Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29 FÖRSTA KAMMAREN 1960

9—14 december

Debatter m. m.

Fredagen den 9 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Jonasson ang. flyghaverierna inom flygvapnet.......... 3

av herr Olofsson, Uno, ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten

vid halt väglag ............................................ 5

av herr Sundin ang. den praktiska yrkesutbildningen .......... 10

Tisdagen de» 13 december
Svar på interpellationer:

av herr Palme ang. den psykiska barna- och ungdomsvården .... 20

av herr Svanström om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor
................................................. 28

Onsdagen den 14 december

Svar på interpellation av herr Åkesson ang. inskränkning av drif -

ten å järnvägen Malmö—Simrishamn.......................... 35

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m......... 3(3

Kostnaderna för de svenska FN-styrkorna, in. m............... 39

Utbyggnad av Torslanda flygplats................................ 41

Ändrade pensionsbestämmelser för riksdagens ledamöter ........ 45

Omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona .................. 45

Enhetsskolans organisationsformer, in. m....................... 73

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 80

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 29

Nr 21»

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 december Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändrad lydelse av 4 och
6 §§ lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m............. 36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, om ändrade bestämmelser
i fråga om riksdagsledamots immunitet ...................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 200, ang. bestridandet av kostnader för
svenska FN-styrkor m. m................................... 39

— nr 201, ang. vissa kostnader i samband med Sveriges anslutning

till Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) ........ 41

— nr 202, ang. om- och tillbyggnad av kirurgiska kliniken vid sera fimerlasarettet

.............................................. 41

— nr 203, ang. utbygggnad av Torslanda flygplats .............. 41

— nr 204, ang. överlåtelse av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden.............................. 44

— memorial nr 205, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

viss ändring av bestämmelserna om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet ........................ 44

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. försäljning till televerket av
riksbankens fastighet i Mariestad............................ 44

— nr 37, ang. firandet av representationsreformens 100-årsjubileum 44

—- nr 38, ang. omorganisation av riksdagens ekonomibyrå........ 44

— nr 39, ang. avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt

anställda tjänstemän ........................................ 44

—- memorial nr 40, ang. instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott .............................................. 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 71, om tryggande av rätten till politisk
verksamhet inom enskilda företags områden............ 44

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. ändring i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande .......... 45

Statsutskottets utlåtande nr 206, ang. omorganisation av örlogsvarven
.................................................... 45

— nr 207, ang. enhetsskolans organisationsformer, m. in......... 73

— nr 208, om anslag till stöd och främjande av litterära och konstnärliga
verk m. m........................................... 78

— nr 209, ang. ersättning till författare för utnyttjande av deras

verk för s. k. talböcker ...................................... 78

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändrad lydelse av 2 §

11 ro) och 14 :o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ........ 78

— memorial nr 43, ang. sammanjämkning beträffande 18 och 58 §§

i förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, m. m................................................. 78

Statsutskottets memorial nr 210, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1960/61 .......................................... 78

Fredagen den 9 december 19C0

Nr 29

Fredagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 373, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 382, i anledning av väckta motioner
om översyn av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning
in. in.;

nr 383, i anledning av väckta motioner
om tillsättande av en beredning för
yrkesutbildningsfrågor;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till före detta rådmännen i Västervik Helge
Teodor Anderson och Sven Viktor
Schierbeck; samt

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förlag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Tunisien för
undvikande av dubbelbeskattning och

fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland till lindring i dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap;
ävensom

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 394, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om nykterhetsvård;
samt

nr 395, i anledning av väckt motion
om hälsovårds- och ordningsstadga för
campingplatser.

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Andersson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation angående flyghaverierna
inom flygvapnet. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid detta
protokoll. Herr statsrådet ANDERSSON
erhöll nu ordet och lämnade en
kort sammanfattning av svaret.

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag tackar
även för de åtgärder som såväl tidigare
som på sista tiden vidtagits för att förhindra
sådana här olyckor.

Svaret klarlägger rätt ingående orsakerna
till flyghaverierna. Det skingrar
även därigenom en hel del missförstånd
som kanske uppstått på vissa håll, bl. a.
beträffande markpersonalens ringa andel
i flyghaverierna. Av svaret liksom av
uppgifter i pressen framgår att haverierna
blivit föremål för ett allt större och
större intresse från flygledningens sida,
och detta som sig bör i avsikt att utreda
orsakerna och — så långt möjligheter
förefinnes — åstadkomma förebyggande
åtgärder i avsikt att nedbringa olyckornas
antal.

Detta måste man hälsa med största tillfredsställelse.
Sedan jag den 28 oktober
i år väckte denna interpellation har ytterligare
haverier inträffat. Speciellt
fäste jag mig vid det haveri som inträffade
på Hälleberg i Västergötland den
26 november, då två unga män förlorade
livet.

Av tidningsuppgifter att döma torde
plötsligt inträffad väderleksförsämring
ha varit orsaken till den olyckan. Man
får för den skull hälsa med tillfredsställelse
att flygledningen nu utfärdat restriktivare
bestämmelser mot flygning i
dålig och osäker väderlek. För min del
tror jag att detta kommer att utgöra
en nyttig åtgärd bland många andra.

I interpellationen berör jag även flygövningarnas
läge och höjd. Det måste
enligt min mening vara av stort intresse
att övningarna så långt möjligt förläggs
till platser där bebyggelsen är som glesast.
Genom flygning på högre höjd torde
även säkerheten bli större. Jag tror
att minimigränsen för flyghöjden borde
sättas till 1 000 meter även över landsbygden
— de mera glesbebyggda områdena.

Detta skulle kanske bidra till ökad
säkerhet och skulle dessutom orsaka
mindre bullerstörningar för civilbefolk -

ningen och framför allt eliminera olägenheterna
för djurägarna. De rekordlåga
flygningarna har många gånger
ställt till obehagliga förhållanden och
förluster för lantbrukarna. Detta är en
företeelse som kanske lidigare inte tillräckligt
beaktats.

Vid haverier uppstår helt naturligt
stora ekonomiska förluster. Haverierna
kostar stora pengar för samhället. Men
förlusterna av människoliv är dock i sådana
sammanhang det mest väsentliga.
Dessa kan ej ersättas eller värderas i rena
pengar. Man fäster mindre avsikt vid
de ekonomiska verkningarna än vid förlorade
människoliv. Och detta med rätta.
Man måste sätta människan som den viktigaste
faktorn i ett sådant sammanhang.

Om man emellertid ser på de ekonomiska
verkningarna skulle jag vilja säga
att även om det kostar pengar att genom
teknisk och maskinell utrustning i
förebyggande syfte nedbringa olyckornas
antal, är detta en god affär rent
ekonomiskt. De möjligheter att göra
bättre väderleksprognoscr som tekniken
numera kan ge bör även tillvaratagas.

Någon har frågat mig varför jag framställt
denna interpellation, och på detta
vill jag svara följande. Människorna ute
i de svenska bygderna har gripits hårt
av de inträffade haverierna och de stora
förlusterna i människoliv — icke minst
när det gäller det i Kolsva timade haveriet
med sju dödade civilpersoner.
Jag förstår människorna så väl. Förlusien
av vänner och anhöriga och av medmänniskor
känns hårt. Man söker efter
orsakerna och frågar sig i sin förtvivlan
om ingenting kan göras och om allt
som kunnat göras har gjorts o. s. v. Man
frågar vidare om vi — som ändå sitter
i riksdagen — ej kan åstadkomma någonting
eller om vi bara skall låta det
passera utan vidare, och man märker
att det föreligger många oklarheter.

Jag har genom denna interpellation
ansett det vara på sin plats att högste
chefen för vårt försvar finge lämna en
redogörelse som klarlägger orsakssammanhangen
i fråga om haverierna och
som redovisar vad som gjorts och vad
som är möjligt att göra för att nedbringa

Fredagen den 9 december 19G0

Nr 29

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten vid halt väglag

antalet olyckor till lägsta möjliga nivå.
Det svaret har försvarsministern lämnat
på ett klarläggande och utförligt sätt.

I förhoppning om att vi såväl från
flygpersonalens, flygledningens och försvarsorganisationens
sida som från de
anslagsbeviljande myndigheternas sida i
bästa samförstånd skall lyckas kunna
nedbringa antalet olyckor och offer, vill
jag än en gång tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten
vid halt väglag

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Uno Olofssons interpellation angående
åtgärder för att öka trafiksäkerheten
vid halt väglag, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Uno Olofsson har
frågat mig om jag vill ta initiativet till
ytterligare åtgärder från statsmakternas
och vägmyndigheternas sida för att öka
trafiksäkerheten vid halt väglag.

Till svar härpå får jag meddela följande.

Det stora antalet allvarliga trafikolyckor,
som under den senaste tiden inträffat
på våra vägar, är i högsta grad oroväckande.
Det är visserligen sant, att
antalet trafikolyckor i vårt land är relativt
lågt i jämförelse med förhållandet i
andra länder, men detta får absolut icke
var ett skäl för oss att förringa allvaret
i den nuvarande situationen.

Tyvärr är trafiksäkerhetsfrågorna ofta
mycket komplicerade med många psykologiska
och tekniska faktorer att ta
hänsyn till. En åtgärd måste därför i allmänhet
föregås av mer eller mindre
omfattande utredningar. Såväl inom
kommunikationsdepartementet som hos
vederbörande myndigheter och organisationer
ägnas frågan om en ökad trafiksäkerhet
en intensiv uppmärksamhet
och under senare år har i detta syfte
också genomförts en rad åtgärder.

Bland dylika åtgärder på längre sikt
vill jag först nämna den omfattande
forskningsverksamhet, som numera bedrivs
på trafiksäkerhetsområdet. Denna
tar sig uttryck dels i en omfattande statistik
över trafikolyckorna och deras orsaker,
dels i forskning på speciella områden,
bedriven hos de trafikvårdande
myndigheterna samt av särskilda forskningsgrupper
vid universitet och andra
forskningsinstitutioner, och dels i en
fortlöpande observans av de erfarenheter,
som man kommer fram till under
trafiksäkerhetsarbetet i andra länder.

I detta sammanhang kan jag upplysa
om att statistiska forskningsgruppen vid
Stockholms universitet inom den närmaste
tiden beräknas bli färdig med
en omfattande undersökning rörande
de yttre omständigheter, under vilka
olika typer av vägtrafikolyckor vanligen
inträffar. Dessutom är statens väginstitut
sysselsatt med fortlöpande friktionsmätningar
på olika vägbeläggningar under
olika väderleksbetingelser.

Vidare bedrives såväl inom kommunikationsdepartementet
som hos de trafikvårdande
myndigheterna en oavlåtlig
verksamhet med att hålla lagstiftningen
på trafikområdet aktuell och därvid
tillgodogöra sig de rön, som vinnes genom
forskningen. I detta hänseende
vill jag bl. a. nämna att jag under hösten
samrått med vederbörande statsråd i
Danmark, Finland och Norge om möjligheten
att försöka få till stånd en gemensam
nordisk vägtrafiklagstiftning.
Full enighet föreligger med de övriga
nordiska länderna i detta hänseende och
en nordisk expertkommitté kommer att
tillsättas inom den allra närmaste tiden.
Jag har i dagens konselj erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att utse svenska
ledamöter i en sådan kommitté. Jag har
i dagens konselj också erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för eu skyndsam ny
utredning av frågan om periodisk kontrollbesiktning
av motorfordon. Inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen pågår
också en översyn av vägmärkeskungörelscn
och därvid övervägs bl. a. möjligheten
att införa ett varningsmärke att

6 Nr 29 Fredagen den 9

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten
anbringas på platser, där vägbanan lätt
blir slirig eller särskilt stor risk eljest
föreligger för halkningsolyckor.

Vad beträffar frågan om att förbättra
trafiksäkerheten vid vinterkörning under
mörker och vid halt väglag vill jag
framhålla, att under de senaste åren redan
vidtagits en rad åtgärder i detta
syfte. Jag kan i detta sammanhang erinra
om de åren 1955 och 1958 genomförda
ändringarna i vägtrafikförordningen.
Genom dessa har bl. a. kraven på
fordonsbelysningen blivit kraftigt skärpta.
Vidare har i bestämmelserna om undervisningen
vid körskolorna influtit
föreskrifter om att utbildningen skall
avse även körning på landsväg och under
besvärliga trafikförhållanden, t. ex.
mörker och halka.

Propaganda- och upplysningsverksamheten
har utbyggts avsevärt, särskilt under
det sista året, och den har i hög
grad inriktats just på de särskilda risker,
som är förbundna med körning i
mörker och halt väglag. Bl. a. har man
sökt förmå körkortsaspiranterna att ta
sina körkort vintertid för att få en så
allsidig körutbildning som möjligt. Denna
propaganda har givit påtagliga resultat.
I detta sammanhang skulle jag vilja
uttrycka min tillfredsställelse över TV:s
och radions insatser i detta hänseende
samt över den uppmärksamhet pressen
visat propagandan. Vidare förekommer
i motororganisationernas regi frivilliga
övningar i vinterkörning på särskilt
anordnade banor.

Då olycksfrekvensen trots dessa åtgärder
under innevarande höst visat oroande
tendenser till stegring, har jag ansett
mig böra —• vid sidan av de nu
nämnda mera långsiktiga åtgärderna —
särskilt undersöka, vilka åtgärder, som
utan mera vidlyftiga utredningar kan
vidtas för att höja trafiksäkerheten under
hösten och den instundande kritiska
vinterperioden. I sådant syfte har jag
bl. a. under den senaste månaden haft
ingående och upprepade överläggningar
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI), statspolisen, statens
trafiksäkerhetsråd och NTF om vad som

december 19G0
vid halt väglag

med omedelbar verkan kan göras för
att nedbringa de särskilda risker som
sammanhänger med körning vintertid
vid halt väglag och i mörker. Vad som
förekommit vid överläggningarna har
bl. a. lett till åtgärder för att få till
stånd en intensivare propagandaverksamhet
samt en bättre rapportering av
den aktuella situationen på vägarna. Därvid
har också understrukits vikten av
en så god sandningsberedskap som möjligt.

Med NTF har överenskommits att föreningen
skall försöka att än mera intensifiera
sin propaganda och upplysningsverksamhet
i fråga om vinterkörning,
bl. a. i TV och radio. Därvid kommer
särskilt att propageras för att den
som går på väg efter mörkrets inbrott
bör vara försedd med lykta och reflexanordningar.

Vidare har överläggningarna lett till
ett utvidgat system för rapportering
om hastigt uppkommande halka på vägarna.
Man har således börjat med att i
samband med de sedvanliga väderleksrapporterna
i radio och TV lämna så
detaljerade upplysningar som möjligt
till de vägfarande om de områden i
landet, där halka kan väntas inträffa.
Därutöver lämnas numera dagligen i
samband med väderleksrapporten vid
12.30-tiden en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättad översikt över
det aktuella läget beträffande risken
för halt väglag på i första hand riksvägarna.
Vidare förutses att då situationen
så kräver särskilda varningar skall
utsändas i riks- och lokalprogrammen.
Jag anser mig ha anledning utgå ifrån
att dessa åtgärder skall komma att bli
av värde för vägtrafikanterna.

Sandningsberedskapen vid väg- och
vattenbyggnadsverket har effektiviserats.
Efter överenskommelse mellan styrelsen
och SMHI lämnar institutet prognoser
om väntade snöfall och besvärande ishalka.
Sedan vägmästarområdena numera
utrustats med radiotelefoni kan
vågmästaren stå i ständig kontakt med
personalen ute på fältet och därigenom
ha möjlighet till omdisponeringar av
personal och maskiner alltefter de krav,

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

Ang. åtgärder för
som föranleds av hastigt uppkomna situationer.
Lagerkapaciteten för ofrusen
sand har utbyggts kraftigt och ytterligare
lokaler uppförs efter hand som medelstillgången
medger detta. Försök med
s. k. vattensandning har bl. a. gjorts
med goda resultat. Metoden kan dock endast
användas vid temperaturer, som
konstant ligger under fryspunkten. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har uppmanats
att även i fortsättningen ägna
frågan om sandningsberedskap all uppmärksamhet.

Som ett resultat av mina överläggningar
med olika myndigheter och institutioner
vill jag även nämna att polisen
kommer att fortsätta sin i höst bedrivna
kontroll av belysningsanordningarna
på fordon. Huvudvikten kommer
därvid att läggas på cyklar och mopeder.
Tyvärr förekommer det ett stort antal
sådana fordon på våra vägar utan föreskrivna
lyktor och reflexer.

På den sista tiden har ■—- som bekant
—- olycksfrekvensen visat en synnerligen
markant stegring. Jag syftar speciellt på
olyckssiffrorna för november. Denna
månad utvisar nämligen det högsta antal
dödade i trafiken, som någonsin noterats.
Orsakerna till denna ökning av
olycksfrekvensen är ännu inte utredda,
men det vill synas, som om mörker- och
halkningsolyckorna i förening med hög
fart dominerat. Jag har icke kunnat
undgå att fråga mig vilka åtgärder som
står till buds för att snabbt få utvecklingen
att vända och nedbringa antalet
dylika olyckor. Ehuru jag f. n. inte är
övertygad om att hastighetsbegränsning
i normala fall utgör ett universalmedel
mot trafikolyckor, har jag i det uppkomna
läget ansett mig icke kunna lämna
denna utväg oprövad.

Försök med tillfällig hastighetsbegränsning
under vissa helger och veckoslut
har redan företagits i en del europeiska
länder. Någon mera auktoritativ
analys av dessa försök föreligger tyvärr
ännu inte. Jag har emellertid ansett
det vara ytterligt angeläget att få eu
tillförlitlig och tillräckligt detaljerad
redogörelse för resultaten av dessa försök,
och i somras tillsatte jag därför

att öka trafiksäkerheten vid halt väglag
två utredningsmän med uppdrag att inhämta
uppgifter om uppläggningen och
erfarenheterna av försöken. Då utredningsmännen
ännu inte erhållit vissa
statistiska uppgifter från de olika länderna,
kan de icke beräknas kunna lämna
sin redogörelse förrän tidigast under
första hälften av nästa år.

Inom kommunikationsdepartementet
har vi emellertid fått tillgång till vissa
preliminära upppgifter från de försök
som företagits i Belgien, Frankrike, Storbritannien
och Österrike. Även om man
icke kan dra några definitiva slutsatser
av dessa uppgifter, visar de dock att det
icke kan helt uteslutas att en hastighetsbegränsning
under vissa tider med intensiv
trafik må utgöra ett lämpligt
medel för att undvika allvarliga personskador.
I den situation som kännetecknas
av den föregående månadens dystra
olyckskurva har jag därför funnit mig
böra ställa tidigare framförda betänkligheter
åt sidan. Kungl. Maj:t har därför
i dagens konselj på mitt förslag beslutat
utfärda en kungörelse om generell
hastighetsbegränsning till 80 km i timmen
under instundande jul- och nyårshelger
eller närmare bestämt under tiden
22 december 1960—9 januari 1961.

Denna hastighetsbegränsning ingår
som ett led i den ständiga utredningsverksamhet,
som från statsmakternas sida
bedrivs för att skapa en bättre trafiksäkerhet.
De trafikövervakande myndigheterna
och trafiksäkerhetsorganen kommer
också att uppmanas att noga följa
trafiksituationen under begränsningsperioden
och att omsorgsfullt bearbeta det
insamlade materialet.

Jag vill betona, att vidtagandet av eu
så ingripande åtgärd som en hastighetsbegränsning
måste tas som ett uttryck
för det utomordentliga allvar, med vilket
regeringen följer utvecklingen på
trafiksäkerhetsområdet. Även om det här
må vara fråga om ett ingrepp i den
personliga friheten, anser jag att lägets
allvar kräver denna åtgärd.

Jag är fullt medveten om att de här
åtgärderna icke är tillräckliga för atl
skapa den förbättring i trafiksäkerheten,
som vi alla eftersträvar. Mycket återstår

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten vid halt väglag

ännu att göra. Varje förslag till åtgärder
som kan leda till en förbättring måste
därför enligt min mening prövas omsorgsfullt.
Vid det fortsatta arbetet kommer
jag också att närmare granska det
av herr Fröding framförda förslaget att
ge de lokala polismyndigheterna behörighet
att tillfälligt förordna om hastighetsbegränsning
för motorfordon.

Avslutningsvis vill jag liksom trafiksäkerhetsrådet
betona att någon patentlösning
för en ökad trafiksäkerhet tyvärr
inte ligger inom räckhåll. Under
senare år har som sagts vidtagits ett flertal
åtgärder i syfte att komma tillrätta
med olycksfallen. Trots detta har vi i
höst haft ett skrämmande stort antal
olyckor med dödlig utgång. Jag vill hoppas
att NTF :s råd och maningar inte
skall förklinga ohörda. I sista hand ankommer
det dock på den enskilde fordonsföraren
att själv söka bemästra svårigheterna
särskilt vid halt väglag genom
att hålla en väl avpassad hastighet och
skaffa sig kunskaper och erfarenheter
rörande körning under alla väderleksförhållanden.

Den nu föreskrivna hastighetsbegränsningen
fritager givetvis icke fordonsförarna
från den allmänna skyldigheten
att vid varje särskilt tillfälle anpassa
hastigheten efter vägen och väglaget
samt trafikförhållandena i övrigt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Olofssons interpellation.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vill jag först framföra ett hjärtligt tack
för svaret på denna min interpellation.
.Tåg vill särskilt tacka för den utförlighet
med vilken svaret lämnats samt för
den positiva inställning som här kommer
till synes.

Jag är också medveten om de svårigheter
som döljer sig bakom alla dessa
stora problem. När den mänskliga faktorn
och mänskliga bristfälligheter kommer
med i spelet kan säkerheten över
huvud taget icke någon gång bli särskilt
stor.

Sedan jag framställde min interpellation
har ju en hel del initiativ tagits av
kommunikationsministern i den anda och
med den inriktning som jag frågade efter.
Jag ber att få tacka för alla dessa
utmärkta initiativ.

Eftersom jag nu ändå har ordet vill
jag, herr talman, anlägga några synpunkter
på hithörande spörsmål. En sak som
är mycket betydelsefull och som redan
pågår och har pågått länge är den upplysningskampanj
som bedrives av våra
organisationer på motorismens område
icke minst genom artiklar på olika håll
i tidningspressen. Detta betyder mycket.
Den propaganda och den upplysningsverksamhet
som Sveriges radio och television
särskilt på sista tiden har satt in
är också mycket betydelsefull. Allteftersom
televisionen vinner spridning i vårt
land får ju möjligheterna till inte minst
televisionssändningar med deras utmärkta
redogörelser för väderleksläget och
därmed sammanhängande översikt över
trafikproblemen sin stora betydelse.

En sak som också särskilt bör prövas
är forskning beträffande dels olika vägbeläggningars
möjlighet att ge ett säkrare
underlag, dels ock framför allt bildäcken.
Här föreligger ett område som
vi enligt min mening framför allt bör
inrikta oss på. Alla som kör bil i halt
väglag har ju erfarit den stora betydelsen
av däckens beskaffenhet. Jag är övertygad
om att om vi kunde sätta in en
verkligt kraftfull, av statsmakterna understödd
forskning i syfte att få fram
bästa möjliga däck för vinterkörning, så
skulle vi göra en betydande insats på
trafiksäkerhetens område. Jag vill därför
vädja till statsrådet Skoglund att medverka
till en intensifierad forskning på
just bildäckens område.

Vad statsrådet anfört i sitt svar angående
vägmärken är inte så mycket att
erinra mot, nämligen att man vill söka
få fram vägmärken som kan uppmärksammas
bättre och som tillfälligt skulle
sättas upp när halt väglag uppstår. Om
det emellertid blir alltför många vägmärken
efter vägkanterna är det risk för att
trafikanternas uppmärksamhet skall avtrubbas
ganska mycket. Man får val där -

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

Ang. åtgärder för
för vara ganska försiktig med att sätta
upp ytterligare vägmärken.

Vad fordonskontrollen beträffar är det
alldeles riktigt som framhålles i interpellationssvaret
att fordonens belysningsanordningar
har mycket stor betydelse
för möjligheterna att upptäcka framförvarande
situationer. Här är ett område
där man för närvarande försöker utröna
vilka anordningar som kan vara mest
lämpade, och vi hoppas att denna verksamhet
skall ge resultat.

Vinterkörning är någonting som den
som tidigare inte övat sådan körning icke
på något sätt behärskar. En stor del av
dem som innehar ett nytaget körkort har
väl fått det under juni, juli eller augusti.
Man kör några månader och tror sig sedan
— som nya bilförare ofta gör — vara
expert på bilkörning. Så är nu inte fallet.
Att lära sig köra bil kräver lång lärotid.
Det inträffar en halkperiod i början
av vintern och vederbörande befinner
sig i en tidigare oprövad situation.
Det är därför önskvärt och nödvändigt
enligt min mening att samtliga körkortsinnehavare
får träning i att köra bil på
halt väglag. Hiir gör också motororganisationerna
en god insats genom att låta
körkortsinnehavare frivilligt öva körning
på halt väglag. Men det räcker
kanske inte. Man måste kanske också vidtaga
lagstiftningsåtgärder på detta område.

Sandningsberedskapen är ju när det
gäller hala vägar det kanske allra mest betydelsefulla.
Vi alla som har försökt balansera
oss fram efter ishala vägar vet
att vi drar cn lättnadens suck när vi
kommer in på nysandade vägar. Detta
är en sak som givetvis kostar samhället
stora pengar, om sandningen skall skötas
effektivt. Jag tror inte att kostnaderna
väger mycket mot de tragedier som
alla olyckor innebär genom förspillda
människoliv in. in. Därför vidhåller jag
den uppfattningen att vi måste satsa allt
vad vi över huvud taget kan just för eu
god sandningsberedskap.

Personligen har jag aldrig hyst någon
större övertro på fartbegränsning. Enligt
våra nuvarande trafikbestämmelser
är bilförarna skyldiga att inte hålla hög -

att öka trafiksäkerheten vid halt väglag
re hastighet än att de vid varje särskilt
tillfälle behärskar situationen, men här
har börjat bli så många övergrepp och
överträdelser att jag har börjat vackla i
min tro. Vi måste nog även här finna oss
i det ingrepp i den personliga friheten
som en fartbegränsning innebär. Vi vet
alla att om vederbörande trafikanter håller
en måttlig hastighet blir såväl dikeskörningar
som t. o. m. krockar mindre
katastrofala än om vederbörande har en
alltför hög hastighet.

Hastighetsbegränsning har ju på prov
införts under julhelgen, och jag är mycket
intresserad av att se vad det kommer
att bli för resultat. Blir det ett gott resultat
skulle jag förorda att en sådan
fartbegränsning införes på ett tidigare
stadium på hösten när halkan börjar
sätta in. Vi får naturligtvis avvakta vad
denna fartbegränsning ger för resultat.

Jag vill i detta sammanhang ta upp ett
annat problem, som jag visserligen inte
direkt berört i min interpellation men
som har en uppenbar betydelse för trafiksäkerheten.
Det gäller närmast parkeringsföreskrifterna
i städerna. För
närvarande uppmanas ju bilägarna inför
de instundande helgerna att låta bilen
stå kvar hemma och i stället använda
de allmänna kommunikationsmedlen
om de planerar en längre resa. Sådana
uppmaningar har bl. a. framställts av
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och syftar självklart till att
minska olycksriskerna vid jul- och nyårshelgerna.
Men i verkligheten har de
flesta bilägarna i städerna inga möjligheter
att efterkomma dessa uppmaningar.
Parkeringsföreskrifterna medger nämligen
i många fall inte längre sammanhängande
uppställningstid än 24 timmar,
och är familjen bortrest finns det ju
ingen som kan flytta på bilen. Parkeringsföreskrifterna
iir visserligen av lokal
karaktär. Den statliga myndighet
som närmast står som övervakare över
dessa iir länsstyrelserna och överståthållarämbetct
i Stockholm. Även om
frågor av denna art närmast torde falla
på inrikesministerns ämbetsområde har
vi dock här att göra med uppenbara trafiksiikerhetstekniska
problem. Jag skulle

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. den praktiska yrkesutbildningen
därför vilja vädja till kommunikationsministern,
som ju är den inom regeringen
som har det direkta ansvaret för trafiksäkerhetsfrågor,
att intressera sig för
den fråga jag här berört. Det kan synas
vara en detalj, men den är ingen oviktig
sådan.

Kommunikationsministern och jag har
vid några tillfällen tidigare i denna kammare
haft anledning att diskutera problemet
med sparkstöttingsåkare. Det är
ju, som inte minst statsrådet Skoglund
känner till, ett problem om de skall använda
den högra sidan av vägen såsom
gångtrafikanter eller den vänstra sidan.
Detta problem är ännu olöst. Om sparkstöttingsåkarna
hade sig föreskrivet att
färdas på vägens högra sida och det direkt
krävdes att de skulle ha ordentliga
reflexer fastsatta på framsidan av
sparken, skulle vi kunna möta dem i
trafiken i stället för att köra ifatt dem,
som nu är förhållandet, varvid vederbörande
med sin egen kropp oftast
skymmer eventuella reflexanordningar.

Det har visserligen tillsatts en högertrafikutredning,
och saken kommer naturligtvis
att tas upp i det sammanhanget,
men jag ifrågasätter om vi kan
vänta så länge med frågan om sparkstöttingsåkarna.
Jag skulle vilja hemställa
att kommunikationsministern tog detta
problem under ytterligare övervägande
— eljest kominer det kanske att dröja
åtskilliga år innan den frågan blir löst.

När det händer någonting är bilisten
alltid den store syndaren — det vet vi
inte minst från pressreferat — men jag
tror att vi måste ägna även de gående
en viss uppmärksamhet när det gäller
trafiksäkerheten. Inte minst äldre människor
tycks ha uppfattningen »halva
vägen är min» och reflekterar inte alls
över huruvida två fordon kommer att
mötas mitt för vederbörande gående. Jag
har uppmärksammat att ungdomarna är
betydligt bättre när det gäller att bedöma
huruvida man kommer att möta en
bil, men särskilt medelålders och äldre
människor syndar mycket i det här avseendet.

Krav på reflexer även på gående tror
jag vi måste ställa. Det är ingenting

som behöver innebära några större kostnader.
NTF har fått fram en del utmärkta
reflexanordningar — jag tänker närmast
på den lilla lösa reflexbiten, som
man kan hänga i rockfickan och låta
fladdra utanför. De brickorna kostar inte
mer än cirka 50 öre, så kostnaderna
är överkomliga.

Jag kan i sammanhanget säga, även
om det inte hör till frågan, att länsavdelningen
i Västerbotten av Landskommunernas
förbund i en skrivelse rekommenderat
kommunerna att inköpa sådana
brickor till pensionärerna vid ålderdoms-
och pensionärshem, och i min
hemkommun anslog vi förra måndagen
1 000 kronor för att inköpa dessa brickor
och utdela dem bland skolbarn.

Trafikintensiteten har ökat så under
de senaste åren, att det mänskliga tänkandet
och den mänskliga reaktionsförmågan
liksom inte tycks hinna med. Därför
är det betydelsefullt att alla krafter
förstärks som kan samverka till att trafiksäkerheten
ökas och att antalet trafikolyckor,
som varit så stort i höst, på
något sätt kan minskas.

Jag ber än en gång att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den praktiska yrkesutbildningen

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Sundins interpellation
angående den praktiska yrkesutbildningen,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat

dels om jag är beredd att snarast vidta
åtgärder för tillsättande av en utredning
rörande den praktiska yrkesutbildningens
ställning och mål,

dels om jag har för avsikt att till nästa
års riksdag framlägga förslag rörande
lokaliseringen av ett statligt institut
för yrkeslärarutbildning och övriga anstalter
för sådan utbildning,

dels ock om jag har för avsikt att
vidta åtgärder för inplacering i det stat -

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

liga lönesystemet av yrkeslärartjänster i
industri, hantverk och handel.

Frågan om en utredning rörande den
praktiska yrkesutbildningen har utförligt
belysts i statsutskottets numera av
riksdagen godkända utlåtande nr 192 i
anledning av väckta motioner om tillsättande
av en beredning för yrkesutbildningsfrågor.
Det torde inte vara påkallat
att nu ta upp en ny debatt i denna
fråga.

Beträffande herr Sundins andra fråga
får jag upplysa, att Kungl. Maj:t den 30
juni 1960 — i överensstämmelse med
riksdagens beslut i anledning av propositionen
nr 90 angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen in. m. — uppdragit åt
överstyrelsen för yrkesutbildning att
skyndsamt verkställa utredning rörande
ifrågavarande lärarutbildnings lokalisering
och spörsmålet om upprättande av
ett lärarinstitut samt att för Kungl. Maj :t
redovisa resultatet av denna utredning
ävensom, efter samråd med skolöverstyrelsen,
framlägga de förslag som utredningen
kan föranleda, överstyrelsen
för yrkesutbildning arbetar alltså med
denna fråga, som emellertid inte torde
kunna bli färdigberedd i sådan tid, att
förslag kan föreläggas redan nästa års
riksdag.

Vad slutligen gäller den tredje frågan
tår jag upplysa interpellanten om att civilministern
den 19 juli 1960 med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat
en beredning, bestående av tio ledamöter,
för att inom civildepartementet
biträda med övervägande av vissa lönespörsmål
m. m. beträffande yrkesliirare
och därmed likartade lärarkategorier.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Sundins interpellation.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra ett tack för det korta
svaret, som på en punkt var klarläggande,
om ock i begränsad omfattning.

Anledningen till den första frågan i interpellationen
var skolberedningens arbete
och särskilt den s. k. Visbykom -

Ang. den praktiska yrkesutbildningen
munikén. Skolberedningen hade över huvud
taget inte berörts i de motioner som
låg till grund för det utskottsutlåtande
som statsrådet åberopade och av naturliga
skäl inte heller Visbykommunikén.

Det är emellertid uppenbart att dessa
skolberedningens intentioner väsentligt
skulle ändra förutsättningarna för yrkesutbildningen.
I det nämnda utlåtandet,
som ju framlagts nyligen — en tid
efter det att jag framställde interpellationen
—■ knyter statsutskottet mycket
bestämt an till skolberedningens arbete.
Jag vill uttala min tillfredsställelse häröver
och över riksdagens ställningstagande,
som innebär att en utredning av
den art jag ifrågasatt måste komma till
stånd. Jag hoppas att också statsrådet
är till freds med ett sådant positivt ställningstagande
av riksdagen. Det finns
heller ingen anledning till klander mot
statsrådet för att riksdagen så att säga
besvarat interpellationens första fråga i
hans ställe.

Låt mig emellertid beröra en speciell
synpunkt i sammanhanget. Om Visbykommunikéns
tankegångar fullföljs, kommer
9 a att ersättas av fyra utbildningslinjer.
Det får förutsättas att den praktiska
yrkesutbildningen skulle rekryteras
både från dessa linjer och från motsvarigheten
till den nuvarande y-linjen.
Jag tror att detta är ett riktigt grepp.
Det bör bl. a. skapa förutsättningar för
en mera allsidig rekrytering till yrkesutbildningen.
Över huvud taget tror jag
att det är lyckligt om de gamla rågångarna
mellan g-, a- och y-linjerna i vissa
avseenden suddas ut, och jag skulle vara
glad om statsrådet ville ge ett besked
på den punkten. Enligt min mening skulle
det då vara lättare att fullfölja skolreformens
syfte bl. a. i fråga om förutsättningarna
för val av yrkes- ocli levnadsbana.
Men detta förutsätter, såsom
jag framhållit i interpellationen, att eu
viss anpassning sker beträffande utbildningsmöjligheterna
efter den obligatoriska
skolan.

Min andra fråga gällde om statsrådet
har för avsikt att till nästa års riksdag
framlägga förslag angående lokaliseringen
av ett statligt institut för yrkcslärar -

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. den praktiska yrkesutbildningen
utbildning och övriga anstalter för sådan
utbildning. I propositionen till årets
riksdag angående yrkeslärarutbildningen
ansåg sig statsrådet icke böra ta ställning
till dessa spörsmål. Statsutskottet
framhöll emellertid i sitt utlåtande, som
godkänts av riksdagen, angelägenheten
av att förslag snarast fördelades riksdagen.
Av statsrådets svar har framgått att
förslag inte är att vänta till nästa års
riksdag. Jag beklagar detta och undrar
om den långa tidsutdräkten i denna fråga
verkligen är nödvändig.

Upplysningen att civilministern tillkallat
en beredning att biträda vid överväganden
angående vissa lönespörsmål
som berör bl. a. yrkeslärarna är intressant
från en synpunkt. Anställningsvillkoren
spelar en betydelsefull roll för en
god lösning av lärarfrågan på längre
sikt, och man kunde ha väntat att ecklesiastikministern
skulle ha antytt ett intresse
eller engagemang i den ena eller
andra riktningen vad frågan om yrkeslärarnas
inplacering i det statliga lönesystemet
beträffar. Men statsrådet kan
ju ha ett positivt intresse för saken, fast
han av blygsamhet eller annan för mig
okänd anledning inte velat ge uttryck
för det i sitt svar. Jag hoppas att så är
fallet och att jag inte skall mötas av statsrådets
gensaga i denna min förmodan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att än en gång få tacka statsrådet för det
svar som han lämnat.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Endast ett par kommentarer.

Interpellantens första fråga berördes
ju delvis i herr Kellgrens motion vid
årets riksdag. Det är alldeles uppenbart
att när en medlem av riksdagen väckt en
motion som väckt stort uppseende i
pressen och som man vet kommer att
allvarligt behandlas av i detta fall
statsutskottet och en annan enskild ledamot
av riksdagen efteråt interpellerar
i samma fråga brukar departementschefen
av ren artighet mot riksdagen och
utskottet visa en viss sidovördnad mot
den enskilde interpellanten och helt en -

kelt vänta på utskottets utlåtande, vilket
jag också har gjort i detta fall.

Däremot har herr Sundin rätt i att
hans fråga också omfattar Visbykommunikén,
och jag förstår att han gärna
hade velat få till stånd en diskussion på
basis av den. På den punkten måste jag
dock säga, som jag förklarat många
gånger tidigare offentligt i höst, att därvidlag
är jag i det läget att jag inte kan
tala som departementschef utan som
ordförande i beredningen. Beredningen
kommer att lämna sitt betänkande i vår.
Det är därför omöjligt för mig i en politiskt
och parlamentariskt sammansatt
beredning att uppträda som den som
svarar på alla tänkbara frågor som kan
riktas till oss. Visbykommunikén är en
kommuniké till pressen och allmänheten
för att ge en föreställning om de huvudlinjer
som beredningen är enig om. Det
kommer att bli många diskussioner i
denna kammare — därom är jag övertygad
— om de frågor som herr Sundin i
dag väckt.

Vad sedan beträffar interpellantens
andra fråga vill jag bara peka på att departementet
tvärtom handlat mycket
snabbt. Omedelbart efter riksdagens
skrivelse, den 30 juni i somras, fick
överstyrelsen i uppdrag att påskynda
denna utredning om lokaliseringen, men
den beställningen har man ännu inte
hunnit att effektuera. Det finns då ingen
annan möjlighet för mig än att vänta.

Vad gäller den tredje frågan, som avser
lärarnas löner, vill jag bara säga att
där pågår en översyn och utredning. Det
är alldeles uppenbart att jag inte kan
falla min kollega civilministern i ämbetet
och nu innan ens materialet ligger
på civilministerns bord hålla mig som
ecklesiastikminister med en alldeles
egen mening. Herr Sundin kan dock vara
övertygad om att jag även på den
punkten har en personlig uppfattning.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag uttalar till statsrådet
min vördsamma uppskattning av vad
han här sagt om att han av ren artighet
gentemot riksdagen inte velat besvara

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

den framställda frågan förrän utskottet
kommit med sitt betänkande. Jag tillhör
ju också riksdagen och har därför anledning
att känna mig välvilligt berörd
av de antydningar om orsaken till dröjsmålet
med svaret som herr statsrådet
här gjort.

När det gäller den första frågan i intcrpellationen
har jag heller inte riktat
något som helst klander mot statsrådet
för att riksdagen kom före och så att
säga besvarade interpellationen i stället
för herr statsrådet. Jag har således inte,
herr talman, i mitt förra inlägg sagt någonting
som skulle vara av den arten
att det inte passar i detta sammanhang.

När det gäller den andra frågan vill
jag bara framhålla att det ju efter 1955
års beslut om yrkesutbildningen tillsattes
en utredning som skulle syssla med
lärarutbildningsfrågan. Med detta tidsschema
kommer det att dröja sju år
innan man eventuellt kan få ett förslag
om hur dessa frågor skall lösas.

Vad slutligen gäller den tredje frågeställningen,
herr talman, drar jag av
herr statsrådets svar bara den slutsatsen
att min och hans andemening torde vara
analoga. Jag menar att därest vi inte ger
yrkeslärarna en betalning som är likvärdig
med andra lärares, så att de inordnas
i ett likartat lönesystem, kan
vi heller inte få fullgoda lärare. Och om
man inte når dit — även på den punkten
hoppas jag att herr statsrådet delar
min uppfattning — då har man förfuskat
den ursprungliga grundtanken, att
skolutbildningen i sin helhet skulle vara
likvärdig och att även yrkesutbildningen
skulle omfattas av den grundtanken.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill gärna när det
gäller den principiella deklaration som
herr Sundin gjort i anledning av sin
tredje fråga helt instämma med honom.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den praktiska yrkesutbildningen

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om riksdagsledamots
immunitet;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
kostnader för svenska FN-styrkor m. in.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader
i samband med Sveriges anslutning till
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA);

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående om- och tillbyggnad
av kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet; nr

203, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnad av Torslanda flygplats; nr

204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden; samt

nr 205, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om viss ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial
:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
till televerket av riksbankens
fastighet i Mariestad;

nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
firandet av representationsreformens
100-årsjubileum;

nr 38, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksdagens
ekonomibyrå;

nr 39, i anledning av framställning angående
avlöningsbestämmelserna för hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
och av i ämnet väckt motion; samt

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet

nr 40, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; ävensom andra

lagutskottets utlåtande nr 71, i
anledning av väckt motion om tryggande
av rätten till politisk verksamhet inom
enskilda företags områden och anläggningar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.05.

In. fidem

Fritz af Petersens

Bilaga till Första kammarens protokoll den 9 december 1960 (sid. 3).

Interpellationssvar

Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Jonasson frågat mig

vad orsaken är till det ökade antalet
flyghaverier samt

om jag har för avsikt att vidtaga några
åtgärder i syfte att skapa större säkerhet
i flygvapnets övningar.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Utvecklingen i fråga om antalet haverier
vid flygvapnet under den senaste
femårsperioden belyses av följande sammanställningar.
Haveri kan härvid definieras
som en händelse, då flygplan skadats
så — på marken eller i luften — att
det tills vidare icke får flygas.

Totala antalet haverier m. m.

Antal	haverier ............	1956 256	1957 265	1958 278	1959 261	1960 216	(t.o.m. 31/10)
»	omkomna ..........	28	21	11	15	20	(	» 30/11)
»	haverier med omkomna	17	19	9	12	15	(	» » )
»	totalhavererade fpl ..	40	31	26	34	30	(	» » )
»	lyckade fallskärmshopp	14	8	12	25	17	(	» » )
»	misslyckade faljskärms-hopp ..............	2	2	2	5	3	(	» » )

	Antal haverier m.	m. per	100 000	flyglimmar
		1956	1957	1958	1959	1960
Antal	haverier ............	155	165	185	169	153	(t.o.m. 31/10)
»	omkomna ..........	16,8	13,1	7,3	9,7	13 3	( » 30/11)
»	haverier med omkomna	10,2	11,8	6,0	7,8	10,0	( » » )
»	totalhavererade fpl ..	24,1	19,3	17,3	22,0	20,0	( » » )

Härutöver har i år sju civila personer
omkommit vid den djupt tragiska olyckan
nyligen i Västra Skedvi.

Av sammanställningen framgår att totala
antalet haverier, enligt den defini -

tion jag angett, varit i stort sett konstant
under de senaste fem åren. Antalet flygtimmar
per år har också i stort sett varit
oförändrat under den angivna perioden.
Det som av naturliga skäl mest uppmärk -

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

sammas är de haverier som leder till förlust
av människoliv eller totalförstörd
materiel. Såväl antalet omkomna som antalet
haverier med dödlig utgång visar
en påtaglig nedgång under året 1958
och 1959. Antalet totalförstörda flygplan
var båda åren lägre än år 1956. Under år
1960 har denna hoppingivande utvecklingstendens
brutits vad det gäller antalet
omkomna, även om vad som i det avseendet
hittills skett inte pekar på någon
ökning jämfört med medelvärdena för
åren 1956—1959. Under månaderna juli
och augusti i år inträffade en topp, när
sju man omkom och åtta flygplan totalhavererade.
Möjliga internationella jämförelser
tyder inte på att haverifrekvensen
inom det svenska flygvapnet mera
påtagligt skiljer sig från vad som drabbar
andra jämförbara länders flygvapen.

Vid armén och marinen har viss flygverksamhet
— främst helikopterflygning
—- bedrivits sedan 1958. Under denna
tid har inträffat sammanlagt 3 haverier
med 5 omkomna, samtliga under 1960.
Då flygsäkerhetstjänsten vid dessa försvarsgrenar
sedan den 1 juli i år ombesörjes
av flygvapnet, uppehåller jag mig
i det följande endast vid förhållandena
vid denna försvarsgren.

Varje haveri, således även de där varken
människoliv eller värdefull materiel
går till spillo, utreds noga av specialister.
För varje svårare haveri tillsätts
dessutom en särskild haverikommission
under av Kungl. Maj:t utsedd ordförande,
som hittills varit hovrättsdomare,
och med representation av teknisk
och medicinsk expertis. De rön som
framkommer genom kommissionens arbete
eller på annat sätt bearbetas systematiskt
i syfte att klarlägga händelseförloppet
vid haverierna och orsakerna till
dessa. För dagen kan inte ges någon entydig
förklaring till den i år inträffade
ökningen av antalet omkomna. Ingenting
tyder på att någonting nytt inträffat i orsakssammanhangen.
Händelseförloppen
och orsakerna har, såvitt nu kan bedömas,
varit i stort sett desamma som tidigare.
Den mänskliga faktorn — felmanövrer,
felbedömningar, bristande obscrvans
— och mekaniska fel, 1. ex. motor -

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet
störningar, har i år liksom tidigare varit
de primära orsakerna till olyckorna. I
fråga om den allra senaste tidens uppmärksammade
olyckor har utredningarna
inte slutförts, men föreliggande preliminära
resultat tyder inte på att dessa
olyckor härvidlag skulle utgöra något undantag.

För att klarlägga i vilken utsträckning
markpersonalen kan sägas ha medverkat
till haverier har vissa undersökningar utförts.
Dessa ger vid handen, att antalet
haverier orsakade av denna personal är
relativt ringa och visar en avtagande tendens.
Under 1950-talet och fram till den
20 november 1960 — den tidpunkt till
vilken undersökningarna kunnat framföras
— har inte något haveri som orsakats
av fel begångna av markpersonal varit av
så allvarlig art att flygande personal omkommit
eller allvarligt skadats. Även de
materiella skadorna har varit av ringa omfattning.
Till belysande av utvecklingen
vill jag lämna följande sammanställning
över det totala antalet haverier orsakade
av markpersonal per 100 000 flygtimmar:

Antalet haverier per 100 000

År		flygtimmar
i i procent av totala absoluta tal >antalet haverjer
1950	55,3	22,3
1951	32,0	17,8
1952	27,4	19,2
1953	18,6	12,1
1954	14,5	10,9
1955	13,3	12,6
1956	20,4	13,2
1957	23,1	14,0
1958	21,0	11,3
1959	11,7	6,9

Med anledning av att haverier med
flygplan 32, Lansen, särskilt observerats
under den senaste tiden och av de spekulationer
som förekommit i samband
därmed vill jag i detta sammanhang lämna
en redogörelse för de i år inträffade
allvarligare haverierna med detta flygplan.
Hittills har 15 dylika haverier inträffat.
Intet av dessa fall har ännu slutbehandlats.
Endast preliminära antaganden
kan därför göras beträffande orsakerna
till haverierna. Motorstopp har

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet
konstaterats i 4 fall, men i 2 av dessa
kan intet sägas rörande orsakerna till
stoppet. Ett fall av motorstopp torde ha
förorsakats av bränslebrist, vilken ej observerats
av flygföraren till följd av att
bränslemätaren visat för högt värde. Modifiering
pågår för att förhindra att liknande
fall kan uppstå. Det fjärde fallet
av motorstopp torde sammanhänga med
att ett avbrott i bränsletillförseln uppstått
vilket föraren ej observerat. Omständigheterna
i ett fall talar för att en tillfällig
mekanisk störning förekommit hos
motorns s. k. blandningsregulator med
påföljd att motorn icke erhållit tillräckligt
med bränsle vid gaspådrag. Förebyggande
åtgärder har vidtagits i detta fall.
I två fall har flygplan kommit för lågt
och kolliderat med föremål på marken;
anledningen härtill har icke ännu kunnat
fastställas. Ett fall synes sammanhänga
med att säkerhetsavstånden underskridits
samtidigt som bomber fällts felaktigt.
Flygplanhuven har i ett fall blåst
upp, vilket sannolikt berott på att flygföraren
glömt låsa huven. Bidragande
omständighet synes vid ett haveri ha
varit, att en värmeskada på ett däck icke
observerats vid klargöringen av flygplanet,
medan i ett annat fall vädret kan ha
varit sämre än flygföraren beräknat och
detta ej beaktats av honom vid uppläggning
av en avancerad manöver. Ett haveri
synes ha förorsakats av att en patronbandslänk
sugits in i flygplanets luftintag
och föranlett ett skovelbrott i motorns
kompressor. I ett fall, där flygplanet
besvarats, har materialfel ej kunnat
konstateras, medan i ett fall, där endast
smärre delar av flygplanet bärgats, utredningen
icke givit stöd för antagande att
materialfel förelegat. Slutligen har ett
flygplan, som havererat, kommit in i en
okontrollerad rörelse utan att orsaken
härtill kunnat fastställas.

Med flygplan 35, Draken, har hittills
två allvarligare haverier inträffat, nämligen
den 7 juni och den 7 september 1960.
Det var i ena fallet fråga om en kollision
mellan två flygplan, medan orsaken i det
andra fallet hittills icke klarlagts. Vid
den förstnämnda omkom den ene föraren,
som sannolikt blev skadad redan vid
kollisionen, medan den andre räddade

sig med fallskärmshopp. I det andra fallet
omkom föraren. De med anledning av
haverierna tillsatta haverikommissonerna
har ännu icke hunnit slutföra sina undersökningar
beträffande omständigheterna
i samband med dessa haverier.

Införandet av en ny flygplantyp innebär
ökade haveririsker på grund av att
prestanda och teknisk komplicitet ökats
och personalen har mindre erfarenhet
och rutin i samband med övergången.
För att erhålla rättvisande jämförelse
mellan olika flygplantyper bör jämförelserna
ske med hänsyn till den tid flygplantypen
använts. Jämföres på det sättet
flygplan 32 under de fyra första användningsåren
med motsvarande tid för flygplan
av närmast föregående typer — 29
och 34 — erhålles följande antal totalhavererade
flygplan per 100 000 flygtimmar,
nämligen för typ 29 38 st, för typ
34 39 st och för typ 32 26 st. Dessa siffror
kan tolkas så, att flygplan 32 under
sitt introduktionsskede inneburit mindre
haveririsk än de två andra flygplantyperna.

Alltsedan flygvapnets tillkomst bär särskild
uppmärksamhet ägnats åt åtgärder
för att förbättra flygsäkerheten. Den flygtekniska
utvecklingen har medfört att
ansträngningarna för att öka flygsäkerheten
fortlöpande intensifierats. Arbetet
har härvidlag inriktats på att dels öka
flygförarnas kunnande och skicklighet
dels effektivisera flygsäkerhetsorganisationen.

Utbildningsmetoderna har rationaliserats
och en översyn har gjorts av stegringstakten
i flygövningarnas svårighetsgrad.
Denna kan anpassas efter den enskilde
flygförarens utveckling och förmåga.
F''ör att underlätta övergången till
krigsflygplan organiseras en särskild
typinflygningsskola. En ytterligare åtgärd
för att underlätta omskolning innebär
tillkomsten av en särskild version av
flygplan 35 med dubbelkommando. Ytterligare
möjligheter att förbättra och
rationalisera utbildningen erhålles om
som planerats den grundläggande flygutbildningen
vid krigsflygskolan kan omläggas
så att den bedrives på nästan enbart
jetflygplan.

F’lora förstärkningar av flygsäkerhets -

Fredagen den 9 december 1960

Nr 29

organen har genomförts under de senaste
åren. Jag vill här som exempel nämna
ökningen av antalet trafikledare och inrättandet
av en särskild materielkontrollsektion
i flygförvaltningen. Denna sektion
har till uppgift, bland annat, att följa
upp tekniska åtgärder, som vidtagits
med anledning av inträffade haverier,
tillbud eller allvarligare materielfel, medan
flygsäkerhetsavdelningen i flvgstaben
handlägger flygsäkerhetsärenden ur
annan än materielsynpunkt. Uppgifter
som framtages vid materielkontrollsektionen
och flygsäkerhetsavdelningen kan
utnyttjas för statistisk analys i haveriförebyggande
syfte. Detta arbete skall intensifieras.
Möjligheterna att på ett tidigare
stadium motverka tendenser till
sänkt flygsäkerhet torde komma att öka
genom att man, som planerats, i ökad utsträckning
använder moderna databehandlingsmaskiner.
En sådan har beställts.
Flygsäkerhetsbestämmelserna revideras
fortlöpande på grundval av gjorda
erfarenheter, och de har vid behov
skärpts. En genomgripande omarbetning
pågår som resultat av de senaste årens
erfarenheter av flygning med farter omkring
ljudhastigheten.

Förbättrade urvalsmetoder vid uttagning
av flygande personal bär likaledes
betydelse för flygsäkerheten. Det internationella
utbytet av erfarenheter om
medicinska och psykologiska faktorer
som påverkar en flygförares handlande
kan härvidlag vara av betydelse. Undersökningar
pågår rörande möjligheterna
att bredda och utöka forskningen på dessa
områden. Sedan den 1 juli 1956 finnes
inrättade två beställningar för specialflygläkare
för att inom flygvapnet handlägga
särskilda medicinska frågor i samband
med flygning samt konstruktion av
och försök med flygande materiel m. m.

Omfattningen av de personella och materiella
resurserna bär givetvis betydelse
för de resultat som kan utvinnas av arbetet
för att höja flygsäkerheten. Av min
tidigare redogörelse framgår att åtskilliga
förstärkningar genomförts och att
ytterligare åtgärder planeras. För min
del har jag genomgående stiillt mig posi 2

Första kammarens protokoll lOfiO. Nr 20

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet
tiv till förslag som syftar till förbättrad
flygsäkerhet.

Enligt vad jag inhämtat har chefen
för flygvapnet dryftat flygsäkerhetsfrågor
med eskader- och förbandscliefer
m. fl. vid ett möte i flygledningen den 30
november 1960. De närvarande har därvid
undantagslöst uttalat sitt förtroende
för flygvapnets flygmateriel. Chefen för
flygvapnet har utfärdat föreskrifter om
vissa smärre justeringar av vädergränserna
för flygning. Flygvapenchefen bär
även anbefallt förbandscheferna att se
restriktivt på flygning under tveksamma
väderförhållanden.

Interpellanten har berört spörsmålen
om säkerheten kan ökas genom att gränserna
för de lägsta tillåtna flyghöjderna
flyttas uppåt samt om flygvapnet kan förlägga
sina övningar till områden, där riskerna
för skador för civilbefolkningen
är mindre.

I flygvapnets ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning finnes angivet,
att flyghöjden skall vara minst 500 meter
då molnhöjden eller genomförandet av
anbefallt uppdrag icke annorlunda kräver.
Flygning på lägre höjd än 1 000 meter
över tättbebyggt samhälle skall undvikas.
Dessa flyghöjder har fastställts i
avsikt att minska bullerstörningarna för
civilbefolkningen och för att medge nödlandning
utanför bebyggelse i händelse
av motorhaveri. Därest föraren nödgas
lämna flygplanet med fallskärm bör han
om möjligt dessförinnan inrikta detta på
sådan kurs att dess nedslag beräknas ske
i obebodd terräng el. dyl. Faran för civilbefolkningen
torde härvid vara oberoende
flyghöjden.

De fredsmässiga övningarna bör i
första hand försiggå utanför tättbebyggda
områden. Flygvapnet är emellertid
vid sina övningar hänvisat till att som
baser använda befintliga flottiljflygplatser.
Beroende bland annat på flygplanens
aktionstider i luften är det inte möjligt
att från baserna utföra alltför långa anoch
återflygningar till ett övningsområde.
övningsområdena måste därför förläggas
relativt nära flottilj flygplatserna.
Då dessa huvudsakligen är belägna i söd -

Nr 29

Fredagen den 9 december 1960

Ang. flyghaverierna inom flygvapnet
ra och mellersta Sverige, kommer även
övningsområdena i luften att förläggas
till dessa delar av landet, där ju även befolkningstätheten
är störst. Därest övningsområdena
inom dessa delar beskäres
till att endast omfatta de trakter där
bebyggelsen är glesast, skulle med hänsyn
till de moderna krigsflygplanens
prestanda de nuvarande utbildningsmålen
icke kunna nås. Kvaliteten hos den
flygande personalen skulle härigenom
nedgå.

Redan nu förlägges övningarna i viss
utsträckning över havsområden. Möjligheterna
att i större utsträckning göra så
begränsas emellertid — förutom av övningstekniska
skäl — av de ökade riskerna
för personalen i händelse av haveri
med åtföljande fallskärmshopp. Såsom
exempel kan nämnas, att överlevnadstiden
för en människa i tiogradigt
vatten beräknas till tre timmar och i
nollgradigt vatten till trettio minuter.

Den senaste tidens svåra olyckor har
skakat oss alla. Vi vet ju att varje gång
det händer en sådan olycka så drabbar
sorg och smärta svårast familjer och vänner
kring dem som har förolyckats. De
förlorar sina närmaste, nationen förlo -

rar människor i sina bästa år. Jag vill
använda detta tillfälle till att framföra
regeringens djupa medkänsla med hårt
drabbade familjer och anhöriga. Det är
tragiskt att våra försvarsansträngningar,
som vill hjälpa vårt folk att leva ett lyckligt
liv i fred och frihet, även i fredstid
innebär så stora risker främst för de
unga män som får sin utbildning inom
försvaret. Vi beklagar att riskerna finns.

För flygvapnets ledning och personal i
övrigt innebär det som inträffat en ökad
press och påfrestning i arbetet. Jag har
genom mina kontakter med flygvapnet
blivit övertygad om att var och en på sitt
verksamhetsfält känner det fulla ansvaret
för säkerheten. På allt sätt söker man
motverka risker och olyckor. Alla är inriktade
på att spara människoliv och
värdefull materiel. Flygvapnets ansträngningar
till intensifierad haveriförebyggande
verksamhet är värda vårt fulla erkännande.
Vi måste också ge flygvapnet
det ytterligare stöd som kan behövas för
att öka flygsäkerheten och minska olyckorna.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Johanssons interpellation.

Lördagen den 10 december 1960

Nr 29

Lördagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, statsutskottets
utlåtanden nr 200—204 och
memorial nr 205, bankoutskottets utlåtanden
nr 36—39 och memorial nr 40
samt andra lagutskottets utlåtande nr 71.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 27,
med förslag till lag angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
örlogsvarven jämte i ämnet väckta motioner; nr

207, i anledning av väckta motioner
angående enhetsskolans organisationsformer
m. m.;

nr 208, i anledning av väckt motion om
anslag till stöd och främjande av litterära
och konstnärliga verk m. m.;

nr 209, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till författare för ut -

nyttjande av deras verk för s. k. talböcker;
samt

nr 210, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1960/61; ävensom

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och 14 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

nr 43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 41 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk, m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition rörande Sveriges anslutning
till vissa internationella överenskommelser
på upphovsrättens område,
dels Kungl. Maj:ts proposition rörande
godkännande av europeisk överenskommelse
om skydd för televisionsutsändningar,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herrar Åman och Möller anmälde, att
de åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning av
väckta motioner om ersättning i form avfri
kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse
av skogsmark eller annan mark i
vissa fall.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
13 till den 15 december 1960 för att kunna
närvara vid ett ministersammanträde
angående OEEC-organisationens framtid
i Paris.

Stockholm den 9 december 1960

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Palmes
interpellation angående den psykiska
barna- och ungdomsvården, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Palme har i en till statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

13 december

tet riktad interpellation frågat om statsrådet
är beredd att lämna en redogörelse
för den psykiska barna- och ungdomsvårdens
utbyggnad jämte hithörande
spörsmål.

Då de i interpellationen berörda
spörsmålen faller inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, har det
överlämnats åt mig att besvara densamma.

Mentalsjukvårdsdelegationen framlade
1957 och 1958 två delbetänkanden om
den framtida organisationen av den psykiska
barna- och ungdomsvården. Sedan
betänkandena remissbehandlats, överlämnades
år 1959 till medicinalstyrelsen
en promemoria angående organisationen
av den psykiska barna- och ungdomsvården,
för att av medicinalstyrelsen
översändas till samtliga landsting och
städer utanför landsting. Promemorian
innebär i huvudsak att särskilda barnoch
ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar
för observation och korttidsbehandling
med tillhörande centraler så
snart som möjligt bör inrättas i samtliga
sjukvårdsområden. Dessutom förordas
en utbyggnad av den öppna vården
vid särskilt inrättade centraler och filialer
samt att behandlingshem tillskapas
för mera långvariga vårdbehov.

Huvudmannaskapet för samtliga dessa
vårdenheter åvilar landstingen och städerna
utanför landsting. Landstingen
har i första hand inriktat sig på att få
till stånd barn- och ungdomspsykiatriska
lasarettsavdelningar inom sina områden
enligt organisationspromemorians anvisningar.
Läget är f. n. det att halva antalet
landsting antingen inrättat eller fattat
beslut om att inrätta dylika avdelningar.
Sammanlagt finns f. n. omkring
220 vårdplatser inklusive befintliga platser
å karolinska sjukhuset och Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus. Beträffande
undervisningssjukhusen vill jag
tillägga att en ny barn- och ungdomspsykiatrislc
klinik är under byggnad vid

Tisdagen den 13 december 1960

Nr 29

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

Akademiska sjukhuset i Uppsala, varjämte
riksdagen i år tagit slutlig ställning
till en liknande klinik i Lund. Eftersom
lasarettsavdelningar utgör en förutsättning
för att inrätta behandlingshem,
har sådana hem hittills inte kunnat
komma till stånd i någon större utsträckning.
Några huvudmän har emellertid
redan anordnat egna behandlingshem
eller också har avtal träffats med
andra huvudmän om att få disponera
platser på hem, som tillhör dessa. Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus har sålunda
ett behandlingshem på Lidingö
och Kristianstads läns landsting har inrättat
ett observationshem i Härlöv. Vidare
har landstinget i Örebro län fattat
beslut om att inrätta ett behandlingshem
i Kumla. I Stockholms län tjänstgör
Heimdalsgården som ett provisoriskt observations-
och behandlingshem i avvaktan
på tillkomsten av ett behandlingshem
i anslutning till Danderyds lasarett.
Inom ytterligare tre landsting utreder
man f. n. frågan om inrättande av
behandlingshem. I detta sammanhang
vill jag erinra om att behandling och
vård av psykiskt störda barn och ungdomar
också förekommer vid de sex
hemmen för psykopatiska och nervösa
barn, vilka har sammanlagt omkring 150
platser. Fem av dessa hem drivs av
landsting eller städer utanför landsting.
Ett sjätte hem är en riksanstalt, till vars
driftkostnader staten enligt särskilt avtal
lämnar bidrag. Vidare har de i enskild
regi drivna s. k. läkepedagogiska
instituten omkring 135 platser för vård
av bl. a. psykotiska barn. Även ett mindre
antal barnhem med tillsammans ungefär
175 platser har specialiserats för
barn med psykiska störningar av olika
slag. Härtill kommer några hem, som
inte iir upptagna i barnhemsplancn.

Jag vill vidare framhålla, att mentalsjukvårdsberedningens
byggnads- ocli
utrustningsdelegation f. n. utreder frågan
om uppförande av ett mentalsjukhus
för barn och ungdom i anslutning till
Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Det iir
min förhoppning att sedan utredningen
om någon månad avslutats och frågan
har beretts inom departementet kunna

lägga fram en proposition i ärendet till
1961 års riksdag. Frågan om uppförande
av ytterligare något eller några mentalsjukhus
för barn kommer att övervägas
inom mentalsjukvårdsberedningen.
Jag vill erinra om att i den principplan
för utbyggnad och upprustning av
S:t Lars sjukhus, som underställts 1960
års riksdag, räknats med att en avdelning
för mentalt sjuka barn och ungdomar
skall förläggas till sjukhuset.

Utöver utbyggnaden av institutioner
för den psykiska barna- och ungdomsvården
har interpellanten berört spörsmålen
om utbildning av medicinsk och
psykologisk personal samt om arbetsförhållanden
och arbetsmetodik vid existerande
institutioner på detta område. I
anledning härav får jag anföra följande.

Överläkare vid barnpsykiatrisk klinik
å lasarett skall ha tjänstgjort vid lasarett
under 3 år, varav minst 2 år inom
barnpsykiatrisk klinik och minst 1 år
vid barnpsykiatrisk klinik eller vid annan
klinik vars verksamhet är av större
betydelse för tjänsten.

Innehavare av annan läkartjänst inom
den psykiska barna- och ungdomsvården
skall vara legitimerad läkare med
utbildning i pediatrik och psykiatri samt
äga speciell erfarenhet i barnpsykiatri
eller annan lämplig specialutbildning.

Rekryteringen av läkare inom specialiteten
barnpsykiatri har hittills varit relativt
eftersatt beroende på att antalet
utbildningstjänster ej varit tillräckligt
och på att vårdgrenen först under de
senaste åren utbyggts så att ett tillfredsställande
antal sluttjänster såsom överläkare
funnits inrättade.

När det gäller psykologassistenter har
medicinalstyrelsen i cirkulär den 12 februari
1960 fastställt villkor för behörighet,
innebärande krav på filosofie kandidatexamen
i ämnena psykologi, pedagogik
och sociologi jämte handledd
praktik och specialdiagnostiska kurser.

För behörighet som psykolog krävs
filosofie licentiatexamen jämte ett års
tjänstgöring såsom psykologassistent inom
psykiska barna- och ungdomsvården.

Möjligheterna att erhålla teoretisk
grundutbildning för här ifrågavarande

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

verksamhet är för närvarande väl tillgodosedda.
Däremot föreligger brist på
möjligheter att erhålla handledd praktik.

Vad slutligen beträffar frågan om arbetsförhållandena
och arbetsmetodik vid
existerande institutioner på området vill
jag framhålla, att den rådgivning, vård
och behandling som meddelas inom den
psykiska barna- och ungdomsvården är
uppbyggd som en verksamhet i samarbete
där varje fall belyses ur såväl medicinska
och psykologiska som sociala
aspekter. Den moderna barnpsykiatrien
har icke utvecklats efter helt likartade
linjer vid alla institutioner, utan arbetsmetodiken
varierar från den ena kliniken
till den andra i stort sett beroende
på om klinikerna är anknutna till vuxenpsykiatriska
eller till pediatriska kliniker.
Där nära kontakt förefunnits mellan
barnpsykiatrisk klinik och vuxenpsykiatriska
kliniker, har detta i regel
lett till likartade behandlingsmetoder
för båda klinikerna med övervägande
medicinsk behandling, medan de barnpsykiatriska
kliniker som haft anknytning
till barnkliniker mer varit inriktade på
psykoterapi. Därvid bar man dels genom
samtal med föräldrarna försökt påverka
deras attityd till barnen och dels
genom samtal eller lekterapi med barnen
försökt undanröja deras symptom.
Sammansättningen av behandlingsgruppen
är dock i stort sett likartad vid
samtliga institutioner inom den psykiska
barna- och ungdomsvården. Då barnoch
ungdomspsykiatrien fortfarande är
en relativt ny vårdgren inom vårt land
har någon sammanfattande inventering
av gjorda erfarenheter hittills icke företagits.
Medicinalstyrelsen har emellertid
för avsikt att inom kort anordna en konferens
för de ansvariga läkarna inom
detta vårdområde för en genomgång av
bl. a. nuvarande arbetsmetodik.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartemen -

tet få framföra mitt tack för det svar
han nyss lämnat på min interpellation.
Jag skäms över att min tunga måtte ha
snubblat, då jag riktade interpellationen
till chefen för socialdepartementet. I
mitt koncept stod faktiskt »inrikesministern».

Den utlösande orsaken till den offentliga
debatt om den psykiska barna- och
ungdomsvården, som blossat upp under
den senaste tiden, är väl känd för kammarens
ledamöter. Det är de djupt beklagliga
händelser som för en del år sedan
synes ha inträffat i barnbyn Skå.
Med herr talmannens tillstånd skall jag
ta den debatt som ägt rum i anslutning
till avslöjandena härom till utgångspunkt
för mina synpunkter på statsrådets
interpellationssvar.

Det har förekommit stora rubriker,
braskande löpsedlar, bjärta och grälla
nyhetsartiklar kring barnbyn Skå på senare
tiden. En del av det som skrivits
har föranlett en självrannsaken inom
pressen, som bl. a. berört att pressens
rätt till frihet kan missbrukas till förfång
för enskilda människors rätt till
hänsyn. Det är föga mening i att från
denna talarstol foga ytterligare synpunkter
på denna speciella fråga. Däremot
finns det all anledning att ta fasta på
de starkt positiva dragen i den intensiva
pressdebatten. Med få undantag har
pressens ansvariga ledarskribenter gett
uttryck för ett starkt förtroende för den
verksamhet som barnbyn bedriver. I
många fall har man förmått att i en
lugn och saklig ton diskutera de svårbedömda
känsliga och känsloladdade
problem som berör vården av psykiskt
skadade barn. Ännu för tio år sedan
hade en debatt av denna typ varit nära
nog otänkbar. Det är ett stort framsteg.

Barnbyn behöver skydd mot de simpla
och primitiva angreppen. Men den är
inte heller betjänt av att man ställer förväntningarna
och anspråken orimligt
högt. Vi vet att de barn som kommer
till barnbyn Skå har mycket svåra psykiska
skador. De kommer i allmänhet
från en miljö präglad av prostitution,
alkoholism, sinnessjukdom, splittrade
hem. Ingen annan kan ta emot dem. De -

Tisdagen den 13 december 1900

Nr 29

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

ras möjligheter att nå ett rimligt mått
av anpassning är beroende av att de erhåller
vård. Men även experterna vet
ännu mycket litet om verkan av olika
vårdmetoder, om behandlingsresultaten,
om möjligheterna att nå en varaktig förbättring.

Det finns undersökningar som tyder
på att behandlingen vid Skå leder till
efter förhållandena mycket tillfredsställande
resultat, även om resultaten alltid
måste bli svåra att mäta. Men barnbyns
främsta betydelse kanske likväl ligger
i att man har djärvheten att pröva nya
vägar, att ge sig i kast med uppgiften
att bereda vård för det allra svåraste
klientelet, och att man nu skapat en
grundval av erfarenheter för det fortsatta
arbetet. Icke minst ur den synpunkten
har samhället all anledning att
känna djup tacksamhet mot de människor
som där under svåra förhållanden
gjort sin arbetsinsats. Vad barnbyn
Skå nu behöver är arbetsro, en nykter
realism vid bedömningen av verksamheten,
och framför allt resurser att gå
vidare framåt. Det är min förhoppning
att den debatt som nu pågår skall bli
en stimulans till att ge barnbyn ökade
resurser till forskning, värdering av resultat
och arbetsmetoder samt planläggning
av den fortsatta verksamheten.

Debatten är glädjande även ur ett vidare
perspektiv. Den speglar ett positivt
intresse för den länge starkt eftersatta
vårdgren, som den psykiska barna- och
ungdomsvården utgör. Det är givetvis
svårt att fastställa behoven av vård i
olika former på dessa områden. Men
nära hälften av alla sjukvårdsplatser i
landet lär vara belagda av psykiskt sjuka.
I flertalet fall har dessa sjukdomar
grundlagts i barndomen. Föreningen för
psykisk hälsovård har i samband med
den s. k. PS-kampanjen angivit att cirka
20 procent av alla barn lider av någon
form av psykiska störningar. Vi vet också
att den asocialitet och missanpassning
bland ungdom, som så ofta diskuterats
i denna kammare, i de allra flesta
fall är uttryck för psykisk instabilitet
och sjukdom. Om det således inte är
möjligt att med någon exakthet ange

vårdbehovet, är det alldeles uppenbart,
att nuvarande resurser är alldeles otillräckliga
och att en utbyggnad måste
spänna över ett vitt fält av sluten och
öppen vård, förebyggande åtgärder, personalutbildning
och forskning.

Jag skall i korthet beröra dessa ting.
Vi har nyligen fått ett nytt belägg för
bristen på lämpliga vårdinstitutioner genom
den undersökning som utförts av
två läkare i Örebro län om de s. k. glömda
barnen. De konstaterar i en artikel
i »Psykisk Hälsa» att bristen på vårdmöjligheter
är påfallande när det gäller
barn med neurotiska rubbningar av olika
slag. De säger, att det behövs krafttag,
om inte utvecklingen skall glida oss
ur händerna.

I sitt svar har inrikesministern utförligt
redovisat den utbyggnad av institutioner
inom den psykiska barnaoch
ungdomsvården som pågår eller planeras.
Det är med stor glädje man konstaterar
att det verkligen sker någonting.
Visserligen måste glädjen vara relativ
— det är, om formuleringen tillätes,
vägen från nära nog intet till något
litet grand som här redovisas. Under
lång tid får vi räkna med allvarliga
brister. Det väsentliga är dock att det
föreligger ett klart dokumenterat intresse
från olika håll och relativt fasta planer
för den förestående utbyggnaden.

Vård på anstalt måste emellertid vara
en sista utväg — en nödfallsåtgärd i
brist på bättre. Det gäller framför allt
barn och i synnerhet psykiskt ömtåliga
barn. Därtill har ofta barnens skador
ett direkt samband med den miljö de lever
i. Det är i allmänhet — om vi undantar
de gravaste fallen —- lättare att
bearbeta miljön och skapa ett förtroendefullt
samarbete med föräldrarna,
om barnen får stanna kvar i sin vanliga
hemmiljö. Därför måste tyngdpunkten i
insatserna sättas in på fältet, i den öppna
vården. Statsrådet redovisar, att man
ute i landstingen och städerna bygger
ut den öppna vården på olika vägar —
kliniker i anslutning till lasarettsavdelningar,
filialer, rådgivningsbyråer etc.
Det är utmärkt alt den verksamheten nu
börjar få eu större spridning. Möjligen

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1900

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

kan det beklagas att klinikerna vid lasarettsavdelningarna
av geografiska skäl
sällan kan medge den kontinuerliga terapi
med föräldrarnas medverkan som är
högeligen önskvärd. På den punkten
kommer landsbygd och mindre städer
att bli missgynnade, åtminstone så länge
man inte finner en form för att vårdpersonalen
kan uppsöka patienterna i
hemorten eller i hemmen.

I detta fall har det under den senaste
tiden i samband med fosterliemsvården
kommit fram ett uppslag, som för lekmannen
förefaller löftesrikt. Fosterhemsmen
har ju gjort och gör en oerhört
värdefull insats i samhällets och barnens
tjänst. I många fall har de fått
ta emot barn som varit så svårt skadade,
att fosterhemmen ställts inför en övermäktig
uppgift. Då har man tänkt sig ett
slags ambulerande terapeuter och psykologer
— kanske hela team — som
skulle arbeta ute på fältet och uppsöka
fosterhemmen för att ge dem stöd. Det
finns käl som talar för att detta vore en
mycket effektiv form av behandling.
Den är dessutom jämfört med anstaltsvården
billig för huvudmännen.

Det nyss sagda leder mig över till den
förebyggande vården. Det är ju känt att
psykiska sjukdomar eller störningar i
allmänhet grundlägges under tidigare
barnaår. Ju längre det dröjer innan vård
eller rådgivning sättes in, desto mindre
är möjligheterna att bota eller förbättra.
Det är därför den förebyggande vården
har så stor betydelse. Det är naturligtvis
ett svårt område, men det finns vissa
tendenser i utvecklingen som förefaller
lekmannen intressanta. Några exempel
må anföras.

Mental fostran lär komma att ingå
som en av målsättningarna för den nya
.skolan enligt läroplansdelegationens förslag.
Intresset för skolpsykologinstitutionen
är markerat. Den skulle utbyggas i
betydligt snabbare takt, om det fanns tillgång
till lämplig personal. Inom Stockholms
stad och på något annat håll —
jag tror att det var i Örebro — har man
knutit psykologisk expertis till barnavårdscentraler
och barnträdgårdar. Tanken
är att denna expertis inom skola

och barnavård skall i samarbete med
föräldrar, lärare, sjuksköterskor och annan
personal kunna upptäcka fall av
psykiska skador, ge rådgivning när så
erfordras eller i svårare fall remittera
till rådgivningsbyråer eller lasarettsavdelningar.
Inte minst viktigt är att den
psykologiska expertisen kan tjänstgöra
som konsulter åt den ordinarie personalen,
som inte erhållit någon speciell
utbildning på detta område.

Dessa och andra exempel synes spegla
ett ökat intresse och en strävan att på
ett naturligt sätt koppla in den psykiska
barnavården vid de tillfällen, då samhället
möter barnen, just för att vara
ute i tid och kunna förebygga. Men samhället
möter ju också föräldrarna. Det
talas ofta om föräldrarnas osäkerhet när
det gäller barnens fostran, när de skall
söka finna vägen mellan den gamla auktoritetsfostran
och den andra ytterlighetsformen:
frihet från varje form av
fostran. Jag frågar mig, om inte många
svårigheter också av allvarligt slag beror
på bristande kunskap om hur barn
fungerar. Forskningen på detta område
är visserligen ganska ny, men man famnar
ju inte i blindo. Barnens psykiska
och fysiska utveckling följer vissa bestämda
lagar. De genomgår vissa mognadsfaser
och har olika behov i olika
åldrar. För dem, som bär ansvaret för
barnens fostran, måste det vara ett starkt
stöd att ha faktisk kunskap om hur barn
kan bete sig i olika utvecklingsstadier
och hur man erfarenhetsmässigt kan
stödja deras utveckling. En målmedveten
strävan till upplysning och förmedling
av kunskap kan därför ha en stor
mentalhygienisk betydelse. Det bör vara
och är redan en självklar uppgift för
föräldraföreningar, husmodersföreningar,
folkbildning o. s. v. Det kanske vore
någonting att tänka på för statens ungdomsråd
när man nu förbereder en särskild
kampanj. Man rör sig här i varje
fall på säkrare mark än när det gäller
att förkunna normer och slutgiltiga värderingar.

Två gånger har jag nämnt ordet forskning.
Kravet på forskning återkommer
nästan alltid i debatten, när man disku -

Tisdagen den 13 december 1960

Nr 29

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

terar olika samhällsfrågor och det med
rätta. Så är även fallet här. När man
står inför ett utbyggnadsskede och skall
ge sig ut på delvis oprövad mark genom
att ta upp en ny vårdgren, reser sig
kravet på forskning med särskild styrka,
för att verksamheten skall kunna ges en
rimlig inriktning och för att man skall
kunna följa upp det som göres.

Jag skall utöver detta allmänna resonemang
bara tillägga, att det väl torde
föreligga ett visst samordningsproblem
mellan den medicinska forskningen inom
psykiatrien och den samhällsvetenskapliga
forskningen inom sociologien
och psykologien. Det finns för närvarande
en professur i ämnet barnpsykiatri,
men det finns tyvärr ingen i barnpsykologi.
Jag finner nu till min glädje,
att medicinalstyrelsen skall dra ihop läkarna
inom denna vårdgren till en konferens.
Men eftersom mycket av arbetet
inom detta vårdområde är ett teamarbete
och det således även finns andra
parter, skulle det kanske finnas skäl att
vidga kretsen.

Så kan man alltså redovisa brister och
behov, teckna angelägna planer till utbyggnader
och förbättringar. Men man
kan inte forska utan forskare, och man
kan inte driva rådgivningsbyråer med
brist på läkare. Det finns risk för att
alla planer kommer att befolka skrivbordslådorna
i stället för att föras ut i
verkligheten. Risken sammanhänger med
den allvarligaste flaskhalsen på detta
område: personalbristen. Värst iir det
med läkarna. Säkert har, som statsrådet
framhåller, det ringa antalet utbildningstjänster
ocli sluttjänster medverkat till
denna brist. Men jag tror inte, att man
har anledning att se särskilt ljust på
möjligheterna att inom någorlunda rimlig
tid tillgodose läkarbehovet, om man
inte snarast vidtager beslutsamma åtgärder
på utbildningssidan. På den punkten
avvaktar man med intresse liikarprognosutredningens
beräkningar.

Niir det gäller övriga personalkategorier
—■ psykologer, terapeuter, kuratorer
och övrig vårdpersonal — finns ingen
motsvarande kartläggning av behovet att
vänta. Vore inte tiden nu inne att företa

en samlad inventering av personalbehoven
på längre sikt? Det finns, såvitt jag
kan överblicka, ackumulerade utbyggnadsbehov
inom en rad delvis angränsande
områden, där det råder stark konkurrens
om personal med likartad utbildning:
den psykiska barna- och ungdomsvården,
mentalsjukvården, ungdogsvårdsskolorna,
fångvården, skolväsendet
och för vissa kategorier även näringslivet,
försvaret etc. Vill man få till
stånd en balanserad och väl avvägd utbyggnad
inom alla dessa områden och
undvika en ständig och svårartad eftersläpning
när det gäller tillgången på
personal, synes en sådan inventering
vara ganska nödvändig.

Behandlingen inom den psykiska barnavården
sker, som statsrådet påpekar,
i form av ett teamarbete. Det är ett svårt
avbräck, om en av länkarna i detta team
saknas. Detta är ännu ett argument för
ett samlat grepp över personalutbildningen.

Det borde i dessa det befarade humanistöverskottets
dagar inte behöva befaras
någon brist på psykologer, terapeuter
och kuratorer. Av utrymmesskäl lär
t. ex. i Stockholm endast cirka 25 procent
av de sökande antagas till undervisningen
i psykologi. Vad som behövs
är väl förutom den utbyggnad av socialinstituten,
som riksdagen diskuterade i
våras, bättre möjligheter till praktisk
tillämpning i anslutning till den teoretiska
undervisningen i psykologi, en effektivisering
av den mentalhygieniska
kursverksamheten och eu reformering
av Ericastiftelsen — sannolikt genom en
närmare anknytning till högskoleutbildningen.

Som eu detalj kan nämnas, att eleverna
vid Ericastiftelsen för närvarande
helt saknar studiesociala förmåner — en
orättvisa som jag hoppas få medverka
till att avskaffa.

En allvarlig brist är slutligen, att det
knappast finns några utbildningsmöjligheter
för den övriga vårdpersonalen.

Detta har varit eu rapsodisk och ändå
kanske något långrandig översikt av eu
del av de problem, som är förknippade
med den psykiska barna- och ungdoms -

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Ang. den psykiska barna- och ungdomsvården

vårdens utbyggnad. Låt mig, herr talman,
avsluta mitt anförande med en allmän
synpunkt.

Den psykiska barna- och ungdomsvården
tillhör de områden, där man
finner en av de eftersatta grupper, som
glädjande nog tilldragit sig ökat intresse
i den offentliga debatten. Stundom
har reformer till förmån för dessa
grupper framförts som ett alternativ till
generella reformer på socialpolitikens
och kulturpolitikens områden. Ibland
har man ett intryck av att förslagsställarna
på denna väg trott sig komma billigare
undan när det gäller statsutgifternas
omfång. Det är av flera skäl en felsyn.
De olika slagen av reformer stöder
och kompletterar varandra. Men när stödet
till minoriteterna kommit att spela
en allt viktigare roll, är det vissa grundläggande
ting, som ofta kommer bort i
debatten och som jag skulle vilja beriktiga.

Det är fråga om kostnadskrävande reformer,
där förutsättningen för resultat
både absolut och relativt sett är en hög
utgiftsnivå. På den punkten bör man
inte göra sig några illusioner. Det är
mycket personalkrävande reformer, eftersom
det i stor utsträckning är fråga
om personlig omvårdnad. Detta är en av
orsakerna till att man måste beväpna
sig med tålamod. Det tar lång tid att
bygga upp en verksamhet av tillräckligt
omfång och skaffa personal med erforderlig
utbildning. Det tar lång tid, innan
man kan avläsa resultatet av verksamheten.
Sannolikt kommer det nog att bli
ytterligt svårt att över huvud taget få ett
tillfredsställande mått på resultatet. Det
är relativt enkelt att få ett sådant mått,
när målet är att nå en förbättring i de
rent materiella levnadsvillkoren för
grupper eller individer men betydligt
svårare när det gäller åtgärder, som
syftar till att skapa förutsättningar för
psykisk balans och anpassning till omvärlden.
Det betyder inte på något sätt,
att dessa reformer skulle vara mindre
angelägna. Det är tvärtom ganska förnedrande
för oss, om den känslans indignation
inför människors villkor, som
ytterst bär upp rättfärdighetskravet,

skulle förstummas, när nöden, materiell
och andlig, inte längre gäller de många
och små utan de svaga och få. Det vore
också djupt beklagligt, om viljan till
praktisk handling skulle slappas när resultaten
av handlingen inte kan mätas
omedelbart och påtagligt utan blir osäkra
och långsiktiga och kommer att gälla
sådant som människors möjligheter till
harmoni och anpassning. Att åtgärder av
denna typ nu tränger fram i förgrunden
är måhända ett uttryck för att något av
de närmaste decenniernas väsentligaste
standardhöjning står att finna på det
mentalhygieniska området. Det borde
också vara ett uttryck för att solidariteten,
herr talman, är odelbar.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har all anledning
att känna tillfredsställelse över den aktivitet,
med vilken herr Palme har gått
in i detta frågekomplex. Den ger mig
en känsla av att vi kommer att få det
stöd som vi behöver ifrån riksdagsopinionens
sida för att kunna genomföra
reformer på detta område som -—- det
har herr Palme alldeles rätt i — kommer
att kosta pengar.

Jag vill mera parentetiskt nämna, att
det beräknade personalbehovet för ett
mentalsjukhus för barn — jag känner
ännu inte kostnaderna för byggnaden
— med exempelvis 50 vårdplatser ligger
omkring 85, därav många mycket
kvalificerade befattningshavare. Detta
säger oss omedelbart att driftkostnaderna
för en sådan verksamhet måste
bli relativt höga. Detta får inte avskräcka
oss. Det är inte det jag menar. Jag
vill endast framhålla att det här är fråga
om ganska stora kostnader.

Låt mig vidare säga ett par saker som
svar på under hand ställda frågor. En
allmän prognos beträffande behovet av
läkare avser vi att låta den nuvarande
prognosutredningen göra. Detta ingår
inte i utredningens nuvarande direktiv,
men vi förutsatte redan när utredningen
tillsattes att den borde få möjligheter
att fullfölja även uppgifterna på detta
område.

Tisdagen den 13 december 1900

Nr 29

Ang.

Den psykiska barna- och ungdomsvården
tillskapades redan i början på
1940-talet som en form av öppen vård,
d. v. s. en vårdform som arbetade via
centraler över filialer utan direkt anknytning
till något sjukhus. Tyvärr visade
det sig efter en tioårig verksamhet, att
denna organisationsform inte vann det
gehör som man säkerligen hade hoppats
på under 1940-talet, och därför blev det
nödvändigt att göra en omorganisation,
som presenterats av mentalsjukvårdsutredningen
i dess betänkande om den psykiska
barna- och ungdomsvården och som
vi sedermera redovisade i en promemoria.
För denna verksamhet blev lasarettsanslutna
barna- och ungdomskliniker basorganisation,
men avsikten är inte att
man därmed skall ha slopat den öppna
ambulerande verksamheten utan att verksamheten
skall ledas från denna basorganisation.
Det har nämligen visat
sig vara utomordentligt ändamålsenligt
att ha en sådan öppen ambulerande
verksamhet, som över filialer når kontakt
med människorna, barnens föräldrar
och skolmännen så att säga ute på
fältet. På den punkten vill jag alltså försäkra
herr Palme, att det inte är meningen
att slopa den öppna vården, utan
avsikten är att bygga ut den, men det
är självklart att man i första hand söker
bygga ut själva basorganisationen.
Detta har också betydelse för utbildningen
av psykiatriker.

Det är riktigt som det har sagts, att
vi har för få psykiatriker. Vi har inte
kunnat intressera tillräckligt många läkare
för denna specialitet, men jag tror
mig våga säga att vi med tillkomsten
av de psykiatriska klinikerna har fått
de instrument som är nödvändiga för
att få ett större antal underläkare utbildade
för dessa nyinrättade kliniker.
Att det föreligger behov av personal
redovisades också i utredningen, men
man var mycket försiktig och sade att
man inte vågade göra någon prognos
annat än för en försiktig utbyggnad under
de närmaste tio åren. Men enbart
en försiktig utbyggnad kräver sex professorer
och 136 barnpsykiater, om utbyggnadstakten
skulle bli den som ul -

den psykiska barna- och ungdomsvården
redningen tänkt sig. Den kräver också
160 psykologer och 150 barnpsykiatriska
kuratorer, vilket visar hur nödvändigt
det är att man skyndsamt får i gång
utbildningsverksamheten inom dessa
olika områden.

Att man har så stort behov av personal
visar väl också på det intresse som
finns från samhällets sida, och det hyser
vi en gemensam glädje över. Det
har skett en, som jag gärna vill beteckna
den, islossning på detta område, där
de eftersatta minoriteternas anspråk,
önskemål och behov äntligen har kommit
i dagen. Vi vågar angripa området
för att söka eliminera bristfenomen också
för deras vidkommande. Jag tror
också att man med den metodik för utredning
som man kommit fram till genom
den s. k. örebroutredningen, har
fått möjligheter att praktiskt taget kartlägga
hela fältet och det anser vi är utomordentligt
viktigt och angeläget.

Herr talman! Jag skall inte gå in i
någon omfattande diskussion kring SkåEdeby.
Vi har inga delade meningar på
den punkten. Låt mig bara säga om upphovet
till debatten att det givetvis är
en tragisk händelse, vars omfattning och
karaktär vi ännu inte vet tillräckligt om
för att diskutera -— utredningar är i
gång —• men som vi bär anledning att
säga är tragisk och olycklig inte minst
för anstalten och dess personal. Det är
självfallet utomordentligt tragiskt för
den pojke, som av tillfälligheternas spel
råkat bli offer i denna händelsekedja,
och hans anförvanter. Men det skulle
vara felaktigt om man utifrån denna
händelse generaliserade och drog alldeles
förhastade slutsatser, utan vi må
tillåta oss hoppas att det är en isolerad
företeelse. Det gäller att med gemensamma
krafter söka åstadkomma att sådant
undvikes. Vi skulle förfela syftet,
om vi inte vore överens om att det väsentliga
ändå är att försöka skapa så
goda vårdformer som möjligt för att
bygga upp de barn, som inte, på det
sätt vi finner normalt och naturligt, i
hemmet och dess ombonade miljö får
sin tillvaro och sin karaktiir danade, att
ge dem möjligheter att få detta ersatt i

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

en anstaltsvård som så långt som möjligt
svarar mot hemmets miljö och karaktär.

Vi ser ändå i verksamheten på SkåEdeby
ett försök i den riktningen, som
har vunnit en stadga som vi tycker är
glädjande. Därför skall man försöka
skilja ut verksamheten från den isolerade
tragiska händelse som har gett upphov
till den omfattande debatten i denna
fråga.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill bara uttrycka
min glädje över att den inventering och
prognosverksamhet som skall ske kommer
att gälla alla de olika personalkategorierna.

Jag vill dock varna för risken att det
kan bli felslag. Antalet psykologer i klinisk
verksamhet av olika former var år
1950 35. Det är nu 220. Kurvan går alltså
mycket snabbt uppåt. Samtidigt börjar
emellertid alla möjliga näringsorganisationer
och industriföretag anställa
psykologer, vilket leder till att gamla
prognoser kommer att slå hopplöst fel,
om man inte tar hänsyn till den nya
situationen på arbetsmarknaden. När
det gäller läkarna räcker det ju inte att
försöka intressera dem, om det inte
finns några läkare att intressera.

Herr statsrådet önskade mig fortsatt
aktivitet i dessa frågor. Jag får återgälda
med att önska herr statsrådet god
aktivitet när det gäller att fullfölja bland
annat läkarprognosutredningens förslag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder för att avhjälpa bristen på
sjuksköterskor

Ordet lämnades därefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Svanströms interpellation
om åtgärder för att avhjälpa bristen
på sjuksköterskor, och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Svanström har frågat mig
dels om jag anser att hittills vidtagna
eller planerade åtgärder är tillräckliga
för att häva den nuvarande bristen på
sjuksköterskor och för att fylla behovet
av sådan personal i framtiden, dels ock
om jag är beredd att medverka till åtgärder
i syfte att skapa en särskild för
enbart manliga elever avsedd sjuksköterskeskola.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Beträffande sjuksköterskebristen och i
anledning därav vidtagna eller planerade
åtgärder har jag lämnat en utförlig
redogörelse i denna fråga den 20
april i år i ett svar på interpellationer
i riksdagens andra kammare. Jag framhöll
därvid bl. a. att de gifta sjuksköterskorna
endast tjänstgjorde i begränsad
utsträckning. Som lämpliga åtgärder
för att stimulera gifta sjuksköterskor
att återvända till aktiv tjänst kunde rekommenderas,
bland annat, inrättandet
av flera deltidstjänster samt rationalisering
och förbättring av arbetsförhållandena.
Dylika organisationsfrågor torde
närmast ankomma på vederbörande huvudmän
att lösa.

Med hänsyn till den pågående snabba
utbyggnaden inom sjukvårdens alla områden
ansåg jag vidare en fortsatt höjning
av utbildningskapaciteten beträffande
sjuksköterskor vara ofrånkomlig.
Denna uppfattning vill jag här ytterligare
understryka. En oavbruten ökning
av antalet platser för sjuksköterskeelever
äger också rum. Sålunda torde platsantalet,
som sedan 1958 ökat med över
200 till nu cirka 1 850 inom kort kunna
utökas till inemot 2 300. Detta möjliggöres
dels genom att elevantalet ökar
vid befintliga skolor och dels genom att
antalet skolor kommer att ytterligare utökas
från nuvarande 29 till 31. Av de
två nya skolorna — en i Hälsingborg
och en i Lidköping — är den förra avsedd
för Malmöhus läns landsting och
Hälsingborgs stad, den andra för Skaraborgs
läns landsting. Vad de statliga skolorna
beträffar har skolan i Göteborg
fr. o. m. hösten 1960 ökat intagningen
med 20 elever per år och vid skolan i

Tisdagen den 13 december 1960

Nr 29

Om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

Stockholm planeras ytterligare en sjuksköterskeskurs
med en intagning av 30
elever årligen. För att möjliggöra en
fortsatt höjning av utbildningskapaciteten
har vidare den i statlig regi bedrivna
utbildningen av lärare för sjuksköterskeskolor
väsentligt ökat i omfattning.

Huruvida de åtgärder, som vidtagits
och den ökning av utbildningskapaciteten
som redovisats är tillräcklig för att
på längre sikt häva sjuksköterskebristen
är f. n. svårt att överblicka. Alltför
många faktorer inverkar här, såsom
t. ex. i vilken takt utbyggnaden av
kroppssjukvården och den öppna vården
kommer att fortgå. Vidare torde resultatet
av den pågående utredningen angående
fördelning av arbetsuppgifterna
mellan sjuksköterskor och undersköterskor
komma att påverka det framtida
behovet av sjuksköterskor.

Vad angår frågan om inrättande av
en speciell sjuksköterskeskola för manliga
elever vill jag erinra om att av de
nuvarande sjuksköterskeskolorna flertalet
— 27 av 29 — sedan åtskilliga år
i princip är öppna för såväl män som
kvinnor. Erfarenheterna visar emellertid
att ett mycket ringa antal manliga
elever sökt sig till dessa skolor. Sedan
1951 har sålunda intagits sammanlagt 58
manliga elever. Härtill kommer 31 som
mottagits från mentalsjukvården för avkortad
utbildning. I landet finns f. n. 17
manliga legitimerade sjukskötare, varav
12 tjänstgör inom mentalsjukvården.

Enligt Svenska landstingsförbundets
uppfattning torde i nuvarande konjunkturläge
med stark efterfrågan på manlig
arbetskraft utsikterna att få elever
till en speciellt för män avsedd sjuksköterskeskola
vara små. Risker torde
också föreligga för att en sådan skolas
kapacitet endast till en del skulle komma
att utnyttjas, samtidigt som kvinnliga
sökande till vanliga sjuksköterskeskolor
måste avvisas på grund av platsbrist.
Starka skäl talar därför för att
den erforderliga ökningen av utbildningskapaciteten
sker genom inrättande
av skolor för både manliga och kvinnliga
elever. Att återinföra en könsdiffercntierad
utbildning på detta område

i strid mot den allmänna utveckling
som ägt rum torde varken vara lämpligt
eller rationellt. Enligt vad medicinalstyrelsen
uppger synes även den
samundervisning som hittills skett av
manliga och kvinnliga elever ha kunnat
äga rum utan olägenheter.

Frågan om ett ökat utnyttjande av
manlig personal inom sjukvården synes
emellertid böra bli föremål för ytterligare
överväganden. Särskilt synes detta
gälla mer tekniskt betonat arbete,
t. ex. som röntgentekniker och laboratoriebiträden.
Anmärkas bör dock att till
den vidareutbildning av laboratoriebiträden
för sjukhusen som igångsatts för
ett par år sedan hittills endast två manliga
elever sökt inträde. Medicinalstyrelsen
planerar en konferens i berörda
frågor till början av nästa år.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag att
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Jag har tagit del av den debatt som
i våras fördes i andra kammaren och
till vilken inrikesministern hänvisar i
sitt svar. De där framförda farhågorna
för ett kommande prekärt läge i fråga
om tillgången på sjuksköterskor under
sommarmånaderna kom tyvärr i många
fall att besannas. Fortfarande är situationen
synnerligen allvarlig på många
håll i vårt land. Jag kan nämna — för
att bara ta ett exempel ur högen — att
ett lasarett, som jag något känner till,
fortfarande har en avdelning stängd på
grund av sjuksköterskebrist. De avdelningar
som upprätthålles arbetar med
deltidsanställd personal i viss utsräckning
och har likväl inte mindre än nio
vakanser. På operationsavdelningen har
verksamheten kunnat upprätthållas endast
tack vare stora uppoffringar från
de arbetande sjuksköterskornas sida och
en många gånger omänsklig arbetsbörda.
Hur det skall gå under den kommande
helgen vet man ännu inte, då en

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

del uppsägningar till den 15 december
föreligger. Flera gånger under det senaste
året har ledningen övervägt att
stänga även operationsavdelningen.

Liknande erfarenheter har man på
många håll.

Det förefaller synnerligen angeläget
att alldeles extraordinära åtgärder vidtages
för att omedelbart råda bot på
bristläget. Därtill kommer planeringen
för framtiden.

Statsrådet anför i sitt svar att det är
svårt att överblicka, huruvida de redovisade
åtgärderna och den planerade utökningen
av utbildningskapaciteten på
längre sikt kan komma att häva sjuksköterskebristen.
För min del anser jag
det tveksamt om så är fallet. Jag skulle
med tillfredsställelse ha hälsat mera
vittgående utfästelser från inrikesministerns
sida på den punkten.

En ytterligare ökad utbildningskapacitet
utöver den planerade förefaller
nödvändig. Framför allt borde ytterligare
en eller två skolor i statlig regi anordnas.
Enligt min mening borde därvid
en särskild skola för enbart manliga
elever tillskapas, och detta av skäl
som jag återkommer till. Jag ifrågasätter
vidare, om inte i rådande krisläge
vissa undantagsbestämmelser i fråga om
sjuksköterskornas anställningsförhållanden
kunde genomföras. Därvid borde
löne- och pensionsvillkoren — kanske
särskilt för de deltidsanställda — ytterligare
förbättras. Måhända borde från
statsmakternas sida jämväl prövas lättnader
i fråga om beskattningen. Det har
hänt förr att en krissituation framtvingat
extraordinära åtgärder. Vidare borde
man överväga en ganska markant begränsning
av utbildningstiden och i stället
förutsätta att fortbildningskurser
kan anordnas när den starkt utökade
utbildningskapaciteten hunnit verka och
krisen är överstånden. Ett annat sätt
vore att låta sista utbildningsårets provsystrar
genom dispens uppehålla vikariat
på sjukskötersketjänster i långt
större utsträckning än vad som nu sker.

Man har också anledning att vänta sig
mycket av den pågående utredningen
om ändrad fördelning av arbetsuppgifter

mellan sjuksköterskor och kvalificerade
undersköterskor. Måhända kunde därigenom
antalet sjukskötersketjänster nedbringas
väsentligt.

Ett klart statligt åtagande i sammanhanget
är ju utbildning av lärare för
sjuksköterskeskolorna. Det gläder mig
att höra att denna utbildning har ökat
väsentligt, men jag har inte fått någon
försäkran om att ökningen är ägnad att
snabbt lösa den brist på lärarkrafter
som för närvarande råder vid våra sjuksköterskeskolor.
Även här borde övervägas
extraordinära åtgärder, såsom
förbättrade löneförhållanden och ett
vidgat dispensförfarande.

Beträffande min fråga om en särskild
skola för enbart manliga elever synes
mig statsrådets svar vara klart negativt.
Då jag av svaret förstår att invändningarna
mot ett sådant arrangemang hos
departementet och vederbörande myndigheter
är stora, skall jag avstå från
en mera omfattande motivering för att
på detta område införa en könsdifferentiering.
Jag vet att det låter väldigt reaktionärt
med en sådan ändring, men
statsrådet anför ju själv i sitt svar, att
antalet manliga elever vid de blandade
skolorna varit mycket ringa. Vore det
inte värt försöket att starta en skola för
enbart manliga elever och se om inte
elevtillströmningen därigenom skulle
öka? Med största lätthet kunde ju skolan
läggas om till blandad elevintagning
om försöket sloge mindre väl ut.

Även om det inte är direkt utsagt i
svaret förefaller det som om statsrådet
och jag vore överens om att det kunde
vara vissa fördelar med en ökning av
den manliga personalen i kroppssjukvården.
Jag är glad för att fortsatta överväganden
om ökat utnyttjande av manlig
personal i sjukvården ställts i utsikt
från statsrådets sida, liksom för att medicinalstyrelsen
planerar en konferens
i berörda frågor. Man har välgrundad
anledning att hoppas att avgången från
yrket skulle bli mindre bland den manliga
personalen.

Till sist vill jag än en gång betona,
att denna fråga har två aspekter dels
en i högsta grad aktuell bristsituation

Tisdagen den 13 december 19(50

Nr 29

Om åtgärder

och dels en planering för framtiden.
Man frågar sig runt om i landet bland
de vårdbehövande och bland skattebetalarna,
om det är någon mening med
att bygga ut nya vårdavdelningar och
inrätta nya specialiteter om man inte
samtidigt tillser att personalbehovet kan
på tillfredsställande sätt tillgodoses. Det
är en uppgift som de ansvariga huvudmännen
måste ha ett mera verksamt
stöd för än vad de för närvarande kan
påräkna.

Herr talman! Med det anförda har jag
velat ge några synpunkter på en ytterst
viktig fråga för att i någon mån medverka
till att hålla debatten om hithörande
spörsmål ständigt levande tills en
tillfredsställande lösning kan nås.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Interpellanten har sagt,
att han hade väntat sig längre gående
utfästelser från min sida beträffande
möjligheterna att avhjälpa krisen vid
våra anstalter för sjuksköterskor. Jag
vet inte vad herr Svanström har tänkt
sig. Den bristsituation som vi har hänför
sig i och för sig inte till utbildningens
omfattning, eftersom vi har ett tillräckligt
antal utbildade sjuksköterskor
i landet. Vi har ungefär 29 000 utbildade,
och vi har ungefär 17 000 heltidstjänster.
Man tycker att detta i och för
sig skulle vara tillräckligt. Det är emellertid,
såsom framhållits i interpellationssvaret,
många av de utbildade sjuksköterskorna
som inte deltar i arbetet,
och det finns många som med hänsyn
till familjeomständigheter och annat
önskar enbart deltidstjänst.

Jag har redan sagt många gånger, att
det är den ökade giftermålsfrekvensen
bland sjuksköterskorna som har ställt
oss i den här situationen, och att göra
någonting åt den finner åtminstone jag
svårt. I övrigt har vi att acceptera utvecklingen
och inrätta oss med hänsyn
till den. Att söka stimulera sköterskorna
till att fortsätta sitt arbete även sedan de
blivit gifta genom inrättande av deltids -

fiir att avhjälpa bristen på sjuksköterskor
tjänster och att söka anpassa arbetstidsscheman
etc. till den pågående utvecklingen
är en av huvudmännens och sjukvårdsanstalternas
uppgifter. Jag är medveten
om att de också i stor utsträckning
ägnar sig åt den.

Lönefrågorna diskuterades livligt i våras.
Sedan dess har det varit en lönerörelse.
Jag skall inte bedöma resultatet
av den, men parterna har träffat ett avtal,
och även om ett avtal i allmänhet
är en kompromiss mellan två ståndpunkter,
brukar det ändå vara någorlunda
tillfredsställande för båda parter, alltså
i detta fall även för sjuksköterskorna.
I vilken omfattning lönerörelsens utgång
kommer att påverka rekryteringen kan
vi i dag inte säga. I och för sig är rekryteringen,
mätt i antalet sökande till
våra utbildningsplatser, fullt tillfredsställande,
men i vilken mån lönesättningen
kan påverka de redan i arbete
varande till att fortsätta även sedan de
gift sig är svårt att säga.

Lika svårt är det att säga, vad den
reform som genomförts på sambeskattningens
område kommer att innebära.
Den reformen betyder ändå en minskning
av inkomsterna för stat och kommun
med ungefär 85 miljoner kronor,
om jag inte missminner mig, och det
betyder att lika mycket pengar återgår
till många familjer. Därför kan man förvänta
att ändringen skall bidraga till att
också gifta sjuksköterskor kommer att
finna sig lättare till rätta med inkomstoch
andra förhållanden.

När det sedan gäller utbildningen har
vi trots allt väsentligt ökat kapaciteten.
För ett par, tre år sedan hade vi cirka
1 650 utbildningsplatser. Det visade sig
att vi kunde räkna med ett årligt nettotillskott
på ungefär 1 000 sjuksköterskor,
och det har vi hållit de senaste åren.
När jag talar om nettotillskottet räknar
jag bort sjuksköterskor som avgått pa
grund av att de pensionerats eller avlidit
eller av andra orsaker lämnat yrket,
men jag inkluderar dem som kommer
tillbaka sedan de varit hemma några
är efter giftermål. Vi förmärker eu
ökad giftermålsfrckvens, och det iir
möjligt att det kommer att bli fler som

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

Om åtgärder för att avhjälpa bristen pa sjuksköterskor

lämnar yrket, men som motvikt har vi
den väsentligt ökade utbildningskapaciteten
— från 1958 och fram till nästa år
bär vi fått ungefär 700 nya utbildningsplatser.

Det är klart att man kan säga, att det
bör göras än mer. Jag vågar säga, att
departementet under de senaste åren har
sökt aktivt påverka landsting och städer
att inrätta sjuksköterskeskolor, och genom
det utomordentliga samarbete vi
har haft med Malmöhus läns landsting,
Malmö stad och Hälsingborgs stad har
det på två år åstadkommits två nya sjuksköterskeskolor.
Vidare har en skola tillkommit
i Uppsala, och flera andra har
fått kapaciteten utvidgad. Allt detta är
resultat inte minst av den aktivitet som
visats från departementets sida.

Vi har också försökt utvidga utbildningen
av instruktionssköterskor. Alla
är ju överens om att man på det området
har haft en verklig flaskhals. Till
följd av den förbättrade löneställning
som åstadkommits har höstens kurser
samlat 36 deltagare, under det att motsvarande
antal förra hösten var 13, d. v. s.
endast tredjedelen av årets siffra. Det
har också träffats åtgärder för att ordna
en form av snabbutbildning av instruktionssköterskor:
den speciella kursen
för studenter, som skulle få en —
om jag inte misstar mig -— med två år
avkortad utbildning fram till instruktionssköterskor.
Vi arbetar tillsammans
med överstyrelsen för yrkesutbildning
för att få fram instruktörer för utbildning
av vårdbiträden och undersköterskor.

Jag vågar nog säga att vi gör vad vi
anser vara möjligt att göra för att så
snabbt som det går att komma över de
besvärligheter vi har varit ställda inför
och som naturligtvis inte minst de kommunala
huvudmännen har känt utomordentligt
besvärande. Jag tror dock inte
att vi skall börja diskutera undantagsbestämmelser.
Herr Svanström har varit
inne på vad han avsett med det, men så
långt det är möjligt skall vi hålla den
här verksamheten fri i likhet med annan
verksamhet. Vi får anpassa oss till
utvecklingen och rätta oss därefter. Vi

måste kanske gå längre i fråga om rationalisering
och modernisering av arbetsförhållanden
och arbetsordning vid
våra sjukhus, men det är nog med de
metoderna man får ta itu med problemet.

Vad beträffar framtiden och den fortsatta
utbyggnaden får vi försöka inrikta
expansionen under den närmaste tiden
på områden som i och för sig inte är
så personalkrävande. Dit räknar jag
framför allt vården av långvarigt sjuka,
åldringar o. s. v. Det är ju inom den
sektorn som vi har de största bristerna
i fråga om vårdplatser, kanske mellan
5 000 och 6 000. Vi bör snabbt söka tillvarataga
våra friställda sanatorier, epidemisjukhus
o. s. v. Det är ju, som sagt,
dessa vårdformer som kräver de minsta
insatserna av personal, även om det givetvis
är önskvärt att man också där
har tillräckligt med läkare och sjukvårdspersonal.
Vidare blir det väl regionsjukvården
och mentalsjukvården
som närmast kommer att stå i centrum
för vårt intresse.

Jag är därför inte riktigt så pessimistisk
rörande framtiden som jag tycker
att herr Svanström synes vara, men jag
erkänner att han kommer direkt utifrån
fältet med färska intryck av stängda avdelningar
o. s. v. Jag tror dock att vi
med gemensamma ansträngningar skall
kunna inom relativt rimlig tid komma
över de besvärligheter som finns.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag begär givetvis inte
att herr inrikesministern skall göra några
utfästelser beträffande sjuksköterskornas
giftermål — det vare mig fjärran —
utan jag ber, herr talman, att få framföra
mitt tack även för den kommentar
som statsrådet gjorde till mina påpekanden.
Jag tror att vi i långa stycken är
helt överens, och jag måste säga att det
är glädjande för huvudmännen runt om
i landet att möta den förståelse som chefen
för inrikesdepartementet visar. Genom
min interpellation har jag ändock
vunnit något av det mål jag eftersträvade,
nämligen att på nytt få denna

Tisdagen den 13 december 1960

Nr 29

Om åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

fråga diskuterad, och det tror jag är ur
vissa synpunkter värdefullt.

Jag ber alltså att få tacka, men konstaterar
samtidigt att några av de problem
som jag tog upp i mitt förra anförande
inte blev besvarade. Jag tänker
särskilt på möjligheterna till förkortning
av utbildningstiden. Om jag inte
är fel underrättad torde utbildningstiden
för sjuksköterskor vara längre i Sverige
än i vissa andra länder.

Däremot har jag fått ett mycket uttömmande
och såvitt jag kan bedöma positivt
svar på frågan om åtgärder för att
öka kapaciteten i utbildningen av lärare
vid sjuksköterskeskolorna. Otvivelaktigt
har detta varit den verkliga flaskhalsen,
och mycket är säkerligen vunnet om
man kan komma över svårigheterna på
den punkten. Det är ju inte ont om elever
— såsom herr statsrådet också anförde
— men avgången från yrket är
mycket stor, och jag hade tänkt mig att
man möjligen skulle kunna komma till
rätta med svårigheterna genom att öka
antalet manliga befattningshavare i detta
yrke.

Jag vill, herr talman, med det sagda
än en gång tacka för det svar jag fått
på frågorna.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! För att herr Svanström
inte skall känna sig missnöjd ber jag att
få svara också på frågan om utbildningstidens
längd.

Vi ser nog den föreskrivna utbildningstiden
vid våra sjuksköterskeskolor
såsom varande av ett utomordentligt
stort värde. Jämför man vår sjukvård
med sjukvården i andra länder, kommer
man snart till den uppfattningen att våra
sjuksköterskor har fått uppgifter som i
många andra länder betraktas såsom
uppgifter för underläkaren. Detta har varit
en helt naturlig utveckling med hänsyn
till bristen på läkare. Läkarna liar
måst koncentrera sig på de mest kvalificerade
uppgifterna, och då har det blivit
nödvändigt att låta sjuksköterskorna
avancera på uppgiftsområdet. Vi bar
fortfarande brist på läkare och får tydil
Första kammarens protokoll 1960. Nr 29

ligen dras med den ännu en tid. Därför
tror jag att det skulle vara felaktigt, om
vi spekulerade i eventuella möjligheter
att vinna någonting genom att minska utbildningstiden
för sjuksköterskorna.

Vi söker ju gå en annan väg, nämligen
att överväga om man inte kan vinna
ett motsvarande resultat genom att
lägga över en del av sjuksköterskornas
nuvarande uppgifter på undersköterskorna.
Den utredningen — som f. ö.
leds av andra kammarens talman — bär
tyvärr blivit något fördröjd men beräknas
vara färdig under våren. Om jag
skulle våga mig på en gissning blir resultatet
närmast, att man i stället för de
nuvarande kurserna på 6—8 veckor
ovanpå vårdbiträdenas ettåriga grundutbildning
lägger ytterligare en ettårig utbildning.
Därigenom skulle möjligheter
skapas att flytta över vissa medicinska
uppgifter på undersköterskorna. Omfattningen
av denna överflyttning är det
svårt att uttala sig om, men jag tror att
man på den vägen kan vinna mer än genom
en omläggning av utbildningsplaner
och utbildningsmetodik för våra sjuksköterskor.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skall inte pröva herr
statsrådets tålamod längre. Jag vill tacka
för detta svar — tankegångarna i det
känner jag tidigare. Man har sagt, och
det äger kanske en viss riktighet, att
eleverna under utbildningstiden kan i
viss mån tjänstgöra som provsystrar.
Just det förhållandet gör, herr talman,
att jag vill upprepa frågan: Finns det
någon möjlighet att sjuksköterskeeleverna
under utbildningstiden erhåller dispens
för att i ökad omfattning tjänstgöra
såsom sjuksköterskor?

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 27, statsutskottets
utlåtanden nr 206—209 och
memorial nr 210 samt första lagutskottets
utlåtande nr 42 och memorial nr 43.

Nr 29

Tisdagen den 13 december 1960

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att statsutskottets memorial
nr 210 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och 6

§§ lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.12.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Onsdagen den 14 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr Sandler anmälde, att han den 8
i denna månad åter infunnit sig vid riksdagen.

Ang. inskränkning av driften å järnvägen
Malmö—Simrishamn

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för
avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Åkessons interpellation angående
inskränkning av driften å järnvägen
Malmö—Simrishamn, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Åkesson har frågat
mig dels om jag anser vissa indragningar
å bansträckan Malmö—Simrishamn kommer
att för denna handel lämna ett bättre
driftresultat, dels om en försämring
av kommunikationsmöjligheterna i denna
del av Skåne är försvarbar med hänsyn
till den redan pågående uttunningen
av befolkningsunderlaget i sydöstra
Skåne.

Som svar vill jag anföra följande.

Det av interpellanten omnämnda meddelandet
från 10 trafiksektionen i Malmö
avser en promemoria angående förslag
till vissa tidtabellsändringar på linjerna
Malmö—Simrishamn, Eslöv—Ystad och
Malmö—Ystad fr. o. m. den 28 maj 1961.
I promemorian anmäler trafikinspektören
vid 10 trafiksektionen till distriktschefen
sin avsikt att framdeles inkomma
med ett slutligt tidtabellsförslag, sedan
erforderliga kontakter tagits med berörda
kommunala m. fl. intressenter och de
eventuella angelägna behov av justeringar,
som därvid framkommit, blivit beaktade.
Det slutliga tidtabellsförslaget skall
sedan avlämnas till distriktschefen, som
enligt statens järnvägars gällande de -

centraliseringsbestämmelser äger fastställa
tidtabeller för sekundärlinjer inom
sitt distrikt. I avvaktan härpå har distriktschefen
inte haft anledning att ta
slutlig ställning till förslaget. Frågan befinner
sig alltså ännu på utredningsstadiet.

Jag finner därför icke anledning att
närmare gå in på de av herr Åkesson
berörda spörsmålen.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Som framgår av svaret har frågan
väckts på ett tidigt stadium. Anledningen
härtill är den oro man i Österlen
känner inför den trafikindragning som
skisserats i omförmälda promemoria. Då
frågan ännu befinner sig på utredningsstadiet
har statsrådet icke funnit anledning
gå in på de i interpellationen framställda
spörsmålen.

Av interpellationssvaret framgår dock
att det slutliga tidtabellsförslaget skall
avlämnas till distriktschefen som »enligt
statens järnvägars gällande decentraliseringsbestämmelser
äger fastställa tidtabeller
för sekundärlinjer inom sitt distrikt».
Det ligger således helt i distriktschefens
hand att bestämma tidtabeller
inom distriktet. Det är givetvis av mycket
stor vikt hur trafikförbindelserna
ordnas inom ett område och i synnerhet
till ett område sådant som sydöstra
Skåne. En försämring av förbindelserna
inverkar i hög grad hämmande på utvecklingsmöjligheterna.

Det hade varit av stort värde om herr
statsrådet uttalat sin syn på problemet
angående trafikindragningarnas inverkan
på befolkningsutvecklingen och sysselsättningsproblemen.
Då denna fråga
inte endast är ett lokalt problem för
östcrlensområdet utan berör stora delar

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

av vårt land, hade det varit av vikt med
ett klargörande innan distriktschefen
slutligen avgör i vilken omfattning trafikindragning
skall ske.

Jag vill uttala den förhoppningen att
inte endast driftekonomiska synpunkter
anläggs vid bedömningen av möjligheterna
att upprätthålla nuvarande trafik på
bandelen Malmö—Simrishamn utan att
hänsyn tages även till de verkningar en
eventuell nedskärning av trafiken kommer
att ha för det berörda området. Jag
vill också uttala den förhoppningen att
herr statsrådet har sin uppmärksamhet
riktad på hithörande problem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ändring i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Genom en den 11 november 1960 dagtecknad
proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
detta ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Göran Karlsson, Kristiansson och Levin,
fru Torbrink samt herr Nilsson i Östersund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom
förevarande proposition framlagda
lagförslaget;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte såsom sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört i anledning
av propositionen i övrigt.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att detta ärende skulle nu företagas
till avgörande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är inte min mening
att så här i höstsessionens elfte timme
dra upp någon längre debatt kring denna
fråga. Det hör till undantagen att
tredje lagutskottet kommer med utlåtanden
där det finns reservationer. Man
brukar komma tämligen väl överens där
och avlämna enhälliga utlåtanden, och
jag tror att så skulle ha kunnat ske också
den här gången, om inte tidsnöden
hade tvingat till den behandling av ärendet
som förekommit.

Det är inte så mycket som skiljer i
sak mellan utskottets majoritet och reservanterna.
I båda fallen godkänns den
proposition som justitieministern lämnat,
men vi som reserverat oss har inte
velat nöja oss med departementschefens
förslag, utan vi vill gå vidare efter den
linje som riksdagen bestämde sig för i
våras, då den på tredje lagutskottets förslag
begärde att vid bestämmande av
ersättning för mistad fiskerätt hänsyn
skulle tagas inte endast till den förlust
ägare av fiskevatten kan ha lidit av den
nya lagen utan även till den vinst han
kan ha gjort på grund av utvidgad rätt
till fritt eller enskilt fiske. Riksdagen
önskade att frågan skulle överses av
Kungl. Maj:ts kansli och begärde dessutom
att en undersökning skulle göras
beträffande den i ersättningsmål tillämpade
principen för beräkning av värdet
av förlorad fiskerätt. Riksdagen anhöll
att dessa frågor snarast borde utredas
och om möjligt föreligga i förslag till
1960 års höstriksdag.

I den förstnämnda frågan föreligger
inte något sådant förslag. Det verkar i
stället som om departementschefen an -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

såg att man redan nu inom fiskevärderingsnämnderna
tillämpar den s. k. netoprincipen
att kvitta skada mot nytta.
Så är dock inte fallet, vilket bestyrkes
av de remissvar som inkommit från en
del av fiskevärderingsnämnderna. Det
är i stället så att det tillämpas olika metoder
vid värderingar, och detta anser
vi vara oriktigt.

Beträffande den andra punkten, om
undersökning av principerna för beräkning
av värdet av förlorad fiskerätt, har
det sagts, att man inte har hunnit med
den undersökningen, och detta anser
jag vara fullt förklarligt. Men jag vill understryka
att en sådan utredning ändå
är starkt befogad. Som bevis härför vill
jag anföra några exempel: Det har förekommit
att ägare av en fastighet har fått
mera i ersättning för förlorad fiskerätt
än taxeringsvärdet på hela fastigheten
och att detta taxeringsvärde sedan inte
sänkts, trots att ersättningen utgjorde
omkring 100 000 kronor. Taxeringsnämnden
tycks således inte ha ansett att
värdet av den förlorade fiskerätten har
varit särskilt stort.

En kommun begärde 800 000 kronor
för förlorad fiskerätt trots att de flesta
av kommunens invånare aldrig hade vetat
om att kommunen hade någon fiskerätt.

Hjälpsamma advokater har letat fram
fiskerätt åt många personer som själva
inte har haft en aning om att de hade
någon sådan.

När lagen antogs beräknades att ersättningarna
skulle kosta statsverket två
miljoner kronor. Hittills bär det kostat
omkring 10 miljoner kronor. Enligt kammarkollegiet,
som handlägger dessa ärenden,
beräknas de ersättningar som har
yrkats till mellan 150 och 200 miljoner
kronor.

Det är inför detta perspektiv, herr talman,
som vi reservanter anser det nödvändigt
att man gör en översyn av de
principer efter vilka ersättning skall utbetalas.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Att utskottets majoritet
vid behandlingen av denna fråga intog
den ståndpunkt, som återges i utlåtandet,
berodde på att man menade, att
det är svårt att för närvarande ändra
lagen, då ett mycket stort antal mål redan
är anhängiggjorda. Att under sådana
omständigheter genomföra en lagändring
kan inte anses lämpligt. Dessutom
utgick den motion, som ytterst ligger
bakom det här yrkandet, nämligen herr
Levins motion i andra kammaren, från
den uppfattningen —- vilken jag anser
vara riktig —- att i ett mycket stort antal
fall hade utdömts för stor ersättning.
Enligt de uppgifter, som utskottet har
•fått och enligt den redogörelse, som har
lämnats i propositionen, är det emellertid
tydligt, att ersättning för närvarande
utdöms i enlighet med den s. k.
nettoprincipen, d. v. s. att den som förlorar
en fiskerätt endast skall få ersättning
för den verkliga förlusten. Om han
får vinst på ett annat ställe skall denna
alltså avräknas från ersättningen. Man
har sålunda redan nu i tillämpningen i
stort sett följt den princip som utskottsmajoriteten
ansåg vara den riktiga, då
vi i våras behandlade herr Levins motion.
Under sådana omständigheter har
vi ansett att det inte finns någon anledning
att nu tillstyrka en ändring av lagen.

Dessutom kommer kammarkollegiet att
få större möjligheter att representera
statens intressen än kollegiet tidigare
haft, och därför har man anledning att
räkna med att bedömningarna i vissa fall
kanske blir annorlunda än tidigare. Utskottsmajoriteten
har också menat att
det är riktigt, att kammarkollegiet får
dessa möjligheter att på ett effektivare
sätt än tidigare företräda det allmännas
intressen.

Herr talman! Eftersom vi sålunda har
funnit att propositionen, så som den
är utformad, tillgodoser de önskemål,
som vi inom utskottet tidigare har uttalat,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag medger gärna att
det ingalunda är lätt att ändra på lagen,
men tredje lagutskottets ordförande var
i våras med på att vi skulle beställa
den här översynen. I dag vill inte utskottet
fullfölja den linjen. Detta har
vi reservanter ansett felaktigt. Förhållandena
har inte ändrats sedan i våras,
utan de är exakt desamma. Därför anser
vi att man bör göra en översyn av lagen.

Herr Osvald säger att lagen för närvarande
tillämpas på ett sådant sätt
att för stora ersättningar inte utdöms
för förlorad fiskerätt. Man tillämpar
dock olika principer inom olika fiskevärderingsnämnder.
Detta framgår av remissvar
från en värderingsnämnd. Där
sägs: »Den omständigheten att den ersättningsberättigade
erhåller möjlighet
till frifiske antingen i utökat enskilt vattenområde
eller i vattenområde tillhörigt
annan kan däremot ej föranleda minskning
av ersättningsbeloppet.» Detta innebär
att man inte tillämpar nettoprincipen
inom det området, utan utdömer
ersättning efter andra grunder. Det är
detta som gör att vi reservanter anser
en översyn av lagen befogad och rimlig -

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vi inom tredje lagutskottet i våras
kom till den uppfattningen att det är
riktigt att man får den översyn gjord,
som herr Göran Karlsson talat om. Men
nu har det ställts i utsikt att man skulle
kunna få en sådan översyn gjord av
kammarkollegiet i stället. Jag tror att
man därmed uppnår det önskade syftet.

Vad beträffar tillämpningen av lagen
har det ju tidigare, då staten inte kunnat
fullfölja talan, blivit en hel del
olikheter i tillämpningen, men genom
de vidgade möjligheter, som kammarkollegiet
nu får, har man all anledning
att räkna med att tillämpningen kommer
att bli likformig, så att man inte
behöver befara sådana olikheter som
man hittills kunnat få.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Vi reservanter tror att
det är bäst att man gör den översynen
inom Kungl. Maj :ts kansli. Det vore säkert
bättre om så skedde, men var och
en blir ju salig på sin tro.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Karlsson, Göran,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 14 december 1960 Nr 29 39

Ang. kostnaderna för de svenska FN-styrkorna, m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om riksdagsledamots
immunitet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. kostnaderna för de svenska FNstyrkorna,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 200, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bestridandet
av kostnader för svenska FN-styrkor
m. m.

I propositionen nr 182 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Kostnader
för svenska FN-styrkor m. m. å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1960/61 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 29 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte till Kostnader för
svenska FN-styrkor m. m. å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1960/
61 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 29 000 000 kronor.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill gärna begagna
detta tillfälle att säga några ord om den
utrikespolitiska aspekten på den fråga
som behandlas i det föreliggande statsutskottsutlåtandet.

När Sverige åtagit sig att tillhandahålla
militära styrkor i Ghaza eller i Kongo
har rekryteringen avsett ungefär ett
halvt år. Varje halvår är det därför tillfälle
till att på nytt överväga frågan om
fortsatt engagemang och om bataljonens
avlösning av en ny svensk bataljon. Från
synpunkten av begränsade svenska intressen
iir det givetvis en viss uppoffring
att hålla en dylik styrka med befäl
en längre tid i främmande land, även
om man inte får förbise att det också
är värdefullt ur vissa synpunkter att
denna personal får vidgade erfarenheter

och insikter om förhållandena i främmande
land.

Men det är nödvändigt att vi håller
möjligheten öppen att, när tiden för utlöpande
av en halvårsperiod närmar sig
eller när ståndpunkt måste tas till frågan
om avlösning av den tjänstgörande
kontingenten, ta upp till övervägande
frågan om avslutning av den internationella
tjänstgöringen.

Emellertid är den uppgift som våra
trupper där ute har av den största vikt
ur internationell synpunkt. Det har gällt
att göra betydelsefulla insatser i fredens
tjänst. Besluten om att ställa såväl en
Ghazabataljon som en Kongobataljon
samtidigt till förfogande för FN har fattats
under mycket allmän anslutning
från vårt folks sida.

När regeringen accepterade att sända
en bataljon till Kongo skedde detta enligt
en plan som gick tillbaka på beslut
av FN:s säkerhetsråd. Generalsekreterare
Hammarskjöld, som är rådets verkställande
organ, hade fått mandat att sätta
upp en internationell styrka. Som alla
känner till har på sista tiden meningarna
om den fortsatta kongopolitiken gått
isär. En del av de regeringar som i likhet
med Sverige ställt militär personal
till FN:s förfogande har visat missnöje
med att FN inte givit direktiv till militärt
ingripande i de politiska motsättningarna
mellan olika meningsriktningar
i Kongo. Somliga regeringar har på
grund härav bestämt sig för att dra tillbaka
sina trupper. Svenska regeringen
står fast vid den tidigare kongopolitiken,
som går ut på att FN ingalunda bör bestämma
att en viss åsiktsriktning, någon
viss grupp eller några vissa grupper i
Kongo skall med maktmedel hjälpas
fram till ledande ställning. Vi anser alltjämt
att detta skall vara den inhemska
befolkningens egen sak. Det var ju detta
som var syftet när man ville avskaffa
det koloniala systemet: att självbestämmanderätten
skulle träda i stället och
inte inflytande från den ena eller den
andra stormakten.

Vad FN kan göra för att få slut på
oroligheterna i republiken Kongo, det
iir att fullfölja den tidigare antagna pla -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. kostnaderna för de svenska FN-styrkorna, m. m.

nen att sända ut en förlikningskommitté
till Kongo med uppgift att söka förmå
de konkurrerande riktningarna att komma
till en uppgörelse sinsemellan. Den
ursprungliga resolutionen av den 14 juli
bemyndigade generalsekreteraren att ta
nödiga steg i samråd med Kongorepublikens
regering i syfte att lämna regeringen
sådant polisiärt bistånd, som
kan vara erforderligt till dess nationella
säkerhetsstyrkor blir i stånd att enligt
Kongoregeringens åsikt fullgöra sina
uppgifter. Det klargjordes i säkerhetsrådet
att det var fråga om polisuppgifter,
och det ansågs självklart att FNstyrkor
skulle i enlighet med erkända
FN-principer avhålla sig från varje aktion
som innebure att FN bleve part i
inre strider i landet. Först vid senare
tidpunkt inträffade det att krav restes
på att FN-styrkan skulle ingripa mot rivaliserande
politiska grupper på grundval
av en viss tolkning av befintliga
konstitutionella bestämmelser. När dessa
krav framfördes i säkerhetsrådet godkändes
de inte av rådet som tvärtom bekräftade
principen att FN-styrkorna icke
skulle anlitas för att inverka på utgången
av någon inre konflikt, konstitutionell
eller av annan art.

Som generalsekreterare Hammarskjöld
nyligen understrukit i säkerhetsrådet,
kan det inte råda tvivel om att ifall militärstyrkan
skulle användas för att
framtvinga respekt för författningen,
detta skulle dra in Förenta Nationerna
i tvångsaktioner mot politiska grupper,
och detta i en utsträckning som går helt
vid sidan av mandatet och Förenta Nationernas
stadgar. Uppgiften att upprätthålla
lag och ordning i den meningen,
att invånarnas liv och egendom skyddades,
var vansklig och komplicerad och
inte alltid möjlig att fullfölja. Det är
självklart att det måste ha förekommit
åtgärder som berott på misstag och inte
varit lämpliga, men i stort sett har FNstyrkan
alltså använts till skydd för enskildas
liv och egendom, bl. a. för att
skydda politiska ledare av olika partier
från våldsåtgärder, trots att detta skydd
givit upphov till klander från den mot -

satta sidan såsom innebärande inblandning
i politiska händelser.

Å andra sidan har FN:s organ ansett
det ligga utanför deras behörighet att
ingripa militärt mot trupper av Kongos
nationella armé när dessa handlat i enlighet
med order av en statschef, vilkens
auktoritet FN:s församling erkänt genom
sitt nyligen fattade beslut att godkänna
fullmakterna för hans delegater.

Svenska regeringen har hittills hela
tiden varit enig med FN:s organ om tilllämpningen
av de bestämmelser som säkerhetsrådet
utgått ifrån och som generalsekreteraren
vid många tillfällen utvecklat
angående militärkontingenternas
uppgifter. Vi vill ingalunda acceptera
att mandatet för denna styrka utvidgas
och att trupperna sättes in på uppgiften
att framtvinga en viss lösning av de politiska
motsättningar som råder i Kongo.
Ett dylikt vidgat mandat är ur legal
synpunkt inte förenligt med vare sig
FN:s stadga eller hittills av säkerhetsrådet
fattade beslut, och från politisk
synpunkt är det en farlig väg att välja,
om man går in på den linjen att främmande
trupper skulle ingripa i syfte att
dirigera händelseutvecklingen.

Det säges nu från somliga håll att
FN-aktionen är misslyckad och att den
bör avvecklas. Har de som fört det resonemanget
tänkt sig in i följderna av
ett totalt avbrytande av operation
Kongo? Konsekvenserna av ett sådant
avbrytande av hjälpåtgärderna och ett
återkallande av trupperna skulle, som
jag nyss antydde under hänvisning till
vad generalsekreteraren nyligen utvecklade,
säkerligen bli att stormakterna i
öst och väst ansåge sina intressen fordra,
att det inte uppstår totalt kaos i landet
och att den konkurrerande motsidan
inte skaffar sig avgörande inflytande
över utvecklingen. Inför ett sådant
perspektiv är det ett stort ansvar
för FN:s medlemsstater att inställa hjälpaktionen.

Med den svenska regeringens inställning
till hela kongoaktionen blir det naturligt
att vi för närvarande inte aktualiserar
ett tillbakadragande av den svens -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

ka bataljonen. Men det är klart att händelser
kan inträffa helt oberoende av
oss, händelser som tvingar oss till en
omprövning av frågan. Jag skall inte göra
någon förutsägelse utan skall bara på
nytt understryka att händelseutvecklingen
skulle kunna tvinga oss att återkalla
trupperna, nämligen antingen om det
genomfördes ett beslut att ge dem vidgat
mandat — ett beslut som jag inte
tror kan ha utsikter att bli antaget eftersom
detta skulle fordra enhällighet
inom säkerhetsrådet — eller om flertalet
andra regeringar, som har sänt trupper
till Kongo, drar tillbaka dessa. Vi kan
ju inte ensamma svara för upprätthållandet
av lag och ordning i detta väldiga
område.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Utrikesministern signalerar,
som kammaren hörde, möjligheten
att Sverige omprövar frågan om bidrag
till FN-styrkan i Kongo. Om jag
inte minns fel bär åtta stater redan beslutat
att hemkalla sina FN-styrkor. 1
anledning av det som inträffat i Kongo
anser jag att Sverige också bör återkalla
sin militära FN-styrka och att anslaget
bör minskas med 10,5 miljoner kronor,
vilket styrkan beräknas kosta under angiven
tid. För vår del har vi för avsikt
att vid nästa års riksdag föreslå att motsvarande
eller större summa i stället anslås
till utökad teknisk, medicinsk och
livsmedelshjälp i Kongo. Jag föreslår
därför, herr talman, att riksdagen må
till Kostnader för svenska FN-styrkor
m. m. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 18,5
miljoner kronor.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber bara att med
hänvisning till vad utrikesministern anfört
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. utbyggnad av Torslanda flygplats Efter

det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Persson, Helmer, att riksdagen
skulle till Kostnader för svenska FNstyrkor
m. m. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1960/61 under fjärde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 500 000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader i
samband med Sveriges anslutning till
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA); samt

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående om- och tillbyggnad
av kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utbyggnad av Torslanda flygplats

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 203, i anledning av väckta
motioner angående utbyggnad av Torslanda
flygplats.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl. (1:250) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 308)
hade yrkats, att riksdagen i .skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att generalplanearbetet
för Torslanda flygplats’
utbyggnad snarast måtte påbörjas
och slutföras samt att medel härför
måtte anvisas enligt det avtal som upprättats
mellan luftfartsstyrelsen och Göteborgs
stad.

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. utbyggnad av Torslanda flygplats

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 250 och II: 308
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herr Larsson, Herbert, som dock
ej antytt sin mening.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Som göteborgare, f. d.
ledamot av stadskollegiets luftfartsberedning,
och som motionär är det självfallet
inte med någon tillfredsställelse
som jag har tagit del av statsutskottets
utlåtande nr 203 angående utbyggnaden
av Torslanda flygplats — ett utlåtande
som ju slutar med utskottets hemställan
att motionen icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Då i motionen och i utlåtandet lämnas
utförliga redogörelser för ärendets gång
hittills, skall jag inte vid denna sena tidpunkt
i riksdagsarbetet ta upp tiden
med att i detalj rekapitulera vad som i
denna sak till dags dato uträttats. Men för
att kammarens ledamöter skall förstå
att missbelåtenheten i Göteborg och på
västkusten är stor och verkligen har fog
för sig, skall jag ändock ta mig friheten
att anföra några data i ärendets behandling,
av vilka det torde framgå att man
inte kan beskylla Kungl. Maj:t för någon
större fortfärdighet när det gällt att ta
ställning till utbyggnaden av denna flygplats.

Jag vill erinra om följande fakta. Den
3 september 1958 träffades mellan luftfartsstyrelsen
och representanter för
Göteborgs stad en överenskommelse om
utarbetandet av en generalplan för
Torslanda och om formerna härför. Avtalet
var preliminärt och skulle godkännas
dels av Kungl. Maj:t, dels av stadsfullmäktige
i Göteborg. Den 30 oktober
1958 godkände stadsfullmäktige avtalet
och beviljade de 100 000 kronor som erfordrades
för att täcka stadens kostnader.
Den 19 november 1958 underställde
luftfartsstyrelsen avtalet Kungl. Maj :t —
och så långt kan det inte sägas annat än

att ärendets handläggning varit utan anmärkning.

Den 17 september 1959 infordrade
Kungl. Maj:t kompletterande uppgifter
från luftfartsstyrelsen, men då hade
praktiskt taget tio månader gått sedan
framställningen gjordes. Först den 13 juni
1960 lämnade luftfartsstyrelsen de begärda
uppgifterna, och sedan har det
mig veterligt inte hänt någonting, trots
att sex månader gått.

Jag kan inte finna annat än att detta
är i hög grad beklagligt. Man hade kunnat
förstå Kungl. Maj :t, om det här varit
fråga om ett större byggnadsanslag, men
så är det ju inte fallet. Det är ju endast
fråga om en generalplan som måste upprättas,
därest Göteborg över huvud taget
skall få någon flygplats. Som kammarens
ledamöter har sig väl bekant
fordras en generalplan innan en detaljplan
kan upprättas, och en sådan måste
till innan själva byggandet kan igångsättas
— i varje fall bör det vara på det
sättet.

Vi som bor på västkusten är missbelåtna
med detta ärendes hittillsvarande behandling,
och vi anser oss inte ha framställt
några överdrivna krav på flygplatsens
utbyggnad, ty vi anser att rikets
andra stad med dess stora uppland bär
rätt att få en flygplats där åtminstone
jetplan av typen Caravelle kan starta
och landa.

I avsikt att detta skall göras klart från
riksdagens sida yrkar jag, herr talman,
att kammaren måtte besluta på sätt i
motionen föreslagits.

I detta anförande instämde herrar
Schmidt (fp), Hermansson (ep), Anders
Johansson (fp) och Robert Johansson
(ep), fru Segerstedt-Wiberg (fp), fröken
Mattson (s) samt herrar Dahl (s),
Källqvist (fp), Gunnar Pettersson (fp),
Jonasson (ep) och Magnusson (s).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
när det gäller motion nr 250 i denna
kammare och nr 308 i andra kammaren
angående utbyggnaden av Torslanda

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

‘flygfält har jag till statsutskottets utlåtande
fogat en blank reservation.

Anledningen härtill är att jag vill understryka
behovet av en utbyggnad av
Torslanda flygplats, vilket är ett västsvenskt
intresse som helt sammanfaller
med de intressen som Göteborg har av
en utbyggnad av Torslanda.

Allteftersom flygtrafiken ökar kommer
förhållandena vid Torslanda att framstå
•såsom alltmer otillfredsställande. Flygplatsen
måste erhålla en upprustning
som gör det möjligt för jetplanen att
landa på ett betryggande sätt och med
fullt utnyttjande av flygplanens kapacitet.
Nu kan endast mindre jetplan landa,
men förutsättningen är att bensinförrådet
är begränsat samt att antalet passagerare
likaledes är begränsat. Flygfältet
som sådant har ej heller den standard
som erfordras för jetflyget. För flyget
som sådant bör det vara angeläget
att alla slags plan som nu är i trafik har
möjlighet att landa på Torslanda flygplats.

Flygresenärerna inom Västsverige har
ett stort intresse av att direkt från Torslanda
kunna gå ombord på ett jetplan
och fortsätta resan ut till kontinenten
utan planbyte i Kastrup och omvänt utifrån
kontinenten kunna flyga direkt till
■Göteborg. Även ur flygsäkerhetssynpunkt
bör det vara av stort värde att ha ett
välutrustat flygfält förlagt till västra Sverige.

Utskottet, som behandlat motionen
som en av de sista för året, har med
hänsyn till att luftfartsstyrelsen åter
hemställt hos Kungl. Maj:t om fastställelse
av det avtal som tidigare träffats
med Göteborgs stad icke ansett att någon
framställning från riksdagens sida
nu är påkallad. Motiveringen från utskottets
sida för yrkandet om avslag på
motionen ger vid handen att något har
skett under hösten som ändå torde få
tolkas så att frågan förts framåt. Luftfartsstyrelsens
stora intresse har ytterligare
understrukits genom den förnyade
framställningen till Kungl. Maj:t om fastställelse
av det tidigare omnämnda avtalet.
Häri ingår upprättandet av en ge -

Ang. utbyggnad av Torslanda flygplats
neralplan samt medelsanvisning för en
utbyggnad.

Riksdagen har tidigare starkt engagerat
sig för en utbyggnad av flygfälten,
bl. a. genom tillkomsten av storflygplatsen
vid Arlanda och senare för flygfälten
i Norrland. Detta intresse har även
starkt understrukits från statsmaktens
sida, nu senast i samband med invigningen
av det nya flygfältet i Kiruna.
Nu bör dock tiden vara inne för att västra
Sverige skall få en flygplats, som svarar
mot dagens krav på flygtrafikens område.

Herr talman! Till sist vill jag endast
uttala den förhoppningen att statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet,
som på många sätt visat sitt intresse
för flygtrafikens utbyggnad, också
lämnar sin medverkan för att något
skall ske även beträffande flygplatsen
vid Torslanda.

Herr THUN (s):

Herr talman! Det är givetvis beklagligt
att befolkningen i Göteborg och de
västra delarna av landet är ledsen över
att frågan om en storflygplats vid Torslanda
inte har blivit löst på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet är fullt införstått
med de här anförda synpunkterna,
men med hänsyn till hur frågan i dag
ligger till anser sig utskottet inte kunna
ta annan ställning än det gjort. Det är
att hoppas att Kungl. Maj:t, som nu har
bollen i detta fall, kommer att vidta sådana
åtgärder som bl. a. herr Herbert
Larsson uttalade förhoppningar om, så
att det blir en lösning inom tillfredsställande
kort tid.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det sista herr Tliun sade
lät ganska förhoppningsfullt, men vi har
väckt denna motion i avsikt att försöka
påskynda Kungl. Maj:t. Redan när motionen
väcktes låg frågan under Kungl.

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. utbyggnad av Torslanda flygplats
Maj:ts prövning, men vi har ju kunnat
konstatera att det gått den ena månaden
efter den andra. Vi är på västkusten
självfallet rädda för att vi skall råka
in i det läget, att det finns en jättestor
flygplats här i landet där trafiken är minimal
och en annan flygplats med trafik
där man skulle kunna ta emot mera trafik
men där det innan så kan ske erfordras
en rimlig utbyggnad av flygplatsen,
och där utbyggnadens projektering icke
ens påbörjats.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att det är dit motionären vill komma,
och givetvis har jag förståelse för
att det föreligger ett behov här. Men
motionen har väl ändå gjort den nyttan,
förmodar jag, att frågan kommer att gå
litet snabbare i fortsättningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 250; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 203, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen I: 250.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 204, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
överlåtelse av vissa under vattenfallsstyrelsens
förvaltning stående markområden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 205,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

36, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
till televerket av riksbankens
fastighet i Mariestad;

nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
firandet av representationsreformens
100-årsjubileum;

nr 38, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksdagens
ekonomibyrå; samt

nr 39, i anledning av framställning
angående avlöningsbestämmelserna för
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
och av i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 40, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 71, i anledning
av väckt motion om tryggande av
rätten till politisk verksamhet inom enskilda
företags områden och anläggningar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

Ang. ändrade pensionsbestämmelser för
riksdagens ledamöter

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 27, med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte för sin del
antaga i memorialet infört förslag till
lag angående ändring i stadgan den
21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Ifrågavarande förslag innebar bland
annat, att riksdagsmannaarvodet i pensionshänseende
skulle betraktas som om
det vore inkomst av anställning, varav
följde att hela riksdagsarvodet skulle
bliva pensionsgrundande samt att riksdagen
skulle erlägga avgift enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension.

Vid memorialet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Torsten Andersson,
Nils-Eric Gustafsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka anfört:

»Lagstiftningen om den allmänna
tjänstepensionen har genomförts utan
vårt partis medverkan, och partiet har
icke ändrat sin principiella inställning
i denna fråga. Vi har emellertid biträtt
detta förslag till riksdagsmännens pensionering,
då varje annat pensioneringssystem
vid sidan av nu gällande ATPlagstiftning
skulle ge riksdagsmännen,
som har att fatta beslut om sina egna
förmåner, dubbla pensioner och försätta
dem i en gynnad särställning.»

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det finns inte stor anledning
att ta upp någon debatt här,
men ett par små reflexioner inför det
särskilda yttrande som är fogat till utskottsmemorialet
skall jag tillåta mig.

Man kan inte undgå att göra den iakttagelsen
att det vad gäller pensionsfrågan
är med centerpartiets ledamöter
som med de gamla bourbonerna, att de

ingenting lärt och ingenting glömt. Det
är väl att ta till litet för mycket att säga
att det inte skulle finnas andra möjligheter
att klara det här utan att ge
riksdagsmännen dubbla pensioner och
en gynnad särställning, såsom det med
en underbar riksdagssvenska uttryckes.
Det finns andra möjligheter som inte
alls borde ha varit främmande just för
centerpartiet.

Men jag skall inte ta upp någon debatt
om den saken. Låt mig bara konstatera
att det nu tydligen är meningen att detta
särskilda yttrande skall användas som
någon helgongloria på centerpartiets
riksdagsledamöters änne. Det blir ett
vackert Luciatåg i den mörka höstnatten.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi brukar inte penetrera
vilka intentioner ett parti har med sina
skrivningar, och det är väl inte herr
Hansons sak att göra det för vår del
heller. Det som är skrivet är skrivet,
och det som är sagt är sagt. Centerpartiets
principiella inställning i detta fall
har vi deklarerat i detta utskottsmemorial,
och vi har gjort det tidigare och
kommer att göra det i fortsättningen,
även om herr Hanson har några kommentarer
att göra till sådana uttalanden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i
Karlskrona

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 206, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 184 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 28 oktober 1960 föreslagit
riksdagen att dels besluta, att
marinverkstäderna i Karlskrona skulle

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

organiseras som ett statligt aktiebolag
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som angivits i förberörda statsrådsprotokoll,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga erforderliga åtgärder för det
nya bolagets bildande m. in., dels å tillläggsstat
I för budgetåret 1960/61 till
Aktieteckning i ett nybildat bolag i
Karlskrona under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
23 000 000 kronor, dels å tilläggsstat I
för budgetåret 1960/61 till Engångsupprustning
av Karlskrona örlogsvarv under
marinens delfond av försvarets fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor, dels bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att för beredande
av rörelsemedel åt bolaget tillhandahålla
bolaget en rörlig kredit av
8 000 000 kronor, dels bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att för beredande
av rörelsemedel åt marinverkstäderna
i Stockholm tillhandahålla verkstäderna
en rörlig kredit av 5 000 000
kronor, dels medgiva att den i staten
för Försvarets fastighetsfond: Marinens
delfond för budgetåret 1960/61 uppförda
posten Reparations- och underhållskostnader
m. m. finge ökas med 1 000 000
kronor, dels ock besluta att örlogsvarven
i Stockholm och Göteborg skulle organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i förberörda
statsrådsprotokoll.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Jacobsson och Per-Olof Hanson (I:
710) samt den andra inom andra kammaren
av herr Boija m. fl. (11:874), i
vilka hemställts, utom annat, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 184 vad gällde örlogsvarvet
i Karlskrona

1) måtte fatta principbeslut om marinverkstädernas
i Karlskrona ombildning
till statligt bolag och bemyndiga Kungl.
Maj :t att tillsätta en bolagsstyrelse i
enlighet med propositionens förslag, åt
vilken styrelse borde uppdragas att
före den 1 juli 1961 inkomma med för -

slag till byggnations- och investeringsplan
under hänsynstagande såväl till
1959 års Karlskronavarvsutredning som
till av departementschefen föreslagen
dispositionsplan;

2) i fråga om aktieteckning, investeringsanslag
för engångsupprustning av
Karlskrona örlogsvarv och rörlig kredit
för rörelsemedel åt bolaget måtte besluta
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag;

3) måtte medgiva, att styrelsen för utredande
uppgifter i inledningsskedet
finge disponera 1 miljon kronor ur
anvisade medel; samt

4) måtte fatta beslut om ändring av
marinens av departementschefen föreslagna
replieringsskyldighet på bolaget
i enlighet med vad i motionerna anförts; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz (I: 711), och den andra inom andra
kammaren av herr Rydén m. fl. (II:
876), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 184 i de delar som avsåge
Karlskrona örlogsvarv;

att riksdagen måtte besluta, att marinverkstäderna
i Karlskrona endast under
ett övergångsskede skulle driva civil
verksamhet, medan verksamheten för
marinens räkning skulle begränsas till
i huvudsak underhåll samt ombyggnader
och moderniseringar av marinens
fartyg;

att riksdagen måtte hemställa hos
Kungl. Maj:t om en snabbutredning av
de investeringsbehov, som förelåge för
att marinverkstäderna vid en rationell
drift skulle kunna driva den verksamhet
som sålunda erfordrades för marinen,
så att riksdagen redan 1961 kunde
taga ställning till behövliga anslagsyrkanden; att

Kungl. Maj:t efter snabbutredning
för riksdagen måtte framlägga förslag
om eventuella åtgärder, som kunde vara
lämpliga, om arbetsmarknadssvårigheter
ändock skulle uppstå, för att stimulera
utvecklingen inom Karlskronaområdet

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

av enskild större och mindre företagsamhet,
samt om storleken av det belopp
som borde ställas till förfogande härför
liksom för nödvändiga omskolnings- och
omflyttningsåtgärder;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (I: 712) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 875), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Majtts proposition nr
184;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1961 års riksdag proposition med dels
förslag om omorganisation av Karlskrona
örlogsvarv i huvudsaklig överensstämmelse
med det av 1953 års örlogsvarvsutrednings
majoritet framlagda förslaget
härom, dels förslag om upprustning
och modernisering av örlogsvarvet
inom ramen för Karlskronavarvsutredningens
investeringsalternativ II, dels
ock en tidsplan för successiv minskning
av antalet anställda vid örlogsvarvet
jämte beräkning av de kostnader
som kunde väntas uppkomma i samband
med överflyttning av arbetskraft
till andra sysselsättningar;

dels en inom första kammaren av
herrar Torsten Andersson och Sundin
väckt motion (I: 709), vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 184 måtte besluta

att avslå Kungl. Maj:ts proposition
såvitt avsåge omorganisation av marinverkstäderna
i Karlskrona till Karlskronavarvet
AB m. m.,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågorna om den framtida verksamheten
vid marinverkstäderna och
Karlskrona örlogsbas i övrigt och i samband
därmed en erforderlig förstärkning
av näringsliv och sysselsättningsmöjligheter
skyndsamt måtte utredas i
enlighet med vad i motionerna anförts,
samt

att å tilläggsstat I för budgetåret 1960/
61 till Upprustning av Karlskrona ör -

logsbas under marinens delfond av försvarets
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av
herr Wachtmeister väckt motion (II:
872);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. väckt motion (II:
873.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:710 och 11:874 samt 11:872
ävensom med avslag å motionerna I:
711 och 11:876, 1:712 och 11:875 samt
I: 709, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta, att marinverkstäderna i
Karlskrona skulle organiseras som ett
statligt aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
och utskottet anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för det nya
bolagets bildande m. m.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:710 och 11:874 ävensom med avslag
å motionerna 1:711 och 11:876, 1:712
och 11:875 samt I: 709, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Aktieteckning
i ett nybildat bolag i Karlskrona
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 23 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:710 och 11:874 ävensom med avslag
å motionerna 1:711 och 11:876, 1:712
och 11:875 samt 1:709, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att för beredande av rörelsemedel
åt bolaget tillhandahålla bolaget
en rörlig kredit av 8 000 000 kronor;

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att för beredande av rörelse -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

medel åt marinverkstäderna i Stockholm
tillhandahålla verkstäderna en rörlig
kredit av 5 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
710 och II: 874 samt I: 709 ävensom med
avslag å motionerna 1:711 och 11:876
samt I: 712 och II: 875, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Engångsupprustning
av Karlskrona örlogsvarv å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1960/61 under marinens delfond av
försvarets fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 710 och II: 874 ävensom med avslag
å motionerna 1:711 och 11:876, 1:712
och II: 875, I: 709 samt II: 872, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att den i staten för Försvarets
fastighetsfond: Marinens delfond för

budgetåret 1960/61 uppförda posten Reparations-
och underhållskostnader m. m.
finge ökas med 1 000 000 kronor;

VI. att motionerna 1:710 och 11:874,
i vad desamma avsåge medel för utredande
uppgifter, icke måtte av riksdagen
bifallas;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 710 och II: 874,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att besluta om utformningen av
ledningsorganen vid marinkommando
Syd i överensstämmelse med vad departementschefen
och utskottet anfört;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 712 och II: 875, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att örlogsvarven
i Stockholm och Göteborg skulle
organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen angivit; IX.

att motionen 11:872, i vad densamma
icke behandlats under I. och V.,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

X. att motionen II: 873 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Pålsson, Ragnar Bergh, Sundin, Lundström,
Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården, Wedén, Hansson i önnarp,
Gustafsson i Kårby och Källenius,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I—VI hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:710 och 11:874, 1:711 och 11:876, I:
712 och 11:875, 1:709 samt 11:872,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att marinverkstäderna i
Karlskrona skulle organiseras som ett
statligt aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för det nya bolagets
bildande m. m.;

c) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
dels uppdraga åt den blivande bolagsstyrelsen
att snarast möjligt göra en
allmän bedömning av företagets förutsättningar
ävensom framlägga en ekonomisk
plan för erforderliga investeringar
och för företagets drift enligt av reservanterna
angivna riktlinjer och dels därefter
för riksdagen framlägga de förslag
om medelsanvisning, till vilka nämnda
utredning kunde leda;

d) hemställa, att Kungl. Maj:t efter ytterligare
överväganden av de sysselsättningspolitiska
konsekvenserna av
örlogsvarvets omorganisation måtte för
riksdagen framlägga erforderliga förslag
om förstärkning av näringsliv och sysselsättning
samt till avhjälpande av eventuellt
uppkommande omställningssvårigheter; II.

att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:710 och 11:874, 1:711 och 11:876, I:
712 och II: 875 samt I: 709, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Aktie -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

teckning i ett nybildat bolag i Karlskrona
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:710 och 11:874 ävensom
med bifall till motionerna I: 711 och
11:876, 1:712 och 11:875 samt 1:709,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om rörlig
kredit av 8 000 000 kronor;

b) avslå Kungl. Maj ds förslag om rörlig
kredit av 5 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 711 och II: 876 samt I: 712
och II: 875 ävensom med avslag å motionerna
1:710 och 11:874 samt 1:709,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 711 och II: 876, I: 712 och
11:875 samt 1:709 ävensom i anledning
av motionen II: 872 samt med avslag
å motionerna 1:710 och 11:874,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om ökning
av posten till reparations- och underhållskostnader
m. m. med 1 000 000 kronor; VI.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 710 och II: 874, medgiva,
att bolagsstyrelsen finge av anvisade
medel använda erforderligt belopp
för utredande uppgifter.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag nödgas först ägna
några kritiska ord åt den tidsram inom
vilken utskottet har arbetat vid behandlingen
av den föreliggande propositionen.

Proposition nr 184, som gäller örlogsvarven,
avlämnades så sent att motionstiden
utgick den 29 november. I dag har
vi den 14 december. Utskottet och då
främst dess första avdelning har haft att
inom den tidsramen ta ställning till denna
proposition liksom sex i anledning

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 29

av propositionen väckta motioner av
vilka i varje fall fyra får betecknas som
stora. Såväl propositionen som motionerna
får över huvud taget bedömas såsom
gällande en mycket viktig och omfattande
sak. Det är därför att beklaga
att arbetsförhållandena blivit sådana
som de har blivit. När man börjar bearbeta
ett ärende under angivna tidsförhållanden
får man också en känsla
av att det har varit rätt bråttom i departementet,
måhända alltför bråttom.
En fråga av den här storleksordningen
och räckvidden bör, därest den inte kan
komma fram i rimligare tid, få anstå
till en kommande riksdag.

Om jag sedan övergår till propositionen
och den reservation som jag och en
del andra ledamöter i riksdagens båda
kamrar står för, så skulle jag till en början
vilja konstatera att det är uppenbart
för samtliga reservanter, att en modernisering
och effektivisering av Karlskronavarvet
är i hög grad påkallat.
Emellertid har tidigare tvenne utredningar
arbetat med det här spörsmålet,
och de har kommit fram till uppfattningen
att varvet inte är lämpligt för
civil produktion. Här står emot varandra
å ena sidan behovet av att någonting
göres och å andra sidan dessa tvenne
utredningars omdöme, att varvet inte
lämpar sig för en civil produktion. Det
är sålunda ett besvärligt läge vi har att
bedöma.

Om jag får tillåta mig en personlig reflexion
vill jag säga att jag nog själv
från början närmast hade den uppfattningen
att varvets verksamhet borde begränsas
till de marina behoven och driften
överlåtas till försvarets fabriksstyrelse,
som ju i andra sammanhang visat
sig ha gott handlag med de uppgifter
som den fått sig anförtrodda. Sedan jag
läst yttranden från olika håll, inte minst
fabriksstyrelsens eget remissyttrande,
har jag emellertid kommit till den uppfattningen
att ansvaret för skötseln och
driften av varvet inte bör läggas på försvarets
fabriksstyrelse. Både reservanterna
och utskottsmajoriteten är dock
eniga om att något bör göras, liksom vi

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

också är eniga om att man bör tillämpa
aktiebolagsformen för den fortsatta
driften.

Innan jag går vidare vill jag understryka
behovet av att en effektivisering
och modernisering av varvet sker. Nödvändigheten
härav framgår bl. a. av de
siffror för produktionen som redovisats
och i varje fall i denna del inte motsagts,
nämligen att varvet under år 1959
hade en produktion som svarar mot ett
värde av 22 000 kronor per anställd.
Från sakkunnigt håll har det sagts att
en normal siffra för 1959 borde vara
omkring 40 000 kronor.

Det bör kanske också nämnas att åldersfördelningen
hos arbetskraften vid
varvet är rätt besvärande i så måtto att
medelåldern ligger förhållandevis högt.
Nyrekryteringen har på grund av anställningsstopp
legat nere. Detta har
medfört att inga unga människor kommit
dit, utan de gamla har gått kvar.
Därigenom har antalet anställda nedbringats
ganska väsentligt under senare
år.

Vi har som sagt i utskottet varit ense
om att man för den fortsatta verksamheten
bör välja aktiebolagsformen. Utskottsmajoriteten
förordar bolagsbildning
och accepterar med vissa små justeringar
Kungl. Maj ds proposition. Minoriteten,
reservanterna, anser att man
bör gå något försiktigare fram. Jag skall
här inte anmäla några tvivelmål om riktigheten
av de siffror angående investeringskostnader
och dylikt som räknats
fram inom departementet. Vad jag och
mina medreservanter saknar är emellertid
framför allt en erfaren industrimans
bedömning av hållbarheten i de gjorda
kalkylerna. Det är en sak att efter en
viss given mall räkna fram kostnaderna,
måhända med lämplig justering, och en
helt annan sak att bedöma och fixera de
kostnader som är nödvändiga för en
lönsam drift. Reservanterna anser därför
att riksdagen här bör gå något försiktigare
fram. Vi går med på förslaget om
bolagsbildning men hemställer om ett
begränsat aktiekapital. Kungl. Maj d får
enligt vårt förslag möjlighet att tillsätta
en bolagsstyrelse och säkerställa varvets

ledning. Styrelsen och den nya ledningen
får sedan ta ställning till vad som
behöver göras och räkna fram erforderligt
investeringsbelopp och vilka summor
som behövs för att garantera behövligt
rörelsekapital. Det kan hända att
man då kommer fram till andra siffror
än vad som redovisas i propositionen,
men det blir med all säkerhet mycket
pålitligare siffror. Det är väl ändå så att
en styrelse och bolagsledning bör ta ansvaret
för lönsam drift vid ett ombildat
varv och inte bara räkna med en siffra
som någorlunda stämmer med uppgjorda
mallar. Det kan rent av hända att fördelningen
såväl i markavseende som när
det gäller byggnader, dockor och övriga
anläggningar då blir något annorlunda
och bättre anpassad till vad som är
lämpligt både för bolaget och för varvet.
Såvitt jag förstår, är det påkallat att en
ansvarig bolagsledning får ta ställning
till detta.

Enligt till oss lämnade uppgifter är
varvskapaciteten ute i världen ganska
överdimensionerad. Nu sägs det att varvet
får övergå till andra tillverkningsgrenar,
men departementschefen har
nöjt sig med att konstatera att det med
nuvarande höga produktion är svårt att
genom en marknadsundersökning komma
fram till något område där varvet
skulle kunna ta upp ny produktion och
därigenom fylla en uppgift. Utskottsmajoriteten
accepterar det resonemanget
men säger också, att det må tillkomma
bolagets styrelse och ledning att bedöma
möjligheterna. Jag tycker för min del att
detta är en motsägelse — går det inte att
göra bedömningen i ena fallet, lär det
vara rätt svårt att göra den också i det
andra fallet. I alla händelser tyder jämväl
detta på angelägenheten av att en för
bolaget ansvarig styrelse och ledning får
uppgiften att bedöma möjligheterna till
ny produktionsinriktning vid varvet och
på grundval av den bedömningen räkna
fram det kapital som erfordras.

Tre av de stora motionerna gick på
direkt avslag och begärde ytterligare utredning,
men jag föreställer mig att motionärerna
möjligen kan nöja sig med
den ståndpunkt reservanterna intagit.

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

Även om vi går med på en bolagsbildning
och vissa åtgärder för att få bolaget
konstituerat redan nu, förutsätter vi ju
att en utredning skall göras genom styrelsen
och ledningen. Jag tror att detta
är den pålitligaste formen för en utredning
då det gäller affärsdrift av denna
typ. Vi har inte i fråga om de begärda
medlen kunnat trösta oss med den tanke
som jag vet att åtminstone några av utskottsmajoriteten
till och med öppet har
uttalat: »Visst kommer det att behövas
ytterligare medel, men den frågan får
bli föremål för bedömning då.» Jag skulle
tro att de som biträder reservationen
liksom jag hyser den uppfattningen, att
vi både när det gäller statliga bolag och
affärsdrivande verk har dagsfärska påminnelser
om hur beräkningar brukar
hålla. Det är överflödigt att nämna
exempel, men jag tycker att det är föga
uppbyggligt, att det skall gå till på det
sättet. Jag är för min del inte alls förskräckt
över en statlig insats av stora
mått för att säkerställa sysselsättningen
i Blekinge och på samma gång en för
vår marin nödvändig industri, det vill
jag säga för den händelse vår linje skulle
vinna bifall och jag finge tillfälle att
deltaga när frågan återigen kommer
upp till behandling. Men vad jag bestämt
vill, det är att en klar redovisning kommer
till stånd. Det skall inte tillgå så
som vi under senare tid haft upprepade
exempel på, att man från början redovisar
bara en del och säger att det är
nog det mesta och sedan undan för undan
kommer med ideliga krav på nya
tillskott. Det handlandet är enligt min
mening inte korrekt och riktigt.

I detta sammanhang har man också
framhållit sysselsättningssvårigheterna i
Blekinge. Vi reservanter anser det självfallet
nödvändigt att man tar hänsyn till
sysselsättningen på den ort och i den
bygd det gäller. Men man blir kanske
ändå litet fundersam. Både arbetsmarknadens
parter, regeringen och riksdagen
accepterar vid en viss rörlighet på arbetsmarknaden,
och en norrlänning blir
onekligen litet förvånad, när rörligheten
i detta fall anses så starkt begränsad, att
det av redovisningen verkar som om

människorna i detta lilla län inte alls
skulle kunna förflyttas. I Norrland är vi
vana vid att röra oss över ganska stora
områden, och det verkar då rätt förvånande
att man skulle vara så hårt låst i
den nu aktuella delen av landet.

Men detta är bara en allmän kommentar
— vi har den uppfattningen att sysselsättningsförhållandena
skall beaktas.
Detta kan ske på flera sätt. Den växande
industrien i Blekinge har ju redovisat
behov av nyanläggningar och därmed behov
av ytterligare arbetskraft, och man
bör då se till att det nya statliga bolaget
inte dimensioneras på sådant sätt att rekryteringen
av arbetskraft för övrig industri
i Blekinge försvåras. Den blivande
bolagsledningen och bolagsstyrelsen har
anledning att göra en bedömning även
i det avseendet.

Jag tänkte även säga några ord om
den replieringsplikt, som marinen skulle
ha till bolaget. Jag är inte så förskräckt
inför den skyldigheten. Stommen till det
blivande ramavtalet har föredragits och
kommenterats för oss i första avdelningen,
och jag tyckte inte att innehållet var
avskräckande. Oavsett om det blir ett
större eller något mindre format på bolagets
verksamhet, är väl bolaget under
övergångsåren, då det hela skall rustas
upp, ändå i behov av att ha just denna
orderstock i botten för att överleva till
dess verksamheten blivit omlagd så att
bolaget med framgång kan uppta konkurrensen
på andra icke marina områden.
Jag skulle därför tro — nu är det
en personlig uppfattning hos mig —- att
ramavtalet är nödvändigt, och jag tror
inte heller att marinen behöver vara så
förskräckligt rädd för detta avtal, ty vi
har sagt att detta bör vara en övergångsform,
och vi tror att det är nödvändigt
under övergångstiden att det inte finns
någon anledning att förskräckas inför
detta.

Om jag gör en sammanfattning av reservationen,
innebär den att vi tillstyrker
bildandet av ett statligt bolag för
ändamålet med ett tills vidare begränsat
aktiekapital. Vi anser att bolagets styrelse
och ledning bör få göra en bedömning
av företagets förutsättningar och på

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

basis av den bedömningen samt de uppgifter
och det underlag som finns i
Kungl. Maj:ts proposition och även med
beaktande av motionerna till ett kommande
års riksdag inkomma med sina
propåer om nödigt investeringskapital
och erforderlig garanti för driften.

Till sist vill jag säga att varvet väl
ändå inte utgör den enda möjligheten
att fylla ut sysselsättningen. Det kan
mycket väl tänkas att ett till storleken
begränsat varvsbolag inte helt kan göra
det, men det är möjligt att det för statsmakterna
är billigare och bättre att understödja
länets företagarförening för
komplettering och utfyllnad i det avseendet
än att dimensionera ett alltför
stort varvsbolag.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till reservationen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det tycks vara en ganska
allmän uppfattning bland dem som har
med Karlskronavarvet att göra, att huvudsaken
nu är att någonting verkligen
blir gjort. Och man kan kanske förstå
dem. Under nära ett decennium har varvets
förhållanden varit under utredning
och varvet följaktligen varit svältfött i
fråga om investeringar för modernisering,
och detta trots att det inte heller
tidigare var särskilt väl framme i detta
avseende. Det sista decenniet har ju
dessutom inom varvsindustrien liksom
inom verkstadsindustrien karakteriserats
av en utomordentligt snabb utveckling,
som har fört med sig en starkt stigande
produktivitet. Det är under sådana omständigheter
inte att förvåna sig över att
Karlskronavarvet har sackat efter och
uppvisar lelativt sett låga produktionssiffror.

Vad som snarare kan vara ägnat att
förvåna är väl att varvet trots detta har
kunnat ganska väl hävda sig när det gäller
rent marina arbeten. Att så har varit
fallet vet man genom att det görs ständiga
jämförelser, när jämförelser kan
göras, mellan örlogsvarvets kostnader
och kostnaderna för samma arbeten vid
civila varv. Det kan också vara skäl att

påpeka, att örlogsvarvets produkter alltid
har stått på en kvalitativt sett hög
nivå; den karlskronabyggda jagaren eller
ubåten har varit begärlig att få tjänstgöra
på och har väl tålt jämförelse med
båtar som varit byggda på civila varv.
Däremot har konkurrenskraften inte varit
lika god när det har gällt varvets civila
produktion.

Allt detta synes mig tyda på att en
modernisering i första hand kommer att
ge utdelning i fråga om de marina arbetena,
eftersom man där redan nu ligger
hyggligt till, medan man när det
gäller den civila produktionen väl i bästa
fall endast kan hoppas på att komma
i full paritet med övriga i landet verkande
företag, som ju i regel redan är
väl moderniserade.

Man kan kanske gå längre och säga
att om man i samband med moderniseringen
låter den civila produktionens
krav få ett betydande inflytande, så kommer
man också att minska varvets relativa
överlägsenhet i fråga om de marina
arbetena, som ju är något av en specialitet.
Ur ekonomiska och tekniska synpunkter
förefaller det därför helt uppenbart
att det riktigaste skulle vara att behålla
varvet som ett marint specialvarv
med endast begränsad civil tillverkning,
d. v. s. en civil tillverkning som är begränsad
till vad som kan vara lämpligt
för utjämning av sysselsättningen och
dylikt. En sådan målsättning innebär ett
minskat behov av arbetskraft på varvet,
detta betingat dels av den minskning i
behovet av arbetskraft som själva rationaliseringsprocessen
innebär och som ju
för övrigt är drivkraften i denna process,
dels också av den minskning av flottan
som de senaste försvarsbesluten innebär.

Departementschefen anför därför, och
utskottsmajoriteten understryker, att frågan
om varvets målsättning inte uteslutande
är ett militärt problem. Nej, det
är det naturligtvis inte, men det är heller
inte bara ett socialt eller arbetsmarknadsmässigt
problem, utan det är ett
samhällsekonomiskt problem, där det
som i alla andra sammanhang gäller att
utnyttja våra samlade resurser på bästa
sätt. Det gör man enligt min uppfattning

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

inte om man på så svaga motiveringar
som nu föreligger ändrar varvets hela
karaktär. Att staten däremot väl skall
fullgöra sin arbetsgivarskyldighet mot
den arbetskraft som kan bli övertalig är
självklart. Många tecken tyder på — de
är delvis redovisade i motion nr 712 i
denna kammare — att denna fråga skulle
kunna lösas på ett för alla parter tillfredsställande
sätt utan alltför stora kostnader.

Som sammanfattning av vad jag hittills
sagt skulle jag vilja påstå, att det
torde vara riktigast att verkställa de
nödvändiga moderniseringarna med bibehållande
av i stort sett nu gällande
arbetsuppgifter för Karlskronavarvet.
Det borde då också vara onödigt att
bilda ett statligt bolag för driften. Nu
kan man naturligtvis säga att företagsformen
i och för sig inte spelar någon
avgörande roll. Huvudsaken är ju att
driften blir avpassad efter sunda normer.
Vad som däremot måste vara av
avgörande vikt är att de som skall ansvara
för driften får möjlighet att i sådan
utsträckning påverka planeringen,
att deras ansvar också rimligen kan utkrävas.
Man har inte minst under den
senaste tiden fått exempel på vart andra
förfaringssätt kan leda.

Man kan därför knappast godtaga propositionens
förslag i den män det innebär
att hela investeringsplanen skulle
fastställas av riksdagen och även att en
del arbeten skulle igångsättas och först
därefter den bolagsstyrelse utses som
i framtiden har att svara för att investeringarna
kommer att lämna avsett resultat.
Det måste med tillfredsställelse
konstateras att statsutskottet inte har velat
följa denna linje. Uskottet föreslår
nämligen — och i det fallet är både majoriteten
och reservanterna överens —
att bolagsstyrelsen tillsättes innan investeringsplanen
slutgiltigt fastlåses. Utskottsmajoriteten
har dock enligt min
mening inte dragit ut konsekvensen av
sitt ställningstagande. Den borde ha varit
att skjuta på fixeringen av investeringsbeloppet
samtidigt, detta så mycket
mer som utskottet bestämt uttalar att
investeringsbeloppet icke skall få över -

stiga de nu aktuella 27 miljonerna, utan
att investeringar i fortsättningen skall
ske genom självfinansiering.

Utskottet förmenar visserligen att den
nya bolagsledningen skall kunna helt
snabbt — detta på grund av det tillgängliga
rikliga utredningsmaterialet — upprätta
sitt förslag till investeringsplan, ja,
utskottet tror att detta skall kunna gå
så fort att arbetena skall kunna igångsättas
så gott som omedelbart.

Jag delar inte utskottets optimism härvidlag.
Om man nämligen studerar departementspromemorian
och till denna
fogat kartmaterial, finner man att investeringsplanen
är uppbyggd kring en
tänkt utveckling mot ett stort nybyggnadsvarv
med två nya stora dockor
o. s. v. En sådan utveckling kan inte
komma till stånd utan ytterligare tillskott
av åtskilliga tiotals miljoner kronor.
När man alltså, som utskottet nu
gör, begränsar investeringen till i stort
sett det aktuella beloppet, förändrar man
förutsättningarna och bestämmer — vilket
i och för sig naturligtvis är alldeles
riktigt — att varvsledningen måste sikta
mot ett blygsammare mål. Det förefaller
då naturligt och sannolikt att bolagsledningen
kommer att koncentrera sig på
ett utnyttjande av befintliga dockor och
kajer och alltså kommer att vilja placera
nyanläggningarna i anslutning till
dessa, vilket självfallet kräver vissa undersökningar.
Jag är lika osäker som
herr Pålsson nyss sade sig vara på att
den nya bolagsstyrelsen kommer att vilja
instämma i departementschefens av utskottsmajoriteten
understrukna yttrande,
att »marknadsundersökningar skulle vara
onödiga, emedan man genom sådana
knappast kan finna produktionsområden,
där det med dagens fria handel föreligger
ett tomrum, som marinverkstäderna
skulle kunna inrikta sig på att fylla». Jag
föreställer mig att bolagsstyrelsen tvärtom
kommer att vara mycket angelägen
att göra sådana undersökningar innan
den ger sig ut på nya områden, på samma
sätt som torde vara brukligt inom
all privat verksamhet.

Det torde alltså inte innebära något
för varvet onödigt eller skadligt dröjs -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

mål, om man väntar med att fastlåsa investeringsbeloppet
till dess att bolagsstyrelsen
har avgivit sitt förslag. Det kan
finnas skäl att tro att det då skulle kunna
räcka med ett åtminstone något mindre
belopp.

Jag delar inte i alla avseenden de synpunkter
som framförs i reservationen,
men den handlingslinje som föreslås där
möjliggör dock tillgodoseendet av i det
närmaste alla de synpunkter som jag
framfört, varför jag enligt principen att
av två onda ting välja det minst onda
ändock vill yrka bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! De två föregående talarna
har låtit kammaren veta att det i
stort sett råder enighet i huvudfrågan,
d. v. s. om att varvet bör omorganiseras
på så sätt att det bildas ett statligt bolag
för verksamhetens framtida bedrivande.
Det är kanske överraskande att sådan
enighet har uppnåtts i utskottet, men
kammaren förstår bakgrunden bättre efter
herr Virgins uttalande nyss om att
han såsom avslagsyrkande motionär väljer
det minst onda när han väljer reservationen.
Från utskottsmajoritetens
sida har vi inte anledning att vara otacksamma
för att de, som tidigare i stort
upplagda motioner yrkat avslag på alltsammans,
nu har kommit på bättre tankar.

För mitt ställningstagande har två viktiga
skäl varit avgörande. Det ena skälet
är att riksdagen genom 1958 års försvarsbeslut
och den däri avsedda begränsningen
av marinens omfattning har
iryekt undan grunden för de verksamheter
det här är fråga om. Konsekvenserna
av det beslutet drabbar framför
;allt Karlskrona stad, där ju marinens
huvudbas länge har funnits. Andra talare
kommer kanske efter mig att belysa
de speciella arbetsmarknads- och
socialpolitiska förhållandena i karlskronaområdet.
För min del skall jag ändå
säga så mycket som att staten knappast
kan komma undan sitt företagaransvar
när den nämnda begränsningen av marinens
omfattning genomföres. Ur den

synpunkten tycker jag att regeringens
förslag ger en god lösning av de problem
som uppstår i detta sammanhang.
Enligt min mening kan förslaget också
innebära den billigaste lösningen av de
problemen.

Det andra viktiga skälet är att en
mycket lång erfarenhet säger oss, att
den ordning som hittills har gällt på
detta område knappast kan anses ha varit
tillfredsställande. Det rör sig dock
här om en varvs- och verkstadsrörelse
med ett par tusen anställda, vars högsta
ledning legat i händerna på för all del
kunnigt och duktigt folk, men i alla fall
militärer som har en helt annan utbildning
och helt andra förutsättningar än
man i allmänhet kräver av chefer för en
så stor verkstadsrörelse. Denna ordning
har aldrig varit tillfredsställande, och i
själva verket vet riksdagen ganska litet
om vad det har kostat staten att ha det
ordnat på det sättet. Vi vet att produktiviteten
vid varvet har varit mycket
låg, och vem som helst förstår att verksamheten
med en låg produktivitet måste
ge dåliga ekonomiska resultat. Den
förlust som härigenom uppstår måste betalas
av någon, och det råder väl intet
tvivel om att det är ur statens kassa som
man har fått ta för att betala de förluster
den låga produktiviteten lett till.
Dessutom vet vi ganska litet om hur dyrbar
själva driften har varit med den
nuvarande organisationen. Jag tror att
bolagsformen inte kommer att bli kostsammare
för staten utan sannolikt förmånligare
än den nuvarande organisationen,
vars verkliga kostnader vi dock,
som sagt, inte vet något bestämt om.

Dessa båda skäl är för mig tillräckliga
för att jag skall acceptera det förslag
som Kungl. Maj:t har framlagt. Detta
innebär, såsom kammarledamöterna
säkert har sett, att ett bolag bildas, att
vissa förutsättningar för dess verksamhet
fastslås, att det anvisas ett investeringsanslag
av 23 miljoner kronor till
aktieteckning i bolaget, att 4 miljoner
kronor anvisas till investeringar i en
rationellare anordning av verkstadsanläggningarna,
att marinen för bestridande
av kostnaderna för sina omflytt -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av öriogsvarvet i Karlskrona

ningar erhåller 1 miljon kronor och att
—■ liksom förut -— 8 miljoner kronor
ställes till förfogande såsom rörlig kredit.
Detta kan tyckas vara stora pengar.
Ja, jag kan bara upprepa vad jag nyss
sade, nämligen att vi inte vet vad verksamheten
hittills har kostat och att vi
framför allt inte vet vad det annars
skulle kosta att klara upp arbetsmarknadsfrågorna
när verkningarna av marinens
reducering på allvar sätter in.

I utskottets förslag talas det om att
det här är fråga om en maximiram.
Självklart avser den maximiramen den
nu förutsedda omfattningen av verksamheten
— någonting annat kan ju utskottet
inte yttra sig om.

Utskottet föreslår emellertid ett tilllägg
till Kungl. Maj:ts förslag. Avvikelsen
grundar sig på en motion av herr
Boija m. fl. i andra kammaren och herrar
Per-Olof Hanson och Jacobsson i
denna kammare och innebär att man
vill ge styrelsen större delaktighet i fråga
om dispositionen än avsikten synes
vara enligt Kungl. Maj:ts skrivning. Jag
antar att detta inte strider mot vad
Kungl. Maj:t avsett, men på det sättet
lägger man ett större personligt ansvar
på dem som skall överta ledningen för
verksamheten inom bolagsformen.

Den avvikelsen har dessutom gjorts,
att medan Kungl. Maj:t föreslog en avtalstid
om tio år, föreslår utskottet en
avtalstid om sju år. Det har ansetts
lämpligt att redan efter sju år få ompröva
de förutsättningar som avtalet
bygger på. Däremot innebär dessa förändringar
i förslaget ingen avvikelse
från målsättningen, allmänt sett. Det är
Kungl. Maj:ts förslag som i det fallet är
vägledande.

Vi har i utskottet underrättats om att
det inte iir omöjligt men att det heller
inte är säkert, att arbetsstyrkan efter
denna omorganisation kan komma att
reduceras. Det är självklart, såsom det
säges både av reservanterna och av utskottet,
att det i så fall skall vidtas särskilda
åtgärder. Men eftersom man nu
talar om den höga konjunktur som finns
i Blekinge, framför allt i västra Blekinge,
hör det påminnas om att det kan

tänkas att någon arbetskraft blir överflyttningsbar
från denna marina verksamhet.

I motionen nr 873 i andra kammaren
har det dessutom yrkats, att man skall
tillse att de anställda inte får sämre
villkor inom bolaget än de haft som
statsanställda hos marinen. Detta har utskottet
också räknat med men finner det
riktigt att dessa frågor skall avgöras genom
förhandlingar mellan berörda parter.
I ett avseende är det emellertid klarlagt:
i fråga om pensionerna skall staten
överta ansvaret för de delar som redan
är intjänta hos staten.

Jag har, herr talman, velat fatta mig
så här kort. Jag tror att andra talare
kommer att närmare belysa de speciella
förhållanden, som ligger till grund för
hela detta förslag — de speciella förhållandena
vid marinens verksamhet i
Karlskrona, i fråga om arbetsmarknaden
i Karlskrona och liknande ting. Jag
vill därför bara nu be att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Den angelägnaste och för
den delen också den angenämaste uppgift
som jag för min del har i denna
debatt är att inledningsvis få säga ett
tacksamhetens ord till regeringen, närmast
till försvarsministern för att ett
krafttag nu äntligen kan göras till karlskronabygdens
gagn. öriogsvarvet i Karlskrona
har haft och har alltjämt som arbetsplats
en så vital betydelse för staden
och för östra delen av hela Blekinge
län, att man i detta befolkningsområde
alltid med oro följt svängningarna i sysselsättningsläget.
Den senaste orosperioden
har omfattat praktiskt taget hela
1950-talet. Tio år är en lång tid, när
som i detta fall många människors väl
och ve ligger i vågskålen. Det är följaktligen
inte en dag för tidigt att otryggheten
nu står inför sin avslutning.

Vad är det då som föranleder förhoppningen
att Kungl. Maj:ts förslag verkligen
skall leda därhän? Enbart detta att
det föreslås övergång från en organisationsform
till en annan kan väl i och

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

för sig inte åstadkomma underverk. Nej,
säkert kan det inte det, men vad som
i varje fall hos mig och hos många andra
skapar en känsla av optimism är att
de många årens utredningar — och hela
50-talet har karaktäriserats av ett enda
utredningsarbete — klarlagt att örlogsvarvet
ingalunda spelat ut sin roll som
skapande företag i sydöstra Sverige. Utredningarna
har klarlagt att Karlskronavarvet
alltjämt har goda förutsättningar
att verka som sådant företag. Planläggningen
för framtiden, sådan den genomförts
av departementet, lämnar i det fallet
inte någonting åt slumpen. Den av
statssekreteraren ledda arbetsgruppen
har gått mycket grundligt till väga. Jag
har av lättbegripliga skäl på så nära
håll som det för en ledamot av riksdagen
varit möjligt följt detta planläggningsarbete.
Jag tror jag kan säga att de som
tvivlar på att planerna är väl genomarbetade
lätt kan få sin oro stillad. Det
material som har diskuterats fram och
utarbetats och som nu föreligger som
ett samlat arbetsresultat är ju inte hemligstämplat.
Det finns i departementet,
och man kan ta del av det där. Studerar
man det, blir det bestående intrycket —
och jag har gärna velat redovisa det här
för mitt vidkommande — att arbetsgruppen
gjort ett verkligt bra och vederhäftigt
jobb.

Uppgifter sådana som denna är aldrig
lätta. Det gäller ju en samordning av civila
och militära intressen, och i detta
fall har svårighetsgraden av allt att döma
varit alldeles särskilt hög. Om man
nu på militärsidan — centralt i marinledningen
och lokalt i marinkommandot
— inte anser sig ha fått alla sina
anspråk tillgodosedda, tycker jag det
kan vara till en god tröst, att även det
näst bästa kan vara gott nog. Man må
besinna, att det helas väl, i detta fall
karlskronabygdens försörjning, måste gå
före önskemålet om hundraprocentigt
tillmötesgående av militära detaljarrangemang.
Jag betraktar nämligen som detaljer
sådana ting som t. ex. den geografiska
gränsdragningen för varvet och liknande
ting. Man kommer enligt min mening
inte heller ifrån att tillämpa detta

betraktelsesätt när det gäller de stora
principfrågorna, främst produktionssamarbetet
mellan marinen och bolaget samt
ramavtalet. Jag vill för min del starkt
understryka att marinen har att ta sin
del av ansvaret för Karlskronavarvets
möjligheter att bestå. Denna stora anläggning
är ju ursprungligen tillkommen
uteslutande för marinens behov. Om
man strök det föreslagna produktionssamarbetet
ur marinens förpliktelser,
skulle ju den situationen uppstå, att marinen
har gett detta sitt ansvar en god
dag. Jag har uppriktigt sagt svårt att tro,
att sådana tankegångar kan vara allvarligt
menade, i varje fall i marinledningen.

Med detta må det vara hur som helst.
Den organisatoriska skilsmässan mellan
civilt och militärt på Karlskronavarvet
är nu ofrånkomlig, och den väsentligaste
frågan är hur framtiden kommer att gestalta
sig för de anställda, för staden
och bygden. Jag har redan bekänt mig
till en optimistisk syn härvidlag. Jag
håller nämligen före, att ritningarna till
bolagskonstruktionen så långt ifrån att
inge tveksamhet, vilket ju görs gällande
i reservationen, i stället bygger på så
realistiska produktionsbedömningar, att
man både här i riksdagen och i Karlskrona
har skäl till förtröstan. Att det av
en del personer sätts frågetecken i marginalen
till det som förestår är begripligt,
men som jag ser det knyter sig frågetecknen
mindre till det tänkta bolagets
förutsättningar att hävda sig på den civila
marknaden än till personalens anpassning
till de nya betingelserna. Jag
tror inte, att vederbörande fackliga organisationer
i detta fall skulle vara
mindre skickade än i andra sammanhang
att med framgång hävda sina berörda
medlemmars intressen. Framförs
dessa med måttfullhet och sans vid förhandlingsbordet,
talar ingenting emot
att de kommer att beaktas. Den ömsesidiga
respekten parterna emellan på arbetsmarknaden
lär inte här, lika litet
som annars, ge utrymme för mannamån.
Men det önskemålet bör ändå få fogas
till beslutet om övergång till bolagsform,
att den nye arbetsgivaren skall finna det

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

angeläget att medverka till en så friktionsfri
omställning som möjligt med avseende
på personalfrågorna. Genom sin
i propositionen uttalade positiva inställning
till pensionsfrågan har för övrigt
Kungl. Maj:t — så tolkar åtminstone jag
det — givit en anvisning om den anda,
i vilken dessa ärenden bör handläggas.

Trots att statsutskottet till sin övervägande
del givit propositionen sin anslutning,
saknas det emellertid inte kritiska
röster. Vi har ju nyss hört sådana
från herr Pålsson och herr Virgin. Nu
vill det emellertid synas som om kritikerna
— jag syftar därvid både på den
kritiska syn, som kommer till synes i reservationen
och den som förekommer i
motionernas skrivningar — har fallit för
frestelsen att tala alltför mycket i allmänna
ordalag om sina farhågor. Jämför
man nämligen vad de har att säga
med den redovisning för alla omständigheter
i målet, om vilken jag nyss talat
och som finns i departementets material,
så står det klart att kritikerna dels överdriver
riskerna i bolagsalternativet, dels
undervärderar bolagsdriftens möjligheter.
Varken det ena eller det andra verkar
övertygande mot bakgrunden av den
jämförelse, som jag nyss nämnde och
som jag anbefaller de ärade motionärerna
att göra.

I en del av motionerna har det givits
en teckning av Blekinges arbetsmarknadsmässiga
situation just nu, som också
tarvar en kommentar. Vi som har vår
verksamhet förlagd till landskapet känner
inte riktigt igen en del anförda sysselsättningssiffror
och utbyggnadsplaner
för näringslivet. Följaktligen är vi inte
heller benägna att lika nyansfritt som
en del av reservanterna och motionärerna
skönmåla den fortsatta utvecklingen.
Det är sant nog, att även Blekinge har
fått uppleva de gynnsamma verkningarna
av högkonjunkturen. Det industriella
uppsvinget är odisputabelt. Men jag
vill understryka, att expansionen i Blekinge
till sin ojämförligt största del hänför
sig till västra ländsdelen, medan
motpolen i öster fortfarande är industriellt
underutvecklad. Inte ens den avsevärda
nyinvesteringen i Karlskrona -

varvet, tillika med omorganisationen
där, förändrar mer än delvis detta förhållande.
Tung och medeltung industri
är alltjämt fåtaligt representerad i Karlskrona
stad och östra delen av provinsen.
De nya företag, som startar och
som det talas om i motionerna, är till
övervägande del typiskt lätt industri
med betydande inslag av kvinnlig arbetskraft.

Denna otillfredsställande differentiering
av näringslivet hos oss kommer
som sagt att kvarstå även efter upprustningen
av Karlskronavarvet, sådan den
föreslås i propositionen. Detta delproblem
får vi i Karlskrona alltjämt brottas
med. Vi betraktar det som ett delproblem
av utomordentligt stor vikt, och
arbetet med att söka bemästra det är,
som sagt, inte avslutat. I själva verket
har vi hållit på med detta under hela
1950-talet och ännu längre tillbaka, men
det är klart att en stabilisering av förhållandena
på örlogsvarvet, efter det att
den föreslagna rationaliseringen blivit
genomförd, kommer att avlasta från de
lokala myndigheterna ett mycket stort
bekymmer. Detta gör det i sin tur möjligt
att ägna mera tid, mera kraft och
energi åt den kvarvarande uppgiften att
tillföra den östra länsdelen flera företag
och att ge näringslivet den önskvärda
differentieringen. Det får emellertid,
som sagt, bli en sak för de lokala
instanserna att fullfölja denna strävan
att göra Karlskrona till en civilindustricll
ort i stället för det militärt dominerade
samhälle det varit ända från sin
grundläggning 1680. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att man inte -—
det har vi erfarenhet av — kommer särskilt
fort eller lätt fram när man slagit
in på en sådan utvecklingsväg.

Vad jag har velat säga med detta är
att farhågorna för att den tillgängliga
arbetskraften i Blekinge — och särskilt
då i östra delen av landskapet —• inte
skulle räcka till om örlogsvarvet får den
status, som är tänkt i propositionen och
i utskottsutlåtandet, är alldeles överdrivna.
Det är för övrigt ett något egendomligt
betraktelsesätt när man — som
har skett här i något anförande — re -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

kommenderar att banta ner örlogsvarvet
till en arbetsplats uteslutande för marina
behov under hänvisning till att det
inom arbetsmarknadsstyrelsen och på
många andra håll råder enighet om att
större rörlighet på arbetsmarknaden
skall eftersträvas. Jag vill till detta gärna
fästa uppmärksamheten på att när
Karlskronavarvet hade sin högsta sysselsättning,
rörde det sig om bortåt 3 000
anställda — i dag är det 2 000. En tredjedel
har alltså redan bantats ner under
perioden från andra världskrigets slut
och fram till nu. Dessa människor har
sökt sig över till andra sysselsättningar
så nog har det varit rörlighet på arbetsmarknaden
i Karlskrona och den del av
landskapet, där Karlskrona är centralort!
Men trots denna kraftiga nedbantning
av örlogsvarvet och trots att de
marina anläggningarna i staden över huvud
taget reducerar sin personal, har vi
i dag fler armar lediga än vi kan sysselsätta.
Jag kan säga att dessa armar
räcker till och blir över för åtskilliga
år framåt, även sedan örlogsvarvet har
fått sin nya status.

Jag skulle gärna vilja säga ett par ord
också om de farhågor, som har kommit
till uttryck i några av motionerna, där
man efterlyser marknadsundersökningar
och frågar sig vad det egentligen är
för mekanisk verkstadsindustri som skall
startas i Karlskrona och vad det är för
produkter som skall framställas utöver
de marina sysselsättningsobjekten. Jag
undrar om inte de som har skrivit detta
förbisett ett inte oviktigt drag i det
svenska näringslivets anpassning till den
vidgade internationella marknaden.
Svensk mekanisk verkstadsindustri har
ju ett stadgat anseende för att framställa
produkter av hög kvalitet, och i mycket
hård konkurrens är hög kvalitet
av utslagsgivande betydelse. På den
ständigt växande marknaden bör det väl
då finnas plats för nya producerande
enheter. Jag kan fråga: Vad är det egentligen
som motsäger antagandet, att en
förstärkning av Karlskronavarvets resurser
i denna bransch skulle kunna inrangeras
i den svenska verkstadskret -

sen? Jag ställer den frågan, som jag tycker
är berättigad, därför att det ju är
känt för alla — och vi har hört det omvittnat
i dag även av kritikerna — att
Karlskronavarvet har en erkänt yrkesskicklig
arbetarstam. Det är att märka,
att yrkesskickligheten bland arbetarna
inte är enbart specialiserad till skeppsbyggen
och vad därmed sammanhänger
utan är av allroundkaraktär. Detta bör
man inte förbise, ty det är ett väsentligt
element i diskussionen om huruvida det
är värt att satsa på en framtid för Karlskronavarvet
eller inte. Sämre investering
kan man sannerligen göra än i en stor
arbetarkårs yrkeskompetens.

Visserligen har utskottet nu med milt
överseende — jag tolkar det så, tv utskottet
har ju på denna punkt föredragit
tystnad —- avvisat hugskottet om en helt
nu utredning om Karlskronavarvet. Jag
har redan med adress till försvarsministern
och hans medarbetare i departementet
gett uttryck åt tillfredsställelsen
på den lokala skådeplatsen över att
karlskronaproblemet angripits så radikalt
som har skett. Tacksamheten riktar
sig också till statsutskottet för att
detta utan alla omskrivningar accepterat
uppfattningen, att tiden nu är inne
att lämna utredningsstadiet och övergå
till handling. Det kan naturligtvis inte
undgå dem, som yrkat på ytterligare utredning,
att varvets organisationsfråga
har utretts och skärskådats från alla
möjliga utgångspunkter och under både
möjliga och omöjliga förutsättningar under
närmare bestämt sju år, om vi räknar
från tillkomsten av 1953 års örlogsvarvsutredning.
Skulle nu inte detta vara
tillräckligt? Vad är det egentligen som
skulle kunna belysas utöver det som
finns i departementets material — jag
hänvisar på nytt till det. Ingen kan klaga
över att det föreligger brist på material
för ett ställningstagande nu. Förklaringen
till utredningskravet får man
väl i stället söka i det kända förhållandet,
att den obotfärdige uppträder i
många skepnader, när han har förhinder.
Detta är exempel på en. Men det är
inte nya överväganden — ett ord som

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av orlogsvarvet i Karlskrona

jag för min del vill översätta till »förhalning»
— som nu behövs, utan det är
handling.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
understryka det lika glädjande som betydelsefulla
faktum, att det här i riksdagen
råder praktiskt taget fullständig
enighet om att Karlskronavarvet bör
ombildas till ett statligt bolag. Det är
trots allt det väsentligaste i hela denna
fråga. Men samtidigt som jag konstaterar
detta, måste med skärpa framhållas, att
skall bolaget med framgång kunna föras
ut i livet, är uteslutet att man skulle
kunna eller få nagga investeringsprogrammet
i kanten. Detta gäller i lika
män programmets såväl omfattning och
innehåll som tidsschema.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört vill jag varmt tillstyrka statsutskottets
utlåtande, som bedömt ifrån lokal
synpunkt är helt tillfredsställande.
Utlåtandet accepterar ju regeringsförslaget
i alla dess väsentliga delar, och detta
regeringsförslag är vi för vår del mycket
tillfredsställda med.

Häri instämde herr Svensson, Rikard,
(s).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I stort sett kan jag instämma
i de synpunkter som herr Pålsson
förut har anfört. Jag skall bara tilllåta
mig att här tillfoga några ord för
att klargöra, hur jag personligen har sett
på detta problem under den behandling
som jag varit med om i första avdelningen.

Jag skall emellertid börja med att instämma
i herr Pålssons uttalanden rörande
den arbetsmetod, som förekommer
här i riksdagen, att man lägger fram stora
och viktiga propositioner så sent, att
riksdagens organ icke har möjlighet att
pröva frågorna på ett önskvärt sätt. I
detta fall hade det förefallit mig mera
naturligt, om man hade skjutit frågan
eu månad framåt och tagit upp den i
början av nästa år. Då hade utskottet
haft helt andra möjligheter att noggrant
penetrera ärendet. Det hade också före -

legat större möjligheter att tala ut med
varandra i utskottet än man nu har haft.
Jag tror därför att man hade vunnit ett
bättre resultat genom att hänskjuta behandlingen
av denna fråga till nästa
riksdag.

Beträffande själva saken vill jag först
och främst mycket bestämt understryka,
att reservationen i lika hög grad som
utskottsförslaget innebär ett positivt
ställningstagande till de problem som
man vill lösa. Detta gäller såväl de marina
som de lokala intressena. Till de
försvarspolitiska synpunkterna har reservanterna
velat lägga ett annat statligt
intresse, nämligen det ekonomiska, tv
denna fråga kan komma att få mycket
stor ekonomisk betydelse för staten.
Även om man emellertid bortser ifrån
detta och håller sig till arbetsmarknadssynpunkterna,
som har varit föremål för
stor uppmärksamhet vid dagens debatt,
så innebär reservationen i lika hög grad
som utskottets förslag förståelse för ortens
kommunalt ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga
intressen. Det framhålls
uttryckligen i reservationen att det
krävs effektiva åtgärder från statens sida
för att inte Blekinge, speciellt östra Blekinge,
skall bli någon arbetslöshetsö. Att
sysselsättningen skall tryggas är fullt utsagt.

Men hur detta skall ske ser vi något
annorlunda på än vad utskottet gör. Utskottet
vill skapa en vidgad industri vid
sidan av den som erfordras för att tillgodose
marinens behov och för att hålla
den erforderliga arbetskraften kontinuerligt
sysselsatt. Reservanterna anser
att det på något längre sikt inte kan
vara en lyckad lösning att på detta sätt
bygga ut en statlig företagsamhet av stor
omfattning och med än så länge ganska
oklara riktlinjer.

Låt mig något få korrigera den föregående
talarens uppgifter beträffande
antalet sysselsatta. Vid den föredragning
som förekom i avdelningen upplystes vi
om alt det skett en så snabb nedgång
av arbetsstyrkan, att det den dagen i
förra veckan endast var 1 563 man sysselsatta.

Vi reservanter anser att man når läng -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

re och får ett mera lyckat resultat i
fråga om kontinuerlig sysselsättning för
den nödvändiga arbetsstyrkan genom att
försöka andra vägar, d. v. s. att söka skapa
förutsättningar för ett mera differentierat
näringsliv, än ett sådant här stort
företag utgör. Ett företag som är större
än som erfordras ur de synpunkter som
jag nyss har berört och som kan leda
till nya och kanske vidgade verksamhetsområden
— vilket ju förekommit tidigare
när det gäller statlig verksamhet
— kan också bli ett hinder för enskilda
näringar att starta nya arbetstillfällen
i orten. Några sådana hinder vill
vi inte vara med om att skapa.

Ett annat skäl för min ståndpunkt har
varit den oklarhet som alltjämt ännu
vidlåder planerna enligt regeringsförslaget.
Jag har mycket svårt att förstå de
talare som menar att allt är uppenbart,
att saken är klart utredd och att vi vet
vad som skall ske. Jag har inte lyckats
bibringa mig den kunskapen. Redan när
man läser det sammandrag av remissyttrandena
som propositionen innehåller,
frapperas man av den tveksamhet
som ett stort antal remissmyndigheter
uttalat rörande den nya produktionens
inriktning utöver verksamheten för marinens
räkning. Statens sakrevision, försvarets
fabriksstyrelse, försvarets förvaltningsdirektion,
kommerskollegium,
industriförbundet och åtskilliga andra
ger uttryck för denna tveksamhet. Åtminstone
jag har väldigt svårt att vifta
bort dessa remissmyndigheter och säga,
att de inte förstår vad de talar om, eller
att det är meningslöst att företaga ytterligare
utredningar, därför att det ändå
inte skulle gå att komma till klarhet om
vilken inriktning verksamheten får.

Ett annat skäl, som herr Pålsson nyss
har påpekat, bidrar till tveksamheten,
och det gäller beräkningen av kapitalbehovet.
På basis av utredningen, som
enligt många sakkunnigas uppfattning
inte är tillfredsställande, föreslår alltså
utskottsmajoriteten och Kungl. Maj:t att
27 miljoner kronor skall anvisas. Jag har
ansett det vara omöjligt att biträda detta
förslag, då jag inte kunnat finna någon
verklig klarhet om huruvida detta be -

lopp kommer att räcka ens tillnärmelsevis.

Utskottet säger, att om pengarna visar
sig otillräckliga får det nya bolaget skaffa
erforderligt tilläggskapital på den
öppna marknaden. Ett sådant uttalande
från riksdagens sida binder så vitt jag
förstår inte en framtida riksdag. Jag tror
inte jag tar fel om jag förmodar att
många som sysslat med denna sak —
även sådana som delar Kungl. Maj:ts och
utskottsmajoritetens uppfattning i övrigt
— i själ och hjärta är övertygade om
att här kommer att behövas mer pengar,
mycket mer pengar, om man skall lägga
upp företaget på föreslaget sätt. Och vad
sker när den situationen uppkommer
och normala kreditmöjligheter på grund
av bristande kapitaltillgång inte kan utnyttjas?
Jo, då vänder sig det nya bolaget
till Kungl. Maj:t, och så småningom
kommer frågan till riksdagen, som
får veta, att om inte kapital kan anskaffas
så går det inte att fortsätta driften.
Jag tror inte jag skulle riskera särskilt
mycket om jag erbjöd mig att hålla vad
om att i ett sådant läge kommer nytt
kapital att anslås, oavsett vad som står
i utskottsutlåtandet av i dag och om
riksdagen biträtt det.

Vi reservanter säger: Låt oss få klarare
linjer för det nya bolaget, innan vi
anvisar några medel, och låt oss se till
att medelsanvisningen blir realistisk. Vi
vill inte med öppna ögon ge oss in i ett
illa förberett företag, där vi redan från
början misstänker att kapitaltillgången
är otillräcklig. Genom att medverka till
att starta ett sådant företag tycker jag
för min del att man frånhändcr sig rätten
att kräva en affärsmässig drift. Man
frånhänder sig i varje fall rätten att kritisera,
om det skulle gå på tok, ty man
har ju själv i så fall varit med om att
sätta i gång företaget utan tillfredsställande
grund att stå på.

För Blekinges vidkommande tror jag
det är betydligt viktigare att man får
den här saken utredd innan pengarna
anvisas och innan riksdagen fattar beslut
om storleken av företaget. Det är
därför vi valt denna väg. Man kan säga
att den inte skiljer sig så mycket ifrån

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

utskottets förslag, om man ser det hela
formellt. Men i realiteten föreligger en
icke obetydlig skillnad. Den omständigheten
att även utskottet förordar, att de
pengar som riksdagen anvisar skall få
disponeras först efter ytterligare utredningar,
visar att också utskottet anser
att den förebragta utredningen icke är
fullt tillfredsställande.

Jag vill till herr Berg säga, att jag inte
tror att hans argumentation vinner på
att han försöker tillvita oss reservanter
andra bevekelsegrunder än dem vi givit
uttryck åt. För mitt vidkommande vill
jag betona, att jag har en ärlig vilja att
både för Blekinge och för staten skapa
hästa möjliga förutsättningar för framtida
verksamhet. Den argumentation jag
har framfört för att ansluta mig till reservationen
är alltså icke något den obotfärdiges
förhinder, som herr Berg uttryckte
sig.

Jag vill också till sist erkänna, att jag
liar varit litet tveksam om huruvida man
borde bilda ett bolag eller inte. För min
del hade jag helst sett att försvarets fabTiksstyrelse
hade kunnat ta hand om
detta företag. Jag har den uppfattningen
att försvarets fabriksstyrelse skött sina
uppdrag på ett utmärkt sätt, och jag
tror att det hade varit den lyckligaste
lösningen. Då emellertid fabriksstyrelsen
själv så bestämt har motsatt sig detta,
har det ansetts omöjligt att tvinga på
den ett företag som den inte vill ha hand
om. Fabriksstyrelsen har själv förordat
aktiebolagslinjen, och i det läget har jag
ansett det lyckligast att följa detta förslag.
På den punkten råder inga delade
meningar mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Att man skapar ett
särskilt organ, som har hand om saken
i fortsättningen, finner både utskottet
och reservanterna riktigt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Den siste ärade talaren
menade att reservanterna skulle ha lika
stor förståelse för karlskronaproblemet
— om jag får kalla det så — som ut -

skottsmajoriteten. Jag tycker att det är
en något besynnerlig förståelse. Den innebär
ju att man skulle låta de otrygghetsförhållanden,
som nu råder beträffande
personalen, fortbestå. Reservanternas
yrkande går ut på att riksdagen
praktiskt taget inte skall göra någonting.
Detta skulle vidare betyda att ovissheten
skulle komma att bestå för kommunen
och för bygden. Det är bättre att
man gör ett radikalt ingripande. Det är
också det som föreslås i propositionen
och som vi varmt vill rekommendera
riksdagen att acceptera.

Herr Lundström säger att det är viktigt
att vi får ett mera differentierat näringsliv
i östra Blekinge. Detta har jag
också sagt, och det betonas i propositionen
och av utskottet. Men så drar herr
Lundström den slutsatsen av sitt resonemang
att en upprustning nu av örlogsvarvet
i Karlskrona kommer att bli till
hinder för en sådan differentiering, därför
att varvet skulle dra till sig så mycket
arbetskraft, att företag som annars
skulle kunna etablera sig i Blekinge län
inte får tillgång till arbetskraft. Låt mig
säga, herr Lundström, att detta är en
i hög grad konstruerad risk. Det föreliggande
materialet visar, att även om
Karlskronavarvet upprustas, kommer det
att finnas mer än tillräcklig arbetskraft
för de företag som eventuellt kommer
att starta verksamhet inom bygden. Detta
har jag för övrigt understrukit i mitt
förra anförande. Det föreligger inga som
helst risker på den punkten. Jag hänvisar
till vår främsta auktoritet, arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna ansvariga
myndighet tillstyrker varmt propositionens
förslag. Tror herr Lundström eller
någon annan av reservanterna att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle göra detta,
om dess bedömning av läget skulle ge
skäl för misstanken att ifrågavarande
upprustning skulle medföra brist på arbetskraft
för andra företag? Självfallet
inte.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Skulle det inte bli någonting
gjort om reservanternas förslag bi -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

falles? Jo visst! Både enligt utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag
skall det bildas ett bolag. I båda fallen
skall man företa vissa utredningar innan
pengar satsas. Skulle utredningen inom
»reservanternas bolag» — om jag får
kalla det så — komma att ta mycket
längre tid och bli mycket krångligare
än den utredning som skall göras inom
det av utskottsmajoriteten föreslagna bolaget?
Nej, skillnaden blir väl bl. a. den
att om reservanternas förslag bifalls,
kommer projektet att gå tillbaka till
riksdagen igen, så att vi kan bedöma
dimensioneringen. Det kan tänkas att
detta kommer att ta något längre tid i anspråk.
Men att säga att ingenting sker,
tycker jag med förlov sagt är en överdrift.

Beträffande kostnaden för de här olika
alternativen för att säkra arbetstillfällen
i östra Blekinge är det min absoluta
övertygelse, att om företaget får den
dimension som har förutsatts i propositionen,
kommer det att krävas mer
pengar av staten än de nu nämnda 27
miljonerna. Man är inte riktigt på det
klara med hur den tänkta produktionen
skall läggas upp; vissa utredningar återstår
ännu, men det är risk för att företaget
blir onödigt stort. Det kommer
kanske att krävas ytterligare tillskott
från staten, inte bara när det gäller kapitalinvesteringar
utan även i form av
rena driftbidrag. Vi reservanter anser
att man inte skall låta företaget få sådana
dimensioner att dylika risker uppstår.
I stället bör vi försöka att som hittills
stimulera annan enskild företagsamhet
att starta mer differentierad
verksamhet inom detta område, vilket
ju skett med stor framgång under de senaste
åren.

Om man läser remissyttrandena i sin
helhet och inte bara i de sammandrag
som finns i propositionen, får man en
mycket tydligare bild av läget. Det är
faktiskt viktigare att man inom bygden
får företag som bär sig än ett företag
som medför risk för att det kommer att
krävas nya tillskott av statsmedel.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Vi har som bekant en.
dynamisk landshövding i Blekinge länUnder
hans tid som landshövding har
utredningar pågått om näringslivets förhållanden
och om möjligheterna att differentiera
och utvidga näringslivet i östra
Blekinge. Vi har gjort lokala utredningar
i Karlskrona stad, tillkomna efter
beslut av stadsfullmäktige. En del resultat
har nåtts med dessa strävanden. Besvikelser
har vi också fått uppleva. Men.
arbetet har pågått oavbrutet hela tiden
och pågår alltjämt. Att vi inte har kommit
längre än vi har gjort, herr Lundström,
tyder på att vi har stora svårigheter
att övervinna. Och inte förbättrar
det saken i denna situation om man säger
att det bästa som kan hända Karlskrona
är att det inte görs någonting alls.
Detta skulle nämligen bli effekten av dagens
beslut om kammaren följer reservanterna.

Reservanterna hänvisar ständigt till
att utredningar måste göras. Vi måste
först ha svar på vissa frågor, säger man.
Beror inte detta, herr Lundström, på att
man inte har besvärat sig med att ta
del av det utredningsmaterial som faktiskt
redan finns? Herr Lundsröm hänvisar
bara till sammandragen i propositionen.
Men utöver dessa sammandrag
finns mer planläggningsmaterial och annat
utredningsmaterial i departementet.
Herr Lundström har precis samma möjlighet
som andra riksdagsmän att efter
hänvändelse till departementet ta del av
detta material. Där finns kanske svaret
på de frågor som herrarna ställer, och
kanske också de utredningar som ni efterlyser.
Vad nyttar då nya utredningar
till?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Endast några få ord i
anledning av den motion, nr 709 här i
kammaren, som herr Sundin och jag
har väckt i anslutning till den föreliggande
propositionen!

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

Man kan väl utan vidare konstatera,
att Blekinge tillhör de områden här i
vårt land som länge har väckt bekymmer
beträffande sysselsättning och utkomstmöjligheter
för befolkningen. I samma
andetag kan man emellertid också säga,
att det faktiskt är få landsändar, om vi
bortser från de stora bebyggelsekonglomeraten,
som har kunnat glädja sig åt en
så aktiv näringspolitik som den som här
har bedrivits på senare år. Som jag ser
det har det ägt rum ett förnämligt samspel
mellan näringslivet och arbetsmarknadsmyndigheterna,
och stor intensitet
eller — för att använda herr Bergs ord
-— dynamik har präglat arbetet i Blekinge
län under de senaste åren.

Det verkar heller inte på något sätt
avskräckande på mig att det är en statlig
verksamhet som här diskuteras. Jag
har aldrig frestats att betrakta staten
som någon buse, även om någonting sådant
har predikats rätt flitigt under senare
år, utan jag ser staten som ett instrument
vi har skapat för vårt gemensamma
bästa. Det måste i hög grad vara
ett statligt intresse att inte endast låta
de statliga ämbetsverken arbeta, utan
också med praktiska åtgärder bidra till
att lösa sysselsättningsfrågan i landsändar
där man i så hög grad måste lägga
sociala synpunkter på den som faktiskt
är fallet här.

Det sägs att långa och många utredningar
har företagits, och det sades nu
sist att det i departementet ligger material
som skulle kunna vara ögnat att belysa
just det som vi i dag skall ta ställning
till. När jag läst propositionen har
jag fastnat vid att det har skett ganska
väsentliga förändringar i skrivningen i
jämförelse med de föreliggande utredningsförslagen.
Man kan frestas att tro,
att det till Kungl. Maj:ts förfogande har
stått ett särskilt material, som inte har
redovisats i propositionen, och det är
mot det jag vänder mig. Vid läsningen
finner man nämligen att det förekommer
liksom frihandskonstruktioner och
korrigeringar som inte är motiverade av
det material som propositionen hänvisar
till.

Med hänsyn till att det har pågått ut -

redningar så länge och att karlskronavarvet
varit ett aktuellt problem under
så lång tid måste jag säga, att det i och
för sig är en välsignelse att näringslivet
i övrigt har lyckats lösa så många sysselsättningsproblem
i Blekinge under
denna långa tid. Lägger man därtill näringslivets
besked, att det skall sysselsätta
ytterligare så och så många människor
under den närmaste tiden, måste
man fråga sig, om det ändå inte skulle
ha varit riktigt att försöka tränga djupare
in i de detaljfrågor som jag från
mina utgångspunkter har tagit upp till
diskussion i den föreliggande motionen.

Detta gäller sådana saker som marknadsundersökningar
för den blivande
civila produktionen. Det har sagts att
någonting sådant inte skulle vara nödvändigt,
eftersom vi står med en fot i
sjustatsmarknadcn med dess möjligheter.
Jag bedömer själv saken så, att just det
förhållandet gör att vi bör ägna alldeles
särskilt stor uppmärksamhet åt marknadsundersökningarna.
Jag är övertygad
om att ett privat företag inte skulle tilllåta
sig så betydande investeringar, som
här är nödvändiga, utan att veta vilket
rum det hade för sin produktion.

Jag skulle vara den siste att på något
sätt vilja förneka behovet av att vi här
tar ett krafttag, men när staten på detta
sätt skall engagera sig i ett nytt företag,
borde rent psykologiska faktorer tala
för att vi lade ned ytterligare omsorg
på att liksom från början försöka göra
klart för den allmänna opinionen, att
detta är ett väl underbyggt företag och
att vi inte behöver riskera obehagliga
upptäckter i samband med den fortsatta
driften, såsom reservanterna tidigare
här har givit uttryck åt.

Det reservationsförslag, som här föreligger,
är väl någonting av en medelväg
mellan den uppfattning som vi har
gett tillkänna i vår motion och den uppfattning
som utskottsmajoriteten stannat
för. Jag skall inte, herr talman, ge mig
in på eu diskussion, huruvida det är en
gyllene medelväg, men jag har i alla
fall funnit det från mina utgångspunkter
vara riktigt att vid den kommande
omröstningen ge min anslutning till re -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

servationen. Den kanske kan sägas vara
så mycket mer positiv som den säger:
All right, vi ger bolaget vår välsignelse
och överlåter det fortsatta utredningsarbete,
som det här är fråga om, just åt
detta bolag. Jag kan acceptera den synpunkten,
därför att det ju kan sägas innebära
att man därmed liksom har både
avgränsat uppgiften och gjort det fullt
klart från såväl riksdagens som reservanternas
sida, att det inte råder någon
tvekan om att här måste göras någonting,
dock att man vill ha klarare linjer
och överväganden.

Det är detta som gjort, herr talman,
att jag kan rösta för reservationen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Innan debatten slutar
vill jag gärna säga några ord.

Jag vill först uttala min tillfredsställelse
över att statsutskottet har kunnat
bli helt enigt i fråga om att förorda marinverkstädernas
ombildning till ett aktiebolag.
Därigenom tar ju alla partier i
riksdagen ansvaret för att marinverkstäderna
i Karlskrona skils från marinen
och blir ett helstatligt, fristående
bolag. Det innebär enligt min mening
en betydande goodwill för det nya bolaget.

Tyvärr har statsutskottet inte kunnat
bli fullständigt enigt om vad bolaget
skall syssla med, vilken produktionsinriktning
utöver de marina arbetena det
skall ha och vilken omfattning bolaget
för framtiden skall ha. Jag kan för min
del härvidlag helt ansluta mig till majoritetens
mening. Statsutskottet har gjort
en del ändringar i propositionsförslaget,
men dessa ändringar är det inte svårt
för mig att acceptera. Jag har ingenting
emot att ramavtalstiden sättes till sju år.
Jag hade föreslagit tio år. Jag har inte
heller någon som helst anledning att
vända mig mot utskottets uttalande om
att det nya bolagets styrelse skall ta ansvaret
för dispositions- och investeringsplanerna.
Det är tvärt om helt i överensstämmelse
med vad jag hade menat.
Eftersom utskottet faktiskt räknar med
att detta inte behöver försena investe -

ringarnas igångsättande, har jag uppfattat
utskottets uttalande så, att utskottet
anser att det inom departementet utförda
förberedelsearbetet i stort sett bör
kunna följas.

Jag skall också säga några ord om
den diskussion som här har förts. Reservanternas
hållning förtjänar några kommentarer.

Reservanterna är med om bolagsbildningen
men vill inte nu ge företaget de
investeringsmedel som är äskade, utan
nöjer sig med att föreslå en medelsanvisning
på 1,5 miljon kronor, och man
vill att utredningsarbetet i någon form
skall fortsätta. Men har vi inte utrett
denna fråga tillräckligt? Utredning har
avlöst utredning. Kan det finnas någon
som helst anledning att sätta i gång utredningskvarnen
på nytt? Jag kan inte
finna att några sådana skäl föreligger.
Vi är väl tvungna att någon gång ta oss
samman och bestämma oss för vad vi
vill i fråga om marinverkstäderna i
Karlskrona. De åsiktsskillnader, som
här kommer till uttryck, är i och för
sig inte särskilt stora, men om man ser
närmare på dem upptäcker man nog att
även om de inte är så stora är det mycket
svårt att överbrygga dem genom nya
överläggningar eller genom nya utredningar.

Reservanterna är alltså med om bolagsbildningen
och erkänner också behovet
av investeringar av nästan den
omfattning som här föreslagits. De erkänner
behovet av en rationellare drift
men anser att bolaget i stort sett bör
begränsa sig till rent marina arbeten.
Enligt reservanternas mening talar arbetsmarknadsskäl
mot att bolaget i någon
större utsträckning sysslar med civil
produktion. Eftersom arbetsmarknadsläget
kommit att spela en viss roll
i debatten, vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på några ting, som har
samband med den frågan.

Den bedömning, som reservanterna
och andra har gjort i fråga om arbetsmarknadsläget
i Karlskrona, stämmer
inte alls med motsvarande bedömning,
som våra ansvariga arbetsmarknadsmyndigheter
gör. Arbetsmarknadsstyrelsen

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

har i flera remissyttranden — det sista
dagtecknat den 15 augusti i år — givit
sin fulla anslutning till målsättningen
för det nya bolagets verksamhet. Styrelsen
uttalar att även i den starkt förbättrade
konjunktur, som nu råder, finns
det i karlskronaområdet ett förhållandevis
stort antal personer som till följd
av ålder och lokal bundenhet och av
andra orsaker ej kan bli föremål för
omskolning och ej kan flyttas till annan
ort.

Jag vill hänvisa till en ännu senare
rapport, av den 13 oktober i år, från
länsarbetsnämnden i Blekinge län angående
arbetsmarknaden i karlskronaområdet
inför vintern 1960. Man säger:
»Även om en väsentlig förbättring i sysselsättningsläget
har inträtt är denna
utveckling inte lika starkt accentuerad
i hela länet. Den otillfredsställande befolkningsutvecklingen
i karlskronaområdet
och östra Blekinge, med stark
ansvällning av de högre åldersgrupperna
samt otillräckligt industriunderlag,
medverkar till att arbetslösheten inom
detta område ej kunnat elimineras.»
Man räknar i denna rapport med att
under vintern beredskapsarbeten kan
bli nödvändiga i karlskronaområdet för
i genomsnitt 350 man. Förra vintern
var i januari—februari över 400 personer
sysselsatta i beredskapsarbeten.

Alla känner till befolkningsutvecklingen
i Blekinge län. Under hela 1900-talet
har befolkningen oavbrutet minskat,
och faktum är att denna minskning sedan
1945 helt hänför sig till karlskronaområdet;
det övriga Blekinge har i själva
verket något ökat sin folkmängd under
senare år.

Jag har några alldeles färska siffror
som visar marinverkstädernas betydelse
för Karlskrona; verkstäderna är ju inte
något litet företag. Uppgifterna avser
den 1 oktober och är hämtade ur länsarbetsnämndens
sysselsättningsregister.
De gäller samtliga företag i Karlskrona
med mer än fem anställda.

Den 1 oktober fanns 79 sådana företag
i Karlskrona, och antalet anställda
var 6 171, därav 2 011 vid marinverkstäderna.
Övriga företag hade alltså

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 29

4 160 anställda. Det betyder att 33 procent
av de anställda i Karlskrona arbetar
vid marinverkstäderna och 67 procent
i andra företag.

Motsvarande siffror ur länsarbetsnämndens
sysselsättningsregister den 25
april 1957 visar att antalet företag då
var 63 och antalet anställda 6 777, varav
2 677 vid marinverkstäderna och
4 100 vid andra företag.

Antalet företag i Karlskrona har alltså
ökat från 63 till 79 under dessa tre,
fyra år, men totala antalet anställda har
minskat med 606 personer. Den nedgången
hänför sig helt till kategorien
manliga arbetare, vilkas antal minskat
från 4 219 till 3 550. Sysselsättningen
för kvinnor har däremot ökat något.
Krympningen är helt att hänföra till de
vid marinverkstäderna friställda. Sammanlagt
har antalet anställda i den civila
industrien under dessa år ökat med
endast 60 personer. Vid nya företag,
t. ex. LM Ericssons anläggningar i
Karlskrona som finns omnämnda i en
motion, har antalet anställda under den
period jag talar om ökat med mellan
400 och 500 personer, men huvudparten
av dessa är kvinnlig arbetskraft, och de
nyanställda har i huvudsak rekryterats
bland sökande vilka friställts från andra
civila industrier i staden; detta framgår
klart av de tabeller jag tagit del av.
Den väntade sysselsättningsökningen under
de närmaste åren i karlskronaområdet
och särskilt vid LM Ericssons anläggningar
avser, så långt jag förstår, i
mycket hög grad kvinnlig arbetskraft
samt män med finmekanisk yrkesutbildning.

Det är naturligtvis omöjligt att i dag
veta hur arbetsmarknad och sysselsättning
inom detta område kommer att gestalta
sig i framtiden, men de arbetsmarknadsskäl
som åberopas i propositionen
är för överskådlig tid klart hållbara.

Herr Pålsson och herr Lundström beklagar
sig över att propositionen avlämnades
så sent till riksdagen och ansåg,
att man borde ha väntat till i vår.
Att vi påskyndade framläggandet av
denna proposition för att om möjligt

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

få ett beslut i år hade sin grund i tanken
att vi då eventuellt skulle kunna
börja en del av de investeringar, som
här diskuteras, tidigt nästa år. Om det
är möjligt, vet inte jag, men detta är
vad avsikten har varit med att få fram
propositionen till höstriksdagen. Bakom
oss har vi arbetsmarknadsmyndigheterna
som har skyndat på oss, eftersom de
eljest tvingats att anordna ytterligare beredskapsarbeten
för arbetskraft som går
ledig inom karlskronaområdet.

Arbetsmarknadsläget talar alltså enligt
min bestämda uppfattning för den föreslagna
omorganisationen av marinverkstäderna
och för den fastare förankring
av den civila produktionen som jag
har föreslagit. Att den marina produktionen
även i framtiden kommer att vara
den dominerande, därom hoppas jag att
vi är eniga. På den punkten får det
inte uppstå något missförstånd, men
man skall ju inte glömma att civila arbeten
alltid har förekommit vid marinverkstäderna
i Karlskrona. Det är alltså
ingenting nytt som därvidlag föreslås
i propositionen. Sådana arbeten förekom
redan före örlogsvarvets omorganisation
1944 då verkstäderna fick en friare ställning
och arbetsformer som möjliggjorde
ökad civil produktion.

De civila arbetena är i dag främst arbeten
av varvskaraktär och dessutom
tyngre verkstadsarbeten. Jag kan berätta
att under budgetåret 1959/60 har inte
mindre än 53 civila fartyg torrsatts i
dockorna i Karlskrona, och 18 civila
fartyg har sliptagits där. I verkstäderna
förekommer också en omfattande civil
produktion, och det är, som det har
sagts förut, allmänt omvittnat att marinverkstädernas
maskinpark är av mycket
god beskaffenhet och att yrkeskunnigheten
är hög vid marinverkstäderna.
Företaget har därför kunnat konkurrera
på den civila marknaden, i första hand
om arbeten, där kraven på kvalitet kommit
i främsta rummet.

Den civila produktionen har emellertid
hittills utgjort en utfyllnadsproduktion
för utnyttjande av företagets lediga
kapacitet. Någon särskild försäljningsorganisation
för anskaffning av sådana

arbeten har inte funnits, och det är
först under senare år som företaget har
fått möjlighet att utföra ackvisition.
Trots handikappet att inte i likhet med
privatföretagen ha en modern försäljningsorganisation
har marinverkstäderna
i Karlskrona fått ganska stora civila
beställningar — under det senaste året
upptog den civila produktionen mellan
20 och 25 procent av antalet produktionstimmar
vid företaget. Den omorganisation
som jag hoppas förestår och de
nya investeringar som föreslås bör ju
medföra en ökad produktivitet — det är
det väsentliga — och därmed en stärkt
förmåga att konkurrera om civila arbeten,
både åt enskilda beställare och åt
statliga och kommunala beställare.

Jag kanske skall säga några ord om
den inriktning av den civila produktionen
som är skisserad och diskuterad.
Det är en ganska vanlig missuppfattning,
i varje fall utanför kammaren, att vi i
propositionen har föreslagit att marinverkstäderna
skall utbyggas för en civil
varvsdrift. Detta är, som sagt, en missuppfattning.
Karlskronautredningen, som
hade i uppdrag att undersöka förutsättningarna
för civil varvsdrift i Karlskrona,
kom till den uppfattningen att
betingelserna för omställning till en sådan
verksamhet var mycket ogynnsamma.
Varvsindustrien i hela landet hade
— utredningen var färdig 1959 — i gemen
en svag konjunktur, och någon förbättring
beräknades inte inträffa under
de närmaste åren, framhöll utredningen.
Varvsutredningen hade även i uppdrag
att undersöka möjligheten att försälja
marinverkstäderna till enskilda intressenter,
och den hade också kontakter
med varvsföretag i landet men meddelade
i sitt betänkande 1959 att den inte
hade lyckats uppspåra någon enskild köpare
till marinverkstäderna. Då återstod
två alternativ: det ena var att verksamheten
skulle anpassas till de rent marina
behoven i fråga om underhåll, reparationer,
översyn o. s. v., det andra att
man utöver utförande av marina arbeten
måste inrikta verksamheten på annan
produktion. I propositionen förutsättes
därför inte i första hand någon

Onsdagen den 14 december 1900

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

utbyggnad av varvskapaciteten på annat
sätt än att ökade möjligheter ges att utföra
även andra marina arbeten än underhåll
och reparationer. Bolaget skall
alltså ha sådan kapacitet att det kan
vara med och konkurrera om förekommande
ombyggnader och nybyggnader
för marinens räkning. Därutöver skall
företaget — och det är det väsentliga
i det förslag vi diskuterar — främst inrikta
sig på att konkurrera på den tyngre
verkstadsindustriens område. Här har
verkstäderna erfarenheter och en mycket
lämplig utrustning. Det är den inriktning
som anges i propositionen.

Nu säges det av vissa talare här — senast
var herr Lundström inne på det temat
— att med denna målsättning räcker
inte de pengar till som föreslagits
för upprustningen. Upprustningen blir
med denna målsättning för svag, och
därför står vi här endast vid början av
en omfattande statlig miljonrullning i
Karlskrona.

Jag vill på detta svara att det investeringsprogram,
som propositionen redogör
för, har grundats på mycket noggranna
kostnadsberäkningar, utförda av
sådana byggnadssakkunniga som enskilda
företag anlitar vid motsvarande kostnadsberäkningar
inom civila, enskilda
företag. Bakom de i propositionen redovisade
sammanfattningssiffrorna ligger
detaljerade kalkyler för var och en av
de i investeringsprogrammet upptagna
byggnaderna. Man kan inte få mer verklighetstrogna
uppgifter utan att infordra
anbud. Kostnadsberäkningarna har framförts
så långt att handlingarna för infordrande
av anbud ligger klara för den
första utbyggnadsetappen. Det är alltså
inte fråga om lösa skisser, utan om ett
fullt färdigt kostnadsberäkningsarbete
som styrelsen — om bolaget tillkommer
genom riksdagsbeslut i dag — får ta
hand om. Vi har alltså satt i gång expertis
utanför departementet för att den
blivande styrelsen inte skulle behöva förlora
någon tid.

Också i pressdebatten har frågan om
hållfastheten i dessa beräkningar spelat
en roll. I den motion som väckts i andra
kammaren av herr Magnusson i Borås

m. fl. anföres ett exempel som skulle visa
att den preliminära kostnadsberäkningen
inte håller. Motionärerna förklarar att
man mycket lätt kan konstatera att en
felräkning föreligger i propositionen,
där kostnaderna för nybyggnad av administrations-,
verkstads- och förrådsutrymmen
beräknats till ungefär 16 miljoner
kronor. Motionärerna förklarar att
kostnaderna måste bli över 22 miljoner
kronor. Hur motionärerna kommit fram
till den siffran är jag inte alldeles säker
på, men jag förstår den missuppfattning
som ligger bakom detta exempel i motionen.
De 16 miljoner — eller noga taget
15,95 miljoner — som ingår i sex
av de i sammandraget redovisade posterna
rymmer inte kostnaderna för grundarbeten,
sprängning, planering m. m. De
är upptagna i en särskild post och beräknade
till 5,19 miljoner kronor. Lägger
man ihop de 16 miljonerna med de 5,19
plus några andra summor, som måste
tagas fram, blir skillnaden mellan den
kostnad som motionärerna har kommit
fram till och den, som anges i propositionen,
inte stor.

Nu har ju motionärerna inte tagit del
av underlaget för de beräkningar som är
gjorda — uppgifter därom finns tillgängliga
i försvarsdepartementet — utan har
i stället tillämpat en tumregel rörande
den genomsnittliga investeringen per arbetsplats.
Det har sagts att vid nybyggda
arbetsplatser i just den mekaniska verkstadsindustrien
går kostnaderna normalt
upp till cirka 100 000 kronor per anställd.
Då man har utgått ifrån att investeringsprogrammet
på 27 miljoner
kronor är avsett att skapa arbetstillfällen
för 1 000 anställda, skulle det innebära
en genomsnittlig investering per
anställd av 27 000 kronor, vilket alltså
är ett alldeles för lågt belopp. Det kommer
inte att hålla, säger man.

Detta beräkningssätt är i många avseenden
alldeles barockt. Det är ju inte
fråga om att bygga upp en ny arbetsplats.
Företaget finns redan och har redan
i dag betydande tillgångar som kan
bättre ekonomiskt nyttiggöras genom investeringar,
syftande till en ökad effektivitet.
Jag kan nämna att enbart under

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

senare år har arbetsmarknadsmyndigheterna
utfört arbeten inom marinverkstädernas
område till ett belopp av ungefär
10 miljoner kronor. Man har byggt
ut dockor, kajer och liknande anläggningar,
som ju har ett mycket stort värde
för driften inom företaget. Till detta
kan läggas den mycket omfattande maskinutrustning
som finns i dag inom
företaget. Därför är det orimligt att sätta
det föreslagna investeringsprogrammet i
relation till en viss arbetsstyrka.

Herr talman! Jag tror inte jag behöver
gå in på några andra speciella frågor
som har kommit upp i debatten. Jag
vill bara uttala min glädje över att vi
äntligen står inför ett avgörande om
Karlskronavarvets framtid. Denna fråga
har i varje fall berett oss inom departementet
mycket arbete och mycket bekymmer
under de senaste åren.

Vi hade naturligtvis kunnat säga oss
att utvecklingen fick väl ha sin gång.
Är det så att behovet av marina arbeten
sjunker på grund av att riksdagen beslutar
skära ned vår flotta, så är det väl
ingenting att göra åt saken! Verkstäderna
får väl anpassas till de nya behoven!
Det hade varit enklast. Då hade man
bantat ner marinverkstädernas verksamhet,
fortsatt med den nedgång av verksamheten
som pågått sedan andra världskrigets
slut.

Det hade emellertid betytt att vi under
de närmaste åren skulle ha fått avskeda
bortemot hälften av de anställda.
Jag har i varje fall inte kunnat se saken
på det sättet. Vi har i stället inom departementet
hjälpt till att under de senaste
åren skaffa fram civila arbeten,
främst från statliga beställare. Därmed
har vi kunnat undvika alltför omfattande
avskedanden av anställda. Men jag
vill erinra kammaren om att vi sedan
ett par år tillbaka haft anställningsförbud
vid marinverkstäderna. Genom att
inte anställa nytt folk har vi lyckats nedbanta
arbetsstyrkan, likaså genom förtidspensionering
av ett ganska stort antal
anställda. Dessa åtgärder har inte varit
tillräckliga. Vi har också måst avskeda
folk.

Vad som gjort att jag anslutit mig till

den uppfattningen, att man inte kan låta
det bara rasa utför i den takt som var
lätt att förutse om vi inte gjorde något
eller om vi bara begränsade våra investeringar
till att täcka de marina behoven,
är faktiskt läget i Karlskrona. Örlogsvarvet
har ju en stor betydelse för
staden med omgivningar och har haft en
väldig betydelse i flera hundra år. Varvet
är helt enkelt ryggraden i både Karlskronas
och den kringliggande bygdens
liv. Det har länge varit så, är så fortfarande
i dag, och att en kraftig nedgång
av verksamheten vid marinverkstäderna
skulle få mycket allvarliga konsekvenser
för denna del av landet kan ju var
och en inse. Jag åberopar bara de siffror
som jag angav för en stund sedan
beträffande sysselsättningsläget vid olika
företag i Karlskrona, vilka visar vilken
roll marinverkstäderna spelar. Här
kan staten, som framhållits förut i debatten,
inte komma ifrån sitt ansvar eftersom
den är storföretagare. Vi kan inte
komma ifrån det sociala ansvar, vi från
alla partiers sida kräver av enskilda företag
runtom i bygderna. Och därtill
kommer de sakliga skälen, både de arbetsmarknadspolitiska
skälen och ett annat
skäl som jag knappast berört, nämligen
behovet av en tung industri i denna
del av landet, vilket är ett mycket
sakligt skäl. Många industrier i denna
trakt är beroende av att det på nära
håll finns en arbetsplats där man kan
utföra arbeten av den typ som jag här
talar om, nämligen sådana som passar
för tung verkstadsindustri. Det förekommer
sedan gammalt ett naturligt samarbete
mellan enskilda företag och marinverstäderna
i Karlskrona. Alla dessa skäl
talar så långt jag förstår sakligt för att
något göres.

Jag har inte vågat sträcka mig längre
än att syfta till att den marina verksamheten
och den civila produktionen skall
bli av sådan omfattning att man i stort
sett kan behålla de anställda i en omfattning
som motsvarar dagens nivå.

Herr talman! För att det inte skall
uppstå några missuppfattningar vill jag
ännu en gång framhålla, att det väsentliga
här alltjämt är de marina arbetena.

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

Ombildningen av marinverkstäderna till
bolag är inte avsedd att bryta den flerhundraåriga
traditionen att marina fartygsarbeten
utföres i Karlskrona. Om
riksdagen, som jag hoppas, bifaller utskottsförslaget
kan vi, det är jag övertygad
om, räkna med ett positivt och
fruktbringande samarbete mellan marinen
och det nya bolaget.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Visst är arbetsmarknadsläget
ett utomordentligt svårt problem.
Jag ger statsrådet fullkomligt rätt i detta.
Men jag vill å andra sidan påpeka,
att man inte skall tillmäta det förslag,
som nu föreligger i utskottets skrivning,
alltför stor betydelse. Skillnaden i sysselsättningsgrad
mellan reservanternas
och utskottets förslag är ju inte skillnaden
mellan 0 och 2 000 man, utan det
är skillnaden mellan vad som normalt
kan erfordras för marinens verksamhet
och att kontinuerligt hålla verksamheten
i gång, d. v. s. 1 000—1 100 man eller något
däromkring å ena sidan, och å andra
sidan den nuvarande sysselsättningsgraden,
som lär vara mellan 1 500—1 600
man. Större är inte skillnaden. Det framgår
av t. ex. Metallindustriarbetarförbundets
remissyttrande, att ungefär 350
arbetare kommer att pensioneras redan
under de närmaste 6—7 åren. Med detta
är vi ju redan nästan nere i den siffra,
som ett bolag av den storleksordning
reservanterna har tänkt sig skulle kräva.
Jag kan inte föreställa mig annat än att
man med en smidig utveckling av detta
problem inte skall behöva få så stora
sysselsättningssvårigheter.

Under utskottsbehandlingen har vi
fått del av åtskilliga sifferuppgifter om
arbetsmarknadsläget i Blekinge. Jag fäste
mig därvid vid att det, som statsrådet
nyss påpekade, finns ett stort antal personer
som är för gamla för att omskolas.
Jag vill minnas att siffran var 700. På
frågan om det nya företaget skulle ge
dessa 700 personer någon möjlighet till
sysselsättning blev svaret nej. Den nuvarande
gruppen arbetslösa, som inte
kan omskolas, får alltså ingen förbätt -

ring. Å andra sidan blir det ju inte heller
någon försämring för den, eftersom
gruppen inte tillförs fler äldre människor
från varvet, vilka blir utan arbete.
Min uppfattning är den, att man genom
en smidig utveckling av detta problem
och genom andra åtgärder under de
närmaste åren bör kunna helt neutralisera
den verkan, som kan bli följden
av ett beslut om en mer begränsad dimensionering
i enlighet med reservanternas
yrkande.

Jag vill alltså med dessa ord ha sagt,
att man inte skall överdriva värdet av
ett sådant företag, som utskottets skrivning
förordar.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Vad jag nu skall säga
är inte avsett som en polemik vare sig
mot vad försvarsministern eller herr
Berg sagt i sina anföranden. Jag vill
dock tillåta mig att göra några reflexioner
i detta sammanhang.

Skillnaden mellan utskottets förslag
och reservationen är närmast tidsfaktorn.
Ett bifall till reservationen kan
medföra ett års uppskov. I det läget tycker
jag att arbetsmarknadsfrågan, som
i och för sig är mycket viktig, dock har
pressats litet för mycket. Jag känner
mycket väl till de siffror om arbetsmarknadsförhållandena
som statsrådet anförde.
Jag känner igen dem från en föredragning,
som vi hade av en representant
för arbetsmarknadsstyrelsen. Tyvärr
har jag inte mina egna anteckningar
med mig, men så pass mycket minns
jag, som att siffrorna för de arbetslösa,
i detta fall redovisade både för Blekinge
län och för karlskronaområdet för sig,
i och för sig inte var så värst oroande.
Detta må dock vara en sak. En annan
sak är att de arbetslösa har en mycket
hög medelålder, vilket kan vara värt att
hålla i minnet vid en bedömning av
denna fråga. De allra flesta av dem var
55 år eller äldre. På en fråga från någon
av oss inom avdelningen till den föredragande,
huruvida det vore tänkbart
att dessa mannar skulle kunna finna sysselsättning
i denna moderniserade in -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

dustri, svarade han försiktigt och undvikande.
Det är tämligen uppenbart, att
det är ganska svårt att i en modern industri
placera in så pass gammal arbetskraft.

Om man till detta lägger det förhållandet,
att inga arbetslösa byggnadsarbetare
redovisades, har jag litet svårt att
förstå att det kan innebära något orosmoment
på arbetsmarknaden att göra
det uppskov på ett år, som reservationen
har påyrkat.

Jag har betygat min respekt för den
beräkning, som har gjorts inom departementet
under statssekreterarens ledning
och med hjälp av sakkunniga. Jag
förstår väl, att de själva tror på dessa
beräkningar, och det vore väl illa, om
inte försvarsministern också gjorde det.
Jag skulle själv ha gjort det, om det
hade gällt att nybygga en industri, men
här gäller det att ta vara på en gammal
industri och göra någonting av den. Under
sådana förhållanden hävdar jag fortfarande
den meningen, att den styrelse
och den erfarna bolagsledning, som jag
hoppas skall tillsättas, ändå måste ha
större utsikter att bedöma hur varvets
möjligheter skall tillgodoses på bästa
möjliga sätt.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att det här inte bara gäller ett hugskott
av reservanterna. Kommerskollegium
har uttalat, att det inte kan anses
riktigt att en blivande företagsledning
skall vara bunden av de investeringsplaner
och dispositioner, som redovisas i
propositionen. De som skall ta ansvaret
måste få bedöma vad som är rimligt i
detta avseende.

Att försvarsministern var optimistisk
är väl bara i sin ordning — han står ju
för propositionen. Försvarsministern yttrade
bl. a., att varvet hade visat sig konkurrensdugligt
på marknaden. Att varvet
har fått en del civila beställningar
— framför allt från andra statliga verk —
känner vi ju till. Vi bedömningen av om
detta tyder på konkurrensduglighet och
konkurrenskraft — det kanske det gör
i någon mån — bör man hålla i minnet,
att produktiviteten ligger vid 22 000 kronor
per man mot normalt ansedda 40 000.

Det är siffror som medför att jag inte
reservationslöst kan tro på vad som säges
om konkurrensdugligheten.

Jag finner det riktigt, att det har
sörjts för sysselsättningen genom dessa
beställningar, men jag vill inte pressa ut
att det är någon större konkurrenskraft,
som ligger bakom dem. Jag skulle nog
tro, att man bör ta en smula försiktigt
på denna fråga.

Det gäller här ytterst en ekonomisk
fråga. Det skulle vara roligt, om försvarsministern
hade rätt i att vad som
här föreslås är vad som behöver ifrågakomma
för att göra varvet konkurrensdugligt,
ekonomiskt bärigt o. s. v. Men
tyvärr har vi ideliga exempel på motsatsen.
Herr Berg menade att vi på den
punkten uttryckte oss i allmänna ordalag,
men med dessa exempel för ögonen
behövs väl inte så särskilt mycken specifikation.
Det är en allmängiltig sanning.
Vi vet ju hur den motsatta utvecklingen
upprepats gång på gång antingen
man anlitar bolagsformen eller verksformen.

Jag har velat göra dessa reflexioner,
ty jag kan inte känna mig så helhjärtat
övertygad om att det redan föreligger
konkurrensduglighet. Man har kanske
haft litet tur, och man bör inte dra ut
alltför mycket av det förhållandet, att
man fått några civila beställningar. Nu
gäller det att göra företaget konkurrensdugligt.
En absolut förutsättning härför
är att den ansvariga styrelsen och bolagsledningen
får ta itu med det. Det
behöver inte ta mer än ett år i anspråk,
och i nuvarande sysselsättningsläge och
nuvarande konjunktur kan ett sådant
vänteår inte få någon större betydelse ur
arbetslöshetssynpunkt annat än för sådan
arbetskraft, som ändå inte kan vinna
anställning i en modern industri. Jag
vidhåller därför mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte låta bil att
säga några ord med anledning av vad
både herr Lundström och herr Pålsson
anfört.

Onsdagen den 14 december 19G0

Nr 29

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

Jag vill först beröra arbetsmarknadsläget.
Det finns i karlskronaområdet ledig
arbetskraft, som är lämplig för de
investeringar, som det är tal om under
de närmaste åren. Det är visserligen ont
om fackkunniga byggnadsarbetare, men
huvuddelen av den arbetskraft, som här
kommer att anlitas för investeringarna,
utgöres av grovarbetare och jämställda.
Dem finns det gott om. Arbetsmarknadsstyrelsen
är mycket angelägen om att få
fram just dessa investeringar för att
slippa anordna ytterligare beredskapsarbeten,
som man eljest blir tvungen att
sätta i gång.

Det finns ett annat sysselsättningsproblem,
som herr Pålsson kanske inte har
observerat. Om vi inte gör någonting under
ett år annat än utreder — som herr
Pålsson vill — så försenar vi den förbättring
av produktiviteten inom företaget,
som alla är ense om att den är
nödvändig med hänsyn till att produktiviteten
är låg. Vi skjuter detta på framtiden
med den risk, som vi då löper att
ytterligare öka arbetslösheten i Karlskrona.
Vi kan ju inte bara låta det hela
gå utan kommer kanske att tvingas till
nya avskedanden. Här görs ett försök
att genom olika åtgärder i tid möta en
situation, som vi har helt klar för oss,
så att vi om möjligt slipper många avskedanden.

Det finns ett annat problem. Det är
omöjligt att tänka sig att detta nybildade
företag kan bibehålla det anställningsstopp,
som det för närvarande har, eftersom
det är nödvändigt att bolaget får
in ung, utbildad arbetskraft. Sådan utbildas
med framgång vid verkstadsskolan
i Karlskrona. Ungdomar, som utbildas
där nere och utbildas i samarbete
med marinverkstäderna och sedan får
söka sig ut i landet, vill gärna stanna
kvar i Karlskrona, föreställer jag mig.
Det är faktiskt på det sättet att man inte
kan låta ålderssammansättningen inom
företaget bli vilken som helst — var
och en förstår vad det kan betyda om
man under flera år skall ha anställningsstopp.

Sedan är jag enig med både herr
Lundström och herr Pålsson om att den

nya styrelsen skall ta ansvaret och naturligtvis
bestämma inriktningen av investeringarna
— det är alldeles klart.
Men jag föreställer mig att med det
grundliga förberedelsearbete, som genom
departementets försorg har gjorts,
skall den nya styrelsen — när den blir
tillsatt — relativt snabbt kunna bestämma
sig för vilka investeringar som skall
göras i den första byggnadsetappen.
Men vad herr Pålsson och herr Lundström
pläderar för är närmast nya utredningar,
gjorda inom styrelsen — om
jag fattat dem rätt — men det betyder
då en ny riksdagsomgång; det måste
fram en ny proposition och ärendet blir
försenat ett år. Jag är glad över att
statsutskottets majoritet insett detta och
därför har försökt att hålla sig så nära
propositionens förslag som möjligt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr statsrådet Andersson
sade i sitt första anförande att det
råder en ganska allmän missuppfattning
så till vida att man tror att avsikten har
varit att utbygga Karlskronavarvet till
ett varv för en stor civil varvsproduktion.
Det är i så fall en ganska förklarlig
missuppfattning, ty om man studerar den
promemoria, som är uppgjord i departementet,
och framför allt den karta, som
är fogad till promemorian, tyder allt på
en utbyggnad till en ökad varvsproduktion:
nybyggnad av två dockor, som är
större än de som nu finns där, utbyggnad
av kajer o. s. v.

Det är således naturligt om man tror
att inriktningen har varit denna. Man
bestyrks också i den uppfattningen när
man ser placeringen av de byggnader,
som investeringen nu i första hand avser.
De är förlagda just så, att de ligger
väl till i en tilltänkt fortsatt utbyggnad.
Det var därför mycket värdefullt att höra
statsrådet försäkra att planerna inte
syftar mot ett storvarv.

Skall det ligga någon mening i vad
statsutskottets majoritet har uttalat, nämligen
att den föreslagna investeringen
skall vara den maxiiniram, som över huvud
taget skall få tillämpas, är det inte

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. omorganisation av örlogsvarvet i Karlskrona

heller möjligt att utbygga varvet på det
sättet.

Däremot förefaller det mig högst naturligt
att när det nu säges att det inte
är sådana tankar, som ligger bakom, den
nya styrelsen måste grundligt få ompröva
investeringsbeloppens användning.
Jag kommer därför till att jag i likhet
med herr Pålsson anser att det inte skulle
vara till någon som helst skada för varvet
utan tvärtom till fördel, om styrelsen
finge mera tid på sig att avväga den investeringsplan,
som skall fastställas.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I propositionen föreslås
inte någon inriktning av produktionen
vid det nya företaget mot civil varvsdrift.
Det är tankar som har funnits under
hela den tid dessa frågor utretts och
diskuterats, men med hänsyn till läget
för den civila varvsindustrien i landet
kan man inte — såvitt jag förstår —
räkna med detta. Vad framtiden här innebär
vet vi inte, men de fakta som vi
i dag kan överblicka säger oss att det
inte går att göra om marinverkstäderna
till ett civilt varv, utan den kompletterande
civila produktionen måste inriktas
på det andra område, där verkstäderna
har kapacitet och erfarenhet, nämligen
tung verkstadsindustri. Vi vet att
den mekaniska verkstadsindustrien i
landet utgör den expanderande delen av
industrien. Våra erfarenheter från senare
år visar att företaget, trots den låga
produktivitet som det här talats om,
har kunnat skaffa sig en betydande sysselsättning
på detta område. Planeringen
av svets- och plåtverkstaden är faktiskt
inte bara gjord med tanke på att
verkstäderna kommer att ligga geografiskt
och lokalt väl till för en kommande
eventuell utbyggnad av ett civilvarv
och nya stora dockor utan också med
hänsyn till avståndet till järnvägen och
till transportmöjligheterna.

Styrelsen får självfallet gå igenom och
se efter om den planering som är gjord
är riktig. Jag tror personligen att den
är det, men det är självklart att det är
styrelsen som skall ta ansvaret för den.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är givet att det kan
vara svårt att avgöra om placeringen är
riktig eller inte. Det enda skäl till placeringen
jag vid studium av handlingarna
kunnat finna, utöver hänsynen till
den civila varvsproduktionen, är just vad
statsrådet sist anförde, nämligen järnvägen.
Man kan väl inte på allvar mena
att man skall investera 27 miljoner kronor
med hänsyn till var järnvägsspåret
just för ögonblicket ligger!

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är det verkligen inte
fråga om. Det är mycket svårt att här
i kammaren stå och diskutera detaljer
beträffande en mycket omfattande utbyggnad.
Vi har här talat endast om en
del av detaljerna. Jag tror inte att herr
Virgin har tagit del av de konstruktionsritningar,
den generalplan för området
och de i detalj utarbetade planerna som
finns på departementet.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Tillåt mig bara säga ett
ord vid slutet av denna debatt. Alla, eller
åtminstone de allra flesta, är överens
om att det är ett lyckligt beslut att
överföra verksamheten i Karlskrona till
ett aktiebolag. Men det blir en konsekvens
av detta som jag inte kan anse
vara särdeles lycklig, nämligen att denna
verksamhet därmed undandrages
statsrevisorernas granskning. Jag har velat
uttala detta före debattens avslutande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt rörande punkterna
I—VI av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan och därefter
särskilt beträffande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkterna I—VI, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkter hem -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. enhetsskolans organisationsformer, m. m.

ställt skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 206 punkterna
I—VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej —• 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. enhetsskolans organisationsformer,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av väckta
motioner angående enhetsskolans organisationsformer,
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 13) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 20), hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala sig för tillämpning
av följande grundsatser:

1. Försöksskolor borde under den
närmaste tiden inrättas huvudsakligen
i kommuner eller regioner, där realskola
för närvarande icke funnes och där förutsättningar
funnes för framtida förläggning
av enhetsskolans högstadier.

2. I sådana områden åter, där statliga
eller kommunala realskolor redan
funnes och kunde bringas att i stort
sett täcka behovet av realskoleutbildning
inom området, borde dessa — eventuellt
med ökat antal avdelningar, annexskola
eller dylikt — tills vidare fortsätta
sin verksamhet, för såvitt icke hänsyn
till gymnasiets expansion eller andra
liknande omständigheter föranledde andra
åtgärder.

3. Skolberedningen borde erhålla tillfälle
att fullfölja sitt arbete även under
1962, och den definitiva övergången till
en organisatoriskt sammanhållen, obligatorisk
nioårig skola borde påbörjas
först år 1964.

4. I avvaktan på statsmakternas slutliga
ställningstagande borde i kvarstående
realskolor fördelningen mellan treåriga
och fyraåriga intagningsavdelningar
bättre än hittills anpassas till de sökandes
önskemål.

5. Tills frågan om gymnasiets framtida
organisation och ställning lösts, borde
fyraåriga gymnasier även i fortsättningen
bestå i samma utsträckning som hittills.

6. I avvaktan på statsmakternas slutliga
ställningstagande borde befintliga
praktiska realskolor och flickskolor bibehållas
samt försök göras att giva
även manliga elever tillträde till en
skola som möjliggjorde en något längre
och lugnare studiegång än den eljest
vanliga.

7. Den fortsatta försöksverksamheten
borde bland annat avse ej blott linje -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. enhetsskolans organisationsformer, m. m.

differentiering inom högstadiet utan
även såväl homogenisering av klassavdelningarna
före årskurs 7 som differentiering
först i årskurs 9 ävensom
särskilda åtgärder för att underlätta studierna
för sent utvecklade elever eller
sådana som önskade övergå till en annan
högstadielinje än den där de först
bedrivit sina studier.

8. Skoldistrikten borde så långt det
vore möjligt göras tillräckligt stora för
att möjliggöra en önskvärd differentiering.

9. Även efter enhetsskolans genomförande
borde försöksverksamhet bedrivas
i betydande omfattning, så att en fortskridande
skolreform kunde äga rum.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden rörande
envar av de i motionerna framförda
nio punkterna, varefter utskottet
hemställt, att motionerna I: 13 och II:
20 icke måtte till annan riksdagens åtgärd
föranleda än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t gåve till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation utan angiven mening hade
anmälts av, utom annan, herr Bergh,
Ragnar.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
rör en partimotion, som riksdagens högergrupp
väckte i januari månad detta
år. Nu föreligger utlåtandet till kamrarnas
behandling tämligen precis 11 månader
efter det att partimotionen väcktes.
Det behandlas vid vårt sannolikt
sista plenum vid 1960 års riksdag, en
dag då programmet väl inte är som mest
packat men ändå ganska packat, en dag
då det av naturliga skäl råder en uppbrottsstämning
i kamrarna.

Man undrar om denna förskjutning är
en händelse som ser ut som en tanke
eller om man här har att göra med effekten
av vad man skulle kunna kalla
för ett olycksfall i arbetet inom statsutskottets
andra avdelning. Det är dock
icke precis några likgiltiga ting som denna
motion behandlar. Rent allmänt skulle
man kunna säga att den vill vara ett

bidrag till diskussionerna om hur det
framtida obligatoriska skolväsendet skall
organiseras.

Vi är överens om att den organisationen
såvitt möjligt bör leda till en för
var och en lämpad studiegång, och det
är mot bakgrunden av det syftemålet
som i motionen uttalas önskemålet att
denna organisation skall grunda sig på
tillförlitliga rön. Den sammanfattande
försöksrapport som vi fått från skolöverstyrelsen
ger ju till känna att försöksverksamheten
inte erbjuder tillräckligt
underlag, och åtskilliga av de propåer
som man tycks ha kommit till inom
skolberedningen är inte prövade. De
kan heller inte hinna bli prövade ifall
skolberedningen skall framlägga sitt betänkande
efter det tidsschema som är
i förväg fastställt.

Det är bland annat mot den bakgrunden
som denna motion bör ses, och det
hade för den skull varit ganska angeläget
att här i kamrarna ägna dessa frågor
åtminstone någon del av den tid som
ämnets vikt kräver. Jag kommer som
sagt in på frågan: Är det en händelse
som ser ut som en tanke att behandlingen
i kamrarna sker just i dag, elva månader
efter det att motionen väcktes?
Även utskottsutlåtandets avfattning ger
intryck av att man helst vill slippa en
diskussion. Ifall den misstanken är riktig
ges det anledning till ytterligare reflexioner,
men de är av tidsnöd en sådan
dag som denna uteslutna.

Därför vill jag förklara att min blanka
reservation för ögonblicket endast avser
att ge mig tillfälle att uttala förhoppningen
om att de som leder arbetet i
statsutskottets andra avdelning skall organisera
arbetet i avdelningen på det
sättet att en sådan här beklaglig förskjutning
inte upprepas.

Det ligger andra ord på tungan när
man skall karakterisera vad som skett,
men jag nöjer mig med denna milda
formulering. Jag har för dagen endast
att förklara, att själva sakfrågorna får
vi komma tillbaka till när arbetsomständigheterna
är sådana att det kan vara
lämpligt. För den skull, herr talman,
har jag i dag inget yrkande.

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Berghs insinuation
om att det från andra avdelningen i
statsutskottet skulle föreligga någon
sorts beräkning att få fram detta ärende
på sista dagen av höstsessionen är
fullständigt felaktig. Som alla av kammarens
ledamöter vet har just denna avdelning
flera hundratal motioner att
behandla. Detta har medfört att vi sedan
höstsessionerna började tillämpas
har måst uppskjuta behandlingen av en
del motioner till hösten. Jag kan erinra
om att vi i år också har skjutit upp behandlingen
av exempelvis motioner angående
beredningsnämnd för yrkesutbildningsväsendet,
som i och för sig kanske
var av mera reformerande art än
den motion vi i dag behandlar.

Det är nog inte något större fel med
att denna motion kommer upp sista dagen.
Såvitt jag förstår har vi god tid i
dag att penetrera dessa problem. I varje
fall bör det inte möta några svårigheter
i första kammaren.

Men, herr talman, jag tror att detta är
utanverken. Det väsentliga här är ändå,
som jag ser det, att man äntligen lyckats
få en total överenskommelse om
de frågor som behandlas just i denna
motion, och för egen del är jag mycket
glad över det. Jag tror att hela vårt undervisningsväsende
kommer att tjäna på
att alla partier, i varje fall deras officiella
representanter i utskottet, har slutit
upp kring de riktlinjer som framgår här.

För egen del tror jag att det är nödvändigt
att den nya skolan får arbetsro.
Sedan vi nu har enat oss om det, som vi
brukar kalla Visbybeslutet, blir det nog
betydligt lättare att genomföra beslutet
i praktiken. Det är det som jag tycker är
av största värde för vår framtida skola
— vad den än kommer att heta.

I statsutskottets andra avdelning har
vi varit mycket angelägna om att få ett
enhälligt beslut. Jag erkänner gärna att
högerpartiets företrädare har gjort allt
som han har kunnat för att vi skulle
komma fram till en enig skrivning. Det
har de andra partiernas företrädare också
varit med om. Motionen innehåller
eu hel del mycket intressanta synpunk -

enhetsskolans organisationsformer, m. m.
ter. Men den största vinsten av vårt arbete
med detta ärende är att vi äntligen
har kunnat enas om ett förslag på den
här punkten.

Efter vad jag kan förstå av herr Bergs
korta anförande här är han inte nöjd
med förslaget, och han nämner att han
skall återkomma när vi hinner fram till
de olika detaljbesluten. Det är nog ingen
som vill förmena honom detta. Jag trodde
dock att vi nu hade lyckats åstadkomma
en gemensam plattform från vilken
vi skulle kunna arbeta vidare med
de utgångspunkter som här är företrädda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är naturligt att herr
Näsström, som i första hand är ansvarig
för arbetsledningen inom statsutskottets
andra avdelnipg, svär sig fri från varje
antydan om möjligheten av att denna
förskjutning är avsiktlig. Något annat är
inte att vänta. Men han har inte lämnat
sådan motivering för sitt bestridande
som kan anses övertygande.

Det övriga som herr Näsström hade
att säga var att betona den totala enighet
som detta utskottsutlåtande bär vittne
om. Det går naturligtvis att åstadkomma
enighet i frågor som endast perifert
berör de verkliga problemen. Men om
herr Näsström tror att detta betyder
enighet i sak rörande den framtida skolorganisationen,
är detta ett nytt uttryck
för det önsketänkande som ibland förekommer.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är den siste som
skulle vilja på något sätt påverka herr
Bergh på detta område. Jag vet att han
hela tiden har varit misstänksam emot
den nya skolan, och jag tror inte att någon
i detta hus kan få honom att ändra
uppfattning. Det vore kanske också oriktigt
att ens försöka det. Var och eu bör
få ha den uppfattning som han anser va -

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. enhetsskolans organisationsformer, m. m.

ra den riktiga. Men på en punkt borde
herr Bergh vara överens med oss andra,
nämligen att om vi kan ena oss på detta
område, får vi betydligt större utsikter
att kunna skapa den framtida skolan sådan
att den vinner allmänhetens och föräldrarnas
förtroende.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Mitt intryck av herr
Näsströms inlägg karakteriserar jag nog
bäst med att säga att det inte innehöll
något nytt och inte rubbar något av vad
jag har givit till känna om dessa problem.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Frågan om enhetsskolans
organisation har behandlats i den
föreliggande högermotionen som är
mycket omfattande och som berör
många problem rörande denna skolas
organisation. Det är bl. a. fråga om realskolorna,
differentieringen och huruvida
vi skall ha tre- eller fyraårigt gymnasium
o. s. v. Motionen har som
nämnts behandlats av statsutskottets
andra avdelning, och jag har haft, jag
måste säga förmånen och nöjet att vara
med vid denna behandling. Vi har haft
den uppfattningen att det är ett mycket
stort och viktigt ärende som här har tagits
upp till behandling. Jag försäkrar
kammarens ledamöter att vi har försökt
att noggrant penetrera ämnet, och vi
har avsatt tid så att företrädarna för olika
synpunkter kunde komma till tals.
Att ärendet har tagit så lång tid att behandla
i andra avdelningen anser jag,
herr Bergh, vara till fördel för de synpunkter
som herr Bergh har framfört,
nämligen att man skall samvetsgrant
pröva ett mycket viktigt ärende.

Att ärendet sedan har kommit så sent
till riksdagen tror jag inte innebär någon
större nackdel. Det hade varit sämre
om vi inte hade förberett ärendet väl.
Som herr Näsström säger har vi ju tid
att i dag behandla ärendet i kammaren.
Jag vill också understryka vad herr

Näsström sade om att vi inte har haft
någon som helst baktanke i fråga om
den sena tidpunkten, utan vi har tvärtom
önskat få ärendet sakligt behandlat.
Till det vill jag även lägga att vi, som
herr Näsström också sade, har försökt
komma fram till enighet inom avdelningen,
och detta har lyckats.

Jag vill uttrycka min stora glädje
över att vi har lyckats nå enighet inom
avdelningen. Jag anser att detta resultat
för dagen bör hälsas med tillfredsställelse.
Jag tror, som herr Näsström
också nämnde, att det har mycket stor
betydelse för framtiden.

När vi i dag får ett enhälligt förslag
från avdelningen, tycker jag att man
har kommit fram till någonting som vi
skulle kunna kalla en gemensam plattform.
De här frågorna har så många
gånger varit föremål för en debatt som
saknat saklighet, och det har varit irriterade
stämningar, beroende på att man
har haft motsatta uppfattningar. Jag uttalar
den förhoppningen att denna irritation
så småningom skall kunna biläggas,
så att vi kan få ett sakligt bedömande
och en välvillig behandling av
den viktiga och stora frågan om skolorganisationen.
Den debatt som hittills
har förts har många gånger lett oss på
avvägar och åstadkommit en hel del
skada både för skolan och för de kategorier
av lärare som skall arbeta inom
skolan.

Vi kan nu med större tillfredsställelse
än förr emotse vidare förslag i det här
ärendet. Det är riktigt, som herr Bergh
säger, att vi så småningom skall få skolberedningens
förslag på riksdagens
bord, och vi får då tillfälle till en ingående
debatt om vår nya skola, som jag
hoppas det allra bästa av.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Trots all ekumenik som
den siste ärade talaren gav uttryck åt
får vi ändå ha klart för oss, att lika angeläget
som det är att eftersträva enig -

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Ang. enhetsskolans organisationsformer, m. m.

het i viktiga frågor, lika angeläget är
det att veta vad vi är eniga om. 1950
års skoldebatt ledde till vissa klart avgränsade
klämmar i det dåvarande särskilda
utskottets utlåtande, men inte
desto mindre började omedelbart därefter
en livlig diskussion om vad man
egentligen hade blivit enig om. Den diskussion
som uppstod rätt snart efter
skolberedningens Visbykommuniké i
somras visar att det också där råder
delade meningar om vad man var enig
om.

De som skall syssla med den framtida
skolans organisatoriska och pedagogiska
vardagsarbete ställs inför problem
som icke är till fyllest belysta, och
man kan inte, med så vaga skrivningar
som det här utskottsutlåtandet innehåller,
påstå att enigheten är sådan att den
är någonting att bygga på. Vi måste gå
problemen in på livet och analysera
dem i stället för att hela tiden försöka
släta över.

Man talar nu om vilken fördel det är
att ärendet har uppskjutits till riksdagens
sista timme, men som jag redan
har sagt har jag en helt annan uppfattning.
Jag anser att det hade varit fördelaktigt
om riksdagen redan i våras
hade fått tillfälle att dryfta dessa ting
under betydligt mindre pressade förhållanden
än som nu råder.

Jag skall här ta fram ett annat exempel
som ytterligare bestyrker att organisationen
av arbetet i statsutskottets
andra avdelning lämnar åtskilligt övrigt
att önska. För någon tid sedan — jag
tror att det var förra veckan — fick vi
ett till innehållet enligt min mening
mycket förnuftigt uttalande som avsåg
yrkesutbildningens ledning här i landet.
Den som påminner sig riksdagens
behandling av frågan om anslag till arbetsmarknadsstyrelsens
omskolningskurser
fann emellertid utan vidare att
detta statsutskottets utlåtande, som riksdagen
för någon vecka sedan lämnade
utan erinran, logiskt borde ha inneburit
en annan inställning till anslagsfrågan.
Så har på sistone kommit ett kungl.
brev, som i verkligheten rör ledningen
för yrkesutbildningen. Man behöver in -

te läsa mycket i utlåtandet för att finna
att det finns en klar motsättning i intentionerna
mellan det som jag tycker
berömvärda utlåtandet av statsutskottet
nu och innehållet i det kungl. brevet.
En rationell ledning av riksdagsarbetet
skulle ha medfört att de bägge frågorna
hade blivit samtidigt behandlade i vintras
av ett sammansatt utskott.

Detta är alltså inte det enda exemplet
på att en förhalning — förlåt mig: en
förskjutning i tiden — ingalunda är så
önskvärd som den siste ärade talaren
nu antydde.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att andra avdelningens behandling av
ärendena, som alla partier i avdelningen
har varit överens om, inte kan tillfredsställa
herr Bergh. Herr Bergh har
nämligen sedan gammalt den uppfattningen
att ingen annan vet så bra som
han hur det hela skall skötas och göras.
Jag medger gärna att vi inte kan uppfylla
herr Berghs krav på den punkten,
men vi har varit överens i avdelningen.
Herr Berghs parti, högern, har en framstående
kännare av våra skolförhållanden
med i andra avdelningen, och jag
tror att mina kamrater från avdelningen
kan intyga att det icke har gjorts
några påpekanden i den riktning som
herr Bergh här har påstått.

Jag tror inte heller det är korrekt och
riktigt att lägga upp en fråga på det sätt
som här har skett. Jag har framhållit,
liksom herr Källqvist har gjort, att vi
varje år bordlägger många motioner till
höstsessionen, och jag är alldeles övertygad
om att vi måste arbeta på det sättet
också i fortsättningen.

Nu råkar detta vara en högermotion,
och då menar förstås herr Bergh att
den skall ha prioritet framför alla andra.
Herr Bergh får ursäkta oss om vi inte
har den uppfattningen utan anser att
frågorna skall behandlas i den ordning
som de kommer. Alla som har deltagit
i skoldebatterna under de sista åren vet
att det enligt herr Bergh har varit fel
på det mesta som beslutats. Får jag säga

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Ang. enhetsskolans organisationsformer, i
min mening, tror jag att orsaken till att
herr Bergh i dag är mycket missnöjd
med detta enhälliga förslag kanske också
är att nu även ledamöter från hans
eget parti varit med om förslaget.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har ingen annan reflexion
att göra till herr Näsströms sista
inlägg än att han funnit en underlig
form för sitt försvar. Han säger att ingen
kan göra mig belåten och att andra
avdelningen inte bara gör så gott den
kan utan gör uteslutande vad som är
riktigt. Herr Näsström betraktar det som
ett riktigt resultat av arbetet inom statsutskottets
olika avdelningar, att utskottet
i fråga om yrkesutbildningens ledning
har gjort uttalanden av diametralt
motsatt innebörd.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Herr Bergh frågade vad
vi har enats om. Jag är något förvånad
över den frågan, då jag har fått den uppfattningen
att herr Bergh har läst utlåtandet.
Det är i själva verket inga småsaker
som vi har kommit överens om.
Vi har kunnat skriva ihop oss på nio
punkter. Herr Bergh var inte med i avdelningen
och därför har det gått. Detta
är inte oviktigt, och jag tycker att
man, utan att gå in på de stora frågorna,
ändå kan erkänna att det är ett
visst framsteg att man kan komma överens
på vissa punkter om man har samma
syfte, nämligen att göra samhället
en tjänst med det arbete man utför.

Vad herr Bergh säger om arbetet på
andra avdelningen vill jag nog i någon
mån protestera mot. Den tanke som herr
Bergh här talade om har inte legat bakom
utskottets arbete. I detta sammanhang
vill jag ge ordföranden en eloge
för det sätt på vilket han drivit arbetet.
Det har väckts åtskilliga motioner, och
jag försäkrar herr Bergh att vi inte på
något sätt har slarvat. Att vi sedan inte
kunnat tillfredsställa alla ingår väl i
detta arbete, och man måste väl ändå
behandla några ärenden även sista dagen
i riksdagen.

. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

208, i anledning av väckt motion
om anslag till stöd och främjande av
litterära och konstnärliga verk in. m.;
samt

nr 209, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till författare
för utnyttjande av deras verk för s. k.
talböcker.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 11 :o) och 14:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 43, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 41 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk, m. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition rörande Sveriges
anslutning till vissa internationella
överenskommelser på upphovsrättens
område, dels Kungl. Maj:ts proposition
rörande godkännande av europeisk överenskommelse
om skydd för televisionsutsändningar,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 210, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1960/61, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Onsdagen den 14 december 1960

Nr 29

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 355, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader
i samband med Sveriges anslutning till
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA);

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående om- och tillbyggnad
av kirurgiska kliniken vid serafimerlasarettet; nr

401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
örlogsvarven jämte i ämnet väckta motioner; nr

403, i anledning av väckta motioner
angående enhetsskolans organisationsformer
m. m.; och

nr 404, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1960/61.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 397, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 17, 134 och 176 med
förslag till lag om upphovsrätt m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 407,
till Konungen med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 27 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 408, till Konungen
i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
till televerket av riksbankens
fastighet i Mariestad.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1960.

Förslaget godkändes under förutsättning
att andra kammaren i fråga om de
delar i förslaget, vilka ännu icke av
densamma slutbehandlats, fattade samma
beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få meddela att de vid höstsessionens
slut icke justerade protokollen
framlägges till godkännande tisdagen
den 20 december kl. 12.00.

Nr 29

Onsdagen den 14 december 1960

Enligt föreliggande planer avses remissdebatten
vid nästa års riksdag äga
rum tisdagen den 24 och onsdagen den
25 januari.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Med de beslut kammaren i dag fattat
skulle för kammarens del 1960 års riksdagsarbete
vara slutfört.

Det är en ansenlig mängd frågor av
vitt skilda slag som under ett års riksdagsarbete
kommer upp till behandling
i kamrarna. Den som ser på riksdagens
arbete så att säga utifrån får nog lätt
en något felaktig bild av detta arbete.
Man fäster sig nästan uteslutande vid
vad som förekommer under kamrarnas
plena och tar måhända då fasta på sådana
uppgifter som att vid ett kammarplenum
— visserligen kanske ett bordläggningsplenum,
men ändå ett plenum
— endast ett fåtal ledamöter närvarit;
och så drar man ganska lättvindigt den
slutsatsen, att riksdagsmännen i gemen
tar tämligen lätt på sin uppgift. Man
bortser därvid så gott som helt från
den förberedande behandlingen av ärendena
i de olika utskotten, där riksdagsledamöterna
tagit del och där både omsorg
och mycken tid lägges ned på att
före behandlingen i kamrarna få de olika
frågorna så allsidigt belysta som möjligt.
Jag har velat säga detta inte för
att försvara skolkning från riksdagsplena
— tvärtom har jag den uppfattningen
att riksdagsledamöterna inte utan
tvingande skäl bör vara borta från riksdagsplena
och i varje fall inte från arbetsplena
— utan för att söka om möjligt
bidraga till en mera riktig och rättvis
bedömning av riksdagsarbetet än
som ibland kommer till uttryck från
håll utanför riksdagen.

Jag skall inte försöka lämna någon
översikt av ärenden som kammaren behandlat
under det snart tilländagångna
året. Jaå vill endast uttala den förhoppningen
att det sammanlagda resultatet
av de beslut i olika frågor, vilka
fattats under året, må bli till gagn för
vårt land och vårt folk.

Så vill jag till de ledamöter av kammaren
som från och med denna sessions
avslutning lämnar kammaren — av dem

är det inte mindre än sju som också lämnar
riksdagen — uttala kammarens varma
tack för deras värdefulla insatser i
riksdagsarbetet.

Till slut vill jag tacka alla, både dem
som nu lämnar kammaren och dem som
mänskligt att döma kommer tillbaka hit
på nyåret, för all den vänlighet och allt
det överseende ni visat mig under det
gångna året. Jag ber också att få framföra
vice talmännens tack.

Så önskar jag er alla en god jul och
ett gott nytt år!

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:

Med denna dags sista klubbslag i denna
kammare och i medkammaren övergår
1960 års riksdag till historien för
den bedömning dess arbetsresultat finnes
förtjäna.

Talmansgärningen i vår kammare —
så betydelsefull för arbetets rationella
bedrivande — är därmed också avslutad
för detta år.

Jag vänder mig nu till Eder, första
kammarens högt värderade talman, för
att få till Eder framföra kammarens
vördsamma erkänsla för insiktsfull, opartisk
och inte minst trivsam ledning av
våra förhandlingar.

Vad herr talmannen nyss har sagt
som en avskedshälsning till dem av våra
kamrater, som vi inte kan räkna på att
få se i första kammarens bänkar nästa
år, finner förvisso livligt gensvar hos
övriga kammarledamöter. Vi uppskattar
att vara inneslutna i den välgångsönskan
som herr talmannen riktade till oss,
och kammaren ber att få gengälda denna
med en önskan att herr talmannen
måtte få ett gott slut på detta år. Och
jag slutar: Ett hjärtligt välkommen åter
nästa årl

Herr talmannen förklarade härefter
1960 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
14.33.

In fidem

K.-G Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

601905