Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

—

Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1965

26 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 maj

Sid.

Meddelande om grundlagsändringar.............................. 3

Svar på fråga av fru Eriksson i Stockholm ang. den svenska atomvapenforskningen.
........................................... 4

Svar på interpellationer av herr Lindahl ang. åtgärder mot rashatspropaganda
m. m. och herr Hermansson ang. ökad upplysning bland

ungdomen om nazismen...................................... 5

Meddelande ang. de sista plena under vårsessionen................. 27

Vissa frågor rörande lärarutbildning:

Utbildning av folk- och småskollärare, speciallärare, förskollärare

m. m. samt lärare vid yrkesundervisningen m. m.............. 30

Lärares fortbildning m. m.................................... 39

Översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser.................. 41

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse........................ 45

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m....................... 54

Ändring i förordningen om allmän varuskatt...................... 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 maj

Statsutskottets memorial nr 131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Bidrag till Svenska diakonsällskapets

sociala utbildningsverksamhet (gemensam omröstning).......... 3

— nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp (gemensam omröstning)....... 4

Bevillningsutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen av

vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden............... 27

1—Andra kammarens protokoll 1965. A''r 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. vissa frågor rörande lärarutbildning
...................................................... 27

Första lagutskottets utlåtande nr 28, om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser.
............... 41

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. utbyggnad av televerkets verk stadsrörelse.

............................................... 45

— nr 129, ang. vissa löneanslag m. m............................ 54

Bankoutskottets utlåtande nr 36, om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. m............................................... 54

Statsutskottets utlåtande nr 110, om anslag på tilläggsstat II till Förvärv

av kvarteret Vinstocken inom Nedre Norrmalm i Stockholm .... 73

— nr 111, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond)................................... 73

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Onsdagen den 26 maj

Kl. 10.00

8 1

Meddelande om grundlagsändringar

Herr talmannen meddelade, att
Kungl. Maj :t till riksdagen överlämnat
en skrivelse angående förordnande av
statsrådsledamöter att uppläsa Kungl.
Maj:ts öppna brev till riksdagen angående
vissa grundlagsfrågor. Av denna
skrivelse, som nu föredrogs och lades
till handlingarna, inhämtades bland annat,
att Kungl. Maj:t förordnat hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena Torsten Nilsson att i andra
kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts öppna
brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Nilsson, som uppläste Kungl. Maj:ts
öppna brev till riksdagen av den 21 maj
1965 angående vissa grundlagsfrågor, så
lydande:

I skrivelser den 9 april och den 19
maj 1965, nr 162 och 264, har riksdagen
anmält, att riksdagen slutligt antagit följande
av 1964 års riksdag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslag, nämligen

1) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
1964: 140 förslag till ändrad
lydelse av

dels 24 och 26 § § regeringsformen,

dels 21 § regeringsformen;

2) i anledning av samma proposition
förslag till ändrad lydelse av 35 och
36 §§ regeringsformen.

Kungl. Maj :t vill härmed ge riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t denna dag
gillat och antagit förslaget under 2) samt
låtit genom allmänna kungörelser utfärda
de beslutade grundlagsändringarna.

GUSTAF ADOLF

Rune Hermansson

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 131
och 132 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner: l:a

omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 131)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:377 och 11:473
samt 1:400 och 11:450, till Bidrag till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 150 000 kr.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:400 och 11:450 ävensom
med bifall till motionerna I: 377 och
11:473, till Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 210 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 102 Ja och 120 Nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

4 Nr 29 Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på fråga ang. den svenska atomvapenforskningen

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 72 Ja och 68 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 102 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 174 Ja och 188 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Vidare lämnades ordet på begäran
till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Även jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 132)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:417 och
II: 516, i vad de avser invalidbostadsbidragets
maximibelopp, icke må bifallas
av riksdagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna 1:417 och
II: 516, såvitt nu är i fråga, höja invalidbostadsbidragets
maximibelopp
med 5 000 kr. till 15 000 kr. fr. o. m.
den 1 juli 1965.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,

verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 106 Ja och 118 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 74 Ja och 67 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 106 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 180 Ja och 185 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att fröken
Ljungberg enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från
och med den 26 innevarande maj och
tills vidare.

Fröken Ljungberg beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Detta sammanträde beräknas avslutas
omkring kl. 17.00.

§ 6

Svar på fråga ang. den svenska atomvapenforskningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
har, med hänvisning till ÖB 65,

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

Svar pa interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. in.

frågat mig om jag kan bekräfta att
svensk atomvapenforskning är att hänföra
till skyddsforskning och icke till
konstruktionsforskning och att någon
ändring häri icke planeras.

Sedan 1958 bedriver försvarets forskningsanstalt
forskning i syfte att studera
olika faktorer som är av betydelse
för kärnvapnens verkningar samt för
att utveckla för skyddet mot atomstridsmedel
erforderliga metoder och
utrustning. Detta överensstämmer med
statsmakternas beslut. En forskning
med direkt sikte på konstruktion av
kärnladdningar förutsätter — som uttalats
till proposition 1958: 110 -— beslut
av riksdagen. Regeringen bar inga planer
på att framlägga förslag till riksdagen
om sådan konstruktionsforskning.
Det av ÖB framlagda förslaget har
överlämnats till 1965 års försvarsutredning.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

öB:s rätt att som sin mening hävda,
att våra konventionella stridskrafter
behöver förstärkas med kärnvapen för
att bli tillräckligt stridsdugliga och att
den atomvapenforskning som pågår i
vårt land därför bör utsträckas till att
omfatta även konstruktionsforskning,
är obestridlig. Något tveksamt kan väl
däremot vara när denna mening blir så
allmänt spridd och framföres med sådan
styrka, bl. a. via ÖB:s egna presskonferenser
och andra informationsåtgärder,
att man uppfattar den som ett
uttryck för de ansvariga politiska organens,
d. v. s. riksdagens och regeringens
•—■ då främst regeringens —
uppfattning. Det finns då risk för att
det uppstår missförstånd som vållar
en viss oro.

Det är därför välgörande att få detta
klara besked från försvarsministern.
Det innebär att den forskning, som be -

drives på atomvapenområdet, i enlighet
med riksdagens tidigare beslut skall
inskränka sig till att avse skyddsforskning
och att regeringen inte har någon
avsikt att lägga fram ett förslag som
medför någon ändring härvidlag eller
påverkar riksdagens ståndpunktstagande
i någon viss riktning.

Jag hoppas att detta besked skall
återställa balansen så att de militära
uttalandena reduceras till vad de verkligen
är, nämligen uttryck för en personligt
och yrkesmässigt färgad mening,
som framförts av ÖB med stöd
kanske av andra militära myndigheter
men som icke delas av de politiskt ansvariga
instanserna.

Jag är tacksam för svaret och jag
hoppas att många skall få del av det
och då också känna denna tacksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. åtgärder
mot rashatspropaganda, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har till
mig ställt följande frågor:

1) Har de svenska myndigheterna, i
första hand säkerhetspolisen, tillräckliga
resurser för att snabbt uppspåra
grupper och enskilda som ägnar sig åt
stämplingar mot vårt demokratiska
samhälle, åt rashatspropaganda och åt
rasförföljclse?

2) Är de medel som står till buds för
att stoppa verksamhet av detta slag
tillräckliga?

3) Är vi i vår ungdomsfostran tillräckligt
uppmärksamma på de krav som
ställs på ett demokratiskt samhälle att
skydda sin ungdom mot inflytelser från
kretsar av det slag det här gäller?

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

I en demokrati är det en avvägningsfråga
hur polisens resurser för bekämpning
av brott mot rikets säkerhet skall
användas. Eftersom det inte är möjligt
att låta en polisorganisation av det slag
det bär är fråga om bli hur stor som
helst, måste i varje läge olika behov vägas
mot varandra och en fördelning av
resurserna göras i enlighet härmed. Säkerhetstjänsten
är i dag så dimensionerad,
att den har resurser att inom rimliga
gränser övervaka extremistorganisationer
av det slag som nu blivit aktuellt.

När det gäller de medel som står
samhället till buds för att stoppa verksamhet
av det slag som interpellanten
avser, vill jag först erinra om att det
i ett rättssamhälle måste finnas bestämda
regler, efter vilka polisen har att arbeta
när det gäller att förhindra och
avslöja brottslighet mot statens säkerhet
eller andra brott. Det är av vital
betydelse för den enskilde medborgarens
rättssäkerhet att dessa regler iakttas.
Vår demokratiska samhällsform innebär
också att alla sammanslutningar
och deras medlemmar har föreningsfrihet,
mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.
Även politiska sammanslutningar
av extrem natur är tillåtna och
följaktligen är medlemskap i sådana
organisationer inte kriminaliserat.

Även om ytterlighetsriktningar av olika
slag sålunda inte kan förbjudas, följes
givetvis deras organisationer och
verksamhet ändock av polisen, som därvid
naturligtvis måste iaktta i rättegångsbalken
och andra författningar
givna regler för övervakningsarbetets
bedrivande. Några speciella tvångsmedel
som ytterligare ökar polisens möjligheter
i detta hänseende kan inte anses
önskvärda.

De politiska sammanslutningarnas
förut nämnda demokratiska friheter
förutsätter självfallet, att de bedriver
sin verksamhet på ett sätt som inte strider
mot gällande lagar. Ingripanden
kan ske i olika fall av brottsliga gär -

ningar. Sålunda kan spridande av antisemitisk
propaganda beivras. Den som
offentligen hotar, förtalar eller smädar
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse kan enligt 16 kap. 8 §
brottsbalken dömas för hets mot folkgrupp.
Detta brott kan också straffas
enligt tryckfrihetsförordningen. Sabotage
eller förberedelse eller stämpling
till sabotage kan enligt 13 kap. 4 och
11 §§ brottsbalken medföra strängt
straff. I 18 kap. brottsbalken, som handlar
om högmålsbrott, straffbeläggs bl. a.
uppror, väpnat hot mot laglig ordning,
olovlig kårverksamhet och brott mot
medborgerlig frihet. Vidare iir det enligt
en lag från 1947 förbjudet att bära
uniform eller annan klädedräkt som
tjänar att utmärka bärarens politiska
meningsriktning. Ytterligare må erinras
om de i 19 kap. brottsbalken upptagna
brotten mot rikets säkerhet, bl. a.
spioneri och olovlig underrättelseverksamhet.
Slutligen kan nämnas att olaga
vapeninnehav straffas enligt vapenförordningen.

Förekommer anledning att brott av
dessa slag förövats skall förundersökning
inledas. När lagliga förutsättningar
föreligger kan misstänkta personer
anhållas och häktas, husrannsakan företas
och beslag läggas på handlingar
m. m. Ett ingripande av detta slag har
skett i det nu aktuella fallet. Fullständig
utredning föreligger ännu inte om
den verksamhet som avses i interpellationen.
Vad som hittills blivit känt ger
enligt min mening inte anledning till
uppfattningen, att de legala möjligheter
till ingripande jag här i korthet redovisat
skulle vara otillräckliga.

Samhället måste emellertid visa ständig
vaksamhet mot dem som söker underminera
de demokratiska institutionerna
och som företräder en våldsmentalitet,
som är främmande för våra
grundläggande värden. Även om den
nazistiska verksamheten är av mycket
ringa betydelse och dess företrädare
framstår som mer eller mindre sär -

Onsdagen den 20 maj 196”>

Nr 29

Svar på interpellationer ang.

präglade individer, är det demokratiens
skyldighet att motverka en spridning
av denna motbjudande ideologi.

A andra sidan vill jag understryka, att
vi härvid inte får godta metoder som
i sig själva strider mot vår demokratiska
rättsuppfattning.

När det gäller att motverka uppkomsten
och förhindra spridningen av
ytterliglietsriktningar är det av avgörande
betydelse att våra demokratiska
institutioner ger medborgarna tillgång
till en allsidig information om de främmande
ideologierna och inte minst om
nazismens natur och föregåenden. Såväl
skolan som pressen och organisationerna
har här ett gemensamt ansvar
och jag delar helt interpellantens uppfattning
att inte minst ungdomens fostran
har den allra största betydelse i
detta sammanhang. På denna punkt,
som berör interpellantens tredje fråga,
vill jag hänvisa till det svar, som ecklesiastikministern
kommer att lämna på
en interpellation av herr Hermansson.

Vidare anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hermansson frågat mig, om jag
vill vidtaga åtgärder för att i skolundervisningen
och på annat sätt, särskilt
bland ungdomen, öka upplysningen om
nazismens ideologi och ogärningar.

Som ett svar på den framställda frågan
vill jag först redogöra för vad som
görs för att sprida sådan upplysning
som herr Hermansson åsyftar.

Grundskolan har som ett av sina centrala
mål att främja elevernas utveckling
till dugliga och ansvarskännande
samhällsmedlemmar med respekt för
människovärdet. Denna ansvarskänsla
som skolan vill bibringa eleverna avser
inte bara det egna samhället utan har
ett vidare perspektiv. Detta framgår
klart av en rad ämnen som i samverkan
ger undervisning om internationel -

åtgärder mot rashatspropaganda, m. in.

la förhållanden, rasproblem, demokrati
och diktatur, totalitära samhällen etc.

Läroplanen framhåller t. ex. beträffande
ämnet geografi (s. 2(55) att undervisningen
skall »bidra till att öka förståelsen
för andra folk, deras problem
och levnadsförhållanden samt klargöra
vikten av fred och internationellt samarbete».

Om ämnet samhällskunskap säger läroplanen,
att en av »dess viktigaste
uppgifter är att ge eleverna socialt värdefulla
attityder. Förmågan att leva
samman i grupper, vilja till samarbete,
respekt för normer, hänsyn till andra,
känsla för det gemensamt ägda eller
anförtrodda och självständigt ställningstagande
är centrala mål». Undervisningen
i samhällskunskap har som
en väsentlig uppgift att visa eleverna,
hur opinioner bildas i deras eget samhälle
och deras egen tid och vilka skyldigheter
och rättigheter medborgarna
har i ett demokratiskt samhälle. Demokratien
ställs mot diktaturen i dess olika
former och dess konsekvens, det totalitära
samhället.

Läroböckerna har beaktat de speciella
problem som gäller undervisningen
om nazismen jämfört med äldre politiska
riktningar och skeden. Historieböckerna
för högstadiet t. ex. diskuterar
nazismen inte bara ur rent politisk
synvinkel utan tar också upp intoleransen
och de grymheter och ogärningar
som begicks. Koncentrationslägrens
fasor skildras i ord och bild. En grundskolelev
i årskurs 8 kan säkerligen inte
undgå att gripas av och reflektera över
fotografier av t. ex. en jämnårig flicka
som ryckts bort från sitt hem, utrustad
med polisens nummerlapp och davidsstjärnan,
som hennes av nazisterna föraktade
och förföljda folk måste bära.
Och eleverna får dessutom klart för sig
att denna flicka visste, att hennes resa
skulle sluta med döden i koncentrationslägrets
gasugn. Hennes brott var
att hon var jude. Den nazistiska raslärans
brutalitet och herrefolksmentali -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

tet får sin konkreta framställning även
beträffande andra nationaliteter. Exemplet
är taget ur en representativ lärobok
för högstadiet.

Gymnasieundervisningen går i historia
och samhällskunskap helt naturligt
mera på djupet, när det gäller att klargöra
nazismens väsen och nazismen
som historisk företeelse och maktpolitiskt
fenomen. Observeras bör att studiet
härav sker huvudsakligen i högsta
årskursen. Den mer djupgående undervisningen
möjliggöres genom att läroböckernas
framställning regelmässigt
kompletteras med studium av källor
och urkundssamlingar såsom Niirnberglagarna
och polisförordningar från
krigsåren avseende diskriminering av
den judiska befolkningen. Nazisternas
»femte kolonnverksamhet» i skilda länder
före och under andra världskriget
åskådliggöres också genom urkundsexempel.
Källstudiets betydelse vid studiet
av exempelvis propagandans roll
och opinionsbildningen understryks
kraftigt i Kursplaner och metodiska
anvisningar för gymnasiet.

Det är emellertid uppenbart, att undervisningen
om eu företeelse som nazismen
med allt vad den innebär av
aggressivitet, fanatism, hat och verklighetsförfalskning
är en uppgift för
läraren i psykologi lika mycket som för
läraren i historia och samhällskunskap.
Den arbetsfördelningen är också möjlig
att genomföra i de nya gymnasiala
skolformerna. Psykologien ägnar sig då
åt att penetrera mekanismerna bakom
fördomar och vanföreställningar. Samhällskunskapen
granskar gruppbildningar
av olika slag, inte minst attityderna
mot de s. k. »utgrupperna». Det
förutsätts att minoritetsproblem och
rasdiskriminering grundligt uppmärksammas
i gymnasiets och fackskolans
undervisning.

De flesta av skolans ämnen bidrar i
vår tids utåtriktade skola till att orientera
eleverna i det samhälle de möter
och i den värld de lever. Som ett led

i denna orientering görs de uppmärksamma
på att det alltjämt förekommer
våldsideologier och antidemokratiska
tänkesätt. De fostras successivt till en
propagandakritisk hållning. Skolöverstyrelsen
har till lärarnas tjänst gett ut
åtskilligt material, t. ex. »Propagandakritik
och samhällssolidaritet i skolundervisningen».
I specialnummer av
Aktuellt från skolöverstyrelsen (ASÖ
1962:22 och 45) har publicerats sammanställningar
av litteratur om den
nationalsocialistiska regimen. De upptar
verk av vitt skilda kategorier: samtida
reportage och ögonvittnesskildringar,
i efterhand nedtecknade minnesskildringar
och återblickar, tidsdokument
och dokumentsamlingar, historiska
bearbetningar, allmänhistoriska
översikter och bildverk. Dessa sammanställningar
har publicerats som ett led
i bekämpandet av nynazistisk propaganda
bland skolungdom och avsetts
dels för lärarnas orientering, dels för
elevernas bredvidläsning. Däri upptas
även AV-material, bl. a. en hänvisning
till filmen »Den blodiga tiden», som ju
på ett synnerligen konkret sätt visar
nazismens väg till makten i Tyskland,
till europeiskt herravälde och till katastrofen.

Ett samarbete mellan press och skola
har pågått sedan länge. Vissa tidningar
har beträffande nazisternas illdåd
vid skilda tillfällen gjort särtryck
och specialnummer för skolbruk, som
fått en vidsträckt användning inom
både den obligatoriska skolan och gymnasiet.
Aktualitetsbevakningen har också
poängterats i läroplanerna för grundskolan,
gymnasiet och fackskolan, framför
allt inom ämnet samhällskunskap.

Sedan ett par år pågår ett samarbete
mellan Sveriges Radio och skolöverstyrelsen
för att ur radions arkiv sammanställa
ett material för gymnasiestadiet
och vuxenundervisningen som belyser
bl. a. nazismens framfart. Det avses
innefatta autentiska röster och situationer
inspelade på skiva, komplet -

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Svar pa interpellationer ang

terade med textliiifte som innehaller såväl
originaltexter och översättningar
som kommentarer och bildmaterial. På
detta sätt konkretiseras undervisningen,
för att nämna ett par exempel, med
radioreportage från bokbål i Berlin, intervjuer
med koncentrationslägerfångar
m. m.

Värd uppmärksamhet är också den
samverkan som förekommer mellan undervisningen
i ämnet .svenska och skolteatern.
Skolteaterverksamhetcn kommer
ju både högstadiets och gymnasiets
elever till godo. Till Dramatiska teaterns
skolföreställningar av Anne Franks dagbok
kom elever inte bara från Stockholm
utan också från avlägsna delar
av landet. En mera konkret framställning
av nazismens väsen kan knappast
tänkas.

Inom folkhögskolan med dess mindre
bundna undervisning har den nazistiska
problematiken kunnat specialstuderas
ännu utförligare än inom tidigare nämnda
skolformer. Detta framgår om man
studerar olika folkhögskolors studieplaner.

Inom ungdomsorganisationerna är
debatten kring den praktisk-demokratiska
fostran en central uppgift. I det
debattmaterial som olika ungdomsorganisationer
framställt för sin verksamhet
i denna del tas avstånd från alla
tendenser till auktoritärt tänkande. För
närvarande ägnas rasförföljelserna i
Sydafrika stor uppmärksamhet inom
ungdomsorganisationerna.

Inom många studieförbund — i första
hand inom dem som har anknytning
till politiska, fackliga och ekonomiska
organisationer och till nykterhetsrörelsen
— genomföres årligen en omfattande
upplysnings- och studieverksamhet
om demokratiens idéer och tänkesätt.

Enligt Samverkande bildningsförbundens
årsberättelse studerade under föregående
studieår omkring 45 000 personer
i 5 000 studiecirklar ämnen som
rör uppfostran och undervisning, modern
historia, statskunskap och politis -

åtgärder mot rashatspropaganda, ni. in.

ka frågor. På samma siitt behandlades
dessa ämnesgrupper under 3 000 föreläsningstimmar
inom den statsbidragsstödda
föreläsningsverksamheten.

Den lämnade redogörelsen visar, att
vår skola och vårt bildningsväsen är i
hög grad inriktade på att sprida upplysning
om de totalitära samhällssystemen,
bl. a. om nazismens ideologi och
ogärningar, och att grundlägga eu övertygelse
om de omistliga värden som
ligger i en demokratisk samhällsordning.
Detta är en central uppgift för
skolan, och ett mycket viktigt komplement
till skolan utgör härvidlag den
verksamhet som bedrivs av skilda ungdoms-
och bildningsorganisationer liksom
av press och radio-TV. De initiativ
interpellanten efterlyser tas fortlöpande,
och jag kan försäkra att sådana tendenser
som framkommit den senaste
tiden och även tidigare är föremål för
intensiv uppmärksamhet från både regeringens
och skolmyndigheternas sida.
.lag anser mig också kunna räkna på
skolledarnas och lärarnas insikt om det
utomordentligt angelägna i för det
första att förmedla och levandegöra
kunskaper om de förhållanden som här
berörts och att därvid skapa förståelse
för problemens ständiga aktualitet, samt
för det andra att i samarbete med hemmen
och med eleverna själva uppmärksamt
tillse, att respekt för människovärdet,
ansvarskänsla och — på denna
grund — frihet präglar livet i och utom
skolan. Ett i dagarna framfört förslag
att utarbeta en upplysningsskrift om
fascism, nazism och rasfördomar att
spridas till all svensk ungdom i åldrarna
14—25 år finner jag beaktansvärt.
Jag kommer därför att med det snaraste
inhämta synpunkter på förslaget
från närmast berörda myndigheter och
organisationer.

Herr talman! Jag anser mig därmed
ha besvarat herr Hermanssons interpellation.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Först vill jag tacka in -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

rikesministern för det snabba svaret på
min häromdagen framställda interpellation.

Jag noterar med tillfredsställelse att
säkerhetstjänsten enligt inrikesministerns
bedömning har resurser att inom
rimliga gränser övervaka extremistorganisationer
av det slag som nu blivit
aktuellt. Det är också i en tillspetsad
situation på sin plats med denna erinran
om att det i ett rättssamhälle som
vårt finns bestämda regler efter vilka
polisen har att arbeta när det gäller att
förhindra och avslöja brottslighet mot
statens säkerhet eller andra brott. Mot
uppfattningen att »givna regler för
övervakningsarbetets bedrivande måste
följas» kan ingen invändning resas. Den
därpå följande redovisningen i statsrådets
svar visar också vilka ingripanden
som kan göras vid olika fall av brottsliga
gärningar.

Jag förstår å andra sidan att inrikesministern
under pågående polisutredning
inte på alla punkter kan uttala sig
i klartext. Låt mig, herr statsråd, starkt
stryka under behovet av en ordentlig
utredning. Jag hoppas att alla tillgängliga
informationer om den åsyftade
verksamheten kommer att delges allmänheten.
Denna trassliga härva måste
verkligen nystas upp.

Till svaret — i och för sig invändningsfritt
— vill jag, herr talman, bara
knyta ett par reflexioner.

Som påpekades i en debatt i första
kammaren den 9 april i år är det genant
att enligt internationella juristkongressens
uttalande — en kongress som
hölls i januari i år i FN-regi — Sverige
är ett av ursprungsländerna för sådant
nynazistiskt material som exporteras
över gränserna. Har inrikesministern
någon kommentar att göra till detta
anmärkningsvärda och beklagliga
förhållande? Inrikesministern räknade
vid detta tillfälle upp en rad små partier
och rörelser som har en fascistisk
eller nazistisk karaktär, men den Carlbergska
stiftelsen omnämndes inte. Ansågs
den för någon månad sedan som

alltför obetydlig? Okänd var den ju
inte.

Finns det fog för den på sina håll
spridda uppfattningen, att Carlbergsstiftelsen
tillhör gruppen mindre farliga
nazistorganisationer, att den varit
samlingsplatsen för en handfull fanatiker
med snedvridet åsikts- och handlingsmönster
samt av en del ungdomar
som av ren okunnighet låtit lura sig att
delta i verksamheten, men att det finns
andra och farligare nazistorganisationer
som för närvarande trycker i buskarna? Denna

i och för sig allvarliga affär
har enligt mångas mening genom en
stor tidnings starka engagemang och
dagliga »kanonreportage» fått överdrivna
proportioner. Affären har ju väckt
en fantastisk uppmärksamhet — även
internationellt.

Överdriven publicitet kan utomlands
skapa den felaktiga uppfattningen, att
vi här stod inför en omstörtning av
det svenska samhället. Det vore att
överskatta de små nazistorganisationernas
betydelse om man tilltrodde dem
något sådant. Det är allvarligt nog att
det finns nynazistiska stämningar som
bygger på rashat också inom vårt folk.

Den Expressen närstående Göteborgsposten
skildrar i en artikel, signerad
Harry Hjörne, saken på följande sätt:
»Den överdrivna publiciteten här hemma
blir allvarlig därför att den gett anledning
till uppsmällda sensationsartiklar
i världspressen och kommit folk
att jämföra oss med vissa sydamerikanska
republiker, där de politiska
kupperna ingår i den normala politiska
och militära aktiviteten. Det måste vara
påfrestande för Expressens politiska
ledning och ansvarskännande medarbetare
att gå igenom de senaste veckornas
nummer av Expressen. Det är
skrämmande.» Så långt Harry Hjörne.

Frågan är hur en sådan affär rent
nyhetsmässigt skall bedömas. I pressen,
men framför allt i radio och TV,
har gamla hel- och halvnazister fått
framträda och bedyra sin oskuld. Här -

Dnsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatapropaganda, m. in.

milkvällen fick också den engelske nazistledaren,
som lär lia något hundratal
anhängare, framträda på bästa TVtid
inför miljoner svenska TV-tittare.
De nazistiska idéerna skulle de aldrig
få ut via egna skrifter och möten. Kan
denna nyhetsbevakning verkligen vara
sakligt motiverad? Dessa frågor kan ge
anledning till en pressetisk diskussion
av stort principiellt intresse.

Man kan naturligtvis med Svenska
Dagbladet fråga sig: »Hur långt bör och
får tidningsmän driva privat spaningsverksamhet
utan att underrätta polisen?
Att den som får kännedom om försök,
förberedelse eller stämpling till
uppror eller väpnat hot mot laglig ordning
är skyldig att anmäla vad han vet
framgår redan av 18 kap. 7 § brottsbalken.
Det går alltså icke an att vänta
med sådan anmälan för att den egna
tidningen skall ''komma först’ med nyheten.
Likaledes är det klart att en person
icke äger rätt att undanröja eller
äventyra bevismaterial. Om vapen påträffas
i en gömma på Upplandsslätten
får de alltså icke på egen hand grävas
upp och grävas ned igen, även om
det sker i det bästa uppsåt.»

Jag vill i detta sammanhang också
ge inrikesministern tillfälle att kommentera
en anmärkningsvärd nyhet
publicerad i Idun-Vecko-Journalen nr
20. I en stort uppslagen artikel med
rubriken: »De som gjorde det» säger
en av de två journalister, som talade om
sina sju hemliga veckor, att de samarbetade
perfekt med polisen samt att
de — d. v. s. polisen —■ »synkroniserade
praktiskt taget sina åtgärder med
Expressens utgivning och distribution».

Det är den framstående Expressenjournalisten
K. G. Miclianek, tillika ordförande
i Svenska journalistförbundet,
som yttrar detta. Uppgiften kan inte
viftas bort med påståendet att den
kommer från oansvarigt eller oinitierat
håll. Detta är en insinuation mot polisen
som inte bör stå oemotsagd.

Jag förmodar att uppgiften är felaktig,
men jag vill bereda inrikesministern
tillfälle att inför kammaren bekräfta
eller dementera detta antagande.

Min tredje fråga — den kanske principiellt
mest intressanta -— gällde vår
ungdom och hur vi på bästa sätt skall
skydda den mot inflytelser från antidemokratiska
kretsar. Inrikesministern
bar i sitt svar strukit under bur viktigt
det är att våra demokratiska institutioner
ger medborgarna tillgång
till en allsidig information om de främmande
ideologierna och inte minst nazismens
natur och föregåenden. Jag delar
uppfattningen att skolan, pressen
och organisationerna här bar ett gemensamt
ansvar.

Inrikesministern har också hänvisat
till det svar ecklesiastikministern här
har lämnat herr Hermansson. Utan att
föregripa herr Hermansson vill jag
framhålla att det är mycket i detta svar
som jag finner beaktansvärt. Det är en
intressant redovisning av åtgärder på
skolans område som här presenteras.
Skolundervisningen är måhända bättre
än sitt rykte, men många experter anser
att läroböckerna tarvar en fortlöpande
bearbetning och förbättring i
första hand av de avsnitt som gäller
vår egen tid — krigsåren och efterkrigstiden.

Vi skall inte straffa utan uppfostra
vår ungdom — ge den en fast insikt om
det orimliga och moraliskt förkastliga
i de idéer som bl. a. Carlbergstiftelsen
representerar. Vi måste se till att
det i våra läroböcker och i den muntliga
undervisningen ges en fullödig information
och uppfostran beträffande
allt det vi innefattar i begreppen demokratiskt
samhällsskick och demokratiskt
tänkesätt och att vi verkligen ger våra
ungdomar medel att mostå den ofta fördolda
och lömskt infiltrerande antidemokratiska
propaganda av skilda
schatteringar som ännu finns i vårt
samhälle.

Vi får, ärade kammarledamöter, inte

Nr 29

Onsdagen den 20 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

bagatellisera de nya yttringar av rasfanatism
som här kommit till uttryck.
Skadeverkningarna kan bli stora bland
människor som lidit nog, utsatta som
de är för en psykisk press som gör dem
speciellt känsliga.

Herr talman! Det är min förhoppning
att vi efter den senaste tidens press-,
radio- och TV-debatt — vars enskildheter
vi kan diskutera och där vi beträffande
metoderna kan ha skilda meningar
— skall förstärka våra insatser
i demokratiens kamp mot våld och ofrihet.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikministern
för hans utförliga och positiva
svar på min interpellation.

Jag vill inledningsvis framhålla, att
skolundervisningen på ett objektivt och
fullödigt sätt självfallet bör behandla
olika antidemokratiska rörelser, våldsideologier
och med dem förknippade
politiska företeelser. Det gäller t. ex. den
förvrängning av socialismen, som vi
känner under begreppet stalinism, lika
väl som våldsregimer vilka hyllar olika
kapitalistiska, borgerliga ideologier.

Nazismen intar emellertid en särställning.
Medan såväl i stalinismen som i
en rad borgerliga våldsideologier terroråtgärder
motiveras såsom nödvändiga
avsteg under hårda förhållanden från
socialistiska respektive borgerliga frihetsideal
och för att möjliggöra förverkligandet
av de uppställda målen, är terrorn
och utrotningen av människor av
annan ras och åskådning för nazismen
både medel och mål. Den nazistiska
regimens handlingar i Tyskland och i
de härtagna länderna kan inte betraktas
som politisk verksamhet i vedertagen
mening. Det handlade om verksamhet
av ett förbrytarband, vilket ställt sig
det fruktansvärda målet före att utrota
miljontals människor. Tyvärr hade de
under en rad år framgång i sina förehavanden.
Sammanlagt 12 miljoner
människor förintades i de nazistiska

koncentrationslägren i Tyskland. Upp
emot 60 miljoner människor beräknas
ha lidit döden i direkt eller indirekt
samband med krigshandlingar under
det andra världskriget. De nazistiska
ledarna förklarades med rätta såsom
förbrytare mot mänskligheten vid den
stora krigsförbrytarprocessen efter kriget.

Det är beklämmande att det tjugo år
efter det andra världskrigets slut fortfarande
finns grupper och organisationer
i vårt land, vilka söker föra vidare
nazismens idéer. Jag avser inte enbart
den verksamhet inom Carlbergsstiftelsen,
vilken nu undersöks av polisen.
Det finns också en rad andra nazistiska
organisationer, som i flera fall har utländska
kontakter och tydligen utgör
delar av en internationell verksamhet.
Rättegången mot den häktade Lundahl
får visa vad som varit korrekt och inkorrekt
i de många uppgifterna om
dennes och hans kumpaners verksamhet.
Lika litet som det finns skiil till
panik och överdrifter, lika litet finns
det anledning att underskatta de möjligheter
till skadegörelse som en kriminell
liga har. Överdrifter åt bägge hållen
kan skada vakthållningen kring demokratien.

Det avgörande medlet för att motverka
uppkomsten av grupper och tendenser,
som söker föra vidare nazismens
ideologi och med våld omsätta denna i
handling, måste anses vara upplysning
av olika slag. Det gäller naturligtvis antidemokratiska
strömningar över huvud
taget. I samband med tidningsdebatten
om Carlbergsstiftelsen har i pressen förekommit
försök att fastställa hur omfattande
kunskapen bland ungdomen är
om nazismens ideologi och ogärningar.
Det är en mycket svår sak att göra sådana
undersökningar. Man kan naturligtvis
fråga skolungdomar, men det
måste varnas för förhastade slutsatser
av enkla intervjuundersökningar. Det
material som kommit fram tyder emellertid
på att kunskaperna om nazismen

Onsdagen (lön 20 maj 1905

Nr 29

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. in.

är otillfredsställande. I den män de
finns är det enligt vissa omdömen inte
.skolan som gett dem utan press, radio
och television.

Ecklesiastikministerns svar i den del
som avser skolundervisningen visar hur
det borde och kan vara, men det säger
inte så mycket om hur det verkligen är.
Det förefaller inte att finnas några undersökningar
som visar vilket utrymme
dessa frågor faktiskt ägnas i undervisningen,
om lärarna hinner med dem
eller om undervisningen bedrives på ett
tillfredsställande sätt. Enligt en del omdömen
skulle det finnas stora brister
när det gäller såväl lärarnas undervisning
som lärarutbildningen och läroböckerna
i historia. Det är omöjligt för en
lekman att med någon bestämdhet yttra
sig om alla dessa frågor. Det har
emellertid uppgivits för mig att det på
den tvååriga linjen för mellanstadielärare
inte förekommer en enda timme
schemalagd undervisning i historia.

Beträffande läroplaner och läroböcker
är det emellertid möjligt för var
och en att granska innehållet. Vad som
slagit mig vid en genomgång av de av
skolöverstyrelsen utgivna läroplanerna
för grundskolan, fackskolan och gymnasiet
— de senare rykande färska — är
att jag inte kunnat finna att begreppet
nazism över huvud taget nämns i någon
av dem, vare sig i själva läroplanen eller
i de relativt utförliga anvisningarna och
kommentarerna för undervisningen i
historia.

Detta är naturligtvis inte avgörande,
utan det avgörande är undervisningen
inbegripet läroböckernas innehåll. Ecklesiastikministern
nämnde nyss en representativ
lärobok för grundskolans
högstadium. Jag har gått igenom fem av
de mest använda läroböckerna i historia
för grundskolans klass 8, där de
båda världskrigen och deras förhistoria
skall behandlas. Jag måste tyvärr säga
att jag fått intrycket att redogörelsen
för nazismen i en del läroböcker är
otillräcklig. Av de fem läroböckerna

nämner samtliga judehat och förföljelser
mot judar som karakteristiskt för
nazismen. Fyra nämner att Hitler gjorde
slut på arbetslösheten och byggde utmärkta
vägar, lika många hans kamp
mot demokratien och ordet koncentrationsläger.
Tre talar om rustningar och
krig som betecknande för Hitlers regim.
Strävan att bygga ett helt nazistiskt
Europa nämns av två. Av två mycket
använda läseböcker till detta tidsavsnitt
har den ena ingenting alls om nazismen,
den andra endast eu berättelse om attentatet
mot Hitler.

Av fyra läroböcker för årsklass 9
nämns nazismen inte alls, i någon finns
namnet Hitler, endast en har en skildring
av nazismen. Detta torde sammanhänga
med hela uppläggningen av läroplanen
i historia under detta skolår.

En dylik genomgång blir naturligtvis
alltid tillfällig. Mitt intryck är emellertid
att följande moment betonas helt
otillfredsställande eller inte alls i läroböckerna
i historia i den del som avser
grundskolan: nazismens ekonomiskt-sociala
bakgrund och sammanhang; våld
och terror som en avgörande del i nazismens
ideologi och praktik; Hitlers strävan
att underkasta sig hela Europa och
göra tyska folket till ett herrefolk; att
rasläran, terrorn och utrotningspolitiken
riktade sig både mot judarna och
mot andra icke-tyska folk. Koncentrationslägren
borde ha skildrats utförligare;
allt för litet finns om den fruktansvärda
terrorn i de ockuperade och
krigshärjade länderna. Inte alla böcker
nämner ens siffran 6 miljoner mördade
judar, inte någon av dessa läroböcker
sammanlagda antalet offer för nazismens
barbari. Endast en bok talar direkt om de
nazistiska förbrytarna och berättar att
nazistledarna dömdes som krigsförbrytare.
Endast denna bok innehåller också
maningen: »Något sådant får inte upprepas.
Därför måste vi ständigt vara
redo att försvara alla människors rätt
till lika människovärde och att bekämpa
alla utslag av rashets, folkhat, vålds -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

dyrkan och förtryck, var vi än möter
det.»

