Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1970

27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 27 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. provisoriska åtgärder för information
till invandrare .................................... 3

herr Werner (m) ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete
................................................... 6

herr Werner (m) ang. förbättrat ekonomiskt stöd till den enskilde

under arbetsmarknadsutbildning ........................... 9

fru Marklund (vpk) ang. en förbättrad företagsdemokrati inom

LKAB.................................................. 11

herr Oskarson (m) ang. ersättning till polisman för skada vållad av

rymling................................................. 17

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt............................. 20

Mönsterskyddslag, m. m....................................... 29

Lag om social centralnämnd m. m............................... 35

Ändring i statstjänstemannalagen .............................. 47

Försöksverksamhet med busstrafik ............................. 53

Statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser........ 55

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna 57
Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen
.................................................... 70

Onsdagen den 27 maj em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvalt -

ningen (forts.) ............................................. 89

Ersättare för riksdagens ledamöter ............................. 105

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri...................... 109

Fortsatt valutareglering....................................... 147

Lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m.m. 150

1 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 maj fm.

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. lag om arbetsgivares kvitt ningsrätt,

m. m............................................ 20

— nr 44 ang. mönsterskyddslag, m. m........................... 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, ang. lag om social centralnämnd

m. m............................... 35

— nr 52, ang. ändring i statstjänstemannalagen, m. m.............. 47

— nr 53, om harmonisering av införsellagen och lagen om bidragsförskott
..................................................... 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. lag om skydd mot flyghavre 53

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, om en försöksverksamhet
med busstrafik......................................... 53

— nr 42, om åtgärder mot trafikolyckor förorsakade av renar ....... 55

— nr 43, om statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsin satser.

................................................... 55

— nr 44, om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och in vandrarkyrkorna.

......................................... 57

— nr 45, om åtgärder för att stimulera till ökad användning av

fruktdrycker.............................................. 69

Onsdagen den 27 maj em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34, ang. riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen................ 89

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen........................ 89

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, om ersättare för riksdagens
ledamöter.................................................. 105

Bankoutskottets utlåtande nr 43, om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri .............................................. 109

Statsutskottets utlåtande nr 113, om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri .............................................. 147

— nr 135, ang. utbyggnad av organisationen för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m................................. 147

— nr 136, ang. stat för riksgäldsfonden............. 147

— nr 137, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
............................................. 147

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. fortsatt valutareglering........ 147

— nr 37, ang. lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m........................................... 150

— nr 38, om ökning av den svenska kvoten i Internationella valutafonden
................................................... 152

Andra lagutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden .......................................... 152

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. provisoriska
åtgärder för information till invandrare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om jag anser att dagens
utbildning och information till invandrare
bör kompletteras med provisoriska
åtgärder som försöksverksamhet.

Frågan om förbättrade åtgärder i syfte
att underlätta invandrarnas anpassning
i det .svenska samhället har uppmärksammats
i skilda sammanhang under
den senaste tiden. En av orsakerna
härtill är, att vi under fjolåret hade en
mycket snabb ökning av antalet arbetsanmälda
utlänningar. Det säger sig
självt att en hastig och kraftig uppgång
av antalet invandrare ställer stora krav
på samhällets resurser när det gäller
omhändertagande och information. Staten
och kommunerna har också gjort
åtskilligt för att underlätta anpassningen
i det svenska samhället. Möjligheten
att genom studieförbundens försorg erhålla
kostnadsfri, av staten betald undervisning
i svenska språket och svenska
samhällsförhållanden resulterade
under förra budgetåret i drygt 90 000
anmälningar till dessa kurser, och underhandsrapporter
visar att antalet
ökar. Riksdagen har för nästa budget -

år beslutat att anslaget för denna verksamhet
skall höjas från 8,5 miljoner
till 20 miljoner kr. Inom skolväsendet
har stödundervisning i svenska och invandrarbarnens
modersmål införts för
att underlätta skolgången i Sverige. Det
bör tilläggas att vuxna invandrare deltar
i arbetsmarknadsutbildning på samma
villkor som svenska medborgare.

Jag vill också erinra om att statens
invandrarverk bedriver en omfattande
och successivt utbyggd verksamhet på
anpassningsområdet. Handböcker om
Sverige och svenska förhållanden har
bl. a. getts ut på 12 invandrarspråk för
gratis utdelning bland invandrarna.

Samråd med arbetsmarknadsparterna
har inletts för att förbättra introduktion
och inskolning i arbetslivet. På
det fackliga området har en systematisk
genomgång av problemställningarna
gjorts med sikte på en avsevärd
förstärkning av verksamheten bland invandrade
arbetare. På kommunalt håll
sker successivt förbättringar av den
lokala informations-, tolk- och kuratorsservicen.

Mot bakgrund av den fortgående förbättring
och utvidgning som nu sker
anser jag inte några provisoriska åtgärder
eller en särskild försöksverksamhet
för närvarande erforderliga. .lag vill
emellertid erinra om att viss försöksverksamhet
bedrivs inom ramen för arbetet
inom invandrarutredningen, som
har till uppgift att föreslå åtgärder för
den långsiktiga anpassningspolitiken.
Jag vill dock understryka, att regeringen
med uppmärksamhet följer utvecklingen
och också är beredd att vidta
sådana särskilda åtgärder, som bedöms
inte kunna anstå i avvaktan på invandrarutredningens
förslag.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. provisoriska åtgärder för information till invandrare

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! .lag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Det är riktigt som inrikesministern
säger, att invandrarproblemen har uppmärksammats
i olika sammanhang. Interpellationssvaret
redovisar åtskilliga
av de åtgärder som vidtagits. I slutet
på interpellationssvaret säger inrikesministern
att »regeringen med uppmärksamhet
följer utvecklingen och
också är beredd att vidta sådana särskilda
åtgärder som bedöms inte kunna
anstå i avvaktan på invandrarutredningens
förslag». Detta hoppas jag neutraliserar
vad inrikesministern säger ett
par meningar tidigare, nämligen: »Mot
bakgrund av den fortgående förbättring
och utvidgning som nu sker anser
jag inte några provisoriska åtgärder eller
en särskild försöksverksamhet för
närvarande erforderliga.»

Anledningen till min interpellation
är den mycket stora invandring vi haft
här i landet inte minst under det senaste
året. Under vinterns oro på arbetsmarknaden
har det ibland sagts att
denna oro till viss del kunde bero på
att den utländska arbetskraften inte
var så väl införstådd med förhållandena
här i landet och på arbetsplatsen.

En annan orsak till min fråga var
att utbildningsbenägenheten bland invandrarbarnen
är så iögonenfallande
mycket lägre än bland svenska barn,
och det måste ju vara någon särskild
orsak till detta. Självfallet ställer vår
stora invandring mycket omfattande
krav på omhändertagande bl. a. med bostäder,
med information och med anpassningsåtgärder
i övrigt. Statsrådet
pekar bl. a. på att resurserna har ökats
och nästa budgetår kommer att ökas
med 11,5 miljoner kronor. Det är ett
mycket välkommet tillskott som vi har
anledning att positivt notera.

Herr statsrådet anser att inga provi -

soriska åtgärder behöver vidtas. Han
framhåller att invandrarutredningen
har att föreslå åtgärder på lång sikt och
även bedriver viss försöksverksamhet.
Allt är dock inte så bra att det inte
behöver vidtas ytterligare åtgärder med
omedelbar verkan. Problemen finns, och
de är påtagliga. Dessa problem har
åskådliggjorts i en artikelserie i Dagens
Nyheter. De gör sig kännbara på arbetsplatserna,
i skolan och under fritiden.

Jag vill aktualisera ett speciellt förhållande
i detta sammanhang, nämligen
att vissa skolor med internat inom en
nära framtid kommer att byta huvudman.
Jag ifrågasätter om inte en del av
dessa skolor kunde användas för att
introducera utlänningarna i svenska
förhållanden, varvid hela familjerna
fick vara med. Familjebanden är ofta
mycket starka hos invandrarna, och det
är angeläget att hela familjen är samlad
vid introduktionen i våra förhållanden.

Jag har också fått det intrycket att
vi har brist på kuratorer som kan tala
invandrarnas eget språk. I den senaste
artikeln i Dagens Nyheter meddelas
t. ex. att det bara finns två sådana lärare
i Göteborg som kan tala finska. Om
uppgiften är riktig så måste antalet
sådana lärare vara alldeles för litet i
en stad som Göteborg. Jag vill också
ifrågasätta om man inte borde från utlandet
»importera» folk för kuratorsverksamheten.

Statsrådet pekar vidare på stödundervisningen
i skolorna. Mitt intryck är att
den är otillräcklig. Det är inte ovanligt
att barnen får sitta av timmarna i skolorna
utan att förstå undervisningen.
Det skapar komplex och kontaktsvårigheter
och är måhända orsaken till den
studieovilja, som måste vara en av
anledningarna till att invandrarbarnen
i så liten utsträckning fortsätter studierna
efter grundskolan. Det är ju ådagalagt
att ungdomarna får mycket stora
omställningsproblem genom miljöombytet.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. provisoriska åtgärder för information till invandrare

Nuvarande tillstånd, som enligt uppgift
innebär att bara 15 procent av invandrareleverna
i grundskolan fortsätter
utbildningen, är illavarslande med
tanke på att inte mindre än 85 procent
av de svenska ungdomarna forsätter
med yrkesutbildning eller annan utbildning
efter grundskolan. En sådan skillnad
mellan svenska barn och invandrarbarn
måste uppmärksammas. Jag hoppas
att såväl invandrarverket som invandrarutredningen
särskilt beaktar
dessa förhållanden.

Det behövs omedelbara åtgärder på
dessa områden, gärna provisorier i avvaktan
på mera genomtänkta och planerade
insatser. Jag hoppas att det sista
uttalandet i statsrådets svar innebär att
såväl invandrarverket, som ju är huvudman
för anpassningsåtgärderna i framtiden,
som invandrarutredningen skall
erhålla möjligheter och resurser att vidta
de åtgärder som inte kan anstå.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag noterar det som
värdefullt att herr Nilsson i Tvärålund
i sin interpellation tagit upp dessa problem.
I mitt svar har jag också räknat
upp betydande åtgärder som vidtas på
flera områden i syfte att erbjuda en så
god miljö som möjligt för dem som
kommer till vårt land, oavsett om det
gäller invandrare från Finland eller
annat håll. Och när det gäller invandrarbarnen
har jag uppmärksammat både
vad som skrivits nu och vad som
sagts förut i denna fråga. Vi vet att
deras situation är speciellt svår, ty det
inträffar ju att barnens föräldrar inte
är speciellt positivt inställda till att
barnen skall lära sig svenska språket
utan gärna vill att de skall bibehålla
sitt eget modersmål och kanske även
anknytningen till det gamla landet som
man kommer ifrån. Detta vållar svårigheter,
och skolöverstyrelsen har tillsatt
en utredning som skall undersöka problemet
med invandrarbarnens särskil -

da situation.

Invandrarverket har ju instruktionsenligt
skyldighet att svara för anpassningsåtgärder
och samordning av åtgärderna
på olika sätt, och jag tycker
att verket under den korta tid det arbetat
gjort mycket behjärtansvärda insatser
på detta område. Och när jag
säger att det inte föreligger något behov
av speciella provisoriska åtgärder
för försöksverksamhet, så beror det på
att redan på många fronter är verksamhet
på gång. Inte minst glädjande
är att arbetsmarknadens parter tagit
mycket seriöst på problemet. Jag kan
nämna att Landsorganisationen har anställt
en finsktalande man av finsk börd
som sysslar med dessa frågor. Det vittnar
om hur man även inom organisationerna
känner ett ansvar härvidlag.

Jag har velat lämna dessa kompletterande
upplysningar för att ingen skall
uppfatta saken så att man är ointresserad
av dessa frågor. Det utförs tvärtom
ett arbete på mycket bred front för att
åstadkomma en förbättring, och vi hoppas
ju att invandrarutredningen genom
sina mera djupgående undersökningar
skall kunna ge oss en bättre vägledning
för hur vi mera långsiktigt skall lösa
frågorna.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för dessa kompletterande
uppgifter. Anförandet gav en antydan
om att statsrådet ändå är beredd att
vidtaga de särskilda åtgärder som kan
behövas.

För min del anser jag att det framför
allt är angeläget att ungdomarna introduceras
i samhället, så att deras utbildningsintresse
kommer i nivå med
svenska ungdomars. Invandrarbarnen
har alldeles speciella svårigheter både
i skolan och på fritiden, och detta kan
skapa sociala problem i framtiden.

En utredning pågår inom skolöverstyrelsen,
och invandrarutredningen är
i verksamhet. Jag vill tolka inrikesmi -

6 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete

nisterns avslutande mening i det kompletterande
inlägget så, att regeringen
och invandrarverket är beredda att vidtaga
alla de särskilda åtgärder som visar
sig erforderliga utan att avvakta resultatet
av de mera grundläggande undersökningarna.

Härmed var överläggningen islutad.

§3

Svar på interpellation ang. lönesättningen
m. m. för personer med arkivarbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig, om jag vill medverka till att begreppet
arkivarbetare avskaffas samt
att en inventering genomförs beträffande
de sanitära och arbetsmedicinska
förhållandena vid arbetsplatserna. Herr
Werner har också frågat om jag är beredd
att medverka till en översyn av
lönevillkoren för personer i arkivarbete
och därvid särskilt beakta att därtill
kvalificerade arbetstagare skall kunna
erhålla löner som motsvarar vad som
gäller på den öppna arbetsmarknaden.

Vad beträffar de sanitära och arbetsmedicinska
förhållandena vid arkivarbetsplatserna
bör framhållas att huvudparten
av arbetstagarna är sysselsatta
med kontorsgöromål inom statliga eller
kommunala förvaltningar. För dessa arbetsplatser
gäller arbetarskyddslagens
bestämmelser. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ålagt länsarbetsnämnderna att tillse
att tillgång finns på lämpliga arbetslokaler
innan anvisning till arkivarbete
sker.

Vad gäller den av herr Werner berörda
terminologiska frågan så vill jag
erinra om att arkivarbete är en särskild
form av arbetslöshetshjälp och att man
därför behöver en sammanfattande benämning
på de olika arbetsuppgifter

som kommer i fråga. Begreppet arkivarbetare
— som visserligen inte förekommer
i författningstexterna men är
allmänt använt — är inte längre adekvat
för många arbetsuppgifter, och redan
nu tillämpas på vissa arkivarbetsplatser
yrkesbeteckningar som bättre svarar
mot de verkliga arbetsuppgifterna. Denna
utveckling bör fortsätta.

Efter beslut av föregående års riksdag
gäller fr. o. m. innevarande budgetår
delvis nya riktlinjer för arkivarbetarnas
löne- och anställningsvillkor.
Enligt dessa riktlinjer kan arkivarbetarnas
löner sättas inom en ram som
omfattar löneklasserna A 4—A 23 på den
statliga löneskalan, dvs. beroende på
ortsgrupp mellan 15 000 och 41 500 kr.
Lönerna för arkivarbetarna fastställs av
en till arbetsmarknadsstyrelsen knuten
lönedelegation eller, när det gäller de
lägsta lönegrupperna, länsarbetsnämnderna.
I lönedelegationen ingår representanter
från LO, TCO, SACO samt statens
avtalsverk och SAF.

Enligt min mening innebär gällande
riktlinjer att löneläget för arkivarbetare
anpassas efter löneläget på den öppna
arbetsmarknaden.

Avslutningsvis vill jag nämna att
Statstjänstemannaförbundet vid en uppvaktning
hos mig har aktualiserat vissa
frågor rörande arkivarbetarnas löneförhållanden.
Undersökningar pågår för
närvarande med anledning härav inom
inrikesdepartementet.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
inrikesministern för svaret. Det gäller
här en ganska -stor men eftersatt låglönegrupp.
Förra året hade vi över
7 000 arkivarbetare inregistrerade. Dessa
måste uppleva sin situation som synnerligen
otrygg, och de känner sig diskriminerade.
Man möter i insändare
och på annat -sätt personliga vittnesbörd
som ger uttryck för detta. »De

Onsdagen den 27 maj 1970 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete

miserabla förhållandena blir tyvärr för
många en permanent livssituation.»

När det gäller arbetsplatsernas sanitära
förhållanden hänvisar statsrådet
till att AMS ålagt länsarbetsnämnderna
att svara för den detaljen. Men det visar
sig att arbetsplatserna många gånger
är otillfredsställande. Somliga är av
den arten att de inte fyller de krav
som arbetarskyddet ställer — jag tänker
då närmast på de arbetslokaler som
ligger i källarplanet och där det kan
vara både mörkt och trångt. Arbetstagare
har bl. a. uttalat att de riskerar
att få cellskräck i dessa lokaler. Därför
har man anledning att på denna
punkt efterlysa ytterligare initiativ från
de statliga myndigheternas sida.

Då det gäller benämningen arkivarbetare
delar statsrådet min åsikt att
den är olämplig, men han är optimistisk
nog att tro att den kommer att
försvinna utan att några officiella åtgärder
vidtages. Som statsrådet påpekar
återfinns termen inte i någon författningstext,
men den gör det dess värre
i alla skrivelser och cirkulär som
utges av berörda myndigheter. Mig veterligt
har man inte tillämpat en annan
yrkesbeteckning någonstans. Det vore
i det här sammanhanget intressant att
få höra vilka arbetsplatser och yrkesbeteckningar
som statsrådet åsyftar.

Självfallet behövs en samlande benämning,
vilket statsrådet påpekar, men
den nuvarande är som sagt olämplig.
Statsrådet säger själv att det är fråga
om en form av arbetslöshetshjälp, vilket
man mycket riktigt associerar till
då man möter termen arkivarbetare.
Därför känner sig de som har sådana
anställningar ofta diskriminerade redan
genom yrkesbeteckningen trots att de
fullgör oundgängliga arbetsuppgifter.

Det är alltså av psykologiska skäl
angeläget att införa en annan samlande
beteckning i de skrivelser och cirkulär
som jag har refererat till och dessutom
att regelmässigt begagna de yrkesbeteckningar
som svarar mot arbetsupp -

gifternas art. I detta fall tror jag inte
att det räcker att bara avvakta den
utveckling som statsrådet åsyftar, utan
att initiera och påskynda den bör vara
en statlig skyldighet.

Beträffande lönefrågorna menar statsrådet
att de gällande riktlinjerna innebär
en anpassning till den öppna arbetsmarknadens
löneläge. Den åsikten
delas inte av Statstjänstemannaförbundet,
varifrån har uttalats att de anställda
det här gäller är den mest eftersatta
gruppen bland de statsanställda. Det
har visat sig att åtminstone 25 procent
är klart underbetalda i förhållande till
de uppgifter som åläggs dem. Dessutom
har de långt ifrån lika goda sociala
förmåner som andra statsanställda
i fråga om semester, sjukdom, grupplivförsäkring,
uppsägning, pension, personalvård,
löneutbetalning, expeditionsservice
o. s. v. Att de kan riskera att få
lämna arbetsplatsen omedelbart måste
också vara en besvärande otrygghetsfaktor.
I den lönedelegation som statsrådet
nämner ingår representanter för
de stora organisationerna men ingen
representant för de anställda, om vilkas
löner delegationen har att besluta.

Med andra ord är det en påtaglig
skillnad i anställningstrygghet mellan
de här berörda och övriga statsanställda.
Det finns skäl att i det sammanhanget
erinra om den så omtalade men av
statsverket visst inte alltid tillämpade
jämlikheten.

De som är anställda i s. k. arkivarbete
kan avancera lönemässigt endast
på arbetsgivarens initiativ, och det brukar
ta lång tid. Den anställde kan inte
påverka löneutvecklingen för sin egen
del lika litet som för andras. Det förekommer
påtagliga brister i informationen
kring lönesättnings- och avancemangsfrågorna
både till de lokala arbetsgivarna
och till de anställda. Statsverket
bör snarast vidta åtgärder för
att komma till rätta med dessa brister.

De i dessa sammanhang förekommande
lönesättniingarna och personplace -

8 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete

ringarna förefaller ofta godtyckliga.
Man frestas att göra jämförelser med
det relativa betygssystemet i skolorna:
så och så många skall ha den lönen
och den tjänsten. Jag kan inte underlåta
att belysa detta med ett fascinerande
exempel ur verkligheten, nämligen
placeringen av en utländsk odontologie
doktor såsom mer eller mindre
vaktmästare vid en svensk tandläkarhögskola.
Det enda föreliggande sambandet
förefaller minst sagt ironiskt.

Till sist vill jag påpeka att den möjlighet
som faktiskt finns att ge anställda
i s. k. arkivarbete personliga tjänster
mig veterligt aldrig har utnyttjats.
Det borde vara praxis att de anställda
efter några år erbjuds att få sina tjänster
inrangerade bland institutionens i
fråga övriga ordinarie tjänster.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Werner har bett
att jag på vissa punkter skall förtydliga
svaret. Jag vill först erinra om att flertalet
av arkivarbetarna arbetar tillsammans
med eller jämsides med andra
statstjänstemän, och majoriteten av dem
utför enkla arbetsuppgifter. De beteckningar
som används är ofta de gängse
— alltså skrivbiträde, kontorsvaktmästare,
assistent o. s. v. — men även andra
beteckningar förekommer. Som jag
nämnde kan arkivarbetarnas löner gå
upp till ca 40 000 kr., låt vara att de
arkivarbetare som är placerade så högt
på den statliga löneskalan, är relativt
få.

Den odontologie doktor som herr
Werner talade om måste vara ett unikt
fall; man har tydligen inte kunnat utnyttja
hans specialkunskaper. Det är
ibland mycket svårt att göra det när det
är fråga om människor som tillhör ett
annat språkområde, har helt andra utgångspunkter
eller representerar vetenskaper
som knappast är företrädda i
vårt land. Det är väl värt att fundera

över hur vi skall kunna ta till vara
de unika tillgångar som finns i vårt
land men som vi har svårt att nyttiggöra
oss. Det är inte lätt att finna meningsfyllda
uppgifter för sådana människor,
om vi inte i vårt land har utvecklat
de områden som de behärskar,
om vi inte har en sådan forskning som
de sysslat med etc.

En målsättning är att personer som
stadigvarande sysselsätts med arkivarbete
efter fem år skall beredas statlig
anställning om detta är möjligt. På det
sättet bortfaller den särprägel som de
har i sin anställning som arkivarbetare.
Det kravet har inte alltid kunnat uppfyllas,
men det förekommer dock en
strävan i den riktningen.

Beträffande frågan om arbetsplatserna,
som herr Werner också berörde,
är det riktigt att vi fortfarande i vårt
land har sådana med otillfredsställande
anordningar; det gäller staten och i
ännu högre grad den enskilda företagsamheten.
Här försöker vi med lagstiftningsåtgärder
skärpa kontrollen —
det är en aktuell fråga, som herr Werner
vet. Vi betraktar därvid inte arkivarbetarna
annorlunda än alla andra arbetstagare,
de skall ha möjlighet att arbeta
under så sunda och goda förhållanden
som möjligt.

Benämningen arkivarbetare verkar
inte stötande på mig. Arkivarie används
som en beteckning, och arkivarbetare
kan inte vara något deklasserande.
Språkbruket förändras ju ständigt.
Någon sade häromdagen att man
inte skulle tala om AMS:s omskolningskurser,
utan man borde tala om utbildningscentra
eller något annat. Det förekommer
alltså ständigt förskjutningar.
Ibland måste man hålla sig till vissa
begrepp som omfattar en hel grupp, och
herr Werner har inte beträffande arkivarbetarna
kunnat bidra med något
uppslag hur vi skall kunna lösa frågan
på annat sätt. Jag tror att han har överdrivit
benämningens betydelse, eftersom
det dock finns stora möjligheter

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. förbättrat ekonomiskt stöd till den enskilde under
arbetsmarknadsutbildning

att anpassa den efter gängse förhållanden.

Beträffande lönesystemet medger jag
att även om vi trodde att vi, eftersom
arbetstagarrepresentanterna fanns med
i delegationen inom AMS, hade tillförsäkrat
oss ett gott system, har det visat
sig att vissa invändningar kan göras
mot det nuvarande systemet. Vi har
haft den frågan uppe till diskussion
med Statstjänstemannaförbundet. Eftersom
Statstjänstemannaförbundet förhandlingsmässigt
representerar arkivarbetarna
är det helt naturligt att dess
uttalanden får en särskild tyngd, när
vi resonerar om villkoren för denna
grupp. Det kanske herr Werner bör
beakta när han citerar uttalanden från
förbundet.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det ofta är svårt att placera ut dessa
arbetstagare på lämpliga arbetsuppgifter.
Men det är verkligen glädjande
om man övergår till de benämningar
som kan fästas vid de arbetsuppgifter
som de får. Vittnesbörden om att
arkivarbetarna känner sig som en avgränsad
grupp på de statliga arbetsplatserna,
att de känner sig diskriminerade,
är samfällda. Begreppet arkivarbetare
är i hög grad en realitet, och
det skiljer dessa arbetstagare från andra
.statsanställda. Om man inte kände
till hur begreppet uppkommit, skulle
man säkerligen finna det adekvat och
bra på många sätt. Men det tillkom som
en konstruktion på 1930-talet då man
skaffade fram arbetsuppgifter som den
gången ingalunda var nödvändiga. Men
nu är läget i många avseenden ett annat.
På lärarhögskolans bibliotek i
Malmö står en arkivarbetare och lämnar
ut böcker vid bokdisken; det är en
absolut nödvändig syssla som man annars
hade måst anställa någon annan
att utföra. Nu är detta ett billigt sätt
att få den uppgiften utförd.

1*—Andra kammarens protokoll 1970.

Av de skäl jag nämnt är beteckningen
arkivarbetare psykologiskt olämplig.
Jag har inte själv kommit med något
förslag på annan benämning, men jag
tror att nästan varje annan beteckning
skulle vara bättre än den nuvarande.
Någon har föreslagit »kontorsassistent»
som skulle kunna täcka ett mycket vitt
fält.

Lönefrågorna gäller inte bara själva
lönen utan även hela raden av sociala
förmåner, beträffande vilka arkivarbetarna
kommer långt efter andra statsanställda.
Det gäller som jag nämnde
uppsägningstid, semester — arkivarbetarna
bär endast 24 dagars ledighet —
och mycket annat. Jag tror att det är
väsentligt att man får till stånd stora
förändringar i dessa avseenden vid de
förhandlingar med Statstjänstemannaförbundet
som statsrådet nämnde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förbättrat
ekonomiskt stöd till den enskilde under
arbetsmarknadsutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag är beredd att medverka till
sådana förbättringar då det gäller ekonomiskt
stöd till den enskilde under
arbetsmarknadsutbildning att

a) alla bidrag utanordnas från ett enda
håll till den enskilde, lämpligen genom
länsarbetsnämnden,

b) bidragen utgår enligt generella
normer, som tar hänsyn till den enskildes
behov och som är mera generösa
mot fullständiga familjer än nuvarande
principer,

c) utbildningsbidrag på anmodan av
den utbildningssökande utgår med be Nr

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. förbättrat ekonomiskt stöd till den enskilde under
arbetsmarknadsutbildning

lopp som motsvarar vad som eljest i
tillämpliga fall kunnat utgå i form av
sjukpenning från allmän försäkringskassa
eller dagersättning från erkänd
arbetslöshetskassa.

De samordningsproblem mellan allmän
försäkring och arbetsvärd som
interpellanten åsyftar i den första och
den sista delfrågan kommer att tas upp
av den sakkunnige som socialministern
har tillkallat den 10 april i år för att
utreda frågan om sjukpenning vid arbetsvärd
m. m.

Det särskilda spörsmålet i den sista
delfrågan om samordning av utbildningsbidrag
och ersättning från arbetslöshetskassa
får prövas i samband med
behandlingen av de förslag som KSAutredningen
väntas lägga fram i slutet
av detta år.

Vad gäller punkt b i interpellationen
vill jag erinra om att en viss förbättring
av utbildningsbidragen har föreslagits
i årets statsverksproposition och att
motioner väckts vid riksdagens början
om ytterligare förbättringar av bidragen.
Några dagar innan herr Werner
väckte denna interpellation beslöt riksdagen
på statsutskottets i denna del
enhälliga förslag att — med bifall till
propositionens förslag och med avslag
på motionerna om förbättrade bidrag
—- hos Kungl. Maj:t begära en översyn
av bidragsbestämmelserna. översynen
skall gälla såväl de administrativa reglerna
som sättet att med hjälp av inkomstprövningsregler
m. m. fördela tillgängliga
resurser så att optimal effekt
uppnås. Jag avser att inom kort vidta
åtgärder för att arbetet med den av
riksdagen begärda översynen skall kunna
påbörjas.

Vidare -anförde

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation.

De förmåner som utgår i samband
med arbetsmarknadsutbildning erbjuder
förvisso rika möjligheter till rationalisering.
Dubblering av bidragsmyndigheter
med olika bedömningsprinciper
leder till onödiga komplikationer. Redan
då en person avvaktar utbildning
är det inte ovanligt att endast tillfälligheter
avgör, om vederbörande hänvisas
till socialvården eller arbetslöshetsnämnden.
Eftersom dessa båda arbetar
med olika bidragsnormer, blir också bidragets
storlek alltför ofta en funktion
av slumpen. Självfallet vore det mycket
enklare om dessa bidrag administrerades
av en enda myndighet.

Den av herr statsrådet åberopade utredningen
tar, såvitt jag kan se, bara
upp en del av problematiken. Den skall
enligt direktiven bara syssla med frågan
om dem som undergår arbetsmarknadsutbildning
på grund av sjukdom
— jag förmodar att däri inbegripes
handikapp och liknande — men inte
dem som utbildas av andra skäl. I interpellationen
har jag framhållit att det
är praktiskt ogörligt att upprätthålla en
klar gränslinje mellan en handikappad
och en annan omskolningssökande med
hänsyn till den enskildes hälsoläge, ekonomiska
status, svårplacerbarhet o. s. v.
Det ligger nära till hands att påpeka
att en analogi här borde förefinnas mellan
å ena sidan motiven till utvidgningen
av förtidspensionsbegreppet och å
andra sidan motiven till beviljande av
arbetsmarknadsutbildning. Den samordning
som omtalas i utredningsdirektiven
bör med andra ord syfta till att de
ekonomiska förmånerna under arbetsmarknadsutbildning
inte kommer att
uppvisa stora olikheter för de personer
som på grund av sjukdom eller handikapp
undergår arbetsmarknadsutbildning
och de som gör det av andra skäl.

Herr statsrådet berör i sitt svar de av
riksdagen i slutet av april beslutade
höjningarna av utbildningsbidragen.
Det förefaller troligt, för att inte säga

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

nödvändigt, att dessa bidrag måste höjas
ännu mer, om ett rättvist system
skall kunna skapas. Differenserna i förmåner
kommer då att bli relativt sett
mindre mellan de olika förmånstagarna.

Den utredning, som jag nyss nämnde,
har enligt direktiven till uppgift att
föreslå lämplig samordning mellan förmåner
från den allmänna försäkringskassan
och förmåner från arbetsvårdsorgan.
Men förmånerna är baserade på
i ena fallet prestationsprincipen och i
det andra fallet behovsprincipen. Direktiven
skulle behöva kompletteras så,
att även ett strikt särskiljande av de
olika typerna av förmåner blir föremål
för undersökning. Arbetsprövning, arbetsträning
och rehabilitering borde
lämpligen sortera under försäkringskassan
och arbetsmarknadsutbildningen
under länsarbetsnämnden. Då skulle
man slippa den nuvarande omständliga
hanteringen av varje ansökningsfall,
där infe bara olika myndigheter blir
inblandade, utan som dessutom tar
orimligt lång tid i anspråk och även
innebär att tjänstemän i höga befattningar
låses med onödigt arbete. Anser
inte herr statsrådet, liksom jag, att det
vore av stort värde att utredningen
också tog upp frågan om ett sådant särskiljande? På

min fråga om statsrådet vill medverka
till generösare utbildningsbidrag
till fullständiga familjer hänvisar statsrådet
till de nyligen beslutade höjningarna.
Dessa höjningar har trots allt inte
förbättrat situationen tillräckligt. Bidragen
till personer, som genomgår arbetsmarknadsutbildning
och som har hemmavarande
make och minderåriga barn,
är dess värre så konstruerade att de
underskrider vad socialvården på respektive
orter i landet anger som miniminorm.
Det är högst önskvärt att den
översyn, som statsrådet nämner i sitt
svar, resulterar i väsentligt förbättrade
bidrag för sådana familjer.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på interpellation ang. en förbättrad
företagsdemokrati inom LKAB.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig, när jag avser att vidta sådana
åtgärder att de anställdas mest elementära
krav på medbestämmanderätt och
inflytande i LKAB tillgodoses, exempelvis
genom avskaffande av arbetsgivarens
ensidiga rätt att anta och avskeda
arbetare, genom vetorätt för de anställda
vid tillsättandet av arbetsledare och
så att omflyttningar vid företaget inte
leder till sänkt inkomst.

Sistnämnda punkt är främst en fråga
för arbetsmarknadens parter. Jag vill
därför endast rent allmänt uttala att det
på detta område finns mycket kvar att
göra för att skapa en förbättrad inkomsttrygghet.
Detta gäller självfallet
inte enbart LKAB utan samtliga företag,
såväl samhällsägda som privatägda. Jag
vill dock erinra om att den träffade
överenskommelsen vid LKAB bl. a. innebär
ett väsentligt steg mot inkomstutjämning
mellan olika grupper av anställda,
varför de eventuella negativa
inkomsteffekterna av omflyttningar blir
mindre än tidigare. Månadslönen torde
även i sig själv ha en positiv effekt, speciellt
för den äldre arbetskraften.

De övriga punkter fru Marklund tar
upp hör till området företagsdemokrati.
Behovet av att finna praktiskt framkomliga
vägar mot en vidgad och fördjupad
företagsdemokrati torde i dag
vara uppenbart för de flesta, liksom att
detta är en fråga som inte är aktuell
endast för ett enstaka statsägt bolag.
Samtidigt har de gångna årens erfarenhet
lärt oss att detta är problem för vilka
det inte finns några enkla och generella
lösningar. Man skapar inte demokrati
ute på arbetsplatserna över en natt
genom dekret av statsmakterna eller genom
ensidigt beslut av företagets ägare
vare sig denne är staten eller någon

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en förbättrad

privat person eller sammanslutning.
Här måste det i stället med nödvändighet
bli fråga om ett långvarigt och för
många säkerligen tålamodsprövande arbete
som väl aldrig kommer att bli helt
slutfört. Strävan mot en vidgad företagsdemokrati
har varit och kommer att
vara en fortgående process där former
och innehåll ständigt måste anpassas
till aktuella behov och krav.

Bland annat för att få ett bättre underlag
för det vidare praktiska reformarbetet
på detta område tillkallade jag
för drygt ett år sedan en delegation
med uppgift att genomföra försök med
olika former av fördjupad företagsdemokrati
i vissa statliga bolag. Delegationen
kan pröva former för ökat inflytande
och medbestämmande för de
anställda i skilda avseenden däribland
även de som fru Marklund nämner i sin
interpellation. Arbetet bedrivs numera
i samråd med ledningen för Statsföretag
AB. För försöksverksamheten gäller
emellertid att den inte får leda till försämrad
effektivitet och lönebetalningsförmåga
hos de engagerade bolagen
samt att det är de verksamma människorna
i dessa företag — företagsledningen,
de anställda och de anställdas
fackliga organisationer — som avgör
vilka experiment som skall genomföras.
Och det tycker jag är ett rimligt demokratiskt
krav: att de som berörs av förändringarna
själva får vara med och
utforma och besluta om dessas form
och innehåll.

Vad beträffar förhållandena vid
LKAB vill jag framhålla att man där
sedan mer än ett år har bedrivit ett
forskningsarbete i samarbets- och informationsfrågor.
Efter strejken har
man haft s. k. arbetsplatsträffar där de
anställda framfört synpunkter på arbetets
uppläggning och organisation. Vidare
kommer man inom kort att i företagsnämnden
behandla ett förslag till
en genomgripande omorganisation och
utvidgning av samrådssystemet inom
företaget. Vid den senaste bolagsstäm -

företagsdemokrati inom LKAB

man som hölls helt nyligen valdes även
två representanter för de anställda till
ledamöter av bolagets styrelse, vilket
bl. a. torde borga för att intresset för
demokratiseringssträvandena inte kommer
att minska i fortsättningen.

Jag vill inte förneka att i LKAB har
funnits och i viss mån fortfarande finns
vissa misshälligheter och motsättningar
vilket ju också den långvariga strejken
var ett uttryck för. Den nya löneuppgörelsen
bör emellertid ha inneburit
att en väsentlig grund lagts för att gå
vidare med ett ökat och förtroendefullt
samråd och samarbete i olika avseenden.

Avslutningsvis vill jag än en gång
understryka att utvecklingen av en mer
fördjupad och vidgad företagsdemokrati
kommer att pågå under en lång tid och
egentligen aldrig kan ses som ett avslutat
helt. Det är ofrånkomligt att man
i detta arbete också kommer att göra
misstag, misstag som kommer att ingå
i den fond av erfarenheter som vi så
småningom bygger upp. Men ansvaret
för åtgärdernas detaljutformning och
praktiska genomförande i de statliga
företagen ligger inte primärt på departementsnivå.
Det måste med nödvändighet
ligga på företaget självt, på dess
ledning och dess anställda. Vad staten—■
företagsägaren kan och skall göra är
att klarlägga vilka intentioner den önskar
att företaget skall leva upp till, i
demokratifrågan likaväl som i andra.
Och jag tror att jag kan försäkra fru
Marklund att LKAB-ledningen, liksom
ledningarna vid andra statliga bolag,
har fullt klart för sig vilka intentioner
ägaren har i denna fråga.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation. Efter att nu ha dröjt i
drygt fyra månader med att besvara de
konkreta frågor jag ställde i interpella -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. en förbättrad företagsdemokrati inom LKAB

tionen avger industriministern nu ett i
mitt tycke svävande och allmänt hållet
svar.

Jag har inte avkrävt industriministern
någon lösning av frågan om företagsdemokrati
för hela arbetsmarknaden.
Mina frågor gäller ett företag inom
den grupp som industriministern är
den högste ansvarige för. Men självfallet
är jag medveten om att frågan är
aktuell också inom andra företag. Jag
uppfattar det som något av ett försök
att trolla bort korten när industriministern
i sitt svar hänvisar till hela
arbetsmarknaden.

Det största hindret för att nå någon
vart på området företagsdemokrati på
den privata arbetsmarknaden har varit
och är den beryktade § 32. När nu
LKAB och övriga statliga företag äntligen
skall lämna Svenska arbetsgivareföreningen
borde, som jag ser det, detta
bli en förutsättning för att den paragrafen
utmönstras; det anser jag vara en
förutsättning för att åstadkomma verklig
arbetsplatsdemokrati. När den möjligheten
föreligger måste den utnyttjas.

Den försöksverksamhet med olika former
av fördjupad företagsdemokrati i
vissa statliga bolag som numera bedrivs
i samråd med Statsföretag AB har
jag vid tidigare tillfällen haft anledning
att notera som ett framsteg, men för
det forskningsarbete i samarbets- och
informationsfrågor som statsrådet också
hänvisar till måste jag däremot sätta
ett frågetecken i kanten. Det arbetet
måtte inte gruvarbetarna ha märkt så
mycket av, de som — enligt statsrådets
formulering i stycket före — »själva
får vara med och utforma och besluta
om dessas» — d. v. s. förändringarnas
— »form och innehåll». Bristerna i
samarbets- och informationshänseende
var ju just någonting som starkt betonades
under konflikten i vintras.

Statsrådets uppgift om att man i företagsnämnden
inom kort kommer att
behandla ett förslag till en genomgri -

pande omorganisation av samrådssystemet
inom företaget skulle jag ha velat
ha litet mera preciserad. Jag har i min
interpellation angett några punkter som
väl kan inrymmas i ett sådant samrådssystem.
Dit hör t. ex. vetorätten för
de anställda när det gäller att tillsätta
arbetsledare och ett reellt inflytande
vid omflyttningar inom företaget. Ingår
möjligen sådana moment i denna genomgripande
omorganisation och utvidgning? Försöket

med månadslön för gruvarbetarna
är eu positiv följd av strejken.
Men denna strejk gällde inte bara lönefrågor
utan i mycket hög grad just frågan
om arbetsplatsmiljön. Inte minst
riktades ljuset på de feodala drag som
kunde märkas i förhållandet mellan
förmän och arbetare i LKAB. .lag vill
gärna tolka uttrycket »genomgripande
omorganisation och utvidgning av samrådssystemet»
;så, att det nu inte bara
är fråga om att reparera de värsta bristerna,
de som direkt orsakade konflikten,
utan att LKAB och Statsföretag AB
med detta verkligen skall leva upp till
rollen som mönsterarbetsgivare.

Hänvisningen till att invalet av de
två representanterna för de anställda
i bolagets styrelse borgar för »att intresset
för demokratiseringssträvandena
inte kommer att minska i fortsättningen»
tycker jag är ganska onödig.
Jag har inte efterlyst status quo, utan
med min interpellation har jag velat
ha upplysning om när konkreta åtgärder
skall vidtas för att öka de anställdas
medbestämmanderätt och inflytande
i LKAB. Såvitt jag vet har de anställda
genom sin ''fackliga organisation
haft representation i bolagsstyrelsen sedan
förstatligandet. När nu denna representation
har utökats och dessutom
inbegriper en representant så att säga
direkt för gruvarbetarna, ,så är det väl
självklart att ingen väntar sig ett minskat
intresse för demokratiseringssträvanden.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en förbättrad företagsdemokrati inom LKAB

Jag kan alltså inte påstå att jag är
helt nöjd med svaret, men jag vill ändå
ännu en gång tacka för det.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Fru Marklund klagar
på dels att mitt svar kommer sent i förhållande
till den tidpunkt när interpellationen
framställdes, vilket var vid
riksdagens början, och dels att svaret
är för svävande.

På den första punkten vill jag ange
motivet för att interpellationssvaret
kommit så pass sent. Att jag inte svarade
omedelbart på interpellationen är
självklart, eftersom interpellationen
väcktes under pågående konflikt och
ett svar vid den tidpunkten skulle ha
inneburit ett frångående av den princip,
som regeringen var angelägen att
upprätthålla under konflikten, nämligen
att regeringen inte skulle företa handlingar
som hade karaktären av ingripande
i konflikten.

Konflikten har ju varit över en tid.
Att svaret trots detta har dröjt ytterligare
en tid därutöver, har samband med
det arbete som pågår inom företaget
och som jag skall lämna vissa informationer
om. Enligt de planer som förelåg
inom företaget skulle frågan om det
fortsatta arbetet att vidga företagsdemokratin
i företaget ha varit uppe för
en avgörande diskussion i LKAB:s företagsnämnd
den 20 maj. .lag tyckte att
det skulle ha varit en fördel — och
det tror jag att fru Marklund håller med
mig om — ifall det material som där
hade kommit fram och som efter behandlingen
i företagsnämnden hade
kunnat behandlas som ett offentligt material,
kunnat föreligga, varigenom vi
hade haft en bättre bakgrund till vår
diskussion här. Nu äger det företagsnämndssammanträdet
inte rum förrän
den 2 juni. Att så skulle ske blev inte
klart förrän för ganska kort tid sedan,
och det är alltså anledningen till att
svaret kommer så sent som det gör.

Vidare säger fru Marklund att mitt
svar är svävande. Det säger naturligtvis
fru Marklund i en negativ mening.
Jag skulle vilja replikera med att säga
att fru Marklunds krav på regeringen
eller på den i regeringen som är den
närmast ansvarige för de statliga företagen
att vi skulle gå fram med klarare,
mera direkta och vad jag skulle vilja
kalla auktoritära direktiv för införandet
av företagsdemokrati i de statliga
företagen skulle i sina verkningar på
företagen och på den fortsatta utvecklingen
av företagsdemokratin vara betydligt
mindre effektiv och kanske i vissa
fall också negativ jämförd med den
låt mig kalla det reformistiska metod
som vi använder.

Fru Marklund tar upp § 32, och det
är ganska självklart att hon gör det.
Jag har ju sagt tidigare, och det är fru
Marklund väl medveten om — hon nämner
det också i sitt anförande här —
att någon formell bindning till § 32
kommer självfallet icke att föreligga för
LKAB, när företaget lämnar Arbetsgivareföreningen.

Man kan väl redan i dag säga att i
viss mån har § 32 kommit att spela en
kanske alltför stor roll i debatten, nämligen
från alla deras sida som läser formuleringen
i § 32 och tolkar den lika
bokstavligt som va enligt grundlagen har
att tolka en grundlagsparagraf. Jag tror
att man kan säga — det gäller inte generellt
men beträffande flertalet företag
— att § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar inte helt men delvis kan
likställas med den paragraf vi länge har
haft i vår grundlag, fastän den nu kommer
att ändras, nämligen att »Konungen
äger att allena styra riket». Det är riktigt,
när vi betraktar svenskt arbetsliv,
att skilja mellan paragrafens formella
innehåll och det reella, därför att i verkligheten
är ju dess bättre arbetsgivarens
rätt att fritt anställa och avskeda,
som formuleringen lyder i § 32, i praktiken
redan nu begränsad i gällande
huvudavtal mellan LO och SAF. Men

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. en förbättrad företagsdemokrati inom LKAB

det är självklart, och det är naturligtvis
också en av anledningarna till att de
statliga företagen nu lämnar SAF, att
den formella bindningen till § 32 upphör
och att därmed också skapas formella
möjligheter att avtalsmässigt reglera
dessa frågor i en annan form än
vad som har varit möjligt hittills.

Det får bli den nya statliga arbetsgivarorganisationens
uppgift att vid förhandlingar
med löntagarorganisationerna
finna en formulering som bättre inte
bara täcker nu gällande verklighet på
den svenska arbetsmarknaden utan också
kan ange riktlinjerna för den framtida
utvecklingen. En sådan ny paragraf
kan också tjäna som en rekommendation
till de privata arbetsgivarna,
att de bör —- på samma sätt som
vi nu anpassar grundlagen till att bättre
återspegla de reella förhållandena —
göra det även med § 32 på den privata
marknaden. På den statliga arbetsmarknaden
får vi alltså möjlighet att göra
det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Beträffande det reella innehållet i det
pågående arbetet inom LKAB — som
det varit min ursprungliga förhoppning
att i dag redovisa mera i detalj, vilken
jag alltså inte kunnat förverkliga —
vill jag ändå för fru Marklund och de
övriga ledamöterna i kammaren ange
vissa huvudprinciper. De mer konkreta
detaljerna kommer som sagt att bli offentliga
i början av juni.

Vad som skett är att det utarbetats
en enligt min bedömning utomordentligt
intressant PM som heter Underlag
för diskussion om samverkan i LKAB
som, med de ändringar som den pågående
diskussionen inom företagen
ger anledning till, skall föreläggas företagsnämnden
och diskuteras med de
anställda vid ett sammanträde den 2
juni. Det vore oriktigt av mig att föregripa
företagsnämndens sammanträde,
men jag kan dock ange vissa huvudprinciper
som gäller för det arbete som
skisseras i denna skrift.

Man utgår ifrån att samverkan är viktig
inom två olika ramar. Dels är det
fråga om samverkan inom den normala
arbetsorganisationen, dels gäller det
samverkan inom företagsnämnden. Beträffande
samverkan inom arbetsorganisationen
kan jag nämna att det redan
i vår infördes arbetsplatsträffar, som
jag också nämnde i mitt isvar till fru
Marklund, varvid arbetsledare regelbundet
direkt träffar sina närmaste
medarbetare, varvid de gemensamt kan
informera och planera det konkreta arbetet.
Det är alltså fråga om samverkan
på verkstadsgolvet, och enligt den uppgift
jag fått har den fungerat bra.

En princip som ligger till grund för
det kommande arbetet, och som jag
tror det är mycket väsentligt att inskärpa,
är att en effektivare företagsdemokrati
i stor utsträckning också är
en resursfråga. Samverkan blir icke effektiv
om det inte finns personella resurser.
Det är både fråga om möjlighet
för de anställda att ägna tid åt dessa
frågor och att få den utbildning som
gör det möjligt för dem att uppträda
aktivt och effektivt och därigenom
åstadkomma den utjämning i maktbalansen
mellan olika grupper i företaget
som ju är företagsdemokratins väsentliga
uppgift.

Det finns förslag om, och jag förutsätter
att företagsnämnden kommer att
ansluta sig till det, att skapa ett samverkanskansli,
direkt underställt företagsnämnden
och med heltidsanställd
personal, för att dessa frågor verkligen
skall kunna drivas aktivt vidare.

De t finns eii annan viktig princip där
det tidigare brustit inom företaget. Vi
skall emellertid komma ihåg — vilket
jag påpekade i en tidigare debatt här
i kammaren — att samrådsförfarandet
i LKAB i och för sig varit mera utvecklat
än i de flesta andra företag i
detta land, men det har funnits en
brist i det tidigare samrådsförfarandet.
Många frågor som tagits upp och diskuterats
har icke följts upp ordentligt,

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en förbättrad företagsdemokrati inom LKAB

och det har inte lämnats ordentlig information
om vad som hänt i fortsättningen.
Därför är det också en viktig
princip att försäkra sig om att det sker
en återkoppling och en uppföljning av
de ärenden som tas upp i de samverkans-
och samrådsorgan som kommer
att skapas.

Slutligen är det en synpunkt, som jag
har ett intryck av att fru Marklund inte
fäster någon större vikt vid men där
jag tror att alla som har sysslat konkret
med dessa frågor instämmer i min
bedömning, nämligen att yttre former
och organisation visserligen är nödvändiga
hjälpmedel för att ge företagsdemokratin
ett reellt innehåll men att de
aldrig kan utgöra en tillräcklig förutsättning.
Vad det i sista hand gäller är
nämligen de grundläggande värderingarna
hos dem som deltar i detta arbete,
de värderingar som präglar attityder
och beteenden i hela organisationen.
Om inte den förutsättningen kan skapas,
så kommer vi ingen vart i våra strävanden
att öka företagsdemokratin i våra
företag. Detta gäller självfallet såväl
statliga som privata företag.

Jag sade i mitt interpellationssvar
att vi måste se på utvecklingen mot en
ökad företagsdemokrati som något nödvändigt
och önskvärt mål för vårt arbete,
men att vi också måste se realistiskt
på saken i den meningen att vi
inte skall inbilla oss att reformer på
området kan genom dekret förverkligas
över en natt. Jag har framhållit det i
mitt interpellationssvar, och jag upprepar
det nu. Här är det fråga om en
process som förutsätter att just de
grundläggande positiva attityderna till
samverkan verkligen präglar alla dem
som medverkar i företaget.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag är glad för att statsrådet
har velat göra dessa ytterligare
kompletteringar till det första svaret
på mina frågor. Just de uppgifter han
nu lämnade om den diskussion som fö -

restår vid företagsnämndens sammanträde
den 2 juni är i någon mån sådant
som jag saknade i svaret och därför
efterlyste.

Jag ställer mig emellertid tveksam till
statsrådets uppfattning att om han redan
i januari hade lämnat konkreta
upplysningar om vad han som industriminister
planerade för åtgärder för att
förbättra åtminstone en del av de under
konflikten påtalade bristfälligheterna
skulle detta ha uppfattats som inblandning.
Här var det ju inte fråga om
några nyheter — detta upprepades vid
flera intervjuer i TV och tidningar av
framstående ledare och andra under
konflikten. De förklarade att man hade
känt till bristerna länge men att dessa
under konflikten så att säga hade framstått
i ett klarare ljus.

Jag tror inte heller att man kan åstadkomma
mycket över en natt. Jag tror
inte på några generella eller ens auktoritära
lösningar, som statsrådet tycks
mena att jag hyser övertro på. .Tåg är
på det klara med att detta är ett arbete
som tar lång tid och som måste bedrivas
i olika former med hänsyn till aktuella
situationer. Men här talade ju
arbetarna vid ett stort statsägt företag
i klara ordalag om de aktuella behoven
och kraven vid det företaget. Som jag
redan nämnt ledde detta till att arbetarna
nu har fått månadslön. Visserligen
är det tills vidare på försök, men
försöket ser ut att kunna permanentas.

Däremot har den tidigare inledda försöksverksamheten
med fördjupad företagsdemokrati
inte tagit sig lika konkreta
uttryck. Nu tycks det dock vara
möjligt att den kan få det vid diskussionen
i företagsnämnden, och det är
jag som sagt glad över. Man vill ju ändå
tro att det är en mening i det som skall
komma ut av denna verksamhet och
att det inte bara är planlöst tal om att
»nu försöker vi med litet demokrati på
detta område, så får vi se vad det ger
för resultat».

Det är klart att arbetarna måste få

Onsdagen den 27 maj 1970 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. ersättning till polisman för skada vållad av rymling

tid att syssla med verksamheten, och
att de måste få tillfälle till utbildning
för att hedriva den på ett riktigt sätt.
På den punkten är jag helt ense med
statsrådet. Och en åtgärd i den riktningen
skulle kanske vara att förbättra
arbetarnas möjligheter att bedriva facklig
verksamhet på arbetsplatsen. Det
skulle kanske till och med kunna bidra
till att ge företagsdemokratin det innehåll
som statsrådet talade om i slutet
av sitt senaste inlägg.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på interpellation ang. ersättning till

polisman för skada vållad av rymling

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
justitieministern om han är beredd
att upplysa kammaren om av vilken anledning
ersättning för närvarande inte
utgår till polisman som har skadats av
rymling och om han är beredd att medverka
till att sådan ersättning kommer
att utgå till polisman.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Socialstyrelsen har tidigare i vissa
fall betalt ut ersättning till polismän
som har skadats av rymlingar. Sedermera
har styrelsen underställt Kungl.
Maj ds prövning ett antal ärenden av
detta slag. De frågor som aktualiseras
i dessa ärenden har ett klart samband
med den vidare frågan om ersättning
till polismän och andra som på något
sätt har skadats i tjänsten. Denna senare
fråga övervägs för närvarande i
justitiedepartementet i samband med
arbetet på en proposition med förslag
till lagstiftning om statens skadeståndsansvar.
Det har ansetts lämpligt att dröja
med ett ställningstagande till de enskilda
ärendena om ersättning till polismän
som har skadats av rymling i

vart fall till dess arbetet med lagrådsremissen
om statens skadeståndsansvar
är avslutat.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag ber pliktskyldigt
att få tacka statsrådet för svaret på
min interpellation, men jag måste samtidigt
säga att jag inte på något sätt är
nöjd med det. Frågan om ersättningen
till polisman för skada som han lidit i
tjänsten är inte på något sätt ny. Den
har aktualiserats vid ett flertal tillfällen.
Jag kan inte underlåta att något
redovisa vad som tidigare sagts i detta
hänseende.

Redan vid 1958 års riksdag väckte vi
motioner i detta ärende, vilka behandlades
av första lagutskottet. Utskottet anförde
då bl. a. att starka skäl kunde anföras
för en utvidgning av polismans
rätt till ersättning för skada som uppstått
under tjänsteutövning. Det tyngst
vägande skälet angavs vara att polismännen
på grund av yrkets beskaffenhet
regelmässigt måste utsätta sig för
betydande risker för skada även till
liv och lem vid företagande av åtskilliga
tjänsteåtgärder. Enligt utskottets
mening var det därför rimligt att samhället,
som kräver att dessa risker tas,
i en eller annan form kompenserade
polismannen härför. På hemställan av
utskottet beslöt också riksdagen 1958
att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående ersättning till polisman
för kroppsskada som åsamkats honom
under tjänsteutövning.

Låt mig sedan gå fram till 1967, då
frågan på nytt aktualiserades i motioner.
Utskottet gjorde då följande uttalande:
»Enligt utskottets mening bör
det inom Kungl. Maj ds kansli pågående
arbetet rörande hithörande frågor påskyndas
såvitt gäller ersättning till polismän
för kroppsskada så att bestämmelser
härom kan träda i kraft senast
den 1 juli 1968.» Utskottets hemställan

18 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. ersättning till polisman för skada vållad av rymling

innebar också en uppmaning till riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad utskottet hade anfört.

Frågan togs upp även påföljande år,
1968, och jag vill först peka på en enkel
fråga som ställdes till dåvarande
justitieministern Herman Kling i denna
kammare och som besvarades den
22 maj 1968. I svaret sade justitieministern
bl. a. följande: »Jag är medveten
om angelägenheten av att dessa frågor
bringas till en lösning så snart det är
möjligt.» Det väcktes också motioner
i samma fråga, där det hemställdes att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära
skyndsamt förslag angående ersättning
till polismän för kroppsskador
som de ådragit sig i tjänsten. Även här
vill jag citera vad första lagutskottet
uttalade:

»De anförda synpunkterna gäller alltjämt
och har vuxit i styrka genom
stegringen av antalet våldsbrott och den
tilltagande användningen av skjutvapen
i samband med brott, varigenom riskerna
för polismännen i betydande grad
har ökats. Även om polismännens ersättningsfråga
inte kan ses isolerad, är
det mot denna bakgrund enligt utskottets
mening otillfredsställande att riksdagens
ovannämnda framställning» —
det hade som nämnts gjorts framställningar
flera gånger tidigare — »ännu
icke lett till något resultat i förevarande
hänseende.»

Återigen lät riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört i frågan. Men fortfarande har
ingenting hänt.

Nu säger statsrådet i sitt svar: »Det
har ansetts lämpligt att dröja med ett
ställningstagande till de enskilda ärendena
om ersättning till polismän som
har skadats av rymling i vart fall till
dess arbetet med lagrådsremissen om
statens skadeståndsansvar är avslutat.»
Jag kan, herr statsråd inte låta bli att
fråga: För vem är det lämpligt? Det är
möjligt att det är lämpligt för justitiedepartementet
från byråkratisk syn -

punkt, men att det absolut inte är lämpligt
för polismännen som går och väntar
tror jag att vi kan vara överens
om. Och man har väl anledning att fråga
sig hur länge dessa polismän skall
vänta på de överväganden, som pågår
inom justitiedepartementet, innan de
får sina ersättningsanspråk tillgodosedda.

Som jag har sagt i interpellationen
är det sju fall som jag har gjort mig
underrättad om. Det äldsta är från
1963, därefter följer två från 1966, tre
från 1968 och ett som jag inte har något
årtal för men som kan ha inträffat
1969 — i varje fall inte senare. Är det
statsrådets mening att dessa tjänstemän,
som skadats i sin tjänsteutövning för
att skydda samhället och oss allesammans
mot brottslingars framfart, skall
vänta tills den statliga utredningskvarnen
malt färdigt? Och när kommer det
i så fall att bli?

Jag anser att det är en fruktansvärd
nonchalans och en ren oförskämdhet
från staten-arbetsgivarens sida att behandla
sina anställda på sätt som bär
har skett. Polismännen får ju stå i
strykklass i förhållande till andra medborgare
när det gäller sådana här frågor,
och jag tycker att det är beklämmande
att dessa polismän drabbas på
detta sätt. Jag anser det vara ett renlighetskrav,
herr statsråd, att dessa frågor
omgående löses inom justitiedepartementet,
där de nu ligger.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Arbetet i justitiedepartementet
på skadeståndslagstiftningens
område befinner sig i slutskedet, och
det kommer att fullföljas med all möjlig
snabbhet och kraft. Men vi står här
inför en serie problem, där man bör
söka finna lösningar som är någorlunda
konsekventa och följer enhetliga
principer. Frågan om ersättningen till
polismän är exempelvis inte utan samband
med frågan om ersättning över
huvud taget för brottsskador.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm. Nr 29

Svar på interpellation ang. ersättning till polisman för skada vållad av rymling

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag skall gärna erkänna,
herr statsråd, att det är många problem
och komplicerade frågor som man
här har att lösa. Men som jag tidigare
sade kommer polismännen här i en
strykklass i förhållande till andra medborgare.
De får naturligtvis samma förmåner
som dessa när det gäller skydd
mot inkomstbortfall, sjukvård och dylikt.
Men den ersättning som de skall
ha för sveda och värk och för stadigvarande
men av inte direkt ekonomisk
natur, något som det i dessa fall i stor
utsträckning är fråga om, har de för
närvarande inte några möjligheter att
få. Detta är verkligen beklämmande.

Nu säger statsrådet att man arbetar
för högtryck, och jag hoppas verkligen
att så också är fallet. Man kan ju bli
litet fundersam när löftena avgivits tidigare
under så många år utan att ge
några resultat.

Jag hoppas verkligen att statsrådet
Lidbom nu talar sanning och att vi får
en förbättring omgående.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag borde inte delta i
den här debatten. Men ibland blir man
faktiskt så upprörd att man har svårt
att låta bli att engagera sig.

Det svar som statsrådet ger herr Oskarson
innebär i realiteten att man försämrar
den praxis som hittills rått när
det gäller att ge polisman ersättning för
skada som vållats av rymlingar. Tidigare
har det funnits en sådan praxis,
men nu har departementet tydligen bestämt
att man i avvaktan på den utredning
som vi väntat på under ett decennium
inte skall betala ut sådana
ersättningar. Det är en utveckling åt
fel håll som jag tycker är upprörande,
inte minst mot bakgrunden av att riksdagen
flera gånger enhälligt hemställt
om att få se ett förslag som syftar
till vidgade ersättningsmöjligheter för
kroppsskada som polisman drabbats av
i arbetet.

Med de erfarenheter vi fått under senare
år av polisens besvärliga arbetsförhållanden
borde det, herr talman,
vara naturligt att statsrådet och justitiedepartementet
står bakom polismännen
och i varje fall inte försämrar den
praxis som rått för dem.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag vill inte förringa
denna problematik på något sätt, men
jag måste bekänna, att när herr Oskarson
säger att polismännen är i strykklass
jämfört med andra medborgare
kan jag inte riktigt följa honom.

Hela problematiken ligger i hur vi
skall klara av skador som åstadkommes
av brottslingar och som leder inte bara
till inkomstbortfall utan också till lyte,
men, sveda och värk. Läget är väl att
man bör försöka lösa detta i ett sammanhang.
Att poliserna i dag skulle befinna
sig i sämre ställning än andra
som blir offer för brott kan jag inte
inse.

Till fru Kristensson vill jag säga att
påståendet att vi gått in för en försämring
och att vi brutit mot tidigare
praxis inte är någon riktig karakteristik.
Det har förekommit ett antal fall
då socialstyrelsen betalat ut ersättningar
med mycket begränsade belopp till
polismän som skadats av rymlingar. Sedan
har emellertid inträffat att styrelsen
själv blivit tveksam om det riktiga
och lagliga i denna praxis och därför
underställt regeringen att pröva ett antal
ärenden. De ärenden som är underställda
regeringen har ännu inte avgjorts,
och jag är i dag inte beredd att
säga någonting om utgången. Det är i
alla fall felaktigt att påstå att man brutit
en tidigare praxis.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jo, herr statsråd, de
befinner sig i ett sämre läge än andra
medborgare. Enligt svensk författningssamling
är det socialstyrelsen som avgör
dessa ärenden och den har också

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

avgjort ett stort antal ärenden. Därmed
har också »vanliga» medborgare fått
sin ersättning.

Men i fråga om polismännen har socialstyrelsen
inte ansett sig kunna avgöra
ärendena utan hänvisat dem till
Kungl. Maj:t. Just genom att de hänvisats
till Kungl. Maj :t bär polismännen
kommit i strykklass.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
herr talman, att så länge socialstyrelsen
prövade dessa frågor fungerade det
hela relativt bra. Men sedan departementet
fick hand om dem började svårigheterna
att uppstå.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag sade att ärendena
ännu inte är avgjorda, och jag har svårt
att förstå att man då kan utläsa någon
försämring.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
frågorna har legat på is i varje fall sedan
början av året.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 39, 41 och 42, statsutskottets
utlåtande nr 117, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, första lagutskottets
utlåtanden nr 43, 46 och 47 samt jordbruksutskottets
memorial nr 36.

