Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29 ANDRA KAMMAREN 1963

18—23 oktober

Debatter m. m.

Fredagen den 18 oktober

Sid.

Interpellation av herr Lundberg i anledning av spioneriaffären Wennerström.
..................................................... 4

Tisdagen den 22 oktober

Meddelande ang. sammanträdestider............................. 6

Interpellationer av:

fru Sjövall ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna .... 6

herr Hamrin i Jönköping ang. åtgärder mot kriminaliteten....... 10

herr Spångberg ang. inplantering av kaninpest................. 11

herr Hermansson ang. anslagen till de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna.............................................. 12

Onsdagen den 23 oktober

Interpellationer av:

fru Nettelbrandt ang. tryggande av den enskildes rättsställning vid

handläggningen av vissa domstolsärenden..................... 14

herr Andersson i Storfors ang. bristen på hälsovårdsinspektörer... 15
herr Gustafsson i Borås ang. efterlevandes kostnader i samband

med dödsfall ............................................... 16

herr Dickson ang. de långsiktiga följdverkningarna av ogräsbekämpning
med kemiska medel................................ 16

1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 29

Fredagen den 18 oktober 1963

Nr 29

Fredagen den 18 oktober

Kl. 14.00

Föredrogs var för sig följande Kungl.

Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 173, angående ytterligare
tillägg å de livräntor som utgår enligt
förordningen den 11 juni 1943 (nr 347)
om vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 177, med förslag till förordning om
skattefrihet för viss ersättning till
Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska
reproduktionsaktiebolaget;

till utrikesutskottet propositionen nr
178, om godkännande av avtal mellan
Sverige och Danmark angående samhandeln
med jordbruksprodukter inom
den europeiska frihandelssammanslutningen
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 179, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark, m. m.; samt
till statsutskottet propositionen nr
181, angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter,
m. m.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
de å bordet vilande motionerna nr
949_954.

§ 3

Föredrogs var för sig nedan redovisade,
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
*1 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

interpellationsframställningar, nämligen
av:

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
eftersläpningen i utbetalningen
av folkpensionsförmåner,

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
utbildning av vissa värnpliktiga
som beviljats uppskov med krigstjänstgöring
i vanlig ordning,

fröken Elmén, till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
villkoren för anställande av partiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd
verksamhet,

herr Broberg, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
beaktande av enskilda företags
kapacitet vid prövningen av frågor om
utbyggnad av statliga anläggningar på
försvarets område,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående taxesystemet
för detalj distribution av elektrisk
kraft på landsbygden,

fröken Karlsson, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lärarbristen,

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
en utbyggnad av hemvården för
gamla, samt

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
övergången från alkoholstarka
till alkoholsvagare drycker.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 29

Fredagen den 18 oktober 1963

§ 4

Interpellation i anledning av spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den politiska debatt
som följt med avslöjandet av en storspion
i vårt land med dennes avskyvärda
ledmotiv, skada för land och folk,
har tyvärr föranlett oppositionen att dra
slutsatser som är både orimliga och beklagliga.
Det är än mer beklagligt att
oppositionen synes glömma att vi lever
i ett rättssamhälle och inte i ett s. k. polissamhälle.
De beslutande församlingarna
får aldrig även vid mycket allvarliga
brott åsidosätta skyddet och respekten
för de mänskliga rättigheterna, den
personliga integriteten för individ och
hem, som en demokrati måste iakttaga.

Det är naivt att tro att något land
kan undgå att bli utsatt för spioneri eller
främmande makts underrättelsetjänst.
Allt försvar i hela världen förutsätter
en mer eller mindre utbyggd underrättelsetjänst,
som staterna tillmäter och
alltid tillmätt stor betydelse. Alla försvarsplaner
måste därför enligt min mening
bygga på denna realitet; om så
inte skulle vara fallet skulle dess ansvariga
utformare vara besjälade av en ljusblå
orealistisk kunskap om krigshistoria
och strategi, som jag förutsätter är
orimlig. Jag utgår därför från att både
försvarsmakt, regering och lekmannaexperter
inte lever i tron att vårt land
är en vit fläck på spionkartan utan är
medvetna om att det beräknas att av tio
spioner är det endast en som »åker fast».
Vi kan fördöma, beklaga och tappa huvudet
inför detta faktum, men det är
trots allt en realitet, och vi måste räkna
med att vi har en mängd spioner i vårt
land på samma sätt som andra länder
räknar med att de har spioner inom
sina gränser. Spionavslöjandena har visat
att spioner finns både i diktaturer
och i demokratier.

Upphovsmännen bakom varje försvarsplan
måste därför ha räknat med

att det finns ett utbrett spionsystem i
varje land. Med utgångspunkt från detta
faktum finns det ingen anledning att
dra förhastade slutsater och vidta kostsamma
åtgärder endast för att vi avslöjat
en av kanske ett stort antal spioner i
vårt land. Att tala om att hela vårt försvar
skulle vara utlämnat och tillspillogivet
är överdrifter. Om en i fred inträffad
händelse skulle få de orimliga konsekvenser,
som ansvariga politiker velat
göra gällande i samband med spionaffären,
får skadeverkningarna inte hänföras
till spionavslöjandet utan till att
hela vår försvarsorganisation är felkonstruerad
och helt försvarslös.

Man skall också komma ihåg, att de som
under krig och erfarenhetsmässigt även
i fred står i brännpunkten för spionernas
intresse, kallt räknar med att spionverksamhet
förekommer och inte kan
förebyggas. Genom den tekniska utvecklingen
har spionens upplysningar
korttidsvärde och kan inte vara aktuella
mer än 2—5 år. Spionens farlighet ligger
främst i att han kan verka under
ett krigstillstånd eller vid krigsfara. Om
dessa risker inte är aktuella, kan ett
spionavslöjande endast innebära att en
av de många negativa delarna man måste
ha räknat med i ett försvar eliminerats;
hur stor denna del är kan ingen
i dag avgöra. Det är utredningarna som
skall söka ge svar på denna fråga.

