Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1970

25—26 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Wallmark (m) ang. statsbidrag till

enskilda yrkesskolor ......................................

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m...........

Företagssparande och delägarskap i företag ..................

Ersättning för skada på grund av salmonellainfektion ..........

Ett nordiskt ekonomiskt samarbete ..........................

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.......................

Bestämmelserna om hets mot folkgrupp ......................

Formerna för riksdagens öppnande ..........................

Förbättrat studiestöd m. ....................................

Tidpunkten för riksdagsbehandlingen av visst ärende ..........

Högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland ......

Riksinternatskolor ..........................................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hernelius (m) ang. statsministerns
förestående resa till USA ..........................

Arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.............................

Social centralnämnd ........................................

Justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning ........

Om statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser . .
Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna
................................................

48
70
72
77
89
89
92

100

111

112

117

121

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 maj sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. ändring i förordningen
om mervärdeskatt, m. m............................... 22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51, ang. ändring i förordningen
om mervärdeskatt, m. m................................. 35

Bankoutskottets utlåtande nr 44, ang. företagssparande och delägarskap
i företag för anställda............................ 35

— nr 46, ang. ökning av garantifonden för Skeppsfartens sekun därlånekassa

............................................ 43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. ändring i epizootilagen
m- m.................................................... 43

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i epizootilagen
m. m................................................... 43

— nr 32, ang. viltvårdens organisation och handhavande ...... 47

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. Nordiska rådets adertonde
session i Reykjavik den 7—12 februari 1970 ................ 47

— nr 12, ang. anslag till utrikesförvaltningen, m. m........... 48

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering, m. m........... 48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, ang. godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering, m. m......... 70

— nr 38, ang. formerna för riksdagens öppnande.............. 72

— memorial nr 43, ang. uppskov med behandlingen av visst

ärende .................................................. 77

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. förbättrat studiestöd
m. m................................................... 77

Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. förbättrat studiestöd m. m. .. 89

— nr 130, ang. avgifterna i postverkets tidningsrörelse ........ 89

— nr 131, ang. godkännande av avtal mellan televerket och Tele fonaktiebolaget

L M Ericsson om visst utvecklings- och produktionssamarbete
på telekommunikationsområdet m. m..... 89

— nr 133, ang. högre teknisk utbildning och forskning i övre

Norrland ................................................ 89

— nr 134, ang. riksinternatskolor ............................ 92

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ändring i taxeringsförordningen
............................................ 100

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. arbetsgivares kvittningsrätt,
m. m............................................... 100

— nr 44, ang. mönsterskyddslag, m. m......................... 111

Innehåll

Nr 28

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, ang. .social centralnämnd
m. in................................................... Hl

— nr 52, ang. ändring i statstjänstemannalagen, m. ni........... 112

— nr 53, om harmonisering av införsellagen och lagen om bidragsförskott
............................................ 117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. skydd mot flyghavre .. 117

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, om en försöksverksamhet
med busstrafik................................ 117

— nr 42, om åtgärder mot trafikolyckor förorsakade av renar .. 117

— nr 43, om .statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårds insatser

................................................ 117

— nr 44, om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och

invandrarkyrkorna ...................................... 121

— nr 45, om åtgärder för att stimulera till ökad användning av

fruktdrycker ............................................ 126

1’

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Måndagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 14
och den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 244, med anledning av motioner
rörande vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. m.; samt
nr 246, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande ändring i
avtalet den 14 maj 1959 mellan Sverige
och Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på
inkomst och förmögenhet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 och 12,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 31
och 38 samt memorial nr 43, statsutskottets
utlåtanden nr 116, 130, 131, 133
och 134, bevillningsutskottets betänkande
nr 43, första lagutskottets utlåtanden
nr 41, 42 och 44, andra lagutskottets
utlåtanden nr 50—53, tredje
lagutskottets utlåtande nr 50 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 41—45.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
dels första lagutskottets utlåtande nr
41 skulle sättas närmast före konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31,

dels andra lagutskottets utlåtande nr
50 skulle sättas närmast före statsutskottets
utlåtande nr 116,

dels ock statsutskottets utlåtanden nr
104 och 111 skulle sättas sist.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

134, med förslag till kupongskatteförordning,
in. in.; och

nr 135, med förslag till lag om ändringi
kommunalskattelagen (1928: 370).

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av proposition om
riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen, i vad
propositionen hänvisats till utskottet,
jämte motioner; och

nr 40, i anledning av motioner om
ersättare för riksdagens ledamöter;

statsutskottets utlåtanden:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri jämte
motioner i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen jämte motioner i vad
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm in. in. jämte motioner; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

ställning om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av proposition angående
fortsatt valutareglering jämte
motioner;

nr 37, i anledning av proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
m. m., jämte motioner;

nr 38, i anledning av proposition om
ökning av den svenska kvoten i Internationella
valutafonden; och

nr 43, i anledning av proposition med
förslag om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri jämte motioner; samt

andra lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd till idrotten,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Herr talmannen tillkännagav, att herr
statsrådet Sträng anmält förhinder att
besvara två å föredragningslistan upptagna
interpellationer av herr Werner;
dessa komme att besvaras vid morgondagens
sammanträde.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor Herr

statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wallmarks (in) interpellation angående
statsbidrag till enskilda yrkesskolor,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
mig om jag avser att dels låta skolöverstyrelsens
förslag om avveckling av
statsbidraget till vissa enskilda yrkesskolor
gå ut på remiss till berörda instanser
för yttrande innan beslut fattas,

dels underställa riksdagen ärendet för
beslut.

I propositionen 1 år 1969 (bil. 10 s.
246) och propositionen 1 år 1970 (bil.
10 s. 221) har redovisats regeringens
syn på behovet av enskilda yrkesskolor.
Riksdagens medverkan har gällt principer
och grunder för statsbidragsgivning,
ej vilka preciserade skolor som
skall erhålla statsbidrag. Med utgångspunkt
i den redovisade principiella synen
har skolöverstyrelsen haft att bedriva
ett utredningsarbete med syfte att
bedöma i vilken utsträckning det fortfarande
finns skäl att, vid sidan av ett
växande allmänt skolväsende, upprätthålla
en statsbidragsgivning till enskilda
yrkesskolor. Utredningsresultaten
har tillställts berörda skolor.

Vid en eventuell avveckling av statsbidragsgivningen
är det av vikt att skolorna
i god tid underrättas härom. Beslut
om statsbidrag fattas av Kungl.
Maj:t. Enligt min mening bör skolöverstyrelsens
utredning utgöra grunden
för det vidare arbetet i frågan, vilket
även bör innefatta kontakter med
respektive skola. Ett uppdrag med denna
innebörd kommer inom kort att ges
skolöverstyrelsen.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Statsrådet anför att riksdagens medverkan
har gällt principerna och grunderna
för statsbidragsgivningen, inte
vilka preciserade skolor som skall erhålla
statsbidrag. Eftersom skolöverstyrelsens
utredning omfattar 65 enskilda
skolor och dess förslag till avveckling
av statsbidragen berör närmare hälften
av skolorna, anser jag att min interpellation
gäller principerna för statsbidrag

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

och inte huruvida några preciserade
skolor skall få behålla sina bidrag, detta
så mycket mer som skolöverstyrelsens
motiv för att föreslå att statsbidragen
tills vidare skall utgå till övriga
.skolor är, att det offentliga utbildningsväsendet
ännu inte hunnit byggas ut till
alla delar. När detta skett, kommer tydligen
även statsbidragen till övriga skolor
att dras in.

Regeringen har enligt statsrådet redovisat
sin principiella syn på de enskilda
yrkesskolorna i statsverkspropositionerna
1969 och 1970. I båda dessa
propositioner anför departementschefen
att det är angeläget att ”vid prövning
av fråga om statsbidrag till enskild
yrkesskola i varje särskilt fall bedöma
om den ifrågavarande verksamheten
fortfarande fyller ett sådant behov
att statsbidrag bör utgå”. Vad menas,
statsrådet Carlsson, med behov?
Enligt min mening kan behovet dokumenteras
på två varandra kompletterande
sätt, dels så att det finns en tillräcklig
elevtillströmning till skolorna,
dels så att avnämarna har intresse av
att anställa personer som erhållit utbildning
vid berörda skolor. Enligt regeringens
bedömning finns inget behov
av enskilda yrkesskolor, om det offentliga
utbildningsväsendet kan erbjuda
likartad utbildning. Det är mycket riktigt
en principiell syn, enligt min bedömning
totalt felaktig men dock en
principiell syn, som borde redovisats
för riksdagen jämte åtföljande konsekvenser.
De underhandsdiskussioner
som statsrådet för i statsverkspropositionerna
1969 och 1970 kan rimligtvis
inte anses vara annat än tyckanden,
som det i och för sig kan vara intressant
att ta del av men som näppeligen
kan anses ha varit underlag för ett riksdagsbeslut,
som så radikalt förändrar
situationen för eleverna, skolorna och
avnämarna.

Jag hävdar alltså att regeringen förfar
helt felaktigt, konstitutionellt sett,
om regeringen ger skolöverstyrelsen
uppdraget att avveckla statsbidragen

till berörda skolor utan att underställa
riksdagen de nya principerna för beslut.
Ett sådant handlingssätt är dock
helt i linje med enpartiväldet, som vi
i snabbt växande omfattning blir utsatta
för.

Regeringen aviserar nu genom det
svar jag här fått ett beslut om indragning
av statsbidragen till ett stort antal
enskilda yrkesskolor. Grunderna för
detta beslut kan vi finna i det brev som
regeringen fått från skolöverstyrelsens
kansli. Skolöverstyrelsen säger att den
följt tre huvudprinciper vid sin översyn
av vilka skolor som tills vidare
skall få behålla statsbidrag:

1) Skolan skall fylla ett för samhället
och näringslivet angeläget behov.

2) Motsvarande utbildning kan inte
erhållas vid offentlig skola.

3) I vissa fall där skolan tillämpar
eller prövar pedagogiska metoder, som
är av intresse för utbildningen i allmänhet.

Skolöverstyrelsen har dessutom enligt
vad den själv meddelar särskilt beaktat
i vilken mån skolorna fyller ett
behov inom vuxenutbildningen.

Jag vill påstå, herr talman, att översynen
på flera avgörande punkter inte
fyller kraven på en förutsättningslös
och objektiv utredning. Sålunda har
det så långt jag kunnat bedöma inte
gjorts någon analys för att kartlägga
näringslivets syn på de berörda skolorna.
Vidare tycks några direkta överläggningar
eller diskussioner med berörda
skolor ej ha ägt rum, varför någon
detaljgranskning av skolornas pedagogiska
metoder ej kunnat ske och
ej heller av det faktiska innehållet i
kursplanerna. I flera fall betvivlar jag
starkt att likvärdig utbildning kan erbjudas
av det allmänna utbildningsväsendet.

Det är på dessa grunder, herr statsrådet
Carlsson, som jag anser att skolöverstyrelsens
utredning och förslag
borde gå ut på remiss, innan beslut fattas.
Det förefaller emellertid av interpellationssvaret
att döma som om stats -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

rådet i denna fråga suveränt bortser
från alla sakliga synpunkter. Den doktrinära
utbildningsmonopolsynen är
tydligen viktigare än allt annat.

Beträffande skolöverstyrelsens handläggning
av ärendet kan det finnas skäl
att påpeka ett rätt anmärkningsvärt
förhållande. I de skolpolitiska debatterna
framhålls ofta att skolöverstyrelsen
fått en sådan sammansättning att
frågor som behandlas av denna in pleno
kan bli allsidigt bedömda. Frågan om
att avveckla statsbidraget för så välkända
och högt skattade skolor som
Stockholms tekniska institut, Tekniska
institutet, Bar-Lock-institutet och Bröderna
Påhlmans handelsinstitut, för att
nu bara nämna några, som sammanlagt
har mellan 3 000 och 4 000 elever, borde
vara av den storleksordningen att
den behandlades av skolöverstyrelsen
i plenum. Så har inte skett, utan ärendet
har avgjorts genom ett s. k. kanslibeslut,
d. v. s. som ett vanligt rutinärende.
Det är således inte bara statsrådet
Carlsson som underskattar den
här frågans betydelse.

Till sist, herr talman, några ord om
enskilda skolor och utbildningsmonopol.
De enskilda skolorna här i landet
omfattar mindre än en procent av utbildningsutbudet.
Det är väsentligt
mindre än i alla andra västeuropeiska
länder. Men inte ens det vill regeringen
tolerera. Än så länge finns inget förbud
mot att driva enskilda skolor. Det skulle
dock inte förvåna mig det ringaste
om regeringen skulle föreslå ett sådant
så småningom. Man vill strypa denna
verksamhet genom att — i motsats till
vad som sker i andra länder — göra
skolorna för dyra för föräldrar och
elever.

Den valfrihet, som statsunderstödda
enskilda skolor skulle kunna ge eleverna,
och den konkurrens inom det allmänna
skolväsendet, som friheten skulle
innebära, kunde bli en sporre för
hela utbildningen. All erfarenhet lär
oss att när konkurrensen är borta, blir
resultatet ett dåligt monopol. Den tesen

lj- Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
gäller utbildningsväsendet lika väl som
näringslivet. Konkurrensens betydelse
liksom tesen om valfrihetens samhälle
borde inte vara obekanta för statsrådet
Carlsson.

Vad är det som ligger bakom att regeringen
gör allt den kan för att kväva
den lilla valfrihet som finns i dag och
med bortseende från fakta söker genomdriva
ett utbildningsmonopol? Det
kan inte vara en besparingsfråga, eftersom
det faktiskt blir billigare för statskassan
att eleverna går i enskilda skolor
även om dessa får statsbidrag. Talet
om att den lilla enskilda skolsektorn
skulle splittra utbildningsresurserna
faller på sin egen orimlighet. Kvar står
bara ett enda argument, såvitt jag kan
bedöma: ett statligt utbildningsmonopol
är det enda men samtidigt det bästa
och effektivaste instrumentet att systematiskt
påverka ungdomarna. ”Skolan
är utan tvivel ett av våra förnämsta instrument
när det gäller att strukturomvandla
samhället”, har statsminister
Palme sagt. Mot en sådan socialistisk
vilja hos en maktfullkomlig regering
står sig naturligtvis alla sakargument
slätt. Talet om valfrihet verkar världsfrånvarande
och önskan om en livgivande
konkurrens som förlegade tankar
hos moderata väljare.

Statsrådet Carlsson! Är verkligen
skräckstaten — statsmonopolstaten —■
socialdemokraternas idealstat?

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Det var ett i många avseenden
anmärkningsvärt anförande
som herr Wallmark höll från denna
talarstol. Det var verkligen ett eko från
en svunnen tid — och med det menar
jag inte något årtionde, utan man får
gå åtskilliga årtionden tillbaka i tiden
för att hitta något så reaktionärt som
vad herr Wallmark lyckades prestera
år 1970 på en av denna vårriksdags
sista dagar. Dessutom innehöll anförandet
ett par sakfel; men det är kanske
mindre att fästa sig vid.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

10 Nr 28

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

Herr Wallmark säger för det första
att nu aviserar man indragna statsbidrag.
Den principiella syn utifrån vilken
skolöverstyrelsen agerar har redovisats
under två på varandra följande
riksdagar, och den har inte mött några
invändningar.

För det andra frågar herr Wallmark
vad som menas med behov. Ja, om samhället
kan erbjuda skolor som ger likvärdig
eller likartad utbildning med de
privata, då finns det inte längre ett behov
av att stödja dessa skolor. Det är
ju — för att ta ett mycket enkelt exempel
— lika felaktigt att på detta sätt
driva två skolor bredvid varandra med
samma utbildningsmål som att bygga
två järnvägar parallellt med varandra.
Ingen skulle nu för tiden komma på
den senare tanken. Det gjorde man för
åtskilliga årtionden sedan, men numera
har man frångått denna metod för järnvägsbyggande.
Lika orimligt är det ur
samhällets synpunkt att utnyttja resurser
så illa att man samtidigt satsar på
två skolformer, om vi redan har en
skola där eleverna kan beredas utrymme.

För det tredje har vi förklarat att
skolöverstyrelsens utredning bör utgöra
grunden för det vidare arbetet i frågan
och — som jag uttryckte det i interpellationssvaret
— även innefatta
kontakter med respektive skola. På den
punkten har jag alltså redan i mitt interpellationssvar
gett besked till herr
Wallmark.

För det fjärde säger herr Wallmark
att det här föreligger ett konstitutionellt
fel. Ja, där har vi precis motsatt
uppfattning. Herr Wallmark får väl vidta
de åtgärder som han anser nödvändiga
för att påvisa detta konstitutionella
fel.

Låt mig också säga några ord om
herr Wallmarks allmänna kritik mot
enpartivälde, mot utbildningsmonopol
och mot att vi slår sönder den valfrihet
som nu finns men som alltså skulle
krossas genom den socialdemokratiska
utbildningspolitiken. Det var detta jag

avsåg när jag sade, att ett så reaktionärt
tal har vi inte hört sedan mycket
lång tid tillbaka. Vad herr Wallmark
här egentligen angriper är ju de principer
för hela den moderna skolpolitiken
som vi åtminstone till de allra senaste
veckorna har trott att de borgerliga
partierna hjälpligt slutit upp bakom.
Men herr Wallmark läste nu upp
valda delar av Yngve Holmbergs tal för
ett tag sedan vid partistämman. Jag vill
gärna ställa några motfrågor: Är det
högerns nya skolpolitik som här redovisas?
Är det den nya attacken som
skall komma mot den utbildningspolitik,
som syftar till att ge alla ungdomar
möjlighet till bättre utbildning genom
att vi har byggt upp en grundskola och
ovanpå den en gymnasieskola, som
kommer att motsvara 90 procent, och
att vi på ett femtontal år har sex- och
sjudubblat antalet platser vid universiteten
och högskolorna? Är det en attack
i den formen som herr Wallmark konstruerar
— om utbildningsmonopol och
indoktrinering av ungdomen — som nu
skall komma i högerns valrörelse?

Det är utomordentligt viktigt att vi
får detta klarlagt, och kan herr Wallmark
bidra därtill innan vårriksdagen
slutar, så är jag utomordentligt tacksam.

Detta återspeglar också vad jag läste
i en debattbok från högerns sida för
några år sedan. Den hade som huvudförfattare
Staffan Burenstam Linder,
och för säkerhets skull som medförfattare
inte bara Yngve Holmberg utan
också herr Bohman, så här måste det
väl för en gångs skull vara vattentätt
att högern verkligen står bakom. Där
sägs att utbildningskapaciteten skall
anpassas efter en viss intelligenskvot.
På det sättet skall man avgöra vilka
som får komma in i utbildningssamhället.
Men kapaciteten skulle något
överstiga denna intelligenskvot. Man
frågar sig då vilka som skulle komma
in på den kvoten. Ja, här säger författaren
att man skall kunna skaffa sig
utbildning genom att betala för den,

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

även om man inte har uppnått denna
speciella intelligenskvot. De barn och
ungdomar som inte är särskilt begåvade
men ändå har varit tillräckligt kloka
att skaffa sig någorlunda rika föräldrar
skulle alltså kunna skaffa sig
utbildning i det samhälle som högern
skisserar upp.

Detta kombinerat med dessa våldsamma
attacker från herr Wallmark
och tidigare i offentliga debatter från
herr Holmberg mot den socialdemokratiska
utbildningspolitiken innebär att
vi har en avgörande ideologisk och
praktisk skillnad i bedömningen av
skolpolitiken. Det är utomordentligt
viktigt att den saken klarläggs vid denna
vårriksdag. Och det skall bli utomordentligt
intressant att höra om här
finns en borgerlig samling kring detta
reaktionära angrepp på dagens skolpolitik.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Statsrådet Carlsson tycker
sig höra tongångar från svunna
tider. Vi skall ta upp den diskussionen
om en stund; jag skall ta sakfrågan
först.

Statsrådet säger att han två gånger
— tydligen för säkerhets skull — har
underställt riksdagen principbeslut. Bara
detta, herr statsråd, är något märkligt,
att man inte ens var nöjd med att
1969 underställa riksdagen ett principbeslut
utan gör det också 1970. I verkligheten,
herr statsråd, är det så — detta
tror jag att departementet har fått
klart för sig under hand från statsutskottet
— att allmänna resonemang som
förs i texten i en proposition, framför
allt statsverkspropositionen, inte skall
uppfattas som att riksdagen har tagit
ställning eller fattat beslut i en fråga.
Det vore fullständigt orimligt, menar
jag, om regeringen på några rader på
olika sidor här och där skulle föra allmänna
resonemang utan att det finns
några klämmar, som föreslår riksdagen
att besluta i frågorna, och statsrådet
anser ändå att detta är riksdagens be -

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
slut; efter det kan man handla. Så kan
regeringen inte handla i fortsättningen.
.lag trodde att statsrådet kände till detta.
Här kommer givetvis att göras en
utredning, om nu statsrådet fortfarande
kommer att handla efter detta, för att
granska det konstitutionella sättet att
handlägga dessa frågor. Jag finner det
i varje fall ytterligt anmärkningsvärt
att man försöker rida på den typen av
principer.

Sedan går jag över till diskussionen
om de enskilda yrkesskolorna. Det totala
enskilda skolväsendet i landet omfattar,
som jag har sagt, knappt en procent av
hela utbildningsutbudet. En grundlig
analys har gjorts av utbildningsväsendet
i detta avseende i tolv västeuropeiska
länder. Därvid har klart konstaterats att
de enskilda skolorna inte behandlas så
illa i något annat land på denna sida
om järnridån som just i Sverige. Men
det är alldeles uppenbart att regeringen
inte vill vara med om att ens denna lilla
procent skall få finnas kvar, utan den
skall tas bort.

Statsrådet Carlsson talar om splittring.
Men, herr statsråd, låt oss lämna
järnvägspolitiken utanför. Jag tycker
att den parallellen verkligen inte var
särskilt lyckad. Hitta en bättre. Vi anslår
totalt något över 20 miljoner kronor
till dessa enskilda yrkesskolor i en
utbildningsbudget, som rör sig om 8—10
miljarder kronor. Tala inte om splittring! Jag

sade i mitt förra inlägg att jag
betvivlade att flera av dessa skolors utbildningsprogram
kunde erbjudas i det
offentliga utbildningsväsendet. Jag vågar
hävda att jag har rätt i mitt påstående.
Jag talar nu som avnämare,
och jag har sysslat med dessa frågor i
flera årtionden. Jag vet vilka utbildningsprogram
dessa skolor har och vad
de ungdomar kan som kommer därifrån.
Jag hävdar med bestämdhet att det
icke är möjligt att erbjuda likvärdig utbildning
— likartad möjligtvis, men
icke likvärdig — inom det allmänna
skolväsendet.

Nr 28

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

Skolöverstyrelsen har inte varit i
kontakt med någon av dessa skolor.
Skolöverstyrelsen har icke granskat näringslivets
behov, som står såsom en
av huvudpunkterna, för att ta reda på
om det finns några synpunkter över
huvud taget från näringslivets sida.
Skolöverstyrelsen har behandlat detta
som ett rutinärende och fattat ett kanslibeslut.
Ett klokt undervisningsråd reserverade
sig visserligen mot beslutet,
men skolöverstyrelsen in pleno är ju
sammansatt av representanter för olika
kategorier i samhället, och där har man
inte ens behagat ta upp ärendet. Jag är
alldeles övertygad om att det hade blivit
en väsentligt mera nyanserad debatt,
om ärendet underställts överstyrelsen in
pleno. När man inte har gjort så, bordet
det rimligtvis — detta kan ju inte
vara obekant för statsrådet — vara naturligt
att departementet rättade till den
fåten genom att låta berörda skolor och
instanser yttra sig innan regeringen,
som statsrådet säger nu, inom kort skall
fatta sitt beslut.

Jag finner alltså handläggningen av
dessa ärenden ytterligt anmärkningsvärd.
Det finns ingen vilja till en saklig
prövning utan endast att handlägga
det hela efter vissa socialistiska riktlinjer.

Därmed, herr talman, är jag alltså
inne på statsrådets resonemang om utbildningspolitiken.
Låt mig nu först
upplysa även det här statsrådet om att
vårt parti sedan tillräckligt lång tid
tillbaka heter moderata samlingspartiet.
Moderata samlingspartiet, statsrådet
Carlsson, försök att komma ihåg det!

Statsrådet Carlsson påstår att vi skulle
företräda en reaktionär utbildningspolitisk
uppfattning. Statsrådet och jag
har nu hunnit föra ett antal debatter
om utbildningspolitiken, där jag snarast
har efterlyst en mera progressiv
syn på utbildningspolitiken än den regeringen
presterat. Jag har i denna talarstol
sagt att sedan statsrådet Edenman
lämnade utbildningspolitiken finns
det ingen utbildningspolitiker i rege -

ringen. Jag skall be att få upprepa det
påståendet. Den interimistiska behandling
av utbildningspolitiken som ingick
i statsminister Palmes egen personliga
utbildning kan vi ju lämna därhän.
Men den som tar del av de uttalanden
som herr Palme gjort inför partikongressen,
i samband med jämlikhetspolitiken,
och i den senaste stora utbildningspolitiska
intervjun i föregående
nummer av Utbildningstidningen kan
väl konstatera att regeringen har en
mycket bestämd målsättning med utbildningspolitiken,
nämligen att förändra
samhället. Jag har frågat statsrådet
Carlsson, om han är beredd att
ta avstånd från statsrådet Alva Myrdals
krav på ett statsmonopol för utgivningen
av läroböcker. Herr Carlsson har
vägrat att ta avstånd från det. ”Staten
kan göra det lika bra som de enskilda”,
sade statsrådet till mig.

Innehållet i utbildningen förändras
successivt efter de visioner som regeringen
har. Det är så förunderligt, herr
talman, att gång på gång i debatter med
socialdemokrater förnekar de sin socialistiska
målsättning. Jag kan inte fatta
att ni inte är stolta över den och i
stället säger att det är den ni vill driva
igenom på alla nivåer. Detta vore ju
det rimliga svaret; men det kanske inte
passar så bra gentemot väljargrupperna
att tala ett rent och klart språk.

Vi har, herr talman, redovisat vår
utbildningspolitik i partiprogram, såväl
när det gäller grundskolan som när
det gäller den gymnasiala skolan och
den högre utbildningen. I alla tre fallen
har vi redovisat en klart egen progressiv
syn på hur utbildningen skall utformas.
Jag vill hävda att vi är det enda
parti som har lagt konkreta förslag när
det gäller alla dessa tre utbildningsstadier.

När jag nu tar upp den lilla enskilda
utbildningssektorn och vill att den skall
få ett livsrum inom vårt utbildningsväsende
— att det skall finnas möjlighet
till ett alternativ — klassificerar statsrådet
mitt uttalande som reaktionärt.

Tisdagen ilen 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Jag kan inte hindra statsrådet från att
använda vilken beskrivning han vill —
om statsrådet vill kalla det reaktionärt
att vi skall bibehålla en liten enskild
ntbildningssektor må det vara statsrådet
tillåtet, .lag anser att en sådan
skall finnas kvar. Tiotusentals för att
inte säga hundratusentals människor
här i landet är av samma uppfattning.

Anledningen till att vi vill ge statsbidrag
till denna enskilda sektor är att
vi vill göra det litet billigare för elever
och föräldrar att nyttja denna skolform
— att den inte förbehålls rikemansbarn.
Går vi till Danmark kan vi
konstatera att där finns någonting som
kallas för en skolpeng som följer eleven.
Han har möjlighet att gå i andra
skolor och då satsar staten sin andel i
utbildningen för honom, vilken skola
man än går i. Ta övriga skandinaviska
länder så kan vi slå fast att vi är i särklass
sämst; jag använder medvetet den
beteckningen. Västtyskland, Holland,
Belgien, Schweiz, Frankrike, Italien,
England och USA har varit föremål för
en ordentlig analys. Det är bara här i
Sverige som det förs en sådan isolerad
utbildningspolitik.

Att vi vill ge möjlighet för varje ungdom
att få den utbildning vederbörande
önskar och kan beredas tillfälle att genomgå,
har vi deklarerat så ofta att det
inte finns något skäl att här upprepa
det.

Låt oss diskutera den här enskilda
utbildningssektorn — det är detta interpellationen
gäller, och det är den
diskussionen jag för, herr statsrådet.

Det finns bara en slutsats att dra av
statsrådets svar till mig, nämligen att
en enskild sektor av det här slaget inte
skall få lov att bestå. Eftersom det här
inte kan gälla splittringsdiskussionen
och inte de ekonomiska resurserna,
måste den av regeringen förda politiken
på utbildningsväsendets område i
detta fall vara ett uttryck för maktfullkomlighet
och indoktrineringsvilja, dokumenterat
i många uttalanden från regeringens
sida.

Anjr. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! Jag skulle inte ha blandat
mig i debatten om inte statsrådet
Carlsson direkt apostroferat mig. Jag
är övertygad om att herr Wallmark kan
klara den utan stöd från annat håll.

Statsrådet Carlsson gjorde gällande
att jag var medförfattare till en bok som
Staffan Burenstam Linder skrev för ett
par år sedan. Det är en felaktig uppgift.
Är man så noga med fel som statsrådet
sade sig vara skall man vara försiktig
när man själv kastar ut påståenden.
■lag var med i en referensgrupp som
diskuterade boken. Men i boken anges
uttryckligen att Staffan Burenstam Linder
är ensam författare och svarar för
innehållet i boken. Och jag har ingen
anledning att nu yttra mig om dess innehåll.

När jag ändå står i talarstolen, herr
talman, kan jag inte underlåta att uttrycka
den meningen att om någon varit
”reaktionär” i debatten har det varit
statsrådet Ingvar Carlsson, vår utbildningsminister.
Han är på något underligt
sätt låst i ett effektivitetstänkande
när han resonerar om utbildning.
Det är den till staten monopoliserade
och av staten bestämda utbildningen
som skall ge den enda möjligheten
till utbildning. Det är den ”enda
raka järnväg” som kan komma i fråga.
Jag levde i den föreställningen — tydligen
felaktig, får jag lära mig nu — att
målet för oss när det gäller svensk utbildningspolitik
är detsamma som i alla
andra västerländska kulturländer, nämligen
att skapa upplysta och kunniga
människor, som skall ha möjlighet att
vara olika även där de är jämlika. Att
utbilda människor är faktiskt inte detsamma
som att gjuta tennsoldater, herr
Ingvar Carlsson, om ni inte visste clet
förut. Vi kan inte forma människorna
efter mallar. Det gäller att utveckla anlag,
att utveckla fallenhet, att göra det
bästa möjliga av varje enskild människa.
Och jag tror att privatskolor inom
ramen för allmänna ulbildningsnormer
kan fylla mycket betydelsefulla upp -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
gifter. Det är väl inte för inte som olika
konventioner försöker stadga skydd för
den individuella rätten till fri utbildning
och föreskriver att man inte skall
styra människorna in i vissa utbildningsfållor.

Det föreföll mig som om statsrådet
Ingvar Carlsson inte hade någon som
helst känsla för människornas obotliga
behov av rik variation, av valfrihet, av
fasettering, av nyanser. Jämförelsen
med järnvägen var på något sätt skrämmande
”reaktionär”. Ta emot bollen
när den kastas tillbaka, herr Ingvar
Carlsson!

Utbildning är inte bara att kliva på
den enda, statliga järnvägen. Den enskilda
människan skall kunna utnyttja
även andra vägar för att vi skall nå
målet att skapa fria, öppna och kunniga
människor i ett kultursamhälle.
Jag trodde faktiskt, ända till i dag, att
vi skulle kunna vara överens om det
målet, och jag är djupt besviken.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Först vill jag beröra
sakfrågan.

Vid översynen har skolöverstyrelsen
tillämpat tre principer för sitt arbete:
för det första att dessa skolor skall fylla
ett för samhället och näringslivet
angeläget behov, för det andra att motsvarande
utbildning inte kan erhållas
vid offentlig skola och för det tredje,
i vissa fall, att skolan tillämpar eller
provar pedagogiska metoder som är av
intresse för utbildningen i allmänhet.
För tredje gången, herr Wallmark, talar
jag nu om att de berörda skolorna
skall få yttra sig innan beslutet fattas.

Låt mig sedan ta upp den allmänna
skoldiskussion som vi här kommit in
på. Jag vill till att börja med bemöta
det personliga angrepp som herr Wallmark
alltid gör i olika sammanhang, nu
genom uttalandet att vi sedan Edenman
inte har haft någon utbildningspolitiker
i regeringen. Jag skall inte försvara
Olof Palme, statsrådet Moberg eller mig

själv. Jag vill endast å vårt partis vägnar
göra den deklarationen att vi från
vår sida bestämmer vilka vi skall företrädas
av. Efter att ha lyssnat till herr
Wallmark är jag uppriktigt sagt inte
säker på att han är särskilt kompetent
när det gäller att bedöma vem som är
en bra utbildningspolitiker och vem
som inte är det.

Därefter vill jag bemöta anklagelsen
mot det nuvarande skolsystemet för att
det bedriver indoktrinering och för att
det leder till en monopolisering och
ensidighet. Vem drabbar den anklagelsen
i första hand, herr Wallmark? Jo,
självfallet Sveriges lärare, Sveriges rektorer
som villigt låter sig utnyttjas till
att indoktrinera våra barn socialistiskt
— det är tankegången bakom hela herr
Wallmarks uppläggning. Tror verkligen
herr Wallmark att lärarna spelar
med i ett sådant spel utan att protestera
genom sina fackliga organisationer,
utan att gå till våldsam protest? Men de
är enligt herr Wallmark viljelösa redskap,
som utnyttjas på detta sätt av en
listig socialdemokrati.

Herr Wallmark säger också att vi internationellt
sett är mycket dåliga. Vad
bygger herr Wallmark det påståendet
på? Jag har haft tillfälle att sammanträffa
med representanter för de olika
länderna ute i Västeuropa, och jag skall
resa ned nästa vecka för förnyad diskussion.
Det är tvärtom så att de är
oerhört intresserade av den svenska
utbildningspolitiken och mycket angelägna
att få del av de försök som vi arbetar
med. De anser att Sverige på
praktiskt taget alla områden är ett föregångsland.
Vilka internationella källor
är det som herr Wallmark åberopar?
Detta stämmer inte alls med de erfarenheter
jag har.

Det som jag har reagerat mot mycket
kraftigt och som inte herr Bohmans
anförande kan släta över är karaktären
och innehållet i herr Wallmarks anförande
här i dag, som stämmer utomordentligt
väl med partiledarens, Yngve
Holmbergs, anförande — annars

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

skulle jag inte fästa så stort avseende
vid det. Man målar perspektivet att den
nuvarande utbildningspolitiken är ett
hot -— jag kan inte uppfatta uttalandena
på annat sätt -— mot demokratin,
att den är ett instrument för att göra
människorna till socialister, att de allmänna
demokratiska kraven undertrycks.
Men om man riktar sådana
våldsamma anklagelser, måste man i
rimlighetens namn också presentera
vad det är man vill göra annorlunda.
Det kan väl inte vara denna enda procent
privatskolor det gäller. Det måste
väl vara någonting grundläggande i
hela utbildningspolitiken som de moderata
vill ändra på. Inom parentes ber
jag uppriktigt om ursäkt för att jag sade
”högern”, men det kan möjligen förklaras
av att det verkligen var gammal
högerpolitik av värsta slag som herr
Wallmark här presenterade. Jag skall
försöka komma ihåg att det är fråga
om de moderata, hur illa den beteckningen
än passar i sammanhanget. Vad
jag vill ha är bara denna redogörelse
för hur ni i praktiken tänker genomföra
det annorlunda beskaffade skolsystem
som ni uppenbarligen vill införa
om ni får regeringsmakten vid
höstens val.

Och jag har ställt frågan: Har ni mittpartierna
med på denna totala kursförändring
för svensk utbildningspolitik?

Jag vill också beröra effektivitetstänkandet,
som jag anklagades för. Det är
inte så underligt. Vi har massvis med
uppgifter som vi vill genomföra på utbildningspolitikens
område. Vi har förskolan
som tränger sig på, vi har vuxenutbildningen
och vi har stora reformer
inom den nuvarande skolans ram. Då
är det givet att regeringen avväger hur
vi på bästa möjliga sätt skall använda
de resurser som vi kan avsätta för utbildningsändamål.
Vi har funnit att om
vi på gymnasienivå, mellanskolenivå,
har ett allmänt skolväsende som kan
erbjuda ungdomen en viss utbildning,
så är det en dålig resursanvändning
att samtidigt använda privata skolor

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
för exakt samma utbildningsnivå som
vi ändå har kapacitet för. Det är därför
jag säger att detta är eu lika oklok
politik som när man förr i tiden, innan
man hade lärt sig bättre, byggde järnvägar
parallellt med varandra. Det har
ju, herr Bohman, ingenting att göra
med innehållet i utbildningen, valfriheten,
möjligheten att välja olika ämnen,
olika linjer. En demokratisk uppbyggnad
av skolan skapar vi på andra
vägar än genom att ha en procent privatägda
skolor. Det är inte detta som
är grundläggande för valfriheten och
möjligheten att ha en bra och fri skola.

Herr Bohman slutade sitt anförande
med att säga att det för honom var en
nyhet, att vi här har en spricka i utbildningspolitiken,
att det var mitt anförande
som skulle ha framkallat denna
effekt. Men herr Bohman var ju närvarande
vid högerstämman i helgen.
Lyssnade herr Bohman inte ens på herr
Holmberg och tog något intryck av vad
herr Holmberg sade? Det var det våldsammaste
angreppet på svensk utbildningspolitik
under hela efterkrigstiden,
och så kommer herr Bohman upp och
säger: Nu har jag upptäckt att det är
en spricka. Någon gång skall man lyssna
på rörelsen och sin egen partiledare,
herr Bohman. Det kan vara ganska
lärorikt.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Det är ganska intressant
att lyssna till den välskolade valtaktikern
statsrådet Carlsson, som vet
att anfall är bästa försvar.

När herr statsrådet talade om valfrihet
rann mig i tankarna historien om
Ford, som fick klagomål på att han
bara sålde sin gamla T-ford i en färg.
Då svarade Ford mycket stolt: Man kan
få vilken färg man vill, bara man väljer
svart. Detta förefaller vara det recept
på valfrihet som statsrådet talar om.

Sedan säger herr statsrådet att det är
en våldsam anklagelse vi riktar mot det
nuvarande skolväsendet. Är lärarna

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
verkligen beredda att spela med i detta
indoktrineringsspel?

Jag vill då först säga till herr statsrådet,
att det inte är vi som vill ändra
kursen på utbildningspolitiken — det
är socialdemokraterna som håller på att
göra det.

Vi vill följa skolstadgan och läroplanen.
Vi har här i riksdagen väckt en
motion där vi vill att riksdagen skall
uttala sin anslutning till den nuvarande
skolstadgan, eftersom såväl jämlikhetsrapporten
som den intervju med statsrådet
Palme som jag åberopade pekar
entydigt i riktning mot en förändring
av skolstadgan. Det ärendet kommer
upp i höst, och vi har blivit överens
om att ha en stor utbildningspolitisk
debatt då, där det blir tillfälle att diskutera
saken.

Nej, herr statsrådet, lärarna är inget
viljelöst redskap i denna omändring av
utbildningspolitiken. Det är väl skälet
till att statsrådet Alva Myrdal i en intervju
har sagt, att det inte blir någon
ändring förrän den nuvarande lärargenerationen
dött ut. Detta uttalande
var återgivet i Metallarbetaren i somras,
och det står väl kvar fortfarande
som en målsättning att byta ut denna
lärargeneration för att få igenom de
förändringar i utbildningspolitiken som
regeringen vill ha.

Vi har i flera utbildningspolitiska debatter
talat om att den socialdemokratiska
partikongressen och den utbildningspolitik
den antog var en vändpunkt
med en helt ny målsättning för
svensk utbildningspolitik. Det är den
vi har protesterat mot, statsrådet Carlsson.
Vi vill ha kvar utbildningspolitiken
så som riksdagen enhälligt fattat
beslut om, och som detta beslut har
följts ända fram till omkring 1966—
1967.

Nu börjar en successiv kursändring,
och det är den vi går emot. Jag tycker
inte statsrådet skall rikta anklagelser
för en reaktionär utbildningspolitik mot
oss. Den anklagelsen kan verkligen gå
tillbaka till statsrådet själv, därför att

det är där ansvaret för kursändringen
ligger.

Att andra länder är intresserade av
att ta del av vår utbildningspolitik är
väl inte så märkvärdigt. Vi är ju också
intresserade av att se hur andra gör.
Vi sitter dock kanske inte så högt upp
att vi ger målsättningen för andra länder
— åtskilliga utbildningspolitiker i
andra länder säger: Vi skall lära av
svensk utbildningspolitik för att inte
begå samma misstag.

Visst görs det misstag, statsrådet
Carlsson. Jag tycker regeringen visar
upp en övermaga tro på sin utbildningspolitiks
förträfflighet, som sannerligen
inte rimmar med verkligheten.

Statsrådet Carlsson har haft tillfälle
att resa, liksom jag och många andra,
och tala med utbildningspolitiker i
flertalet länder i Europa. Vi bör ha haft
tillfälle under årens lopp att göra jämförelser.
Låt oss vara litet ödmjuka,
statsrådet Carlsson. Lyssna också på oss
i oppositionen! Det kan ju tänkas att
vi har några vettiga synpunkter att
komma med. Men om det är så att man
skall föra diskussionen om utbildningspolitiken
som en socialistisk sådan eller
inte, då har vi verkligen inte något
positivt bidrag till statsrådets utbildningspolitik
att ge. Då har vi bara ett
enda konkret förslag till svenska folket,
och det är att byta regering, så att
vi får behålla den utbildningspolitik
som vi tidigare varit överens om.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Denna interpellationsdebatt,
som började med en diskussion
om de enskilda yrkesskolorna, har svällt
ut till en allmän debatt om socialdemokratisk
och moderat skolpolitik. Jag har
i och för sig ingen anledning att blanda
mig i den debatten, men eftersom statsrådet
Carlsson här ett par gånger provocerat
mittenpartierna och frågat var
folkpartiet står och var centerpartiet
står i dessa frågor, vill jag ändå göra
en kort kommentar.

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Nr 28

Jag tror att statsrådet Carlsson väl
vet var vi står i de debatterade skolfrågorna.
Jag har personligen från denna
talarstol nyligen rätt ingående redovisat
att jag — liksom statsrådet
Carlsson här också sade —- anser att
förskolan och vuxenundervisningen är
av central betydelse för 1970-talet. Var
folkpartiet står i dessa frågor framgår
av motioner och reservationer och som
sagt även av inlägg i de debatter som
rört dessa fält. Precis samma svar kan
jag ge vad beträffar grundskolan och
gymnasieskolan och naturligtvis också
universitetsutbildningen. Jag vill med
andra ord hänvisa till de dokument
i utbildningsfrågor från vårt håll som
finns bl. a. från denna vårriksdag. Där
har getts klara besked om våra ställningstaganden
i utbildningspolitiken.

I dessa finns också ett klart belägg för
att vi, på grund av erfarenheter från
lärare och annan personal som är verksam
inom skolans värld, i dag känner
eu viss oro för den skolmiljö vi har. Jag
antar att statsrådet Carlsson är beredd
att medge att vi onekligen i dag upplever
något av en skolans kris, där man
har anledning lyssna till de konstruktiva
förslag som kommer fram från
olika håll. Jag hävdar med bestämdhet,
herr Carlsson, att vi från folkpartiets
sida därvidlag presenterat en rad värdefulla
förslag som skulle kunna förbättra
den något kaotiska skolsituation
vi just nu upplever.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! På direkt fråga av statsrådet
Carlsson vill jag bekräfta att vi
fortfarande står fast vid den uppfattningen
att undervisningens syfte är att
—- som det heter i skollagens bestämmelser
—- meddela eleverna kunskaper
och öva deras färdigheter samt i samarbete
med hemmen främja elevernas
utveckling till harmoniska människor
och till dugliga och ansvarskännande
samhällsmedlemmar. Men det finns olika
vägar att nå detta mål.

Anledningen till att jag gick in i de -

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
hatt med statsrådet var — utom för att
rätta en uppenbar felaktighet som statsrådet
inte bett om ursäkt för; (let kanske
i och för sig inte spelar så stor
roll — framför allt att jag ville reagera
mot att statsrådet Carlsson ansåg det
”reaktionärt” att kräva utrymme även
för andra utbildningsmöjligheter. Jag
vände mig också mot det effektivitetstänkande
som kom till uttryck i hans
första anförande och som han upprepade
i det andra och som hade den innebörden
att när nu staten ställer skolor
till förfogande är det dålig resursanvändning
— så sade statsrådet — att
använda andra skolor. Är inte detta ett
effektivitetstänkande? Och så upprepade
statsrådet sin jämförelse med järnvägspolitiken.
Men om man drar ut
konsekvenserna av resonemanget att
man inte skall ha olika parallella kommunikationsleder,
skulle det leda till
att man inte heller skulle ha rätt att
åka bil, inte att cykla och inte att gå.
Det borde ju räcka att utnyttja den
järnväg staten ställt till förfogande.

När jag uttalade min förvåning över
den uppfattning som jag trodde mig
kunna intolka i statsrådet Carlssons uttalande,
syftade jag inte på att det skulle
föreligga betydande sprickor i uppfattningar
mellan olika grupper i det
svenska samhället. Jag uppfattade det
däremot som en nyhet att statsrådet
Carlsson bedömer utbildningsfrågorna
uteslutande som effektivitetsfrågor och
använder beskyllningen reaktionär för
de begränsade krav som framställts
från vår sida. Det var det jag åsyftade
med min kritik.

Det är klart att vi alla lyssnar mer
eller mindre noggrant på de anföranden
som hålls i olika sammanhang.
Även om det gäller en partiledares anförande
kan man kanske ibland missa
något. Därför bär jag för säkerhets skull
plockat fram Yngve Holmbergs anförande
i Linköping. Jag har det här. Då
jag läser det kan jag inte förstå att
statsrådet Carlsson reagerar på det sätt
han gör.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

Yngve Holmberg säger i sitt anförande
bl. a. att ”man ägnar sig åt experiment.
Det talas om könskvotering
och socialgruppskvotering.” — År det
inte så, statsrådet Carlsson?

”För att få ökad social jämlikhet i
sammansättningen i skolorna, vill
man”, sade herr Holmberg, ”framdeles
transportera barn till skolor i andra
stadsdelar än där de bor.” — Vill man
inte det? Sysslar man inte med det?
Utarbetar man inte rekommendationer
i det hänseendet?

”Medan experimenterandet fortsätter”,
sade herr Holmberg vidare — detta
är väl i alla fall ett experimenterande;
experiment kan ju vara både positiva
och negativa, så man behöver inte
ta så illa vid sig — ”försummas det
som ändå är skolans huvuduppgift: att
ge en god utbildning.” ”Det har skett
en väsentlig standardsänkning i det
svenska utbildningsväsendet under senare
år.” — Ja, på den punkten kan
det naturligtvis råda delade meningar,
men folk som är mera sakkunniga än
jag i detta hänseende gör gällande att
det har skett en standardsänkning.
Statsrådet Carlsson har måhända en annan
uppfattning. Men vi lever ju i en
demokrati där vi har rätt att framföra
olika meningar.

”Samtidigt har arbetsron i skolorna
gått förlorad”, säger Yngve Holmberg.

— Har den inte det? Har inte arbetsron
på många håll i skolorna gått förlorad?
”1 många skolor är situationen både för
lärare och elever helt orimlig.” — Är
den inte det? Förhåller det sig inte på
det sättet att arbetssituationen i många
skolor är orimlig?

Det finns tyvärr, statsrådet Carlsson

— och ändå är det fråga om en av våra
viktigaste samhällsuppgifter, vårt ansvar
för kommande generationer — en
mycket betydande oro på olika håll,
såsom herr Wirtén här särskilt apostroferat,
en oro bland föräldrar, en oro
bland lärare och en oro bland elever.

Jag medger gärna att det nya skolsystemet
ännu inte har funnit sin form.