§8

Föredrogs den av herr Lundberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder inom dentalbranschen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§9

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m. jämte
motioner i ämnet.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 94, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justiitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att bl. a.
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om arbetsgivares kvittningsrätt,
vari reglerats arbetsgivares rätt att
kvitta fordran hos arbetstagare eller
förutvarande arbetstagare genom avdrag
på lön respektive pension.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna
1:1128 av herr Mattsson in. fl. och
II: 1324 av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari yrkades att riksdagen med
ändring av propositionen måtte besluta
dels att kvittning enligt § 3 finge ske
även för ersättning för skada som arbetstagaren
av oaktsamhet vållat i tjänsten,
dels att kvittning skulle ha företräde
framför utmätning (§ 5) samt att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig
lagtext,

dels ock motionen 1:1127 av herrar
Alexanderson och Ernulf, vari bl. a. yrkades
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj tf måtte anhålla dels om utredning
rörande påföljd för obehörigt
innehållande -av lön, dels om undersökning
av lagstiftningens verkningar såvitt
avisåge beneficiereglerna.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna 1:1128 och 11:1324 i
motsvarande del, antaga 3 § i det
genom proposition nr 94 framlagda förslaget
till lag om arbetsgivares kvittningsrätt; -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

B. att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna I: 1128 och II: 1324 i
motsvarande del, antaga 5 § i nämnda
förslag;

C. att riksdagen måtte, med avslag på
motionen I: 1127, såvitt avisåge införande
av övergångsbestämmelser, antaga
nämnda förslag i övrigt;

D. att motionen I: 1127, såvitt avsåge
rätten till skadestånd, icke måtte föranleda
inågon riksdagens åtgärd;

E. att motionen 1:1127, såvitt avsåge
beneficiereglerna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i sjömanslagen.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp) och
Lidgard (m), fru Kristensson (in) samt
iierrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att det genom proposition nr 94
framlagda förslaget till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt icke kunnat i oförändrat
skick antagas — i anledning av
motionerna 1:1128 och 11:1324 i motsvarande
del för sin del antaga 3 § i
förslaget med i reservationen angiven
lydelse, innebärande att arbetsgivare
skulle medges rätt till kvittning med
fordran på skadestånd även i fall då
arbetstagaren vållat skadan genom
grov vårdslöshet;

Vid B i utskottets hemställan

2) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp) och:
Lidgard (m), fru Kristensson (m) samt
herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte —med förklaring
att förslaget till lag om arbetsgivares

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

kvittningsrätt icke kunnat i oförändrat
skick antagas — i anledning av motionerna
1:1128 och II: 1324 i motsvarande
del för sin del antaga 5 § i förslaget
med i denna reservation angiven lydelse,
innebärande att beslut om utmätning
av avlöning ej medförde inskränkning i
arbetsgivarens kvittningsrätt, dock att
medgivande till kvittning som kan återkallas
eller som lämnats efter det att utmätningsbeslut
meddelats icke finge
åberopas mot beslutet;

Vid D i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp) och
Lidgard (m), fru Kristensson (m) samt
herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
1:1127, såvitt avsåge rätten till
skadestånd, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande påföljd
för obehörigt innehållande av lön;

Vid E i utskottets hemställan

4) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp) och Lidgard
(in), fru Kristensson (m) samt
herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
1:1127, såvitt avsåge beneficiereglerna,
i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om undersökning rörande verkningarna
av dessa regler i det hänseende
reservanterna angivit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 42 grundar sig på propositionen
94. Det lagförslag som där framläggs
kan jag i stort sett principiellt ansluta
mig till. Under de reservationer
som är fogade till utskottets utlåtande —

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

och som enbart avser smärre detaljjusteringar
— återfinns emellertid mitt
namn. Med tanke på vad lagberedningen
anför, vilket redovisas på s. 9 i propositionen
och på s. 7 i utlåtandet,
kan man ställa frågan om det, när allt
har löpt så pass friktionsfritt som det
till synes har gjort, är nödvändigt med
lagstiftning. Det kunde finnas skäl att
anlägga några principiella synpunkter
på detta, men det får kanske anstå till
ett annat tillfälle.

Reservationen 1 avser frågan om
huruvida skada som arbetstagare uppsåtligt
har vållat i tjänsten skall medföra
kvittningsrätt. På den punkten föreligger
ingen skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar,
men reservanterna föreslår
att utöver uppsåtlig skada även grov
vårdslöshet skall innefattas i bestämmelserna.
Det hela blir naturligtvis en
bedömningsfråga, eftersom gränserna
är synnerligen flytande mellan de olika
stationerna på skalan: uppsåtlig skada
vållad av ren illvilja, uppsåtlig skada
vållad på annat sätt, grov vårdslöshet,
vanlig vårdslöshet, enkelt slarv och till
slut olyckshändelse. Personligen anser
jag att gränsen mellan uppsåtligt skadevållande
och grov vårdslöshet kan vara
svårare att dra än gränsen mellan grov
vårdslöshet och vanlig vårdslöshet. Detta
är också den motivering som anförs
i reservationen. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 1.

I reservationen 2 berörs arbetsgivares
möjlighet att få kvittning beträffande
förmåner som han har lämnat till
arbetstagare. Han skulle alltså inte ställas
i den vanliga kön vid utmätning av
lönefordran utan ha företräde. Då andra
fordringar i detta sammanhang ofta
ligger utanför förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare kan detta
vara motiverat. Det är ofta fråga om en
förmån som arbetstagaren har fått av
arbetsgivaren, och man har starka skäl
att förmoda att möjligheten att få sådana
förmåner kommer att minska, om

inte reglerna för kvittningsförfarandet
och möjligheten att säkerställa en sådan
fordran utformas tillräckligt klart. Arbetstagaren
skulle då helt enkelt hänvisas
till att utnyttja andra möjligheter
som kanske inte skulle vara lika gynnsamma
för honom.

Med den motiveringen ber jag att få
yrka bifall till reservationen 2.

Beträffande reservationen 3 hänvisar
jag till vad som har anförts i motionen
I: 1127 om att det i stort saknas lagstiftning
som gör det möjligt att utdöma
skadestånd för obehörigt innehållande
av lön eller liknande anställningsförmåner
även utanför förhållandet med
kvittning. Motionärerna och reservanterna
anser att dessa frågor bör ses över
och lösas i ett sammanhang. Reservanterna
hemställer därför att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om
utredning för att få dessa frågor belysta
i ett större sammanhang.

.Tåg yrkar bifall till reservationen 3.

I reservationen 4 anföres ett exempel
på hur det skulle kunna gå om någon
genom förskingring eller skadegörelse
åsamkar arbetsgivaren förluster. Även
här bör det undersökas om inte klarare
regler kan utformas. Bestämmelser om
beneficium måste naturligtvis finnas för
vederbörande arbetstagare så att han
inte blir nödlidande. Å andra sidan är
det stötande för rättskänslan, om en person
efter en direkt brottslig handling
som förorsakar arbetsgivaren skada inte
får stå till svars och gottgöra skadan.
Reservationen mynnar ut i en hemställan
om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär en undersökning.
Man har väl anledning att förmoda att
en sådan undersökning kommer att leda
till rättvisare regler som tillgodoser båda
parters intressen.

.lag yrkar bifall till reservationen 4.

Bakom de fyra reservationerna ligger
endast en strävan att få klarare regler
på ett område som enligt vad utredningar
har visat hittills varit och kan bli
oklart.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Herr Hyltander har berört
ungefär samma frågor som jag hade
tänkt ta upp, och jag kan instämma
i vad han har anfört.

På grund av den pressade tidsplanen
nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna
1 t. o. m. 4 som är fogade
vid första lagutskottets utlåtande nr 42.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag skall också börja
med att yrka bifall till de vid utlåtandet
fogade reservationerna. Men jag
tänkte dessutom ändå säga ett par ord
beträffande den första reservationen
för att motivera denna.

Jag delar herr Hyltanders uppfattning
att man egentligen bör börja med
att fråga sig, om det behövs en lagstiftning
på detta område. Hittillsvarande
praxis visar att det alldeles övervägande
antalet fall har kunnat lösas
utan komplikationer, och man kan ställa
sig frågan huruvida de positiva effekterna
av den hittillsvarande ordningen
kommer att försvinna i och med
denna lagstiftning. Ledamöterna av utskottet
bär ändå ställt sig bakom principerna
i denna lagstiftning. Vi godtar
att kvittning i princip endast får ske
med arbetstagarens medgivande. Det är
endast beträffande ett av undantagen
från denna huvudregel som vi har olika
uppfattning. Det gäller, som herr Hyltander
redan har berört, frågan om var
gränsen skall gå, d. v. s. om man skall
hålla sig till uppsåtligt skadevållande
eller om man också skall inkludera fall
av grovt vållande. Vi bär i det hänseendet
ansett att gränsen mellan avsiktlig
skadegörelse, grovt vållande och allmän
vårdslöshet hela tiden är flytande.
Det är inte säkert att det är svårare att
dra gränsen mellan grov vårdslöshet
och vårdslöshet än mellan uppsåtligt
vållande och grov vårdslöshet.

Vi delar lagrådets uppfattning att man
i analogi med vad som är fallet när det
gäller skadeståndsrätten bör dra griin -

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

sen vid grovt vållande.

Herr talman! Jag vill alltså yrka bifall
till reservationerna.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det är riktigt som det
här har sagts att tiden är knapp för
behandling av de ärenden som återstår
under vårsessionen. Trots det nödgas
jag som företrädare för utskottet att
använda en något längre tid än föregående
talare.

Det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlar Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt. Huvudavsikten med lagförslaget
är att reglera arbetsgivarens
rätt att kvitta fordran hos arbetstagare
genom att göra avdrag på dennes lön.
Med lön jämställs pension som tillkommer
förutvarande arbetstagare.

I motsats till de regler som nu gäller
på detta område innebär förslaget att
kvittning mot lön i princip får ske endast
med arbetstagarens medgivande.
Det föreslås emellertid vissa undantag
från denna huvudprincip. Arbetsgivaren
kommer, om förslaget antas, att få
kvitta mot klar och förfallen motfordran
som uppkommit i samband med
anställningen och som grundas på avtal
enligt vilket fordringen får kvittas
mot lön. Samma är förhållandet när det
gäller ersättning för skada som arbetstagaren
vållat uppsåtligen i tjänsten.
Vidare skall rätt till kvittning i andra
fall kunna medges arbetsgivare genom
kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
slutits och godkänts av huvudorganisation.

Arbetstagaren skall dock alltid ha rätt
till s. k. beneficium. Det innebär att
kvittning bara får ske mot den del av
lönen som överstiger vad som åtgår för
arbetstagarens och hans familjs försörjning
samt för fullgörande av underhållsskyldighet
som utöver försörjningsskyldigheten
kan åvila honom.

Arbetsgivare som kvittar i strid mot
lagen blir i princip skadeståndsskyldig.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

Propositionsförslaget bygger på ett
betänkande som lagts fram av lagberedningen.
Jag kan kanske här knyta
an till den fråga som ställdes av en tidigare
talare, d. v. s. huruvida lagen är
nödvändig.

Man säger från denna berednings
sida att det är ett bestämt önskemål
från arbetstagarhåll att frågan om arbetsgivarnas
kvittningsrätt regleras i
lag, medan man från arbetsgivarhåll
ifrågasätter om det i allmänhet finns
ett behov av en sådan reglering. Här
står alltså uppfattning mot uppfattning;
jag finner detta rätt naturligt, eftersom
det är två mot varandra stående
parter som berörs i lagförslaget. Det
är inte så konstigt att arbetstagare och
arbetsgivare bär olika uppfattningar,
eftersom de har olika intressen att bevaka.
Jag vet inte om det är dessa olika
intressen som är anledningen till att
inte mindre än fyra reservationer är
fogade till utskottsutlåtandet. Jag skall
helt kort kommentera dessa reservationer
och ange vissa skäl till att utskottsmajoriteten
yrkar avslag på reservationerna.

I reservation nr 1 föreslås, att kvittning
skall medges när arbetsgivarens
motfordran avser ersättning för skada,
som arbetstagaren uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet vållat i tjänsten. Utskottsmajoriteten
menar liksom departementschefen
att fordringen endast får
kvittas mot skada som arbetstagaren
har vållat uppsåtligen i tjänsten. Anledningen
till att utskottsmajoriteten har
gjort detta ställningstagande är att reservationens
yrkande enligt vår mening
i alltför hög grad strider mot förslagets
grundläggande princip, att tvungen
kvittning över huvud taget ej skall få
förekomma. Dessutom tycker vi att reservationen
innebär att svåra gränsdragningsproblem
skulle kunna uppstå.

Vad gäller reservation 2 anför reservanterna
att de föreslagna begränsningarna
i arbetsgivarnas kvittningsrätt
kommer att medföra att arbetsgivarna

minskar den kreditgivning till arbetstagarna
som i rätt stor utsträckning
förekommer. Man pekar i det sammanhanget
på företrädet vid konkurrens
mellan kvittning och löneutmätning.
Rörande kreditgivningen anser jag att
den har både för- och nackdelar. Fördelarna
är naturligtvis att arbetstagarna
i många fall får låna s. k. billiga
pengar; jag vet att man i vissa fall
rent av slipper att betala ränta eller får
betala en sådan som är lägre än penninginstitutens.
Nackdelarna med kreditgivningen
är att den binder arbetstagarna
till arbetsgivarna på ett sätt
som jag inte finner lämpligt. Jag tror
emellertid inte att denna försvagning
av kvittningsrätten kommer att betyda
att arbetsgivarna drar in på beredvilligheten
att lämna arbetstagarna kredit.

I reservation nr 3 föreslås att en utredning
tillsättes för att åstadkomma
lagregler som ger möjligheter att utdöma
skadestånd vid oberättigat innehållande
av lön eller av liknande anställningsförmån.
Reservanterna tycker
att rättsläget i viss mån här är ovisst.
Utskottsmajoriteten vill framhålla att
det på andra rättsområden inte helt
saknas lagregler, som gör det möjligt
att utdöma skadestånd vid oberättigat
innehållande av lön eller liknande anställningsförmån.
Det förhåller sig så,
att om lönen är reglerad i kollektivavtal
— vilket den så gott som undantagslöst
bör vara — innebär underlåtenheten
att utbetala lönen ett brott mot
kollektivavtalslagen och kan enligt denna
lag föranleda ett allmänt skadestånd.

Sedan finns det också i semesterlagen
regler om skadeståndspåföljd, om
skyldigheten att utge semesterersättning
åsidosätts. Utskottsmajoriteten avstyrker
också denna reservation.

I reservation nr 4 menar reservanterna
att arbetstagarens rätt att åtnjuta
beneficium vid tvungen kvittning i vissa
situationer kan leda till för rättskänslan
stötande resultat. Det exempel
som nämns från reservanternas sida är

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

att om den anställde gjort sig skyldig
till förskingring, stöld eller annan uppsåtlig
förbrytelse i tjänsten kan det enligt
propositionen inte vägras honom
att få ut den del av lönen som svarar
mot beneficium.

Reservanterna anser att om arbetstagaren
trots förbrytelsen fått kvarstanna
i anställningen är det rimligt att han
vid varje avlöningstillfälle utfår åtminstone
en så stor del av lönen som är
nödvändig för hans och hans familjs
uppehälle. Reservanterna säger emellertid
att »om anställningen upphört
och frågan om utbetalning av innestående
lön och eventuell semesterersättning
uppkommer vid en senare tidpunkt synes
det inte vara motiverat att beneficium
skall åtnjutas». I enlighet med
denna uppfattning hemställer reservanterna
att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en undersökning
rörande verkningarna i det
hänseende som reservanterna har angivit.

Utskottsmajoriteten anser för sin del
att beneficiumfrågan i de fall som har
angivits av reservanterna bör bedömas
på samma sätt som eljest och för att
arbetstagaren bör ha eu ovillkorlig rätt
till beneficium. Jag vill gärna understryka
den uppfattningen och med det anförda,
herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag skall inte dra upp
någon stor debatt i detta ämne, jag vill
endast komma med ett par synpunkter.

Till en början vill jag lämna en upplysning
för att belysa frågan huruvida
denna lagstiftning är motiverad av ett
praktiskt behov. Fru Kristensson ifrågasatte
detta, om jag uppfattade henne
rätt, och menade att allting fungerar rätt
bra i dag.

När ärendet bereddes inom justitiedepartementet
förekom kontakter med
både arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer.
På arbetstagarsidan —

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

inte bara inom LO utan även i lika hög
grad inom TCO och SACO — var man
ganska ense om att kvittningen fungerar
utmärkt i ett mycket stort antal fall
utan särskilda begränsande lagregler,
framför allt i de fall då kvittningen har
samband med en kreditgivning.

Det finns emellertid enligt organisationernas
erfarenhet en del situationer
då kvittningsinstitutet utnyttjas ganska
hänsynslöst av arbetsgivarna, och det
är framför allt i sådana fall där tvist
föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare
och det är aktuellt att arbetstagaren
skall lämna sin anställning. Arbetstagaren
blir uppsagd och i samband
med detta tar arbetsgivaren ut en fordran
som han anser sig ha, skadeståndsfordran
eller liknande. Där finns ett
mycket påtagligt behov av skydd i dag.

I sådana tvistefall är rättsläget för närvarande
att arbetsgivaren kan hålla inne
hela lönen och hela semesterersättningen.
Det hjälper inte om arbetstagaren
bestrider att arbetsgivaren över huvud
taget har någon motfordran. Arbetsgivaren
har rätt att kvitta även med
en tvistig fordran. Det hjälper inte ens
om arbetstagaren tigger och ber att få
behålla vad han behöver för sin och
familjens försörjning, ty enligt dagens
lagstiftning har arbetsgivaren i princip
en obegränsad kvittningsrätt. I dessa
mera begränsade situationer finns alltså
ett påtagligt praktiskt behov av ett
ordentligt skydd.

Vid sidan av det praktiska behovet
finns naturligtvis också principiella
skäl. Regeringen har ansett det riktigt
att arbetsgivarna i princip inte har
andra möjligheter att driva in sina fordringar
på arbetstagaren än andra borgenärer
har. Kvittningsförbud är alltså
huvudlinjen och man har gjort praktiskt
motiverade undantag. Ett av dessa
undantag är det som fru Kristensson
kritiserar när hon stöder reservationen
1. Det gäller just den situation jag
nämnde där arbetstagaren blir uppsagd
och skall lämna sin anställning och

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

arbetsgivaren anser sig ha en skadeståndsfordran,
t. ex. därför att arbetstagaren
skadat en maskin eller dylikt.
Fru Kristensson vill, om jag fattat henne
rätt, att arbetsgivaren, om han anser
att det varit vårdslöst handlande
från arbetstagarens sida, iskall ha rätt
att kvitta med iakttagande av heneficium.

Legeringen anser inte att det finns
någon anledning att göra så vittgående
undantag och göra arbetsgivaren till
åklagare, domare och exekutor i egen
sak. Endast i enstaka undantagsfall, där
det skulle kunna vara stötande att vägra
möjlighet till kvittning, bör också kvittning
medges. -— Detta om detta.

Till slut ett ord om herr Hyltanders
inlägg. Det är glädjande att både han
och fru Kristensson i huvudlinjerna är
ense med utskottsmajoriteten och regeringen
i denna sak, men när han säger
att det bärande motivet för de olika
reservationerna är att skapa klarare
regler kan jag inte låta bli att dra på
munnen. Vad blir klarare av att man
har »grov vårdslöshet» såsom kriterium
för undantaget i stället för »uppsåt»?
Vad blir klarare av att man ger
kvittningen företräde framför löneutmätningen
vid konkurrens? Blir det klarare
av att man, såsom ifrågasätts i reservation
4, i vissa fall berövar arbetstagaren
benefiicium?

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Statsrådet Lidbom och
jag kanske då kan tillåta varandra att
ha litet glädje av denna situation och
ömsesidigt dra på munnen — klarheten
blir väl inte större i vare sig det
ena eller det andra fallet.

Jag påpekade i mitt första inlägg att
jag inte tror att det är någon som drar
gränsen klart vare sig mellan »uppsåtligt
vållande» och »grov vårdslöshet»
lättare än gränsen mellan »grov vårdslöshet»
och »allmän vårdslöshet». Det
är väl den klarheten vi eftersträvar.

Likadant är det beträffande reserva -

tionerna 3 och 4, där det yrkas på en
utredning. Man kan väl våga förutsätta
att ökad klarhet skulle bli följden av de
utredningar som begäres i reservationerna
3 och 4 då utredningarna avses
tillsättas genom regeringens försorg i
enlighet med vad som utsägs i reservationstexten.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, närmast efter herr Jönssons i
Malmö inlägg för att be kammaren om
ursäkt för att jag i mitt första inlägg inte
redovisade för hela bakgrunden till frågan,
men den »fauten» har ju rättats till
av herr Jönsson i Malmö, som lämnade
en klar redogörelse för hela frågan —
jag får tacka honom för det. Jag begränsade
mig enbart för att inte i onödan
belasta kammarens ledamöter med
hänsyn till allt vad vi har att behandla
här i slutspurten.

Sedan skall jag bara konstatera att
det i princip inte finns några större
åsiktsskillnader här; det gäller att försöka
dra upp riktlinjer som är så klara
som möjligt och som möjliggör en praktisk
handläggning.

Slutligen bara ett par ord om lagstiftningen.
Jag har inte opponerat mig
mot en lagstiftning i det aktuella fallet
— det har jag klart sagt ifrån. Dock
kan jag inta den principiella ståndpunkten,
att om det går bra ändå bör
man inte i onödan tillgripa lagstiftning,
eftersom en sådan för med sig en mängd
åtgärder — detta belystes ju något i det
senaste interpellationssvaret på dagens
föredragningslista. Det är inte utan
kostnader att utöva lagstiftningen och
se till att lagarna verkligen följs. Ett
smidigare sätt är att ha goda ömsesidiga
relationer som kanske löser problemen
genom arbetsmarknadspartsavtal
och liknande överenskommelser. Inom
många företag löses ju sådana problem
utan några som helst motsättningar mellan
parterna.

Jag har som sagt inte opponerat mig
mot lagstiftningens princip, utan jag
vill bara ha klara linjer för att slippa

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

onödiga tråkigheter och tvister som annars
kan uppstå.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Statsrådet Lidbom och
jag är överens om att den nuvarande
ordningen i allt väsentligt fungerar bra,
och det är självklart att den motivering
som vi har haft för att stödja departementschefens
förslag om en lagstiftning
ytterst har sin grund just i de
avarter som i alla fall finns på detta
område. Vi anser också att det behövs
en lagstiftning, och vi har därför intagit
samma ståndpunkt som departementschefen,
även om vi sedan inte har
kunnat komma överens om alla detaljer
i lagen.

Vi har ansett att man å andra sidan
inte bör utforma lagstiftningen så, att
den i realiteten kommer att försämra
arbetstagarnas möjligheter till den kredit
som arbetsgivaren ger.

Jag tror att statsrådet Lidbom sade
fel, eller också hörde jag inte riktigt
vad han sade. Jag uppfattade honom
så, att han trodde att min ståndpunkt
var att kvittning skulle medges även
vid vårdslöshet. Vi har emellertid stannat
vid beteckningen »grov vårdslöshet»,
vilket är någonting helt annat och
som är en beteckning som jag menar
ligger närmare uppsåtligt handlande.
Det är klart att gränsdragningen är
svår, men jag har sagt, att det hela tiden
är frågan om en flytande gräns,
och någonstans måste man bestämma
sig. Jag tror alltså inte att gränsen mellan
grov vårdslöshet och vårdslöshet
är svårare att dra än gränsen mellan
uppsåt och grov vårdslöshet.

Departementschefen har själv anfört
som skäl för att man stannar vid att
skadan skall vara uppsåtligen tillfogad,
att i sådana fall blir arbetstagaren regelmässigt
avskedad från sitt jobb. Men
jag skulle vilja fråga statsrådet om inte
också i fall av grovt vållande följden
blir att arbetsgivaren avskedar arbetstagaren.
Om man skall utgå från stats -

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

rådets motivering, menar jag att vårt
ståndpunktstagande när det gäller utvidgningen
till den grova vårdslösheten
är mera logiskt.

Yad beträffar skadeståndsrätten finns
det där också en analogi. I fråga om
regressrätten jämställer man kravet på
grov vårdslöshet med uppsåt. Jag tycker
att dessa båda saker talar för att
vår ståndpunkt är den mest logiska.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Skälet till regeringens förslag att begränsa
undantaget från kvittningsförbudet
till uppsåtliga fall är, att man vill
ha undantaget så snävt som möjligt.

Beträffande referensen till grov vårdslöshet
som kriterium och svårigheten
vid tillämpningen vill jag säga att det
är sant, att grov vårdslöshet förekommer
som gränsdragningsmärke i skadeståndsrätten,
men där sker tillämpningen
av domstolarna. Det är en helt
annan sak att låta arbetsgivaren själv
avgöra vad som är grovt vårdslöst eller
inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 91 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Kristensson begärde
emellertid votering, i anledning ivarav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja t

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropoisitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emel -

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 91 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hyltander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
D i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hyltander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 94 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyllander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. E
i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hyllander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 96 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Utkottets hemställan bifölls.

§ 10

Mönsterskyddslag, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj ris proposition med förslag till mön -

Mönsterskyddslag, m. m.

sterskydidslag, m. m., dels oclc ii ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det må vara mig förunnat
att uttala min stora tillfredsställelse
över att vi nu äntligen får en möjlighet
att stifta en modern lag om skydd
för mönster. Jag väckte en motion i
detta ämne redan 1954, vilken riksdagen
då biföll, och med anledning av
detta riksdagens ställningstagande tillsattes
en utredning där jag medarbetade
i sju år. Från början förstod jag väl inte
att det kunde vara så mycket brännbart
stoff och så många besvärligheter
att ta hänsyn till, när vi skulle förbereda
och stifta en lag av detta slag och
denna omfattning. Jag hade haft anledning
syssla med dessa frågor långt innan
jag väckte motionen 1954 och förstod
att det var en mycket besvärande
sak för ett kulturland som Sverige att
på detta område ha en lagstiftning daterad
1899 och som enbart möjliggjorde
skydd för alster inom metallindustrin.
Vårt land har därigenom inte kunnat
ansluta sig till internationella konventioner,
och det har medfört betydande
svårigheter på immaterialrättens område
i flera avseenden.

Genom första lagutskottets förevarande
utlåtande har möjligheter nu skapats
att komma till rätta med återstående
problem, och vi kan nu komma i paritet
med övriga kulturländer. Jag är
mycket glad över att vi har kommit
därhän i likställdhet. Det har stor betydelse
för både vårt näringsliv och de
skapare av idéer och uppslag som arbetar
på mönsterrättens och upphovsrättens
område.

När vi nu antar denna mönsterskyddslag
får vi också en möjlighet att
definitivt ordna förhållandena för den
del av upphovsrätten som gäller bruks -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Mönsterskyddslag, m. m.

konsten. Jag skall erkänna att det har
rått en betydande tveksamhet hos inte
bara mig utan också hos många andra
när det gällt att gå med på en förlängning
av skyddstiden av den mycket betydande
storleksordning som nu sker
när det gäller upphovsrätten. Hittills
har vi nämligen haft en lagstiftning för
brukskonst som stadgat en skyddstid
på tio år, men nu blir gränsen satt till
50 år efter upphovsmannens död, d. v. s.
i extrema fall uppåt 100 år. Vi skall
också komma ihåg att upphovsrätten
inte kräver någon registrering; den
kräver ingen avgift. Därför är det naturligtvis
många som har den uppfattningen
att det kan vara tveksamt, om man
verkligen skall godkänna en så lång
skyddstid som 50 år efter upphovsmannens
död, allra helst som det betalda,
nyhetsprövade mönsterskyddet gäller
maximum 15 år.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till ett längre anförande som jag höll i
denna kammare år 1960 i samband med
att upphovsrättslagen antogs, varvid alster
av brukskonst undantogs för att vi
skulle bereda möjlighet till närmare
överväganden om hur denna del av
immaterialrätten skulle utformas. Redan
då pågick nämligen utredningen inom
mönsterskyddsområdet.

Jag skall medge att jag länge hade
den bestämda uppfattningen att vi inte
borde ge upphovsrättsligt skydd åt
massartiklar utan att dessa i stället
skulle vara hänvisade till mönsterskydd.
Jag hade gott stöd för denna min uppfattning
däri att exempelvis England
har en lagstiftning som omöjliggör upphovsrättsligt
skydd för alster som massproduceras.
Där går gränsen vid ett antal
av 50 exemplar. Endast under förutsättning
att ett mindre antal exemplar
av bruksalster tillverkas kan dessa få
ett upphovsrättsligt skydd. Väljer man
att ta en konstnärlig produkt som förebild
för en masstillverkning över 50 exemplar,
är man i England hänvisad till
det skydd som mönsterskyddet ger, och

detta gäller under en mycket begränsad
tid.

Jag vill också nämna att flera av oss
som arbetade i utredningen var mycket
tveksamma huruvida man borde gå in
för en så lång skyddstid som den som
nu föreslås. I detta sammanhang vill jag
erinra om att jag hade gott sällskap av
den dåvarande ledamoten i denna kammare
fru Lena Renström-Ingenäs, som
också ansåg att man i varje fall måste
göra allvarliga överväganden före införandet
av en så väsentligt förlängd
skyddstid för brukskonsten som vad
som nu kan komma i fråga.

Vi har haft internordiska överläggningar
på detta område och det tillhör
glädjeämnena i detta sammanhang att
vi kunnat få till stånd en enhetlig utformning
av skyddet såväl inom brukskonsten
som inom mönsterskyddet i denordiska
länderna. För detta får man
givetvis vara beredd att offra en del av
de betänkligheter som man möjligen
kan ha mot en sådan lagstiftning som<
nu kommer i fråga.

Vad som gjort att jag och bl. a. ävenfru
Lena Renström-Ingenäs kunnat gåi
med på den kompromiss som det lagförslag
vilket nu föreläggs riksdageninnebär
är att man nu skapar helt nyaoch
strängare bestämmelser för vad som.
skall anses vara konst, som får skyddas
enligt upphovsrättsskyddet för brukskonst
under 50 år efter upphovsmannens
död. För att ge eftertryck åt sin
uppfattning har utredningen klart redovisat
tre i högsta domstolen avgjorda
mål avseende brukskonst inom upphovsrättens
område. Samtliga ifrågavarande
tre artiklar som angivits i utredningens
betänkande, i propositionen och i förevarande
utlåtande måste anses icke
kunna komma att falla under den tolkning
av brukskonstbegreppet som förslaget
till ny lag innebär.

Det kommer alltså att ställas väsentligt
skärpta krav på sådan konst som
får omfattas av den mycket långaskyddstid
som nu föreslås. I detta sam -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

manhang vill jag hänvisa till departementschefens
uttalande i propositionen
att det inte bör skapas ett nytt sakkunnigorgan
som kan tillhandagå domstolarna
med utlåtanden om huruvida förutsättningar
föreligger för att bereda
verk av brukskonst upphovsrättsligt
skydd. Departementschefen förutsätter,
att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd
också framdeles kommer att utnyttjas
för detta ändamål, och uttalar
att det kan bli anledning att i annat
sammanhang återkomma till frågan om
nämndens verksamhet.

Jag vill då påpeka vad vi i utredningen
sade om denna sak. Departementschefen
ansluter sig till vårt uttalande,
men det finns en nyansskillnad. I propositionen
står: »Utredningen erinrar
om att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd
ofta har anlitats som sakkunnigorgan
av domstolar, åklagare
och enskilda, när fråga har uppkommit
att fastställa vad som skall
skyddas som upphovsrättsligt verk och
att bedöma vad som skall anses utgöra
intrång i upphovsrätten. Utredningen
har övervägt om dessa uppgifter för
framtiden i stället bör anförtros en för
ändamålet särskilt inrättad statlig
nämnd men har stannat för att erfarenheter
av rättstillämpningen bör avvaktas,
innan något nyitt sakkunnigorgan
inrättas.»

Härmed har jag velat säga att jag för
min del är angelägen om att vi skall
fortsätta att anlita Slöjdföreningens opinionsnämnd
som ett sakkunnigorgan
för domstolarna när det gäller vad som
skall hänföras till den upphovsrättsliga
konsten. Men det är nog inte bara jag
utan många i vårt samhälle som också
är angelägna om att vi får garantier för
att en opinionsnämnd av detta slag,
som skall gå domstolarna till handa
med sakkunniga utlåtanden, bedömer
alstren utan att subjektivt ta hänsyn till
vem som har skapat alstren. Erfarenheterna
från vårt eget land och inte minst
från Danmark — jag syftar på plagiat -

Mönsterskyddslag, m. m.

udvalget inom Föreningen Dansk Kunsthaandvserk
— visar att den första fråga
som ställs när en sådan opinionsnämnd
skall bedöma vad som är konst
och inte konst är: Vem har skapat det?
Nästa fråga blir: Vad har denna person
för konstnärlig utbildning?

Jag vill inte säga att dessa opinionsnämnder
medvetet alltid gynnat den
som har varit konstnär på grund av utbildning.
Men jag har vid upprepade
tillfällen ställt frågan: Är en sådan opinionsnämnd
beredd att ta hänsyn till
huruvida ett alster är konst eller inte
konst även om man inte känner upphovsmannens
namn? Svaret har blivit
att en fråga som skall behandlas av ett
dylikt sakkunnigorgan måste vara väl
förberedd, och till beredningen hör att
man också skall ta reda på vem som
skapat alstret. Och det finns nog fog för
en misstanke att man sneglat alltför
mycket på vem som har islcapait alstret
och tagit hänsyn just till om vederbörande
har en konstnärlig utbildning eller
inte.

Om jag, som inte har någon konstnärlig
utbildning men bevisligen har
skapat många alster som sålts i mycket
stora upplagor exempelvis inom vårt
lands möbelvärld, försökte få ett upphovsrättsligt
skydd, så skulle detta vara
helt omöjligt. Man skulle nämligen fråga
vad jag har för konstnärlig utbildning,
och eftersom jag inte har någon
sådan utbildning skulle det bli tummen
ner. Men om samma alster skapats av
en person som har konstnärlig utbildning
skulle det finnas stora möjligheter
att tummen vändes upp. Vilken betydelse
detta har när det gäller en skyddstid
som enligt det nu föreliggande förslaget
skall sträcka sig 50 år framåt i tiden
efter upphovsmannens död förstår var
och en. Det är därför jag velat påpeka
att saken bör följas med uppmärksamhet,
så att vi kan konstatera om de sakkunnigorgan,
som skall behandla dessa
ömtåliga och intrikata frågor, kommer
att bedöma alstren som sådana utan att

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Mönsterskyddslag, m. m.

i betydande grad fästa avseende vid om
den som skapat alstret har den konstnärliga
utbildning som gör att man
tvingas betrakta det som konst, därför
att skaparen är konstnär.

Jag har velat klargöra dessa saker
därför att det har varit den absolut
enda förutsättningen för att såväl jag
som exempelvis fru Lena RenströmIngenäs
kunde gå med på att göra upphovsrättslig
lagstiftning definitiv med
50 års skyddstid efter upphovsmannens
död också för brukskonsten.

Sedan jag sagt detta vill jag övergå
till att tala något om de motioner, I: 842
och II: 987, som jag måste anses vara
ansvarig för. Dessa .motioner gäller i
huvudsak två frågor. Den ena rör nyhetsgranskningen
inom mönsterskyddet.

Yi skall komma ihåg att när vi nu
startar praktiskt taget från noll i fråga
om ett mönsterskydd i Sverige — vi
har visserligen en mönsterskyddslag
som avser metallindustrin, men den gäller
endast utseendet och ger ingen möjlighet
att inlägga praktisk betydelse i
själva mönstret — är för stora delar av
vårt näringsliv detta område helt och
hållet nytt. Det skulle betyda att om
den granskande myndigheten, patentverket,
skulle arbeta i enlighet med de
bestämmelser som lagförslaget innebär,
finns mycket stora möjligheter för att
många alster måste betraktas såsom,
acceptabla ur nyhetssynpunkt därför att
man i registren inte har någonting att
jämföra med. Detta har en mycket stor
betydelse i synnerhet under ett övergångsskede.
Jag skulle mycket val kunna
tänka mig att jag till 1 oktober lämnar
in ansökningar på tio olika mönsterskyddsartiklar
inom möbelbranschen,
där det inte finns någon möjlighet
att i enlighet med de granskningsföreskrifter
som detta lagförslag innebär
påvisa att dessa inte är nya. Jag
skulle alltså enligt den nya mönsterskyddslagen
få skydd godkänt för dessa
tio artiklar.

Såsom jag emellertid påpekat finns

det ett möbelregister inom det statligt
understödda Möbelinstitutet. Där finns
ett mycket omfattande register på allt
inom möbelbranschen, och man skulle
där kanske inom loppet av en halvtimme
kunna fastställa att alla de tio ansökningsföremålen
jag nämnde är gamla
och att det redan tidigare finns sådana
modeller inom svensk möbelproduktion.
Följaktligen skulle man komma
att säga att de faller för nyhetsstrecket
och att de inte skulle kunna
få något mönsterskydd.

Om man nu inte tar den möjligheten
att utvidga granskningen på det
sätt jag föreslår, säger man att ett invändningsförfarande
från konkurrenternas
sida kan förhindra beviljande av
oberättigat mönsterskydd. Ja, det är
riktigt. Men då skall man inom branschen
noggrant övervaka om ansökningar
godkänts trots nyhetshinder. Det
kostar pengar att bevaka detta i form
av både invändningsavgifter och annat.
Därför har jag velat peka på de möjligheter
som står till buds att använda
eventuellt annat vederhäftigt material
än det granskningsmaterial, som patentverket
har till sitt förfogande enligt
lagförslaget. Jag hade därför föreslagit
att Kungl. Maj:t i samband med utfärdandet
av tillämpningsföreskrifterna
skulle medge att patentverket använder
också annat vederhäftigt material som
kan finnas. Sådant finns inte bara inom
möbelbranschen. För bara några dagar
sedan fick jag reda på att bildäcksbranschen
skulle vara mycket starkt
intresserad av en granskning även av
de mönstersammanställningar som finns
i fråga om bildäck.

Jag är ganska säker på att ett sådant
intresse skulle kunna finnas även inom
andra branscher, i synnerhet om
branschorganisationerna får klart för
sig att de genom ett eget ingripande
på ett tidigt stadium skulle kunna förhindra
en hel del oberättigade registreringar.
Säkerligen skulle allt fler branscher
i ,så fall skapa ett register över

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

sina alster, vilket skulle kunna vara av
värde för patentverket.

Jag är tacksam för att utskottet har
behandlat vårt motionspar mycket seriöst.
Även om det inte vill acceptera
att departementschefen skulle ta hänsyn
till vad som i motionerna anförs
i fråga om tillämpningsföreskrifterna,
säger utskottet: »En annan sak är att
det i tveksamma fall kan finnas anledning
för registreringsmyndigheten att
t. ex. genom ett remissförfarande använda
sig av den sakkunskap som finns
samlad i Möbelinstitutet eller hos liknande
organ.»

Jag får alltså vara tacksam för att
utskottet på detta sätt har öppnat en
praktisk väg till att skapa en ändamålsenlig
granskning, och jag skulle tro att
patentverket kommer att utnyttja dessa
möjligheter, om det får klart för sig
vilken hjälp detta kommer att innebära
i fråga om granskningen. Jag kan gärna
betyga att patentverkets representanter
i den statliga mönsterskyddsutredningen
var angelägna om att granskningen
skulle bli så omfattande som möjligt.
Att vi har kommit att ligga så pass lågt
i fråga om granskningens omfattning
beror inte minst på att vi har haft svårt
att vinna gehör hos de övriga nordiska
länderna för en utvidgning.

Som ett kuriosum kan jag nämna
vad den mönsterskyddslagstiftning man
har haft i Danmark före den nu aktuella
har kunnat leda till. Den har ansetts
vara bra, och man har haft möjlighet
att ansluta sig till konventioner. Mot en
avgift av 2 kr. kunde en producent
lämna in en ansökan, som inte nyhetsgranskades.
Den publicerades inte utan
registrerades i ett arkiv. Därför var det
ganska besvärligt för en producent som
ville veta om han eventuellt gjorde något
intrång i ett mönster som redan
var registrerat hos det danska patentverket.
Gick han dit och försökte få
reda på om det kunde finnas någon
risk för intrång, fick han svaret: »Var
så god, handlingarna finns i arkivet.

Mönsterskyddslag, m. m.

Ni får ,sj älv se efter, om Ni kan hitta
någonting som eventuellt är till hinder
för Er produktion.» Då kunde han fråga:
»Hur lång tid kan det ta?» Skämtsamt
sade en av de danska experterna
under en utredningssammankomst: »Vi
brukar svara, att om Ni är mycket rapp,
kanske Ni klarar det på 14 dagar. Då
skrattar man och går därifrån.» Det är
alltså självklart att vi nu är tacksamma
för att vi får en lagstiftning som på
detta område skapar en helt annan ordning
också i de andra nordiska länderna.

I motionen II: 987 har jag också tagit
upp frågan om konventionsprioritet.
Det låter som latin för de flesta,
och det rör sig också om så svårtydbara
och besvärliga juridisk-tekniska
frågor att jag inte anklagar någon, om
han inte riktigt förstår vad som eventuellt
menas på vissa punkter i motionen.

Det har nu sagts att vi skall ha likställighet
mellan patentlagen och mönsterskyddslagen.
Eftersom patentlagen
inte föreskriver något tvång att lämna
ett prioritetsbevis, i den mån man åberopar
konventionsprioritet, skall vi därför
inte heller ha någon sådan föreskrift
i mönsterskyddslagen. Som bekant
är det inte länge sedan vi antog
patentlagen. Men de som sysslar praktiskt
med dessa frågor, inte minst internationellt,
har kunnat konstatera att
patentlagens utformning medför olägenheter.
Om man har kunnat konstatera
att en viss lagstiftning medför svårigheter
och olägenheter inom ett område
bör den inte upprepas på ett annat område
bara för att likformighet skall
uppnås.

Jag vill också i detta sammanhang
framhålla att industriländer som USA,
Storbritannien och Frankrike — för
att bara ta några exempel — har sådant
krav på prioritetsintyg som jag i
motionen har påvisat som angeläget.
När utskottet avfärdar detta krav —•
visserligen mycket högaktningsfullt och

2—■Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Mönsterskyddslag, m. m.

efter en ganska lång utredning och ingående
bevisning — kvarstår inte desto
mindre denna svaghet i lagen.

Jag kan inte underlåta att till kammarens
protokoll läsa upp en sammanställning
över ett tänkt fall av det slag
som jag anser det vara angeläget att
komma till rätta med — om vi inte kan
göra det nu måste vi kanske göra det
i framtiden både inom patent- och
mönsterskyddslagstiftningen. Sammanställningen
lyder:

»Den springande punkten är icke vad
som kan vara aktuellt för registreringsmyndigheten
under ansökningsstadiet

---utan vad som är aktuellt för

tredje man i fråga om en redan beviljad
registrering. Det i motionen aktualiserade
prioritetsfallet är följande. Personen
A har en registrering med en
viss giltighetsdag (och eventuellt en
viss prioritetsdag). Personen B har en
registrering med en senare giltighetsdag
men en tidigare prioritetsdag. Personen
C anklagas av A för intrång. G
upptäcker, att A’s registrering måste
vara ogiltig, om B kan förmås att presentera
ett prioritetsbeviis till styrkande
av prioriteten för B’s registrering. I
detta läge har B, om han har tillräckligt
elastisk etik, möjlighet att spela ut
A mot C för att se vem av dem som vill
betala mest för att få B att handla på
önskat sätt — A för att förmå B att
icke framlägga prioritetsbeviset och C
för att förmå B att presentera prioritetsbeviset.
De statliga bestämmelserna
bör icke lämna denna möjlighet öppen.»

Även om detta kan anses vara hieroglyfer
tror jag att det kan vara betydelsefullt
att anföra det för att de jurister
och tekniker som säkerligen kommer
att tvingas ta ställning till dessa
frågor skall veta vad jag menar. Det
kan bli fråga om processer som gäller
mycket istora summor pengar. Det kan
inte anses tillfredsställande att en person
utanför de beslutande registrerings''Jivndigheterna
skall kunna avgöra vem
som skall få skydd för vad — någon

kan t. o. m. ta kontakt med två parter
och fråga: Vem betalar mest om jag
företer ett intyg eller om jag låter bli
att förete ett intyg? Vi vet ju att även
om det är förbjudet att göra affärer på
detta område förekommer det ändå i
inte alltför ringa omfattning.

Herr talman! Jag har kanske enligt
kammarledamöternas uppfattning hållit
ett något för långt anförande. Denna
fråga har emellertid sysselsatt mig i
över 20 år, och många inser säkerligen
hur besvärliga ting vi här rör oss med.
Det kanske därför kan förlåtas mig att
jag i riksdagens slutspurt har tagit kammarens
tid i anspråk för att framföra
dessa synpunkter.

.lag har naturligtvis inte något annat
yrkande än utskottets. Jag är tacksam
för att utskottet har behandlat motionerna
så seriöst och fint, men jag har
inte kunnat underlåta att framföra dessa
kanske för många onödiga men för
mig angelägna kompletterande synpunkter.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren hade inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan. Jag vill
understryka vad han själv meddelade
kammaren, nämligen att utskottet givetvis
delar motionärernas uppfattning att
det är av stor betydelse att registeringsmyndighetens
nyhetsgranskning blir så
effektiv som möjligt. Vi har emellertid
inte ansett oss kunna förorda att man
i lagstiftningen tar in föreskrifter i enlighet
med motionärernas önskemål.
Vad beträffar prioritetsbeviset och den
av herr Löfgren påtalade olägenheten i
patentlagen, måste kammaren erinra
sig att patentlagen varit i kraft under
en mycket kort tid, och i varje fall har
det inte redovisats för utskottet att det
förekommer någon olägenhet av det
slag som herr Löfgren nämnde.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

§11

Lag om social centralnämnd m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd m. m., jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation som jag
i korthet vill motivera. Det gäller frågan
om införandet av distriktsnämnder
utan särskild dispens från Kungl. Maj :t.
Mina betänkligheter gäller skrivningen
i fråga om befolkningsunderlaget vid
inrättandet av dessa distriktsnämnder.

Utredningen hade föreslagit att man
skulle ha ett fixerat befolkningsunderlag
på 15 000 invånare. Kungl. Maj :t har
i propositionen gått ifrån utredningens
förslag och har inte gjort någon begränsning
i fråga om befolkningsunderlaget.
Jag förstår statsrådets ställningstagande;
det har ju av remissvaren
framgått att meningarna varit delade,
och framför allt har väl statsrådet tagit
hänsyn till vad Kommunförbundet anfört.
Min tanke har inte heller varit att
man skulle fastställa en bestämd gräns,
men jag känner dock en viss tvekan
och fruktar att man på detta sätt kommer
att kunna konservera gamla gränser
inom ett nytt kommunblock. Jag hade
önskat en skrivning som mer eftertryckligt
än den nu föreliggande underströk
socialutredningens principuttalande,
att en distriktsorganisation bör
förbehållas kommuner som har ett betryggande
befolkningsunderlag för uppdelning
i distriktsnämnder.

Alla vet — och det har också socialutredningen
erinrat om i sitt förslag
•—- att kommunsammanslagningarna i
många fall har medfört en viss oro för
den kraftiga reducering av antalet kommunala
förtroendeposter som blir en
följd av kommunsammanslagningarna.

På sina håll har också motståndet mot
sammanslagning varit stort.

Jag menar att distriksnämnderna inte
får bli en väg att överbrygga eventuella
skiljaktigheter inom ett nytt kommunblock.
Kommunsammanslagningarna
syftar ju till en nydaning, och det vore
olyckligt, anser jag, om den inre organisationen
skulle bli sådan att den
hindrar en utveckling i den andan. Jag
tror att det skulle bli en bättre vägledning
för kommunerna om utskottet och
riksdagen kraftigare än vad som har
skett i andra lagutskottets utlåtande understrukit
vikten av att en uppdelning
sker endast där den är motiverad av
arbetstekniska skäl eller, såsom socialutredningen
uttrycker det, där befolkningskoncentration
eller särskilda geografiska
förhållanden påkallar det.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 51 behandlar Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd jämte de motioner
som avgivits i anslutning till propositionen.

Propositionen bygger på socialutredningens
delbetänkande om lagstiftning
om sociala nämnder i kommunerna.

Förslaget i propositionen, som säkerligen
är efterlängtat, syftar till att underlätta
för kommunerna att anpassa
socialvårdens nämndorganisation till
nya arbetsformer. Många kommuner
har redan genomfört denna förändring
inom ramen för nuvarande lagstiftning.
Kommunerna får nu formell möjlighet
att ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd med en
för dessa tre vårdområden gemensam
social nämnd, kallad social centralnämnd.
En kommun får också inrätta
s. k. sociala distriktsnämnder. Men det
är hela tiden fråga om en frivillighet
-—■ varje kommun får alltså själv bestämma
om man vill övergå till den nya
nämndorganisationen eller bibehålla

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.

den gamla organisationen med tre olika
nämnder. Föredragande statsråd betonar
att förslaget endast syftar till en
provisorisk lagstiftning som skall gälla
i avvaktan på resultatet av socialutredningens
fortsatta arbete.

Som framgår av utlåtandet ansluter
sig utskottet helt till principen att kommunerna
skall ges denna möjlighet till
integration av den verksamhet som nu
bedrivs inom socialnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd för att på
så sätt kunna främja den helhetssyn på
de hjälpbehövandes situation som redan
prövats på flera håll inom ramen
för nuvarande lagstiftning. Utskottet
tillstyrker alltså propositionens förslag
att de kommuner som så önskar och
finner det lämpligt skall kunna införa
social centralnämnd.

Socialutredningens och propositionens
förslag innebär också att en kommun
som inrättar en social centralnämnd
skall ha möjlighet att inrätta två
eller flera sociala distriktsnämnder.
Dessa distriktsnämnder skall i så fall
endast handlägga frågor som gäller
vård av enskild person. Alla övriga
frågor skall handläggas av den sociala
centralnämnden. Utskottet ansluter sig
till propositionens förslag även i detta
avsnitt.

Utskottet tror — i likhet med föredragande
statsrådet — att den kommun
som övergår till det nya systemet själv
skall kunna avgöra när och om det behöver
inrättas sociala distriktsnämnder,
detta sagt med anledning av att
regeringen och även utskottet bär frångått
socialutredningens förslag om att
möjligheten att inrätta distriktsnämnder
skulle begränsas till kommuner med
över 15 000 invånare.

Svenska kommunförbundet bär, som
fröken Sandell redan har sagt, i sitt remissyttrande
uttalat att det saknas anledning
att i lagtexten ange något lägsta
invånarantal för kommunernas rätt
att besluta om socialvårdsdistrikt. Det
är också intressant att se att Svenska

kommunförbundet säger att det i kommuner
exempelvis i glesbygdsområden
kan vara motiverat av andra omständigheter
än invånarantalet att föreslå inrättande
av sociala distriktsnämnder.
Man säger att invånarantalet är en alltför
ofullständig måttenhet när det gäller
att ställa upp preciserade förslag om
sociala distriktsnämnder.

I utskottsutlåtandet står det också att
utskottet inte har någonting att erinra
mot förslaget i den här delen och att
utskottet i likhet med departementschefen
utgår från att kommunerna då de
prövar frågan om distriktsindelning tar
tillbörlig hänsyn till behovet av en rationell
och funktionell socialvårdsorganisation.

I motionerna I: 1181 och II: 1388 yrkas
det att rekommendationen i 3 § i
lagförslaget om inval av jurist och läkare
i den sociala centralnämnden skall
utgå. Expertmedverkan av olika slag
som krävs och i många fall är helt nödvändig
bör enligt motionärerna tillgodoses
genom medverkan av nämndens
egna tjänstemän eller tillkallade sakkunniga.
Motionärerna framhåller också
att det inte bara kan vara fråga om
att tillkalla jurist eller läkare som sakkunnig
— det kan vara fråga om att tillkalla
barnpsykolog, skolkurator, familjerådgivare
o. s. v. i vissa typer av ärenden.

Utskottet har till alla delar samma
uppfattning som motionärerna i själva
sakfrågan. Det skall också sägas att socialutredningen
och föredragande statsrådet
anför liknande synpunkter i sakfrågan.
Utskottet har emellertid ansett
att man, om man skall tillmötesgå motionärerna,
bör ändra inte bara i lagförslaget
om sociala centralnämnder utan
att man också bör ändra motsvarande
paragrafer i barnavårdslag och nykterhetsvårdslag.
Som jag tidigare sade är
införandet av en social centralnämnd
ett frivilligt åtagande. Många kommuner
kommer i fortsättningen att ha kvar de
tre olika nämnderna, och utskottet me -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

nar att det bör råda samstämmighet
mellan dessa lagar.

Utskottet kan inte i det här sammanhanget
ta upp frågan om ändring av de
nämnda lagarna till behandling, men
för att inte fördröja genomförandet av
förslaget om en ny socialvårdsorganisation
i sin helhet måste utskottet, även
om det i princip tillstyrker yrkandet i
motionerna, formellt avstyrka motionerna.
Utskottet uttalar alltså som sin mening
att Kungl. Maj :t efter erforderlig
utredning bör förelägga höstsessionen
av innevarande års riksdag förslag om
ändring i såväl barnavårdslagen och
nykterhetsvårdslagen som lagen om social
centralnämnd m. m. av innebörd
att rekommendationen om expertmedverkan
inom berörda nämnder borttas.

Herr talman! Med vad jag har sagt
vill jag yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 51.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall be att i min
egenskap av ledamot av socialutredningen
få lägga några synpunkter på detta
ärende.

Det råder ju glädjande enighet om att
vi genom den föreslagna provisoriska
lagstiftningen bör få en laglig möjlighet
för de primärkommuner som så
önskar att ordna sin sociala omvårdsverksamhet
i form av en mellan socialnämnd,
barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd
sammanhållen verksamhet i
enlighet med vad socialutredningen kallar
helhetsprincipen, d. v. s. enligt modell
integration. Denna princip har ju
länge i debatten benämnts familjevårdsprincipen
i motsats till funktionsprincipen,
som åsyftar den traditionella organisationen
av de vårdnämnder, som
visserligen kan samverka med varandra
men dock rent organisatoriskt arbetar
som separata organ.

Lagförslaget bygger på ett första betänkande
av socialutredningen och går
ut på att man inte endast på tjänstemannaplanet,
utan även på förtroende -

Lag om social centralnämnd m. n*.

mannaplanet genom en fakultativ lagstiftning
öppnar en möjlighet, som fru
Sigurdsen nyss sade, att bedriva den
primärkommunala socialvården genom
ett enda organ. Denna tanke, herr talman,
är förvisso inte ny utan har tidigare
gett upphov till ett flertal lagförslag,
dock utan att något av dem har
kunnat realiseras.

Då socialutredningen befinner sig
bara i början av sitt arbete och alltså
ännu inte har tagit ställning till sådana
stora och principiella frågor som den
allmänna målsättningen för vårdverksamheten,
gränsdragningsfrågor och
vårdens materiella innehåll, har utredningen
i sitt förslag i huvudsak endast
tagit upp sådana lagstiftningsåtgärder
som möjliggör utbyte av de tre vårdnämnderna
mot en nämnd, i propositionen
benämnd den sociala centralnämnden.
Denna nämnd, som man räknar
med skall komma att tillsättas i
många, kanske de flesta av de rätt
många nya storkommuner, som träder
i verksamhet den 1 januari 1971, skall
alltså tillämpa alla de tre vårdlagar,
som nu reglerar den primärkommunala
socialhjälpen, barna- och ungdomsvården
och nykterhetsvården. Det är fråga
om, såsom här förut redan har betonats,
ett provisorium i avvaktan på
socialutredningens slutliga förslag, som
på grund av utredningsuppdragets format
kan komma att dröja länge.

Lagstiftningens provisoriska karaktär
gör det naturligt att man företar sig endast
de för integrationsidéns förverkligande
på förtroendemannaplanet nödvändiga
avvikelserna från den vårdlagstiftning,
som nu gäller och tills vidare
skall gälla. Detta betyder att man
ansett sig, i socialutredningen och i
socialdepartementet, böra vidta så små
principiella ändringar i lagstiftningen
som möjligt. Integrationssyftet har dominerat
de resonemang, som ligger till
grund för lagförslaget.

.Tåg har, herr talman, likväl inte svårt
att rent principiellt ansluta mig till de

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.

synsätt som kommer till uttryck i motionerna
1:1181 och 11:1388, där fru
Hörnlund m. fl. vill få bort lagförslagets
rekommendation -om att juridisk
och medicinsk sakkunskap bör vara företrädd
inom nämnden. Men denna rekommendation
är ju endast ett slags
avfärgning av eller överföring från vad
som nu står i dels 7 § barnavårdslagen,
dels 5 § nykterhetsvårdslagen om att
jurist respektive läkare om möjligt bör
vara ledamot av barnavårdsnämnden
respektive nykterhetsnämnden.

Mot bakgrunden av vad jag anförde
om lagförslagets begränsade syfte —-laglig möjlighet till integration och ingenting
annat i denna omgång — har
dessa rekommendationer alltså förts
över i den nya lagen och där sammanförts
till en rekommendation. I sak delar
jag motionärernas uppfattning men
har inom utredningen ansett att man
inte med nödvändighet i detta sammanhang
behöver avlägsna de genom motionerna
aktualiserade stadganden om
barnavårdsnämnds respektive nykterhetsnämnds
sammansättning som ju i
de för motionsyrlcandet relevanta delarna
inte på något sätt är kategoriska
eller förpliktande. Ingen katastrof för
den kommunala demokratin skulle komma
att inträffa, om de tills vidare kvarstår.

Däremot skulle rekommendationerna
i de båda förut nämnda vårdlagarna
kunna utnyttjas i de kommuner, som
inte önskar tillämpa den nya lagen utan
vill ha kvar de tre specialnämnderna.
Det hade varit konsekvent, om motionärerna
därför hade påyrkat en utmönstring
av de rekommendationer det här
gäller även från barnavårdslagen och
nykterhetsvårdslagen. Nu har emellertid,
som framgår av utskottsutlåtandet,
utskottet självt ingripit i förloppet och
påyrkat att det hos Kungl. Maj:t görs
framställning om denna utmönstring redan
genom förslag till höstriksdagen.

I sak hade det dock varit, herr talman,
långt betydelsefullare, om i mo -

tionerna eller på annat sätt, t. ex. inom
utskottet, realiserbara förslag hade
framkommit om hur man skall få till
stånd jurist- och läkarmedverkan i den
kommunala socialvården genom tilllämpning
av bestämmelserna om rätt
för vårdnämnd att anlita biträde av jurist
eller läkare. Här råder ju alltjämt
brist på dessa båda slag av sakkunniga,
d. v. s. specialutbildade personer som
därtill är villiga och intresserade att
medverka. Det gäller förmodligen även
de andra experter som här har nämnts,
psykologer och andra, framför allt psykologer
till barnavårdsnämnderna. Jag
tror för övrigt att även den kategorin
ibland skulle behövas -som biträde åt
nykterhetsnämnderna. Det finns åtskilliga
andra experter som vid vissa tillfällen
skulle behöva inkopplas. De är
alla svåra att få tag i och att sedan anlita.

Barnavårdsnämnderna skulle ju få
hjälp med jurist- och läkarmedverkan
via Svenska socialvårdsförbundet enligt
en uppgörelse med förbundet, som träffades
i samband med barnavårdslagens
tillkomst 1960. Visst har juridisk och
annan sakkunskap förmedlats i viss omfattning
till kommunerna under de följande
åren genom detta förbund och
efter dess upphörande genom Kommunförbundet,
men justitieombudsmannens
skrivelse till Kungl. Maj:t 1967, som utskottet
refererat, talar för att juridisk
medverkan inte alls varit tillräcklig, i
varje fall inte på barnavårdsområdet.
Det är ett intryck som jag själv fick ett
par år tidigare, då jag interpellerade
dåvarande statsrådet fru Lindström om
denna problematik, som ju livligt diskuterades
redan vid barnavårdslagens tillkomst.

Jag tror att betydande brist och otillräcklighet
av antytt slag skulle kunna
påvisas den dag som i dag är, något
som nog för övrigt gäller både juristoch
läkarmedverkan inom både barnavården
och nykterhetsvården. Här skulle
behövas konstruktiva grepp för att

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

skapa lätt och god tillgång för vårdnämnderna
till den speciella sakkunskap
det här gäller och naturligtvis
också för att stimulera nämnderna att
verkligen enligt lagstiftningens rekommendationer
anvisa sådan sakkunskap,
där den går att få tag i. Man får väl
hoppas att storkommunreformen på ett
positivt sätt skall förändra förutsättningarna
för den kommunala vårdverksamheten
även i nu berört avseende.

Jag vill gärna tillägga, herr talman,
att detta med juristmedverkan i vårdnämnderna
nog på ett helt annat sätt
blir en nödvändighet, om statliga rättshjälpsorgan,
såsom aviserats, kommer
att inrättas och stå till allmänhetens
förfogande i bl. a. mål angående administrativa
frihetsberövanden. Jag är, så
här preliminärt, positiv till inrättandet
av sådana organ. Men deras tillkomst
kommer säkert att leda till att krav på
ett helt annat sätt än nu kommer att
ställas på att även den juridiska sidan
av den sociala vårdverksamheten fullt
ut tillgodoses, när sålunda bättre möjligheter
till juristmedverkan skapas för
medborgarna i gemen, bl. a. dem som
är föremål för nämndernas verksamhet.
Det kan nog inte hjälpas att man efter
hand sålunda nödgas att lägga ökad tonvikt
på formalia och att sålunda ett slags
formell polarisering uppstår inom området
för vårdnämndernas verksamhet.
Men man kan ju också uttrycka denna
sak positivt genom att säga att den aktuella
rättspolitiska utvecklingen kommer
att kräva och skapa ökade förutsättningar
för större rättssäkerhet även
på vårdområdena. Naturligtvis får inte
denna utveckling medverka till en
minskning av intresseutrymmet för själva
vården, dess konkreta innehåll och
angelägenheten att successivt höja nivån
på vårdverksamheten.

Vad till sist gäller frågan om distriktsnämnderna
anser den meningsriktning
som jag företräder att dessa nämnder
— som ju bara skall syssla med enskilda
fall, medan den kommunala vård -

Lag om social centralnämnd m. m.

politiken skall skötas av centralnämnden
— är bra exempel på en önskvärd
praktisk decentralisering av den kommunala
verksamheten. Man bör nog i
denna fråga helt kunna lita på de förstorade
primärkommunernas omdöme
och förmåga att, med utnyttjande av
den kommunala självstyrelsen och utan
att man på ett eller annat vis fixerar
något befolkningsunderlag som villkor
för distriktens bildande, lägga upp en
effektiv och lämplig organisation av den
sociala människovärden i respektive
kommuner.

Jag kommer, herr talman, att rösta
för bifall till utskottets förslag.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Såsom ledamot av socialutredningen
vill jag i all korthet framföra
några synpunkter på andra lagutskottets
utlåtande nr 51. Jag kan fatta
mig kort, eftersom andra talare redogjort
för utredningens synpunkter.

I debatten om den kommunala socialvården
har starka argument framförts
för behovet av samordning mellan socialnämnd,
barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd
för att på ett smidigt sätt
få de hjälpbehov tillgodosedda som i
det enskilda fallet gäller mer än en av
vårdlagarna. Det kan röra sig om familjer
men också om ensamstående.

På tjänstemannasidan har det i en
rad kommuner gjorts olika försök i syfte
att åstadkomma en samordning. Man
har exempelvis försökt låta endast en
socialassistent utreda och handlägga ett
helt ärende. Det säger sig självt att ett
sådant arbetssätt är att föredra för den
som är i behov av samhällets hjälp
framför att tre socialassistenter och tre
förtroendemannaorgan samtidigt behandlar
en och samma persons eller familjs
problem. Detta har kunnat ske genom
olika åtgärder i beslutsprocessen
därför att samma personer valts in som
ledamöter i socialnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd. Man har
måst föra olika protokoll inom de skil -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.
da lagområdena.

Dåvarande kommunförbundet aktualiserade
1967 frågan om huruvida kommunerna
skulle kunna beredas möjlighet
att uppdra åt ett enda socialt organ
att svara för de förvaltnings- och vårduppgifter
som sociallagen ålägger kommunerna
för att därmed slippa att i
konstlade former fatta de här besluten.