Några läroböcker förefaller ha direkt
dåliga och olämpliga avsnitt om nazismen.
I en lärobok för klass 9 ges följande
skildring av Hitlers väg till makten: »Just

då kom den svåra ekonomiska
världskrisen i slutet på 1920-talet. Den
gjorde 6 miljoner tyskar arbetslösa.
Missmod och olust spred sig i landet.
Arbetarna gick i stor utsträckning över
till kommunismen. Medelklass och bönder
såg då räddningen i det nationalsocialistiska
partiet. Hittills hade detta
varit obetydligt men fick nu vind i seglen.
Dess ledare, Adolf Hitler, började
en hänsynslös propaganda och gav Versaillesfreden,
socialdemokratin, kommunismen,
fackföreningarna och judarna
skulden för nöden i Tyskland.»

Det skulle vara intressant att veta
vilka intryck av orsakerna till nazismens
uppkomst och seger i Tyskland
som eleverna har efter att ha läst detta.
•— I en lärobok för klasserna 7—8 heter
det:

»Att det hade gått illa för Tyskland
berodde inte på de äkta tyskarna, menade
man, utan på förrädare. De värsta
förrädarna ansåg man judarna ha varit.
I tal och skrift påmindes tyskarna ständigt
om detta.»

Är detta objektiv historieundervisning?
Det är otvivelaktigt en redogörelse
för vissa fakta, men samtidigt är denna
skriven på ett sådant språk att den
kan bidra till att inympa en felaktig
syn. Vad är äkta tyskar? Vad är judar?
Det ligger ett stort ansvar hos läraren
att på ett riktigt sätt orientera om dessa
föreställningar om raser och visa upp
de falska begreppen.

Samtidigt som det fortfarande tycks
finnas brister i läroböckerna måste man
emellertid erkänna att dessa förbättrats.
Olika organisationer ger även i övrigt,
som ecklesiastikministern framhållit,
upplysning om nazismen. Jag noterar
med stor tillfredsställelse att regeringen

och skolmyndigheterna ägnar de tendenser
som framkommit en intensiv uppmärksamhet.
Förslaget om en särskild
upplysningsskrift om fascism, nazism
och rasfördomar avsedd att spridas till
all svensk ungdom finner också jag utmärkt.
Det var just dylika åtgärder som
avsågs i min interpellation.

Herr talman! Frågan om den andliga
motståndskraften mot nazismen är inte
endast en fråga om stoffet vid undervisningen,
utan även om inställningen mellan
människorna. Detta har beaktats vid
målsättningen för vår skola. Till dess
uppgifter hör att hos eleven grundlägga
aktningen för individen, hänsynen till
andra och rätten att vara annorlunda.
Det är inte alls säkert att nazismen återkommer
i de gamla kläderna och med
de gamla symbolerna. Antidemokratiska
tendenser kan dyka upp under förklädnad,
men hela tiden handlar det om
försök att hävda sig på andras bekostnad,
att lura och plåga de svaga.

Jag har det intrycket att dessa problem
numera vid skolundervisningen beaktas
i högre grad än tidigare. Det tycks
dock finnas brister kvar när det gäller
undervisningen om nazismen. I anslutning
till vad jag tidigare anfört vill jag
därför ställa tre konkreta frågor till
ecklesiastikministern. Vill statsrådet
Edenman medverka till, för det första
en vetenskaplig undersökning av vad
undervisningen om nazismen egentligen
ger eleverna i form av kunskaper, för
det andra en revision av läroplanerna i
historia, så att nazismen uttryckligen
nämnes i dessa, och för det tredje en
granskning av använda läroböcker
m. in. för att få en samlad bild av hur
nazismen och det andra världskriget
framställes?

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tror att den avslöjade
nazistjuntan är en nyttig läxa för
vår demokrati, även om jag vill varken
över- eller undervärdera företeelsen
som sådan. I och för sig är det inte sär -

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Svar på interpellationer ang

skilt anmärkningsvärt att det i vårt
samhälle finns element som inte vill
acceptera demokratien. Vi bygger ju
vårt samhälle på åsiktsfriheten, och det
betyder att vi normalt selt är beredda
att låta även extrema åsikter utanför
demokratien komma till uttryck.

Vi är upprörda och indignerade över
rasfördomarna på olika håll ute i världen
liksom över diktaturregimer och
våldsmentalitet. Naturligtvis är det då
chockerande att upptäcka att sådana
element finns mitt ibland oss, element
som vill störta vår demokrati och införa
en våldsregim, en terrorregim. Visst
kan vi säga oss att förekomsten av dessa
element utgör dels en barnsjukdom
som bör kunna gå över, dels en form av
missanpassning som ett samhälle aldrig
helt kan komma ifrån. Vi kan säga oss
att existensen av sådana element på intet
sätt skakar vårt demokratiska samhälles
grundvalar, men redan detta att
avsikten varit att göra detta medför att
vi måste ha uppmärksamheten riktad
på dem. Den avslöjade nazistjuntan är
därför som sagt en nyttig läxa för oss.

Vi skall komma ihåg att vår demokrati
aldrig får en tryggad ställning, om
vi inte ständigt är beredda att försvara
demokratien. Såsom inrikesministern
framhåller i sitt svar måste en demokrati
acceptera även politiska sammanslutningar
av extrem natur med nazistiska
och andra liknande diktaturideologier.
Därmed menar jag inte att vår
demokrati inte skulle ha en nödvärnsrätt
gentemot ideologier som inte accepterar
vår egen ideologi. Naturligtvis
kan inte de som inte accepterar demokratien
göra anspråk på att bli bemötta
med demokratiska metoder. Men demokratiens
främsta uppgift är att utan
tvång övertyga andra, och jag tror att
det är den metoden som demokratien
under normala förhållanden skall använda
även mot sina fiender.

Framför allt anser jag att frågan om
demokratiens säkerhet är en upplysningsfråga.
Jag kan inte komma ifrån

åtgärder mot rashatspropaganda, m. in.

att det liar brustit i detta avseende. Undervisningen
i våra skolor har inte ägnat
tillräcklig uppmärksamhet åt att
upplysa ungdomarna om Hitlernazismens
verkliga innebörd. Jag finner det
angeläget att .skolan i ännu högre grad
lägger ner intresse på att fullgöra denna
uppgift.

Det är en stor fara, om skolundervisningen
lämnar ett tomrum som kan utnyttjas
för romantisering kring Hitlertidens
förgrundsgestalt. Skolundervisningen
och över huvud taget informationen
i vårt samhälle måste ge de unga
betryggande kunskaper om att nazismen
var våld, terror, förtryck och rasfördomar.

Det är här som demokratiens främsta
och väsentliga försvarslinje går. Klarar
vi denna uppgift på ett tillfredsställande
sätt, så är vår demokrati tryggad —
det är min fasta övertygelse.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till herr Hermansson. Jag kan
förstå, om han tyckte att han rörde sig
på brännbar mark. Hans uttalande om
stalinismen var mycket intressant. Om
vår misstänksamhet gentemot kommunismen
kvarstår beror det på dess gärningar
under gångna år. Gärningarna
får tala och vår bedömning av kommunismen
rättas därefter. Av den anledningen
har jag inte tänkt fördjupa
mig i herr Hermanssons resonemang i
övrigt, och de direkta frågor, som han
ställde gällde statsrådet Edenman.

Såsom herr Lindahl mycket riktigt
anmärkte pågår det en polisundersökning
som säkert kommer att ge mycken
ytterligare belysning av hela problemkomplexet.
Vidare sker i den s. k.
Strandska parlamentarikerkommittén
en allmän prövning av säkerhetsarbetet
och främst dess principiella uppläggning.

Däremot vill jag självfallet svara på
de direkta frågor som herr Lindahl

Nr 29

Onsdagen den 20 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

ställde till mig. Den första frågan gällde
det förhållandet, huruvida det här i
Sverige finns någon central för antisemitisk
propaganda som riktar sig utåt
till andra länder. Denna fråga togs upp
i medkammaren av herr Palm, och i
början av april hade jag anledning att
svara honom. Jag skall nu återge ett avsnitt
ur svaret. Jag sade bl. a.: »Den
distribution av antisemitisk propaganda
som skett från Sverige till utlandet
vid olika tider har, såvitt är känt, huvudsakligen
ombesörjts av en enda person.
Denne har på grund av sin verksamhet
flera gånger dömts för hets mot
folkgrupp och tryckfrihetsbrott. I början
av år 1964 förklarade han offentligt
att han lade ner sin verksamhet.»

Jag tror att man skall ta uppgifterna
om att det skulle finnas en mycket stor
central med en viss försiktighet, men
vi skall inte nonchalera och förenkla
saken. Vi vill följa dessa organisationers
verksamhet med uppmärksamhet
även när den riktar sig utåt, och vår
lagstiftning ger oss också möjligheter
till ingripanden om propagandan drivs
på detta sätt.

Det är rimligt att man som herr Lindahl
frågar om den Carlbergska stiftelsen
var känd av polisen liksom också
varför inte denna stiftelse nämndes i
det svar som jag lämnade till herr Palm.

I interpellationssvaret nämndes av
helt naturliga skäl endast de största nazistiska
gruppbildningarna i landet.
Dessutom är några smärre grupper kända
sedan många år, men med hänsyn
till bl. a. deras ringa numerär ansågs
det vara att överdriva deras betydelse
om man namngav alla i ett interpellationssvar,
men det betyder inte att vi
underskattar deras existens. Det var en
rent praktisk åtgärd i anslutning till
svaret.

Jag skall sedan ta upp frågan vad
polisen kände till om den Carlbergska
stiftelsen och i anslutning härtill frågan
om huruvida polisen hade lagliga
medel att inskrida mot stiftelsen.

På den första frågan skulle jag vilja
svara, att man från polisens sida mycket
väl kände till Carlbergs person och
det av Carlberg grundade Svea Rikes
förlag, och dessutom var det känt att
han författat en hel del skrifter med
antijudiskt och nazistiskt innehåll samt
att stiftelsen hade till syfte att sprida
antisemitisk och nazistisk litteratur och
att verka för antisemitiska och nazistiska
idéer. Detta fanns antecknat hos polisen.

Beträffande den andra frågan, om
man hade lagliga möjligheter att inskrida
mot stiftelsen, vill jag erinra om vad
jag tidigare sagt i mitt svar, nämligen
att innan åtgärder vidtas mot en organisation,
exempelvis av den av Carlbergska
stiftelsens slag, måste givetvis
misstanke om brott föreligga. På frågan
huruvida brott förelåg säger polisen att
svaret måste bli ett bestämt nej, därför
att i vårt samhälle alla medlemmar i
sammanslutningar har föreningsfrihet,
mötesfrihet, åsiktsfrihet o. s. v., vilket
jag också framhållit i mitt svar. Även
politiska sammanslutningar av extrem
natur är tillåtna, och det är först när en
sådan sammanslutning bedriver verksamhet
som bestraffas enligt lag som
ingripande kan ske.

Därmed har jag försökt att besvara
herr Lindahls fråga. Stiftelsen var således
känd, men förutsättningar för ett
lagligt ingripande förelåg inte tidigare.

Man kan då kanske invända att det i
den Carlbergska stiftelsens urkund
framhålles att avsikten bland annat är
spridandet av antisemitiska skrifter,
men några bevis om att en sådan spridning
skett fanns inte, även om det var
känt att Carlberg hade förbindelse med
den för tryckfrihetsbrott straffade bokförläggaren
Einar Åberg.

Herr Lindahls tredje fråga berör de
medarbetare i tidningen Expressen som
tog kontakt med polisen och överlämnade
ett visst material. I detta fall får
väl de fortsatta utredningarna visa vad
som verkligen förekommit. Än så länge

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Svar på interpellationer ang.

saknar vi en tillräckligt klar bild. Jag
skulle emellertid vilja göra den kommentaren
att det självfallet var bra att
dessa journalister satte sig i förbindelse
med polisen, men jag vill starkt framhålla
att det hade varit bättre om de
gjort det tidigare.

Jag bar tagit del av det uttalande som
gjorts i en artikel i Vecko-Journalen,
men jag vill, i den mån artikeln kastar
eu skugga över polisen på grund av någon
form av undfallenhet för journalisterna,
tillbakavisa att sådan undfallenhet
ägt rum. Det kan finnas anledning
att erinra om vad som förekom den dag
Expressens medarbetare tog kontakt
med polisen, och därmed tror jag att
man får polisens ställning gentemot
journalisterna ganska klar för sig.

På eftermiddagen den tisdag det var
fråga om blev polisen uppringd av en
av dessa journalister, som begärde ett
sammanträde och anförde att det brådskade.
Man bestämde då att en första
kontakt skulle tas kl. 20. Så skedde alltså,
och journalisterna anmälde då det
spårningsarbete som de hade gjort och
överlämnade en del av det skriftliga
mateterial de hade.

Polisen ställdes alltså här inför utomordentligt
långtgående uppgifter. Det
förelåg inte möjligheter till ett ingripande
— husundersökning, anhållande
eller motsvarande åtgärder — enligt vår
lag på grundval av de handlingar som
vid tillfället hade överlämnats. Man
måste först kontrollera verklighetsunderlaget
för de påståenden som hade
gjorts och det material som hade överlämnats.

Självfallet måste då också polisen
ställa sig frågan: Hur lång tid har vi
på oss innan någonting av detta material
blir offentligt för att göra kontrollen
och sedan eventuellt vidta åtgärder
i form av husrannsakan, eventuellt
anhållande? Tidningsmännen hade
meddelat att de påföljande morgon
skulle publicera materialet. De hade
också meddelat att det såvitt de kände
2 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr

åtgärder mot rashatspropaganda, in. in.

till fanns ett alarmsystem. Om man började
företa sig någonting löpte man
risk att de som var involverade i verksamheten
skulle kunna bli underrättade
och hålla sig undan, så att det skulle
bli omöjligt att göra anhållandena. Man
fick då beskedet, att ungefär kl. 7 på
morgonen skulle en del material gå till
sättning och att risk för läckage därefter
skulle finnas.

Det är klart att polisen måste undersöka
dessa uppgifter. Men tidningen hade
ju bestämt tidpunkten för publiceringen,
och polisen kunde inte hindra
den. Vad man kunde göra var att snabbt
söka kontrollera uppgifterna. Först sökte
man efter den uppgivna vapen- och
ammunitionslådan vid skjutfältet nära
Gävle. Några poliser for dit i bil. Här i
Stockholm avvaktade man besked. Kl.
halv 3 ringde dessa polismän och meddelade
att de funnit lådan och att den
innehöll en del av det material som vi
numera känner till. Först därefter ansåg
sig polisen ha tillräckligt underlag för
en husrannsakan. Denna utfördes i den
Carlbergska stiftelsens kontorslokaler,
där man fann vapen och ammunition.
Därmed hade man ju fått en viss bekräftelse
på att det muntligen och skriftligen
överlämnade materialet var av den
art och karaktär att ett ingripande kunde
ske. Anhållandena bestämdes sedan
och kunde göras innan det blev publicitet
kring dessa uppgifter.

Jag tror att det är angeläget att här få
redovisat hur gången har varit. Vad
som uttalades i Vecko-Journalen betraktar
jag så att någon form av journalistisk
iver kanske har låtit beskrivningen sväva
ut litet väl långt. Jag tillbakavisar således
varje misstanke mot polisen för undfallenhet.

Herr talman! Det skulle kunna vara
mer att tillägga i denna debatt, men jag
har härmed velat svara på de direkta
frågor som ställts till mig. Jag tror det
finns anledning att understryka att vi
inte skall överskatta men heller inte
underskatta vad som förekommit. Jag
29

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder

har också velat framhålla att vi visst
inte saknar förutsättningar och möjligheter
att följa verksamhet av denna karaktär.
Den stora frågan är självfallet
i vilken omfattning en sådan verksamhet
och en ideologi sådan som den nazistiska
har möjligheter att vinna resonans
hos vårt folk. Här kommer vi in på
den mera långtgående frågan om undervisning
och uppfostran som ecklesiastikministern
har berört i sitt interpellationssvar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har i mitt interpellationssvar
velat visa att lärarna i sin undervisnings-
och upplysningsverksamhet
om diktatur, nazism och andra totalitära
åskådningar samt rasfanatism
o. s. v. icke saknar centralt utfärdade
anvisningar, råd och hjälpmedel. Herr
Hermansson berörde ju själv kommunismen.
Resultaten av den undervisningen
beror sedan på lärarens intresse,
kunskaper och engagemang, det kan
man aldrig komma ifrån. Självklart växlar
därför resultaten från skola till skola
och från klass till klass.

Jag har av den inspekterande myndigheten,
skolöverstyrelsen, fått många
exempel på undervisningsresultat som
måste betraktas som utomordentligt goda,
men självfallet finns det också exempel
på dåliga sådana.

Herr Hermansson ställde här i rask
följd tre nya frågor till mig, som var
litet svåra att uppfatta. På den första
frågan, huruvida jag vill medverka till
en vetenskaplig undersökning av vad
undervisningen i våra skolor om nazismen
egentligen ger, vill jag svara att
det är ett mycket intressant kunskapsteoretiskt
problem, och jag har absolut
ingenting emot eu sådan undersökning
— och inte bara på det fältet utan också
om vad vi kan ge vår ungdom i form av
upplysning och undervisning över huvud
taget. Det är ett mycket väsentligt
och delikat pedagogiskt problem. Mot

mot rashatspropaganda, m. m.

bakgrunden av den pressdebatt som pågått,
i vilken man allmänt har velat göra
gällande att skolan inte ger någonting på
detta område, vill jag gärna försöka
medverka till det, på de vägar som kan
vara framkomliga.

Den andra av herr Hermanssons frågor
gällde en eventuell revision av studieplanerna.
Jag har emellertid den uppfattningen
att studieplanerna ger lärarna
alla möjligheter, och det kan inte råda
någon tvekan om att studieplansförfattarna
är aktuella i sina anvisningar.

Herr Hermanssons tredje fråga gällde
granskningen av läroböckerna. På den
vill jag svara att sådan granskning sker
kontinuerligt. Det läggs ned ett oerhört
arbete på den saken. Eftersom läroboksnämndens
ordförande, herr Johansson i
Trollhättan här i kammaren, har begärt
ordet efter mig skall jag inte ta upp den
saken nu. Jag vill emeHertid sluta med
att säga att den granskningen är en verksamhet
på många händer och på många
fronter. Det är ett mödosamt arbete som
ständigt måste bedrivas. Det framhöll
jag också i mitt interpellationssvar. Det
kan inte ske genom punktinsatser utan
måste vara en allmän inriktning dag för
dag och vecka för vecka.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Oavsett hurudan utgången
blir av den nu inledda processen
mot Carlbergsligan måste de avslöjanden
som gjorts i pressen hälsas med tillfredsställelse.
Vad som redan nu är känt
är tillräckligt skrämmande.

Det som därnäst gjorde det mest nedstämmande
intrycket på mig — och som
fick mig att begära ordet för ett kort inlägg
— - var de intervjuer med svenska
ungdomar som gjorts i några tidningar.
Vi har visserligen inte rätt att ställa alltför
stora krav på skolungdomen. De måste
inhämta ett komprimerat och mycket
omfattande kunskapsstoff och dessutom
försöka att livsåskådningsmässigt och
politiskt orientera sig i den tid i vilken
de lever. Men många av oss noterade

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Svar pa interpellationer an|>.

anda att en del ungdomar ådagalade en
mer eller mindre kompakt okunnighet
i sina svar på frågorna om nazismens
bakgrund både bär och i Tyskland, och
det är väl detta som bar framkallat den
oro som ligger bakom några av frågorna
i herr Lindahls interpellation. Det svar
som i dag givils från regeringsbänken
hälsas därför med stor tacksamhet.

.lag fäste mig i synnerhet vid ecklesiastikministerns
utförliga och grundliga
redogörelse för skolans undervisning
sådan den nu är och sådan man
önskar göra den. Om det programmet
kan förverkligas, kommer vår ungdom
att bli bättre rustad mot våldsläror som
kränker människovärdet och skadar demokratien,
även om enbart kunskap naturligtvis
inte gör någon människa helt
immun. Resten av den idépåverkan som
erfordras får vi väl nu som förr överlåta
på hemmen, kyrkorna och ungdomsrörelserna.

Nazismen har en ofrånkomlig skugga,
som heter antisemitism. De två, nazism
och antisemitism, tycks vara enäggstvillingar.
Det är skrämmande att svenska
medborgare av judisk börd skall behöva
gå i fruktan för personliga angrepp,
smädelser och diskriminering.
Det är skrämmande att vart man kommer
i världen — och här talar jag av
egen erfarenhet — får man höra talas
om eller läsa antisemitisk propaganda
som tryckts här i landet och distribuerats
från Sverige. Vi har genom tidningsartiklarna
kring Carlbergsligan på nytt
skymtat dragen av den gamle judefienden
Einar Åberg i Norrviken.

Jag vet att det är svårt att förena
kampen mot detta ogräs med vår tilllämpning
av tryckfrihetslagen, men något
måste ändå göras. I dag gäller det
främst skolundervisningen. Det är mycket
viktigt att läroböckerna, och även
lärarna i vissa fall granskas kontinuerligt
ur dessa synpunkter. Det farligaste
är att vi har så lätt för att glömma. Det
är en välsignad gåva att kunna glömma,
men så länge det finns människor som

åtgärder mot ranhatspropaganda, m. m.

ingenting har lärt och ingenting glömt
måste vi påminna dem om deras ansvar.
Det är inte fråga om att möta hat med
hat, ty det iir sterilt och ofruktbart, utan
här är det fråga om upplysning och
åter upplysning.

Liknande tendenser har spårats i andra
länder. De inskränker sig inte bara
till vårt land. Utvecklingen i nazismens
hemland har också en del att säga oss i
det stycket. Det råder ingen tvekan om
att man diir har de största problemen.
Tendenserna är mycket motstridande,
men det finns otvivelaktigt tecken på
nynazism i unga kretsar i Tyskland,
kretsar där människorna ingenting vet,
ingenting har fått veta av det allvarligaste
och djupaste.

Men jag skulle ändå för rättvisans
skull vilja framhålla — och det gäller
naturligtvis också vårt land — att det
bland unga människor finns en vakenhet,
en känsla av ansvar för dessa frågor,
som inger förhoppningar. Den som
besöker de gamla dödslägren i Tyskland
med gasugnar och massgravar fäster sig
ofta vid att det ligger friska blommor på
gravarna. Man ser många ungdomsgrupper
stå där tysta och med böjda huvuden.
Det finns ibland hyllningsord till
nazismens offer, skrivna med barnslig
stil på kransarna. Det sägs också att
unga tyskar på besök i Amsterdam ofta
söker sig till Anne Franks hus för att
sitta tysta en stund där inne och tänka
över något av det oerhörda, som den
lilla judeflickan en gång fick gå igenom.

Vi är tacksamma för vakthållningen,
och jag är övertygad om att det i vårt
land finns en samlad enig front vilken
inte skulle tillåta att detta ogräs växer
på nytt. Man kan fråga varifrån den nazistiska
och antisemitiska smittan kommer.
I Tyskland har man ibland försökt
påvisa, att den kommer från kommunistiska
stöttrupper, som man antar har
fått sina idéer från vissa propagandacentraler
i Öst-Berlin. Hur det förhåller
sig därmed är det omöjligt att klargöra.

Klarare är man över att spåren nume -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

ra leder till Kairo och propagandacentralerna
i det nutida Egypten, som någon
har kallat den moderna antisemitismens
och nynazismens Eldorado. Det
är ganska betecknande att sådana förbindelser
också skymtar i rapporterna
om de nu avslöjade nazistungdomarna.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag lyssnade mycket noga
till statsrådet Edenmans redogörelse
för vad kursplanerna innehåller på de
olika skolstadierna när det gäller undervisningen
i historia, geografi och samhällslära,
varigenom man vill försöka
ge eleverna ett samlat kunskapsstoff inte
bara om den förflutna tidens historia
utan också i den moderna tidens historia
och problemställningar, vilket också
skall ge dem möjligheter att självständigt
ta ställning till de aktuella problemen
i vår tids samhälle.

Det förefaller som om man skulle kunna
föra ut allt detta till eleverna genom
läroplanerna. Om så skedde, skulle vi
inte behöva ta del av sådana redogörelser
för ungdomens bristande kunskaper
i väsentliga avsnitt av samtidens historia,
som vi fått läsa om i tidningarna
de senaste dagarna. Huruvida dessa påståenden
om ungdomens bristande
orientering verkligen är allmängiltiga
undandrar sig mitt bedömande.

Jag skulle dock vilja göra den reflexionen
att det, för att dessa läroplaner
skall kunna föras ut till eleverna på rätt
sätt, inte bara fordras det som statsrådet
framhöll, d. v. s. att lärarna besitter
tillräckligt mycket av intresse, kunskap
och engagemang för att förmedla detta
till eleverna, utan kanske också att dessa
mycket stora läroämnen får erforderlig
plats på skolschemat.

Jag har en känsla av att man, om det
problem som nu diskuteras hade varit
aktuellt när den stora skolreformen debatterades
förra året, ännu kraftigare
hade kunnat underbygga kraven på att
samliällsläran skulle beredas en något

större plats på skolschemat, även om
detta hade fått ske på bekostnad av religionsundervisningen.

Vi är väl alla överens om att den enda
möjligheten att bekämpa antidemokratiska
tendenser till höger eller till vänster
är att ge våra ungdomar ett så stort
kunskapsförråd, att de får möjlighet att
självständigt ta ställning till, upptäcka
och ta avstånd från sådana beklagliga
företeelser som t. ex. rasdiskriminering
och rasförföljelser, var de än kan uppträda,
det må vara i samband med nazismen
i Tyskland, judarnas ställning
i Sovjetunionen eller zigenarna i Arkösund.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det problem som vi nu
diskuterar är utan tvivel av djupt allvarlig
natur. Jag tänker då inte i främsta
rummet på sådana företeelser som Lundahl-ligan
och Carlbergsstiftelsen, vilka
i och för sig är allvarliga nog, utan jag
avser framför allt den konstaterade
okunnigheten hos ungdomen om Hitlerepoken.

Vi äldre, som upplevt denna epok, som
har känt nazismens strupgrepp och som
ännu kanske vaknar i mardrömmar om
denna tid, har svårt att föreställa oss
att det växer upp en ungdom, vilken inte
har kontakt med allt detta. Det är en
ungdom som visserligen har läst om det
i skolan som en läxa men som inte har
upplevt det — en ungdom vilken ibland
med framgång kan utsättas för en propaganda
som gör gällande, att judeförföljelserna
under Hitlerepoken är uppdiktade
och att Anne Franks dagbok är
en förfalskning.

Det förekommer sådant inte bara hos
oss. Det är konstaterat att själva den
tyska ungdomen lever i okunnighet om
vad som ägde rum under nationalsocialismens
tid.

Ju längre tidsavståndet blir, desto fler
årgångar av ungdomen är det som inte
har denna omedelbara kunskap om vad

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Svar pa interpellationer ang.

som då ägde rum, och det betyder att
möjligheterna blir större för nazistiskt
fiskafänge hland vår ungdom.

Nu är frågan vad man skall göra. Här
har uttalats rätt många optimistiska omdömen
om vad som sker och kan ske på
upplysningens och fostrans område, .lag
tror visst att skolan försöker ge upplysning,
mer eller mindre bra, men tydligt
är att den inte ger upplysning i tillräcklig
omfattning och att den inte ger upplysningen
till de unga som upplevelse.

Felet kan knappast ligga hos lärarutbildningen,
ty de utbildade ämneslärarna
på högstadiet och i gymnasiet vet
mycket väl vad det är fråga om. Är det
då något fel på kursplanerna?

Kursplaner är ju alltid mycket kortfattade,
men det finns anvisningar till
dem, och de nyutkomna läroplanerna
för gymnasiet och fackskolan måste noga
granskas just ur denna speciella synpunkt.
Men det allvarliga felet ligger
hos läroböckerna och därmed hos praxis
i skolan.

Läroböckerna är mycket ojämna i fråga
om sin framställning om nazismen.
Jag tror att jag skall kunna ansluta mig
till den uppfattning som herr Hermansson,
efter studiet av ett antal sådana
läroböcker, liar givit uttryck åt. Jag
skulle emellertid vilja gå litet längre i
min kritik av läroböckerna — inte så
mycket då läroböckerna i samhällskunskap
utan mer läroböckerna i historia.

Dessa läroböcker är ofta uttryck fölen
konservativ hållning över huvud taget,
och det är ett gammalt arv. .lag
minns mycket väl hur jag ännu mot slutet
av 1930-talet inte sällan retade mig
över den skildring som fascismen och
Mussolini fick i våra läroböcker. Där
stod ännu efter Mussolinis överfall på
Abessinien, att fascismen i Italien var
en fosterländsk rörelse, som framför allt
skapade entusiasm bland ungdomen och
åstadkom ordning i samhällsförhållandena.
Där stod ingenting om skräckväldet,
ingenting om hela den reaktionära
inriktningen hos rörelsen och regimen,

åtgärder mot rashatspropaganda, ni. m.

ingenting om att huvudfienden var demokratien
och främst arbetarrörelsen.

Och nu kan något liknande sägas i
fråga om nazismen. Läroböckerna ger
mycket bristfällig analys speciellt av
bakgrunden, orsakerna och intentionerna
när det gäller nazismen. Särskilt betänklig
är — och härvidlag vill jag alltså
peka på den konservativa partiskheten
i framställningen — att det inte
står någonting om den roll som storfinansen
spelade för nazismens seger. Det
står ingenting om att det reaktionära
högerpartiet, det tysknationella partiet
med namn som Hugenberg och Krupp,
i själva verket beredde vägen för nazismen
och välsignade dess kamp mot arbetarrörelsen.

Och det står ingenting om — det har
herr Hermansson redan framhållit —
att det inte bara var judarna som utsattes
för mordraseri och terror utan också
arbetarrörelsens företrädare och över
huvud taget alla de som vågade tala ett
demokratiskt språk. Det står ingenting
om att det gäller historiens största brott
och att de agerande i själva verket var
storförbrytare.

Den bristande objektiviteten kan man
för övrigt konstatera när man jämför
framställningen av nazismen med framställningen
av kommunismen — i senare
fallet är det i allmänhet inte fråga om
att skräda orden.

Jag tror att det som behövs är en fingranskning
vad gäller läroböckernas objektivitet
— det gäller både läroböckerna
i historia och läroböckerna i samhällskunskap.
Inom läroboksnämnden
liar tillsatts en speciell granskningsgrupp
som skall undersöka kristendomsläroböckernas
objektivitet. Enligt min
mening är det nödvändigt att en motsvarande
granskningsgrupp tillsätts för att
undersöka historieböckernas objektivitet.
Och jag kan gott vädja till läroboksnämndens
ordförande att ta upp detta
problem.

Men jag tror inte det räcker med detta.
Läroboksnämnden saknar resurser

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. in.

att åstadkomma en genomgripande förändring.
Vad vi behöver är en analys
under vetenskaplig ledning av hur läroböcker
i historia — speciellt nutidshistoria
— bör se ut. För en sådan undersökning
krävs material i form av promemorior
och förslag, som prövas först i
ett mindre antal skolor och sedan kanske
i ett större antal skolor. Därefter
skulle vi kunna hoppas att förhållandena
blir acceptabla.

I avvaktan på att en sådan undersökning
kommer till stånd skulle jag vilja
vädja till ecklesiastikministern att skolöverstyrelsen
får direktiv att direkt ålägga
lärarna i de olika skolformerna att
uppmärksamma Hitlerepokens problem.
Detta bör fastslås som en oavvislig skyldighet
för lärarna i en rad ämnen.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
förtjänar all möjlig uppmärksamhet från
statsmakternas sida.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
två egenskaper i denna även enligt min
åsikt mycket allvarliga fråga.

Som ledamot i Strands parlamentariska
nämnd kan jag bekräfta inrikesministerns
upplysning, att denna nämnd fått
en utförlig föredragning i ärendet. Jag
har personligen fått det intrycket att
säkerhetspolisen iakttagit all den ambition
man önskar i fråga om både upprätthållande
av den demokratiska rättssäkerheten
och fullföljandet av säkerhetsuppgifterna.
Mer tror jag inte att
jag behöver säga på denna punkt just
nu när frågan ännu inte är färdigbehandlad.

Jag övergår så att tala i min egenskap
av ordförande i läroboksnämnden
sedan några månader tillbaka. Jag har
helt naturligt försökt orientera mig på
detta besvärliga område, och jag har
bl. a. läst ett stort antal läroböcker i
historia och samhällslära och har därvid
försökt se på dem just utifrån den
synpunkt vi nu diskuterar. Jag har dessutom
försökt jämföra dem med de läro -

böcker som fanns tidigare. Självfallet
har jag inte vunnit en sådan överblick,
att jag kan yttra mig över varje enskild
lärobok, men jag tror ändå att jag har
läst tillräckligt mycket för att våga mig
på några generella slutsatser.

Jag vill då först utan omsvep konstatera
att det finns svagheter i en del läroböcker.
Men jag vill samtidigt fästa
uppmärksamheten på de utomordentligt
stora svårigheter som läroboksförfattarna
har att brottas med i detta hänseende.
De har att på ett pedagogiskt riktigt
sätt förmedla kunskaper om sammanhang
som ofta är invecklade, och det
skall ske på ett ofta mycket begränsat
utrymme. Man reagerar ibland mot att
framställningarna icke är tillräckligt nyanserade
och mot att de saknar synpunkter
som man själv tycker är relevanta.
Men till en del beror denna brist
säkerligen på den svårighet att tränga
in ett stort material på ett fåtal sidor
som läroboksförfattarna måste brottas
med. Men låt mig också fästa uppmärksamheten
på att i eu skolklass situationen
aldrig är den, att man bara har eu
lärobok till sitt förfogande; det finns
också en lärare.

Vad jag emellertid framför allt fäst
mig vid vid genomgången av detta material
är den förbättring av läroboksstandarden
som har inträtt. På den
punkten vill jag gärna säga till både herr
Arvidson och herr Hermansson att man
alltid måste räkna med att en sådan förbättring
tar sin tid och att man får räkna
med övergångsfenomen som vi alla
reagerar emot.

Denna förbättring framträder framför
allt på tre punkter.

För det första ger läroböckerna mer
plats än tidigare åt samtidshistoria. Till
en del beror detta säkerligen på de nya
kursplanerna. Om jag i likhet med fröken
Bergegren får knyta an till den debatt
om gymnasiets utformning vi förde
i fjol, skulle jag vilja säga att vad som
nu hänt utgör en bekräftelse på hur rätt
vi hade som då hävdade att man borde

Onsdagen den

Svar på interpellationer ang.

ge relativt stor plats åt samtidshistoria.
.lag hoppas att jag nu inte väcker till liv
en debatt om historieundervisningens
utformning — den debatten förde vi ju
i fjol — men jag vill ändå säga att även
om jag ingalunda anser att man skall
koppla bort tidigare skeden, så bör
tyngdpunkten ligga på en orientering i
samtidshistoria. Jag är glad att vi i våra
överläggningar före jul kom så långt
som vi gjorde i det stycket.

Men jag anser också att en orsak till
förbättringen av samtidshistorien är att
författarna till läroböcker i historia fått
ett bättre material att arbeta med. Tidigare
var detta material knapphändigt.
Nu finns det sammanfattningar som författarna
kan bygga på, och jag har kunnat
följa hur en och samma författare
varit i stånd att förbättra sin framställning,
troligen just därför att ett bättre
material kommit att stå till hans förfogande.
Det är emellertid inte alltid så
lätt att få fram ett samtidshistoriskt material.
Om jag parentetiskt får ta upp
vad herr Hermansson •— även han parentetiskt,
såvitt jag förstod — sade om
stalinismen är det uppenbarligen mycket
svårt för en läroboksförfattare i
Sverige att ge en bild av stalinismen,
eftersom materialet härom i vårt land
är mycket knapphändigt. Jag menar att
ju mer man kan forska på detta område
och ju mer vetenskapligt material man
får fram, desto bättre kan läroböckerna
göras.

För det andra är tendensen att man
ger ökat utrymme åt framställningen av
nazismen, dess ideologi och våldsmetoder.
Statsrådet Edenman har gett ett
utomordentligt intressant exempel på
detta, och av tidsskäl skall jag inte anföra
ytterligare exempel.

För det tredje har jag kunnat konstatera
att man gett ökat utrymme åt
en diskussion om demokratien. Man penetrerar
och diskuterar demokratien på
ett helt annat sätt än tidigare.

Detta betyder inte att jag menar att
allt är väl beställt och att vi kan sätta

2(i maj 1905 Nr 29 22

åtgärder mot rashatspropaganda, m. m.

punkt här. Tvärtom anser jag att vi bär
att gå vidare, och det är självklart att
läroboksniimnden med största uppmärksamhet
skall ägna sig åt granskning av
läroböckerna ur denna synpunkt. I vilken
form det bör ske får nämnden självfallet
överväga. Men nämnden kommer
att diskutera vilka möjligheter det finns
att skärpa och förbättra granskningen
i detta hänseende.

Låt mig emellertid tillägga ytterligare
en sak. Man kan diskutera hur denna
granskning skall försiggå, men både
herr Arvidson och jag har ju med —
föreställer jag mig — lika stor entusiasm
uttalat oss för att en utredning
skall komma till stånd på detta område.
Den torde komma. I denna utredning
finns det möjlighet att pröva de tankegångar
som herr Arvidson här framförde.