Tanken att ett spionavslöjande skulle
motivera höjda militäranslag eller att
vi skulle glömma eller frångå för individen
livsviktiga beaktanden, måste vara
både obefogade och förhastade.

Däremot visar spionaffären att vårt
psykologiska försvar, i varje fall hos
partiledare inom oppositionen, är
bristfälligt för att inte säga obefintligt.
Detta måste i ett parlamentariskt styrt
land inge stora betänkligheter. Partiledarna
inom oppositionen synes ha
glömt att en regering i ett demokratiskt
styrt land måste följa lag och rätt
samt ha fullödig respekt för att vissa
mänskliga rättigheter, den personliga
integriteten för individ och hem etc. inte
för en tillfälligt uppblomstrande stats -

Fredagen den 18 oktober 1963

Nr 29

Interpellation i anledning av spioneriaffären Wennerström

nyttoromantik i samband med en spionhistoria
får åsidosättas eller glömmas
bort. I en demokrati skall staten garantera
att den vill och kan värna de mänskliga
rättigheterna, och jag har uppfattat
vår konstitution så att den förbjuder
angrepp mot de mänskliga rättigheter,
som är ett fundament i vår demokrati.

Det är betänkligt att oppositionen
krävt mera vittgående åtgärder av regeringen,
trots att man inom oppositionen
inte kan vara okunnig om att detta skulle
ha gjort det nödvändigt för regeringen
att använda förfaringssätt liknande dem
som tillgrips i diktaturstater eller stater,
där erfarenheter från diktatursystemet
ligger till grund för den s. k. säkerhetspolisens
verksamhet. Det kan inte heller
vara rimligt att spionens verksamhet
och skadan därav skulle göras än större
genom vissa politikers önskan att utnyttja
en mycket beklaglig men icke
okänd verksamhet för att kräva fullständig
insyn i våra försvarsförberedelser.
För egen del anser jag att om gränsstenar
skall sättas upp i fråga om integritet,
så tangerar städhjälpens roll i det
aktuella fallet gränsen för vad som kan
vara tillåtet; men denna åtgärd tillgreps
först då skuldfrågan med till visshet
gränsande sannolikhet var känd och
bevisbördan endast återstod.

Att det i alla tider i fråga om de
mänskliga rättigheterna funnits olika
uppfattningar i vad det gällt hänsyn till
den s. k. statsnyttan och respekten för
individen och dess integritet är riktigt.
Sieyés uttrycker problemet så: »Det
är icke med stöd av en lag, som medborgarna
tänka, tala, skriva och publicera
sina tankar; det är med stöd av deras
naturliga rättigheter, rättigheter,
som människorna medfört i samhället
och för vilkas upprätthållande de instiftat
lagen och alla de andra offentliga
medel som värna dem. Den lag som
behövs är en lag, som medför de inskränkningar
i människans naturliga
handlingsfrihet, som äro nödvändiga för
utstakande av de gränser, som skola

hindra henne från att göra intrång på
medmänniskornas rätt och frihet.»

Jag beklagar och fördömer till fullo
all landsförrädisk verksamhet. Men om
denna verksamhet skulle föra till att
samhället — för att ensidigt söka skydda
sig mot sådan verksamhet — skulle vidtaga
åtgärder, innebärande vittgående
inskränkningar i de mänskliga rättigheterna,
kränkning av individens och hemmets
integritet, godtyckligt handlande
på basis av misstankar och vittgående
ingripanden i individens fria sektor,
alltså en eftcrapning av metoder som
finns i s. k. polisstater, ja, då skulle spionolyckan
bli en riksolycka, inte för
försvaret men för vår demokrati. Då
tonen och andemeningen i oppositionens
politiska utnyttjande av den beklagliga
affären endast kan syfta till att skövla
de mänskliga rättigheter en demokrati
bygger på, eftersom regeringen vidtagit
och vidtager åtgärder som fyller alla
rimliga anspråk för att så långt som möjligt
redovisa spionfrågan, anser jag det
vara av vikt att även i detta sammanhang
påpeka risken för att värden som
vi aldrig borde få spoliera, kommer i
farozonen i en nyansfri och farlig debatt,
där politisk taktik gjorts till en
centralfråga.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsministern få framställa
följande fråga:

År herr statsministern och regeringen,
trots anstormningen av oppositionen,
som krävt åtgärder som måste innebära
väsentliga ingrepp i de mänskliga
rättigheterna och den personliga
integriteten, villig att avlämna en försäkran
att regeringen och socialdemokratien
inte kommer att göra avkall på
eller frångå de mänskliga rättigheterna
och integriteten för individ och familj,
som varit grundläggande principer för
vår demokrati och för den svenska arbetarrörelsen? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 29

Tisdagen den 22 oktober 1963

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här- In fidem

efter kl. 14.04. Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 oktober

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av deltagande i parlamentarikermöte
i Bonn anhåller jag härmed
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 23—30 oktober 1963.

Stockholm den 21 oktober 1963

Alf Wennerfors

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
av talsmanskonferensen godkända
planer för dels kamrarnas sammanträden
under återstoden av höstsessionen,
dels behandlingen i kamrarna av utskottsutlåtanden
under höstsessionen.
Självfallet kan det sedermera befinnas
erforderligt att anordna ytterligare plena
eller att i vissa fall ändra tidpunkten
för sammanträdes början. Likaså

torde tidsförskjutningar komma att inträda
beträffande en del av de i planen
upptagna ärendena.

