större del av sina resurser för översiktlig
planering och med denna förenade
arbetsuppgifter. Även det förhållandet
måste ligga till grund för det fortsatta
beredningsarbetet.

En annan utgångspunkt för detta arbete
måste vara att statsmakternas ansvar
för den ekonomiska politiken nödvändiggör
ett starkt inflytande över den
totala samhällsekonomiska utvecklingen.
För att tala med Landstingsförbundets
enhälliga yttrande i anledning av
länsdemokratiutredningens betänkande:
”Näringspolitik, sysselsättningspolitik
och lokaliseringspolitik måste utformas
och styras centralt och garantier skapas
för att insatserna på detta område står i
samklang med riksplaneringen i stort.
Statsmakterna måste vidare kunna svara

statliga länsförvaltningen
för den självklara målsättningen att
medborgarna i olika delar av landet får
leva under något så när likartade förhållanden.
”

Från dessa utgångspunkter kommer
nu frågan om uppgiftsfördelningen mellan
stat och kommun att ytterligare
övervägas. Mot den bakgrunden måste
också såväl uppgiftsfördelningen inom
den kommunala sektorn mellan primäroch
sekundärkommuner som uppgiftsfördelningen
inom den statliga sektorn
mellan centrala och regionala organ bedömas.

Centerpartiet har väl mest energiskt
av de borgerliga partierna förfäktat den
meningen att praktiskt taget hela den
nuvarande statliga verksamheten på
länsnivån, som har med regionalpolitik
och samhällsplanering att göra, borde
överföras till kommunalt huvudmannaskap.
Om jag har förstått centerpartimotionerna
rätt, vill man binda den beredning
som vi nu har tillsatt vid denna
principiella utgångspunkt för diskussionen
om arbetsfördelningen mellan stat
och kommun. Centerpartiet driver denna
linje så hårt att man får ett intryck
av att centerpartiet sätter kravet på att
landstinget skall ha huvudansvaret för
regionalpolitiken före kravet att regionalpolitiken
skall leda till en bättre balans
i utvecklingen mellan olika delar
av vårt land.

Folkpartiet går en aning försiktigare
fram. Man talar i sina motioner om
lämpligheten av att landstingen övertar
ansvaret för delar av den centrala och
regionala statliga verksamheten. Men
man tänker sig förmodligen ändå att här
skall förekomma även i fortsättningen
en viss statlig verksamhet på länsnivå.
Möjligen kanske man kan säga att den
kluvenhet som jag tycker mig kunna utläsa
ur folkpartiets argumentation på
denna punkt beror på den olikartade inställning
till tankegångarna i länsdemokratiutredningens
betänkande som har
redovisats av folkpartiets förutvarande
och nuvarande partiledare.

Inom socialdemokratin ser vi dessa

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

frågor på följande sätt. Det iir en angelägen
uppgift för vår samhällsplanering
att kunna främja en bättre balans i utvecklingen
mellan olika delar av vårt
land. Vi vill sålunda dämpa storstadstillväxten
och främja en expansivare
utveckling i områden där detta är önskvärt
med hänsyn till befolkningens försörjningsmöjligheter
och där förutsättningar
för cn sådan utveckling för övrigt
är för handen. Vi vill skapa garantier
för att befolkningen även i de delar
av vårt land där en expansion inte kan
komma till stånd får sin rättvisa andel
av den allmänna välfärden. Vi menar
att möjligheterna att kunna genomföra
en politik med denna inriktning bör få
vara avgörande för vilken arbetsfördelning
vi mera slutgiltigt skall ha mellan
stat och kommun på länsnivå och sålunda
vägledande för den tillsatta beredningens
arbete.

Skall man döma av de krav som med
täta mellanrum kommer fram i den
offentliga debatten om regionalpolitiken
—- därvidlag utgjorde ju förra veckans
riksdagsdebatt inte något undantag —
går det inte att tänka sig en minskning
av de statliga insatserna på detta område.
Det kan sålunda knappast göras
trotligt att de län som behöver expansivt
verkande injektioner i form av företagsetableringar
och investeringar i offentliga
anläggningar skulle av egen
kraft kunna påverka utvecklingen i den
riktningen och med framgång hävda
sig i konkurrensen med exempelvis storstadslänen.
Enligt min mening är det då
berättigat att ställa frågan, om det inte
finns en betydande risk för att den samordning
av samhällsinsatserna som vi
i dag upplever såsom nödvändig för att
fullfölja den regionala utjämningspolitiken
skulle gå förlorad om ansvaret för
regionalpolitiken i betydande grad flyttades
över från statliga till kommunala
organ. Detta är farhågor som kommer
till uttryck i många remissyttranden
över länsdemokratiutredningens betänkande.
Skulle beredningen finna att dessa
farhågor är berättigade, bör bered -

ningen självfallet inte i förväg vara bunden
av uttalanden i riksdagen om var
huvudmannaskapet för dessa frågor
skall ligga.

Det är också intressant att notera att
centerpartiet, som är det parti som så
ofta har talat om önskvärdheten av decentralisering
i samhället, inte tycks ha
mycket till övers för en decentralisering
av den .statliga förvaltningen till
länen.

Enligt min mening finns det flera
starka skäl för att staten fullgör en
stor del av sina uppgifter genom eu
administration som är knuten till länen.
Dels innebär det rent arbetsorganisatoriska
fördelar, dels underlättar
det en nära samverkan mellan stat och
kommun i avstämningen mellan den
kommunala och statliga planeringen.
Därtill kommer också betydelsen av
den direkta stimulans för den regionala
utvecklingen i landet som decentralisering
inom statsförvaltningen
åstadkommer.

Dessa synpunkter har uppenbarligen
inte vunnit så starkt gehör hos centerpartiet.
I motionen sägs rent ut att det
inte skall finnas några statliga uppgifter
av betydelse på länsplanet, eftersom
en vidgad och fördjupad länsdemokrati
anses kräva att dessa uppgifter
flyttas över till landstingen. Konsekvensen
av detta blir naturligtvis att
de uppgifter som staten ändå måste ha
ansvaret för i stället får skötas centralt
från departement och ämbetsverk.
Socialdemokratin skulle för sitt vidkommande
betrakta en sådan utveckling
—- en sådan centralisering — av
den statliga verksamheten som olycklig Herr

Axel Georg Pettersson sade i
sitt inlägg att det var regeringens handläggning
av dessa frågor som hade försatt
riksdagen i den besvärliga situationen
att den nu nödgades behandla
frågorna på detta sätt. Jag skulle gärna
vilja ha besked om på vad sätt en felaktig
handläggning har förekommit.

Jag konstaterar att remissbehandling -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

en av länsdemokratiutredningens betänkande
avslutades någon gång under
förra hösten. Våren har använts till
sammanställningar av remissyttrandena
och till skrivandet av propositionen.
Vi är alla överens om — det har
vitsordats också av centerpartiet i dess
motion — att det här trots allt var fråga
om ett principbetänkande som icke
kunde läggas till grund för en proposition
som skulle syfta till bestämda
organisationsförslag. Centerpartiet har
också i motioner sagt att beredningen
av dessa uppgifter måste fortsätta och
måste ske gemensamt med de övriga
länsutredningar som har pågått.

Jag frågar: Vad är det för fel i regeringens
handläggning som man från
centerpartiets sida nu försöker skylla
på när man anser sig vara tvungen att
i detta läge acceptera förslaget i propositionen?
Skulle vi på basis av det
principiella betänkandet kunna göra
upp någon form av förslag till länsförvaltning
som hade kunnat bli föremål
för diskussion här i riksdagen?

Det är naturligtvis glädjande att kunna
notera den enighet i stort som råder
beträffande nödvändigheten av den
partiella reform av länsförvaltningen
som riksdagen nu har att ta ställning
till. Det är dock anmärkningsvärt att
kommunisterna här i riksdagen har så
föga sinne för angelägenheten av att
snabbt skapa instrument för den regionalpolitiska
verksamheten, att man med
argumentet att det inte kan vara någon
brådska har yrkat avslag på hela propositionen.
Nog måste väl det kommunistiska
partiets sympatisörer, exempelvis
i Norrland, ta sig för huvudet
och fråga sig hur deras representanter
i riksdagen kan se så nonchalant på vad
som måste betraktas som livsfrågor för
dessa delar av vårt land, nämligen att
vi så snart som möjligt får effektiva
instrument för en aktiv regionalpolitik.

När det sedan gäller lekmannarepresentationen
i den föreslagna nya länsstyrelsen
har företrädarna för alla de
tre borgerliga partierna reserverat sig

i utskottet, dock — som vanligt är man
väl numera frestad att säga — utan att
kunna enas om ett alternativt förslag.

.lag skall bara helt kort redovisa motiven
för regeringens förslag.

Den partiella reform av länsförvaltningen
som nu föreslås skall ske inom
ramen för den nuvarande arbetsfördelningen
mellan stat och kommun. Det innebär
att de uppgifter som i dag ankommer
på den statliga förvaltningen
även efter denna reform skall vara
statliga. Länsstyrelsen kommer alltså
fortfarande att ha ställning av ett statligt
organ. Mot den bakgrunden finner
jag det naturligt att statsmakterna,
d. v. s. i detta fall regeringen, utser
hälften av styrelsens ledamöter plus
ordföranden. På så sätt markeras länsstyrelsens
karaktär av ett statligt organ.
Men det har självfallet framstått som
både naturligt och önskvärt med ett
kommunalt inflytande över styrelsens
sammansättning med hänsyn till den
strävan efter samverkan mellan stat och
kommun som har varit ett väsentligt
motiv för hela reformen.

Regeringen har därför ansett det vara
en lämplig avvägning att låta kommunala
intressen, i detta fall representerade
av landstingen som också skall
inhämta förslag från kommunförbundets
länsavdelningar, få utse den andra
hälften av ledamöterna i styrelsen.

Såvitt jag förstår delar moderata
samlingspartiets företrädare i princip
regeringens syn på sammansättningen
av styrelsen i det nya länsorganet. Bakom
den mycket tillkrånglade skrivningen
i moderata samlingspartiets reservation
till förmån för sex landstingsvalda
kan jag därför inte se någon annan motivering
än att moderaterna på så sätt
vill försäkra sig om att ej bli utan representation
i ett antal länsstyrelser.
Den argumentationen har också i dagens
debatt kommit till uttryck från
moderata samlingspartiets sida.

Sammanfattningsvis viil jag anföra
att i diskussionerna i dessa frågor
önskvärdheten av en decentralisering

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

av samhällsverksamheten ofta har stålt
i förgrunden. Låt mig säga att, till
skillnad mot vad som ofta görs gällande,
både kommunindelningsreformen och
den nu föreslagna reformen av den
statliga länsförvaltningen skapar garantier
just för att viktiga kommunala och
statliga beslut skall kunna fattas så
nära medborgarna som möjligt. Kommunindelningsreformen
är en viktig
förutsättning för att kommunerna även
i framtiden skall kunna ta på sig betydelsefulla
uppgifter. Inte minst ur effektivitetssynpunkt
medför det avgörande
fördelar att kommunerna kan
sköta uppgifterna med större hänsyn
till skiftande lokala förhållanden än
vad som skulle vara möjligt i ett mer
centraliserat system. Vi är naturligtvis
alla överens om vad detta betyder
ur rent allmändemokratiska synpunkter.
Vi lägger stor vikt vid just detta.
Av precis samma skäl är det enligt min
mening av värde att statsmakterna har
organ på länsplanet som kan fullfölja
en betydande del av de uppgifter som
staten har att ansvara för. Om statliga
uppgifter läggs på organ ute i landet
underlättas bl. a. informationen om
skiftande lokala förhållanden och den
kontakt med kommuner och enskilda
medborgare som är en förutsättning
för att också den statliga verksamheten
skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt.
Det råder heller ingen tvekan om att
decentraliseringen inom statsförvaltningen
har åstadkommit och kan åstadkomma
en direkt stimulans för den regionala
utvecklingen i landet.

Herr talman! Samverkan mellan stat
och kommun, baserad på en ändamålsenlig
arbetsfördelning, måste vara ledstjärnan
för en samhällsplanering som
skall ge oss goda lösningar på de problem
som vi kommer att ställas inför.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
berörde inte landshövdingarnas föränd -

rade ställning. Efter mitt tidigare anförande
här finner jag det anmärkningsvärt.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Regeringen har funnit
det naturligt, med den förändring av
arbetsuppgifterna som den nya länsstyrelsen
får, att inte göra någon skillnad
mellan sättet att tillsätta landshövdingar
och sättet att tillsätta exempelvis
generaldirektörer. Vi anser att det
här gäller uppgifter av likartad karaktär.
Vi har funnit det naturligt att också
för landshövdingarna skulle gälla en
förordnandeperiod om sex år.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag tillät mig också
ställa frågan av vilken anledning denna
sak inte utretts och remissbehandlats
i vanlig ordning. Det hade varit
värdefullt att få frågan ordentligt belyst.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vet inte vilken typ
av utredning herr Schött anser att man
skall göra för att komma fram till detta
konstaterande. Jag anser att man har
möjlighet att göra denna bedömning
utan ett omfattande utredningsarbete.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag konstaterar till slut
att bedömningen inom regeringen och
inom oppositionen — i varje fall inom
moderata samlingspartiet — skiljer sig
på denna punkt. Vi beklagar den förändring
som kommer till stånd och
som, såvitt vi kan bedöma, innebär en
försvagning av landshövdingarnas ställning.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
sade att en landshövdings ställning motsvarar
den ställning som en generaldirektör
vid ett centralt ämbetsverk har.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. en partiell omorganisation av den
Jag kan inte riktigt dela den uppfattningen.
Jag tycker att landshövdingen
har en väsentligt viktigare ställning i
sin egenskap av företrädare för länet
— detta blir ännu mera utpräglat när
det kommer att vara en lekmannastyrelse
från länet vid hans sida i vilken
han är ordförande. Jag tycker att detta
motiverar att tillsättningsförfarandet
kan vara ett annat för landshövding än
för generaldirektör.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist talar
om att vi måste ha den här ordningen
för att få bättre regional balans
och en aktiv regionalpolitik. Vi har ju
haft den centrala styrningen, och vi har
nått den obalans vi har. Det system vi
haft har alltså inte utvecklat sig på rätt
sätt. Det behöver vi inte resonera om,
vi vet alla hur det förhåller sig.

Statsrådet talar också om den nya
kommunindelningsreformen, som skulle
göra samhället mera demokratiskt
och ge större möjligheter för kommunerna.
Vi vet att kommunindelningsreformen
är nödvändig i många fall. Men
att dra de slutsatser som statsrådet drar
bär tycker jag ändå är litet för tidigt.

Ett decentraliserat samhälle innebär
att man decentraliserar ut besluten så
långt som möjligt, att människorna skall
vara så nära besluten som möjligt. Vi
måste också decentralisera så att det
blir möjligt att i länen ta politiskt ansvar
för planeringen på ett helt annat
sätt än nu. Detta kan inte ske med den
provisoriska form som regeringen här
presenterar. Jag har sagt ett par gånger
förut att det är bra att den reformen
kommer, att den är bättre än den nuvarande
ordningen. Men den är verkligen
mycket långt borta från länsdemokratitanken,
att man i länet skall ta
det verkliga politiska ansvaret.

Därför har vi från centern — jag vill
upprepa det — velat nå ut med det politiska
ansvaret så långt som möjligt
redan i detta provisorium, som vi hoppas
bara är ett övergångsskede.

statliga länsförvaltningen

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Fru Elvy Olsson säger
att vi ju nu har haft ett centraliserat
system, att det inte har givit oss den
utveckling som vi önskar och att därför
centerpartiet vill pröva någonting helt
nytt. Vi kan väl ändå vara överens om
att vi inte har de former för samhällsplanering
som vi märker att vi behöver
för att möta utvecklingen i vår tid. Vi
har diskuterat hur vi skall finna lämpliga
former för samhällsplaneringen, så
att vi kan få den utveckling som vi
önskar, bl. a. bättre balans mellan olika
delar av vårt land.

Vi menar att det är fel om man i förväg,
innan man gjort klart för sig vilka
arbetsuppgifter som å ena sidan staten
och å andra sidan kommunerna måste
svara för, låser sig för en bestämd organisation.
Det är detta som är skillnaden
mellan oss och centerpartiet på
denna punkt. Centerpartiet vill, innan
man är färdig med utredningsarbetet,
låsa sig för en bestämd organisation.
Vi säger att formerna inte är det viktigaste
i detta sammanhang. Det allra
viktigaste är ju politikens innehåll och
våra möjligheter att nå de resultat som
vi syftar till med den utveckling vi vill
främja. Därför måste vi först pröva arbetsfördelningen
mot den bakgrunden
och icke vara så bundna som man tydligen
är inom centerpartiet vid en viss
arbetsfördelning redan nu.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkterna 1 och 2 samt därefter
särskilt rörande punkten 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fru Segerstedt Wiberg in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition med övervägande
ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. länsstyrelsens organisation, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående riktlinjer
för en partiell omorganisation av den

Ang. länsstyrelsens organisation, m. m.
statliga länsförvaltningen jämte motioner
i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34.)

I förevarande utlåtande hade statsutskottet
behandlat Kungl. Maj :ts proposition
nr 103 i vad ej anginge ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun.
I propositionen hade föreslagits, att
riksdagen skulle godkänna vissa riktlinjer
för en partiell omorganisation av
den statliga länsförvaltningen.

Propositionen hade, i vad anginge
ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun, remitterats till konstitutionsutskottet
och behandlats jämte motioner
i dess utlåtande nr 34. Vid redovisningen
av sistnämnda utlåtande återfinnes
sammanfattning av innehållet i
propositionen nr 103.

Statsutskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1184, av herr Schött m. fl., samt II: 1391,
av herrar Enarsson och Wennerfors,
dels de likalydande motionerna I:

1193, av herrar Alexanderson och Ernulf,
samt 11:1406, av herr Tobé,

dels de likalydande motionerna I:

1194, av herr Bengtson m. fl., och II:
1402, av herr Hedlund m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

1195, av herr Helén m. fl., och II: 1401,

av herr Gustafson i Göteborg in. fl., såvitt
nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

1198, av herr Pettersson, Karl, och II:
1405, av herr Petersson i Gäddvik,
dels de likalydande motionerna I:

1200, av herr Werner, och II: 1403, av
herr Hermansson m. fl.,

dels motionen 1:1196, av herr Lindblad
och herr Olsson, Johan,

dels ock motionen 1:1199, av fru Segerstedt
Wiberg.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. länsstyrelsens organisation, m. m.

I motionerna I: 1184 och II: 1391 hade
anhållits, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 103 måtte besluta,

1. att av länsstyrelsens valda tio ledamöter
sex skulle utses av landstinget
och fyra av Kungl. Maj :t,

2. att landshövdingetjänsterna liksom
nu även i framtiden skulle vara fullmaktstjänster.

I motionerna I: 1193 och II: 1406 hade
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 103 som sin
mening skulle uttala vad i motionerna
anförts rörande självständiga förvaltningsdomstolar
på länsplanet samt
kompetenskraven för domarna i dessa
domstolar.

I motionerna I: 1194 och II: 1402 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 103 måtte godkänna som
riktlinje för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen, att
samtliga tio medborgarrepresentanter
i den nya länsstyrelsen finge utses av
landstinget och i förekommande fall
landstingsfri stad i enlighet med vad
som anförts i motionerna.

I motionerna I: 1195 och II: 1401 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 103 skulle godkänna som
riktlinje för en provisorisk omorganisation
av den statliga länsförvaltningen,
att sex av de tio medborgarrepresentanterna
i den nya länsstyrelsen
finge utses av landstinget i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I motionen I: 1196 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte

1. uttala, att de föreslagna beredskapsenheterna
i länsstyrelserna borde
anses provisoriska i avvaktan på bedömningar
om möjligheterna att förstärka
motsvarande funktioner inom civilområdena,

2. begära åtgärder för att bemästra
de problem som uppstode genom att
Gävleborgs län delades av gränsen mellan
Nedre Norrlands och östra militäroch
civilområden.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. beträffande uppskov med behandlingen
till höstsessionen att riksdagen
måtte avslå motionen I: 1199,

2. beträffande avslag å propositionen
i avvaktan på en slutlig prövning att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
1200 och II: 1403, i vad de ej behandlats
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34,

3. beträffande rättskipningsorganens
organisatoriska ställning att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
1193 och II: 1406 godkänna vad som
föreslagits i statsrådsprotokollet över
civilärenden för den 20 mars 1970,

4. beträffande beredskapsenheterna
m. m. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 1196,

5. beträffande sättet att utse lekmän
i länsstyrelsen att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:1184 och
11:1391, 1:1194 och 11:1402, 1:1195
och II: 1401 samt I: 1198 och II: 1405,
de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

6. beträffande landshövdingtjänsterna
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1184 och II: 1391, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad som föreslagits i statsrådsprotokollet,

7. beträffande riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga
länsförvaltningen i vad de ej behandlats
under 3—6 eller i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34 att riksdagen
måtte godkänna vad som föreslagits i
statsrådsprotokollet.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 2!)

Reservationer hade anförts

1. beträffande rättskipningsorganens
organisatoriska ställning m. in., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Gustafson i Göteborg (fp) och
Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 1193 och II: 1406
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

2. beträffande sättet att utse lekmän
i länsstyrelsen

a. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Virgin (in), Per Jacobsson
(fp) och Gustafson i Göteborg (fp),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Mundebo
(fp) och Wennerfors (m), vilka
ansett, att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:1194 och 11:1402 samt 1:1198 och
II: 1405 och med bifall till motionerna
1:1184 och 11:1391 samt 1:1195 och
II: 1401, de två förstnämnda och de fyra
sistnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, godkänna, att sex lekmän skulle
utses av landsting respektive landstingsfri
stad;

b. av herr Ivar Johansson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 1184 och II: 1391, I: 1195
och 11:1401 samt 1:1198 och 11:1405
och med bifall till motionerna 1:1194
och II: 1402, de fyra förstnämnda och
de två sistnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, godkänna, att samtliga tio
lekmän skulle utses av landsting respektive
landstingsfri stad;

3. beträffande grunderna för lekmannamedverkan
i länsstyrelsen m. in.

a. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Gustafson i Göte -

Ang. länsstyrelsens organisation, in. m.
borg (fp) och Mundebo (fp), vilka —
vid bifall till reservationen 2 a — ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade;

b. av herrar Bohman (in) och Virgin
(in), fröken Ljungberg (in) samt herr
Wennerfors (in), vilka — vid bifall till
reservationen 2 a — ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits;

c. av herr Ivar Johansson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep) och Sjönell
(ep), vilka — vid bifall till reservationen
2 b — ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda
så, som denna reservation visade;

4, beträffande landshövdingtjänsterna,
av herrar Bohman (in) och Virgin
(m), fröken Ljungberg (in) samt Wennerfors
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:1184 och 11:1391,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2 a, 3 b och 4.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1,2 a och 3 a.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
2 b och 3 c.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. länsstyrelsens organisation, m. m.
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna
1 och 2 samt därefter särskilt rörande
envar av punkterna 3—7.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 132 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 4.

Med avseende å punkten 5, fortsatte
herr förste vice talmannen, komme
propositioner att framställas först särskilt
angående utskottets hemställan
samt därefter särskilt rörande motiveringen.

I fråga om utskottets hemställan, anförde
herr förste vice talmannen, hade
yrkats

l:o) att densamma skulle bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av fru Olsson, Elvy, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet anförda reservationen
2 b.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Kaijsers yrkande.

Fru Olsson, Elvy, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 132 punkten 5, antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Bohman in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Ivar Johansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —51;

Nej —24.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 132 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Ang. länsstyrelsens organisation, m. m.
jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 54.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter godkändes på gjord proposition
utskottets motivering till punkten
5.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten 6 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 132 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecnade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Om ersättare för riksdagens ledamöter
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 24.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 7.

Om ersättare för riksdagens ledamöter

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av motioner
om ersättare för riksdagens ledamöter.

I detta utlåtande hade behandlats

dels de likalydande motionerna I:
270, av herr Gustavsson, Bengt, och
herr Larfors, samt II: 307, av herr Zetterström
m. fl.,

dels ock motionen II: 140, av herr
Sjöholm.

I motionerna 1:270 och 11:307 hade
anhållits, att i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begäras, att förslag snarast möjligt
skulle föreläggas riksdagen om införande
av ett system med ersättare för
riksdagsledamot i huvudsak i enlighet
med författningsutredningens förslag i
dess slutbetänkande.

I motionen 11:140 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att till grundlagberedningen
överlämna denna motion
för prövning av däri anförda synpunkter.
Denna motion avsåge ersättare
för statsråd som vore ledamöter av
riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte förklara motionerna
1:270 och 11:307 samt 11:140 besvara -

de med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Under den allmänna
motionstiden väckte jag tillsammans
med några partikamrater en motion om
suppleanter för riksdagens ledamöter.
Argumenten för detta är nu kända och
behöver inte upprepas.

Jag är tacksam för grundlagberedningens
principiella välvilja och hoppas
att denna delas av konstitutionsutskottet.
Däremot är jag litet besviken
över att det inte ansetts möjligt att driva
frågan så snabbt att vi skulle få åtminstone
en partiell reform med suppleanter
för statsråden redan år 1971.

På den punkten är det väl dock bara
att ”gilla läget”, som ett talesätt lyder.
Jag hoppas nu verkligen att alla goda
krafter skall sättas i gång för att ge oss
denna välbehövliga reform i sin helhet
från den 1 februari 1974.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag, men jag vill tillfoga
två kommentarer.

Den ena kommentaren är den att nomineringsarbetet
inför höstens val av
lätt insedda skäl har kommit i gång
oerhört tidigt. Det är ju fråga om tre
olika val och tre olika nomineringar,
vilket gjort att nomineringsarbetet vad
gäller riksdagsvalet på sina håll t. o. m.
var avslutat när motionerna väcktes.
Detta var naturligtvis ett skäl emot en
snabbehandling av vissa delar av förslaget.

Den andra kommentaren gäller statsrådens
riksdagsarvoden. I viss press
har hävdats att de inom grundlagberedning
och konstitutionsutskott som inte
ville bryta ut frågan om ersättare för
statsråd från den allmänna ersättarfrågan
därmed hindrat statsråden från att
ha möjlighet att sänka sina löner,
d. v. s. avstå från riksdagsarvoden. Det

Onsdagen den 27 maj 1!)70 fm.

Nr 29

(il

är, herr talman, naturligtvis rent nonsens.
Statsrådens löner är ingen grundlagsfråga.
De statsråd som uppbär riksdagsmannaarvode
gör detta enligt stadgan
om ersättning för riksdagens ledamöter.
Denna stadga stiftas av regering
och riksdag tillsammans. Om regeringen
vill ändra någonting i den, är
det mycket lätt gjort. Det kan ske utan
grundlagsändring — det kan ske om
man till stadgan fogar en enda rad,
där det står ungefär så här: Ledamot
av statsrådet som tillika är riksdagsman
uppbär icke riksdagsarvode under
den tid han är ledamot av statsrådet.
Därmed hade saken varit ur världen.

Den sorts argumentation som förekommit
nu senast i Aftonbladet får anses
vara minst sagt opåkallad och är
en föraning om att valrörelsen — och
inte bara nomineringarna — kommit
i gång tidigt.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag är ganska övertygad
om att det kommer att bli nödvändigt
med ett ersättar- eller suppleantsystem
för riksdagsmän i enkammarriksdagen.
Grundlagberedningen tog
upp denna fråga och ansåg att man
skulle försöka åstadkomma ett förslag
som kunde tas redan i år. Inom den
arbetsgrupp som hade att handlägga
detta hade vi från början tanken att
bryta ut frågan om ersättare för statsråd
och få en bestämmelse som skulle
kunna tillämpas redan under nästa
mandatperiod. Därefter skulle det fullständiga
ersättarsystemet införas från
1974. Vilande grundlagsförslag skulle
alltså kunna antagas och gälla från
1974. Som herr Hernelius sade, framfördes
det vid frågans behandling att
nomineringsarbetet framskridit så långt
— valsedlarna hade redan fastställts —
att planerna inte kunde förverkligas.

Vad beträffar den fråga som herr
Bengt Gustavsson ställde skulle man naturligtvis
kunna tänka sig att arbeta efter
ungefär samma modell som vi gjor -

Om ersättare för riksdagens ledamöter
de inom grundlagberedningen för att
få frågan löst redan under nästa mandatperiod.
Detta innebär att förslag bör
framläggas senast 1972 så att det blir
kiint vad som skall följa niir nomineringarna
för 1973 skall göras.

Inom vår arbetsgrupp hade vi den
uppfattningen att remissbehandling
knappast skulle behövas av den anledningen
att författningsutredningen presenterade
ett förslag om ersättarsystem.
Vid remissen av det förslaget
framkom inga egentliga erinringar mot
ett ersättarsystem.

Vi kan säga att frågan gäller hur
man vill ha det. Jag tror att det förslag
vi har framlagt är ganska bra.
Det är ett mellanting mellan det norska
varamannsystemet och det danska ersättarsystemet.
Nu får närmast de politiska
partierna ta ställning till dessa
frågor.

Jag är som sagt av den mycket bestämda
uppfattningen att ett ersättarsystem
torde bli nödvändigt i enkammarriksdagen
för att man vid alla tillfällen
skall kunna behålla den politiska
sammansättning som har åstadkommits
vid ett val. Om man vill kan detta realiseras
så att de önskemål som herr
Bengt Gustavsson framförde blir tillfredsställda.
Det är emellertid en fråga
om politisk vilja.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag avsåg inte att dra
i gång någon debatt i denna fråga, och
jag skall inte uppehålla tiden mer än
nödvändigt.

Jag är till freds med konstitutionsutskottets
ordförandes deklaration. Jag
tror i likhet med honom att grundlagberedningen
har kommit fram till ett bra
system. Jag har också förståelse för
att den erfarna riksdagsmannen kanske
sade sig att denna fråga inte är så
brådskande utan att det fanns möjlighet
att vänta. Jag böjer mig för de synpunkterna.

Jag anser emellertid att ett av argu -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

menten är svagt, nämligen att nomineringsarbetet
hade kommit i gång och
på sina håll var avslutat när frågan aktualiserades.
Det finns väl på varje vallista
suppleanter, och opinionen bakom
listorna anser nog att suppleanterna
kan vara skickade att fylla ett riksdagsmandat
för en längre tid. Då skulle
de väl också vara skickade att träda
in som suppleanter under en kortare
period.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av proposition
med förslag om vissa stödåtgärder för
svensk varvsindustri jämte motioner.

I en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 82, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för samma dag,

1) velat inhämta riksdagens yttrande
över de näringspolitiska riktlinjer beträffande
svensk varvsindustri som föredragande
departementschefen angivit
i statsrådsprotokollet,

2) föreslagit riksdagen bland annat
att bemyndiga Kungl. Maj :t att för sin
del godkänna ändring av bolagsordningen
för AB Svensk exportkredit, innebärande
höjning av bolagets upplåningsrätt
i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat i
statsrådsprotokollet.

I övrigt hade i propositionen framlagts
förslag om statlig kreditgaranti till
varvsindustrin och om stöd till varvsindustrins
forsknings- och utvecklingsverksamhet.
I dessa delar hade propositionen
hänvisats till statsutskottet, som
behandlade den i sitt utlåtande nr 113.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:

1157, av herr Olsson, Johan, och herr
Xilsson, Ferdinand, samt II: 1358, av
herr Persson i Heden m. fl., vari bland
annat yrkats, att riksdagen skulle

I. besluta, att intill dess effektivare
internationella överenskommelser mot
snedvridningen av varvsindustrins konkurrensförhållanden
kommit till stånd,
räntesubventioner skulle givas till den
svenska varvsindustrin,

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till utformning av sådana
räntesubventioner,

dels de likalydande motionerna I:

1158, av herr Schött, samt II: 1359, av
herrar Thylén och Bnrenstam Linder,
vari föreslagits, att riksdagen skulle uttala,

1. att Sverige inom ramen för det
internationella samarbetet inom OECD
och EFTA och i andra handelspolitiska
sammanhang med kraft borde verka för
att de olika ländernas varvsindustrier
befriades från subventionsinslag,

2. att staten i enlighet med vad i motionerna
anförts borde bestrida de merkostnader
i form av räntedifferenser
som kunde bliva följden av att varven
tvingades att refinansiera sin kreditgivning
på den internationella kapitalmarknaden,
samt

3. att för det fall att något beslut fattades
om något slag av statliga stödåtgärder
till varvsindustrin dessa borde
vara generella och icke selektiva,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1159, av herr Stefanson m. fl., och II:
1357, av herr Löfgren m. fl., vari bland
annat anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,

a) att regeringen med kraft måtte
verka för en revision av OECD-överenskommelsen
rörande exportkreditgarantier
för fartyg enligt i motionerna
antydda riktlinjer,

b) att regeringen måtte i avvaktan på
en sådan revision av OECD-överens -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

kommelsen till hösten förelägga riksdagen
förslag till ett system med räntestöd
till svensk varvsindustri.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1159 och 11:1357 i
ifrågavarande del samt 1:1158 och II:
1359 i ifrågavarande del som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i utlåtandet uttalat om svensk
medverkan i internationella strävanden
att avveckla subventioner till varvsindustrin,

B. att riksdagen måtte med avslag
på propositionen nr 82 i ifrågavarande
del och med bifall till motionerna I:
1158 och II: 1359 i ifrågavarande del
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna, att statliga stödåtgärder till
varvsindustrin borde vara generella
och icke selektiva,

G. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1159 och II: 1357, I: 1157
och 11:1358 samt 1:1158 och 11:1359,
samtliga såvitt de gällde räntesubventioner,
hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till räntesubventioner åt varvsindustrin
i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

D. att riksdagen i övrigt måtte godkänna
de näringspolitiska riktlinjer beträffande
svensk varvsindustri som angivits
i propositionen,

E. att riksdagen måtte bifalla propositionen
såvitt den gällde ändring av
bolagsordningen för AB Svensk exportkredit.

Reservationer hade avgivits

1), vid utskottets hemställan under B,
av herrar Ståhle, Åke Larsson, Lundin,
Stadling, Franzén i Motala, Bengtsson
i Landskrona, Haglund och Fridolfsson
i Rödeby (alla s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte med avslag

på motionerna 1:1158 och 11:1359 i
ifrågavarande del godkänna vad i propositionen
nr 82 uttalats om selektiva
statliga stödåtgärder till varvsindustrin;

2), vid utskottets hemställan under G,
av herrar Ståhle, Åke Larsson, Lundin,
Stadling, Franzén i Motala, Bengtsson
i Landskrona, Haglund och Fridolfsson
i Rödeby (alla s), vilka ansett, att utskottets
yttrande hort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:1159 och 11:1357,

b) motionerna I: 1157 och II: 1358,

c) motionerna I: 1158 och II: 1359,
samtliga såvitt de gällde räntesubventioner
till svensk varvsindustri.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
statsutskottets utlåtande nr 113.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Hela den europeiska
varvsindustrin har under 1960-talet
ställts inför mycket besvärliga ekonomiska
problem som tidvis antagit kriskaraktär
och krävt en ganska djupgående
omställning. Varvsindustrins problem
har än så länge ingalunda fått sin
lösning. Det är naturligtvis flera faktorer
som ligger bakom branschens svårigheter,
och de har i stor utsträckning
en strukturell prägel.

En faktor av stor betydelse för de
europeiska varven är att Japan har kommit
in på marknaden med sina nya och
moderna varv och skaffat sig en prisledande
ställning åtminstone när det
gäller stora tank- och bulkfartyg. Samtidigt
har den tekniska utvecklingen på
sjöfartens område lett till att redarna
efterfrågat nya fartygstyper och fairtygsstorlekar
som varven i Europa kanske
inte alltid kunnat eller varit beredda att
leverera. Ett hårt pristryck och tekniska
förändringar har på detta sätt ställt
varven inför svåra omställningsproblem.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Konkurrensutvecklingen på fartygsmarknaden
kan illustreras med uppgiften
att Japans andel av i världen nyproducerat
handelstonnage under 1960-talet ökade från en femtedel till hälften.

Japans expansion på fartvgsmarknaden
tycks ha drabbat Storbritannien och
Västtyskland hårdast, medan de svenska
varven hållit sin marknadsandel ganska
väl. Men det är självfallet att även de
svenska varvens situation har påverkats
av de genomgripande förändringarna
under 1960-talet beträffande villkoren
för fartygsproduktionen. Utvecklingen
har också vid flera tillfällen föranlett åtgärder
från statsmakternas sida.

Regeringen har nu i proposition nr 82
på nytt tagit upp varvsindustrins problem
på grundval av ett betänkande av
den s. k. varvskommittén, som letts av
landshövding Nyström. Propositionen
har i fråga om de näringspolitiska riktlinjerna
för svensk varvsindustri och i
fråga om ändring av bolagsordningen
för AB Svensk exportkredit behandlats
av bankoutskottet i dess utlåtande nr 43.

Enligt min mening är det av väsentlig
betydelse att — som har skett i propositionen
—• de svenska varvens problem
sätts in i ett större näringspolitiskt perspektiv.
Endast i ett sådant sammanhang
kan behoven av insatser från samhällets
sida på detta område få en riktig
bedömning. Jag vill också konstatera
att bankoutskottet i väsentliga avseenden
är enigt i sin tillstyrkan av propositionens
näringspolitiska riktlinjer för
varvsindustrin.

Huvudpunkten i det allmänna näringspolitiska
perspektiv som skisseras
i propositionen är att våra produktionsresurser
bör användas på de områden
där de ger det största samhällsekonomiska
utbytet. Detta kräver att näringslivet
fortlöpande ställer om till nya livskraftiga
och expanderande industrigrenar
och att de traditionella branscherna
anpassar sig till förändrade förutsättningar
så att de kan bibehålla sin konkurrensförmåga.
Med denna utgångspunkt
blir det naturligt att näringspoli -

tiken inriktas på att stimulera utvecklingen
av sådana industrigrenar som
kan antas ha goda förutsättningar för
en lönsam produktion med de svenska
produktionsvillkoren.

Men det är givet att statsmakterna
också kan behöva vidta åtgärder för att
moderera takten i omställningsprocessen,
när särskilda skäl, såsom sociala eller
ekonomiska hänsyn, föreligger. I övrigt
bör bestående olikheter mellan Sverige
och andra länder när det gäller
produktionsförutsättningar inte utjämnas
genom åtgärder från samhällets sida.
Sedan är det klart, att näringspolitiken
har direkta uppgifter när det gäller
omställningsprocessen inom stagnerande
näringsgrenar. Då måste dessa avvägas
med hänsyn till de bedömningar
som kan göras av branschens framtida
konkurrensläge och utsikter i övrigt.

Jag tycker det är tillfredsställande att
enighet föreligger om dessa allmänna
näringspolitiska riktlinjer. Härmed
finns en gemensam utgångspunkt för bedömningen.
Det är också befogat att
understryka att det knappast heller
finns några delade meningar när det
gäller att bedöma varvens aktuella situation
och framtidsutsikter.

En omständighet, som är av särskild
betydelse och i själva verket utgör ett
grundläggande problem för den svenska
varvsindustrin, är att regeringarna i
andra länder ingriper med stöld åt
varvsindustrin, vilket bl. a. medför att
varven i utlandet kan erbjuda sina kunder
mycket gynnsamma kreditvillkor.
Härigenom snedvrids givetvis konkurrensen
på marknaden. Vissa mindre
långtgående överenskommelser om att
begränsa varvsstödet har nåtts inom
OECD. Enligt utskottets uppfattning
måste man söka att nå längre i dessa
begränsningar. Jag noterar med tillfredsställelse
att man i industridepartementet
har satt i gång med förberedelser
för förhandlingar härom.

Enighet råder om att starka samhällsekonomiska
och sociala skäl föreligger
för stöd åt varvsindustrin under en

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

()5

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

övergångstid. När det gäller utformningen
av etl sådant stöd bryter sig emellertid
uppfattningarna, åtminstone på
vissa punkter. Det gäller frågorna om
stödet bör vara generellt eller selektivt
utformat samt om räntesubventioner
bör utgå.

Departementschefen har liksom varvskommittén
och flertalet remissinstanser
tagit avstånd från tanken på ett generellt
stöd till varvsindustrin. Bankoutskottets
borgerliga lottmajoritet har
emellertid på grundval av motionsyrkanden
uttalat sig för att stödåtgärderna
skall vara generella och inte selektiva.
Utskottets socialdemokratiska hälft
har reserverat sig för bifall till propositionen
på denna punkt. Jag vill i detta
sammanhang understryka, att ett generellt
utformat stöd skulle kunna stimulera
till utvidgningar av varvens produktionskapacitet,
som från samhällsekonomisk
synpunkt skulle kunna vara
betänkliga. Därtill kommer att det vid
ett generellt stöd inte skulle vara möjligt
att ta hänsyn till skillnader i behov
av stöd mellan olika individuella varv.
Ett selektivt utformat stöd är därför att
föredra, och jag tror inte att man därmed
behöver riskera att konkurrensen
inom branschen snedvrids, .särskilt inte
om stödet sätts in på kort sikt.

Departementschefen ansluter sig till
varvskommittén och de flesta remissinstanserna
även när han avvisar tanken
på räntesubventioner till varven.
Bland remissinstanserna har endast
varvsindustrins egen organisation och
Svenska bankföreningen förordat generella
räntesubventioner, som skulle utjämna
skillnaden mellan den gängse
ränta som varven kan betinga sig av
sina beställare och marknadsräntan för
refinansieringen. Industriförbundet och
Svenska arbetsgivareföreningen har föreslagit
elt mellanalternativ, enligt vilket
varven skulle få möjlighet till ^finansiering
till gällande obligationsränta
på den svenska kapitalmarknaden. Den
vanliga marknadsräntan vid refinansieringen,
som vanligen sker utomlands,

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

ligger ett par procent över den svenska
obligationsräntan.

Utskottets borgerliga lottmajoritet begär
nu förslag till räntesubventioner åt
varvsindustrin, dock utan att ta ställning
till de olika alternativ för räntestöd
som föreslagits. Reservanterna anser
däremot liksom departementschefen
att man inte bör tillgripa räntesubventioner
till varven. Skälen för denna
ståndpunkt är av samhällsekonomisk karaktär.
Generella räntesubventioner
skulle bl. a., som jag tidigare påpekat,
kunna stimulera till en icke motiverad
ökning av varvsindustrins lotala kapacitet.
Därtill kommer att generella räntesubventioner
skulle innebära en ganska
betydande belastning på vår .samhällsekonomi.
Satt i relation till ekonomins
storlek skulle denna belastning för
Sveriges del bli betydligt större än vad
som är fallet i de länder som redan nu
tillämpar ett system med räntestöd. I utlandet
föreligger också i många fall
speciella skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska,
som gör att den samhällsekonomiska
kalkylen kan bli en annan än för
svenskt vidkommande.

Herr talman! De svenska varvens betydelse
från valutasynpunkt och med
hänsyn till sysselsättningen gör det
samhällsekonomiskt motiverat med selektiva
stödåtgärder. De riktlinjer härvidlag
som redovisats i propositionen
kan reservanterna ansluta sig till.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 vid
bankoutskottets utlåtande nr 43.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Rollerna har i dag blivit
omkastade mellan bankoutskottets
ledamöter i det att herr Ståhle har fått
tala för reservanterna och jag har att
tala för utskottet. Det är riktigt att det
är lotten som har placerat oss i detta
läge. Jag skall alltså i första hand redogöra
för utskottets uppfattning i fråga
om varven.

Svensk varvsindustri konkurrerar på

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

världsmarknaden, vilket herr Stålile
också framhöll. Den konkurrerar med
tre olika medel. Det första konkurrensmedlet
är produkternas kvalitet. Man
kan säga att svenska båtar har sådan
kvalitet att de står sig gott i konkurrens
med utländska varvs produkter. Vidare
har den svenska varvsindustrin att konkurrera
med priset, och för att kunna
göra det krävs en rationell och billig
produktion. Även i det hänseendet kan
man säga att de svenska varven står sig
gott i konkurrensen med utländska
varv. Det är alltså alldeles klart som en
första slutsats att de svenska varvens
problem i dag ligger på det tredje plan
där de måste konkurrera, det som består
i att varven måste hjälpa till med
att finansiera rederierna vid försäljning
av fartyg på kredit. Detta problem
klaras inte av alla varv, på grund
av skillnaderna i räntekostnader för de
olika konkurrerande företagen. En viktig
slutsats är — jag upprepar det —
att de svenska varven, om detta finansieringsproblem
inte fanns, för vilket
dock den svenska varvsindustrin inte
direkt kan lastas, skulle vara fullt konkurrenskraftiga
i fråga om kvalitet och
pris.