Jag har mycket funderat över om vi
inte här i landet ur alla synpunkter behöver
få till stånd en helt annan forskning
än den vi nu har när det gäller
framställning av läroböcker. Vid mina
studier av detta har jag gjort ytterligare
ett par iakttagelser, som jag helt kort
vill vidarebefordra till kammaren. Jag
ha funnit att hur bra läroböcker än är
utformade, så behövs det samtal mellan
läraren och eleverna där de diskuterar
olika orsaker till nazismens genombrott
i Tyskland, resonerar om nazismens
ideologi, undersöker innebörden
av begreppet demokrati, o. s. v. Det
är saker som man normalt resonerar
om; det vet vi från studiecirklar där
man just sysslar med sådant. Det är sådant
som behöver behandlas i största
utsträckning. Det finns för närvarande
mycket glädjande tendenser i den riktningen,
men de behöver förstärkas ytterligare.
Flera hjälpmedel står no. till
lärarnas förfogande än tidigare, men
det är klart att även en förbättring av
lärarnas hjälpmedel är önskvärd.

Så kommer man då fram till den
verkliga stötestenen, en fråga som man
många gånger haft anledning att ställa

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder

sig, nämligen: Går då undervisningen
hem? Hur mycket fattar eleverna av det
som de undervisas om? Man har pekat
på den okunnighet som har framträtt
i intervjuuttalanden från elevers sida.
Även jag skulle kunna bidra med berättelser
om okunnighet om nationalsocialismen
bland gymnasister och andra.
Men jag vet inte hur representativa
sådana uttalanden är. Jag skulle tro,
att om man valde ut en gymnasist på
en stockholmsgata och gjorde en motsvarande
intervjuundersökning med honom
i andra läroämnen, så skulle man
nog finna att det inte är så säkert att
han kan ge konkreta och korrekta svar.
Självklart har jag mycket stor respekt
för denna kammares ledamöter; de kan
naturligtvis allt om nazismen. Men om
de frågar exempelvis sina partivänner
ute i landet är det ju inte så säkert att
dessas kunskap visar sig vara hundraprocentig
om man plötsligt överraskar
dem med en fråga om nazismen.

Det är klart att vetenskapliga undersökningar
på detta område är värdefulla.
Det pågår sådan verksamhet, och
den kommer givetvis att fortsätta; det
gäller ett centralt pedagogiskt problem,
nämligen hur inlärningen fungerar.
Men vi som varit engagerade både som
lärare och folkbildare och även som
politiker vet alltför väl att inte allt det
vi förkunnat faller i den goda jorden.
Envar bland oss har nog fått uppleva
att somt fallit på hälleberget. Därför behövs
en fortsatt information.

Jag skulle gärna vilja understryka en
synpunkt som herr Arvidson uttalade.
För varje år som går kommer vi längre
från nazismens tid och desto färre människor
finns det som har en egen upplevelse
av dess ondska och elände. Därför
krävs en utbyggd information.
Skulle jag få framföra något önskemål
skulle det vara, att man borde få se
ännu mer om nazismen och om demokratien
i TV. Jag har nämligen ett intryck
av att televisionen kan få både
unga och äldre att uppleva detta med

mot rashatspropaganda, m. m.

inlevelse på ett annat sätt än vad en
lärobok förmår.

Får jag sluta med en allmän synpunkt,
så vill jag säga att jag tycker
att vad som nu har hänt och vad som
liar yttrats här i debatten utgör en bekräftelse
på vad vi nog många gånger
har anat, nämligen att vi aldrig kommer
ifrån att varje generation måste
erövra demokratien på nytt, om demokratien
skall kunna leva vidare.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte genmäla
någonting mot herr Johansson i Trollhättan;
vi har samma uppfattning. Men
jag kanske kan få komplettera hans redogörelse
för läroboksnämndens arbete
med en reflexion.

I den granskningsgrupp som har till
uPP8*ft att granska kristendomsläroböckerna
och där jag är med kom vi mycket
snart underfund med att begreppet
objektivitet inte var något enkelt problem.
Vad menas med att vara objektiv
i sin framställning? När vi sedan
granskat läroböckerna i kristendomskunskap
vågade vi — detta är mitt
eget omdöme och jag får alltså stå för
det ensam — konstatera att det icke
finns en läroboksförfattare som analyserat
begreppet »objektiv», som över
huvud taget haft någon ambition att
förverkliga vad jag menar med objektivitet.
Jag tror att en granskningsgrupps
första uppgift bör vara att analysera
begreppet objektivitet. Om någon
motsvarande granskningsgrupp tillsätts
för att granska läroböckerna i historia
och samhällskunskap, så bör den
alltså först göra klart för sig vad objektivitet
är. Denna kan inte bestå däri
att framställningen är en hetspropaganda
mot nazismen. Nazismen skall behandlas
precis som alla andra rörelser;
man skall lägga fakta och sammanhang
på bordet. Det är fullkomligt tillräckligt
för att avskräcka från all nazism.

Men problemet är inte uttömt med

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Svar på interpellationer ang.

detta. Objektivitet är ett mycket besvärligt
problem. Det skulle nog vara riktigt
om läroboksnämnden inriktade sitt
arbete — och det gäller för övrigt alla
ämnen — på att få fram definitioner
på vad objektivitet är, så att läroboksförfattarna
kan följa dessa regler, när
de sätter sig ned för att skriva nya
läroböcker.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
råda någon som helst oklarhet ber jag
först att få säga att jag utgår från såsom
något självklart att läroböckerna
skall kännetecknas av objektivitet.

Däremot, det vill jag gärna tillägga,
är vi väl i fråga om alla kursplaner
och alla förklaringar från riksdagens
sida eniga om att demokratien representerar
ett värde.

Låt mig sedan bara ta upp en sak i
herr Arvidsons resonemang. Det hör
säkert till det allra svåraste att finna
ett objektivitetsbegrepp för vissa ämnen.
Herr Arvidson är mycket medveten
om detta. För både läroboksnämnd,
läroboksförfattare och, vill jag gärna
tillägga, förlag finns denna svårighet.
Man får utgå från de kursplaner som
finns. Dessa bygger i sin tur på de beslut
riksdagen fattat.

Herr Arvidson och jag har tillhört
två särskilda utskott där vi haft att
brottas med ett objektivitetsproblem
som ingalunda varit lättlöst. Jag har
gärna för kammarens ledamöter velat
fästa uppmärksamheten på svårigheten
att nå fram till ett objektivitetsbegrepp.
Det är inte något som man så
där utan vidare klarar av, utan det tarvar
en lång och besvärlig diskussion.
Däri ligger något av själva kärnfrågan
i detta sammanhang.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
par korta påpekanden. Debatten har nu
pågått länge, och jag avstår därför från

åtgärder mot rashalspropaganda, m. in.

att karakterisera innehållet i den varblåsa
som här spruckit. Flera föregående
talare har gjort det på ett utmärkt
sätt. Jag vill särskilt instämma i vad
herr Rimmerfors sade, då han i slutet
av silt anförande talade om de vägar
på vilka dessa irrläror sprids — något
som var av ett betydande intresse.

Bakom det avslöjande vi här diskuterat
ligger ett skickligt journalistiskt arbete.
Det är min uppfattning att vi både
i och utanför denna kammare lugnt kan
överlåta åt åklagare och polismyndighet
att pröva, om det därvidlag förekommit
något som inte står i överensstämmelse
med lagar och förordningar,
innan vi uttalar några förmodanden.

Jag kan bekräfta vad herr Johansson
i Trollhättan sade om den redogörelse
som lämnades den parlamentariska
nämnden. Jag tillåter mig att på den
punkten tillfoga en ytterligare sak. Jag
har fått uppfattningen att den parlamentariska
nämnden kommer att framlägga
förslag som är ägnade att stärka skyddet
för landets säkerhet. Jag är angelägen
att samtidigt understryka att anledningen
till att detta sker inte är de
avslöjanden som nu gjorts utan, som
jag tidigare antytt, allvarligare hot mot
landets säkerhet.

Jag skall inte annat än i ett avseende
kommentera den debatt som förts om
undervisningsplaner, lärarnas uppgifter
o. s. v. Jag noterar med tillfredsställelse
att ecklesiastikministern och flera andra
talare har understrukit behovet av att
klargöra innebörden av alla diktaturoch
våldsriktningar utan någon slagsida
i detta avseende, även om vi är helt
på det klara med att nazismen i många
avseenden har en särpräglad karaktär.
Jag vill för min del gärna utgå från
att den masspridda skrift som ecklesiastikministern
talade om kommer att
uppfylla de krav på allsidighet som jag
här hävdat.

Med alla de förtjänster som undervisningsplaner
och anvisningar har -— förtjänster
som herr Edenman närmare har

26 Nr 29 Onsdagen den 26 maj 196o

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot rashatspropaganda, m. m

utvecklat — kan det naturligtvis inte
undvikas att en viss ojämnhet i fråga
om behandlingen av detta material från
lärarnas sida gör sig gällande. Det är
emellertid ytterligare en faktor som
här spelar in och för vilken ecklesiastikministern
har ett särskilt ansvar. Det
är lärarbristen.

Jag är, herr talman, glad över den
vittgående enighet som framträtt under
debatten i fråga om bedömningen av
de förvridna tankevärldar som vi här
fått en inblick i. Men det finns ett moment
i debatten som i någon mån stört
mig, nämligen när ordföranden för Sveriges
kommunistiska parti vill uppträda
som en läromästare i demokrati. Jag
tror inte att vare sig den regering, vars
företrädare sitter nedanför talarstolen,
eller någon annan demokratisk regering
har anledning att acceptera herr Hermansson
som en läromästare i demokrati.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Jönköping (fp).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Sedan vi nu under ungefär
två timmar har diskuterat denna
fråga, kan man väl konstatera att inte
så mycket mer är att säga. Trots detta
vill jag dock säga några ord.

När avslöjandet kom i tidningspressen,
väckte det givetvis sensation. På
många håll uppstod stor uppståndelse,
och kanske drog man t. o. m. vissa
överdrivna slutsatser av detta avslöjande.
Klart står emellertid som ett faktum
att åtminstone vissa av dem som
blev avslöjade gjort sig skyldiga till
handlingar, vilka strider mot vad vi alla
här i Sverige betraktar som rätt. Avslöjandet
är ännu i någon mån höljt i dunkel,
varför vi får avvakta och se vad
polisen har att säga i klara officiella
rapporter. Jag tror dock att det i dagens
situation är klokt att göra så.

Oavsett vilken uppfattning vi har i
många politiska frågor är vi ändå klart
medvetna om att demokratien är den

enda styrelseform som kan gälla för
det svenska folket. Vi bör nog vara tacksamma
för att vi sedan många år har
haft denna uppfattning. Den har grundmurats
i det svenska folket. Praktiskt
taget ingen människa i ansvarig ställning,
som befinner sig vid s. k. sunda
vätskor, skulle på något sätt vilja propagera
för att ersätta vår demokrati
med en diktatur, oavsett vilken färg
denna diktatur skulle ha.

Det finns en sak som vi i dagens läge
bör komma ihåg. Från talarstolen har
vi hört flera uttalat sig om den bristande
kunskap i dessa ämnen som ungdomen
i dag har, framför allt den ungdom
som går i gymnasium. Kanske skulle
det då vara klokt av oss att lämna litet
mera upplysning på den punkten. Alla
de fyra demokratiska partierna i denna
kammare har ett gemensamt intresse av
denna sak, nämligen att tala om vad
demokrati innebär, vilken fördel det är
för svenska folket att ha en demokratisk
regering. Jag är heller inte alldeles
övertygad om att de svar som ungdomen
ibland ger är att betrakta som fullt
allvarliga, ty jag misstänker att bland
dessa svar finns sådana som man avger
med »berått mod» bara för att chocka
den som frågar. Jag tror att ungdomen
vet mera om detta än vad man ibland
skulle kunna tro. Vi har en gemensam
skyldighet, och det är att upplysa ungdomen
om vad diktatur innebär. Om
denna diktatur sedan har kommunistisk,
nazistisk eller fascistisk karaktär
är för mig precis lika förhatligt. All
diktatur är ett våldförande på den
mänskliga friheten och de mänskliga
rättigheterna, och detta våldförande
skall vi bekämpa, vilken färg den än
uppträder i.

För min del tror jag att den största
faran som kan hota oss är att vi utgår
ifrån att demokratien är något så självklart
här i Sverige att vi aldrig kan
förlora den. Jag tror att vi praktiskt
taget varje dag bör göra klart för människorna
att demokratien utgör det

Onsdagen den 26 maj 1905

Nr 29

svenska folkets livsluft och att vi hör
försöka se till att den blir det även i
framtiden.

Under andra världskrigets dagar vet
vi att det ibland satt ganska hårt åt. Vi
fick vara försiktiga med vad vi skrev
för att inte därmed misshaga diktaturerna.
De människor som den gången
vågade säga sin mening kommer av eftervärlden
att bedömas såsom modiga,
ty de vågade göra det under en tid då
detta inte var opportunt.

Här har talats om att våra läroböcker
skulle bli litet mer upplysande.
Gärna för mig! Det skadar inte. All
upplysning om demokratien är av godo.
All upplysning om diktaturens våldsmentalitet
är också av godo. Vi bör för
människorna klargöra att alla diktaturer
är lika frihetsfientliga oavsett i vilken
form de uppträder.

Herr talman! Jag tänker på vad en
numera bortgången publicist skrev under
andra världskrigets dagar. Det var
honom jag syftade på när jag talade om
att det fanns modiga män i Sverige även
under den tiden. Han skrev: »Här bor
fria svenska män och fria skola vi förbliva.
»

Låt oss alla inom de fyra demokratiska
partierna hjälpas åt att sprida
upplysning om demokratiens värde och
om diktaturernas förhatliga inverkan
på alla. Då gör vi en insats, för vilken
vi kan stå till svars även inför eftervärlden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Meddelande ang. de sista plena under
vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

På fredag, den 28 maj, kommer att
hållas två sammanträden, kl. 11.00 och
kl. 19.30. Plenum kl. 11.00 inleds med
debatt i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 36 angående beräkning
av bevillningarna. Vid början av
sammanträdet kl. 19.30 anställes gemen -

Vissa frågor rörande lärarutbildning

sam omröstning i frågan om bidrag till
tidningen Samefolket samt i det eller
de ytterligare ärenden, beträffande vilka
kamrarna vid dagens sammanträde
eventuellt kan komma alt stanna i skilda
beslut. Såsom tidigare meddelats kan
det bli ofrånkomligt att taga i anspråk
även lördagen den 29 maj för anordnande
av arbetsplenum.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 9 och bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 38, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 11

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial och utlåtanden nr
45—50, första lagutskottets memorial
nr 29 och jordbruksutskottets memorial
nr 19.

§ 12

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande lärarutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkterna Fl—F 39)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1965/66 beräkna

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Vissa frågor rörande lärarutbildning

till Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
ett förslagsanslag av 15 620 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 075 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 220 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Avlöningar
ett förslagsanslag av 14 950 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 160 000 kr.,
till Lärarhögskolan i Malmö: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 340 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Avlöningar
ett förslagsanslag av 13 050 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Omkostnader
ett förslagsanslag av 775 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 570 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Uppsala: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 715 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Uppsala: Omkostnader
ett förslagsanslag av 228 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Uppsala: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 355 000 kr.,

till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 30 930 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 865 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
650 000 kr.,

till Folkskoleseminarierna: Utrust ning

ett reservationsanslag av 1 000 000
kr.,

till Förskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 905 000 kr.,
till Förskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 585 000 kr.,
till Förskoleseminarierna: Materiel,

böcker m. m. ett reservationsanslag av
210 000 kr.,

till Förskoleseminarierna: Inredning
och utrustning ett reservationsanslag
av 300 000 kr.,

till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
ett reservationsanslag av 7 390 000
kr.,

till Avlöning åt medverkande och deltagare
i praktiska lärarkurser m. m.
ett förslagsanslag av 14 600 000 kr.,
till Avlöning åt deltagare i blindläraroch
dövlärarutbildning ett förslagsanslag
av 850 000 kr.,

till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 523 000
kr.,

till Gymnastiska centralinstitutet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 296 000
kr.,

till Gymnastiska centralinstitutet: Materiel,
böcker in. m. ett reservationsanslag
av 91 000 kr.,

till Seminarier för huslig utbildning:
Avlöningar ett förslagsanslag av
7 010 000 kr.,

till Seminarier för huslig utbildning:
Omkostnader ett förslagsanslag av
740 000 kr.,

till Seminarier för huslig utbildning:
Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 195 000 kr.,

till Slöjdlärarseminariet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 509 000 kr.,

till Slöjdlärarseminariet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 83 000 kr.,
till Slöjdlärarseminariet: Materiel,

böcker in. in. ett reservationsanslag av
40 000 kr.,

till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
ett reservationsanslag av
2 985 000 kr.,

till Ersättning till deltagare i utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
ett förslagsanslag av 7 530 000 kr.,
till Lärares fortbildning m. in. ett reservationsanslag
av 17 535 000 kr.,
till Utbildning av lärare vid folkhögskolor
ett reservationsanslag av 188 000
kr.,

Onsdagen den 2G maj 1965

Nr 29

till Bidrag till Ericastiftelsen ett förslagsanslag
av 320 000 kr.,

till Kurser för personal in. fl. vid .skolor
för blinda och döva ett reservationsanslag
av 62 000 kr.,

till Stipendier ;\t folkskollärare för
vinnande av behörighet att undervisa i
engelska ett förslagsanslag av 75 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 79, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 5 mars
1965, föreslagit riksdagen att

A. beträffande förslagen i propositionen
avseende utbildning av folk- och
småskollärare, speciallärare, förskollärare
m. m. samt lärare vid yrkesundervisningen
ni. in.

a) besluta, att utbildningen av folkoch
småskollärare under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;

b) besluta, att speciallärarutbildningen
fr. o. in. budgetåret 1965/66 skulle
organiseras och dimensioneras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;

c) besluta, att förskollärarutbildningen
under budgetåret 1965/66 skulle utbyggas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

d) besluta, att utbildningen av lärare
vid yrkesundervisningen under budgetåret
1965/66 skulle ha i huvudsak den
omfattning som departementschefen förordat; B.

beträffande lärarhögskolorna, folkoch
förskoleseminarierna, särskilda lärarutbildningsåtgärder,
avlöning åt medverkande
och deltagare i praktisk lärarkurs
m. m., avlöning åt deltagare i blindlärar-
och dövlärarutbildning, gymnastiska
centralinstitutet, seminarier för
huslig utbildning och slöjdlärarseminariet,
utbildning av lärare vid yrkesundervisningen,
ersättning till deltagare i
utbildning av lärare vid yrkesundervisningen,
lärares fortbildning m. m., utbildning
av lärare vid folkhögskolor,

Vissa frågor rörande lärarutbildning

bidrag till Ericastiftelsen, kurser för
personal in. fl. vid skolor för blinda och
döva samt till stipendier åt folkskollärare
för vinnande av behörighet alt undervisa
i engelska för budgetåret 1965/
66 under åttonde huvudtiteln anvisa de
anslag in. in., som närmare framginge av
utskottets redovisning under avdelning
It i dess utlåtande.

I samband med förslagen under A.
samt i anknytning därtill hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
F.rnulf m.fl. (1:664) och den andra
inom andra kammaren av fru Hörnlund
m.fl. (II: 790), i vilka hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att, utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
ett förskoleseminarium fr. o. m.
budgetåret 1965/66 inrättades i Borås;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Lidgard (I: 699) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Ljungberg m.fl. (11:824);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Oskarson och Werbro väckt motion
(II: 479).

Utöver nu redovisade motionsyrkanden
berördes i utskottets utlåtande under
avdelning I — utan att därvid formell
hemställan gjordes — ett yrkande
som väckts i motionen I: 698 av herrar
Nyman och Wallmark med anknytning
till frågan om utbildning av lärare vid
yrkesundervisningen.

De motioner som anknöte till förslagen
under B. redovisades under avdelning
II.

Utskottet redovisade sina ställningstaganden
till förslagen i propositionen nr
79 på så sätt, att under en första avdelning
behandlades propositionens mera
principiella del och under en andra avdelning
vissa anslagsfrågor för budgetåret
1965/66. Utskottet avgav utlåtande
och hemställan i ett sammanhang i an -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Vissa frågor rörande lärarutbildning

slutning till den förra avdelningen och
separat för varje särskilt anslag beträffande
den senare avdelningen.

I. Utbildning av folk- och småskollärare, speciallärare,
förskollärare m. m. samt lärare vid
yrkesundervisningen m. m.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 699 och II: 824, såvitt nu
var i fråga, besluta att utbildningen av
folk- och småskollärare under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

2. att riksdagen måtte besluta att speciallärarutbildningen
fr. o. m. budgetåret
1965/66 skulle organiseras och dimensioneras
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 664 och II: 790, såvitt nu
var i fråga, besluta att ett förskoleseminarium
skulle inrättas i Borås fr. o. m.
budgetåret 1965/66;

4. att motionen 11:479 om utredning
angående inrättande av ett förskoleseminarium
i Halmstad icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

5. att riksdagen måtte besluta att förskollärarutbildningen
under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
förordat;

6. att riksdagen måtte besluta att utbildningen
av lärare vid yrkesundervisningen
under budgetåret 1965/66 skulle
ha i huvudsak den omfattning som i
statsrådsprotokollet förordats.

En med 1) betecknad reservation
hade avgivits av herrar Näsström, Einar
Persson, Fritz Persson och Rikard
Svensson, fru Wallentheim samt herrar
Mårtensson, Bertil Petersson, Rönnberg,
Karlsson i Olofström, Mellqvist, Arvidson
och Blomkvist, vilka ansett att utskottet
under 3. och 5. bort hemställa,

3. att motionerna I: 664 och II: 790, i
vad de avsåge inrättande av ett förskoleseminarium
i Borås, icke måtte bifallas
av riksdagen;

5. att riksdagen måtte besluta att förskollärarutbildningen
under budgetåret
1965/66 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 121 behandlar en lärarutbildningsproposition.
Det skulle för mig vara av
intresse att få ta upp en debatt om lärarutbildningens
problem, lärarutbildningens
läge i vårt land i dag. Nu tilllåter
inte tiden detta. Dessutom bör kanske
en sådan debatt anstå till lärarutbildningssakkunniga
har avlämnat sitt
huvudbetänkande, vilket skall ske den
3 juni, då visserligen riksdagen redan
är hemförlovad.

Jag skall emellertid nöja mig med att
ta upp det enda problem i utlåtandet
som är av kontroversiell natur, nämligen
utskottets förslag att ett nytt förskoleseminarium
fr. o. in. i höst skall inrättas
i Borås. Vi hade den frågan uppe
till behandling förra året. Riksdagen
betonade då i anslutning till utskottets
utlåtande att vi hade en allvarlig bristsituation
när det gällde lärare till förskolorna
och personal till daghemmen.
Riksdagen krävde en kapacitetsökning
och förutsatte att skolöverstyrelsen
skulle ta de erforderliga initiativen. Av
Kungl. Maj :t fick skolöverstyrelsen sedermera
detta uppdrag. Inom skolöverstyrelsen
har en kommitté arbetat, och
den beräknas vara i det närmaste färdig.

I den till utlåtandet fogade reservationen
nr 1 finns en redogörelse för
vissa sidor av denna kommittés arbete.
Det är här fråga om en nyplanering av
utbyggnaden av förskoleseminarieorganisationen.
Den tycks gå stick i stäv

Onsdagen den 20 mai 1965

Nr 29

med planerna på upprättandet av ett
nytt förskoleseminarium i Borås.

Det hade väl ändå varit anledning att
vänta och se hur skolöverstyrelsen tänkt
sig att man skulle nå den erforderliga
kapaciteten i fråga om utbildningen av
lärare till förskolorna. Nu har emellertid
utskottsmajoriteten samlats omkring
en motion om att ett nytt seminarium
skall komma till stånd i Borås. Detta har
skett utan någon som helst föregående
utredning. I själva verket vet vi inte om
Borås är en lämplig stad för ett förskoleseminarium.
Vi vet inte om Borås kan
klara utbildningen. Vi vet inte i vilken
män detta eventuella nya seminarium
skulle kunna få till stånd det erforderliga
samarbetet med vetenskaplig forskning
och vetenskapliga utbildningsanstalter.

Skolöverstyrelsen synes lägga viss
vikt vid samarbetet med universiteten,
och det är möjligt — men det vet jag
inte — att Borås, när skolöverstyrelsens
förslag framläggs, inte kommer alt vara
med i bilden.

Nu har man emellertid fått en utomordentlig
brådska. Bedan om några månader
skall detta seminarium starta. Men
man har inte någon rektor, man har inga
lärare, man har ingen personal, man har
inga lokaler, man har ingen materielutrustning,
man har inga elever, man
har ingen planering för det första läroårets
arbete. Allt detta måste ordnas
under några korta månader — under
ledning av en rektor som inte finns.

Jag sammanfattar min kritik så, att
här föreligger ett förslag som inte bygger
på någon framställning från skolöverstyrelsen,
fastän riksdagen själv
förra året betonade att det var från
skolöverstyrelsen som förslaget skulle
komma. Det föreligger inte något förslag
från departementet, från regeringen.
Det föreligger inte något underlag
för bedömning av frågan huruvida det
skall inrättas ett sådant seminarium eller
inte. Vi är medvetna om att skolöverstyrelsen
kanske kommer till helt andra
slutsatser.

Vissa frågor rörande lärarutbildning

.lag får alltså säga, herr talman, att om
riksdagen följer utskottet, så har det inträffat,
att en högre läroanstalt kommit
till stånd lättvindigare än någonsin i
Sveriges skolhistoria — jag skulle nästan
våga säga lättsinnigare.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För tids vinnande och
eftersom det är så få ledamöter av kammaren
närvarande och följaktligen debatten
inte kan påverka så förfärligt
många, vill jag, herr talman, inskränka
mig till att instämma i vad herr Arvidson
har anfört.

Det är ett mycket unikt ärende detta.
Jag brukar i vanliga fall — och det tycker
jag är alldeles riktigt — få kritik
då man av olika skäl inte kan följa
myndigheters förslag, t. ex. på grund avbristande
resurser, bristande anslag eller
vad det nu kan vara. Men att som nu
utan vidare bara klippa till — för att
använda ett talesätt — och inrätta en
ny läroanstalt, det har jag aldrig varit
med om.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med ett
tillrättaläggande.

När vi behandlade denna fråga i utskottet,
så hänvisade vi som ville ha seminariet
i Borås till att statsutskottet i
sitt av kammaren godkända utlåtande
från föregående år enligt vår uppfattning
direkt beställde detta seminarium.
Vi ansåg att det borde komma till stånd.
När vi inte förstod varför skolöverstyrelsen
inte hade föreslagit detta i år,
gjorde vi förfrågningar i skolöverstyrelsen.
Där fick vi då besked om denna
snart avslutade utredning — del var nu
i den stora brådskan i slutet av vårsessionen
ett besked per telefon, vilket vi
tydligen i viss utrsträckning missuppfattade.
De kammarledamöter som har läst
både utskottets utlåtande och reservanternas
förslag har nog svårt att sätta sig

Nr 29

Onsdagen den 20 maj 1965

Vissa frågor rörande lärarutbildning

in i vad skolöverstyrelsens förslag innebär.
Delvis missuppfattade vi nog beskedet
och delvis kanske vi uppfattade
det på olika sätt.

Jag kanske först helt kort skall tala
om hurudan utbildningen är nu, om inte
alla har detta klart för sig.

Utbildningen är för närvarande tvåårig;
varannan termin är den teoretisk
och varannan termin praktisk. Under
den praktiska utbildningen är eleverna
ute på institutionerna, i lekskolor eller
på daghem, där de under lärarinnans
ledning praktiserar och sysselsätter sig
med barnen. Men de står också under
ledning av en seminarielärare som besöker
dem ute på de olika institutionerna
och håller täta konferenser med de lärare
som tjänstgör som handledare och
som också en dag i veckan har eleverna
inne på seminariet för undervisning
och för att gå igenom de erfarenheter
dessa fått. — Det är alltså en mycket intensiv
och grundlig utbildning.

Nu fick vi den uppfattningen, att skolöverstyrelsen
tänkte föreslå en utsträckning
av den teoretiska undervisningen
till fyra terminer och en inskränkning
av den praktiska undervisningen till en
termin, vilket skulle betyda en förlängning
av utbildningstiden till fem terminer.
Detta var tydligen en missuppfattning,
enligt uppgifter som vi senare har
erhållit — fortfarande telefonledes.
Skolöverstyrelsens förslag skulle i själva
verket innebära att den teoretiska
undervisningen skulle utsträckas till tre
terminer och att en praktiktermin skulle
behållas inom seminariet som hittills
— fortfarande skulle det alltså vara tvåårig
utbildning. Men för att den borttagna
praktikterminen skulle ersättas
skulle eleverna efter avslutad examen
få gå en provtermin: de skulle under
en termin få ta anställning men då ha
en äldre erfaren lärare som handledare.

Det blir alltså i stort sett samma praktik
som förut men lösgjord från seminariet.
Därigenom vinner man att denna
sista praktiktermin kan spridas över ett

större område; praktiken behöver inte
nödvändigtvis förläggas till seminarieorten
och till seminariets omedelbara
närhet. Därigenom lättas alltså trycket
på övningsinstitutionerna omkring seminariet,
vilket man menar skall ge
möjligheter till en ökad intagning i seminariet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att dessa institutioner, som hittills har
legat utom räckhåll såsom praktikplatser
för eleverna vid förskoleseminarierna,
i mycket stor utsträckning har tagits
i anspråk dels för den förpraktik som
de blivande förskollärarna skall ha och
dels som praktikinstitutioner för de flickor
som utbildar sig på andra områden:
till barnsköterskor eller till vårdarinnor
på barnanstalter. Det är mycket svårt
att finna tillräckligt många praktikplatser
på alla dessa områden, och om man
lättar trycket i ett avseende, så skärper
man det ju i ett annat genom att man
sprider ut dessa halvfärdiga seminarieelever,
som behöver handledning, på institutioner
som förut har kunnat ta emot
elever av andra kategorier.

Vi tror alltså inte på det uttalande
som har gjorts från skolöverstyrelsen,
att antalet intagna teoretiskt sett kan
fördubblas. Vi tror absolut inte att det
kommer att hålla i praktiken.

Nu är det dock ganska egendomligt
att vi står här och skall ta ställning till
ett förslag som inte är framlagt från
skolöverstyrelsen och som inte heller är
bearbetat i departementet. Men att vi
har så bråttom beror, som alla vet, på
att vi befinner oss i en katastrofsituation.
Vi vet att det finns tiotusentals
mödrar som förvärvsarbetar och har
barn i förskoleåldern och att dessa mödrar
har stora svårigheter med barntillsynen.
Vi vet att arbetsmarknaden under
de närmaste åren kommer att behöva
många fler av den kategori mödrar,
som är villiga att arbeta och som
många gånger behöver inkomsten, som
ofta har en god yrkesutbildning, och
skulle kunna göra värdefulla insatser i

Onsdagen den 26 maj 1905

Nr 29

näringslivet men som då kräver att det
skall ordnas för deras små barn på ett
betryggande sätt.

Vi vet också att kommunerna har börjat
satsa mer och mer på detta område.
Stockholms stad har i dagarna fattat
beslut om att fördubbla antalet barnstugor
under de närmaste åren —- och
Stockholms stad står ändå i särklass och
är den ort som har utbyggt denna verksamhet
mest. Stockholms stad lär för
närvarande ha 42 procent av alla platser
på förskoleinstitutioner i landet. En
fördubbling därvidlag skulle betyda att
alla förskollärare som för närvarande
finns i landet skulle kunna sysselsättas
där — det skulle alltså inte bli några
över till andra platser.

Nu har vi emellertid ganska kraftigt
byggt ut utbildningsmöjligheterna under
senare år, och vi hoppas att trycket så
småningom skall lätta.

Hur många vi än kan utbilda, så kan
vi dock utan vidare säga att det kommer
att råda stor brist på personal under de
närmaste tio åren. Jag tror säkert att
skolöverstyrelsen har rätt i, att när vi
kommer därhän att vi får balans och
kan ordna utbildningen på ett rationellt
sätt, som vi ordnar den för andra lärarkategorier,
så kommer det att visa sig
vara lämpligt att koncentrera utbildningen
till något större anstalter än dem
vi har nu och att man då kommer att
kunna avveckla en del av de förskoleseminarier
som har inrättats under de senaste
åren. Då får man naturligtvis pröva,
vilka som bör avvecklas, och då kan
det även bli fråga om att avveckla seminariet
i Borås — om det kommit till
stånd. Detta är emellertid en sak på så
pass lång sikt, att vi inte behöver ta
ställning till den i dag.

Vad frågan nu gäller är att öka utbildningen
så långt det över huvud taget
finns möjligheter att göra det och att
ta vara på alla de goda utbildningsplatser
vi har.

Borås hör till de platser i landet som
har den bäst utbyggda förskoleverksam3
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Vissa frågor rörande lärarutbildning

heten, framför allt daghemsverksamheten.
Dessutom behöver Borås många
förskollärare, och en hel del av dem som
utbildas vid ett seminarium där kan
beredas anställning i staden.

Det är klart att det, som statsrådet
säger, är en mycket egendomlig situation
som vi har hamnat i, när vi, som
han uttryckte saken, »klipper till» på
detta sätt. Vi är fullt medvetna om att
det kommer att bli svårigheter. Men
myndigheterna i Borås är fullt införstådda
med att de skall göra allt vad de
kan för att klara av detta. Fru Hörnlund
kommer väl här att närmare tala
om vad de har tänkt sig. De har flera
olika alternativ att erbjuda. Det blir
naturligtvis också besvär för skolöverstyrelsen
att hastigt organisera upp detta
seminarium, men jag hoppas att svårigheterna
inte skall bli oöverkomliga
utan att man skall lyckas bemästra dem.

Det är som sagt den mycket svåra
situation som vi befinner oss i som är
anledningen till att vi har ansett att vi
skulle utnyttja även denna möjlighet.
Vartenda års uppskov gör i alla fall, att
vi får vänta längre på en årskull förskollärare.
Med hänsyn till den stora
bristen på förskollärare och den stora
avgången från just detta yrke är vi angelägna
om att inte gå miste om en enda
årskull på ett enda seminarium, utan vi
vill få förskollärare utbildade så fort
som möjligt på alla håll.

Härmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s) och fröken Elmén (fp).

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Skolöverstyrelsen uppger
i samband med sina äskanden om
anslag för utbildning av förskollärare,
att bristen på förskollärare vid årsskiftet
1962/63 var cirka 1 000, men att situationen
förmodligen förvärrats sedan
dess, beroende på den utökning av barnstugeverksamheten
som pågår. Daghemsbeståndet
har till följd av det från
29

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Vissa frågor rörande lärarutbildning

1963 förbättrade statsstödet beräknats
komma att fördubblas fram till 1970 till
att omfatta cirka 20 000 platser. Vidare
har man också beräknat att det vid den
tidpunkten skall finnas 5 000 platser på
fritidshem och cirka 80 000 lekskoleplatser.
Enligt socialstyrelsens normer
skulle för en verksamhet av denna omfattning
krävas cirka 5 000 yrkesverksamma
förskollärare.

Ifrån arbetsmarknads- och främst
LO-håll har det ansetts befogat att satsa
på en utbyggnad av daghemmen, så att
det 1970 skulle finnas 30 000 platser tillgängliga
i stället för de 20 000 som jag
nyss talade om. Enligt det alternativet
skulle det krävas ytterligare några
hundratal yrkesverksamma förskollärare
1970. Jag hyser den förhoppningen
att barnstugeverksamheten skall komma
att utbyggas och att eftersläpningen
på det området skall kunna hävas.

Fröken Olsson har här redan talat om
de största städernas planering som har
varit aktuell just i dessa dagar, och jag
skall inte gå in på det, men jag vill understryka
att om man skall kunna starta
dessa institutioner, måste man ju ha all
den utbildade personal som behövs för
verksamheten. Vi måste faktiskt utbilda
personal i all den utsträckning som vi
kan, om inte bristsituationen på detta
område skall bli ännu svårare. Detta är
ju inte en uppfattning som bara utskottsmajoriteten
och motionärerna företräder,
utan departementschefen och skolöverstyrelsen
framhåller också nödvändigheten
av att utbildningskapaciteten
på detta område väsentligt ökas.

Vi har i vår motion enligt min mening
framfört ett bra anbud i och med att vi
kan erbjuda de institutioner och de
handledare som både departementschefen
och skolöverstyrelsen säger sig sakna,
vilket enligt deras mening förhindrat
att en ytterligare kraftig utbyggnad
av utbildningen kan komma till stånd.
Jag vill i detta sammanhang säga att det
förvånar mig litet att inte skolöverstyrelsen
på egen hand har upptäckt att

Borås har relativt goda institutioner och
handledare. Vi ligger dock närmast efter
de tre största städerna i landet vad
beträffar antalet daghemsplatser, och
ändå har skolöverstyrelsen redovisat att
det för närvarande inte finns någon ort
med tillräckligt antal praktikplatser och
handledare för att möjliggöra att ett
nytt seminarium kan förläggas dit. Att
statsutskottet i fjol i sitt utlåtande framhöll,
att Borås var en lämplig ort för
förläggande av ett seminarium tycks
helt ha undgått skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
kunde åtminstone ha gjort
vissa undersökningar i detta avseende
även om man inte var beredd att framlägga
ett förslag.

I motionen nr 790 i denna kammare
har redogjorts för alla de skäl som gör
att Borås kan betraktas som en lämplig
förläggningsort för ett seminarium. Ett
av de starkare skälen är att vi i så hög
grad själva efterfrågar den arbetskraft
som förskollärarna utgör. Vi har för
närvarande 20 vakanta tjänster i Borås
stad, och en kraftig utbyggnad av barnstugeverksamheten
pågår på flera håll
i länet. Vi har en alldeles speciell industristruktur
i den södra delen av Älvsborgs
län. 40 å 45 procent av den totalt
sysselsatta arbetskraften består av kvinnor.
Därför är behovet av barntillsynsverksamhet
särskilt stort just hos oss.

