Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:29)

RIKSDAGENS

mw PROTOKOLL

Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1965

26 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, om samordning av vissa myndigheters
handläggning av frågor berörande kommunal planering
.................................................. 4

av herr Adolfsson ang. bestämmelserna om extra avdrag vid
beskattningen för folkpensionärer vid väsentligen nedsatt
skatteförmåga.......................................... 13

Svar på enkel fråga av herr Sveningsson om åtgärder mot missbruket
av narkotika ...................................... 15

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Per, ang. bristen å provinsialläkare
.............................................. 18

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse .................... 23

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut ...................... 28

Vissa frågor rörande lärarutbildning:

Utbildning av förskollärare, m. m........................... 36

Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen................ 51

Anslag till lärares fortbildning, in. m....................... 52

Bidrag till preparandkurser.................................. 53

Bidrag till folkbibliotek...................................... 56

Fortsatt utveckling av flygplanprojekt 37 (Viggen) .............. 63

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken .................................... 68

l Första hammarens protokoll 1.965. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 maj Sid.

Gemensamma omröstningar:

ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
............................................ 3

ang. invalidbostadsbidragets maximibelopp .................. 3

Bevillningsutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden .... 23

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse.......................................... 23

— nr 114, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (socialdepartementet)
................................................ 28

— nr 115, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (kommunikationsdepartementet)
.................................... 35

— nr 116, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (finansdepartementet)
............................................ 35

— nr 117, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (ecklesiastikdepartementet)
...................................... 35

— nr 118, ang. anslag till statsdepartementen, in. in. (handelsdepartementet)
............................................ 35

— nr 119, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (inrikesdepartementet)
............................................ 35

— nr 120, ang. anslag till civildepartementet m. in............. 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till statsdepartementen,
m. m. (jordbruksärenden) ........................ 35

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. vissa frågor rörande lärarutbildning
.............................................. 35

— nr 122, ang. anslag till studiebidrag m. m.‘.................. 53

— nr 123, ang. anslag till bidrag till anordnande av skolskjutsar

m. fl. ändamål .......................................... 56

— nr 124, ang. anslag till bidrag till folkbibliotek.............. 56

— nr 126, ang. anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmate riel

m. ................................................ 63

— nr 127, ang. stat för riksgäldsfonden........................ 68

Bankoutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrad lydelse av 57 och
62 §§ lagen om bankrörelse, m. in......................... 68

— nr 42, om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken ............................ 68

— nr 43, ang. försäljning av riksbankens fastighet i Uppsala---- 72

— nr 44, ang. utgivandet av en matrikel över riksdagens ledamöter
.................................................. 72

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. vissa löneanslag m. m....... 72

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. höjning av postpaketportot
m. m............................................. 72

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Onsdagen den 26 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Till kammaren hade överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 134, angående
förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev
till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Erlander att i första
kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts ifrågavarande
öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr statsministern
Erlander, som i enlighet med det honom
givna uppdraget uppläste Kungl. Maj:ts
öppna brev, nr 135, angående vissa
grundlagsfrågor.

Uppläsningen av berörda öppna
brev åhördes av kammarens ledamöter
stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 131 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 377 och II: 473
samt I: 400 och II: 450, till Bidrag till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 150 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:400 och 11:450 ävensom
med bifall till motionerna 1:377 och
11:473, till Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 210 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 502, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 102 ja och
120 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra
174 ja och 188 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 132
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:417 och II:
516, i vad de avser invalidbostadsbidra -

Onsdagen den 26 maj 1965

4 Nr 29

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal

planering

gets maximibelopp, icke må bifallas av
riksdagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med aridra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna 1:417 och II:
516, såvitt nu är i fråga, höja invalidbostadsbidragets
maximibelopp med 5 000
kronor till 15 000 kronor från och med
den 1 juli 1965.

Ja — 74;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 503, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 106 ja och
118 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnos utgöra 180
ja och 185 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Om samordning av vissa myndigheters
handläggning av frågor berörande kommunal
planering

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ferdinand
Nilssons interpellation om samordning
av vissa myndigheters hand -

läggning av frågor berörande kommunal
planering, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om erforderlig kontakt
och samband iakttagits mellan investeringsplaner
inom den offentliga sektorn
och tillgängliga resurser och huru jag
bedömer den framtida utvecklingen i
detta avseende.

Till svar på herr Nilssons frågor vill
jag anföra följande.

Stat och kommun svarar tillsammans
för verksamheter, som redan genom sin
omfattning har en alldeles avgörande
betydelse för produktionsökning och
välståndsutveckling. De offentliga investeringarna
skapar förutsättningar
också för den privata sektorns expansion
och utveckling. Den offentliga
verksamheten kräver därför en noggrann
och ingående långsiktig planering.

Under senare år har de centrala verkens
och departementens planeringsresurser
förstärkts. Planeringens ändamål
är att förutse framtidens behov och
efterfrågan och att anpassa denna till
de resurser som förutses komma att stå
till buds.

En långsiktig planering av det offentligas
verksamhet betyder inte att de offentliga
utgiftsplanerna låses för en
lång tid framöver. Tvärtom ingår som
ett väsentligt led i planeringen att skapa
beredskap för snabba och smidiga
förändringar i den offentliga utgiftstakten.
I en ekonomi som den svenska
med en stor och marknadsstyrd privat
sektor är konjunkturbestämda variationer
i denna ofrånkomliga. Skall stabiliseringspolitiken
bli effektiv måste
både staten och kommunerna underkasta
sig att genom förändringar i sina
utgifter motverka variationerna i den
privata sektorns aktivitet om en stabil
och full sysselsättning skall upprätthållas.

Med de investeringsbehov som föreligger
inom den industriella sektorn
och med de anspråk som riktas mot

Onsdagen den 26 maj 1965 Nr 29

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal

planering

den offentliga såsom sjukvård, utbildning,
bostäder och kommunikationer
måste långsiktsplaneringens väsentliga
innebörd bli att hårdhänt begränsa alltför
långtgående önskemål även om dessa
framstår som angelägna. Detta gäller
både stat och kommun. Herr Nilsson
har pekat på två områden där utbyggnadsplanerna
f. n. skapar betydande
svårigheter nämligen skolväsendet
och sjukvården. Jag delar helt herr
Nilssons uppfattning att det är statens
uppgift att se till att de samlade planerna
hålles inom gränserna för de tillgängliga
resurserna och att de olika
statliga myndigheterna har att beakta
detta också i de fall där de närmast företräder
specialintressen. Om herr Nilsson
jämför vad dessa myndigheter begär
med vad regeringen sedan föreslår
riksdagen, kommer herr Nilsson att
finna att regeringen beaktat också den
nödvändiga samhällsekonomiska avvägningen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet beredde
mig en glad överraskning när han förra
veckan talade om, att han avsåg att besvara
min den 9 februari framförda interpellation
i detta ärende. Jag är mycket
tacksam för hans minnesgodhet.
Jag kan också säga att den allmänna
uppläggningen av hans svar är sådan
att jag fullständigt kan ansluta mig till
den. Vad jag har fäst mig vid och vill
göra några små anmärkningar om är
först och främst de svårigheter som
det innebär för kommuner med en i
viss utsträckning självständig ekonomi
och egna utdebiteringar att klara planeringar,
som faktiskt blir beroende av
en avvägning och bedömning av konjunkturen,
som kommunerna rimligtvis
inte kan ha någon stor del i. Herr statsrådet
har pekat på ett par saker som jag
tycker är viktiga, och jag kan säga att
jag i väsentliga stycken kan dela hans
bedömning.

De stora uppgifter för sjukvården
som landstingen nu ställs inför i samband
med planeringar — som läggs upp
på ett sätt och i en omfattning att
de blir mycket kostnadskrävande ■—
försvåras ytterligare av att man inte
har möjlighet att samtidigt kunna beräkna
vilka resurser man kan förfoga
över.

Det är kanske naturligt att så är förhållandet.
Jag har dock ställt mig frågan
i vad mån det verkligen kan sägas
motsvara landstingens krafter att svara
för de väldiga utgifter som exempelvis
vi inom Uppsala läns landsting har
för sjukvårdens ordnande i olika sammanhang.
Det rör sig dock om mycket
stora krav på utdebiteringar.

Det är därför jag pekar på svårigheterna.
Myndigheterna stöter då och då
på i länen och säger: Ni är huvudmän
för det och det, ni skall sköta det och
det, sätt i gång och planera nu! Sedan
visar det sig att den goda viljan
att genomföra vad statsmakterna tidigare
beslutat ledsamt nog inte svarar
mot de resurser som samtidigt från de
ansvariga myndigheternas sida kan ställas
till förfogande.

Dessa problem är så svåra att bemästra,
att man måste säga sig att något
inte klaffar, att det måste vara någonting
som inte är som det bör vara.
Det är därför jag har fört saken på
tal.

Herr statsrådets goda minne svek honom
på en punkt. Han glömde bestämt
bort att svara på den andra frågan i
min interpellation: Hur bedömer statsrådet
exempelvis anhopningen av investeringsobjekt
för skoländamål i relation
till nu förefintliga resurser härför
och till beslutet om tiden för grundskolans
genomförande?

Detta problem har diskuterats rätt
mycket offentligt. Ordföranden i skolnämnden
i Stockholms län och stad
har t. ex. sagt att läget är synnerligen
svårt och att man står i en situation
där undervisningen lider obotlig skada.

6 Nr 29 Onsdagen den 26 maj 1965

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal
planering

Jag nämner detta som ett litet komplement
till statsrådets påpekande av
hur myndigheternas framställningar om
resurser svarar emot vad han har kunnat
tillgodose. Jag vill samtidigt påpeka
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
—• som ju inte
har med resurserna att göra utan snarare
med den goda viljan att genomföra
någonting —, säger: Det är självklart
att vi uppfyller riksdagsbeslutet
om grundskolans successiva genomförande.
Vi kan inte acceptera någon försening
av denna viktiga sak.

Det är precis som om jag hörde inspektörerna
i länen tala. De vänder
sig till kommunerna och säger: Det är
svårt med resurserna — ni måste planera,
skaffa fram mark och ritningar!
Ställ in er i ko kvickt, det blir svårt
komma i tur att få något annars!

Resultatet blir en anhopning som gör
att jag frågar mig: Är det riktig harmoni
mellan de investeringsstimulerande
myndigheterna och deras verksamhet
och de resurser som kan stå till förfogande?
Det är där jag tycker att det har
brustit, och det är därför jag fört saken
på tal.

Statsrådet påpekade nödvändigheten
av att man balanserar de investeringar
som det här gäller med hänsyn till resurserna.
Jag delar helt den uppfattningen.
Lägg då en liten smula kapson
på dem som i detta fall manar på kommunerna
och skyndar på det hela. Jag
förstår att det kan ha sina svårigheter.
Jag förstår det ännu bättre med
hänsyn till det citat jag nyss gjorde av
vad ecklesiastikministern säger i ärendet.
Jag har en känsla av att dualismen
sträcker sig t. o. m. in i kanslihuset.

Skolbeslutet skall vara genomfört till
1968/69. Då skall det finnas lokaler
och andra resurser. Det är där jag
har frågat, och statsrådet glömde att
svara: Hur kommer det att gå med den
saken? Detta är av ett ganska stort intresse,
inte minst för Uppsala län, där
vi faktiskt har att räkna med ganska

påtagliga siffror. Vi konstaterar — och
jag har berört det i ett annat sammanhang
—- att enbart i Uppsala län är antalet
skolbyggen, som nu planeras, 24,
med byggkostnader inemot 150 miljoner
kronor. Samtliga har bestått inför behovsprövningen.
Av de 24 är hälften
högt prioriterade med en byggnadskostnad
av 80 miljoner kronor. Därav
har vi ett projekt i Uppsala för 30 miljoner,
ett par belopp för gymnasier —
som inte direkt har med detta att göra
— därtill högstadiet i Tierp 10 miljoner,
Upplands Bro 8 miljoner, Karlholms
bruk 5 miljoner och för låg och mellanstadier
nödvändiga underbyggnader
4 miljoner. Samtidigt får vi veta att
för närvarande finns möjligheter för
detta år att starta bara med två skolbyggen,
som ligger i Uppsala stad. Ute
i kommunerna frågar vi oss därför ett
och annat!

Som jag påpekade i interpellationen
är det likadant för dem som planerar
för bostadsbebyggelsen i kommunerna.
Vi har ålagts komma in med planer, där
vi dels skall ange vad vi oundgängligen
behöver och dels vad vi möjligen
kunde göra, i fall man ville att kommunerna
skulle sätta i gång så att säga
i stort med bostadsbyggandet. Detta
skulle vara klart vid årsskiftet 1963/64
och sattes i gång den 22 februari 1963.
Kommunerna skulle komma in med fyra
blanketter, översiktskarta o. s. v. Kommunerna
satte i gång och betalade arkitektarvoden
— ja, jag delar fullständigt
den uppfattning som herr statsrådet
med jämna mellanrum uttalar angående
de kostnader, som i det sammanhanget
kan komma att föreligga!

Planeringen sattes emellertid i gång,
men när man under 1964 hörde sig för
hos myndigheterna angående möjligheterna
att göra någonting, så vart det
väldigt tråkigt.

Där köpte en kommun, som ligger
nordost om Uppsala, mark för en miljon
kronor i år men fick en tilldelning
på tre egnahem. En annan kommun,

Onsdagen den 26 maj 1965 Nr 29

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal

planering

nordväst om Uppsala, köpte mark och
skaffade planeringsmöjligheter för 600
egnahem, men fick, vill jag minnas,
endast ett dussin eller ett och ett halvt
dussin! Detta samtidigt som man agiterar
för hur nödvändigt det är för
kommunerna att skaffa sig mark, vilket
dock kostar räntor!

Det är, menar jag, någonting som inte
klaffar här. Jag kritiserar inte att här
föreligger svårigheter, som kan vara
besvärliga att bemästra. Det förstår jag.
Men måste vi inte på något sätt komma
till rätta med detta? Får vi inte i alla
fall försöka att komma fram till någonting
annat?

Jag har framför mig ett rent beklämmande
material från Stockholms län.
Det är en förteckning angående viss
brist i fråga om skolorna. Hör här bara:

I Järfälla, Kärrtorpsskolan, svår lokalbrist,
Sigtuna nödvändiga behov för
grundskolan, österlianinge svår lokalbrist,
Knivsta nödvändigt behov för
grundskolan, Tyresö svår lokalbrist,
Boo för grundskolans högstadium behöver
man Björknässkolan.

Djursholm dåliga lokaler — det kanske
man kan klara sig med ett tag -—
Solna svår lokalbrist, Södertälje svår
lokalbrist, Östhammars högstadium nödvändigt
för grundskolan.

Tyresö svår lokalbrist, likaså Sollentuna,
Sundbyberg, Huddinge, Nacka,
Vallentuna och Södertälje vad angår
Ronnagårdskolan.

Botkyrka — det gäller Skräcklinge
skola vid Tumba — svår lokalbrist,
Upplands Väsby — Apoteksskogens lågoch
mellanstadium — svår lokalbrist,
österåker — Åkcrstorpsskolan — svår
lokalbrist.

Lidingö — Rudboda låg- och mellanstadium
—- lokalbrist, bara! Detsamma
för Norrbergsskolan i Vaxholm.

Malmsjöskolan i Grödinge längtar efter
gymnastiklokaler — ja det är väl
inte så förskräckligt tvunget, skolan
kan väl komma i gång ändå, det ligger
inle riktigt på samma bchovsnivå.

Häverö har otillfredsställande lokaler
för låg- och mellanstadium, Sorunda
centralskola lokalbrist, likaså Danderyd
och Salem. Väddö har otillfredsställande
lokaler.

Södertälje har lokalbrist, likaså Täby
med Ella gård, österhaninge med Vendelsö,
Södertälje med Blombacka o. s. v.,
o. s. v. — jag har ett par sidor till i
denna uppräkning!

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för att han vill ägna denna fråga
uppmärksamhet. Jag skulle ha varit
glad om han sagt någonting i sitt svar
angående möjligheterna att under dessa
förhållanden tillgodose ecklesiastikministerns
absoluta krav på att skolan
skall vara klar i enlighet med statsmakternas
fattade beslut.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
började sitt anförande med att ge mig
en komplimang för mitt goda minne
i och med att han fick svar på sin interpellation
i dag. Jag tackar för det,
även om jag måste erkänna att mitt
minne inte är vad det varit, men det
är väl en utveckling som vi alla får
underkasta oss, föreställer jag mig.

När interpellanten vidare mycket
energiskt hävdar att han skall ha svar
av mig mera bestämt, så kan jag naturligtvis
delvis gå honom till mötes. Nu
säger herr Ferdinand Nilsson att allt
inte är som det borde vara, och det är
inte första gången detta statsmannaord
har fällts från kammarens talarstol. Uttrycket
»som det borde vara» utgör naturligtvis
någonting av en subjektiv bedömning,
och jag kan försäkra herr Ferdinand
Nilsson att vi aldrig kommer till
det ideala sammanhang, där ingen anser
sig ha fog att säga att allting inte
är som det borde vara.

Det kan ändå ligga någonting i herr
Ferdinand Nilssons konstaterande, och
han är inte den förste som har gjort
den reflexionen och den iakttagelsen

8 Nr 29 Onsdagen den 26 maj 1965

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal
planering

att våra samlade totala resurser inte
räcker till för de ambitioner vi har på
olika områden samt att det vore önskvärt
att kunna höja resursgraden. Det
kan vi naturligtvis inte göra med några
revolutionerande språng varje år, men
vi har i våra prognoser ändå tillåtit oss
anta att vi skall ha en fyraprocentig
ökning av resurserna varje år. En annan
väg att få harmoni är att stämma
ner ambitionerna, så att de passar in
i ramen. Det är en betydligt svårare
åtgärd, svår framför allt av följande
enkla skäl: Vi har inte en definitivt
centralreglerad ekonomi i vårt land. Jag
har studerat nationer med centraldirigerad
ekonomi och har ibland sagt mig,
att om man gör anspråk på att vara
ekonomisk tekniker och maskinist —
om jag får använda det uttrycket — så
ligger det mycket av lockelse i den totalitära
ekonomiens konstruktion. Där
gör man en plausibel beräkning av hur
mycket man anser att resurserna kommer
att öka, och så bestämmer man i
detalj på varje område vad som får ske
inom ramen för dessa totala resurser.
För att inte komma in i en situation
där det uppstår disharmoni mellan önskemålen
på de olika områdena och de
totala resurserna, har man tvingats att
i alla olika led ända ner i samhällsekonomiens
finaste hårrötter avskaffa allting
av decentraliserad aktivitet och beslutanderätt
och bara låta det hela basa
efter vad man bestämmer uppe i toppen.

Vi arbetar inte riktigt efter de metoderna
i vårt land. Landstingen kan
ganska suveränt bestämma sina utbyggnadsplaner
— jag säger planer — för
sin kroppssjukvård och även så småningom
för mentalsjukvården. Det ligger
inom det kommunala området att
ganska suveränt planera sin ekonomi,
i varje fall när det gäller att köpa
mark, göra friluftsområden, bygga vägar
och gator, reningsverk och allt vad
det nu är som kostar pengar. Beträffande
bostadsbebyggelsen ligger det li -

tet annorlunda till, ty där tillämpar
man eu central kvotering som skall
vara grundläggande för aktiviteten på
bostadsbyggandets område.

I och med att man så att säga har
sina önskemål inriktade sektionsvis och
har rätt stor frihet när det gäller att
få dessa önskemål planmässigt ner på
papperet, så uppstår förr eller senare
den situationen att det blir en dålig harmoni
med de reala resurserna. Jag vet
inte om jag sagt det någon gång tidigare
här i kammaren, men jag har i
varje fall på senaste tiden sagt det vid
ett par offentliga möten och kan säga
det bär också: Planering är naturligtvis
en bra sak, och vi skall göra vad vi
kan på det området. Planeringen har
emellertid den otrevliga baksidan att
den skall anpassas till vissa resurser
som är begränsade både i fråga om kapital
och arbetskraft. Baksidan av planeringen
är aldrig så rolig, om man
ser den från dessa båda utgångspunkter.

Om vi skall vara ärliga mot varandra,
vet vi ju hur planeringen sektionsvis
går till i detta land. För närvarande pågår
eu rad olika utredningar på bostadspolitikens
område, och vi läser i
dagarna i tidningarna om att man i en
utredning, om den nu är presenterad
eller kommer att presenteras under den
närmaste tiden, har räknat fram att vi
behöver ett bostadsbyggande på 135 000
lägenheter någon gång mellan åren
1970 och 1975.

Det är klart att om man sätter sig
ned och inventerar bostadsmarknaden,
människornas önskan att skaffa sig fler
bostäder och människornas önskan att
höja sin utrymmesstandard, så är det
inte svårt att räkna ut behovet av bostäder
sett isolerat ifrån vad man behöver
på andra områden och isolerat
ifrån att detta sedan skall stämma in i
ramen för de totala resurserna.

Att vi alltid får former av önskeprogram
betingas därav att när vi gör en
parlamentarisk utredning, låt mig säga
på bostadsområdet, så sammankallar

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Om samordning av vissa myndigheters

vi folk som är speciellt sakkunniga på
bostäder, och naturligtvis sätter de sina
tankegångar på pränt utifrån sitt bostadspolitiska
intresse och sina ambitioner.
Vi kompletterar sedermera utredningen
med representanter för bostadsbyggandets
intresseorganisationer, och
vi sätter gärna någon representant för
det statliga administrativa bostadsverket
i toppen. Vi får sedan ett förslag.
Utredningen brukar — det har hänt tidigare
— göra vissa enkäter ute i kommunerna.
Man gjorde en sådan enkät
för något år sedan, och skulle man ha
följt den planering som kommunerna
gjorde då skulle vi 1965 ha dragit på
oss ett bostadsbyggnadsprogram på
127 000 lägenheter i stället för de 88 000
som vi bygger för närvarande. Var och
en förstår att det inte går att inordna
något sådant inom en stabil ekonomi.

Samma förhållande gäller i fråga om
planeringen för vägväsendet. Vi sätter
till folk som har visat sin aktivitet och
sitt intresse på vägbyggandets område,
och vi får en plan där vägbyggandets
intresse har dominerat utan att vara
parallellställt med andra intressen. Vi
kompletterar den mycket respektabla
politiska församling som sitter i en vägutredning
med representanter för motororganisationer
och någon överingenjör
från vägbyggnadsverket. På samma
sätt är det när vi planerar forskning
och när vi planerar skolor. Vi sätter
ju inte dit några ifrån jordbruksutskottet
eller från bankoutskottet eller bevillningsutskottet
när vi gör en utredning
om skolor, utan vi tar folk som
sitter i statsutskottets skolavdelning och
ägnar sig åt skolfrågor och som kan
skolfrågor. Vi adjungerar folk ifrån
skolöverstyrelsen och andra områden.
Därefter får vi en plan för skolornas
utbyggnad. På samma sätt gör vi när
det gäller forskning och vetenskap. Vi
far på varje avsnitt planeringar, men
de har den nackdelen eller den svagheten
att de icke kan inordnas inom de

handläggning av frågor berörande kommunal

planering

resurser som samhället har till sitt förfogande.

Samtidigt har vi byggt upp förvaltningen
med självständiga ämbetsverk.
Vi har inte den totalitära statstypen
och vi vill inte heller ha den. Jag har
haft möjligheter att göra jämförelser.
Även om jag uttryckte mig så att det
kunde vara lockande att vara tekniker
och ekonomisk maskinist, så innebär
den totala planeringen så mycket annat
av olägenheter och olust, att det sannerligen
inte är någon vinst att försöka
införa det systemet.

Vi har också våra centrala ämbetsverk
som naturligen har sina ambitioner
just för det område de har att förvalta.
Det är för mycket begärt om generaldirektören
i det speciella verket
skall säga: Har vi råd med den här utbyggnaden
med hänsyn till vad andra
generaldirektörer kommer med för anspråk?
Han har till uppgift att hävda
sina intressen, och det är andra som
sedermera skall göra den slutliga avvägningen.
Jag kan till och med gå så
långt att jag säger att vi har tillsatt departementschefer
för att med all den
kraft de har möjlighet till hävda sina
speciella departementsintressen när det
gäller att dela statens kaka, som med
naturnödvändighet alltid måste vara
för liten i förhållande till vad man
önskar få igenom.

Finansdepartementet brukar ju i varje
budgetberedning ta bort 800—900
miljoner kronor som föres fram via de
olika ämbetsverken. Sådan är tekniken
i vårt arbete. I sista hand måste det
vara det departement som har ansvaret
för finanspolitiken och den ekonomiska
avvägningen som skall se till att
man på varje område går fram i den
takt som inryms inom det helas resurser
och att fördelningen som sedermera
sker i regeringen in pleno ändå blir så
pass hygglig som de begränsade resurserna
medger.

Jag skall diirför anföra, och det är

Onsdagen den 26 maj 1965

yndigheters handläggning av frågor berörande kommunal

10 Nr 29

Om samordning av vissa m

planering

en rekommendation jag ofta gör, att för
att inte här så att säga arbeta i det rent
osäkra och det okända bör vi ha en
planering, men det är klokt att planera,
låt mig säga, efter dagens resurser.
Går det bra och resurserna ökar, har
det visat sig att det inte är svårt att
mobilisera extra aktivitet för att fylla
ut det extra resursutrymme som till
äventyrs kan växa fram. Kritiken emot
planeringen bottnar däri att man ständigt
vill planera med bortseende ifrån
det helas sammanhang, och sedan kritiserar
man när planerna blir justerade
och reviderade, något som de med naturnödvändighet
måste bli.

Nu är jag medveten om att även de
statliga ämbetsverken ute bland kommunerna
energiskt driver sina intressen.
Ofta händer det att kommunalmän
kommer till finansministern och säger
att nu pressas de av det statliga ämbetsverket
över sin förmåga. Då har
jag sagt att det statliga ämbetsverket
sitter för att hävda ett specialintresse,
och i sista hand sitter en regering som
har det totala ansvaret. I den mån en
kommun kommer på tvären med ett
centralt ämbetsverk i en sådan avvägningsfråga,
finns alltid besvärsrätten
till regeringen, som ju ändå i sista
hand har ansvaret för att det hela går
ihop.

Det låter naturligtvis litet chockerande
om jag säger att de statliga ämbetsverkens
besked inte är det sista ultimatum
till kommunerna. Sista ultimatum
till kommunerna och de statliga
ämbetsverken är det besked som ges
från regeringen och riksdagen, och det
beskedet måste naturligtvis hålla sig
inom fastställda ramar och de resurser
vi har.

För att inte hamna på skilda spår
måste man vara försiktig med planeringen,
låta bli all önskeplanering och
försöka att i stället få till stånd en reell
planering. En bra utgångspunkt i det
planeringsarbetet är onekligen om man
planerar för de kommande åren efter

de resurser och insatser som vi i dag
kan disponera för olika ändamål. Så
snabbt formerar sig inte resurserna att
det inte finns möjligheter för oss att utnyttja
ett extra utrymme den dag läget
blir sådant.

Den andra och speciella komplikationen
i all planeringsverksamhet är att
den statliga offentliga sektorn måste
synkroniseras med den aktivitet som är
och måste vara till finnandes inom den
privata sektorn. Så länge vi lever i en
ekonomi som är så utpräglat utåtriktad
och beroende av den internationella
marknadens svängningar kommer den
svenska industriaktiviteten att gå i vågor,
som betingas av efterfrågans vågrörelser
utanför våra gränser. Vi hade
en kraftig investeringskonjunktur inom
den privata industriella sektorn under
åren 1957—1961. Investeringarna där
ökade med ungefär 60 procent under de
fyra åren. Sedan slutade denna investeringskonjunktur
och har legat stilla till
i år. I fjol var det ju till och med en
nedgång i industriinvesteringarna, men
i år är det en uppgång med, gissar jag,
9—10 procent, och jag tror att jag där
blir sannspådd

Jag kan försäkra att inget kan vara
behagligare för en finansminister än
om han kunde segla med fasta skot när
det gäller den offentliga sektorn och bara
säga att nu sätter vi i gång med planeringen
på olika områden. Expansionen
får bli 4—5 procent varje år. Sedan
reviderar vi inte de planerna, utan
de får ha prioritet före allt annat. Det
vore mycket behagligt och bekvämt för
en finansminister, om man kunde bestämma
den formen för planeringen,
men det skulle vara djupt olyckligt för
samhällsekonomien. Vi måste nämligen
ta till vara den optimism och aktivitet
som näringslivet med vissa mellanrum
demonstrerar. Om det då inte skall
bli en definitiv överansträngning i ekonomien
måste den offentliga sektorns
planer revideras just med hänsyn härtill.
Det är denna flexibla planering

Nr 29

Onsdagen den 20 maj 1965

Om samordning av vissa myndigheters

som jag predikat så många gånger. Dess
nödvändighet torde framstå för var och
en som tänker igenom dessa problem.
Men det är också denna flexibla planering
som är störande i den offentliga
planeringsverksamheten. Jag erkänner
villigt att om jag studerar hur man planerat
skolbyggena i dag, tvekar jag inte
ett ögonblick att säga, att det är en
planering för en industriell lågkonjunktur
och inte en planering som är
parallellställd med den industriella högkonjunktur
som vi har i dag. Planerna
för skolans utbyggnad, grundskola,
gymnasium, universitet och högskolor,
innebär att vi på denna speciella sektor
inom den närmaste femårsperioden,
om vi skall fylla skolans speciella önskemål
och planer, skall expandera med
15 procent varje år. Jag har gjort samma
investering i fråga om landstingens
sjukvårdsplaner. Jag har räknat ihop
dem över hela landet, och även där ligger
det likadant till. Om landstingen
skall realisera de sjukvårdsplaner som
de går bärande på i dag, innebär det
för de svenska landstingen, betraktade
som en helhet, en expansion med cirka
15 procent varje år under den närmaste
femårsperioden.

Detta går naturligtvis inte ihop, om
vi vill ha ett bostadsbyggande av något
så när samma omfattning som det vi
kostar på oss i dag, och framför allt inte
om vi vill ha ett bostadsbyggande som
skall ha sin del av en ökad nationalprodukt.
Det går helt enkelt inte ihop
om vi vill släppa fram den industriella
investeringsaktivitet som just nu gör sig
gällande — och jag anser att vi måste
släppa fram den aktiviteten.

Jag har många gånger tillåtit mig att
säga att jag kanske ibland karikerar
litet. I varje fall är jag kanske inte alltid
riktigt så försiktig i mitt sätt att
uttrycka mig som situationen kanske
kräver. Men ibland kan man kanske lättare
beskriva sin egen uppfattning om
man använder ett något onyanserat ordval.
Om jag därför nu säger, att denna

handläggning av frågor berörande kommunal

planering

nation inte kan leva på att bygga hus
till varandra, även om det är så viktiga
ting som bostäder, skolor och sjukhus,
tror jag nog att man innerst inne ger
mig rätt i detta mitt konstaterande. Därför
får de här investeringssektorerna
anpassa sig till vad den valutagivande,
det produktiva näringslivet anger i sin
något flexibla utveckling i dag och i
framtiden.

I fråga om skolan hade jag nöjet att
tala på en skolkonferens för litet sedan
för kommunalnämnd och skolmän. Jag
skulle kunna upprepa i dag vad jag då
sade, nämligen att när riksdagen fattade
sitt principbeslut om att grundskolan
skulle genomföras till 1968, låg det i det
riksdagsbeslutet ett par ganska klara
reservationer. Man sade att det kunde
tänkas att man får skjuta på det till
1970 eller till och med till 1972. Jag
har följaktligen redan sagt detta offentligt
och kan säga det även här. Självfallet
är det bra om vi kan klara det
som är kvar av grundskolans utbyggnad
till 1968. Men det här gamla landet
går inte under om det dröjer till
1970 eller till och med till 1972. Det
är ju ändå beroende på att man är
tvingad att konstatera att läget är sådant
— även om det skiljer sig från vedertagna
uppfattningar. Det avgörande
är ju att vi håller en något så när rimlig
ekonomisk stabilitet i detta land och
utnyttjar landets möjligheter till produktionsökning
och välståndsstegring
på alla områden.

Det lät mycket dramatiskt när herr
Ferdinand Nilsson läste upp sin tabellariska
sammanställning över skolsituationen
i stockholmstrakten, som visade
att det var lokalbrist över hela linjen.
Han hade kunnat komplettera sin redovisning
med eu enkät om hur kommunerna
har det med sin bostadsfråga, och
han hade fått exakt samma besked från
alla kommunerna: det är utomordentliga
svårigheter med bostäder överallt.
Han hade i dagsläget t. o. in. kunnat
göra en enkät bland de industrier som

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om samordning av vissa myndigheters handläggning av frågor berörande kommunal

planering

finns lokaliserade kring Stockholm, och
han hade fått samma besked: Vi har lokalbrist
och brist på folk. Han hade
kunnat göra samma enkät om ålderdomshem
och pensionärsbostäder, och
han hade fått exakt samma svar.

Detta beror helt enkelt på att vi vill
så mycket och vill ha det så snabbt,
att vi inte kan hålla den takt vi önskar.
Det avgörande är emellertid vad vi
kommer fram till. När jag för ett sådant
här resonemang till torgs och ser
hur ledsna alla mina åhörare blir brukar
jag, som den hygglige man jag innerst
inne är, försöka i någon mån lugna
stämningen genom att säga att vi ju
lika bra kan se vad som har skett under
det senaste decenniet på skolans,
bostadsbyggandets och den industriella
expansionens område. Kan vi hålla den
takten också i fortsättningen, så händer
ju ingen olycka, även om vi inte
kan realisera önskeprogrammet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (cpt:

Herr talman! Om jag kostade på mig
något litet stänk av ironi när jag tackade
för det svar jag hade fått, så är det nu
fullständigt borta. Jag måste betyga att
aftonsången var betydligt bättre än den
uppläsning vi fick på morgonen.

Jag delar helt den allmänna grundinställning
statsrådet gav uttryck åt. Jag
är också tacksam för att jag fick det besked
angående skolväsendet och vad
därmed sammanhänger som realiter ingår
i statsrådets svar nu senast.

När statsrådet säger att det är en påtaglig
skillnad — diskrepans, tror jag
han sade — mellan vad vi vtill och vad
vi kan uträtta, så delar jag också fullständigt
hans uppfattning. Vi är väl
alla i någon mån slavar under detta.
Vad jag velat sätta fingret på här är
emellertid en annan sak. Statsrådet säger
att mitt uttalande i anslutning till
förre talmannen Petrus Gränebo »allt
icke är såsom det borde vara» var subjektivt.
Det är inte mer subjektivt än

att statsrådet och jag är ense på denna
punkt, och då kan vi väl kalla det ett
rätt objektivt omdöme.

Våra samlade resurser räcker inte
till, och vi måste anpassa ambitionerna
efter dem, säger statsrådet. Det tycker
jag är fullständigt riktigt. Jag instämmer
också när han avrvisar centraldirigering
som en utväg, men jag vill säga
att centraldirigering inte är den enda
utvägen. Jag tycker det är berättigat när
jag i min interpellation pekar på att det
finns en påtaglig brist på överensstämmelse
mellan ambitionen hos de myndigheter
som stimulerar landsting och
kommuner att göra olika saker på det
ena och det andra området och samhällets
begränsade resurser -—• det vore
dock för mycket sagt att vi lever under
knapphetens kalla stjärna. Jag skulle
vilja att det bleve en samordning
på den punkten, så att man inte drev
på och hetsade för mycket vid kontakterna
med kommuner och landsting.

Nu säger statsrådet att vi ju kan överklaga.
Nej, det ligger inte på det planet.
Kommunerna får vänliga råd: »Kom
ihåg att det är ont om resurser. Gör er
plan färdig och ställ in er i kön!» Sådana
vänliga råd kan naturligtvis inte
överklagas. Det blir till slut en anhopning
av pretentioner, krav och förhoppningar,
som inte motsvaras av resurserna.

Jag fattade statsrådets svar på den
punkten så, att han i grund och botten
tycker alldeles detsamma, och om han
kanske talade litet försiktigt beträffande
skolfrågan, så klandrar jag honom
inte för det. Jag menar att det är viktigt
och nödvändigt att skolorna ger en bra
undervisning — på den punkten finns
ingen åsiktsskillnad — men myndigheterna
som granskar t. ex. planerna för
ett skolbygge kräver att en skola som
skall stå i några årtionden skall vara
toppmodern i varje fall när den beslutas.
Det kan hända att man sätter i gång
att planera ett skolbygge 1963, får ritningarna
klara och underhandsgodkän -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

avdrag vid beskattning för folkpensionärer vid
väsentligen nedsatt skatteförmåga

Ang. bestämmelserna om extra

da i slutet av 1963 eller början av 1964
men får resurserna först 1970 eller senare.
Då kommer skolmyndigheterna
att säga alt ritningarna inte duger utan
måste omarbetas, och som statsrådet
brukar framhålla kostar arkitekter
pengar.

När man sedan talar om landstingens
planering på sjukvårdsområdet, så vill
jag säga att detta inte bara är landstingets
angelägenhet. Kommunernas planering
beträffande skolbyggen och bostadsbyggande
är inte heller deras ensak
—- det finns länsmyndigheter och
även högre myndigheter som har ett
ord med i laget. De säger: Kom ihåg att
ni är ålagda huvudmannaskapet för ditt
och datt, för det och det — detta skall
ni sköta, det är er uppgift att vara
»tidsenliga». Och det får man höra i
ganska bestämda ordalag. Men som
sagt, inte heller där går det att överklaga.

Jag är tacksam för statsrådets inställning
och hoppas att den kommer att
leda till praktiska resultat.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bestämmelserna om extra avdrag
vid beskattning för folkpensionärer vid
väsentligen nedsatt skatteförmåga

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
även herr Adolfssons interpellation angående
bestämmelserna om extra avdrag
vid beskattningen för folkpensionärer
vid väsentligen nedsatt skatteförmåga,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Adolfsson har frågat
mig om jag anser att nu gällande
bestämmelser beträffande avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga för
folkpensionärer är tillfredsställande
och — om så inte är fallet — om jag är

beredd att ta initiativ till en ändring av
bestämmelserna.

Med anledning härav vill jag erinra
om att 1964 års riksdag beslöt höja
maximibeloppet för det extra avdraget
för väsentligt nedsatt skatteförmåga
från 3 000 kronor till 4 500 kronor. Såsom
interpellanten framhållit skall
folkpensionär, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgörs av folkpension
regelmässigt medges visst extra
avdrag. Till ledning för bedömande
av storleken av detta avdrag har riksskattenämnden
fastställt särskilda tabeller.
De nu gällande tabellerna har
uppgjorts med hänsyn till att så långt
möjligt undvika tröskeleffekt.

Jag vill nämna att extra avdrag enligt
den för gifta pensionärer gällande
tabellen upphör att utgå först vid en
sidoinkomst av 5 400 kronor och detta
även om makarna gemensamt uppbär
folkpensionsförmåner med ett så relativt
högt belopp som 8 800 kronor. Sålunda
rekommenderar riksskattenämnden
att extra avdrag medges även för
makar i det inkomstläge som avses i
interpellantens exempel. I det av interpellanten
anförda exemplet då makar
har en sammanlagd folkpension av
7 000 kronor och sidoinkomst av 3 500
kronor medges extra avdrag med 1 600
kronor.

Innan riksskattenämnden utfärdade
anvisningar torde praxis i landet beträffande
extra avdrag för folkpensionärer
ha varit mycket växlande. På vissa
håll medgavs avdrag efter tämligen
frikostiga grunder, medan praxis på
andra håll var restriktiv. Detta kan ha
medfört ogynnsamma verkningar för
vissa pensionärer i samband med att
nämndens anvisningar började tillämpas.
Med hänsyn till att beslutet om
höjning av det extra avdraget fattats
så nyligen, bör man enligt min mening
inte redan nu göra någon översyn av
bestämmelserna. Jag vill emellertid tilllägga,
att enligt vad jag under hand
inhämtat avser riksskattenämnden all.

Nr 29

Onsdagen den 20 maj 1905

Ang. bestämmelserna om extra avdrag vid beskattning för folkpensionärer vid
väsentligen nedsatt skatteförmåga

sedan årets taxering avslutats, föranstalta
om en undersökning av hur de nuvarande
anvisningarna i praktiken verkat
och — om undersökningen ger anledning
därtill — vidtaga de jämkningar
i anvisningarna som sålunda kan
vara påkallade.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Utan att kopiera föregående
interpellants ironiska kvittering
av det interpellationssvar han fick
ber jag nu att få tacka för svaret på
min interpellation. Den är kanske lika
åldrig som herr Ferdinand Nilssons —
en dag yngre är den förstås — men jag
inser att dröjsmål med svar kan ha sina
rimliga orsaker. Därför skall jag som
sagt avstå från ironiska vändningar.

Som framgick av min interpellation
fäste jag i just detta sammanhang inte
uppmärksamheten särskilt vid frågan
om den maximala storleken av det
inkomstbelopp utöver pensionen, inom
vars ram extra avdrag kan ges. Visserligen
betraktar jag inte heller den frågan
som oviktig, vilket jag har framhållit
i en tidigare debatt här i kammaren,
men interpellationen gällde alltså
en annan sida av saken, nämligen
konstruktionen av tabellerna för rätt till
extra avdrag, något som statsrådet självfallet
har klart uppfattat.

I svaret erinrar herr statsrådet om
att sådan avdragsrätt upphör först vid
en sidoinkomst av 4 500 kronor för makar
och samtidiga pensionsförmåner
om 8 800 kronor. I sammanhanget bör
det kanske tas med att avdragsrätten i
ett sådant fall begränsas till en hundralapp
och att avdraget begränsas till 400
kronor i inkomstskiktet närmast under
det i interpellationssvaret angivna. Men
för ögonblicket lämnar jag alltså därhän
frågan om storleken av det inkomstbelopp
som berättigar till avdrag
liksom frågan om avdragets storlek,
eller kanske vi skall säga litenhet,
i dessa något högre inkomstskikt som
det här refereras till.

Vad jag efterlyste i interpellationen
var en sådan eventuell justering av riksskattenämndens
tabeller, att sidoinkomsterna
kunde slippa litet lindrigare
undan än nu i skatteavseende, särskilt
då de små och medelstora sidoinkomsterna.
Det är inte precis så hjärtans
gärna jag tar i min mun den flitigt brukade
slogan att det måste löna sig att arbeta,
men i detta speciella fall vill jag
ändå göra det. För en folkpensionär lönar
det sig fasligt dåligt att arbeta, eftersom
så mycket av det intjänade går
åt till skatt och den verkliga inkomsten
därmed blir ganska obetydlig. Jag tycker
att detta ur många synpunkter är
beklagligt i de fall då pensionären har
hälsa och ork tillräckligt för att fortsätta
ett produktivt liv, till nytta för
honom inte bara ekonomiskt utan även
både fysiskt och psykiskt. Dessutom bör
det väl kunna anses vara ett samhällsintresse
att utnyttja även pensionerades
arbetskraft, deras yrkeskunskap och
deras långa och rika erfarenhet.

Problemet koncentreras alltså till
frågan: Vill samhället ta denna arbetskraft
i anspråk eller inte? Åtminstone
för ögonblicket kan vi därmed lämna
skatteeffekten åt sidan.

Om samhället vill ta i anspråk denna
arbetskraft behövs bland annat sådana
korrigeringar av skattebestämmelserna
för sidoinkomster att pensionärerna stimuleras
till insatser i samhällslivet.
Detta har varit vägledande när jag
framställt min interpellation.

Får jag emellertid tillägga, för att
inga missförstånd skall uppstå, att jag
inte är direkt missbelåten med finansministerns
svar. Min fråga om han
anser nu tillämpade bestämmelser tillfredsställande
har han visserligen inte
direkt besvarat, men jag får väl tolka
det så att något av ett svar också på
den delen av min fråga ligger i statsrådets
hänvisning till riksskattenämndens
uppföljning av dessa frågor och
eventuella initiativ från nämndens sida
till jämkningar i anvisningarna. Jag

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

hade naturligtvis gärna sett att statsrådet
själv hade tagit ett initiativ i saken,
men jag kan å andra sidan ändå vara
tämligen till freds med svaret i detta
avseende. Jag tolkar i svaret in en viss
uppmärksamhet åt denna som jag tycker
inte alldeles obetydliga sak. Jag ber
att få tacka för den uppmärksamheten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot missbruket av
narkotika

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Sveningssons fråga
om åtgärder mot missbruket av narkotika,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 13 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidta för att stoppa en till synes ökad
tillgång och ett därav följande missbruk
av narkotika.

Som jag haft tillfälle att närmare redogöra
för i annat sammanhang synes
de narkotiska läkemedel, som missbrukare
i Sverige använder sig av, i huvudsak
komma hit på illegal väg från
utiandet. Vårt land har vid Världshälsovårdsorganisationens
senaste möte i
Geneve denna månad tagit initiativet
till en aktion, som syftar till att försvåra
möjligheterna att komma över
narkotiska läkemedel i länder, där sådana
säljs utan kontroll. Polisens s. k.
narkotikakommission i Stockholm har
förstärkts genom beslut vid årets riksdag.
Närmast kominer en expertgrupp
att tillsättas inom medicinalstyrelsen
för att i första hand undersöka narkotikamissbrukets
omfattning, karaktär och
verkningar i olika avseenden.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet Aspling
uttalar jag mitt tack för svaret på min
fråga.

Om åtgärder mot missbruket av narkotika

Jag tycker man har en stark känsla
av att narkotikamissbruket på senare
tid allvarligt ökat. Av den orsaken blev
denna fråga framställd. Här får vi dagligen
läsa i tidningarna hur polisen och
tullmyndigheterna lyckas beslagta stora
kvantiteter av dessa stimuleringsmedel
som samtidigt är vanebildande och
farliga gifter. Det finns anledning antaga
att de beslag som förekommer med
stor sannolikhet utgör bara en liten del
av de kvantiteter som på ett fullständigt
otillåtet sätt föres in i landet. Smuggeltrafiken
svarar säkert för den stora
tillströmningen av dessa medel. På den
punkten delar jag statsrådets uppfattning.
Vi har för närvarande en mycket
omfattande resandetrafik till länder söder
ut, där dessa så begärliga medel är
lätta att köpa. Det har av allt att döma
blivit en lönande affär för mindre nogräknade
individer att köpa dessa narkotiska
medel i sydligare länder, frakta
dem till Sverige utan att bli upptäckta
och sedan sälja dessa så farliga gifter
på olika sätt, till skada för många människor,
inte minst för ungdom. Att härvidlag
lita till vad som kan uträttas genom
Världshälsoorganisationen i Geneve
kan enligt min uppfattning vara
riskfyllt. Jag har den uppfattningen
att Sverige mera får lita till sina egna
krafter och försöka komma till rätta
med den här trafiken.

Något som talar för att den uppfattningen
är riktig, att bara en obetydlig
del av dessa smuggelvaror blir beslagtagen,
är en händelse som inträffade
för mindre än en vecka sedan. Då gjorde
polisen i Göteborg ett beslag på
40 000 preludintabletter i kofferten på
en bil från Stockholm. Och nog måste
man tycka att det var ett kusligt uttalande
som de gripna männen gjorde när
de förhördes. De sade att marknaden
i Stockholm är mättad på narkotikatabletter;
den är så mättad, sade de,
att vi Stockholm bara får en krona styck
för dessa tabletter, men i Göteborg får
vi två kronor styck. Att situationen är
så allvarlig, att den här marknaden är

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om åtgärder mot missbruket av narkotika
mättad i huvudstaden, måste man tycka
är kusligt.

Ofta får vi här i riksdagen höra hur
utvecklingen i vårt samhälle gått framåt,
hur fritiden och välståndet ökar, och
allt detta är riktigt. Men här finns inte
bara ljusa och vackra bilder i samhällslivet
att visa fram. Här finns även
det som är mörkt och dystert. När det
gäller ett alltmer tilltagande narkotikamissbruk
är detta om något ett av de
mörka dragen i samhällsbilden. Det
finns anledning vädja till statsrådet
Aspling att han och hela regeringen
måtte uträtta vad som är möjligt för
att på detta område skall kunna räddas
vad som räddas kan när det gäller
de människor som befinner sig i nöd
och som om några behöver samhällets
stöd.

Tullbevakningen behöver skärpas,
och kontrollen över dessa stimulerande
medel behöver bli bättre. Det är säkert
bra och värdefullt med den expertutredning
i medicinalstyrelsen som utlovades
även i gårdagens svar i andra
kammaren. Jag tror dock att vi här
redan vet så mycket om missbrukets
omfattning, att direkta motåtgärder är
berättigade. Socialvården och polisen
måste på ett bättre sätt än som nu sker
försöka komma till rätta med den illegala
handeln med dessa varor.

En sak är säker: vi är på det klara
med att vad som hittills har uträttats
för att lösa narkotikaproblemet inte
har varit tillräckligt. Om regeringen här
kunde ta något initiativ, så att den mörka
bilden av narkotikamissbruket i mitten
på 1960-talet blev ljusare, ja, väsentligt
ljusare, tror jag detta skulle
vara någonting som skulle uppmärksammas
och uppskattas av alla. Jag vädjar
till regeringen att i kampen mot narkotikamissbruket
uträtta något som leder
till ett värdefullt resultat. Att komma
till rätta med narkotikamissbruket
är säkert inte någon lätt sak, men det
är då så mycket mera angeläget att regeringen
ägnar denna fråga stor uppmärksamhet.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Sveningsson att regeringen ägnar denna
fråga stor uppmärksamhet. Det är
några punkter i herr Sveningssons inlägg,
som föranleder mig till några
kommentarer.

Herr Sveningsson nämnde inledningsvis
med all rätt, att det sannolikt är på
illegala vägar som dessa preparat införes
i vårt land. Han ansåg att vi kanske
inte skulle lita alltför mycket på åtgärder
på det internationella planet
utan i stället försöka göra insatserna
här hemma.

Man måste nog i detta sammanhang
ha klart för sig ett par ting. I vissa länder
har man möjlighet att utan recepttvång
inköpa narkotika. Detta är ett
faktum. Lika väl som vi bär i vårt land
har infört mycket restriktiva bestämmelser
vore det naturligtvis utomordentligt
angeläget om man kunde åstadkomma
sådana även i de länder, där
man i dag kan inköpa narkotika. Vi betraktar
därför vår aktion i Geneve såsom
väsentlig, och det kanske finns anledning,
herr talman, att med några
ord redogöra för den resolution som
antogs vid världshälsoorganisationens
18 :e möte i Geneve i maj månad.

I resolutionen sägs att WHO —
världshälsoorganisationen alltså — är
medveten om att nationella åtgärder för
kontroll av detta problem nog är otillräckliga.
WHO finner att en kontroll
av rådande vidsträckta missbruk av sådana
lugnande och stimulerande läkemedel
vore önskvärd. Detta är den första
punkten. För det andra rekommenderar
WHO, att medlemsstaterna inför
receptbeläggning av dessa läkemedel i
den män så ej redan har skett. För det
tredje rekommenderar WHO, att medlemsstaterna
främjar en intensiv upplysningsverksamhet
rörande de risker
som är förenade med ett missbruk av
lugnande och stimulerande läkemedel.
För det fjärde framhåller WHO vikten
av att ytterligare forskning bedrives rörande
narkotikamissbrukets epidemio -

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

logi, och för det femte hemställa, att
organisationens generaldirektör måtte
undersöka möjligheterna till internationella
kontrollåtgärder beträffande lugnande
och stimulerande läkemedel.

Jag hade, herr talman, i går anledning
att i ett svar i andra kammaren
understryka att vårt land kommer att
verka för att denna aktion fullföljes.
Blir den framgångsrik, kan man hoppas
att också våra problem minskar,
men de kommer naturligtvis inte att
bortfalla därigenom. Även här hemma
behövs åtgärder, och herr Sveningsson
pekade på angelägenheten av att man
söker skärpa kontrollen. Han nämnde
framför allt den polisiära sidan, som
är ett av de väsentliga avsnitten då det
gäller att på olika sätt begränsa missbruket
och framför allt smuggeltrafiken.

Jag vill erinra om att på det området
har från och med i år ett samarbete
etablerats mellan rikspolisstyrelsen och
stockholmspolisens utredningsavdelning
för narkotikaärenden i syfte att effektivare
bekämpa den illegala narkotikahandeln.
Den riksomfattande spaningen
på detta område omhänderhas av
den s. k. narkotikakommissionen, som
också samarbetar bl. a. med den danska
polisen. Som bekant har beslut om förstärkning
av narkotikakommissionen
fattats vid årets riksdag.

Herr Sveningsson tillät sig slutligen
att säga, att han nog trodde att vi vet
tillräckligt om det här problemet för att
på en rad olika områden vara färdiga
att göra konkreta insatser. Vi vet en
del, herr Sveningsson, men vi vet ändå
inte allt. Det här är en komplicerad
fråga, och det är anledningen till att
vi nu avser att inom medicinalstyrelsen
tillsätta en särskild expertgrupp.
Resultatet av den undersökningen skall
sedan läggas till grund för vidare överväganden.

Jag tror inte, herr Sveningsson, att
man gagnar insatserna på det här området
genom att med ett allmänt talesätt
generalisera det hela. Utan att vilja

2 Första kammarens protokoll 19 ii it. Nr 29

Om åtgärder mot missbruket av narkotika
förlänga debatten, herr talman, är jag
ändå frestad att fråga herr Sveningsson,
vilka konkreta åtgärder utöver dem
jag nu redogjort för som han vill föreslå
i dagens läge.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag hade ju bara framställt
en enkel fråga, och jag skall inte
förlänga debatten så mycket till. Jag
ber att få tacka statsrådet Aspling för
uttalandet att regeringen verkligen hyser
stort intresse för denna allvarliga
fråga och följer den med uppmärksamhet.
Jag hoppas att man också kommer
att uträtta vad som uträttas kan.
Jag är också övertygad om att rikspolisstyrelsen
gör sitt bästa för att
stoppa den här trafiken och komma
smugglarna på spåren.

Statsrådet ställde frågan till mig, vilka
konkreta åtgärder jag vill föreslå.
Jag gav en antydan om det i mitt första
anförande. Jag skulle vilja ha en bättre
bevakning vid våra gränser. Jag vill att
tullmyndigheterna skall fungera på ett
mer effektivt sätt och att socialvården
och polisen borde försöka att följa den
försäljning som förekommer av dessa
medel. Även om det uttalande som jag
nyss citerade kommer från det håll jag
nämnde, så är det ju ett kusligt uttalande
att marknaden i Stockholm är mättad.
Det måste ju vara på illegal väg
som denna marknad »mättas».

Det är klart att man kan ha förhoppningar
om att Världshälsoorganisationen
skall kunna uträtta någonting, så att
möjligheten att köpa narkotika i andra
länder kommer att bli mindre, men nog
tycker jag att det skiljer så mycket
mellan förhållandena i de länder, där
dessa inköp sker, och de svenska förhållandena
att jag vill sluta med att
säga att jag inte tror att man skall ha
alltför stora förhoppningar att på den
vägen ganska snart komma fram till en
förbättring med narkotikamissbruket.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bristen å provinsialläkare

Ordet gavs härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Per Jacobssons interpellation
angående bristen å provinsialläkare,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Per Jacobsson har
frågat om jag kan medverka till att underlätta
möjligheterna att få vakanta
provinsialläkartjänster besatta och i så
fall på vilket sätt.

I landet finns 731 provinsialläkartjänster.
Enligt uppgifter, som blivit
tillgängliga i dagarna, var den 1 april i
år 553 tjänster besatta med ordinarie
innehavare, av vilka 544 tjänstgjorde
på sina befattningar. På 121 tjänster
fanns vikarier förordnade, medan 66
tjänster saknade vikarier och uppehölls
genom s. k. dubbelförordnanden. Räknat
i procent utgjorde antalet vakanser
som saknade vikarier 9 procent av
samtliga provinsialläkartjänster. Jämfört
med den av medicinalstyrelsen för
oktober 1964 redovisade statistiken innebär
dessa siffror en mindre förbättring
av situationen. Antalet tjänster har
ökat med 10 samtidigt som antalet vakanser
utan vikariat gått ner med 9.
I herr Jacobssons hemlän, Västerbottens
län, är läget något sämre. Av de
40 procinsialläkartjänsterna där stod 6
helt obesatta den 1 april i år.

Som jämförelse kan nämnas, att hela
antalet läkartjänster i landet är drygt
5 200. Härav var 6 procent helt obesatta
den 1 april i år.

Medicinalstyrelsen redovisade i förra
månaden en undersökning med vissa
förslag till åtgärder för att öka rekryteringen
av provinsialläkare. Enligt styrelsens
mening beror den bristande
rekryteringen till denna bana bland annat
på provinsialläkarnas bundenhet
genom jourtjänstgöring och på systemet
med dubbelförordnanden, vilket avsevärt
ökar arbetsbördan. En annan orsak
är den bristande kännedomen bland
medicine kandidater och yngre läkare

om den öppna vårdens möjligheter och
värde, bl. a. till följd av att läkarutbildningen
ensidigt förlagts till sjukhusen.
Styrelsen har övervägt vilka åtgärder
som kan tänkas påverka rekryteringen
i positiv riktning och har därvid i huvudsak
redovisat följande överväganden
och förslag.

Många läkare är obenägna att tvärtemot
befolkningsutvecklingen i övrigt
lämna städerna och slå sig ner på landsbygden
med minskad kontakt med kolleger
och en allmän känsla av isolering
som följd. Denna tendens kan motverkas
genom ökat inrättande av flerläkarstationer.
Hittills har 6 treläkarstationer
och 46 tvåläkarstationer inrättats.
Styrelsen försöker genom olika åtgärder
stimulera intresset för flerläkarstationer
och ämnar inleda ett samarbete
med Landstingsförbundet i frågan.
Inrättandet av flerläkarstationer medför
även förbättrade möjligheter att
lösa jourfrågan. Huvudmännen har redan
nu på många håll anordnat s. k.
vardagsjour med stora jourområden,
där provinsialläkare, stadsdistriktsläkare,
industriläkare och privatpraktiserande
läkare delar jourtjänsten, varvid
särskild ersättning utgår till icke-tjänstteläkare.
Införandet av vardagsjour bör
enligt styrelsen ske i så stor utsträckning
som möjligt.

För att åstadkomma en minskning
av de nu ofta förekommande s. k. dubbelförordnandena
— dvs. förordnande
att jämte egen tjänst uppehålla provinsialläkartjänst
i angränsande läkardistrikt
— krävs ökad tillgång på vikarier.
Styrelsen understryker här angelägenheten
av att värnpliktiga läkare kan
ställas till förfogande.

Den praktiska delen av läkarutbildningen
är helt förlagd till sjukhusen.
Frånsett polikliniktjänstgöringen får
den blivande läkaren praktiskt taget
ingen kontakt med den öppna vården.
Dessa förhållanden har beaktats i den
för en tid sedan framlagda utredningen
om specialistkompetens för nordiska
läkare. Enligt förslaget till överenskommelse
om enhetliga regler ro -

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

rande dylik kompetens skall man av
den allmänna utbildningstid på två år,
som skall inleda vidareutbildningen till
specialist, kunna anslå upp till ett år till
tjänstgöring inom öppen vård. Vid utarbetandet
av erforderliga föreskrifter
med anledning av det nordiska förslaget
bör enligt medicinalstyrelsens mening
behovet av obligatorisk utbildning inom
öppen vård särskilt beaktas. Samma utbildning
inom öppen vård bör även
krävas som villkor för rättighet att bedriva
allmän praktik under eget ansvar.
Möjligheterna att infoga assistenttjänstgöring
i öppen vård före medicine
licentiatexamen bör även övervägas,
anser medicinalstyrelsen.

Styrelsen framhåller vidare behovet
av ökad samverkan mellan den öppna
och den slutna vården. Enligt gällande
sjukvårdsförfattningar kan utbyte av
läkare mellan de båda vårdområdena
ske, och läkare från ett vårdområde
kan med viss begränsning förordnas
att tjänstgöra som vikarie för läkare
inom det andra vårdområdet. I praktiken
har emellertid en dylik samverkan
visat sig svårgenomförbar.

Slutligen diskuterar medicinalstyrelsen
olika möjligheter att öka läkarkåren,
eftersom rekryteringen till provinsialläkarbanan
givetvis i sista hand är
beroende av en ökning av hela läkarkårens
numerär. Bortsett från den kraftiga
ökning av läkarutbildningskapaciteten
i landet, som beslutats och planeras,
kan detta enligt styrelsens mening
ske genom import av välkvalificerade
utländska läkare samt genom att bereda
svenskar möjlighet att bedriva medicinska
studier utomlands.

Under år 1963 förekom 17 å 18 miljoner
läkarbesök i öppen vård för vilka
sjukförsäkringen lämnade ersättning.
Av läkarbesöken gjordes närmare 50
procent på sjukhusens öppna mottagningar
och polikliniker, ca 30 procent
hos privatpraktiserande läkare och
drygt 20 procent hos provinsialläkare.
Fortfarande ombesörjes den öppna hälso-
och sjukvården på landsbygden och

Ang. bristen å provinsialläkare
i de mindre tätorterna i stor utsträckning
av provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen
uttalar i sin skrivelse att man
— trots den starka ställning specialiseringen
fått under senare tid — inte
kan bortse från att den vård som en
provinsialläkare med god utbildning
meddelar väl motsvarar individens, familjens
och samhällets grundbehov i
fråga om hälso- och sjukvård. Jag delar
denna uppfattning.

Medicinalstyrelsen har föreslagit olika
åtgärder i syfte att förbättra rekryteringen
till provinsialläkarbanan. Vissa
av dessa åtgärder ankommer det i första
hand på huvudmännen att vidta. Jag
tänker här på inrättandet av ytterligare
flerläkarstationer och på möjligheterna
att åstadkomma lättnader i jourbördan.
Andra åtgärder förutsätter en
direkt medverkan från statsmakternas
sida. Jag skall närmare beröra dessa.

Som medicinalstyrelsen framhållit förekommer
knappast någon tjänstgöring
inom den öppna vården före medicine
licentiatexamen. Frågan diskuterades
emellertid i samband med att den nuvarande
läkarutbildningen beslöts av
1954 års riksdag och har även senare
i olika sammanhang varit aktuell. Genom
tillkomsten av flerläkarstationer
synes kravet på handledning under
tjänstgöring hos tjänsteläkare numera
lättare kunna tillgodoses, vilket tidigare
varit en stötesten. En sådan assistenttjänstgöring
kunde bli av värde i olika
hänseenden. Den skulle inte endast
medföra temporära arbetskraftstillskott
till ett nu underförsörjt område,
utan den skulle också ge våra nya läkare
en vidgad inblick i allmänmedicinska
och sociala problem. Att alla
finge pröva på arbetet i öppen vård
skulle dessutom kunna leda till att fler
ägnade sig åt detta fält för gott. Frågan
är f. n. föremål för överväganden
inom social- och ecklesiastikdepartementen.

I samband med ett svenskt ställningstagande
till det nordiska utredningsförslaget
om specialistkompetens, vilket

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bristen å provinsialläkare
f. n. är föremål för remissbehandling,
kommer frågan om krav på obligatorisk
tjänstgöring i öppen vård inom
vidareutbildningen för specialistkompetens
att prövas. Som medicinalstyrelsen
framhållit kan ett sådant krav komma
att uppställas även som villkor för
rätt att bedriva allmän praktik.

I vårt land finns åtskilliga utländska
läkare som erhållit svensk läkarlegitimation.
Dessutom finns ca 300 utländska
läkare, som efter prövning och förordnande
av medicinalstyrelsen uppehåller
olika läkartjänster. Möjligheterna
att i ökad utsträckning tillföra landet
välkvalificerade utländska läkare bedömer
jag f. n. som relativt små. I flertalet
av de länder från vilka dessa skulle
kunna hämtas råder numera brist på läkare.
Vissa svårigheter föreligger också
att ge de utländska läkarna erforderlig
kompletterande utbildning i Sverige.
Cirka 150 svenska studenter bedriver
medicinska studier vid utländska universitet,
främst i Österrike, Tyskland
och Schweiz. Eftersom den utländska
utbildningen skiljer sig en del från den
som ges i Sverige erfordras en kompletterande
utbildning — främst i form av
klinisk tjänstgöring — för sådana som
inte kan beredas plats vid svenska fakulteter
redan efter med. kand.-stadiet
utan fullföljer sina studier utomlands.
Medicinalstyrelsens nämnd för utländska
läkare överväger nu hur en sådan
kompletterande utbildning skall organiseras
och avser att komma med förslag
i frågan. Nämnden skall även ta upp
problemet hur behovet av vidareutbildning
av de utländska läkarna skall kunna
tillgodoses.

Vissa möjligheter finns att utnyttja
värnpliktiga läkare som vikarier för
provinsialläkare. Den nya krigssjukvårdsutbildning
av läkare, som beslöts
av 1963 års riksdag, innebär att de läkare
som avses för den civila krigssjukvården
skall som ett led i sin utbildning
fullgöra assistenttjänstgöring
inom den civila sektorn. Den nya krigssjukvårdsutbildningen
genomförs suc -

cessivt. I december 1964 beslöt Kungl.
Maj:t således, att de vapenfria läkarna
skall fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring.
Totalt kan en sådan
läkare åläggas ca 465 dagars tjänstgöring.
Enligt beslutet bör tjänstgöringen
i första hand fullgöras inom områden
av den civila sjukvården, där särskilt
kännbar läkarbrist råder. Dessa läkare
torde därför i väsentlig utsträckning
kunna utnyttjas för tjänstgöring som
provinsialläkare. När reformen blivit
fullt genomförd, kommer den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen att
bli en värdefull hjälp då det gäller att
tillgodose behovet av vikarier för provinsialläkare.

Sedan slutet av 1950-talet kan chefen
för armén medge, att värnpliktstjänstgöringen
avkortas för värnpliktiga läkare,
som under 60 dagar i följd tjänstgör
som provinsialläkare inom vissa
län, främst de nordliga länen. Tyvärr
har denna möjlighet att tillföra den civila
sjukvården värdefull läkarkraft av
vissa anledningar under någon tid knappast
kunnat utnyttjas. Efter att ha samrått
i denna fråga med försvarsministern
anser jag mig kunna räkna med att
ifrågavarande tjänstgöringar skall kunna
återupptas för att pågå till dess den
nya krigssjukvårdsutbildningen genomförts.
Självfallet kan man inte bortse
frän kravet att också den militära sjukvården
har en godtagbar tillgång på
läkare.

Jag vill sluta med att understryka
vad medicinalstyrelsen sagt om behovet
av en ökad samverkan mellan den
öppna och den slutna vården. Redan
finns vissa möjligheter att använda sjukhusläkare
inom den öppna vården. När
nu både öppen och sluten vård är ställda
under samma huvudman, finns det
skäl som talar för att läkarna inte ensidigt
skall låsas vid endera av dessa
vårdformer. Det bör vara en oavlåtlig
strävan både för de kommunala sjukvårdshuvudmännen
och för statsmakterna
att se till att avvägningen mellan
öppen och sluten sjukvård är adekvat

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

och i överensstämmelse med de krav
som dagens föränderliga samhälle uppställer.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för det utförliga svaret på min interpellation.

Av interpellationssvaret framgår att
av landets 731 provinsialläkartjänster
är 544 befattningar för närvarande besatta
med ordinarie innehavare. Det betyder
alltså att 187 tjänster nu är vakanta.
Jag har en känsla av att situationen
något förbättrats sedan min fråga
första gången framställdes i december
1964. Läget var ju då åtminstone i
mitt hemlän synnerligen besvärande.
Vi hade ett mycket stort antal vakanser,
och i Norrbottens län var då, vill
jag minnas, hälften av provinsialläkartjänsterna
vakanta. Det förefaller mig
alltså, även om vakanserna fortfarande
är stora, att det kanske ändå är något
flera tjänster i dag som är besatta med
tillfälliga vikarier.

De bär vakanserna — det gäller framför
allt de tjänster i övre Norrland som
är svårbesatta — uppehälles av unga läkare,
säkerligen duktiga och ambitiösa,
men av naturliga skäl ofta i avsaknad
av den erfarenhet av självständigt arbete
som är så nödvändig just för en
provinsialläkare. De är också ofta främmande
för de speciella förhållanden
som råder i dessa stora landsbygdsdistrikt
ooh den speciella arbetsmiljö som
en provinsialläkare där måste arbeta i.

Man kan inte komma ifrån att just
idén med provinsialläkare i någon män
befinner sig i farozonen i denna situation.
Provinsialläkaren i den mening
som vi har velat inlägga i det begreppet
är väl något av en gammal husläkare,
en läkare som skall förstå det mesta
på medicinens område, men som också
skall förstå när hans egna kunskaper
och möjligheter inte räcker till. Med
den hårt drivna specialisering som för
närvarande råder inom läkarutbildning -

Ang. bristen å provinsialläkare
eu blir ju tyvärr denna kategori av läkare
— allmänpraktiker som man kanske
skulle vilja kalla dem — mer och
mer sällsynta fåglar.

Medicinalstyrelsen säger att bristen
på provinsialläkare till stor del får anses
bero på provinsialläkarnas bundenhet
genom jourtjänstgöring och svårigheterna
att lösa detta problem och
på de dubbelförordnanden som ofta blir
nödvändiga och den därmed följande
ökade arbetsbördan. Det är säkerligen
en alldeles riktig iakttagelse, och jag
är glad att styrelsen överväger vilka
åtgärder man skall kunna vidtaga på
grund av dessa förhållanden.

Styrelsen säger — säkerligen med
all rätt — att många läkare, framför
allt de unga läkarna, är obenägna att
tvärtemot befolkningsutvecklingen i övrigt
lämna städerna och slå sig ned på
landsbygden med minskad kontakt med
kolleger och en allmän känsla av isolering
som följd. Medicinalstyrelsen vill
för att försöka motverka detta stimulera
till inrättande av ytterligare flerläkarstationer.
Det är säkerligen betydelsefullt
att man kan göra det, men jag
skulle vilja påstå att det är en medicin,
som väl ändå har begränsade möjligheter
att lösa de svåra problem som vi
här brottas med. Det gäller i många
fall till ytvidden mycket stora läkardistrikt,
stora som medelstora sydsvenska
län i vissa fall, men som ändå har ett
litet befolkningsunderlag och där enläkarstation
alltjämt måste finnas. Man
kan rimligtvis inte göra dessa distrikt
ännu större med hänsyn till läkaren
och hans möjlighet att göra sjukbesök
inom dessa stora distrikt och framför
allt med hänsyn till patienterna och
den stora allmänheten som väl ändå bör
få en möjlighet att på rimligt avstånd
träffa en läkare.

Just detta med jourtjänsten är säkerligen
ett allvarligt problem, och man
förstår läkaren när det gäller denna
sak. Jag tror därför att systemet med
ambulerande läkare för jourtjänst är
någonting som man kanske borde prö -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bristen å provinsialläkare
va. Den saken diskuterades också i samband
med att vi här i riksdagen resonerade
om provinsialläkarväsendets
övertagande, och jag tror att det är en
utväg som man åtminstone borde söka
pröva.

Medicinalstyrelsen säger vidare att
den praktiska delen av läkarutbildningen
är helt förlagd till sjukhusen och att
den blivande läkaren praktiskt taget
inte får någon kontakt med den öppna
vården. Jag tror att det är en mycket
allvarlig brist i läkarutbildningen och
att man här, när det gäller just svårigheterna
att få framför allt unga läkare
att söka provinsialläkartjänster, har ett
psykologiskt hinder att övervinna. Enligt
min mening är det därför mycket
angeläget att på detta område åstadkomma
en ändring.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare
behovet av ökad samverkan mellan den
öppna och slutna vården. Den säger:
»Enligt gällande sjukvårdsförfattningar
kan utbyte av läkare mellan de båda
vårdområdena ske.»

Det är riktigt att det är möjligt i teorien,
men erfarenheterna har nog visat
att detta utbyte egentligen har givit
mycket magert resultat.

Styrelsen diskuterar vidare möjligheten
att fylla bristen genom import av
välkvalificerade utländska läkare och
genom att bereda svenskar möjlighet att
bedriva medicinska studier utomlands.
Jag tror att detta med utländska läkare
är någonting som vi borde vara angelägna
om och söka underlätta möjligheterna
för att på den vägen öka hikartillgången.
Jag kan inte bedöma vilka möjligheter
som finns på det området, men
jag förstår väl att man försöker utnyttja
de sotn finns. Kunde vi få ett ökat tillskott
av utländska läkare, skulle det öka
läkartillgången totalt. Även om de utländska
läkarna är bra, är det givet
att det är svårt för dem att upprätthålla
provinsialläkartjänster på grund av
språksvårigheter, obekantskap med våra
speciella förhållanden o. s. v. I det
avseendet kan väl undantagas läkare

från de nordiska länderna, som självklart
har lättare att anpassa sig till förhållandena
i vårt land.

Departementschefen kom sedan in
på frågan om assistenttjänstgöring vid
flerläkarstationerna. Han säger att dessa
skulle vara av värde i olika avseenden.
Jag tror också i likhet med statsrådet,
att detta är en mycket väsentlig
sak och att det skulle ge våra nya läkare,
som han säger, en vidgad inblick
i allmänmedicinska och sociala problem.
Det blir allt viktigare att allt flera
får pröva på arbetet i den öppna
vården och under de speciella förhållanden,
som våra provinsialläkare arbetar
under. Jag tror att det är angeläget
att allt görs för att intressera de
unga läkarna just på detta område, ty
vi har, som jag redan har sagt, säkerligen
fördomar och vanföreställningar att
kämpa mot, vilka det är angeläget att
man inom läkarkåren också försöker
övervinna. Läkarna bör också få klart
för sig de goda ekonomiska villkor under
vilka provinsialläkarna i allmänhet
arbetar.

Beträffande möjligheterna att utnyttja
de värnpliktiga läkarna, så är det klart
att det vore en tillgång. I den män man
kan öka dessa möjligheter, skulle det
utgöra ett mycket angeläget tillskott.

Statsrådet säger till sist, att det redan
finns vissa möjligheter att använda
sjukhusläkare inom den öppna vården.
När nu både den öppna och den
slutna vården är ställda under samma
huvudman, finns det skäl som talar för
att läkarna inte ensidigt skall låsas för
endera av dessa vårdformer. Detta låter
förstås säga sig, och det var också
en förmodan som uttalades, när provinsialläkarreformen
genomfördes. Erfarenheten
torde emellertid ha visat att
huvudmännens möjlighet i det avseendet
är mycket begränsad. Enda möjligheten
att radikalt påverka förhållandena
på detta område vore väl att införa
något slag av tjänsteplikt, men dylika
åtgärder är vi väl ändå inte beredda att
förorda.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

I längden finns det nog inte mer än
ett botemedel, nämligen att öka antalet
läkare genom att utvidga utbildningsmöjligheterna
i vårt eget land, genom
att underlätta möjligheterna för utländska
läkare att arbeta i Sverige och att i
högre grad än vad som skett förbättra
arbetssituationen för våra provinsialläkare.

Jag är glad åt att statsrådet inte har
fallit för frestelsen att säga, att detta
är ett sjukhushuvudmännens bekymmer.
Jag är glad att statsrådet tydligen
är av den uppfattningen att detta är en
allvarlig fråga, som huvudmännen och
statsmakterna i samråd måste försöka
lösa.

Jag måste avslutningsvis säga, att så
länge lagen om tillgång och efterfrågan
ytterst reglerar förhållandena på detta
område, måste vi nog räkna med att
provinsialläkarväsendet kommer att befinna
sig i ett beträngt läge.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 9 och bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 38, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 45 och utlåtanden
nr 46—50, första lagutskottets

memorial nr 29 samt jordbruksutskottets
memorial nr 19.

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad
av televerkets verkstadsrörelse jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 116 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 april
1965, föreslagit riksdagen att dels medgiva
att en utbyggnad finge ske av televerkets
verkstadsrörelse i enlighet med
vad departementschefen föreslagit i
statsrådsprotokollet, dels ock bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp
av högst 20 000 000 kronor för krediter
till ett av televerket bildat aktiebolag
för tillverkning av teleteknisk materiel.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att två nya verkstäder skulle anläggas,
en i Kristinehamn och en i
Skellefteå. Verksamheten vid anläggningen
i Kristinehamn avsåges omfatta
tillverkning av telefonapparater.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Källqvist väckt motion (1:757),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Stefanson och Erik Filip Petersson
(1:758) samt den andra inom
andra kammaren av herr Berglund m.
fl. (II: 889).

I motionen I: 757 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att projektering
och uppförande av båda de planerade
verkstäderna skulle igångsättas genast
och efter de riktlinjer telestyrelsen
angivit samt att beträffande tidsprogra-mmet
telestyrelsens redovisade an -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

gelägenhetsgrad beträffande tillverkningen
av telefonapparater skulle få vara
avgörande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen I: 757 ävensom
motionerna I: 758 och II: 889 medgiva,
att en utbyggnad finge ske av televerkets
verkstadsrörelse i enlighet med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 2 april 1965 föreslagit;

II. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av högst 20 000 000 kronor
för krediter till ett av televerket bildat
aktiebolag för tillverkning av teleteknisk
materiel.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Virgin,
Strandberg, Bohman och Cassel.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Det är med mycket stor
tillfredsställelse och glädje jag tar till
orda i detta ärende. Det är nämligen
så, att Kungl. Maj ds proposition nr 116
faktiskt är att betrakta såsom infriandet
av ett vallöfte, och eftersom detta
kanske inte hör till vanligheten i dag,
bör man kanske konstatera det och
också uttrycka sin tacksamhet därför.

Jag får kanske passa på tillfället att
göra detta, när kommunikationsministern
är närvarande, och tacka honom
för att vi genom denna proposition i
Värmland och då närmast min hemstad
Kristinehamn fått kompensation
för den förlust vi gjort genom vidtagna
förändringar i SJ:s organisation. Det
har varit värdefullt för oss. Hans excellens
herr statsministern gav ju oss i
Kristinehamn detta löfte, som nu infrias.

Det är kanske ett par små erinringar
som jag här skulle vilja göra. Beträffande
den företagsekonomiska sidan av
ärendet har telestyrelsen redovisat re -

sultatet av sina överväganden. Man konstaterar
att när denna rörelse delas upp
på två verkstäder, så betyder det att
Kristinehamn får en och en stad i
Norrland får en annan verkstad. Det
konstateras att detta medför en driftskostnadsökning
enligt telestyrelsen på
omkring 700 000 kronor — i ett särskilt
yttrande har högerrepresentanterna
uppskattat denna ökning till omkring
1 miljon kronor. Detta innebär att man
beaktat lokaliseringssynpunkter, och
för min del har jag ingenting att anmärka
mot detta. Kan man göra det vid
ett sådant här tillfälle, tycker jag att det
är riktigt och vällovligt.

Studerar vi sedan närmare televerkets
utlåtande och departementschefens
proposition, finner vi att det där uttalas
vissa farhågor för att dessa verkstäder
inte kan sättas i gång samtidigt,
eller vid den tidpunkt som beräknats,
på grund av att projekteringsarbetet
kommer att ta tid. Man förutsätter, att
telestyrelsen inte har de resurser för
detta arbete som skulle krävas för att
man skulle kunna sätta i gång verkstäderna
samtidigt. Här har dock departementschefen
mycket klart och bestämt
och tydligt sagt ifrån, att han
förutsätter att man försöker skaffa resurser
för projekteringsarbetet så att
båda verkstäderna samtidigt kan sättas
i gång. Jag delar givetvis utan tvekan
den uppfattningen, och jag har i en motion
tillåtit mig att helt instämma med
departementschefen på den punkten.
Vid detta tillfälle vill jag också uttala
den önskan att man gör allt för att klara
den saken.

Sedan blir det emellertid kanske någon
malört i bägaren när det gäller televerkstaden
i Kristinehamn i Värmland.
Det var ju så att vi skulle få denna
verkstad som kompensation för de förluster,
som måste uppstå genom SJ:s
organisationsändringar, då vi förlorade
ett flertal tjänstemän vid SJ. Om de
båda verkstäderna inte kommer i gång
samtidigt, anser departementschefen att
verkstaden i Skellefteå bör sättas i gång

Onsdagen den 26 maj 1965 Nr 29 25

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

först. Det är naturligtvis alltid en viss
risk för att skjuta på cn sådan här sak
— det kan inträffa många saker: det
kan vara tekniska utvecklingshinder,
som kan inverka på möjligheten och
önskvärdheten att uppföra en verkstad,
det kan också bli fråga om ekonomiska
komplikationer.

Jag har i min motion bara föreslagit
att man skulle följa telestyrelsens
förslag, eftersom telestyrelsen anser att
den verkstad som tillverkar telefonapparater
— där behovet är mest aktuellt
för närvarande från televerkets sida —
först bör påbörjas. I detta fall har emellertid
departementschefen föreslagit en
annan ordning.

I det särskilda yttrande som bifogats
utskottets utlåtande av högerledamöterna
anses, att telestyrelsens planering
och projektering bör ligga till
grund för arbetet. Jag vill till kommunikationsministern
också nämna att vi
just i dagarna har fått ett annat bud
som angår Värmland, och särskilt då
Kristinehamn. Det går ut på att man
planerar att helt förflytta SJ:s maskinavdelning
till Kil eller till Örebro, eller
till bådadera orterna. Det skulle för
oss betyda att vi förlorar en arbetskraft
på 249 man.

Jag undrar då vad det vallöfte, som
nu har uppfyllts, kan ha för praktiska
konsekvenser. Det löftet blir ju på detta
sätt av noll och intet värde, såvitt jag
kan förstå, om detta antal anställda
samtidigt flyttas bort. Det är ungefär ett
lika stort antal arbetstagare som vi skulle
få till staden.

Jag har här inte något yrkande, herr
talman, utan jag vill bara uttala den
önskan, att herr statsrådet — som ju
tydligen inte är främmande för att medverka
vid telestyrelsens planering •—
måtte göra allt för att båda verkstäderna
sättes i gång samtidigt. Då löser
man ju denna fråga, och då kan jag
försäkra att jag skulle bli nöjd och
Värmland skulle bli nöjt. Vi hälsar då
kommunikationsministern välkommen,
när han inviger verkstaden!

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I det särskilda yttrande
som är fogat till statsutskottets utlåtande
nr 128 har vi redovisat vår
principiella uppfattning rörande de affärsdrivande
verkens allmänna arbetsformer.
Vi har velat opponera oss mot
att regeringen direkt och i förväg ingriper
i verkens självklara skyldighet
och rätt att själva utreda och framlägga
förslag angående den ur verkens synvinkel
lämpligaste lokaliseringen och
utformningen av verkens egna serviceorgan.

Enligt vår uppfattning borde vid denna
frågas behandling ha förelegat jämförande
alternativ, vilket förutsättningslöst
borde ha fått utföras av verket och
baserats på företagsekonomiska synpunkter.

Jag har, herr talman, bara velat göra
denna kommentar till det särskilda yttrandet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Några vägande invändningar
mot vad som föreslagits i statsutskottets
utlåtande nr 128 har inte
gjorts här i dag. Man diskuterar dels
uppdelningen av verkstäderna på två
orter, Skellefteå och Kristinehamn, och
dels tidpunkten för deras färdigställande.

När det gäller själva uppdelningen
är det så, enligt de upplysningar vi fått,
att det kanske blir en merkostnad på
kort sikt, medan det på längre sikt inte
kommer att medföra någon merkostnad.

Förläggningen har inte heller herr
Källqvist anmärkt emot. Vad utskottet
hav sagt är nästan detsamma som vad
departementschefen föreslagit. Man
framhåller ju angelägenheten av att
båda två anläggningarna samtidigt färdigställs,
men vi vet ju väl svårigheterna
på inversteringsområdet och behovet
av arbetskraft. På grund av dylika
eventuella svårigheter har man måst
tillägga, att skulle tillgängliga resurser

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

inte helt förslå vill utskottet ge prioritet
åt verkstaden i Skellefteå. Men jag
vill än en gång understryka ytterligare,
att i så fall bör eftersträvas att tidsmässigt
färdigställa anläggningen i
Kristinehamn i så nära anslutning som
möjligt till verkstaden i Skellefteå.

Herr talman! Vad gäller lokaliseringen
till de båda platserna, som i det särskilda
yttrandet har behandlats, är jag
givetvis inte på något sätt en vän av
den ordningen, att statsministern reser
omkring och ger vallöften och sedan
också är tvingad att infria dem. Men
detta ärende hade ju undersökts tidigare,
och enligt de upplysningar vi fått
skulle båda platserna vara lämpliga att
förlägga dessa verkstäder på. Om under
sådana förhållanden att löfte gavs finns
det väl inte något speciellt att invända
— Kristinehamn var ju en lämplig
plats.

Med dessa kommentarer, lierr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Strandbergs inlägg
gav mig anledning att säga ytterligare
ett par ord.

Självfallet skall varje verksstyrelse
vara involverad i en verksamhet som
gäller planering och utbyggande av de
egna anläggningarna. Men om man
skulle följa herr Strandberg betyder det
helt enkelt att regeringen inte skulle
ha något inflytande på lokaliseringspolitiken,
utan man skulle låta verken
själva få avgöra den.

Det är en underlig inställning till lokaliseringspolitiken,
och den får stå
helt för högerns räkning. Den har sannerligen
ingen resonans ute i bygderna.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag delar inte statsrådets
uppfattning i fråga om resonansen
i bygderna. Jag ber herr statsrådet ob -

servera vad jag sade: Det hade varit
skäligt om vi utöver propositionens förslag
också hade haft ett förutsättningslöst
alternativ, som verket självt hade
fått lägga fram och diskutera. Det är sedan
i det sammanhang vari vi nu befinner
oss, som vi skulle ta ställning till
detta förutsättningslösa alternativ, och
det skulle därvid kunna jämställas och
jämföras med de lokaliseringssynpunkter,
som självfallet både regeringen och
riksdagen och vi alla är intresserade
av att ta del av.

Men detta jämförande material har
icke förelegat vid denna frågas behandling.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Nu preciserade sig herr
Strandberg ytterligare — regeringen
skall stå och vänta på förslag till lokalisering
ifrån verket och själv alltså
inte få ta några initiativ, därför att det
då kan hända att bedömningarna inte
blir riktigt gjorda.

För övrigt vill jag säga, att redan i
december 1963 diskuterade departementet
frågan om en lokalisering av de nya
verkstäderna med telestyrelsen, och en
promemoria presenterades den 25 januari
1964. Det bör herr Strandberg
vara uppmärksam på.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har varit lika uppmärksam
på detta som på det förhållandet,
att televerkets chef, generaldirektör
Sterky, ställde sig mycket förvånad
strax efter den 20 augusti 1964,
liksom en av riksdagens ärade ledamöter,
ledamoten i telestyrelsen herr Wedén,
som inte hade någon aning om
det resonemang som fördes i Kristinehamn
den 20 augusti 1964.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är ett faktum att i
den promemoria som statsrådet åbero -

Onsdagen den 2(5 maj 19(55

Nr 29

Ang. utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

pade av den 25 januari 1964 förordade
man ifrån verkstadsbyråns sida att det
skulle byggas två verkstäder, därav en
lokaliserad till Mellansverige och en
till Norrland.

Det är följaktligen verkets egna önskemål
— verkstadsbyråns i detta fall —
som effektuerades när regeringen sedan
lade fram förslaget om verkstäder i
Kristinehamn och Skellefteå. Det kan
omöjligen ha varit någon överraskning
för herr Wedén att frågan togs upp i
statsministerns tal i Kristinehamn, eftersom
telestyrelsen i juni månad 1964
genom generaldirektör Sterky fick besked
om de områden som var på tal.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag är inte alldeles övertygad
om att man i dessa fall behöver
utgå ifrån att de affärsmässiga och
driftkostnadsmässiga synpunkterna ä
ena sidan och de lokaliseringspolitiska
synpunkterna å den andra strider mot
varandra. Jag vill bara erinra om att enligt
redovisningen i propositionen har
ju också telestyrelsen varit inne på den
sidan av saken. Telestyrelsen har framhållit,
att även om alternativet med två
nya verkstäder ter sig något mindre
fördelaktigt för den tilltänkta kapacitetsökningen
än alternativet med en
enda verkstad, så kan alternativet med
två verkstäder innebära fördelar genom
att skapa ett gynnsammare utgångsläge
för en eventuellt fortsatt utbyggnad
av verkstadsrörelsen.

Jag menar att det finns all anledning
för Kungl Maj:t och riksdagen att anlägga
långsiktiga synpunkter. Såvitt
man kan läsa ut ur telestyrelsens egna
framställningar i denna fråga, så anser
telestyrelsen att det på kort sikt kanske
hade varit fördelaktigt med hara
ett företag, men den säger också, som
jag nyss nämnde, att det kanske på
längre sikt är fördelaktigt att man startar
den här rörelsen på två olika orter.
Man har vidare varit inne på något som
jag tycker är mycket väsentligt, näm -

ligen betydelsen av att det finns möjlighet
att rekrytera arbetskraft och att
ordna bostäder och att skaffa lämplig
tomtmark, vilket kan vara lättare om
man väljer alternativet med två olika
företag.

Jag skulle också vilja säga en annan
sak med anledning av vad herr Källqvist
nyss yttrade. Han framhöll att
statsrådet har understrukit att man bör
bygga och färdigställa dessa två verkstäder
ungefär samtidigt. Statsrådet har
också anfört att televerket omgående
bör inrikta sig på en produktion som
innebär ett fullt utnyttjande av den
tänkta kapaciteten.

Jag vill påpeka att när det gäller frågan
om färdigställandet av de olika projekten
på en gång, så har utskottet särskilt
understrukit att man skall försöka
se till att dessa verkstäder byggs samtidigt.
Utskottet har emellertid uttalat
att det inte vill motsätta sig att man påbörjar
företaget i Skellefteå först om
det visar sig omöjligt att bygga båda
företagen samtidigt. Utskottet och även
riksdagen har, om utlåtandet bifalles,
därmed kraftigt uttalat sig för att man
skall försöka bygga dessa båda verkstäder
på samma gång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag besvärar kammaren på nytt, men
jag vill ju påpeka att den historieskrivning
som herr Strandberg gav är ganska
felaktig.

Han gör gällande att det för telestyrelsen
var en fullständig överraskning
att man diskuterade frågan om en lokalisering
till Norrland och til] Kristinehamn
av varsin verkstad. Promemorian
av den 25 januari 1964 är utarbetad av
telestyrelsen och i den står det följande:
»Den för dessa tillverkningar föreslagna
verkstaden kan därför med fördel
förläggas till en tätort i Norrland
med tillgång på tomtmark, arbetskraft,

Nr 29

Onsdagen den 26 inaj 1965

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut
bostäder, skolor, kommunal service
samt goda kommunikationer».

Det var telestyrelsens egen formulering
och den står följaktligen för telestyrelsens
räkning. Sedan anmäldes och
föredrogs denna promemoria vid telestyrelsens
sammanträde den 9 juni. Det
kan följaktligen inte ha varit en överraskning
för någon när man talar om
det den 16 augusti, en månad därefter.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
i promemorian finns icke här föreliggande
ortsnamn upptagna.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Efter denna debatt och
de försäkringar som jag fått från kommunikationsministern
och likaså från
utskottets ledamöter här vill jag till slut
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut I

propositionen nr 65 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 26 februari 1965,
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för socialdepartementet i enlighet
med vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för soci -

aldepartementet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66,
dels ock till Socialdepartementet: Avlöningar
för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 3 410 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att det inom socialdepartementet
skulle inrättas ett planerings- och budgetsekretariat
med utredande och samordnande
funktioner. Härigenom skulle
givas möjlighet att inom ramen för departementets
organisation fullgöra även
sådana arbetsuppgifter, för vilka den
år 1958 tillsatta socialpolitiska kommittén
föreslagit inrättande av ett socialpolitiskt
utredningsinstitut.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Dahlén in. fl.
väckt motion (1:720), i vilken hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
att till socialdepartementet förlägga
det av socialpolitiska kommittén föreslagna
socialpolitiska utredningsinstitutet
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära förnyad prövning av kommitténs
förslag i detta avseende.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen I: 720, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialdepartementet
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 26 februari 1965 föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för socialdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Socialdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 3 410 000 kronor;

II. att motionen I: 720, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Nils-Eric
Gustafsson, Dahlén, Nyman och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen 1:720, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj.-t att fastställa
personalförteckning för .socialdepartementet
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för socialdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Socialdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 3 310 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionen I: 720, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förnyad prövning av socialpolitiska
kommitténs förslag om inrättande av
ett socialpolitiskt utredningsinstitut.

Dessutom hade särskilda yttranden
avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Kaijser, Bohman och Petersson; ävensom 2)

av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Dahlén, Nyman
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I proposition nr 65, som
behandlar frågan om statsdepartementens
organisation, föreslås beträffande
socialdepartementet att det av socialpolitiska
kommittén föreslagna socialpolitiska
utredningsinstitutet skall läggas
in i socialdepartementet. I motion
nr 720 i denna kammare, underteck -

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut
nåd av representanter för folkpartiet,
centerpartiet och högern, har yrkats
avslag på propositionens förslag i denna
del. Vi har också till utskottsutlåtandet
fogat en reservation, som ansluter
sig till motionens yrkande. Vi hemställer
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förnyad prövning
av socialpolitiska kommitténs förslag
om inrättande av ett socialpolitiskt utredningsinstitut.

Utskottet behandlar vårt förslag i sitt
utlåtande på det sättet att utskottet skriver:»!
motionen 1:720 har yrkats avslag
på det framlagda organisationsförslaget,
i vad avser en förstärkning av socialdepartementets
utredande funktioner.
»

Detta är i viss mån en omskrivning
av verkligheten. Ingen har ifrågasatt
att det inte inom socialdepartementet
alltjämt måste bedrivas en viss utredningsverksamhet
— det ligger ju i sakens
natur. Vad vi föreslagit är att detta
speciella institut inte skall läggas till
departementet, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till det förslaget.

Socialpolitiska kommittén, som ju består
av representanter för olika partier,
bl. a. också framstående representanter
för det socialdemokratiska partiet, har
i stort sett varit enig då den föreslår
inrättande av ett fristående socialpolitiskt
institut.

Vad gäller institutets uppgifter säges
det i kommitténs utlåtande, att det socialpolitiska
institutet bör bilda kärnan
i och svara för kontinuiteten i det
statliga utredningsväsendet på socialpolitikens
område. Man förutsätter alltså
att detta organ skall ha mycket omfattande
uppgifter. Det gäller här ett område
som är synnerligen kontroversiellt
och politiskt känsligt. Det är heller
inget märkvärdigt att man inrättar ett
särskilt institut av denna beskaffenhet.
Vi har många motsvarigheter härtill
på andra områden, exempelvis konjunkturinstitutet,
statens arbetsklinik,
statens råd för byggnadsforskning, sta -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut
tens konsumentråd, statens institut för
konsumentsfrågor, industriens utredningsinstitut,
jordbrukets utredningsinstitut
—- för att nu nämnda några fristående
institut, som var för sig arbetar
på betydelsefulla avsnitt i samhället.
Jag tror nog att man vågar säga
att det socialpolitiska utredningsinstitutet
kommer att få en så viktig samhällsfunktion
att det är lika motiverat
här som på andra områden att institutet
blir helt fristående.

Det säges också i en reservation till
socialpolitiska kommitténs yttrande att
det socialpolitiska utredningsinstitutet
har tilldelats omfattande arbetsuppgifter,
och höga förväntningar har ställts
på detsamma, allt mot bakgrunden av
att det skall angripa och försöka lösa
väsentliga och även brådskande problem
i samhället. Det bör redan från
starten erhålla en fast kvalificerad medarbetarstab
om minst 5 och högst 10
personer, representerande olika ämnesområden.
Chefen för institutet bör placeras
i minst lönegrad B 4. Medelsanvisningens
storlek och formerna för
densamma bör omprövas. Detta är vad
reservanten fru Sjövall har anfört i anslutning
till socialpolitiska kommitténs
betänkande. Hon ansluter sig också
åtminstone i princip till tanken på ett
särskilt institut, även om hon anser att
vissa andra möjligheter bör prövas.

Jag upprepar, herr talman, att det här
gäller ett mycket betydelsefullt samhällsavsnitt.
Det är viktigt ur ekonomiska
och många andra synpunkter. Men
det är framför allt ett område där
de politiska meningsskiljaktigheterna
starkt bryter sig. Det är därför angeläget
att ett organ av detta slag kan arbeta
fullständigt fritt, självständigt och
oberoende av de politiska växlingarna
i kanslihuset.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Jacobsson har nu
redogjort för reservanternas motivering
för en omprövning av socialpolitiska
kommitténs förslag om ett fristående
socialpolitiskt institut som ett
komplement eller serviceorgan till socialdepartementets
utrednings- och planeringssekretariat.

Jag intsämmer helt i vad herr Jacobsson
här framhållit. Det måste nämligen
vara av största vikt att erforderliga
resurser skapas för en intensifierad
och planmässig social forsknings- och
utredningsverksamhet. Jag anser i likhet
med reservanterna att det föreslagna
sekretariatet inte helt kan fylla den
uppgiften. Det kan också ifrågasättas
det principiellt riktiga i att till ett departement
lägga sådana uppgifter som
socialpolitiska kommittén ansett att ett
sådant här institut bör ha. De samordnande
och planerande uppgifterna hör
självfallet till departementet.

Jag vill, herr talman, erinra om att
frågan om en intensifierad och planmässig
social forskning varit föremål
för behandling i denna kammare redan
tidigare, nämligen år 1962, i anledning
av allmänna beredningsutskottets då
framlagda utlåtande nr 35. Till grund
för utskottets utlåtande låg ett motionspar,
I: 193 av herrar Tage Johansson
och Lars Larsson samt 11:238 av herr
Blomkvist.

Jag vill gärna läsa upp vad utskottet
då anförde: »Det torde icke råda
några delade meningar om att det med
hänsyn till samhällsutvecklingen i allmänhet
och den ökande betydelsen av
samhällets insatser på det sociala området
är av stor vikt att en effektiv och
väl samordnad forskning kan bedrivas
på hithörande områden. Ett enligt utskottets
mening i detta sammanhang
angeläget önskemål är att samhällets åtgärder
på socialvårdsområdet blir ingående
och fortlöpande vetenskapligt
belysta, så att exempelvis behov och
verkningar av olika åtgärder kan klarläggas.
Härigenom torde största möjliga

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

effektivitet kunna uppnås, och det är
med hänsyn till samhällets betydande
kostnader för socialvården angeläget
att genom ett dylikt klarläggande kunna
undvika felinvesteringar.»

Jag var, herr talman, tacksam och
glad över att den här frågan kanske
skulle kunna lösas och att vi skulle
kunna få ett sådant här institut. Men
det förslag som nu föreligger tyder inte
på att utskottet på något vis har fullföljt
motionärernas och socialpolitiska
kommitténs tankar.

Jag tror att det för framtiden behövs
ett sådant institut som reservanterna
har talat om, och jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Av de två talare som
vi nu har lyssnat till får man närmast
det intrycket, att vi borde helt och hållet
acceptera socialpolitiska kommitténs
förslag om ett fristående, ganska omfattande
utredningsinstitut, som skulle
syssla inte bara med vanliga utredningar,
utan också med analyser och åtskilligt
som har med socialpolitisk verksamhet
att göra.

Det kanske kan vara skäl att erinra,
att när detta förslag från socialpolitiska
kommittén var ute på remiss remissinstanserna
inte var lika entusiastiska
som herrar Jacobsson och Nyman. Universitetskanslern
förklarade sålunda i
sitt remissvar att han ansåg att starka
skäl talar för att ett utredningsinstitut,
om ett sådant skall inrättas, bör vara
placerat inom departementet. Flera
andra remissinstanser ansåg att man
borde fundera ytterligare på detta förslag
som emanerade från socialpolitiska
kommittén, och ingen av remissinstanserna
ansåg så där helhjärtat att socialpolitiska
kommitténs förslag var moget
att nu föras ut i sinnevärlden.

När man alltså kommit till uppfattningen,
att ett utredningsinstitut i denna
form inte kan inrättas, har dock departementet
velat få till stånd en upprustning
av departementets eget utre -

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut

dande organ. Här läser vi nästan dagligen
i tidningarna att Aktiebolaget Ditt
och Datt inrättar en utredningsavdelning.
Minsta företag anser sig nödsakat
att avdela folk för utredande uppgifter.
År det då så onormalt om socialdepartementet
vill förstärka den avdelning
som bl. a. är ett serviceorgan åt de parlamentariska
utredningar som alla är
så angelägna om? Det är nämligen inte
meningen att det förstärkta utredningsorganet
inom departementet på något
sätt skall ersätta de parlamentariska utredningar
som undan för undan förekommer,
utan endast att departementet
skall ha möjlighet att göra undan
vissa utredningsarbeten och förbereda
olika åtgärder i den reformverksamhet
som alla är angelägna om.

Vi har ofta hört, inte minst under
denna riksdag, att arbetet är försenat
därför att propositionerna kommer för
sent, och boven i dramat sägs finnas i
kanslihuset. När kanslihuset vill förstärka
sin kader av personal för att arbeta
undan och presentera oss förslag,
då vill man emellertid inte vara med,
utan då vill man i stället ha ett utanförstående
utredningsorgan som skall
syssla både med vetenskaplig forskning
och med annat.

Nu förekommer emellertid vetenskaplig
forskning på det socialpolitiska området
bl. a. vid våra universitet och
andra undervisningsinstitutioner. Den
är alltså inte eftersatt. Dessutom har den
saken egentligen inte med detta att
göra, utan här är det fråga om en upprustning
av departementets egen personalstyrka,
vilket är en intern angelägenhet
för departementet. Jag kan inte
förstå att oppositionen vill göra en stor
politisk sak av detta. Här är det ju inte
fråga om att göra någonting som är särskilt
märkvärdigt, utan bara om att
åstadkomma en förstärkning. Jag anser
att vi bär råd att vara med om den.
Den kommer att vara till nytta och gagn
för riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! När socialpolitiska kommittén
kommit till den slutsats, till vilken
den kommit, skulle jag föreställa
mig att det har skett efter noggrant och
moget övervägande och att det ligger
starka skäl bakom dess ståndpunktstagande.

Herr Birger Andersson säger att vi
klagar på att departementen inte lämnar
sina propositioner i tid och att riksdagsarbetet
därför inte löper på ett
önskvärt sätt men att vi motsätter oss
en ytterligare förstärkning i departementen.
Vi motsätter oss inte en förstärkning
i och för sig, men vi motsätter
oss att i departementen skall läggas
in funktioner som vi av andra skäl anser
lämpligen bör ligga utanför desamma.
Det kan inte såvitt jag förstår på
något sätt innebära att vi beskär departementens
möjligheter att fullgöra sina
naturliga funktioner.

Vidare säger herr Birger Andersson
att vi vill försöka göra en storpolitisk
sak av denna fråga. Min avsikt har inte
varit att på något sätt dramatisera detta
ärende. Jag tror inte att det är någon
särskilt storpolitisk sak, men jag
vill erinra om att det socialpolitiska fältet
är av mycket stor omfattning. Vi
har här att göra med ett område som
även ekonomiskt betyder oerhört mycket
och som tar en avsevärd del av
den samlade budgeten i anspråk.

Det finns i utskottsutlåtandet en mening
som jag särskilt uppmärksammat,
nämligen när utskottet skriver: »I den
mån motionen I: 720 innebär minskning
av den i propositionen föreslagna personalen
för planerings-, samordningsoch
utredningsuppgifter inom departementet
motsätter sig utskottet detta.»
När man läser den meningen förefaller
det nästan som om utskottet haft den
uppfattningen att om vi inte avser någon
minskning av personalen så skulle
utskottet möjligen kunna biträda vårt
förslag. Detta är en reservation som jag
inkasserar med ett visst intresse.

Slutligen säger utskottet: »Utskottet

vill inte medverka till en beskärning
av de resurser som enligt departementschefens
bedömande erfordras för att bedriva
en fortsatt reformpolitik.» Denna
skrivning är, om jag får lov att använda
det uttrycket, en aning demagogisk.
Man får av den lätt intrycket att reservanterna
skulle vara ute för att försöka
stoppa en pågående reformpolitik. Jag
tror att det är att lägga in i reservanternas
resonemang någonting som under
inga förhållanden har plats där.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den recension av utskottets
skrivning som herr Jacobsson
gjorde sig skyldig till, nämligen att den
skulle vara demagogisk, får stå för herr
Jacobssons egen räkning.

Herr Jacobsson förmodade att socialpolitiska
kommittén framlagt sitt förslag
efter moget övervägande, och det
betvivlar inte heller jag, men jag utgår
från att även remissinstanserna efter
moget övervägande funnit sig inte kunna
acceptera socialpolitiska kommitténs
förslag.

När jag i mitt tidigare inlägg gjorde
gällande att det var en politisk historia
som ligger bakom oppositionens
ställningstagande så viftar herr Jacobsson
bort den saken. Det får han ju göra,
men denna debatt är ju — det skall vi
erinra oss — ingenting annat än en
fortsättning av den debatt som vi hade
i förra veckan om departementalreformen.
I samband med förslagen om vissa
reformer i kanslihuset väcktes ju en
del motioner. I en motion — jag minns
nu inte i vilken, men den hade i varje
fall inte med detta avsnitt att göra ■—■
gjordes med mycket stor emfas gällande
att om reformen förverkligades skulle
vi få ministerstyre här i landet. Om
departementen rustas upp och får nödigt
antal tjänstemän för att det arbete
som riksdagen fordrar skall kunna fullgöras,
leder detta till ministerstyre.
Detta är väl ändå att politisera det hela
åtskilligt.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Jag skall inte inlåta mig på någon
längre polemik mot lierr Jacobsson.
Jag förstår att vi har motsatta uppfattningar;
han envisas med sin uppfattning
och jag anser att jag har rätt. Vi
kan väl inte övertyga varandra, men så
mycket kan vi väl ändå vara överens
om, att avsikten med denna förstärkning
av socialdepartementet är att ge
de utredande organen i departementet
resurser så att de kan arbeta på det
sätt som riksdagen i vanliga fall finner
önskvärt.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Jacobsson vände
sig något indignerat mot den skrivning
som föreligger i utskottets utlåtande,
vari det bl. a. heter: »Utskottet vill inte
medverka till en beskärning av de resurser
som enligt departementschefens
bedömande erfordras för att bedriva eu
fortsatt reformpolitik.» Han antydde att
detta skulle ha smak av demagogi och
sade att han alls icke ville vara med
om en reduktion. Men vänder man på
bladet framgår det ju mycket klart på
sid. 11, att vad reservanterna vill är att
reducera avlöningsstaten med i runt tal
100 000 kr. i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag. Reservanterna vill med
andra ord helt enkelt reducera de enligt
vår bedömning i hög grad önskvärda
förstärkningar som har föreslagits.

Herr talman! Jag begärde kanske ändå
inte ordet endast för att säga detta.
Jag har eu känsla av att det kommit
att bli oklarheter på många punkter i
den här frågan. Om man läser reservationen
— och det har jag försökt göra
noggrant —- så sägs där: »Utskottet finner
det vara av största vikt att erforderliga
resurser för en intensifierad och
planmässig social — observera -—
forsknings- och utredningsverksamhet
skapas. Enligt utskottets mening kan
den i propositionen föreslagna lösningen
inte tillgodose de behov som föreligger
på detta område. Även ur princi 3

Första kammarens protokoll 1065. Nr 09

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut

piell synpunkt finner utskottet det
mindre lämpligt att förlägga denna
forsknings- och utredningsverksamhet
till socialdepartementet.» Med denna
hänvisning vänder man sig alltså mot
det föreliggande förslaget.

Nu vill jag påpeka att socialpolitiska
kommitténs förslag inte avsåg något institut
för social forskning utan ett socialt
utredningsinstitut. Den verkliga
tyngden låg på utredningar som kunde
bilda grundvalen för praktiska åtgärder.
Tanken var inte att institutet skulle
starta större utredningar på egen hand,
utan regeringen skulle ställa medel till
förfogande från kommittéanslaget. Vi
har nu föreslagit att dessa delar av utredningsverksamheten
skall flyttas in
i departementet, men vi avser inte att
bedriva någon social forskning i största
allmänhet utan endast sådant utredningsarbete
som kan och bör ske inom
departementet helt enkelt såsom grundval
för det angelägna sociala reformarbetet.
Jag vill gärna understryka vad
herr Birger Andersson redan sagt, att
det inte är fråga om att på detta sätt
göra de parlamentariska kommittéerna
överflödiga. Den som emellertid tror,
att det här är fråga om forskning, har
verkligen fått det mesta om bakfoten.

Herr talman! Jag skulle kanske ha
förstått reservanterna, om de begärt ett
anslag för social forskning utan att beskära
regeringsförslaget, men här berövar
man regeringen resurser utan att
sätta något annat i stället, och det är
detta som gör att reservationen och reservanternas
argumentation i varje fall
för mig framstår som mycket egendomlig.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kan inte heller undgå
en känsla av att statsrådets argumentering
är en aning överraskande.

Naturligtvis kan man diskutera vad
som är forskning och vad som är utredningsverksamhet
på detta område.
Socialpolitiska kommittén bär sagt att

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut

det här institutet skall ägna sig åt planering
och analys av de sociala problemen,
och jag föreställer mig att just begreppen
analys och forskning i många
fall ligger varandra snubblande nära;
även om man givetvis kan ge dem olika
innebörd tror jag att de i viss utsträckning
ligger på ungefär samma
plan.

Sedan säger statsrådet att vi reservanter
vill begränsa departementets resurser
men inte vill sätta någonting annat
i stället. Det är väl ändå inte riktigt
överensstämmande med verkliga förhållandet.
Vi vill ju inrätta det socialpolitiska
institutet — att vi sedan i reservationen
säger: »Av de föreslagna
tjänsterna torde ett kansliråd i B 3 jämte
en tjänsteman i kvalificerad ställning
bli överflödiga», betyder ju bara att vi
anser att när institutet lägges utanför
departementet kommer det inte att belasta
departementet med arbetsuppgifter,
och då bör ju även personalkadern
i någon mån kunna minskas. Vi tycker
att den föreslagna minskningen är ytterst
liten med hänsyn till de stora arbetsuppgifter
som utredningsinstitutet
skall ha. I övrigt motsätter vi oss ju
inte den begärda förstärkningen av departementets
personal.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tror att kammaren
håller mig räkning för om jag inte förlänger
debatten alltför mycket, men jag
vill ändå i korthet bemöta herr Jacobsson
på ett par punkter.

Herr Jacobsson är mycket generös
när han kommenterar reservationen,
men det är en generositet som i varje
fall jag vill omgärda med många citationstecken.
Vad det bär gäller är helt
enkelt att i departementet få ökade möjligheter
till insatser på en rad ytterst
angelägna områden, och möjligheter
från den 1 juli. Det torde inte vara herr
Jacobsson obekant att en rad stora frågor
är under beredning, och som herr
Birger Andersson sade har riksdagen

naturligtvis anledning att begära att de
framlägges i så god tid som möjligt.

Det finns många stora frågor. Jag
skall inte redovisa dem i detalj. Framför
oss ligger dock bland annat en mycket
stor och väsentlig fråga, som gäller
sjukförsäkringen. Jag skall på intet sätt
tolka in detta i någon kommentar, att
reservanterna är ute efter att i olika avseenden
minska våra möjligheter till
insatser, men hela detta sätt att liksom
koppla denna reservation till departementet
för att helt enkelt stoppa våra
möjligheter till en, som jag anser, mycket
rimlig förstärkning, herr Jacobsson,
har jag tillåtit mig att reagera mot från
denna talarstol.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
upprepa, att vi föreslår en minskning
med två befattningar i socialdepartementet.
Om utredningsinstitutet skall
ha den omfattning som exempelvis reservanten
fru Sjövall har tänkt sig,
nämligen att det skall ha en fast och
kvalificerad medarbetarstab på minst
fem och sannolikt tio personer och
dessa skall inordnas i departementet,
innebär detta en arbetsbelastning, som
måste vara ganska betänklig. Jag kan
inte se annat än att det skulle öka departementets
möjligheter att ägna sig
åt andra arbetsuppgifter om man kunde
lägga detta utredningsinstitut utanför
departementet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 114 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Xej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 9(1;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill passa på tillfället att meddela,
att plena hålles på fredag dels kl.

11.00, dels kl. 19.30 samt att gemensam
omröstning äger rum vid början av
sistnämnda plenum.

Det synes mig som om vårsessionen
skall kunna avslutas på fredag kväll.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Om ett socialpolitiskt utredningsinstitut

getåret 1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. in., i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till civildepartementet
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1965/66 till statsdepartementen,
m. m., såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo statutskoltets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

Detta utlåtande var indelat i två avdelningar,
nämligen

I. Utbildning av folk- och småskollärare,
speciallärare, förskollärare in. in.
samt lärare vid yrkesundervisningen
in. in.; ävensom

II. Anslagsberäkningar för budgetåret
1965/66.

Den senare avdelningen var indelad
i 39 särskilda, med 1—39 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelningen I

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 79, hade Kungl. Maj:t bland annat
föreslagit riksdagen att beträffande
förslagen i propositionen avseende utbildning
av folk- och småskdllärare,
speciallärare, förskollärare m. m. samt
lärare vid yrkesundervisningen in. m.

a) besluta, att utbildningen av folkoch
småskollärare under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;

b) besluta, att speciallärarutbildningen
från och med budgetåret 1965/66
skulle organiseras och dimensioneras i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat;

c) besluta, att förskollärarutbildningen
under budgetåret 1965/66 skulle utbyggas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat; d)

besluta, att utbildningen av lärare
vid yrkesundervisningen under budgetåret
1965/66 skulle hava i huvudsak den
omfattning, som departementschefen
förordat.

Till behandling i samband härmed
hade utskottet förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ermilj m. fl. (I: 664) och den andra
inom andra kammaren av fru Hörnlund
in. fl. (11:790), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att, utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit, ett förskoleseminarium
från och med budgetåret 1965/66 skulle
inrättas i Borås;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wallmark och Lidgard (I: 699),
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Ljungberg in. fl. (11:824), i
vilka anhållits, såvitt här vore fråga,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av propositionen nr 79 1. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att den ytterligare
utbildning av lågstadielärare, varom
förslag framlagts i propositionen, borde
i största möjliga utsträckning jämnt
fördelas på två- och treårig linje, 2. i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
den ytterligare utbildning av mellanstadielärare,
varom förslag framlagts i
propositionen, borde i största möjliga
utsträckning jämnt fördelas på två- och
fyraårig linje;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Oskarson och 1Verbro väckt
motion (II: 479).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
avdelningen av angivna orsaker
hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:699 och 11:824, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att utbildningen
av folk- och småskollärare under
budgetåret 1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats;

2. att riksdagen måtte besluta, att
speciallärarutbildningen från och med
budgetåret 1965/66 skulle organiseras
och dimensioneras i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 664 och II: 790, såvitt nu

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

vore i fråga, besluta, att ett förskoleseminarium
skulle inrättas i Borås från
och med budgetåret 1965/66;

4. att motionen 11:479, om utredning
angående inrättande av ett förskoleseminarium
i Halmstad, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

5. att riksdagen måtte besluta, att
förskollärarutbildningen under budgetaret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
förordat;

6. att riksdagen måtte besluta, att utbildningen
av lärare vid yrkesundervisningen
under budgetåret 1965/66 skulle
hava i huvudsak den omfattning, som i
statsrådsprotokollet förordats.

Reservation hade avgivits av herrar
Kåsström, Einar Persson, Fritz Persson
och Rikard Svenssson, fru Wallentheim
samt herrar Mårtensson, Bertil Petersson,
Rönnberg, Karlsson i Olofström,
Mellqvist, Arvidson och Blomkvist, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 och 5 hemställa,

3. att motionerna 1:664 och 11:790,
i vad de avsåge inrättande av ett förskoleseminarium
i Borås, icke måtte bifallas
av riksdagen;

5. att riksdagen måtte besluta, att förskollärarutbildningen
under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Vi behöver lekskolor,
daghem och fritidshem. Behovet och
omfattningen varierar naturligtvis på
olika orter. .lag tillhör dem som med
glädje hälsar samhällets och alla andras
ansträngningar för att förmå kommunerna
att bygga flera daghem och
inrätta flera fritidsplatser som det odiskutabelt
viktigaste. Tyvärr och helt obegripligt
behövs det ett hårt missionsarbete
för den saken. Kan man undra
över om av dubbelarbete och oro pres -

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

sade mödrar, i nödsituation i fråga om
barntillsynen, känner förbittring, exempelvis
på myndigheterna i Lidingö,
som så markant, ensidigt och förtjust
har satsat på lekskolorna? Jag gör det
i varje fall inte.

Det borde inte vara nödvändigt att
någonstans behöva argumentera för de
ensamstående mödrarnas behov av daghemsplatser.
Arbeta och förtjäna måste
de, och de reder sig sannerligen i vanliga
fall inte med några timmars förtjänster.
Vad jag här bara skall slå
fast är att de flesta av dem är fjärran
från den trygghet, det välstånd som
sägs råda i det här landet och som ju
också gör det för många. Vi vet väl att
utnyttjandet av vår enda stora arbetskraftsreserv
tvingar annars oförstående
och kallsinniga att tänka om, att satsa
hårt och snabbt på goda barntillsynsanordningar,
särskilt på håll där
de har mäktiga tillskyndare i vissa näringskretsar.
Att sådana barntillsynsanordningar
är nödvändiga, om vi skall
ha några förutsättningar att få nytta
av det framtida goda som tekniker och
andra ställer i utsikt, tycker jag vid
det här laget borde vara en ganska allmän
insikt.

För ensamma mödrar och dito fäder
med vårdnadsuppgifter liksom för
föräldrar — ty det är bådas ansvar och
angelägenhet det gäller — är förskoleåren
givetvis det svåraste att ordna för.
Men det blir väl alltmer tydligt att skolbarn
en bra bit upp i tonåren också
har behov av tillsyn på fritidshem. Som
skolöverstyrelsen påpekat kräver även
fritidshemmens personal en bra och
adekvat utbildning, och någon sådan
finns inte nu. Det redovisas att av fritidshemmens
personal ungefär 50 procent
består av förskollärare. Det kan
knappast vara att ha riitt man på rätt
plats. Snabba åtgärder för att bygga
ut denna utbildning skulle uppenbarligen
vara ett intresse som vi alla skulle
kunna samlas kring.

Jag är helt ense med majoriteten om
att bristen på förskollärare är en be -

Nr 29

Onsdagen den 2(5 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.
svärande flaskhals, som försvårar och
framöver direkt hindrar en önskad utbyggnad
av barnstugeverksamheten, om
den inte kan bemästras med en utbyggd
och intensiv förskollärarutbildning.

När man nu vet att den aktuella bristen
på förskollärare är cirka 1 000 —
att de senaste årens betydligt ökade utbildningskapacitet
bara balanseras av
den pågående utbyggnaden av barnstugeverksamheten,
då man vill och förväntar,
att alla förnuftiga kommunalmän
av båda könen — utan alltför mycken
tövan — skall finna det inhumant
mot både kvinnor och barn och oekonomiskt
skattemässigt att ha permanenta
kölistor till daghem och fritidshem. Då
skulle väl mina här framförda allmänna
synpunkter logiskt ha lett till att jag
hade sällat mig till utskottsmajoriteten.
Att jag inte har gjort det beror på att
jag undertecknat ett betänkande om utbildning
för icke anstaltsledande personal
på barnanstalter och att jag i en
ingalunda lätt intressekonflikt har känt
mig tvingad att ansluta mig till den mening
som vid omröstningen i statsutskottet
hamnat i minoritet.

Det är för barnanstalternas del inte
fråga om en utbildning av personal för
omhändertagande av barn för halveller
heltidsvård, barn som har föräldrakontakt
varje dag, utan om olika grupper
av barn — dels barnhemsbarn, dels
skadade, utvecklingsstörda barn som
vistas större delen av, ja ofta under
hela sin uppväxtperiod, på en institution,
och som ibland ligger mycket
långt från hemorten. Det rör sig om institutioner,
där en mycket stor del av
den personal som skall vårda och fostra
barnen — vara i mors och fars ställe
— har en bristfällig utbildning eller
saknar en sådan helt och hållet. Dessa
institutioner hade 1960—1961 en årlig
personalomsättning på drygt 25 procent.
Den kan knappast förväntas bli
inycket lägre utan en personalutbildning
och därmed förknippade utsikter
till bättre villkor för de anställda. Vad

en sådan personalomsättning betyder
för barnens trygghet och trivsel kräver
ingen närmare belysning.

Barnanstaltsutredningen fann att vid
de till barnavårdsskolor omorganiserade
barnsköterskeskolorna skulle behöva
utbildas 1 600 elever årligen mot
850. Av dessa 1 600 beräknades med
samma omsättningsprocent och samma
personaltäthet cirka 700 årligen behöva
gå till de institutioner som omfattades
av utredningsarbetet, d. v. s., förutom
barnhem, skolor för döva och
blinda, vanföreanstalter o. s. v. Resten
skulle gå till sjukhem, daghem och
till vidareutbildning, exempelvis förskoleseminarieutbildning.

Departementschefen underströk med
kraft i proposition nr 68/1964, liksom
genomgående remissinstanserna, barnanstaltsutredningens
mening att anordnandet
av en utbildning som svarar mot
den icke anstaltsledande personalens
ansvar och ofta mycket svåra och påfrestande
arbete var en angelägenhet
som kräver en snabb lösning. Vårt stora
dilemma här i dag är att utbilda
denna anstaltspersonal, och för förskollärare
krävs utbildning och tillgång
till praktikinstitutioner och praktikhandledare
och att denna tillgång, trots
socialstyrelsens beredvillighet att liberalisera
sina bedömningar vid praktikantintagning,
iir helt otillräcklig och
utgör ett avgörande hinder för våra
utbildningsönskemål i detta sammanhang.

Det är i detta läge som jag med intresse
och erkänsla tagit del av skolöverstyrelsens
försök att finna praktiska
utvägar att tillgodose dessa två
trängande utbildningsbehov och departementschefens
klart uttalade vilja
att främja dessa ansträngningar.

Den försöksverksamhet som bedrivits
sedan läsåret 1964/65 vid Göteborgsseminariet
innebär att den praktiska
delen av förskolliirarutbildningen
i barngrupper och under behörig praktikhandledare
reduceras till hälften och
ersättes med auskultationer och obser -

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

vationer vid barnstugor som icke är
godkända som övningsinstitutioner,
och vidare att utrymmet för teoretiska
studier ökas för att ge bättre stöd åt en
på detta sätt upplagd praktisk undervisning.
Med undantag för de elever som
i Göteborg påbörjat sin utbildning efter
denna nya läroplan skall försöksverksamheten
enligt propositionens förslag
förläggas till det nya Umeåseminariet,
som vi har att fatta beslut om, ja, som
är en förutsättning för det.

Jag har nu förstått att invändningar
reses mot en på detta sätt förändrad förskoleutbildning.
Ingen människa kan
naturligtvis vara glad över att den praktiska
delen av en undervisning, som experter
funnit nödvändig och som även
lekmän sätter pris på, blir för hårt beskuren.
Om man tror sig inte kunna
godta de avvägningar i saken som skolöverstyrelsens
sakkunniga rekommenderar,
då är min fråga: Vad skall vi
göra inför den bistra realiteten att praktikresurserna
med nu gällande läroplan
för förskollärarutbildning inte räcker
till för att tillgodose ett annat — som
jag hoppas alla instämmer i — angeläget
utbildningskrav? För min del måste
jag fästa stora förhoppningar vid den
på Kungl. Maj :ts uppdrag inom skolöverstyrelsen
pågående översynen av
förskollärarutbildningen, som väntas leda
till förslag redan i samband med
ämbetsverkets äskande i höst för budgetåret
1966/67. Jag utgår därvid naturligtvis
ifrån att den ytterligare kraftiga
ökning av utbildningskapaciteten
som därmed ställes i utsikt genom omläggningen
av läroplanen baseras på
faktiska möjligheter och undervisningsmässigt
godtagbara förutsättningar. Nya
årskullar av förskollärare, som inte kan
klara av sina arbetsuppgifter, är det
naturligtvis ingen som vill ha. Jag
hoppas således att de förslag som i höst
presenteras skall ge anvisning på lösningar
av detta problem som kan accepteras
av båda sidor i dagens debatt.
Det kan dock knappast ske, om man

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

inte vill se till olika utbildningsbehov
med förståelse och kompromissvilja.

Det har, herr talman, varit mig omöjligt
att med vetskap om det enligt allas
mening länge bestående trycket på förskollärarutbildningen
ansluta mig till
utskottsmajoritetens linje. Jag kan inte
inse annat än att den medför en krympning
av de redan nu snäva möjligheterna
att realisera riksdagens förra året
fattade beslut om barnanstaltpersonalens
utbildning. Jag förstår naturligtvis
att i ooh med ett eventuellt beslut i dag
om ett seminarium i Borås skulle det
ökade lärartillskottet leda till att antalet
praktikinstitutioner snabbare blir
större än om vi går på departementschefens
linje. Men den fördelen kan
man bara inhösta de närmaste åren.
Jag tycker inte att det argumentet väger
tungt, då ett bifall till propositionen
ger rejäla utsikter till ett i jämförelse
med niajoritetsförslaget betydligt
större sådant tillskott och detta
mycket snart.

Att fatta ett beslut i dag om ett seminarium
också i Borås, men för detta
med en traditionell uppläggning av undervisningen
och detta inför ett så
gott som avslutat utredningsarbete och
aviserade omorganisationsförslag, kan
jag inte tycka vara lämpligt, även om
vi har brått med att förstärka utbildningsresurserna.
Dessutom skulle vi
väl därmed göra ett avsteg från en behandlingsgång
som vi i vanliga fall
i sådana lägen följer i detta hus. Jag
är rädd för att ett bifall till majoritetsförslaget
kan just under dessa förhållanden
senare tas till intäkt för att
riksdagen tagit ställning i princip till
huru förskoleutbildningen skall vara
utformad. Det kanske är en överdriven
farhåga, men jag hyser den.

Allt sammantaget innebär för mig sålunda
eu risk för att genomförandet av
den icke anstaltledande personalens utbildning
kommer att skjutas än längre
fram i tiden, i varje fall försvåras och
genomföras långsammare. Det är dessa

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

bedömningar som lett mig fram till
min ståndpunkt.

Det är med ledsnad och olust som
jag därmed har kommit på tvären mot
majoritetens och en stor kvinnoopinions
önskemål, som jag har den största
känsla och förståelse för. Jag har de
dystraste erfarenheter på nära håll av
bristen på daghemsplatser. .lag är helt
övertygad om att vi behöver ytterligare
tillskott till seminarieplatser utöver
Umeåseminariet. Jag är också övertygad
om att många tungt vägande skäl talar
för att Borås är en bra plats för ett
förskoleseminarium, och jag hoppas att
staden skall få det, så snart linjerna
klarnat. Med den tilltro som jag har
till departementschefens klart uttalade
vilja att så långt som möjligt och så
snabbt som möjligt tillgodose båda dessa
aktuella och trängande utbildningskrav,
tror jag inte att det behöver dröja
så länge. Jag tror följaktligen inte att
det är klokt att i nuläget gå längre
än som föreslagits i propositionen.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På inånga punkter kan
jag instämma i vad fru Wallentheim
här anförde, och jag skall då — för
att inte göra debatten onödigt lång —
inte beröra de speciella avsnitt som fru
Wallentheim här har vidrört.

Jag vill då först, herr talman, erinra
om den nuvarande situationen på detta
område när det gäller förskolorna.
Vi har nu förskoleseminarier i Gävle,
Göteborg, Jönköping, Luleå, Malmö,
Norrköping, Stockholm, Uppsala och
Örebro. Departementschefen föreslår nu
också att ett förskoleseminarium upprättas
i mellersta Norrland, i Umeå.

Skolöverstyrelsen har gjort en ingående
undersökning på detta område och
har därvid inhämtat uppgifter från
kommunerna angående behovet av förskollärare
vid samtliga förekommande
barnstugor m. in. Enligt de kommunala

uppgifterna fanns år 1964 2 364 förskollärartjänster,
av vilka 260 upprätthölls
av personer utan förskollärarutbildning.
År 1970 har behovet av antalet
sådana tjänster i runt tal beräknats till
4 300.

Skolöverstyrelsen beräknar att därutöver
föreligger ett dolt behov av förskollärartjänster
vid bl. a. barnstugor
och uppskattar antalet till 1 000. Totalt
skulle alltså år 1970 behovet av antalet
förskollärare vara omkring 5 300. Detta
behov motsvaras av 5 315 tjänstgörande
förskollärare år 1970, om examinationen
beräknas öka till 1 056 samma år.
Denna examination kan åstadkommas
inom nuvarande seminarieorganisation
jämte Umeå, om undervisningen lägges
om i princip i enlighet med den skiss
som redovisats i reservationen. Eventuellt
kommer behovet av förskollärare
att öka mer än som ovan beräknats;
1963 års samarbetskommitté —- arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen,
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen —
för stiinulering av utbyggnadstakten
beträffande barnstugor samt expertgruppen
inom familjeberedningen har
anfört detta.

Skolöverstyrelsens översyn av förskollärarutbildningen
har enligt mitt
sätt att se den allra största betydelse.
I Kungl. Maj:ts proposition 1964:68
föreslogs bl. a. fortsatt utbyggnad av
förskoleseminarierna. Statsutskottet underströk
behovet av detta. Enligt de beräkningar
som gjorts inom skolöverstyrelsen
kan de år 1966 och 1967 inrättade
förskollärartjänsterna förväntas bli
besatta med examinerade förskollärare
genom att den befintliga seminarieorganisationen
utökas med 3 intagningsklasser
och genom att ett nytt seminarium
i Umeå inrättas. Behov av ytterligare
förskoleseminarium synes sålunda
icke föreligga enligt skolöverstyrelsens
utredning, men dessutom måste vi
nästa år ta ställning till det förslag,
som den av riksdagen tidigare godkända
översynen ger anledning till och
som fru Wallentheim här berört.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Herr talman! Jag anser för min del
att detta utgör grunden till det hela. På
ansvarigt håll, nämligen hos skolöverstyrelsen,
har man alltså gjort denna
ingående undersökning av behovet.

Budgetåret 1962/63 fanns det 7 seminarier
med 11 intagningsklasser och
antalet intagna elever var 289. Dessa
elever fick sin examen år 1964. Budgetåret
1963/64 fanns det 9 seminarier
med 17 intagningsklasser och ett elevantal
av 470. Dessa elever examinerades
alltså i år. Budgetåret 1964/65 fanns det
11 seminarier med 22 intagningsklasser,
och antalet intagna beräknas till 660.
Dessa blir färdiga 1966. Budgetåret
1965/66 skall det enligt Kungl. Maj:ts
förslag finnas 12 seminarier med 27 intagningsklasser
och ett elevantal av 810.
Dessa beräknas vara färdiga 1967.

I likhet med fru Wallentheim vill jag
beklaga att kommunerna på många håll
inte har visat sig speciellt intresserade
av de skolor, som har behov av de lärare
vi nu talar om, men jag har tidigare
här i kammaren berört den detaljen.
.lag har på förekommen anledning undersökt
denna fråga noga och kommit
fram till att kostnaderna är så höga,
att kommunerna avskräcks för att gå
in för denna verksamhet, särskilt vad
gäller daghemmen. Man försöker i stället
att få s. k. föriildradaghem, som visat
sig vara betydligt billigare. Vad som
är att göra på den punkten är kanske
inte så lätt att avgöra i dagens läge, men
faktum är att skall vi kunna använda
den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden,
ser jag ingen annan utväg i
dessa fall än att vi kan få bygga ut
daghemsverksamheten. Det är ju också
mot den bakgrunden som skolöverstyrelsen
har gjort sin utredning. Med det
förslag som Kungl. Maj:t har framlagt
och som redovisas i en del reservationer
till detta utlåtande nr 121 anser
jag att vi, såvitt vi nu kan se, skall
kunna möta framtiden med ganska goda
förutsättningar.

Utskottsmajoriteten har utan vidare
utredning föreslagit ett nytt seminarium

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.
i Borås. Jag vill inte alls yttra mig om
valet av seminarieort — det är möjligt
att Borås är lika lämplig som någon
annan stad i detta fall —• men nog
blir jag något förvånad i varje fall när
man efter den grundliga utredning som
skolöverstyrelsen företagit på detta område
väcker en motion av det slag som
här har åberopats. Jag har kanske rättighet
att vara litet förvånad över den
saken. Alla som på något sätt varit
med och startat en ny utbildningsanstalt
vet vilka svårigheter det skulle bli
att få till stånd detta seminarium på så
få månader som återstår. Om det sedan
kan bli svårt att få lärare kan jag inte
yttra mig om, men jag misstänker att
om det lyckas, kanske det blir på bekostnad
av något av våra redan nu befintliga
seminarier.

Vad vi har anfört från reservanternas
sida tror jag är mycket bärande,
men jag är, herr talman, mycket väl
medveten om att det är svårt att på detta
område få en saklig överläggning. Jag
inser att vi här kommer in på känsliga
områden, som det egentligen inte går
att diskutera, utan var och en får kort
och gott ha sin uppfattning. Det är
kanske mer eller mindre meningslöst
att ens försöka få en saklig överläggning
på denna punkt.

Med detta ber jag, herr talman, att beträffande
statsutskottets utlåtande nr
121 fä yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! .lag skall inte alls bli
långvarig i detta resonemang om förskolorna.
Dels har tiden skridit snabbt
i dag och dels har andra kammarens
beslut i denna fråga utfallit med sådana
röstsiffror att frågan ligger väl till
för utskottsmajoritetens förslag.

Beträffande herr Näsströms sista yttrande
vill jag ändå säga, att han inte
skall så att säga slå sig för sitt bröst
och pasta att han ensam besitter sakligheten
på detta område. Motionen och
utskottets förslag är också ganska klart
motiverade.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

Jag vill erinra om att det föreligger en
mycket stor brist även på det här diskuterade
området om förskollärarutbildningen.
Hela debatten om förskolefrågan
är ju egentligen av förhållandevis
ungt datum. Jag kan i förbigående
nämna, att vi i fjol här i riksdagen
med ganska god majoritet tog ett förslag
om en utredning av förskoleverksamheten.
Det visar tydligt att man gärna vill
göra någonting för att lösa denna fråga.

Jag skall inte heller ingå på det resonemang
som fru Wallentheim var inne
på, ty jag vet att motionärerna och
andra intresserade kommer att ta upp
det i debatten. Låt mig bara säga, att
när utvecklingen går mot att mödrarna
mer och mer sysslar med förvärvsarbete,
är det angeläget att barnen i den
aktiva förskoleåldern blir sysselsatta,
väl och aktivt sysselsatta i förskolor,
lekskolor och kanhända även barndaghem.

När man i reservationen hänvisar till
vanskligheten att nu utöka utbildningen,
när skolöverstyrelsen ännu inte är
klar med sin utredning -— jag antar att
den kommer att medge en ännu större
kapacitet i utbildningen — kan jag inte
finna att det är något skäl mot en förnuftig
utökning, och jag vill bestämt
säga ifrån, att när utskottsmajoriteten
har stannat för denna motion om Borås,
är det på inget sätt lokalpatriotiskt betingat.
Utskottsmajoriteten finner att
det är gagneligt för hela förskollärarutbildningen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag i föreliggande
utlåtande.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
framhåller att det är oriktigt att bara
herr Näsström besitter sakkunskap på
detta område. Jag blev mycket förvånad
över detta hans yttrande, även om
jag skulle förstå innehållet i det. Jag
tycker ändå det är egendomligt att herr

Thorsten Larsson har förbisett att vi
först har 12 reservanter, och jag var
alltså inte ensam ens där. Jag utgår sedan
från att majoriteten av kammarens
ledamöter har läst igenom denna
fråga så noggrant att de inser att man
kan följa reservationen utan att skada
den viktiga del av utbildningsverksamheten
det här gäller.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till detta
säga att jag med det yttrande jag gjorde
helt enkelt menade att även utskottsmajoriteten
kan ha en saklig grund för
sitt ställningstagande. Jag vill erinra
om att herr Näsström sade att det inte
är lönt att resonera i denna fråga,
eftersom det är känslorna som avgör
saken. Det är nog inte helt riktigt.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! När det är tidsnöd är
oftast det lämpligaste en riksdagsledamot
kan göra att endast resa sig och
be att få instämma med en eller flera
av de föregående talarna. Jag kan emellertid
inte använda mig av denna utväg
i dag, därför att jag tycker det finns
ytterligare en del fakta och synpunkter
som måste läggas fram i denna debatt.
Jag kan instämma i mycket av vad fru
Wallentheim sade, när hon utvecklade
nödvändigheten av att få bättre utbildning
och ökade resurser för personalen
i dag och i framtiden. Jag skulle
också kunna instämma i allt vad herr
Thorsten Larsson tidigare har framhållit
från talarstolen, men jag vill på det
allra bestämdaste protestera mot vad
herr Näsström sade, nämligen att det
är risk för att det blir någon sorts
känslodebatt. Det har varit oerhört välgörande
att märka på senare år med
vilken realism och avsaknad av alla
känsloengagemang som kommunalmän
och statliga experter, långt ifrån endast
kvinnoorganisationerna, har tagit ställning
till dessa frågor.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

.lag vill gärna komplettera fru Wallentheims
inlägg med att säga att det
ingalunda endast är från kvinnoorganisationer
som det föreligger en stor
opinionsstorni. Vi har framför allt på
senare tid kunnat märka en stark opinion
även från kommunalmän och
stadsplanerare då det gäller att skaffa
ett ökat antal daghemsplatser. Vi har
sett hur en hel råd av de stora städerna
och framför allt de allra största,
Stockholm och Göteborg, har signalerat
nära nog en fördubbling av antalet
daghemsplatser.

Vi vet att det har varit svårigheter
att få i gång byggenskap för att få lokaler
till daghemmen, men vi vet också
att bristen på förskollärare utgör en
stor svårighet. .lag vågar bestämt hävda
att skolöverstyrelsens beräkningar är
tagna i underkant. Skolöverstyrelsen
bär gjort en beräkning av behovet av
antalet förskollärare fram till 1970-talet, men enligt de andra uträkningar
som har gjorts bl. a. av den stora landsorganisationen
och de samarbetsorgan
som har bildats för att utreda frågorna,
har man kommit fram till att det behövs
ytterligare ett par hundra förskollärare
utöver skolöverstyrelsens beräkningar.
Därför framhöll också statsutskottet
i en skrivelse i fjol, att man bör
undersöka var man kan öka utbildningsmöjligheterna,
och redan i fjol talade
man om möjligheterna av att förlägga
ytterligare förskoleseminarier till en
stad där det finns gott om institutioner
och gott om kvinnlig arbetskraft. I det
sammanhanget nämnde statsutskottet
Borås. Seminariet i Borås har med andra
ord varit under diskussion långt tidigare
än i dag, och jag vill för kammarens
ledamöter påpeka att den reservation
som är fogad till statsutskottets utlåtande
visserligen endast upptar socialdemokrater,
men att bland dem som
tillstyrker statsutskottets utlåtande och
som önskar detta förskoleseminarium
i Borås finns det i andra kammaren ett
par av mina partikamrater. .lag står här
själv och talar i egenskap av motionär

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

i detta ärende. Jag är motionär tillsammans
med en hel rad partikamrater,
bl. a. Sigrid Ekendahl, Nils Kellgren,
Mary Holmqvist och Ingvar Carlsson.

Andra kammaren har redan givit sitt
votuin för önskvärdheten av att få ytterligare
ett förskoleseminarium i Borås.
Jag tror att man måste försöka hålla
klart i minnet att här tar vi inte ställning
till någon som helst principfråga.
Jag tycker att statsutskottets majoritet,
som tillstyrker förskoleseminariet i
Borås, mycket klart har sagt ifrån att
man i dag inte tar ställning till de överväganden
om en viss förändring i förskollärarutbildningen
som håller på att
göras inom skolöverstyrelsen. Denna utredning
har inte lagts fram ännu, och
man säger att man i dag ännu inte kan
ta ställning till den. Ja, man har över
huvud taget inte tagit upp principfrågan.
Man har endast helt realistiskt sagt
sig, att de överväganden som kommer
att lämnas fram från skolöverstyrelsen
inte kan få någon verkan tidigare än
från läsåret 1966/67, medan vi har möjligheter
att redan nästa höst kunna starta
detta förskoleseminarium i Borås.

Man säger att det finns erforderlig
tillgång på förskollärare för handledning
av dessa seminarieelever och för
praktiktjänstgöring. Gentemot de farhågor
som herr Näsström tidigare gav uttryck
åt säger utskottet och även motionen,
som är grundad på noggranna undersökningar
och överväganden bland
annat i Borås stad, att flera högre skolor
och gymnasier borgar för att lärarfrågan
kan få sin lösning. Vi har med
andra ord att i dag ta ställning till ett
konkret förslag, som statsutskottet redan
i fjol nämnde som mycket lämpligt
och tänkbart och praktiskt genomförbart
inom en nära framtid. Det är ett
förslag som, fru Wallentheim, kommer
att bereda ännu flera möjligheter till
praktiktjänstgöring. Hur mycket jag än
håller med henne om behovet av ökad
utbildning för anstaltspersonal så måste
jag säga att vi i dag endast liar möjlighet
att ta ställning till ökad utbildning

Nr 29

Onsdagen den 2(! maj 19(i5

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

åt förskollärare. Det är på intet sätt något
dilemma. Detta kolliderar inte med
några andra intressen som också är
nödvändiga att tillgodose i en framtid.
Vi har bara att helt realistiskt säga oss,
att de beräkningar som gjorts av representanter
för de stora intresseorganisationerna
och experter som har tittat på
behovet, som i dag är oerhört stort, med
flera hundra platser överstiger skolöverstyrelsens
beräkningar.

Vi har att ta ställning till huruvida vi
redan i höst har möjligheter att öka utbildningen
av förskollärare och alltså
ett å två år tidigare kunna hjälpa till att
få bristen på förskollärare något minskad,
så att de stora kommunerna får tillfälle
att genomföra de utbildningsplaner
som redan är uppgjorda och publicerade.
Vi har att ta ställning till huruvida
vi inte redan i dag kan göra en
insats i kommunernas och i arbetsmarknadens
intresse. Vi får längre fram
återkomma till principfrågan. När dessa
överväganden läggs fram, kommer givetvis
även läroplanerna att omfatta det
kommande seminariet i Borås, så att vi
får ännu högre utbildning av lärare.
Det blir så att säga en automatisk fluktuation.

Jag finner med andra ord, att man
inte kan ställa någon principfråga emot
denna praktiska fråga. Principfrågan
får vi återkomma till. För dagen får vi
ta ställning till eu möjlighet att utan
större kostnader göra denna insats. Man
har ju möjligheter att få lokal, man har
praktikplatser, handledare, allt som behövs;
hela den yttre ramen finns redan.
Jag kan därför inte finna annat än att
vi i alla avseenden bör godta statsutskottets
utlåtande.

Jag kommer för egen del i egenskap
av motionär att rösta för statsutskottets
utlåtande. Det är min förhoppning att
denna kammare fattar samma beslut
som redan har fattats i medkammaren.
Med detta ber även jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 121.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattson yttrade
att hon ansåg, att skolöverstyrelsens beräkningar
var i underkant. Vem som
helst av kammarens övriga ledamöter
skulle kunna stiga upp och säga, att
skolöverstyrelsens beräkningar är i
överkant. I båda fallen är det lika meningslöst.
Ingenting går att bevisa. Det
är bara framtiden som kan bevisa något
på det området.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I andra kammaren anses
det inte riktigt fint att hänvisa till
ett beslut i första kammaren — i allmänhet
är ju första kammaren snabbare.
Jag har till min ledsnad hört att i
debatten här flera talare hänvisar till
det beslut som fattats i andra kammaren.
Det kan inte vara riktigt att en senat
uppträder på det sättet.

Jag begärde inte ordet, herr talman,
för att komplettera de inlägg som här
gjorts i själva sakdebatten. Jag tänker
då på fru Wallentheims anförande om
behovet av förskollärare och framför
allt omläggningen av själva utbildningen
och på herr Näsströms genomgång
av prognosberäkningarna. Jag vill vända
mig mot själva metodiken när utskottsmajoriteten
— som jag uttryckte
det i andra kammaren — utan vidare
bara klipper till och vill inrätta ett nytt
statligt seminarium.

I vanliga fall får regeringen och de
enskilda departementscheferna kritik
på sig — och det är ingenting att säga
om det — för att de inte har följt myndigheterna,
för att de inte kunnat skaffa
nödvändiga pengar eller inte kunnat
dela de beräkningsgrunder som en myndighet
framför. Det förstår jag väl. Det
ingår så att säga i ett naturligt system
med riksdagen som pådrivande. Men
här, ärade kammarledamöter, är det precis
tvärtom. Inte nog med att man vill
gå längre än regeringen. Man vill också
underkänna den planering, som den
ansvariga myndigheten, i detta fall skol -

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

överstyrelsen, har gjort, och det är ändå
ganska allvarligt, som princip betraktat.

Man vill alltså ha ett nytt statligt seminarium.
Låt mig då påminna om att
det på tisdag i nästa vecka är den 1
juni och att det gäller ett statligt seminarium.
Det är inte så lättvindigt att
man från skolöverstyrelsen kan ringa
ned till en kommunal myndighet, en
skolstyrelse eller en drätselkammare,
och säga, att riksdagen fattade beslut
häromdagen; vill ni vara hyggliga nu
och sätta i gång! Det krävs en statlig
administration från början till slut. Det
finns ingen rektor utsedd, vilket jag
tror någon erinrade om. Jag föreställer
mig att tjänsten måste utannonseras i
vanlig ordning, och det finns besvärstider.
Det räcker inte, fröken Mattson,
med att Borås är en utmärkt stad, som
jag tror har mycket stora förutsättningar
att klara ett förskoleseminarium i
och för sig. Det räcker inte med att man
på den kommunala sidan har barnkrubbeverksamhet
och daghemsverksamhet
och tillgång till handledare. Vi skall väl
också ha några lärare i seminariet. Även
dessa tjänster skall utannonseras och
tillsättas. Och sedan kan man gott säga
att semestrarna och sommaren bryter
in, och sedan skall det vara klart att
sätta i gång undervisningen vid höstterminens
början.

Som departementschef måste jag
fråga mig hur detta skall gå till, såvida
man inte gör en rad provisorier. Då är
vi tillbaka till, herr talman, att det kunde
man möjligen göra i en krissituation,
men någon sådan föreligger inte. Herr
Näsström bär t. o. m. sökt bevisa att
med skolöverstyrelsens utredningsmodell
och plan kommer man att få precis
samma kapacitet.

När det gäller behovet av förskollärare
vill jag icke på någon punkt gå emot
det allmänna tal som utskottsmajoriteten
anfört. Jag tror att vi kommer att
behöva och tvingas till att öka vår kapacitet
på detta område. Jag är övertygad
om detta. Det är ett nytt stort fiilt.

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

Människorna kommer inte att tolerera
att inte barntillsynen ordnas bättre, och
då måste också utbildningssektorn till.
Men det är en helt annan debatt. Jag
har här bara velat påpeka det märkliga
i den situation vi befinner oss i. Vi har
en utskottsmajoritet — tydligen ett
kompakt borgerligt block av någon oförklarlig
anledning i denna icke politiska
fråga — och vi bär en utskottsminoritet
av socialdemokrater.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i denna del av diskussionen. Det
har såvitt jag förstår redan framförts
tillräckligt många argument, och några
nya sådana lär inte finnas. För övrigt
har tydligen en indiskretion begåtts genom
att kammaren informerats om att
andra kammaren med betydande majoritet
redan har antagit förslaget. Jag
skall i stället gå in på en annan fråga,
som är rätt bekymmersam, nämligen
den allmänna lärarsituationen, som departementschefen
har tagit upp till analys.

Man konstaterar att den faktiska bristen
på folk- och småskollärare undergått
en icke obetydlig försämring enligt
en ny prognos som gjordes i höstas. Den
ökning av utbildningskapaciteten som
föreslås är inte fullt i takt med den ökade
brist som redovisas. Utskottet har
ändå godtagit det av departementschefen
framlagda förslaget och gjort detta
med tanke på de resurser som över huvud
taget står till förfogande.

Intagningarna fördelas dels på lärarhögskolor
och dels på seminarier. Det
är om seminariesituationen jag vill säga
några ord.

Vi har i en motion förordat att utökningen
av utbildningskapaciteten skall
fördelas någorlunda jämnt mellan studentlinjer
och icke-studentlinjer. Utökningen
skulle nu i huvudsak komma
att ske på studentlinjerna. Det sker faktiskt
en minskning på icke-studentlinjer
när det gäller folkskollärarutbildning,

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

och situationen är oförändrad i fråga
om småskollärare.

Om man tittar på intagningarna kan
man konstatera att exempelvis på den
manliga två-åriga folkskollärarlinjen
tas in 70 procent av alla godkända sökande,
medan antalet icke-studenter kan
gå ned till endast 17 procent. Ser vi
på småskollärarutbildningen är det inte
mer än 12 procent av de godkända sökande
som inte har studentexamen som
blir intagna mot 45 procent studenter.

I fråga om betygen förekommer en
märkbar skillnad mellan icke-studenternas
betyg och studenternas till nackdel
för studenterna. Det är i själva verket
en ganska allvarlig fråga.

När utskottet yttrar sig i denna sak
förefaller det som om man gör något av
en logisk kullerbytta. Utskottet säger
att det är en logisk konsekvens att gå
in för studentexaminerade aspiranter.
Utskottet anser dock i och för sig att
man har fullgoda sökande till icke-studentlinjerna
men vill ändå godta departementschefens
fördelning mellan de
olika linjerna. För inte länge sedan hade
vi en debatt — vi har haft det även
inom utskottet — om att öka möjligheterna
för icke-studenter att få tillträde
till högskole- och universitetsstudier.
Här talar man i motsatt riktning. De
båda resonemangen går inte riktigt
ihop.

Nu är det fullt riktigt att departementschefen
ansvarar för fördelningen
mellan de olika linjerna. Jag bär ingen
anledning, herr talman, att framställa
något speciellt yrkande med anledning
av motionerna. Eftersom det inte finns
någon reservation har ju ett sådant yrkande
ingen utsikt att vinna bifall. Jag
nöjer mig med att rikta departementschefens
uppmärksamhet på de påtalade
förhållandena. Jag uttalar den förhoppningen
att han vid fastställandet av fördelningen
mellan de olika linjerna skall
ta hänsyn till skillnaden i kvalitet mellan
olika sökande. Sådana som inte haft
förmånen att ta studentexamen men
som har fullgoda kvalifikationer bör få

en chans att ägna sig åt läraryrket, som
de ofta har särskilda förutsättningar
för. Fördelningen mellan de olika linjerna
bör göras sådan att den snarare
blir till förmån för dessa sökande än för
de studenter med ofta ytterst medelmåttiga
betyg som nu har större chans att
komma in på seminarium.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande utan hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till statsrådet Edenman
vill jag bara säga att det är så ytterligt
sällan som vi i denna kammare
ligger efter i debatten jämfört med
medkammaren, att enbart detta kan
vara skäl nog att rapportera en sådan
omständighet och de beslut som fattats
i medkammaren.

Jag vill för övrigt endast påpeka att
vi som har motionerat och som kommer
att stödja utskottsutlåtandet hävdar,
att vi i dag är inne i en mycket
svår krissituation när det gäller förskollärare.
Bristen är enligt socialstyrelsens
beräkningar över 1 000 förskollärare.
Då har man ändock bara utgått
från befintliga institutioner. Vi vet
att en hel del institutioner inte kunnat
komma till stånd bl. a. på grund av
bristen på förskollärare.

Statsrådet Edenman nämnde att ecklesiastikdepartementet
inte haft möjlighet
att granska boråsförslaget. Det är riktigt.
Men det finns en annan omständighet
som gör det hela en aning märkligare.
Statsutskottet begärde i ett utlåtande
som riksdagen godtog i fjol att
skolöverstyrelsen skulle undersöka boråsprojektet.
Nu har skolöverstyrelsen
underlåtit att göra detta. Det är en av
anledningarna till att vi motionärer ansåg
att vi till riksdagens prövning åter
måste föra fram denna möjlighet att
öka utbildningen inom en mycket snar
framtid. Vad lärarkrafterna beträffar är
det ju ändock skolöverstyrelsen och de
statliga myndigheterna som får skaffa

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

fram erforderligt antal lärare. Institutionslokaler
och allmänna förutsättningar
finns i Borås och detta i mycket
större utsträckning än på många håll i
landet. Det är en mycket lämplig stad
att förlägga ett seminarium till.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Eftersom jag liksom fröken
Mattson tillhör undertecknarna av
fyrpartimotionen om ett förskoleseminarium
i Borås, skulle jag helt kort vilja
framföra ett par synpunkter.

Vi tycks vara överens om att det råder
en mycket stor brist på förskollärare
i vår land och att det är angeläget
att utbildningskapaciteten snarast
möjligt ökas kraftigt. Departementschefen
föreslår också ett nytt förskoleseminarium
i Umeå, medan motionärerna
och utskottsmajoriteten dessutom
vill ha ett nytt sådant seminarium i
Borås.

Varför just i Borås, frågar man sig
kanske. För en förläggning dit talar
enligt min mening ett par skäl. Först
skall framhållas att Borås, såsom väl
alla vet, är en typisk textilstad med
stort behov av kvinnlig arbetskraft. Del
möter mycket stora svårigheter att tillgodose
detta behov av kvinnlig arbetskraft,
trots att Borås i fråga om antalet
daghemsplatser ligger som nr 4 här
i landet med ungefär 500 platser.

En omständighet som kan vara värd
att påpeka i det här sammanhanget är
det stora antalet utlänningar i Borås.
Med hänsyn till olikheter i språk in. m.
har dessa utlänningar ofta svårt att
ordna barntillsyn på annat sätt än med
hjälp av daghemsplatser.

Nu är det emellertid inte bara den
stora efterfrågan på daghemsplatser och
därmed också på förskollärare i Borås
som motiverar att man förlägger ett
nytt förskoleseminarium till den staden,
även om det givetvis är lättare att
rekrytera förskollärare om det finns en
utbildningsanstalt på orten. Borås bjuder,
som tidigare i debatten har fram -

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

hållits, också goda utbildningsmöjligheter
genom att där finns förhållandevis
många daghem och liknande institutioner
för den praktik som är nödvändig
och önskvärd vid förskollärarutbildning.

Reservanterna hänvisar till en översyn
som pågår inom skolöverstyrelsen
och snart är avslutad och som avser utbildning
av förskollärare. Det är tänkbart,
kanske sannolikt, att den översynen
resulterar i ett förslag om att man
skall lägga större vikt vid den teoretiska
utbildningen av förskollärare, dels
därför att det naturligtvis i och för sig
kan vara motiverat, dels, enligt vad det
förefaller av debatten, därför att det är
svårt att få tillräckligt med praktikplatser.
Om detta förslag så småningom
skall resultera i en förändring av utbildningen
är en öppen fråga. Det förefaller
i vart fall som om det inte är
lämpligt att koncentrera utbildningen
av förskollärare till ett fåtal orter även
av den anledningen att man då får en
ännu mer markerad brist på utbildningsplatser
och praktikmöjligheter.

Med hänsyn till angelägenheten av
att tillgodose praktikbehovet förefaller
Borås vara en lämplig plats. Under
alla förhållanden -—- vilket resultat denna
utredning än ger — tror jag man
kan våga den bedömningen att ett förskoleseminarium
i Borås kommer att
motsvara ett behov.

Det har framhållits att det är mycket
kort tid som står till buds, ifall förslaget
om ett seminarium i Borås nu
skulle bifallas. Jag har hört mig för hos
stadens myndigheter, och på ledande
håll ställer man sig mycket positiv till
tanken på ett förskoleseminarium i Borås
i enlighet med motionärernas och
utskottets förslag, och man räknar med
att kunna ordna både lokaler och andra
ting som behövs för ett sådant seminarium.

Det förefaller alltså vara önskvärt att
utskottsmajoritetens förslag leder till
resultat, och det förefaller också vara
möjligt att genomföra det.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan i
fråga om förskoleseminariet i Borås.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få säga ett
par ord i den här debatten trots att
jag är starkt medveten om att jag riskerar
att ställa mig under den brokiga,
för att inte säga griniga osaklighetens
paraply som den värderade talesmannen
för utskottet bar spänt upp över
denna debatt. Jag tröstar mig med att
bakgrunden till vad jag kommer att
säga tyvärr är realistisk nog för att
kunna accepteras.

Som det har sagts tidigare i debatten
är ju problemet med arbetskraften i
denna bygd verkligen högst påtagligt.

Jag förmodar att alla kammarens
ärade ledamöter är medvetna om att
vi efter 1970 enligt prognoserna inte får
någon tillväxt av vår arbetskraftstillgång
den naturliga vägen, så att säga.
Om frågan skall kunna lösas både i dag
och under den närmaste framtiden är
det därför alldeles uppenbart att man
måste ta den kvinnliga arbetskraften i
anspråk väsentligt mycket mer än som
hittills skett. I Boråstrakten bar kvinnorna
i stor utsträckning tagits i anspråk
för textilarbete. Det råder för
närvarande brist på sömmerskor. Man
söker med ljus och lykta efter folk,
och det skulle vara ytterligt önskvärt
att en snabb lösning av utbildningsfrågan
kom till stånd så att man kunde få
bättre möjligheter att ta hand om barnen
och familjerna. Detta är ett faktum
som inte har någonting med önsketänkande
att göra.

Fru Wallentheim sade att det behövs
ett energiskt missionsarbete i denna
fråga för att man skall kunna nå så
långt som möjligt. Jag skulle önska att
det fanns någon liten missionär som
gick omkring här i kammaren just nu
och framför allt tog hand om fru Wallentheim
— att döma av hennes inlägg
var hon nämligen till praktiskt taget
alla delar positiv till problemet så som

utskottet formulerat det, men hon hade
ändå känt sig tvingad att stödja reservationen.

.Tåg kunde inte undgå att fästa mig
vid ecklesiastikministerns anförande,
eftersom där fanns någonting liksom
underförstått av den innebörden att »ni
skall inte lägga er i det här, som Kungl.
Maj:t nu inte ansett sig böra föreslå».
Det är väl ändå en gång för alla riksdagens
och dess ledamöters oavvisliga
rättighet att föreslå och göra ändringar
i Kungl. Majrts förslag. Jag kan till
nöds förstå att det är bekvämt så länge
riksdagen inte pillar på vad Kungl.
Maj:t har föreslagit. Jag kan också förstå
att situationer ibland uppkommer
då riksdagens åtgöranden vållar svårigheter.
Men vad jag absolut inte vill
vara med om är att man a priori skulle
utgå från att vad Kungl. Maj :t säger och
föreslår är till alla delar riktigt och till
fyllest.

Verkliga förhållandet är ju, såsom
fröken Mattson påpekat, att statsutskottet
redan i fjol bad om just den förändring
som man nu har begärt i nya motioner.
Vi har ofta här i kammaren,
herr ecklesiastikminister, trätt litet
grand om i vilken mån Kungl. Maj:t läser
riksdagens protokoll. Jag är alldeles
övertygad om att Kungl. Maj:t i alla
fall läser utskottens utlåtanden — och
även om det förberedande verket, i detta
fall skolöverstyrelsen, inte skulle ha
uppmärksammat vad utskottet skrev
förra året borde det dock ha liksom
brutit igenom vallen till Kungl. Maj:ts
kansli. Jag tycker då inte att det i och
för sig är riktigt att förebrå motionärerna
att de dragit upp en sak som de
egentligen inte borde lägga sig i och
som Kungl. Maj:t bäst sköter på egen
hand — framstöten var ju förutskickad
i fjol, och riksdagen tog en positiv ställning.
Jag tillhör de där djärva motionärerna,
men jag tycker mig inte efter
debatten ha någon anledning att ändra
inställning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsförslaget.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det var alldeles tvärtom,
herr Torsten Andersson — jag sade
om jag inte missminner mig, att jag är
mycket van vid att riksdagen ändrar
vad Kungl. Maj:t har föreslagit och i
varje fall kritiserar eller går längre,
ökar på anslagen o. s. v. Men det är
inte detta frågan nu gäller — regeringen
har ju stått utanför, departementschefen
har gått på skolöverstyrelsens
förslag, och vi behöver alltså inte blanda
in regeringen här; vad jag har talat
om är det riskabla i att man ändrar
en planering som det berörda ämbetsverket
är i färd med att fullborda.

Sedan talade jag om tidsplanen. Den
föregående ärade talaren sade helt troskyldigt
att han som boråsare visste att
de kommunala myndigheterna där nere
inte bara var villiga att sätta till alla
klutar utan skulle klara lokalfrågor etc.
Jag är övertygad om att den kommunala
myndigheten kommer att klara sin
sektor, men här gäller det ju en statlig
sektor. Utskottsmajoriteten föreslår
inrättande av rektorat och statliga tjänster,
och jag påpekade bara att de tjänsterna
måste behandlas i vanlig ordning,
ledigförklaras, utannonseras etc. Om utskottet
hade föreslagit —• som brukligt
är eller som hade passat — att ett seminarium
skulle inrättas i Borås från och
med nästa år, då hade man haft tid på
sig; det hade varit någonting helt annat.
Men detta påmniner mig, herr talman,
om riksdagens beslut för något år
sedan beträffande professuren i geriatrik
— ingen myndighet hade begärt en
sådan, ingen medicinsk fakultet visste
vad det var fråga om, och man håller
alltjämt på att utreda problemet. .lag
tror inte alls, herr Torsten Andersson,
att detta är lika komplicerat som när
det gällde professuren i gereatrik. Vi
har tagit upp detta som en principfråga,
och det går inte att bara säga
att det ordnar sig nog, när det gäller
myndigheter som man alltså inte kan
styra, om tiden inte räcker. Jag före 4

Forsta kammarens protokoll Nr 211

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.
ställer mig att exempelvis tjänstetillsättningarna
måste ske i samma ordning
som vid andra statliga seminarier,
och skulle skolöverstyrelsen hafsa ifrån
sig det hela så kommer ju anmärkningen
från ett annat håll, nämligen från
den konstitutionella sidan. Det är den
diskussionen jag har fört och ingenting
annat.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig endast till ecklesiastikministern
säga beträffande frågan
om regringen läser utskottsutlåtandena
eller om det är en oöverstiglig vall
mellan regringen och riksdagen, att jag
ju under mina riksdagsår har lärt mig
att det faktiskt brukar vara ganska lätt
att få kontakt mellan riksdagshuset och
kanslihuset. Om Kungl. Maj:t läst statsutskottets
utlåtande i fjol, hade väl
Kungl. Maj:t funnit att det innebar låt
mig inte kalla det för en beställning
men i varje fall en uppmaning till
Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder. Att
dessa uppmaningar i och för sig riktades
till skolöverstyrelsen har överstyrelsen
tydligen inte observerat, och då
menar jag att man här faktiskt har gått
halva vägen på den linje som ecklesiastikministern
förordar. Jag har inte sagt
att denna fråga skall lösas i en handvändning.
Jag är fullt medveten om åt!
man här måste följa de normala linjerna.
Jag utgår emellertid ifrån att det
beslut, som jag hoppas att riksdagen
kommer att fatta, ändå skall ge anledning
till att regeringen lägger manken
till och löser dessa problem så fort som
det över huvud taget är möjligt, inom
ramen för de resurser vi har.

Vi har som motionärer inte begärt
att man skall trolla, men vi har begärt
att det uttalande som effektuerades i
fjol men som inte föranlett ens en ögonbrynsryckning
skulle ha lett till att
myndigheterna åter upptagit och påskyndat
behandlingen av denna fråga.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. utbildning av förskollärare, m. m.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid ett par tillfällen har
åberopats vad statsutskottet i fjol skrev
på denna punkt, och det kanske gör,
herr talman, att jag bör läsa upp statsutskottets
skrivning den gången för att
friska upp minnet. Utskottet skrev då:

»Utskottet tillstyrker att intagningskapaciteten
förstärkes i den omfattning
som förordats av departementschefen.

1 motionerna I: 712 och II: 871 har
hemställts om en särskild riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t om vidtagande av
erforderliga åtgärder för en snabb utbyggnad
av förskollärarutbildningen.
Utskottet utgår för sin del från att såväl
skolöverstyrelsen som Kungl. Maj:t även
fortsättningsvis prövar alla åtgärder
som är tekniskt eller pedagogiskt möjliga
och från lokaliseringssynpunkt försvarliga
att ytterligare utveckla och utbygga
seminarieorganisationen.»

Detta är väl, herr talman, just vad som
har skett. Skolöverstyrelsen har gjort
denna utredning och kommit med de
förslag som den i rådande situation anser
vara försvarliga och genomförbara.

När herr Andersson i Brämhult befarar
att han hamnar i den där gruppen
som kanske är en smula känslomässig,
tycker jag att det är roligt att för en
gångs skull få instämma med herr Andersson
i Brämhult.

Vad är slutklämmen i detta ärende?
Om riksdagen följer utskottets förslag,
behövs det 400 000 kronor ytterligare på
ett område på vilket såväl skolöverstyrelsen
som departementet anser att man
ändå klarar den här uppgiften. Vi skall
inte glömma bort att det gäller 400 000
kronor, och det har inte getts någon som
helst anvisning om var dessa 400 000
kronor skall tas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en kort stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad härunder
yrkats propositioner beträffande
förevarande avdelning komme att fram -

ställas först särskilt rörande utskottets
hemställan i punkterna 3 och 5 samt
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkterna 3 och 5, fortsatte
herr andre vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till vad utskottet
hemställt, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den under
avdelningen I avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121, avd. I
punkterna 3 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den under avdelningen 1
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 26 maj 1965 Nr 29 51

Ang. utbildning av lärare vid yrkesundervisningen

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
avdelning.

Avdelningen II

Punkterna 1—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Ang. utbildning av lärare vid yrkesundervisningen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av lärare vid
yrkesundervisningen för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av

2 985 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom första
kammaren av herrar Nyman och Wallmark
väckt motion (I: 698), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1.
att till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1965/

66 anvisa ett reservationsanslag av

3 045 000 kronor och 2. i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i motionen
anförts angående pedagogisk utbildning
av lärare inom näringslivet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen I: 698, i vad den avsåge medelsanvisningen,
till Utbildning av lärare
vid yrkesundervisningen för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 2 985 000 kronor;

2. att motionen 1:698, i vad den avsåge
den pedagogiska utbildningen av
lärare inom näringslivet m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Nyman, som dock ej antytt sin
mening.

4t Första kammarens protokoll 1965. Nr 29

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt angående
utbildning av lärare vid yrkesskolor
har jag anmält en blank reservation
med anledning av motion I: 698 av mig
och herr Wallmark. Min avsikt med denna
reservation är att få tillfälle att för
kammarens ledamöter i några få ord redogöra
för de möjligheter till pedagogisk
utbildning som står näringslivets
yrkeslärare till buds.

Yrkeslärarnas pedagogiska utbildning
kan, tycker jag för min del, för närvarande
betecknas såsom underförsörjd
då det gäller det allmännas insatser. Inte
heller näringslivet självt har kunnat göra
tillräckliga insatser för en pedagogisk
utbildning av sina yrkeslärare. Man räknar
med att inom företagsskolor i näringslivet
undervisas cirka 13 000 elever
och genom växelutbildning omkring
5 000. Näringslivet tas också i anspråk
för omskolningskurser, och dess anställda
gör i stort antal insatser i de kommunala
yrkesskolorna. Nu är det svårt att
exakt ange hur många yrkeslärare och
instruktörer inom näringslivet som på
detta sätt gör en pedagogisk insats. Jag
kan dock säga att man enbart inom
verkstadsindustrien räknar med ungefär
500 instruktörer och yrkeslärare
och därav ungefär 160 på heltid.

Den pedagogiska utbildning som ämnes-
och yrkeslärare samt instruktörer
inom företag, yrkesskolor och inbyggda
skolor samt i växelkurser och på omskolningskurser
i det privata näringslivet
erbjuds genom skolöverstyrelsen inskränker
sig i allmänhet till en åttaveckorskurs,
en femveckorskurs och en
femtonveckorskurs. Jag kan nämna att
år 1964 kunde i dessa kurser beredas
plats endast för ett hundratal lärare. Då
kom dessa yrkeslärare från såväl de allmänna
som de privata yrkesskolorna.
Antalet sökande var nästan tio gånger sfi
stort.

Med de nya krav som ställs på yrkeslärarna
och med tanke på den relativt
ringa pedagogiska utbildning som många
lärare har framför allt inom de privata

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Anslag till lärares fortbildning, m. m.
yrkesskolorna är det mycket viktigt med
en lösning av detta problem. I framtiden
vore det önskvärt att våra yrkeslärare
kunde ge undervisning i större utsträckning,
inte bara i praktiska ämnen utan
även i teoretiska, inte minst därför att
undervisningen, som ju ofta är fallet då
utbildningen är uppdelad på lärare för
teori och praktik, kommer i något slags
obalans. Vi anser detta vara mycket viktigt,
och det är även yrkeslärarnas egen
uppfattning, att teori och praktik går
hand i hand. Det är inte bra om eleverna
kanske först får lära sig ett avsnitt
praktiskt och långt senare teoretiskt eller
vice versa. Detta är givetvis svårt att
generellt genomföra i framtidens yrkesskolor,
men det är dock värdefullt att
saken beaktas.

I alla händelser, herr talman, är det
av största vikt att yrkeslärarnas pedagogiska
utbildning inte kommer bort i
hanteringen i det stora skolverket. Utskottsmajoriteten
utgår ifrån att utöver
näringslivet självt skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor. Man kan alltså
hoppas.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Anslag till lärares fortbildning, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lärares fortbildning m. m.
för budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 17 535 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Nyman m. fl. (I: 697)
och den andra inom andra kammaren
av herr Enskog m. fl. (II: 823), i vilka

hemställts, att riksdagen måtte till Lärares
fortbildning m. m. för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 20 034 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:697 och 11:823, i
vad de avsåge medelsanvisningen till
lärarfortbildning i fortbildningsinstitutens
regi, icke måtte bifallas av riksdagen; 2.

att motionerna I: 697 och II: 823, i
vad de avsåge medelsanvisningen till
uppbyggnad av fortbildningskonsulentorganisationen,
icke måtte bifallas av
riksdagen;

3. att motionerna I: 697 och II: 823, i
vad de avsåge medelsanvisningen till
utbildning av skolbibliotekarier, icke
måtte bifallas av riksdagen;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:697 och 11:823, såvitt
nu vore i fråga, till Lärares fortbildning
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 17 535 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts,
utom av annan, av herr Nyman,
vilken likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Även på den här punkten
har jag anmält en blank reservation,
och det är för att få tillfälle att framföra
några synpunkter kring utskottets behandling
av motionerna nr I: 697 och
II: 823, som jag är delaktig i.

Jag vill först beröra frågan om vad
som kan vänta de många folkskollärare
som nu tjänstgör på högstadiet, när tillgången
på ordinarie lärare kanske i
framtiden kommer att svara bättre mot
efterfrågan. Vid en föregående riksdag
betonade utskottet att det är ytterst angeläget
att ifrågavarande lärares trygghetsproblem
blir vederbörligen beaktade.
Denna gång har inga antydningar
gjorts om hur frågan skall lösas. När nu

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

intagningen av folkskollärare kraftigt
ökas för att täcka den konstlade brist
som uppstått genom att folkskollärare
tjänstgör på högstadiet, kan man tänka
sig att problemet kommer att ytterligare
försvåras.

Nu kan det framhållas — och jag vet
att så har skett inom andra avdelningen
i statsutskottet — att denna fråga delvis
är en förhandlingsfråga, sedan lärare
fått förhandlingsrätt gentemot stat och
kommun, men jag anser — och jag tror
många med mig —• att det är en angelägenhet
också för riksdagen som ju beslutar
om riktlinjerna för lärarutbildning.
Utskottet har, som sagt, ingenting
nämnt denna gång. Det skulle naturligtvis
vara intressant att höra om utskottets
talesman har någonting att säga här
i dag.

I nämnda motionspar har också behandlats
lärarfortbildningen, och det
har framhållits att det råder stor knapphet
på platser vid fortbildningsinstitutens
feriekursverksamhet. I fjol sökte inte
mindre än 18 000 lärare till 5 000 platser.
Utskottet har anfört att resurserna
är begränsade, att det råder knapphet på
pedagogiskt lämpliga ledare och kvalificerade
föreläsare, men man tycker att
under ferietid skulle det ändå kunna
finnas möjligheter att få fram lämplig
personal för denna kursverksamhet. Det
skall medges att det i år har tillkommit
ett 50-tal fortbildningskonsulenter och
att man strävar efter att lösa det här
problemet i framtiden, men samtidigt
har ju skolöverstyrelsen räknat med ett
långt större antal konsulenter för att lösa
den viktiga frågan om våra lärares
fortbildning.

En tredje fråga som vi haft uppe i
detta motionspar gäller utbildningen av
skolbibliotekarier. I det avseendet måste
jag erkänna att utskottet har skrivit
positivt när det säger att det förutsätter
att Kungl. Maj:t skall fortsätta att hålla
sin uppmärksamhet riktad på detta utbildningsproblem
och framlägga förslag
till riksdagen så snart förutsättningarna
härför bedömes föreligga.

Ang. bidrag till preparandkurser

Herr talman! Jag vill med hänvisning
till det sagda yrka bifall till motionerna
nr I: 697 och II: 823.

Häri instämde herr Källqvist (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 36—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna hänvisats
till statsutskottet.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. bidrag till preparandkurser

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 162) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (II: 196) hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att för beredande
av kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens preparandkurser
för student-, handels-, gymnasie-teknisk-,
privatist- och realexamen
under ecklesiastikdepartementets

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bidrag till preparandkurser
huvudtitel för budgetåret 1965/66 under
ett nytt anslag, benämnt Centrala studiehjälpsnämnden:
Bidrag till preparandkurser,
anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 162 och II: 196, i vad de
avsåge anvisande av ett särskilt förslagsanslag
av 500 000 kronor för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln för beredande av
kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser, icke
måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Dahlén och Nyman, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset
Nihlfors, Mattsson och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 162 och II: 196, såvitt nu vore i fråga,
till Centrala studiehjälpsnämnden: Bidrag
till preparandkurser för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid detta statsutskottets
utlåtande nr 122 har på punkt 2 angående
bidrag till preparandkurser för
korrespondensstuderande fogats en reservation
av herr Axel Andersson och
herr Larsson i Hedenäset m. fl. I den
har hemställts om kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens
preparandkurser. Kostnaden beräknas
till cirka 500 000 kronor. Det är ett relativt
stort belopp. Jag vet att den ärade
ordföranden i utskottet inte är glad
om man säger att det är ett litet belopp,
och därför säger jag att det är ett relativt
stort belopp. Men med tanke på
hur väl beloppet skulle komma till pass
för såväl yngre som äldre korrespondensstuderande,
anser såväl jag som re -

servanterna att det skulle vara mycket
väl använda pengar, som inte borde avskräcka
eller rubba cirklarna för framtiden.

Inom det företag där jag arbetar brukar
vi ibland säga då det gäller vårt bidrag
till anställda som studerar per
korrespondens att bidraget — som uppgår
till två tredjedelar av kursavgiften
— är obetydligt i förhållande till vad
de anställda själva offrar, nämligen sin
fritid, som värderad i pengar många
gånger om motsvarar företagets studiebidrag.
På samma sätt är det för statsverket.
Korrespondensundervisningen
är för statsverket en föga kostnadskrävande
utbildningsform, men för de korrespondensstuderande
är kursavgifterna
ganska mycket pengar, särskilt då det
gäller deltagande i preparandkurser
utanför hemorten. Speciellt får man
tänka på vuxenstuderande med försörjningsplikt.

Utskottet har varit mycket förstående
i sin skrivning och framhållit, vilket
gläder mig, att kraftfulla åtgärder bör
vidtas i syfte att underlätta utbildning
och fortbildning för vuxna. Men utskottet
anser sig inte kunna bifalla detta
förslag, innan gymnasieutredningen och
yrkesskoleberedningen har framlagt sina
förslag i frågan.

Det är värdefullt med principer. När
det gäller att först avvakta utredningar,
innan en fråga avgöres som har sammanhang
med utredningarna, vill vi väl
alla handla mer eller mindre principmässigt,
men vi tillåter oss dess bättre
också ett och annat avsteg. Vi reservanter
tycker att ett avsteg mycket väl
skulle kunna motiveras då det gäller
denna fråga om kostnadsfri undervisning
vid preparandkurser för korrespondensstuderande.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Nymans försynta
anförande behöver kanske egentligen

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

inte bemötas. Han bär ju redovisat såväl
reservanternas som majoritetens
uppfattning. Men på slutet sade han något
som föreföll litet grand säreget. Herr
Nyman representerar ju industrien och
är industriman. Om han skulle komma
till sin överordnade och begära 500 000
kronor för en sak och chefen säger att
det pågår en utredning på detta område,
vad skulle herr Nyman säga då? Jag
misstänker att chefen skulle bli ganska
konfunderad över en sådan sak. Ungefär
samma förhållande råder i detta fall.
Utskottet har redovisat vilka utredningar
som pågår, det har redovisats att såväl
majoriteten som minoriteten i utskottet
är mycket intresserad av vuxenutbildning,
men vi har inte ansett att vi
har kunnat gå med på en begäran om
en halv miljon kronor på så lösa boliner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Den ärade ordförandens
inlägg här är bestickande, men
man kan väl inte riktigt jämföra aktiebolaget
Sverige och ett enda företag när
det gäller ett så stort belopp som 500 000
kronor. Om en fråga är under utredning
inom ett företag är det givet att man
inte utan vidare begär hos företagsledningen
att få bidrag innan utredningen
är klar. Men jag får tillägga att våra utredningar
inom företagen inte tar så
lång tid som de statliga utredningarna,
eftersom det är mindre förhållanden i
ett företag. När det gäller statliga utredningar
får man många gånger vänta
år efter år. Denna fråga är inte ny, utan
den har varit uppe gång på gång.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Ledamöterna i statliga
utredningar består oftast av riksdagsmän
— och även andra personer förstås
— och jag tror att man arbetar sfi
snabbt man kan med hänsyn till föreliggande
omständigheter. Vad gäller

Ang. bidrag till preparandkurser

pengarna vill jag säga till vännen Nyman,
att det är precis samma sak om
det är aktiebolaget Sverige eller om det
är herr Nymans företag det rör sig om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja ■— 91;

Nej —- 40.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 26 maj 1965

56 Nr 29

Ang. bidrag till folkbibliotek

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 123, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1965/66 till bidrag
till anordnande av skolskjutsar m. fl.
ändamål jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. bidrag till folkbibliotek

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1965/66 till bidrag till folkbibliotek
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret
1965/66 beräkna ett förslagsanslag av
8 483 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 50 föreslagit riksdagen att
till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 11 510 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
upptagit till behandling följande vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (I: 117) och den
andra inom andra kammaren av herr
Grebäck (II: 144),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Tage Johansson och Hedström
(1:274) samt den andra inom andra
kammaren av herr Lassinantti m. fl.
(II: 332),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sandin och Wikberg (1:399)
samt den andra inom andra kammaren

av herr Larsson i Norderön ni. fl. (II:
468),

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
behandlat följande i anledning
av propositionen nr 50 väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (1:670) och den andra
inom andra kammaren av herr Keijer
//i. fl. (II: 794),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (1:671) och den andra inom
andra kammaren av herr Keijer (II:
792),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:672) samt den andra inom
andra kammaren av herr Keijer och fru
Nettelbrandt (11:793),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:682) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (II: 808),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:683) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset in. fl. (II: 809),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (1:684) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (II: 811),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(1:685) samt den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Luttra
m. fl. (II: 810),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark (1:686) och den andra inom
andra kammaren av herr Carlshamre
tn. fl. (II: 807),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Boo och Elmstedt väckt motion
(II: 806).

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

I motionerna 1:117 och 11:144 hade
hemställts, att i 1965/66 års stat fortfarande
måtte upptagas ett särskilt anslag
för Bidrag till folkbibliotek ävensom
att detta anslag icke måtte upptagas
lägre än till 8 483 UOO kronor.

I motionerna 1:274 och 11:332 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam utredning
rörande införande av lag om obligatoriska
kommunala folkbibliotek samt rörande
en sådan utformning av statens
stöd till folkbiblioteksväsendet, att en
standardutjämning underlättades.

I motionerna 1:670 och 11:794 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att 1. från och med budgetåret 1965/66
höja anslaget till Sigtunastiftelsens bibliotek
från 6 500 kronor till 10 000 kronor
samt 2. till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
11 513 500 kronor.

I motionerna 1:683 och 11:809 hade
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 50 skulle 1. uttala,
att försök med utvecklingsverksamhet
på biblioteksområdet omfattande hela
län borde företagas enligt i motionerna
anförda riktlinjer samt 2. till Bidrag till
folkbibliotek under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 13 510 000
kronor.

I motionerna 1:685 och 11:810 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte besluta, att 1. i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande folkbibliotekens
framtida organisation, 2. bibehålla
de nuvarande bidragen till folkbiblioteken
i avvaktan på resultatet av
nämnda utredning samt 3. uppräkna
anslaget fiir utvecklingsåtgärder in. in.
vid folkbiblioteken utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit med 2 000 000 kronor
och således till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
13 510 000 kronor.

Ang. bidrag till folkbibliotek

I motionerna 1:686 och 11:807 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att den ökning av lokalbehovet som betingades
av samordning av skol- och
folkbibliotek, vid lokalbehovsprövning
och statsbidragstilldelning till byggnadsarbeten
vid det allmänna skolväsendet
skulle omfattas av bestämmelserna
enligt Kungl. Maj :ts kungörelse
1962: 479.

I motionen II: 806 hade yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 50 skulle besluta att till bidrag
till folkbibliotek under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
13 510 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:117 och II: 144,
1:682 och 11:808, 1:684 och 11:811
samt I: 685 och II: 810, i vad de avsåge
grunder för direkt statsbidragsgivning
till folkbibliotek och sjukhusbibliotek
efter den 1 januari 1966, icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att motionerna 1:671 och 11:792,
i vad de avsåge särskild medelsanvisning
till biblioteksverksamhet vid sjukhusen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 683 och II: 809,
i vad de avsåge uttalande av riksdagen
om utformningen av försök med utvecklingsverksamhet
på biblioteksområdet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 670 och II: 794,
i vad de avsåge höjning av bidraget till
Sigtunastiftelsens bibliotek, icke måtte
bifallas av riksdagen;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:117 och 11:144 ävensom
med avslag å motionerna I: 670 och
11:794, 1:671 och 11:792, 1:672 och
II: 793, I: 682 och II: 808, I: 683 och II:
809, 1:685 och 11:810 samt 11:806 —
motionerna 1:117 och 11:144, 1:670
och 11:794, 1:671 och 11:792, 1:682
och 11:808. 1:683 och 11:809 samt I:

Nr 29

Onsdagen den 2(5 maj 1965

Ang. bidrag till folkbibliotek

685 och II: 810 såvitt nu vore i fråga —
till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 510 000 kronor;

VI. att motionerna 1:686 och 11:807
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 274 och II: 332,
1:399 och 11:468 samt 1:684 och II:
811, i vad de avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om utredning
rörande grunderna för direkt
statsbidragsgivning till folkbiblioteksväsendet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 274 och II:
332, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om utredning rörande
införande av lag om obligatoriska
kommunala folkbibliotek, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:684 och 11:811
samt I: 685 och II: 810, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
om utredning rörande folkbibliotekens
framtida verksamhet och organisation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande bidrag till Sigtunastiftelsens
bibliotek, av fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Bengtson, Kaijser,
Thorsten Larsson, Dahlén, Nyman
och Bohman, fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Turesson, Nihlfors,
Mattsson och Kållstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte
bifalla motionerna I: 670 och II: 794, i
vad de avsåge höjning av bidraget till
Sigtunastiftelsens bibliotek till 10 000
kronor;

2) beträffande anslag till försöks- och
utvecklingsåtgärder på biblioteksområdet,
av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Thorsten Larsson, Dahlén och Nyman,
fröken Elmén samt herrar Larsson

i Hedenäset, Nihlfors, Mattsson och
Kållstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 117 och II: 144
samt II: 806 ävensom med bifall till motionerna
1:683 och 11:809 samt 1:685
och 11:810 samt med avslag å motionerna
1:670 och 11:794, 1:671 och II:
792, I: 672 och II: 793 samt I: 682 och
II: 808 — motionerna I: 117 och II: 144,
I: 670 och II: 794, I: 671 och II: 792, I:
682 och II: 808, I: 683 och II: 809 samt
I: 685 och II: 810 såvitt nu vore i fråga
— till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 13 510 000 kronor;

3) av herr Bengt Gustavsson, som
dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I reservation nr 1 yrkas
en höjning av anslaget till Sigtunastiftelsens
bibliotek från 6 500 till 10 000
kronor. Det rör sig alltså om en så genant
liten summa som 3 500 kronor. Det
har utgått statsbidrag till detta bibliotek
sedan 1948/49, då det var 5 000 kronor.
Anslaget höjdes till 6 500 kronor
1954, och sedan dess har ingen som
helst höjning skett, trots att alla vet hur
kostnaderna bär ökat väsentligt. Vid
bidragets tillkomst betonade skolöverstyrelsen
mycket starkt värdet av att
bibliotekets verksamhet skulle hållas i
gång. Det är ett bibliotek som kanske
inte är likt andra folkbibliotek i vanlig
mening. Det användes av såväl stadens
befolkning som av elever och lärare vid
skolor och institutioner som finns i staden
i ganska riklig utsträckning.

Biblioteket har också andra betydelsefulla
uppgifter. Sålunda har forskare
och författare mycket stor användning
för det, särskilt som där finns cirka en
och en halv miljon tidningsklipp, vilka
har varit vederbörande till stor nytta.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Jag har en rad intyg från framstående
författare och forskare, som just betonar
denna synpunkt.

År 1963 då frågan var uppe — den
har som bekant varit uppe flera gånger
—- framhöll statsutskottet i sitt utlåtande,
att utskottet med tanke på en föreslagen
utredning om biblioteksväsendet
inte nu var berett att tillstyrka bifall
till den önskade höjningen. Det var två
år sedan, och man vill fortfarande inte
vara med om en sådan. Det finns inte
någon utredning att hänvisa till nu, och
man vet inte om eller när en sådan utredning
kommer till stånd. Bortsett från
frågan om utredning eller inte är det
väl motiverat att den lilla höjning det
här är fråga om kan komma till stånd
nu. Jag vet av erfarenhet att kostnaderna
har stigit och servicen förbättrats
på detta område. Jag kan tillägga en
kanske inte alldeles oväsentlig sak, nämligen
att det inte är fråga om att höja
anslaget utan, som reservanterna betonar,
summan 3 500 kronor kan rymmas
inom ramen för det förslagsanslag som
är föreslaget som bidrag till folkbibliotek.

Jag ber med detta, herr talman, att
kort och gott få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag skall bara göra några
korta kommentarer i anslutning till
motionerna I: 274 och II: 332, där vi har
aktualiserat frågan om en bibliotekslag,
som skulle göra kommunerna skyldiga
att hålla folkbibliotek samt också garantera
en viss hygglig standard på dessa
folkbibliotek när det gäller såväl böcker
som bibliotekspersonal.

Riksdagen har ju nyligen beslutat att
det statliga stimulansbidraget till biblioteken
skall upphöra. Jag tror att detta
beslut ytterligare har markerat behovet
av en bibliotekslag som garanterar invånarna
här i landet, oavsett vilken
kommun de bor i, tillgång till hyggliga
folkbibliotek. Det finns en mängd argu -

Ang. bidrag till folkbibliotek
ment för att vi behöver bibliotek, men
jag skall inte upprepa dem, eftersom vi
är överens på den punkten.

Statsutskottet tror för sin del att den
nyligen beslutade skatteutjämningen
kommer att innebära att kommunerna
stimuleras till ökade insatser på biblioteksområdet.
Det är väl egentligen
på den punkten som vi inte är riktigt
överens.

Personligen är jag inte övertygad om
att detta beslut kommer att innebära den
stimulans som statsutskottet hoppas på.
Eftersom biblioteken är så oerhört viktiga
för vårt undervisningsväsen och
kulturliv över huvud taget, anser jag att
staten bör garantera att alla medborgare
har tillgång till goda folkbibliotek. Bibliotekens
uppgift är numera inte enbart
att låna ut vanliga böcker, utan de skall
också ombesörja utlåning av talböcker
för blinda och liknande hjälpmedel. Det
är av den anledningen jag tycker att denna
fråga bör uppmärksammas i större
utsträckning.

I de kommuner där man ger ordentliga
anslag till biblioteken har det också
visat sig vilken roll ett bibliotek kan spela.

Förslaget om en höjning av bidraget
till centralbiblioteken är ett positivt inslag
i denna bild, vilket självklart bör
noteras. Det vore önskvärt, tror jag, att
kraftigt understryka att dessa anslag
bl. a. skulle användas för propaganda
för biblioteksverksamheten. Man kan
inte underlåta att lägga märke till hur
de intressen som ger ut en annan sorts
litteratur — jag tänker exempelvis på
viss veckopress — finner det lönande
och motiverat att använda helsidesannonser
och annat för att övertyga människor
att läsa denna typ av litteratur,
medan våra bibliotek som regel nöjer
sig med att kanske en gång om året med
ett par rader tala om vilka tider biblioteket
är öppet. De som från samhällets
sida tror på värdet av att människor
läser god litteratur — och det är den
litteratur som i stort sett tillhandahålles
vid biblioteken —- borde på ett helt

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bidrag till folkbibliotek

annat sätt aktualisera och aktivisera

denna verksamhet.

Jag tror inte att det kommunala initiativet
i alla kommuner är tillräckligt
starkt för att på ett riktigt sätt räcka till
för en upprustning av våra bibliotek. Eftersom
jag förmodar att också den statliga
tillsynsverksamheten kommer att
försvinna när stimulansbidraget upphör,
en tillsynsverksamhet som jag vet är
mycket uppskattad i biblioteken, finns
det ytterligare anledning att från centralt
håll intressera sig för hur våra
bibliotek sköts i kommunerna.

Den reform som nu genomförs på
bibliotekens område kan enligt min mening
komma att innebära, att skillnaderna
i standard mellan olika bibliotek i
olika kommuner kommer att bli större
än den för närvarande är. Det finns åtskillig
statistik som visar att standarden
är synnerligen olika i olika kommuner.
Jag anser detta vara orätt mot invånarna
i de sämst lottade kommunerna, och
tror därför att behovet av en bibliotekslag
är synnerligen starkt. Man har också
i en rad andra länder kommit underfund
med att man bör införa en sådan
lag för att skapa en någorlunda jämn
standard och för att ge alla kommuners
invånare tillgång till ett ordentligt bibliotek.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden
med att yrka bifall till motionerna
och begära votering och rösträkning,
men jag har med dessa ord velat till protokollet
anteckna att det nog enligt min
mening finns skäl för staten att följa
denna verksamhet med mycket stor uppmärksamhet.
Det blir kanske anledning
att återkomma med kravet på en bibliotekslag
som skapar skyldighet för kommunerna
att på ett riktigt sätt svara för
denna service.

I detta anförande instämde herr
Hedström (s).

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill kort och gott instämma
i både fröken Anderssons och

herr Tage Johanssons yttranden beträffande
bibliotekens värde.

Vad beträffar Sigtunastiftelsens bibliotek
består det — som fröken Andersson
framhöll — av en kombination av
två bibliotek. Denna tanke att man kombinerar
olika bibliotek, visserligen på
skilda områden, har en viss betydelse,
och i detta fall är Sigtunastiftelsens bibliotek
ett utomordentligt gott exempel på
hur detta kan ske. I ett sådant förfarande
ligger givetvis också en besparing,
och dessutom kan en bättre service tillhandahållas.

Då det gäller bibliotekens verksamhet
över huvud taget bör vi också påminna
oss vad de kan betyda för undervisningen
i både grundskolan, gymnasierna,
fackskolorna och yrkesskolorna. Även i
det fallet börjar man inse värdet av att
man får en kombination av bibliotek, så
att det inte finns bibliotek som arbetar
vitt skilda från varandra — skolbibliotek,
folkbibliotek eller andra bibliotek.

.Tåg skall inte ta upp tiden med detta,
ty jag är övertygad om att kammarens
ledamöter är alldeles överens med oss
på den punkten. Det är här fråga om anslag.
Jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till den med 1 betecknade reservationen
-— det är samma yrkande som
fröken Andersson ställde — och yrka bifall
till den med 2 betecknade reservationen
som innebär en ökning av utvecklingsbidragen
till bibliotek med 2
miljoner kronor, varvid bidraget inte
skall bestämmas till viss verksamhet, exempelvis
till centralbiblioteken, utan
skall komma hela verksamheten till
godo.

Jag yrkar alltså bifall till de med 1
och 2 betecknade reservationerna.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Utskottet har ju konstaterat
att staten fortfarande har viktiga
uppgifter när det gäller att biträda
kommunerna för att möjliggöra en hög
och jämn standard i biblioteksavseende.
I den med 2 betecknade reservationen

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

har ju förordats eu fördubbling av utvecklingsbidragen
från föreslagna 2
miljoner till 4 miljoner kronor.

Det finns här en rad andra förslag.
Herr Tage Johansson har talat om tanken
att man skulle stifta en lag med
tvång för kommunerna att hålla bibliotek.
Det förslaget har ju av utskottet
enhälligt avstyrkts. Jag tror personligen
inte att detta är någon framkomlig
väg — vi säljer inte kultur med lagar
och förordningar.

När man å ena sidan kan konstatera
att staten har viktiga uppgifter att fylla
och å andra sidan skall välja vilka vägar
som kan vara de riktigaste och
lämpligaste att gå fram på, har vi i ett
motionspar I: 686 och II: 807 fört fram
vissa tankegångar om en effektivisering
av samordningen mellan skolbibliotek
och folkbibliotek. Vi kan kanske säga
att vi har utvecklat de tankegångar, som
departementschefen har gett uttryck åt
i propositionen, och konkretiserat dem,
nämligen att det skall bli möjligt att vid
samordning av dessa bibliotek ge statsbidrag
jämväl för den utökade delen av
det gemensamma biblioteket.

Utskottet avstyrker motionerna kanske
främst av det skälet att vi i motionerna
har krävt omedelbara lagändringar
nu och i ett sammanhang. Som motionär
har jag förståelse för utskottets
bedömning. På denna punkt har alltså
inte avgivits några reservationer, och
anledningen därtill är bl. a. att utskottet
säger att det hyser stort intresse för det
förslag som väckts i motionerna och att
det förutsätter att frågan uppmärksammas
vid den fortsatta planeringen och
att det framlagda förslaget ingående
prövas. Om detta förslag prövas och
kanske kan föranleda förslag i kommande
statsverksproposition, gagnar vi
härigenom biblioteksverksamheten på
det bästa sättet. Detta innebär formellt
en ökad statsutgift med det statsbidrag
som kan komma att anvisas. Det ger
dock å andra sidan en minskning av
kostnaderna genom samordning av biblioteken,
och det ger kommunerna eu

5 Första kammarens protokoll 1965. Nr 29

Ang. bidrag till folkbibliotek

reell chans att verkligen få ett kulturellt
centrum i samband med att man planerar
sina skolbibliotek så att de kan vara
tillgängliga för kommunens invånare.
Jag anser att den stimulansen kombinerad
med frivilligheten från kommunernas
sida bör främja biblioteksverksamheten
som — enligt vad vi nu alla
tycks vara överens om — utgör grunden
och källan till all kulturell aktivitet.

Herr talman! Av den anledningen har
jag på den punkten inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag,
utan jag har endast en förhopp
ning om att departementschefen hinnei
planlägga denna fråga så att vi kan få
se ett konkret förslag i ärendet i nästa
års statsverksproposition.

I övrigt ber jag att få instämma i fröken
Anderssons yrkande om bifall till
den med 1 betecknade reservationen,
nämligen om höjning av bidraget till
Sigtunastiftelsens bibliotek.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Biblioteksfolk har reagerat
mycket negativt mot borttagandet
av stimulansbidraget till folkbiblioteken.
Eftersom detta kan ha utgjort en
betydande del av lokala biblioteks budget
förstår jag oron, även om jag vet,
att medel kommer kommunerna till
handa på annat sätt.

Ordspråket som säger att »det inte
finns något ont som inte har något gott
med sig» kan dock komma att besannas
på det här området. Detta under förutsättning
att de som behöver väckas -—
och det är kommunalmännen i flertalet
kommuner — verkligen väckes till
handling av de chocker, som i sammanhanget
framdragna siffror kan ge
anledning till. Dessa har nämligen visat
att biblioteksväsendet inte genomgående
har en godtagbar standard.
Tvärtom är studium av tillgängliga tabeller
över kommunernas insatser för
sina bibliotek en föga uppbygglig läs -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. bidrag till folkbibliotek

ning, som alltför sällan avbrytes av

verkliga glädjeanledningar.

Mot bakgrund av dessa siffror förstår
jag faktiskt motionärernas tankar
på obligatorium. Ett modernt och välordnat
biblioteksväsen är ju nödvändigt
för expansion på såväl undervisningens
och kulturlivets som på näringslivets
områden. Och får vi inte en uppryckning
i de många kommuner, som svältföder
sina bibliotek, måste såvitt jag
kan förstå frågan om lagstiftning på
området tas upp till allvarlig prövning.

Jag är medveten om att detta är hårda
ord, men det må väl vara en anhängare
av kommunalt samband tillåtet
att framföra dessa synpunkter i riksdagen.

Jag kan inte påstå att jag hyser en
ogrumlad tilltro till utskottets förmodan
att den förbättrade ekonomi, som i
många fall blir följden av det nya skatteutjämningssystemet,
skall stimulera
kommunerna till ökade insatser för biblioteksväsendet,
men jag är glad för att
utskottet har bedömt folkbibliotekens
verksamhet som utomordentligt viktig.
Jag blir självfallet också enbart glad
om den lilla fruktan jag hyser för att
en del kommuner skall nagga biblioteksanslagen
ytterligare i kanten, när
det direkta stimulansbidraget bortfaller,
är obefogad, och om stimulerande
chockeffekt i stället utlöses över hela
fältet. Jag har dock nu velat anmäla en
stilla bävan inför de kommunala budgetberedningarna
i augusti att ha som
bakgrund om dessa framtvingar förnyat
agerande i frågan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskot -

tets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten IV, därefter
särskilt rörande punkten V samt slutligen
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten IV, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Onsdagen den 26 mai 1965

Nr 29

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten V
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Ang. fortsatt utveckling av flygplanprojekt
37 (Viggen)

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1965/66 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel in. in. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1965/66
beräkna ett reservationsanslag av
1 042 995 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 110, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 2 april 1965,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits
beträffande kostnadsram för anskaffning
av flygmateriel in. m. under budgetåren
1965/72, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva att beställningar på
flygmateriel in. in. finge läggas ut inom
en kostnadsram av 1 100 000 000 kronor,
dels till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. in. för budgetåret
1965/66 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 042 995 000
kronor, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att under budgetåret 1965/66 vid flygförvaltningen
inrätta högst fem tjänster
med lönegradsbeteckningen Be eller Bg,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1965/66 medgiva, att anslaget
Flygförvaltningen: Avlöningar, anslagsposten
Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal finge överskridas
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (1:142) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson m.fl. (IT: 183),

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. fortsatt utveckling av flygplanprojekt 37 (Viggen)

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Lundberg (I: 751)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Edlund (11:881),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(II: 882).

I motionerna I: 751 och II: 881 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, att en senareläggning
av första serieleverans av
flygplan AJ 37 begränsades till minsta
möjliga tid och att arbetet nu inriktades
mot en första serieleverans medio
1970.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 142 och II: 183, såvitt nu
vore i fråga, samt II: 882,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av flygmateriel m. m.
under budgetåren 1965/72;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att beställningar på flygmateriel
in. in. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 1 100 000 000 kronor;

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 042 995 000 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att under
hudgetåret 1965/66 vid flygförvaltningen
inrätta högst fem tjänster med lönegradsbeteckningen
Be eller Bg;

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1965/66 medgiva att anslaget
Flygförvaltningen: Avlöningar, anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal finge överskridas enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats;

II. att motionerna I: 751 och II: 881
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Rohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 751 och II: 881, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, att senareläggningen
av första serieleverans
av flygplan AJ 37 begränsades till minsta
möjliga tid och att arbetet nu inriktades
mot en första serieleverans medio
1970.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! För några år sedan hörde
man ganska ofta den åsikten framföras,
att det bemannade krigsflygplanets
tid snart skulle vara till ända. Man
menade att utvecklingen på robotområdet
skulle åstadkomma detta. Som så
ofta är fallet visade sig sig att man hade
överskattat det nya och varit för hastig
att utdöma det gamla. Numera torde
det inte finnas många förespråkare fölen
total övergång till luftförsvar med
robotar. Den inom försvarsdepartementet
i fjol tillsatta flvgmaterielberedningen
har ägnat frågan uppmärksamhet
och analys och kommit till att behovet
av kvalificerat attackflvg torde
kvarstå i vårt fall under livslängden
för en kommande generation flygplan.
Departementschefen ansluter sig också
i proposition nr 110 till denna bedömning.

Emellertid börjar nu använda flygplanstyper
att ha tjänat ut — i själva
verket blir livslängderna uttöjda på ett
sätt som knappast är önskvärt och som
inte tidigare av tekniska skäl över huvud
taget kunnat göras. Då återstår alltså
frågan, hur nästa generation flygplan
skall se ut och hur den skall anskaffas.

Inom krigsmaktens planeringsorgan
försiggår av naturliga skäl en ständig
långtidsplanering i fråga om material
och organisation med siktet ställt långt
framöver, vid sidan om den mera kort -

Onsdagen den 26 mai 1965

Nr 29

Ang. fortsatt utveckling av flygplanprojekt 37 (Viggen)

siktiga verksamheten. Ur den planeringen
har flygplanssystem 37, Viggen,
så småningom vuxit fram och tagit sig
alltmera bestämda former. 1962 års försvarskommitté
studerade projektet på
dess dåvarande nivå och tillrådde att
utvecklingsarbetet skulle fortsätta i huvudak
i planerad takt. Riksdagen anslöt
sig till detta. Flyginaterielberedningen
har numera noggrant gått igenom
hela materialet. Det ansågs då också
angeläget att göra alternativa jämförelser
med anskaffning av ett lämpligt
flygplan utifrån. Vid sina undersökningar
och analyser har flygmaterielberedningen
kommit till samma slutsats
som tidigare de militära myndigheterna,
nämligen att en ersättningsanskaffning
till flygvapnet av flygplan
lämpligast sker genom svensk tillverkning
av flygplan 37, Viggen. Detta kan
ge bättre flygplan till lägre pris.

Orsaken är väl inte att vi skulle vara
mera kapabla till konstruktion och fördelaktig
verkstadsproduktion än andra
industriländer; det är nog inte på den
punkten som skillnaderna kommer in.
Det beror mera på att en svensk konstruktion
kan ge flygplanet egenskaper
som för oss ger långt större fördelar än
vad de ger en stormakt och som därför
inte så mycket tillåts slå igenom i stormakternas
konstruktionsarbete. Jag tänker
t. ex. på möjligheten att genom kort
start- och landningssträcka och låg vikt
kunna utnyttja enkla reservbaser såsom
vägbaser, skadade startbanor och dylikt.
Å andra sidan kräver stormakterna
egenskaper av sina flygplan, som vi
inte egentligen behöver, men som vi
alltså vid inköp ändå måste betala för.
Det gäller framför allt stor aktionsradie
och därmed hög flygplansvikt och höga
driftkostnader.

Man vinner eu rad andra fördelar
också med svensk produktion, som jag
inte skall gå in på nu.

Del finns naturligtvis också nackdelar.
Kn är risken att konstruktionen inte
lyckas riktigt bra. Då har man tagit be -

tydande kostnader i onödan. En annan
nackdel är naturligtvis den större bindning
som otvivelaktigt sker vid egen
tillverkning än vid köp. Jag tror dock
att man ofta överdriver skillnaden på
den punkten. Även vid inköp utifrån
torde betydande bindningar i långa
kontrakt behöva göras, och vidare är det
på det sättet att själva flygplanet bara
är en del av systemet. Detta består också
av vapen och ammunition, baser,
stridsledningssystem, verkstäder och
mycket annat, som måste långsiktigt
planeras och anskaffas.

Det bör kanske också i det här sammanhanget
erinras om att Viggen bara
är en naturlig fortsättning på den utveckling
och produktion av svenska
krigsflygplan, som vi redan har. Viggenprojektet
skiljer sig inte på något radikalt
sätt från sina föregångare, Draken
och Lansen, vare sig tekniskt eller ekonomiskt.
Båda föregångarna bär visat
sig vara lyckade. Alla tecken tyder på
att även Viggen skall bli detta — och de
tecknen är nog mera ingående studerade
nu än när det på sin tid gällde föregångarna.

Departementschefen ansluter sig också
till flygmaterielberedningens ståndpunkt,
att en svensk tillverkning av
flygplan 37 är att föredra framför inköp
utifrån. Statsutskottet tillstyrker
fortsatt projekteringsverksamhet och
föreslår i det nu föreliggande utlåtandet
erforderligt anslag härför. Så långt
är allt gott och väl. Skilda uppfattningar
uppstår först när det gäller tiden
för leverans.

I den planering för försvarets fortsatta
inriktning och verksamhet som låg
till grund för 1963 års försvarsbeslut
räknade man med att de nuvarande attackflygplanen
skulle börja ersättas med
nya i slutet av 1960-talet. Sedermera
försenades tidpunkten till årsskiftet
1969/7(1. Det har nu visat sig att en viss
fördröjning av tekniska skäl måste komma
att inträda. Detta är beklagligt, ty
det kommer att innebära att attackfly -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ang. fortsatt utveckling av flygplanprojekt 37 (Viggen)

get blir försvagat i början av 1970-talet
med de konsekvenser som detta kan få
och som ingen nu kan överblicka. Det
innebär också att man måste använda
föråldrade och förslitna plan, som i
vissa fall kommer nära den tekniska
livslängd som inte går att överskrida.
Att detta ökar riskerna för haverier är
självklart.

Att det uppstår en viss försening är
väl dock inte så mycket att förvåna sig
över när det som här gäller utveckling
och projektering av väldig omfattning
och komplicerad natur. Det gäller dessutom
en planering som har omfattat en
tidrymd på ungefär 6 år.

En helt annan sak blir det om man
av andra skäl avsiktligt vill åstadkomma
en fördröjning därutöver. Det vill
regeringen. Försvarsministern säger att
han önskar senarelägga första serieleveransen
med ett och ett halvt år, alltså
med cirka ett år mer än vad som av tekniska
skäl är nödvändigt.

Motiveringen förefaller att vara en
önskan att underlätta kostnadsnedskärningar
under de år som kommer efter
nu löpande försvarsbeslut, alltså efter
den 1 juli 1967. Försvarsministern ansluter
sig därvid till vad flygmaterielberedningen
anfört, och där vill jag citera.
Beredningen säger: »För att skapa
förutsättningar för ett minskat betalningsutfall
redan under de närmaste
budgetåren, så att handlingsfriheten i
fråga om försvarskostnaderna kan bibehållas
efter fyraårsperiodens slut, har
beredningen funnit det vara nödvändigt,
att seriestarten för flygplan A.I 37 senareläggs
i förhållande till flygförvaltningens
planer.» Man synes därvid ge
handlingsfriheten en innebörd som den
enligt min mening aldrig var avsedd
att ha.

För det första får den inte tolkas som
ett instrument bara för att sänka försvarskostnaderna
så mycket som möjligt
och så fort som möjligt efter försvarsöverenskommelsens
slut. Den måste
också ge utrymme för att bibehålla,
eller om det bedöms erforderligt, öka

försvarskraften snabbt vid nästa försvarsbeslut.

För det andra måste handlingsfriheten
alltid begränsas av den planeringsnivå
som man bär bestämt sig för i den
rullande sjuårsplanering som används
inom försvaret. Ekonomiskt bindande
åtaganden måste vad det gäller krigsmateriel
ofta göras på iinda upp till
fem års sikt, i varje fall om svensk industri
skall medverka i anskaffningen
på ett rationellt sätt. Därför finns det
ingen ens teoretisk möjlighet att gå ut
ur en period, som omfattas av ett försvarsbeslut,
utan ekonomiska förpliktelser.

1963 års försvarsbeslut anger också
klart vilken kostnadsmässig planeringsnivå
som skall tillämpas.

Jag kan för min del inte finna att en
korrekt anpassning till den nivån motiverar
ett beslut nu om senareläggning
av Viggens serieproduktion. Däremot
torde åtskilliga både extra kostnader
och andra olägenheter bli en följd av
ett sådant beslut.

Vi har därför i en reservation till
statsutskottets utlåtande nr 126 yrkat att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att sådana åtgärder vidtages
att en senareläggning av första serieleveransen
av flygplan AJ 37 begränsas
till minsta möjliga tid och att arbetet
nu inriktas mot en första sådan leverans
i mitten av 1970.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 15.22, att -—
för att giva statsutskottet tillfälle att
vid sammanträde under dagen fatta beslut
i anledning av att kamrarna i fråga
om bidrag till tidningen Samefolket
stannat i skiljaktiga beslut — ajournera
sina förhandlingar till kl. 15.40.

Då förhandlingarna kl. 15.40 återupptogos,
fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 126.

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Ang. fortsatt utveckling av flygplanprojekt 37 (Viggen)

Herr GILLSTRÖM (s) erhöll när förhandlingarna
återupptogs ordet och anförde: Herr

talman! Jag har med en viss
tveksamhet medverkat till och accepterat
det förslag från statsutskottet som
nu ligger på kammarens bord. Hela detta
väldiga projekt har förefallit mig
synnerligen svårt att överblicka både
med hänsyn till räckvidden ekonomiskt
och med hänsyn till räckvidden i tiden.
Jag tror att det måste erkännas,
att man den bär gången varit så helt
beroende av expertisens ord att vi inte
upplevat någonting liknande tidigare.

Mina betänkligheter mot vapensystem
37 Viggen har haft flera orsaker, och jag
vill nämna några av dem.

Här bindes för decennier framåt en
så väsentlig del av försvarsbudgeten, att
man inte känner sig övertygad om att
det är riktigt använda försvarspengar.

En annan omständighet som bidragit
till min betänksamhet är att utvecklingen
vapentekniskt, beträffande strategiska
förhållanden och krigsmetoderna
över huvud taget går så snabbt, att man
i dag knappast kan med någon större
säkerhet säga hur vi skall försvara oss
på 70-talet, 80-talet eller fram på 90-talet.

Ytterligare ett skäl till att jag måst
ställa mig tveksam har varit att man
inte är alldeles övertygad om att detta
högt utvecklade och känsliga system —
bl. a. ett elektroniskt system — är osårbart.
Möjligheten finns att det kan rubbas
i sina funktioner om det en dag
skulle tvingas att fungera på allvar; och
då vore hela detta väldiga engagemang
problematiskt — värdet av det skulle
kanske inte visa sig vara så stort.

Sådana reflexioner har jag tvingats
göra när jag haft att ta ställning till frågan,
och jag medger att man från sådana
utgångspunkter helst skulle ha velat
avvisa tanken på att fortsätta denna
projekterings verksamhet.

1 alla fall kommer jag att yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag gör det

framför allt av det skälet att frågan bär
kunnat belysas så grundligt av flygmaterielberedningen
—- en beredning, vars
tillsättande jag anser vara ett gott grepp
av försvarsministern. Beredningen har
grundligt gått igenom detta projekt i
alla dess aspekter, och man tycker sedan
man läst dess utredningsrapport att
man knappast har något annat val än
att acceptera det som här bjuds.

Framför allt har jag värdesatt det
som beredningen föreslår beträffande
projektledningen, vilket försvarsministern
fört vidare till kammaren. Det är
något som väl skall kunna ge oss en
mera tillfredsställande insyn i det stora
och kostsamma arbete som bedrivs för
skapandet av detta flvgplanssystem.

För min egen del har även förslaget
om senareläggandet av serieleveranserna,
vilket också finns med i utskottsutlåtandet,
varit en bidragande orsak till
att jag anser mig kunna acceptera fullföljandet
av konstruktionsarbetet.

Till utskottets utlåtande har knutits
en reservation, som herr Virgin nyss
har motiverat och som helt gäller fördröjningen.
Jag har ingen anledning att
närmare gå in på vad det innebär, men
i utskottet har vi ändock ansett att övervägande
skäl talar för senareläggandet.
Vi kan tänka oss att flvgsäkerhetsriskerna
kan öka, om det äldre flygplansbeståndet
blir ännu äldre, men den risken
torde kunna elimineras på något
sätt, och de fördyringar som anmäls i
propositionen med anledning av senareläggningen
torde också kunna uppvägas
av vad man vinner i annan mån. I det
sammanhanget skulle jag också kunna
länka mig, att en forcering i och för sig
inte heller är en billig historia.

Jag har för egen del framför allt satt
värde på minskningen av takten i projekteringsarbetet.
Denna fördröjning är
ett kanske avgörande skäl till att jag
till slut har funnit mig böra medverka
till genomförandet av Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber alltså att få yrka bifall till

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och
Världsbanken

vad utskottet har föreslagit, men jag
understryker gärna att det inte sker
med någon större entusiasm.

Häri instämde herr Undén (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till stat för riksgöldsfonden
för budgetåret 1965/66, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ökning av de svenska insatserna i
Internationella valutafonden och Världsbanken Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om ökning av de
svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

I en den 2 april 1965 dagtecknad
proposition, nr 122, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med i propositionen redovisade
resolutionstexter, godkänna en höjning
av den svenska kvoten i Internationella
valutafonden med 75 miljoner dollar
till 225 miljoner dollar samt en
ökning av den svenska andelen i
Världsbankens grundfond med 40 mil -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och

joner dollar till 240 miljoner dollar
ävensom att lämna riksbanken garanti
för täckning av de eventuella förluster,
som hänförde sig till de ökade insatserna,
och vilka fullmäktige i riksbanken
icke ansåge böra belasta banken,

dels bemyndiga riksbanken att tillskjuta
det erforderliga kapitalet samt
påtaga sig de förpliktelser, som följde
med teckning av 400 andelar, var och
en med ett nominellt värde av 100 000
dollar, i Världsbankens grundfond.

dels ock antaga förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § lagen den 30
juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank.

Sistnämnda lagförslag avsåge en i
samband med kvothöjningen i Valutafonden
aktualiserad ändring av riksbankslagens
stadgande om den supplementära
sedeltäckningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

I. bifalla förevarande proposition, i
vad den avsåge ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken;

II. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 § lagen den 30 juni 1934 (nr
437) för Sveriges riksbank.

Reservation hade anförts av herr
Åkerlund, som ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. i vad förevarande proposition avsåge
ökning av de svenska insatserna i
Internationella valutafonden och Världsbanken
dels bifalla propositionen, såvitt
fråga vore om en höjning av den
svenska kvoten i Valutafonden med 38
miljoner dollar, motsvarande den avsedda
generella ökningen av kvoterna i
fonden, och om därav föranledda be -

Världsbanken

myndiganden, dels i övrigt avslå propositionen.

II. avslå det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 § lagen den 30 juni 1934 (nr 437)
för Sveriges riksbank.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till detta bankoutskottets
utlåtande har jag fogat en reservation
för vilken jag ber att få redogöra
med några få ord. Med hänsyn till att
finansministern i sin redogörelse för
den ekonomiska utvecklingen utomlands
och i vårt land går in på frågan
om den internationella likviditeten, som
genom här förevarande förslag till kvotliöjning
i Internationella valutafonden
får ett slags lösning, skall jag återkomma
till den frågan vid den ekonomiska
debatten på fredag och inte nu uttala
mina synpunkter härvidlag.

Enligt min mening är det här fråga
om en viktig angelägenhet, ehuru den
kanske är ganska svårgripbar och inte
heller lätt att redogöra för. Det rör sig
också om inte oväsentliga penningbelopp,
eftersom det gäller hundratals
miljoner kronor. Bankoutskottet tillstyrker
här ett förslag om en höjning
av Sveriges kvot i Internationella valutafonden
ävensom en ökning av vår
andel i Världsbankens grundfond. Därtill
tillstvrkes en föreslagen ändring av
riksbankslagens bestämmelser om supplementär
sedeltäckning. Kvothöjningen
i Internationella valutafonden skulle
utgöras av dels en s. k. selektiv höjning
med 30 miljoner dollar — 150 miljoner
kronor i svenskt mynt —- dels därefter
en generell höjning av den från 150
miljoner till 180 miljoner dollar höjda
kvoten med 25 procent eller 45 miljoner
dollar till en total kvot i Internationella
valutafonden av 225 miljoner
dollar, vilket i svenskt mynt motsvarar
det inte alldeles oväsentliga beloppet
1 163 miljoner kronor, ökningen blir i
svenskt mynt alltså 388 miljoner kro -

Onsdagen den 26 maj 1965

70 Nr 29

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och

Världsbanken

nor. Av detta belopp skall dock bara
en del inbetalas i guld — 97 miljoner
kronor — medan återstoden gottskrives
fondens kronkonto i riksbanken.

Internationella valutafonden har hemställt
att Sverige måtte godtaga såväl
den selektiva som den generella höjningen.
15 andra länder av totalt 102
länder i Internationella valutafonden
har erhållit liknande anmodan. Emellertid
har fonden också erbjudit oss och
dessa 15 länder alternativet att endast
acceptera den generella kvothöjningen.
Kvothöjningen i fonden skulle vid detta
andra alternativ kunna begränsas till
38 miljoner dollar eller i runt tal 200
miljoner kronor.

Jag har för min del i reservationen
förordat att vi begränsar oss till dessa
38 miljoner dollar. Skälen härför är i
första hand följande.

När vi år 1950 gick med i Internationella
valutafonden, uttalade riksdagen,
att insatsernas dåvarande belopp — det
var 100 miljoner dollar — syntes vara
det högsta belopp som kunde ifrågakomina.
Sedan dess har beloppet emellertid
höjts. År 1959 höjdes det till 150
miljoner dollar och skulle med mitt förslag
nu stiga till 188 miljoner dollar.
Jag anser att detta bör vara tillräckligt.

Såsom motiv för den selektiva kvothöjningen
har bl. a. av Sveriges representanter
i tioländersgruppen tillsammans
med övriga representanter anförts,
att sådana kvoter borde höjas
som ligger »klart ur linje» med andra
kvoter. Det är knappast riktigt som utskottet
nu säger, att »en selektiv höjning
skall ske av sådana kvoter som
inte längre anses återspegla respektive
lands ekonomiska ställning». Uttrycket
»ekonomisk ställning» är ingen riktig
tolkning av kriteriet »klart ur linje».
Den svenska kvoten ligger ingalunda
»klart ur linje» med övriga kvoter. Avvägningen
därvidlag skall visserligen
ske med hänsyn till den kredit vi kan
lämna andra länder. År denna förmåga

stor, bör vi ha stor kvot. Men kvoten
skall också avvägas med hänsyn till
vårt behov av kredit. År detta behov
ringa, bör kvoten vara i motsvarande
mån liten. Yi bär aldrig under dessa
femton år lånat i Internationella valutafonden.
Det är förutom Sverige bara
ett enda industriland som under fondens
hela verksamhetstid sedan 1947
icke utnyttjat sin lånemöjlighet. När vi
därför inte lånat och strävar efter att
stå på egna ben, är en liten kvot ingalunda
»klart ur linje» med övriga kvoter
som utnyttjas av respektive länder,
även om vi skulle orka med att ge andra
länder kredit. För det tredje har
inga selektiva kvothöjningar föreslagits
för Förenta staterna och Storbritannien
liksom inte heller för den gemensamma
marknadens länder med ett undantag,
nämligen Västtyskland. Detta land kan
ha politiska skäl att få större rösträtt
i Internationella valutafonden, men vi
har inte något sådant intresse. Övriga
fjorton länder, som föreslagits få selektiv
kvothöjning, har intresse av att få
den ökade rätt att låna i fonden som
följer med kvothöjningen. Men det har
som sagt inte vi. Varför skall vi då vara
så generösa?

Det är i regel praxis att andelen i
Världsbankens grundfond skall anpassas
efter kvoten i Internationella valutafonden,
och även där är det förhållandet
till andra länders kvoter som
ligger till grund för dessa grundfondsandelar
i Världsbanken. F7n selektiv
kvothöjning i Internationella valutafonden
kräver alltså en andelshöjning i
banken. Denna höjning skulle gå till
40 miljoner dollar eller över 200 miljoner
kronor, varav visserligen endast
400 000 dollar i guld skulle inbetalas
och 3,6 miljoner dollar gottskrivas
Världsbankens kronkonto i riksbanken.
Återstoden är en garanti för förluster
i bankens rörelse, en garanti som mycket
väl kan komma att tas i anspråk
i ett senare skede. Avstår vi från den
selektiva kvothöjningen, bortfaller be -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och

Världsbanken

hovet av andelshöjningen i banken. Som
bekant ger Världsbanken lån till relativt
normal ränta till främst icke-industriländer
och kräver amortering. Sverige
har emellertid satsat och satsar frikostigare
än något annat land pengar
i den Världsbanken närstående Internationella
utvecklingsfonden IDA. Vi
har där lämnat betydande extra bidrag
förutom de begärda bidragen. IDA ger
långfristiga lån med 40 å 50 års löptid
mot knappast någon ränta alls och med
mycket lång amorteringsfrihet. Det är
naturligtvis en kreditgivning som har
ett mycket betydande element av stöd
åt dessa icke-industriländer. Jag tycker
för min del att det är en mera tilltalande
hjälpform för dessa länder att
begagna IDA. Det är mera tillfredsställande
för oss att begagna oss av
denna organisation än att begagna oss
av Världsbanken.

Beträffande det enligt min mening
egendomliga förfarandet att riksbanken
skall få ge ut sedlar mot s. k. supplementär
sedeltäckning av vår insats i
Internationella valutafonden, den s. k.
guldtranchen, vill jag framhålla att även
med ogränsad återlånerätt — eller, som
det heter på fackspråket, dragningsrätt
— i annan valuta är det principiellt
otillfredsställande att ge ut sedlar på
basis av lånade medel och inte ägda sådana.
Om riksbanken skulle låna guld
och ge ut sedlar härför finner jag det
betänkligt. Än mera tvivelaktigt blir
det, om man ger ut sedlar på basis av
en återlånerätt i valutor eller tar upp
ett lån utomlands på allmänna marknaden
ocli ger ut sedlar på dessa lånta
pengar. Denna tanke illustrerar på ett
lysande sätt behovet av att riksbankslagen
överses, hur svårt detta än kan
vara. Som det nu håller på att bli. är
det rena principlösheten.

Med detta, herr talman, har jag redogjort
för huvudpunkterna i reservationen.
Beträffande frågan om den internationella
likviditeten och dess behand -

ling skall jag tillåta mig att återkomma
i den ekonomiska debatten på fredag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Herr Åkerlund har på
ett utomordentligt tydligt sätt redogjort
för de synpunkter som han har bakom
sin reservation. Utskottet har också redovisat
sina synpunkter i sitt utlåtande.
Jag skall därför inte ingå i någon diskussion
av den akademiska art, som
herr Åkerlund presenterat, utan jag
skall nöja mig med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kommer att vara
mycket kortfattad när jag nu endast vill
hänvisa till att jag vid tidigare tillfällen
framfört ganska starka betänkligheter
angående det slag av engagemang,
som det här är fråga om. Tanken att
man precis skall söka upp och låna
ut pengar till dem som har likviditetssvårigheter,
att man skall engagera sig
där riskerna är som störst, är ingen bra
princip för penningplacering.

Det har anförts tidigare, när vi frambar
kritik angående våra åtaganden beträffande
Världsbanken och Internationella
fonden, att placeringarna där var
»fullt bankmässiga». Jag skulle ha varit
glad om samma deklaration hade
kunnat avges nu. Jag har den uppfattningen
att det hade varit svårt —- det
är så jag utläser det förhållandet, alt
ingenting nu står om de risker som man
ikläder sig när man gör dessa engagemang.
Man har varken sett något i utskottets
utlåtande eller hört något från
utskottets talesman härom.

Då riskerna är mindre vid en anslutning
till herr Åkerlunds reservation, föredrar
jag givetvis den utan att därför
för min del finna att grund har anförts

72 Nr 29 Onsdagen den 26 maj 1965

Om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och
Världsbanken

ens för det engagemang som reservationen
stannar för.

Jag tycker också, att när man engagerar
sig för så stora belopp som det
här är fråga om skall man inte avfärda
frågan om riskerna för penningplaceringarna
med att kalla detta för akademiska
resonemang. Det är ekonomiska
resonemang!

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag vill bara hänvisa
till vilka risker vi skulle bli utsatta för,
om vi inte skulle ta några risker själva
— sådana som vi tog t. ex. beträffande
England och de risker vi har tagit för
svensk sjöfart.

Jag vill hänvisa till sådana ting för
att påvisa, att vi ibland måste påtaga
oss risker för att hjälpa oss själva.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är övertygad om att
vi har tagit risker, men att detta skulle
vara ett skäl för att ta flera risker, det
är ett resonemang som jag inte ens kan
betrakta som s. k. akademiskt — att
satsa goda pengar efter dåliga.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Vi kan bli tvungna att
ta risker för att rädda vårt eget skinn
i fortsättningen också.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

43, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
försäljning av riksbankens fastighet i
Uppsala; och

nr 44, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående utgivandet av en matrikel
över riksdagens ledamöter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 129, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
visa löneanslag m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av postpaketportot
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m. jämte vissa motioner
angående handikappvården i övrigt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

getåret 1965/66 till vissa forskningsråd
in. m., såvitt avser anslag under nionde
huvudtiteln, jämte i ämnet väckta motioner; nr

254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, in.
in., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vatten- och luftvårdens
organisation, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
■viss staten tillhörig mark.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 253, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 14 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 301, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. in., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,

in. in., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. in., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till civildepartementet
in. m.;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar in. fl. ändamål;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln till internationell
biståndsverksamhet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1965/66;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse; och

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättningar beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 320, till Konungen i anledning
av väckta motioner om översyn av inrikesflygets
säkerhetsbestämmelser.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

132, med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. m.; och

nr 133, angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/
66 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66;

nr 137, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 138, angående tilläggstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65; och
nr 140, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Bidrag till tidningen
Samefolket.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
133—136 samt memorial nr 137 och 138,
vilka betänkanden i dag för första
gången bordlagts, skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras efter de två gånger
bordlagda ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han, i
anslutning till vad han förut i dag anfört
angående plena på fredagen, efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren skulle
besluta, att vid sammanträde, som
komme att hållas nu på fredag, den 28,
kl. 19.30, anställa gemensam omröstning
i fråga om bidrag till tidningen
Samefolket samt i det eller de ytterligare
ärenden, beträffande vilka kamrarna
vid dagens sammanträde eventuellt
kunde komma att stanna vid
skiljaktiga beslut.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l«5