Vad som krävs för att de svenska varven
skall kunna klara sig under för dem
ogynnsamma kreditfinansieringsförhållanden
är att produktionskostnaden för
en båt är så mycket lägre än konkurrentens
att den uppväger den billigare
kreditfinansiering som konkurrenten
kan tillhandahålla vid försäljning av
sin båt.

Jag är angelägen att framhålla detta,
därför att redan i det här skedet måste
konstateras att vad som i så utomordentligt
hög grad gäller för varven just
nu principiellt gäller också för annan
industri som är hänvisad till att sälja
produkter av varaktig realkapitalnatur.
Även den frågan har aktualitet och bör
uppmärksammas, vilket också torde ha
skett.

Herr Ståhle understryker med all rätt
att varven fyller en mycket viktig funk -

tion i det svenska näringslivet. Varven
är viktiga för vårt land, och jag kan
peka på några påtagliga företeelser.

Varven behövs för vår sjöfart, för att
vi skall kunna hålla vår handelsflotta
och naturligtvis också vår örlogsflotta
uppe, men även för produktion av ersättningstonnage.
Varven behövs speciellt
för beredskap i orostid. Varven är
viktiga därför att de intjänar stora valutabelopp,
i storleksordningen bortåt
2 miljarder kronor per år. Varven ger
sysselsättning direkt åt tiotusentals anställda
och indirekt åt stora underleverantörsindustrier.
Det är alltså ett klart
önskemål av samhällsekonomiska och
sociala skäl att varven skall finnas kvar.

Här kommer in en nyansskillnad mellan
herr Ståhles uppfattning och vår i
det att herr Ståhle är angelägen om att
framhålla att stagnerande näringsgrenar
skall omställas eller på annat sätt
anpassas till ett nytt läge. Herr Ståhle
menar att varven inte har möjlighet att
expandera i nuläget och att det är ett
samhällsekonomiskt intresse för vårt
land att en expansion icke kommer till
stånd. Detta understryks också av departementschefen.
Men om orsaken till
att varven i dag inte kan expandera
inte sammanhänger med förmågan att
bygga båtar, kvalitetsmässigt och till låga
produktionskostnader, utan med finansieringsproblem
så kan saken inte
ses på samma sätt. I och för sig skullet
det alltså inte finnas skäl för att
hålla tillbaka expansionen av varven, i
annan mån naturligtvis än att all ekonomisk
verksamhet måste hållas tillbaka
av brist på kapital.

Ett temporärt stöd åt varvsindustrin
är motiverat, och utskottets lottmajoritet
menar att ett sådant temporärt stöd
också bör ges, därför att det är nödvändigt
att möta de konkurrensmetoder
som tillämpas i utlandet. Det är visserligen
inte utsagt i texten, men jag kan
klart anföra att det är vår uppfattning
att vi kanske har anledning att tro att
man utomlands skulle vara villigare att
diskutera frågan om en ändring av den

Onsdagen den 27 maj 1970 lin.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

basränta som ligger till grund för ränetesubventioner,
om staten vore beredd
att ställa sig bakom stödjande åtgärder
på det finansiella området. Räntorna
på varvskrediter bär, dess bättre, genom
internationella överenskommelser
kunnat böjas från 5,5 till (i procent. Redan
med denna ränta ligger emellertid
otvivelaktigt eu subvention i många
länder. Det är ett allmänt intresse att
vi får bort den subventionen. Därvidlag
är alla eniga i bankoutskottet, som herr
Ståble framhållit. Utskottsmajoriteten
och reservanterna begär kraftfulla insatser
från regeringens sida för att denna
basränta om möjligt skall höjas. Huruvida
det går att genomföra är naturligtvis
ett mer problematiskt kapitel.

Om vi å andra sidan inte kan få till
stånd en ändring av finansieringsmetoderna
utomlands måste vi beklagligtvis
också vara beredda att ge subventioner.
Det har anförts skäl härför, som nyss
påpekats, men på denna punkt är vi
alltså inte ense.

Emellertid säger herr Ståble att det
finns skäl för temporärt stöd. Det uttalandet
är kanske en aning oklart därför
att man i någon mån kan efterlysa
huruvida här verkligen har föreslagits
några temporära stödåtgärder från regeringens
sida annat än dem som gäller
AB Svensk exportkredit och stödet till
vissa forsknings- och rationaliseringsåtgärder
i fråga om byggandet av båtar.

Utskottet förordar nu att räntesubventioner
begärs och hemställer att
Kungl. Maj:t måtte lägga fram ett förslag
till höstriksdagen, men tar inte
ställning till de olika alternativ som
framförts. Herr Ståhle har redovisat de
båda olika alternativen. Jag behöver
inte upprepa dem och inte säga annat
än att det är svårt för oss att med säkerhet
rekommendera en bestämd metod
när det nu föreligger olika alternativ.
Utskottsmajoriteten anser dock att
Kungl. Maj:t skall kunna klara av detta
och framlägga ett förslag till höstriksdagen.

Beträffande utformningen av ränte -

stödet vill vi .särskilt betona att detsamma
skall vara av generell karaktär.
Också där går meningarna alltså isär.
Det är naturligtvis viktigt att kriterierna
härför är godtagbara, men det är
också en sådan fråga som närmare
måste klargöras av Kungl. Maj:t i samband
med det förslag om räntesubventioner
som vi begär till höstriksdagen.

Selektiva stödåtgärder, som herr
Ståhle pekar på, har den nackdelen att
de måste bli tämligen godtyckliga. De
måste få karaktären av att staten hjälper
ett varv och struntar i något annat.
Det hela kan alltså utveckla sig dithän
att staten stöder dem som är svaga i
konkurrensen och dåligt kan följa med
sin tid. Om man så att säga håller dem
under armarna som rimligen snarare
borde tvingas in i en viss rationalisering
är det inte en bra lösning av denna
fråga.

Regeringens förslag om refinansieringsmöjligheter
genom AB Svensk exportkredit
tillstyrks av utskottet. Vi
finner att detta är en metod som kan
vara av värde för varven.

Ehuru det inte gäller bankoutskottets
utlåtande utan statsutskottets utlåtande,
som ju också får beröras i detta
sammanhang, vill jag säga att man naturligtvis
noterar med tacksamhet att
staten skall ikläda sig garanti med ett
utökat belopp, här satt till en miljard
kronor, till svensk varvsindustri för att
underlätta för industrin att med främst
utlandslån finansiera försäljningen av
båtarna.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till bankoutskottets utlåtande nr 43.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! De svenska varvens
verksamhet berör ju många människor
i vårt land. AMS har sagt att fartygsproduktionens
totala sysselsättningseffekt
är 40 000 personer. I går ägnade
sig tidningarna ganska mycket åt denna
fråga, och jag såg en tidningsuppgift
att närmare 200 000 personer var indi -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

rekt berörda av dessa sysselsättningsproblem.
Det är väl svårt att säga om
den siffran kan vara riktig. I Malmölänet
sysselsätts i varje fall många
människor inom varvsindustrin. Kockumsvarvet
i Malmö har omkring 4 500
sysselsatta.

Kampen om varvens lönsamma drift
är alltså av mycket vital betydelse för
vårt land. Sverige tillhör per capita räknat
världens största skeppsbyggarnationer.
Det är därför naturligt att de
flesta följer dessa frågors utveckling
med stort intresse. Under efterkrigstiden
har, som tidigare framhållits, Japans
varvsindustri svingat sig upp till
en ledande roll i världen. Det har skelt
med hjälp av den japanska staten. Vidare
har de låga arbetskraftskostnaderna
och omkostnaderna i övrigt bidragit
till att ge den japanska varvsindustrin
ett gott konkurrensläge gentemot
den europeiska, som har haft att
brottas med en kostnadsnivå vilken varit
till nackdel.

Tack vare en framsynt rationalisering''
har de svenska varven förmått
hålla sig kvar i den mördande internationella
konkurrensen. Samtidigt har
man i produktionen att kämpa med det
höga kostnadsläge som råder i vårt
land. Detta kostnadsläge har kanske
ökat särskilt markant under senare år,
även om naturligtvis kostnadsläget i
exempelvis Japan också skruvas uppåt.

Tyvärr har våra mycket rationella
varv under senare år fått vidkännas
stora förluster. På grund av de statliga
subventioner som andra länders varv
har, inte minst i form av billiga krediter,
blir givetvis konkurrensen om fartygsköparna
mycket hård. I vårt land
har varven nu genom kreditrestriktionerna
och den skyhöga räntan fått ett
ännu tyngre lass att dra. Jag såg eu uppgift
om att Kockumsvarvet under fjolåret
fått en på detta sätt ökad ränteutgift
på 40 miljoner. Att under två år
plocka fram 80 miljoner till merkostnader
för ränta måste innebära en väldig
påfrestning för företaget. Det är

inte underligt att mången vid exempelvis
detta företag ställer frågan: Hur
länge kan detta fortsätta? Hur länge
kan den svenska varvsindustrin fortfarande
vara konkurrenskraftig?

När det gäller de olika ståndpunkterna
i utskottet har herr Ståhle här sagt
att generella subventioner skulle kosta
för mycket. Jag vet inte om han har ett
säkert underlag för detta påstående —
de selektiva åtgärderna kan ju också
bli ganska dyra. Men samtidigt är det
väl, som herr Åkerlund framhöll, så att
dessa åtgärder kan åstadkomma en viss
snedbelastning som gör att det inte blir
en rättvis konkurrens mellan de svenska
varven. Jag har sett att man i den
reservation som herr Ståhle talade för
är inne på faran för att ett sådant förhållande
uppstår.

Jag tror därför i likhet med utskottet
att det blir nödvändigt att staten genom
att bevilja generella subventioner
ger ett underlag för svensk varvsindustri
att arbeta vidare, men sedan genom
att gå fram på de internationella överläggningarnas
väg kunna få till stånd
överenskommelser som skall göra det
möjligt att få bort subventionerna. Säkerligen
vill ingen i fortsättningen tänka
sig att vi skall jämt och ständigt
arbeta med subventioner på detta område.
Vissa tecken tyder på att man i
olika länder är benägen att åtminstone
reducera subventionssystemet.

Jag hörde i förmiddagsnyheterna —
om jag fattade rätt — att japanerna avser
att ta upp överläggningar med bl. a.
Sverige för att få en justering av räntan,
som nu enligt OECD-överenskommelsen
ligger på 6 procent. I förmiddagsnyheterna
angav man som ett riktmärke
att komma upp till 7,5 procent.
Det visar ju att tillfället är lämpligt för
överläggningar. Då menar vi inom utskottet
att svenskarna står starkare om
man följer utskottets linje, så att vårt
land kan ta upp överläggningar på internationell
bas.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottsutlåtandet. Genom bifall

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

till delta tror jag att vi bäst tryggar
sysselsättningsmöjligheterna för alla de
anställda vi fl varven.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statsutskottets femte avdelning,
som också behandlat de frågor
som no diskuteras samtidigt, gjorde i
höstas en resa till Japan och Italien.
Under resan hade vi tillfälle att studera
varv och varvsindustri i båda dessa länder.
Vi var väl ganska eniga om att det
var mycket imponerande saker vi fick
se, och vi måste konstatera att båda
länderna mycket snabbt har kommit att
inta en ställning som ledande fartygsbyggare
i världen trots ett tidigare
starkt tekniskt underläge. Japan är ju
i dag helt i särklass och bygger 50 procent
av alla fartyg.

På vår resa kunde vi också konstatera
den respekt som andra länder har
för svensk varvsindustri. Det är ganska
imponerande att svensk varvsindustri
har kunnat hävda sig som den
gjort. Att man hävdat sig tekniskt sett
är inte förvånande — där har vi en
god bakgrund och lång erfarenhet av
tekniskt högtstående arbete. Men att vi
kunnat göra det företagsekonomiskt är
märkligt när vi vet att svensk arbetskraft
är ungefär tre gånger så dyr som
japansk arbetskraft och 50 procent dyrare
än europeisk arbetskraft. Man kan
säga, trots dessa skillnader i den väsentliga
kostnadspost som arbetskraften
utgör, att svensk varvsindustri ändå
kunnat hävda sig rent företagsekonomiskt.
Detta beror givetvis på en stark
rationalisering och en stark teknisk utbyggnad.
Varven producerar nu åtta
gånger så mycket tonnage som under
början av 1950-talet med ungefär samma
arbetsstyrka. Det stora problemet
för varvsindustrin är, vilket sagts tidigare,
att varven inte konkurrerar med
andra varv i tekniskt och företagsekonomiskt
hänseende utan att de svenska
varven konkurrerar med andra länder
i fråga om deras subventionspolitik.

Man diskuterar olika siffror, men det
rör sig om eu subvention som för
svensk varvsindustri kommer att uppgå
till uppemot 200 miljoner kronor
årligen.

Man har från varvens sida framhållit
det svåra i att man måste betala sina
underleverantörer kontant eller med
kort kredit medan man själv måste sörja
för krediter på de fartyg man levererar.
Levererar man fartyg till svenska
företag, t. ex. Grängesbergskoncernen,
får man även där tillämpa långa
krediter för sina leveranser under det
att man för det material man köper
från samma koncern måste ha helt
andra betalningsvillkor.

Varvsindustriutredningen, som ligger
till grund för den proposition vi här
disktuerar, har föreslagit att man bör
fortsätta med statliga kreditgarantier.
Man föreslår alltså en miljard kronor på
två år. Man föreslår också att vi skall
satsa på forskningen och öka anslagen.
I de avseendena är alla parter
eniga.

Om målsättningen för svensk varvsindustri,
som man också diskuterar, är
väl meningarna inte heller så kontroversiella
även om man kan tyda uttalandena
i olika sammanhang på olika
sätt. Man möter i diskussionen om målsättningen
farhågor för att svensk
varvsindustri är för stor, och det anses
att vi i varje fall inte bör medverka
till att den blir större med hänsyn till
framtida risker. Man bör kanske hellre
försöka begränsa varvsindustrin. Man
anför sådana skäl som att resurserna
skall användas där de ger mest utbyte
och menar att resurserna i svensk
varvsindustri för närvarande ger dålig
lönsamhet. Trots dessa små randanmärkningar
från olika håll kan vi väl
i stort vara överens om att svensk
varvsindustri bör bestå i ungefär den
omfattningen den nu har.

Varvens betydelse vill jag endast med
ett par ord beröra i detta sammanhang.
Varven exporterar fartyg för en summa
av omkring 1,5 miljarder kronor

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

per år. Vad det betyder i dagens läge
med vår negativa handelsbalans förstår
var och en. Om vi drog ned varvsindustrin
så att den vore av ringa betydelse
skulle det innebära inte bara
att vi förlorar exportinkomster, utan vi
kommer dessutom att hänvisa den
svenska handelsflottan till inköp av fartyg
i utlandet, vilket ytterligare skulle
snedvrida vår handelsbalans. Jag tror
att vår situation på det området nu är
så allvarlig att vi till varje pris måste
uppehålla de exportnäringar som är attraktiva,
och dit kan varvsindustrin
hänföras.

Varven har också stor betydelse som
sysselsättningsfaktor. De kanske inte
har det just i dag när det är stor brist
på arbetskraft inom andra näringar i
Göteborg och Malmö. Varven sysselsätter
dock 25 000 personer på de platserna
och dessutom bortåt 25 000 personer
hos underleverantörerna. Dessa
finns bara till en mindre del på de platser
där varvsindustrin är koncentrerad;
de finns spridda över hela landet.
Jag kan erinra om att t. ex. Norrbottens
Järnverk, som tidigare har diskuterats
i dag, är en stor leverantör av
fartygsprofiler till varven. Jag skulle
tro att samarbetet mellan de svenska
varven och NJA har varit en förutsättning
för det intresse som i dag finns
kring NJA:s speciella produkter på detta
område. Det skulle drabba landet på
ett ganska ogynnsamt sätt — alltså inte
bara Göteborg och Malmö — om vår
varvsindustri skulle minska i omfång.

Bland svaren från de remissinstanser
som har yttrat sig över varvsutredningen
kan man också finna många positiva
utlåtanden. Från LO, där särskilt
Metallindustriarbetarförbundet har
hörts, menar man att de speciella internationella
förhållandena inom varvsnäringen
just nu motiverar åtgärder
från samhällets sida.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
värdet av sysselsättningseffekten
för varven och anser det angeläget att
man skapar en hög och jämn sysselsätt -

ning inom varvsindustrin. Sjöfartsverket
uttalar att man har en mycket stor
nytta av samverkan mellan svensk rederinäring
och varvsindustrin. Handelsflottan
bidrar till vår handelsbalans
med två miljarder kronor per år.
Den har en betydande nytta av samverkan
med varvsindustrin. Man anser
det helt nödvändigt att kunna vända
sig till svensk varvsindustri för nybyggnader
och reparationer. Vad varvsindustrin
betyder i beredskapshänseende
behöver inte särskilt erinras om, men
den måste ha en mycket stor betydelse
för vårt land i händelse av ofredstider.

Det talas i dag mycket om hur varvsindustrins
problem skall lösas, och man
frågar sig hur länge varven kan fortsätta
sin drift med de förluster som
redovisas i dag. Det har sagts att regeringen
har is i magen när den behandlar
dessa frågor. Den håller varvsindustrin
på halster och menar att man klarar
sig än så länge. Jag vill emellertid
framhålla att om varvsindustrin drabbas
av alltför svåra förluster kan det
inverka negativt på dess möjligheter att
upprätthålla sin höga tekniska nivå
och att bevara sin marknad. Det kan
innebära en försämring för svensk
varvsindustri under kommande år. Det
vore illa om detta gick så långt att det
blir återverkningar på de punkter jag
nämnde. Vi anser det således viktigt
att åtgärder vidtages som gör det möjligt
för varvsindustrin att fortleva och
ge sysselsättning och exportinkomster.

I statsutskottet har jag och några
andra väckt en motion — även från
folkpartihåll har det väckts motioner —
om att möjligheterna att även utnyttja
de kreditramar som blir friställda genom
amortering från varvens kunder
bör undersökas. Statsutskottet menar att
man inte kan bedöma konsekvenserna
av en sådan förändring men utesluter
inte att det här kan röra sig om stora
fördelar. Man hemställer i ett tillkännagivande,
att regeringen ser över dessa
frågor och om möjligt framlägger

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

förslag till höstriksdagen eventuellt i
samband med aviserad varvsproposition,
bl. a. om Uddevallavarvet. Jag
tror att det är angeläget att man försöker
skapa ökade möjligheter till kreditgarantier,
och detta förslag är värt
att pröva.

Vad gäller räntesubventionerna rader
delade meningar. Vi vill först och
främst framhålla —- och på den punkten
är det enighet inom hankoutskottet
— att man i dag bör söka få till stånd
internationella överenskommelser, som
bättre tar vara på möjligheterna att
åstadkomma en utjämning av räntekostnaderna
olika länder emellan, så att
vårt land i detta avseende inte är handikappat
jämfört med övriga länder,
så som nu är fallet.

Enligt en artikel i Dagens Nyheter
har Metalls ekonom herr Hagnell, som
befinner sig här i kammaren för att
lyssna, sagt, om det är korrekt refererat,
att vi före årets slut bör bestämma
oss för att ge de svenska varven
lån på internationell nivå, eller motsvarande
subventioner. Han anser således
— och han är som bekant ordförande
i den internationella varvssektionen
och således sakkunnig — att
det är angeläget att vi på egen hand
snabbt kommer till rätta med dessa förhållanden,
om internationella förhandlingar
inte kan leda till resultat.

Vi har inte tagit ställning till vilken
form av räntesubventioner man skulle
kunna tänka sig. I den motion jag
nyss hänvisade till har vi framhållit
att Industriförbundets förslag skulle
kunna vara en lämplig väg. Enligt riktlinjer
som framlagts av Industrins utredningsinstitut
kunde man bilda en
särskild exportbank, som skulle kunna
låna upp pengar både på svensk och
på internationell marknad och sedan
låna ut de pengarna till varven mot en
ränta, motsvarande den ränta industrin
i dag betalar på obligationsmarknaden.
Det skulle innebära en medelväg,
som till sin karaktär vore en generell
metod men som inte heller den

gav full täckning för ränteförlusterna
utan endast skulle vara en subvention
av ungefär hälften av den förlust varven
i dag får vidkännas. Det är angeläget
att man studerar detta förslag ytterligare.

Man måste också ta hänsyn till att
andra industrier inom kort kan komma
i samma situation som varven, och
då borde det finnas elt system som är
användbart även i sådana fall.

Enligt reservationerna är inte detta
förslag bra — det skulle kunna snedvrida
konkurrenssituationen gentemot
annan industri. Jag tror att risken är
större att man snedvrider konkurrensen,
om man går på selektiva .stödåtgärder,
som innebär att man väntar
tills varven så att säga är nedkörda
och då i första hand lämnar statligt
stöd åt de varv som skött sig sämst.
Jag anser att det måste vara en felaktig
metod. Vi känner ju orsakerna till problemen.
Det är på grund av vissa länders
subventionering av den egna
varvsindustrin som svensk varvsindustri
har problem. Då är det också riktigt
att man söker få till stånd generella
metoder för att möta dessa svårigheter.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag i detta
ärende.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Som mångårig handelskammarfunktionär
och kommunalman i
Malmö har jag haft anledning att fortlöpande
följa utvecklingen inom varvsindustrin
med dess utpräglade nyckelposition
inom svenskt näringsliv.

Varvsindustrin sysselsätter med underleverantörer
ca 50 000 personer. Utvecklingen
inom denna industri är en
mycket värdefull indikator på vår
svenska industris konkurrenskraft på
världsmarknaden över huvud taget.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Det är egentligen ett lika märkligt
som glädjande fenomen att den svenska
varvsindustrin trots sin höga lönenivå
— varven är höglöneföretag — i olika
hänseenden lyckats väl hävda sig i konkurrensen
om nybyggandet av världstonnaget.
Genom intensiv forskning och
rationalisering av tillverkningen har
företagen lyckats hålla sin andel av
världsproduktionen. Kockums, som jag
känner bäst till, har specialiserat sig
på supertankers och bl. a. gastankers
och där fått en erkänd ställning. Det
har sagts om General Motors att ”vad
som är bra för General Motors är bra
för USA”. Jag skulle vilja travestera
detta uttryck något och med viss överdrift
säga att ”vad som är bra för
Kockums är bra för Malmö och för
södra Sveriges näringsliv över huvud
taget”. Stora investeringar har gjorts
i nyanläggningar, egentligen ofantliga
investeringar för svenska förhållanden.
Sysselsättningen inom företaget har varit
god, men den har under 1960-talet
upprätthållits till priset av en dålig lönsamhet.
För att klara sysselsättningen
har man där som annorstädes varit
tvungen alt acceptera order till alltför
låga priser. De förlustbringande priserna
har medfört att företagets reserver
i huvudsak uttömts; de senaste åren
har ingen utdelning lämnats till aktieägarna.

Aftonbladet för i förrgår innehöll en
ytterst alarmerande artikel om varvsindustrin.
Det talades om Ebberöds
hank och att stor risk förelåg för att
varvsindustrin skulle röna samma dystra
öde som textilindustrin redan hade
rönt. Jag måste starkt reagera mot sådana
överdrifter. Lyckligtvis ser det
tvärtom ut som om situationen kännetecknas
av en icke obetydlig vändning
till det bättre. Frakterna har varit i stigande,
inte minst när den gäller tanktonnaget,
och därmed har efterfrågan
på fartyg stigit. Redarna har sökt täcka
in sig för framtida leveranser, och till
följd därav har varven kunnat betinga
sig bättre priser nu än tidigare. 1 varje

fall är prognosen fram till 1973 ganska
hygglig, och även för tiden därefter ter
sig läget gynnsammare. Jag anser därför
att framtiden måste bedömas utan alltför
stor pessimism. För Kockums del
har man dessutom vidare avvecklat inliyrningen
av arbetskraft genom entreprenörföretag,
vilket i sin tur har bidragit
till en bättre anda på arbetsplatsen
och till en ökad produktivitet och
minskade kostnader för löner.

Av utskottsutlåtandet framgår att
svagheten alltjämt ligger på själva finansieringsområdet,
eftersom den
svenska varvsindustrin inte har möjlighet
att konkurrera på lika villkor med
övriga länders industrier i detta avseende.
Medan samtliga andra länder
ger statliga räntesubventioner i den
ena eller den andra formen åt de egna
varven, saknar de svenska varvsföretagen
sådant stöd, och det innebär ju ett
betungande handikapp. Den höga internationella
räntenivån har kostat stora
summor. I realiteten har det faktiskt
varit så att det är staterna som har konkurrerat
sinsemellan på varvsindustrins
område just när det gäller räntorna.
Det är här som vårt eget land har svikit,
om jag skall uttrycka mig på det sättet.

Jag medger gärna att beviljandet av
statliga räntesubventioner är en olämplig
och osympatisk väg som lätt leder
till en snedvridning av produktionsresursernas
utnyttjande. Den internationella
handelskammaren har vid olika
tillfällen uttalat sig emot dem. Inom
OECD har man också upptagit strävandena
att begränsa detta system på det
internationella planet, och vår egen regering
har också verkat i denna riktning
men hittills med relativt ringa
framgång. Jag tror liksom herr Johan
Olsson att vi skulle kunna föra fram
dessa strävanden med större eftertryck
om vi i Sverige velat sätta makt bakom
orden och visat att vi är beredda att
temporärt stödja vår egen varvsindustri
genom generella räntesubventioner precis
som andra länder, om inte övriga
länder avvecklar detta system.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Vårt land är faktiskt eu liten men
ändock maktfaktor då det representerar
9 procent av världstonnageproduktionen.
Jag tycker nog att när vi så
mycket talar om solidaritet bör vi i
detta fall kunna visa utåt solidaritet
med vår egen varvsindustri som sysselsätter
så mycket folk.

När vi läser bankoutskottets utlåtande
kan vi med glädje konstatera en relativt
långtgående enighet, men jag tycker
att man borde ha kunnat samlas på
eu positiv linje helt i enighetens tecken.
Jag tycker för min del att utskottsmajoritetens
vädjan om ett principuttalande
med begäran att Kungl. Maj:t
skulle framlägga förslag om hur räntesubventionerna
bör utformas borde ha
kunnat vinna anslutning jämväl av lottminoriteten.
Det är en temporär åtgärd
som det här varit tal om. Det kan väl
vara anledning för Kungl. Maj:t att på
nytt fundera på denna fråga. Man vet
ju inte vad som kan hända. Det kan
ju hända att vissa av varven kan komma
i farozonen, och då är det bättre
att slå vakt om dem, innan någon olycka
händer, än att man skall vara tvungen
att gripa in med räddningsaktioner
efteråt.

Den av olika remissinstanser väckta
tanken att staten skulle möjliggöra för
varven att finansiera sina fartvgskrediter
till den ränta som gäller på den
svenska obligationsmarknaden i stället
för den till 2 procent högre räntesats
som krävs vid upplåning på den internationella
världsmarknaden borde
utgöra en framkomlig väg. Varför skall
vi i Sverige vara så livrädda för subventionstanken,
när den faktiskt har
accepterats av samtliga andra länder?
Jag tror i likhet med herr Johan Olsson
att det blir en större snedvridning
genom selektiva stödåtgärder än genom
en generell lösning.

Reservationerna synes mig låsa fast
Kungl. Maj:t på ett onödigt hårt sätt.
Jag har dessutom svårt att föreställa
mig att statlig insyn och statligt inflytande
som sådant skulle kunna hejda

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

den japanska offensiven och föda en
ännu effektivare skeppsbyggnadsindustri
än den vi har. De statliga insatserna
i Uddevalla utgör väl inte något vidare
efterföljansvärt exempel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
bankoutskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I proposition nr 82
föreslås riktlinjer för stöd åt den svenska
varvsindustrin. Denna industri har
under en följd av år haft betydande
svårigheter, och på många håll betraktas
liiget som krisartat. Som herr Jacobsson
framhållit här i dag råder dock
en allmän uppfattning att på längre sikt
förefaller inte varvsindustrins situation
så ogynnsam att man har anledning att
vara alltför pessimistisk beträffande
dess framtid.

Herr Åkerlund har framhållit att orsakerna
till varvskrisen inte är bristande
effektivitet hos de svenska varven.
Våra varv har en god teknisk standard.
De har väl följt med i utvecklingen mot
större tonnage och mot ny teknik. De
är effektiva och kan trots internationellt
sett högre produktionskostnader
också konkurrera i fråga om priserna.
På ett område har de svenska varven
emellertid svårt att följa med i den utländska
konkurrensen. Det är i fråga
om långfristiga krediter till beställarna
på förmånliga räntevillkor. De har
att konkurrera med en dumpning av
räntorna vilket försatt dem i en svår
situation.

Vi är inom alla partier ense om att
endast tillfälliga stödåtgärder kan komma
i fråga för att utjämna konkurrensolikheterna
på den internationella
marknaden, d. v. s. i detta fall olikheter
i fråga om förutsättningarna för våra
varv i förhållande till de utländska när
det gäller refinansiering av krediterna.
Genom sådana stödåtgärder till de
svenska varven skulle utsikterna att nå
en internationell överenskommelse om
ett avskaffande av de statliga ränte -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

subventionerna förbättras. Att vi försöker
förbättra situationen genom förhandlingar
i OECD tror jag är utomordentligt
viktigt, men jag tror att vi
kommer i ett bättre förhandlingsläge,
om vi i vår konkurrens använder samma
vapen som andra varvsländer och
medverkar till att våra varv får en bättre
konkurrenssituation på det här området.

Inom folkpartiet är vi ju anhängare
av marknadshushållning och konkurrens
men det skall också vara en konkurrens
på lika villkor. Men liksom alla
andra partier i riksdagen accepterar
vi i speciella fall avsteg från dessa
principer. Vissa branscher i vårt land
får t. ex. genom importtullar och importbegränsning
stöd mot utländsk
dumping. Vi har lokaliseringsstödet
o. s. v.

När den utländska konkurrensen har
använt sig av konstlade konkurrensmetoder,
har vi i vissa fall vidtagit åtgärder
bl. a. mot dumping av priser. I
detta fall är det fråga om dumping av
kreditkostnaderna. Här förekommer således
på världsmarknaden en artificiell
konkurrens, särskilt då bestående av
räntesubventionering. Detta försvårar
vår konkurrenssituation. De4 är då
ganska oförklarligt varför regeringen
motsätter sig att staten i en sådan situation
skall inskrida och ge ett stöd
som möjliggör, kanske inte konkurrens
på lika villkor — så långt kanske vi
inte kommer — men något mindre
ogynnsamma konkurrenssituationer för
vår varvsindustri.

Jag har redan talat om fall där staten
har inskridit för att förbättra situationen
i speciella lägen. I detta fall talar
hänsyn till betalningsbalansen, där vår
varvsindustri spelar en mycket stor
roll — det har redan betonats av tidigare
talare här — och sysselsättningsläget
där varven också har stor betydelse
för att staten bör hjälpa till och ge
räntestöd. Däremot bör inte — det bär
vi också sagt i mittenpartiernas motion
— selektiva stödåtgärder ges en sådan

form eller omfattning att de håller liv
i en inte längre konkurrenskraftig del
av produktionen vare sig i varvsindustrin
eller annorstädes inom näringslivet.
Vi menar att generella åtgärder är
mera konkurrensneutrala och inte
snedvrider konkurrensläget mellan olika
företag, vilket selektiva åtgärder gör.

Regeringens linje tycks vara att stöd i
form av subventioner till företagen —
skall komma först när svårigheterna har
blivit större. År det meningen att varven
skall förtära sina resurser genom
förluster i utlandskonkurrensen, först
ruinera sig och sedan få statliga subventioner?
Varför skall man vänta tills
företagen är så försvagade med sämre
framtidsutsikter som följd? Det är inte
en positiv näringspolitik.

Vi har i en motion tillsammans med
centerpartiet lagt fram våra synpunkter
på stödet till varven. Vi vill snarast
möjligt ha till stånd internationella förhandlingar
om mildrandet och helst avskaffandet
av subventionspolitiken inom
andra länder. Vi noterar med tillfredsställelse
att regeringen har sådana
underhandlingar på gång. Vi hoppas att
de skall leda till resultat. Vi har dessutom
yrkat på ett räntestöd till vår
varvsindustri. I utskottsutlåtandet säger
vi att man bör undersöka vilka vägar
man här skall gå fram på. Vi har
nämnt de två alternativ som här föreslagits,
dels från Industriförbundet,
dels från Varvsföreningen. Utskottet
har också föreslagit att man skall arbeta
med generella åtgärder i stället för
med selektiva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Eftersom herr talmannen
redan har annonserat kvällsplenum
kan vi ju ta rätt god tid på oss för debatten
om den svenska varvspolitiken.
Detta är, ärade kammarledamöter, en
mycket viktig principiell fråga, och det

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang.

iir av den anledningen som jag Öar begärt
ordet.

Om vi först ser på den aktuella situationen
inom den svenska varvsindustrin
kan det vara värt att notera att orderbeläggningen
i alla de fyra stora varv som
denna debatt i kammaren handlar om
täcker varvens produktion fram till ett
stycke in på år 1973. Det betyder alt det
inte på något håll föreligger någon sysselsättningsbrist
under överblickbar
framtid. Det kan vara skäl att understryka
detta, eftersom sysselsättningsfrågan
kommit upp flera gånger i debatten,
en fråga som naturligtvis ständigt
står i centrum för regeringens näringspolitik.

Samtidigt vill jag gärna bekräfta vad
herr Jacobsson sade, nämligen att det
aktuella marknadsläget alltjämt bedöms
optimistiskt med hänsyn till den expansion
av världshandeln och världssjöfarten
som kan emotses under 1970-talet. Redarna, framför allt de som är
långsiktigt planerande, bedömer det
uppenbarligen som nödvändigt att i tid
förse sig med tonnage av rätt storlek
och av rätt karaktär. Det innebär att de
svenska varven i dag möter en intressant
och aktiv efterfrågan. Det är inte
bara volymmässigt som efterfrågan för
närvarande är hög. En viktig sak för att
kunna bedöma varvens situation är naturligtvis
också att prisläget under det
senaste året har varit starkt stigande,
och det är en utveckling som har fortsatt
på ett mycket markerat sätt under
loppet av innevarande år. Det betyder
att de senast tecknade orderna är, i varje
fall med varvsindustrins mått mätt,
fördelaktiga order. Däremot finns det

— och det måste vi ha klart för oss när
vi diskuterar varvsindustrins problem

— i orderportföljen naturligtvis kvar
ännu icke upparbetade order som med
hänsyn till den förutsebara kostnadsutvecklingen
och de priser som dessa
order har tagits till inte kommer att ge
täckning ens för varvens rörliga kostnader.
De nya kontrakt som nu tecknas
och som har tecknats under de senaste

vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri
månaderna har däremot tecknats till
priser som av allt att döma ger täckning
inte bara för rörliga kostnader
och avskrivningar utan också för de
icke subventionerade finansieringskostnader
som varven har. Detta är den bedömning
som varvsföretagen gör i dag.
Det är klart att den förutsätter att den
mycket snabba kostnadsstegring som
varven för närvarande genomlever —
och som jag kommer tillbaka till — i
någon mån kommer att kunna kontrolleras.
Därför är jag kanske inte riktigt
lika optimistisk i prognoserna som flera
varvsföretag i dag är.

Ur varvsföretagens synpunkt — jag
ser det fortfarande som representant
för ägarna av ett av de stora varven,
men det gäller också de andra varven
— är det naturligtvis glädjande att glidskalor
börjar återkomma i kontrakten
vid leverans av vissa material. Framför
allt har man börjat indexreglera stålpriserna.
I åtskilliga fall har man infört
glidskalor på en betydande del, upp
till hälften, av det kontrakterade beloppet.
Jag vill understryka vikten av
denna analys. Detta betyder att den aktuella
situationen för varven är att deras
produktion under 1969 och 1970 är
starkt förlustbringande på grund av de
gamla kontrakten och på grund av den
mycket starka kostnadsstegringen, framför
allt betingad av de höjda stålpriserna,
de höjda arbetslönerna och även,
naturligtvis, de abnormt höga låneräntor
som drabbar speciellt den kortfristiga
upplåningen.

Herr talman! Jag tror dock att vi
skall vara litet försiktiga när vi använder
siffror i denna debatt. Jag vill minnas
att det var herr Thorsten Larsson
som nämnde att Kockums drabbats av
en plötslig kostnadsstegring om 40 miljoner
kronor på grund av räntestegringarna
under 1969. Sedan sade han att det
för två år alltså blir 80 miljoner kronor
som man så att säga måste rationalisera
fram i produktionen. Nämner man
en sådan lösryckt siffra framstår naturligtvis
situationen för den svenska

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

varvsindustrin som inte bara bekymmersam
utan katastrofartad. Kockums
skulle alltså ba råkat ut för detta 1969.
Siffran förefaller mig utomordentligt
uppseendeväckande och osannolik. Jag
har tagit fram Kockums officiella balansräkning
och funnit att det negativa
räntenettot under räkenskapsåret 1968
var minus 5,2 miljoner kronor. För
1969 — alltså det år då detta varv enligt
herr Thorsten Larssons uppgift
skulle ha drabbats av en kostnadsstegring
om 40 miljoner kronor — var räntenettot
minus 7,7 miljoner kronor. Jag
vill nämna dessa siffror därför att hela
denna debatt har — vilket jag ämnar
återkomma till i fortsättningen —
på ett enligt min mening grovt vilseledande
sätt koncentrerats på finansierings-
och räntefrågan.

Det aktuella läget, mätt i det aktuella
resultatet av varvens produktion 1969,
är att produktionen, för tre av de stora
varven, var starkt förlustbringande. För
att vi skall få reda på hur stora förlusterna
i verkligheten var krävs en tämligen
ingående analys. Det vore inte
korrekt av mig att i ett offentligt anförande
gå utöver den analys som vem
som helst kan göra med ledning av de
offentliga boksluten. Förlusterna har
dock, som kammarens ledamöter vet,
varit utomordentligt stora. Vid ett av
varven har uppvisats ett gott — och
för 1969 tydligen förbättrat — resultat.

De kostnadsökningar som bär uppstått
och som kommer att drabba produktionen
också 1970 — och troligen
även 1971 — ger inte utrymme för någon
snar generell förbättring. Götaverken
har i sin presskommuniké, som
kommentar till sitt bokslut, talat om en
väsentlig förändring till det bättre under
år 1973 och framgent. Kockums har
för sin del förlagt prognosen om en förbättring
av läget något tidigare. Det är
naturligt att det föreligger en skillnad
mellan Kockums och Götaverken i detta
fall, därför att Kockums i vida större utsträckning
än Götaverken har tecknat
kontantkontrakt. Det betyder att detta

varv har tagit förlusten vid ett tidigare
tillfälle, medan Götaverken skjutit sina
förluster framför sig.

Om jag skall sammanfatta den aktuella
bilden av den svenska varvsindustrins
situation tror jag att det är en
riktig slutsats att anföra att flera av varven
redan mycket hårt har ansträngt de
mycket stora reserver som de byggde
upp under 1950-talets utomordentligt
gynnsamma konjunkturer. Jag skall
tala i klartext och säga att det här gäller
tre varv — Kockums, Götaverken och
Uddevallavarvet. För dem förestår ett
antal mycket besvärliga år. Behovet av
specifika insatser kan därför förutses,
men min slutsats är i dag densamma
som i propositionen, nämligen att ett
system av generella räntesubventioner
varken är ett lämpligt eller tillräckligt
effektivt instrument för att i det aktuella
läget garantera driften vid varven.
Tvärtom är den senare tidens utveckling
ett ytterligare argument mot den
uppläggning av varvspolitiken som oppositionen
här har förordat; jag återkommer
till detta senare.

Jag har velat lämna denna inledande
analys av situationen därför att just de
nytecknade kontraktens innebörd att
täcka också de osubventionerade räntekostnaderna
måste ställa oppositionens
förslag, att som avgörande medel i den
svenska varvspolitiken i dag införa generella
räntesubventioner, i en mycket
egendomlig dager.

Huvudpunkten i vår debatt här i dag
är självfallet frågan om man skall ta
ställning för eller emot generella räntesubventioner,
om man skall arbeta med
generella medel i varvspolitiken eller
med selektiva medel, som den tekniska
termen lyder. Det är inte någon ny debatt
i och för sig, det är en debatt som
vi har haft med varvsindustrin i flera
års tid. Jag hoppas att varvsindustrin
förlåter mig om jag säger att denna debatt
med en viss monotoni pågick i
varvskommittén under tre år. Varvsindustrin
upprepade hela tiden det krav
som den borgerliga oppositionen nu

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

framför i Sveriges riksdag, nämligen
kravet på generella räntesubventioner.
Oetta var dess värre varvsindustrins enda
bidrag till den dialog om den svenska
varvsindustrins framtida struktur
som det var varvskommitténs egentliga
syfte att föra. Denna debatt har fortsatt
i utskottet, den fortsätter i dag i
kammaren, och jag drar slutsatsen att
den uppenbarligen kommer att fortsätta
åtminstone fram till valet den 20 september.

Jag vill upprepa några av de argument
som i och för sig finns anförda i
propositionen; herr Stähle var inne på
dem. Det kan vara skäl att gå in på argumenten
mot de generella räntesubventionerna.
Såvitt jag kunnat finna av
motionerna och utskottsutlåtandet liksom
av de anföranden som hållits här i
dag har oppositionen inte brytt sig om
att analytiskt försöka bemöta de enligt
min mening avgörande argument som
talar mot en generell räntesubvention.
Man har i verkligheten inskränkt sig till
att påvisa vad man menar vara brister
i ett selektivt system, och man liar
framfört vissa, som man anser positiva,
skäl för räntesubventioner. Men jag
upprepar att man inte har besvärat sig
att bemöta de argument och motiv som
utförligt har redovisats i propositionen
mot de generella räntesubventionerna,
och därför är jag tvungen att upprepa
dem här.

Det första argumentet är det principiella
avvisandet av subventionssystem.
På den punkten är det mycket lätt att
få ett instämmande — det är alltid lätt
att få instämmanden när man talar om
generella principer. Detta instämmande
har vi fått också av Industriförbundet.
Varvsindustriföreningen och Arbetsgivareföreningen.
I dag har vi fått let
även av den borgerliga oppositionen.
Men det stannar som sagt vid ett principiellt
instämmande och därmed i detta
fall en läpparnas bekännelse. När
man kommer till den konkreta frågan
om den svenska varvsindustrin är man
alltså beredd att gå ifrån den princip

för vilken man kan utveckla många starka
och övertygande skäl. Jag behöver
inte anföra dem här, eftersom det har
gjorts tidigare.

Man säger i stället: Varför skall .svenska
varv inte likställas med sina konkurrenter?
Det är allmänt bekant att
det i de stora varvsländerna förekommer
olika stödåtgärder som direkt är inriktade
på att subventionera de räntekostnader
varven drar på sig. Kravet på
likställighet i konkurrensförutsättningarna,
konkurrens på lika villkor, som
den populära termen lyder, förekommer
i denna debatt och i många andra debatter
när vi talar om vårt näringsliv i
relation till utlandets näringsliv. Låt
mig då säga — ty det är ju ett resonemang
som kan föras om vår socialpolitik,
vår avgiftspolitik, vår skattepolitik
och mycket annat — att det aldrig kan
vara ett tillräckligt skäl för en åtgärd
att åtgärden medför vad man kallar
konkurrens på lika villkor. Här väljer
man nämligen ut en konkurrensfaktor,
en produktionsbetingelse och vill att
just den skall vara lika under det att
produktionsbetingelserna i övrigt ju är
och förblir olika i de olika länderna.

Skall vi vidtaga åtgärder här — och
jag menar att läget i den svenska varvsindustrin
är sådant att det föranleder
åtgärder från statsmakternas sida —
måste dessa åtgärder motiveras med
andra skäl än med en allmän hänvisning
till att företagen skall konkurrera på
lika villkor. De åtgärder som föreslås
måste motiveras med sina egna meriter,
och de motiven skall inte döljas genom
ett allmänt tal om likställighet i konkurrensvillkoren.