Ändå tycker jag inte vi skall betrakta
denna fråga som någon bygdefråga, eftersom
det blir en ökning av utbildningskapaciteten
som vi förutsätter
skall komma hela landet till godo. Förra
året avvisades cirka 400 av dem som
sökte till förskollärarutbildningen. Samtidigt
som så många sökande fick avvisas
görs ju kraftiga insatser för att få
till stånd en utbyggnad av barnstugeverksamheten.
Vi behöver bereda dessa
sökande tillfälle till utbildning.

Reservanterna har en enligt min uppfattning
klen motivering för sitt avslagsyrkande.
De säger sig vilja vänta på en
ny form av utbildning. Även om en sådan
skulle genomföras kräves dock god

Onsdagen den 2G maj 19G5

Nr 29

tillgång på institutioner och handledd
praktik.

Jag tycker det är glädjande att utskottsmajoriteten
varit positiv till en
ytterligare ökning av förskollärarutbildningen
redan i år. Å min sida kan
jag utlova att Borås stad är helt införstådd
med att på hästa sätt och i samförstånd
med skolöverstyrelsen lösa de
frågor som kan uppkomma beträffande
lokaler, institutioner m. fl. praktiska
frågor.

Jag kan inte hålla med herr Arvidson
om att förslaget om inrättandet av ett
nytt förskoleseminarium i Borås är lättsinnigt.
Jag frågar mig om han egentligen
har läst vår motion ordentligt och
sett vad vi har redovisat i den. Till vilken
annan stad är det lämpligare att
förlägga ett förskoleseminarium? Det
skulle vara intressant att få svar på den
frågan.

Det är möjligt att det kommer att
uppstå praktiska problem — det ankommer
inte på Borås stad att anskaffa
rektor, lärare, material m. m., utan det
måste bli skolöverstyrelsens uppgift. Vi
har naturligtvis inte i förväg kunnat
skaffa vad som eventuellt behövs för en
undervisning av detta slag. Jag kan dock
säga att vi har sonderat terrängen ganska
väl och att vi har flera alternativa
lösningar att erbjuda, om detta seminarium
kommer till stånd.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Propositionen om lärarutbildningen
har, trots sin omfattning
och trots betydelsen av de frågor som
den behandlar, varken framkallat många
motioner eller någon större oenighet i
statsutskottets andra avdelning. Propositionen
får alltså, med reservation på
en och annan punkt, anses vara väl avvägd
— på en del punkter till och med
mycket väl avvägd. Det föreligger emellertid
en rad bekymmersamma frågor —

Vissa frågor rörande lärarutbildning

så bra är inte propositionen, att inte sådana
kan finnas — och det är beträffande
dessa soin motioner har väckts.
De giiller proportionerna mellan studenter
och icke-studenter vid intagning
till seminarium, bristen på lärare i
gymnastik, musik och teckning, utbildningen
av lärare vid yrkesundervisningen
och slutligen en del frågor rörande
lärarfortbildningen. I dessa spörsmål
är det mycket svårt att ta en avgörande
ståndpunkt till om den ena
eller den andra meningen eller åtgärden
är den riktigaste och för framtiden mest
fruktbringande.

Som tydligt framgår av debatten råder
det alltså endast på en punkt direkt
motstridiga åsikter, nämligen beträffande
utbildningen av förskollärare. Denna
motstridighet har mynnat ut i kravet på
upprättandet av ett nytt seminarium i
Borås, vilket departementschefen inte
vill ha. Det har redan framförts en rad
enligt min mening mycket starka skäl
för ett sådant seminarium. Jag skall inte
upprepa dem eller brodera vidare på
dem. Jag vill endast deklarera, att huvudskälet
för mig att i utskottet ansluta
mig till åsikten att vi omedelbart måste
få fram ytterligare ett förskollärarseminarium
är den mycket besvärande bristen
på förskollärare.

Vi bär, som alla vet och som framhållits
otaliga gånger, brist på praktiskt
taget alla kategorier lärare, men frågan
är, om det inte är svårast av allt att få
tag på en utbildad förskollärare, när en
sådan behövs —• och en sådan behövs
ideligen. Jag kan av personlig erfarenhet
vittna om den totala omöjligheten
att uppspåra en förskollärare i t. ex.
Göteborg för att hjälpa till vid en mycket
omfattande lekskoleverksamhet, som
ett studieförbund där bedriver. Däremot
finns det utomordentligt många människor,
lämpliga sådana, som är intresserade
av att göra jobbet. Personal kan
man alltså få relativt lätt, men ingen
utbildad och framför allt ingen helt utbildad
personal. Intresset för att vara

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Vissa frågor rörande lärarutbildning

och bli förskollärare saknas inte, det är
utbildningsmöjligheterna som saknas.

Även om den ökning av kapaciteten
inom ramen för den nuvarande organisationen,
som skolöverstyrelsen annonserat
och som reservanterna klänger
sig fast vid, mot förmodan skulle genomföras
så snabbt som skolöverstyrelsen
vill påstå, behövs — jag kan inte se
det på annat sätt — ändå ytterligare
seminarier. Här kan det inte bli fråga
om några felinvesteringar eller andra
felgrepp. Behovet av förskollärare torde
bara växa och växa under överskådlig
tid framåt. När det nu finns goda möjligheter
— det har klart redovisats här
— att göra någonting i Borås, kan jag
inte finna annat än att det är närmast
oansvarigt att inte ta chansen, att inte
tillvarata denna möjlighet.

Departementschefen kunde ha framlagt
förslag beträffande Borås -— då
hade han sluppit att känna sig utsatt för
det lättsinne, som herr Arvidson känner
frossa inför. Herr Arvidson tornar upp
en hel rad svårigheter, och förvisso finns
det svårigheter att övervinna, det skall
inte förnekas. Men han staplar dem på
varandra och säger, att det inte går att
skaffa rektor, att det inte går att skaffa
lärare — även om det endast rör sig om
timlärare —• och att man inte — vilket
jag blev något förvånad över — kan få
några elever. Det skulle alltså inte gå att
skaffa ens elever. Svensk förvaltning
har löst svårare problem än detta och
har löst dem kanske till och med snabbare
än som nu kräves.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Fröken Olsson höll före
att riksdagen i fjol av skolöverstyrelsen
och regeringen beställt ett förslag om ett
förskoleseminarium i Borås. Om man
går till förra årets riksdagsbeslut i ärendet,
skall man emellertid finna att så
inte är förhållandet. I utskottsutlåtandet
lägges vikt vid att lokaliseringen

sker under hänsynstagande till vissa omständigheter,
såsom tillgången på närbelägna
övningsinstitutioner, tillgången
på från pedagogisk synpunkt lämpliga
pedagogikhandledare samt möjligheterna
till erforderlig samordning med annan
lärarutbildning. Mot denna bakgrund
säger utskottet att Karlstad i första
rummet kunde ifrågakomma som förläggningsplats.
Borås nämnes visserligen
i sammanhanget liksom även en stad
i södra Norrland, men någon beställning
av en förläggning till Borås kan
det inte gärna vara fråga om, när utskottet
i första hand förordar en helt
annan stad.

Jag konstaterar att talesmännen för
utskottsmajoriteten och fru Hörnlund
som motionär sorgfälligt har gått förbi
den kritik som jag i mitt första anförande
riktade mot majoritetsförslaget. Herr
Nordstrandh uppger visserligen att jag
skulle ha sagt att det inte går att skaffa
rektor, lärare, elever, lokaler och allt
sådant till ett förskoleseminarium i Borås,
men det har jag inte gjort. Jag framhöll
uttryckligen att man bara har några
månader på sig att ordna dessa saker
och detta under ledning av en rektor
som inte finns. Något mer har jag inte
sagt, men det är kanske tillräckligt.

Dessa svårigheter är emellertid inte
ensamma avgörande för mig. Jag tror
helt enkelt att man härvidlag slår in på
en oriktig väg. När skolöverstyrelsen
nu har gått in för en helt annan uppläggning
då det gäller att lösa problemet
om en vidgad kapacitet i fråga om utbildningen
av förskollärare, så kan Boråsseminariet
mycket väl bli en felinvestering.
Det lät även på fröken Olsson
som om det gällde en provisorium vilket
så småningom måste göras om.

Därtill kommer att den kapacitetsökning
som på detta sätt uppnås är mycket
obetydlig och inte alls svarar mot en
ökning av den storleksordning som bebådas
från skolöverstyrelsens sida.

Vi är alla eniga om att resurserna på
området måste utökas, men när fröken

Onsdagen den 2G inaj 19G5

Nr 29

Olsson säger att reservanterna tar ställning
till ett förslag från skolöverstyrelsen
som icke existerar, så måste jag bestrida
att vi gör något sådant. Däremot
föreslår fröken Olsson riksdagen att
ta ställning till ett annat förslag, som
aldrig har framlagts av skolöverstyrelsen,
nämligen det förslag om inrättande
av ett förskoleseminarium i Borås som
riksdagen skulle ha beställt hos skolöverstyrelsen.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 1); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Johansson i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I i utskottets
utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1)
av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Arvidson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 138 ja och 75 nej, varjämte 2 av

Förskoleseminarierna: Avlöningar

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

II. Anslagsberäkningar för budgetåret
1965/66

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Förskoleseminarierna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt F 17, s. 97—
100) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar av personalförteckningen för
förskoleseminarierna, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fatta de
beslut och vidta de åtgärder, som fordrades
för genomförande av vad departementschefen
föreslagit i fråga om anställning
av övningslärare vid förskoleseminarierna,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
förskoleseminarierna, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66, dels
ock till Förskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 985 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft de förenämnda båda
likalydande motionerna 1:664 av
herr Ernulf m. fl. och 11:790 av fru
Hörnlund m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Förskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 4 260 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 664 och II: 790, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för förskoleseminarierna, som föranleddes
av vad utskottet föreslagit;

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Förskoleseminarierna: Omkostnader —

m. m.

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidta de åtgärder, som
fordrades för genomförande av vad i
statsrådsprotokollet föreslagits i fråga
om anställning av övningslärare vid
förskoleseminarierna;

c) godkänna i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för förskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1965/66;

d) till Förskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 4 260 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
A äsström, Einar Persson, Fritz Persson
och Rikard Svensson, fru Wallentheim
samt herrar Mårtensson, Bertil Petersson,
Rönnberg, Karlsson i Olofström,
Mellqvist, Arvidson och Blomkvist, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
1) ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag åt motionerna I: 664 och II: 790,
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för förskoleseminarierna, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet föreslagits; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidta de åtgärder, som
fordrades för genomförande av vad i
statsrådsprotokollet föreslagits i fråga
om anställning av övningslärare vid förskoleseminarierna
;

c) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för förskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66;

d) till Förskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
förslagsanslag av 3 985 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Förskoleseminarierna: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt F 18, s. 100

Förskoleseminarierna: Materiel, böcker

och 101) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 585 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft de förenämnda båda
likalydande motionerna 1:664 av
herr Ernulf m. fl. och 11:790 av fru
Hörnlund m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte till
Förskoleseminarierna: Omkostnader för
budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 625 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 664 och II: 790, såvitt nu var i fråga,
till Förskoleseminarierna: Omkostnader
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 625 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Fritz Persson
och Rikard Svensson, fru Wallentheim
samt herrar Mårtensson, Bertil Petersson,
Rönnberg, Karlsson i Olofström,
Mellqvist, Arvidson och Blomkvist, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
1) ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 664 och II: 790, såvitt
nu var i fråga, till Förskoleseminarierna:
Omkostnader för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
585 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Förskoleseminarierna: Materiel, böcker
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt F19, s. 101
och 102) föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
210 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de förenämnda

Onsdagen den 26 maj 1965 Nr 29

Förskoleseminarierna: Inredning och utrustning — Lärares fortbildning m. m.

båda likalydandc motionerna 1:664 av
herr Ernulf m. fl. och 11:790 av fru
Hörnlund in. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Förskoleseminarierna: Materiel, böcker
in. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 235 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 664 och II: 790, såvitt nu var i fråga,
till Förskoleseminarierna: Materiel, böcker
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 235 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Fritz Persson
och Rikard Svensson, fru Wallentheim
samt herrar Mårtensson, Bertil Petersson,
Rönnberg, Karlsson i Olofström,
Mellqvist, Arvidson och Blomkvist, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
1) ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 664 och II: 790,
såvitt nu var i fråga, till Förskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 210 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Förskoleseminarierna: Inredning och utrustning Kungl.

Maj:t hade (punkt F 20, s.
102 och 103) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de förenämnda
båda likalydande motionerna 1:664 av
herr Ernulf m. fl. och II: 790 av fru
Hörnlund in. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Förskoleseminarierna: Inredning

och utrustning för budgetåret 1965/66

anvisa ett reservationsanslag av 360 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 664 och II: 790, såvitt nu var i fråga,
till Förskoleseminarierna: Inredning

och utrustning för budgetåret 1965/66
anvisa ett reservationsanslag av 360 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Fritz Persson,
Rikard Svensson och fru Wallentheim
samt herrar Mårtensson, Bertil Petersson,
Rönnberg, Karlsson i Olofström,
Mellqvist, Arvidson och Blomkvist, vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
1) ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionerna 1:664 och 11:790,
såvitt nu var i fråga, till Förskoleseminarierna:
Inredning och utrustning för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Lärares fortbildning m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vid punkten 35 i statsutskottets
utlåtande nr 121 har jag fogat
en blank reservation och vill därför
säga några ord.

Frågan om lärares fortbildning hör intimt
samman med lärarbristsituationen
över huvud taget. Den är ett allvarligt
skolproblem, vilket också framhålles av
ecklesiastikdepartementet. Ecklesiastikminister
Edenman säger t. ex. i propositionen
nr 79 beträffande ämneslärarsituationen,
att den inte har förbättrats
sedan hösten 1963 och att bristen på

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Lärares fortbildning m. m.

lärare — särskilt i ämnesgruppen matematik,
fysik, kemi och biologi — är
enligt tillgängligt prognosmaterial betydande,
och jag skulle också vilja nämna
en annan kategori lärare som det är
brist på, nämligen kristendomslärare.
Lärarbehovet ökar också mycket snabbt
till följd av den fortgående utbyggnaden
av grundskola och gymnasium. Nu pågår
utredningsarbete, och herr Arvidson
erinrade för en kort stund sedan om
att lärarutbildningssakkunniga kommer
att framlägga sitt huvudbetänkande i
juni, vilket vi motser med stort intresse.
Under tiden har åtgärder av mera kortsiktig
natur vidtagits, såsom inrättandet
av extra ordinarie lärartjänster, rekryteringstjänster,
information om läraryrket
och anordningar för ökning av
benägenheten att genomgå praktisk lärarutbildning.

Lärarfortbildningen är en mycket viktig
fråga, särskilt med tanke på utbyggnaden
av grundskoleorganisationen, och
ecklesiastikministern har nu för nästa
budgetår förordat en kraftig anslagshöjning
för fortbildning av lärare för
det nya gymnasiet och fackskolan, men
lian har ansett sig ha anledning att dämpa
den utvecklingstakt på fortbildningens
övriga områden som föreslagits
av skolöverstyrelsen.

Vidare framhåller utskottet att departementschefens
förslag är väl avvägt,
»trots», som det heter, »den relativa
återhållsamheten beträffande medelsanvisningen
till fortbildningen av lärare
för grundskolan och för yrkesskolväsendet».

För en utvidgning av fortbildningsinstitutens
feriekursverksamhet förordas
också en mer begränsad anslagshöjning
än den som skolöverstyrelsen har
föreslagit. Beträffande feriekursverksamheten
finns det omkring 18 000 sökande,
men bara 5 000 har kunnat tas
emot. Skolöverstyrelsen planerar nu att
successivt bygga ut verksamheten, så
att fr. o. m. sommaren 1967 alla lärare
skall ha möjlighet att genomgå en vec -

kolång fortbildningskurs vart fjärde år.
Herr Edenman vill emellertid kraftigt
dämpa denna utveckling, vilket motiveras
med att utbildningsväsendets resurser
är begränsade. Enligt min mening
är detta tvärtom ett starkt skäl till att
understödja just feriekurserna.

I fråga om fortbildningskonsulenterna
har han skurit ned det föreslagna antalet,
trots att skolöverstyrelsens förslag
innebär, att man bara når upp till hälften
av det antal som ursprungligen planerats.

När det slutligen gäller utbildningen
av skolbibliotekarier har vi från folkpartiet
i en partimotion i år framhållit
nödvändigheten av att snabbt förbättra
skolbibliotekens personella resurser.
Statsrådet Edenman har dock i den proposition
som framlagts inte ansett sig
kunna förorda den höjning av anslaget
som skolöverstyrelsen föreslagit för utbildning
av skolbibliotekarier. Utskottet
har i denna punkt, nr 35, skrivit att
med hänsyn till rådande lärarbrist viss
återhållsamhet torde böra iakttagas beträffande
kursverksamheten för utbildning
av lärare till skolbibliotekarier.
»Utskottet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj :t har sin fortsatta uppmärksamhet
riktad på sistnämnda utbildningsproblem
och för riksdagen, så
snart förutsättningarna härför bedömes
föreligga, framlägger sina därav betingade
förslag i ämnet.»

Det är denna utskottets förutsättning
som gjort att jag nöjt mig med att vid
denna punkt foga en blank reservation.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 36—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser

§ 13

översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Först vill jag säga att
jag är helt överens med utskottet i den
hemställan utskottet gjort med anledning
av motionerna 1:498 och 11:006
angående översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser.

Efter de åtgärder som vidtagits under
senare tid och med kännedom om statliga
utredningars arbetstakt är det också
min uppfattning att en statlig utredning
inte skulle leda till en snabbare
lösning i detta fall. Det viktiga är att
vi får säkerhetsbestämmelser så snart
som möjligt. Det har därför gällt för både
utskottet och mig att söka finna den
form som snabbast leder till resultat,
och det har vi hopp om att nu ha funnit.
Glädjande nog kan vi också sedan
ett halvår tillbaka konstatera att det råder
påtaglig aktivitet för att komma till
rätta med problemet.

Men det är ändå några förhållanden
som jag vill peka på i anslutning till
denna fråga. Naturligtvis hade det varit
mycket värdefullt om utredningen
rörande ängelholmsolyckan hade varit
offentliggjord. Då hade vi i dag haft en
helt annan bakgrund för denna diskussion.
Nu får vi hålla oss till remissyttrandena,
och av dem framgår med all
tydlighet att det har rått oklarhet beträffande
tillämpningen av det civila
flygets säkerhetsföreskrifter. Denna
osäkerhet har inte bara legat på det
tekniska planet — angivning av flyghöjd,
trafikledning och trafikfyrar
in. m. — utan har även förefunnits vid

tolkningen av utfärdade säkerhetsföreskrifter.

Den samordning som förutsattes när
det svenska inrikesflyget kraftigt utbyggdes
1957 har aldrig kommit till
stånd på sådant sätt att den har varit
tillfredsställande, detta trots flera erinringar
och framställningar från berörd
part om att få klarare och mera entydiga
bestämmelser. Vad orsaken kan ha
varit till att man inte lyckats etablera
denna önskade samverkan skall jag här
inte gå in på, men nog är det anmärkningsvärt
att överenskommelse inte har
kunnat träffas. Det verkar som om man
hade hakat upp sig på detaljer och tappat
bort huvudsaken. Jag tycker också
att det framskymtar vissa prestigesynpunkter
i sammanhanget.

Visst är problemen många och svårigheterna
både stora och påtagliga när
det gäller att komma fram till godtagbara
lösningar och få en sådan samordning
av militära och civila säkerhetsföreskrifter
som helt utesluter skilda uppfattningar
vid tolkningen av bestämmelserna.
Sådan överensstämmelse torde
vara omöjlig att uppnå. Den särart som
präglar det militära flyget i fråga om
uppgifter, krigsflygplanens höga hastigheter
m. m. kräver andra normer än vad
som kan tillämpas av civil trafik. Detta
har också poängterats av chefen för
flygvapnet i hans remissyttrande.

Å andra sidan framgår det av remisssvaren
från Linjeflyg, SAS och Svensk
pilotförening att de säkerhetsföreskrifter
som skall gälla för svenskt inrikesflyg
oavsett vilken flygplats som anlitas
skall vara entydiga och stå i överensstämmelse
med de internationella regler
som tillämpas för all civil lufttrafik.

För att kunna upprätthålla vår inrikes
flygtrafik i önskvärd omfattning
— vilket vi väl alla är angelägna om —
är vi i stor utsträckning hänvisade till
att använda befintliga militära flygfält.
Detta förhållande måste vi räkna med
under överskådlig tid framåt. Härigenom
framstår mycket tydligt den abso -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser

luta nödvändigheten av att sådana åtgärder
vidtages i fråga om både teknisk
utrustning på våra flygplatser och utformandet
av säkerhetsföreskrifter, att
såväl den flygande allmänhetens som
personalens krav på säkerhet tillgodoses.
Några formella hinder av vare sig
det ena eller andra slaget från den ena
eller andra parten, som fördröjer denna
målsättning, kan vi icke godta.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla det angelägna i att Kungl.
Maj :L som nu bär hollen, med snabbhet
och kraft tillser att sådana åtgärder vidtages
och att sådant samarbete kommer
till stånd mellan berörda parter, att vi
erhåller säkerhetsföreskrifter och även
utrustning på våra flygplatser av sådant
slag att vi med fullt förtroende kan använda
vårt inrikesflyg. Det förtroendet
finns för närvarande icke överallt i
vårt land, och det är mycket angeläget
för oss alla att det återställs.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Den resande allmänheten
ställer med all rätt höga krav på
de olika kommunikationsmedlens trafiksäkerhet.
De myndigheter, som har
att handlägga dessa frågor, har också
försökt tillgodose kraven. Man har även
genom internationella överenskommelser
försökt uppnå likartade bestämmelser
i alla länder som man har trafikmässig
kontakt med. Därigenom har
man också kunnat få erfarenheter på
olika områden om hur man skall uppnå
största möjliga driftsäkerhet.

Beträffande trafiksäkerhetsföreskrifter
och andra säkerhetsbestämmelser
för civil luftfart har vi internationella
överenskommelser, till vilka Sverige har
anslutit sig. Den luftfartslag, som är antagen
av Sveriges riksdag och som ligger
till grund för de säkerhetsbestämmelser
som utfärdats av Kungl. Maj :t
och luftfartsstyrelsen, baseras på dessa
internationella säkerhetsbestämmelser.
De tillämpas också vid alla civila flyg -

platser i landet. Enligt en bestämmelse
i den internationella överenskommelsen
får man inte utfärda mot denna stridande
bestämmelse utan att den internationella
organisationen har lämnat sitt
godkännande.

Efter tillmötesgående av chefen för
flygvapnet har det svenska inrikesflyget
beretts möjlighet att disponera vissa
militära flygplatser. Därigenom har allt
fler människor fått möjlighet att utnyttja
detta kommunikationsmedel. För att
upprätthålla trafiken blir det nödvändigt,
som utskottet har framhållit, att
under åtskilliga år framåt disponera de
militära flygplatserna för inrikesflygets
behov.

Enligt gällande ramavtal mellan de
militära och civila myndigheterna skall
de militära flygsäkerhetsföreskrifterna
gälla vid civil luftfart på militära flygplatser.
De militära säkerhetsföreskrifterna
överensstämmer icke med de civila.
Chefen för flygvapnet utfärdade
nya säkerhetsföreskrifter för militär
luftfart så sent som den 1 mars i år.
Flygvapnet har, som framhållits för utskottet,
försökt att i allt väsentligt få
dessa bestämmelser att överensstämma
med de civila. Men det kan konstateras
att bestämmelserna inte överensstämmer
och att detta innebär en sänkning av de
krav man måste ställa på den civila
flygsäkerheten. Det visar sig att dessa
bestämmelser i vissa hänseenden klart
strider mot de internationella bestämmelserna
för civil luftfart, som vårt land
har anslutit sig till och skall följa. Som
jag nämnde får avsteg inte göras utan
särskilt befogade motiv.

SAS och Linjeflyg, som trafikerar de
militära flygfälten, påpekar i sina yttranden
till första lagutskottet i likhet
med pilotföreningen, att de nuvarande
förhållandena är olyckliga. Som framgår
av utskottets redogörelse ser nämnda
remissinstanser allvarligt på denna
fråga.

Luftfartsstyrelsen har nog också funnit
att åtgärder måste vidtas, ty styrel -

Onsdagen den 2G maj 1965

Nr 29

Översy

sen har gjort en framställning till Kungl.
Maj:t den 2 april —- alltså efter motionernas
avlämnande — om att få en ändring
i luftfartskungörelsen för att framtvinga
likformiga säkerhetsföreskrifter
och trafikregler. Enligt den kommuniké,
som kommunikationsdepartementet
utfärdade i fredags, skulle det i stort
sett vara fråga om en bättre samordning
mellan trafiksäkerhetsföreskrifterna.
Man får väl se detta som ett första steg
mot likformighet i trafiksäkerhetsföreskrifterna
här i landet.

Det kan dock fortfarande fastslås att
gällande föreskrifter skiljer sig från varandra.
Jag skulle gärna vilja redovisa
en del av de skillnader som föreligger
mellan de militära och de civila trafiksäkerhetsföreskrifterna,
men det skulle
ta alldeles för lång tid i anspråk. Låt
mig bara påpeka att skillnaderna är så
stora, att dessa flygsäkerhetsföreskrifter
säkerligen inte skulle godkännas vid
prövning av den internationella luftfartsorganisationen.

Jag vill som exempel nämna att det
för inrikesflyget på sträckan Stockholm
—Ängelholm förekommer två skilda säkerhetsbestämmelser.
Skillnaden mellan
de olika militära flygplatserna kan också
vara avsevärd på grund av interna
bestämmelser som utfärdats av eskaderchef
eller flottiljchef. Sålunda föreligger
skillnader mellan trafiksäkerhetsbestämmelserna
i Ängelholm och i
Halmstad. Att flyga mellan dessa städer
tar endast 10 minuter, men flygplansförarna
måste tänka om vid de båda
flygplatserna.

Stor osäkerhet råder sålunda i fråga
om trafiksäkerhetsbestämmelserna. Jag
frågade en militär trafikledare vid ett
militärt flygfält som trafikeras av civilt
flyg: »Vilka bestämmelser följer ni när
civilt inrikesflyg landar vid och startar
från denna flygplats?» Han svarade:
»Vi försöker tillämpa de civila bestämmelserna
— alltså de bestämmelser som
är utfärdade av luftfartsstyrelsen —
men de militära bestämmelserna, utfär -

n av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser

dade av flygvapenchefen och överbefälhavaren,
gäller.»

Man blir naturligtvis häpen över ett
sådant svar. Men förfarandet har konfirmerats
av chefen för flygvapnet i
yttrande över motionerna.

När man finner att civila och militära
trafikföreskrifter blandas ihop på detta
sätt blir man betänksam och säger sig,
att det är hög tid att en snabb översyn
av bestämmelserna företas. Jag anser
liksom herr Oskarson att bestämmelserna
för civil luftfart skall gälla, oavsett
vilken flygplats som trafikeras. De militära
trafiksäkerhetsföreskrifterna bör
enligt min mening kunna tillämpas internt
för det militära flyget.

Det är min förhoppning att Kungl.
Maj:t även i fortsättningen noga följer
utvecklingen på området och vidtar åtgärder
av det slag som utskottet har
rekommenderat, så att vi får likformiga
trafikföreskrifter för inrikesflyget. Det
skulle också skapa större förtroende för
inrikesflyget som kommunikationsmedel.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den fråga som nu debatteras
är av största vikt, och det ter
sig naturligt att den har föranlett de
motioner som väckts för att få till stånd
bestämmelser om ökad flygsäkerhet. Såsom
framgår av utlåtandet har också
utskottet funnit frågan vara värd all
uppmärksamhet, och utskottet har instämt
med motionärerna i deras strävan
att höja säkerheten för inrikesflyget. Det
föreligger alltså inte någon motsättning
härvidlag mellan å ena sidan utskottet
och å andra sidan motionärerna. Vad
som skiljer är endast åsikterna om på
vilket sätt man bäst och snabbast skall
kunna nå en tillfredsställande lösning
av problemet.

Motionärerna har föreslagit en särskild
översyn av inrikesflygets säker -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser

hetsbestämmelser. Utskottet har å sin
sida ansett, att en sådan åtgärd i det
rådande läget »icke skulle vara ägnad
att leda till en snabbare lösning av det
i motionerna aktualiserade spörsmålet».
Utskottet har därvid beaktat vad som
redan nu görs på området.

Härvidlag kan först anmärkas, att
riksdagen tidigare i år anvisat medel till
åtgärder, som är ägnade att höja flygsäkerheten.
Vidare bör det uppmärksammas,
att nya ordnings- och säkerhetsföreskrifter
utfärdats för militär
flygning, varvid man har gjort en anpassning
till de civila bestämmelserna.
Även beträffande den militära flygtrafikledningen
är att vänta regler, som
ansluter sig till vad som gäller för civiltrafikflyget.

Slutligen har — vilket också torde
böra tillmätas stor betydelse i detta
sammanhang — luftfartsstyrelsen i förra
månaden gjort en framställning om
en författningsändring beträffande frågan
om en samordning mellan militär
och civil flygverksamhet.

Denna framställning har resulterat i
att Kungl. Maj:t efter ärendets behandling
i utskottet förordnat om vissa ändringar
i luftfartskungörelsen och i kungörelsen
angående trafikregler för luftfarten
i syfte att få en klarare ansvarsfördelning.
Ändringarna innebär att de
särskilda regler som erfordras vid civil
luftfart på flygvapnets flygplatser skall
utfärdas i samråd med luftfartsstyrelsen.
Vidare skall luftfartsstyrelsen kungöra
samtliga trafikregler och trafikledningsbestämmelser
för den civila luftfarten.

Genom dessa ändringar torde, som
utskottet i sitt utlåtande också förklarar
sig förvänta, den i motionerna påtalade
oklarheten om vilka säkerhetsbestämmelser
som gäller för civil trafik
på militära flygplatser komma att undanröjas.

I sitt utlåtande har utskottet därjämte
helt allmänt framhållit vikten av att
myndigheterna arbetar för att i möjli -

gaste mån utjämna olikheter som kan
inverka menligt på säkerheten för den
civila trafiken på militära flygplatser.
Utskottet har dock inte ansett sig kunna
gå närmare in på de olika bestämmelserna
av teknisk art utan menat att
dessa bör få sin lösning på det tekniska
området. Emellertid har utskottet
förutsatt att Kungl. Maj:t, om så
erfordras, tar initiativ för att få en ändring
av bestämmelserna till stånd. Med
hänsyn till frågans vikt har utskottet
också hemställt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte ge till känna
vad utskottet anfört i ärendet. I sak råder
det, som jag sade, ingen skillnad i
uppfattning mellan de talare som här
yttrat sig och utskottet. Något yrkande
har ju heller inte framställts under debatten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Såsom påpekas i första
lagutskottets utlåtande, vilket nu föreligger,
har denna fråga redan vid ett
tidigare tillfälle under denna riksdag
varit föremål för behandling, nämligen
i samband med ett utlåtande från statsutskottet
och alltså från något annorlunda
utgångspunkter än i detta fall.
Inte heller jag har något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Jag vill bara i anslutning till den
debatt, som förts i dag, göra någon liten
nyansering.

Jag tror först och främst att man
bör vara medveten om att det inte är
fullt så enkelt, som det kanske framstår
för lekmannen vid första ögonkastet,
att samordna de militära och civila
anspråken på de gemensamma flygfälten.
Detta är ett ämne som mycket
länge varit föremål för diskussion inom
både flygvapnet och luftfartsstyrelsen.
Även regeringen har genom kommunikationsministern
intresserat sig för denna
fråga. Man har också varit helt på
det klara med att något måste göras.

Onsdagen den 26 muj 1965

Nr 29

Men det gäller den inte helt obetydliga
frågan om vilken väg man skall gå.

Jag vill i detta sammanhang bara
som ett stickprov ange de krav på
skydd mot insyn vid inflygningsbanor,
som man måste ställa på militärt håll
men som från civil synpunkt ofta ter
sig som ett direkt hinder. Det finns flera
sådana exempel, men jag vill inte
uppta tiden med någon exemplifiering.

Får jag dessutom understryka, att
denna fråga ingalunda är ny utan har
varit föremål för förhandlingar under
ganska lång tid. Pilotföreningen har
verkligen ansträngt sig på ett erkännansvärt
sätt att söka komma till rätta
med detta, men å andra sidan är det
fråga om svårigheter som man inte
övervinner på en enda gång.

Jag vill uttala den förhoppningen att
detta utlåtande i sin mån skall verka
som en knuff framåt mot en bättre utformning
av föreskrifterna, bl. a. beträffande
utbildningen, än den vi hittills
haft, något som — vilket också utskottet
uppmärksammat — är minst
lika viktigt som de tekniska förutsättningar,
vilka det talas om i detta sammanhang.
Jag hoppas att man när detta
visar sig möjligt skall kunna skapa sådana
förhållanden, som kan anses vara
godtagbara från olika synpunkter.

Hundraprocentigt betryggande blir
det naturligtvis inte hur man än ordnar
förhållandena. Det är också en synpunkt
som hör med i sammanhanget.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Herr Ståhl nämnde att
denna fråga inte är så enkel att lösa.
Detta är jag mycket väl införstådd med.
Genom min erfarenhet från flygvapnet,
där jag själv varit anställd, vet jag att
det föreligger stora svårigheter när det
gäller att utforma trafiksäkerhetsföreskrifter,
som kan anses vara tillförlitliga
på alla områden. Men i detta fall
gäller det en samordningsfråga. Herr
Ståhl ansåg också att det är svårt att

Utbyggnad av televerkets vcrkstadsrörelse

samordna bestämmelserna på detta område.

Jag kan bara som ett litet exempel
nämna att jag har besökt flygplatsen i
Frankfurt am Main, som trafikeras av
interkontinentalt flyg, av inrikesflyg, av
NATO:s flygstyrkor, av tyska flygvapnet
och tyska civilflyget. Där går det
att samordna samtliga föreskrifter med
utgångspunkt från de internationella
bestämmelserna.

Där förfar man inte på samma sätt
som är fallet inom det svenska militärflyget
när man ger en höj dangivelse för
ett flygplan. I Sverige talar man på militär
sida i detta fall om meter över
flygplatsen, medan man i internationella
och svenska civila sammanhang
talar om fot över havet. Jag vet att det
skulle gå att göra höj dangivelserna i fot
över havet även på svenskt militärt
håll. Och när det är möjligt på en så
stor flygplats som den i Frankfurt am
Main, går det även att göra det för det
svenska inrikesflyget.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Vid Gustaf Wasas kröning
år 1528 utkastades mynt och medaljer,
s. k. kröningsmynt. Denna sedvänja
var av medeltida ursprung. Vanligen
var utdelandet av dessa s. k. kastpenningar
anförtrodd åt en ridande
räntmästare under processionen från
kröningskyrkan till slottet.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

Vid Erik XIV:s kröning gick före
hans majestät en man som hela vägen
»ur en silverkittel strödde ut pengar
till allmänheten till några tusende marker».
En annan i gamla tider vanlig metod
att stimulera entusiasmen var att
utrusta kröningshästen med löst sittande
silverskor, som skulle tappas och
tillfalla upphittaren.

Herr talman! Hur blygsamma och
torftiga ter sig inte dessa små bevis av
en kunglig nåd i jämförelse med vad
vår tids stora kan kosta på sig för att
markera sin ställning som alla goda gågors
givare.

Torsdagen den 20 augusti 1964 talade
landets statsminister i Kristinehamn
och avslöjade då att regeringen inom
den närmaste tiden komme att ge televerket
i uppdrag att planera och projektera
verkstäder om vardera 250 anställda
i Kristinehamn och Skellefteå.

I Kristinehamn möttes detta av en varm
applåd av de 2 000 människor som där
hade samlats. Telegrafverkets chef, generaldirektör
Sterky, uttalade dagen
därpå i en intervju, att han var lika
förvånad som allmänheten. Något sådant
uppdrag från regeringens sida hade
han inte tidigare hört talas om. Ledamoten
av denna kammare, tillika ledamot
av telestyrelsen, herr Wedén, förklarade
sig vara lika förbluffad. Telestyrelsen
hade inte slutbehandlat ärendet.

Men kungsord är kungsord. Redan
den 9 september expedierar kommunikationsministern
ett kungabrev, där det
står skrivet: »Kungl. Maj:t uppdrager åt
telestyrelsen att i anslutning till en utbyggnad
av televerkets verkstadsrörelse
utarbeta planer för en sådan från
förutsättningen att nya verkstadsanläggningar
tillskapas i Kristinehamn och
Skellefteå» etc.

Brevet avslutas inte som på Gustaf
Wasas tid med de då brukliga stimulansorden
»Därefter rätter och packer
Eder!» men andemeningen var exakt
densamma.

I dag, ärade kammarledamöter, är det
vår tur att honorera de förbindelser
som landets statsminister den gången
ställde ut. Nu kommer notan och den
rör sig om över 40 miljoner kronor.

I själva saken är väl inte så mycket
att säga. Det är troligt att televerket behöver
vidgade resurser, ehuru det är
obestyrkt att de investeringar det här
gäller är viktigare än en råd andra industriinvesteringar
som nu får vänta på
grund av hårda kreditrestriktioner. Det
är också troligt att de båda valda orterna
är lämpliga för planering av de nya
verkstäderna. Men, herr talman, här
finns ändå en rad frågetecken att sätta
i kanten. Det första spörsmålet riksdagsledamöterna
nödgas ställa är: Skall det
verkligen gå till på det här sättet? Vad
har det blivit av de affärsdrivande verkens
självständighet och rätt att sköta
sina företag efter ekonomiska principer? I

proposition nr 191 till 1963 års
höstriksdag betonade kommunikationsministern
mycket starkt att statens järnvägar
borde agera såsom ett affärsföretag
som alla andra och att statens järnvägar,
om statsmakterna krävde avsteg
från företagsekonomiska principer,
skulle kompenseras för sina ökade kostnader
genom den s. k. kollektivbiljetten.
Statsutskottet och riksdagen var
helt ense med departementschefen om
detta. Men om principen är riktig beträffande
ett kommunikationsverk, varför
skulle inte samma regler gälla televerket?
Varför behandla verken olika?