§ 4

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern i anledning
av spioneriaffären Wennerström.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Fru SJÖVALL (s), som yttrade:

Herr talman! Administrationsutredningen
för biståndet till utvecklingsländerna,
vars första betänkande låg till
grund för statsmakternas beslut om inrättande
av NIB, kom att ingående syssla
främst med frågor rörande expertrekrytering
och stipendiatutbildning.
Den kunde på grund av den tidsnöd den
arbetade under endast i förbigående ange
rader av problem som u-hjälpen skulle
komma att ställas inför. Den anför
själv i sitt slutbetänkande: »Som framgår
av delbetänkandets inledningskapitel
är flertalet av de frågor som vi här
behandlar av den naturen att de kräver
mer eller mindre kontinuerliga utred -

Tisdagen den 22 oktober 1963

Nr 29

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

ningar. Det ankommer närmast på den
i vårt första delbetänkande föreslagna
organisationen (nämligen NIB) att ombesörja
dessa.»

U-hjälpen har varit av sådan omfattning
att NIB icke kunnat medhinna dylika
utredningar; många problem är dessutom
av så komplex natur att det är
tvivelaktigt om verket ensamt ägt möjligheter
att utreda och lösa dem.

U-hjälp, i den form och med det innehåll
vi nu känner den, har tidigare varit
okända arbetsuppgifter för det
svenska samhället och den svenska förvaltningen.
Den innebär praktisk hjälp
i ständigt samarbete med statsmakterna
i ett främmande land. Den måste därför
äga högre grad av flexibilitet och snabb
anpassning till ett annat lands förhållanden
än vad som krävs för inhemska
arbetsuppgifter. Upprepade förhandlingar,
även på det diplomatiska planet,
kan exempelvis krävas både under planeringsskedet
och under det fortsatta
fortlöpande genomförandet av ett projekt.

NIB avser att detta år driva 17 projekt
i tio länder samt att nästa budgetår
öka detta till 23 fältprojekt i fjorton
länder. Gränsdragningen mellan det planeringsarbete
som enligt direktiven
skall åvila NIB och de politiska överväganden
som ligger bakom valet av ett
bestämt mottagarland, där beslutet torde
böra fattas av statsmakterna, hör uppenbarligen
också till denna typ problem av
hittills främmande karaktär för svensk
förvaltning.

Denna splittring står i strid mot riksdagens
principbeslut om att den bilaterala
u-hjälpen bör koncentreras till ett
fåtal länder. En så uttalad splittring innebär
också bestämda risker att samtliga
projekt kanske ej kan genomföras,
utan några eller många måste nedläggas
efter några år. En sådan utveckling skulle
innebära inte bara ett allvarligt bakslag
för u-hjälpen utan den rymmer
också politiska risker för Sverige, med
eventuell betydande förlust av goodwill

i berörda länder. Redan valet av ett nytt
mottagarland kan innebära ett ömtåligt
politiskt ställningstagande. Även avvägningen
av vilken prioritering ett uland
skall ha före övriga mottagarländer
kan likaledes vara svår. Ett åtagande
kan bli så omfattande att möjligheterna
att bygga upp annan hjälpverksamhet,
även av artskild karaktär, kan försvåras
av ekonomiska och personella skäl.

NIB är ett centralt svenskt ämbetsverk
med en chef i generaldirektörs
ställning och med egen styrelse. Samtidigt
handlägger den alltså ärenden, som
till sin karaktär är sådana — genom att
de spänner över vårt förhållande till
främmande makter — att de icke bör
handläggas av verket ensamt. Problemet
är då hur de skall handläggas. I den debatt
som förekommit kring NIB har
statsrådet Lindström både i tal och i tidningsartiklar
fällt uttalanden av sådan
art att de ger anledning till förmodande
att statsrådet försökt lösa denna problematik
genom direkta ingripanden i
NIB:s verksamhet. Det är vidare praktiskt
taget omöjligt att med ledning av
pressdebatten avgöra om vissa politiska
beslut fattats av styrelsen för NIB eller
om de handlagts i konselj. Icke ens beslut
av utrikesministern i sådana ärenden
skulle stå i överensstämmelse med
den självständiga ställning NIB som ämbetsverk
skall äga.

Formellt hör NIB till UD. Problemet
om hur arbets- och ansvarsfördelningen
skall ske mellan NIB och UD, resp. mellan
NIB och regeringen har icke varit
föremål för tillräcklig principdebatt,
vilket f. ö. påpekades redan i remissvaren
och i riksdagsdebatten före NIB:s
tillkomst. Problemen förenklas ju ej genom
att sedvanliga löpande ärenden
inom NIB:s förvaltningsområde plötsligt
akut kan förändras till utrikespolitiska
eller allmänpolitiska ärenden. Några
riktlinjer för NIB:s kompetensområde
för dessa gränsproblem är icke uppdragna
av statsmakterna, och denna oklarhet
i NIB:s status synes bl. a. från denna

Nr 29

Tisdagen den 22 oktober 1963

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

synpunkt ha varit till avsevärd olägenhet.

Styrelsen för NIB har uppenbarligen
delegerat beslutanderätten i en rad frågor
till generalsekreteraren, som enligt
egen uppgift i pressen är frånvarande
från verket fyra och en halv månad årligen
på grund av utrikes tjänsteresor
och semester. En så omfattande delegering
kombinerad med så lång frånvaro
av verkets chef måste inrymma risker
för ineffektivitet. Mot bakgrunden av
vad som sagts ovan om att löpande ärenden
plötsligt kan ändra karaktär synes
det också vara en olycklig lösning om
verkets chef ensam fattar beslut i ärenden
som senare visar sig ha varit av
politisk natur. Delegeringsinstitutets omfattning
borde därför bli föremål för utredning.

Statsministern har aviserat tillsättandet
av en utredning om NIB. Det vore
olyckligt om denna endast finge till uppgift
att utreda reella eller endast påstådda
missförhållanden inom NIB. Den
bör utvidgas till att omfatta allt det administrationsutredningen
endast kunde
skissera i sina betänkanden samt också
de realbrister som under dessa års verksamhet
visat sig föreligga i vår u-hjälp.