Det föreliggande förslaget innebär, att
de kommuner som så önskar genom beslut
i kommunens fullmäktige kan inrätta
social centralnämnd, och lagen är,
som tidigare framhållits, fakultativ och
provisorisk såsom socialutredningen föreslagit.

Kommunförbundets styrelse understryker
att lagändringen inte bör uppfattas
som en rekommendation till kommunerna
att övergå till system med gemensam
social nämnd. Det får ankomma
på kommunerna själva att utifrån
sina egna utgångspunkter pröva i vilken
utsträckning samordningen inom socialvårdsarbetet
bör bedrivas.

Vidare framhåller Kommunförbundet,
att erfarenheterna från de kommuner
som redan har praktiserat organisationen
med gemensam nämnd — liksom
för dem som efter en lagändring går in
för denna organisation — bör vara av
värde för socialutredningens framtida
bedömningar inför det slutliga förslaget
beträffande socialvårdens organisation.
Det är naturligt att socialutredningen
kommer att följa upp och ta hänsyn
till hur förslaget kommer att utfalla
i praktiken när det slutliga förslaget
framlägges.

Jag delar fröken Sandells uppfattning
att det hade varit värdefullt, om utskottet
utvecklat sin syn på de sociala distriktsnämnderna
något mera och, om
inte annat, understrukit departementschefens
uttalande att utredningens
synpunkter bör tjäna till vägledning.
Från kommunalt engagerade personer
har jag mött samma farhågor som
fröken Sandell här gav uttryck för,
att beslut av kommunens fullmäktige

om inrättande av sociala distriktsnämnder
kan komma att konservera gamla
kommungränser. Huruvida dessa farhågor
är befogade får väl visa sig i samband
med kommande kommunsammanslagningar.

Beträffande utskottets beställning i
fråga om rekommendationen om expertmedverkan
i berörda nämnder råder,
efter vad jag kan förstå, inga delade
meningar om att inte yrkestillhörighet
eller utbildning skall gälla som kompetens
vid valbarhet till offentligt uppdrag.
Utredningen har aviserat att denna
fråga kommer att tas upp, och herr
Wiklund i Stockholm har här redogjort
för hur det skulle bli om motionen bifölls.
Då skulle vi få två olika lagar, en
för kommuner där man inrättar social
centralnämnd och en för kommuner
som bibehållit den gamla ordningen.

Den historiska bakgrunden till juristmedverkan
i barnavårdsnämnd finns
angiven i utskottets utlåtande, och det
framgår att dåvarande statsrådet Ulla
Lindström ville tillmötesgå lagrådet.
Frågan är om en ändring av en rekommendation
i lagstiftningen är av sådan
angelägenhetsgrad att antingen en departementsutredning
eller förtur inom
socialutredningen kan anses nödvändig.

Av justitieombudsmannens framställning
framgår att formella fel av allvarlig
natur för enskilda har förekommit,
men här är det också fråga om svåra avgöranden
och beslut med snar verkan
som måste fattas. När det exempelvis
gäller ett barn i en akut nödsituation
kan detta i sin tur ur föräldrarnas synpunkt
inkräkta på deras rättssäkerhet.
Vid alla tvångsingripanden av administrativ
natur är rättssäkerheten en
primär fråga. Som väl är behöver man
endast ingripa i få fall, och vi räknar
med att antalet fall skall bli ännu färre
i framtiden. Samtidigt innebär emellertid
detta en större osäkerhet i fråga om
handläggningen av sådana här ärenden.
Jag instämmer i att allt måste göras för
att få den behövliga och nödvändiga

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

medverkan av experter, och jag är också
övertygad om att det har skett en
förändring till det bättre efter JO:s
skrivelse 1967. Alla är överens om att
sådana ingripanden som sker tvångsvis
skall vara nödfallsåtgärder.

På vilken nivå dessa beslut om administrativa
frihetsberövanden skall ligga
är en av de svåra frågor som socialutredningen
har att ta ställning till.
Som sagt, om rekommendationen angående
inval av läkare och jurist i barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd och
social centralnämnd har jag i principfrågan
samma uppfattning som motionärerna
och utskottet, därest valet sker
på grund av vrkestillhörighet och vederbörande
inte inväljes på politiskt
mandat.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Jag är i hög grad förekommen
av fru Holmqvist och kan instämma
i vad hon sade men känner
ändå ett behov av att understryka ett
par frågor, som jag i detta sammanhang
fäster vikt vid. Det gäller dels
frågan om distriktsnämnder, dels frågan
om expertmedverkan i socialvården
över huvud taget.

När socialutredningen hade att behandla
och framlägga förslag om möjligheterna
till en decentralisering av
den sociala verksamheten i kommunerna
var det flera önskemål som utredningen
skulle försöka tillgodose. Dels
hade man naturligtvis den rent kommunaldemokratiska
sidan, som ju betraktas
som utomordentligt viktig, inte minst
i ett skede då vi genom kommunsammanläggningar
decimerar antalet förtroendemän
i ganska betydande omfattning,
dels också frågan om att verksamheten
bör vara så organiserad att de
som den vänder sig till verkligen får
den service och den hjälp som de är i
behov av.

Remissinstanserna har haft förståelse
för vad som föreslås på denna punkt
och har anslutit sig till tanken på en

Lag om social centralnämnd m. m.

möjlighet för kommunerna att, därest
de inrättar central socialnämnd, också
inrätta vårdnämnder i distrikt inom
kommunen. Remissbehandlingen har utfallit
så att vissa instanser menat att
15 000 invånare som underlag för ett
socialvårdsdistrikt är för lågt medan
andra ansett talet vara för högt. Av
detta kan man få den uppfattningen att
siffran ändå är ganska väl vald. Kommunförbundet
har för sin del inte ansett
att någon bestämmelse i detta avseende
är nödvändig. Personligen hyser
jag ingen som helst misstro mot
vare sig Kommunförbundet eller de enskilda
primärkommunerna. Jag tror att
de i stort sett har möjlighet att själva
bedöma vad som kan vara rimligt i
detta sammanhang.

Å andra sidan är det fråga om ett
slags försöksverksamhet under den tid
som den provisoriska lagstiftningen
kommer att gälla. Jag anser det för min
del nödvändigt att man när man startar
en sådan verksamhet inte åstadkommer
en uppsplittring, som skulle motverka
det syfte utredningens förslag skall söka
tillgodose, nämligen en effektivare
och bättre social verksamhet.

Fru Sigurdsen nämnde i sitt anförande
Kommunförbundets uttalande, att befolkningstalet
inte är den enda grundsom
man kan utgå från vid bedömning
av behovet av en uppdelning på distrikt
med vårdnämnder. Socialutredningen
har varit fullt på det klara med detta
och har också genom sitt förslag öppnat
möjlighet att, där särskilda skäl
föreligger, med frångående av kravet
på 15 000 invånare inrätta sociala vårddistrikt
med ett lägre befolkningstal.
Utredningens syn på denna fråga redovisas
nederst på s. 16 i propositionen.

Jag fäste mig vidare vid det som
herr Wiklund i Stockholm avslutningsvis
sade. Han försäkrade att den meningsriktning
han företräder hyser full
tilltro till kommunernas möjlighet att
själva avgöra denna fråga. Jag vet inte
om herr Wiklunds uttalande är att be -

2*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.

trakta som någon form av avhopp.
Han har såsom ledamot av utredningen
anslutit sig till dess förslag på denna
punkt. Såsom jag uppfattat diskussionen
i utredningen har ingen av ledamöterna
ansett att frågan gäller tilltro
till respektive misstro mot kommunerna,
utan man har haft andra och mera
praktiskt betingade motiv för sitt ställningstagande.

Nog sagt om detta, herr talman! Jag
vill också något beröra frågan om expertmedverkan
i den kommunala verksamheten.
På s. 17 i propositionen redovisas
socialutredningens principiella
ståndpunkt i denna fråga. Den sammanfaller
enligt vad som där framgår
helt med såväl motionärernas som utskottets
mening. Utredningen anser att
det från demokratisk synpunkt inte är
lämpligt att föreskriva någon form av
korporativa inslag i de kommunala
nämnderna, alltså här i de sociala
nämnderna.

På denna punkt — och det är självfallet
en viktig punkt — råder tydligen
allmän enighet. Men jag tycker ändå att
utskottets beställning kommer något
överraskande, efter det att man kunnat
ta del av socialutredningens principiella
inställning till frågan. Riksdagen brukar
ju inte beställa initiativ från Kungl.
Maj :t i ett skede då en fråga är under
utredning. Visserligen kan man misstänka
att det kommer att flyta en del
vatten ytterligare under broarna innan
det slutliga förslaget på detta område
föreligger, men vi kan väl ändå inte
betrakta de nuvarande förhållandena
som så oefterrättliga att ett särskilt
initiativ skulle erfordras just på denna
punkt.

Vidare måste jag säga att denna fråga
-— och jag tror att det är socialutredningens
uppfattning — bör bedömas
i sitt stora sammanhang, d. v. s. i
det sammanhang som socialutredningen
har att överväga. Det kan möjligen förefalla
vara en teknisk fråga, hur man
skall få till stånd denna expertmedver -

kan i den kommunala verksamheten,
men jag är övertygad om att det inte
går att se saken så, utan man måste
betrakta den som en fråga där man har
att ta olika hänsyn när det gäller att
komma fram till ett förslag som tillgodoser
önskemålen om rättssäkerhet och
om en effektiv socialverksamhet.

Jag vill gärna, för att det skall kunna
skapas klarhet i detta avseende, ställa
en fråga till utskottets företrädare:
Hur skall man tolka uttalandet att
Kungl. Maj :t bör »utan att avvakta
resultatet av socialutredningens fortsatta
arbete efter erforderlig utredning
förelägga höstsessionen med innevarande
års riksdag förslag» på denna punkt?
Jag vill inte demonstrera någon överkänslighet
härvidlag, men jag vill deklarera
som min högst personliga mening
att socialutredningen bör ges en fair
chans att diskutera igenom frågan och
så småningom framlägga förslag till
Kungl. Maj:t och riksdagen. Självfallet
vill jag inte föregripa handläggningen
av frågan inom Kungl. Maj :ts kansli
efter beslutet i dag, men jag har ändå
velat markera min uppfattning härvidlag.
Jag anser, som jag framhållit, att
detta är en fråga som bör övervägas i
sitt större sammanhang.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Henrikson sade
att jag hoppat av från min inom utredningen
uttalade uppfattning rörande
förutsättningarna för inrättande av distriktsnämnder.
Jag tror att herr Henrikson
säkert kan erinra sig att jag i utredningen,
omedelbart när vi tog upp
denna fråga, ställde mig på den ståndpunkt
som jag givit uttryck för här i
kammaren. Men jag lät mig övertalas
under diskussionen inom utredningen
för att betänkandet skulle bli enhälligt.
Detta var ju i hög grad önskvärt, och i

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

en sådan här fråga kan man verkligen
vara öppen för kompromisser — det
tycker i varje fall jag. Jag har alltså
redan inom utredningen — i flera anföranden
— framhållit att man borde
kunna avstå från att uppställa ett särskilt
villkor av den typ vi nu diskuterar
för inrättande av distriktsnämnder.

Jag delar herr Henriksons överraskning
över utskottets skrivning när det
gäller att få bort den rekommendation
som motionärerna aktualiserat. Jag anser
nämligen, som jag sade i mitt första
anförande, att det inte alls kommer
att inträffa någon katastrof, om denna
rekommendation står kvar. Den är
ju inte på något sätt förpliktande, och
därför tycker jag att man nu kunde
ha avstått från att föreslå att den skall
slopas. Men när detta ändå har skett,
gör i varje fall inte jag någon invändning
mot att det riktas en framställning
till Kungl. Maj:t i denna fråga.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
söka sak med herr Wiklund i Stockholm
i frågan rörande distriktsnämnderna
och föreskriften om antalet medlemmar
i respektive nämnder. Jag noterar
bara att vi i utredningen var
eniga på den här punkten. Och enhälligheten
inom utredningen är inte bara
på denna punkt ett resultat av diskussioner
och kompromisser, utan det
finns, som herr Wiklund mycket väl
vet, flera exempel på detta.

Herr ZETTERSTRÖM (s):

Herr talman! Propositionen 121 som
vi nu behandlar ger kommunerna möjlighet
att anpassa den sociala nämndorganisationen
till de nya arbetsformer
som utvecklingen kräver och att
skaffa sig större överblick över hela
socialvården. Jag och mina medmotionärer
kan helt ansluta oss till detta.
Personligen har jag erfarenheter i denna
sak, eftersom vi i den kommun jag
representerar redan har börjat till -

Lag om social centralnämnd m. m.

lämpa vad som kommit fram i debatten,
d. v. s. en personalunion mellan befintliga
nämnder.

På en punkt är jag emellertid litet
fundersam. Varför har inte departementschefen
följt de tunga remissinstansernas
syn på utseendet av ledamöter
i nämnden, d. v. s. tagit bort
rekommendationen om experter? I motionsparet
1:1181 och 11:1388 har vi
motionärer försökt att anvisa en konkret
lösning, där vi helt vill jämställa
valet av ledamöter i den sociala nämnden
med övriga sociala organ. Vi önskar
därför utmönstra ur lagtextens 3 §
rekommendationen: »Där så lämp ligen

kan ske, bör juridisk och medicinsk
sakkunskap vara företrädd inom
nämnden.» Vi kan inte se att det finns
några sakskäl att inte ta bort detta.
Den uppfattningen har framkommit under
debatten. Vi vill för vår del hänvisa
till motionen, där vi påpekar att man
redan nu i befintliga nämnder kan tillkalla
sakkunniga att delta i nämndernas
överläggningar.

Det finns ingen anledning för mig
att citera de tunga remissinstansernas
positiva uttalanden, utan jag vill hänvisa
till s. 23 i propositionen när det
gäller deras syn på denna sak. Utredningen
och departementschefen vill vänta
fastän man anser att det över huvud
taget icke stämmer överens med att
specialdestinera kommunala mandat.

Herr talman! Till sist några korta
reflexioner i anledning av utskottets
positiva skrivning när utskottet helt
sluter upp kring motionärernas förslag
och tankegångar att det snabbt bör
framläggas förslag och att man icke skall
avvakta socialutredningens betänkande
i detta avseende. Utskottet önskar en
proposition till höstriksdagen i detta
avsnitt om att rekommendationen skall
borttagas ur lagtexten. Detta kan jag
och mina medmotionärer instämma i.
Vi känner oss också tacksamma för utskottets
skrivning.

Sedan riksdagen fattat beslut enligt

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.

utskottets förslag är det min förhoppning
att det principiella instämmandet
från utredningen, departementschefen
och utskottet skall göra att frågan icke
i fortsättningen stöter på patrull utan
att vi får en tidsenlig lagstiftning så
fort som möjligt redan under hösten.
Tyvärr märker man under debatten att
utredningens ledamöter ställt sig litet
negativa till att utmönstra dessa saker,
men vi tolkar utskottets skrivning och
departementschefens yttrande så att det
skall anläggas samma syn på alla val till
de kommunala nämnderna i fortsättningen.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets.

Herr LARSSON i öskevik (ep):

Herr talman! Det är väl rätt unikt att
ett utlåtande utan skriftlig reservation
blir föremål för en så lång och ingående
debatt som det nu föreliggande. Jag
tolkar detta som ett bevis för att dessa
frågor i högsta grad intresserar inte
bara den stora allmänheten utan också
riksdagens ledamöter.

Det är främst två problem som har
varit uppe till diskussion, och jag skall
mycket kortfattat beröra dem. Först har
vi frågan om de sociala distriktsnämnderna
och deras eventuella befolkningsunderlag.
Socialutredningen har i sitt
betänkande mycket utförligt redovisat
de olika meningsyttringar som förekommit
i fråga om just de sociala distriktsnämndernas
beskaffenhet. Som herr
Henrikson helt riktigt nämnde enades
också utskottet i slutskedet om ett befolkningstal.

Sedan delbetänkandet varit ute på
remiss har nu remissinstanserna givit
sin syn till känna. Även om jag i socialutredningen
har accepterat den kompromisslösning
som har presenterats är
det min mening i dag — och jag har förfäktat
den också i utskottet — att
Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
med hänsyn till det resonemang som
fördes inom socialutredningen och de

meningar som uttalats i remissyttrandena
måste anses vara väl avvägt och
acceptabelt.

I någon mån har också frågan om expertmedverkan
i de sociala nämnderna
diskuterats, men i den diskussionen har
man nog till en del försökt slå in öppna
dörrar. För det första rör det sig här
om en temporär lagstiftning. För det
andra är det fråga om valfrihet för
kommunerna att tillämpa denna lagstiftning.
För det tredje innehåller 3 §
i förslaget till lag den bestämmelsen,
att de sociala nämnderna skall väljas
proportionellt om så begärs. För det
fjärde är paragrafen inte tvingande. Det
sägs nämligen: »Där så lämpligen kan
ske, bör juridisk och medicinsk sakkunskap
vara företrädd inom nämnden.
» Detta borde enligt min åsikt vara
tillräckligt för att göra motionärerna
nöjda i detta avseende.

Jag har emellertid inte haft anledning
att reservera mig mot andra lagutskottets
hemställan på denna punkt,
eftersom den sammanfaller med den
principiella syn som socialutredningen
tidigare har anlagt på denna fråga. Nu
ligger bollen hos Kungl. Maj :t, och vi får
se vad det kan bli av detta förslag.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets i detta ärende.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Både herr Wiklund i
Stockholm och fru Holmqvist ansåg att
det måste finnas möjlighet till medverkan
av juridisk expertis i våra sociala
nämnder. Utskottet delar helt deras
uppfattning och anför längst ned på
s. 13 i sitt utlåtande: »I själva sakfrågan
om juristmedverkan vid behandling av
barnavårdsärenden är utskottet av den
uppfattningen att det är viktigt att de
berörda nämnderna tillförs juridisk
sakkunskap i erforderlig omfattning.»

Utskottet har också i sitt utlåtande
tagit med justitieombudsmannens fram»

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

ställning i maj 1967. Utskottet ser alltså
lika allvarligt på denna fråga som de
talare som här har berört den. I likhet
med motionärerna tycker vi dock inom
utskottet att expertmedverkan kan ordnas
på annat sätt.

Några av talarna i dag har ansett att
vi bör ha den normering som socialutredningen
föreslog för möjligheten att
inrätta sociala distriktsnämnder — ett
invånarantal av över 15 000 personer.
Fru Holmqvist ansåg, såvitt jag förstod,
att utskottet borde ha utvecklat
sin syn på frågan om när sociala distriktsnämnder
skall inrättas och hur
de skall utformas. Utskottet har följt
propositionens förslag och ansett att
kommunerna själva skall avgöra när
det finns fog för att inrätta sociala
distriktsnämnder. Jag tror att vi kan lita
på att våra kommunalmän och kommunalkvinnor
är kompetenta att avgöra
om det finns motiv för att inrätta sociala
distriktsnämnder. Herr Henrikson
har instämt i fru Holmqvists synpunkter.

Vad de ledamöter som tillhör socialutredningen
har anfört i denna diskussion
har inte givit kammarens ledamöter
någon vägledning beträffande vilken
ställning de skall ta; det har tydligt
framgått att ledamöterna av socialutredningen
har haft olika uppfattningar i
denna fråga — både herr Wiklund i
Stockholm och herr Larsson i Öskevik
bär sagt att Kungl. Maj :ts förslag är bra.
''tindra lagutskottet har ansett det riktigt
att följa propositionens förslag och
överlåta åt kommunerna att själva avgöra
när dessa nämnder skall inrättas.

Så till frågan om expertmedverkan.
Utskottets ställningstagande innebär i
princip att de motioner som det här
gäller tillstyrks; utskottet har dock velat
gå längre än motionärerna och begär
en ändring av barnavårdslagen och
nykterhetsvårdslagen. Herr Henrikson
frågade hur man skall tolka det avsnitt
av utskottets skrivning som lyder: »Enligt
utskottets mening bör Kungl. Maj :t

Lag om social centralnämnd m. m.

utan att avvakta resultatet av socialutredningens
fortsatta arbete efter erforderlig
utredning förelägga höstsessionen
med innevarande års riksdag förslag
om ändring i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen
och lagen om social
centralnämnd m. m. av innebörd att rekommendationen
om expertmedverkan
inom berörda nämnder borttages.»

Det åligger inte utskottet och inte
heller riksdagen att säga hur den här
utredningen skall gå till. Den socialutredning
som är tillsatt har också personalunion
med socialdepartementet;
statssekreteraren Fridh och herr Sturkell
deltar i utredningen. Mycket talar
för att en utredning skall göras i samråd
med socialutredningen, men vilka
former detta samråd skall ta skall varken
utskottet eller riksdagen avgöra.

Herr Henrikson och herr Wiklund i
Stockholm uttalade sin stora överraskning
över det ställningstagande och den
beställning som utskottet har gjort i
detta sammanhang. Men när man nu anser
att denna förändring bör komma till
stånd, har utskottet naturligtvis rätt att
ta initiativ och yrka att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om
denna lagändring. Jag kan inte se något
egendomligt i det.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Sigurdsen att problemet att få juristmedverkan
genom att anlita jurister
som biträde åt nämnderna kvarstår
även efter detta uttalande av andra lagutskottet.
Det var ju faktiskt på det
sättet att man när barnavårdslagen tillkom
år 1960 försökte få till stånd en
förmedling av sådana experter — läkare
och jurister —- genom Svenska socialvårdsförbundet,
något som jag tidigare
erinrat om. Under någon tid kom
väl ett antal sådana förmedlingar till
stånd — frekvensen kanske i början
t. o. m. var relativt hög — men i stort
sett har väl denna förmedling inte slagit
väl ut. Definitivt försvann den för

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Lag om social centralnämnd m. m.

Socialvårdsiförbundets del, då förbundet
upphörde.

Kommunförbundet har gjort vissa insatser
— det skall medges — men det
förefaller likväl som om det på det stora
hela taget alltjämt vore dåligt beställt,
eftersom justitieombudsmannen
år 1967 fann sig föranlåten att hos
Kungl. Maj:t påtala denna brist. Fru
Holmqvist sade att det antagligen har
blivit bättre sedan dess. Jag vet inte
vad det kan finnas för grund för det
antagandet; det är naturligtvis i hög
grad glädjande om uppgiften är riktig.

Ett uttalande av utskottet och riksdagen
i dag räcker nog inte långt. Man
skulle vilja ha litet mer substans i viljeyttringen:
Hur skall man kunna rent
praktiskt åstadkomma effektiv service
åt vårdnämnderna av läkare, jurister,
psykologer och andra experter? Den
frågan måste lösas på något sätt. Jag
kan förstå om man säger att det är socialutredningens
uppgift att klara den
saken, men jag tycker å andra sidan att
denna fråga är av den praktiska art, att
den borde kunna lösas snabbare än genom
utredningen — t. ex. genom Kommunförbundets
medverkan. Riksdagen
råder ju inte över Kommunförbundet.
Den vägen tror jag ändå skulle vara
praktiskt framkomlig. Jag skulle därför
gärna se att någon person i ledande
ställning inom Kommunförbundet tog
ett ordentligt initiativ i detta avseende.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Fru Sigurdsen sade som
svar på min fråga, att det inte är utskottets
sak att ha några tankar om hur
man bör förverkliga detta förslag. Det
är möjligt att det förhåller sig på det
sättet, men en diskussion på den punkten
förefaller mig ha varit oundviklig i
samband med att man lade fram förslaget.

Nu förhåller det sig inte så som utskottet
skriver att förslaget bör vara av
»innebörd att rekommendationen om

expertmedverkan inom berörda nämnder
borttages». Fru Sigurdsen har sagt,
och det framgår också av utlåtandet, att
vi på denna punkt är alldeles överens
om att det är nödvändigt med expertmedverkan.
Men dessa experter skall
inte vara politiskt valda ledamöter. Yi
är väl också överens om att det härvidlag
krävs en ändring. Däremot är det
litet svårt att tänka sig att vi inte skall
ha expertmedverkan i nämnderna.

När jag ändå har ordet vill jag säga
till herr Zetterström, att han tydligen
alldeles har missuppfattat vad socialutredningens
ledamöter uttalat på denna
punkt. Jag vill därför gärna ta honom
ur den föreställningen att det skulle
föreligga någon negativism eller något
motstånd inom utredningen i detta
avseende. Det gör det definitivt inte!
Vad vi möjligen just nu tvistar om är
sättet att förverkliga detta förslag. .lag
tillät mig tidigare säga att jag ansåg det
vara rimligt att socialutredningen fick
bedöma frågan i ett större sammanhang,
eftersom man då — i varje fall som jag
ser det — skulle få möjligheter att komma
till ett bättre slutresultat.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Min lilla anmärkning att
jag gärna sett att utskottet understrukit
departementschefens uttalande berodde
på att det faktiskt förhåller sig
på det sättet att vad riksdagens utskott
säger är tungt vägande. Därför anser
jag att ett sådant understrykande hade
varit värdefullt.

Herr Wiklund i Stockholm frågade
om jag hade underlag för mitt yttrande
om expertisen. Jag kan väl inte direkt
peka på något, men det faktum att man
inom Kommunförbundet har inrättat en
juridisk avdelning är ett tecken på att
man kommer att ge bättre service från
den sidan. När de kommunala länsavdelningarna
blir utbyggda är jag övertygad
om att de också kommer att se
till att det finns service för de kommu -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

ner som inte själva har jurister anställda
inom sin förvaltning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12

Ändring i statstjänstemannalagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274), m. m., jämte motion i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 72, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen hilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
och lagrådets protokoll,
bl. a. föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen ifogat förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274).

I propositionen föreslogs bl. a. att
statstjänstemannalagen skulle ändras så
att den ikomme att gälla även justitieråd,
regeringsråd och justitiekanslern.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en d ämnet väckt
motion, 1:1213 av herr Ernulf, vari
hemställdes

1. att riksdagen —- med anmälan att
propositionen nr 72 icke kunnat oförändrad
godtagas — måtte besluta

dels att 1 § andra stycket statstjänstemannalagen
erhölle sådan lydelse att
högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter fortfarande undantages från
lagens tillämpningsområde, och

dels i andra hand att i 27 § samma
lag, om avstängning på grund av sjukdom
och om skyldighet att underkasta
sig läkarundersökning, infördes ett stadgande
att beslut av Konungen enligt
andra stycket finge meddelas beträffande
ledamot av högsta domstolen eller

Ändring i statstjänstemannalagen

regeringsrätten endast om den domstol
ledamoten tillhörde gjort framställning
härom;

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1213 i motsvarande del
— antaga 1, 10, 29 och 38 §§ i det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274);

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1213 i övrigt -— antaga
27 § i förslaget till lag om ändring i
statstjänstemannalagen;

C. att riksdagen måtte antaga övriga
delar av förslaget till lag om ändring i
statstjänstemannalagen; samt

D. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1965:576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m. m.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Enligt uttalande i propositionen (s.
50) förutsätter föredragande statsrådet
att i de ärenden enligt 27 § StjL, som
avser justitieråd eller regeringsråd, samråd
kommer att ske med vederbörande
domstol. Därmed torde enligt utskottet
syftet med motionsyrkandet i allt väsentligt
vara tillgodosett. Utskottet avstyrker
motionen även i denna del.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A av
herr Österdahl (fp), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Gustavsson i Alvesta
(ep) och Romanus (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen
— med bifall till motionen
1:1213 i motsvarande del dels för

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ändring i statstjänstemannalagen

»in del antaga 1 § i nämnda förslag i
av reservanterna angiven lydelse, dels
avslå 10, 29 och 38 §§ i förslaget;

vid utskottets hemställan under B av
herr Österdahl (fp), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Gustavsson i Alvesta
(ep) och Romanus (fp), vilka ansett
att ovan intagna avsnitt av utskottets
yttrande bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Av vad utskottet ovan anfört framgår,
att icke heller den i propositionen
föreslagna ändringen av 27 § statstjänstemannalagen
bör genomföras med avseende
på justitie- och regeringsråd.
Däremot har utskottet inget att invända
emot att den föreslagna ändringen av
paragrafen antages med den lydelse
som föredragande statsrådet föreslår.
Den kommer då att gälla de tjänstemän
som omfattas av lagen.

Frågan om entledigande av justitieeller
regeringsråd på grund av sjukdom
m. m. bör prövas av grundlagberedningen.
»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Folkparti- och centerpartiledamöterna
i andra lagutskottet
har fogat två reservationer till utlåtande
nr 52. Jag skall be att få ge en kort motivering
till dem.

Propositionen 72, som behandlas i
utlåtandet, behandlar tre olika frågor.
Den fråga, om vilken oenighet har rått,
är den relativt komplicerade frågan om
statstjänstemannalagen skall utsträckas
till att gälla även justitieråd och regeringsråd.
I övrigt har utskottet varit
enigt.

Oenigheten gäller alltså justitierådens
och regeringsrådens arbetsrättsliga ställning,
d. v. s. deras rätt att strejka och
statens rätt att tillgripa lockout mot
dem. Jag skall inte gå in på de tekniska
detaljerna; jag skall bara be att få kon -

statera tre saker. För det första är
alla — utredningen, de remissinstanser
som har yttrat sig, det föredragande
statsrådet och utskottet — ense om
att detta är en rent teoretisk fråga,
som egentligen inte har någon aktualitet
i det praktiska livet. Justitieråden
och regeringsråden kommer i regel att
hållas utanför alla fackliga konflikter.

För det andra skall jag be att få påpeka
att det råder oenighet om en allvarlig
aspekt på denna fråga, nämligen
om det är förenligt med grundlagen att
ge justitieråd och regeringsråd denna
ställning i arbetsrättsligt avseende. Lagrådet
hävdar med stor skärpa att så inte
är fallet.

För det tredje vill jag framhålla att
grundlagberedningen, som har yttrat sig
i frågan, anser att denna ändring inte
bör företas nu, utan förordar att saken
får anstå tills den allmänna grundlagsreform,
som utredningen har till uppgift
att förbereda, genomförs. Man påpekar
att denna fråga har ett samband med de
högsta domstolarnas konstitutionella
ställning, alltså att deras oberoende
gentemot regeringsmakten måste garanteras,
och man framhåller också att de
frågor om de högsta domarnas avstängning
vid sjukdom o. s. v., som tas upp i
förslaget, utan olägenhet tills vidare kan
förbli oreglerade. Behovet av bestämmelser
om detta kan enligt utredningen,
i vilken alla partier är representerade,
inte anses trängande.

Vilken slutsats skulle man vänta sig
av sådana remissvar i ett land som Sverige,
med en regering som normalt är
så förtjust i att hänskjuta saker och
ting till utredningar? Självfallet skulle
man vänta sig att regeringen lät hela
denna fråga vila. Men det har man inte
gjort. I stället har regeringen struntat i
vad grundlagberedningen och lagrådet
uttalat och nu lagt fram ett förslag.

Varför? Ja, ingen i utskottet har, såvitt
jag har kunnat uppfatta, lyckats
förklara varför det är så bråttom med
denna ändring. Vi upplever ju ständigt

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

att propositionerna från kanslihuset är
försenade, till allvarlig nackdel för riksdagens
arbete. Man har för mycket att
göra. Tjänstemännen i kanslihuset får
arbeta dygnet om; de hinner knappast
träffa sina familjer. Man brukar skylla
på att oppositionen ställer för många
onödiga frågor som det tar lång tid att
utarbeta svar på.

Som exempel på förseningar kan jag
nämna att den proposition som vi nu
behandlar aviserades vid riksdagens
början till den 24 mars. I den andra förteckningen
över väntade propositioner
aviserades den till den 10 april. Den inkom
till kamrarna den 17 april.

När man har en sådan arbetsbörda,
varför lägger man då ned arbete på denna
till synes helt onödiga sak och skriver
50 sidor i en proposition om någonting
som uteslutande är av teoretiskt
intresse, som saknar aktualitet i
det praktiska livet och om vilket grundlagberedningen
har sagt att det utan
olägenhet kan vänta? Varför nonchalerar
man lagrådets betänkligheter? Jag
hoppas att utskottet kan ge svar på de
här frågorna.

Jag vill slutligen anmärka att det har
väckt en viss förvåning att moderata
samlingspartiets företrädare i utskottet
inte har anslutit sig till reservationerna.
Man brukar där annars vara angelägen
om att motverka »klåfingrighet» och
onödiga lagändringar. Jag hoppas att
det förhållandet, att moderata samlingspartiets
ledamöter inte har reserverat
sig, inte skall hindra att en och annan
av de moderata här liksom i första
kammaren röstar för reservationerna.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Visst kan man kanske
säga att den föreslagna lagstiftningen
gäller en formsak, men man kan inte
säga att den är utan praktisk betydelse,
herr Romanus. Det är väl av oerhört
stor betydelse att i lag kunna reglera

Ändring i statstjänstemannalagen

justitierådens och regeringsrådens arbetsrättsliga
förhållanden.

Det förhåller sig inte så att justitieråden
och regeringsråden lever i ett avtalslöst
tillstånd — de har på sätt och
vis en vidare möjlighet än andra att föra
förhandlingar och sluta avtal — men
genom att de står utanför statstjänstemannalagen
gäller inte för dem de begränsningar
t. ex. beträffande uppsägningsrätten
som lagen stadgar för andra
tjänstemän, exempelvis ordinarie domare.

Lagrådet har funnit att det är betydelsefullt
att även frågan om avstängning
på grund av sjukdom regleras genom
lag, men lagrådet anser att det kan
ske genom att man ändrar de särskilda
domstolslagarna. Lagrådet tycker inte
heller att Kungl. Maj:t i statsrådet bör
ha befogenhet att besluta i sådana frågor
ulan anser att beslut skall fattas
först efter initiativ av domstolen.

Reservanternas uppfattningar skiljer
sig från lagrådets, trots att de åberopar
just lagrådet. Reservanterna vill att frågan
om avstängning på grund av sjukdom
enligt 27 § skall utredas genom
grundlagberedningen.

Lagrådet anför som skäl mot att justitieråden
och regeringsråden införs
under statstjänstemannalagen att detta
kan strida mot grundlagen, då i så fall
dessa tjänstemän inom högsta domstolen
och regeringsrätten skulle kunna
vidta stridsåtgärder. Det är denna speciella
fråga som föredragande statsrådet
anser vara en teoretisk fråga — han säger
inte, som reservanterna påstår, att
hela lagstiftningen gäller en teoretisk
fråga. Det iir inte lagens bestämmelser i
sin helhet som föredragande statsrådet
anser ha teoretisk innebörd, utan det är
enbart den här detaljen, om staten skall
kunna lockouta dessa tjänstemän eller
om de å sin sida skall kunna vidta några
stridsåtgärder.

Förenings- och förhandlingsrätt har
justitieråden och regeringsråden, som
jag tidigare sade, men statsrådet anser

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ändring i statstjänstemannalagen

att det inte står i god överensstämmelse
med den rätten att för dessa kategoriers
vidkommande inskränka möjligheterna
att delta i eller vidta fackliga
stridsåtgärder. Det är således en rättvisefråga
för dessa höga tjänstemän. Konsekvenserna
av stridsåtgärder på detta
område kan inte vara mer förödande än
om det gäller t. ex. övriga ordinarie domare
eller om det gäller tjänstemän
inom Kungl. Maj:ts kansli eller riksdagen,
vilka ju har möjlighet att vidta
stridsåtgärder. Att riksdagen fungerar
eller att Kungl. Maj:ts kansli, som skall
ge ut författningar till gagn för samhället,
fungerar är lika viktigt som att en
domstol fungerar.

Samma uppfattning gäller frågan om
avstängning på grund av sjukdom. Det
bör i det fallet inte vara någon skillnad
mellan justitie- och regeringsråd och
andra ordinarie domare. Kungl. Maj :t
har ju beträffande andra ordinarie domare
rätt att i statsrådet besluta om av-,
stängning. Det finns inga bärande skäl
att beslutsbefogenheten när det gäller
justitieråd och regeringsråd skulle utformas
på annat sätt än för andra ordinarie
domare. Justitie- och regeringsråden
är undantagna i den nuvarande
statstjänstemannalagen, och det är denna
olikhet i deras rättsställning som gör
att Kungl. Maj:t anser det befogat att
justera lagstiftningen så att det blir likhet
mellan dessa och övriga statstjänstemän.
De undantag som sedan finns kvar
gäller statsråden och riksdagens ombudsmän
samt de som innehar eller upprätthåller
prästerlig tjänst.

Utskottet anser att det är nödvändigt
att på en rad punkter reglera justitierådens
och regeringsrådens arbetsrättsliga
förhållanden. Det har också lagrådet
uttalat sig för. Det är inte riktigt som
talesmannen för reservanterna här har
anfört, att lagrådet med skärpa hävdar
att en sådan reglering av de arbetsrättsliga
förhållandena för dessa höga tjänstemän
inte är nödvändig.

Eftersom statstjänstemannalagen kom

till 1965 och det nu har gått fem år sedan
dess anser utskottet liksom Kungl.
Maj:t, att tiden är mogen för att statstjänstemannalagens
bestämmelser görs
tillämpliga även på den kategori det här
är fråga om.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan på
alla punkter.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag ställde frågan till
utskottets talesman, varför det är så angeläget
att nu besluta i denna sak, mot
bakgrund av att lagrådet har hävdat
att de nu föreslagna lagändringarna inte
är förenliga med grundlagen och att
den parlamentariskt sammansatta
grundlagberedningen har föreslagit att
frågan skall få vänta till den allmänna
författningsreform som utredningen förbereder.

Jag vet inte om någon av kammarens
ledamöter under fröken Sandells anförande,
där det förvisso inte saknades
synpunkter, kunde uppfatta något svar
på den frågan. Jag lyckades i varje fall
inte uppfatta något svar.

Att det skulle vara ett slags rättvisefråga
för justitieråden och regeringsråden
tycker jag med förlov sagt är en
smula rörande. De enda synpunkter som
man har fått från justitieråden och regeringsråden
själva, i de instanser där
de har fått yttra sig, är att de inte tycker
att denna ändring är angelägen. Det
är naturligtvis inte med tanke på sina
egna personer de säger detta, utan deras
betänkligheter grundar sig på att de anser,
att det i en tänkt situation kan hota
domstolarnas oberoende, och det är ju
inte någon oväsentlig synpunkt i och
för sig, även om den inte har någon
praktisk aktualitet.

Jag skall bara be att få citera vad
som sägs i propositionen på s. 43, där
statsrådet påpekar följande: »Vid remissbehandlingen
av betänkandet har i
allmänhet vitsordats att det praktiska
behovet av särskilda lagstiftningsåtgär -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Öl

der beträffande justitierådens och regeringsrådens
arbetsrätt,sliga ställning är
ringa.» Vidare säger utskottet i sitt eget
utlåtande, som fröken Sandell också
har satt sitt namn under: »Därtill kommer
att frågan enligt statsrådets mening
har nästan uteslutande teoretiskt intresse,
eftersom det inte torde vara förenligt
med den rådande uppfattningen hos
berörda parter att justitieråd eller regeringsråd
dras in i en arbetskonflikt.»
Varför skall man då inte avvakta grundlagberedningens
arbete?

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag tycker nog att herr
Romanus liksom reservanterna i övrigt
argumenterar något överdrivet när de
gör gällande att lagrådet med stor skärpa
gått emot detta lagförslag.

Lagrådet uttalar ju att det är nödvändigt
och tacknämligt med en reglering
på ett flertal punkter som gäller de arbetsrättsliga
förhållandena för justitieoch
regeringsråden. Det skulle kunna
ske på annat sätt i de särskilda domstolslagarna,
men det enklaste sättet är
att ändra statstjänstemannalagen så att
den blir tillämplig på dessa tjänstemän.

Med anledning av att herr Romanus
talar om vad grundlagberedningen har
anfört vill jag också läsa högt. På s. 30
i propositionen står det visserligen alt
grundlagberedningen har sagt alt det
kunde vara lämpligt att lösa denna fråga
i samband med en kommande författningsreform,
men det tilläggs: »Enligt
beredningens mening finns det
emellertid knappast något hinder alt
redan dessförinnan i lag reglera dessa
domares ställning.»

Sedan refereras ämbetsansvarskommitténs
yttrande. Den förklarar sig inte
stå främmande för att statstjänstemannalagen
görs tillämplig också på högsta
domstolens och regeringsrättens ledamöter
och fortsätter: »Skulle någon mer
genomgripande lagstiftning i arbetsrättsligt
hänseende inte genast komma
till stånd, har kommittén dock inte nå -

Ändring i statstjänstemannalagen

gon erinran mot att tills vidare endast
frågorna om avstängning på grund av
sjukdom och om skyldighet att underkasta
sig läkarundersökning regleras i
lag.»

Det som herr Romanus anförde är således
inte riktigt. Jag kan med lika stort
fog säga, att många remissinstanser uttalat
sig för att det skall ske en reglering
av dessa förhållanden, och den
enklaste vägen är, som statsrådet framhållit,
att föra in vederbörande under
den vanliga statstjänstemannalagen.

Eftersom herr Romanus i sitt första
anförande sade, att han ansåg det vara
klåfingrigt att lägga fram detta lagförslag,
vill jag returnera och framhålla
att det är lika stor klåfingrighet att
ställa till med bråk i denna enkla fråga.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns kanske inte
någon anledning att förlänga debatten,
men när fröken Sandell säger att jag
refererat fel får jag väl ändå göra ett
tillrättaläggande på den punkten.

För undvikande av missförstånd skall
jag också be att få påpeka, att jag inte
sagt att det här lagförslaget innebär
någon klåfingrighet. Jag anser det inte
heller vara någon klåfingrighet om
riksdagens ledamöter, i ett fall då lagrådet
avstyrkt och då grundlagberedningen
framhållit att det kan vänta,
ifrågasätter varför ändringen skall genomföras
just nu, då det finns så mycket
att göra i kanslihuset som är viktigare,
och då det är svårt att få fram propositionerna
i tid.

Lagrådet framhåller bland annat
följande: »Vad som anförts innebär att
enligt lagrådets mening skäl finns att
anse lockout och strejk vara grundlagsstridiga
i fråga om justitie- och regeringsråd
samt att användande av dessa
stridsmedel i vart fall föranleder allvarliga
betänkligheter. Från alla håll
har också vid frågans behandling understrukits
att den har nästan uteslutande
teoretiskt intresse. Under alla om -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ändring i statstjänstemannalagen

ständigheter synes frågan ej böra upptagas
förrän i samband med en författningsreform.
»

Vidare säger grundlagberedningen:
»Beredningen är därför närmast benägen
att förorda att frågan icke löses
i detta sammanhang utan först i samband
med den författningsreform, som
det är beredningens uppgift att förbereda.
»

Detta är alltså ordagranna citat ur
dessa båda instansers yttranden. Jag
har aldrig bestridit att det finns andra
instanser som sagt att ändringen kan
genomföras nu. Tyvärr har jag, trots
ivrigt lyssnande, ännu inte kunnat uppfatta
något svar på frågan vilka olägenheter
det skulle ha medfört att göra
som grundlagberedningen föreslagit,
nämligen att vänta tills den stora författningsreformen
skall genomföras.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Eftersom herr Romanus
direkt efterlyst de moderata ledamöternas
i grundlagberedningen inställning
i denna fråga ser jag mig föranlåten att
avge en kort deklaration.

Jag skall upprepa citatet ur grundlagberedningens
yttrande i propositionen.
Jag tror att herr Romanus har
upprepat det två eller tre gånger, men
för att inte mitt inlägg helt skall hänga
i luften återger jag det på nytt. Det lyder:
»Frågan om de högsta domarnas
arbetsrättsliga ställning har ett visst
samband med de högsta domstolarnas
ställning i det konstitutionella systemet.
Beredningen är därför närmast benägen
att förorda att frågan icke löses i
detta sammanhang utan först i samband
med den författningsreform, som det
är beredningens uppgift att förbereda.»

Som herr Romanus sagt har även
andra instanser varit inne på samma
linje och ansett, att det inte är någon
brådska med att lösa frågan just nu. I
likhet med herr Romanus kan jag uttrycka
min förvåning över att man i
kanslihuset varit så angelägen om att

forcera fram en proposition just beträffande
den här frågan.

Jag har deltagit vid behandlingen
av remissyttrandet i grundlagberedningen
men var icke närvarande vid
slutjusteringen. Men jag delar den mening
som grundlagberedningen givit
uttryck åt.

Jag kommer alltså i likhet med min
partikamrat i första kammaren som sitter
i grundlagberedningen att rösta för
reservationen av herr Österdahl in. fl.
Jag hoppas att jag därmed lugnat herr
Romanus.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Romanus
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. A
i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I av herr Österdahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 82 nej,

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 53,
i anledning av motion om harmonisering
av införsellagen och lagen om bidragsförskott;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 50,
i anledning av Iiungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om skydd mot
flyghavre jämte motion i ämnet

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 14

Försöksverksamhet med busstrafik

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
motioner om en försöksverksamhet med
busstrafik.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas ett motionspar där
vi velat aktualisera frågan om genomförande
av försöksverksamhet med
busstrafik i några städer för att få erfarenhet
av hur trafikfrågorna i våra
tätorter skulle kunna lösas. Såsom fordonstrafiken
i våra tätorter nu utvecklar
sig kommer vi snart på många håll
att stå inför problem som blir ytterst
svåra att lösa.

Det är framför allt i de gamla stadskärnorna,
vilkas gatunät inte har byggts

Försöksverksamhet med busstrafik

för den moderna tidens trafik, som de
stora problemen möter. Man tillgriper nu
åtgärder som i många fall får betraktas
som nödlösningar, t. ex. enkelriktning
eller förbud för lastfordon. Sådana åtgärder
innebär lösningar för dagen men
kan inte bli bestående.

Om våra gamla stadskärnor skall
klara den nya tidens krav, måste omfattande
ombyggnader vidtagas och
gatubreddningar genomföras. Parkeringsfrågorna
är inte minst viktiga, och
även deras lösning kräver stora kostnader.

I denna situation inställer sig givetvis
frågan, om man inte borde i betydligt
större omfattning satsa på kollektivtrafiken.
Det är inget tvivel om att stora
problem skulle kunna lösas genom en
satsning på busstrafik i de inre stadskärnorna
och på begränsning i motsvarande
mån av personbilstrafiken.
Det kan synas vara hårt att man på detta
sätt vill begränsa den enskilde bilförarens
möjligheter att använda sin bil,
men vi skall ha klart för oss att bilismens
ansvällning kommer att tvinga
fram sådana ingripanden och att den
tid inte är avlägsen när omfattande
regleringar på många ställen blir en
realitet.

Denna fråga gäller, såsom framgått
av vad jag sagt, inte några få orter
utan berör praktiskt taget alla våra
svenska städer. Det är därför inte något
rent lokalt intresse som jag företräder.
Det gäller ett intresse för samhället i
stort, och därför menar vi motionärer att
samhället borde satsa på ett försök med
busstrafik i full skala. Värdet av en
sådan försöksverksamhet skulle vara
oerhört stort för våra samhällsplanerare
såväl centralt som lokalt.

Planverket, som ständigt har kontakt
med dessa frågor, är såsom framgår av
dess remissyttrande helt inne på den
linje som vi utvecklat i motionen. Även
flera andra remissinstanser är positivt
inställda. Utskottet har dock inte kunnat
tillstyrka motionerna, bl. a. med hän -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Försöksverksamhet med busstrafik

visning till den försöksverksamhet som
för närvarande pågår i Halmstad. Utskottet
hänvisar också till det arbete
som bedrivs vid institutionen för stadsbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola.
Det är emellertid, såsom utskottet
självt framhåller, främst trafikplanering
inom nya bebyggelseområden som man
där arbetar med. Denna verksamhet är
nog så viktig, men det var inte dessa
frågor som vi aktualiserade i motionen.
Denna syftade mera på trafikproblemen
i de gamla stadskärnorna.

I övrigt instämmer dock utskottet i
våra bedömningar och menar att de
problem vi aktualiserat är betydelsefulla.
Man hoppas emellertid att lösningar
på dessa skall kunna växa fram
genom de begränsade försök, som för
närvarande pågår i Halmstad, liksom
genom det arbete som bedrivs på Chalmers.
Jag är emellertid helt på det klara
med att vi härigenom inte kommer att
lösa de aktualiserade frågorna. Vi måste
göra betydligt mera omfattande försök
för att kunna få svar på frågan hur
trafikproblemen i våra gamla stadskärnor
skall lösas.

Hade man kopplat på den stora trafikutredning
som för närvarande pågår
i Landskrona — vi har framhållit detta
i motionen — hade man nått resultat
betydligt snabbare. Man kommer enligt
mitt förmenande ändå att behöva göra
en utredning i stil med den av oss föreslagna
för att kunna presentera förslag
till lösningar av dessa mycket betydelsefulla
frågor. Utskottet har dock ställt
sig avvisande härvidlag, vilket jag beklagar.

Eftersom utskottet är enhälligt finner
jag det inte meningsfullt att framställa
något yrkande, men jag hoppas att utvecklingen
snabbt skall driva dessa frågor
till sin lösning, till gagn för våra
stadsplanerare och inte minst för människorna
i våra tätorter.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! På senare tid har tra -

fikfrågorna tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
Trafikmiljön har därvid
kommit i förgrunden — det gäller i
första hand våra tätorter. Jag gör mig
inte skyldig till någon överdrift om jag;
säger att tätortsinvånarna upplever trafiksituationen
som besvärande med trafikstockningar,
buller, avgaser, förfulning,
stress och otrivsel. Det är naturligt
att invånarna önskar få ut en större
del av den stigande levnadsstandarden
i form av bättre trafikmiljö.

I motionsparet I: 523 och II: 613 har
presenterats förslag om att sanera stadskärnorna
från biltrafik och införa kollektiv
trafik. Herr Bengtsson i Landskrona
har i egenskap av motionär ytterligare
motiverat de synpunkter och
förslag som framförts i motionerna. Utskottet
kan, i likhet med remissinstanserna,
i allt väsentligt instämma i motionärernas
bedömning, men vid utskottets
behandling av motionerna har vi
kommit fram till att de där aktualiserade
problemen redan är uppmärksammade
i olika sammanhang. Så har exempelvis
i samarbete med den s. k. SCAFTgruppen
vid Chalmers tekniska högskola
i Göteborg utarbetats en skrift med
namnet »Riktlinjer för stadsplanering;
med hänsyn till trafiksäkerhet». Som
motionären nyss anfört avser dessa riktlinjer
planering av nya bostadsområden,
men de har även bildat underlag
för ett omfattande samarbete med en
rad organ som har till uppgift att befrämja
trafikfrågornas positiva lösning.

För närvarande arbetar institutionen,
för stadsbyggnad vid Chalmers tekniska
högskola med problem om hur befintlig
trafikmiljö kan förändras så att
förbättrad trafiksäkerhet uppnås.

Härvid kommer man in på frågor om
separering av olika slags trafik och,
trafikströmmar i befintliga stadskärnor.
Institutionens arbete leds av en grupps
med representanter för bl. a. vägverket,,
planverket och trafiksäkerhetsverket.

De av motionärerna aktualiserade
problemen uppmärksammas således i

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser

skilda sammanhang, och utskottet anser
i likhet med trafiksäkerhetsverket att
man bör avvakta resultaten av pågående
undersökningar och försök på området
innan ytterligare åtgärder ifrågasätts.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed (slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
motioner om åtgärder mot trafikolyckor
förorsakade av renar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Statligt stöd till hembygdsföreningar för
miljövårdsinsatser

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
motioner om statligt stöd till hembygdsföreningar
för miljövårdsinsatser. I

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna 1:9S1 av herr
Svanström m.fl. samt 11:1114 av herrar
Glimnér och Polstam hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att frågan om statligt stöd
till hembygdsföreningar för aktiva miljövårdsinsatser
bleve föremål för utredning
och förslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:981 och 11:1114 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att frågan
om statligt stöd till hembygdsföreningar
för aktiva miljövårdsinsatser
bleve föremål för utredning och förslag.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Hedlund,

Helge Karlsson, Hansson, Ove Karlsson,
Johansson i Simrishamn och Wiklund
i Härnösand, fröken Åsbrink samt herr
Häll (samtliga s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 981
och II: 1114 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! I motionerna I: 981 och
II: 1114 hemställs om utredning och
förslag rörande stöd till hembygdsföreningar
för aktiva miljövårdsinsatser. Utskottsmajoriteten
i beredningsutskottet
har biträtt de yrkanden som framlagts
i motionerna.

Yi är nio ledamöter inom utskottet
som reserverat oss för avstyrkande av
motionerna och utskottsmajonitetens
hemställan. Vi har inte gjort detta för
att vi på något sätt vill motverka de
miljövårdsinsatser som görs på det lokala
och kommunala planet. Yi är nämligen
ense med utskottsmajoriteten om
miljövårdens stora betydelse för morgondagens
samhälle. Men vi betvivlar
mycket starkt att det föreligger ett behov
av ytterligare utredningar på det
här området. Enligt vår syn är det
knappheten på medel för detta viktiga
arbete som förhindrar motionärernas
önskemål. Ändå bär bidragen till dessa
former av miljövårdande verksamhet
tredubblats och i vissa fall ökat ännu
mera under de tio år som gått sedan
början av 1960-talet. Detta framgår också
av den tabell som naturvårdsverket
har redovisat i sitt remissvar; den återges
på s. 1 i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43.

1965 års musei- och utställningssakkunniga
(MUS 65) har genom tilläggsdirektiv
den 17 mars 1967 fått möjligheter
att utredningsmässigt pröva de frågor
som motionärerna och utskottsmajoriteten
vill ha en särskild ny utredning
kring. Exempelvis skall landsan -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser

tikvariernas framtida ställning överses.
Däri kommer att ingå bedömningen av
de kulturminnesvårdande uppgifterna.
Enligt vår mening kommer denna utredning
att ta upp frågor som rör både den
lokala och den centrala kulturminnesvården.

Yi har också i vår reservation till
utskottsutlåtandet pekat på just dessa
förhållanden. Vi menar att den största
bristen finns på den ekonomiska sidan.
Naturvårdsverkets allmänna principer
för sitt arbete sammanfaller också med
de synpunkter som vi reservanter anför
på denna fråga. I vår reservation
menar vd alltså att alla skäl talar för
att en ny ytterligare utredning skulle
fördröja ett uppnående av det mål motionärerna
pekat ut. Reservanterna menar
också att resultatet av MUS 65 och
de förslag som kan komma därur bör
avvaktas. Enligt uppgifter kommer dessa
utredningsförslag redan i år.

Med hänvisning till det sagda ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på utskottsmajoritetens
förslag och bifall till
reservationen vid utskottets utlåtande,
avgiven av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag kan notera att bedömningen
angående de aktiva miljövårdsinsatsernas
betydelse är ungefär densamma
såväl på utskottsmajoritetens som på
reservanternas sida, beträffande de sistnämnda
ytterligare förtydligad av herr
Wiklund i Härnösand. När de knappa
resurserna för aktiva miljövårdsinsatser
skall fördelas har utskottsmajoriteten
bedömt det som mycket befogat att också
hembygdsföreningarna i det här sammanhanget
får spela sin roll. Liksom
motionärerna tror också vi, att det hos
hembygdsföreningarna finns både ett
kunnande och en känsla för detta arbete
som bör tillvaratagas.

När utskottet i likhet med motionärerna
anhåller om utredning och för -

slag, utgår vi ifrån att det inte behövs
någon så utomordentligt omfattande
och fördröjande utredning. Den ställining
som utskottsmajoriteten intagit1
skulle enligt vår mening snabbare ge
sanktion åt hembygdsföreningarna att
också få delta i detta arbete och få del
av anslaget.

Detta är ungefär de bedömningar som
legat till grund för utskottsmajoritetens
ställningstagande, och jag ber att med
dessa ord, herr talman, få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr
Glimnér (ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wiklund i Härnösand begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92
ja och 109 nej.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta NEJ
men råkade trycka på JA-knappen.

§ 17

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
motion om ekonomiskt stöd åt de fria
kristna samfunden och invandrarkyrkorna.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 1146 av herr
Svensson i Kungälv m. fl. anhölls, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förslag snarast möjligt
om ett provisoriskt ekonomiskt stöd
till de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna.

Utskottet hemställde,

att motionen II: 1146 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

[Reservationer hade avgivits

1) av fröken Äsbrink och herr Rosqvist
(båda s), vilka ansett

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha i reservationen angiven lydelse,

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 1146 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag isnarast möjligt
om ett provisoriskt ekonomiskt stöd
till de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna
;

2) av herrar Axel Kristiansson (ep)
och Axelson (fp), fru Florén-Winther
(m) samt herrar Andreasson (ep), Rimås
(fp), Nilsson i Bästekille (m) och
Johansson i Skärstad (ep), vilka ansett

dels att utskottets yttrande i viss del

bort ha i denna reservation angiven lydelse,

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 1146 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag snarast möjligt
om ett provisoriskt ekonomiskt stöd
till de fria kristna samfunden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Vi accepterar i vårt
land allmänt samhällets uppgift att lämna
ekonomiskt stöd till frivilliga organisationers
verksamhet. Utanför sådana
anslag står dock fortfarande de fria
kristna samfunden och de s. k. invandrarkyrkorna.
Vid en jämförelse ter sig
de fria kristna samfundens villkor otillfredsställande
i förhållande till svenska
kyrkans mera förmånliga ställning i och
med att den har uttaxeringsrätt. Ett
ständigt ökande antal invandrare tillhörande
främmande trossamfund har rätt
att här i landet få stöd genom sitt eget
samfund i såväl religiösa som socialt
kurativa sammanhang. Invandrarkyrkorna
har dock mycket begränsade ekonomiska
möjligheter att utöva denna
verksamhet.

Stat—kyrka-beredningen och invandrarutredningen
arbetar i stor utsträckning
med hithörande frågor, men av
allt att döma dröjer det åtskilliga år
fram i tiden innan de kan presentera
sina resultat. Det synes oss därför skäligt
ur ekumenisk synpunkt och med
hänsyn till religionsfrihetens krav att,
intill dess vi kan fatta beslut baserade
på dessa utredningar, lämna ett provisoriskt
stöd till de organisationer jag
här har nämnt.

Som en form för samhälleligt stöd har
alltemellanåt aktualiserats en särbehandling
av de nämnda organisationerna,
exempelvis så till vida att de skulle
slippa vissa generella avgifter och att
såväl organisationerna som de människor
som ekonomiskt stöder dem skulle

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

få vissa skattemässiga fördelar. Dessa
krav har vi som nu motionerat i denna
fråga ej velat biträda. Vi har accepterat
att en generell avgift är en generell
avgift och menar att de önskade skattemässiga
favörerna är oförenliga med
vårt progressiva skattesystem. Det finns
även andra skäl till att vi anser denna
stödform var olämplig.

Vårt förslag innebär att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställer om förslag
om ett provisoriskt, direkt ekonomiskt
stöd till de fria kristna samfunden och
invandrarkyrkorna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, som
behandlar en motion av herr Svensson
i Kungälv m. fl., finns fogade två reservationer.
Yrkandena i dessa är i stort
sett lika, men genom ett förbiseende har
i reservationen 2 ordet »invandrarkyrkorna»
fallit bort. I sak kan man väl
anse att yrkandena i de båda reservationerna
är desamma eftersom invandrarkyrkorna
också är fria samfund. För
att förenkla voteringsförfarandet yrkar
jag emellertid, herr talman, att orden
»och invandrarkyrkorna» tillägges i
hemställan också i reservationen 2. Reservationernas
olikheter finns alltså inte
i hemställan utan i motiveringarna.

Jag hade tillfälle att närmare motivera
mina synpunkter när vi för ett par
månader sedan diskuterade frågan om
befrielse för fri- och lågkyrkliga organisationer
från att betala arbetsgivargift.
Jag bär ingen anledning att nu upprepa
argumenten utan nöjer mig med att
med hänvisning till den skrivna motiveringen
yrka bifall till reservationen 2. I

I detta anförande instämde herrar
Källstad, Nelander, Åberg och Jonsson
i Mora (samtliga fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill omedelbart bemöta
ett påstående av herr Rimås vilket
även gjordes i debatten i första
kammaren, nämligen att någonting skulle
ha fallit bort ur reservationen. Jag
förstår att herr Rimås menar att man
»glömde» att ta med ett avsnitt om bidrag
till invandrarkyrkorna i reservationen.
Jag har originalet framför mig,
och där står ingenting om invandrarkyrkorna
utan endast om de fria kristna
samfunden. Ett bifall till yrkandet i
reservationen 1 innebär däremot stöd
både till de fria kristna samfunden
och till invandrarkyrkorna. Det har
inte fallit bort någonting ur reservationen
2; det är något man kommit på nu.
Jag hade inte räknat med att det skulle
bli ett så hårt påstående. Det är konstigt
att man gör sådana påståenden i stället
för att erkänna att reservanterna under
reservationen 2 ångrat sig.

I den motion som i andra kammaren
väckts av ett par socialdemokrater i
detta ärende yrkas att riksdagen skall
hemställa hos regeringen om ett provisoriskt
stöd till de fria kristna samfunden
och till invandrarkyrkorna. Utskottet
har avstyrkt motionen i båda dessa
avseenden. I reservationen 1 tillstyrks
motionen beträffande båda dessa yrkanden.
I reservationen 2 tar man i motiveringen
avstånd från ett bidrag till invandrarkyrkorna
av skäl som anges
även i utskottets utlåtande. Däremot yrkas
i reservationen 2 att ett provisoriskt
bidrag skall utgå till de fria kristna
samfunden.

Dessa frågor är, som herr Rosqvist
sade och som herr Rimås antydde, inte
nya för årets riksdag. I litet olika form
har de tagits upp dels i motioner som
remitterats till bevillningsutskottet och
vari det yrkats att de fria kristna samfunden
skulle befrias från arbetsgivaravgift,
dels i en motion som remitterats
till statsutskottet och vari det yrkas på
ett anslag på 1 miljon kronor till invandrarkyrkorna.
Både bevillningsut -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

skottet och statsutskottet har avstyrkt
motionerna, och även riksdagen har
gått emot dessa krav.

När vi till allmänna beredningsutskottet
fick denna motion om ett provisoriskt
stöd -— motionärerna anger inget
belopp — var det tveksamt om vi kunde
ta upp motionen till behandling, eftersom
frågan tidigare behandlats under
årets riksdag. Men efter åtskilligt rådförande
med flera experter visade det
sig att en del ansåg att man kunde ta
upp frågan på nytt, när den presenterades
riksdagen i denna form. Därför har
vi också behandlat motionen. De sakskäl
mot förslaget om anslag till invandrarkyrkorna
som anförts i statsutskottets
utlåtande nr 35 ansåg vi i allmänna
beredningsutskottet vara bärande
även nu. De skälen var att det förelåg
möjligheter för invandrarkyrkorna
att få stöd i samband med den försöksverksamhet
som man nu är beredd att
sätta i gång och som leds av invandrarverket
och av den särskilda utredning
angående invandrarnas problem som
arbetar och som tagit kontakter med
representanter för de olika invandrarkyrkorna.
Vi bär alltså instämt i statsutskottets
uttalande, att diet inte finns
skäl för en särskild medelsanvisning då
syftet tillgodoses inom ramen för tillgängliga
medel i samband med denna
försöksverksamhet.

Herr ftosqvist tog upp frågan om
frikyrkorna helt från den principiella
utgångspunkt som ligger till grund
för diskussionen om ett stöd i olika
former till religionsutövning för den
händelse vi beslutar skilja stat och
kyrka åt. Utredningen har arbetat med
denna fråga i många år och kommer säkerligen
— såsom herr Rosqvist också
sade — inte att bli färdig med sitt arbete
vare sig nästa år eller året därefter;
åtminstone kan det inte framläggas
något förslag i frågan så snart. .Tåg tror
inte vi är beredda att så snabbt fastslå
att vi skall avskaffa statskyrkan, och
vi måste i så fall ändå finna former för

understödjande av religiös verksamhet
på olika fronter. Detta är en stor principiell
fråga, som vi inte kan lösa så
här snabbt. Men här vill man genom en
motion liksom på ett litet stickspår få
riksdagen att i dag besluta att statliga
medel skall utgå till de fria kristna
samfunden. Men man går inte in på
den stora diskussionen, och alla vet ju
att det i den frågan inte finns någon enhetlig
uppfattning inom frikyrkovärlden;
det har tvärtom funnits en principiell
uppfattning mot statligt stöd.

När vi genomför en så stor förändring
som det är att skilja stat och kyrka
åt kommer säkerligen en mycket stark
opinion — det är min uppfattning —
att säga sig att samhället har anledning
att ge religionsutövningen stöd så att
den inte av ekonomiska skäl blir beroende
av grupper med god ekonomi
eller av andra grupper som samlas
kring säruppfattningar. I och med att
vi nu säger att vi i dag inte är beredda
att begära ett särskilt anslag har vi inte
tagit ställning till hur vi i framtiden
skall ställa oss till den stora frågan. Det
finns en utredning, och den bör få arbeta
och framlägga sina förslag, även
om frikyrkorna i dag tycker att det
skulle vara bra med ett anslag. Dessa
frågor är under utredning och har dessutom
behandlats i årets riksdag. Vi kan
inte finna det rimligt att tillstyrka en
motion för att så bär på sidovägar
åstadkomma ett beslut av stor räckvidd.

Jag vet att man kan påpeka att förslaget
bara gäller ett provisoriskt arrangemang.
Det hindrar inte att utskottsmajoriteten
anser att vi bör avslå
motionen. Jag ber alltså att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMÅS (fp) kort genmäle:

Herr talman! På fru Eriksson i Stockholm
verkade det som om det hade förekommit
något slags mygel i denna
fråga. Men fru Eriksson vet ju mycket
väl hur det gick till.

Först och främst sade jag inte att nå -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

got hade bortfallit ur reservationen 2,
utan jag sade att ordet »invandrarkyrkorna»
genom ett förbiseende inte
hade kommit med. Med den saken förhåller
det sig på följande sätt.

Utskottet konstaterade att statsutskottet
redan förut under året i samband
med ett anslag hade behandlat frågan
om invandrarkyrkorna och att riksdagen
hade avslagit förslaget. Man hade
i utskottet uppfattningen att det på
grund av riksdagsordningen inte skulle
gå att ta upp denna fråga två gånger
under samma riksdag. Hela utskottet
var därför enigt om att avstyrka motionen
på den punkten och frågan togs
inte upp i någon av reservationerna.
Senare kom man underfund med att
denna uppfattning var felaktig och tog
upp frågan till förnyad behandling. Utskottsutlåtandet
ändrades då och fick
den utformning det nu har på s. 6 i
andra styckets sista del. Det var då förbiseendet
från min sida skedde, fru
Eriksson — jag har inte skyllt sekretariatet
för någonting. Det var jag som
gjorde mig skyldig till ett förbiseende
då jag inte såg till att den ändring utskottet
gjort beaktades i reservationen.
Det var alltså denna lilla villervalla i
utskottet, som jag tillåter mig att uttrycka
det, som var förklaringen till
förbiseendet från min sida. Det är hela
förklaringen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är nöjd med den
förklaringen. I första kammaren framstod
det nämligen som om den framlämnade
reservationen hade haft en
annan lydelse än den som kom in i
utlåtandet.

Jag är helt nöjd med herr Rimås
förklaring.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är med glädje jag
konstaterar att friden har lägrat sig
över kombattanterna vid behandlingen
av det här ärendet. Vi kan konstatera

att den stencil som nu har utdelats i
bänkarna måste vara den riktiga när
vi skall votera, och jag vill gärna uttrycka
min tacksamhet för det.

Den här motionen har väckt ett stort
intresse bland de berörda parterna —
det märker man av yttrandena från frikyrkorådet
och invandrarkyrkorna. De
senare befinner sig i en svårare situation
än kanske någon av våra kyrkor
och andra organisationer i detta land.

Som herr Rimås mycket riktigt sade
har vi haft många diskussioner i principfrågan,
och jag tror inte det finns
anledning för mig att dra upp en debatt
ytterligare en gång. Vi är emellertid
några motionärer som har lagt
fram ett förslag som skulle lösa frågan
fram till dess invandrarutredningen
och stat—kyrka-bered ni ngen lämnar
fram sitt förslag. Jag vill gärna påminna
om det självklara i att detta skall remissbehandlas
innan beslut fattas. Vi
bedömer läget så, att det kommer att
dröja flera år innan det kan fattas ett
ordentligt beslut i den frågan, och vi
menar att det borde vara möjligt att
lämna ett provisoriskt stöd tills saken
blir löst definitivt.

Jag vill säga till fru Eriksson i Stockholm
att man inte, som det står i utskottsutlåtandet,
behöver binda sig för
lösningar som det sedan är svårt att
komma ifrån. Jag vill påminna, liksom
jag har gjort förut, om att svenska kyrkan
får ett skatteutjämningsbidrag på
ungefär 75 miljoner kronor. Det är
ganska mycket pengar. Detta har kommit
till på de senaste åren. Den frågan
måste man också ta upp om man skall
åstadkomma en samlad lösning över
hela fältet.

När det gäller religionsfrihet bör samfunden
i vårt land få en likvärdig behandling
— jag använder inte ordet
lika behandling, eftersom jag tror att
det är omöjligt att åstadkomma. Vi som
tillhör Broderskapsrörelsen vill gärna
betrakta kyrkorna som andra folkrörelser
och organisationer i vårt land, och

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

vi menar att samhället bör behandla
dem från den utgångspunkten. Vi har
de senaste dagarna beviljat ganska stora
summor till andra organisationer, men
som herr Rosqvist sade har frikyrkosamfunden
och invandrarkyrkorna i
stort sett kommit att stå utanför. Vi vill
få till stånd en förbättring också i det
avseendet.

Som det redan har påmints om har
vi tidigare behandlat en motion om ett
anslag på 1 miljon kronor till invandrarkyrkorna.
Vi röstade för avslag på
motionen. Vi såg det närmast som en
finansfråga — det gällde att skaffa fram
1 miljon kronor och anslaget hade inte
prövats av någon instans. Man vill inte
gärna gå med på ett sådant anslag utan
att ärendet först har beretts i Kungl.
Maj:ts kansli. Vad vi vill med vår motion
är att riksdagen skall avlåta en
skrivelse till regeringen, som sedan får
pröva ärendet i vanlig ordning. Det
måste ju föras diskussioner med dem
det berör, och dessa diskussioner bör
sedan leda fram till att ett anslag tas
upp i statsverkspropositionen.

Jag började mitt lilla inlägg med att
säga att förslaget har väckt stort intresse
hos dem det berör. Jag vill tilllägga
att det är stora folkgrupper som
är engagerade på detta område. De skulle
ta det som en uppmuntran och som
ett tecken på uppskattning från samhällets
sida om riksdagen fattade ett sådant
beslut som föreslås i de två reservationerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 när det
gäller utskottets hemställan. Beträffande
motiveringen yrkar jag bifall till reservationen
1 av fröken Åsbrink och
herr Rosqvist.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Under många år har
folkpartiet, och även de övriga oppositionspartierna,
krävt en generösare behandling
från samhällets sida av de fria
och frivilliga organisationerna i vårt

land. Främst har det tagit sig uttryck
i krav på avdragsrätt vid deklaration
till statlig inkomstskatt för gåvor till
nämnda ändamål såväl vad gäller verksamhet
inom landet som för organisationernas
insatser i u-länder. Varje år
har svaret från riksdagsmajoriteten varit
ett kategoriskt nej. Utvecklingen har
i stället gått åt motsatt håll med ökade
skattepålagor. Först tillkom arbetsgivaravgiften,
där åtminstone det erkännandet
gavs, att den var oavsiktlig men
att den måste kvarstå med hänvisning
till svårigheterna att skapa särregler.
Att rederinäringen tillerkänts sådant
undantag var inget motiv för att de frivilliga
och utan vinstintresse drivna
organisationerna skulle kunna befrias
från den orättvisa skatten. Ändå innebär
det inemot 1 miljon kronor i årlig
extra statlig pålaga.

Genom den successiva övergången till
indirekt beskattning beskattas de nämnda
organisationerna ännu hårdare. Frikyrkorådet
har beräknat det sammanlagda
beloppet för frikyrkornas del till
inte mindre än 9 miljoner kronor per
år. Därutöver tillkommer andra skatter
såsom gåvoskatt m. m.

Nu har några motionärer sökt ändra
på de orättvisa beskattningsförhållandena
för bl. a. de fria kristna samfunden
genom att föreslå ett provisoriskt statligt
stöd i avvaktan på resultatet av
kyrka—stat-utredningens arbete. Det är
alltså den motionen som allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44 behandlar.
Men jag frågar: Är statligt stöd
en riktig lösning när det gäller att skapa
ett verksamhetsvänligt klimat för de
fria kristna samfunden?

När man berör den direkta kristna
verksamheten är man inne på ett mycket
känsligt område. Ekonomin är där
en viktig men dock sekundär fråga. Bidrag
accepteras till folkhögskolor på
ideell grund, studiecirkel- och annan
fritidsverksamhet, u-landsarbete, punktinsatser
till lokalbyggande o. s. v. men
det är områden som till sin form och

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

delvis även inriktning följer andra ideella
verksamheter. Själva formen att de
fria kristna samfunden blir understödstagare
hos staten verkar mycket främmande
för stora grupper. Man vet inte
vad detta i dag och i en framtid kan
innebära i form av krav på insyn i verksamheten
från statens sida.

I dag ställs krav på statlig representation
i affärsbankernas styrelser och
i morgon kan samma krav ställas på alla
områden där staten på något sätt har
en inteckning. Med detta har jag inte
sagt att räkenskaperna i dessa organisationer
inte tål granskning.

Vidare är det, herr talman, inte heller
otänkbart, att statligt stöd kan påverka
offerviljan negativt hos en del
medlemmar. Det är min erfarenhet och
tro att den kristna väckelserörelsen mår
bäst av att stå ekonomiskt oberoende
av staten. Det ligger liksom i dess natur.
Den kristna väckelserörelsen kan aldrig
gå under, hur begränsade omständigheter
den än lever i. Jag kan bara i korthet
nämna de underjordiska kyrkorna
i de totalitära staterna. De fria kristna
samfundens styrka ligger inte främst i
bättre eller sämre ekonomi utan i den
kristna trosupplevelse som bildligt talat
kan förflytta berg.

Här är det alltså inte fråga om något
nödrop på ekonomiskt bistånd för att
fortleva, utan det är snarare eu rättvisefråga.
I ett demokratiskt välståndsland
är det en rimlig begäran, att organisationer,
som bygger sin verksamhet på
frivilligt insamlade medel, vilka dessutom
redan är beskattade, borde få använda
dem obeskurna och så effektivt
som möjligt i den andliga verksamheten.
Det är ju även fråga om en ur samhällssynpunkt
högst positiv verksamhet.

Både inom den inre missionen, som
bl. a. i stor utsträckning har hand om
och hjälper samhällets s. k. olycksbarn,
och den yttre missionen, som går parallellt
med det statliga u-landshiståndet,
utförs denna verksamhet. De pengar
som offras inom frikyrkorna är att be -

trakta som verklig hårdvaluta. Effektivare
användning av pengar får man leta
efter med tanke på de ofta låga administrationskostnader
frikyrkorna har
och den enorma insatsen av frivilliga
och oavlönade tjänster.

Vad man närmast vill komma ifrån
är alltså skatt på offrade medel, och
det borde kunna ske genom någon form
av befrielse från eller restitution av utgifter
som innebär statsskatt. Jag har
också den uppfattningen att en sådan
ordning vore den billigaste för staten.
Man bör hålla i minnet att frikyrkorna
är, om uttrycket tillätes, samhällets bästa
supporterklubb. Man kan också uttrycka
det så, att vad frikyrkorna behöver
är inte statligt stöd utan att bli befriade
från att genom orättvis beskattning
stödja staten. Man stöder staten
i alla fall genom sin verksamhet. Enligt
min mening är det en väsentlig skillnad
mellan att få statligt stöd och att bil
befriad från följder av ett förändrat
skattesystem; att vara bidragsmottagare
och att vara återbetalningsmottagare är
två vitt skilda saker.

På det tekniska området kan samhället
genom politikerna beställa eller kräva,
om man ,så vill, nya innovationer
för att hindra exempelvis miljöförstöring.
Man kräver att bullernivån sänks
på reaplanen för att undvika bullerskador,
man kräver att våra bilar utrustas
med avgasrenare, och så småningom får
vi motorer, som är helt miljövänliga.
Det är alltså närmast fråga om att vilja
och att beställa.

På samma sätt borde man ha rätt att
kräva så att säga innovationer när det
gäller bär påtalade förhållanden i fråga
om beskattningen av de fria kristna
samfunden. Att de skall kunna verka i
en atmosfär av frihet och förtroende
från statens sida borde vara ett signum
på en demokratisk välfärdsstat.

Av de synpunkter jag här framfört
står det klart, att jag inte delar motionärernas
uppfattning om hur man skall
lösa frågan om relationerna på det eko -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

nomiska området mellan stat och frikyrka.
Däremot delar jag den principiella
syn som uttrycks i reservationen
2, men eftersom även denna mynnar ut
i ett krav på ekonomiskt stöd ser jag
mig föranlåten att inte heller ge den
min röst.

Herr talman! Jag har härmed velat
avge en deklaration om min ståndpunkt
i frågan men har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (m).

Herr ROSQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har kommit i den situationen
att det finns två reservationer
som går ut på samma sak, men motiveringarna
skiljer sig avsevärt.

Herr Sellgren kom in på dessa frågor
och sade sig icke kunna biträda ett
förslag om att staten skall stödja de
fria kristna samfunden. Men jag kan
icke förstå vad det kan finnas för negativt
i det förslaget. Idrottsrörelsen och
andra organisationer som får direkta
bidrag av staten har väl inte blivit sämre
därav. Herr Sellgren ville i stället
tillämpa avdragsrätt för gåvor vid beskattningen
och befrielse från erläggande
av arbetsgivaravgift.

Jag vill minnas att det i höstas ställdes
en interpellation beträffande just
befrielse från erliiggande av arbetsgivaravgift
för fria kristna samfund. Finansministern
framhöll att om man lämnar
befrielse för en grupp kommer snart
flera krav, och gör man ett hål har
man snart ett såll. Man kritiserade detta
uttalande och sade att det inte var riktigt.
En av folkpartiets skatteexperter
var uppe i denna debatt, och vederbörande
hann inte avsluta sitt anförande
förrän det talades om att man både ville
ha avdragsrätt för de fria kristna samfunden
och att man ville ha befrielse
från arbetsgivaravgiften inom vissa
stödområden för att på så vis stödja industrilokalisering.

Här ser man alltså följderna. Överger
man principen på ett område får

man snart fortsätta att göra så på andra
områden. Den linje vi har valt har redan
tillämpats för flera organisationer;
jag nämnde förut idrottsrörelsen.

Herr Sellgren tog också upp frågan
om avdragsrätt för gåvor till de fria
kristna samfunden. Jag måste emellertid
liksom i mitt första anförande framhålla,
herr Sellgren, att tillämpar vi
denna avdragsrätt gör vi ett avsteg från
våra principer beträffande beskattningen
och vi får ett system med progressivitetsbegränsning,
och det vill i varje
fall inte vi socialdemokrater medverka
till. Vi skall hålla fast vid det system
som innebär möjlighet att få direkta
bidrag från staten, och här kan också
de fria samfunden komma med.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Rosqvist
sade i sin replik. Jag vill emellertid
tillägga ett par saker.

Jag undrar om inte herr Sellgren är
offer för en mycket gammal syn på staten.
Samfunden skall vara understödstagare
i förhållande till staten — det
ger väl i ett nötskal herr Sellgrens syn
på dessa frågor. För min del kan jag
inte dela den åsikten. Samhället utgörs
av oss alla och de nödvändiga relationerna
mellan olika organisationer och
denna stat existerar ju fritt och öppet.

Trossamfunden kan inte heller isolera
sig. Den gamla idén om att vi skall
ha en fri kyrka och en fri stat räcker
bara en bit på vägen, ty samfunden
måste alltid ha relationer till det samhälle
vari de existerar. Ett enkelt exempel
härpå är att man, när man planerar
var kyrkan skall stå, hela tiden
är tvungen att ha kontakt med kommunen
i fråga. Herr Sellgren yrkade avslag
på reservationernas hemställan till
slut, men är ändå inte detta litet fel?
Om man har den syn på frågan som
herr Sellgren har skall man väl ändå
inte hindra andra samfund och lägga

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

64 Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

sig i vägen för dem. Herr Sellgren representerar
pingströrelsen, och man
har kanske det betraktelsesättet där?

Det bidrag det här gäller är ju frivilligt.
Ingen kan pracka på något samfund
dessa pengar, om vi nu beslutar
om bidrag. Varje samfund får då ta
ställning till om man vill ta emot det
eller inte. Jag förstår inte varför herr
Sellgren skall utnyttja sin röst här i
riksdagen för att blockera ett bidrag
som andra samfund vill ha. Invandrarverket
har tillstyrkt bidrag för invandrarkyrkorna
och Katolska biskopsämbetet
och frikyrkorådet har också tillstyrkt
det.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl inte nödvändigt
—- och inte heller framgångsrikt —
att ta upp en debatt om avdragsrätten.
Tyngdpunkten i mitt anförande låg på
befrielsen från den övervältring av skatter
som nu sker successivt på i första
hand de fria organisationerna. Där har
det skett en förskjutning. Vad vi kräver
är en mera liberal syn på möjligheterna
att få restitution för orättvis beskattning.

Jag har förståelse för dem som i denna
fråga har en annan uppfattning än
jag, men oavsett var jag står religiöst
måste jag ändå hävda min syn på att stå
som bidragsmottagare. Och, herr Svensson
i Kungälv, jag ser alltjämt en viss
skillnad mellan att vara bidragsmottagare
och att få tillbaka pengar som man
på ett orättvist sätt — man kan ju tycka
det på grund av bidragets ideella karaktär
— bär fått betala ut. Det blir
ändå ett beroendeförhållande mellan
staten och bidragsmottagaren, och det
kan indirekt ha sina återverkningar på
verksamheten som sådan. Ja, jag är inte
ens främmande för att denna bindning
rent av kan bli en begränsning i rörelsens
möjligheter att kunna utvecklas.
Som jag tidigare sade tror jag på frihet
från statligt ingripande i arbetet inom
de kristna väckelserörelserna.

Men jag vill inte hindra någon från
att få bidrag, om herr Svensson i Kungälv
möjligen tolkade mina ord så.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Sellgren inte
vill hindra någon från att få statsbidrag,
så tycker jag att han skall rösta
på det förslag som här föreligger. Därigenom
ger han det bästa beviset på sin
uppfattning i denna fråga.

Här är det fråga om hur man skall
stödja samfunden och invandrarkyrkorna.
Herr Sellgrens linje, som också
många andra på den borgerliga sidan
går på, alltså att ha avdragsrätt, är ju
egentligen detsamma som att få statsbidrag
indirekt men på ett annat sätt
än övriga organisationer. Jag tycker att
man här skall ställa sig på samma linje
som andra organisationer och handla
därefter.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag är glad över att
denna fråga tagits upp igen och har
kommit i det positiva läget att vi har
representanter för de fyra partierna
med i reservationerna. Jag vill också
deklarera att vi från centerpartiet under
flera år har motionerat om ett ekonomiskt
bidrag till bl. a. de frikyrkor vi
har här i vårt land.

Vi har mött motstånd i våra strävanden
och våra motioner på detta område
har blivit avslagna. Vi känner därför
i dag glädje över att vi fått anslutning
också från de andra demokratiska
partierna.

För mig är detta ingen politisk prestigefråga.
Jag gläder mig om vi med ett
ekonomiskt bidrag kan ge den svenska
frikyrkan resurser för att göra en effektiv
insats i vårt samhälle. Frikyrkan
arbetar ju tack vare frivilligt insamlade
medel. I detta avseende har, såsom
tidigare framhållits, svenska kyrkan
andra ekonomiska villkor. Jag vill vidare
säga att jag inte ser mitt eget

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

mångåriga engagemang i frikyrkan enbart
som en själavårdande verksamhet
i syfte att hjälpa människor att komma
till tro utan också som en möjlighet
att göra en samhällsinsats.

Vi har ett omfattande ungdomsarbete,
som inte bara inbegriper ungdomar
från vara egna led utan där vi tar emot
alla kategorier av ungdomar. Vi tvingar
inte någon att komma till tro men försöker
att ge ungdomarna något av det
allra bästa med sig ut i livet. Det anser
vi vara en ganska god samhällsinsats.

Vi utför också ett omfattande arbete
bland ungdomar och människor med
anpassningssvårigheter i alla åldrar,
t. ex. alkoholskadade och narkotikaskadade
personer. Vi har ibland kunnat
glädja oss över att ha kunnat hjälpa
sådana människor att komma till rätta,
och vi anser också detta vara en
samhällsinsats.

Vi har i vår motion, som tidigare i år
blivit avslagen, skrivit följande som
jag vill upprepa: »Bidrag bör enligt vår
mening lämnas i förhållande till verksamhetens
omfattning, hjälpinsatsens
storlek eller liknande grund.» Bidraget
kan ju under alla förhållanden bara bli
en liten del av den totala kostnaden
och bör ges som en uppmuntran. Det
bör på intet sätt verka bindande i förhållande
till staten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
2.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Persson i
Heden (båda ep).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(ml:

Herr talman! Vi har här i riksdagen
flera gånger diskuterat frikyrkornas
ekonomiska situation. Från bl. a. moderat
håll har vi reagerat mot förslag
från regeringens sida som inneburit
pålagor på frikvrkofolket. Vi anser att
det är felaktigt att folkrörelser som bedriver
sin verksamhet med frivilligt in -

samlade redan beskattade offergåvor
skall straffbeskattas.

Socialdemokraterna — av alla kategorier
— har emellertid varit kallsinniga
mot våra protester. Man har inte
velat lyssna på våra förslag och vi
har inte fått gehör för våra synpunkter.
Men folkrörelseorganisationernas medlemmar
utgör en mycket stor samhällsgrupp,
och man har troligen på socialdemokratiskt
håll upptäckt att detta
är en mycket känslig fråga. Man har
blivit medveten om att frikyrkofolket
inte stillatigande har accepterat regeringens
kallsinnighet mot deras verksamhet.

Nu vill man från socialdemokratiskt
håll — framför allt från Broderskapsrörelsens
sida — försöka sopa bort spåren
av sitt tidigare agerande. Man vill
naturligtvis inte — under alla förhållanden
inte under ett valår — framstå
som negativ eller ointresserad av frikyrkornas
verksamhet.

Vad gör man då? Jo, herr Svensson
i Kungälv m. fl. väcker en motion som
går ut på att regeringen skall framlägga
förslag om ett provisoriskt ekonomiskt
stöd till de fria kristna samfunden.
Temat är att socialdemokraterna
och deras regering skall rubriceras som
alla goda gåvors givare.

Det är ett rätt uppseendeväckande tillvägagångssätt.
Man har tidigare gång
på gång helt nonchalerat frikyrkornas
önskemål att slippa bli straffbeskattade,
och man har aldrig lyssnat på
oppositionen, aldrig tagit hänsyn till de
borgerliga partiernas förslag.

Nu hoppas man tydligen att folk
skall få den uppfattningen att socialdemokraterna
vill räcka frikyrkorna en
hjälpande hand. Det verkliga förhållandet
har ju varit att man försvårat för
de fria samfunden att bedriva sin verksamhet.
Man har lagt på dem orimliga
kostnader. Nu vill man från kanslihuset
utdela ekonomiska bidrag till dessa organisationer.

Statliga bidrag är en främmande fi -

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

nansieringsmetod för frikyrkorörelserna
i stort. Frikyrkorna vill arbeta fritt
utan statens inblandning. Man skulle
känna sig mera besvärad av att stå i
beroendeställning till en regering — i
varje fall om den är socialdemokratisk
och, tror jag, även om den skulle vara
borgerlig — än till positivt inställda
medlemmar i en organisation.

Det är en sak till som är rätt intressant
i detta sammanhang, och det är att
man inom Broderskapsrörelsen inte får
med sina egna partikamrater. Två socialdemokratiska
ledamöter har följt
motionärerna — i övrigt är det borgerliga
representanter i utskottet som reserverat
sig till förmån för motionen.

Jag instämmer i stort i herr Sellgrens
synpunkter. Men jag vill framhålla att
jag ser detta provisoriska bidragsgivande
som en restitution av en helt
oriktig arbetsgivaravgift som uttagits
av organisationerna, och jag ansluter
mig därför till det yrkande som herr
Rimås ställde.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
ganska länge, men det har i
huvudsak hållits korta anföranden. I
utskottet har vi behandlat frågan rätt
utförligt, och jag kan utan överdrift
säga att vi fick relativt hyfsade svar:
man ville att någonting skulle göras.

Utskottsmajoriteten sade emellertid
nej — med hänsyn till att beredningen
stat—kyrka arbetar bör vi vänta och se,
menade utskottsmajoriteten. Jag för
min del har inte denna uppfattning.
Det är väl ingen hemlighet för någon
här i kammaren att frågan om statens
och kyrkans inbördes relationer är en
fråga på lång sikt — den blir inte löst
inom de närmaste åren. Detta är min
övertygelse.

Att jag har intagit den ståndpunkt
som redovisas i reservationen 2 beror
inte på att jag anser att denna fråga
är så politisk att vi måste lösa den till
varje pris. Jag har den uppfattningen

att debatten även i dag färgats av för
många politiska synpunkter. Om vi skall
vara ärliga mot varandra får vi ändå
säga att vilket parti vi tillhör inte har
någon betydelse när det gäller våra
kristliga synpunkter. Här är det fråga
om det personliga ansvar som var och
en av oss måste ta. Jag skall därför inte
kritisera någon för den ståndpunkt han
intagit.

Naturligtvis kan det föreligga något
olika uppfattningar. Somliga vill inte
ha något bidrag. I dessa tider då många
nedbrytande krafter får fungera ganska
fritt, är det lämpligt att vi hjälper de
människor som har en annan uppfattning
för att de skall få föra sina åsikter
till torgs, och därigenom hjälper vi inte
minst ungdomen. Många gånger tycker
jag att det är synd om Sveriges ungdom.
Den blir föremål för så många nedbrytande
krafter att man undrar varifrån
alla kan komma. För min personliga
del tror jag att det skulle vara utomordentligt
välgörande om även de andra
organisationerna — dit räknar jag frikyrkorna
— kunde hjälpa till på den
andra sidan.

Jag tillhör inte själv något frikyrkosamfund.
Jag tillhör den vanliga svenska
statskyrkan, men jag har den uppfattningen
att vi inte bör stå i sådan
motsatsställning till varandra att vi
inte skulle kunna unna den ene eller
den andre någonting. Jag tror att det
provisoriska bidrag som begärts i den
reservation som föreligger skulle vara
till utomordentligt gagn. Det skulle bli
ett av de nyttigaste beslut, de nyttigaste
pengar som riksdagen skulle kunna anslå
för detta ändamål.

I någon mån har det kritiserats att
vissa politiska förslag inte blivit genomförda.
Jag vill ännu en gång säga att
jag inte tror att dessa frågor skall lösas
med alltför mycken politisk påverkan,
utan jag tror att vi skall försöka
lösa dem på annat sätt. Jag tillhör de
människor, herr talman, som i denna
kammare aldrig kommer att rösta för att

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

få avdrag på skatten. Jag kan inte tänka
mig in i en sådan situation att jag skulle
gå till min präst hemma i församlingen
och he honom om att få ett kvitto på
att jag erlagt kollekt och sedan bifoga
detta till min deklaration. Jag har heller
aldrig kunnat tänka mig att en person
som tillhör ett frikyrkosamfund skulle
kunna gå till sin pastor och säga: »Nu
ser du hur mycket jag lägger i i dag.
Var snäll och ge mig ett kvitto, för
det skall jag ha med till deklarationen.»
Jag anser fortfarande, herr talman, att
det som jag och andra kan ge skall vi
ge av gott hjärta, utan att begära några
särskilda skattekvitton, för att på detta
sätt kunna hjälpa till. Däremot är jag,
herr talman, fullt överens med reservanterna
om att detta provisoriska bidrag
skulle vara till en utomordentlig
nytta för de människor som har användning
därför.

Herr talman! Jag brukar tala ganska
kort och skall göra det även i dag.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag står här varken
som motionär eller reservant. Om jag
så får uttrycka mig står jag snarast
här som en avslagen motionär, eftersom
jag har varit med om att tala för invandrarkyrkorna
tidigare under året i denna
kammare.

Vad som hänt med denna motion är
att man här lagt ihop invandrarkyrkornas
och de fria kristna samfundens
problem. De som lyssnat på denna debatt
vet att resultatet blivit att debatten
uteslutande kommit att handla om de
fria inhemska kristna samfunden. Det
är inte något fel på dem. Det är klart
att också deras ekonomiska problem
skall lösas, men jag tycker fortfarande
att det hade varit bättre om man låtit
den saken få ske i samband med kyrka
—stat-utredn ingen.

Vad som däremot verkligen är brännande
och behöver göras någonting åt

nu är invandrarkyrkorna. Visserligen
skriver Katolska biskopsämbetet i sitt
remissutlåtande att det principiellt och
på lång sikt är riktigt att den katolska
kyrkan behandlas som varje annat
svenskt samfund. Det må vara riktigt
på sikt men i dag är det faktiskt inte
så. I dag står invandrarkyrkorna i en
oerhört mycket sämre situation än de
fria kristna samfunden. De senare har
i alla fall medlemmar som kan och vill
betala, vilket de katolska kyrkorna i
stort sett inte har.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen,
men jag kan inte låta bli
att tillägga att jag önskar att den hade
handlat uteslutande om invandrarkyrkorna
också den här gången.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm föranledde mig att ånyo begära
ordet.

Jag vill rätta honom på två punkter.
Herr Fridolfsson säger att han talar
å frikyrkorörelsens vägnar — i varje
fall gör han sken av att så är fallet. Sveriges
frikyrkoråd står bakom motionen
och tillstyrker den helt liksom även de
motiveringar vi har framfört. Herr Fridolfsson
säger att vi från socialdemokratiskt
håll inte lyckats intressera några
fler av våra partivänner, fastän vi
går fram på den här vägen. Herr Fridolfsson
kanske lyssnade till utskottsordförandens
inlägg i början av debatten.
Fru Erikson i Stockholm ställde
sig inte negativ till motionen.

Vad som skiljer oss reservanter från
utskottsmajoriteten är ju att vi önskaf
förslag om bidrag praktiskt taget omgående,
medan majoriteten vill vänta
tills utredningarna är färdiga. Om herr
Fridolfsson läser utlåtandet, ser han
att utskottet inte har någonting att invända
mot utan tvärtom ser positivt på
tanken att ett stöd skall kunna utbetalas,
men det vill alltså invänta utredningarna
innan frågan avgörs.

Jag kan också tala om för herr Fri -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

dolfsson i Stockholm att det är under
utskottsmajoritetens hemställan men
icke under reservationen 1 man återfinner
borgerliga ledamöter.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Rosqvist gör gällande
att Sveriges frikyrkoråd till fullo
instämmer i motionsyrkandet. Sveriges
frikyrkoråd och dess medlemssamfund
anser att »en befrielse från den allmänna
arbetsgivaravgiften varit enklare
och att föredraga. Om en sådan befrielse
av tekniska skäl icke går att
åstadkomma, vill Sveriges frikyrkoråd
för sin del acceptera tanken på ett provisoriskt
och generellt statligt stöd som
kompensation för den allmänna arbetsgivaravgiften.
»

I första hand ansluter sig alltså Sveriges
frikyrkoråd till den ståndpunkt
som vi år ut och år in har hävdat men
som socialdemokraterna varit helt negativt
inställda till.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
fru Anér! Debatten har kommit att mest
handla om de fria kristna samfunden i
vårt land, och vi kan kanske tillsammans
beklaga den övervikten. Frågan
rör verkligen också invandrarkyrkorna.
Jag sade i mitt förra inlägg att deras
situation troligen är svårare än frikyrkornas.
Deras medlemmar tillhör i mycket
stor utsträckning låglönegrupperna,
de kommer utifrån och befinner sig i en
helt ny situation i samhället. Jag tror
att vi har anledning att tänka litet mer
på dem.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De som har följt debatten
har väl förstått hur absurt det skulle
ha varit, om utskottet hade tillstyrkt
motionen och trott att det därmed hade
biträtt ett genomdiskuterat förslag till
stöd åt frikyrkorna. Det råder ju delade
mening, som jag tidigare nämnde,

inte bara om huruvida frikyrkorna över
huvud taget skall ha stöd från staten
utan också om i vilken form detta stöd
skall utgå. Herr Sellgren argumenterade
hela tiden för skatterestitution eller
andra lättnader beträffande gåvo- och
arvsbeskattningen, medan herr Nilsson
i Bästekille tog bestämt avstånd från en
särlagstiftning i skattefrågor för de fria
samfunden och gick på den linjen att
vad som behövs är ett direkt bidrag.

Vi har ju i år tagit ställning till arbetsgivaravgiften,
och hur väl man än
försöker motivera en ändring i det avseendet,
kan alltså den frågan inte komma
upp i dag. Det är också väldigt hårdraget
att ta upp frågan om det direkta
anslaget i en motion som hänvisas till
allmänna beredningsutskottet.

Ärendet har varit intrikat på många
sätt, och jag tycker att vi står säkrast
om vi inte blandar oss i den inre
tvisten mellan företrädare för olika kyrkor
utan låter den frågan mogna i det
stora utredningsarbete som pågår. Vi
bör inta samma ståndpunkt beträffande
invandrarkyrkorna som denna riksdag
redan en gång har intagit, när frågan
om anslag behandlades -— vi tog
då ställning till ett utlåtande från statsutskottet.
Riksdagen sade vid detta tillfälle
att det finns möjlighet att inom
ramen för utgifter som är beslutade ge
stöd till invandrarkyrkorna. Genom invandrarutredningen
har man möjlighet
att få kontakt med dessa kyrkor och få
veta deras behov. Det är alltså riktigast
att i dag avslå motionen.

Jag vill att kammarens ledamöter
skall observera att det har yrkats bifall
till reservationen. Med det menais väl
att alla reservanterna har samma hemställan
om att bidrag skall utgå både till
invandrarkyrkorna och till frikyrkorna,
alltså det yrkande som istår i reservationen
1. Samtidigt ber jag er observera att
i den motivering som finns i reservationen
1 ingår ingenting av det som många
gånger har kommit tillbaka i anförandena
och som står i reservationen 2. En

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

del av motiveringen i reservationen 2
är densamma som den i utskottsutlåtandet,
vari man bestämt tar avstånd
från bidrag till invandrarkyrkorna. Vi
kan således inte bifalla den kläm som
det har yrkats bifall till och samtidigt
bifalla den motivering som finns i reservationen
2, ty i den senare avstyrks
bidrag till invandrarkyrkorna.
Men det blir en annan fråga, och det
kanske kommer att framställas andra
yrkanden.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Utskottets ordförande
sade att det förelåg en tvist eftersom
herr Sellgren och jag hade olika uppfattningar
i denna fråga. Det kallar jag
inte för en tvist — var och en har rätt
att ha sin åsikt. Jag tror att det är viktigt
att vi är överens om att de människor
som sysslar med detta arbete bör
få något litet bidrag till sin verksamhet.

Sedan vill jag tillfoga vad jag glömde
att säga förra gången. Jag har precis
samma uppfattning som fru Anér att
även invandrarkyrkorna behöver komma
med i dessa resonemang och få ekonomiskt
stöd. De människor som utifrån
kommer till vårt land omfattar i
de flesta fall den katolska tron. Det
torde vara bekant för alla att de mycket
ofta behöver få ekonomisk hjälp.
Även om jag är protestant anser jag att
min kristliga inställning inte får medföra
att jag vägrar katoliker bidrag.

Här har talats om att vi skall vänta
på att stat och kyrka eventuellt skiljs
åt. Jag hoppas att den dagen aldrig
skall komma i Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 av fröken Åsbrink och herr
Rosqvist samt reservationen 2 av herr
Axel Kristiansson m. fl. med det av herr

Rimås under överläggningen yrkade
tillägget av orden »och invandrarkyrkorna»;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rosqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, so-m vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av fröken Åsbrink och
herr Rosqvist samt reservationen 2 av
herr Axel Kristiansson m. fl. med det
av herr Rimås under överläggningen
yrkade tillägget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105 ja och
99 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

§ 18

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
motioner om åtgärder för att stimulera
till ökad användning av fruktdrycker.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

§ 19

Riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
34 och statsutskottets utlåtande nr 132
kommer att föredragas och debatteras i
ett sammanhang, och yrkanden beträffande
båda dessa utlåtanden framställes
under den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

konstitutionsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103 om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga
länsförvaltningen, i vad propositionen
hänvisats till utskottet, jämte motioner;
samt

statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning
av samma proposition jämte
motioner, i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34

I detta utlåtande behandlade konstitutionsutskottet
förevarande proposition,
såvitt avsåge ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun. I övrigt behandlades
propositionen av statsutskottet
i dess utlåtande nr 132.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås med hänvisning
till bl. a. den regionalpolitiska
verksamheten att åtgärder vidtas i syfte
att få till stånd en förbättrad samordning
av de statliga länsorganens planeringsarbete.
Länsstyrelsen får en lekmannastyrelse
med landshövdingen som
ordförande samt tio andra ledamöter.
Den nya länsstyrelsen får som en huvuduppgift
att leda och samordna den
samhällsplanering som bedrivs inom
den statliga länsförvaltningen. I planeringsfrågor
av regionalpolitisk betydelse
som handläggs av vissa andra läns -

organ övertar länsstyrelsen beslutanderätten.
Dessa organ skall delta i frågornas
beredning. Länsarkitektkontoret inordnas
i länsstyrelsen. I övrigt blir de
olika länsorganen alltjämt fristående
från varandra.

Vidare föreslås att skatteförvaltningen
i länsstyrelsen blir omorganiserad
med en klarare åtskillnad mellan den
fiskala och den dömande verksamheten.

Åtgärder föreslås för att förbättra förvaltningsrättskipningen.
En länsskatterätt,
i huvudsak motsvarande nuvarande
prövningsnämnd, och en länsrätt för
annan iförvaltningsrättskipning knyts
till länsstyrelsen. Dessa organ skall bestå
av en jurist som ordförande samt
lekmän. Lagstiftning om länsrättens och
länsskatterättens organisation samt om
förfarandet vid dessa organ förutsätts
komma till stånd senare.

Som en följd av dessa förslag avses
länsstyrelsen bli organiserad med tre
huvudenheter, nämligen en för samhällsplanering
i vilken också ingår en
förstärkt organisation för beredskapsplanläggning,
en för skatteförvaltning
och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning,
till vilken länsrätten
och länsskatterätten knyts. Vidare
skall finnais en enhet för administrativ
service. Beträffande länspolischefens
expedition företas inte någon ändring
nu. Länens olika storlek och struktur
kan motivera avvikelser från denna
normalorganisation.

Detaljerade organisationsförslag avses
bli framlagda i statsverkspropositionen
för budgetåret 1971/72. Omorganisationen
beräknas ske den 1 juli
1971.

I detta sammanhang behandlade konstitutionsutskottet
följande motioner
som väckts i anledning av propositionen
eller, i ett fall (motionerna 1), under
den allmänna motionstiden:

1) I: 645 av herr Bengtson in. fl. och
II: 764 av herr Hedlund m. fl.;

2) I: 1194 av herr Bengtson m. fl. och
II: 1402 av herr Hedlund in. fl.;

3) 1:1195 av herr Helén in. fl. och

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

II: 1401 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.;

4) 1:1197 av herr Johan Olsson och
II: 1404 av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl.;

5) 1:1200 av herr Werner och
II: 1403 av herr Hermansson m. fl.

I motionerna 1) hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungi.
Maj:t måtte ge till känna sin uppfattning
att till grund för reformarbetet i
fråga om samhällsverksamheten på länsplanet
måste redan i nuläget ligga länsdemokratiutredningens
förslag till vidgad
och fördjupad länsdemokrati».

I motionerna 2) hemställdes, såvitt
motionerna hänvisats till konstitutionsutskottet,

»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 103 måtte

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att den nya parlamentariska beredningen
av länsförvaltningens uppgifter och
organisation skall inriktas på vidgad
och fördjupad länsdemokrati i enlighet
med motionens syfte».

I motionerna 3) hemställdes, såvitt
motionerna hänvisats till konstitutionsutskottet,

»att riksdagen vid behandlingen av
prop. 1970: 103 måtte

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att till grund för den nya parlamentariska
beredningen av länsförvaltningens
uppgifter och organisation skall ligga
strävan till vidgat och fördjupat inflytande
över samhällsplaneringen för
primär- och landstingskommuner».

I motionerna 4) hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 103 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att vid den
nya parlamentariska beredningen av
den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation särskilt må
övervägas möjligheterna till samarbete
och samverkan mellan landsting och
primärkommuner i enlighet med motio -

nernas syfte».

I motionerna 5) hemställdes

»att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj ds proposition nr 103 år 1970, dels
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utarbetande av förslag på grundval
av länsdemokratiutredningens förslag
angående den regionala förvaltningsorganisationen
m. m.».

Motionerna 5) hade, såvitt avsåge ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun,
hänvisats till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet. Sistnämnda
utskott behandlade även de delar
av motionerna 2) och 3) som icke
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1200 och 11:1403 såvitt anginge
ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag, såvitt anginge ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun
godkänna vad som föreslagits i
propositionen nr 103 beträffande riktlinjer
för en partiell omorganisation av
den statliga länsförvaltningen; samt

3) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:645 och 11:764, 1:1197 och
It: 1404,1: 1194 och II: 1402 samt 1:1195
och II: 1401, de fyra sistnämnda motionerna
såvitt de hänvisats till konstitutionsutskottet.

(Reservationer hade avgivits

1) av fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Richardson (fp), Axel
Georg Pettersson (ep), Larsson i Luttra
(ep), Helander (fp), Sterne (fp) och
Magnusson i Nennesholm (ep), vilka
ansett att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:645 och 11:764, 1:1194
och 11:1402, 1:1195 och 11:1401 samt
I: 1197 och II: 1404 anhålla hos Kungl.
Maj :t att den nya parlamentariska beredningen
av den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisa -

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

tion skulle inriktas på vidgat och fördjupat
inflytande över samhällsplaneringen
för primär- och landstingskommuner,
vidgad och fördjupad länsdemokrati
samt förbättrade möjligheter att
utveckla samarbete mellan landsting
och primärkommuner;

2) av herrar Sveningsson och Hernelius
samt fru Mogård (alla m), utan
angivet yrkande.

Statsutskottets utlåtande nr 132

Såsom framgår av redovisningen i det
föregående hade statsutskottet i förevarande
utlåtande behandlat Kungl.
Maj ds proposition nr 103 utom i vad anginge
ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun.

Utskottet hade i detta sammanhang
vidare behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1184 av herr Schött in. fl. samt
II: 1391 av herrar Enarsson och Wennerfors,
vari hemställts att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 103
måtte besluta

1. att av länsstyrelsens valda tio ledamöter
sex skulle utses av landstinget
och fyra av Kungl. Maj :t,

2. att landshövdingtjänsterna liksom
nu även i framtiden skulle vara fullmaktstjänster,

dels de likalydande motionerna
1:1193 av herrar Alexanderson och
Ernulf samt II: 1406 av herr Tobé, vari
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 103 som sin
mening uttalade vad i motionerna anförts
rörande självständiga förvaltningsdomstolar
på länsplanet samt kompetenskraven
för domarna i dessa domstolar,

dels de förut redovisade likalydande
motionerna I: 1194 av herr Bengtson
m.fl. och 11:1402 av herr Hedlund
in. fl. i vad avsåge hemställan att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 103 måtte godkänna som rikt -

linje för en partiell omorganisation av
den statliga länsförvaltningen att samtliga
tio medborgarrepresentanter i den
nya länsstyrelsen finge utses av landstinget
och i förekommande fall landstingsfri
stad i enlighet med vad som
anförts i motionerna,

dels de förut redovisade likalydande
motionerna 1:1195 av herr Helén m.fl.
samt II: 1401 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. i vad avsåge hemställan att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 103 måtte godkänna som
riktlinje för en provisorisk omorganisation
av den statliga länsförvaltningen
att sex av de tio medborgarrepresentanterna
i den nya länsstyrelsen finge
utses av landstinget i enlighet med vad
i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna
I: 1198 av herr Karl Pettersson och
II: 1405 av herr Petersson i Gäddvik,
dels de förut redovisade likalydande
motionerna I: 1200 av herr Werner och
II: 1403 av herr Hermansson m. fl., vari
hemställts att riksdagen dels måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av förslag på
grundval av länsdemokratiutredningens
förslag angående den regionala förvaltningsorganisationen,
såvitt ej avsåge am
svarsfördelningen mellan stat och kommun,

dels motionen I: 1196 av herrar Lindblad
och Johan Olsson,

dels motionen 1:1199 av fru Segerstedt
Wiberg.

Utskottet hemställde,

1. beträffande uppskov med behandlingen
till höstsessionen att riksdagen
måtte avslå motionen 1:1199,

2. beträffande avslag å propositionen
i avvaktan på en slutlig prövning att
riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1200 och II: 1403 i vad de ej behandlats
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34,

3. beträffande rättskipningsorganens

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

organisatoriska ställning att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:1193 och II: 1406 godkänna vad Som
föreslagits i statsrådsprotokollet,

4. beträffande beredskapsenheterna
m. m. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 1196,

5. beträffande sättet att utse lekmän
i länsstyrelsen att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:1184 och
11:1391, 1:1194 och 11:1402, 1:1195
och 11:1401 samt 1:1198 och 11:1405,
de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu var i fråga, godkänna vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet,

6. beträffande landshövdingtjänsterna
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1184 och 11:1391,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad som föreslagits i statsrådsprotokollet,

7. beträffande riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen
i vad de ej behandlats
under 3—6 eller i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34 att riksdagen måtte
godkänna vad som föreslagits i statsrådsprotokollet.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande rättskipningsorganens
organisatoriska ställning m. m. av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson,
Gustafson i Göteborg och Mundebo
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 1193 och II: 1406 som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

2. beträffande sättet att utse lekmän
i länsstyrelsen

a. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp) och Gustafson i Göteborg (fp),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Mun3*
— Andra kammarens protokoll 1970.

debo (fp) och Wennerfors (m), som
ansett att utskottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:1194 och 11:1402 samt 1:1198 och
11:1405 och med bifall till motionerna
1:1184 och 11:1391 samt 1:1195 och
11:1401, de två förstnämnda och de
fyra sistnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, godkänna att sex lekmän
skulle utses av landsting respektive
landstingsfri stad;

b. jäv herr Ivar Johansson, fru Elvy
Olsson samt herrar Mattsson, Nilsson
i Tvärålund och Sjönell (samtliga ep),
som ansett att utskottet under 5 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 1184 och II: 1391, I: 1195 och II: 1401
samt 1:1198 och 11:1405 och med bifall
till motionerna I: 1194 och II: 1402,
de fyra förstnämnda och de två sistnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
godkänna att samtliga tio lekmän
skulle utses av landsting respektive
landstingsfri stad; .

3. beträffande grunderna för lekmannamedverkan
i länsstyrelsen m. m.

a. av herrar Aa:e( Andersson, Per Jacobsson,
Gustafson i Göteborg och Mundebo
(samtliga fp), som — vid bifall
till reservationen 2 a — ansett att den
del av utskottets yttrande som på s. 12
började med »Förslaget i» och på s. 13
slutade med »dessa delar» bort ha i reservationen
angiven lydelse;

b. av herrar Bohman och Virgin, fröken
Ljungberg samt herr Wennerfors
(samtliga m), som — vid bifall till reservationen
2a-—- ansett att den del
av utskottets yttrande som på ,s. 12 började
med »Det i» och på s. 13 slutade
med »dessa delar» bort ha i reservationen
angiven lydelse;

c. av herr Ivar Johansson, fru Elvy
Olsson samt herrar Mattsson, Nilsson
i Tvärålund och Sjönell (samtliga ep),
som — vid bifall till reservationen 2 b

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

— ansett att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 började med »I ett»
och på s. 13 slutade med »dessa delar»
bort ha i reservationen angiven lydelse;

4. beträffande landshövdingtjänsterna
av herrar Bohman och Virgin, fröken
Ljungberg samt herr Wennerfors (samtliga
m), som ansett att utskottet under G
bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:1184 och 11:1391,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! De senaste årtiondena
har kännetecknats av ett mycket omfattande
reformarbete som gällt folkstyrelsens
funktioner och former på skilda
nivåer. Författningsfrågorna berör regering
och riksdag, där vi befinner oss
mitt uppe i reformarbetet. På det primärkommunala
området har vi upplevt
två omfattande kommunsammanläggningar
— den andra är som bekant ännu
inte avslutad men skall vara det vid
1973 års utgång.

Beträffande de regionala samhällsfunktionerna
har åtminstone tre stora
utredningar genomförts under 19G0-talet:
länsindelningsutredningen, länsförvaltningsutredningen
och länsdemokratiutredningen.
Länsindelningsutredningen
syftade till en storleksrationalisefing
av länen. Den fick ett sådant
mottagande av opinion och remissorgan,
att det blev omöjligt att genomföra
reformen så som utredningen hade
tänkt sig.

Länsförvaltningsutredningen och länsdemokratiutredningen
borde självfallet
ha fått en gemensam bedömning av remissmyndigheter,
regering och riksdag.
Så blev inte fallet, och i dag har riksdagen
att ta ställning till ett förslag om

en partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen grundad på länsförvaltningsutredningens
förslag.

På det primärkommunala området
har vi eu väl fungerande folkstyrelse,
även om många hyser oro för vad övergången
till de nya storkommunerna
kommer att medföra. Det finns stor risk
för att människorna förlorar känslan av
att styra utvecklingen i kommunerna.
Avståndet mellan väljaren och de valda
blir för stort. Inte minst dessa omständigheter
har fört med sig att det på olika
håll i landet råder mycket delade
uppfattningar om kommunreformen.
Många menar att man förlorar mer än
man vinner på reformen.

Länsförvaltningen kännetecknas av
en uppdelning på länsstyrelse och landsting,
den ena en i stort sett enväldigt
styrd statlig funktion på länsplanet, den
andra med folkstyrelse. Hur mycket
som skall bestämmas av den ena och
den andra är en fråga som intresserar
många. Många menar att mer skulle
kunna avgöras på länsplanet och att
en del samhällsfunktioner alltså borde
överföras från den statliga länsstyrelsen
till det kommunala landstinget. Motståndet
har kommit från dem som vill
slå vakt om den statliga styrningen.
Detta har tydligt framgått vid remissbehandlingen
av länsdemokratiutredningen.
Nå, men länsdemokratiutredningen
var ju ingen färdig produkt —-dess principförslag förutsatte fortsatta
detaljutredningar.

Ungefär samtidigt som regeringen utarbetade
den proposition som vi behandlar
här i kammaren utfärdades direktiv
för nya utredningar. En av dessa
skall bereda frågan om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter
och organisation. Det är självklart att
länsdemokratiutredningens tankegångar
måste beaktas i denna beredning och
beaktas i högre grad än vad direktiven
ger vid handen.

Ingen behöver sväva i okunnighet
om att vi inom centerpartiet är starkt

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

engagerade i denna fråga. Vi har i
motioner givit detta till känna både tidigare
vid många tillfällen och nu i
samband med propositionen.

I konstitutionsutskottet har denna
linje fullföljts med en reservation, gemensam
för centerpartiet och folkpartiet.
Reservationen utmynnar i en hemställan
om en anhållan hos Kungl. Maj :t,
»att den nya parlamentariska beredningen
av den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation
skall inriktas på vidgat och fördjupat
inflytande över samhällsplaneringen för
primär- och landstingskommuner, vidgad
och fördjupad länsdemokrati samt
förbättrade möjligheter att utveckla samarbete
mellan landsting och primärkommuner».

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34.

Herr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Under de två senaste
åren har riksdagen — såsom redan utskottets
vice ordförande har påpekat
— efter decenniers utredningsarbete
fattat beslut om åtskilliga genomgripande
författningsändringar, men dessa
har huvudsakligen berört de centrala
statsorganen, regering och riksdag. Redan
1964 framhöll konstitutionsutskottet
att även de regionala och lokala organen
borde bli föremål för prövning.
Riksdagen biträdde detta uttalande och
olika utredningar tillsattes. Vi fick således
länsdemokratiutredning, länsförvaltningsutredning,
landskontorsutredning,
länsindelningsutredningen, etc.

De betänkanden som dessa kommittéer
sedan lagt fram har visat upp
stora olikheter. Redan för mer än ett
år sedan framhöll riksdagen nödvändigheten
av en överprövning av de olika
utredningarna.

Nu har civilministern för någon månad
sedan tillsatt sakkunniga för att
bereda frågor om den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och orga -

nisation. Med utgångspunkt i att primärkommunerna
även framdeles bör
svara för betydelsefulla uppgifter men
att statsmakterna också har ett självklart
ansvar för den regionala utvecklingen
skall beredningen — som det
heter i direktiven — överväga fördelningen
i stort av samhällsuppgifter
mellan stat och kommun. Jag har ingenting
att invända mot ett sådant utredningsmål.

Inom det parti som jag representerar
har under senaste året i ett par
hundra arbetsgrupper diskuterats frågan
om demokrati och medinflytande —
ävensom avståndet mellan de styrande
och de styrda. De förstorade kommunerna
ger betydligt mindre antal medborgare
tillfälle att aktivt deltaga i det
samhälleliga arbetet. Det är sålunda
nödvändigt att tillvarataga alla möjligheter
till demokratiskt arbete. Den
nya parlamentariska beredningen skall
också inriktas på en fördjupad länsdemokrati.

I reservationen ■— gemensam för mittenpartierna
■—- har vi framhållit angelägenheten
av att medborgarnas valda
representanter får ökat inflytande
över den regionala samhällsplaneringen
och därjämte att nya möjligheter för
samverkan och samarbete mellan landsting
och primärkommuner införes. Härigenom
skulle den kommunala demokratin
stärkas även på det primärkommunala
planet. Som det nu är handhas
huvuddelen av samhällsuppgifterna på
länsplanet av den statliga länsförvaltningen
och ställs därmed i stort sett
utanför väljarnas politiska kontroll.

Sättet för val av de nya ledamöterna
i länsstyrelserna har behandlats av
statsutskottet, varför jag inte tänker gä
in på detta område. Väsentligt är emellertid
enligt min mening att de folkvalda
instanserna, d. v. s. landstingen,
får verkligt inflytande över dessa val.

I denna tid, då landstingen fått alltmer
utökade arbetsuppgifter med ty''
åtföljande väsentligt ökade kostnader

Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

och en hotande skattehöjning, ligger
det makt uppå att staten inte lägger nya
kostnadskrävande uppgifter på landstingen
utan att full täckning lämnas
för dessa kostnader. Den nya beredningen
bör alltiså få fullgöra sitt arbete
innan definitiv ställning tages till frågan
om den regionala samhällsförvaltningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att får yrka bifall till reservationen
1 vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Inom konstitutionsutskottet
råder enighet på två mycket
väsentliga punkter. För det första anser
vi alla att det inte nu är möjligt
att ta definitiv ställning till frågan om
den regionala samhällsförvaltningens
pppgifter och organisation och hälsar
därför med tillfredsställelse den parlamentariska
beredning regeringen har
tillsatt. För det andra är vi som en
konsekvens härav överens om att principerna
för ansvarsfördelningen mellan
den statliga länsförvaltningen å den ena
sidan och landstingskommuner och primärkommuner
å den andra inte bör
rubbas.

Med hänsyn till detta är det egendomligt
att det har avgivits två reservationer.
Vad den ena av dessa reservationer
innebär vet inte jag — de moderatas
reservation är nämligen blank.
Kanhända får jag under eftermiddagens
lopp en förklaring om vilka hemligheter
den innesluter. Av behandlingen i utskottet
kan jag inte dra några slutsatser.

Den andra reservationen är däremot
utförligare. Den har avgivits av utskottets
centerpartister och folkpartister.
Det egendomliga är här att inom konstitutionsutskottet
dessa båda partiers representanter
har blivit eniga, medan
de går var för sig inom statsutskottet.

Går jag till statsutskottets utlåtande
kan jag konstatera att centerpartisterna

är missnöjda med att regeringen inte
har lagt fram ett förslag som innebär
en första etapp på vägen till länsdemokrati.
Det har folkpartisterna inom
statsutskottet inte kunnat skriva under.

Inom konstitutionsutskottet har följande
hänt. Det fanns centerpartistiska
motioner redan vid riksdagens början.
Med anledning av propositionen
väcktes nya. De har samma innebörd,
nämligen att riksdagen skall uttala sig
för en vidgad och fördjupad länsdemokrati
enligt länsdemokratiutredningens
modell.

Från folkpartiet kom det en motion
om att riksdagen skulle uttala sig i allmänna
ordalag för ett vidgat och fördjupat
inflytande över samhällsplaneringen
för primär- och landstingskommuner.

Slutligen har enskilda centerpartister
önskat ett uttalande om ett vidgat samarbete
mellan landstingskommuner och
primärkommuner.

Dessa disparata element har man nu
bakat samman i den reservation som
föreligger. Där kan vi läsa att man
»anhåller hos Kungl. Maj :t att den nya
parlamentariska beredningen av den
regionala samhällsförvaltningens uppgifter
och organisation skall inriktas på
vidgat och fördjupat inflytande över
samhällsplaneringen för primär- och
landstingskommuner» — det är den
folkpartistiska delen. Sedan vill man
att riksdagen skall uttala sig för »vidgad
och fördjupad länsdemokrati» — det
är centerpartidelen.

Inom statsutskottet kunde alltså inte
folkpartisterna knyta an till detta, utan
de avgav en egen reservation, och så
tilläggs i reservationen till konstitutionsutskottets
utlåtande »förbättrade
möjligheter att utveckla samarbete mellan
landsting och primärkommuner».
Där kom de enskilda centerpartisternas
bidrag in. Andra må förklara denna
egendomliga blandning. Jag bara noterar
den.

Men hur den än är sammansatt och

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

hur den än har kommit till innebär den,
att om riksdagen bifaller reservationen,
civilministern får skriva nya direktiv
för utredningen, om han anser att man
skall ta hänsyn till ett sådant beslut.

Som herr Larsson i Luttra själv konstaterade,
innebär nämligen en riksdagens
framställning på denna punkt,
att man skall lägga till grund länsdemokratiutredningens
förslag. Det betyder
att man skjuter åt sidan vad andra
beredande organ har sagt på denna
punkt, exempelvis vad länsförvaltningsutredningen
har anfört. Remissopinionen
var delad, men en del av detta
skall man nu skjuta fram och så skall
man bortse från allt annat. Det innebär
att man begränsar utredningsdirektiven.
Den utredning som knappast har
hunnit börja sin verksamhet skulle alltså
få en mycket smal bas att stå på. Den
skulle realiter bara försöka att föra i
hamn länsdemokratiutredningens förslag.

För min dél tycker jag att en sådan
begränsning av utredningsförslaget vore
i hög grad olycklig. Beredningen
skall ha möjlighet att pröva de olika alternativ
som har presenterats i debatten
utan några inskränkningar.

Mer tror jag inte att jag behöver
säga på denna punkt, utan jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
har försöKt att här tolka fram
många motsättningar som emellertid
är ganska konstruerade.

Vi har fått denna utredning tillsatt
nu. Det hälsar vi i stort sett med tillfredsställelse.
Men det är självklart att
vi har uppfattat utredningens arbete såsom
ett försök att baka ihop de olika
synpunkter som har kommit fram i länsdemokratiutredningens
betänkande och
i viss mån också i länsförvaltningsutredningens
betänkande.

De förslag vi i dag har liggande på
riksdagens hord innebär ju bara eu
partiell reform grundad på länsförvaltningsutredningens
förslag. Avsikten
har varit att förslagen från länsdémokratiutredningen
skulle prövas och att
man skulle mera precisera de principförslag
som utredningen har framlagt.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! De många utredningarna
under 1960-talet på det primär- och
sekundärkommunala planet och på länsplanet,
som berört förhållandena mellan
stat och kommun i fråga om regional
planering och förvaltning samt demokrati,
har ju inte lett till något samlat
resultat. Men som tidigare framhållits
har statsrådet Lundkvist nu vidtagit
vad jag skulle vilja kalla för én treklöver
av åtgärder genom tillsättande
av både utredningen om den kommunala
demokratin och den beredning som
skall sammanfatta och komplettera
verkställda utredningar. De skall med
olika infallsvinklar mot länsproblematiken
också överväga fördelningen av
samhällsuppgifter mellan stat och kommun.
Jag skulle, herr talman, på denna
punkt vilja instämma med herr Johansson
i Trollhättan och för min del visa
statsrådet Lundkvist min uppriktiga erkänsla
för de här åtgärderna.

Vi har i dag att behandla propositionen
103 och jag skall, liefr talman,
egentligen uppehålla mig vid vad som
sägs i statsutskottets utlåtande nr 132
om denna. Förslaget betecknas ju av
departementschefen som en partiell: reform,
och jag tror att det är viktigt
att understryka detta gång på gång. Det
är väl också framför allt som partiell
reform i nuläget som propositionen 103
enligt min mening utan vidare kan sägas
vara ett gott grepp.

Statsutskottets utlåtande nr 132 visar
också stor enighet i fråga om förslagets
huvudlinje. Visst finns det reservationer.
Ingenting är så bra att det inte
kan bli bättre, herr tahnan. I varje fall

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

78 Nr 29

Riktlinjer för en partiell omorganisation

har det funnits delade meningar i statsutskottet
om vad som är bra och bättre.
Det föreliggande förslaget innehåller inte
någon s. k. allmän landshövdingeinstruktion,
den gamla fina benämningen
ända från år 1635 på lagbestämmelser
som reglerar länsstyrelseuppgifterna.
Inte heller har länsförvaltningsutredningens
förslag till lag om länsförvaltning
föranlett något regeringsförslag i
detta sammanhang. Men det är ju också
fråga om en partiell omorganisation.
Denna föreslås träda i kraft den
1 juli 1971, och åtskilliga detaljerade
förslag befinner sig fortfarande under
överarbetning.

Departementschefen har lovat att vi
i statsverkspropositionen nästa år skall
få ta del av mera bestämda och detaljerade
riktlinjer för omorganisationen.
Men eftersom statsrådet är närvarande
i kammaren vill jag ändå erinra
om att utskottet på s. 7 i utlåtandet
nr 132 fäst uppmärksamheten på
att vissa av de frågor som fortfarande
är under bearbetning och som rör förhållandet
mellan länsstyrelserna och
centrala myndigheter och som skall utredas
närmare inom Kungl. Maj :ts kansli,
kan »vara av beskaffenhet att böra
underställas riksdagens prövning».

Jag bär velat citera detta därför att
det väl får uppfattas som en beställning
från riksdagens sida.

Jag skall nu bara uppehålla mig vid
sådant i förslaget som ligger till grund
för några av de angivna reservationerna.
Det väsentliga intresset torde ha rört
den nya länsstyrelsens och länsstyrelseorganisationens
uppgifter och sammansättning.
Huvuduppgiften för den nya
länsstyrelsen blir att på regional nivå
handha beslutanderätten i frågor om
översiktlig planering av större regionalpolitisk
betydelse — formuleringen är
hämtad ur propositionen. Men beslutsfunktionerna
kommer ändå i viss, och
såvitt jag förstår ganska stor, utsträckning
att ligga kvar hos flertalet länsnämnder.
De kan också som hittills ta

av den statliga länsförvaltningen

initiativ, och de skall vidta åtgärder
inom sina verksamhetsområden. Länsarkitektkontoret
är det enda som föreslås
inordnat i länsstyrelsen. Men från
andra länsnämnder kommer vissa beslutsfunktioner
att överföras till länsstyrelsen
just för samordnande uppgifter,
som länsstyrelsen i uttalad omfattning
skall komma att få.