Televerket är ett monopolföretag.
Dess kostnader kan därför alltid tas ut
av allmänheten. Men om kostnaderna
blir högre än de behövde vara så blir
också de avgifter som allmänheten skall
betala högre. Allmänheten har därför
rätt att begära att verket sköts efter rent
affärsmässiga principer.

Jag är också helt övertygad om att
verkets styrelse och ledning har just
önskemålet att få tillämpa dessa affärsmässiga
principer och inga andra. Ver -

Onsdagen den 20 maj 19(55

Nr 29

ket vill säkert behandlas som ett affärsföretag
som alla andra utan några speciella
förmåner men också utan någon
belastning som eu följd av statens ägande.

Verket får inte åläggas att av sociala
eller lokaliseringspolitiska skäl göra
dispositioner som verket självt inte finner
affärsmässigt motiverade, och verket
måste ha möjlighet till ett självständigt
ställningstagande härutinnan. Hur
skall verket eljest kunna ta ansvaret för
en ekonomisk drift?

Men, herr talman, i det här fallet gavs
verket ingen frihet till eget bedömande.
Regeringen hade bundit sig för de bägge
städerna utan att verket hade blivit tillfrågat,
och regeringen band nu i sin
tur verket. Order är order och måste åtlydas.
Och verket satte därför också i
gång med att undersöka alternativen
Kristinehamn och Skellefteå. Några
andra orter att jämföra med fanns inte,
eftersom förutsättningarna redan var
givna. Verket vågade sig i alla fall på
att i all försiktighet framhålla, att ur
strikt företagsekonomiska synpunkter
det riktiga skulle varit en enda verkstad
om cirka 500 man, belägen i Kristinehamn.
Genom ett sådant arrangemang
skulle man göra en besparing på omkring
1 miljon kronor om året, vilket i
förbigående sagt med en 5-procentig
förräntning motsvarar en investering
på 20 miljoner.

Den litet futtiga småsnålhet som här
skymtade fram skyndade man sig emellertid
att täcka över genom uttrycket,
att det i en framtid skulle kunna innebära
fördelar med alternativt två verkstäder,
då det skulle ge ett gynnsammare
utgångsläge för en eventuell fortsatt
utbyggnad av rörelsen. Därmed var
naturligtvis kommunikationsministern
till freds, och så skall det nu bli.

Jag säger inte, herr talman, att resultatet
är felaktigt. Ur lokaliseringssynpunkt
är det säkert rätt. I fallet Kristinehamn
var situationen mycket bekymmersam
sedan statens järnvägar flyttat

Utbyggnad av televerkets vcrkstadsrörelse

en betydande del av sin förvaltning till
Örebro. Men här kommer principfrågan
in, frågan om de affärsdrivande verkens
ställning inom lokaliseringspolitiken.
Enligt min mening måste det förhålla
sig så att regeringen skall driva lokaliseringspolitik,
men regeringen måste då
redovisa den öppet på samma sätt som
när det gäller SJ. De affärsdrivande verken
måste behandlas på precis samma
sätt som enskilda företag och också få
samma lokaliseringsstöd som sina konkurrenter.
Eljest kan man inte tala om
konkurrens på lika villkor.

Men, herr talman, Arvidsjaur, Årjäng,
Dals-Långed och Vaxholm och alla de
hundratals andra orter som hungrar efter
industrier skall inte misströsta. Det
blir flera valrörelser. Det gäller bara att
i god tid försäkra sig om statsråd och
helst excellenser som talare.

Alla kommer vi att säga som den gamle
predikanten: »När nådens sol börjar
skina så är det inte jag som ställer mig
under paraply.»

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill gärna från början
konstatera att än lever Gunnar
Svärds anda i den gamla högern!

Herr Cassel ansåg att det resultat
man nått fram till i denna fråga var
helt riktigt, men att det var något i
handläggningen som var felaktigt, och
på den punkten fick vi också en skildring,
delvis riktig och delvis felaktig.

Från departementets sida tog vi redan
i december månad 1963 kontakt
med chefen för televerket för en diskussion
om en ökning av produktionen
i televerkets verkstadsrörelse. Det skedde
i samband med att vi plussade på 7
miljoner kronor på kapitalsidan till de
413 miljoner kronor som televerket begärt.
Kapitalbudgeten kom alltså att omfatta
420 miljoner.

I samband med diskussionen om en
utvidgning av verkstadsrörelsen dryftade
vi frågan, huruvida denna utvidgning

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

även skulle kunna ges en lokaliseringspolitisk
effekt. Det får inte vara på det
sättet, att det bara är den enskilda företagsamheten
som skall bedriva lokaliseringspolitik.
Åtskilliga enskilda företag
har med framgång bedrivit sådan
politik, för vilket de är värda erkännande.
Även staten skall bedriva en aktiv
lokaliseringspolitik om detta lämpligen
kan ske i samband med en utvidgning
av t. ex. televerkets verkstadsrörelse.

I det aktuella fallet hemställde vi att
generaldirektören ville utarbeta en promemoria
som kunde ligga till grund för
departementets prövning av frågan om
en utvidgning av televerkets verkstadsrörelse.
Vi fick denna promemoria den
25 januari.

I promemorian konstaterades att antalet
anställda inom verkstadsrörelsen
behövde ökas med ungefär tusen man
för att vi skulle få en tillfredsställande
produktion. 500 man kunde man placera
vid verkstaden i Sundsvall, som
var under utbyggnad, men därutöver
behövdes det alltså plats för ytterligare
minst 500 man.

Vid de fortsatta undersökningarna
framgick det, att televerket täcker en
mycket begränsad del av sitt behov genom
köp från sin egen verkstadsrörelse.
Inköp från denna under treårsperioden
1961—1963 utgjorde ungefär 29 procent
av det totala behovet. Resten köpte
man från privata företag. Här bör
kanske sägas, att verket enligt egen
uppgift betalar högre priser för det
man köper från privata företag än för
det man köper från den egna verkstadsrörelsen.
Jag skäll för ögonblicket inte
ange skillnaden i procent, men jag är
beredd att göra det.

I den nämnda promemorian diskuteras
hur man skulle kunna tänka sig en
utbyggnad av verkstadsrörelsen. Promemorian
är undertecknad av verkstadschefen
Angerby och presenterades
vid besöket den 25 januari 1964 av
denne och generaldirektör Sterky. Där

framkom bl. a. att det väl vore tänkbart
att man skapade två nya verkstadsenheter,
även om det framkom att
det kanske kunde vara lämpligare att
bara ha en. Två enheter skulle å andra
sidan för framtiden innebära vissa fördelar
när det gällde att ytterligare öka
kapaciteten. På ett ställe heter det: Den
för dessa tillverkningar föreslagna verkstaden
kan med fördel förläggas till tätort
i Norrland med tillgång till tomtmark,
arbetskraft, bostäder, skolor,
kommunal service och goda kommunikationer.
Jag förstår att herr Cassel
liksom sin partivän i första kammaren
kommer att säga att det föreligger en
allvarlig brist i denna formulering, eftersom
ordet Skellefteå inte är medtaget.
Men då har man kommit långt utanför,
om man konstaterar att det bara är där
det brister.

Vi hade sedan fortsatta kontakter med
televerkets ledning, och denna promemoria
drogs i telestyrelsen den 9 januari
enligt ett protokoll som jag har
i min hand. Det hemligstämplades från
början men är numera fritt. Det är alldeles
otänkbart att vare sig generaldirektören
eller någon annan i telestyrelsen
den 16 augusti, eller om det nu
var den 20, skulle vara ovetande om
vad vi hade diskuterat.

Sedan frågar jag mig: År det våra
ämbetsverk och centrala verk som skall
svara för lokaliseringspolitikens genomförande
i detta land? År det inte ändå
i sista hand regeringen som skall driva
den politiken? Då är det rätt naturligt
att vi gav verket i uppdrag att på basis
av det material som det självt lämnat
planera och projektera på de angivna
orterna. I detta material sägs bl. a. att
man behöver en utbyggnad för ungefär
1 000 man och att en av de två enheterna
med fördel skulle kunna läggas till
Norrland, den andra någonstans i Mellansverige.

Det är alltså vad som har skett. Hur
skulle det bli med lokaliseringspolitiken
om regeringen bara skulle sitta och

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

vänta på uppslag från ämbetsverk och
själv anse sig förhindrad, enligt herr
Cassel, att ta ett initiativ? Tror herr
Cassel att man i de värmländska bygderna
skulle vara nöjd med detta? Skulle
man inte betrakta regeringen som i
hög grad i avsaknad av handlingskraft,
om den själv inte skulle kunna ta ett
initiativ av liknande typ? När riksdagen
hösten 1963 tog lokaliseringspropositionen
är jag övertygad om att den
gjorde det i den fasta förvissningen, att
regeringen skulle utnyttja de bemyndiganden
som riksdagen gav regeringen.
Därför är det rätt överraskande att
man från högerns sida talar om att för
dess vidkommande är detta en alldeles
felaktig väg; verket självt skulle ha
skött detta, och regeringen skulle varit
förhindrad att göra det.

Om televerket hade velat ha lokaliseringsbidrag,
hade vi erbjudit detta, herr
Cassel, men tills vidare har verket avböjt.
Vi har också erbjudit televerket
att göra en snabb nedskrivning av en
del av det kapital som nedlagts för att,
såsom herr Cassel uttryckte det, komma
på jämställd fot med andra. Även
det har man avböjt. Men man är välkommen
tillbaka för att diskutera saken,
om det nu är det som herr Cassel
är missnöjd med.

Sedan kan jag tala om att generaldirektören
var underrättad om att man
skulle presentera det utredningsuppdrag
som telestyrelsen skulle få, både muntligen
och skriftligen. Ja, han hade
t. o. m. sett den kommuniké som skulle
utfärdas.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa
uppgifter för att avbalansera den i
hög grad onyanserade och enligt min
mening också överraskande negativa inställning
som herr Cassel här företräder
och som förmodligen också är hans
partis.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Herr statsrådet och che -

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

fen för kommunikationsdepartementet
gör mig alltför stor iira när han vill jämföra
mig med en så lysande talare som
generaldirektören Gunnar Svärd. Så
långt sträcker sig inte mina pretentioner.
Men jag har ännu inte förstått vad
det var för fel på min framställning i
sak. Det var väl ändå på det sättet att
verket och dess generaldirektör i tidningarna
fick läsa om en utlovad lokalisering
till Kristinehamn och Skellefteå.
Så har det stått i tidningarna och ingen
har dementerat detta.

Jag har gjort alla tänkbara undersökningar
för att kontrollera om detta är
riktigt. Då förstår jag inte vilken uppgift
jag lämnat som här kan bestridas.
Men det viktiga är väl att diskutera saken
i princip. Skall de statliga affärsdrivande
verkan ha en ställning som
ger dem konkurrenskraft och samma
position som de enskilda affärsverken
— eller skall de inte? Enligt min mening
skall deras styrelse ha samma skyldighet
som styrelsen i ett enskilt bolag
och ha samma möjligheter att träffa
företagsekonomiskt riktiga dispositioner.
Jag har inte ett ögonblick förnekat
utan uttryckligen sagt att regeringen
har att driva lokaliseringspolitik. Det är
inte de enskilda statliga affärsdrivande
verkens uppgift. Men vill man att de
skall göra det måste man göra precis
som man gjort med SJ: betala för de
extra kostnader detta vållar och öppet
redovisa dem. Det har jag ingenting
emot.

Jag undrar om inte det klokaste hade
varit att kommunikationsministern
lugnt och fridsamt hade sagt: Ja, detta
gick litet för fort. Vi skall inte driva
saken i denna form i fortsättningen
utan låta verken ha sin självständighet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Både kommunikationsministern
och herr Cassel har kanske
rört ihop en del olika saker som det kan
finnas skäl att hålla isär.

Andra kammarens protokoll 1965. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

Denna fråga har i själva verket tre
aspekter. Den första avser en utbyggnad
av televerkets produktionskapacitet, den
andra var denna utbyggnad skall ske
(det är alltså lokaliseringsaspekten) och
den tredje om handläggningen av detta
ärende på regeringsplanet varit sådan
som den enligt god ordning borde vara.

I fråga om utbyggnaden av televerkets
produktionskapacitet föreligger
inga meningsskiljaktigheter. Jag har heller
inte något att invända när kommunikationsministern
här ger uttryck för
uppfattningen att det i sista hand måste
vara regeringen som driver lokaliseringspolitik
i sådana här avseenden.
Men regeringen bör då också se till att
den, i de former som bör tillämpas, har
skaffat sig ett tillräckligt underlag för
sin lokaliseringsbedömning.

Vad gäller den formella handläggningen
av ärendet är jag ledsen att behöva
rikta invändningar mot den skildring
som kommunikationsministern gav.
Det är riktigt att förhandspromemorian
från chefen för telestyrelsens verkstadsbyrå
förelåg på det stadium kommunikationsministern
angav. Denna promemoria
kunde emellertid på intet sätt
jämställas med en sådan mera ingående
undersökning, som måste ligga till grund
för ett ställningstagande från telestyrelsens
sida. Därför förklarades också vid
ett sammanträde i telestyrelsen någon
gång på försommaren 1964 att det inte
påfordrades att telestyrelsen skulle ta
någon ställning till denna promemoria.
Senare skulle man dock komma att få
ta ställning till en fullständig undersökning
om alla relevanta aspekter på
spörsmålet. Det var alltså detta man inriktade
sig på. Så småningom gjordes
också en sådan ingående undersökning.
Kommunikationsministerns åtgöranden
har inte haft något att betyda i avseende
på den tidrymd inom vilken undersökningen
tillkom.

Vi blev därför minst sagt överraskade
när man, utan att det förelåg något
ställningstagande i telestyrelsen, börja -

de lokalisera televerkets nya verkstäder
under valrörelsen — och detta uppenbart
som ett inslag i valrörelsen. Man
må ha vilken mening som helst om lokaliseringspolitik,
men inte är detta något
lämpligt sätt att bedriva den på.

Kommunikationsministern har, såvitt
jag förstår, själv varit av den uppfattningen
att det var bra att direktionerna
inom en del affärsdrivande verk kompletterades
med styrelser av den typ vi
nu fått. Ledamöterna i dessa styrelser
honorerades också på ett icke alldeles
föraktligt sätt. Det borde då också vara
lämpligt att regeringen, när den verkligen
har ett företagsekonomiskt problem
av betydande räckvidd att ta ställning
till, låter dessa styrelser avge någon
meningsyttring — sedan må regeringen
överkorsa den eller inte — innan man
fattar något beslut.

Kommunikationsministern torde vara
väl medveten om att flera av telestyrelsens
ledamöter tog så allvarligt på vad
som här skedde att de under en period
övervägde att ställa sina platser till förfogande.
Att denna åtgärd inte materialiserades
berodde väl närmast på att
hans excellens statsministern blev medveten
om den otillfredsställande handläggningen
av detta ärende och nog förstod
att allt inte varit som det borde
ha varit.

Kommunikationsministern är naturligtvis
angelägen om att driva sin verksamhet
med stor energi. Jag betonar än
en gång att det i själva sakfrågorna till
slut inte har kommit att föreligga några
meningsskiljaktigheter. Ärendet hade
dock inte blivit fördröjt med en enda
dag om telestyrelsen fått behandla det
i vanlig ordning. Men den anmärkningen
måste riktas mot regeringen — och
därvidlag tycker jag att herr Cassels
kritik är befogad — att har man givit
de affärsdrivande verken en självständig
ställning och dessutom försett dem
med styrelser av den typ som nu förekommer,
vore det bra om styrelserna fick
utöva sin funktion inte sedan utan innan

Onsdagen den 2G maj 1905

Nr 29

kommunikationsministern och regeringen
tagit ställning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Cassel tycker att
det hela har gått litet för fort. Han menar
att vi skulle ha fört detta resonemang
under längre tid med telestyrelsen.

Observera att de promemorior som
jag har här är desamma som vi behandlat
vid sammanträffanden och kontakter
med televerket. I sådana sammanhang
kallar vi inte styrelsen utan vänder
oss till den som är chef för vederbörande
verk. Jag har sålunda aldrig
varit med om att vi har dragit upp hela
järnvägsstyrelsen när vi diskuterat en
fråga som rört statens järnvägar, utan
där har generaldirektören fått vara den
som representerat verket och styrelsen.

Våra kontakter med televerket i denna
fråga började i mitten på december
1963, och utredningsuppdraget gavs i
augusti 1964. Under den tiden hade vi
diskuterat promemorior och utväxlat
synpunkter på ärendet.

Herr Wedén hade en avgörande anmärkning
att rikta mot vårt förfarande,
och det är väl den som också ligger till
grund för herr Cassels anmärkningar,
fastän han inte ville säga ut det direkt,
nämligen att utredningsuppdraget publicerades
under valrörelsen. Säg som det
är, herr Cassel — det gjorde herr Wedén
!

Vi kunde ha publicerat vad som var
på gång åtskilliga månader tidigare, om
det inte varit på det sättet, att man samtidigt
hade överläggningar om en enskild
lokalisering på annan ort i Norrland.
Vi måste synkronisera dessa båda
saker för att lyckas i våra strävanden.
Det var detta som var anledningen till
att publiceringen kom så pass sent -—•
enligt herr Wedén olyckligt sent. En regering
får tydligen inte i valrörelsen
tala om vad den tänker göra; det skall
oppositionen ensam sköta om. Och det
gör den ju också, som bekant.

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

Denna promemoria, herr Wedén, har
legat till grund för den utredning som
telestyrelsen har gjort. Hade det inte
varit vår mening, att den skulle ligga till
grund för styrelsens prövning, hade vi
ju direkt kunnat besluta att det skulle
vara en verkstad här och en verkstad
där! Men det var ju inte så vi gjorde,
utan vi gav telestyrelsen i uppdrag att
utreda frågan.

Varför valdes Skellefteå och Kristinehamn?
Jo, därför att man i Kristinehamn
hade kommit i ett mycket prekärt
läge i och med att en del av statens järnvägars
förvaltning flyttade från Kristinehamn
till Örebro. Den industriella
sektorn hade också sviktat. Förhållandena
uppe i Norrland och i Västerbotten
är ju väl kända. Man vet vilka svårigheter
vi har att där skapa sysselsättning.
Därför var det rätt naturligt att
Skellefteå kom att bli den ort till vilken
man lokaliserade verksamheten. Jag tror
för övrigt inte att televerket ville förlägga
en verkstad längre upp i landet.
Till Östersund ville man inte, ty dit kom
L M Ericsson, och till Härnösand ville
man inte, eftersom televerket redan har
en verkstad i Sundsvall. Det fanns, när
vi satte oss ner för att resonera med ansvarigt
folk i telestyrelsen, egentligen
bara en enda plats i Norrland att diskutera,
nämligen Skellefteå. Platsen gav
sig själv.

Det är klart att man hade kunnat diskutera
en annan förläggning i Mellansverige
exempelvis Askersund •— det
var en ort som angavs. Men eftersom
vi ansåg oss ha ett visst ansvar för kristinehamnsområdet,
så fann vi för vår
del att Kristinehamn var den ort som
man borde välja.

Efter att ha gjort en sådan bedömning
är det väl inte underligt om regeringen
kommit till en bestämd mening,
och det är väl heller inte underligt om
regeringen i sitt utredningsuppdrag anger
att det är på dessa orter som den
önskar att lokaliseringen skall äga rum.

Jag förstår inte de invändningar man
kan göra gentemot Kungl. Maj:ts beslut

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

på den punkten. Menar man någonting
med att det skall drivas en aktiv lokaliseringspolitik,
så skall man också följa
principen att lokalisera till orter som
liar förutsättningar för och behov av att
få en lokalisering.

Här förklarade herr Cassel i sitt första
inlägg att det inte var företagsekonomiskt
riktigt att lokalisera på det sätt
som vi har gjort. Låt mig då citera den
sammanfattning som telestyrelsen gjorde
i sin den 25 januari 1964 daterade
promemoria: »Sammanfattningsvis kan
sägas att starka företagsekonomiska och
produktionstekniska skäl talar för att
televerkets industriella rörelse utvidgas
och att detta lämpligen bör ske genom
bl. a. byggandet av två nya verkstadscnheter.
» Detta sades alltså efter det att
man tidigare hade resonerat om var någonstans
de lämpligen borde vara belägna!
Televerket har senare sagt att en
verkstadsenhet egentligen borde vara
större redan från början. Man nöjer sig
emellertid med mindre enheter i ett
första steg men köper mark för att kunna
utbygga rörelsen till det dubbla antalet
sysselsatta. Detta om något visar
väl att telestyrelsen själv uppfattade det
såsom riktigt ur skilda synpunkter att
göra en lokalisering till Kristinehamn
och till Skellefteå. Då tycker jag det är
en aning beskäftigt att som herr Cassel
här gör stiga upp och säga att detta är
företagsekonomiskt felaktigt och att
ärendet är felaktigt handlagt.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är ganska
allvarligt att kommunikationsministern
inte alls tycks förstå vad hela problemet
rör sig om. Vi kritiserar ju inte att man
driver lokaliseringspolitik. Vi har inte
diskuterat kommunikationsministern för
att han ansett det lämpligt att förlägga
ifrågavarande verkstäder till Skellefteå
och Kristinehamn. Tvärtom har jag
sagt att det troligen, ja alldeles säkert
är riktigt ur lokaliseringssynpunkt.

Jag har aldrig sagt att det är felaktigt
ur företagsekonomisk synpunkt. Jag har
sagt att det affärsdrivande verket skall
ha rätt att iaktta strikt företagsekonomiska
synpunkter. Jag har talat om —
det vet alla som har läst trycket — att
det ur företagsekonomiska synpunkter
innebär en fördyring på 1 miljon kronor
om året att på detta sätt inrätta två
mindre verkstäder. Men jag har fullständigt
objektivt citerat verkets uttalande
att detta måhända på lång sikt kan
vara företagsekonomiskt riktigt därför
att man vinner möjligheter till fortsatt
utbyggnad.

Vad jag har kritiserat och fortfarande
kritiserar — jag begriper inte att kommunikationsministern
inte kan förstå
det — är att man inte låter de affärsdrivande
verken vara affärsdrivande
företag som har eget ansvar för sin ekonomiska
drift och som får handla självständigt.
Som vi nyss hörde av herr Wedén,
som sitter i telestyrelsen, fick televerket
i efterhand veta att Kungl. Maj :t
beslutat vilka två orter som man skulle
tänka sig att lokalisera de nya verkstäderna
till. Det har alltså inte varit ett
fritt val inom televerket, efter företagsekonomiska
principer, utan det har varit
ett dirigerat val. Detta är enligt min uppfattning
fel. Att det sedan slumpat sig
så att det kanske ur både ekonomisk och
säkert ur
blivit ett förnuftigt val, det har jag aldrig
bestritt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
har i sitt senaste anförande yttrat
sig om en hel del saker som i varje fall
jag inte har kritiserat. Men med anledning
av hans uttalanden och delvis även
med anledning av vad herr Cassel yttrade
vill jag säga att det är klart att frågan
om lokaliseringsbidrag till statlig
affärsverksamhet — som herr Skoglund
mycket riktigt sade hade erbjudits televerket
i detta avseende men som han
i varje fall för denna gång inte ansett

Onsdagen den 2(i maj 1905

Nr 29

sig behöva ta upp — naturligtvis kommer
i ett annat och mer akut läge om
det blir tal om ytterligare och större
utbyggnader, vilkas förläggning bestäms
mer av lokaliseringspolitiska än av företagsekonomiska
skäl.

Eftersom kommunikationsministern
beträffande den fortsatta utbyggnaden
råkade uttrycka sig en smula vårdslöst,
borde jagkanske påpeka att en sådan skulle
kunna vara förenad med mycket betydande
risker, därför att — som är kommunikationsministern
väl bekant —• hela
tekniken på detta område undergår en
hastig förändring. De verkstäder som
man nu bygger är avsedda för utnyttjande
av den hittills använda tekniken,
men man bär svårt att med någon som
helst säkerhet säga att den tekniken
kommer att vara den dominerande om
låt oss säga tio, tolv år. Jag har bara velat
framföra detta som en allmän reflexion
i marginalen.

Men, herr talman, vad jag främst kritiserade
kommunikationsministern för
var två saker. Det där med valrörelsen
tar jag inte så allvarligt, men eftersom
jag tror att det är bra om inte endast
Caesars hustru kan undgå misstankar
utan även kommunikationsministern
och statsministern, så vore det nog lämpligt
att icke förlägga betydelsefulla tillkännagivanden
om regeringsbeslut i sådana
här avseenden till en sådan tidpunkt,
att de ingår som ingrediens i en
valkampanj. Det kan då möjligen på en
del håll uppstå misstankar om att de
sakliga skälen inte varit allena utslagsgivande.

Men framför allt, herr talman, är jag
verkligen ledsen över att kommunikationsministern
inte förstår vad min kritik
väsentligen gäller. Jag talade med
generaldirektören, och jag har aldrig varit
med om att dra upp hela telestyrelsen,
sade kommunikationsministern.
Något sådant har inte jag heller varit
med om, och jag skulle för min del
tycka att det vore opraktiskt, ty i styrelsen
sitter ju människor som kanske

Utbyggnad av televerkets verkstadsrörelse

kan företa sig åtskilliga nyttiga saker
under den tid som de annars skulle sitta
och lyssna på ett meningsutbyte mellan
kommunikationsministern och generaldirektören.
Men, herr statsråd, vad
saken gäller är att generaldirektören
icke hade något beslut i styrelsen bakom
sig vid dessa samtal, och han hade icke
heller begärt att få det. Tvärtom hade
styrelsen fått en försäkran om att den
efter utredning skulle få tillfälle till sakbehandling
av ärendet innan det fördes
upp på regeringsplanet.

Jag är som sagt ledsen över att kommunikationsministern
inte förstår vad
frågan egentligen gäller, ty om det skulle
bli en vana hos medlemmar av regeringen
att behandla de nytillkommande
styrelserna för olika verk så som kommunikationsministern
gjort i detta fall
— jag betonar att det är ett enstaka fall
som jag hoppas inte skall upprepas — då
blir det meningslöst att ha sådana styrelser,
och det är väl ändå en utveckling
som vi skall försöka freda oss emot.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag tolkar herr Wedéns
anförande på det sättet att han anser
att Kungl. Maj :t inte kan ge ett av sina
ämbetsverk ett utredningsuppdrag utan
att verkets styrelse först har fattat beslut
i frågan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Felet var inte att det
som kommunikationsministern nu säger
gavs ett utredningsuppdrag, utan
att den förutsättningslösa prövningen
föregreps genom att uppdraget, de facto
i varje fall, låstes till att avse de
orter som nu är aktuella.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Fjärde avdelningen i
statsutskottet, som verkställt sakbehandlingen
av denna fråga, har varken i utlåtandet
eller under sina överläggningar

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

haft anledning att beröra den fråga som
här har aktualiserats och som också tagits
upp i det särskilda yttrandet av herrar
Virgin, Strandberg, Bohman och
Cassel.

Detta är skälet till att jag inte har ansett
mig ha anledning att blanda mig i
detta meningsbyte, som ju snarast är av
politiskt konstitutionell karaktär och
inte avser sakfrågan. Men då det efter
denna diskussion, som jag sålunda inte
i detta sammanhang tar någon ställning
till, kan ligga nära till hands att få en
känsla av att utskottsbehandlingen skulle
ha influerats av det som här har berörts
vill jag understryka, att så ingalunda
varit fallet.

Vi bär på avdelningen haft även representanter
för telestyrelsen som föredragande,
och de har försäkrat att det
varit med deras goda minne som uppdelningen
på två verkstäder gjorts av
den ursprungligen till en enda större
verkstad planerade anläggningen. Man
har sagt att det man genom lokalisering
till två olika ställen ville vinna var
expansionsmöjligheter inte så mycket
beträffande marken som beträffande
den till förfogande stående arbetskraften.
Detta skulle också, har man sagt
inför avdelningen, kompensera den merkostnad
som torde följa med uppdelningen
på två anläggningar.

Därmed är klart att man tagit viss
hänsyn till lokaliseringssynpunkter. Det
har inte varit främmande för oss på avdelningen
att det delvis beror på sådana
synpunkter, att man så pass kraftigt
har skjutit fram skellefteåanläggningen
i tiden som här har skett. Det är klart
att mitt ställningstagande •— eftersom
jag är part i målet skall jag här bara
tala för mig själv — kan ha påverkats
av mina sympatier för att någonting
skulle göras för Kristinehamn med hänsyn
till dess svårigheter i fråga om företagslokalisering.
Emellertid har de sakliga
omständigheter som har presenterats
både från departementet och från
representanter för verksledningen en -

tydligt talat för den lösning som här är
rekommenderad.

Jag tror inte att jag med flera ord
behöver motivera varför vi icke har givit
oss in på den fråga som här har
diskuterats. Mig förefaller det uppenbart
— men jag gör inte anspråk på att
besitta någon särskilt initierad kunskap
på detta område -— att om här har begåtts
fel vid den konstitutionella behandlingen,
detta i vanlig ordning bör
tas upp i konstitutionsutskottet. Däremot
kan statsutskottet icke låta sakbehandlingen
av ekonomiskt tekniska frågor
influeras av denna omständighet.
Jag har varit angelägen, herr talman, att
här få dra upp den gränsen mycket
klart och markant, därför att jag tror att
vi annars kan komma in på farliga vägar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa löneanslag m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
in. m.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 489 i första
kammaren av herr Näsström m. fl. och
nr 600 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl., hade hemställts att riksdagen
måtte besluta, att riksgäldsfullmäktige
gåves i uppdrag att enligt i motionerna
angivna riktlinjer skyndsamt framlägga
förslag till provisorisk lösning av riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga, samt
att statsbidrag från och med budgetåret

Onsdagen den 2(i maj 19(i5

Nr 29

1965/66 skulle utgå till de i riksdagens
utskott representerade partiernas kostnader
för gruppkanslier.

I motionerna berördes därjämte frågorna
om bostäder och om skrivhjälp
för riksdagens ledamöter samt om organisationen
av riksdagens upplysningstjänst.
Några yrkanden i dessa ämnen
förekom dock icke.

Vad gällde frågan om statsbidrag till
partiernas kostnader för gruppkanslier
bade utskottet inte tagit upp denna fråga
i här förevarande utlåtande utan avsåge
att behandla den i ett senare utlåtande,
som beräknades bli avgivet under
riksdagens höstsession. Av de båda
i motionerna väckta yrkandena omfattades
alltså endast det första av utskottets
nu gjorda hemställan.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit två senare
väckta motioner, såvitt dessa hänvisats
till bankoutskottet. Det gällde de lilcalydande
motionerna nr 705 i första kammaren
av herr Hernelius m. fl. och nr
832 i andra kammaren av herr Larsson
i Umeå m. fl., vilka motioner väckts i
anledning av propositionen nr 105 angående
ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65. I denna proposition, som hänvisats
till statsutskottet, hade Kungl.
Maj :t bl. a. föreslagit att riksdagen skulle
anvisa anslag till förvärv av och
ändringsarbeten i kvarteret Vinstocken
vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm. De
nämnda motionerna, vari hemställts, att
riksdagen med bifall till propositionen,
såvitt denna avsåge kvarteret Vinstocken,
skulle samtidigt besluta tillsätta en
utredning med uppdrag av i motionerna
angivet slag, hade såvitt de avsåge användning
av kvarteret Vinstocken för
riksbankens räkning hänvisats till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 489 och II: 600, såvitt nu var i

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

fråga, måtte uppdraga åt riksgäldsfullinäktige
att med beaktande av vad utskottet
anfört framlägga förslag beträffande
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga;
samt

att motionerna I: 705 och II: 832, såvitt
nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Det först antydda projektet har redan
innan motionerna 1:705 och 11:832
väcktes förts på tal inom utskottet. För
att få en orientering om dess genomförbarhet
har utskottet anmodat riksbankschefen
att inför utskottet redogöra för
riksbankens syn på möjligheterna att
utnyttja bankfastigheten vid Gustaf
Adolfs torg för riksbankens behov. Av
redogörelsen — som naturligt nog måst
grundas på ganska summariska överväganden
— framgick att en provisorisk
förflyttning av riksbanken är möjlig. En
sådan förflyttning torde dock förutsätta
vissa ändringsarbeten, bl. a. för att skapa
tillgång till skyddade lastplatser för
de bilar som ombesörjer sedeltransporter
till och från riksbanken. Ett slutligt
ställningstagande till frågan om en förflyttning
av här avsett slag skulle få
föregås av en närmare teknisk utredning.

I anledning av de sistnämnda motionerna
har utskottet ytterligare prövat
frågan, huruvida en utredning avseende
möjligheterna att förflytta riksbanken
till kvarteret Vinstocken bör verkställas.
Utskottet har därvid kommit till uppfattningen
att en utredning av denna innebörd
icke bör komma till stånd. Endast
en nybyggnad kan enligt utskottets
mening ge riksbanken tillräckligt
ändamålsenliga lokaler. Utskottet avvisar
därför den i motionerna I: 705 och
11:832 antydda tanken att en förläggning
av riksbanken till kvarteret Vinstocken
skulle kunna bli definitiv. Mot
tanken på en temporär förflyttning talar
de olägenheter och kostnader som en
sådan skulle medföra för riksbanken.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

För att bereda riksdagen tillgång till
riksbankens nuvarande byggnad bör enligt
utskottets mening arbetet med den
nya riksbanksbyggnaden i kvarteret
Fyrmörsaren intensifieras. Om detta arbete
inte blir försenat räknar utskottet
med att det nuvarande riksbankshuset
efter erforderlig ombyggnad skall kunna
stå till riksdagens förfogande år
1973.

I avvaktan på denna tidpunkt bör
temporära lösningar av arbetsrumsfrågan
eftersträvas. Därvid bör särskilt
uppmärksammas möjligheten att för
riksdagens behov ta i anspråk lokaler i
kvarteret Vinstocken. I motionerna
I: 705 och II: 832 antydes att dessa lokaler
på grund av sitt avstånd från riksdagshuset
skulle vara mindre lämpliga
att användas för riksdagens räkning.
Denna uppfattning kan utskottet inte dela.
I detta sammanhang vill utskottet
framhålla, att arbetsrummen för ledamöterna
givetvis är avsedda att användas
under tid då kammarplena icke pågår.
Vid planeringen av hur utrymmena
i kvarteret Vinstocken skall kunna utnyttjas
bör en förutsättningslös prövning
av möjligheten att flytta olika organ
från riksdagshuset ske. Ett uppslag
som därvid bör beaktas är en förläggning
av utskottens lokaler till kvarteret
Vinstocken. Om samtliga utskott omplaceras,
skulle i riksdagshuset praktiskt
taget ett helt våningsplan och dessutom
betydande delar av två andra våningsplan
frigöras. Ett stort antal arbetsrum
skulle kunna åstadkommas genom eu
uppdelning av de nuvarande utskottssalarna
på mindre enheter. I detta sammanhang
må nämnas att redan under ,
hösten 1965 en begränsad förbättring av
lokaltillgången i riksdagshuset torde ,

kunna erhållas, sedan riksgäldskontoret ;

och byggnadsstyrelsen ställt i utsikt att .
lokaler för riksdagens revisorer och för ,
Nordiska rådets svenska delegation kan j
beredas på annat håll än i riksdagshu- j
set. j

Utskottet, som fäster stor vikt vid att 1

riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga
snarast får en tillfredsställande lösning,
anser att det, såsom anförts i motionerna
I: 489 och II: 600, bör ges i uppdrag
åt riksgäldsfullmäktige att såsom huvudmän
för riksdagens lokaler och ekonomiska
förvaltning pröva olika möjligheter
att uppnå detta syfte. Särskilt bör
fullmäktige bevaka riksdagens intressen
vid dispositionen av kvarteret Vinstocken.
Utskottet förväntar att den uppgift
som pålägges fullmäktige till väsentliga
delar kan lösas snabbt, så att förslag
kan framläggas för höstsessionen av innevarande
års riksdag.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Mattsson, Regnéll, Larsson i
Umeå, Hyltander och Sjönell, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 489 och II: 600 samt I: 705 och
11:832, samtliga såvitt nu var i fråga,
måtte uppdraga åt bankoutskottet att på
sätt som reservanterna anfört utreda och
till årets riksdag lägga fram förslag beträffande
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 36 behandlar ett ämne som tidigare
har diskuterats många gånger både
inom och utom riksdagen. Man kan väl
utan att överdriva säga att de nuvarande
förhållandena inte alls är acceptabla.
Det finns över huvud taget inte möjligheter
för ledamöterna att kunna arbeta
effektivt här, och det är speciellt svårt
för oss som är från landsorten. Vi har
naturligtvis våra bostadsrum, men de
är i regel så belägna, att man inte kan
använda dem till kontorsrum för det
arbete som man behöver utföra för att
fullgöra sitt uppdrag som ledamot av
riksdagen. De rum som för närvarande
finns tillgängliga är nästan alltid upptagna.
De är för övrigt dåligt utrustade.

Onsdagen den 2G maj 1965

Nr 29

Det är närmast en skandal hur dessa
rum är utrustade vad beträffar mekaniska
hjälpmedel. Skrivmaskinerna är
av sådan klass att man knappast skulle
kunna tänka sig att låta en anställd
kontorist använda sådana maskiner.
Men det har egentligen inte med rumsfrågan
att göra. Rummen är i och för sig
bra, med undantag för inredning och
maskinell utrustning, men de är alltför
få. Man kan därför inte arbeta effektivt
utan måste bära med sig handlingar och
papper och försöka krypa in där det
finns någon möjlighet därtill.