Det första förberedande planeringsarbetet
ute i de olika mottagarländerna
har tydligen i stor utsträckning skötts
av generalsekreteraren. Det är omöjligt
för en ensam man att behärska all den
problematik detta rymmer, att ena dagen
planlägga ett jordbruksprojekt,
nästa ett medicinskt eller byggtekniskt
d:o. Verkets personal saknar likaledes
i stor utsträckning sådant kunnande; de
är övervägande humanister. Dock tror
jag det vore väsentligt om de sändes ut
på planeringsuppdrag, eftersom dessa
i sak utgör den enda kvalificerade praktiska
utbildning u-hjälpens tjänstemän
kan erhålla.

Vid planering av olika projekt måste
verket kunna repliera på inhemsk expertis,
antingen inom de fackbetonade
verk vi äger — exempelvis väg och

vatten, medicinalstyrelsen, universitetsinstitutioner—
eller söka hjälp inom de
delar av näringslivet eller olika organisationer
som arbetar i u-länderna. Administrationsutredningen
angav även
möjligheten att anlita utländsk expertis,
där sådan var den enda tillgängliga.
Det till NIB knutna rådet kan ej lösa arbetsuppgifter
av denna art. Dels är rådet
ej uppbyggt härför, dels saknas medel
för en verksamhet av denna art inom
rådet. NIB skall i realiteten kunna spänna
över all den verksamhet som normalt
finns inom ett samhälle, när projekt
för u-länderna skall planläggas. Redan
här finns klart antytt att många
typer av experter måste få tidsbegränsade
arbetsuppgifter. De kan alltså ej
fast knytas till NIB.

För en effektiv planläggning måste
NIB vidare kontinuerligt kunna följa
vad som sker inom FN:s olika organ; ett
vidgat samarbete måste finnas mellan
FN och Sverige. Lika viktigt är att detta
arbete även får karaktären av dokumentation,
för att ur det så inhämtade kunskapsmaterialet
erhålla uppslag och idéer,
exempelvis var FN:s insatser lämpligen
skulle kunna kompletteras med bilaterala
svenska insatser. Även erfarenheter
från olika länder med stor erfarenhet
om u-hjälp bör inhämtas, exempelvis
från Frankrike, Israel och Kina.

Planeringsproblem av denna karaktär
och dokumentationsfrågor upptas icke
i NIB:s petita för nästa år. över huvud
tycks arbete inom dessa sektorer icke
ha påbörjats inom NIB. Därför har vi
också tydligen gjort oss skyldiga till numer
fullständigt klassiska, i all u-landslitteratur
ständigt verifierade misstag,
exempelvis att sända ett land maskiner
som är obrukbara därstädes, att glömma
att medsända reservdelar till maskinparken
och att glömma att från början
medsända kunnig reparatör.

Icke endast NIB utan även finansdepartementet
samt alla organ inom den
privata sektorn som har u-hjälp på sitt
program behöver denna dokumentation,

Tisdagen den 22 oktober 1963

Nr 29

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

vilken lämpligen bör vara NIB:s arbetsuppgift.

Inspektion av projekt ute på fälten
och de former denna inspektion bör erhålla
har hittills icke diskuterats av
statsmakterna. Om icke den på fältet
verksamme experten är den skickligaste
landet äger inom området, bör den utsände
inspektören vara detta. Han skall
förstå de problem det gäller, han skall
redan under sitt besök kunna föreslå
förbättringar, han skall vid sin återkomst
äga möjligheter att framlägga resultaten
av sin resa icke bara för NIB
utan även för riksdagen, hur nu detta
skall ske. Att exempelvis som i USA
sända ut senatorer eller att vidga statsrevisorernas
arbetsuppgifter innebär
icke en lösning av realproblematiken,
att inspektera och lämna råd på expertbas.
Ett snabbt inrättande av ett inspektionsinstrument
är en av de väsentligaste
åtgärder vi kan vidtaga för rationalisering
och effektivisering av ulandsexperternas
arbetsinsatser.

Inspektörernas rapporter vidgar frågan
om offentlighetsprincipen för uhjälpen,
både den inom NIB och den
som sker under finansdepartementet,
respektive den som kan tänkas ske i
ytterligare andra statliga former. Offentlighetsprincipen
berör även rådets
arbetsmöjligheter. Rådet inrättades bl. a.
för att förankra u-hjälpen i Organisationssverige.
Rådet är i sak alltså u-hjälpens
public-relation-män.

Rådsmedlemmarna har hittills icke
från NIB erhållit arbetsmaterial av sådan
karaktär att detta exempelvis kunnat
ligga till grund för föreläsningar
och liknande upplysningsverksamhet
inom medlemmarnas egna organisationer.

Även rådets status borde upptas till
förnyat övervägande. Det har nu en
blandad funktion utan klart angivna
kompetensregler för de olika utskottens
verksamhet eller deras rättighet eller
möjlighet att konstruktivt bidraga till
u-hjälpen eller dess planering.

Experternas utbildning bär icke
planlagts ännu; i regel har de sänts ut
utan någon föregående specialkurs.

Problemen rörande anställnings- och
lönevillkor, sociala förmåner, fackligt
stöd i hemlandet för experterna är delvis
föremål för utredning men ännu icke
på långt när tillfredsställande lösta. I
pressen har förekommit uppgifter om
att experter anställda på centralkommitténs
tid icke fått samma villkor som
experter anställda av NIB. Om detta
är riktigt, bör sådana problem snabbt
lösas.

Ett ämbetsverk med NIB:s arbetsuppgifter
kan praktiskt taget aldrig vara
färdigkonstruerat. Arbetsuppgifterna
förskjuts ständigt, både med ökat kunnande
om u-hjälp och med ökad omfattning
av u-hjälpen. Nu okända samarbetsproblem
med många olika instanser
inom och utom Sverige kommer säkert
att dyka upp. Nya administrativa
kompetensfrågor inom u-hjälpen, nya
problem sammanhängande med avvägningen
mellan teknisk och annan uhjälp
uppkommer ständigt och skiftar
ständigt karaktär. Det är säkerligen
därför riktigt som administrationsutredningen
framhållit att kontinuerliga utredningar
erfordras. Det har funnits en
viss tendens att tro att allt utredningsarbete
kunde avstanna i och med NIB:s
tillkomst för knappt ett par år sedan.