När vi diskuterar varvsindustrin tror
jag att det är viktigt att vi har klart för
oss skillnaden mellan de olika varvsländernas
utgångspunkter i fråga om
deras varvspolitik. Det utvecklas delvis
i propositionen, och jag kan också hänvisa
till IUI:s utredning om den svenska
och internationella varvsindustrin, en
utredning som gjordes på uppdrag av
varvskommittén.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Vi har den japanska politiken som är
grundad på Japans speciella nationella
och ekonomiska skäl, bl. a. det mycket
starka intresset ur japansk synpunkt att
få ned fraktsatserna. Vi brukar ju säga
att det är orimligt att varvsindustrin
skall subventionera redarna, och ur
svensk synpunkt är det naturligtvis ett
orimligt system. Ur japansk synpunkt
ligger det däremot en mycket rimlig
samhällsekonomisk kalkyl bakom en sådan
politik, helt enkelt därför att det
inte finns något land som lika mycket
som Japan är beroende av låga fraktsatser
— Japan har ju större råvaruimport
och import med längre fraktavstånd
än andra länder.

Tittar vi på de europeiska länderna
finner vi att deras problem när det gäller
varvsindustrin i hög grad är ett lokaliseringspolitiskt
problem, därför att
varvsindustrierna i dessa länder i motsats
till varvsindustrin i vårt land har
en lokalisering som skapar svårlösta sysselsättningsproblem
när varven råkar i
svårigheter. Jag talar då naturligtvis om
den omedelbara sysselsättningen vid
varven; jag är medveten om att varven
även har en indirekt sysselsättningseffekt.
Naturligtvis är det också lättare
ur samhällsekonomisk synpunkt för de
andra länderna att driva en subventionerande
varvspolitik, helt enkelt därför
att varven — det var också herr Ståhle
inne på — i de andra varvsländerna
spelar en relativt sett mycket mindre
roll för dessa länders ekonomi. Det lilla
landet Sverige har normalt kanske två
eller tre procent av världsproduktionen,
men när det gäller varvsindustrin har
vi tio procent. Det betyder att i relation
till vår nationalprodukt skulle en
svensk tillämpning av det räntestöd som
förekommer i de huvudsakliga konkurrentländerna
innebära en fyra å fem
gånger så hög samhällsekonomisk kostnad.

När vi talar om andra länders politik
i varvsfrågan — som ju är ett av de
få och ständigt återkommande argumenten
i denna fråga — är det en egen -

domlig selektion i upplysningen om
vad som händer i andra länder. Ingen
av de talare som varit uppe i talarstolen
har nämnt eller ansett det vara värt
att över huvud taget kommentera att
inget land har genomfört en räntesubvention
till sin varvsindustri utan att
samtidigt ha vidtagit mycket genomgripande
och hårdhänta strukturförändringar
inom den industrin. Så är
fallet med Tyskland, vilket kan vara
särskilt intressant att nämna, eftersom
Tyskland traditionellt är ett på en mer
renodlad marknadsekonomi inställt
land. Jag tror att det kommer att förändras,
men hittills har Tyskland varit
det i större utsträckning än de andra
europeiska länderna. Den franska
varvspolitiken av 1968 är en utomordentligt
hårdhänt strukturpolitik driven
av staten. Detsamma gäller den engelska
regeringspolitiken. Men som sagt
var, detta passar inte att tala om, utan
man säger bara: Se hur generösa alla
andra länder är mot sin varvsindustri!
Men då bör man som sagt komma ihåg
att det är en generositet från statsmakter,
vilken generositet enligt min mening
på mycket naturliga grunder, också
förenas med en mycket kraftig omfamning
av industrin.

Låt mig sedan tillägga — och det
understryker ytterligare vad jag sagt
tidigare — att denna diskussion på
ett vilseledande sätt enbart har inriktats
på räntesubventionerna. Det är
icke så —- vilket en mycket ytlig analys
av de svenska varvens läge visar

— att det är ett negativt räntesaldo
som är förklaringen till de svenska
varvens stora förluster. Det finns alltså
för varven förluster på den faktiska
produktionskostnaden, och det beror
i stor utsträckning på att kostnadsutvecklingen
inom varven också i vår
fina, effektiva varvsindustri varit utomordentligt
ogynnsam och är — vilket
ger anledning att känna djup oro i dag

— utomordentligt ogynnsam just nu.

I dagens läge är inte mindre än 2 700
lånearbetare sysselsatta vid de fyra

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

stora svenska varven. Detta avspeglar
sig framför allt på arbetskostnadssidan.
Det betyder alltså att lånearbetarsumman
är lika stor som sysselsättningen
vid ett av de stora varven. Vad
varvens uppträdande här betyder för
löneutvecklingen, relationerna på arbetsplatsen
och kostnadsinflationsrisken
behöver jag inte särskilt understryka.
Jag vill gärna hålla med herr
Jacobsson om att Kockums gjort betydande
insatser här, men samtidigt skall
vi inte dölja att även Kockums har en
bit kvar att gå innan ens det företaget
kan säga att det löst lånearbetarfrågan.

Dagens förluster i de svenska varven
som nu successivt urholkar de reserver
varven har, är icke uteslutande
betingade av ränteförlusten, av det negativa
räntesaldot. De är betingade av
att kontrakten — med dagens kostnader
och den förutsedda kostnadsutvecklingen
— tagits till alltför lågt pris.
Det betyder att vi inte löser varvens
solvensproblem genom generella räntesubventioner.
Vi bör dessutom komma
ihåg att generella räntesubventioner
i dag skulle komma att subventionera
de kontrakt som tecknas — kontrakt
som alltså täcker även den nu aktuella
räntekostnaden. Men man skulle alltså
inte direkt påverka de faktorer som är
orsaken till de aktuella förlusterna. Det
är detta förhållande som ligger bakom
när jag säger att generella räntesubventioner
är ett olämpligt och i dagsläget
ineffektivt medel att lösa varvsproblemen
och försäkra sig om en fortsatt
drift vid de svenska varven. Det är så
lätt att säga att generella subventioner
i en viss högre mening är rättvisa. Jag
vill tvärtom hävda att generella räntesubventioner
i dagens läge skulle vara
en utomordentligt orättvis behandling
av de svenska varven — en orättvis
behandling helt enkelt därför att varven
fört olika finansieringspolitik. Det
är inte ofta, herr talman, som vi när vi
diskuterar näringspolitik talar om enskilda
företag — om det gäller statliga
företag, då har vi ju all rätt att göra

det. Alt jag tvingas göra det när det
gäller varvsindustrin beror på att den
svenska varvspolitiken är en politik
som gäller fyra företag, och därför kanske
det kan vara tillåtet att beröra de
enskilda företagen. Kockums har drivit
politiken att ta kontantkontrakt.
Detta varv har gjort det — i den som
jag menar riktiga bedömningen att generella
räntesubventioner icke kommer
till stånd i det här landet. Däremot har
Götaverken som bekant i stor utsträckning
tagit kreditkontrakt. Att i det läget
nu i efterhand komma och så att säga
via de s. k. rättvisa generella, icke
snedvridande generella räntesubventionerna
subventionera just det företag
som hårdast har utnyttjat kreditmedlen
och i motsvarande mån straffa de
företag som enligt min mening har
handlat rätt, anser jag vara orimligt.
Det är likaledes orimligt med ett generellt
räntesubventionssystem när företagen
— de är alla förlustföretag utom
Eriksberg — för en så olika utdelningspolitik.
Kockums har enligt min mening
dragit den helt riktiga slutsatsen
att inställa utdelningen till aktieägarna,
medan däremot Götaverken med sina
mycket stora förluster glatt har fortsatt
utdelningen till aktieägarna.

Jag upprepar att räntesubventionerna
inte täcker de förluster som det är
fråga om. Dessa är olika stora på olika
varv. Det är i verkligheten icke möjligt
— det är där oppositionen gör en
felbedömning — om man inte vill ta
till alldeles kolossalt stora räntesubventioner
att med enbart generella räntesubventioner
klara de problem som
svensk varvsindustri står inför de närmaste
åren. Om valet ”går fel” den 20
september, och det är naturligtvis möjligt,
då kan jag försäkra en borgerlig
regering att om den skall uppfylla löftena
om räntesubventioner till svensk
varvsindustri — det är naturligtvis i
och för sig glädjande att vi har fått ett
konkret innehåll i ett borgerligt regeringsprogram
— kan den inte bara nöja
sig med generella räntesubventioner,

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

utan den får bekväma sig till att också
använda selektiva subventioner. Då har
den verkligen gjort den ena villan värre
än den andra.

Jag menar också att den mycket oroande
kostnadsutvecklingen inom svensk
varvsindustri bekräftar angelägenheten
av att undvika den risk som generella
subventioner ofrånkomligen medför,
nämligen risken att stimulera till en
överexpansion. Ett system med generella
subventioner såsom oppositionen
föreslagit berövar också skattebetalarna
och statsmakterna möjligheten att
åstadkomma den strukturförbättring
och ytterligare effektivisering som är
ett både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt
starkt önskemål att
åstadkomma — vi må sedan vara aldrig
så stolta över vår svenska varvsindustri.

Jag tror det var herr Stefanson, men
det kanske också var andra, som sade
att regeringen liar suttit med is i magen
och väntat på att den svenska
varvsindustrin mer eller mindre skall
förblöda och sedan komma på sina
knän till regeringen och då få hjälp
med selektiva medel. Att bara sitta och
vänta, det är en attityd som regeringen
sannerligen inte har intagit. Tvärtom
har jag upprepade gånger uppmanat
varvsindustrin att starta en mer
konstruktiv debatt med regeringen just
för att åstadkomma en lösning snabbare
än vad utvecklingen i varvskommittén
såg ut att föranleda. Innan varvskommittén
var färdig med sitt arbete
gick jag t. o. m. ut och framförde mina
synpunkter på de generella räntesubventionerna,
till Svenska Dagbladets
och andras förargelse, just i syfte att
så snabbt som möjligt få i gång en diskussion
med varven av hänsyn till dem
själva och deras anställda.

Varvskommittén bekräftade därefter
mitt ståndpunktstagande, vilket jag
hoppades snabbt skulle leda till överläggningar.
Det finns i dag icke en
varvschef, icke en varvsstyrelse eller en
verkstadsklubb i de fyra svenska stor -

varven som icke vet att regeringen är
beredd att omedelbart ta upp överläggningar
med de svenska varvsföretagen.
Vi är förberedda, vi är färdiga att sätta
i gång med någon dags varsel. Det vore
fel att undanhålla kammaren att några
sådana reella diskussioner ännu icke
har inletts, och det är möjligt att den
borgerliga oppositionens eniga uppslutning
kring det enligt min mening
djupt felaktiga kravet på generella räntesubventioner
är en förklaring till att
varvsindustrin tar det rätt lungt, för
varför skulle man före ett val sätta sig
att förhandla med regeringen, om man
efter valet får en borgerlig regering
som skänker en dessa pengar utan att
man behöver göra någon motprestation? I

avvaktan på att den nuvarande regeringen
— som jag hoppas — skall få
tillfälle att presentera en mera bestående
lösning på den svenska varvsindustriens
problem, i den mån lösningen
ankommer på statsmakterna, har vi i
propositionen föreslagit ett kraftigt ökat
stöd till det tekniska forsknings- och
utvecklingsarbetet. Det är en efter
svenska förhållanden utomordentligt
kraftig ökning av det statliga anslaget
för detta ändamål, och jag tror att det
är ett riktigt och konstruktivt bidrag
till att stärka varvens långsiktiga konkurrensförmåga.

Vidare vidgas ramen för kreditgarantierna,
och på dessa punkter är vi som
sagt alla överens. Jag skall inte här gå
in på kreditgarantiernas utformning.
Jag vill i och för sig inte alls motsätta
mig att vi närmare undersöker behovet
av eventuella modifikationer i de nuvarande
garantiernas konstruktion. Låt
mig bara framhålla en sak. De garantier
som i fortsättningen kommer att
lämnas kommer att gälla mycket dyrbara
och stora enheter. De enskilda
projekt för vilka dessa garantier kommer
att täcka kreditrisken är fartygsenheter
där summan uppgår till 100 miljoner
kronor. Jag tror att det vore rätt
orimligt — och det är kanske inte heller

Onsdagen den 27 maj 1970 fin.

Nr 2!)

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

vad motionärerna ocli utskottet menar
— om urvalet och prövningen av dessa
enskilda projekt helt skulle lämnas
till varven själva. Vi kommer med anledning
av utskottets skrivning på denna
punkt att ta upp till fortsatt teknisk
prövning frågan om man kan få det nuvarande
kreditgarantisystemet att fungera
effektivare än vad det gör i dag.
Jag vill dock samtidigt understryka
vad varvskommittén framhållit. Det nuvarande
garantisystemet har funnits sedan
1963, och varvskommittén har konstaterat
på grundval av både riksgäldskontorets
redovisning och varvschefens
uttalanden att systemet fungerat smidigt
och väl och att garantierna varit
till stor och avgörande nytta för de
svenska varven. Det är nämligen i dag
icke möjligt för ett svenskt varv att gå
ut och belåna en andra prioritet internationellt
utan att ha en statlig kreditgaranti
i botten.

Låt mig också, herr talman, lämna
några informationer om vårt förhandlingsläge
i OECD. Som flera talare
nämnt har vi tagit i hög grad aktiv del
i förhandlingsarbetet för att åstadkomma
en internationell reglering av de
ganska oefterrättliga förhållanden som
råder på kreditkonkurrensområdet.
Dessa förhållanden håller för övrigt på
att sprida sig även till andra områden.
Denna OECD-förhandling är från
början ett svenskt initiativ. Det var faktiskt
finansministern som skrev till sina
kolleger redan 1962. Jag kommer ihåg
det, för jag var själv med och utformade
hans inbjudan till hans kolleger att
inleda en internationell förhandling om
att söka komma ifrån detta system. Jag
kan nämna att sedan propositionen
skrevs har ett sammanträde ägt rum i
Paris den 27—29 april. Vid det sammanträdet
framkom det att man i varvsländerna
tämligen allmänt ansåg att frågan
om räntesubventionerna hade kommit
in i ett nytt läge genom den höjning
av räntenivån som hade skett sedan
den nu gällande överenskommelsen
träffades. Flera länder förklarade sig

positiva till det svenska förslaget att
höja den nu gällande minimiräntan 6
procent på exportkrediter till 7 procent.
Även från japansk sida framhölls
att man var beredd att överväga en höjning
av exportkrediträntan. Frågan
kommer upp till ny behandling den
8—It) juli. Jag har själv tillfälle att besöka
Japan under mellantiden och kommer
självfallet att göra vad på mig ankommer
för att övertyga japanerna om
att det ur båda våra länders synpunkt
är riktigt att driva denna fråga hårt i
Paris. När frågan kommer upp till behandling
sker det på grundval av ett
förslag som den svenska delegationen
har åtagit sig att framlägga. Hur det
kommer att gå i Paris i juli är naturligtvis
omöjligt att förutsäga, men utvecklingen
kan i alla fall ge anledning
till eu viss försiktig optimism.

Jag har rätt utförligt argumenterat
mot generella räntesubventioner, och
det kunde kanske därför vara på sin
plats att jag även något bemötte de
argument som oppositionen framfört
mot uppläggningen av regeringens politik.
Vi står nämligen här inför ett enigt
borgerligt förslag i en viktig industripolitisk
fråga, och det är onekligen en
ganska sensationell händelse som inte
bör förbigås utan att bli föremål för viss
analys och debatt.

Oppositionen framför tre argument
mot vår politik. Ett argument är att
selektiva åtgärder skulle kunna leda till
en permanentning av det statliga stödet,
vilket alltså inte skulle gälla för
generella åtgärder. Det är ett egendomligt
argument, och jag tycker det skulle
vara naturligare att argumentera precis
tvärtom. Selektiva åtgärder som prövas
i det enskilda fallet bör rimligen
innebära eu mindre risk för permanentning
än ett generellt system.

Ett något intressantare argument är
att det skulle vara farligt med selektiva
åtgärder därför att de innebär en snedvridning
av konkurrensen. I och för sig
kan jag förstå detta argument om det
hade gällt en bransch med kanske

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

hundra företag och man ville förändra
förutsättningarna för de företagens produktion
och ekonomiska beslutsfattande.
Det är självklart att man i sådana
fall skall arbeta med generella medel
som når direkt in i företagen utan att
man behöver ta en särskild kontakt
med varje företag för att åstadkomma
effekt. Som jag tidigare framhållit gäller
det här fyra stora företag som sinsemellan
är olika, och jag kan inte inse
att ett selektivt system skulle leda till
en snedvridning, som ett generellt system
inte skulle medföra. Jag anser
tvärtom av skäl som jag anfört att det
generella systemet i verkligheten skulle
slå så olika på dessa fyra företag att
man snarare här kan tala om risken
för en allvarlig snedvridning. Det är
något lättsinnigt att fastställa vilket
företag som är bäst eller sämst med ledning
av företagens senaste årsredovisningar.
En närmare analys av vad en
generell räntesubvention skulle medföra
för de olika varven skulle ytterligare
stärka den slutsatsen.

Ett verkligt intressant argument som
förts fram och som kanske inte har någon
tyngd men väl engagemang från oppositionens
sida är att det selektiva systemet
innebär att samhället genom detta
system får medinflytande och insyn
i de företag och de verkningar som stödet
medför för företagen. Om man, herr
talman, är beredd att i enlighet med
varvsindustrins förslag överföra 210
miljoner kronor per år — beloppet är
naturligtvis lägre, om vi går på Industriförbundets
kompromiss — av skattebetalarnas
medel till ett visst antal
lätt identifierbara företag, är det för
mig fullkomligt självklart att en sådan
åtgärd måste förknippas med villkor,
och villkor betyder medinflytande och
insyn. Som jag sagt har inte något land
infört ens ett s. k. generellt subventionssystem
utan att förknippa detta
med mycket bestämda villkor ställda
på den mottagande branschen, och det
är inte villkor som är generella villkor
för det generella stödet utan villkor

som är direkt knutna till de olika konkreta
företagen. Jag tror, herr talman,
att våra borgerliga vänner, som är så
förtjusta i Gemensamma marknaden,
under de överläggningar som vi har att
se fram emot med marknaden kommer
att få bereda sig på många obehagliga
överraskningar, helt enkelt därför att
de borgerliga kollegerna i Gemensamma
marknaden sannerligen inte alls är
så borgerliga som deras svenska kolleger.
För våra borgerliga vänner kommer
det tvärtom att framstå såsom en
mycket obehaglig överraskning när de
under överläggningarna konstaterar att
Gemensamma marknadens industripolitik
i många fall ansluter sig till den
svenska socialdemokratiska politiken,
och vi kan därför få en mycket spännande
EEC-debatt i höst med kanske
litet omvända förtecken.

Man tycker inte om insyn, och man
tycker inte om vad man upplever som
maktförskjutning. Detta betyder alltså
att man är beredd att utan några villkor,
om man vinner valet, överlåta omkring
200 miljoner kronor per år av
skattebetalarnas medel till varvsindustrin.
Jag tycker att detta kan vara ett
intressant besked för de svenska väljarna,
när de nu äntligen på en punkt
har fått klarhet i vad en borgerlig regering
kommer att föra för politik.

Det var ett argument mot insyn som
här framfördes och som jag på det bestämdaste
vill protestera emot. Jag tror
att det framfördes mera av obetänksamhet
och okunnighet. Vore så inte
fallet, vore argumentet, herr Gösta Jacobsson,
infamt. Herr Jacobsson sade
att vi beträffande insynen i varvsindustrin
har sett hur det har gått med Uddevallavarvet.
Herr Jacobsson bör väl
ändå mycket väl veta att ansvaret för
driften av Uddevallavarvet har legat
hos just det varvsföretag som mätt med
årsredovisningen som mått är det bästa
svenska varvsföretaget. Enligt det avtal
som reglerar statens förhållande till
Eriksbergsvarvet när det gäller driften
av Uddevallavarvet har hela ansvaret

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

8:s

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

för driften fram till den avtalsändring
gällande tiden efter 19(59 som riksdagen
godkände i fjol icke legat hos staten.
Det finns inte något industridepartement
som har påverkat driften av Uddevallavarvet
fram till och med 1969.
Men i fortsättningen kommer alltså läget
att bli ett annat. Jag hoppas därför
att herr Jacobsson inte någon mer gång
kommer att åberopa Uddevallavarvet
såsom ett exempel på effektiviteten i
statlig insyn och än mindre som ett bevis
för statens förmåga eller oförmåga
att driva företag.

Låt mig upprepa att regeringens bedömning
av varvsindustrins betydelse
för svensk ekonomi är självklar. Denna
industri betyder ur sysselsättnings- och
betalningsbalanssynpunkt så mycket att
det är ett självklart ansvar för regeringen
att vidta de åtgärder som behövs för
att vår varvsindustris konkurrenskraft
skall bevaras och för att denna industri
också i fortsättningen skall kunna ge
sysselsättning och intjäna till folkhushållet
de exportvalutor som vi behöver.

Vi intar inte någon lättsinnig väntaoch-se-attityd
eller har ”is i magen”.
Vi har uppmanat samtliga de berörda
företagen att så snart som möjligt med
oss ta upp de diskussioner som jag bedömer
är nödvändiga för den svenska
varvsindustrin. Jag hoppas att det inte
är de borgerligas ställningstagande i
den här frågan som har givit varvsföretagens
ägare föreställningen att det kan
löna sig att vänta med den diskussionen
till efter valet. Även om det naturligtvis
i sista hand är styrelserna i varvsföretagen
som får bära ansvaret, så
skulle ni i så fall ha tagit på er ett stort
ansvar för att den svenska varvsindustrin
har fått en belastning genom uppskovet
med överläggningarna som enligt
min mening är helt onödiga och helt
bort undvikas.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Wickmans
anförande var i mitt tycke säreget, och

det innehöll alltför många punkter för
mig att bemöta på den korta tid som
står till förfogande. Men låt mig i alla
fall få fälla ett omdöme. Statsrådets anförande
andades å ena sidan, föreföll
det mig, en djup pessimism om varvens
framtidsutsikter och å andra sidan våldsam
kritik mot de fyra företag som det
här är fråga om. Naturligtvis fick dessutom
den borgerliga oppositionen en
speciell släng av sleven, men det gör
inte mig särskilt mycket, tv det hör till
spelets regler.

Den pessimism som kom till uttryck i
herr Wickmans anförande tycker jag
är obefogad. Jag ville framhålla — och
det har mina meddebattörer här också
sagt — att svensk varvsindustri är effektiv
och att detta är erkänt ute i
världen. Om det nu förhåller sig på det
sättet att regeringens allmänna ekonomiska
politik på kostnadsområdet är så
svag att kostnadsutvecklingen inte kan
kontrolleras, så är det inte varvsföretagens
fel utan den allmänna ekonomiska
politikens fel. Företagen har lyckats ta
en hel del order, som med en rimlig
kostnadsutveckling också skulle kunna
ge överskott. Det antyder statsrådet,
samtidigt som han säger att han inte
tror särskilt mycket på att det kommer
att gå. Det var i så fall utomordentligt
ledsamt att höra.

När statsrådet kritiserade företagen
för deras tidigare tagna kontrakt och
sade att kontrakten tecknats till för låga
priser, måste man fråga: Varför har
företagen tagit dessa kontrakt till priser
som endast täcker de rörliga kostnaderna?
Skälet har självfallet varit att
de velat upprätthålla sysselsättningen
och åtminstone i möjlig mån utnyttja
det realkapital som anläggningarna utgör.
Anser statsrådet Wickman verkligen
att varven inte bör ta på sig kontrakt
som innebär att de klarar sysselsättningen
för tiotusentals människor i
det här landet? Menar herr Wickman
verkligen att man i stället bör införa ett
system enligt vilket arbetsmarknadsstyrelsen
skjuter till penningmedel för att

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

den skall slippa att ta hand om en
mängd duktiga arbetare, som på varven
kan göra nyttiga insatser i produktionen
genom att tillverka fartyg? Jag
tycker att det resonemang som statsrådet
här för rimmar så illa med verkligheten
och sättet att sköta ett företag,
att jag hyser allvarlig oro för hur det
kommer att gå för AB Statsföretag under
sådan ledning som statsrådet representerar.

Naturligtvis finns det en lång rad
punkter där man skulle kunna göra invändningar
mot statsrådets argumentation
mot generella subventioner. Under
alla förhållanden har det väl inte någon
avgörande betydelse om det är fråga
om fyra företag, som i detta fall, eller
hundra företag. Man säger att om det
gäller hundra företag är generella subventioner
riktiga, men gäller det fyra
företag är de oriktiga. Vill man göra
punktinsatser blir det ju eftersom det
här endast gäller fyra företag i verkligheten
fråga om generella punktinsatser.
A la bonne lieure, visst kan vi diskutera
från dessa utgångspunkter — det är
egentligen bara fråga om ordval och
språk. I sak är dock detta resonemang
litet oförståeligt. Vi menar att subventioner,
om det skall vara sådana, bör vara
generella. Som jag sade i mitt inledningsanförande
skall kriterierna vara
noga bestämda, så att företagen vet efter
vilka kriterier generella subventioner
kan utgå. Det skall ankomma på
Kungl. Maj:t att fastställa kriterierna.

En annan punkt som jag också vill ta
upp är statsrådets påstående, att om
svenska skattebetalare skall skjuta till
pengar till dessa företag, måste staten
också ha insyn i företagen. I propositionen,
som statsrådet själv har kontrasignerat,
står det uttryckligen att Sveriges
varvsindustriförening anfört angående
Varvsdelegationen att för subventionsdelen
av räntekompensationen
motsvarande ett årligt belopp av 75
miljoner kronor — det är en av föreningen
uppgjord kalkyl — varven är
beredda att acceptera en ordning, som

innebär insyn från samhällets sida i
avsikt att ge samhället möjligheter att
ta del av hur dessa medel används inom
företagen. Tydligare kan det väl inte
sägas, tycker jag, att man är beredd att
ta det såsom en naturlig kontroll av hur
penningmedlen används.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman använder
ibland litet stora ord. Han talar
om den ”grovt vilseledande” argumenteringen
från oppositionen, när vi för in i
bilden varvsindustrins negativa räntesaldo.
Jag vill då påpeka att denna beskyllning
för en grovt vilseledande
framställning lika fullt kan riktas mot
bankoutskottet i dess helhet när det gäller
den del av utlåtandet som är gemensam
för både reservanterna och utskottet.
Där förs ett resonemang om att de
svenska varven har en ekonomisk belastning
när det gäller upplåningen.

Herr Wickman påstår att de generella
räntesubventionerna inte löser varvens
solvensproblem. Jag vet inte om någon
har sagt detta, men i alla fall utgör det
väl en värdefull hjälp.

Statsrådet Wickman säger att det
egentligen inte alls hjälper. Ändå kostar
det så mycket. Hur hänger det ihop?

Statsrådet Wickman förkastar de generella
räntesubventionerna och för i
stället in i bilden som någon sorts universalmedicin
selektiva åtgärder. Vad
innebär då dessa selektiva åtgärder? Det
står inte att läsa om någonstans, och
statsrådet Wickman gav inte heller något
besked på den punkten. Det enda
som statsrådet Wickman nämnde var
vilka villkor som skulle ställas i fråga
om medinflytande och insyn. Att sådana
villkor skulle kunna innebära något
slags medicin till hälsa, har jag svårt att
förstå.

Jag är
utlandet, framför allt i England — kanske
även i Tyskland, fastän jag inte
känner närmare till den saken — har

Onsdagen den 27 maj 1970 fin.

Nr 29

8f>

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

förenat generella räntesubventioner med
rationaliseringsåtgärder av mycket vittgående
art. Statsrådet Wickman borde
kanske ba nämnt den skillnad som föreligger.
Medan det i England var fråga
om en mycket omodern industri, där det
var nödvändigt att åstadkomma en rationalisering,
har vi i Sverige att göra
med fyra varv som är synnerligen effektiva
företag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! .lag skall försöka fatta
mig kort.

Jag blev litet förvånad över industriministerns
irritation i den här frågan.
Han drog vid flera tillfällen in valrörelsen
i debatten. Jag kan inte se att
detta är en valfråga i egentlig mening,
men det är möjligt att man här har träffat
en om tå, som man säger. Det verkar
i varje fall så av diskussionen att
döma.

Att diskussionen har blivit ensidig beror
på att enighet råder i flera stycken,
nämligen om kreditgaraniter, om att staten
bör satsa på forskning och även om
andra ting. Vad vi diskuterade var frågan
om selektiva eller generella stödåtgärder.

Industriministern försökte tona ned
det besvärliga läge som varven i dag befinner
sig i genom att de får konkurrera
på kreditmarknaden. Statsrådet nämnde
beloppet 6 å 7 miljoner kronor per år
för Kockums del. Egentligen är väl beloppet
avsevärt större. Varvsindustriföreningen
redovisar ett belopp på 180 miljoner
kronor. Den siffran är kanske för
hög, men att det rör sig om ett betydligt
större belopp än det statsrådet nämnde
fick vi ett intryck av vid vårt besök hos
Kockum.

När det gäller selektiva eller generella
åtgärder har vi den grundinställningen
att det måste vara rimligt och riktigt att
använda generella åtgärder i nu rådande
situation. Då snedvrids inte konkurrensen.
Det förhållandet att ett företag

har råkat göra sina investeringar tidigare
än ett annat kan man inte ta hänsyn
till, eller att ett företag har en driftigare
personal än ett annat. Sådana saker
skall inte rättas till genom statliga åtgärder,
utan här skall konkurrensen ge
utslag till det effektiva företagets fördel.
Men skulle det vara så, vilket händer
ibland, att man har olika grundförutsättningar,
kan det finnas skäl att med
selektiva åtgärder försöka neutralisera
dessa ojämna grundförutsättningar, såsom
t. ex. när det gäller Norrbottens
Järnverks geografiska läge med långa
avstånd o. s. v.

I vissa fall kan man tänka sig både
generella åtgärder och selektiva, nämligen
om de selektiva grundar sig på att
det ena företaget av naturliga skäl —
naturhinder, geografisk placering, etc.
— är handikappat gentemot andra. Men
enligt min mening för man inte ett sakligt
resonemang om man blandar in utdelningsfrågor
i dessa avgöranden.

Statsrådet Krister Wickman talade
om utlandet. Där har man satsat på räntesubventioner.
Men vi glömde, säger
han, att tala om att statsmakterna där
också har krävt långtgående inflytande
och långtgående strukturomvandling.
I slutet av sitt anförande sade han dock
att skälet till att regeringen vill ha selektiva
åtgärder är att man därmed skulle
få inflytande i företagen. Dessa två
påståenden rimmar alltså inte, men det
kan vara ett missförstånd. Även om man
skulle införa generella åtgärder skulle
det ändå kunna förekomma insyn och
inflytande från samhällets sida, vilket
jag i och för sig inte har någonting
emot.

Statsrådet Wickman säger att vi inte
kan jämföra oss med andra länder och
de motiv de kan ha för sina generella
subventioner. Nej, det skall vi inte. Vi
har inte framfört dem som skäl för våra
förslag. Jag har i stället sagt att vi måste
stödja svensk varvsindustri, därför
att den är en exportnäring av oundgänglig
betydelse, därför att den är ett sysselsättningsobjekt
av mycket stort vär -

8(5

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

de. Man skaffar inte i hast fram alternativa
sysselsättningsmöjligheter. Det har
sagts att det kan kosta bort åt en halv
miljon kronor att skaffa en arbetare ny
sysselsättning. Av de skälen tror jag att
vi måste vara synnerligen angelägna om
att behålla en varvsindustri på någorlunda
hög nivå. Dessutom har vi anfört
att beredskapsskälen inte är utan betydelse.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Som ett svar på herr
Åkerlunds fråga huruvida jag var pessimistisk
eller inte beträffande svensk
varvsindustri vill jag anföra att jag är
ledsen om mitt anförande gav intryck
av att jag är pessimistisk inför den
svenska varvsindustrins framtid. Vad
jag sade var att de prognoser beträffande
omsvängningen i varvens situation
som nu börjar bli ganska vanliga
sannolikt är för optimistiska. Jag syftade
på att effekten av de kontrakt som
nu tecknats, och som är fördelaktiga,
kan komma att motverkas av den mycket
oroande kostnadsutveckling som
äger rum. Då sade herr Åkerlund att
vår effektiva varvsindustri naturligtvis
är oskyldig till den kostnadsutvecklingen,
som är ett resultat av regeringens
ekonomiska politik. Vad som händer
inom varvsindustrins arbetsmarknad
kan inte ses helt isolerat från arbetsmarknaden
i övrigt, det är självklart,
herr Åkerlund. Men varvsföretagen har
också ett eget ansvar för sin kostnadsutveckling.
De har ett eget ansvar, speciellt
vad beträffar deras sätt att anställa
cirka 2 700 man som lånearbetare.
Herr Åkerlund bör vara väl underkunnig
om vad det betyder för kostnadsutvecklingen
och vilka spridningseffekter
det kommer att medföra.

Sedan förde herr Åkerlund ett mycket
besynnerligt resonemang. Han sade
att det verkade som om jag förebrår
varven för att de — som det nästan lät
på herr Åkerlund — under en stor
självuppoffring har tecknat kontrakt

för att bereda sina duktiga arbetare
jobb. Herr Åkerlund menar att jag är en
egendomlig figur som inte begriper detta.
Men, herr Åkerlund, mitt resonemang
var mycket enkelt, och jag tror
att herr Åkerlund egentligen förstod
det. Jag är naturligtvis medveten om att
det alltid är lätt att kritisera i efterhand,
men måste ändå konstatera att
varven har fört litet olika politik och
att en del har i detta fall varit skickligare
än andra. Hade varven inte bundit
sig med kontrakt i den omfattning
som skedde utan i stället haft en kapacitet
ledig 1971/72 — det hade inte påverkat
sysselsättningen för en enda man
under den tid vi nu talar om — så hade
de i dag kunnat ta goda kontrakt i
mycket större omfattning än vad som
i dag är möjligt, helt enkelt på grund
av att de i dag är fullbokade med gamla,
dåliga kontrakt. Det är alltså dessa
gamla, dåliga kontrakt som skapar de
akuta likviditets- och framför allt solvensproblemen
för varven.

Låt oss fortsätta diskussionen med
varvsindustrin under dess egen hypotes,
att problemen är i den meningen
övergående att man är tillbaka i ett
med varvsindustrins mått hyggligt avkastningsläge
— för Kockum 1972 och
för Götaverken 1973. Då bör vi ju inte
i dag införa ett generellt subventionssystem
som kommer att påverka framför
allt avkastningen av de kontrakt
som man nu tecknar; då måste man ta
problemen som de föreligger i dag.

Jag tror inte att det föreligger någon
skillnad mellan mig och socialdemokraterna
i bankoutskottet. Jag upprepar att
det är grovt vilseledande när man för
hela denna debatt om svensk varvsindustri
som om det uteslutande vore
fråga om att lösa kreditkostnadsproblemen
för de svenska varven. Varje analys
av de bokslut som nu föreligger visar
att problemet är mer djupgående
än så. Ett överförande av 200 miljoner
kronor per år hjälper givetvis varvsindustrin
och underlättar dess ställning.
Men hjälpen kommer inte där den be -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

hövs. Vårt syfte med en aktiv selektiv
varvspolitik är att lösa problemen vid
de varv som råkar ut för svårigheter.

Naturligtvis kan man förena generella
subventioner med mycket långtgående
åtgärder i fråga om insyn för varvsindustrin.
Men den aspekten på frågan
har ju inte alls tagits upp av lottmajoriteten.
Det tycker jag är synd, ty hela
min argumentering har gått ut på att
visa att här finns problem som går
långt utöver den aktuella räntefrågan,
som vi har diskuterat.

Herr Jacobsson säger att vad jag menar
med selektiva åtgärder inte är särskilt
fullständigt och konkretiserat uttryckt,
och det är riktigt. Jag har i propositionen
upprepat ungefär vad som
står i varvskommitténs betänkande.
Det är här givetvis fråga om kapitaltillskott
från staten till varven. Dessa kapitaltillskott
bör, säger jag, avvägas på
grundval av en analys av de enskilda
varvens behov. De bör också, menar jag
bestämt, förknippas med villkor som
får framkomma vid en förhandling med
varven och på grundval av en analys
av de enskilda varvsföretagen beträffande
åtgärder som inte bara innebär
att varvens finansiella ställning förbättras
utan också leder till den typ av
produktsamarbete mellan varven och
den typ av marknadsföringssamarbete
som på sikt kan medföra en förbättring
av varvens konkurrenskraft. Jag menar
att det, om man över huvud taget
har ambitionen att föra en aktiv närings-
och industripolitik, vore oansvarigt
att icke ta upp dessa problem med
varven. Det är ju här fråga om att göra
en överföring från samhället till varven,
och då måste man naturligtvis se
till att det totala samhällsekonomiska
utbytet av denna operation blir så stort
som över huvud taget är möjligt.

Hur den lösningen exakt kommer att
se ut kan jag inte säga i dag. Det kommer
jag att kunna säga när den undersöknings-
och förhandlingsprocedur
som vi har framför oss är genomförd.
Det är min förhoppning att den skall

kunna starta så fort som möjligt. Det
vore ur många synpunkter en fördel
för varven själva, deras planering och
deras anställda att denna fråga kunde
klaras upp i höst. Det är min förhoppning
att så skall visa sig möjligt. Men
om det inte går, kommer det inte att inträffa
någon omedelbar kris i varvsindustrin
innevarande år. Därför kan jag
i dag inte ge något löfte om huruvida
jag får tillfälle att redovisa den långsiktiga
varvspolitiken i dess konkreta
utformning till höstriksdagen eller först
till nästa vårriksdag — givetvis under
förutsättning att jag över huvud taget
kan tala som statsråd efter den 20 september.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående envar av punkterna
A—C samt därefter särskilt rörande
punkterna D och E.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
B, röstar

Ja;

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ang. vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej —71.

Vidare gjorde herr talmannen rörande
de beträffande punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ståhle begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej —71.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
D och E.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 113, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
om vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri
jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 248, till
Konungen i anledning av proposition
om riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen,
i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 269, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623).

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kapitaltillskott till
Norrbottens Järnverk AB jämte motioner;
och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för hudgetåret
1969/70 i vad avser förenade fabriksverken
jämte motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri jämte
motioner i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;
samt

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för eu
partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen jämte motioner i vad
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Onsdagen den 27 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. inrättande av vissa professurer vid
karolinska institutet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 135, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad
av organisationen för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m. jämte
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
122, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över utbildningsärenden
för den 3 april 1970, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att inrätta professurer vid karolinska
institutet enligt vad som förordats i
statsrådsprotokollet, dels godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för utbyggnad av organisationen
för tandläkarutbildning vid karolinska
institutet, dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående bestridande
av vissa kostnader för markförvärv
m. m. i Huddinge, dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats angående
avveckling av de statliga tandtekniker-
och tandsköterskeskolorna.

I propositionen hade erinrats om att
enligt statsmakternas beslut år 1965 medicinsk
klinisk utbildning och forskning
skulle anordnas vid Huddinge
sjukhus. Förslagen i propositionen, som
byggde på ett förslag från universitetskanslersämbetet,
innebure, att sammanlagt
sjutton nya professurer i kliniska
ämnen skulle inrättas vid karolinska institutet
under perioden 1972/73—1976/
77, med placering vid Huddinge sjukhus.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1182, av herrar Sörenson och Österdahl,
samt 11:1389, av fru Frsenkel och fru
Anér,

dels de likalydande motionerna I:

1222, av fru Wallentheim, samt 11:14-32,
av fru Lewén-Eliasson och herr Hellström,

dels de likalydande motionerna I:

1223, av herr Wallmark m. fl., och II:
1434, av herr Wennerfors m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1224, av herr Wallmark m. fl., och II:
1433, av herr Wennerfors m. fl.,

dels ock motionen II: 1431, av herr
förste vice talmannen von Friesen m. fl.

I motionerna I: 1182 och II: 1389 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att då nya professurer enligt Kungl.
Maj:ts förslag i proposition nr 122 inrättades
vid karolinska institutet en av
dessa professurer skulle gälla neuroslära
och psykoterapi.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:1182
och II: 1389 bemyndiga Kungl. Maj:t att
vid karolinska institutet inrätta professurer
till det antal och i de ämnen som
förordats i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970,

b. beträffande tidpunkten för inrättande
av de i propositionen förordade
nya professurerna vid karolinska institutet
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1223 och 11:1434 samt 1:1224 och II:
1433, samtliga motioner såvitt nu vore

Onsdagen (len 27 maj 1970 cm.

Nr 29

1)1

Ang. inrättande av vissa professurer vid karolinska institutet

i fråga, godkänna vad som förordals
i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1224 och II: 1433 i vad avsåge
inrättande av en professur i internmedicinskt
specialämne och en professur
i kirurgiskt specialämne,

3. att riksdagen måtte beträffande intagningen
av tandläkarstuderande vid
Holländargatsenheten med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1223 och II: 1434, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

4. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet i övrigt förordade
riktlinjerna för utbyggnad av organisationen
för tandläkarutbildning vid
karolinska institutet,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1223 och II: 1434 i vad avsåge
visst uppdrag åt universitetskanslersämbetet,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1431 om undervisningen i oral
kirurgi,

7. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats angående
bestridande av vissa kostnader för
markförvärv in. m. i Huddinge,

8. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats angående
avveckling av de .statliga tandtekniker-
och tandsköterskeskolorna,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1222 och 11:1432 om utbildning
av tandhygienister.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det utlåtande vi nu behandlar
är enhälligt. Det är fem motionspar
som samtidigt avslås. Jag har
själv aktivt medverkat till motionsparet
I: 1182 och II: 1389. Det är en s. k. delegationsmotion
från folkpartiet, och
den är ett fullföljande av vårt tidigare
arbete på att stärka möjligheten för vårt
folk att få en effektiv psykisk hälsovård.

Den grundsyn som ligger bakom vår

motion är att det måste finnas eu rimlig
balans mellan den psykiska och fysiska
sjukdomsvården. Det är mycket
svårt att fastställa vilken storlek den
psykiska sidan av hälsovården har i
förhållande till det totala vårdbehovet,
men man brukar räkna med relationen
ett på tre. Om man räknar med detta
står det alldeles klart att det är en snedbelastning
i utbildningen. I utbildningen
av läkare är det för närvarande inte
en tredjedel som utbildas för att på ett
effektivt sätt stå till förfogande då det
gäller att stärka den psykiska sidan av
människornas tillvaro. Det är alltså en
snedbelastning på det området. Följden
är att vi har en otillräcklig beredskap
i fråga om psykisk hälso- och sjukvård.

Nu får vi ett nytt modernt och effektivt
utbildningssjukhus. Vi är beredda
att inrätta 17 professurer vid Karolinska
institutet som skall placeras vid
utbiidningssjukhuset i Huddinge. Av
dessa 17 professurer är 15 somatiskt
inriktade. Två professurer gäller psykiska
sjukdomstillstånd — den ena
psykiatri i allmänhet och den andra
barnpsykiatri. Det betyder att snedbelastningen
ökas ytterligare. När vi alltså
är beredda att satsa på en effektivare
utbildning medverkar vi samtidigt till
att öka snedbelastningen i utbildningshänseende.
En tredjedel av de professurer
som inrättas borde, såvitt vi kan
förstå, ha varit psykiskt orienterade.

Vårt förslag i motionen är mycket
modest. Vi vet att man inte kommer så
särskilt långt med vittgående förslag.
Därför har vi föreslagit att åtminstone
en professur utöver de två som har föreslagits
skall gälla den psykiska hälsovården.
Det kan enligt vår mening antingen
ske så att ansvariga myndigheter
utbyter ett somatiskt ämne mot ett
psykiatriskt eller psykiskt, eller så att
man ökar antalet professurer till 18. I
motionen har vi alltså velat hålla vägarna
öppna men också starkt understrukit
att det verkligen är angeläget att
man visar intresse för att ställa en ef -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. inrättande av vissa professurer vid
fektiv psykisk utbildning till förfogande
i vårt samhälle.

Nu skall man naturligtvis vara positiv,
herr talman, och jag försöker vara
det när jag läser utskottets utlåtande.
Jag finner då att utskottet säger sig dela
motionärernas uppfattning om önskvärdheten
av en ökad satsning på den
psykiska vårdsektorn. Utskottet delar
alltså den syn som motionärerna här
framfört men tillstyrker icke det förslag
som framställts i motionen. Jag vill
dock slå fast vad utskottet sagt om att
det delar den grundsyn som motionen
företräder.

Tre månaders obligatorisk allmän
tjänstgöring vid psykiatrisk klinik har
nu blivande läkare, men det är inte
detta saken gäller, herr talman. Här gäller
det ju professurer, och det är fråga
om att de som får denna utbildning
skall ha lärare med god kunskap och
förmåga att föra in de studerande i den
problematik det här gäller. I varje fall
är enligt min mening tre månaders obligatorisk
utbildning, som blivande läkare
för närvarande har, icke tillfredsställande.
Man lär sig verkligen inte,
herr talman, hur man skall behandla så
komplicerade frågor som neuroser på
tre månader. Med den starka spänning
som för närvarande råder inom psykiatrins
område försvåras givetvis utbildningen
ytterligare.

Jag fortsätter emellertid att försöka
vara positiv. Jag har då tolkat vad som
är sagt i utskottets utlåtande på följande
sätt. Man har nu fastslagit etapp
1. I denna första etapp anser man att 17
professurer skall inrättas, varav 15 gäller
somatisk vård och två är orienterade
åt det psykiska hållet. Men det
kommer också en etapp 2, och i den
etappen menar man — om jag förstår
utskottet rätt — att de ansvariga bör
inrikta professorsutnämningen på den
psykiska vårdsektorn. Man förordar att
möjligheterna prövas att inom ramen
för de angivna ämnesområdena differentiera
forskningsverksamheten.

Utskottet förutsätter att man i det

karolinska institutet

kommande placeringsarbetet prövar det
i motionerna framförda förslaget. Det
är ju en positiv skrivning. Nu har jag
varit tillräckligt länge i riksdagen för
att veta att positiv skrivning använder
man ibland när man liksom vill bli av
med ett ärende. Man vill försöka få dem
som motionerat att ge sig till tåls. Jag
vill dock gärna tolka utskottets skrivning
på det sättet att utskottet menar
allvar, att i etapp 2 skall de önskemål
som framförts i motionerna verkligen
observeras. Det är två ord jag lagt
märke till; det ena är att utskottet framhåller
att det är angeläget att vederbörande
myndigheter ”prövar” och det
andra är att utskottet ”förutsätter” att
man i planeringsarbetet prövar det i
motionen framförda förslaget.

Det är min förhoppning att båda dessa
ord skall förverkligas, och jag vill
med kraft slå fast att det är en förväntan
som vi här i riksdagen har rätt att
ställa på dem som i framtiden bär ansvar
för utformningen av etapp 2 vid utbildningen
vid det nya undervisningssjukhuset.

Jag vill alltså uttala ett bestämt önskemål
om att man är positiv vid sin
prövning av den kommande utbildningen
och att fler professurer, gällande
den psykiska vårdsektorn, kommer till
stånd i den andra etappen av utbildningen
vid det nya utbildningssjukhuset.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
har jag enligt min mening redovisat tillräcklig
grund för att yrka bifall till
motionerna 1:1182 och II: 1389.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Herr Sörenson har tagit
upp några av de synpunkter som utskottet
anfört vid behandlingen av detta
ärende. Så långt jag kunnat följa
herr Sörenson har han uppfattat utskottets
skrivning såsom mycket positiv
till de synpunkter som framförts i
det motionspar han berört. Jag vill i
detta sammanhang gärna säga ett par

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

Ang. valutaregleringen, m. m.

saker om en fråga som även herr Sö renson

inledningsvis snuddade vid.

Dock vill jag understryka att det för
närvarande sker en väldigt stor satsning
på läkarutbildningens område genom
den starka utbyggnaden vid Huddinge
sjukhus, som man avser skall ta
sin början våren 1972. Av propositionen
framgår också vilka medicinska
områden som i första hand omfattas.
Man räknar med att återstående delar
av sjukhuset skall vara färdigställt att
tas i bruk hösten 1977.

Även när det gäller läkarutbildningen
sker en ökning redan från och med läsåret
1972/73 med 90 platser.

Det är viktigt att man håller denna
utvecklingstrend i minnet när man bedömer
tillsättandet av de olika tjänsterna,
inte minst professorstjänsterna
på olika områden. Som herr Sörenson
mycket riktigt framhöll, kominer det
att inrättas inte mindre än 17 professurer
av de 21 som begärdes av kanslersämbetet.
Ser man närmare på förteckningen
över professurerna, finner man
att de skall inrättas i olika skeden från
år 1972 och framöver allteftersom sjukvården
växer ut. Det har väl heller inte
förbigått herr Sörenson att de överläkare
som knytes till det nya sjukhuset
äger betydande kapacitet. Vi har därför
inom utskottet den uppfattningen
att det är väl sörjt för sjukvårdens utveckling.

När det sedan gäller den särskilda
professur, som herr Sörenson talar för,
vill jag gärna understryka vad herr Sörenson
citerade ur utskottets skrivning.
Utskottet ställer sig här positivt till de
tankegångar som framförts i motionen,
medan man däremot inte velat säga att
någon viss professur skall vara den
förnämsta eller att en artonde skall tillsättas
för att tillmötesgå motionskraven.
Det avsnitt som herr Sörenson citerade
avslutas med: ”Utskottet, som förutsätter
att Kungl. Maj:t i den mån det med
hänsyn till utbildningens eller forskningens
behov visar sig nödvändigt att
inrätta ytterligare professurer framläg -

ger förslag härom, avstyrker motionerna
---.” Här ges alltså en ganska

klar anvisning om att det bör ske en
utveckling allteftersom den medicinska
forskningen erfordrar det.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 1 a samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten 1 a framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:1182 och II:
1389; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. valutaregleringen, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av proposition
angående fortsatt valutareglering jämte
motioner.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

I en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 68, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll över
finansärenden för samma dag,

1) begärt riksdagens samtycke till att
Kungl. Maj.''t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen finge förordna, att
vad som föreskreves i 2 § första stycket
1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 §
samma lag skulle äga fortsatt tillämpning
under tiden den 1 juli 1970—den
30 juni 1971,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om fortsatt giltighet
av valutaförordningen (1969:264).

Innebörden av vad som föreslagits
i propositionen vore, att riksdagens
samtycke skulle begäras till förordnande
om fortsatt valutareglering för tiden
den 1 juli 1970—den 30 juni 1971 med
samma omfattning som den nu gällande
valutaregleringen.

I anledning av propositionen hade
väckts

A) de likalydande motionerna 1: 1102,
av herr Åkerlund, och II: 1293, av herr
Enarsson, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en skyndsam översyn av valutaregleringen
i syfte att göra denna förenlig
med kravet på en snabb återuppbyggnad
av guld- och valutatillgångarna;

B) motionen 1:1108, av herr Pettersson,
Karl, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en översyn av valutalagstiftningen
mot bakgrunden av bland annat
överväganden om lagstiftningens inverkan
på exportföreningens internationella
konkurrensförmåga; samt

C) de likalydande motionerna I: 1109,
av herr Sundin m. fl., och II: 1303, av
fru Nettelbrandt m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om en översyn
av valutalagstiftningen i syfte att förbereda
en liberalisering av lagstiftning -

en vid en tidpunkt då valutaläget hade
stabiliserats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) samtycka till förordnande om fortsatt
valutareglering i enlighet med vad
som förordats i propositionen nr 68,
och

2) vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
därom;

B. att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 1102 och II: 1293,

2) motionen I: 1108 samt

3) motionerna I: 1109 och II: 1303.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Annerås (fp) och Löfgren
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av

1) motionerna I: 1102 och II: 1293,

2) motionen 1:1108 samt

3) motionerna I: 1109 och II: 1303
hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn
av valutalagstiftningen i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
tala om rör en fråga med många ytterst
känsliga kontaktpunkter. Den berör
vårt förhållande till främmande länder
och internationella organisationer, och
den berör de inbördes förhållandena
mellan myndigheter och företag ävensom
mellan myndigheter, företag och
enskilda personer.

Sedan riksdagen i fjol behandlade
frågan om regerings och riksbanks fullmakt
att upprätthålla valutaregleringen,
har denna genom inträffade händelser
kommit i rampljuset på ett både uppseendeväckande
och föga smickrande
sätt. Med mer eller mindre utförligt

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

framförda motiveringar liar motioner
från samtliga de borgerliga partierna
väckts med krav på en översyn av valutaregleringen.
Jag är glad att kunna
säga att det i år tillika föreligger en gemensam
reservation av folkpartiet och
moderata samlingspartiet med dessa
krav. Jag tror att frågan om valutaregleringens
handhavande under det gångna
året väckt sådan undran och oro att
även sådana som tidigare varit tveksamma
till dess avskaffande eller ändring
har sagt sig, att vi nog borde titta
litet mer på denna sak — som det brukar
heta. Utskottsmajoriteten har inte
denna mening. Den vill fortsätta som
hittills och lägga ett nytt år till alla de
föregående i valutaregleringens historia.

Jag skall nu lämna en litet utförligare
motivering till min och herr Enarssons
motion och den däri framförda
kritiken och talar naturligtvis därvid
bara för våra synpunkter. Jag inbillar
mig nämligen, när jag gör detta, att
jag har någonting att säga i sakfrågan
om valutaregleringens existensberättigande
och förenlighet med de valutapolitiska
målsättningar som vi i vårt land
i vart fall borde ha. Jag gör det, även
om jag därvid inte säkert vet vilka valutapolitiska
mål majoriteten och även
de andra borgerliga partierna har satt
upp.

Om jag börjar med utskottsmajoritetens
underförstådda fråga till oss, vilken
skillnaden är mellan fullmaktslag
och beredskapslag, när jag förordat att
man borde förvandla valutalagen till en
beredskapslag från nuvarande fullmaktslag,
är svaret följande. Jag vill
med beredskapslag förstå en mera temporärt
inriktad lag som tas i bruk för
att tillgodose tillfälliga specificerade
behov och åter därefter tas ur bruk men
har fullmaktens form så att den alllid
snabbt skall kunna tillgripas. En fullmaktslag
har fullmaktens form men är
i sak en permanent lagstiftning som används
för i regel vittgående ospecificerade
syften. Fullmaktslagar har alltid

Ang. valutaregleringen, in. in.
ansetts vara diktaturens eller halvdiktaturens
kännemärke. Det kan ha sill
intresse att här nämna att Nazitysklands
riksbankschef Hjälmar Schacht som under
stark utländsk kritik införde valutaregleringen
försvarade åtgärden med
erkännandet av och skyldigheten att
sköta ränte- och amorteringstjänsten på
Tysklands dåvarande stora utländska
skulder, men att efter hans avgång den
tyska valutaregleringen fick annan karaktär.

Den svenska valutaregleringen infördes
just i delta tidsskede, år 1939, och
har sedan dess kvarhållits och i praktiken
blivit permanent. Den har ingen
annan verklig motivering än att den är
bekväm att ha. Generationer svenskar
har aldrig upplevt ett tillstånd med
verklig frihet på valutaområdet, och
enbart detta är i mitt tycke skäl nog att
överse syfte och former i valutaregleringen.

När andra världskriget tog slut insåg
man att man inte omedelbart kunde ge
den internationella handeln, betalningarna
i denna och kapitalrörelserna full
frihet. Man ansåg dock att detta successivt
borde ske därför att det är till gagn
för ekonomin och välståndet. Valutafonden
kom till med vissa klara uttalanden
i denna riktning, och Sverige
har anslutit sig till dess stadga, som i
sin åttonde artikel gör den svenska kronan
konvertibel för alla s. k. löpande
internationella transaktioner. Vi bär
också skrivit på OECDrs kapitalliberaliseringsstadga,
ehuru med vissa specificerade
reservationer, t. ex. för portföljinvesteringarna.
I internationella
valutafondens stadga finns också uttalanden
om de privata finansinstitutens
ställning och roll i betalningssammanhang,
så att staterna icke kan krypa
bakom dessa för att undgå sina förpliktelser.
Det gäller naturligtvis också vårt
land.

Vad herr Enarsson och jag framför
allt tagit upp i vår motion är frågan om
valutaregleringen är förenlig med vårt
önskemål att upprätthålla och uppbyg -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
ga för landets ekonomi erforderliga
guld- och valutatillgångar. Det är den
stora principiella frågan, och vi sätter
eif så stort frågetecken i kanten för erfarenheterna
av valutaregleringen att
vi kommer till slutsatsen att den är
otjänlig eller rent av skadlig för ändamålet.
Finansministern anser att den
är ett grundskydd, och det gör utskottet
tydligen också. Samtidigt rinner valutorna,
ohejdade av valutaregleringen,
ut från riksbanken. Varför?

Under år 1969 vidtogs två åtgärder
som i viktiga hänseenden förändrat valutaregleringens
innehåll och skärpt
den samt påverkat vårt förhållande till
främmande länders finansinstitut. Dels
ersattes tidigare valutakontrakt med valutahandelstillstånd,
dels drogs affärsbankernas
valutakassor i allt väsentligt
in till riksbanken. Det blev en centralisering
eller närapå en socialisering av
valutahandeln ocli dess objekt, d. v. s.
valutorna. Man får nog vara blind på
bägge ögonen för att inte se att utlandet
noterat detta. Det är inte till vårt
lands fördel.

För precis ett år sedan hade de privata
instituten cirka 1,3 miljarder kronor
i utländska valutor. Vid utgången
av april i år hade de 330 miljoner kronor
netto. Har valutaregleringen gjort
något annat än reducerat valutabankernas
grundskydd, och i så fall vad?

Finansministerns tes om grundskvddet
är enligt min mening inte hållbar.
Eftersom de löpande betalningarna, i
första hand handelsbalansens betalningar
som ligger i storleksordningen
60 miljarder kronor för import plus export,
är undandragna valutaregleringen
är det bara på ett ganska litet avsnitt
valutaregleringen kan användas. Det
sistnämnda skedde i fjol i fråga om
svenska investeringars finansiering utomlands,
återköp av svenska värdepapper,
emigrationsvaluta och försäkringsbetalningar.
Härför måste i OECD åberopas
allvarliga betalningsbalanssvårigheter.
I motsats till mig säger sig utskottet
inte kunna finna några belägg

för att utlandets förtroende för vår valuta
minskats av åtgärderna. Jag måste
fråga: Har utskottsmajoriteten efterforskat
sådana belägg? Svaret på den
frågan blir intressant. Det är ju vårt
land som åberopar allvarliga betalningsbalanssvårigheter.
Ingen annan
gör det. Trots detta får vi inte åberopa
undantagsklausulen mer än för 12 månader
och måste därefter i skälig omfattning
återställa liberaliseringen, vilket
skall vara helt gjort inom 18 månader.
Kan utskottets talesman säga mig
hur den saken skall bedömas? Kritiska
data är den 5 september i år och 5 mars
nästa år.

Jag har sagt att utlandets förtroende
för vården av den svenska valutan rubbats
av att vi åberopar allvarliga svårigheter
och skulle skakas om vi inte
den 5 mars nästa år upphävde inskränkningarna
i liberaliseringarna. Jag vidhåller
det.

Så måste jag reagera mot utskottets
sätt att argumentera mot herr Enarsson
och mig. Utskottsmajoriteten säger att
vi utpekat valutaregleringen, emedan vi
gör gällande att det är de ansvariga
myndigheterna, d. v. s. finansministern
och valutastyrelsen — inte vi — som
utpekat valutaregleringen som det organisatoriska
medel med vars hjälp
Sverige tillfogats de största valutaförlusterna
sedan åren 1946—1947. Sistnämnda
formulering återfinnes i riksbankens
förvaltningsberättelse, s. 27,
och är alltså icke vår formulering utan
riksbankens.

Att det är myndigheterna som gör
detta vill vi visa genom att peka på att
finansministern har sagt att lägre räntor
i Sverige än utomlands under 1969
möjliggjorts av valutaregleringen. Stora
valutaförluster inträffar. Valutastyrelsen
säger att stadigvarande högre räntor
i Sverige än utomlands krävs för att
få en kapitalimport. Sambandet räntorkapitalrörelser
är därmed klarlagt, inte
av oss utan av myndigheterna. Om myndigheterna
har rätt därvidlag, är valutaregleringen
medansvarig för dessa de

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

största valutaförlusterna efter 1947. Argumentnöden
tycks vara stor hos utskottsmajoriteten.

Valutastyrelsens uttalande om kapitalimport
är särskilt intressant i ljuset
av vad finansministern säger i kompletteringspropositionen
om överväganden
att åstadkomma en viss kapitalimport
mot bakgrunden av påfrestningarna på
valutareserven och våra kapitalkrävande
utbyggnadsprogram. Enligt min mening
är det inte en tillrådlig politik som
finansministern vill slå in på, att vårt
land skulle sätta sig i skuld till utlandet
i större omfattning. En miljard kronor
antyds i nationalbudgeten för att
dölja en felaktig och misslyckad valuta-
och penningpolitik samt ekonomisk
politik. Vad jag för egen del kan tänka
mig gå med på är sådana temporära
valutakrediter som vi kan få i internationella
valutafonden, via det allmänna
låneavtalet — GAB, som det förkortas
— och de s. k. Swap-avtalen Men
det är inte endast detta finansministern
avser. Om Sverige skulle låna i utlandet
inställer sig frågan, när det skulle
ske och vem som skulle vilja låna
vårt land pengar. Blotta tanken att vårt
land i ljuset av vissa nya drag i vår utrikespolitik
skulle låna pengar i Öst, i
Comecon, i Sovjetunionen fyller mig
med djupaste oro och olust. Mer vill jag
för dagen inte säga.

Den slutsats vi motionärer kommer
till är att återuppbyggnaden av guldoch
valutakassan måste ges högsta prioritet
och att en översyn måste företagas
av valutaregleringens utformning och
tillämpning. Dessutom måste ett förtroendefullt
samarbete mellan valutamyndigheter
och valutabanker återställas.
Om detta förtroendeläge vill jag
också säga några ord.

Till utgångspunkt tar jag det uppseendeväckande
steg som riksbanken
tog i augusti i fjol med att dels begära
tillsättande av en särskild undersökningskommission
för utredning av ett
visst valutaärende, närmare bestämt de
s. k. Cepa- och Hasselbladsaffärerna,

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Ang. valutareKlerinfren, in. m.
och överväga de konsekvenser detta arbete
bör leda till i fråga om valutabankernas
roll och uppgifter, dels också
publicera en annons med våldsamma
anklagelser mot våra valutabanker ocli
enskilda personer. Såsom led i eu förtroendeskapande
politik är väl åtgärden
i fråga ungefär det sämsta som någonsin
kunde utfunderas. Det är väl
också sannolikt att förtroendet inte
återkommer så länge kommissionen
finns där såsom ett Damoklessvärd
hängande över alla dem som ens tittar
åt en utländsk valuta. Underkastelse
och lydnad kan väl framtvingas, men
aldrig förtroende den vägen. Annonsen
har följande lydelse:

”Eftersom det bör vara ett betydande
intresse, att allmänheten får ta fullständig
del av övervägandena bakom riksbankens,
som det sagts, uppseendeväckande
steg att begära, att en särskild
kommission tillsättes för att undersöka
vissa valutabankers roll i samband med
en del omstridda valutatransaktioner,
publiceras här bankofullmäktiges skrivelse
in extenso som betald annons.

Till KONUNGEN.

Tillämpningsbestämmelserna till den
svenska valutalagstiftningen har utformats
från den utgångspunkten att allmänheten
så litet som möjligt borde betungas
med formaliteter och att den helt
övervägande delen av betalningsutbytet
med utlandet sålunda borde kunna
handläggas utan tidsutdräkt. Även valutalagstiftningen
är utformad med
denna utgångspunkt i sikte; valutabankerna
har därför bemyndigats att utföra
löpande betalningar utan förhandsgranskning
av riksbanken. Detta bemyndigande
nödvändiggjorde en definition
av vad som skall förstås med
löpande betalningar. En snäv sådan
definition skulle ha inskränkt den praktiska
betydelsen av medgivandet; en
vid definition öppnar å andra sidan
möjligheterna till missbruk.

I huvudsak valdes utvägen att ge begreppet
löpande betalningar en vid de -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
finition. Ett typiskt exempel härpå är
de befogenheter som lämnats valutabankerna
att tilldela resevaluta. En låg
gräns för resevalutatilldelning utan
särskild prövning medför åtskilliga besvärligheter
både för de resande och
för myndigheterna, t. ex. vid gränspassage.
De svenska valutabankernas
bemyndiganden att tilldela resevaluta
ligger däremot åtskilligt högre än vad
genomsnittsturisten kan antagas behöva
och täcker vanligen behovet av resevaluta
även för affärsresor och långtidsresor.
Ett annat område där valutabankernas
bemyndigande är vittgående
är i fråga om betalning till utlandet
för försäkringar, inkl. personförsäkringar.

Under den största delen av 1960-talet
har huvudmotivet för den svenska valutaregleringen
varit att något begränsa
beroendet av utländska förhållanden
vid utformningen av den svenska kreditpolitiken.
Det var redan av detta skäl
naturligt att välja alternativet med vida
befogenheter åt valutabankerna. Under
senare tid torde emellertid i viss mån
tendenser till kapitalflykt ha gjort sig
gällande. Det är givetvis en komplicerande
faktor.

Självfallet får resevaluta ej användas
för andra ändamål, t. ex. inköp av värdepapper,
avbetalning på fastighetsförvärv,
insättning i utländsk bank. Sådana
missbruk existerar och påtalas i
regel, när de kommer till myndighetens
kännedom. Den uppfattningen torde
dock vara berättigad, att den helt övervägande
delen av allmänheten iakttar
gällande bestämmelser.

Med den konstruktion av valutaregleringen
som ovan i korthet angivits
blir möjligheterna betydande att finna
luckor i lagstiftning och tillämpningshestämmelser,
som skulle möjliggöra
kapitalflykt utan alltför stor risk. Exempel
härpå finnes. Så har riksbanken
måst sänka den övre gränsen för de
s. k. småbetalningar, som får utföras
utan någon prövning av ändamålet med
betalningen. Någon systematisk strävan

från juristexpertis att tillhandagå med
upplysningar eller anordningar, ägnade
att utnyttja sådana möjligheter, har
man dock i Sverige i stort sett förskonats
från.

En särskilt elakartad företeelse skulle
givetvis vara om valutabank eller av
valutabank anlitad expertis skulle biträda
vid kringgående av valutaregleringen.
Konkurrensen mellan valutabankerna
och angelägenheten att behålla
en ''värderad kund’ kan självfallet utsätta
valutabank för intressekonflikt.
Det har emellertid antagits att i stort
sett medvetandet om den betydelsefulla
särskilda roll som bankerna spelar i
näringslivet utesluter möjligheterna till
ett agerande från deras sida, som mera
påtagligt kan kritiseras. På senare tid
har emellertid ett par förhållanden inträffat
som gör att nämnda antagande
kan ifrågasättas.

Mot slutet av år 1966 bildades sålunda
i Liechtenstein ett institut, som hade
till uppgift att bevilja sina aktieägare
(en aktie kan förvärvas till lågt pris)
vad institutet betecknade som försäkring.
Institutet, som hade en svag finansiell
uppbyggnad med 100 000 sfrcs
i garantikapital, fick det klingande
namnet Centraleuropäische Leibrentenund
Pensionskasse Aktiengesellschaft,
förkortat Cepa. Det bedriver ingen
verksamhet i Liechtenstein eller
Schweiz, där det var okänt för den
schweiziska försäkringsinspektionen,
när riksbanken vid årsskiftet 1968/
1969 lät göra en underhandsförfrågan
rörande institutet. All sannolikhet talar
för att institutet, åtminstone fram till
december, då riksbanken sökte införskaffa
upplysningar om detta, bedrev
endast en s. k. ''försäkringsform'', som
såvitt kan bedömas av för riksbanken
företedda policer ej innebär någon
dödlighetsriskutjämning och endast innefattar
en låg kontraktsmässig förräntning.
Den verkliga förräntningen
torde ligga väsentligt högre och bör
återspeglas i hög bonus till ''försäkringstagarna'',
i den mån arvoden och pro -

Onsdagen den 27 maj 1!)70 em.

Nr 29

<)9

visioner ej inkräktar på betalningsutrymmet.
Enligt inhämtade upplysningar
saknar institutet egen organisation,
bortsett från styrelse, vilket torde vara
eu förklaring till att det arbetar med
engångspremier. Förvaltningen av dessa
premier omhänderhas av en schweizisk
banks lokalkontor.

I Sverige liberaliserades betalningar
för personförsäkringar i april 1966.
Förenämnda institut bildades som
nämnts mot slutet av samma år. Fn av
en svensk valutabank intill nyligen anlitad
skattejurist, som för övrigt enligt
uppgift hade kontorslokal i banken,
lämnade upplysningar om nämnda
liechtensteinska institut i en promemoria,
daterad i mars 1967, som torde
ha fått en icke obetydlig spridning. Här
framhölls bl. a. att engångspremien var
avdragsgill vid svensk inkomsttaxering.
Institutet publicerar ej någon balansräkning
eller avger någon annan offentlig
redovisning. Det finns emellertid
starka skäl att anta, att institutet endast
driver verksamhet i Sverige och
att den använda ''försäkringsformen’ är
helt avpassad efter svenska skattebestämmelser.

Till riksbanken har redovisats ''premiebetalningar’
till institutet på sammanlagt
ett ej obetydligt belopp, mellan
30—35 miljoner kronor.

Det synes osannolikt, att på lieclitensteinskt
eller schweiziskt initiativ
ett institut skulle ha bildats med så utpräglad
inriktning på Sverige. Det enda
rimliga torde vara att anta, att initiativet
kommit från Sverige. Förutnämnde
skattejurist har anlitats för utformningen
av institutets verksamhet. Enligt förutnämnda
promemoria har denne i sin
lur anlitat en svensk juristprofessor vid
bedömningen av ''försäkringsformens''
ändamålsenlighet.

Marknadsföringen i Sverige har som
nämnts tagit ett icke obetydligt omfång.
Såvitt bekant har andra svenska banker
än förutnämnda valutabank, vilka
förmedlat betalningar till Cepa, sökt
från Schweiz införskaffa upplysningar

Ang. valutaregleringen, m. m.
om Cepa först sedan riksbanken ingripit
mot dessa betalningar och vid månadsskiftet
november/december 1968
skärpt villkoren för betalningar till utlandet
för personförsäkringar.

Som tidigare anförts måste riksbanken
betrakta som en särskilt elakartad
företeelse om av valutabank regelmässigt
anlitad juristexpertis medverkat
vid anordningar som måste betecknas
som direkt syftande till ett ''legalt''
kringgående av gällande bestämmelser
om kapitalutförsel och möjliggöra en
direkt kapitalflykt. Förutom att institutet
sålunda användes för vad som
framstår som renodlad kapitalflykt,
tjänar det otvivelaktigt ett skattemässigt
syfte. Detta syfte går utöver vad
som kan gälla för försäkring hos inhemsk
försäkringsanstalt, i den mån avdragsfrihet
åtnjutes för erlagd engångspremie
medan utfallande livräntor sedermera
ej blir föremål för beskattning
i Sverige om ''försäkringstagaren'' under
mellantiden emigrerar.

Vid underhandsdiskussioner med ledningen
för den valutabank som anlitat
den åsyftade skattejuristen, har något
klart avståndstagande från hans ifrågavarande
verksamhet ej stått att erhålla.
Bl. a. har hänvisats till att bindande
bevisning rörande denna ej skulle föreligga.
Den uppkomna situationen är
otillfredsställande. Det synes ej tillrådligt
att lämna saken därhän utan att ytterligare
försök gjorts att utreda vad
som förevarit. Riksbanken vill utgå från
att ledningen för ifrågavarande valutabank
ej känt till verksamheten. Dock
behöver undersökas, i vilken utsträckning
bankpersonal och ledningen för
bankens utrikesavdelning bidragit till
att Cepas verksamhet i Sverige fått en
sådan omfattning. Det torde kunna
fastslås som tämligen säkert, att inga
svenska kapitalägare skulle ha anförtrott
de miljonbelopp i ''försäkringspremier'',
som det varit fråga om, till ett
enbart skrivbordsmässigt existerande
''försäkringsbolag’ med så obetydliga
egna kapitalresurser som 100 000 sfrcs,

100

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
om de inte på något sätt bibringats
uppfattningen att svenska banker stått
som garanter för företagets soliditet
och pålitlighet.

De största enskilda betalningarna till
Cepa har skett genom ett par andra valutabanker.
En person som verkställt
betalningar till Cepa för omkring 15
miljoner kronor har av riksbankens valutastyrelse
anmälts till åtal. Polisutredning
torde fortgå genom åklagarmyndighetens
i Göteborg försorg, och
den får i första hand avvaktas. Att det
varit möjligt för ifrågavarande person
att överföra ett sammanlagt belopp i
storleksordningen 15 miljoner kronor
till ifrågavarande praktiskt taget okända
institut, torde endast kunna förklaras
av att betalningarna skett genom
två banker, av vilka för övrigt den ena
genom långivning finansierat den större
delen av beloppet. Enligt uppgifter,
som först nyligen kommit till riksbankens
kännedom, har den bank som utfört
den första betalningen på omkring
1/3 av beloppet vägrat att utföra återstående
del, 10 miljoner kronor, av betalningen
och att finansiera den genom
långivning. Resultatet skulle ha varit att
ifrågavarande kunds affärer överflyttats
till den bank, som var villig att utföra
betalningen och att finansiera den.
Konkurrensen om en ''värderad kund’
har här förlett en valutabank och dess
ledning att överskrida gränsen till det
godtagbara. Fullmäktige har ansett sig
böra ingripa med särskilda åtgärder
mot denna bank. En rad motstridande
uppgifter har emellertid lämnats om de
inblandade valutabankernas förhållande
i ärendet.

Det skulle i och för sig inte behöva
närmare utvecklas, att riksbanken måste
se med allra största allvar på en utveckling,
för vilken företeelser som de ovan
relaterade är ett uttryck. Förutom att
dessa varit avsedda att kringgå och
motverka syftet med den i vederbörlig
demokratisk ordning tillkomna valutareglering,
vårt land håller sig med, får
de ur än vidare aspekter en allvarlig
innebörd i den mån banker varit eller

måste misstänkas ha varit direkt inblandade
i genomförandet av anordningarna
och transaktionerna i fråga.

Banker måste, alldeles oavsett att de
är organiserade som privata företag
med vanligt vinstsyfte, i sista hand och
i realiteten ses som ett slags samhällsorgan.
Deras verksamhet bedrives på
grundval av en av samhället meddelad
oktroj, men de kan på grundval av denna
oktroj utöva befogenheter av långt
mer genomgripande innebörd för hela
samhällslivet än snart sagt alla andra
företag, inklusive i viss mån den allt
annat överskuggande befogenheten att
''skapa pengar’. På samma sätt som samhället
å ena sidan meddelat bankerna
den grundläggande oktroj-förutsättningen
för deras verksamhet, står samhället
å andra sidan samtidigt i realiteten
som den slutlige garanten för bankernas
åtaganden gentemot sina kunder.
Bankerna är avhängiga av tillgång
till riksbanken som ''lender of last
resor!’, och den väldiga och komplicerade
kreditstruktur, som moderna samhällen
lagt sig till med och som är av
avgörande betydelse för all ekonomisk
aktivitet inom dem, kan knappast tänkas
utan att den bars upp — i praktiken
och realiteten, om också förhållandet
mindre uttrycks i formella arrangemang
och åtaganden — av hela samhällsmakten
som slutlig garant för systemet.
Det borde vara överflödigt att
säga, att dessa förhållanden därmed
också från bankernas sida bör medföra
och motsvaras av särskilda förpliktelser
och hänsyn gentemot samhället, dess
i vederbörlig ordning fastlagda ekonomiska
politik och reglerna för denna.

Speciellt i fråga om liandhavandet i
verkställighetsledet av samhällets valutareglering
framstår karaktären av bankernas
roll som samhällsorgan än klarare.
Bankerna fungerar här som valutamyndigheternas
ombud, de bar att utöva
av dem meddelade befogenheter
och ingenting annat, och de måste ovillkorligen
därmed förväntas fungera ej
blott i enlighet med meddelade föreskrifters
bokstav utan i överensstäm -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

101

inelse med deras anda, intentioner och
sylten. Minst av allt kan det få förekomma,
det bör inte ens kunna misstänkas,
att de själva tar aktiv del i att
söka efter ''kryphål’ och vägar alt kringgå
de föreskrifter och bestämmelser,
som de är satta att tillämpa. Om banker,
t. ex. på grund av intressekollisioner
med krav från kunder om vilkas
intressen man vill måna, ej kunde antagas
fungera i enlighet med sådana
förväntningar, skulle det innebära ingenting
mindre än att valutaregleringens
handhavande i nuvarande former omöjliggjordes,
och att den finge omorganiseras
på sätt som svårligen kunde undgå
att leda till minskad bekvämlighet
och andra nackdelar för allmänhet och
näringsliv och som även måste leda till
förfång för bankernas service till sina
kunder.

Bankofullmäktige, som på grundval
av vad som hittills framkommit anser
sig i åtminstone något fall ha anledning
att redan konstatera, att banker
klart brustit i de krav samhället har
rätt att ställa på utövningen av deras
här ifrågavarande verksamhet och i övrigt
funnit indikationer på ett uppträdande
från deras sida, som i vart fall
tarvar närmare belysning, har med åberopande
av det anförda velat bringa till
Kungl. Maj:ts kännedom vad som förevarit.
Fullmäktige vill därutöver föreslå,
att Kungl. Maj :t tillsätter en kommission
med förslagsvis en högre domstolsjurist
som ordförande för att med
befogenheter utöver dem riksbanken i
sin handläggning av ärendet kunnat
förfoga över närmare utreda och undersöka
vad som i ärendet förekommit,
liksom att överväga de konsekvenser
detta kan befinnas böra leda till i fråga
om valutabankernas roll och uppgifter.
Kommissionens arbete bör bedrivas
med största möjliga skyndsamhet.

Med undersåtlig vördnad

Å Fullmäktiges vägnar:

Kjell-Olof Feldt

/Nils Råberg

Stockholm den 7 augusti 1909

Ang. valutaregleringen, nr. m.

Mot beslutet att avlåta den ovan ätert/ivna
skrivelsen reserverade sit/ herr
Staffan Burenstam Linder, som anförde: Det

är självklart att alla valutabanker
skall iaktta inte bara valutalagstiftningens
bokstav utan även dess intentioner.
Det förefaller att döma av det
material som ställts till mitt förfogande
som om någon eller några av dessa
banker i en speciell typ av kapitaltransferering
tolkat dessa förordningar på
ett svårförståeligt sätt. Att uppnå fullständig
klarhet i dessa förhållanden är
en ytterst angelägen uppgift.

Orsaken till att jag likväl icke kunnat
ställa mig bakom Fullmäktiges skrivelse
i dess helhet är att jag icke beretts
tillfälle att ta del av det förundersökningsmaterial
som rimligen måste föreligga
för att man skall göra de uttalanden
som skrivelsen innehåller. Vid tidigare
föredragningar har dessa sakfrågor
i viss utsträckning behandlats men
någon fullständig redogörelse omfattande
även motpartens synpunkter synes
aldrig ha givits. Mot den bakgrunden
är det för mig orimligt att ställa
sig bakom ifrågavarande skrivelse. Något
annat vore oförenligt med de krav
man måste ställa på en rättsstats sätt
att fungera. Detta är i än högre grad
fallet som skrivelsen utmynnar i formuleringar
av allmän art rörande bankväsendet,
medan de konkreta fall man berör
gäller någon eller några banker.

I syfte att kunna sätta mig in i fallet
tillräckligt för att ta ställning till de
yrkanden som skrivelsen utmynnar i
begärde jag att ärendet skulle bordläggas.
Detta yrkande bifölls inte.

Vad beträffar det konkreta yrkandet
att man skall tillsätta en granskningskommission
är det min uppfattning på
grundval av det sakmaterial som hittills
redovisats för mig att man inom
riksbanken ännu inte uttömt sina möjligheter
att själva utreda ärendet och
åstadkomma den rättelse man önskar.
Till riksbankens förfogande står resurser
som är tillräckliga för detta syfte.
Det förefaller åtminstone på detta sta -

102

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
dium som om det inte funnes några anledningar
att låta ärendet flyttas ur
riksbanken till något så exceptionellt
som en särskild regeringskommission.
Traditionellt bär riksbanken en självständig
position, och denna självständighet
skulle kunna iakttas även i denna
fråga.

En möjlighet riksbanken har är att
precisera de tillämpningsföreskrifter
som nu gäller. I skrivelsen används uttrycket
” ''legalt’ kringgående av gällande
bestämmelser”. Detta uttryckssätt
visar svårigheten att avgöra vad som
är tillåtet och inte i praktiken. Dessa
svårigheter torde ha gjort sig gällande
inte bara i det privata affärsbanksväsendet.
En sådan precisering är betydelsefull
ur rättssäkerhetssynvinkel i
ett läge där skattepolitiken givit eller
kommer att ge tendenser till kapitalflykt.
De yrkanden jag velat framställa
är således att man inom riksbanken
skall göra en grundlig utredning om de
frågor saken bär gäller, att resultatet
av denna undersökning skall underställas
Fullmäktige som grund för de
åtgärder Fullmäktige kan finna befogade,
att först då det mot förmodan visat
sig att detta icke varit till fyllest ärendet
föres exempelvis till en särskild
undersökningskommission.

Stockholm den 7 augusti 1969
Staffan Burenstam Linder

Därutöver bör för ordningens skull
nämnas, att mot fullmäktiges beslut att
omedelbart justera beslutet om skrivelsen,
d. v. s. att omedelbart göra den offentlig,
reserverade sig herrar Burenstam
Linder och Dahlén”. Så långt riksbankens
skrivelse.

Riksbanksfullmäktiges skrivelse bärs
i sin teoretiska grund upp av tre tankar.
Den första är att valutaregleringen
ifrågasatts i praktiken av banker och
enskilda genom att man, som det heter,
”avsett att kringgå och motverka syftet
med den i vederbörlig demokratisk ordning
tillkomna valutareglering vårt land

håller sig med”. Den andra tanken är
att bankerna är samhällsorgan vars
verksamhet beror av oktroj, d. v. s. vanlig
enkel licens, och har den allt annat
överskuggande befogenheten att
”skapa pengar”. Den tredje tanken är
att valutaregleringens liandhavande i
nuvarande former omöjliggörs och bör
omprövas om inte bankerna handlar i
valutalagstiftningens anda.

Herr talman! Jag tillåter mig på
samtliga punkter resa bestämda invändningar.
Om valutaregleringen
kringgåtts eller inte ligger delvis under
åtalsprövning, delvis under utredning,
varför jag saknar anledning röra
vid den frågan i annan mån än att framhålla
att anklagelsen inte är bevisad.
Däremot finns det en politisk minoritet
som inte betraktar valutaregleringen
som helig utan i princip vill ha bort
den. För det andra är påståendet att
oktrojbanker ”skapar pengar” rent felaktigt.
Riksbanken skapar pengar,
d. v. s. ger ut sedlar.

Myntverket tillverkar och ger ut
mynt. Bankerna skapar krediter.
”Create credit” är facktermen på engelska.
Det är elementärt. Riksbanksfullmäktiges
majoritets påstående är nonsens
och gör inte bankerna till samhällsorgan
med ”särskilda förpliktelser
och hänsyn gentemot samhället, dess i
vederbörlig ordning fastlagda ekonomiska
politik och reglerna för denna”.

När praktiskt taget hela den borgerliga
minoriteten regelbundet reserverar
sig mot majoritetens ekonomiska politik
är det förmätet att göra gällande att
bankerna är speciellt skyldiga att acceptera
majoritetspolitikens ideologi,
d. v. s. ställa sig bakom en socialdemokratisk
politik även i dennas diffusa
anda.

För det tredje måste jag fråga vad det
förskräckande ligger i att valutaregleringen
omorganiseras. Det är ju det vi
begär år efter år i våra motioner och
reservationer. Det är i varje fall en
god sak med riksbankens augustiskrivelse
att man där tvingar sig själv att

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

103

tänka och uttrycka något om valutaregleringen
och bankernas ställning och
kreditgivning, även om tänkandet är
suddigt.

Herr talman! Jag skall nu gå in på eu
annan sak. Det gäller finansministerns
roll i detta sammanhang. Den ligger inom
ramen för valutaregleringens tilllämpning.
Kammarens ledamöter torde
på olika vägar känna till att bankoutskottet
haft att handlägga en anmälan
med begäran om utredning och åtal mot
riksbankchefen och/eller annan tjänsteman
i riksbanken för tjänstemissbruk.
Detta ärende är ännu inte slutbehandlat
i bankoutskottet och torde inte komma
att föreläggas kamrarna. Jag är alltså
ur stånd att redogöra för handläggningen
av detsamma här i kammaren.
Emellertid torde det till bankoutskottet
inkomna materialet ha ett betydande
allmänt intresse liksom även för kammarens
ledamöter individuellt vara intressant.
Jag skall därför läsa upp materialet
i dess helhet.

Från riksåklagaren, dess tillsynsbyrå,
byrådirektör C. O. Hagberg, har till
riksdagens bankoutskott, Riksdagshuset,
100 12 Stockholm, inkommit följande
skrivelse med kopia för kännedom
till greve Th. G. Oxenstierna, Frejgatan
13, Stockholm:

”Anmälan om brott

Greve Thure Gabriel Oxenstierna,
Stockholm, har tios riksåklagaren hemställt
om utredning huruvida riksbankschefen
eller honom underställd
tjänsteman gjort sig skyldig till tjänstemissbruk
i närmare angivet hänseende.

Då det inte ankommer på allmän
åklagare att pröva frågan om riksbankschef
gjort sig skyldig till brott i tjänsten,
överlämnas ärendet.

Bengt Steen C. O. Hagberg

Inkom till bankoutskottet den 26 november
1969.”

Ang. valutaregleringen, in. m.

Greve Oxenstiernas skrivelse har följande
lydelse:

”Till riksåklagaren

Linnégatan 64

Fack, Stockholm 14

Härmed begäres utredning huruvida
riksbankschefen Per Åsbrink och/eller
annan tjänsteman i riksbanken genom
att utöva direkta eller indirekta påtryckningar
på Svenska Handelsbanken
i avsikt att förmå denna att i förtid
uppsäga samarbetsavtal eller andra
överenskommelser med advokat Frank
Hallis Wallin missbrukat sin tjänsteställning
till att bereda nämnde advokat
avsevärd olägenhet och tillfogat honom
ekonomisk skada och förlust av anseende,
d. v. s. huruvida riksbankschefen
och/eller honom underställda gjort sig
skyldig till brott enl Br 20:1 d. v. s.
tjänstemissbruk, och huruvida detta
brott med hänsyn till den eventuelle
förövarens höga position, stora möjlighet
att utöva makt, och tillgång till juridisk
expertis är att hetrakta som
grovt.

Det begäres att med hänsyn till att
den bevisning som erfordras för klarläggande
av huruvida brottsligt förfarande
föreligger endast kan åstadkommas
genom vittnesmål under ed av berörda
direktörer i Svenska Handelsbanken,
utredningen bedrives på sådant
sätt att dess resultat ej kan påverkas
genom underhandskontakter mellan de
inblandade.

Det begäres vidare att utredningen
genomföres snarast möjligt enär nuvarande
tillstånd med hänsyn bl. a. till de
uppgifter som spritts i pressen ger upphov
till tvivel om den enskildes rättssäkerhet
vilken är grundläggande för
hela vår samhällsordning är tillfredställande
skyddad mot maktmissbruk.

Stockholm den 3 november 1969
Thure Gabriel Oxenstierna”

Följande skrivelse har inkommit från
Svenska handelsbanken till bankoutskottet
den 12 januari 1970:

104

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

”Till

Riksdagens Bankoutskott

Bankoutskottet har genom skrivelse
av den 10 december 1969 berett undertecknad
bank tillfälle att inkomma med
yttrande med anledning av en av bergsingenjören
greve Thure Gabriel Oxenstierna
gjord hemställan om utredning
huruvida riksbankschefen eller honom
underställd tjänsteman gjort sig skyldig
till tjänstemissbruk i närmare angivet
avseende. Vi får härmed meddela
att vi icke anser oss ha anledning att
uttala oss i ärendet.

Stockholm den 12 januari 1970
SVENSKA HANDELSBANKEN

Rune Höglund Olof Kvhlberg”

Den 2 februari 1970 inkom till bankoutskottet
följande skrivelse:

”Till

Riksdagens Bankoutskott

Anmälan med begäran om undersökning
av huruvida Riksbankschefen
m. fl. begått ämbetsbrott.

Eder skrivelse den 16.1.1970

I rubricerade ärende ber jag få andraga
följande. I nuvarande läge är
utan tvivel goda relationer med Riksbankens
ledning av stor ekonomisk betydelse
för Svenska Handelsbanken.

Denna omständighet i kombination
med att bankens medverkan i ''affären
Wallin’ möjligen varit varken frivillig
eller angenäm, samt det faktum att skadan
genom det ifrågasatta brottsliga
förfarandet av riksbankschefen icke lidits
av Handelsbanken utan av en negligibel
privatperson, gör självfallet att
banken icke vill uppträda som part i
målet utan helst vill se saken begravd.

Att Svenska Handelsbankens ledning
trots detta icke med några korta rader
konstaterar att min anmälan enligt deras
bedömande saknar stöd i föreliggande
omständigheter, utan i stället
formulerar ett svar, som klart visar, att
den icke önskar upplysa Bankoutskot -

tet om vad som förevarit är anmärkningsvärt,
och omöjliggör för Bankoutskottet
att klarlägga skuldfrågan utan
vidare utredning och t. ex. förliör med
Advokat Wallin.

I sakens nuvarande läge synes det
mig således, som Bankoutskottet icke
skulle förfoga över tillräckliga fakta
för att ta ställning till min anmälan.

Ett uppdrag till JO med begäran om
att han skall utreda saken och redovisa
undersökningen till utskottet samt inkomma
med förslag till lämpliga åtgärder
torde vara enda möjligheten att
åstadkomma ett tillfredsställande beslutsunderlag.

Jag hemställer därför att ärendet
ajourneras i avvaktan på JO:s yttrande.

Stockholm den 30.1.1970

Tb. G. Oxenstierna”

Samma dag, den 2 februari 1970, inkom
till bankoutskottet följande skrivelse,
avstämplad Drottningholm den 1
februari 1970, ställd till "riksbankens
bankoutskott” från professor Lars A.
E. Hjerner:

"Av en tillfällighet har jag erfarit att
en av en enskild person gjord anmälan
angående vissa åtgärder i riksbankschefen
Åsbrinks ämbetsutövning av utskottet
översänts till Svenska Handelsbanken
för yttrande men att Handelsbanken
inte velat lämna vidare upplysningar
i ämnet. Att Handelsbankens ställning
till riksbanken skulle vara mindre
beroende nu än vid tidpunkten för ifrågavarande
åtgärder finns ej anledning
antaga varför dess tystnad må vara förklarlig.
Det är mig inte bekant om utskottet
avser försöka höra även Wallin,
mot vilken åtgärderna ytterst varit riktade,
men för den händelse denne, som
numera är bosatt i Ferney-Voltaire i
Frankrike inte skulle kunna böras, vill
jag för utskottets kännedom anmäla att
jag genom vissa tillfälligheter kom att
på nära håll kontinuerligt följa händelseförloppet
i juli 1968 och avvecklingen
av Wallins uppdragsförhållande med

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

ior>

Handelsbanken och alt jag är beredd
att limma utskottet de upplysningar
härom varöver jag förfogar och som
kan tänkas bidraga till att underlätta
utskottets ställningstagande till ärendets
fortsatta handläggning.

Till en mera allsidig belysning av
ärendet bör måhända redan nu utskottets
uppmärksamhet fästas på att man
inom riksbanken även i annat, långt tidigare
sammanhang — detta gäller dock
icke Åsbrink — ansett sig kunna ingripa
i anställningsförhållanden beträffande
personal i affärsbank. I den mån
upplysningar härom inte på annat sätt
skulle vara eller göras tillgängliga för
utskottet är jag beredd att lämna utskottet
de upplysningar som kan vara
erforderliga för den vidare utredning
härom som må anses önskvärd.

Då statstjänstemän själva åtnjuter
förstärkt skydd i sina anställningsförhållanden
synes frågan om myndighets
befogenhet att ingripa i enskildas anställningsförhållanden
ha ett betydande
principiellt intresse och vara väl
värd utskottets vidare uppmärksamhet.

Högaktningsfullt
Lars Hjerner”

Den 22 februari inkom följande skrivelse
från professor Hjerner:

”Till Riksdagens Bankoutskott

Jag har erfarit att bankoutskottet vid
sitt sammanträde den 3 februari 1970
beslutat inhämta yttrande från riksbankschefen
angående den anmälan
mot honom som nu liandlägges av utskottet
och att även en fråga av mera
preciserat innehåll ställts. Jag har därav
förstått att, om frågan inte besvaras
nekande, förhållandet anses vara av den
beskaffenhet att utskottets uppmärksamhet
och prövning anses påkallad.

I min skrivelse till utskottet har ett
liknande, tidigare fall omnämnts. Eftersom
detta mot bakgrunden av vad som
förevarit kan antagas intressera utskottet
i lika mån som Åsbrinks fall

4f Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Ang. valutaregleringen, m. m.
men inte rör Åsbrink och därför inte lär
komma att omfattas av hans svar, torde
en redogörelse för omständigheterna
såsom de kommit till min kännedom
vara motiverad. Dessa framgår i huvudsak
av innehållet i bifogade promemoria.

Vad sålunda förevarit kan ses från
två skilda synpunkter. Ehuru jag på
nu föreliggande utredning inte vill göra
något uttalande om att Joges befattning
med saken innefattar fel eller försummelse
i tjänsten, kan detta inte heller
f. n. uteslutas. Till skillnad från vad
fallet är med Åsbrink faller detta i och
för sig under justitieombudsmannens
tillsyn och prövning. De förhållanden
som avses i promemorian angå alla
riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen
och valutaförordningen. Riksbankens
beslutanderätt enligt nämnda
lag utövas av dess valutastyrelse, alltså
inte av bankofullmäktige, och i vissa
fall efter delegation av dess ordförande
och en direktör i förening. Någon
annan myndighet eller andra befogenheter
än enligt valutalagen och valutaförordningen
tillkommer inte riksbanken
över affärsbankerna i de hänseenden
varom nu är fråga. Joge måste därför
anses ha handlat i sin egenskap av
ordförande i valutastyrelsen eller ledamot
av valutastyrelsens direktion. Valutastyrelsen,
dess ledamöter och direktion
är, till skillnad från bankofullmäktige,
icke undandragna JO:s tillsyn.

Oavsett det inträffade bedömes som
fel eller försummelse i tjänsten torde
ur en annan, vidare synpunkt frågan
om valutastyrelsens, dess direktions
och dess ordförandes myndighetsutövning
i dessa hänseenden ha sådan principiell
betydelse att det kan förutsättas
intressera utskottet såsom granskare av
riksbankens förvaltning och myndighetsutövning
och såsom huvudmän för
banken.

Jag begagnar slutligen tillfället till
rättelse av ett skrivfel i min förenämnda
skrivelse till utskottet: det händelseförlopp
som där omtalas och åsyftas

106

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

iigde rum, såsom även av övriga omständigheter
i saken och handlingarna i
ärendet torde framgå, i juli 1969.

Högaktningsfullt
Lars Hjerner”

Promemorian den 17 februari 1970
har följande lydelse:

”1 slutet av år 1967 eller början av
År 1968 riktades från riksbankens valutaavdelning
anmärkningar mot handläggningen
av vissa valutaärenden i en
av de större affärsbankerna. Bankens
arbitragechef gjordes därvid ansvarig
för de åtgärder mot vilka anmärkningarna
riktades.

Den ena anmärkningen gällde följande:
Riksbanken hade låtit meddela
att den sålde US $ till viss kurs (5,17%)
varigenom alltså kunde förväntas att valutabankerna
inte skulle köpa dollar till
högre kurs på annat håll i utlandet. Affärsbanken
i fråga köpte emellertid det
oaktat vissa dollarbelopp i utlandet till
en något högre kurs. Anledningen var
att detta var förenat med mindre formaliteter
än ett ansökningsförfarande i
riksbanken. Från affärsbankens sida
uppgavs också att en av dess tjänstemän
dessförinnan tillsammans med och
avlyssnad av en kollega ringt upp en
tjänsteman i riksbanken och frågat om
riksbankens förklaring om att den sålde
dollar till viss kurs skulle uppfattas
som ett förbud att köpa till högre
kurs och därvid fått beskedet att något
förbud inte förelåg. Riksbankstjänstemannen
i fråga sade sig emellertid senare
inte kunna erinra sig någon sådan
förfrågan. Arbitragechefen, som
av riksbanken gjordes ansvarig för det
inträffade torde i detta fall i själva
verket inte ha fått kännedom om transaktionerna
förrän de redan utförts av
hans medarbetare.

Den andra punkten mot vilken anmärkningar
riktades synes ha avsett
det förhållandet att affärsbanken tidsbundit
vissa utländska tillgodohavanden,
som enligt riksbankens uppfatt -

ning eller anvisningar skulle hållas
avista. I detta fall handlades ärendet
visserligen av arbitragechefen men efter
uttryckliga instruktioner från bankledningen,
vilken därtill av arbitragechefen
först uppmärksammades på att
placeringen inte var i överensstämmelse
med riksbankens intentioner. (I
vad mån det faller inom ramen för
riksbankens befogenheter att meddela
anvisningar av ifrågavarande innehåll
vill jag f. n. inte med bestämdhet uttala
mig om, men ur den synpunkt förhållandet
här uppmärksammas torde detta
vara av underordnad betydelse.)

Enligt valutalagen utövas riksbankens
i denna lag omförmälda beslutanderätt
av valutastyrelsen (alltså icke av
bankofullmäktige) eller i vissa ärenden
av löpande beskaffenhet av valutastyrelsens
direktion. Ett ärende av den
vikt, som detta visade sig få, skall
självfallet handläggas av styrelsen. Huruvida
så även skett är inte mig bekant;
anmärkningarna framfördes dock
till banken genom valutastyrelsens ordförande,
vice riksbankschefen Joge,
som även ingår i valutastyrelsens direktion.
Affärsbanken i fråga företräddes
av sin verkställande direktör vid underhandlingarna
med Joge. Det förefaller
som om bankdirektören därvid
inte upplyst Joge om hur ansvaret inom
banken fördelade sig för de kritiserade
åtgärderna och vem som inom banken
beslutat dessa. Som en följd av Joges
ingripande och ett sammanträffande
mellan honom och bankdirektören i
fråga den 17 mars 1968 eller dagarna
däromkring måste arbitragechefen lämna
sin dittillsvarande befattning i banken.
Han erhöll viss tids tjänstledighet
till en början och fick sedan annan
befattning i banken. Han har numera
lämnat denna i samband med erbjudande
om tjänst i annan bank.

Omplacering av befattningshavare
inom en affärsbank faller icke inom ramen
för offentlig förvaltning eller tillsynen
över denna ens om banken i fråga
skulle vara statsägd. Om däremot en

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

107

statlig ämbetsman i sin myndighetsutövning
kräver att eu privatanställd befattningshavare
skall avlägsnas från sin
post blir detta senare självfallet en fråga
om denna tjänstemans ämbetsutövning.
.lag ingår i detta sammanhang inte
närmare på i vilka ordalag arbitragechefens
avlägsnande från sin post avhandlades
mellan Joge och bankdirektören,
då Joge i första hand själv torde
få redogöra för detta.

Några synpunkter till belysande av
situationen torde dock redan nu böra
anföras. En väsentlig faktor i sammanhanget
är riksbankens maktställning i
förhållande till affärsbankerna, icke
blott som kreditgivare och valutamyndighet
utan framför allt till följd av de
s. k. valutakontrakten med bankerna.
Utan tillstånd att vara valutabank blir
en banks ställning som affärsbank
omöjlig. Valutakontrakten kan — eller
kunde — uppsägas med kort varsel. Det
är naturligtvis otänkbart att riksbanken
för en längre period skulle vägra en
stor affärsbank ställningen som valutabank.
Skulle emellertid en affärsbanks
ställning som valutabank på allvar ifrågasättas,
torde bankledningen inte ha
annat val än att avgå så att den kan
ersättas med en ledning för vilken valutastyrelsen
och framför allt dess ordförande
och den s. k. valutadirektionen
anser sig kunna ha förtroende.

Till bilden hör också att de restriktioner
som gäller på detta område är
så pass vittomfattande och generellt avfattade
att det vid den praktiska handläggningen
av ärendena kan vara svårt
att undgå att i något hänseende vid något
tillfälle bryta mot dem — på samma
säl! som det torde vara omöjligt att
någon längre tid köra bil utan att begå
någon trafikförseelse, låt vara att endast
en bråkdel av dessa beivras.

Självfallet kan vid ett sådant sakernas
tillstånd icke överträdelse av varje
regel tillmätas samma vikt men
mången gång kan det vara svårt att avgöra,
huruvida fråga är om en ordningsföreskrift
av underordnad bety -

Ang. valutaregleringen, m. m.

delse eller en allvarligt åsyftad begränsning
i valutahanteringen. Vad som ursprungligen
må ha uppfattats som en
ordningsföreskrift kan i ett ändrat valutaläge
få en materiell innebörd eller
omvänt. Det bör också framhållas att
det så att säga ingår i lagstiftningstekniken
på detta område att författningarna
får en något vidare omfattning än
som egentligen åsyftas eller behövs, vilket
emellertid korrigeras genom dels
dispensgivning dels genom den särskilda
åtalsprövning som lagts i riksbankens
händer.

Mot bakgrunden av det nu anförda
torde det framstå såsom mindre betydelsefullt
i vilka former en tjänstemans
avlägsnande bringas på tal, redan det
förhållandet att saken avhandlas mellan
riksbanken och affärsbanken på
riksbankens föranledande måste av affärsbanken
uppfattas som ett starkt
tryck att avlägsna denne, särskilt om
bankens ställning som valutabank därvid
berörs. Desto viktigare blir i så
fall att riksbankens ståndpunktstagande
är grundat på en tillfredsställande
utredning om vems ansvaret egentligen
är. Påföljder i anledning av eventuella
överträdelser skall dock stå i proportion
till förseelsens allvar. Avsättning
och suspension eller avstängning från
tjänsten anses i den offentliga sektorn
som en mycket allvarlig påföljd och
kan ju för den enskilde, vare sig i
statlig eller enskild tjänst, få en helt
livsavgörande betydelse. Det behöver
därför inte vara fråga om de ekonomiska
villkoren.

Joges och riksbankens handläggning
av detta ärende är därför oroande ur
rättssäkerhetssynpunkt. Den blir det
icke mindre genom att arbitragechefen,
i förhoppning att få behålla sitt arbete
föranleddes till en sorts avbön eller
ursäkt och även uppsökt Joge, utan att
därvid dock, av lojalitetsskäl, gå in på
ansvarsfördelningen inom affärsbanken
och dess ledning.

Förfarandet är otillfredsställande ur
den synpunkten att alltför mycket

108

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
okontrollerad makt koncentreras i händerna
på en person, i detta fall Joge.
Det är också otillfredsställande ur bankens
och den enskilde tjänstemannens
möjlighet att effektivt försvara sig.
Banken eller rättare bankledningen är
för sin fortsatta existens beroende av
vad som ovan kallats förtroendet för
ledningen. Den enskilde tjänstemannens
öde återigen avgörs vid en förhandling
mellan Joge och vederbörande
bankchef mellan fyra ögon. Ingen av
de närmast berörda vill eller vågar av
olika hänsyn påkalla en utredning och
rättvis prövning av saken.

Kännedomen om arbitragechefens
fall är tämligen vitt spridd i bankkretsar
och har väckt både uppmärksamhet
och olust och oro i dessa. Oron gäller
det förhållandet att den som råkar
handla mot riksbankens föreskrifter
eller anvisningar — om vilkas författningsenlighet
eller innebörd det stundom
kan råda delade meningar — eller
kanske t. o. m. bara mot riksbankens
”intentioner”, med rätt eller orätt tror
sig kunna förlora sin befattning i banken,
därvid han inte kan räkna med
att hans arbetsgivare vill eller vågar
försvara honom.

Har ett så allvarligt fel begåtts att
det — på den statliga sidan — skulle
förtjäna avsättning eller suspension,
bör väl utredning därom anförtros åklagarmyndigheten
och domstolarna. Är
förseelsen icke av så allvarligt slag att
den — i den statliga sektorn — skulle
föranleda annat än en erinran eller ett
bötestraff (och många statstjänstemän
fortsätter ju obehindrat sin verksamhet
efter detta) saknas det anledning att
inom valutaförvaltningens område bedöma
enskildas misstag strängare och
överdramatisera dessa.

Lars Hjerner”

Den 27 februari 1970 inkom till bankoutskottet
från riksbankschefen följande
skrivelse:

”Till Riksdagens Bankoutskott

Sedan utskottet anhållit om upplysning,
huruvida Svenska Handelsbankens
relationer till advokaten Frank
Hallis Wallin varit föremål för överläggning
mellan företrädare för riksbanken
och företrädare för handelsbanken
samt — om så varit fallet — vilka
synpunkter i ämnet som därvid framförts
från riksbankens sida, får jag till
besvarande härav till en början framhålla
följande allmänna synpunkter på
bankernas medverkan i valutaregleringen.

Valutaregleringen fungerar som bekant
så, att det stora flertalet valutaärenden
överhuvudtaget ej föres till
riksbanken för avgörande utan stannar
i bankerna, där de slutligt prövas och
handlägges. Detta har åstadkommits genom
den författningsmässiga konstruktionen,
att riksbanken enligt 2 § valutaförordningen
meddelar bankerna tillstånd
att för egen räkning driva handel
med utländska betalningsmedel och
utländska fordringar och genom att sålunda
förordnade banker, valutabanker,
enligt 10 a § 1) och 5) valutaförordningen
äger på eget ansvar utföra
s. k. löpande betalningar till och från
Sverige. Valutabankernas ansvar vid
denna prövning har understrukits såväl
i nuvarande valutahandelstillstånd, där
bankerna ålagts att ge allmänhetens
framställningar i valutaärenden en omsorgsfull
prövning och att verkställa
begärda valutatransaktioner först sedan
banken genom den utredning som ärendet
påkallar övertygat sig om att transaktionen
har uppgiven karaktär, liksom
i tidigare gällande valutakontrakt där
bankerna mera allmänt förklarat sig
skyldiga att noga pröva till desamma
riktade framställningar avseende undantag
från gällande förbud enligt valutaförordningen.
I riksbankens allmänna
föreskrifter beträffande valutaregleringen,
författningssamlingen Valutaregleringen,
betonas också valutabankernas
skyldighet att beträffande betal -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

101)

ningar iill eller från utlandet göra en
bedömning av betalningens sakliga innebörd.

Förhållandet är alltså alt en bank genom
det valutahandelstillstånd, som
banken för sin del ur affärsmässig synpunkt
givetvis är angelägen om att förvärva
för att kunna bedriva sin verksamhet
som penninginstitut, samtidigt
åtar sig aktivt medverka i den offentliga
förvaltning som valutaregleringen
innebär. I detta sammanhang kan alltså
bankerna sägas utöva vad som ibland
kallas offentlig förvaltning genom enskilda.

Med det sagda bär avsetts att understryka
att bankerna inte blott — såsom
bankofullmäktige i annat sammanhang
understrukit — till följd av sin allmänna
funktion i det ekonomiska livet kan
i realiteten betecknas som ett slags samhällsorgan
utan att de genom att begära
och erhålla valutahandelstillstånd direkt
påtar sig en offentlig förvaltningsuppgift.
Även om enligt sakens natur
formellt ämbetsansvar ej gäller för valutabankernas
tjänstemän, bör man
därför, då dessa handlägger valutaärenden,
ha rätt att på dem ställa i någon
mån samma slags krav som på
statstjänstemän i fråga om noggrannhet,
objektivitet och integritet. Särskilt
skall där understrykas kravet att såsom
vid all lagtolkning också valutaförordningen
tillämpas i författningens anda.
Den medeltida domarregeln är härvidlag
lika aktuell i dag som då den första
gången formulerades: ”Den gör emot
lagen, som gör emot lagens mening,
ändock att han synes göra som orden
lyda i lagen.”

Vad härefter angår det särskilda ärende,
som föranlett bankoutskottets förfrågan
fann riksbanken anledning —
bl. a. på grund av det förhållandet att
tjänsteman i handelsbanken åtminstone
i något fall syntes ha rekommenderat
kunder att ta försäkring i det i Liechtenstein
domicilierade företaget Centraleuropäische
Lcibrenten- und Pensionskasse
AG (Cepa) — ati begära

Ang. valutaregleringen, m. m.
Bankinspektionens medverkan för undersökning
bl. a. av frågan om eventuellt
samband mellan handelsbanken
och Cepa. Bankinspektionen återredovisade
ärendet med skrivelse av den 17
juni 1909 och åberopade som sitt eget
svar ett av förre bankinspektören
Torsten Hanström verkställd utredning.
I denna anfördes beträffande Wallin
följande.

Advokaten Wallins medverkan i Cepas
(/rundande och verksamhet.

Grundandet av Cepa sammanfaller
tidsmässigt nära med Riksbankens liberalisering
av betalningsreglerna. Sistnämnda
åtgärder vidtog banken i april
19(56; Cepa grundades i december 1966.
Enligt bankens uppgifter har advokaten
Frank Hallis Wallin medverkat vid bolagets
grundande såsom sakkunnig ifråga
om svenska skatteregler och annan
lagstiftning, som kan beröra verksamhet
av här ifrågavarande slag; med den
schweiziska jurist, som varit engagerad
i Cepas grundande, hade advokaten
Wallin sedan länge samarbetat. Innehållet
i de PM beträffande Cepa av
mars 1967 och augusti 1968, som Wallin
upprättat och utlämnat, bil. 5 och 6,
ger vid handen, att han ägt en ingående
kunskap om bolaget och dess verksamhet.
Bland annat förekomsten av
dessa — stencilerade — PM ger otvivelaktigt
grundad anledning antaga, att
Wallin i sin verksamhet som advokat
och skattejurist i förekommande fall rekommenderat
kontakt med Cepa. Handelsbankens
ledning har framhållit, att
i bankens dagliga verksamhet och kontakt
med allmänheten ingår ekonomisk
rådgivning som en normal funktion. I
den mån skattemässiga aspekter förekommit
i sådana sammanhang, kan
bankens funktionärer ha föreslagit kunden
att kontakta skatteexpertis; det har
i sådana sammanhang varit naturligt att
advokaten Wallins namn nämnts. Det
är sannolikt, att Wallin — om sådan
förfrågan avsett områden, där pensions -

Ilo

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. in.
försäkring kunnat vara ett alternativ —
rekommenderat kontakt med Cepa.

De nu anförda omständigheterna har
särskild betydelse därför, att Wallin vid
sidan av egen advokatverksamhet arbetar
för Handelsbanken som skattekonsult.
För denna funktion — som uppges
uppskattningsvis ta i anspråk omkring
en tredjedel av Wallins verksamhet —
utgår ett fast arvode. Wallin delar —
även för den egna advokatrörelsen —
arbetslokaler med bankens heltidsanställda
skattejurister. Mot bakgrunden
av dessa förhållanden är det förståeligt,
att den berörda allmänheten lätt uppfattar
Wallin som representant för
Handelsbanken även när han agerar
som självständig advokat. Det är angeläget,
att Wallins funktion som bankens
skattekonsult — om den skall bibehållas
— i fortsättningen så avgränsas från
den egna advokatverksamheten, att
ingen kan ta miste om, i vilken egenskap
Wallin agerar i varje särskilt fall.

Med min allmänna syn på valutabankernas
uppgifter inom valutaregleringen,
vilken jag inledningsvis redogjort
för, fann jag självfallet oacceptabelt,
att Wallin sålunda verkade inom en valutabank
dels såsom av banken anställd
dels såsom självständig ekonomisk rådgivare
erbjudande allmänheten sina
tjänster för att kringgå valutaregleringen,
vars normer handelsbanken såsom
valutabank åtagit sig att noga följa. Vid
sammanträffande med ordföranden i
handelsbankens styrelse tekn. dr Tore
Browaldh delgav jag honom mina synpunkter.
Browaldh upplyste mig om att
saken redan var avgjord inom handelsbanken
och att Wallin skulle lämna sin
befattning.

Stockholm den 27 februari 1970
Per Åsbrink”

Den 7 april 1970 inkom till bankoutskottet
följande skrivelse från advokaten
Frank Hallis Wallin:

”Biksdagens Bankoutskott

Riksdagshuset

Stockholm Suéde

Sedan jag erfarit att Utskottet haft
vissa svårigheter att inhämta en korrekt
redovisning av vad som förekommit
i samband med mitt utträde ur
Svenska Handelsbanken vill jag lämna
följande berättelse, som givetvis inte
kan vara fullständig men som likväl innehåller
alla de väsentliga dragen.

Mitt underlag är anteckningar och
korrespondens.

Rune Höglund hade per telegram och
telefon den 15 juli 1969 bett mig omgående
komma till Stockholm för överläggningar.
Han ansåg sig per telefon
inte kunna säga mer än att det rörde sig
om Cepa, Handelsbanken och mig.

När jag kom till Arlanda den 16 juli
kl. 21.10 väntade mig ett besked om
sammanträde i banken kl. 9.30 påföljande
dag.

Hos Rune sitter även Olle Kyhlberg
och efter en liten stund kommer även
Tore Browaldh. När jag frågar vad som
kan ha hänt säger Rune ungefär följande.

— Vi sitter i en förtvivlad situation
och det är därför vi har bett Dej komma
hem. Som Du kanske vet har Bankinspektionen
avstyrkt kapitalhöjningen
i Nordfinanz. Och då har man åberopat
ins3msfrågan som aktualiserats genom
att Cepa och Nordfinanz vägrat lämna
ut några kontouppgifter. Häromdagen
blev Tore kallad till Åsbrink. Och då
blev han underrättad om att Åsbrink
och Joge haft ett sammanträde med eu
regeringsledamot varvid man beslutat
ett ultimatum till Handelsbanken av innebörd,
att banken skulle utfärda en
presskommunike vari sades att varken
Handelsbanken eller Nordfinanz medverkat
vid tillkomsten av Cepa eller i
dess verksamhet, att Wallin (dvs.
jag) sysslat med Cepa som privat advokat
och att jag inte längre var i
Handelsbankens tjänst.

Till en början tror jag inte att det

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

är sant. Men alla tre försäkrar mig att
det är sant. (Påföljande dag säger Olle
att det egentligen inte var meningen
att jag skulle höra denna historia.)

— Så det räckte alltså inte med Hasselblad,
säger jag. Nu är det jag som
skall hängas i nästa lyktstolpe, utan
dom eller rannsakan.

Sedan frågar jag vad som skulle hända
om banken inte skulle utfärda den
begärda kommunikén.

— Det vet vi nog. Vi skulle utsättas
för tusen tjuvnyp. Våra företag skulle
placeras längst ned på obligationslånelistan.
Våra kunder skulle få allt möjligt
trassel med valutatillstånd etc.
(Bankens lånetak nämndes inte i detta
sammanhang.)

— Men att jag inte längre är i Handelsbankens
tjänst skulle ju vara en
ren lögn, säger jag. Kan Åsbrink verkligen
begära att Handelsbanken skall
ljuga offentligt?

— Ja hur är det med den saken nu,
säger Tore.

— Som Du säkert vet går mitt avtal
med banken ut den 1 oktober i år. Och
banken har förklarat sig vilja förhandla
med mig i augusti (när Olle kommer
tillbaks från semestern) om samarbete
utomlands. (Dessa uppgifter bekräftas
av Rune och Olle.) Vad Riksbanken är
ute efter är väl ganska klart. För att
stärka sin ställning i Hasselbladsaffären
vill man ha Handelsbankens hjälp att
defamera både Cepa och mej.

— Situationen är för djävlig, säger
Rune. Vad skulle Du råda oss att göra?

Jag säger att situationen inte liknar
någonting som jag tidigare varit med
om. Frågan gäller ju om banken skall
ge vika för maktspråk. För min del kan
jag inte tänka mig annat än att banken
vägrar. Om Handelsbanken sedan
skulle bli utsatt för förföljelse måste
Tore och Rune föra saken till valutastyrelsen
eller bankofullmäktige.

Men efter åtskillig diskussion (om
Hasselblads utsikter att klara sig, om
JO:s möjligheter att ingripa, om OECD
och Europarådet etc.) börjar jag förstå

Ang. valutaregleringcn, m. m.
att banken trots allt måste uppfylla Åsbrinks
krav på något sätt.

— Naturligtvis kan ni göra som Petrus,
säger jag. Förneka mig och gala tre
gånger.

Alla tre försäkrar mig att de inte vill
göra någonting som är orätt och att jag
befinner mig bland vänner, annars
skulle de inte ha kallat på mig.

Rune ber mig berätta om Cepa och
jag berättar om hur gruppen bakom
Cepa kontaktat mig redan 1963, att jag
fått uppfattningen att de är synnerligen
hederliga och ”guldkantade” män, att
en av dem ofta uttalat sin beundran för
Sverige, att de var utomordentligt aktsamma
när det gällde svensk etik och
svenska regler etc.

Olle återkom till frågan om kommunikén
och undrar ”hur skall man
kunna ta sig ur?” Och jag säger till Tore: —

Du är ju en ärlig man. Skulle Du
verkligen kunna se mig i ögonen efter
en sådan kommuniké som Åsbrink beordrat? När

han svarar något undvikande,
fortsätter jag:

— Om Åsbrink lagt en pistol i handen
på Dej och sagt att Din uppgift var
att skjuta mig i skymningen, snyggt och
prydligt, skulle Du göra det?

— Nu är Du för djävlig, säger Tore.

— Det är jag, svarar jag. Men jag
skulle ändå vilja att Du svarar på
frågan.

— Vi måste kunna ta oss ur det här
på något sätt, säger Tore.

Sedan diskuterar vi alla möjliga alternativ.
Skall Tore gå till Tage Erlander?
(Nej, han skall gå nu, och bryr
sig inte om det här.) Skall man gå till
Sträng? (Om man får tro Åsbrink har
Sträng gett honom fria händer.) Krister
Wickman? (Han säger väl att det här är
inte mitt bord.) Åsbrink och Joge anses
helt uteslutna.

— Åsbrink har tagit över nu, säger
Tore. Joge är bortkopplad.

Vi funderar ett tag över hur det kan
komma sig, eftersom Åsbrink inte anses

112

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
vara sakkunnig på valutaregleringen,
och vi antar att mitt brev till Riksbanken
den 27 juni (där jag påtalat felaktigheterna
i Joges promemoria) måste
vara anledningen.

Rune frågar om jag fått något svar på
brevet, och jag svarar att så icke är
fallet men att jag tydligen fått mitt
svar i mera handgriplig form.

— Efter det där brevet har Åsbrink
tydligen kommit fram till att Joge är
jävig, säger någon.

Stämningen är nervös. Vi har alla en
känsla av maktlöshet. Men jag vidhåller
att banken inte skall ge efter. De övriga
säger att jag är självständig och
därför kan reagera ”normalt” men att
de måste tänka på bankens intressen.

Vi kommer småningom fram till att
jag skall skriva ner mina iakttagelser
kring utländska försäkringsbolag, inkl.
Cepa, mina olika samtal med Riksbankens
tjänstemän, svenska och utländska
försäkringsexperter etc. Sedan skall
Tore med min berättelse ”i ryggen” söka
upp Åsbrink eller Sträng och försöka
övertyga dem om att Handelsbanken
inte kan delta i några angrepp på personer
eller företag som banken anser
heder''iga resp. utanför bankens bedömningsområde.

När klockan blivit 13.30 föreslår Rune
att vi alla skall gå och äta. Men jag
har ingen som helst matlust utan går
hem i stället. Situationen var minst sagt
otäck, och jag har svårt att förstå att
något sådant kan inträffa i Sverige. Om
Handelsbankens ledning inte vågade stå
emot skulle Åsbrinks ultimatum inte bara
åtlydas utan även sekretessbeläggas,
eftersom både Handelsbankens och
Riksbankens ledning då måste ha ett
gemensamt intresse av att skydda varandra.
Jag skulle kunna bli offentligen
vanärad och stå helt ensam med min
berättelse om utpressningen mot banken.
Därför måste jag kämpa hårt för
att få fram något bevis utanför bankledningens
vittnesmål som jag kanske
inte kunde räkna med, och Åsbrinks

vittnesmål som jag alldeles säkert inte
kunde räkna med.

Vi träffas igen dagen efter klockan 10
och då har jag skrivit på min berättelse
sedan klockan två på natten. Men
jag märker då att intresset är helt koncentrerat
på utformningen av en kommuniké,
och jag förmodar att någon
måste ha varit i kontakt med Åsbrink
igen. Återigen frågar Rune vilken lösning
jag skulle föreslå som bankens
rådgivare.

Jag berättade att jag lyckats få tag på
Lars Hjerner kvällen innan för att böra
hans synpunkter. Detta väcker en viss
uppståndelse, eftersom ”det här måste
ju vara hemligt”. Till detta svarar jag
att ingen kan begära att jag inte ens
skulle få rådgöra med någon.

Det frågas vad Lars Hjerner anser,
och vi är överens om att han nog är vår
främste expert på valutarätt och att
han varit ett mycket gott stöd för bankerna
i många situationer.

— Lasse anser, säger jag, att eu
svensk förvaltningsmyndighet under
inga omständigheter kan begära att man
skall kommunicera med dem via massmedia.
Och han anser det självklart
att Handelsbanken skall begära skriftligt
besked från Åsbrink om vad han
önskar.

— Men då skulle ju katastrofen vara
över oss!

Sedan vidtar återigen en allmän diskussion
om olika alternativa tillvägagångssätt.
Vi talar om den svenska
rättsstaten och olika diktatursystem.
Någon säger att man ytterst måste tänka
på aktieägarna. Vi flyttar mellan
olika rum för olika ”enskilda” samtal.
Olle säger att han måste arbeta på
kommunikén och vill veta vad jag absolut
motsätter mig och vad jag kan
acceptera.

— Jag kan acceptera vilken kommuniké
som helst, säger jag, under
förutsättning att det uttryckligen anges
att den tillkommit på Riksbankens begäran.

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

Även delta betraktas som fullständigt
otänkbart. När jag ”ansätter” Rune säger
lian att Riksbanken skäller pä honom
och att jag skäller på honom. Han
tycker att alltsammans är för ”djävligt”.
Och så kommer vi in på en diskussion
om vad som är bankens intresse
på kort och på läng sikt.

.lag säger, att ”i all utpressning är
den första regeln: betala inte! Har man
börjat dricka ur flaskan får man som
regel betala den.”

Vi talar om min promeroia om Cepa
som Sven Joge inte lär tycka om trots
att han veterligen inte påstått att den
innehåller några felaktigheter, utom att
han anser Cepa och Liechtenstein vara
mindervärdigt etc. Jag säger att det
fortfarande är så att min promemoria
om Cepa är korrekt och Joges inkorrekt.
Och varken Cepa eller min promemoria
har tillkommit på mitt initiativ.
För övrigt har jag skickat min promemoria
till Handelsbankens ledning
för kännedom samtidigt som jag lämnade
den till de kolleger som bett mig
skriva den. Mitt arbete består till stor
del av att skriva promemorior i skattefrågor.
Ibland kan de efterfrågas av
rätt inånga, vilket är fallet med min
Cepapromemoria som blivit ”populär”
inte minst hos svenska livförsäkringsbolag.
Många av dem är mina klienter
och alla vet att jag alltid vägrat ackvirera
kunder till något visst bolag.
Jag har alltid menat att jag som opartisk
rådgivare inte får ha något ekonomiskt
intresse av att en klient bestämmer
sig för det ena eller andra alternativet.
Min promemoria är neutral.

— Jag kan inte minnas att jag fått
Din promemoria, säger Tore. (När jag
kommit tillbaka till Frankrike hittar jag
kopian av det missivbrev, varmed jag
översänt promemorian till Tore, Rune,
Olle och Sven Fogelberg.)

Under de följande dagarna — mitt
besök varade sammanlagt en vecka —
dikterar jag min berättelse för en sekreterare
(Börje Wickmans) som blivit
hemkallad från landet för detta ända -

113

Ang. valutaregleringen, m. m.
mål. Under tiden sammanträffar jag dä
och då med Olle som arbetar med olika
alternativ till kommunikéer. Men eftersom
min berättelse inte längre tycks ha
något intresse som underlag för ett samtal
med Sträng eller Åsbrink kommer
den aldrig längre än till ett koncept.

När Rune, Olle och jag träffas i början
av påföljande vecka upprepar Olle
vad han tidigare sagt, nämligen att
Riksbanken har rätt att kräva eu dementi,
därför att Expressen några månader
tidigare haft en intervju med
mig i Hasselbladfrågan och då skrivit
”Frank Hallis Wallin, Handelsbanken”.
Och jag säger att Expressen säkert
skulle införa en rättelse om banken så
önskar. Rättelsen skulle innebära att jag
inte talat å Handelsbankens vägnar.
Olle säger att Riksbanken nog har rätt
att kräva av affärsbankerna att de inte
opponerar sig mot Riksbankens politik
eller kritiserar deras åtgärder. Jag säger
att jag aldrig gett mig ut för att vara
”Handelsbanken”, inte ens på mina
brevpapper och kuvert. Därför är jag
också fri att protestera mot vad jag anser
vara orätt.

Den kommuniké som till sist växer
fram under Olles outtröttliga ansträngningar
förefaller mig vara helt korrekt
i sak men ändå lika opåkallad som om
banken skulle publicera en liknande
förklaring om Skandiaförsäkringar, eller
sålunda att Handelsbanken inte haft
att göra med dess tillkomst etc.

Rune skall skriva under sin halva och
jag min. När jag säger till Olle att ”den
här kommunikén har ju inget nyhetsvärde”,
svarar han att ”det är ju i alla
fall en kommuniké”. Jag frågar hur
pass bråttom det är, och Olle säger att
den måste lämnas till TT före veckans
utgång. Jag frågar om Åsbrink skall
godkänna den först, och Olle säger att
han inte vet, men kanske Tore.

En dag frågar jag Tore om han informerat
direktionens ledamöter om
vad som händer. Han säger att det bara
är vi som känner till Åsbrinks ultimatum
och att det är viktigt.

114

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

Kommunikén som — enligt vad som
berättats mig —- småningom infördes i
Expressen på undanskymd plats, motsvarade
uppenbarligen inte de krav
som Åsbrink ställt. För min del tror jag
att det beror på Olles och Runes ansträngningar
att hålla sig till sanningen.
En sådan sanning var att jag fortfarande
var i Handelsbankens tjänst
och åtnjöt bankens förtroende. Ingen i
Handelsbankens ledning har varken tidigare
eller senare antytt motsatsen. En
annan sak var att jag flera gånger varslat
om min förestående utflyttning från
Sverige för att avsluta min ”karriär”
med ett service coordination center till
tjänst för internationaliseringen av
svenska företag.

Efter Åsbrinks bekanta annonsering i
Dagens Nyheter berättade Rune att Åsbrink
sagt: Om ni hade gjort som jag
sa, hade det här inte behövt hända!

Därmed slutar min berättelse. Att den
är sann kan intygas av Tore Browaldh,
Rune Höglund och Olof Kyhlberg. Att
de inte själva vill berätta om den vånda
vari Åsbrink försatt mig och Handelsbankens
ledning under en het julivecka
kan jag förstå. En bankman har
många lojaliteter och kan ha alldeles
särskilda skäl i dagens Sverige att offra
en man för att om möjligt rädda resten
av kompaniet.

Jag vet inte om herrar Åsbrink och
Joge vet —- eller är intresserade av —
vilket lidande de vållat ett stort antal
personer genom de kampanjer de dragit
igång vid sidan av rättsordningen och
som de envist håller fast vid. Om det
är så att jag mig själv ovetande stått
under deras ”bevakning” under lång
tid och ansetts så spetälsk att de inte
ens kunnat tala med mig eller svara på
brev, är det egendomligt att de inte
ens gett mig några varningar via t. ex.
Tore Browaldh som har goda förbindelser
uppåt. År det möjligen så att man
inte velat förta effekten av ett väl förberett
politiskt utspel?

När jag var hemma i Sverige i februari
i år för att deklarera, meddelade

Handelsbanken att jag inte längre var
önskvärd som kund i banken. Anledningen
uppgavs vara fruktan för trakasserier
som ”myndigheterna kunde
ställa till med” i samband med Riksbankens
”klappjakt” på mig. Jag hade
bara någon timme på mig att försöka
ordna en annan bankförbindelse innan
jag avreste från Sverige. Eftersom jag
är valutautlänning och mina konton
måste vara spärrade är jag beroende av
en svensk valutabank. Som tur var kunde
jag överföra mina konton till Sveriges
Kreditbank.

Även om det är juridiskt irrelevant
vill jag ändå avslutningsvis meddela
Utskottet, att jag inte tagit initiativet
till Gepa, att jag inte grundat Cepa, att
jag inte äger aktierna i Cepa, att jag
inte skrivit en rad i Cepas bolagsordning,
att jag inte skrivit en rad i deras
försäkringsvillkor. Men ändå tillåter jag
mig — till skillnad från herrar Åsbrink
och Joge — att anse att Cepa är
ett bra och hederligt försäkringsbolag.
Och även om deras kontor i Liechtenstein
ännu är ganska litet (bara ett par,
tre rum) tror jag inte att det är till
någon nackdel för försäkringstagarna.

Med vänlig hälsning
Frank Hallis Wallin”

Från professor Lars Hjerner har inkommit
en den 13 april daterad skrivelse
så lydande:

”Till Riksbankens Bankoutskott

Jag har från utskottet jämte utdrag
av dess protokoll av den 10 mars 1970
§ 10 erhållit meddelande från utskottets
sekreterare att jag före utskottets
avgörande hade möjligheten att skriftligen
komplettera framställningen i min
skrivelse av den 1 februari 1970 och
får till efterkommande härav anföra följande: Mina

informationer i saken grundas
på Wallins samtal med mig i omedelbar
anslutning till de påtalade händelserna
i juli 1969. Jag finner det angeläget

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

115

framhålla att jag inte iir förhindrad av
någon tystnadsplikt att uttala mig i följande
hänseenden. 1 förhållande till
Handelsbanken har jag icke haft något
uppdrag i denna sak. Wallin ansåg sig
i en för honom mycket svår situation
behöva rådgöra med någon. Vad jag erfar
under sådana förhållanden behandlar
jag självfallet normalt med diskretion.
1 detta fall var det emellertid från
början klart å ömse håll att vad som
inträffat måste komma i dagen, fastän
den rätta tidpunkten för det tills vidare
lämnades öppen. Vi trodde vid denna
tid att detta också motsvarade Handelsbankens
intentioner ehuru man just då
inte ville ta något initiativ i saken. När
jag emellertid fick höra att en privatperson
på grundval av tidningsuppgifter
gjort en anmälan till utskottet, och
Handelsbanken något oväntat förklarade
sig inte vilja lämna upplysningar
i saken, ansåg jag mig inte böra vänta
med att ställa mig till förfogande för de
upplysningar som kunde behövas för
utskottets fortsatta handläggning, särskilt
som Wallin vid denna tid var svårt
sjuk. Sedan denna skrivelse i huvudsak
satts upp i koncept har jag genom pressen
tagit del av Wallins berättelse till
utskottet. Det är därvid inte något som
jag inte känner igen från våra samtal
vid denna tid. Jag har emellertid ännu
inte tagit del av Wallins berättelse in
extenso liksom han inte heller tagit del
av innehållet i denna inlaga.

Den 16 eller möjligen den den 17 juli
ringde mig Wallin och berättade att
Rune Höglund telegraferat efter honom
att komma till Stockholm. Det gällde
Nordfinanz, Cepa och riksbanken. För
Handelsbankens kapitalökning i Nordfinanz
som hade stött på svårigheter
hos bankinspektionen hade jag tidigare
intresserat mig och nyligen gjort ett
pressuttalande, men jag förstod inte riktigt
vad riksbanken kunde ha med detta
att göra.

På eftermiddagen den 17 juli såsom
jag nu anser mig kunna fastställa dagen
ringde emellertid Wallin igen. Han hade

Ans. valutaregleringen, m. m.
då suttit i överläggningar med Höglund,
Kyhlberg och Browaldh omväxlande i
omkring sex timmar. Det hade då visat
sig att saken inte gällde så mycket
Nordfinanz som Wallin personligen.
Wallin ville rådgöra med mig. Vi talade
först i telefon och jag tror att vi också
sammanträffade personligen redan samma
dag. Åsbrink hade — hade det sagts
Wallin — kallat till sig Browaldh och
begärt att Handelsbanken skulle utfärda
eu presskommuniké i vilken det skulle
sägas att varken Handelsbanken eller
Nordfinanz medverkat vid tillkomsten
av Centraleuropäische I.eibrenten- und
Pensionskasse AG utan att Wallin sysslat
med Cepa som ”privat” advokat och att
Wallin inte längre var i Handelsbankens
tjänst. Åsbrink hade också sagt
att han och Joge varit uppe hos ett
namngivet statsråd för att tala om saken.

Wallin och de andra uppfattade alla
detta meddelande som ett ultimatum
och så benämndes det också i diskussionen
av dem. Avsikten med denna åtgärd
var såsom Wallin och de övriga
uppfattade saken att det i pressen skulle
framställas såsom om Handelsbanken
hade avskedat Wallin. Höglund hade
sagt att banken genom Åsbrinks krav
kommit i en förtvivlad situation och att
man därför ville överlägga med Wallin.

Till saken hör att Wallin sedan många
år varit engagerad av Handelsbanken
såsom advokat och skattekonsult och av
banken varit synnerligen betrodd. Wallin
har dock inte varit anställd av banken
i egentlig bemärkelse, ehuru han
haft ett fast uppdrag från banken avseende
viss del av hans tid. Wallin har
sedan flera år tillbaka fört på tal med
banken att få avveckla eller begränsa
sitt uppdrag som varit betungande eller
låta samarbetet fortsätta i förändrade
former. Wallin har därvid även haft i
tankarna att etablera sig utomlands.
Banken ville dock gärna behålla Wallin
men vid denna tid gällde att Wallin
efter den 1 april 1969 inte skulle behöva
vara tillgänglig på sitt kontor och

116

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
därför bättre kunde förbereda sin utflyttning
och etablering utomlands, men
att han ändå mot överenskommen ersättning
skulle stå till bankens förfogande
under tiden fram till den 1 oktober
1969. Under tiden skulle nya former
för samarbetet mellan Wallin och
banken avhandlas.

Wallin blev inte blott uppbragt över
Åsbrinks tillvägagångssätt utan också
förvånad över att de andra, som han
dessutom betraktade som sina nära vänner,
inte genast tillbakavisade tanken
på en dylik presskommuniké och frågade
då de andra vad som skulle hända
om man inte efterkom detta ultimatum.
Dessutom påpekade han att varje sådan
kommuniké måste ju bli osann eftersom
Wallin fortfarande åtminstone fram till
den 1 oktober hade kvar sitt uppdrag
hos banken. Man hade då hänvisat till
olika svårigheter i umgänget med riksbanken,
framtida valutaärenden etc.

Wallin kunde självfallet inte medverka
till eller godkänna en kommuniké
av det slag Åsbrink sades ha krävt. Å
andra sidan ville han, som ju alltjämt
var engagerad av banken, så långt möjligt
hjälpa banken och sina vänner i
banken i den svåra situationen. De
olika utvägar som härvid diskuterades
kan jag nu förbigå. Jag fick dock av
vad han berättade det intrycket att faran
för en presskommuniké av detta
slaget åtminstone tills vidare var avvärjd
och att man skulle försöka komma
tillrätta med riksbanken på något
annat sätt. Vi var naturligtvis, både
Wallin och jag och vad jag förstår även
de andra på det klara med att en kommuniké
av det begärda slaget skulle
skandalisera Wallin. Vilka ytterligare
syften den kunde ha hade vi svårt att
komma på det klara med. Wallin ville
ha mitt råd vad han själv skulle göra
och vad han skulle råda Handelsbanken
att göra. Jag vill minnas att jag svarade
honom omedelbart och spontant att
svaret vid utpressning alltid är nej.
Jag sade också genast att en myndighet
inte kan begära att personer eller före -

tag skall kommunicera med myndigheten
genom pressen. Det enda korrekta
av Handelsbanken vore att tillskriva
riksbanken och begära ett preciserat
besked om vad riksbanken önskade av
Handelsbanken. Därefter skulle banken
föredraga ärendet i sin styrelse och
återkomma med besked. Räckte inte
modet till detta — en sådan skrivelse
kunde ju tänkas bli besvärande för Åsbrink
— borde Browaldh, som muntligen
fått beskedet från Åsbrink, till
denne såsom svar muntligen framföra
önskemålet om en skriftlig precisering
av riksbankens krav.

Wallin trodde inte att Handelsbanken
skulle våga sig på ens detta senare, men
skulle framföra det då han dagen därpå
skulle träffa sina vänner i banken för
fortsatta överläggningar.

Xär jag träffade Wallin efter den andra
dagens överläggningar i banken var
han mera nedstämd. Han sade att det
föreföll som om de nu trots allt fastnat
för att det måste vara en kommuniké
för att tillfredsställa Åsbrink. Vi undrade
båda om något inträffat under mellantiden
liksom om texten till en eventuell
presskommuniké först måste godkännas
av Åsbrink. Hur det förhöll sig
i det senare hänseendet hade Wallin
inte lyckats få full klarhet i. Wallin
slets nu mellan sin önskan att å ena
sidan så långt möjligt hjälpa banken
ur dess tvångsläge utan att å andra sidan
alltför mycket ge avkall på sina
egna intressen. Wallin avrådde visserligen
Handelsbanken från varje slags
presskommuniké men ville, för den händelse
banken ändå måste ge efter, så
långt möjligt påverka utformningen av
denna. Under flera av de följande dagarna
diskuterades utformningen av en
sådan kommuniké och åtskilliga förslag
prövades. Man kom till slut fram till en
avfattning som kunde godtagas även av
Wallin och hade formen av samtidiga
uttalanden av Wallin och Höglund. Wallin
undertecknade för sin del handlingen
och lämnade den till sina vänner
i banken. Banken skulle därefter,

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

117

om så blev erforderligt, lämna den till
pressen ehuru som sagt Wallin avrådde
dem från att göra det. Man var då redan
inne i mitten av den påföljande
veckan. Wallin reste därefter tillbaka
till Frankrike. Av för oss obekant anledning
dröjde det emellertid ända till
de första dagarna i augusti innan kommunikén
publicerades och såvitt jag
vet endast i Expressen.

Detta är en berättelse i stora drag och
självfallet kunde åtskilliga detaljer i
händelseförloppet och yttranden av de
deltagande personerna, såsom det återgivits
för mig, tilläggas, framför allt till
belysning av hur de deltagande upplevde
den tvångssituation de råkat i.

Om man nu jämför Åsbrinks redogörelse
till utskottet med de upplysningar
från sammanträffandet vilka härrör
från Browaldh framstår den förra såsom
ofullständig. Det mest väsentliga,
kravet på ett meddelande till pressen,
omnämnes sålunda inte. Att detta meddelande
skulle vara av innehåll att banken
”tog avstånd” från Wallin synes
f. ö. framgå av ordalagen i bankofullmäktiges
skrivelse till regeringen med
begäran om tillsättande av en undersökningskommission.

Måhända har Åsbrink inte förstått att
dessa uppgifter skulle kunna vara av intresse
för utskottets prövning av ärendet.
Åsbrink synes dock inte ha avfattat
svarsskrivelsen helt på egen hand utan
haft kvalificerat juridiskt biträde. För
en förvaltningsjurist måste det däremot
stå klart att redan begäran om en presskominuniké
faller utom ramen för vanlig
ämbetsutövning. Svensk förvaltning
utövas genom beslut och ämbetsskrivelser.
Åsbrink och riksbanken äger självfallet
begära en förklaring av en affärsbank
hur den fullgjort sin uppgift som
valutabank men svaret skall i så fall
ställas till riksbanken och icke till pressen.

Åsbrink är också något snabb då han
dömer Wallin. Även om Wallin, såsom
Åsbrink antager, i förekommande fall
skulle ha rekommenderat försäkringar

Ang. valutaregleringen, m. m.
i vissa utländska bolag kan detta vä!
icke räcka för ett påstående alt Wallin
vid sidan av sin ställning inom banken
skulle ha erbjudit allmänheten sina
tjänster att kringgå valutaregleringen.
Riksbanken har ju själv utfärdat en generell
dispens av innehåll att alla premiebetalningar
till utlandet är fria. Enbart
den omständigheten att någon använder
sig av denna frihet eller fäster
andras uppmärksamhet på den lär icke
vara nog för ett påstående om kringgående
(SOU 1903: 52 s. 95 f).

Att åberopa domarreglerna i detta
sammanhang förefaller också något
malplacerat. Åsbrink och hans medarbetare
förbiser kanske att domarreglerna
var en ensam mans protest mot överheten
som missbrukade sin makt till att
avkräva misshagliga undersåtar höga
bötesbelopp och lösensummor — författaren,
Olaus Petri, måste till slut
själv låta lösa sitt liv med femhundra
ungerska gyllen, ett ansenligt tillskott
till den kungliga valutareserven. Domarreglerna,
och däribland även den
av Åsbrink åberopade, bör alltså förstås
som en maning till överheten att icke
missbruka lagen i sin maktutövning, en
förelöpare till legalitetsgrundsatsen och
rättsstaten.

Men även om Åsbrink skulle ha fog
för anmärkningar mot Handelsbanken
i förevarande hänseende äger man inte
kräva att banken under uppseendeväckande
former skall ta avstånd från en
av sina mest betrodda medarbetare.
Detta torde framgå av ett tidigare fall
av påtryckningar där en biskop på talan
av justitieombudsmannen av högsta
domstolen ådömdes ansvar för tjänstefel
(JO 1963 s. 193). Biskopen hade
krävt att en honom underställd prästman
skulle offentliggöra en avsägelse
”på ett sätt och med en avfattning som
otvivelaktigt skulle ha väckt stort uppseende
och varit ägnade att ingiva allmänheten
föreställning om att (prästmannen)
gjort sig skyldig till något
vanhedrande”.

Åsbrink anser sig måhända ha hand -

118

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
lat i gott uppsåt. Så gjorde även biskopen
som hävdade att påtryckningarna
ingick i hans själavårdande verksamhet
och därför var undandragna världslig
myndighets prövning. Invändningen
förklarades dock sakna fog.

Asbrink förnekar emellertid inte i
sin berättelse att påtryckningar förekommit
utan fastmera bekräftar detta
men han framställer sitt handlande som
om det skulle röra sig om ett s. k.
otjänligt försök i det att påtryckningarna
inte skulle ha påverkat Handelsbankens
handlande, vilket framställes såsom
redan bestämt. Att detta — oavsett
vilket fog Åsbrink må ha haft för sin
framställning i uppgifter som han kan
ha fått från Browaldh och vilket undandrar
sig mitt bedömande — ger en
missvisande bild av de verkliga förhållandena
torde framgå av den tidigare
lämnade redogörelsen. Frågan om påtryckningars
otillbörlighet är emellertid,
såsom fallet med biskopen och
prästmannen utvisar, i och för sig inte
beroende av huruvida påtryckningarna
leder till resultatet eller ej.

Med hänsyn till den ofullständighet
som vidlåder Åsbrinks redogörelse kan
förutsättas att utskottet bereder honom
tillfälle att komplettera densamma.
Eventuellt skriftligt förslag till pressmeddelande
som från Åsbrinks eller
riksbankens sida må ha framlagts torde
utskottet då få del av liksom av
eventuella skriftliga meddelanden,
handbrev el. dyl. som Åsbrink eller
riksbanken kan ha fått mottaga från
Browaldh eller Handelsbanken i saken.

Närmare uppgifter om tidpunkter
och resultat av Åsbrinks förhandlingar
vid denna tid med Handelsbanken angående
det s. k. lånetaket likaså omfattningen
av de likvider till Interservice
som riksbanken vid denna tid möjligen
låtit frysa kan också bidraga till
att belysa det läge Handelsbanken befann
sig i.

Drottningholm den 13 april 1970
Lars Hjerner”

Till bankoutskottet inkom den 20
april 1970 följande skrivelse:

”Till Riksdagens Bankoutskott

Bankoutskottet har genom skrivelse
av den 14 april 1970 till undertecknad
Browaldh berett vår bank tillfälle att
inkomma med yttrande med anledning
av två därmed i avskrift översända skrivelser
av den 22 mars och den 13 april
1970 från f. d. advokaten Frank Hallis
Wallin respektive professorn Lars Hjerner
till Utskottet.

Vi har i vår skrivelse av den 12 januari
1970 meddelat Utskottet att vi
icke anser oss ha anledning att uttala
oss i det här ifrågavarande ärendet.
Vad nu anförts av herrar Wallin och
Hjerner föranleder icke någon ändring
i denna vår ståndpunkt.

Stockholm den 17 april 1970

SVENSKA HANDELSBANKEN
Tore Browaldh”

Den 22 april 1970 inkom till bankoutskottet
följande skrivelse från riksbankschefen
:

”Genom skrivelse den 14 april 1970
har bankoutskottet anhållit om mitt yttrande
över dels en skrivelse till utskottet
av f. d. advokaten Frank Hallis Wallin,
daterad den 22 mars 1970 och till
utskottet inkommen den 7 april 1970,
dels en skrivelse till utskottet den 13
april 1970 av professorn Lars Hjerner.
Med anledning härav får jag i första
hand hänvisa till min redan den 27
februari 1970 till utskottet i ärendet ingivna
skrivelse samt därutöver anföra
följande.

Den kontakt med handelsbankens styrelseordförande
dr Tore Browaldh i
frågan om hr Wallins verksamhet inom
banken, som åsyftas i de nu ingivna
båda framställningarna till utskottet,
togs vid ett sammanträffande, som på
mitt initiativ kom till stånd i finansministerns
tjänsterum den 4 juli 1969.
Närvarande var, förutom dr Browaldh
och jag själv, finansministern, statsrå -

Onsdagen don 27 maj 1970 om.

Nr 29

11!)

det Sträng, och valutastyrelsens ordförande,
vice riksbankschefen Sven Joge.
Jag fann det angeläget — inte främst
att med hänsyn till ärendets natur ha
”vittnen” närvarande, även om jag med
hänsyn till de beskyllningar och insinuationer,
som nu framföres mot mig,
kan känna tillfredsställelse över all sädana
fanns tillstädes — att finansministern
som främste ansvarig för vårt
lands ekonomiska politik, valutaregleringen
däri inbegripen, och chef för
det departement, under vilket tillsynen
över bankerna i sista hand vilar, tog
del i överläggningen, och jag fann det
likaledes naturligt, att hr Joge som valutastyrelsens
ordförande och därmed
den inom riksbanken närmast ansvarige
för valutaregleringens praktiska
handhavande gjorde så.

Vid det nämnda sammanträffandet
hade riksbanken tillgång till förutom
sammanställningar om vilken utveckling
de s. k. Cepa-försäkringarna tagit,
dels de av hr Wallin författade och
distribuerade båda promemorierna om
Cepa, dels uppgifter, emanerande från
åtminstone den ene av dem själva, om
att hrr Wallin och Hjerner medverkat i
vart fall som ”sakkunniga” vid Cepas
tillkomst, dels olika och med varierande
bestämdhet framförda uppgifter om
att Cepa ute bland den för hithörande
”försäkringsfrågor” intresserade allmänheten
betraktades som ett av handelsbanken
”garanterat” eller ”rekommenderat”
försäkringsbolag, lämpligt
att utnyttja för det aktuella slagets
transaktioner, samt slutligen dels den
av bankinspektionen verkställda och
den 17 juni 1969 redovisade utredningen
i frågan, åberopad och citerad i min
förutnämnda skrivelse till utskottet av
den 27 februari 1970. Under samtalet
med dr Browaldh utvecklade jag den
syn på affärsbankernas ställning och
roll som handhavare i egenskap av
valutabanker av utövningen av samhällets
valutakontroll, som jag utförligt
redovisat i min nyssnämnda skrivelse,
och jag uttalade likaledes som min be -

Ang. valutaregleringen, m. m.
stämda mening, att det var nödvändigt,
att handelsbanken definitivt tog avstånd
frän hr Wallins verksamhet i förbindelse
med Cepa, vare sig denna skulle
betraktas som ditintills utövad av
honom i eller utanför hans arvodesbefattning
i banken. Jag tar gärna ensam
på mig ansvaret för vad som framfördes
till dr Browaldh under samtalet,
men det är självfallet och behöver knappast
särskilt nämnas, att även de båda
övriga företrädarna för den statliga sidan
deltog i meningsutbytet och framförde
med mina överensstämmande meningar.
Det är också överflödigt att
säga, att vi självfallet i förväg hade
dryftat, vad som under sammanträffandet
med dr Browaldh från vår sida skulle
framföras.

Som jag redan tidigare meddelat utskottet
upplyste hr Browaldh under
samtalet om att man inom Handelsbanken
redan hade beslutat, att hr Wallin
skulle lämna sin befattning inom banken.
Jag hade under sådana förhållanden
intet behov av att, hur mycket jag
eljest väl kunnat ha anledning att göra
det, framföra något krav om hr Wallins
skiljande från banken, ehuru jag alltjämt
fann det motiverat, att banken
utåt tillkännagav, att Wallin ej längre
var knuten till banken. Än mindre kan
jag, såsom insinueras i de båda till mig
remitterade skrivelserna, ha haft anledning
att framföra något krav om att
dr Browaldh skulle offentligen ”ljuga”
om hr Wallins anställningsförhållanden
— det bör stå klart redan av det förhållandet,
att jag, därest jag icke satt
tilltro till dr Browaldhs uppgift, näppeligen
varit tillfredsställd med enbart en
lögn. Det får för mitt vidkommande
vara en sak för de båda inblandade
parterna att själva tvista om, vem som
har rätt, när hrr Hjerner och Wallin nu
hävdar, att hr Wallin vid den aktuella
tiden alltjämt var knuten till banken.
Jag kan bara nämna, att jag senare erfarit,
att dr Browaldh redan en tid innan
det här aktuella samtalet ägde rum
i ett brev till en annan medlem av re -

120

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
geringen än hr Sträng, som anfört kritiska
synpunkter på hr Wallins agerande
i andra sammanhang, meddelat
att hr Wallins anställning i banken upphört.
Måhända kan diskrepanserna i
de olika uppgifterna i någon mån förklaras
av att de ibland kan ha tidsmässigt
hänfört sig till själva beslutstidpunkten
för bankens eller dess styrelseordförandes
beslut att upphäva anställningsförhållandet
och ibland till
dettas faktiska upphörande efter en
eventuellt överenskommen uppsägningseller
avvecklingstid. Andra teoretiskt
tänkbara förklaringar vill jag icke ingå
på.

Jag saknar anledning och möjlighet
att kommentera det ”referat” av de
överläggningar, som efter det ovan
nämnda samtalet hos finansministern
tydligen ägt rum mellan å ena sidan
hr Wallin och å andra sidan vissa företrädare
för Handelsbankens högsta ledning.
Det bör emellertid vara mig tilllåtet
att anmärka, att jag finner dess
innehåll ärerörigt inte bara mot mig
själv utan även mot handelsbankens
företrädare, som jag svårligen kan tro
ha uttalat så på en gång grava och primitiva
farhågor om bl. a. den behandling
banken skulle kunna komma att
utsättas för från riksbankens sida, som
det nämnda referatet ger vid handen.
Jag vågar bestämt hävda, att varken
handelsbanken eller någon annan bank
från sina erfarenheter av relationerna
med riksbanken eller dess valutastvrelse
kan hämta stöd för sådana farhågor.
Icke heller har, så vitt mig är bekant,
den offentliga granskning riksbankens
förvaltning är underkastad
från bankoutskottets, riksdagens revisorers
och riksdagens sida avslöjat något
underlag för farhågor och beskyllningar
av detta slag.

Utöver det anförda ber jag få göra
några allmännare kommentarer av relevans
för bedömningen av de föreliggande
framställningarna.

Såväl av de av hrr Hjerner och Wallin
ingivna skrivelserna till bankout -

skottet som av pressdiskussionen kring
deras uttalanden framgår, att man vill
framställa det som en för både riksbanken
och mig personligen belastande
och grav omständighet, att kontakten
med handelsbankens högsta ledning i
det aktuella ärendet togs genom ett informellt
samtal och icke på någon annan
mera öppen och offentlig väg och
samtidigt eventuellt genom skriftligen
avfattade kommunikationer. Varje offentlig
tjänsteman i ansvarig ställning
torde förvisso vara i all önskvärd grad
medveten om den allmänna önskvärdheten
av — och den trygghet för honom
själv som ligger i — att kommunikationer
med den allmänhet och de enskilda
institutioner, hans ämbetsutövning
berör, i görligaste mån får ske i
sådana öppna former. Icke desto mindre
tror jag, att varje eftertanke och icke illvillig
prövning av frågan torde ge vid
handen, att i ett fall som det här aktuella
den valda framgångsmetoden var
inte bara försvarlig utan i praktiken
den enda möjliga. Det är för den föreliggande
frågan belysande, att riksbanken
på sistone dels kritiserats för att
den genom sin åtalsanmälan i ett av
Cepa-affären berört fall ”i förväg dömt”
vederbörande och dels nu samtidigt
misstänkliggöres för att den i det härdiskuterade
ärendet icke handlat med
tillräcklig öppenhet och offentlighet.
Bortsett från att i förra fallet en åtalsanmälan
svårligen kunde göras utan
angivande av skälen för framställningen
och från att denna anmälan icke gjordes
offentlig genom riksbankens åtgärder
utan genom det berörda åklagariimbetets,
gäller, vad avser det senare
ärendet och troligtvis flertalet av de fall,
då riksbanken kan ha anledning att ställa
sig undrande över en valutabanks
uppträdande, att riksbanken inte rimligen
kan procedera med offentligen
tillgängliggjorda misstankar och anklagelser,
innan banken i fråga givits tillfälle
att framföra de upplysningar i
frågan den kan ha att anföra. I många
för att inte säga de flesta fall skulle re -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

121

dan hänsyn till berättigad sekretess för
hankens av frågan direkt berörda kunder
och existerande bestämmelser därom
utesluta ett annat förfarande. I
samma och andra fall skulle den berörda
bankens egna krav på skydd mot
eventuellt obefogade anmärkningar och
det misstänkliggörande, som sådana
kunde innebära, likaså utesluta etl sådant
annat förfarande. 1 åtminstone
fall av tillräckligt ”stor” räckvidd och
innebörd har riksbanken vidare att ta
enahanda hänsyn till möjliga återverkningar
på den berörda valutabankens
övriga kundkrets, dess aktieägare och
insättare, dess ställning och förbindelser
i utlandet o. s. v. Alldeles bortsett
från att all offentligrättslig praxis torde
medge myndigheter rätt att i fall
som de här avsedda och andra motsvarande
förfara på det sätt, som riksbanken
förfarit, vågar jag känna mig tämligen
övertygad om att affärsbankerna
själva näppeligen kan önska sig någon
annan ordning, som ju då rimligen också
måste medföra, att riksbanken skulle
bli mindre tillgänglig än nu för underhandskontakter
och samtal, i de ej sällan
förekommande fall då bankerna själva
tar initiativ till sådana. Det kan förtjäna
att nämnas i sammanhanget, att de
kontakter mellan bankinspektionen och
företrädare för handelsbankens styrelse,
som rimligtvis måste antagas ha ägt
rum före de nyligen företagna personförändringarna
i bankens högsta verkställande
ledning, tydligtvis tagits i
samma former, som dem man för riksbankens
vidkommande sökt framställa
som angripliga och otillåtna, och att
detta skett, innan inspektionen för offentligheten
lade fram sin utredning i
ärendet.

Ytterligare några synpunkter på den
föreliggande frågan är av sådan art, att
de bär slutligen bör anföras. För såväl
bankinspektionen som för riksbanken
gäller, att dessa i sin myndighetsutövning
gentemot de kreditinstitut, de
har att göra med, på grund av förhållanden,
som sammanhänger med fram -

Ang. valutaregleringen, m. ni.
för allt affärsbankernas ställning och
roll i samhället, kreditväsendets natur
och dess förgreningar till utlandet, i
realiteten inte alltid kan ingripa med
sådana åtgärder och sanktioner mot
ett iakttaget regelvidrigt uppträdande
från kreditinstitutens sida, som kanske
eljest skulle ligga närmast till hands
eller bäst överensstämma med förfaranden,
som gällande förvaltningsrättsliga
regler och normer anvisar och ställer
till lättare applicerbart förfogande
för andra myndigheter. Några få exempel
kan klargöra, vad jag här avser.
1 sin nyligen framlagda utredning rörande
förhållandena i förutnämnda
storbank har bankinspektionen framlagt
grava erinringar mot transaktioner,
som banken utfört, erinringar som
inspektionen preciserat därhän att de
angivits konstituera flera överträdelser
av såväl banklagens som valutalagstiftningens
bestämmelser. Inspektionens
avslöjanden har direkt föranlett stora
och, om man så vill, uppseendeväckande
personförändringar i bankens ledning.
Utifrån allmänna förvaltningsoch
offentligrättsliga regler skulle någon
måhända kunna göra gällande, att
dessa personförändringar i en privatägd
bank representerar en otillbörlig
myndighetsutövning från inspektionens
sida och att dess ingripanden bort ske
i annan ordning och andra former. För
annan och under motsvarande myndighetskontroll
utövad offentlig koncessionerad
privat verksamhet, t. ex. busstrafik
eller hittills apoteksverksamhet,
skulle kanske det vid tillräckligt grava
överträdelser närmast till hands liggande
och enligt vanliga regler oangripligaste
korrektivet ha varit att föranstalta
om en indragning eller begränsning
av den meddelade koncessionen för
verksamheten i fråga. Det är lätt alt
inse, att den möjligheten i realiteten
knappast stått till buds i det fall från
bankinspektionens myndighetsutövning,
som här åsyftas, eller överhuvud taget
skulle stå till buds för någon aldrig så
grav överträdelse av gällande bestäm -

122

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
melser från i varje fall en stor banks
sida. En sådan sanktion skulle, om den
i sist tänkta fall tillgrepes, äventyra
otaliga insättares ekonomiska intressen,
i vart fall beröva dem det omedelbara
förfogandet över deras likviditet,
störa viktiga samhällsfunktioner, äventyra
icke blott bankens utan landets
ställning i utlandet o. s. v.

Alldeles parallella och i vissa avseenden
än vidsträcktare överväganden kan
appliceras på riksbankens relationer
till kreditinstituten och främst till de
stora och internationellt verksamma affärsbankerna.
Riksbanken skulle i
praktiken knappast kunna föranstalta
om indragning av ens den del-koncession
för ifrågavarande bankers verksamhet,
som valutahandelstillstånden
utgör. Konsekvenserna för banken, dess
kunder och olika samhällsintressen
skulle bli sådana, att i sak snart sagt
varje annat ingripande skulle framstå
som mildare och, åtminstone ur alla
rimlighetssynpunkter, tillåtligare. Det
som nyss åsyftades med uttalandet, att
riksbankens relationer med bankväsendet
i vissa avseenden bjuder på än vidsträcktare
implikationer, än vad som
gäller för bankinspektionens motsvarande
relationer med bankerna, har
samband med att riksbanken har att
fullgöra prestationer mot bankväsendet,
som den väl i teori och rättsregler har
full och fri dispositionsrätt över, men
som den i praktiken får fullgöra under
betydligt kringskurna villkor och betingelser.
Ingen torde exempelvis bestrida,
att riksbanken icke har någon
rättsligen anhängigbar skyldighet att
lämna affärsbankerna tillgång till upplåning
i riksbanken. Men också här är
riksbanken i realiteten och i praktiken
av samma och liknande hänsyn,
som förut nämnts, oftast ställd inför en
tvångssituation, som allvarligt inskränker
riksbankens teoretiska diskretionära
handlingsfrihet och kan göra det
också i lägen, då sådana inskränkningar
menligt inkräktar på riksbankens
möjligheter att fullfölja de kredit -

politiska mål, som riksbanken har att
främst söka realisera och måste betrakta
som överordnade andra angelägenheter.
Riksbanken kan exempelvis endast
inom mycket snäva gränser avstå
från att genom utlåning accomodera en
storbank, som hamnat i likviditetssvårigheter,
och riksbankens möjligheter
därvidlag blir knappast i något avseende,
utom möjligen moraliskt, större
ens om ifrågavarande banks likviditetssvårigheter
direkt framkallats av att
banken fört en mot den fullföljda officiella
kreditpolitiken stridande egen utlåningspolitik.
Även riksbankens möjligheter
att i vanlig och av lagen förutsedd
ordning ange en bank till åtal för
beivrande av direkta och i och för sig
åtalbara överträdelser av gällande lagbestämmelser,
t. ex. valutaregleringsbestämmelser,
är i realiteten kringskurna
och begränsade eller begränsat effektiva.
Riksbanken tvingas ta hänsyn till
den ifrågavarande bankens renommé i
utlandet, till den i de omstridda transaktionerna
involverade utländske motpartens
ekonomiska intressen, till återverkningar
på övriga svenska intressen,
o. s. v. — Det kan i sammanhanget
förtjäna nämnas, att också bankinspektionen
i sitt förut åberopade mellanhavande
med en storbank helt synes ha
ansett sig få förlita sig på de på andra
vägar ordnade korrektiv den kunnat
åvägabringa.

Det nu sagda har anförts för att belysa
den särställning som riksbanken,
liksom bankinspektionen, i sin myndighetsutövning
i vissa avseenden obestridligen
intar och som enligt min mening
har relevans för bedömningen av
de frågor, som de remitterade skrivelserna
till bankoutskottet berört. Jag bestrider
icke, att riksbanken i allmänhet,
genom direkta kontakter och.
ibland nödvändigtvis under hand framförda,
påpekanden till de parter, den
har att göra med, har möjlighet att
komma till rätta med uppkommande
problem. Jag vågar blott hävda, att detta
knappast kan tagas till intäkt för att

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

123

också dessa riksbankens möjligheter
kan ytterligare kringskiiras.

Stockholm den 22 april 1970
Per Åsbrink”

Den 4 maj 1970 inkom till bankoutskottet
från professor Lars Hjerner
följande skrivelse:

”Till Riksdagens Bankoutskott.

Jag har från utskottet mottagit avskrifter
av riksbankschefen Åsbrinks
skrivelse till utskottet av den 22 april
1970 och advokaten Wallins skrivelse
av den 22 mars 1970 med förmälan att
utskottet avsåge att upptaga ärendet till
fortsatt behandling den b maj 1970. Jag
har uppfattat detta så att utskottet emotsåge
ett yttrande från mig i anledning
av berörda skrivelser och får i anledning
därav anföra följande.

När jag den 1 februari 1970 först tillskrev
utskottet och förklarade mig beredd
att lämna de upplysningar varöver
jag förfogade och som kunde tänkas
bidraga till att underlätta utskottets
ställningstagande till ärendets fortsatta
handläggning, skedde detta i ett läge då
inga upplysningar från någon av de
berörda personerna förelåg i ärendet.
Sedan dess har Åsbrink uttalat sig i två
skrivelser till utskottet och Wallin i en.
De upplysningar jag har haft att lämna
har jag, såsom tidigare anförts, från
Wallin i omedelbar anslutning till händelsernas
inträffande. Sedan primäruppgifter
nu kommit från dessa båda
har jag icke något att tillägga. Att här
bemöta vad Åsbrink anför beträffande
mig personligen, att referaten skulle
vara äreröriga in. m. finner jag överflödigt
och skulle blott opåkallat belasta
detta ärende. Det må i stället tilllåtas
mig att något stanna vid en annan
del av Åsbrinks skrivelse.

Åsbrink ägnar en stor del av sin senaste
skrivelse åt att utveckla sin syn på
riksbankschefens ämbetsutövning och åt
att bemöta vad han tror vara kritik från
min sida, nämligen att kontakten med

Ang. valutaregleringen, in. m.
Handelsbanken tagits genom ett informellt
samtal. Åsbrink slår här in öppna
dörrar, .lag har inte klandrat Åsbrink
för att eventuella synpunkter som riksbanken
må ha på affärsbankernas agerande
som valutabanker till en början
framföres under hand. (För ordningens
skull bör dock påpekas att valutaregleringen
faller utanför Åsbrinks behörighet,
frågor härom skall nämligen handläggas
av valutastyrelsen, där Åsbrink
inte ingår, och där naturligtvis en eventuell
anmärkning mot en valutabank
först skall diskuteras). Riksbanken bör
självfallet kunna kräva vissa besked
eller upplysningar av affärsbankerna i
deras egenskap av valutabanker. Jag
kan inte se något hinder att en sådan
framställning, sedan den behörigen beslutats,
framställes muntligen. Beskedet
från affärsbanken kan lämnas skriftligen
eller muntligen. Däremot finns det
inte något fog för en begäran att beskedet
skall lämnas till pressen.

Åsbrink har i sin senaste berättelse
förklarat att han inte framfört något
krav om Wallins skiljande från banken.
Jag utgår, liksom utskottet måste göra,
från att detta är riktigt. Att Åsbrink
samtidigt säger att han kunnat ha anledning
att begära det, kan ju inte grunda
ansvar för honom, när han faktiskt
inte framställt något sådant krav. Åsbrink
hänvisar inte till några skriftliga
handlingar i saken och jag utgår därför
liksom utskottet torde göra från att
några sådana inte föreligger. Däremot
uttalar ju Åsbrink själv att han fann det
motiverat alt hanken utåt tillkännagav
att Wallin ej längre var knuten till banken
varmed pressmeddelandet får anses
åsyftat.

Att något sådant inte kan krävas borde
vara självfallet i synnerhet om det
skulle kunna skada banken eller enskild
person. Hur skulle det se ut om våra
myndigheter överlag, såsom luftfartsstyrelsen,
medicinalstyrelsen eller arbetarskyddsstyrelsen,
avkrävde enskilda
eller företag presskommunikéer om deras
förehavanden eller relationer till

124

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
andra personer eller företag? Det är
särskilt oroande när en ämbetsman, såsom
Åsbrink nu synes vilja göra, menar
att han och hans ämbete befinner sig
i någon slags särställning som berättigar
till avvikelse från regler som gäller för
andra.

Jag saknar anledning att ta ställning
till hur Åsbrinks förfarande bör rubriceras
men det förefaller angeläget att
utskottet i samband med ärendets avslutning
på lämpligt sätt tillkännager
att utskottet förutsätter att besked som
riksbanken avkräver affärsbankerna i
fortsättningen får lämnas antingen
muntligen eller skriftligen till riksbanken
men icke i form av pressuttalanden
riktade till allmänheten. Ingen vill
visserligen hindra en bank från att i
eget intresse informera pressen om viktigare
affärshändelser, men det är betänkligt
om sådana meddelanden framstå
som spontana meningsyttringar när
de i själva verket är resultatet av krav
från myndighets sida.

Drottningholm den 4 maj 1970
Högaktningsfullt
Lars Hjerner”

Samma dag, den 4 maj 1970, inkom
följande skrivelse från Thure Gabriel
Oxenstierna:

”Till Riksdagens Bankoutskott

Refererande till min anmälan av den
3.11.1969 och med anledning därav
översända skrivelser ber jag att få avge
följande yttrande.

Åsbrink behandlar i sina skrivelser
till utskottet två principiellt skilda juridiska
situationer.

I den första agerar två juridiska personer,
Riksbanken och Handelsbanken,
mellan vilka ett affärsmässigt förhållande
existerar, vilket definieras av lagar
och förordningar, underhandsöverenskommelser
och sedvana. Det baseras
självfallet på förtroende till att parternas
ansvariga ledning agerar enligt
gjorda överenskommelser. Åsiktsdiffe -

renser kan självfallet uppträda och har
därvid vardera parten rätt att företräda
sin tolkning av de överenskommelser
som gälla.

I det fall gjorda överenskommelser
icke innehållas, kan det om avtalsbrottet
anses grovt t. o. m. förekomma att endera
parten tvingas ställa krav på personförändringar
i motpartens ansvariga
ledning som förutsättning för fortsatt
på förtroende baserat samarbete.

I den andra situationen som min anmälan
och den därav resulterande utredningen
i utskottets regi avser, anser
sig den ena partens ansvariga ledare,
riksbankschefen sig ha rätt att förklara
en person på icke ansvarig ledningsnivå
i motpartens organisation som icke acceptabel,
och påfordra hans avlägsnande
samt dessutom att detta sker i uppseendeväckande
form, genom att begära
att Handelsbanken kungör detta i form
av en presskommuniké. En sådan begäran
vore ändamålslös om icke riksbankschefen
hade makt att sätta bakom
orden i kraft av sin tjänsteställning och
Handelsbankens beroende av Riksbanken.

Om således Riksbankschefens kompetensområde
icke innefattar rätt att
ingripa i affärsbankernas personalförhållanden
och val av medarbetare samt
rätt att begära att bankerna i pressen
ändringar i nämnda förhållanden, så
innebär de åtgärder som ovan beskrivits
att frågan måste ställas, om därmed
maktmissbruk ev. av brottslig
natur föreligger från riksbankschefens
sida, oavsett arten av den skada den
lider som är föremål för riksbankschefens
åtgärder.

Genom utskottets utredning har, trots
att berörda personer inom Handelsbankens
ledning vägrat att uttala sig, enligt
min uppfattning tillräckliga underlag
framkommit för att göra det i hög
grad sannolikt att i min anmälan angivet
brott mot Br 20: 1 d. v. s. tjänstemissbruk
eller möjligen mot Br 20: 4
d. v. s. tjänstefel föreligger.

Jag hemställer således vördsamt att

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

1 25

Bankontskottet måtte föranstalta om
åtal mot Riksbankschefen enligt nämnda
lagrum.

Som stöd för min hemställan ber jag
att få anföra följande:

Åsbrink finner enligt egen uppgift
i brev till utskottet den 27.1 det oacceptabelt
att Wallin samarbetar med
Handelsbanken (eller med någon valutabank
överhuvudtaget) som konsult i
skattefrågor och samtidigt lämnar motsvarande
tjänster till allmänheten. Dessa
tjänster betecknas av Åsbrink med
uttrycket ”kringgå valutaförordningen”
uppenbarligen för att skapa ett intryck
av skumt handlande.

Om en person vänder sig till en konsult
för att erhålla upplysning om vilka
rättigheter han har och hur han skall
handla i ett visst fall för att undgå att
komma i konflikt med gällande lagar
och bestämmelser, är det konsultens
plikt att ge kunden full upplysning om
de handlingsmöjligheter som finnas,
samt att utforma handlingsmetoden.

Ger konsulten råd som innebär förslag
om brottsligt handlande torde han
kunna dömas för medverkan till detta.

Så vitt bekant har icke åtal förberetts
eller väckts mot Wallin d. v. s. ej
ens fråga om Wallins verksamhet var
olaglig har uppkommit.

Åsbrink synes ha tagit starkt intryck
av den speciella betydelse Hanström i
sin utredning tillmäter det faktum att
Wallin delar lokal med Handelsbankens
jurister och att han därvid kan
förmodas i viss utsträckning ha samma
kunder som banken.

Det är emellertid intressant att konstatera
att varken CEPA eller Hasselblad
synes ha kommit till Wallin i egenskap
av kunder till Handelsbanken.
Var en konsult har sitt arbetsrum, vem
han erbjuder sina tjänster och hur dessa
fördelar sig mellan hans kunder synes
det icke vara Riksbankschefens sak att
påverka.

Åsbrink berör på sid 2 i nämnt brev
den vikt han lägger vid att ärenden
inom valutaregleringens ram behandlas

Ang. valutareKleringen, m. m.
i författningens anda, och gör därmed
indirekt gällande att Wallins olämplighet
skulle bero på att han gett råd som
icke överensstämt med denna anda.
Bortsett från det berättigade i frågan
om bur bestämmelsernas anda definieras,
vem som definierar den och med
vad rätt, samt hur denna anda meddelas
berörda personer så att de kunna
undvika att bandia mot densamma, så
synes betraktelsesättet icke överensstämma
med svensk rättsuppfattning,
och ger i varje fall icke Åsbrink någon
legal grund för hans ingripande mot
Wallin.

Om personliga tolkningar av lagens
anda skall ge makthavande ämbetsmän
rätt att efter behag flytta på misshagliga
personer inom organisationer som
de icke äro ansvariga för kan det befaras
att den enskilde individen kommer
sitta trångt i det framtida samhället.

Åsbrink uppfattar vid tidpunkten för
sitt handlande uppenbarligen Wallin
som fast knuten till Handelsbanken och
har kännedom om att Wallin för sina
tjänster av Handelsbanken uppbär väsentlig
inkomst och dessutom i egenskap
av konsult till vår största bank
åtnjuter icke obetydligt personligt renommé.
Åsbrink måste således inse att
genom sin åtgärd, att dels påkalla Wallins
skiljande från sina uppdrag för
banken, och dels genom att begära att
detta skiljande göres till föremål för ett
pressmeddelande från bankens sida,
han icke kan undgå att tillfoga Wallins
anseende och framtida förtjänstmöjligheter
väsentlig skada.

Vid avfattandet av sin skrivelse den
27.2 var Åsbrink medveten om att bankoutskottet
hade att utreda om brottsligt
handlande från hans sida förelåg,
och att utskottet därvid måste ha speciellt
intresse av en exakt redogörelse
för vad han begärt av Handelsbanken
och under vilka former det skett. Efter
4 sidor allmänt resonerande om valutareglering,
CEPA-affären m. m. kommer
svaret: ”Vid sammanträffande med ord -

126

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
föranden i handelsbankens styrelse
tekn. dr Tore Browaldli delgav jag honom
mina synpunkter”, ett svar som
knappast är ägnat att underlätta bankoulskottets
utredning och ej heller
värdigt den riksbankschef som tidigare
i samma brev begär av andra att de
skall handla efter bestämmelsers anda.

Inlagor från Wallin och Hjerner
framtvingar emellertid en ny skrivelse
den 22.4 vilken ger en helt annan bild
av vad som förevarit. Efter att i förväg
ha diskuterat ärendet Wallin med
Sträng och Joge, kallar Åsbrink Browaldh
till ett sammanträde på Strängs
tjänsterum i närvaro av denne och Joge.
Därvid måste från riksbankssidan i
någon form begärts åtgärder från Handelsbankens
sida mot Wallin innebärande
att denne skulle skiljas från banken,
enär Browaldli annars knappast
skulle haft anledning att, enl. Åsbrinks
uppgift, påstå att inom Handelsbanken
redan ett beslut förelåg, att Wallin
skulle lämna sin befattning. Att vikten
av riksbankschefens begäran och det
latenta hotet om allvarliga konsekvenser
därest denna ej bifölls icke förringades
av valet av miljö och deltagare
i sammanträdet är uppenbart.

Åsbrink vidgår även att han krävde
att banken offentligt tillkännagav att
Wallin skilts från sin befattning. Av
Wallins redogörelse framgår att Handelsbankens
ledning kände ett starkt
tryck på sig att villfara Åsbrinks krav.
Att begärda offentliga tillkännagivanden,
att personer inom företag skilts
från sina befattningar, skulle kunna
accepteras som normal umgängeston
mellan myndigheter och företag, och
således icke vara avsedda eller ägnade
att skada enskild person torde vara
svårt att hävda.

Åsbrink fäster uppenbarligen stor
vikt vid att Browaldh vid sammanträdet
upplyste honom att beslut förelåg
att Wallin skulle lämna sin befattning
i banken. Åsbrink anser tydligen att
denna lyckliga omständighet skulle fritaga
honom från ansvar för ev. miss -

bruk av sin tjänsteställning. Tanken att
en handling som i och för sig är brottslig
skulle vara ursäktlig om den är resultatslös
synes mig ologisk.

Åsbrinks obestyrkta påstående innehåller
möjligen icke hela sanningen
även om han tror det.

Att så kan vara fallet framgår av att
Handelsbankens ledning icke funnit anledning
att bestyrka det, vilket borde
ha legat i deras intresse, om det varit
sant, samt att Wallin uppenbarligen
icke var medveten om att han skulle
skiljas från varje framtida samarbete
med Handelsbanken.

Det är icke otänkbart att Browaldh i
en svår situation och under hårt tryck
valt utvägen att skaffa sig rådrum genom
att häntyda på det faktum att Wallins
formella överenskommelse med
banken var uppsagd till den 1.10 på
grund av en planerad växling av verksamhetsområde.

Åsbrinks aktion synes ha medfört att
Wallin sattes i disponibilitet med full
ersättning, varigenom banken tillfogades
viss ekonomisk förlust, samt att
planerade förhandlingar angående nya
former för Wallins fortsatta arbete för
bankens räkning omintetgjordes, vilket
uppenbarligen innebär avsevärd skada
för Wallin.

Sammanfattningsvis konstateras sålunda: Åsbrink

har vidgått motiv för att och
avsikt att avlägsna Wallin från dennes
befattning i Handelsbanken.

Åsbrink har vidtagit för detta ändamål
väl ägnade och avsedda åtgärder
under utnyttjande av sin tjänsteställning.

Åsbrink har därigenom åtminstone
eliminerat varje möjlighet för Wallin
att i framtiden erhålla uppdrag från
Handelsbanken.

Åsbrink har samtidigt orsakat Handelsbanken
ekonomisk skada genom att
tvinga den att sätta Wallin i disponibilitet
med full lön.

Åsbrink har vidgått att han begärt att

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

127

banken offentligt skall tillkännage att
Wallin skilts från sin befattning.

Åsbrink måste ha insett att detta krav
måste skada Wallins anseende och
framtidsutsikter.

Åsbrink har icke visat på något annat
primärt motiv för denna begäran.

Åsbrink har således försatt sig i det
läget att grundade misstankar om lagligheten
i hans handlingar måste anses
föreligga.

Med hänsyn till myndigheternas ständigt
växande makt och inflytande är
det i hög grad angeläget att riksdagen
upptar sin urgamla roll att värna den
enskildes rättssäkerhet genom att stävja
varje tendens till missbruk av åt ämbets-
och tjänstemän anförtrodd makt,
även om det skulle ske till priset av en
något obekvämare administration och
nödvändiggöra något åtal mot i och för
sig värdefulla medborgare.

T. G. Oxenstierna”

Slutligen följande skrivelse av den 22
april 1970:

”Till Styrelsen för Svenska Bankmannaförbundet STOCKHOLM Kära

kollegor.

Med denna skrivelse skulle jag vilja
fästa förbundsstyrelsens uppmärksamhet
på ett problem som man kanske tidigare
ej haft anledning att taga upp.
Det berör tryggheten för de bankanställda
i Sverige.

Genom förhandlingar med bankerna
har förbundet lyckats tillförsäkra ordinarie
tjänstemän i bankerna en fullt
tillfredsställande trygghet i förhållande
till arbetsgivaren. Man har inte ansett
sig ha anledning att uppmärksamma
andra faktorer som kunnat vara ett hot
mot denna trygghet, d. v. s. från institutioner
till vilka den bankanställde ej
stått i anställningsförhållande.

Det är främst bankernas viktigaste
tillsynsmyndigheter vars agerande på
senare tid kan inge farhågor i denna

Anp. valutaregleringen, in. m.
riktning, d. v. s. Kungl. Bankinspektionen
och Sveriges Riksbank.

Ännu har — såvitt mig bekant — inga
avskedanden av ordinarie anställda
skett som kan härledas till dessa myndigheters
agerande.

Däremot är det klarlagt att önskningar
framförts om enskilda befattningshavares
avlägsnande från den befattning
de innehaft i banken. Som
skäl har det angivits att vederbörande
tjänsteman (i regel chefstjänsteman) i
sin tjänsteutövning överträtt gällande
bestämmelser i banklagen eller valutabestämmelser.
Vederbörande myndigheter
har på det bestämdaste bestridit
att dessa framställningar om förflyttning
av befattningshavare sammankopplats
med antydningar om tänkbara
repressalier från berörda myndigheters
sida, om banken ifråga ej skulle efterkomma
en sådan framställning. Därmed
vare hur som helst; blotta risken att
banken i sin klara beroendeställning
gentemot tillsynsmyndigheten kan beredas
svårigheter om man ej villfar
framställda önskningar räcker för att
bankledningen i dylika fält går minsta
motståndets väg och vidtar den åtgärd
mot befattningshavaren varom framställning
gjorts.

För att i några ord som exempel anföra
det som hänt mig och som nu genom
professor Lars Hjerners försorg
anmälts till bankoutskottet kan nämnas
att vice riksbankschefen Sven Joge
begärde att jag skulle avlägsnas från
min befattning som arbitragechef i Kreditbanken
utan att vid något tillfälle
personligen tagit kontakt med mig under
den tid utredningen pågått. Först
efter det jag på hans önskan av banken
hade förflyttats fick jag på egen
begäran företräde för honom varvid
jag ej framställde någon önskan att
återfå min befattning. De anmärkningar
som riktades mot vissa affärer utförda
på arbitrageavdelningen hade dels utförts
av mina medarbetare och först
kommit till min kännedom när de redan
var utförda, dels av mig utförts på

128

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
uppdrag av bankens direktion. Detta
sistnämnda hade bankens ledning ej
vågat delge vice riksbankschefen. De
affärer som mina medarbetare gjort var
i mitt tycke fullt försvarbara och motiveringar
för dessa har också lämnats
till kontrollorgan i Riksbanken. De
revisorer som under några dagar vistades
i banken och gick igenom handlingarna
skrev i sin avslutande rapport
— som jag fick ta del av — att ingenting
dolts i vår rapportgivning till Riksbanken
och att denna rapportering varit
fullt korrekt. I en av viceriksbankschefen
till banken avlåten skrivelse
skrev man bl. a. att det ej ”kunnat föras
till bevisning att spekulation mot
svenska kronan” ägt rum. En beskyllning
som tidigare framförts av Riksbanken.

Rankens ledning hade både före och
efter åtgärderna mot mig försäkrat mig
om att jag åtnjöt deras förtroende. Endast
14 dagar före det jag av viceriksbankschefen
via banken dömdes till avsättning
hade Kreditbankens verkställande
direktör meddelat mig att han
önskade bjuda hela arbitrageavdelningen
på middag som tack för det goda och
mycket vinstgivande arbete mina medarbetare
och jag nedlagt på avdelningen.
Vid denna tidpunkt pågick redan
Riksbankens utredning mot arbitrageavdelningen.

Jag blev på sin lid utsedd till min
befattning av bankens styrelse. Avskedet
var betydligt mindre formellt. Det
framfördes till mig innan styrelsen eller
direktionen tagit ställning till frågan
enbart på grundval av en önskan från
herr Joge.

Tråkigt nog anmäldes jag ej av herr
Joge till åtal. Då hade även jag kommit
till tals och ansvarsfrågan för de
ifrågavarande transaktionerna hade
prövats. Att inte heller tillsynsmyndighet
alltid är ofelbar kan ju fallet Hasselblad
illustrera där herr Hasselblad
av valutastyrelsen med herr Joge som
primus motor beskylls för grovt brott
medan chefsåklagaren ej finner anled -

ning till åtal. Då bör man hålla i minnet
att de bestämmelser Viktor Hasselblad
säges ha brutit emot har haft herr
Joge som författare.

Slutsatsen blir att rådande förhållanden
är djupt otillfredsställande för de
bankanställda speciellt i ansvarig ställning
som numera måste riskera att mista
sina befattningar ej på grund av arbetsgivarens
missnöje, ej heller nödvändigtvis
på grund av överträdelse av gällande
lag och förordning, utan på grund
av en subjektiv bedömning av ledande
myndighetsperson att så har skett, varvid
man uppträder som lagstiftare,
åklagare och domare i en person utan
att ge den beskyllde möjlighet till försvar
eller objektiv prövning. Då man
numera från Riksbankens sida hävdar
att man ej blott skall ta hänsyn till lag
och förordningars bokstav utan även
andan, har rättsosäkerheten och otryggheten
för de bankanställda fått outhärdliga
proportioner.

Under dessa förhållanden vädjar jag
till förbundet att — så fort ett nytt kollektivavtal
träffats — utreda denna fråga
och bidraga till att skapa förhållanden
i detta hänseende värdiga ett rättssamhälle.

Med kollegiala hälsningar
Per Herman Keussen

Fotostatkopians överensstämmelse
med originalet bestyrkes:

G. Engström M. Hjalmarsson”

Ifrågavarande anmälan — jag syftar
nu på Oxenstiernas anmälan till bankoutskottet
— avser huruvida den i riksbanksfullmäktiges
skrivelse den 7 augusti
i fjol, d. v. s. annonsen i Dagens
Nyheter, utpekade experten och skattejuristen
Wallin tillfogats skada i olika
hänseenden genom påtryckningar på
Svenska handelsbanken, den valutabank
som kritiseras i augustiskrivelsen.
Som jag nyss sade, skall jag inte röra vid
ärendet i annan mån än det gäller finansministerns
roll i detsamma. An -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

129

ledningen är att riksbankschefen i sin
andra skrivelse till bankoutskottet den
22 april avslöjat att den kontakt med
Handelsbankens styrelseordförande dr
Tore Browaldh i frågan om herr Wallins
verksamhet inom banken, som åsyftas
i ingivna framställningar till bankoutskottet,
togs vid ett sammanträffande
som på riksbankschefens initiativ kom
till stånd i finansministerns tjänsterum
den 4 juli 1909 och med finansministern
närvarande. Riksbankschefen säger
att han fann det angeläget att finansministern
som främste ansvarige för
värt lands ekonomiska politik, valutaregleringen
däri inbegripen, och chef
för det departement under vilket tillsynen
över bankerna i sista hand vilar,
tog del i överläggningen.

I riksbankens augustiskrivelse — Dagens
Nyheter alltså — åberopas emellertid
underhandsdiskussioner, lägg
märke till pluralformen, varmed torde
avses åtminstone denna 4 juli-diskussion,
den enda som riksbankschefen har
redovisat till utskottet. Finansministerns
faktiska roll finns alltså inte antydd i
riksbankens augustiskrivelse till Konungen,
d. v. s. i praktiken till finansministern,
vilket i och för sig är ett intressant
avslöjande, eftersom finansministern
själv hade deltagit i valutafrågans
tidigare handläggning i juli.
Augustiskrivelsen är emellertid motiverad
med att något klart avståndstagande
inte hade stått att erhålla av Handelsbankens
ledning från Wallins ifrågavarande
verksamhet, bl. a. till följd
av att bindande bevisning rörande denne
ej skulle föreligga. Ytterligare utredning
krävdes därför i augustiskrivelsen,
vari anhölls om att få en särskild valutakommission
tillsatt.

I riksbankschefens redogörelse för
sammanträdet den 4 juli, d. v. s. över en
månad tidigare, sägs emellertid att herr
Browaldh hade upplyst om att man
inom Handelsbanken redan hade beslutat
att herr Wallin skulle lämna sin
befattning, varmed i vart fall utan att
bindande bevisning hade förelegat Wal 5

Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Ang. val u ta regler ingen, m. in.

lin hade skills från banken och ett av
motiven för augustiskrivelsen redan var
tillgodosett.

Nu säger riksbankschefen om 4 julisammanträdet
att finansministern deltog
i meningsutbytet och framförde meningar
som överensstämde med herr
Äsbrinks. Vidare hade, säger herr Åsbrink,
i förväg dryftats vad som skulle
framföras till herr Browaldh. Däri ingick
dels syftet att få Wallin skild från
Handelsbanken, dels också tillkännagivande
utåt av Handelsbanken att Wallin
ej längre var bunden till denna.

Finansministern har alltså medverkat
dels i att söka uppnå målet att få Wallin
skild från Handelsbanken utan att
bindande bevisning förelegat att Wallin
gjort sig skyldig till brott mot valutaregleringen,
dels i att kräva ett för Wallins
anseende nedsättande tillkännagivande
om avskedet från Handelsbanken.

När någon utpekas såsom brottslig
eller när om honom lämnas uppgift,
sann eller inte, som är ägnad att utsätta
honom för andras missaktning föreligger
förtal. Jag återger dessa ord, men
jag varken dömer eller bedömer.

Det tillkommer inte bankoutskottet att
granska finansministerns handlingar,
och i det ärende som rör anmälan mot
riksbankschefen kommer ingenting att
sägas om finansministern. Detta förhållande
friar dock inte finansministern.
Finansministern bär i hög grad varit
medverkande i ett spel kring valutaregleringen
som innefattat dess bättre
ovanliga men högst märkliga avsteg från
vedertagna förvaltningsprinciper och
åsamkat enskilda personer, men också
riksbanken och valutabankerna, förlust
av anseende.

Jag är rädd, herr talman, att det s. k.
fallet Keussen visar att om inte valutaregleringen
och dess tillämpning överses
och grundligt omprövas ingen människa
längre kan känna sig riktigt säker
i sin anställning i vårt land om
han på något sätt kommer i kontakt
med valutaregleringen och de syften den
säges tjäna.

130

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Yngve Nilsson, Brundin och Strandberg
(samtliga m).

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att jag ingalunda skall
behandla vårt motionspar så ingående
som herr Åkerlund har gjort beträffande
den av honom väckta motionen.

Valutalagen är en fullmaktslag som
ger Kungl. Maj:t möjlighet att under
vissa i lagen givna betingelser meddela
valutareglerande bestämmelser inom
gränser som anges i lagen. Under fredsförhållanden
får ett sådant förordnande
i princip ges endast med riksdagens
samtycke och för en tid av högst ett år
i sänder.

En fortsatt valutareglering har accepterats
av majoriteten i riksgäldsfullmäktige
och även av Svenska bankföreningen
och Svenska sparbanksföreningen.

Behovet av fortsatt valutareglering
har i år inte satts i fråga av någon remissinstans,
och det har inte heller
bankoutskottet gjort.

Mot riksbanksfullmäktiges beslut förelåg
en reservation, i vilken reservanterna
ansåg att den frigörelse av världshandeln
som eftersträvas bl. a. genom
vidgade marknader i görligaste mån bör
fullgöras även på betalningarnas och
kapitalförsörjningens område. Oavsett
hur läget är för dagen beträffande möjligheterna
att nå resultat bör enligt
reservanternas mening en översyn av
valutalagstiftningen göras i syfte att
uppnå en liberalisering.

Detta är ett ställningstagande som vi
ansluter oss till i vårt motionspar, där
särskilt påpekas de negativa verkningarna
av att tillståndstvång upprätthålles
i fråga om direkta investeringar och
i fråga om utländsk industriell upplåning.

På valutaområdet finns ett omfattan -

de internationellt samarbete, och det
kan väl sägas att det internationella
monetära samarbetet inte i dag är tillfredsställande.

Som framgår av motionen är det enligt
vår mening en viktig uppgift att
arbeta för ytterligare överenskommelser
på valutaområdet, men det förutsätter
en beredskap att mildra vår strikta valutareglering.

Valutareserven minskade 1969 med
1 853 miljoner kronor, och under de
första månaderna av innevarande år
har valutareserven minskat ytterligare.
Därför är det olämpligt att i dagsläget
liberalisera valutaregleringen, men enligt
vår mening bör en liberalisering på
längre sikt förberedas så att den kan
genomföras när valutaläget för vårt
lands del åter stabiliserats.

Motionärerna hemställer om en översyn
av valutalagstiftningen i syfte att
förbereda en liberalisering av densamma
vid en tidpunkt då valutaläget har
stabiliserats.

När det gäller de motioner som berörs
i reservationen är det angeläget
för mig att framhålla att vi inte helt
instämmer i kravet i moderata samlingspartiets
motionspar, särskilt vad
beträffar en snabb återuppbyggnad av
guld- och valutatillgångarna. Skrivningen
i reservationen sammanfaller dock
med de synpunkter som vi framfört motionsvis.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till föreliggande reservation.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag skall försöka vara
något mer kortfattad än herr Åkerlund
och hålla mig till vad som hemställes i
proposition nr 68, då många av de frågeställningar
som herr Åkerlund berört
ännu ej är slutbehandlade i bankoutskottet.

Frågan angående fortsatt valutareglering
är inte ny för kammarens ledamöter,
då vi här i kammaren på senare
år årligen behandlat sådana ärenden.
Den ettåriga förlängningen av valuta -

Onsdagen den 27 mai 1970 em.

Nr 29

i:si

regleringen, som begärs i proposition
nr 08, liar, liksom de två senaste åren,
godtagits av ett enhälligt bankoutskott.
Det är oekså värt att notera att samtliga
de remissinstanser som yttrat sig
över bankofullmäktiges framställning
om fortsatt valutareglering — alltså
även Svenska bankföreningen — har
accepterat en förlängning av regleringen.
Jag kan alltså konstatera att det
tydligen inte föreligger några delade
meningar om behovet av vissa valutareglerande
åtgärder i den nu aktuella
ekonomiska situationen.

När det gäller behovet av valutareglerande
åtgärder mer allmänt och på
litet längre sikt är emellertid enigheten
inte lika stor. I utskottet har företrädare
för moderata samlingspartiet och
folkpartiet ställt sig bakom ett krav på
en översyn av valutalagstiftningen. Syftet
med denna översyn skulle vara att
förbereda en liberalisering av lagstiftningen.
I övrigt är motiveringen för
detta krav ytterst kortfattad. Om man
ser på de motioner som bildar underlag
för reservationen förstår man också att
förutsättningarna för en ytterligare motivering
måste vara mycket begränsade.

I den folkpartistiska motionen säger
man ganska försiktigt att en liberalisering
på längre sikt av valutaregleringen
bör förberedas så att den kan
genomföras när valutaläget åter stabiliserats.
Det enda negativa man har att
anföra mot regleringen skulle vara att
tillståndstvång upprätthålles i fråga om
direkta investeringar och i fråga om
utländsk finansiell upplåning.

Herr Åkerlund är däremot, såsom
framgick av vad han nyss anförde, mer
kritisk mot valutaregleringar, särskilt
tydligen i dess nuvarande tillämpning.

Med hänsyn till vad som sagts finns
det för min del inte anledning att gå
in på en utförligare redovisning av motiven
för valutaregleringen. Jag vill bara
understryka den bedömning som redovisas
i propositionen, nämligen att
valutaregleringen inte minst under
fjolårets besvärliga internationella va 5-f

Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Ang. valutaregleringen, m. in.
lutalorhållanden innebar ett värdefullt
hjälpmedel i strävandena alt fullfölja
målen för vår ekonomiska och sociala
politik.

När det gäller kravet på en översyn
av valutalagstiftningen vill jag understryka
att möjligheterna att anpassa valutaregleringen
till skiftande omständigheter
givetvis måste tillvaratas liksom
när det gäller andra ekonomiskpolitiska
medel. Så sker ju också i
riksbankens löpande administration av
regleringen. Även i övrigt sker fortlöpande
överväganden rörande regleringens
utformning. Något behov av en
särskild översyn vid sidan härom föreligger
inte enligt min uppfattning.

Jag vill också ta upp ett par punkter
i herr Åkerlunds kritik av valutaregleringen.
Han nämner bl. a. att de tidigare
valutakontrakten mellan riksbanken
och valutabankerna ersatts av valutahandelstillstånd
och påstår att detta
för utlandet framstår som liggande
mycket nära socialisering av hela valutahandeln
och dess objekt. Det är
riktigt att de tidigare gällande valutakontrakten
i augusti och september i
fjol enligt beslut av bankofullmäktige
ersattes av s. k. valutahandelstillstånd,
utfärdade av riksbanken. Denna nya
form för auktorisation av valutabanker
innebar i första hand, som framgår av
valutastyrelsens berättelse för år 19G9,
att vissa gränser sattes för bankernas
innehav av utländska tillgångar. Det
var i själva verket fråga om en formalisering
av en ordning som redan dessförinnan
tillämpats enligt särskilda
överenskommelser med de största bankerna.
I tillstånden anges de slag av
tillgångar i vilka bankernas valutainnehav
får placeras. Vidare lämnas liksom
i de tidigare valutakontrakten regler
för bl. a. bankernas uppgifter i samband
med valutaregleringen. Syftet
med denna åtgärd var givetvis att minska
bankernas innehav av utländska valutor,
och skälet till att man ville åstadkomma
detta var självfallet den ogynnsamma
valutautvecklingen.

132

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

Under andra halvåret i fjol skedde en
kraftig nedgång i affärsbankernas avistautlandstillgångar.
Denna får emellertid
huvudsakligen sättas i samband med
att riksbanken i september föreskrev
att bankerna som regel inte fick betala
ut ränta på tillgodohavanden på valutakonton
för valutainlämningar.

Jag kan inte finna att införande av
s. k. valutaliandelstillstånd skulle ha
sådana negativa verkningar som herr
Åkerlund vill göra gällande. Vi har ju
härigenom på intet sätt fått någon ändring
i det förhållandet, att det är bankerna
som skall handha alla de finansiella
transaktioner som krävs för att
vårt handelsutbyte och andra ekonomiska
affärstransaktioner med utlandet
skall kunna förlöpa på ett smidigt
sätt.

Sedan en annan sak, herr talman.
Herr Åkerlund vill genom att ställa
samman uttalanden från olika håll göra
gällande att ”de ansvariga myndigheterna
själva utpekat valutaregleringen
som det organisatoriska medel
med vars hjälp Sverige tillfogats de
största valutaförlusterna sedan åren
1946—1947”. Utan att gå in på det rimliga
i herr Åkerlunds metod att nå denna
slutsats vill jag bara peka på att
slutsatsen förutsätter endera av två följande
förhållanden: Den ena möjligheten
är att myndigheterna inte är medvetna
om valutaregleringens effekter.
Den andra möjligheten — det är den
som herr Åkerlund vill antyda med formuleringen
”det organisatoriska medel
med vars hjälp” o. s. v. — är att myndigheterna,
tydligen av andra skäl än
de valutapolitiska, skulle anse valutaregleringen
vara så värdefull att man är
beredd att bibehålla den även om den
skulle leda till ett mycket stort valutautflöde.
I det fallet måste jag säga att
jag tycker att herr Åkerlunds bidrag till
den valutapolitiska diskussionen får betraktas
som mindre seriös.

Herr talman! Jeg ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I den sällsamma sammanblandning
av egna åsikter och mest
uppläsning av andras skrifter som herr
Åkerlund här har gjort har jag försökt
att ändå få fram några korn som
är hans egna åsikter. Jag skall göra ett
försök att på någon punkt bemöta herr
Åkerlund när han angriper riksbanksfullmäktige
och riksbanksfullmäktiges
majoritet, där jag har varit med om att
författa de skrivelser som är avgivna.

Låt mig börja med att säga att vi här
i landet har en valutareglering som har
tillkommit på fullt lagligt sätt i riksdagen.
Vi har alltså denna valutareglering,
även om herr Åkerlund inte tycker
om den. Valutaregleringen skall
tillämpas. Det finns tjänstemän som är
tillsatta att tillämpa denna valutareglering.

Låt mig här i dag protestera mot den
förtalskampanj som i pressen eller på
annat sätt har satts i gång mot tjänstemän
som har den mycket svåra uppgiften
att i dagens läge handha den
svenska valutaregleringen. Vid sidan av
den snyftkampanj som herr Åkerlund
gjort sig skyldig till inte minst i dag
för några kapitalägare som har ansett
sig missgynnade eller andra borde han
ha ägnat någon tanke även åt de tjänstemän
som har att sköta valutaregleringen.

Herr Åkerlund använde mycket lång
tid till att återge bankofullmäktiges
skrivelse till Kungl. Maj:t, där bankofullmäktige
begärde en kommission som
skulle, väl att märka, herr Åkerlund,
försöka utreda i vad mån valutabankerna
handlat i enlighet med valutaregleringens
anda. Det var alltså inte
fråga om något enskilt fall som skulle
utredas speciellt, utan det var fråga om
valutaregleringens handhavande.

När herr Åkerlund förklarar att detta
är nonsens, vad riksbanksfullmäktige
säger att bankerna i detta avseende är
att anse som ett samhällsorgan, undrar
jag om inte herr Åkerlund ändå har
fel. Bankerna har ju satts att handha

Onsdagen den 27 maj 1070 em.

Nr 29

den svenska valutaregleringen ute på
fältet. Då måste man väl också ställa
krav på dem att de sköter detta enligt
valutaregleringens anda.

Annonsen i Dagens Nyheter kom till
därför att bankofullmäktiges skrivelse
icke i sin helhet refererades i pressen
som endast återgav ett och annat axplock.
Riksbanksledningen och riksbankschefen
ville ha skrivelsen till allmän
kännedom, och det var därför skrivelsen
i annonsform infördes i en tidning.

Herr Åkerlund har egentligen icke
sagt att det föreligger något fel i skrivelsen.
Han har sagt att det var nonsens
på ett ställe. Han har sagt att riksbanksledningen
har gått till våldsamma
angrepp mot valutabankerna. Om det
som herr Åkerlund här i dag läste upp
kan betecknas som ett våldsamt angrepp,
anser jag att det är en mild
västanfläkt jämfört med det våldsamma
angrepp som herr Åkerlund gör mot vissa
enskilda tjänstemän.

Varför begärde man tillsättning av
en kommission? Jo, därför att man ansåg
sig icke kunna få de besked av
valutabankerna som man ville ha. Man
fick icke den öppenhet som man ansåg
sig behöva. Jag tycker att vad vi
senare har fått veta styrker att riksbanksfullmäktige
den gången hade rätt.
Valutabankerna visar inte den öppenhet
man har rätt att begära av dem. Jag
vågar påstå att det är inte endast riksbanksfullmäktiges
majoritet som anser
detta, utan det är även herr Burenstam
Linder. Herr Åkerlund citerade ju också
hans reservation, där herr Burenstam
Linder fann att valutabankernas
handlande inte var korrekt men att
man kunde ha använt en annan metod
än att begära en kommission — det var
ju detta som reservationen gick ut på.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Åkerlund. Så aggressiv som herr
Åkerlund var anser jag att den frågan
är motiverad. Jag vill fråga om herr
Åkerlund ställer sig bakom alla de försök
som har gjorts att kringgå valuta -

133

Ang. valutaregleringen, m. m.
regleringen och att ur landet utföra rätt
många hundra miljoner kronor. Jag
lämnar därhän frågan om de försäkringsavtal
som finns är juridiskt korrekta
eller inte. Men jag vill fråga herr
Åkerlund om han — tillvägagångssättet
må alltså i och för sig vara hur juridiskt
korrekt som helst — ställer sig bakom
att man ur landet försöker överföra
pengar till andra länder utan att ha
något egentligt skäl? (Att tillförsäkra
sig försäkringsskydd eller dylikt är i
varje fall inget skäl, ty det kan man
mycket väl göra här i landet.) Anser
herr Åkerlund — och här skulle jag
också vilja fråga: anser herr Åkerlunds
partivänner — att det är korrekt att ur
detta land föra ut så mycket pengar
som möjligt bara man kan hitta den
juridiska formaliteten för att klara det
hela? Anser herr Åkerlund att det exempelvis
— jag säger så — skulle vara
berättigat att överföra licensavgifter,
patentersättningar och sådant för några
miljoner kronor för låt oss säga en rättfälleuppfinning,
som herr Åsbrink uttryckt
saken?

Ställer sig herr Åkerlund bakom sådana
transaktioner, vilka kanske kan
vara möjliga enligt valutaregleringens
bokstav men inte enligt dess anda?

Jag skulle alltså vilja fråga om det är
mera synd om de människor som blivit
utsatta för ett försök från de valutavårdande
myndigheternas sida att hindra
valutaflykt än om de andra människor
här i landet som får betala kalaset
ifall vi inte lyckas hålla vår valuta
så stark som nödvändigt är för vårt
land?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Även jag har lyssnat på
herr Åkerlunds långa citerande anförande,
och jag hade en känsla av att
han försökte göra en stor sak av min
medverkan i ärendet. Jag kan inskränka
mig till att säga att den redovisning
som lämnats av riksbankschefen till
bankoutskottet om sammanträdet den

134

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

4 juli på alla punkter är korrekt. Frågan
behandlades på mitt tjänsterum
i den församling som här har angivits,
och det var helt naturligt att så skulle
ske. Herr Åkerlund har i sin citering
också anfört motiven för det. Det framgår
av riksbankschefens skrivelse till
utskottet.

När det gäller hur man skall betrakta
bankernas handläggning av valutaregleringen
— och här kan jag
citera herr Wärnberg — har man att
ta ställning till de två principiella frågorna:
skall bankerna lojalt arbeta i
den anda och mening som riksdagen
lagt in i sin lagstiftning om valutaregleringen,
eller skall bankerna arbeta i
den andan och meningen att man till
varje pris skall försöka finna kryphål
i valutaregleringen och försöka gå vid
sidan om den?

Vi uppmärksammades första gången
på detta i en artikel i tidskriften Industria
i april månad 1969 — en akt
som av någon för mig helt oförklarlig
anledning helt har förbigåtts av herr
Åkerlund i hans annars så utomordentligt
fullständiga citatbeskrivning. Artikeln
är skriven av advokaten Frank
Hallis Wallin i egenskap av sakkunnig
i Handelsbanken samt rådgivare å Handelsbankens
räkning för människor i
skattefrågor och så småningom även i
valutafrågor. Han börjar med — och nu
kan det vara min tur att citera litet
grand, och det har sitt intresse för att
göra citatkonsten fullständig — att återge
en debatt som för några år sedan
fördes på Stockholms handelskammare.
Han citerar en av talarna med ett visst
välbehag:

”En lagstiftande församling” — det
är således ni, ärade kammarledamöter
— ”består av 100 personer.” (Detta
iir bara ett exempel.) ”Av dem är 10
besuttna, 90 obesuttna. De 90 beslutar
att de besuttnas egendom ska konfiskeras.
Beslutet tillkommer i fullt demokratisk
ordning. Men man förstår att de besuttna
protesterar. Därefter beslutar de
90 obesuttna att de 10 besuttna ska

halshuggas i gryningen. Även detta beslut
tillkommer i fullt demokratisk ordning.
Återigen protesterar de besuttna
och det går så långt att en del försöker
fly.” Det är ju ett ganska dramatiskt
och rörande anslag för vad som sedermera
kommer.

Med underrubriken Skatteflykt efter
döden fortsätter Frank Hallis Wallin:
”Skatteflykt efter döden kan aldrig bestraffas
(i denna världen) och därför
tar många chansen att flytta till ett land
med låg eller ingen arvskatt innan de
dör. Våra arvskatteavtal med andra länder
föreskriver i regel att lös egendom
inte ska beskattas i medborgarlandet
utan i bosättningsstaten. Den som flyttar
ut får eller bör inte ha någon fast
egendom kvar i Sverige. Han gör alltså
sina arvingar en verklig tjänst om han
överger Sverige innan han känner sig
för svag.” Frank Hallis Wallin fortsätter
denna intressanta utläggning och
säger vidare: ”Våra riksdagsmän kan
göra det mycket enklare för sig. När de
själva vill ha en skattelättnad, t. ex. i
fråga om riksdagsarvodet, behöver de
bara trycka på rätt knapp. De tar lagen
i egna händer.” Han slutar sin artikel
med att berätta att när Clement Attlee
blev primiärminister fick denne 80
pund i veckan skattefritt vid sidan av
sin lön för att med ”värdighet och stil”
kunna fullgöra sitt ämbete. Han sätter
det emot en .svensk industriledare vid
namn Hans Werthén som inte ens kunde
få avdrag för sin fru om hon följde med
på en affärsresa. Det sista skulle väl
vara en illustration till hur politikerna
ogenerat skodde sig och blev skodda
till skillnad mot det arma näringslivets
män som var så hårt behandlade.

När vi inom regeringen läste denna
artikel var det naturligt att vi reagerade.
Det slutade med att statsministern
i en skrivelse till Handelsbankens ordförande
frågade vad han tyckte om den
artikel som bankens skattejuridiske expert
hade presterat i Industria. Statsministern
fick ett svar från Handelsbankens
ordförande Tore Browaldh som

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

skrev att lian ogillade den på det högsta.
Det var inte lämpligt att skriva på
det siiltet, ansåg han. Redan i april
månad hade man inom Handelsbanken
kommit underfund med att Frank Hallis
Wallin var olämplig för sin tjänst inom
Handelsbanken och inte fick fortsätta
där.

Det hände emellertid ingenting. Under
det sammanträde den 4 juli, som
bl. a. var betingat av att bankinspektionen
arbetade med en utredning om
Handelsbankens ärenden i dess kontinentala
bank Nordfinanz, fanns det anledning
att just på grund av den pågående
utredningen ställa en del frågor
till Handelsbankens ledning. Detta
sammanträde rörde just Handelsbankens
engagemang i frågan om dess kontinentala
filial och även Frank Hallis
Wallin som bankens specifika sakkunnige
expert. Vid det tillfället meddelades,
såsom det också har sagts här, att
han sedan några veckor tillbaka var
uppsagd och skild från Handelsbanken.
Det behövdes således icke några speciella
åtgöranden eller opinionsyttringar
från regeringen. Vad som var lämpligt
att göra var då redan gjort.

Ja, herr talman, det är väl egentligen
inte mycket mer att säga om detta.
Herr Åkerlund har ju mycket noggrant
citerat hela den akt av handlingar som
successivt flutit in till bankoutskottet
och som belyser riksbankens ställning,
Frank Hallis Wallins argumentering,
Lars Hjerners argumentering och Oxenstiernas
argumentering. Men det avgörande
är om det kan anses anständigt
att i landets största privata affärsbank
ha en person, av allmänheten betraktad
som bankens tjänsteman, som utnyttjar
ett rum i banken för att därifrån
distribuera cirkulärskrivelser, som talar
om för de svenska medborgarna vilka
vägar de lämpligen bör använda för
att klara sig undan de regler och förordningar
som denna kammare och
medkammaren har ansett böra gälla för
valutautförsel i dagens läge. Jag tycker
att det är alldeles oanständigt att tän -

135

Ang. valutaregleringen, m. m.
ka sig att Frank Hallis Wallin skulle ha
fått fortsätta.

Och jag tror att herr Åkerlund kanske
gör den största otjänsten gentemot
Tore Browaldh och Handelsbankens
ledning, när han försöker presentera
hela detta ärende så som att avskiljandet
av Frank Hallis Wallin var ett resultat
av intensiva påtryckningar från
riksbanksledningens sida. Jag tycker
det är att göra Handelsbankens ledning
orätt. I ett tidigt skede konstaterade
bankens ledning att han inte var lämplig
med hänsyn till bankens rykte som
en anständig bank. Man får väl utgå
från att Handelsbankens ledning gjorde
sig fri från Frank Hallis Wallin inte
därför att Åsbrink med skäl blivit upprörd
av den trafik som pågick, utan
därför att banken måste vara rädd om
sitt renommé inför offentligheten, riksdagen
och allmänheten och följaktligen
helt frivilligt fattade detta beslut.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Först bör det göras
klart att uppläsningen inför kammaren
av dessa skrivelser har skett därför
att man icke med säkerhet kunnat utgå
ifrån att hela det bakgrundsmaterial
som skall ligga till grund för den slutsats
bankoutskottet skall komma fram
till i en fråga som underställts utskottet
annars skulle ha kommit till allmänhetens
kännedom på ett lättillgängligt
sätt. Det är alltså skälet till att jag läst
in skrivelserna till kammarens protokoll.

Det har icke från min sida ifrågasatts
att finansministerns medverkan i
detta ärende icke skulle ha varit korrekt
återgiven i rapporten om samtalet
den 4 juli. Detta är alltså helt klart.

Det är emellertid ägnat att väcka en
viss förvåning att finansministern här
åberopar en skrivelse, som enligt finansministerns
mening har spelat stor
roll för behandlingen av detta ärende
och att denna skrivelse icke har kommit
bankoutskottet till handa.

136

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.

Vidare får vi nu veta att det har förekommit
en kontakt tidigare än den
som åberopats i skrivelsen den 4 juli
— en kontakt mellan statsministern
och Handelsbankens styrelseordförande.
Jag vill fråga: Är det den kontakten
som är antydd i 4 juli-skrivelsen
utan att i denna lämnats upplysning om
vilka de personer varit som agerat i
sammanhanget?

Så lägger finansministern andra
aspekter på denna fråga än dem jag har
lagt. Finansministern söker föra över
resonemanget på frågan, om det är skäligt
och riktigt att enskilda människor
av olika anledningar vill flytta ur landet
och ha pengar med sig för det ändamålet.
Men detta är inte den frågeställning
som bankoutskottet har fått
sig underställd. Det är den frågeställning
som är angiven i Oxenstiernas båda
skrivelser, som är understödda av
professor Hjerner. Har det handlats i
fullt laga ordning? Man kan enligt min
mening som rättsgrund icke åberopa
en anda vars innebörd icke klart specificerats.
Man är tvungen att hålla sig
till vad lagen anger om vad som är rätt
och orätt, om här skall finnas rättssäkerhet
för den enskilde individen.

Finansministern liksom herr Wärnberg
frågar mig om jag tycker det ena
eller andra är skäligt och rimligt, om
en person i det ena eller andra hänseendet
är lämplig o. s. v. Det är en fråga
som är ovidkommande. För lämplig eller
olämplig, brottslig eller icke brottslig,
skall varje människa i detta land ha
rätt till prövning av sitt fall i laga
ordning.

Finansministern åberopar herr Wallin,
men hur ställer sig finansminstern
till herr Keussen, som har klagat sin
nöd inför Bankmannaförbundet? Min
partikamrat herr Bohman har i detta
ärende ställt öppna frågor till riksbankschefen,
vilka i varje fall till dags
dato lämnats obesvarade.

Oavsett om man från riksbanken,
från finansministern — och det är
strängt taget finansministern jag talar

om — i alla hänseenden har handlat
rätt eller icke rätt när det gällt att
framtvinga en förändring av personaluppsättningen
uti en eller två affärsbanker,
är det dock ett mycket ovanligt
förfarande att vilja framtvinga presskommunikéer,
som för vederbörande
personer otvivelaktigt skulle utgöra någonting
nedsättande för deras anseende
och i själva verket ha en på många
sätt livsavgörande betydelse.

Jag anser, att herrar Wärnberg och
Sträng bör hålla sig även till den formella
sidan av saken: att tillse att varje
enskild svensk skall kunna utöva sitt
yrke och sin verksamhet och vara försäkrad
om att han icke skall skiljas
därifrån eller hindras eller på annat
vis bli utsatt för trakasserier, utan att
allt sker enligt lag och i laga ordning.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Bankofullmäktiges skrivelse
gällde frågan huruvida valutabankerna
bandlat i valutaförordningens anda.
Det var inte fråga om några enskilda
personer. Det är verkligen befogat
att få klarlagt huruvida enskilda
banker, som har att handlägga en offentlig
uppgift, har handlat i enlighet
med lagens anda eller inte. Att som
herr Åkerlund säga att detta var ett
våldsamt angrepp av riksbanken mot
valutabankerna i syfte att förstöra förtroendet,
är en gruvlig överdrift.

Jag vill fortfarande ha reda på —
och det är inte ovidkommande — huruvida
herr Åkerlund tycker att bankerna
bör medverka till att valutaförordningens
anda skall kringgås och åtskilliga
hundra miljoner kronor som bättre behövs
i detta land skall föras ut genom
kryphål och genom valutabankers medverkan.
På denna punkt vill jag ha ett
klart ståndpunktstagande från herr
Åkerlunds parti.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det är inte på minsta
sätt min avsikt — och det av flera

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

137

skäl — att blanda mig i den debatt som
bär äger rum rörande bankerna och
valutaregleringen. Låt mig bara säga
att jag delar den meningen, att det åligger
medborgarna att infria icke endast
lagens bokstav utan även dess anda.

Men som i någon mån intresserad av
tryckfriheten vill jag säga att den upplysning
som finansministern lämnade
om ett brev från dåvarande statsministern
till viss enskilil person förefaller
mig i strid med tryckfrihetsförordningens
anda.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Herr Wärnberg påstår
att enskilda personer icke är angripna i
den skrivelse av den 7 augusti som är
publicerad i Dagens Nyheter. Jag vill
då tillråda herr Wärnberg att läsa
denna .skrivelse. Även om herr Wallins
namn inte är nämnt, är det under alla
förhållanden skrivet så att ingen människa
i dag kan ta fel på namnet på den
person det här gäller.

Herr Wärnberg frågar, huruvida jag
tycker att valutaregleringen skall kringgås.
Det är en insinuant fråga, herr
Wärnberg.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Med anledning av herr
Hernelii fråga skall jag kanske passa
på tillfället att redovisa precis vad som
förekom, eftersom det var dåvarande
utbildningsministern som var inblandad
i denna historia.

Jag hade tagit del av denna person
Wallins skrifter i Industria — den som
finansministern citerat ur — jämte diverse
andra artiklar. Så småningom slog
jag upp i boken Vem är det? för att få
reda på vad det kunde vara för person,
som jag dock hade fått en viss
kännedom om tidigare i ett liknande
sammanhang. Jag fann då att vederbörande
stod angiven såsom skatteexpert
för Svenska handelsbanken. Jag hade
övervägt — fortfarande utbildningsmi -

Ang. valutarcgleringen, m. m.
nister men stundom även politiskt verksam
i övrigt — att ta upp denna fråga,
eftersom skriverier av detta slag
för mig framstod som ett eklatant bevis
på dålig medborgaranda. Det var
vid denna tidpunkt inte alls tal om nedgång
i valutareserv och sådant, utan
bara ett enkelt konstaterande att här
förekom en direkt uppmaning till skatte-
och kapitalflykt, om man kunde tolka
dessa artiklar jämte diverse påståenden
om skatteberedningens arbete
och annat i andra artiklar.

Men innan jag tog upp denna fråga
tog jag telefonledes kontakt med styrelseordföranden
i Svenska handelsbanken,
Tore Browaldh, som jag känner
från många sammanhang, bl. a. forskningsberedningen,
och påpekade att jag
hade läst detta och funnit det så uppseendeväckande,
att jag såg mig nödsakad
att ta upp det till offentlig debatt.
Jag fann det ännu mer uppseendeväckande,
eftersom denne person uppgav
sig vara anställd i Svenska handelsbanken,
som ändå har vissa valutavårdande
uppgifter. Direktör Browaldh uttryckte
då sin tacksamhet för att jag,
innan jag gick ut till offentligheten, tagit
kontakt med honom som hade ansvaret
för bankens verksamhet. Naturligtvis
tog han personligen helt avstånd
från sådana skriverier och meddelade
mig redan då, att detta engagemang i
Svenska handelsbanken för ifrågavarande
persons räkning skulle upphöra
inom en nära framtid. I den situationen
fann jag inte anledning att offentligt
ta upp saken.

Någon tid därefter fick jag ett brev
från direktör Browaldh, vilket jag inte
har tillgängligt här i kammaren, där
han skrev att han med anledning av
vårt telefonsamtal för någon tid sedan
ville framföra att den person vi då
nämnde skulle komma att lämna Svenska
handelsbankens tjänst. Detta är intressant,
därför att det inträffade ett
antal månader innan hela denna historia
om Cepa och diskussionen om kapitalflykt
blev aktuella och innan den

138

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
personförföljelse som man beskyller
riksbanksledningen för skulle ha utbrutit.
Om alla dessa transaktioner visste
jag ingenting. Enligt den gjorda definitionen
skulle alltså jag ha börjat
denna förföljelse genom att för den
bank där vederbörande uppgavs vara
anställd påpeka dessa skriverier.

Jag kan inte inse att det finns någonting
i det som jag har gjort som på något
vis kan stå i strid med tryckfrihetsförordningen
eller någonting annat.
Däremot är det en ganska god regel
att man, innan man går till angrepp —
här hade det också fått bli ett angrepp
från mig mot Svenska handelsbanken
— tar kontakt med sin tilltänkte motståndare
och ger vederbörande chansen
att ge sin version. Det gjorde jag
också.

Mot denna bakgrund ter sig dessa angrepp
på riksbanksledningen, som sedan
fullföljde sin funktion som valutavårdande
myndighet, desto mera orimliga.

Jag vill till sist bara understryka vad
finansministern förut har sagt. Det är
viktigt att det finns ett sådant medborgarsinne
att man är villig att värna lagarnas
anda. Det är viktigt att bankerna,
som i så hög grad har en offentlig
uppgift, med särskild noggrannhet
vinnlägger sig om denna medborgaranda.
Det är glädjande om vi har en ledning
för landets främsta valutavårdande
bank, som med kraft och energi ägnar
sig åt att vårda det som den av Sveriges
medborgare är satt att vårda.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi är väl allesammans
tillfredsställda med den deklaration som
herr Hernelius avgav, nämligen att han
på denna punkt inte har någon annan
uppfattning än den vi gör oss till tolk
för när vi säger att det är lagens anda
och mening som skall vara rättesnöret
för handlingarna. Jag fäste mig vid att
när herr Åkerlund skulle svara herr
Wärnberg, lyckades han med möda

pressa fram: Herr Wärnbergs fråga är
en insinuation. Om man skall försöka
dra slutsatsen av detta på ett välvilligt
sätt, måste det innebära att även
herr Åkerlund anser att lagen skall tilllämpas
i sin anda och mening. I annat
fall förstår jag inte herr Åkerlunds
svar.

Men då kvarstår det som absolut outgrundligt
hur man kan stå i kammarens
talarstol i två timmars tid och försöka
mobilisera indignation och rättskänsla
för att försvara handlingar som
går rakt på tvärs mot lagens anda och
mening.

Denna dubbelsituation och personlighetsklyvning
finns det ju inte någon
möjlighet att klara ut. Herr Åkerlund
får bestämma sig. Om den välvilliga
slutsats jag drog är riktig så är det väl
bara att konstatera att hela det här uppträdandet
inför offentligheten — bevekelsegrunderna
vill jag av vissa hänsyn
inte utfråga herr Åkerlund om — var
tämligen onödigt.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Låt mig fortfarande
konstatera att jag icke talar om banker
och valuta. Jag talar bara om tryckfrihetsförordningen
och om de händelser
—- telefonsamtal och brev — som för
någon tid sedan utlöstes av en artikel
i den periodiska skriften Industria. Det
känns då ganska pinsamt att behöva erinra
regeringsbanken om att för innehållet
i periodisk skrift svarar ingen
annan än ansvarige utgivaren — icke
författaren, icke författarens arbetsgivare,
ej heller någon annan.

Jag vill helt instämma i vad statsministern
slutade sitt inlägg med: kravet
på medborgarsinne i fråga om lagars
tillämpning. Jag vill utsträcka detta
medborgarsinne till att även gälla
grundlagar.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det är klart att den som
är ansvarig för tryckt skrift är förfat -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

taren, ansvarige utgivaren o. s. v. och
inte vederbörandes arbetsgivare. Men
innan man tar upp en sak offentligt är
det en ganska god regel att ta upp ärendet
med vederbörandes arbetsgivare och
fråga: Uttrycker detta också er mening?
Får man då klart för sig att så inte är
fallet, finns det ingen anledning att ta
upp saken.

Det är fullkomligt korrekt att förfara
på det sättet, om man inte anser att vi
skall bygga upp detta samhälle på vattentäta
skott och att man skall skapa
en klyfta mellan företrädare för näringslivet
och för statsmakterna så att
det inte är möjligt att personligt resonera
om en sak.

När det blir klart att den valutavårdande
banken ingenting har att göra
med en sådan här sak, låter man ärendet
falla. Därmed har ingen tryckfrihetsförordning
blivit läderad utan det
är just ett uttryck för att man icke gör
vederbörande bank ansvarig för vad
en person, anställd i banken, har skrivit
i tidskriften.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Finansministern har
rätt tolkat det svar som jag gav till
herr Wärnberg, men jag reagerar mot
det sätt på vilket herr Wärnberg framställde
frågan till mig. På det sättet behöver
jag inte ta emot en fråga — då
får svaret bli därefter.

Det är självklart att alla är skyldiga
att handla i lagens anda och mening,
under förutsättning att denna lags anda
och mening har klart uttryckts så att
människor vet vad lagen innebär.

Det är rätt som statsministern säger
att det är medborgarsinne att värna om
lagarnas anda, men det är inte mindre
viktigt att vi bär en medborgarrätt som
ger trygghet och säkerhet åt den enskilde
medborgaren. I vårt land skall
råda den ordningen att den enskilde
skall dömas enligt lag och inför laglig
domstol och icke via telefonsamtal och
opublicerade skrivelser mellan myndigheter
och företag.

13!)

Ang. valutaregleringen, m. m.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Egentligen skulle jag
låta statsministerns inlägg stå som det
står i protokollet utan kommentar —
det är faktiskt ganska talande.

Låt mig bara konstatera att om med
anledning av en artikel i en periodisk
skrift landets statsminister och landets
utbildningsminister i brev och per telefon
träder i kontakt med författarens
arbetsgivare så är detta ett skolexempel
på påtryckning, stridande mot lagens
anda.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! För att få litet styrka
åt sitt argument dels utnämner herr
Hernelius mig till två ministerposter
— jag kan bara inneha en i taget; jag
var alltså utbildningsminister — dels
talar han om brev och telefonsamtal.
Det var ett telefonsamtal. Detta telefonsamtal,
som ledde till ett konstaterande
att vederbörande skulle skiljas från sin
befattning i banken, kan icke på något
sätt betecknas som en påtryckning,
eftersom beslutet redan hade fattats.

Därför vill jag säga följande. Om man
i en sådan här fråga skaffar sig en saklig
upplysning som en förberedelse till
en eventuell politisk debatt, kan det inte
heller tolkas som en påtryckning.

Detta har också klart givits till känna
av mottagaren av detta telefonsamtal,
som uttryckte sin stora tacksamhet
över att jag ringde honom privat och
diskuterade den här frågan i stället för
att dra upp det hela i en offentlig debatt,
vilket ur hans synpunkt var en
klar fördel. Detta samtal fördes oss
emellan under utomordentligt vänskapliga
former.

Den tolkning av tryckfrihetsförordningen
som herr Hernelius gör sig till
talesman för skulle i realiteten inte möjliggöra
annat än utomordentligt formella
kontakter mellan politiker och
representanter för enskilt näringsliv
eller enskilda sammanslutningar.

Jag kommer att fortsätta tillämpa en
princip som innebär att man håller en

140

Nr 29

Onsdagen den 27 mai 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
dialog och ett förnuftigt samtal i gång
även med meningsmotståndare. Detta
är en grundläggande demokratisk princip.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig en gång till och
allra sist bara understryka att när det
gäller valutahandeln så måste förbindelserna
mellan statsmakterna och affärsbankerna
bygga på förtroende och
lojalitet. Bankernas fullmakt att sköta
denna fråga har underförstått detta klara
kriterium att det är förtroende och
lojalitet just i lagens anda och mening.
Dess bättre tror jag att det i allmänhet
finns. Jag kan berätta för kammaren
att när detta hände blev en av cheferna
för våra större affärsbanker indignerad
över detta avsteg från valutalagens anda
och mening. Helt frivilligt talade han
om för övriga banktjänstemän, i cirkulärbrev
till alla sina kontor, att man
inte får göra på det sättet, även om det
skulle finnas formella möjligheter därtill.
Jag anser att det är så man skall
handla.

Då kan man inte ställa sig i denna
talarstol, efter en deklaration från herr
Åkerlunds sida, där han säger att han
delar min uppfattning på den punkten,
och säga: Men ingen kan ju dömas, om
det inte är efter vederbörlig dom och
rannsakan; först då får vederbörande
fällas. Först då får vederbörande attackeras.
Om det är ett flagrant åsidosättande
av lagens anda och mening,
skall då en ansvarsmedveten bankstyrelse
med den fullmakt som är lagd i dess
händer säga: ”Måhända finns det ett
litet kryphål i lagen; följaktligen underlåter
vi att reagera och låter våra tjänstemän
handla i klar strid mot vad riksdagen
beslutat”?

Ett sådant handlande från en bankstyrelse
är orimligt. Därför är Tore
Browaldhs deklaration till statsministern
helt naturlig, på samma sätt som
den andre bankdirektörens reaktion var
helt naturlig när han kom underfund
med vad som var på färde.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill säga till finansminister
Sträng att jag fortfarande bara
talar om tryckfrihetsförordningen, inte
om någon annan förordning. Jag uppfattade
finansministern så — hörde jag
fel? — att det var fråga om ett brev
från dåvarande statsministern, varpå
nuvarande statsministern kompletterade
med att han haft ett telefonsamtal. Om
jag har missuppfattat någon av herrarna
ber jag om ursäkt. Men det får protokollet
utvisa.

Det väsentliga är att ingripanden eller
åtgärder med anledning av en artikel
i en periodisk skrift skall ske inom
tryckfrihetsförordningens ram, inte
utanför densamma, när en myndighet
agerar. Vad var syftet med brevet och
telefonsamtalet?

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det här börjar bli ganska
intressant. Agerade jag som myndighet?
Jag agerade som politiskt verksam
person, som ställde frågan om man
skulle la upp detta i den allmänna debatten.
Jag agerade inte på riksbankens
eller någon motsvarande myndighets
vägnar.

För det första var det för mig fråga
om ett personligt efterhörande om förhållandena
hos vederbörande chef i
banken. Således kunde jag för min del
inte i min position som utbildningsminister
påfordra någon åtgärd — och
det har jag inte gjort. Jag hade inte
tagit upp denna fråga i regeringen. Jag
ville ha reda på hur det låg till.

För det andra förekom, för att klara
ut rent sakliga förhållanden, ett telefonsamtal
från mig och ett brev från bankdirektör
Browaldh, som det alltså här
är fråga om. Vederbörande skulle således
ha uppfattat detta som en påtryckning!
Nej, han uppfattade det som
en möjlighet att genom sin förklaring
inte engagera sig i en politisk debatt,
att förklara: detta var inte vår mening,
vi vill inte alls vara inblandade i en
sådan politisk debatt. Han var från den

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

141

utgångspunkten tacksam för att jag tog
kontakt innan jag tog upp frågan offentligt
— vilket jag alltså sedan inte
gjorde. När eu person, som är anställd
för vissa skattetekniska frågor, skriver
i en offentlig skrift om sådana skattetekniska
frågor, iir det en intressant
upplysning om han möjligen också representerar
de åsikter som en valutavårdande
hank står för. Detta var för
mig avgörande för om jag skulle ta upp
denna fråga offentligt eller icke.

Om man försöker framställa en kontakt
mellan mig som representant för
den politiska åskådning jag har och en
representant för en stor privat bank som
en påtryckning mot denna bank, när
vi diskuterar en viktig politisk fråga,
då skulle man i själva verket omöjliggöra
den typ av kontakt och dialog som
jag anser nödvändig för att ett biandekonomiskt
samhälle skall fungera.

.lag kan ur den synpunkten ångra att
jag ringde Tore Browaldh, att om jag
inte gjort det, hade jag tagit upp denna
fråga i ett offentligt tal och det hela
hade rullats upp till en offentlig debatt
betydligt tidigare. Men jag ångrar
det inte i alla fall, ty det faktum att
jag tog kontakten representerar tanken
att man skall ha ett ömsesidigt förtroende
och en bas för ett resonemang
även mellan representanter för oss och
representanter för enskilt näringsliv.
Tanken att detta skulle stå i strid med
tryckfrihetens principer dök aldrig upp
i hjärnan hos vare sig Tore Browaldh
eller mig. Vi såg detta som ett agerande
i full överensstämmelse med de former
för arbete som vi har i vår demokrati.

Här är ändå en ganska viktig fråga
inblandad: Skall vi i detta land verkligen
värna om lagarnas anda och inte
bara deras exakta bokstav med kryphål?
Skall vi anse det — som framskymtar
i den nämnda artikeln — som
något av en prestation att liksom komma
runt dessa lagar och företa handlingar
som ligger långt utanför räckvidden
och möjligheterna för vanliga

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 29

Ang. valutaregleringen, m. m.
svenska löntagare? De flesta av dem —
så gott som alla — gör en fullvärdig
arbetsinsats. De kan inte säga att vår
arbetsinsats värderas så litet att vi med
olika manövrer kan flytta våra tillgångar
utomlands, där de kanske värderas
bättre från våra utgångspunkter.
Deras uppgift är att vara med och utveckla
det svenska samhället, och det är
deras respekt för lagarnas anda och för
viljan att gemensamt fortsätta att bygga
ut vårt samhälle som är det viktiga för
detta lands framtid.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Ur tryckfrihetssynpunkt,
och det är uteslutande ur den
jag talar, har jag ingen anledning att
kommentera statsministerns senaste inlägg.
Det talar för sig självt.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
konstatera att det telefonsamtal och
det löfte om att Wallin skulle avgå,
som här refererats, har förtigits i månader
för bankoutskottet, som haft att
å riksdagens vägnar utreda och ta ställning
i en utomordentligt besvärlig fråga
om åtal mot riksbankschefen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsministern påpekar
att denna debatt börjar bli intressant.
Jag vill då först konstatera att det är
värdefullt att en utredning har gjorts
om valutabankernas sätt att hantera sitt
offentliga uppdrag och att det med de
fakta som nu är kända icke finns någon
som helst möjlighet att solidarisera sig
med det sätt att bedriva valutatransaktioner
som har blivit föremål för
kritisk granskning.

Här kommer emellertid en fråga in i
bilden som i högsta grad gäller enskilda
människors rättssäkerhet här i landet.
En ledamot av regeringen, numera
dess chef, anser sig här i kammaren
kunna påstå att han kan ta kontakt

142

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
med en skrivande persons arbetsgivare
och därvid uppfattas enbart som företrädare
för ett politiskt parti och icke
som utövande någon ämbetsmanna- eller
myndighetsfunktion. Den tanken att
även en uppringd arbetsgivare kan
känna tacksamhet utgör inte på något
sätt en rimlig förklaring till att en medlem
av regeringen så förvaltar sin ställning.
Den tanken har icke ens nu gått
upp för landets statsminister, vilket är
djupt graverande.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag har en känsla av
att debatten pågått alltför länge och att
den har spårat in på alltför många olika
växelspår. Men en del uttalanden
från statsministerns sida tyder på att
han har en uppfattning om hur ett
rättssamhälle skall fungera, som inte
överensstämmer med den jag har. Och
jag har alltjämt några rester kvar av
den juridiska utbildning jag en gång i
tiden fick.

I en blandekonomi av den typ i vilken
vi lever och som statsministern
särskilt apostroferade, är det statsmakternas
sak att genom lagstiftning och
genom sitt allmänna ekonomiska handlande
dra upp ramarna för enskilda
människors och enskilda företags
handlande. De regler som statsmakterna
drar upp skall vara så klara att enskilda
medborgare och företag vet hur
de skall bete sig, att de på förhand kan
bedöma konsekvenserna av sitt handlande.
Detta är det betecknande för ett
rättssamhälle: att man kan bilda sig en
fullkomligt klar uppfattning om var
man ”trampar över” och vad som då
händer.

Lagens ”anda” och lagstiftningens
”anda” är diffusa, allvarliga och farliga
begrepp lätta att utnyttja i politiska
debatter eller vid telefonsamtal mellan
representanter för regeringsmakten och
de enskilda människor som skall följa
lagen. Det är allvarligt när en representant
för statsmakterna — i synnerhet

då vederbörande är statsminister, nu
eller tidigare — gör gällande att han
vid sådana kontakter inte agerar som
myndighet utan som en ”politiskt verksam
person”. Är det någon som tror att
den som diskuterar i brev eller per telefon
med en politiskt verksam person
av det slaget — med den makt som vederbörande
representerar — skall kunna
göra de distinktioner som behövs
för att uppfatta sig ha den handlingsfrihet
som enskilda människor i ett
rättssamhälle måste ha?

Jag har, herr talman, bara velat säga
detta. Jag har därmed velat markera
att det tydligen föreligger betydande
meningsskillnader mellan mig och landets
statsminister om vad som är karakteristiskt
för ett rättssamhälle i västerländsk
bemärkelse.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Vad är det som har inträffat?
Jag ringer ordföranden i
Svenska handelsbanken efter att ha läst
en artikel. Jag påpekar att jag är utbildningsminister
och inte har med
dessa sakfrågor att göra, men att detta
är en stor politisk fråga. Eftersom en
person bär mer eller mindre uppmanar
till kapitalflykt och skatteflykt vill
jag, innan jag tar upp saken, veta om
vederbörande är representativ för Handelsbanken.
Jag får svaret att ”det är
han självfallet inte”. Dessutom skall
vederbörande sluta här, sades det mig.

Med detta besked beslutar jag att inte
alls ta upp frågan, och den kommer
över huvud taget inte upp till diskussion
förrän ett år senare, när allt detta
aktualiseras. Jag tog upp saken för att
det var en politisk fråga. Såsom samtalet
förlöpte spelar det ingen roll om
jag också är knuten till en myndighet,
regeringen.

Denna enkla kontakt togs för att skaffa
underlag för att kunna avgöra om
jag skulle ta upp denna sak som en politisk
fråga. Men eftersom det gällde en
enskild skribent, tyckte jag att saken

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

143

var för betydelselös, varför jag struntade
i den. Det var först sedan de andra
tingen kommit upp, som delta blev
en mycket mera vittomfattande fråga.

Om detta tar nu plötsligt två av
gruppledarna bär och en författningsexpert
till oerhört hårda ord, ord som
de inte ens ett ögonblick har förunnat
själva sakfrågan, som gäller om man
bör värna om de lagar och andan hos
de lagar som vi har i samhället för att
skydda oss mot kapitalflykt. På den
punkten väcks inte indignation. Men
på denna enda punkt, där jag genom
ett telefonsamtal informerar mig om
huruvida banken står för detta uttalande
och sedan beslutar att inte ta upp
frågan, anser man plötsligt att mitt
handlingssätt strider mot ett västerländskt
rättssamhälle. Detta tyder enligt
min mening på att herrarna totalt
tappat varje sinne för proportioner.
Det telefonsamtal jag hade var uttryck
just för en av principerna i en demokrati,
nämligen att man skall kunna
ha kontakt och ta reda på hur saker
ligger till. Enda chansen att ta reda
på detta var att fråga den verkställande
chefen i banken, innan jag gick till
aktion. Det är det enkla jag har gjort.

Men det är intressant — och där ligger
en ideologisk poäng — att dessa
stora ord och denna våldsamma indignation,
spelad av några av talarna
här, den kommer i allmänhet främst till
användning när det är privata kapitalintressen
som på något sätt finns med i
bilden.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det är för mig självklart
att jag varken är kompetent eller
berättigad att här i riksdagen ta upp
själva sakfrågan, den rättsliga frågan.
Det är andra fora som skall göra det,
inte enskilda riksdagsmän. Vi måste följa
gällande regler för olika myndigheters
kompetens i vårt land.

Vad jag tagit upp här, det är andra
problem. Jag är tydligen så hopplöst

Ang. valutaregleringen, ni. m.
omodern — åtminstone i statsministerns
ögon — att jag anser att förvaltningsåtgärder
eller det som kan uppfattas
som förvaltningsåtgärder inte skall företagas
via telefonsamtal mellan representanter
för regeringen och enskilda
människor eller företag. Det skall i varje
fall inte ske med det underförstådda
hotet i bakgrunden att om jag inte får
besked som jag tycker är bra, då kommer
jag att ta upp saken i den politiska
debatten. Det är upprörande att föra
ett sådant resonemang. Att jag säger
det beror på att jag är jurist och balett
klart rättsmedvetande. Det är inte
därför att jag representerar det ena
eller det andra partiet. Jag gör det
självfallet inte heller därför att jag vill
försvara det ena eller det andra privata
kapitalintresset utan därför att jag
vill försvara enskilda människors rätt
— vilka de än är -— att hävda sina egna
synpunkter gentemot stora intressen,
dessa må representeras av arbetsgivarna
eller en mäktig statsmakt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsministern har i ett
av sina inlägg sagt att han gärna vill
föra en dialog även med meningsmotståndare.
I en sådan dialogs villkor borde
ingå att man någorlunda riktigt refererar
den man diskuterar med.

Jag uttalade i mitt förra inlägg ett
klart avståndstagande från den typ av
valutatransaktioner som har varit föremål
för offentlig granskning, och jag
kan gärna tillägga att jag känner djup
indignation över att en valutavårdande
bank har kunnat låta någon agera på
sätt som har skett.

Men den del av debatten som det
fanns anledning för gruppledarna att
efter nuvarande statsministerns första
inlägg intressera sig för var den som
gällde frågan: Hur uppfattas en påringning
till en artikelförfattares arbetsgivare
av denne, och vilken innebörd
har ett sådant samtal? Är det statsministerns
avsikt att också i fortsätt -

144

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
ningen ringa upp enskilda artikelförfattares
chefer, t. ex. om artikelförfattaren
är anställd i ett statligt verk, och
fortfarande låtsas som om han endast
företräder det socialdemokratiska partiet
men inte agerar som statsminister?
Det finns bara ett sätt att karakterisera
statsministerns — dåvarande utbildningsministerns,
Olof Palmes — sätt att
handla som han gjort och själv har
skildrat: djupt graverande.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det resonemang som
herrarna för börjar jag snart finna
djupt graverande. Då ni mer eller mindre
påstår att jag under mitt telefonsamtal
med Tore Browaldh skulle ha utövat
hot och påtryckning därför att
han var en annan persons arbetsgivare,
vill jag säga att jag icke för en sekund
tror att Tore Browaldh har uppfattat
det så. Det är den av bankcheferna
jag känner väl, sedan femton år.
Han uppfattade samtalet som en vilja
från mig att få en sakupplysning, och
han uttryckte sin tacksamhet över att
ha fått lämna den. Jag är helt övertygad
om att han inte en sekund uppfattade
mitt samtal med honom vare sig
som någon form av hot eller påtryckning,
utan precis för vad det var. Då
säger herrarna: Statsministern kunde
alltså lika väl ringa upp chefer för personer
anställda i enskilda verk — t. ex.
en generaldirektör — och fråga om en
viss artikel står för verkets räkning.
Det skulle aldrig falla mig in att göra
det. Man vet ändå vad som är verkets
mening. Det är ju självklart att jag
inte har någon anledning att ringa upp
i sådana fall. Det var en sällsynt dumt
vald parallell.

Vad det här är fråga om är ju att en
person direkt uppmanar — såsom man
kan läsa i artikeln — till gärningar som
herr Helén nyss själv betecknade som
oanständiga och i klar strid mot lagens
anda, gärningar som de valutavårdande
organen, vartill ju även de

privata bankerna hör, är satta att förhindra
och skydda mot. Om jag då enkelt
och klart frågar: Står ni för denna
enligt allmänt rättsmedvetande rent
brottsliga gärning och får sakupplysningen
att man icke gör det, varpå jag
struntar i det hela, så kan det aldrig
vara vare sig ett hot eller en påtryckning.

Det är möjligt att man kan tänka sig
någon parallell. Om t. ex. någon tjänsteman
direkt skulle uppmana till aktioner,
som stod i strid mot lagen, och
man möjligen kunde dra den slutsatsen
att vederbörande verk, där tjänstemannen
var anställd, hade samma mening,
då vore det en fullt legitim åtgärd att
fråga om verket hade denna åsikt. Om
svaret blev nej, fick saken bero. Detta
vore inte något ingripande i strid mot
tryckfrihetsförordningen — det gällde
fortfarande en sakupplysning.

Jag återkommer till detta att det måste
finnas en dialog mellan statsmakterna
och andra organ i det svenska samhället.
Man skall kunna ta kontakt och
begära en sakupplysning av enkelt slag,
där det som svar endast behövs ett ja
eller ett nej. Man skall ha den typen av
förtroende i samhället, utan att detta
uppfattas som ett hot eller en påtryckning.
Har man icke den grundinställningen
är vår tryckfrihetsförordning
och våra grundlagar spröda vallar mot
att lagarna inte längre har någon förankring
i medvetandet. Men finns det
ett samhällsförtroende och en allmän
samhällssolidaritet, som gör att människor
kan tala med varandra, då finns
det ingen som skulle drömma om att i
en sådan fråga dra in Sveriges grundlagar.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Debatten bär ju kommit
in i ett skede, där partiledare och
gruppledare blandat sig i den. Det kunde
kanske vara lämpligt att kamraterna
i kammaren inte fick uppfattningen att

Nr 29

145

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

jag satt och tryckte i min bänk utan
att ha något att säga. Jag har ingen
juridisk utbildning, men jag har någon
liten känsla för vad som är rätt och
riktigt, utan den utbildningen.

Av herr Hernelius’ anförande har jag
förstått att han vill betrakta telefonsamtalet
från kanslihuset till bankens
styrelseordförande såsom den direkta
orsaken till att den person som hade
skrivit under artikeln i Industria miste
sin anställning. .lag förstår att herr
Hernelius anser att den skrivna artikeln
medfört ett straff, vilket undertecknaren
icke bort bära utan i stället tidningens
redaktör. Det har emellertid
inte varit fråga om något åtal eller
straff för själva artikeln utan för de
åsikter som kommit till uttryck i denna
— de är i och för icke straffbara
enligt tryckfrihetsförordningen, men
det är ju inte den som åberopats.

Om ifrågavarande artikel hade tagits
upp till kritisk granskning i något annat
tidningsorgan — våra egna eller
något annat — är det då någon som
tror att det skulle varit möjligt för vilken
bank det än må vara, som haft
vederbörande i sin tjänst, att ha honom
kvar i den befattning han hade
utan att det skulle varit till en icke nu
bedömbar skada för banken? Banken
skulle oavsett det nämnda samtalet ha
tvingats att skiljas från honom. Man
skulle inte ha kunnat ha honom kvar
därför att artikeln innehöll sådana uppgifter
att de inte var förenliga med innehav
av anställning i en bank som
står i samhällets tjänst.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
har fört debatten upp på ett
plan som vi välkomnar. Det ger betydligt
större utrymme för ett sakligt och
lugnt meningsutbyte än delar av tidigare
debatt. Jag vill nöja mig med —
kammarens tid är redan hårt ansträngd
av olika talare — att konstatera att den
regeln fortfarande gäller att för inne -

Ang. valutaregleringen, m. m.
hållet i tryckt skrift svarar ansvarige
utgivaren.

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! Jag har en känsla av att
ju längre debatten fortgår desto mer
komprometterande blir den för vissa
personer som uttalat sig i den.

Jag skulle därför bara vilja vara så
förmäten att rikta en varning till landets
statsminister: Säg inte i talarstolen
i riksdagens första eller andra kammare
att en person har gjort sig skyldig
till ”brottslig handling” innan vederbörande
har blivit prövad och dömd
för det.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte tillägga
någonting i den sakfråga som vi egentligen
skall diskutera nu, jag har i bankofullmäktige
haft möjlighet att ge min
mening till känna.

Debatten har emellertid glidit över
till att behandla en tryckfrihetsfråga,
och då vill jag bara säga att jag inte är
säker på att statsministern i detta avseende
riktigt har förstått sin situation
som representant för regeringen, vare
sig som undervisningsminster eller som
statsminister.

Jag vill fråga statsministern, som nu
sade att han kommer att fortsätta med
denna metod: Hur kommer det att uppfattas
om det kommer diverse små vänliga
samtal från statsministern med anledning
av olika tidningsartiklar eller i
annat sammanhang? Hur kommer det
att tolkas av dessa personer när en
representant från regeringen ringer
upp i en fråga?

Jag vill erinra om en mycket uppmärksammad
händelse i början av
1950-talet, som föranledde tillsättandet
av en kommission som företog en stor
utredning, nämligen Kejne-kommissionen.
Vid detta tillfälle talades det mycket
om ett statsråds agerande. Det ansågs
vara en synnerligen känslig sak

146

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. valutaregleringen, m. m.
vad ett statsråd företar sig, därför att
ett statsråd alltid uppfattas som en
representant för regeringen. Man kan
inte skilja på detta och vid det ena tillfället
anse sig representera regeringen,
vid det andra icke. Därför anser jag att
det är en ytterst känslig fråga när ett
statsråd i en sak som måste anses offentlig
ringer upp en person. Detta
statsråd uppfattas då som en representant
för regeringen. Jag skulle önska att
statsministern inte höll sitt löfte att
fortsätta med den metoden, jag tror
inte den är bra. Även om den kan vara
välmenande är jag rädd att den kommer
att misstolkas.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag använde väl uttrycket ”uppmaning
till brottslig handling”. (Herr Bohman
(m): Nej.) Det var i varje fall min mening
att framhålla att det här gäller
uppmaning till något som av det allmänna
rättsmedvetandet uppfattas som
en brottslig handling.

För det andra vill jag nämna att avgörande
för frågan, om det hela skulle
stå i strid med tryckfrihetsförordningen
kan vara, att man sökt röja källa eller
någonting sådant. Ansvaret för artikeln
har jag aldrig ifrågasatt.

För det tredje finner jag fortfarande
att det närmast är en förolämpning mot
direktör Browaldh, om han i detta fall
skulle ha uppfattat det hela som ett hot
eller en påtryckning — det har ingen
av oss gjort.

För det fjärde kan jag inte uppfatta
detta på annat sätt än som en manöver
för att komma bort från sakfrågan vilken
gäller, om vi skall värna om de
valutavårdande myndigheternas möjligheter
att sköta sin uppgift i landets
medborgares intresse.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Detta skall bli mitt sista
inlägg för kvällen — det lovar jag.
Men med anledning av statsministerns

uttalande om att det hela kan uppfattas
som en manöver för att komma bort
från sakfrågan vill jag säga att det inte
var vi som förde in brevet och telefonsamtalet
i debatten. Vi hade ingen kännedom
om någotdera — det var regeringsbänken
som förde in detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner koinme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

147

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m., jämte motioner.

I en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 69, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,

dels medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1970—den 30 juni 1971
finge fritagas från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att före
utgången av denna tid åter upptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt som framlagts i propositionen
innebure, att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1970—
den 30 juni 1971. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten föresloges samtidigt
bliva höjt från 13 till 13,5 miljarder
kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I:

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
1110, av herr Åkerlund m. fl., samt II:
1304, av herr Enarsson och herr Magnusson
i Borås, vari yrkats,

1. att riksdagen skulle antaga det genom
propositionen framlagda lagförslaget,
dock med i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåge, att maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten
skulle fastställas till 12,5 miljarder kronor; 2.

att riksdagen skulle uttala, att riksbankens
valutapolitik borde inriktas på
återuppbyggnad av guld- och valutatillgångarna
med lägst 500 miljoner kronor
under år 1970 samt att guldkassan
i möjlig mån borde förstärkas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 69 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och
sålunda avslå motionerna I: 1110 och
II: 1304 i motsvarande del;

B. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1110 och 11:1304 även såvitt
de icke behandlats under A.

Reservationer hade anförts

1) , vid utskottets hemställan under
A, av herr Åkerlund (m), som ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte —
med bifall till motionerna 1:1110 och
II: 1304 i ifrågavarande del — antaga
det genom propositionen nr 69 framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
dock med i reservationen angiven
lydelse;

2) , vid utskottets hemställan under
C, av herr Åkerlund (m), som ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort un -

148

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
der C hemställa, att riksdagen måtte ■—
med bifall även i övrigt till motionerna
I: 1110 och II: 1304 — i skrivelse till
fullmäktige i riksbanken uttala, att riksbankens
valutapolitik borde inriktas på
återuppbyggnad av guld- och valutatillgångarna
med lägst 500 miljoner kronor
under år 1970 samt att guldkassan
i möjlig mån borde förstärkas.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Utlåtandet om riksbankens
sedelutgivningsrätt och guld- och
valutakassan är strängt taget endast en
annan del av det komplex som behandlades
i den föregående debatten, givetvis
i vad gäller valutaregleringen och
icke de rättsliga problemen i dennas tilllämpning.
Den olika grundsynen på
valutaregleringen ligger också bakom
de frågor som nu skall behandlas.

Jag kan fatta mig tämligen kort i
fråga om sedelutgivningen. Vi anser att
den provisoriska lagstiftningen genom
att krav på höjd sedelutgivningsrätt
återkommer år efter år inte fyller någon
verklig funktion utan endast är eu
formalitet. Därigenom blir det utomordentligt
svårt för motionärer att behandla
densamma, och vi har också
ställt oss frågan om det funnits anledning
att motionera när man känner
sig utsatt för att förslagsställarna driver
gäck med en.

I andra länder, t. ex. Förenta staterna,
Schweiz och Belgien, finns bindande
regler för hur sedelutgivningen skall
skötas. Den svenska statens sedelbank
köper den svenska statens räntebärande
skuldförbindelser med svenska statens
räntelösa skuldförbindelser. I andra
länders centralbanker däremot köps
guld och valutor för sedlarna. Det är
skillnaden.

Beträffande beloppets storlek har här
föreslagits en höjning till 13,5 miljarder
kronor. Vi har sagt att vi är beredda
att sträcka oss till 12,5 miljarder
därför att vi anser att vi i alla fall skall
ta ställning i frågan när den under -

ställs riksdagen. Utskottet säger självt
att sedelutgivningen under 1969 låg under
vad vi förra året hade sagt att vi
maximalt ville sträcka oss till. Det visar
ju att vi i fjol inte felbedömde situationen.
I år kan vi konstatera att vissa
rapportdagar ligger beloppet till och
med lägre än fjolårets motsvarande siffra.
Det har visserligen icke varit fallet
den senaste rapportdagen på grund av
farhågorna för bankstrejk.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
nr 1, gällande beloppet 12,5 miljarder
kronor.

I reservation nr 2 pekar vi på att det
behövs ett klarläggande av hur en
svensk monetär guldpolitik ser ut i sina
huvuddrag. Som skäl för detta framhåller
vi att en eventuell svensk anslutning
till EEC kommer att ålägga vårt
land åtaganden av olika slag i vår ekonomiska
politik och i vår penning- och
valutapolitik. Hur dessa åtaganden
kommer att se ut vet vi naturligtvis
ännu inte, men grundtanken med EECanslutning
är en ökad integration. Vi
måste stå på någorlunda jämbördig fot
med andra EEC-länder även på betalningsområdet
och det finansiella området
över huvud taget. Självfallet kan
vi inte lägga oss övriga EEC-medlemmar
till last. Då skulle vi säkert icke
bli välkomna i kretsen. Vår betalningsförmåga
i olika hänseenden får inte
ifrågasättas. Därför är det väsentligt,
för det första att våra totala guld- och
valutatillgångar inger förtroende och
för det andra att sammansättningen
därav och särskilt guldandelen befinner
sig på samma våglängd som för EECländerna
i allmänhet. Så är nu inte fallet
vare sig vertikalt, alltså i förhållande
till olika länder, eller horisontellt, alltså
vad angår andelen av de egna sammansatta
guld- och valutatillgångarna.

Nu är förhållandet ogynnsamt för
vårt land i båda hänseendena. Jag hänvisar
till den tahellariska uppställning
som finns i bankoutskottets utlåtande.
Det är en uppställning som är tagen
från motionerna, och den är komplet -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

140

terad med vissa uppgifter. Man kanske
kan tycka att det inte var alldeles riktigt
av utskottet att presentera värt material
med kompletteringar som måhända
möjliggör dragandet av slutsatser
andra än dem vi har velat dra.

.lag reagerar litet mot utskottets skrivning
i detta hänseende. Vi har jämfört
i absoluta tal mellan vårt land och EECgruppen
och EFTA-länderna i övrigt,
och såsom visas av sammanställningen
i utlåtandet har vårt land totalt
sett mycket små tillgångar av guld och
valutor totalt och mycket små sådana
av guld. I utlåtandet sägs att det för att
jämförelsen skall vara meningsfull torde
erfordras att guldinnehavet sätts i relation
till vederbörande länders totala
valutareserver. Den relativa andelen
har naturligtvis sin betydelse men är
inte den viktiga delen. Det betydelsefulla
är hur vi står i förhållande till
andra länder inom EEC såväl totalt som
när det gäller den speciella del som har
självständigt intresse, d. v. s. i detta fall
guldet.

Vad vi kan konstatera är att våra tillgångar
har gått ned mycket kraftigt på
senare tid. Hittills har riksbanken inte
sålt av guldet, men fortsätter den ogynnsamma
valutautvecklingen, blir det förmodligen
bara en tidsfråga när man
måste ta även detta i anspråk. Jag tycker
det då vore angeläget att riksbanken
i huvuddrag anger rent principiellt
och naturligtvis på lång sikt vad vårt
land bör eftersträva i sin valutapolitik
och den del därav som vi här har pekat
på.

Vi hänvisar i reservationen också
till att man bör sätta upp ett mål för
valutapolitiken. Vi har tillåtit oss att
siffermässigt föreslå 500 miljoner kronor
och så mycket som möjligt därav
i guld. OECD-rapporten har för sin de!
föreslagit 600—650 miljoner kronor.
Jag vill framhålla att man väl ändå
hör ha någon mening på denna punkt
och inte bara bedriva en låtgåpolitik,
som betyder att våra utländska betalningsmedel
ramlar ut ur landet utan att

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
någon möjlighet synbarligen ännu har
visat sig att hejda det utflöde som vi
för närvarande upplever, ja inte bara
att hejda det utan också vända det till
en för oss förmånlig utveckling. Att ha
ett valutapolitik! program är enligt min
mening eu viktig sak, och vi har under
en följd av år påyrkat en förstärkning
speciellt av guldkassan med 300 miljoner
kronor varje år. Jag tror att det då
kan finnas skäl att peka på att om ett
land befinner sig i expansion med en
stigande bruttonationalprodukt och en
växande import och export, expanderar
självfallet också betalningsvolymen och
det blir ett behov att ha en ökad likvid
kassa. Tittar man på vad som har hänt
under den tid för vilken vi har angivit
specifika valutapolitiska mål — om vi
går tillbaka till låt oss säga år 1963 —
och ser på storleken av vår bruttonationalprodukt,
vår import och våra
samlade utländska betalningsmedel kan
vi konstatera att dessa år 1963 utgjorde
i runt tal 5 procent av bruttonationalprodukten
och ungefärligen 25 procent
av importen. I april år 1970 var motsvarande
siffror 2,3 procent av bruttonationalprodukten
och 10,4 procent av
importen. Dessa siffror visar en utveckling
som har varit ogynnsam för
vårt land, och jag kan säga att den har
pågått hela tiden sedan år 1966.

Hade riksdagen — låt oss tänka oss
detta — velat acceptera den valutapolitiska
målsättning som vi har angett
under eu följd av år och som skulle ha
inneburit ett tillskott till vår guldkassa
på 300 miljoner kronor om året under
sju års tid, d. v. s. 2,1 miljarder kronor
utan någon nedgång i fråga om dollar,
som våra valutor ju rent konkret räknas
i, då skulle vi i dag ha haft en total
kassa på 6,7 miljarder kronor. Hade vi
haft samma procentuella andel som år
1963 — 5 procent av bruttonationalprodukten,
alternativt 25 procent av importen
— skulle vi ha legat på 8 miljarder
kronor. Härigenom ser man att
det inte hade inneburit någon som helst
förbättring i situationen i förhållande

150

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
till exempelvis år 1963 eller om man
så vill åren 1965 och 1966, utan vi hade
stått på precis samma nivå. I dag är vi
nere i 3,5 miljarder kronor.

Det program som vi alltså har kämpat
för under den tidsperiod som det här
har gällt skulle sålunda nätt och jämnt
ha hållit oss kvar på samma nivå som vi
befann oss på när dessa valutapolitiska
krav först framfördes och den valutapolitiska
målsättningen presenterades
för riksdagen. Enligt mitt förmenande
är det beklagligt att majoriteten inte
velat ansluta sig, men det är ju ingenting
som jag mäktar att göra någon ändring
i.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
även till reservation 2.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I den nu behandlade
propositionen begärs bl. a. att taket för
riksbankens sedelutgivningsrätt skall
höjas från 13 till 13,5 miljarder kronor.
Utskottsmajoriteten har ingen erinran
mot denna höjning. Utskottet understryker
i det sammanhanget vikten av
att arbetet inom riksbanken på en revision
av riksbankslagen slutförs så att
en permanent reglering av sedelutgivningsrätten
kan komma till stånd.

Herr Åkerlund har reserverat sig för
en sänkning av taket för riksbankens
rätt att utge sedlar från 13 till 12,5
miljarder kronor. Han fullföljer därmed
en konsekvent linje så till vida att
han vill ha ett lägre sedeltak än vad
bankofullmäktige och Kungl. Maj:t förordat.
Till grund för denna linje ligger
— såsom också framgår av motionerna
— uppfattningen att sedelomloppets
storlek har en reell ekonomisk och
finansiell betydelse. Tanken är alltså
att statsmakternas reglering av sedelutgivningsrättens
storlek skulle spela rollen
av ett självständigt ekonomisk-politiskt
instrument. Herr Åkerlund tycks
inte hysa något riktigt förtroende för
bankofullmäktige, eftersom han tycks
mena att endast ett snävt tilltaget sedel -

tak skulle kunna förmå fullmäktige att
fullfölja vedertagna penningpolitiska
syften. I själva verket är det så, som
utskottsmajoriteten framhåller, att bankofullmäktiges
penningpolitiska handlande
utformas genom vanligen enhälliga
beslut i enlighet med de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken
som statsmakterna anger. Vi har
enligt min mening inga skäl att anta att
inte fullmäktige på sitt område strävar
efter att så effektivt som möjligt främja
de mål som har uppsatts för den
ekonomiska politiken.

I sin andra reservation till utskottets
utlåtande tar herr Åkerlund upp vår
guld- och valutapolitik. Han vill att
riksdagen skall uttala att riksbankens
valutapolitik skall inriktas på en återuppbyggnad
av guld- och valutatillgångarna
med lägst 500 miljoner kronor
under 1970, som vi hörde att herr
Åkerlund också pläderade för i sitt anförande.
Det är enligt min mening
självklart att riksbankens politik är inriktad
på att åstadkomma en förstärkning
av valutareserven. Jag kan emellertid
inte finna några skäl för att det
skulle vara lämpligt att ange ett preciserat
kvantitativt mål för riksbankens
politik i det avseendet.

Herr Åkerlund tar också upp frågan
om guldets andel i vår valutareserv.
Han gör jämförelser med andra länder
och konstaterar att vår guldkassa är
relativt sett liten, vilket han anser kan
vara ”belastande för vårt land inför en
eventuell anslutning till EEC”. Frågan
om guldets ställning har herr Åkerlund
och jag haft tillfälle att diskutera flera
gånger tidigare, utan att vi kommit
närmare varandra i våra bedömningar.
Som bekant är placeringar i guld inte
räntebärande. Det innebär alltså en reell
resursuppoffring att skaffa tillgångar
i guld i stället för att placera
utländska tillgångar räntebärande. Enligt
min uppfattning är de skäl herr
Åkerlund anfört för sin rekommendation
om ökning av våra guldtillgångar
inte sådana att de motiverar en dylik

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

151

uppoffring. Jag anser därför, liksom
utskottsmajoriteten, att det inte finns
något skäl att genom direktiv till bankofullmäktige
påkalla någon ändring av
bankens placeringspolitik beträffande
bankens utländska tillgångar.

Herr Åkerlunds jämförelser mellan
riksbankens guldinnehav och motsvarande
guldinnehav i andra länder har
kommenterats i utskottets utlåtande,
och jag kan i detta sammanhang nöja
mig med att hänvisa till detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konune att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten B.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

152

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av proposition om ökning av den svenska
kvoten i Internationella valutafonden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde första lagutskottets
utlåtande nr 47 skulle uppföras
närmast före konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 och första lagutskottets
utlåtande nr 43 skulle sättas
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 117.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 261, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av konvention om avskaffande
av rasdiskriminering, in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ar -

betsgivares kvittningrätt, m. in. jämte
motioner i ämnet; samt

nr 263, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
mönsterskyddslag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 309, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm in. in. jämte motioner; nr

310, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71; och

nr 311, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 137, om tillägg till vissa
statliga skadelivräntor.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial nr 13, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
1969 års organisationsutrednings be -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29

153

tänkanden om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande!! och
memorial:

nr 45, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1970/71, in. m.,
jämte motioner;

nr 46, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1951: 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner;
samt

nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, i anledning av proposition
med förslag till lag om besvär över beslut
av riksdagens organ;

nr 45, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; nr

47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
flyttning till Skövde av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad;

nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagstrycket;

nr 49, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående utnyttjande av
ADB i riksdagsarbetet;

nr 50, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden
in. m.;

nr 51, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.;

nr 52, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session;

nr 53, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

nr 54, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1970/71, in. in.;

första lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; samt

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
jämte motioner i
ämnet, dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., jämte motioner i ämnet;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612);

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
m. m.; samt

nr 57, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden in. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 46, i anledning av motioner om
åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning
och trygghet, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i
samhället, om en kartläggning av åldringarnas
förhållanden m. m. samt om
en utredning angående de äldres situation; -

154

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

nr 47, i anledning av motioner om
anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen;
samt

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970