Nu har det uppstått en möjlighet att
lösa denna fråga, åtminstone någorlunda,
i samband med att staten köper in
bankhuset i kvarteret Vinstocken. Den
lösningen är kanske inte den allra bästa.
Vad man tidigare har tänkt på, talat om
och önskat är att få disponera det nuvarande
riksbankshuset, som ligger i direkt
anslutning till riksdagshuset. Där
finns möjligheter att ordna ett stort antal
arbetsrum och lämpliga kommunikationer
mellan de båda husen. Dessa
lokaler står emellertid inte nu till förfogande.
Av bankoutskottets utlåtande
framgår att det i allra lyckligaste fall
kan dröja åtta år, innan riksdagen kan
få disponera det nuvarande riksbankshuset.
Man har därvid förutsatt att riksbanken
skulle flytta till kvarteret Fyrmörsaren.
Därvidlag föreligger dock hittills
endast ett beslut om utredning av
frågan huruvida detta kvarter skall användas
för en nybyggnad för riksbanken.
Denna utredning pågår för närvarande.

I den reservation som är fogad till
bankoutskottets utlåtande föreslås en utredning
för att undersöka möjligheten
att nästan omedelbart flytta riksbanken
till den fastighet i kvarteret Vinstocken
som staten nu ämnar köpa. Lokalerna i
det nuvarande riksbankshuset är inte
bra. De är trånga och besvärliga och
några förändringar har inte gjorts, då
man väntat på att få flytta. Det vore
en uppenbar fördel om riksbanken inte

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

behövde vänta 8, 10 eller 12 år, vilken
tid det nu kan röra sig om, utan kunde
få flytta — temporärt eller definitivt —•
till det hus som nu står till förfogande.
Även om det skulle röra sig om eu temporär
förflyttning innebär det en stor
vinst för riksbanken att under övergångstiden,
som man kan beräkna bli
relativt lång, få ändamålsenliga lokaler
där. Lokalerna i kvarteret Vinstocken
är redan nu banklokaler och de är i gott
skick.

Arbetsrumsfrågan för riksdagen bör
lösas så, att den ombyggnad som erfordras
blir definitiv, så att man inte nu
tillfälligt bygger om kvarteret Vinstocken
för att om 8—10 år flytta därifrån
och bygga om det på nytt för annat ändamål.
Det vore en både kostsam och
onödig investering. Det nuvarande riksbankshuset
är naturligtvis lämpligast för
riksdagens behov. Det vore en fördel
om riksdagen från början fick disponera
det, så att inga onödiga investeringar
behövde göras. Kvarteret Fyrmörsaren
är också en dyrbar plats att bygga på
för riksbanken. Kostnaderna kommer
säkerligen att bli avsevärt högre än i
kvarteret Vinstocken.

Vi reservanter anser att frågan bör
undersökas. Ett tillfälle som detta att få
banklokaler, som redan är utrustade
med valv och som i allt redan är byggda
för att passa bankverksamhet, torde
inte ofta återkomma. Därigenom skulle
också riksbankens akuta behov kunna
lösas och banken skulle inte behöva
vara kvar i de nuvarande lokalerna, som
är allt annat än tidsenliga. Majoriteten
i bankoutskottet vill utreda vilka möjligheter
riksdagen har att få arbetsrum
i kvarteret Vinstocken men yrkar avslag
på motionen med förslag om utredning
av möjligheten för riksdagen att
överta riksbankens lokaler. Majoriteten
vill med andra ord inte undersöka något
alternativ.

En snabb utredning, som kunde bli
klar till höstriksdagen, skulle inte fördröja
frågans lösning och inte heller

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m,

på något sätt binda ställningstagandet;
däremot skulle vi genom en sådan utredning
få veta litet mera. Det kan inte
vara lämpligt att utan vidare på vissa
antaganden besluta om en begränsad utredning
och sedan hoppas att resultatet
skall bli si eller så.

Herr talman! Möjligheterna för oss
riksdagsledamöter att fullgöra vårt uppdrag
sammanhänger i hög grad med de
resurser i form av arbetslokaler och annat
som ställes till vårt förfogande. Det
kan inte vara rimligt att så många människors
arbetskraft inte skall kunna utnyttjas
på ett riktigt sätt, och därför
brådskar det med en lösning av frågan
om våra arbetslokaler. Det gäller inte
riksdagsledamöternas egen bekvämlighet
utan deras förutsättningar att effektivt
utföra sitt arbete. De väljare som
skickar riksdagsmän till denna kammare
och medkammaren har fordringar på
att de skall arbeta så effektivt som möjligt.
Då bör vi inte själva fatta beslut
som förhindrar detta.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! För att inte göra mig
skyldig till några upprepningar vill jag
först säga, att jag i stort sett ansluter
mig till de synpunkter om behovet av
arbetslokaler för rikdagens ledamöter
som herr Larsson i Umeå här framfört.
Med den starka försening av frågans
lösning som är för handen finner
jag det synnerligen nödvändigt att riksdagen
följer reservanterna och ger bankoutskottet
i uppdrag att låta vidare
utreda denna mycket viktiga fråga och
helst till årets höstsession framlägga
ett förslag. Riksdagens eget organ bör
ha större intresse av att åstadkomma en
skyndsam lösning än vad som är fallet
med andra organ — riksgäldsfullmäktige
har ju inte heller hittills visat nå -

gon större snabbhet vid handläggningen
av frågan. Det är emellertid utomordentligt
viktigt att den snarast möjligt
bringas till en rationell lösning.

De olika alternativ, som har diskuterats
bl. a. i utskottsutlåtandet, är antingen
icke rationella eller alltför tidskrävande.
Det förstnämnda är fallet med
ett sådant förslag som att utskottsvåningen
i riksdagshuset skulle utrymmas
och lokalerna uppdelas i smårum. Detta
ger inte några goda lösningar, eftersom
de nuvarande rummen har för stort
djup, fönsterplaceringen inte är lämplig
för uppdelning av rummen o. s. v.
Skulle man däremot vänta på riksbankens
nybygge eller på annat sätt göra
frågans lösning beroende av omflyttningar,
tar det hela så många år, att ett
alltför stort antal av de nuvarande riksdagsledamöterna
inte skulle få någon
glädje av de nya arbetsrummen.

Enligt min mening är det synnerligen
angeläget att utredningen inte låser fast
sig vid de hittills diskuterade alternativa
lösningarna, antingen det nu gäller
bankhuset vid Gustaf Adolfs torg, riksbankens
nuvarande byggnad eller olika
arrangemang i riksdagshuset. Man måste
anstränga sig för att finna och pröva
även andra lösningar, och jag skulle i
sådant syfte vilja framkasta ett förslag
som det med hänsyn till själva terrängoch
höjdförhållandena vid riksdagshuset
kunde vara befogat att överväga.

Jag avser uppförandet framför riksdagshuset
av två långa, tvåplans flygelbyggnader
i östlig—västlig led, den ena
belägen mot Strömmen och den andra
mot Stallkanalen. Höjdförhållandena i
området, jämfört med vattennivåerna på
ömse sidor, skulle göra det möjligt att
placera in dessa flygelbyggnader på ett
sådant sätt att de inte höjde sig över
Riksdagshusplan. Det skulle alltså vara
fråga om två nedsänkta byggnadskroppar
som vardera kunde inrymma 60—80
arbetsrum och som hade fönsterfasader
i två våningar, för den norra byggnadens
del vettande mot Strömmen och

Onsdagen den 2(> maj 1905

Nr 29

för den södra mot Stallkanalen. Dessa
fasader skulle alltså ersätta de stenkajer
som för närvarande finns mot de
båda vattendragen.

Rummen i byggnaderna skulle kunna
förbindas med längsgående korridorer
i två plan, vilka korridorer skulle utmynna,
när det gäller den norra flygelbyggnaden,
under första kammaren och
för den södra flygelbyggnadens del under
andra kammaren, med snabba förbindelser
upp i de ovanför belägna lokalerna.

Överdelen av de båda byggnadskropparna
skulle ligga i nivå med Riksdagshusplan,
vilket skulle medge en bilparkering
på samma sätt som hittills.

Givetvis har jag inte haft tillfälle att
göra några vidlyftiga tekniska undersökningar,
men såvitt jag okulärt har
kunnat bedöma terrängförhållandena
och med hänsyn till de mått som jag
har haft möjlighet att få fram skulle ett
arrangemang av detta slag kunna genomföras
utan att inkräkta på stadsbilden
och arkitekturen. Man skulle inte
heller behöva avvakta några vidlyftiga
omdisponeringar och ombyggnader av
befintliga hus, som inte ursprungligen
är inrättade för ändamålet, vilket aldrig
kan ge goda lösningar.

Det skulle vara tacknämligt, om detta
alternativ prövades av den utredning
som skall ta hand om frågan och föra
den till ett snabbt avgörande, vare sig
det nu enligt utskottets förslag blir
riksgäldsfullmäktige som skall göra detta
eller enligt reservanternas förslag en
utredning i bankoutskottets regi.

Herr talman! Jag ber alltså att få
skicka med denna hälsning till det utredningsarbete
som skall verkställas,
samtidigt som jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle i allt väsentligt
kunna instämma i vad herr Larsson
i Umeå har sagt. Till herr Turesson

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

skall jag be att få återkomma litet längre
fram i mitt anförande.

Det kan synas vara en överloppsgärning
att ta till orda i denna fråga, alldenstund
jag inte haft tillfälle att vara
med om slutbehandlingen i utskottet
och således inte kunnat påverka dess
ställningstagande. Inte heller har jag
haft möjlighet att ansluta mig till reservationen,
vilket jag därför får göra i
dag. Jag har dock deltagit i de förberedande
överläggningarna och följt frågans
behandling med stort intresse.

Frågan om bättre arbetsmöjligheter
för riksdagens ledamöter aktualiserades
för några år sedan i samband med
att riksbanken aviserade att den ämnade
skaffa andra banklokaler och för detta
ändamål avsåg att förvärva tomtmark
i kvarteret Fyrmörsaren i norra delen av
Brunkebergstorg eller, om man så vill,
vid Sergels torg. Bankoutskottet besökte
riksbanken och besiktigade dess lokaler
för att utröna, huruvida de är
lämpliga för inrättandet av enskilda
rum för riksdagsmännen liksom också
för andra ändamål. Denna inspektion
visade att riksdagen på detta sätt hade
stora möjligheter att lösa arbetsrumsfrågan
på ett rationellt sätt. Närheten
till riksdagshuset, lättheten att ordna
förbindelse mellan de båda fastigheterna,
antingen över eller under jord eller
bådadera, ansågs vara en fördel. Tidpunkten
när tanken skulle kunna realiseras
föreföll dock att ligga mycket
långt bont i tiden, eftersom riksbanken
inte trodde sig kunna få ett hus byggt
vid Brunkebergstorg förrän om sju å
åtta år.

Under tiden har man försökt förbättra
riksdagsledamöternas arbetsförhållanden
genom att ställa i ordning några
rum, och ytterligare omkring 15 rum
kan kanske ordnas inom den närmaste
tiden, om vissa lokaler inom riksdagshuset
utryms.

Herr talman! Frågan har kommit i ett
annat läge sedan förslaget om förvärvandet
av kvarteret Vinstocken vid

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m,

Gustaf Adolfs torg kommit in i bilden.
Denna fastighet upptas praktiskt taget
helt av Skandinaviska bankens huvudkontor
och har, som vi alla vet, ett mycket
förnämligt läge. Vad ligger då närmare
till hands än att tänka sig att dessa
lokaler skulle kunna användas för
riksbankens behov? Det antal personer
som nu arbetar i dessa lokaler är ungefär
dubbelt så stort som riksbankens,
varför utrymme utan svårighet skulle
kunna beredas för dess behov.

Bankoutskottets ledamöter besökte
också Skandinaviska bankens kontor
för att bilda sig en uppfattning om lokalerna
och fick då ett positivt intryck.
Här skulle riksbanken få erforderliga
lokaler och även, jag understryker detta,
representativa sådana. Läget är i och
för sig bra, och närheten till övriga administrativa
byggnader är också en fördel.

Vid en intressant föredragning i bankoutskottet
av riksbankschefen visade
det sig, att han för sin del kunde tänka
sig en inflyttning i Skandinaviska bankens
lokaler som ett provisorium för att
snabbt kunna lösa riksdagsledamöternas
akuta rumsfråga. Det framhölls emellertid
att det var förknippat med vissa problem
att lösa frågan om in- och urlastning
av sedlar och mynt, vilket nu görs
i öppet plan men som vid byte av lokal
måste försiggå inom bankens lokaler.
Man diskuterade två alternativ, och frågan
kan säkert lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Det finns en passus i bankoutskottets
utlåtande som jag gärna vill fästa kammarens
uppmärksamhet på. Det heter
bl. a. att varje lokal bör användas för
det ändamål som den med hänsyn till
läge etc. är bäst lämpad för. I diskussionen
om användandet av kvarteret Vinstockens
lokaler har det sagts, att rum
skulle kunna ordnas både för riksdagens
ledamöter och för de olika utskotten,
men enligt min mening faller denna
tanke på sin egen orimlighet.

Herr talman! Riksdagen arbetar för

närvarande synnerligen irrationellt,
men man vill ju försöka få in rationalitetssynpunkter
i blickpunkten.

Varför vill Skandinaviska banken sälja
sin fastighet? Passar den inte för dess
behov som lokal betraktad? Nej, det är
därför att lokalerna är för små. Det
sysselsätts för närvarande cirka 600
personer i lokalerna vid Gustaf Adolfs
torg, men banken har i verkligheten
1 200 anställda som på olika platser i
staden är knutna till arbetet vid huvudkontoret.
Om ett modernt drivet företag
skulle arbeta på detta sätt skulle man
säga att det är efter sin tid, och Skandinaviska
banken menar givetvis att det
inte går att under någon längre tid arbeta
på det nuvarande sättet — man
måste rationalisera genom att inrymma
hela arbetsstyrkan i en enda fastighet.

Jag skulle vilja anlägga samma tänkesätt
när det gäller riksdagens arbete
och arbetsförhållanden. Skall vi få rationella
arbetsförhållanden, vilket vi alla
längtar efter, får vi tänka oss att arbetslokalerna
skall ligga inom en och
samma huskropp — eller i två huskroppar
som ligger i mycket nära anslutning
till varandra. Och då menar jag att
den enda tänkbara lösningen är att söka
förmå riksbanken att flytta över till
Skandinaviska bankens lokaler och att
riksdagen i riksbankens nuvarande lokaler
inrättar de arbetsrum som vi behöver.

När vi besiktigade Skandinaviska bankens
lokaler, frapperades vi av de utomordentliga
representationslokaler som
finns där. Jag sade vid det tillfället, att
riksbankschefen där skulle kunna ta
emot vilken utländsk bankir som helst
med aldrig så högt ställda anspråk på
mottagning och representation. Så förnämliga
ansåg jag lokalerna vara. Flera
av bankoutskottets ledamöter instämde
i detta.

I den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande har reservanterna
tagit fasta på att lokalerna i Skandinaviska
bankens hus skulle vara mycket

önsilagen den 20 maj 1905

Nr 29

Öl

passande för riksbankens behov. Reservanterna
skriver: »Om det vid en teknisk
prövning befinnes möjligt att i den
aktuella fastigheten i kvarteret Vinstocken
anordna för riksbankens behov ändamålsenliga
lokaler, bör ingenting
hindra att ett sådant alternativ ersätter
den tilltänkta nybyggnaden i kvarteret
Fyrmörsaren.»

I fortsättningen skriver reservanterna
också: »Om det efter en utredning
skulle visa sig tekniskt och ekonomiskt
möjligt att flytta riksbanken till kvarteret
Vinstocken, skulle en sådan flyttning
sannolikt kunna äga rum redan inom
cirka ett år.» Iordningställandet av riksbankens
lokaler för riksdagens ändamål
skulle kunna ske på kort tid, och kammarens
ledamöter skulle därmed få disponera
ett relativt stort antal arbetsrum.

I fredags debatterade vi i denna kammare
vilka möjligheter regeringen och
departementen bör ha för att kunna fullgöra
sina arbetsuppgifter på ett rationellt
sätt. Även om meningarna då var
delade, gav riksdagen ändå de fullmakter
som behövdes för att frågan skulle
lösas på ett lämpligt sätt. Men, ärade
kammarledamöter, vi måste också kräva
att själva på ett skyndsamt och rationellt
sätt få vår lokalfråga ordnad. Man har
nu allmänt fått upp ögonen för under
vilka primitiva förhållanden vi arbetar
här i riksdagen. Jämfört med de krav
som ställs på produktionen ute i samhällslivet,
måste våra arbetsförhållanden
sägas vara alldeles urbota. Det är
förskräckligt att vi skall vara tvungna
att arbeta under nuvarande förhållanden.
Våra väljare måste kunna fordra
att vi gör en god insats här i riksdagen,
en insats som inte bara tillfredsställer
väljarna utan som också uppfyller de
krav som är vanliga i vårt samhälle.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
föreslår nu att en utredning
företages med det snaraste. Utskottet
vill begränsa denna utrednings möjligheter,
medan däremot reservanterna vill
att den skall ha fria händer. Vad jag

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

därvidlag vill understryka — och det
har även de föregående talarna framhållit
— är att utredningen bör läggas
i bankoutskottets händer. Med tanke på
den positiva inställning vi alla har till
lösningen av dessa vitala frågor är det
riksdagen själv som skall göra den utredningen.

Herr Turesson talade om det av bankoutskottet
spolade förslaget att bygga
två till exteriören mycket moderna huskroppar
i anslutning till riksdagshuset.
Jag vill för min del avstyrka det förslaget,
som estetiskt inte tilltalar mig alls.
När det förslaget för något år sedan
presenterades i bankoutskottet — det
bestod av två flygelbyggnader i, förmodar
jag, ungefär den stil som herr Turesson
här skisserade —• var den allmänna
meningen efter föredragningen
i utskottet att hela projektet borde spolas.
Sedan har vi i utskottet inte haft
något mera besvär med det förslaget,
och jag hoppas att vi aldrig får med
det att göra vidare. Det var ganska dödfött.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet att jag
anknöt mitt förslag till nivåskillnaden
mellan riksdagshusplanen och de närbelägna
vattenytorna gör kanske att det
inte var så långsökt av herr Berglund
att använda uttrycket spola. Men herr
Berglund tycks tyvärr ha missuppfattat
mig. När jag talade om flygelbyggnader,
så var det nedsänkta byggnader som
inte skulle sticka upp en enda meter
över den nuvarande riksdagshusplanen.
Det enda man skulle se av dem var deras
fönsterfasader, den norra flygelbyggnaden
med fönsterfasad i två våningar
mot Strömmen i stället för den
nuvarande kajen, och den södra med
en fönsterfasad i likaledes två våningar
mot Stallkanalen.

Det är inte alls samma förslag som
bankoutskottet diskuterade i fjol, utan

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

''Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

det var ett helt nytt förslag jag tillät mig
föra fram.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror ändå att sådana
byggnader kommer att störa det estetiska
intrycket av de förnämliga byggnader
som vi har — slottet i förgrunden,
riksdagen, utrikesdepartementet och
även andra byggnader runt Gustaf
Adolfs torg.

Detta framgick ganska tydligt av det
förslag som vi hade uppe i bankoutskottet,
ehuru det kanske då mera gällde
mastodontbyggnader. Det är emellertid
samma typ av glashus som herr
Turesson vill ha enligt vad jag förstår.

Vi skall nog be att få bli bevarade från
sådant. Jag tror inte alls att det är den
typ vi skulle önska få.

Det rationella är att ta i anspråk riksbankens
lokaler, som redan finns och
som kan användas efter vissa inredningsarbeten.
Då bevarar vi den stadsbild
som vi har och som vi alla — i
varje fall ute i landet — tycker är förtjusande.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berglunds yttrande
att det rationella är att ordna dessa
arbetsrum i riksbanken uppkallar mig
till protest. Detta hus är inte på något
sätt byggt för att indelas i små rumsenbeter.
Det är ju en stenhög med enormt
tjocka väggar och väldiga mängder av
granit. Det passar inte alls för en sådan
indelning i små rum — det skulle bli
allt annat än rationellt.

Enligt mitt förslag skulle man kunna
bygga ett par mycket rationella kontorshus,
och det enda man skulle se av dem
vore fönsterfasaderna mot de båda vattendragen.
Jag kan inte förstå att det
skulle störa vare sig Arvfurstens palats
eller slottet eller någonting annat i
stadsbilden.

Men det skall vi inte diskutera här.
Jag önskar fortfarande att den utredning,
som skall ta hand om detta ären -

de, undersöker även denna alternativa
lösning och låter göra perspektivskisser
etc., så att man får se hur det kommer
att se ut.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det skulle i och för sig
vara mycket frestande att knyta an till
vad de två senaste talarna egentligen
var inne på — frågan om ett nytt riksdagshus
på längre sikt. Den frågan är
som alltid för tidigt väckt. Så var det
1937, och så är det i dag med hänsyn
till att vi inte ännu har tagit ställning
till frågan, om vi skall fortsätta med
vårt nuvarande tvåkammarsystem eller
ha ett enkammarsystem. Det kommer
kanhända att ta lång tid att få en verklig
lösning på den frågan. Det är inte
heller detta vi i dag diskuterar, herr talman.
Det gäller nu en lösning vid nuvarande
förhållanden, en lösning som
mer eller mindre får betraktas som ett
provisorium.

Jag konstaterar som motionär med en
viss tillfredsställelse att majoriteten och
reservanterna är ense om följande uttalanden:
»Enligt utskottets uppfattning
står det nu klart att en bred opinion både
inom och utom riksdagen kräver att
de praktiska problem som det här är
fråga om snarast blir lösta.» Jag vill
gärna tacka för detta uttalande från ett
såvitt jag förstår enigt utskott, och jag
vill gärna göra några reflexioner med
anledning därav. Jag skall inte ta upp
hela det problem som berörs i de väckta
motionerna utan endast understryka
att frågan om arbetsrum för riksdagens
ledamöter snarast måste lösas. Det är
tacknämligt att det råder enighet härom
i utskottet, även om det föreligger delade
meningar om vem som skall ha
hand om utredningsuppdraget. Utskottsmajoriteten
och reservanterna är ense
om att arbetet bör bedrivas i sådan
takt, att förslag kan framläggas till årets
höstsession.

Herr Turesson vädjade i sitt första
anförande om bifall till den föreliggan -

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

(ie reservationen. Jag vill fasta kammarens
uppmärksamhet på att första kammaren
med överväldigande majoritet
har följ t utskottsmajoriteten och därmed
beslutat uppdra åt riksgiildsfullmäktige
att göra ifrågavarande utredning. Det
skulle enligt mitt sätt att se vara synnerligen
olyckligt i föreliggande läge,
om det skulle bli eu strid mellan kamrarna
om vem som skall ha detta uppdrag
och vilken omfattning uppdraget
skall ha. Även den sistnämnda saken var
de föregående ärade talarna inne på,
och det framfördes tankar som gick vida
utöver vad utskottsmajoriteten hade
tänkt sig i fråga om utredningsarbetets
omfattning.

Då motionerna om riksdagens arbetsförhållanden
väcktes i våras var det ännu
inte klart med förvärvet av Skandinaviska
bankens fastighet, och det är
anledningen till att mitt namn också
återfinns under motionen II: 832. Jag
ansåg det vara angeläget att frågan om
användningen av Skandinaviska bankens
lokaler för riksdagens räkning kom
under bankoutskottets prövning i samband
med behandlingen av de tidigare
väckta motionerna. Jag kan här hänvisa
till uttalanden från byggnadsstyrelsen,
som har anfört att det föreligger
mycket stora behov av lokaler för andra
statliga ändamål. Uppenbarligen finns
därför risk för att riksdagen skulle bli
utan lokaltillskott om den inte gjorde
sin stämma hörd i detta sammanhang.
Det skulle då inte heller, såvitt jag förstår,
vara möjligt att lösa frågan om
lokaler för riksdagen i nära anslutning
till riksdagshuset och kanslihuset förrän
den nya byggnaden för riksbankens räkning
blir färdig en gång i framtiden.

Lokalerna för riksdagsledamöternas
arbete måste ligga i nära anslutning till
plenisalarna. Detta är mera angeläget
för riksdagsledamöternas arbete än för
statsförvaltningen. Det tycker jag skall
slås fast i denna debatt.

Jag understryker vad som uttalas i reservationen,
att målet bör vara att varje

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

riksdagsledamot får en egen arbetslokal.
Jag reagerar starkt mot utskottsmajoritetens
skrivning att »arbetsrummen för
ledamöterna givetvis är avsedda att användas
under tid då kammarplena icke
pågår». Jag skulle vilja säga att det nära
nog förhåller sig tvärtom; det är synnerligen
angeläget att ett arbetsrum står
till förfogande för den enskilde riksdagsledamoten
under tid då kammarplena
pågår. Den anförda meningen i utskottets
motivering bör därför enligt
min mening utgå, för att inget missförstånd
skall uppstå på denna punkt. Om
meningen står kvar föreligger såvitt jag
förstår risk för att man på visst håll
hävdar att riksdagsledamöternas arbetsrum
kan placeras nära nog var som
helst i Stockholms stad. Detta skulle
möjligen kunna äga giltighet om vi här
i kammaren hade korta plena —• och
det kan kanske gälla för första kammaren,
som inte reagerat på denna punkt.
Men vi vet ju väl vilka arbetstiderna är
här i kammaren.

Jag hyser den uppfattningen att det
vore lämpligare att flytta utskottslokalerna
till Skandinaviska bankens hus, då
den bestämmelsen finns att utskottsarbete
inte får pågå under kammarplena.
Arbetsrummen bör däremot ligga i nära
anslutning till plenisalarna. Och jag vill
erinra om hur det är i vårt grannland
Norge. Där finns arbetsrum anordnade
för stortingets ledamöter i nära anslutning
till plenisalen, vilka rum är utrustade
med skrivbord, skrivmaskin, telefon
och bokhylla samt med garderob
och en dagbädd.

Det vore frestande att gå närmare in
på frågan om arbetsmöjligheterna för
de enskilda riksdagsledamöterna, men
jag avstår därifrån och understryker endast
vad de föregående talarna har sagt.
Förhållandena är ju för övrigt väl kända
för samtliga riksdagens ledamöter.

Låt mig endast tillägga, att enligt mitt
bedömande är riksdagsledamöterna ett
tåligt och fördragsamt släkte både när
det gäller arbetsförhållandena och den

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

personliga bekvämligheten. Ja, herr talman,
jag är vanvördig nog att våga säga,
att om detta hus stått under arbetarskyddsstyrelsens
tillsyn, så tror jag att
en del detaljer blivit utsatta för viss kritik.
Jag tänker på sådana saker som
våra bänkar och pulpeter här i kammaren
och vill gärna erinra om vad dåvarande
ledamoten av riksdagen Arthur
Engberg sade i en debatt år 1937: »Om
vi göra en jämförelse med de moderna
folkskolebyggnaderna i vårt land, försäkrar
jag herrarna, att ingen kommun
ordnar för sina folkskolor med avseende
på sittplatser så uruselt som det är
ordnat i svenska riksdagen.» Detta förklarar
kanske i viss mån att så många
bänkar i kammaren står tomma. Jag vet
inte hur en människa skall vara skapt
för att kunna sitta stilla här i 10—12
timmar.

Arthur Engberg sade vidare i den
nyssnämnda debatten: »På våra skivor
kan man inte korrigera ett stenogram
från kansliet — de äro alldeles för smala.
Det finns ingen plats att ställa uppslagsböcker
som man kan behöva. Journalister,
som ju alltid finnas i våra kamrar,
ha ingen möjlighet utföra publicistiskt
arbete. I stället skall man slåss och
boxas för att få ett krypin på annat
håll.»

Ärade kammarledamöter! Detta sades
alltså 1937, och jag vågar hävda att situationen
i stort sett är densamma i dag.
Visserligen har några arbetsrum tillkommit,
men jag instämmer med herrar
Larsson i Umeå och Berglund i beskrivningen
av förhållandena.

Jag slutar med att säga, att när det
pågår en debatt i denna kammare, som
inte intresserar en ledamot, skall han
eller hon ha möjlighet att, om jag så
får uttrycka saken, dock vara andligt
verksam. Det måste därför skapas utrymme
för arbetslokaler åt riksdagsledamöterna
i nära anslutning till plenisalarna.
Frågan bör enligt mitt bedömande
lösas snarast möjligt, utan onödig
tidsutdräkt.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan
med den ändringen av motiveringen,
att i sista stycket på s. 6 utgår meningen:
»I detta sammanhang vill utskottet
framhålla, att arbetsrummen för
ledamöterna givetvis är avsedda att användas
under tid då kammarplena icke
pågår.»

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Den skillnad i uppfattning
mellan utskottsinajoriteten och reservanterna,
som kommer till uttryck
i bankoutskottets utlåtande nr 36, gäller
endast en detalj i det omfattande
frågekomplex som aktualiserats i motionerna.
Vi är ju överens om att riksdagsledamöternas
arbetsförhållanden
inte är tillfredsställande.

Bostadsfrågan för riksdagsledamöterna
anser jag vara av största betydelse
—• det är en angelägenhet av första
rangen att lösa denna fråga. Bostadsfrågan
har också visst samband med
frågan om arbetsrum, ty om det funnes
tillgång till bostäder för riksdagsledamöterna
i omedelbar anslutning till
riksdagshuset skulle ju bristen på arbetsrum
inom byggnaden bli något
mindre kännbar.

När det gäller denna del av motionen
har för övrigt riksdagen vid ett par
tillfällen medverkat genom inköp av bostadsrättslägenheter.
Senast i förra veckan
beslöt riksdagen att förvärva ett
antal sådana, så att vi nu har ett 25-tal
till förfogande.

Vidare behandlas i motionen frågan
om skrivhjälp för riksdagens ledamöter.
Under vårsessionen har försök pågått
med tillhandahållande av skrivhjälp
inom kammarkanslierna. I avvaktan
på vad denna verksamhet kan ge
för resultat får vi ge oss till tåls.

I fråga om statsbidrag till gruppkanslierna
har utskottet tillsatt en delegation,
som skall förbereda ärendet,
vilket alltså återkommer.

När det sedan gäller lösandet av frå -

Onsdagen den 26 niuj 1905

Nr 29

(in

gan om arbetsrum för riksdagens ledamöter
bär spörsmålet om riksbankens
förflyttning, temporärt eller definitivt,
kommit att spela en mycket framträdande
roll med hänsyn till att riksbankens
nuvarande lokaler skulle kunna
disponeras för bl. a. arbetsrum. På denna
punkt har reservanterna eu annan
uppfattning än utskottsmajoriteten. Reservanterna
tror sig se en lösning i att
flytta riksbanken till Skandinaviska
bankens lokaler vid Gustav Adolfs torg.
Reservanterna anser vidare att det i
dessa lokaler finns ändamålsenliga utrymmen
för riksbankens behov och betraktar
detta som ett alternativ till den
planerade nybyggnaden för riksbankens
räkning i kvarteret Fyrmörsaren
vid Sergels torg.

Utskottsmajoriteten tror inte på detta
alternativ. Inte heller tror den att det
finns något att vinna på den snabbutredning,
som reservanterna förordar,
helt enkelt därför att det är orealistiskt
att begära att en så omfattande utredning,
som det här är fråga om, skall
kunna genomföras på några sommarmånader.
Bl. a. med tanke på den överkonjunktur,
som för närvarande karakteriserar
byggnadsmarknaden, är det
svårt att få tag i sakkunnigt folk, som
tillsammans med representanterna för
partigrupperna skall kunna klara denna
uppgift. En sådan utredning har utskottsmajoriteten
bedömt snarare skulle
fördröja än påskynda en snar lösning
av arbetsrumsfrågan.

Utskottets linje innebär däremot möjligheter
att redan till hösten 1966 i
Skandinaviska bankens hus få till stånd
arbetsrum. Därtill har också frågan om
kostnaderna behandlats. Man får beakta
de stora ekonomiska förluster, som
skulle uppkomma, om vi inte så snart
som möjligt efter den 31 december 1965
får taga i bruk Skandinaviska bankens
hus för olika ändamål. Det rör sig härvidlag
om risk för förluster på hundratusentals
kronor i månaden.

Utskottet har såsom tidigare nämnts
5 — Andra kammarens protokoll 1965. A’

Arbetsrun» för riksdagens ledamöter, m. m.

besökt och grundligt studerat Skandinaviska
bankens fastighet. Jag skall
gärna i likhet med herr Berglund erkänna
att det vid en hastig bedömning
kan förefalla som om lokalerna vore
passande för riksbanken. Men vid en
närmare och mera grundlig genomgång
av ärendet har det framkommit, att så
inte är fallet och att en inflyttning där
skulle vara eu mindre välbetänkt åtgärd.
Det skulle tillkomma betydande
kostnader för ombyggnader och förändringar
plus dubbla flyttningskostnader,
därest riksbanken inte permanent
skulle kvarbli i Skandinaviska bankens
hus vid Gustav Adolfs torg.

För övrigt är frågan om Skandinaviska
banken contra riksbanken inte
ny. Då riksbanken reserverade sin tomt
vid Sergels torg kände man till att Skandinaviska
banken hade planer på att
flytta. Redan då var man på det klara
med att det inte var en tillfredsställande
lösning att placera in riksbanken i
dess lokaler.

Skandinaviska banken flyttar, såsom
tidigare påpekats, inte för sitt höga nöjes
skull, utan därför att lokalerna är
för små, otidsenliga och orationella.
Under sådana förhållanden kan det inte
vara rimligt att vi där skall inrymma
Sveriges riksbank, framför allt med
tanke på de stora kostnader, som ett
sådant arrangemang skulle föra med
sig. Vidare finge staten även ta upp förhandlingar
med Skandinaviska banken
om att göra ändringar i det köpekontrakt,
som föreligger och som föreskriver,
att Skandinaviska banken skall ha
lokaler för sin bankverksamhet i det
gamla huset vid Gustav Adolfs torg.
Vad det kan komma att kosta att få bestämmelsen
slopad kan man givetvis
bara spekulera om.

Utskottsmajoriteten har således kommit
fram till att i stället rekommendera
en intensifierad planering och projektering
av ett nytt riksbankshus på den
tomt i kvarteret Fyrmörsaren, som
finns reserverad, för vilket ändamål det

- Öl)

6(5 Nr 29 Onsdagen den

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

också står 50 miljoner kronor ur riksbankens
jubileumsfond till förfogande.

Därutöver har utskottsmajoriteten
kommit till det resultatet, att riksgäldsfullmäktige,
som är huvudmän för riksdagens
lokaler och ekonomiska förvaltning,
skall pröva olika möjligheter att
erhålla så stora lokalutrymmen som
möjligt i Skandinaviska bankens fastighet
för att därigenom bereda riksdagsledamöterna
arbetsrum. Det alternativ
som föreligger redan nu är givetvis att
flytta andra lokaliteter från riksdagshuset
direkt till Skandinaviska bankens
tomma hus, bl. a. Nordiska rådets svenska
delegationssekretariat och riksdagsrevisorernas
kansli samt därigenom
omedelbart få lediga 15 nya rum. I dagarna
har det färdigställts fyra arbetsrum
i riksdagshusets bottenvåning, vilket
tillsammans med de tidigare nämnda
rummen innebär en fördubbling av
det antal arbetsrum som nu finns i riksdagen.
Det är inte heller uteslutet att
man alternativt skulle kunna flytta ett
eller flera utskott till Skandinaviska
bankens lokaler och på så sätt få fram
en rad nya arbetsrum.

Hela denna frågeställning anser utskottsmajoriteten
att riksgäldsfullmäktige
omedelbart bör få ge sig i kast med
för att så snabbt som möjligt kunna ordna
arbetsrumsfrågan provisoriskt i avvaktan
på att ett nytt riksbankshus står
färdigt någon gång i början på 1970-talet.

Det har också i debatten framkommit
några saker, vilka jag något skall kommentera.
Herr Adamsson yrkade i sitt
anförande på att ur utskottets skrivning
en mening skulle utgå, som gällde att
arbetsrummen inte skulle användas under
kammarplenum. Det är inte någon
prestigeförlust för utskottet om denna
mening tas bort, men det gör heller
ingenting om den står kvar. Vi anser
nämligen att det bara är ett påpekande
om en självklar sak när vi framhåller
att man inte skall använda arbetsrummen
under pågående kammarplenum.

26 maj 1965

Men om det nu skulle vara någon eller
några som har behov av att förbereda
sig under en längre debatt så tror jag
att det finns tillgång till lediga arbetsrum
under pågående plenum; fördenskull
tror jag alltså inte vi skall behöva
ha några större bekymmer.

Herr Turessons propåer och hugskott
angående flygelbyggnader har tidigare
kommenterats av herr Berglund, och
det finns väl ingen anledning att ytterligare
behandla dem och röra upp en
debatt om den saken. Jag vill bara säga
att vi nog inte i fortsättningen bör i
onödan komplicera frågan, utan vi bör
i stället stanna vid den lösning som utskottsmajoriteten
skisserat. Det viktiga
är ju att vi så snabbt som möjligt kan
få till stånd en lösning på problemet
rörande ett nybygge för riksbanken och
att vi därigenom får tillgång till riksbankens
nuvarande lokaler. Vi tror att
det är den bästa lösningen.

Herr Berglund sade att Skandinaviska
bankens hus vid Gustav Adolfs torg är
så ypperligt, bl. a. ur den synpunkten
att det är representativt; det skulle
vara lämpligt att riksbankschefen satt
i det huset, där han kunde ta emot vilka
bankirer som helst. Jag tror att vi
lugnt kan skjuta sådana synpunkter i
bakgrunden. Huvudsaken för oss är att
riksbanken får ett hus som är funktionellt
och där man kan arbeta rationellt
och att den därigenom kanske kan nedbringa
antalet anställda men ändå drivas
på ett riktigt sätt. Det är viktigare
än att försöka att provisoriskt flytta
riksbanken från det ena huset till det
andra. Vi tror inte att ett sådant handlingssätt
är ekonomiskt försvarbart.