I tidigare väcka interpellationer har
frågats vad som kan göras för att bevara
allmänhetens förtronde för den
svenska biståndsverksamheten. Det är
av mycket stor betydelse att även riksdagens
förtroende för utformningen av
den totala u-hjälpen — alltså inte enbart
NIB:s verksamhet — bibehålies.
Problemen om hur riksdagen skall få
allsidig insyn i hela den statligt bedrivna
u-hjälpen måste därför tas upp till
diskussion. Genom att u-hjälpen sker
utomlands och därför i huvudsak blir
okänd för svenska medborgare är det
väsentligt för vitalisering av u-hjälpen
att formerna för riksdagens möjligheter

Nr 29

Tisdagen den 22 oktober 1963

Interpellation ang. åtgärder mot kriminaliteten

att bidraga därtill löses, utan att därmed
fungerande statliga organs verksamhet
för u-hjälpen fastlåses i stela
arbetsformer.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern
få ställa följande frågor:

1) Anser herr statsministern att den
av NIB bedrivna verksamheten stått i
god överensstämmelse med de principer
som angavs i samband med riksdagens
beslut om u-hjälpen?

2) Vill herr statsministern medverka
till en utredning om principerna för uhjälpsorganets
status och dess kompetensområde? 3)

Avser herr statsministern att låta
den utredning som förebådats om NIB:s
organisation även innefatta problem
angivna redan av administrationsutredningen
samt problem rörande beslutsdelegering
inom NIB, planeringsarbete
för u-landsprojekt, formerna för ökat
anlitande av experthjälp, dokumentationsproblem
för den totala u-hjälpen,
formerna för inspektion av fältprojekt,
kompetensområden för NIB:s råd och
rådsutskott samt experternas utbildning,
anställnings- och lönevillkor och sociala
förmåner?

4) År herr statsministern beredd att
föreslå vägar för att tillförsäkra riksdagen
bättre insyn i och ökat inflytande
över de stora dragen i u-hjälpen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder mot
kriminaliteten

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den våg av brottslighet,
som dag för dag avspeglas på dagspressens
nyhetssidor, inger stigande oro.

Allmänheten finner det aktuella läget
ytterst alarmerande och ser med djupt
allvar på den fortsatta utvecklingen.

Ett intryck är att de grova brotten
ökar i antal. Ständigt på nytt rapporteras
om post- och bankkupper, ofta förövade
med brukande av brutalt våld.
Våldtäktsdåden utgör en annan brottskategori,
som i särskild grad upprör
sinnena.

Det hör till bilden, att långt ifrån alla
brott kommer till polisens kännedom.
Hur stor den faktiska kriminaliteten
är, saknar man av uppenbara skäl vetskap
om. Småstölder t. ex. torde långt
ifrån alltid bli föremål för polisanmälan.
Men även den s. k. dolda kriminaliteten
är naturligtvis ytterst farlig, eftersom
den röjer en miljö, ur vilken en
mera avancerad brottslighet lätt kan
växa fram.

Den genomsnittliga uppklaringsprocenten
för samtliga brott i hela landet
anges under perioden 1950—1955 till
39,2 procent och hade under perioden
1956—1960 sjunkit till 33,9 procent.
Det beräknas, att i huvudstaden i fjol
endast var tionde stöld blev uppklarad.
Det får inte gå därhän, att möjligheten
att begå kriminella handlingar utan risk
för upptäckt fortlöpande ökar.

Samhället måste — det är ett oeftergivligt
krav — ha i sin hand resurser,
som sätter det i stånd att uppdaga och
beivra brottsligheten i alla dess former.
Här inställer sig med nödvändighet
spörsmålet om polisen förfogar över
tillräckligt med personal för att effektivt
kunna lösa sin uppgift. JO:s utredning
i anledning av barnövergreppen i
Stockholm har fäst uppmärksamheten
på att polismakten i huvudstaden har
stora problem att brottas med. Utredningen
är ännu inte avslutad, varför det
är för tidigt att fälla något omdöme
om hur ifrågavarande brottsaffär handlagts.
Men vad som framkommit bör ge
statsmakterna anledning till att noga
pröva huruvida spaningsmetoder, arbetsrutin
och tjänstgöringsvillkor fyller de

Tisdagen den 22 oktober 1963

Nr 29

Interpellation ang. inplantering av kaninpest

krav på effektivitet, som måste vara ett
grundläggande samhällsintresse.

En särskilt oroande iakttagelse anknyter
till ungdomsbrottsligheten och
till det faktum, att ungdomsbrottsligheten
går allt längre ner i åldrarna. Det
betyder med andra ord, att vi har att
göra med en oroväckande barnkriminalitet.
Det är troligt, att ökad kriminologisk
forskning här skulle kunna vara
av värde i brottsbekämpande syfte.

Men för att komma till rätta med
brottsligheten i stort bör även andra
faktorer självfallet uppmärksammas. Att
alkoholförtäring och brottslighet hör
samman som siamesiska tvillingar, är
ostridigt.

Det bör vara på sin plats att understryka
att den stora massan av vår ungdom
är skötsam och ambitiös. Yrkesmedvetenheten
vaknar tidigt och därmed
förståelsen för värdet av såväl teoretisk
utbildning som praktisk yrkesutbildning.
Samhället bör å sin sida besvara
dessa ambitioner med rika utbildningsmöjligheter.
Dessa existerar för
närvarande inte i önskvärd utsträckning.
Samhället har också all anledning
att bygga ut sitt stöd till olika former
av ideell ungdomsverksamhet.

Vad senast sagts hör till de positiva
åtgärder som bör ingå i en mera energisk
politik för att skapa en sundare
samhällsmiljö.

Med åberopande av vad jag här anfört,
hemställes om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för sin bedömning
av läget just nu i fråga om kriminaliteten
och dess utbredning i vårt land?