Denna organisation av länsstyrelserlänsnämnder
tycker jag är helt acceptabel,
och det har också utskottet funnit.
Men givetvis har kritik framförts
från en del håll. Jag läste senast i dag
i tidningen Skolledaren en liten artikel
med rubriken »Länsskolnämndens roll
minskar». Den artikeln kanske inte klart
men ändå mellan raderna andades åtminstone
en tvekan om vad denna förändrade
situation för länsskolnämnden
kan komma att innebära. På likartat
sätt har det uttryckts tveksamhet eller
framförts frågor och kritik när det gäller
andra länsnämnders situation.

Länsstyrelsen föreslås få en lekmannastyrelse
på tio personer, med landshövdingen
som den elfte — eller kanske
rättare den förste — ledamoten och
självskriven ordförande. Motiven för en
sådan lekmannastvrelse är ganska klara.
Där har departementschefen såvitt
jag förstår i betydande omfattning följt
länsförvaltningsutredningens intentioner.
Man har ansett att när samliällsplaneringsfrågorna
i så stor utsträckning
kommer att bli den nya länsstyrelsens
huvuduppgift, och då de frågorna har
så starkt samband med planeringsfrågor
på både primärkommunal och sekundärkommunal
nivå, så är det självklart
att man för den nya länsstyrelsen
söker kontakt med människorna i länet.
Man vill ha en länsstyrelse med representanter
som är valda inom länet.
Detta har det inte rått några delade meningar
om.

I frågan om hur lekmännen skall utses
är emellertid meningarna skiljaktiga.
Såväl i propositionen som i utskottsmajoritetens
utlåtande följer man

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29 79

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

linjen att fem ledamöter skall väljas
av landsting och landstingsfri stad medan
fem skall utses av Kungl. Maj:t.
I motioner föreslås ytterligare dels att
sex ledamöter skall väljas av landsting
eller landstingsfri stad och fyra ledamöter
utses av Kungl. Maj:t, dels att fördelningen
av dessa ledamöter skall vara
sju respektive tre, dels slutligen att alla
tio ledamöterna skall väljas att under
landshövdingens ordförandeskap utgöra
länsstyrelse. Motiveringarna till dessa
olika förslag är främst skilda uppfattningar
om hur kravet på länsdemokrati
skall komma till uttryck i valet av lekmannastyrelse
och om hur starkt man
har anledning att å andra sidan markera
att länsstyrelsen fortfarande är och
skall vara ett statligt organ med regionala
förvaltningsuppgifter.

Vi har från moderata samlingspartiet
i ett motionspar, med herr Enarsson i
denna kammare som första namn, givit
uttryck åt den uppfattningen, för övrigt
helt i överensstämmelse med länsförvaltningsutredningens
mening, att
uppgifternas art och anknytning till
kommunala intressen motiverar att en
majoritet i den nya länsstyrelsen utses
coh väljs inom länet. Vi har funnit att
den avvägning som länsförvaltningsutredningens
majoritet gjorde är väl
grundad, inte minst med hänsyn till att
hela omorganisationen är en partiell reform.

Vi vill också understryka att både den
tillkallade beredningen och utredningen
på området skall behandla grundläggande
frågor om förhållandet mellan
stat och kommun och om kommunal
demokrati. Sådana frågor löser man inte
med den aktuella partiella reformen.
Vi har, herr talman, givit uttryck åt
denna vår uppfattning i två reservationer,
som jag härmed yrkar bifall
till, nämligen reservationen 2 a vid
punkten 5 i statsutskottets utlåtande nr
132 och den med 3 b betecknade reservationen
vid samma utlåtande, i vilken
den förra reservationen motiveras.

Det föreligger emellertid ännu en reservation
från moderata samlingspartiet,
nämligen beträffande landshövdingetjänsterna.
Vi har där yrkat avslag på
propositionens förslag att landshövdingetjänsterna,
som nu tillsätts genom
fullmaktsförordnande, skall tillsättas genom
tidsbegränsat förordnande om
högst sex år. Detta förslag har ju kommit
upp i propositionen utan att ha
funnits med i de utredningar som tidigare
sysslat med denna fråga, och
det har inte remissbehandlats på något
sätt. Egentligen kanske det inte heller
finns anledning till det — jag skall inte
vara för kritisk på den punkten.

Statsutskottets majoritet avstyrker det
förslag som framförts i motionerna
I: 1184 och II: 1391 med två påståenden
om motiveringarna för förslaget som
jag tycker är mycket egenartade. Några
motiveringar av det slag som utskottsmajoriteten
bemöter återfinns i
varje fall inte i motionsparet. På s. 13
i statsutskottets utlåtande nr 132 skriver
utskottsmajoriteten: »Det torde inte

kunna påstås att de på sex år förordnade
verkschefernas insatser präglats
av ett egennyttigt» —• jag understryker
egennyttigt — »beroende av regeringen.
» Ja, men det har motionärerna aldrig
sagt. I den motion som åberopas anförs
två mycket korta motiv: »Genom
departementschefens plötsligt framförda
förslag skulle därför landshövdingarnas
ställning i grund förändras. Vi
avvisar bestämt förslaget, då det allmänt
ansetts värdefullt med landshövdingarnas
nuvarande även mot regeringen
självständiga ställning.» Detta är
ju inte detsamma som det påstående
som pådyvlats oss att »de på sex år
förordnade verkschefernas insatser
präglats av ett egennyttigt beroende av
regeringen».

Utskottsmajoriteten har också skrivit:
»Utskottet hyser inte några farhågor för
att landshövding genom ett tidsbegränsat
förordnande skulle komma i sådan
ställning att tilltron till ämbetsutövning -

80 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation

en skulle på något sätt rubbas därav.»
Underförstått skulle alltså reservanterna
hysa farhågor härvidlag. Det finns
inte en tillstymmelse till något sådant
uttalande i motionerna. Men eftersom
utskottsmajoriteten missuppfattat saken
har vi i reservationen 4 förtydligat avsikterna.
Det framgår klart av reservationen
att vi menar att landshövdingen
i fortsättningen liksom hittills kommer
att ha en dubbel uppgift »att företräda
riksstyrelsen inom ett län och
att företräda länets invånare i deras
kontakter med riksstyrelsen». Detta är,
skriver vi, en uppgift som inte får avvecklas.

Det är alltså därför landshövdingetjänsten
är annorlunda än t. ex. en generaldirektörstjänst.
Vi menar, att principen
om tidsbegränsat förordnande
inte utan vidare kan tillämpas. En generaldirektör
har ett verksamhetsområde
som är avgränsat av verksamhetens
innehåll, medan landshövdingen
har ett verksamhetsområde som är geografiskt
avgränsat — en bygd, en del
av landet. Och fortfarande är det nog
så, att om landshövdingen skall kunna
fullgöra sina uppgifter på det sätt som
länets befolkning önskar måste befolkningen
få uppleva att landshövdingen
känner samhörighet med länet. Det är
väl ändå mänskligt om en landshövding
som förordnats på ett visst antal år inte
får samma inspiration till exempelvis
långsiktiga intitiativ som den landshövding
som vet att han har möjlighet att
fullfölja arbetet.

En jämförelse med generaldirektörer
haltar i hög grad. Om jag minns rätt
finns en sådan jämförelse i propositionen.

Ett tidsbegränsat förordnande kan
egentligen bara motiveras med en saklig
önskan, nämligen att knyta länschefen
fastare till Kungl. Maj :t. Låt mig
citera något som länsförvaltningsutredningen
säger om 1734 års landshövdinginstruktion,
den som kom till i en frihetstid
som ville göra rent hus med det

av den statliga länsförvaltningen

karolinska enväldet. Länsförvaltningsutredningen
säger följande: »I denna
fastslogs landshövdingens ansvar ej endast
inför Kungl. Maj :t utan även rikets
ständer. Det ankom på landshövdingen
att med all makt hindra återinförande
av kungligt envälde.»

Om man ändrar ett par ord här och
ett par ord där till litet modernare statsrättsliga
begrepp och benämningar, kanske
detta uttalande kunde ha en viss
aktualitet också i dag.

lag tror att det finns skäl att tillmäta
frågan om landshövdingetjänsternas
tillsättning så pass stor betydelse
att det inte är någon anledning att lösa
den just i samband med den partiella
reformen. Vi har i reservationen hävdat
att den borde avvisas och få vila tills
vi är färdiga för ett mera definitivt
ställningstagande till länsmyndigheternas
organisation, uppgifter m. m.

Jag ber, herr talman, att också få yrka
bifall till reservationen 4 vid punkt
6. På övriga punkter yrkar jag bifall
till statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 132.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
ironiserade över att oppositionen
inte skulle inta samma ställning i
de olika utlåtanden som här ligger till
grund för debatten.

Det är klart att det över huvud taget
är besvärligt när ett frågekomplex skall
delas upp på två utskott, där det ena
utskottet skall behandla den ideologiska
uppläggningen och det andrå utskottet
de rena sakfrågorna. Å andra sidan är
det i och för sig inte märkligt om det
skulle bli vissa divergenser, då vi här
rör oss med ett material som över huvud
taget är ytterst besvärligt att få
något grepp om.

Det gäller en hel rad olika utredningar,
vilka igångsatts och blivit färdiga
men i fel ordning. Den del av detta
utredningskomplex som borde ha legat
i botten är länsdemokratiutredning -

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29 81

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

en. Nu kommer denna som det sista avsnittet
av komplexet.

Jag har fullt klart för mig att det i
den situationen — med de relativt opreciserade
förslag som presenterades —
inte varit möjligt att lägga fram en proposition
utan ytterligare bearbetning av
materialet. Jag inser också att det under
tiden kan vara motiverat med vissa partiella
reformer. Vi har av dessa skäl
inte velat gå emot vad som föreslås i
propositionen 103, men vi har önskat
kraftigt markera att vad det nu rör sig
om måste uppfattas som provisoriska
åtgärder under begränsad tid. Inom centerpartiet
har vi hela tiden följt en bestämd
linje i detta avseende, som vi
också förfäktar i reservationerna till de
föreliggande båda utskottsutlåtandena.

Vad beträffar länsförvaltningsutredningens
förslag är den mest kontroversiella
frågan sättet att utse de tio ledamöterna
i den framtida länsstyrelsen.
Utredningen föreslog med fem röster
mot fyra att sex av de tio skulle utses
av landstingen eller de landstingsfria
städerna; vi får väl nu tala om de landstingsfria
kommunerna. Minoriteten hävdade
däremot att samtliga tio ledamöter
skulle väljas av landstingen och de
landstingsfria städerna. I spetsen för
denna minoritet stod kammarens andre
vice talman, herr Cassel, och med sig
hade han de båda andra representanterna
för oppositionspartierna samt generaldirektören
i bostadsstyrelsen. Det
är detta förslag som har följts upp i reservationerna
till statsutskottets utlåtande
nr 132.

I propositionen 103 föreslås även inrättandet
av länsrätt och länsskatterätt.
Dessa frågor har hittills inte varit föremål
för någon debatt, och jag skall inte
på någon punkt anmäla någon annan
mening än den som uttryckts i propositionen.
Jag vill bara med tillfredsställelse
konstatera att statsrådet, när
det gäller utseendet av ledamöter såväl
i länsrätten som i länsskatterätten,
föreslår att samtliga lekmän i båda fal -

len skall tillsättas av landstingen. I motiveringen
pekar statsrådet på att landstingen
på ett förnämligt sätt bör kunna
representera olika uppfattningar, befolkningsgrupper,
länsdelar o. s. v., varför
de utan tvivel är mest lämpade att
förrätta ifrågavarande val.

I vad gäller utseendet av de tio ledamöterna
i länsstyrelsen har statsrådet
emellertid inte kunnat biträda ens det
förslag som lades fram av länsförvaltningsutredningens
majoritet, alltså att
sex ledamöter skulle utses av landstingen,
utan reducerar antalet till fem.
Departementschefen åberopar därvid
att Kungl. Maj:t, den centrala förvaltningen,
skall utse majoriteten av lekmannarepresentanterna
i länsstyrelsen
för att på det sättet markera att denna
är organ på länsplanet för den centrala
förvaltningen.

Vi har för vår del ansett att möjligheten
att få olika meningsriktningar eller
olika grupper inom länet representerade
är störst om ett organ utser samtliga
lekmän, och landstinget är då utan
tvivel den rätta valkorporationen. Om
landstinget skall utse hälften av dessa
ledamöter får väl det bli ett kompletteringsval
— jag förutsätter nämligen
att Kungl. Maj :t utser sina representanter
först. Möjligheterna att åstadkomma
en bred förankring är emellertid
som sagt störst om landstinget får
utse samtliga dessa ledamöter.

Reservationen 1 beträffande rättskipningsorganens
organisatoriska Ställning
har inte biträtts av representanterna för
centerpartiet. Rent formellt har reservanterna
kanske rätt, men inom centerpartiet
delar vi departementschefens
uppfattning att i varje fall för den närmaste
tiden bör länsrätten och länsskatterätten
ha personal gemensam med
länsstyrelsen. Både länsskatterätten och
i ännu högre grad länsrätten kommer
om de skall vara fristående utan tvivel
att få mycket svårt att arbetsmässigt
försörja personalen, speciellt i de mindre
länen. Vi tror därför att det förslag

$2 Nr 29 Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den

som framläggs i propositionen är riktigt.

Om man har den uppfattning om
landshövdingeämbetets storlek som
skymtade i fröken Ljungbergs anförande,
när hon med 1600-talet som bakgrund
manade fram bilden av Konungens
troman, framstår det naturligtvis
som synnerligen påvert om en landshövding
förvandlas till generaldirektör.
I vårt moderna samhälle tror jag emellertid
att det är förnuftigt att gå på den
linje som föreslås i propositionen.

Låt mig sedan få göra några reflexioner
beträffande länsnämndernas ställning.
När länsstyrelserna nu med den
nya uppläggningen i större utsträckning
än tidigare blir planeringsorgan och
övertar planeringsuppgifter från länsnämnderna
— vilket kan vara riktigt,
det vill jag inte bestrida — bortfaller
en ganska betydande del av vissa länsnämnders
uppgifter. Länsskolnämnderna
har t. ex. haft en betydande uppgift
som planeringsorgan. När vi får de
stora kommunerna är det rätt naturligt
att en del av de uppgifter som hittills
åvilat länsnämnderna överförs på kommunala
organ. Så t. ex. bör utseendet
av lärare kunna överflyttas från länsskolnämnderna
till skolstyrelserna, och
de kommunala bostadsorganen bör kunna
få ökade befogenheter och överta
vissa uppgifter som nu ligger på länsbostadsnämnderna.
Ett sådant arrangemang
måste onekligen innebära att länsnämndernas
arbetsområden blir beskurna
i sådan utsträckning att det allvarligt
bör övervägas, huruvida länsnämnderna
verkligen kommer att fylla några
funktioner i fortsättningen. Jag är i
varje fall mycket tveksam på den punkten
och har velat framföra dessa reflexioner
i detta sammanhang.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid statsutskottets
förevarande utlåtande fogade reservationen
2 b samt — beträffande motiveringen
— till reservationen 3 c. I övrigt

statliga länsförvaltningen

yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är riktigt att konstatera
att vad som nu genomförs är en
partiell reform av den statliga länsförvaltningen,
en delreform i syfte att få
till stånd sådana organisationsändringar
att det statliga länsorganets planeringsarbete
underlättas. Denna delreform
är ett första resultat av det intensiva
och omfattande utredningsarbete
som bedrivits under 1960-talet. Tidigare
talare har redan erinrat om att inte
mindre än fyra utredningar — länsdemokratiutredningen,
länsförvaltningsutredningen,
landskontorsutredningen,
och länsindelningsutredningen — har
varit verksamma på detta område och
att det förts en omfattande debatt i anslutning
till dessa fyra utredningars betänkande.
Nu har ytterligare några
större utredningar med uppgifter inom
den regionala samhällsförvaltningen
tillkallats. Det betyder ännu några år av
utredningsarbete och en ytterligare förskjutning
innan vi kan genomföra en
angelägen, mer omfattande reform på
detta område.

Det kan emellertid i vissa avseenden
behövas ett bättre underlag för beslut
än vad som nu finns och de nya utredningarna
kan lämna detta underlag. Vi
är därför för vår del beredda att acceptera
att man nu genomför en partiell reform
och väntar med en mer samlad
reform på länsdemokratins område. Vi
måste dock samtidigt beklaga att det
inte har varit möjligt att efter ett så
pass omfattande utredningsarbete åstadkomma
en större reform än vad som nu
blir fallet.

Jag vill närmast i anslutning till några
reflexioner av herr Johansson i Trollhättan
understryka de synpunkter som
folkpartiet fört fram dels i en motion
i anslutning till föreliggande proposition,
dels i andra sammanhang — bl. a.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29 83

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

i programskrifter.

Vi lägger stor vikt vid en vidgad länsdemokrati;
vi betraktar detta som en
central och viktig reformfråga för 1970-talet. Vår vilja att arbeta för en decentraliserad
förvaltning, för ett större
medborgarinflytande, torde vara klart
dokumenterad.

På några punkter har meningarna nu
varit delade inom statsutskottet. Jag
kan beröra dem ytterligt kortfattat, eftersom
de redan har kommenterats i
några tidigare inlägg. En fråga där det
funnits meningsskiljaktigheter har gällt
rättskipningsorganens organisatoriska
ställning. Regeringen föreslår att rättskipningen
på länsnivå skall utövas i
mera domstolsmässiga former och att
lekmännen skall delta i handläggningen.
Detta är tillfredsställande. Däremot
är det mindre tillfredsställande att denna
rättskipning organisatoriskt skall
knytas till länsstyrelserna. Vi menar att
de som dömer icke skall ha tillsyns- eller
andra förvaltande uppgifter på detta
område. Förvaltningsrättskipningen bör
förläggas till helt fristående organ. Jag
tror att den föregående talaren övervärderade
de praktiska problem som kan
uppkomma. Just på detta område där
förtroendet för förvaltningsrättskipningen
är central, måste de principiella
ståndpunkterna tillmätas en avgörande
betydelse. Vi har i reservationen 1 velat
markera denna ståndpunkt.

En annan punkt där meningarna varit
delade bär, som nämnts i tidigare
inlägg, gällt sättet att utse lekmän i länsstyrelsen.
Regeringen föreslår att Kungl.
Maj:t skall tillsätta förutom landshövdingen
fem av de tio ledamöterna i den
nya länsstyrelsen, medan de övriga fem
skall utses av landstingen. Detta innebär
alltså att Kungl. Maj:t skulle utse
majoriteten av ledamöterna i denna styrelse.
Vi har, om ock med tvekan, i denna
omgång accepterat att regeringen
skulle utse några av ledamöterna. Vi
anser emellertid bestämt att majoriteten
av lekmannarepresentanterna bör

utses av en vald regional församling,
nämligen landstingen. Vi menar att
landstingen bör utse åtminstone sex av
de tio lekmannaledamöterna i den nya
länsstyrelsen. Jag vill också peka på att
vi i vår partimotion understrukit att
denna lösning bör betraktas som ett
provisorium. I en mera omfattande reform
på länsdemokratins område är det
naturligt att detta spörsmål ånyo övervägs
och att strävandena till en vidgad
länsdemokrati återspeglas i sättet att utse
representanter i länsstyrelsen.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationerna 1, 2 a och 3 a
till statsutskottets utlåtande nr 132.

Herr BERGMAN (s);

Herr talman! Propositionen nr 75,
som regeringen förelagt riksdagen, och
de två utskottsutlåtandena innehåller
riktlinjer till en partiell reform av den
statliga länsförvaltningen, så som de
flesta talarna här klart har markerat.
Det är alltså fråga om en partiell reform
i avvaktan på en kommande slutlig lösning,
en partiell reform på ett område
där behovet av en delreform har gjort
sig starkt gällande.

En förutsättning för att en sådan delreform
skall kunna genomföras och
samtidigt den definitiva reformen kunna
beredas i vanlig ordning är att man
låter de nuvarande grundprinciperna
gälla tills vidare och inte låser sig för
någon slutlig lösning innan beredningen
har slutfört sitt arbete.

Mot denna bakgrund utgår propositionen
från en oförändrad ansvarsfördelning
mellan staten å ena sidan samt
landstings- och primärkommuner å andra
sidan.

Vissa ledamöter av denna kammare
och även av första kammaren anser sig
redan nu ha löst frågan hur länsförvaltningen
bör vara ordnad och menar
därför att en definitiv reform bör kunna
genomföras direkt och så snart som
möjligt. Så tycker t. ex. kommunisterna,
och därför kommer de i sin motion

84 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

fram till ett i och för sig logiskt avslagsyrkande,
som de har kombinerat
med en beställning av en reform enligt
länsdemokratiutredningens modell.

Mittenpartierna godtar, i varje fall
enligt hemställan i partimotionerna, behovet
av en partiell reform, följd av
en definitiv reform efter ytterligare beredning.
I sak ligger skillnaden däri
att centerpartiet enligt sin partimotion
vill ha en partiell reform som en första
etapp på länsdemokratilinjen. Folkpartiet
säger sig avstå från att föreslå vittomfattande
överföringar av statliga
uppgifter till landsting och primärkommuner
men anser att man redan nu och
utan ytterligare utredning kan gå ett
steg längre än som föreslås i propositionen
i riktning mot överflyttande av
statliga uppgifter till organ med direkt
regionalt politiskt ansvar.

De moderata tycks ha accepterat regeringens
linje, att en delreform inte
bör binda det kommande beredningsarbetet.

En grundläggande fråga som man
måste ta ställning till innan man sakbehandlar
de föreslagna riktlinjerna blir
sålunda, om man skall besluta om en i
fråga om ansvarsfördelningen neutral
reform eller om man klart eller förtäckt
skall i sak binda sig för en överflyttning
av statliga förvaltningsuppgifter,
närmast på landstingen, eller — annorlunda
uttryckt — flytta landstingens
förvaltningsutskott in i länsstyrelsernas
sammanträdeslokaler.

Konstitutionsutskottet har behandlat
frågan om ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun och följt den linjen
att en delreform i detta hänseende skall
vara neutral. Avgörandet skall baseras
på den tillsatta beredningens sammanfattande
utredningsmaterial. Statsutskottet
har gått till sitt verk att pröva
de föreslagna riktlinjerna från denna
utgångspunkt.

Om man nu startar sin bedömning så,
finns det i alla fall skäl att fråga sig,
om det inte vore allra mest neutralt att

skjuta hela frågan ifrån sig ytterligare
några år. På den linjen går dock endast
kommunisterna. Såvitt jag har förstått
ansluter sig både centern och folkpartiet
till uppfattningen att en förbättrad
samordning på län.splanet, framför allt
av den regionala länsplaneringen, är
nödvändig, även om man i och för sig
helst såg att uppgiften blev landstingskommunal.

Jag har tidigare nämnt att enighet i
princip föreligger inom utskottet om
behovet av en delreform främst för att
samordna den regionala utvecklingsplaneringen
på länsplanet. Kammaren
hade i förra veckan tillfälle att ta ställning
till riktlinjer för en sådan planering,
och jag förutsätter att den debatt
som då fördes är inlägg nog i fråga om
den kraftiga utvecklingen av anspråken
på planering inom detta område.

Detta är viktiga frågor. Det gäller inte
bara att prioritera ett lokaliseringsstöd,
utan det gäller att få en balanserad regional
utveckling både vid — som det
hette i utskottsmaterialet till förra veckans
diskussion — expansion och vid
kontraktion. Det är kanske nästan ännu
viktigare vid kontraktion. Folk som vistas
i orter som expanderar känner ofta
bara glädje över utvecklingen, men när
den går i motsatta riktningen är det litet
vemodigare och besvärligare, och
då är det ännu viktigare att sköta planeringen.

Huvuduppgiften för den nya länsstyrelsens
lekmannastyrelse skall vara att
delta i beslut i principiella och viktiga
samhällsplaneringsfrågor.

I fråga om styrelsens sammansättning
är alla ense så långt som att den bör
bestå av tio s. k. lekmän under landshövdingens
ordförandeskap, men enigheten
upphör när det blir fråga om hur
dessa lekmän skall utses. Inom utskottet
har propositionen och motionerna
givit upphov till tre förslag.

Vi har först majoritetens förslag, som
är likalydande med regeringens, med
fördelningen fem som utses av Kungi.

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29 85

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Maj:t och fem som utses av landstingen
såsom valkorporation — det är viktigt
att lägga märke till den nyansen i ordet:
valkorporation. Vidare föreligger
de moderatas och folkpartiets förslag
om en fördelning med 4—6 samt centerpartiets
förslag med fördelningen 0—
10. Det är alltså den voteringsmässiga
sitsen som återspeglas i reservationerna
2 a och 2 b. Motiveringarna som återfinns
i reservationerna 3 a—c följer
dock inte direkt dessa förslag. Förslaget
om en fördelning 4—6 underbyggs
av de moderata med en formell anslutning
till tanken att omorganisationen
skall vara neutral men att de landstingsvalda
skall vara sex för att medge
att skiljaktiga intressen blir representerade.
Folkpartiets förslag om 4—6
och centerns om 0—10 utgår från en
klart deklarerad anslutning redan nu
till länsdemokratiutredningens förslag.

Om man är konsekvent i gärning och
inte bara i ord, bör man inte rimligen
på en gång både bestämma sig i en huvudfråga
och hänskjuta den till en parlamentarisk
beredning, men som jag har
sagt är centern och folkpartiet inte konsekventa
i den meningen; man föreslår
en lösning som i realiteten innebär att
planeringsuppgifter som fortfarande är
statliga skall handläggas av ett landstingsutskott
under den förnämliga beteckningen
länsstyrelse. Om man vill låta
politiskt ansvar slå igenom och lägga
planeringen på landstinget, måste denna
väg vara ganska märklig. Majoriteten
har därför inte låtit sig påverkas
av den argumentationen.

Men fördelningen av ledamöterna kan
givetvis diskuteras även med andra argument,
om man håller fast vid att det
fortfarande är statliga uppgifter. Det är
klart att landstinget, om man ser det
bara som den valkorporation det är avsett
att vara, kan utse ledamöter i statliga
styrelser. Hade inte argumenteringen
gått så snett som den har gjort,
kunde man vara beredd att diskutera
andra möjligheter än fördelningen 5—

5 — det är i och för sig inga heliga tal.

Nu har jag dock den uppfattningen att
det uppenbarligen visat sig omöjligt att
få en del att uppfatta landstingen som
valkorporationer i den meningen. Utskottet
har med tanke på detta erinrat
om vad som har uttalats i ett remissutlåtande
— jag tror det var av landshövdingen
i Örebro län, som ju har lagrat
en icke föraktlig fond av kunnande
i författningsfrågor — att valen kan få
utpräglat politisk karaktär, d. v. s. just
vad centern och folkpartiet är ute efter.
Skulle det bli så — och risken är
uppenbar — finns det bara ett sätt att
bibehålla den nuvarande ansvarsfördelningen,
nämligen att bifalla propositionens
förslag, som ger stat och landsting
rätt att utse hälften var av lekmännen.
Om vi inte haft den bakgrund vi har
skulle vi ha kunnat på ett helt annat
sätt diskutera argumentet för sex landstingsvalda,
nämligen att detta ger större
spridningsmöjligheter, som de moderata
hävdar, men såvitt jag förstår är
det önskemålet till stor del tillgodosett
genom propositionen. En utväg vore givetvis
att utöka antalet styrelseledamöter
till tolv, men vi måste också beakta
att styrelsen bör vara arbetsduglig.

Nu är, såvitt jag kan bedöma, förutsättningarna
helt borta för sådana diskussioner
mot bakgrund av de motiv
som ligger till grund för ställningstagandet.

I anslutning till det här resonemanget
kanske jag bör ta upp reservation 4
om landshövdingstjänsterna. De moderata,
som står bakom reservationen, är
oroade över att landshövdingen — om
han inte är tillsatt med fullmakt — känner
sig så beroende av regeringens välvilja
att han inte vågar fylla sin uppgift
att fungera som en länets talesman mot
en central byråkrati. Det är givet att
landshövdingtjänsten inte har sitt gamla
innehåll av Konungens troman längre.
Utvecklingen av demokratin — och
även kommunikationerna — har gjort
att vi trots en större central förvalt -

86 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation

ningsapparat lättare når fram till den
än tidigare ute ifrån landet. Men det
händer ju också någonting i övrigt i
samband med den reform som reservanterna
godtar. En poäng i den är att
landshövdingens roll som domare inte
längre blir så central utan överlåtes på
särskilda organ — låt vara inom organisationens
ram. Det väsentliga argumentet
för ändringen är givetvis att domarrollen
i stort är borta och att landshövdingen
i stället får ikläda sig rollen
av en regional verkschef, generaldirektör
för det området, med lekmannaförankring
i styrelsen.

Jag är för min del övertygad om att
personvalet även i framtiden inte blir
sådant att landshövdingarna upplevs
som regeringens bockande springpojkar.
Det är otroligt att just de moderata,
som ju av tradition haft känsla för
de s. k. »fina» ämbetena, låtit denna
känsla leda sig till nästan — får jag
säga — kränkande omdömen i förskott.
Hur är det med de andra tjänster där
verkschefer har de anställningsvillkor
som skall gälla för landshövdingarna?
Har de alldeles tappat stinget när de
blev generaldirektörer? Jag tror inte
det, och det tror inte utskottet heller.

Fröken Ljungberg anmärkte på att
utskottet i sin skrivning hade tagit upp
tankegångar som det inte fanns grund
för i motionen. Jag skall villigt erkänna
att motionen är ordknapp. Reservationen
är det litet mera text i. Efter
fröken Ljungbergs anförande är det
emellertid alldeles uppenbart att vi har
tolkat motionen korrekt. Får jag bara
erinra om att fröken Ljungberg sade,
att man inte skall räkna med att inspirationen
blir så god för långsiktig planering
för den som har en tjänst på
kort tid? Jag vill iinte säga att det är
kränkande, men det är väl på väg ditåt.

Sedan manipulerade fröken Ljungberg
med modernisering av statsrättsliga termer
ända från frihetstiden för att komma
fram till den bild hon ville teckna
av Konungen då och Konungen i dag.

av den statliga länsförvaltningen

Det var en manipulation som var rolig
och lustig att lyssna på men som hade
föga sakligt innehåll.

Jag tror inte att frågan om landshövdingarnas
anställningsform gäller att
knyta dem fastare till Kungl. Maj:ts
kansli, som fröken Ljungberg gjorde
gällande, utan det är bl. a. en följd av
förändringen beträffande domarfunktionen,
som nu frigörs från landshövdingen.
Om man läser propositionen,
finner man att det är den nya tanke
som ligger till grund för instruktionen,
vilken har i stort sett samma karaktär
som normalstadgan för våra ämbetsverk.
Jag tror att vi kan se den nya organisationen
såsom ett statligt verk med
geografisk begränsning och klart fixerade
uppgifter och ett klart angivet lekmannainflytande.

Detta resonemang har i sin tur fört
in på förvaltningsrättsskipningen. Här
har vi fått en folkpartireservation, som
jag inte är säker på att vare sig herr
Mundebo eller jag kan tolka, om man
bara följer texten. Utskottet har godtagit
att en klarare åtskillnad görs
mellan rättskipning och förvaltning —
det ligger ju också i linje med motionärernas
resonemang. Majoriteten har däremot
inte ansett att frågan därmed kan
lösas den 1 juli 1971. I utlåtandet påpekas
särskilt att slutlig ställning inte
kan tas till förslaget om fristående
skatterätter utan att frågan skall övervägas
av den tillkallade beredningen. I
fråga om länsrätterna framhålles vidare
i utskottets yttrande, att underlaget nu
är otillräckligt för en slutlig lösning;
det sägs att ställningstagandet bör anstå.
Frågan kan ha samband med många
ting: med handläggningsf ormer och
rättshjälp, liksom också med skatterättsskipningen.
Området för länsrättens
verksamhet skall särskilt behandlas
i en promemoria. Erfarenheterna från
en så småningom vidgad verksamhet
får ligga till grund för den kommande
slutliga bedömningen.

Det är bara att notera det märkliga

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Nr 29 87

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

i att folkpartiet har tålt det nuvarande
arrangemanget år efter år utan att säga
någonting. Först när en reform aktualiserats
av Kungl. Maj :t vill det markera
en vilja —- som vanligt praktiskt taget
ogenomförbar —- att genomföra den
slutliga reformen redan den 1 juli 1971.

Herr talman! Viktiga frågor berörs i
detta sammanhang och jag skulle gärna
vilja få tillfälle säga mer om propositionen
också beträffande de delar som
helt har godtagits av utskottet. Jag hoppas
att behandlingen av det lagförslag
som skall föreläggas 1971 års riksdag
kan ge anledning till dessa ytterligare
kommentarer. I detta sammanhang nöjer
jag mig med att yrka bifall till vad
statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 132.

Herr andre vice talmannen CASSEL:

Herr talman! Jag skall fatta mig
mycket kort med hänsyn till vad som
redan har sagts.

Jag vill bara ge departementschefen
en blomma. Det är inte så ofta det händer,
men jag är glad över att kunna
göra det. Han har verkligen förstått att
gå fram med klok varsamhet på detta
område och det tycker jag är mycket
förståndigt, ty länsstyrelserna är en
gammal traditionsrik förvaltning med
en djup och säker förankring i folkmedvetandet.
Här skall man inte göra
några våldsamma lappkast.

Nu har han i långa stycken baserat
sig på länsförvaltningsutredningens förslag
som han betraktar som ett provisorium.
Man får pröva sig fram och se
om man kan gå längre i riktning mot
länsdemokrati än förslaget medger.
Men man får i alla fall det inslag av
länsdemokrati som ligger i att man delvis
har en lekmannastyrelse som deltar
som beslutande organ, särskilt när
det gäller den översiktliga planeringen.
Jag tror att man skall samla erfarenheter
och måhända gå vidare i denna
riktning, men jag tror att man skall gå
i lagom takt.

Låt mig erinra kammarens ledamöter
om att det inte är någonting nytt med
en kooperativ länsstyrelse på tio personer,
ty en sådan fanns redan vid övre
Nilen under den fjärde dynastin. Huruvida
Farao utsåg alla dessa tio personer
eller om vissa valdes av Sudans befolkning
vet inte jag.

Beträffande den reservation till länsförvaltningsutredning
som jag varit med
om att underteckna kan jag nämna att
jag var inne på tanken att man skulle
låta landstinget som valkorporation,
som herr Bergman sade, välja alla tio
ledamöterna. Jag tyckte det var korrekt.
Eftersom det skulle vara ett proportionellt
val ansåg jag inte att detta skulle
göras om intet genom att ett visst antal
ledamöter tillsattes i annan ordning.

Sedan dess har jag emellertid haft
många och långa överläggningar med
personer som är mer erfarna och kloka
än jag på detta område, och de har övertygat
mig om att det kan finnas skäl att
låta Kungl. Maj :t få utse några av dessa
representanter. Efter moget övervägande
har jag gått med på den ståndpunkt
som mitt parti intar, nämligen att sex
personer skall väljas av landstinget och
fyra av Kungl. Maj :t, förutom landshövdingen.
Att sträcka sig till 5—5 tycker
jag är att fullständigt göra våld på tanken
om länsdemokrati, ty då kommer
landstingets valda representanter i en
hopplös minoritet och får inte en tillräckligt
stark ställning.

Vidare har vi problemet med landshövdingens
ställning. Härvidlag försöker
man göra gällande — herr Bergman
gjorde det sist — att ställningstagandet
i vår reservation skulle innebära
något slags vanvördnad mot generaldirektörerna.
Vi har ju inom det s. k.
högerpartiet sett personer utvecklas till
generaldirektörer och har verkligen
ingen anledning att på något sätt inta
stridsställning mot dem. Det skulle
vara mig mycket fjärran. Men jag vill
erinra om att landshövdingens ställning
är mycket speciell. Fröken Ljungberg

88 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 fm.

Riktlinjer för en partiell omorganisation

har redan alldeles utmärkt redogjort för
det, och jag behöver därför inte nu ta
många minuter i anspråk. Landshövdingen
har två funktioner, som skall
förenas i samma människa. Den ena
funktionen är att han skall vara Konungens
troman och så att säga ett utflöde av
regeringsmakten i landet. Den andra är
att han skall vara den främste representanten
för det egna länet och föra dess
talan vid alla tillfällen inför regeringsmakten.
Dessa dubbla funktioner gör
hans ställning speciell, och det är oerhört
viktigt för hela länets utveckling
att han har all den auktoritet och säkerhet
och allt det stöd i sin position som
han behöver för att kunna förvalta sitt
viktiga och mycket betydelsefulla ämbete.

Det fanns olika meningar representerade
inom länsförvaltningsutredningén.
Herr Ståhl reserverade sig, om jag
inte minns fel, för att landshövdingen
skulle väljas av en instans, som enligt
hans uppfattning skulle vara helt landstingstillsatt.
Landshövdingen skulle inte
längre kallas landshövding utan länsdirektör.
Jag kunde inte ansluta mig

av den statliga länsförvaltningen

till denna uppfattning utan menade att
landshövdingen skulle utses av Kungl.
Maj:t. Att man skulle gå till den motsatta
ytterligheten och tillsätta landshövdingar
på sex år hade jag emellertid
aldrig drömt om. Den kloka medelvägen
i detta sammanhang måste vara
att landshövdingen skall vara en Konungens
troman, tillsatt av Konungen
men med fullmakt för hela sin levnad
fram till pensionsåldern.

Jag vill yrka bifall till de reservationer
från vårt parti som fogats vid
förevarandé utlåtanden.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum konime att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 89

Onsdagen den 27 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
om riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen,
i vad propositionen hänvisats till utskottet,
jämte motioner, samt statsutskottets
utlåtande nr 132, i anledning
av samma proposition jämte motioner,
i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! De frågor som vi nu behandlar
har under det senaste decenniet
varit föremål för ett mycket omfattande
utredningsarbete på det statliga
planet. Utredningsarbetet har gällt
bl. a. ny länsindelning, organisationsformerna
för den regionala förvaltningens
administration och uppgiftsfördelningen
mellan den centrala samhällsmakten
och de regionala organen i länen.
Jag vill från början säga ifrån att
jag personligen är starkt kritiskt inställd
till uppläggningen av detta utredningsarbete.
Jag anser att man angripit frågorna
i fel kronologisk ordning. Man

började med länsindelningen, där länsindelningsutredningen
föreslog att länens
antal skulle minskas från 24 till 15
— jag tror det var 1967 som utredningens
betänkande framlades. Man hade
emellertid inte något underlag för förslaget
att minska länens antal helt enkelt
därför att man inte visste vilka uppgifter
som skulle handläggas inom olika
länsorgan.

Därefter har länsförvaltningsutredningen
arbetat, och dess grundtanke
kan väl sägas vara att den översiktliga
samhällsplaneringen, som handhas av
olika länsorgan, skall samordnas och
ledas av länsstyrelserna.

Den tredje tunga utredningen har
varit länsdemokratiutredningen. Denna
utrednings grundtanke är att landstingen
skall utvecklas till länsparlament
och verksamheten, driven av
landstingen, omfatta ett större antal områden
än som för närvarande är fallet.
Den kommunala självstyrelsen skulle
genom landstingen med andra ord handha
bl. a. den viktiga samhällsplaneringen.

Jag kan inte hjälpa att jag finner uppläggningen
av utredningsarbetet kring
dessa mycket stora och väsentliga frågekomplex
synnerligen valhänt. Enligt
min mening hade det varit naturligt att
först ställa frågan: Hur skall vi ha det
med uppgiftsfördelningen mellan staten
och de regionala organen •—- vilka uppgifter
skall handläggas på riksnivå och
vilka skall handläggas på regional nivå?
Först sedan detta klarlagts kan man,
anser jag, på allvar börja fundera över
hur den administrativa apparat skall
se ut som krävs för handläggningen på
olika nivåer. Och först sedan dessa fak -

90 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

torer undersökts kan man gå in på frågorna:
Hur skall uppgiftsfördelningen
vara ordnad mellan statliga och regionala
organ? Slutligen skulle man så
resa frågan: Behöver vi några indelningsändringar
på olika nivåer, i detta
fall speciellt i länen, för att klara uppgifterna? Men

så har utredningsarbetet inte bedrivits,
och därför står vi i dag inför
det provisorium som statsrådet Lundkvist
presenterat i riksdagen i iform av
en proposition.

Om vi ser på det demokratiska systemet
i vårt land kan vi väl säga att vi
har ett väl fungerande demokratiskt
system på riksplanet. Regeringens och
riksdagens handläggning av frågorna
ställs under prövning av väljarna vid
de allmänna valen. Regering och riksdag
handlägger frågorna över hela samhällsfältet
på riksnivå.

Samma är förhållandet när det gäller
den primärkommunala verksamheten. I
kommunerna får kommunalmännen redovisa
sitt fögderi över hela det kommunala
fältet vid de allmänna valen.

Men, herr talman, när vi kommer till
länsnivån måste jag säga att vi där har
ett enligt min uppfattning dåligt utvecklat
demokratiskt system. Detta beror
naturligtvis i första hand på att det
folkvalda självstyrelseorganet i länet,
landstinget, har utvecklats till att i huvudsak
vara en sjukvårdskommun, där
man i runda tal kan säga att 85 procent
av landstingets angelägenheter består
av sjukvårdsfrågor. Hela det övriga
stora fältet av samhällsfrågor på länsnivå
handläggs antingen av länsstyrelsen,
där landshövdingen hittills är ensam
beslutande, eller via den statliga
länsförvaltningen i det stora antal av
statliga länsnämnder som i huvudsak
sorterar direkt under de centrala ämbetsverken.

Den stora principiella bristen är således
enligt min uppfattning att medborgarna
d länen inte bär möjlighet att
via ett representativt demokratiskt sy -

stem påverka det stora flertalet av viktiga
länsfrågor. Länsorganets förvaltning
ställs inte under parlamentarisk
kontroll. Medborgarna kan inte utkräva
parlamentariskt ansvar. Den verksamhet
som handläggs av de länsnämnder
som sorterar under den statliga förvaltningen
och under de centrala ämbetsverken
ligger utanför medborgarnas
politiska kontroll. Här går enligt
min uppfattning en väsentlig principiell
skiljelinje. Dels har vi dem som
förespråkar en stark statlig styrning av
de regionala uppgifterna via den nuvarande
statliga länsförvaltningen och
genom en viss utbyggnad av densamma.
Det är den ena linjen. Dels har vi
den riktning som förespråkar en mer
decentralicerad beslutsprocess, där inflytandet
av det folkliga länsorganet,
landstinget, skulle göra sig mera gällande
genom att landstinget tilldelades
en rad uppgifter, av vilka jag som den
främsta vill notera just samhällsplaneringsfrågorna.

Sedan måste man konstatera att politiken
på länsplanet fått väsentligt större
betydelse under de senare åren. Länet
som administrativ enhet har fått ökad
betydelse och samtidigt har utvecklingen
framtvingat ett ökat behov av samhällsplanering,
särskilt s. k. översiktlig
planering.

Därmed har det enligt min mening
blivit mera självklart än tidigare att
tyngdpunkten i den översiktliga samhällsplaneringen
bör ligga på länsplanet.
Jag vill erinra om att detta fastslogs
bl. a. i riksdagsbeslutet 1964 när
vi här diskuterade riktlinjer för lokaliseringspolitiken.

Dessa problem har, herr talman,
accentuerats just genom de uppenbara
brister som vi har i länsförvaltningen
och som man kan säga är av två olika
slag: dels i fråga om samordning och
enhetlighet, dels vad beträffar förankring
i kommnual självstyrelse.

Diskussionen om medborgarinflytandet
över länsfrågorna har som jag redan

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 91

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

har nämnt i huvudsak följt två linjer.
Den ena är inriktad på lekmannamedverkan
i statlig länsförvaltning, den
andra vill gå fram på den principiella
linje som vi brukar kalla länsdemokrati
med ett starkare inflytande från medborgarnas
sida via länsorganet landstinget.

Även om jag är kritisk är jag naturligtvis
villig att erkänna att lekmannamedverkan
i länstyrelsen är en viss
form för medborgarinflytande.

Men det finns, herr talman, alls ingen
anledning att karaktärisera detta lekmannainflytande
i länsstyrelsen och i
lekmannanämnderna som länsdemokrati.
Erfarenheterna talar i motsatt riktning.
Jag har själv suttit med i ett länsplaneringsråd
och där kunnat konstatera
hur litet lekmannarepresentationen
egentligen betyder i det sammanhanget
liksom i andra .statliga länsnämnder.

Jag kan tillägga att de representanter
som landstinget utser i exempelvis
länsskolnämnd eller planeringsråd —
jag skall inte räkna upp alla olika nämnder
med lekmannainflytande; jag tror
att de är bortåt tjugotalet — för det
första inte får motta några instruktioner
från landstinget när det gäller sitt
handlande, för det andra inte har någon
skyldighet att rapportera inför landstinget
och inte heller, som jag har antytt,
kan avkrävas något parlamentariskt
ansvar. Lekmannaledamöterna iir med
andra ord inte politiskt ansvariga inför
ett parlamentariskt organ. Det innebär
också att det partipolitiska ansvarskrävandet
inte är inkopplat, vilket enligt
min mening leder till minskad auktoritet,
inte minst gentemot tjänstemannaförvaltningen.
Jag har anlagt
dessa principiella synpunkter därför att
jag menar att de bör föras in i debatten;
vi får säkerligen anledning att diskutera
dem åtskilliga gånger ytterligare.

När vi för denna debatt finns det
skäl att se på den uppfattning som
kommunerna har givit uttryck åt, särskilt
i fråga om den regionala utveck -

lingsplaneringen, som mer och mer träder
i förgrunden. Jag vill erinra om
att Svenska stadsförbundets kongress
1966 riktade en mycket allvarlig vädjan
till statsmakterna om att den regionala
samhällsplaneringen skulle formas till
en kommunaldemokratisk angelägenhet,
en självstyrelseuppgift för kommunala
organ. Kongressen sade att om inte så
kommer att ske, kommer det väsentliga
element i det svenska folkstyret som
den kommunala självstyrelsen utgör
successivt att urholkas och på längre
sikt att i väsentliga stycken gå förlorat.

I remissyttrandena över länsförvaltningsutredningens
betänkande har
kommunförbunden framhållit att man
under den statliga länstyrelsens ledning,
exempelvis beträffande det regionala
planeringsområdet, kommer att urholka
kommunernas ansvar och självbestämmanderätt.
Den regionala samhällsplaneringen
bör enligt kommunförbunden
äga rum under kommunalt huvudmannaskap.
Kommunförbundens
slutsats i fråga om den regionala samhällsplaneringen
är: »En överflyttning
av ansvaret till länsstyrelserna innebär,
även om dessa får lekmannainslag, att
uppgifterna de facto läggs i händerna
på i politisk mening icke ansvariga statliga
tjänstemannaorgan och statlig förvaltning.
»

För ögonblicket har vi nu ingen möjlighet
att på ett tillfredsställande sätt
trygga lekmannamedverkan genom en
radikal reform. Mycket breda opinioner
har emellertid på senare tid lämnat ett
klart förord för länsdemokratilinjen.

Riksdagen uttalade sig 1964 enhälligt
om angelägenheten av att stärka den
kommunala självstyrelsen på det regionala
planet.

Det var med anledning av det uttalandet
som riksdagen hemställde om
tillsättande av länsdemokratiutredningen,
som 1968 lade fram sitt betänkande
som är att betrakta som ett principförslag
för förverkligande av länsdemokratitanken.
Jag poängterar att i

92 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

den utredningen var samtliga politiska
partier överens.

De regionala samhällsplaneringsuppgifterna
är naturligtvis frågor som direkt
angår de enskilda länsmedborgarna,
och därför bör dessa enligt min
mening ha ett inflytande via den representativa
demokratin i det organ som
landstinget utgör. Den länsplanering
som nu tillämpas är i huvudsak statlig
och ger inte länets invånare något
nämnvärt inflytande och inte några
möjligheter till kontroll.

Det stora flertalet av de remissinstanser
som har yttrat sig om länsdemokratiutredningen
har avgivit i princip
positiva yttranden. Även i detta fall
bör särskild vikt fästas vid de yttranden
som har lämnats från kommunalt håll,
eftersom dessa frågor speciellt angår
kommunerna.

Svenska landstingsförbundet och
samtliga landstingskommuner med undantag
för tre har tillstyrkt länsdemokratiutredningens
förslag om vidgad
och fördjupad länsdemokrati. Av de cirka
270 primärkommuner som har yttrat
sig har omkring 135 tillstyrkt förslaget
och ett 70-tal har avstyrkt.

Mot bakgrund av dels det enhälliga
riksdagsbeslutet 1964 för länsdemokratilinjen,
dels länsdemokratiutredningens
enhälliga förslag 1968 om en vidgad och
fördjupad länsdemokrati, dels de övervägande
positiva remissyttrandena över
betänkandet borde det ha varit självklart
att vi hade inlett reformarbetet på
detta område med en anknytning till
länsdemokratilinjen. Men propositionen
följer inte detta schema, .lag kan ha en
viss förståelse för det, eftersom länsdemokratiutredningens
förslag ju är en
principskiss. Men jag har inte förståelse
för det från den synpunkt som jag inledningsvis
skisserade, nämligen att
man från början borde ha lagt upp utredningsarbetet
med sikte på en förstärkt
och fördjupad demokrati på länsplanet.

Regeringen bar ju nu tillsatt en ny

utredning som skall se över länsdemokratiutredningens
förslag. Det är dock
ingen tvekan om — vilket också framhålls
i propositionen —- att detta kommer
att ta åtskillig tid. Den bedömningen
är säkerligen riktig. Därför
står vi nu inför detta provisorium.
Eftersom utredningsarbetet blev upplagt
som det blev, är vi nödsakade att gå
fram etappvis i reformarbetet. Vi måste
alltså acceptera partiella reformer. Jag
kan emellertid inte underlåta att än en
gång understryka att det är mycket beklagligt
att inte frågorna om den regionala
samhällsförvaltningen på utredningsstadiet
har hanterats så att en länsdemokratireform
i verklig mening nu
kan inledas.

Det finns vissa principiella skillnader
mellan den linje som jag förespråkar
och den som förespråkas i propositionen.
Regeringens uppfattning, som
den har understrukit i propositionen, är
inte att den kommunala demokratin
skall vara företrädd i länsstyrelsen utan
endast att länsstyrelsen skall vara tillförsäkrad
viss kommunal erfarenhet.

Om jag försöker göra en rättvis värdering,
kan jag dock som någonting positivt
notera att propositionen innehåller
förslag om att landstingen, före
valet av lekmän i länsstyrelsen skall inhämta
förslag från länsavdelningen i
Svenska kommunförbundet.

Vår meningsinriktning hävdar att det
är väsentligt att även ett provisorium —
och såsom ett sådant betraktar vi den
föreslagna reformen -—• kommer länsdemokratilinjen
så nära som möjligt.
Därför anser jag att det är ganska anmärkningsvärt
att regeringen nu avvisat
till och med det förslag som länsförvaltningsutredningens
majoritet framförde
i fråga om lekmannastyrelsen i
länsstyrelsen, nämligen att landstingen
skulle utse sex av de tio lekmännen och
regeringen fyra. Även med en regeringsutnämnd
landshövding skulle alltså detta
system ge övervikt för de landstingsvalda.
Regeringen har nu i stället för -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 93

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

ordat att regeringen och landstingen
själva skall utse fem lekmän vardera,
och om man inräknar den regeringsutsedde
landshövdingen blir det alltså
majoritet för de regeringsvalda.

Eftersom vår principiella inställning
är att det kommunala inflytandet över
länsförvaltningen även under provisorietiden
måste göras så stark som möjligt
har vi, som tidigare framgått av debatten,
gått på den linje som minoriteten
inom länsförvaltningsutredningen
förordade och som innebar att alla tio
lekmännen i länstyrelsen skulle utses
av landstinget.

Herr talman! Jag är allvarligt bekymrad
för att man genom denna provisorieform
organisatoriskt binder länsförvaltningens
huvudlinjer på ett sådant
sätt, att vi, oavsett vilken uppfattning
vi har och oavsett vilket resultat den
nya utredningen kommer fram till, kommer
att få mycket svårt att gå ifrån den
förstärkning av den statliga länsförvaltningen
som jag anser att den föreslagna
reformen innebär.

Jag vill slutligen tillägga att när vi
diskuterar frågan om ett fördjupat
medborgarinflytande och försöker finna
former för en vitalisering av demokratin,
så bör vi inte bortse från det värde
som ligger däri att landstinget, som
dock är det folkvalda självstyrelseorganet
i länet, får största möjliga inflytande
över de frågor som så nära angår
medborgarna i länet.

Därefter anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I ett par motioner har
vi riktat kritik mot det föreliggande
förslaget från regeringen. Tvärtemot
vad som sägs om att man inte skall föregripa
ett framtida ställningstagande,
så gör regeringen det. Man kallar detta
för en partiell reform, men denna
partiella reform leder enligt vår mening
in på ett annat spår än det som
länsdemokratiutredningen tecknar i sitt

som principprogram betecknade utredningsresultat.
Anordningen med lekmannarepresentanter
ändrar inte på
denna karakteristik.

Enligt propositionen skall greppet
ändå ligga säkert i statlig hand. Den
linje som länsdemokratiutredningen utformade
motsvarar till väsentlig del
en sådan utvidgning av den kommunala
demokratin som vi är anhängare
av. Yi har velat ha en minskning av
länsstyrelsebefogenheterna och en utvidgning
av landstingskommunernas
befogenheter. Vi anser alltså att deras
kompetensområde skall vidgas. De s. k.
länsstyrelsenämnderna skulle underställas
landstingen och göras politiskt
ansvariga inför dessa ävensom utses
av landstingen. Vi tycker att detta är
en form som ur demokratisk synvinkel
är av större betydelse än det föreliggande
förslaget från regeringen. De till
dessa nämnders verksamhet knutna
tjänstemännen skulle på sikt komina
alt bli tillsatta av och underställas de
landstingsvalda organen.

Länsdemokratiutredningens principprogram
behövde närmare preciseras.
Men här åsidosätter man dess grundlinje,
och det anser vi vara felaktigt.
Vi kan, som framgår av våra motioner,
inte acceptera grundlinjen i propositionen.
Enligt vår mening brådskar
inte ett avgörande på sådant sätt att
man nu måste bedöma det som oundgängligen
nödvändigt att fatta beslut
om partiella reformer av så långtgående
slag som de, vilka propositionen innehåller.
Vi tycker det är riktigare att
riksdagen får tillfälle till en mer samlad
bedömning av förslag som är grundade
på länsdemokratiutredningens
principprogram såväl som på en närmare
utformning och konkretisering av
detta program. Vi yrkar därför helt
logiskt avslag på propositionen och begär
nya förslag. Om riksdagen inte bifaller
detta vårt krav är vi beredda att
stödja förslaget att landstingen skall
utse samtliga lekmannarepresentanter

94 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

i länsstyrelserna, såsom angivits i reservationen
2 b. I första hand yrkar
jag emellertid, herr talman, bifall till
motionerna 1:1200 och II: 1403.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min tillfredsställelse över att man i
proposition 103, som vi nu behandlar,
så klart fastslår att samhällsplaneringsfrågorna
är av betydelse för de olika
regionerna i vårt land. Låt mig vidare
understryka att det riksdagen i dag har
att ta ställning till är en partiell reform
av den statliga länsförvaltningen, en reform
som syftar till att få till stånd
de organisationsförändringar som nu
behövs för att viktiga samhällsuppgifter
skall kunna handläggas på bästa möjliga
sätt med beaktande av nya och
ändrade förutsättningar. Enighet råder,
som utskottet säger, om att en väl utvecklad
samhällsplanering i nära samverkan
mellan stat och kommun är nödvändig.

Jag vill konstatera att den nu förordade
reformen utgår ifrån en oförändrad
länsindelning. Utskottet säger i sitt utlåtande:
»Behovet av en regional planering
över större områden än de nuvarande
länen har i skilda sammanhang
gjort sig påmint.» Utskottet ansluter sig
emellertid till vad departementschefen
förordat när det gäller samarbete över
länsgränserna och betonar de centrala
myndigheternas initiativ och samordningsuppgifter
i detta hänseende.

Jag har i och för sig full förståelse
för att regeringen inte har ansett sig
kunna följa länsutredningens förslag till
en ny länsindelning, men detta får svåra
konsekvenser för vissa delar av landet.
Som representant för Göteborgsbänken
vill jag för kammarens ledamöter
påpeka att vi har en stor Göteborgsregion
som är homogen ur näringsekonomisk
och befolkningsmässig synpunkt
men är uppdelad på inte mindre än tre
län, nämligen Göteborgs och Bohus län,
Hallands län och Älvsborgs län. Regio -

nen hade vid senaste årsskiftet 665 000
invånare, och oavsett vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder som vidtas kommer
den år 2000 att ha ett befolkningsunderlag
på åtminstone 1 miljon invånare.

Man kan naturligtvis hoppas på och
önska att ett samarbete över länsgränserna
i denna region skall leda till en
bättre tingens ordning i framtiden när
det gäller planeringsfrågorna för regionen.
Göteborgsregionen ligger i tre län
och består förutom av Göteborgs stad av
elva kommunblock. Ett av dessa kommunblock
återfinns i Hallands län, tre
återfinns i Älvsborgs län och resterande
i Göteborgs och Bohus län. Oavsett vilka
förhoppningar man har om samarbete
över länsgränserna kan man väl
hysa en viss oro för att samhällsplaneringen
i denna region inte blir vad den
borde vara innan vi har fått en annan
länsindelning.

Det finns en speciell utredning som
skall syssla med de här frågorna just
för Göteborgsområdet. Jag skulle inför
kammarens ledamöter vilja understryka
att situationen ter sig annorlunda i storstadsregionerna
och speciellt i Göteborgsområdet
än i övriga län. Här föreligger
verkligen ett behov av en geografisk
rationalisering.

Det hjälper inte att man flyttar över
en kommun eller ett kommunblock från
Älvsborgs län till Göteborgs och Bohus
län för att åstadkomma en bättre samhällsplanering
i Göteborgsområdet; jag
tror det är nödvändigt — även om det
är fråga om en partiell reform — att
man på ett tidigare stadium än som förutskickas
i proposition 103 löser samhällsplaneringsfrågorna
i Göteborgsområdet.
Jag kan inte finna att det ur
demokratisk synpunkt är särskilt tillfredsställande
att i dagens läge söka
komma till rätta med planeringssvårigheterna,
som är en följd av länssplittringen,
genom att bilda olika bolag för
Göteborgsområdet och därigenom omöjliggöra
en demokratisk insyn.

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 95

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Jag skulle därför vilja uttrycka eu
förhoppning att den utredning som nu
skall syssla med förhållandena i Göteborgsområdet
inom ramen för den partiella
reformen försöker finna en lösning
på samhällsplaneringsfrågorna i
Göteborgsområdet.

Det räcker inte med att flytta över
en kommun eller ett kommunblock från
Älvsborgs län till Göteborgs och Bobus
län; man måste åstadkomma en geografisk
rationalisering som leder till att
samtliga kommunblock i Göteborgsregionen,
som ur näringsekonomisk och
befolkningsmässig synpunkt är en homogen
enhet, samlas inom ett och samma
län.

Man kan naturligtvis sträva efter att
åstadkomma någon form av regionkommun
som får till uppgift att lösa vissa
samhällsplaneringsfrågor, men den bästa
lösningen måste väl ändå vara att
införa en enhetlig region under en och
samma länsförvaltning.

Jag har velat göra denna deklaration
i samband med att vi behandlar statsutskottets
utlåtande nr 132 och ge uttryck
åt det önskemålet att regeringen
med verkligt allvar försöker finna en
lösning på samhällsplaneringsproblemet
för en region som — oavsett vilka lokaliseringspolitiska
åtgärder man vidtar
— kommer att öka sitt befolkningsunderlag
från 665 000 invånare 1970
till åtminstone bortåt 1 miljon år 2000.
Jag tror det är synnerligen angeläget att
få till stånd en bättre samhällsplanering
i denna expanderande region än man
har i dag, då regionen är uppsplittrad
på tre län plus rikets andra stad. Nuvarande
förhållande kan på intet sätt bidra
till en positiv planering i denna
region.

I detta anförande instämde herr
Bergqvist (s).

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Får jag först säga till

herr Hugosson att utredningens uppgift
just är att försöka åstadkomma de bättre
former för samhällsplaneringen i detta
område som utan tvivel behövs.

I och för sig skulle det väl vara motiverat
mot bakgrund av de inlägg som
har gjorts i debatten här i andra kammaren
att jag hölle ett ganska långt anförande,
men jag föreställer mig att
kammaren håller mig räkning för att
jag söker begränsa mitt inlägg till några
väsentliga frågor, där jag tycker att det
behöver skapas något större klarhet än
vi har fått under debatten såväl i första
kammaren som i andra kammaren.

När jag lyssnade till herr Antonsson
var det inte utan att jag tyckte att det
fanns en motsättning mellan herr Antonssons
sätt att angripa de här problemen
och det sätt att angripa problemen
som herr Larsson i Luttra redovisade
tidigare i dag och som enligt det intryck
jag har fått av centerpartiets
motioner och reservationer centerpartiet
menar att man borde använda.

Herr Antonsson säger att det enda
vettiga i detta sammanhang vore att
först diskutera hur arbetsuppgifterna
skall fördelas mellan staten och kommunerna
och sedan bestämma hur den
administration skall utformas som skall
klara de uppgifterna.

Herr Larsson i Luttra och andra centerpartister
som jag har lyssnat till och
motionärerna har givit mig ett intryck
av att centern vill binda den beredning,
som nu har tillsatts, vid den principiella
ståndpunkten, att landstingen skall
bära huvudansvaret för den regionala
planeringen.

Från regeringens sida ser vi på dessa
frågor på det sättet att vi anser, att
en av de viktigaste och största uppgifter
som vi har framför oss under 1970-talet utan tvekan är att genom en regional
utvecklingspolitik försöka att
skapa bättre balans i utvecklingen mellan
olika delar av vårt land. Vi menar
från regeringens sida att det är viktigt,
att vi kan åstadkomma en dämpning av

96 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

storstadstillväxten, att vi kan främja utvecklingen
i de delar av landet som behöver
vårt samlade stöd med hänsyn
tagen till sysselsättningsförutsättningar
och annat och att vi också kan skapa
förutsättningar för att i de områden
av landet, där en expansion inte kan
komma till stånd, medborgarna skall få
del av den allmänna välfärden.

Vi menar att man från de utgångspunkterna
skall angripa frågan praktiskt:
Vilken arbetsfördelning mellan
stat och kommun bör vi ha för att uppnå
denna utveckling? Vi har konstaterat
att staten måste, om vi skall kunna
driva en verkligt aktiv regional utvecklingspolitik,
engagera sig med betydligt
större insatser än tidigare. Det konstaterade
vi senast förra veckan, när vi
förde debatten om regionalpolitiken här
i kammaren.

Då har man ifrågasatt från många
remissinstansers sida: Finns det kanske
inte en betydande risk för att vi
missar den samordning som vi vet är
nödvändig för att vi skall kunna föra
en regional utvecklingspolitik som skall
ge oss en jämnare fördelning av resurserna
i landet, om vi förändrar huvudmannaskapet
för denna politik på länsnivå
från att vara ett statligt huvudmannaskap
till ett kommunalt? Vi vet
att vi måste samordna den regionala utvecklingspolitiken
med näringspolitik,
arbetsmarknadspolitik och lokaliseringspolitik.
Finns dessa risker, bedömer
vi det från socialdemokratins sida
så, att vi först och främst måste sörja
för en sådan organisation av vår samhällsplanering,
att vi kan garantera att
vi uppnår de resultat vi önskar, en regional
utvecklingspolitik som ger oss
en jämnare fördelning av resurserna
och en jämnare utveckling i olika delar
av landet.

Från den arbetsfördelning, som vi
måste ha för att lösa problemen på ett
sådant sätt, får vi sedan diskutera först
och främst hur vi skall fördela arbetsuppgifterna
mellan stat och kommun

och sedan hur vi skall förankra den
fördelning vi stannar inför i en demokratisk
beslutsprocess.

Jag måste ställa en fråga till herr
Larsson i Luttra för att vinna klarhet
på denna punkt: Om det skulle visa
sig, att man i denna berednings arbete
kommer underfund med att vi löper risken
att missa möjligheterna att föra en
effektiv regional utvecklingspolitik, om
vi flyttar över ansvaret, huvudmannaskapet,
från staten till kommunerna på
länsnivå, vad prioriterar då centerpartiet?
Prioriterar man av principiella
skäl att denna uppgift till varje pris
skall ligga under landstingskommunalt
huvudmannaskap eller prioriterar man
en gynnsam regional utvecklingspolitik?

Sedan några ord till herr Hermansson.
Jag måste säga att jag är en aning
förvånad. Alla de övriga partierna har
varit ense om att detta med regional utvecklingspolitik
är mycket angeläget.
Det är bråttom att angripa dessa problem
så att vi kan få till stånd en
jämnare fördelning av utvecklingen mellan
olika landsdelar.

Oberoende av att vi nu tillsatt den
här beredningen för att komma underfund
med hur vi på längre sikt skall
lösa problemen har vi sagt oss, att vi
genom en bättre samordning av de nuvarande
statliga uppgifterna på länsnivån
bör underbygga förutsättningarna
för att redan nu föra en aktiv regional
utvecklingspolitik.

Då säger herr Hermansson: Vi tycker
inte att det är mera bråttom med de
här insatserna än att man kan vänta
till dess att det blivit definitivt klart
hur den här organisationen på länsnivå
skall vara. Men det måste väl i
hög grad konfundera herr Hermanssons
sympatisörer i exempelvis Norrland,
att den landsdelens livsfråga behandlas
så nonchalant av det kommunistiska
partiet, att det sägs att det inte är särskilt
bråttom att få de instrument effektivare
som behövs för att föra en aktiv
regional utvecklingspolitik.

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 97

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

För socialdemokratin har inte arbetsfördelningen
mellan stat och kommun
någonsin varit en principfråga utan en
praktisk fråga. Vi har sagt oss att staten
oör sköta de frågor där det rör sig
om problem som bäst löses för medborgarna
genom statliga åtgärder, medan
kommunerna skall lösa de frågor som
bäst klaras genom kommunala insatser.

Vi kommer att ta detta som utgångspunkt
för vårt handlande även i fortsättningen,
ty vi menar att formerna
för politiken trots allt inte kan vara det
väsentliga utan politikens innehåll. Det
viktiga måste vara att lösa medborgarnas
problem. Detta är vår uppgift, inte
bara att vara principiella och avstå
från de bästa lösningarna när det gäller
att komma till rätta med problemen.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Lundkvist var
rädd för att man, som han uttryckte
det, skulle missa samordningen av regionalpolitiken,
om ansvaret för denna
överflyttades till landstingen. Jag måste
ställa en direkt fråga till statsrådet:
Tror statsrådet Lundkvist verkligen att
representanter för det folkvalda självstyrelseorganet
landstinget skulle ha
mindre intresse för en positiv regional
utveckling och en aktiv lokaliseringspolitik
än länsstyrelsen, som nu skall
samordna och handha dessa uppgifter?
Kan man verkligen tro att de folkvalda
representanterna som har problemen
så nära inpå sig skulle ha mindre intresse
för de här frågorna? Jag kan inte
förstå detta.

Statsrådet sade vidare att vi skall fördela
välfärden, så att den kommer alla
delar av landet till godo. Det är riktigt
men blir möjligheterna att förverkliga
detta mindre, om man tillägger landstingen
de uppgifter som det här är
fråga om — i första hand den översiktliga
samhällsplaneringen som så nära
berör varje medborgare? Och — märk
väl — det finns ingen motsättning mel
I

lan kommuner och landsting i detta fall.

Jag menar att man skall lösa detta
problem genom en riksplanering som är
en översiktlig ramplanering, och under
den bör ligga en länsplanering som är
en regional översiktsplan. Vidare skall
kommunerna ha kvar sitt kommunala
planmonopol. Verksamheten skall alltså
avdelas på olika nivåer — och precis
som statsrådet sade anförtros de
organ som bäst kan sköta uppgifterna.
Men det sker sannerligen inte alltid genom
den statliga länsförvaltningen.

Jag kan stödja denna ståndpunkt med
att upprepa vad Stadsförbundet gav uttryck
åt vid sin kongress år 1966. I direkt
anknytning till den frågeställning
statsrådet Lundkvist här reser sade man
då, att vi måste forma den regionala
samhällsplaneringen till en kommunnaldemokratisk
självstyrelseuppgift.
Sker inte detta kommer det väsentliga
element i det svenska folkstyret som
den kommunala självstyrelsen utgör att
successivt urholkas och på längre sikt
i väsentliga stycken gå förlorad.

Det tycker jag är ett svar så gott som
något på den fråga herr statsrådet själv
reste. Man löser inte den principiella
frågan om ökat medborgarinflytande på
det regionala planet genom att tala om
att vi skall decentralisera den statliga
länsförvaltningen. Man får samma starka
statliga inflytande över länsangelägenheterna
då. Det är där som den
principiella skiljelinjen går, och det
var den jag ville markera i mitt tidigare
anförande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Herr Antonsson har redan
besvarat frågan om vi skall prioritera
den regionala utvecklingsverksamheten
eller om vi skall prioritera decentraliseringen.
Jag tycker inte att de
båda sakerna står i strid mot varandra.
Staten skall självfallet ha sitt ansvar
för fördelningen av välfärden mellan
landets olika delar, och om man sedan
har litet större svängrum för sin beslu -

I — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

98 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

tanderätt på regionalplanet, så är det
närmast ett positivt bidrag i det arbetet.

I mitt tidigare anförande gick jag
endast in på vad konstitutionsutskottet
har behandlat; jag tyckte det var en
lämplig avgränsning. Och då kom min
framställning självfallet att gälla utredningen.
Resultatet av ärendets handläggning
ser vi nu; vi har fått förslaget
om eu partiell omorganisation av länsförvaltningen.
Men samtidigt har vi fått
en ny utredning om den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation.
Detta är ett märkligt förhållande
i och för sig, men vi måste acceptera
det eftersom någon samordning av
utredningarna inte kunde genomföras i
rätt tid. Gemensam remissbehandling
och gemensam överarbetning efter remissen
samt först därefter förslag till
riksdagen om en reform av länsförvaltningen
hade självfallet varit den riktiga
ordningen. Så har nu inte kunnat ske,
och då har regeringen funnit en reform
vara så angelägen att den bör genomföras
nu, även om den bara blir partiell.
På den punkten ger jag regeringen rätt.
Jag anser att en partiell reform bör genomföras.

Genom att man på detta sätt löser
vissa frågor bör väl den nu tillsatta utredningen
få bättre möjligheter att utan
alltför stor tidspress verkligen genomarbeta
de principförslag och uppslag
som länsdemokratiutredningen har presenterat.
Det är väl så, herr statsråd,
att socialdemokraterna inte tycker riktigt
om den decentraliserade typ av
förvaltning som är det genomgående
temat i länsdemokratiutredningen.

Länsdemokratiutredningens tankegångar
har kommit alltför mycket i periferin
i direktiven för den nya utredningen.
Reservationen 1 vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 34 syftar
till att föra dessa tankegångar något
närmare centrum i utredningsarbetet.
Gör man inte detta nu, är det väl risk
för att det värdefulla i länsdemokratiutredningens
betänkande aldrig ordent -

ligt kommer att prövas. Detta är den
egentliga anledningen till vår reservation.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tycker med förlov
sagt att statsrådet Lundkvists replik
med anledning av vårt krav att man
inte skall avvika från den linje, som
länsdemokratiutredningen har dragit
upp, var ganska demagogisk. Det referat
civilministern gav av mitt inlägg
och av vår motion var helt missvisande.
Vårt parti har som bekant i regionalpolitiken
ställt mycket långtgående krav,
vilket också framgick av den utförliga
debatt som vi förde om den framtida
regionalpolitiken för bara någon vecka
sedan i denna kammare.

Orsaken till den nuvarande krisen
och till bristerna inom regionalpolitiken
är enligt min uppfattning regeringens
dåliga politik. Det är inte det förhållandet
att man skulle ha för mycket
demokrati på länsplanet, som förorsakar
de problem som vi har både i skogslänen
och i de stora tätorterna.

Det finns heller ingen motsättning
mellan en effektiv regionalpolitik och
en utveckling av länsdemokratin. Jag
anser snarare att dessa bägge faktorer
betingar varandra. Genom ett ökat inflytande
för de folkvalda organen i län
och kommuner, Tor organisationerna
och för medborgarna i allmänhet kan vi
få en bra och effektiv regionalpolitik.
Om inte detta inflytande utvecklas, kommer
troligen den dåliga regionalpolitiken
med alla dess följder att fortsätta.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr*Hermansson ville
göra gällande att jag skulle ha givit en
missvisande skildring av vänsterpartiet
kommunisternas motion i denna fråga,
och därefter försökte han prata sig
förbi det egentliga problem som vi nu
diskuterar. Vi må ha aldrig så stora ambitioner,
herr Hermansson, när det gäl -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 99

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

ler regionalpolitiska insatser, men vi
kommer inte förbi det faktum att vi
måste ha instrument för dessa om våra
ambitioner skall kunna omsättas i praktisk
verklighet. Vad vi nu diskuterar är
de instrument som vi måste få för regionalpolitiken.

Herr Hermansson har i sin motion
framhållit att det inte skulle vara så
bråttom med att genomföra en partiell
reform. Vi skulle kunna avvakta tills
hela denna fråga blivit ordentligt genomlyst,
en uppgift som åligger den
tillsatta beredningen, och därefter återkomma
med förslag till åtgärder. På det
sättet skjuter herr Hermansson framför
sig de problem som vi anser vara så angelägna
att de måste angripas redan i
dag.

Herr Antonsson undrade om jag inte
tror att landstingsmännen på länsnivån
är fullt ut lika intresserade av länens
näringsliv som tjänstemän från en statlig
förvaltning skulle vara och om det
därför inte borde finnas förutsättningar
att genomföra den samordning under
landstingskommunalt huvudmannaskap,
vars möjligheter jag ifrågasatt.

Jag är helt ense med herr Antonsson
om att landstingsmännen säkerligen är
minst lika intresserade av dessa frågor
som några andra skulle vara. Men det är
inte det frågan gäller. Nej, frågeställningen
är: Vilken arbetsfördelning mellan
stat och kommun måste vi ha för att
kunna främja den regionalpolitik vi
önskar? Och därvidlag konstaterar vi
fortfarande att vi, för att uppnå den
samordning som är nödvändig för en
effektiv regionalpolitik som kan ge oss
möjligheter att fördela resurserna bättre
till de delar av landet som behöver
dem, måste ha en samordning med övriga
uppgifter som vi i dag kan vara
överens om att uppfatta som statliga.
Det gäller ansvaret för den ekonomiska
politiken över huvud taget, arbetsmarknadspolitiken,
lokaliseringspolitiken
och näringspolitiken. I varje fall är det
vad som bestämt har sagts ifrån i exem -

pelvis Landstingsförbundets yttrande.

Om vi upplever att samordningen
med dessa typiskt statliga uppgifter
kommer att vara svår att arrangera på
ett effektivt sätt, om vi som centerpartiet
föreslår slopar alla de statliga instrumenten
på länsnivån för dessa uppgifter,
så kanske vi finner att det inte
är särskilt välbetänkt att gå den vägen.
Det är detta vi vill att man skall se
ordentligt på i denna beredning från
utgångspunkten att vi i första hand vill
ha en effektiv regionalpolitik. Det är
därvidlag som vi är förvånade över att
centerpartisterna plötsligt har blivit så
utomordentligt principiella att de säger:
Nej, vi bortser från hur vi skall lösa
problemen — först och främst skall vi
bestämma oss för i vilken form, i vilken
ordning vi skall klara dessa frågor
och sedan får vi se om det går att lösa
problemen i denna form.

Det är då som jag ställt frågan och
inte fått något svar, herr Larsson i Luttra:
Vad prioriterar centerpartiet i händelse
av att man genom denna beredning
kommer underfund med att vi
måste bevara någon typ av statlig länsförvaltning
också i fortsättningen för
att få en bra regionalpolitik? Prioriterar
man principen att dessa frågor till
varje pris skall hanteras under landstingskommunalt
huvudmannaskap eller
prioriterar man den politik som centerpartisterna
ju anser sig vara ivriga
förespråkare för? Det är ett svar på
den frågan jag skulle vilja få.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag'' noterar bara att
statsrådet Lundkvist i sitt andra inlägg
korrigerade det första mycket långtgående
uttalande som han gjorde om vår
motion, att det var nonchalans mot
Norrland och regionalpolitiken som låg
bakom.

Det är alldeles riktigt som statsrådet
Lundkvist säger, att det behövs instrument
för regionalpolitiken. Självfallet
behövs sådana. Men det avgörande är i

100 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation

alla fall politikens innehåll — det är
detta som regionalpolitikens framgång
främst är beroende av.

Att vi framställt ett yrkande om avslag
på propositionen sammanhänger
med det problem som statsrådet Lundkvist
inte har velat gå in på i debatten,
nämligen att det enligt vår uppfattning
finns risk för att propositionen föregriper
ett framtida ställningstagande
från statsmakternas sida. Det är vår
huvudinvändning. Vi är rädda för att
man här kommer in på en annan väg
än den som angivits av länsdemokratiutredningen
och som vi tycker är den
riktiga. Det är alltså den principdebatten
som vi har velat få till stånd genom
vår motion, Men den frågan bär statsrådet
Lundkvist tyvärr inte gått in på
i sitt inlägg.

Jag vill gärna fråga honom om han
på något sätt kan motivera att ett bifall
till propositionen inte skulle betyda
ett föregripande av framtida ställningstaganden
beträffande just länsdemokratin.
Det är detta som är den springande
punkten i hela den här debatten.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
diskuterar precis som om jag skulle ha
utgått ifrån att staten inte skall utöva
någon form av inflytande på regionalpolitiken.

Så är ingalunda fallet. Jag vill gärna
betona — jag sade det i mitt första anförande
— att centerpartiets uppfattning
är att staten via en riksplanering
skall lägga de allmänna ramarna och
därmed prioritera resursfördelningen.
Men det skall då vara en allmän ramplanering.
Under den bör finnas en regional
planering som drar upp ramarna
och fördelar resurserna i princip på
länsplanet. Kommunerna bör bibehålla
sitt kommunala planmonopol.

Statsrådet resonerar ungefär så här:
antingen skall landstingen sköta regionalpolitiken,
och då blir den dålig —
speciellt blir samordningen dålig — el -

av den statliga länsförvaltningen

ler också skall staten sköta den, och
därmed får man garantier för att den
blir bra. Om jag uttrycker mig mycket
milt skulle jag vilja säga att det är en
obefogad misstro mot landstingen, om
man hävdar en sådan ståndpunkt.

Jag har aldrig uppfattat saken så och
jag vill ställa en direkt fråga till statsrådet:
Tror statsrådet verkligen att förutsättningen
för en effektiv regionalpolitik
är att staten direkt sköter denna
politk också på det regionala planet?
Det är ju detta vi talar om, inte om de
allmänna riktlinjerna — dem skall staten
alltid dra upp och staten har alltid
möjlighet att lagstiftningsvägen göra
detta.

Det är alltså, herr statsråd, inte fråga
om ett antingen—eller i den här frågan
utan det är fråga om ett både—och,
och del tycker jag att statsrådet som
gammal kommunalman borde vara mogen
att erkänna.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Nej, herr Antonsson,
skiljelinjen mellan oss ligger inte i att
jag säger att antingen skall landstingen
sköta regionalpolitiken, och då blir den
dålig, eller också skall staten göra det,
och då blir den bra. Jag säger att vi i
den här beredningen skall pröva på vilket
sätt vi skall få en bra regionalpolitik
och först därefter skall vi göra upp
arbetsfördelningen mellan stat och kommun.

Centerpartiet säger: Landstinget skall
sköta regionalpolitiken oberoende av
om denna då blir bra eller dålig. Däri
ligger skillnaden mellan oss.

Nu säger herr Antonsson: Jag vidgår
att vi kanske måste ha ett statligt inflytande
över regionalpolitiken. Jag svarar
då: Om herr Antonsson och jag tillsammans
skulle komma dithän att vi
konstaterar att ett statligt inflytande är
nödvändigt, ligger skillnaden oss emellan
däri att jag menar att det är värdefullt
i den mån vi kan decentralisera

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 101

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

det statliga ansvaret och den statliga
verksamheten till länen, medan herr
Antonssons ståndpunkt blir: om det
skall vara fråga om statligt ansvar och
statlig verksamhet, skall denna verksamhet
till varje pris skötas från departementen
och ämbetsverken här
uppe i Stockholm.

Den slutsats man kan dra av centerpartiets
uttalanden i dessa frågor blir
något förbryllande, när centern i så
många andra sammanhang säger sig
företräda tankarna på decentralisering.
Vi hävdar att det skulle vara olyckligt
att centralisera den statliga verksamhet
som kan förläggas till länen. Vi tycker
sålunda att det är bra om man kan decentralisera
den statliga verksamheten.

Sedan säger herr Hermansson att jag
skulle ha modifierat mitt andra inlägg.
Tidigare har jag talat om att det kommunistiska
partiets motion andades
nonchalans mot de enligt vår uppfattning
viktiga regionalpolitiska frågorna
för exempelvis Norrland. Jag kan inte
finna att jag har modifierat mig. Jag
tycker fortfarande att det är nonchalant,
herr Hermansson, att anse det vara
viktigare att till varje pris hålla fast vid
vad herr Hermansson själv betecknar
som en princip än att vidta de åtgärder,
som enligt vår mening är nödvändiga
för att vi skall kunna driva en aktiv
regionalpolitik redan nu. Som vi ser
det är detta att värdera de problem som
människorna har uppe i Norrland litet
underligt.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod med ett längre inlägg.
Jag vill bara konstatera att det
dock är ganska märkligt att regeringen,
efter ett mer än tioårigt uredningsarbete
på dessa vitala samhällsområden,
först nu upptäcker att man måste ställa
sig frågan: Var hanterar man regionalpolitiken
bäst?

Jag vill inte göra statsrådet Lundkvist
ansvarig för detta, tv han var

inte med i regeringen den gången man
genom att tillsätta länsdemokratiutredningen,
länsförvaltningsutredningen
o. s. v. inledde det utredningsarbete som
skulle ligga till grund för den reformepok,
som vi trodde att vi därmed stod
nära. Det är emellertid eu egendomlig
slutsats man drar när man nu, sedan
dessa utredningar presenterat sitt material,
plötsligt säger: Nej, nu måste vi
fundera om och tänka på var man handlägger
regionalpolitiken bäst.

Statsrådet frågar om det inte är bra
att man decentraliserar den statliga
länsförvaltningen. Det är en märklig
ståndpunkt centerpartiet här intar, menar
han. Nej, det är inté alls någon
märklig ståndpunkt. De regionala frågorna
skall nämligen icke handläggas
av en statlig länsförvaltning. De skall i
möjligaste mån handläggas av det organ
som representerar länets medborgare:
det folkvalda självstyrelseorganet landstinget.
Staten skall, som jag sade, sköla
rampolitiken på riksnivå och fördela
resurserna i stort. Därunder skall de
andra organen ta vid, de söm står medborgarna
och det demokratiska inflytandet
närmast.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
vi inte har berört regionalpolitiken i
våra motioner i denna fråga. Vi har
i stället tagit upp länsdemokrati^ som
vi anser att problemet väsentligen gäller.
Regionalpolitiken behandlade vi utförligt
här i riksdagen i förra veckan,
och om statsrådet vill veta våra ståndpunkter
går det bra att läsa våra motioner
och våra inlägg i protokollen.

Nu påstår statsrådet Lundkvist att vi
håller mera på en princip än på möjligheterna
att vidta effektiva regionalpolitiska
åtgärder. Vi tror att den frågeställningen
är felaktig.

Som jag sade i mitt första inlägg tror
jag att vi får en effektivare regionalpolitik
om vi kan bygga den på ett större
inflytande för länen, för kommunerna,

102 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Uiktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

för organisationerna, för de vanliga
medborgarna. Då får man nämligen
kraft bakom regionalpolitiken för en
varaktig lösning av alla dessa stora frågor.
En sådan lösning har vi hittills inte
fått, och vi får den tyvärr inte heller på
grundval av regeringspropositionen i
fråga om regionalpolitiken, som behandlades
bär i riksdagen i förra veckan.
Det krävs en annan och bättre regionalpolitik,
grundad på ett större inflytande
för de vanliga människorna i
kommunerna.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tycker att herr Hermansson
skall fara upp till Norrland
och säga: Det som är avgörande för en
gynnsam utveckling för denna landsdel
är att kommunalmännen får ett större
inflytande över planeringen inom regionen.
Jag tror att människorna i kommunerna
i Norrland kommer att svara:
Det avgörande för oss är alt vi får ökade
samlade insatser från statens sida
som på det sätt som Norrlandspaketet
redovisade inriktar sig på vår landsdel.
Det är på den vägen som vi skall
få ökade möjligheter att få bättre balans
i utvecklingen här uppe.

Det är därför som vi hela tiden är
skyldiga att fråga oss hur det instrument
skall se ut som bäst skall gagna
denna utveckling. Den frågan skall diskuteras
i den beredning som nu är tillsatt.

Ett tioårigt samlat utredningsarbete
har inte fört oss längre, sade herr Antonsson,
än att vi nu har anledning att
diskutera arbetsfördelningen mellan stat
och kommun. Jag tror inte att herr Antonsson
kan bestrida att vi under den
tioårsperiod som han talar om — jag
skulle kanske vilja tala om en period
från 1964, när den lokaliseringspolitiska
propositionen lades fram — i ett allt
hastigare tempo har fått uppleva vilka
helt annorlunda insatser som samhället
måste göra för att möta utvecklingen

inom näringslivet — strukturförändringarna
och allt vad de bär inneburit
i fråga om behov av ökade statliga åtgärder,
såväl arbetsmarknadspolitiska
som näringspolitiska.

Herr Antonsson har åberopat det uttalande
som gjordes på Stadsförbundets
kongress 1966. Det var kanske i och för
sig inte så underligt att kommunalmännen
då — jag var själv med som gäst
på den kongressen — resonerade så att
»det kanske ändå är angeläget att vi
markerar att vi om möjligt vill få handlägga
dessa frågor under kommunalt huvudmannaskap».
Men det befriar inte
oss här i riksdagen och i regeringen
från ansvaret att — under de förändringar
som nu inträffar och därav föranledda
ökade krav på statliga insatser
för att möta den utveckling'' som vi vill
skall gå i annan riktning än den hittills
har gjort —- pröva under vilka
former vi i samverkan mellan stat och
kommun skall lösa dessa problem på
rätt sätt. Det är den prövningen som
vi menar måste göras i denna beredning.

Jag konstaterar till slut fortfarande att
centerpartiet i första hand tydligen ämnar
hälla fast vid vissa principer med
avseende på i vilka former folkstyret
skall arbeta. För vårt vidkommande
kommer vi som hittills att angripa problemen
beträffande arbetsfördelningen
mellan stat och kommun från praktiska
utgångspunkter; vi vill ha garantier för
att vi får former för samhällsplaneringen
som skapar gynnsammast möjliga
utveckling och som ger oss den bättre
balans i utvecklingen mellan olika delar
av landet som vi för vår del betraktar
som en av 1970-talets stora politiska
uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 103

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:1200 och 11:1403 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
62 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från alt
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 132

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:1200 och 11:1403 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 172 ja och 27 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

104 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Mom. 4 gavs 54 ja och 43 nej, varjämte , 104 av

Utskottets hemställan bifölls. kammarens ledamöter förklarade sig av stå

från att rösta.

Mom. 5

Hemställan

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
2 a av herr Bohman m. fl.; samt
3 ro) bifall till reservationen 2 b av herr
Ivar Johansson m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde likväl
votering, i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Andersson
i Knäred votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 5 i statsutskottets utlåtande
nr 132 antager reservationen 2 a av herr
Bohman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid av -

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i
utskottets utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 2 a av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Fröken
Ljungberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
108 ja och 75 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 105

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i utskottets
utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropoxitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav.
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 167 ja och
30 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Ersättare för riksdagens ledamöter

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner
om ersättare för riksdagens ledamöter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ZETTERSTRÖM (s):

Herr talman! .lag vill, trots att det
är ett enhälligt utlåtande från konstitutionsutskottet
som behandlas, ställa
några frågor, som för oss motionärer
4* — Andra kammarens protokoll 1970.

Ersättare för riksdagens ledamöter

är rätt betydelsefulla och som bör få en
ytterligare belysning.

Riksdagen har redan i år tagit ställ-,
ning för en ny utskottsorganisation som
skall börja fungera efter kompletterande
beslut vid 1971 års vårriksdags början.
Det var vår förhoppning med motion
II: 307 och motion I: 270 att frågan
om ersättare för riksdagsman skulle få
samma snabba behandling som förslaget
om utskottsorganisationen fick. Förutsättningarna
för detta fanns.

Jag instämmer helt i de synpunkter
som har anförts av grundlagberedningen,
att ersättare kan fylla uppgiften att
förmedla kontakter och impulser från
väljaropinionen på ungefär samma sätt
som ordinarie ledamot. Fråga är varför
man icke har verkat i snabbare takt för
att genomföra ersättarsystemet i riksdagen
när man har genomfört det helt
vid övriga val, såväl kommun- som
kyrkofullmäktigeval samt val till landsting.
Givetvis finns det speciella problem
när det gäller ersättare för riksdagsmän
— det skall jag inte sticka
under stol med — men större administrativa
problem har lösts i det här huset
förut.

Utskottets skrivning är mycket kort.
Den innebär inget klargörande, när
detta kan genomföras i tid, trots den
positiva inställning som framgår av
skrivningens kläm. Jag är mycket intresserad
av att veta vilka möjligheter
som nu står till buds. Grundlagberedningen
har ansett att ett beslut om ersättare
skulle sättas i kraft så snart detta
lämpligen kan ske. Beredningen föreslog
att bestämmelser om ersättare skulle
tillämpas första gången vid 1973 års
val och kunna få betydelse från och
med 1974 års riksdag. I så fall fordrades
enligt beredningen att 1970 års vårriksdag
skulle anta ett vilande grundlagsförslag
i ämnet.

Kan man trots allt förvänta att ett
ersättarsystem skall vara klart till 1973
års val enligt utskottets skrivning? Jag
förutsätter då att man kan tillämpa samNr
29

106 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ersättare för riksdagens ledamöter

ma procedurordning som användes vid
genomförandet av det vilande grundlagsförslaget
om ny utskottsorganisation
som slutligen skall antas vid 1971
års riksdags början.

Analogt med detta skulle man kunna
genomföra ersättarsystem vid 1974 års
riksdags början efter den remissbehandling
som enligt vad som nämns i
betänkandet skall ske.

Jag skulle vilja fråga utskottets talesman
eller någon representant för grundlagberedningen,
om vi kan få besked
om vilka möjligheter som förefinns på
denna punkt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talmän! Eftersom jag har gjort
mig skyldig till en motion som ingår
i detta utlåtande, skall jag tillåta mig att
säga några ord.

Motionen syftar bara till ersättare för
statsråden. Motivet är att statsråden,
såsom alla vet, är odugliga som riksdagsmän
— inte av personliga skäl,
men av konstitutionella. De kän inte
göra en insats som riksdagsmän. De
är inte med i utskotten — och det sägs
ju att det är där som arbetet i riksdagen
uträttas — de interpellerar inte
och ställer inte enkla frågor. Den enda
insats ett statsråd gör som riksdagsledamot
är att ibland trycka på en knapp.

Däremot har jag inte tagit sikte på
att statsråden får dubbla arvoden. Det
finns garantier i statsrådskretsen för
att de inte får behålla många ören av
arvodet. Det går tillbaka till stat och
kommun och i den mån de får behålla
något tror jag de är värda det. Här sitter
emellertid ett femtiotal statsråd och
tar upp platser för människor som
skulle kunna vara aktiva i riksdagen
och berika riksdagsarbetet — statsråden
berikar inte ens sig själva. •— Detta
är motivet bakom motionen.

Jag tycker det är beklagligt att det
inte har kunnat komma fram något förslag
i den här riktningen. Jag beklagar,
herr talman, att jag var så modest att

jag formulerade klämmen i min motion
så, att motionen bara skulle överlämnas
till grundlagberedningen. Det har förvisso
också skett. Jag borde ha ställt
ett direkt yrkande om en lagtext, så
hade jag kanske kunnat få fram ett förslag.
Nu dröjer det till efter 1976 års
val innan vi kan få se ett förslag förverkligat,
och sex år är en lång väntan
på en bra och nödvändig reform.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha behövt
förlänga denna debatt om jag inte
hade funnit att det svar som konstitutionsutskottet
har lämnat på våra motioner
är relativt oklart.

Utskottet hemställer helt kort att riksdagen
skall förklara motionerna besvarade
med vad utskottet anfört. Man kan
då fråga sig, vilket svar riksdagen genom
bifall till utskottets förslag lämnar
till oss motionärer.

Såvitt jag har kunnat finna avses därmed
hänvisningen till grundlagberedningens
betänkande. Med detta har,
som det heter i utlåtandet, motionärernas
synpunkter tillgodosetts i allt väsentligt.
I grundlagberedningen sitter
prominenta representanter för samtliga
partier. Det är känt att dessa har varit
i kontakt med sina riksdagsgrupper
och partiledningar innan de justerat
betänkandet. Kan man då tolka utskottets
hänvisning till det enhälliga betänkandet,
som i allt väsentligt innebär
bifall till våra förslag, så att en
bred majoritet är säkrad för en reform
i enlighet med motionen? I så fall måste
man beteckna det som en stor framgång
för oss motionärer.

Utskottet konstaterar utan kommentar
att någon proposition inte har förelagts
årets vårriksdag. Jag har förståelse
för detta, eftersom man i författningsfrågor
eftersträvat att få en bred
majoritet och någon sådan tydligen inte
kunde uppnås om tidpunkten för en
partiell reform som skulle avse ett ersättningssystem
för statsråden med

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 107

ikraftträdande 1971. Men efter hänvisningen
i utskottets utlåtande till det enhälliga
betänkandet från grundlagberedningen
har, hoppas jag, grönt ljus
signalerats för en behandling av frågan,
som tillfredsställer kravet på att partiernas
nomineringsorgan 1973 kan utgå
ifrån att ett suppleantsystem blir infört
så tidigt under 1974 att ersättare
t. ex. för statsråd ges möjlighet att verka
som riksdagsmän under praktiskt
taget hela den mandatperiod som börjar
1974.

.lag gör alltså här en helt annan tolkning
av detta utlåtande, än den som
lämnades i det närmast föregående anförandet.

Vi motionärer hade hoppats att få
statsrådssuppleanter redan 1971, men
vi får böja oss för att den chansen nu
är förspilld. Utskottets utlåtande tolkar
jag som en viljeyttring för en reform
vid tidigast möjliga tidpunkt i nuvarande
situation, d. v. s. den 1 februari
1974.

Med det anförda her jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Må den politiska viljan under den
fortsatta behandlingen inte stranda på
några nya blindskär!

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! I anslutning till de föregående
tre anförandena skall jag göra
tre korta kommentarer.

För det första vill jag uttrycka mina
egna stora sympatier för ersättarsystemet.
Detta har jag också dokumenterat
vid tidigare tillfällen.

För det andra vill jag som svar på
frågorna om möjligheterna att genomföra
delta system säga, att vid 1973 års
val har inte det definitiva beslutet fattats.
Men det finns en möjlighet att behandla
denna fråga på samma sätt som
vi nyss har gjort med frågan om utskottsorganisationen.
Innan valet 1973
fattar riksdagen sitt första beslut i frågan.
1974 konfirmeras detta beslut. Då
vet man under valrörelsen 1973 vilket

Ersättare för riksdagens ledamöter

system man kan räkna med. Frågan tas
sedan upp i början av 1974 års riksdag.
För min del kan jag tänka mig att vi
exempelvis från den 1 februari 1974
kan ha ett suppleantsystem.

För att de korporationer som skall
nominera kandidater skall känna situationen
kanske det är lämpligt att man
fattar det första beslutet redan 1972.
Denna ordning anser jag vara möjlig
att tillämpa, och för min egen del skulle
jag gärna se, att vi följde den modell
jag här helt kort sökt teckna. Det betyder
för att använda herr Svenssons i
Eskilstuna terminologi grönt ljus för
tanken med ersättare.

För det tredje vill jag'' konstatera
att det inte varit möjligt att bryta ut
frågan om statsrådssuppleanter, hur
gärna än en del av oss hade velat detta.
Tanken har inte fått den uppslutning
från borgerligt håll som varit önskvärd
för att man skulle kunna genomföra detta.
Med den inställning vi har att sådana
här reformer skall genomföras under
stor enighet har vi inte velat pressa
fram detta.

Med det anförda ber jag, liksom herr
Svensson, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Det vare mig fjärran att
grusa min vän Olle Svenssons illusion
att det var den motion som han väckt
med några partikamrater som så snabbt
avsatt resultat då det gäller ersättare för
riksdagsmän och statsråd. Jag hoppas
jag inte gör herr Svensson ledsen, om
jag talar om att denna fråga behandlades
mycket ingående redan vid grundlagberedningens
sammanträde i augusti
1968 i Visby.

Jag måste nog säga, att vi till en början
var mycket tveksamma i fråga om
detta er sättär system. Vi hade fått eu
föredragning om hur det gick till i Norge;
snabbinkallelser medelst telegram
och förflyttning med flyg bara för att
åka till stortinget och rösta. Men efter

108 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Ersättare för riksdagens ledamöter

fortsatt arbete — och vi har ägnat mycket
omsorg åt det här i den ena arbetsgruppen
inom grandlagberedningen —
kom vi fram till att förslag i alla fall
borde utarbetas. Vi är emellertid inte
eniga ens inom grundlagberedningen
om den tid riksdagsledamöterna skall
få vara borta för att ersättare skall inkallas.
Både herr Hernelius, som sitter
här och lyssnar, och jag menar att man
borde hålla på tidsgränsen 30 dagar,
så att vederbörande verkligen skall kunna
få veta vad det rör sig om vid inryckningen.
Uppgiften för ledamöterna,
som skall representera Sveriges folk,
skall inte bara vara att rycka in och
trycka på knapparna.

Dessutom har vi hållit fast vid vår
gamla linje att, om ersättarsystemet införs,
bör tidpunkten vara kommen att
gå ned till ett rimligare antal riksdagsledamöter,
nämligen 300.

.lag hoppas som sagt att herr Svensson
i Eskilstuna inte blir ledsen av mitt
inlägg.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Björkman, jag
vill inte alls tvista om äran med grundlagberedningen.
Jag ser bara till resultatet
men vill påpeka, att om politisk
vilja hade funnits på alla håll skulle
det ha genomförts åtminstone en partiell
reform 1971, vilket är syftet med
den motion jag står bakom.

Herr BJÖRKMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam att herr
Svensson gav mig möjlighet till en replik.
Det var nämligen en sak som herr
Johansson i Trollhättan sade, som jag
glömde att besvara. Han yttrade att man
inte hade fått tillräcklig borgerlig uppslutning
för att genomföra reformen tillräckligt
snabbt. Nej, vi ville inte bryta
ut den här frågan om att införa ersättare
enbart för statsråd. Det skulle nog
ha löst åtskilliga av era nomineringsproblem,
men vi tyckte inte att vi skulle

rycka ut som något slags ambulans för
regeringspartiet då det gällde nomineringarna.
Vi ville ta alltihop på en gång
— både ersättare för .statsråd och för
riksdagsledamöter. Det var därför förslaget
inte kunde genomföras i år.

Frågan är också hur det skulle ha
gått till. Jag tror att man i kanslihuset
hade tillräckligt mycket att göra utan
att därtill behöva utarbeta den propositionen.
Då skulle alltså konstitutionsutskottet
i stället ha begagnat sin initiativrätt
och presterat ett utlåtande om
ersättare för riksdagsledamöterna praktiskt
taget fem minuter i tolv under riksdagssessionen.
Jag tror inte det hade
varit särskilt lyckat om det hade gått
till på det sättet. Det här är en mycket
viktig reform. Nu framhålles också i utskottsutlåtandet
att grundlagberedningens
förslag skall gå på remiss. Jag vill
tillägga att det som redovisas av grundlagberedningen
kanske inte är det enda
alternativet för hur man skall utse ersättare.
Det kan också tänkas andra
möjligheter, och de kan vara värda att
diskutera.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Björkman
gör mig ledsen i stället för herr
Svensson i Eskilstuna. Jag tyckte det
var tråkigt att höra att det var av rent
taktiska skäl man inte kunde bryta ut
frågan om statsråden. Är vi alla eniga
om att det är fel att det sitter ett antal
människor i riksdagen, som inte kan
fullgöra en prestation som riksdagsman,
anser jag att vi borde rätta till det förhållandet
snarast möjligt. Talet om att
man skulle hjälpa socialdemokraterna
med deras nominering tycker jag är
fullständigt ovidkommande. Är en sak
bra är den bra, och då bör man handla
därefter.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Några taktiska skäl från
socialdemokratins sida har det inte va -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 109

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

rit fråga om, men det är väl naturligt
att man vill ha en uppslutning från de
andra partiernas sida, om man snabbt
skall genomföra en reform av den här
typen. Därför blir min replik till herr
Sjöholm, att han har ett rikt missionsfält
på detta område.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga herr
Björkman att jag, när ni riktade invändningar
mot det här systemet och
framhöll att man borde ha möjligheter
att genomföra nomineringar med vetskap
om verkningarna, faktiskt trodde
att de borgerliga ledamöterna räknade
med eventualiteten av en borgerlig regering
efter valet.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet räknade vi
med det, herr Svensson i Eskilstuna.
Det diskuterades allvarligt huruvida ersättarsystemet
skulle aktualiseras redan
vid årets val. Det vände jag mig emot.
När vi var klara med betänkandet var
nomineringarna i vissa valkretsar redan
avslutade. Nomineringsinstanserna
hade alltså inte haft kännedom om denna
möjlighet med suppleanter. Detta
gjorde att vi inte ansåg oss kunna skynda
på reformen.

När herr Johansson i Trollhättan säger
att det är angeläget med en stor
uppslutning kring en grundlagsändring
så delar jag helt den synpunkten. Det
är i detta liksom i fråga om reformens
andra konstitutionella reformer angeläget
att partierna är överens om det
system vi vill genomföra, att det inte
råder delade meningar mellan regeringspartiet
och oppositionen om spelets
regler.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vi skall väl inte irritera
herr talmannen med alltför många
repliker i detta ärende, men när herr

Björkman hänvisar till att nomineringarna
i vissa valkretsar var avslutade
och att man av den anledningen inte
kunde göra någon utbrytning av den
här grundlagsändringen, så vill jag
erinra om att ingen på förhand vet vilka
personer som skall bli statsråd. Det
beror ju inte bara på den politiska vallyckan
utan också på andra omständigheter,
som det är svårt att överblicka
vid nomineringarna och kommer att
vara svåra att överblicka både åren
1971 och 1976, 1979 och därefter, t. ex.
människors hälsa.

Herr ZETTERSTRÖM (s):

Herr talman! Jåg ber att få tacka
herr Johansson i Trollhättan för det
svar som han lämnat mig och som väl
överensstämmer med Vad konstitutionsutskottets
ordförande yttrade i första
kammaren under eftermiddagen. Med
det tycker jag att förutsättningarna är
goda för att denna reform kan genomföras,
och tidpunkten får vi hoppas
stämmer väl överens med vad man
här givit uttryck för.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Vissa .stödåtgärder för svensk varvsindustri Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av proposition med
förslag om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri jämte motioner.

I en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 82, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden för samma dag

1) velat inhämta riksdagens yttrande
över de näringspolitiska riktlinjer beträffande
svensk varvsindustri soim föredragande
departementschefen angett
i statsrådsprotokollet,

2) föreslagit riksdagen, såvitt nu var

110 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

i fråga, att bemyndiga Kungl. Maj :t
att för sin del godkänna ändring av bolagsordningen
för AB Svensk exportkredit,
innebärande höjning av bolagets
upplåningsrätt i enlighet med vad
föredragande departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet.

1 övrigt framlades i propositionen
förslag om statlig kreditgaranti till
varvsindustrin och om stöd till varvsindustrins
forsknings- och utvecklingsverksamhet.
I dessa delar hade propositionen
hänvisats till statsutskottet,
som behandlade den i sitt utlåtande
nr 113.

;■ i .

I anledning rav propositionen hade
väckts

A) de likalydande motionerna I: 1159
av herr Stcfanson m. fl. och 11:1357
av herr Löfgreri in. fl., vari bl. a. yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa

»a) att regeringen med kraft måtte
verka för en revision av OECD-överenskom
in elsen rörande exportkreditgarantier
för fartyg enligt i motion [erna]
antydda riktlinjer,

b) att regeringen i avvaktan på en
sådan revision av OEGD-överenskomrnelsen
till hösten förelägger riksdagen
förslag till ett system med räntestöd till
.svensk varvsindustri»;

B) de likalydande motionerna I: 1157
av herrar Johan Olsson och Ferdinand
Nilsson samt It: 1358 av herr Persson
i Heden m. fl, vari bl. a. yrkades att
riksdagen skulle

»I. besluta att intill dess effektivare
internationella överenskommelser mot
snedvridningen av varvsindustrins konkurrensförhållanden
kommit till stånd
räntesubventioner skall ges till den
svenska varvsindustrin;

It. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till utformning av sådana
räntesubventioner»;

C) de likalydande motionerna 1:1158
av herr Schött samt II: 1359 av herrar
Thylén och Burenstam Linder, vari yr -

kades att riksdagen skulle uttala

»1. att Sverige inom ramen för det
internationella samarbetet inom OECD
och EFTA och i andra handelspolitiska
sammanhang med kraft skall verka för
att de olika ländernas varvsindustrier
befrias från subventionsinslag,

2. att staten i enlighet med vad i motion[erna]
anförts skall bestrida de
merkostnader i form av räntedifferenser,
som kan hli följden av att varven
tvingas att refinansiera sin kreditgivning
på den internationella kapitalmarknaden,
samt

3. att för det fall att något beslut
fattas om något slag av statliga stödåtgärder
till varvsindustrin dessa skall
vara generella och icke selektiva».

De under A och B angivna motionerna
innehölle också yrkanden rörande
fartygskreditgarantier. Såvitt avsåge
detta ämne hade de hänvisats till statsutskottet
(utlåtande nr 113).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1159 och 11:1357 i
ifrågavarande del samt 1:1158 och
II: 1359 i ifrågavarande del som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet uttalat om svensk medverkan
i internationella strävanden att avveckla
subventioner till varvsindustrin,

B. att riksdagen måtte med avslag på
propositionen nr 82 i ifrågavarande del
och med bifall till motionerna 1:1158
och II: 1359 i ifrågavarande del som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
att .statliga stödåtgärder till varvsindustrin
borde vara generella och icke selektiva,

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1159 och II: 1357, I: 1157
och 11:1358 samt 1:1158 och 11:1359,
samtliga såvitt de gällde räntesubventioner,
hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till räntesubventioner åt varvsindustrin
i enlighet med vad utskottet
anfört,

D. att riksdagen måtte i övrigt god -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 111

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

känna de näringspolitiska riktlinjer beträffande
svensk varvsindustri som angåves
i propositionen,

ii. alt riksdagen måtte bifalla propositionen,
såvitt den gällde ändring
av bolagsordningen för AB Svensk exportkredit.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under B

av herrar Ståhle, Åke Larsson, Lundin,
Stadling, Franzén i Motala, Bengtsson
i Landskrona, Haglund och Fridolfsson
i Rödehy (alla s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1158 och 11:1359 i ifrågavarande
del godkänna vad i propositionen
nr 82 uttalats om selektiva statliga
stödåtgärder till varvsindustrin;

2) vid utskottets hemställan under C

av herrar Ståhle, Åke Larsson, Lundin,
Stadling, Franzén i Motala, Bengtsson
i Landskrona, Haglund och Fridolfsson
i Rödehy (alla s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 1159 och II: 1357,

b) motionerna I: 1157 och II: 1358,

c) motionerna I: 1158 och II: 1359,
samtliga såvitt de gällde räntesubventioner
till svensk varvsindustri.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Debatten rörande bankoutskottets utlåtande1
nr 43 må omfatta jämväl statsutskottets
utlåtande nr 113, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma föredragits.

Bankoutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 43 behandlas Kungl. Maj ds
proposition nr 82 med förslag till stödåtgärder
för den svenska varvsindustrin.
Dessutom behandlas tre olika

motionspar, samtliga väckta av företrädare
för de borgerliga partierna. Som
bekant är propositionen föranledd av
den konkurrenssituation som råder inom
internationellt skeppsbyggeri och
som i sin tur är förorsakad av de stödåtgärder
som många länder har beviljat
sina varvsindustrier.

Propositionen har föregåtts av en utredning
vars betänkande förelåg i februari
i år, och det är i allt väsentligt
på basis av värderingarna i det betänkandet
som departementschefen bygger
sina förslag. Som kammarens ledamöter
ser har utskottet delats i två hälfter.
Den borgerliga hälften, som står för
utskottets skrivning, har nått denna position
med lottens hjälp, och vi socialdemokrater
står för de två reservationer
som fogats till utskottets utlåtande. Jag
vill redan nu framhålla att reservationerna
helt ansluter sig till propositionens
förslag.

Inom utskottet är vi helt överens med
departementschefen om att vårt lands
produktionsresurser bör utnyttjas på
ett sätt som ger största möjliga samhällsekonomiska
utbyte. Inom stagnerande
näringsgrenar kan emellertid
tidsbegränsade branschstimulerande åtgärder
vara motiverade. Sådana skall
inte heller vara uteslutna när tillfälliga
problem drabbat en industrigren som
har goda framtida konkurrensförutsättningar.

Dessa principer finner vi helt riktiga
och väl ägnade som grundval för bedömning
av frågan huruvida varvsindustrins
aktuella situation gör särskilda
insatser från statligt håll väl motiverade.
Det föreligger starka samhällsekonomiska
och sociala skäl för stöd
åt varvsindustrin under en övergångstid.

Ett grundläggande problem för den
svenska varvsindustrin är att varvsföretag
i andra länder kan dra fördel av
statliga stödåtgärder, som bl. a. gör det
möjligt för dessa företag att erbjuda sina
avnämare mycket gynnsamma kre -

112 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Yissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

ditvillkor. För att i detta hänseende
knnna hävda sig mot sina konkurrenter
tvingas de svenska företagen till en upplåning
som medför en allvarlig belastning
på deras ekonomi.

Departementschefen framhåller att
Sverige förbereder upptagande av förhandlingar
inom ramen för OECD-överenskommelsen
av år 1969 för att rätta
till den snedvridning av varvsindustrins
konkurrensförhållanden som föreligger.

Inom utskottet är vi helt överens med
departementschefen om nödvändigheten
av att kraftiga åtgärder sätts in för
att så snart som möjligt ändra den kontraktsränta
som överenskommelsen inrymmer.
Vi finner det också angeläget
att .Sverige aktivt medverkar i de internationella
strävandena att avveckla subventionerna
till varvsindustrin. Så långt
är alla i utskottet överens. När det vidare
gäller frågan om generella eller selektiva
åtgärder skall sättas in går emellertid
meningarna isär.

Vi reservanter delar departementschefens
och varvskommitténs uppfattning
att generella subventioner inte kan
innebära en ändamålsenlig lösning av
de svenska varvens problem. Ett generellt
stöd kan leda till att varvsindustrins
produktionskapacitet ökar, något
som onekligen i dagsläget inger betänkligheter.
Å andra sidan får inte
sådana selektiva åtgärder som vi förordar
utformas så att konkurrensen
mellan olika svenska företag snedvrids.
Denna risk betraktar vi också som mycket
liten. Den individuella prövningen
i de fall där ett statligt stöd blir aktuellt
ger en garanti för att stödågärdernas
följder kommer att vara helt förutsebara.

Vi ansluter oss alltså till det som nu
föreslås och önskar att inledda förberedelser
för ett selektivt stöd till varvsföretagen
fullföljes.

Såsom vi framhåller i reservationen
2, är konsekvensen av avståndstagandet
från generella stödåtgärder att tanken
på statliga räntesubventioner till

varvsindustrin avvisas. Vi menar att
vi bär gott stöd för den uppfattning
som vi i detta avseende kommit fram
till, eftersom bl. a sådana remissinstanser
som Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
anför betänkligheter
mot en generell statlig räntesubventionering.

Inte heller kan vi ansluta oss till det
mer begränsade subventionsalternativ
som de två nämnda remissinstanserna
och de som står för majoritetens skrivning
gjort sig till talesmän för. Detta
alternativ innebär att varven skulle refinansiera
sina krediter till den ränta
som gäller på den svenska obligationsmarknaden
i stället för till den 1,5 å
2 procent högre ränta som krävs vid
upplåning på den internationella kapitalmarknaden
och staten skulle svara
för mellanskillnaden. Detta skulle inte
leda till likställighet mellan varven och
andra näringsgrenar i landet.

Som departementschefen också framhållit
i propositionen är det inte möjligt
för andra företag att låna till obligationsränta
annat än i mycket begränsad
utsträckning. Kostnaderna för
ett sådant här engagemang skulle också
bli höga för vårt land. Olika beräkningar
ger något olika resultat, men en
hård belastning på den svenska ekonomin
hade det under alla omständigheter
kommit att bli.

Herr talman! Av vad jag nu sagt
framgår att jag inte kan dela utskottsmajoritetens
uppfattning att vi i princip
skulle uttala oss för ett system med
räntesubventioner och att Kungl. Maj :t
till hösten skulle förelägga riksdagen ett
detaljerat förslag. Vi räknar med att de
förhandlingar som kommer att inledas
mellan de enskilda varven och staten
skall lösa de mest aktuella problemen,
att kreditgarantierna på ytterligare 1
miljard kronor som ställs till näringens
förfogande för åren 1970—1971 ytterligare
skall lätta problemen för varven
och att de internationella förhandlingarna
skall medverka till att subventions -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 110

systemet snarast avvecklas. Om sedan
varven med verklig energi griper sig
an lösningen av frågan om avveckling
av de inhyrningsfirmor som är en hård
belastning på varvens ekonomi, så hoppas
jag att läget inom en inte alltför avlägsen
framtid skall te sig ljust för
näringsgrenen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 2 vid bankoutskottets utlåtande nr
43.

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Mot den framställning
som herr Bengtsson i Landskrona lämnade
av varvsindustrins aktuella läge
och av utsikterna för framtiden är det
väl ingenting att erinra. Herr Bengtssons
framställning gick ju tillbaka på
den som lämnats i propositionen som
i sin tur bygger på en ordentlig genomlysning,
utförd av särskilt tillkallade
sakkunniga.

Ett instämmande kan också göras i
vad som i propositionen uttalas beträffande
de näringspolitiska principer
som bör tillämpas i vårt land. På oppositionshåll
instämmer vi helt i att man
inte kan bygga ut statliga subventioner
till ett system som i stort sett omfattar
hela näringslivet — det skulle göra all
sådan verksamhet meningslös i det
långa loppet.

Nyckelordet, när vi nu behandlar frågan
om stöd till varvsindustrin, är väl
det som förekommer här och där i propositionen
och också i bankoutskottets
utlåtande, att det är fråga om åtgärder
som behöver tillgripas under en övergångstid.
Också på den punkten är vi
eniga. När det sedan blir fråga om vilka
åtgärder som bör tillgripas är det emellertid
slut på enigheten.

En lottmajoritet inom utskottet har
dikterat dess ställningstagande som utmynnar
i att man bör räkna med generella
stödåtgärder och inte selektiva
och som bakgrund för den åsikten uttalat
att annat förfarande — individu -

Yissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

n ella prövningar av det enskilda varvets
g läge — skulle kunna lägga en ytterlig
gare snedvridning av förutsättningarna
d för de svenska varvens inbördes kon)-
kurrens till den snedvridning av konkurrensen
som redan ligger i de inter>r
nationella olikartade villkoren.

Herr Bengtsson i Landskrona ansåg
L att man kunde bedöma risken som li I

ten. Han motiverade inte närmare att
ir han ansåg sig så lätt kunna slå bort farhågorna.
Det är väl heller inte så lätt
att närmare motivera eller verifiera de
farhågor som vi från vårt håll uttalat.

g Här står åsikt mot åsikt,
i- Beträffande de räntesubventioner som
;e majoriteten förordar skall vara ett led
it i det stöd som till hösten tydligen koms-
mer att konkretiseras i form av en ny
iå proposition kan man där fästa uppn
märksamheten på att ordet subvention
i- kanske inte är riktigt adekvat när det
le gäller att beskriva de åtgärder som rekommenderas.
Om ett företag eller eu
i bransch får upplåna kapital på de villf-
kor som gäller här i landet och till de
:r räntesatser som vid olika tillfällen till:>-
lämpas för lån med den säkerhet som

n företaget erbjuder, är detta egentligen
;r inte en subvention. Det är att man komir
mer i åtnjutande av samma villkor som

II gäller för andra låntagare.

et När det resonemanget har förts har
de som inte godkänt dessa synpunkter
i’,.. sagt att den svenska kapitalmarknaden
[i] är så begränsad att alla önskemål inte
0_ kan realiseras och inte heller kan tillts
godoses på den svenska kapitalmarkJr
naden.

r- Detta är naturligtvis riktigt och det
vi är också riktigt att de som inte kan få
ca sina önskemål tillgodosedda på den
:1- svenska kapitalmarknaden och med vederbörligt
tillstånd lånar pengar utomir
lands i många lägen där haft att räkna
it- med en högre räntekostnad än vad som
e- gällt på den svenska marknaden. Man
,''a menar då att en garanterad upplåning
it- på den svenska marknaden innebär ett
u- mått av subvention. Det skall visst er -

114 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

kännas att man kan resonera sig fram
till att användningen av den termen
kan vara befogad i sammanhanget.

På liknande sätt är det en terminologisk
fråga om man som subvention
skall beteckna ett arrangemang, där de
producerande varven får tillfälle till en
upplåning här hemma efter samma låga
räntesats som de i sin tur tillämpar för
kreditgivningen till fartygsbeställarna.
Det är också en utformning av hjälpen
som man har tänkt sig och som av meningsmotståndarna
kallats subventionering.
Om ord skall jag inte träta.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 43.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Verksamheten vid de
svenska varven går för närvarande som
regel med förlust. Ännu så länge lever
storvarven på uppsparade medel från
tidigare goda år, men det är självklart
att förlusterna inte kan fortsätta någon
längre tid utan att varvens solvens och
konkurrenskraft undergräves. En sådan
utveckling skulle inge stora bekymmer,
inte bara för de inemot 25 000 anställda
vid de svenska varven och deras familjer
— hälften av dem finns i Göteborg
— utan också för vår samhällsekonomi.
Bland dem som haft anledning
att ingående studera den svenska
varvsindustrin finns det en pessimist
som talar om risken för att varven kan
bli ett nytt TEKO-problem och alltså
hamna i samma svåra läge som det textil-
och konfektionsindustri!! nu befinner
sig i.

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att varvsindustrin inte får försättas
i ett sådant läge. Men när det gäller
metoderna att lösa problemet har
enigheten försvunnit. Den statliga
varvsutredningen anser att det under
en övergångstid är både motiverat och
nödvändigt med ett statligt stöd. Man
hänvisar till varvsindustrins betydande
bidrag till den svenska betalningsba -

lansen, till de arbetsmarknadsproblem
som ett driftinställande vid något storvarv
skulle medföra och till de följdverkningar
som snabbt skulle uppstå
hos varvens många underleverantörer.

Innan jag går in på varvsutredningens
förslag, som i stort sett följts av industriministern,
vill jag ta upp frågan
om anledningen till den dåliga lönsamheten.
Den internationella konkurrensen
är mycket hård, inte minst den från
de japanska varven. Trots att lönekostnaderna
per timme är tre gånger högre
i Sverige än i Japan kan i varje fall Göteborgsvarven
i dagens läge konkurrera
framgångsrikt på produktionssidan
tack vare sin större effektivitet. Detta
är en avgörande synpunkt. Om varven
inte skulle ha möjlighet att i framtiden
driva en lönsam produktion, skulle de
på lång sikt inte kunna fortsätta sin
verksamhet. Men det är på finansieringssidan
underskotten som regel uppstår.
Genom konkurrensen tvingas varven
att ge krediter på åtta år till 6 procents
ränta samtidigt som de måste låna
upp pengar till avsevärt högre räntesatser.
Alla övriga varvsländer subventionerar
varven för räntedifferenser, men
hos oss har man hittills vägrat att göra
det. Det innebär att de svenska varven
får en belastning som de utländska konkurrenterna
slipper.

Naturligtvis kan det invändas — som
för övrigt herr Erlander gjorde i en
debatt i Göteborg med mig i denna
fråga — att man kan lösa problemet
genom att avskaffa de utländska räntesubventionerna,
och det vore självfallet
mycket bra. Men den dystra sanningen
är att detta på kort sikt är omöjligt.
Det förhåller sig till och med så,
att t. ex. Västtyskland nu ökar sina subventioner.
På längre sikt kan det finnas
förhoppningar om att subventionssystemet
gradvis avvecklas. Men de svenska
varven har inte råd att vänta på den
framtid i vilken detta skall kunna
hända. För de svenska varven är det
inte fråga om årtionden eller ens fem -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 115

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

årsperioder. Åtgärderna måste beslutas
nu, utan dröjsmål.

Varvsutredningen avvisar tanken på
räntesubventioner därför att man inte
vill införa ett permanent stöd. Men samtidigt
framhåller utredningen att det
är sannolikt att de extremt höga refinansieringsräntorna
inte kommer att
bestå i ett långsiktigt perspektiv. Enligt
min mening innebär detta en motsägelse.

Det finns all anledning att understryka
att det system med räntesubventioner
som utskottsmajoriteten förordar
— det framgick också av vad herr Regnéll
nyss sade — inte innebär ett permanent
stöd, utan en möjlighet för varven
att under en övergångstid inte bara
överleva utan också lägga grunden för
en lönsam utveckling i framtiden.

Hur ställer sig nu industriministern
till dessa tankegångar? Jo, i propositionen
för han inledningsvis ett principiellt
näringspolitiskt resonemang, där
han säger att en väsentlig förutsättning
för en bevarad framstegstakt och därmed
en långsiktig trygghet för de anställda
är att vårt näringsliv fortlöpande
ställer om till nya, livskraftiga och expanderande
industrigrenar. Inte mindre
viktigt är, säger han, en anpassning av
struktur, produkter och produktionsmetoder
till ändrade efterfrågeförhållanden,
ny teknik o. s. v. i de nu existerande
industrigrenarna. Industriministern
säger att det avgörande är om produktionsresurserna
ger större samhällsekonomiskt
utbyte vid aktuell användning
än vid bästa alternativa användning.

Det är inte svårt att instämma i det
principresonemanget. Men det vore intressant
om herr Wickman närmare
ville belysa vilken relevans som detta
principiella resonemang har t. ex. för
storvärven i Göteborg. Herr Wickman
tycks dela uppfattningen att utsikterna
för varvsindustrin på längre sikt är
goda, att det under 1970- och 1980-talen
kan väntas en större efterfrågan på

fartyg av den typ som de svenska varven
är särskilt lämpade att bygga. Men
vad jag skulle vilja fråga är om herr
Wickman anser att varven i Göteborg
är överdimensionerade och om man
måste söka en alternativ användning
av en del av de samhällsekonomiska
resurser som tas i anspråk av dem.
Om industriministern svarar ja på den
frågan kommer fråga nummer 2, om
industriministern i så fall har tagit hänsyn
till de stora initialkostnader som
en sådan alternativ användning skulle
innebära.

Om man tror att varvsindustrin på
lång sikt inte kan bli lönsam här i landet
finns det naturligtvis ingen annan
utväg än att söka en sådan alternativ
användning. Men det vore bra underligt
om vi, som hittills så framgångsrikt
har kunnat konkurrera med andra länder
på varvsindustrins område, nu helt
plötsligt skulle ha förlorat förmågan till
förnyelse och effektivitet.

En räntesubvention kan ges på många
sätt, och jag skall inte gå in på de olika
lösningar som kan komma i fråga. Men
jag vill understryka vad som har sagts
i remissyttrandena, att en räntesubvention
under nuvarande förhållanden till
en del är åt! se som det pris som vi får
betala för att hålla en räntenivå som ligger
under den internationella och samtidigt
undvika att ytterligare belasta vår
minskan de valutareserv.

Industriministern säger att det bör
vara en grundsats i svensk näringspolitik
att bestående olikheter i produktionsförutsättningarna
här i landet i
förhållande till andra länder inte skall
utjämnas genom stödåtgärder. Det håller
vi med om. Man bör också observera
att vad som begärs inte är subventioner
för produktionen av den karaktär
som finns i andra varvsländer. Man
accepterar alltså de olika förhållanden
som råder när det gäller arbetslöner
och allmänna villkor över huvud taget.
Därför tycker jag att industriministerns
generella uttalanden inte har någon di -

1 IG Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

rekt tillämpning på förslaget om en
temporär räntesubvention, som inte berör
själva produktionsförutsättningarna
utan avlägsnar en del av det handikapp
som utländska subventioner på finansieringssidan
medför.

Vi anser t. ex. att det är förenligt med
vår frihandelsvänliga inställning att
vidta åtgärder mot utländsk dumping.
Vad är nu dessa utländska räntesubventioner
i princip annat än en dumping
när det gäller kreditvillkoren i
samband med finansieringen av fartygsleveranser? Varvsutredningen

vill i stället för
räntesubventioner ha ett selektivt stöd.
Enligt förslaget skall överläggningar
upptas med varven, och staten skall erbjuda
vissa kapitaltillskott under förutsättning
att staten får insyn och medinflytande.
Några närmare upplysningar
om hur stora dessa kapitaltillskott
skall vara eller vilka förutsättningar
som skall gälla för sådana tillskott ges
inte i propositionen. Jag tycker det vore
intressant om industriministern ville
belysa den frågan litet närmare.

Man kan också fråga sig, om det är
kapitaltillskott som i första hand skall
lösa dessa problem. Det är inte likviditeten
som är huvudproblemet på kort
sikt — i varje fall inte för alla varv -utan det är lönsamheten. Ett göteborgsvarv,
Götaverken, redovisar t. ex. i sitt
senaste bokslut en kassabehållning
inom koncernen på 135 milj. kronor.

När nu industriministern inte vilt ha
något generellt stöd, anser han — såsom
framgår av propositionen — att ett
selektivt stöd inte löper några risker
att förvandlas till en permanent stödåtgärd.
Men industriministern borde väl
av egen erfarenhet veta vilka problem
det innebär att ta ansvaret för ett varv!

Jag återkommer nu något till vad jag
tidigare sade beträffande de ansträngningar
som kan göras för att eliminera
de utländska räntesubventionerna. Jagvet
att det i OECD pågår diskussioner
om detta och att Sverige i det avseendet

tagit initiativ, något som vi bör hälsa
med tillfredsställelse. Men om det nu
skulle vara så, att man lyckas höja räntesatsen
från de 6 procent som nu gäller
enligt OECD-överenskommelsen till
7 eller kanske rent av till 7,5 procent,
om Japan som uttalat ett visst intresse
skulle gå med på detta och Japan över
huvud taget börjar tröttna på att subventionera
sin varvsindustri i en så betydande
utsträckning som man hittills
gjort, om man skulle få med de andra
OECD-län derna och om vi samtidigt
skulle få en sänkning av den internationella
räntesatsen — ja, då skulle ju
de generella subventionerna gradvis
minska och i idealläget helt försvinna.
Om den svenska regeringen nu lyckats
i strävandena och vi därtill får en sänkning
av det internationella ränteläget,
något som både herr Wickman och jag
är intresserade av, skulle man automatiskt
få en sänkning av de generella subventionerna.
Men går man in med selektiva
subventioner och liksom tar ansvaret
för produktionen inom ett varv,
då är jag inte alls säker på att det blir
lätt att göra detta stöd till en temporär
sak.

Vad som gör att man står litet frågande
är att man tycker att det från regeringens
sida inte tagits några initiativ
för att avhjälpa de svårigheter varven
för närvarande har.

Industriministern säger i sin proposition
att han avser att tillsätta en samarbetsgrupp
för varvsfrågor i anslutning
till det näringspolitiska rådet med
representanter för anställda, industrin
och andra berörda parter. Det skulle
vara intressant att få höra av industriministern
när han kommer att tillsätta
den gruppen. Om inte åtgärder vidtas
snart ifinns det risker för att det kommer
att uppstå oro för de anställda vid
varven och hos underleverantörer. Det
är väl åtminstone 100 000 människor
som berörs.

Industriministern talar i propositionen
om sociala skäl. Vad det nu gäller

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 117

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

är inte att ge någon socialhjälp till varven
utan att ge dem chanser att även
långsiktigt planera för en ännu effektivare
produktion tack vare såvitt möjligt
likvärdiga villkor med de utländska
konkurrenterna i fråga om finansiering
av krediterna. Detta når man med generella
åtgärder. Selektivt stöd som
sätts in på ett sent stadium kan riskera
att bli ineffektivt på längre sikt — det
kan bli så att operationen lyckas men
att patienten dör.

Nu säger givetvis industriministern
att det inte finns någon anledning till
oro, eftersom regeringen inte kominer
att tillåta att driften vid något storvarv
läggs ned. Men, herr talman, då
finns det ju så mycket större anledning
att ingripa utan dröjsmål. All erfarenhet
visar hur svårt det är att få ett företag
på fotter igen om man låtit det köras
ned i botten. Då får man kasta goda
pengar efter dåliga utan att ändå uppnå
något varaktigt resultat. Om det skulle
vara så att industriministern har planer
på att låta staten gå in som delägare
i något varv, att alltså organisera en
statlig varvsrörelse, och industriministern
till äventyrs skulle resonera som
så: Låt oss vänta tills ifrågavarande
varv förtärt ännu mer av sina resurser
och blir ännu billigare att köpa — jag
säger inte att det förhåller sig så utan
jag säger: om det till äventyrs skulle
vara så — tror jag att det trots att man
kanske kan få det billigt skulle bli en
dålig affär, just därför att man då går
in på ett sent stadium; företaget har
under tiden förlorat mycket av sin effektivitet.

Kommerskollegium, som ju har en
hel del erfarenhet av affärer, säger i sitt
remissyttrande att man bör ingripa i
god tid, innan varven kommit i ett sådant
läge att deras avsättningsmarknad
gått förlorad eller är på väg att förloras.
Arbetsmarknadsverket anser det
väsentligt att förutsättningar skapas för
en hög och jämn sysselsättning inom
varvsindustrin, då ett försämrat syssel -

sättningsläge slår hårt även utanför
själva varvsindustrin. Landsorganisationen
vill ha överläggningar med varven
med största skyndsamhet för att förhindra
oro lios de anställda och för att
inte försvaga varvens internationella
konkurrenskraft. Det är med anledning
av detta jag skulle vilja efterlysa de åtgärder
industriministern tänker vidta.

Industriministern kan givetvis invända
att han föreslagit en del åtgärder.
Ja, visst har några delförslag av
stort värde framkommit när det gäller
kreditgarantier och forskning; de behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
113. Jag är helt införstådd med de åtgärder
som föreslås där, och jag vill
särskilt understryka det intresse som
utskottet visar för det i motionerna
från folkparti- och centerpartihåll föreslagna
ramsystemet. Jag förutsätter att
herr Wickman i enlighet med utskottets
önskan återkommer i den frågan
redan till höstriksdagen. Men dessa åtgärder
löser inte det fundamentala problemet.
Därför skulle jag vilja fråga industriministern:
Vad tänker regeringen
nu göra?

Herr THYLÉN (in):

Herr talman! Efter nära tre års väntan
blir man besviken över det magra
resultat varvsutredningen presenterat.
Yarvsutredningen har helt förbigått det
väsentliga i varvens problem. De förslag
och rekommendationer som varvsutredningen
lämnar löser inga grundproblem;
de av utredningen föreslagna
punktinsatserna åstadkommer ingen
lösning av problemen på lång sikt.

Marknadssituationen har förändrats
under de år som varvskommittén uppskjutit
sitt ställningstagande till de
svenska varvens problem, som enkelt
uttryckt består i att varven tvingas låna
internationella pengar till 9—12 procents
ränta och sedan låna ut dem igen
till 6 procents ränta.

När varvskommittén tillsattes ansågs
det mycket nödvändigt att snarast få

118 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

fram ett program för statliga stödåtgärder
innan ett eller flera varv tvingades
begränsa driften. Medan publiceringen
av kommitténs arbetsresultat skjutits
på framtiden i omgångar har allt som
berör den egentliga problematiken på
något underligt sätt försvunnit ur betänkandet,
som nu i sin slutliga utformning
inte presenterar några försök att
lösa de svenska varvens problem och
svårigheter. En sak har man emellertid
fått tillfälle att studera: den .svenska
varvsindustrins betydelse för vår ekonomi
och det svenska samhället samt
betydelsen av dessa industriers fortlevnad
i regionerna Göteborg och Malmö.

Efter många års saklig och fördjupande
men politiskt inflammerad debatt
står varvsindustrin kvar i oförändrad
position, i vilken man är tvungen
att konkurrera i första band med utländska
statsbanker. Det är en konkurrens
där våra varv står utan vad som
ute i världen allmänt uppfattas som normalt
statsstöd -— blott med ett moraliskt
stöd i fornt av ett uppreklamerat
statligt borgensåtagande. Staten vägrar
att i dag kompensera varven för de stora
ränteförluster de gör på de internationella
kundkrediterna, och de svenska
varven har därigenom en unik ställning
i världen.

Industriminister Wickman avvisar i
propositionen tanken på räntesubventioner
åt varven med motiveringen att
»det bör vara en grundsats i svensk näringspolitik
att bestående olikheter i
produktionsförutsättningarna här i landet
i förhållande till andra länder inte
skall utjämnas genom statsåtgärder».

Teoretiskt är detta ett resonemang
som kan låta rätt och riktigt, men i
praktiken förhåller det sig så att konkurrensen
på den internationella fartygsmarknaden
i dag sker mellan stater
snarare än mellan varvsföretag. Denna
utveckling är rakt motsatt den strävan
mot en frigörelse av den internationella
handeln som efter andra världskriget
varit allmänt accepterad mellan

västvärldens industriländer och som varit
framgångsrik i många avseenden.
Denna strävan har varit och bör vara
en huvudlinje i svensk handels- och näringspolitik.
Det måste därför vara ytterst
angeläget att Sverige inom ramen
för det internationella samarbetet inom
OECD och EFTA och i andra handelspolitiska
sammanhang med kraft verkar
för att den internationella handeln på
detta område befrias från subventionsinslag.
Här har den svenska regeringen
inte visat samma handlingskraft som i
så många politiska ställningstaganden
och initiativ inom vårt eget land.

Den svenska varvsindustrin befinner
sig onekligen i ett högst förbryllande
läge. Dess orderböcker är fyllda för flera
år framöver med order som för de
närmaste åren är tecknade efter ett
mycket gott prisläge och till viss del
t. o. in. enligt 1950-talets gyllene glidskala.
Man lider brist på arbetskraft,
kan som regel endast sälja mot långa avbetalningskrediter
och har svårt att finansiera
dessa krediter.

Stora summor har lagts ned på rationaliseringar.
Sådana rationaliseringar
som Götaverken har gjort med Arendalsvarvet,
Kockums med anläggandet
av sin stora byggdocka och Eriksberg
med sina nya dockanläggningar är allmänt
kända och åtnjuter internationell
beundran. Största delen av tonnaget
byggs för närvarande på plana bäddar,
och detta anses medföra mycket stora
fördelar och kostnadsbesparingar.

Svenska varv konkurrerar emellertid
inte på lika villkor med utländska varv,
vilka samtliga åtnjuter statliga subventioner
som anses motsvara ca 10 procent
av produktionskostnaderna, vartill
kommer statligt kreditstöd.

Varven har begärt — och även de
motionärer som åberopas i bankoutskottets
utlåtande — ett temporärt stöd
i underläget gentemot de utländska staterna.
Varvskommittén och regeringen
har behandlat problemen som om det
vore fråga om ett permanent stöd, något

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 119

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

som varvsindustrin aldrig önskat.

I bedömningen av varvsindustrins
fortlevnad måste stor hänsyn tas till att
större delen av dess produktion exporteras.
1 kronor räknat exporteras tre av
fyra fartyg som byggs i Sverige. Per år
tar varven in över 1 miljard kronor i
exportinkomster. Det är ungefär lika
mycket som t. ex. den svenska bilindustrin.

Man bör heller icke glömma bort att
den svenska varvsindustrin har kommit
att få stor betydelse för ett stort antal
underleverantörer, lokaliserade till skilda
delar av vårt land, bl. a. i de avfolkningsbygder
där statliga stödåtgärder
vidtas i sysselsättningspolitiskt syfte.
En avveckling eller en begränsning av
vår varvsindustri skulle därför medföra
allvarliga ekonomiska konsekvenser
inte bara för dessa underleverantörer
utan även för här berörda regioner i
Göteborg och Malmö.

Ca 50 000 människor är direkt eller
indirekt anställda i varvsindustrin. Detta
förpliktigar regeringen till en seriös
och vettig politik i detta kanske nära
förestående sysselsättningsproblem. Det
är val inte så, herr statsråd, att staten
.själv vill välja tidpunkten när det skall
förhandlas om hjälp och denna tidpunkt
inträffar när varven har mer akuta ekonomiska
svårigheter. Om dessa tankar
skulle besannas, då har vi upplevt kattens
lek med råttan.

Det är viktigt att komma ihåg att så
länge Sverige — världens andra skeppsbyggarnation
— avstår från den vanliga
formen av varvsstöd, så länge lönar
det sig i motsvarande mån för konkurrenterna
att behålla sitt stöd. Om de
svenska varven kom i samma läge som
konkurenterna skulle dessa förmodligen
vara villigare att avveckla stödformen,
eftersom den då inte längre skulle spela
samma roll.

Herr talman! Varvsindustrin har visat
sin goda vilja att samarbeta och tillmötesgå
de statliga kraven på ökat samarbete.
Kvar står bara en önskan att

även staten skall visa samma goda vilja
att hjälpa till med att lösa varvens allvarliga
kreditproblem trots att varvsutredningen
på den punkten blev en besvikelse;
så blev även propositionen av
herr Wickman.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är en stor och kinkig
fråga som vi nu ger oss in på; det är
ingen soon behöver tvivla på den punkten.
Varvsproblemen är betydelsefulla
för oss på sysselsättningens område direkt
och indirekt och betydelsefulla för
oss även när det gäller vår samhällsekonomi
och den framtida utvecklingen,
tänkbara alternativ eller vilka mål
vi än kan uppställa.

Varven är en tung och betydelsrfull
klump i vår ekonomi. Varven har alltid
haft svårare förhållanden än våra hemmamarknadsindustrier.
Varvsindustrin
är en exportindustri, men ingen vanlig
exportindustri, utan en av de mera konjunkturkänsliga
exportindustrierna.
Varven har inriktat sin sysselsättning
och sin optimism på två linjer: kortsiktigt
efter de internationella konjunktursvängningarna
och långsiktigt efter
världshandelns utveckling.

Svårigheterna enligt den kortsiktiga
linjen är betydande. För att överbrygga
dem arbetar varven med att ta in order
för relativt lång tid, när de bedömer att
konjunkturen kan väntas bli gynnsam
för den närmaste tiden. Å andra sidan
måste varven, även bortsett från den
synpunkten, alltid arbeta med relativt
lång orderbeläggning för att kunna klara
av de förberedelser som behövs i
form av materialinköp, beställning av
maskiner, konstruktioner av båten och
själva byggandet samt utrustningen av
båten. Det är med hänsyn härtill helt
naturligt att varven måste ha en beläggning
av order två år framåt i tiden. I
gynnsamma fall räknar man med något
års längre beläggning. Därutöver vill

120 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

man inte gärna sträcka sig på grund
av svårigheten att överblicka kostnaderna
framåt i tiden.

Den kortsiktiga utvecklingen som varierar
med konjunkturerna är ingenting
som världen råder över. Det är inte ens
de konjunkturer som gäller inom länderna
som det här är fråga om, utan
det är konjunkturer som gäller i olika
delar av världen, inte bara ekonomiska
konjunkturer utan också militära konjunkturer,
vilka i hög grad påverkar
varvens utveckling. Koreakrisen och de
två Suez-kriserna visar ju tydligt vad
det militära betydde omedelbart för varvens
orderbeläggning och för världshandelns
utveckling.

Den långsiktiga utvecklingen är den
som bestäms av världshandeln och den
i sin tur hänger samman med befolkningsutvecklingen
i världen, industriutvecklingen
i världen och behovet av
mera råvaror som behöver transporteras
över haven.

Den långsiktiga utvecklingen leder —
det har vi väl all anledning att räkna
med — åt det hållet att vi får behov av
allt flera transporter. De transporterna
måste ske över haven —- lufttransporterna
i all ära, men de gäller inte de
tunga varorna, inte råvarorna. Därför
har vi all anledning att räkna med att
en fördubbling av levnadsstandarden
som vi räknar med t. ex. inom OECDländerna
på ungefär 16 års tid, om vi
räknar med 4,8 procents ökning av
bruttonationalprodukten årligen, fordrar
en ännu starkare stegring av transporterna:
2,5 å 3 gånger mer transporter
i slutet av 16-årsperioden än i början.

Den som har råd ekonomiskt att arbeta
på lång sikt, att klara sig över
svackorna, har al! anledning att vara
optimistisk inför volymutvecklingen
och därmed också inför varvens utveckling
totalt sett. Det finns behov av varvens
produkter, det behöver vi aldrig
tveka om.

Det som är det kinkiga är de snabba

konjunkturväxlingarna på kort sikt.
Den prisstegring som har ägt rum internationellt
har varit gynnsam för redarna.
De har kunnat beställa sina båtar
i ett tidigt skede och fått dem levererade,
när pengarna har haft ett annat
värde än när beställningen gjordes. De
har också kunnat tillgodogöra sig den
gynnsamma faktorn, att den internationella
konkurrensen om att få deras båtar
har varit stor vid ett par tillfällen.

Det har lett till att japanerna infört
ett subventionssystem för att underlätta
försäljningen av sina båtar. Vi klandrar
ofta japanerna för detta, men jag
tror inte att vi har så stor anledning
att göra det. Japan är ett kapitalfattigt
land. Om japanerna ville exportera sina
båtar måste de kunna exportera dem
på samma villkor som Europa, och Europa
hade, före de senaste räntehöjningarna
för en del år sedan, väsentligt
lägre räntor som kunde bjudas redarna,
när de ville köpa båtarna på
kredit, än vad japanerna hade. Japanerna
ville nollställa sin höga inhemska
räntenivå med den internationella
räntenivån, och därför började de subventionera.

När sedan den internationella räntenivån
på grund av strävandena från
centralbankers och från penningvårdande
myndigheters sida började stiga
för att man ville pressa prisutvecklingen
så att den inte blev alltför inflatorisk
ledde det till höga räntor också
inom Europa, men den japanska subventionen
bibehölls. Då infördes steg
för steg subventioner även i de europeiska
länderna.

Det har under många år varit Sveriges
strävan att få ned dessa subventioner,
men det har inte mött någon
större förståelse. Man har nu kommit
fram till en norm, med 6 procents ränta,
80 procents kredit och åtta års kredittid.
I varje fall de flesta länder har
accepterat detta; vissa länder ger dock
fortfarande kreditstöd till 5,5 procents
ränta. Läget kompliceras emellertid yt -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 121

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

terligare för varvsindustrin, vilket kanske
inte berörts så mycket i diskussioner
om varven, genom att varvens avnämare,
rederierna, också är subventionerade
över hela världen. Dessa subventioner
är betydande. Via subventioner
till inhemska rederier styr man i
flera länder efterfrågan till de egna
varven. Därmed blir varven eftersökta.
Indirekt kan de ges subventioner genom
stöd till rederierna.

Vissa länder ger krediter till sina rederier
till 2 procents ränta, andra liinder
lämnar sina rederier 20 procent av
kostnaderna för en båt. Denna summa
lämnas kontant och man hjälper sedan
via varvskrediterna till med de återstående
80 procenten. Rederierna behöver
alltså i dag inte satsa ett enda öre
av egna pengar för att skaffa en båt.

Ser vi saken från rent liberal synpunkt
kan vi konstatera, att det råder
en sjuk internationell situation inom
stora delar av den internationella handeln,
både när det gäller rederisidan
och varvssidan. Men vi lever i en internationell
värld där vi inte själva bestämmer
över hur vi vill ha det utanför
våra gränser. Vi kan bestämma (iver
om vi vill vara med i det pokerspelet eller
ej, men vi utgör ju inte mer än två
tiondelar av världens befolkning och
även om vi är duktiga i många avseenden,
om vi får säga det själva, är
det ändå inte vi som bestämmer, utan
vi har att följa med eller inte göra det
när andra ger sig in på någonting.

Nu har beklagligtvis denna internationella
situation uppkommit. OECD:s
möjligheter att minska räntesubventionerna
bär påverkats, därför att räntan
drivits upp till mer än de 6 procent
som man önskade. I OECD deltar inte
bara varvsländerna utan också redare
från olika länder. De grekiska redarna
är inte intresserade av att varvskrediterna
lämnas till högre ränta än vad
som är absolut nödvändigt. Detsamma
gäller de norska, engelska, tyska och
svenska redarna. Det kommer inte att

bli liitl att minska den internationella
varvssubventionen.

Från metallinternationalens sida bär
vi stött dessa strävanden inom OECD,
och vi har haft direkt kontakt med
varvskommittén som sysslat med de här
finansieringsfrågorna inom OECD.
Dessutom har vi genom de fackliga organisationerna
satt oss i förbindelse
med regeringarna i samtliga varvsländer
— Japan, Tyskland, Italien, Frankrike,
de skandinaviska länderna och
England — alla utom USA där varvsarbetarna
inte ville gå med utan önskade
slå vakt om höga subventioner; de uppgår
där till cirka 50 procent av båtens
produktionspris.

Men det finns många intressen. Både
bland företagare och anställda finns intresse
av att sysselsättningen upprätthålles
inom varvsindustrin, som i flera
av Europas länder skurit ned sysselsättningen
med en tredjedel under eu
period av cirka 15 år.

De är inte intresserade av någon ytterligare
nedskärning, eftersom varven
ofta ligger samlade i vissa distrikt där
det är svårt att skaffa fram nya sysselsättningar
om varven försvinner. Detta
gäller såväl i England som i Tyskland
och Frankrike. Man vill gärna vara med
om en internationell minskning av subventionerna,
men förutsättningen är att
man samtidigt kan klara sin egen Sysselsättning.
Detta betyder att problemet
med varvssubventionerna blir ett inhemskt,
inrikespolitiskt sysselsättningsproblem
av mycket brännande art i
många marginella valkretsar i ett flertal
varvsländer. Det blir ett utpräglat
inrikespolitiskt problem, där regeringen
måste ta ställning till att antingen
upprätthålla sysselsättningen eller förlora
valet. Detta gör att man kommer
att få många deklarationer om att regeringarna
i de flesta länder i princip
vill minska subventionerna, men här
det sedan kommer till praktisk handling
sitter regeringarna mycket illa till
när det gäller att förverkliga de libe -

122 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

rala synpunkter som de i internationella
sammanhang säger att de i princip
ansluter sig till.

Vid årsskiftet lades inom EEC fram
eu varvsrapport av något som heter
Linkingkommittén, där EEC-ländernas
varvsindustrier är representerade. I den
rapporten föreslås att samarbetet inom
EEC skall vidgas när det gäller att mellan
EEC-kommissionen och regeringarna
säkerställa den framtida refinansieringen
av krediterna, så att varven
kan låna på angivna villkor. Det sägs
uttryckligen i EEC:s varvskommittés
rapport, att man inte ännu en gång vill
se att EEC minskar sin andel av världens
totala fartygsproduktion. Där inman
ute efter att höja produktionsandelen
från ca 17 procent av världsproduktionen
till 21 ä 22 procent. Engelsmännen
har haft liknande strävanden
men inte lyckats särskilt väl. Strävandena
finns dock kvar där. Under sådana
förutsättningar är man i de länderna
i grund och botten inte intresserad av
att minska subventionerna, vilket skulle
hindra den industripolitik man dragit
upp för varvens del.

Om vi skall ansluta oss till EEC, så
vet vi sedan tidigare att man där rekommenderat
länderna att inte lämna
större stöd än 10 procent av fartygsproduktionens
värde. Därutöver lämnar
EEC-länderna stöd till rederinäringarna
i respektive länder.

t Japan har man bedömt utvecklingen
mycket optimistiskt. Man tror där på
en fördubbling av världshandelsflottan
under ett drygt årtionde och på en ökning
av den japanska varvsproduktionen
med 100 procent från 1970 till 1980.
Den totala världsproduktionen beräknas
till 14 å 15 miljoner ton, och den räknar
man med kommer att öka till 30 miljoner
ton om året, varav japanerna räknar
med att kunna svara för något mer
än hälften.

Utifrån de svenska varvens redovisning
har vi ibland resonerat om hur
stora förlusterna vid varven är, men

det är mycket svårt att räkna ut det
med hjälp av de räkenskaper som förs
inom företagen. .Tåg vill där knyta an
till vad jag sade tidigare om utbyggnaden
av varvsproduktionskapaciteten i
världen och säga att den största förlusten
syns inte i räkenskaperna utan i
företagen, om man där inte kan skaffa
sig den moderna utrustning och de moderna
anläggningar man behöver.

Japanerna avser att bygga 8 å 10 moderna
nya varv inom kommande tioårsperiod.
Japanerna har gång på gång
lagt upp mycket långsiktiga planer på
sin varvsindustris utbyggnad och har
även genomfört dem. Det finns all anledning''
att räkna med att de gör det
igen. Med dessa 8 å 10 moderna nya
varv skall man kunna höja sin varvskapacitet
till det dubbla, d. v. s. till i
runt tal 15 miljoner ton. Därutöver planerar
eller säger man sig i varje fall
kanske så småningom behöva införa ett
tvåskiftssystem för att utnyttja anläggningarna
ännu bättre, och det betyder
att man skapar ytterligare produktionsmöjligheter.

Om inte de svenska varven kan hänga
med i den utländska tekniska moderniseringstakten
uppstår stora förluster
som inte syns i räkenskaperna. Det är
inte avskrivningarna som är för små —
det är en speciell fråga. Det är i stället
fråga om investeringar som hade bort
göras och därefter avskrivas. Görs inte
dessa investeringar, kommer vi i framtiden
alt få betala för detta antingen
genom lägre löner, om vi skall behålla
varvsindustrin, eller genom större förluster,
om vi skall driva varvsindustrin
till vilket pris som helst.

Det är nödvändigt att hänga med i
den tekniska produktionsutvecklingen
om vi skall lyckas i våra strävanden
på fackligt håll att få bättre reallöner
och kortare arbetstid och på politiskt
liåll att med hjälp av ett effektivare näringsliv
skapa ett bättre underlag för
en fortsatt socialpolitisk utbyggnad och
en fortsatt förbättring av ungdomens

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 123

yrkesutbildningsmöjligheter. För detta
krävs ett effektivare näringsliv, som vi
medvetet måste bygga upp.

Det kan också göras gällande alt det
inte skall vara varven som svarar för
denna utbyggnad utan att den skall ske
inom andra branscher. Ja, men då skall
vi också ha sådana branscher med den
stabilitet som krävs härför. Någon har
hänvisat till att bilindustrin är mera
lukrativ och ger större vinster. Ja, men
där får vi inte de svenska arbetarna
att ta anställning utan andra arbetare
får rekryteras för att utföra jobbet. Inom
bilindustrin råder nämligen andra
arbets- och löneförhållanden. Vi måste
alltså tvinga in varvsarbetarna till det
löpande bandet, dit de inte vill, om
vi skall kunna åstadkomma en ökad räntabilitet
enligt den tes som jag nyss redogjort
för. Med det exempel som jag
tog upp menar jag att det är nödvändigt
för oss att i lid göra avvägningar
beträffande vilken allmän industripolitik
vi vill föra och vilken roll inom
denna som olika branscher skall spela.

Jag vill ta Japan som exempel i detta
sammanhang. Man beslutade sig där för
att fördubbla sin handelsflotta på eu
femårsperiod. Staten tvingade 30 rederier
att sammansluta sig till 5 stora rederier.
Detta utgjorde nämligen villkoret
för att de skulle få pengar från staten,
som skulle överta deras gamla skulder
och bevilja ett moratorium för dessa.
De rederier som gick med på detta program
fick därefter låna pengar mot 2
procents ränta. På detta sätt kunde man
fördubbla sin handelsflotta inom loppet
av eu femårsperiod. För de fem därefter
följande åren satte man upp ett nytt
program innebärande en ny fördubbling,
vilket leder till att den japanska
handelsflottan håller på att gå förbi
den norska.

När man på detta sätt driver eu näringspolitik
med inriktning på rederier
följer också en utbyggnad av varven.
Man måste nämligen bygga ut sina
varv för att kunna skapa eu större han -

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

a delsflotta. När man bygger ut sina varv
•i och producerar flera båtar måste man
också skaffa mera stål. Nästa punkt på
trepunktsprogrammet blir då en utbygg,
r nåd av stålindustrin. Den japanska ståle
industrin kommer i år att producera unU
gefär 100 miljoner ton stål, d. v. s. mer
n än tre gånger den engelska stålpror
duktionen.

a På det sättet har man satt in varvsn
produktionen i en ram, där varvsproa
duktionen spelar ihop med rederipolie
tiken, stålpolitiken och det internatio l-

nella transportbehov som stålutbygg a

naden ger i Japan och som levnadsstane
dardstegringen drar med sig i fråga om
:t livsmedel och råvaror från områden
n som har de råvaror Japan saknar,
i- Vi har en mycket mer liberalistisk
!- linje i denna del av världen. Vi följer

g den allmänna liberala EEC-politiken och
i- gör den t. o. in. något liberalare i detta
r land än på andra håll — vi hopjias att
i- utvecklingen i sig själv skall leda rätt.
11 Medan de japanska varven, rederierna
*• och stålindustrierna vet vad de har att
a räkna med — det är en medveten poli>r
tik — så blir svängningarna och osäkern
heten större här. Man vet inte vad konsekvensen
blir för den egna näringsgre;-
nen eftersom den inte har satts i relai-
tion till andra näringsgrenar.

*■ Det kommer inte att bli lätt för oss
att lösa varvsindustrins problem i detta
''• land om vi inte ser varvsindustrin som
en del av något annat. Vi kan visserli2
gen säga att en modern båt i 230 000-11 eller 250 000-tonsklassen kostar 100 mild
joner kronor att bygga. Av det får var;r
ven 35 miljoner. Sedan är 65 miljoner
It pengar som åtgår för att köpa in råvaror
från järnbruken och material från
a verkstäderna. För det mesta av dessa
d pengar köps det varor inom landet, medan
större delen av varvsförsälj ningen
i- avser valutainkomster som det är föri-
delaktigt att ha när det gäller för herr
r- Sträng att klara valutareserven för
a framtiden. Varvens andel för att bygga
i- fartyget ligger, som jag sade, på 35

124 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Yissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

miljoner kronor, och det är inte mycket
mer än en tredjedel av vad båten kostar.
Om varven då har en sysselsättning
på 25 000—26 000 anställda skulle vi
våga räkna med att det är ungefär 50 000
anställda i andra industribranscher som
automatiskt följer med varvens utveckling.

På det sättet ser vi vad varven betyder
för oss direkt och indirekt. Och
om vi tar bort den biten i näringslivets
pussel måste vi vara beredda på att
andra bitar samtidigt rasar, såvida vi
inte kan lägga dit någon alternativ bit
som fångar upp raset.

Och vilket alternativ skulle det vara?
Omställningar är alltid svåra att genomföra,
och omställningar kostar också
pengar. Då kan det vara bättre att bygga
sig genom en svårighet, investera
sig igenom en svårighet på den punkt
där man är etablerad sedan gammalt
och har en andel av världsproduktionen
på 7, 8 eller 9 procent.

Det låter sig svårligen göra att räkna
ut hur stora ränteförluster som varven
åsamkas. De bästa undersökningar som
jag tror finns är de som en av de stora,
mera välkända amerikanska revisionsbyråerna
årligen gör över de svenska
varven för att följa upp dessas ställning
med hänsyn till utländska rederiers och
utländska långivares intressen. I dessa
rapporter, som dock ännu inte föreligger
för 1969, har de svenska varven
stått med mycket stora ränteförluster
och driftförluster. Ränteförlusterna är
eu del och driftförlusterna en annan
del. Det har gällt för samtliga de stora
varven med ett undantag, att de stått
på den negativa sidan i dessa redovisningar.
Hur de som står på plussidan i
själva verket har det, ifall man skulle
renodla deras varvsverksamhet och räkna
på vad räntekostnaderna är också
för dem, även om de har egna pengar,
framgår inte av dessa redogörelser och
inte heller av vederbörande varvs egen
verksamhetsberättelse. Men jag tror att
vi kan se det så, att på de punkter där

det tycks gå att räkna ut ur verksamhetsberättelserna
hur stora ränteförluster
varven har, så rör det sig om 8, 9 eller
12 procent av fartygsbyggnadsomsättningen
— låt oss säga i runt tal 10
procent.

Sedan har två av varven ytterligare
förluster i sin drift, medan två av dem
har inkomster som minskar ränteförlusterna
och i något fall kanske helt tar
bort dem och ersätter dem med ett.
plus.

Uddevallavarvet redovisar mycket
öppet sin ställning, och vi ser vilka bekymmer
detta varv har. Vi känner till
de speciella svårigheter som ligger bakom
på grund av varvets svårigheter att
manövrera självständigt. Det befinner
sig i en annan konstnadssituation än
andra varv. Det kanske var förklarligt
när det från början sattes in i en sådan
ställning, men i dagens läge betyder det
kostnader som varvet inte är helt till
freds med. Detta tyder på att varvet
bakom ränteförluster på i runt tal 8
procent även har driftförluster på
ungefär lika mycket. Kockumsvarvet visar
så långt man kan se av räkenskaper
driftförluster utöver ränteförlusterna.

De förluster som då finns är till en
del synliga. Till en del är det fråga om
bristande avskrivningar, men vad skulle
den svenska varvsindustrin behöva
modernisera för att hänga med i utbyggnadstakten
internationellt sett och
därigenom kunna befinna sig i främsta
linjen när det gäller den framtida konkurrensen? Vi

vet att priserna har stigit, vi vet att
situationen har förbättrats, men vi vet
också att den förbättringen kanske inte
kommer att räcka för evigt. Vissa åtstramningstendenser
finns inte bara i
det här landets kreditpolitik utan också
i andra länders, och det har så långt
man kan förstå blivit en aning kärvare
på denna marknad. Även om man på
sista tiden fått ut betydligt bättre priser
än tidigare, vågar man inte räkna med
att det bara kommer att gå uppåt för

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 125

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

framtiden.

Det är likadan! i andra branscher,
exempelvis inom stålindustrin, vilken i
vissa delar av världen kommer att ha
svårigheter fram emot slutet av detta
år såvitt denna industri själv kan bedöma
situationen i dagens läge. Sådant
återspeglas i en så konjunkturkänslig
bransch som varvsindustrin. Detta sker
inte omedelbart, eftersom man har så
pass långa order inne, men i längden
när det gäller nytillströmningen av order
kommer det att märkas. Det är inte
någonting som man får reagera för så
hastigt, utan det hör till bilden att så
måste det variera inom denna bransch.
Det visar dock behovet av en långsiktig
politik, framför allt när det gäller moderniteter,
så att man kommer över dessa
svackor.

Vad som är glädjande i det förslag
som ligger framme är att mer kommer
att satsas på forskning från samhällets
sida för att hjälpa varven liksom även
att man ämnar hjälpa varven med att
låna dem pengar.

T toppen på ett fartyg får beställaren
ofta lägga in 20 procent av vad båten
kostar. 30 procent därutöver är litet svårare
att låna upp, men det kan varven
göra, ofta med stöd av den statliga garantin.
Det som sedan ligger under 50
procent av båtens värde kan man låna
på de säkerheter som själva båten utgör.

Vad som nu byggs ut är den statliga
garanti som avser lån mellan 50 och BO
procent av båtens värde. Fråga är om
man inte skulle kunna överväga att för
framtiden vid lämpligt tillfälle gå längre
ned än de 50 procenten om så behövs
och därigenom ge varven möjlighet
att låna med statsgaranti också på
säkerheter som ligger under de 50 procenten.
Varför? Ja, det kan inträffa att
de svenska varven när de nu tar en order
blir utsatta för granskning utifrån.

Låt oss anta att ett varv tar en order
i dag på en leverans som skall ske någon
gång i slutet av 1973, kanske i bör -

jan av 1974. Om en utländsk redare köper
eu båt i Sverige och lägger ner
pengar i den båten, vill han veta att
båten också blir färdig och att varvet
också kommer att existera om fyra år.
Han vill ha garanti för att han annars
får sina pengar tillbaka så att han kan
skaffa en båt på annat håll.

Det är alltså inte bara en fråga om
3—4 år framåt i tiden, utan det är eu
affär som sträcker sig ytterligare framåt
i tiden ända till 1981—1982. Så länge
skall det svenska varvet garantera redaren
att han kan låna pengar till G
procents ränta vad än den internationella
räntan kommer att vara i framtiden.
Det förutsätter att varvet existerar
fram till 1980-talets början.

Om det blir diskussioner ute i världen
om huruvida de svenska varven är
stabila eller inte stabila, kan ju några
bland beställarna säga: »Nej, vi undviker
de svenska varven. Vi vet inte om
de kommer att finnas kvar så att de
kan lova fartygsleverans och krediter
på de år som vi begär och sedan också
genomföra löftet.» Därför är det angeläget
att varven visar en optimistisk
sida utåt, och det gör de i sina uttalanden
och delvis också i sina räkenskaper.
Men fördenskull är det också
fördelaktigt om vi från samhällets sida
för en sådan varvspolitik att vi kan
säga, att vi skall visserligen diskutera
med varven hur stödet till dem i framtiden
skall se ut, men vi skall också se
till att de order som nu tas upp kommer
att kunna fullföljas enligt de löften som
utställs. Gränsen mellan samhället och
det privata näringslivet blir alltså mycket
suddig. De två begreppen går in i
varandra. Man måste alltså finna nya
former för samverkan mellan samhälle
och näringsliv för att lösa sådana problem.
Det är inte längre så, som det var
förr i världen, att man bygger eu liten
båt och den betalas av redaren, som
ordnar saken i en bank. Nu är staterna
— vare sig man vill det eller ej — inblandade
i dessa stora affärer, som gäl -

126 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

ler miljardbelopp per år och medför
uteslående krediter på kanske 6 miljarder
totalt sett för en sådan bransch som
denna.

Ilär rör det sig alltså om stora utgifter
som samhället förpliktar sig till
och som i sista hand kan komma att behöva
betalas av skattebetalarna. Därför
måste regeringen föra en försiktig politik
med skattemedlen; det kräver ju
samtliga partier. Vi vill naturligtvis att
regeringen skall ge ut pengar, men kanske
inte att den skall ta in dem skattevägen.
Men konsekvensen är given:
skattebetalarna kommer in som garanter.
Vi kan beklaga förhållandet, men
så är det i alla länder både när det gäller
varv och när det gäller rederipolitik.
Därför måste vi finna nya former
för dessa kontakter.

Jag tror att man i olika sammanhang
har förklarat varför man inte kan använda
en generell räntepolitik som
stöd härvidlag på sätt som föreslagits.
Jag vill inte gå in på någon diskussion
om detta just nu, men den vägen har i
alla fall avvisats av finansdepartementet
och industridepartementet. Låt oss då
gå den väg som återstår och som departementen
har pekat ut, nämligen kapitalstöd
i det enskilda fallet till företag.
Man kan invända att det inte finns
definierat — så sade eu talare nyss —
vad detta selektiva kapitalstöd skall innebära
i olika situationer. Nej, men för
att definiera det fordras två ting. Det
krävs inte bara att regeringen skall definiera
en politik på detta område, utan
man kan kanske fordra en sak dessförinnan,
nämligen att de som är intresserade
av dessa skattepengar själva
försöker definiera vad de är ute efter
och lägga fram konkreta förslag, så att
den som sitter ansvarig för skattemedlen
kan överväga om han med hänsyn
till andra budgetskäl och samhällspolitiska
skäl har råd att ta in dessa skattemedel
och garantera dem, ge dem i årliga
tillskott eller hur stödet nu skall
utformas.

Vi måste hänga med i den internationella
utvecklingen på olika områden —
också på detta område. Vi skall fortsätta
i varvsindustrin för framtiden. Det
har regeringen deklarerat, det vill näringslivet,
det vill de som är sysselsatta
inom den industrin. Vi har inte heller
några direkt jämförbara alternativ som
vi snabbt kan ställa om till. Det betyder
inte att det inte kan bli marginella förändringar;
dem får vi vara beredda på.
Vi måste modernisera oss tekniskt och
ekonomiskt. Men det betyder att vi inte
skall ge upp; vi måste gå vidare och
skapa kontakter mellan industrin och
samhället — i detta fall regeringen, industridepartementet.
Sedan kan man
närmare utveckla sina synpunkter. Så
långt jag känner till det har det varit en
del kontakter, men inte av den omfattning
och det djup att några resultat hatkunnat
uppnås. Vad som nu bör ske
är att varvsindustrin försöker specificera
vad den är ute efter, vad den anser
som oundgängligen nödvändigt, och
sedan möter regeringen för överläggningar
om hur mycket pengar regeringen
kan få fram. Som det nu är förefaller
det som om de båda sidorna väntar på
varandra utan att ha specificerat vad
man vill och vad man anser sig kunna
göra.

Från fackligt håll måste man vara
intresserad av den framtida sysselsättningen.
Vi vill inte att spelet skall drivas
så att pengar försvinner och varven
blir för dåligt utbyggda under ett antal
år och sedan står utan rörelsemedel. Då
blir det alldeles för dyrt att driva upp
varven. Det har vi sett exempel på —
Uddevallavarvet, som staten tvingades
överta sedan dess kapitalsituation hade
blivit otillfredsställande, har ännu inte
moderniserats och förbättrats i den grad
som skulle behövas. Det blir dyrt afl
komma på efterkälken, därför måste vi
handla i tid. Det förutsätter också att
både industrin och regeringen specificerar
vad de är ute efter så att sysselsättningen
kan tryggas för de anställda

Onsdagen den 27 mai 1970 em.

Nr 29 127

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

i den branschen och därmed indirekt
även i andra branscher.

Samhället satsar pengar; naturligtvis
måste det då veta vart pengarna går.
Det ieder till insyn, det leder naturligtvis
till att man är med och diskuterar
och därmed får medinflytande över
vad som sker. Det är naturligt också i
det privata näringslivet att med pengar
följer inflytande och medinflytande.
Från ledande varvshåll har man sagt
att man inte är principiellt bunden till
några dogmer utan man är villig att resonera
om utformningen på dessa punkter.
Jag tror därför att de yttre förutsättningarna
finns för att man skall kunna
mötas och utforma den framtida politiken.

Alltså: En linje som innebär samarbete
varven emellan måste dras upp.
Därefter måste kontakter tas med regeringen
för att utröna vad det nya begreppet
kapitaltillskott kommer att innebära
för varven sedan dessa har specificerat
sina problem. Vi får hoppas
att man sedan snabbt kommer fram till
ett avgörande och inte väntar för länge.
Helst skulle jag vilja se att man började
ta sådana kontakter nu, omedelbart efter
det att denna varvsproposition har
bifallits och situationen är låst för en
tid framåt. Därmed säkras sysselsättningen
och tryggheten för varven. Det
är nyttigt inte bara för de anställda utan
också för varven; med hänsyn till den
internationella situationen är det viktigt
att varvens konsumenter ute i världen
vet att varven om det kniper har
samhällets stöd bakom sig i det svenska
samhället såsom i många andra delar av
världen. Därmed skapar vi de bästa förutsättningarna
för näringslivets utveckling
på detta område. Sedan får vi
komplettera med vidare utbyggnad på
andra områden inom näringslivet, så att
vi skapar en helhet i näringspolitiken
för 1970-talet.

LIerr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Försök till någorlunda
ingående studier har lett åtminstone
mig till den slutsatsen att industridepartementets
verksamhet på många områden
kan sägas vara mera störande än
stödjande när det gäller näringspolitiken.
Man skulle kunna säga att de ihåliga
resultaten egentligen endast har
kunnat fyllas av de pråliga uttalanden
som har gjorts. Olika storslagna ambitioner
har inte motsvarats av verkligheten.

Man kan se en orsak till detta när
man granskar regeringens inställning
till den fråga vi för närvarande resonerar
om. Den är alltså näringspolitiskt
principiellt intressant, och även om jag
antar att alla med mig anser att det
mesta som över huvud taget går att säga
i denna fråga redan har sagts under
denna två timmar långa debatt kan
man möjligen utveckla den principsynpunkten
något.

Vi har alltså här en näringsgren som
i många olika avseenden — när det
gäller sysselsättning, export, tillväxttakt,
dynamik och annat — är betydelsefull.
Men vi vet också att det paradoxalt
nog är en industri med en hel
del besvär som framför allt beror på
att den internationella konkurrensen
har blivit förödande på grund av att de
olika länderna ger sina egna varvsnäringar
en lång rad av subventioner.
I Sverige har varvsindustrins situation
också påverkats av att vi faktiskt gått
den omvända vägen; i stället för att
över huvud taget tänka på subventioner
har varven tvingats att låna på den
internationella marknaden för att reparera
den något trasiga valutareserven,
trots att räntorna på den internationella
marknaden åtminstone för närvarande
är högre än räntorna i Sverige. För
att klara ett samhällsekonomiskt mål
— att hålla valutareserven i någorlunda
gott läge — har vi ålagt varven denna
speciella uppgift, något som gjort
deras läge än sämre. I själva verket är

128 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Yissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

alltså läget för varven — åtminstone för
ett och annat — för närvarande sådant,
att deras existens inom något år är
hotad.

I detta läge säger alla parter att de
på något sätt vill stödja varvsindustrin.
Man kan, som herr Hagnell nyss gjorde,
naturligtvis redovisa en lång rad av de
olika risker och problem som finns på
lång sikt. Om man detaljgranskar varje
näringsgren, skulle jag kunna tänka mig
att man kunde resonera ungefär så som
herr Hagnell gjorde, nämligen att det
finns oerhört stora problem när det
gäller att få de olika industrierna att
fungera. Jag anser inte att herr Hagnell
hade någon i grunden pessimistisk syn.
Det finns naturligtvis olika uppfattningar
om varvens framtida utsikter. Men
det är väl ändå också riktigt att flertalet
parter är intresserade av att ge någon
sorts stöd. Man vill emellertid inte
ge ett permanent stöd — det är man
också överens om; man vill inte binda
sig för att i all evighet ge en viss näringsgren
ett speciellt stöd.

Ett argument som kommit bort i denna
debatt är att man har anledning att
stödja varven därför att varven ju faktiskt
för närvarande betalar högre lön
i genomsnitt än den övriga verkstadsindustrin.
Det är faktiskt en skillnad
i förhållande till andra branscher som
har svårigheter, t. ex. textilindustrin.
De senare är låglönebranscher, där man
nationalekonomiskt skulle kunna göra
omställningsvinster, om man flyttade
produktionsfaktorer från den ena
branschen till den andra. När det gäller
varvsindustrin förhåller det sig inte på
det sättet. Även bortsett från svårigheterna
att genom överflyttning av produktionsfaktorer
från varven för att genom
nya investeringar och andra åtgärder
skapa arbetstillfällen i andra
branscher, så är löneläget i dessa
branscher genomsnittligt lägre än i
varvsindustrin. Detta är ytterligare en
anledning till att man bör tänka sig för
innan man bestämmer sig för att grad -

vis avveckla en varvsindustri.

Men då är problemet, hur man skall
ge detta varvsstöd. Skiljelinjen går då
mellan generella och selektiva åtgärder.
Företrädarna för de borgerliga partierna
har velat se generella åtgärder
som den stödform, vilken på lång sikt
kan garantera att man får en livskraftig
varvsnäring. Vi har uppställt som minimikrav
att man skall plocka bort den
extra belastning som varven har på
grund av valutareservshänsynen. Det
innebär ju inte någon som helst subvention
att man tar bort denna belastning.
Vi har också föreslagit att varven
skulle få bättre möjligheter att låna till
lägre räntor än de rent marknadsmässiga.

Regeringen vill i stället ha selektiva,
icke närmare angivna åtgärder. Det är
alltså regeringens näringspolitik i dag.
I den ytterst betydelsefulla fråga, som
vi för närvarande diskuterar och som vi
om en stund skall votera om, begär regeringen
alltså ett uttalande från riksdagen,
trots att man inte redogjort för
vad man vill på den andra kanten. Jag
tror att det är ett principiellt svaghetstecken
i den näringspolitik som för närvarande
bedrivs i detta land. Industridepartementet
tycks lida av vanföreställningen,
att man där besitter någon
sorts underbar förmåga och att man
utan att ens redovisa för riksdagen vad
man egentligen tänker göra begär ett
befullmäktigande för att lösa alla de
svårigheter man skisserar. Denna vanföreställning
— jag väljer att kalla den
så — måste man ha bibringats genom
studier av socialistisk litteratur snarare
än genom studier av verkligheten.
Verkligheten visar faktiskt att det inte
finns något speciellt underlag för denna
tvp av i allra högsta grad uttalat
övermod. Ur lönsamhetssynvinkel och
ur andra synvinklar kan man inte säga
att det varit någon speciell framgång
med statligt företagande och industridepartementets
verksamhet av det mer
selektiva slaget. Det finns förvisso un -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 129

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

dantag, men jag talar alltså bär om genomsnittet.

Jag kan inte se detta som något annat
än ett försök — ett doktrinärt sådant
— att i ett krisläge för en ytterst
betydelsefull industrinäring utvidga
sitt eget imperium och sina egna möjligheter
till direkt beslutsfattande. Det
är klart att industriministern uppger
olika motiv till att man måste lämna
ett selektivt stöd i stället för ett generellt.
Låt mig granska dessa argument
något!

Till att börja med säger man — jag
förstår inte vad man egentligen menar
med det — att det om vi skulle börja
stödja varvsnäringen här i landet skulle
bli dyrare räknat i procent av nationalinkomsten
än det blir för t. ex.
Frankrike, Japan och andra länder att
göra det, och detta därför att varvsnäringen
i Sverige är större än i andra
länder. Detta kan ju inte vara ett argument
för selektivt stöd kontra generellt
stöd — det kan möjligen vara ett argument
för hur stort stöd man över huvud
taget skall ge denna verksamhetsgren.

Detsamma gäller det argument, som
jag har sett någonstans, att Japan kan
ha en speciell anledning att stödja
varvsnäringen, därför att man där är
intresserad av att bygga upp en handelsflotta,
men att vi här i Sverige inte
har motsvarande intresse. Inte heller
detta kan vara något argument för speciellt
stöd i stället för generellt utan
bara ett argument i den allmänna debatten
huruvida man skall stödja varvsnäringen
eller inte.

Man anför också att vi i Sverige inte
har några speciella lokaliseringspolitiska
skäl att stödja varven. Jag kan inte
se att detta är ett argument för eller
emot selektivt stöd heller. Ändå presenteras
detta i propositionen och reservationen
som om det vore fråga om ett
argument för den linje som regeringen
vill välja.

är oroad av att ett generellt stöd skulle
leda till kapacitetsutvidgningar av ett
icke önskvärt slag i varven. Jag kan
inte se att man någonstans redovisat
något underlag för att uppfatta situationen
så. I varvsnäringens yttrande i
en bilaga till varvsutredningens betänkande
är tonen snarare den motsatta.
Jag kan inte uppfatta argumentet om kapacitetsutvidgning
som något annat än
ett svepskäl. Det är väl snarare så att
det för varven fordras en bättre lönsamhet
för att man skall kunna konsolidera
den betydelsefulla verksamhet man bedriver
i stället för att, så snart man
kan undvika förluster, kasta sig in i
dyrbara nyinvesteringar.

För övrigt skulle inte generella subventioner
■— trots vad man kan läsa
mellan raderna i propositionen och
reservationen — leda till att alla varven
skulle få precis lika mycket pengar.
Det behövs inte selektiva åtgärder för
att, som man säger, kunna sätta in
stödet där det bäst behövs — om nu
herr Wickman är kapabel till det. Generellt
stöd kan mycket väl utformas
så att de företag som har de största
svårigheterna får det största stödet.
Man kan utforma de generella villkoren
så att stödets storlek blir beroende av
strukturen på de olika skulder som bolagen
har; de varv som lyckats finansiera
sig billigare än andra får då automatiskt
också ett mindre stöd.

över huvud taget är resonemanget
i varvsutredningen och propositionen
om att man vill undvika snedvridande
subventioner en smula märkligt. Jag för
min del är varm anhängare av föreställningen
att man skall ha en fri handel
utan tullar och andra restriktioner
av olika slag och även utan subventioner.
Men de åtgärder vi föreslår strider
inte mot den idén. Därför kan jag ställa
mig bakom det utlåtande vi för närvarande
diskuterar, till att börja med
av den anledningen att varven, som jag
redan nämnt, är ålagda den speciella
uppgiften att låna in pengar i utlandet

Herr Wickman säger också att han
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 29

130 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

för att hjälpa upp valutareserven. Där
är det ju inte fråga om någonting annat
än att rätta till en snedvridning
som regeringen själv åstadkommit till
varvens nackdel. Men även om det gäller
subventioner därutöver förhåller
det sig så att vi i den obehagliga verkligheten
måste acceptera en snedvridning
av det ena eller andra slaget; vi
är icke i idealvärlden där vi kan undvika
alla snedvridningar och leva efter
lärobokens regler. Hur vi än bär oss
åt får vi endera en snedvridning mellan
de svenska varven och deras utländska
konkurrenter — det är en sådan snedvridning
vi har för närvarande — eller
en snedvridning mellan de svenska
varven och andra inhemska företag som
här hemma konkurrerar om kapital.

Jag ser ingen möjlighet att undvika
endera av dessa snedvridningar. Eftersom
det resonemanget inte har utvecklats
närmare i varvsutredningens betänkande
eller i propositionen, tycker jag
man står på en svag bas när man talar
om de här frågorna.

Det avgörande är att om vi måste välja
en av två snedvridningar, måste vi
välja den som det ur näringspolitisk
synvinkel är mest angeläget att rätta
till, och jag kan inte förstå annat än att
det mest angelägna i nuvarande situation
är att undvika att bringa på knä en
bransch som har så stor betydelse för
svensk ekonomi ur sysselsättningssvnvinkel
och exportsynvinkel.

Regeringen har också ett argument
för selektivt stöd som går ut på att det
finns tendenser överallt till förlängda
kreditterminer på kapitalvarusidan.
Jag tror det kan ligga mycket i det argumentet,
men om det skulle bli på det
viset, kan det inte innebära annat än en
försvagning av det tryck som för närvarande
riktas i så hög grad mot en
bransch. Det är omöjligt att tänka sig
att man skulle kunna driva en subventionering
över hela exportregistret av
den typ varven nu får i andra länder
och som nu ger problem för denna

bransch. Argumentet att vi kanske är
på väg mot en mera allmän men då
mindre långtgående subventionering
räntemässigt på kapitalvarusidan är icke
ett argument för att undvika ett räntestöd,
utan snarare ett argument för att
använda räntestöd till en viss bransch
som för närvarande i så hög grad är
utsatt för det tryck som uppstår när
man bara subventionerar en bransch
och inte andra branscher.

Herr talman! Jag kan alltså efter en
sådan granskning inte riktigt förstå att
det som herr Wickman erbjuder är något
egentligt alternativ. Det gäller alltså
icke närmare angivna ingripanden
av selektivt slag. Herr Gustafson i Göteborg
gjorde en enligt min uppfattning
utomordentlig genomgång av alla
de olika svårigheter som kommer att
göra sig gällande om man skall använda
den selektiva metoden.

Man skulle ändå kunna förstå regeringen
litet bättre, om man inte hade
anledning att förskräckas av de spår
som de näringspolitiska ingripandena
på många håll här lämnat efter sig.
Om regeringen som exempelvis i det av
herr Hagnell åberopade Japan haft bevislig
framgång på många punkter,
skulle det vara lättare att förstå den
uppläggning som man nu har tänkt sig.
Men efter mina enligt vad herr Wickman
säkert tycker slarviga försök men
enligt vad jag själv menar ärliga och
ambitiösa ansträngningar att sätta mig
in i de här frågorna kan jag inte se annat
än att det icke finns grund för den
typen av självförtroende. Jag menar
därför, att man för närvarande spelar
med varven som insats på ett lättvindigt
sätt. Det inger mig oro att man
kan göra på det viset.

Japan åberopas ofta. För övrigt vill
jag säga att det är konstigt att man
ofta säger att Österrike har ett stort
statligt företagande, att Italien har ett
staligt förvaltningsbolag, o. s. v. Det är
länder som tillsammans med Japan i
inkomsthänseende befinner sig betydligt

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 131

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

lägre än Sverige. Om man riktade blicken
mot länder, där inkomsterna är
högre än i Sverige, skulle jag förstå det
bättre.

.lag tror dessutom att i Japan är regeringen
i grunden intresserad av att
försöka driva fram näringslivet. Man
har faktiskt någon sorts verkligt näringslivsvänlig
inställning — inte på
det sättet att man vill hjälpa en företagarklass
eller ingripa i någon klasskamp,
utan snarare så att man ser samspelet
mellan näringsliv och ekonomisk
utveckling.

I Sverige har man såvitt jag kan bedöma
inte den inställningen. Regeringen
är icke i praktiken intesserad av
detta, utan den är intresserad av att
använda näringspolitiken som ett medel
att utvidga det statliga inflytandet
i sig. Jag är säker på att herr Wickman
säger emot mig på den punkten, men
jag har ändå den uppfattningen att det
icke här är fråga om någon verkligt ärlig
strävan att bygga upp en stark ekonomi,
utan en doktrinär önskan att utveckla
statliga ingripanden och statligt
företagande i sig självt.

Jag kan av denna anledning inte förstå
annat än att man nu helt kallt siktar
på att låta ett eller annat varv drivas
nära konkursgränsen eller likvidationsgränsen
—- sedan skall man träda in
och köpa aktier och bli delägare i företagen,
och så tänker man sig kanske att
man på något sätt skall lyckas avhjälpa
de svagheter som finns.

Jag tror att det, såsom herr Gustafson
i Göteborg påpekade, är farligt att
låta en sådan bransch gå så långt ned
innan man sätter in verkliga korrektiv,
bl. a. av den anledning som herr Hagnell
kompletterade med, att utlandet för
att fortsätta att placera order i den
svenska varvsindustrin måste ha ett
grundmurat förtroende — annars kommer
man inte att lita på att varven kommer
att klara sig på sikt.

Svagheten i näringspolitiken ligger i
lättsinnet i inställningen till företagan5*—Andra
kammarens protokoll 1970.

dets problem. Jag tycker att den behandling
som man hittills har givit den
ytterst allvarliga varvsfrågan är ett utmärkt
bevis för hur lättsinnigt man
nalkas en allvarlig situation. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! En sak som slår en vid
läsning av statsrådet Wickmans proposition
är att han tycks föreställa sig att
han genom att vägra ett generellt stöd
till den svenska varvsindustrin skyddar
denna mot artificiella konkurrensförhållanden
och bevarar något av den liberala
marknadshushållningen.

I själva verket förhåller det sig tvärtom
i två avseenden. För det första vill
herr Wickman och regeringen med honom
döma varvsindustrin i Sverige till
konkurrens på artificiella villkor -som
har skapats av konstlade subventioner
i övriga varvsindustriländer. För det
andra vill herr Wickman införa nya
artificiella drag i konkurrensförhållandet
mellan de .olika, svenska varven genom
selektiva subventioner som ges till
vissa varv och inte till andra.

Det är uppenbart, herr talman, att industriministern
här avlägsnar sig från
det som han tydligen ibland tror sig
hävda, nämligen marknadshushållningen
och principen om en konkurrens på
villkor som inte artificiellt ändras för
mycket genom statliga åtgärder. Hans
syfte tycks vara att dirigera en industrigren,
vars problem han tydligen i
väsentliga avseenden anser sig förstå
mycket bra, kanske bättre än de närmast
berörda företagens ledningar.

Herr Hagnell höll för en stund sedan
ett mycket intressant anförande, där
han bl. a. påpekade varvens betydelse
för sysselsättningen i Sverige genom att
de köper material från svenska företag
för väldiga miljonbelopp varje år. Antalet
människor som på detta sätt sysselsätts
når kanske inte helt upp till
50 000 men är inte särskilt mycket minNr
29

132 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

dre. Det är uppenbart att detta är en
viktig fråga. På den punkten framgick
det atf herr Hagnell är ense med oss
andra — jag vet inte om man kan säga
att detsamma i lika hög grad gäller
statsrådet Wickman.

Orsaken till varvskrisen är inte någon
bristande effektivitet hos de svenska
varven i gemen jämfört med utlandet.
Det är inte fråga om att någon
vill föreslå permanenta stödåtgärder,
utan det gäller tillfälliga sådana.

Om det är de artificiella subventionerna
i utlandet som är krisernas kärnpunkt
är det väl uppenbart, att det är
bra, om man kan på något sätt öka utsikterna
att få till stånd internationella
överenskommelser om att minska subventionerna
i ntlandet. Då är det väl
också lika klart, att om man även i ett
land som Sverige ger sin internationellt
betydande varvsindustri möjlighet att
konkurrera om inte på lika villkor så
i alla fall på villkor som inte är alltför
olika, minskar detta lusten i utlandet
att fortsätta med och kanske till och
med öka subventionerna. Så länge man
tror, att man kan pressa den .svenska
varvsindustrin, som arbetar under
mycket ogynnsammare villkor än utländska
varvsindustrier, frestas man i
utlandet i någon mån att fortsätta med
subventionspolitiken.

När det har krävts från olika håll
att regeringen verkligen borde intressera
sig för att försöka få till stånd
inskränkning av den utländska subventionspolitiken,
står en sådan uppmaning
i god överensstämmelse med den
ståndpunkt som i utskottet har intagits
av oppositionspartiernas företrädare.

Med anledning av att det sägs att man
skall ha marknadshushållning och konkurrens
och att oppositionens ståndpunkt
avviker från den pricipen, måste
jag, herr talman, säga att det där är
nog en illa genomtänkt tankegång. Vi
har ju här i Sverige en råd ingripanden
som avviker från strävandena efter
konkurrens på lika villkor med andra

länder. Jag kritiserar inte det, jag bara
konstaterar, att regeringen företräder
en politik som innebär importtullar
som ger fördelar för den svenska hemmamarknadsindustrin.
Vi har även lokaliseringsstöd
och vi har mycket annat.
1 dessa fall vill man alltså ge speciella
favörer, och det sker i vissa fall
på mycket goda grunder.

Men i detta fall gäller det inte att ge
några favörer, här gäller det att återställa
ett tillstånd som ger möjligheter
till konkurrens på villkor mera liknande
dem man skulle ha i en fullständigi
genomförd marknadshushållning. Detta
hävdas av dem som föreslår sådana generella
subventioner att åtminstone eu
del av den speciella belastningen genom
de höga räntor som vilar på den svenska
varvsindustrin elimineras och som
företräder tanken att man inte skall ha
konstlade konkurrensförhållanden, därför
att det leder till ett mindre effektivt
utnyttjande av produktionsfaktorerna,
av de produktiva resurserna. Alla är
överens om, och det står ju i propositionen,
att strävan skall vara att åstadkomma
ett så effektivt utnyttjande av
de produktiva resurserna som möjligt.
Men det gör man ju inte genom att ge
speciella subventioner till företag som
tillhör de mindre effektiva och som är
mest i behov av stöd och inte till de
andra. Man gör det inte heller genom
att, när en viss näringsgren drabbas av
helt artificiella konkurrensförhållanden
till sin egen nackdel på grund av utländska
subventioner, vägra ett rimligt
stöd, medan man ger ett stöd i många
andra fall.

Det förefaller som om herr Wickman
var hypnotiserad av att det skulle vara
så mycket mera naturligt med importtullar
och med lokaliseringsstöd och sådana
saker än att ge ett stöd åt en exportindustri.
Det är här en del av bristerna
i hans tänkande ligger, men det
förhåller sig, herr statsråd, precis tvärtom.
Det är mera ägnat att främja en
rationell användning av våra produk -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 133

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

tiva resurser som Ni säger Er eftersträva,
om man försöker eliminera en
artificiell belastning än om man på
än så goda grunder vill ge en speciell
favör åt en svensk näringsgren.

När vi talar om utländsk konkurrens
i Sverige, har vi länge varit i princip
eniga om att den kan vara artificiellt
stimulerad genom s. k. utländsk dumping.
.lag vet inte om herr Gustafson i
Göteborg snuddade vid det. Då är man
beredd att inskrida. Men om utlandets
artificiella konkurrens inte i främsta
rummet gäller den svenska marknaden
utan en annan marknad, där en väsentlig
svensk produktion måste säljas och
där man då finner denna utländska
dumping, säger man: Nej, men det här
är ju en helt annan sak, inte kan vi ge
kontanta subventioner till export på det
här sättet.

.Tåg tror, herr talman, att statsrådet
Wickman skulle göra klokt i att ta upp
de här tankegångarna om de olika slag
av ekonomisk politik som han godkänner
och fråga sig, varför han avvisar
den politik som oppositionen föreslagit
i utskottet.

Hänsynen till sysselsättningen i Sverige
och till vår betalningsbalans är ett
mycket starkt skäl för den politik som
vi föreslår. Risken för att det skulle bli
oekonomiska investeringar, som ju åberopats,
måste väl vara ytterst ringa.
Den blir snarare större om man särskilt
stöder företag som har en mindre effektiv
produktion och en svagare finansiering
och därför, som herr Wickman säger,
större behov av stöd. Då kan man
hellre hjälpa till att finansiera en oekonomisk
investering.

Om man emellertid nöjer sig med att
inte kompensera hela den utländska
subventioneringen till utländsk varvsindustri
utan bara en del av den, måste
risken för oekonomiska investeringar
enligt min mening bortfalla praktiskt
taget helt och hållet och bli en faktor
av ringa eller ingen betydelse.

Nu säger emellertid statsrådet Wick -

man att varvsindustrin inte framlagt
något förslag. Saken har redan berörts
men låt mig understryka, att det hittills
alltid varit så när det gäller näringspolitik,
att regeringen tar initiativ
och samlar representanter för näringsgrenen
i fråga, gärna också för de
anställda, för att diskutera, i detta fall
avlyftandet av en väsentlig del av den
artificiella räntebördan. Det är väl naturligt
att regeringen gör detta. Kan
man vid sådana överläggningar påvisa
ett uppenbart behov av rationaliseringar
tycker jag, herr talman, att det är ganska
naturligt att staten tar upp sådana
saker och säger ifrån att rationaliseringar
måste genomföras, om det skall
bli någonting av det hela.

Det blir svårare här än i Tyskland
där effektiviteten inom varvsindustrin
varit mycket lägre. Det skall givetvis
inte räcka, att någon politiker tycker
eller tror att det är en rationalisering.
Alla politiker hav sina specialiteter men
de är inte allvetande. Om det emellertid
finns ett tillräckligt antal goda experter
som är överens, anser jag det inte
orimligt att staten som villkor för en
överenskommelse kräver att vissa rationaliseringsåtgärder
genomförs. Det
naturliga är alltså att regeringen ger
ett bud där stöd och rationalisering kanske
kombineras.

Men statsrådet Wickman säger att industrin
inte själv framlagt något förslag.
Han sitter och väntar som en blyg
flicka som inte bär blivit uppbjuden
under dansen. Så blyg brukar inte herr
Wickman vara. Varven kan ändå ha
olika synpunkter och intressen. Att säga
att ingenting kan göras, om inte varven
först samordnar sina ståndpunkter
till 100 procent är väl ganska orealistiskt.

Några varv kan ha den inställningen
att de behöver pengar bäst, och de vill
ha så mycket som möjligt av statens
pengar, även om detta ur samhällsekonomisk
synpunkt inte är det bästa. Andra
varvsföretag kan vilja ha en annan

134 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

och mera generell disposition av medlen.
Att det skulle vara en förutsättning
för att staten skall göra något åt
detta problem, att alla varven först har
enat sig och framlagt förslag till herr
Wickman, förstår jag inte. Herr Wickmans
tankegång måste vara den, att om
hän sitter och väntar till dess att varvsherrarna
kommer och bockar sig med
olika förslag och frågar om de inte kan
få litet ökningar på subventionerna, så
blir herr Wickmans förliandlingsposition
ibättre. Är det kanske det som leker
Er i tankarna, herr statsråd? Jag
tycker det vore naturligare att Ni återgår
till den vanliga attityden att svensk
näringspolitik bör bedrivas av regeringen
under ansvar, infe minst med hänsyn
till näringslivets utveckling och bästa
möjliga utnyttjande av våra produktiva
resurser. Den politiska avvägning
som här behöver göras skall statens företrädare
i första hand göra, och den
skall genomföras mot eventuella partsintressen.

Det mest naturliga är givetvis att de
svenska företagen får konkurrera på
lika villkor och att man inte stöder de
företag speciellt som uppvisar de största
förlusterna eller som har den svagaste
finansiella ställningen. Den politik
och det speciella slag av selektivitet
som Ni föreslår, herr statsråd, kan i
själva verket bli en oekonomisk selektivitet
därigenom att användningen av
resurserna blir mindre effektiv och konkurrensförhållandena
snedvridna.

Regeringens linje tycks vara att ju
fortare ett varvsföretag närmar sig ekonomisk
ruin, desto snabbare skall det
få hjälp genom speciella statliga bidrag.
Det är väl ändå märkligt! Kan det verkligen
uppmuntra människor till att göra
rationaliseringar? Genom att regeringen
vill vänta till dess det ena företaget efter
det andra har råkat i allvarliga finansiella
svårigheter blir för övrigt
framtidsutsikterna för hela varvsindustrin
försvagade. Det kan nämligen inte
lägga någon god grund för varvsindu -

strins utveckling att säga, att vi skall
ge bidrag till dem som bäst behöver
det; vad de andra beträffar väntar vi
till dess att de på grund av utlandets
artificiella subventioner har förlorat så
mycket pengar att de måste komma till
oss och säga, att nu får staten ge också
vårt företag ett speciellt stöd. Det verkar
som om regeringen lät sig ledas av
en önskan att dirigera företagen, som
genom sådant stöd givetvis kommer i
en starkare beroendeställning.

Slutligen vill jag sammanfatta några
av de som jag tycker avgörande synpunkterna.
Regeringen avvisar tills vidare
stödåtgärder i det föreliggande fallet
men accepterar sådana åtgärder för
en råd andra näringar, vilkas verkliga
konkurrensförmåga mätt med internationella
mått är svagare än varvsindustrins.
Observera detta att regeringen
accepterar generella stödåtgärder för
andra näringsgrenar, vilkas konkurrensförmåga
internationellt sett inte iir
lika god som varvsindustrins! Nackdelarna
för vårt lands betalningsbalans,
sysselsättning och industriella utveckling
i framtiden av en sådan näringspolitik
mot varven kan bli allvarliga.

Regeringen är vidare beredd att ge
stöd när det nästan är för sent — eller
i varje fall när förutsättningarna försämrats
för den svenska varvsindustrin
i framtiden — och detta är inte att utnyttja
de produktiva resurserna på ett
sätt som ger största möjliga utbyte.

Är månne det verkliga motivet till
regeringens negativa hållning att man
vill pressa varvsindustrin med permanenta
statliga dirigerande åtgärder? Det
ger i så fall en i viss män kompletterande
belysning av den socialistiska
Wickmanismen, vilkens framväxande vi
under senare år kunnat iaktta med visst
intresse men, åtminstone i mitt fall, inte
med lika stort nöje. Denna socialistiska
Wickmanism tycks framför allt präglas
av följande drag.

Det gäller att begagna varje tillfälle
att öka statens ekonomiska makt och

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 135

inflytande över företagens skötsel. Det
går lättare att göra detta om man inför
selektiva stödåtgärder som motivering
för att man skall få vara med om
alt bestämma över företagens skötsel.
Mera generella åtgärder av den typ som
svensk näringspolitik hittills i huvudsak
präglats av kan inte på samma eleganta
sätt leda till slutsatsen att staten
i väsentliga avseenden skall få delta i
bestämmandet av skötseln av företagen.

Kan statsrådet Wickman ge oss några
exempel på att Ni följer en annan princip
än den jag nu redovisat, d. v. s.
att ständigt försöka pressa fram ett ökat
statligt inflytande över företagens skötsel?
.lag har inte kunnat finna annat
än att det blott är i fall där staten
gjort väsentliga förluster på ett företags
skötsel som det kan hända att man
drar sig tillbaka, såsom t. ex. i fallet
Durox och i någon mån i fallet Uddevallavarvet.
Även några andra exempel
kan nämnas. Kan alltså statsrådet Wickman
nämna några andra fall av väsentlig
betydelse, diir staten inte på grund
av mindre god skötsel eller andra omständigheter
gjort förluster utan ändå
dragit sig tillbaka och underlåtit att
följa Wickmanismens princip om att
successivt öka det statliga inflytandet
över näringslivets skötsel? Om herr
statsrådet kunde nämna något sådant
fall av väsentlig betydelse skulle han
bidra till en nyansering av den bild som
jag, herr talman, på grund av tidsbrist
kanske i någon mån varit nödsakad att
förenkla.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det vore en fördel om
vi kunde tro att det varit tidsbristen
som gjort att de problem vi i dag diskuterat
blivit förenklade. När jag ser vad
klockan nu är och tänker på vad den
var när debatten började har jag emellertid
svårt att inse att tidsbristen skulle
kunna vara den väsentliga förklaringen
till att denna debatt — med undan5**
— Andra kammarens protokoll 1970.

äa stödåtgärder för svensk varvsindustri

tag för herr Hagnells inlägg — förts
med en enligt min mening oansvarig
förenkling och med användande av
mycket slagordsmässiga argument, där
ordet fått övertaget över tanken.

Vid samtal med den av de vice talmännen
som ledde våra förhandlingar
före den nu sittande talmannen fick
jag beskedet att talmannen hyiste förhoppningen
att denna debatt skulle
kunna sluta vid midnatt. Jag skall med
hänsyn härtill försöka att fatta mig kort
och framhålla vissa saker som jag menar
i hög grad försummats i den debatt
som oppositionen fört. Det är omöjligt
att diskutera oppositionens förord
för generella räntesubventioner utan att
som utgångspunkt ha en klar bild av
det aktuella varvsläget.

Det är några speciella punkter i del
aktuella varvsläget som är väsentliga.
Först och främst är varvens orderstock
för närvarande stor. Varven är täckta
för en produktion långt in på år 1973.
Det betyder att den fråga som i allra
första hand har betydelse, nämligen sysselsättningsfrågan,
inte förorsakar några
akuta problem under överblickbar
framtid. Det råder ingen sysselsättningsbrist
inom den svenska varvsindustrin
— tvärtom efterfrågar den arbetskraft
i en omfattning som leder till en mycket
allvarlig kostnadsutveckling för de
flesta svenska varven och med indirekta
verkningar för andra näringsgrenar.

Marknadsläget bedöms fortfarande
rätt optimistiskt av skäl som tidigare
har utvecklats här — jag behöver inte
gå in på det närmare. Det är i dag lätt
att få order, speciellt om man har kapacitet
att leverera snabbt, helt enkelt
därför att redare bedömer det som nödvändigt
att i tid förse sig med tonnage
av rätt storlek och karaktär.

Prisutvecklingen var ur varvens synpunkt
gynnsam redan under 1969, och
den utvecklingen har fortsatt i hög grad
innevarande år. Detta är utomordentligt
glädjande för varven. Det betyder
att de kontrakt som tecknas i dag ger
Nr 29

136 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Yissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

full täckning inte bara för produktionskostnaderna,
ger inte bara utrymme för
full avskrivning, utan täcker också, herr
Ohlin, företagens finansieringskostnader,
trots att varven i detta land inte får
denna finansieringskostnad subventionerad.
Jag tycker det är anmärkningsvärt
när ett antal personer som har åtnjutit
det svenska utbildningssamhällets
alla fördelar inte tar upp denna mycket
väsentliga faktor då det gäller bedömningen
av förslaget att nu införa generella
räntesubventioner.

Å andra sidan vet vi att de bokslut
som upprättats för fjolåret visar på
utomordentligt allvarliga förluster för
varven. Vi vet också att på grund av att
de order som nu ligger inne är tecknade
i ett sämre prisläge och under pressen
av en fortsatt kostnadsstegring och stigande
finansieringskostnader, speciellt
under fjolåret, så kommer det att bli
förluster i tre av de stora varven under
1971—1972.

Det råder en relativt optimistisk stämning
hos varven i dag. Götaverken har
kommenterat sitt bokslut med att förutse
en väsentlig förändring till det bättre
under år 1973 och framgent. Kockums
för sill del förlägger förbättringen
i sitt läge till eu tidigare tidpunkt. Detta
är i och för sig en fullt naturlig reflex
av den skillnad som varven visar
när det gäller att använda kreditmedlet
som konkurrensverktyg. Kockums
har som bekant i stor utsträckning tecknat
kontantkontrakt och därigenom tagit
förlusten omedelbart, medan speciellt
Götaverken har engagerat sig i mycket
extensiva krediter och därmed så
alt säga skjutit förlusten framför sig.
Det betyder att de förluster som har
drabbat dessa varv och de förluster som
kommer att drabba dem under de närmaste
åren anstränger och kommer att
anstränga de reserver som varven kunde
samla upp under 1950-talets extremt
goda konjunkturer.

Det nuvarande kontraktsläget — som
kommer att slå igenom längre fram i

företagens resultat — hindrar alltså inte
att företagen står inför ett par mycket
besvärliga år. Den slutsats som jag dragit
av detta, utförligt utvecklad i propositionen,
är att varven är i behov av
statligt stöd som en övergångsanordning
men att generella räntesubventioner
varken är ett lämpligt eller ett tillräckligt
effektivt instrument för att garantera
driften vid varven. Det senaste
halvårets utveckling har givit ytterligare
argument för den ståndpunkten.

Vad som alls inte kommit fram i debatten
är att man inte kan se de svenska
varvens problem uteslutande som ett
problem rörande kostnaderna för deras
kreditfinansiering. Om så sker har man
enligt min mening hamnat i en felaktig
analys av varvens situation. Deras förluster
är nämligen i vissa fall totalt sett
väsentligt mycket större än de förluster
de gör på räntedifferensen. Deras utlåningsränta
är inte alltid 6 procent —
det bör understrykas att varven i dag
i många fall lämnar krediter till 7,5 procent
och inte 6 procent, som det hela
tiden sagts i debatten här.

Det är alltså inte bara räntedifferensen
som skapat varvens problem utan
det är kostnadsutvecklingen vid varven.
Denna har varit så snabb att de order
som tagits till de gamla låga priserna
inte ger täckning för denna kostnadsstegring.

Det var en punkt i herr Burenstam
Linders anförande som jag skulle vilja
kommentera. Han framställer hänvisandet
av varven till den internationella
marknaden som ett åläggande från regeringens
sida till varven att själva sköta
den uppgift som borde ha åvilat regeringen
när det gäller vår valutabalans.
Detta skulle varven få lov att underkasta
sig trots att den internationella
räntenivån är högre än den inhemska.

Till detta är två saker att säga. Den
första är varvens möjligheter att låna
utomlands. Detta är inte något som uppstått
i ett läge där den utländska räntan
är högre än den svenska. Möjlig -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 137

heten att fä låna utomlands med stöd
av eu statlig kreditgaranti förelåg .också
under perioder då en upplåning
utomlands var billigare än i Sverige.
Men om lierr Burenstam Linder i stället
för att använda en typ av insinuanta
formuleringar — något som han för övrigt
håller på att utveckla till ett mästerskap
— skulle vilja klargöra, i första
hand för sig själv men också gärna för
kammarens ledamöter, vad han egentligen
stiger med detta, vore det bra. Menar
han att vi borde föra en politik i
detta land, som skulle göra det möjligt
med eu så stor kapitalexport från Sverige
alt vi skulle kunna finansiera varvens
exportkrediter liksom — antar jag
— även övrig exportkreditgivning för
svensk industri framför allt inom kapitalvarusektorn
på den inhemska marknaden? Det

iir i och för sig en tanke som är
populär, och jag har hört den framföras
av en hel del varvsdirektörer. De drar
ilen slutsats som är fullt logisk men som
herr Burenstam Linder inte bryr sig
om att nämna, nämligen att en sådan
politik kräver en omdisponering av vårt
sparande, och det finns även ett i dessa
kretsar populärt sätt att lösa detta problem
: man skall radikalt iminska det inhemska
bostadsbyggandet. Då han behandlar
varvens utländska upplåning
och det samband denna har med valutasituationen
och läget för vår utländska
betalningsbalans borde han också tala
om vad konsekvenserna blir om man
verkligen på allvar förordar att de
svenska varvens liksom de svenska företagens
exportkreditfinansiering skulle
lösas på den inhemska marknaden.

Vi har avvisat generella räntesubventioner
därför att vi menar att de
icke är en effektiv lösning på de problem
som varven står inför under de
närmaste åren. Jag tror att man kan
illustrera det genom att ställa frågan:
llur skall sådana subventioner egentligen
konstrueras? Kom ihåg att införandet
av räntesubventioner till varven

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

(1 är en oerhört mycket, mera genomgrit-
pande åtgärd i svensk näringspolitik än
g vad oppositionen låtsas om!

2. Låt oss säga att räntesubventioner
;t skall tillämpas på de nya kontrakt som
a nu tecknas. Om man skall införa ränte;-
subventioner är det i och för sig rims-
ligt att de företag som tecknar lcontraka
ten skall veta vilka villkor som gäller,
,r och därför skall alltså dessa räntesubt-
ventioner avse de nya kontrakten. Men
2_ detta är samtidigt orimligt, då vi vet
; att dessa kontrakt i dag icke iir några
Tt förlnstkontrakt för varven.

2- En annan tanke iir att riintesubvenc_
tionerna skall tillämpas på gamla kon,
g trakt. Också i det fallet hamnar man
ir i rätt orimliga konsekvenser, helt ena_
kelt därför att varven — som jag nämn<_
de — har fört en skiljaktig politik när
det giiller kreditfinansiering och den
i,- omfattning i vilken de använder krcls
ditvapnet.

o- För att ta ett konkret exempel är de!
m en väldig skillnad mellan Kockums och

ig Götaverken. Kockums bär som nämnts

n valt linjen att i stor utsträckning ar rt

beta med kontantkontrakt. Man halsa
gjort det bl. a. därför att man — enligt

0- min mening alldeles riktigt — förutsät 1-

ter att generella räntesubventioner icke

e- kommer att införas i detta land, i varje

ig fall inte under den tid som ligger inom

a- den ekonomiska planeringsperioden.

:a Man har dragit konsekvenserna av det a-

ta och valt att ta kontantkontrakt. Där in

igenom har man naturligtvis fått accep le

tera lägre priser och på det sättet tagil

ö- förlusten omedelbart. Götaverken har

le däremot drivit en rätt extensiv upplå ningspolitik.

Om vi i efterhand införde
ett generellt räntesubventionssystem,
}c skulle vi så att säga belöna den ena po0_
litiken men bestraffa den andra. Det
je tycker jag är en orimlig konsekvens,
(11 och det förvånar mig verkligen att inte
a. herr Ohlin delar den uppfattningen.
it- De s. k. generella subventionerna är
ö- alltså i sina verkningar inte alls så riitt;n
visa och generella som man låtsas. Av

138 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

de skäl jag nämnde skulle inte heller
generella subventioner i den omfattning
som föreslås — vare sig det gäller
varvsindustrins förslag, i vilket det är
fråga om en transferering från skattebetalarna
till varvsindustrin av 200
miljoner kronor per år, eller man tänker
på Industriförbundets mera begränsade
kompromissförslag — lösa de akuta
problemen för vissa av våra varv.
Det är ineffektiviteten i det avseendet
som jag åsyftar, när jag siiger att de
generella subventionerna inte är vare
sig ett lämpligt eller ett effektivt instrument
för att klara varvens aktuella svårigheter.

Vad säger man då om de konkreta
förslagen i regeringens alternativ? Beträffande
fortsatta kreditgarantier och
ett efter svenska förhållanden mycket
kraftigt ökat stöd till varvens forsknings-
och utvecklingsarbete är vi överens,
så därom behöver vi inte diskutera.
Men så kommer det tredje elementet,
nämligen subventionsinslaget.
Vi vill ha det på en selektiv bas just
för att detta stöd skall ges en sådan
inriktning att det får den effekt som
är mest behövlig, d. v. s. att det löser
de akuta problem som skulle kvarstå
olösta om man använde det generella
subventionsvapnet.

Den borgerliga oppositionen är enig
i denna fråga. Det är intressant — här
finns en punkt i ett borgerligt regeringsprogram.
Vi bär efterlyst det, och
nu har vi fått det första svaret på vår
fråga vilket program en borgerlig regering
skulle genomföra — den skulle införa
generella räntesubventioner för
den svenska varvsindustrin. Om ni kommer
i regeringsställning nästa år och
genomför detta program kan jag försäkra
att ni hamnar i den situationen att
ni dessutom måste införa selektiva stödåtgärder.
Ni skall inte inbilla er att ni
kommer undan det i den situation som
då råder, och jag tror inte heller att ni
skulle göra något allvarligt försök.

Bedömer man varvens situation så,

tycker jag det är rätt att gå direkt på
selektivt stöd. Vi har klart deklarerat
för varvsindustrin att vi har den ståndpunkten.
Jag beklagar att diskussionerna
med varvsindustrin ännu inte har
kommit in i det konkreta stadium som
skulle göra det möjligt för mig att här
ange hur en som jag bedömer det mera
långsiktig lösning av varvsstödet kommer
att utformas.

.lag vänder mig med största bestämdhet
mot insinuationen att regeringen
förhåller sig passiv och bara väntar.
Framför allt vänder jag mig mot insinuationen
att anledningen till att vi
väntar skulle vara, att vi på det sättet
anser oss kunna utöka det statliga delägandet
i svenskt näringsliv. Jag kan
försäkra herr Ohlin — jag vet dock afl
han inte tror mig — att någon ambition
inte finns från statsmakternas sida
att i större utsträckning än vi för närvarande
är genom Uddevallavarvsengagemanget
bli delägare i den svenska
varvsindustrin.

Självfallet tar vi emellertid på oss
samhällets ansvar för den svenska varvsindustrins
fortbestånd. Detta ansvar beror
av varvsindustrins stora betydelse
för sysselsättningen i landet och för
vår betalningsbalans. Men vi menar
samtidigt att det är orimligt — och det
är på den punkten som jag är förvånad
över att vi i dag möter en enad opposition
— att ett överförande från skattebetalarna
av belopp av den storleksordning
som bär har föreslagits, ca 200
miljoner kronor per år till fyra namngivna
företag, skulle göras utan att skattebetalarna
skulle ställa krav på medinflytande
över användningen av dessa
medel. Det är på den punkten som
vi finner oppositionens huvudargument
mot den typ av stöd som regeringen
arbetar med — och vars konkreta innebörd
det senare blir möjligt för oss
att redovisa — avslöjande. Man vänder
sig mot de selektiva åtgärderna därför
att de i motsats till de generella möjliggör
ett medinflytande och ett mer in -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 139

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

tegrerat samarbete mellan samhälle och
industri. Här går en uppenbar ideologisk
skiljelinje mellan socialdemokratin
och den på denna punkt samlade borgerliga
oppositionen.

Varken jag eller någon annan i kammaren
har kunnat undgå att lägga märke
till att trots det energiska uppträdandet
från oppositionen är det bara
representanter för två av de borgerliga
partierna som har varit uppe i denna
talarstol.

.lag vet inte om man skall tolka det
så, att sammankopplingen mellan de
tre borgerliga partierna i bankoutskottet
i denna fråga ur centerpartiets synpunkt
varit ett olycksfall i arbetet. Med
den gamla respekt jag har för centerpartiet
vill jag inte utesluta att så kan
ha varit fallet. Men det går alltså inte
bara eu skiljelinje mellan regeringen
och en samlad opposition — om det
nu är en samlad opposition, något som
vi tills vidare får utgå från — utan
här går faktiskt också en skiljelinje
mellan å ena sidan den svenska borgerligheten
och å andra sidan den politik
vilken såsom en självklarhet bedrivs
också i borgerligt styrda länder på Europas
kontinent.

Utomlands har det varit en självklarhet
när man infört räntesubventioner
att man samtidigt också som en motprestation
från mottagarens — i detta
fall varvsindustrins sida — har ställt
mycket långtgående krav på denna näringsgrens
strukturrationalisering och
effektivisering. Något sådant krav har
inte framkommit i debatten, utlåtandet
eller motionerna. Här upplever vi på
nytt det egendomliga att denna mycket
renläriga borgerliga värld som paraderat
i talarstolen i verkligheten också
är isolerad från sina kolleger utomlands.
De svenska borgerliga partierna
kommer att få vara med om många
uppvaknanden i den fortsatta debatten
om Gemensamma marknaden; då kommer
ni att i många fall finna en industripolitik
som där uppfattas som natur -

lig men som herr Ohlin tydligen med
ett nyuppfunnet uttryck vill kalla socialistisk
Wickmanism — jag tycker att
det är en alltför smickrande benämning
på tankar som är så självklara
inte bara inom mitt parti utan också
i vår omvärld, att de inte gärna kan
förknippas med något speciellt svenskt
statsråd.

Jag tillbakavisar alltså inte bara tanken
att vi skulle ha varit passiva i vår
attityd till industrin. Det finns inte någon
direktör eller styrelse i de varv
det här är fråga om och det finns inte
någon verkstadsklubb vid de fyra stora
varven, med vilka inte jag och industridepartementets
experter haft långtgående
och ingående diskussioner. Ännu
har de diskussionerna inte gått in
i vad jag skulle vilja kalla för ett reellt
konstruktivt stadium. Det beror delvis
på — för att vara alldeles uppriktig —
att motparten, d. v. s. varvsindustrin, i
dessa diskussioner ständigt framfört
kravet på generella räntesubventioner.
Så länge varvsindustrin har spekulerat
i att det skulle bli regeringens framtida
politik, har det inte varit möjligt —
det tror jag nog att kammarens ledamöter
begriper — att få till stånd en konstruktiv
debatt. Jag delar herr Ilagnells
förhoppning att det, när riksdagens beslut
i dag har fattats i denna fråga,
skall bli möjligt att få en sådan debatt.
Jag har förklarat för den berörda industrin
att vi från regeringens sida är
beredda att med en dags varsel ställa
upp och fortsätta diskussionerna. Jag
hoppas att oppositionens uppträdande
i denna fråga inte har skapat förväntningar
hos industrin om att regeringspolitiken
skall förändras.

Det är val den 20 september; utgången
av detta val är osäker. I det läget
kan, föreställer jag mig, vissa personer
inom varvsindustrin fråga sig: Varför
skall vi hålla på och förhandla om de
här frågorna just nu? Likviditeten är
god. De order som tecknas nu är också
goda. Vi kanske kan vänta till den 20

140 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

september i förhoppning att då ha en
regering som kommer att företräda
skattebetalarna på ett något lättsinnigare
sätt än den nuvarande regeringen
är beredd att göra.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Industriminister Wickman
karakteriserade med ett svepande
omdöme alla talare som uppträtt i denna
debatt med undantag för partivännen
Hagnell som representanter för en
debattkonst som präglades av en slagordsmässig
och oansvarig förenkling.
Men, herr statsråd, är det ett sätt att
föra en debatt som verkligen kan leda
denna sak närmare en lösning?

Industriministern gjorde vidare ett
stort nummer av att ingen representant
för centerpartiet uppträtt i talarstolen.
Han ifrågasatte om inte centerpartiets
anslutning till detta utskottsutlåtande
möjligen berott på ett olycksfall
i arbetet. Men industriministern
kunde ju inte undgå att iaktta att en
representant för centerpartiet i debatten
i första kammaren spelade en mycket
framträdande roll. Är detta sätt att
argumentera till gagn för en positiv debatt
i dessa frågor? Jag är inte säker
på det.

Jag skall inte gå in på de insinuationer
industriministern gjorde i slutet
av sitt anförande. Jag tycker inte de är
värda att diskutera i detta sammanhang.
Men industriministern gav en intressant
upplysning, nämligen att de kontrakt
som varven nu tecknar täcker inte bara
produktionskostnaderna utan också den
räntedifferens som vi talat så mycket
om. Jag tycker det var eu intressant
upplysning, men jag är inte säker på
att den kan gälla samtliga de kontrakt
som nu tecknas. Industriministern sade
att det inte alls är så att man behöver
nöja sig med 6 procents ränta nu utan
att man kan få 7,5. Det är möjligt att
det har hänt någonting under de senaste
dagarna — hitintills har det annars
varit så att man om man beviljats de

mera fördelaktiga villkoren har fått möta
detta med ett lägre pris, och då blir
ju nettoresultatet inte till någon fördel.

Men industriministern bär tidigare i
dag sagt att de svenska varven befinner
sig i en mycket besvärlig kostnadssituation
och kommer att göra det även
framdeles. När dessa fartyg kommer att
levereras, låt oss säga om tre år, och
industriministern har den uppfattningen
att varven har att möta en mycket
ogynnsam kostnadsutveckling, hur vet
då industriministern att de kontrakt
som tecknas nu kommer att täcka samtliga
kostnader inklusive ränta?

Över huvud taget har man svårt att
få någon riktig uppfattning om hur industriministern
ser på den svenska
varvsindustrins framtid. Därför skulle
jag mycket uppskatta om statsrådet
Wickman, i stället för att strö insinuationer
omkring sig, ville svara på de
frågor soin jag ställde redan i mitt första
anförande.

Den ena frågan gällde hur industriministern
ser på den svenska varvsindustrins
storlek för närvarande. .Tåg
nämnde särskilt Göteborgsvarven. Anser
statsrådet Wickman att Göteborgsvarven
är överdimensionerade och att
man måste finna en alternativ användning
för eu del av de resurser som tas
i anspråk av varven?

Jag tror att detta är en myckel relevant
fråga inte minst med tanke på
det som herr Hagnell påpekade, att
om det är meningen att hålla denna
varvsindustri på sparlåga, kan man
medverka till att den inte får göra den
förnyelse som är nödvändig för afl den
på lång sikt skall kunna vara lönsam.
Herr Hagnell sade att de största förlusterna
består i de investeringar som
man inte kan göra för att rationalisera
och förnya produktionsmetoderna. —
Jag skulle alltså sätta värde på om jag
kunde få ett svar på den frågan.

Den andra frågan som jag ställde var:
När tänker statsrådet utse den samarbetsgrupp
för varvsindustrifrågor som

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 141

statsrådet Wickman aviserade på s. 51
i proposition 82? Det är eu samarbetsgrupp
som skall omfatta representanter
för de anställda, industrin och andra
berörda parter. Det står inte i denna
proposition att man skall avvakta att företrädare
för varven kommer och bockar
sig och frågar, om herr statsrådet
tänker göra någonting, utan den som
läser detta får uppfattningen att statsrådet
tänker ta initiativ. Det vore intressant
att få kännedom om när detta
skall ske.

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Något av den reaktion
som jag hade velat ge uttryck åt inför
vissa yttranden av statsrådet Wickman
har herr Gustafson i Göteborg redan
uttryckt. Mina noteringar bär blivit nästan
helt överensstämmande med vad
han nyss sade.

Också jag vill opponera mig mot den
svepande bedömning av oppositionens
inlägg som statsrådet gjorde genom att
tala om att dessa inlägg hade präglats
av oansvarig förenkling och användning
av enkla argument. Också jag reagerade
när statsrådet sade att centerpartiets
uppslutning tillsammans med de andra
oppositionspartierna i bankoutskottet
skulle innebära ett olycksfall i arbetet.

Att ge ett så dåligt betyg åt vad som
har presterats av arbete inom utskottet
och vad som har presterats här av olika
talare som uppträtt i talarstolen tycker
jag är litet orättvist. Jag skall bygga under
det påståendet genom att referera
vad två personer bär sagt som i varje
fall inte kan avfärdas som oansvariga
och beträffande vilka man inte heller
kan påstå att de inte är förtrogna med
argumenten.

.lag har med mig bland de papper,
som jag tänkte skulle kunna komma till
användning i debatten i dag, nr 5 av
Svensk Sjöfarts Tidning för i år, där
det direkt citeras vad två varvschefer
har sagt om det förslag som varvsutredningen
lade fram.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

I I det ena fallet är det dr Nils Svensson,
verkställande direktör i Götaver r

ken, som uttalar sig. Han säger: »Ef a

ter 39 månaders väntan blir man he a

sviken över det magra resultat varvsut i-

redningen presenterar. Man har avvisat

:- samtliga våra önskemål — och det med

t grumliga motiveringar. De föreslagna

q punktinsatserna skapar ingen långsiktig

;- lösning av problemen.»
i- Nästan identiska, mycket kritiska tana
kar framförs av Sven Häggqvist, verkställande
direktör i Eriksberg, som sä-,
ger: »Varvsutredningen har helt förbigått
det väsentliga i problematiken. Dess
u förslag och rekommendationer löser

r inga grundproblem. Föreslagna punkt n

aktioner förslår inte. Varven har fort Q

farande sina skuldräntor — och de so .

_ ver inte.»

i 1Je synpunkterna kan man som sagt
inte vifta bort som helt präglade av oanQ
svårighet och okunnighet. Och när vi

s på oppositionshåll hamnar på ungefär

t samma linje, tycker jag inte vi har

s gjort oss förtjänta av ett så dåligt betyg

g som industriministern gav oss.

s Herr OHLIN (fp):

a Herr talman! Som herr Gustafson i

4 Göteborg påpekade sade statsrådet

^ Wickman nyss att situationen är gynn II

sam när det gäller nya order, men eu

4 del varv har i dag förluster som är

a större än ränteförlusterna. Låt mig ta

r fasta på detta senaste yttrande.

>- Eftersom statsrådet Wickman sade att
a man kommer att tvingas ge större sube
ventioner än de generella räntesubven a

tionerna, måste han utgå från det läge

:r som har gällt under 1969, då förlusterna
d för vissa varv har överstigit ränteförlusterna.
Men statsrådet Wickman har
r, också sagt att inget varv skall läggas
11 ner. Statsrådet Wickman har ställt i
v utsikt kapitaltillskott, som han tydligen
ir räknar med skall bli av väldig omfatt:r
ning, men eftersom han inte nu befin1-
ner sig i ett sådant läge att han behöver
precisera något belopp, undgick

142 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

han att dra slutsatsen, att om han anser
att det kommer att behövas större
subventioner än som täcker ränteförlusterna,
måste enligt hans plan statens bidrag
bli mycket stora.

Genom att underlåta att tala om de
statliga subventioner och kapitalbidrag
som herr Wickman tänkte sig kommer
man inte ifrån att det blir dyrare, om
han skall uppfylla sitt löfte rörande
varvsindustrin.

Förhåller det sig vidare så, att konkurrensen
driver fram rationalisering,
om man inte genom selektiva subventioner
avlyfter för mycket av svårigheterna
för de företag som har den
lägsta effektiviteten? Kommer inte då
rationaliseringar och sammanslagningar
att framtvingas som brukar ske i
näringslivet? Då blir ju kostnaden enligt
oppositionens linje väsentligt lägre
än enligt regeringens linje.

Statsrådet talade sedan om räntesubventioner
även på äldre kontrakt. Det
skulle röra sig om väldiga belopp. .lag
erkänner att jag för min del bara har
räknat med räntesubventioner på nya
kontrakt. Av de skäl som herr Wickman
utvecklade skulle subventioner på gamla
kontrakt inte bara bli dyrare utan
också ganska orättvisa — jag behöver
inte upprepa herr Wickmans resonemang
på den punkten.

Vad beträffar kostnaderna vill jag säga
att om vi när vi i denna kammare
beslutar om nya utgifter kapitaliserade
de framtida utgifterna, skulle det innebära
att vi engagerade staten för fullständigt
enorma belopp. Jag tror det är
på goda grunder som staten inte räknar
med det kapitaliserade värdet av alla
utgifter ett ovisst antal år framåt som
kan tänkas påverkas av ett beslut. Och
ingen vet för övrigt hur många år sådana
här subventioner skulle behöva
fortsätta.

Om man emellertid räknar, låt oss
säga detta bara för att ange storleksordningen,
med i runt tal 2 procent på
en kreditsumma av uppemot 2 000 mil -

joner kronor under ett år — det är inte
exakt utan bara storleksordningen — så
är det fråga om högst 40 miljoner kronor,
när alla kontrakt är nya, men väsentligt
mindre belopp för 1973, praktiskt
taget ingenting alls för 1971—1972,
och kanske cirka 40 miljoner för 1974.

■lag har verkligen trott att alla var
så pass optimistiska att de menade att
denna artificiella politik i utlandet inte
skulle fortsätta under mycket långa perioder.
Men mitt huvudargument, herr
talman, gäller kostnaderna. Statsrådet
Wickman framhåller att man behöver
mer subventioner än de generella och
att inget varv skall läggas ner. Det senare
sade han visserligen inte här i dag,
men han har gjort det tidigare offentligt.
Då måste ju hans politik, såvitt jag
förstår, bli dyrare än oppositionens,
hur han än räknar. Detta betyder inte.
att oppositionen, såvitt jag vet, har ingått
på frågan om att något varv skulle
behöva läggas ner. Tvärtom har väl den
allmänna inställningen varit att just den
rationalisering som framtvingas genom
konkurrensens tryck skall leda till sådan
samverkan och kanske i vissa fall
sammanslagningar att man undgår de
allvarliga konsekvenser för sysselsättningen
som eljest skulle kunna ifrågakomma.

Statsrådet säger att han inte har lust
alt på statens vägnar bli ägare inom
varvsindustrin i större utsträckning än
för närvarande. Nej, det är möjligt, och
för min del har jag inte heller antytt
något annat, även om en tidning råkade
sätta en rubrik, som kanske kunde leda
till ett litet missförstånd. Men statsrådet
önskar tydligen dirigera varvsföretagen
ganska mycket i detalj utan att ta
de motsvarande företagarriskerna. Och
han vill göra detta med motivering av
rent tillfälliga och begränsade subventioner.

Hur är (let möjligt? Jo, han tänker
sig att ge direkta kapitalsubventioner,
och den konstruktionen skulle då motivera
ett statligt inflytande av denna

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 143

företagsledande karaktär. Det förefaller
mig vara en ganska egendomlig
konstruktion.

Statsrådet har ju hört förut i dug all
det inte finns någon sådan precisering
som att oppositionens ståndpunkt skulle
vara att ge subventioner utan några
som helst villkor. Beträffande vad de
förhandlingar som är önskvärda kan
leda t ill när det gäller att befrämja en
viss rationalisering tillät jag mig för
min del — jag talar uteslutande för min
personliga del — att antyda att det
kunde vara mycket naturligt att kombinera
stöd med överenskommelse om
viss rationalisering.

Vad beträffar Gemensamma marknaden
erkänner jag, att statsrådet överraskade
mig, om han menade att man
inom Gemensamma marknaden skulle
vara benägen att föra en politik som
vi i Sverige inte kan tänka oss. Menar
herr statsrådet att Sverige som medlem
i Gemensamma marknaden skulle kunna
föra en helt annan politik vad beträffar
konkurrensförhållandena än de
andra medlemsstaterna gör?

•lag måste, herr talman, konstatera atl
herr Wickman inte varit beredd att
säga något om mina som jag tycker
principiellt tämligen centrala frågor om
relationen mellan å ena sidan att herr
Wickman är med om att stöd ges åt
en del näringsgrenar i form av direkta
favörer och å andra sidan att han förkastar
ett stöd som inte innebär att
några favörer lämnas utan att en del
handikapp skall avlägsnas som utlandets
artificiella åtgärder medför. Inte
heller har han funnit anledning ge
exempel på någon reträtt för den socialistiska
Wickmanismen av andra anledningar
än att staten har lidit väsentliga
förluster.

Möjligen blir det, herr talman, tillfälle
att en annan gång när klockan
inte avancerat så långt få en principiell
debatt med herr Wickman om särskilt
det första av de båda problemen.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

Herr BURENSTAM LINDER (in):
g Herr talman! I mitt första anförande
gjorde jag påpekandet, att varven tvingI
as låna i utlandet för att lappa ihop en
g trasig valutareserv, detta även när de
1- internationella räntorna är högre än de
a svenska, och att varven på det sättet
e får ett negativt stöd av staten. Herr
n Wickman sade att det var ett konstigt
n resonemang. Till att börja med påpekade
r han att systemet även existerade när
n det internationella ränteläget var lägre
it än i Sverige. Det är fullständigt riktigt
i- och jag har inte heller sagt någonting
n annat. Jag sade att även när de internationella
räntorna är högre än de
i- svenska tvingas varven att ha denna
speciella belastning för att bidra till
n ett samhällsekonomiskt mål, som det
e inte finns någon särskild anledning att
n just varven skall klara,
ir Herr Wickman försökte sedan ta en
n annan poäng. Det gick ut på att, om
>- man skulle driva mitt resonemang, skulJ-
le detta innebära att man måste skära
c ned bostadsbyggandet i landet; han
menade att jag skulle vara tvungen ertl
känna det med mitt resonemang. Jag
It vet inte riktigt vilka ekonomiska teo>r
rier herr Wickman har som grund för
u sin syn på samhällsekonomins funktion,
■r Han talade litet överlägset om andra
it som åtnjutit alla fördelar av det svens:a
ka utbildningssamhället, men jag antar
r- att även herr Wickman dragit vissa förtt
delar av det. Det borde dock då ha
el visat sig i en annan uppfattning om
i- hur ekonomin fungerar. Han sade nämte
ligen att om staten i stället skulle svara
;e för den upplåning som den finner bea-
hövlig, därför att den svenska valutad-
reserven inte är tillräckligt hög, är
;a detta samma sak som att bostadsbyggandet
sjunker. Detta är ett mycket
[1- konstigt resonemang. Det väsentliga,
in och det som jag framför allt vill fram:11
hålla, är att det inte rör sig om någon
It subvention att ta bort en extra belastning
för varven.

Herr talman! Helt allmänt reagerar

144 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

även jag mot oansvariga förenklingar.
Så småningom tyckte jag det blev litet
lustigt att höra herr Wickman säga att
den här gemensamma borgerliga linjen
var den första punkt där han upptäckt
något av ett gemensamt borgerligt regeringsprogram.
Jag måste säga att om det
finns någon i kammaren som förenklar
sitt riksdagsarbete är det statsrådet
Wickman, om detta är den första punkt
där han upptäckt att det finns en gemensam
borgerlig reservation. Detta
kunde verkligen inte undgå att förvåna
mig.

Det allvarliga är fortfarande att vi är
ombedda att här i riksdagen göra ett
uttalande om vad vi anser i denna viktiga
näringspolitiska fråga, utan att
statsrådet talat om vad han egentligen
tänker företa sig. I propositionen yrkas
att man skall inhämta riksdagens yttrande
över de näringspolitiska riktlinjerna
beträffande svensk varvsindustri,
men det finns inga speciella förslag
förutom sådana som innebär, att herr
Wickman själv skall få mera att bestämma
om när tiden är mogen.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag såg på herr talmannens
blick att jag inte borde ha begärt
ordet. Jag skall därför med några
få ord avsluta debatten för min del.

Det kan vara besvärligt för en regeringsmedlem
att i talarstolen här
besvara samtliga frågor som ställs. Av
tidsskäl är detta nu inte tekniskt möjligt,
och det är klart att det urval av
frågor som besvaras kan göras på olika
sätt. Herr Gustafson i Göteborg har
emellertid upprepat två frågor, och jag
skall i korthet besvara dem. Den första
frågan gällde Göteborgsvarven, men det
framgick inte om herr Gustafson i Göteborg
i begreppet Göteborgsvarven inkluderade
även Uddevallavarvet eller
om han menade bara Eriksberg och
Götaverken. För att kunna svara på den
framställda frågan borde jag egentligen

veta vilken innebörd herr Gustafson inlägger
i begreppet Göteborgsvarven.

Herr Gustafson frågade vilken dimension
verksamheten vid Göteborgsvarven
bör ha i framtiden, och det är en
fråga som är litet svår att besvara. Jag
tror inte att jag kan komma längre än
att säga, att den totala svenska varvsindustrin
bör kunna behålla den position
den har i dag. Detta betyder
emellertid inte att de svenska varven
med nödvändighet svarar för samma
andel av en stigande världsproduktion
som de gör för närvarande. Det vore
felaktigt att uppställa målet på det sättet.
Och om sysselsättningen vid Göteborgsvarven
framdeles skall vara precis densamma
som i dag, eller om den kan
sänkas något, vill jag också låta vara
osagt. Men i och för sig skulle en viss
dämpning av varvens efterfrågan på
arbetskraft säkerligen vara gynnsam
för Göteborgsregionen.

På de båda Göteborgsvarven finns det
i dag inte mindre än 2 000 lånearbetare
—- man kan säga att halva Uddevallavarvet
är lånearbetare i Göteborg —
och vilken roll de arbetarna spelar och
vilken farlig effekt de kan ha på den
kostnadsinflationshärd som Göteborgsregionen
är tror jag att herr Gustafson
till fullo inser. Det är en angelägen uppgift
för varvsföretagen att — i eget intresse
och ur den allmänna kostnadsutvecklingens
synpunkt samt inte minst
för att hevara rimliga relationer på våra
arbetsplatser —- vidta kraftåtgärder av
helt annan omfattning och med en helt
annan enighet inom industrin än vad
man hittills har förmått. Något mera
preciserat svar än det jag nu givit kan
jag inte lämna på herr Gustafsons första
fråga. Den andra frågan avsåg när jag
kommer att tillsätta den samarbetsgrupp
som kommittén föreslagit och
som jag anslöt mig till omedelbart och
som också omnämnes i propositionen.

Eftersom varvsfrågan för närvarande
ägnas uppmärksamhet genom ganska
kontinaerliga diskussioner med depar -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 145

tementet, ser jag inget behov av att i vår
och i sommar tillsätta en sådan mera
permanent samarbetsgrupp, men jag
räknar med att kunna göra det vid höstens
början.

.lag skall vidare be herr Ohlin om
ursäkt för att jag på en punkt inte uppmärksammade
det betydligt mera konstruktiva
sätt på vilket herr Ohlin diskuterade
varvsproblemet redan i sitt
första anförande. Jag kanske i viss mån
polemiserade mot herr Ohlin när jag
egentligen borde ha polemiserat mot de
ledamöter som direkt står bakom bankoutskottets
Utlåtande nr 43. Vad herr
Ohlin nu säger är nämligen nästan
Wickmanistiskt. Han säger att utformningen
av varvspolitiken bör ske genom
förhandlingar med motparten. Han menade
att det är fullt rimligt att dessa utmynnar
i en överenskommelse om rationaliseringar,
som både staten och
näringen bedömer som önskvärda. Denna
överföring från skattebetalarna till
näringen blir då en utlösande kraft för
rationaliseringar. Jag vet att många som
deltagit i denna debatt känner varvsindustrins
problem liksom också varvsledningarnas
och varvsteknikernas sätt att
se på dessa problem. Jag tycker därför
att det borde något ha avspeglat sig i
debatten att man på flera håll inom
svensk varvsindustri anser att det föreligger
ett behov av att i en eller annan
form framdriva en inte på spontan väg
åstadkommen rationalisering inom de
svenska varven. På denna punkt är alltså
herr Ohlin och jag ense, och det gläder
mig. Herr Ohlin tilläde i sitt andra
anförande —• det var nog klokt av honom
— att han här talade för sin personliga
räkning. Det jag reagerade mot
i utskottsutlåtandet var nämligen just
detta att man funnit regeringens uppläggning
betänklig därför att stödåtgärderna
skulle bestämmas på grundval
av förhandlingar mellan staten och
ifrågavarande varv, varvid staten skulle
kunna ställa krav på medinflytande i
varven. Det var därför jag såg den enade

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

r borgerligheten som ett uttryck för en
a bestämd ideologisk inriktning. Den

g ståndpunkten delar alltså inte herr

Ohlin. Och när vi har gått igenom alla
turerna i denna fråga tror jag uppriktigt
sagt att ganska många av dem
( som nu står bakom den borgerliga lottmajoriteten
blir ense med regeringspartiet.

t Det var mycket intressant när herr
n Ohlin sade att de selektiva subventionerg
na, om man nu väljer dem —• på de
e grunder jag angav och som herr Ohlin
fann acceptabla -— måste sättas in på
r de nytecknade kontrakten. Det är ju
n rimligt att parterna, när ett kontrakt
upprättas, skall veta vilka villkor som
n gäller så att man inte i efterhand ändrar
förutsättningarna. Men då kommer
p faktiskt varvens situation icke alls att
påverkas av den politik som lottmajorila
teten föreslår förrän år 1973. Den borgerliga
lottmajoriteten har alltså inte
1] anvisat något medel för att lösa de pro,
r blem som jag menar är allvarliga, nämn
ligen de som kommer att möta varven
j. 1971 och 1972.

1- Det var detta jag avsåg när jag sade
tl att debatten dess värre har förts med
ir alltför enkla slagord. Jag är ledsen om
i detta uttalande kan betraktas som ett
n så dåligt uppträdande att både herr
j- Gustafson i Göteborg och herr Regnéll
n fann det nödvändigt att ta till så allg
varliga tongångar som de gjorde mot
le mig. -lag menade — och det upprepar
t- jag trots den tillrättavisning jag fått
i- —■ att diskussionen förts med alltför
•a enkla slagord, när man så mycket talar
i- om konkurrens på lika villkor. Sedan
r- drar man av detta principresonemang
3t konkreta slutsatser beträffande den
st politik som skall föras. Det är slagords3-
mässigt att göra detta, om man inte
t- sätter in verkningarna av åtgärderna i
i- den konkreta situation som föreligger,
h Denna konkreta situation är lätt att
le åskådliggöra. Det är fyra företag det
i gäller — inte en stor och vid näringsle
gren med många företag, och vi vet

14G Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Vissa stödåtgärder för svensk varvsindustri

faktiskt mycket om vart och ett av dessa.
Jag tror att också många ledamöter i
denna kammare gör det. Just därför vill
jag inte gärna gå in på en ytterligare
diskussion av vissa beräkningar såsom
herr Ohlin gjorde. Jag tror nämligen att
det skulle kunna vara till skada och
nackdel för vissa av företagen.

Till slut, herr Burenstam Linder, vill
jag säga att det hade varit fullt möjligt
att för riksdagen framlägga en proposition
innehållande förslag om fortsatta
kreditgarantier till de svenska varven
och ett ökat forskningsstöd. Vi hade då
enbart haft statsutskottsutlåtandet att
diskutera i dag. Nu valde vi linjen att
redovisa regeringens principiella syn
på hur varvspolitiken i detta land bör
läggas upp. Det är denna syn vi har
underställt riksdagen till diskussion.
Man kan ha olika värderingar av den —
vi har, åtminstone inte ännu, övertygat
de personer som herr Regnéll citerade.
Men själva förfarandet att vi i denna
viktiga näringspolitiska fråga på detta
stadium, innan vi har färdiga konkreta
resultat att redovisa — resultat beträffande
vilka vi senare givetvis måste gå
till riksdagen — lägger fram riktlinjerna
för politiken tycker jag inte är
någonting som vi skall förebrås för.
Det är väl tvärtom ett förfaringssätt
som bör prägla de fortsatta näringpolitiska
debatterna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara två korta konstateranden.
Statsrådet Wickman framhåller
att om man inte ger räntesubventioner
på gamla kontrakt utan endast
på nya, påverkar inte detta varvens
ställning förrän 1973. Jag kan bara
hänvisa till att herr Hagnell i sitt anförande
här klart påvisade den oerhörda
betydelse det har för varven att
känna trygghet beträffande finansieringsförutsättningarna
i framtiden.
Jag tror inte att statsrådet Wickman i
längden kan förneka att det är en väsentlig
sak.

Statsrådet Wickman understryker vidare
att det här behövs en del andra
åtgärder på kortare sikt. Vad man än
kan säga om meningsskiljaktigheterna
mellan statsrådet Wickman och oppositionstalarna
kommer dock inte hans
ståndpunkt att i längden innebära
mindre krav på skattebetalarna än den
ståndpunkt oppositionen intar. Jag
tycker att det är ytterst värdefullt att
ha fått konstatera detta.

Det innebär å andra sidan att man
inte skall ifrågasätta att bägge parter är
intresserade av att någonting göres.
Men samtidigt kvarstår det allvarliga
meningsskiljaktigheter rörande vilka
metoder som bäst är ägnade att lägga en
sådan grund för varvsindustrin och
dess framtida utveckling, att den kan
fortsätta att inta sin viktiga och naturliga
plats i vårt näringsliv.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Landskrona
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i inom. B
i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter liärefler
intagit sina platser och voterings -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 147

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 90 ja
och 110 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1 av herr Ståhle in. fl.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Landskrona
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 90 ja och 111 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2 av herr Ståhle m. fl.

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fortsatt valutareglering

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri jämte
motioner i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm .in. m. jämte motioner,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71, samt

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts

1 statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71.

Kammaren biföll vad statsutskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ ä

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av proposition angående
fortsatt valutareglering jämte
motioner.

I en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 68, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag

1) begärt riksdagens samtycke till att
Kungl. Maj :t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen förordnade, att vad
som föreskreves i 2 § första stycket 1,

2 och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma
lag skulle äga fortsatt tillämpning under
tiden den 1 juli 1970—den 30 juni
1971,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om fortsatt giltighet av
valutaförordningen (1969: 264).

148 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Fortsatt valufareglering

I anledning av propositionen hade
väckts

A) de likalydande motionerna 1:1102
av herr Åkerlund och 11:1293 av herr
Enarsson, vari yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle »anhålla
om en skyndsam översyn av valutaregleringen
i syfte att göra denna
förenlig med kravet på snabb återuppbyggnad
av guld- och valutatillgångarna»,

B) motionen I: 1108 av herr Karl
Pettersson, vari yrkades att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle »hemställa
om en översyn av valutalagstiftningen
mot bakgrunden av bl. a. överväganden
om lagstiftningens inverkan
på exportföretagens internationella konkurrensförmåga»,

G) de likalydande motionerna 1:1109
av herr Sundin in. fl. och 11: 1303 av
fru Nettelbrandt in. fl., vari yrkades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle »hemställa om en översyn av valutalagstiftningen
i syfte att förbereda
en liberalisering av lagstiftningen vid
en tidpunkt då valutaläget har stabiliserats».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) samtycka till förordnande om fortsatt
valutareglering i enlighet med vad
som förordades i propositionen nr 68,
och

2) vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse
som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anifört därom;

B. att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 1102 och II: 1293,

2) motionen I: 1108 samt

3) motionerna I: 1109 och 11: 1303.

Reservation hade avgivits

av herrar Åkerlund (m), Annerås
(fp) och Löfgren (fp), vilka ansett att
utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

1) motionerna I: 1102 och TT: 1293,

2) motionen T: 1108 samt

3) motionerna 1:1109 och 11:1303
hos Kungl. Maj:t hemställa om en översyn
av valutalagstiftningen i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Frågan om fortsatt valutareglering,
som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 36, återkommer ju
årligen. Det råder fullständig enighet
inom utskottet om att samtycka till förordnande
om fortsatt giltighet av valutaregleringen
i enlighet med vad som
förordas i propositionen.

Beträffande de framtida förhållandena
på detta område vill jag emellertid
hänvisa till vad som anförs i motionsparet
I: 1109 och II: 1303, vilka anknyter
till reservationer som framförts inom
riksbanksfullmäktige vid deras behandling
av denna fråga. För att fatta mig
så kort som möjligt i denna sena stund
vill jag bara åberopa, att motionärerna
anser en liberalisering av valutaregleringen
mot bakgrund av valutareservens
minskning 1969 vara olämplig i dagsläget.
Enligt motionärernas mening bör
dock eu liberalisering på längre sikt
förberedas, »så att den kan genomföras,
när valutaläget för vårt lands del
åter stabiliserats».

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats en reservation, gemensam för
folkpartiets och moderata samlingspartiets
representanter.

Folkpartiets representanter har en
annan åsikt än den som framföres i
motionerna I: 1102 och II: 1293. I dessa
talas om en återuppbyggnad av guldoch
valutatillgångarna. Genom sekretariatets
skrivning har emellertid dessa
frågor inte tagits upp i reservationen.
Av den anledningen har jag kunnat ansluta
mig till den, och jag yrkar, herr
talman, bifall till densamma.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag kan i likhet med
herr Löfgren fatta mig kort.

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 149

Som herr Löfgren sade återkommer
årligen finansministerns begäran om
riksdagens samtycke till fortsatt giltighet
av valutaförordningen. Riksbanksfullmäktige
begär denna åtgärd eftersom
den anses nödvändig under ytterligare
ett år. Varken motionärerna eller
reservanterna eller de remissinstanser
som har yttrat sig i denna fråga har
heller uttalat någon annan mening. Motionärerna
vill emellertid få en översyn
av valutabestämmelserna.

Det är ganska naturligt att ingen i dag
anser att valutaregleringen är överflödig
och yrkar avslag på propositionen
—- det är den faktiskt inte. Valutalagen
är, som framgår av trycket, en fullmaktslag
som ger riksbanken möjligheter
att under vissa betingelser förordna
om bestämmelser inom lagens gränser.

Nu visar det sig att det undan för undan
sker en liberalisering av valutaregleringslagens
bestämmelser. Att det
för närvarande gäller skärpta bestämmelser
är ingenting att undra på, eftersom
vi har ett ansträngt valutaläge. Det
är just för sådana tillfällen som riksbanken
har begärt och fått vissa möjligheter
till styrning, och det är då lagen
träder i kraft. Som vi ser det, lägger
valutalagen inte något större hinder
i vägen för ett fullvärdigt svenskt deltagande
i den snabba tekniska utvecklingen
utomlands. Vi tycker inte heller
att den lägger svårigheter i vägen för
andra varumarknader.

Allt detta framgår av valutastyrelsens
verksamhetsberättelse, som vi hade tillfälle
att studera och resonera om den
8 april då dechargeutlåtandet om riksbankens
och riksgäldskontorets verksamhet
behandlades.

.lag vill passa på att yrka bifall till
utskottets hemställan, vilket innebär ett
bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr
68.

•lag kan inte riktigt dela herr Löfgrens
uppfattning att reservationen
skulle vara likvärdig med motionerna
och att reservanterna kan stödja sig på

Fortsatt valutareglering''

motionärernas samtliga tankegångar.
Den Åkerlundska motionen går ju vida
längre än de två andra motionerna, bl. a.
den av herr Karl Pettersson. Det är fråga
om två skilda saker, men herr Löfgren
har gjort en deklaration, och vi
får väl finna oss i det.

.lag ber som sagt, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 36, röstar

.Ta;

Den, del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 55 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

150 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

§ 6

Lag med särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
in. in., jämte motioner.

I en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 69, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,

dels medge alt riksbanken för tiden
den 1 juli 1970—den 30 juni 1971 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna .sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att före utgången av
denna tid åter uppta inlösningen av
bankens sedlar om förhållandena ger
anledning till detta.

Det förslag'' i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt som framlades i
propositionen innebure att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1970—
den 30 juni 1971. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten föreslogs samtidigt
bli höjt från 13 till 13,5 miljarder
kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
1:1110 av herr Åkerlund in. fl. .samt
II: 1304 av herrar Enarsson och Magnusson
i Borås, vari hemställdes

1. att riksdagen skulle antaga det genom
propositionen framlagda lagförslaget,
dock med i motionerna angiven
lydelse av 1 §;

2. att riksdagen skulle uttala »att riksbankens
valutapolitik skall inriktas på
återuppbyggnad av guld- och valutatillgångarna
med lägst 500 miljoner kro -

nor under år 1970 samt att guldkassan
i möjlig män skall förstärkas».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 69 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och
sålunda avslå motionerna I: 1110 och
11: 1304 i motsvarande del;

B. att riksdagen .måtte bifalla propositionen
i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 1110 och II: 1304 även såvitt de
icke behandlats under A.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under A

av herr Åkerlund (m), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:1110 och 11:1304 i ifrågavarande
del — antaga det genom propositionen
nr 69 framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning, dock med
följande lydelse av

1 8-

Riksbanken får utge sedlar till ett belopp
av högst tolv tusen fem hundra
miljoner kronor.

2) vid utskottets hemställan under C
av herr Åkerlund (m), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall
även i övrigt till motionerna I: 1110 och
II: 1304 — i skrivelse till fullmäktige i
riksbanken uttala att riksbankens valutapolitik
skulle inriktas på återuppbyggnad
av guld- och valutatillgångarna med
lägst 500 miljoner kronor under år 1970
samt att guldkassan i möjlig mån skulle
förstärkas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (in):

Herr talman! Med hänsyn till den se -

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 151

Lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

na timmen skall jag försöka fatta mig
kort.

Till detta utlåtande från bankoutskottet
har herr Åkerlund fogat två reservationer.
I reservationen 1 påyrkas att
maximibeloppet för sedelutgivningsrätten,
som i propositionen föreslås till
13,5 miljarder kronor, i stället fastställes
till 12,5 miljarder kronor. Reservanten
anser inte det föreslagna beloppet
tillräckligt motiverat och kan därför
inte biträda förslaget.

Under ett flertal år har från vårt håll
påtalats att riksdagens önskan om en
permanent reglering av sedelutgivningsrätten
inte föranlett något förslag härom.
I motionsparet 1:1110 och II: 1304
har vi även i år framfört vår uppfattning
om angelägenheten av att en sådan
reglering kommer till stånd då vi
finner det otillfredsställande att riksdagen
år efter år förelägges framställningar
om godkännande av mer eller
mindre godtyckligt satta tak för sedelutgivningen.

Herr talman! .Tåg ber med denna korta
motivering att få yrka bifall till reservationen
1.

I reservationen 2 framhålles att det
behövs ett klarläggande av hur en
svensk monetär guldpolitik ser ut i sina
huvuddrag. En eventuell anslutning till
EEC kommer att pålägga oss åtaganden
av olika slag i vår penning- och valutapolitik.
Hur dessa ser ut vet vi naturligtvis
ännu inte, men grundtanken med
en EEC-anslutning är ökad integration.
Vi måste stå på någorlunda jämbördig
fot med andra EEC-länder även på betalningsområdet
och det finansiella området
över huvud taget. Vi kan självfallet
inte ligga övriga EEC-medlemmar
till last. Vår betalningsförmåga i
olika hänseenden får inte kunna ifrågasättas.
Därför är det väsentligt för det
första att våra guld- och valutatillgångar
totalt inger förtroende, för det andra
att sammansättningen därav så att säga
befinner sig på samma våglängd som i
EEC-länderna i allmänhet. Det gör den

inte för närvarande.

I reservationen påjmkas att som mål
för valutapolitiken uppsatts återuppbyggnad
under 1970 av guld- och valutatillgångarna
med lägst 500 miljoner
kronor, varav så mycket som möjligt i
guld. I OECD-rapporten har föreslagits
000—650 miljoner kronor. Om vårt valutapolitiska
program om en förstärkning
av guldkassan med 300 miljoner
kronor per år under den tid vi påyrkat
hade vunnit riksdagens stöd skulle relationen
mellan bruttonationalprodukten
respektive importen å ena sidan
och tillgången på utländska betalningsmedel
å den andra nätt och jämnt ha
hållits oförändrad. I april i år hade
guld- och valutakassan sjunkit till 2,3
procent av bruttonationalprodukten
och till 10,4 procent av importen. Motsvarande
siffror för 1962 var 5,6 procent
av bruttonationalprodukten och
28,8 procent av importen.

Det skulle kanske vara något mer att
tillägga till denna motivering, men jag
nöjer mig med detta och yrkar bifall
till reservationen 2.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! I det nu föreliggande
utlåtandet från bankoutskottet har herr
Åkerlund i likhet med tidigare år avlämnat
reservationer, men till skillnad
mot föregående år är han nu ensam
reservant.

Herr Åkerlund hemställer i reservationen
1 att riksbanken får utge sedlar
till ett belopp av högst 12,5 miljarder
kronor. I propositionen 69 föreslås
att maximibeloppet, vilket för närvarande
är 13 miljarder kronor, höjes
med 500 miljoner kronor.

Utskottet tillstyrker denna höjning.

Motioner med förslag att sedeltaket
skulle sättas lägre än det av riksbanken
och regeringen föreslagna har väckts
varje år sedan år 1963 men varje år
avslagits med stor majoritet. Inte ens
reservantens eget parti har helt stött
reservationerna och motionerna.

152 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

I sin andra reservation yrkar herr
Åkerlund att »riksdagen—--— i skri velse

till fullmäktige i riksbanken
uttalar att riksbankens valutapolitik
skall inriktas på återuppbyggnad av
guld- och valutatillgångarna med lägst
500 miljoner kronor under 1970 samt
att guldreserven i möjlig mån skall förstärkas».

Utskottet anser att något skäl för
riksdagen att nu genom direktiv till
bankofullmäktige påkalla omprövning
av riksbankens politik inte föreligger.
Att, såsom reservanten och motionärerna
förordar, ange ett bestämt kvantitativt
mål för riksbankens självklara strävan
att öka sina valutareserver anser
utskottet inte heller motiverat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bankoutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill. att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
Utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det oj vill. röstar
A ej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för

ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2
av herr Åkerlund; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av proposition om ökning av
den svenska kvoten i Internationella valutafonden;
och

andra lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
första lagutskottets utlåtande nr 43 närmast
före statsutskottets utlåtande nr
117, dels första lagutskottets utlåtande
nr 47 och konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39 i nu nämnd ordning sist.

8 9

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets memorial nr 13, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
1969 års organisationsutrednings betänkanden
om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
jämte motioner;

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

Nr 29 153

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 45, angående beräkning av beviIlningarna
för budgetåret 1970/71, m. m.,
jämte motioner,

nr 40, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1951: 790) om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner,
och

nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, i anledning av proposition med
förslag till lag om besvär över beslut
av riksdagens organ,

nr 45, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
flyttning till Skövde av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad,

nr 48, i anledning av framställning
frän styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagstrycket,
nr 49, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående utnyttjande av
ADB i riksdagsarbetet,

nr 50, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden
in. m.,

nr 51, angående regleringen för budgetåjrett
1970/71 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.,

nr 52, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session,

nr 53, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 54, över motioner i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1970/71, in. in.;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt, och

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial; nr

52, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
jämte motioner i ämnet,
dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn in. fl.,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
in. in., jämte motioner i ämnet,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612),

nr 56, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
m. m., och

nr 57, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
in. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 46, i anledning av motioner om
åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning
och trygghet, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i samhället.
om en kartläggning av åldringarnas
förhållanden m. m. samt om utredning
angående de äldres situation,
nr 47, i anledning av motioner om anläggande
av en rekreationsort i Yindelådalen,
och

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 248, i anledning av proposition

154 Nr 29

Onsdagen den 27 maj 1970 em.

om riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
jämte motioner;

från statsutskottet:

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri jämte
motioner i vad propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för en
partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen jämte motioner i vad
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm in. in. jämte motioner; nr

310, i anledning -av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71; och

in- 311, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71;

från bevillningsutskottet :
nr 269, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623);

från första lagutskottet:
nr 261, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, in. m. jämte
motioner i ämnet; och

nr 263, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
mönsterskyddslag, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

från andra lagutskottet:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd m. m., jämte motioner; nr

286, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), in. in., jämte motion i ämnet; och

nr 287, i anledning av motion om
harmonisering av införsellagen och lagen
om bidragsförskott.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB jämte motioner;
och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgelåret
1969/70 i vad avser förenade fabriksverken
jämte motioner; samt

från tredje lagutskottet:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
skydd mot flyghavre jämte motion i
ämnet.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 137, om tillägg till vissa statliga
skadelivräntor, överlämnats till
kammaren. ...

Denna proposition bordlädes.

§ 12

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.03 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson