Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1969

29 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 29 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Richardson (fp) ang. förläggande till Skara av viss del

av veterinärutbildningen .............................. 3

av herr Schött (m) ang. verkningarna för jordbruket av översvämningarna
i Kalmar län ............................ 5

av herr Björk (s) ang. diskussioner inom OECD om främjande

av turisttrafik till Grekland ............................ 6

av herr Bengtson (ep) om grundlagsändring för möjliggörande

av förbud mot reklam för spritdrycker .................. 10

av herr Wallmark (m) ang. förseningen av utbyggnaden av
Stockholms universitet vid Frescati...................... 11

Särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun .. 14

Enhetlig organisation av de allmänna underrätterna .......... 32

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt.......................... 58

Om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete................ 74

Avskaffande av almanacksprivilegiet.......................... 75

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 29 maj sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. avtal med Liberia för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet .................................. 14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. ändringar i landstingslagen
och ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns
landstingskommun ...................................... 14

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändring i rättegångsbalken
m. m. och om sänkning av valbarhetsåldern för nämndeman
.................................................... 32

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. riksdagens lokalfrågor på
längre sikt in. in......................................... 58

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. konvention om delgivning
i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell
natur .......................................... 74

— nr 11, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 74

— nr 12, ang. vissa internationella överenskommelser på den intellektuella
äganderättens område.......................... 75

— memorial nr 13, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 75

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. avskaffande av almanacksprivilegiet
m. m......................................... 75

— nr 116, ang. utgifter på tilläggsstat III: avskrivning av nya kapitalinvesteringar
........................................ 79

— nr 117, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

m. m................................................... 79

— nr 118, ang. allmän beredskapsstat: godkännande av förslag till

stat, m. m............................................... 79

— nr 119, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
.......................................... 79

— memorial nr 120, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 79

Bevillningsutskottets memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden ............ 79

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. ändring i reglementet för
Nordiska rådets svenska delegation ...................... 79

—- nr 28, ang. utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m............................................... 79

Jordbruksutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende .................. 80

Torsdagen den 29 mai 1969

Nr 29

Torsdagen den 29 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 274, till Konungen
i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, jämte motioner i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 59 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 282, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Ang. förläggande till Skara av viss del
av veterinärutbildningen

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON erhöll
ordet för att besvara herr Richardsons
(fp) fråga angående förläggande till
Skara av viss del av veterinärutbildningen,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 maj förmiddagen,
och anförde:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig vilka åtgärder regeringen
vidtagit med anledning av framställda
önskemål om en flyttning av viss del av
veterinärutbildningen till en fältstation

i anslutning till de veterinärmedicinska
institutionerna i Skara.

Representanter för Skara stad har ansett
att de nuvarande seminariebyggnaderna
i Skara, som beräknas bli lediga
för andra ändamål år 1973, lämpligen
kan användas för en fältstation åt
veterinärhögskolan. Högskolan har företagit
viss utredning i frågan. Ärendet är
nu under beredning i jordbruksdepartementet.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret och skall mycket kortfattat
redovisa bakgrunden till min
fråga.

Frågan om veterinärutbildningen,
som nu varit i stöpsleven under flera
år, kan ses ur olika synvinklar. Man kan
se den uteslutande som en fråga om hur
utbildningen på det här området skall
ordnas på bästa sätt, men man kan också
sätta in frågan i ett större sammanhang
och behandla den som eu del av lokaliseringspolitiken
— självfallet under
förutsättning att utbildningssynpunkterna
beaktas på ett tillfredsställande sätt.
Utbildningsproblematiken har varit föremål
för omfattande utredningar, och
jag har ingen anledning att här diskutera
den sidan av saken.

Eftersom det är ett alldeles speciellt
problem som ligger bakom förslaget om
en utflyttning av en del av utbildningen,
måste det ändock omnämnas. Problemet
består däri att veterinärhögskolan har
— som det heter i ett yttrande — en
»nära nog katastrofal brist på kliniskt
material för undervisning och forskning,
när det gäller de jordbruksekonomiskt
viktiga djuren» eller med andra
och enklare ord: det finns alldeles för
litet kor och svin i Stockholmsregionen.

Nr 29

Torsdagen den 29 mai 1969

Ang. förläggande till Skara av viss del av
Katter och hundar har man däremot i
överflöd.

1965 års veterinärmedicinska utredning,
som behandlat frågan om högskolans
placering, räknade med två alternativ.
Det ena innebar att den skulle ligga
kvar i Stockholm och samordnas med
Karolinska institutet och att en del av
den kliniska utbildningen skulle förläggas
till en fältstation i anslutning till
de veterinärmedicinska institutionerna
i Skara, dvs. veterinärhögskolans försöksgård
och veterinärinrättningen som
är både djurlasarett och forskningsanstalt.

Det säkerligen starkaste skälet för en
utflyttning av den kliniska utbildningen
var dock den goda tillgången på husdjur
och möjligheten till intim kontakt med
ett levande jordbruk av varierande typ
och storlek. Skaraborgs län är, som ju
jordbruksministern vet, det kreatursrikaste
länet i vårt land. Alla prognoser
tyder på att det också kommer att förbli
så långt in i framtiden, medan däremot
urbaniseringen i de expanderande storstadsregionerna
kommer att leda till en
kraftig minskning av kreatursstocken.
Allt detta gör att förutsättningarna för
en utflyttning av den kliniska utbildningen
är utomordentligt goda.

Men det finns också, som jag nyss
nämnde, andra skäl för den aktuella utflyttningen,
nämligen lokaliseringspolitiska.
Att de synpunkterna inte kommit
fram i utredningsarbetet är helt naturligt,
då utredningen gällt själva utbildningen.
Regeringen kan dock inte gärna
se frågan uteslutande ur den aspekten.
Vill man förverkliga önskan om en decentralisering
och en rättvis regionalpolitik,
bör regeringen inte låta en sådan
här möjlighet gå sig ur händerna.
Det är visserligen en ur rikssynpunkt liten
sak, men en positiv inställning skulle
betraktas som ett symptom på god
vilja. Strävan att åstadkomma en decentralisering
av statliga förvaltningar har
ofta rönt starkt motstånd från dem det
gällt. I det här fallet förhåller det sig
inte så. Såväl veterinärhögskolans sty -

veterinärutbildningen
relse som lärarkollegiet där har nämligen
förordat en sådan utflyttning.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
frågar man sig av vilken anledning
regeringen dröjt så länge med ett beslut.
Jag tycker mig dock av statsrådets svar
kunna utläsa en viss positiv inställning
till det önskemål som framförts från
olika berörda parter. Är det en riktig
tolkning?

Slutligen: När kan man räkna med att
regeringen tar ställning?

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Mitt svar får inte tolkas
som ett ställningstagande för något av
de alternativ som är aktuella för veterinärhögskolan.
Regeringen kommer att
ta ställning till frågan, så att riksdagen
nästa vår får fatta sitt beslut. För Skara
är detta avgörande inte så förfärligt
brådskande, om regering och riksdag nu
över huvud taget skulle acceptera denna
lösning. Det är ju inte förrän den 1 juli
1973 som de aktuella lokalerna står till
förfogande. Vi har alltså lång tid på oss
till dess.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppstämma
någon klagovisa från vårt län, men
jag kan försäkra att namnen Durox och
Ranstad inte har någon särskilt god
klang i skaraborgska öron. Förra veckans
riksdagsbeslut att ta en god bit av
Vätternstranden och lägga den till Kråks
skjutfält har heller inte skapat någon
större entusiasm.

För Skaras vidkommande kommer —
som statsrådet Bengtsson antydde — en
indragning att ske av en statlig institution,
nämligen folkskoleseminariet, vilket
självfallet blir kännbart för en stad
av Skaras storlek. Detta är en sak som i
högsta grad bör beaktas i det här sammanhanget,
eftersom dessa lokaler, som
ju ägs av staten, ligger i omedelbar anslutning
till veterinärinrättningen och
mycket väl är lämpliga som fältstation
för veterinärhögskolan.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. verkningarna för jordbruket av översvämningarna i Kalmar län

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. verkningarna för jordbruket av
översvämningarna i Kalmar län

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON erhöll
ordet för att besvara herr Schötts (m)
fråga angående verkningarna för jordbruket
av översvämningarna i Kalmar
län, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 23 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
hur jag bedömer jordbrukets situation
i de av översvämningar hårt drabbade
delarna av Kalmar län.

Som svar på herr Schötts fråga vill
jag anföra att det enligt ansvariga myndigheters
uppfattning f. n. inte är möjligt
att med säkerhet bedöma vilken
inverkan de inträffade översvämningarna
kan få på skörderesultatet. Jag
vill i sammanhanget erinra om de möjligheter
till skördeskadeersättning som
det permanenta skördeskadeskyddet
lämnar för den händelse översvämningarna
får menliga följder för skörderesultatet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Först ber jag att till
statsrådet Bengtsson få framföra mitt
tack för svaret på min fråga, ehuru
det kanske syntes mig något kärvt.

Givetvis är det med stor tvekan som
man besvärar med en fråga här i riksdagen
under vårsessionens sista vecka
med dess bråda dagar. Men situationen
för jordbruket i de av översvämningar
drabbade delarna av Kalmar län framstod
som så allvarlig att jag ansåg det
vara av värde att fästa jordbruksministerns
uppmärksamhet på den och
söka få besked om hans bedömning av
läget.

Liksom statsrådet har jag en färsk
rapport från lantbruksdirektören i
Kalmar län. Det framgår av den — som

det också sägs i svaret på min fråga —
att man inte med säkerhet för närvarande
kan uppskatta skördeskadorna
i de av översvämningar drabbade områdena.
Värst drabbade är som vanligt
Ernå- och Stångådalarna. Enligt den
ingivna rapporten har dock läget hittills
varit nästan katastrofartat.

Vid en besiktningsresa på pingstafton
längs Emådalen kunde konstateras att
stora delar av den bästa åkerjorden
stod under vatten. Arealen översvämmat
område beräknades till flera tusen
hektar. Höstsådden hade kommit upp
någon decimeter över marken. Om vattnet
snabbt sjunker undan, kan kanske
höstsådden räddas; står vattnet kvar
för länge, dör grödan. Dessutom är det
osäkert när vårsådden skall kunna
verkställas. Vid senare sådd hinner kanske
grödan inte mogna.

Just det förhållandet att riksdagen
nu åtskiljes och ej samlas igen förrän
den normala skördetiden är över gör
att den av mig väckta frågan är högaktuell.
I en situation då man redan
på förhand kan bedöma utsikterna till
en normal skörd som mycket små synes
det mig angeläget att man från statens
sida om möjligt gör uttalanden,
som kan stilla den oro som helt naturligt
råder i de av översvämningarna
drabbade områdena.

Enligt bestämmelserna för jordbrukets
skördeskadeskydd utgår ersättning
endast för skördeskador på besådda
arealer. Om en jordbrukare på grund
av översvämning ej hunnit få grödan
i jorden utgår således ej skördeskadeersättning.
Möjlighet finns dock att erhålla
behovsprövad skördeskadeersättning
om jordbrukets ekonomiska situation
bedöms katastrofartad.

Helt naturligt avkräver jag inte jordbruksministern
något detaljerat förslag
hur ersättningsfrågan i de nu aktuella
fallen skall lösas, men jag hade hoppats
att redan nu kunna få ett klart uttalande,
innebärande att statsrådet är
beredd att vidta eventuellt erforderliga
åtgärder för att anpassa bestämmelser -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. diskussioner inom OECD om främjande

na för den obligatoriska skördeskadeförsäkringen
efter de aktuella förhållandena,
så att ersättning kan utgå
även om någon vårsådd ej kan ske. En
sådan anpassning av gällande bestämmelser
torde kunna påräkna full förståelse
även på konsumenthåll.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få tacka statsrådet Bengtsson för hans
svar på min fråga.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag är självfallet i den
belägenheten att jag är helt beroende
av de ansvariga myndigheternas bedömningar
av ett sådant här ärende,
och det är väl, föreställer jag mig,
samtliga ledamöter i denna kammare.

För dagen bedömer myndigheterna situationen
så att det inte behövs några
extraordinära åtgärder. Man har s. k.
provytor runt om i landet för att i
sinom tid kunna uppskatta eventuella
skördeskador. I områden där man på
förhand misstänker att det kan bli en
mycket dålig skörd förtätar man antalet
provytor. Situationen har ännu
inte bedömts så allvarlig i det aktuella
området att man behöver förtäta provytorna
där. Därför finns det enligt min
mening inte anledning att för dagen
vara så bekymrad. Jag tror att den
skördeskadeförsäkring vi har ger ett
tillfredsställande skydd för det berörda
området.

Det bör kanske erinras om — och
det vet herr Schött bättre än någon
annan — att det inte är den första
gången det har varit besvärligheter
kring Emån, och skördarna har ändå
så småningom blivit tämligen goda. Det
ligger optimism i mitt svar, baserat på
de ansvariga myndigheternas bedömningar,
vilka alltså ännu inte har beslutat
sig för några förtätade prov3dor
i området.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det är fullt riktigt:
Emådalen är hårt drabbad. Det är i år
fjärde året i följd som det är svåra

av turisttrafik till Grekland

översvämningar där. Här gäller det i
dag en enkel fråga, och jag måste därför
fatta mig kort.

Jordbruksministerns senaste inlägg
präglas enligt min mening av en något
större förståelse för situationen i vårt
län än hans första anförande. Jag vill
därför endast vädja till jordbruksministern
att följa detta ärende med stor
uppmärksamhet och att, om det visar
sig behövligt, ta sådana initiativ att
det kan utgå ersättning till de hårt
drabbade jordbrukarna. Om det skulle
bli nödvändigt att anvisa ytterligare
medel för detta ändamål tror jag att
höstriksdagen med förståelse tar emot
ett förslag i den riktningen.

Herr talman! Än en gång ber jag få
tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. diskussioner inom OECD om främjande
av turisttrafik till Grekland

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Björks (s) fråga till
herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående diskussioner
inom OECD om främjande av turisttrafik
till Grekland, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 20 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
statsrådet och chefen för industridepartementet
vilka diskussioner som förekommit
inom OECD om främjande
av turisttrafik till Grekland. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Inom OECD behandlas turism och
turisttrafikfrågor huvudsakligen i turistkommittén.
Kommittén har främst
samlat in statistiska uppgifter.

Någon diskussion om främjande av
turisttrafik till Grekland har inte förekommit
i turistkommittén eller i något
annat organ inom OECD.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. diskussioner inom OECD

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för hans svar på min
fråga. Tyvärr är jag inte nöjd med det.
Jag är förvånad över att statsrådet
Wickman, till vilken jag riktat frågan,
inte underrättat handelsministern om
vad som förekommit i denna sak. Statsrådet
Wickman var nämligen personligen
närvarande när OECD:s generalsekreterare
för ett par veckor sedan
inför Europarådets församling lämnade
en rätt anmärkningsvärd uppgift,
som tangerar min fråga.

Generalsekreteraren tog på förfrågan
upp vissa problem kring turismen och
sade bl. a. följande: »Det finns en annan
fråga gällande turistutgifter och vi
diskuterar också den. Den har att göra
med ett fall, där -— hur ovälkommet
det än må vara — ett land anser att
det måste reducera sina utgifter för
turistresor till främmande länder. Om
ett sådant fall skulle komma upp, diskuterar
vi huruvida det inte borde förekomma
en diskriminering till förmån
för utvecklingsländer, sannolikt inbegripet
medlemsstater i OECD såsom
Grekland, Turkiet, Spanien och Portugal.
» Med andra ord: Enligt OECD:s generalsekreterare
har man inom OECD,
obekant om det är på expertnivå eller
på högre nivå, diskuterat en ordning
innebärande en diskriminering, dvs. en
favorisering av turisttrafik till de sydeuropeiska
diktaturstater, i första hand
Grekland, som är medlemmar i OECD.
Givetvis skulle inte öststaterna ha någon
förmån av en sådan ordning.

Vill handelsministern nu medge, att
det inom OECD förekommit diskussioner
om främjande av turisttrafik till
Grekland och andra sydeuropeiska diktaturstater,
eller vill han hävda att
OECD:s generalsekreterare pratat i
vädret?

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Vilka diskussioner som
kan förekomma mellan experter, an -

om främjande av turisttrafik till Grekland
ställda i OECD, och vilka uppslag som
kan initieras t. ex. av generalsekreteraren
känner jag inte till. Jag vet endast
att den här frågan inte varit föremål
för några överväganden i den kommitté
där även vi har deltagit, ibland
med observatörer, ibland med experter.
Däremot har sedan länge, redan på
OECD:s föregångares tid, OEEC, frågan
om åtgärder beträffande valutatilldelning
för att möjliggöra turism från
ett land till ett annat varit föremål för
övervägande. När vissa länder i betalningssvårigheter
känt sig nödsakade
att begränsa valutatilldelningen har
man granskat detta och sett i vad mån
det är i överensstämmelse med OECD:s
liberaliseringskod. Men mig veterligt
har inte än så länge någon rapport eller
utredning i den fråga hr Björk ställt
cirkulerats till OECD:s medlemsstater,
vilket väl tyder på att ingen sådan utredning
gjorts. Ingenting har delgivits,
såvitt jag vet, och vi har frågat vår
OECD-delegation om det förekommit
några sådana här överväganden. Jag
undrar, om inte detta kan vara ett hugskott
— det är en gissning från min
sida •— som generalsekreteraren kastade
fram i samband med Europarådets
möte, och ingenting annat.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag erinrar om att handelsministern
i sitt första svar sade
följande: »Någon diskussion om främjande
av turisttrafik till Grekland har
inte förekommit i turistkommittén eller
i något annat organ inom OECD.»
Han gjorde där inga som helst reservationer
i fråga om diskussioner på expertnivå
eller regeringsnivå.

I sitt senaste inlägg säger han att det
i varje fall inte förekommit några diskussioner
inom turistkommittén —- och
det är mycket möjligt. Först talade han
om att det över huvud taget inte förekommit
några diskussioner i något annat
organ inom OECD.

Nu förmodar handelsministern att

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. diskussioner inom OECD om främjande av turisttrafik till Grekland

det här är fråga om ett hugskott av
generalsekreterare Kristensen. Det kan
ju tänkas. Men i en tidigare del av
samma svar på en turkisk delegats fråga
hänvisade herr Kristensen till en
regeringsframställning från Österrike,
vilket tyder på att åtgärder av detta
slag ändå har varit uppe på en relativt
hög nivå.

Herr Lange vidgår också att det tidigare
redan förekommit vissa diskussioner
om åtgärder på valutaområdet, ägnade
att underlätta turismen. Det är ju
detta som det här i första hand handlar
om, och det är i hög grad relevant
för min frågeställning. Om Sverige tilllämpar
en ordning som underlättar valutatilldelning
för turistresor bl. a. till
Grekland, har detta intresse med hänsyn
till den aktuella svenska debatten.

Jag beklagar att handelsministern inte
varit bättre underrättad om vad som
här har förekommit. Jag trodde att regeringen,
och inte bara en ledamot av
den, kände till detta. Jag tycker dessutom
att vad som här hänt understryker
behovet av en förbättrad parlamentarisk
insyn i de debatter som äger
rum inom OECD.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är riktigt — och
jag har inte anledning att ta tillbaka
någonting av vad jag sagt i mitt svar
-—• att denna fråga inte har diskuterats
i några organ inom OECD. Med detta
menar jag organ, där de olika medlemmarna
är representerade. Någonting
sådant har inte förekommit, herr Björk.
Om det däremot i vissa tjänstemannakretsar
inom denna institution kan ha
förts några till intet förpliktande resonemang,
känner jag inte till. Detta känner
inte heller den svenska OECD-delegationen
till. Vi har frågat den och
fått beskedet att några diskussioner om
att åtgärder skulle vidtas för att stimulera
turismen i Grekland icke varit på
tal i någon diskussion där OECD:s med -

lemmar på något sätt varit representerade.
Det är den frågan jag svarar på.

Det står naturligtvis generalsekreteraren
fritt att kasta fram olika hugskott
osv. i samband med ett Europarådsmöte,
där jag för övrigt inte var
närvarande. Jag har inte sett någon
publicitet i denna fråga, förrän herr
Björk fäste min uppmärksamhet därpå.
Men jag vet inte vilken bakgrund generalsekreteraren
kan ha haft för sitt påstående.
Det kan i varje fall inte vara
ett utredningsarbete som är avslutat
och som då skulle ha cirkulerats och
varit tillgängligt för vår permanenta
delegation i OECD. På den vägen skulle
det också givetvis ha vidarebefordrats
till oss. Något sådant finns inte,
och någon diskussion — jag upprepar
det — mellan OECD:s medlemmar i
denna fråga har, såvitt jag kunnat finna,
inte ägt rum.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! För att ytterligare
orientera handelsministern skall jag
först läsa upp den fråga av en turkisk
delegat i Europarådet som aktualiserade
generalsekreterarens svar.

Denne turkiske delegat hänvisade till
de svårigheter som länder inom OECD,
där turismen är en »major industry»,
en särskilt viktig näringsgren, möter
med hänsyn till begränsningen av valutatilldelningen.
Han frågade om
OECD överväger att vidta åtgärder för
att råda bot på denna otillfredsställande
situation, kanske genom att förstärka
liberaliseringskoden för löpande
osynliga operationer. På detta svarade
generalsekreterare Kristensen: »Denna
fråga har behandlats inom OECD.»

Därefter utvecklar han spörsmålet
om att turismen är i ett besvärligt läge.
Han hänvisar till ett förslag från Österrikes
regering och menar att det förtjänar
övervägas att ge turismen en
mera gynnad ställning. Därefter övergår
herr Kristensen till det besked som
jag citerade i mitt första inlägg.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. diskussioner inom OECD om främjande av turisttrafik till Grekland

Jag kan inte dra någon annan slutsats
än att uppmärksamheten här inte
varit tillräckligt stark, och att det är
angeläget att såväl regering som riksdag
blir bättre orienterade om diskussioner
som på olika nivåer förekommer
inom OECD och som är relevanta
för de frågor som starkt upptar oss på
hemmaplan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag sade redan i
ett tidigare inlägg är jag väl medveten
om att man inom OECD också granskar
de osynliga betalningarna. Det
finns ju en särskild liberaliseringskod,
som herr Björk väl känner till. I den
mån länder vidtar åtgärder för att begränsa
turistvalutan in. m., är det naturligt
att en sådan verksamhet där
kommer att bedömas. Så har skett
länge. Jag har deltagit i åtskilliga sådana
diskussioner. Det är ingen okunnighet
hos mig som gjorde att jag inte
särskilt angav det i ett kort frågesvar
som gällde en helt annan sak.

Men detta gäller ju den principiella
sidan. Däremot har jag aldrig varit
med om att det diskuterats huruvida
man skulle liberalisera i viss utsträckning
mot vissa länder och i annan utsträckning
mot andra. Det strider i
själva verket helt mot den princip om
likabehandling av medlemmar som varit
en del av grunden för OECD:s hela
verksamhet.

Jag finner det inte av herr Björks
sista påstående styrkt att generalsekreterare
Kristensen verkligen sade att
man överväger att se till att det ges
särskild turistvaluta till Grekland. Han
menade väl att i den mån man frigör
valutor — så skulle jag tolka det uttalandet,
om jag hörde rätt nu — så kommer
det kanske också att få sin betydelse
för de icke utvecklade eller mindre
utvecklade OECD-länderna, däribland
Grekland. Det är möjligt. Men

den frågan har -— jag upprepar detta,
och jag hoppas att det skall bli mitt
sista inlägg — icke diskuterats mellan
medlemsstaterna i något av OECD:s
organ.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag kan bara på nytt
återge citatet. Det lyder: »Om ett sådant
fall» •— där ett land alltså reducerar
sina turistutgifter — »skulle komma
upp, diskuterar vi huruvida det
icke borde förekomma en diskriminering
till förmån för utvecklingsländer,
sannolikt inbegripet medlemsstater i
OECD såsom Grekland, Turkiet, Spanien
och Portugal».

I största korthet vill jag erinra om
att metoden att inbegripa de sydeuropeiska
diktaturstaterna i u-landsbegreppet
uttryckligen har underkänts av den
svenska riksdagen. I ett utlåtande över
en proposition från handelsministern
förra året förklarade statsutskottet ■—
en förklaring som senare antogs av
riksdagen •— att utskottet »vill vidare
påpeka att det i propositionen saknas
en klar definition eller avgränsning av
begreppet u-land. Utskottet anser att
gängse FN-definition men däremot ej
DAC-definitionen i detta sammanhang
bör tillämpas. Utskottet anser det sålunda
inte skäligt att garantier skall
kunna medges för investeringar i länder
som Grekland, Spanien, Jugoslavien
och Turkiet.»

Detta uttalande bör rimligen vara
vägledande även för svenska ställningstaganden
inom OECD i de sammanhang
där frågor på ett högre plan kan komma
upp om diskriminerande åtgärder
till förmån för de länder inom OECD
som enligt OECD:s terminologi betecknas
om u-länder.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Om grundlagsändring för möjliggörande
av förbud mot reklam för spritdrycker

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Bengtsons (ep) fråga
om grundlagsändring för möjliggörande
av förbud mot reklam för spritdrycker,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 maj, och yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson har frågat
mig om jag avser att lägga fram förslag
om sådan grundlagsändring så att
reklamen för spritdrycker kan förbjudas.

Regeringen har ännu inte tagit ställning
till frågan om tryckfrihetsförordningen
bör ändras så att förbud mot
visst slag av reklam möjliggörs.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för den upplysning han lämnat
om regeringens situation i denna fråga
just nu. Jag kan givetvis inte göra några
nämnvärda kommentarer, eftersom
regeringen ännu inte tagit ställning.
Möjligen kan jag understryka riksdagens
klart uttalade önskan om förbud
mot spritreklam. Personligen anser jag
att det bör vara regeringens uppgift att
föreslå en grundlagsändring så att ett sådant
förbud kan införas. Vidare hänvisar
jag till den alltmer tilltagande
opinion som finns för att man bör förbjuda
spritreklamen.

Det har sagts tidigare att AB Vin- &
spritcentralen skulle kunna vidta vissa
åtgärder, men den vägen är mycket
svårframkomlig och dessutom i vissa
fall diskutabel med hänsyn till näringsfrihet,
handelsförbindelser och sådana
saker. Jag vill uttala det önskemålet att
ett förslag till grundlagsändring skall
framläggas så att det kan behandlas
senast vid nästa års vårriksdag. Eftersom
det sedan är val på hösten, är detta
det snabbaste sättet att nå ett resultat.
Jag förutsätter att det inte stöter på
alltför stora svårigheter att få fram ett

förslag och vill erinra om förre justitieministern
Herman Zetterbergs klara
deklaration i den här frågan. Han hänvisade
till 1931 års beslut, till 1944 års
tryckfrihetslagsakkunniga och till riksdagens
beslut 1954 och uttalade för sin
del att ett förbud mot den här sortens
reklam icke hade att göra med frågan
om tryckfriheten.

Som lekman förutsätter jag att det
skulle kunna gå att göra en grundlagsändring
så att vi verkligen kan få ett
förbud. En demokrati får inte vara så
slätstruken att den inte skyddar sig mot
geschäft som hotar folkhälsan. Om vi
inte vidtar åtgärder kan man befara
att den ytterst oblyga och osakliga reklam
som nu förekommer inte kommer
att minska utan i stället öka.

Med den förhoppningen att regeringen
verkligen intar en sådan ställning
att åtgärder vidtas tackar jag än en
gång för upplysningen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan komplettera
mitt svar till herr Bengtson med upplysningen
att vi inom justitiedepartementet
har påbörjat vissa undersökningar
om hur sådana här ändringar
i tryckfrihetsförordningen skulle kunna
göras. Trots att vår nu gällande
tryckfrihetsförordning är det ohyggligaste
lagverk som finns att handha och
försöka tolka, har det visat sig att det
nog finns möjligheter att formellt klara
upp en ändring. Det fordras emellertid
mera ingående undersökningar än vi
hittills har gjort, innan man kan ta
ställning till frågan.

Problemet blir dock inte mindre
komplicerat, om herr Bengtson, som
det har antytts, i andra sammanhang
skulle vara inställd på att reklam bör
förbjudas enbart i fråga om sådana
alkoholhaltiga drycker som är tillverkade
av icke svenska produkter.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag måste bestämt korrigera
den senaste uppgiften.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. förseningen av utbyggnaden av Stockholms universitet vid Frescati

Det finns inga som helst uttalanden
från min sida att det skulle göras undantag
i detta fall. När jag talar om
spritdrycker så menar jag alla spritdrycker.
Min bestämda uppfattning är
att oavsett var de tillverkas eller varifrån
de kommer bör det bli förbud
mot reklam för dem. Det är felaktiga
tidningsuppgifter som justitieministern
tyvärr har råkat läsa, och jag ville endast
korrigera dessa.

Sedan vill jag uttala ytterligare ett
tack, därför att den senaste upplysningen
att man verkligen arbetar med frågan
anser jag vara mycket värdefull.
Jag hoppas att det kan sättas in sådana
resurser på detta arbete att vi kan få
till stånd ett förbud mot all sorts spritreklam,
oavsett vilken sorts sprit det
gäller.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förseningen av utbyggnaden av

Stockholms universitet vid Frescati

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Wallmarks (in) fråga
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående förseningen
av utbyggnaden av Stockholms
universitet vid Frescati, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 23 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han vill lämna redovisning
för anledningen till förseningarna med
utbyggnaden av Stockholms universitet
vid Frescati. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

För utbyggnaden av Stockholms universitet
i Frescati har redogörelser
fortlöpande lämnats riksdagen i de årliga
propositionerna om byggnadsarbetena
vid universiteten. Riksdagen har
därigenom kontinuerligt kunnat följa
handläggningen av detta omfattande

och komplicerade byggnadsprojekt. Så
sent som dagen innan frågan ställdes
slutbehandlade riksdagen årets byggnadsproposition.

Jag vill vidare erinra om att herr
Wallmark vid riksdagens behandling av
1967 års byggnadsproposition tog upp
Frescatiprojektets läge till diskussion
och av dåvarande ecklesiastikministern
fick synpunkter på denna fråga. Dessutom
lämnade jag förra våren en ingående
redogörelse för samma fråga i
ett svar på en interpellation i andra
kammaren av fru Nettelbrandt.

Sedan det svaret lämnades har i korthet
följande hänt.

I höstas påbörjades byggnader inom
Frescatiområdet för de icke-laborativa
institutionerna. Inflyttningen i dessa
byggnader beräknas planenligt börja
hösten 1970. Vidare har byggnadsstyrelsen
i början av denna vecka redovisat
resultatet av en översyn av utbyggnadsplanen
för området i övrigt.
Styrelsens förslag skall nu granskas
med sikte på att beslut snabbt skall
kunna fattas om projektering av de
byggnader för vilka lokalprogram och
övrigt beslutsunderlag färdigställts.

Närmare uppgifter om den fortsatta
utbyggnaden inom Frescatiområdet
kommer jag senare i dag att lämna i
andra kammaren som svar på en fråga
av herr Strömberg.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för att han svarade på min enkla
fråga.

Jag kan ha förståelse för att statsråd
blir irriterade av frågvisa riksdagsmän,
som stör dem i deras kontinuerliga arbete.
Jag vill ändå uttrycka min förvåning
över den sista passusen i svaret,
där man hänvisar till utförligare
informationer i medkammaren — en
ny metodik som man tydligen skall
börja tillämpa, nämligen att inte vilja
lämna informationer i denna kammare.
Jag har självfallet möjlighet att för -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. förseningen av utbyggnaden av Stockholms universitet vid Frescati

flytta mig till medkammaren och lyssna
där, men konstitutionellt har jag
ingen möjlighet att delta i den diskussionen.
.lag hoppas att det är första och
sista gången något statsråd behandlar
den här kammaren på detta sätt.

Sedan skulle jag vilja göra en kommentar
till själva svaret.

Jag kan konstatera att irritationen
naturligtvis är stor hos regeringen.
Man har ju över huvud taget icke berört
den fråga som jag har tagit upp, nämligen
anledningen till förseningarna.
Jag har i möjligaste mån försökt följa
Frescatifrågan så länge jag har suttit
här i riksdagen. Det är i dag 10-årsjubileum
sedan regeringen tog ställning
till Frescatiutbyggnaden, kanske man
kan säga, efter yttrande från statsutskottets
andra avdelning där paradoxalt
nog, nuvarande utbildningsminister
Palme då var ledamot. Tiden i anslutning
till en enkel fråga medger dock
inte nu att jag rekapitulerar Frescatiutbyggnadens
hela lidandeshistoria.

När statsrådet Edenman för drygt
två år sedan svarade på de frågor jag
då tog upp framgick det att departementets
samvete skulle vara rent som
snö i fråga om anledningen till förseningen.
Dessvärre hade man pengar
till förfogande som inte kunde användas
därför att planeringen inte var färdig.

Om man verkligen granskar vad som
har hänt under de här åren kan man
konstatera att ärendet har bollats fram
och tillbaka mellan byggnadsstyrelsen,
Frescatikommittén, byggnadsstyrelsen,
Frescatikommittén efter ett av kommittén
omarbetat program, byggnadsstyrelsen,
den nya Lup-kommittén och
byggnadsstyrelsen. Däremellan har departementet
stuckit in sina fingrar och
ständigt givit nya direktiv. Jag har full
förståelse för att svårigheter kan föreligga
när det gäller att planera, och
Frescatiområdet är ju inget oväsentligt
område, eftersom det avses för i stort
sett mellan en tredjedel och en fjärdedel
av alla studenter i hela Sverige.

Nu lär man planera efter en ram,
har det sagts mig, på ungefär 15 000
studerande. Vi har i dag närmare 30 000
studerande här i Stockholm.

Statsrådet säger att riksdagen genom
redogörelser i de årliga propositionerna
om byggnadsarbetena vid universiteten
har blivit fortlöpande informerad
om ärendets handläggning. Med
ett litet understatement skulle jag vilja
säga att det är någon överdrift. I de
propositioner som har underställts riksdagen
alltsedan 1964 års statsverksproposition
— då ärendet på ett mera utförligt
sätt redovisades för riksdagen —
finns inte ett ord med motivering varför
det hela har blivit fördröjt. Man
får forska i alla möjliga källor för att
kunna följa det här ärendets gång.

När statsrådet säger att regeringen
nu skall ta ställning till frågan vill jag
fråga: Betyder det att exempelvis kemibyggnaden
— bygghandlingar har beträffande
den varit utarbetade sedan
två år tillbaka -— kommer med i projektet?
Kommer man att kunna ta
ställning till geovetenskapens problem
i det sammanhanget?

Men hur tänker man sig att planera
för de återstående 15 000 studenterna?
När avser regeringen att ta ställning till
frågan om Frescatiområdet skall byggas
ut för samtliga studenter i Stockholm?
Jag vill i det sammanhanget uttrycka
min personliga tveksamhet i fråga om
att skapa ett universitet med cirka
30 000 studenter samlade på ett enda
ställe. Jag tror att det kan medföra
betydande problem. Av värde är naturligtvis
att regeringen tar en principiell
ställning till den frågan. När
kommer detta att ske?

Ja, herr talman, jag har kanske blivit
något mångordig, men det fanns
skäl med hänsyn till tomheten i svaret
att göra ytterligare några kommentarer.

Herr talmannen yttrade nu, att herr
Virgin begärt ordet för att deltaga i
den pågående överläggningen, och till -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. förseningen av utbyggnaden av Stockholms universitet vid Frescati

sporde kammaren, huruvida den ville
besluta att för tillfället upphäva den i
§ 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadga»
för kammaren stadgade inskränkningen
i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr VIRGIN (m), som anförde:

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Wallmarks anförande, främst
i hans kommentar till statsrådets besked
att statsrådet avser att lämna upplysningar
i denna fråga i medkammaren.
Inte heller jag vill tolerera att
kammaren behandlas på det sättet.

I detta yttrande instämde herr Lidgard
(m) och herr Andersson, Ingvar,
(m).

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Man försöker ju svara
efter måttet av förmåga på de ställda
frågorna.

Herr Wallmark frågade mig om anledningen
till förseningarna, och det
har jag försökt att svara på. Sedan var
jag vänlig nog att ge en upplysning om
att jag i medkammaren dessutom kommer
att svara på en fråga om den fortsatta
utbyggnaden av detta område,
vilket är någonting annorlunda. Detta
är anledningen till att jag tillät mig ge
den upplysningen till herr Wallmark.
Det innebär inte från min sida något
försök att åsidosätta denna kammares
värdighet i något avseende.

Vad sedan gäller sakfrågan vill jag
beträffande omfattningen av utbyggnaden
nu som tidigare konstatera att den
utbyggnadsplan som utarbetas utformas
på ett sådant sätt att området skall
kunna ta emot 30 000 studenter. Det
har jag upplyst herr Wallmark om åtskilliga
gånger, och jag upprepar det
nu än en gång.

Jag kan, herr Wallmark, lämna den
ytterligare informationen att det beslut
som fattats om de sex första husen och

det arbete som där pågår kommer att
resultera i att i stort sett 25 000 studenter
kommer att där kunna bedriva sin
utbildning.

Sedan vill jag ge ytterligare ett svar
på herr Wallmarks andra detaljfråga.
Han frågade om den prövning vi gör
i departementet — av det material om
översyn vi får del av — också omfattar
de övriga byggnader som är färdigprojekterade.
Svaret är: Ja!

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vad beträffar frågan
om behandlingen av ärenden i denna
kammare och i andra kammaren vill
jag framhålla att jag naturligtvis uppskattar
den vänliga tanke som låg bakom
statsrådets yttrande. Jag måste dock
med beklagande konstatera att tanken
var helt tokig, eftersom till förseningsproblemen
självfallet hör hela utbyggnadsprogrammet.
Den grävning statsrådet
gjorde i höstas skulle ha ägt rum
för tre år sedan, och utbyggnadsprogrammet
skall givetvis omfatta hela
Frescatiområdet. Man kan alltså inte
endast beröra den period som gått,
utan måste också ta med i bilden det
som skall komma. Förseningen sträcker
sig nämligen även framåt. Detta
kanske kan vara en tankeställare till
eu annan gång när statsrådet skall lämna
ett svar.

Fortfarande ges inte någon som helst
information om vad som hänt under
den aktuella perioden. Man är tvungen
att läsa en sammanställning som Stockholms
studenter gjort för att få klart
för sig vilket bollande som ägt rum
mellan olika myndigheter och departement.
Ständigt har nya direktiv givits,
och förändringar har gjorts. Jag tycker
att byggnadsstyrelsen verkligen har arbetat
frenetiskt varje gång den fått ett
uppdrag, men det har hänt att styrelsen,
en månad innan den skulle lämna
ifrån sig färdiga huvudhandlingar, fått
i uppdrag att göra ett nytt lokalprogram.
Så har man fått lägga huvud -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

handlingarna i skrivbordslådan och
börja på nytt igen.

Herr talman! Det är föga givande att
fortsätta denna diskussion, eftersom
inte statsrådet anser att det är behövligt
att besvara min fråga och lämna
kammarens ledamöter en ordentlig information
om vad som hänt under den
gångna perioden. Låt mig till slut få ta
fasta på det som står i svaret, nämligen
att regeringen nu skall fatta beslut, så
att byggnationen snabbt kan komma
i gång. Det är det enda positiva besked
som ges i detta svar.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Moberg för den förklaring
till det första uttalandet som statsrådet
givit.

Jag får naturligtvis godta statsrådets
försäkran att avsikten endast var att
lämna en upplysning. Men det är så
i politiska sammanhang att intrycket
av det som sker är det som betyder
något. Det intryck jag — och säkert
kammarens övriga ledamöter — fick,
var ett annat än det statsrådet tydligen
avsåg. Jag beklagar att vi uppfattade
det felaktigt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 26,
statsutskottets utlåtande nr 121 och bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Liberia för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Beträffande detta betänkande hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 39.

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms
läns landstingskommun

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i
landstingslagen och till särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun
jämte följdmotioner.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
Kungl. Maj :ts proposition nr
112, vari föreslagits särskild lagstiftning
med vissa besätmmelser som avveke
från landstingslagen eller kompletterade
denna och som avsåges bliva tillämpliga
på Stockholms läns landstingskommun
efter det samgående mellan denna
och Stockholms stad som staden och
landstingskommunen nyligen fattat beslut
om.

Särreglerna rörde i huvudsak landstingskommunens
kompetens, antalet
landstingsman, valkretsindelningen och
landstingets sammanträden.

Samtidigt föresloges vissa ändringar
i landstingslagen med giltighet för alla
landstingskommuner. Bland annat hade
föreslagits, att bestämmelsen om obligatoriskt
landstingsmöte den första måndagen
i oktober skulle borttagas.

Särreglerna för Stockholms läns
landstingskommun avsåges träda i kraft
så snart Kungl. Maj:t beslutat angående
samgåendet. I övrigt avsåges ändringarna
träda i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj:t hade hemställt, att riksdagen
måtte antaga tre lagförslag, nämligen
förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319),

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

2) lag med särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun
samt

3) lag om antalet landstingsmän och
valkretsindelningen i Stockholms läns
landstingskommun för valperioden
1971—1973.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun
hade

i 4 och 11 §§ förordats, att rätt skulle
införas för primärkommunerna att väcka
förslag hos landstinget och anföra
besvär över fattade beslut,

i 7 § föreslagits, att det dubbla beredningstvång,
som gällde enligt landstingslagen,
icke skulle gälla inom Stockholms
läns landsting. I stället skulle
landstinget självt få avgöra om enkel
eller dubbel beredning skulle ske.

Huvudpunkterna i förslaget till lag
om antalet landstingsmän och valkretsindelningen
i Stockholms läns landstingskommun
för valperioden 1971—
1973 vore, att antalet landstingsmän
skulle vara 149 och att valkretsarna
skulle utformas så, att minst 7 mandat
kunde beräknas komma att tilldelas varje
valkrets och, om det icke medförde
olägenhet, att valkretsarna finge lika
många mandat var.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1052,
av herr Alexanderson, och II: 1216, av
herr Åkerlind m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1: 1053,
av herr förste vice talmannen Strand
ni. fl., och II: 1215, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:1054,
av herr Werner, och II: 1213, av herr
Hermansson;

4) de likalydande motionerna I: 1055,
av herr Hubinette m. fl., och II: 1214,
av fru Mogård m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 1057,
av herr Olsson, Manne, m. fl., och II:
1212, av herr Gustafsson i Barkarby
m. fl.;

6) motionen II: 1210, av herrar Grebtick
och Sundman; ävensom

7) motionen II: 1211, av herrar Grebäck
och Sundman.

I motionerna I: 1052 och II: 1216 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte beakta
vad i motionerna anförts. Motionärerna
hade påpekat vissa oklarheter
i 9 § förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun.

I motionerna I: 1053 och II: 1215 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 112 måtte besluta
de ändringarna i förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om Stockholms
läns landstingskommun, att som
10 § infördes en ny paragraf med i motionerna
angiven lydelse samt att 10
och 11 §§ i förslaget bleve 11 och 12 §§
samt att till övergångsbestämmelserna
tillfogades en punkt av den lydelse, motionerna
visade. Motionärerna hade
åsyftat, att särbestämmelser skulle införas
även om fastställelse av utgiftsoch
inkomststat. Sista dagen för stalfastställelsen
skulle enligt motionärerna
framflyttas från den 31 oktober — som
följde av landstingslagen — till den 15
november och under valår skulle det
nyvalda landstinget och icke det gamla
fastställa staten.

I motionerna I: 1054 och II: 1213 hade
yrkats, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 112 skulle
besluta att företaga i motionerna angivna
ändringar i föreliggande förslag till
lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen
i Stockholms läns
landstingskommun för valperioden 1971
—1973. Motionärernas förslag avsåg, att
antalet landstingsmän skulle vara 199
och att varje valkrets skulle omfatta
minst 10 mandat.

I motionerna I: 1057 och II: 1212 hade
föreslagits,

att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa om en allmän översyn av
landstingslagen, varvid särskilt borde

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

beaktas landstingens ställning som representation
för de angelägenheter som
i kommunalt hänseende borde lösas på
länsnivå, samt

att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 skulle
besluta om ändring av förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om Stockholms
läns landstingskommun enligt i
motionerna angivet förslag.

Motionärerna åsyftade, att särbestämmelser
icke skulle införas om särskild
initiativrätt och besvärsrätt för primärkommunerna
samt om möjlighet att avstå
från dubbel beredning, vilket betydde,
att 4 § första stycket samt 7 och
11 §§ skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. antaga det i proposition nr 112
framlagda förslaget till lag om ändringav
landstingslagen;

2. med avslag på motionerna I: 1054
och II: 1213 antaga det i proposition
nr 112 framlagda förslaget till lag om
antalet landstingsmän och valkretsindelningen
i Stockholms läns landstingskommun
för valperioden 1971—1973;

3. i fråga om det i proposition nr 112
framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om Stockholms läns
landstingskommun

a) med bifall till motionerna I: 1057
och II: 1212 samt II: 1210, i vad de avsåge
primärkommuns förslagsrätt, antaga
4 § med ändringen, att första stycket
utginge;

b) med avslag på motionerna I: 1057
och 11:1212, i vad de avsåge dubbelt
beredningstvång, och på motionen II:
1211 antaga 7 §;

c) med bifall till motionerna 1:1052
och II: 1216 antaga i utlåtandet infört
förslag till lydelse av 9 §;

d) med bifall till motionerna I: 1057
och II: 1212 samt II: 1210, i vad de avsåge
primärkommuns besvärsrätt, besluta,
att 11 § skulle utgå;

e) förklara motionerna 1:1053 och
II: 1215 besvarade med vad utskottet i
utlåtandet anfört; samt

f) med avslag på motionerna I: 1055
och 11:1214 antaga förslaget i övriga
delar;

4. förklara motionerna I: 1057 och
II: 1212, i vad de avsåge översyn av
landstingslagen, besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) , till punkten 3 a i utskottets hemställan
(primärkommuns förslagsrätt),
av herrar Sörenson och Richardson
(båda fp), fröken Lundbeck (m) samt
herr Strömberg (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under 3 a hemställa, att riksdagen med
avslag å motionerna I: 1057 och II: 1212
samt II: 1210, i vad de avsåge primärkommuns
förslagsrätt, måtte antaga 4 §;

2) , till punkten 3 b i utskottets hemställan
(dubbelt beredningstvång), av
herrar Erik Olsson (s) och Sveningsson
(m), fru Thunvall (s), herrar Boo
(ep) och Gustafsson i Barkarby (s)
samt fru Mogård (m), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
3 b hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 1057 och II: 1212, i
vad de avsåge dubbelt beredningstvång,
och till motionen II: 1211 måtte besluta,
att 7 § skulle utgå och att följande paragrafer
skulle erhålla härav föranledda
ändrade nummer;

3) , till punkten 3 d i utskottets hemställan
(primärkommuns besvärsrätt),
av herrar Sörenson och Richardson
(båda fp), fröken Lundbeck (m), fru
Anér (fp) samt herr Strömberg (fp),
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under 3 d hemställa, att riksdagen
med avslag på motionerna I: 1057
och II: 1212 samt II: 1210, i vad de avsåge
primärkommuns besvärsrätt, måtte
antaga 11 §;

4) , till punkten 3 e i utskottets hemställan
(fastställelse av stat), av herrar
Sörenson och Richardson (båda fp),
fröken Lundbeck (in) samt herr Ström -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

berg (fp), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under 3 e hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:1053 och 11:1215 måtte besluta,

att efter övriga paragrafer i lagen,
med det nummer som följde av riksdagens
beslut i övrigt beträffande lagen,
skulle intagas en paragraf med följande
lydelse:

»Landstinget tager upp styrelsens
statförslag till granskning och fastställelse
vid sammanträde senast den 15 november.
Valår sker granskningen och
fastställelsen genom det nyvalda landstinget.
»; samt

att till övergångsbestämmelserna skulle
tillfogas en punkt av följande lydelse:

»4. Det under år 1970 valda landstinget
skall senast den 15 november
1970 granska och fastställa utgifts- och
inkomststat för år 1971.»

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag kommer här närmast
att syssla med den del av konstitutionsutskottets
utlåtande som gäller lagen
om särskilda bestämmelser för
Stockholms läns landstingskommun. Där
åberopar utskottet att departementschefen
har beslutat föreslå en begränsad
speciallag, i vilken vissa särbestämmelser
intagits i sammanlagt elva paragrafer.
Departementschefen har anfört att
endast sådana särregler bör ges som är
motiverade av den särskilda inriktningen
och omfattningen av landstingskommunens
verksamhet.

Utskottet ansluter sig till denna uppläggning
och noterar att något yrkande
om frångående av dessa angivna principer
inte framförts i några följdmotioner.
I lagförslaget i propositionen föreslås
bl. a. att det s. k. dubbla beredningstvånget
inte skall gälla för Stockholms
läns landsting. Detta förslag har
tidigare väckts i utredningen och alltså
gått ut till remissinstanserna. Av dessa
har några betydelsefulla remissinstanser
avstyrkt förslaget om att det dubbla beredningstvånget
inte skall gälla, bl. a.

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 29

Landstingsförbundet, landstinget i
Stockholms län och länsstyrelsen i samma
län.

Konstitutionsutskottet har nu tillstyrkt
propositionens förslag i detta fall
och ansett att den motivering som angetts
där är tillräcklig för att här skulle
behövas en särlagstiftning. Motiveringen
är så vitt jag kunnat finna dels att
Stockholms läns landsting får en väl utbyggd
nämndorganisation och därigenom
kan ge flera av landstingsledamöterna
tillfälle att deltaga i de centrala
nämnderna och på detta sätt bli informerade,
dels att det blir tätare mellan
sammanträdena, och slutligen att landstinget
självt kan föreskriva att man skall
bibehålla den dubbla beredningen.

Vad det gäller nämndorganisationen
så vet man för närvarande inte så värst
mycket om denna. Enligt förslaget skall
det nya storlandstinget få 149 ledamöter.
Om alla dessa skulle placeras i centrala
nämnder skulle det såvitt jag förstår
betyda att det skulle tillsättas omkring
15 centrala nämnder, varje sådan
nämnd med 10 ledamöter. Det är väl
knappast troligt att så blir fallet. Med
erfarenhet från landsting där man redan
har infört centrala nämnder skulle
jag bedöma att det kan bli fråga om sex,
eventuellt sju, sådana nämnder. Sedan
är det väl också nödvändigt att någon
ledamot av förvaltningsutskottet ingår i
var och en av dessa centrala nämnder.
Följaktligen kommer dessa ledamöter
att bli på något sätt dubbelplacerade.

Landstinget äger självt föreskriva
dubbel beredning, men det kan ju tänkas
att detta stöter på vissa svårigheter.
Det kan finnas starka krafter inom ett
landstings ledning, inom förvaltningsutskott
och nämnder som inte känner sig
tilltalade av denna dubbla beredning
och som därför går emot den. Det torde
bli så pass många ledamöter i nämnderna
och förvaltningsutskottet tillsammans
att de kan klara ett sådant förslag. Detta
skulle innebära att de övriga landstingsledamöterna
kommer helt oförberedda
till sammanträdena, att de inte haft det

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

tillfälle som en dubbel beredning ger att
få information om ärendena.

Nu har den dubbla beredningen inte
bara till uppgift att vara informerande.
Man har ju den erfarenheten av beredningsutskottssystemet
i landstingen att
utskotten då och då tar sig friheten att
ändra på t. o. m. förvaltningsutskottets
förslag och driva igenom ändringen vid
landstingsmötet. Alltså har frågan även
en reell betydelse.

Det är en annan sak som oroar mig.

Jag är inte personligen så särskilt intresserad
av storlandstinget och lagen
för detta, men man skall väl så småningom
söka bringa överensstämmelse
mellan denna speciallagstiftning för
storlandstinget och landstingslagen i övrigt.
Jag skulle inte alls vara tilltalad av
att man tar bort denna dubbla beredning
ute i landstingen. Det skulle, som
jag ser saken vara till skada för det arbete
som landstingen har att utföra.

Till utskottets förslag har på denna
punkt fogats reservation nr 2, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag tänkte också för
min del säga några ord om det förslag
som finns i propositionen och som utskottsmajoriteten
har godtagit, avseende
en förenklad beredning av de ärenden
som skall avgöras av landstinget.

Men innan jag gör detta vill jag beklaga
och framföra kritik emot att ett så
stort och betydelsefullt ärende som proposition
112 om Stockholms läns landstingskommun
skall behöva avgöras i
brådskans och jäktets tecken. Det har
hängt på timmar om ärendet skulle
komma fram till avgörande här vid vårriksdagen.
Det är icke en tillfredsställande
ordning att inte utskottets ledamöter
före det utskottssammanträde där
beslut skall fattas har haft tillgång till
det material som skall behandlas. Utskottsledamöterna
hade inte i detta
ärende före utskottssammanträdet haft

tillgång till de rätt många motioner som
avlämnats, och först en stund efter sammanträdets
början fick vi klarhet i vilka
som var motionärer i respektive kamrar.
Det hade varit riktigt att detta ärende
skjutits till hösten, men då skulle det
blivit besvärligheter för dem som i fortsättningen
skall handlägga ärendet.

Här skulle man vilja göra en jämförelse.
Om någon gick till ett statligt verk
eller rent av till regeringen —- och
gav beskedet att hela ärendet med ett
stort antal frågor, en omfattande lagtext
och förslag till ett par nya lagar samt
ändring i en redan befintlig lag måste
snabbehandlas under bara ett par timmar
så skulle en sådan framställning inte
godtagas. Det finns säkert inte någon
instans som finner sig i en sådan behandlingsordning
som riksdagen många
gånger får uppleva och godtaga.

När behandlingen av ett ärende pågår
i åratal i olika instanser men riksdagen
— som skall fatta det slutgiltiga
beslutet — bara får några timmar för
sin beredning, finns det anledning att
reagera. Med en sådan ordning är det
inte förvånande att många medborgare
får en underlig uppfattning om riksdagens
betydelse vid avgörandet av mycket
viktiga ärenden. Riksdagen skall inte
bara vara en formell instans där ärendena
skall passera så fort som möjligt.

Vi brukar kritisera regeringen för
alltför sent lämnade propositioner. I
detta fall är det nog inte berättigat att
rikta kritik mot regeringen för förseningen
och för att den behandlingsordning
som här förekommit måste tillämpas.
Ett är säkert: överläggningarna
mellan parterna har dragit alltför långt
ut på tiden och ärendet kom alltför sent
till regeringen för att avgöras vid vårriksdagen.

Med dessa ord lämnar jag kritiken av
att tid inte funnits för en vanlig och
normal utskottsbehandling i detta ärende.
Men jag misstänker att det kan bli
anledning att återkomma i annat sammanhang.

Så till beredningen av ärendena i

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

det blivande storlandstinget. Här är det
tydligen enligt propositionen och utskottsmajoritetens
förslag meningen att
också landstingsärenden skall kunna avgöras
i brådskans och jäktets tecken.
Om man inte vill skall man inte behöva
ta sig tid för den ordning som nu tilllämpas
i alla landsting med eu s. k. dubbel
beredning enligt landstingslagen.

Statsrådet Lundkvist och regeringen
har i propositionen godtagit en så lättsinnig
behandling av landstingsärendena
i detta nya stora landsting att enbart
enkel beredning av ärendena skall
förekomma, om tinget så beslutar. Man
kan fatta beslut om att utskottsbehandlingen
i landstinget skall försvinna.

Landstingsutredningen, vars förslag
låg till grund för betydande ändringar
i landstingslagen år 1965, hade diskuterat
denna fråga. Men man kom fram till
det förslag som blev riksdagens beslut,
att det dubbla beredningstvånget skulle
vara kvar med hänsyn till — som man
sade — landstingens arbetsformer, organisation
och stora uppgift.

Nu föreslås i propositionen att detta
nya, stora landsting skall få rätt att avgöra
ärenden som kommer direkt från
förvaltningsutskottet eller via detta från
någon för respektive uppgift särskilt
tillsatt nämnd.

Meningarna om detta förenklade förfarande
är — som herr Olsson redan
sagt — starkt delade, och reservanterna
utgörs av representanter för tre partier.

Stockholms stadsfullmäktige tillstyrker
förslaget, men en överväldigande
majoritet av remissinstanserna vill ha
kvar det dubbla beredningstvånget.
Bland de remissinstanser som vill ha
kvar den nuvarande ordningen finns
många som måste anses mycket tungt
vägande. Dessa instanser utgörs av
landstinget, länsstyrelsen, Svenska
landstingsförbundet m. fl., och ingen
kan påstå annat än att dessa remissinstanser
är mycket tungt vägande, vilket
herr Olsson redan uttalat.

Hur många i riksdagen skulle vilja
avskaffa utskotten och utskottsbehand -

lingen, så att vi här i kamrarna bara
skulle fatta våra beslut direkt om de
förslag som lämnas av regeringen''? Inte
kan det vara någon här i riksdagen
som vill införa en sådan ordning.

Det argument som Stockholms stadsfullmäktige
åberopar för sin uppfattning
förvånar inte så litet, alltså att
landstingsledamöterna ofta i stor utsträckning
är engagerade i primärkommunalt
arbete, så tidskrävande att de
inte har tid med detta dubbla beredningsarbete.
I stället bör man väl vara
tacksam om någon, som inte bär tid att
sköta allmänna uppgifter, avstår från
dessa för att i stället ägna sig åt uppdrag
som han har tid till. Vissa personer
är tyvärr så intresserade av att få
många uppgifter i allmänt arbete att de
lastar på sig alltför mycket och får för
litet tid till många stora uppgifter.
Visst kan det vara enkelt och rationellt
att inte låta ärendena genomgå
denna dubbla beredning. Det vore ännu
mer enkelt och rationellt för en
landstingsman att behålla det namnet,
helt ägna sig åt andra uppgifter och
överlåta åt tjänstemännen och landstingsråden
att fatta besluten. Men inte
kan någon här i riksdagen vilja ha en
sådan ordning; möjligen skulle den
kunna godtas av Stockholms stadsfullmäktige
— man vet inte.

Den motivering om bristande tid för
ledamöterna som Stockholms stadsfullmäktige
för fram, anser jag mycket
starkt talar emot deras eget förslag.
Däremot förekommer i utlåtanden från
de remissinstanser som vill ha kvar
den dubbla beredningsgången, liksom
även i motionerna, mycket starkt vägande
skäl därför. När man förenklar
beredningen blir ett mycket litet antal
ledamöter informerade om kanske
många gånger stora och betydelsefulla
ärenden. Det kan också bli så att en
liten grupp av inflytelserika representanter
får ett alltför stort inflytande.
Det måste vara värdefullt för landstingsarbetet
och riktigt att, som det uttalas
i ett remissvar, utskottsbehand -

Nr 29

Torsdagen den 29 ma] 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

lingen kan göras meningsfylld utan att
bli alltför tidskrävande. Betydelsefullt
är också, som det framhålles i utlåtandet,
att förslag som framlägges av styrelsen
eller via denna av olika fackmän
även blir föremål för prövning av
organ inom den beslutande församlingen.
Detta synes onekligen kunna ge
en viss garanti för att inte allt inflytande
samlas i en sluten krets i landstingens
ledning.

Länsstyrelsen anser också att mycket
starka skäl bör fordras för att frångå
vad som nu gäller för landstingen i allmänhet.
Den dubbla beredningen är en
garanti för en så allsidig beredning
som möjligt. Det är en garanti och säkerhet
både mot landstingsledamöterna
och mot allmänheten. Det förhållandet
att ärendena blir inånga och stora, att
det blir litet fler landstingssammanträden
än i andra landsting, är ur min
synpunkt inte ett skäl för avskaffande
utan för bibehållande av det dubbla
beredningstvånget. Skall det någon
gång bli en ändring så bör den ske i
landstingslagen och i alla landsting på
en gång. Till dess bör man inte införa
någon särbestämmelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 2 av herr Erik Olsson
m. fl.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Det är onekligen något
egenartat att här framträda för att —
åtminstone till vissa delar — försvara
en proposition gentemot en utskottsmajoritet,
som yrkat avslag. Det frågan
gäller är primärkommunernas rätt att
väcka förslag hos Stockholms läns
landstingskommun och att anföra besvär
över dess beslut.

Bakgrunden till dessa nyheter på det
landstingskommunala området utgöres
av det förhållandet, att det nya storlandstinget
föreslås få en utvidgad
kompetens jämfört med vad som gäller
för övriga landsting. Landstingskommun
bör, heter det i propositionen,

handha angelägenheter som avser del
av landstingskommunens område och
som enligt gällande lagar ankommer på
primärkommunen »om det är påkallat
med hänsyn till betydande behov av
samverkan mellan kommunerna inom
nämnda del av området».

Denna utvidgning av landstingskommunens
kompetens kan därigenom
komma att utgöra ett hot mot den primärkommunala
självbestämmanderätten.
»Det skulle vara av värde att skapa
särskilda former för ett primärkommunalt
inflytande på utformningen
av den landstingskommunala verksamheten»,
förklarar departementschefen
i propositionen, och jag vill livligt
instämma i det. Det är mot den bakgrunden
man måste se förslaget om
rätt för primärkommun att väcka förslag
i landstinget och att anföra besvär
över dess beslut.

Remissinstanserna har både instämt
i och avstyrkt detta förslag, sedan det
först framlades av utredningsmannen.
De invändningar som framförts mot en
sådan anordning ter sig minst sagt förbryllande.
Det har å ena sidan sagts att
initiativ- och besvärsrätten skulle sakna
betydelse, och det har å andra sidan
sagts att dylik rätt skulle vara en
nyhet av sådan principiell räckvidd att
den borde övervägas i ett större sammanhang.
Departementschefen har, naturligt
nog frestas man tillägga, inte
tagit intryck av dessa motstridande invändningar
utan framhållit dels att de
föreslagna befogenheterna skulle sakna
betydelse för primärkommunerna när
det gäller att utöva inflytande på uppgiftsfördelningen
mellan landstingskommunen
och primärkommunen, dels
att förslaget med hänsyn till de speciella
förhållandena i Stockholms läns
landsting inte kan anses få någon principiell
räckvidd.

Reservanterna har sett denna initiativ-
och besvärsrätt som en väsentlig
garanti för den primärkommunala
självstyrelsen och anser det oriktigt att
bryta ut dessa isolerade moment ur den

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

helhet som omfattar hela kompetensfrågan.
Tar man bort initiativ- och besvärsrätten,
borde man alltså ha omprövat
frågan om den utvidgade kompetensen.

För utskottets majoritet tycks kravet
på likformighet över hela landet ha utgjort
det helt avgörande motivet för
ställningstagandet. Detta blottar, förefaller
det mig, ett alltför stelbent och
schematiskt tänkande. I en tid av dynamiska
förändringar gäller det att se
okonventionellt och praktiskt på problemen
och skapa institutionella former
som passar med hänsyn till olika
speciella förhållanden, även om uniformiteten
skulle naggas i kanten en
smula. Och ingen kan gärna förneka
att Stockholms läns landstingskommun
verkligen i många avseenden avviker
från flertalet övriga landstingskommuner.
De speciella förhållandena är så
väl kända och så uppenbara att det
torde vara överflödigt att här påpeka
dem. Man får heller inte glömma bort
att Stockholms särställning i och med
blotta tillkomsten av den nya landstingskommunen
i hög grad minskar,
även om speciella bestämmelser i något
avseende skulle medges.

Vid konstitutionsutskottets behandling
av proposition nr 112 förelåg en
märklig manifestation av enighet över
alla partigränser, när det gällde bestämmelserna
för fastställande av stat
för den nya landstingskommunen. Jag
ber kammarens ledamöter att notera
den förteckning av motionärer som
finns på utlåtandets första sida. Så gott
som samtliga ledamöter i denna kammare,
representerande Stockholms stad
och Stockholms län, har ställt sig bakom
önskemålen om att sista dagen för
statens fastställande — på grund av
budgetarbetets stora omfattning —
skall flyttas fram till den 15 november
och att under valår det nyvalda landstinget
skall fastställa staten för det efterföljande
budgetåret.

Jag tänker inte utveckla skälen närmare;
andra ledamöter, som berörs

mera av detta än jag, kommer att utförligt
kommentera motionerna. Jag
hänvisar till att förslagen överensstämmer
med utredningsmannens förslag
och att det finns en omfattande opinion
bland representanterna för Stockholms
stad och Stockholms län. Reservanterna
kan inte finna att skälen mot
vissa särbestämmelser och för en maximal
likformighet över hela landet är
så starka, att man inte skulle kunna
åstadkomma en smidig anpassning till
de speciella förhållanden som onekligen
föreligger i denna region av vårt
land.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 3 och 4.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Herr Richardson har
på ett sådant förträffligt sätt utvecklat
de tankegångar som ligger bakom reservationerna,
att jag inte skall försöka
överbjuda honom i det hänseendet. Beträffande
initiativrätten skulle jag ändå
vilja betona att man tillskapar ett helt
nytt organ genom den nya lagstiftningen.
Vi får kanske inte vara främmande
för att man kan och bör ta nya grepp
i sådana sammanhang. Personligen har
jag uppfattningen att just tillskapandet
av denna initiativrätt, som ger de primärkommunala
församlingarna möjlighet
att ta upp och diskutera frågor samt
föra dem vidare till den högre instansen,
skulle innebära en alldeles förträfflig
fördjupning och breddning av den
kommunala demokratin.

Sedan skulle jag i någon mån vilja
försvara Stockholms stadsfullmäktige
mot de synpunkter som herr Sveningsson
framförde. Vad är det man egentligen
har sagt från stadens sida? Inte
har man sagt att våra kommunala förtroendemän
är så överhopade av arbete
att vi måste befria dem från en del av
detta genom att inte ha det dubbla beredningstvånget.
Nej, man har sagt att
med hänsyn till vissa faktiska omstän -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

digheter i den nya organisationen förefaller
det dubbla beredningstvånget
onödigt. Man menar att detta är en
tungrodd ordning i den nya organisationen.
Sedan gör man ett konstaterande.
Man säger att vi inte får förbise att
alltför tidskrävande beredningssystem
minskar möjligheterna för många lekmän
att åta sig kommunala uppdrag.
Det uttalandet om något innebär väl en
omtanke om den kommunala demokratin.
Det ger uttryck åt en önskan att
sprida kommunal verksamhet på så
många händer som möjligt. Jag tycker
därför att det inte är alldeles riktigt
att lasta stadsfullmäktige på det sätt
som här skett.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Först skulle jag vilja
vända mig till herr Sveningsson med
anledning av att han påtalat den brådska
som föreligger beträffande behandlingen
av dessa frågor. Jag håller med
honom i det avseendet. Men efter 1966
års val är det borgerlig ledning i Stockholms
läns landsting. Från vårt håll har
vi flerfaldiga gånger påtalat just denna
försening. Man har dock velat klara av
både det direkta beslutet om samgåendet
och den ekonomiska uppgörelsen.
Den senare kunde vi icke komma överens
om förrän i april i år. Det är detta
som varit orsaken till förseningen.

Bakgrunden till att det tagit sådan
tid kan man för övrigt ta reda på i
landstingets handlingar.

Herr talman! Här skulle man som
motionär vilja uttala en särskilt stor
tillfredsställelse med utskottets behandling
av våra motioner 1:1057 och
11:1212. Vi har fått utskottet positivt
till mer än hälften av vad vi föreslagit.
Det är i en fråga som man icke har
följt oss, nämligen beträffande den
dubbla beredningen. Jag kan på denna
punkt instämma i vad herr Erik Olsson
sagt. I propositionen står ju att det skall
ankomma på landstinget att självt besluta,
om enkel eller dubbel beredning

skall ske. Med den sammansättning som
landstinget får vet man från början att
det med all säkerhet inte kommer att
bli någon dubbel beredning.

Stockholms läns landsting kommer
att få 149 ledamöter — detta har också
föreslagits i propositionen. Landstingets
förvaltningsutskott kommer att ha
17 ledamöter, av vilka några är landstingsråd.
Dessa kommer också — enligt
vad herr Erik Olsson har antytt —■ att
ingå i nämnder och styrelser för att
vid handläggningen av frågorna bevara
kontinuiteten mellan dessa organ och
förvaltningsutskottet. Vad jag förstår
måste landstingets förvaltningsutskott
bli den sista beredningsinstansen före
landstingsmötet. Det betyder att dessa
149 ledamöter till största delen bara
kommer att få säga ja eller nej i frågorna.
De har ingen möjlighet att på
beredningsstadiet framföra synpunkter.
Ledamöterna representerar olika kommuner.
Inom länet finns huvudstaden,
flera större och mindre städer men
också landskommuner, som har synpunkter
på landstingets uppgifter. Dessa
ledamöter skulle alltså inte ha möjligheter
att göra sig gällande på samma
sätt.

Jag anser det angeläget att den dubbla
beredningen finns kvar åtminstone
under en övergångstid, tills vi inte uppträder
som representanter för den ena
eller andra halvan utan känner oss som
ett enda landsting.

Vad beträffar kommunernas förslagsrätt
kommer Stockholms stad när den
ingår i Stockholms läns landstingskommun
att få en dominans, men efter någon
tid kommer denna dominans att
övergå till länet. Det betyder att de olika
halvorna kan komma att dra åt olika
håll. Kommunernas förslagsrätt är en
illusion, vill jag påstå, och denna rätt
innebär inte någon rättvisa för kommunerna
i länet. Kommunernas representanter
i landstinget har möjlighet
att framföra sina synpunkter vid landstingets
behandling av de sekundärkommunala
frågorna.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

Det har föreslagits att besvärsrätten
skulle utsträckas så långt att man fick
besvära sig över vad som beslutades i
nämnder och styrelser. Om detta förslag
genomföres, skulle, vad jag förstår,
landstinget inte bli funktionsdugligt, eftersom
det givetvis skulle anföras besvär
över de flesta beslut som inte går
i linje med den uppfattning som man
har inom den kommun vederbörande
representerar.

Jag sade i början av mitt anförande
att man har all anledning vara tillfredsställd
med utskottets behandling av dessa
frågor. Jag skall sluta med att yrka
bifall till reservationen 2 vid punkten
3 b och till reservationen 4 vid punkten
3 e vad beträffar fastställande av utgifts-
och inkomststaten. Där har det
föreslagits att man skulle besluta under
oktober månad, och enligt den motion
som här föreligger skulle man ha möjlighet
att besluta till den 15 november.
15 dagar är en betydelsefull tid för att
hinna göra sådana ställningstaganden.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Enligt vår mening innebär
det föreliggande förslaget beträffande
antalet landstingsman för
Stockholms läns landstingskommun en
mycket stark begränsning. Enligt det
valkretssystem som förutsattes i kombination
med den starka begränsningen
av antalet mandat kan den situationen
uppstå att ett parti som vid valet blir
representerat i den nya enkammarriksdagen
från Stockholms län blir orepresenterat
i landstinget. Detta orimliga
förhållande är knappast ägnat att öka
den från alla håll uttalade önskan att
vidga den kommunala demokratin. I
detta fall blir det ett motsatt förhållande.
Ett landsting för Stockholms län
med föreslagna 149 ledamöter motsvarar
ungefär vad det nuvarande landstinget
i Stockholms län skulle ha fått
utse enligt gällande landstingslag.

Detta betyder, eftersom Stockholm
för närvarande har en större befolkning
än det nuvarande landstingsområdet,
att antalet mandat jämfört med
nuvarande landstingslag skurits ned
med över hälften. Vi anser inte att argumentet
för denna kraftiga nedskärning,
som motiveras med att den nya
landstingsförsamlingen skulle bli arbetsdugligare,
är särskilt hållbart.

Vi har i vår motion erinrat om att
den nya enkammarriksdagen får mer
än 100 ledamöter utöver vad den nuvarande
andra kammaren har. Invändningarna
mot dennas arbetsduglighet
har i det fallet inte bedömts som så väsentliga
att grundlagstiftarna hyst någon
starkare oro för arbetsdugligheten.

Vi har vidare ansett att det i och för
sig icke finns några starka motiv för
att ha andra representationsnormer för
Stockholms läns landsting än för övriga
landsting. Den enda oformligheten skulle
vara att Stockholms stad till det nya
storlandstinget skulle få utse fler ledamöter
än till stadsfullmäktige. Att man
genom ett större antal ledamöter skulle
tvingas sammanträda flera gånger om
året kan inte på något sätt vara avgörande.
En utökning enligt vårt förslag
med ett femtiotal ledamöter skulle
självfallet inte påverka arbetsförhållandena
i någon högre grad. Vi vänder
oss mot en så orimlig nedskärning som
nu är föreslagen och som också gör
att vi inte kan värja oss mot tanken att
man här har tagit hänsyn till partitaktiska
spekulationer.

Enligt vårt förslag med 199 ledamöter
skulle stockholmsvalkretsarna i stort
sett få lika många landstings- som stadsfullmäktigemandat,
vilket skulle innebära
att partierna fick en likvärdig representation
i stadsfullmäktige och i
landstingen. Med hänsyn till att så
många primärkommunala uppgifter
överförs till landstinget anser vi det
vara rimligt och logiskt. Vårt förslag
innebär att nedskärningen i förhållande
till nuvarande lag skulle uppgå till
en tredjedel men ändå möjliggöra ett

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

minsta mandatantal av tio i varje krets.
Det skulle i väsentligt mindre grad
gynna de stora partierna.

Herr talman! Till sist bara ett par
ord om tilläggsmandat. Vid behandlingen
av den här frågan i Stockholms
stadsfullmäktige och i landstinget har
yrkanden framförts om tilläggsmandat
på samma sätt som vid val till den nya
enkammarriksdagen. Eftersom den frågan
är föremål för utredning i kommunalvalskommittén
har vi dock för
närvarande avstått från att framställa
förslag härom. Det innebär givetvis inte
att vi avstår från att i framtiden återkomma
med förslag i den riktningen,
eftersom vi anser att ett system med
tilläggsmandat även vid kommunala val
är motiverat av syftet att skapa rättvisa
mellan partierna.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motionerna
I: 1054 och II: 1213.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har begärt ordet,
eftersom mitt namn står på en av de
motioner som tar upp storlandstingets
problem. Eljest är jag alltid litet försiktig
när det gäller att tala i sådana ting
som jag har liten erfarenhet av och där
det följaktligen är lätt att komma vid
sidan av verkligheten när man framställer
sina förslag.

Jag vill hålla med herr Sveningsson
om att konstitutionsutskottet inte har
haft så värst lång tid för sina överväganden
i anslutning till det relativt
stora antal motioner som har väckts.
De flesta av motionerna är väl daterade
den 14 maj, och sedan har det ju
varit både Kristi Himmelsfärdsdag och
pingst; då förstår man att utskottets
ledamöter har fått använda den tid som
stått till förfogande med stor aktsamhet
om timmar och dagar för att få det
hela klart.

Den enda förklaringen till att det har
gått att få fram ett utlåtande som vi kan

behandla i dag torde vara att det mesta
av vad som framförts i motionerna är
sådana förslag som på ett eller annat
sätt återfinns i propositionen. Det är
således mest fråga om förslag till ändringar
i den, och konstitutionsutskottet
har ju en erfarenhet som gör det möjligt
att ta ställning i sådana fall, även
om det måste ske i brådskans tecken.
Jag vill gärna tro att resultatet av överläggningarna
i utskottet till en del är
beroende på att ledamöterna inte fått
tid att överväga vad som skulle kunna
åberopas för ett bifall, exempelvis till
den motion under vilken mitt namn
står.

De flesta av Stockholms stads och
Stockholms läns riksdagsmän står väl
på motionerna, såväl i första som i
andra kammaren, inte alltid efter eget
övervägande utan i den fasta övertygelsen
att vad som yrkas är någonting
som både Stockholms stad och länet
har intresse av att få genomfört. Så
förhåller det sig troligen när det gäller
framflyttande av tiden för fastställandet
av staten från 31 oktober till 15
november. Däremot tror jag att man
kan ha sina funderingar rörande en
specialregel för storlandstinget i frågan
om vilket landsting som skall fastställa
staten för sista delen av valperioden.

Såvitt jag har förstått övervägs inom
grundlagberedningen att försöka åstadkomma
mandatperioder som bättre ansluter
till själva valhandlingen än som
för närvarande är fallet. Följaktligen
skulle det väl inte vara någon större
risk om en sådan ordning prövades
inom ett enda län under den period
som återstår till dess att beslut i laga
ordning kan fattas beträffande en mera
bestående bestämmelse.

Stockholms stad har en annan ordning
än den som gäller för landstingen
i övrigt. Mandatväxlingen sker ganska
snabbt efter själva valhandlingen —
den 15 oktober — och staten för nästkommande
år behöver inte fastställas
förrän första veckan i december, och
det är alltid de nyvalda stadsfullmäk -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang-, särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

tige som har att ta ställning till vad
som skall gälla under den tid då en
eventuell ny regim skall ansvara för
vad som händer och sker. Så blir inte
fallet inom storlandstinget, annat än
beträffande den ena halvan. Den andra
halvan växlar inte på samma sätt. Det
har varit en av orsakerna till att vi
tyckt att det skulle innebära en fördel
om nu gällande ordning för Stockholms
stad fick tillämpas för storlandstingets
vidkommande. Stockholms stad har
nämligen gjort den erfarenheten att det
är till fördel både att växlingar sker
snabbt och att de nyvalda ledamöterna
får ta ställning till statförslaget.

När det gäller övriga frågor som har
diskuterats i detta sammanhang — den
dubbla beredningen, besvärsrätt m. m.
— har jag inte möjlighet att bedöma
vad som är praktiskt möjligt att genomföra.
Jag har haft vissa funderingar
huruvida de önskemål som vi har framfört
i våra motioner i första och andra
kammaren möjligen också skulle kunna
ha någon sådan belastning att det ur
praktisk synpunkt inte skulle vara
lämpligt att genomföra den av oss föreslagna
ordningen nu. Efter att ha läst
igenom konstitutionsutskottets utlåtande
och efter att ha hört debatten här
i dag har jag inte blivit övertygad om
att det skulle vara förenat med några
praktiska svårigheter att bifalla reservation
4, vilken jag för min del kommer
att stödja.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Man kan vara tacksam
över att förslaget kommit fram så som
det har gjort, därför att vi skall ha i
minne att man från början tänkt sig
att för detta område ha en särskild lagstiftning.
Det har alltså kunnat undvikas,
och ändringar har gjorts i landstingslagen.
Det har sagts av utskottet
— det framgår även av departementschefens
uttalande i propositionen —
att man skall försöka undvika särregler
så mycket som möjligt. De särregler

som här föreslagits har kunnat begränsas
till It olika paragrafer i en särskild
lag.

Vad som skiljer utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas är att utskottsmajoriteten
velat stryka två punkter
i särlagstiftningen som inte har någon
motsvarighet inom andra landsting.
Det gäller den primärkommunala
initiativrätten och besvärsrätten. Såsom
framgår av ntskottsutlåtandet infördes
år 1924 i landstingslagen en bestämmelse
som innebar att primärkommun skulle
kunna besvära sig över landstingsbeslut.
Den undanröjdes år 1954. Man
hade funnit att denna ordning inte var
tillfredsställande. Det är en av orsakerna
till utskottets ställningstagande.
Vi tycker att det verkar litet egendomligt
att man när det gäller de
kommunala församlingarna ■— primärkommun
och sekundärkommun —-för endast primärkommunen skall införa
både initiativrätt och besvärsrätt.
Det innebär också en avvikelse
från reglerna för övriga landsting
av sådan omfattning att vi har ansett
att man inte bör ta med detta nya. Jag
är medveten om att det kommer att göras
en översyn av landstingslagen. Vi
har beställt en översyn av den kommunala
demokratin och lagstiftningen.
En sådan översyn kommer också att
göras, och det hela får prövas när den
är klar. Vi inom utskottsmajoriteten har
ansett att dessa regler inte bör tas med
för det nya landstinget.

Den dubbla beredningen har tydligen
vållat bekymmer. Man avskaffar inte
den dubbla beredningen, utan man låter
landstinget självt bestämma huruvida
det skall vara dubbel beredning.
Landstinget kan också bestämma vad
som i så fall skall gå till dubbel beredning.
Det finns en mängd ärenden som
mer eller mindre har rutinkaraktär och
som landstinget kanske inte bör belastas
med. När vi diskuterat denna fråga
har vi tyckt att det är bra att landstinget
självt får bestämma. I sin arbetsordning
kan ledamöterna ange vad de

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

vill och inte vill ha under dubbel beredning.

Herr Manne Olsson var litet rädd för
att detta skulle komma att falla bort.
Så rädd får man inte vara för en folkrepresentation!
Om den gör övergrepp
har man möjlighet att förändra den.
Det är i en demokrati litet farligt
att resonera så som herr Manne Olsson
gör. Det är bättre att man i en
demokrati ger rörelsefrihet och låter
denna församling själv bestämma om
sin arbetsordning. Det är i varje fall
den bedömning vi har gjort när vi
ansett att vi här skulle kunna godta
departementschefens förslag.

Vad beträffar mandaten har vi inte
haft någon anledning att inta annan
ståndpunkt än den som finns angiven
i propositionen. Praktiskt taget alla
remissinstanser har godtagit antalet
mandat och fördelningen av valkretsar.
Vi hade, med hänsyn till alla de uttalanden
som gjorts av remissinstanserna,
inte anledning att ta upp någon
omfattande diskussion i detta avseende.

Vad sedan gäller statförslaget kan
inte sägas att man -— om vi skulle
följa motionerna — skulle få stockliolmsförhållanden.
I Stockholm är det
på det sättet att de nya mandaten
tänds den 15 oktober när de gamla
slocknar ut. Då blir det en ny stadsfullmäktigeförsamling.
Enligt motionsförslaget
skulle det gamla landstinget
sitta kvar till den 31 december. Motionen
innebär att de som är nyvalda
skulle sammankomma för att godkännan
statförslaget, som är upprättat av
det gamla landstinget. Samtidigt som
man alltså har innehavare av de legala
mandaten skulle dessa frånhändas en
uppgift och nya ledamöter träda till
för att behandla statförslaget. Var och
en som deltagit i kommunalt arbete är
väl medveten om att det skulle bli
praktiskt taget omöjligt för de nya
landstingsledamöterna att öva något
reellt inflytande på det statförslag som
utarbetats av det gamla landstingets

förvaltningsutskott med dess sammansättning.

Vi har i varje fall sagt oss att detta
förslag måste övervägas ytterligare. Om
man följer kommunalrättskommitténs
förslag, skulle landstinget samlas igen
i december månad — efter tillträdet
den 15 oktober — och då välja ledamöter
i nämnder och styrelser. Det skulle
då bara träda in för att fatta beslut
om statförslaget, men någon reell behandling
kan det inte bli fråga om.
Skulle det bli som herr Manne Olsson
befarat, att man inte får den dubbla
beredningen, hur skall då landstingsmännen
kunna klara statförslaget? Då
måste man lita på partigrupperna, såvitt
jag förstår, tv då har man inte
möjlighet att ändra annat än i tinget.

Det är en mängd sådana frågor som
reses. Inom grundlagberedningen är
det just nu högaktuellt att försöka
åstadkomma en ordning som innebär
att man så snabbt som möjligt efter
det att ett val förrättats får det politiska
genomslaget. De diskuterar frågan
om man skall förändra statens budgetår
till kalenderår. Om detta skulle
medföra vårval, skulle de nyvalda fullmäktige
i kommunerna få möjlighet att
vara med och bereda de statförslag som
skall antas i oktober månad.

När jag nämner oktober månad vill
jag'' erinra också om en annan sak.
Varför skall man fastställa staten i
kommunerna i oktober månad? Det är
därför att vi har s. k. källskattetabeller.
För Stockholm har man kunnat göra
undantag, ty det gäller bara en kommun
även om där finns mycket folk.
Men i Stockholms läns landsting med
dess sammanbakning med alla primärkommuner
och landstingskommuner
kan man inte påbörja arbetet med källskattetabellerna
förrän landstinget har
fattat sitt beslut. Detta kan också innebära
betydande svårigheter. Det är
i varje fall sådant som man inte kommer
förbi.

Departementschefen säger att detta
måste bli föremål för ytterligare över -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

väganden, och han hade ju bättre tid
på sig än vad vi har haft. Vi har precis
som departementschefen funnit att
man bör överväga detta mera noggrant.
Då man också är medveten om det arbete
som pågår i grundlagberedningen
med att söka få ett snabbt genomslag,
tror jag att man skall vänta.

Om man, som herr förste vice talmannen
sagt, skulle skapa likhet med
Stockholms stad, så hade förhållandet
kanske varit annorlunda. Men det gör
man inte. Man behåller två församlingar,
en som inte får sina mandat efter
valet den 1 januari, och en som är vald
till utgången av året.

Bland motionärerna som närvarit i
utskottet och fattat beslut har vi Sten
Andersson, som vid utskottsbehandlingen
ansåg sig böra frånträda sitt
ställningstagande när han skrev under
motionen. Det var så många hinder
som reste sig att han ansåg sig icke
kunna vidhålla det yrkande som ställts.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
i alla delar och avslag på de yrkanden
som här har ställts om bifall till motioner
och reservationer.

Häri instämde herr Pettersson, Harald,
(ep).

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det är närmast innehållet
i reservation 2 till detta utskottsutlåtande
som givit mig anledning att
begära ordet, alltså frågan om den s. k.
dubbla beredningen inom landstingskommuner.

Jag vill erinra om att den lagstiftning
det här gäller omfattar ett landstingsområde
som är särpräglat i förhållande
till landet i övrigt. Betydligt
över en miljon medborgare kommer att
återfinnas i detta storlandsting. Det är
då anledning att överväga om man kan
acceptera skiljaktligheter mellan detta
och övriga landsting.

Min mer än 30-åriga erfarenhet från
landstingsarbetet har gett mig en klar

uppfattning att den dubbla beredningen
har en utomordentligt stor betydelse.
Det är ingen tvekan om den saken.
När Landstingsförbundet uttryckt oro
för att man skulle avskaffa denna dubbla
beredning vill jag säga att tanken
närmast var att de normallandsting
som vi har ute i landet utan tvekan bör
i fortsättningen arbeta med vad vi kallar
den dubbla beredningen. Men när
det gäller Stockholms läns landsting
finns det anledning att överväga om
man ändå inte försöksvis skulle kunna
acceptera ett slopande av denna dubbla
beredning. Jag vill erinra om att av
detta landstings 149 ledamöter kan 75
genom att yrka på att den dubbla beredningen
bibehålies få sitt landsting
att arbeta på samma sätt som vi arbetar
i de övriga landstingen.

När herr Sveningsson, som ofta anser
sig vara frihetens främste företrädare
i denna kammare, stiger upp och
uttalar sin starka olust över detta förslag
vill jag fråga herr Sveningsson:
År det något fel om 75 ledamöter i
Stockholms läns landsting finner att
man försöksvis eller under en lång
följd av år skulle slopa den dubbla
beredningen? Det må väl vara deras
demokratiska rättighet. Om man då
finner att förhållandena motiverar att
man återgår till det gamla systemet
med den dubbla beredningen, kan ju en
majoritet på 75 ledamöter också yrka
på en ändrad arbetsordning.

Jag vill också erinra om att jag när
utskottet behandlade denna punkt uttryckte
min personliga oro inför att
acceptera ett slopande av denna dubbla
beredning. Men utskottet har nu
skrivit in en mening här som jag skall
be att få citera: »Det bör särskilt understrykas
att denna föranleds av de
särskilda förhållandena i detta landsting
och att den endast innebär, att
landstinget självt får frihet att avgöra
om dubbel beredning skall ske eller
ej.»

Jag tror alltså att vi — och det är
väl i denna kammare rätt många som

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

sysslar med landstingsarbete — kan
acceptera utskottsmajoritetens ställningstagande
på den punkten. Det innebär
bara en möjlighet att detta storlandsting
som i sig självt avviker från
flertalet övriga landsting på grund av
den stora folkmängden i landstingsområdet
får friheten att avgöra vad det
tycker är rätt och riktigt.

Att sedan utskottsmajoriteten har
gått emot propositionen när det gällde
den primärkommunala förslags- och
besvärsrätten tycker jag är tämligen
naturligt. Vi vill på landstingssidan -—
där tror jag mig kunna tala för en
mycket imponerande majoritet — inte
ändra landstingslagens bestämmelser
på den punkten. Primärkommunerna
skall syssla med sina angelägenheter,
landstingen skall syssla med sina. Primärkommunerna
skall inte ha förslagsrätt
och besvärsrätt. Jag tror att vi i
fortsättningen kan arbeta med de formerna.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få instämma i yrkandet om bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har behov av att
komma med några synpunkter i anslutning
till behandlingen av detta utskottsutlåtande.

Jag ber till en början att få verifiera
vad herr Sveningsson sagt, nämligen
att anledningen till att denna proposition
kommit sent på riksdagen bord är
att regeringen varit tvungen avvakta
de beslut som först måste fattas av såväl
Stockholms stad som Stockholms
läns landsting om ett samgående. Jag
kan beklaga att det blivit en försening
gentemot vad som är normalt när det
gäller själva handläggningen av propositioner.

Det samgående mellan Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
som staden och landstingskommunen
nyligen efter ett långvarigt och om -

fattande förberedelsearbete har fattat
beslut om innebär ett mycket viktigt
steg på väg mot en ökad samordning
av den kommunala verksamheten i
stockholmsregionen. Förhållandena inom
denna är särpräglade och har skapat
problem som är speciella för regionen.
Det är min övertygelse att det beslutade
samgåendet skall leda till en
bättre planering och resursanvändning
och medföra bättre och mer jämlika
förhållanden för medborgarna i denna
region.

Under de förberedelsearbeten som
har bedrivits kom det att stå klart att
särskilda lagbestämmelser kunde behövas
för landstingskommunen efter
samgåendet. Det var naturligt att utredningen
av denna fråga skulle vara
en statlig uppgift. Regeringen tillkallade
därför en sakkunnig som skulle
utreda författningsfrågan. Utredningen
har skett i nära samråd med staden
och landstingskommunen.

När nu en proposition lagts fram på
grundval av denna utredning har det på
sina håll framställts som något anmärkningsvärt
att propositionen inte på alla
punkter följer utredningen. Det finns
därför anledning att stryka under det
i och för sig självklara att, i det här
ärendet liksom i alla lagstiftningsärenden,
föreliggande utredningsförslag
prövas helt förutsättningslöst. Den utgångspunkt
som regeringen intagit vid
prövningen har varit att de särregler
bör ges för den här landstingskommunen
som är motiverade av den särskilda
inriktningen och omfattningen av landstingskommunens
verksamhet. Denna
utgångspunkt har också godtagits av
ett i det avseendet enhälligt konstitutionsutskott.
Detta innebär att flera av
utredningsförslagen inte tagits upp i
det här sammanhanget. Utredningen har
ju föreslagit att landstingslagen skulle
ersättas helt och hållet av en särskild
lag för den här landstingskommunen.
Jag vill då framhålla att den uppläggning
som valts i propositionen inte
i sak innebär något avsevärt avsteg

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

från utredningsförslaget. Ett betydande
antal av utredningens förslag innebär
nämligen bara formella eller i sak
mindre betydelsefulla avvikelser från
vad som gäller enligt landstingslagen.

På de punkter där utredningen har
lagt fram förslag som vi har bedömt
vara av så generell giltighet att de bör
prövas i ett vidare sammanhang har
utredningen presterat ett värdefullt
material för eventuellt senare bedömningar.
Det vill jag gärna understryka.
Man kan räkna med att förslagen skall
tas upp till bedömning vid den översyn
av landstingslagen som jag redan
nu förutser att vi måste göra.

Till slut den livligt diskuterade frågan
om det dubbla beredningstvånget,
där propositionen har följt utredningsförslaget.
Här tycker jag för min del
att goda skäl har anförts för att detta
stora landsting med sitt mycket vittförgrenade
verksamhetsområde skall få
frihet att självt bestämma om man skall
tillämpa detta trots allt ganska tungrodda
beredningsförfarande eller inte.
Jag är också mycket väl medveten om
det värde den dubbla beredningen har
för att ge landstingsmännen möjlighet
att verkligen sätta sig in i och påverka
de frågor som behandlas på landstingsmötena,
när dessa förekommer mera
sällan under året. Det innebär inte ett
underkännande av dessa synpunkter,
när vi föreslagit att tvånget till dubbel
beredning skall tas bort. Men vi har
räknat med att i en så rikt utvecklad
landstingskommunal organisation som
man kommer att få i Stockholms län
och i vilken man får räkna med väsentligt
tätare sammanträden än i andra
landsting en dubbel beredning kan upplevas
som tyngande för verksamheten.

I det läget måste det vara rimligt, menar
vi, att man ger detta landsting den
frihet propositionen har föreslagit med
avseende på den dubbla beredningen.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! I mitt första anförande
framhöll jag det angelägna i att åt -

minstone under en övergångstid behålla
den dubbla beredningen. Ty vi skall inte
glömma bort att det rör sig om en stor
stad och ett stort landsting med mycket
skilda primärkommunala uppgifter
som också skall samordnas med
sekundärkommunala angelägenheter.
Av den anledningen anser jag det önskvärt
att den dubbla beredningen inte
slopas.

Jag skulle sedan vilja säga ett par
ord till herr Georg Pettersson. Han anför
som motiv att källskattsedlarna
måste skickas ut. Efter den sammanläggning
som sker år 1971 och efter
den inkomst- och utgiftsstat som görs
upp år 1970 för det kommande året,
måste skattemyndigheterna ändå vänta
på Stockholms stad, innan de kan skriva
ut skattsedlarna för dem som bor inom
landstingsområdet.

Detta av herr Pettersson som mycket
starkt betraktade motivet för att inte
frångå den princip som bär tillämpats,
vill jag påstå icke håller.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag är medmotionär i
motion I: 1053, men efter den argumentation
som förts här av utskottets
ordförande vill jag deklarera att jag
inte kommer att stödja motionen i fortsättningen.
Jag anser mig nämligen
övertygad av den argumentationen.

Vad gäller reservation 2 vill jag säga
några få ord. Jag har 25-årig erfarenhet
från landstingsarbete och är för
min personliga del helt övertygad om
att det dubbla beredningsarbetet har
en väsentlig betydelse. Jag anser inte
att de särskilda förhållandena i Stockholms
läns landsting genom samgåendet
med Stockholms stad kan motivera
ett avsteg. Från min synpunkt sett
skulle det närmast förstärka behovet
av denna dubbla beredning. Det finns
en tendens inom landstingsvärlden till
centralisering på olika punkter, och
jag tillhör dem som är mycket skeptiska
mot denna tendens. Jag är över -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

tygad om att den dubbla beredningen
innebär ett betungande arbete för
många, men det är ändå ärendenas behandling
som måste vara det väsentliga.
Jag tror inte att samgåendet kommer
att bli problemfritt, utan svårigheter
kommer att uppstå. Även om
landstinget självt kan avgöra hur det
vill ha det på detta område, är det
självklart att den debatt som förts och
det beslut som fattas kommer att uppfattas
som en vägledande anvisning.
Enligt all erfarenhet är det mycket
svårare att åstadkomma ändringar i
arbetsordningen, och eftersom jag är
övertygad om att den dubbla beredningen
är till fördel för såväl landsting
som landstingsledamöter, när det
gäller att sätta sig in i arbetet, kommer
jag att rösta för reservation 2.

Herr PALM (s):

Herr talman! .lag ber att få instämma
i fru Wallentheims deklaration efter
att ha lyssnat på debatten här i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 1054 och II: 1213; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 3 a framkomna
yrkandena propositioner, först

på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sörenson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 3 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sörenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 3 b, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Erik Olsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
25 punkten 3 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Olsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten 3 c.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 d framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sörenson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskot -

tets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
25 punkten 3 d, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sörenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge punkten 3 e, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sörenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
25 punkten 3 e, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sörenson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-94;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i punkterna
3 f och 4.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 275, till
Konungen i anledning av proposition
med förslag till ändring i landstingslagen
och till särskilda bestämmelser om
Stockholms läns landstingskommun
jämte följ dmotioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 25 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. enhetlig organisation av de allmänna
underrätterna

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 38, rörande dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels i anledning av propositionen väckta
motioner, dels ock motion om sänkning
av valbarhetsåldern för nämndeman.

Genom en den 14 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 44, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av
nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändring i statstjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 274),

5) lag om ändring i lagen den 20 november
1964 (nr 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den
20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande
med domsaga,

7) lag om ändring i föräldrabalken,

8) lag om ändring i giftermålsbalken,

9) lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden,

10) lag om ändring i brottsbalken,

11) lag om ändring i lagen den 20
mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

12) lag om ändring i lagen den 13
april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.,

13) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

14) lag om ändring i lagen den 4 juni
1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

15) lag om ändring i vattenlagen,

16) lag om ändring i lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

17) lag om ändring i lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption,

dels godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för den framtida doinkretsindelningen
för de allmänna underrätterna.

I propositionen hade föreslagits ett
flertal lagändringar, som bland annat
syftade till att införa en ny, enhetlig
organisation av de allmänna underrätterna.
De allmänna underrätterna skulle
utgöras av tingsrätter, som ersatte nuvarande
häradsrätter och rådhusrätter.
För alla tingsrätter gemensamma regler
om sammansättningen i mål och ärenden
föresloges.

För att giva nämnden en starkare
ställning och för att giva utrymme för
en mer individuellt betonad medverkan
från nämndemännens sida hade föreslagits
olika ändringar i rättegångsbalkens
regler om nämndmedverkan i
brottmål. Förslaget innebure att den nuvarande
ordningen med två olika
nämndsammansättningar skulle avskaffas.
I stället skulle införas en enhetlig
nämnd, bestående av fyra eller, i särskilt
tidskrävande mål, fem nämndemän.
Omröstningsreglerna föresloges
ändrade så att man nådde i princip
samma resultat som om nämndemännen
haft individuell rösträtt. Vidare
skulle nämndeman få samma möjlighet
att få skiljaktig mening antecknad i rättens
protokoll som lagfaren ledamot i
rätten nu hade.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål
i allmänhet skulle tingsrätt hava
sådan sammansättning med tre eller
högst fyra lagfarna domare som nu förekomme
i rådhusrätt. När det gällde
sammansättningen i mål och ärenden

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 29

angående vårdnad eller umgängesrätt
föresloges emellertid särskilda bestämmelser.
Dessa innebure, att underrätt
vid .slutlig prövning av bland annat
tvistiga eller tveksamma frågor om
vårdnad eller umgängesrätt skulle bestå
av lagfaren domare och nämnd.

Vidare hade föreslagits att enklare
tvistemål i något vidgad omfattning
skulle kunna handläggas av ensamdomare.
Den förenklade form av huvudförhandling,
som enligt nuvarande bestämmelser
i rättegångsbalken finge hållas
inför ensamdomare i omedelbart
samband med förberedelse, föresloges
sålunda få användas även i fall då huvudförhandlingen
hölles viss kortare tid
efter det förberedelsen avslutats.

När det gällde domstolsärenden hade
föreslagits, att underrätterna vid sådan
handläggning, som krävde mer än en
domares medverkan, skulle hava den
för tvistemål i allmänhet föreskrivna
sammansättningen, dvs. normalt tre lagfarna
domare. Undantag gjordes dock
för tvistiga och tveksamma vårdnadsärenden,
vilka i stället skulle prövas unler
medverkan av nämnd. I en övergångsbestämmelse
gåves vidare möjlighet
för de minsta underrätterna att
handlägga ärenden med lagfaren ordförande
och nämnd i stället för juristkollegium.
Det föresloges också, att enklare
ärenden skulle kunna prövas av
ensamdomare i större utsträckning än
för närvarande.

För handläggning av mål angående
fastighetsbildning m. m. hade föreslagits,
att fastighetsdomstolar skulle inrättas.
Som fastighetsdomstol skulle i
princip en underrätt i varje län fungera.
Domstolen skulle bestå av fem ledamöter,
varav två lagfarna domare, en
ledamot med teknisk sakkunskap och
två nämndemän.

I propositionen förelädes riksdagen
vidare allmänna riktlinjer för den framtida
domkretsindelningen. Domkretsarna
borde enligt dessa riktlinjer helst
göras så stora att de gåve arbetsunderlag
för minst tre domare. Stora möjlig -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna
heter till undantag från denna princip
skulle dock finnas. Det förordades vidare,
att domkretsarna liksom för närvarande
skulle uppbyggas med kommuner
som minsta enheter. I detta avseende
föresloges en anpassning till de
större kommuner som enligt vad som
planerades skulle bildas av kommunblocken.
Avsikten vore också, att det
skulle åstadkommas bättre överensstämmelse
mellan gränserna för domkretsarna
och för andra indelningar, såsom
åklagar- och polisdistrikten. Den nya
domkretsindelningen avsåges bliva genomförd
successivt och i huvudsak vara
slutförd år 1975. Det förutsåges emellertid,
att ändringarna i domkretsindelningen
i några fall komme att taga längre
tid att genomföra.

Flertalet lagförslag som framlagts i
propositionen föresloges träda i kraft
den 1 januari 1971 med befogenhet dock
för Kungl. Maj :t att förordna om tidigare
ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol
skulle enligt förslaget träda
i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämde.

Kungl. Maj :ts förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken var i nedan angivna
delar av följande lydelse:

1 kap. 2 § första stycket

I tingsrätt skola finnas lagman och
rådmän. De skola vara lagfarna.

29 kap. 3 § första stycket

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens och förena
sig minst tre eller, då i nämnden
äro fem, minst fyra nämndemän om
skälen och slutet, gälle nämndens mening;
i annat fall gälle ordförandens.

Övergångsbestämmelserna punkten 4

Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket
första punkten i dess nya lydelse
får i de tingsrätter Konungen bestämmer
tills vidare finnas endast lagman
eller endast lagman och en rådman.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

underrätterna

A. motioner väckta i anledning av propositionen 1)

de likalydande motionerna 1:971,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
II: 1144, av herr Enarsson m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1: 993,
av herr Alexanderson in. fl., samt II:
1151, av herr Wiklund i Stockholm och
herr Eriksson i Arvika, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att den framtida
domkretsindelningen borde baseras på
principen att domkretsen beredde sysselsättning
för minst 2 ordinarie domare; 3)

de likalydande motionerna I: 994,
av herr Bengtson m. fl., och 11:1152,
av herr Hedlund m. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandling av proposition
nr 44 skulle besluta, att som riktlinje
för rikets indelning i domkretsar
skulle gälla, att tingsrätt i allmänhet
skulle inrättas då arbetets omfattning
gåve sysselsättning åt två eller flera lagfarna
domare med möjlighet att när
speciella skäl förelåge även inrätta endomar
kr etsar;

4) de likalydande motionerna I: 995,
av herr Ernulf m. fl., och II: 1146, av
herr Eriksson i Arvika, vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 44 skulle för sin del besluta,
att tingsrätt vid särskild huvudförhandling
i tvistemål eller ärende som regel
skulle bestå av tre eller fyra lagfarna
domare men att sammansättningen skulle
vara lagfaren domare med nämnd
såsom i brottmål, om parterna begärde
detta eller samtyckte därtill samt domstolen
funne det kunna ske utan väsentlig
olägenhet;

5) de likalydande motionerna 1: 996,
av herr Ernulf m. fl., och II: 1145, av
herr Eriksson i Arvika, vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av proposition
nr 44 för sin del måtte besluta, 1)
att 1 kap. 4 § rättegångsbalken skulle givas
det innehållet, att i nämnd skulle
sitta fem eller sex nämndemän och att
domstolen skulle vara domför med, utöver
ordföranden, fem nämndemän,

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

samt 2) att omröstningsregeln i 20 kap.

3 § första stycket rättegångsbalken och
20 kap. 37 § föräldrabalken skulle givas
det innehållet, att fyra nämndemän av
fem, respektive fem nämndemän av sex
bestämde målets utgång, om de förenade
sig om skälen och domslutet;

6) de Iikalydande motionerna I: 997,
av herr Jacobsson, Per, m. fl., och II:
1150, av herr Wiklund i Stockholm, vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att propositionens förslag till lydelse av

4 kap. 6 § rättegångsbalken •— i avvaktan
på ytterligare utredning — skulle
kompletteras med en regel av innebörd,
att det för behörigheten att vara nämndeman
krävdes att vederbörande fyllt
25 år;

7) de Iikalydande motionerna I: 99S,
av herr Karlsson, Helge, in. fl., och II:
1143, av herr Elmstedt m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
den nya domkretsindelningen skulle baseras
på domkretsar, som gåve sysselsättning
för minst två domare, med möjlighet
till undantag från denna princip
för domkretsar som gåve sysselsättning
åt endast en domare, när särskilda skäl
förelåge;

8) de Iikalydande motionerna I: 999,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Svanström, samt II: 1142, av herr Dockered
och herr Magnusson i Nennesholm,
vari föreslagits, att riksdagen vid
behandling av proposition nr 44 skulle
besluta, 1) att de allmänna underdomstolarna
vid behandling av såväl brottmål
som tvistemål skulle vara sammansatta
av en lagfaren domare och nämnd,
samt 2) att som riktlinje för rikets indelning
i domkretsar skulle gälla, att
tingsrätt i allmänhet skulle inrättas då
arbetets omfattning gåve sysselsättning
åt två lagfarna domare med möjligheter
att när speciella skäl förelåge även inrätta
endomarkretsar;

9) de Iikalydande motionerna 1:1000,
av herrar Schött och Lidgard, samt
II: 1147, av fru Kristensson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte a) uttala,
att Kungl. Maj :t vid det fortsatta ut -

redningsarbetet med domkretsindelningen
borde beakta vad i motionerna
anförts angående domkretsarnas storlek
och antal, b) besluta, att Kungl.
Maj :t, innan beslut fattades om ny domkretsbildning,
skulle underställa riksdagen
förslaget för yttrande, c) besluta,
att i nämnd skulle sitta minst fem och
högst sju nämndemän, d) besluta, att
vid omröstning nämndens mening skulle
gälla om antingen alla i nämnden
eller alla så när som på en vore ense
om skälen och slutet samt att i annat
fall ordförandens mening skulle gälla,
e) besluta, att chefdomaren i tingsrätt
skulle kallas häradshövding, f) avslå
förslaget om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndeman;

10) de Iikalydande motionerna 1:
1001, av herrar Wirtén och Åkesson,
samt II: 1149, av herr Sjöholm m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att sammansättningen i underrätt
i tvistemål i allmänhet skulle vara en
lagfaren domare med nämnd, att juristkollegial
sammansättning dock skulle
anordnas i tvistemål, om parterna vore
ense därom och domstolen funne att så
lämpligen kunde ske, att nämnd skulle
bestå av 5 eller 6 ledamöter, samt att
vid omröstning till dom nämndens mening
skulle gälla om minst 4 eller, då i
nämnden tjänstgjorde 6, minst 5 nämndemän
vore eniga om såväl domskäl
som domslut;

11) motionen I: 992, av herrar Alexanderson
och Ernulf, vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 44 skulle 1) besluta, att domarna
vid tingsrätten skulle benämnas häradshövding
respektive tingsdomare, 2)
ändra lydelsen av 1 kap. 6 § rättegångsbalken
på sätt i motionen angivits, 3)
avslå förslaget om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndeman, samt 4) avslå
förslaget om skyldighet för vissa domare
att tjänstgöra vid annan domstol;

12) motionen II: 1140, av herr Dockered,
vari föreslagits, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44 skulle besluta att som benämning
på den främste domaren i

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

tingsrätten antaga beteckningen häradshövding
och såsom benämning för övriga
ordinarie domare antaga beteckningen
tingsdomare;

13) motionen II: 1141, av herr Dockered,
vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av proposition nr 44 måtte
besluta, 1) att antalet ledamöter i
nämnden skulle vara fem — dock att
antalet finge vara fyra om förfall inträffade
för någon nämndeman sedan huvudförhandlingen
påbörjats, samt 2)
att vid beslut i domstolen skulle gälla
den mening som omfattades av mer än
hälften av ledamöterna — vid lika röstetal
skulle gälla den mening som ordföranden
omfattade;

14) motionen II: 1148, av herr Oskarson
och herr Magnusson i Borås,
vari anhållits, att riksdagen måtte a)
uttala, att Kungl. Maj:t vid det fortsatta
utredningsarbetet med domkretsindelningen
borde beakta vad i motionen
anförts angående domkretsarnas storlek
och antal, b) besluta, att Kungl. Maj :t,
innan beslut fattades om ny domkretsbildning,
skulle underställa riksdagen
förslaget för prövning, c) besluta, att i
nämnd skulle sitta 7 nämndemän, d)
besluta, att tingsrätt vid särskild huvudförhandling
i tvistemål skulle vara
domför med ordförande och nämnd,
e) besluta, att vid omröstning i brottmål
nämndens mening skulle gälla om
alla i nämnden vore ense om skälen och
slutet samt att i annat fall ordförandens
mening skulle gälla, f) besluta, att nuvarande
valbarhetsålder för nämndemän
skulle bestå;

B. motion väckt vid riksdagens början

15) motionen II: 44, av fru Hörnlund
och herr Carlstein.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

beträffande enhetlig organisation av de
allmänna underrätterna

A. antaga det genom förevarande proposition,
nr 44, framlagda förslaget till
ändring i 1 kap. 1 § rättegångsbalken;

beträffande tingsrättsdomarnas titlar

B. med avslag å dels propositionens
förslag att chefsdomare i tingsrätt skulle
benämnas »lagman» och annan ordinarie
domare i tingsrätt »rådman», dels
propositionens förslag till ändrad lydelse
av 2 kap. 3 § rättegångsbalken, bifalla
förslaget i motionerna I: 1000 och
11:1147 punkt e, 1:992 punkt 1 samt
II: 1140 att chefsdomaren skulle benämnas
»häradshövding» och annan ordinarie
domare »tingsdomare»;

beträffande domkretsindelningen

C. med avslag å motionerna 1:971
och II: 1144, I: 1000 och II: 1147 punkt
b samt II: 1148 punkt b godkänna i propositionen
förordade riktlinjer för den
framtida domkretsindelningen och i anledning
av motionerna 1:993 och II:
1151, 1:994 och 11:1152, 1:998 och II:
1143, 1:999 och 11:1142 punkt 2, I:
1000 och II: 1147 punkt a samt II: 1148
punkt a i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
i avsnittet »Utskottets synpunkter»
på s. 45—47 anfört om domkretsindelningen; D.

1. —- under förutsättning av bifall
till utskottets hemställan under B ovan
— i anledning av motionerna I: 993 och
11:1151, 1:994 och 11:1152, 1:998 och
11:1143, 1:999 och 11:1142 punkt 2,
1:1000 och 11:1147 punkt a samt II:
1148 punkt a, antaga 1 kap. 2 § och
punkt 4 i övergångsbestämmelserna i
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
med de ändringar, att bestämmelserna
erhölle nedan angivna
lydelse:

2 g

I tingsrätt skola finnas häradshövding
och en eller flera tingsdomare. De skola
vara lagfarna.

Tingsrätt må--i avdelningar.

Vid tingsrätt---bestämda tider.

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första
stycket första punkten i dess nya lydelse
får i de tingsrätter Konungen bestämmer
finnas endast häradshövding;

D. 2. — under förutsättning av bifall

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

till propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas »lagman»
och annan ordinarie domare i
tingsrätt »rådman» — i anledning av

---(lika med D 1 ovan)---

angivna lydelse:

2 §

I tingsrätt skola finnas lagman och
en eller flera rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må--— i avdelningar.

Vid tingsrätt---bestämda tider.

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första
stycket första punkten i dess nya lydelse
får i de tingsrätter Konungen bestämmer
finnas endast lagman;

beträffande utvidgad tjänstgöringsskyldighet
för underrättsdomare in. fl.

E. 1. —- under förutsättning av bifall
till utskottets hemställan under B ovan
såvitt avsåge chefsdomare — med avslag
å motionen 1:992 punkt 4, för sin
del antaga förslaget till lag om ändring
i statstjänstemannalagen med de ändringar,
att bestämmelserna erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

E. 2. — under förutsättning av bifall
till propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas »lagman»
— med avslag å motionen 1:992
punkt 4, antaga förslaget till lag om
ändring i statstjänstemannalagen;

beträffande underrätts sammansättning
vid handläggning av tvistemål och domstolsärenden
m. in.

F. med avslag å motionerna 1:995
och 11:1146, 1:996 och 11:1145 punkt
2, 1:999 och 11:1142 punkt 1, 1:1000
och II: 1147 punkt d, I: 1001 och II:
1149 andra, tredje och femte att-satserna
samt II: 1148 punkterna d och e

dels antaga propositionens förslag till
ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 8 §§,
16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 § och
29 kap. 6 § rättegångsbalken samt om
upphävande av 16 kap. 7 § samma balk,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till ändrad lydelse av 29 kap.
3 § rättegångsbalken med den ändring,

att lagrummet erhölle nedan angivna
lydelse:

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens och förena
sig minst fyra eller, då i nämnden
äro endast fyra, minst tre nämndemän
om skälen och slutet, gälle nämndens
mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning---- dem ordfö randens.

Om omröstning---7 §,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken
med de ändringar, att lagen erhölle
den lydelse, som angivits i utlåtandet,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i giftermålsbalken
med de ändringar, att lagen erhölle
i utlåtandet angiven lydelse,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i lagen om
handläggning av domstolsärenden med
de ändringar, att lagen erhölle den lydelse,
som angivits i utlåtandet,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen med den ändring, att
97 § erhölle i utlåtandet angiven lydelse,

dels ock för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i lagen
om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption, med den ändring,
att 5 kap. 4 § erhölle den lydelse, som
angivits i utlåtandet;

beträffande antalet nämndemän
i tingsrätt

G. med avslag å motionerna I: 996
och 11:1145 punkt 1, 1:1000 och II:
1147 punkt c, I: 1001 och II: 1149 fjärde
att-satsen samt II: 1148 punkt c, bifalla
motionen II: 1141 punkt 1 och i följd
därav för sin del antaga 1 kap. 4 § i
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
med den ändring, att lagrummet
erhölle i utlåtandet angiven lydelse; -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna
beträffande ordningen för tingsrätts
ordinarie sammanträden

H. med avslag å motionen 1:992
punkt 2 antaga 1 kap. 6 § i förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken;

beträffande valbarhet till nämndeman

J. med avslag å motionerna I: 997 och
II: 1150, I: 1000 och II: 1147 punkt f,
1:992 punkt 3, 11:44 samt 11:1148
punkt f, antaga 4 kap. 6 § i förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken;

beträffande propositionens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken i
övrigt

K. antaga propositionens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken i
övrigt;

beträffande fastighetsdomstols sammansättning L.

antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fastighetsdomstol
med den ändring, att 4 §
erhölle den lydelse, som angivits i utlåtandet; beträffande

propositionen i övrigt

M. antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen i övrigt.

Reservationer hade anförts
beträffande tingsrättsdomarnas titlar

1) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Helge Karlsson och
Oscar Carlsson, frn Löfqvist, fröken
Bergegren samt herrar Martinsson och
Hansson i Piteå (alla s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 1000 och II: 1147
punkt e, 1:992 punkt 1 samt 11:1140,
bifalla propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas
»lagman» och annan ordinarie domare
i tingsrätt »rådman» samt antaga propositionens
förslag till ändrad lydelse
av 2 kap. 3 § rättegångsbalken;

beträffande utvidgad tjänstgöringsskyldighet
för underrättsdomare m. fl.

2) av herrar Alexanderson och Ernulf
samt fru Anér (alla fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
E hemställa, att riksdagen, med avslag
å propositionen såvitt avsåge förslaget
till lag om ändring i statstjänstemannalagen,
måtte bifalla motionen
I: 992 punkt 4;

beträffande underrätts sammansättning
vid handläggning av tvistemål och domstolsärenden
m. m.

3) av herrar Alexanderson (fp),
Schött (m) och Ferdinand Nilsson (ep),
fru Kristensson (m), herr Larsson i
Norderön (ep), fru Anér (fp) samt fru
Jonäng (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under F hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 995 och II: 1146, I: 996
och 11:1145 punkt 2, 1:1000 och II:
1147 punkt d, I: 1001 och II: 1149 femte
att-satsen samt II: 1148 punkt e, i anledning
av motionerna I: 999 och II:
1142 punkt 1, I: 1001 och II: 1149 andra
och tredje att-satserna samt II: 1148
punkt d,

dels avslå propositionens förslag om
upphävande av 16 kap. 7 § rättegångsbalken,
förslagen till tydelse av 1 kap.
3 §, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §
och 29 kap. 6 § rättegångsbalken samt
förslagen till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om ändring i giftermålsbalken,
lag om ändring i lagen om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 1 kap. 3 §
rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 16 kap. 1 §
rättegångsbalken,

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 16 kap. 3 §
rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 16 kap. 4 §
rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 29 kap. 3 §
rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 29 kap. 6 §
rättegångsbalken,

dels antaga propositionens förslag till
lag om ändring i militära rättegångslagen
med den ändring, att 97 § erhölle
i reservationen angiven lydelse,

dels ock antaga propositionens förslag
till lag om ändring i lagen om
handläggning av domstolsärenden med
de ändringar, att lagen erhölle i reservationen
angiven lydelse;

4) av herr Ernulf (fp), som ansett att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under F hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 996 och II: 1145 punkt
2, 1:999 och 11:1142 punkt 1, 1:1000
och 11:1147 punkt d, 1:1001 och I:
1149 andra, tredje och femte att-satserna
samt I: 1148 punkterna d och e,
bifalla motionerna I: 995 och II: 1146
och således

dels avslå propositionens förslag om
upphävande av 16 kap. 7 § rättegångsbalken,
förslagen till lydelse av 1 kap.
3 §, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §
och 29 kap. 6 § rättegångsbalken,
dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 1 kap.
3 § rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 16 kap.

1 § rättegångsbalken —1--— (lika med

reservation 3 t. o. m. 97 § militära rättegångslagen)
----- angiven lydelse,

dels antaga propositionens förslag
till lag om ändring i lagen om handläggning
av domstolsärenden,

dels avslå propositionens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken såvitt

avsåge 20 kap. 37 § samt för sin del
antaga förslaget i övrigt med de ändringar,
att

I. lagens ingress erhölle i reservationen
angiven lydelse,

II. den i propositionens förslag upptagna
20 kap. 42 § betecknades 41 § och
erhölle i reservationen angiven lydelse,

dels antaga propositionens förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken,

dels ock för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i
lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption med den ändring,
att 5 kap. 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

beträffande ordningen för tingsrätts
ordinarie sammanträden

5) av herrar Alexanderson (fp) och
Ernulf (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava i denna
reservation angiven lydelse samt att
utskottet bort under H hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
I: 992 punkt 2, för sin del antaga
propositionens förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 6 § rättegångsbalken
med den ändring, att paragrafen erhölle
i reservationen angiven lydelse;

beträffande valbarheten till nämndeman 6)

av herrar Alexanderson (fp),
Schött (m) och Ernulf (fp), fru Kristensson
(m), herr Larsson i Norderön
(ep), fru Anér (fp) samt fru Jonäng
ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under J hemställa, att
riksdagen måtte, med avslag på motionen
II: 44 och med bifall till motionerna
1:997 och 11:1150, 1:1000 och II:

1147 punkt f, 1:992 punkt 3 och II:

1148 punkt f, för sin del antaga propositionens
förslag till ändrad lydelse av
4 kap. 6 § rättegångsbalken med den
ändring, att paragrafen erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Frågan om en samlad
översyn av underrätternas organisation
har varit aktuell vid många tillfällen
under både det här och förra seklet.
Praktiskt taget varje gång det har förekommit
diskussion i grundläggande organisationsfrågor
har det visat sig att
dessa har varit kontroversiella. Det är
därför inte ägnat att förvåna att skilda
meningar har kommit till uttryck också
nu när ett samlat organisationsförslag
äntligen har förelagts riksdagen.

Flera av de skilda delfrågorna beträffande
organisationen är av den arten
att man kan tänka sig olika lösningar.
Jag kan gärna medge att vid
den prövning, som föregick ställningstagandena
i propositionen, det på ett
par punkter var en ganska liten övervikt
för den lösning som valdes jämfört
med annan tänkbar lösning.

Utskottsmajoriteten har nu föreslagit
vissa avvikelser från förslaget i propositionen.
I huvudsak avser jämkningsförslagen
just sådana delfrågor
som jag nyss nämnde eller med andra
ord sådana där skälen för olika lösningar
väger ganska jämnt. Mot den
bakgrunden har jag inte anledning att
rikta några väsentliga invändningar
mot utskottsmajoritetens förslag utan
kan godta flertalet av dem. Jag vill
dock med några ord beröra vissa av
dessa förslag.

När det gäller sammansättningen vid
särskild huvudförhandling i tvistemål
framgår av mina uttalanden i propositionen
att jag har sett det som en angelägen
fråga att söka finna lösningar som
innebär att lekmannaninflytande skall
finnas inom en vid sektor av tvistemålsrättskipningen.
Bl. a. har ingående diskuterats
möjligheten att ha nämndsammansättning
i familj erättsmål i allmänhet.
Därvid ansåg jag mig böra fästa
stor vikt vid följande förhållanden.

I olika sammanhang har uttryckts
uppfattningen att parterna i familjerättsmålen
ofta hellre ser att målen
handläggs av juristkollegium än av dom -

underrätterna

stol med nämndsammansättning. Av
särskild betydelse var vid min bedömning
att denna uppfattning år 1951 vann
anslutning i ett av riksdagen godkänt
utlåtande av första lagutskottet. Propositionen
utgår från riksdagens då uttryckta
mening. Utskottsförslaget däremot
innebär i realiteten en uppfordran
till riksdagen att nu göra en annan
bedömning än år 1951. Om så sker, har
en av premisserna för propositionsförslaget
fallit, och i så fall är det naturligt
om man når en annan slutsats i
sammansättningsfrågan för familjerättsmålen
de!. Vad gäller reservationerna
i sammansättningsfrågan vill jag
bara hänvisa till de skäl mot ett system
med alternativ sammansättning som
har redovisats i propositionen.

Vid sina överväganden angående sammansättningen
i tvistemål har utskottet
tagit upp frågan vilka mål som bör ankomma
på de föreslagna fastighetsdomstolarnas
prövning. Som framgår av
propositionen delar jag utskottets uppfattning
om värdet av ett lekmannainflytande
vid rättskipningen i mål av
det slag som är avsedda att handläggas
av fastighetsdomstol. Jag är positiv till
tanken att utvidga kompetensområdet
för fastighetsdomstolarna till att omfatta
alla de målkategorier utskottet har
nämnt. Frågan övervägs inom departementet
i samband med den genomgripande
revision av huvuddelen av lagstiftningen
om fast egendom som för
närvarande pågår. Större delen av den
nya lagstiftningen på detta område är
avsedd att träda i kraft den 1 januari
1972. Det gäller t. ex. den nya jordabalken.
I den skall ingå bl. a. en ny arrendelagstiftning
och regler motsvarande
den nya hyreslag som trädde i kraft
den 1 januari i år.

Jag är inte beredd att nu göra några
utfästelser om vilka mål som bör ankomma
på fastighetsdomstolen. Eftersom
utskottet särskilt har uppehållit sig
vid hyresmålen, vill jag påpeka att det
bör övervägas om den nu föreslagna
sammansättningen av fastighetsdomsto -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

len är den mest lämpliga, framför allt
med hänsyn till att de allra flesta hyresmålen
prövas av hyresnämnd innan
de tas upp vid domstol.

I fråga om nämndens storlek har utskottet
enhälligt stannat för ett antal
av fem nämndemän i normalfallet, dvs.
en nämndeman mer än enligt propositionen.
De synpunkter som har anförts
i propositionen beträffande storleken
har i allt väsentligt godtagits av utskottet,
men utskottet har kommit till en
annan slutsats. Det gäller här en allmän
bedömning av vilket antal som bör krävas
för att det medborgerliga omdömet
skall anses komma till uttryck, för att
domstolen utåt skall anses ha tillräcklig
tyngd och för att mångsidighet skall
finnas i lekmannainslaget.

Som jag framhöll i propositionen,
blir det delvis en fråga om subjektiva
värderingar, när man skall fastställa
det lämpliga antalet. Att man kan tycka
olika i en fråga av den typen är naturligt,
och avgörande argument för att det
ena eller andra antalet är riktigast kan
knappast uppletas. Jag vill dock gärna
erinra om de goda erfarenheter vi har
haft av tremansnämnden som under det
senaste decenniet har deltagit i ett väsentligt
större antal mål än den stora
nämnden, låt vara att det har rört sig
om mål där det har varit fråga om lindrigare
påföljder.

När vi nu alla är ense om att det bör
införas en enhetlig nämnd, så är jag beredd
att acceptera den bedömning som
har gjorts av ett enhälligt utskott. Med
anledning av en del motionsyrkanden
vill jag emellertid tillägga att en större
utökning än till fem måste anses göra
det uteslutet att slopa tremansnämnden.
På den ankommer ju för närvarande
den största brottmålskategorin, och det
vore inte rimligt att i enhetlighetens intresse
fördubbla storleken på den nämnden.

Utskottet har med ett undantag godtagit
de riktlinjer för en ny domkretsindelning
som har dragits upp i propositionen.
De allmänna synpunkter som

enligt utskottet bör vara avgörande, när
indelningen övervägs, överensstämmer
i allt väsentligt med vad jag själv har
föreslagit, men jag vill ifrågasätta om
servicesynpunkterna har den betydelse
som utskottet synes vilja göra gällande.
Den enskilde har allmänt sett ganska
sällan anledning att uppsöka en domstol.
För genomsnittsmedborgaren torde
det inte bli fråga om mer än högst
något besök per decennium. Större betydelse
tycker jag bör tillmätas de indirekta
konsekvenser det kan få för en
ort som är kansliort för domstol, om
denna domstol dras in. En sådan sak
kan drabba allmänheten, t. ex. genom
att indragningen av domstolen kan få
till följd också andra förändringar.

Den riktlinje för en översyn av domkretsindelningen
som har vållat oro är
den som gäller domkretsarnas storlek.
Utskottets ledamöter har emellertid
kunnat enas i frågan. Som framgår av
propositionen räknar jag med att tvådomardomsagor
kan komma att behållas
i ganska stor utsträckning. Eftersom
något antal inte har angivits i propositionen,
är det inte möjligt att avgöra vad
som eventuellt skiljer propositionen och
utskottet. Skillnaden kan dock inte röra
sig om mer än ett mycket litet antal fall.

När det gäller domstolar med endast
en lagfaren domare är det uppenbart att
vissa olägenheter uppkommer som inte
alls finns eller som är mindre framträdande
hos tvådomardomstolarna. Dessa
mycket små domstolar är mycket känsliga
från personalsynpunkt vid sjukdomsfall,
semester och dylikt. Variationer
i arbetsnämnden gör att sysselsättningen
blir ganska ojämn, och tekniska
hjälpmedel är svåra att utnyttja på ett
ekonomiskt sätt. De mycket små domstolarna
är inte heller lockande från
rekryteringssynpunkt. Trots dessa omständigheter
vill jag i likhet med utskottet
inte utesluta möjligheten att behålla
någon eller några enstaka domstolar,
som är så små att de sysselsätter
bara en lagfaren domare.

Eftersom utskottet starkt har betonat

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna
vikten av de i propositionen gjorda uttalandena
om att alla ändringar i den
judiciella indelningen föregås av utredningar
om de lokala förhållandena, vill
jag begagna tillfället att framhålla att få
ärenden om ändrad distriktsindelning
för statlig verksamhet torde ägnas en så
grundlig beredning som ändringar i
den judiciella indelningen. I varje ärende
görs en särskild utredning, och denna
remissbehandlas mycket grundligt.
Därefter granskas materialet inom en
särskild enhet i departementet, och i
de allra flesta fall besöker tjänstemän
från departementet de berörda domstolarna,
varvid också kommunala representanter
bereds tillfälle att närvara.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
erinra om att den nya underrättsorganisationen
innebär att de nuvarande
båda typerna av allmänna underrätter,
häradsrätt och rådhusrätt, kommer att
försvinna. Dessa båda domstolstyper,
som har anor från medeltiden, har under
århundradenas lopp väl förvaltat
uppgiften att bilda hörnstenarna i vårt
domstolsväsende. Det är med tillfredsställelse
jag tror mig kunna påstå att
den nya organisationen innebär väsentliga
förbättringar, samtidigt som de
mest värdefulla inslagen från den gamla
ordningen bibehålls.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Justitieministern har
redan erinrat om att det förslag som
vi nu här går att besluta om är ett
fullföljande av ett reformarbete på rättegångsområdet
som har fortgått under
längre tid. Jag skulle till och med vara
böjd att påstå att detta reformarbete
faktiskt sträcker sig mycket, mycket
långt tillbaka i tiden, ända till 1800-talet. Vid den tiden och i början av
detta sekel förekom olika utredningsförslag,
som emellertid aldrig blev genomförda.
Man började så småningom
begagna metoden med reformer etappvis
och genomförde den nya rättegångsbalken
genom ett beslut år 1942. Den

underrätterna

trädde i kraft år 1948 men begränsades
då i huvudsak till själva förfarandet vid
domstolarna. Vad som sedan har skett
är en uppföljning av denna reform med
de åtgärder som har varit motiverade
på det organisatoriska området. Efter
rättegångsbalkens antagande har det väsentliga
hänt att hela domstolsväsendet
har förstatligats, medan tidigare i varje
fall de större städerna bekostade sina
domstolar och hade ett visst inflytande
på utnämnandet av domare.

I princip är det givetvis helt riktigt
att domstolsväsendet skall vara en statlig
angelägenhet. Vad det nu gäller är
att fullfölja förstatligandet genom att utjämna
de olikheter i domstolarnas sammansättning
och verksamhetsformer,
som av historiska skäl ännu finns kvar.
Därjämte öppnar sig möjligheten att
reglera domstolarnas verksamhetsområden
utan hänsynstagande till gränserna
för de städer som ännu har rådhusrätt.
Man går sålunda ett steg före
den reform som nu signaleras om ett
avskaffande av stadsbegreppet såsom
särskild kommuntyp.

I fråga om dessa grundläggande och
väsentliga principer har full enighet
förelegat inom utskottet om att propositionens
förslag skall godtagas. Jag
skall emellertid i det sammanhanget
framhålla att några väsentliga jämkningar
har gjorts. Den viktigaste är
kanske den som justitieministern särskilt
uppehöll sig vid i sitt anförande,
nämligen att man har föreslagit en utökning
av det antal nämndemän, som
normalt skall deltaga i målens avgörande,
från fyra till fem. Det är tillfredsställande
att justitieministern nu har
kunnat ansluta sig till den ståndpunkten
och att det här sålunda blir ett beslut
i full enighet.

Det har däremot förekommit en hel
del divergenser beträffande frågan hur
utjämningen mellan de båda domstolstyperna
— rådhusrätt och häradsrätt
—- skall ske, dvs. vilken av de båda nu
använda sammansättningsformerna som
skall tillämpas i fortsättningen. Det gäl -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig

ler här också i vilken utsträckning det
av gammal tradition här i landet uppburna
deltagandet av lekmän i rättskipningen
skall bibehållas, eventuellt utvidgas.
Även i en del mera detaljmässiga
frågor föreligger meningsskiljaktigheter
och reservationer.

Den väsentligaste fråga där meningsskiljaktigheter
föreligger gäller domstolens
sammansättning i tvistemål. Medan
domstolen numera i brottmål har
samma sammansättning — en lagfaren
domare med större eller mindre nämnd,
i de enklaste målen en lagfaren domare
ensam — föreligger beträffande tvistemålen
fortfarande den historiskt betingade
skillnaden att rådhusrätten består
av tre eller fyra lagfarna domare,
medan häradsrätten består av en lagfaren
domare och sju till nio nämndemän.
Flera utredningar och remissbehandlingar
har avsett frågan vilkendera
modellen som skall anses vara den
lämpligaste i en enhetlig underrätt. Något
entydigt svar på frågan har inte erhållits.
Dock kan det sägas att några
belägg för att ettdera alternativet allmänt
sett är klart överlägset ur juridisk
synpunkt inte framkommit. Däremot
kan det väl sägas att olika mål lämpar
sig olika väl för handläggning av juristkollegium
respektive nämnd. För
nämndsammansättning torde lämpa sig
framför allt mål där avgörandet väsentligen
beror på bevisprövning och bedömanden
av mera allmän art. Som exempel
kan nämnas familjemålen, som ju
har varit föremål för särskild uppmärksamhet
i propositionen och av utskottet,
men även andra mål som rör vardagslivets
juridik — jordmål, arrende,
byggnadsmål, vissa enklare skadeståndsmål.
Mål som gäller invecklade rättsliga
eller ekonomiska spörsmål skulle däremot
säkerligen vinna på att bli behandlade
av juristkollegium. Man kan
nämna handelsmål, bolagsmål och patentmål
bland många andra av olika
slag.

I propositionen har nu den avvägningen
gjorts att nämnd skall deltaga i

organisation av de allmänna underrätterna
behandlingen av familj erättsmål där
tvistiga eller tveksamma vårdnads- eller
umgängesfrågor förekommer till prövning.
Alla övriga tvistemål — jämte vissa
komplicerade familjerättsmål —
skall enligt propositionen handläggas
av juristkollegium.

Utskottets majoritet har häri gjort
den jämkningen att nämndsammansättningen
skall tillämpas i praktiskt taget
alla familjerättsmål.

I anslutning till vad justitieministern
anförde vill jag säga att när man åberopar
riksdagens ståndpunktstagande
år 1951 så finns det all anledning att
betänka, att ett motionsvis framfört yrkande
utan någon mera grundläggande
utredning av frågan inte ger den långsiktiga
bedömning som nu efter långvariga
utredningar kan ges en sådan
fråga. Jag tror att det ståndspunktstagande
som då gjordes inte skall tillmätas
någon större vikt vid behandlingen
av denna fråga.

När justitieministern framför den
uppfattningen att parterna skulle ha
intresse av att juristkollegium i stället
för nämnd får handlägga dessa mål —
därför att man helst ser att förhållandena
i målet inte kommer till offentlighet
eller till kännedom för de personer
som ingår i nämnden — vill
jag framhålla att det är en synpunkt
som jag för min del inte vill tillmäta
så stor betydelse. Det avgörande måste
ändå vara att målen blir avgjorda
på bästa och tillförlitligaste sätt.
Propositionsförslaget föreskriver att
nämndsammansättning skall användas
i alla mål som gäller tvistiga vårdnadseller
umgängesfrågor, och den bestämmelsen
omfattar väl i princip just de
mål där dylika synpunkter gör sig gällande.
De mål som genom utskottets
ändring i detta avseende har överförts
till nämndbehandling är av mindre betydelse
i det sammanhanget — det gäller
kanske huvudsakligen mål där det
endast gäller underhållsfrågor.

I detta avseende har två reservationer
avgivits. Hälften av utskottets le -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

damöter är reservanter, och de bär
delats upp på dessa båda reservationer.
I båda fallen har reservanterna emellertid
tagit fasta på att de olika sammansättningsformerna
kan anses likvärdiga
men att var och en av dem är
bäst lämpad för olika kategorier av
mål. Man vill därför ha möjlighet att
anpassa sammansättningen till det särskilda
målets beskaffenhet. Under utredningsarbetet
har det visat sig svårt
att i bestämda regler fixera en sådan
gränsdragning. Även en avgränsning
till att gälla de nämnda familjerättsmålen
blir alltför schablonmässig. Av denna
anledning har reservanterna stannat
för att domstolen själv skall avgöra
sammansättningsformen efter parternas
börande. Sju reservanter fordrar
att lagfaren domare och nämnd
skall vara det normala och juristkollegium
användas i de fall där detta
kan anses bättre. En reservant förordar
motsatt ordning.

Redan nu gäller enligt rättegångsbalken
i brottmål att domaren med hänsyn
till målets beskaffenhet kan bestämma
om annan sammansättning än
den som normalt tillämpas för visst
slag av mål. Ett mål som kan handläggas
av ensamdomare kan sålunda överföras
till nämnd, och smånämndsmål
kan handläggas av stor nämnd. Ett sådant
förfaringssätt har rekommenderats
då det är motiverat av målets beskaffenhet.
Några vägande skäl mot
ett sådant förfarande även beträffande
tvistemål har enligt min mening inte
anförts. Departementschefen säger i
propositionen beträffande ett sådant
uppslag att det enligt gällande rätt är
fråga om en förstärkning av domstols
sammansättning i särskilda fall men att
det diskuterade förslaget skulle innebära
en möjlighet till försvagning. Häremot
vill jag invända att det, såsom
förut påpekats inte kan hävdas att den
ena sammansättningen skulle vara allmänt
sett svagare än den andra. Det
gäller snarare att bestämma den för ett
visst mål lämpligaste sammansättning -

en. Även med departemenschefens synsätt
att juristkollegium är den starkare
sammansättningen kan den anmärkningen
inte riktas mot de sju reservanternas
förslag i reservation 3, enligt
vilket nämndsammansättning skulle vara
huvudregel och juristkollegium undantagsfall.
För valfrihet talar i hög
grad även en annan synpunkt, nämligen
att man därigenom får tillfälle att
pröva båda alternativen sida vid sida
på lika villkor. Skulle erfarenheterna
i denna fråga, där meningarna nu bryts
så starkt emot varandra och där argumenten
på båda sidor i mycket uppväger
varandra, sedermera peka i mera
bestämd riktning, är det lätt att följa
en sådan hänvisning genom ändring
i rättegångsbalken.

Jag skall här bara tillägga några synpunkter
som talar för att juristkollegiet
bör användas restriktivt. Först och
främst är det av allmänt demokratiska
skäl av stort värde att lekmannamedverkan
i rättskipning bibehålies även
på tvistemålsområdet. Inte minst gäller
det att säkerställa allmänhetens förtroende
för domstolarna och förståelse
för de principer på vilka rättskipningen
måste bygga. Enligt min erfarenhet
är detta kanske det största värde som
ligger i nämndinstitutionen.

Vidare må framhållas att tre juristdomare
i första instans kan anses vara
en överorganisation som inte torde förekomma
i andra jämförliga länder.
Det bör även påpekas att denna ordning
här i Sverige tillkommit så att säga
slumpmässigt utan noggrannare överväganden
av dess ändamålsenlighet.
Rådhusrätten var sålunda tidigare sammansatt
av en juristdomare — borgmästaren
— och två eller tre lekmannabisittare
— rådmän. När sedan i större
städer uppkom behov av ytterligare juristdomare
för förekommande göromål,
tog man den lösningen att rådmännen
utsågs bland lagfarna personer och
fick ställning som lagfarna domare.
De mindre rådhusrätter, där man fortfarande
hade illitterata rådmän, har så

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

småningom försvunnit, och därigenom
har det nuvarande systemet uppkommit.

Denna sammansättningsform inverkar
också på sammansättningen i andra instans,
som i princip bör vara starkare
än den första instansen. Härigenom får
frågan en betydande ekonomisk räckvidd.

Slutligen må framhållas att juristkollegiet
i princip bör förutsätta att varje
domstol har tre ordinarie domare. Denna
princip får en olycklig återverkan
på .frågan om domkretsindelningen.
Även om man enligt propositionen anser
sig kunna ordna denna sak genom att i
mindre domstolar tillkalla domare i
särskilda fall, är det givetvis angeläget
att sådana anordningar behöver tillgripas
så sällan som möjligt.

Av dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 3.

Jag skall nu helt kort beröra vissa
detaljer i fråga om vilka jag inte är
ense med utskottsmajoriteten. Först må
nämnas valbarhetsåldern för nämndemän.
Här har sedan gammalt gällt ett
krav på 25 års ålder. Samma ålder gäller
enligt rättegångsbalken för lagfaren
domare som förutsättning för utövande
av domarämbetet. I propositionen har
nu utan utredning och remissbehandling
föreslagits att valbarhetsåldern
skall helt slopas. Endast krav på myndighet,
dvs. i framtiden 20 års ålder,
skulle kvarstå.

Vid riksdagens början väcktes motioner
om en sänkning av valbarhetsåldern
till 23 år. Dessa motioner har av utskottet
remissbehandlats, ehuru detta på
grund av den rådande tidspressen inte
kommit att omnämnas i utskottsutlåtandet.
Av remissinstanserna har hovrätten
för västra Sverige och Advokatsamfundet
bestämt avstyrkt ändring, varvid
särskilt åberopats jämförelsen med den
för lagfaren domare gällande bestämmelsen.
Kommunförbundet tillstyrker
viss sänkning, och Domarföreningen
tillstyrker motionen men framhåller
behovet av en allmän översyn av be -

stämmelser om valbarhet och ålderskompetens.

Med hänsyn till den bristfälliga utredning
som ligger till grund för propositionsförslaget
i denna del och det
starka behovet av en samordning av
åldersbestämmelserna för olika slag av
domare samt inte minst det blandade
och med förbehåll försedda remissutfallet
beträffande det motionsvis väckta,
betydligt mindre långtgående förslaget
i den här delen, anser en betydande
grupp reservanter att frågan, som inte
på något sätt är trängande, inte bör lösas
nu utan bör bli föremål för en utredning
där de olika aspekterna på frågan
kan vägas mot varandra. Härtill
vill jag endast tillägga, att jag inte kan
finna att uppdraget att som nämndeman
i en domstol döma över enskilda människor
och deras angelägenheter är i
nu förevarande avseende jämförbart
med uppdrag som förtroendeman i kommunala
eller andra demokratiska församlingar.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation 6.

I propositionen föreslås som en konsekvens
av förslaget om att rätten i vissa
fall skall bestå av tre lagfarna domare
även i domstolar, där tre domare inte
finns anställda, en ändring i statstjänstemannalagen.
Ändringen avser införande
av skyldighet för vissa ordinarie domare
att tjänstgöra utom den egna domstolen.
Härigenom görs en ur principiella
synpunkter betänklig inskränkning i
den oavhängighet som man vid statstjänstemannalagens
tillkomst avsåg att
garantera domarna. Jag och ett par
medreservanter anser att det är helt
obehövligt att göra en sådan principiellt
farlig inskränkning. I de fall då en domstol
behöver kompletteras utifrån torde
det regelmässigt gå lätt att ordna saken
på frivillighetens väg, och jag tror att
ersättningsfrågan härvid icke kommer
att spela någon nämnvärd roll. Dessutom
disponerar hovrätterna ett betydande
antal extraordinarie domare och
domaraspiranter som är skyldiga att

46 Nr 29 Torsdagen den

Ang. enhetlig organisation av de allmänna
åta sig förordnanden av dylikt slag.
Problemet kommer säkerligen att bli av
betydligt mindre räckvidd än det behov
som redan nu föreligger att förse domstolarna
med vikarier vid sjukdom och
tjänstledigheter eller speciella arbetsbelastningar.
Den föreslagna ändringen
i statstjänstemannalagen bör därför icke
genomföras, och jag yrkar sålunda bifall
till reservation 2.

Reservation 5 avser en fråga av närmast
språklig karaktär. I en motion av
herr Ernulf och mig har påtalats att lydelsen
av 1 kap. 6 § rättegångsbalken
om tiden för allmänna ting är onödigt
vidlyftig. Andra meningen synes ej ha
annat innehåll än att tingen i regel skall
hållas varje vecka under viss, ej angiven
del av året, och detta är onödigt
med hänsyn till att tiderna skall närmare
bestämmas av hovrätten. Att tingen
enligt första meningen skall hållas »årligen»
synes också meningslöst.

Att vi påtalat denna formulering utan
att avse någon ändring i sak kan möjligen
synas opåkallat, men vi har funnit
skrivningen anmärkningsvärd inte
minst mot bakgrunden av de anvisningar
om klarhet och tydlighet i lagtext,
som utgått från departementshåll. En
särskild anledning är därtill att i texten
talas om tingsrättens ferier — dock utan
närmare bestämning av tid ellei förläggning
_ vilket är ägnat att hos allmänheten
inge den oriktiga föreställningen
att domstolens verksamhet är inställd
och hela personalen ledig under denna
tid.

Jag yrkar sålunda bifall till reservation
5.

Slutligen vill jag säga några ord om
en stor och väsentlig fråga, där utskottet
blivit enigt men med viss avvikelse
från departementschefens ståndpunkt i
propositionen. Det gäller principerna
för regleringen av domstolarnas verksamhetsområden,
domkretsarna. Departementschefen
har redan anfört en del
i denna fråga. Jag är tillfredsställd over
att departementschefen anser sig kunna
godta de synpunkter som utskottet har

29 maj 1969

underrätterna

anlagt här, och det är väl riktigt att utskottets
skrivning inte skiljer sig så
mycket från departementschefens skrivning.

Av olika skäl är det nödvändigt att
inom den närmaste tiden verkställa en
grundlig omreglering av nu befintliga
domkretsar. Ett väsentligt skäl är den
pågående kommunindelningsref ormen,
ett annat är den förut nämnda samordningen
mellan stad och land i rättskipningsavseende.
Vidare må nämnas den
ändrade indelning i polis- och åklagardistrikt,
som redan genomförts och.som
kanske kommer att i viss mån jämkas.

Regeringen har nu underställt riksdagen
principerna för denna omreglering
och, i anslutning till förslag av domstolskommittén,
framlagt en rad synpunkter
som bör ligga till grund för regleringen.
Jag vill här särskilt uttrycka
min tillfredsställelse över att riksdagen
får tillfälle att uttala sig i en sådan här
fråga, och jag utgår från att så också
kommer att ske i framtiden, om det i
fortsättningen blir tal om något avsteg
från dessa principer eller någon ändring
av dem.

Största intresset knyter sig — som
justitieministern nämnde — till frågan
om vilken storlek som bör eftersträvas
för domkretsarna. Från vissa håll har
gjorts gällande att man bör sikta till så
stora domkretsar som kan accepteras
med hänsyn till rimliga avstånd och
kommunikationsmöjligheter mellan
kansli och tingsställe å ena sidan och
den berörda befolkningens bostadsorter
å den andra. Med hänsyn till numera
föreliggande förbättrade kommunikationer
har från denna synpunkt mycket
stora enheter rekommenderats. Man har
förmodat att avsevärda rationaliseringsvinster
skulle kunna göras genom dylika
stora enheter, men utredningen har inte
bestyrkt denna förmodan. Endast de
allra minsta enheterna har ur arbetssynpunkt
befunnits mindre rationella. I
sådana fall har synpunkter starkt gjort
sig gällande avseende att i största möjliga
grad tillvarata serviceaspekter i för -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

hållande till domkretsarnas invånare
samt också att ett slags lokaliseringssynpunkt
på värdet för en ort eller bygd
att få behålla ett befintligt domstolskansli
bör beaktas. Utskottet har i sin
skrivning tagit stor hänsyn till sådana
synpunkter och rekommenderar att
mindre enheter behålls i större utsträckning
än departementschefen synes ha
förutsatt. Jag vill dock tillägga att någon
detaljgenomgång inte företagits i utskottet
och att det är möjligt att endast
mycket begränsade avvikelser från domstolskommitténs
förslag blir möjliga, om
man skall hålla på principen att en
kommun — varmed tills vidare jämställs
kommunblock som avses bilda en
primärkommun —■ inte bör delas mellan
olika domkretsar.

Även om det är naturligt att kommungränserna
i regel resepekteras, anser
jag för min del att det inte är ofrånkomligt
att den nämnda principen hålles helig.
Jag har i olika sammanhang förgäves
efterlyst skälen till att en sådan
princip måste hållas strikt, och jag vill
påpeka att en sådan delning av kommuner
förekom för endast ett par decennier
sedan, trots att kommunstorleken
då var en helt annan än nu. Vi har
fortfarande en gällande lagbestämmelse
som förutsätter att en kommun kan vara
delad på flera tingslag, nämligen jorddelningslagens
21 kap. 3 §.

För de fall då en i övrigt önskvärd
domkretsindelning inte kan genomföras
utan delning av en kommun skulle jag
vilja förorda att åtgärder vidtas för att
möjliggöra en sådan delning. Även om,
såsom påståtts, ett stort antal författningar
måste ändras för ett sådant ändamål,
synes detta inte behöva utgöra
något avgörande hinder. Saken skulle
kanske även kunna ordnas på ett smidigare
sätt genom något lagtekniskt
konstgrepp.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
sammanfattningsvis att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 5 och 6 samt
i övrigt till utskottets hemställan.

Herr SCHöTT (m):

Herr talman! Efter justitieministerns
och utskottsordförandens anföranden
kan jag fatta mig ganska kort.

Liksom de båda föregående talarna
vill jag också först understryka att det
är stora och betydande förändringar i
hittills gällande förhållanden på domstolsväsendets
område som riksdagen
i dag har att besluta om. Samtidigt uttalar
även jag min tillfredsställelse över
att första lagutskottet i stora och betydelsefulla
frågor är enigt. Utskottet tillstyrker
enhälligt att den föreslagna enhetliga
organisationen införes, att således
tingsrätter kommer att ersätta häradsrätter
och rådhusrätter ävensom
att reglerna om sammansättningen i mål
och ärenden blir gemensam för alla
tingsrätter. Full enighet har också kunnat
uppnås i fråga om antalet nämndemän.
Propositionen hade här, som
nämnts, föreslagit fyra, medan utskottet
enats om fem. Särskilt glädjande finner
jag det vara att vi lyckats komma fram
till en för hela utskottet gemensam
skrivning i fråga om domkretsindelningen.
Detta har givetvis varit möjligt
endast tack vare en avsevärd
jämkning av propositionens förslag,
som dominerades av en strävan efter
domstolar med minst tre domare.

Jag vill för min del understryka utskottets
deklaration, att utskottet fäster
stor vikt vid uttalandena i propositionen
om att alla ändringar i den judiciella
indelningen skall föregås av särskilda
utredningar beträffande de lokala
förhållandena inom de domkretsar
som berörs och vill betona att stor hänsyn
bör tas till de synpunkter som från
lokalt håll kan komma att anföras rörande
bygdens behov från rättsvårdssynpunkt
och i fråga om service. Härutöver
har utskottet en utförlig skrivning
om sina synpunkter på frågan om
domkretsarnas storlek, vilken fråga ägnats
särskilt stort intresse från motionärernas
sida. Jag skall inte trötta kammaren
med att utförligt redogöra för
alla dessa synpunkter, utan vill begrän -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

sa mig till att understryka ett par.
Främst är det utskottets betoning av att
domsagokansli i centralort så långt möjligt
bör bibehållas och att frågorna om
avstånd, kommunikationer och lokaler
bör tillmätas stor betydelse vid avgörande
huruvida en domsaga skall få
bestå eller ej.

Statsrådet Kling nämnde att få indelningsärenden
ägnas så stort intresse i
kanslihuset som domsagoindelningsärenden.
Vi hoppas väl alla att ingen
ändring härvidlag kommer att ske. Måhända
kan i framtiden, med hänsyn till
utskottets skrivning, ännu större uppmärksamhet
ägnas dessa mycket viktiga
ärenden.

Utskottets resonemang på denna
punkt utmynnar i en klar deklaration,
nämligen att utskottet utgår från att
Kungl. Maj:t efter tidigare nämnda utredningar
noga överväger frågan och
utnyttjar de möjligheter som finns att
bevara även domstolar med endast två
domare samt att skäl av nämnda slag
kan befinnas vara så starka att de motiverar
bibehållande av domkrets som
ger arbete åt endast en domare. Med
dessa avsevärda jämkningar i propositionen
har således ett enigt utskott förklarat
sig berett att godta propositionen
i denna del. Vid tillämpningen bör detta
rimligtvis innebära att nedskärningarna
av antalet domsagor i landet blir,
såvitt jag förstår, avsevärt mindre än
vad propositionen gav vid handen.
Statsrådet Klings uttalande här nyss,
att skillnaden mellan propositionen och
utskottet ej kunde vara så stor, förvånade
mig något. Under utskottsbehandlingen
fick vi närmast den uppfattningen
att det dock skulle gälla minst ett
dussintal domsagor. Utan tvekan är det
så att varje förändring som innebär bibehållande
av ytterligare domsagor
kommer för den bygd som berörs att
hälsas med tillfredsställelse.

Innan jag lämnar avsnittet om domkretsindelningen
vill jag till slut understryka
utskottets skrivning: »Om ändring
i ovan angivna riktlinjer» — ur -

sprungligen statsrådets men av utskottet
något kompletterade riktlinjerna för
domkretsindelningen — »framdeles finnas
motiverade bör frågan härom underställas
riksdagens prövning.»

Så några ord beträffande de till utskottet
fogade reservationerna 3 och 6
under vilka även mitt namn återfinnes.
Den förra avser underrätts sammansättning,
och den har utförligt kommenterats
av utskottets ordförande herr
Alexanderson. Jag kan inskränka mig
till att helt instämma i hans synpunkter.

Beträffande reservation 6 ber jag att
få understryka vad vi reservanter däri
anfört, nämligen att det riktiga måste
vara att frågan om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndemän övervägs i
samband med spörsmålet rörande åldersgränsen
för juridiskt utbildade domare
m. fl. Att nu ta upp denna fråga
separat kan inte vara påkallat. I likhet
med många, bl. a. hovrätten för västra
Sverige, vill jag framhålla vikten av att
nämndemännen representerar livserfarenhet
och erfarenhet av annat yrkesliv,
samhällsarbete, ideellt arbete etc. liksom
allmän vishet och klokhet, moget
omdöme, människokännedom, oväld
och självständighet. Det synes mig inte
rimligt att fordra dessa kvalifikationer
av en 20-åring. Såvitt jag förstår är det
därför välbetänkt att tills vidare behålla
nuvarande valbarhetsålder oförändrad.

Så till slut några ord i titelfrågan.
I denna delar jag helt utskottsmajoritetens
uppfattning att man bör bibehålla
titeln häradshövding för chefsdomare
och för övriga domare använda titeln
tingsdomare, som väl ansluter sig till
underrättens benämning, tingsrätt.
Dessutom är situationen den att vi vid
hovrätt har lagmanstiteln. Ett införande
av denna vid underrätterna i enlighet
med propositionens förslag skulle
innebära en ändring till hovrättslagman,
en titel som inte ens med stor
välvilja kan betecknas som lyckad.
Helt visst skulle också förekomsten av

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

titlar inkluderande ordet lagman såväl
vid underrätter som vid hovrätter ge
upphov till förväxlingar. Det är onödigt
att skapa förutsättningar för sådana.

I detta sammanhang kan jag ej underlåta
att erinra om att riksdagen redan
har mycket på sitt samvete när
det gäller att avskaffa eller minska användningsområdet
för gamla, välkända,
utmärkta benämningar. Jag tänker på
folkskolan som blev grundskolan, lappfogdarna
som blev konsulenter vid lappväsendet
och många häradsskrivare som
blev fögderidirektörer, för att endast
nämna några exempel. För min del tycker
jag att vi skall slå vakt om den för
allmänheten välkända titeln häradshövding,
som ju har månghundraårig hävd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 3 och 6 samt
i övrigt till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag befinner mig i den
något ovanliga situationen att jag i första
avsnittet av mitt anförande har för
avsikt att försvara propositionens
ståndpunkt beträffande en fråga, där
bl. a. utskottets socialdemokratiska ledamöter
föreslår en annan lösning än
den propositionen innehåller. Det gäller
tingsrätts sammansättning vid särskild
huvudförhandling i familjerättsmål
i allmänhet.

Som herr Alexanderson har utvecklat
i sitt anförande föreslår propositionen
för dessa fall juristkollegium
utom i de mål där tvistiga frågor förekommer
om vårdnad av barn eller umgängesrätt.
Där föreslås lagfaren ordförande
med nämnd. Utskottsmajoriteten
vill utvidga sammansättningen
med nämnd till alla slag av familjerättsmål.
Jag kan för min del inte finna
att det vore en förbättring av propositionens
förslag. Mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad är ofta ömtåliga
och för parterna plågsamma mål.
För målens tillfredsställande behandling
tror jag att båda sammansättnings 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 29

formerna, ailtså juristkollegium eller
lagfaren ordförande plus nämnd, i och
för sig är godtagbara. Men när frågan
om sammansättningen har diskuterats
i olika sammanhang har jag särskilt
fäst mig vid att Sveriges Advokatsamfund,
som väl kan anses känna parternas
åsikter, bestämt har förordat juristkollegium
av hänsyn till parterna,
övriga remissinstanser har haft delade
uppfattningar. Men som justitieministern
framhöll har också riksdagen en
gång på förslag av första lagutskottet
godtagit juristkollegium i sådana mål.

I hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål
måste ofta parternas både personliga
och ekonomiska förhållanden
noggrant granskas. Fysiska och psykiska
brister måste bedömas med hänsyn
till deras inverkan på makarnas försörj
ningsförmåga. Advokatsamfundet
menar att det måste anses vara mer
hänsynsfullt mot parterna att låta detta
ske inför ett kollegium av yrkesdomare
än inför lekmän. Jag tror att denna
uppfattning är riktig. Särskilt gäller
detta väl om lekmännen vid en domstol
är personligen bekanta med makarna eller
någon i deras bekantskapskrets. Jag
tycker att man bör kunna visa parterna
den hänsynen i den svåra situation,
som i regel föreligger i mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad, att de
får sina förhållanden bedömda av yrkesdomare.

När det gäller mål där frågan om
vårdnad och umgänge är tvistig har
jag också, fastän med tvekan, stannat
för propositionens förslag med lagfaren
domare och nämnd. Där spelar
hänsynen till andra personer än parterna
in, nämligen till barnen. Det är
möjligt att medverkan av nämndemän
är ett plus när det gäller att bedöma
frågan om vårdnad och rätt till umgänge.
Jag vill dock påpeka att i sådana
mål har barnavårdsnämnd, där
ju lekmän ingår, regelmässigt yttrat sig
til! domstolen.

Med den ståndpunkt som jag nu har
nämnt skulle det naturligtvis bli intres -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

sant att se om justitieministern och
övriga ledamöter av regeringen som
tillhör denna kammare skulle hålla fast
vid propositionen eller ansluta sig till
sina partikamrater i utskottet. Nu har
jag emellertid den uppfattningen att
man åtminstone tills vidare bör godta
en möjlighet till alternativ sammansättningsform.
Om den normala sammansättningsformen
är juristkollegium
bör man alltså åtminstone tills vidare
ha möjlighet att få sammansättning med
nämnd. Jag närmar mig därvidlag herr
Alexandersons alternativa form. Jag
tror inte att det skulle få stor praktisk
betydelse och att den möjligheten
skulle bli utnyttjad i många fall, men
det kan knappast göra någon skada
med en sådan möjlighet. Jag stannar
alltså för propositionens förslag med
den ändringen att möjlighet skall finnas
till lagfaren ledamot med nämnd,
på parternas önskan och efter domstolens
förordnande, i de fall där normalsammansättningen
är juristkollegium.

Det innebär, herr talman, att jag yrkar
bifall till reservation 4.

Sedan vill jag bara nämna att det
är riktigt som justitieministern säger
att det inte har varit några skiljaktiga
meningar om att avskaffa tremansnämnden
och slå ihop de två nu befintliga
nämnderna till en. Eftersom de
flesta remissinstanser vill ha bort tremansnämnden,
har jag inte heller i utskottet
velat förfäkta någon annan uppfattning.
Jag vill dock säga att vid den
domstol där jag tjänstgör har vi haft
mycket stor nytta av tremansnämnden.
Det gäller mål som i regel är ganska
ensartade. Bevisbedömningen är i allmänhet
inte särskilt svår, och påföljden
bestäms enligt en ganska fast
praxis. På det sättet avlastar man i
viss utsträckning nämndemännen dessa
mål. I stället skulle man kunna ha något
fler nämndemän i de verkligt betydelsefulla,
svåra och grova brottmålen.
I så fall skulle jag önska sex eller
sju nämndemän i sådana mål.

Jag har som sagt inte framfört nå -

got önskemål i utskottet om bibehållande
av tremansnämnden, men inför
avskaffande vill jag ge den en gärd av
uppskattning.

Jag har alltså, herr talman, i det avseendet
inget yrkande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Sedan justitieministern
dragit upp de stora linjerna för denna
reform och utskottets ordförande och
andra talare skärskådat problemen ur
olika synpunkter, bör jag kunna inskränka
mig till att i huvudsak göra
några reflexioner kring de föreliggande
reservationerna i utlåtandet.

Ett väsentligt inslag i denna reform
är ju att det införs en enhetlig organisation
för underrätterna — något som tidigare
har påpekats — och att de skilda
domförhetsregler som nu tillämpas vid
tvistemål i rådhusrätt och häradsrätt
därmed får en samordnad utformning
vid de nya tingsrätterna. Vid häradsrätten
dömer domare och nämnd i alla
former av kvalificerade mål, medan ett
s. k. juristkollegium med tre eller fyra
lagfarna domare i rådhusrätten handlägger
tvistemål som går till särskild
huvudförhandling.

När det gäller utformningen av de
nya domförhetsreglerna har utskottet
haft att pröva olika förslag och synpunkter
— något som bl. a. herr Alexanderson
redogjort för. I propositionen
föreslås att rådhusrättssystemet för tvistemålen
blir gällande även i tingsrätterna,
dock med det undantaget att i familjemål
med vårdnadsinslag skulle
fungera domare och nämnd. I motioner
som även kommit till uttryck i reservationer
har det förordats en viss valfrihet
beträffande den sammansättning
domstolen skulle ha vid behandlingen
av tvistemål. I reservation nr 3 hävdas
sålunda att grundformen även i dylika
mål skulle vara domare och nämnd men
att rätten i dispositiva tvistemål, alltså
sådana där förlikning är tillåten, efter
parternas hörande skulle kunna för -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

ordna att handläggningen ombesörjes
enbart av yrkesdomare.

I reservation 4 däremot föreslås att
juristkollegium skall vara grundformen
i de tvistemål det här är fråga om, under
det att rätten efter parternas hörande
kan förordna att handläggningen
ombesörjes av domare och nämnd.

Förslaget i eu motion om att nämnd
skulle medverka över hela linjen har
inte kommit till uttryck i någon reservation,
utan det har tydligen i kompromissens
tecken inordnats i reservation
nr 3.

Systemet med viss valfrihet för rätten
och parterna när det gäller domstolens
sammansättning i tvistemål förordades
bl. a. i ett av domstolskommitténs betänkanden.
Remissinstanserna var dock
inte så nådiga mot valmöjligheten —
det skulle exempelvis inte bli lika lätt
att planera domstolens arbete för någon
tid framåt, och risk skulle även föreligga
för att de enhetliga domförhetsreglerna
mera blev en reform av formell
art, enär rättens sammansättning
kunde komma att variera inte bara vid
jämförelse mellan olika domstolar utan
även vid samma domstol vid handläggningen
av identiska mål.

Utskottet har undersökt olika möjligheter
att låta lekmannainslaget vid domstol
i ökad utsträckning göra sig gällande
med undvikande av de nackdelar
som onekligen följer vid realiserande
av någon av de föreslagna reservationerna.

Utskottet förordar således att handläggning
vid särskild huvudförhandling
i allmänhet i mål enligt giftermålsbalken
och mål enligt föräldrabalken skall
ombesörjas av en lagfaren domare och
nämnd. Justitieministern framhöll att
utskottet på denna punkt går emot vad
riksdagen stannat för 1961. Men i detta
fall kan jag erinra om att redan propositionen
har tagit ett halvt steg från
vad riksdagen då beslöt genom att familjemål
med vårdnadsinslag nu föreslås
bli handlagda av domare och
nämnd. Det kan alltså sägas att utskot -

tet här tar steget fullt ut i detta hänseende.

Jag behöver inte närmare här ingå
på det som utskottet framhåller i fråga
om fastighetsdomstolarna och vad som
ytterligare skulle kunna tas upp där enligt
utskottets mening —■ detta har ju
redan i viss mån kommit fram i de
anföranden som här hållits. Men i och
med att fastighetsdomstolarna skulle få
flera kategorier mål att handlägga, skulle
lekmannainslaget komma mera till
sin rätt i olika former av tvistemål.

Domkretsindelningen är det avsnitt
som vållat det mesta arbetet och även
mesta bekymret i utskottet. Som det har
erinrats om, har vi emellertid ändå lyckats
komma fram till ett enigt utlåtande.
Riktmärke bör ju vara att domkretsarna
får den storleken att de ger arbete
för tre domare. Det är logiskt med hänsyn
till att juristkollegium med tre domare
måste träda till och döma i vissa
mål. Men utskottet anser också att man
i något större utsträckning än som angivits
i propositionen bör kunna tänka
sig tvådomardomsagor. I enstaka fall,
varvid hänsyn skall tas till avståndsfaktorer
samt service- och lokaliseringssynpunkter,
bör det även vara möjligt
att behålla endomardomsaga.

Beträffande förslaget om utvidgad
tjänstgöringsskyldighet för underrättsdomare
m. fl. tillstyrker utskottet den
i propositionen föreslagna ändringen i
statstjänstemannalagen, som innebär
skyldighet för annan ordinarie underrättsdomare
än chefsdomare i tingsrätt
att tjänstgöra i en annan underrätt
inom hovrättsområdet. Bestämmelsen
kommer även att gälla ordinarie vattenrättsdomare
och därtill ordinarie
vattenrättsingenjör vid tjänstgöring som
teknisk sakkunnig i fastighetsdomstol.
Reservanterna anser att tjänstgöring i
annan tingsrätt bör kunna ordnas på
frivillighetens väg. Utskottet går också
med på att den möjligheten bör hållas
öppen i första hand men anser att det
är nödvändigt att bestämda regler finns
för tjänstgöringsskyldigheten. Eljest är

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

det en risk för att mål vid »småtingsrätterna»,
där juristkollegium skall förekomma,
förhalas varvid inte minst parterna
kan bli lidande.

Reservation 5 behandlar ordningen
för tingsrätternas ordinarie sammanträden.
Där yrkas en omredigering av § 6,
första kapitlet rättegångsbalken. Enligt
utskottets mening innebär avfattningen
av paragrafens första punkt att allmänna
ting hålles på bestämda, årligen
återkommande tider. Ordet ferier i
andra punkten kan uttolkas såsom avseende
rättsferier med möjlighet till semester
för domare och personal. Utskottet
har observerat att rättsferier infördes
i rådhusrätten så sent som 1965.

Reservation nr 6 tar upp valbarhetsåldern
för nämndemän, och där föreslås
att den nuvarande valbarhetsåldern
25 år bibehålies i avvaktan på att åldersgränsen
kan justeras även för domare,
jurymän och särskilda ledamöter
i vissa mål enligt sjölagen. Utskottet
anser inte att det skall vara nödvändigt
att ha andra valbarhetsregler här
än som gäller för riksdagsmän och kommunala
förtroendemän. Det är ju kommunernas
fullmäktige som väljer nämndemännen,
och de ser säkert till att det
blir kvalificerat folk som väljs. Det kan
erinras om att kommunförbundet, som
avgivit remissutlåtande över en motion
som väcktes vid riksdagens början, anser
att valbarhetsåldern bör kunna sänkas
till 20 år.

Reservation 1 behandlar en fråga,
som har varit föremål för delade meningar
även om det inte gäller någon
stor sak, nämligen tingsrättsdomarnas
titlar sedan de nya bestämmelserna införts.
Frågan kan kanske misstänkas
ha eu viss anknytning till lönegradsproblematiken.
Reservanterna har konstaterat
att juristförbundet och häradshövding-
och stadsdomareföreningen
har ansett benämningarna lagman och
rådman vara godtagbara. Reservanterna
har inte velat gå emot personalorganisationerna.

Herr talman! En del andra saker

vore kanske att omnämna i sammanhanget,
men jag skall nöja mig med
detta. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter utom beträffande
det avsnitt som gäller tingsrättsdomarnas
titlar, där jag yrkar bifall
till reservation 1.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Justitieministern och
utskottets ordförande har ju redan betonat
att vissa jämkningar har företagits
i propositionen, jämkningar som
är en följd av de yrkanden som har
ställts i ett antal motioner undertecknade
av ledamöter från skilda partier.

De motioner som jag närmast åsyftar
är de motioner som är väckta med
anledning av propositionens förslag om
domkretsindelningen och domstolarnas
storlek. Riktlinjerna för revisionen av
domkretsindelningen har angivits i
domkretskommitténs betänkande, som
avlämnades på hösten 1967. Enligt detta
förslag skulle antalet domkretsar
minska från 137 till 86. Domkretsarna
skulle göras så stora att de helst gav
arbetsunderlag för minst tre domare.
Det betyder att endomarkretsarna, som
för närvarande är 22 stycken, skulle
helt försvinna. Tvådomarkretsarna,
som för närvarande är 40 stycken, skulle
minskas till 5.

Jag skall inte här närmare gå in på
de argumenteringar som har anförts i
domkretskommitténs betänkande och i
viss mån återkommer även i propositionen
beträffande domkretsar med arbetsunderlag
för tre domare. Låt mig
bara få nämna ett av argumenten. Det
är kanske den mest viktiga och starkaste
motiveringen för tredomarkretsar,
och det har anförts här tidigare i debatten.
Det är nämligen fråga om möjligheten
att döma så att säga i juristkollegium.
Såsom tidigare har redogjorts
för innebär detta system att vi
övergår till ett enhetligt underrättssystem.
Då har man valt att så många
mål som möjligt skulle dömas av ju -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

ristkollegium, såsom för närvarande
sker i rådhusrätterna. Men den jämkning
som utskottet har föreslagit i detta
avseende innebär att målen i juristkollegium
inte blir så många som man
har tänkt sig inom domkretskommittén
och i propositionen. Man har nämligen
beräknat att vid en domstol av
normal storlek — alltså en tredomarkrets
— förekommer ungefär 20 sådana
mål per år. I och med att man låter
alla familjerättsliga mål dömas av domare
och nämnd innebär detta att målens
antal minskar till 10—15 per år,
eller ungefär 2 000 för hela landets underrätter.

Förslaget om ändrad domkretsindelning
har givetvis utlöst en mycket
stark opinion över hela landet. Den
har tagit sig uttryck i motioner som
har väckts här i riksdagen. Vi motionärer
har inte kunnat finna att de angivna
skälen för en indragning av vissa
domkretsar har varit tillräckligt
starka. I motionerna har vi på den här
punkten framhållit att det är av betydelse
att centralorterna får samma service
gentemot invånarna på dessa orter
som hade föreskrivits i propositionen
år 1963 rörande kommunindelningen.
Motionärernas uttalande har i mycket
hög grad påverkat utskottets skrivning,
som innebär en sammanjämkning
av de olika synpunkter som anförts inom
utskottet.

Jag vill i detta sammanhang citera
några stycken ur utskottets utlåtande
som jag tycker utgör en betryggande
garanti för att det skall finnas möjligheter
att bibehålla i varje fall tvådomardomsagor
i större utsträckning än
vad departementschefen från början
tänkt sig.

På s. 46 i utlåtandet sägs bl. a.:
»Stor betydelse måste fästas vid samhörigheten
geografiskt och i annat hänseende
mellan olika orter och bygder,
vid centralorternas uppgift att erbjuda
kommunerna fullgod allmän service,
vid kommunikationer och vid förutsättningarna
över huvud taget för

behövlig kontakt mellan domstolen och
domkretsens olika delar.» Längre ned
på sidan understryker utskottet ytterligare
behovet av att bibehålla ett större
antal större domkretsar under vissa
skäl. Utskottet säger: »Om en domstol
med endast två domare är så belägen att
en indragning av domstolen skulle påtagligt
försämra den rättssökande allmänhetens
krav på service eller eljest
medföra väsentliga olägenheter för enskilda
eller det allmänna bör undantag
från principen göras. I sammanhanget
bör även betonas att domsagokansli i
centralort så långt möjligt bör bibehållas.
»

Som motionär är jag helt tillfredsställd
med utskottets skrivning och särskilt
efter det uttalande som justitieministern
har gjort i denna fråga.

Herr talman! Jag vill uttala den förhoppningen
att när nu justitieministern
går att genomföra domkretsindelningen
hans ställningstagande skall resultera
i att på centralorter med domsagokanslier
för två domare dessa kanslier
kommer att bibehållas och att även
endomarkretsar på de i utlåtandet angivna
skälen kommer att bibehållas i
största möjliga utsträckning.

Man kanske blir litet oroad av justitieministerns
uttalande om att det inte
skulle vara så stor skillnad mellan propositionens
förslag i detta avseende och
utskottets skrivning. Jag har dock den
uppfattningen att när vi diskuterade
den här frågan i utskottet var andemeningen
den, att i centralorter med tvådomarkretsar
skulle dessa bibehållas
praktiskt taget intakta. Men jag förmodar
att justitieministern i sitt uttalande
avsåg det totala antalet domsagor,
och här kommer endomardomsagorna
in i bilden. Utskottet har väl
varit på det klara med att alla endomardomsagor
inte kan bibehållas —
det finns inte sakliga skäl härför —
men att det finns skäl för att bibehålla
vissa med hänsyn till avstånd, kommunikationer
och andra förhållanden inom
bygden.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i alla delar utom när det gäller
tingsrättsdomarnas titlar där jag ber
att få yrka bifall till reservation 1.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I utskottets utlåtande
behandlas frågan om domkretsindelningen.
Utskottet säger att det av praktiska
skäl skall kunna förekomma avvikelser
från riktlinjerna när det gäller
indragning av domkretsar. Utskottet
anför att stor försiktighet med hänsyn
till lokala förhållanden härvidlag bör
tillämpas. I annat fall kan den rättssökande
allmänhetens krav på service påtagligt
försämras. Jag tänker närmast
på en domsaga i min hemtrakt, Härjedalens
domsaga, som omfattar Härjedalens
landskap jämte södra Jämtland
och som har varit i farozonen.

Jag tolkar utskottets skrivning om
att möjligheter skall finnas för sådana
domsagor att få fortsätta som positiv
för de berörda områdena.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
berörde jag inte en fråga som tilldragit
sig ett visst intresse, vilket tagit
sig uttryck i motioner m. m., och som
i viss mån berör mig personligen, nämligen
frågan om vilka titlar som skall
användas för de i tingsrätterna verksamma
domarna. Anledningen var att jag i
detta avseende inte har orsak att yrka
annat än bifall till utskottets hemställan.
När nu herr Erik Svedberg har yrkat
bifall till reservation 1 vill jag säga
några ord i denna fråga.

Vi har nu titlarna borgmästare och
rådman i rådhusrätterna, häradshövding
och tingsdomare vid häradsrätterna.
De tre första av dessa titlar är mycket
gamla och har mycket gamla traditioner.
Nu föreslås slopande, i varje fall
såvitt gäller domstolsorganisationen, av
de båda äldsta — häradshövdinge- och

borgmästartitlarna. Jag är inte helt övertygad
om att det hade varit nödvändigt
att komma fram till en enhetlig titel.
Både i Danmark och Norge förekommer
•— i varje fall i praktiken — flera titlar,
som har anknytning till gamla traditioner.

Vad beträffar titeln borgmästare föreligger
emellertid starka skäl för att, i
överensstämmelse med förhållandena i
en del främmande länder, ställa den titeln
till förfogande för administrativa
kommunala ändamål. Däremot är skälen
för slopande av häradshövdingetiteln
inte övertygande. Den gamla titeln torde
ha goda förutsättningar att bli en lämplig
titel för chefsdomare även i städerna.
Några olägenheter har inte rapporterats
från de stora städer — delvis residensstäder
—där man nu sedan några
år tillbaka tillämpat denna titel i stället
för borgmästartiteln. Jag kan i detta
sammanhang nämna Kristianstad,
Landskrona och Skellefteå.

Lagrådet — eller i varje fall tre av
dess ledamöter — har fullt logiskt föreslagit
att tingsrätternas domare skall benämnas
häradshövding och tingsdomare,
vartill väl ansluter sig titlarna tingssekreterare
och tingsnotarie för rekryteringspersonalen.
Ett antal motionärer
har anknutit härtill och, låt vara med
lottens hjälp, fått utskottet med sig på
detta förslag. Det är beklagligt att en
fråga av detta slag skall avgöras efter
partipolitiska linjer, och jag hoppas att
röstningen i kamrarna inte skall bli
lika enhetlig som i utskottet.

Herr Svedberg nämnde att personalorganisationerna
godtagit de i propositionen
föreslagna titlarna lagman och
rådman. Härmed vill jag påpeka att
organisationerna inte gått med på ett
obetingat slopande av häradshövdingetiteln,
utan endast under förutsättning att
den inte kan bibehållas ansett sig kunna
acceptera de föreslagna titlarna. Jag
kan instämma i att lagmanstiteln i och
för sig —- om man inte tänker på den
gamla titeln som av historiska och andra
skäl är värd att bibehålla — är en

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

god titel för en domare. Det största felet
med den är att den sedan några decennier
tillbaka använts i hovrätterna som
titel för ordföranden på en hovrättsavdelning.
Det blir därför en del komplikationer
om man nu överför den till
underrätterna. En konsekvens blir att
man får använda den mera otympliga
titeln hovrättslagman. Det blir inte heller
en rimlig skillnad mellan titlarna i
de olika instanserna.

Jag kanske har en del kolleger som
gärna ser att de får titeln lagman, särskilt
med tanke på att den nu i vissa avseenden
har fått en kanske ännu förnämligare
klang — anknytningen till
hovrätten — och i löne- och andra avseenden
ligger över häradshövdingetiteln.
Men det hindrar inte att jag anser
att de kulturhistoriska och historiska
skälen här bör överväga — jämte skälet
att man inte bör använda samma titel
för olika befattningar.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I denna fråga om domarnas
titlar, som väl inte kan betraktas
som en av de större i detta sammanhang,
är det som herr ordföranden i utskottet
påminde om, vad dessa organisationer
själva har anfört som gjort att
ena halvan i utskottet har stannat för
att godta vad som föreslås i propositionen.

Det är väl inte tu tal om att häradshövdingetiteln
har gamla, fina traditioner.
Men häradena finns ju inte längre
kvar, och man har en känsla av att den
titeln i storstäderna ändå skulle vara
litet verklighetsfrämmande. Även titeln
lagman har ju traditioner i svenskt
rättsliv, och den kommer att göra sig
bra i detta sammanhang.

Herr Alexanderson påtalade att det
här blir en dubblering därför att lagmän
förekommer även i hovrätterna.
Men en sådan dubblering har ju förekommit
också i andra sammanhang. Vi
kan bara erinra om assessorerna, som
har funnits i både rådhusrätt och hovrätt.
Man har inte hört att användandet

av den titeln har medfört några nämnvärda
komplikationer.

I ett tidigare inlägg nämnde herr
Alexanderson att domkretsarna inte alltid
skulle behöva sammanfalla med
kommunerna, utan att man mycket väl
skulle kunna tänka sig att en kommun
delades och alltså kom att inrymma två
domsområden. Vissa olägenheter skulle
ändå följa med detta. Kommunernas invånare
går till kommunalkontoret för
kommunens angelägenheter. Men när
det gällde exempelvis domstolskanslistoch
inskrivningsärendena skulle man
behöva skilja på sig och gå till olika
områden, och det skulle kanske te sig
litet egendomligt. Även vid val av nämndemän
inom kommunen skulle det kanske
bli vissa komplikationer. Frågan är
om bara delar av kommunen skulle välja
nämndemän eller om dessa skulle
väljas av hela kommunalfullmäktige.

Utskottet har därför sagt att man i
en framtid kan godta en delning när
det gäller mycket stora kommuner,
exempelvis Stockholms stad. Men i andra
fall, anser utskottet, bör domkretsarna
följa kommungränserna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkten
A.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende punkten
B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Erik Svedberg in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Svedberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-58;

Nej-71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

I följd av kammarens beslut under
punkten B, anförde nu herr förste vice
talmannen, utginge utskottets hemställan
i punkten D 1.

Därpå bifölls vad utskottet hemställt
i punkten D 2.

Herr förste vice talmannen yttrade
vidare, att till följd av kammarens beslut
under punkten B jämväl utskottets
hemställan i punkten E 1 utginge.

I fråga om punkten E 2, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten E 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 104;

Nej— 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten F, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Ang. enhetlig organisation av de allmänna underrätterna

2:o), av herr Alexanderson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Ernulf, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom vid utlåtandet
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten G.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten H framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Alexanderson
och Ernulf vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten J förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i punkterna
K—M.

Ang. riksdagens lokalfrågor på
längre sikt

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m. jämte motioner.

I skrivelse till riksdagen den 25
februari 1969 hade styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor yrkat, utom
annat, att riksdagen skulle

1. besluta, att fortsatt utredning av
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
skulle bedrivas enligt de riktlinjer, som
angivits i skrivelsen, och att program
för en arkitekttävling skulle avse förslag
till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1 eller 2 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens
hus»;

2. godkänna, att huvuddelen av riksdagsbiblioteket
enligt riktlinjer, som
angivits i skrivelsen, skulle förläggas
utanför riksdagshuset och icke omfattas
av lokalprogrammet för ett permanent
riksdagshus eller av programmet
för arkitekttävlingen; samt

3. besluta, att förberedelserna för
arkitekttävlingen skulle avse en nordisk
arkitekttävling.

I byggnadsstyrelsens utredning
»Riksdagens hus» hade angivits följan -

de tre alternativa lösningar av riksdagens
och riksdagsbibliotekets mera
långsiktiga lokalprogram:

Alt. 1 Ombyggnad av nuvarande
riksdagshus

Alt. 2 Nybyggnad på Helgeandsholmen Alt.

3 Nybyggnad på Nedre Norrmalm Inom

ramen för alt. 3 hade tre underalternativ
för riksdagshusets placering
på Nedre Norrmalm (vid Gustav
Adolfs torg) närmare studerats, som i
betänkandet beskreves så:

3 a, förläggning till kvarteren Johannes
Större, Vinstocken och Jakob Mindre
med gräns i norr mot Jakobsgatan
samt innebärande i stort sett en anpassning
till cityplanen (City 67) och
sålunda små förändringar av denna;

3 b, förläggning till kvarteren Vinstocken
och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande ett
överskridande av Jakobsgatan norrut
och måttliga förändringar av cityplanen; 3

c, förläggning till kvarteren Vinstocken
och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande ett
överskridande av Jakobsgatan norrut
och relativt stor omarbetning av cityplanen
för området söder om Herkulesgatan.

I anledning av skrivelsen hade väckts

A) motionen 11:1061, av herr Enskog;
samt

B) motionen II: 1117, av herr Ullsten
in. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta, att program för en arkitekttävling
om riksdagens hus skulle avse förslag
till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens
hus».

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte med bifall till
hemställan under 1 i förevarande skri -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

velse från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
och med avslag på motionerna
IT: 1061 och II: 1117 besluta,
att fortsatt utredning av riksdagens lokalfrågor
på längre sikt skulle bedrivas
enligt av utskottet i utlåtandet angivna
riktlinjer och att program för en arkitekttävling
skulle avse förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen
1 och 2 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus»;

2) att riksdagen måtte med avslag
på hemställan under 2 i skrivelsen besluta,
att lokalprogrammet för ett permanent
riksdagshus och programmet
för arkitekttävlingen skulle innefatta
riksdagsbiblioteket i den utsträckning
som utskottet i utlåtandet angivit;

3) att riksdagen måtte med bifall till
hemställan under 3 i skrivelsen besluta,
att förberedelserna för arkitekttävlingen
skulle avse en nordisk arkitekttävling.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av hemställan
under 1 i förevarande skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
med bifall till motionen
II: 1117 och med avslag på motionen
II: 1061 besluta, att fortsatt utredning
av riksdagens lokalfrågor på längre
sikt skulle bedrivas enligt av reservanterna
angivna riktlinjer och att program
för en arkitekttävling skulle avse
förslag till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1, 2 och 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens
hus».

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Palm (s).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Återigen får vi i riksdagens
slutskede upp till avgörande

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
frågan angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt.

Den arkitekttävling som riksdagen i
dag beslutar gäller en parlamentsbyggnad
som skall tas i bruk i början av
1980-talet. Den skall fylla framtidens
krav på funktionsduglighet, ges den
representativa utformning som man kan
kräva av landets främsta offentliga
byggnad och på ett lämpligt sätt flyta
in i huvudstadens arkitektur. Det är
uppenbart att de arkitekter som skall
delta i denna tävling måste ges vida
möjligheter att få utlopp för sitt kunnande,
sin fantasi och den framtidsvision
som krävs för att utforma den
byggnad där 1980- och 1990-talens riksdagsmän
skall arbeta.

Det är naturligtvis utomordentligt
svårt för oss att i dag bedöma vilka
krav man bör ställa på framtidens parlamentsbyggnad.
Det första och viktigaste
kravet är ändamålsenlighet. Vi
måste ställa helt andra fordringar på
1980-talets arbetsmöjligheter för riksdagsmännen
än vad vi har i dag. .lag
tror och hoppas att det krav på en fördjupad
demokrati som allt fler grupper
av vårt folk reser, en krympning
av avståndet mellan den enskilda människan
och dem som förbereder och
fattar beslut i olika sammanhang, skall
medföra närmare kontakter mellan
riksdagsmännen och deras väljare. Härför
behövs det vidgade utrymmen att
ta emot människor för enskilda samtal,
vidgade resurser för korrespondens
och kontakter med väljarkåren.
Det är sannolikt att framtidens mera
komplicerade samhällsbild ställer allt
större fordringar på allt fler riksdagsmän.
Det kommer att krävas ännu mer
förberedelser och inträngande studier
för att de skall kunna utföra ett bra
riksdagsarbete.

Det nya riksdagshuset måste ge en
trivsam och inspirerande arbetsmiljö
åt dem som skall arbeta där. Den utveckling
som sker inom konferens- och
kontorstekniken bl. a. i fråga om telekommunikationer
och datateknik kan

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
också komma att påverka arbetsförhållandena
för framtidens riksdagsmän
och ställa större krav både på utrustning
och utrymme än vad vi i dag kan
bedöma.

Det är således utomordentligt svårt
att i dag med säkerhet avgöra vilka
anspråk framtiden kommer att ställa
på riksdagsmännens arbetsförhållanden
och arbetsutrymme. Ett är dock
säkert: När vi nu går att konkretisera
planerna på det nya riksdagshuset genom
utlysande av en arkitekttävling
får inte denna tävling låsas i ett för
snävt program. Tävlingsprogrammet
måste ges möjlighet till flexibilitet i
utformningen, det måste tillgodose
framtida krav på utrymmen att växa i.

Låt mig säga att jag personligen inte
har något att invända mot den arkitektoniska
utformningen av det hus som
vi nu arbetar i. Jag vänder mig inte
heller definitivt mot Helgeandsholmsalternativet,
men jag vill att de som en
gång i framtiden har att fatta beslut
om riksdagshusets läge och utformning
skall ha möjlighet att väga dessa alternativ
mot andra. Jag har tagit starkt
intryck av de expertutlåtanden som
framhållit att de utrymmen som står
till buds på denna holme är alltför
snäva och inte ger möjlighet att tillgodose
anspråk på ökade utrymmen i
framtiden.

Kungl. byggnadsstyrelsen t. ex., ett av
de statliga expertorgan som tillfrågats,
framhåller i ett av sina utlåtanden att
riksdagens lokalfråga är av den storleksordningen
att lokalbehovet vid en
förläggning till Helgeandsholmen, med
hänsyn bl. a. till konsekvenserna för
stadsbilden, inte med säkerhet kan tillgodoses.
Vissa delar kan behöva placeras
utanför men ändock nära Helgeandsholmen.
Härtill kommer, säger
byggnadsstyrelsen, behovet av lokaler
för framtida expansion. Byggnadsstyrelsen
har försökt utreda riksdagens
hittillsvarande tillväxt, som synes uppgå
till cirka 1,5 procent per år. I sin
skrivelse av den 20 januari detta år

till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
gör kungl byggnadsstyrelsen
jämförelser mellan de alternativ
som är innefattade i riksdagens fjolårsbeslut.
Där framhåller byggnadsstyrelsen
om helgeandsholmsalternativet
bl. a. följande:

De stadsbildsmässiga riskerna av ett
funktionellt fullgott riksdagshus på
Helgeandsholmen är betydande. De kan
antas öka med ökade lokalbehov och
det kan inte uteslutas att en sådan ökning
kan komma att krävas redan
i tävlingsprogrammet. Om riksdagen
till den tidpunkt då lokaliseringsfrågan
kan avgöras vill ha kvar ett alternativ
till Helgeandsholmen, kan ett
sådant endast erbjudas på nedre Norrmalm
vid generösare villkor än vad
en avgränsning till Jakobsgatan innebär.
Kungl. byggnadsstyrelsen förordar
således alternativen 3 b och 3 c.

Samtidigt med riksdagshusfrågan
drivs också inom byggnadsstyrelsen en
utredning om ett förvaltningscentrum
inom Nedre Norrmalm, avsett att i första
hand tillgodose statsdepartementens
lokalbehov. Området för detta förvaltningscentrum
gränsar till och sammanfaller
delvis med det tävlingsområde
på Nedre Norrmalm som inkluderas i
förra årets riksdagsbeslut, alltså i alternativen
3 b och 3 c. Dessa båda frågor,
riksdagshus och lokaler för statsdepartementen,
har således starkt samband
med varandra. Kungl. byggnadsstyrelsen
konstaterar i utlåtande till chefen
för finansdepartementet, daterat den 7
januari 1969, dels att mycket goda
möjligheter till samband mellan riksdag
och statsdepartement erhålles om
riksdagen förlägges till Nedre Norrmalm,
dels att expansionsmöjligheterna
för såväl riksdag som departement
synes tillräckliga för avsevärd tid, under
förutsättning att de planrevisioner
kommer till stånd som en förläggning
av riksdagshuset enligt alternativ 3 c
förutsätter.

Intressant och enligt min mening av
mycket stor betydelse vid bedömning -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

en av denna fråga är det utlåtande som
statens planverk har avgivit till styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor.
Verket förordar för sin del en förläggning
av riksdagen till Nedre Norrmalm
trots de initialsvårigheter som är
förknippade med genomförandet. Av
de studerade underalternativen, 3 a, 3 b
och 3 c, förordar verket närmast alternativ
3 c, men framhåller att valet av
alternativ är en fråga som ytterligare
måste belysas vid genomförandet av
den föreslagna arkitekttävlingen. Verket
uttalar även sin förmodan att staden
i denna viktiga angelägenhet är villig
att medverka till en omprövning av
den antagna cityplanen i här aktuella
delar. Planverket understryker också
angelägenheten av att tävlingsområdet
ges sådan omfattning att de tävlande
tillförsäkras erforderlig rörelsefrihet
för att dels utforma själva riksdagshuset
och därtill mer eller mindre direkt
anslutande områden för framtida expansion,
dels också göra erforderliga
anpassningar i trafiksystemet.

Som skäl mot en utvidgning av tävlingsområdet
till att omfatta även Nedre
Normalm norr om Jakobsgatan har
från stadens sida främst angivits att
den av staden uppgjorda cityplanen
skulle komma att rubbas. Beträffande
de farhågorna konstaterar planverket
att enligt dess mening en tävling omfattande
även området norrut till Herkulesgatan
inte skulle behöva rubba några
bärande huvuddrag i cityplanen. Det
skulle t. o. m., säger verket, kunna vara
värdefullt att i samband med en arkitekttävling
få vissa problem beträffande
trafiksystemet genomlysta.

Till utskottets utlåtande är fogad en
reservation av folkpartiets ledamöter i
utskottet och två centerpartister. Vi
finner det naturligt att riksdagen står
fast vid det förra året fattade beslutet,
vilket således innebär att även alternativen
3 b och 3 c bör ingå i tävlingsprogrammet.
Ett sådant beslut binder
varken riksdagen eller Stockholms stad
för en viss lösning, men ger väsentligt

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
ökad handlingsfrihet vad gäller det
slutgiltiga avgörandet i byggnadsfrågan,
när detta en gång i framtiden
skall träffas.

Det huvudsakliga skälet till att bankoutskottet
inte håller på sitt förslag
från förra året utan accepterar det
reducerade program som förvaltningskontorets
styrelse nu framlägger och
som innebär en begränsning till alternativen
1 och 2 — ombyggnad och
tillbyggnad här på Helgeandsholmen —
är hänsynen till det s. k. kommunala
planmonopolet. Några legala hinder synes
enligt utskottet emellertid inte föreligga
för Kungl. Maj:t att mot stadens
vilja föreskriva en stadsplaneändring
som möjliggör ett riksdagshusbygge på
ett område upp till Herkulesgatan enligt
alternativen 3 b och 3 c. Därtill kommer
att enbart anordnandet av en arkitekttävling
formellt sett inte kan sägas innebära
något intrång i det kommunala
planmonopolet, även om det naturligtvis
i viss mån fördröjer den nu aktuella
cityplaneringen. Men sedan utskottet
således konstaterat att det inte föreligger
några formella hinder för Kungl.
Maj:t att gå emot planmonopolet säger
utskottet att det för sin del anser att
planmonopolet bör respekteras och att
staten inte mot stadens beslut bör driva
frågan om att utvidga tävlingsprogrammet
längre än som nu skett.

Jag tycker att det är bra att man
respekterar det kommunala planmonopolet,
men jag kan i detta fall inte uppbringa
den respekt för det kommunala
planmonopolet som utskottet givit uttryck
för. Jag anser, att det primära
ansvar och den primära skyldighet som
vi riksdagsmän i dag har gentemot
framtiden kräver att vi beslutar om ett
tävlingsprogram som ger vida möjligheter
för de i tävlingen deltagande arkitekterna
att utforma ett funktionsdugligt
riksdagshus vilket kan uppfylla alla
de krav som kommande decenniers och
seklers riksdagsmän kan tänkas ställa.
Då det enligt de av mig åberopade remissinstanserna
synes vara möjligt för

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
riksdagen att hålla på förra årets beslut
utan att detta bereder staden oöverkomliga
svårigheter, såge jag helst ett upprepande
av detta beslut. Jag har mycket
svårt att acceptera att staden genom sitt
ställningstagande så hårt binder riksdagens
möjligheter att allsidigt pröva
olika lösningar.

I vår reservation har vi emellertid
eftersträvat en lösning som inte behöver
aktualisera frågan om det lokala planmonopolet.
En förutsättning härför är
att riksdagen och staden träder i förhandlingar
med varandra om de aktuella
stadsplanefrågorna. Att detta inte
skett tidigare torde starkt ha bidragit
till att saken nu låsts i ett så för riksdagen
otillfredsställande läge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Vid ett tidigare tillfälle,
när frågan om riksdagshuset behandlades,
tyckte jag att det var tillfredsställande
att vi förde diskussionen ut över
Helgeandsholmens gränser och att man
tog in i blickpunkten även Nedre Norrmalm.
Jag tillät mig då att säga att vi
inte bör bortse från att det, om man
på detta sätt går över Strömmen, kan
hända att man lägger stora delar av
staden öde under jag var blygsam den
gången och sade ett decennium eller något
i den stilen. Jag sade också vid detta
tillfälle att det för mig framstod som
ytterst angeläget att man hade en god
kontakt med Stockholms stad i detta
ärende och tog hänsyn till de synpunkter
och opinionsyttringar som kunde
växa fram.

Vi har nu fått ett besked om Stockholms
stads inställning och om hur stora
delar av befolkningen här i staden
ser på det förhållandet att en stor del
av Nedre Norrmalm skulle läggas öde låt
oss säga under ett 20-tal år, eller fram
till år 2000 som det i värsta fall kan
röra sig om.

Det finns här en viss benägenhet att

se detta ärende låt mig säga ur evighetens
synvinkel. Man har sagt att det
är fråga om ett riksdagshus för generationer,
och det har talats om ett riksdagshus
för århundraden. Men det finns
väl egentligen inte så starka skäl för
ett sådant antagande. Detta riksdagshus
har fyllt sin funktion i 65 eller 70 år
när de nya lokalerna tas i anspråk, och
vi har knappast anledning att anta att
vi är så skickliga och kan blicka så
långt in i framtiden beträffande den
lämpliga utformningen av riksdagshuset
att vi vet hur det skall se ut och fungera
och hur vi skall arbeta om hundra år. Vi
kan väga allt detta tillsammans med det
konstaterande som görs i utskottsutlåtandet,
att det här inte är fråga om att
uppföra en monoiunentalbyggnad utan
framför allt om att bygga ett funktionsdugligt
kontorshus. Då måste jag ju
säga att ett sådant hus blir förslitet och
omodernt på ett annat sätt än en monumentalbyggnad.
För allt i världen, man
har ju upplevt att även sådana blir omoderna,
men det kommer inte att finnas
samma intresse att försvara och bevara
en byggnad som framför allt har kontorsfunktioner
och som inte har arkitektoniska
och monumentala funktioner i
stadsbilden.

Därför tror jag att det kan vara nyttigt
att konstatera att det hus som diskuteras
väl inte kommer att fungera
mycket längre än många andra hus som
byggs under det kommande decenniet,
varför det kommer att bli förutsättningar
för omprövningar. Det är mot den
bakgrunden som jag tycker att man
skall se den belastning som det onekligen
har inneburit och innebär för stadens
invånare med Nedre Norrmalmsregleringen,
som startade för 25 år sedan
och som vi inte gärna vill uppleva
under låt oss säga 20—25 år till. Jag
tycker att det är viktigt att sätta ihop
de här två omständigheterna för att få
ett riktigt perspektiv på den situation
vi befinner oss i. Det är också mot den
bakgrunden som jag kan säga, att jag
tycker att det är bra att utskottet nu

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

bär landat på den ståndpunkt man gjort
i det föreliggande förslaget.

Det finns i utskottsutlåtandet några
formuleringar som jag måste erkänna
att jag delvis inte har kunnat tillgodogöra
mig. En av dem har jag inte begripit,
och så finns det en annan formulering
som jag hoppas att jag har missförstått.
Det sägs i utskottsutlåtandet att
när nu staden bestämt har fasthållit vid
önskemålet att riksdagen efter provisorietiden
ånyo skall förläggas till Helgeandsholmen
»bör givetvis kunna påräknas
en positiv bedömning» från stadens
sida av de byggnadsplaner som arkitekttävlingen
för riksdagens del kan
resultera i. Jag vet inte riktigt hur detta
skall uppfattas. Vill utskottet göra någon
sorts inteckning i stadens framtida
bedömning av saken och säga att när
nu riksdagen varit snäll mot staden, så
får staden vara snäll tillbaka någon
gång i framtiden? Jag tycker att den
uppläggningen inte är riktigt tillfredsställande.
Man får väl utgå från att när
stadens myndigheter en gång i framtiden
skall hantera ärendet, så skall de
göra det med den oväld och den objektivitet
som kan förväntas av myndigheter
som arbetar i ansvarigt sammanhang.

På den andra punkten som jag inte
riktigt förstår säger utskottet att det
finner skäl att rikta invändning mot ett
av de argument som anförts i diskussionen
om riksdagens förläggning utanför
Helgeandsholmen. Vad man sedan tar
upp är den omständigheten att det bl. a.
i stadsfullmäktigedebatten i Stockholm
har sagts att även om riksdagshuset förläggs
på någon annan tomt än här på
Helgeandsholmen, så kommer man fördenskull
inte att bli av med det hus
som finns här på tomten. Detta får ses
mot bakgrunden av den mångåriga diskussion
— den har kanske rent av pågått
alltifrån riksdaghusets tillkomst
och fram i våra dagar — i vilken det
har sagts att den här byggnadens placering
och volym är förödande både för
slottets monumentalverkan och för sam -

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
bandet mellan Saltsjön och Mälaren.
Många har trott att om vi flyttade riksdagen
till ett hus någon annanstans så
skulle den nuvarande byggnaden demoleras,
man skulle få fritt spelrum
mellan vattnen och slottet skulle framträda
i all sin monumentalitet. I stadsfullmäktige
har sagts att man inte tror
på det där, och utskottet riktar också
en gensaga mot det talet. Men i de följande
meningarna sägs: »Förvaltningskontorets
styrelse uttalar att det ''vid en
realistisk bedömning’ numera inte föreligger
förutsättning för att det nuvarande
riksdagshuset rives därest riksdagen
skulle förläggas till Nedre Norrmalm.
Utskottet vill understryka att i
det angivna hypotetiska fallet frågan
om riksdagshusets framtid givetvis skulle
få underställas riksdagen.»

Jag förstår inte den uppläggningen.
Vill man med detta säga att riksdagshuset
sannolikt kommer att ligga kvar men
att det ankommer på riksdagen själv att
bestämma vad som skall hända med detta
hus? Är det detta man vill ha sagt
måste jag framhålla, att det väl inte är
någon som tror att riksdagen någonsin
kommer att fatta beslut om en demolering
av denna byggnad. Jag tycker att
det är rätt viktigt att det blir fastslaget
vad utskottet har velat säga med dessa
meningar. Jag är nämligen fullständigt
övertygad om att man i den allmänna
opinionen ständigt kommer tilbaka till
den tanken att om vi kan flytta på riksdagshuset
kommer vi att uppnå en arkitektonisk
verkan på Helgeandsholmen
som många människor eftersträvar.

Jag är för min del inte fullt så pessimistisk
när det gäller utformningen av
riksdagens hus här på Helgeandsholmen.
Jag kan inte riktigt instämma i
det allmänna skallet på detta hus. Är
det någonting som kanske inte känns
alldeles tillfredsställande är det den
puckel som finns på baksidan av riksdagens
hus och som rymmer riksbanken.
Just det förhållandet gör att jag tror
att det i rätta ögonblicket kommer att
framstå någon arkitekt, som kan ge oss

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
ett riksdagshus och måhända en plenisal
vettande ut mot fjärden, skapa en
byggnad som ligger över vattnet på ett
tilltalande sätt. Då blir det verkligen
sanning i stadens eget talesätt: »Staden
som flyter på vattnet.»

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Personligen har jag i
dag samma uppfattning som redovisas
i bankoutskottets utlåtande i fjol, vilket
utlåtande riksdagen godkände efter
en spänningsladdad debatt en majnatt
under de sista timmarna av riksdagens
vårsession. Frågan gällde vilket tävlingsområde
arkitekterna skulle få arbeta
med för att ha möjlighet att precisera
olika alternativ inför den slutliga
prövningen av var det nya permanenta
riksdagshuset skall placeras.

Nu har det ändå hänt en del sedan
riksdagen i fjol fattade sitt beslut —•
Stockholms stadsfullmäktige har beslutat
att inte gå med på en utsträckning
av tävlingsområdet till att omfatta samtliga
de alternativ som redovisades i
bankoutskottets utlåtande. Man hade nog
förväntat sig att Stockholms stadsfullmäktige
skulle och borde ha intagit en
mera positiv och generös hållning till
riksdagens hemställan. Min personliga
uppfattning om inskränkningen av tävlingsområdet
är, att just denna i det
långa loppet säkerligen kommer att
framstå såsom ett mindre lyckat beslut
av Stockholms stadsfullmäktige, ett beslut
som säkerligen inte bara Stockholms
stad kommer att lida av utan även riksdagen.
Men, herr talman, då jag är en
varm anhängare av den kommunala demokratin
även vad gäller det kommunala
planmonopolet, måste jag konstatera,
att när Stockholms stadsfullmäktige
har fattat sitt beslut bör inte riksdagen
sätta sig över fullmäktiges beslut,
även om detta skulle vara formellt
möjligt. Jag ber därför, herr talman,
att få hemställa om bifall till bankoutskottets
utlåtande, som innebär att täv -

lingsområdet endast kommer att omfatta
Helgeandsholmen.

Med anledning av herr Lidgards fråga
vill jag upplysa om att vi inom utskottet
diskuterat för vilket ändamål
detta hus så småningom eventuellt skall
användas. Jag anser det alldeles självklart
att det är riksdagen som skall
fatta beslut om en sådan sak. Riksbanken
har ingen som helst möjlighet att
annektera detta hus utan vidare, utan
det må ankomma på riksdagen att
avgöra till vilket ändamål huset skall
användas.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det finns tillfällen i det
här huset då man förnimmer en stark
vilja hos kammaren att få gå till beslut,
nämligen i sådana lägen då man
anser att en fråga är tillräckligt diskuterad.
Jag har en känsla av att vi befinner
oss i ett sådant stämningsläge
just nu när vi diskuterar området för
den planerade arkitekttävlan om det
nya riksdagshuset. Viljan att snabbt
komma fram till beslut understryks
också av att vårsessionen lider mot sitt
slut och att vi har många frågor kvar
att behandla. Därför är det inte min
avsikt att nämnvärt förlänga denna debatt,
då frågan fick en grundlig behandling
här i riksdagen en natt i maj
månad för ett år sedan.

Men, herr talman, ändå några ord
innan klubban faller, för att motivera
det särskilda yttrande som jag fogat
till bankoutskottets utlåtande i detta
ärende. I fjolårets riksdagsdebatt fick
jag tillfälle att utveckla de starkt kritiska
synpunkterna på att arkitekttävlan
hotades bli begränsad till ett område
— utan alternativ. Riksdagen beslöt
då att möjliggöra ett val mellan Helgeandsholmen
och en rimlig placering på
Nedre Norrmalm. Det smala markområde
som ligger mellan Freds- och Jakobsgatorna
har aldrig verkat lockande.

Det må vara nog sagt om jag på nytt

Torsdagen den 29 mai 1969

Nr 29

vill understryka ett beklagande av det
motstånd som tanken på ett utvidgat
tävlingsområde för ett nytt riksdagshus
bar mött. Det är många som inte
bär övertygats om klokheten i att begränsa
den valfrihet som hade kunnat
hållas öppen till ett slutgiltigt avgörande,
om vi hade kunnat påräkna stöd
för riksdagens ställningstagande år
1968.

.lag är alltså av samma mening i år
som i fjol, då vi erinrade om de många
betydelsefulla institutioner och framträdande
kulturpersonligheter som höjt
ett varnande finger inför utsikten av
en ny och alltför hård exploatering av
Helgeandsholmen. I den fortsatta debatten
har med rätta talats om vårt
behov av visioner även i stadsplanefrågorna.
Sannolikt hyses olika visioner
om det nya riksdagshuset, som skulle
höja sig i all sin glans på den lilla
Helgeandsholmen, men visionerna bör
dock inte helt frigöras från lärdomarna
i det förflutna.

Hur värdefullt det än kan vara att
inte helt bortse från vad som tidigare
engagerat så många visar den debatt
som började i riksdagen år 1888 och
som pågick i decennier inom och utanför
riksdagen.

Det har under de senaste månadernas
debatt sagts att frågan är komplicerad.
Hur komplicerad den är, därom
råder delade meningar. Stockholms stad
är ganska långt framme i arbetet med
att omdana Nedre Norrmalm. Naturligtvis
upplevs varje försening som ett
hot i detta arbete medan statens lokaloch
byggnadsintressen aktualiseras från
tre häll. Kungl. byggnadsstyrelsen som
bär att ordna statsdepartementens och
ämbetsverkens lokalfrågor är av naturliga
skäl starkt oroad av en ökad
kontorisering av Gamla stan. Riksdagen
beslutar i sin lokalfråga och en
tredje intressent här i hjärtat av Stockholm
är riksbanken som också är sin
egen lokalhållare, vilket det har erinrats
om alldeles nyss.

De olika bedömningar och intressen

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 29

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
som på detta sätt aktualiseras tycks
sannerligen inte ha underlättat möjligheten
att i ett slag få ett samlat grepp
i dessa frågor. Intressena har i vissa
avseenden olyckligtvis inte kunnat sammanföras.
För att redovisa bedömningar
på ett område som detta anser jag
att det har fallit sig naturligt att lyssna
på statens planverk. Dess uppgift är
att redovisa en samlad syn på dessa
frågor och det ger ett värdefullt nytillskott
— ännu inte två år gammalt.

Tidpunkten torde inte vara den rätta
att nu tala om skönhetsvärden och
traditioner. Vissa ansatser har redan
förekommit i offentliga sammanhang,
men en sådan debatt blir lätt starkt
subjektiv och många diskussionsinlägg
som förekommit har varit mycket överdrivna.
Det är alltid beklagligt när argumentationen
övergår i agitation i
frågor av detta slag. De överord som
använts i den förda debatten får säkerligen
mycket snart sina rätta proportioner.
Det kunde verka lockande
att polemisera mot en del av det som
sagts, men betydelsefullare är att det
senaste årets debatt blir analyserad
med beaktande av den debatt som fördes
i anslutning till att detta hus byggdes
på Helgeandsholmen omkring sekelskiftet.
Detta gäller inte minst synpunkterna
på den omgivande miljön.

Jag vill understryka, att de som redan
nu med stor kraft framfört de
estetiska argumenten sannerligen inte
är offer för någon slags världsfrånvändhet.
Det är känt att Hjalmar Branting
och Värner Rydén hyste stort intresse
för de estetiska värdena och för hur miljön
på den relativt trånga Helgeandsholmen
skulle utformas för att på ett
bättre sätt ställa det svenska riksdagshuset
i blickfånget.

Den färgstarke ordföranden i
Stockholms skönhetsråd, Fredrik Ström,
tog ofta till orda då Stockholms skönhetsvärden
kunde anses hotade. Det
gjorde han många gånger också i debatten
om detta hus — vars arkitektur
han sannerligen inte gillade — och ut -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
formningen av dess närmaste omgivning.

Skaparen av Stockholms stadshus,
professor Ragnar Östberg, tillhörde
också de mycket kritiska, vilket framgått
av många skrifter och artiklar som
han författat. Han ansåg att den svenska
riksdagshusbyggnaden var mycket
lik den tyska, som han ansåg hade blivit
omplanterad i stockholmsmiljö —
jag citerar — »med fränaste känslofrihet
för land och vattendrag vilka
senare fått karaktären av djupa diken
mellan höga kajer».

Ragnar Östberg tillhörde som bekant
dem, som upprepade gånger framhöll
angelägenheten av helhetssyn med beaktande
av omgivningen vid allt arkitektoniskt
skapande. Med stor skärpa
underströk Ragnar Östberg att slottets
placering skett med utnyttjande av
terrängen, medan riksdagshusets placering
innebär en missbehandling av
terrängförhållandena.

Herr talman! Beslutet här i kammaren
kommer säkerligen, med hänsyn
till grupperingen i utskottet, att resultera
i att arkitekttävlingen blir begränsad
till Helgeandsholmen. Det finns
mycket att lära av det förflutna och
det finns alla skäl att vara lyhörd när
det gäller en av de stora föregångarna
på detta område, mannen som skapade
Stockholms stadshus — denna oomstridda
byggnad på en oomstridd plats;
denna underbara byggnad vid Riddarfjärden! Riksdagshusfrågan

hade varit värd
eu betydligt generösare behandling —-åtminstone på detta stadium — inför
riksdagens slutgiltiga avgörande i denna
fråga.

Med hänvisning till det särskilda yttrande
som jag fogat vid bankoutskottets
utlåtande och med hänvisning till
vad jag nu anfört vill jag anmäla att
jag kommer att avstå vid den förestående
voteringen.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Herr LARFORS (s):

Herr talman! 1968 års riksdag beslöt
att en arkitekttävling, omfattande fem
olika alternativ, skulle utlysas om det
framtida permanenta riksdagshusets förläggning
och utformning. Till följd av
ett majoritetsbeslut i stadsfullmäktige i
Stockholm, för vilket redogörs i utskottsutlåtandet,
har dock den av riksdagen
beslutade arkitekttävlingen kommit
att ställas på framtiden.

Stockholms stadsfullmäktige har med
stöd av det s. k. kommunala planmonopolet
begränsat arkitekttävlingen — till
att omfatta enbart Helgeandsholmen
och ett mindre område mellan Gustav
Adolfs torg och Jakobsgatan. Då det
sistnämnda alternativet är ur planlösningssynpunkt
olämpligt för att inte
säga helt omöjligt när det gäller att bygga
ett funktionsdugligt och representativt
riksdagshus, återstår sålunda endast
Helgeandsholmen med utnyttjande av
det nuvarande riksbankshuset eller den
mark där detta hus är beläget.

Riksdagsbeslutet 1968 uteslöt inte att
ett framtida riksdagshus skulle kunna
förläggas till Helgeandsholmen med utnyttjande
av det nuvarande riksbankshuset
eller den mark där det nu är
beläget. Tvärtom hade detta alternativ
många förespråkare. Det olyckliga är
att stadsfullmäktige i Stockholm genom
sitt beslut förhindrat att en arkitekttävling
om riksdagens permanenta hus
kommer att omfatta alla de fem ursprungliga
alternativen.

Riksdagens hus är dock en riksangelägenhet,
och därför borde Stockholms
stadsfullmäktige ha avvaktat en
sådan arkitekttävling innan de genom
ett majoritetsbeslut band sig — och därmed
även riksdagen — för lokaliseringen
av riksdagens hus. Riksintresset borde
här ha haft företräde framför andra
intressen. Jag vill också åberopa de uttalanden
som gjorts av byggnadsstyrelsen
och planverket samt andra grupper
och framstående personer, vilka uttalat
sig för att en arkitekttävling om riksdagens
hus borde ha fått omfatta även

Torsdagen den 29 maj 1909

Nr 29

de delar av Nedre Norrmalm som inrymdes
i riksdagens beslut 1968.

Helt naturligt kan — och så har även
skett — kommersiella och ekonomiska
intressen häremot anföras. Man måste
dock ställa frågan om inte i en demokratisk
nation som vår de för hela riket
vitala bedömningarna skall ställas framför
de av Stockholms stadsfullmäktige
gjorda värderingarna. Riksdagens hus
är en riksangelägenhet, som inte bara
rör den närmaste framtiden utan generationer
och kanske t. o. m. något sekel.
Det är en nationell fråga, där Stockholms
stad borde ta hänsyn till och underordna
sig riksintresset, i all synnerhet
som det också finns skäl att ta hänsyn
till vad turister och andra utländska
gäster i framtiden kan komma att
säga. Det kan tänkas att man kommer
att se det som ett tecken på nedvärdering
av riksdagens betydelse om dess
eget hus ej givits en representativ placering
i stadsbilden eller fått en dålig utformning
på grund av alltför begränsat
markutrymme.

När Stockholms stadsfullmäktiges majoritet
med åberopande av det kommunala
planmonopolet till dess yttersta
gräns har avvisat en arkitekttävling i
den omfattning som riksdagen beslöt
1968, har hela frågan hamnat i en återvändsgränd.
En fortsatt strid om vilket
område en arkitekttävling borde omfatta
skulle endast medföra ytterligare
många års försening, och då förefaller
en sådan strid meningslös. Tanken på
ett riksdagens hus mellan Gustav Adolfs
torg och Jakobsgatan är orealistisk, och
en arkitekttävling om ett permanent
riksdagshus måste nu begränsas till Helgeandsholmen,
varvid det nuvarande
riksbankshuset eller den mark, där det
är beläget, tas i anspråk.

Fastän jag starkt ifrågasätter denna
begränsning av en arkitekttävling om
det framtida permanenta riksdagshuset,
vill jag icke i det läge vari frågan nu
hamnat motsätta mig förslaget. Anledningen
härtill är att riksdagen inom rimlig
tid måste söka finna en lösning på

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
frågan om det framtida permanenta
riksdagshuset. Jag beklagar dock att
arkitekttävlingen icke fick omfatta det
program som riksdagen beslöt 1968 och
att ställningstagandet till var riksdagens
framtida permanenta hus skulle placeras
och hur det skulle utformas fick anstå
tills en arkitekttävling genomförts.

Av det skäl som jag nu anfört, dvs.
risken för en försening med ordnandet
av en arkitekttävling om riksdagens hus,
kan jag inte biträda reservationen i
ärendet. Däremot vill jag anmäla att jag
gärna instämmer i herr Palms till ärendet
fogade särskilda yttrande.

Till slut kan jag inte låta bli att i anslutning
till detta ärende göra några
kanske högst personliga kommentarer.

Det är väl ganska riskfritt att göra
det antagandet att detta ärende i framtiden
kommer att granskas av många
personer, såväl intresserade riksdagsmän
som forskare. Jag tror att denna
framtida granskning inte kommer att
begränsas bara till ärendets sakinnehåll,
utan än mer kommer att röra sig
om sättet för detta ärendes handläggning.

Under flera år har frågan om ett nytt
permanent riksdagshus varit föremål
för riksdagens behandling. Riksdagen
själv är inte felfri när det gäller den situation
som riksdagshusfrågan nu hamnat
i. Frågan om det nya riksdagshuset
och dess förläggning borde ha tagits
upp av riksdagen långt tidigare. Men det
mest intressanta för framtida forskare
blir nog frågans behandling under det
senaste året.

År 1968 fattar riksdagen beslut om en
arkitekttävling med fem olika alternativ.
Därefter fattar Stockholms stadsfullmäktige
ett beslut som skär bort två
av dessa alternativ från tävlingen. Två
demokratiskt valda, parlamentariska
församlingar har således fattat olika beslut
i denna för hela landet betydelsefulla
fråga. Skall i detta läge den parlamentariska
församling av dessa två
som har formell och reell befogenhet
därtill använda dessa befogenheter och

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
tvinga den andra parten att ge efter?
Yore ett sådant handlande att betrakta
som god demokrati? För min egen del
ifrågasätter jag det. I stället vill jag nog
se den parlamentariska församling, som
tar hänsyn till i andra sådana församlingar
fattade beslut även om den hade
möjligheter att underlåta att göra det,
såsom företrädare för god parlamentarisk
demokrati. Om andra bedömer saken
som jag, det vet jag inte.

Det brukar ibland sägas att demokrati
är något mycket svårt. Beslutsförfarandet
i ärendet om arkitekttävling angående
riksdagens framtida hus är ett
exempel på detta.

Tack herr talman!

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det är en ansvarslös
attityd som visas upp av herrar Palm
och Larfors med något instämmande
också. När det gäller vår kapacitet att
bedöma skulle vi väl alla krypa bakom
ett sådant yttrande, ty det är svårt
för oss att behärska detta material.
Men kan vi detta och har vi rätt därtill?
Måste vi inte söka bilda oss en
uppfattning och göra det ställningstagande
som motiveras av denna uppfattning? Jag

vill i all anspråkslöshet för min
egen del säga att jag uppträder i denna
debatt därför att jag känner ett behov
av att förklara varför jag inte
finns med bland mina partivänner som
undertecknat reservationen. Jag har
fjärmat mig från mittenbröderna i övrigt
också och gått med majoriteten,
bestående av höger och vänster.

Varför har jag gjort så? Jo, jag har
en känsla av att denna frågas behandling
under de senaste året alltmer kommit
i kontakt med det politiska kraftfältet
i stadshuset och dess spänningar.
Både förvaltningskontorets ståndpunktstagande
och kanske ännu mera
reservanternas inställning har otvivelaktigt
samband med detta spänningsfält
i stadshuset. Jag vill inte riktigt

acceptera att vara medagerande som
ett slags atom i detta fält.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige
nu tagit definitiv ställning ■— vi får väl
anse att så skett —• uppstår det problemet
för riksdagen, om riksdagen
skall bli den första som i egen angelägenhet
bryter det planmonopol med
rätt att bestämma över sin egen mark
som kommunerna erhållit av riksdagen.
Detta vore ett ganska illa valt tillfälle,
och en sådan åtgärd borde endast tilllåtas
om problemet bedömdes vara av
en utomordentligt angelägen grad och
någon annan lösning inte fanns att tillgå.
En sådan situation anser jag inte
föreligger.

I anslutning till frågan om planmonopol
tillkommer så problemet med cityplaneringen.
Hur länge är det möjligt
att vänta med den definitiva planlösningen
för Nedre Norrmalm? Vilka
blir de ekonomiska konsekvenserna av
en lång väntetid, och vem skall svara
för dem? Vilka uppgörelser väntar oss
om det blir uppehåll i decennier i
förhandlingar under motivering att
riksdagen -— genom att göra intrång i
planmonopolet —• hindrar Stockholms
myndigheters önskningar beträffande
utbyggnaden av ett ömtåligt område i
sin egen stad?

Beträffande de olika alternativen i
detta sammanhang vill jag minnas att
jag för ett år sedan i den här debatten
anmälde min uppfattning att de tre alternativen
norr om detta riksdagshus
inte var av något större intresse. Framför
allt gäller denna uppfattning alternativ
3 a, som väl alla har insett är
värdelöst, eftersom ingen kan tänka
sig en »långkatekes» praktiskt taget
från Drottninggatan till Jakobs kyrka.

De båda andra alternativen — 3 b
och 3 c — med kuber inskjutna i den
övriga stadsbebyggelsen och med kontorsmässig
utformning, vilket torde vara
att vänta om detta kommer att bli
ett verkligt alternativ, tror jag för min
del inte blir aktuella. Men om det här
blivit fråga om ett verkligt alternativ

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

skulle det gällt att bygga kontorshus
för parlamentet.

Jag är naturligtvis litet gammalmodig
—• skall för övrigt snart försvinna
och min gammalmodighet med mig. Jag
kan emellertid svårligen förlika mig
med tanken på att samlingspunkten
för nationens politiska liv, parlamentshuset
i landet, skall sakna all monumentalitet.
De generationer som väl
kommer att strömma igenom det nya
parlamentshuset tror jag kommer att
känna besvikelse över att uteslutande
se ett banalt kontorshus som platsen
för de stora livsavgörandena i nationens
liv, vilka ju alltid fattas på politisk
väg.

För min personliga del har jag aldrig
haft någon tilltro till alternativen
3 a, 3 b och 3 c eller ansett att de haft
något värde. Jag har för all del också
haft svårt att acceptera alternativen
1 och 2, vilket jag anmälde i debatten
i maj månad förra året. Liksom herr
Lidgard nyss inte sade sig kunna
acceptera att det nuvarande riksdagshuset
skulle gå mot en fullständig demolering,
utplåning, utplanering eller en sådan
våldsam förändring att all arkitektonisk
utsmyckning och utformning
skulle ödeläggas, kan inte heller jag
tänka mig det.

När jag nu har anslutit mig till majoritetsförslaget
hoppas jag att de arkitekter
som deltar i tävlingen skall
kunna finna lösningar som gör det möjligt
att till väsentliga delar bibehålla
den yttre formen liksom de centrala
trapphallarna. Sådana varken kan eller
kanske vill man bygga i dag. Det vore
ändå ett helgerån att helt underkänna
eller utplåna det man för 60—70 år
sedan ansåg vara ett gott uttryck för
den tidens smak när det gällde byggnader,
deras utformning och utsmyckning.
Jag vägrar att tro att de riksdagsmän
som kommer och vilkas beslut
de flesta av oss här i första kammaren
inte kommer att ha del i, låter det gå
därhän. Det är i varje fall en önskedröm
för mig.

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Herr talman! Med detta har jag kanske
gett en förklaring till varför jag
icke förenat mig med dem som står
mig närmast här i det politiska livet
utan gått min egen väg tillsammans
med majoriteten. Det finns emellertid
för mig bärande skäl härför. Jag tror
att det finns utrymmen att ta vara på
här på Helgeandsholmen genom att
riksbanken givetvis får flytta, så att
hela den delen av holmen kan utnyttjas
på ett helt annat sätt. För mig har
också framstått en vision av en plenisal
med utsikt över det strömmande
vattnet. Jag tror att en stor arkitekt,
om en sådan anmäler sig, skall kunna
finna strålande lösningar till en byggnad
på Helgeandsholmen för det svenska
parlamentets räkning, där han också
skall kunna finna utrymmen för de
aktiviteter som hör till det politiska
livet.

Vi skall däremot inte drömma om att
ställa krav på att kunna bo i riksdagshuset
och där ta utrymmen i anspråk
för det ändamålet. Jag tror att det experiment
som genomföres vid Drottninggatan
och Sergels torg ganska
snabbt kommer att ge utslag beträffande
värdet av bekvämligheten att arbeta
och bo, leva dag och natt i samma
hus, tillsammans med samma människor.
Jag tror att man har behov av
en helt annan omväxling än vad det
livet skulle ge. Därför tror jag att man
kan spara en hel del utrymme, när
det gä"ller att omflytta erfarenheterna
från byggnaden vid Sergels torg till
den nya -— jag säger nya men menar
naturligtvis den nyordnade — fastigheten
här på Helgeandsholmen, som
jag tror kan bli en lycklig lösning under
en skicklig arkitekts hand.

Herr talman! Jag yrkar självfallet bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Eskilsson
(m), Thorsten Larsson (ep),
Mattsson (ep), Andreasson (ep), Gösta
Jacobsson (m), Yngve Nilsson (in),
Axel Kristiansson (ep), Svenungsson

Torsdagen den 29 maj 1969

70 Nr 29

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt

(in), Nils Nilsson (ep), Skagerlund
(fp), Axel Georg Pettersson (ep), Vilhelm
Erik Carlsson (m) och Eric
Carlsson (ep) samt fröken Pehrsson
(ep).

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
säga några ord med anledning av herr
Stefansons yttrande och skrivningen i
reservationen, där det sägs: »Det är
emellertid utskottets uppfattning att en
för riksdagen gynnsam lösning i detta
fall kan uppnås utan att frågan om det
kommunala planmonopolet på allvar behöver
aktualiseras. Förutsättningen härför
är att riksdagen och staden träder i
förhandlingar med varandra om de aktuella
stadsplanefrågorna. Att detta inte
skett tidigare torde starkt ha bidragit
till att saken nu befinner sig i ett så
otillfredsställande läge.»

Det förefaller som om reservanterna
trodde att frågan inte på allvar har diskuterats
med Stockholms stad, men jag
kan försäkra herr Stefanson att så har
skett, även om inte allt framgår av officiella
protokoll. Även efter stadskollegiets
avvisande beslut söktes möjligheter
att påverka stadsfullmäktige till och
med dagarna före sammanträdet, tyvärr
— jag säger tyvärr — utan resultat.

Herr talman, vi måste ändå, som herr
Nils Theodor Larsson framhållit, ta
ställning. Vi är nu i den faktiska situationen
att vi får följa bankoutskottets
förslag eller sätta oss på stadens planmonopol,
och det tycks inte heller herr
Stefanson vilja göra.

Herr talman! Under nuvarande förhållanden
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! I diskussionen kring
denna fråga har man uppehållit sig ganska
mycket vid planmonopolet, och detta
är naturligtvis en riktig och viktig
sak. Men i själva sakfrågan kan vi väl

alla konstatera att Stockholms stad nu
under 25 år har hållit på att reglera
Nedre Norrmalm. Man har haft en stor
stadsplanestrid om Sveavägens framdragande
till Gustav Adolfs torg, vilket
slutade med lösningen Sergels torg. Man
har haft strid om hur tunnelbanan skulle
dras.

Denna ombyggnad av Nedre Norrmalm
är i sitt slag enastående. Det är
den största stadsombyggnad som någon
stad har gjort i fredstid och det är ett
konsekvent försök att bygga en stad
för både bilism, kollektivtrafik, fotgängare
och med affärsgator och hus. Allt
detta är resultatet av en mycket omfattande
planläggning. Det är en miljardaffär
som har rullats i gång.

Hela denna ombyggnad av Nedre
Norrmalm har skett den vanliga vägen.
Man har anordnat tävlingar. Man har
lagt fram stadsplaneförslag. Dessa har
varit föremål för yttrande av byggnadsstyrelsen
och de har fastställts av Kungl.
Maj:t. Från statsmakternas sida har vid
alla dessa tillfällen inte sagts ett ord
om att man önskade ett riksdagshus förlagt
till Nedre Norrmalm. Det var först
1967 som denna tanke väcktes. Det är
lätt att förstå att alla förutsättningar
för Norrmalmsregleringen rubbas om
man här lägger in ett riksdagshus. Ett
riksdagshus är en monumentalbyggnad
som inte kan »kastas in» som vilket affärshus
som helst utan det måste få en
framträdande plats i stadsbilden.

Det finns nog de som anser att frågan
om ett nytt riksdagshus blivit aktuell
genom övergången till enkammarsystem.
Men med den erfarenhet jag har på detta
område vill jag försäkra kammaren
att nog kan man få rum med en enkammarriksdag
på den nuvarande tomten,
om man utnyttjar området på ett ändamålsenligt
sätt. Det har sagts att det
nuvarande riksdagshuset är fult. De
som säger det menar väl inte att huset
är fult i och för sig utan att det inte
passar in i miljön. Men det finns där,
och när det kommer till kritan finns ej
någon som vill ta på sig ansvaret för

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

kostnaderna att riva hela detta hus. Ty
vad som passar här ur miljösynpunkt

— dvs. om man skall framhäva slottet

— är att inte ha någon byggnad alls,
där riksdagshuset nu står. Men vill man
verkligen göra det under de förutsättningar
som nu föreligger?

Slutsatsen är alltså att riksdagen i
denna fråga är för sent ute. Man har
haft gott om tid. Tage William-Olsson
framförde tanken på ett riksdagshus i
Nedre Norrmalm i samband med den
stora tävlingen. Det var ingen från statens
sida som nappade på det då utan
man lät frågan passera.

Del här är en fråga som har kommit
till senare, och då driver byggnadsstyrelsen
och planverket på med mycket
stor frenesi och försöker att gottgöra de
försummelser som gjorts i tidigare skeden,
ty byggnadsstyrelsen borde naturligtvis
ha hoppat in tidigare och sagt:
»Låt oss se om vi kan uppföra ett riksdagshus,
när man nu håller på och bygger
om hela stadsdelen!» Men detta har
inte skett på 20 år, utan man kommer
först nu vid denna tidpunkt och vill ha
ett riksdagshus i denna stadsdel. I denna
situation ställer sig ju staden inte
helt avvisande utan vill vara med om att
tävlingsgränsen dras vid Jakobsgatan,
men staden vill inte att gränsen får
sträcka sig upp till Herkulesgatan. När
man fördömer stadens ståndpunkt, tar
man alldeles för lätt på hela problemet.

Först och främst förhåller det sig på
det sätt som jag tidigare sagt, att det
inte är om själva riksdagshuset som
arkitekerna skall tävla utan om själva
omgivningen. Man måste helt enkelt, om
man skall ha ett riksdagshus på Nedre
Norrmalm, ge arkitekterna fria händer
att se på hela cityplanen med beaktande
av de synpunkter som anförts för att
bygga in detta riksdagshus i området
med en representativ omgivning som ett
riksdagshus på Nedre Norrmalm skulle
kräva. Detta är inte någonting som jag
hittar på, utan det framgår också av
byggnadsstyrelsens utlåtande att det
inte kan vara någon mening i att flytta

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
riksdagshuset, om inte själva stadsplanen
angripes.

Vad betyder det då att man flyttar
tävlingsgränsen till Herkulesgatan? Det
betyder att de 15 kvarteren i södra delen
av Nedre Norrmalm blir indragna i
nyplanering. Vi kan inte bara resonera
som så att det här bara gäller en tävling.
Man kan ju inte börja att bygga på
så sätt att man inte kan genomföra denna
tävling, och detta drar så mycket
med sig. Det drar också med sig att alla
de överenskommelser som staden har
med enskilda och som staten och staden
har måste rivas upp. Man blir indragen
i en ny planering och man blir
indragen i en ny skara av överenskommelser.
Man måste ha ett nytt gatusystem
och man måste ändra dispositionerna.
Allt rivs upp, och man måste också
göra en omplanering av områdena
norr om tävlingsgränsen ända upp till
Hamngatan, trots att det egentligen bara
är fråga om två eller tre kvarter närmast
Gustav Adolf torg som blir platsen
för själva riksdagshuset. Det är den konkreta
situationen.

Ni må inte tro att Stockholms stadsfullmäktige
inte gärna vill ha ett riksdagshus
på Nedre Norrmalm, men de
vet hur frågan ligger till. Planverket har
inte brytt sig om att sätta sig in i den
tillräckligt och har aldrig tittat på stadens
planer och undersökt hur det faktiskt
ligger till i dessa frågor, utan hållit
sig till skrivbordet och talat om att
en tunnelbanestation behöver flyttas —
det är inte detta det är fråga om i detta
fall. Ni förstår att det inte sitter
andra människor i stadsfullmäktige i
Stockholm än i denna församling. Det
finns ju ett riksintresse även i stadsfullmäktige
att ge ett riksdagshus en så
förnämlig plats som möjligt, men dessa
människor vet hur frågan ligger till.
Denna frågan har helt enkelt avancerat
så långt att man inte kan komma till
det resultat som är tänkt, även om det
vore önskvärt att så kunde ske. Men det
går helt enkelt inte. Det är inte planmonopolet
enbart som hindrar det, utan det

Nr 29

Torsdagen den 29 inaj 1969

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
är den faktiska verkligheten som ligger
hindrande i vägen med alla de överenskommelser
som föreligger och med den
samverkan som måste finnas mellan staten
och staden för att en sådan här stor
sak skall kunna genomföras.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Låt mig ta upp några
synpunkter som framförts i debatten.
Jag vill först säga några ord om herr
Lidgards påstående att invånarna i
Stockholms stad ser med stora farhågor
på framtiden, om tävlingsområdet
skulle utsträckas till 3 b och 3 c, vilket
skulle betyda att ombyggnaden av
Nedre Norrmalm inte skulle bli färdig
förrän om 20—25 år, alltså i slutet av
detta århundrade eller i början av nästa.

Vilka är det egentligen som har givit
Stockholms stads invånare den
uppfattningen? Man kan naturligtvis inte
tala om buskpropaganda i detta fall,
ty det finns inte så många buskar i
Stockholm, och jag vill inte använda
det hårda uttrycket heller, men nog
har det väl bedrivits en ganska ovederhäftig
propaganda, om Stockholms
stads invånare har fått den uppfattningen.
På sidan 66 i bilagan till utskottsutlåtandet
finns en tidsplan för
de olika alternativen. Där anges att alternativ
3 b skulle kunna vara färdigt
år 1982 och 3 c år 1983, så någon väldigt
lång fördröjning torde inte behöva
befaras.

Jag vill än en gång påpeka vad statens
planverk har sagt, nämligen:
»Planverket inser väl de olägenheter
som exempelvis förskjutningar i fråga
om den planerade utbyggnadsordningen
i vissa avseenden kan innebära, men
detta förhållande måste i sin tur vägas
mot den betydelsefulla byggnadsfråga
som det här gäller att lösa. Såvitt
verket kunnat finna kan de påvisade
svårigheterna icke anses vara så avgörande
att de rimligtvis bör förhindra
att denna för landet som helhet och för

huvudstaden så viktiga fråga bringas
till en fullgod lösning.»

Jag förstår mycket väl att herr Berglund
som i viss mån har varit engagerad
i utformandet av stadens bvggnadsplaner
liksom ledamöterna i Stockholms
stadsfullmäktige inte är så glada åt
ändringar av redan fastställda planer,
men vi i riksdagen har, tycker jag, i
första hand att lita till de statliga myndigheter
som sett på detta. Här har
både byggnadsstyrelsen och statens
planverk förklarat att det visserligen
uppstår svårigheter för staden men att
dessa inte är oöverstigliga.

Herr Larssons anförande tycker jag
var sympatiskt, och herr Larssons ställningstagande
är fullt konsekvent med
hans åsikt om det framtida riksdagshuset.
Jag anser liksom herr Larsson att
om riksdagen nu utlyser en arkitekttävling,
så gäller den tävlingen inte ett
framtida kontorshus för riksdagen, utan
det är naturligtvis fråga om ett riksdagshus
som dels är ändamålsenligt
men som också går in i stadsbilden på
rätt sätt och som har en förnämlig arkitektonisk
utformning. Jag kan då inte
förstå annat än att riksdagens ledamöter
måste vara lyhörda för vad
arkitektexpertisen säger, och jag vill
referera vad Svenska arkitektföreningen
och Stockholms arkitektförening anfört:
»Flera omständigheter gör denna
tävling till en av de märkligaste som
anordnats i Norden. Tävlingsområdet
är beläget i landets arkitektoniska centralpunkt.
•— — — Föreningarna är
av den bestämda uppfattningen att en
begränsning av tävlingsområdet till
stadspartiet söder om Jakobsgatan skulle
vara mycket olycklig. Den skulle
komma att leda till att, om tävlingsdeltagarna
följer den givna begränsningen,
förslagen endast kommer att leda
till mer eller mindre dåliga lösningar
och därigenom endast ge det värdefulla
resultatet att de givna förutsättningarna
var oriktiga. — — — Mot
bakgrund av ovanstående vädjar vi
energiskt till vederbörande församling -

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

ar och myndigheter att ej begränsa tävlingen
om riksdagshus till området söder
om Jakobsgatan utan ge de tävlande
största möjliga frihet i fråga om
placering, som den enda grundval för
en optimal lösning av denna betydelsefulla
och svåra byggnadsfråga.»

De organisationer som företräder arkitektexpertisen
här i landet har sagt
detta. Jag tycker detta är betydande
sakskäl och det anser jag att det finns
all anledning att ta stark hänsyn till
och då vill jag till herr Nils Theodor
Larsson säga, att reservanternas ställningstagande
inte är betingat eller påverkat
av det kraftfält som finns inom
stadshuset. Jag har i denna fråga inte
haft några som helst kontakter eller
samtal med någon representant för
Stockholms stadshus. Jag läste visserligen
i går en artikel i Dagens Nyheter
av Per-Olof Hanson som jag tyckte var
bra, men mina synpunkter var klara
innan jag läste denna artikel. Det vore
väl märkligt om inte ett stort antal
riksdagsmän skulle påverkas av den
statliga expertis som vi haft till vårt
förfogande i detta ärende, nämligen
byggnadsstyrelsen och planverket, men
även av arkitektföreningarnas synpunkter.

Herr Larfors gjorde vissa spekulationer
om vad man i framtiden kommer
att säga om dagens svenska riksdag
och vilken bedömning forskarna
kommer att ge av denna frågas behandling.
Herr Larfors sade att de nog med
tillfredsställelse kommer att acceptera
att den ena parten — det skulle
alltså vara riksdagen — inte har tvingat
på den andra parten — alltså stadsfullmäktige
i Stockholms stad — ett tävlings-
och utbyggnadsområde enligt 3 b
och 3 c. Jag vill fråga: Vem är det som
tvingar vem? I och med att vi accepterar
det kommunala planmonopolet
och i och med att Stockholms stad har
låst placeringen till Helgeandsholmen,
eftersom 3 a inte är ett acceptabelt alternativ,
är det riksdagen som har påverkats
av Stockholms stads beslut och

Ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt
som i detta fall genom sin hänsyn till
planmonopolet har tvingats till detta
som jag tycker alltför begränsade alternativ.

Jag vill än en gång framhålla att jag
inte definitivt har avvisat tanken på en
ombyggnad av detta hus eller en nybyggnad
på Helgeandsholmen. Jag känner
dock ansvaret inför framtidens
riksdagshus och de människor som
skall arbeta i detta. Vi måste medverka
till ett riksdagshus som i sig förenar
kraven på ändamålsenlighet, god arkitektonisk
utformning och ett lämpligt
inordnande i Stockholms stadsbild.

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Förstod jag inte herr
Stefanson fel, beskyllde han mig för att
vara ovederhäftig i detta ärende. Jag
skall tala om var jag hämtat mina uppgifter.
Jag har hämtat dem ur stadskollegiets
skrivelse, som är intagen i
utskottsutlåtandet. Där heter det: »Troligen
kan alltså minimitiden för själva
riksdagshusprojektet inte hållas. Det
kan dröja till slutet av 80-talet innan
det blir färdigt och det skulle antagligen
dröja till framåt sekelskiftet innan
hela den radikala omdaningen av
södra Nedre Norrmalm är fullbordad.»
^ i kan nog få belägg för nästan vilken
ståndpunkt som helst i detta utlåtande.

Beträffande frågan om buskpropagandan
skulle jag vilja säga: Läs det
stadsfullmäktigeprotokoll som är fogat
till handlingarna! I den mån de enskilda
stadsfullmäktigeledamöterna där
ger uttryck för medborgarnas i denna
stad uppfattning fås belägg för uppfattningen
att man gärna vill se ett
slut på de rivningar vi har varit med
om, de ödetomter och de schakt som
vi har fått beskåda under decennier,
men att det inte får dröja alltför länge.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete

yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten 1 samt därefter
särskilt i fråga om punkterna 2
och 3.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26 punkten
t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-103;

Nej— 19.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
2 och 3.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av konvention om delgivning
i utlandet av handlingar i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj ds skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckt
motion.

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad
skrivelse, nr 71, vilken i vissa delar
hänvisats till utrikesutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av
skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över utrikesdepartementsärenden,
till riksdagen överlämnat redogörelse
för Nordiska rådets sjuttonde
session i Stockholm den 1—den 6
mars 1969.

Till utskottet hade vidare hänvisats
motionen 11:1204, av herr Holmberg
in. fl., i vilken anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av skrivelsen om
Nordiska rådets session i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte som sin mening
giva till känna, att arbetet med Nordekplanen
även i fortsättningen borde bedrivas
med kraft i enlighet med Nordiska
rådets rekommendation nr 9/
1969.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med anledning av skrivelse
nr 71, i de delar denna hänvisats
till utrikesutskottet, och motion nr II:
1204 måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad i utlåtandet anförts.

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! I det utlåtande som nu
behandlas tar utrikesutskottet ställning
till rapporten från Nordiska rådets
svenska delegation med redogörelse för
rådets session i detta hus i början av
mars. Det helt dominerande ärendet vid
den sessionen var frågan om ett utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete, den
s. k. Nordek-planen.

Rådets ekonomiska utskott hade föreslagit,
att rådet skulle rekommendera
regeringarna i de nordiska länderna att
fullfölja utrednings- och förhandlingsarbetet
på sådant sätt att förslag till
en traktat skulle kunna föreligga den
15 juli i år och så att slutgiltiga förslag
till det utvidgade samarbetet därefter
skulle kunna föreläggas de nordiska parlamenten
snarast möjligt. Rådet anslöt
sig till denna hemställan. Voteringen
ägde rum i denna kammares plenisal
och hemställan godtogs — bl. a. med
hjälp av samtliga svenska delegaters röster.

Vid behandlingen av rapporten har
utskottet haft att ta ställning till en motion
av herrar Hedlund, Holmberg och
Ohlin, vari betonas vikten av att Kungl.
Maj:t bedriver arbetet så, att positiva
resultat snarast kan nås och Nordekplanen
bli verklighet.

Utrikesutskottet instämmer i motionens
yrkande, och utskottet ger uttryck
för sin förhoppning att Nordiska rådets
rekommendation skall kunna genomföras.

Herr talman! Det råder alltså inte delade
meningar härvidlag. Jag vill ändå
understryka den vikt moderata samlingspartiet
lägger vid att allting göres
som kan göras för att föra Nordek-planen
i hamn. Vi anser att en deklaration
av denna art kan vara av värde som
bakgrund till och stöd för det viktiga
utrednings- och förhandlingsarbete som
ligger framför oss.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtande
och memorial:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område;
och

nr 13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avskaffande
av almanacksprivilegiet m. m. jämte
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 66, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över utbildningsärenden
för den 28 mars 1969, givit
riksdagen till känna vad i statsrådsprotokollet
anförts om avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m. Innebörden
av det anförande som därmed bragts
till riksdagens kännedom vore i första
hand, att föredragande departementschefen
uttalat, att Kungl. Maj:t icke
borde förnya Vetenskapsakademiens
uteslutande privilegium att utgiva almanackor
vid nuvarande privilegieperiods
utgång den 15 juli 1972. Privilegiet
arrenderades för närvarande av
Almqvist & Wiksells Boktryckeriaktiebolag
och hade år 1967 givit akademien
inkomster om drygt 4 miljoner kronor.

I statsrådsprotokollet hade även berörts
Vetenskapsakademiens framtida
ställning vid ett bortfall av privilegieinkomsterna.
Det konstaterades, att
akademien hade viktiga utåtriktade

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet
uppgifter att fylla bland annat på det
internationella planet. Vetenskapsakademien
dreve även ett antal fasta institutioner.
Formerna för dessas fortsatta
bestånd och verksamhet ansåges
kräva särskilda överväganden, vilket
enligt departementschefens uppfattning''
vore en uppgift i första hand för huvudmannen,
dvs. Vetenskapsakademien.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 1010, av herr Iliibinette,

dels ock de likalydande motionerna
1:1011, av herr Wirtén in. fl., och 11:
1161, av herr Kållstad in. fl.

I motionen I: 1010 hade anhållits, att
riksdagen med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 66 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad i motionen
anförts angående förlängning av almanacksprivilegiet
för Vetenskapsakademien.
Motionären hade ansett, att privilegiet
borde förlängas för en ny tjuguårsperiod.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
och motionerna 1:1010 samt I:
1011 och II: 1161 som sin mening måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat anfört, att det delade departementschefens
uppfattning att det funnes
starka skäl för en avveckling av
privilegiet. Vad änginge de olika vetenskapliga
institutioner som akademien
dreve, vore det utskottets uppfattning,
att man i god tid innan akademiens
privilegieinkomster bortfölle måste
skapa klarhet i fråga om ekonomiska
och andra förutsättningar för den fortsatta
driften av dessa institutioner.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Tyvärr måste jag ta
kammarledamöternas tid i anspråk en
smula. Den fråga som behandlas i detta

statsutskottets utlåtande nr 115, almanacksprivilegiets
avskaffande, är för
mig ganska angelägen.

Detta ärende ser bestickande enkelt
ut. När man läser ingressen till utlåtandet
finner man att det rör sig om ett
privilegium som kommit till för länge
sedan. Det är naturligtvis någonting,
säger man, som inte passar in i ett modernt
samhälle och därför bör avskaffas.
Jag förstår detta enkla resonemang,
och jag är medveten om att statsutskottet
i någon mån har låtit sig duperas.
Departementschefen och utredningsmannen
har naturligtvis däremot
inte kunnat råka ut för detta. Det ändamål
som privilegiet har främjat är
den huvudsakliga finansieringen av Vetenskapsakademiens
verksamhet. Det är
nu eu medveten strävan att undandra
Vetenskapsakademien möjlighet till en
fortsatt fri verksamhet genom att ta
bort detta privilegium.

I stället har man tänkt sig — det
framgår med önskvärd tydlighet av vad
som har skrivits — att enda utvägen för
Vetenskapsakademien att i fortsättningen
få pengar till sin verksamhet blir
att skaffa dem via utbildningsdepartementet
och i sista hand via herr Sträng
och statsbudgeten. Det är den enkla förklaringen.

Jag tycker det är tragiskt att det inte
har fallit dem i tankarna som sysslat
med detta ärende, att man genom att ta
bort något som -— det kan jag gärna erkänna
— förefaller litet förlegat, rjrcker
undan basen för en mycket väsentlig
verksamhet här i landet.

Kammarledamöterna har säkert läst
igenom både remissyttranden och annat
material, trots att det inte föreligger
någon reservation. Men jag vill ändå här
nämna vad Vetenskapsakademien sysslar
med.

Vetenskapsakademien använder 90
procent av sina medel till akademiens
institutioner. Det är Stockholms observatorium
jämte solforskningsstätionen
på Capri, Kristinebergs zoologiska station,
Bergianska botaniska institutionen,

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

de! Sr arkiv och handlingar, och det
ar framför allt ett stort och förnämligt
bibliotek. Det finns mycket annat, men
jag skall inte trötta med det.

All denna verksamhet bör, tycker jag,
vara baserad på en friare grund än vad
det blir om Vetenskapsakademiens inkomster
knyts till den statliga budgeten.
Varför skall vi inte kunna låta Vetenskapsakademien
i fortsättningen ha
kvar sitt privilegium att låta trycka
almanackor? Nej, man har stirrat sig
blind på det förhållandet att Vetenskapsakademien
har arrenderat ut privilegiet
till ett privatföretag — en koncern
som ända sedan 1906 har framställt
almanackor för konsumtion här i landet.
Då har man sagt att där finns privatekonomiska
intressen, det är något
av elt monopol över det hela, man har
inte möjlighet till priskonkurrens, osv.
Detta påstås på upprepade ställen i propositionen.

Jag måste dess värre säga att detta
naturligtvis inte är ett väl genomtänkt
resonemang, trots att det står i propositionen.
Det företag det här gäller har
dock skaffat ganska dyrbara maskiner
och lagt ned rätt mycket arbete för att
över buvud taget kunna göra en almanacka
som är inte bara kvalitativt bra
utan också riktig. Man har fått lov att
skaffa en hel del utrustning som det i
fortsättningen kommer att vara omöjligt
för de små tryckerierna och de små
anstalterna att skaffa. Kontentan av detta
blir naturligtvis att det företag som i
över 60 år har arrenderat detta privilegium
även i fortsättningen kommer
att svara för den allra största produktionen
av almanackor. Vad blir det då av
det konkurrensmoment som man här är
ute efter? Det spelar väl ingen som helst
roll om herr talmannen, herr Jacobsson
i Malmö, herr Schött eller jag, då vi
köper en almanacka, får betala 10—15
öre mer för den. Ni förstår hur enkelt,
för att inte säga rent barnsligt resonemanget
är när man talar om konkurrenshänsyn,
bristande möjligheter att
kontrollera prissättningen etc. Vi kun -

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet
der köper ju bara någon enstaka almanacka
per år, och prisskillnaden är inte
större än vad jag här nämnt. Nej, det
är ett utslag av klåfingrighet, framför allt
en klåfingrighet mot Vetenskapsakademiens
fria ställning. Jag tycker att det
vore synd om riksdagen skulle avskaffa
möjligheten för Vetenskapsakademien
att i fortsättningen driva den välkvalificerade
och välmotiverade verksamhet
som jag har talat om och att man inte
skulle fa driva den litet vid sidan av
statsbudgeten med de medel som flyter
in genom detta privilegium.

Jag skall inte trötta kammaren mera,
utan jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr I: 1010, som behandlar
detta spörsmål.

I detta anförande instämde herrar
Åkerland (m), Schött (in) och Skärman
(fp).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
erinra om att anledningen till att vi
har fått denna utredning är en motion
från borgerligt håll år 1964 med begäran
om en utredning beträffande privilegiet
för utgivningen av almanackor
i Sverige. Riksdagen beslutade hemställa
om denna utredning, och de allra
flesta remissinstanserna har varit
överens om att privilegiet bör tas bort.
De enda som egentligen har argumenterat
för ett bevarande av privilegiesystemet
har — såsom framgår av propositionen
— varit Vetenskapsakademien
och Almqvist & Wiksells Boktryckeriaktiebolag
som haft ensamrätten
till utgivande av almanackor. Då
praktiskt taget alla övriga remissinstanser
tillstyrkt ett avskaffande är det väl
inte så underligt att Kungl. Maj :t nu
tagit hänsyn härtill och alltså har för
avsikt att avskaffa almanacksprivilegiet.

Sedan tycker jag nog att herr Hiibinette
drar litet förhastade slutsatser,
när han vill göra gällande att utskottet
skulle ha låtit sig duperas. Herr

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet
Hubinette, hur kan man göra ett sådant
påstående när det, som utredningen visat,
föreligger en så gott som enhällig
uppfattning att privilegiet bör avskaffas?
Då kan man väl ändå inte göra
gällande att utskottet låtit sig duperas,
ty då skulle vi ha duperats av alla de
myndigheter och instanser som yttrat
sig i frågan.

Men jag har i likhet med utskottet
förståelse för att det här gäller pengar
för Vetenskapsakademien. Men, herr
Hubinette, när man läser utskottsutlåtandet
framgår det, att Vetenskapsakademien
själv skall se över frågan
om möjligheterna att i fortsättningen
bedriva den verksamhet vars kostnader
hittills täckts genom inkomsterna från
almanacksprivilegiets 4 miljoner kr.
Detta vill också utskottet ge till känna
för Kungl. Maj:t.

Akademien har fonder som ger avkastning,
och den ägnar sig åt olika
verksamheter. Kanske får Akademien
också ytterligare uppgifter av annat
slag. Utskottet menar att ställning till
frågan om ytterligare medel till Akademiens
verksamhet får tas sedan Akademien
själv verkställt en översyn av
dessa frågor.

Mot bakgrunden av detta, herr talman,
torde kammarens ledamöter vara
övertygade om att utskottet minst av
allt varit negativt. Men inom utskottet
har vi varit överens om att privilegiet
bör avskaffas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr Mårtensson, att det var fråga om
en borgerlig motion år 1964. Det är
jag fullt medveten om.

Med mitt yttrande att utskottet låtit
sig duperas menade jag att man enbart
tagit fasta på momentet om privilegiets
avskaffande och inte i nämnvärd utsträckning
ägnat sig åt frågan hur Ve -

tenskapsakademien i framtiden skall
kunna få erforderliga medel för sin
verksamhet.

Då säger herr Mårtensson att om man
läser utskottets utlåtande får man klart
för sig att utskottet har en mycket positiv
inställning till denna fråga och
på alla sätt vill värna om Vetenskapsakademien.

Men jag tror att man kan läsa utlåtandet
på ett annat sätt också. Där
står beträffande ekonomiska och övriga
förutsättningar att man skall följa
frågan i fortsättningen med intresse
och att man skall skapa förutsättningar
för fortsatt verksamhet i lämplig organisatorisk
form där dokumenterat
behov föreligger.

Jag tror som sagt att man här är
ute efter att Vetenskapsakademien i
framtiden inte själv skall få avgöra
vilka verksamhetsgrenar Akademien
vill ägna sig åt. Här vill man naturligtvis
via departementet göra de ingripanden
som man anser behövas. Det
målet tror man sig nå genom att via
statsbudgeten anvisa medel som man
tycker är lämpligt avpassade för de
fortsatta uppgifter Akademien kommer
att handlägga.

Det är detta jag opponerar mig mot,
eftersom jag tycker att Vetenskapsakademien
bör få syssla med den högt
kvalificerade verksamhet som Akademien
hittills bedrivit utan någon inblandning
och dirigering från statens
sida. Vetenskapsakademien bör därför,
tycker jag, få behålla sina inkomster
från almanackorna. Det kan ju inte
betyda så mycket om herr Mårtensson,
jag och andra almanacksköpare, även i
fortsättningen får betala ett »merpris»
på tio, femton öre för den almanacka
som vi årligen köper för kanske en
krona per styck. De tio, femton örena
kan ju inte betyda så mycket, särskilt
om vi tänker på att pengarna till Vetenskapsakademiens
verksamhet ändå
på något sätt måste fram. I fortsättningen
kanske de kommer att tas över
våra skattsedlar i stället för som hittills

Torsdagen den 29 maj 1969

Nr 29

via almanackorna, och det tycker jag
inte är ett dugg bättre.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 1010; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hiibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 115, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionen 1:1010.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning'' genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Iiubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 23.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. avskaffande av almanacksprivilegiet

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 283, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m. jämte motioner i ämnet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
in. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70; och
nr 120, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkande!!
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 49, angående
uppskov med behandlingen avvissa
till utskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

27, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående ändring i reglementet
för delegationen; samt

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. in.,

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969

varvid utlåtandet nr 28 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av
jordbruksutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av
visst utskottet tilldelat ärende, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde dels statsutskottets
utlåtande nr 121 skulle uppföras
näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 39, dels ock statsutskottets
memorial nr 122 och 123, vilka i dag
första gången bordlagts, skulle sättas
efter de två gånger bordlagda ärendena.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 235, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Liberia för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter
på inkomst och förmögenhet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att avstå
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor
jämte motioner och Kungl. Maj ds
proposition angående lärarutbildning
för folkhögskolan in. in. jämte motioner; nr

291, i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket; nr

292, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskaffande av
almanacksprivilegiet in. in. jämte motioner; nr

294, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. in.;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
in. in.; och

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 114, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 122, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69; samt

nr 123, angående statsregleringen för
budgetåret 1969/70.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.51.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1949