När man går över från ett system till
ett annat blir det övergångssvårigheter.
Det kan hända att övergångssvårigheterna
kommer att leda fram till en bättre
och mera harmonisk utbildning.
Men i dag är inte alla människor övertygade
om det. Därom vittnar den allmänna
oro som Yngve Holmberg ansåg
sig böra ge uttryck åt.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Statsrådet Carlsson har
vid ett par tillfällen begärt att få höra
mittenpartiernas inställning i denna
fråga.

Jag kan i stort instämma i vad herr
Wirtén har sagt här, nämligen att man
även från centerns sida i motioner till
årets riksdag mycket klart i ett flertal
punkter talat om hur man ser på skolfrågorna.
Jag kan tillägga, att jag varit
skolstyrelseordförande i tio år. Jag kan
intyga att det under dessa tio år skett
en betydande förändring på skolans
område, dels till det bättre, men dels
också till det sämre.

Den oro som herr Witrén talade om
finns, det kan jag intyga. Den finns
bland skolstyrelsernas ledamöter, den
finns bland elever, den finns bland lärare
och bland rektorer och den finns
bland föräldrar. Det är utomordentligt
angeläget att vi på något sätt kan återställa
den arbetsro som i alla fall tidigare
fanns i skolorna.

Låt mig också säga att jag har svårt
att förstå att det skulle vara reaktionärt
att önska att det fanns möjligheter för
även en mindre bemedlad elev att få
ta del av undervisningen i en privat
skola, om skolan i fråga har ett utbud
av sådan utbildning som vederbörande
önskar sig. Det är obegripligt för mig
att det skulle vara reaktionärt.

När jag själv växte upp stod möjligheter
till utbildning inte till buds på
samma sätt som i dag. Det gick inte lika
lätt att få lån som nu; man fick försöka
skaffa medel till sin utbildning där man
kunde. Jag har mot den bakgrunden

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

1''.*

utomordentligt svårt att fatta att det
skulle ligga något reaktionärt i att ge
möjligheter åt elever som själva inte
kan betala men som så önskar att få
utbildning vid de skolor det bär är fråga
om.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Vi är i slutet av vårriksdagen
och närmar oss väl gränsen
för vad vi som utbildningspolitiker får
ta i anspråk av kammarens hårt ansträngda
tid. Jag måste emellertid göra
några kommentarer till de senaste inläggen.

Av mittenpartierna hade jag kanske
önskat något klarare ställningstaganden
än hänvisanden i allmänna ordalag
till motioner. Vi står uppenbarligen
inför en valrörelse, där utbildningspolitiken
kommer att spela en betydande
roll, och då måste man välja sida: Står
man bakom det frontalangrepp som de
moderata nu riktar mot vår allmänna
skolpolitik, eller kommer man att slå
vakt om de bärande principerna? Detaljfrågorna
— hur vi skall angripa och
lösa vissa speciella problem i skolan
— kommer vi alltid att få diskutera,
men nu gäller det de allmänna principerna.

Herr Wallmark sade att moderata
.samlingspartiet inte vill ändra på den
nuvarande kursen i skolpolitiken. Det
är så bra som förhållandena nu är, ansåg
han, men socialdemokraterna skall
ju, fortsatte han, slå in på helt nya vägar.
Herr Wallmark, ni har ju alltid i
alla väsentliga avseenden varit emot
våra förslag när vi velat införa nyheter.
Nu skulle ni alltså ha kommit till
något slags magiskt streck, där ni i efterhand
kunnat acceptera de reformer
som genomförts men varnar och säger:
Gör ingenting mer, för då blir det socialism.
Det där är ju den gamla taktiken,
den som ni använt om arbetsmarknadspolitiken,
socialpolitiken och
skattepolitiken. Uppriktigt sagt biter
inte den slöa eggen längre.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor

Sedan kom angreppet mot Alva Myrdal,
som framförts i olika sammanhang.
Vad är det då Alva Myrdal sagt? Jo,
hon har sagt att tågordningen när det
gäller utbildningsreformerna bör vara
att man mycket tidigt satsar på utbildning
av lärare. Hon har framfört en
kritik, som naturligtvis då också drabbar
oss själva — vi kan faktiskt föra
en sådan kritisk diskussion, herr Wallmark.
Hon har sagt att det är orimligt
att begära av de äldre lärarna att de
i alla situationer skall kunna anpassa
sig till den nya skolpolitiken. Denna
uttalade förståelse för en äldre liirargeneration
vänder herr Wallmark praktiskt
taget till att man önskar livet ur
dem. Sådana debattmetoder skall vi väl
inte behöva tillämpa i den här kammaren! Beträffande

den nya målsättningen
i jämlikhetsprogrammet, som skulle vara
så farlig, vill jag bara säga att vi för
det första fört fram förskolan som en
viktig reform inför 1970-talet. Vi tror
att den är viktig från föräldrarnas synpunkt,
men att den är en än viktigare
jämlikhetsfråga ur barnens synpunkt,
framför allt de barn som i dag inte får
del av någon daghems- eller lekskoleverksamliet.

För det andra har vi sagt att vi i vårt
vanliga skolväsende särskilt vill satsa
på de svagpresterande. Det är ett konsekvent
fullföljande av vår skolpolitik,
där vi inte vill dela in ungdomarna i
grupper, där en del betraktas som intelligenta
— en elit — en del som rnedelbegåvade
och en del som stående
helt utanför. Vi kommer nu att rikta in
särskilda ansträngningar för att klara
de svagpresterande, därför att vi anser
att det är en viktig jämlikhetsfråga. Om
detta är socialism är det utmärkt, och
då är jag stolt över att det ingår i socialismen.

För det tredje har vi sagt att vi skall
satsa på vuxenutbildningen, att den
måste prioriteras under 1970-talet.

Detta är de tre bärande elementen i
vårt jämlikhetsprogram. Det är bra att

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
vi får klart för oss att herr Wallmark
betraktar det som en farlig socialistisk
utveckling. Vi kommer att få en intressant
politisk diskussion under 1970-talet.

Andra länder vill lära av våra misstag,
säger man. Jag vill inte på något
sätt skapa en ofelbarhetsdogm — när
man går i frontlinjen måste man ta vissa
risker, det ligger i experimentets
karaktär. Men jag kan försäkra att när
man nu utomlands har anammat den
svenska debatten om återkommande utbildning,
då är det inte för att man tror
eller hoppas att vårt system skall misslyckas,
utan därför att man tror att det
från svensk sida har aktualiserats en
utbildningsteori som kommer att leda
till den största utbildningsrevolutionen
under detta århundrade.

Det var en typisk reaktion att herr
Wallmarks partiledare, när han fick
höra detta, sade att detta är kinesisk
maoism. Samtliga utbildningsministrar
i Västeuropa har i alla fall förklarat att
detta är någonting som vi bör diskutera
tillsammans. Men det är klart att om
man är fast i sina gamla fördomar, så
uppkommer denna typ av kortslutning
som herr Holmberg råkade ut för.

Jag är gärna beredd, herr Bohman,
att ändra beteckningen författare till
referensgrupp. Jag tror herr Bohman
på hans ord att han inte har ett formellt
ansvar för vad som står i boken.
Nu tycker jag inte att skillnaden mellan
att vara medförfattare och att vara
medlem av en referensgrupp är så särskilt
stor. Men det är en viss skillnad,
och jag är beredd att acceptera den
distinktionen. Jag skall ta tillfället i akt
att vid samtal med herr Burenstam Linder
försöka få fram hur pass representativ
denna uppåtgående stjärna inom
moderata samlingspartiet är just på
denna punkt, så att vi kan få klart för
oss om det ligger en allvarlig tanke
bakom detta från moderaternas sida.

Effektivitetstänkandet skäms jag inte
för. Det vore oansvarigt av en departementschef,
som har att förvalta över

8 miljarder kronor, att vid framläggandet
av förslagen till riksdagen om hur
dessa 8 miljarder skall disponeras inte
fundera över hur man skall få ut det
mesta möjliga av dessa pengar. Det är
första gången ett socialdemokratiskt
statsråd har råkat ut för en sådan anklagelse
från borgerliga politiker. När
det gäller så mycket pengar och när så
stora uppgifter tränger sig på, är det
absolut nödvändigt att vi verkligen försöker
bedöma hur vi bäst skall använda
pengarna.

För att klara herr Holmberg räknade
herr Bohman upp en rad problem som
herr Holmberg tagit upp i sitt anförande
i Linköping. En del av detta var felaktigt,
bl. a. det om skolskjutsarna. Jag
har tvärtom sagt att detta inte är en
realistisk väg för att ändra den sociala
sammansättningen av klasserna.

Men herr Bohman hoppade över vad
jag hela tiden refererat till i herr Holmbergs
uttalande -— som herr Wallmark
här upprepade — nämligen följande
sats, och för säkerhets skull tar jag citatet
ur Svenska Dagbladet. Där säger
herr Holmberg att regeringen intresserar
sig för socialistiska experiment,
och han fortsätter: ”Man har ett uttalat
intresse för att göra om människorna.
Man vill fostra dem till kuggar i det
socialistiska samhället. Indoktrinering
hör emellertid inte hemma i en rättsstat
och en demokratisk stat.”

Det är detta som är min utgångspunkt
för diskussionen, speciellt därför
att herr Wallmark upprepat det i dag.
Är det denna plattform som de moderata
tänker använda i höstens valrörelse
när det gäller utbildningspolitiken?
Då går det en stor klyfta, för att inte
säga eu avgrund, mellan de moderata
och tror jag de andra partierna. Det är
utomordentligt viktigt att man inte glider
undan i den diskussionen utan
klart säger ifrån att det är detta angrepp
som de moderata tänker rikta
mot regeringens utbildningspolitik. Då
gäller det inte bara den framtida utbildningspolitiken,
utan också de

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

grundläggande värderingar som varit
vägledande för dagens utbildningssamhällc.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Statsrådet riktar nu en
fråga till mittenpartierna, om de ställer
sig bakom det frontalangrepp mot regeringens
utbildningspolitik som statsrådet
vill mena låg i den debatt som
förts i anledning av min interpellation.
Jag tror att det räcker att de har gjort
sina deklarationer — statsrådet kan
ju läsa innantill. Det skulle ta ytterligare
ett par timmar, om vi i detalj
skulle gå in på alla utbildningspolitiska
förslag.

Jag skulle, innan jag går in på den
principiella frågan, vilja något beröra
statsrådets försvar för Alva Myrdals
uttalande där hon uttryckt sin förståelse
för den äldre lärargenerationen — som
statsrådet så vänligt och sött sade. Jag
skall be att ordagrant få citera vad som
står i artikeln. ”Men”, säger statsrådet
Myrdal i en replik till författaren Kent
Andersson — som alltså redovisades i
tidningen Metallarbetaren —- ”den äldre
lärargenerationen måste nog do ut innan
vi får en riktigt ny skola.” Det är
ett ordagrant citat ur artikeln, och det
är inte jag som bär hittat på orden ”do
ut” utan det är den intervjuade som har
gjort det, och därmed tror jag att jag
har klarlagt vad som där sades.

Statsrådet säger att en primär fråga
för den socialdemokratiska utbildningspolitiken
är att satsa på de svagpresterande.
Vi har, statsrådet Carlsson, inte
vänt oss emot detta. Vi har i vår motion
sagt att vi kräver att det satsas på alla
elever och att man låter alla elever få
sina anlag utvecklade. Anledningen till
att vi tagit upp detta — och här gäller
det en målsättning i den socialistiska
utbildningspolitiken som vi hårt angriper
och kommer att angripa i valrörelsen;
var så säker, jag talar alltså
på mitt partis vägnar i detta fall — är
att man i jämlikhetsrapporten talar om

Ang. statsbidrag till enskilda yrkesskolor
att eleverna icke skall få gå igenom
utbildningen i takt med sin egen förmåga.
Man säger att klyftorna då skulle
växa och att det inte får bli tal om detta.
Det innebär med andra ord att man
lägger ett ”lock” över de medel- och
högpresterande eleverna för att få —
som herr Gösta Bohman så träffande
säger — likadana tennsoldater, gjutna i
samma form. Vi menar att eleverna går
in i utbildningsväsendet som enskilda
och olika individer och att de också
bör gå ut ur utbildningsväsendet som
olika individer. Var och en skall bjudas
möjlighet att prestera efter anlag,
intresse och begåvning — det är skolans
skyldighet. Den förändring som socialdemokraterna
nu vill genomföra beträffande
utbildningspolitiken godtar
icke vi.

Statsrådet säger att vuxenutbildningen
är den stora frågan. Vi har krävt en
samlad översyn av vuxenutbildningen,
och vi har i flera år motionerat i denna
fråga, men vi säger samtidigt att man
inte enbart kan satsa på vuxenutbildning
och dra in på ungdomsutbildning.
Satsningen bör ske på båda två. Rätt
satsning på utbildning är nämligen en
av de mest lönsamma investeringar som
samhället gör.

Sedan, herr talman, vände statsrådet
tillbaka till den återkommande utbildningen
och Yngve Holmbergs tal om
den maoistiska källan. Det fel som man
begår när man talar om återkommande
utbildning är att man menar två skilda
saker. Det gör U 68 i sin skrift, och det
är en medveten sammanblandning som
statsrådet ägnar sig åt när han talar
om återkommande utbildning.

Återkommande utbildning i ordets
egentliga mening, d. v. s. en ordentlig
grundutbildning i botten och en fortlöpande
kompletterande utbildning som
återkommer under hela livet, har vi
aldrig varit emot. Tvärtom har vi i ett
flertal år i motioner pekat på att ökade
insatser i dessa frågor krävs från det
allmänna. Återkommande utbildning i
den mera inskränkta mening som stats -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

rådet ibland talar om och som U 68 i
slutet av sin debattskrift nämner, nämligen
att man förbjuder ungdomar att
gå in i högre utbildning innan de har
fullgjort en arbetsplikt på ett eller ett
antal år, alternativt att man låter dem
avbryta studierna mitt under grundutbildningen
för att gå ut och arbeta
ett par år, den formen av återkommande
utbildning säger vi nej till.

Jag kan mycket väl förstå att många
kan uppfatta det så att de här idéerna
är hämtade från andra länder där det
råder arbetsplikt. Om statsrådet läser
skriften ”Vad är maoism?”, som Sovjetunionen
gav ut för något år sedan, finner
han en detaljerad beskrivning av
hur det kinesiska utbildningssystemet
faktiskt fungerar i dag. Det finns påtagliga
paralleller, herr statsråd.

Jag skall inte ta upp frågan om Staffan
Burenstam Linders bok, eftersom
statsrådet har lovat att ta upp en debatt
med honom själv i den frågan.

Såsom en kommentar till effektivitetsdiskussionen
vill jag framhålla att monopolism,
statsrådet Carlsson, innebär
dålig effektivitet. Planhushållningsfantaster
har en väldig faiblesse för att påstå
att om man arbetar med bara en
producent d. v. s. skapar ett monopol,
n. b. ett statsmonopol, så måste det bli
billigast. Tvärtom, herr statsråd, visar
all erfarenhet att brist på konkurrens
skapar dålig effektivitet.

Sedan frågar herr statsrådet till slut
om det tal som herr Holmberg höll i
Linköping skall vara en plattform för
oss moderata när vi skall agera i den
utbildningspolitiska debatten i valrörelsen.
Vi har kanske inte så högljutt
men tillräckligt ofta under hela denna
vårtermin anklagat regeringen för en
förändring av utbildningspolitiken i socialistisk
riktning i enlighet med partikongressens
ställningstaganden. Detta
tänker vi även fortsättningsvis anklaga
er för. Det finns dessutom allt fler bevis
för att kunskapsinnehållet i utbildningen
minskar. Även detta tänker
vi anklaga er för. Ni är mer intresserade

av socialistiska experiment än att skolan
skall verka fostrande och utbildande! -

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara till kammarens
protokoll få anteckna den tacksamhet
som jag känner för de avslöjanden
om de moderatas framtida skolpolitik
som herr Wallmark har gjort
i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Majrts propositioner
:

nr 134, med förslag till kupongskatteförordning,
m. m.; och

nr 135, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 34 och
40, statsutskottets utlåtanden nr 113,
132 och 135—137, bankoutskottets utlåtanden
nr 36—38 och 43 samt andra
lagutskottets memorial nr 54.

Om undantag från mervärdeskatt för
frimärken, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner.

I proposition nr 123 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 april 1970,

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

dels föreslagil riksdagen att antaga
vid propositionen fogade fiirslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:396) om frihet från införselavgift
i vissa fall,

3) förordning om ändring i förordningen
(1929: 307) angående tullrestitution,

dels inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

4) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648).

Propositionen hade, såvitt den avsåge
ändring i vägtrafikförordningen, hänvisats
till lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i mervärdeskatten. Ändringarna
vore av teknisk natur och innebure
bland annat förtydliganden av
reglerna rörande export, omläggning
av beskattningen av försäljning av vara
i förening med varans inmontering i
fastighet, ändrade regler för beskattning
av arbete på byggnadsföretagare
tillhörig mark och en uppmjukning av
bestämmelserna rörande restitution av
skatt. Vidare föresloges vissa ändringar
på tullområdet, bland annat beträffande
sambandet mellan tullfrihet och
skattefrihet vid införsel. Dessa ändringar
avsåges skola träda i kraft den 1 juli
1970.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels följande med anledning av propositionen
nr 123 väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:1183,
av herr Stefanson m. fl., och II: 1390,
av herr Rimås in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 1191,
av herr Österdahl in. fl., och 11:1398,
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 1212,
av herr Hansson, och II: 1419, av herr
Johansson i Skärstad m. fl.,

dels den med anledning av propositionen
nr 70 väckta motionen 11:1228,
av herr Wiklund i Stockholm,

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:101,
av herrar Tistad och Ernulf, samt II:
167, av herr Andersson i Örebro in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 152,
av herr Olsson, Johan, in. fl., samt II:
169, av herr Eriksson i Biickmora och
herr Börjesson i Falköping,

3) de likalydande motionerna I: 224,
av herr Tistad, och II: 256, av herr Andersson
i Örebro,

4) de likalydande motionerna 1:789,
av herrar Stefanson och Ernulf, samt
II: 566, av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:794,
av herr Svanström, och II: 929, av herr
Stridsman,

6) motionen 11:918, av fru Nilsson,
ävensom

7) motionen 11:928, av herr Sterne
in. fl.

Yrkandena i motionerna 1:1183 och
11:1390 samt 1:101 och 11:167 gällde
undantag från skatteplikt för dentaltekniska
arbeten.

Y''rkandena i motionerna I: 1212 och
11:1419 samt 1:224 och 11:256 avsåge
undantag från skatteplikt för frimärken.

I motionerna I: 789 och II: 566 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning
och förslag till ändring i förordningen
om mervärdeskatt, innebärande
att skattskyldighet skulle gälla för offentlig
myndighet och affärsdrivande
verk, som till annan tillhandaliölle skattepliktiga
varor och tjänster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
123, i vad den hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga vid propositionen fogade
förslag till

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt
med den ändringen, att anvisningarna
till 14 § erhölle den lydelse, som angivits
i betänkandet, vilket förslag avsåge,
att hänsyn till projekteringskostnaderna
också skulle tagas vid uttag av byggnad
ur rörelse,

2) förordning om ändring i förordningen
(1960:396) om frihet från införselavgift
i vissa fall,

3) förordning om ändring i förordningen
(1929:307) angående tullrestitution; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 101 och II: 167,

2) I: 152 och II: 169,

3) I: 224 och II: 256,

4) I: 789 och II: 566,

5) I: 794 och II: 929,

6) 1:1183 och II: 1390,

7) 1:1191 och II: 1398,

8) I: 1212 och II: 1419,

9) 1:918,

10) 11:928,

11) II: 1228,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört.

Reservationer hade avgivits

betr. skattskyldighet för stat och kommun 1)

av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under B 4 hemställa, att riksdagen måtte
med anledning av motionerna 1:789
och 11:566 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning rörande
frågan om skattskyldigheten till mervärdeskatt
för stat och kommun;

betr. tandproteser m. m.

2) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäck -

mora (ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett, att
utskottet bort under Al, Bl och B 6
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 101 och II: 167
samt 1:1183 och 11:1390 antaga i reservationen
infört förslag till ändring
av 8 § mervärdeskatteförordningen;

betr. frimärken

3) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett, att
utskottet bort under Al, B 3 och B 8
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1212 och 11:1419
samt med anledning av motionerna I:
224 och II: 256 antaga i denna reservation
infört förslag till ändring av anvisningarna
till 7 § mervärdeskatteförordningen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Frågan om statens och
kommunernas skattskyldighet till allmän
varuskatt och senare mervärdeskatt
hade vi uppe senast förra året,
och jag kan därför fatta mig kort. Verksamhet
som staten eller en kommun bedriver
är inte att anse som yrkesmässig
till den del den avser att tillgodose statens
eller kommunens egna behov. Detta
gäller också vid ekonomiskt samgående
mellan staten och kommuner, en
eller flera, eller mellan kommuner inbördes
för verksamhet som avser ett
visst gemensamt ändamål. Med kommuner
förstås i detta sammanhang också
landstingskommuner. Genom att verksamheten
inte anses som yrkesmässig
föreligger ingen skattskyldighet. Undantaget
gäller emellertid inte om verksamheten
bedrivs i bolagsform eller
liknande.

Genom dessa bestämmelser skapas en
stor sektor inom vilken statliga och
kommunala organ kan samverka för att
tillgodose statliga och kommunala behov
utan att varor och tjänster blir

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Nr 28

Om undantag
skattebelagda. Enskilda företag som vill
konkurrera måste däremot debilera
mervärdeskatt i vanlig ordning. Beskattningen
blir på detta sätt inte konkurrensneutra!.
I fråga om den statliga
konsumtionen har detta korrigerats genom
att Kungl. Maj :t bar utfärdat föreskrifter
som i sak innebär att statliga
myndigheter vid upphandling skall
jämföra priserna utan mervärdeskatt.
För kommunernas upphandling finns
emellertid inga sådana föreskrifter. Vissa
landsting har doek beslutat att i sin
upphandling generellt tillämpa de statliga
bestämmelserna, givetvis då också
bestämmelsen om att bortse från mervärdeskatten.

Enligt reservanternas mening är det
på detta område fortfarande inte alldeles
välbeställt när det gäller beskattningens
konkurrensneutralitet. Den
höjning av mervärdeskatten som kommer
att ske vid årsskiftet kommer inte
att göra förhållandena bättre. Reservanterna
anser därför att frågan om
den offentliga sektorns ställning i mervärdeskattehänseende
bör bli föremål
för en skyndsam översyn.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1.

Frågan om skattefrihet för tandproteser
och andra tandtekniska arbeten
är inte heller ny för kammaren. Tandläkartjänster
är inte skattepliktiga till
mervärdeskatt. Tandproteser och andra
dentaltekniska arbeten är däremot
skattepliktiga. Om en tandläkare sätter
in en protes på en patient, låter han
mycket ofta tillverka protesen hos ett
fristående dentallaboratorium. Tandläkaren
blir då debiterad mervärdeskatt,
men när tandläkaren i sin tur debiterar
sin patient, tar han inte ut någon mervärdeskatt
för protesen. Kostnaden för
den ingår i behandlingskostnaden, som
är skattefri. Eftersom tandläkaren inte
har avlyftningsrätt för mervärdeskatt,
tar han emellertid i sitt honorar ut ersättning
för den mervärdeskatt som han
fått betala till dentallaboratoriet. Yt -

från mervärdeskatt för frimärken, m. m.
terst blir det patienten som drabbas av
mervärdeskatten på protesen.

Nu kan emellertid tandläkaren undgå
mervärdeskatten, om han själv anställer
en tekniker för att utföra de
dentaltekniska arbeten som han har behov
av i sin praktik. Om en tandläkare
inte ensam kan sysselsätta en tandtekniker,
kan han slå sig samman med
ett par andra tandläkare och anställa
en tekniker gemensamt med dem. I rättvisans
namn skall sägas att tandläkaren
inte sparar in hela mervärdeskatten
på detta arrangemang. Genom att
han inte har avlyftningsrätt för ingående
skatt, 1. ex. för den utrustning
som behövs eller för material, får han
vidkännas en viss skattebelastning i alla
fall. Man räknar med att hans besparing
uppgår till genomsnittligt 65 procent
av mervärdeskatten.

Både tandläkare och tandtekniker är
överens om att det är mest rationellt
med fristående dentallaboratorier som
vart och ett betjänar flera, helst upp
emot ett trettiotal tandläkare. Sådana
större laboratorier kan hålla personal,
som är specialiserad på olika slag av
dentaltekniska arbeten. De kan därför i
allmänhet utföra arbeten av bättre kvalitet
till lägre kostnad än tandläkarnas
egna tekniker. Mervärdeskatten utgör
emellertid en belastning i kostnadshänseende
som lätt kan få vågskålen att
väga över till laboratoriernas nackdel,
när det gäller kostnaderna. När skatten
från årsskiftet stiger från 11,11 till
17,65 procent är det stor risk för att så
kommer att ske. Det kan bli stickan
som knäcker kamelens rygg.

Det borde vara självklart att man
inte skall motverka en rationell arbetsfördelning
och branschstruktur genom
skattebestämmelsernas utformning. Därför
bör dentallaboratoriernas arbeten
fritagas från mervärdeskatt på samma
sätt som bär skett i Danmark och
Norge.

Med denna motivering ber jag att få
vrka bifall också till reservation 2.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undanta? från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

Slutligen finns det en reservation
som gäller mervärdeskatten på samlarfrimärken.
Sådana frimärken är i princip
skattebelagda som andra varor, men
i verkligheten är det bara en mindre
del av omsättningen som blir beskattad.

I stort sett består omsättningen av
samlarfrimärken av fyra lika stora delar.
Postens försäljning till samlare av
ostämplade kuranta märken och av
förstadagsbrev och liknande utgör ungefär
en fjärdedel av omsättningen.
Den är fri från skatt. Byten och försäljningar
samlare emellan inom landet
utgör en annan fjärdedel. Den är inte
yrkesmässig och alltså fri från skatt.
Gränsen mellan yrkesmässighet och icke
yrkesmässighet är emellertid mycket
svår att dra. En fjärdedel av omsättningen
utgörs av import. Den är i
princip skattepliktig men undgår beskattning
i mycket stor omfattning på
grund av kontrollsvårigheter. Den återstående
fjärdedelen är den som den yrkesmässiga
frimärkshandeln svarar för.
Det är den enda som blir effektivt beskattad.

Låt mig säga ytterligare några ord
om importbeskattningen, som har ganska
slumpmässiga verkningar. Byten av
frimärken mellan samlare inom landet
sker fritt från mervärdeskatt, eftersom
det inte är fråga om yrkesmässig verksamhet.
Men om en samlare i Sverige
byter frimärken med en utländsk samlare,
är han skyldig att betala mervärdeskatt
för de märken han byter sig till.
Som jag nyss sade är det mycket svårt
att hålla kontroll över importen av
frimärken. Den sker i stor utsträckning
i brevförsändelser, som inte alltid
fångas upp i tullkontrollen. Det finns
utländska frimärkssamlare som i sina
annonser i svenska tidskrifter framhåller
detta som en fördel som deras
kunder har. Men ibland slår importbeskattningen
orimligt hårt för dem. Mellan
samlare cirkulerar frimärkskollektioner,
ur vilka varje samlare som får
kollektionen plockar till sig de märken

han vill ha, varefter han sänder kollektionen
vidare till nästa man i kedjan.
Om en samlare får en sådan kollektion
från utlandet och den fastnar i
tullkontrollen riskerar han att bli påförd
mervärdeskatt för hela kollektionen,
oberoende av hur många märken
han behåller.

Importbeskattningen av frimärken
kan således på ett drakoniskt sätt drabba
en icke yrkesmässig omsättning, som
inte är skattepliktig när den sker inom
landet. Å andra sidan går en sannolikt
mycket stor del av importen vid
sidan av beskattningen. Detta gäller
troligen också import som är yrkesmässig.
För att göra beskattningen effektivskulle
krävas en kontrollinsats som
inte skulle stå i någon som helst proportion
till vad man skulle vinna i ökade
skatteintäkter. Poststyrelsen och
tullstyrelsen har därför tillstyrkt att
mervärdeskatten för samlarfrimärken
avskaffas. Riksskattenämndens majoritet
har gått på samma linje. Reservanterna
i bevillningsutskottet, som föreslår
samma sak, har därför stöd av mycket
sakkunniga instanser.

Med detta, herr talman, ber jag slutligen
att få yrka bifall till reservation
3.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill i huvudsak inskränka
mig till att understryka de synpunkter
som herr Tistad nyss anförde.

När det gäller den första av de frågor
som har tagits upp i reservationen,
nämligen frågan om skattskyldigheten
för den offentliga sektorn, har det på
senare tid skett en förbättring genom
de bestämmelser som har utfärdats. En
del svagheter kvarstår dock ändå, som
innebär att kommunala och i vissa undantagsfall
även statliga leveranser kan
få ett skattemässigt försteg i konkurrensen.
En grupp näringsidkare som drabbas
härav är tvätterier, men det finns
även andra som blir lidande, och diskrimineringen
kommer att bli hårdare

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Om undantag

genom den höjning av momsen som vi
har fattat beslut om. Jag yrkar, i likhet
med herr Tistad, bifall till reservation
1.

Frågan om tandproteserna har varit
herr Tistads speciella käpphäst, och den
är angelägen för såväl tandläkare, dentallaboratorier
som allmänheten. Jag
yrkar bifall även till reservation 2.

När det gäller frimärkena rör det sig
om en bagatell, men eftersom konkurrensen
blir olika genom de regler som
nu finns anser jag att det vore rimligt
att vi kostade på oss en befrielse även
för frimärkena. Jag yrkar bifall också
till reservation 3.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 39 upptas till behandling
bl. a. ett motionspar, där jag här i kammaren
står för motionen I: 1212.

Den komplicerade bakgrund, mot vilken
motionärerna kommit fram till att
handeln med frimärken för samlare i
sin helhet bör utryckas ur mervärdeskattesystemet,
illustreras tydligast av
det utrymme redovisningen av motionernas
inehåll givits i betänkandets recit.
Som så mycket märkligare framstår
det därför att motionsparet över huvud
taget inte kommenteras i utskottets egen
skrivning. Efter en snabb redovisning
av departementschefens ställningstagande
avstyrker utskottsmajoriteten kort
och gott förslaget och yrkar avslag på
motionerna.

Herr Tistad har redan, som företrädare
för reservanterna, pläderat för en
skrivning som tillgodoser motionärernas
yrkande. Reservation 3 tar således
som förslag upp den lagtext som i motionerna
angivits såsom lösning på denna
komplicerade fråga.

I detta sammanhang, herr talman, vill
jag passa på att beklaga att denna rent
praktiska fråga genom utskottets hantering
kommit att framstå som partiskiljande.
I sig innehåller den inget
stoff till några partipolitiska ställningstaganden.

från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

När utskottsmajoriteten hänvisar till
departementschefens uppfattning förtiger
den att remissinstanserna — utgående
från rent praktiska överväganden
och rättvisekrav — kommit fram till att
filatelistiska objekt bör undantagas från
mervärdeskatt. Departementschefen har
givetvis —- trots remissinstansernas uttalanden
— ett bärande skäl för sitt
ställningstagande: omsorg om skattesystemets
generalitet. Här är inte avsikten
att — som anförts i en pressartikel i
dag — desavouera finansministern. Men
det fullt legitima generalitetskravet
medför i detta speciella fall grava olägenheter.
Därför har motionärerna inspirerats
att söka finna en formel som
undanröjer olägenheterna utan att skada
generalitetsprincipen. Denna formel
ligger i den föreslagna lydelsen av mervärdeskatteförordningens
7 §, där frimärken
undantages från varubegreppet.

Herr talman! Denna materia är hårdsmält
rent lagtekniskt. I praktiken innebär
emellertid frågan en upprensning
av avvita förhållanden inom ett
område som intresserar stora mängder
människor inom alla grupper av vårt
folk.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
3 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 39.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag noterade herr Gösta
Jacobssons lågmäldhet då han argumenterade
för reservationerna, och jag
förstår att han inte hade möjlighet att
lägga in så stor entusiasm i sitt resonemang
om dessa frågor. I propositionen
nr 123, som ligger till grund för detta
betänkande, föreslås huvudsakligen ändringar
av teknisk natur i mervärdeskatteförordningen.
Det är också värt att
notera i sammanhanget, att flertalet av
förslagen i propositionen innebär betydande
liberaliseringar som just är
ägnade att tillmötesgå olika önskemål,
inte minst från näringslivets sida.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

Utskottet har för sin del inte kunnat
finna att det har framkommit några väsentliga
erinringar mot förslagen i propositionen.
Man konstaterar också att
propositionen på en punkt tillgodoser
ett motionsvis framfört yrkande, nämligen
beträffande återbetalning av skatt.

Vad i övrigt gäller de motionsyrkanden
som vi har att behandla i anslutning
till bevillningsutskottets betänkande
nr 39 är det ju på intet sätt några
nya frågor för kammarens ledamöter.
Motioner om undantag från den tidigare
omsättningsskatten och den nuvarande
mervärdeskatten bär riksdagen flera
gånger haft tillfälle att ta ställning till.
Men det finns faktiskt eu mening i motionerna
I: 101 och II: 167 som jag gärna
vill stryka under och ställa mig helt
bakom. Motionärerna säger nämligen
följande: ”När det gäller en omsättningsskatt
av generell karaktär som
mervärdeskatten är det angeläget att
så långt möjligt begränsa undantagen
från skatteplikt och skattskyldighet.”

Herr talman! Detta är förvisso kloka
ord. Det är bara synd att motionärer
och reservanter har så svårt att leva
upp till denna kloka tanke. I stället återkommer
man år efter år med krav på
förändringar och undantag från de generella
reglerna. Jag tvekar inte att
påstå, herr talman, att vårt indirekta
skattesystem skulle se ut nära nog som
en schweizerost om alla de förslag som
väcks i motioner under årens lopp om
förändringar av och undantag från de
generella reglerna skulle ha vunnit riksdagens
bifall.

Rent allmänt tycker jag att motionärerna
kunde kosta på sig att så att säga
läsa på litet bättre innan de kommer
med påståenden i olika sammanhang.
När det gäller skattskyldigheten för den
offentliga sektorn, som herr Tistad här
har pläderat för, gör man nämligen i
motionerna 1:789 och 11:566 under
hänvisning till motionen II: 558 gällande,
att affärsdrivande verk inte skulle vara
skattskyldiga samt att skattskyldighet
inte skulle föreligga vid försäljning från

statliga leverantörer till enskilda personer.
Detta är ganska halsbrytande
konstateranden och får väl ses som ett
sätt att vilseleda allmänheten i dessa
frågor. Det är tvärtom på det sättet, som
utskottet framhåller, att undantaget från
skattskyldighet i princip är begränsat
till sådan verksamhet som uteslutande
avser den offentliga sektorns egna behov,
under förutsättning att verksamheten
inte bedrivs i bolagsform. Alla
andra varor och tjänster, som är skattepliktiga
och tillhandahålls enskilda personer,
beskattas ju precis på samma
sätt, oavsett om de kommer från offentliga
eller enskilda företag.

Utredningsyrkandet, som återfinns i
reservation 1, hade kanske varit befogat
om de här i motionerna relaterade
förhållandena varit riktiga. När så
uppenbarligen inte är fallet, vet inte
jag vad en sådan utredning skulle tjäna
för syfte. Däremot har utskottet för sin
del även sagt att ”frågan om beskattningsreglernas
verkningar vid den kommunala
upphandlingen bör ägnas fortsatt
uppmärksamhet”, även om man är
medveten om att skattemässiga försteg
som kommunala eller i vissa fall statliga
leverantörer kan få inte har lett
— hittills i varje fall — till några märkbara
konkurrensrubbningar.

Man har tidigare, inte minst i bevillningsutskottet,
talat om de statliga
och kommunala tvätterier som finns
på olika håll i landet och att de skulle
vara särskilt gynnade gentemot privat
tvätteriverksamhet i detta sammanhang.
Från mitt eget landstingsområde
har jag den erfarenheten att det inom
landstingsområdet inte finns något privat
tvätteri med en sådan kapacitet att
det kunde ta emot den mängd av tvättgods
som det här är fråga om. Jag kan
vidare berätta att man inom Skaraborgs
läns landsting haft en utredning beträffande
eget tvätteri, men funnit att
det är mer rationellt att utnyttja det
statliga tvätteriet i Alingsås. Det gör vi
också med 90 procent av den s. k. cirkulationstvätten,
som utgör den stora

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

detta betecknas såsom uppmaning til!
brott. Sådana i hög grad olämpliga me -

delen av landstingets tvättgods. När det
däremot gäller viss specialtvätt som
fordrar en speciell behandling, bar det
visat sig lönande för landstinget att
utnyttja mindre, privata tvätterier i länet.
Detta är lönande trots att landstinget
får betala mervärdeskatt på dessa
tjänster.

Vad sedan gäller undantag från mervärdeskatt
för tandtekniska arbeten,
som yrkats i reservation 2, bar man
inte kunnat förmärka att det skulle
vara speciella besvärligheter för privata
dentallaboratorier i dessa sammanhang.
Påståendet att privata tandläkare
i större utsträckning än tidigare skulle
anställa egna tandtekniker och slippa
momsen på tandproteser och annat, har
inte kunnat bekräftas, i varje fall inte i
mitt län där det gjorts vissa undersökningar.

Jag kan även i det sammanhanget
lugna motionärerna och reservanterna
att vad det gäller mitt eget hemlän utnyttjar
vi inom folktandvården privata
dentallaboratorier med momsbelagda
tjänster i ganska betydande omfattning,
då vårt eget laboratorium inte hinner
med att klara servicen för folktandvårdens
behov.

Över huvud taget, herr talman, tror
jag talet om de skattemässiga förstegen
och risken för konkurrensrubbningar i
dessa sammanhang är avsevärt överdrivet.

Vad slutligen gäller undantag från
moms på frimärken — den punkt där
herr Gösta Jacobsson var särskilt lågmäld
i sin argumentation — understryker
utskottet departementschefens uttalande
att det inte anförts några nya
omständigheter som bör föranleda ändrad
inställning till dessa frågor.

I motionerna 1:224 och 11:256 åberopar
man till stöd för befrielse från
moms på frimärken att vissa utländska
frimärkshandlare i sin reklam här i
landet skulle öppet redovisa hur man
skall bära sig åt för att undgå importbeskattning.

Såvitt utskottet kunnat finna, måste

loder skall inte mötas med att man avskaffar
beskattningen på frimärken,
utan i så fall beivras med andra medel,
om dessa påståenden är riktiga.

Herr talman! Jag hemställer följaktligen
om bifall till bevillningsutskottets
betänkande på samtliga punkter.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag tog i mitt första anförande
med avsikt inte upp utskottets
påstående om att denna annonsering
skulle innebära en uppmaning till brott,
för jag ville inte genera utskottet med
detta. När vi justerade utskottsbetänkandet,
framförde jag mina tvivel på
detta påståendes riktighet. Jag har sedan
diskuterat saken med den främsta
sakkunskap som står att finna i detta
land och kommit fram till ungefär följande.

Förutsättningen för att varusmuggling
skall föreligga enligt varusmugglingslagen
är att den som inför varan
har försummat att fullgöra en anmälningsplikt
som ålegat honom. När det
gäller brevförsändelser från utlandet är
kontrollen ordnad så att posten skall
stoppa försändelser som kan misstänkas
ha tullpliktigt innehåll och överlämna
dem till tullverket för tullbehandling.
Om en försändelse med tullpliktigt
innehåll inte skulle fastna i
denna kontroll utan utlämnas till adressaten
utan tullbehandling, har adressaten
ingen skyldighet att anmäla förhållandet.
Någon varusmuggling i lagens
mening kan det i så fall inte bli tal
om.

Vid justeringen av utskottsbetänkandet
sades det att man inte heller syftade
på varusmuggling, utan att uttalandet
i utskottets betänkande innebär
att annonseringen skulle utgöra en uppmaning
till något som kallas olovlig
befattning med smuggelgods, alltså ett
brott som följer efter varusmugglingen.
Förutsättningen för alt olovlig befatt -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

ning med smuggelgods skall kunna föreligga
är att varan varit föremål för
varusmuggling. Utan smuggling kan det
ju inte finnas något smuggelgods. Detta
framgår också uttryckligen av lagrummet.

En adressat som får en brevförsändelse
med frimärken utan tullbehandling
gör sig således inte skyldig till
olovlig befattning med smuggelgods.
Utskottets uttalanden som herr Paul
Jansson upprepat från talarstolen, om
att annonserna innebär uppmaning till
brott och strider mot gällande bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen, är
alltså helt ogrundade. För att tala rent
ut har utskottet fått denna sak fullständigt
om bakfoten.

När sådant kan hända ett utskott är
det väl inte så egendomligt om ett par
motionärer lämnar oriktiga uppgifter i
en motion. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att dessa oriktiga uppgifter på
intet sätt ligger till grund för reservationen.
Den innehåller helt korrekta
uppgifter.

Yi är helt överens på en punkt, herr
Jansson, nämligen att när det gäller en
generell varubeskattning bör man begränsa
undantagen så mycket som möjligt.
Vi har ett undantag för tandläkartjänster,
och vi är väl alla överens om
att detta undantag är nödvändigt av
sociala skäl. Vi skall inte onödigtvis
fördyra tandvården. Detta undantag är
inte uttryckligen inskrivet i mervärdeskatteförordningen,
ty när det gäller
tjänster är konstruktionen den att man
räknat upp de skattepliktiga tjänsterna,
och de som inte är uppräknade är alltså
undantagna. Det föreligger sålunda
ett faktiskt undantag.

Om en tandläkare sätter in en protes
eller ett annat tandtekniskt arbete i
munnen på en patient, så innefattas
detta i tandläkartjänsten som är fri från
mervärdeskatt. Men i varje annat sammanhang,
utan direkt samband med
tandläkarvård, är det fråga om en skattepliktig
vara. Man skulle kunna säga
att det faktiska undantag som finns för

tandläkartjänster är illa avgränsat. Det
gäller att rätta till detta.

Då har man två vägar att gå — den
ena är att upphäva det undantag som
finns för tandläkartjänster. Jag förmodar
att herr Jansson inte vill gå på den
linjen. Vi skall inte fördyra tandvården.
Den andra möjligheten är att något
utvidga undantaget så att det blir
riktigare och fungerar bättre. Det är
detta motionärerna har föreslagit. Det
är inte fråga om något nytt undantag
utan om en bättre avgränsning av ett
redan existerande undantag.

Vad gäller den offentliga sektorn är
tvätterierna, som herr Jansson tar upp,
det klasiska exemplet och i början rörde
sig debatten huvudsakligen om dem.
Som bekant gjorde försvarets fabriksverk
ett avtal med vissa landsting att
man vid försvarets fabriksverks tvätteri
skulle tvätta också sjukhustvätt åt
dessa landsting. Jag vet inte om detta
fortfarande förekommer. Jag har inte
följt upp frågan. Men det är väl ändå
inget bevis för att allt är väl beställt,
att enskilda tvätterier inte kan konkurrera
om landstingstvätten. De enskilda
tvätterierna har så länge varit diskriminerade
genom mervärdeskatt att de
som skulle ha kunnat konkurrera för
länge sedan försvunnit från marknaden.
Och det är alldeles omöjligt för ett
nystartat tvätteri att komma in på
marknaden, och ännu svårare blir det
efter den 1 januari 1971, när mervärdeskatten
växer till 17,65 procent. Jag
vill å andra sidan inte påstå att detta
nu är samma stora fråga som det ursprungligen
var. Genom de statliga
upphandlingsbestämmelser som nu —
efter vad jag har fått veta — också tilllämpas
av vissa landsting, har problemet
begränsats. Det skulle dock vara
skäl att se över detta spörsmål, undersöka
vilka snedvridningar som föreligger
och hur man skall komma till rätta
med dem. Utskottet säger att man skall
följa frågan med uppmärksamhet; vi
vill att man skall ta itu med den mera
målmedvetet. Någon skillnad för övrigt

Tisdagen den 2(i maj 1970 fm.

Nr 28

Om undantag

i vår syn på problemet tycks inte föreligga.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Tistad säger, att
han med tanke på utskottets status inte
vill ta upp frågan om annonsering från
utländska frimärkesförsäljares sida.

Det är dock så, herr Tistad, att det
inte är utskottet som har påstått att en
sådan annonsering förekommer, utan
det är motionärerna, vilka — som ett
argument för att få bort beskattningen
på frimärken — har anfört att man i
facktidskrifter undervisar kunder i
Sverige om hur de skall gå till väga för
att komma förbi importbeskattningen.
Jag tror alltså inte att det i detta sammanhang
faller någon skugga på bevillningsutskottet.

Sedan kommer vi till den sista frågan,
som herr Tistad var inne på i sitt
anförande, nämligen de statliga och
kommunala tvätterierna. Jag försökte
säga i mitt första inlägg att då det gäller
det landstingsområde som jag känner
till fanns det inte och har inte funnits
något tvätteri av en sådan kapacitet
att det kan ta emot den stora mängd
av tvättgods det här är fråga om. Detta
har också medfört att vi har tecknat
avtal med statens fabriksverks tvätteri
i Alingsås, där vi tvättar 90 procent av
tvätten för landstinget.

Sedan påpekar jag också att det i
särskilda fall när det gäller tvättgods
som behöver speciell behandling har
visat sig lönsamt för landstinget att utnyttja
mindre, privata tvätterier inom
landstingsområdet, trots att landstinget
då betalar mervärdeskatt för arbetet i
fråga.

Vi vet att tvätterihanteringen numera
är så rationaliserad att det fordras
mycket stora enheter för att den skall
bli lönsam. När vi kom fram till att det
inom vårt landsting inte ens var lönande
att starta ett eget tvätteri för vårt behov,
utan att det var bättre att anlita
statens fabriksverks tvätteri i Alingsås,

från mervärdeskatt för frimärken, m. m.
så visar ju detta att man rör sig på
områden med stor räckvidd. I det sammanhanget
har konkurrensfrågorna
ingen som helst betydelse, då man, som
jag nämnde, kan utnyttja de privata
tvätterierna för mindre tjänster.

Vad gäller tandläkarna och dcntallaboratorierna
har jag, som jag tidigare
nämnde, i mina undersökningar inte
märkt att man i någon större utsträckning
anställer enskilda tandtekniker
hos de privata tandläkarna, efter det
mervärdeskatten nu har genomförts.
Det är ju här på samma sätt: det är i
hög grad fråga om en teknisk utveckling,
och de stora dentallaboratorierna
har med sin tekniska utrustning möjligheter
att få fram varorna till ett lägre
pris än vad som skulle bli fallet om
man utnyttjade ett litet laboratorium
med en eller två tandtekniker. Detta
innebär tydligen att trots att tjänsterna
numera är belagda med moms så kan
ändå de privata laboratorierna konkurrera
tack vare rationell drift och hög
teknisk utveckling. Jag tror med andra
ord att det för närvarande inte är och
inte heller kommer att bli några svårigheter
i framtiden.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det är litet svårt att
följa med herr Paul Janssons sätt att resonera
om annonseringen.

Motionärerna har gjort ett påstående
och citerat en annons i motionen. Annonsen
är hämtad ur verkligheten, och
motionen är alltså helt riktig på den
punkten. Med anledning av denna helt
riktigt återgivna annons gör sedan utskottet
ett oriktigt påstående och säger
att en sådan annonsering innebär uppmaning
till brott och kan beivras med
stöd av tryckfrihetsförordningen.

Detta är ett felaktigt påstående, men
herr Jansson säger att det inte är utskottet
som tagit upp frågan utan motionärerna
och att det hela alltså är
motionärernas skuld. Det är ett ganska
egendomligt sätt att resonera, herr

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt for frimärken, m. m.

Jansson, att om ett riktigt påstående av
motionärerna föranleder ett oriktigt påstående
av utskottet, så är det motionärernas
skuld.

Vad sedan gäller tvätterierna och
tandteknikerna så tycks herr Jansson
anse att de utan vidare skall kunna tåla
ett påslag genom mervärdeskatt som
efter den 1 januari kommer att uppgå
till 17,65 procent. Det bör de kunna
klara, anser herr Jansson, för verksamheten
bedrivs så rationellt. Är det på
det sättet man vill att beskattningen
skall verka, att de rörelser som drivs
rationellt skall belastas extra, därför att
de tål ett påslag? Man tycks förlita sig
på att ingenting skall hända utan företagen
skall tåla vilken konkurrenssnedvridning
som helst.

När det gäller tandläkarna så tror jag
att det kanske inte hänt så mycket i
Skaraborgs län. En tandläkarpraktik
kanske måste vara av viss storlek för
att det skall löna sig att anställa egna
tekniker. Jag vill gärna medge att detta
kanske mera är ett storstadsproblem.
Jag har dock fått mina uppgifter från
Tandläkarförbundets direktör, som är
mycket orolig för utvecklingen. Jag anser
att den undersökning jag gjort via
Tandläkarförbundet kan vara minst
lika representativ som den berr Jansson
gjort i Skaraborgs län.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Jansson en sak beträffande tandproteser.
Låt vara att de dentallaboratorier
som har en rationellt driven verksamhet
kan klara sig, även om deras
varor får ett påslag av 17,65 procent
genom mervärdeskatten. Men til syvende
og'' sidst är det ändå patienten som
skall betala mervärdeskatten. Jag skulle
då vilja fråga herr Jansson: Anser herr
Jansson det vara riktigt att den allmänhet
som behöver tandvård, de människor
som behöver dyrbara anordningar
för att bättra på sina tuggverktyg —
det kan vara fråga om tusentals kronor
— onödigtvis skall få kostnaderna
ökade med mervärdeskatt? Det har väl
dock varit lagstiftarnas mening att

tandvård skulle vara undantagen från
mervärdeskatt, fastän undantaget blivit
illa utformat i mervärdeskatteförordningen? -

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Oavsett hur det är med
annonseringen är väl dessa annonser
inte särskilt smakfulla, såvitt jag förstår,
eller ställer sig herr Tistad bakom
det här systemet? Sådana annonser som
beskrivs i motionen har ändå förekommit,
och det bekräftar herr Tistad.
Men en sådan företeelse skall väl inte
bemötas med att man avskaffar en beskattning.
I den mån sådan här annonsering
förekommer bör den beivras på
annat sätt om den befinns vara olämplig Herr

Tistad ställde en fråga till mig
beträffande tandproteser. Jag försökte
tidigare utveckla mina synpunkter på
detta, nämligen att dentallaboratorierna
bedrivs så rationellt, att de svårigheter
som motionärerna och reservanterna
befarar, inte behöver uppstå. Skulle
man göra undantag för tandproteser,
finge man också en hel del andra undantagsfall
att ta ställning till i bevillningsutskottet.
Det gäller att dra gränsen
någonstans. Herr Tistad instämde
ju i vad jag sade tidigare, att man i ett
generellt varubeskattningssystem bör
ha så få undantag som möjligt. Det är
viktigt att vi håller fast vid den principen
och inte ger oss in på för många
undantag. Det skulle slå sönder hela
systemet med den indirekta beskattningen.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Jansson har fortfarande
inte fått klart för sig att det
här inte är fråga om ett nytt undantag

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, in. m.

utan om en ändrad avgränsning av ett
redan existerande undantag. Men vi
skall väl sluta diskutera detta, vi kommer
ändå inte att bli överens. Uen som
inte vill förstå, han förstår inte heller.

Herr Janssons argumentering när det
gäller annonseringen är verkligen förvånande.
Han frågar om jag ställer mig
bakom en annonsering av detta slag.
Jag har med stöd av sakkunskap konstaterat
att denna annonsering inte är
förbjuden. Den innebär inte, som utskottet
påstår, någon uppmaning till
brott, och den kan inte beivras med
stöd av tryckfrihetsförordningen. Skulle
jag, därför att jag helt objektivt har
konstaterat detta, ställa mig bakom den
sortens annonsering? Det är förbluffande.

Tvärtom har jag ju i min motion avslöjat
annonseringen och påvisat hur
orimligt systemet är, när en sådan motbjudande
annonsering kan få förekomma.
Vi diskuterar i motionen olika sätt
att komma till rätta med detta, även
möjligheterna att skärpa kontrollen,
och kommer till den slutsatsen att detta
inte är möjligt eller med hänsyn
till kostnaderna försvarligt. Vi föreslår
sedan ett undantag för frimärken. Poststyrelsen,
som är högst sakkunnig, och
tullstyrelsen, som kanske är ännu mera
sakkunnig, har kommit till samma slutsats
liksom även en majoritet inom
riksskattenämnden. Och så ställer herr
Jansson den nästan förnärmande frågan
till mig om jag ställer mig bakom
denna annonsering. Det faller på sin
egen orimlighet. Herr Jansson borde
inte göra en dålig sak värre genom en
sådan argumentation.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag tror att herr Tistad
har missuppfattat mig ganska ordentligt
i detta sammanhang, för om
herr Tistad och jag är överens om att
den annonsering det här gäller är
olämplig — herr Tistad har ju verifierat
att den är olämplig och att han tar
avstånd från densamma — då vill jag

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

fråga om detta skall mötas med beslut
om att undanta frimärken från beskattning.
Det är ju detta frågan gäller, och
vi är tydligen inte överens på denna
punkt. Förekommer det eu olämplig
annonsering skall detta mötas med andra
medel än att vi ger vika och avskaffar
beskattningen. Om det sägs att man
annonserar och talar om för svenska
filatelister hur de skall kunna köpa utländska
frimärken utan att betala någon
skatt för dem, skulle vi alltså falla
till föga och avskaffa beskattningen.
Det är detta som jag tycker är orimligt
i detta sammanhang.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Annonseringen är i detta
fall bara ett symtom på att beskattningen
fungerar illa — den är inte orsaken
till att beskattningen inte fungerar.
Man kan därför inte argumentera
på det sätt som herr Jansson gör,
men man kan tyda dessa symtom så att
det här måste göras någonting. Eftersom
vi med en rimlig insats av medel
och personal inte kan få beskattningen
att fungera effektivt, finns det ingen
annan utväg än att avskaffa beskattningen,
om vi vill komma ifrån det nuvarande
tillståndet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att propositioner komme att framställas
i anslutning till de avgivna reservationerna.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde skattskyldighet till mervärdeskatt
för stat och kommun gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till densamma samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Om undantag från mervärdeskatt för frimärken, m. m.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
39 i vad gäller skattskyldighet till mervärdeskatt
för stat och kommun, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt rörde undantag från skatteplikt
beträffande tandproteser in. in.,
anförde nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
39 i vad gäller undantag från skatteplikt
beträffande tandproteser m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan i
vad anginge undantag från skatteplikt
beträffande frimärken gjorde herr förste
vice talmannen vidare propositioner,
först på bifall till densamma samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
39 i vad gäller undantag från skatteplikt
beträffande frimärken, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej —61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i vad den ej
förut behandlats.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,
m. in., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. företagssparande och delägarskap
i företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner
angående företagssparande och delägarskap
i företag för anställda.

I detta utlåtande hade utskottet i ett
sammanhang behandlat

A) de likalydande motionerna I: 90,
av herr Bohman in. fl., och II: 105, av
herr Holmberg in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag rörande
ett system innefattande delägarskap
i företag enligt i motionerna angivna
riktlinjer;

B) de likalydande motionerna 1:822,
av herr Peterson, Eric, samt II: 961, av
fru Xettelbrandt och herr Wedén, vari
föreslagits, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas under
medverkan av företrädare för arbetsmarknadens
parter och erforderlig expertis
med uppgift att avgiva förslag om
hur från det allmännas sida metoder att
giva löntagarna andel i ett långsiktigt
företagssparande kunde stimuleras;
ävensom

C) motionen 11:434, av herr Sjönell.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:90 och 11:105;

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:822 och 11:961;

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 434.

Reservation hade anförts av herr Annerås
(fp) och herr Larsson i Umeå
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:822 och 11:961
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande andel för de anställda i långsiktigt
företagssparande i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Mattsson,
Börjesson i Glömminge och Stridsman
(alla ep).

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Begreppet vinstandelssystem
är ett sammanfattande begrepp

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

som kan täcka olika lösningar till vidgat
delägarskap och större andel i de
värden som skapas i svenska företag.
Vi har under åtskilliga år här i landet
diskuterat detta problem, men diskussionerna
bär inte lett fram till några
påtagliga resultat. Vi har mött motstånd
i både arbetsgivarkretsar och löntagarkretsar.

Rätt få företag här i landet tillämpar
sådana system, men de gör det, såvitt
jag vet, med stor framgång. I utlandet
finns den här typen av delägarskap
på många håll. I Förenta staterna
lär det vara inte mindre än 6 miljoner
arbetare som i 135 000 företag tillämpar
systemet. I Frankrike har jag själv haft
tillfälle att studera det och kunnat konstatera
att det fungerar alldeles utmärkt.
Lagstiftningsåtgärder i det här
hänseendet är också aktuella där ute.

Syftet är att försöka få bort det motsatsförhållande
som förelegat mellan
arbete och kapital, mellan arbetsgivare
och anställda, och för att få fram och
stimulera den gemenskap som de facto
består mellan alla dem som arbetar på
olika sätt inom företagsamheten. Jag
tycker alltså att sådana system ligger i
linje med den debatt som i dag pågår
i det svenska samhället om ökad insyn
och ökat medinflytande i företagsamheten.
Sådana system kommer, hur de
nu utformas, emellertid att vara förknippade
med olika problem, lagtekniska
och skatterättsliga. Man kan alltså
diskutera om vinstandelar som kvarhålls
i företagen skall betraktas såsom lön
eller såsom någonting annat. Det uppkommer
även problem när det gäller
att omvandla andelar i likvida medel.

Det är mot denna bakgrund och mot
bakgrunden av att det utomlands finns
olika slags vinstandelssystem som ett
antal motionärer har ansett att man bör
företa en förutsättningslös utredning för
att få klarlagt vilka typer av delägarskap
som är tänkbara och vilka lagändringar
som kan vara påkallade.
Dessa studier skulle man göra med stöd
av utländska undersökningar.

Jag vill uttryckligen framhålla att
tanken med utredningen inte är att
tvinga på anställda eller företagare något
utan att få till stånd en fullständig
förutsättningslös kartläggning för att
sprida kunskap och därigenom möjliggöra
för dem som så önskar att ansluta
sig till lämpligt system. Det är
alltså inte fråga om en inblandning i
sådana förhållanden som enligt praxis i
vårt land regleras vid förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till motionerna
I: 90 och II: 105.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att i korthet få
motivera den reservation som är fogad
till detta bankoutskottets utlåtande.

AP-fondens snabba tillväxt till ett
dominerande inslag på kreditmarknaden
utgör den under senare tid mest
betydelsefulla strukturella förändringen
av denna marknad. I viss utsträckning
parallellt med denna förändring
har företagssparandet sjunkit och till
stor del som en följd därav företagens
självfinansieringsgrad radikalt reducerats
sedan 1950-talet. Vi har från vår
sida tidigare framhållit betydelsen av
ett relativt högt företagssparande för
att erforderlig investeringsnivå och god
ekonomisk tillväxttakt skall upnnås.

Det är uppenbart att benägenheten att
göra sådana investeringar i allmänhet
blir större inom ett företag med en hög
soliditet än inom ett som tvingas att
helt eller i dominerande grad arbeta
med lånat kapital och som därför även
vid ganska små misslyckanden kan
komma på obestånd med beklagliga
konsekvenser också för de anställda.

Mot de här tankegångarna har invänts
bl. a. att mot kravet på ett ökat
företagssparande talar att den högre
soliditet inom företagen som därigenom
åstadkommes skulle innebära ett
minskat utrymme för löner. Vidare
skulle det sammanfalla med fördelnings -

Tisdagen den 2(> maj 1970 fin.

Nr 28

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

politiska nackdelar i fråga om förmögenhetsspridningen.
Men den förstärkning
i form av livskraft och dynamik
som företagen erhåller genom en högre
soliditet ger också väsentliga fördelar
för de anställda. Tryggheten i anställningen
förbättras.

Det iir mot denna bakgrund som vi
från vårt håll rest kravet om en utredning
med uppgift att avge förslag om
hur det allmänna skulle kunna stimulera
former som ger de anställda andel
i ett långsiktigt sparande.

Vi nöjer oss inte med att bara formulera
och söka driva igenom en politik
som möjliggör en avsevärd ökning
av företagssparandet utan vill också
att hänsyn skall tas till fördelningen
av detta sparande. Det är en fördel icke
blott för aktieägarna utan även för
företagens anställda om alla blir delaktiga
i den förmögenhetsbildning som
under lång tid hålls kvar i företagen.

Bankoutskottet har liksom tidigare år
avslagit motionen med motivering att
eftersom förslaget avser en ändrad konstruktion
av de anställdas lokala arbetsersättning
så borde det enligt utskottets
mening ankomma på arbetsmarknadsparterna
att avgöra om det
föreslagna systemet skall prövas och
hur det bör utformas.

Vi reservanter anser emellertid att
ett system med andel för de anställda
i företagens långsiktiga sparande stärker
företagsandan utan några fördelningspolitiskt
oroande konsekvenser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår reservation.

Herr PALM (s):

Herr talman! De motioner som har
väckts i den här frågan är ju gamla
bekanta.

En motion har underskrivits av de
båda moderatledarna, herrar Bohman
och Holmberg, och den gäller dels delägarskap
i företag, dels vinstandelssystemet
som en metod att främja
ägandespridningen i samhället och, som

det står någonstans i texten, även främja
känslan av ett gemensamt ansvar och
en gemensam målsättning inom företagen.
Systemet skulle enligt motionärerna
också kombineras med vissa skattefavörer.

Folkpartisterna, som representeras av
fru Nettelbrandt och herr Wedén, framhåller
i sin motion värdet av att främja
företagssparandet och att ge de anställda
möjlighet att disponera viss del
av avkastningen av företagens vinstme del.

Motionärerna säger att det visserligen
härvid föreligger vissa risker vid
konkurser men att sådana risker bör
täckas genom ett försäkringssystem.
Man talar också om att regler bör utformas
på skattesidan som skulle vara
avsedda att stimulera intressenterna.
Dessutom vill motionärerna ha en parlamentarisk
utredning under medverkan
av arbetsmarknadens parter.

I den tredje motionen som har väckts
från centerpartihåll föreslås att med
vinstmedel skulle byggas upp personalfonder
inom de olika företagen.

Samtliga dessa motioner är rätt närbesläktade
och har därför av utskottet
behandlats i ett sammanhang.

Motionerna har varit ute på remiss.
LO har sagt nej med den motiveringen
att detta är en förhandlingsfråga. Inom
LO är man definitivt inte intresserad av
att på det sätt motionärerna tänker sig
ta ut det överskott som företagen kan
skapa eller att här få till stånd någon
kombination med skattepolitiska anordningar.

TCO har inte heller visat något intresse
för motionärernas förslag. TCO
säger att man ju alltid kan förhandla
om saken men anser inte att detta är en
fråga för statsmakterna.

Inom SACO är man också negativt inställd.
Organisationen talar om de påtagliga
nackdelar som systemet skulle
föra med sig. Det skulle innebära en
form av tvångssparande; det skulle
medföra ett inskränkande av de framtida
löneökningarna; det skulle innebära
att man låser de anställdas till -

Nr 28

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

godohavanden. Man pekar också på de
risker detta för med sig för de anställda
vid konkurser.

Arbetsgivareföreningen är artig till
en början och hyser en viss sympati för
vad som sägs. Man säger dock att detta
bör vara en sak för arbetsmarknadens
parter att diskutera.

Det redovisas alltså kompakt negativa
remissvar, vilket föranlett bankoutskottets
majoritet att avstyrka motionerna.
Majoriteten anför att det bör ankomma
på arbetsmarknadens parter att avgöra
dessa frågor. Det gäller ytterst, som vi
säger i utlåtandet, de anställdas arbetsersättningar,
vilka bör bestämmas på
andra vägar än de här föreslagna.

Vid utlåtandet finns två reservationer
fogade. Det är emellertid intressant att
konstatera att de moderatas representanter
i bankoutskottet inte har ansett
det mödan värt att stödja motionen från
de två moderata partiledarna. Det finns
alltså ingen moderatreservation som ansluter
sig till herr Bohmans och herr
Holmbergs gemensamma motion. De
moderata representanterna i utskottet
lämnar tydligen sina två partiledare i
sticket. Nu har herr Bohman yrkat bifall
till motionen, därför att han inte
har någon moderat reservation att yrka
bifall till.

I folkpartireservationen talas om att
det offentliga sparandet skulle medföra
en koncentration av makten. Det heter
också, som jag tidigare sade: ”Som
en värefull bieffekt skulle det få en
ökad intressegemenskap mellan företagens
ägare och anställda.” I denna
reservation krävs att en utredning skulle
sättas i gång tillsammans med arbetsmarknadens
parter, vilket emellertid
inte skulle innebära att statsmakterna
skulle hålla sig passiva på detta område.
— Det är svårt att förstå vad man
egentligen skulle vinna därigenom. —
Men om nu de parter till vilka motionerna
skickas ut inte vill gå den väg
som folkpartisterna föreslår, menar då
folkpartiets representanter att staten
skall tvinga sig på dessa parter?

Centerpartiets representanter i utskottet
har avgivit ett särskilt yttrande,
vari anföres att det är önskvärt att
vinstmedel avsättes till fonder som skall
förvaltas av personalen. Det skulle vara
intressant att veta något mer om hur
detta skulle utvecklas i praktiken exempelvis
när det gäller de små jordbruken,
som utgör en stor del av den
grupp som centerpartiet har nära till.

När vi sedan kommer in på frågan om
den s. k. intressegemenskapen mellan
företagarna och de anställda kan jag
anföra ett ganska färskt exempel, nämligen
YFA-affären i Norrköping. Där
fanns möjligheter att på det praktiska
planet visa denna generösa intressegemenskap
mellan å ena sidan arbetare
och tjänstemän, som genom vad som
hände ställdes utan sysselsättning, och
å andra sidan företaget med den goda
utdelningen på aktierna. Men därav
blev intet. Vi har kunnat följa utvecklingen
under den allra senaste tiden,
vilket givit anledning till åtskilliga reflexioner
om hur det står till med ”intressegemenskapen”
när den ställs på
sin spets. Den enda gemenskap det var
fråga om i detta sammanhang var närmast
av mycket primitiv och mycket
korrekt kapitalistisk typ.

När det gäller sparandet i fonder,
som det talats om, vill jag påpeka att vi
förde liknande resonemang i samband
med ATP-systemets genomförande. Ett
remissvar som är utomordentligt intressant
är faktiskt det från SACO. Det leder
tankarna till när vi skapade ATPfonderna
och gick ifrån de gamla pensionsstiftelserna
— där det i många fall
fanns en otillfredsställande täckning
när folk skulle ha ut sina pensioner
—• för att få ett regelrätt och pålitligt
pensionssystem. Numera erkänns
från olika håll att det var en riktig
lösning. Vi vann också att de anställda
kom loss från bundenheten till
respektive företag. Det gav en större
frihet på arbetsmarknaden. Man kom
ifrån ett gammalt industriellt statarsystem
med det ATP-svstem som riks -

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

dagen antog 1959. Vi fick ökad frihet
att byta arbete, och det är något som
man bar uppskattat hos olika löntagargrupper.

De motioner som har väckts är ett
rop från eu gången tid och hör inte
hemma i ett modernt samhälle enligt
min mening. Jag tycker att det hedrar
de moderatas representanter i bankoutskottet
att de inte har velat stödja
vad som sägs i de moderatas motion!

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag skall be att få anföra
några ord till motivering för herr
Regnélls och mitt beslut att biträda
utskottet i denna fråga. Herr Palm har
velat spela ut reservanterna i bankoutskottet
mot partiet i övrigt. Jag tycker
att herr Palm skulle ha hållit sig
för god för att göra det. Herr Palm kan
kanske inte förstå att det är allvarliga
motiv som ligger bakom vårt handlande,
men jag tycker ändå att det hade
varit trevligare om herr Palm inte hade
gjort detta utfall.

Det är inte helt ovanligt att programmatiska
önskemål och praktisk politik
inte i alla lägen kan förenas. Jag behöver
kanske inte särskilt erinra om hur
socialdemokraterna har det med sina
programmatiska uttalanden i fråga om
monarki eller republik, i fråga om socialisering
eller blandekonomi och liknande
frågor, där otvivelaktigt realismen
har fått hålla tillbaka programmet.
Men programmatiska önskemål,
framförda i ett läge där många — alltför
många — människor i vårt land
lever i oriktig föreställning om ett
evigt, ständigt växande välstånd, kan
vara farliga för oss alla. Har man bedömningar
av det slaget med i bilden,
gör man fel om man inte låter dessa
bedömningar komma till uttryck.

Steg för steg under innevarande vår,
sedan motionerna i fråga har avlämnats,
har vår ekonomi kommit in i ett
närmast krisartat läge. Det finns ingen
rimlig grund för att säga att vi i dag

befinner oss i exakt samma situation
som för fem månader sedan. Nu är inte
rätta tidpunkten att förespegla löntagarna
att det finns outtömliga resurser
att ösa ur och att företagarna sitter
och håller på stora vinster, som det
bara gäller att kräva andel i. Det är
en falsk och missvisande bild av vårt
ekonomiska läge i dag. En realistisk
bedömning av vad som krävs för att
svensk ekonomi ånyo skall befinna sig
på en sund basis visar att det är företagarna
som behöver tillföras mera
pengar om inte allvarliga olyckor skall
komma att inträffa.

Remissinstanserna — SAF, LO, TCO
och SACO — har avstyrkt, det är riktigt,
men det har inte på minsta sätt
bestämt i varje fall mitt ställningstagande.
Att dessa organisationer för all
framtid skall ha ensamrätt att bestämma
metoderna att fördela produktionsresultatet
är inte självklart. Ändringar
är både möjliga och troliga på lång
sikt. Men för dagen är förespeglingar
som ges i detta hänseende helt orealistiska
och skadliga för vårt land. Det är
vårt allvarliga, närmast krisartade ekonomiska
läge med hotande konkurser
och företagsnedläggelser som är motivet
till att herr Regnéll och jag kommit
att ställa oss på utskottsmajoritetens
sida.

Med de orden yrkar jag bifall till
bankoutskottets hemställan och vill uttala
förhoppningen att realism skall
visas av kammarens ledamöter.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Liksom herr Åkerlund
tycker jag att det inte är något avgörande
argument mot motionerna att
LO och andra organisationer gått emot

dem. Jag har väl min egen uppfattning
om orsakerna till deras inställning,
men eftersom detta inte är en församling
i vilken organisationerna är företrädda
skall jag inte polemisera mot
dem. Jag skall däremot polemisera mot
den argumentation i övrigt herr Palm
har framfört.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

Jag vill starkt stryka under vad jag
sade i mitt första anförande; här är
inte fråga om en inblandning i frågor
som kan lösas förhandlingsvägen. Det
är fråga om att åstadkomma en utredning
och kartläggning om vilka metoder
som kan komma i fråga för att lösa
motsättningar mellan alla dem som gemensamt
arbetar i svensk företagsamhet.

Herr Palm är väl medveten om att
för närvarande remissbehandlas en departementspromemoria
som försöker
lösa problemet att skapa säkerhet för
de anställda i händelse av konkurs för
arbetsgivaren. Herr Palm skulle kunna
avvisa även dem med ungefär samma
argumentation som han använde när
han avvisade våra motioner.

Sedan sög herr Palm länge på karamellen
att herrar Åkerlund och Regnéll
inte hade ställt sig bakom motionerna.
Jag vill särskilt fästa herr Palms
uppmärksamhet på att det inte är en
motion väckt av två gruppledare, utan
det är fråga om en partimotion, utarbetad
av partiets förtroenderåd och
diskuterad på partiets riksdagsgrupp.
Men vi har i vårt parti så pass högt i
tak att vi har råd att acceptera olika
meningar. Det är tydligen svårare för
det stora socialdemokratiska partiet att
ha en så generös inställning.

För att polemisera mot herr Åkerlund
— jag kan ju svårligen i denna
kammare polemisera mot herr Regnéll
— vill jag säga att kammarens ledamöter
ju vet att herr Åkerlund är en mycket
självständig man, som i sina ställningstaganden
drivs av sin egen övertygelse.
Det bär han gjort många gånger.
Jag hoppas att han kommer att fortsätta
att göra det även framdeles. Det
ökar bara min respekt för herr Åkerlund
att han tar en egen ståndpunkt
mot den mening moderata samlingspartiets
grupp har intagit. Det gör inte alls
saken sämre, utan tvärtom bättre.

Jag tycker sedan, herr Palm, att hänvisningen
till TFA inte var särskilt välbetänkt.
Vi skall väl inte ta upp en

lång diskussion om YFA — det lär vara
ett kärt ämne för olika partier på möten
runt om i landet. Men det kan ju
vara skäl att erinra herr Palm om att
en av anledningarna till att YFA lades
ned och att den händelseutveckling som
vi alla är bekymrade över inträffade
är att man drivit strukturrationaliseringen
och nedläggningen av mindre
lönsamma företag i vårt land hårdare
än man gjort på många andra håll. Påpiskarna
har framför allt funnits inom
LO:s egen krets.

Driver man en så hård aktivitet som
man gör, där man låter effektivitetstänkandet
bestämma — vilket jag inte
skall kritisera — då blir det sådana här
resultat. Men då skall man inte lägga
över skulden för det som har inträffat
på fel håll. Och det har inte med den
fråga vi nu debatterar att göra.

Herr Palm slutade med att påstå att
vårt förslag ”var ett rop från en gången
tid”. Jag svarar med att säga: Mycket
skall man höra innan öronen ramlar
av! När man diskuterar nya medel för
att skapa mindre motsättningar, mindre
friktioner mellan dem som arbetar i företagen,
då talar herr Palm om rop från
en förgången tid!

Herr Palm saknar väl inte vetskap
om att dessa problem diskuteras runt
om i världen i dag, i Tyskland och i
Frankrike, där man håller på att dryfta
lagstiftningsfrågor i det syfte som ligger
bakom vårt ställningstagande.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till motionerna, herr talman.

Herr PALM (s):

Herr talman! Denna debatt är ju inte
helt utan intresse från rent ideologisk
synpunkt mot bakgrunden av de olika
bedömningarna. Herr Åkerlund säger
att det inte är rätt tidpunkt att förespegla
de stora grupperna att företagen
har stora vinster så att man på
detta sätt skulle kunna få ut en ökad
standard. Han säger att han tvärtom
har den uppfattningen att företagen

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. företagssparande och delägarskap i företag

borde tillföras mera pengar. Han säger
också att lian fotat sitt avslag på högermotionen
på ett realistiskt bedömande
och att lian alltså ansluter sig till
utskottets hemställan.

Herr Bohman gav i sitt första inlägg
intrycket av att om man gick in på de
tankegångar som högermotionen aktualiserar,
skulle det finnas rätt mycket
pengar att hämta för de lyckliga människor
som gav sig in i detta delägarskap
i de olika företagen. Här märker
vi alltså nyansskillnaderna inom moderata
samlingspartiet i denna fråga.

Det är inte riktigt som herr Bohman
säger att YFA är ett dåligt exempel.
Tvärtom. Här talas mycket vackra ord
om intressegemenskapen mellan de anställda
och företaget. Det som utspelades
i Norrköping för en kort tid sedan
gav åtskilliga tankeställare om hur det
egentligen står till med denna intressegemenskap
mellan arbetare och tjänstemän
å ena sidan och företaget å den
andra. Åtskilliga hundra ställdes ju
utan arbete, och den diskussion som sedan
kom att föras ägde rum på den följande
bolagsstämman och var mycket
belysande.

När herr Bohman polemiserar med
att säga att han underkänner min beskrivning
av de moderatas motion,
nämligen att den hör hemma i en gången
tid, så vill jag framhålla att jag argumenterar
mot bakgrunden av att vi
har velat eftersträva en ökad frihet på
arbetsmarknaden. ATP-systemet gav oss
denna frihet. Där skapas åtskilligt av
detta stora offentliga sparande med påföljd
att vi kommit loss från den starka
bundenheten till de olika företagen.

Herr Bohman säger att man i Tyskland
och Frankrike betraktat detta med
stort intresse. Den saken kan jag inte
bedöma så väl som herr Bohman kanske
kan göra. Dess värre har varken Tyskland
eller Frankrike skapat sig något
ATP-system. Det finns ju de som har
intresse av vårt pensionssystem och
vill åstadkomma samma socialpolitiska
system och frihet på arbetsmarknaden

2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

som är jämförbara med det som vi
åstadkommit här.

När man ger sig in på resonemanget
om delägarskapet måste man komma
ihåg att företagen har olika lönsamhet.
Fn del skulle då kunna skiira till sig en
kraftig bit av standardhöjningen, medan
andra skulle bli totalt utan. Detta är
något av det ideologiska innehållet i
denna moderat-folkpartitanke. Där har
vi socialdemokrater en annan mening.
Vi för en .skattepolitik som kan bekosta
åtskilligt av de socialpolitiska insatserna.
På det sättet kan vi få en utjämning
mellan olika kategorier i vårt samhälle.

Detta är så väl kända saker från olika
sammanhang att jag inte vill uppehålla
kammarens tid med att ytterligare kommentera
dessa ting. Jag bara konstaterar
att när herr Bohman säger att man
inom moderata samlingspartiet har råd
att ha olika meningar, så är förhållandet
detsamma med oss. Skillnaden är
bara den att det inom den samlade
borgerligheten i denna fråga inte endast
finns tre olika meningar, utan i detta
sammanhang är det frågan om fyra olika
borgerliga meningar. Det finns två
moderata uppfattningar, det finns en
folkpartiuppfattning och en centerpartiuppfattning
i det block av frågor som
vi nu har att ta ställning till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! De olika meningar som
redovisas i utskottsutlåtandet rör olika
aspekter av problemet. Det är fullt naturligt.
Om man i det ena partiet vill
utvidga inflytandet i företagen och i ett
annat parti vill angripa frågan för att
öka sparandet, blir det inte samma slutresultat,
lierr Palm. Det måste bli olika
meningar. Jag har inte gjort gällande
och inte påstått att det är fråga om att
förespegla löntagarna stora vinster som
de skall kunna plocka ut ur företagen.
Jag har inte talat om att det finns ”rätt
mycket pengar att hämta”. Herr Palm

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. företagssparande och delägarskap i
påstår att jag har sagt det. Jag har inte
nämnt de orden. Vad jag har sagt är att
vi bör försöka skapa något slags system
— jag har inte ens preciserat det —
för delägarskap som skall vara ägnat
att utjämna de motsättningar som veterligen
finns på många håll i svenska
företag. Herr Palm pekade själv på motsättningar
som han menade förelåg i
fallet YFA. Han har alltså på ett utmärkt
sätt demonstrerat att det råder
motsättningar, och att det finns ett behov
att utjämna dem på något sätt.

Men sedan förstår jag inte herr Palms
argumentering. Vad har ATP-systemet
med frågan om utvidgat delägarskap att
göra? Vad har den omständigheten att
det inte finns ATP-system i Frankrike
och Tyskland med problemet att göra?
Jag trodde att herr Palm kände till, att
även om dessa länder inte har ATPsystem,
var de före oss när det gällde
att bygga ut sociala system för att trygga
pensionerna för de anställda. Har
herr Palm hört talas om Sécurité Sociale
i Frankrike t. ex.? Där har man på
grund av lagstiftning gjort mycket större
insatser från arbetsgivarnas sida än
vi hade gjort i vårt land när vi införde
ATP-systemet. Det finns olika
metoder att lösa sådana frågor. ATP har
blivit ett magiskt ord, som man kastar
in i varje debatt när man saknar argument.
I det läget har tydligen herr
Palm befunnit sig.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag bara slår fast att
herr Bohman fortfarande framstår som
en motståndare till det ATP-system som
skapats.

Här har talats om fördelen av företagssparande,
och det offentliga sparandet
angrips gång efter annan från
borgerligt håll. Jag har velat belysa att
den linje löntagarnas organisationer
valt medför ökad frihet för de stora
löntagargrupperna. Jag slår fast att vi
frigjort oss från ett industriellt statarsystem.

företag

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Kammarens ledamöter
och de som läser kammarens protokoll
i framtiden kan konstatera att jag inte
uppträtt som motståndare till ATPsystemet.

Det var ytterligare ett slag under bältet
eller ett slag i luften, herr Palm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 90 och II: 105.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bohman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 90
och II: 105.

Då emellertid herr Bohman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. ersättning för skada pa grund av salmonellainfektion

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Österdahl (fp) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först pa bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 22.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i punkten 3.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av proposition angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i epizootilagen
(1935: 105) m. m. i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ersättning för skada på grund av
salmonellainfektion

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i epizootilagen (1935: 105)
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motioner.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 20 mars 1970, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till lag om ändring i epizootilagen
(1935: 105), lag om ändring i förordningen
(1961:309) om bekämpande
av salmonellainfektion hos djur m. m.
samt lag om upphävande av förordningen
(1961:307) med vissa bestämmelser
till förebyggande av nötkreaturstuberkulos
och brucellos hos husdjur,

dels godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för ersättning vid utbrott
av salmonnellainfektion.

Nr 28

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Ang. ersättning för skada på grund av salmonellamfektion

Propositionen hade hänvisats till
jordbruksutskottet såvitt den avsåge
riktlinjer för ersättning vid utbrott av
salmonellainfektion och i övrigt till lagutskott.

I propositionen föresloges, såvitt nu
vore i fråga, att högre ersättning av
statsmedel i vissa fall skulle kunna utgå
för skada på grund av salmonellainfektion.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 1209, av herr Eskilsson och herr Andersson,
Ingvar, samt II: 1417, av herr
Krönmark m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att till Kungl. Maj:t
giva till känna, att full ersättning må
kunna utgå vid skada till följd av salmonellainfektion.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 1209 och II: 1417 godkänna
de av utskottet i utlåtandet förordade
riktlinjerna för ersättning vid
utbrott av salmonellainfektion.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Skärman (fp) och herr
Hansson i Skegrie (ep), vilka likväl ej
antytt sin åsikt;

2. av herrar Carl Eskilsson (in), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Ingvar
Andersson (m), Eliasson i Moholm (m),
Jonasson (ep) och Nilsson i Lönsboda
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 1209 och II:
1417 godkänna de av reservanterna förordade
riktlinjerna för ersättning vid
utbrott av salmonellainfektion.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! I denna fråga kan jag
fatta mig mycket kort och endast lämna
en förklaring till varför jordbruksutskottets
ordförande och jag icke åter -

finns under den motiverade reservationen
utan har föredragit att lämna en
blank reservation.

I princip är vi eniga med reservanterna
och hade helt kunnat stödja veterinärstyrelsens
förslag om högre ersättning
i vissa fall vid salmonellainfektion.
Det är ju under alla förhållanden
ett betydande avbräck i näringen
som orsakas en djuruppfödare vid en
oförskylld salmonellainfektion, förutom
det att han inte skulle få full ersättning
för djur som måste utslaktas.

Propositionen, som vi i övrigt stöder,
innebär ju också en avsevärd förbättring
i förhållande till vad som nu gäller,
men den tar inte upp veterinärstyrelsens
förslag om full ersättning för
utstämplade djur.

Emellertid innebär veterinärstyrelsens
förslag, att ersättningen skulle höjas
från tidigare tre fjärdedelar av
värdet till fulla värdet, om vissa krav
på bl. a. fortlöpande bakteriologisk
kontroll på tidigt stadium i varje produktionsled
infördes. Det motionspar,
1:1209 och 11:1417, vartill bifall yrkades
vid utskottsbehandlingen, upptog
inga villkor utan innebar rakt på
sak att ”full ersättning må kunna utgå
vid ersättning till följd av salmonellainfektion”.
Ett sådant krav ansåg vi oss
inte kunna stödja.

När reservanterna emellertid ställt sig
helt bakom veterinärstyrelsens förslag
och sålunda frångått motionsyrkandet,
har frågan fått en annan innebörd, som
vi helt kunnat stödja därest detta framställts
i utskottet. Som en konsekvens av
mitt ställningstagande vid omröstningen
i utskottet kommer jag nu att vid voteringen
lägga ned min röst.

I övrigt, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Som herr Skärman just
redovisat innehåller proposition 113
förslag till förändringar i epizootilagens
tillämpning på vissa djursjukdo -

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Nr 28

Ang. ersättning för skada på grund av salmonellainfcktion

mai''. Förändringarna avses genomgående
göras beroende av Kungl. Majrts beslut.

Lagen föreslås kunna tillämpas även
då det gäller djur utanför husdjursramen.
.lag föreställer mig att denna del
bar tillkommit på grund av den epizooti
på hundar som graserar i Danmark.

Förordningen med vissa bestämmelser
till förebyggande av nötkreaturstuberkulos
och brucellos hos husdjur
föreslås bli upphävd. Vidare föreslås
att högre ersättning av statsmedel i
vissa fall skall kunna utgå för skada
på grund av salmonellainfektion.

I huvudsak har departementschefen
följt veterinärstyrelsens förslag i hithörande
frågor. Remissinstanserna har
tillstyrkt veterinärstyrelsens förslag eller
lämnat det utan erinran.

På en väsentlig punkt avviker dock
departementschefen i propositionen
från veterinärstyrelsens förslag, och
det är då det gäller ersättning för genom
salmonellainfektion uppkommen
förlust vid utslagning eller då ägg måste
förstöras till följd av salmonellainfektion.
Veterinärstyrelsen föreslår att
när det gäller fjäderfäbesättningar, anslutna
till kontroll, full täckning skall
utgå av egendomens värde. Detsamma
gäller kroniska smittbärare bland
däggdjur. Det har nämligen visat sig att
förekomsten av sådana smittbärare
inom en besättning inte har något samband
med hygien och skötselförhållan den.

I propositionen föreslås att endast
90 procent av förlusten till följd av salmonellainfektion
skall täckas av statsmedel.
Besättningens ägare skall få vidkännas
en förlust på 10 procent av
egendomens värde. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det här
gäller en tvångsutslaktning, där djurägaren
alltså inte har någon möjlighet
till appell utan måste följa det beslut
som är fattat.

I motionsparet 1:1209 och 11:1417
föreslås att staten till fulla värdet skall

ersätta djurägare för förlust, åsamkad
genom att djur avlivats i samband med
konstaterad salmonellainfektion. I motionen
påpekas att det vad det gäller
höns och svin i de allra flesta fall rör
sig om foderinfektion. Den enskilde
saknar här helt möjlighet att själv kontrollera
inköpta fodermedels innehåll
av infekterat material; denna kontroll
måste ligga hos tillverkaren. I fråga om
nötkreatur talar allt för att det rör sig
om betesinfektion, med stor sannolikhet
spridd av fåglar och andra vilda djur.
Inte heller i dessa fall har djurägaren
någon möjlighet att vidta förebyggande
åtgärder.

Jag vill, herr talman, erinra kammarens
ärade ledamöter om den överföring
av salmonellainfektion som skett
från fåglar till barn i Ystadsområdet,
där kontaktpunkten varit ett utfodringsbord.
Denna händelse visar klart
att påståendena i motionen varit väl
underbyggda och att de är riktiga.

Herr talman! Salmonella är en farlig
sjukdom som under senare år visat
oroande tendens till spridning. Det är
konstaterat att överföringen sker från
djur till människa. Det är betydelsefullt
att allt görs för att förebygga
spridning.

Mot denna bakgrund, herr talman,
yrkar jag bifall till den vid utskottets
utlåtande avgivna med 2 betecknade
reservationen.

Häri instämde herr Eskilsson (in).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt som här
anförts, att motionärerna hemställt om
att full ersättning må utgå vid skada
till följd av salmonellainfektion. Enligt
den nuvarande förordningen utgår
statsbidrag med 75 procent av det värde
som egendomen skulle ha haft om
infektionen ej förekommit.

Skälet till att ersättningen begränsats
är närmast att det ansetts att djurägaren
bör stå en viss självrisk. Nu har ju,
som redan omnämnts, veterinärstyrel -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. ersättning för skada på grund av salmonellainfektion

sen lagt fram ett förslag om att ersättning
bör utgå med 100 procent under
förutsättning att en fortlöpande bakteriologisk
kontroll sätts in på ett tidigt
stadium och att det blir en fortlöpande
övervakning av de hygieniska förhållandena.
Under dessa förusättningar
vill veterinärstyrelsen att ersättningen
skall höjas till 100 procent och att den
höjda ersättningen skall verka såsom en
stimulans för fjäderfäproducenterna att
ansluta sig till kontrollen. För att man
skall få denna höjda ersättning krävs
också att djur behöver avlivas eller att
ägg skall förstöras.

Departementschefen har lagt fram
förslag i enlighet med veterinärstyrelsens
förslag med undantag för höjningen
av ersättningen, som sätts till
90 procent i stället för 100 procent enligt
veterinärstyrelsens förslag. Detta
betyder att en djurägare får stå en
självrisk på 10 procent i förhållande till
veterinärstyrelsens förslag. Det kan
tyckas att ersättning i dessa fall bör
utgå med fulla värdet, men å andra
sidan kan man ju resonera på det sättet
att en viss självrisk verkar som en
sporre att vidta alla de försiktighetsåtgärder
som påbjuds för att skydda sig
mot salmonellainfektion. Departementschefen
har föreslagit höjning av ersättning
från 75 till 90 procent, och
det är ändå ett steg i rätt riktning.

Som herr Skärman redan påpekat,
gick motionens kläm ut på 100 procents
ersättning utan någon direkt kontroll,
och det är ju motionen som vi
diskuterat i utskottet. Nu har reservationen
utformats i anslutning till veterinärstyrelsens
förslag, och jag vet inte
hur utskottet skulle ha ställt sig till
detta. Det är rent av möjligt att utskottet
hade tillstyrkt den 100-procentiga
ersättningen, om den liksom i veterinärstyrelsens
förslag hade kombinerats
med en kontroll. Fn sådan tanke kunde
ha realiserats, men det är, som sagt,
motionen utskottet har diskuterat, och
utskottsmajoriteten har ansett att den
under nuvarande förhållanden bör an -

sluta sig till departementschefens förslag.

Vidare kan påpekas att departementschefen
kan föreslå att högre ersättning
än de 90 procent kan utgå om särskilda
skäl föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Det är riktigt att reservationen
liksom majoritetsskrivningen
innehåller utdrag ur propositionen
och också ur veterinärstyrelsens skrivelse.
Det vi nu skall behandla är ju
inte motionen utan reservationen, och
här har utskottets ärade vice ordförande
just sagt att reservation 2 har en
sådan tyngd och en sådan kvalitet att
om den hade kommit upp som diskussionsunderlag
i utskottet så skulle man
mycket väl kunna tänka sig att utskottet
hade tillstyrkt framställningen.

Herr talman! I det läget tycker jag
att kammaren skall handla på det sätt
som vide ordföranden sagt och bifalla
reservation 2 till utskottsutlåtandet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Ingvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Ingvar,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 53.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av motion angående viltvårdens
organisation och handhavande, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ett nordiskt ekonomiskt samarbete Föredrogs

ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr It, i anledning av skrivelse
från Nordiska rådets svenska delegation
rörande rådets adertonde session
i Reykjavik den 7—12 februari 1970.

Nordiska rådets svenska delegation
hade genom en den 11 mars 1970 dagtecknad
skrivelse, vilken till vissa angivna
delar hade hänvisats till utrikesutskottet,
till riksdagen överlämnat en
berättelse för rådets adertonde session
i Reykjavik den 7—12 februari 1970,
jämte bilaga.

Ang. ett nordiskt ekonomiskt samarbete

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet hemställt, att skrivelsen från
Nordiska rådets svenska delegation rörande
rådets adertonde session —- vad
avsåge de delar som hänvisats till utrikesutskottet
— måtte läggas till handlingarna.

I sitt yttrande hade utskottet för sin
del beklagat, att det ännu ej visat sig
möjligt att få allmän anslutning till planerna
på ett fast organiserat nordiskt
ekonomiskt samarbete. Utskottet förutsatte,
att regeringen även fortsättningsvis
verkade för att bevara och stärka
samarbetet i Norden, såväl på det ekonomiska
som på andra områden.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utrikesutskottet konstaterar
i sitt utlåtande nr 11 att det ännu
inte har varit möjligt att få en allmän
anslutning till ett fast organiserat nordiskt
ekonomiskt samarbete. Detta är
en sak som vi alla känner till, och som
vi alla beklagar. Men jag tror inte att
vi skall tolka utlåtandet så att man
menar att vi därför skall misströsta om
det nordiska samarbetet.

Nordiska rådets presidium har, som
framgår av utlåtandet, framhållit betydelsen
av att man vidtar organisatoriska
åtgärder så att man snart kan få
en revision av Helsingforsavtalet. Presidiet
har också uttalat sig för tillsättandet
av ett ministerråd, om jag förstår
rätt. I varje fall tror jag att det skulle
vara mycket lyckligt, om vi snart finge
ett ministerråd.

Vad jag framför allt skulle vilja peka
på, herr talman, som visar att det nordiska
samarbetet dock fortsätter, är
den starka uppslutning som skedde i
Reykjavik kring Nordkult, alltså kring
skapandet av en fastare organisation
av det nordiska kulturella samarbetet.
Kulturutskottet har ju länge diskuterat
frågan, och vid sessionen beslöt Nordiska
rådet — vilket inte omnämns i utrikesutskottets
utlåtande — att rekommendera
regeringarna ingåendet av en

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

kulturtraktat före den 1 januari 1972,
omfattande gemenskap mellan länderna
inom utbildningen, forskningen och den
fria kultursektorn. Jag tror, herr talman,
att man bör akta sig för att undervärdera
betydelsen av den rekommendationen.
Kulturutskottet har redan
haft ett sammanträde i frågan. Likaså
har utbildnings- och undervisningsministrarna
diskuterat frågan vid
ett gemensamt möte, och avsikten är att
i år få ett sammanträffande till stånd
mellan kulturutskottet och ministrarna.

Jag tror att det är möjligt att här skapa
en verklig nordisk gemenskap, oavset
hur det går med de ekonomiska förhandlingarna,
även om vi givetvis får
hoppas att också de i framtiden skall
lyckas bättre än hittills.

Det glädjande i det kulturella samarbetet
är att både Färöarnas och
Ålands representanter, som nu har kommit
med i utskottet, deltar i detta arbete
som alltså nu täcker hela Norden.
En kulturtraktat tror jag skall bidra till
att vi kommer att stå starkare också i
den internationella konkurrensen och
i det internationella samarbetet.

Jag har, herr talman, bara velat ge
uttryck för dessa synpunkter.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Egentligen skulle jag
kunna nöja mig med att instämma i fru
Segerstedt Wibergs anförande.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att jag skulle vilja peka på den
passus i utskottets recit där det erinras
om vad Nordiska Rådets presidium
i skrivelse till de nordiska ländernas
regeringar i maj 1970 har anfört
om revision av Helsingforsavtalet.

Jag tror att det finns anledning understryka
önskemålet om att denna
plan för en revision av Helsingforsavtalet
förverkligas. Den förutsätter icke
att Nordekfrågan har lösts utan lever
sitt liv oberoende av Nordek. Däremot
kan den bli en stomme för Nordkult.
Inte minst av den anledningen får man

hoppas att regeringarna beaktar det av
presidiet framförda önskemålet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av motioner väckta i anslutning till
Kung], Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1970/71 till utrikesförvaltningen,
in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering,
in. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av konvention om avskaffande
av rasdiskriminering, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 87, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att godkänna
en av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagen
konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett vid propositionen
fogat förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen,

dels föreslagit riksdagen att antaga
ett likaledes vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet och
i övrigt till lagutskott samt hade i sistnämnda
delar behandlats av första lagutskottet.

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

1 propositionen hade föreslagits, att
riksdagen skulle godkänna FN-konventionen
om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering. Vidare föresloges
lagstiftning som ökade möjligheterna
att straffrättsligt ingripa mot sådan
diskriminering.

Förslaget till lagstiftning innebure
till en början, att tillämpningsområdet
för de nuvarande bestämmelserna i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
om hets mot folkgrupp skulle
vidgas i olika hänseenden. Bland annat
föresloges, att spridning av även annat
meddelande än sådant som innefattade
förtal eller smädelse skulle straffbeläggas,
om meddelandets innehåll uttryckte
missaktning för folkgrupp av t. ex.
viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skulle i brottsbalken
också införas en bestämmelse om ett
nytt brott, kallat olaga diskriminering.
Bestämmelsen innebure att näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerade
någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung
eller trosbekännelse genom att icke gå
honom till handa på de villkor som näringsidkare
i sin verksamhet tillämpade
i förhållande till andra skulle straffas
för olaga diskriminering. Detsamma
föresloges gälla också anställd i näringsverksamhet
samt anställd i allmän
tjänst, vari den anställde hade att gå
allmänheten till lianda. Bestämmelsen
avsåges omfatta bland annat hotell- och
pensionatverksamhet, restaurang- och
kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel
samt yrkesmässig försäljning
och upplåtelse av fastigheter och
bostäder. Enligt förslaget skulle också
diskriminering vid tillträde till allmän
sammankomst och offentlig tillställning
kunna bestraffas.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, såvitt de hänvisats
till lagutskott, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: -

1) de likalydande motionerna 1:968,
av herr Lindblad, samt II: 11M, av herrar
Romanus och Ahlmark, såvitt nu
vore i fråga;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna I: 1124,
av herrar Blomquist och Lidgard, samt
II: 1320, av herr Oskarson;

3) de likalydande motionerna I: 1126,
av herr Ernulf m. fl., och 11:1323 av
herr Wiklund i Stockholm, såvitt nu vore
i fråga;

4) motionen 11:1322, av herr Romanas.

I motionerna I: 968 och II: 1144 hade
anhållits, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen i anslutning
till den aviserade propositionen
om förbud mot rasdiskriminering matte
besluta om förbud mot könsdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden.

I motionerna 1:1124 och 11:1320
hade yrkats, att riksdagen skulle antaga
det vid proposition nr 87 fogade förslaget
till lag om ändring i brottsbalken
med den ändringen, att 16 kap. 8 § och
8 a § erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåge

beträffande S §, att det straffbara
området för brottet hets mot folkgrupp
skulle bestämmas till att avse liksom
för närvarande — förutom hot — förtal
och smädelse,

beträffande 8 a §, att i den föreslagna
paragrafen om olaga diskriminering
i ett nytt fjärde stycke skulle införas
en regel av innehåll, att brott som avsåges
i paragrafen finge åtalas av åklagare
endast om målsägande angåve
brottet till åtal eller åtal funnes påkallat
från allmän synpunkt.

I motionerna I: 1126 och II: 1323 hade
föreslagits, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott,

att riksdagen skulle godkänna den
av Förenta nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagna
konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering,

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m.

att riksdagen — med förklaring att
ej heller propositionens förslag till ändringar
i 16 kap. 8 § brottsbalken kunnat
oförändrat godtagas — för sin del
skulle antaga i motionerna angiven lydelse
av lagrummet samt

att riksdagen skulle antaga propositionens
förslag till ett nytt lagrum, betecknat
8 a §, i sistnämnda kapitel.

Det i dessa motioner framlagda förslaget
beträffande 16 kap. 8 § brottsbalken
överensstämde i sak med det yrkande
som framlagts i motionerna I:
1124 och II: 1320.

I motionen II: 1322 hade anhållits,

1. att riksdagen i anslutning till behandlingen
av proposition nr 87 i skrivelse
till Kungl. Ma j :t måtte hemställa
om förslag till lagstiftning mot diskriminering
på arbetsmarknaden, innefattande
såväl förbud mot diskriminering
på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse
som förbud mot könsdiskriminering,

2. att propositionens förslag till § 8 a,

16 kap. brottsbalken måtte antagas med
i motionen angiven lydelse, vilket förslag
gällde, att bestämmelsen om olaga
diskriminering skulle utvidgas så att
den riktade sig även mot könsdiskriminering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna den
av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagna
konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering;

B. att riksdagen — med avslag på
motionerna 1:1124 och 11:1320 samt
1:1126 och 11:1323, samtliga motioner
i motsvarande del — måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 16 kap. 8 §
brottsbalken;

C. att riksdagen — med avslag på
motionen II: 1322 i motsvarande del —
måtte antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till lydelse av första,
andra och tredje styckena i 16 kap.
8a § brottsbalken;

D. att motionerna I: 1124 och II: 1320,
såvitt avsåge införande av en åtalsregel
i ett fjärde stycke i 16 kap. 8 a § brottsbalken,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, såvitt
avsåge ingress och ikraftträdandebestämmelser; F.

att följande motioner, nämligen
dels motionerna 1:968 och 11:1144,

såvitt avsåge yrkandet under 1) om
förbud mot könsdiskriminering på den
svenska arbetsmarknaden,

dels motionen 11:1322, såvitt avsåge
yrkandet under 1. om lagstiftning mot
diskriminering på arbetsmarknaden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna I: 1126 och II: 1323,
såvitt de hänvisats till lagutskott och i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A.—E. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts
vid B i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson
(fp) och Lidgard (m), fri! Elvy
Olsson (ep), fru Kristensson (m), herrar
Börjesson i Falköping (ep) och
Polstam (ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
— med förklaring att förslaget till lag
om ändring i brottsbalken icke kunnat
i oförändrat skick antagas — med bifall
till motionerna 1:1126 och 11:1323
samt i anledning av motionerna I: 1124
och II: 1320, samtliga motioner i motsvarande
del, för sin del antaga i reservationen
införd lydelse av 16 kap.

8 § brottsbalken;

Tisdagen den 26 inaj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

vid C i utskottets hemställan

2) av fru Anér (fp), som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring
i brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas — med bifall till motionen
11:1322 i motsvarande del för sin
del antaga i reservationen införd lydelse,
av första, andra och tredje styckena
i 16 kap. 8a § brottsbalken;

vid D i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson
(fp) och Lidgard (m), fru Elvy
Olsson (ep), fru Kristensson (m), herrar
Börjesson i Falköping (ep) och
Polstam (ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1124 och
II: 1320 i motsvarande del för sin del
besluta, att i 16 kap. 8 a § brottsbalken
skulle införas ett fjärde stycke av i reservationen
angiven lydelse;

vid F i utskottets hemställan

4) av fru Anér (fp), som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under F hemställa,

dels att riksdagen måtte med bifall
till motionen It: 1322 i motsvarande
del i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till lagstiftning mot diskriminering
på arbetsmarknaden, innefattande
förbud mot diskriminering på
grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse,

dels att motionerna 1:968 och II:
1144, såvitt avsåge yrkandet under 1)
om förbud mot könsdiskriminering på
den svenska arbetsmarknaden, samt motionen
11:1322, såvitt avsåge lagstiftning
med förbud mot könsdiskrimine -

ring på arbetsmarknaden, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
konstitutionsutskottets utlåtande nr
31.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Det är inte ofta som
man i kammarens talarstol befinner sig
i den lyckliga situationen att man kan
anknyta det aktuella ärendet till en aktuell
händelse, som man gärna skulle
vilja uttala sig om och skarpt reagera
emot.

Vi skall nu om, som jag hoppas, en
inte alltför lång stund besluta vårt
lands anslutning till den av Förenta
nationerna år 1965 antagna konventionen
om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering, samt en del lagändringar
i anslutning därtill.

Med den mycket vidsträckta definition
som begreppet rasdiskriminering
fått i konventionen avses bl. a. varje
inskränkning på grund av nationellt
ursprung som har till syfte eller verkan
att omintetgöra eller inskränka utövandet,
på lika villkor, av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter.
Det kan verkligen vara på sin plats att i
dag erinra om de upplevelser som ambassadören
Holland och hans familj
haft i vårt land alltsedan de kom hit.
Det kanske också kan vara skäl i att
erinra om de uttalanden han gjort, som
verkligen visar att han kanske känner
sig hotad till sin person. Det finns anledning
att understryka att det beklagande
som våra ansvariga myndigheter
har framfört till ambassadören verkligen
inte är diplomatiska formaliteter,
utan ett djupt allvarligt uttryck för en
känsla som finns hos den alldeles övervägande
delen av svenska folket.

Detta leder mig över till den fråga
som, medan vi arbetade med lagförslaget
i första lagutskottet, alltmer träng -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

de sig på mig, nämligen om de nya reglerna
verkligen var ett alldeles nödvändigt
komplement till den konvention
som Förenta nationerna hade antagit.
Var det inte i själva verket på det sättet
att vi, åtminstone till en viss och
ganska betydande del, redan hade tillräckliga
bestämmelser i brottsbalken?
Vi har ett brott som kallas hets mot
folkgrupp och den brottsbeskrivningen
synes vara alldeles tillräcklig'' för att
motsvara de anspråk som Förenta nationerna
rimligen kan ställa på vårt
land och vår lagstiftning.

Jag frågade mig: Var det inte i själva
verket på det sättet att den brottsbeskrivning
som fanns i brottsbalken var
betydligt klarare och mer koncis än
den beskrivning som justitieministern
föreslagit oss att anta? Inte föreföll det
mig särskilt nödvändigt att, med någon
sorts flåsaktig hurtighet, peta i en lagstiftning
som var klar och språkligt
sett relativt entydig, bara för att markera
en positiv inställning i den aktuella
frågan. Jag skulle verkligen vilja säga
— inte minst med tanke på vad ambassadör
Holland råkat ut för — att det
förefaller mig viktigare och väsentligt
mer angeläget att man tveklöst och med
kraft tillämpar en gällande lagstiftning
än att man leder oss in på tveksamhet
och osäkerhet beträffande rättstillämpningen,
en osäkerhet som den kommande
lagstiftningen kan medföra.

Vad det gäller i den föreslagna lagstiftningen
är bl. a. att beskriva brottet
hets mot folkgrupp, som nu karakteriseras
med orden ”hotar, förtalar eller
smädar”, på ett annat och vagare sätt
nämligen med orden ”hotar eller uttrycker
missaktning”. I den reservation som
föreligger har vi kritiserat denna obestämda
nya formulering. Vi tycker att
den hittillsvarande brottsbeskrivningen
är betydligt mera koncis och mera ägnad
att garantera rättstrygghet på detta
område. I det hänseendet hänvisar jag
till vad som står i reservationen vid
punkten B.

Det är alldeles uppenbart att även ut -

skottsmajoriteten har känt sig litet
ängslig och litet tveksam om vad det är
den har gått med på när den anslutit sig
till justitieministerns förslag. Man säger
nämligen i utskottsutlåtandet att uttrycket
missaktning naturligtvis får tillämpas
med viss försiktighet, och man talar
om vad det är som skall kunna föranleda
straffbarhet. Det skall krävas,
säger man, att det är fullt klart att ett
uttalande överskrider gränsen för en
saklig och vederhäftig diskussion rörande
folkgruppen i fråga. Närmare
kunde väl egentligen inte utskottsmajoriteten,
som blev majoritet med lottens
hjälp, ha kommit reservanterna,
om man inte hade helt velat desavouera
justitieministern.

Men just i denna vaghet i brottsbestämningen
tycker jag det ligger något
otäckt förborgat. Det talas om att man i
framtiden skall iaktta försiktighet. Men
det är alldeles märkvärdigt vad vi har
lätt att glömma bort vad som har hänt
för inte så särskilt länge sedan. Ibland
är vårt minne obegripligt kort, och vår
förmåga att tänka oss in i att historiska
situationer kan upprepas är obefintlig.
Det är inte så länge sedan vi levde i
skuggan av en stövel, i skuggan av en
stor och maktlysten diktatur, som var
till ytterlighet känslig för vad vi sade,
vad vi tänkte och gjorde på teaterscener
och på andra håll i de få och små
neutrala länderna. Man försökte att på
allt sätt lägga sig i vad som hände och
hjälpa vår regering att styra och förhindra
uttalanden som man tyckte var
obekväma för det stora diktaturlandet.

Under andra världskriget, när ”den
ökända hästen från Troja” travade in
på scenen vid östermalmstorg, försökte
både statsminister, utrikesminister,
överståthållare och andra att lägga kapson
på denna trojanska häst och man
använde alla möjliga medel. Den gången
hade man ingen lagstiftning att falla
tillbaka på utan fick hålla sig till 1868
års ordningsstadga för att få hästen litet
mer tyst och stilla. Men i dag är majoriteten
beredd att för framtiden ställa

Tisdagen den 2(i maj 1970 fm

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. in.

ett medel till förfogande med den vaga
lagstiftning som föreslås. Missaktning
kan ju inrymma praktiskt taget vad
som helst. No tror jag inte att utskottets
majoritet menar att lagstiftningen skall
få tillämpas på det sättet; man har ju
tydligt sagt ifrån att den skall tillämpas
med försiktighet. Men jag är rädd att
försiktigheten försvinner om trycket
blir tillräckligt starkt och att man då
kan komma i händerna på folk som man
egentligen inte vill låta sig styras av.
Det är därför som jag inte kan biträda
detta förslag, och det är därför jag yrkar
bifall till den reservation som vid
denna punkt fogats vid utskottsutlåtandet.

Det finns ytterligare en reservation
som jag skulle vilja säga några ord om
samtidigt som jag yrkar bifall till den.
Den gäller åtalsregeln i samband med
det nya brottet olaga diskriminering.
Utskottsmajoriteten bär stannat inför
att detta nya brott skall falla under allmänt
åtal. I reservationen har vi tyckt
att målsäganden rimligen själv i vissa
situationer bör ha inflytande på om
åtal skall väckas eller inte. Jag hoppas
att ambassadör Holland ursäktar mig
om jag tar honom som exempel en gång
till. Skulle det otrevliga inträffa — vilket
vi väl i och för sig och trots allt
ändå inte har anledning att räkna med
— att ambassadören eller någon annan
i hans familj på grund av sin ras blev
avvisad från en restaurang, tycker jag
verkligen det är rimligt att ambassadören
själv fick avgöra om den saken skall
bli föremål för åtal eller inte.

Det finns andra liknande ärenden,
där folk kanske inte vill dra ytterligare
uppmärksamhet till saken, utan önskar
att den skall begravas i tysthet. Därför
menar vi att målsäganden bör ha ett
visst inflytande.

Jag vill dock understryka att detta
inte betyder att vi menar att allmänna
åklagaren skulle förmenas tillfälle att
ingripa i alla sådana fall där det från
allmänna utgångspunkter är av vikt med
ett åtal.

Mot denna bakgrund yrkar jag alltså
bifall till den reservation som finns vid
punkten D i utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! De frågor som föranlett
reservationer i första lagutskottets
utlåtande i detta ärende är av förhållandevis
mindre räckvidd. I de väsentliga
frågorna är utskottet sålunda enigt
och tillstyrker ändringar i brottsbalken
som innebär klart utformade straffbud
mot rasdiskriminering och möjliggör
godkännande av Förenta nationernas
konvention i detta ämne.

Även om tendenserna till rasdiskriminering
i varje fall hittills inte varit särskilt
påtagliga i vårt land — jag vill
kanske inte riktigt hänföra det intermezzo
herr Lidgard syftar på till rasdiskriminering;
det kan vara mycket
beklagligt och beklämmande ändå, men
det hör egentligen inte hit enligt min
uppfattning — och om det sålunda inte
har förekommit så mycket av egentlig
rasdiskriminering ännu, är det ändå
angeläget med en lagstiftningsmässig
beredskap på detta område, som i möjligaste
mån förhindrar en olycklig utveckling.

Meningsskiljaktigheterna gäller i första
hand hur långt man bör gå i fråga
om att utvidga det straffbara området,
såsom herr Lidgard framhållit. För närvarande
är hot, förtal och smädelse
straffbelagda som hets mot folkgrupp.
Enligt propositionen skulle området utvidgas
till att innefatta även den som
offentligen uttrycker missaktning för
viss folkgrupp.

Nu är emellertid att märka att redan
i begreppet förtal enligt uttrycklig bestämmelse
i 5 kap. 1 § brottsbalken inbegripes
det förfarandet att man lämnar
uppgifter om någon som är ägnade
att utsätta denne för andras missaktning.

Utvidgningen avser sålunda uttalanden
som ger uttryck för den talandes
missaktning men inte är ägnade att på -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

verka andra i denna riktning. Frågan
är då om man inte går alltför långt i
kriminalisering när man straffbelägger
uttalanden som innebär nedsättande
omdömen om en folkgrupp utan att de
har någon smädlig karaktär. Straffbuden
kommer här, om de tillämpas fullt
ut, att verka hämmande på en fri och
saklig debatt. Sannolikt är att många
fall som formellt skulle gå in under
straffbestämmelsen inte kommer att åtalas.
En sådan lagstiftning är ägnad att
minska respekten för ifrågavarande
straffbud över huvud taget och kan
därför motverka effekten av det. Stor
osäkerhet kommer också att råda om
var gränsen för det tillåtliga går.

Utskottsmajoritetens motivering är
inte heller ägnad att skapa någon större
klarhet. Lagrådet har avstyrkt den föreslagna
utvidgningen av det straffbara
området, och alla oppositionspartiernas
representanter i utskottet har anslutit
sig till denna bedömning. Vi anser
att till det straffbara området skall
liksom hittills hänföras hot, förtal och
smädelse, så att man på detta sätt direkt
anknyter till andra avgränsade brottstyper
och vad som gäller när den drabbade
är en enskild person.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1 vid första
lagutskottets utlåtande; till denna reservation
ansluter sig den vid konstitutionsutskottets
utlåtande fogade reservationen,
som jag även kommer att yrka
bifall till.

Jag skall också säga några ord om en
annan fråga som föranlett en reservation
till första lagutskottets utlåtande,
nämligen frågan om åtalsrätten vid det
nya brottet ”olaga diskriminering”,
som avser näringsidkare eller anordnare
av allmänna sammankomster eller
tillställningar som gör åtskillnad efter
ras, hudfärg o. s. v. Som redan nämnts,
avser propositionen att brottet skall
ligga under allmänt åtal, medan reservanterna
anser att det bör ankomma på
målsägaren att avgöra om åtal skall ske
eller inte. Jag vill framhålla att skälet

till att reservanterna i princip förordar
att brottet skall ges karaktären av måisägandebrott
är hänsynen till målsäganden
själv. Det kan inte vara riktigt att
mot vederbörandes vilja starta en rättegång
som kanske för vederbörande
känns mycket pinsammare än den händelse
som åtalats.

Jag ber att få yrka bifall även till reservation
3.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Tillåt mig att börja med
en parentes, men den är i och för sig
ytterligt viktig. När en av reservanterna
till detta utskottsutlåtande, herr Lidgard,
drog upp de händelser som vi har
kunnat ta del av när det gäller den amerikanska
ambassadören, hänvisade han
till första lagutskottets utlåtande nr 48
och den konvention om avskaffande av
rasdiskriminering som vi hoppas att
riksdagen mycket snart skall besluta
om.

Jag delar hans uppfattning att det är
ett i ett land som Sverige olämpligt
uppträdande som ambassadören mött,
men jag skulle verkligen vilja hävda
att dessa frågor snarare har med konventionen
om diplomatisk immunitet
att göra än med en konvention om rasdiskriminering.
Jag tror också att hänsyftningarna
till förhållandena under
andra världskriget, som vi väl alla
minns, mera har med yttrandefrihetens
gränser att göra än med hithörande
konvention.

Jag har, herr talman, ansett att det är
ganska väsentligt att rensa bort de synpunkterna
ur denna debatt kring konventionen
mot rasdiskriminering. Det
är viktigt att vi har klart för oss att det
är ett litet delavsnitt som riksdagen nu
skall ta ställning till. Uppfattningen om
alla människors lika värde och lika rättigheter
hävdas i dag med allt större eftertryck.
Det gör man både här hemma
och på det internationella planet. Jämlikhetstankarna
har uttrycks på olika
sätt inom olika områden. Vi har fått

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang

skilda instrument för att förverkliga
tanken. Jag tror, även om detta delvis
går vid sidan av ämnet, att det är viktigt
att till riksdagens protokoll ändå
få anteckna en rad av de instrument
som vi har ratificerat.

Vi har antagit FN-stadgan, vars ändamål
iir att åstadkomma internationell
samverkan ”vid befordrande och främjande
av aktningen för mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för
alla”. Vi har också antagit den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna,
som antogs av FN:s generalförsamling
1948. Vidare: Europarådets
konvention 1950 angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna — vi har också
ratificerat fem tilläggsprotokoll till
den konventionen. Vi har antagit den
europeiska sociala stadgan och år 1962
internationella arbetsorganisationens
konvention angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning.
Unescos generalkonferens antog år 1960
en konvention mot diskriminering inom
undervisningen. Vidare kan nämnas att
FN :s generalförsamling år 1966 godkände
två konventioner som syftar till att
ge effektivt skydd för de mänskliga
rättigheterna, nämligen en konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter
och en konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter.

Herr talman! Jag har velat göra denna
uppräkning därför att dessa konventioner
har någonting gemensamt. Utmärkande
för alla dessa konventioner
är att däri avsedda rättigheter skall garanteras
envar utan åtskillnad inte bara
på grund av ras, hudfärg eller nationellt
ursprung utan också på grund av
kön, social härkomst, politisk åskådning,
religion m. m.

När det gäller en del av det som
finns omnämnt i motionerna beträffande
konventionen om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering — jag
tänker då först och främst på diskriminering
på grund av kön — har vi redan
tidigare antagit grundprinciperna

avskaffande av rasdiskriminering, m. m.
i dessa internationella instrument. De
återfinns inte i den nu aktuella konventionen,
som är begränsad då det gäller
förbjudna diskrimineringsgrunder.
Den omfattar bara sådan diskriminering
som sker på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller etniskt
ursprung, alltså klart begränsade
avsnitt.

Å andra sidan är konventionens tilllämpningsomräde
mycket vidsträckt
därigenom att den i princip avser alla
samhällslivets områden. Utskottets majoritet
har därför inte — jag skall återkomma
till den saken längre fram —
ansett sig böra bifalla en del motioner
som gäller köns- och arbetsmarknadsdiskriminering.
Anledningen är inte
att vi inom utskottsmajoriteten inte
skulle ansett att dessa frågor är oerhört
viktiga, utan bakom vår inställning ligger
att vi anser att när det gäller att
godtaga en konvention så måste vi
först och främst se till att de bestämmelser
som finns i konventionen överensstämmer
med lagstiftning och andra
förhållanden i vårt eget land.

Utskottet förordar alltså att riksdagen
godkänner konventionen. Vi delar
den uppfattning som ligger bakom övervägandena
i propositionen, att upplysning
och uppfostran till respekt och
aktning för människovärdet är ett av
de bästa medlen att motverka fördomar
mot andra raser och nationaliteter. Vi
har studerat den utredning som tillkallades
1966 angående förbud mot rasdiskriminering,
en utredning som gjorde
en systematisk genomgång och påvisade
att vår nuvarande lagstiftning
i väsentliga avseenden uppfyller de
krav som ställs på den stat som biträder
konventionen. Utredningen har
dock pekat på att vissa lagstiftningsåtgärder
erfordras. Det är framför allt
när det gäller hets mot folkgrupp som
åsikterna inom utskottet har delat sig.
Reservanterna på den punkten har gått
på lagrådets tolkning, medan utskottsmajoriteten
ansett att enligt den nuvarande
bestämmelsen består hets mot

Nr 28

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

folkgrupp i att någon offentligen hotar,
förtalar eller smädar folkgrupp med
viss härstamning eller trosbekännelse.
Ustkottsmajoriteten ansluter sig till tanken
i propositionen att det straffbara
området bör vidgas i olika avseenden
för att bestämmelsen bättre skall stämma
överens med kravet i artikel 4.

För dem som inte har följt texten och
diskussionerna tror jag att det kan vara
viktigt för ett ställningstagande att fä
vetskap om innehållet i artikel 4. Där

står: ”---—• som brottslig handling,

straffbar enligt lag, förklara allt spridan
av på rasöverlägsenhet eller rashat
grundade idéer, uppmaning till rasdiskriminering,
varje våldshandling eller
uppmaning till sådan handling mot
någon ras eller persongrupp av annan
hudfärg eller annat etniskt ursprung
och även lämnandet av stöd i någon
form åt rasförföljelse, inklusive finansiering
därav,---.”

Departementschefen vill vidga det
straffbara området och har infört ett
begrepp: att uttrycka missaktning för
folkgrupp av viss ras. Han säger att
om man i lagtexten begränsar sig till
kravet på att handlingen, såvida den
inte innefattar hot, skall vara förtalande
eller smädande, så kan det befaras
att det straffbelagda området blir alltför
snävt. Han avser därvidlag meddelanden,
som är nedsättande eller förnedrande
för en viss folkgrupp och
som får anses överskrida gränserna för
en saklig och vederhäftig diskussion.

Utskottets majoritet har anslutit sig
till departementschefens synpunkter. Vi
hävdar att det är angeläget att det
straffbara området utvidgas när det gäller
spridande av åsikter om rasöverlägsenhet.
Såvitt gäller avgränsningen
av de folkgrupper som skall skyddas i
detta avseende och utvidgningen av
offentlighetsrekvisit för de straffbara
handlingarna till att avse spridande
bland allmänheten har förslaget inte
heller mött några erinringar. Det är
verkligen värt att understryka, eftersom
även de reservanter som här har

talat före mig i allt väsentligt har anslutit
sig till de tankegångar som förts
fram i propositionen — tankegångar
som återfinnes i utskottsmajoritetens
skrivning.

Motionärerna har motsatt sig en utvidgning
av det straffbara området. De
anser att det straffbara området bör
bestämmas till hot, förtal och smädelse
— och inte till missaktning som propositionen
anger. Utskottsmajoriteten anser
att lagstiftningen bör gälla även
andra handlingar än dem som nu omfattas
av straffbudet. Det i propositionen
upptagna rekvisitet att meddelandet
i fråga skall ge uttryck för missaktning
av folkgrupp av visst slag tillgodoser
bättre konventionens krav.
Och det måste mycket starkt understrykas
att hänsyn till opinionsfriheten
och kritikrätten inte bör kunna
åberopas till skydd för uttalanden som
t. ex. uttrycken missaktning av en hel
folkgrupp på grund av att gruppen i
fråga exempelvis tillhör en viss nationalitet
och av den anledningen skulle
vara mindervärdig. Utskottsmajoriteten
vill också peka på att begreppet missaktning
måste tolkas med en viss försiktighet.
Det bör sålunda inte innefatta
alla uttalanden av nedsättande eller
förnedrande natur. Skall det vara
straffbart, bör det krävas att det är fullt
klart att uttalandet överskrider gränsen
för en saklig och vederhäftig diskussion
rörande folkgruppen i fråga. Jag
tror att de tankegångar som ligger bakom
reservationen och de som finns hos
utskottsmajoriteten i mycket överensstämmer.
Frågan är för övrigt kanske
inte av den vikt man här vill göra gällande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan vid
punkten B och avslag på reservation 1,
fogad till första lagutskottets utlåtande.

Jag har redan, herr talman, när det
gäller könsdiskriminering talat om de
instrument som den svenska staten och
riksdagen har godkänt. Vi vill när det
gäller reservation 2 dels hänvisa till ti -

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

digare godkända konventioner, dels till
det förhållandet att lagbestämmelser
skall användas för att reglera förhållandet
mellan arbetsmarknadens parter
endast i den mån de problem som uppkommer
inte kan lösas avtalsvägen, eller
om det annars finns speciella skäl
för lagstiftningsåtgärder. Vi kan därför
inte ansluta oss till tankegången att bestämmelser
om olaga diskriminering
skall omfatta även könsdiskriminering.

Vi yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan vid punkten C och avslag
på reservation 2.

I reservation 3 vid punkten D i utskottsutlåtandet
framhåller reservanterna
att det bör finnas en särskild
åtalsregel. Vi delar inte den uppfattningen.
De flesta remissinstanser har
ansett det vara mera lämpligt att olaga
diskriminering betraktas som ett brott
mot den allmänna ordningen och därför
bör läggas under allmänt åtal utan
särskild åtalsprövning.

Även på denna punkt ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservation 3.

Till punkten F har fogats en reservation
gällande diskriminering på den
svenska arbetsmarknaden. Man uttrycker
farhågor för att risken för diskriminering
kommer att öka i takt med
den ökade invandringen. Även här åberopar
vi i utskottet den godtagna principen
att det är arbetsmarknadens parter
som i första hand skall avgöra dessa
frågor. Det är först när man icke
lyckas därmed som lagstiftningsåtgärder
bör övervägas.

Utskottet har anslutit sig till dessa
synpunkter, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag
på reservation 4 vid punkten F.

Låt mig till sist, herr talman, endast
än en gång understryka hur allvarligt
vi i utskottet — både reservanter och
utskottsmajoritet — ser på frågan om
könsdiskriminering på alla områden,
inte endast på arbetsmarknaden, som
påtalats i reservationerna. Även om det
inte uttryckligen står i utskottets skriv -

ning har vi ansett det befogat att hänvisa
till den långa rad av instrument
som vi redan tidigare antagit på det internationella
området. Vi bär också
hänvisat till de motioner som kommer
att behandlas vid höstriksdagen när det
gäller könsdiskriminering bl. a. på arbetsmarknaden.
Jag anser av denna
anledning att de motioner som har
väckts inte nu bör tas upp till diskussion
eller att de bör tillstyrkas — i reservation
4 har skrivningen på den
punkten blivit mycket mera försiktig.

Med detta, herr talman, ber jag att
till alla delar få yrka bifall till första
lagutskottets hemställan och att få yrka
avslag på de fyra reservationer som
avgivits.

Herr LIDGARD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vara den
förste att beklaga, om den diskussion
som här förts om huruvida de händelser,
som ambassadör Holland har råkat
ut för, kan höra hemma under den
lagstiftning det här gäller eller inte, på
något sätt skulle leda till en fördunkling
av den naturliga reaktion man känner
inför sådana händelser.

Fröken Mattson har i sitt anförande
flera gånger anknutit till den definition
av ordet ”rasdiskriminering” som finns
i konventionen. Jag kan förstå att det
kan råda olika uppfattningar om bestämmelserna
är tillämpliga eller inte,
men det kan kanske förklara min
ståndpunkt, om jag läser upp vad som
står i konventionen beträffande rasdiskriminering.

Jag skulle här vilja skjuta in att själva
ordet ”ras” i begreppet rasdiskriminering
leder tanken fel, ty rasdiskriminering
i detta sammanhang är betydligt
vidsträcktare än man får en uppfattning
om, när man bara använder
ordet ”rasdiskriminering” i sedvanlig
bemärkelse.

Med rasdiskriminering menas i konventionen
”varje skillnad, undantag, inskränkning
eller företräde på grund av

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

ras, hudfärg, härstamning eller nationellt”
— jag understryker ordet nationellt
—• ”eller etniskt ursprung som har
till syfte eller verkan att omintetgöra
eller inskränka erkännandet, åtnjutandet
eller utövandet, på lika villkor, av
mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter”.

Det är ju det nationella momentet i
denna definition som eventuellt skulle
göra lagstiftningen aktuell i det Holländska
fallet.

Jag vill också erinra om att det har
förekommit uttalanden som anknvtit
till hudfärg, alltså en annan del av definitionen
på rasdiskriminering. Jag
tycker därför att det varit försvarligt
att ta upp saken i anslutning till detta
ärende.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja instämma
med fröken Mattson i att de trista
och för oss genanta händelser som inträffat
då man demonstrerat mot ambassadör
Holland kan beivras med stöd
av gällande lagstiftning. Jag tror inte
att det på denna punkt behövs någon
ändring, utan att det är fråga om en
tillämpning. Men jag skulle i sammanhanget
vilja peka på en uppsats av talman
Boheman, i vilken han tar upp den
allmänna diplomatiska förvildningen.
Han erinrar i uppsatsen om att diplomater
tidigare, både under första och
andra världskriget, kunde färdas fritt i
såväl fredliga länder som i kriget involverade
länder, men att läget nu allmänt
har ändrat sig. Han förordar därför
åtgärder inom ramen för FN.

Herr talman! Vid behandling av föreliggande
fråga är två utskott inblandade.
Jag skall här tala som reservant i
konstitutionsutskottet.

Jag vill gärna understryka, liksom
många redan har gjort, att få moderna
konventioner torde ha betytt så mycket
som den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Förklaringen
har haft betydelse för folk, nationer
och enskilda. Den har i sin tur givit

upphov till nya förklaringar och konventioner,
som tillkommit för att ge
rättighetsförklaringen dess fulla värde
till skydd för människor som ännu helt
saknar vad vi anser vara elementära
mänskliga rättigheter.

De nordiska länderna har vanligen
undertecknat konventionerna och i allmänhet
också ratificerat dem. Det är
glädjande att man nu i Norden ser över
lagstiftningen så att möjligheter ges till
en ratificering. Ett dröjsmål på den här
punkten skulle kunna vålla missförstånd
utomlands.

De erfarenheter av rasförföljelser som
vi har också i vårt land gör att jag
skulle tro att alla här i huset med glädje
hälsar det initiativ som justitieministern
har tagit, när han nu lagt fram
en proposition i ämnet. Nuvarande lagtext
— jag tror att inte heller herr Lidgard
helt vill reservera sig — täcker
inte konventionstexten i dess helhet.

För egen del vill jag tveklöst välkomna
huvudlinjerna i propositionen, med
tanke på bl. a. att där förordas en ständigt
levande upplysning och inte minst
med tanke på alla de invandrare som
finns här i landet, av vilka ju många
dessutom nu är svenska medborgare.
Men jag delar som så många andra lagrådets
tveksamhet inför den ändring i
kommittéförslaget som medfört att man
utöver ”hot” tagit med ”missaktning
för” i stället för orden ”förtal eller smädelse”.
Missaktning är enligt min mening
alltför vagt och kan locka till
alltför fria tolkningar eller misstolkningar.

Departementschefen säger exempelvis
att ett uttalande för att vara brottsligt
skall ge uttryck för missaktning för
en folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse.
Med en sådan utvidgning, tillägger han,
torde det inte vara någon tvekan om
att även företeelser som innebär att en
viss folkgrupp förlöjligas praktiskt taget
alltid blir straffbara. Därutöver vill departementschefen
även att indirekta

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

r>9

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, ni. m.

påståenden om underlägsenhet hos icke
särskilt angivna folkgrupper hör vara
kriminaliserade. På den punkten följer
han väl närmast kommittén.

Om jag sålunda gör mig skyldig till
ett påstående som visar att jag högaktar
en viss folkgrupp mer än en annan och
detta till den grad att jag indirekt visar
en annan grupp missaktning, så hlir
detta, såvitt jag förstår, straffbart. Låt
mig ta ett exempel.

Om jag säger att judarna under andra
världskriget visade ett moraliskt mod
som majoriteten av tyskar saknade, blir
detta då ett kriminellt yttrande? Eller
om jag säger att jag beundrar de svarta
i Sydafrika för att de inte tillgriper
våld trots att vita grupper misshandlar
dem eller trots att regimen som representerar
sydafrikanerna misshandlar
dem? Eller om jag säger att sydvietnameserna
far fram på ett sätt som nordvietnameserna
noga aktar sig för att göra?
Eller om jag säger att araberna ljuger
i sin propaganda mot Israel? Nog
uttalar jag missaktning då. Är den kriminell?
Jag tror att det skulle vara nyttigt
om vi fick en tolkning på den
punkten.

Likaså skulle jag vilja veta om man
inte ger uttryck för missaktning av en
folkgrupp av visst nationellt ursprung,
om man visar en film eller skriver en
artikel som skildrar hur löjligt de förtryckande
uppträder gentemot de förtryckta.
Öppnas inte här möjlighet till
en tolkning som kan bli farlig, inte i
dagens situation men i en mindre liberalt
inriktad tid eller med en annan
regering? Herr Lidgard har redan påkat
på erfarenheterna från andra världskiget.
Då fanns ändå inte denna möjlighet.

Om jag inte får missakta en folkgrupp
av visst nationellt ursprung, får
jag då uttala mig fördömande om de
handlingar som i ett lands namn begås
av dess regering? Får jag med andra
ord fritt fördöma de regimer eller folkgrupper
som utövar rasförtyek i Sydafrika,
i Rhodesia, i Angola och i Mo -

zambique? I de två senare områdena
är det just fråga om eu folkgrupp, som
utövar förtryck. Får jag inte förlöjliga
dessa förstockade individer, för att de
tror att deras vita hudfärg ger dem
överlägsenhet?

Jag vill ta ytterligare ett konkret exempel.

Om eu person av judiskt ursprung,
som tidigare har suttit i koncentrationsläger,
uttalar sitt förakt över tyskarna
på grund av den grymhet som utövades
i koncentrationslägret, behöver inte
detta vara ett vederhäftigt eller sakligt
motiverat påstående. Det kan vara ett
påstående sagt i affekt. Är det straffbart? Jag

skulle gärna vilja ha en försäkran
om att ingen sådan tolkning kan
ges den föreslagna lagen. Jag vet annars
inte hur och när man skall få den rätta
tolkningen. Vi kanske kan få den nu,
men får man den för all framtid? Hur
förebygger man osäkerhet hos dem som
skall föra den allmänna debatten? Hur
skall människor som yttrar sig, skriver
eller på något sätt deltar i den allmänna
debatten veta att de är tillräckligt
försiktiga. Eller finns inte risk för att
de hellre avstår därifrån med tanke på
eventuella risker? Kommer inte, med
andra ord, denna lagstiftning, tillkommen
i ett positivt syfte, att kunna få en
helt annan verkan? Jag har själv förgäves
försökt att finna garantier mot en
sådan tolkning i propositionen. Men
jag får där ingen ledning.

Första lagutskottet tillägger klokt nog
att begreppet missaktning måste tolkas
med viss försiktighet. Konstitutionsutskottets
majoritet erinrar om ”att av
de allmänna grunderna för tryckfrihetsrätten
följer att alltid framställningens
egentliga syfte skall uppmärksammas
och i tvivelsmål hellre skall
frias än fällas”.

Herr talman! Jag finner att utskottets
förslag är för vagt och kan ge upphov
till feltolkningar. Därför bjuder mig
försiktigheten att yrka bifall till reservationerna.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Nyligen fanns det anledning
att från denna talarstol understryka
det gamla uttrycket: en regerings
första plikt är att regera. Det är det
onekligen, och det kan inte hjälpas om
i vissa fall detta regeringsutövande till
följd av valresultat måste grundas på en
eller två — kanske tre eller fyra — rösters
majoritet. Ändå måste vissa saker
beslutas och drivas igenom av regeringen,
t. ex. i fråga om skatter, utgifter och
annat som står så att säga för dörren.
Det kan inte undvikas att minoritetens
intresse därvidlag kan komma i kläm.
En regering skall dock regera.

Däremot finns det en rad frågor där
varje regering plägar iaktta en viss återhållsamhet
med sina förslag därför att
man helst vill att beslut av den arten
skall fattas i samförstånd och med ett
betydande mått av enighet. Dit hör exempelvis
konstitutionella frågor.

I fråga om grundlagsändringar har så
i stort sett varit fallet även i Sverige.
Man har vid grundlagsändringar av olika
slag sökt vinna enighet. Har det visat
sig stå klart att en sådan enighet inte
finns, har man vilat på hanen — kanske
låtit frågan falla, i varje fall för stunden.

Nu förefaller det emellertid som om
en förändringens vind har tdåst in över
jusitiedepartementet. Denna riksdag har
fått mottaga icke mindre än tre förslag
till grundlagsändringar, där rösterna
fallit 10 mot 10 i konstitutionsutskottet
och den berömda lotturnan har måst
tagas fram. Detta är ingen trevlig utveckling.
Den har därtill, såvitt jag förstår,
inte på minsta sätt varit påkallad
av några tvingande intressen.

Det första fallet rörde förslaget om
avskaffande av lagrådets obligatoriska
granskningsrätt. Det är emellertid, herr
talman, inte min avsikt att nu dra upp
en debatt om denna fråga — den är ju
avverkad — men det sades under den
debatten som en av förklaringarna till
att propositionen hade framlagts att vis -

sa prestigeskäl i kanslihuset hade fått
råda.

På fredag har vi att behandla ett annat
ärende med 10 röster mot 10. Jag
skall inte, herr talman, föregripa den
debatten.

I dag har vi att ta ställning till en
fråga där det också står 10 röster mot
10. Varför? Jo, därför att departementschefen
med bortseende från kommitténs
förslag och med bortseende från
lagrådets avstyrkan känner behov av
att införa ett så diffust och svårtolkat uttryck
som ”missaktning”. Var det nödvändigt
att gå fram på det viset?

Man bör inom justitiedepartementet
och dess nya edning betänka att det i
sådana här frågor kanske inte är så
lyckosamt att föra fram förslag utan
hänsyn till minoriteten. Det kanske inte
är så lyckosamt av flera skäl, dels därför
att grundlagar bör omfattas av en majoritet
och en betydande sådan. De värderingar
som speglas i en grundlag bör
vara värderingar som är gemensamma
för stora grupper. Det är ej heller lyckosamt
med tanke på att vi ju har en ordning
enligt vilken grundlagsförslag antages
såsom vilande för att definitivt
beslutas efter val. Risk kan föreligga i en
viss situation — vid ett regeringsskifte
— att vilande grundlagsändringar helt
enkelt aldrig kommer till genomförande,
med den förvirring i lagmaskineriet
som i så fall kan vållas, särskilt när i
ett fall som detta konsekvenslagstiftningen
redan har beslutats.

Jag tycker att justitieministern och
hans närmaste medarbetare skulle överväga
att slå in på en annan väg än att
driva frågorna på detta sätt.

I fråga om ordet ”missaktning” behöver
jag inte fördjupa mig i debatten.
Det har redan sagts mycket nog i den
frågan. Jag vill bara, med utgångspunkt
från min tjugoåriga verksamhet i pressen,
säga att det kommer att uppstå betydande
svårigheter för de människor
som arbetar vid tidningar och tidskrifter
att avgöra när ”missaktning” kan

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Nr 28

Öl

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.
de han lia återvänt till den trygga stranden
när han fick lagrådets yttrande i

föreligga eller inte. Detta gäller speciellt
sedan departementschefen infört den
s. k. positiva missaktningen — en nationalstolthet
av den typ som exempelvis
herr Göran Karlsson gav uttryck för
häromdagen i kammaren, enligt vilken
vi var bättre än alla andra och föregångare
för alla andra. Det kommer att
bli betydande svårigheter att fastställa
när missaktning föreligger, och detta inte
bara på sportsidorna utan också på
andra avdelningar i en tidning. Jag frågar:
Yar detta nödvändigt?

Jag vill också anföra att man inte kan
vifta bort farhågorna för den litterära
och konstnärliga debatten. Det går helt
enkelt inte. Besök några utställningar i
Stockholm just nu och se om ni inte finner
många uttryck av missaktning mot
nationella grupper, mot etniska grupper!
Tag en titt på olika framträdanden
från konstnärernas sida som görs i dag!
Tänk på de teaterföreställningar som
framförts i televisionen helt nyligen och
väckt betydande intresse! Se på den
tryckta litteraturen, på klassiker och
nytillkomna verk! Vimlar det inte av
missaktningar? Var går gränsen för tankefriheten
och yttrandefriheten i detta
sammanhang?

Nu säger konstitutionsutskottet att
man i fråga om tryckfrihetsförordningen
får tänka på syftet. Det är en fråga
som varje jury bedömer. När det gäller
verksamhet utanför det tryckta ordet
finns inte den inskränkningen, och det
är inte heller åberopat i första lagutskottets
utlåtande, av självklart insedda
skäl.

Herr talman! Jag tycker att justitieministern
här har framkallat debatt utan
att vara tvingad därtill. Han kunde ha
följt kommittéförslaget. Jag vill påpeka
att kommittén, som just utreder frågan
om vår nuvarande lagstiftning, lade
fram ett förslag som stod i överensstämmelse
med konventionen och fann att
det inte förelåg behov av ordet missaktning
för att täcka paragraf 4 i konventionen,
fröken Mattson. Om justitieministern
hade gett sig ut på hal is kun -

lianden. Men det gjorde han inte. Han
och hans medarbetare har drivit denna
fråga av någon sorts oförklarlig envishet.
De får också bära ansvaret för den
betydande osäkerhet i rättstillämpningen
som uppkommer så länge detta uttryck
finns kvar i svensk lagstiftning.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Tillåt mig först att uttala
min förvåning över hur just frågeställningen
om uttrycket ”missaktning”
eller uttrycket ”hot och smädelse” skall
användas i lagtexten har kommit att i
så hög grad dominera debatten kring
denna proposition. Jag känner denna
förvåning såsom ledamot av den kommitté
vars förslag utgör underlag för
propositionen.

Jag är väl medveten om bakgrunden
till kommitténs överväganden. På den
punkt som nu har diskuterats en god
stund gällde det helt enkelt att i den
svenska lagstiftningen komma så nära
konventionstexten som möjligt. Vi diskuterade
olika utvägar. Genom att
vidga kriteriet från ”offentlighet” till
”spridande bland allmänheten” tyckte
vi att vi kom ett gott stycke på väg. Redan
detta förslag väckte sedan alla möjliga
farhågor när det framlades inför offentligheten
och i pressen. Det märkliga
är att de farhågorna numera har stillats.
Man har helt och hållet accepterat kommitténs
förslag på den punkten.

Sedan har alltså justitieministern gått
ytterligare ett litet steg för att i ännu
högre grad tillgodose konventionstextens
krav. Han har bytt ut ”hot och
smädelse” mot uttrycket ”missaktning”.
Jag har utomordentligt svårt att uppleva
detta som en stor fråga. Vi diskuterade
inom kommittén olika alternativ,
och vi stannade för ett. Det innebär
uppenbarligen inte att kommittéledamöterna
behöver betrakta detta alternativ
som sakrosankt.

En svårighet i sammanhanget har va -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

rit att själva konventionen är något vag
och vittsyftande i sina ordalag. Problemet
är väl närmast hur långt man skall
visa respekt för den internationella konventionen
som man är beredd att ansluta
sig till. Bakom denna lilla debatt
kan finnas en gradskillnad i internationalism,
en gradskillnad i fråga om
respekt för internationella konventioner.
Men jag vill inte alls överbetona
den skillnaden; jag tycker att differenserna
redan nu har överdrivits alldeles
tillräckligt.

Jag tycker det är helt riktigt av utskottet
att uttala att begreppet ”missaktning”
måste tolkas med viss försiktighet,
och jag förutsätter att detta uttalande
blir vägledande för rättstilllämpningen.
Under de omständigheterna
finner jag ingen svårighet att rösta
för utskottets förslag.

Sedan tycker jag att herr Lidgard
skall vara litet försiktig med sina historiska
paralleller. Han försöker skrämma
upp kammaren inför detta förslag
genom att påminna om den tid när vi
levde i skuggan av en stövel, när Hitler
behärskade nästan hela Europa. Nog är
herr Lidgards hänsyftningar litet olyckliga;
det blir nästan lika olyckligt som
när han försökte blanda in kränkningarna
av den amerikanske ambassadören
i detta sammanhang.

Vad var det som hände före Hitlers
makttillträde? Man levde i en tid när
antisemitismen ännu var respektabel
och accepterad inom stora grupper.
Hitler kunde utnyttja denna latenta antisemitism
genom att piska fram en hatpsykos,
bygga upp en massrörelse som
kunde gripa makten i Tyskland och i
nästa omgång terrorisera hela Europa.
Gör nu tankeexperimentet att man i
Weimarrepublikens Tyskland hade haft
en lagstiftning som klar utsagt att varje
uttryck för missaktning mot olika raser
är straffbart! Det kunde ha haft två
konsekvenser, för det första att det hade
blivit klart att Hitlers propaganda
inte stod i överensstämmelse med det
allmänna rättsmedvetandet; för det

andra att det tyska rättsmaskineriet,
förutsatt att det hade fungerat, kunnat
utnyttjas mot den framväxande nazistiska
rörelsen. Det är just i första hand
de bittra minnena av den nazistiska tiden
som har drivit fram kravet på en
internationell konvention mot rasdiskriminering
och motsvarande nationella
lagstiftning. I andra hand har det varit
apartheidpolitiken i Sydafrika, vars
främste företrädare i dag som bekant
var en ivrig beundrare av Hitler under
andra världskriget.

•lag sade att jag har varit något förvånad
över det intresse som visats den
här speciella paragrafen. Ett skäl till
förvåning är att kommittén ägnade avsevärt
mer tid och uppmärksamhet åt
frågan hur man skulle kunna utforma
åtgärder mot diskriminering i vardagslivet.
Det är intressant att vi ändå lyckades
så pass att förslaget på den punkten
knappast har mött någon opposition,
och i varje fall inte blivit föremål
för några reservationer. Jag vill gärna
understryka att detta förslag är radikalare
än vad som hittills genomförts i
andra länder. Vi kan väl snart hoppas
att det också kommer att genomföras i
de övriga nordiska länderna.

Det är radikalare bl. a. i den meningen
att vi förordar ett straffsanktionerat
förbud mot vissa diskriminerande
handlingar, medan man i de andra länder
som över huvud taget har någon detaljerad
lagstiftning på detta område i
första hand anlitar ett förlikningsförfarande.

I och för sig hade väl funnits skäl att
överväga ett sådant förfarande också i
vårt land, men det hade då förutsatt
tillskapande av särskilda förlikningsorgan,
något i stil med Race Relations
Board i Storbritannien. På denna punkt
var emellertid vår utredning bunden.
Det hette nämligen i dess direktiv att
den inte borde räkna med att någon
särskild administration eller några särskilda
organ inrättas för att övervaka
förbudets efterlevnad. Det var en
ståndpunkt som vi var bundna av, men

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

som kanske måste revideras någon gång
i framtiden.

En del remissinstanser har kritiserat
att lagförslaget inte går tillräckligt
långt när det gäller diskriminering på
bostadsområdet. Jag vill gärna betona
att förslaget ändå täcker en mycket
stor sektor av bostadsmarknaden. All
yrkesmässig uthyrning eller försäljning
av bostäder berörs av detta förbud mot
diskriminering. Men onekligen kvarstår
problemet med uthyrningsrum från enskilda.
Jag förstår mycket väl uttrycken
för besvikelse över att inte också detta
problem har kunnat lösas i denna omgång.

Jag vill då bara påpeka ett par förhållanden.
Enskild rumsuthyrning har
i stor utsträckning en personlig prägel.
Val av inneboende uppfattas väl av de
flesta människor som något där man
skall ha rätt att välja och vraka utifrån
personliga tycken och fördomar. Det är
i varje fall mycket svårt att här dra en
precis gräns för vad samhället bör förbjuda
och vad den enskilde kan tillåtas.
Bedömningen i andra länder har varit
att detta i stor utsträckning tillhör privatlivets
sfär. Man har mot den bakgrunden
i vissa fall utformat en lagstiftning
där man i samband med förbud
mot diskriminering på bostadsmarknaden
ändå gör vissa undantag
för dem som hyr ut ett å två rum. Det
är klart att man även hos oss kan tänka
sig en lagstiftning av den typen, men
jag måste säga att den skulle verka
utomordentligt olustig. Genom att införa
undantag kunde det förefalla som
om samhället ändå sanktionerar vissa
former av diskriminering.

Jag tvivlar också på att man kan
finna en reell och effektiv lösning av
detta problem på annat sätt än genom
att skapa tillräckliga rumsreserver för
de speciella behov det här gäller. Det
blir med andra ord fråga om ordentliga
insatser i samband med den fortsatta
utbyggnaden av vår anpassningspolitik
för invandrare.

Några remissinstanser har också kri -

tiserat att uttryckligt förbud inte föreslås
i fråga om diskriminering på arbetsmarknaden.
Återigen möter man här
svårigheter av delvis samma slag som
på bostadsmarknaden, i vissa fall
kanske ännu större svårigheter.

Jag vill dock betona att kommittén
riktade eu rekommendation till arbetsmarknadens
parter att i första hand intressera
sig för dessa problem genom
överenskommelser och avtal, och jag
måste uppriktigt beklaga tystlåtenheten
från arbetsmarknadens organisationer
i just denna fråga. Att döma av propositionen
har det i deras remissyttranden
inte förekommit en enda synpunkt på
detta problem, värd att återge.

Jag föreställer mig nu att organisationerna
i praktiken skall ställa sig positiva
till själva syftet, och jag inbillar
mig i varje fall att de problem som kan
uppstå på arbetsmarknaden lättare och
smidigare låter sig lösas genom lokala
förhandlingar, genom engagemang av
fackliga ombudsmän eller på annat sätt
än genom att man sätter i gång ett särskilt
rättsmaskineri.

Låt mig till slut konstatera att de
frågor vi här diskuterar visserligen kan
förefalla ganska begränsade och speciella
men att de ändå utgör ett viktigt
led i ett större internationellt sammanhang.
Rasdiskrimineringen är ett av vår
tids största problem. Om vi menar allvar
med att Sverige skall medverka i
kampen mot rasdiskrimineringen, då
har vi all anledning att i första hand
sopa rent framför egen dörr.

Herr LIDGARD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Björk kan känna någon större lycka
över sina jämförelser med Weimarrepubliken
och vad som kunde ha inträffat
där om man haft denna lagstiftning.
Det finns i dag länder — åtminstone
något land —- som anslutit sig till konventionen
men där det, om jag inte tar
fel, förekommer en ganska kraftig och
uttalad antisemitism.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

Naturligtvis vet herr Björk och kammarens
övriga ledamöter att jag inte
tog upp frågan om den stövel, i vars
skugga vi levde, för att påminna om
antisemitismen, utan för att påminna
om det tryck som man kan bli utsatt
för från en stingslig nation i ett känsligt
ögonblick. Då har man svårt att
stå emot om man har en lagstiftning
som inte är tillräckligt stringent och
tillräckligt klar. Det är inte den lagstiftning
som nu föreslås!

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
det kan förekomma tryck från stingsliga
nationer och alldeles speciellt från
deras ledande företrädare. Därför försökte
jag för några år sedan få till stånd
en ändring av den lagstiftning som
kringskär rätten till kritik mot främmande
statsöverhuvuden. Den gången
var herr Lidgards parti mycket irriterat
över min framstöt och var mycket
angeläget om att slå vakt om dessa
främmande statsöverhuvuden. Nu vänder
man så att säga på hela kakan och
vill i detta speciella sammanhang framstå
som stora anhängare av kritikrätten.

Jag vidhåller min mening att det bara
är fråga om nyanser mellan majoritet
och minoritet och att utskottets uttalande
om försiktighet vid tillämpningen
bör vara ägnat att undanröja alla
farhågor.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Björk uttryckte
förvåning över att lagtextens utformning
hade väckt så stor uppmärksamhet
bland kammarens ledamöter. Jag
vill då framhålla att här är det fråga
om yttrandefrihetens gränser, och jag
ser det som ett glädjande tecken att
man verkligen intresserar sig för var
gränsen skall dras. Det förekommer
ofta att jurister klagar över att den viktiga
frågan om den närmare gräns -

dragningen för vad som är tillåtet eller
inte tillåtet här i samhället i viss mån
negligeras, när lagstiftningsärenden behandlas
i riksdagen.

Det är också en fråga om rättssäkerhet.
Till denna hör inte minst ett krav
på att våra lagar så långt det är möjligt
skall ge medborgaren ledning i fråga
om vad som är tillåtet eller inte. Det
är därför viktigt att lagarna formuleras
klart och entydigt så att den enskilde
medborgaren får en så säker ledning
som möjligt. Uttrycket ”förtal eller smädelse”
är från den synpunkten relativt
tillfredsställande, tycker jag. Men när
man i stället för ”förtal eller smädelse”
för in ordet ”missaktning”, så
är detta för det första en mera obestämd
formulering — redan det är
olägligt och beklagligt — och för det
andra är ordet missaktning till sin normala
språkliga innebörd så vidsträckt
att utskottsmajoriteten tydligen känt ett
behov av att inskränka tillämpningen
av den lagtext man själv förordar genom
att rekommendera domstolarna en
viss försiktighet vid tillämpningen.
Man anbefaller med andra ord en lagtext
men ber samtidigt domstolarna
att inte tillämpa den fullt ut. Detta kan
inte vara någon bra metod. Olägenheten
är inte bara den att man måste
befara en viss osäkerhet vid domstolarnas
tillämpning. Den nackdelen är
stor nog men det är en större olägenhet
— som fru Segerstedt Wiberg har
framhållit — att de som vill delta i den
offentliga debatten på det sättet inte
får den upplysning de har rätt att kräva
om hur långt lagen tillåter dem att uttrycka
värderingar. Det är för resten
inte bara i en saklig och vederhäftig
debatt som ett visst uttryck någon gång
bör tillåtas. Fru Segerstedt Wiberg tog
upp ett bra exempel, när det finns andra
skäl att kunna ge uttryck för värderingar,
även om de innefattar en viss
grad av missaktning, nämligen när bakgrunden
är sådan att det är fullt försvarligt.
Hon nämnde koncentrationslägerfången
som i ett affektutbrott för -

Nr 28

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Ang.

klarade att hon eller han inte kunde
glömma tyskarnas grymhet i koncentrationslägret.

När man läser utskottets skrivning,
som ju är ett påbröd ovanpå departementschefens
begränsning av lagtextens
avsedda tillämpningsområde, så kommer
man visserligen i sak mycket nära
uttrycket ”förtal eller smädelse”. Som
lagrådet påpekar innefattas häri även
grövre fall av förlöjligande. All missaktning
som har en kränkande och förnedrande
form kommer också in under
uttrycket. Jag tror, herr talman, att när
man tillgriper straffbud för att motverka
icke önskvärda uttalanden, då bör
man begränsa straffet till att gälla klart
förkastliga uttryckssätt och i övrigt lita
till argumentation, information och
uppfostran. Vi kan, om jag får uttrycka
mig litet skämtsamt, inte lagstifta om
att människor skall vara snälla. Vi får
nöja oss med en lagstiftning om att
grovt olämpliga yttranden skall straffbeläggas.
Det kan annars lätt bli så att
det allvarliga stadgandet om förbud
mot hot, förtal eller smädelse uttunnas
i tillämpningen och i debatten, och då
kan det hända att den föreslagna obestämda
formuleringen får direkt negativa
olägenheter.

När både departementschefen och utskottsmajoriteten
varit föredömligt angelägna
om att verkligen begränsa användningen
och tillämpningen av uttrycket
”missaktning”, tycker jag det
hade varit till fördel för debatten och
för tillämpningen, om man hade tagit
det ytterligare lilla tuppfjät som det
skulle inneburit att välja det klarare
uttrycket ”förtal och smädelse”. Det är
av den anledningen, herr talman, som
jag kommer att rösta för det uttrycket.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Bakgrunden till det lagstiftningsärende
som vi nu diskuterar
är FN :s konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering. En utredning
har gjorts för att undersöka

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

avskaffande av rasdiskriminering, m. m.
vilka ändringar i vår lagstiftning som
behövs för att vi skall kunna biträda
konventionen. På basis av det utredningsarbetet
har en proposition lagts
fram. Där föreslås vissa ändringar i
brottsbalken: dels en utvidgning av det
nuvarande brottet hets mot folkgrupp,
16 kap. 48 § brottsbalken, dels införandet
av ett nytt brott, olaga diskriminering,
i samma kapitel.

Det har framgått av debatten här att
det egentligen råder enighet i sak kring
det allra mesta. Det råder enighet om
att vi bör biträda konventionen, det råder
enighet om att vi bör anpassa vår
lagstiftning så att vi med gott samvete
också kan ratificera konventionen och
det råder i huvudsak enighet om vilka
anpassningar av vår lagstiftning som
behövs och hur dessa bör göras.

Det är egentligen bara en punkt som
har vållat en rätt lång och utförlig debatt
här, nämligen frågan om den närmare
lydelsen av den nya paragrafen
om hets mot folkgrupp. Där går regeringsförslagets
brottsbeskrivning ut på
att som hets mot folkgrupp skall stämplas
handling, där man hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp av
viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med
viss trosbekännelse. I utskottet har de
borgerliga representanterna reserverat
sig för att man, i stället för att använda
uttrycket ”missaktning”, som hittills
borde tala om ”förtal eller smädelse”.
Reservanterna har gjort invändningar
mot det i propositionen valda uttrycket
”missaktning” och ansett att det skulle
vara oklart. Det skulle vara för vidsträckt,
och det skulle innebära att man
gav sig in på äventyr, om man följde
propositionens förslag.

Jag vill genast säga att det självfallet
är önskvärt att bestämmelser i brottsbalken
görs så tydliga som möjligt. Om
man hittar klara kriterier som väl motsvarar
vad man önskar så använder man
dem, men i det här fallet har valet tyvärr
stått mellan olika kriterier, som
alla varit mer eller mindre oklara. Be -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

greppet ”förtal och smädelse” är ingalunda
så lätt alt tolka som det gjorts
gällande. ”Missaktning” är också ett begrepp
med oklara konturer — det skall
erkännas, men man har inget val därvidlag.
Man är tvungen att använda det
ena eller det andra oklara uttrycket och
får i stället söka skapa garantier för
rättssäkerheten på annat sätt.

Innebär uttrycket ”missaktning” en
väldigt stor och drastisk utvidgning av
det straffbara området? Det låter nästan
så att döma av vad vissa talare har sagt
här. Inom regeringen har vi emellertid
inte sett det så, och det har inte heller
utskottsmajoriteten. Jag kan också försäkra
att jag för min del aldrig drömt
om att ge propositionens förslag en så
vidsträckt innebörd som t. ex. den som
fru Segerstedt Wiberg var inne på. Hon
tog upp en råd exempel och frågade
om hon kunde få besked. År det avsikten
att man skall tillämpa den nya lydelsen
på sådant som när någon berömmer judarna
för att de under andra världskriget
visade ett mod som majoriteten av
tyskar saknade? Är detta rasdiskriminering?
frågar fru Segerstedt Wiberg.
Hon tar andra exempel: Är det rasdiskriminering
om man säger att man beundrar
de svarta i Sydafrika för att de
är tålmodiga och inte tillgriper våld
fastän de själva många gånger utsätts för
misshandel av vita? Nej, självfallet inte.
Dessa och andra exempel som fru Segerstedt
Wiberg nämner ligger verkligen
långt borta från vad man har tänkt
sig inrymt under ”missaktning”.

Uttrycket ”missaktning” är alltså enligt
min mening en mycket liten utvidgning
av uttrycket ”förtal eller smädelse”.

Men den här osäkerheten då, har vi
någonting annat än ert ord på att det
bara är en liten utvidgning, kan inte
detta barka in i det okända och rättstillämpningen
dra i väg med oss i framtiden?
Ja, var ligger garantierna för en
vidsträckt yttrandefrihet? Vare sig vi
håller oss till bestämmelser av den nuvarande
typen som bygger på uttrycket

”förtal eller smädelse” eller vi inför det
förslag som regeringen har lagt fram
och som bygger på uttrycket ”missaktning”,
så ligger garantierna väsentligen
i annat än själva formuleringen av 16
kap. 8 § brottsbalken. Garantierna ligger
i själva tryckfrihetsförordningens
uppbyggnad med dess anvisning till
domstolarna att hellre fria än fälla, med
dess särskilda processordning, dess
jurysystem och omöjligheten att överklaga
en friande dom o. s. v.

Jag har väldigt svårt att se att den
nya lagstiftningen, vilkendera lydelse
man än väljer, utskottsmajoritetens eller
reservanternas, skulle kunna utgöra något
beaktansvärt hot mot yttrandefriheten.

Jag kan i sammanhanget nämna att jag
har undersökt vad man har valt att tala
om i danska och norska lagförslag när
man där har velat formulera motsvarande
bestämmelser om hets mot folkgrupp.
I det danska kommittéförslaget — talar
man om att göra en folkgrupp till föremål
för ”nedsettende omtale eller behandling”.
I den norska propositionen
som ligger på stortingets bord talas det
om att utsätta en folkgrupp för ”ringeakt”.
Det är såvitt jag kan förstå språkligt
sett en nära motsvarighet till den
svenska propositionens uttryck ”missaktning”.
Men nog om detta i själva sakfrågan.

Innan jag slutar kan jag ändå inte
underlåta att säga ett par ord också till
herr Hernelius. Han försökte ge intrycket
av att det blåst en stor förändringens
vind över justitiedepartementet och
regeringen. Han säger att hittills har
man åtminstone i konstitutionella frågor
försökt samarbeta, sökt skapa enighet
och genomföra grundlagsreformer i endräkt,
men under den senaste tiden har
vi fått uppleva hur regeringen gång
efter annan lägger fram förslag som
trumfas igenom med knappast möjliga
majoritet eller rent av med lottens hjälp.

Denna förändringens vind, herr Hernelius,
är nog en ren inbillning. Det
är riktigt att vi ofta försöker nå fram

Tisdagen den 2G maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

till en bred anslutning i konstitutionella
frågor av stor betydelse. När man lagstiftar
om demokratier, dess funktionssätt
och grundvalar, när man ändrar på
viktiga principer och centrala regler i
det konstitutionella systemet, vill man
göra detta under så stor enighet som
möjligt. I det stycket har verkligen ingen
förändringens vind blåst. Men, herr
Hernelius, man har aldrig haft något
slags krav i praxis att det för varje ändring
av regeringsform, riksdagsordning
eller tryckfrihetsförordning, hur liten
och detaljbetonad den än är, skulle krävas
enighet i riksdagen.

I våra grundlagar står för övrigt åtskilligt
som icke har med de väsentliga
konstitutionella principerna att göra
utan som rör sig om praktiska och administrativa
ting. När herr Hernelius tar
som exempel på övergrepp från regeringens
sida det vilande grundlagsförslaget
om avskaffande av den obligatoriska
lagrådsgranskningen, då nämner
han just en fråga där det inte gäller de
grundläggande principerna i det konstitutionella
systemet utan där det rör sig
om hur man praktiskt skall anordna en
lagrådsgranskning som fyller en rent
teknisk uppgift. Jag har svårt att se varför
det skulle krävas enighet i en sådan
fråga. Jag bestrider bestämt att det
finns någon tradition att bygga på när
det sägs att även sådana begränsade
konstitutionella problem prompt bör
behandlas i fullständig enighet.

Jag kan slutligen försäkra, herr Hernelius,
att det ingalunda är av prestigeskäl
som regeringen underlåtit att återkalla
propositionen om avskaffande av
den obligatoriska lagrådsgranskningen.
Vi står i dag lika helhjärtat som tidigare
bakom det numera vilande grundlagsförslaget.
Vi har i flera år i vårt vardagsarbete
upplevt behovet av praktiska
reformer på denna punkt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Statsrådet Lidbom var
förskräckt över den tolkning vi gjorde

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

av lagförslaget. Han hade inte drömt
om någonting sådant och ansåg att när
vi talade om missaktning, låg den tolkning
jag gjorde långt borta från vad
man tänkt sig i departementet. Ja, han
sade: ”tänkt sig” men hur skall vi som
bara liiser propositionen veta vad man
tänkt sig? Det var upplysning om detta
jag efterlyste, jag menade att man borde
klart sagt ifrån och satt på tryck vad
man tänkt sig och inte lämnat oss att
ana det. Jag är fortfarande oroad vid
tanken på att — såsom uttrycken nu
är — det kommer att uppstå oklarheter
och att rädslan för vad som får sägas
och inte sägas kan verka hämmande på
den fria debatten, framför allt om det
kommer en regering som inte vet vad
man just nu har tänkt sig. Det är inte
säkert att regeringarna i framtiden vet
det.

Herr Lidbom menar att garantier för
yttrandefriheten ligger i själva tryckfriheten.
Ja, det kan vara riktigt, men
hur går det då med det talade ordet
— yttrandefriheten är ju inte garanterad
där?

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag kan hålla med statsrådet
Lidbom om att det kanske inte
föreligger så stor skillnad mellan majoritetens
uppfattning och reservanternas
uppfattning i utskottet, särskilt inte
om man läser den motivering som finns
både i departementschefsanförandet
och i utskottsutlåtandet. Men jag kan
däremot inte gå med på att vi skulle få
en klarare linje med utskottsmajoritetens
skrivning. Jag måste tvärtom bestämt
hävda att utvägen att lagstifta
motivmässigt i och för sig är ganska
tvivelaktig i synnerhet om det har skett
på det sättet att man mer och mer begränsat
det som förs in i lagtexten. Det
sades att man inte avsåg en del sådana
saker som hade framförts som exempel
här. Det finns andra exempel, som
kanske inte är lika väsentliga men som
kan vara lika tveksamma när det gäl -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

ler att avgöra huruvida de faller in
under lagstiftningen.

Vi har varit vana sedan lång tid att
i dramatiska framställningar, revyer
och litet av varje finna sådant som
uppenbarligen är uttryck för missaktning
för vissa raser eller folkgrupper.
Vi kan finna exempel hos Shakespeare,
och vi kan göra det längre fram i tiden.
Det har funnits revyvisor om kineser,
eskimåer, judar o. s. v. Vi kan få se
skämtteckningar som visar juden med
penningpungen, amerikanen med dollartecknet
i hatten m. fl. figurer, något
som väl ganska klart faller under beteckningen
förlöjligande, som också
finns med i propositionen. Jag utgår
ifrån att sådana här fall inte avses. Å
andra sidan är väl dessa företeelser inte
något särskilt att slå vakt om, men de
visar klart att det blir osäkert var gränsen
kommer att gå.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Statsrådet Lidbom gjorde
gällande att intet av förslagen var
riktigt bra, varken majoritetens eller
reservanternas. Varför skall man då
välja det som förefaller mest oklart,
mest tvivelaktigt och mest inbjudande
till överdrivna tolkningar?

Det har i debatten talats om att det
under skiftande regeringar kan bli olika
tolkningar. Det är faktiskt inte detta
det gäller utan det avgörande är ju att
skiftande åklagare kan ge olika tolkningar
åt paragrafen. Det är åklagaren
som bestämmer om åtal. Den mycket
stora skaran av åklagare skall alltså på
egen hand tolka vad som står i lagtexten.
Det är inte säkert att de alltid
har statsrådet Lidboms visdomsord nu
i debatten tillgängliga vid sin handläggning
av de praktiska ärendena. Jag
skulle t. o. m. vilja säga att det är troligt
att de oftast inte har dessa visdomsord
framför sig i det ögonblick beslutet
skall fattas.

Statsrådet Lidbom sökte vidare reducera
skillnaden mellan förslagen. Båda

kunde vara tvivelaktiga ur tolkningssynpunkt,
båda kunde missbrukas. Han
sade inte så direkt, men det var innebörden.
Jag vill då framhålla att lagrådet
var ganska klart i sitt uttryckssätt.
Lagrådet sade att gränsen mellan sakligt
befogad kritik, som skall vara tilllåten,
och straffbar missaktning när det
gäller ett lands invånare blir flytande
och svår att upprätthålla. Lättare förenligt
med yttrandefriheten är att straffbarheten
begränsas till förtal och smädelser.
Även i andra fall än de nu åsyftade
kan bestraffning av visad missaktning
komma i konflikt med yttrandefriheten.
Lagrådet viftar alltså inte bort
skillnaden utan säger tvärtom att det är
svårt att förena det uttryck som departementschefen
valt med yttrandefriheten.
Statsrådet Lidbom avfärdar i debatten
nämnda exempel med att man inte
tänkt sig sådana saker — det har fru
Segerstedt Wiberg redan bemött — samt
också med grunderna för tryckfrihetsförordningen.
Jag skall inte fördjupa
mig i den sidan av saken. Jag vill bara
nämna att tryckfrihetsförordningen inte
täcker konstutställningar, revyer eller
kabaréer på restauranger. Jag vill nu
fråga: Skall den 1 juli stadens åklagare
gå runt på konstutställningarna?

Beträffande vad statsrådet sade om
att det inte har blåst någon förändringens
vind i justitiedepartementet vill jag
bara säga att då är det naturligtvis en
tillfällighet att det har inträffat tre
gånger i vår att tio röster har stått mot
tio i konstitutionsutskottet.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag tror att herr Hernelius
karikerade mig litet när han beskrev
min uppfattning om de två omdebatterade
lydelserna av 16 kap. 8 §
brottsbalken så, att jag hade menat att
inte någon av dem var bra. Jag sade
först och främst att det inte går att göra
en idealisk lagtext här. Hur man än bär
sig åt får man använda det ena eller det
andra oklara uttrycket. Jag påstod och

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

jag påstår fortfarande bestämt att uttrycket
”förtala och smäda” är oklart
ocli suddigt och inte kan få en tydlig
innebörd på annat sätt än genom uttalanden
i förarbeten och genom rättspraxis.
Det förhåller sig på samma sätt
med uttrycket ”missaktning”. Men, säger
herr Hernelius då, varför insistera
och ta just sitt eget uttryck, i synnerhet
nu när lagrådet kommer med invändningar
mot det. I valet mellan två
tämligen likvärdiga uttryck, där den
sakliga skillnaden är liten och där de
är likvärdiga från den synpunkten att
ingetdera skapar full klarhet, har regeringen
valt det uttryck som enligt dess
bedömning bäst motsvarar FN-konventionens
intentioner. Det är inte så märkvärdigt.

Herr Alexanderson angriper regeringens
förslag med exempel som han här
tar från Shakespeare. Ja, hyser man betänkligheter
mot ett förbud mot rasdiskriminering
av konstnärliga och liknande
skäl, då är man kanske inte beredd
att acceptera vare sig regeringens
och utskottsmajoritetens förslag eller
reservanternas. Smädelse förekommer
det ju en hel del av i konst och litteratur
och i den offentliga debatten.

Hur man än bär sig åt finns här
grundläggande problem. Vi vill uppfylla
FN-konventionens bestämmelser och få
bort rasdiskrimineringen. Men vi vill
samtidigt i vårt land behålla en vidsträckt
yttrandefrihet, en så vidsträckt
yttrandefrihet som vi över huvud taget
behöver för en saklig och vederhäftig
debatt. I tryckfrihetssammanhang är
det vanligen så att man hellre tolererar
ett och annat övertramp än man straffar
för mycket. Här existerar alltså ett
grundläggande dilemma, som vi inte
kommer ifrån, om vi över huvud taget
bejakar FN-konventionen, och det trodde
jag att vi var ense om.

Flera talare har påpekat att även om
tryckfrihetsförordningen och dess grunder
utgör ett skydd för yttrandefriheten,
är ju detta skydd inte fullständigt.
Nej, det är riktigt. För vissa former av

yttrandefrihet finns inte andra bestämmelser
att tillämpa än brottsbalkens.
När det gäller det tryckta ordet
har vi däremot tryckfrihetsförordningen.
Sedan ett antal år gäller samma
system som för det tryckta ordet också
för radio och television. En stor del av
den offentliga debatten täcks av det
skydd som tryckfrihetsförordningen
och radioansvarighetslagstiftningen tillsammans
ger.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Till statsrådet Lidbom
vill jag säga att vi alla vill att Sverige
anpassar sin lagstiftning så nära som
möjligt till FN-konventionen. Men det
är inte det som frågan gäller. Kommittén
ansåg att detta kunde ske med annan
lagstiftningstext än den av regeringen
föreslagna. Kommittén hade särskilt
ingående studerat denna fråga. Det
var dess uppgift. Det går alltså inte att
monopolisera omtanken om konventionen
till regeringens val av lagtekniskt
uttrycksmedel. Därtill skulle jag vilja
säga, att en av nackdelarna med uttrycket
”missaktning” är att därmed
har det juridiskt-tekniska missfoster -—
jag måste kalla det så — som kallas positiv
missaktning kommit med i motiven.
Positiv smädelse har jag inte hört
talas om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående envar av punkterna
A—D samt därefter särskilt rörande
punkterna E—G.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. bestämmelserna om hets mot folkgrupp

av det förslag, som innefattades i den
av herr Alexanderson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten
D framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan

han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
E—G.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Ang. bestämmelserna om hets mot
folkgrupp

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av
proposition angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdis -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. bestämmelserna om hets mot folkgrupp

kriminering, m. in., i vad propositionen
hänvisats till utskottet, jämte följdmotioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av första lagutskottets utlåtande
nr 41.)

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
behandlat Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, vari Kungl. Maj:t bland
annat för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett i bilaga
till utlåtandet intaget förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, såvitt
nu vore i fråga, att tillämpningsområdet
för de nuvarande bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen om hets mot
folkgrupp skulle vidgas i olika hänseenden.
Enligt förslaget skulle den som
offentligen eller eljest i uttalande eller
annat meddelande som spredes bland
allmänheten hotade eller uttryckte missaktning
för folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller
etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömas för hets mot folkgrupp.
I anslutning härtill föresloges att som
otillåtet yttrande i tryckt skrift skulle
anses sådan enligt allmän lag straffbar
framställning, som innefattade hot mot
eller missaktning för folkgrupp av viss
ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med
viss trosbekännelse.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna I: 1125,
av herrar Blomquist och Lidgard, samt
II: 1321, av herr Oskarson; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 1126,
av herr Ernulf m. fl., och 11:1323, av
herr Wiklund i Stockholm, såvitt dessa

motioner avsåge tryckfrihetsförordningen.

I motionerna I: 1125 ocli II: 1321 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 87 måtte
antaga i motionerna infört förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen.

I motionerna I: 1126 och II: 1323 hade
yrkats, såvitt motionerna hänvisats
till konstitutionsutskottet, att riksdagen

— med förklaring att propositionens
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
icke kunnat oförändrat godtagas

— för sin del såsom vilande förslag
skulle antaga i motionerna angiven lydelse
av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

I dessa båda motionspar förordad
ändring i förslaget till tryckfrihetsförordning
avsåge, att som rekvisit för den
brottsliga gärningen hets mot folkgrupp
skulle — i överensstämmelse med vad
som nu gällde — upptagas hot, förtal
eller smädelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av proposition nr 87 och med avslag
på motionerna I: 1125 och II: 1321 samt
1:1126 och 11:1323, sistnämnda båda
motioner i motsvarande del, antaga ett
i bilaga till utlåtandet intaget förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
M;iberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Richardson (fp), Hernelius
(m), Axel Georg Pettersson (ep),
Larsson i Luttra (ep), Nelander (fp),
Björkman (in), Boo (ep) och Sterne
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av proposition nr 87
och motionerna 1:1125 och 11:1321
samt med bifall till motionerna I: 1126
och II: 1323, sistnämnda båda motioner
i motsvarande del, för sin del antaga i
reservationen angiven lydelse av 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. formerna för riksdagens öppnande

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. formerna för riksdagens öppnande

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av motioner
angående formerna för riksdagens
öppnande.

I detta utlåtande hade behandlats motionen
11:491, av herr Ericson i Örebro
m. fl., i vilken motion yrkats, att
riksdagsordningen § 34 skulle ändras
så att riksdagen kunde öppnas under
mer tidsenliga former och att konstitutionsutskottet
skulle framlägga förslag
härom till 1970 års vårriksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen II:
491.

Reservation hade anförts av fru Segerstedt
Wiberg (fp), herr Richardson
(fp), fru Thunvall (s), herr Andersson
i Billingsfors (s), herr Gustafsson i Barkarby
(s) och fru Hjelm-Wallén (s),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med anledning av motionen 11:491 för
sin del måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse av 34 §
riksdagsordningen, vilket förslag bland
annat avsåge, att talmannen skulle givas
rätt att efter samråd med statsministern
bestämma om ordningen för
riksdagens öppnande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Alltsedan 1959 har riksdagen
vid flera tillfällen förklarat att
den nuvarande ordningen vid riksdagens
högtidliga öppnande är otidsenlig.
Konstitutionsutskottet har i långa stycken,
också vid flera tillfällen, förklarat
sig dela denna åsikt och har även sagt
att författningsutredningens förslag
borde kunna medföra en mer tidsenlig
öppningsceremoni.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

När riksdagen nu flyttar till Sergels
torg kommer det gamla och otidsenliga
tågandet att praktiskt bli mycket
svårt att genomföra. Ingen vill väl heller
i dag påstå att det högtidliga öppnandet,
såsom det nu utformats, är förenligt
med riksdagens värdighet. Riksdagens
ledamöter har förvandlats till
en skenbart ointressant bakgrund till
massmedias skildring av damernas —
dock icke de kvinnliga riksdagsledamöternas
— toaletter, av sällskapet som
finns där och åtskilliga tämligen likgiltiga
ceremonier. Möjligen påpekas i
skildringarna som ett kuriosum att riksdagens
ledamöter kommit intågande i
ytterkläder och med galosclierna på.

En gång var det berättigat att stånden
hyllade den regerande Konungen
när riksdagen samlades. I dag är det
föga överensstämmande med de förhållanden
som i övrigt råder att Konungen
läser upp vad den sittande regeringen
finner vara lämpligt. I det parlamentariska
England, med dess sinne för traditioner
och goda seder, kommer kungen
eller drottningen till parlamentet då
detta samlas. Samma förhållande gäller
i flertalet parlament — inte för att man
önskar visa någondera parten vanvördnad
utan för att en sådan ordning bättre
motsvarar själva parlamentarismen
och dagens förhållanden i övrigt.

Herr talman! Författningsutredningen
har föreslagit att talmannen, efter
samråd med statsministern, skall bestämma
den ordning som bör följas vid
riksdagssessionens första sammankomst.
Utredningen anser inte att den
ordningen bör regleras i riksdagsordningen
eller över huvud taget i författningen.

Vi reservanter anser nu tiden vara inne
för att förverkliga författningsutredningens
förslag. Någon ytterligare utredning
behövs inte; så stort är inte
problemet. Av vilka skäl — om det inte
bara är fråga om tröghet — skall man
vänta på uttalande från grundlagberedningen?
Den har arbetat länge och har
väl ännu mycket att göra. Det skulle va -

Ang. formerna för riksdagens öppnande
ra intressant att få höra av utskottets
värderade ordförande varför man inte
kan passa på att ändra den nuvarande
ordningen nu, när tidpunkten i övrigt
är så lämplig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Svanström (ep) och Lindblad (fp).

Under fru Segerstedt Wibergs yttrande
hade herr förste vice talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Genom ett förbiseende
under den allmänna motionstiden kom
ej den nu föreliggande motionen att
väckas i denna kammare. Ej heller har
några socialdemokrater från första
kammaren undertecknat reservationen,
beroende på andra omständigheter.
Detta hindrar inte att det är flera från
mitt parti som stöder motionen och reservationens
syften och kan förväntas
rösta för reservationen.

Denna fråga har ju aktualiserats tid
efter annan, som fru Segerstedt Wiberg
erinrade om. Men man har vid varje
tillfälle hänvisat till det pågående arbetet
i författningsutredningen och nu senast
till grundlagberedningen. Alla har,
varje gång som frågan varit uppe till
behandling, varit överens om att den
nuvarande ordningen med riksdagsöppnandet
är otillfredsställande. Men sedan
man i enighet har konstaterat detta
har ingenting vidare hänt. Innerst
inne har man väl hoppats att utredningen
skulle komma till en lösning av frågan,
men Kungl. Maj :ts utredningskvarnar
mal långsamt.

Det hade varit verkligt tjusigt och
stilenligt om man kunnat öppna den
nya enkammaren i det nya riksdagshuset
vid Sergels torg under för riksdags -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. formerna för riksdagens öppnande

ledamöterna själva mera värdiga former.
Tyvärr har den chansen försuttits.

Ingen kan väl påstå att marschen
uppför Slottsbacken gör ett tilltalande
intryck, än mindre ceremonin i rikssalen
där den överrocks- och pälsskrudade
lagstiftande församlingen i sina galoscher
och bottiner sitter och trycker
i bänkarna — en bjärt kontrast till det
lysande skådespel läktarna utgör med
sina diplomater och framför allt deras
fruar, serafimerriddare, höga ämbetsmän,
militärer, statsrådinnor och hovdamer.
Karl XI :s drabanters taktfast
stampande förbimarsch är för all del
ett pikant inslag, men jag har svårt att
se sambandet mellan dessa gravallvarliga,
småväxta krigare med sina silverglänsande
harnesk, älghudsliknande
kyller samt värjor, stramt pekande mot
taket, och statsverkets tillstånd och behov.

Följer kammaren i dag utskottet, kan
det ej bli någon ändring på riksdagsöppnandet
förrän tidigast 1975. Om
däremot reservationen vinner bifall kan
en ny och bättre ordning för riksdagens
högtidliga öppnande införas redan
1972.

Det finns enligt min mening ingen
anledning att ytterligare fördröja denna
fråga, varför jag, herr talman, yrkar
bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Frågan har alltså gällt
huruvida utskottet skulle kunna ta ett
initiativ för att få en ändring av riksdagsöppnandet
från och med 1972.

Som utskottet framhåller har vi en
parlamentariskt tillsatt beredning för
att söka åstadkomma en helt ny författning.
Denna berednings uppgift är
nu att i första hand åstadkomma en ny
riksdagsordning. I det ingår bl. a. frågan
om statschefens ställning i en modern
parlamentarisk demokrati. Till den
frågan hör även frågan om riksdagens
öppnande.

Grundlagberedningen har arbetat med
den frågan länge, och vid det senaste
sammanträdet var man överens om att
ta upp vissa frågor, som nu måste lösas
och se till att den nya riksdagsordningen
skulle kunna läggas fram för att om möjligt
tas som ett vilande grundlagsförslag
under denna riksdagsperiod.

Av denna anledning har utskottet inte
ansett sig kunna ta ett initiativ.

Då uppstår en konstitutionell fråga i
detta sammanhang som kan vara rätt
intressant. Frågan är om inte reservationen
är en nullitet, av den anledningen
att det skall vara utskottet som tar ett
initiativ, medan detta icke är utskottet,
utan en del av utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om frågan är en nullitet
tycker jag att ordföranden skulle
ha påpekat detta i utskottet. Den fråga
det nu gäller är av liten omfattning och
lätt att genomföra. Den fråga som utskottets
ordförande drog upp, om statschefens
ställning, är däremot ett stort
och svårlöst problem. Att det tar tid att
lösa detta kan jag förstå, men att grundlagberedningen
av den orsaken skall
behöva sitta och fundera på riksdagens
öppnande, det har jag svårare att förstå.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Svårigheterna med riksdagsöppnandet
under de nuvarande formerna
är nog inte så stora som här har
påståtts. Ytterkläderna och galoscherna
har varit framme och spökat igen, men
det gjordes ju ett försök för några år
sedan att utan riksdagsbeslut plocka av
riksdagsledamöterna dessa tillhörigheter.
Det blev dock inte på det sättet.

För reservanternas del är det bråttom
att få en ändring av formerna för riksdagens
högtidliga öppnande. Reservan -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

terna vill inte invänta ett förslag från
grundlagberedningen. Men det går inte
att ändra på riksdagsöppnandet till nästa
år. Ilå måste det ske under de hittillsvarande
formerna. Brådskan är tydligen
ändå mycket stor.

Vi har annars för någon dag sedan
fått läsa i tidningarna att ett förslag
från grundlagberedningen om en annan
och förenklad form för riksdagsöppnandet
och en annan tidpunkt på året då
riksdagen skall börja sitt arbete kommer
mycket snart. Orsaken till den stora
brådska som man nu har är enligt min
mening naturligtvis inte några praktiska
skäl. För reservanternas del blev
emellertid denna lilla motion på två
rader ett glädjeämne, för dem som ogillar
kungligheten i vårt land, ett nytt tillfälle
att visa sin misstänksamhet.

Liksom vid en del andra tillfällen vill
reservanterna plocka bort litet av kungens
befogenheter. Han skall inte längre
få bestämma var det högtidliga riksdagsöppnandet
skall ske eller tidpunkten
inom en viss gräns. Det är talmannen
och statsministern som skall bestämma,
och kungen får på nåder vara med vid
öppnandet.

Detta innebär att öppnandet är på
väg bort från Kungliga slottet. Man vill
så gärna plocka bort uppgifter och förtroenden
från kungen. 1 de kretsar där
man är kritisk mot kungen som statschef
vill man inte fatta beslut om republik.
Så djärv vill man inte vara. Man
söker sig fram på andra vägar mot den
målsättningen.

Vad som inte omnämnts i debatten
här är vad reservanternas förslag innehåller.
Man vill nämligen också plocka
bort gudstjänsten i samband med riksdagsöppnandet.
Många gånger finns det
anledning att fråga varför allt av gammal
tradition, allt av gammal ordning
skall brytas sönder och raseras. Ingen
tar någon skada av att vi håller kvar vid
att riksdagsöppnandet skall inledas med
gudstjänst. Det är enligt min mening en
gammal fin tradition som bör leva vi -

Ang. formerna för riksdagens öppnande
dare. Jag kan helt enkelt inte förstå varför
man skall gå emot denna gamla fina
tradition med gudstjänst vid riksdagsöppnandet.
Kanske är det många av
riksdagens ledamöter som inte har så
stora kyrkliga intressen vare sig i statskyrkan
eller i frikyrkosamfunden. Jag
vill dock än en gång framhålla att, liksom
under gångna tider inte någon har
tagit skada, kommer inte heller i fortsättningen
någon att ta skada av gudstjänsten
eller av riksdagsöppnandet på
slottet. Det råder ju full frihet att deltaga
i riksdagens högtidliga öppnande,
den saken känner fru Segerstedt Wiberg
väl till.

Jag vill liksom utskottsordföranden
med några ord beröra tillkomsten av
denna reservation. Det måste anses tveksamt
om den har tillkommit i en formellt
riktig ordning. Jag säger detta
utan att rikta kritik mot någon, inte ens
mot reservanterna. Reservationens yrkande
är något helt annat än vad motionen
i sin korthet innehåller. Här har
reservanterna på något underligt sätt
kunnat utnyttja initiativrätten. Enligt
min mening är den initiativrätt som utskottet
kan använda en tillgång för utskottet
och inte för reservanter. Det
har enligt min mening begåtts ett misstag
genom att reservanterna använt initiativrätten;
här har de fått en rätt och
en förmån som de inte borde ha haft.
Skulle detta i fortsättningen bli praxis,
så kan det säkert leda till en del underliga
resultat. Jag anser det inte heller
riktigt att plocka fram denna bit av författningsutredningens
förslag.

Arbetet i utskottet har under de senaste
veckorna varit litet ansträngt, och
den här reservationen har tydligen åkt
med till tryckeriet av bara farten.

Men det är nu ingenting att göra åt
den saken, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Karl
Pettersson, Svenungsson och Schött
(samtliga m).

Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. formerna för riksdagens öppnande

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
betonade att detta är en ganska liten
fråga i förhållande till spörsmålet om
vilket statsskick vi skall ha i vårt land.
Herr Sveningsson svingade sig upp till
de högre rymderna, och jag skall inte
följa honom dit. Det är en liten fråga,
detta om hur riksdagen skall öppnas.
Det gäller, som motionärerna säger, att
skapa vissa tidsenligt former. Till herr
Sveningssons tröst — han känner sig
tydligen litet uppskärrad — vill jag
framhålla att det i författningsutredningen,
oavsett inställningen till frågan
vilken statschef vi skall ha, rådde enighet
om att de nuvarande formerna för
riksdagens öppnande är olämpliga.

Om vi alltså reducerar detta till en
liten fråga, vill jag bara säga några ord
med anledning av vad ordföranden i
det grundlagsvårdande utskottet nämnde.
Han påstod att man hade begärt att
konstitutionsutskottet skulle begagna sin
initiativrätt. Detta har jag väldigt svårt
att förstå. Här finns en motion, och
konstitiutionsutskottet har grundlagsenlig
skyldighet att behandla en motion,
som är remitterad till utskottet. Man har
stannat i delade meningar om hur man
skall behandla motionen. Reservanterna
fullföljer motionärernas tankegång att
skapa mera tidsenliga former och reserverar
sig. Då menar herr Georg Pettersson
att det är något galet med detta,
eftersom det är majoriteten som
har initiativrätten. Men reservanterna
har ju rättighet att fullfölja ett motionsyrkande
som är inlämnat i riksdagen.

Vidare anser herr Pettersson att det
är fråga om inte reservationen är en
nullitet. Jag förmodar att han med detta
menar att det rör sig om en fråga som
man inte bör få votera om i riksdagen.
Jag måste tyvärr säga att herr Pettersson
inte visar någon djupare insikt i
vad Sveriges författning i dessa punkter
stadgar. Jag förmodar att herr talmannen
kommer att ge reservanterna
men däremot inte herr Pettersson rätt,
när vi om någon minut skall votera.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag sade att man kan
ifrågasätta vilket som är det konstitutionellt
riktiga här, och det kunde vara
rätt intressant att få föra den debatten.

Vi bör komma ihåg att i motionen
hemställer man att 34 § i riksdagsordningen
ändras så att riksdagen kan
öppnas under mera tidsenliga former
och att konstitutionsutskottet tar initiativ
samt framlägger förslag härom
till 1970 års vårriksdag. Detta förslag
behandlar konstitutionsutskottet på så
sätt att det meddelar att frågan är under
behandling av grundlagberedningen,
som kommer att framlägga det förslag
till ändring i grundlagen som erfordras
för att få till stånd den önskade
ändringen av formerna för riksdagens
öppnande.

I och med att motionens yrkande om
initiativ avvisats av utskottet kvarstår
frågan: Har en minoritet rätt att ta det
initiativ som utskottet sagt sig icke
kunna ta?

Jag har tagit upp detta spörsmål,
därför att riksdagen fattat beslut om en
allmän initiativrätt för utskotten från
och med nästkommande år. Liknande
frågor kan alltså bli aktuella åtskilliga
gånger i framtiden.

Jag har ingenting att invända, om talmannen
ställer denna reservation under
proposition, men det finns anledning
att peka på att det här uppkommit
ett nytt problem.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Pettersson skiljer
inte på två helt olika ting. Det ena är
om konstitutionsutskottet utan att ha
fått någon anmaning via kamrarna tar
upp en sak — det är då fråga om ett
utskottsinitiativ i renodlad form. Detta
bör man skilja från det fallet att motionärer
hemställer om en lagändring
och begär att utskottet utformar den
därför erforderliga lagtexten. Vi vet
alla att detta är mycket vanligt förekommande.
Men i grundlagens mening,

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

herr Pettersson, är det inte något initiativ.
Jag tror att det vore bra för
den kommande författningsdebatten
att vi försökte skilja på de två sakerna
— grundlagen gör det nämligen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 46.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial, nr 43, angående
uppskov med behandlingen av
visst ärende, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förbättrat
studiestöd m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner.

Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 77, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i förordningen
(1964:400) om förlängt barnbidrag,

2) lag om ändring i studiemedelsförordningen
(1964:401),

3) lag om ändring i studiehjälpsreglementet
(1964:402),

4) lag om ändring i förordningen
(1967:882) om studiemedelsavgifter,

dels bifalla de förslag i övrigt om vilkas
avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet
såvitt anginge författningsförslagen.
övriga delar av propositionen,
som avsåge anslagsfrågor, hade hänvisats
till statsutskottet.

I propositionen hade framlagts flera
reformförslag på det studiesociala området.
Förslagen berörde studerande
inom såväl studiehjälpssystemet som
studiemedelssystemet. Dessutom behandlade
propositionen vissa admini -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
strativa frågor. Förslagen syftade till
att studiemedelsnämnderna skulle kunna
giva de studerande en bättre och
snabbare service vid expediering av
studiemedel.

Studiebidraget och det förlängda
barnbidraget inom studiehjälpssystemet
föresloges bliva höjt från 75 kronor till
100 kronor i månaden.

Inackorderingstillägget föresloges bliva
höjt från 100 kronor till 125 kronor
i månaden och resetillägget med 10
kronor i varje avståndsklass. Det senare
förslaget skulle innebära, att 50,
70, 90 och 110 kronor i månaden utginge
i resetillägg till elever som bodde
respektive minst 6, 15, 25 och 35 km
från studieorten.

För att studiemedelsnämndernas behandling
av studiemedelsansökningar
skulle underlättas föresloges viss ändring
av beräkningsreglerna. Beräkning
av studiemedel borde enligt förslaget
grunda sig på det basbelopp som gällde
vid ingången av maj respektive november
månad.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

A. vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalydande motionerna I: 114,
av herr Larsson, Thorsten, m. fl., och
II: 124, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
angående inkomstprövat tillägg till studiebidrag,
m. in.,

2) de likalydande motionerna 1:854,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och II:
1030, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
om hemresetillägg till vissa studerande,

3) de likalydande motionerna 1:860,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Olsson, Johan, samt II: 1001, av herr
Elmstedt in. fl., angående det studiesociala
stödet,

4) motionen 11:1038, av herr Westberg
i Ljusdal och herr Rask, om vidgade
möjligheter till studielån enligt
studiehjälpsreglementet,

B. i anledning av propositionen väckta
motioner

5) de likalydande motionerna I:

1130, av herr Lidgard och fröken Stenberg,
samt II: 1326, av herr Nordstrandh,

6) de likalydande motionerna I:

1154, av herr Olsson, Johan, samt II:

1354, av fru Jonäng och herr Nilsson
i Tvärålund, såvitt nu vore i fråga,

7) de likalydande motionerna I:

1155, av fröken Stenberg, och 11:1355,
av fru Mogård,

8) de likalydande motionerna I:

1156, av herrar Wanhainen och Hedström,
samt II: 1353, av fru Berglund
m. fl.

I motionerna 1:860 och 11:1001 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
utredning i samband med pågående
översyn av studiemedelssystemet

dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 basbelopp per år enligt
lagen om allmän försäkring och i
anslutning därtill en motsvarande höjning
av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet,

dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet
och i anslutning
därtill höjning av dessa sistnämnda
med hänsyn till sedan 1964 inträffad
penningvärdeförsämring.

I motionen II: 1038 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en översyn av
bestämmelser och tillämpningsföreskrifter
för studielån enligt studiehjälpsreglementet
syftande till att vidga möjligheterna
att erhålla dylikt lån.

I motionerna I: 1130 och II: 1326 hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala,
att i studiehjälpsavseende åldersgränsen
18 år ej borde gälla för korrespondensstuderande
vid icke statsunderstödda
korrespondensgymnasier.

I motionerna 1:1154 och II: 1354 hade
föreslagits, såvitt de behandlats av
andra lagutskottet, att riksdagen skulle
vid sin behandling av proposition nr

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

Nr 28

77 i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
resetillägget inom studiehjälpssystemet
borde utgå med 00, 80, 100 och 120 kronor
i månaden för avstånd om 6, 15, 25
respektive 35 km.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 114 och II: 124, såvitt anginge
12 § andra stycket studielijälpsreglementet,
antaga det genom propositionen
1970:77 framlagda förslaget till
lag om ändring i studiehjälpsreglementet
(1964:402) i motsvarande del;

B. att riksdagen måtte antaga de framlagda
lagförslagen i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1154 och II: 1354, såvitt de
hänvisats till lagutskott;

D. att motionen 11:1038 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 860 och II: 1001
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionerna I: 1130 och II: 1326
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

G. att följande motioner:

1) 1:114 och 11:124, såvitt anginge
studiemedelsförordningen,

2) I: 854 och II: 1030,

3) 1:1155 och 11:1355 samt

4) 1:1156 och 11:1353

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1), vid C i utskottets hemställan (resetilläggets
storlek), av fru HamrinThorell
(fp) samt herrar Österdahl (fp),
Andreasson (ep), Gustavsson i Alvesta
(ep) och Romanus (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
C hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1154 och 11:1354 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad reservanterna an -

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
fört om framtida uppräkning av resetillägget; 2)

att motionerna I: 1154 och II: 1354,
såvitt de hänvisats till lagutskott och i
den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2), vid D i utskottets hemställan (studielån),
av fru Uamrin-Thorell (fp)
samt herrar Österdahl (fp) och Romanus
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under D hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 1038 i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört om vidgade
möjligheter till studielån;

2) att motionen i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) , vid E i utskottets hemställan (indexreglering
m. m.), av fru HamrinThorell
(fp) samt herrar Österdahl (fp),
Andreasson (ep), Gustavsson i Alvesta
(ep) och Romanus (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort under E
hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 860 och II: 1001 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört
om indexreglering m. in.;

2) att motionerna I: 860 och II: 1001,
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4) , vid F i utskottets hemställan (studiestöd
till vissa korrespondensstuderande),
av fru Hamrin-Thorell (fp)
samt herrar Österdahl (fp), Andreasson
(ep), Blomquist (m), Gustavsson i Alvesta
(ep), Åkerlind (m) och Romanus
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under F hemställa, att

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1130 och 11:1326 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört om
studiestöd till vissa korrespondensstuderande.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! När första kammaren
i dag har att behandla frågan om studiestöd
finns det skäl erinra om studiestödets
avgörande betydelse för
många ungdomar såväl som vuxna när
det gäller att bedriva studier utöver
den obligatoriska undervisningen. Möjligheterna
till fortsatt utbildning begränsas
dock tyvärr fortfarande alltför
ofta av den egna ekonomin eller av
föräldrarnas ekonomiska ställning. Det
är exempelvis dyrt att låta barnen studera,
särskilt om de skall studera på
annan ort än bostadsorten, antingen de
nu skall inackorderas på studieorten
eller dagligen resa mellan bostad och
studieort. Speciellt betungande blir
uppgiften för föräldrar med låga inkomster
och med barnen inackorderade
på utbildningsorten.

En av samhällets allra viktigaste uppgifter
är att se till att ekonomiska skäl
inte får utgöra hinder för utbildning
efter den obligatoriska skolan. Vill vi
ge ungdomar största möjliga jämlikhet
vid starten i livet måste vi undanröja
de hinder som fortfarande finns. Om
vi menar allvar med jämlikhetsdebatten
och inte tar jämlikheten som en
vision för framtida generationer, bör
vi se till att de som vill och har förutsättningar
att studera också får göra
detta utan att hindras på grund av bristande
ekonomiska resurser. Här finns
ett område där staten verkligen bör
rycka in och göra det möjligt även för
låglönegruppers barn att genomgå högre
skolor. Resebidragen och bidragen
till inackorderade elever som vill besöka
sina hem vid veckosluten bör därför
höjas.

Utskottet har uttalat att det utgår
från att Kungl. Maj:t tar upp sistnämn -

da fråga i en nära framtid. Folkpartiets
och centerpartiets ledamöter i utskottet
har i reservation 1 yrkat på att
Kungl. Maj :t med förtur tar upp frågan
om ytterligare höjning av resetilläggets
storlek. Jag vill erinra om att studiehjälpsnämnden
föreslagit en höjning
av resetillägget med 20 kronor per månad,
medan regeringen föreslagit en
höjning med endast 10 kronor. Vi reservanter
anser att resetilläggen bör
anpassas till prisutvecklingen när det
gäller de allmänna kommunikationerna.

Folkpartiets representanter i utskottet
anser det också angeläget, att man
så snart ekonomiskt utrymme skapats
lättar på de i vissa avseenden tämligen
rigorösa tillämpningsbestämmelserna
för låneprövningen när det gäller
studielån.

Frågan om studielånen har aktualiserats
av herr Westberg i Ljusdal, folkpartist,
och herr Rask, socialdemokrat,
i motionen II: 1038 där det visas att det
belopp om exempelvis 4 000 kronor som
en elev i åldern 16—19 år högst får
låna reduceras med 30 procent av den
del av föräldrarnas beskattningsbara
inkomst till statlig inkomstskatt som
överstiger 6 000 kronor per år. Om föräldrarna
har en förmögenhet som överstiger
34 800 kronor, jämställes 40 procent
av den överskjutande delen av
föräldrarnas förmögenhet med inkomst.
På grund av penningvärdeförsämringen
och de höjda taxeringsvärdena kommer
en ytterligare försämring av lånevillkoren
att automatiskt inträffa.

Vi folkpartireservanter anser det särskilt
viktigt att dessa regler anpassas
till penningvärdeförändringen och att
anknytningen till föräldrarnas inkomst
och förmögenhet göres mindre markant.
Utskottet är inte heller i år villigt
att gå med på att studiebidragen och
andra bidrag indexregleras.

Det är svårt att finna några verkliga
skäl till utskottets negativa ställningstagande.
I reservation 3 yrkar folkpartiets
och centerpartiets representanter
i utskottet att såväl studiebidragsdelen

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

av studiemedlen som förmånerna enligt
studiehjälpsreglementet skall indexregleras
och att frågan skall tas
upp av 1968 års studiemedelsutredning.
Man bör inte acceptera en minskning
av de studiesociala förmånernas värde
i förhållande till vad som gällde när
de infördes år 1964. Dessa förmåner
bör alltså uppräknas.

Vidare anser oppositionens samtliga
ledamöter i utskottet att det inte finns
skäl att hålla på 18-årsgränsen när det
gäller studiehjälp till elever vid vissa
privata skolor, där undervisning bedrivs
i samarbete med korrespondensinstitut.
Nu får endast elever över 18
år studiehjälp. Det finns väl ingen anledning
att vägra studiehjälp till elever
under 18 år. Av elever som deltar i
samma undervisning får en del studiehjälp
och en del inte. Åldern avgör här
helt, om bidrag skall utgå eller ej. Vi
reservanter anser, att en sådan gränsdragning
inte är riktig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga reservationer som är fogade
till andra lagutskottets utlåtande nr 50.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! I samband med propositionen
om förbättrat studiestöd har
i en motion från vårt håll aktualiserats
just den speciella fråga som herr Österdahl
nyss nämnde, alltså frågan om de
korrespondensstuderandes ålder i vissa
sammanhang.

För att få studiehjälp skall eleven
enligt vuxenutbildningsstadgan ha fyllt
18 år senast det kalenderår studierna
påbörjats, eller 16 år, om det gäller
ämnen på grundskolans högstadium. På
grund av denna åldersgräns hindras
vissa korrespondensstuderande från att
erhålla studiehjälp. Jag skall ta ett exempel.
De icke 18-åriga eleverna vid
de ej statsunderstödda korrespondensgymnasierna
i Osby, Mariannelund,
Restenäs och Sunne får inte statlig studiehjälp.
Dessa elever är Hermodsregistrerade
med schemalagd studiegång
med i allmänhet 20 lektionstimmar i

Ang. förbättrat studiestöd in. m.
veckan. De här gymnasierna arbetar i
stort sett på samma sätt som de statligt
stödda korrespondensgymnasierna i
Järpen, Torsås, Jokkmokk och Sveg. I
dessa skolor har eleverna såsom i ungdomsskolorna
statlig studiehjälp utan
åldersgräns. Det kan knappast vara riktigt
att ha en sådan skillnad i förmåner
mellan elever som gör samma helstudieinsats
och har samma utbildningsmål.

Därför har, som herr Österdahl redan
nämnt, de borgerliga ledamöterna
i utskottet reserverat sig och ansett att
korrespondensstuderande som är yngre
än 18 år och som studerar vid icke
statsunderstödda korrespondensgymnasier
skall kunna få studiestöd. Vi föreslår
att Kungl. Maj :t skall överväga om
stödet bör ges via vuxenutbildningen
eller inom ramen för studiehjälpen till
ungdomsskolans elever.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande att
de yngre eleverna vid privata korrespondensgymnasier
skall få rätten till
studiestöd bedömd enligt principerna
som gäller för ungdomsskolan. Detta
har jag givetvis ingenting att erinra
emot. Däremot anser jag att det står i
överensstämmelse med de principer
som bör gälla för stödet till yngre elever
att dels ge stödet inom ramen för
den allmänna skolan, dels ge stöd till
elever som av olika anledningar inte
kunnat få undervisning där.

Man har talat om svårigheten att kontrollera
undervisningen inom korrespondensskolan.
Detta torde inte vara något
problem för här berörda kategorier,
eftersom de deltar i en undervisning
som är kontrollerad via vuxenutbildningen.
I den mån studierna missskötes,
bör ju studiestödet dras in.

Mot denna bakgrund kan jag inte se
något skäl till att man inte redan nu
kunnat ta ställning till denna fråga,
detta så mycket mera som jag har den
uppfattningen att utskottet i sak inte
varit helt avvisande men funnit det bekvämt
att hänvisa till att frågan finns
till beaktande hos Kungl. Maj:t.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.

Jag yrkar bifall till reservation 4 vid
F i utskottets hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! De studiesociala reformer
som riksdagen antog 1964 syftade
bl. a. till att möjliggöra bredare rekrytering
till utbildningen efter grundskolan.
Reformerna har, sedan erfarenhet
vunnits och ytterligare resurser tillkommit,
efter hand förbättrats och anpassats
till den målinriktningen. När vi
behandlar årets studiesociala proposition,
nr 77, har man kanske mindre
den målinriktningen i tankarna än att
riksdagen vid upprepade tillfällen senare
tid anslutit sig till den meningen
att ökade ekonomiska resurser, tillgängliga
på det studiesociala fältet, nu i
första hand bör riktas in mot vuxenutbildningen.
Att fylla igen utbildningsklyftorna
mellan dagens unga och de
något eller några 10-tal år äldre upplevs
i dag som en av jämliklietspolitikens
främsta uppgifter. Vidare kommer
den nyligen beslutade skattereformen
i tankarna — beskattningens omläggning
till förmån för de inkomstsvaga
familjerna medverkar till att det studiesociala
stödet hos dem får en annan
tyngd än tidigare.

Utifrån dessa utgångspunkter är de
förstärkningar av de studiesociala bidragen
som proposition nr 77 innebär
att hälsa med den största tillfredsställelse.
Även utskottet har anslutit sig till
propositionens förslag. Reservanterna
och framför allt motionärerna har lagt
fram förslag som går längre, och det är
bra. Men påpekandet i utskottets utlåtande
att det i dagens läge knappast
finns utrymme för ytterligare ekonomiska
åtaganden på detta område är en
realistisk bedömning, inte minst mot
bakgrunden av att man tidigare upprepade
gånger så starkt har velat prioritera
vuxenutbildningen i detta sammanhang.
Detta har också accepterats av
reservanterna, som visserligen yrkat bifall
till sina reservationer, men som inte

vill ge ett enda öre till de studerande
utöver vad regeringen har föreslagit i
studiesociala bidrag under kommande
budgetår. Reservanterna har alltså tagit
avstånd från de yrkanden om höjda
anslag som har lagts fram i några motioner.

Innan jag närmare tar upp några av
de frågor kring de olika reservationerna
som det finns anledning att stanna
inför, vill jag peka på några, som jag
ser det, väsentliga utvecklingstendenser,
som trots de sedan 1964 gjorda insatserna
måste observeras och som dessutom
bör leda till åtgärder.

Det är ganska klart, herr talman, att
vi i fortsättningen knappast har råd
med särskilt många och särskilt stora
generella reformer. I stället måste ekonomiska
insatser på familjepolitikens
och studiefinansieringens områden samt
på andra områden riktas mot dem som
bäst behöver dem. Det finns alltså en
verifierad utbildningsklyfta mellan
unga och äldre. Men det finns dess värre
också risk för att vi kan få en utbildningsklyfta
även inom den unga
generationen, eller att den skillnad i
studieavseende mellan barn från olika
socialgrupper, som vi vill undanröja eller
i varje fall minska genom 1964 års
beslut, på nytt får en chans att växa
fram.

Under förra budgetåret minskade studiehjälpen
på bidragssidan med 10 miljoner
kronor, trots att antalet elever i
de berörda skolformerna ökade. Undersökningar
gjorda i Lund och i Göteborg
— den förra tillsammans med TCO
och SFS — visar att rekryteringen till
utbildningen efter grundskolan fortfarande
är socialt skiktad i större utsträckning
än man tror. Går man in i
statistiken över de elever som under de
tre senaste budgetåren erhållit inkomstprövat
tillägg till studiebidraget, d. v. s.
elever från familjer med låg eller ganska
låg inkomst, finner man att färre
och färre elever i gymnasiet har fått
detta tillägg. För tre år sedan var det
var tredje men nu var fjärde elev. I

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

fackskolan har var tredje elev i dag inkomstprövat
tillägg. För tre år sedan
var det några flera. I yrkesskolan har
varannan elev inkomstprövat tillägg,
och den siffran har varit ganska konstant.
Det betyder med andra ord att
rekryteringen till den teoretiskt inriktade
gymnasiala utbildningen mindre
och mindre har kommit att ske från familjer
med låga inkomster.

Självklart måste en sådan utveckling
brytas. Insatserna måste göras där de
bäst behövs. Spelar ekonomiska hinder
en roll vid val av studieväg — och det
gör de uppenbarligen — måste hindren
minskas eller tas bort. Det finns
flera vägar att gå. En är att förbättra
de inkomstprövade tilläggen. En annan
är den väg som har anvisats i motioner
och i en reservation, nämligen att indexreglera
bidragen. Den förra vägen
rekommenderade centrala studiehjälpsnämnden
under förra hösten. I dag har
vi som jag tidigare antydde en skatteomläggning
beslutad. Det är inte möjligt
att exakt ange vad den kommer att betyda
för barnfamiljerna i detta avseende.
Den beskattningsbara inkomsten
såsom en mätare av rätten till inkomstprövat
tillägg kommer i fortsättningen
att återspegla ett annat inkomstläge än
den gör i dag. Statsrådet säger också i
propositionen att man under den tid
som återstår tills de nya skattereglerna
kommer att tillämpas måste överse nu
gällande regler. Det finns då en möjlighet
att göra en anpassning av just de
inkomst- och behovsprövade tilläggen
inom studiehjälpen, som innebär att
man kan bryta de senaste årens tendens
beträffande rekrytering till gymnasiets
olika delar.

Av den anledningen finns det också
skäl att med tillfredsställelse notera de
föreslagna höjningarna av studiebidraget,
resetillägget och inackorderingstillägget.

Skulle man, som reservanterna vill,
indexreglera förmånerna betyder det
ju inget annat än att man binder fast
sig vid de nuvarande relationerna och

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
att man accepterar dem. En indexreglering
kan i vissa sammanhang vara bra,
men i detta sammanhang leder enligt
min uppfattning en sådan i rakt motsatt
riktning, hort från själva målsättningen.

Reservation 3 bör därför avslås och
inte föranleda någon åtgärd.

T reservation 1 upptas frågan om resetilläggets
storlek. Reservanterna föreslår
att frågan om ytterligare höjning av
tillägget skall behandlas med förtur.
Resetillägget är den bit av studiehjälpen
som justerats uppåt de flesta gångerna
efter 1964 års beslut. Det har dessutom
varit föremål för en genomgripande förändring
beträffande sin struktur.

Det är klart, jag är den förste att
medge detta, att det vore bra om möjlighet
fanns att höja resetillägget med
10 kronor — det skulle kosta 6 miljoner
kronor — vilket kan motiveras av taxehöjningen
omkring årsskiftet.

Med hänsyn till att utskottet sedan
två år tillbaka känner särskilt starkt för
de inackorderade elevernas behov av
reshjälp samt att den absoluta förturen
inom ungdomsutbildningen bör reserveras
till rekryteringsjämnande åtgärder
yrkar jag avslag på reservation 1. Ett
bifall till reservationen skulle, som jag
förut nämnde, i dag inte leda till höjda
resetillägg, eftersom något yrkande om
pengar till kostnaderna inte har gjorts.

Frågan om lån ur allmänna studielånefonden
behandlas i reservation 2.
Jag vill erinra om att riksdagen redan
från början uttalade att lån till yngre
elever skulle ges med en viss återhållsamhet.
Meningen är att utbildning på
den nivå som det här gäller bör finansieras
i största utsträckning utan att
skuldsättning sker. Där bör studiebidragen
och tilläggen träda in. Däremot
har man när det gäller de äldre eleverna
inte haft samma inställning. I stället
har vi i riksdagen accepterat att en
äldre elev som får sitt studiestöd genom
studiehjälpsystemet i stort sett skall ha
samma ekonomiska förmåner som om
han uppbar studiemedel.

Enligt min mening är det fortfarande

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
riktigt att försöka begränsa lånen för
de yngre eleverna. Det skall inte förnekas
att en utveckling skett som inneburit
att ökningen av bidragen inte helt
har täokt de uppkomna merkostnaderna
utan ersatts med ökade studielån. Att
stimulera en sådan utveckling är emellertid
enligt min mening inte riktigt.

Jag kan väl i detta sammanhang säga,
eftersom det rests krav på att tillämpningsbestämmelserna
skall justeras, att
det är alldeles självklart att den dag de
nya taxeringsvärdena enligt 1970 års
fastighetstaxering har trätt i kraft och
kan vinna tillämpning i detta avseende
så finns det anledning att på den punkten
göra justeringar vid bedömningen
av även de yngre elevernas rätt till studielån.

Jag skulle gärna vilja säga att det bör
vara på tiden att pröva om inte de äldre
studerande, främst då vuxenstuderande,
borde överföras till studiemedelssystemet.
Man vinner några mycket
önskvärda resultat av en sådan åtgärd.

För det första blir det absolut ekonomisk
likställighet mellan den vuxne
som studerar på gymnasienivå och den
som bedriver högskolestudier. Ofta kan
dessa studerande vara lika gamla, och
det är omöjligt att förklara varför de
skall behandlas olika.

För det andra finns i studiemedelssystemet
inbyggd en trygghetsregel avseende
återbetalningen, en regel som
inte alls gäller lån från allmänna studielånefonden.
De som allra bäst behöver
denna garanti är de äldre studerande
som i dag läser på en grundutbildning.

För det tredje kommer man bort från
den nuvarande ordningen att de skiftande
inkomstförhållandena inte leder
till någon prövning av det förhöjda
studiebidraget. Inom studiemedelssystemet
finns en visserligen ganska generös
men ändå inkomstprövning, som medför
att den som har goda inkomster får
försöka klara sina studier utan något
statligt studiestöd.

För det fjärde, herr talman, anser jag
att man administrativt skulle kunna
vinna åtskilligt på att få flytta ut den
nu betydande och arbetskrävande låneprövningen
från centrala studiehjälpsnämnden
till studiemedelsnämnderna.
Kanske behövs då ytterligare någon
nämnd, men den kan i så fall lokaliseras
utanför storstaden.

Av anförda skäl anser jag att jag kan
yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservation 2.

I reservation 4 har tagits upp frågan
om studiebidrag till de yngre elever
som läser per korrespondens inom privatskolor.
Till att börja med kan jag
konstatera att, som herr Blomquist sade,
den framställning som Hermods har
gjort — vi kan väl tala i klartext här —
ligger hos Kungl. Maj:t för prövning.
Den är ute på remiss, och i sinom tid
skall det avgörande äga rum som reservanterna
i sin framställning begär. Vad
gäller då denna framställning? Jo, resultatet
av att man ändrade tillämpningsföreskrifterna
så att den vuxne
som studerar, även per korrespondens,
i den takt att det kan anses vara heltidsstudier
fick rätt till studiebidrag. Men
därav följer inte att man i vuxenutbildningen
skall föra in samma rätt för
yngre elever. De får finna sig till rätta
med att de, i varje fall enligt min uppfattning,
som utskottsmajoriteten har
följt, måste inordnas under studiehjälpssystemets
regler.

Det rör sig här, såvitt jag förstår, om
hundra elever — det står litet längre
fram i den framställning som herr
Blomquist citerade. Frågan kommer
alltså att bli föremål för ett beslut från
Kungl. Maj :ts sida hur än riksdagen beter
sig. Jag yrkar därför avslag på reservation
4 i detta sammanhang.

Propositionen innehåller vidare en
del förslag om administrativa förbättringar
vid beviljandet av studiemedel
liksom ett uttalande om meritering för
rätt till studiemedel i den reformerade
studiegången vid de filosofiska fakulte -

Tisdagen den 2(> maj 1970 fm.

Nr 28

terna. Utskottet liar inte haft anledning
till någon invändning mot vad statsrådet
Moberg anfört i det avseendet.

Dessutom har väckts några motioner
som inte lett fram till reservationer,
och jag skall inte uppehålla mig vid de
motionerna.

Den föreslagna reformen kostar omkring
1,4 miljarder kronor. Det är pengar
som betyder mycket för ungdomens
möjligheter till utbildning. Om man ser
proposition nr 77 mot bakgrund av
riksdagens och regeringens mening att
vuxenutbildningen nu i första hand
skall prioriteras då det gäller studiesociala
stödåtgärder samt även mot bakgrund
av den beslutade skattereformen,
som indirekt får återverkningar även
på detta område, är de 1,4 miljarderna
betydelsefulla inte bara för möjligheterna
till utbildning. De medverkar också
— genom det sätt på vilket de skall användas
— till att allt fler av de ungdomar
som tidigare inte haft ekonomiska
möjligheter att genomgå utbildning nu
kan göra det. Samtidigt öppnar förslagen
i proposition 77 möjligheter att
justera de studiesociala stödsystemen
så att man kommer den målsättning,
som uppsattes 1964, så nära som möjligt.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr
50.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag konstaterade i mitt
inledningsanförande att en av samhällets
allra viktigaste uppgifter var att se
till att ekonomiska skäl inte utgjorde
hinder för studier efter den obligatoriska
skolan. Jag tycker att de synpunkter
som herr Lars Larsson här framförde
bekräftar just att ekonomiska förhållanden
lägger hinder i vägen för
många som vill fortsätta att studera.
Han påpekade att de statliga bidragen
minskade med 10 miljoner kronor och
att allt färre elever i gymnasiet har för -

Ang. förbättrat studiestöd m. m.
äldrar med låga inkomster. Han bestyrker
på så sätt just det problem vi
har tagit upp och angelägenheten av att
man får ett bättre stöd för dessa elever.

Herr Lars Larsson säger sedan att vi
har släppt motionärernas yrkanden om
ytterligare pengar, och det är klart att
pengar måste till om det skall bli någonting.
Men vi bär ju här i flera fall
begärt snabba åtgärder, åtgärder med
förtur, för att vi skall få bättre stöd till
dessa elever.

Beträffande vår reservation där vi
säger att man bör se över bestämmelserna
om lån enligt studiehjälpsreglementet
framhåller herr Larsson att man
inte skall stimulera till finansiering av
studierna genom lån. Men hur skall man
göra då, herr Larsson, när man inte vill
vara med om att ge högre bidrag till
studier och inte heller vill vara med
om att ge lån? Då kan det inte bli någon
annan utväg än att vederbörande
får sluta att studera. Det är en av de
slutsatser som man drar av herr Larssons
anförande.

Jag beklagar att utskottet är så ointresserat
av denna fråga men hoppas
att den ändå faller framåt. Jag yrkar bifall
till reservationerna.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra herr Lars Larsson utveckla
hur han såg på propositionen och
dess syfte. Jag tyckte att det var vettiga
synpunkter han anförde.

Sedan blev jag litet förvånad när han
liksom gav sken av att riksdagen här
lägger sin näsa i blöt på ett litet onödigt
vis. År det fel att riksdagen ger sin
mening till känna i ett ärende? Det
finner jag inte vara märkligt, särskilt i
en sådan här fråga som vi —• om jag
rätt tolkar vad herr Larsson sade —
torde vara ganska överens om. Herr
Larsson tonade ned det hela till att vara
mera eu teknisk fråga av ganska
ringa natur.

Jag kan inte tänka mig annat än att

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.

herr Larsson och jag är överens om att
vi får vara tacksamma för vad korrespondensundervisningen
har betytt och
betyder för utbildningen här i landet.
Det handlar ju ofta om elever, vilka av
olika skäl bär behov av en utbildning
som ligger utanför den allmänna skolutbildningen.
Om nu dessa elever visar
sig kunna fullfölja sina studier med
korrespondensmetoden, bör de rimligen
hjälpas och inte få sin studieväg försvårad.

Herr Larsson sade själv att det gäller
cirka 100 elever. Därav följer att man
knappast kan lägga några statsfinansiella
aspekter på denna fråga, och det
gör inte heller herr Larsson. Det är
sannerligen inte stora pengar det handlar
om. Detta är väl snarare en rättvisefråga,
och jag förstår inte varför man
inte redan nu hade kunnat lösa den på
så sätt att riksdagen hade hjälpt Kungl.
Maj:t att så snabbt som möjligt fatta ett
beslut genom att biträda det yrkande
som vi reservanter har framfört.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill helt kort till
herr Österdahl säga att det väl lönar sig
föga, hoppas jag, att söka få mig eller
utskottet att framstå som ointresserade
av att unga människor skall få rätt att
studera och ekonomiska möjligheter till
det. Jag tyckte att det uttalandet var
ganska märkligt och jag förmodar att
det var litet överilat.

Herr Österdahl medger att det behövs
pengar för att göra reformer. Jag sade
när vi diskuterade pengarna, att reservanterna
gått ett steg tillbaka från vad
motionärerna föreslagit. I vissa av motionerna
finns förslag om anslagshöjningar.
Vi har ett ekonomiskt läge, där
man får försöka göra avvägningar. Reservanterna
och utskottets majoritet
har alltså på den punkten kommit till
samma slutsats och det är bara bra.

Herr Blomquist talade om korrespondensundervisningens
betydelse. Det är
jag den förste att skriva under, och

riksdagen har tagit ett beslut om korrespondensundervisning
för vuxna i
Norrköping. Denna har byggts ut ganska
snabbt under de senaste åren.

Jag tror herr Blomquist riktigt uppfattade
att jag försökte tona ned detta.
Det problem Hermods tar upp i sin
framställning till regeringen gäller 100
yngre elever. Skall man vidga detta och
göra det generellt kan det naturligtvis
komma att omfatta betydligt flera. Man
skall inte inom vuxenutbildningen blanda
in reglerna för studiestöd inom ungdomsutbildningen.
Det är ju det primära
i detta sammanhang.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag sade inte att utskottet
inte var intresserat av att yngre elever
fick studera. Jag menade i varje
fall, att utskottet inte var intresserat av
att förbättra studiehjälpen i den omfattning
som är erforderlig.

Herr Larsson erkände att studiehjälpen
minskade i omfattning. När den är
10 miljoner lägre än tidigare kan man
inte lägga hårda ekonomiska synpunkter.
Naturligtvis förstår vi att detta kostar
pengar, och därför har vi begärt att
Kungl. Maj:t skall ta upp frågan, då det
givetvis måste planeras in i hela budgeten.

Vi har ett stort intresse av att denna
fråga klaras av och att det blir bättre
regler. Särskilt gäller detta dem som är
inackorderade och som skall resa, så
att människor från landsbygd och glesbygd
kan få delta i utbildning i samma
utsträckning som andra.

Jag skulle kanske fråga herr Larsson
hur det gick med studiehjälpsnämndens
förslag att resebidragen skulle öka med
20 kronor. Stöder herr Larsson detta
förslag, och är han lika intresserad av
det som studiehjälpsnämnden var när
den lämnade detta förslag?

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! På den senare frågan
hade herr Österdahl fått svar om lian
lyssnat på mitt första anförande.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Sedan får jag konstatera att herr Österdahl
nu siiger att utskottet inte var
intresserat av att ge de resurser som
behövdes för att förbättra studiehjälpen.
Men är reservanterna det, herr Österdahl?
Icke ett öre vill ni ge mer i år!
Era motionärer gick längre.

Men vad är det jag har talat om, herr
Österdahl? Det är att man skall förbilliga
studierna för de yngre eleverna
genom att förbättra de inkomstprövade
tilläggen. Jag har anvisat vägen. Vad
är det herr Österdahl vill? Att möjliggöra
studierna genom att öka lånen.
Det är precis motsatta vägen!

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Vi vill också ha ett indextillägg
som gör att studiebidragsdelen
automatiskt följer kostnadsutvecklingen.
Vi vill inte att studiestödet skall
försämras. Det har vi tydligt sagt ifrån
i reservationerna. Herr Larsson har
missuppfattat denna sak.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna A och
B samt därefter särskilt beträffande envar
av punkterna C—G.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A och B.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Ang. förbättrat studiestöd m. m.

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten D förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten D, röstar

Ja;

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. förbättrat studiestöd m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten E, yttrade nu
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de angående punkten F
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. tidpunkten för riksdagsbehandlingen

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Palm (s) och herr Nilsson, Ferdinand,
(ep) anmälde, att de röstat fel
vid den nu företagna voteringen. Herr
Palm hade avsett att rösta ja medan
herr Nilsson, Ferdinand, avsett att rösta
nej; de hade dock båda markerats
såsom frånvarande.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten G.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats
till statsutskottet; samt

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tidpunkten för riksdagsbehandlingen
av visst ärende

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan televerket och
Telefonaktiebolaget L M Ericsson om
visst utvecklings- och produktionssamarbete
på telekommunikationsområdet
in. in. jämte motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att protestera mot en mening, som

av visst ärende — Ang. högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
står i proposition nr 128. Den lyder:
”Ärendet bör behandlas av riksdagen
under vårsessionen.” Det tillkommer
inte några statsråd att mästra svenska
folkets valda ombud och söka bestämma
i vilken ordning riksdagen skall behandla
olika frågor. Därför är en sådan
mening fullständigt obefogad. Jag vet
inte om det förekommit tidigare, och
jag hoppas att vi i fortsättningen slipper
bestämmanden från statsrådens sida
om hur riksdagen skall behandla
olika ärenden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. högre teknisk utbildning och forskning
i övre Norrland

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående högre teknisk
utbildning och forskning i övre
Norrland jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 88, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970, föreslagit
riksdagen att godkänna i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjer för uppbyggnad
av högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland.

I propositionen hade föreslagits, att
en ny teknisk utbildnings- och forskningsenhet
skulle uppbyggas i Luleå.
Vid enheten skulle en maskinteknisk
utbildnings- och forskningsorganisation
inrättas. Vidare skulle man vid planeringen
av enheten utgå från att sektionen
för bergsvetenskap vid tekniska
högskolan i Stockholm till viss del skulle
flyttas till Luleå. Avsikten vore att
forskningen vid enheten skulle bedrivas
i samverkan med bland annat metallur -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

giska forskningsstationen och ett planerat
utvecklingscentrum i Luleå.

Vidare avsåges teknisk utbildning
komma till stånd i Skellefteå/Umeå-området.
Det fortsatta utredningsarbetet
skulle inriktas på att senare delen av
en högre teknisk utbildning skulle anordnas
i Skellefteå. Utbildningen bedömdes
kunna repliera på planerade
forsknings- och utvecklingsenheter i
staden. Den inledande delen av utbildningen
avsåges äga rum på annat håll,
varvid i första hand Umeå komme i
fråga. Vid universitetet i Umeå föresloges
högre teknisk utbildning bliva anordnad
inom ramen för den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten.

En särskild organisationskommitté
avsåges bliva tillkallad för att planera
uppbyggnaden av högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland.
Kommitténs arbete skulle bedrivas med
sikte på att utbildningen om möjligt
skulle kunna börja läsåret 1971/72.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1134, av herr Pettersson, Karl, och II:

1328, av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna I:

1214, av fröken Stenberg m. fl., och II:
1420, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1217, av herr Wallmark, samt II: 1425,
av herr Wennerfors och fru Sundberg,

dels motionen II: 1349, av herr Lindberg
m. fl.,

dels ock motionen II: 1424, av herrar
Tobé och Romanus.

I motionerna I: 1217 och II: 1425 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att uppbyggnaden av högre teknisk
utbildning och forskning i övre Norrland
skulle ske i enlighet med i motionerna
förordade riktlinjer.

I motionen II: 1349 hade yrkats, att
riksdagen skulle uttala sig för att socionomutbildningsberedningen
finge till
uppgift att utreda lämpligheten av att

förlägga en socialhögskola till Östersund.

I motionen II: 1424 hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att en organisationskommitté
måtte tillkallas med uppgift
att utforma en maskinteknisk utbildningslinje
vid en enhet för civilingenjörsutbildningen
i Luleå och att föreslå
planer för en senare utbyggnad av den
tekniska högskoleutbildningen och
forskningen där samt att, sedan Luleåenheten
organiserats, utarbeta förslag
om en civilingenjörsutbildning i Umeå
med angivande av resursbehov samt
därvid också urskilja de delar av civilingenjörsutbildningen
som kunde förläggas
till Skellefteå för att giva lämpliga
komplement till utbildningen i
Umeå och Luleå.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte beträffande
uppbyggnad av högre teknisk utbildning
och forskning i Luleå med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna I: 1217 och II: 1425
samt II: 1424, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 3 april 1970 förordade riktlinjerna,

2. att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer i övrigt för uppbyggnad av
högre teknisk utbildning och forskning
i övre Norrland i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:1217
och II: 1425 samt II: 1424, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, och med
avslag å motionerna I: 1214 och II: 1420
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1134 och II: 1328,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1349.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 133 behandlas frågan om högre

Tisdagen den 2(> maj 1970 fm.

Nr 28

Ang. högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

teknisk utbildning och forskning i övre
Norrland. Av någon anledning har utskottet
i detta utlåtande även behandlat
motionen 11:1349 av herr Lindberg
in. fl., vari yrkas att riksdagen uttalar
sig för att socionomutbildningsutredningen
får till uppgift att utreda lämpligheten
av att förlägga en socialhögskola
till Östersund.

Motionen har väckts i anslutning till
proposition nr 75 angående den fortsatta
lokaliseringspolitiken och borde enligt
min uppfattning nog ha behandlats
i detta sammanhang, dit den hör. Lokaliseringen
av högre utbildningsanstalter
har mycket stor betydelse för de regioner
som fått sådana. Jag har just i
dagarna besökt Umeå och kunnat konstatera
att universitetet där säkert är
både den största och mest betydelsefulla
lokalisering till Norrland som förekommit.

Varför utskottet valt att begrava motion
II: 1349 i utlåtandet angående högre
teknisk utbildning och forskning i
övre Norrrland vet jag inte, men det
ger onekligen en mycket skarp bakgrund
till frågan om lokalisering av högre
undervisning. Hittills har allt i den
vägen i Norrland gått till kustlandet.
Av det utlåtande som nu behandlas
framgår tydligt, att så blir fallet även
med den högre tekniska undervisningen
och forskningen, även om ett par
orter i inlandet liksom hägrar långt
fram i töcknet.

Jag anser att det är på tiden att även
inlandet får någon liten kant av den här
kakan. Förläggningen av en socialhögskola
till Östersund vore ett mycket
lämpligt objekt för att hjälpa upp ett
inlandscentrum till en bättre utveckling.

Utöver en sådan åtgärds betydelsesom
stödlokalisering till en av de mest utsatta
avflyttningsregionerna, finns det
andra betydande förutsättningar för att
förlägga en socialhögskola till Östersund.
Som några exempel på sådana förutsättningar
vill jag nämna att det i allallmänhet
är lätt att få kvalificerat
folk till olika tjänster i östersunds -

området. Närheten till fjällnatur, vintersportmöjliglieter
och den höga och
rena luften är väl några av orsakerna
till detta. Vidare har Östersund som residensstad
goda möjligheter till praktikantplatser
och tillgång till väl kvalificerade
timlärare i praktiska ämnen.
Närheten till Trondheim, där en socialhögskola
finns, är också en fördel med
de möjligheter till samarbete och utbyte
av erfarenheter som detta utgör.

Med hänsyn till angelägenheten av att
även inlandet får någon institution för
högre utbildning och med åberopande
av vad jag här anfört ber jag, herr talman,
att få hemställa att kammaren måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att motionen II: 1349 överlämnas
till socionomutbildningsutredningen
för beaktande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Utskottet är helt enigt i
denna fråga. Vi har delat upp propositionens
förslag i två delar. Vi hälsar
med tillfredsställelse förslaget om en
högre teknisk utbildning i Luleå. Beträffande
övriga delar av den högre tekniska
utbildningen har utskottet också
enat sig i anslutning till ett par av motionerna.
Vi förutsätter att den nu tillsatta
organisationsutredningen gör en
grundlig analys och därefter återkommer
till riksdagen med ett konkret förslag.
Vi har alltså ställt oss avvaktande
på den punkten.

När det gäller övriga motioner som
väckts i anslutning till detta har utskottet
beträffande Örnsköldsvik och Sundsvall
velat speciellt undersöka den frågan
och ta upp den i riksdagen under hösten.

Jag kanske å utskottets vägnar kan få
svara på herr Olssons fråga om socionomutbildningen.
Det har tillsatts en
särskild utredning, som har att granska
lokaliseringsfrågorna. Vi har utförligt
talat om hur utskottet ser på frågan om
socionomutbildningens lokalisering och
begärt förslag till riksdagen. Av det skä -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

let har det inte funnits anledning att behandla
motionen på annat sätt än att avstyrka
den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga punkter i utskottets utlåtande.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Till detta vill jag bara
säga att utskottets ställningstagande är
rätt märkligt, det hänger på något sätt
inte ihop. Vi diskuterade under förra
veckan hela lokaliseringspolitiken, och
det talades då varmt om det inre stödområdet.
Men när man sedan kommer så
långt att man eventuellt skulle kunna
få någon liten praktisk tillämpning, då
är inte statsutskottet med längre.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
punkterna 1—3 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande punkten
4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—3.

Med avseende å punkten 4, fortsatte
herr andre vice talmannen, hade yrkats dels

att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Olsson, Erik, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att motionen 11:1349
måtte överlämnas till socionomutbildningsutredningen
för beaktande.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. riksinternatskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedannämnda
ändamål hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 53, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 13 mars 1970,
föreslagit riksdagen att dels godkänna i
statsrådsprotokollet förordade grunder
och riktlinjer för riksinternatskolor,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för statsbidrag till
riksinternatskolor, dels godkänna att
Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk,
Sigtunaskolan och Grännaskolan
inrättades som riksinternatskolor och
att bidrag av statsmedel utginge till
skolorna enligt villkoren i de avtal
som träffats med huvudmännen för skolorna,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
— under förutsättning att godtagbart
avtal kunde träffas — inrätta Viggbyholmsskolan
som riksinternatskola, dels
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
till Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
ett förslagsanslag av 27 685 000
kronor och till Privatskolor: Bidrag till
vissa internatskolor m. m. ett förslagsanslag
av 1 150 000 kronor.

Förslagen i propositionen innebure
bland annat, att riksinternatskolor skulle
inrättas för att skolgången för dels
utlandssvenska elever, dels elever som
hade styrkt behov av miljöbyte eller
vore från glesbygd skulle underlättas.
Högst 60 procent av internatkapaciteten
borde få tagas i anspråk för utlandssvenska
elever. Undervisningen
skulle motsvara undervisningen i
grundskolan och i gymnasieskolan.
Riksinternatskola avsåges samverka med
det allmänna skolväsendet i orten.

Intagningen av internatelever föresloges
ske genom en för riksinternatskolorna
gemensam nämnd knuten till
skolöverstyrelsen. Skolorna avsåges

Nr 28

Tisdagen den 20 maj 1970 fm.

även taga emot externatelever från kommun
där skola funnes och från närliggande
kommuner.

Huvudman för riksinternatskola kunde
vara förening, stiftelse, aktiebolag
eller kommun. Hälften av antalet ledamöter
i styrelsen för sådan skola skulle
liksom ordföranden tillsättas av eller
utses på förslag av Kungl. Maj:t.

Privatskolstadgan skulle gälla i tilllämpliga
delar. För skolledare och lärare
skulle gälla det statliga lönesystemet
och bestämmelserna om statlig personalpensionering.

Till skolverksamheten vid riksinternatskola
skulle statsbidrag utgå enligt
samma grunder som till kommunal gymnasieskola
samt för utlandssvenska elever
statsbidrag motsvarande interkommunal
ersättning enligt 46 § skollagen.
Vidare skulle statsbidrag utgå för elevhemsföreståndare,
fritidsledare och
skolhälsovård.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
627, av herr Svenungsson m. fl., och II:
674, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av anslaget Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor måtte besluta,
att driftbidrag enligt kungörelsen
den 23 april 1964 skulle utgå till Restenässkolan,

dels de likalydande motionerna I:
641, av herr Wirtén m. fl., och II: 701,
av herr Lothigius m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att driftbidrag
skulle utgå till Grännaskolan enligt de
grunder som av 1964 års utlands- och
internatskoleutredning föreslagits för
riksinternatskolor och vartill bidrag
äskats i skolöverstyrelsens petita för
läsåret 1970/71,

dels de likalydande motionerna I:

1103, av herr Axelson, och II: 1296, av
herr Eriksson i Arvika m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1104, av herr Larfors m. fl., och II:
1298, av herr Hedin ni. fl., vari före -

Ang. riksinternatskolor
slagits, att riksdagen skulle besluta, att
anslaget Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor skulle uppräknas med för
bidrag till Solbacka läroverk såsom
riksinternatskola erforderligt belopp eller,
om detta icke skulle bliva riksdagens
beslut, med för bidrag enligt kungörelsen
1964:137 till Solbacka läroverk
erforderligt belopp,

dels de likalydande motionerna I:

1105, av herr Olsson, Johan, och herr
Nilsson, Nils, samt II: 1299, av fru Nilsson
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1106, av herr Wallmark m. fl., och II:
1300, av herr Wennerfors m. fl., vari
anhållits,

1. att intagningen av elever vid riksinternatskola
måtte handhavas av skolans
styrelse,

2. att riksinternatskola måtte äga rätt
att inom en fri kvot på högst 20 procent
taga emot internatelever utan speciellt
dokumenterat behov av skolinackordering,

3. att statsbidraget till den del av
riksinternatskolas skolverksamhet som
avsåge elever inom den fria kvoten
måtte utgå enligt kungörelsen 1964:
137,

4. att statsbidrag till Mariannelundsskolan,
Restenässkolan och Solbacka läroverk
måtte utgå enligt kungörelsen
1964: 137,

5. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att vad i motionerna
anförts angående rikselevhems
placering skulle beaktas,

dels ock motionen II: 1297, av herrar
Hedin och Nordstrandh.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1105 och 11:1299 om lokaliseringen
av riksinternatskolor,

2. att riksdagen måtte

a. beträffande en för riksinternatskolorna
gemensam intagningsnämnd med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. riksinternatskolor

avslag å motionerna 1:1106 och II:
1300, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 13
mars 1970,

b. beträffande intagning vid riksinternatskolorna
av en s. k. fri kvot av
elever med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1106 och II: 1300, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad som förordats i statsrådsprotokollet,

c. godkänna de i övrigt i statsrådsprotokollet
förordade grunderna och
riktlinjerna för riksinternatskolor,

d. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
1106 och II: 1300, såvitt nu vore i fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för statsbidrag till riksinternatskolor,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 641 och II: 701, såvitt
nu vore i fråga, godkänna att Sigtunastiftelsens
humanistiska läroverk, Sigtunaskolan
och Grännaskolan inrättades
som riksinternatskolor och att bidrag
av statsmedel utginge till skolorna enligt
villkoren i de avtal som träffats
med huvudmännen för skolorna,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att — under förutsättning
att godtagbart avtal kunde träffas — inrätta
Viggbyholmsskolan som riksinternatskola,

o. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1103 och II: 1296 i vad avsåge
inrättande av Lundsbergs skola som
rilcsinternatskola,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1104 och II: 1298 i vad avsåge
inrättande av Solbacka läroverk som
riksinternatskola,

7. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:1104 och II:
1298 samt I: 1106 och II: 1300, samtliga
motioner i vad avsåge statsbidrag till
Solbacka läroverk enligt kungörelsen
1964: 137,

b. avslå motionerna 1:1106 och II:

1300 i vad avsåge statsbidrag till Mariannelundsskolan
enligt kungörelsen
1964: 137,

c. i anledning av motionerna 1:627
och II: 674 om statsbidrag till Restenässkolan
enligt kungörelsen 1964: 137
samt motionerna 1:1106 och 11:1300
i vad avsåge denna fråga bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om statsbidrag
till gymnasieskoldelen vid Restenässkolan
enligt vad utskottet i utlåtandet förordat,

8. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1297 om ändring i grunderna
för statsbidrag ur anslaget Ridrag till
vissa internatskolor m. in.,

9. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och i anledning av motionerna
1:641 och 11:701 samt med avslag å
motionerna 1:627 och 11:674, 1:1103
och 11:1296, 1:1104 och 11:1298 samt
1:1106 och 11:1300, samtliga motioner
i vad avsåge medelsanvisningen under
förevarande anslag, till Privatskolor:
Ridrag till vissa privatskolor för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 27 685 000 kronor,

b. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
627 och 11:674, 1:1104 och 11:1298,
I: 1106 och II: 1300 samt II: 1297, samtliga
motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag, till
Privatskolor: Ridrag till vissa internatskolor
m. m. för budgetåret 1970/71 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 150 000 kronor,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1106 och II: 1300 i vad avsåge
lokaliseringen av rikselevhem.

Reservationer hade anförts

1, beträffande intagning av elever vid
riksinternatskolor m. m., av herrar
Bohman (m), Wallmark (m) och Xordstrandh
(m) samt fröken Ljungberg
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, som

Tisdagen den 2(i maj 1970 fm.

Nr 28

i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte

a. beträffande en för riksinternatskolorna
gemensam intagningsnämnd med
avslag å Kungi. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna 1:1106 och II:
1300, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna förordat,

b. beträffande intagning vid riksinternatskolorna
av en s. k. fri kvot av
elever med avslag å Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionerna I:
1106 och II: 1300, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna förordat,

c. godkänna de i övrigt i statsrådsprotokollet
förordade grunderna och
riktlinjerna för riksinternatskolor,

d. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
1:1106 och 11:1300, såvitt nu vore i
fråga, godkänna av reservanterna förordade
grunder för statsbidrag till riksinternatskolor; 2,

beträffande statsbidrag till Solbacka
läroverk, Restenässkolan och Mariannelundsskolan,
av herrar Bohman
(m), Wallmark (m) och Nordstrandh
(m) samt fröken Ljungberg (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 7 hemställa, att riksdagen måtte

a. med bifall till motionerna 1:1104
och 11:1298 samt 1:1106 och 11:1300,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att statsbidrag till Solbacka
läroverk finge utgå enligt kungörelsen
1964: 137,

b. med bifall till motionerna 1:1106
och 11:1300, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att statsbidrag till Mariannelundsskolan
finge utgå enligt kungörelsen
1964: 137,

c. med bifall till motionerna 1:627
och II: 674 om statsbidrag till Restenässkolan
samt motionerna 1:1106 och
II: 1300 i vad avsåge denna fråga, medgiva,
att statsbidrag till Restenässkolan
finge utgå enligt kungörelsen 1964: 137;

3, beträffande medelsanvisningen, av

Ang. riksinternatskolor
herrar Bohman (in), Wallmark (in) och
Nordstrandh (in) samt fröken Ljungberg
(in), vilka, vid bifall till reservationen
2, ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte

a. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:641 och 11:701
samt I: 1104 och II: 1298 och med bifall
till motionerna 1:627 och 11:674 samt
1:1106 och 11:1300 och med avslag å
motionerna I: 1103 och II: 1296, samtliga
motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag, till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 30 035 000 kronor,

b. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 627 och II: 674,
I: 1104 och II: 1298, I: 1106 och II: 1300
samt med avslag å motionen II: 1297,
samtliga motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor
m. m. på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
350 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande Restenässkolan,
av herrar Ivar Johansson
(ep), Mattsson (ep), Källstad (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp).

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Med hänsyn till tiden
skall jag fatta mig utomordentligt kort.

Föreliggande proposition innehåller
ett av riksdagen flera år begärt förslag.
Somt är välkommet, annat är mindre
välkommet. Vi har till detta utlåtande
fogat två reservationer och en följdreservation.
Det ena gäller intagningen av
elever vid riksinternatskolor. Vi anser i
reservationen att man bör följa den
princip som utlands- och internatskole -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. riksinternatskolor
utredningen på sin tid förordnade, nämligen
en s. k. fri kvot som gjorde det
möjligt för skolorna att få en bredare
elevrekrytering än som förordats i propositionen.
Vi tror att detta är till gagn
för skolorna och för de utlandssvenska
barnen. Därav följer också att det inte
finns något behov att ha en central elevintagning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 1.

Reservation 2 gäller de tre skolor som
ligger i den lägsta statsbidragsgruppen,
nämligen Solbacka läroverk, Restenässkolan
och Mariannelundsskolan. Vi finner
det inte rimligt att det utgår ett så
lågt statsbidrag till internatskolor som
här sker. Kostnaderna för elever och
föräldrar blir utomordentligt betungande,
och det kan vara fullt tillräckligt
med två typer av statsbidrag till internatskolor.
Vi har därför, herr talman,
förordat att dessa tre skolor, som är de
enda i denna klass, lyfts upp i den högre
statsbidragsklassen.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
2 och därmed också till reservation 3,
som avser den medelsanvisning som är
erforderlig vid bifall till vårt förslag.

Jag vill sedan bara göra den kommentaren,
att när utskottet förordar att
Restenässkolan skulle kunna bli en riksinternatskola,
bör vi observera att de
spelregler som förordas i realiteten innebär
att Restenässkolan förlorar sin
karaktär av en kristen skola — det är
innebörden av majoritetsutlåtandet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till de reservationer som jag varit
med om att avge.

Herr SVENUNGSSON (m) :

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, som ligger till grund för förevarande
utskottsutlåtande, uttalas att
de statsunderstödda internatskolor, som
inte föreslås till riksinternatskolor, i
avvaktan på erfarenheter rörande behovet
av internatplatser tills vidare bör
bibehållas vid oförändrad bidragsnivå.
Dessa skolor skall alltså i fortsättning -

en gå på sparlåga. Nu seglar samtliga
privatskolor i motvind, och många anser
att privatskoleidén i princip inte
bör stödjas av staten annat än i speciella
fall. Inget förargelseväckande beteende,
om uttrycket tillåtes, på skolans
område! Det skall vara samma uniform!
Interpellationsdebatten i dag var ju
ganska belysande på den punkten.

Men om statsbidrag till dessa skolor
uteblir eller blir minimalt så kan ju endast
förmögna föräldrar klara elevavgifterna,
och dessa skolor får då en social
slagsida. Ändå ligger t. ex. Restenässkolan
lågt när det gäller elevavgifterna,
avsevärt lägre än de privatskolor
som erhåller det förmånligare statsbidraget,
nämligen vid cirka 65 procent
av medeltalet för avgifterna vid dessa
skolor.

I en fyrpartimotion, nr 627 i denna
kammare, hemställs att driftbidraget enligt
kungörelsen av den 23 april 1964
skall utgå till Restenässkolan. I denna
fyrpartimotion, liksom i tidigare riksdagsmotioner,
presenteras denna skola
utförligt. För en bohuslänning vore det
naturligtvis frestande att tillföra även
årets debatt ytterligare presentation,
men jag skall av tidsskäl avstå från
detta.

Utskottets skrivning är också mycket
positiv när det gäller Restenässkolan.
Utskottet pekar på skolans geografiska
läge och på de initiativ på det pedagogiska
fältet som denna skola har tagit.
Om Restenässkolan uppfyller vissa villkor,
bör det enligt utskottet inte möta
hinder för Kungl. Maj :t att bevilja statsbidrag
även till skolans gymnasiedel.
Uppställandet av vissa villkor för ökad
bidragsgivning kan dock te sig överflödigt,
då skolan redan nu helt följer de
av skolöverstyrelsen fastställda kursplanerna,
och det är väl ändå det väsentliga.

Skolan har också sin särart. Är villkoren
förknippade med denna särart?
När det gäller de i propositionen angivna
principerna för elevrekryteringen
vill jag framhålla att Restenässkolan se -

Tisdagen de» 26 maj 1970 fm.

Nr 28

dan länge givit företräde åt sökande
som har dokumenterat behov av att gå
i internatskola, t. ex. barn från splittrade
hem och barn som av barnavårdsnämnd,
barnpsykiater eller kurator rekommenderats
skolgång vid internatskola.
Som enda internatskola i Västsverige
fyller skolan ett verkligt behov.

Vinner utskottets förslag vid denna
punkt bifall, så innebär det naturligtvis
en ekonomisk förbättring för denna
skola. Utskottet anser också att de i förevarande
motioner framställda yrkandena
i viss mån blir tillgodosedda. Ja,

1 viss men kanske rättare i ringa mån.
Vårt motionsyrkande, som tas upp i reservation
2, innebär en helt annan förstärkning.
Det skulle gälla förutom Restenässkolan
Solbacka läroverk och Mariannelundsskolan.
Det är att märka att
dessa skolor, även om utskottets förslag
vinner bifall, inryms i ett bidragssystem
som ger lägsta statsbidraget jämfört
med anslaget till riksinternatskolorna.
Vi anser att utskottets förslag tyvärr är
otillräckligt.

Till utskottets utlåtande är fogat ett
särskilt yttrande, som är något märkligt.
Det gäller just Restenässkolan, och
där understryks att skolan även under
nästa budgetår infogas i det bidragssystem
som ger det lägsta statsbidraget.
Man begär det högre anslaget i en snar
framtid, men det är ju detta reservation

2 tar upp. Den avser ju anslag för nästkommande
budgetår. I detta ganska
märkliga särskilda yttrande poängteras
också de för riksinternatskolorna uppställda
villkoren.

Vad sedan beträffar medelsanvisningen,
som tas upp i reservation 3, vill jag
särskilt understryka att från ett uppskattat
medelsbehov på 2 350 000 kronor
kan avdragas anslaget till vissa internatskolor
med 800 000 kronor. Nettokostnadsökningen
blir därför en och
en halv miljon kronor. För dessa medel
tryggar vi framtiden för tre mycket
förnämliga läroanstalter, nämligen Restenässkolan,
Solbacka läroverk och Mariannelundsskolan.

Ang. riksinternatskolor
Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till reservationerna 2 och 3.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Efter herr Wallmarks
mycket korta kommentar till reservationerna
kan även jag såsom representant
för utskottet följa hans exempel
och vara mycket kortfattad.

Jag vill beträffande reservationerna
bara anföra ett par synpunkter i anslutning
till vad herr Wallmark har
sagt beträffande de olika förmånerna.
Enligt propositionen är riksinternaten
avsedda för utlandssvenska elever, för
elever från glesbygdsområden och för
elever med styrkt behov av miljöombyte.
Dessa tre principer för elevrekryteringen
dras upp i propositionen. Därav
följer enligt utskottets majoritet såsom
självklart att man också skall ha en gemensam
intagningsnämnd. Med dessa
kortfattade synpunkter har jag motiverat
varför utskottet inte har kunnat ansluta
sig till reservationen.

Beträffande Restenässkolan har utskottet
varit ganska positivt. Denna skola
åtnjuter redan statsbidrag för grundskolans
högstadium och för kvarvarande
klasser av realskolan. Utskottet
framhåller att en förbättring bör kunna
ske för denna skola med utgångspunkt
från det statsbidrag som redan
utgår. Även skolans geografiska läge
motiverar anslag för den återstående
delen av den utbildning som äger rum
vid skolan.

Herr Svenungsson var visserligen inte
riktigt nöjd med utskottets formulering,
men jag tror att det är nödvändigt att
man här följer de allmänna bestämmelser
som gäller för dessa skolor och låter
Kungl. Maj:t avgöra frågan om fortsatt
statsbidrag. Vi har emellertid ansett
att vi har givit ett stöd åt Restenässkolan.

Jag ber, herr talman, att med dessa
kortfattade synpunkter få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ang. riksinternatskolor

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter, vid vilka annat yrkande
ej framställts än om bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bohman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
3—6.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 7 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
7, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
8—10.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt 20 § kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr

Meddelande ang. enkel fråga
Hernelius (in) till herr statsministern:
”Vill Herr Statsministern före resan till
USA informera kammaren om det
egentliga syftet med resan och — i dagens
läge särskilt intressant — med de
officiella sammanträffandena i samband
med denna?”

Kammaren åtskildes kl. 17.30.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

100

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Tisdagen den 26 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 43, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623), bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 94, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om arbetsgivares kvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen
(1952:530).

I motsats till vad som nu gällde innebure
lagförslaget, att kvittning mot
lön i princip finge ske endast med arbetstagarens
medgivande, s. k. frivillig
kvittning. Vissa undantag från denna
huvudprincip föresloges emellertid.
Arbetsgivaren skulle sålunda — genom
s. k. tvungen kvittning — alltid få kvitta
med klar och förfallen motfordran,
som hade uppkommit i samband med

tjänsteförhållandet och antingen grundades
på avtal, vari överenskommits
att fordringen finge kvittas mot lönen,
eller som avsåge ersättning för skada
som arbetstagaren vållat uppsåtligen i
tjänsten. Vidare skulle rätt till kvittning
i andra fall kunna medgivas arbetsgivare
genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
hade slutits eller godkänts
av huvudorganisation. Arbetstagaren
skulle dock i dessa undantagsfall alltid
hava rätt till s. k. beneficium. Kvittning
finge sålunda ske endast mot den del
av lönen som uppenbart överstege vad
som åtginge för arbetstagarens och hans
familjs försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet som i övrigt
åvilade honom. Innan kvittning finge
ske, skulle arbetsgivaren från utmätningsman
inhämta besked om beneficiets
storlek. Skatteavdrag samt införsel,
som beslutats innan lönefordringen förfallit
till betalning, föresloges få företräde
framför kvittning. Utmätningsfordring
hade föreslagits få företräde
framför frivillig kvittning, medan frågan
om konkurrens mellan löneutmätning
och tvungen kvittning i förslaget
reglerades på det sätt, att borgenär
som sökt löneutmätning och borgenär
som ville utöva kvittning konkurrerade
med lika rätt i lönebelopp som förfölle
under den tid förordnandet om löneutmätning
avsåge.

Arbetsgivare, som kvittade i strid
med lagen, skulle i princip bliva skadeståndsskyldig.
Tvist om arbetsgivares
kvittningsrätt skulle prövas av arbetsdomstolen,
om tjänsteavtalet reglerades
av kollektivavtal, och i annat fall
av allmän domstol.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen -

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

101

dels de likalydande motionerna 1:
1128, av herr Mattsson in. fl., och It:
13i''i, av herr Magnusson i Borås in. fl.,

dels ock motionen I: 1127, av herrar
Alexanderson och Ernulf.

I motionerna I: 1128 och II: 1324 hade
yrkats, att riksdagen med ändring
av propositionen skulle besluta, dels att
kvittning enligt § 3 finge ske även för
ersättning för skada som arbetstagaren
av oaktsamhet vållat i tjänsten, dels
att kvittning skulle hava företräde
framför utmätning (§ 5).

I motionen I: 1127 hade föreslagits,
att lagförslaget skulle kompletteras
med en övergångsbestämmelse av i motionen
angivet innehåll samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla dels om utredning rörande
påföljd för obehörigt innehållande av
lön, dels om undersökning av lagstiftningens
verkningar i angivet avseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag pa
motionerna I: 1128 och II: 1324 i motsvarande
del, antaga 3 § i det genom
proposition nr 94 framlagda förslaget
till lag om arbetsgivares kvittningsrätt;

B. att riksdagen måtte, med avslag på
motionerna I: 1128 och II: 1324 i motsvarande
del, antaga 5 § i nämnda förslag; C.

att riksdagen måtte, med avslag pa
motionen I: 1127, såvitt avsåge införande
av övergångsbestämmelser, antaga
nämnda förslag i övrigt;

D. att motionen I: 1127, såvitt avsåge
rätten till skadestånd, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen I: 1127, såvitt avsåge
beneficiereglerna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i sjömanslagen.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp), Svanström
(ep), Sörenson (fp) och Lidgard

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 28

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
(m), fru Kristensson (in) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte —
med förklaring att det genom proposition
nr 94 framlagda förslaget till lag
om arbetsgivares kvittningsrätt icke
kunnat i oförändrat skick antagas — i
anledning av motionerna I: 1128 och II:
1324 i motsvarande del för sin del antaga
3 § i förslaget med i reservationen
angiven lydelse;

vid B i utskottets hemställan

2) av herrar Alexanderson (fp), Svanström
(ep), Sörenson (fp) och Lidgard
(in), fru Kristensson (m) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte — med
förklaring att förslaget till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt icke kunnat i
oförändrat skick antagas — i anledning
av motionerna 1:1128 och 11:1324 i
motsvarande del för sin del antaga 5 §
i förslaget med den lydelse, som angivits
i reservationen;

vid D i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp), Svanström
(ep), Sörenson (fp) och Lidgard
(m), fru Kristensson (m) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen 1:1127, såvitt avsåge
rätten till skadestånd, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
påföljd för obehörigt innehållande
av lön;

vid E i utskottets hemställan

4) av herrar Alexanderson (fp), Svanström
(ep), Sörenson (fp) och Lidgard

102

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
(in), fru Kristensson (m) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och Hyltander (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den i reservationen angivna lydelsen
samt att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen I: 1127, såvitt avsåge
beneficiereglerna, i skrivelse till Kung],
Maj:t anhålla om undersökning rörande
verkningarna av dessa regler i det
hänseende reservanterna angivit.

Herr ALEX ANDERSON (fp):

Herr talman! Begreppet kvittning har
en speciell betydelse här i riksdagen,
men det är inte sådan kvittning som det
är fråga om i det här aktuella lagförslaget.
Kvittning i juridisk mening är ett
praktiskt tillvägagångssätt som används
när två personer har ömsevis fordringar
och skulder i förhållande till varandra.
Det är ju en ganska självklar sak att
man räknar av fordringar och skulder
mot varandra och kontant betalar endast
överskjutande belopp.

Det är i normala fall bara fråga om
ett praktiskt tillvägagångssätt, men kan
få reell betydelse under vissa omständigheter,
t. ex. om den ena parten är
insolvent. Det har därför varit nödvändigt
att föreskriva regler om när kvittning
får ske. Bland annat gäller att
fordringarna på båda sidor skall vara
klara och förfallna till betalning. Men i
princip gäller för närvarande rätt till
kvittning oberoende av fordringarnas
och skuldernas art. Sålunda har arbetsgivare
i princip möjlighet att mot en
av en anställd intjänad, förfallen lön
kvitta fordran som han kan ha mot den
anställde. Verkställd utredning har visat
att sådan kvittning sker i mycket
stor utsträckning, men det har också
framkommit att det så gott som alltid
sker i samförstånd mellan parterna i
anställningsförhållandet. Det gäller ofta
betalning för den anställdes inköp i
rörelsen, hyra för bostad eller ränta
och amortering på lån som arbetsgivaren
lämnat. Någon gång kan det också

gälla en redovisningsskuld eller skadestånd
som den anställde ådragit sig. I
regel uppfattas det som helt naturligt
att sådana kvittningsavdrag fördelas på
skilda avlöningstillfällen, så att de inte
inkräktar på vad som erfordras för den
anställdes och hans familjs uppehälle.
Undantag härifrån har observerats huvudsakligen
endast då anställningen
skall upphöra. Arbetsgivaren kan då
ha ett intresse av att avräkna fordran
mot löneskuld i största möjliga utsträckning.

Utredningen har sålunda visat att den
nuvarande generella kvittningsrätten
fungerar på i stort sett tillfredsställande
sätt, men fall kan dock förekomma
då oskäliga resultat kan påvisas. Det
har därför befunnits motiverat att, såsom
föreslagits i den aktuella propositionen,
genom lagbestämmelser inskränka
rätten till kvittning mot lönefordran.
Härigenom beaktas lönens
speciella karaktär som underlag för den
anställdes och hans familjs löpande uppehälle.
Denna karaktär har förut givit
anledning till speciella regler i exekutionsrättsliga
sammanhang.

De föreslagna kvittningsreglerna anknyter
i princip till vad som nu praktiseras
och innebär att kvittning i samförstånd
mellan arbetsgivare och anställda
alltid är tillåten. Det förutsättes
emellertid att den anställdes medgivande
kan återkallas och då så skett inte
kan åberopas vid senare löneutbetalningstillfällen.

Att kvitta utan den anställdes medgivande
skall enligt förslaget vara tillåtet
— utom med stöd av kollektivavtal —
endast i två fall, nämligen om fordringen
uppkommit i samband med anställning
och antingen kvittningsrätt avtalats
vid fordringens uppkomst eller
fordringen avser ersättning för skada
som den anställde uppsåtligt vållat i
tjänsten. I båda dessa fall skall emellertid
från kvittning undantas ett belopp
motsvarande vad som vid löneutmätning
skulle förbehållas vederbörande.
Arbetsgivaren har att hos utmätnings -

Nr 28

103

Tisdagen den 20 mai 1070 em.

mannen inhämta besked om hur stort
detta belopp skall vara i del aktuella
fallet.

Inom utskottet har man allmänt varit
beredd att ansluta sig till de allmänna
principerna i propositionen, men det
har också särskilt bland dem som reserverat
sig på olika punkter förekommit
tvekan om inte de föreslagna reglerna
är förenade med olägenheter i
vissa avseenden och kan länkas leda till
stötande resultat i vissa fall. Bakgrunden
till denna tvekan är att det inte
konstaterats några påtagliga olägenheter
med nuvarande system. Skälen för
reformen ligger mera på det praktiska
än på det principiella planet, och då
finns det anledning se till att de nya
reglerna med säkerhet kan väntas fungera
tillfredsställande.

Vad först beträffar den frivilliga
kvittningen, som enligt utredningen är
den helt övervägande formen och förekommer
i stor utsträckning, medför
kravet på medgivande från arbetstagaren
särskilt på större arbetsplatser en
ganska betydande belastning på den
personal som har hand om löneuträkning
och löneutbetalning. Möjligen kan
man i praktiken nöja sig med stående
eller tysta medgivanden till kvittning,
men om de anställda kort före löneutbetalningen
återkallar sitt medgivande,
medför det svårbemästrade rubbningar
i rutinerna. Det är därför inte osannolikt
att de föreslagna reglerna kommer
att föranleda ändrad praxis, så att en
hel del rutinmässiga betalningar inte
längre kommer att ske på det smidiga
och praktiska sätt som nu varit brukligt.
Det kommer i så fall att betyda
ökat besvär för de anställda. Man kan
också förutse minskning av arbetsgivarens
villighet att hjälpa de anställda
med lån.

Vad därefter beträffar tvungen kvittning
kan det ifrågasättas, om inte gränserna
för denna dragits för snävt. För
att först nämna de mest pregnanta fallen
kan man tänka på de lyckligtvis
mera sällsynta fall, då en anställd ge -

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. ni.
nom uppsåtligt brott, t. ex. stöld, förskingring
eller bedrägeri, tillägnat sig
egendom från arbetsgivaren. Som departementschefen
anför är det vanligt,
att anställningen i dylikt fall upphör
utan uppsägning. Men det hindrar inte
att den anställde kan ha innestående
lön. Bland annat är det normalt att semesterersättning,
belöpande på föregående
år, innestår. Det är i sådant fall
knappast tilltalande att den anställde
skall ha rätt att, utöver de orättmätigt
åtkomna medlen, ställa krav på utbekommande
av större eller mindre del
av innestående lön. Om t. ex. en springpojke
sticker sin väg med dagskassan,
som han skulle sätta in på banken, och
efter några månader återkommer, kanske
dömd till skyddstillsyn, skulle han
enligt propositionen ha rätt att mot arbetsgivaren
ställa krav på innestående
lön. Om denne då inte iakttagit alla
formaliteter som krävs enligt lagen är
han förhindrad att åberopa kvittning
och kan t. o. m. bli skyldig att betala
skadestånd.

Man kan väl hoppas att de flesta fall
av detta slag skall kunna avvecklas genom
frivillig kvittning, men risk finns
att de föreslagna bestämmelserna utnyttjas
på ett stötande sätt. Mot bakgrunden
av denna förhoppning och då
problemet kräver ytterligare utredning
har reservanterna avstått från att
framställa ändringsyrkande på denna
punkt. Problemet bör emellertid följas
med uppmärksamhet och åtgärder vidtas,
om så erfordras. Yrkanden härom
framställs i reservation 4.

En annan fråga har också aktualiserats
beträffande den tvungna kvittningen.
Enligt propositionen är det endast
skadestånd på grund av uppsåtlig
gärning som berättigar till tvungen
kvittning. Enligt reservanterna bör
emellertid härmed även jämställas det
fall då skada vållats genom grov vårdslöshet.
Det är en grundsats, som gäller
på många håll inom lagstiftningen, att
dessa båda fall av skadeståndsskyldighet,
som ibland kan flyta in i varand -

104

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
ra, jämställs. Så är fallet t. ex. i fråga
om regressrätt vid försäkringsfall och
enligt automobilansvarighetslagen. Förslag
i enlighet härmed framställs i reservation
1.

Slutligen kan vid tvungen kvittning
uppkomma fråga, huruvida kvittning
eller löneutmätning skall ha företräde.
Enligt propositionen skall tillgängliga
medel fördelas i förhållande till fordringarnas
storlek. Enligt reservanternas
mening bör dock arbetsgivaren, särskilt
med hänsyn till sin enligt allmänna
rättsgrundsatser principiella rätt till
obegränsad kvittning, ha företräde
framför en helt utomstående borgenär.

Beträffande samtliga dessa fall av
tvungen kvittning må vidare framhållas
att de nya reglerna säkerligen kommer
att föranleda att arbetsgivare i mycket
större utsträckning än för närvarande
tillgriper exekutiva åtgärder. Detta
medför bl. a. kostnader, som i sista
hand drabbar gäldenärerna, d. v. s. de
anställda.

Vidare har reservanterna framfört en
synpunkt av mera principiell karaktär,
som avser den sanktion som stadgas då
en arbetsgivare inte följer de föreskrivna
kvittningsreglerna utan företar kvittning
i strid mot lagen. I detta fall stadgas,
att arbetsgivaren blir skyldig att
betala skadestånd, och detta även för
ideell skada.

Man frågar sig då vad det är som motiverar
skadeståndsskyldigheten. Enligt
min mening är det, eller borde det åtminstone
vara, underlåtenheten att i
rätt tid utbetala lönen. Från den anställdes
synpunkt måste det vara likgiltigt
av vilken anledning lönen icke utbetalas,
och arbetsgivaren kan ju underlåta
att betala den utan att ange någon särskild
orsak. Det är därför ett konstlat
och icke genomtänkt förslag att kvittning
i strid mot lagen förenats med
skadeståndsskyldighet. Däremot kan
problemet om löntagares rätt till skadestånd
vid underlåten löneutbetalning
över huvud taget vara förtjänt av en
utredning. Enligt reservanternas me -

ning, uttryckt i reservation 3, bör riksdagen
hos Kungl. Maj:t begära en sådan
utredning. Att utskottsmajoriteten
inte vill biträda detta yrkande beror
uppenbarligen uteslutande på att det
framställts från oppositionshåll.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga de vid utskottsutlåtandet
fogade reservationerna.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som första lagutskottets
ordförande inledningsvis erinrade om
är kvittning i riksdagssammanhang en
ganska känd och använd företeelse.
Men i den betydelse som vi just nu diskuterar
är kvittning en betydligt mer
komplicerad sak.

Om en arbetstagare satt sig i skuld
har, såsom herr Alexanderson sade,
borgenärerna vissa möjligheter att
tvångsvis ta lönen i anspråk i samband
med att skulden förfallit till betalning.
Det kan ske antingen genom exekution
i lönen, genom löneutmätning eller införsel,
eller genom arbetsgivarens
kvittningsrätt. Det är detta senare förfarande
som nu föreslås bli lagreglerat
enligt den proposition vilken är föremål
för behandling i detta utskottsutlåtande.

I motsats till handläggningen av löneutmätning
och införsel sker kvittning
utan medverkan av myndighet. I huvudsak
saknas även bestämmelser i lag
om hur kvittning skall gå till. Som en
allmän rättsgrundsats gäller emellertid
att om två förfallna fordringar står mot
varandra var och en av gäldenärerna
kan ta initiativ till att de ömsesidiga
ekonomiska anspråken helt eller delvis
avvecklas genom kvittning. Dylika allmänna
regler gäller även i fråga om
arbetsgivares rätt till kvittning mot
fordran på lön.

Enligt rådande uppfattning anses arbetsgivaren
ha rätt att helt kvitta bort
arbetstagarens lönefordran. Här gäller
alltså inte samma bestämmelser som

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

105

vid löneutmiitning eller införsel, där
arbetstagaren har rätt att behålla den
del av lönen som behövs för hans egen
och familjens försörjning. Även om det
torde vara så att arbetsgivarna i allmänhet
begagnar sig av denna kvittningsrätt
på ett resonligt och ansvarsmedvetet
sätt, kan det samtidigt knappast
anses tillfredsställande att det saknas
lagfästa regler på detta område.

Lagberedningen, som iir sysselsatt
med att utarbeta förslag till en reformering
av utsökningsrätten, framlade
grundmaterialet för den modernisering
av lagen om exekution i lön som antogs
av riksdagen för några år sedan.
I ett av sina betänkanden om utsökningsrätten
har lagberedningen lagt
fram förslag även i detta ämne, alltså
just om arbetsgivares kvittningsrätt.

Efter vederbörligt remissförfarande
har detta betänkande lagts till grund
för propositionen. Under remissbehandlingen
har framför allt löntagarorganisationerna
understrukit behovet
av en lagstiftning. De privata arbetsgivarorganisationerna
däremot har betonat
att det nuvarande kvittningsinstitutet
fungerar bra på arbetsmarknaden
och att det därför inte är särskilt angeläget
med regler utskrivna i lag.

Som herr Alexanderson sade redovisas
i propositionen tvenne former av
kvittning mot lön, dels den som äger
rum med arbetstagarens medgivande,
dels den som arbetsgivaren tvångsvis
använder sig av.

Beträffande den frivilliga kvittningen
föreslås att en regel lagfästes om att
arbetstagaren blir bunden av utfästelser
han gör på förfallodagen i fråga om
arbetsgivarens rätt att disponera lönen.
Ett kvittningsmedgivande i denna form
är närmast att jämföra med frivillig betalning.

När det gäller den från arbetsgivarens
sida tvångsvis bedrivna kvittningen
framhålles i propositionen, att det
från principiell synpunkt skulle vara
mest tilltalande, om arbetsgivaren likställdes
med övriga borgenärer och att

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
möjligheten till att utöva privat exekution
genom tvungen kvittning togs
bort. Arbetsgivaren skulle då bli hänvisad
till att utverka medverkan av exekutiv
myndighet, om han inte kunde få
arbetstagarens medgivande till kvittning.
Därigenom skulle skulder, som
inte godtogs av den senare, bli föremål
för rättslig prövning, och vid utmätning
i lön skulle arbetstagaren bli
garanterad en skälig del av lönen för
sin och familjens försörjning.

Även om detta resonemang leder
fram till principen att tvungen kvittning
mot lön icke skulle få förekomma,
har det dock inte ansetts vare sig behövligt
eller lämpligt att lagfästa en
dylik regel utan undantag.

I 3 § i lagförslaget heter det att
tvungen kvittning endast får gälla klar
och förfallen fordran som uppkommit
i samband med anställningen och antingen
grundats på avtal eller avser ersättning
för skada som arbetstagaren
vållat uppsåtligen i tjänsten. Dessutom
kan rätt till kvittning medges arbetsgivaren
genom kollektivavtal.

I 4 § fastslås att tvungen kvittning
får ske endast mot den del av lönefordringen
som uppenbart överstiger
vad som åtgår för arbetstagarens och
hans familjs försörjning.

I 5 § regleras konkurrensförhållandet
mellan införsel, utmätning i lön
och kvittning.

Det stora antalet reservationer skulle
kanske kunna tydas så att det förelegat
stor oenighet inom utskottet, men
som utskottsordföranden redan klarlagt
är det närmast i avvägningsfrågor
man haft olika meningar.

Enligt 3 § i lagförslaget kan tvungen
kvittning äga rum för ersättande av skada,
som arbetstagare uppsåtligen vållat
i tjänsten. Här vill reservanterna ha
med, att samma rätt bör gälla vid skador
som vållats av grov vårdslöshet.

Utskottet har vid behandlingen av
ärendet ansett att ett bifall till detta yrkande
skulle ytterligare fjärma lagen
från den grundläggande principen, att

106

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
tvungen kvittning egentligen inte borde
godtas. Det bör heller inte bortses
från att det skulle kunna ge upphov till
tvister, huruvida en ifrågasatt vårdslöshet
var av grov karaktär eller inte.

Vid inträffad konkurrens mellan
tvungen kvittning och utmätning i lön
föreslås i 5 § att utmätningsmannen
skall fördela beloppen mellan arbetsgivaren
och utmätningssökanden efter
fordringens storlek —- eller med andra
ord — de får konkurrera på lika villkor.

Reservanterna tycker, som herr Alexanderson
anförde, att detta alltför mycket
avviker från gällande ordning, där
kvittning alltid har företräde framför
löneutmätning, och befarar att arbetsgivarna
på ett ej önskvärt sätt kommer
att minska kreditgivningen. Utskottet
kan emellertid inte se det som orimligt,
att arbetsgivare och andra fordringsägare
i en dylik situation blir jämställda.
Den som utverkat utmätning i lön
kan mycket väl tänkas ha minst lika
god grund som arbetsgivaren att få ut
sin fordran av den löneanställde.

Lagförslaget har enligt utskottets mening
utformats på ett sådant sätt att
någon avsevärd minskning av arbetsgivares
kreditgivning till arbetstagare
knappast skall behöva befaras. Skulle
med hänsyn till de föreslagna relationerna
mellan kvittning och löneutmätning
arbetsgivaren, i någon mån eller i
något fall, dra in på kreditgivningen,
torde, åtminstone teoretiskt sett, arbetstagaren
enligt samma grunder få motsvarande
ökade möjligheter till kredit
hos andra långivare.

Enligt 8 § lagförslaget blir arbetsgivare
skadeståndsskvldig, vilket herr
Alexanderson också var inne på, om
han företar kvittning i strid mot bestämmelserna
i lagen. Detta kan gälla
även för skada av ideell natur.

Herr Alexanderson sade, att denna
skadeståndsskyldighet kan vara minst
lika motiverad i andra fall, då en arbetsgivare
underlåter att utbetala avtalad
lön. Det begärs därför en särskild

utredning rörande påföljd för obehörigt
innehållande av lön.

Utskottet erinrar om att det finns i
vissa fall lagregler, som gör det möjligt
utdöma skadestånd på de nämnda
grunderna. Så är exempelvis fallet när
lönen är reglerad genom kollektivavtal.
Det kanske inte är alldeles jämförbart,
men det kan även nämnas att undersökningar
pågår inom Kungl. Maj:ts
kansli i syfte att för arbetstagaren skapa
någon form av lönegaranti, om arbetsgivare
går i konkurs.

I och för sig är det betydelsefulla saker
som reservanterna här tar upp, men
utskottet anser det inte på sin plats att
i det här sammanhanget beställa någon
särskild utredning.

I reservation 4, slutligen, tas upp frågan
om inte i vissa fall, när en arbetstagare
gjort sig skyldig till uppsåtlig
skada i form av stöld, förskingring eller
liknande brott i tjänsten, det borde
vara möjligt för arbetsgivaren att genom
kvittning ta hand om hela lönen,
alltså även den del av densamma, som
arbetstagaren anses behöva för sitt och
familjens uppehälle. Reservanterna är
emellertid medvetna om att det inte är
lätt att i lagtexten avgränsa en sådan
möjlighet och föreslår därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om undersökning rörande verkningarna
av reglerna i angivna hänseende.
De förseelser som reservanterna
här åberopar är av den arten att de
blir föremål för rättslig prövning, varvid
det åtminstone i vissa fall bör bli
möjligt för arbetsgivaren att bli gottgjord.

För övrigt torde den nya lagens verkningar
i sin helhet bli föremål för uppmärksamhet
inte bara av justitiedepartementet
utan även av alla berörda parter.
Att i en särskild skrivelse till
Kungl. Maj:t peka på en detalj i lagförslaget,
torde därför enligt utskottets
mening inte vara motiverat.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag på alla
punkter.

Tisdagen den 2(i maj 1970 em.

Nr 28

107

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det lagförslag om arbetsgivares
kvittningsrätt som riksdagen
nu behandlar ingår som ett led i ett
stort reformarbete, vars mål är att öka
arbetstagarnas trygghet i olika hänseenden.
Den viktigaste trygglietsfrågan gäller
naturligtvis själva arbetet, sysselsättningsmöjligheterna
och tryggheten
i anställningen, men det är också betydelsefullt
att säkerställa arbetstagarens
lön i olika situationer. De flesta människorna
är beroende av lönen för sin
försörjning. Att helt eller delvis gå miste
om innestående lön eller semesterersättning
kan skapa svåra problem för
arbetstagaren och hans familj.

Det är främst två situationer då hotet
att gå miste om lön kan få aktualitet.
Den ena situationen som jag tänker på
är när arbetsgivaren går i konkurs. Det
är uppskattningsvis varje år cirka
10 000 arbetstagare som mer eller mindre
förlorar pengar på att deras arbetsgivare
går i konkurs. Problemet med
konkurser kommer att kunna lösas på
ett för arbetstagarna tillfredsställande
sätt, om man genomför en lagfäst lönegaranti
av det slag som inrikesdepartementet
har föreslagit i en departementspromemoria,
som för närvarande
är ute på remiss.

Den andra situationen i vilken lönen
kan komma i fara är, när arbetsgivaren
har eller anser sig ha en motfordran på
arbetstagaren. Enligt gällande rätt är,
som framgått av redogörelserna tidigare
här i dag, en arbetsgivare bättre ställd
än löntagarens alla andra borgenärer.
Arbetsgivaren kan i princip helt enkelt
ta ut sin fordran genom att kvitta,
d. v. s. genom att göra avdrag på lönen.
Kvittning kan ske, även om arbetstagaren
bestrider att arbetsgivaren har en
motfordran alls. Arbetsgivaren behöver
inte ta hänsyn till arbetstagarens försörjningssituation.
Han kan ta hela lönen
i anspråk för sin motfordran. Det
är det principiella utgångsläget i dag.

Den lag om arbetsgivares kvittningsrätt
som regeringen nu har föreslagit

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
innebär i stort sett ett förbud mot kvittning.
Grundtanken är att arbetsgivaren
inte skall vara bättre ställd än andra
som har fordringar på arbetstagaren.
Från detta förbud har gjorts ett par
ganska snävt begränsade undantag, men
även när undantagen gäller är arbetstagaren
på grund av särskilda regler garanterad
att alltid få ut vad han behöver
för att försörja sig själv och sin familj.
Det är glädjande att höra här i dag
att det råder en tämligen allmän enighet
om själva principerna att man bör
byta den fria kvittningsrätt som arbetsgivaren
i dag har mot ett principiellt
kvittningsförbud.

Det kan väl vara riktigt, som herr
Alexanderson påpekade, att arbetsgivarna
i praxis i allmänhet har hanterat
denna kvittningsrätt med omdöme
och ansvar, men han tecknade en litet
för glättad bild av situationen. Det är
inte bara principiella skäl bakom denna
lagstiftning utan också praktiska
och påtagliga realiteter. Så länge anställningen
består, fungerar ju i regel
allting ganska bra. Om arbetsgivaren
då kvittar, gör han det i allmänhet på
ett hyggligt sätt. Men i det ögonblick
då arbetsgivaren och arbetstagaren blir
osams och anställningen skall upphöra
lär det nog inte så sällan förekomma
att arbetsgivaren begagnar sig av kvittningsrätten
för att ta ut den ena eller
andra motfordran. Jag tror att lagstiftningen
då har en stor praktisk betydelse.
Det är litet grand detta som herr
Alexanderson och övriga reservanter
har antingen förbisett eller bagatelliserat,
när de i olika reservationer har velat
utvidga undantagen från kvittningsförbudet.

Jag skall inte kommentera mer än
en av de olika reservationerna, en som
förefaller mig betydelsefull och värd
ett bemötande.

I reservation 1 till utskottets utlåtande
föreslås att arbetsgivaren alltid
skall få rätt att kvitta, om arbetstagaren
har vållat arbetsgivaren eller hans
egendom skada, men inte bara när det

108

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
skett uppsåtligen, vilket föreslås i propositionen,
utan också om skadan har
vållats av arbetstagaren genom grov
vårdslöshet. Reservanterna hänvisar till
att den grova vårdslösheten är en skiljelinje
som man är van att röra sig
med i andra sammanhang, inte minst
när det gäller skadestånd. Bl. a. hänvisas
till försäkringsavtalslagen.

Men här är det ju litet annorlunda.
Det som utmärker kvittningssituationen
är att där är det arbetsgivaren som
fungerar som åklagare, som domare
och som exekutor. Han tar ut vad han
anser vara sin skadeståndsfordran,
oavsett arbetstagarens inställning. Vill
arbetstagaren söka rättelse, är det han
som får gå till process. Som alla vet, är
process inget billigt, snabbt, smidigt
och enkelt förfarande.

Därför har departementschefen framhållit
i propositionen att det är av vikt
att de nödvändiga undantagen, inte
minst rätten för arbetsgivaren att kvitta
på grund av motfordran som avser
skadestånd, begränsas mycket hårt.
Man är tvungen att släppa fram en viss
kvittning för att undvika stötande fall,
men den bör begränsas till att gälla endast
den uppsåtliga skadegörelsen.
Lägger man i händerna på arbetsgivaren
att hantera ett sådant kriterium
som grov vårdslöshet, vet man inte hurudan
tillämpningen blir i praktiken.
Hålet i kvittningsförbudet skulle kunna
bli ganska stort.

Som jag sade förut, skall jag inte gå
igenom reservationerna i övrigt och
bemöta dem med de synpunkter som
har legat till grund för regeringsförslaget.
Resonemangen framgår ju rätt väl
av både propositionen och debatten här
i dag. Jag nöjer mig, herr talman, med
att avslutningsvis än en gång konstatera
att det är glädjande att det i det
stora hela råder åsiktsöverensstämmelse
om värdet av denna lagstiftning.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det finns kanske anledning
att i detta sammanhang på -

peka att denna proposition är ett exempel
på den störtflod av sena propositioner
som har sköljt över riksdagen
och att vi därför har haft ganska liten
tid att granska de lagförslag som har
kommit. I detta fall är att tillägga att
det utredningsförslag som har framlagts
av lagberedningen har undergått
mycket stora förändringar i skärpande
riktning under departementsbehandlingen
efter remissförfarandet. Det var
därför många helt nya spörsmål som
man fick anledning att ta ståndpunkt
till.

Jag vill i anslutning härtill framhålla,
att de yrkanden som framställes i
motioner och reservationer är mycket
restriktivt hållna i förhållande till de
enligt min mening mycket starka argument
som ligger bakom dem.

Jag skall sedan ta upp några av de
synpunkter som statsrådet Lidbom här
anförde.

Statsrådet såg det hela såsom ett
skydd för arbetstagarna. Han talade om
att de kunde gå miste om lön i vissa
fall, bl. a. i detta sammanhang. Då är
dock att säga att de inte går miste om
lön. Det är ju fråga om avräkning mot
en skuld som de har. Förutsättningen
för kvittning över huvud taget är att
det skall gälla en klar och förfallen
fordran — eljest är kvittning inte tilllåten
enligt gällande rätt.

Statsrådet Lidbom tog särskilt upp en
fråga, som vi har behandlat i en av
reservationerna, nämligen frågan om
en utvidgad rätt till kvittning även för
skadestånd på grund av grov vårdslöshet.
Det resonemang som han där för
kan givetvis vara rimligt, om man räknar
med att det skall vara en obegränsad
rätt till kvittning. Men det gäller
ju nu en kvittningsrätt, som är begränsad
av det förbehåll för beneficium
som är föreskrivet i lag. Då tycker jag
inte att resonemanget håller.

När det sedan påstås att arbetstagaren
om tvist uppkommer är den som
får lov att anhängiggöra talan kan
man inte helt underlåta att framhålla

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

109

att det såsom förslaget nu är upplagt i
stor utsträckning blir arbetsgivarna
som hamnar i den situationen. Det
kan väl vara rimligt att rättsskydd ges
även åt arbetsgivarna. Deras möjligheter
att få ut en fordran är i många fall
ganska liten. Möjligheterna för arbetstagarna
att anlita hjälp i sådana här situationer
är förhållandevis goda. De
kommer att bli ännu bättre efter de lagförslag
som justitiedepartementet förbereder.
Arbetstagarna har i stor utsträckning
sina organisationer att anlita.
Jag tror att man bör sträva efter
en rimlig balans på detta område. Den
balans som man har åstadkommit i
detta lagförslag väger över litet väl
mycket åt arbetstagarhållet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner konime att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

4f Första kammarens protokoll 1970. Nr

Ang. arbetsgivarea kvittningsrätt, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 cm.

Ang. arbetsgivares kvittningsrätt, m. m.
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten C.

Med avseende å punkten D, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 55.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de angående
punkten E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Axelanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 55.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten F.

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till mönsterskyddslag,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. social centralnämnd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om social centralnämnd in. m., jämte
motioner.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 121, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om social centralnämnd m. m.

I propositionen hade framlagts förslag
till en lag, som skulle underlätta
för kommunerna att anpassa socialvårdens
nämndorganisation till nya arbetsformer
inom socialvården. Enligt förslaget
finge kommunerna möjlighet att
ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd med en för de
tre vårdområdena gemensam social
nämnd, kallad social centralnämnd.
En kommun finge också inrätta s. k.
sociala distriktsnämnder. Dessa skulle
i centralnämndens ställe handlägga frågor
som gällde enskild person. Varje
kommun finge själv avgöra, om kommunen
ville övergå till den nya nämndorganisationen.
Den föreslagna lagstiftningen
vore avsedd att gälla i avvaktan
på resultatet av socialutredningens fortsatta
arbete rörande den framtida socialvårdens
målsättning och organisation.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning

Nr 28 Hl

Ang. social centralnämnd

av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 1181,
av fru Lundblad, Grethe, m. fl., och 11:
1388, av fru Hörnlund m. fl., samt

2) motionen 1:1211, av herr Rlomquist.

I motionerna I: 1181 och 11: 1388 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta
att för sin del antaga det vid propositionen
nr 121 fogade förslaget till lag
om social centralnämnd in. in. den ändringen,
att 3 § finge i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåge, att
förordad rekommendation om inval av
jurist och läkare i den sociala centralnämnden
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1181 och 11:1388 antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om social centralnämnd
in. m.;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till
ändring av 7 § barnavårdslagen, 5 § lagen
om nykterhetsvård och 3 § lagen
om social centralnämnd in. m. angående
expertmedverkan inom barnavårdsnämnd,
kommunal nykterhetsnämnd
och social centralnämnd i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

C. att motionen I: 1211 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Blomquist (m), som
dock ej antytt sin mening.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Sedan länge har socialvårdens
folk sysslat med att klarlägga
den framtida socialvårdens målsättning
och organisation. Man har på egen
hand sökt tillämpa en helhetsprincip
vid behandlingen av klientelet genom
en integrerad vårdorganisation, så långt
som nu gällande lagar givit utrymme
härför.

112

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning

Det är med stor tillfredsställelse man
därför hälsar denna proposition om
social centralnämnd. Den är ju initierad
av socialutredningen. Lagförslaget
ger en efterlängtad möjlighet för kommunerna
att anpassa socialvårdens
nämndorganisation till nya arbetsformer.
Utskottet har också enhälligt tillstyrkt
propositionen med ett undantag.
I en motion har framförts ett yrkande
om att rekommendationen i 3 § lagförslaget
om inval av jurist och läkare i
den sociala centralnämnden skall utgå.
Rent principiellt delar jag motionärernas
uppfattning att man kan rikta
erinring mot att tillhörighet till viss
yrkeskategori eller viss utbildning
skall äga betydelse för ledamotskap i
kommunal nämnd.

Det finns dock anledning att uppmärksamma
— och det gör utskottet
också — att JO med stöd av en omfattande
undersökning konstaterat att juristmedverkan
vid ingripande med stöd
av 25 § och meddelande av förbud att
flytta barn från fosterhem enligt 50 §
barnavårdslagen icke förekom i den utsträckning
som måste antagas ha varit
avsedd vid barnavårdslagens tillkomst
och som kunde anses betryggande från
rättssäkerhetssynpunkt. JO hade i skrivelse
till Konungen den 30 maj 1967
ifrågasatt om barnavårdslagen icke borde
ändras på sådant sätt att juristmedverkan
i någon form gjordes obligatorisk
i ovannämnda ärenden. JO:s skrivelse
har överlämnats till socialutredningen.
Inte minst i betraktande av att
de nämnda lagrummen visat sig genom
sin vaghet kunna ge upphov till allvarliga
och, med hänsyn till den enskildes
rättssäkerhet, betänkliga feltolkningar
finns det anledning att ställa
sig frågande till varje steg som kan
leda till minskning av en sakkunnig bedömning.

Jag vill därför, herr talman, understryka
det utskottet skriver, att innan
förslag framlägges om ändring i barnavårdslagen,
nykterhetsvårdslagen och
lagen om social centralnämnd av inne -

börd att rekommendationer om expertmedverkan
inom berörda nämnder
borttages, en erforderlig utredning göres,
en utredning som klarlägger hur
juristmedverkan skall ordnas för att
full rättssäkerhet skall garanteras vid
de sociala nämndernas beslutsfattning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. justitieråds och regeringsråds
arbetsrättsliga ställning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274), m. in., jämte motion i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 72, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274) och lag om ändring i lagen (1965:
576) om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.

I propositionen hade bland annat föreslagits,
att statstjänstemannalagen
(1965:274) skulle ändras så, att den
komme att gälla även justitieråd, regeringsråd
och justitiekanslern.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i ämnet väckt
motion, 1:1213, av herr Ernulf, i vilken
motion yrkats, att riksdagen skulle
—• med anmälan att propositionen nr
72 icke kunnat oförändrad antagas —
besluta,

att 1 § andra stycket statstjänstemannalagen
skulle erhålla sådan lydelse,
att högsta domstolens och regeringsrät -

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

11 :i

Ang. justitieråds
tens ledamöter fortfarande undantoges
från lagens tillämpningsområde, oeli

att, i andra hand, i 27 § samma lag
skulle införas ett stadgande, att beslut
av Konungen enligt andra stycket finge
meddelas beträffande ledamot av högsta
domstolen eller regeringsrätten endast
om den domstol ledamoten tillhörde
gjort framställning härom.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 1:1213 i motsvarande del

— antaga 1, 10, 29 och 38 §§ i det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274);

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen I: 1213 i övrigt — antaga
27 § i förslaget till lag om ändring i
statstjänstemannalagen;

C. att riksdagen måtte antaga övriga
delar av förslaget till lag om ändring
i statstjänstemannalagen; samt

D. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1965:576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m. m.

Reservationer hade anförts

I, vid utskottets hemställan under A,
av herr Österdahl (fp), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Gustavsson i Alvesta
(ep) och i?omanus (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte

— med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274) — med bifall till motionen
1:1213 i motsvarande del

dels för sin del antaga 1 § i nämnda
förslag i den lydelse, reservationen visade,

och regeringsråds arbetsrättsliga ställning

dels avslå 10, 29 och 38 §§ i förslaget
till lag om ändring i statstjänstemannalagen; It,

vid utskottets hemställan under B,
av herr Österdahl (fp), fröken Pehrsson
(ep) samt herrar Gustavsson i Alvesta
(ep) och Ronianus (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 72 föreslås att statstjänstemannalagen
skall ändras så att den
kommer att gälla även justitieråd, regeringsråd
och justitiekansler!!. Vidare
föreslås en ändrad utformning i lagen
angående förbud för tjänstemän att inneha
bisyssla och även i fråga om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar.
Utskottet är i sitt
utlåtande i stort sett enigt beträffande
propositionens förslag och tillstyrker
detta utom vad gäller ändringarna avseende
justitieråd och regeringsråd.
Här har folkpartiets och centerpartiets
representanter i utskottet reserverat
sig gentemot utskottets förslag.

I statstjänstemannalagen meddelas
grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens
rättsliga ställning. Lagen
gäller för närvarande inte statsrådets,
högsta domstolens eller regeringsrättens
ledamöter och heller inte
justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän,
och den är inte tillämplig för
den som innehar eller uppehåller prästerlig
tjänst.

Denna fråga har föregåtts av ett omfattande
utredningsarbete, nämligen av
förre överståthållaren Hagander, som
har avlämnat ett digert betänkande om
justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns
arbetsrättsliga ställning. I
betänkandet föreslås att en särskild lagstiftning
inte skall genomföras annat
än i fråga om avstängning på grund av
sjukdom och i fråga om skyldigheten
att underkasta sig läkarundersökning.

114

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning

Däremot anser utredningsmannen att
statstjänstemannalagen i sin helhet bör
göras tillämplig på justitiekanslern.

Även grundlagberedningen har fått
yttra sig över detta utredningsförslag,
och beredningen vill inte bestrida att
frågan om justitierådens och regeringsrådens
ställning med avseende på rätten
att avtala om anställningsvillkor
och rätten att vidta stridsåtgärder har
övervägande teoretiskt intresse. Man
anser dock att det finns ett särskilt behov
att hålla dessa domare utanför
fackliga strider, då de är bärare av
högsta domsmakten och det skulle vara
en främmande tanke att de skulle dras
in i fackliga konflikter och kanske bli
försatta i lägen som innebär konflikter
mellan tjänstens krav och lojaliteten
mot en facklig organisation. Nu har ju
staten kommit överens med vederbörande
personalorganisationer om att
avlöningsvillkoren för justitieråd och
regeringsråd skall undantas från avtalsreglering
och att stridsåtgärder inte
skall vidtas beträffande dessa tjänstemän.
Men grundlagberedningen uttalar
att det allmännas möjligheter att hävda
sin bestämmanderätt i hithörande frågor
ej bör bero av i vad mån dessa
förhandlingsorgan lyckas hålla frågorna
utanför avtalsreglering.

Vidare säger man att frågan om de
högsta domarnas arbetsrättsliga ställning
har ett visst samband med de
högsta domstolarnas ställning i det konstitutionella
systemet.

Beredningen är därför närmast benägen
att förorda att frågan inte löses i
detta sammanhang utan först i samband
med en författningsreform som det är
beredningens uppgift att förbereda.
Skulle en lösning synas angelägen finns
det enligt beredningens mening knappast
något hinder att redan före författningsreformen
i lag föreskriva att
justitie- och regeringsråden inte kan få
sina anställningsvillkor fastställda genom
avtal och att de följaktligen icke
har förhandlingsrätt enligt 1936 års
lag.

Lagrådet har också yttrat sig över
propositionsförslaget och uttalar att det
finns skäl att anse att lockout och strejk
är grundlagsstridiga i fråga om justitieråd
och regeringsråd och att användningen
av stridsmedel beträffande dessa
domare i varje fall inger allvarliga
betänkligheter. Lagrådet grundar sin
bedömning främst på 17 och 18 §§ regeringsformen
och anser att den reella
innebörden av dessa bestämmelser är
att det för utövandet av domsrätten i
högsta instans skall finnas en högsta
domstol och en regeringsrätt som består
av minst tolv respektive minst sju
ledamöter. Lagrådet finner det vara
oförenligt med bestämmelsernas innebörd
att ledamöterna i dessa domstolar
genom lockout skulle kunna utestängas
från tjänstgöring med påföljd att domstolarna
funnes endast till namnet eller
att ledamöterna genom strejk skulle
underlåta att tjänstgöra. Reglerna i
statstjänstemannalagen om rätt till fackliga
stridsåtgärder m. in. skulle därför
inte gälla dessa domare. Lagrådet uttalar
därför också att denna fråga under
alla omständigheter inte synes böra
upptagas förrän i samband med den
kommande författningsreformen.

Ärendet ligger alltså till så att den
särskilda utredningsmannen, grundlagberedningen
och lagrådet anser att några
särskilda lagstiftningsåtgärder i den
riktning som föreslås i propositionen
beträffande justitieråd och regeringsråd
icke bör vidtagas för närvarande.

Från flera håll har också påpekats
att frågan om justitierådens och regeringsrådens
arbetsrättsliga ställning inte
har någon egentlig aktualitet för dagen
och är i stor utsträckning huvudsakligen
av teoretiskt intresse. Någon
anledning att snabbt vidta lagändringar
i det här avseendet som skulle sätta
statstjänstemannalagens tillämplighet i
kraft mot dessa högsta domare finns
därför inte. För min del anser jag det
synnerligen angeläget att våra grundlagars
innehåll och syfte respekteras
och att vi i riksdagen inle stiftar lagar

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

115

Ang. justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning

som strider mot grundlagens bild. Om
statstjiinstemannalagen blir tillämplig
på dessa högsta domare, blir också deras
rätt att vidta stridsåtgärder fastställd
i lag, och möjligheten för regeringen
att lockouta dessa domare och
därigenom sätta högsta domstolen och
regeringsrätten ur funktion är därmed
också lagfäst. Eftersom det skall finnas
en högsta domstol och en regeringsrätt,
är det skäl anta att en sådan åtgärd
står i strid med vår grundlag, regeringsformen.
Enligt reservanternas
mening bör man därför inte nu ta
ställning till frågan om förslaget att
låta statstjänstemannalagen gälla även
justitieråd och regeringsråd och dess
förenlighet med grundlagen.

Redan detta faktum att lagrådet med
stor skärpa hävdar att statstjänstemannalagen
beträffande dessa domare inte
är förenlig med grundlagen utgör enligt
reservanternas mening skäl att vänta
med den här föreslagna ändringen
av statstjänstemannalagen, i synnerhet
som såväl remissinstanserna som statsrådet
här betonar att frågan är av övervägande
teoretiskt intresse och saknar
praktisk aktualitet. Såväl utredningsmannen
som föredragande statsrådet
anför att redan 1965 års förhandlingsrättsreform
skulle innebära ett ställningstagande
i den nu aktuella frågan.
Reservanterna anser att så inte är fallet
då denna reform genomfördes med
sikte på att åstadkomma en generell
lösning av de offentliga tjänstemännens
arbetsrättsliga ställning. Alla de skiftande
problem som man därvid hade
att ta ställning till löstes ju i allt väsentligt
med utgångspunkt i ett rent
kollektivriittsligt betraktelsesätt. Den
omständigheten att justitieråd och regeringsråd
inte undantogs vid den då
genomförda ändringen i lagen om förenings-
och förhandlingsrätt hindrar
inte att rätten att vidta stridsåtgärder
kan te sig tveksam ur andra synpunkter
än de som dominerade vid förhandlingsriittsreformens
genomförande.
Jag syftar då givetvis på grundlagsbe -

stämmelserna och de konstitutionella
förhållandena. Mot denna bakgrund
anser vi reservanter att lagen även i
fortsättningen inte bör gälla högsta
domstolens och regeringsrättens ledamöter
liksom den inte bör omfatta statsrådets
ledamöter och riksdagens ombudsmän.
Frågan om justitierådens och
regeringsrådens entledigande på grund
av sjukdom bör enligt vår uppfattning
också prövas av grundlagberedningen.
Vi anser att den frågan inte bör avgöras
för närvarande. Grundlagberedningen
anser inte heller att behovet av
bestämmelser är trängande i detta avseende.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till båda de reservationer som är
fogade till andra lagutskottets utlåtande
nr 52.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 52 är föranlett av propositionen
72 som föreslår att statstjänstemannalagen
skall ändras så, att den
kommer att gälla även justitieråd, regeringsråd
och justitiekanslern. Herr
Ernulf har i en motion yrkat att riksdagen
skulle anmäla att den inte kan
anta denna proposition oförändrad
och att andra stycket statstjänstemannalagen
skulle erhålla sådan lydelse att
högsta domstolens ledamöter fortfarande
undantas från lagens tillämpningsområde
samt att i andra hand i 27 §
samma lag införes stadgandet att beslut
av Konungen enligt andra stycket får
meddelas beträffande ledamot av högsta
domstolen och regeringsrätten endast
om den domstol ledamoten tillhör gjort
framställning därom samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderlig
lagtext.

Denna fråga var uppe i samband
med statstjänstemannalagens tillkomst
1965. Då undantogs förutom de här berörda
ämbetena statsrådens ledamöter,
riksdagens ombudsmän och de som innehar
prästerlig tjänst. Men året därpå,

116

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Ang. justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga ställning

1966, bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för justitiedepartementet att tillkalla
en sakkunnig som skulle företaga en
översyn av författningsbestämmelserna
som rör justitieråden, regeringsråden
och JK, deras offentligrättsliga anställningsvillkor
och arbetsrättsliga ställning.
Redan 1967 avlämnade utredningsmannen
ett betänkande.

I detta betänkande föreslogs att en
särskild lagstiftning beträffande regeringsrådens
och justitierådens rättsställning
för närvarande inte skall genomföras
annat än i fråga om avstängning
på grund av sjukdom och om
skyldigheten att underkasta sig läkarundersökning.
Utredningsmannen föreslog
att statstjänstemannalagen i sin
helhet skulle göras tillämplig för justitiekanslern.

Betänkandet har remissbehandlats i
vanlig ordning. Arbetsdomstolens ordförande
och MO hade ingen erinran.
SACO och JO ansåg att de berörda
skulle ha skyldighet underkasta sig läkarundersökning.
Högsta domstolens ledamöter
ville inte göra något allmänt
uttalande men ansåg att bestämmelsen
om skyldigheten att underkasta sig läkarundersökning
bör finnas även för
högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter. Statens avtalsverk delade
utredningsmannens uppfattning
om behovet av lagstiftning utom så till
vida att verket ifrågasatte om inte sådana
bestämmelser om avgångsskyldigheten
på grund av sjukdom borde meddelas
i lag när det gäller justitieråd och
regeringsråd. Grundlagberedningen har
också haft tillfälle att vttra sig. Den
har sagt att det enligt beredningen
knappast finns något skäl att ta upp
denna fråga nu, men den anser att det
kunde ske i samband med den kommande
författningsreformen. En liknande
ståndpunkt intog även ämbetsmannaansvarskommittén
som förklarat
sig inte stå främmande för att man
gjorde statstjänstemannalagen tillämplig
för högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter. När det gäller stats -

tjänstemannalagens tillämpning på JK
har alla remissinstanser tillstyrkt detta
utom JK själv.

I propositionen föreslås som här har
nämnts att lagen skall tillämpas på
högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter och på justitiekanslern. De
brister som finns i den nuvarande författningsregleringen
har enligt det föredragande
statsrådet mera teoretiskt
än praktiskt intresse. Det är i alla fall
otillfredsställande med de brister som
för närvarande finns, i all synnerhet
som de kan avhjälpas utan alltför vidlyftiga
lagstiftningsåtgärder.

Det har nämnts att lagrådet har avstyrkt
detta förslag och det med hänvisning
till 17 och 18 §§ i regeringsformen.
Herr Österdahl har också
nämnt att det enligt regeringsformen
skall finnas en högsta domstol och en
regeringsrätt i detta land. Även om
dessa ämbetsmän får samma frihet som
övriga statstjänstemän liksom att samhället
får möjlighet att i förekommande
fall vidta åtgärder mot dem, tror
jag inte att man i den praktiska verkligheten
ställs inför alternativet att
lockouta högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter. Det hela är nog
ganska överdrivet.

I andra lagutskottet har vi sett praktiskt
på denna fråga och menat att
den bör lösas nu, alltså utan att avvakta
den förändring som kan ske i
samband med författningsreformen.
Jag tror att dessa tjänster är så säregna
att man inte behöver befara att tvister
aktualiseras mellan parterna. Det är åtskilliga
andra tjänstemän vilkas arbete
är lika viktigt som dessas. Därför har
vi ansett oss kunna tillstyrka propositionen
i dess helhet, och jag vill härmed
yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 52.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtan -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

117

Om statligt stöd till
de gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående vardera
punkten A och B samt därefter särskilt
beträffande punkterna C och D.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 48.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Rörande punkten B, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats

hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser

dels att utskottets hemställan skulle bifallas
med godkännande av utskottets
motivering, dels ock att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.
Emellertid, yttrade nu herr förste
vice talmannen, torde sistnämnda yrkande
få anses hava förfallit genom
kammarens redan fattade beslut.

På särskilda propositioner bifölls därpå
dels utskottets hemställan i punkten
B med godkännande av utskottets
motivering, dels ock vad utskottet i
punkterna C och D hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av motion om harmonisering av
införsellagen och lagen om bidragsförskott,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skydd mot flyghavre
jämte motion i ämnet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 41, i anledning av motioner om
en försöksverksamhet med busstrafik;
och

nr 42, i anledning av motioner om åtgärder
mot trafikolyckor förorsakade
av renar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om statligt stöd till hembygdsföreningar
för miljövårdsinsatser

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av motioner om statligt stöd till hembygdsföreningar
för miljövårdsinsatser.

118

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Om statligt stöd till hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I: 981, av herr
Svanström m. fl., samt II: 1114, av herrar
Glimnér och Polstam, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungi.
Maj:t måtte begära, att frågan om statligt
stöd till hembygdsföreningar för
aktiva miljövårdsinsatser bleve föremål
för utredning och förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:981 och 11:1114 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om
statligt stöd till hembygdsföreningar
för aktiva miljövårdsinsatser måtte bliva
föremål för utredning och förslag.

Reservation hade anförts av fru Eriksson
i Stockholm, herrar Hedlund, Helge
Karlsson, Hansson, Ove Karlsson, Johansson
i Simrishamn och Wiklund i
Härnösand, fröken Åsbrink samt herr
Häll (samtliga s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att de likalydande motionerna
1:981 och 11:1114 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, vilket vi nu
skall behandla, är föranlett av motioner
i båda kamrarna och med herr
Svanström som förste motionär i denna
kammare.

Motionärerna begär att frågan om
statligt stöd till hembygdsföreningar för
aktiva miljövårdsinsatser måtte bli föremål
för utredningar och förslag.
Bland de organisationer som arbetar
med vård av fornlämningar, landskapsvård
och bevarande av äldre miljöer
i fråga om bostäder såväl i städer som
på landsbygden nämner motionärerna
särskilt Samfundet för hembygdsvård.
Många hembygdsföreningar, säger motionärerna,
skulle vara beredda att ta
upp miljövård på sitt program, om de
hade möjlighet därtill. Då är det nöd -

vändigt att de erhåller ökat ekonomiskt
stöd från staten. Man anser också att
nu utgående statliga bidrag måste ökas
för att den nuvarande verksamheten
skall kunna bedrivas. Motionärernas
hemställan om utredning och förslag
om statligt stöd till hembygdsföreningar
för aktiva miljövårdsinsatser har biträtts
av utskottets majoritet. Som reservanter
finner vi, i likhet med utskottsmajoriteten,
att frågan om vår
miljö med alla de begrepp som kan inrymmas
i detta är mycket angelägen
och att alla som arbetar med dessa frågor
inom olika avsnitt, både organisationer
och enskilda, bör lämnas allt
stöd, ekonomiskt och annat, som är
nödvändigt för att man skall kunna driva
denna verksamhet.

Men motionärerna hemställer om att
det skall utgå statligt stöd till de lokala
organisationerna. Jag vill då erinra om
att staten lämnar ganska kraftigt stöd
till de centrala organisationerna och att
de remissinstanser som har hörts —
naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet
— säger att om ett sådant stöd
skall ökas så bör det lämnas till de
centrala organisationerna. Man är rädd
för att administrationsarbetet blir för
omfattande om stödet skall utbetalas till
de lokala organisationerna.

Likaså hävdar vi som reservanter
den meningen att det också är en kommunal
angelägenhet av mycket stort
mått att se till att hålla dessa kulturminnesmärken
i stånd. Man kan redan
nu erhålla bidrag från länsarbetsnämnderna
till upprustning och restaurering
av kulturminnen, s. k. T 1-arbeten. Vi
är väl medvetna om att dessa anslag
inte beviljas årligen utan endast är engångsanslag,
men vi anser att kommunerna
därefter bör kunna sätta in åtgärder.

Dessutom vill vi erinra om att den
utredning som tillsattes år 1965, museioch
utställningsutredningen, i sina tillläggsdirektiv
år 1967 har fått uppgiften
att utreda både den lokala och den
centrala organisationen för kulturmin -

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

Om statligt stöd till

nesvården. Man bär avvakta denna utredning
innan man tar slutlig ställning
till ökat ekonomiskt stöd till dessa organisationer
och innan man bestämmer
annan ordning för dem.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
till detta utskottsutlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43 behandlar,
som reservanternas talesman redan har
sagt, en motion som går ut på bidrag
till hembygdsföreningarna för miljövårdsaktiviteter.

Jag vill först säga att denna motion
har undertecknats av företrädare för
samtliga fyra demokratiska partier här
i riksdagen. Vid behandlingen i utskottet
har det tyvärr blivit så att det
ser ut som om det vore ett partipolitiskt
ställningstagande, eftersom samtliga reservanter
är socialdemokrater. Det förtjänar
emellertid framhållas att socialdemokraten
Rosqvist i varje fall undertecknat
utlåtandet och sålunda är beredd
att stödja utskottets förslag.

Vidare har det konstaterats att denna
fråga naturligt nog inte lämpar sig för
partipolitiska bedömningar, och jag
skulle därför vilja hemställa att kammarens
ledamöter i fortsättningen betraktar
detta ärende som helt fritt från
partipolitiska synpunkter.

När det gäller hembygdsrörelsen som
rörelse är jag att betrakta som part i
målet. Detta är för mig en hjärtesak
som kanske något förvillar mitt omdöme.

Men jag vet att jag delar detta utomordentliga
intresse för denna fråga med
många av kammarens ledamöter.

I motionen framhålles att hembygdsvården
i alla dess olika former sedan
gammalt av naturliga skäl har intresserat
sig för sådana miljövårdsfrågor
som närmast kan anses höra till vården
av kulturmiljön. Därvid har naturligen
samarbete skett med riksantikvarieämbetet
och landsantikvarierna när

hembygdsföreningar för miljövårdsinsatser
det giillt upprustning av t. ex. ett område
omkring ett gravfiilt eller ett annat
fornminnesmärke. I fråga om landskapsvården,
som ju utgör en betydande
del av det arbete, som man numera
har fått stort intresse för, har sedan
gammalt Samfundet för hembygdsvård
kommit att spela en framträdande roll.

Naturvårdsupplysning och åtgärder
mot nedskräpning i naturen sammanfaller
därvid i hög grad med de landskapsvårdande
intressena, och under de senaste
åren har vår riksorganisation kunnat
glädja sig åt ökade statliga bidrag
till den centrala verksamheten — som
herr Helge Karlsson här påpekat. Denna
verksamhet har för övrigt också omfattat
bl. a. stimulans för bevarande av
trivsamma miljöer i form av pietetsfullt
renoverade eller stilfullt nyplanerade
byggnader. Senast i söndags var jag personligen
i tillfälle att i Sundsvall överbringa
samfundets byggnadsmärke som
ett bevis på uppskattning från Hembygdsföreningarnas
riksorganisation till
ägarna av det Hirschska huset vid torget
för deras synnerligen lyckade renovering.

I motionen framhålls vidare hur värdefullt
det är att de ideellt arbetande
organisationerna även i fortsättningen
stimuleras att vidta åtgärder, varvid
det är särskilt värdefullt att se till att
det personliga intresset stimuleras. Vi
motionärer tror att en väg att öka intresset
är att staten också ger bidrag till
lokala aktiviteter, t. ex. till hembygdsföreningar,
vid sidan av bidrag till de
centrala organisationerna.

Det är uppenbart att arbetsmarknadsstyrelsen
och de arbetsgrupper — som
reservanternas talesman här nämnde i
detta sammanhang — gör betydande insatser.
Vi har i samfundet haft kontakt
med arbetsmarknadsstyrelsen —-med dess chef generaldirektör Bertil
Olsson och andra tjänstemän — och
det har överenskommits om ett ömsesidigt
samarbete i detta fall. Men från
arbetsmarknadsstyrelsen har man frå
gat vem som kan vara lämplig att ta

120

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Om statligt stöd till hembygdsföreningar
hand om underhållsarbetet, efter det att
exempelvis ett gravfält, en löväng, ett
bostadskvarter eller något annat område
är renoverat och iordningställt med
hjälp av arbetsmarknadsstyrelsen. Vem
svarar då för det årliga underhållet?
Vem kan göra det bättre än ideellt intresserade
människor i trakten som enskilt
eller tillsammans är beredda att
årligen svara för ett sådant underhållsarbete? Vi

hade i samband med vår riksstämma
i Sundsvall i söndags också ett
estradsamtal med företrädare för bl. a.
riksantikvarieämbetet och arbetsmarknadsstyrelsen,
och från dessa håll försäkrades
att man hade ganska god tilltro
till möjligheten att hembygdsföreningar
lokalt skulle svara för dessa
underhållsarbeten. Vi tror självfallet
att det skulle vara en stimulans om
statsbidrag kunde utgå i sådana fall,
men jag erkänner att motionens förslag
är ganska ofullständigt och att det —
som remissinstanserna påpekar — kan
resas invändningar av olika slag däremot.
Några av dessa invändningar har
reservanterna gjort till sina. De har menat
att kommunerna bör svara för bidragsgivningen
för regionala och lokala
åtgärder, och de har ansett att det
kan bli fråga om ett stort administrativt
krångel. Så som det är skisserat i
motionen skulle hembygdsföreningarna
söka anslag centralt. Samfundet skulle
vara remissorgan, och naturvårdsintendenterna
i länen skulle övervaka verksamheten.
Men naturligtvis kan man
tänka sig andra vägar för denna bidragsgivning.
Jag är personligen helt öppen
för möjligheten att ökade bidrag ges
till riksorganisationerna, som i sin tur
svarar för fördelningen ut till de lokala
föreningarna.

När utskottets majoritet i princip har
tillstyrkt motionen, så är det med den
begränsningen att den utredning som
föreslås skall göras förutsättningslöst.
Vi skall alltså inte vara bundna till de
tankegångar som finns i motionen, utan
det blir utredningens sak att utan för -

för miljövårdsinsatser
utfattade meningar pröva olika framgångsvägar
i det här sammanhanget.

Beträffande remissorganen i övrigt är
att notera, som här tidigare har sagts,
att naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet
inte är odelat positiva, i varje
fall till den tankegång som finns i motionen
beträffande fördelningen av det
här anslaget. Däremot kan man nog
säga att bägge dessa mycket viktiga organ
i princip är positiva till att åtgärder
skulle kunna åstadkommas genom
att stimulera de frivilligt arbetande
krafterna. Att samfundet för hembygdsvård
är positivt behöver vi inte ta så
hårt, eftersom det i detta sammanhang
är part i målet.

Herr talman! Jag skulle gärna se att
kammarens ledamöter, som har varit
vänliga nog att lyssna till mitt anförande,
betraktade den här frågan som en
liten fråga, som icke nödvändigtvis behöver
förstoras, men en liten fråga som
kan bli av ganska avgörande betydelse
i många bygder, där de frivilligt arbetande
krafterna skulle kunna få stimulans
till ett miljövårdsarbete framför
allt omkring kulturmiljöer som kan bereda
många människor glädje och tillfredsställelse.
Genom avtal, upprättade
på ett eller annat sätt, skulle det vara
möjligt att försäkra sig om att färdigställda
områden år efter år hölls snygga
och trivsamma till nytta och glädje för
aiimänheten.

Utan att ytterligare fördjupa mig i de
olika argument som skulle kunna vara
värda att åberopa ber jag med det anförda,
herr talman, att få hemställa om
bifall till allmänna beredningsutskottets
förslag i dess utlåtande nr 43.

I detta anförande instämde herr
Hjorth (s), fröken Stenberg (in), herrar
Eskilsson (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Wirtén (fp), Axel Kristiansson
(ep), Nyman (fp), Åkerlund (in)
och Karl Pettersson (m), fru FlorénWinther
(in), herrar Schött (in), Ferdinand
Nilsson (ep) och Nils-Eric Gustafsson
(ep) samt fröken Pehrsson (ep).

Tisdagen den 2G maj 1970 em.

Nr 28

121

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 43, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Karlsson, Helge,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna
samfunden och invandrarkyrkorna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av motion om ekonomiskt stöd åt

de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:1146, av herr
Svensson i Kungälv in. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag snarast
möjligt om ett provisoriskt ekonomiskt
stöd till de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 1148 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av fröken Åsbrink (s) och herr
Rosqvist (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen II:
1146 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag snarast möjligt om ett
provisoriskt ekonomiskt stöd till de fria
kristna samfunden och invandrarkyrkorna; 2)

av herrar Axel Kristiansson (ep)
och Axelson (fp), fru Florén-Winther
(m) samt herrar Andreasson (ep),
Rimås (fp), Nilsson i Bästekille (m)
och Johansson i Skärstad (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motion II: 1146 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag snarast
möjligt om ett provisoriskt ekonomiskt
stöd till de fria kristna samfunden.

Herr AXELSON (fp):

Herr talman! När utskottet i detta utlåtande
säger att det hyser betänkligheter
mot ett statligt stöd till de fria
kristna samfunden och att det inte är
så alldeles lätt att överblicka de konsekvenser
ett sådant stöd skulle få, har
även jag en viss förståelse för detta.

Å andra sidan kan man inte bortse

122

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

från de ekonomiska bekymmer som
samfunden har. Det är väl detta som har
gjort att man i Norge har enats om ett
statsbidrag till frikyrkorna.

Vad som i vårt land har gjort många
tveksamma när det gäller statsbidrag
till samfunden är väl närmast att man
befarar att statens stöd också skulle
kunna leda till någon sorts styrning av
verksamheten. Andra har befarat att
statsbidrag skulle minska medlemmarnas
ansvar för sitt samfunds verksamhet
samt leda till minskat personligt
engagemang och offrande. En del befarar
rent av att statens engagerande
såsom ekonomisk stötta åt samfunden
skulle leda till att vi så småningom
fick en statsavlönad administrationsapparat,
som skulle verka förlamande
på kristendomens fria och radikala
kraft i samhället.

På mig verkar nog dessa farhågor en
smula överdrivna. Vi som genom en reservation
i beredningsutskottet har velat
medverka till en lättnad i samfundens
ekonomiska bördor tror inte att
det skulle behöva leda till några statliga
bojor på mottagarna av detta stöd.
Det är ju i detta sammanhang inte fråga
om ett allmänt statsbidrag liknande
t. ex. det som utgår till de politiska partierna
utan fastmer en gärd av rättvisa.
Staten har som bekant genom arbetsgivaravgiften
lagt på samfunden en
utgift som vi som undertecknat reservationen
2 anser inte bort drabba dem.
Detta bör enligt vår mening kompenseras
genom ett provisoriskt ekonomiskt
stöd.

Jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade "eservationen
2 men med en liten rättelse. Vid
utskrivningen har nämligen orden ”och
invandrarkyrkorna” fallit bort.

Reservation 2, som jag alltså yrkar
bifall till, skall sålunda utmynna i följande
hemställan, ”att riksdagen i anledning
av motion II: 1146 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om förslag
snarast möjligt om ett provisoriskt eko -

nomiskt stöd till de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna”.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är nu andra gången
på ganska kort tid som kammaren
behandlar frågan om ekonomiskt stöd
åt invandrarkyrkorna. Förra gången var
det med anledning av en motion av fru
Anér och mig som gällde förslag om
ett anslag på en miljon kronor till invandrarkyrkorna.
Det avslogs efter ett
utlåtande från statsutskottet.

Denna gång har de kristna socialdemokraterna
motionerat om ett provisoriskt
stöd åt de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna. Jag tycker
att det är bra att den motionen kommit.
Bakgrunden är dels den stora skevhet
som finns mellan det stöd som samhället
ger till svenska kyrkan på olika
vägar och det läge i vilket de frikyrkliga
samfunden och invandrarkyrkorna
befinner sig, dels också de nya pålagor
som drabbat trossamfunden på senare
år. I remissvaren och i motionen nämns
mervärdeskatten som för frikyrkornas
del uppskattas till 9 miljoner kronor
under nästa år och arbetsgivaravgiften
som uppskattas till ungefär en miljon
kronor. Dessutom tillkommer den nyss
beslutade investeringsavgiften på kyrkbyggen,
som visserligen är prohibitiv
men ändå uppfattas som en pålaga. Till
det kommer att riksdagen eller rättare
sagt socialdemokraterna i riksdagen har
sagt nej till förslaget om arvsskattebefrielse
för dessa grupper och likaså sagt
nej till förslaget om avdragsrätt.

Från Broderskapsrörelsens sida har
hävdats att man i stället för avdragsrätt
och i stället för befrielse från arbetsgivaravgift
skulle gå bidragsvägen. Jag
delar inte Broderskapsrörelsens principiella
syn på den här punkten men har
all respekt för dess försök att vinna det
egna partiet för tanken på ett provisoriskt
ekonomiskt stöd. Jag tycker bara
att det är synd att rörelsen har så dåligt
gehör inom det egna partiet!

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

123

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

Inte minst mot bakgrund av behandlingen
av föregående ärende kan
man dock måhända våga uttala en förhoppning
om att en del av kammarens
socialdemokrater skall undvika att
desavuera Broderskapsrörelsen, när
den nu har gjort ett lovvärt försök att
presentera en stödform som gäller de
grupper som man i andra sammanhang
har låtit drabbas av olika ekonomiska
pålagor.

Remissvaren är ganska intressanta i
detta sammanhang. Sveriges frikyrkoråd,
Katolska biskopsämbetet och Mosaiska
församlingen har yttrat sig.

I remissvaren ges mycket intressanta
kommentarer till de riksdagsdebatter
som vi hade för ett par månader sedan.
I yttrandet av Katolska biskopsämbetet
görs t. ex. en del påpekanden som är
värda att läsa. Remissvaren är synnerligen
positiva, och jag skulle ta miste
ganska ordentligt om de inte andas en
förväntan om en positiv behandling av
utskottet och riksdagen. Jag förmodar
att man har utgått från att när de kristna
socialdemokraterna nu har väckt
denna motion, så har bakom det funnits
stöd från det egna partiet. Detta har
föranlett remissinstanserna att lägga
ned rätt mycken möda på sina remisssvar.

Vad gör nu utskottsmajoriteten av
detta förslag, som alltså i sak stöds av
oppositionspartierna men också av de
kristna socialdemokraterna som har tagit
initiativet i frågan, ett förslag som
välkomnas av de berörda kyrkorna?
Jo, utskottet säger att det förslag som
är att vänta från beredningen stat—kyrka
bör avvaktas. Men då har man ju
missat poängen i Broderskapsrörelsens
motion, nämligen att den väckts därför
att det kommer att dröja ett antal år
innan ett förslag från beredningen
stat—kyrka kan bil föremål för riksdagsbehandling.
Sedan skall det ut på
remiss. Det är en stor och utomordentligt
komplicerad fråga, och det skulle
förvåna mig mycket om den kommer
på riksdagens bord förrän någon gång

i mitten på detta decennium. Utskottet
säger sig också hysa förståelse för samfundens
oro för sin ekonomiska situation.
Jag är övertygad om att de tre
remissinstanserna hade hoppats att Broderskapsrörelsens
aktion skulle leda till
någonting mera konkret än bara ett uttalande
från utskottsmajoriteten om att
man hyser sympati med de fria samfunden
och invandrarkyrkorna för deras
ekonomiska situation.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som är gemensam för
oppositionspartierna och riksdagens
kristna socialdemokrater.

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
de synpunkter som framförts av både
herr Axelson och herr Wikström. Med
hänvisning till reservation 2 vill jag
understryka just det ekonomiska resonemanget
i motion I: 1146. Motionärerna
betonar de stigande kostnaderna
och även att olika avgifter — exempelvis
arbetsgivaravgifter — bidrar till att
öka kostnaderna.

Sveriges frikyrkoråd har i sitt remissyttrande
pekat på hur kostnaderna
stiger ytterligare genom att samhället
exempelvis lägger mervärdeskatt på investeringarna.
Man får då både inom
församlingarna och inom samfunden
ökade ekonomiska svårigheter på grund
av att riksdagen beslutar om olika pålagor
och inte undantar de kristna samfunden
från dessa. Det anförs också att
man sedan får gå ut till sina församlingsmedlemmar
och begära gåvor, göra
insamlingar o. s. v. för att kunna täcka
dessa ökade kostnader.

Jag tycker att det är mycket viktigt
att en lösning av dessa frågor snart
kommer till stånd. Det har påpekats att
stat—kyrka-beredningen har att behandla
dessa frågor och att det återstår
— som herr Wikström sagt — en
lång process innan vi kan fatta beslut.
Sverige frikyrkoråd har också sagt i sitt
remissyttrande att man hoppas att det

124

Nr 28

Tisdagen den 2G maj 1970 em.

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

snart blir en slutlig lösning på problemet.
Provisorier som vi har varit
tvungna att stanna för i detta läge är
inte heller någonting att lita till för
organisationer som arbetar så som våra
kristna samfund gör.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservation 2 med det
tillägg som tappats bort — vilket också
framfördes av herr Axelson — och som
rörde invandrarkyrkorna.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Riksdagen har ganska
nyligen diskuterat dessa och närliggande
frågor. Det är en underlig konsekvens
av nuvarande utskottsorganisation
att dessa frågor under innevarande
vårsession har kommit att splittras upp
på inte mindre än tre utskott, en uppläggning
som vi från och med nästa år,
med den nya utskottsorganisationen,
bör kunna räkna med att slippa. Vi har
under våren haft till behandling den
besläktade frågan om befrielse från arbetsgivaravgiften
för de fria kyrkosamfunden,
vilken gick till bevillningsutskottet.
Det framställda yrkandet avslogs
för några veckor sedan. Vi hade
frågan om invandrarkyrkorna, som behandlades
i mars månad i samband med
statsverkspropositionens förslag om invandrarpolitiken.
Dessa frågor behandlades
av statsutskottet. Därefter kommer
nu från allmänna beredningsutskottet
dessa frågor, som gäller dels ett
provisoriskt stöd till de fria kristna
samfunden, dels motsvarande stöd till
invandrarkyrkorna.

Vi var mycket tveksamma huruvida
det var möjligt för utskottet att behandla
denna fråga med tanke på vad
riksdagsordningen föreskriver, och vi
rådgjorde, särskilt beträffande invandrarkyrkorna,
med den främsta konstitutionella
expertis som står till riksdagens
förfogande. Efter överläggningar
kom denna expertis till uppfattningen
att det genom att frågan fått en annorlunda
uppläggning var fullt möjligt för
oss att ta upp den, vilket vi gjorde.

Emellertid kvarstod de sakliga argument
som dikterade riksdagens beslut
i mars månad, då vi behandlade invandrarfrågorna
och då statsutskottet
inte fann skäl att göra en särskild medelsanvisning
enligt de motioner som
förelåg — herr Wikström hade föreslagit
en miljon kronor till invandrarkyrkorna.
Statsutskottet ansåg inte att man
skulle godta den uppläggningen, utan
behoven fick tillgodoses inom ramen
för tillgängliga medel i samband med
pågående försöksverksamhet. Riksdagen
beslöt enligt statsutskottets förslag.

Vi hade då en relativt lång diskussion,
som både herr Wikström och jag
deltog i. Jag erinrade om att vi har
dessa frågor under behandling i invandrarutredningen.
Här kan jag komplettera
med att säga att vi i förra veckan
hade representanter för den katolska
kyrkan och de ortodoxa kyrkorna
närvarande vid en lång utfrågning. De
fick då i detalj framlägga sina synpunkter
och önskemål. Jag hoppas att vi i
utredningen inom en icke alltför avlägsen
framtid skall kunna lägga fram
förslag som även berör invandrarkyrkorna.
Jag kan alltså ställa mig bakom
beredningsutskottets utlåtande i denna
del.

Vad gäller de fria kyrkosamfunden
har olika motionärer gått på olika linjer,
och motionerna har hamnat i olika utskott.
Vi har tidigare avgjort en del
av komplexet, och nu kommer man tillbaka
med en annan uppläggning. Även
här kvarstår de sakargument som tidigare
har anförts, nämligen att man icke
anser det lämpligt med en sådan särbehandling
—• ett provisoriskt anslag
till de fria kyrkosamfunden. Utskottet
erinrar om att dessa frågor behandlas
av beredningen kyrka—stat. Det har
ställts i utsikt att denna beredning kommer
att framlägga förslag av positiv
innebörd. Jag kan alltså hemställa om
bifall till utskottets yrkande även i denna
del.

Reservanten herr Axelson önskar få
ett tillägg till reservationen. Jag fäster

Tisdagen den 2(i maj 1970 em.

Nr 28

125

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

uppmärksamheten på den inkonsekvens
som hans yrkande innebär och som gör
reservanternas förslag motsägelsefullt.
Reservation nr 2 stöder utskottsutlåtandet
fram till sista stycket, den rad som
börjar ”En sådan särbehandling”. Som
framgår av de föregående satserna är
reservanterna därigenom med på alt avstyrka
det provisoriska stödet till invandrarkyrkorna.
Därefter fortsätter reservanterna
och diskuterar de fria samfunden.
Men herr Axelson gör ett tilllägg
till att-satsen: ”vari inkluderas invandrarkyrkorna”.
Detta innebär att
reservanternas förslag i början skulle
avstyrka stödet till invandrarkyrkorna
och i att-satsen tillstyrka det. Ett sådant
beslut av riksdagen vore helt absurt
—• första och senare delen av
reservationen slår ihjäl varandra. Detta
bör underlätta för riksdagen att ta
ställning för utskottets utlåtande.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Om jag får börja med
det sista, måste jag säga att när man
i motionen använder uttrycken ”de
fria kristna samfunden” och ”invandrarkyrkorna”
så är det egentligen en
ganska säregen terminologi. I svensk
lagstiftning finns uttrycket trossamfund,
och det bästa hade varit om utskottet
lämnat denna uppdelning, som
är skäligen meningslös, och i stället
talat om trossamfunden vid sidan av
svenska kyrkan. ”Invandrarkyrkor” är
ett praktiskt begrepp som man använder
när det gäller de mosaiska, katolska
och ortodoxa församlingarna, men
de är ju i relation till staten fria trossamfund
och skulle alltså mycket väl
kunna gå in under den här beskrivningen.
Katolska biskopsämbetet påpekar
för övrigt just detta i sitt remisssvar.
Ämbetet hoppas alt dess karaktär
av invandrarkyrka skall vara övergående.

Skall jag vara uppriktig, tycker jag
att varken utskottsmajoritetens eller reservanternas
skrivning är särskilt väl

formulerad. Men om vi alldeles bortser
från det, har vi att i sak ta ställning
till frågan huruvida riksdagen skall begära
en utredning om ett provisoriskt
stöd till dessa trossamfund eller inte.
Där har alltså de kristna socialdemokraterna
väckt en motion, säkert bl. a.
därför att de känt trycket på sig att
nu själva ta ett initiativ efter att så
många gånger ha varit med om att säga
nej till propåer av denna art. När man
då tar ett initiativ och får uppslutning
från oss som egentligen velat ha en
annan uppläggning av systemet, då får
man inte stöd av sina egna i utskottet.
Det är väl det som är en underlig situation.
Yi andra har haft egna förslag,
men riksdagen har inte bifallit
dem. När inte de förslag som vi tycker
är de bästa vinner kamrarnas gehör,
vill vi stödja de förslag som i alla
fall är ett steg i rätt riktning.

Jag skulle alltså fortfarande önska
att det i denna kammare funnes socialdemokrater
som vore lyhörda för de
förslag som de kristna socialdemokraterna
har fört fram. Därför skulle jag
vilja yrka bifall till denna reservation,
som nu har formulerats på ett sådant
sätt att den faktiskt är gemensam. Sedan
kan man diskutera hur pass välskrivna
motiveringarna är, både utskottsmajoritetens
och reservanternas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt angående utskottets
hemställan samt därefter, om
så erfordrades, särskilt beträffande motiveringen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i fråga om utskottets hemställan
propositioner, först på bifall till
densamma samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i dels den av fröken Åsbrink
och herr Rosqvist vid utlåtandet
avgivna reservationen, dels reservationen
av herr Axel Kristiansson in. fL

126 Nr 28 Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Om ekonomiskt stöd åt de fria kristna samfunden och invandrarkyrkorna

med under överläggningen gjort förtydligande;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wikström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 44, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av fröken Åsbrink
och herr Rosqvist vid utlåtandet avgivna
reservationen, dels reservationen av
herr Axel Kristiansson in. fl. med under
överläggningen gjort förtydligande.

Då emellertid herr Wikström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rosta.

Fru Segerstedt Wiberg (fp) anmälde,
att hon vid den nu företagna voteringen
avsett att avstå från att rösta men
av misstag nedtryckt nej-knappen.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av motioner om åtgär -

der för att stimulera till ökad användning
av fruktdrycker, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag vill meddela att i samband med
bordläggningen av ärenden från utskotten
också kommer att bordläggas konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 i
anledning av propositionen med förslag
till ändring i tryckfrihetsförordningen
och första lagutskottets utlåtande
nr 47 i samma ärende. Dessa
handlingar kan inte vara tillgängliga
för ledamöterna förrän under morgondagen,
men vi tar bordläggningen i
kväll för att ha möjlighet att behandla
detta ärende på torsdagen, då vi förmodligen
får bättre tid för behandlingen
än om det kommer enligt planen,
vilken förutser att detta ärende skulle
behandlas på fredagen, då vi ändå har
ett flertal relativt stora ärenden.

Om ingen erinran göres mot denna
bordläggning, kommer vi att handla på
detta sätt.

Kammaren beslöt vidare, på framställning
av herr förste vice talmannen,
att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde statsutskottets utlåtande
nr 132 skulle uppföras näst efter
konstitutionsutskottets utlåtande nr
34 samt bankoutskottets utlåtande nr 43
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 113.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

127

ställningar om anslag för budgetåret
1970/71 till Mynt- och justeringsverket:
Förvaltningskostnader samt till
Byggnadsarbeten för statlig förvaltning
jämte motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
in. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner; nr

271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående transportstöd som
regionalpolitiskt medel jämte motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet in. m. jämte motioner; nr

273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökat stöd till vuxenutbildningen
jämte motioner;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående musik- och dansutbildning
in. m. jämte motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom in. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda
fall, m. m., jämte motion;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen; nr

279, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965:268) om
skatteutjämningsbidrag, in. in., jämte
motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1970/
71 till skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. in. jämte motioner; och
nr 282, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående regionmusik jämte
motioner.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 240, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935: 105) in. in.,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 35 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 247, till
Konungen i anledning av proposition
angående godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering,
in. in., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte följdmotioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 31 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i epizootilagen (1935: 105)
in. m. i vad propositionen hänvisats till
lagutskott; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
skydd mot flyghavre jämte motion i
ämnet.

128

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 259, till
Konungen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt, in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 39 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 260, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m. i vad den hänvisats till
lagutskott, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om åtgärder för att stärka
konsumenternas ställning i viss del
samt angående ärekränkning av juridisk
person.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 283, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till
grundlagsändringar, avseende ny utskottsorganisation
för riksdagen, in. m.
samt motioner.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 284, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättrat studiestöd
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 50 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd till idrotten
jämte motioner i vad propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet;

nr 292, i anledning av motion om
värdesäkring av trafiklivränta åt Thorild
Oldenburg;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
in. m.;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete på
telekommunikationsområdet m. in. jämte
motion;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
jämte motioner; samt

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 301, i anledning av motioner om
jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän,
in. in.;

nr 302, i anledning av motion angående
effektivare vård av barn med
ryggmärgsbråck; och

Tisdagen den 20 maj 1970 em.

Nr 28

129

nr 303, i anledning av motioner om
politiska opinionsundersökningar.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 304, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, in. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 39, i anledning av proposition med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
in. m., i vad propositionen
hänvisats till utskottet, jämte motioner; nr

41, i anledning av motioner om
utredning angående pressetiska frågor;
samt

nr 42, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen;

statsutskottets utlåtande nr 117, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, m. in., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1958:295)
om sjömansskatt, in. in., såvitt propositionen
behandlas i detta betänkande,
jämte motion;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet;

nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1952:
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
m. m., dels ock motioner om
översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom jordbruksutskottets

memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Justerades protokollsutdrag för dennad
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970