Jag ber att med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
sade att det alternativ vi har åberopat
är orealistiskt. Han hänvisar också till
att man under den överkonjunktur som

Onsdagen den 2(5 maj 1%5

Nr 29

för närvarande råder inte kan få kvalificerat
folk för att göra en utredning.

.lag skulle vilja påminna herr Franzén
om att det redan finns eu skiss över
en omändring av Skandinaviska bankens
lokaler för riksbankens behov. Det
alternativet föredrogs av generaldirektören
för byggnadsstyrelsen vid det tillfälle
då vi hade föredragning. Jag tror
att man med litet god vilja skall kunna
lösa problemen.

Den stora svårigheten är ju, som jag
anförde i mitt första anförande, hur man
skall kunna ordna in- och utlastningen
av sedlar och mynt. Men på denna punkt
har man att välja mellan två alternativ,
vilka också presenterades vid föredragningen.
Jag tror inte att det behöver
nämnvärt inkräkta på utredningens tid
om den också tar upp denna fråga.

Herr Franzén var också inne på omdispositionen
av kontraktet för den händelse
riksbanken skulle flytta in i Skandinaviska
bankens lokaler. Det förhåller
sig ju så, att Skandinaviska banken har
förbehållit sig rätten att ha ett kontor i
det huset, men det var väl närmast för
att ingen annan affärsbank skulle flytta
in i lokalerna om riksdagen övertog huset.
Men efter vad jag har hört under
hand ställer man inte särskilt stora
krav för att gå med på en ändring av
detta kontrakt om det blir riksbanken
som flyttar in i Skandinaviska bankens
nuvarande lokaler, därför att då kan
man givetvis förutsätta att ingen annan
affärsbank flyttar in i huset.

Jag vill gärna instämma i herr Adamssons
yrkande om att meningen i utskottsutlåtandet
om användningen av riksdagsmännens
rum under plenum skall
utgå. Om reservationen skulle falla och
det ställs proposition om herr Adamssons
yrkande kommer jag att biträda
detta.

Jag vill ännu en gång framhålla att
när vi besökte Skandinaviska bankens
lokaler, så var vi alla överens om att
dessa lokaler var ypperliga för riksbankens
behov. Det är klart att man måste

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, in. m.

sätta arbetsförhållandena i främsta rummet,
men för riksbanken är ju också
den representativa delen av stor betydelse.
Skandinaviska banken flyttar, efter
vad jag kan förstå, inte ifrån dessa
lokaler på grund av att de är föråldrade,
utan därför att de för bankens behov iir
för små.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först instämma
i herr Adamssons yrkande att meningen
om arbetsrummens utnyttjande under
pågående plenum skall utgå ur utlåtandet.
Jag framställde samma yrkande i
utskottet, men där vann jag inget gehör
för det.

Herr Franzén säger, att utredningen
skulle komma att ta längre tid i anspråk
om den öven kopplades in på alternativet
riksbanken. Jag vill slå fast att så
ingalunda blir fallet. Det föreligger redan
en av riksbanken gjord utredning,
och riksbankschefen har inför utskottet
framhållit att det är möjligt att provisoriskt
flytta över till Skandinavbankhuset
efter smärre ändringsarbeten. Detta
redovisas också i utlåtandet. Det finns
alltså ingen anledning att mot detta förslag
åberopa att det skulle förorsaka en
fördröjning.

Att reservanterna vill att den föreslagna
utredningen skall tillsättas av bankoutskottet
och redovisa resultatet av sitt
arbete till detta beror på att man ju
inte gärna kan begära att riksgäldskontoret
skall utreda frågan om riksbankens
lokaler.

Sedan vill jag fråga — och det är kanske
det allra viktigaste: Skall vi med
öppna ögon, utan att över huvud taget
ha undersökt kostnaderna för detta alternativ,
säga att det inte passar för riksbanken
och i stället välja ett förslag
om att bygga ett bankpalats på en av
Stockholms dyraste tomter?

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

Herr talman! Jag minns också att vi
i utskottet hade en diskussion med riksbankschefen.
Det är riktigt att han inte
var negativt inställd till detta alternativ,
tv det är naturligtvis möjligt att provisoriskt
flytta över riksbanken från nuvarande
lokaler till Skandinaviska bankens
hus. Den möjligheten är alla överens
om, men utskottsmajoriteten anser
inte att det är en lämplig och rationell
lösning, och på den uppfattningen bygger
den sitt ställningstagande.

Jag vet också att det finns en skiss
över de ändringsarbeten som borde företagas
i Skandinaviska bankens hus. Men
jag har svårt att förstå att en skiss som
tillkommit på några dagar skall kunna
ligga till grund för ett beslut om dispositionen
av detta hus. Jag tror inte att
man kommer ifrån att göra en mycket
grundlig utredning. Vi är snart inne i
juni månad, och det stundar semestrar
som sträcker sig över praktiskt taget tre
månader. När semestertiden är slut är
vi redan framme vid hösten. Vi vet inte
heller huruvida några riksdagsledamöter
kan lägga sig i selen och delta i
denna utredning. Jag tror att det är för
optimistiskt att hoppas på att vi redan
till höstriksdagen skall kunna ha ett
komplett förslag som kan läggas till
grund för ett beslut.

När det gäller Skandinaviska bankens
rörelse kan man, som jag tidigare sade,
endast spekulera om kostnaderna för
avlösning. Kanske herr Berglund har
uppgifter som visar att det inte kommer
att kosta någonting. Det vore ju i
så fall bra, men detta är saker som vi
inte vet någonting om.

Jag skulle vilja rekommendera reservanterna
att läsa sista numret av Industria,
som innehåller en lång intervju
med Skandinaviska bankens chef, bankdirektör
Thunholm. Han berättar varför
man flyttar från Gustav Adolfs torg till
det sedan många år planerade bankhuset.
Han betygsätter både det nya och
det gamla huset och framhåller därvid,
att det nya huset ger mycket stora möj -

ligheter till en rationell drift av banken,
vilket kommer att högst väsentligt förbilliga
bankrörelsen. Bankdirektör
Thunholm är väl den som bäst kan bedöma
dessa förhållanden. Det har sagts
från bankens sida, att man inte tar hänsyn
till det representativa läget vid
Gustav Adolfs torg utan att man ser enbart
till behovet att få rationella arbetslokaler.
Och om ledningen för Skandinaviska
banken, som ju består av experter
på bankrörelse, anser att det gamla
huset vid Gustav Adolfs torg inte fyller
anspråken på en modern bankrörelse,
hur skall då riksdagen kunna säga, att
huset fyller de krav på lokaler som
riksbanken har? Jag har mycket svårt
att förstå ett sådant resonemang. Jag tror
att utskottsmajoritetens förslag är det
enda riktiga i detta läge, och därför
vidhåller jag mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att Skandinaviska banken
flyttar från de nuvarande lokalerna
för att få en rationellare drift är ju alldeles
riktigt. Banken har, som jag sade
i mitt första anförande, 600 anställda i
detta hus, men personalen är sammanlagt
dubbelt så stor. Banken vill nu ha
hela personalen i en byggnad. Riksbanken
har 300 anställda, och jag anser därför
att riksbanken gott och väl kan få
en rationell drift i ett bankhus som är
byggt för 600 anställda.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall inte ta många
minuter i anspråk. Jag antecknade mig
på talarlistan när jag hörde herr Franzén
börja sitt anförande med att säga
att det bara var en detalj som skilde utskottsmajoriteten
och reservanterna. Jag
skulle i stället vilja påstå att mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna ligger
den stora distans som är mellan ett
förslag, som inte kan leda någon vart,
och ett förslag som skulle ha möjlighet
att leda någon vart.

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

Det kravet har rests på de nya arbetsrummen
att de skall ligga i nära anslutning
till våra övriga arbetslokaler. Jag
tror inte att man kan bortse från det
kravet. Jag tror också att de, som gör
gällande att det rent av vore felaktigt
att inför svenska folket skylta med att
kammarledamöterna under pågående
plenum sitter i sina arbetsrum, har missuppfattat
arbetet här i riksdagen. För
närvarande är väl 70 å 80 av kammarens
232 ledamöter närvarande i kammaren.
Det betyder inte att alla de andra
inte arbetar, utan de sitter i läsrum
och i krypin på olika håll, upp över öronen
begravda i papper som de släpat
med sig i portföljen. Det vore väl rimligt
att man klart sade ifrån, att varje
riksdagsledamot inte har möjlighet att
följa debatten över hela fältet ulan att
det i kammaren förekommer meningsutbyten,
som man snabbare tar del av i
protokollet eller i tidningsreferaten, och
att vi därför även under pågående kammarplena
är i vår fulla rätt att arbeta
med sådana frågor som vi är specialiserade
på och därmed också i vår fulla
rätt att kräva lokaler för detta arbete.
Arbetsrummen måste därför ha en intern
kommunikation med plenisalen.
Det kravet fyller de rum som skulle
kunna iordningställas i riksbankens nuvarande
fastighet.

Inte heller tror jag det är realistiskt
att, som utskottsmajoriteten gör, leka
med tanken att flytta våra utskott från
detta hus till Skandinavbankshuset. Var
och en som arbetar inom utskott vet hur
viktigt det är att under plenum kunna
ha kontakt med sekretariaten, att ha
böcker och handlingar till hands och
att utskottssekreterarna har möjlighet
att såsom nu är fallet, komma ned i plenisalen
under pågående sammanträde,
o. s. v. Det skulle alltså inte heller vara
någon tillfredsställande lösning att flytta
över utskottsledamöterna till Skandinavbankshuset.

Här finns nu i fastigheten tvärs över
gatan en statlig bank med 300 å 350 an -

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, in. m.

ställda, vilken behöver eu större lokal
för att dess drift skall bli rationell. Här
finns vidare ett parlament som har det
för trångt. Slutligen finns det i statens
hand ett bankhus, vars nuvarande ägare
lämnar det därför att de 700 anställda
som arbetar i byggnaden fått det för
trångt. Nog förefaller det rimligt att
kombinera dessa tre fakta, och nog förefaller
det rimligt att man vid bedömningen
av kombinationsmöjligheterna
också håller i minnet att statsmakterna
jämt och samt manar till disciplinering
i kraven på utbyggnader och höjd standard.

Visst är det i olika sammanhang tillfredsställande
att få komma in i ett
fräscht och fint nybygge, skräddarsytt
efter behoven. Men den ambitionen får
vi i kommunerna slå av på. Också
staten får i de olika sammanhang där
den är huvudman slå av på den ambitionen.

I det läget säger man sig att nog är det
rimligt att utreda huruvida det är möjligt
att kombinera de fakta som här
föreligger. Vi har alltså ett tomt bra
bankhus, en trångbodd riksbank som
söker lokaler och ett trångbott parlament
som skulle kunna få tillgång till
angränsande lokaler genom att riksbanken
flyttades.

Det är just en sådan utredning som
föreslås i utskottsreservationen, till vilken
jag i likhet med vad som redan
tidigare skett ber att få yrka bifall.

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren nu kl. 15.32
att ajournera sina förhandlingar till kl.
15.40 för att bereda statsutskottet tillfälle
att sammanträda i anledning av att
kamrarna stannat i skilda beslut i visst
ärende.

Då förhandlingarna kl. 15.40 återupptogs
lämnades ordet på begäran till

Herr ADAMSSON (s), som yttrade:
Herr talman! Jag vill erkänna att jag

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m.

blev litet ledsen när jag liörde herr
Regnéll konstatera att ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag inte kommer
att leda någon vart.

Det förhåller sig ändå så, ärade kammarledamöter,
att första kammaren har
beslutat att följa utskottsmajoritetens
förslag och godkänna dess skrivning.

Vi vet inte vad ett annat beslut i denna
kammare kommer att leda till —
utöver att det i varje fall måste föranleda
en sammanjämkning. Med hänsyn
till att riksdagen nu befinner sig i ett
skede då stora svårigheter föreligger
att få till stånd en praktisk lösning av
detta problem vädjar jag som motionär
till kammarledamöterna att bifalla
utskottsmajoritetens förslag.

Det skulle också göra ett ganska
egendomligt intryck på den svenska
allmänheten om de båda kamrarna stannade
i olika beslut i en fråga som så intimt
berör våra arbetsmöjligheter och
där vi ändå, såvitt jag förstår, är ganska
samstämmiga i vår uppfattning om behovet
av att skapa tillräckliga och tillfredsställande
arbetslokaler.

•lag tror inte heller att man har anledning
att fälla ett så negativt yttrande om
utskottsmajoritetens förslag som bankoutskottets
ordförande gjorde. Möjligheten
finns dock att flytta ut utskotten till
lokaler i Skandinaviska bankens hus.
Även om jag medger att detta för med
sig vissa organisatoriska svårigheter
tror jag inte att dessa är oöverstigliga.
Det böra vara möjligt att i de nuvarande
utskottsvåningarna skapa arbetsrum i
ganska stor omfattning. På det sättet
skulle vi i varje fall uppnå en dellösning
av frågan om arbetsrum för riksdagsledamöterna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag begärde närmast
ordet för att göra ungefär samma re -

flexion som herr Adamsson angående
utskottets vidare behandling av detta
ärende. Också jag vädjar till kammarens
ledamöter att följa utskottets förslag.

Det var ett par saker som jag ville
kommentera något ytterligare. Herr Regnéll
har den uppfattningen att utskottsmajoriteten
leker med tanken att på ett
som han tycker oriktigt sätt flytta utskottslokalerna
från detta hus till Skandinaviska
bankens fastighet. Vi leker
inte alls med den tanken, utan vi har
sagt att det kunde vara värt att pröva
ett sådant alternativ, därest man kunde
flytta ut ett eller flera utskott. Vi är
övertygade om att det är lämpligt att ha
arbetsrummen i själva riksdagshuset,
och därför kan det vara riktigt att ta
upp denna sak i debatten.

Det talas så självsäkert om att Skandinaviska
bankens fastighet ur alla synpunkter
skulle vara tillfredsställande
för riksbankens behov. Det är den inte,
vilket klart framgått av de föredragningar
vi har haft med riksbanksledningen,
riksbankschefen och andra som
har haft med saken att skaffa. Riksbanksledningen
säger visserligen att det
finns möjlighet att flytta in i Skandinaviska
bankens lokaler men att dessa inte
är förstklassiga för riksbankens verksamhet.
Man har vid en genomgång talat
om för oss att kassavalven är otillräckliga
och att huset inte är väl disponerat.
Med hänsyn till den stora bankhallen
som går genom praktiskt taget
hela huset, är det mycket svårt att inrätta
tillfredsställande lokaler där, och
det skulle föra med sig oerhört stora
kostnader att bygga om huset, som är
mer än 50 år gammalt. Vi vet vad det
kostar att börja riva i gamla hus.

Därför tror vi inte att det är ett bra
alternativ att flytta riksbanken dit. Om
man tänker sig att provisoriskt flytta
riksbanken, får man kanske göra en ombyggnad
som kostar åtskilliga miljoner
kronor. Sedan beslutar man kanske att
bygga ett nytt riksbankshus i kvarteret
Fyrmörsaren, och då står man där med

Onsdagen den 2f> maj 1965

Nr 29

ett bankhus som man ytterligare får lägga
ner åtskilliga miljoner på för att bygga
om det för annat ändamål.

Vi anser sålunda att utskottsmajoritctens
förslag är det enda vettiga och att
andra kammaren i det läget bör följa det
beslut som första kammaren tidigare i
dag har fattat.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzéns inlägg
präglas av den i och för sig mycket förståeliga
viljan att i varje fall nå det
bästa. Men då skall man erinra om det
gamla uttrycket att det bästa inte får
vara fiende till det goda. Nog förefaller
det att vara en god lösning — när man
nu har en enligt byggnadsexpertisen gedigen
och fin banklokal — att dit flytta
en verksamhet som sysselsätter ungefär
hälften så stor personal som den som
för närvarande arbetar i lokalen. Varje
annat ianspråktagande av Skandinaviska
bankens hus kommer ju också att
kräva ombyggnadskostnader, kostnader
för projektering m. m. Dem kommer
man under inga förhållanden ifrån.

Nej, jag tror att min pessimism är helt
välgrundad, när jag tillåter mig att säga
att utskottsmajoritetens förslag inte
kommer att leda någon vart. Vi kommer
att finna att vi inte är betjänta av arbetsrum
på ett så långt avstånd från
riksdagshuset. Vi kommer att finna att
utskottslokalerna — den tanken leker
faktiskt majoriteten med, herr Franzén
— icke heller lämpligen kan flyttas dit.
Och vi kommer att finna att detta —■
eftersom riksbankshuset tidigast 1973
kommer att stå till riksdagens förfogande
— kommer att innebära att vi dömer
riksdagens kamrar till ytterligare
minst åtta års tillvaro under de besvärliga
arbetsförhållanden som vi nu har.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I min egenskap av motionär
kanske jag kan få säga ett par
ord, men ingalunda för att kommentera
de många synpunkter som har framförts

Arbetsrum för riksdaxens ledamöter, m. m.

här från reservanterna och majoritetsanhängarna.

.lag vill bara komma med två eller tre
reflexioner. Först och främst är det
utomordentligt glädjande att här råder
en fullständig enighet om att det är en
angelägen sak att riksdagens ledamöter
får arbetsrum och att detta problem bör
lösas snarast möjligt. Jag uppfattar det
så, att denna enighet måste ha stor betydelse
när de utredningar skall utföras
som under alla omständigheter kommer
till stånd.

När man nu skall välja mellan att ansluta
sig till reservanternas förslag eller
till utskottsmajoritetens förslag så ligger
det väl, såvitt jag förstår, till på det
sättet, att utsikterna är rätt stora för att
det blir utskottsmajoritetens förslag till
yrkande som segrar. Jag är visserligen
alltid emot argumentet, att första kammaren
har gjort si eller så, eftersom
andra kammaren inte är något bihang
till första kammaren, men om jag tar i
betraktande såväl dagens debatt här som
röstsiffrorna på annat håll, så kommer
jag till den slutsatsen, att här är betydande
utsikter för att utskottsmajoritetens
yrkande går igenom.

Då har jag ställt mig frågan: Vad är
det i majoritetens ståndpunkt som ur de
synpunkter som är företrädda i reservationen
ter sig särskilt beklagligt? Om
man skall få någon ändring av majoritetsbeslutet,
vad är det då som skulle
vara särskilt viktigt? Det förefaller mig
som om majoritetens ståndpunkt vore
svår att försvara, framför allt i ett avseende:
man binder sig utan närmare
utredning för att det skall byggas ett
nytt och säkerligen mycket dyrbart riksbankshus.
Varför på detta stadium göra
en så hård bindning, att utredningen
inte på denna punkt kan ha litet friare
händer? över huvud taget finns här
inga ordentliga kostnadskalkyler. Skulle
inte detta kunna motivera att man gav
utredningen något friare händer?

[ Herr talman! Jag kommer till den
; slutsatsen, att om man verkligen vill

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Arbetsrum för riksdagens ledamöter m. m.

försöka att inte göra denna motsättning
starkare än den är, så skulle man genom
att förkorta majoritetens motivering,
med bibehållande av majoritetens
yrkande, kunna uppnå att en kommande
utredning — och en sådan måste komma
— får större rörelsefrihet. Jag tilllåter
mig därför föreslå att, om utskottsmajoritetens
yrkande accepteras av
kammaren, man i motiveringen låter
sid. 6 utom de två första raderna samt
sid. 7 ända fram till ordet »Åberopande»
utgå. Man kan säga att motiveringen
blir knapphändig, men det viktigaste
är ju inte utförligheten, utan det viktigaste
är att utredningen på det sättet
skulle få en helt annan handlingsfrihet.

Jag förstår att det på detta stadium
kan vara svårt att åstadkomma en sådan
ändring. Jag tycker emellertid ändå att
det skulle vara tillfredsställande om det
visade sig vara möjligt att denna fråga,
som gällde ett gemensamt och mycket
starkt intresse, att arbetsrumsfrågan blir
ordnad, kunde lösas åtminstone i huvudsak
i samförstånd. I grund och botten
är ju syftemålet för alla parter här
detsamma.

Herr talman! Min hemställan behöver
jag kanske inte upprepa. Det är den angivna
förkortningen av motiveringen.
Den frågan blir ju aktuell endast för
den händelse utskottsmajoritetens kläm
skulle accepteras.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109 ja och
98 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) godkännande av utskottets
motivering; 2:o) godkännande
av utskottets motivering med den av
herr Adamsson under överläggningen
föreslagna ändringen, att ur sista stycket
på s. 6 utginge meningen: »I detta
sammanhang vill utskottet framhålla,
att arbetsrummen för ledamöterna givetvis
är avsedda att användas under
tid då kammarplena icke pågår.»; samt
3:o) godkännande av utskottets motivering
med den av herr Ohlin under
överläggningen föreslagna ändringen,
att ur motiveringen utginge det avsnitt,
som på s. 6 började med orden »Det
först antydda» och på s. 7 slutade med
orden »innevarande års riksdag.»; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ohlin
begärde likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Ohlin votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
motiveringen i bankoutskottets utlåtande
nr 36 antager det förslag, som
innefattas i det av herr Adamsson under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Ohlin under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 98 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den av herr
Adamsson under överläggningen föreslagna
ändringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för nej-propositionen och att kammaren
alltså godkänt utskottets motivering
med den av herr Adamsson under
överläggningen föreslagna ändringen.

§ 17

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Ändring i förordningen om allmän varuskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 26 februari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad pro -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

position, nr 87, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

1 propositionen föreslås vissa ändringar
av företrädesvis teknisk natur i
fråga om den allmänna varuskatten i
enlighet med vad som aviserats i prop.
1965: 14. De föreslagna ändringarna är
avsedda att träda i kraft den 1 juli
1965 samtidigt med den föreslagna höjningen
av den allmänna varuskatten.

Det ovannämnda författningsförslaget
var i följande delar så lydande.

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom., 11 §, 12 § 2 och 3 mom., 19, 62 och 72 §§
förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt samt anvisningarna till
11, 12, 15, 16 och 18 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Från skatteplikt-----

8. Läkemedel, som försäljes enligt recept
eller till sjukhus.

(Föreslagen lydelse)

§•

--krossat skick.

8. Läkemedel, som tillhandahållas enligt
recept eller till sjukhus eller införas
till riket i anslutning till sådant tillhandahållande.

Anvigningar

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till 12 §.

Frågan, huruvida yrkesmässighet
föreligger, får bedömas främst
med hänsyn till omfattningen av och
syftet med verksamheten. Sålunda föreligger
icke skattskyldighet exempelvis
vid försäljning av personlig lösegendom.

Tillhandahållande av-------

Verksamhet anses som yrkesmäss
i g, om inkomst av verksamheten enligt
kommunalskattelagen är att hänföra
till intäkt av rörelse. Även annan
verksamhet anses som yrkesmässig, om
den innefattar icke enbart tillfälligt tillhandahållande
av skattepliktiga varor
och tjänsteprestationer till konsument.
Verksamhet som staten eller kommun
bedriver med syfte uteslutande att tillgodose
egna behov anses dock som yrkesmässig
endast om den sker i bolagsform
eller i liknande form. Detta gäller
även när verksamheten anordnats i
samverkan mellan staten och kommun
eller mellan kommuner och skattskyldighet
enligt vad nyss sagts icke förelegat,
om var och en av de samverkande
bedrivit motsvarande verksamhet
för egna behov. Med kommun avses hår
även landstingskommun.
hans kontor.

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:704
av herr Gösta Jacobsson och fru Segerstedt
XViberg samt II: 831 av herrar Nelander
och Thglén, vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 87 måtte besluta att den nu
gällande i princip generella skattefriheten
för fiskefartyg utsträcks till att
omfatta förutom bogscrbåtar jämväl
räddningskryssare»;

II. de likalydande motionerna 1: 728
av herr Stefanson och II: 852 av herr
X ordgren;

III. de likalydande motionerna I: 729
av herr Stefanson in. fl. och 11:853 av
herr Nordgren in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå proposition
nr 87 såvitt gäller fjärde och femte
punkterna i anvisningarna till 12 § förordningen
om allmän varuskatt».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna 1:204
av herrar Källqvist och Svanström samt
II: 257 av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson, vari hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta, att
konst som försäljes å utställning av vederbörande
konstnärs verk må vara undantagen
från den allmänna varuskatten,
samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningsändring»
;

II. de likalydande motionerna 1:305
av herr Stefanson in. fl. samt II: 374 av
herrar Nordgren och IVestberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att fr. o. in. den 1 juli 1965 undanta
dentaltekniska alster från den allmänna
varuskatten och sålunda antaga i
motionerna framlagt förslag till förordning
angående ändring av 10 § 1 mom.

förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

III. de likalydande motionerna 1:484
av herr Sveningsson och II: 581 av herr
Nordgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i dessa motioner
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
angående allmän varuskatt.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang upptagit följande
i anledning av propositionen nr 14
väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:619
av herr Helge Karlsson m. fl. och
II: 730 av herr Johansson i öckerö
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 10 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

IT de likalydande motionerna I: 626
av herr Ferdinand Nilsson samt II: 743
av herrar Svensson i Vä och Börjesson
i Glömminge, i vad motionärerna hemställt »1)

att riksdagen måtte besluta tilllägg
till 10 § 1 mom. förordningen om
allmän varuskatt varigenom från skatteplikt
undantages företagares uttag ur
egen rörelse för eget och familjens hushållsbehov,
samt

2) att riksskattenämnden måtte fastställa
viss övre gräns för omfattningen
av sådana uttag som möjliggör minskat
trassel för det stora flertalet småföretagare
men förhindrar missbruk»;

III. de likalydande motionerna 1:627
av herr Stefanson och II: 738 av herr
Nordgren in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i .skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
jämlikt 10 § 2 mom. förordningen om
allmän varuskatt förordna att från allmän
varuskatt undantoges reparationsoch
underhållsarbeten samt service på
lös egendom för produktionsändamål.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 87 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas och med bifall till
de likalydande motionerna 1:704 av
herr Gösta Jacobsson och fru Segerstedt
Wiberg samt II: 831 av herrar Nelander
och Thylén samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:619 av herr Helge
Karlsson m. fl. och II: 730 av herr

(Kungl. Maj:ts förslag)

1 mom. Från skatteplikt----

5. Fiskefartyg, bogserbåtar, andra
fartyg med en nettodräktighet av minst
20 registerton och luftfartyg samt delar
och tillbehör till fartyg som avses
i denna punkt eller till luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som--—---

Johansson i Ockerö m. fl. -— måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
de ändringar, att 10 § 1 mom. och anvisningarna
till 10 och 18 §§ erhölle
följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Utskottets förslag)

§•

-- krossat skick.

5. Fiskefartyg, bogserbåtar, livräddningskryssare,
andra fartyg med en nettodräktighet
av minst 20 registerton och
luftfartyg samt delar och tillbehör till
fartyg som avses i denna punkt eller
till luftfartyg.

- utan vederlag.

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Anvisningar

till 10 §.

Undantaget från-------liknande sätt.

Med drivmedel--—---av butiksvara.

Undantaget för —------av detaljhandlare.

Till fartyg hänföras icke sådana Till fartyg hänföras icke sådana
farkoster, i fråga om vilka förflyttning- farkoster, i fråga om vilka förflyttningen
är av underordnad betydelse i för- en är av underordnad betydelse i förhållande
till huvuduppgiften. Med den- hållande till huvuduppgiften. Med denna
till gällande tulltaxa anknutna av- na till gällande tulltaxa anknutna avgränsning
följer, att exempelvis fyr- gränsning följer, att exempelvis fyrskepp,
flodsprutor, mudderverk, pon- skepp, flodsprutor, mudderverk, pontontonkranar
och flytdockor utgöra skatte- kranar och flytdockor utgöra skatteplikpliktiga
varor. tiga varor. Undantaget för livråddnings kryssare

gäller endast vid tillhandahållande
av sådant fartyg till Svenska sällskapet
för räddning af skeppshrutne.

Undantaget för------hemvärnets verksamhet.

till 18 §.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Avdragsrätt enligt------allmän varuskatt.

Med material-------ett år.

Till material hänföres vidare vara
som är avsedd att användas för yrkesmässig
uthyrning i förening med tillhandahållande
av tvättjänst, s. k. utbytestvätt.

Till material hänföres vidare större
nätredskap, avsett för yrkesmässigt fiske
och nät till sådant redskap, ävensom
vara som är avsedd att användas för
yrkesmässig uthyrning i förening med

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

tillhandahållande av tvättjänst, s. k. utbytestvätt.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204
av herrar Källqvist och Svanström samt
II: 257 av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson,

2) de likalydande motionerna 1:305
av herr Stefanson in. fl. samt II: 374 av
herrar Nordgren och Wcstberg,

3) de likalydande motionerna 1:484
av herr Sveningsson och II: 581 av herr
Nordgren in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:619
av herr Helge Karlsson m. fl. och II: 730
av herr Johansson i öckerö in. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:626
av herr Ferdinand Nilsson samt II: 743
av herrar Svensson i Va och Börjesson i
Glömminge, i vad motionerna behandlades
i detta betänkande,

6) de likalydande motionerna I: 627
av herr Stefanson och II: 738 av herr
Nordgren in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:728
av herr Stefanson och 11:852 av herr
Nordgren, ävensom

8) de likalydande motionerna I: 729
av herr Stefanson m. fl. och 11:853 av
herr Nordgren m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sandin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, öhvall och Börjesson i
Falköping, vilka — under åberopande
av de likalydande motionerna I: 204 av
herrar Källqvist och Svanström samt
II: 257 av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson — ansett att utskottet i anledning
av nämnda motioner bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
med stöd av 10 § 2 mom. förordningen
om allmän varuskatt måtte förordna om
undantag från skatteplikt för konst, som
av vederbörande konstnär försåldes å
utställning;

2) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sandin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Öhvall och Börjesson i
Falköping, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:305 av herr Stefanson m. fl. samt
II: 374 av herrar Nordgren och Westberg
— ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionärernas förslag att
från allmän varuskatt undantaga dentaltekniska
alster och sålunda bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förenämnda
motioner antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning
angående ändring av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

3) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Sundin, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Öhvall och Börjesson
i Falköping, vilka — under åberopande
av de likalydande motionerna
1:627 av herr Stefanson och 11:738 av
herr Nordgren m. fl. — ansett, att utskottet
i anledning av motionärernas
förslag rörande undantag från allmän
varuskatt av reparations- och underhållsarbeten
samt service på lös egendom
för produktionsändamål bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
reparations- och underhållsarbeten
samt service på lös egendom för produktionsändamål; 4)

av herrar Stefanson, Yngve Nils -

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

son, Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås
och Öhvall, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 484 av herr Sveningsson och
11:581 av herr Nordgren m. fl. — ansett,
att utskottet bort tillstyrka det i
nämnda motioner framställda yrkandet
och att utskottet därför bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förenämnda
motioner måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
13 § förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen
den 1 december 1959 om allmän
varuskatt och anvisningarna till
13 § samma förordning skola erhålla
följande ändrade lydelse:

13 g.

Skattskyldighet föreligger icke

a) vid uttag ur rörelse av skattepliktiga
varor i allenast ringa omfattning,

b) vid försäljning eller uttag av till
driften hörande maskiner, inventarier
och dylikt.

Anvisningar
till 13 §.

Med försäljning är vid tillämpning av
13 § första stycket b) att jämställa överlåtelse
av maskiner, inventarier och dylikt
vid avyttring av rörelse, vid fusioner
eller vid liknande transaktioner.

Med begagnade — — — vissa
fall.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1965.

5) av herrar Vigelsbo och Börjesson i
Falköping, vilka ansett att utskottet under
punkten A) bort hemställa,

I) att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:626 av herr
Ferdinand Nilsson samt II: 743 av herrar
Svensson i Vä och Börjesson i Glömminge
— måtte antaga det vid proposi -

tionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
med jämväl de ändringarna att
13, 63 och 65 §§ samt anvisningarna till
63 och 65 §§ erhölle följande lydelse:

13 §.

Skattskyldighet föreligger icke

a) beträffande uttag ur rörelse av
skattepliktiga varor för den skattskyldiges,
hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning eller eljest vid tillhandahållande
av skattepliktiga varor
och tjänsteprestationer samt uttag ur rörelse
av skattepliktiga varor i allenast
ringa omfattning,

b) vid tjänsteprestation med avseende
å kläder eller andra textilvaror, där
den som utför prestationen icke har fast
driftställe för verksamheten,

c) vid försäljning eller uttag av till
driften hörande maskiner, inventarier
och dylikt.

Skattskyldighet föreligger — — —
1 800 kilogram.

63 §.

Skattskyldighet åvilar ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, som till konsument
försäljer eller uttager sådan produkt
från jordbruket eller dess binäringar
som enligt denna förordning är att
hänföra till skattepliktig vara.

Skattskyldighet föreligger — — —
ringa omfattning.

I fråga---motsvarande tillämp ning.

(Se vidare anvisningarna.)

65 §.

I fråga---till efterrättelse.

Taxering till allmän varuskatt skall
avse den skattepliktiga omsättningen
under beskattningsåret och verkställas
av vederbörande taxeringsnämnd i samband
med inkomsttaxeringen.

Av taxeringsnämnd — — — i inkomstlängden.

I stället---tillämpliga delar.

(Se vidare anvisningarna.)

Onsdagen den 26 maj 1965

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Anvisningar
till 63 §.

Skattskyldigheten enligt denna paragraf
omfattar skattskyldigs försäljning
av produkter från jordbruket eller dess
binäringar, t. ex. mjölk, ägg, kött, fläsk,
potatis och grönsaker, till den vilken
enligt anvisningarna till 12 § iir att anse
såsom konsument.

till 65 §.

Den skattepliktiga omsättningen beräknas
med ledning av de uppgifter angående
konsumentförsäljning, vilka lämnats
i den allmänna självdeklarationen.

II) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att riksskattenämnden
erhölle i uppdrag att fastställa den
övre gränsen för här avsedda skattefria
uttag ur egen rörelse, så att flertalet
mindre företag eller rörelser befriades
från den allmänna varuskatten vid uttag
för det egna hushållets skäliga behov
och så att missbruk av denna rätt effektivt
förhindrades;

6) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sandin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vige Isbo, öhvall och Börjesson i
Falköping, vilka ansett att utskottet under
punkten A) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalvdande
motionerna I; 729 av herr Stefanson
in. fl. och II: 853 av herr Nordgren
in. fl. måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
med den ändringen att anvisningarna
till 12 § erhölle följande lydelse:

Anvisningar
till 12 §.

Verksamhet anses som yrkesmässig,
om inkomst av verksamheten enligt
kominunalskattelagen är att hänföra till
intäkt av rörelse. Även annan verksamhet
anses som yrkesmässig, om den innefattar
icke enbart tillfälligt tillhan -

dahållande av skattepliktiga varor och
tjänsteprestationer till konsument.

Tillhandahållande av — — — hans
kontor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vid detta bevillningsutskottsbetänkande
beträffande förändringar
i varuskatteförordningen har fogats
en del reservationer. Jag skall i all
korthet motivera vad dessa innebär.

Reservationen nr 1 avser befrielse
från betalning av omsättningsskatt, när
konst försäljes av konstnärer på utställning.
Herr Gustafson i Göteborg kömmer
att motivera denna reservation
närmare. Jag ber att få yrka bifall till
den reservationen.

Beservationen nr 2 avser undantag
från skyldighet att erlägga omsättningsskatt
för dentaltekniska alster. För närvarande
är det så att när dentaltekniska
arbeten utföres hos tandläkare, utgår
inte någon omsättningsskatt på det utförda
arbetet. Utföres däremot detta
arbete, vilket för närvarande är det
vanliga, på speciella dentaltekniska laboratorier,
blir dessa arbeten föremål
för varubeskattning. Enligt förordningen
är dentaltekniska alster undantagna
från beskattningen, men på grund av att
arbetet utföres på ett annat sätt än man
har förutsatt kommer detta att bli föremål
för beskattning, vilket är otillfredsställande.

Reservationen nr 3 avser reparationsarbeten.
Det är ungefär samma princip
som tillämpas därvidlag. När ett företag
har egen reparationsverkstad behöver
det inte erläggas någon varuskatt annat
än på material, sålunda inte på det utförda
arbetet. Om reparationsarbetet i
stället skulle utföras på en annan verkstad
blir såväl materialet som arbetet
föremål för varubeskattning. Det är också
ett förhållande som ingalunda är tillfredsställande.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Reservationen nr 4 avser s. k. fritidsarbeten.
Det är fråga om vissa mindre
arbeten som går fria från varubeskattning.
När arbetstiden förkortas och allt
fler har lediga lördagar utföres mer
och mer arbete som fritidssysselsättning.
Med hänsyn till angelägenheten av normala
konkurrensförhållanden är det av
utomordentligt stort värde att även sådant
fritidsarbete blir beskattat. Utskottet
säger att det är i första hand fråga
om ett inkomstskatteproblem och talar
om omöjligheten att kunna kontrollera
att dessa inkomster blir föremål för inkomstbeskattning.
Därför resignerar
man tydligen från utskottets sida och
menar att det är lika bra att dessa arbeten
är fria från varubeskattning. Jag
tycker att det är ett egendomligt resonemang.
När varuskatten numera kommer
att bli så hög som 10 procent får sådana
här förhållanden icke önskvärda
resultat i konkurrenshänseende. Därför
är det av utomordentligt stor vikt att
detta rättas till.

Reservationen nr 6 behandlar en alldeles
ny fråga. Det är nu meningen att
när ett arbete av en statlig institution
t. ex. utföres för eu kommunal sådan,
så skall inte någon varuskatt erläggas.
Problemet har kommit upp därigenom
att försvarets fabriksverk sätter upp
stora tvätterier som sedan skall tvätta
åt landsting och kommuner. Nu menar
man i propositionen att detta bör vara
fritt från omsättningsskatt.

Här ger man sig in på ett mycket allvarligt
problem. Det är en principfråga
av mycket stora mått, när man på detta
sätt använder beskattningsreglerna för
att förändra konkurrensförhållandena
— ty det är faktiskt vad man här vill
göra. Om t. ex. en kommunal institution
skall begära en offert och får en sådan
både från ett privat företag och från
t. ex. försvarets fabriksstyrelse, måste
vederbörande räkna med att det enskilda
företagets offert blir 10 procent dyrare
på grund av det beskattningsförhållande
som föreligger. Detta är anled -

ningen till att vi reservanter anser det
nödvändigt att säga nej. Det förvånar
mig att man på detta sätt vill utnyttja
beskattningsförhållandena för att därigenom
göra det möjligt att i det allmännas
regi driva en verksamhet som lika gärna
kunde ha drivits genom privat verksamhet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
2, 3, 4 och 6.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
.Vordgren (h).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De frågor som behandlas
i detta betänkande gäller förändringar
av den nuvarande omsättningsskatten.
Vi hoppas snart få förslag till en
ny form av indirekt beskattning, en mervärdeskatt.
En sådan skulle lösa en del
av de problem som vi här diskuterar.

I avvaktan på denna mervärdeskatt
anser jag det vara mycket glädjande att
departementschefen i propositionen
gjort en ändring av materialbegreppet
som kommer att vara till stor fördel för
produktionen och näringslivet. Jag anser
också att de förändringar som utskottet
gjort i departementschefens förslag,
nämligen att från omsättningsskatt
skall undantagas dels livräddningskryssare
över huvud taget, dels de tyngre
redskap som användes för yrkesfiske,
är betydelsefulla.

I fråga om reservationerna vill jag
med den motivering som utskottets ärade
ordförande angivit ansluta mig till
hans yrkanden beträffande reservationerna
nr 2 och 6.

Till ett par reservationer, nr 3 och 4,
har jag för min del inte kunnat ansluta
mig. Reservation nr 3 gäller reparationer
o. d. I den frågan har jag precis samma
principiella inställning som reservanterna.
Får vi en mervärdeskatt löses
emellertid problemet automatiskt. Jag
anser att det är utomordentligt svårt att

Onsdagen den 2(i maj 1965

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

tekniskt lösa detta problem inom (ten
nuvarande omsättningsskattens ram.
Det går inte utan mycket långa och krävande
utredningar, och eftersom jag
menar att ett förslag om mervärdeskatt
snart kommer att framläggas anser jag
inte att den utredning som yrkas i reservationen
är aktuell.

Vad beträffar reservation nr 4 tror jag
att det skulle medföra ganska stora administrativa
svårigheter att ta bort den
nuvarande gränsen på 1 000 kronor om
året i omsättning under vilken gräns
omsättningsskatt inte tages ut.

Det problem beträffande konkurrensen
från »fritidsföretagare» och andra
som här nämnts bör kunna lösas på
andra vägar, som inte åstadkommer
lika stora administrativa svårigheter.

Allra sist vill jag, herr talman, säga
några ord om reservation nr 1 som gäller
omsättningsskatt på sådan konst som
försäljes av konstnärerna utanför deras
egna ateljéer, d. v. s. på konstutställningar
och sådant.

Om det är förståeligt att partipolitiska
motiv legat bakom ställningstagandet
till vissa av de frågor jag tidigare berört,
bör sådana hänsyn knappast diktera
inställningen på den punkt det här
gäller. Sedan oppositionen vid en gemensam
votering för några år sedan
drivit igenom ett beslut i sådan riktning,
är vi här i riksdagen överens om
att konst som konstnärer försäljer direkt
från sina ateljéer inte skall vara
belagd med omsättningsskatt. Det finns
också många skäl som talar för detta.

Nu vill reservanterna i likhet med
Konstnärernas riksorganisation att
gränsen för uttagande av omsättningsskatt
skall dras mellan konst som över
huvud taget försäljes av konstnärerna
själva och konst som försäljes i den
kommersiella konsthandeln och som enligt
allas mening skall vara belagd med
omsättningsskatt. Vi anser att den nuvarande
gränsdragningen är olycklig
och dessutom synnerligen svårkontrollerad.
Om en konstnär t. ex. hänger upp
6 — Andra kammarens protokoll 1965. N

sina tavlor i sin ateljé och sätter ut en
annons i tidningen: »Välkomna till min
ateljé, där det finns tavlor som ni kan
få köpa!», då är denna försäljning belagd
med omsättningsskatt. Om han däremot
säljer tavlorna under hand, utgår
icke omsättningsskatt.

Herr talman! Inom allmänna skatteberedningen
funderade vi mycket på
detta problem och kom därvid enhälligt
till samma principiella uppfattning
som reservanterna i dag har, nämligen
att gränsen bör gå mellan å ena sidan
försäljning av konst från konstnärerna
själva och å andra sidan försäljning genom
konsthandeln.

Utskottsmajoriteten framhåller på s.
18 att en skattefrihet av detta slag skulle
skapa administrativa problem. För
min del anser jag att det blir mindre
administrativa problem med den ordning
som reservanterna föreslår.

Vidare framhåller utskottsmajoriteten
att en sådan skattefrihet främst skulle
gynna de konstnärer vilka har det
minsta behovet av ett stöd. Jag måste,
herr talman, tyvärr säga att detta utskottsmajoritetens
uttalande vittnar om
en fullkomlig obekantskap med rådande
förhållanden. I verkligheten förhåller
det sig precis tvärtom. För att unga
konstnärer skall ha möjlighet att sälja
sina verk måste de ordna en utställning.
Denna debututställning, deras
första separatutställning, är i de allra
flesta fall rent ekonomiskt en synnerligen
dålig affär för dem. Många gånger
får konstnären själv betala 1 000 kronor
eller mera för att över huvud taget kunna
ordna utställningen. Inkomsterna av
försäljningen räcker nämligen ofta inte
ens för att bestrida de kostnader som är
förenade med utställningen. Han måste
ändå ha en utställning för att hans verk
skall bli recenserade eller över huvud
taget bedömda.

En skattefrihet av det slag som reservanterna
föreslagit och som står i överensstämmelse
med vad Konstnärernas
riksorganisation har begärt och skatte2.
9

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

beredningen enhälligt uttalat sig för
skulle alltså gagna de yngre konstnärerna
som verkligen behöver en lättnad.
Däremot skulle den ha relativt liten betvdelse
för de redan etablerade konstnärerna.

Herr talman! Mitt uttalande om att
detta knappast kan vara någon partipolitisk
fråga får stöd av det ställningstagande
som Stockholms Arbetarekommun
gjort. Herr Arvidson har tydligen
begärt ordet, och jag skall med stort intresse
lyssna till vad han kommer att
säga. Stockholms Arbetarekommun auktoriserade
vid årets förstamajdemonstration
ett plakat med inskriften »Ingen
varuskatt på konst». Har man den 1
inaj intagit denna ståndpunkt, kan man
inte gärna några veckor därefter rösta
på rakt motsatt sätt. Därför förutsätter
jag att voteringen kommer att visa att
detta icke är någon partipolitisk fråga,
utan en fråga som bedömes från andra
utgångspunkter och där reservanterna
och Stockholms Arbetarekommun befinner
sig på samma linje.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

I detta anförande instämde fru Gärde
Widemar och herr Westberg (båda fp).

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 626 av herr Ferdinand Nilsson
samt II: 743 av mig och herr Börjesson
i Glömminge hemställes om sådan ändring
av förordningen om allmän varuskatt
att företagares uttag av produkter
från egen rörelse för det egna hushållets
behov icke skall vara belagt med omsättningsskatt.

Avsikten med motionerna är att befria
i första hand småföretagarna från
ett besvärligt skattetrassel. Det rör sig
här om ett stort antal små uttag, som
tillför statsverket ganska obetydliga
skatteinkomster. Den särskilda deklarationen
för allmän varuskatt på varor,
som ägare och brukare av jordbruksfastighet
uttager för egen användning

eller försäljning vid gården, visar att
för budgetåret 1962/63 inbetalades till
statsverket sammanlagt 12,3 miljoner
kronor och för budgetåret 1963/64 18,1
miljoner kronor. För budgetåret 1964/65
beräknas 17,5 miljoner kronor inflyta i
sådan varuskatt. Detta belopp gäller
alltså icke endast ägarfamiljernas förbrukning,
utan även den direkta försäljningen
vid gården.

Vi har tyckt att det är rätt orimligt
med denna mängd av småposter som
ändå ger statsverket så liten inkomst.
Utskottet finner emellertid att undantag
från beskattning vid uttag för eget behov
måste te sig som en stötande skatteorättvisa
för alla som inte skulle få möjlighet
till samma förmån och därför har
motionerna avstyrkts. Denna stötande
orättvisa skulle man väl i rätt stor utsträckning
kunna eliminera om man,
som vi har föreslagit, uppdrar åt riksskattenämnden
att fastställa en viss övre
gräns för omfattningen av sådana uttag,
vilket alltså skulle möjliggöra mindre
trassel utan att därför behöva verka
särskilt stötande.

Ett stort antal små jordbruksfastigheter,
där jorden är värd mycket mindre
än byggnaderna, är taxerade som
annan fastighet och inte som jordbruksfastighet,
men man kan ändå ha en eller
ett par kor och göra vissa uttag som är
befriade från denna skattskyldighet.
Detta har man godtagit, och därför har
vi ansett att den ena orättvisan inte
skulle behöva bli större än den andra.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservation nr 5.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Den proposition och det
utskottsbetänkande som vi i dag behandlar
innebär en ganska avsevärd liberalisering
och förenkling i förhållande
till de nu gällande reglerna på varubeskattningens
område. Dessa förenklingar
och liberaliseringar, med vilka
även herr Gustafson i Göteborg uttryckte
sin belåtenhet, har föranletts av

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

de erfarenheter som man vunnit på detta
område under de år som beskattningsformen
varit i kraft.

Inte mindre än sex reservationer är
fogade till detta utskottsbetänkande. Reservanternas
talesmän har gått igenom
reservationernas innehåll ganska noggrant
och dessutom finns de ju i tryck.
Främst för att spara tid tänker jag låta
bli att ge mig in på ytterligare detaljskildring
av dessa reservationer. Alla
har nämligen förut — med undantag av
reservation nr 0, som är alldeles ny —
varit föremål för riksdagens och utskottets
prövning. De frågor som behandlas
i reservationerna, bortsett från
reservation nr 6, har också tagits upp i
motioner — det gäller såväl frågan om
konstnärerna som de andra problemen
- och därför finns det ingen anledning
att fördjupa sig i detaljer.

Jag tänker emellertid säga några ord
om reservation nr 6, som kräver mera
detaljgranskning därför att den är ny.
Herr Magnusson i Borås har med instämmande
av herr Gustafson i Göteborg
gjort gällande att man snedvrider
konkurrensförhållandena genom att befria
från omsättningsskatt vid byte av
tjänster mellan kommuner och staten, i
detta fall främst statens fabriksverk såsom
innehavare av vissa tvätterier.

Egentligen förhåller det sig nu inte
alls på detta sätt. Ingen enskild tvätterianstalt
kommer i kläm genom dessa arrangemang,
men det är uteslutande rationellt
från samhällets synpunkt med
denna arbetsfördelning. Både staten och
landstingen är samhällsorgan och det
finns väl ingen anledning att omsättningsskatt
skall utgå för tjänster dem
emellan. Detta är helt obegripligt för
mig.

De privata tvätterianstalterna kan
inte komma in på denna marknad även
om de vore befriade från omsättningsskatt,
ty de är inte uppbyggda på det
sättet. Jag tror man använder sig av en
felaktig motivering och ett överdrivet
nit när man här talar om att man slår
vakt om den enskilda företagsamheten.
6*

När herr Magnusson i Borås sade att
de enskilda företagen skulle kunna sköta
denna sak lika bra som staten, gjorde
han sig skyldig till en överdrift, eller
också har han inte riktigt satt sig in i
vad frågan gäller. Diirför finns det inte
heller beträffande reservation nr 6 någon
anledning att följa reservanterna.
Det finns inget sakligt underlag för påståendet
att de enskilda tvätterierna
skulle försättas i ett sämre konkurrensläge.

Jag skulle kunna utveckla den saken
också i detalj, men då jag anser att vi
inte bör göra utläggningarna alltför vidlyftiga
vid denna tidpunkt i riksdagens
arbete, nöjer jag mig med att hänvisa
till vad utskottet har skrivit om de olika
förslagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att inget enskilt företag kommer i kläm
i detta fall, men här gäller det en principfråga.
Effekten av ett beslut enligt
utskottets förslag blir att vilken kommunal
institution som helst kan slippa att
betala omsättningsskatt genom att — som
i det nu aktuella fallet —- anlita försvarets
fabriksverks tvätterier. Det är inte
bara det här aktuella företaget som
omfattas av lagtexten, utan det föreligger
en generell befrielse från skyldigheten
att erlägga varuskatt, när stat och
kommun på detta sätt har affärer ihop.
Det är det som vi reservanter anser vara
felaktigt ur principiell synpunkt, ty därmed
kopplar man bort den fria konkurrensen,
och det är olyckligt i det långa
loppet.

Herr talman! Av formella och tekniska
skäl ber jag att få ändra litet på
yrkandena i reservationerna 2 och 6.
Beträffande reservation 2 yrkar jag bifall
till den ändring som utskottet föreslagit
av 10 § 1 mom. p. 8 med det tilllägget
att efter ordet »tillhandahållande»
införes följande: »ävensom dental -

Nr 29

Onsdagen den 2(S maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

tekniska beställningsarbeten, som utföres
för tandläkare och sjukhus».

Beträffande reservation 6 yrkar jag
av formella skäl att riksdagen med bifall
till de Iikalydande motionerna I: 729
av herr Stefanson m. fl. och II: 853 av
herr Nordgren m. fl. måtte antaga anvisningar
till 12 § med den lydelse som
angivits i reservation 6 av herr Stefanson
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Det vore intressant att
höra vilka principer herr Magnusson i
Borås hänger upp sig på i detta fall.
Befrielse från varuskatt kan komma att
gälla även för andra branscher, sade
herr Magnusson, men han måste väl
ändå ha något begrepp om vilka andra
verksamheten som kan komma att beröras.

Här är det så att försvarets fabriksverk
bygger stora tvätterianstalter, som
också kan ombesörja landstingets tvätt.
Verket har sådana tvätterier i Umeå,
Långsele, Ockelbo, ödeshög och Karlstad.
Det finns inget landsting som i dag
har egna tvätterier på de platserna.
Men på andra orter har landstingen egna
tvättanstalter, och de är de till antalet
flesta. Landstingsförbundet och landstingen
har förklarat att det ur deras
synpunkter är rationellt att ordna tvättfrågan
på detta sätt även under tider
då vi haft och har allmän omsättningsskatt.

Nog är det väl ändå ett svagt argument
att detta är en principfråga och
att högern därför under alla förhållanden
måste motsätta sig förslaget. När
två samhällsorgan bedriver en rationell
och ekonomiskt vettig verksamhet, säger
herr Magnusson i Borås att den är
störande för högerns principer, och
även om den är aldrig så förnuftig yrkar
herr Magnusson därför avslag på förslaget.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander frågade
vad jag menade, och jag vill svara att
här är ju situationen den att vilken kommunal
myndighet som helst som behöver
anlita en statlig serviceinrättning av
något slag är befriad från skyldigheten
att erlägga omsättningskatt. Herr Kärrlander
biter sig fast vid det här aktuella
fallet, som gäller en affär mellan landstinget
och försvarets fabriksverk, men
ett beslut i enlighet med utskottets förslag
sträcker sina verkningar vida längre
än till vad herr Kärrlander försöker
göra gällande.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
i sista ögonblicket ta kammarens tid i
anspråk för några reflexioner kring varuskatten
och försäljning av konst.

Jag har ett föregående i denna fråga.
Förra gången frågan behandlades anslöt
jag mig utan vidare till den majoritet,
som ville ha kvar varuskatten på konstförsäljning
när det var fråga om försäljning
på utställning. Sedan dess har jag
haft tillfälle att fundera över frågan.
Jag vill inte säga att jag har funderat
färdigt, men en bit på väg har jag kanske
kommit.

Min utgångspunkt är att omsättningsskatten
på varor inte får urholkas. Den
principen blir riktigare ju mer statsfinanserna
kommer att bygga på omsättningsskatt.
Jag vill alltså inte vara med
om att genom undantag urholka skatten,
inte ens nagga den i kanten.

Omsättningsskatten är emellertid en
skatt på omsättningen av varor, och vid
den begränsningen bör man väl hålla
fast. Vad är en vara? Det är eu produkt
som utbjuds till salu. Den är alltid resultatet
av mänskligt arbete, och enligt
den klassiska nationalekonomien är det
mängden av det i varan nedlagda mänskliga
arbetet som bestämmer varans ekonomiska
värde. Kring detta värde svänger
sedan dagspriserna enligt lagen om
tillgång och efterfrågan — nota bene om
det är fri prisbildning, någonting som

Onsdagen den 20 maj 1905

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

inom parentes synes mig allt sällsyntare.

Också ett konstverk är produkten av
mänskligt arbete, och ett konstverk kan
utbjudas till försäljning. Så långt stämmer
definitionen på konstverk med definitionen
på vara — men inte längre.
Det är inte mängden av det i konstverket
nedlagda mänskliga arbetet som bestämmer
dess värde. Det avgörande är i
stället kvaliteten på detta arbete, satt i
relation till rådande värderingar på området.

Jag vill belysa skillnaden genom ett
drastiskt exempel. Man kan gå in i en
ramaffär eller en konsthandel och köpa
en hötorgsmålning i formatet F 15,
d. v. s. 65 x 54 cm, för en femtiolapp.
Går man i stället in i ett seriöst konstgalleri
och efterfrågar en målning i samma
format av en mästare, låt oss säga
Picasso, kan det hända att tavlan kostar
50 000 kronor, alltså det tusendubbla.

Vad är det som gör skillnaden i pris
så oerhört stor? Det är inte det materiella
värdet av duken, färgerna och ramen
— det kan vara ungefär detsamma
i bägge fallen. Vad vi betalar för är följaktligen
den immateriella, andliga,
konstnärliga prestationen, och den skall
sannerligen inte beläggas med varuskatt.
Man har inte lagt varuskatt på en tonsättares
partitur, på en författares manuskript
när det överlämnas till en bokförläggare,
på en arkitekts ritning, på
en musikers konsertframträdande eller
en skådespelares rollskapelse. Varför beskattar
man då en målares konstnärliga
prestation?

Det som har förvillat lagstiftarna här
är väl två omständigheter. Den ena är
att resultatet av just målarens eller
skulptörens arbete föreligger i form av
ett föremål, som går att ta på och som i
sin egenskap av föremål kan avyttras.
Den andra omständigheten är att konstverk
i viss utsträckning förekommer i
den allmänna handeln. Jag måste därför
göra vissa distinktioner.

I och med att ett konstverk vandrar

från ägare till iigare ute i den allmänna
konsthandeln blir konstverket att jämställa
med en vara. Salupriset tas emot
av utbjudaren och kan inte längre betraktas
som ersättning till konstnären
för hans arbete. Det är i och för sig inte
självklart att en sådan försäljning skall
beläggas med varuskatt, men det torde
inte strida mot det allmänna resonemang
som jag här utgår från.

Vi har varuskatt på böcker som säljs
över bokhandelsdisken. Det är inte i och
för sig självklart att böcker skall varubeskattas.
Tvärtom torde varuskatten på
böcker motverka den kulturpolitik som
vill göra bokläsandet allmänt. Men jag
har tidigare, fastän under knot, accepterat
en sådan beskattning. Författaren
har, då boken säljs, för länge sedan lämnat
sitt mauskript till bokförläggaren,
och från förläggaren har boken gått ut
till boklådorna. Det är i det sista ledet,
då boken överlämnas till kunden, som
skatten erläggs. Den inverkar kanske indirekt
men inte direkt på den ersättning
författaren får för sitt arbete. Däremot
är det självklart att man inte lägger
varuskatt på själva manuskriptet,
som får sägas vara det direkta resultatet
av författarens arbete.

Mot denna bakgrund ter det sig ofrånkomligt
att försäljning av konstverk varubeskattas
endast då konstverket säljs
i marknaden. Varubeskattning kan och
får inte läggas på den försäljning som
sker från konstnären till den förste köparen,
helt enkelt därför att man i så
fall skulle beskatta själva det konstnärliga
arbetet.

I själva verket har statsmakterna accepterat
den tankegången i och med att
försäljning av konstverk från konstnärens
egen ateljé befrias från varuskatt.
Visserligen säger bevillningsutskottet
att detta sker av kontrolltekniska skäl.
Men beslutet kom till efter energiska
framställningar från konstnärernas riksorganisation,
som hade hävdat att varuskatten
erfarenhetsmässigt sällan betalas
av köparen utan måste erläggas av

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

konstnären ur det arvode som han
egentligen helt och hållet skulle få för
sitt arbete.

Försäljning från ateljé är inte skattebelagd.
Däremot utgår varuskatt när
konstnären säljer sina arbeten på en
utställning, och det är på den punkten
som jag menar att lagstiftarna gör sitt
misstag.

Att sälja från ateljé och att sälja på
utställning är principiellt samma sak.
I båda fallen får konstnären direkt betalt
för sin konstnärliga prestation och
inte för något annat, och denna konstnärliga
prestation kan inte varubeskattas.

Detta är vad jag rent principiellt kan
anföra i denna fråga. Det finns emellertid
en rad praktiska problem som är
förenade med detta. En sådan praktisk
synpunkt är att i själva verket konstutställningsverksamheten
i vårt land
genom den stigande omsättningsskatten
är hotad. Detta gäller inte storstäderna
men det gäller i mycket hög grad om
landsorten.

En konstnär får, om han skall ställa
ut, betala mellan 25 och 50 procent av
priset för vad han säljer till innehavaren
av konstsalongen. Till detta kommer
kanske 8—10 procent, som utgörs
av hans egna omkostnader för att utföra
konstverket. Därutöver kommer
den vanliga inkomstskatten. Ofta kan
det dessutom vara tvivelaktigt om det
går att sälja så mycket. Det är inte
märkligt om konstnärerna börjar fråga
sig huruvida de inte bör avstå från att
utställa offentligt över huvud taget.

Detta är en synpunkt. Den i motionen
föreslagna skattefriheten för konst,
som av konstnären själv säljs på utställning,
skall nu enligt utskottsmajoriteten
mest gynna de konstnärer, vilka
har det minsta behovet av ett sådant
stöd. Herr Gustafson i Göteborg har
redan berört denna formulering, som
innebär ett rejält misstag. Det är i själva
verket precis tvärtom. En mycket
känd konstnär får sina verk sålda på

utställningen. Det betyder i detta fall
inte så mycket om köparen får lägga
på de 10 procent som det kan bli fråga
om i skatt. Den kände konstnären kan
också sälja från sin egen ateljé. Han är
så pass känd att kunder självmant söker
sig dit. En mindre känd konstnär
får inga besök på sin ateljé och måste
hålla låga utställningspriser. Det är honom
som varuskatten drabbar.

Får jag dessutom tala om, att i Danmark
föreligger befrielse från varuskatt
vid försäljning av konst både från ateljé
och på utställning. I Norge föreligger
befrielse från varuskatt vid försäljning
på utställning, men däremot utgår
varuskatt vid försäljning från ateljé.

Herr talman! Efter att ha anfört alla
dessa synpunkter måste jag ändå bekänna
att jag är tveksam. Det är så
många andra, praktiska problem förenade
med den lösning som föreslås i
reservationen. Det finns en mängd avgränsningsproblem
för vilka recept
måste utarbetas, och för min del får
jag nog lov att komma igen i denna
fråga. Men jag har två vädjanden att
göra.

Det ena riktar jag till finansministern
— jag ber honom att verkligen göra
en analys av dessa avgränsningsproblem.
De behöver, tror jag, inte vara
alltför svårlösta. — I detta sammanhang
vill jag gärna understryka att detta ju
knappast är någon politisk fråga och
knappast heller en ekonomisk fråga för
staten.

Det andra vädjandet går till ecklesiastikdepartementet.
Om det visar sig att
den omsättningsskatt på konst, som jag
antar att majoriteten kommer att gå in
för om en stund, försvårar utställningsverksamheten
ute i landet, måste staten
göra det möjligt för konstnärerna att
ändå ställa ut. Det skall vara möjligt
inte bara för de större konstnärerna i
Stockholm utan också för de mindre
kända konstnärerna att anordna utställningar,
även i landsorten. Jag har tidigare
i en motion föreslagit att utställ -

Onsdagen den 2(i maj 1965

Nr 29

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

ningslokalerna gratis skulle ställas till
förfogande, och eu utredning skall undersöka
frågan. Konstnärerna skall enligt
min mening inte till innehavaren
av salongen behöva erlägga 25, 30, 40
eller 50 procent på inkomsterna av försäljningen
under utställningen. Det är
angeläget att utredningen behandlar dessa
problem.

Det allvarligaste i sammanhanget är
alltså att utställningsverksamheten är
hotad. Knklast vore naturligtvis att ta
bort skatten på konst som säljs vid utställningar.
Gör man inte det får man
emellertid vidtaga andra åtgärder för
att garantera att utställningsverksamheten
inte ebbar ut. Det är mycket angeläget
att vi får till stånd en utställningsverksamhet
av helt annan intensitet
än för närvarande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Så här i det sista skedet
av dagens överläggning vill jag bara
anlägga några få synpunkter på problemet
om varuskatt på konst.

Herr Arvidsons konstaterande nyss,
att man måste vara rädd för att urholka
systemet med generell varubeskattning,
är värt att understryka. Undantagen
blir gärna incitament till nya undantag.
Jag har ju haft möjlighet att följa
utvecklingen av olika former för varuskatt
i skilda länder, och kammarens
ledamöter kan tro mig på mina ord när
jag säger, att ett undantag ofta fött nya
undantag. Man har tyckt att det funnits
skäl att göra ett undantag — en
opinion har kanske mobiliserats — men
till slut har man helt trasat sönder systemet
och tvingats pröva ett nytt. Det
gamla skattesystemet har så att säga
ätit sönder sig självt.

Vi har sett detta i åtskilliga länder,
även i våra närmaste grannländer. I
Danmark, som herr Stellan Arvidson
hänvisade till när det giillde vissa undantag,
är man i dag framme vid en ny
form av omsättningsskatt, som inte

skall medge några som helst undantag.
I Norge, där man också arbetat rätt
mycket med undantag — bl. a. är livsmedlen
undantagna — är man nu kraftigt
irriterad och kämpar varje år med
utomordentliga svårigheter när det gäller
att begränsa undantagen. Tyvärr
tycks det inte gå att åstadkomma en
sådan begränsning, och även norrmännen
kommer väl så småningom fram
till att skatten »holkat ur sig själv».

Då kan man ställa frågan: Ligger det
någon fara i ett medgivande för konstnärerna
att slippa omsättningsskatt på
försäljning av konst som sker vid konstnärernas
utställningar? Vi har ju tidigare
diskuterat denna fråga. När jag
försökt fundera igenom saken har jag
sagt mig, att det ligger snubblande nära
att tänka sig att den reguljära konsthandeln
skulle framföra liknande anspråk.
Om en butiksmässig handel —
och om sådan är det ju fråga vid en utställning
—- skulle fritas från varubeskattningen,
kunde konsthandlarna begära
att också den reguljära konstförsäljningen
skulle fritas. Och även mellan
dessa två slag av försäljning finns
det faktiskt kombinationsmöjligheter.
Våra erkända konsthandlare brukar ju
i sin reguljära försäljning lägga in en
och annan vernissageförsäljning.

Jag har för min del ansett att det
skulle vara mycket svårt att dra gränserna
härvidlag — jag har efter mina
funderingar helt enkelt inte vågat mig
på en sådan gränsdragning. När undantag
begärdes för konstnärs försäljning
hemma i den egna ateljén, motiverades
detta med kontrollsvårigheter, och jag
böjde mig för argumentet.

En konstnär i detta ords verkliga
mening är ofta till sin typ och inriktning
ganska annorlunda de vanliga
standardiserade dussinmänniskorna. En
hel del av oss har umgåtts rätt flitigt
med dem, och personligen har jag gjort
det i ganska stor utsträckning, eftersom
jag trivs med dem och faktiskt är
intresserad av deras produktion, även

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

om det inte kommer till uttryck i propositionen
om vissa justeringar i omsättningsskatteförordningen.

Jag har kommit fram till åt! det är få
yrkesgrupper, som passar så illa för
kamerala och bokföringsmässiga redovisningar
av omsättningsskatt till myndigheter
på de försäljningar, som konstnärerna
gör hemma i sina ateljéer.

Jag har bävat för den tanken att vi
med hela den fiskala effektivitet, som
vi ändå kan mobilisera i vårt land, skulle
börja förfölja dem i deras dagliga
konstnärliga arbete för att se till att de
verkligen rättade sig efter alla bestämmelserna
på försäljningens område. Jag
böjde mig för kontrollsvårigheterna.
Jag tror att det är adekvat att åberopa
dem i detta fall, och detta var anledningen
till att jag för min del gärna
gick med på att göra undantaget för ateljéförsäljningen.

Det har vidare såsom argument —
och det har jag delgivits vid åtskilliga
uppvaktningar från Konstnärernas riksorganisation
och andra denna närstående
personer — att en konstnärlig produkt
inte är någon vara. Även herr Arvidson
gjorde sig till talesman för denna
åsikt. Däremot hade jag litet svårt
att följa med herr Arvidson i hans
exemplifiering. Han ville mycket bestämt
skilja mellan den konstnärliga
halten och gedigenheten i ett Picassoverk
värderat till 50 000 kronor och en
hötorgstavla värderad till 50 kronor, och
jag är helt överens med honom. Det
ligger en avgrund mellan dessa båda
produkter.

Men herr Arvidson har ändå inte
dragit den slutsatsen att man skulle
befria Picassos femtiotusenkronorstavla
från omsättningsskatt och lägga omsättningsskatten
på hötorgskonsten, helt
enkelt därför att den senare är en vara
och inte konst. Det står inte i mänsklig
förmåga att dra upp en vettig, strikt
gräns, bortom vilken en vara — i den
sämre bemärkelsen som hötorgskonsten
representerar — upphör att vara en vara

och tangerar gränsen till konst för att
så småningom gå över till att solklart
innefattas under definitionen konst.

När man inte kan göra denna definition,
kan man inte heller i debatten föra
fram argumentet att konsten skall vara
fri men att varorna skall skattebeläggas.
Man får ta det onda med det goda och
får göra vissa liberaliseringar även för
den sämsta smörja, som saluförs i en
del underliga affärer under den generella
varubeteckningen liötorgskonst.
Man får även i detta avseende lämna
fördelar till producenter av denna vara.
Jag föreställer mig att ingen för konsten
varmt kännande person i detta ser någon
särskilt lyckad slutsats.

Sedan kan man naturligtvis också
säga att de verkliga konstnärernas produkter
har sina priser, och de priserna
betalas på grund av lödigheten och den
konstnärliga halten i produkterna. Det
finns köpare för dem — i regel kapitalstarka
köpare. Det är ju inte för de
erkända konstnärerna — jag behöver
inte gå till Picasso, utan jag kan hålla
mig till våra egna stora konstnärer —
som det spelar någon roll om det läggs
en omsättningsskatt på produkten eller
inte, de stora konstnärernas produkter
säljs i alla fall, utan det är köparen som
betalar omsättningsskatten. Och i allmänhet
är väl kunderna så kapitalstarka
när det gäller den odisputabelt riktiga
konsten att de också har möjligheter att
betala omsättningsskatten.

Låt mig exemplifiera min syn på denna
fråga genom en liknelse utifrån det
rent hypotetiska förhållandet att vi över
huvud taget inte hade någon omsättningsskatt
på någon produkt. Då vore
den konstnärliga produkten likställd
med andra varor och produkter som
man är intresserad av att inhandla och,
om jag får använda det uttrycket, nollställd
i jämförelse med dessa varor.
Livet är ju inte bara vad som är nödvändigt,
utan det krävs litet grand
därutöver också. Var och en har möjlighet
att välja t. ex. om han skall köpa

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

K!)

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

eu kostym, om hans hustru skall få en
pälskappa, om han skall köpa hilen
eller göra resan, om han skall köpa tavlan
och hänga på väggen.

I den hypotetiska situation då vi inte
har någon omsättningsskatt får den
konstnärliga produkten konkurrera på
samma basis som alla de andra ting som
den presumtive köparen önskar skaffa
sig. Om man sedan inför en generell
omsättningsskatt på 10 procent, så har
man inte förryckt den likställdhet som
rådde vid själva utgångsläget; konsten
har att konkurrera med alla andra
varor på lika bas. Eftersom ingen kommer
på idén att i det hypotetiska fallet
med statsmedel åstadkomma någon rabattering
av konstverken i förhållande
till andra ting som konsumenterna önskar
köpa, tycker jag det är orimligt att
göra gällande att man med skattemedel
borde rabattera konstverken, som ju
konkurrerar med alla de andra varor
som människorna önskar sig och som
generellt belastas med omsättningsskatt.

.lag kan alltså inte förstå att det ligger
någon orättvisa i att belägga ett
konstverk med omsättningsskatt. Läget
blir i stort sett oförändrat i jämförelse
med det hypotetiska utgångsläget då
ingen omsättningsskatt alls tillämpades.

.lag hyser dessutom den uppfattningen
att om man vill ge konstnärerna ett
handtag så kan man göra det på andra
sätt. Jag tror att herr Arvidson är beredd
att ge mig rätt i det. Om vi studerar
de senaste fyra, fem årens kulturgiv
och ecklesiastikministerns utspel i
det avseendet, så finner vi att kulturavsnittet
i statens budget torde vara ett
av de mest expansiva avsnitten, och utvecklingen
kommer väl att fortsätta
ungefär i samma takt inom ramen för
de möjligheter som vi kan åstadkomma.
Det är, menar jag, en rimligare och riktigare
väg att hjälpa konstnärerna. Stellan
Arvidson har skisserat vissa nya
former för den hjälpen, och inom ramen
för den insats vi vill göra för konstnärerna
och till kulturens fromma före -

ställer jag mig att även den synpunkten
kan övervägas.

Det har i denna debatt och även
i första kammarens debatt i denna
fråga sagts, att det på något sätt inte
är förenligt med rättvisekraven att
omsättningsskattebelägga denna produkt
som, för att använda herr Arvidsons
ord, inte är eu vara utan i allmänhet
resultatet av en konstnärlig själs
kval och möda, om jag nu får uttrycka
mig litet dramatiskt. Men det finns
ju många former av konstnärlig verksamhet.
En del konstverk presteras i
olja, en del i form av akvareller, pasteller
och gouacher. Andra presteras i
form av litografier hemma i konstnärens
verkstad, och i det fallet är det
väl litet för mycket begärt att konstnären
skall lägga in samma känsloladdning
när man manglar ut kopior i 400
exemplar som då han skapade originalet;
mångfaldigandet är ju ett mera
hantverksmässigt arbete. Litografierna
tillkommer på ungefär samma sätt som
böcker — författaren skriver originalmanuskriptet
och boktryckaren sköter
om att det blir en bok, och sedan
läggs omsättningsskatt på böckerna.

Nu vill alltså reservanterna att produkter
av måleri och närstående konstaktiviteter
skall befrias från omsättningsskatt.
Men det finns ju också andra
former av konst, lag tillät mig att i
går kväll säga i första kammaren, att
den numera hädangångne Simon Gate
i Orrefors presterade en glasprodukt
av stort konstnärligt värde, som väl
kan jämföras med konstnärliga prestationer
i olja och svart-vitt. Skall man
då gå vidare och begära att keramiken,
glaskonsten, gobelängerna och de konstnärliga
textilindustriprodukterna också
skall befrias från omsättningsskatt? Allt
detta är mer eller mindre konst. Och
vem vågar dna upp den gräns, där
konsten övergår i vardagsvara? Numera
har vi väl kommit så långt, att den
goda vardagsvaran i många fall med
skäl kan göra anspråk på epitetet konst.

Nr 29

Onsdagen den 26 maj 1965

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Med dessa utgångspunkter tror jag
att alla åtgärder i liberaliserande riktning
för med sig anspråk på ytterligare
undantag. Herr Arvidson deklarerade
själv från talarstolen, att han inte tycker
om undantag från beskattningen. Eftersom
herr Arvidson dessutom deklarerade
att han sedan förra året, då han
röstade mot förslaget om undantagande
av konstnärliga produkter från omsättningsskatt,
tänkt vidare på detta problem
men ännu inte tänkt färdigt, har
jag velat anföra dessa synpunkter till
ledning för herr Arvidson i hans fortsatta
funderande fram till den slutliga
klarheten i denna fråga.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
betänkande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 28 innevarande maj.

§ 19

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att på föredragningslistan
för nästkommande sammanträde,
fredagen den 28 maj, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 36 och statsutskottets
utlåtanden nr 122—124 i nu
nämnd ordning uppföres närmast efter
bevillningsutskottets betänkande nr 31
bland två gånger bordlagda ärenden,
dels statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 133—138, som i dag bordlägges
första gången, uppföres sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 20

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 140, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Bidrag till tidningen
Samefolket,

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/66
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66,

nr 137, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 138, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
Il till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; från

första lagutskottet:
nr 320, i anledning av väckta motioner
om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser;
samt
från jordbruksutskottet:
nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budget -

Onsdagen den 20 maj 1965

Nr 29

året 1965/60 till vissa forskningsråd
in. m., såvitt avser anslag under nionde
huvudtiteln, jämte i ämnet väckta motioner; nr

254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vatten- ocli luftvårdens
organisation, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m. jämte vissa motioner
angående handikappvården i övrigt; -

nr 310, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörclse; och

nr 322, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa löneanslag
in. in.

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 132, med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. in., och

nr 133, angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson