Nr 29 ANDRA KAMMAREN
ProtokollRiksdagens protokoll 1962:29
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 29 ANDRA KAMMAREN
1962
27—30 oktober
Debatter m. m.
Lördagen den 27 oktober
Sid.
Svar på fråga av herr Heckscher ang. innebörden av uttalanden vid
EFTA-mötet i Oslo den 22 oktober 1962...................... 3
Interpellation av herr Rimmerfors ang. trossamfundens vigselrätt.. 9
Måndagen den 29 oktober
Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. den lokaliseringspolitiska
verksamheten...................................... 11
Tisdagen den 30 oktober
Svar på fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. utredningen om
begränsning av alkoholreklamen............................ 14
Interpellationer av:
herr Nordgren ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning.. 15
herr Gustafsson i Skellefteå ang. arbetsmarknadsstyrelsens rörlig
hetsstimulerande
åtgärder.............................. 16
herr Gustavsson i Alvesta ang. åtgärder mot tillhandahållande av
sprit åt ungdom ...................................... 17
Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 30 oktober
Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande för Sveriges del av
ändring i konventionen angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen.............................. 15
1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 29
h&ti''
Nr 29
3
Lördagen den 27 oktober 1962
Lördagen den 27 oktober
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 19 innevarande
oktober.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Svenungsson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 22 innevarande oktober—den
19 nästkommande november.
Herr Svenungsson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i en studieresa till
Förenta Nationerna anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
29/10—10/11 1962.
Stockholm den 25 oktober 1962
Viola Sandell
Till Riksdagens andra kammare
För fullgörande av uppdrag som medlem
av den svenska FN-delegationen anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 29 oktober—12
december 1962.
Stockholm den 25 oktober 1962
S. G. W. Wahlund
Kammaren biföll dessa ansökningar.
§ 4
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden
vid EFTA-mötet i Oslo den 22
oktober 1962
Ordet lämnades på begäran till
1* —Andra kammarens protokoll 1962.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Heckscher har frågat
mig, om jag är beredd lämna kammaren
en redogörelse för uttalandena vid
EFTA-mötet i Oslo den 22 oktober samt
klargöra, huruvida dessa innebär en
bekräftelse på eller en modifikation av
överenskommelsen i London-deklarationen
att EFTA skall bibehållas åtminstone
tills tillfredsställande arrangemang
utarbetats för att tillgodose EFTA-medlemmarnas
legitima intressen.
Överläggningarna vid Oslo-mötet avsåg
dels utvecklingen inom EFTA som
sådant, dels också EFTA-ländernas
diskussioner med den europeiska ekonomiska
gemenskapen, EEC.
I förstnämnda hänseende konstaterades
att erfarenheterna av EFTA-avtalets
tillämpning ger belägg för att frihandelsområdesprincipen
fungerar bra i
praktiken och visat sig tillfredsställande
för både medlemsstaterna och deras
näringsliv. Särskild tillfredsställelse uttrycktes
över att den interna tullavtrappningen
inom EFTA nått så långt att
organisationen på endast två och ett
halvt år tillryggalagt halva vägen mot
sitt slutmål på tullområdet.
Vidare konstaterades att betydande
nya framsteg gjorts i riktning mot ett
fullständigt avskaffande av de kvantitativa
importrestriktionerna. Även på
detta område ligger de resultat som
uppnåtts långt före den tidtabell som
föreskrivits i EFTA-avtalet.
Vid ett möte med associationsrådet
mellan EFTA och Finland i Oslo samma
dag fastslogs vidare att EFTA-länderna
skall tillämpa nyssnämnda tullreduktioner
även gentemot Finland och att Finlands
tullreduktioner gentemot EFTANr
29
4 Nr 29 Lördagen den 27 oktober 1962
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden vid EPTA-mötet i Oslo den 22 oktober
1962
länderna skall ha nått lika långt, d. v. s.
50 procent, den 30 april nästa år.
Vad beträffar EFTA-ländernas diskussioner
med EEC har kommunikén från
Oslo-mötet i tillämpligt avsnitt följande
lydelse: »Ministrarna välkomnade
tillfället att gå igenom och klargöra syftet
med sina respektive diskussioner
med EEC. I samband med ett utbyte av
informationer granskades de framsteg
som gjorts sedan deras förra möte, i
synnerhet i förhandlingarna mellan
Storbritannien och EEC. De var överens
om betydelsen av att upprätthålla tempot
i förhandlandet om lösningar för
alla, på sätt som uttryckts i kommunikén
från ministerrådsmötet i London
den 28 juni 1961 och i Genéve-deklarationen
den 31 juli 1961, och att fortsätta
att arbeta nära tillsammans i detta syfte.
»
Jag vill i detta sammanhang erinra
om huvudpunkten i den i Oslo-kommunikén
omnämnda London-deklarationen.
I denna heter det bl. a. —jag citerar
kommunikéns text: »Ministrarna beslöt
att EFTA och de förpliktelser mellan
medlemmarna som skapats genom
EFTA-konventionen liksom integrationstempot
inom associationen skulle
bibehållas åtminstone tills tillfredsställande
arrangemang utarbetats i förhandlingen
för att tillgodose alla EFTAmedlemmars
olika legitima intressen
och sålunda möjliggöra för dem alla
att från samma datum deltaga i en integrerad
europeisk marknad. De var ense
om att en dellösning som skapade en ny
ekonomisk uppdelning inom Västeuropa
under inga omständigheter kunde betraktas
som tillfredsställande.»
Oslo-mötet innebär sålunda ingen
ändring utan en bekräftelse av åtagandena
och samförståndet mellan EFTAländerna
i fråga om förhållandet till
EEC. Detta är Oslo-kommunikéns innebörd
och den utan undantag samstämmiga
uppfattningen hos de deltagande
ministrarna, vilket klart kom till uttryck
vid mötet och vid de personliga kontakterna
i anslutning till detta.
Vidare anförde:
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det snabba svar han givit
på min fråga; jag vill också tacka för
innehållet i svaret, som bör vara i hög
grad klarläggande.
Vad som vållade tveksamhet var ju
formuleringen av den s. k. Oslo-kommunikén
av den 22 oktober 1962. Inom
parentes sagt kan man konstatera att
denna kommuniké tolkats på rakt motsatt
sätt av två i allmänhet utomordentligt
väl underrättade svenska morgontidningar.
Den ena gjorde gällande att
detta vore en klar bekräftelse på London-deklarationen,
medan den andra
tidningen med lika stor säkerhet förklarade
att detta vore slutet på sammanhållningen
i EFTA. Under sådana förhållanden
är det otvivelaktigt viktigt
att vi nu fått ett klarläggande.
I själva verket är emellertid formuleringen
av Oslo-kommunikén rätt olik
den ursprungliga kommunikén. Här talas
det bara om att »upprätthålla tempot
i förhandlandet om lösningar för alla».
I den ursprungliga London-kommunikén
fanns en betydligt mer utförlig formulering,
som återges i statsrådets svar och
där det sades att »integrationstempot
inom associationen skulle bibehållas»
och där det talades om »tillfredsställande
arrangemang» som skulle »tillgodose
alla EFTA-medlemmarnas olika legitima
intressen och sålunda möjliggöra för
dem alla att från samma datum deltaga
i en integrerad europeisk marknad».
Man avvisade, som statsrådet också
sade, en dellösning som skulle skapa
en ny ekonomisk uppdelning i Västeuropa.
Det är kanske inte så överraskande
att den mycket allmänt hållna formule
-
5
Lördagen den 27 oktober 1962 Nr 29
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden vid EPTA-mötet i Oslo den 22 oktober
1962
ringen i Oslo-kommunikén inte utan
vidare uppfattades som en bekräftelse
på den ytterst preciserade formuleringen
i London-deklarationen. Därför
är jag mycket tacksam för statsrådets
svar. Jag utgår från att svaret betyder
att statsrådet har förvissat sig om att
det på denna punkt inte föreligger
några risker: förvissat sig om att ingen
av de fem andra EFTA-staterna kommer
att göra upp på villkor som lämnar
Sverige i sticket, vare sig ensamt eller
tillsammans med andra länder; att statsrådet
är övertygad om att det s. k. nytänkandet
i EEC — om det över huvud
taget existerar — inte kommer att få
några praktiska konsekvenser; och att
statsrådet vidare är övertygad om att
någon försämring av vårt lands förliandlingsläge
icke inträffat, även om
det väl fortfarande är så att vi måste
räkna med att den svenska förhandlingen
blir en sak på mycket lång sikt.
Det är mycket värdefullt att vi genom
statsrådets svar bär fått klarhet på
denna punkt. Jag tror att det är ägnat
att lugna opinionen, inte minst inom
det svenska näringslivet, att vi fått veta
detta.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag var en smula tveksam,
huruvida jag skulle begära ordet
efter herr Heckschers anförande. När
jag nu ändå gjort det är det för att göra
ett tillägg till vad jag har sagt i det svar
jag nyss läste upp.
Först och främst vill jag säga att jag
är herr Heckscher tacksam för att han
har givit mig detta tillfälle till klarläggande.
Jag ger honom också rätt i
att formuleringarna i kommunikén
kanske kunde ha varit klarare, men vi
skall ju alla vara medvetna om att som
alltid många synpunkter bär fått göra
sig gällande innan en kommunikétext
föreligger i slutgiltigt skick.
Jag är även medveten om att tolkningar
gjorts som är varandra helt motstridande.
Jag har visserligen inte sett
detta så mycket på tidningarnas nyhetssidor
men väl på ledarplats.
Jag vill begagna tillfället att säga, att
vi nästan alltid står i ett dilemma vid
EFTA:s ministerrådsmöten när det gäller
att ge uttryck åt den solidaritet som
alltjämt helt och fullt existerar mellan
medlemsländerna. Om man gång på
gång i kraftfulla ordalag understryker
denna solidaritet, så kan man — det tror
jag att herr Heckscher också förstår —
lätt löpa risken att skapa det rakt motsatta
intrycket mot vad man önskar.
De som läser kommunikén kan då ställa
sig frågan: Är det verkligen så, att detta
allvarligt har behövt diskuteras? Är solidariteten
inte alldeles självklar med
hänsyn till hela EFTA-avtalet och med
hänsyn till de deklarationer som på
grundval av detta avtal gjorts vid tidigare
tillfällen? Har man haft behov av
att på allvar igen ta upp denna fråga?
Det är därför som vi inte varje gång
som tillfälle ges upprepar texten i
London-deklarationen. Nästan varje
gång som vi samlats till de regelbundna
ministermötena i EFTA har vi dock
begagnat tillfället att hänvisa till kommunikén.
Därmed ger vi uttryck åt att
här har i varje fall ingen förändring
inträffat.
Jag vill också gärna säga, att herr
Heckscher drog åtminstone några riktiga
slutsatser i sitt inlägg nyss. Det
förelåg vid detta möte inte någon som
helst tveksamhet från engelsk sida om
vilka förpliktelser som vi alla har
gentemot varandra. Men jag skulle
kanske inte vilja gå fullt så långt som
herr Heckscher gör. Ingen av oss kan
med säkerhet säga vilken situation vi
kan komma att ställas inför i framtiden.
Ingen kan uttala sig om vad som
kommer att ske om den engelska förhandlingen
är slutförd och frågan om
EFTA-solidariteten ställs på sin spets.
Nr 29
6
Lördagen den 27 oktober 1962
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden vid EFTA-mötet i Oslo den 22 oktober
1962
Där vågar jag inte ens dra någon slutsats.
Ställer jag frågan till de engelska
ministrarna, så svarar de mig i dag att
det är alldeles självklart att den förpliktelsen,
som vi alla varit överens om och
som vi givit uttryck åt i samband med
London-deklarationen, står fast. Jag har
ingen anledning att säga till dem att
vi inte har fått några uttryckliga bevis
för detta, ty vi bär sett många tecken
på att engelsmännen hittills helhjärtat
uppfyllt sina förpliktelser i detta hänseende.
Vad framtiden kommer att bära i sitt
sköte är det omöjligt att uttala sig om,
men herr Heckscher och jag kan vara
överens om att vi inte bär mycket att
vinna på att i dagens läge dra i tvivelsmål
engelsmännens och övriga EFTAmedlemmars
vilja att till punkt och
pricka respektera den överenskommelse
som vi gav uttryck åt i London-deklarationen.
Det kan inte vara till nytta
för våra möjligheter att hävda skyldigheten
för oss alla att uppfylla dessa förpliktelser,
om man drar i tvivelsmål
viljan hos några att göra detta.
Som sagt var: vi skall också komma
ihåg att själva EFTA-avtalet innehåller
en bestämmelse om ett års uppsägningstid.
Ingen bär hittills sagt att tiden är
mogen för att säga upp EFTA-avtalet.
I våra diskussioner på det mera personliga
planet bär frågan understundom
berörts. Vi har emellertid varit fullständigt
ense om att läget ännu är så oklart
att den lämpliga tidpunkten för ett ställningstagande
till frågan om en uppsägning
av EFTA-avtalet inte är inne för
någon av medlemsstaterna, inte ens för
England. Och ,så länge EFTA-avtalet inte
har upphört att finnas till skall också
vad man kommit överens om inom ramen
för avtalet till punkt och pricka
tillämpas. Därom är vi alla överens. Jag
tror att det kan vara av betydelse att
även den synpunkten framhålles i detta
sammanhang.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! När jag ställde denna
fråga var det givetvis inte för att vålla
svårigheter för statsrådet eller för regeringen
över huvud taget. Tvärtom
tror jag att vi, oavsett de EFTA-debatter
vi fört här i kammaren, har ett
gemensamt intresse av att London-deklarationens
principer skall iakttagas.
Jag kan också i många stycken instämma
i vad statsrådet sagt. Jag gjorde
den reflexionen att statsrådets uppriktighet
i hans senaste anförande var
fullständigt avväpnande, och jag undrade
ett ögonblick om statsrådet till
följd av det ringa antalet närvarande i
kammaren trodde sig befinna sig i utrikesnämnden
och inte stå inför offentligheten.
Men det hindrar inte att jag mycket
väl förstår den svåra situation, i vilken
en svensk chefsförhandlare befinner
sig i dessa frågor. Det är självklart
att om man alltför ivrigt upprepar
de ordalag som finns i Londondeklarationen
kan man, som statsrådet
mycket riktigt säger, skapa det rakt
motsatta intrycket mot vad man åsyftar.
Självfallet finns inte heller någon
anledning från vår sida att dra i tvivelsmål
allvaret i de andra EFTA-ländernas
försäkringar på denna punkt.
Jag vill gärna använda uttrycket »andra
EFTA-länder», därför att förpliktelserna
gäller inte bara för Storbritannien
utan även för de nordiska länderna.
Även de har påtagit sig förpliktelsen
att inte gå in på några lösningar
för egen del utan att tillfredsställande
lösning åstadkommits även
för Sverige.
Det är kanske just ur den synpunkten
en smula överraskande att man i
Oslo använde sig av en annan formulering,
Man hade där visserligen en
formulering, men en annan formulering
än den tidigare. Man nöjde sig
alltså inte med att endast konstatera
7
Lördagen den 27 oktober 1962 Nr 29
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden vid EFTA-mötet i Oslo den 22 okto
ber 1962
att solidariteten enligt London-deklarationen
fortfarande ägde bestånd,
utan man använde ett nytt uttryck.
Det är detta som bär vållat missförstånd.
I min första replik på statsrådets
svar konstaterade jag, att svaret gav
intryck av att missförståndet nu var
hävt. Statsrådets andra anförande i
det sammanhanget gjorde mig emellertid
litet osäker igen, därför att det
var tydligt att statsrådet ändå räknade
med möjligheten av att något eller
några EFTA-länder skulle komma att
säga upp avtalet hellre än att ställa
frågan om London-deklarationens uttalande
på dess spets. Detta är ett perspektiv
som vi ur svensk synpunkt
måste betrakta med mycket stor oro,
och jag är övertygad om att regeringen
gör vad den kan för att förhindra
eu utveckling i den riktningen. Alla
svenska politiker som har några internationella
kontakter har anledning
att förena sina krafter för att åstadL
komma ett tillfredsställande resultat
och se till att inte solidariteten inom
EFTA, så starkt utvecklad i Londondeklarationen,
kommer att sättas i fara
under de fortsatta förhandlingarna.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag har begärt ordet
igen därför att jag är angelägen om
att det på denna punkt inte skall föreligga
något missförstånd mellan herr
Heckscher och mig.
När jag erinrade kammaren om att
EFTA-avtalet, d. v. s. Stockholms-konventionen,
innehåller en bestämmelse
om ettårig uppsägningstid, var det inte
för att jag därmed ville antyda en
önskan eller ett övervägande hos vissa
länder att med åberopande av denna
uppsägningsklausul komma ifrån
att uppfylla de förpliktelser som inrymdes
i London-överenskommelsen.
Jag ville tvärtom ytterligare under
-
stryka att ingen kan befrias från att
fullfölja EFTA:s program, så länge
inte någon uppsägning trätt i kraft.
Det är alltså på den punkten nästan
det rakt motsatta mot vad herr Heckscher
menade sig kunna utläsa av mitt
sista inlägg.
Kanske jag får säga, om jag får fortsätta
att vara uppriktig — och jag ser
ingen anledning att inte vara det här,
alldeles oavsett det ringa antal ledamöter
som är närvarande — att när vi
i London diskuterade principerna för
en kommande förhandling med EEC,
så var vi alla överens om att vissa länder
kunde åta sig klart politiska förpliktelser,
även sådana som berörde
utrikespolitiken och kanske även säkerhets-
och försvarspolitiken. Alla
var emellertid också på det klara med
att vissa andra länder inte kunde följa
denna väg. De neutralitetsvillkor som
från de tre neutrala EFTA-länderna då
antyddes ansågs -— det tror jag mig
kunna säga —- av alla övriga EFTAländer
som klart legitima. Jag tror mig
därav kunna dra den slutsatsen, att vi
bör kunna påräkna ett stöd från de
övriga EFTA-länderna i vår strävan
att på de med vår utrikespolitik sammanhängande
villkor som vi själva
uppställt nå en association, en rimlig
ekonomisk uppgörelse med EEC.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Denna konversation
sträcker sig så småningom över allt vidare
fält. Jag skall emellertid inte förlänga
debatten för mycket. Statsrådets
sista inlägg hänvisar till uttalandet om
»legitima intressen» i London-deklarationen.
Till de legitima intressen
vårt land har och som alla kände till,
när London-deklarationen avgavs, hör
otvivelaktigt att fullfölja vår alliansfria
linje, syftande till neutralitet i händelse
av krig. Ingen kunde, när London-deklarationen
avgavs, sväva i tvivelsmål
om att detta var ett grundlag
-
Nr 29
8 Nr 29 Lördagen den 27 oktober 1962
Svar på fråga ang. innebörden av uttalanden vid EFTA-mötet i Oslo den 22 okto -
ber 1962
gande intresse för svensk politik och
att varje lösning som kunde komma
i fråga för Sverige måste ta hänsyn till
just detta intresse. Så långt råder det
givetvis full klarhet.
Jag bär varit angelägen att markera
att det måste vara så, och jag tror också
att jag kan säga, att man i alla de
andra EFTA-länderna är medveten om
att det förhåller sig på det sättet. Men
det innebär naturligtvis inte, som statsrådet
uttryckte det i sitt sista inlägg,
att man i de andra EFTA-länderna känner
sig tvungen att vänta med sin anslutning,
tills Sverige funnit en lösning
på de villkor vi själva uppställer. Det
beror ju på vilka de villkoren är och
vilken karaktär de har.
Formuleringen »legitima intressen»
är ju, som statsrådet säkert är väl medveten
om, utomordentligt väg. Den ger
en viss möjlighet för de i förhandlingarna
lyckligare länderna att själva bedöma
vad de skall anse vara »legitima
intressen» för de andra. På en punkt
kan det emellertid inte råda någon tvekan
om vad som hör till de legitima
intressena, nämligen att dit under alla
förhållanden hör Sveriges möjlighet att
fullfölja sin utrikespolitiska huvudlinje.
På den punkten råder full klarhet. Beträffande
de övriga villkor som Sverige
kan komma att uppställa under förhandlingarna
vet vi däremot inte i förväg,
om de av andra EFTA-länder räknas
till de legitima intressena eller till
någonting annat, som de inte anser sig
behöva ta hänsyn till. Formuleringen i
London-deklarationen befriar sålunda
inte vårt land ifrån att under förhandlingarna
ha en realistisk inställning och
föra en politik som kan göra det möjligt
för oss att vinna förståelse för våra
ståndpunkter och önskemål från alla
håll, inte blott från EFTA-ländernas
sida.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Som herr Heokscher
formulerade spörsmålet i sitt sista inlägg
är jag helt överens med honom.
Jag vill bara göra det tillägget, vilket
inte är någon nyhet för herr Heckscher
och kanske inte heller för kammarens
ledamöter i övrigt, nämligen att frågan
om EFTA-solidariteten ännu inte har
aktualiserats inom EFTA, därför att
inga förhandlingar bär kommit så långt
att man står inför ett mer eller mindre
omedelbart avslutande av förhandlingarna.
Än så länge har frågan icke ens
såvitt jag är rätt underrättad varit föremål
för diskussion mellan de förhandlande
EFTA-medlemmarna och
motparten EEC. Därför kan ingen i dag
säga i vilken situation vi härvidlag kommer
att befinna oss i framtiden. Vi vet
i själva verket mycket litet om det. Hittills
har inte några tecken framträtt,
som ger oss anledning att tro, att de
principer som kommit till uttryck i
London-överenskommelsen håller på att
överges av övriga EFTA-medlemmar.
Om debatten i dag bidragit till att befästa
det intrycket är jag nöjd.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 185, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, in. m.
§ 6
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till behandling av lagutskott motionen
nr 904; och
till bevillningsutskottet motionen nr
905.
§ 7
Föredrogs den av fru Nettelbrandt
vid kammarens nästföregående sam
-
Lördagen den 27 oktober 1962
Nr 29
9
manträde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
dyrortsplaceringen av viss personal vid
Arlanda flygplats.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående hyresregleringen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående vissa bestämmelser
rörande de värnpliktigas utbildning.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10
Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående översyn
av bestämmelserna om civilanställning
vid försvaret.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående de
s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 12
Interpellation ang. trossamfundens
vigselrätt
Ordet lämnades på begäran till
Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:
Herr
talman! Enligt Kungl. Maj:ts
kungörelse den 26 oktober 1951 bär de
svenska frikyrkosamfunden numera i
likhet med svenska kyrkan rätt att förrätta
vigsel jämlikt 4 kap. 2 § giftermålsbalken.
Vigseln skall förrättas av
pastor, som av vederbörande samfunds
ledning prövats lämplig därtill och som
erhållit uppdrag att vara vigselförrättare.
Sådana uppdrag må meddelas pastorer,
som anställts inom samfundet,
som fullbordat godkända studier vid vederbörande
samfunds teologiska seminarium
och som avskilts för pastorstjänst
inom samfundet. Uppdrag att
vara vigselförrättare må även meddelas
lios samfundet anställd pastor, som, utan
att uppfylla nu angivna förutsättningar,
av samfundets ledning prövats äga
minst motsvarande teoretiska och praktiska
kvalifikationer. För vissa av de
svenska trossamfunden har emellertid
en inskränkning gjorts i rätten att förrätta
vigsel. Sålunda heter det exempelvis
i motsvarande tillstånd för Vännernas
Samfund (kväkarna i Sverige), att
»vigsel inom samfundet må förrättas endast
efter föregående lysning och under
förutsättning tillika att båda de trolovade
äro svenska medborgare».
Vännernas Samfund äger sålunda vigselrätt
och har utsett vigselförrättare,
som av myndigheterna godkänts att förrätta
vigsel. Den nu nämnda inskränkningen
av vigselrätten till att gälla endast
då båda kontrahenterna är svenska
medborgare har emellertid visat sig
medföra betydande svårigheter, i synnerhet
för ett samfund av så utpräglat
internationell karaktär som Vännernas
Samfund.
Med hänvisning till den redovisade
problematiken anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
10
Nr 29
Lördagen den 27 oktober 1962
Interpellation ang. trossamfundens vigselrätt
och chefen för justitiedepartementet få
rikta följande fråga:
Är statsrådet villig att på nytt undersöka
betingelserna för meddelandet av
vigselrätt och om möjligt vidtaga sådana
åtgärder, att exempelvis Vännernas
Samfund (kväkarna i Sverige) erhåller
samma vigselrätt som vissa andra trossamfund?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 13
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 183, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272),
nr 186, angående godkännande av
överenskommelser inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
in. m.,
nr 187, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., samt
nr 188, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).
Dessa propositioner bordlädes.
§ 14
Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit fram
-
ställning angående den s. k. Uppsalaeddan.
§ 15
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 181, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionerna:
nr
906, av herr Antonsson m. fl.,
nr 907, av fröken Elmén m. fl.,
nr 908, av fru Kristensson och herr
Turesson,
nr 909, av herr Westberg, och
nr 910, av fröken Wetterström och
fru Kristensson; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 182, med förslag till lag om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten,
motionerna:
nr 911, av herr Carbell m. fl.,
nr 912, av herrar Holmberg och Hagberg,
nr 913, av herr Källstad m. fl.,
nr 914, av herrar Persson i Heden
och Nilsson i Tvärålund, och
nr 915, av fru Sjövall m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 16
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.31.
In fidem
Sune K. Johansson
Måndagen den 29 oktober 1962
Nr 29
11
Måndagen den 29 oktober
Kl. 16.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 23 innevarande
oktober.
§ 2
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr
183, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272), och
nr 186, angående godkännande av
överenskommelser inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.;
till bankoutskotitet propositionen nr
187, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 188, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).
§ 3
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående den s. k.
Uppsala-eddan.
§ 4
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till bevillningsutskottet motionerna nr
906—910; och
till behandling av lagutskott motionerna
nr 911—915.
§ 5
Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående trossamfundens
vigselrätt.
Kammaren biföll denna anhållan.
I 6
Interpellation ang. den lokaliseringspolitiska
verksamheten
Ordet lämnades på begäran till
Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:
Herr talman! En aktiv lokaliseringspolitik,
som i ökad utsträckning kan
stimulera företagsamhet till lokalisering
i områden, som nu har svårigheter med
sysselsättningen, framstår som alltmer
angelägen och nödvändig. Den nuvarande
regeringspolitiken kan knappast sägas
utmärkas av någon större aktivitet
på det lokaliseringspolitiska området. I
stället har insatserna under senare år
ganska ensidigt koncentrarats på de
s. k. rörlighetsstimulerande åtgärderna,
i stort sett innebärande att arbetskraften
flyttas bort från de sysselsättningssvaga
områdena. De övre norrlandslä
-
12
Nr 29
Måndagen den 29 oktober 1962
Interpellation ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten
nen och andra sysselsättningssvaga områden,
exempelvis vissa delar av sydöstra
Götaland, har under de senaste
åren haft betydande utflyttningsöverskott.
Denna utveckling kunde säkerligen
effektivt ha motverkats, om mera aktiva
åtgärder vidtagits i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det kan t. ex. nämnas, att
företagarföreningarna i län med sysselsättningsbrist
ofta saknat möjligheter
att tillgodose låneanspråk från företag,
som önskat etablera sig inom området
eller utvidga sin verksamhet där. I betydande
utsträckning har härigenom förhindrats,
att nya sysselsättningstillfällen
skapats inom de sysselsättningssvaga
regionerna.
Frågan om lokaliseringspolitikens
framtida utformning är för närvarande
under utredning. Det har ibland utsagts,
att den pågående utredningen skulle
vara ett hinder för nya initiativ på det
lokaliseringspolitiska området. Men
även arbetsmarknadspolitiken är ju för
närvarande under utredning. Den s. k.
geografiska rörlighet, som regeringspolitiken
under senare tid så ensidigt koncentrerats
på, har inte förordats av någon
offentlig utredning. Det tycks vara
kännetecknande för den nuvarande politiken,
att man kan gå mycket långt i
fråga om s. k. geografisk rörlighet, oberoende
av att man inte utrett frågan,
medan man knappast vågar sig på någonting
i fråga om en aktiv lokaliseringspolitik.
Ett uttryck härför gav för kort tid
sedan landshövding Per Eckerberg, ordförande
i lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet, i ett offentligt
uttalande. Vi har, sade herr Eckerberg,
»en lokaliseringspolitik på gränsen till
velighet». Hr Eckerberg kritiserade återhållsamheten
med medel för lokaliseringspolitiken
och konstaterade: »Kontrasten
mot den med obegränsade resurser
utrustade arbetsförmedlingsverksamheten
är skriande.»
I nuvarande konjunktur måste man
räkna med ökade svårigheter att upprätthålla
sysselsättningen, framför allt
i de s. k. sysselsättningssvaga områdena.
Såvitt man kunnat förstå är man från
regeringens sida närmast benägen att
möta denna situation genom ytterligare
koncentration på s. k. geografisk rörlighet,
d. v. s. bortflyttning av arbetskraft
i ännu större utsträckning. De län som
har sysselsättningssvårigheter skulle
alltså stå inför ännu större utflyttningsöverskott
än tidigare. Det säger sig
självt, att man i dessa områden ser med
stor oro på utvecklingen. Den uppfattningen
har fått en allt starkare förankring,
att det är nödvändigt, att regeringen
med det snaraste omprövar sin politik
i detta avseende. En mera aktiv lokaliseringspolitik
måste nu få träda till. Det
är helt naturligt, att nya riktlinjer för
verksamheten inte kan dragas upp, förrän
det pågående utredningsarbetet avslutats.
Men åtskilligt bör i avvaktan på
utredningsresultatet kunna uppnås i
form av dellösningar, framför allt i fråga
om resurser och organisation.
En särskild fråga vill jag i detta sammanhang
ta upp till diskussion. Arbetsmarknadsstyrelsen
har en central
lokaliseringsbyrå, som otvivelaktigt är
av stor betydelse. Men ute på länsplanet
har man inte befattningshavare med
speciell inriktning på lokaliseringsverksamheten.
Det är länsarbetsnämndernas
direktörer och förste inspektörer, som
har att handlägga lokaliseringsärendena.
Givetvis sker detta i samarbete med företagarföreningarna
och länsstyrelsernas
planeringsavdelningar. Med den inriktning
på s. k. geografisk rörlighet,
som kännetecknar arbetsmarknadspolitiken,
är det helt naturligt, att de lokaliseringspolitiska
strävandena inte fått
tillräckliga administrativa resurser. Arbetsmarknadsverket
har ju under senare
år fått väsentlig personalförstärkning.
De nya tjänsterna har emellertid inte
inriktats mot lokaliseringssidan.
Skall man kunna bedriva en aktiv och
framgångsrik lokaliseringspolitik, mås
-
13
Måndagen den 29 oktober 1962 Nr 29
Interpellation ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten
te det även på länsplanet finnas tjänstemän
med speciell uppgift att handha
denna verksamhet. Det måste finnas personer,
som kontinuerligt kan inrikta sig
på lokaliseringspolitiken och så att säga
kan följa upp de lokaliseringspolitiska
ärendena. Ett minimikrav måste anses
vara, att det i varje län, som haft långvariga
sysselsättningssvårigheter, skall
finnas en särskild tjänsteman, som har
till speciell uppgift att handha lokaliseringspolitiken.
Vissa erfarenheter torde kunna åberopas
i sammanhanget. På Gotland har
en särskild kraft, knuten till länsstyrelsen,
under viss tid handhaft de lokaliseringspolitiska
frågorna. Den befattningen
har numera upphört. I Östergötlands
län hade man under en tid en särskild
befattningshavare vid länsarbetsnämnden
för lokaliseringspolitiska uppgifter,
särskilt Valdemarsviksfrågan. Vederbörande
knöts sedan till länsstyrelsen men
är nu anställd hos företagarföreningen,
där han — såvitt mig är bekant — driver
sin verksamhet på grundval av kommunala
medel. Erfarenheterna från dessa
försök, som sålunda gjorts med speciella
befattningshavare på länsplanet
för lokaliseringspolitiken, måste otvivelaktigt
sägas vara goda.
Den oroande utvecklingen i de sysselsättningssvaga
områdena har framkallat
eu del lokala initiativ som givetvis är
att hälsa med tillfredsställelse. I mitt eget
hemlän, Västerbottens län, t. ex. har
landstinget nu beslutat anslå vissa medel
för främjande av den lokaliseringspolitiska
verksamheten.
Det måste dock anses obestridligt, att
staten på ett avgörande sätt har ansvaret
för lokaliseringspolitikens uppläggning.
Det synes angeläget, att från statens
sida inrättas befattningshavare på
länsplanet med speciell uppgift att handha
lokaliseringsärendena. En sådan åtgärd
bör kunna vidtas oberoende av pågående
lokaliseringsutredning, då det
under alla förhållanden måste stå klart,
att speciella befattningshavare på läns
-
planet kommer att erfordras. Naturligtvis
kan det diskuteras till vilket organ
befattningshavarna skall vara knutna.
Lämpligast synes vara att de inordnas
under länsarbetsnämnderna, särskilt
med hänsyn till den nödvändiga samordningen
med arbetsmarknadspolitiken
i övrigt.
Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
frågor:
Är herr statsrådet beredd att mot bakgrunden
av tendenser till ökad arbetslöshet
i vissa områden vidta åtgärder i
syfte att få till stånd en omedelbar förstärkning
av den lokaliseringspolitiska
verksamheten, så att sysselsättningen
därigenom kan ökas och åtgärderna för
s. k. geografisk rörlighet kan minskas?
Är herr statsrådet i så fall beredd att
medverka till förstärkning av länsarbetsnämnderna
i de sysselsättningssvaga
områdena med befattningshavare, som
särskilt skall handha lokaliseringsärendena?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 7
Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande för Sveriges del
av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.
§ 8
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
14
Nr 29
Tisdagen den 30 oktober 1962
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 30 oktober
Kl. 13.00
§ 1
Svar på fråga ang. utredningen om begränsning
av alkoholreklamen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har fråga mig hur långt utredningsarbetet
om begränsning av alkoholreklamen
har hunnit och när förslag
kan väntas till riksdagen. Jag vill
svara följande.
Uppdrag att utreda frågan om begränsning
av alkoholreklamen har lämnats
1961 års nykterhetslagkommitté.
Enligt vad jag inhämtat från kommittén
räknar den med att kunna redovisa
resultatet av sin utredning i denna del
tidigast under senhösten 1963. Eventuellt
förslag med anledning av kommitténs
arbete kan därför inte beräknas bli
framlagt för riksdagen förrän år 1964.
Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Jönssons fråga.
Vidare anförde:
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag skall be att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.
Svaret är kort, men jag kan inte säga
att det ur min synpunkt är särskilt gott.
Jag hade hoppats att denna utredning
skulle ha kunnat lägga fram ett förslag
så tidigt att vi hade fått ta ställning till
en proposition i denna fråga redan under
vårriksdagen.
Anledningen till att jag ställt denna
fråga är närmast att jag tyckt mig förmärka
en oroande utveckling på alkoholreklamens
område. Det pågår här en
aktivisering som åtminstone jag finner
vara betänklig. Jag har också undrat
om inte en del av de yttringar som denna
annonskampanj har tagit sig ligger
på gränsen till vad som är tillåtet enligt
finansministerns uttalande i proposition
nr 143 till 1957 år riksdag, där han säger:
»Jag biträder även utredningens
ståndpunkt, att en möjlighet alltjämt
bör finnas att inskrida mot uppenbart
olämplig reklam.»---»Utredning
en
har såsom exempel på uppenbart
olämplig reklam nämnt uppmaningar att
dricka mer sprit och uttalanden om förment
goda medicinska verkningar hos
alkoholdrycker.»
Jag anser att en del av de braskande
annonserna om att det är förenligt med
god hälsa att dricka vin och liknande
drycker ligger på gränsen till vad som
skulle vara tillåtet. Jag har därför den
uppfattningen att förslag i denna fråga
borde ha framlagts snarast möjligt, och
jag vädjar till statsrådet att om möjligt
påskynda denna utredning.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag utgår från att interpellanten
liksom jag har ett intresse av
att frågan blir ordentligt genomlyst och
undersökt. Nu har ju nykterhetslagkom
-
Tisdagen den 30 oktober 1962
Nr 29
15
Interpellation ang. investeringsfonder för konjunkturutjamning
mittén ända fram till våren 1962 varit
sysselsatt med att pröva frågan om en
eventuell registrering av spritinköp, och
kommittén har därför först i höst kunnat
starta arbetet med frågan om alkoholreklamen.
För närvarande pågår en
stort upplagd intervjuundersökning i
samråd mellan kommittén och statistiska
centralbyrån. Den intervjuundersökningen
beräknas vara färdig vid årsskiftet,
och då är det helt naturligt att
kommittén behöver våren och sommaren
1963 för att ur det material som intervjuundersökningen
ger och ur annat
siffermaterial dra de slutsatser som
skall resultera i ett betänkande.
Vill vi alltså ha en ordentlig utredning,
en ordentlig produkt, kan jag inte
gå interpellanten till mötes och lova ett
förslag till 1963 års riksdag, utan det
kan bli fråga om ett förslag tidigast år
1964.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):
Herr talman! Jag motsätter mig inte
en ordentlig genomlysning av frågan.
Men detta ärende har ändå diskuterats
under 50-talet och utretts ingående, och
det finns mycket material. Jag kan inte
bedöma vad denna intervjuundersökning
kommer att ge, men jag tycker att
det borde gå att få fram ett förslag fortare.
Det är ett år sedan riksdagen fattade
beslut. Skall det verkligen behöva
dröja från 1961 till 1964 innan frågan
blivit undersökt? Det anser jag vara en
ovanligt lång tid i sådant här sammanhang.
Härmed var överläggningen slutad.
I 2
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 189, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret, så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.
§ 3
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande för Sveriges
del av ändring i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen.
Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i utlåtandet i övrigt gjorda
hemställan.
§ 4
Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående den
lokaliseringspolitiska verksamheten.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Interpellation ang. investeringsfonder
för konjunkturutjämning
Ordet lämnades på begäran till
Herr NORDGREN (h), som yttrade:
Herr talman! Näringspolitiken i vårt
land bör i princip utformas så, att alla
företag kan, oavsett juridisk företagsform,
konkurrera på lika villkor. I
vissa fall har emellertid undantag från
denna princip förekommit. Lagstiftningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
utgör ett exempel på detta.
Inom konjunkturutjämningspolitiken
har nämligen aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna givits en förmånsställning
i förhållande till övriga
företag inom industri, hantverk, handel,
jordbruk och fiske, vilka varit utestängda
från möjligheten att göra avdrag vid
beskattningen för avsättning till investeringsfonder
i konjunkturutjämnande
syfte.
16
Nr 29
Tisdagen den 30 oktober 1962
Interpellation ang. arbetsmarknadsstyrelsens lörlighetsstimulerande åtgärder
Den statliga utredning som haft i
uppdrag att se över 1955 års förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
överlämnade den 9 juli i år
till finansministern en PM med förslag
till ändringar i förordningen. I förslaget
förordas att den tidigare gränsdragningen
mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar å ena sidan och övriga
rörelseidkare å den andra skall bibehållas.
Då det även för rörelseidkare
som är fysiska personer föreligger behov
att få göra avsättning till investeringsfond
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:
Är herr statsrådet villig att, i syfte att
åstadkomma större skatterättvisa för
små och medelstora företag, framlägga
förslag om utsträckning även till andra
rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska
föreningar av rätten att göra avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 6
Interpellation ang. arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande åtgärder
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:
Herr talman! De rörlighetsstimulerande
åtgärderna har fått en alltmer
framträdande plats som medel i arbetsmarknadspolitiken.
Ur många synpunkter
förefaller det rationellt att de arbetslösa
uppmuntras att flytta till områden
med underskott på arbetskraft. För de
arbetslösa själva är det givetvis också
bättre att få bidrag för flyttning till områden
med god sysselsättning än att
stanna kvar i hemorten utan arbete.
Den rörlighet på arbetsmarknaden
som uppnåtts genom de statliga åtgärderna,
består emellertid till stor del i
att en folkström rör sig från norr till
söder. Under 1961 utgick starthjälp till
8 183 fall. Av dessa var 5 586 eller 65
procent från de fyra nordligaste länen.
En mindre del gällde flyttning inom
samma län. Till arbetslösa i Västerbotten
utgick starthjälp i 1 117 fall, varav
endast 138 för flyttning inom länet.
I ett läge med full eller överfull sysselsättning
kan god tillgång på arbetskraft
få avgörande betydelse när lokaIiseringsfrågor
avgöres. Ett av norrlandslänens
bästa trumfkort när företagen
bestämmer lokaliseringsort för nya
industrier är just god tillgång på bra
arbetskraft. Det är emellertid tydligt att
ju rörligare arbetskraften blir, desto
mindre roll spelar arbetskraftstillgången
vid val av lokaliseringsort. De rörlighetsstimulerande
åtgärderna, som inte
kan undvaras i nuvarande läge, innebär
att Norrland med hjälp av statsmedel
berövas en värdefull plusfaktor i lokaliseringspolitiken.
Flyttningsbidragen
minskar överskottet på arbetskraft och
därmed också Norrlands dragningskraft
på företagen, och ju mer denna dragningskraft
minskar desto fler norrlänningar
behöver flyttningsbidrag.
Det förefaller emellertid troligt att det
är fördelaktigare för ett företag att rekrytera
de anställda på platsen eller från
dess omgivningar än att med arbetsmarknadsstyrelsens
hjälp samla upp arbetskraft
från olika delar av landet. De
som redan flyttat en gång kan antagas ha
lättare att flytta på nytt; rörligheten
bland de anställda blir större än i företag
som i stort sett erhållit arbetskraften
på orten.
Det är risk för att detta förhållande
inte beaktas till sitt fulla värde när man
bestämmer lokaliseringsort för nya industrier.
Fördelen av en fast arbetarstam
kan vara svårare att värdera i kronor
än vissa andra faktorer som påverkar
lokaliseringen. I varje fall är det
önskvärt att man, när lokaliseringsfrågor
avgöres, har tillgång till fakta beträffande
den fortsatta rörligheten bland
den arbetskraft som förflyttats med stat
-
Tisdagen den 30 oktober 1962
Nr 29
17
Interpellation ang. åtgärder mot tillhandahållande av sprit åt ungdom
liga bidrag. Är en sådan undersökning
redan utförd, bör den redovisas offentligt.
I annat fall bör arbetsmarknadsstyrelsen
få i uppdrag att undersöka hurudan
flyttningsfrekvensen varit i fortsättningen
bland dem som åtnjutit flyttningsbidrag.
Hela materialet behöver
inte komma med i en sådan undersökning.
Det bör räcka med ett representativt
urval. Visar det sig därvid att den
fortsatta rörligheten varit stor bland
dem som redan flyttat från hemorten,
bör detta innebära ett plus vid lokaliseringsavgöranden
för industrifattiga områden
med god tillgång på arbetskraft.
Den utbildnings- och omskolningsverksamhet
som bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
kan också sägas utgöra ett
inslag i den rörlighetsstimulerande politiken.
Denna verksamhet har utbyggts
mycket snabbt, och man räknar med att
den skall få ännu större omfattning. Det
finns ingen anledning tro att den inte
gett ett i stort sett gott resultat, trots att
den hastiga utbyggnaden inneburit dels
att man i viss mån tvingats att improvisera
åtgärderna och dels att man i
många fall inte kunnat erhålla lärarpersonal
med pedagogisk utbildning.
Enligt uppgift i pressen har arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen påbörjat en
urvalsundersökning om de resultat som
nåtts genom den utvidgade omskolningsverksamheten
för arbetslösa. Det är givetvis
värdefullt att få mera ingående
kännedom om huruvida den utbildning
som arbetslösa här fått varit tillräcklig
eller i övrigt anpassad till deras nya arbetsuppgifter.
Det är önskvärt att undersökningen
slutföres skyndsamt.
Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
rikta följande fråga:
Är herr statsrådet i tillfälle att för
kammaren redogöra för omfattningen av
den fortsatta rörligheten bland den arbetskraft
som förflyttats med hjälp av
arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetssti
-
mulerande åtgärder, eller, om sådana
undersökningar inte gjorts, vill herr
statsrådet uppdraga åt arbetsmarknadsstyrelsen
att införskaffa uppgifter härom?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 7
Interpellation ang. åtgärder mot tillhandahållande
av sprit åt ungdom
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAVSSON i Alvesta ep), som
yttrade:
Herr talman! I länsnykterhetsnämndernas
verksamhetsberättelser för 1961
påtalas det tilltagande alkoholmissbruket
bland ungdomen. Det konstateras, att
antalet nykterhetsanmärkningar bland
ungdomar under 21 år ökar samt att
ungdomens andel av fylleriet blir större
liksom att alkoholbruket tränger allt
längre ner i åldersgrupperna.
Det råder även ganska samstämmiga
uppgifter om att ungdomen har alltför
lätt att komma över spriten. Flera nykterhetsnämnder
har pekat på de äldres
ansvar när det gäller anskaffning av
sprit till ungdomen, och ökade samhällsinsatser
mot denna anskaffning efterlyses.
Även om kampanjen »Skaffa inte
sprit till ungdomen» torde ha gett positiva
resultat, behövs det utan tvivel
skärpta åtgärder mot den form av langning
som de äldre gör sig skyldiga till,
när de —• obehörigen alltså ■— överlåter
sprit till ungdomen.
Om det i större utsträckning kunde
klarläggas varifrån ungdomen erhåller
spriten i de olika fallen, skulle möjligheterna
att komma tillrätta med problemen
bli betydligt större. Det måste därför
beklagas att man inte gör större ansträngningar
i det avseendet när ungdom
omhändertages för fylleri. Det enda som
tycks förekomma är en mera formell
fråga om varifrån eller på vilket sätt vederbörande
erhållit rusdrycken.
18
Nr 29
Tisdagen den 30 oktober 1962
Interpellation ang. åtgärder mot tillhandahållande av sprit åt ungdom
Enligt min mening bör man pröva om
man vid ungdomsfyllerifallen genom en
ordentlig polisundersökning kan klarlägga
varifrån vederbörande erhållit
spriten. Detta borde ske inte bara då
yrkesmässig langning misstänkes utan
även då det tycks vara fråga om en s. k.
väntjänstöverlåtelse. Måhända borde
klarläggandet ske stickprovsvis. Ett sådant
förfarande skulle medföra att den
som obehörigen överlåter sprit till ungdom
riskerar upptäckt även om upptäckten
inte sker vid överlåtelsetillfället
och hos allmänheten inskärpa att det
inte blott är den yrkes- eller regelmässiga
langningen som är lagstridig utan
också s. k. väntjänstöverlåtelser som
sker utan vinstsyfte.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:
Är
statsrådet villig redogöra för i vilken
utsträckning det undersökes om och
varifrån ungdomsfyllerister obehörigen
erhållit sprit?
Är statsrådet villig pröva, huruvida
man genom mera ingående polisundersökning
i ökad utsträckning kan klarlägga
på vilket sätt ungdomsfyllerister
kommit över sprit och därigenom stävja
även de s. k. väntjänstöverlåtelserna?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 357, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
för Sveriges del av ändring i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen.
§ 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.10.
In fidem
Sune K. Johansson
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
204914