2. Vilka omedelbara åtgärder är herr
statsrådet beredd att vidta eller förorda
i brottsförebyggande och brottsbekämpande
syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. inplantering av
kaninpest

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Under oktober månad
1962 blev vildkaninerna på Gotland smittade
med myxomatos, en mycket plågsam
epidemisk sjukdom som då inplanterades.
Avsikten var att decimera kaninstammen
på ön. I dagarna har meddelats
i pressen att kaninpesten skördat
väldiga offer men tydligen inte är tillräcklig
som utrotningsmedel.

Försök med denna utrotningsmetod
har tidigare gjorts bl. a. i Skåne genom
att lokala smittområden bildats på olika
platser. Sjukdomen har enligt uppgifter
i pressen medfört en betydande
minskning av kaninbeståndet i Skåne
och angränsande landskap.

Metoden att genom spridande av en
plågsam epidemisk pest söka minska
ett djurbestånd är både vidrig och uppseendeväckande.
Det antages att inplanteringen
av sjukdomen har skett på privat
initiativ. Men man måste dock samtidigt
konstatera en påfallande likgiltighet
från polis och åklagare, som inte
kan vara okunniga om vad som skett.
Jordbruksministern bör därför lämna
en redogörelse, om och hur myndigheterna
är inkopplade i detta uppseendeväckande
djurplågeri.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillåtelse
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
spörsmål:

Känner statsrådet till att det sedan
något år i vårt land pågår en decimering
av vildkaniner genom inplantering
av kaninpesten myxomatos?

Anser statsrådet att en inplantering
av denna sjukdom strider mot bestämmelserna
i djurskyddslagen

och vill statsrådet lämna kammaren
en redogörelse över myndigheternas åt -

Nr 29

Tisdagen den 22 oktober 1963

Interpellation ang. anslagen till de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

göranden beträffande här påtalade
problem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. anslagen till de
svenska biståndsinsatserna till
u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Den offentliga debatten
om Sveriges bistånd till de underutvecklade
länderna har under hösten nästan
helt begränsats till frågan om påstådda
brister i den verksamhet som bedrives
av nämnden för internationellt bistånd
(NIB). De interpellationer om biståndsverksamheten,
som väckts vid höstriksdagens
början, har samma begränsade
karaktär.

De uppgifter som framkommit i pressen
tycks visa att skäl finns för en kritisk
granskning av NIB:s verksamhet.
Om debatten angående biståndsverksamheten
förs alltför ensidigt finns det
emellertid risk för att den får en negativ
effekt. Svenska folkets intresse för
att utveckla biståndsverksamheten till
de fattiga länderna kan skadas av en
diskussion som fastnar i detaljer, är
enbart negativ och saknar perspektiv.

Det bör erinras om att NIB administrerar
endast 30 miljoner av de totalt
176 miljoner kronor, som utgör Sveriges
utlandsbistånd under budgetåret
1963/64. Det är alltså endast en mindre
del av det totala biståndet, och anmärkningarna
gäller endast vissa av de administrerade
projekten. Kritiken bör
ges rätta proportioner.

Den helt avgörande frågan när det
gäller vårt lands biståndsverksamhet
till de underutvecklade länderna är hur
den snabbt skall kunna ökas för att få
större betydelse. Den av Förenta Nationernas
generalförsamling hösten 1961
antagna resolutionen uttryckte förhopp -

ningen att det internationella biståndet
så snart som möjligt skulle ökas till
ungefär 1 procent av de ekonomiskt utvecklade
ländernas nationalinkomster.
Vårt land har biträtt denna resolution.
Genom riksdagens bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 år 1962 har
denna målsättning ytterligare understrukits.

Det via statsbudgeten lämnade utvecklingsbiståndet
under innevarande budgetår
uppgår emellertid inte till mer
än omkring lU procent av nationalinkomsten.
Det återstår alltså mycket att
göra innan den beslutade målsättningen
i första hand uppnås.

I debatterna före antagandet av det nu
löpande biståndsprogrammet framhölls
såsom argument mot en omedelbar ytterligare
höjning av anslagen att planeringen
i olika avseenden var otillräcklig.
Man borde kunna förutsätta att dessa
svårigheter nu börjat undanröjas.

Avskaffande av tullar och andra avgifter
på varor från u-länderna, en kraftig
utbyggnad av systemet med statliga
exportkrediter, ökade anslag till det bistånd
som går genom FN och andra internationella
organ är de avgörande vägar
på vilka biståndet till de underutvecklade
länderna bör utvecklas. För
att det bilaterala tekniska biståndet genom
NIB skall få större betydelse torde
fordras att man koncentrerar insatserna
på avgörande uppgifter i stället
för att splittra dem.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Ulla Lindström få rikta
följande fråga:

Avser regeringen att till instundande
riksdag framlägga förslag om en betydande
höjning av anslagen till den internationella
biståndsverksamheten så
att dessa kommer avsevärt närmare den
beslutade målsättningen 1 procent av
nationalinkomsten ?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 23 oktober 1963

Nr 29

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 174, angående godkännande av utlämningsfördrag
mellan Sverige samt
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland,

nr 175, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel om ömsesidig
utlämning för brott,

nr 180, angående överlåtelse av vissa
delar av övningsflygplatsen i Kalix, samt
nr 182, med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelserna till
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet dagarna 29
och 30 oktober 1963 på grund av resa till
England.

Stockholm den 23 oktober

Rosa Andersson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

174, angående godkännande av utlämningsfördrag
mellan Sverige samt
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland, och

nr 175, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel om ömsesidig
utlämning för brott;

till statsutskottet propositionen nr
180, angående överlåtelse av vissa delar
av övningsflygplatsen i Kalix; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 182, med förslag till lag om
ändring i övergångsbestämmelserna till
sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

§ 4

Föredrogs den av fru Sjövall vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående de
svenska biståndsinsatserna till u-länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Hamrin i Jönköping
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justi -

14 Nr 29 Onsdagen den 23 oktober 1963

Interpellation ang. tryggande av den enskildes rättsställning vid handläggningen av
vissa domstolsärenden

tiedepartementet angående åtgärder mot
kriminaliteten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående inplantering av
kaninpest.

Kammaren biföll denna anhållan.

''§ 7

Föredrogs den av herr Hermansson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
statsrådet fru Lindström angående anslagen
till de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. tryggande av den
enskildes rättsställning vid handläggningen
av vissa domstolsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade
:

Herr talman! Den It maj 1962 framställde
jag med andra kammarens tillstånd
en interpellation till justitieministern
med följande motivering:

»Den 14 december 1951 anhängiggjorde
en lärare talan mot en kommun
med yrkande om skadestånd för koloxidförgiftning
i tjänstebostad och
tjänstelokal. Dom meddelades i högsta
domstolen den 5 april 1962. Närmare elva
år hade alltså förflutit, innan rättsfrågan
blev slutgiltigt prövad. Under
tiden hade tre av kärandens huvudsakkunniga
hunnit avlida och i viss utsträck -

ning måst ersättas av nya sakkunniga.
Vad här förekommit belyser enligt min
mening allvarliga brister i vårt nuvarande
processystem, varigenom den enskildes
möjligheter att snabbt och till
rimliga kostnader få sin sak rättsligt
prövad i hög grad försvagas. Det kan
således nämnas, att det dröjde ett och
ett halvt år efter meddelande av domen
i häradsrätten, innan målet upptogs i
hovrätten, att offentlig myndighet hade
ärendet för yttrande i nära fyra år, medan
den rättssökande anmodades att yttra
sig på fjorton dagar, samt att årslånga
dröjsmål i övrigt i processföringen
medförde, att tiden för slutgiltig
prövning av skadeståndsyrkandet dröjde
över ett decennium.»

Interpellationen har ännu inte besvarats.

Då spörsmålet enligt min mening har
stor principiell vikt för den enskilde
medborgarens reella rättssäkerhet finner
jag det angeläget att förnya interpellationen.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att en handläggning av domstolsärenden,
där genom offentlig myndighets
långvariga beredning och andra omständigheter,
till vilka den enskilde ej
har skuld, avsevärd tid förflyter mellan
ärendenas anhängiggörande och avgörande
och som för den enskilde medför
dels stora ekonomiska förluster i form
av betydande rättegångskostnader, dels
en svagare rättsställning på grund av att
bevisningen försvåras, inte tillgodoser
de berättigade krav som den enskilde
har på att i tillfredsställande ordning få
sin rätt prövad, och anser herr statsrådet
att åtgärder från samhällets sida
är påkallade för att trygga den enskildes
rättsställning i sådana fall?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 23 oktober 1963

Nr 29

§ 9

Interpellation ang. bristen på hälsovårdsinspektörer Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! År 1957 aktualiserade
Föreningen för allmän hälsovård efter
viss utredning i en skrivelse till inrikesdepartementet
den vanskliga situation
landets hälsovårdsnämnder försatts
i till följd av en rådande brist på hälsovårdsinspektörer.
Allmänt ansågs bristen
bero på inspektörernas otillfredsställande
utbildnings- och anställningsförhållanden.

Läget har emellertid ytterligare förvärrats,
vilket klart framgår av en skrivelse
från statens institut för folkhälsan
till kungl. medicinalstyrelsen, daterad
den 17 oktober 1962.

Medicinalstyrelsen uttrycker i skrivelse
den 12 november 1962 sin oro över
rekryteringsläget beträffande hälsovårdsinspektörerna.
Dessas medverkan
i det lokala hälsovårdsarbetet inom
kommunerna är av fundamental betydelse.

Vid nämnda dato fanns cirka 425 hälsovårdsinspektörer
i landet. Det finns
icke längre tillgång till utbildade inspektörer
för alla inrättade tjänster. Under
september månad 1962 utannonserades
15 inspektörsplatser. Nio av dessa erhöll
icke några sökande, även i större
städer som Malmö, Örebro, Jönköping,
Lund och Karlskoga.

I vad det avsåg de sex tjänster som
erhöll sökande var det genomgående
fråga om transportsökande.

Redan återbesättandet av tjänster
som blivit lediga genom naturlig avgång
eller övergång till bättre betalda
anställningar vållar sålunda stora bekymmer.

En viktig orsak till den minskade rekryteringen
och avgången från innehavda
inspektörstjänster är otvivelaktigt
den marknadsmässigt icke konkurrenskraftiga
lönesättningen framhöll medi -

cinalstyrelsen i sin skrivelse till Svenska
stadsförbundet.

I dag, nästan ett år efter ovannämnda
skriftväxling, är tillgången på kompetenta
hälsovårdsinspektörer i stort
sett oförändrad.

Visserligen har rekryteringen till
folkhälsoinstitutets niomånaderskurs
för blivande hälsovårdsinspektörer så
till vida förbättrats, som att 26 kvalificerade
sökande kunnat preliminärt
antagas till den kurs som börjat i augusti
månad i år, mot 16 föregående år.

På längre sikt anser folkhälsoinstitutet
det motiverat att räkna med två kurser
per läsår, något som dock för närvarande
icke kan realiseras på grund
av brist på erforderliga undervisningslokaler.

Vad som allmänt verkar bromsande
på rekryteringen är — förutom lönesättningen
för inspektörstjänsterna — otvivelaktigt
att inget ekonomiskt stöd lämnas
under utbildningstiden.

Folkhälsoinstitutets förslag om .stipendier
av statsmedel på 1 000 kronor
till kursdeltagare godtogs ej av statsrådet
i årets statsverksproposition.

Inför den kurs som börjat i höst förelåg
vissa uppslag inom stadsförbundet
som innefattade kostnadsfri grundläggande
utbildning å kommunskolan i Sigtuna
samt möjlighet för redan kommunalt
anställda att för genomgående av
hälsovårdsinspektörskurs behålla viss
del av lönen (70 %) under kurstiden.
Ej heller detta har emellertid kommit
till genomförande.

Det uppkomna läget, då många av rikets
städer och kommuner har vakanser
på inspektörstjänsterna, är mycket
allvarligt. Snabba förändringar är därför
nödvändiga, både gällande utbildningens
omfattning och anställningsförhållandena.

Med hänvisning till det i interpellationen
anförda, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Vill statsrådet inför kammaren redogöra
för det aktuella läget gällande häl -

Nr 29

Onsdagen den 23 oktober 1963

Interpellation ang. efterlevandes kostnader i samband med dödsfall — Interpellation
ang. de långsiktiga följdverkningarna av ogräsbekämpning med kemiska medel

sovårdsinspektörsutbildningen i vårt
land?

Är statsrådet beredd medverka till en
utökad utbildning av hälsovårdsinspektörer
för att avhjälpa den nuvarande
bristen på utbildad personal?

Är statsrådet beredd medverka till att
bättre ekonomiska förhållanden skapas
under utbildningstiden?

Har statsrådet möjlighet medverka till
att såväl bättre anställningsförhållanden
som en bättre lönesättning skapas
för hälsovårdsinspektörerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. efterlevandes kostnader
i samband med dödsfall

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! De direkta kostnaderna
i samband med dödsfall innebär ofta
en allvarlig belastning på de efterlevandes
ekonomi. Även om olika slag av
försäkringsskydd finns är många människor
helt oskyddade i denna situation.

Det bästa skyddet för närvarande erhålles
vid grupplivförsäkring. För personer
som inte omfattas av grupplivförsäkring
finns utvägen att teckna en
personlig riskförsäkring, som dock ställer
sig dyrare. En annan möjlighet är
att ansluta sig till en begravningskassa.

En personlig riskförsäkring medför
dyra premier för t. ex. pensionärer, eftersom
premierna sätts i relation till
dödlighetsrisken inom olika åldersgrupper.
En avgörande trygghet för pensionärernas
efterlevande kan därför
knappast skapas på denna väg. Personliga
riskförsäkringar skrivs dessutom
inte på många grupper av handikappade.

Andra grupper av medborgare, vilkas
efterlevande nu ofta saknar elementärt

skydd vid dödsfall, är ungdomar, vissa
anställda, företagare och husmödrar.

Att det nuvarande skyddet vid dödsfall
är otillräckligt kan inte bestridas.

Möjligheterna att exempelvis inom ramen
för den allmänna socialförsäkringen
åstadkomma ett försäkringsskydd
som ger ett tillfredsställande skydd åt
den som nu helt saknar sådan riskförsäkring
förtjänar att allvarligt prövas.
Vid övervägandena härav bör självfallet
beaktas det försäkringsskydd som byggts
upp avtalsvägen på arbetsmarknaden
eller eljest på enskild väg. Vad som bör
undersökas är således huruvida det inte
är möjligt att inom ramen för den allmänna
socialförsäkringen infoga en
dödsfallsförsäkring som kompletterar de
existerande formerna för sådan försäkring
utan att skada dessa. En undersökning
av dessa problem synes lämpligen
kunna ske i samband med den översyn
som pågår av den allmänna sjukförsäkringen.

Med stöd av här anförd motivering
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
utredning av frågan om skydd för efterlevande
för de direkta kostnader, som
föranleds av dödsfall, så att en lösning
kan komma till stånd inom socialförsäkringens
ram, som komplettering till existerande
former för sådan försäkring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. de långsiktiga följdverkningarna
av ogräsbekämpning med
kemiska medel

Ordet lämnades på begäran till

Herr DICKSON (h), som yttrade:
Herr talman! För att komma till rätta
med ogräs och annan oönskad vegetation
har mer och mer under senare de -

Onsdagen den 23 oktober 1963 Nr 29 17

Interpellation ang. de långsiktiga följdverkningarna av ogräsbekämpning med kemiska
medel

cennier, både då det gällt åker och
skogsmark, behandling med kemiska
medel tillämpats, vanligen genom besprutning
med vätskor innehållande
gifter av varierande slag, ofta i förening
med hormonpreparat. Det torde vara
mycket stora arealer som efter hand
blivit sålunda preparerade. Kortsiktigt
förefaller åsyftat resultat ha nåtts, och
all anledning finns att förmoda att verksamheten
kommer att fortsätta och ytterligare
utbredas.

I fråga om besprutningarnas långsiktiga
inverkan på markbeskaffenhet, bakterieliv,
insekts-, småfågels- och viltbestånd,
eventuell giftverkan på skogsbär
och svamp m. m., samt möjliga sekundärinflytanden
och kedjeverkningar på
grund av ackumulering av tillsatsämnen
i marken, om allt detta vet man, i varje
fall bland det praktiska lant- och skogsbrukets
män, inte mycket.

För att vi i möjligaste mån skall kunna
få klart för oss vad det är vi är i
färd med att göra vore det värdefullt
om det bleve allmänt bekantgjort vad
vetenskapen må ha att säga i dessa
stycken.

Jag anhåller i detta syfte om kammarens
medgivande att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
ställa följande två frågor:

1) År det herr statsrådet bekant om
vetenskapen i dagens läge kan ge några
fasta hållpunkter i fråga om de långsiktiga
följdverkningarna i olika avseenden
på de biologiska förhållandena
beträffande skogs- och åkerarealer som
ytbehan dlats med kemiska medel i
ogräsbekämpande syfte, och är herr
statsrådet i så fall i tillfälle att ge kammaren
ett översiktligt besked i frågan?

2) Om så icke är fallet, är det herr
statsrådets avsikt att animera därtill
lämpade institutioner till att göra frågan
till föremål för vetenskaplig forskning
och utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 176, med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående översyn av riksgäldskontorets
organisation.

§ 14

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
955, av herr Kärrlander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson