Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:28)

RIKSDAGENS

*3 PROTOKOLL

Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1969

28 maj

Debatter m. iru

Onsdagen den 28 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Berglund (s) ang. liandläggningstiden vid besvär över

kommunal myndighets beslut............................ 3

av herr Sundin (ep) ang. debattordningen i riksdagen........ 7

av herr Augustsson (s) ang. administrationen av den kommunala
naturvårdsverksamheten............................ 8

av herr Sveningsson (m) ang. bortforslande och skrotning av
bilvrak........................................... 10

Prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd,
m. m................................................. i4

Lokaliserings- och regionalpolitik m. m....................... 20

Åtgärder mot narkotikamissbruket............................ 89

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse och

hyresfastigheter ...................................... 100

Om åtgärder mot företagsnedläggningar ...................... 104

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildnings fonder

m. in............................................... 10g

Byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin .............. 109

Nedläggning och avlysning av flottled ........................ 114

Förslag till miljöskyddslag m. in............................... 119

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 28 maj

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 50, ang. kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om förebyggande åtgärder inom hälso-
och sjukvården, m. m................................. 13

Sammansatt utrikes- och första lagutskotts utlåtande nr 1, ang. vissa
sanktioner mot Rhodesia in. m......................... 14

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 2S

Nr 28

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. lokaliserings- och regionalpolitik
m. m............................................. 20

— nr 31, ang redogörelse för Nordiska rådets sjuttonde session.. 89

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, ang. ändring i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall................ 89

— nr 60, ang. lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall ................................................ 100

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
.................................................. 100

— nr 112, ang. anslag till folkhögskolor och ang. lärarutbildning

för folkhögskolan m. m................................... 100

— nr 114, ang. stat för riksgäldsfonden ...................... 100

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ändring i kommunalskattelagen
.......................................... 100

Bankoutskottets utlåtande nr 33, om åtgärder mot företagsnedläggningar
.............................................. 104

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder m. m....... 106

Bankoutskottets utlåtande nr 29, ang. byggnadsmaterialindustrin
och byggnadsindustrin .................................... 109

— nr 32, om överförande i samhällets ägo av rikets mineraltillgångar
.................................................. 114

— memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 114

— nr 35, ang. granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning.......................... 114

— utlåtande nr 36, om förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdel ningssekreteraren

i statsutskottet Åke Gyllenram............ 114

— nr 37 ang. ADB-teknikens utnyttjande i riksdagsarbetet...... 114

Första lagutskottets memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 114

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändring i vattenlagen,
m. m...................................... 114

— memorial nr 44, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden m. m........................... 118

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 48, om inventering av
väderkvarnar ............................ 118

— memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 118

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37, ang. förslag till miljöskyddslag
m. m. och om fastställande av gränsvärden för buller samt

vatten- och luftföroreningar, m. in....................... 119

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och ang. anslag till statens naturvårdsverk
............................................ 151

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt..................... 151

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 273, till Konungen i anledning
av motioner om en allmän översyn av
arbetarskyddslagen, m. m.

Ang. handläggningstiden vid besvär över
kommunal myndighets beslut

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Berglunds
(s) interpellation angående handläggningstiden
vid besvär över kommunal
myndighets beslut, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig om det inom statsdepartementen
och regeringsrätten finns någon
förtursordning för »administrativa besvär».
Om så icke är fallet vill herr
Berglund veta om jag vill medverka till
åtgärder så att detta slags ärenden erhåller
någon form av prioritet. Slutligen
frågar herr Berglund vilka åtgärder
i övrigt som jag är beredd vidtaga i
syfte att förkorta handläggningstiderna
för ärenden om besvär över de kommunala
myndigheternas beslut.

Som svar på de framställda frågorna
får jag anföra följande.

Det av herr Berglund använda uttrycket
»administrativa besvär» är
mycket vidsträckt. Det täcker t. ex. alla
besvär som prövas i statsdepartementen.
Jag utgår emellertid från att vad
som åsyftas är besvär över kommunala
myndigheters beslut. Oavsett detta gäller
att det inte finns några föreskrifter
om förtur för vissa ärenden vare sig
i departementen eller i regeringsrätten.

Detta hindrar givetvis inte att det i
praktiken förekommer att vissa ärenden
behandlas med förtur. Sålunda ger
regeringsrätten viss förtur åt bl. a. s. k.
kommunalbesvär. Detsamma är givetvis
förhållandet med mål som rör administrativa
frihetsberövanden eller verkställighet
av beslut som rör vårdnad
om barn.

När det gäller regeringsrätten måste
herr Berglunds frågor ses mot bakgrund
av domstolens arbetsläge. Antalet icke
avgjorda mål utgjorde den 1 april 1969
5 908. I 4 370 av målen var den förberedande
skriftväxlingen avslutad. Av
den totala balansen utgjorde den ojämförligt
största delen (cirka 4 300) skattemål.
Antalet balanserade kommunalmål,
där inbegripet kyrkliga kommunalmål,
är bara något över 200. I övrigt
utgörs de större målgrupperna av hälsovårdsmål
(132), byggnadsmål (345).

Under 1950- och 1960-talen har olika
åtgärder för att bemästra domstolens
arbetsbörda vidtagits. Sedan år 1949
bär antalet ledamöter i olika etapper
utökats från 9 till 22. Den senaste väsentliga
förstärkningen av domstolen
genomfördes den 1 september 1967. Antalet
regeringsråd ökades då från 17
till 21 och antalet avdelningar från tre
till fyra. Den särskilda begränsningen
i rätten att fullfölja talan till regeringsrätten
i vissa skattemål infördes år
1958.

Bakgrunden till 1967 års utökning
var det rådande arbetsläget i regeringsrätten.
Åtgärden betecknades som ett
provisorium i avbidan på en större reform
av förvaltningsdomstolsorganisationen.
Frågan om regeringsrättens
framtida ställning och uppgifter kunde
inte övervägas närmare förrän förvaltningsdomstolskommitténs
betänkande
hade remissbehandlats.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. handläggningstiden vid besvär över

Vid 1967 års reform räknade man
med att tillkomsten av den nya avdelningen
skulle medföra att antalet avgjorda
mål skulle ökas med 1 000—
1 200 mål per år. Arbetsbalansen borde
därför kunna nedbringas till rimlig
nivå inom loppet av omkring fyra år.
Dessa beräkningar har inte hållit helt.
Trots att antalet inkomna mål hållit sig
nästan konstant sedan år 1967 och trots
att antalet föredragningsdagar ökats
med drygt 100 per år minskade antalet
icke avgjorda mål år 1968 med bara
458. Sedan den nya avdelningen tillkom
har balansen fram till den 1 april
1969 minskat med totalt cirka 900 mål.
Om utvecklingen står sig kommer det
alltså att ta mycket lång tid att avveckla
den stora balansen.

En anledning till att balansen inte
gått ned såsom man kunnat ha anledning
räkna med är att en helt ny kategori
mål anförtrotts regeringsrätten.
Jag syftar på mål enligt 21 kap. föräldrabalken,
dvs. mål om verkställighet av
dom eller beslut som rör vårdnaden om
barn. Det har visat sig att dessa mål —
under år 1968 var det 30 stycken — bereder
domstolen mycket arbete.

Trots att arbetsläget i regeringsrätten
inte förbättrats i den takt man räknade
med vid tillkomsten av den nya avdelningen
är jag inte beredd att nu ta upp
frågan om en ytterligare utökning av
antalet ledamöter. I stället bör arbetet
inriktas på en omgestaltning av förvaltningsrättskipningen.
Därvid kan förvaltningsdomstolskommitténs
förslag
bilda grundvalen. Det finns emellertid
ett visst samband mellan detta förslag
och de förslag som lagts fram av landskontorsutredningen,
länsförvaltningsutredningen
och länsdemokratiutredningen.
En särskild arbetsgrupp med
representanter för flera departement
överväger för närvarande bl. a. frågan
hur arbetet med en reform av förvaltningsrättskipningen
mot denna bakgrund
bör bedrivas.

Senast i samband med en omgestaltning
av regeringsrätten bör —- som

kommunal myndighets beslut

också förvaltningsdomstolskommittén
framhållit — en ändring genomföras
i fråga om regeringsrättens kansli och
föredragningsorganisation. Den nuvarande
ordningen, som innebär att särskilda
arbetsenheter eller vissa tjänstemän
i de olika departementen fungerar
som kansli, är inte tillfredsställande.
Jag avser att inom den närmaste tiden
ta upp frågan.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation och
för den positiva anda som utmärker
detsamma. Svaret ger mig emellertid anledning
konstatera att det inte finns
några föreskrifter om förtur vare sig i
departementen eller i regeringsrätten för
besvär över kommunala myndigheters
beslut. Den förtur för bl. a. s. k. kommunalbesvär
som statsrådet anger att
regeringsrätten i praktiken tillämpar synes
mig helt illusorisk eller i varje fall
utan påtaglig effekt.

Jag vill som stöd för denna min uppfattning
erinra om de två fall från
Stockholms stad, som jag här i kammaren
vid interpellationens framställande
anförde som exempel på regeringsrättens
långa liandläggningstider. Båda fallen
gällde besvär över beslut av Stockholms
stadsfullmäktige, det ena från
september 1962 rörande zonplan för
vissa delar av Stockholm, det andra
från april 1964 gällande åtgärder för
underlättande av borgerlig begravning.
Båda dessa fall har betydelse för bestämmande
av den kommunala kompetensen.

Det tog tre år innan dessa mål var avgjorda
i regeringsrätten. Avgörandet i
det första fallet kom först i november
1968 och i det andra fallet den 11 februari
1969.

Kommunalmännen i landet kan ge
fler exempel på hur viktiga besvärsfrågor
ligger i regeringsrätten utan att bli
avgjorda och utan att de får den förtur
som det här talas om. Den förtur som

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. handläggningstiden vid

regeringsrätten i praktiken skulle tilllämpa
för s. k. kommunalbesvär bär
därför inte någon reell innebörd, vilket
naturligtvis bottnar i regeringsrättens
orimliga arbetsläge.

Statsrådets redovisning av regeringsrättens
arbetsläge visar att domstolen
den 1 april 1969 hade 5 908 icke avgjorda
mål. De statistiska uppgifter som jag
erhållit visar att domstolens totala balans
per den 31 december var för år
1965 6 362 mål, för år 1966 6 766 mål,
för år 1967 6 671 mål och för år 1968
6 213 mål.

Efter redovisning av de åtgärder som
vidtagits för att bemästra domstolens
arbetsbörda under 1950- och 1960-talen
och därav förväntade förbättringar nödgas
statsrådet konstatera »att det kommer
att ta mycket lång tid att avveckla
den stora balansen» om utvecklingen,
dvs. förhållandet mellan inkomna och
avgjorda mål, står sig. Att denna långa
avvecklingstid kommer att bli ett faktum
är jag minst sagt helt övertygad
om, såvida inte verkliga krafttag sätts
in omedelbart. Om regeringsrätten inte
får ett enda nytt mål, skulle det ta ett
helt år att avveckla den balans som
rätten nu har.

Jag har nu berört de kommunala besvärsmålen
och konsekvenserna av den
alltför långa tid det tar innan dessa
mål blir föredragna och avgjorda i regeringsrätten.
Emellertid är det ojämförligt
största antal mål som regeringsrätten
har att handlägga mål angående
skatter. I regeringsrätten avgörs för
närvarande skattemål som inkommit till
rätten 1964 — ja, kanske ändå tidigare.
Dessa mål kan röra inkomster för enskilda
personer som ligger upp till tio
år tillbaka i tiden. När man då vet att
de lokala skattemyndigheterna är synnerligen
obenägna att annat än i rena
socialfall och efter tillstyrkan av vederbörande
taxeringsintendent medge anstånd
med skattens inbetalande tills besvären
är avgjorda i högsta instans, är
det lätt att förstå vilka oerhörda konsekvenser
den långa väntetiden kan ha

besvär över kommunal myndighets beslut
för en enskild person i samhället. Förhållandena
på sistnämnda område belyser
i lika hög grad som de av mig berörda
kommunala besvärsmålen att de
missförhållanden och den tidsutdräkt
som nu råder bör rättas till genom effektiva
och snabba åtgärder.

För min del kan jag konstatera att vilka
åtgärder som hittills än må ha vidtagits
för att förbättra domstolens arbetsläge
så har de varit helt otillräckliga.
Det förefaller mig ganska klart att man
varit alltför optimistisk beträffande de
vidtagna åtgärdernas effektivitet eller
felbedömt verkningarna av införda restriktioner
i besvärsrätten samt tillkomsten
av nya arbetsuppgifter för
domstolen.

I det beträngda läge som nu råder
med orimligt långa handläggningstider
hos regeringsrätten, vilket är betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt och vilket
medför avsevärda olägenheter för
såväl kommuner som enskilda, anser jag
det därför nödvändigt att omedelbara
och kraftfulla åtgärder vidtas för att
råda bot på nuvarande situation, som
jag vill påstå är ett missförhållande.

Även om jag med tillfredsställelse noterat
att statsrådet har för avsikt att
inom den närmaste tiden ta upp frågan
om regeringsrättens kansli- och föredragningsorganisation
för att förbättra
läget är jag inte nöjd med statsrådet uttalande
att han nu inte är beredd att
ta upp frågan om utökning av antalet
ledamöter i regeringsrätten, vilket enligt
min mening bör ske omedelbart.

Jag kan därför inte heller dela statsrådets
uppfattning att arbetet på att
förbättra situationen i stort bör inriktas
på omgestaltning av förvaltningsrättskipningen.
Denna omgestaltning
må i och för sig vara önskvärd och välbetänkt,
men den tar ju tid att genomföra
och får således ingen omedelbar
effekt på dagens problem, som kräver
snabba, effektiva åtgärder för att förbättra
regeringsrättens arbetsläge. En
inriktning på att lösa denna fråga genom
en omgestaltning enbart av förvalt -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. handläggningstiden vid besvär över kommunal myndighets beslut

ningsrättskipningen är därför otillräcklig Regeringen

och riksdagen ställer ofta
det självklara kravet att statens affärsdrivande
verk skall vara effektiva. Samma
självklara krav ställs likaledes på
näringslivet över huvud taget. Enligt
min mening bör det vara lika självklart
att samma krav på effektivitet ställs på
våra domstolar. Jag anser det därför
utomordentligt viktigt för vårt samhälle
att de åtgärder vidtas och de resurser
ställs till förfogande som behövs för att
denna effektivitet skall erhållas.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Berglund har i
sin interpellation begränsat sig till de
administrativa besvärsmålen, närmast
kommunalbesvären, och jag förstår väl
de olägenheter som vållats på detta område.
Justitieministern har emellertid i
sitt svar påvisat att frågan har en mycket
större räckvidd och gäller regeringsrättens
balans över huvud taget.
Särskilt skattemålen, som utgör den
största gruppen av de till regeringsrätten
inkomna målen, kommer att bli
utsatta för den allra längsta fördröjningen
— såsom även påtalades i herr
Berglunds anförande.

Det är lätt att inse vilka olägenheter
ett sådant sakernas tillstånd vållar. Jag
vet inte hur stor ändringsfrekvensen i
regeringsrätten i sådana mål är, men det
är lätt att med hjälp av gällande dödlighetstabeller
räkna ut i hur många fall
vederbörande skattskyldig själv icke
får uppleva denna tidpunkt, utan det
blir hans efterlevande eller dödsbo som
får ta del av utslaget. Vare sig det gäller
att återfå för mycket erlagd skatt,
att betala ytterligare skatt eller endast
att få slutlig klarhet i sina skyldigheter
i detta avseende är förhållandet lika
otillfredsställande. Detta gäller de enskilda
anhängiga målen, men konsekvenserna
är kanske ännu allvarligare
i ett annat avseende.

Vi har på löpande band fått nya skat -

telagar, t. ex. omsättningsskatten, mervärdeskatten,
aktievinstskatten och
markvärdestegringsskatten, för att nämna
de viktigaste. Detaljändringar i andra
skatte författningar har också förekommit
i stor utsträckning. Vid tilllämpningen
av dessa nya regler uppkommer
många tveksamma frågor, och
det är mycket viktigt att inom rimlig
tid få vägledande prejudikat, då dessa
måste ligga till grund både för enskilda
personers dispositioner och för olika
myndigheters handlande. Alla föreliggande
fall kan inte garderas genom vilande
besvär, och därför medför förseningen
av prejudikatbildningen att
många slutliga avgöranden kommer att
stå i motsättning till den definitiva
tolkning som så småningom kommer
att fastställas genom regeringsrättens
avgörande.

Av interpellationssvaret framgår att
justitieministern ser allvarligt på regeringsrättens
balanssituation. Jag vill
gärna erkänna att justitieministern när
det gäller motsvarande situation på de
allmänna domstolarnas område vidtagit
effektiva åtgärder för att bemästra läget
både genom att sätta in ekonomiska
och personella resurser och genom lagstiftningsåtgärder.
Läget kan där också
betecknas som tämligen normaliserat.
Det är därför så mycket mer förvånande
att den närmast skandalösa situationen
på förvaltningsrättskipningens
område har kunnat tillåtas att fortfara
under så lång tid. Vissa åtgärder har
vidtagits, men de har varit otillräckliga
och för sent insatta.

Emellertid har även ett utredningsarbete
utförts som avser att träffa själva
grundorsaken, nämligen den alltför
stora tillströmningen av mål till högsta
instansen. För detta ändamål föreslås
i stället en förstärkning av mellaninstansen.
Detta utredningsförslag, som
har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,
har emellertid sedan
fått ligga i ett och ett halvt år utan att
något har inträffat. Justitieministern
säger att problemet måste lösas genom

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

en omgestaltning av förvaltningsrättskipning.
I detta avseende är jag överens
med justitieministern och anser i
motsats till herr Berglund att man nu
inte bör ytterligare försöka utöka regeringsrådens
antal. Desto viktigare är
att andra åtgärder inte dröjer.

De positiva åtgärder som justitieministern
har redovisat i interpellationssvaret
är dock egentligen bara att en
arbetsgrupp överväger frågan hur reformarbetet
bör bedrivas. Här åberopas
ett visst samband med frågorna om
länsförvaltning och länsdemokrati, dock
utan att det närmare angives vari sambandet
består eller hur oundviklig hopkopplingen
är. Utan att vara otillåtet
visionär synes man dock kunna våga
påståendet att lösningen av länsfrågorna
ligger ganska långt fram i tiden, medan
det redan nu står helt klart att regeringsrätten
måste avlastas åtminstone
en stor del av de rutinmässiga skatteoch
körkortsmålen för att den skall
kunna fylla sin funktion som prejudikatbildande
instans på förvaltningsrättskipningens
område. Det är därför
min förhoppning att arbetsgruppen
snabbt skall komma till ett resultat och
att en reform av förvaltningsrättskipningen
skall kunna genomföras utan att
man avvaktar de aktualiserade reformerna
på länsplanet. Om det i en framtid
skulle bli nödvändigt att göra vissa
jämkningar i organisationen, kan det
ju inte vara någon olycka.

Häri instämde herr Hernelius (m).

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Alexanderson berörde
frågan om det betänkande som
har avgivits av förvaltningsdomstolskommittén
och beklagade att ingenting
ännu hade kommit ut av det. Det är
dock alldeles givet att denna fråga har
ett mycket nära samband med hela länsstyrelseorganisationen,
och man måste
där få fram vissa linjer innan förvaltningsdomstolsorganisationen
kan spikas.
Min förhoppning är emellertid att

Ang. debattordningen i riksdagen

det skall kunna gå att framlägga ett
förslag om en mellaninstans inom förvaltningsrättskipningen
till nästa års
riksdag, ett förslag om någon form av
förvaltningshovrätt. Därigenom skapas
då möjligheter att avlasta regeringsrätten
huvuddelen av de mål som den nu
har.

Vi har nu 22 regeringsråd, alltså 22
ledamöter i den högsta instansen på den
administrativa sidan. Det är ett mycket
högt tal, och jag tror inte att vi
skall försöka gå vidare på den vägen
med att utöka antalet. År 1949 hade vi
nio regeringsråd och i dag, som sagt,
22. Det är min bestämda uppfattning att
regeringsrättens ledamöter gör vad som
rimligen kan begäras för att komma
till rätta med de besvärande förhållandena.
över 5 000 mål avgörs årligen av
regeringsrättens ledamöter, vilket är en
exceptionellt hög siffra för en högsta
instans.

Vad beträffar den av herr Berglund
berörda förtursrätten anser jag att det
väl kan anförtros åt regeringsrättens
ledamöter att själva bestämma i vilken
ordning målen bör avgöras. Ett sådant
system har bestämda fördelar framför
en reglering, som innebär att en viss
grupp av mål alltid skall ha förtur
framför andra grupper.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. debattordningen i riksdagen

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och ohefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Sandins (ep) interpellation
angående debattordningen i riksdagen,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig om regeringen har för avsikt att ta
initiativ till en sådan prövning av riksdagens
arbetsformer, att regeringen och
oppositionen får likvärdiga debattvill -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. administrationen av den kommunala
kor och att en rimlig fördelning av debattiden
garanteras mellan å ena sidan
regeringsledamöter och gruppledare och
å andra sidan riksdagens ledamöter i
övrigt.

Talarordningen i riksdagsdebatterna
har behandlats av grundlagberedningen
i dess betänkande med förslag till
den nu beslutade partiella författningsreformen.
Beredningen har därvid inte
föreslagit några ändringar i nuvarande
regler om rätt till replik eller i reglerna
om statsråds rätt att få ordet i debatterna.
Enligt beredningens uppfattning bör
dessa regler omprövas först sedan man
har vunnit praktisk erfarenhet av riksdagsdebatterna
efter övergången till enkammarriksdag.
Grundlagberedningens
ståndpunktstagande i dessa frågor mötte
inte någon erinran från riksdagens sida
när författningsreformen behandlades.
Till detta kommer att ifrågavarande regler
har sin plats i en ny riksdagsstadga
och att det ankommer på riksdagen ensam
att besluta om innehållet i riksdagsstadgan.
Något initiativ från regeringens
sida bör inte tagas i frågan.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om det från min
sida måste anses att svaret är negativt,
ber jag ändå att få tacka statsrådet för
det. Det är ett mycket kortfattat svar
statsrådet givit på min fråga, och det
verkar i och för sig sympatiskt när
statsrådet säger att riksdagen själv skall
få bestämma sin debattordning. Det är
ju på det sättet det bör gå till i en demokrati.
Emellertid föregås beslut i frågor
av den här arten av utredningar, och
som vi alla känner till har så varit fallet
även när det gäller debattordningen i
riksdagen.

Några av författningsutredningens ledamöter
reserverade sig mot den nuvarande
ordningen. Därför ter det sig underligt
när statsrådet nu säger att man
i nuvarande läge inte bör vidta några
åtgärder utan vänta och se vad den nya
konstitutionen med en kammare kom -

naturvårdsverksamheten
mer att innebära. I en demokrati skall
väl, som jag ser det, inte bara statsråden
ha rätt att när de vill bryta debattordningen
och hålla långa anföranden. Under
de senaste åren har det också visat
sig att statsråden på ett alldeles förträffligt
sätt utnyttjat radio- och TV-sändningar
till egen fördel. Enligt min mening
borde även partiledare och gruppledare
ha samma förmån. Nu har de ju
bara vanlig replikrätt.

I övrigt vill jag tillägga att den nuvarande
ordningen är ofördelaktig för
»vanliga» ledamöter. Sedan »höga vederbörande»
har talat blir det ju alltid
tidsnöd — såväl i den här kammaren
som i medkammaren — och det gör att
man utan att på något sätt hårdra resonemanget
kan säga att demokratin inte
fungerar tillfredsställande vad debattordningen
beträffar. Sedan regeringsledamöterna
har försvarat sitt fögderi
bör de i vanlig ordning ta en köbricka
och ställa sig att vänta på sin tur, såsom
vi andra riksdagsmän får göra.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. administrationen av den kommunala
naturvårdsverksamheten

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Augustssons (s)
interpellation angående administrationen
av den kommunala naturvårdsverksamheten,
fick nu ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Augustsson har
frågat mig om jag anser att nuvarande
tillstånd i fråga om den kommunala organisationen
för naturvården är tillfredsställande
och om jag avser att tillskapa
några förtydligande bestämmelser.

Enligt naturvårdslagen är naturvården
en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
De kommunala insatserna
på naturvårdsområdet är av väsentlig

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. administrationen av den kommunala

betydelse. I fråga om kommunernas organisation
för naturvården gäller — liksom
på andra områden för oreglerad
kommunal förvaltning — att kommunerna
får anpassa sig till vad som är mest
praktiskt i varje kommun. Frågor enligt
naturvårdslagen handläggs sålunda
av den nämnd som kommunen bestämmer.

Genom annan lagstiftning har betydelsefulla
uppgifter av intresse i detta
sammanhang lagts på byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden. Byggnadsnämnden
som svarar för plan- och byggnadsväsendet
inom kommunen skall sålunda
vid planläggning enligt byggnadslagen
bl. a. tillse att områden med särskild
naturskönhet eller säregna naturförhållanden
såvitt möjligt bevaras.
Hälsovårdsnämnden har bl. a. att tillse
att industrianläggningar m. m. inrättas
och drivs så att de inte medför sanitär
olägenhet samt att erforderliga åtgärder
vidtas för att motverka vattenförorening.
I prop. 1969:28 med förslag till
miljöskyddslag m. m. har föreslagits
bl. a. att hälsovårdsstadgan ändras så
att det kommer till tydligt uttryck att
hälsovårdsnämnden också har till uppgift
att övervaka luftföroreningar, buller
och andra sådana störningar. Särskild
betydelse bör enligt propositionen tillmätas
hälsovårdsnämndens insatser i
fråga om den löpande tillsynen på miljövårdsområdet.

Natur- och miljövården är en del av
samhällsplaneringen i stort. På detta
område är det naturligtvis av största
vikt att samarbete kommer till stånd
inte bara mellan stat och kommun utan
också mellan olika kommunala organ.

Vid tillkomsten av naturvårdslagen
prövades frågan om den kommunala organisationen
för uppgifter enligt lagen.
Tanken på att i lagstiftningen binda organisationen
avvisades. Det lämnades
alltså åt kommunerna att bestämma om
ifrågavarande uppgifter skulle anförtros
en bestående nämnd, t. ex. byggnadsnämnden
eller hälsovårdsnämnden, eller
en nämnd för uteslutande sådana upp lj-

Första kammarens protokoll 1969. Nr 28

naturvårdsverksamheten
gifter. Utser en kommun ingen särskild
nämnd för uppgifterna ankommer dessa
på kommunens styrelse. I fråga om samordningen
av en kommuns insatser av
betydelse för natur- och miljövård ligger
det i sakens natur att bindande föreskrifter
knappast kan ges. Det måste
vara mest ändamålsenligt att kommunerna
i detta avseende får välja den organisationsform
som lämpar sig bäst för
varje kommun. Det innebär att samordningsuppgifterna
ankommer på kommunens
styrelse, om de inte anförtros något
annat organ, antingen en bestående
nämnd eller, vilket skett i en del fall,
ett särskilt för ändamålet tillsatt samordningsorgan.
Av styrelsens uppgift att
leda förvaltningen av kommunens angelägenheter
och ha inseende över övriga
nämnders verksamhet följer att, oavsett
vilken organisationsform som väljs, styrelsen
har ett ansvar för samordning av
kommunens insatser på natur- och miljövårdsområdet.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Lundkvist för
svaret på min interpellation.

Min fråga avsåg i första hand ett
klarläggande av vem som bör handha
de lokala natur- och miljövår dsfrågorna
i deras numera allt vidare bemärkelse.
Vi har skapat ett nytt organ i toppen
— naturvårdsverket — och på länsplanet
finns naturvårdssektionen. På
det kommunala planet diskuteras inrättande
av och har i vissa fall redan
bildats kommunala naturvårdsnämnder.
Den organisationsformen skulle således
motsvara hälsovårdsnämndens kontaktväg
till socialstyrelsen över styrelsens
hälsovårdsbyrå. Vi har på länsplanet
länsläkarorganisationen med länsläkaren
som chef, och på det kommunala
planet har vi hälsovårdsnämnderna.

När det gäller naturvårdsverket stannar
den linjen på länsplanet efter vad
jag kan förstå. Då bjuder naturligtvis
den organisatoriska logiken att vi skall

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. bortforslande och skrotning av bilvrak

skapa ett nytt organ även i kommunerna.
Rent organisationsmässigt låter detta
mycket bra, men vi skall veta att
praktiska svårigheter omedelbart uppstår
när det gäller att bedöma kompetensen
— vem som skall göra vad på
det kommunala planet. I detta sammanhang
tycker jag — och säkert många
andra — att det vore bättre att tills vidare
förstärka de organ som vi redan
har. Jag tänker på hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd. För samordningen
skall alltid kommunens styre ytterst
svara. Därtill behövs inte heller några
nya organ.

Statsrådet är ingalunda kategorisk,
men det finns ingenting i svaret som
säger annat än det jag här tolkat, och
jag ber därför att än en gång få tacka
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. bortforslande och skrotning av
bilvrak

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara även
herr Sveningssons (m) interpellation
angående bortforslande och skrotning
av bilvrak, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig, när jag har för avsikt att
framlägga förslag om bortforslande och
skrotning av bilvrak i naturen och utfärda
direktiv om skälig röjning på sådana
bilkyrkogårdar som ur allmän
synpunkt verkar stötande.

Den nya lagen om flyttning av fordon
i vissa fall gäller sedan den 1 juli
1967. Den antogs efter en mycket ingående
utredning av bilskrotningsproblemet
i hela dess vidd. Lagens syfte
var att ge myndigheterna större och
säkrare möjligheter att ingripa bl. a.
när det gäller omhändertagande av

övergivna bilar. En klar rättslig reglering
på området förutsattes stimulera
till ökade insatser från myndigheternas
sida. Samtidigt framgår av förarbetena,
att förutsättningar för en mer effektiv
lösning av problemet förväntades först
sedan bilregisterutredningens arbete
avslutats och man genom ett effektivare
bilregister kan få ökade möjligheter att
spåra fordonsägare. I fråga om upplag
av skrotbilar hänvisades i förarbetena
till de möjligheter som står till buds
enligt skilda författningar, bl. a. enligt
naturvårdslagen som trädde i kraft den
1 januari 1965.

Den nya lagstiftningen har tillämpats
under förhållandevis kort tid. Enligt
min mening bör man avvakta ytterligare
erfarenheter av de nya bestämmelserna
innan frågan om ändringar aktualiseras.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation.

Nog kan man ha förståelse för att
statsråden har många interpellationer
och enkla frågor att besvara nu under
maj månad. Det kanske alltså kan förklaras
och även försvaras om ett svar
inte blir så utförligt utan i stället, som
detta, tämligen betydelselöst. Det svar
jag fått ger besked om att min interpellation
inte får något annat resultat
än att man måste vänta och se.

Av svaret framgår att statsrådet
Lundkvist inte har något intresse av att
bilskrotningen blir ordnad på ett bättre
sätt. De nuvarande förhållandena är
inte tillfredsställande. Nu finns hundratusentals
skrotbilar som inte blir tillvaratagna
utan verkar ytterst störande.

Jag är mest intresserad av bilskrotningsfrågan
när det gäller rena landsbygden.
I städerna skulle jag tro att
lagen om flyttning av fordon, som trädde
i kraft den 1 juli 1967, kommit mer
till användning än på rena landsbygden.
Vad jag allra mest uppmärksammat
är de hemska skrotupplag som finns

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. bortforslande och skrotning av bilvrak

på olika platser. Det finns på sina ställen
upplag där man tar emot skrotbilar
för att i någon mån ta till vara och som
reservdelar använda vissa delar på bilarna.
Men det verkar som om inte så
mycket tas till vara. Den stora skrotsamlingen
är det väsentliga.

En del som sysslar med denna hantering
gör det säkert med ordning och
reda, men det finns tydligen de som
bedriver denna form av bilskrotning
utan någon som helst planering eller
organisation av arbetet. Skrotlagren
bara växer och blir allt större för varje
år som går. Det finns de som mer eller
mindre missköter en sådan anläggning.
Det finns tusentals gamla bilskrov ute
i naturen. Man kan inte se någon mer
bedrövlig syn ute i en annars vacker
och trevlig natur än en sådan samling
av gamla skrotbilar. Det råder inga delade
meningar om att naturvårdslagen
är användbar även i dessa fall när det
gäller att röja upp i naturen.

I ett utlåtande från allmänna beredningsutskottet
1966 framhölls, såsom
jag redovisat i interpellationen, att bilskrotningsutredningen
i sitt betänkande
i ämnet för sin del konstaterar:
»Tillräckliga legala hjälpmedel för att
hindra uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar
har utredningen funnit föreligga
i gällande bestämmelser i 1964 års
naturvårdslag.» Utredningen understryker
emellertid »angelägenheten av aktivitet
på området från berörda myndigheters
sida». Här kan framhållas att
den aktiviteten har uteblivit, och det
finns rätt ofta anledning att fråga: Yar
finns naturvårdsverket och länsstyrelserna
när det gäller att tillämpa naturvårdslagen
i detta fall? Jag tror inte att
man kan hitta verkets insatser på de
s. k. bilkyrkogårdarna.

Det kanske inte tillkommer statsrådet
Lundkvist att svara på den frågan, men
nu skulle det vara av intresse att vinna
klarhet i vad naturvårdsverket har uträttat
för att hålla rent från bilvrak
ute i naturen. Här finns lagbestämmelser
som kan tillämpas, men när lagbe -

stämmelserna inte används blir det inte
något resultat, och nog är det meningslöst
att stifta lagar som inte blir använda.

Naturvårdsutredningen tog i sitt betänkande
Naturen och samhället redan
år 1962 upp frågan om bilskrotningen
och gjorde vissa uttalanden om hur här
borde planeras för att de många enskilda
bilvraken ute i naturen skulle försvinna
och för att de stora skrotupplagen
skulle störa så litet som möjligt.
Denna utredning samarbetade med bilskrotutredningen,
som närmare skulle
klarlägga de ekonomiska frågorna. Naturvårdsutredningen
hade sina förhoppningar
om att det skulle bli väl organiserade
bilskrotningsföretag och att bilskrotningen
skulle ske på sådant sätt
att den störde så litet som möjligt i
landskapsbilden och ur natursynpunkt.

Så framlade bilskrotningsutredningen
sitt förslag, som blev hårdhänt kritiserat
vid remissbehandlingen. I verkligheten
har efter alla utredningar och
förslag praktiskt taget ingenting inträffat.
Yi skall också vara medvetna om
att det är ett stort antal bilar som blir
skrotbilar varje år. För fem år sedan,
1964, var det cirka 134 000 bilar, och
antalet beräknas öka till 260 000 år
1975.

Här talas mycket om miljövård och
miljöförstöring, och det kommer säkert
att talas en hel del därom senare i dag
eller i morgon. Skrotbilarna spelar en
allt större roll i miljöförstöringen. I eu
tidning skrevs nyligen att det är tusentals
och tiotusentals bilvrak som kantar
vägarna. Räknar man med de skrotbilar
som finns på de många och så förskräckligt
otäcka s. k. bilkyrkogårdarna,
är antalet skrotbilar mycket större.
Att situationen är sådan som den nu är
beror delvis på att det är alltför svårt
att bli av med en gammal skrotbil. Här
finns några firmor som yrkesmässigt
sysslar med bilskrotning, men det är
tydligen ett alltför litet antal, och avstånden
har blivit för stora till dessa
bilskrotningscentraler.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. bortforslande och skrotning av bilvrak

Att göra bilskrotningen självbärande
och lönsam är knappast möjligt, beroende
på att en skrotbil inte bara kan
skickas till en smältugn och smältas ned.
Det är så många delar av andra metaller
än järn som måste skiljas ifrån av
manuell arbetskraft, och arbetskraften
är dyr. Uppfattningen att när bara den
centrala bilregistreringen träder i funktion
så skall bilskrotningen också bli
ordnad på ett mycket bättre sätt kan
inte tagas på allvar, då den säkert är
alltför ljusblå, herr statsråd.

När jag framställde min interpellation
hade jag en förhoppning att statsrådet
Lundkvist och regeringen hade
ett betydligt större intresse än vad som
framgår av interpellationssvaret för att
bilskrotningen skall ordnas på ett tillfredsställande
sätt.

Det händer numera rätt ofta när utredningar
sysslat med en fråga och
ärendet inte kan läggas fram i befintligt
skick att regeringen tillser att ett
nytt förslag utarbetas, vilket sedan med
eller utan ett nytt remissförfarande
framlägges för riksdagen. Här har det
emellertid inte varit någon brådska. I
bilskrotningsfrågan finns ett stort utrymme
för regeringsinitiativ, och här
bör regeringen visa intresse och inte
bara vänta och se tiden an.

En sämre ordning än den nuvarande
kan det knappast bli. Det är angeläget
att här sker en ändring till det bättre.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att herr Sveningsson klagar på
regeringens initiativ i detta sammanhang.
Regeringen har ju tagit de nödvändiga
initiativen och skapat den lagstiftning
som skulle göra det möjligt för
de lokala och regionala myndigheterna
att vidta de åtgärder som vi alla är
överens om är önskvärda.

Jag delar helt herr Sveningssons mening
att det finns ingenting som skräpar
ned mer i vår natur än de bilvrak
som vi kan se här och där. Men genom

den lagstiftning vi nu har fått finns det
alltså möjlighet att forsla bort bilar som
står och skräpar ute i naturen, och det
beror inte på regeringen att denna lagstiftning
inte utnyttjas.

Jag tror inte att det är som herr Sveningsson
säger att ingenting blir uträttat.
Jag vet att man på många håll har
vidtagit åtgärder för att rensa upp i
naturen från bilskrot med hjälp av den
lagstiftning vi har fått. Jag tror emellertid
att man skall vara realistisk nog
att säga att detta fortfarande är en ekonomisk
fråga, där de ekonomiska faktorerna
kanske i viss mån spelar den
rollen att man på det lokala planet inte
tar de initiativ som vi i och för sig
skulle önska. Men när vi väl får det nya
bilregistret och därigenom har bättre
möjligheter att spåra fordonsägarna
kommer det att vara lättare för oss. Det
är ju ändå så att det inte borde vara
kommunerna som skall betala kostnaderna
för detta, utan det skall egentligen
fordonsägaren göra.

Har vi möjlighet att spåra fordonsägaren
och sörja för att bilvraket blir
bortforslat på fordonsägarens bekostnad
tror jag att lagen kommer att bli
ännu mer effektivt utnyttjad än vad
den är i dag.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist säger
att den lagstiftning som här har tillkommit
har givit myndigheterna vissa
möjligheter att röja upp i naturen och
forsla bort enskilda fordon som har placerats
på olämpliga platser. Det kanske
är riktigt, men det finns alltjämt många
bilvrak ute i naturen. Vad jag tryckt
allra mest på är emellertid själva skrotningsprocessen.
Det är nedskrotningen
av bilen som är det bekymmersamma.
Nedskrotningen har inte ordnats på ett
tillfredsställande sätt, ty då skulle man
slippa att se de oändligt stora skrotupplagen,
där det kanske finns tusentals
bilar samlade, uppstaplade i tre fyra
våningar på varandra. Det finns ett så -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. bortforslande och skrotning av bilvrak

dant område inte långt från min hemort.
Det är här inte fråga om äganderätten
till bilen, utan om svårigheten att
på ett ekonomiskt och i övriga avseenden
tillfredsställande sätt transportera
bilen till en inrättning där den kan
smältas ner.

Riksdagsledamöterna reser ju emellanåt
utomlands på långa färder. Det lär
bli Japan och USA nästa gång. Kanske
kunde man denna gång också sända
med detta lilla ärende: Försök att studera
bilskrotningen i dessa länder, där
man kommit långt i fråga om att lösa
dessa problem. Det finns möjligheter
att på maskinell väg skilja de metaller
från varandra som är nödvändigt, vilket
visat sig så besvärligt på manuell
väg. Men sådana anläggningar fordrar
stora och kostnadskrävande investeringar.

Jag tror mig veta att viss försöksverksamhet
finns i detta avseende här
i landet. Jag vill nu bara peka på att
detta kunde vara något för regeringen
att fundera över när det gäller att investera
statliga medel, kanske just i sådana
här anläggningar.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten om denna fråga eftersom vi
har mycket annat att diskutera i dag.
Men då jag tror mig ha några relativt
färska uppgifter att lämna, vill jag framföra
dem.

Den statliga kommittén för ett renare
samhälle har bland annat fått till
uppgift att i nedskräpningshänseende
bedöma frågan om bilskrotningen. Kommittén
avslutade i går kväll sitt arbete
och kommer att inom några veckor avlämna
sitt utlåtande med en rad förslag
i detta avseende.

Som herr Sveningsson framhöll är
problemet att det fordras ett ganska
stort antal bilvrak för att man med någon
ekonomisk lönsamhet skall kunna
skrota ned dem. Man har exempelvis

angett minimiantalet till 500 bilvrak.
Detta gör att man kanske får tänka sig
en centraliserad bilskrotning i någon
form. Men herr Sveningsson skall som
sagt inom några veckor få del av förslag
från denna kommitté.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Låt mig bara uttrycka
den förhoppningen att det inte går med
detta förslag på samma sätt som med
bilskrotningsutredningens förslag, att
det inte leder till något resultat.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 10—12 samt
memorial nr 13, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, statsutskottets utlåtanden
nr 115—119 samt memorial nr 120,
bevillningsutskottets memorial nr 49,
bankoutskottets utlåtanden nr 27 och
28, första lagutskottets utlåtande nr 38
ävensom jordbruksutskottets memorial
nr 29.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 50, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandlingen
av allmänna beredningsutskottets
utlåtande i anledning av motioner
om förebyggande åtgärder inom
hälso- och sjukvården, m. m.

Utskottet hade beträffande detta ärende
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Härefter beslöts på gjord proposition,
att memorialet skulle läggas till handlingarna.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. prövningsrätt i fråga om rekom mendationer

från FN:s säkerhetsråd,

m. in.

Föredrogs ånyo sammansatt utrikesoch
första lagutskotts utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om vissa sanktioner
mot Rhodesia m. m. jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 78, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om vissa sanktioner mot Rhodesia
och

2) lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193).

I propositionen hade bland annat
framlagts förslag till lag om vissa sanktioner
mot Rhodesia. Lagförslaget avsåge,
att för Sveriges vidkommande
skulle genomföras de delar av de av
FN:s säkerhetsråd beslutade sanktionerna
mot Rhodesia som ännu icke
hade kunnat genomföras.

Sanktionslagen föresloges bliva provisorisk
i avvaktan på en allmän lag för
genomförande av säkerhetsrådets resolutioner.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet.
Genom överenskommelse mellan
utrikesutskottet och första lagutskottet
hade propositionen hänskjutits till sammansatt
utrikes- och första lagutskott.
Till det sammansatta utskottet hade därjämte
hänskjutits följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:101b,
av herr Jacobsson, Gösta, och herr
Strandberg, samt II: 1167, av herr Lothigius
och herr Björck i Nässjö,

2) de likalydande motionerna I: 1016,
av lierr Werner, och II: 1166, av herr
Hermansson m. fl.,

3) motionen 1:1015, av herr Lindblad,

4) motionen II: 1164, av herrar Ahlmark
och Ullsten, samt

5) motionen II: 1165, av herr Bergqvist
m. fl.

I motionerna 1:1014 och II: 1167 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 78 måtte beakta
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å följande
motioner, nämligen

a) 1:1014 och II: 1167,

b) 1:1016 och II: 1166,

c) I: 1015,

d) II: 1164 samt

e) II: 1165,

bifalla förevarande proposition, nr
78.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att föreliggande utlåtande härstammar
från ett enigt utskott. Det egendomliga
kan tänkas ligga i att det i den
utredning som har legat till grund för
propositionen finns en reservation och
att det ävenledes finns ett antal motioner,
varav en, I: 1014, som jag tillåter
mig beteckna som ganska tungt vägande.

Denna enighet i det sammansatta utrikes-
och första lagutskottets utlåtande
får emellertid inte missuppfattas, vare
sig i morgon eller i framtiden. Den har
helt enkelt berott på att frågan om en
generell FN-lagstiftning för närvarande
är under fortsatt beredning i FN-lagkommittén.
Denna kommitté, som arbetar
relativt snabbt under en effektiv
ordförande, väntas komma att lägga
fram ett förslag redan i höst. Man förutser
också en proposition till vårriksdagen
1970. Detta gör att en ny lagstiftning
mycket snabbt är på väg. Därav
följer också att de kontroversiella
frågor som kan finnas i dag även kommer
att finnas i morgon, men då blir
det av större vikt att de markeras vid

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd, m. m.

riksdagsbehandlingen och på allvar blir
föremål för riksdagens övervägande.
Dagens lagstiftning är med andra ord
högst provisorisk, och det finns därför
ingen anledning att i detalj gå in
på olika delar. Å andra sidan är det
viktigt att det sägs ifrån, att genom att
utskottet är enigt och genom att riksdagen
av allt att döma i endräkt fattar
beslut i enlighet med utskottets förslag
har inget prejudikat skapats; det föreligger
ingen bundenhet för kommande
utskott respektive riksdagar i de sakfrågor
det här gäller.

Låt mig i största hast, herr talman,
peka på några av de kontroversiella frågorna.
En av dem gäller hörandet av
riksdagen. Enligt den mening som framföres
i motionen I: 1014 och i reservation
i FN-lagkommittén är det vid fall
av sanktioner som följd av rekommendationer
från FN:s säkerhetsråd nödvändigt
att riksdagen höres innan sanktionerna
sätts i kraft. Det är dock fråga
om ganska genomgripande åtgärder. Det
är fråga om att göra tidigare lovliga näringar
och yrken till olovliga, att införa
straffsatser för brott som dessförinnan
icke existerat, och det kan bli fråga om
ganska genomgripande åtgärder mot de
enskilda människorna, t. ex. att skilja
familjemedlemmar åt, inte bara till
egendom och till kontakter, utan också
över huvud taget förhindra deras samhörighet.
Så viktiga saker bör inte kunna
beslutas av regeringen allena. Beslutet
bör fattas av riksdagen. Det är att
märka att i fråga om rekommendationer
från FN:s säkerhetsråd föreligger inte
den minsta bundenhet enligt FN-stadgan
för något enskilt land. Sverige har
också åtminstone vid ett tillfälle tämligen
högaktningsfullt åsidosatt sådana
rekommendationer utan riksdagens hörande,
men också så att säga utan regeringens
markerande av att detta var
ett åsidosättande av FN:s rekommendationer.

När det gäller obligatoriska sanktioner
är läget delvis annorlunda, ty där
föreligger en formell bundenhet enligt

FN-stadgan, en bundenhet som mycket
diskuterades när vi inträdde i FN och
som föranledde långa debatter om hur
den skulle påverka vår neutralitet. Förutvarande
utrikesministern herr Undén
bland andra markerade noggrant att
vårt medlemskap i FN i själva verket innebar
ett avsteg från vår neutralitetspolitik,
men ett avsteg som han ansåg
motiverat av en bekännelse till den allmänna
solidaritetspolitik som väntades
följa efter det andra världskriget samt
av det faktum att stormakterna genom
sin vetorätt i säkerhetsrådet skulle kunna
förhindra att andra stater indrogs
i ett stormaktskrig. Denna förhoppning
har icke helt infriats. En av de stormakter
som förutsattes ingå i FN :s säkerhetsråd
— Kina — är icke medlem av
detta, och med anledning därav har
denna förutsättning till någon del kommit
att hänga i luften.

Men det finns också en annan faktor,
och det är det faktum att varje regering
måste förbehålla sig rätten att pröva
lagligheten även av ett FN-beslut.
Enligt mångas mening borde också riksdagen
vara med vid denna prövning.
Det kan tänkas att ett FN-beslut fattas
under former som står i strid med FNstadgan,
och då föreligger naturligtvis
inte samma bundenhet som om det vore
ett helt legalt beslut. Här måste varje
nation företa sin egen prövning. Ett
exempel på hur det kunde gå till i
gamla NF lämnas i motion 1:1014.

Därav följer alltså att riksdagen
egentligen också borde underställas beslut
som regeringen fattar i fråga om
obligatoriska sanktioner. Det är att märka
att det här kan bli fråga om militära
sanktioner. Landet kan indragas i krig,
och beslutsprocessen i sådana sammanhang
är för ögonblicket en smula tveksam
sedan regering och riksdag undanröjt
den gamla 13 § i regeringsformen.
Så mycket står emellertid klart, att därest
riket icke anfalles och därmed ett
krig uppstår, bör riksdagen fatta beslut
om annan krigshandling

Statsrådet Kling har inte tagit ställ -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd, m. m.

ning till dessa frågor i nu föreliggande
proposition. Han har i stort sett gått
förbi dem under hänvisning till att det
kommer en ny FN-lagstiftning. Möjligen
markerar han en viss sympati för att
riksdagen skall höras.

I utskottsutlåtandet står det på ett
ställe: »Utskottet finner sig i detta sammanhang
endast böra konstatera att
rättsenligheten i de aktuella sanktionsåtgärderna
genom förevarande proposition
nu har underställts riksdagens
prövning.» Jag vill understryka ordet
»nu», därför att dessa från början rekommenderade
sanktioner mot Sydrhodesia
numera är obligatoriska. De sattes
faktiskt i kraft utan riksdagens hörande,
låt vara att utrikesnämnden hördes.

Den andra kontroversiella frågan i
sammanhanget — det finns fler, men
den andra som här betonas — är frågan
om ersättning till enskilda som drabbas
av förluster i samband med sanktionerna.
Här talas mycket om att vi solidariskt
skall bära de bördor som kan
följa av internationella åtaganden. Det
är en riktig princip, men jag kan inte
förstå att en sådan uppfattning rimmar
med tanken att enskilda personer,
som av en tillfällighet och utan eget
förvållande råkar ut för förluster i
samband med t. ex. en rekommenderad
sanktion, icke skall erhålla ersättning
av det allmänna.

Justitieminister Kling har gjort
många värdefulla tillägg till utredningsförslaget
och anfört många kloka synpunkter
i propositionen, men på en
punkt måste jag bestämt göra invändningar
mot vad han säger. Han säger att
det redan av statsfinansiella skäl är
uteslutet med sådan ersättning. Jag kan
inte finna annat än att ett sådant uttalande
är litet cyniskt. Skulle staten icke
rå med att klara vad den överlåter åt
enskilda att klara, enskilda som därtill
inte har något vållande i sammanhanget
utan enbart har råkat in i ett äventyr
till följd av ett internationellt av -

görande som de måste stå ganska främmande
inför.

Lagrådet har understrukit att man
förutsätter att ersättningsfrågan löses i
en kommande mer generell FN-lagstiftning,
och jag tycker mig i utskottsutlåtandet
finna en viss sympati för samma
synpunkt, även om detta inte har
medfört att ersättningsfrågan fått en
som många anser rimlig lösning i det
nu föreliggande förslaget.

Jag nämnde att statsrådet Kling på
ett förtjänstfullt sätt har hyfsat ekvationen
i samband med detta intressanta
lagstiftningsarbete, en lagstiftning som
för övrigt inte minst från juridisk synpunkt
inrymmer en rad beaktansvärda
frågor. Han har bl. a. betonat, vilket
jag tycker är ganska viktigt, att texten
i en FN-konvention icke utan vidare
kan översättas till nationell lagstiftning.
Var och en som har följt FN-arbetet
har detta fullt klart för sig. En FN:s
konventionstext tillkommer ibland litet
hipp som happ, och det är inte vanvördigt
mot institutionen när jag säger
detta. Det är formuleringar som skall
täcka synpunkterna hos över hundratalet
medlemsstater med helt skilda rättssystem,
helt skilda rättsordningar och
helt skilda rättsuppfattningar i många
sammanhang. Det är en lagstiftning som
skall täcka synpunkterna i demokratier
till någon del och i diktaturer till övervägande
delen. Det är redan av denna
anledning uteslutet att en konvention
direkt skulle kunna infogas i Sveriges
rikes lag. Detta har justitieministern
mycket noga påpekat, och han har också
gjort de finputsningar av konventionstexten,
där densamma överförs till
svensk lagstiftning, som är alldeles
oundvikliga och som är påkallade av
vår rättstradition, av våra rättsbegrepp
och av vårt domstols- och administrativa
system. Jag tycker att man bör
hålla justitieministern räkning för detta.

Beträffande Cabora Bassa-affären
skall jag fatta mig mycket kort i den
mån den spökar i denna debatt. Om

Onsdagen den 28 mai 1969 fm.

Nr 28

Ang. prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd, m m

och när detta kraftverk kommer till
stånd och om och när elektrisk ström
en gång kominer att levereras från detta
kraftverk, är det väl föga troligt att
sanktionerna mot Rhodesia vid den tidpunkten
är i kraft. Sanktioner har som
regel en mycket kort livstid. Jag vill erinra
om det faktum att när Sveriges
riksdag behandlade vissa lagstiftningsfrågor
och ersättningsfrågor i samband
med sanktionerna mot Italien efter
överfallet på Abessinien, dröjde det bara
någon månad innan dessa sanktioner
upphävdes. Man bör med andra ord
inte utgå ifrån ett statiskt läge, utan
man bör ha i minnet att all politik
framför allt på det internationella planet
är dynamisk och att man inte bör
binda sig i stridsfrågor som kanske är
helt inaktuella vid det reella avgörandet.
Vad beträffar det lagtekniska spörsmålet
är problemet helt enkelt löst genom
att i lagtexten infogats uttrycket
»elektrisk kraft» redan i den provisoriska
lagstiftningen.

Det skulle vara många andra frågor,
herr talman, att ta upp i detta sammanhang.
Frågan om avtals rättsenlighet
i samband med sanktioner är mycket
intressant, men jag skall inte gå in
på detta utan bara ta upp en liten detalj.
Jag vill notera att riksåklagaren
i ett remissuttalande har en mycket
märklig passus. Han föreslog i detta remissutlåtande
med ändring av kommitténs
förslag att fängelse skulle ingå
i latituden, därest gärningen skett av
grov oaktsamhet. Han motiverar detta
bl. a. med att det borde vara möjligt
att tillgripa husrannsakan. Att anföra en
sådan motivering är verkligen att ställa
sig själv på huvudet. De straffprocessuella
tvångsmedlen beslag, husrannsakan,
reseförbud m. m. skall komma som
en följd av latituden; det är en självklar
regel för varje jurist. Men latituden
bör inte få tillskapas med hänsyn
till det straffprocessuella tvångsmedlet.
Naturligtvis måste justitieministern avstå
från riksåklagarens tanke, och han
har kommit fram till samma slutsats be -

träffande latituden men med en annan
motivering — och på samma sätt gör
utskottet. Jag noterar med tillfredsställelse
det avståndstagande från riksåklagarens
tanke som skett både i departementet
och i utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Hernelius har i
sitt anförande redan påpekat att de
frågor som han här ytterligare poängterat
inte är direkt aktuella för riksdagens
avgörande nu, och jag kan därför
också jag fatta mig mycket kort. Vad
beträffar den första fråga som herr
Hernelius tog upp, att riksdagen bör
höras före beslut om tillämpning av
FN:s rekommendationer, har utskottet
ansett att den inte har haft någon
aktualitet vid behandlingen av den nu
föreliggande propositionen. I detta fall
har begärts att riksdagen skall lämna
sin medverkan till den lagstiftning som
föreslås, således är inte bara fråga om
dess hörande utan om dess medbestämmanderätt.

Vad beträffar frågan mera generellt
sett om riksdagens hörande i frågor om
rekommendationer skall sättas i kraft
av Sverige eller inte, så ligger den ju
hos FN-kommittén, och vi får väl upp
den i ett senare sammanhang.

Vad angår den andra frågan, ersättning
till enskilda, förhåller det sig likadant
med den. Den övervägs för närvarande
av FN-lagkommittén. På det
viset kan man säga att motionsyrkandet
i den delen redan på förhand är
bifallet. Det begärdes just att man skulle
understryka lagrådets uttalande att frågan
skulle bli föremål för ytterligare
överväganden. Utskottet har inhämtat
att så är fallet.

Herr Hernelius vände sig mot ett uttalande
av departementschefen, att man
kunde avfärda frågan redan av statsfinansiella
skäl. Jag vill då endast säga
att utskottet har läst denna passus i
propositionen så, att uttalandet gäller

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd, m. m.

endast frågan om att på nuvarande stadium
genom lagstiftning garantera ersättning
för förluster genom sanktionslagstiftning.
Yi har utgått ifrån att det
inte innebär att man på något sätt säger
nej till all ersättning i dessa fall,
utan att sådan skall kunna utgå. Utskottet
har också poängterat att man
utgår från att om ersättningsfrågor
aktualiseras av enskilda personer skall
Kungl. Maj:t ta ställning till dem,
eventuellt om så erfordras underställa
en sådan fråga riksdagens prövning.

Däremot är det väl riktigt, som sägs
i propositionen, att det är mycket svårt
att i bestämda regler fixera i vilka fall
ersättning skall utgå. Det är i många
fall fråga om indirekt skada och kan
vara fråga om skada, som har ganska
stor likhet med förluster som uppstår
på grund av handelsregleringar, exportförbud
och liknande åtgärder. Det är
därför svårt att noggrant reglera dem.
Det har inte heller skett i något annat
land, men frågan är under övervägande
inom kommittén. Man kan i det avseendet
kanske särskilt peka på sådan
indirekt skada som uppstår genom
att ett företag eventuellt får lägga
ned eller inskränka driften därför att
kontrakterade leveranser inte kan fullföljas.
Det blir bl. a. arbetsmarknadsmässiga
konsekvenser, som kanske inte
kan lösas inom ramen för allmänna
ersättningsregler. Jag förutsätter emellertid
att särskilt i sådana fall statsmakterna
intar en generös hållning och
ser till, närmast genom arbetsmarknadspolitiska
medel, att vederbörande
i möjligaste män hålls skadeslösa.

Jag får, herr talman, instämma i
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I likhet med ordföranden
i sammansatta utskottet, herr
Alexanderson, vill jag yrka bifall till
utskottets förslag och även erinra om
den i och för sig mycket intressanta
fråga som herr Hernelius tog upp.

Det gällde riksdagens prövningsrätt beträffande
FN:s sanktioner som Sverige
skall tillämpa, ett kapitel som riksdagen
vid ett framtida tillfälle kan få anledning
att ta ställning till, nämligen
när förslaget om den permanenta FNlagen
läggs fram. I dag har den frågan
dock icke egentlig aktualitet eftersom
detta är en provisorisk lag som är
»skräddarsydd» på fallet Rhodesia.

Jag vill också erinra om att när herr
Hernelius tycker att departementschefen
uttryckt sig cyniskt i ersättningsfrågan
så gäller det uttalande herr Hernelius
åberopade just tanken att man
skulle införa en lagstiftning som garanterade
enskilda rätt till ersättning.
Att departementschefen därvid uttrycker
sig ganska avvisande får ses mot
bakgrund av att veterligen inte något
land i världen infört en sådan ersättningsgaranti.
I mitten på 1930-talet diskuterades
en sådan garanti i svenska
riksdagen på tal om sanktionerna mot
Italien under Abessinien-kriget, men
den avvisades då. Därefter har den inte
haft någon aktualitet i detta sammanhang.

Veterligen har inte något land i sina
FN-lagar upptagit någon garanterad
ersättning till medborgare eller företag
som lider ekonomisk skada på grund
av sanktionspolitiken. Det enda som
egentligen finns av mera positiv innebörd
är ett uttalande i den kanadensiska
FN-lagen. Där står det att medborgare
kan hemställa — may apply to — hos
regeringen om en ersättning. I FN-lagkommittén,
där jag liksom herr Hernelius
har nöjet att vara med, har vi
berört detta problem tills vidare i den
provisoriska lagen genom att vi skriver
att en sådan ersättningsfråga i vissa
fall kan aktualiseras av billighetsskäl.
Den innebörden har också utskottets
skrivning. Det betyder att hela denna
fråga är öppen för fortsatt debatt i FNlagkommittén.

Låt mig säga någonting också om ett
avsnitt som väckt viss uppmärksamhet
i den allmänna diskussionen i vårt

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. prövningsrätt i fråga om rekommendationer från FN:s säkerhetsråd, m. m.

land. Vissa motionskrav har framförts
på att riksdagen skulle vidga den föreslagna
lagstiftningen, så att den även
medgav Kungl. Maj:t rätt att vidtaga
sanktioner mot så att säga tredje stat,
mot ett land som bryter mot FN :s sanktioner
och det som påbjudes av säkerhetsrådet.

Detta är en helt ny frågeställning,
inte bara i vårt land utan även i den
internationella debatten och i FN-debatten,
hur man skall komma till rätta
med nationer som bryter mot av säkerhetsrådet
påbjudna sanktioner. Det
finns inget svar på den frågan, och
inga konkreta åtgärder har vidtagits.
En kommitté inom FN arbetar för närvarande
med att följa upp övervakningen
av sanktioner mot Rhodesia. Den
samlar in statistik och tar av regeringarna
reda på vilka åtgärder som vidtagits,
men någon uppföljning från säkerhetsrådets
sida har tills vidare inte skett.
Långt mindre har någon nationell regering
eller något parlament lagstiftat i
dessa frågor. Därför har vi i det sammansatta
utskottet bedömt det så att det
inte kan vara lämpligt för Sverige att
såsom enda land i världen utvidga säkerhetsrådets
sanktionspolitik på det
sätt som har önskats i ett par motioner.
Det skulle kunna medföra politiska
och ekonomiska konsekvenser för
vårt land som inte kan förutses.

I debatten har särskilt åberopats ett
projekt, nämligen det stora kraftverk
som är aktuellt i den portugisiska kolonin
Mozambique. Man vill på den
grunden vidga den nu föreslagna Rhodesia-lagen.
Då är först att märka att
Cabora Bassa-projektet inte är avgjort.
Man vet tills vidare inte om det kommer
att förverkligas eller i så fall vilket
konsortium som skall få utföra arbetet.
Vidare kommer den lag som nu
föreslås att gälla endast till och med
år 1970. Under inga omständigheter
kan Cabora Bassa-projektet bli så utvecklat
under denna tid av ett och ett
halvt år att Rhodesia-lagen skulle kunna
bli ett lämpligt instrument för åtgär -

der i denna fråga. Därför har vi ansett
att den frågan med fördel kunde
utelämnas ur debatten om den provisoriska
Rhodesia-lagen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! I och för sig skulle
herrar Alexandersons och Möllers anföranden
inte behöva föranleda någon
replik. I stort sett har vi ju samma
principiella inställning till frågorna,
nämligen att vi avvaktar den lagstiftning
som kommer. Jag skulle möjligen
vilja komplettera på en punkt.

När herr Alexanderson och herr Möller
betonar att inget annat land har lagstiftning
om obligatorisk ersättning i
samband med sanktioner, så är det alldeles
riktigt. Men det beror väl på att
sanktionsmaskineriet har varit väldigt
obrukat under decennier. Det är en
ganska ny företeelse i rättsordningarna.
Det är ett skäl, och ett annat är att man
i många länder tar mycket lätt på sanktionsbestämmelsernas
efterlevnad —
alltför lätt — och därmed uppkommer
ju inga ersättningsfrågor. I Sverige, som
utmärks av en betydligt större perfektionism
i internationella och nationella
sammanhang, ser vi annorlunda på saken,
och därmed får ersättningsfrågorna
en helt annan aktualitet.

Jag vill också tillägga att den svenska
regeringen vid flera tillfällen har fäst
FN:s generalsekreterares uppmärksamhet
på frågan om ersättning mellan nationer
för de skador som kan uppstå
i samband med sanktioner. Då förefaller
det mig vara rimligt — jag talar nu
om nästa lagstiftning — om samma regering
inom landet verkade för samma
solidaritet som den vill verka för mellan
länderna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik

in. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
angående lokaliserings- och regionalpolitik
m. m.

I detta utlåtande hade i ett sammanhang
behandlats följande motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik
in. m.:

1) de likalydande motionerna I: 137,
av herr Werner, och II: 156, av fru Htill
int/ in. fl;

2) de likalydande motionerna I: 219,
av herr Pettersson, Kort, samt II: 240,
av herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Larsson i Norderön;

3) de likalydande motionerna 1:279,
av herrar Mårtensson och Wååg, samt
II: 314, av herr Johnsson i Blentarp och
herr Johansson i Simrishamn;

4) de likalydande motionerna 1:282,
av herr Werner, och II: 316, av fru
Marklund m. fl., såvitt nu vore i fråga;

5) de likalydande motionerna 1:334,
av herr Dahlén in. fl., och II: 385, av
herr Wedén m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 336,
av herr Jacobsson, Per, och 11:444, av
herr Larsson i Umeå in. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:387,
av herr Virgin m. fl., och II: 443, av
herr Holmberg m. fl;

8) de likalydande motionerna 1:522,
av herr Bengtson m. fl., och II: 626, av
herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore i
fråga;

9) de likalydande motionerna I: 720,
av herr Bengtson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 834, av herr Hedlund
in. fl.;

10) de likalydande motionerna I: 721,
av herr Bengtson m. fl., och II: 835, av
herr Hedlund in. fl.;

11) de likalydande motionerna I: 723,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
840, av herr Larsson i Norderön och
herr Eriksson i Bäckmora;

12) de likalydande motionerna I: 724,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl,
och II: 847, av herr Skoglund ni. fl.;

13) de likalydande motionerna I: 728,
av herr Jacobsson, Per, och herr Andersson,
Axel, samt II: 841, av herr
Larsson i Umeå;

14) de likalydande motionerna I: 731,
av herr Olsson, Johan, in. fl, samt II:

838, av herr Johansson i Skärstad och
herr Mattsson;

15) de likalydande motionerna 1: 733,
av herr Olsson, Johan, in. fl., och II:

839, av herr Josefson i Arrie m. fl.;

16) de likalydande motionerna I: 736,
av herr Rönnberg in. fl., och II: 846, av
herr Skoglund in. fl.;

17) de likalydande motionerna I: 737,
av fröken Stenberg m. fl, samt II: 843,
av herr Nilsson i Tvärålund och herr
Larsson i Umeå;

18) de likalydande motionerna I: 739,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 829,
av herr Enarsson m. fl.;

19) de likalydande motionerna I: 741,
av herr Österdahl, samt II: 831, av herr
Gustafsson i Stenkyrka och herr Franzén
i Träkumla;

20) motionen II: 97, av fru Marklund
in. fl.;

21) motionen 11:239, av herr Haglund
in. fl;

22) motionen 11:383, av fru Rgding
in. fl., såvitt nu vore i fråga;

23) motionen 11:828, av herr Elmstedt
m. fl.; ävensom

24) motionen 11:849, av herr Stridsman.

I det följande angives motionsyrkanden
i samma ordning som de behandlats
i utskottets yttrande och med samma
bokstavsbeteckningar som förekomme
i utskottets hemställan.

A) Den lokaliseringspolitiska stödverksamhetens
inriktning och utformning
och därmed besläktade frågor behandlades
i

a) motionerna I: 387 och II: 443, vari
bland annat hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att de riktlinjer angående lokaliseringspolitiken
som i motionerna angivits
borde delgivas 1968 års lokaliseringsutredning
för beaktande;

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings, och regionalpolitik m. m.

b) motionerna I: 720 och II: 834, vari
anhållits, att riksdagen måtte i princip
uttala sig för en mer aktiv lokaliseringspolitik
i fråga om varaktiga sysselsättningsmöjligheter
i olika regioner för
tiden från och med den 1 juli 1970 enligt
i motionerna angivna grunder;

c) motionerna I: 279 och II: 314, vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en utredning
om formerna för en obligatorisk anmälningsplikt
för all nyetablering av industrier
och annan företagsamhet;

d) motionerna I: 731 och II: 838, vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att i tillläggsdirektiv
till 1968 års utbildningsutredning
och 1968 års lokaliseringsutredning
måtte klargöras, att utbyggnaden
av det högre utbildningsväsendet
skulle utnyttjas som ett regionpolitiskt
medel enligt i motionerna anförda riktlinjer.

B) En parlamentarisk utredning angående
glesbygdernas problem hade begärts
i

a) motionerna I: 387 och II: 443, vari
bland annat hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om tillsättandet av en parlamentarisk
utredning angående glesbygdernas
problem;

b) motionerna I: 522 och II: 626, vari,
såvitt motionerna hänvisats till bankoutskottet,
anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning rörande glesbygdsproblemen
med uppgift att snarast möjligt
framlägga förslag till en långsiktslösning
med sådana åtgärder, att glesbygdsbefolkningen
bereddes möjligheter
till en tillfredsställande service på
grundval av ett så långt möjligt förstärkt
näringsliv i glesbygderna och
därutöver i nödvändig utsträckning ett
kompletterande stöd från samhället;

c) motionerna I: 739 och II: 829, vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk utredning för de

speciella problem som sammanhängde
med glesbygderna.

C) önskemål rörande den regionalpolitiska
planeringsverksamheten hade
framförts i

a) motionerna I: 721 och II: 835, vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt
tillsättande av en parlamentarisk
arbetsgrupp för utarbetande av ett regionaipolitiskt
handlingsprogram i syfte
att enligt motionerna skapa ett så långt
möjligt decentraliserat samhälle;

b) motionen 11:828, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla,

att en forskargrupp med parlamentariskt
inslag måtte tillsättas för studium,
kartläggning och belysning av de långsiktiga
verkningarna i stort av i motionen
påtalade, pågående strukturförändringar,

att forskning, med syfte att utröna förutsättningarna
för att utveckla eller uppehålla
befolkningsbalans i relativt glesbefolkade
regioner, måtte bedrivas i en
representativ region omfattande både
egentlig glesbygd och tätorter i enlighet
med vad i motionen anförts, samt

att en sådan översyn och samordning
måtte genomföras, att de totala samhällsekonomiska
verkningarna bättre
beaktades vid pågående och kommande
riks- och regionplanering och vid genomförandet
av olika samhällsingripande
åtgärder;

c) motionerna I: 334 och II: 385, vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att en regional
ekonomisk planering med mål för utvecklingen
i olika delregioner i Norrland
måtte komma till stånd utan dröjsmål
och att ett näringspolitiskt program
med klar målsättning för den
framtida norrlandspolitiken måtte uppgöras
med ledning av den regionala
planeringen;

d) motionerna I: 336 och II: 444, vari
anhållits, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att i motionerna anförda
synpunkter måtte beaktas och att

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

lämpligt organ, förslagsvis den inom
näringsdepartementet tillsatta arbetsgruppen
för speciella norrlandsfrågor,
finge i uppdrag att vidare bearbeta och
framlägga förslag i enlighet med motionernas
syfte;

e) motionerna I: 736 och II: 846, vari
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av statsverkspropositionen, huvudtitlarna
11 och 13, skulle beakta de
i motionerna anförda synpunkterna
och understryka angelägenheten av snara
åtgärder på närings- och regionpolitikens
område.

D) Viss utredningsverksamhet i anslutning
till det regionalpolitiska planeringsarbetet
hade förordats i motionen
11:239, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om tilläggsdirektiv till 1968 års lokaliseringsutredning
beträffande produktionskostnader
och lönsamhetskalkyler
inom exempelvis några norrlandsregioner
och de regioner som angivits i 1969
års statsverksproposition samt någon av
de tre storstadsregionerna.

E) Frågan om lokalisering av statlig
verksamhet hade behandlats i motionerna
I: 733 och II: 839, varit anhållits,
att riksdagen måtte

1) i princip uttala sig för att den statliga
förvaltningen i möjlig utsträckning
borde lokaliseras till andra orter än
Stockholm,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamt upprättande av
plan för utflyttning av centrala ämbetsverk
och andra statliga verksamheter
från Stockholm till andra orter som
kunde anses lämpliga och möjliga.

F) Avfolkningsbygdernas problem hade
behandlats ytterligare i motionerna
1:723 och 11:840, vari hemställts, att
riksdagen måtte göra en allmän principdeklaration
om bygdetrygghet i enlighet
med vad som angivits i motionerna.

Olika förslag med avseende på Norrland
eller delar därav hade framlagts i

G) motionerna I: 219 och II: 240, vari

yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag måtte
utarbetas i enlighet med vad i motionerna
anförts, vilket innebure, att Jämtlands
län, såsom ett speciellt inlandslän,
skulle bliva försöksområde för lokaliseringspolitiska
insatser och att
hänsyn därtill skulle tagas vid utformningen
av riktlinjerna för den fortsatta
lokaliseringspolitiska verksamheten;

H) motionen II: 849;

J) motionerna I: 724 och II: 847, vari
föreslagits, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t anhålla, att nu pågående
utredningar, skogsbruksutredningen och
skogspolitiska utredningen, måtte givas
direktiv att i samråd och med förtur
snarast möjligt avgiva särskilda förslag
till ur sysselsättningspolitisk synpunkt
lämpliga åtgärder till stöd för skogsbruket
i Norrlands inland, varvid av motionärerna
anförda synpunkter borde vinna
beaktande;

K) motionerna I: 282 och II: 316, såvitt
nu vore i fråga;

L) motionerna I: 728 och II: 841, vari
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hegära en skyndsam
utredning om förläggande av en statlig
eller halvstatlig massafabrik till Västerbottens
inland, förslagsvis till Storuman; M)

motionerna I: 737 och II: 843, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte i enlighet med i motionerna
uppdragna riktlinjer vidtaga åtgärder i
syfte att främja turismen i Norrland.

Förslag avseende särskilda regioner
utanför Norrland hade framlagts i

N) motionerna I: 741 och II: 831, vari
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att en särskild
delegation borde tillsättas som hade till
uppgift att åstadkomma etablering av
statlig verksamhet på Gotland;

O) motionerna 1:137 och II: 156;

P) motionen 11:383, såvitt nu vore i
fråga; samt

Q) motionen II: 97.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings, och regionalpolitik m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla, att följande motioner,
nämligen

a) 1:387 och 11:443, såvitt gällde
riktlinjer för lokaliseringspolitiken,

b) I: 720 och II: 834,

c) I: 279 och II: 314,

d) I: 731 och II: 838,
överlämnades till 1968 års lokaliseringsutredning
och att riksdagen därvid
som sin mening måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i anslutning
till motionerna;

B) att riksdagen måtte i anledning
av följande motioner, nämligen

a) I: 387 och II: 443, såvitt gällde utredning
angående glesbygdernas problem,

b) 1:522 och 11:626, såvitt gällde
samma ämne, samt

c) I: 739 och II: 829,

hos Kungl. Maj :t hemställa om en parlamentarisk
utredning angående glesbygdernas
problem i enlighet med vad
utskottet i utlåtandet anfört;

C) att riksdagen måtte i anledning
av följande motioner, nämligen

a) I: 721 och II: 835,

b) 11:828,

c) I: 334 och II: 385,

d) I: 336 och II: 444,

e) I: 736 och II: 846,

som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i anslutning till
dessa motioner anfört rörande regionalpolitisk
planering m. in.;

D) att riksdagen i anledning av motionen
11:239 hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning rörande produktionskostnaderna
i skilda regioner i enlighet
med vad utskottet i utlåtandet
anfört;

E) att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 733 och II: 839, angående
utflyttning av statlig verksamhet
från Stockholm, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

F) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:723 och 11:840, rörande en
allmän principdeklaration om bygdetrygghet; G)

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:219 och 11:240, om speciella
lokaliseringspolitiska insatser i Jämtlands
län;

H) att riksdagen måtte avslå motionen
II: 849, om riktlinjer för försöksverksamhet
med ett regionalt utvecklingsstöd
i Norrbottens län;

J) att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att motionerna I: 724 och
II: 847, om åtgärder till stöd för skogsbruket
i Norrlands inland, överlämnades
till skogsbruksutredningen och
skogspolitiska utredningen och att riksdagen
därvid som sin mening måtte
giva till känna vad utskottet anfört i
anslutning till motionerna;

K) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:282 och 11:316, såvitt gällde
frågor om statliga företag i Norrland;

L) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 728 och II: 841, om förläggande
av en statlig eller halvstatlig massafabrik
till Västerbottens inland;

M) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:737 och 11:843, om åtgärder
för att främja turismen i Norrland;

N) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 741 och II: 831, om en delegation
för etablering av statlig verksamhet
på Gotland;

O) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:137 och 11:156, om statliga
basindustrier i sydöstra Sverige, m. m.;

P) att riksdagen måtte avslå motionen
11:383, såvitt gällde frågor om
statsägd industri i Värmland;

Q) att riksdagen måtte avslå motionen
II: 97, om utredning av näringsstrukturen
i Bergslagen.

Reservationer hade avgivits
vid utskottets hemställan under G

I) av herrar Mattsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade;

2) av herrar Stefanson (fp), Mattsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
till utskottets hemställan under G bort
fogas följande tillägg:

»samt

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 334 och II: 385 därjämte hos
Kungl. Maj:t hemställer att en regional
ekonomisk planering med mål för utvecklingen
i olika delregioner i Norrland
kommer till stånd utan dröjsmål
och att ett näringspolitiskt program
med klar målsättning för den framtida
norrlandspolitiken uppgörs med ledning
av den regionala planeringen;»

vid utskottets hemställan under H

3) av herrar Strandberg (m) och
Stridsman (ep), vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

vid utskottets hemställan under L

4) av herr Larsson i Umeå (fp), som
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under L hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 728 och II:
841 hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en skyndsam utredning av förutsättningarna
för förläggande av en massafabrik
till Västerbottens inland;

vid utskottets hemställan under M

5) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(in), Strandberg (m), Mattsson (ep),
Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under M hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:737 och 11:843
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om
åtgärder enligt av reservanterna angiv -

na riktlinjer i syfte att främja turismen
i Norrland.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden:
med avseende på utskottets yttrande i
allmänhet

1) av herrar Åkerlund, Strandberg
och Regnéll (alla m) samt

2) av herr Llagnell (s);

vid utskottets hemställan under N

3) av herr Stefanson (fp) och herr
Börjesson i Glömminge (ep); ävensom

vid utskottets hemställan under O

4) av herr Börjesson i Glömminge
(ep).

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Som bekant har vi som
bor i övre Norrland, när vi medelst
flyg skall förflytta oss till våra hemtrakter,
helt nyligen tvingats till att
nyttja förbindelserna från Arlanda till
Luleå. Sedan vi prövat på detta i några
veckors tid har vi kunnat konstatera,
när vi suttit i bussen från Sergels torg
till Arlanda på fredagseftermiddagarna,
att restiden med buss från Sergels torg
och bara ut till Ulriksdal till och med
är längre än den tid vi behöver vistas
i luften när vi förflyttar oss från Arlanda
till Luleå, och då har vi fått en
tankeställare.

Jag har fått mig den tankeställaren
att det kanske skulle vara mera av behovet
påkallat för oss här i riksdagen
att på allvar ta itu med och brottas med
storstadsproblematiken än med det vi
nu har att diskutera, nämligen glesbygds-
och lokaliseringspolitiken. Jag
har all förståelse för den unga vackra
vokalisten som jag i morse lyssnade till
i radio, när hon sjöng: Jag tycker inte
om att gå här och vänta på tunnelbanan,
så nu flyttar jag från stan.

Men den tankeställaren, herr talman,
har också gett mig en framtidsvision.
Den har föranlett mig att fråga: Hur
länge skall dagens människor stå ut
med den jäktiga tillvaro som vi upp -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lever — och tillvaron är jäktig inte
bara här i Sverige utan väl i hela Europa
— och hur länge skall det för vårt
lands invånare och för den övriga befolkningen
i Europa vara populärt med
semesterresor till Medelhavet? Vad
kommer att hända den dagen då Västeuropas
befolkning får en ökad levnadsstandard
och en större fritid?
Kommer inte med all sannolikhet då en
reaktion till stånd, en reaktion som innebär
helt nya behov av några veckors
vistelse på annat ställe än i fritidskralerna
kring Medelhavet? För egen del
tror jag att så blir fallet. I en sådan
situation, herr talman, skulle det vara
oförsvarligt om vi uttunnat den bofasta
befolkningen i den snart sagt enda
kvarvarande delen i Europa, nämligen
Norrland, som kan bjuda någonting
nytt, vilket med säkerhet också är absolut
nödvändigt för individen. Det är
nog fel av oss att ständigt och jämt
bara framföra negativa synpunkter på
norrlandsproblematiken. Jag har därför
velat öppna dagens debatt med denna
lilla framtidsvision och tankeställare.
Jag tror att det mycket snart kommer
att visa sig vara mer än värdefullt
att kunna bjuda människor i hela Europa
på frisk luft, rent vatten och en
avstressande miljö.

Mot den hittills förda lokaliseringspolitiken
har inte minst från vår sida
riktats mycket stark kritik. Vi kan
klart konstatera — även om det är ett
obehagligt konstaterande — att under
den tid då vi från riksdagens sida har
bedrivit lokaliseringspolitik har vi ändå
fått uppleva att arbetslöshetsnivån
i skogslänen har stigit mer än 50 procent.
Samtidigt har de säsongmässiga
fluktuationerna blivit avsevärt större.

I skogslänen bor cirka 20 procent av
landets förvärvsarbetande befolkning,
men under föregående år svarade dessa
20 procent av befolkningen för 40 procent
av den totala arbetslösheten. Det
är således genomsnittligt nästan tre
gånger så stor arbetslöshet i skogslänen
som i övriga riket.

De lokaliseringsstöd som har lämnats
har utgått ganska generöst. Man
kan ifrågasätta om inte lokaliseringspolitiken
i det sammanhanget har förfelat
sitt syfte. I vilken omfattning som
lokaliseringsstödverksamheten har utgjort
endast ett alternativ till befintliga
kreditinstitutioner har nämligen aldrig
klarlagts. Lokaliseringsstödet har inte
heller — i motsats till vad man förutsatte
år 1963 — stimulerat till nyföretagande.
De har inte heller i någon
större omfattning förmått att omlokalisera
redan etablerade företag. Låt mig
inom parentes tillägga att en icke oväsentlig
omlokalisering däremot har
skett med andra medel; jag tänker då
närmast på ianspråktagandet av företagens
investeringsfonder. Vidare är
den nuvarande lokaliseringspolitiken
utformad så att den praktiskt taget helt
bortser från nyföretagandets problematik.
En förhyrning av lokaler och maskiner
för ett nystartat företag, som
kanske skulle vara det ur rent företagsekonomisk
synpunkt mest realistiska,
medges inte. Då blir företaget förhindrat
att erhålla lokaliseringsstöd. Nuvarande
bestämmelser för lämpligheten
av att bevilja lokaliseringsstöd till ett
visst projekt bedöms bland annat på
grundval av den beräknade sysselsättningseffekten.
Detta medför risk för att
man favoriserar sysselsättningsintensiva
verksamheter. Här föreligger fara
för att hela stödområdets näringsliv
snedvrids.

Vi har från moderata samlingspartiets
sida sagt ifrån att den ganska allmänt
formulerade målsättning för lokaliseringspolitiken
som riksdagen antog
1964 bör ses över. På den punkten råder
enighet, och det är dessa frågor
1968 ärs lokaliseringsutredning under
herr Lemne arbetar med. Vi kräver
också en mer preciserad målsättning
för den nya lokaliseringspolitiken, och
en sådan preciserad målsättning blir
nödvändig för att underlätta myndigheternas
arbete. Samtidigt säger vi att
det blir nödvändigt att komplettera den -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
na lokaliseringspolitik med en därifrån
helt skild glesbygdspolitik.

1 årets partimotion har vi bland annat
berört de synpunkter jag här framfört,
men jag vill också peka på att vi
tar upp ett stort kapitel där vi i ett tiopunktsprogram
klart och koncist ger
förslag beträffande en hel del åtgärder
som det redan i dag skulle vara möjligt
att vidtaga.

Herr talman, vi är inte ensamma i
vår kritik. Nej, långt därifrån. Den som
läser föreliggande utskottsutlåtande kan
konstatera att bl. a. herr Hagnell därtill
har fogat ett särskilt yttrande. Jag måste
understryka en sak som herr Hagnell
säger och som anknyter till vad jag nyss
nämnde om arbetsmarknadssituationen.
Herr Hagnell kritiserar mycket starkt
den statliga företagsamheten och skriver,
vilket kan läsas på sidan 61 i bankoutskottets
utlåtande:

»Det är inte tillfredsställande att antalet
arbetsplatser inom den statliga
företagsgruppen i Norrland reducerats
från 50 000 till 40 000 på tio år och att
tecken till fortsatt nedgång föreligger.»

Det är inte bara herr Hagnell som
har denna kritiska inställning. Jag har,
herr talman, framför mig första sidan
av Norrländska Socialdemokraten från
den 21 maj. Där finns en stor rubrik,
som skrivits sedan man fått reda på
vad vi höll på med i bankoutskottet:
»Fackföreningskrav i tre län: Effektivare
norrlandspolitik.» Texten lyder
vidare: »Vi måste sluta att böna! Nu
måste vi kräva hårdare tag från regeringen
för att klara Norrlandsproblemen,
anser fackföreningsfolket.» Dessutom
finns stora intervjuer i tidningen
om den fackliga reaktionen på herr
Hagnells utspel. Detta kan vara nog
därom, men jag har velat nämna det
för att ingen skall tro att bara vi försöker
vara kritiska i denna situation.

Det råkar vara på det sättet att vi
i går fick en delvis lokaliseringspolitisk
debatt. Där togs upp den problematiken
att det närmast skulle vara en psykologisk
fråga om vi skall kunna vända

strömmen. Herr talman, jag sade i går
och upprepar i dag: Det är klart att
man kan säga att det är en psykologisk
fråga. Men enligt mitt synsätt är det
betydligt mera en fråga om politiskt
mod än en psykologisk frågeställning.

Låt mig få belysa detta med två exempel.
Fallen Båtskärsnäs och Töre belyser
väl ändå hur vi ett flertal år handlat
felaktigt. Under årens lopp har på
löpande band dessa samhällen besökts
av olika statsråd och prominenta företrädare
för Landsorganisationen. Vid
varje tillfälle har man lämnat löften om
att nu skall det komma ersättningsindustrier
för att klara de absolut nödvändiga
strukturförändringarna. Här har vi
fått uppleva en intensiv kamp mellan
socialdemokrater och kommunister, och
man har år efter år på så sätt bibringat
dessa orters befolkning en tro på nya
arbetsmöjligheter. Jag tror, herr talman,
att man inte kan hålla på med en sådan
sorts politik. Den är omänsklig, och det
är inte rätt mot dessa människor att
göra så. Vad är då orsaken? Vi kommer
här tillbaka till kravet på det politiska
modet.

I någon av reservationerna och i utlåtandet
har vi tagit upp ett resonemang
kring hela frågan om regionalpolitik,
vem som skall styra och ställa, vad som
nu pågår inom länsplanering 67 osv.
Men jag tror inte man löser dessa frågor
uteslutande på så sätt. Det måste till
någonting mer, och jag skulle vilja säga
det på följande sätt.

Genom brist på initiativ och genom
brist på direkta åtgärder har det hos befolkningen
i Norrland och alldeles särskilt
i Norrbotten skapats en misströstan
och en alltmer utpräglad pessimism.
Denna pessimistiska inställning har
medfört en uppbrottsstämning som är
mycket illavarslande. De löften som har
givits under årens lopp har icke infriats.
Det är klart att vi allesammans som en
man borde resa oss och säga att det är
ett oavvisligt krav att åtgärder snarast
insättes från statsmakternas sida. Om
denna negativa attityd, som regeringens

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings, och regionalpolitik m. m.

hittills förda politik har medfört, inte
snabbt förbytes i en förnyad framtidstro
på utvecklingsmöjligheter inom
norrlandslänen, riskerar vi att hamna i
en ohållbar situation. Jag påminner om
den tankeställare som jag började med,
om framtidsvisionen i hela Europa.

För att vi nu skall kunna vända på
strömmen och väcka till liv en ny framtidstro
för befolkningen i Norrland
krävs det omedelbara insatser. Då är
det för mig och för oss inom moderata
samlingspartiet klart att det är nödvändigt
att härvidlag få till stånd en kraftsamling.
För att detta skall bli möjligt
är det också enligt vår bestämda mening
nödvändigt att alla politiska partier
eftersträvar samverkan. Utan en sådan
samverkan, herr talman, över partigränserna
kommer vi icke att lyckas klara
den mer än bekymmersamma situationen
i Norrland.

Under årens lopp har vi från moderata
samlingspartiet både centralt och
regionalt påtalat nödvändigheten av
samarbetsvilja, men de propåer och
uppslag som vi ständigt och jämnt har
återkommit till har alltid tidigare avvisats.
Genom att arbetsmarknadssituationen
i norrlandslänen successivt har
försämrats, som jag nyss sade, och i dag
är sådan att inte ens regeringspartiet
kan lämna den opåtalad har vi förmärkt
ett nyvaknat intresse från socialdemokraternas
sida för nödvändigheten av
att snabbt insätta åtgärder. Vi har därför
från vårt parti förmått oss att under
årets riksdag söka åstadkomma den politiska
enighet som är absolut nödvändig.
Trots vår mycket kritiska inställning
gentemot den förda regeringspolitiken
har vi, för att söka nå den nödvändiga
aktiviteten, avstått från säryrkanden
i ett flertal punkter. Såväl vid
statsutskottets behandling av arbetsmarknadspolitiken
som vid bankoutskottets
realbehandling av alla föreliggande
motioner rörande lokaliseringspolitiken
har detta varit vår utgångspunkt.
I föreliggande utlåtande från
bankoutskottet kommer också, såvitt jag

kan se, för första gången till synes att
socialdemokraterna nu visat något större
förståelse för de synpunkter och förslag
som framförts från övriga partiers
sida. Och detta hälsar vi med tillfredsställelse.

Även om vi har all respekt för den
nyinsatta aktiviteten från Kungl. Maj:ts
sida, som utgöres av en omfattande riksoch
regionplanering, vill vi uttala nödvändigheten
av att åtgärder snarast vidtas,
särskilt då i skogslänen. Bankoutskottet
understryker också att planeringen
bör prioriteras till förmån för
norrlandslänen. I detta instämmer vi
helt, men vi anser dessutom att regeringen,
utan att avvakta pågående utredningars
resultat, redan nu måste insätta
resurser i olika former, allt i syfte
att lätta på den prekära situationen i
Norrland.

Vi har under årens lopp och även i
årets partimotion framlagt många konkreta
förslag som snarast borde kunna
realiseras. Det finns möjlighet att låta
det nuvarande lokaliseringsstödet utvidgas
till att omfatta också stöd till
idéföretag, alltså sådana företag som har
utvecklat eller står i begrepp att utveckla
nya produkter eller tjänster. Vi
pekar i vår partimotion på möjligheten
att ge lokaliseringsstöd till företag vid
förhyrning av maskiner och byggnader
och på möjligheten att ge lokaliseringsstöd
till nyföretagande för att detta skall
förstärkas, varvid principen om konkurrens
på lika villkor skall upprätthållas.
Vi talar om möjligheten att eftersträva
en flyttning av statliga företag och myndigheter
till de skilda regionerna. Vi
begär översyn av SJ:s och Linjeflygs
taxepolitik och en översyn av telefonavgifterna.
Vi har på nytt tagit upp frågan
om stödet till småjordbruken i Norrland,
frågan om statens isbrytarverksamhets
finansiering och en förstärkning
av denna. Vi har också accepterat
frågan om lokaliseringsstöd till statliga
företag, självfallet under premissen att
det skall vara konkurrens på lika villkor
mellan statliga företag och enskilda

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

företag. På så sätt skulle man kunna
fortsätta med alla de inlägg yi har gjort
här under årens lopp från talarstolarna
i båda kamrarna.

Vi har, som jag nyss sade, fått förståelse
för våra propåer, och därför har
jag inte mycket mer att säga på denna
punkt. Vi är tacksamma över vad bankoutskottet
har kommit till i sin kläm
och sitt utlåtande rörande våra motioner.

Låt mig emellertid säga ett par ord
om de föreliggande reservationerna.
Herr talman! I reservation 3, som är en
blank reservation, förekommer mitt
namn tillsammans med herr Stridsmans
i andra kammaren. Herr Stridsman är
motionär och har i motionen tagit upp
en hel del frågor som skulle innebära
en försöksverksamhet i Norrbotten.
Herr Stridsman har, sedan han sett hur
bankoutskottet handlagt hela denna flora
av motioner, inte kunnat yrka bifall
till motionen utan nöjt sig med en blank
reservation. Jag har anslutit mig till
hans blanka reservation bara av det
enkla skälet att motionen innehåller
synpunkter som jag framfört under ett
par års tid både här i kammaren, i
landstingsdebatter och i andra sammanhang.
Det var detta förhållande jag ville
påpeka. Som utskottets utlåtande nu har
utformats finns det inte någon orsak att
gå in på denna motion.

Mitt namn förekommer också bland
undertecknarna av reservation nr 5. Om
detta är bara att säga att det kanske
anknyter till inledningen av mitt anförande
och den framtidsbild jag där
tecknade av Europa och de synpunkter
jag gav på vad vi i norra Skandinavien
•— speciellt i våra norrlandslän — skulle
kunna erbjuda i detta avseende. I
denna reservation begärs inte något annat
än att man skall fästa uppmärksamhet
vid att turismen efter hand skulle
kunna få allt större betydelse som utkomstmöjlighet
för befolkningen i vissa
delar av Norrland. På den punkten har
jag alltså yrkat bifall till reservationens
synpunkter.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att än en gång återkomma till frågan
om det politiska modet. Jag gör det
av det skälet att jag under ett ganska
stort antal år deltagit i försöken att lösa
problemen när man just i Norrbotten
haft det besvärligast. Under senare år
har jag personligen färgat mina inlägg i
denna debatt ungefär på samma sätt som
i dag och som jag tillsammans med herr
Åkerlund och herr Regnéll i vårt särskilda
yttrande färgat vårt synsätt i viljan
till samförstånd. Jag gör detta desto mera
som den situationen står fullständigt
klar för mig i framtiden att vi aldrig
löser problemen i Norrland, om vi inte
i det ytterst prekära läge vi befinner oss
i i dag tar varandra i hand och sätter
oss ned för att lugnt och sakligt resonera
om hur vi vill planera inom våra
regioner i Norrland. Annars får vi nya
fall av typen Båtskärsnäs och Tore vilket
väl ändå ingen önskar.

Det är därför som jag personligen inte
har velat skyffla ifrån mig det regionala
ansvaret att ta ställning, dvs. visa det
politiska mod som fordras av oss att tala
om för alla invånare i våra län att
den och den orten vågar jag satsa på
och prioritera men också att våga tala
om sanningen för en ort som man inte
anser sig kunna satsa på. Vi vågar inte
uppträda så och kan inte heller göra
det med mindre än att vi har politisk
enighet i våra regioner. Utan den ser
jag dystert på tillvaron. Men med den
lilla, lilla förhoppning jag har fått av
bankoutskottets omfattande behandling
av dessa problem tror jag att vi kan ta
ett första steg på vägen till ett bättre
förhållande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag tror inte det är en
överdrift att påstå att lokaliseringspolitiken
— i första hand glesbygdernas
problem — ägnats ett större intresse
i årets riksdag än under tidigare riksdagar
alltsedan principerna för vår nuvarande
lokaliseringspolitik fastställdes
år 1964.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings, och regionalpolitik m. m.

Vi har redan haft en stor lokaliseringsdebatt
med anledning av statsutskottets
utlåtande nr 57 med anledning
av statsverkspropositionens framställningar
om anslag till regional utveckling
och till lokaliseringspolitiken. I
detta fall behandlades ett stort antal
motioner med i första hand lokaliseringspolitisk
inriktning.

I går hade vi i båda kamrarna stora
interpellationsdebatter om samma tema
med deltagande av statsministern,
statsråd, parti- och gruppledare. I dag
diskuterar vi bankoutskottets utlåtande
nr 30 som tar upp till prövning ett
stort antal motioner angående lokaliserings-
och regionalpolitiken. Riksdagsmännens
aktivitet i lokaliseringsfrågor
har här omfattat 19 motionspar
och dessutom fem motioner inlämnade
endast i andra kammaren. Det hade
naturligtvis varit önskvärt om dessa debatter
kunnat koncentreras till ett enda
tillfälle, då både stats- och bankoutskottsärenden
beträffande lokaliseringspolitiken
kunde tagits upp liksom även
de intressanta interpellationsdebatter
som ägde rum i går. De debatter som
redan förekommit beträffande regional-
och lokaliseringspolitiken har i
stort sett avbetat alla argument och
synpunkter. Det är därför inte lätt att
så här i riksdagens elfte timme komma
med något nytt.

Det stora intresset och engagemanget
från riksdagsmännens sida återspeglar
emellertid den oro som befolkningen i
stora områden av vårt land hyser för
sin hemorts framtida utveckling, för
dess möjligheter att ge invånarna en
god försörjning och att ge dem den
service som krävs för en meningsfylld
tillvaro. Otrygghet och ovisshet är regel
för en stor del av befolkningen i
skogslänen. Det gäller också t. ex. Gotland
och delar av Kalmar län.

Utvecklingen har visat att de riktlinjer
och åtgärder som 1964 beslutades av
riksdagen inte i tillräcklig utsträckning
förmått lösa de svårigheter som strukturförändringarna
i vårt näringsliv in -

neburit för stora delar av landet. Trots
att 1960-talet visat en relativt stark expansion
för vårt land har detta decennium
för en stor del av befolkningen i
bl. a. skogslänen, särskilt för dem som
bor i inlandet, ändå varit ett årtionde
av otrygghet och ovisshet. Denna utveckling,
som för landet i sin helhet
kan betraktas som gynnsam, har i sig
gömt ojämnheter som under de senaste
åren snarast ökat i stället för avtagit.
Möjligheterna att välja ett lönsamt
och meningsfullt arbete är olika.
Det råder skilda möjligheter att erhålla
den privata och samhälleliga service
som vi alla betraktar som nödvändig
för en acceptabel tillvaro. Utvecklingen
visar på växande sociala, kulturella och
ekonomiska klyftor mellan olika delar
av landet.

Åren 1965 och 1966 upplevde vi en
period av utjämning i sysselsättningshänseende
mellan olika regioner. Det
var med en viss optimism man trodde
att de lokaliseringspolitiska insatserna
nu hade bidragit till en ökad regional
balans. Så har emellertid inte blivit
fallet. I stället har den minskning av
arbetslösheten som följt med den uppåtgående
konjunkturen och, som i och
för sig är mycket glädjande, åter ökat
skillnaderna i fråga om sysselsättningsläget
i olika delar av landet. Under det
att de expansiva regionerna har brist
på arbetskraft har konjunkturläget hittills
inte medfört någon lättnad i skogslänen.
Detta belyses också i kompletteringspropositionen.
I april i år fanns
tre obesatta platser på varje registrerad
arbetslös i storstadslänen, medan det i
skogslänen fanns tre arbetslösa på varje
obesatt plats. Arbetslösheten i skogslänen
har hittills i år varit högre än
för ett par år sedan. I övriga län har
den varit lägre.

Det är framför allt glesbygdsregionerna
som burit den tyngsta bördan av
omstruktureringen inom näringslivet.
Oron för deras framtid återspeglas också
i de motioner som behandlas i föreliggande
betänkande. Många av dem tar

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
just upp glesbygdsproblematiken till
behandling. Därför anser jag att man
med tillfredsställelse kan notera att ett
enigt utskott föreslår riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en parlamentarisk utredning angående
glesbygdernas problem.

Jag vill, herr talman, i detta avseende
— det gäller punkt A i utlåtandet •—
yrka bifall till utskottets hemställan.
Det är bra att en utredning kommer
till stånd. Den utredningsverksamhet,
som redan pågår inom regeringen och
inom lokaliseringsberedningen beträffande
glesbygdsproblemen, bör kunna
bli av stort värde.

Tyvärr måste man utgå från att inte
ens en betydande ökning av lokaliseringsstödet
till företag i glesbygdstätorterna
kommer att få erforderlig effekt.
Glesbygdernas och deras tätorters
problem har nämligen också en mycket
viktig psykologisk bakgrund. Det
är ovissheten inför framtiden, människornas
sviktande tro på ortens framtida
utveckling det gäller. En viktig
faktor när man avgör om man skall
välja att satsa sin framtid på den ort
där man vuxit upp eller om man skall
flytta, är just hur man bedömer näringslivets
framtida möjligheter. Ett
vikande befolkningsunderlag medför
minskade möjligheter till försörjning
och risk för försämrad service på alla
områden.

En sådan osäkerhet beträffande framtiden
är en dålig jordmån för initiativ
från ortens egna invånare, och detta
bidrar också till att avskräcka företag
från annat håll att förlägga exempelvis
filialtillverkning till dessa orter. Avsaknad
av en klart uttalad målsättning
om dessa orters framtid har bidragit till
att företag inte vågat satsa på dem, vare
sig när det gäller utbyggnad av de näringar
som redan finns där eller, allra
helst, i fråga om etablering av nya
företag.

Om lokaliseringsstödet skall ge effekt
i glesbygderna, måste åtgärder vidtas
som gör slut på den nuvarande oviss -

heten om huruvida en bygd över huvud
taget har möjligheter att bestå på längre
sikt. Detta framhålles i folkpartiets
motionspar I: 334 och II: 385. Det måste
således vara särskilt angeläget att
vidta åtgärder för att övervinna denna
ovisshet om framtiden. Detta kan, sägs
det i folkpartimotionerna, endast ske
på ett sätt; statsmakterna måste uttryckligen
garantera dessa tätorters
framtid genom att avgiva ett klart löfte
om att ett antal stödjepunkter i glesbygderna
skall erhålla det stöd de behöver
för att fylla sin uppgift som merkantila,
sociala och kulturella stödjepunkter,
även om avfolkningen fortsätter
och de berörda kommunernas ekonomi
därigenom ytterligare försvagas.
Staten måste ge en bindande garanti
och i handling visa att det ligger allvar
bakom utfästelserna.

Detta är en psykologisk fråga av stor
vikt, vilket också herr Strandberg påpekade
i sitt anförande. Den nuvarande
situationen, sade han, medför missstämning
och bristande tro på framtiden.
Den måste bytas i en optimistisk
syn, i en framtidstro. Jag håller med
herr Strandberg om att man måste visa
ett politiskt mod för att denna psykologiskt
negativa trend skall kunna brytas.

En utfästelse från statsmakterna om
servicestöd till vissa stödjepunkter i
inlandet och ett förstärkt lokaliseringsstöd
kan — hoppas vi ■— göra dessa
orter mer attraktiva som lokaliseringsorter
och medverka till en sådan förstärkning
av deras ekonomi att på sikt
deras behov av statliga stödåtgärder
därigenom minskas. Men om så icke
skulle bli fallet, anser folkpartiet i motionerna,
att staten skall svara för den
andel av kostnaden som krävs för att
servicen skall kunna upprätthållas och
för att dessa orter skall kunna bestå.
Det är för oss en fråga om åtgärder för
ökad jämlikhet mellan befolkningen i
olika delar av landet.

Utskottet som uttalar sig välvilligt
om motionerna framhåller, att de tan -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings, och regionalpolitik m. m.

kegångar som däri kommer till uttryck
måste spela en viktig roll i det regionalpolitiska
planeringsarbetet. Men utskottet
avstyrker motionerna med hänvisning
till den pågående lokaliseringsutredningen,
med hänvisning till den
glesbygdsutredning som är tillsatt inom
lokaliseringsberedningen och även
med hänvisning till den planeringsverksamhet
som bygger på länsplanering
1967.

Det tar emellertid minst ett par år
innan dessa utredningar kan avkasta
något praktiskt resultat. Under tiden
fortsätter strömmen från glesbygden.
I dag hjälper den uppåtgående konjunkturen
till att dra ungdomen från
dessa regioner till de redan överbelastade
storstäderna. Trots att vi således
är glada åt den välvilliga behandling
som folkpartimotionerna har rönt i
bankoutskottet vill folkpartiets och centerpartiets
utskottsledamöter med reservation
nr 2 understryka angelägenheten
av att glesbygdskommunernas
problem snarast tas upp till prövning.
Det är, menar vi, nödvändigt att bromsa
utvecklingen så snabbt som möjligt
om inte skadan skall bli oreparerbar.
Vi föreslår i denna reservation att riksdagen
»hos Kungl. Maj :t hemställer att
en regional ekonomisk planering med
mål för utvecklingen i olika delregioner
i Norrland kommer till stånd utan
dröjsmål och att ett näringspolitiskt
program med klar målsättning för den
framtida norrlandspolitiken uppgörs
med ledning av den regionala planeringen».

Det gäller således målsättningen för
den politik som skall till för att motverka
utglesningen i Norrlandslänen
och övriga skogslän. Innan den är fastslagen
är det naturligtvis svårt att mera
ingående ta ställning till lokaliseringspolitikens
omfattning och medel, men
i det nämnda motionsparet liksom i
motionsparet I: 336 och II: 444 av herr
Per Jacobsson och herr Larsson i Umeå
m. fl. framförs dock några synpunkter

och förslag på lokaliseringspolitiska
medel som är värda att beaktas.

Ett sätt att knyta det direkta lokaliseringsstödet
till arbetskraften vore att
befria företagen från den enprocentiga
arbetsgivaravgiften. Det är, sägs det i
folkpartiets partimotion, framför allt
ökad sysselsättning som eftersträvas
för glesbygdsregionernas del. Därför
skulle de nuvarande stödåtgärderna,
lån och bidrag till investeringar, kunna
kompletteras med den föreslagna befrielsen
från arbetsgivaravgiften. Även
andra åtgärder med samma syfte kan
övervägas. Det finns också mera generellt
verkande medel utöver lån och
bidrag till investeringar som kan ge
god lokaliseringspolitisk effekt. Vi bär
från vår sida vid tidigare riksdagar liksom
i år föreslagit vidgade avskrivningsmöjligheter
för industribyggnader
inom stödområdet. Komplettera nuvarande
stöd med att ge generella möjligheter
till alla företag, som redan är
verksamma eller vill etablera sig inom
stödområdet, i varje fall inom glesbygdsområdena
i Norrlands inland och
övriga skogslän. En sådan rätt har kanske
mindre betydelse för nystartade
företag, men den kan stimulera utbyggnad
av redan befintliga företag och den
kan påverka företag i andra delar av
landet att förlägga filialverksamhet till
området i fråga. Sådana ökade möjligheter
till initialavskrivningar på byggnader
i rörelse inom glesbygdsområdena
är fullt motiverade bl. a. därför att
det ofta är mycket svårt att hyra ut industri-,
lager- eller affärsfastigheter
som på grund av sviktande lokala konjunkturer
blir lediga.

Andra exempel på åtgärder som säkerligen
skulle ge god lokaliseringseffekt
är ändrad järnvägstaxepolitik,
t. ex. sänkta avgifter för gods- och persontrafik.
En sådan taxepolitik skulle
inte ha till syfte att åstadkomma konkurrensfördelar
för den norrländska
industrin utan endast att verka utjämnande
på fraktkostnaderna och därmed

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
på konkurrenssituationen. Samma övervägande
kan också gälla krafttaxorna.

Herr talman! Jag vill härutöver nämna
ytterligare några av de åtgärder som
folkpartiet aktualiserat vid vårriksdagen
i syfte att skapa bättre förutsättningar
för en trygg och gynnsam utveckling
i skogslänen. Vi har föreslagit
en vidgad ram för lokaliseringsstödet.
Vi har föreslagit ökat anslag till företagareföreningarnas
administrationskostnader.
Vi har föreslagit att lokaliseringsstöd
också skall utgå till turist- och
serviceanläggningar. Vi har framhållit
att flera universitetsfilialer och minst
en teknisk högskola behövs i Norrland.
Vi menar att Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB, bör koncentrera
sin verksamhet till orter och
regioner där det råder behov av nya
arbetstillfällen. Vi menar åt! investeringsfonderna
bör med ökad tonvikt
användas på orter och inom regioner
med sysselsättningssvårigheter så länge
högkonjunkturen varar. Låt också
skogslänen få det högre mjölkpris som
oppositionen begärt och lindra därigenom
de svårigheter som många små
jordbrukare i dessa län drabbas av,
när de på grund av den hårda rationaliseringen
i skogsbruket inte längre
har samma möjligheter till deltidsarbete! I

motionsparet 1:737 och 11:843 föreslås
vissa åtgärder för att främja turismen
i Norrland. Motionärerna föreslår
startande av ett produktionsbolag
för turismen med uppgift bl. a. att skapa
motiv för turismen, bygga upp arrangemang
som är väl anpassade till
marknader och önskemål och marknadsföra
dessa via resebyråer och researrangörer.
I första hand borde det nya
produktionsbolaget satsa på sådana produkter
och arrangemang som det är
lätt att anpassa till ortsbefolkningens
möjligheter att lämna turistservice. Motionärerna
säger att det är möjligt att
en sådan organisation skulle väcka intresse
även i Finland och Nordnorge
och att ett samarbete skulle kunna

etableras över gränserna. Den skulle
kunna bäras upp av berörda kommuner
liksom av de svenska turistorganisationerna,
enskilda transportföretag,
köpenskapens organisationer m. fl.

De tre mycket sakkunniga remissinstanser,
Reso, Svenska turistföreningen
och Svenska turisttrafikförbundet, som
yttrat sig över motionerna har haft en
mycket positiv inställning till dessa.
Utskottet har visserligen gjort en välvillig
skrivning men avstyrkt motionärernas
önskemål om åtgärder i motionens
syfte. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservation nr 5. Reservanterna
anser däri, att riksdagen bör
hemställa att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder
för att främja turismen i Norrland
enligt de riktlinjer som föreslås i motionen.

Låt mig, till sist, herr talman, understryka
vad ett enhälligt utskott uttalar
längst ner på sid. 40 i sitt utlåtande
nr 30. Utskottet framhåller där, att
det synes ligga helt i linje med motionärernas
intentioner att deras uppslag
beaktas även när det gäller avfolkningsområden
utanför Norrland. Detta
uttalande gör utskottet bland annat med
anledning av de tidigare refererade
folkpartimotionerna.

Utskottet säger vidare: »Det är ett
välkänt faktum att problem likartade
dem som möter i Norrland påträffas
också på andra håll i landet.» Utskottet
hänvisar som exempel till de uppgifter
rörande Kopparbergs län som
sammanfattats i ett särskilt avsnitt i
utlåtandet. Denna hänvisning avser en
skrivelse som länsstyrelsen i Kopparbergs
län avlämnade vid en uppvaktning
inför representanter för regeringen
den 19 mars 1969.

Det är angeläget för mig, herr talman,
att med några ord fästa uppmärksamheten
på svårigheterna just i mitt
eget hemlän, Kopparbergs län. Utvecklingen
där har under de senaste åren
varit lika ogynnsam som i Norrlandslänen,
under det att länet inte tillnärmelsevis
rönt samma intresse från stats -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

makternas sida i fråga om lokaliseringsstöd.

Ännu ett par år in på detta decennium
hade Kopparbergs län en positiv
befolkningsutveckling, men övergången
från ett ökande till ett minskande län
skedde mycket snabbt. Sedan 1963 har
folkmängden varje år minskat starkt.
Under perioden 1963 till 1968, alltså
under sex år, reducerades folkmängden
med 6 300 personer, alltså drygt 1 000
personer per år. Denna negativa utveckling
överträffades endast av ett
län, nämligen Jämtlands län som under
denna period minskade med 7 900 personer.
Även i fråga om flyttningsförluster
framstår Kopparbergs län som
ett av de mest utsatta länen, endast
överträffat av Norrbottens län. Under
ifrågavarande period var nettoutflyttningen
i Kopparbergs län 12 000 personer.
Utflyttningen koncentreras i hög
grad till de yngre åldersgrupperna. Mer
än 90 procent av de flyttande är under
40 år, och detta ger naturligtvis anledning;
till stark oro inför befolkningsutvecklingen
på längre sikt.

Som bekant ingår, enligt riksdagens
beslut 1964, den norra delen av Kopparbergs
län i det s. k. norra stödområdet.
Stödområdesgränsen delar således
länet mitt itu, och det kan vara
av intresse att jämföra utvecklingen i
de båda länsdelar som denna gränsdragning
har bildat. Då kan man konstatera
att två tredjedelar av flyttningsförlusterna
har fallit på den södra delen
inom vilken den allra största delen
av länets industri är belägen. Även om
förlusterna i relativa tal med hänsyn
till folkmängden är störst inom stödområdesdelen
kan konstateras att förlusterna
i södra länsdelen är besvärande
stora. De har en omfattning som inte avviker
från de genomsnittliga förlusterna
i norra stödområdet i dess helhet.

Samma förhållande som i fråga om
befolkningsutvecklingen gäller även beträffande
arbetslösheten. Två tredjedelar
faller på den södra länsdelen och
en tredjedel på den norra. I länsplane 2

Första kammarens protokoll 196!). Nr 28

ring 1967 visar länsstyrelsens prognoser
att riskerna för en fortsatt stark
sysselsättningsminskning, som berör
praktiskt taget hela Kopparbergs län,
är mycket stora. Endast ett par av länets
15 kommunblock kommer enligt
prognosen att behålla eller svagt öka
sysselsättningsvolymen. Det föreligger
emellertid risker, säger länsstyrelsen,
att länet får vidkännas en större sysselsättningsminskning
än vad som har
redovisats i länsplanering 1967.

De jämförelser som jag här bar gjort
mellan förhållandena i norra och södra
delen av länet anser jag ger fog för
påståendet att stödområdet när det gäller
Kopparbergs län har en felaktig avgränsning.
Jag har i tidigare lokaliseringsdebatter
här i riksdagen framhållit,
att om gränsdragningen för stödområdet
skulle fastställas med hänsyn till
de senaste årens utveckling i fråga om
folkmängdsförän dringar, flvttningsrörelser
och arbetslöshet så skulle hela
Kopparbergs län falla inom stödområdet.
Jag anser således att en omprövning
av stödområdesgränsen bör komma
till stånd.

Hade stödområdet omfattat hela Kopparbergs
län skulle industriorter i södra
delen av länet i fråga om lokaliseringsstöd
ha varit jämställda med städerna
och tätorterna utefter Norrlandskusten.
Den stimulans i form av lokaliseringsstöd
och utvecklingsfrämjande
åtgärder, t. ex. statskommunala beredskapsarbeten
och i anspråktagande av
investeringsfonder, som har medverkat
till en positiv utveckling av vissa norrländska
kustorter skulle även ha kommit
hela vårt län till del och motverkat
den arbetslöshet soh utflyttning som
utmärkt situationen också i den södra
länsdelen.

Länsstyrelsen framhåller att det inte
får vara så att stödåtgärderna i Kopparbergs
län begränsas till att endast
motverka huvudsakligen akuta sysselsättningssvårigheter.
Om det över huvud
taget skall vara möjligt att hejda
den negativa utvecklingen i länet krävs

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
det att centrala myndigheter medverkar
till att omlokaliseringar, filialutläggningar
osv. tillföres länet. Det räcker
då inte med bara lokaliseringsstöd,
utan över huvud taget måste ett mera
långtgående statligt engagemang in i
bilden.

Det framhälles också att Falun—Borlänge-området,
eller, med ett annat
namn, Runnbygden, erbjuder mycket
goda förutsättningar för förläggning av
statlig förvaltning eller annan offentlig
verksamhet. I årets statsverksproposition
bar ju detta område också nämnts
som ett lämpligt alternativ att satsa på
när det gäller att inrikta lokaliseringsåtgärderna
på en dämpning av tillväxten
i de tre storstadsregionerna och
fördela expansionen på växtkraftiga regioner
i skilda delar av landet. Det är
glädjande, tycker jag.

Låt mig bara säga att en satsning på
sådana stora centralorter naturligtvis
inte får innebära en så stark prioritering
och inriktning av stödet för deras
utbyggnad att andra regioner med goda
förutsättningar kommer i efterhand och
inte visas det intresse och engagemang
från myndigheterna som krävs för en
positiv utveckling.

Från länsmyndigheternas sida har vid
upprepade tillfällen framförts förslag
om för Falun—Borlänge-området lämpliga
lokaliseringsobjekt. Det är önskvärt
att högre utbildningsanstalter förläggs
till denna centralort i länet. Möjligheten
för högre teknisk utbildning skulle kunna
anknyta till de metallverk, gruvor,
pappers- och massabruk som finns koncentrerade
kring centralorten. I riksdagen
har framlagts förslag till inrättandet
av ett skogsinstitut. Yi har yrkat på
utbyggnad av länsstyrelsens datakontor.
Frågan om ett landskaps- eller länsarkiv
i Kopparbergs län har varit uppe till
diskussion. Hittills har dock länets
framstötar givit dåligt resultat.

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att i denna debatt rikta kammarens
uppmärksamhet på förhållandet i
Kopparbergs län, och jag vill uttrycka

en varm förhoppning om att de framstötar
som nu gjorts på olika sätt skall resultera
i ökade insatser från regeringens
och lokaliseringsmyndigheternas sida
för att medverka till att den negativa
utvecklingen i länet brytes.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Alla vet att det sedan
länge pågått en folkvandring från landsbygden
till städer och tätorter i vårt
land. Allt fler känner oro inför denna
utveckling'', som lett till en kraftig koncentration
av människor till några få
storstadsområden. De härmed sammanhängande
problemen blir mer och mer
påtagliga. Vi vet vilka svårigheter de
stora städerna brottas med. Många tusental
innevånare står i till synes aldrig
sinande bostadsköer. Avstånden
mellan bostad och arbetsplats blir allt
längre, något som ställer allt större krav
på kommunikationsapparaten. Miljöproblemen
blir alltmer akuta. Vatten- och
luftföroreningar kan nämnas som exempel,
men det finns många flera. Stresssjukdomar
och allmän otrivsel är vanliga
företeelser i storstadsområdena.

Vi vet också att utflyttningsbygderna
konfronteras med problem av annat
slag. På många håll råder oacceptabla
brister i servicefunktioner av skilda
slag. Otrivsel till följd av avsaknad av
möjligheter att umgås med andra människor
gör sig ofta kännbar. Minskade
skatteunderlag ställer många kommuner
i svåra ekonomiska situationer. Och
framför allt består problemen givetvis i
att det råder brist på sysselsättningstillfällen.
Människor som inte kan få arbete
i hembygden tvingas lämna denna,
och ofta måste de flytta till storstadsområdena
i södra och mellersta Sverige,
där åstadkommande att trängselproblemen
accentueras.

Centerpartiet har länge krävt en politik
som motverkar koncentrationstendensen.
Kravet på en aktiv lokaliseringspolitik
hade rests många gånger,
när riksdagen 1964 fattade beslut om en

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lokaliseringspolitisk försöksverksamhet.
Denna skulle pågå under fem år och sålunda
vara avslutad i mitten av nästa
år. Erfarenheterna måste anses goda.
Nya sysselsättningstillfällen har beretts
åt tiotusentals människor. Man kan dock
inte säga att 1964 års lokaliseringsbeslut
lett fram till en tillfredsställande utveckling
när det gäller befolkningsfördelningen
mellan olika delar av vårt
land och mellan olika delar av områden
inom länen. Även om mitt eget län
som helhet betraktat är expansivt, saknas
det sannerligen inte problem för
vissa länsdelar, där aktiva insatser från
samhällets sida skulle ha varit värdefulla
för att trygga utvecklingen. Det
råder för närvarande en allvarlig regional
obalans på arbetsmarknaden. Av
kompletteringspropositionen som finansministern
föreläde oss för några
veckor sedan framgår att arbetslösheten
i skogslänen hittills i är varit högre
än för ett år sedan. Det är en utveckling
som vittnar om vilka brister den förda
regeringspolitiken varit behäftad med.
När vi från centerpartiet krävt åtgärder
som skulle medverka till en lösning av
bl. a. Norrlandsproblemen har man
ställt sig oförstående från regeringspartiets
sida. Förhållandena nu vittnar om
att centerns krav varit berättigade.

I motioner till årets riksdag har vi
tagit upp de här frågorna på nytt. Även
i övriga partier börjar man dock nu bli
införstådd med att något måste göras,
och det är ett stort antal motioner som
ligger till grund för det utlåtande från
bankoutskottet som vi nu behandlar.

I partimotionen från centern understrykes
betydelsen av en aktiv lokaliseringspolitik
som ger områden med brist
på sysselsättningsmöjligheter ett förstärkt
näringsliv så att livskraftiga tätorter
kan upprätthållas i olika delar av
landet. En aktiv lokaliseringspolitik kan
väsentligt lätta trycket på bostadsmarknaden
i storstadsområdena. Den är också
nödvändig för att den kvinnliga arbetskraften
och den äldre arbetskraften
skall kunna tillvaratas. Målsättningen

för sysselsättningspolitiken bör vara att
så långt som möjligt, med hänsyn till
företagsekonomiska överväganden, flytta
maskiner i stället för människor.
Även om Norrland har de största problemen
till följd av fortgående befolkningsomflyttning
måste man dock såsom
vi framhåller beakta det behov av
sysselsättningsstöd som kan föreligga i
vissa andra delar av vårt land. Den nuvarande
försöksverksamheten måste avlösas
av en mera aktiv lokaliseringspolitik.

Lokaliseringspolitiken i glesbygderna
kräver särskild uppmärksamhet. Vi betraktar
inte glesbygdsproblemet som en
företeelse enbart under en övergångstid,
vilket regeringen tydligen gör. Glesbygdsbebyggelsen
måste betraktas som
den naturliga för dem som som ägnar
sig åt jordbruk och skogsbruk. Även naturvården
kommer här in i bilden. Det
är klart att glesbygdsbefolkningen måste
ges möjligheter till en levnadsstandard
som kan anses likvärdig med den
som bjuds i andra delar av landet. Det
är angeläget att det finns möjligheter
till kommersiell och samhällelig service.

Vi pekar i motionerna på olika möjligheter
att lösa dessa problem. Förstärkt
lokaliseringsstöd och glesbygdskonsulenter
är ett par exempel. Särskilda
riskmedel bör ställas till förfogande
för företag i glesbygderna. Investeringsfonderna
bör kunna användas
som lokaliseringspolitiskt instrument.
Vi understryker vidare att en statlig företagsetablering
behövs i vissa områden,
om tillräcklig sysselsättning inte
kan tryggas på annat sätt.

När det gäller att lätta trycket i Stockholmsområdet
och samtidigt förbättra
sysselsättningssituationen på andra håll
kan säkerligen åtskilligt vinnas genom
utflyttning av delar av den statliga förvaltningen
som inte nödvändigtvis måste
ha direkt kontakt med riksdag och
regering. Denna fråga har också tagits
upp i centermotioner till årets riksdag
och behandlas av bankoutskottet i förevarande
utlåtande.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Som jag antytt har vi tidigare när vi
fört fram lokaliseringsfrågorna inte ansett
oss ha mött det positiva intresse
från regeringspartiets sida som vi hoppats.
Tongångarna från det hållet har i
stället varit avvisande. Det har fått fogas
många reservationer tidigare om
åren till utskottsutlåtanden om de här
frågorna. I år är, såsom tidigare har anförts
i debatten, bilden en annan. Utskottet
har visat stor förståelse för de
frågor som vi fört fram. Naturligtvis är
vi glada för detta. Vi är glada åt att de
önskemål som vi så länge kämpat för nu
synes delas av fler och fler även inom
den svenska riksdagen.

När det gäller motioner om ett program
för den regionala samhällsplaneringen
har utskottet dock inte kunnat
enas. Den föreliggande reservationen på
denna punkt anser jag välgrundad. Enligt
vår mening bör tyngdpunkten i samhällsplaneringen
ligga på det regionala
och kommunala planet. Primärkommunerna
måste även i fortsättningen ha
stort inflytande över detaljplaneringen,
medan den översiktliga utvecklingsplaneringen
bör ligga på länsplanet. Det
kan dock inte anses meningsfullt med
regionala utvecklingsprogram förrän regering
och riksdag på ett mera preciserat
sätt uttalat sig för ett regionalt handlingsprogram.

Såsom det heter i reservationen skall
ett sådant program vara riktningsgivande
för samhällsplaneringen i länet men
naturligtvis även för en riksplanering,
i den mån denna har att ange ramar för
regionalpolitiken. Det räcker sålunda
inte med länsplanering 1967 eller dess
fortsättning.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 5.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag skall säga några
ord med anledning av det särskilda
yttrande som vi från vårt partis sida
har fogat till detta utskottsutlåtande.
Vi har inte reserverat oss mot utskotts -

majoriteten annat än på en enda punkt,
som gäller åtgärder för att främja turismen
i Norrland.

Herr Strandberg har nyss redogjort
för våra synpunkter i detta ärende. Jag
vill endast göra några få tillägg, utgående
från mitt sätt att se på denna
fråga. Vi konstaterar i yttrandet att
näringslivet i vårt land, bl. a. till följd
av strukturrationaliseringen, föranlett
en strukturell omvandling av landet i
bebyggelsehänseende med en intern
folkvandring som inte haft sin motsvarighet
på mycket länge. Landsbygden
har avfolkats och tätorterna har fått
motta ett inte ringa antal inflyttande
människor. Befolkningen har koncentrerats
till storstadsregionerna. Stockholms
län t. ex. förutses fram till 1980
få 400 000 nya invånare — eller en
stad till av Göteborgs storleksordning.

Men människor som ryckts upp med
sina rötter har vandrat ut till närmaste
tätort, därifrån förflyttat sig'' till någon
större och därefter försökt rota sig i
storstaden. Kvar har blivit de gamla
och de som av andra skäl än ålderdom
inte kunnat förflytta sig. Arbetslösheten
har kommit till avfolkningsbygden,
där marknaden har krympts.

Vi talar rätt mycket om skogslänen,
där problemen blivit störst, och det gör
vi naturligtvis med afl rätt för närvarande.
Men det vi upplever är inte enbart
en fråga om skogen och dess vikande
roll som försörjningsbas för människor.
Det gäller också åkerjordens
roll som bas — i vidaste mening —
vilken reducerats i betydelse för sysselsättningen.
När endast 6 procent av
landets yrkesverksamma befolkning behövs
för att förse sig själva och de
återstående 94 procenten med nästan
alla livsmedel som förbrukas blir ganska
många armar över, som kan syssla
med annan verksamhet. Skogen har till
för inte så länge sedan givit arbete åt
många, men rationaliseringen och mekaniseringen
— inte minst motorsågen
—• har undanryckt arbetsuppgiften för
många i skogsarbete.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Vi måste alltså konstatera att omdaningen
av samhället gått sin gång —
visserligen inte helt oberoende av de
allmänna ekonomiska konjunkturerna,
men utan att kunna hejdas av dessa.
Har det varit lågkonjunktur har det
rått arbetslöshet över hela landet, men
allra mest på landsbygden och i de
smärre tätorterna. Tyngdpunkten har
legat i Norrland och i övriga skogslän.
Har det varit högkonjunktur har storstads-
och tätortsregionerna haft överhettning.
Landsorten har kanske fått
uppleva vissa lindringar på arbetslöshetssidan,
men inte desto mindre har
befolkningen dragits till tätorterna.

I statsverkspropositionen heter det
att expansionen i tätorten bör dämpas.
Det är naturligtvis i och för sig riktigt,
men detta kan behövas snarast av allmänt
ekonomiska skäl, även om det
från lokaliseringssynpunkt givetvis är
nödvändigt att något lätta på det starka
suget från tätorterna. Från alla håll har
här understrukits — bl. a. av herr
Strandberg, herr Stefanson och herr
Mattsson — att ett missmod har spritt
sig bland människorna i glesbygden.
I ett sådant läge är naturligtvis det
väsentligaste att återigen skapa optimism
och framtidstro inom dessa områden.
Det är det primära! Många
gånger har i många olika sammanhang
sagts att den psykologiska faktorn betyder
mycket. Men denna faktor kan
man naturligtvis inte spela ut om den
inte också byggs under med åtgärder
som verkligen ger anledning att hysa
optimism och framtidstro.

Från de intensiva debatterna på 30-talet om sysselsättningspolitiken då,
som socialdemokratin har velat ta åt
sig så mycket av äran för, minns jag
hur man ändå, när debatten hade lugnat
sig, sade: Vi vet egentligen knappast
om inte upprustningen ute i världen
och förberedelserna för kriget betydde
mer för sysselsättningen i vårt
land under 30-talet. Vi kan inte i dag
bestrida att det kanske ändå var på det
sättet. Men man kan aldrig förneka att

den väsentliga synpunkten var att man
skulle ge människorna en känsla av att
det finns en framtid, att det finns anledning
att hysa optimism och tro på
framtiden. Jag tror att det inom de
områden, som vi nu i dag diskuterar,
gäller att bibringa människorna en
känsla av att någonting verkligen kan
göras och att man vill göra det, framför
allt även från statsmakternas sida.
Just denna synpunkt har i långa stycken
bestämt handlandet i vårt parti
när vi har sagt att vi inte kan få den
nödvändiga kraftsamlingen med mindre
än att vi också når ett betydande
mått av samverkan och samförstånd. Vi
har stannat för att det är bättre att
söka samverkan än att låta en långtgående
partioenighet uppstå. Vi har
med glädje noterat — det gjorde också
herr Mattsson i sitt inlägg — att socialdemokratin
nu är mera beredd än tidigare
att sträcka ut en hand till de borgerliga
partierna för att försöka finna
lösningar på dessa problem.

Jag vill alltså vitsorda att majoritetspartiet
i bankoutskottet vid skrivningen
av utskottsutlåtandet har bemödat
sig att i stor utsträckning tillmötesgå
de synpunkter som från vårt håll anförts
i denna fråga. Det är vi glada över
och tacksamma för, och vi tror att det
är det bästa för landets skull.

Men om här nu finns en sådan grund
att stå på i form av en positiv vilja att
nå resultat, är det naturligtvis också
mycket viktigt att man gör klart för
sig, hur man skall bära sig åt, vad man
har för målsättning och vad man har
för medel att nå resultat. Vid läsningen
av det som har sagts och skrivits i denna
fråga de allra senaste dagarna tycker
jag att det alltjämt råder åtskillig
oklarhet och osäkerhet. Vissa målsättningsdiskussioner
förekommer otvivelaktigt
i alla partiers till utskottsutlåtandet
fogade uttalanden. Men sätter
man sig ned för att granska dem, kan
man ändå notera saker och ting som
jag tror att vi har anledning att ta upp
i en diskussion som den i dag.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

Socialdemokratin, för att hålla sig
till det största partiet, har i varje fall
enligt min mening en ganska varierande
linje i sin uppfattning. Det kan vara
en felbedömning, men jag kan inte frigöra
mig från att det är så. I inrikesministerns
uttalande till statsverkspropositionen
presenteras ett resonemang
om lokaliserings- och regionalpolitiken.
Han säger där att lokaliseringspolitiken
skall upphöra; det är en försöksverksamhet.
Om det blir den 1 juli 1970
eller något senare är ännu inte klart.

Länsplanering 1967 har slutförts,
och frågan är efter vilka grunder arbetet
skall bedrivas vidare. Så säger han
att det skall vara en fortsatt regionalplanering.
En av de viktigaste komponenterna
i den är att man vid sidan
av de tre stora storstadsregionerna i
vårt land också skulle skapa sju storstadsalternativ
i vissa områden. Jag behöver
inte nämna vilka städer eller områden
det är fråga om. Det finns angivet
i statsverkspropositionen.

Sedan kommer han fram till att vid
sidan härav skall de vid kommunsammanslagningen
bildade stora kommunerna
rangordnas, och då är det tydligen
meningen att på något sätt ge
stöd från staten för en utveckling av
något slags centralorter, vid sidan av
det nya storstadsalternativet som förs
fram. Den tankegången låter sig självfallet
presenteras. Men kvar står att det
här är ett ganska långsiktigt perspektiv
som förts fram av inrikesministern. Det
var väl statsrådet Johansson som svarade
för detta — om statsrådet Holmqvist
i dag har samma mening vet vi
inte.

Statsministern presenterade i går en
rad punkter om hur socialdemokratin
ser på detta på kortare sikt, och om
jag har förstått tidningarna rätt — referatet
kan ju vara felaktigt — har de
elva punkter som statsministern framförde
fått ett ganska kyligt mottagande
även från representanter för det socialdemokratiska
partiet.

Om jag håller mig till några kon -

kreta frågor hänvisade statsministern
redan i punkten 2 till vad han förväntar
sig av samarbetet med industriförbundet.
Jag tror att det är en i och
för sig klok och riktig åtgärd att regeringen
tar kontakt med industriförbundet,
även om det onekligen är rätt
ovanligt att detta sker under sådana
här former. Att däremot statsministern
har glömt att det finns andra organisationer
representerande liten och medelstor
företagsamhet, som inte har
kommit med i denna punkt, förvånar
mig en aning på grund av den diskussion
som i annat sammanhang förts i
frågan och som statsministern rimligen
borde känna till. Löftet om effektivare
statliga företag i Norrland har fått en
effektfull replik av en av socialdemokratins
företrädare i andra kammaren
hr Hagnell.

SVETAB, industrietableringsaktiebolaget,
skall bära det direkta ansvar som
staten har för industrietableringar. Jag
vill framhålla att vi motionerade om
att SVETAB:s verksamhet huvudsakligen
skulle förläggas till Norrland.

Statsministerns punkt 6 var att en
arbetsgrupp skall tillsättas för att arbeta
fram lämpliga projekt för en utveckling
av turism och friluftsliv särskilt
i de norra delarna av landet. Detta
är ändå i sak vad vi begär i reservation
nr 5, fogad vid detta utskottsutlåtande,
och till vilken jag självfallet yrkar
bifall. Tanken kunde kanske ha
kommit bättre till uttryck genom att vi
fått förslaget enhälligt antaget av utskottet.

Beträffande punkten It om resurser
för malmletning i Västerbotten och
Norrbotten har jag tidigare här i kammaren
sagt att sådana resurser självfallet
är tacknämliga, men att sättet
att komma till rätta med den här problematiken
knappast är det riktiga. Man
skall inte tro att staten klarar detta.
Inmutningsförbudet i Norrbotten borde
upphävas. Det är en lokaliseringspolitisk
åtgärd av stor betydelse, därför
att här kan skapas en bas för en

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

livsduglig förädlingsindustri om man
har framgång på det området.

Slutligen har vi herr Hagnells särskilda
yttrande, där han för fram ett
krav på en målsättning för Norrland
vid den befolkning som landsdelen för
närvarande har. Jag vet inte om detta
skall ske på det sättet att man sätter
upp ett stängsel mellan Norrland och
övriga delar av landet. Det är dock
knappast realistiskt att göra upp en
målsättning vid en viss folkmängd. Tv
om norrlänningarna kan föröka sig
och försörja sig inom sitt område är
väl inte detta något som man inte skulle
acceptera med tacksamhet över hela
landet.

lag skall kanske inte närmare gå in
på herr Hagnells funderingar, men
eftersom han tillhör bankoutskottet må
det ändå sägas att han här framför synpunkter
som vi kan ansluta oss till men
också synpunkter som vi finner rätt
orimliga. Man kan inte gärna placera
Norrland i samma klass som ett u-land
och säga, att om ett u-land får så och
så mycket i bistånd skall Norrland få
samma stöd. Detta tror jag är psykologiskt
felaktigt.

.lag skall inte, herr talman, uppehålla
mig längre vid dessa problem utan vill
bara dra den slutsatsen — som jag hoppas
utskottets socialdemokratiska ledamöter
inte tar alltför illa vid sig av —
att det otivelaktigt råder stor osäkerhet
och oklarhet om vad man vill och tror
sig kunna göra från regeringspartiets
sida. Beträffande centerpartiets och
folkpartiets politiska målsättningar har
herr Strandberg redan anfört synpunkter,
varför jag för min del avstår från
ytterligare kommentarer.

Men jag vill återkomma helt kortfattat
till vår linje och vår uppfattning.
Norrland — och skogslänen över huvud
taget — kan rimligen i grund och
botten inte behandlas på annat sätt än
Sveriges land i övrigt. Detta betyder
naturligtvis inte att stöd och hjälp ej
kan ges från de landsdelar som gynnas
genom ett starkare näringsliv, större

resurser och bättre naturliga förutsättningar.
Men det betyder att skogslänen
och Norrland är delar av vårt land och
skall behandlas som sådana, med de
självklara rättigheter och skyldigheter
som gäller för landet i övrigt.

Därav följer enligt mitt sätt att se,
att vi, som har en principiell uppfattning
om det stora värdet av enskilt
näringsliv, privat företagsamhet och
initiativ, inte heller kan avstå från att
säga att skogslänens och Norrlands utveckling
i grunden — så länge vi har
vårt nuvarande system — alltid måste
bygga på insatser från enskilda människor
samt att en näringsvänlig politik
på detta område i grund och botten
är den största hjälp vi kan ge. Det
är den egna kraften hos invånarna i
denna landsdel som i alla fall kommer
att betyda mest, liksom hittills alltid
varit fallet.

Därför säger vi några ord i slutet av
vårt särskilda yttrande om att den
politik som skall föras bör gå ut på
att stödja och stimulera orter där förutsättningar
för ekonomisk utveckling
med rimlig säkerhet kan bedömas vara
för handen. Vi vill inte ha någon regional
planhushållning. Vi tror inte att
den kommer att hjälpa dessa områden,
utan vi anser att så snart naturliga
förutsättningar för decentralisering
i samhället föreligger bör en
sådan utveckling eftersträvas. Regionalpolitiken
bör inriktas på att stödja en
spontan utveckling så fort man ser ansatser
till att en sådan kan komma till
stånd. Enligt vår mening gagnas icke
en sådan politik genom en långt driven
planhushållning.

Regionalpolitiken bör således hålla
sig inom biandekonomins ram, och den
allmänna strävan bör vara att skapa
förutsättningar för nya och varaktiga
arbetstillfällen genom stimulans av
en positiv näringspolitik. Enligt vårt
sätt att se kan mycket göras på detta
område från statsmakternas sida. När
frågor om skatter, taxesättning på kommunikationsmedel,
eltaxor och annat

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik in.
kommer upp i kamrarna får vi tillfälle
att ta ställning till dem och lägga vårt
votum, men naturligtvis med sikte på
att hjälpa de utsatta områdena. I dag
är dock inte dessa frågor presenterade
i den formen att vi kan rösta om dem.

Med detta, herr talman, ber jag än en
gång att få yrka bifall till den reservation
vid utskottets hemställan under
M, där mitt namn finns med, i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
ingår som bekant 24
motioner.

Utskottets målsättning har från början
varit att så långt möjligt nå fram
till ett enigt utlåtande. Vi har från vårt
håll ansett det angeläget att markera
den enighet som råder om målsättningen
för vår regional- och lokaliseringspolitik.
Vi bär velat markera denna
enighet därför att vi här rör oss inom
ett ämnesområde där det finns jordmån
för politiska överbud och politiska
utspel som kan skapa stora förväntningar
och förhoppningar, som det
sedan av olika anledningar kanske visar
sig omöjligt att infria, vilket i sin
tur skapar svikna förhoppningar och
besvikelser. Sådant kan till viss del
kanske besparas de bygder som drabbas
av industrinedläggelser eller hotas
av avfolkning och där enskilda människor
blir arbetslösa och känner sig
otrygga. Genom att avstå från överbud
och önsketänkande kan vi undvika att
skapa sådan irritation. Men det fordras,
som herr Strandberg säger, politiskt
mod för att avstå från sådana
överbud.

Till det föreliggande utlåtandet är
fogat några reservationer som för den
uppmärksamme läsaren inte förtar intrycket
av enigheten i stort men som
ändå bidrar till att fördunkla den, samtidigt
som man inte helt kan frigöra sig
från intrycket att reservationerna tillkommit
utifrån partitaktiska synpunk -

ter. Men till det, herr talman, skall jag
be att få återkomma.

När man diskuterar lokaliseringspolitik
och särskilt problemen i Norrland
och dess inland är det nödvändigt att
alltid ha bakgrunden till problemen
och vissa grundläggande förhållanden
klara för sig. Annars hamnar man lätt
i önsketänkande eller i diskussioner
om lösningar på problemen som inte
bär någon anknytning i verkligheten.

Den sysselsättningsmässiga basen i
Norrland har som alla vet varit iordoch
skogsbruket. Inom dessa näringsgrenar
minskade sysselsättningen i
skogslänen mellan åren 1960 och 1965
med över 30 000 arbetstillfällen. Vi har
därefter gått in i en period med ännu
snabbare strukturomvandling i dessa
näringar, och enligt de prognoser som
föreligger skulle sysselsättningen inom
jord- och skogsbruk i dessa län kunna
reduceras med omkring 70 000 arbetstillfällen
mellan åren 1965 och 1970.

Samtidigt har industrin som helhet
i landet gått in i ett skede där sysselsättningstillväxten
inte ökar lika snabbt
som vi tidigare varit vana vid. Under
senare år har den totala sysselsättningen
inom industrin minskat, och även
om konjunkturutvecklingen kan komma
att ändra den bilden, kan vi säkert
inte räkna med att i framtiden ha en
outtömlig mängd industriarbetstillfällen
att fördela. Det är snarast så, att det är
tillgången på lämpliga projekt som bestämmer
hur långt man kan nå med
lokaliseringspolitik. Det har inte varit
någon brist på lokaliseringsmedel som
lagt hämsko på verksamheten. På den
punkten har regering och riksdag
åstadkommit en successiv anpassning
till behovet. När det gäller att få fram
nya industriella enheter som kan lokaliseras
till Norrland bör det nyligen
inledda samarbetet mellan regeringen
och Sveriges industriförbund ha mycket
att ge.

Det är bland annat mot den bakgrund
jag nyss angav som man bör se den
industriella utvecklingen i Norrland

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang'', lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

och också resultatet av den hittills bedrivna
stödverksamheten. Sysselsättningsutvecklingen
inom industrin i
Norrland har nämligen under senare
år stått sig väl i jämförelse med landet
i övrigt.

Den åtminstone i jämförelse med
landet i övrigt relativt positiva sysselsättningsutvecklingen
inom Norrlands
industri sammanhänger till stor del
med lokaliseringsstödets påverkan på
utvecklingen. Trots att industrin som
helhet minskat sin sysselsättning från
år 1963, då de första ekonomiska stödformerna
sattes in, har de företagsgrupper
som fått stöd i någon form utgjorts
av klart expansiva grupper.

De verksamheter i samhället som
kommer att bli mest intressanta ur sysselsättningssynpunkt
framöver är de
som vi brukar sammanföra under beteckningen
service. Detta är ett mycket
omfattande begrepp. Häri ingår
handel och tjänster, både enskilda och
offentliga — som t. ex. sjukvård. Här
ingår också administration, forskning,
undervisning och en lång rad andra
snabbt växande verksamhetsgrenar.
Antalet sysselsatta i denna vida sektor
ökade med mer än 200 000 mellan åren
1960 och 1965 och beräknas ge utrymme
för omkring 500 000 03m arbetstillfällen
mellan åren 1965 och 1980. Det
är styrningen av denna expansion som
mer än något annat avgör den regionala
utvecklingen framöver — både direkt
och indirekt som lokaliseringsfaktor
för industrin — och som kräver en
målmedveten och samlad samhällsplanering.
Här kommer också frågan om
lokalisering av den statliga förvaltningen
in. Mi vet att regeringen, efter vad
som sagts i årets statsverksproposition,
har sin uppmärksamhet riktad på den
frågan.

En annan utgångspunkt för diskussionen
om lokaliseringspolitiken i Norrland
och för samhällsplaneringen måste
vara de geografiska förhållandena.
Utvecklingen inom näringslivet i Norrland
skiljer sig i princip inte från den

2f Första kammarens protokoll 1969. Nr 28

i Sverige i övrigt. Det är samma krafter
som verkar, men de får större tyngd
här uppe på grund av näringssammansättningen,
och de är svårare att bemästra
på grund av avstånden och bebyggelsestrukturen.
Som exempel på
det senare kan nämnas att endast 15
procent av befolkningen i skogslänen
bor i orter med över 30 000 invånare
mot 45 procent i övriga Sverige. Den
som blir av med sitt arbete i en glesbygd
eller i en liten ort i södra Sverige
kan ofta pendla in till arbete och service
i en större, ganska närbelägen ort.
Så är ofta inte fallet i Norrland.

Både problemens omfattning och de
mål man bör sätta upp för utvecklingen
på lång sikt gör alltså att man inte
kan arbeta efter några enkla schabloner
eller ange några entydiga garanterade
befolkningssiffror för hela Norrland
eller delar därav. Det är farligt att
binda sig alltför mycket vid kvantitativa
målsättningar. Man måste ta hänsyn
till mål och önskningar både hos
den äldre och den yngre generationen,
den förra med en naturlig bundenhet
till sin miljö, den senare med en ofta
annorlunda utbildningsbakgrund och
andra krav på variation i arbetstillgång
och service. Man måste beakta risken
av en lokaliseringspolitik som skulle
konservera skillnader i ekonomiska
förutsättningar mellan olika delar av
landet och skillnader t. ex. i möjligheter
till förvärvsarbete för kvinnor.

För att sådana mål skall kunna nås
krävs det ett fortsatt utnyttjande av eu
mängd politiska medel, lokaliseringspolitik,
arbetsmarknadspolitik, skatteutjämning,
förbättrad utbildning, ett utvecklat
glesbygdsstöd enligt de försök
som no snabbt utvecklas, in. in. Allt
detta inom ramen för en regional politik
med sikte på en rimlig balans mellan
olika landsdelar och regioner och med
utvecklingsmöjligheter för orter inom
ett brett storleksregister men med en
ofrånkomlig koncentration av både
stödinsatser och samhällsutbyggnad.

Grundvalen för en sådan regional po -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

litik har lagts genom den länsplanering''
som regeringen initierat inom ramen
för lokaliseringspolitiken. Den planeringen
var föremål för debatt här i kammaren
för ett par veckor sedan, men
den intar en central roll också för de
frågor som bankoutskottet haft till behandling.
Denna planering, som nu går
vidare mot ökad konkretisering, ger just
en regionalpolitisk ram för åtgärder
inom olika samhällsområden både på
länsplanet och centralt genom inrikesdepartementets
bearbetning och regeringens
bedömning och ställningstagande.
Den ger därmed också ett underlag
för en fortlöpande bedömning av hela
Norrlands situation i första hand inom
ramen för de kontinuerliga kontakterna
mellan finans-, inrikes- och industriministrarna.

Herr talman! Jag började med att understryka
att bankoutskottet är enigt i
sin bedömning av flertalet av de grundläggande
problemställningarna på lokaliserings-
och regionalpolitikens områden.
Enligt min uppfattning fanns det
rent sakligt sett alla förutsättningar för
en fullständig enighet. Att man från
mittenpartihåll på ett par punkter i reservationer
har markerat särmeningar
ser jag alltså som uttryck för partitaktiskt
motiverade strävanden. En sådan
bedömning blir ganska självklar om
man jämför reservationernas skrivningar
med vad utskottet anfört i motsvarande
avsnitt. Jag skall i all korthet
granska reservationerna utifrån denna
utgångspunkt.

I partimotioner från centerpartiet —
nr I: 721 och II: 835 — har man begärt
ett skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
arbetsgrupp som skulle ha till
uppgift att utarbeta ett regionalpolitiskt
handlingsprogram, vars riktpunkt skulle,
vara att skapa ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle. Utskottets behandling
av dessa motioner har accepterats
av centerpartiet då det gäller slutsatsen
men inte då det gäller motiveringen
för denna. Jag hänvisar här till
reservationen nr 1.

Det är tre synpunkter som man i reservationen
särskilt trycker på. För det
första anser man att regionalplaneringen
i länen bör handhas av ett länskommunalt
organ. För det andra menar man
att regering och riksdag nu måste på ett
mera preciserat sätt än hittills uttala
sig för ett regionalpolitiskt handlingsprogram
och att det inte blir meningsfullt
med regionala utvecklingsprogram
förrän så har skett. För det tredje pläderar
man för en ökad decentralisering
av samhällsproblemen.

Låt mig börja med den sistnämnda
synpunkten. Jag vill då konstatera att
målsättningen om ett så långt möjligt
decentraliserat samhälle egentligen saknar
preciserad innebörd eftersom reservanterna
inte har gjort något försök att
ange vad som skall anses vara möjligt
i detta sammanhang. Att decentraliseringen
inte kan drivas till något slags
maximum inser givetvis reservanterna,
men var gränsen skall gå har man inte
antytt. Utskottet har för sin del ansett
det mest naturligt att denna fråga prövas
regionvis under den nu inledda fortsättningen
av länsplaneringen och har
också erinrat om att chefen för inrikesdepartementet
uttalat sig för vissa åtgärder
i decentraliserande syfte, främst
avsedda att dämpa storstadstillväxten.
Detta är en konkret anvisning på hur
frågan bör handläggas. Jag tycker att
centerpartiet kunde ha ställt sig bakom
den i stället för att föra fram vaga rekommendationer
utan närmare motivering.

När det gäller kravet att planeringen i
länen bör handhas av länskommunala
organ vill jag understryka att denna
planering sker under medverkan av
kommunala nämnder och fullmäktige
samt av landstingen och andra representativa
organ på länsnivå. Det är alltså
väl sörjt för att det medborgerliga inflytandet
kan göra sig gällande såväl på
det kommunala planet som på länsplanet.

Den sista punkten i reservationen är
kanske på sitt sätt den viktigaste. Den

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

gäller frågan på vilket stadium statsmakterna
bör komma in med övergripande
regionalpolitiska målsättningar
och handlingsprogram. Jag vill då först
framhålla att vissa synpunkter av det
slag som här efterlyses har framförts i
statsverkspropositionen av inrikesministern
och sedermera vid riksdagsbehandlingen
härav. Vad som enligt bankoutskottets
majoritet nu krävs är ett
utökat faktaunderlag samt ställningstaganden
och prioriteringar på det regionala
planet. Den fortsatta länsplaneringen
kommer att förse de centrala instanserna
med informationer i detta avseende.
Att statsmakterna dessförinnan
skulle binda sig för preciserade regionalpolitiska
handlingsprogram, är enligt
min mening inte en klok politik.

Jag vill också understryka, att reservanterna
inte har talat om för oss hur
de närmare tänker sig att dessa handlingsprogram
på nuvarande stadium
skulle se ut. Först utredning och därefter
ställningstaganden är enligt min
mening här liksom i andra fall den naturliga
gången.

I reservationen nr 2 har folkpartiet
och centerpartiet reserverat sig till förmån
för motionerna I: 334 och II: 385
med krav på en utvecklingsplan och ett
näringspolitiskt program för Norrland.
Utskottet har i sin motivering för sitt
ställningstagande till dessa motioner
klart markerat sin insikt om det allvarliga
läget i Norrland och om de speciella
svårigheter och problem man där
har att brottas med, särskilt i Norrlands
inland. Utskottet har också angett vissa
riktlinjer för hur problemen bör angripas.
Detta måste ske i samråd mellan
centrala och regionala planeringsinstanser.
Det grundläggande arbetet på en utvecklingsplan
för Norrland sker genom
den fortsatta länsplaneringen. Utskottet
har också betonat det angelägna i att de
samordnande centrala planeringsinsatserna
organiseras med sikte på att Norrlandsproblemen
kan få en prioriterad
behandling. Utskottets förslag om en
parlamentarisk glesbygdsutredning är

också värt att notera i detta sammanhang.

Meningsskiljaktigheterna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
av delvis samma slag som i fråga om
centerns reservation, vilken jag nyss berörde.
Reservanterna vill ha en utvecklingsplan
för Norrland innan tillräckligt
underlag för en sådan plan har kommit
fram, framför allt genom den fortsatta
länsplaneringen. Denna plan skulle
innehålla mål för utvecklingen inom
olika delregioner och den skulle förenas
med uttryckliga garantier för vissa tätorters
framtid i Norrlands inland. Jag
vill här göra den reflexionen att eftersom
reservanterna anser att ytterligare
utredningsarbete inte behövs för att utvecklingsplanen
skall kunna fixeras, är
det något förvånande att de inte själva
har tagit ställning på den centrala punkt
det här är fråga om. De har avstått från
att ange vilka orter och regioner i Norrland,
som enligt deras mening bör få
garantier för sitt fortbestånd och vilka
orter som bör räkna med en fortsatt
tillbakagång. Detta kan vara värt att
notera. Det torde väl råda rätt stor
enighet om att i det fortsatta regionalpolitiska
planeringsarbetet måste prioriteringar
mellan orter och regioner ingå
som ett centralt element. Detta är
också starkt understruket i riktlinjerna
för den fortsatta länsplaneringen. Men
att statsmakterna nu skulle köra över
länsplaneringen, som redan är i gång,
och som blir klar om halvtannat år, genom
att förfara så som reservanterna
föreslår, kan jag inte finna rimligt. Det
naturliga är väl att invänta och ta hänsyn
till de bedömningar som görs av
dem. som står närmast problemen i
Norrland — landstingen, länsstyrelserna,
planeringsråden, kommunala nämnder
och fullmäktige. Sedan är det klart
att statsmakterna under tiden med all
kraft måste fortsätta sina strävanden
att stödja utvecklingen i Norrland. Att
regeringen är beredd att göra detta, har
ju också klart framgått av de olika initiativ
som tagits under senare tid och

Nr 23

Onsdagen den 28 maj 19C9 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
som utskottet åtminstone delvis har redogjort
för i sitt utlåtande.

Min slutsats blir alltså att även denna
mittenpartireservation har partitaktisk
bakgrund. Man vill framstå som särskilt
aktiv då det gäller att tillvarata
Norrlands intressen, utan att i sak
nämnvärt skilja sig från utskottets majoritet.
Jag tror att Norrlands intressen
hade tillgodosetts bäst, om reservanterna
anslutit sig till majoriteten.

Herr talman! Med detta ber jag att
få tillstyrka bankoutskottets utlåtande.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson har
berättat att utskottets ledamöter försökte
komma fram till ett enhälligt utlåtande
och att skälet till det skulle
ha varit att det inte borde bli tillfälle
till överbud. Jag uppfattade herr Larssons
yttrande på det sättet att så långt
kunde regeringspartiets representanter
sträcka sig. Jag vet inte om man kan
betrakta de förslag vi lagt fram tidigare
och som vi nu bar fått igenom i
utskottet som några överbud. Jag vill
snarare säga att vi så småningom bar
fått rätt.

Herr Larsson sade vidare om reservation
1 att reservanterna där inte redovisat
någon målsättning. Den som läser
partimotionen finner ju vad vi anser
om nödvändigheten av att statsmakterna
fastställer normerna för regionalpolitiska
handlingsprogram.

Vad beträffar partipolitiska angelägenheter
vill jag för övrigt fråga herr
Åke Larsson: År statsministerns elva
punkter, som offentliggjordes dagen
före denna lokaliseringsdebatt, något
annat än ett i huvudsak partipolitiskt
utspel från regeringen?

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även jag är glad åt
den enighet som rått inom utskottet
och att utskottet i många stora och väsentliga
frågor har kommit på en enhällig
linje. I vissa frågor föreligger
skilda uppfattningar, men där är det

egentligen fråga om nyanser i bedömningen.
Jag anser att den anda av
enhällighet som har präglat arbetet i
utskottet lika gärna kunde ha lett till
att utskottets majoritet i fråga om folkpartiets
norrlandsmotion biträtt det
förslag som folkpartiets och centerpartiets
ledamöter företräder i reservation
2.

Utskottets talesman herr Larsson beskyller
folkpartiet och centern, för partitaktik,
därför att dessa partier i reservation
2 har velat gå längre än utskottet.
Jag tror emellertid att det finns
anledning att tillbakavisa det påståendet.
Man kan lika gärna påstå att socialdemokraternas
vilja och strävan
efter att avpolitisera diskussionen i utskottet
och avdramatisera debatten här
i kammaren har en partitaktisk bakgrund.
De förslag som framlagts i bl. a.
folkpartiets Norrlandsmotion är av sådan
art att de inte i dagens läge gärna
kan tillbakavisas av socialdemokraterna.
Det är likadant med andra motioner.

Det är, som sagt, en nyansskillnad
mellan de olika ställningstagandena. Vi
vill när det gäller en plan för utvecklingen
av tätorterna i Norrlands glesbygder
ha ett snabbare tillvägagångssätt
än vad utskottets majoritet vill.
Resultaten av det fortsatta planeringsarbetet
hos länsmyndigheterna och i
kommunerna — det arbete som har
Länsplanering 1967 till grundval —
kommer att märkas först fram på 1970-talet. Jag tror att 1971 har angivits
som det år när länsmyndigheterna skall
redovisa resultaten för inrikesdepartementet.
På basis av det materialet skall
regeringen sedan ta ställning. Under
tiden fortsätter avfolkningen. Medan
gräset gror, dör kon. Herr Åke Larsson
säger att vi har avstått från att ange
orter för detta inlandsstöd. Men det
är väl i alla fall inte oppositionens
skyldighet att göra detta, utan det bör
ske på basis av det material som finns
inom departementet och som framkommer
genom länsmyndigheternas planering.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. in.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! När jag beskyllde oppositionen
för partitaktiska metoder —
inte hela oppositionen, ty jag undantar
moderata samlingspartiet — gjorde
jag det därför att oppositionen vill att
regeringen nu skall bestämma vilka orter
som skall prioriteras, alltså innan
herr Lemne har lämnat fram sitt utredningsförslag.
Varför kan man inte
avvakta det förslaget? Då får man ju
lärdomar av den femårsperiod som nu
bar gått. Att man på det viset vill skynda
på frågornas behandling anser jag
vara partitaktik. Om man läser reservanternas
skrivning och jämför med
vad utskottet har sagt, finner man praktiskt
taget ingen skillnad. Gör den jämförelsen!
Det är bara fråga om nyanser.
Vi hade kunnat skriva ihop oss.
Men till varje pris skulle oppositionen
ha reservationer för att åtminstone utåt
■försöka framstå såsom mera aktiv på
detta område. Så är dock inte fallet, men
man försöker i alla fall framstå på det
viset.

Representanter för samtliga partier
har stått i denna talarstol och uttalat
sin glädje över att utskottet har tillmötesgått
olika motionsyrkanden. Men
sedan i sluttampen kommer man med
sådana här reservationer. Det anser vi
vara partitaktik. Det må gärna vara
hänt, men då har jag också frihet att
påstå, att det är fråga om partitaktik.
Det är ju ingenting annat, om man skall
vara uppriktig. Jag förstår att både
centern och folkpartiet har svårigheter
att erkänna detta. Det är ju fråga om
partimotioner, och då måste man till
varje pris föra fram de uppfattningar
som kommer till uttryck i motionerna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Först och främst vill
jag säga till herr Åke Larsson att det
inte är så att herr Lemnes utredning

skall lämna några förslag på de orter
bl. a. i inlandet som man skall satsa på.
Det är väl närmast den pågående länsplaneringen
och det fortsatta arbete
som Länsplanering 1967 ligger till grund
för som skall ge de resultaten. Från
folkpartiets sida anser vi att det material
som krävs för en bedömning av
vilka inlandsregioner och tätorter som
man skall satsa på bör komma fram
snabbt.

Hade man varit angelägen om att få
till stånd ett enhälligt utskottsutlåtande
skulle man beträffande inlandsregionerna
ha kunnat gå en bit längre och
ansluta sig till folkpartiets yrkande.
Detta yrkande avstyrktes dock av utskottet,
vilket vi inte kunde acceptera.
Alla partier i denna riksdag driver politik,
inte bara mittenpartierna. När vi
beskylls för partitaktik vill jag än eu
gång framhålla att det naturligtvis var
av stor betydelse för socialdemokraterna
att i den politiska debatten pacificera
frågan om lokaliseringspolitiken och
regionalpolitiken, framför allt när det
gäller Norrlands inland. Därför har
man också inom utskottet varit mycket
mån om att ansluta sig till de vettiga
synpunkter och förslag som har framkommit
genom motionerna. Det skulle
man ha kunnat göra även när det gäller
folkpartiets Norrlandsmotion. Då hade
denna debatt om partitaktik varit onödig.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åke Larsson påstår
att vår reservation bär tillkommit
bara för att vi utåt velat visa oss aktiva.
Till det vill jag säga att om inte
centerpartiet i lokaliseringsfrågorna
varit så aktivt och pådrivande hade
situationen i dag varit en annan. Vi
hade inte haft det i stora delar enhälliga
utskottsutlåtande — med som vi hoppas
fördelaktiga förslag — som vi nu
behandlar.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! En som jag ser det positiv
sak är att man från oppositionens
sida den här gången inte har kommit
med så stora politiska utspel och överbud
som vi är vana vid att man gör
från det hållet. Det erkännandet skall
jag ge oppositionen. Det är de löften
för framtiden som oppositionen tidigare
utfäst när det gäller Norrland och andra
områden som har skapat svårigheter i
fråga om lokaliseringspolitiken för människorna.
Man bär inbillat dem att de
på praktiskt taget varje ort skulle få
en industri. Det har gjort att folk har
stannat kvar i bygden trots att det har
funnits arbete och inkomstmöjligheter
på annat håll. Det är sådana överbud
som vi är glada att slippa den här gången.
Det är här som det politiska modet
kommer in, men det krävs också att
både centerpartiet och folkpartiet visar
ett sådant politiskt mod. Herr Strandberg
var också inne på den frågan.

Har ni inom centerpartiet och folkpartiet
det politiska modet att när det
kommer därhän att man inom de olika
regionerna skall ta ställning till dessa
frågor säga: den orten skall få leva
vidare, den skall inte utvecklas vidare?

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Handläggningen av de
frågor som rör region- och lokaliseringspolitiken
har blivit något underlig.
Den 9 maj i år hade vi en debatt
här i kammaren som gällde statsutskottets
utlåtande nr 57 om anslagen till
regional utveckling. I går valde statsminister
Tage Erlander att vid besvarandet
av en enkel fråga i andra kammaren
göra ett ganska yvigt principuttalande
i elva punkter. Jag skall gentemot
herr Åke Larsson inte uttala mig
om huruvida bakom detta kan spåras
någon partitaktik. I dag skall vi till
slut behandla bankoutskottets utlåtande
i anledning av olika motioner i dessa
frågor. Naturligtvis hade debatten bli -

vit mera meningsfylld, om vi vid ett
och samma tillfälle hade fått ventilera
dessa — och nu tar jag ett mycket patetiskt
ord i min mun — »ödesfrågor»
för hela vårt samhälle som jag tror att
lokaliserings- och regionpolitiken utgör.
Men, som herr Åke Larsson sade:
Partitaktiken skall väl ha sitt. Det är
kanske förklaringen till att vi har fått
den här ordningen.

Herr talman! Det är lätt att finna
tecken på att intresset för de lokaliserings-
och regionalpolitiska frågorna
är mycket stort just nu. Det är inte
heller svårt att peka ut orsakerna —
frånsett de taktiska. Trots en ganska
kraftig konjunkturuppgång har arbetsmarknadssituationen
försämrats i stora
delar av landet, särskilt i Norrland
och övriga s. k. skogslän. Under ett par
år har utflyttningen från Norr lan dslänen
varit något uppbromsad, men är
flyttningarna till de södra och mellersta
delarna av landet åter betydande.
Den spänning mellan stark arbetslöshet
i skogslänen och överfull sysselsättning
i industriregionerna i södra och mellersta
Sverige, som fanns för några år
sedan, har på nytt satt in med full
kraft. Samtidigt har medvetandet stärkts
när det gäller de skadeverkningar som
denna utveckling drar med sig på längre
sikt. Det är heller inte att ta till överord
att påstå att situationen ännu i
många avseenden är krisartad. En hel
landsdel står mitt uppe i en allvarlig
strukturell kris, vilken — om ingenting
görs — på kort tid kan leda till
allvarliga och obotliga skadeverkningar
såväl när det gäller att ta till vara landets
produktionsresurser som när det
gäller att säkerställa en lika inkömstoch
standardutveckling för olika grupper
av vårt folk. Som den nyss förda
debatten visat har både socialdemokratiska
partiets och moderata samlingspartiets
representanter numera klart
för sig att insatser är nödvändiga för
att klara t. ex. Norrlandslänen. Vi i
centern, som fått föra en långvarig och
hård kamp på denna front, hälsar detta

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

med tillfredsställelse och hoppas att
det inte bara skall vara en läpparnas
bekännelse. Om inte annat har alltså
utvecklingen haft det goda med sig att
fler och fler fått upp ögonen för vad
som håller på att hända. På olika håll
bär man uppenbarligen också börjat
tänka om i politiskt hänseende. I varje
fall talar det nu föreliggande utlåtandet
från bankoutskottet i den riktningen.
De handlingslinjer som centern under
en rad år fört fram har i åtskilliga
avseenden accepterats också av
utskottsmajoriteten.

För den som länge stått mitt uppe i
avfolkningsbygdernas problem känns
det naturligtvis befriande att man nu
tycks kunna skönja något av en politisk
islossning på det lokaliserings- och
regionalpolitiska området. Ändå tycker
jag att det är angeläget att stryka under
att det bredare intresset för dessa
frågor hittills avsatt ganska få konkreta
resultat. Inte heller i det punktprogram
som regeringen av någon anledning
valde att presentera i går finns så särskilt
mycket konkret att ta på. Den
bedömningen har för övrigt redan understrukits
både av representanter för
oppositionen och representanter för
majoritetspartiet. Men låt oss ta det
hela för vad det är, och låt mig i detta
avsnitt klart säga ut att det som står
i 11-punktsprogrammet om investeringsfonderna
inte får komma att förverkligas
på det sättet att man gör en jätteinvestering
i Göteborg och låter en liten
droppe falla ned någonstans norr om
Dalälven. EU sådant handhavande av
investeringsfonderna leder inte till det
resultat vi har anledning att kräva.

Om man ställer regeringsdeklarationen
— om vi kallar den så — kontra
herr Hagnells särskilda yttrande, finner
man att herr Hagnell är mer konkret
eller, för att tala med herr Strandberg,
mer modig i det särskilda yttrande
som han fogat till bankoutskottets utlåtande
än regeringen är. Hur mycket
det yttrandet är värt får framtiden utvisa.
Det är inte så länge sedan de s. k.

LO-ekonomerna — och bland dem, såvitt
jag har förstått, Metallekonomen
herr Hagnell — drev en helt annan linje
i dessa frågor. Hur som helst hoppas
jag att herr Hagnells propåer kan bli
den injektion till handling som tydligen
behövs på den socialdemokratiska
sidan. Då bortser jag från att man kan
ställa sig tveksam till några av de delförslag
som herr Hagnell gjort i sitt yttrande.

Som herr Hagnell mycket riktigt
framhåller under punkt 2 i sitt yttrande
måste naturligtvis de ekonomiska
resurserna för åtgärder när det gäller
regional utveckling beräknas och utformas
utifrån det mål man ställer upp
för den regionala politiken, och ingenting
annat.

Jag vill tillägga att dessa i någon
mån kritiska synpunkter, som jag här
har anfört, naturligtvis inte innebär att
jag vill nedvärdera vad som hittills har
gjorts från samhällets sida på lokaliseringspolitikens
område. Att jag säger
detta beror inte på att herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
just nu kom in i kammaren. Som redovisas
i utskottsutlåtandet har lokaliseringsstödet
direkt och indirekt medverkat
till att man har haft åtskilliga
tusental sysselsättningstillfällen att tillgå
som inte annars skulle ha funnits.
Vad som kan kritiseras är emellertid
att stödet hittills har fått en så begränsad
omfattning. De lokaliseringspolitiska
insatserna har på intet sätt stått
i proportion till behovet. För att inse
det behöver man bara jämföra den
siffra som herr Hagnell har fått fram
beträffande sysselsättningsminskningen
i de statliga företagen i Norrland
— 10 000 personer på tio år —- med
den av lokaliseringsstödet följande direkta
sysselsättningsökningen inom det
norra stödområdet, nämligen 8 000 på
tre och ett halvt år.

Den nuvarande försöksperioden för
det lokaliseringspolitiska företagsstödet
går ut vid halvårsskiftet nästa år.
Beslut om verksamhetens fortsatta in -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
riktning måste alltså fattas under nästa
riksdag. Nu hinner väl mänskligt att
döma landshövding Lemne, som har
hand om utredningen beträffande lokaliseringsstödets
fortsatta inriktning
och omfattning, inte blir klar i så god
tid att ett definitivt beslut kan fattas
då. I avvaktan på att utredningen skall
bli klar har emellertid utskottet nu
hänvisat en rad motioner med olika
yrkanden till denna utredning. Naturligtvis
är det inget fel i och för sig.
Att motionerna hänvisats dit får emellertid
enligt min uppfattning inte betyda
att man helt och hållet avstår från
att pröva nya uppslag innan riksdagen
kan anta definitiva riktlinjer för hur
lokaliseringsstödet skall vara utformat
i framtiden. I många bygder kämpar
man en hård för att inte säga ojämn
kamp med tiden. Bara något års fördröjning
av insatserna kan naturligtvis
i ett sådant område betyda att möjligheterna
att vända utvecklingen töms
ut.

Lokaliseringspolitiken har i första
hand till uppgift att trygga fortsatt sysselsättning
för dem som ställs utan arbete.
Den har emellertid också andra
aspekter. Som jag redan framhållit utgör
befolknings- och näringslivsutvecklingen
i nuvarande former ett hot mot
alla jämlikhetssträvanden. Vinsterna
uppnås i inte ringa utsträckning till
priset av en relativ och ibland också
absolut standardsänkning för stora
folkgrupper. När den ekonomiska verksamheten
i ett område inskränks, minskar
valfriheten för de enskilda människorna
i fråga om arbete.

Med den därpå följande befolkningsuttunningen
följer större och större
svårigheter att upprätthålla viktiga
samhällsfunktioner som skolor, åldringsvård,
butiker, post och allmänna
kommunikationsmedel. Samtidigt ökar
skattebördan trots den utjämning som
sker. Detta påskyndar i sin tur en fortsatt
utflyttning, och hela bygder kommer
in i »en ond cirkel».

Förhållandena för de enskilda män -

niskorna i sådana regioner står oftast
i bjärt kontrast till den utveckling som
vi eftersträvar, när vi säger att vi håller
på att bygga upp ett välfärdssamhälle.
Samhällssolidariteten tjmks i
dessa fall i stor utsträckning ha skjutits
åt sidan. Den grundtrygghet i socialt
och standardmässigt avseende som
vi försöker skapa för varje svensk medborgare
håller för dessa människor
snarast på att urholkas.

Tillsammans med några partikamrater
i andra kammaren har jag i en motion
velat fästa uppmärksamheten på
denna utveckling. Som vi ser det kan
grundtrygghetsidealet inte upprätthållas,
om vi inte är beredda att utvidga
det traditionella trygghetsbegreppet till
att gälla också ett slags bygdetrygghet,
där samhället utfäster sig att aktivt
verka för olika bygders fortbestånd.
Som grund för detta anser vi bör läggas
en allmän principdeklaration om
bygdetrygghet. Naturligtvis kan det inte
bli fråga om att i varje enskilt fall
upprätthålla garantier för en viss enskild
bosättning eller enstaka by. Däremot
är det rimligt att samhället ger
utfästelser om ett utvecklingsprogram,
som kan ge en rimlig standard och inkomstfördelning
i alla större regioner.

Även om den här motionen nu har
blivit avstyrkt av utskottet tycker jag
mig finna, att man är betydligt mer
uppmärksam på de här problemen än
man har varit tidigare. Därför finns
det anledning att förmoda att dessa
tankegångar på nytt kommer upp till
debatt så småningom.

De lokaliseringspolitiska insatser som
görs på olika håll i vårt land måste
självfallet i så stor utsträckning som
möjligt byggas upp kring den redan
befintliga ekonomiska verksamheten i
området. I det norrländska näringslivet
intar skogen på många sätt en nyckelroll.
Sett på längre sikt finns det också
välgrundad anledning till optimism
när det gäller denna närings utveckling.
Allt tyder nämligen på att efterfrågan
på skogsprodukter kommer att

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. ni.

stiga i sådan takt att alla tillgängliga
skogsresurser kommer att behöva utnyttjas.

Samtidigt är det emellertid väl känt
att skogsbruket och också skogsindustrin
för närvarande är inne i ett intensivt
omställningsskede. Denna rationaliseringsprocess,
som snabbt leder
till minskat arbetskraftsbehov per producerad
enhet, kommer av allt att döma
att fortsätta även under de närmaste
åren. Till detta kommer att
skogsbruket under en längre period -—
som dock dess bättre nu tycks vara på
väg att övervinnas — arbetat med en
helt otillfredsställande lönsamhet.

Dessa senare faktorer har naturligtvis
gett mindre goda förutsättningar
för att genomföra de nödvändiga åtgärderna
för att trygga skogsbeståndets
vidareutveckling och reproduktion
på längre sikt, särskilt i inlandet. Man
har i det fallet också att ta hänsyn till
att inlandsskogsbrukets kostnader för
skogsvårdsåtgärder relativt sett är höga I

en fyrpartimotion med herr Skoglund
i andra kammaren och mig i denna
kammare har vi velat peka på det
angelägna i att statsmakterna under en
övergångsperiod lämnar ett mera allmänt
stöd till skogsvårdande åtgärder
inom de delar av Norrlands inland, där
ett uthålligt och kvarblivande skogsbruk
är möjligt att upprätthålla. Förutom
de vinster för skogsbruket, som
sådana åtgärder skulle kunna medföra,
skulle det också ge ett bidrag till att
lösa sysselsättningsfrågan inom de här
aktuella områdena -— delar av Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens
län. Även om skogsbruksutredningen
och den skogspolitiska utredningen nu
är i slutskedet av sitt arbete hoppas
jag, att de förslag som vi har fört fram
skall kunna hinna prövas.

Herr talman! Lokaliserings- och regionpolitikens
utformning kommer att
visa, det är jag övertygad om, det mått
av samhällssolidaritet som varje enskilt
parti och varje enskild riksdags -

ledamot verkligen är beredd att leva
upp till. Centerpartiet ser just de problem
vi i dag dryftar som en jämlikhetsfråga
av högsta dignitet.

Herr talman! Med det anförda instämmer
jag i det yrkande som tidigare
framställts av herr Mattsson.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få anföra några synpunkter på den
utveckling som äger rum beträffande
arbetskraftssituationen i vissa delar av
Norrlandslänen. Jag vill med några ord
ta upp frågan om näringsliv och samhälle,
som också varit föremål för inlägg
i dagens debatt, och därtill knyta
några synpunkter på utvecklingstendenser
inom skogsbruket.

Det talas med rätta om hur snabbt
utvecklingen går i vårt samhälle. Vi
upplever i skogslänen den oro som människorna
känner inför en hastigt fortgående
snedvridning av befolkningssammansättningen.
Den utvecklingen leder
till att den unga och utbildade arbetskraften
flyttar, och kvar blir de äldre
som inte kan konkurrera om de lediga
arbetstillfällena. Mitt i den stora arbetslöshet
vi har på många håll i Norrlandslänen
kan lediga platser inte besättas
av den enkla anledningen att den kvarvarande
arbetskraften, som saknar sysselsättning,
både av ålders- och yrkesmässiga
skäl inte kan konkurrera om
dessa arbetstillfällen eftersom den saknar
erforderlig utbildning.

Vid en analys av arbetslöshetssituationen
i Ådalen som gjordes av länsarbetsnämnden
i mitten av mars, visade
det sig att 71 procent av de arbetslösa
tillhörde åldersgruppen 45 år och äldre.
Inte mindre än 40 procent fanns inom
åldersgruppen 60—67 år. Endast 7 procent
var 25—34 år.

Det är mot denna bakgrund man skall
se allvaret i dagens arbetsmarknadssituation.
Den äldre arbetskraften har
kommit i kläm på ett mycket allvarligt
sätt, samtidigt som efterfrågan på ar -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj/1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
betskraft har stigit så kraftigt att man
får gå tillbaka till år 1965 för att finna
en motsvarande efterfrågan. Jag tror att
det finns all anledning att understryka
vad arbetsmarknadsverkets tidskrift
»Arbetsmarknaden» i en ledare för några
veckor sedan gav uttryck åt i följande
konstaterande: »Alla stolta deklarationer
till trots så finns det en tveksam
attityd till de äldre. Man underskattar
deras starka sidor, överbetonar de särskilda
arrangemang som kan vara erforderliga
för att de skall kunna göra
en fullgod insats och tror över huvud
taget att det följer problem med nyanställning
av äldre.»

Detta har också lett till, som ledarskribenten
noterar, att de äldre arbetslösa
fått sitt självförtroende naggat i
kanten av den pågående diskussionen.
Man bär också vid arbetsförmedlingarna
kunnat notera att många äldre arbetslösa
som erbjudits anställning inom
exempelvis industrin avböjt dessa erbjudanden
helt enkelt av det skälet och
med den motiveringen att man varit
tveksam och trott sig för gammal att
klara den nya uppgiften.

Här måste både industri och samhälle
genom en ökad omskolning och en bättre
utbildning på ett helt annat sätt tillvarata
den äldre och ortbundna arbetskraften.
Vi har helt enkelt inte råd att
lämna denna värdefulla arbetskraft outnyttjad.

Därmed är jag inne på den förändrade
attityd till investeringar i skogslänen
som nu kan spåras hos ledande män
inom det svenska näringslivet.

Det mest talande beviset för denna
nya syn på behovet av en bättre regionalpolitisk
balans i vårt land är det
mycket uppmärksammade krav som Industriförbundets
ordförande, bruksdisponent
Sverre Sohlman, höll vid Industriförbundets
årsmöte för en kort tid
sedan. Disponent Sohlman gav där i
klartext uttryck för behovet av ett positivt
samarbete med regeringen för främjandet
av en utvecklingsduglig näringspolitik.
Disponent Sohlman redovisade

in.

också synpunkter på hur ett sådant samarbete
med samhället kunde tänkas
komma att utvecklas.

Han konstaterar att det är angeläget
att informationskanalerna mellan näringsliv
och myndigheter förbättras och
effektiviseras. Han pekade på att en
breddning av representationen i bolagsstyrelserna
är motiverad. Disponent
Sohlman medgav utan omsvep att »kritiken
mot det stundom något ensidiga
valet av styrelseledamöter inom det privata
näringslivet är nog inte helt obefogad».
Han säger vidare: »Företrädare
för den statliga förvaltningen kan naturligtvis
som ledamöter i företagens
styrelser ibland tillföra företagen värdefulla
erfarenheter. Vidare förbiser man
ofta värdet av kommunal representation
i styrelsen. På sina håll skulle en sådan
komplettering kunna medföra en djupare
förankring i samhället.»

Jag har, herr talman, något utförligt
velat kommentera detta mot bakgrunden
av att när vi från socialdemokratins
sida anfört behovet av en annan syn på
samhällets roll inom näringslivet då har
vissa företrädare för oppositionen betraktat
detta som uttryck för en ensidig
kritik från socialdemokratisk sida mot
det enskilda näringslivet.

Så sent som vid den allmänpolitiska
debatten här i kammaren i höstas riktade
representanter från både moderata
samlingspartiet och folkpartiet kritik
mot vårt parti och menade att vi intog
en näringsfientlig hållning. Det bör nu
konstateras att i dag ser ansvariga män
inom ledningen för svenskt näringsliv
lyckligtvis på sin uppgift på ett mer realistiskt
sätt än vissa borgerliga politiker
i varje fall tidigare har gjort. Jag hoppas
att detta skall innebära en varaktig
sinnesförändring.

Med hänvisning till dessa nya tongångar
från näringslivets sida borde det
därför i dag vara möjligt att forma en
regionpolitik som hade något av samma
målmedvetna styrning som ägt rum i
exempelvis Frankrike. Där har staten
och näringslivet i samarbete genomfört

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

ett system med lokaliseringsbidrag, skattelättnader
och statskrediter, som radikalt
förändrat situationen i de orter
som drabbats av strukturförändringen
inom kol- och stålindustrin. Det franska
näringslivet engagerade sina bästa krafter
för lösandet av dessa problem. I en
rapport som också publicerats i det
svenska industriförbundets tidskrift heter
det: »Det var industrin som i medvetande
om sitt sociala ansvar för följderna
av strukturrationaliseringen anställde
och betalade lönen för dessa industriexperter.
»

Det finns säkert också andra mycket
viktiga skäl för att det svenska näringslivet
i dag omprövar sin inställning till
en ökad industrialisering i Norrland.
Låt mig här bara erinra om att basnäringarna
i skogslänen — skogen, och
malmen — representerar hörnpelarna
inom hela vårt näringsliv. Enbart skogen
svarar för över 40 procent av landets
valutainkomster.

Jag vill här åberopa ett uttalande av
direktören i Pappersindustriförbundet,
Gunnar Larsson, som även är ledamot
i arbetsmarknadsverkets styrelse och
för en tid sedan yttrade följande: »Det
är nämligen ett vitalt intresse för pappers-
och pappersmasseindustrin, att
inte den falska föreställningen insmyger
sig hos allmänheten eller hos arbetsmarknadsverkets
tjänstemän, att
denna svenska basindustri skulle vara
stadd i tillbakagång och få räkna med
utomordentligt stark nedgång i sysselsättningen.
»

Det är således fullt uppenbart att
ansvariga i ledningen för svensk industri
måste uppleva en fortsatt nedgång
av sysselsättningen i skogslänen med
tv åtföljande snedvridning av befolkningssammansättningen
som ett hot
mot hela vår standard i samhället.
Skogslänen har för stor del i vår samlade
nationalprodukt för att man skulle
helt överlämna åt de fria krafternas
spel att bestämma över utvecklingen
i dessa delar av landet. En ökad industrialisering
och en kraftig satsning på

produktutveckling inom basnäringarna
måste således te sig om en tvingande
nödvändighet.

Här öppnar sig, som jag ser det, möjligheter
att genom konkreta lokaliseringsinsatser
skapa förutsättningar för
en ökad vidareförädling av skogsindustriprodukterna.
En förstahandsuppgift
för hela samhället och näringslivet
är eu betydande satsning på forskningssidan.
Det har nämligen i den av Träfackeiis
utredningsavdelning, TUA,
verkställda utredningen om massa- och
pappersindustrins framtida villkor visat
sig att den ringa forskning som bedrives
inom branschen inverkat negativt
på näringens utveckling i vårt land.
De summor som läggs ned på forskning
inom skogsindustrin ligger enligt utredningsmaterialet
60 procent lägre än för
industrigenomsnittet i dess helhet. Här
bör således staten gemensamt med industrin
åstadkomma bättre förutsättningar
för skogsindustrins konkurrenskraft
på den mycket hårda Europamarknaden.
Jag vågar tro på att man
här med gemensamma insatser skall
kunna skapa ny sysselsättning i skogslänen
genom en vidare förädling av
halvfabrikat och genom utveckling av
helt nya produkter. De tankar som
TUA:s utredning tar upp om en ökad
satsning på kombinationsprodukter är
en sådan tänkbar utveckling. Exempel
på sådan utveckling finns i bl. a.
Sovjet, som byggt upp stora industrikombinat
med sågverk, massafabrik,
pappersbruk och kemisk-teknisk produktion.
Dessa anläggningar måste
självfallet vara driftsekonomiskt mycket
rationella och dessutom mindre
konjunkturkänsliga än en enda massafabrik
eller ett enda sågverk kan vara.
I Ådalen bygger skogsägarna upp en
enhet som mycket väl skulle kunna utvecklas
till just ett sådant stort kombinat.
Då dessutom denna älvdal har
råvara som ger utrymme för ytterligare
en anläggning av sådan karaktär,
bör det vara ytterst angeläget att satsa
på en utveckling efter de linjerna. En

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lokaliseringspolitisk satsning med denna
målsättning bör också kunna medföra
underlag för eu ökad satsning på
verkstadssidan. Det har för övrigt i det
sammanhanget ifrågasatts om inte produktion
av maskiner till sådana industrikombinat
inom skogsindustrin skulle
vara möjlig i norrlandslänen. Hela
frågan gäller således om vi — näringsliv
och samhälle -—• är beredda att med
gemensamma ansträngningar skapa dessa
förutsättningar.

Men skall vi lyckas med en sådan
form av samarbete för utveckling av
den norrländska basnäringen, erfordras
också att samhället åstadkommer
en hårdare styrning av skogsindustrins
investeringar. Det har nämligen under
ett antal år förekommit dyrbara utlandsexperiment
inom skogsindustrin,
som man numera inom den egna näringen
på allvar ifrågasätter.

I skogsägareföreningarnas organ
Skogsägaren förekom för en tid sedan
en artikel, som innehåller synpunkter
som kan delas av en mycket bred opinion
inom skogslänen. I den artikeln
erinras om de satsningar några av de
större skogsbolagen gjort utomlands
och som givit stora förluster under de
senaste åren. Enbart för år 1968 redovisar
Svenska cellulosa AB i det i dagarna
framlagda bokslutet en nettoförlust
på 45,5 miljoner svenska kronor
för sitt engagemang i British Columbia
i Canada. Tidskriften Skogsägaren skriver:
»Det kan tyckas att förluster av
det här slaget är en sak som enbart
berör företagsledning och aktieägare.
Men så är självklart inte fallet, varken
för Bergslaget, SCA, Billerud eller andra
företag med liknande engagemang
och erfarenheter.» Tidskriften går vidare
och erinrar om hur exempelvis
SCA erbjöds frikostiga lokaliseringsmedel
för en satsning i Ådalen, och
man fortsätter: »Man förebar således
risker för svag lönsamhet som motiv
till behovet av lokaliseringsstöd vid investeringar
i Norrland. Samtidigt är
man beredd till betydligt mera risk -

fyllda experiment i utlandet. Inte minst
för bolagens egen del hade det varit
bättre att använda pengarna här hemma.
Vidare är det så att man skriver av
förlusterna mot vinsterna i moderbolagen
i Sverige. Av dessa orsaker är de
dyrbara utlandsexperimenten i högsta
grad en angelägenhet för alla som varit
med om att arbeta ihop vinsterna inom
skogsnäringen i berörda områden.»
Detta är den mening Skogsägaren ger
uttryck åt, en mening som säkert kan
delas av många, inte minst i norrlandslänen.

Det synes mig sålunda, herr talman,
vara angeläget att samhället skapar instrument
i lokaliseringspolitiken som
möjliggör en hårdare och mera målmedveten
styrning av näringslivets utbyggnad.
Detta kan ske genom en översyn
av formerna för disposition av företagens
investeringsfonder samt av en
översyn av byggnadstillståndsgivningen.

Sedan bör det vara ett rättvisekrav
•— vilket också omvittnats tidigare i
dagens debatt — att det norrländska
näringslivet inte åsamkas transportoch
taxekostnader som i dag uppenbarligen
utgör ett allvarligt hinder för
industrialiseringen i skogslänen.

Slutligen, herr talman, vad vi behöver
för en bättre balans mellan skogslänen
och det övriga Sverige är inte
nya utredningar om problemen — dem
känner vi fuller väl •— utan nu erfordras
konkreta och bestämda målsättningar
för vårt handlande. Med den
nya syn som Industriförbundet, givit
uttryck åt och som jag inledde detta
anförande med, vågar man nu hoppas
att lokaliseringspolitiken skall kunna
åstadkomma en bättre balans i hela det
svenska samhället.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag hade i går det angenäma
tillfället att av inrikesministern
få svar på en interpellation omkring de
frågor som vi diskuterar här i dag, Sam -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

tidigt kan man kanske erinra om den
debatt som också försiggick i andra
kammaren i går, där statsministern av
en enkel fråga gjorde ett s. k. utspel,
där man alltså drog upp en stor diskussion
kring lokaliseringspolitiska och
norrlandspolitiska problem. Av den
debatt som fördes i går vill jag för min
del med tillfredsställelse notera att man
från regeringens sida nu också slog fast
att man är beredd att satsa på Norrland,
att behandla Norrland som en
region som vilken annan som helst i
värt land. Efter den deklarationen tycker
jag att vi också har skäl att vänta
konkreta förslag och handlingsåtgärder
och inte bara utredningar.

Man kan utan vidare slå fast att det
socialdemokratiska partiet för närvarande
intar en annan attityd till dessa
lrågor. Vi hoppas att det inte bara är
en uppläggning inför nästa års val utan
att det verkligen sker i insikten om att
läget no är så allvarligt att det kräver
åtgärder av olika slag.

Bankoutskottet är i sitt utlåtande
mycket positivt till de många motionerna
om lokaliseringspolitiska insatser,
vilket kan åberopas som ett uttryck för
den ändrade inställningen. Det hade ju
varit möjligt, om man tidigare haft den
uppfattningen inom regeringspartiet, att
i fjol eller förr satsa mera på lokaliseringspolitiken.
Det kan här också erinras
om de uttalanden som gjordes den
1 maj, då man på flera håll inte minst
från fackföreningsrörelsen slog fast att
nu måste det bli kraftigare tag, nu
måste vi satsa mer på Norrland och
vidta åtgärder innan det är för sent.

Herr Hagnells särskilda yttrande till
bankoutskottets utlåtande är väl också
uttryck för en långt gående önskan att
göra något mer. Det är ju helt efter centerpolitiska
linjer som herr Hagnell argumenterar,
och jag frågar mig verkligen
om detta yttrande inte hade kunnat
inbakas i utskottets utlåtande. Man
framställer ju ett särskilt yttrande när
man bär en från utskottets majoritet
avvikande mening. Jag tror inte att

utskottets majoritet skulle ha förvägrat
herr Hagnell att få med de synpunkter
han framför i sitt yttrande.
Det kanske rent allmänt ligger något
i herr Åke Larssons uttalande nyss då
han angrep de borgerliga partierna för
att det skulle ligga politisk taktik bakom
deras reservationer och att herr
Hagnell är ute i samma ärende. Vi är
alla mer eller mindre besmittade av
den åkomman, och man får väl ha litet
förståelse för det. Jag vill i alla fall
notera att herr Hagnells yttrande är ett
tillfredsställande yttrande som jag också
förutsätter skall följas av handling
och uppföljande.

Vi är alltså överens om att lokaliseringspolitiken
har kommit för att stanna.
Vi är numera också överens om
att den hittills varit otillräcklig och att
det krävs ytterligare åtgärder. Många
av motionerna är mer eller mindre tillstyrkta
i detta utskottsutlåtande. Jag vill
då uttala den förhoppningen att det utredningsarbete
som nu startas i och
med riksdagens beslut i detta ärende
inte skall bli till hinder för omedelbara
konkreta åtgärder framöver på detta
område. Som jag framhöll i går och som
det också har framhållits många gånger
i dagens debatt är det bråttom. Den nu
rådande tendensen har också psykologiska
verkningar. Den verkar som en
snöboll —- den tar mer och mer med sig
ju längre den rullar. Det kan bli svårare
att åstadkomma förändringar om denna
utveckling går för långt. Den kan
få en psykologisk effekt, en dämpande
effekt på investeringsvilja, ambitioner,
intresse och framtidstro. Därför
är det bråttom, och detta utredningsarbete
får inte föranleda att man avstår
från att vidta konkreta åtgärder.

I centerpartiets motion i anledning av
kompletteringspropositionen framhålls
några åtgärder som det skulle kunna
vara lämpligt att vidtaga. Vi har noterat
att inrikesministerns initiativ att
ta kontakt med storindustrin varit av
värde och att detta bör leda till resultat.
Vi bär också framhållit önskemå -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
let om att även den mindre industrin
och dess organisationer skulle få tillfälle
att i samråd med regeringen överlägga
i dessa frågor. Jag kan också nämna
att inrikesministern i går i andra
kammaren ställde sig positiv till ett sådant
förslag. Det finns också en hel del
andra åtgärder som bör kunna vidtas.
Vi tror att regeringen har möjlighet
att använda investeringsfonderna i
lokaliseringspolitiskt syfte i större utsträckning
än tidigare. I centerpartimotionen
föreslås att man också skall
söka bilda speciella lokaliseringspolitiska
investeringsfonder, där medel på
samma sätt som sker beträffande de
nuvarande investeringsfonderna i fortsättningen
skall få avsättas för lokaliseringsprojekt.

Det finns många sätt att aktivisera
lokaliseringsverksamheten. Vi har
nämnt att man också bör kunna öka
stödet till lokaliseringsföretagen och
alt man bör kunna utsträcka detta till
att gälla rörelsekapital. Jag tror att det
är fel att säga på samma sätt som sades
i debatten förra veckan när dessa
frågor var uppe i anledning av statsutskottets
utlåtande, nämligen att det finns
medel tillräckligt. Det finns inte medel
tillräckligt för lokaliseringspolitiken,
om man verkligen skall göra den
aktiv och om man verkligen går in för
att söka upp objekten och i viss mån
öka stimulansen. Jag tror säkert att det
i varje fall under den nuvarande och
väntade konjunkturuppgången finns en
hel del objekt som behöver de pengar
som står till förfogande. Det är därför
att beklaga att riksdagen inte anvisade
det högre belopp som krävdes av folkpartiets
och centerpartiets representanter.

I min interpellation i går tog jag en
smula upp frågan om beredskapsarbetena.
Jag skulle vilja säga att jag tycker
att det är fel att regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
skär ner beredskapsarbetena
i de norrländska områdena,
när dessa områden inte nåtts av
högkonjunkturen. Avsikten bakom den -

na nedskärning är givetvis att folk från
Norrland skall tvingas att söka arbete
på öppna marknaden söderut. Men som
vi vet är flertalet av dem som har fått
tillgodogöra sig beredskapsarbete äldre
och ortsbunden arbetskraft. Jag tycker
att det är orimligt att dra in beredskapsarbeten
t. ex. i skogen med resultat
att denna arbetskraft blir arbetslös
under en tid när det börjar bli
möjligt att utföra ett meningsfyllt beredskapsarbete.

I interpellationssvaret i går sade inrikesministern
att dessa beredskapsarbeten
har lett till många bra ting, nämligen
vägar, byggnader, skogsvård och
mycket annat, som i sig själva kan vara
av betydelse för att bygga upp ett livskraftigt
näringsliv i de norrländska
områdena. Jag vill ta fasta på detta uttalande
och säga att vi alldeles säkert
kan lägga litet mer medel på beredskapsarbetena
även sommartid för sådan
arbetskraft som passar för dessa
arbeten. Jag tror att det kommer att
stimulera näringslivet på olika sätt i
Norrland, inte minst om det satsas på
vägarna.

Det finns anledning att söka angripa
problemet med storstadstillväxten. Det
finns en arbetsgrupp som kallas för
utredningsgruppen för regional utveckling,
såvitt jag kommer ihåg, som redan
för fyra år sedan fick i uppdrag att
undersöka storstädernas utvecklingsproblem.
Vi har ännu inte, såvitt jagvet,
fått något utlåtande från den gruppen,
men jag förutsätter att det måste
ligga nära i tiden. Detta kan kanske ge
anledning till att det vidtas snabba åtgärder
som på något sätt begränsar storstadstillväxten,
ty kan vi inte begränsa
storstadstillväxten, kan vi aldrig uppnå
en regional balans när det gäller befolkningen.

Herr Åke Larsson talade liksom herr
Strandberg om det politiska mod som
skulle erfordras när vi kommer så
långt att vi skall bestämma vilka orter
som skall leva och vilka som inte skall
få utvecklingsmöjligheter. Jag tycker

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

att det är litet vågat att tala om politiskt
mod. Det är en oerhört svår problematik
vi här har att ta ställning till.
.lag tror över huvud taget inte att det
är möjligt att avgöra vilka orter som
bör leva kvar och vilka som inte bör
göra det. Skall det ske en sådan avvägning,
måste man göra på samma sätt
som när det byggs en damm för ett
kraftverk. Man får lösa in hela området
och flytta människorna därifrån.
Den solidariteten måste man visa, om
en bygd förklaras död för framtiden.

Jag tror att talet om koncentration
måste åhöras med eu viss urskiljning.
I statsverkspropositionen talade den
förre inrikesministern om att vi måste
dämpa storstadstillväxten och att vi
måste satsa på en del andra tillväxtkraftiga
regioner. Många har kallat
detta för hans testamente. Han har fått
många instämmanden, och så långt är
vi överens. Han säger emellertid också
att det är nödvändigt att i högre grad
än som gjorts i länsstyrelsernas och
planeringsrådens målsättning koncentrera
utbyggnadsresurserna till de utvalda
centralorterna och stödja en fortsatt
omflyttning av befolkningen inom
länen i konsekvens härmed. Den meningen
kan jag för min del inte skriva
under.

Jag har roat mig med att resonera
om det här problemet för Gävleborgs
läns del. I länet finns ett antal städer
och en köping, vilka utgör naturliga
regioncentra med ett avstånd från varandra
av fem å tio mil. Jag finner det
ganska naturligt att samtliga dessa orter
— Bollnäs, Ljusdal, Hudiksvall, Söderhamn
och Gävle-Sandviken — var
för sig bör leva kvar som kontaktpunkter
för människorna i bygderna runt
omkring, dvs. jordbrukare, skogsarbetare
och andra. Tätheten i detta nät av
orter gör att människorna i glesbygderna
har en centralort på rimligt avstånd.
Om man skall följa upp inrikesministerns
resonemang, måste man verka
för en hastigare omflyttning inom
länet i syfte att göra Gävle-Sandviken

till ett attraktivt område som kan konkurrera
med Stockholm. Den befolkning
som finns i de övriga orterna med
deras omland behövs emellertid synnerligen
väl för att de skall kunna behålla
den befolkningsmängd som erfordras
för gymnasium och en del andra
serviceanordningar. Vi har inte råd
att släppa i väg folk från de orterna,
inte ens från glesbygder i närheten av
dem.

Jag är ändå med på resonemanget
att Gävle-Sandviken kan bli ett attraktivt
område som kan konkurrera med
Stockholm, men det kan ske utan befolkningsökning
från länet, möjligen
från Stockholm i stället. De orter jag
har nämnt kan växa till sig, genom
upprustning av gator, näringsliv, kulturliv,
fritidsverksamhet osv. och utveckla
karaktären av vänliga samhällen.
En sådan upprustning är ju fullt
möjlig utan ytterligare påspädning av
folk. Tron på att en ort måste ha en
ständigt ökande folkmängd för att vara
konkurrenskraftig gentemot storstäderna
anser jag vara felaktig och olycklig.
Vi kan troligen inte fullfölja det resonemanget,
och därför vill jag balansera
detta tal om att resurserna måste koncentreras.
.lag tror att vi över huvud
taget inte kan lämna någon ort i sticket.
Vi måste i någon mån investera
även i de mindre orterna. Här har
kommunerna en verkligt stor uppgift.
Jag hoppas att vi kan erkänna kommunernas
rätt att verkligen satsa på
sin bygd, även om det skulle vara en
satsning av kortvarig natur. Det finns
beredskapsarbeten som kommunerna
skulle kunna utföra i än större utsträckning.
De skulle till exempel kunna uppföra
verkstadslokaler, industrilokaler
och hantverkshus, alltså projekt som
ger arbete under uppbyggnadstiden
men som också sanerar samhället och
kan ge fortsatta arbetstillfällen framöver.

Anledningen till att jag begärde ordet
var egentligen att jag har väckt tre
motioner, som behandlas i detta banko -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

utskottets utlåtande. Jag måste säga att
alla tre motionerna har behandlats välvilligt.
De har mer eller mindre tillstyrkts.
Den ena motionen rör utflyttning
av verksamhet från storstäderna.
Det är främst den statliga verksamheten
som avses. Det har gjorts utredningar
på detta område, vilka nu, som
man säger, har legat på is i fem—sex
år. Finansministern har inte funnit anledning
att närmare försöka röra i utredningsresultaten
och försöka få till
stånd en utflyttning av statens verksamheter.
Vi hade i fjol en diskussion
om koncentrationen till kvarteret Garnisonen,
där det rådde skilda meningar.
Nu säger dock utskottet att det delar
de synpunkter som förs fram i motionen
och att man bör sträva efter att
flytta ut verksamheter -—• även statliga
— från Stockholm till andra orter. Skälen
härtill är ju en hel rad, såsom miljöpolitiska,
försvarspolitiska, fritidsmässiga,
vilka anförs mot en ökad storstadstillväxt.
Jag noterar med tillfredsställelse
detta utskottets uttalande, och
jag förutsätter att det också snart skall
leda till resultat.

En annan motion som vi har lämnat
gäller forskningen. Den är emellertid
inte väckt i första kammaren, vilket
beror på en ren olyckshändelse vid
motionstidens utgång. Den har nr 828
i andra kammaren. I den motionen har
vi tagit upp en del frågor som gäller
den problematik som vi i dag diskuterar.
Vi anser att det i vårt samhälle
pågår en hastig och genomgripande
strukturomvandling utan att det sker
en medveten planering i stort av hur
resultatet skall bli. Vi nämner t. ex.
hur den ensidiga arbetsmarknadspolitiken
leder till en avfolkning av stora
regioner och en koncentration till ett
fåtal regioner utan att man egentligen
har tagit reda på vad resultatet blir för
avfolkningsbygderna eller för storstadsregionerna.
Vi påtalar exempelvis
hur man genom jordbrukspolitiken är
beredd att skära ned åkerarealen med

eu tredjedel. Inte heller i det fallet har
man tagit reda på konsekvenserna av
vad en nedskärning av jordbruksarealen
kommer att innebära för bygden,
för samhällena, för människorna och
för fritidsverksamheten. Det är helt
outrett vilka konsekvenserna kommer
att bli om man drar ned den svarta
gardinen för den väldiga areal som
man här talar om.

Man kräver vidare att kommunikationerna
skall vara företagsekonomiskt
lönsamma, men man tar inte hänsyn
till vilken inverkan kommunikationerna
har på landet som helhet när det
gäller möjligheten att bedriva en lokaliseringspolitik.
Jag kan till exempel
nämna SJ, som regeringen kräver skall
drivas företagsekonomiskt, vilket medför
att man måste dra in järnvägar i
glesbygder, lägga ned järnvägsstationer
och undan för undan trappa ned verksamheten.
Detta ger i sin tur anledning
till ännu större nedskärning. Sedan
skall man med några hundra miljoner
kronor driva en lokaliseringspolitik,
som kompenserar de väldiga skador
som denna indragning medför.

Sjöfartsutredningen — som nyligen
har framlagt sitt betänkande — föreslår
att isbrytarkostnaderna i sin helhet
skall läggas på den trafik som har nytta
av att isen bryts. Eftersom vi vet att
isen blir tjockare ju längre norrut man
kommer och avstånden mellan hamnarna
också blir längre, är det uppenbart
att sjöfartsutredningens förslag innebär
raka motsatsen till en lokaliseringspolitik.
Förslaget går således ut på att varje
område och varje hamn skall hära sina
kostnader för isbrytning. Det kommer
att medföra en orimlig belastning på
Norrland, om sjöfartsutredningens intentioner
förverkligas. Landstingen i
Norrland har också vid olika tillfällen
protesterat mot en sådan ordning. Det
förhållandet att landstingen tar upp en
sådan sak får väl ses som ett tecken på
en begynnande länsdemokrati. Jag hoppas
dock att man verkligen försöker

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

sätta in dessa utredningar i ett lokaliseringspolitiskt
sammanhang innan de
går till genomförande.

Motionen har olika klämmar, en rörande
forskning och en med krav på att
en översyn och samordning skall genomföras
med beaktande av de samhällsekonomiska
verkningarna. Utskottet
föreslår att motionen jämte en del
andra bringas till de utredande och planerande
myndigheternas kännedom.
Herr Haglund i andra kammaren har
väckt en motion som går ut på samma
sak. Motionen har biträtts av utskottet.
Jag anser det som en gemensam framgång
att våra förslag har beaktats. Eftersom
jag ser att herr Haglund har kommit
in i kammaren kan jag delta i den
glädje han förmodligen känner.

Till slut har vi i en motion väckt förslag
om att den högre utbildningen också
bör betraktas som ett lokaliseringspolitiskt
instrument. Framför allt saknar
vi en teknisk högskola i Norrland.
Norrland har under många år lidit brist
på institutioner för högre utbildning.
Även denna motion kommer att läggas
till övriga utredningskrav. Därmed markeras
att också utbildningen har sin betydelse
vid de lokaliseringspolitiska bedömandena.

Med det anförda, herr talman, vill jag
också för min del yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 5.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 30 är så till vida bra att det ger
en översikt över den lokaliseringspolitik
som nu har bedrivits under tre och
ett halvt år. Det ger eu klar bild över
hur pengarna har fördelats på olika företag,
och vi får en samlad redovisning
av uppnådda resultat. Nu är det ju också
meningen att 1968 års lokaliseringsutredning
på basis av detta material
skall komma med nya riktlinjer, pröva
vad som har varit gagneligt hitintills
och vad som skall göras i fortsättningen.
Man kan tryggt säga att det här gäller

försörjningsfrågor för stora delar av
landet. Herr Åke Larsson har redan på
ett tydligt sätt beskrivit orsakerna till
den rådande situationen, framför allt
i skogslänen.

De industrier som finns i Norrland
är i hög grad inriktade på råvarusidan
— sågverk, massafabriker, pappersindustrier
och gruvindustri. Det är här fråga
om företag som i regel har stor kapacitet.
De har utvecklats till stora industrier
och är föremål för en väldig
strukturrationalisering. Det lönar sig
med andra ord att satsa pengar för att
göra dessa skogsindustrier effektiva.
Det får till följd att arbetskraften minskar
mer och mer. Det är på samma sätt
inom gruvindustrin. Utvecklingen går i
riktning mot en bättre teknik som medför
att antalet anställda går tillbaka.

När det gäller skogsindustrin torde
inte finnas några stora förhoppningar
att den skall växa. Råvarubasen bestämmer
storleken av denna industri. Alla
vet att det i Norrland inte finns något
överskott på råvara, i varje fall inte annat
än lokalt. För vidareförädlingen till
papper lägger tullarna i många länder
hinder i vägen för tillverkning av färdiga
produkter. En rad företag får både
i England och Tyskland starta egen förädling
av papper till papperssäckar,
emballage osv.

För gruvindustrin finns möjlighet till
expansion i så måtto att man kan ta upp
flera ton malm, men därigenom skapas
inte fler arbetstillfällen. Järn- och metallsektorn
är den enda där det borde
finnas möjligheter till expansion. Om
man ser på Norrland finner man att de
stora gruvorna i norr endast har avsatt
ett enda järnverk, nämligen det statliga
Norrbottens järnverk. På de mellansvenska
gruvorna, som är betydligt
mindre, är kanske ett tjugotal järnverk
baserade. I Mellansverige finns också en
rad verkstadsindustrier. Likadant är det
för Boliden. Där finns ett enda smältverk,
och vidareförädlingen av koppar
sker på andra håll i landet.

Det är denna i grunden ensidiga in -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
riktning av det norrländska näringslivet
som är orsaken till att där erbjuds så få
arbetstillfällen. Jag har roat mig med
att studera Statistisk årsbok. .lag har
jämfört andra län i samma storleksordning
som norrlandslänen med dessa för
att se hur många som är anställda i den
s. k. tillverkningsindustrin. Jag har
stannat för län som till och med är
mindre än Norrbottens län. Exempelvis
Södermanlands län, som har ungefär
17 000—18 000 färre invånare, hade
42 692 arbetstillfällen enligt 1965 års
folkräkning. Västmanlands län, som också
har färre invånare än Norrbotten,
hade 48 426 arbetstillfällen, medan
Norrbottens län hade 15 546 arbetstillfällen.
Dessa län med lägre befolkning
har alltså tre gånger så många arbetstillfällen
i tillverkningsindustrin som
Norrbotten. Detta ger en klar bild av
var man skall söka orsaken till att sysselsättningen
är så låg i norrlandslänen.

Jag läste också i det senaste numret
av Fackföreningsrörelsen, där man
gjort en intervju med LO:s andre ordförande
Kurt Nordgren. Han påtalar att
basnäringarna —- dessa massafabriker,
pappersindustrier och gruvor är faktiskt
basnäringar — i hela landet sysselsätter
i runt tal 10 procent av den
totala arbetskraften, men att man räknar
med att denna siffra om några år
skall gå ned till 5 procent. Vi har alltså
ännu inte nått botten när det gäller
minskning av arbetskraften inom basindustrin.
Han nämner också i intervjun
att i dag 40 procent av den totala arbetskraften
används i varuproducerande
näringar, men att denna andel enligt
prognoserna kommer att minska till
20—25 procent i mitten av 1970-talet.
De friställda kommer då att sysselsättas
inom service och administration.

Jag tror att dessa siffror ger en vägvisning
om att vi måste uppmärksamma
detta problem, så att vi inte kommer
i det läge att allt fler svenskar
blir sysselsatta med service- och administration.
Man kan inte exportera
service och administration, utan det är

varor vi måste exportera. Vi vet hur
viktigt det är att vi kan upprätthålla
en hög export.

Jag tror också att ju mer utvecklingen
går i riktning mot stora centra desto
mer kommer naturligtvis service och
administration att växa på bekostnad av
de varuproducerande näringarna. Vi
kan då komma i stora svårigheter, speciellt
när det gäller utrikeshandeln.
Det har också i denna debatt kritiserats
att samhället gör för litet. Inte minst
herr Hagnell har i sitt särskilda yttrande
påtalat att staten inte skött sin
roll som företagare som den bort göra.
Han har speciellt nämnt de norrländska
företagen. Jag har i alla fall tillfälle att
följa ett av dessa, nämligen LKAB. Detta
företag har under den tidsperiod
som bankoutskottets utlåtande omspänner,
fyra år, investerat 709,5 miljoner
kronor. Mer än hela lokaliseringsstödet
har detta statliga företag alltså investerat
under dessa fyra år. Det visar att det
statliga företaget inte liar legat stilla
med sina investeringar. Det är faktiskt
mer än den sammanlagda lönesumman
i detta företag, vilken uppgick till 694
miljoner kronor. Trots denna investering
på över 709 miljoner kronor är det
369 färre anställda. Varför har man
måst vidta denna åtgärd? Malmpriserna
har fallit, och skulle man kunna hävda
sig på marknaden var man helt enkelt
tvungen. Med 369 färre gruvarbetare
har man fraktat upp 5 miljoner
ton mera malm än för fyra år sedan.
Det krävs alltså stora investeringar inom
gruvindustrin. För att trygga 7 000
anställda i gruvorna och i malmtransporterna
har man fått satsa 700 miljoner
eller 100 000 per anställd under
de senaste fyra åren inom detta företag.

Men om man på sikt skall kunna klara
sysselsättningen för Norrland och speciellt
dess inland behövs det inte bara
pengar. Några talare har här varit inne
på att det måste ske en omlokalisering.
De industrier som skulle kunna ha möjlighet
att hävda sig i det norrländska
inlandet är framför allt trähusfabriker.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

De företag som har satsat på detta område
har varit lönsamma och kunnat
hävda sig. Det borde också kunna vara
hyggnadssnickerier, men de ligger ju i
mycket hög grad i Syd- och Mellansverige.
Det gäller sådana företag där
det finns råvara och arbetskraft på
platsen. Men skall man frakta stål och
järn till inlandet tror jag att det blir
betydligt svårare att lösa problemen.
För Syd- och Mellansverige betyder
framför allt bilindustrin mycket. Exempelvis
Volvo har räckvidd från Dalsland,
Värmland, Skaraborgs län och ner
till Blekinge. Skulle vi få ett sådant företag
i Sundsvallsregionen, skulle det
sätta spår långt upp i Norrland. Det
är sådana satsningar som måste till.
Man har åstadkommit några hundratal
arbetstillfällen genom lokaliseringspolitiken,
och det är väl. Men det har inte
radikalt förändrat den bild vi har av
svårigheterna i Norrland, utan den är
alltjämt bestående.

Någon säger i debatten att vi har ändrat
attityd i lokaliseringspolitiken. Jag
tror inte att socialdemokratin har ändrat
attityd härvidlag. Det finns en rak
linje hela vägen från det att partiet började
sysselsätta sig med näringsfrågorna
i övre Norrland. Det gäller Statens
skogsindustrier, Norrbottens järnverk
och många andra företag. Partiet var
redan tidigt införstått med att det var
ganska självklart att ett näringsliv som
framför allt var inriktat på vinstgivande
företag lokaliserades till de orter där
man kunde få större vinster än i övre
Norrland. Detta har också fått till följd
åt! samhället på ett annat sätt måste
gå in för att stödja näringslivet. Jag
hälsar därför med tillfredsställelse att
moderata samlingspartiet säger sig dela
uppfattningen att man nu borde ha en
samling kring denna fråga. Hela lokaliseringspolitiken
gäller väl också ytterst
en försörjningsfråga, och därför
borde man kunna vara enig över partigränserna.
Att man skaffar folk arbete
är väl något som alla kan vara till freds
med. Jag tror också att moderata sam -

lingspartiet nu inser att vad som gjorts
från samhällets sida i övre Norrland
har varit till glädje, att det inte har varit
bortkastade miljoner.

Nu kanske man ondgör sig över att
samhället har måst vidta åtgärder t. ex.
i fallet Båtskärsnäs. Men kräver man att
de statliga företagen skall vara lönsamma
och ge avkastning, tvingas också ett
statligt företag att lägga ned ett sågverk
om det inte är rationellt och om det inte
finns tillgång på råvara. Så var ju fallet
i Båtskärsnäs. Jag tror inte att det var
någon illvilja från ASSI:s sida gentemot
befolkningen i Båtskärsnäs att vilja
lägga ned sågverket, utan det var helt
enkelt ekonomiska faktorer som tvingade
ASSI att i likhet med andra företag
säga: Vi kan såga samma kvantitet vid
Karlsborgsverken, och det går att frakta
arbetskraften på buss sex-sju kilometer,
och därigenom kan vi klara sysselsättningen
för Båtskärsnäsborna. Del hade
väl varit önskvärt att få en industri i
stället, och jag skall inte håna dem som
på alla sätt försökt få en ersättningsindustri
till Båtskärsnäs. Men alla måste
förstå Statens skogsindustriers försorg
om att även deras hantering blir lönsam.

Det är väl til syvende og sidst inte
så att det är lokaliseringspolitiken som
skall lösa försörjningsproblemen. Vi
ställer också stora förhoppningar till
den näringspolitik som nu har signalerats
och framför allt till investeringsbanken
och utvecklingsbolaget. Jag tror
att vad som här fordras är ett samspel
mellan de olika slag av åtgärder från
samhällets sida som skall kunna lösa de
många stora och svåra problem vi ändå
har i stora delar av Norrland. Kan vi
samlas inte bara över partigränserna
utan över regiongränserna och mellan
norr och söder hälsar vi detta med
största tillfredsställelse. Det gäller ju
också, som det heter i lokaliseringspolitikens
målsättning, att tillvarata landets
alla tillgångar. Vi lever i ett rikt land,
men jag tror inte att vi kan avstå från
den norrbottniska skogen eller malmen,
utan vi behöver den i det svenska folk -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hushållet. Och kan vi få en sådan enighet
att vi kan nyttja alla rikets resurser
måste det vara till gagn för hela folkhushållet.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I motion nr 1:219 har
jag som motionär anfört att Jämtlands
län såsom ett speciellt inlandslän bör
bli försöksområde för lokaliseringspolitiska
insatser och att hänsyn därtill
tages vid utformningen av riktlinjerna
för den fortsatta lokaliseringspolitiska
verksamheten.

Som framgår av bankoutskottets utlåtande
nr 30 och däri intagen tabell nr
1 har de lokaliseringspolitiska åtgärderna
när det gäller Jämtlands län under
tiden 1/7 1965—31/12 1968 givit
det minsta resultatet av insatserna i
stödområdet. Men även insatser utom
stödområdet har i vissa fall givit mera
än vad del har blivit för Jämtlands län.

Avfolkningsproblemen finns ju i stora
områden i vårt land, men Jämtlands län
har under en lång tid legat i topp när
det gäller åderlåtning av befolkningen,
framför allt genom avflyttning av de
verksamma åldersgrupperna. Den procentuella
andelen av stödet var för länets
del under den angivna tiden 5 procent
av beviljat stöd i antal kronor och
4,8 procent av den procentuella andelen
av den beräknade sysselsättningseffekten.

På grund av de speciella förhållanden
som ett inlandslän av Jämtlands
läns karaktär har ansåg vi från vårt
partis sida att det fanns starka skäl för
de i motionen framförda kraven. Motionen
har lämnats i andra kammaren
av representanter för de två andra borgerliga
partiernas representanter från
länei.

Jag framförde i går under interpellationsdebatten
här i kammaren att
människorna i berörda områden börjar
bli desperata. Bevis på detta är de
opinionsgrupper som bildas för att försöka
påverka utvecklingen genom på -

tryckningar och krav på att någonting
måste hända i form av konkreta åtgärder.
Kravet från människorna innefattar
också att alla de utredningar som
sysslar med problemen snabbt måste
lägga fram klara riktlinjer för åtgärder.

Initiativ har från länets sida tagits
för att försöka få OS-tävlingarna vintern
1976 förlagda till Östersund med
omnejd. Riksdagen har beslutat att frågan
skall utredas. Utredningen har redovisats
till regeringen. Enligt i pressoch
massmedia redovisade ställningstaganden
från regeringen och den socialdemokratiska
riksdagsgruppen skall
staten inte ställa sig såsom garant för
projektet. Detta beklagas djupt från stora
grupper av landets invånare. Vi i
Sverige skulle inte som värdnation ha
råd att återgälda den gästfrihet som
våra idrottsutövande ungdomar under
alla år åtnjutit i andra värdländer.

En konsekvens av detta ställningstagande
borde vara. att vi inte i fortsättningen
skall deltaga i dessa tävlingar
såsom snyltgäster i länder som är beredda
att åta sig kostnader och besvär
för att anordna dessa spel.

Kvar står dock frågan huruvida den
socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen
skall besluta i detta ärende
utan att den av riksdagen begärda
utredningen redovisas inför riksdagen.

Det vore värdefullt med ett klart besked
på den punkten från regeringspartiets
talesmän. Är avsikten att ge denna
redovisning eller inte? Svaret emotses
med stort intresse inte bara från lokalt
inblandade intressenter utan även från
landets invånare över huvud taget och
inte minst från riksdagsledamöternas
sida.

I gårdagens interpellationsdebatt
lämnade inrikesministern beskedet att
särskilda åtgärder skall sättas in i Jämtlands
län med hänsyn till detta läns
besvärligheter och även med hänsyn till
de gäckade planerna på att få anordna
olympiska spel. Inrikesministern delgav
oss också uppgiften att ett flertal projekt
för detta län var under behandling

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. in.

såväl inom departementet som inom arbetsmarknadsverket,
och att dessa projekt
skall behandlas positivt. Jag är
tacksam för detta besked från inrikesministern
och uttalar förhoppningen
att dessa uppgifter kommer att åtföljas
av positiva beslut och åtgärder samt att
inrikesministerns uttalade löfte att särskilda
åtgärder skall sättas in i Jämtlands
län kommer att infrias.

Med anledning av inrikesministerns
yttrande om detta och bankoutskottets
konstaterande att lokaliseringsstödet för
Jämtlands län inte är tillräckligt och att
selektiva stödåtgärder av temporärt eller
mera permanent slag kan bli aktuella
avstår jag, herr talman, från att yrka
bifall till min motion.

Vad gäller möjligheterna att lösa det
stora problemet med glesbygderna över
huvud taget vill jag anföra att utskottet
i stort sett bifallit de gjorda framställningarna
i årets partimotion från moderata
samlingspartiet beträffande de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Jag vill
instämma i synpunkterna att ett samarbete
mellan alla partier är nödvändigt
för att vi skall kunna klara av de mycket
stora och svåra problem det här är
fråga om.

Jag vill också, herr talman, instämma
med vad herrar Strandberg och
Åkerlund anfört och yrkat beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 30.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Bankoutskottet behandlar
ju ingående olika aspekter på lokaliserings-
och regionalpolitiken i sitt
utlåtande. Enligt nu gällande regler
är det statliga lokaliseringsstödet begränsat
till att gälla industrin och turistnäringen.

Med anledning av olika motioner behandlar
nu utskottet denna fråga ur en
något vidare synpunkt och kommer
bl. a. in på utbildningsväsendets lokalisering
och betydelse som regionalpolitiskt
medel, en betydelse som jag
tror kommer att bli stor framdeles.

Något som man dock inte behandlar
i egentlig mening är servicenäringarnas
betydelse för den framtida sysselsättningen.
Industrin kommer ju enligt
olika beräkningar att på sikt minska
antalet sysselsatta i samband med att
tillverkningen av olika produkter mekaniseras
och koncentreras till större
enheter. Om 30 eller kanske 50 år har
de traditionella industrierna måhända
endast hälften av det nuvarande antalet
anställda.

Det torde vara klart att en lokaliseringspolitik
som begränsar sin insats
till industrin och turismen åtminstone
beträffande industrin arbetar i ett svårt
läge. Enligt min mening gäller det därför
att finna nya lokaliseringsobjekt
inom en sektor där sysselsättningen
ökar och där en lokalisering i ett stagnerande
område från samhällsekonomisk
synpunkt är positiv samt jämbördig
eller bättre, mätt med företagsekonomiska
kalkyler. Den sökta produktionen
bör vara så arbetskraftsintensiv
som möjligt. Helst bör den varken vara
råvara- eller marknadsbunden. Dessa
krav uppfylls bland annat inom vissa
delar av servicesektorn, där det ofta
är institutionella snarare än ekonomiska
förhållanden, som avgör lokaliseringen.

Vi vet att samhället t. ex. står inför
en omfattande utökning av antalet
vårdplatser. De nybyggnader av sjukhus
både för långtids-, mental- och akutvård
som maste ske bör då föranleda
överväganden om inte stora fördelar
finns att vinna genom att en god del
av nyinvesteringarna görs utanför de
egentliga storstadsregionerna. De fördelar
som huvudsakligen kan uppnås
är lägre kostnader för investeringar
och minskade kostnader för anskaffning
av vårdpersonal. Eftersom personalen
vid sjukhus är större än antalet
patienter och investeringskostnaderna
är höga, så får den mottagande
kommunen en stark stimulans genom
den ökade sysselsättningen. Samtidigt

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
minskar man trycket på storstadsregionernas
ansträngda arbetsmarknad. Det
enda sakliga men tungt vägande skälet
mot en sådan lokalisering av sjukhus
är naturligtvis kravet på goda möjligheter
till kontakter mellan patienter
och anförvanter. Detta är givetvis en
fråga som måste lösas, men med den
nuvarande snabba utvecklingen på
transportområdet bör nya möjligheter
här snart kunna öppna sig. Snabbare
och relativt sett billigare förbindelser
och t. ex. dubbelsidig television bör
kunna möjliggöra god kontakt mellan
patienter och deras anhöriga. Det skulle
säkert bli mycket billigare för samhället
att satsa på sådana anordningar
än att bygga ut vårdanstalterna ytterligare
i storstadsområdena.

En annan fråga som jag gärna vill
ta upp i detta sammanhang är att vår
beskattning måste vara neutral och inte
som för närvarande då de som bor i
periferin av vårt land ofta beskattas
hårdare. Dels är ofta den kommunala
utdebiteringen högre i perifert belägna
områden, dels har den direkta statliga
beskattningen klart negativa verkningar
när det gäller att lokalisera företag
till orter med relativt höga transportkostnader.
Jag tänker exempelvis
på Norrland och Gotland, där rent allmänt
sett de höga transportkostnaderna
medför att den mervärdeskatt som läggs
på varans pris, i kronor räknat, blir
högre ju större transportkostnaderna
är, eftersom moms också utgår på transportkostnader.
Kostar det t. ex. 1 000
kronor att frakta en vara till en viss
plats så blir momsen cirka 100 kronor,
men kostar det bara 500 kronor att
frakta samma vara från en mer välbelägen
ort till samma plats som det förut
var frågan om så blir momsen endast
50 kronor. Detta är ett förhållande
som statsmakterna måste ha sin uppmärksamhet
riktad på om vi skall komma
någon vart med lokaliseringspolitiken.
Skattepolitiken får inte missgynna
de områden som ligger sämre till ur

kommunikations- och sysselsättningssynpunkt.

En annan fråga, som också är intressant
är de företagsekonomiska och samhällsekonomiska
kostnaderna i samband
med etablering av ny företagsamhet.
När en ort expanderar medför detta
kostnader för samhället — kommun
och stat. Det gäller stadsplanefrågor,
bostadsbyggande, utbyggnad av skolväsendet,
vatten och avlopp, elkraft
etc. Det är klart att dessa samhällets
kostnader bör beaktas vid lokalisering
och inte bara företagets egna kostnader.
I tätorter som går tillbaka finns
ofta ett efter ortens storlek väl utbyggt
samhälle, där stora kapitalkostnader
lagts ned just på dessa områden. Vid
en befolkningsminskning kan dessa insatser
inte till fullo utnyttjas, utan det
insatta kapitalet blir ofta till en stor
del värdelöst. Det är därför viktigt att
man i samband med lokalisering av företag
tar hänsyn inte bara till de företagsekonomiska
utan också till de samhälleliga
kostnaderna, antingen det nu
gäller nyinvesteringar eller kostnader
som redan är nedlagda och projekten
färdiga att nyttjas.

Utskottet är också inne på de här
frågorna och anser att det är av särskild
vikt att de samhällsekonomiska
kostnaderna utreds. Detta uttalande noteras
med tacksamhet. Men man måste
givetvis också ta hänsyn till de kostnader
som är förenade med omflyttning
av arbetskraft från en ort till en
annan, och då inte bara till samhällets
kostnader utan också till de kostnader
som fortfarande drabbar den enskilde
och som inte täckes genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder eller på annat
sätt.

Utskottet har också behandlat min
motion om en särskild delegation för
att åstadkomma etablering av statlig
verksamhet på Gotland. Bakgrunden
till motionen är naturligtvis den väntade
befolkningsminskningen på Gotland
och de konsekvenser denna för

Onsdagen den 28 maj 19C9 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

med sig för befolkningen där, då man
ju inte som i andra områden i Sverige
kan dra nytta av angränsande regioners
resurser i olika hänseenden.

I årets statsverksproposition har ett
särskilt kapitel ägnats åt regional utveckling,
där man bl. a. redogör för
länsplanering 1967, dess syfte och utformning
samt för den beräknade utvecklingen
i de olika länen. När det
gäller jämförbarheten mellan de skilda
länen anföres att länsstyrelserna fick
fritt utforma prognos 2. Detta betyder
— även om planeringsnivån i allmänhet
är rimlig — att resultaten i de skilda
länen inte är fullt jämförbara. Prognos
1 hade till syfte att motverka olägenheterna
härav. Det har emellertid
befunnits nödvändigt att något vidareutveckla
detta prognosalternativ för att
få ett mera tillfredsställande underlag
för jämförelse mellan länen. Detta vidareutvecklade
prognosalternativ har
utarbetats inom inrikesdepartementets
planeringssekretariat, varvid även de
skilda länsresultaten har sammanställts
och värderats. Alternativet benämnes i
propositionen »prognos 0».

Gotland hade vid senaste årsskiftet omkring
54 000 invånare. Under de senaste
15 åren har Gotland haft ett utflyttningsöverskott
på över 9 000 personer.
Födelseöverskottet på ön har medverkat
till att befolkningsminskningen har
begränsats till cirka 5 000 personer.

Enligt prognos 2 beräknas folkmängden
på Gotland år 1980 uppgå till
50 700 personer, men enligt prognos 0,
som alltså skall vara mera jämförbar
länen emellan, skulle den samma år
vara endast 47 000 personer.

Alternativ 0 innebär också att Gotlands
befolkning år 1980 skulle uppgå
till endast 87,1 procent av befolkningstalet
1967. Endast två län i hela Sverige
beräknas få en sämre procentuell
utveckling, nämligen Jämtlands och
Norrbottens län.

Länsstyrelsen har också beräknat att
Gotlands folkmängd år 1980 skall uppgå
till 58 000 personer om antalet in -

flyttade respektive utflyttade blir lika
stort. Detta skulle med hänsyn till prognos
0 innebära att utflyttningsöverskottet
skulle uppgå till 11 000 personer
fram till år 1980, om nu inrikesdepartementets
prognos är riktig. Det är en
fruktansvärt stor åderlåtning av Gotlands
befolkning, som i första hand
kommer att beröra den yngre arbetskraften.
Antalet äldre personer kommer
därigenom att öka avsevärt relativt
sett.

En sådan nedgång i sysselsättningen
kommer också att få allvarliga konsekvenser
på olika områden. Underlag
kommer att saknas för en allsidig samhällsservice.
Särskilt gäller detta akutsjukvården
och de gymnasiala skolformerna.
Allvarliga är också de ekonomiska
konsekvenserna för kommuner
och landsting genom det beräknade
bortfallet av skatteunderlag och de ökade
kostnaderna för åldringsvården och
vården av långvarigt sjuka, beroende
på den kraftiga uppgången av antalet
åldringar. Eftersom en väl utvecklad
samhällelig och kommersiell service är
en grundförutsättning för en regions
attraktionskraft torde en sådan här negativ
utveckling innebära en stor risk
för att bristande service kan bli ett primärt
utflyttningsmotiv för många gotlänningar.
Vidare innebär den minskade
tillgången på manlig personal en
kraftig försvagning av mobiliseringsoch
kuppförsvarsberedskapen på Gotland.
Det är därför angeläget att olika
åtgärder prövas för att motverka denna
negativa tendens.

I andra motioner till årets riksdag har
bl. a. föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala att nyetablering
av företag och utveckling av
redan befintligt näringsliv på Gotland

— liksom av turist- och fritidsnäringar

— stöds med lån och bidrag som om
länet ingick i det norra stödområdet.

En annan motion gick ut på samordning
av lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken,
t. ex. att beredskapsarbeten
fick användas i lokaliseringspoli -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 19C9 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

tiskt syfte för bl. a. uppförande av industribyggnader
och turistanläggningar.

Tyvärr har dessa motioner behandlats
av andra utskott och är därför i
dag inte föremål för behandling. Beträffande
Gotland är emellertid faktum det
att sedan bestämmelserna om lokaliseringsstöd
kom till har Gotland kommit
i ett sämre läge än tidigare och har fått
endast ett obetydligt tillskott av arbetstillfällen
genom lokaliseringsstöd. Enligt
någon sammanställning skulle det
endast röra sig om åtta sysselsatta.

Den motion som i dag behandlas vill
också aktivisera den statliga verksamheten
på Gotland. Någon särskild delegation
för Gotland vill utskottet dock
inte vara med om. Man säger: »En .särskild
delegation, avsedd enbart för Gotland,
är enligt utskottets mening inte erforderlig.
» Här är det fastlänningens
syn på Gotland som kommer fram. Öns
litenhet, dess perifera läge och andra
orsaker gör att man underskattar de
problem som befolkningen där har att
brottas med.

Utskottet är emellertid också relativt
positivt, när man säger att förekommande
uppslag om statlig industri torde
kunna tillvaratas inom existerande
organ och inom det tillämnade bolaget
för statlig industrietablering.

Sedan tilifogar utskottet, »att de utvecklingstendenser,
som motiverade de
nu behandlade förslagen för Gotlands
del,» — alltså motionen —• »kan väntas
bli närmare belysta vid den fortsatta
regionalpolitiska planeringsverksamheten,
varvid även de olika åtgärder för
att påverka utvecklingen som kan framstå
som nödvändiga kan avvägas mot
varandra inom ramen för ett samlat
handlingsprogram».

Detta är i alla fall en positiv skrivning,
som gotlänningarna bör kunna
ställa vissa förhoppningar till.

I en reservation av bl. a. herr Stefanson
har frågan om en hela riket omfattande
regional ekonomisk långtidsplanering
tagits upp med utgångspunkt
från Norrlands problem. Där har man

också direkt uttalat sig för näringspolitiska
insatser inom andra sammanhängande
glesbygdsområden, varvid
särskilt nämnts Dalarna, Värmland och
Gotland. I ett par särskilda yttranden
av herr Stefanson och herr Börjesson
i Glömminge har också betonats angelägenheten
av ökad sysselsättning inom
industrin på Gotland och att turistnäringen
där har goda utvecklingsmöjligheter
om den tillförs stöd genom en
aktiv näringspolitik.

Herr talman! Jag är glad över att Gotlands
problem börjar uppmärksammas
här i riksdagen och hoppas att denna
uppmärksamhet framdeles skall sätta
positiva spår i utvecklingen på Gotland.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det har förts en ganska
lång och som jag tycker stillsam debatt
om lokaliseringsfrågor, där Norrland
och norrlandsproblemen kommit att
ställas i fokus. Det är ganska naturligt
att så har blivit fallet. Jag skall inte
närmare gå in på utskottets utlåtande
och de reservationer som är fogade till
detta utlåtande — det har behandlats
ganska utförligt av de föregående talarna
— utan vill begränsa mig till vissa
synpunkter som kanske inte i så hög
grad har kommit fram i den hittills
förda debatten. När man läser utskottets
utlåtande, får man en känsla av att utskottet
har tagit seriöst och allvarligt
på dessa problem och försökt att ta
hänsyn till de olika synpunkter, som
motionsledes och på annat sätt under
utskottsbehandlingen kommit fram.

Det var ett yttrande av herr Åke Larsson
som jag fäste mig vid. Han säger
att det här finns en ypperlig jordmån
för överbud och spekulationer som skapar
förväntningar som det blir svårt
att infria. Han har säkerligen rätt i detta
konstaterande, och jag skall inte polemisera
mot honom på denna punkt.
Det är naturligt att det blir så. Även
inom dessa områden konkurrerar de olika
politiska partierna om det politiska

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

inflytandet, och då är det naturligt att
de också här begagnar sig av det medel
som kanske framför allt kan vara ägnat
att väcka intresse för de olika partiernas
åtgärder och aktioner när det gäller
ett begränsat geografiskt område.

Men i fortsättningen sade herr Larsson
i en replik att tack vare de löften
som mittenpartierna ställt ut har människorna
lockats att stanna kvar i dessa
områden. Jag säger inte heller detta i
avsikt att polemisera, utan bara därför
att det en och annan gång händer
att man i sitt politiska agerande och
i sin verksamhet känner sig ha en viss
anledning till misströstan huruvida det
över huvud taget finns möjlighet att utöva
något inflytande. Men här förefaller
det som om vi skulle ha utövat ett
stort inflytande. Skulle det visa sig att
de aktioner som vi gjort och de meningar
som vi givit uttryck åt har lett
till att befolkningen stannat kvar, är
detta sannerligen en insats som det
finns anledning att observera. Om det
no är meningen att man verkligen skall
söka skapa ökade sysselsättningsmöjligheter
inom dessa områden, bör det samtidigt
vara angeläget att de människor
som tänkes bli föremål för dessa åtgärder
fortfarande finns kvar i området.

Vi hade förra veckan en debatt om
u-länderna. En av talarna sade i denna
debatt inledningsvis: »Vi kan inte göra
mycket för u-länderna, men vi kan
åstadkomma vissa effekter i marginalen.
» Den debatt vi nu för är ingen ulandsdebatt
—- det är jag angelägen att
betona — och jag skall inte dra några
ytterligare paralleller, men när dessa
frågor diskuteras blir man kanske en
och annan gång frestad att säga att de
lokaliseringsåtgärder som hittills vidtagits
och som väl medfört åtskilliga resultat
inte lyckats åstadkomma så mycket
mer än vissa effekter i marginalen,
i varje fail när det gäller det s. k. inlandet
och de egentliga glesbygdsområden
a.

Vi norrlänningar borde kanske inte
tala så mycket om dessa norrlandspro 3

Första kammarens protokoll 196i). Nr 28

blem här i riksdagen — man skall ju
inte tala i egen sak, brukar det heta.
Det är därför med stor tvekan som jag
tagit till orda i denna fråga. Jag skulle
vilja säga att jag tror att vi inte är betjänta
av att söka göra svårigheterna
större än de är eller att göra situationen
dystrare än den egentligen är. Vi löper
kanske då risken att hela diskussionen
omkring norrlandsproblemen för många
framstår som en diskussion om u-landsproblem,
och jag tror inte att vi är betjänta
av en sådan diskussion. Jag anser
det angeläget att undvika detta,
även om vi har lätt att måla i mörka
färger, när vi kommer in på detta område.
Vi behöver en mera nyanserad debatt
som inte bara målar allting i svart,
en debatt där vi också försöker peka
på de många plusposter som onekligen
finns i detta sammanhang. Jag har ingen
anledning att dölja bekymren. De finns
och är stora, men det finns bekymmer
även på andra håll i vårt land som det
kanske inte heller är så lätt att komma
till rätta med.

Vi vet allesammans — detta får även
sin belysning i det utskottsutlåtande
som här föreligger — att sysselsättningsgraden
i Norrland är alltför låg.
Vi har inte möjlighet att bereda sysselsättning
åt den arbetskraft som på olika
områden blir friställd. Det är angeläget
att man klarlägger att detta beror
på särskilda omständigheter. Det beror
inte alls på att förutsättningar för industriell
utveckling saknas inom dessa
områden, utan orsaken är framför allt
den snabba strukturomvandling som
har skett och där vi inte hunnit följa
med. Vi har inte heller den företagstradition
som man i många andra delar
av vårt land har möjlighet att bygga
på. Denna utveckling har skett framför
allt på grund därav att den näringsstruktur
som tidigare bildat det egentliga
underlaget för sysselsättningen inom
dessa områden, nämligen jorden och
skogen, snabbt viker och inte längre
ger arbete och försörjning på det sätt
som den tidigare har gjort. Det är där -

Nr 2S

Onsdagen den 28 maj 1969 fm>

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.
lör utomordentligt viktigt att vi kan
ge verklig tyngd och allvar åt kravet på
en ny näringspolitisk inriktning med
initialåtgärder som samhället måste svara
för. Detta är det pris som vi måste
betala för att hålla dessa bygder levande
och för att ge ett innehåll åt den
målsättning som vi senast i går i andra
kammaren hörde statsministern utveckla.
Människorna inom dessa områden
skall kunna känna samma trygghet som
människorna i områden, som haft andra
möjligheter att expandera. Det är
därför angeläget att fastslå att de svårigheter
som man här möter mera beror
på problemets dimensioner än på
att förutsättningar för annan verksamhet
än jord- och skogsbruk, som man
i huvudsak har haft sin försörjning av
tidigare, inte skulle föreligga inom dessa
områden.

När man talar om Norrland, är det
så väldigt lätt att i första hand tänka
på fjäll och vildmarksområden. När
vi skall föra denna lokaliseringsdebatt
är det angeläget att vi frigör oss från
sådana föreställningar. Visserligen ger
väl de väldiga vildmarksområdena denna
landsdel sin speciella karaktär och
kanske också sin tjusning, men de har
inte någon egentlig plats i den lokaliseringspolitiska
debatten. Det är efter
de stora älvdalarna som vi möter den
egentliga bebyggelsen. Där har vi en
storslagen och leende natur med en
samlad bebyggelse och ett gott bostadsbestånd.
Jag vågar påstå att vi där har
lika goda förutsättningar i allmänhet
för industriell utveckling, framför allt
när det gäller den mindre industrin,
som man har i många andra delar av
landet: Vi skall inte glömma bort att
ta med i bilden de personliga tragedier
och all den kapitalförstörelse som det
måste innebära om man konsekvent försöker
flytta människor från dessa bygder
till andra delar av landet. Vi har
i Norrland stora kommuner. Norrland
berörs kanske inte så mycket av den
kommunreform som vi nyligen har diskuterat
här. I de stora kommunerna

där uppe har det utvecklats naturliga
kommuncentra som kan leva ett eget
liv och som kan ge god samhällsservice
och utgöra naturliga centralorter för
den omgivande landsbygden.

Man vågar väl säga att Norrland alltjämt
är en rik landsända. Jag tror inte
att det ligger någon romantik i det
konstaterandet. Utan skogen, malmen
och vattenkraften skulle Sverige inte
vara det välmående land som vi ändå
anser att det är. Det kai* inte vara rimligt
eller nationalekonomiskt försvarbart
att endast tillgodogöra sig naturrikedomarna
och låta en levande bygd
med hundraåriga traditioner tyna bort,
en bygd som vi ändå i så hög grad är
beroende av.

•Tåg skall gärna medge att de* i vissa
avseenden har satsats ganska mycket
på Norrland och att det vidtagits många
betydelsefulla åtgärder för att främja
utvecklingen i de norrländska bygderna.
Norrland är i många avseenden ett
expanderande område, trots de svårigheter
som vi nu diskuterar. Universitetet
i Umeå beräknas t. ex. inom inte
alltför många år ha 10 000 studenter.
Jag tror att det finns anledning att fästa
uppmärksamheten vid vad soni där håller
på att ske, den integration med övriga
delar av landet som här pågår. Studenterna
i Umeå kommer inte bara från
de norrländska regionerna. Många kommer
från Syd- och Mellansverige. De får
lära känna förhållandena i Norrland,
de får möjlighet att umgås med människorna
där, och de får möjlighet att
konstatera att det går att leva och bo
även i dessa delar av landet. Den integration
som försiggår där kommer i
fortsättningen att vara av betydelse,
inte minst när det gäller den lokaliseringspolitiska
utvecklingen.

Det kan väl också sägas att undervisningsväsendet
i andra avseenden, är väl
utvecklat i Norrland. Yrkesutbildningen
är där kanske mera utvecklad och mera
påkostad än i många andra delar av
landet. För att ta ett exempel kan jag
nämna att vi bara i Västerbotten har

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

fyra centrala yrkesskolor, förutom ett
stort antal kommunala skolenheter av
liknande slag. Samtidigt måste man säga
sig — och det är ganska naturligt -—-att det för dem som bor där uppe, för
skattebetalarna som skall bekosta undervisningen
och för dem som skall
såsom huvudmän svara för utbildningen
är föga stimulerande att se att den ungdom
som beretts denna utbildning inte
har möjlighet att få sysselsättning och
utkomst inom den egna bygden.

En fråga som självfallet kommer in
i den här diskussionen är om man
skall satsa på en snabbare industriell
utveckling i dessa delar av landet och
hur man i det sammanhanget skall betrakta
den ekonomiska och strukturella
utvecklingen över huvud taget i hela
vårt land. Vi är medvetna om att det
ingalunda saknas förespråkare för den
meningen att vårt näringsliv i fortsättningen
bör koncentreras till vissa kustområden
och de expansiva områdena
i Syd- och Mellansverige. Det är med
andra ord effektivitetssynpunkten i denna
politiska debatt som där kommer till
uttryck. Det skall ingalunda bestridas
att bestickande argument för ett sådant
ställningstagande kan anföras, om man
bara ser dessa frågor ur kortsiktiga och
rationaliseringspolitiska aspekter. Om
man däremot anlägger det långa perspektivet
— som jag nog tycker att man
bör göra i detta sammanhang — tror
jag att det är möjligt att komma fram
till ett annat betraktelsesätt. Det synes
utgöra ett värdefullt inslag i den allmänna
debatten — ett inslag som tyvärr
alltför lätt kommer i skymundan
när vi diskuterar dessa frågor — att
tyngdpunkten i våra överväganden
läggs just vid de positiva effekter som
blir följden av en spridning av företag
och sysselsättning till områden där arbetskraft,
bostäder och livsrum finns.

Vi är medvetna om •— det understryks
även starkt i utskottets utlåtande
-— att planering och utredning är nödvändiga
ting för att i fortsättningen de
åtgärder skall kunna vidtas som bäst

främjar de syften som vi vill förverkliga.
Samtidigt är det angeläget att man
gör klart för sig att här måste någonting
ske ganska snabbt. Dessa frågor
har varit föremål för utredning mycket
länge. Vi hade den stora lokaliseringsutredningen
som föregick riksdagens
beslut år 1964 om lokaliseringspolitikens
inriktning. Vi har haft många
utredningar sedan dess, och vi har utredningar
som för närvarande pågår
och som kan förmodas komma att dra
långt ut på tiden. Det är angeläget att
konkreta åtgärder vidtas så snabbt som
möjligt och att vi inriktar oss på sådana
områden där det är möjligt att åstadkomma
resultat — utan att avvakta pågående
utredningar.

När det gäller den Iokaliseringspolitiska
utvecklingen inom de områden
varom här är fråga är det nödvändigt
att utgå från vissa grundförutsättningar.
Vissa olägenheter är onekligen förknippade
med den geografiska belägenheten.
Det är angeläget att dessa olägenheter
så långt det nu kan vara möjligt
elimineras. Jag tror inte att det är
alldeles omöjligt. Det vägnät som vi
har — och som för all del i många
avseenden är ganska bra — kan ytterligare
förbättras där så är erforderligt.
Fraktkostnaderna vid statens järnvägar
kan nedbringas och utjämnas. Det gäller
den tyngre trafiken men inte minst
personbefordran och befordran av styckegods.
En revision och översyn av
taxesättningen, som kan göra SJ konkurrenskraftigt
i förhållande till andra
företagsformer, är en mycket angelägen
sak. Jag tror att det ur ren företagsekonomisk
synpunkt från SJ :s speciella
utgångspunkter kunde vara en riktig
åtgärd.

Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten vid. det särskilda yttrandet
av herr Hagnell till utskottets
utlåtande där han bland annat säger följande:
»På samma sätt som vi driver en
solidarisk politik när det gäller t. ex.
medicinkostnader, borde vi föra en solidarisk
politik när det gäller att ut -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m,
jämna dessa transportkostnader. En utjämning
norr om en linje Stockholm—-Västerås—Örebro av de persontransporter
som överstiger 30 å 40 mil synes inte
behöva kosta mer än 15 å 25 miljoner
kronor årligen av statsmedel. I den mån
därigenom en högre beläggning skulle
kunna åstadkommas hör kostnaderna
kunna bli något lägre.»

Jag tror att det är angeläget och viktigt
att vi tar vara på och fäster avseende
vid dessa synpunkter. Jag skulle
vilja rekommendera att man, inte minst
när det gäller persontrafiken —■ där
statens järnvägar för närvarande faktiskt
inte kan konkurrera med biltrafiken
på de långa och medellånga sträckorna
— verkligen tog sig en funderare
på om man inte här har anledning att
revidera sin taxepolitik. Tågen går nu
halvtomma, och genom en bättre politik
skulle man kanske kunna locka människor
att använda tågförbindelserna i
större utsträckning än de för närvarande
gör.

I detta sammanhang vill jag betona,
även om det kanske inte direkt hör till
detta ämne, att jag tror att vi, när vi
diskuterar kommunikationerna och statens
politik framför allt, bör lägga tonvikten
på att betrakta statens järnvägar
som en integrerad del i vårt allmänna
kommunikationssystem mer än vi hittills
gjort.

När det gäller de praktiska konkreta
åtgärderna i Norrland tror jag att det
är angeläget att man också i fortsättningen
söker bygga på den företagsamhet
och den sysselsättningsbas som redan
finns. I det sammanhanget finns
nog anledning att räkna med jordbruket
också som en i fortsättningen bestående
näringsgren. Även om man inte
bör försöka förhindra en utveckling mot
de stora jordbruksenheterna — de s. k.
KR-jordbruken — tror jag inte att det
är den brukningsform som kommer att
få den största betydelsen för stora delar
av Norrland i fortsättningen. Jag tror
att det medelstora familjejordbruket
också framöver kommer att få betydel -

se ur sysselsättningssynpunkt. Utvecklingen
har gått därhän att många lämnat
sina jordbruk. Det finns gott om
jord och gott om möjligheter att till en
billig penning arrendera åkerjord.
Många är intresserade av detta, men
därav följer också ofta behov av att
utvidga och komplettera ekonomibyggnaderna.
Det skulle kanske i många fall
kunna göras för en ganska rimlig summa,
och man skulle därigenom kunna
skapa ökad sysselsättning och ökad
trygghet för dem som också i fortsättningen
vill ägna sig åt denna näring
och leva på detta sätt.

Jag har i en motion, som behandlats
av utskottet, pekat på några punkter
som jag tror att det är angeläget att betona
när det gäller utvecklingen och när
det gäller just möjligheterna att främja
en ökad sysselsättning i Norrland. Jag
har sammanfattat mina åsikter i sju
punkter. Det är tyvärr ett alltför ringa
antal för att kunna väcka uppmärksamhet
numera, när man på inflytelserikt
håll rör sig med ett betydligt större antal
punkter. Jag skall ändå tillåta mig
att ta upp några av de i motionen angivna
punkterna. Jag har, som jag redan
berört, framhållit just att det norrländska
jordbruket bör beredas möjlighet till
statlig stimulans inom de storleksgrupper
som med hänsyn till lokala förhållanden
befinns mest ändamålsenliga och
som, med beaktande av befintliga resurser,
rationellt kan utnyttjas utan onödig
kapitalförstöring.

Jag har betonat, vilket också framhållits
tidigare i denna debatt, att det
för att främja ett rationellt och uthålligt
skogsbruk är angeläget med större
statliga insatser genom röjnings- och
reproduktionsåtgärder av skilda slag,
genom byggande av skogsvägar m. m.
Genom sådana åtgärder främjas också
det långsiktiga syftet att bevara och
förbättra våra allra viktigaste naturtillgångar,
som säkert även i fortsättningen
kommer att vara av mycket stor
betydelse, samt att skapa ökad sysselsättning
åt befintlig arbetskraft inom

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

de områden där vi har alldeles särskilda
svårigheter att bereda arbetskraften
arbete och utkomst.

Jag har också pekat på — vilket
vi väl alla är överens om — att det vid
planering av ny statlig företagsamhet
är angeläget att möjligheterna att förlägga
denna till Norrland särskilt beaktas.
Vidare har jag framhållit att man
även vid utläggning av delbeställningar
från statens verk och inrättningar —
jag tänker i första hand på försvaret •—
i största möjliga utsträckning borde anlita
redan befintliga verkstäder och
branschföretag i Norrland. Genom en
allmän central inventering av den privata
industrins möjligheter på detta
område skulle man också försöka skapa
ökade förutsättningar för och intresse
för utläggning av delbeställningar
av olika slag.

En snabbare utbyggnad av vägväsendet,
som jag tidigare talat om, får väl
allt större betydelse för möjligheterna
att ta vara på de råvarutillgångar som
vi har i Norrland. Virkestransporterna
tilltar i omfattning, och det är viktigt
att man har ett vägnät som ger möjlighet
att lägga om de tunga transporter
det här är fråga om till våra vägar.
Allteftersom flottlederna läggs ner måste
transporterna med nödvändighet gå
mer och mer på landsvägarna.

.lag har redan pekat på nödvändigheten
av eu översyn och revision av
statens järnvägars taxe- och avgiftspolitik,
och jag skall inte vidare beröra
den saken.

Det är angeläget att företagareföreningarna
i de nordligaste länen får
tillräckliga resurser och möjligheter att
effektivt främja marknadsundersökningar,
marknadsföring och företagsekonomisk
rådgivning och på det sättet
bli ett instrument i den lokaliseringspolitik
och den strukturomvandling
som pågår och som vi hoppas skall
leda till goda resultat.

I en av de reservationer som fogats
till detta utskottsutlåtande, nämligen
reservation 4, yrkas på en skyndsam ut -

redning av förutsättningarna för förläggande
av en massafabrik till Västerbottens
inland. Det är egentligen ingen
ny fråga. Den har diskuterats och varit
föremål för undersökningar i olika omgångar,
men jag tror att man kan ha
anledning att ytterligare diskutera och
pröva den. Inom dessa områden har
skogsnäringen varit den väsentliga sysselsättningsgrenen,
och allteftersom
virkespriserna sjunker blir det en förskjutning
närmare och närmare kusten
av de områden där det anses vara lönsamt
att ta vara på skogen och dess produkter.
Det är därför angeläget att denna
fråga ytterligare belyses och att de
möjligheter prövas som otvivelaktigt
finns att ta vara på skogens produkter
utan att transportfrågorna blir alltför
besvärande. Jag vill därför yrka bifall
till denna reservation i utskottets utlåtande.

Avslutningsvis vill jag säga att det
viktigaste i dag —- som jag ser det —
är att man kan åstadkomma åtgärder
som gör det möjligt att bryta den nuvarande
trenden och att man försöker
åstadkomma någonting som forcerar
motståndsvallen i detta fall. Det är alldeles
otvivelaktigt så att vi har att räkna
med ett motstånd — en bristande
kännedom om norrländska förhållanden,
en bristande kännedom om de förutsättningar
vi har för industriell utveckling
och för att över huvud taget
leva inom dessa områden. Detta är fortfarande
på många håll ett hinder när
man vill skapa intresse för företagsetableringar
och satsningar i de områden
det här gäller.

Det är möjligt att man från samhällets
sida, när man går in för dessa insatser,
i någon mån måste tumma på effektivitetskravet
och ge avkall på vissa finslipade
nationalekonomiska kalkyler.
Men ibland är vi ju inte så förfärligt
rädda för djärva satsningar här i riksdagen.
Utan att blinka har vi ställt
hundratals miljoner kronor till den
svenska varvsindustrins förfogande. Jag
kritiserar inte alls de åtgärderna. Det
är möjligt att de varit befogade och

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

nödvändiga, och motivet har väl egentligen
varit att man velat bereda möjlighet
till fortsatt sysselsättning åt ett visst
antal människor.

Motivet är precis detsamma när vi
diskuterar dessa frågor. Även här gäller
det många människor. Det gäller frågan
om många människor skall få bo kvar
och få sin försörjning i sin egen bygd
och i den gamla invanda livsmiljön.
Detta är måhända en av de största jämlikhetsfrågor
som vi i dag har att diskutera
och ta ställning till.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som tidigare har
ställts av herr Stefanson, samtidigt som
jag yrkar bifall till reservation 4 i utskottets
utlåtande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det skall villigt erkännas
att det inte är så lätt att i ett enda
sammanhang och i ett enda grepp nå de
mest centrala frågorna i utskottsutlåtandet
om lokaliseringspolitiken, som behandlas
här i dag. Den hittills förda
debatten har berört en rad olika punkter,
och främst utskottets talesman, herr
Åke Larsson, har för några timmar sedan
i talarstolen givit ett klart besked
om hur den socialdemokratiska hälften
av utskottet ser på dessa frågor. Eftersom
jag har haft tillfälle följa debatten
i utskottet under de dagar vi ägnat oss
åt denna fråga skulle jag ändå vilja
komplettera med några reflexioner och
allmänna synpunkter.

Sedan riksdagen 1964 beslutade den
nu praktiserade lokaliseringspolitiken
bar en hel del omvärderingar gjorts,
sannolikt grundade på vunna erfarenheter.
Det mest markanta är den ökade
skärpan i kravet på en fast samhällelig
styrning inom detta område, och vi har
hört hur även de borgerliga talarna
ställt krav på, såvitt jag kan förstå, en
ökad statlig styrning av lokaliseringspolitiken.
Detta har framgått både av
argumentationen i utskottet och av argumentationen
i dagens kammardebatt.

Det tycker jag är utomordentligt intressant.
Om man skall försöka ta fram
den röda tråden i dagens långa lokaliseringsdebatt
finner man den i det genomgående
kravet på att samhället skall
engagera sig i dessa frågor mer resolut
än tidigare. Och när man lyssnar till
de borgerliga talarna i dag kan man
konstatera att ingen av dem ordat om
socialdemokratisk tvångsstyrning, statlig
dirigism eller socialistisk planhushållning.
Dessa begrepp tycks även för
de borgerliga talarna ha fått en betydligt
mänskligare innebörd sedan man
lagt de grövsta propagandafraserna i
malpåse. Se bara på de 24 motionsyrkandena
och vad som sägs i reservationerna
och de särskilda yttranden vi
just nu behandlar.

När den nuvarande lokaliseringspolitiken
skulle föras ut i samhället under
en försöksperiod utgick man — som
kammarens ledamöter väl erinrar sig
•— ganska allmänt från nödvändigheten
av att acceptera en betydande befolkningsomflyttning
i vårt land. Inom
skogslänen skulle en förflyttning ske
söderut och mot Norrlands kustområden.
Transportavstånden mellan de
svenska industriella anläggningarna och
dem som efterfrågar deras produkter
skulle bli så korta som möjligt. Sådan
var nu en gång tendensen i Europa, förklarade
man, och denna måste accepteras
om den svenska industrin på lång
sikt skulle kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Skogsbruksrationaliseringen
framtvingade omflyttningar,
och utvecklingen på jordbrukets
område skulle obevekligen nödvändiggöra
omflyttning och omskolning. Från
industrins sida drevs tesen att anläggningarna
skulle ligga där produktionen
kunde ske mest fördelaktigt från allmänna
ekonomiska utgångspunkter. Den
ekonomiska liberalismen åberopades
dock inte utan den aktuella politiken
framställdes som ett gemensamt intresse
utan ideologiska värderingar.

En del motstånd hördes främst från
centerpartiet, som drev uppfattningen

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

att målsättningen vore att skapa »ett nät
av livskraftiga tätorter» i hela landet.
Detta ansågs inte realistiskt, vilket också
en senare utveckling hårdhänt har
bekräftat, men så lät det år 1964 när vi
antog den lokaliseringspolitik som nu
praktiseras.

Arbetsmarknadsmyndigheterna rustade
sig också att ta itu med den gigantiska
arbetsuppgiften att sköta omskolning
och bereda nya arbetstillfällen åt dem
som blir överflödiga i sina gamla arbeten.

Denna utveckling har varit och blir
även i fortsättningen nödvändig. Det är
uppenbart, och de länder som genom
att föra en annan politik inte accepterar
detta uppskjuter en process som
ändå tvingar sig fram om inte mycket
stora ekonomiska insatser görs från
samhällets sida för att motverka en sådan
utveckling. Det finns många exempel
på detta i Europa — inte minst på
jordbrukets område. Vi har sett det när
vi diskuterat utvecklingen i Frankrike
och jordbruksproblemen i detta land.
Vi har mött problemet i anslutning till
förhandlingarna om Nordek beträffande
de jordbruksfrågor som anmälts
av våra nordiska grannländer.

Innerst inne torde vi väl också vara
ganska överens om att problemet måste
angripas, även om det mitt i den rekordstora
motionsfloden med 24 yrkanden
talas i något dunkla ordalag om garantier
för »bygdetrygghet» och anläggande
vid Västerbottens fjällkedja av
en halvstatlig massafabrik av mycket
stora dimensioner. Detta uppslag är ju
ett bland de många som utskottet haft
att behandla. Herr Per Jacobsson gav
nyss i talarstolen sin anslutning till förslaget,
vilket är karaktäristiskt för det
sätt på vilket denna debatt förs. Om
man granskar hur remissinstanserna
behandlat frågan finner man att de
tyngst vägande och betydelsefullaste av
dessa instanser totalt har avfärdat alla
dessa funderingar som i högsta grad
orealistiska. Den folkpartistiske motionären
är ensam reservant i bankout -

skottet efter denna linje. Men herr Jacobsson
yrkar här bifall till motionen.
Jag tycker att vi borde studera detta
litet närmare eftersom jag finner det
så karaktäristiskt för hur resonemanget
förs kring en hel del uppslag som kastas
fram i detta sammanhang.

Viljan att bemästra de stora problem
som uppstår till följd av strukturförändringarna
är emellertid uppenbar.
Gemensamt för alla motionskraven
tycks vara ökade krav på samhällsingripanden,
även om spännvidden är
mycket stor mellan moderata samlingspartiet
å ena sidan och utskottsledamoten
Hans Hagnells särskilda yttrande å
den andra.

Borta är, som jag tidigare erinrade
om, de borgerligas skrämselpropaganda,
den av folkpartiledaren Sven Wedén
frejdigt präglade satsen om »statlig
dirigism», som han talade om i början
av 1960-talet, den gamla högern,
som skrämde för den förhatliga planhushållningsideologin,
och centerpartiet
som i en valrörelse för några år
sedan talade om det förnedrande i att
sitta i farbror statens knä. De där resonemangen
har vi inte hört något av
i dagens debatt.

Herr Per Jacobsson nämnde i sitt anförande
nyss exempel på områden där
man skulle kunna göra avkall från
gamla liberalistiska principer -—- han
tillhör ju själv ett liberalt parti. Han
nämnde bl. a. den satsning som sker
för varvsindustrin på Västkusten. Han
tilläde litet dunkelt att man kanske
fick bortse från vissa nationalekonomiska
kalkyler i detta sammanhang.
Jag vill då erinra om den liberalismens
höga visa som Sven Wedén gav uttryck
åt för några år sedan när det var modernt
att tala om statlig dirigism i nedsättande
ordalag. Så här skrev Sven
Wedén i en känd folkpartistisk programtidskrift: »Vi

befinner oss redan nära den
gräns, på andra sidan vilken en fri
marknad hotas av en alltmera automatiskt
fortgående ockupation genom stat -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

lig dirigism och får allt större svårigheter
att tillfredsställande fungera till
medborgarnas tjänst. Vi befinner oss
också redan nära den gräns, på andra
sidan vilken statens inkomstomfördelande
verksamhet icke längre endast
tjänar syftet att tillgodose socialt berättigade
intressen hos folkets breda
lager utan också syftet att omfördela
samma breda lagers inkomster från användning
på de konsumtionsområden
de själva på en fri marknad skulle ha
bestämt till andra områden.

En klar frontställning är således nödvändig
gentemot den dirigismens reaktion,
som hotar fullföljandet och mångfaldigandet
av de väldiga framgångarna
under historiens hittills friaste, mest
moderna och mest avancerade system
för ekonomiskt samhällsliv: en fri

marknad, kompletterad med goda sociala
garantier. Att denna reaktion slås
tillbaka är inte endast eller ens i främsta
rummet ett intresse för enskild företagsamhet.
Det är ett intresse i första
hand för bevarandet av individens frihet
att själv utforma sitt liv, vägledd
av sina egna önskningar och efter måttet
av sin egen förmåga. Endast en
fungerande marknad erbjuder då alla
de valmöjligheter, förutan vilka någon
verklig frihet icke kan finnas.»

Man tror nästan att man har slagit
upp ett citat av den gamle Adam Smith,
men det är ju folkpartiledaren Sven Wedéns
lovsång till de liberala idéerna.
Jag vill ställa den i relation till de
upprepade kraven om ökad samhällelig
dirigism i lokaliseringspolitiken.

Herr Åkerlund förklarade från denna
talarstol vid elvatiden i dag något
om att socialdemokraterna nu har blivit
mer mogna än tidigare att sträcka
ut eu hand till borgerligheten. Han sade
vidare att socialdemokraterna i bankoutskottet
har bemödat sig om att gå
de borgerliga till mötes i denna fråga.
Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att själva med tio års perspektiv bakom
oss fälla ett omdöme av vad som
har skett i detta sammanhang.

Nej, nu väntar man sig att farbror
staten med sin fasta hand skall ta över
och sköta styrningen på ett område
där liberalismens osynliga hand enligt
deras egen mening alltför länge famlat
i det blå. För de kammarledamöter
som närmare tagit del av det omfattande
utskottsutlåtandet står det klart att
åtskilligt av det som yrkas i motionerna
redan är föremål för utredning eller
arbete på departementsnivå. Sedan
motionerna skrevs och statsverkspropositionen
lämnades har ytterligare
initiativ tagits. Det har upprepade
gånger i dag erinrats om den debatt
som fördes i riksdagen i går, där regeringen
i sitt 11-punktsprogram gav
klart besked om vad som är att vänta
på detta område. Ett osedvanligt stort
antal motioner föreslås bli överlämnade
för beaktande till sittande utredningar,
men utskottet liar tagit fasta
på två yrkanden beträffande nya utredningskrav
av alldeles särskilt stor betydelse.
Det gäller dels frågan om tillsättandet
av en parlamentarisk utredning
angående glesbygdsproblemen,
dels tillsättandet av en utredning om
produktionskostnaderna i skilda regioner
i vårt land.

När vi diskuterade hela denna motionsflod
var vi från socialdemokratiskt
håll överens om att dessa krav
var så utomordentligt centrala att det
fanns skäl att bifalla dessa två motionsyrkanden.
En rad andra yrkanden går
åt olika håll och är redan täckta av
det utredningsarbete som pågår. Belysningen
av glesortsproblemen måste göras
från olika utgångspunkter. Det gäller
också att klara ut vad som står att
vinna genom eu fortsatt kraftig befolkningsomflyttning
inom och mellan de
olika regionerna. Dessa problem kommer
vi säkerligen att bli mycket bekanta
med under de närmaste åren.

Uppslaget till utredningskravet om
produktionskostnaderna i skilda regioner
har de socialdemokratiska motionärerna
funnit i statsverkspropositionen,
där frågan behandlas om åtgärder

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

att minska tillväxttakten i de tre storstadsregionerna.
Utskottet har funnit
det mycket värdefullt att få denna fråga
sakligt genomlyst, och vi som representerar
storstadsregionerna har givetvis
samma intresse som alla andra att
få ett väl genomarbetat material för
framtida politiska beslut. Av största
betydelse är att inte dessa frågor ses
genom färgade glasögon ■— storstadsfientlighet
kan lätt leda på villovägar
— men vi anser att inrikesministerns
mycket välavvägda och nyanserade
skrivning i statsverkspropositionen
är en garanti för att de olika faktorerna
objektivt kommer att vägas mot
varandra.

Av helt annat slag är den centerpartimotion
som — trots remissorganens
negativa synpunkter — på ett onyanserat
sätt kräver utflyttning av den
statliga förvaltningen från huvudstaden.
När man tar del av sådana motioner
finns det skäl att befara att motionsförfattaren
drabbats av politisk
enögdhet. Herr Johan Olsson från Hälsingland
skulle närmare utveckla tankegångarna
bakom den här motionen
för en stund sedan, men man fick inte
så särskilt mycket större klarhet i hur
han ville att frågan skulle drivas. I
motionen avspeglas en utpräglad storstadsnegativism
som, om den får slå
igenom, inte är nyttig för någondera
parten när det gäller att angripa dessa
frågor.

Trots utskottets positiva skrivning
och trots de initiativ som tagits av regeringen
helt nyligen om regionalpolitiska
handlingsprogram har mittenpartierna
gjort upprepade försök att
till slut få sitt ord ovanpå — efter avslutad
sakbehandling. Det visar inte
minst vad som sägs i reservationerna
1 och 2 från mittenpartierna. Man säger
i de verkliga kärnfrågorna ungefär
detsamma som utskottsmajoriteten och
understryker endast vad som redan sker
genom det omfattande utredningsarbete
som pågår. Ställer man detta i rela 3-f

Första kammarens protokoll 1969. Nr 28

tion till de förnyade krav som förs
fram i en centerpartistisk motion i anslutning
till kompletteringpropositionen
i frågor som redan behandlas i
detta sammanhang, ger det ett intryck
av hur det går till på en hederlig auktion
på den svenska landsbygden —■
endast med ett undantag: här har ropats
nya bud efter det att klubban redan
fallit! Centerpartisterna har velat
markera att de vill gå mycket längre
än alla andra partier, trots att dessa
frågor har behandlats i bankoutskottet,
vars utlåtande vi om en stund skall
fatta beslut om.

Ärade kammarledamöter! Vi har väl
allmänt den känslan att ingen i detta
hus ett enda ögonblick vill förringa
de stora problem som anmäler sig på
detta område. Utvecklingen själv ar en
hårdhänt läromästare, och borta är
centerpartiets stora slogan från år
1964, då man hade som målsättning
att i hela landet utveckla »ett nät av
livskraftiga tätorter».

Nu har det avlösts av ökade krav på
farbror staten och ingen tycks längre
vara rädd för statlig dirigism. Folkpartiet
och centern har gemensamt avfattat
en reservation, nr 2, där man bl. a.
beträffande satsningen i de inre delarna
av norra stödområdet säger att detta
måste få »uttryckliga statliga garantier
för vissa tätorters framtid genom ett
klart löfte om att ett antal stödjepunkter
i inlandet skall erhålla det stöd de
behöver för att fylla sin uppgift och
ge en god service, även om avfolkningen
visar tendens att fortsätta och de berörda
kommunernas ekonomi därigenom
ytterligare försvagas. Staten måste
ge bindande garantier och i handling
visa att det ligger allvar bakom utfästelserna».

Ärade kammarledamöter! Det är
onekligen mycket intressant — och här
skall inte moraliseras över det — att
folkpartiet nu tar avstånd från gamla
liberala värderingar. Det är en nödvändighet,
med hänsyn till den utveckling

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik in.
som ägt rum. Vi kan också konstatera
att folkpartiets rädsla för den s. k. statliga
dirigismen har skingrats.

Hur långt man skall gå i statliga utfästelser
måste väl ändå vara en fråga
med så långvariga konsekvenser att de
måste genomlysas i ett grundligt utredningsarbete.
Dessa frågor bör med all
säkerhet kunna inrymmas i det utredningsarbete
som pågår och i de två utredningar
som bankoutskottet nu föreslår
att riksdagen skall besluta om.

Av visst intresse, ur principiella utgångspunkter,
är också det särskilda
yttrande som avgivits av representanterna
för det moderata samlingspartiet.
I partiets motion 11:443, underskriven
av bl. a. partiledaren Yngve Holmberg,
förs en saklig argumentation, från de
moderatas egna utgångspunkter. En klar
deklaration görs i följande formulering:
»Lokaliseringspolitiken bör ges en långsiktig
konstruktiv inriktning grundad
på marknadsmässiga principer. Lokaliseringspolitiken
får inte användas för
att konservera orter och områden som
inte i nästa generation kan vara integrerade
i en allsidig regional arbetsmarknad.
» Det verkar nästan vara saxat
ur herr Sven Wedéns uppsats i folkpartiets
programskrift.

De moderatas deklaration är klar,
men hur man skall ordna samlingen
med centern och folkpartiet i denna
fråga är mera ovisst.

De moderatas särskilda yttrande i utskottsutlåtandet
är emellertid skrivet betydligt
spetsigare än motionen. För de
ledamöter som inte har hunnit läsa yttrandet
citerar jag följande: »En regionalpolitik
måste utformas så att den
blir stödjande och stimulerande på de
orter där förutsättningar för ekonomisk
utveckling med rimlig säkerhet kan bedömas
vara för handen.» De fortsätter
längre fram: »Regionalpolitikens framgång
garanteras inte genom en långt driven
planhushållning. Politiken bör
tvärtom ligga inom ramen för en blandekonomi
och får ej spränga denna ram
i socialiserande riktning.»

Dessa formuleringar hörde vi aldrig
i utskottet, men här förnimmer vi på
nytt den gamla välkända mörkblå högern
under det moderata samlingspartiets
ljusblå täckmantel. De moderata
varnar på gammalt känt manér för planhushållningstankarna.
Man varnar fölen
utveckling i socialiserande riktning.
Men vi noterar att numera tar den moderata
högern begreppet blandekonomi
i sin mun utan att känna den skräck
som partiet självt under många är sökt
frammana i en mycket ihärdig propaganda.

Ärade kammarledamöter! Det omfattande
material som sammanställts i anslutning
till årets debatt i lokaliseringsfrågan
ger en god bild av vad som sker
och vad som planeras ske. Det bör också
ses i sitt sammanhang, i anslutning
till den femåriga försöksverksamhet
som nu går in i sitt slutskede. Av debatten
kan dras den slutsatsen att en radikalisering
i dessa frågor håller på att
ske. Ordet liberalism och uttrycket de
ekonomiska krafternas fria spel används
allt sparsammare i de borgerligas argumentering'',
knappast alls i denna debatt.
De begreppen nämns säkerligen
inte ofta i orter som drabbas av de
mycket stora lokaliseringsproblemen
och nämns väl med allt mindre framgång
ju längre norr om Dalälven man
kommer.

Vi står inför en viss omprövning av
lokaliseringspolitiken. De borgerliga
står dessutom inför en betydande ideologisk
omprövning. De borgerliga partierna
representerar i många avseenden
starkt förlegade politiska värderingar.
Detta kommer till uttryck på många
områden, och det är onekligen mycket
klarläggande när det kan ske i ett så
konkret sammanhang som i debatten
om den svenska lokaliseringspolitiken.

Herr talman! Efter att ha deltagit i
utskottets grundliga behandling av dessa
frågor och med hänsyn till att vi har
alla skäl att emotse dels en parlamentarisk
utredning om glesbygdsproblematiken,
dels en utredning om pro duk -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik in. m.

tionskostnaderna i skilda regioner kommer
vi att nå ett par av den långsiktiga
lokaliseringspolitikens kärnfrågor.

Mot denna bakgrund yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Dahl (s).

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Hårt prövade herr talman! Det anförande
som den föregående ärade talaren
höll var intressant ur många synpunkter.
Jag vill därför göra några
randanmärkningar med anledning av
vad herr Palm yttrade.

Först och främst har jag fått för mig
—■ och det har folk sagt till mig under
de senaste åren — att socialdemokratin
är ett »ungt parti», ett parti som vill.
Jag kan därför inte förstå den terminologi
som herr Palm använde när han
talade om »farbror staten». Är man ung,
behöver man inte kallas farbror. Jag
tror att herr Palm kan ha anledning att
ändra detta uttryckssätt.

Herr Palm säger att de icke-socialistiska
partierna tvärtemot sin program
kräver ökade insatser från samhällets
sida. Jag vill, herr Palm, svara med
att säga att detta inte behöver innebära
någon motsättning. Jag vill för centerpartiets
del säga att vi accepterar samhället
som sådant. Vi är fullt på det klara
med att samhället måste ha vissa
uppgifter — jag trodde inte att centern
och socialdemokratin skulle behöva ta
upp en diskussion om den saken. Herr
Palm får alltså föra den debatten med
de övriga på den icke-socialistiska sidan.

Eftersom herr Palm gjorde en djupt
kränkande beskyllning mot sin egen
partiledare, herr Erlander, skulle jag
vilja fråga herr Palm: Var står herr
Palm? Står han på herr Erlanders sida,
står han på herr Hagnells sida eller står

han på bankoutskottets majoritets sida?
Det finns många saker att välja på i
detta fall.

Herr Palm sysslade under sitt anförande
ganska mycket med att framhålla
skiljaktigheter mellan de icke-socialistiska
partierna. Jag tycker att det bör
vara mera intressant för herr Palm att
verkligen klara ut för kammaren på vilken
linje han själv står. Herr Erlander
sade i går att Norrland skulle tillåtas
att ha samma nyttigheter som andra
landsdelar har. Det är precis vad vi
med andra ord sagt, nämligen att vi
vill ha ett nät av livskraftiga tätorter
över hela landet. Herr Erlander har
alltså kommit på vår linje. Vi hälsar
honom välkommen; vi vet att han är
en klok karl, men var finns herr Palm
som indirekt kritiserat herr Erlander?

Herr Hagnell har gett en liten sommarantydan
i sitt särskilda yttrande.
Jag vet inte var herr Palm står, och det
är för mig det intressanta just nu.

Herr Palm talade vidare om storstadsnegativism.
Varför skall man behöva
tala om detta? Det ligger ingen storstadsnegativism
i att säga att det är
bättre att bygga industrier och att skapa
arbetstillfällen där folk finns. Att
säga detta och att yrka på detta är positivt
för storstadsborna.

Tack, herr talman!

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Man blir litet förvånad
över herr Palms inlägg i denna debatt.
En lång rad talare från olika partier
har, som jag tycker, mycket sakligt behandlat
denna fråga och visat en vilja
till förståelse över partigränserna och
även vilja till insatser för lösandet av
ett allvarligt problem. Men herr Palm
tycks liksom vilja spela ut partierna
mot varandra, och i er. allmän surhet
kommer han med en rad kritiska omdömen,
som ju helt saknar verklighet.

Vad gäller motionen om utflyttning
av verksamheter från Stockholm — en

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m,
motion som jag närmast står för och
beträffande vilken jag alltså blev kritiserad
för storstadsnegativism -—• vill jag
först erinra om att inrikesministern i
statsverkspropositionen mycket klart
har uttalat att han anser det nödvändigt
att dämpa storstadstillväxten. Han
har gjort det på ett så klart och otvetydigt
sätt, att det inte råder någon tvekan
om vilken uppfattning han har. Han
menar att en överkoncentration är till
nackdel även för storstäderna.

Vad har vi då i motionen skrivit som
skulle kunna tolkas som en negativism?
Jag citerar: »överkoncentrationen till
stockholmsområdet är, såsom inrikesministern
medgivit i årets statsverksproposition,
en negativ företeelse. Från
samhällsekonomiska synpunkter är det
angeläget att storstadstillväxten motverkas.
Detsamma gäller från miljöpolitiska
utgångspunkter. Det är angeläget
att skapa bättre miljöbetingelser för
storstadsbefolkningen, men detta önskemål
är svårt att tillgodose i en överkoncentration
till de centrala delarna av
stockholmsområdet. Ur försvars- och
beredskapspolitisk synpunkt är de centrala
myndigheternas koncentration till
Stockholm också otillfredsställande.»

Med denna motion menar vi bara att
man skall låta storstaden växa ikapp
och bli mera gästvänlig och människovänlig
utan att man därför skall locka
dit för många människor.

Eftersom bankoutskottet har accepterat
motionen, är det förvånande att herr
Palm kritiserar den. Utskottet skriver
på sidan 43 i sitt utlåtande:

»Utskottet, som delar uppfattningen
att en ökad lokalisering av statlig förvaltningsverksamhet
utanför liuvudstadsregionen
är önskvärd, vill erinra
om att riksdagen nyligen beslutat ge
Kungl. Maj :t till känna sin anslutning
till det nämnda uttalandet av chefen för
inrikesdepartementet (SU 57). Redan
de stora svårigheter och kostnader som
är förenade med uppgiften att tillgodose
statsmyndigheternas lokalbehov i
Stockholm talar för att en utveckling av
angivet slag bör befrämjas. Värdet av

åtgärder i detta syfte ligger givetvis inte
bara i den avlastning av stockholmsregionen
som äger rum utan i hög grad
också i det tillskott av arbetstillfällen
som kommer de nya lokaliseringsorterna
till del. Detta måste emellertid vägas
mot kostnaderna för den ändrade lokaliseringen
och mot verkningarna i fråga
om effektiviteten hos statsförvaltningen.
»

Herr Palm har tydligen inte varit
med vid utskottsbehandlingen av dessa
frågor. I sitt långa anförande uppehöll
han sig till stor del vid att det här var
fråga om en statlig styrning. Herr Palm
har tydligen helt missuppfattat lokaliseringspolitiken.
Det är väl inte bara
fråga om statlig styrning när det gäller
lokaliseringspolitiken. Centerpartiet förde
fram lokaliseringspolitiken redan i
mitten av 1940-talet. Det är givetvis
självklart att staten är vårt gemensamma
instrument, som skall dra upp ramarna
i vårt samhälle och hjälpa till
på de områden där staten har möjlighet
därtill. Här har vi ju goda exempel på
att det inte är fråga om statlig styrning
utan om en samverkan med det enskilda
näringslivet. Jag kan såsom exempel
nämna inrikesministerns initiativ att ta
kontakt med storindustrin och hans löfte
i går i andra kammaren att också
söka kontakt med den mindre industrin.
Det är inte fråga om statlig styrning
utan gemensamma åtgärder för att lösa
ett stort och allvarligt problem. Det
innebär inte att bara staten bestämmer,
utan att vi tillsammans försöker lösa
problemen.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! När jag hörde herr
Palms anförande, undrade jag var herr
Palm har befunnit sig under de fem år
som vi i denna kammare har fört lokaliseringsdebatter
grundade på det beslut
som vi fattade år 1964, ett beslut beträffande
lokaliseringspolitiken där samtliga
partier i princip var eniga om tagen,
även om de i vissa detaljfrågor

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

hade olika åsikter, t. ex. om storleken
av det lokaliseringsstöd som borde utgå.
I utskottet har också under de år som
gått sedan vi fattade beslutet meningarna
i princip varit likartade, även om det
i detaljer förekommit olika ställningstaganden.

Det angrepp herr Palm riktade mot
folkpartiet var ett orättvist angrepp. Jag
vill bara säga till herr Palm att socialliberalismen
företräder den meningen
att vi alla solidariskt skall ta ansvar för
de grupper i samhället som har sämre
förutsättningar än andra till en rik och
meningsfylld tillvaro, och i det avseendet
kommer också lokaliseringspolitiken
in. Vi har deklarerat det ena året
efter det andra att vi anser att staten
här skall gripa in och ta sitt ansvar.
Det har vi gjort även i år i norrlandsmotionen,
där vi framhåller att det är
statens uppgift att garantera att människorna
i Norrlands inland får en
dräglig tillvaro, får arbetstillfällen och
den service som vi alla andra får och
som måste till för eu acceptabel tillvaro.

När det gäller den statliga företagsamheten
i Iokaliseringssammanhang
vill jag också hänvisa till att bankoutskottet,
som herr Palm tillhör, i sitt
utlåtande förra året, nr 64, gjorde ett
enhälligt uttalande om de statliga företagen.
Där sades att ytterligare åtgärder
på detta område »kan från samhällsekonomisk
utgångspunkt tänkas vara
motiverade. Utskottet vill understryka
att nya initiativ beträffande statlig företagsamhet
måste på ett naturligt sätt
kunna inpassas i det norrländska näringslivets
struktur och sålunda inte får
menligt inverka på den produktion som
nu bedrives i offentlig eller privat regi.
--— Utskottet vill sålunda understryka
önskemålet att ökad uppmärksamhet
ägnas åt möjligheterna att genom
ytterligare satsning på statliga företag
tillgodose kravet på ett växande
antal arbetstillfällen i Norrland. Uppslag
till samverkan med kommunerna
och med det privata näringslivet bör
därvid tillvaratas, där så lämpligen kan
ske.» Det är ett enhälligt utlåtande, som

alltså även folkpartiets representanter i
utskottet har biträtt. När det i år har redogjorts
för det samarbete som regeringen
inlett med näringslivet —- vilket
jag personligen hoppas skall utvidgas
till andra organisationer inom näringslivet
än den i utskottsutlåtandet nämnda
— har vi också hälsat detta med tillfredsställelse.

Vi anser att det krävs ett sådant
samarbete mellan stat och näringsliv
för att komma till rätta med problemen.
Denna folkpartiets inställning till statens
ansvar och skyldigheter i fråga
om lokaliseringspolitiken kan inte vara
någon nyhet för herr Palm.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Också jag blev onekligen
en aning överraskad när herr
Palm tog till orda. Jag blev överraskad,
herr Palm, eftersom jag liksom herr
Palm vid alla tillfällen har deltagit i
bankoutskottets behandling av detta
ärende. Jag hade inbillat mig att vi
vid ungefär den här tidpunkten skulleha
kunnat gå till votering.

Jag finner det anmärkningsvärt att
herr Palm —- när han nu tar till orda
så här i debattens elfte timme — inte
säger ett enda ord om att den nuvarande
lokaliseringspolitiken mycket
starkt kritiserats. Jag har tidigare sagt
att så är fallet -— i dag för flera timmar
sedan — och har fått instämmanden
på den punkten av en hel del av
herr Palms meningsfränder både här i
riksdagen och ute i landet. Inte heller
säger herr Palm ett enda ord om att
staten nu har besinnat sig och av utvecklingen
tvingats att vända sig till det
privata näringslivet med bön om hjälp.
Inte heller säger herr Palm ett enda
ord om att hela samhällsstrukturen under
flera decenniers socialdemokratiskt
styre här i landet totalt har ändrat
karaktär. Självfallet måste vi inom oppositionen
handla under hänsynstagande
härtill.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 19G9 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

Jag blev också mycket överraskad
när herr Palm försökte spola bort vad
bankoutskottet bär skrivit och därmed
den enighet som vi efter timmars debatter
har försökt komma fram till
och som herr Åke Larsson och jag tidigare
i dag har ansett vara eftersträvansvärd.

Utskottet har ställt sig bakom ett antal
motioner med en mängd olika uppslag,
bl. a. rörande glesbygdsproblematiken,
och säger på sid. 33 i utlåtandet:
»Uppenbart är att de föreliggande
motionerna innehåller uppslag
och synpunkter som förtjänar att beaktas
i detta sammanhang.»

Herr Palm vill väl inte nu göra gällande
att bankoutskottet inte menar
någonting med vad utskottet skrivit i
sitt utlåtande beträffande dessa motioner.
Jag hade verkligen trott att bankoutskottets
ärade ledamöter skulle stå
för vad de skrivit och även menar vad
de skrivit.

För att återkomma till herr Palms
resonemang om statlig styrning vill jag
säga att det inte är det frågan gäller.
•Det är här fråga om att vi måste hjälpas
åt med samhälleliga insatser, men
kalla inte det för statlig styrning, herr
Palm. I punkten 3 i herr Erlanders i
går framlagda program står det: »Vi
avser att i effektiva och lönsamma former
expandera den statliga företagsamheten.
» Herr Palm kan vara övertygad
om att den dag ni för oss kan
bevisa att ni verkligen kan få till stånd
en statlig företagsamhet som är effektiv
och som drivs i lönsamma former kommer
inte vi från vårt partis sida att
motsätta oss någonting sådant. Men
först herr Palm: Upp till bevis på den
punkten! Något sådant bevis föreligger
i varje fall ännu inte i dag.

Med nuvarande samhällsstruktur
måste självfallet vi inom oppositionen
se till att vi får till stånd ett arbete i
primärkommuner, ett arbete i regionssammanhang
och ett arbete även i
rikssammanhang där det allmänna
måste vara med. Det är så självklart

att jag inte trodde att man skulle behöva
få höra något slags gammal 30-talspolitik i dagens försök att vara mera
visionär när det gäller att se hur
lokaliseringspolitiken skall gestalta sig
i framtiden.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Palm sade i sitt
anförande att vi skalat bort de grövsta
propagandafraserna. Det skulle vara av
intresse att få någon exemplifiering på
vilka propagandafraser som har skalats
bort och som har varit så anstötliga.

Jag har inte haft tillfälle att delta i
bankoutskottets behandling av denna
fråga, men fick när jag hörde den kärva
tonen i herr Palms anförande nästan
det intrycket, att man vid diskussionerna
i utskottet inte haft möjlighet
att leva ut sina aggressioner på det
sätt som man hade behov av och därför
valt tillfället att göra det från första
kammarens talarstol. Vilken effekt
herr Palms utfall kan få vet jag inte,
men i varje fall tror jag inte att det
kommer att bidra till ett ökat politiskt
samförstånd, något som när det gäller
dessa speciella spörsmål är i så hög
grad angeläget.

Herr Palm kritiserade mig för att
jag anslutit mig till ett reservationskrav
på ytterligare utredning om en
massafabrik inom Stensele-Storumanområdet.
Han pekar på att de tunga
remissinstanserna avstyrkt i detta sammanhang.
Jag är medveten om detta
och om att det kan göras många och
tungt vägande invändningar mot denna
tanke. Men jag är också på det klara
med att många av herr Palms meningsfränder
har varit och alltjämt är hårt
engagerade i denna fråga och säkerligen
inte heller i dag —• trots herr
Palms påpekanden — är beredda att
släppa denna tanke. Jag tror också den
är värd att bearbetas ytterligare.

Herr Palm gjorde ett långt citat av
herr Wedén, vilket han läste upp med

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

mycket välbehag. Jag tror att detta uttalande
— och uttalanden av detta slag
över huvud taget — lämpligen bör sättas
in i den debattsituation där de förekommit.
Diskussionen om den statliga
och enskilda företagsamheten är
av gammalt datum. Den pågår alltjämt
och kommer säkerligen också att pågå
under lång tid framöver. Om man
vill granska de politiska ledarnas uttalanden
i olika sammanhang kan man
nog även när det gäller regeringssidan
dra fram yttranden som i vissa speciella
situationer inte riktigt passar in.
I dag är det inte främst frågan om statlig
eller enskild företagsamhet. Detta
är inte huvudfrågan i denna debatt,
och jag tror inte alls att det spörsmålet
behöver komma i konflikt med
de socialliberala värderingar som är
vägledande för folkpartiets agerande
härvidlag.

Vår näringspolitik bygger för övrigt
i huvudsak på den fria företagsamheten.
Det är på en blandning av enskild
och statlig företagsamhet som också
regeringspartiet måste bygga i dagens
situation. Jag vågar gå ännu ett steg
längre och säga att vi efter ett trettioårigt
socialdemokratiskt innehav av regeringsmakten
alltjämt i stort sett lever
i ett liberalt samhälle.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Att döma av det stora
antalet genmälen måste det vara ett
mycket ömtåligt område jag gav mig''
in på när jag som slutvinjett för denna
debatt ville markera den glidning som
skett från rent ideologiska utgångspunkter.
lag vill på nytt erinra om att utgångspunkten
för mitt resonemang var
ett inlägg i förmiddags, vari det sades
att socialdemokraterna hade närmat sig
de borgerligas ståndpunkt i denna fråga Den

som lyssnat på den diskussion
som pågått från omkring klockan It till
nu, klockan 16, har funnit att det genomgående
kravet har varit att fler åt -

gärder skulle vidtagas från samhällets
sida och att kraftigare tag skulle tas.
Då är det ganska naturligt att man konstaterar
att det inom stora grupper av
borgerligheten skett en glidning mot
den socialdemokratiska ståndpunkten i
denna fråga. Vi har då bara anledning
att säga välkomna till en gammal socialdemokratisk
målsättning, nämligen att
samhället bör bedriva en aktiv verksamhet
på detta område. Ingen tar avstånd
från denna ståndpunkt.

Jag vill säga till herr Strandberg att
också jag är anhängare av blandekonomi.
Det är de flesta socialdemokrater,
men jag ville med mitt anförande markera
att vi inte är beredda att acceptera
den form av blandekonomi som moderata
samlingspartiets företrädare uttolkar
i sitt särskilda yttrande till bankoutskottets
utlåtande. Där tas fram, som
jag sade, de gamla kända propagandafraserna
om planhushållning, den farliga
socialismen osv. Det finns alltså avsevärda
nyansskillnader vad gäller begreppet
blandekonomi mellan oss socialdemokrater
och, vad jag förstår,
hela den skala av borgerliga partier som
här bedriver olika slag av argumentation.

Det finns många exempel på att man
även inom partierna tycks ha svårt att
klara ut hur man skall ha det med relationerna
till staten. I den näringspolitiska
debatten i riksdagen i mars sade
centerpartiets representant Johannes
Antonsson bland annat: »Vidare bör
staten gå in som ägare där det fordras
så stora kapitalinsatser att enskilda företag
inte förmår klara kapitalförsörjningen.
Jag kan också tänka mig ett
ökat delat ägarskap av typ ASEA-Atom.»

Hans partivän Lars Eliasson hade
ett par veckor tidigare sagt på följande
sätt: »... den andra sidan av gränsdragningsproblemet,
nämligen hur långt
kan vi gå i fråga om statlig drift av företag
och i fråga om samhällsingripanden
innan vi hotar den marknadshushållning
som vi önskar ha för att kunna
upprätthålla framstegstakt och per -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

sonlig frihet.» Det är ett slags mittenståndpunkt
i mitten.

Partiledaren Gunnar Hedlund sade i
partiledardebatten i höstas: »... i nordligaste
delen utav landet så har man
svårt att klara sysselsättningen utan att
staten har ryckt in, men vi har bara
fem procent av landets näringsliv i statlig
ägo och vi hoppas, att det inte skall
bli egentligen mera.»

Här har vi alltså tre ståndpunkter
bland tre ledande centerpartister i denna
centrala fråga, som vi kommer att
tangera i dessa sammanhang. Man kan
säga, som det sägs på andra håll: Var
så god och välj!

Herr Per Jacobsson frågar vilken propagandafras
folkpartiet bär skalat bort.
Jag var egentligen fränare än herr Jacobsson.
Jag sade att man hade lagt dessa
propagandafraser i malpåse. Vad jag
menade var uttrycket statlig dirigism.
Det var ett skällsord mot socialdemokratin
från borgerligt håll under många
år tidigare, men det har inte förekommit
i lokaliseringsdebatten, vare sig i
utskottet eller här i kammaren.

I fråga om massafabriken vill jag bara
konstatera att herr Jacobsson visste att
det fanns flera remissinstanser och att
de flesta avstyrkt. Det var ju hederligt
att han gav det beskedet.

Herr Nils-Eric Gustafsson var mycket
upprörd över att jag använt uttrycket
»farbror statens knä». Den klyschan förekom
i centerpartistisk valagitation,
bland annat på vissa valplakat, i varje
fall här i Mellansverige. Jag vet inte om
den användes över hela landet, men på
den klyschan byggde centerpartiet en
del av sin valagitation för några år sedan.
Man framställde det med en något
mera förnedrande betoning om att man
vill avråda från att sitta i farbror statens
knä.

Herr Gustafsson frågar: Var står herr
Palm? Det går bra att läsa bankoutskottets
utlåtande. Vi är glada över att
det har skett ännu mer sedan bankoutskottet
avgav sitt utlåtande genom den
deklaration som statsminister Tage Er -

lander gjorde i går. Det finns sannerligen
inte några delade meningar i dessa
avseenden.

Ärade kammarledamöter! Det kanske
kan vara tillräckligt sagt om de här
tingen. Jag hade inte varit så spetsig i
min framställning om man inte i början
av debatten gjort försök att vrida den
till en totalt felaktig bedömning, när
man sade att det var socialdemokratin
som hade närmat sig de borgerliga. Mitt
inlägg bevisar att större delen av borgerligheten
har närmat sig socialdemokratiska
värderingar — i varje fatt i de
heta lokaliseringsfrågorna!

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm läser vad
Gunnar Hedlund har sagt. Fortsätt med
det, herr Palm! Då kanske vi till ett annat
år får en ännu bättre debatt om
dessa frågor. Det är det enda råd jag
kan ge.

Jag vill påminna herr Palm om att jag
inte fick något svar på frågan var
herr Palm står — om han står med herr
Hagnell, med herr Erlander eller med
bankoutskottets majoritet.

Farbror statens knä — så yttrade sig
inte herr Palm i sitt första anförande,
så den där affischen är helt inaktuell.
Herr Palm talade om »farbror staten».
Så kommer det att stå i stenografernas
protokoll. Var så säker!

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort
genmäle:

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Palm ansåg sig ha gjort eu riktig
miss när han angrepp centerpartiets
motion för att vara storstadsfientlig.
I verkligheten anger den vägar till
att förbättra förhållandena även i storstäderna.
Utskottet har ägnat en och en
halv sida just åt den motionen och
föreslår att riksdagen skall ge till känna
vad utskottet har anfört.

Vad sedan gäller frågan om socialdemokraterna
har närmat sig de bor -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

gex-liga försöker herr Palm på något sätt
trolla bort den situation som har inträtt,
nämligen att socialdemokraterna mer
och mer accepterat en politik på lokaliseringsområdet
som centerpartiet föreslagit,
kämpat för och drivit på under
ett par decennier. Det är mycket
glädjande att så har skett, men herr
Palm skall inte säga att detta innebär
en statlig styrning. Se på hur lokaliseringspolitiken
verkar ute i landet och
se på alla de företag som har fått stimulans
för att skapa ytterligare arbetstillfällen.
Det är ingen statlig styrning
i sig själv, och jag hoppas det inte skall
bli det i fortsättningen heller.

Var står för resten socialdemokratin
när det gäller näringspolitiken? Den
frågan vill jag ställa med anledning av
det exempel som herr Palm tog om att
herr Hedlund och herr Antonsson och
någon ytterligare skulle haft olika uppfattningar.
Var står socialdemokratin?
Jag tror att det är betydligt större nyansskillnader
när det gäller näringspolitiken
mellan olika ledande krafter där.
På centerns sida har vi inga meningsskiljaktigheter.
Men vi har krävt ett
näringspolitiskt program, så att näringslivet
vet var regeringen står i de näringspolitiska
frågorna. Detta är mycket
angeläget i stället för att få olika uttalanden
från olika håll då och då.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle
:

Herr Palm spekulerade över vem som
har närmat sig vem. Han har tydligen
irriterats av att någon under förmiddagen
sade att socialdemokraterna har
närmat sig den borgerliga politiken.
Och nu menar herr Palm att det är de
borgerliga partierna som i och med bankoutskottets
utlåtande har närmat sig
socialdemokraterna.

Jag tycker att det är en ganska egendomlig
diskussion som förs. Här har
mittenpartierna år efter år då vi fört
en medveten lokaliseringspolitik där vi
i fråga efter fråga faktiskt drivit ut -

vecklingen framåt, anklagats för överbudspolitik.
Under tidigare år har vi
inte fått gehör för våra synpunkter. I
år, när bankoutskottets socialdemokrater
har behov av att undvika strid i lokaliseringsfrågorna
och därför medverkar
till en välvillig utskottsskrivning beträffande
våra synpunkter och förslag,
då kallas detta för att vi närmar oss
socialdemokratin.

Jag tycker att det är likgiltigt vem
som närmar sig vem. Huvudsaken är
att vi kan få till stånd en effektiv lokaliseringspolitik
och få fram åtgärder
som hjälper de utsatta regionerna.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Jag var kanske oartig som inte svarade
herr Johan Olsson beträffande storstadsnegativismen.

Jag vill hänvisa till den motion som
herr Johan Olsson skrivit och som är
i hög grad tendentiös. Han talar i motionen
om den utredning som behandlar
utflyttning av departement och verk
från Stockholm och skriver:

»Såsom framgått fann den nämnda
lokaliseringsutredningen, att det är möjligt
att i betydande omfattning flytta ut
centrala ämbetsverk och andra statliga
verksamheter från Stockholm. Utredningens
förslag har inte förverkligats i
någon nämnvärd utsträckning.»

Litet längre fram i motionen skriver
herr Olsson:

»Den ovan omnämnda lokaliseringsutredningen
har visat, att statliga verksamheter
kan flyttas från Stockholm.»

Det är ett väl kategoriskt sätt att uttrycka
sig. Vi är inte motståndare till
utflyttning av statliga verksamheter.
Men det kan finnas en mycket stor anledning
att läsa vad remissinstanserna
sagt liksom att läsa vad remissinstanserna
uttalat om möjligheterna att bygga
eu massafabrik i Västerbottens inland
och som herr Per Jacobsson inte brydde
sig om att nämna i sitt första anförande.
Remissinstanserna har i fråga om den
statliga utflyttningen anfört synpunkter

Nr 2S

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

som är värda allvarligt beaktande men
som dock ofta går i en helt avstyrkande
riktning. Det är någonting helt annat
än det kategoriska påstående som herr
Johan Olsson här gjort. Men det fortsatta
utredningsarbetet får väl visa vad
som är möjligt att uppnå i detta avseende.

Till sist bara ett par ord till herr
Stefanson som sade att det är likgiltigt
vem som närmar sig vem. Det kan
vara riktigt. Men av denna debatt har
vi i varje fall lärt oss att den gamla
liberala inställningen inte håller om vi
skall kunna bemästra de stora problem
som vi här sysslat så mycket med i riksdagen
de senaste veckorna.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att lyssna till årets lokaliseringspolitiska
debatt, inte minst beträffande
slutvinjetten. Det är också
glädjande att i debattens sista skälvande
minut kunna konstatera att det ändå
finns allmänt, ökat politiskt intresse
och vilja till konkreta insatser för
glesbygd och regioner med sysselsättningssvårigheter.

Möjligen finns det anledning att i
rättvisans namn påpeka att denna problematik
inte är unik för Sverige. I Danmark
t. ex. avfolkas mindre och större
öar, och det hjälper inte att bygga
broar. Den danske jordbrukaren får en
mycket större årsinkomst genom att,
som man där säger, »kasta nyckeln i
brunnen och ta arbete i tätorten».

Utomlands möter man på många håll
stora folkomflvttningsrörelser: i England,
Irland och Frankrike. Lokaliserings-
och regionalpolitiska frågor samt
glesbygdsproblem diskuteras livligt i
internationella handels- och industrisammanhang.
Vi möter dessa frågor i
OECD:s handlingar, i EFTA:s skrifter
och i EEC-sammanhang, och de diskuteras
på många kongresser. Belgien exempelvis
underlättar etablering i vissa
regioner med investeringsstöd, export -

stöd, kreditlättnader och statlig upphandling.
Luxemburg ger skattelättnader
och i vissa fall direkta kapitalsubventioner
för nyetablerade företag. Nederländerna
stöder sina utvecklingsregioner
mycket kraftigt. Västtyskland
ger 10 procents skattelättnad åt företag
som investerar i t. ex. gruvregioner,
där sysselsättningen är vikande. Frankrikes
problem och de rapporter som
publicerats härom har berörts tidigare
här i debatten. I detta sammanhang
omnämndes också Industriförbundets
ändrade roll — som talaren sade •— när
det gäller lokaliseringspolitiken i Sverige.

Beträffande situationen i Frankrike
finns det anledning påpeka att där liksom
här finns regioner i söder och i
norr med mycket olika industrialiseringsnivå
och områden med mycket
stora sysselsättningsproblem, medan huvudstaden
Paris växt alltmer. I Paris var
mer än hälften av landets bil-, verkstadsoch
elektriska industri koncentrerad. Ett
djärvt grepp togs då för att stoppa denna
expansion. Lokaliseringspolitiken i
Frankrike inriktades dels på åtta storstadsområden
och dels på landets 21
planeringsregioner. På regionplan finns
nu etablerat ett samarbete mellan näringsliv
och stat genom lokaliseringsbidrag
och efter vad man kan förstå
väl tilltagna skattelättnader för att locka
företag att etablera sig i utvecklingsområdena.
Sedan vidtogs en rad andra
åtgärder som jag dock inte nu skall gå
närmare in på.

De lokaliseringspolitiska problemen
har tydligen många lösningar.

I alla länder, inklusive vårt eget
land, där man har dessa frågeställningar
att brottas med, finns det anledning
att komma ihåg att den enskilda
människan ofta oförsynt och på
grund av politiska och ekonomiska
faktorer drabbas av vikande service
och kommunikationsproblem med stor
ensamhet för åldringar i stället för den
tidigare bygemenskapen, som kunde vara
både god och stark. De lokaliserings -

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

politiskt åtgärdande — som det heter
nu för tiden — myndigheterna har här
ett mycket stort ansvar, inte minst när
det gäller Norrlands inland.

Men, herr talman, det var egentligen
med anledning av reservationen under
punkten M och motionsparet I: 737 och
11:843 som jag hade begärt ordet. Under
denna motion står det visserligen
herr Stenberg m. fl., men det är ett
tekniskt missöde som jag överser med,
och det är i alla fall den motionen jag
talar om. Den gäller turistnäring och
lokaliseringspolitiskt stöd, och det är
egentligen inte alls någon nyhet att det
finns utvecklingsmöjligheter för turistnäringen
i norra Sverige. Det har
under årens lopp påpekats gång på
gång från denna talarstol också under
dagens debatt. Om dessa utvecklingsmöjligheter
vittnar bl. a. det stigande
intresset inte minst från internationellt
håll för turistresor till lapplandsområdet.

De attraktiva norrlandsmiljöerna behöver
emellertid både utvecklas och
marknadsföras. Vi motionärer anser att
det kan göras via ett produktionsbolag
för turism, ett bolag som skapar motiv
för turism men också bygger upp
arrangemang och marknadsför dessa
via resebyråer och researrangörer. Det
är således ett konkret lokaliseringspolitiskt
förslag som vi har lagt fram.
Det är ett förslag för vilket vi också
har vädjat om statsmakternas stöd och
förståelse. Vi menar att produkter och
arrangemang i fråga skall vara anpassade
till ortsbefolkningens turistservicekompetens
och innebära program av
typ stugturism, fritidsfiske, jakt, vandring,
kanoting, långfärder på skidor
etc. Produktionsbolaget bör byggas på
en femårsplan. Vi anser att det bör
knytas till en företagarorganisation,
t. ex. Expolaris, och givas etableringsbidrag
av statsmedel.

De av motionärerna framlagda synpunkterna
har sammanfattats i ett konkret
förslag som förefaller mig vara
helt i linje med det förslag om sam -

arbete mellan stat och privata företag
som beträffande lokaliseringspolitiska
åtgärder bl. a. offentliggjorts av statsministern
i dagarna. Remissinstanserna
Reso, Svenska turistföreningen och
Svenska turisttrafikförbundet har också
understrukit behovet av samordning
och ökade regionala resurser för marknadsföring
av turism och bl. a. påpekat
att ett initiativ i form av produktionsbolag
enligt motionärernas förslag skulle
kunna väcka intresse i grannländerna
och skapa möjligheter att etablera
ett samarbete över gränserna, dvs. en
ny form av nordiskt samarbete.

Jag skall, herr talman, kort och gott
be att få ansluta mig till det redan
framställda yrkandet om bifall till reservationen
5 i bankoutskottets utlåtande
nr 30.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Denna debatt om Norrland
har hittills — ända fram till den
senaste talarinnan, som kom in på turismen
—• handlat om de väldiga skogarna
och de rika malmtillgångarna
som betyder så oerhört mycket för Sveriges
export. Man brukar kalla dem
för naturtillgångar, men en av de största
tillgångarna som Norrland har är
naturen själv. Denna bör ju vara en
lockelse inte bara för den vanliga turisten,
han som helst far dit där det
finns väldigt många människor, den
svenska turisten som far till Kanarieöarna
och Mallorca för att blanda sig
med många många tusen andra. Vi har
behov av något annat också. Det finns
stressade och jäktade människor som
vill komma till någonting som är orört
och som inte har exploaterats av de
kommersiellt lagda företagen, vilka försöker
plocka av turisten så mycket
pengar som möjligt.

Jag hörde talas om ett område som
hade öppnats i Sverige. Det var orörd
vildmark, och det fanns möjligheter till
fiske där. Det kom några holländare
dit, men de hade otur eftersom det

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

regnade hela tiden som de vistades där.
De tyckte ändå att det var en fantastisk
upplevelse att komma ut i orörd
natur, i rena rama vildmarken. Det är
sådant man på kontinenten över huvud
taget inte har möjlighet till.

Därför, herr talman, är det så orimligt
att vi inte satsar på den oerhörda
tillgång vi har i Norrlands natur. I
stället försöker vi på alla sätt fördärva
den här gåvan. Vi har i fallet Vindelälven
ett lysande exempel. Jag vill erinra
om att en före detta konkurrent
eller kollega till mig, chefredaktören
för den socialdemokratiska tidningen
Nya Norrland, häromdagen skrev att
om regeringen skulle exploatera Vindelälven,
så var det ett bevis på regeringens
oförmåga att över huvud taget
lösa sysselsättningsproblemet i Norrland.
Jag har precis samma inställning.
Det är liksom ett blodprov, ett prov
på regeringens egen tro på sin förmåga Låt

mig, herr talman, ge ett, skall vi
kalla det poetiskt uttryck för detta, ett
uttryck som helt naturligt gäller en
älv. Jag behöver väl inte säga vilken
det gäller. Det kan kanske vara en lämplig
avslutning på en sådan här lång
och rätt torr debatt att föra in litet
vatten i sammanhanget:

Vad mänskan gör i sina allra bästa
stunder

kan vara märkligt nog, beundransvärt
och stort

men det är lappri endast mot de sköna
under,

som genom tiden mästaren, naturen
själv, har gjort.

Med ringa framgång söker vi att
efterapa

och ändra om och riva ner och följa
nya spår

i fåvitsk tro, att vi förmågan fått att
skapa

ett enda dyft som mot naturens storhet
når.

Att regnet faller, solen ler och vinden
viner,

det sådant är som aldrig vi rår på

trots kompressorer, dynamit och grävmaskiner och

rymdskepp, som till månen snart
skall nå.

Vad runt om jorden sker, det kan vi se
och höra,

vi byter hjärtan och allt djupare vi
skär,

men med vårt snille kan vi ändock
aldrig göra

ett enda av de gröna blad som björken
bär.

Här rinner älven upp, i dessa fjärran
trakter

där tjärnen blänker ibland vita hjortronblom och

fjällens tinnar står som stolta
vakter

på evig post i renbetslandets helgedom.

På stela ben två tranor majestätiskt
stiga

på jakt bland tuvors starr och dvärgbjörksris och

får en yster ripkull till att plötsligt
tiga

och gömma undan sina huvuden på
ripors vis.

Från tjärnens brädd en liten rännil
rinner

liksom ett smidigt silverband i myrens

fiy

men på sin väg den hundra andra
finner

och växer till en bäck med hurtigt gry,

och snart med snabba språng den
djärvt sig kastar

och liksom leker, ler och skrattar åt
sig själv,

där den med iver emot dalens botten
hastar

och som de andra når sitt mål — en älv.

Här är det stilla. Här där alla bäckar
blandas

i sjön, som breder ut sig blå och djup
och vid,

här är det gott att vila ut en stund
och andas

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

den tysta, fjärran världens hugnesamma
frid.

Du sitter skönt på mossan över skifferstenen när

vinden blåser sval och håller
myggen kort,

tv vandringen längs bäcken tagit hårt
på benen

och ryggen fröjdar sig då ränselns
tyngd dör bort.

Du ser hur öringen på flugjakt flitigt

stiger

och svarta rödingsryggar krusar ytan
tätt.

Skail spöet fram? Nej, fiskarrösten stilla
tiger,

här vill på allt du endast se dig riktigt
mätt,

se fjällens vita snö, se gjusens vingar

bära

i vida cirklar högt däruppe i det blå

och ödmjukt känna hur du kommit
himlen nära

och hur du nu, först nu, dess under
kan förstå.

Här rinner älven ut. Den glider fram
försiktigt

liksom en hoppare som samlar sig till

språng

och vet att för en säker seger är det
viktigt

att stegvis stegra fart och styrka på en

gäng

när hindret möter, som han har att
övervinna,

och han till sist skall visa vad hans
kraft är värd.

Så också älven många hinder snart
skall finna

som mäktigt söker stoppa upp dess
länga färd,

men tävlingskampen alltid i triumfen
slutar,

obändig är dess kraft när den till
anfall går,

då dånar det, det kokar vitt och
skummet sprutar,

och regnbågsskimrad är den bro som
solen slår.

Du dröjer också här och njuter
skådespelet,

som ständigt ändrar sig ditt öga till
behag,

tills älven tröttnar och den går till ro
i selet

att samla krafter inför nästa nappatag.

Den färdas vidare, den evigt sig förnyar,

den möter djupa skogar, möter berg
och dal,

den möter många öde torp och burgna
byar,

den lyser som topas, smaragder och
opal,

den slår med näve hård, den ger med
mjuka händer,

den sjunger rent och klart och utan
frist

och fängslande och sköna är dess
stränder

men allra skönast är den själv, till sist.

Ja, skön den är då sommarn smeker
björkens stammar,

då våren väcker den till sorl och
mäktigt ljud,

då fjäll och skog och myr i guld och
purpur flammar,

då vinterdagen gnistrar i sin vita skrud.

Den älven är min vän sen många år
tillbaka

och varje möte är mig alltid kärt och
gott,

och även nu som förr jag mycket kan
försaka

för varje dyrbar stund med den som
blir min lott.

Tyvärr det finns dock de som smyga
fram försåtligt

att sarga den och lägga hinder i dess
stråt

och vilja ej förstå, att det är oförlåtligt

att fåvitskt plundra det vi fått att
glädjas åt.

En vacker, orörd älv en styggelse tycks
vara

för den som snävt och kort på tingen
ser

och ifrån skamlig våldtäkt kan den
intet spara

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

om också blott för stunden någon fröjd
det ger.

Herr Gösta Skoglund ivrigt nött på sina
sulor

och viskat tyst och bullrat högt och
drivit på

och fastän ynkligt små och ringa är
hans smulor

syns inte ens herr Wickman dem till
sist försmå.

Och Olof Palme, man med vildaste
visioner

och nya, djärva mål som framtidsperspektiv förtrollats

så av Skoglunds bleka
illusioner

att också han vill karva med sina lilla
kniv.

Bort flög de stolta orden som var
mångens krydda

i vackra tal, där det blev mycket
pampigt sagt,

att det var allas plikt och hederssak
att skydda

vårt lands miljö med all vår kraft och
all vår makt.

Men ord är ord. Till sist blott gärningar
skall gälla,

ty gjort är gjort, det vändes ej, ej mer
det är,

och ingen makt hur stor den är kan
återställa

ett enda av de gröna blad som björken
bär.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A och B.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att

framställas först särskilt angående utskottets
hemställan samt därefter särskilt
avseende motiveringen.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten C gjorde herr talmannen härefter
propositioner, först på bifall till
densamma samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med det tillägg, som innefattades i
den av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering'', i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det tillägg, som innefattas
i den av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a — 9o,

Nej—-41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Nr 28

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m. m.

Vidkommande motiveringen i punkten
C gjorde herr talmannen sedermera
propositioner, först på godkännande av
densamma oförändrad samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna utskottets
motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Mattsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner motiveringen i
bankoutskottets utlåtande nr 30 punkten
C oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Mattsson in. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-projiositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 17.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna D
—K.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten L förekomna yrkandena pro -

positioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Larsson i Umeå vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten M
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Stefanson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, eifter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
M, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Nr 2S

Onsdagen den 28 maj 1969 fm.

Ang. lokaliserings- och regionalpolitik m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna

Y-Q.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 204, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. in. jämte motioner.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617);

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281)
om allmänna arvsfonden, m. m.; och
nr 239, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
upphävande av lagen den 14 juni 1917
(nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning
av motioner om fortsatt giltighet av
vissa skogsservitut.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 276, till Konungen i anledning
av motioner om upphävande av lagen
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
in. m.

Anmäldes sammansatt utrikes- och
första lagutskotts förslag till riksdagens
skrivelse, nr 289, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om vissa sanktioner
mot Rhodesia m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.50.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

Onsdagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med redogörelse
för Nordiska rådets sjuttonde session,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 18 april 1969 dagtecknad
proposition, nr 111, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Det i förevarande proposition framlagda
lagförslaget motiverades av den
tveksamhet som på många håll uppstått
om i vilken utsträckning lagen gåve
möjlighet att taga hand om narkotikamissbrukare.
Ett klarläggande på denna
punkt hade föreslagits ske genom
ett tillägg till den medicinska specialindikationen
il § a). Den som lede av
psykisk sjukdom och för vilken sluten
psykiatrisk vård vore oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad skulle sålunda mot sin

vilja kunna beredas sådan vård icke
endast —- såsom nu vore fallet — da
han till följd av sjukdomen saknade
sjukdomsinsikt utan även då han till
följd av beroende av narkotiska medel
uppenbarligen vore ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna I: 222,
av herr Bengtson in. fl., och II: 251, av
herr Hedlund in. fl., om åtgärder mot
narkotikamissbruket, såvitt anginge yrkandet
under f);

2) motionen II: 72, av herr Björck
i Nässjö, om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt anginge yrkandet under
2;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

3) de likalydande motionerna I:
1051, av herr Sveningsson, och II: 1208,
av herr Enarsson;

4) motionen I: 1050, av herr Kaijser;
samt

5) motionen 11:1209, av herr Åkerlind.

I motionen I: 1050 hade aktualiserats
frågan om rätten att kvarhålla en narkotikaförgiftad
som frivilligt inställt sig
för vård —• en sådan patient skulle
omedelbart utskrivas när han så önskade.
Även om vården och rehabiliteringsmiljön
vore perfekt enligt vedertagna
normer, innebure enligt motionären
en utskrivning i dessa fall ofta en
allvarlig fara för att patienten återfölle
i narkotikamissbruk. Motionären efterlyste
med hänsyn härtill tillämpningsbestämmelser
till lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
som medgåve retentionsrätt i frivilligfall
där den inskrivne icke läte sig
övertalas att undergå fortsatt vård men
hade så svåra narkotikaskador, att en
utskrivning bedömdes leda till ofelbart
återfall. Motionären hade anhållit, att
riksdagen till Kungl. Maj:t måtte överlämna
förevarande motion för beaktande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionen
II: 1209 måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall;

B. att motionen 1:1050 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:222 och 11:251, såvitt
anginge yrkandet under f),

2) motionerna I: 1051 och II: 1208,
samt

3) motionen II: 72, såvitt anginge yrkandet
under 2, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under B, av herr Kaijser
(m), vilken ansett, att utskottets
Yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen
I: 1050 i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening måtte giva till känna vad
reservanten anfört om överförande av
frivilligfall till vård mot patientens
vilja.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras andra lagutskottets
utlåtande nr 60 och statsutskottets
utlåtande nr 113.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att med detta anförande dra upp någon

längre debatt i narkotikafrågan. Såväl
andra lagutskottets utlåtanden nr 59 och
60 som statsutskottets utlåtande nr 113
ger uttryck för en enig uppslutning
bakom regeringens insatser, och jag
skulle därför i detta fall kunna nöja
mig med några få kommentarer. Jag
vill emellertid, herr talman, ändå ge
några synpunkter på frågan som den
nu ligger till.

Jag har sagt många gånger tidigare
att narkotikaproblemen är svårlösta
och fordrar samlade insatser från olika
håll. Jag vill erinra om att regeringen
i en proposition till förra årets riksdag
drog upp samordnade riktlinjer för
samhällets åtgärder mot narkotikamissbruket.
Det skedde på grundval av två
betänkanden från narkomanvårdskommittén
som ingående hade behandlat
narkotikafrågan. Vi var därför inte
oförberedda när narkotikamissbruket
på ett oroande sätt ökade under slutet
av förra året. Regeringen intensifierade
då samhällets åtgärder i en skärpt
kamp mot narkotikabranschens profitörer
samtidigt som de förebyggande
insatserna ökades och vårdinsatserna
förstärktes. Det tillsattes då också ett
särskilt samarbetsorgan för att stödja
de olika myndigheternas olika insatser.

I den proposition som nu behandlas
har jag närmare redovisat en rad av
de olika åtgärder som har vidtagits
för att komma till rätta med narkotikamissbruket.
Jag vill understryka att det
stora allvaret i dessa problem fortfarande
finns kvar. Läget för dagen visar
likväl att den breda offensiven mot
narkotikamissbruket har gett påtagliga
resultat. Polisens och tullens verksamhet
har lett till att tillgången på narkotika
på den illegala marknaden har
minskat väsentligt. Den öppna langningen
har enligt uppgifter från polisen
nästan helt upphört. Den tidigare
florerande gatu- och skollangningen
har i stort sett försvunnit. Transporterna
och smugglingsvägarna har allvarligt
störts genom de olika aktionerna.
Langarna har tvingats att använda

Onsdagen den 28 ma; 1969 em.

Nr 28

längre och mera invecklade transportvägar.
Åtskilliga distributionskedjor har
slagits sönder eller fått sitt arbete allvarligt
försvårat. Enligt polisen har utländska
brottslingar uppgett att man
numera undviker Sverige, eftersom risken
för upptäckt är för stor och de
utdömda straffen stränga.

Informationsfrågorna har under våren
ägnats stor uppmärksamhet. Syftet
har varit att höja det allmänna medvetandet
om narkotikaproblemens allvarliga
karaktär från såväl individens som
samhällets synpunkt. Det material med
fakta om narkotika som utarbetats i
det särskilda samarbetsorganets regi är
numera färdigt och på väg att distribueras
till myndigheter och organisationer
som medverkar i upplysningsarbetet.
Såväl skolmyndigheterna som
Sveriges Radio har under våren ägnat
stort utrymme åt information i narkotikafrågan.

Regeringen har i förra veckans konselj
beslutat att ställa ett belopp på
omkring 1,2 miljon kronor till förfogande
för den upplysning om narkotikaproblemen
som bedrivs av ungdomsorganisationer,
bildningsorganisationer
och andra folkrörelser. Sammanlagt
kommer ett 40-tal organisationer att
delta i kampanjen mot narkotikamissbruket.
Av beloppet utgår ungefär
670 000 kronor i form av bidrag ur
allmänna arvsfonden som stöd till ungdomsorganisationerna.
Bidragen till
vuxenorganisationerna på sammanlagt
560 000 kronor ställs till förfogande av
de särskilda medel som riksdagen den
7 maj i år på regeringens förslag har
anvisat för upplysningsverksamhet i
narkotikafrågor. Folkrörelsernas uppslutning
bakom kampanjen är självfallet
av stor betydelse. Detta engagemang
från ungdomsorganisationer, bildningsorganisationer
och andra stora folkrörelser
innebär att vi med oförminskad
kraft kan fortsätta kampen mot narkotikamissbruket.

Socialstyrelsens serie av regionala
konferenser, som börjar den 20 mars

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
i år och där den sista konferensen
hålls i Stockholm den 30 maj, har allmänt
mötts med stort intresse. I konferenserna
har regelbundet deltagit representanter
för huvudmännen för socialvård
och sjukvård, dvs. kommunerna
och landstingen, och dessutom
representanter för lokala myndigheter
och organisationer, som är inriktade
på att bekämpa narkotikamissbruket.
Under konferenserna har socialstyrelsen
sammanträffat med mellan 2 000
och 3 000 personer, som på det lokala
planet är engagerade i åtgärderna mot
narkotikamissbruket. Enligt socialstyrelsens
bedömning har dessa konferenser
bidragit till att klarlägga vårdansvaret
och principerna för verksamheten
på vårdområdet. Socialstyrelsen
har vid konferenserna fått en allmän
uppslutning från landstingens och kommunernas
sida kring de riktlinjer för
vård och behandling av narkotikamissbrukare,
som redovisats i den nu föreliggande
propositionen.

Såsom framhålles i propositionen bör
vården och behandlingen av narkotikamissbrukare
byggas upp som en vårdkedja,
som omfattar uppsökande verksamhet,
öppen vård, sluten vård och
eftervård. En ökad aktivitet behövs och
planeras när det gäller den uppsökande
verksamheten. Öppen vård bedrivs i
stor utsträckning vid de över 200
psykiatriska mottagningar som finns i
landet. Så långt man nu kan bedöma
har den slutna sjukvården visat sig ha
tillräckliga resurser för att klara sina
uppgifter beträffande narkotikamissbruket,
och den torde alltjämt ha möjligheter
att vid behov omdisponera sina
resurser. Narkotikamissbrukarna
vårdas i regel tillsammans med andra
patienter vid sjukhusens psykiatriska
avdelningar och utgör för närvarande
3 å 4 procent av det totala antalet patienter
på dessa avdelningar. Det besvärligaste
problemet på vårdområdet
finns i den sista länken i vårdkedjan,
alltså inom eftervården. Socialstyrelsen
kommer därför att ägna särskild upp -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
märksamhet åt en utbyggnad av denna
vårdform. Det stora antal narkotikamissbrukare
som finns inom kriminalvården,
där man nu lyckats stoppa tillgången
till narkotika på de flesta anstalter,
ställer stora krav även på kriminalvårdens
eftervårdsresurser. Socialstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen
är på det klara med att eftervårdsfrågorna
kräver ett nära samarbete
mellan sjukvård, socialvård och kriminalvård.

Vad gäller den ändring i lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård,
som nu föreligger till behandling och
som har tillstyrkts av andra lagutskottet,
är det min förhoppning att den
skall minska den tveksamhet som hittills
rått om sjukvårdens möjligheter
att ta sig an vården av narkotikamissbrukare.
I samband med riksdagsbehandlingen
av lagförslaget har herr
Kaijser aktualiserat frågan om rätten
att med tvång kvarhålla en narkotikamissbrukare,
som inställt sig på sjukhus
för frivillig vård. Jag vill i denna
fråga instämma i vad andra lagutskottet
anfört i sitt utlåtande.

Regeringen har tidigare insett att bekämpningen
av narkotikamissbruket
också fordrar åtgärder på det internationella
området. Sverige har sedan
länge arbetat med dessa frågor i de internationella
organen, bl. a. världshälsoorganisationen.
Sedan Sverige från
den 1 januari i år blivit representerat
i FN:s narkotikakommission har vi fått
ökade möjligheter att agera på det internationella
planet. Det har redan resulterat
i att narkotikakommissionen
enhälligt antagit ett förslag till resolution
om brådskande kontrollåtgärder
beträffande de sex centralstimulerande
ämnen som i Sverige anses särskilt farliga.
I resolutionen rekommenderas att
medlemsstaterna, i avvaktan på ikraftträdandet
av en ny internationell överenskommelse,
gör sitt yttersta för att
på dessa medel tillämpa nationella kontrollåtgärder,
som så nära som möjligt
motsvarar de strängaste kontroll -

åtgärder som föreskrivs i 1961 års allmänna
narkotikakonvention.

ECOSOC:s sociala utskott har för några
dagar sedan beslutat tillstyrka att
ECOSOC antar denna rekommendation,
och vidare har tillstyrkts att FN;s narkotikakommission
skall sammankallas
till ett extra möte så tidigt som möjligt
under nästa år för att diskutera förslaget
till en ny internationell överenskommelse
rörande bl. a. de centralstimulerande
medlen.

Herr talman! Narkotikaproblemens
allvarliga karaktär fordrar stor vaksamhet
och beslutsamma åtgärder både här
hemma och på det internationella planet.
Vi får inte förledas att slå oss till
ro med de positiva resultat som vi nu
kan registrera. Kampen mot narkotikamissbruket
måste fortsätta med oförminskad
kraft. Arbetet måste ständigt
föras vidare allteftersom våra kunskaper
och erfarenheter på detta område
vidgas. Såväl statsutskottets som andra
lagutskottets nu föreliggande utlåtanden
ger uttryck åt en enig uppslutning bakom
regeringens åtgärder och insatser.
Jag vill, herr talman, understryka det
stora värdet av denna enighet i en
utomordentligt viktig och allvarlig fråga.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vad vi nu skall behandla
är tre olika utskottsutlåtanden. Det
är två utlåtanden från andra lagutskottet
beträffande ändring i lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Det ena
av dessa utlåtanden gäller i detta sammanhang
betydelselösa frågor •— hur
man skall ordna handräckning för dem
som tas in med tvång och om man
skall ha rätt att beslagta alkoholhaltiga
drycker osv. som den intagne har. Båda
dessa frågor är under utredning av socialstyrelsen,
och utskottets utlåtande,
som är helt enigt i detta sammanhang,
hänvisar till utredningen. Det andra utlåtandet
från andra lagutskottet gäller
narkotikamissbrukare som är i behov

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

av sluten psykiatrisk vård. Jag återkommer
senare till detta. Slutligen är det
ett staisutskottsutlåtande som behandlar
ett antal motioner om narkotikaproblem.
Detta utskottsutlåtande är enhälligt.

Vi är alla på det klara med att narkotikaproblemet,
som departementschefen
nyss sade, är viktigt och kräver
samarbete av oss allesammans. Det är
inte ett ämne som lämpar sig för partipolitiska
strider. Den reservation som
jag fogat till andra lagutskottets utlåtande
nr 59 gäller i princip en teknisk
fråga i lagstiftningen, och det är inte
fråga om några åsiktsdifferenser beträffande
betydelsen av det arbete mot
narkotikamissbruket som vi alla måste
ena oss om.

När jag nu ändå på litet bredare bas
vill ta upp till diskussion de åtgärder
som vidtagits mot narkotikamissbruket
är det, om jag inte missminner mig, femte
gången under denna riksdag som jag
diskuterar sådana frågor. Förut har det
gällt olika detaljer. Jag skulle vilja försöka
göra en liten bedömning av det
hela nu.

Det må vara mig förlåtet, om jag
kanske inte kan finna några väsentliga
nya aspekter i detta sammanhang. Man
kan emeHertid konstatera en sak som
är alldeles påtaglig, och det är att den
allmänna diskussionen om narkotika
bär lugnat ned sig. Det ligger nu inte
någon så svår orosstämning över landet,
och tonfallen är inte så höga. Debatten
förs i en mera lugn ton. Jag tror att
det är riktigt. Man vinner inte mycket
med att jaga upp en panikstämning.
Vi slipper numera också de ansvarslösa
programmen i TV som pläderade för
narkotikabruk i vissa fall, trots att man
var fullt medveten om att bruket leder
till missbruk. Tillfrisknandet i TV har
vi ju sett sedan länge, men det är en
sak som vi i alla fall fortfarande annoterar
med tillfredsställelse.

Man kan naturligtvis fråga sig om
detta förhållande att det är så mycket
lugnare i debatten beror på att narko -

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
tikamissbruket har minskat i avsevärd
grad. Av departementschefens anförande
nyss kan man väl dra den slutsatsen
att de yttre formerna för narkotikalangning
och sådant har beskurits i
hög grad. Huruvida missbruket över huvud
taget minskat så mycket, därom
kan väl meningarna vara olika. När jag
har velat göra gällande att minskningen
varit betydande har jag från sådana
som sysslat med dessa frågor fått höra
att det inte är säkert att missbruket är
så mycket mindre. Ökningen är däremot
mindre, men fortfarande kvarstår ett
ganska omfattande missbruk. Man kan
följaktligen ännu inte slå sig för sitt
bröst och säga: »Vi klarade krisen.»
Man kan inte slå sig till ro, utan man
måste, som departementschefen sade alldeles
nyss, fortsätta arbetet. Man måste
gå vidare och försöka komma så långt
som möjligt.

I varje fall kan vi konstatera att ökningen
av narkotikamissbruket inte har
varit så snabb som förut. Det är möjligt
att det står stilla, det är möjligt att
missbruket gått tillbaka något — vi har
svårt att bedöma detta. Vi måste emellertid
i vår verksamhet försöka komma
därhän att narkotikamissbruket försvinner
i avsevärd utsträckning. Det har ju
alltid funnits ett visst narkotikamissbruk,
och jag tror att vi kommer att
ha kvar en liten rest. Den lilla gruppen
narkomaner har nr det helas synpunkt
varit betydelselös. För de enskilda
drabbade individerna har saken dock
ingalunda varit utan betydelse. Jag tror
som sagt att vi kommer att få ha kvar
en sådan grupp i fortsättningen, men
vi måste sträva efter att den blir så
liten som möjligt.

Vad är det som har gjort att narkotikamissbruket
i varje fall inte fortsatt
att öka? Jag tror som departementschefen
nyss sade att det viktigaste är att
tillgången på narkotika varit mindre på
grund av att polisens och tullens ökade
insatser på detta område har lyckats i
stor utsträckning hindra tillförseln. Jag
anser att detta varit den mest betydelse -

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
fulla av de vidtagna åtgärderna. Narkotikalangarna
och profitörerna, som departementschefen
sade alldeles nyss,
dessa skumraskfigurer har haft svårare
att komma åt sina lager och prångla ut
dem.

Det sägs att dessa figurer nu trycker
i buskarna och inte vågar sig fram,
men också att de kommer fram så snart
vaksamheten slappnar. Insatserna mot
langarna tror jag ändå är det mest betydelsefulla
i regeringens tiopunktsprogram,
det som haft den bästa effekten.

Den punkt som handlar om polisens
och tullens internationella samarbete
och om detta skall utvidgas har kanske
också haft stor betydelse. Departementschefen
säger i propositionen att detta
samarbete ökat i betydande grad, vilket
såvitt jag kan förstå är nödvändigt.

När rikspolischefen på sin tid hade
en föredragning inför utskottet talade
han om att samarbetet i olika frågor
med Interpol var så pass intensivt att
det omfattade ungefär 120 skrivelser
och telegram om dagen, vilket ju innebär
en ganska stor verksamhet.

Det har också sagts att färre svårt
nerknarkade individer finns bland det
klientel som nu tas om hand vid våra
kriminalvårdsanstalter och som blir
omhändertagna av polisen i samband
med brott. Ingen kommer ju till kriminalvården
därför att han är knarkare,
eftersom detta i och för sig inte är någott
brott. Knarkarna skall ha vård och
inte straff. Men den som kommer till
kriminalvården har antingen varit langare
eller begått andra brott samtidigt
som han varit nerknarkad. Det har
kanske gällt inbrott för att skaffa pengar
till narkotika.

Det är viktigt att de intagna på kriminalvårdsanstalterna
inte skall kunna
få tag på narkotika. Man måste därför
bedriva mycket noggrann övervakning
särskilt vid besöken, för att insmuggling
av narkotika skall kunna förhindras.
Från visst håll har man velat göra
gällande att det inte alls är via besökare

som insmugglingen sker. Erfarenheten
har dock visat att uppfinningsrikedomen
bland besökarna är mycket stor
när det gäller att finna gömställen för
knarkpaket. Som departementschefen
nyss sade har det emellertid kunnat påstås,
med säkerhet såvitt jag kan förstå,
att på de anstalter där övervakningen
är god är narkotika numera inte något
svårare problem.

Jag vill också i detta sammanhang
gärna understryka att narkotikaproblemet
behandlas med stort allvar Inom
kriminalvården. Jag hade tillfälle att
närvara vid en kriminalvårdskonferens
beträffande narkotikafrågor i slutet av
februari eller början av mars detta år.
Det var en mycket intressant konferens
som visade med vilket allvar och intresse
man behandlar dessa problem.

Huruvida möjligheten till telefonavlyssning
— ett beslut som riksdagen fattade
under ganska stark olust — har
utnyttjats och haft någon betydelse i
antinarkotikakampanjen vet jag inte.
Det skulle vara av intresse att få ett
svar på den frågan av socialministern,
eller av justitieministern eftersom det
var under den senares departement den
aktuella propositionen låg. Jag vet att
departementschefen måste lämna kammaren
strax och kan väl därför inte få
något svar av honom här. I alla fall
skulle jag gärna vilja ha ett svar, och
jag kanske kan få det personligen av
honom senare.

Inte heller kan väl ökningen av straffsatserna,
som vi också fattade beslut om
tidigt i våras, ha haft någon effekt hittills.
I varje fall har jag inte sett någon
uppgift om att de längsta fängelsestraffen
ännu vid något tillfälle har utdömts.
Men den allmänpreventiva effekt som
kan ligga i straffskärpningen har kanske
sin betydelse. Jag ville inte motsätta
mig den skärpningen, och. det var
många som ville ha en ännu kraftigare
skärpning. Rent principiellt var det
emellertid av visst intresse att konstatera
att också regeringen i en fråga av

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Xr 28

denna art trodde på allmänpreventionens
betydelse. Det brukar man ogärna
vilja göra annars.

Den femte punkten i regeringsprogrammet
innehöll ett förslag om att socialstyrelsen
skall anordna konferenser
med huvudmännen för att diskutera
varifrån resurser skall tas för uppsökande
verksamhet, för akut psykiatrisk
vård och för eftervård. Jag har deltagit
i en av dessa konferenser och kan bestyrka
att den var intressant samt att
det stora antalet närvarande med livligt
intresse följde förhandlingarna.

Den akuta psykiatriska vårdsituationen
tror jag trots allt är relativt hygglig,
men i fråga om den uppsökande verksamheten
och eftervården är bristerna
ännu stora. Den uppsökande verksamheten
torde i det väsentliga åvila primärkommunerna,
medan den senare
verksamheten bör ligga på sjukvårdshuvudmännen.
Alla delar av verksamheten
är enligt min mening svåra. Den uppsökande
kräver ett samarbete mellan
socialvårdens, sjukvårdens, polisens och
nykterhetsvårdens arbetare på fältet.
Eftervården till den akuta psykiatriska
vården kan ske i hem av olika slag,
t. ex. i inackorderingshem, men också
i kolonier och läger —• jag skulle vilja
säga arbetsläger, men detta låter så illa.
Det skall i varje fall vara läger som
ger möjligheter till lämpligt och stimulerande
arbete. Inackorderingshem av
den typ som används inom alkoholistvården
anser jag också vara av betydelse
liksom naturligtvis en poliklinisk
öppen vård, där dock övervakningen
av de vårdade alltid kommer att vara
ganska besvärlig.

Eftervården är väl hittills mest eftersatt.
Där behöver man göra mest. Det
krävs emellertid inte bara en organisation
och vårdplatser, bostadsutrymmen,
utan också en personal som vill och
kan ägna sig åt detta klientel. Jag är
övertygad om att det behövs insatser
av mycket personlig art för att skapa
den kontakt med detta klientel som får
patienterna att behålla en motivation

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
att avhålla sig från bruk av narkotika,
vilket är nödvändigt för att man skall
kunna hoppas på ett bestående resultat
av behandlingen. Som bekant är de bestående
resultaten hittills dåliga, men
det har de alltid varit inom detta område.
Man skall komma ihåg att även
om narkotikaproblemet ter sig nytt för
oss nu, så är det dock inte någonting
nytt över huvud taget.

Den sjätte punkten i regeringsprogrammet
gäller den fråga som behanlas
i andra lagutskottets utlåtande nr
59. Den innebär ett förtydligande av
lagen om psykiatrisk vård i vissa fall
och möjlighet att med tvång hålla kvar
svåra narkotikamissbrukare, dvs. mot
deras vilja, sedan den första akuta avgiftningen
skett. Jag tror att det kan
vara av värde med en sådan lag. Det
har hittills, enligt vad flera psykiatriker
sagt mig, varit så att när en grav
narkotikamissbrukare intagits för vård
på sjukhus, har man under det akuta
skedet och under den första avgiftningen
inte haft någon svårighet att få honom
att stanna på sjukhuset. Erfarenheten
visar emellertid att det som regel
endast genom en under mycket lång
tid genomförd vård i narkotikafri miljö
kan finnas någon chans att få ett under
en längre tid bestående resultat av behandlingen.
Den långa vården behöver
naturligtvis inte alltid och i sin helhet
äga rum på ett sjukhus, men mycket
ofta tycks det vara behövligt att en väsentlig
del av den äger rum inom sjukhuset.
Det har emellertid visat sig att
när det akuta avgiftningsskedet passerats,
har patienten bara gått sin väg.
Man har inte haft någon möjlighet att
hålla honom kvar. Den nya lagen är
avsedd att ge en sådan möjlighet. Tyvärr
är lagen, såvitt jag kan bedöma,
i sin nuvarande utformning ett slag i
luften. Det är vad flera av de psykiatriker
med vilka jag diskuterat denna fråga
enstämmigt har påpekat.

Departementschefen skriver i propositionen
att en strävan givetvis bör vara
att de narkotikamissbrukare som är i

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket
behov av psykiatrisk vård skall söka
värden frivilligt. Först när alla ansträngningar
att komma fram till vård
på denna väg misslyckats, kan det komma
i fråga att överväga tvångsingripande.
Det är naturligtvis alldeles riktigt.
Detta bör vara grundprincipen,
och om den råder inte några som helst
delade meningar. Men om man handlar
efter denna princip finns det, enligt
lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, ingen möjlighet att hålla kvar den
sjuke på sjukhuset. Departementschefen
har helt tyst gått förbi det faktum att
enligt förarbetena till lagen och kommentarerna
som är fogade till lagen är
det, såvitt jag kunnat fatta, inte möjligt
att med stöd av någon paragraf i
lagen eller i stadgan hålla kvar en patient,
som frivilligt låtit sig intas. Man
får inte ens börja göra i ordning de
handlingar som skall ligga till grund
för en intagning medan han är intagen
på sjukhuset. Han skall först skrivas ut
från sjukhuset, och sedan skall någon
anhörig — make, förmyndare, föräldrar,
en ordförande i socialnämnd, nykterhetsnämnd,
hälsovårdsnämnd eller
någon polismyndighet — göra en ansökan
om att vederbörande skall tas in
på sjukhuset igen. Därefter skall en läkare
skriva ut ett vårdintyg. Här gäller
det punkten a) i 1 § lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, och vårdintyget
måste utfärdas av en läkare som
har specialistkompetens avseende psykiska
och nervösa sjukdomar eller som
erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda
vårdintyg av detta slag. Det står
vidare i lagen att vårdintyg, utfärdat av
läkare som tjänstgör inom den slutna
psykiatriska vården, icke får godtagas
på det sjukhus där läkaren är verksam.
Visserligen finns det här ett tillägg,
som säger att om en betydande olägenhet
skulle uppstå genom anlitande av
annan läkare, får dock vårdintyg utfärdat
av läkare vid sjukhus godtas vid
intagning på annan klinik än den där
han är verksam. .Tåg vill framhålla att
den sistnämnda bestämmelsen av vissa

utskrivningsnämnder tolkas mycket restriktivt.

Enligt min mening borde man kunna
undanröja de besvärligheter som dessa
bestämmelser innebär och som, så vitt
jag kan förstå, kommer att medföra att
den föreslagna lagändringen i praktiken
inte får någon som helst betydelse.
Jag tror det skulle vara ganska lätt. När
riksdagen antog lagen om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, hade vi en
lång och ingående diskussion i denna
fråga. Jag måste erkänna att jag trodde
att det beslut som vi då fattade innebar
att denna olägenhet på något sätt skulle
elimineras. Denna lag innebär i själva
verket att var och en som är i behov av
vård enligt lagen kan få denna vård var
han än befinner sig i landet — utom i
de fall då han befinner sig just på den
plats där han skall få vården, nämligen
det sjukhus han befinner sig på och där
han sedermera på nytt skall bli omhändertagen.
Han måste först skrivas
ut från sjukhuset. Sedan skall enligt
bestämmelsen en annan läkare skriva
ett intyg om patienten. Eftersom denna
läkare skall ha specialistkompetens och
vi inte har många sådana fritt praktiserande
specialister i vårt land får kanske
patienten resa till en annan stad eller
kanske till och med ett angränsande
län, där det finns psykiatrisk klinik eller
lasarett för psykiatrisk vård, för att
ett intyg skall bli utskrivet. Intyget kan
alltså komma att utfärdas av en läkare
som aldrig sett patienten förut. Läkaren
kommer att se en till synes frisk
patient. En avgiftad narkoman torde te
sig ganska frisk. Läkaren skall skriva
ett intyg som helt måste bygga på de
uppgifter han får av den läkare som
vårdat patienten på sjukhuset. Patienten
kan sedan, eventuellt med polisens
hjälp om så anses nödvändigt och den
förste läkaren rekvirerar sådan hjälp,
återföras till sjukhuset. Det är en omgång
som verkar mycket egendomlig.

Det har sagts att allmänheten skulle
förlora förtroendet för den psykiatriska
vården, om man hade någon möjlighet

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

att hålla kvar en frivilligt intagen patient
mot hans vilja. Det kunde man
enligt tidigare regler. Innan ifrågavarande
lag kom till hade man lång erfarenhet
av detta. Ända sedan början
av 1930-talet kunde en person intas på
egen begäran och från 1959 kunde patienter
intas utan några formaliteter.
Trots dåvarande möjlighet att hålla
kvar patienterna, även sådana som gått
in frivilligt, ökade antalet frivilligt intagna
hela tiden och särskilt sedan år
1959.

Strax innan vi behandlade frågan om
den nya lagen hade i en tidningsartikel
redogjorts för förhållandena vid ett av
de stora sjukhusen utanför Göteborg,
där inte mindre än 95 procent av patienterna
hade tagits in frivilligt trots
att det fanns möjligheter att hålla dem
kvar. Man hade möjlighet att hålla dem
kvar under tio dagar. Under den tiden
hade läkaren tillfälle att anskaffa de
handlingar som fordrades för att den
sjuke skulle kunna tas in med kvarhållningsrätt.
Trots dessa bestämmelser
ökade antalet frivilligt intagna hela
tiden. Jag tror inte det skulle bli några
svårigheter nu heller.

Naturligtvis måste man kringgärda
bestämmelsen med rättssäkerhetsgarantier.
I vår motion förra gången hade vi
föreslagit att frågan om kvarhållande
mot patientens vilja skulle inom tre dagar
prövas av utskrivningsnämnden.
Den består av en lagfaren domare, som
bör vara eller ha varit innehavare av
ordinarie domartjänst, en läkare som
bör vara särskilt kunnig i psykiatri,
och en person med erfarenhet i allmänna
värv. Lekmännen är till antalet två
och de »farliga» läkarna är en. Jag
tycker att kravet på rättssäkerhet på så
sätt bör vara väl tillgodosett. Jag tycker
till och med att rättssäkerheten på detta
sätt borde vara större än vid tillämpningen
av de bestämmelser som för närvarande
finns och som innebär att ärendet
avgöres av en läkare som naturligtvis
sakkunnigt skall bedöma det hela på
grundval av de handlingar som han får

4 Första kammarens protokoll Nr 28

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

sig tillsända men som inte har någon
närmare kännedom om den sjukes förhållanden
utan måste lita på de uppgifter
han också får av den läkare som
har vårdat patienten på sjukhuset. Enligt
gällande bestämmelser skall de två
lekmännen inte vara med och bedöma
frågan om det är berättigat att kvarhålla
den sjuke.

Jag tycker också, som jag sade första
gången vi behandlade denna fråga, att
det är hederligare med en regel som innebär
att den frivilligt intagne patienten
vet att han kan kvarhållas med garanti
för att hans ärende snabbt skall
prövas av utskrivningsnämnden än att
han skrivs ut och kan tas om hand igen,
eventuellt med tvång, så fort han har
lämnat sjukhuset. Jag anser att det
sista sättet är ohederligt och att det verkar
som falskspeleri. Dessutom kan detta
vara farligt för patienten.

Jag skall gärna erkänna att detta förfaringssätt
har större betydelse i andra
fall än sådana som gäller narkomanpatienter
enär riskerna för den sjuke
eller hans anhöriga, då det är fråga om
en avgiftad patient, som regel torde
vara mycket mindre än då det gäller
verkligt mentalt sjuka. För dessa skulle
en ändring av denna bestämmelse betyda
mer än för narkomanerna. Men
om vi följer departementschefens intentioner
i fråga om intagning, kommer
lagändringen inte att få någon betydelse
alls.

Må det tillåtas mig att berätta att när
denna fråga behandlades inom utskottet
hade två utskottsledamöter diskuterat
frågan med ett par läkare som var särskilt
intresserade av denna vård. Den
ene läkaren sade att han beklagade sig
över att han inte hade möjlighet att
hålla kvar sådana patienter som det här
gäller. Den andra uppgav att han i
svåra fall trots allt höll dem kvar. Han
hade ännu inte, som en annan läkare
som tillämpat detta förfaringssätt, blibit
anmäld för JO — JO hade i det
ärendet förklarat att läkaren gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

Som departementschefen påpekat,
håller socialstyrelsen sedan i februari
på med en enkät till överläkare vid psykiatriska
sjukhus och i utskrivningsnämnder
för att liöra hur denna bestämmelse
i själva verket har fungerat
och tillämpats i de fall där det verkligen
har förekommit alt man behövt
hålla kvar någon patient. Jag har talat
med ett antal läkare vid mentalsjukhusen,
och de har tyckt att det varit eu
besvärlig bestämmelse. Denna fråga
kommer alltså under behandling av socialstyrelsen,
och skulle det visa sig att
styrelsen finner att en revision av bestämmelsen
är av, behovet påkallad,
kommer en sådan att föreslås.

.lag har avgivit min reservation, därför
att jag i alla fall tycker att, det bör
vara av värde om riksdagens uppfattning,
att en ändring i detta avseende
rimligen bör komma till stånd, kan
komma till uttryck.

En av de ytterligare punkter som departementschefen
berör gäller informationen
till ungdomen. Jag anser att det
är en ytterligt viktig sak. För tio dagar
sedan diskuterade jag dessa problem.
Några föräldrar till skolungdomar sade
då att den typ av upplysning deras barn
hade fått närmast tycktes väcka intresse
för att prova hur narkotika verkligen
var. I så fall är det inte någon lyckad
information. Jag håller gärna med om
att all information rörande sådana här
problem är ytterligt svår. Det är svårt
att veta hur man psykologiskt skall lägga
upp den på bästa sätt. Tydligen lyckas
man inte alltid göra det på ett
riktigt bra sätt.

Jag talade för några veckor sedan om
studiemedlen och om de risker som de
stora utbetalningarna av lånemedlen innebär.
Jag vill bara tillägga alt sedan
jag talade om detta har jag fått den
saken bestyrkt med nya exempel.

Departementschefen talade om betydelsen
av det internationella samarbetet
när det gällt de olika centralstiinulerande
medlen. Jag tycker att det var
intressant att höra.

Låt mig säga att jag är en smula
skeptisk mot det här samarbetsorganet
som innehåller enbart generaldirektörer.
De är ju väldigt duktiga att diskutera,
men jag är inte säker på att det
alltid kommer så mycket ut av det.

Till slut, herr talman, vill jag bara
säga att det som varit av betydelse i
tiopunktsprogrammet framför allt har
varit polisens ökade insatser men också
informationen. De övriga sakerna
tror jag hittills haft mindre betydelse.

Jag ber alt få yrka bifall till den vid
det här utlåtandet fogade reservationen.
Eftersom departementschefen ändå
är kvar i kammaren, skulle jag också
väldigt gärna vilja ha ett svar på frågan
om telefonavlyssningen har använts
och om den har haft någon betydelse.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I debatten tidigare i
dag ifrågasattes det om en av talarna
hade läst utskottets betänkande. Det talades
också om mod att vidta åtgärder
och inte bara prata om dem. Jag undrar
om herr Kaijser har läst sin egen
reservation. I sitt anförande här har
han väsentligen talat om ting som över
huvud taget inte behandlats i utskottet
i samband med proposition nr 111.
Diskussionen i det här sammanhanget
har uteslutande varit knuten till den
föreslagna, ändringen i lagen om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, genom
vilken lagen skulle komma att omfatta
jämväl narkotikamissbrukare. I samband
därmed har också diskuterats frågan
om möjligheten att kvarhålla en
person som intagits frivilligt för vård.

Herr Kaijsers anförande i utskottet
på den punnkten fattade jag så att han
hyste betänkligheter och att det enligt
hans mening skulle vara ännu besvärligare
att tillämpa lagens bestämmelser
om vad som skall iakttas, när någon
som intagits frivilligt för vård vill
lämna sjukhuset trots att han är i behov
av fortsatt vård. I ett sådant fall

Onsdagen den 28 maj 1969 em;

Nr 28

är det ju förenat med en viss omgång
att över huvud taget få in honom i den
slutna vården på nytt. Han måste skrivas
, ut och sedermera tagas in igen
»på handlingar». Arrangemanget skulle
kunna vara särskilt komplicerat i
fråga om den som tagits in frivilligt
för vård mot narkotikamissbruk. Han
kan möjligen bli snabbt avgiftad och
komma i en sådan sinnesstämning att
han, räknar med att kunna skrivas ut.
Men läkarna bedömer det såsom förenat
med ganska stor risk för att han
inte har kommit längre än att han omedelbart
hemfaller åt narkotikamissbruk
på nytt.

Det är dessa angelägenheter som utskottet
har behandlat och som herr
Kaijser har tagit upp i sin reservation,
eftersom han inte var nöjd med den
förklaring som utskottet fått från socialstyrelsen
att den hade gjort en
enkät bland överläkarna på sjukhusen
— såväl specialsjukhusen som de kliniker
som finns på lasaretten och dessutom
utskrivningsnämnderna — för att
få överläkarnas erfarenheter under de
gångna två åren till grund för ett övervägande
om det fanns anledning att
vidtaga ändringar i lagen för att göra
det lättare att till fortsatt vård utan
eget medgivande överföra en person
som har intagits frivilligt för vård,
Någonting annat har vi inte diskuterat
inom utskottet.

.lag har haft förståelse för herr Kaijser§:
bekymmer just i bär berörda fall.
När lagen antogs — då det ju inte var
tal om narkotikamissbrukare — konstaterade
vi i utskottet att det kunde
bli besvärligt med överföringen från
frivilligt vald vård till vård mot egen
vilja,, och ännu besvärligare kan det bli
med ett nytt klientel, som i allmänhet
har en annan karaktär på sin sjukdom
än de psykiskt sjuka.

Vi''har inom utskottet tagit fästa på
vad ''socialstyrelsen sagt om sin enkät.
Socialstyrelsen framhåller att den på
basis av de enkätsvar som den får in
skall pröva om ändringar i lagen er -

Ang. åtgärdei mot narkotikamissbruket
fordras och om så är fallet föreslå
Kungl. Maj:t att vidtaga dessa ändringar.
.lag tror att vi skall begränsa
debatten till detta och inte låta den
utvidgas till en allmän debatt om narkotikaproblemen
och svårigheterna att
komma till rätta både med dem som
sprider narkotika och med dem som
använder den och sedermera åstadkommer
svårigheter på sjukhusen när det
blir fråga om vård.

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att gå in ytterligare i debatten
utan yrkar bifall till utskottets hemställan
och följaktligen avslag på reservationen.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Anledningen till att jag
brett ut mig något i detta sammanhang
har varit att det ju här inte bara gäller
utlåtanden från andra lagutskottet
utan även ett utlåtande från statsutskottet,
vari ett flertal motioner är behandlade.
Det senare utlåtandet är enhälligt
och jag började också mitt anförande
med att förklara, att jag inte
tyckte det fanns anledning att göra
detta till något slags partipolitisk fråga.
.lag tycker emellertid att det här
gäller så pass intressanta problem att
man kan ha skäl att beröra dem.

Beträffande reservationen och den
ändring i lagen som däri diskuteras
nämnde jag också i mitt anförande
att socialstyrelen hade satt i gång med
detta utredningsarbete. Arbetet började
i februari och någon gång i juni skulle
svaren komma in, vilka sedan skulle
bearbetas. Att socialstyrelsen har gjort
en enkät på denna punkt tycker jag
visar att det har rått svårigheter just
i detta avseende.

I mitt förra yttrande förklarade jag
också att jag trodde det skulle vara
av värde att socialstyrelsen fick veta
att man även här i riksdagen hade
klart för sig att det råder vissa svårigheter
och att det därför kunde vara
motiverat med en lagändring.

100

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och

hyresfastigheter

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten G.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av motioner angående lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

113, i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket; nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor
jämte motioner och Kungl. Maj:ts proposition
angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m. jämte motioner;
samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och
hyresfastigheter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte motioner.

I propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj :t föreslagit, att riksdagen skulle
antaga därvid fogat förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

101

Ang. ändrade avskrivningsregler vid

Kungl. Maj:ts förslag innebar ändrade
avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter.
De föreslagna ändringarna
syftade till att bättre anpassa gällande
regler till det företagsekonomiska kostnadsbegreppet.

I fråga om rörelsefastigheter avsåge
förslaget bland annat en ändrad gränsdragning
för vad som i avskrivningshänseende
skulle räknas till mark,
byggnad och inventarier. En särskild
avskrivningsrätt föresloges för vissa till
rörelsefastighet hörande markanläggningar
såsom körplaner, parkeringsoch
upplagsplatser, vägar in. in. I fråga
om rörelsebyggnader hade föreslagits
en förbättrad avskrivningsrätt för den
som nyinvesterat genom ny-, till- eller
ombyggnad. Även i fråga om hyresfastigheterna
föresloges en höjning av de
procentsatser som skulle gälla för avskrivningarna.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de med anledning av propositionen
väckta motionerna:

1) motionerna 1: 1030, av herr Pettersson,
Karl, och II: 1184, av herr Petersson
i Gäddvik,

2) motionerna 1: 1038, av herr Olsson,
Johan, och II: 1194, av herr Hansson
i Skegrie, samt

3) motionen 11:1195, av herr Hermansson
in. fl.,

dels ock de vid riksdagens början
väckta motionerna:

1) motionerna 1:210, av herr Ottosson
in. fl., och II: 228, av herr Hovhammar
m. fl.,

2) motionerna 1:384, av herr Virgin
in. fl., och II: 444, av herr Holmberg
in. fl., såvitt nu vore i fråga,

3) motionerna 1:696, av herr Pettersson,
Harald, in. fl., och II: 800, av
herr Josefson i Arrie in. fl., samt

4) motionen 1:212, av herr Pettersson,
Karl.

inkomstbeskattningen för rörelse- och
hyresfastigheter

I motionerna I: 696 och II: 800 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för kostnader för vatten-
och luftvårdande anläggningar i
inkomstkällan jordbruksfastighet komme
att medgivas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 måtte

dels antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att
punkterna 2 b och 3 av anvisningarna
till 25 §, punkt 16 av anvisningarna till
29 § och punkt 1 av anvisningarna till
36 § erhölle under punkten angiven
lydelse,

dels antaga i betänkandet infört förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 17 november 1961 (nr
528) om skattefrihet för bidrag från
norrlandsfonden, in. in.;

B) att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 210 och II: 228,

2) motionerna 1:384 och 11:441, i
vad avsåge avskrivningsreglerna,

3) motionerna 1:696 och 11:800,

4) motionerna 1:1030 och 11:1184,

5) motionerna 1:1038 och II: 1194,

6) motionen 1:212,

7) motionen II: 1195,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

De av utskottet föreslagna ändringarna
i Kungl. Maj :ts förslag vore huvudsakligen
i förtydligande syfte eller
av redaktionell karaktär.

Reservation hade avgivits av herr
Eriksson i Bäckmora (ep) och herr
Sundkvist (ep), vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under
B 3 hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna 1:696 och II:
800 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära förslag till höstriksdagen om

102

Nr ^28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och

hyresfastigheter

sådan provisorisk ändring av .kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), att vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet generösare värdeminskningsavdrag
kunde medgivas i
fråga om investeringar i luft- och vattenvårdande
syfte.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 45 behandlar proposition
nr 100 med ändringar i avskrivningsreglerna
för rörelse och hyresfastighet.
De i propositionen föreslagna
ändringarna hälsas med tillfredsställelse.
Vi på oppositionshåll, som flera
gånger motionerat om bättre avskrivningsregler,
känner oss nöjda.

Till betänkandet finns också fogad
en reservation av herr Eriksson i Bäckmora
och herr Sundkvist — båda centerpartister.
Det har blivit ett missförstånd.
Jag vill inte lasta bevillningsutskottets
kansli för detta, men mitt namn
skulle också ha varit med. Jag vill i
anledning av reservationen i korthet
yrka bifall till densamma. Vi anför i
reservationen, i anledning av utskottets
behandling av föreliggande motioner,
att det hade varit lämpligt att jordbruket
hade fått samma generösa avskrivningsregler
som de nu föreslagna bestämmelserna
för rörelse och hyresfastigheter.
Frågan om avskrivningsreglerna
för jordbruket har emellertid
överlämnats till jordbruksbeskattningskommittén,
och det kan väl finnas skäl
därtill.

I reservationen yrkar vi att man snarast
möjligt, helst till höstriksdagen,
framlägger ett förslag om generösare
värdeminskningsaVdrag i fråga om investeringar
i luft- och vattenvårdande
syfte. Vi har således brutit ut de delarna
när det gäller jordbruket. Detta
har vi gjort mot bakgrunden av att det
införts regler om att under en femårsperiod
statsbidrag skall utgå till industrin
med högst 25 procent av godkänd
investeringskostnad . inom denna sek -

tor. Vi menar att det är angeläget att
samma regler bör gälla för de investeringar
inom jordbruket som görs i luftoch
vattenvårdande syfte.

Herr talman! Jag ber att med detta
korta anförande få yrka bifall till reservationen
av herr Eriksson i Bäckmora
och herr Sundkvist.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Mattsson klagade
över att det begåtts ett misstag och att
hans namn inte kommit med på reservationen.
Jag tror inte det betyder så
värst mycket om hans namn står där
eller inte. Oppositionen har nog kommit
till den uppfattningen att det är
bäst att vara tyst i detta sammanhang.
Det är nämligen en mycket generös
reform som föreslås.

Jag vill gärna framhålla att vi inom
bevillningsutskottet många gånger har
sagt att dessa regler behöver ändras.
Nu har Kungl. Maj:t föreslagit en ändring.
Den bär praktiskt taget godkänts
av alla utskottsledamöter, men ett par
centerpartister säger att det blir orättvist
mot jordbruket, varför de redan
till höstriksdagen ville ha förslag om
liknande regler för jordbruket. Men en
utredning pågår, och det kan inte vara
på det sättet att jordbrukets största
bekymmer just nu är att finna tillräckliga
avskrivningsobjekt. Jag bär i varje
fall inte fattat jordbrukets situation så,
att jordbrukarna har besvär när det
gäller avskrivningar. Möjligen kan de
ha svårt att skaffa inkomster.

Reformen är mycket omfattande och
sålunda kostbar — det vill jag betona
— men det kan vara rimligt att den
genomförs. Därmed finns ingen anledning
att i denna slutspurt i riksdagen
spilla fler ord på detta ärende* Jag vill
endast säga att i allt väsentligt är bevillningsutskottets
majoritet ense med
Kungl. Maj:t om att detta är ett efter
omständigheterna val avpassat förslag.

Herr talman, jag .yrkar bifall till utskottets
hemställan. a *<

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

103

Ang. ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och

hyresfastigheter

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! I anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 45 vill
jag gärna i finansministerns närvaro
konstatera att vi har tagit ett betydelsefullt
steg på vägen mot en reform av
företagsbeskattningen genom att frågan
om rätten till avskrivning på rörelsefastigheter,
vilken hittills varit den svaga
punkten, fått en i huvudsak tillfredsställande
lösning, som möjliggör att dessa
avskrivningar får göras efter företagsekonomiska
grunder. Även reglerna
för avskrivning på hyresfastigheter har
förbättrats.

Det återstår nu att ge regler för
jordbrukets avskrivningar. .Tåg vill gärna
understryka utskottets förhoppning
att vi snarast möjligt får motse proposition
därom. Då kommer ju även frågan
om avdrag för investeringar i luft- och
vattenvårdande syfte att lösas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! .Tåg ber att få göra den
reflexionen att om det är riktigt som bevillningsutskottets
talesman säger, att
det inte betyder så särskilt mycket att
man snart skapar rättvisare bestämmelser
även för jordbruket, så borde det
vara så mycket lättare att gå med på
den saken. Jag tror att det är ett omfattande
rättvisekrav. När majoriteten i
bevillningsutskottet har den uppfattningen
att det dessutom inte kostar så
mycket, tag då rättvisan!

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
synes uppfatta den här saken så att det
bara är att skriva ihop en lagparagraf.
Det är det ingalunda. Det sitter en utredning
som försöker finna lämpliga
former för att åstadkomma liberalare
regler för jordbruksnäringen. Det går
inte för utskottet att säga att vi nu skall
tillämpa de och de provisoriska regler -

na. Så enkla är inte våra skattelagar, tyvärr.
När vi har erkänt att man strävar
efter liberalare avskrivningsregler även
här, går det inte att improvisera på det
sätt som herr Ferdinand Nilsson påstår
vara möjligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Häromdagen behandlade
vi ett annat ärende. Det satt två utredningar
som höll på med frågorna.
Då visade det sig gå mycket bra att
fatta ett beslut. Varför går det inte den
här gången?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt i fråga om punkterna A,
B 1 och B 2, därefter särskilt rörande
punkten B 3 samt vidare särskilt angående
punkterna B 4—B 7.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A, B 1
och B 2.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given Varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten B 3, röstar

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

.104 Nr 28

Om åtgärder mot företagsnedläggningar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-111;

Nej— 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
B 4—B 7.

Om åtgärder mot företagsnedläggningar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner
om åtgärder mot företagsnedläggningar.

Bankoutskottet hade i detta utlåtande
i ett sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
335, av herr Hansson m. fl., och II: 380,
av herr Eskel m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
730, av herr Larsson, Lars, och herr
Augustsson, samt 11: 837, av herr Hugosson
m. fl., såvitt nu vore i fråga,
dels ock de likalydande motionerna
I: 732, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
och 11: 833, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

I motionerna 1:730 och 11:837 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att en
utredning måtte tillsättas som undersökte
möjligheterna att skapa ett system,
varigenom inom företagen fonderades
medel till tryggande av de anställdas
anspråk på företagen i samband
med nedläggning, omflyttning eller
andra omställningar. Dessa motioner
hade, såvitt de avsåge skattefria
fondavsättningar, hänvisats till bevillningsutskottet.

I motionerna 1:732 och 11:833 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheter att tillskapa särskilda
riskmedel att användas för förebyggande
av nedläggning av företag i
sådana fall, då förutsättningar för lönsamt
fortbestånd förelåge, eller där det
bedömdes angeläget utifrån anställdas
och kommunala myndigheters synpunkt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 335 och II: 380;

B. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 730 och II: 837, såvitt
nu vore i fråga,

b) motionerna 1:732 och 11:833.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (in), Brnndin (in), Mattsson
(ep), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av

a) motionerna 1:730 och 11:837, såvitt
nu vore i fråga,

b) motionerna 1:732 och 11:833
hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande åtgärder mot företagsnedläggningar
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Onsdagen den

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Bankoutskottet har i
sitt utlåtande haft att ta ställning till
bl. a. ett motionspar av herrar Lars
Larsson och Augustsson i denna kammare
och herr Hugosson m. fl. i medkammaren
rörande möjligheter att förebygga
nedläggning av företag. Man
har som vi alla vet livligt diskuterat de
problem som uppstår för de anställda i
händelse av driftsinskränkningar eller
företagsnedläggningar. Det är ju ett allvarligt
problem för samhället. Jag vill
betona att problemet gäller inte bara
de anställda och samhället, utan i mycket
stor utsträckning också företagarna
som äger eller driver dessa företag. Därför
bör man på allt sätt söka undvika
sådana nedläggningar och därav följande
besvärligheter.

I en reservation, som undertecknats
av representanter för alla oppositionspartierna,
har uttalats att riksdagen
borde hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning om vad som skall kunna
åstadkommas för att motverka företagsnedläggningar.

1 motionsparen 1:730 och 11:837
samt I: 732 och II: 833 finns nästan
exakt samma yrkande. Motionärerna
menar att det skulle kunna skapas särskilda
fonder som skulle kunna tas i
anspråk i händelse av risk för driftsinställelse.
Vi menar att dessa problem
är av den art att riksdagen inte kan
fatta beslut om dem med detsamma,
utan det är skäl att de får utredas. Det
kanske kan finnas andra former för att
stärka företagens likviditet. Från oppositionspartierna
har flera gånger pekats
på de möjligheter som skulle finnas att
bygga upp fonder av olika slag skattefritt
inom företagen. Med anledning av
dessa motioner hemställer reservanterna,
som jag nyss sade, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att en utredning rörande
åtgärder mot företagsnedläggningar
kommer till stånd.

Jag vill, herr talman, med detta korta
anförande yrka bifall till reservationen
av herr Åkerlund m. fl.

28 maj 1969 em. Nr 28 105

Om åtgärder mot företagsnedläggningar

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag förmodar att varken
talmannen eller kammarens ledamöter
har något emot att jag fattar mig kort,
t. o. m. mycket kort. Jag skall göra det
genom att endast hänvisa till utskottets
utlåtande och remissinstansernas starka
motiveringar för att avstyrka motionerna.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

4| Första kammarens protokoll 1969. Nr 28

106

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, med anledning av
motioner om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder
m. in.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:127,
av herr Nyman m. fl., samt II: 147, av
herrar Enskog och Hyltander, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om sådana
ändringar i skatteförfattningarna,
att företag erhölle rätt att skattefritt
avsätta medel till särskilda omskolnings-
och ubildningsfonder;

2) de likalydande motionerna 1:232,
av herr Virgin m. fl., och II: 256, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära förslag snarast om rätt
till skattefri avsättning till utbildningsoch
omställningsfonder;

3) de likalydande motionerna I: 730,
av herr Larsson, Lars, och herr Augustsson,
samt II: 837, av herr Hugosson
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära utredning angående möjligheterna
för företag att fondera medel till
tryggande av anställdas anspråk i sam -

band med nedläggning, omflyttning eller
andra omställningar.

De under 2) upptagna motionerna
hade, i vad de avsåge frågan om skattefri
avsättning till utbildnings- och omskolningsfonder,
hänvisats till bevillningsutskottet.
I övrigt hade de hänvisats
till statsutskottet och lagutskott.

De under 3) upptagna motionerna
hade, i vad de anginge frågan om skattefria
fondavsättningar, hänvisats till
bevillningsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Bevillningsutskottet hade i det nu
ifrågavarande betänkandet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå 1)

motionerna 1:127 och II: 147,

2) motionerna 1:232 och 11:256, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,

3) motionerna 1:730 och 11:837, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson
(m), Börjesson i Falköping (ep)
och Ericsson i Åtvidaberg (fp), vilka
av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med anledning
av

1) motionerna 1:127 och 11:147,

2) motionerna 1:232 och 11:256, såvitt
nu vore i fråga, samt

3) motionerna 1:730 och 11:837, såvitt
nu vore i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära skyndsam utredning om möjligheterna
för företagen att skattefritt avsätta
medel till särskilda omskolningsoch
utbildningsfonder.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet tillstyrkte förra året motionsyrkanden
om utredning av möjligheterna
att skattefritt avsätta medel till sär -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

107

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

skilda fonder för omskolning och utbildning.
Man tyckte detta uppslag var
värt att pröva.

Utskottets hemställan vann emellertid
inte då godkännande av riksdagen,
som i stället biföll ett av utskottets socialdemokratiska
hälft framställt avslagsyrkande.

När motionärerna nu kommer tillbaka
har förra årets reservanter blivit
utskottets majoritet. I fjol talade jag för
utskottet, medan jag i år talar för reservationen.

Årets reservanter utgår ifrån att omskolning
och utbildning är det genomgående
temat på arbetsmarknadspolitikens
område av i dag. Statsmakterna
satsar — som framgår av tidigare debatter
— mycket betydande anslag på hithörande
utbildning. Men staten ensam
kan inte ombesörja all yrkesutbildning.
Vi menar att allt bör göras för att även
företagen här skall kunna göra sin insats.
Företagen har visserligen möjlighet
att göra avdrag som omkostnad för
utbildning av arbetskraften. Det är
högst betydande belopp som företagen
måste betala för att kunna nyanställa
arbetskraft eller omskola arbetskraft
som skall omplaceras. Det är gott och
väl. Men vi tänker på framtiden och
ser detta som en beredskapsåtgärd. I
en gynnsam konjunktur bör företagen
lämpligen kunna avsätta medel till den
omskolning av arbetskraft som vid kommande
rationalisering kan behöva omplaceras
samt medges avdrag härför.
Införande av rätt till skattefri fondavsättning
för omskolnings- och utbildningsändamål
skulle vara en verksam
stimulans för företagen till egna åtgärder.
Jag är medveten om att en lagändring
av den föreslagna innebörden kanske
skulle få ett relativt begränsat värde,
men den kunde inte desto mindre
vara en positiv sak.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att bara instämma
med herr Gösta Jacobsson men skall
ändå tillfoga ett par ord.

Det pågår en omställning inom näringslivet
i vårt land — man kan kalla
det för en strukturrationalisering -—-som har omvälvande konsekvenser för
företagen men också för de anställda,
och kanske allra mest för dem. För att
de störningar och olägenheter som följer
med denna omvandlingsprocess inte
skall bli större än nödvändigt är det
angeläget att myndigheterna och företagen
samverkar i fråga om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som är påkallade.
Självfallet bör också en samverkan
ske med arbetstagarnas organisationer.
Inte minst gäller det att
engagera företagen i så god tid och så
effektivt som möjligt i åtgärder som avser
utbildning av arbetskraften för nya
uppgifter inom yrket och för omskolning
till andra yrken.

Detta ärende har ett samband med
det som vi nyss behandlade. En av motionerna
har delvis hänvisats till bevillningsutskottet.
Det var där fråga
om att genom lagstiftning eller i varje
fall genom statliga åtgärder skapa möjligheter
för företagen att verkställa
fonderingar för omskolnings- och utbildningsändamål.
Vi beslöt nyss att
inte bifalla detta förslag, då kammaren
och bankoutskottets majoritet ansåg
att det ankommer på arbetsmarknadens
parter att lösa den frågan. Det
är naturligtvis ändå önskvärt att företagen
för att kunna uppfylla de förpliktelser
som de kan komma att påta
sig genom avtal, får möjlighet att fondera
medel för utbildningsändamål
samt att denna fondering kan ske skattefritt.

För oss reservanter är det självklart
att företagen skall medverka i omskolnings-
och utbildningsverksamhet. Vad
vi syftar till är att skapa möjligheter
för företagen att i tider då rörelsen

108

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

går bra avsätta medel för att kunna
möta behov av sådan verksamhet i
tider då rörelsen går sämre. Det är ofta
då som åtgärder av detta slag blir
aktuella. Vad vi syftar till är en parallell
till investeringsfonderna, som ju
alla tycker är bra. Skillnaden är den
att det här gäller investeringar i yrkesskicklighet
och kunnande och inte i
maskiner och byggnader.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
uttryckte för en stund sedan tillfredsställelse
över de nya regler som införes
för avskrivningar på rörelsebyggnader,
inventarier och hyresfastigheter.
Men nu agerar herrar Jacobsson
och Tistad på en linje där man vill ha
generösare villkor när det gäller omskolning,
som de betraktar som en beredskapsåtgärd.
Det skulle varit intressant
att ha haft tillgång till ett material
som visat i vilken omfattning det
allmänna hjälper företagen med omskolningsverksamhet
och liknande —
det är klart att arbetsmarknadsstyrelsen
liksom skolöverstyrelsen har statistik
i detta avseende. Jag skulle emellertid
tro att företagens möjligheter att
erhålla ersättning för sådan verksamhet
är mycket omfattande och generösa.

Reservationen börjar med en vilseledande
mening, men herr Gösta Jacobsson
gjorde ett försök att gardera sig i
sitt anförande. Han sade att bevillningsutskottet
föregående år tillstyrkt
förslaget, men han glömde att tala om
att riksdagen inte fattade beslut i enlighet
med utskottets förslag. Herr Jacobsson
sökte en passent tala om att
det var något annat det. Så bör inte
bevillningsutskottets reservanter uttrycka
sig en annan gång, ty det är vilseledande
för riksdagens ledamöter.
Detta sagt bara som en stillsam förmaning
till dem som påstår sig vara mer
objektiva än andra i riksdagsarbetet.

Herr talman! Jag är frestad att än
en gång säga att vi snart kommer därhän
att företagen må göra vilka avskrivningar
som helst. Vi beskattar utdelningar
från företagen, och vi borde
beskatta fondemissioner, dvs. gratisemissioner.
Men i övrigt innebär den
nuvarande ordningen, att vi inte får
in några större pengar från företagen
i form av skatt från dem. Utvecklingen
visar nämligen att det i allt större utsträckning
är fysiska personer som betalar
skatt. Under sådana omständigheter
är det självklart att bevillningsutskottet
yrkar avslag på den föreliggande
motionen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande gjorde gällande att
det är högst betydande belopp som av
statsmakterna årligen anvisas till utbildningsändamål
inom företagen. Jag
har inte någon statistik på detta, men
av förra årets utskottsbetänkande framgick
— vill jag minnas — att man räknade
med ett bidrag på 3 kronor om
dagen, vilket ju var en relativt blygsam
peng. Huruvida det blivit någon ändring
sedan dess vet jag inte.

Utskottsordförandens förmaning till
mig att uttrycka mig varsammare när
jag redovisar bevillningsutskottets betänkande,
anser jag inte att jag behöver
ta åt mig, ty jag utgick ifrån att
var och en visste att utskottets majoritet
i fjol var en lottmajoritet och icke
någonting annat. Det var detta jag
syftade på. Vi hade ju en debatt även
i fjol, jag hänvisar till protokollet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och för -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

109

Ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin

klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. byggnadsmaterialindustrin och
byggnadsindustrin

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
angående byggnadsmaterialindustrin
och byggnadsindustrin.

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat

a) de likalydande motionerna 1:338,
av herr Werner, och II: 381, av herr
Hermansson m. fl., vari yrkats att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att direktiven för byggindustrialiseringsutredningen
måtte kompletteras
med uppdraget att utreda och
framlägga förslag om ett statligt engagemang
inom byggnadsindustrin;

b) de likalydande motionerna I: 339,
av herr Werner, och II: 382, av herr
Hermansson m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag syftande till
förstatligande av cement- och lättbetongindustrin
samt den privatägda delen
av tegelindustrin; ävensom

c) de likalydande motionerna 1:910,
av herr Johansson, Knut, och herr Högström,
samt II: 1044, av herr Henningsson
m. fl., såvitt de avsåge yrkande att
riksdagen skulle hemställa att Kungl.
Maj :t måtte tillsätta en branschutredning
med uppgift att kartlägga koncentrationen
i byggnadsmaterialbranschen
och att framlägga planer för
främjandet av konkurrensen på byggnadsmaterialmarknaden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 910 och II: 1044, såvitt
nu vore i fråga,

2) motionerna 1:339 och 11:382
samt

3) motionerna 1:338 och 11:381.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Utskottet behandlar i
detta utlåtande bland annat en motion
i denna kammare av herr Ivar Högström
och mig. Vi föreslår i motionen
att riksdagen i skrivelse skall hemställa
att Kungl. Maj:t tillsätter en branschutredning,
närmast i anslutning till näringspolitiska
rådet, med uppgift att
-kartlägga koncentrationen inom byggnadsmaterialbranschen.

Utskottet har i sitt utlåtande varit
synnerligen välvilligt inställt till motionen.
Man delar motionärernas uppfattning
att det finns anledning att titta
närmare på detta problem. Utlåtandet
i dess helhet rimmar med de synpunkter
som motionärerna anfört. Emellertid
slutar utskottet med att yrka
avslag på motionen. Jag har synnerligen
svårt att få detta att gå ihop, även
om utskottet som motiv för sitt ställningstagande
anför att enligt vad utskottet
erfarit föreligger inom Kungl.
Maj :ts kansli planer att tillsätta en särskild
arbetsgrupp med uppgifter på
byggområdet.

Formerna för ett uppfyllande av motionärernas
yrkande är ju i hög grad
sekundära. Det centrala är att få kartlagt
sambandet mellan byggnadsmaterialindustrierna,
byggnadsföretagen och
bankerna. Det är den koncentrationen
av utredningsarbetet som vi motionärer
i första hand anser vara synnerligen
angelägen. Jag kan inte tolka utlåtandet
på annat sätt än att även utskottet
är ense med oss på den punkten.
Men som jag redan sagt kan jag inte få
det att gå ihop med utskottets förslag
om avslag. Vad menar utskottet? Anser
man att de synpunkter som anförts i
motionen är riktiga, eller anser man
dem vara felaktiga och sålunda inte
böra föranleda någon åtgärd?

Det finns också anledning att fråga
vad utskottet menar då man ungefär
mitt på sidan 8 i utlåtandet talar om
att det från byggnadsindustrins sida
har uttryckts intresse för en ökad konkurrens
inom byggnadsverksamheten,

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin

baserad på ett enhetligt produktionsansvar
för de skilda projekten och innefattande
olika konkurrensmedel. Vad
menas med detta? Menar man att det
är ett intresse från de kopplade företagen,
kopplade vad det gäller materialindustrin
och byggnadsindustrin, ja,
då krävs det sannerligen en förklaring
till vad man menar med ökad konkurrens.
Avser man däremot de från materialindustrierna
helt fristående byggföretagen,
kan jag förstå utskottets
skrivning.

Men detta, herr talman, ger mig anledning
att fråga utskottet vad man
egentligen har avsett med sitt utlåtande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Trots den centrala roll
ägandeförhållandena och prispolitiken
inom byggnadsmaterialindustrin har
spelat i den byggnads- och bostadspolitiska
debatten under hela efterkrigstiden
har man från samhällets sida lämnat
detta område helt utan ingripande.

Redan 1947 tillsattes en statlig utredning,
men den fick 1954 regeringsbesked
om att icke avge något betänkande.
Under årens lopp har ett flertal
branschutredningar påvisat missförhållanden,
inte minst i fråga om de starka
monopoltendenser som är rådande
inom byggnadsmaterialindustrin. Även
förutvarande inrikesministern har påpekat
dessa starka monopoltendenser,
som han ansåg måste hållas under observans
— ett i och för sig riktigt påpekande
men helt otillräckligt, om man
avser att bryta dessa tendenser. Mera
väsentligt är att vidta konkreta åtgärder
från samhällets sida för att komma
till rätta med dessa problem.

Chefen för statens råd för byggnadsforskning
konstaterade i början av år
1966 att priserna på byggnadsmaterial
ökat med 40 procent från mitten av
1950-talet, medan exportpriserna under
samma tid stigit med omkring 10 pro -

cent. Han framhöll vid samma tillfälle
att ett realistiskt program för industriellt
byggande som skulle resultera
i lägre byggnadskostnader måste omfatta
både material, byggvaror och
byggarbete.

Under åren 1960—1967 har arbetslönernas
andel av byggnadskostnaderna
gått ned från 31 till 25 procent, medan
materialkostnadernas andel har stigit
och nu ligger vid 53 procent.

Enligt koncentrationsutredningen torde
byggnadsmaterialindustrin svara för
8—10 procent av den svenska industrins
tillverkningsvärde, vilket gör att
den är en mycket tung post i samhällsekonomin.
Utredningen konstaterade vidare
att denna industrisektor expanderar
mycket kraftigt. Från år 1950
till 1963 ökade försäljningen med över
200 procent eller från 2 750 miljoner
kronor till 8 700 miljoner kronor.

Inom byggnadsmaterialindustrin behärskas
hela den tunga delen, alltså
produktionen av cement, lättbetong och
tegel, helt av privata finansgrupper,
bland vilka Wehtjegruppen äger sex av
de sju cementfabrikerna genom Skånska
Cement AB. Den sjunde fabriken,
Gullhögen, ägs av AB Industrivärden,
bakom vilken står Svenska Handelsbanken.
När det gäller lättbetongindustrin
domineras denna av Wehtjegruppen
genom Siporex. Övrig lättbetongproduktion
sker genom Ytong AB, som
har knutits till AB Industrivärden. Försäljningen
sker dock genom ett gemensamt
försäljningsbolag.

Den svenska tegelindustrin behärskas
till 90 procent av privata finansgrupper.
Det av Kooperativa förbundet ägda
Mälardalens tegelbruk svarar endast
för cirka 10 procent av produktionen.

Uppräkningen av denna koncentration
kunde fortsätta, men vad jag här
nämnt visar ändå hur intimt de avgörande
delarna av den svenska byggnadsmaterialproduktionen
har knutits
till ett fåtal bankintressen. Yi anser att
det är ett samhällsintresse att bryta ut
denna industrisektor ur storfinansens

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

Ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin

intressesfär, om vi skall kunna få en
sådan konkurrens till stånd som kan
pressa priserna på dessa för byggnadskostnaderna
så avgörande produkter.

Den integration som de nämnda två
företagsgrupperna strävar till inom materialindustrin
går igen även på andra
områden inom byggnadsindustrin, bl. a.
när det gäller markförvärv genom
markköp av det av AB Industrivärden
och Wehtje tillsammans med en tredje
intressent ägda bolaget Prosako, vilket
bolag inte är okänt bland kommunalpolitikerna
i förortskommunerna runt
omkring Stockholm.

Sedan 1964 har byggnadsindustrin
genomgått påtagliga förändringar genom
att affärsbankernas direkta inflytande
över byggnadsindustrin har ökat
mycket snabbt. Jag kan nämna några
exempel. Svenska Handelsbanken har
genom förut nämnda AB Industrivärden
köpt upp John Mattsons Byggnads
AB, Bergendahl & Höckert, Harry
Karlsson i Lund och Hermanssons
Bygg AB i Bjuv. Skandinaviska Bankens
inflytande har ökat väsentligt genom
byggnadsfirman Olsson & Skarnes
uppgång i Skånska Cementgjuteriet.

Dessa företagsgrupper med olika
bankintressen i bakgrunden köper alltså
först upp marken och låter sedan
sitt byggande företag bygga, varvid
byggnadsmaterialet givetvis kommer
från samma företagsgrupps materialföretag.
Det behövs ingen speciell fantasi
för att förstå att konkurrensen både
mellan de byggande företagen och de
materialproducerande företagen i de
flesta fall blir helt obefintlig. Vi anser
att den koncentration av kapital och
produktionsresurser som här sker, och
som kombineras med omfattande markförvärv
framför allt i expansionskommunerna,
är mycket oroande genom att
den ger det privata näringslivet ett
helt dominerande inflytande på byggnadspolitiken.

Den enda institution som inte tycks
finna detta särskilt oroande, även om
man i långa stycken ger motionärerna

rätt, är bankoutskottet, som i sitt utlåtande
hänvisar till att statens intresse
för byggnadsområdet kommer särskilt
till uttryck i »den rad av statliga utredningar
som på senare tid har behandlat
frågor rörande de nu aktuella
branscherna». Men vilket resultat har
dessa enligt utskottet så omfattande utredningar
avsatt i form av konkreta
åtgärder?

Vi har i motionsparet 1:339 och
II: 382 sagt att samhälleliga och kooperativa
insatser i fråga om elementtillverkning,
framställning av snickerier
etc. är mycket värda, men de rubbar
inte storfinansens maktställning inom
här berörda områden och kan därför
inte heller leda till en sänkning av
byggnadskostnaderna. Vi anser heller
inte statliga nyetableringar inom den
tunga materialindustrin vara den bästa
vägen, eftersom kapaciteten inom den
befintliga industrin torde vara tillräcklig.
Vi anser därför att ett förstatligande
på detta område vore den enda
riktiga lösningen. Detta förslag avvisar
utskottet bl. a. med hänvisning till det
nyligen träffade avtalet med Gullhögens
Bruk om viss insyn i detta företag och
därigenom i den svenska cementindustrin.
Denna mycket begränsade insyn
torde dock vara helt otillräcklig, eftersom
den inte hindrar den monopolprissättning
som det här är fråga om.

Våra förslag i motionsparet 1:338
och 11:381 att direktiven för byggindustrialiseringsutredningen
kompletteras
med uppdraget att utreda och framlägga
förslag om statligt engagemang
inom byggnadsindustrin avvisas med
motiveringen att det redan i de nuvarande
direktiven talas om att »utredningen,
därest den kommer till slutsatsen
att staten bör ta egna produktionsinitiativ,
skall överväga formerna
härför». Samtidigt säger man i utskottsutlåtandet
att detta närmast avser tillverkningen
av byggelement, vilket är en
avsevärd begränsning mot vad vi har
föreslagit.

Låt mig avslutningsvis säga, herr tal -

112

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin

man, att med hänsyn till såväl den framtida
bostadsproduktionen som den offentliga
sektorns omfattande program
för byggande av skolor, sjukhus, reningsverk,
trafikleder och anläggningar
för kraft- och värmeförsörjning m.m.
framstår det enligt vår mening som en
tvingande nödvändighet med ett direkt
statligt engagemang inom byggnadsindustrin.
Det är därvidlag inte avgörande
om det sker i form av ett helstatligt
företag eller om det sker genom ett företag
bildat i samarbete med fackföreningsrörelsen
och kooperationen, i enlighet
med Byggnadsarbetarförbundets
kongressbeslut för fem år sedan. Däremot
är det avgörande att vi snabbt får
till stånd ett komplement till det privata
näringslivets mycket dominerande
inflytande i den samhälleligt viktiga
byggnadsindustrin.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparen I: 339 och II: 382
samt 1:338 och II: 381.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Redan för 20 år sedan,
nämligen i 1947 års byggnadsmaterialutredning,
hade man klart för sig att
en tillfälligt arbetande kommitté knappast
var ett ändamålsenligt instrument
för de insatser som behöver göras inom
byggnadsmaterialområdet. Det syntes
i stället angeläget med någon form av
kontinuerligt översiktsarbete mellan
permanenta organ, såväl branschernas
egna som offentliga, varvid statens
nämnd för byggnadsforskning, pris- och
kartellnämnden, bostadsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen nämndes.

Bankoutskottet har erfarit att det
inom Kungl. Maj :ts kansli föreligger planer
på att tillsätta en särskild arbetsgrupp,
något som också herr Knut Johansson
efterlyste, med uppgifter på
byggområdet. Den arbetsgruppen skulle
bestå av representanter för berörda departement
och dess uppdrag vara att
göra en samlad värdering av befintliga

utredningsresultat, att inventera behovet
av ytterligare undersökningar och
att skissera ett handlingsprogram för
åtgärder från statens sida på byggnadsområdet
under de närmaste åren. Särskilt
skulle det härvid bli aktuellt att
ägna stor uppmärksamhet åt kartellsamarbetet
inom byggnadsmaterialindustrin.
I anslutning till arbetsgruppen
skulle, när så bedömdes lämpligt, upptas
diskussioner inom näringspolitiska
rådet.

De nu refererade planerna tillgodoser
enligt utskottets bedömning i allt väsentligt
de i motionerna I: 910 och II:
1044 framförda önskemål som här
behandlas, varför något skäl för riksdagen
att till Kungl. Maj :t rikta en särskild
hemställan i ämnet enligt utskottets
uppfattning inte synes föreligga.

Herr Knut Johansson ställde en fråga
angående den passus i utskottets utlåtande
där det talas om att det från
byggnadsindustrins sida har uttryckts
intresse för ökad konkurrens inom
byggnadsverksamheten, baserad på ett
enhetligt produktionsansvar för de skilda
projekten och innefattande olika
konkurrensmedel. Utskottet har funnit
underlag för denna värdering genom
industrins byggutredning — Den nya
byggmarknaden, som den också heter.
Producentens kunskaper om konsumenternas
värderingar kommer att vara
avgörande för om han lyckas satsa på
de produkter som röner det största intresset
hos konsumenterna. Producenten
blir således intresserad av att inom företaget
bygga upp en innovationsprocess
för att förbättra och utveckla sina produkter
och satsa på en produktutveckling.

Utskottet har funnit att en samlad
värdering bör ske av de utredningsresultat
som har framkommit inom olika
departement. På så sätt skulle vi få en
samlad bild av hela detta stora ämnesområde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

113

Ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Med anledning av de
synpunkter som herr Werner anförde
och det yrkande som han ställde vill jag
säga att jag ansluter mig till utskottets
uppfattning att denna fråga inte lämpar
sig för en större särskild utredning,
parlamentariskt sammansatt eller sammansatt
på annat sätt. Jag är således
helt ense med utskottet om att vad som
här erfordras är en kartläggning som
kan göras av en expert eller en grupp
av experter. Om dessa experter är knutna
till Kungl. Majrts kansli eller till näringspolitiska
rådet är i detta sammanhang
en mycket underordnad fråga.

Det är riktigt som utskottets talesman
herr Ståhle anförde, att när 1947 års
byggnadsmaterialutredning fick åläggande
från dåvarande socialminister
Sträng om att avbryta sitt arbete så anlade
utredningen, såsom framgår av
1955 års riksdagsberättelse, ungefär likartade
synpunkter. Enligt utredningens
mening var det inte lämpligt att för dessa
frågor tillsätta en parlamentariskt
sammansatt utredning. Vad som här är
av vikt är att kontinuerligt följa utvecklingen.
Det är också vad motionärerna
har yrkat i motionen 1:910.

Jag frågade i mitt förra anförande
vad utskottet grundar sitt uttalande om
den ökade konkurrensen inom byggnadsverksamheten
på. Herr Ståhle säger
som svar på min fråga att uttalandet
bygger på en utredning som har gjorts
av företagen, redovisad i Ny byggmarknad.
Man blir något betänksam när utskottet
tar detta som underlag för eu
objektiv värdering av detta mycket
stora och viktiga samhällsproblem. Eftersom
ett enda företag svarar för 33
procent av byggandet inom en grupp av
17 stora företag i byggnadsindustrin och
detta är klart sammansvetsat med den
största byggnadsmaterialindustrin i
detta land, nämligen cementindustrin,
är det helt naturligt att detta företag

— såsom utskottet anför i sitt utlåtande

— säger att det råder konkurrens inom
byggnadsindustrin. Det torde vara up -

penbart. Jag efterlyser fortfarande utskottets
förklaring till hur man med de
positiva synpunkter på motionen som
utskottets talesman här har anfört ändå
finner det riktigt att motionen skall
avslås.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Förnöjsamheten med utskottsutlåtanden
kan naturligtvis vara
olika utvecklad på olika håll, men jag
anser att man har utrett tillräckligt
länge och tillräckligt mycket för att
äntligen ta några konkreta initiativ på
de områden vi har berört i våra motioner.

Såväl vi som andra motionärer bär
ganska klart, tycker vi, dokumenterat
att det förhållandet att den svenska
byggnadsmaterialindustrin i dag praktiskt
taget domineras av två företagsgrupper
är helt otillfredsställande och
måste rättas till. Denna utveckling blir
mer och mer framträdande, vilket innebär
att hela denna bransch blir så kartellbunden
att konkurrensen helt upphör.
Därför anser vi att det är nödvändigt
med mycket långtgående samhälleliga
insatser för att ändra detta förhållande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Till herr Knut Johansson
vill jag bara säga att när vi inom
bankoutskottet hänvisat till vad som redan
pågår inom departementen är det
den metodik vi brukar tillämpa. Vi
framhåller att de önskemål som framställs
i motionerna redan är föremål för
behandling inom departementen.

Vi påpekar alltså — med hänvisning
just till den pågående sammanställningen
av samtliga de utredningar som
gjorts tidigare — att det inte finns något
underlag för att riksdagen skulle
göra en särskild hemställan till Kungl.
Maj:t om en utredning. Sammanställningen
gör att vi får en inventering av
allt som man kommit fram till. Det är

1,14 Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. nedläggning och avlysning av flottled

en inventering som skall ge impulser
för det fortsatta arbetet, i vilket man
givetvis även kommer att ta hänsyn
till den — för all del privata — utredning
som gjorts inom byggnadsindustrin.

Herr talman! Jag vidhåller fortfarande
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Med den förklaringen
skall utlåtandet alltså tolkas så att trots
att utskottet har yrkat avslag menar
man bifall. Mot den deklarationen till
kammarens protokoll, herr talman, har
jag ingen erinran.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag trodde inte att det
skulle vara nödvändigt för herr Knut
Johansson att understryka vad vi här
har sagt. Vi delar de synpunkter som
motionärerna har framfört, och det
uttrycker vi på det sättet att de önskemål
som motionärerna har anfört kommer
att tillgodoses i den sammanställning
som skall göras av alla de utredningar
vilka redan finns samlade inom
departementen. På basis härav säger vi
att det inte finns någon anledning för
riksdagen att till Kungl. Maj:t göra en
ytterligare hemställan om utredning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:339 och 11:382; och för -

klarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla motionerna
1:338 och 11:381; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 32, i anledning av motioner om
överförande i samhällets ägo av rikets
mineraltillgångar;

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; nr

36, i anledning av motioner om
förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelningssekreteraren
i statsutskottet
Åke Gyllenram; samt

nr 37, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
oan ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 40, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. nedläggning och avlysning av
flottled

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen, m. no jämte
motioner i ämnet.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

,115

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 104, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen,

2) lag om ändring i lagen den 19
juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled samt

3) lag om ändring i lagen den 22
april 1938 (nr 121) om hittegods.

T propositionen hade bland annat
föreslagits, att den behållning som efter
avlysning av flottled funnes hos
flottningsförening skulle, främst i fiskets
och naturvårdens intressen, användas
till återställningsåtgärder i
flottleden. Vidare föresloges, att de medel,
som inflöte vid försäljning av föreningens
egendom medan flottleden
ännu vore i bruk, skulle kunna avsättas
till en fond för återställningsåtgärder.
Ansvaret för åtgärderna skulle åvila en
förvaltare, som utsåges av länsstyrelsen.
Räckte icke föreningens medel
skulle förvaltaren få använda medel
som kunde ställas till hans förfogande
på annat sätt. Förvaltare kunde utses
också för flottleder som redan avlysts.

För det fall att fast egendom skulle
kunna skadas genom att en flottledsanläggning
bortskaffades i avlyst flottled
eller att någon ville använda sådan anläggning
för ätt tillgodogöra sig vattnet,
öppnade förslaget möjlighet för
fastighetsägaren eller annan som ville
tillgodogöra sig vattnet att övertaga
anläggningen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna /: 1032,
av herr Pettersson, Karl, in. fl., samt
11:1186, av herr X i Isson i Agnas och
herr Petersson i Gäddvik, i vilka motioner
yrkats, att : riksdagen skulle be -

Ang. nedläggning och avlysning av flottled

sluta att i lag om ändring i vattenlagen
och lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled skulle intagas
bestämmelser om

1) att nedläggning och avhysning av
huvudflottled finge ske först efter allsidig
utredning ur såväl företagsekonomisk,
samhällsekonomisk som social
synpunkt för berörda områden,

2) skyldighet för flottningsförening
att hålla myndigheter och enskilda
sakägare orienterade om planer för
nedläggning och avlysning av flottleder,

3) att åtgärder skulle vidtagas jämväl
vid flottleder, vilka redan nedlagts
eller avlysts,

4) anläggande av vandringsväg för
fisk vid kraftverks- och regleringsdammar
såsom återställningsåtgärder i
samband med avlysning av flottning i
huvudflottleder och i samband därmed
ändrade förutsättningar för vattenhushållning
i förhållande till gällande vattenföring
enligt vattendom,

5) att i det fall mer än en länsstyrelse
vore berörd av flottledsavlysning
eller nedläggning, de berörda länsstyrelserna
tillsammans skulle handlägga
de frågor som gällde avlysning, återställningsåtgärder
och val av förvaltare
samt att länsstyrelserna skulle erhålla
redovisning från förvaltaren.

Utskottet hade i det nu, föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de i
propositionen nr 104 framlagda lagförslagen; B.

att motionerna 1:1032 och IT:
1186, såvitt avsåge yrkandet under
punkt 1 om allsidig utredning i avlysnings.
frågor, icke måtte föranleda . någon
riksdagens ålgärd;

C. att motionerna, såvitt avsåge yrkandet
under punkt 2 om skyldighet
för flottningsförening att underrätta
myndigheter och enskilda om planer
på floftledsnedläggelse, icke måtte föranleda;
någon riksdagens åtgärd,; . .■

116

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. nedläggning och avlysning av flottled

D. att motionerna, såvitt avsåge yrkandet
under punkt 5 att länsstyrelserna
i de län som berördes av flottledsnedläggelse
skulle gemensamt handlägga
frågor om återställningsåtgärder
m. m., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

E. att motionerna, såvitt avsåge de
däri under punkterna 3 och 4 framställda
yrkandena, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts
vid B i utskottets hemställan

I. av herr Hedin (m), vilken ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:1032 och
II: 1186, såvitt avsåge yrkandet under
punkt 1 om allsidig utredning i avlysningsfrågor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag till bestämmelser
i ämnet måtte framläggas i enlighet
med vad reservanten anfört;

vid C i utskottets hemställan

II. av herr Hedin (m), vilken ansett,
att utskottets yttrande i viss de! bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1032 och II:
1186, såvitt avsåge yrkandet under
punkt 2 om skyldighet för flottningsförening
att underrätta myndigheter
och enskilda om planer på flottledsnedläggelse,
i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att förslag till bestämmelser
i ämnet måtte framläggas i enlighet
med vad reservanten anfört;

vid D i utskottets hemställan

III. av herr Hedin (m), vilken ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:
1032 och II: 1186, såvitt avsåge yrkandet
under punkt o att länsstyrelserna

i de län som berördes av flottledsnedläggelse
skulle gemensamt handlägga
frågor om återställningsåtgärder m. in.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
förslag till bestämmelser i ämnet måtte
framläggas i enlighet med vad reservanten
anfört.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I det motionspar som
behandlas i tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 framhålls den stora betydelse
nedläggning och avlysning av flottlederna
har i berörda områden för skogsbruket
och dess arbetskraft och för samhällets
insatser, bl. a. inom vägväsendet.
Genom en utökning av nollområdena
påverkas också statens och kommunernas
inkomster från skogsbruket och
dess anställda. Enligt gällande lagar är
det inte möjligt att bibehålla flottningen
i huvudflottlederna, om delägarna i
flottningsföreningarna beslutar att nedlägga
flottningen och övergå till landtransport.

Delägarna i flottningsföreningen är
de flottande som det aktuella året bedriver
flottning. I praktiken kan det
bli så att en skogsägare flottar ett år
men har uppehåll i flottningen ett eller
flera år. På grund härav kan dessa
skogsägare ha svårigheter att bevaka
och påverka beslut i nedläggnings- och
avlysningsfrågor.

Erfarenheterna från nedläggningen
och avlysningen av huvudflottlederna
i Indalsälven och Ljungan, som kommer
att träda i kraft efter innevarande
säsong, och propositionen nr 104 har
givit anledning till de motioner som
behandlas i detta utlåtande.

Besluten om nedläggning och ansökan
om avlysning i dessa fall redovisades
först sedan besluten var fattade och
med kort varsel. Såväl myndigheter som
enskilda ställdes inför fullbordat faktum
utan möjlighet att på något sätt påverka
besluten eller förebygga konsekvenserna
av förändringen.

Sammanfaller de ekonomiska intressena
inom vattenkraften och intressena

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

hos de större intressenterna i flottlederna
är motivet ännu starkare för att tillgodose
de i motionerna och reservationen
framförda kraven beträffande varsel
och utredning.

Utskottet avstyrker yrkandet om att
avlysning av huvudflottled får ske först
efter allsidig utredning från företagsekonomisk,
samhällsekonomisk och social
synpunkt för de berörda områdena.
Med hänvisning till vad jag tidigare
sagt skulle dock sådan utredning vara
befogad i enlighet med yrkandena i motioner
och reservation.

Samma erfarenheter som tidigare
nämnts ligger också till grund för yrkandet
om att även enskilda sakägare
skall underrättas i god tid. Utskottet
säger att det också anser att det är angeläget
att fastighetsägare och andra enskilda
som berörs av den planerade
nedläggningen och avlysningen får tillfälle
att framföra sina synpunkter. Detta
borde därför ha understrukits genom
att det i motioner och reservation framförda
yrkandet om skyldighet att underrätta
även enskilda sakägare i god
Hd före nedläggandet och avlysningen
införs i gällande bestämmelser i flottningslagen.

När det gäller frågan om återställande
av vandringsvägar för fisken förbi
de anlagda dammarna utefter de avlysta
huvudflottlederna förutsätter utskottet
att den nyligen tillsatta utredningen
med uppgift att se över vattenlagen tar
upp den frågan till behandling. Jag vill
instämma i denna utskottets uppfattning
och hoppas att så blir fallet och
att de i motionerna framförda synpunkterna
därvid klart leder till åtgärder
för att förverkliga möjligheterna för
fisken att vandra förbi dammanläggningarna,
detta för att ge såväl den
bofasta befolkningen i älvdalarna som
turisterna möjligheter till rekreation
genom ett bättre fritidsfiske. Jag vill uttala
den förhoppningen att förvaltarna
kommer att använda sina möjligheter
att påverka utvecklingen i den riktningen.

Nr 28 H7

Ang. nedläggning och avlysning av flottled
Huvudflottlederna berör ofta mer än
ett län. I motionerna och reservationen
som är fogad till utlåtandet framhålls
önskemålet att de berörda länsstyrelserna
tillsammans skall handlägga de
med avlysningen sammanhängande frågorna
beträffande återställningsåtgärder
och val av förvaltare. På grund av
att dessa frågor kan vara föremål för olika
intressen utefter huvudflottleden
från källflödena ned till havet borde
den i motionerna och reservationen föreslagna
ordningen ha vunnit utskottets
gehör, för att de känsliga frågorna skulle
kunna lösas så friktionsfritt som möjligt.

Med anledning av vad jag har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som är fogade till
tredje lagutskottets utlåtande nr 43.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Såsom torde vara välbekant
har flottningstransport i ökad
utsträckning kommit att upphöra och
ersatts med landtransport. Denna utveckling
har aktualiserat frågan hur
vattendragen skall kunna återställas sedan
flottlederna avlysts.

I anslutning till motioner, i ämnet vid
föregående års riksdag framhöll tredje
lagutskottet att problemen var av stor
vikt och krävde en snar lösning. Utskottet
konstaterar därför med tillfredsställelse
att det lagstiftningsarbete som
ligger bakom den framlagda propositionen
bedrivits skyndsamt.

Jag skall i korthet beröra de reservationer
som är fogade till utlåtandet.

Den föreslagna lagstiftningen som
åberopas i reservation I och de motioner
som ansluter härtill tar främst sikte
på åtgärder i flottled som avlysts och
berör således icke nedläggning av flottled.

Yrkandet ligger därför utanför propositionens
ram och berör i stället frågor
av stor trafikpolitisk räckvidd, vilka
bör behandlas i annan ordning. Utskottet
anser av den anledningen att

118

Nr 28

Onsdagen den 28 mai 1969 érh.

Ang. nedläggning och avlysning av flottled
yrkandet inte lämpligen bör behandlas i
förevarande begränsade sammanhang.

Yrkandet i reservation II att flottningsförening
skall vara skyldig att hålla
myndigheter och enskilda sakägare
orienterade om planer för nedläggning
och avlysning av flottleder torde kunna
betraktas som obehövligt.

Enligt avsikten med bestämmelserna
skall länsstyrelsen underrättas om nedläggningsplaner
just för att kunna vidtaga
erforderliga åtgärder. Departementschefen
framhåller att planeringsrådet,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens
järnvägar samt fiske- och naturvardsmyndigheter
bör vara företrädda vid
behandlingen av nedläggningar.

Vidare förutsättes att länsstyrelsen genom
kungörelse i ortspressen eller på
annat sätt lämnar upplysning: så att
enskilda intressenter har möjlighet att
deltaga vid förestående sammanträden.
Härmed torde vederbörande kunna erhålla
kännedom om planerade nedläggningar
av flottled.

1 reservation III yrkas att, i de fall
flottledsnedläggelsen berör mer än ett
län, länsstyrelserna i de berörda länen
gemensamt skall handlägga frågor om
t. ex. tillsättande av förvaltare.

I överensstämmelse med departementschefens
uttalande anser utskottet
det vara ändamålsenligt att endast en
länsstyrelse skall utse förvaltare. I de
fall flottleden berör flera län skall länsstyrelsen
i det län där flottningsstyrelsen
har sitt säte utse förvaltare. Däremot
bör samråd kunna äga rum så att
olika parters synpunkter blir tillgodosedda.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hedin vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten C gjordes vidare
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i den av herr Hedin vid
utlåtandet anförda, med II betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten D framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hedin vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten E.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 44, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden m. in., bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande och memorial: nr

48, i anledning av motioner om
inventering av väderkvarnar; och
nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

119

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av dels
Kurigl. Maj:ts proposition med förslag''
till miljöskyddslag m. m., järnte motioner
i ämnet, dels motioner , om fastställande
av gränsvärden för buller
samtvatten- och luftföroreningar, om
ett miljövårdspolitiskt program samt
om åtgärder mot trafikbuller.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 28, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen
den 11 december 1964 (nr 822),

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663).

1 propositionen hade framlagts förslag
till miljöskyddslag, som innebure
eu ny samlad lagstiftning till skydd
mot vattenförorening, luftförorening,
buller och andra störningar. I fråga om
vattenförorening föresloges, att de regler
om skyldighet att motverka sådan
förorening som för närvarande funnes
i 8 kap. vattenlagen skulle ersättas med
bestämmelser i den nya lagen och att
en skärpning av bestämmelserna skulle
genomföras. Beträffande övriga störningar
innebure förslaget, att lagstiftning
skulle införas på ett område som
tidigare varit i huvudsak oreglerat.

Förslaget avsåge, att störningar skulle
förebyggas så långt det vore praktiskt
och ekonomiskt möjligt. Det stode

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

var och en som utövade eller ämnade
utöva miljöfarlig verksamhet fritt att
ansöka om tillstånd till verksamheten
och därvid få fastslaget om och under
vilka villkor verksamheten finge drivas.
Tillstånd skulle lämnas av koncessionsnämnden
för miljöskydd. Talan
mot tillståndsbeslut kunde föras hos
Kungl. Maj.-t i statsrådet. När väsentliga
allmänna intressen vore berörda
skulle tillståndsärende underställas
Kungl. Maj:t. Under vissa i lagen närmare
angivna omständigheter kunde
omprövning av tillstånd ske och nya
villkor fastställas.

Enligt förslaget finge det allmänna
möjlighet att utöva en effektiv kontroll
och att aktivt medverka till att störningar
förebyggdes. Kungl. Maj :t finge
bemyndigande att föreskriva, att vissa
slag av fabriker eller andra inrättningar
icke finge anläggas eller på visst sätt
ändras eller att avloppsvatten av visst
slag icke finge utsläppas .utan att tillstånd
lämnats enligt lagen eller särskild
anmälan gjorts. I fall då Kungl,
Maj :t föreskrivit skyldighet , ätt söka
tillstånd kunde statens naturvårdsverk
medgiva dispens från skyldigheten under
förutsättning att av verket fastställda
villkor för verksamheten följdes.
Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna
skulle utöva fortlöpande
tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet
som kunde medföra fara för
allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet vore den som utövade
verksamheten skyldig att utgiva
ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avsåges
träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj ds förslag till miljöskyddslag
innebure,

beträffande koncessions prövningen
av flygplatser, vägar och järnvågar
(6 §), att flygplats, väg eller järnväg,
Vars anläggande prövats i särskild ordning,
skulle få undantagas från koncessionsprövning; -

120

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

beträffande koncessionsnämndens
sammansättning (il §), att denna
nämnd skulle bestå av ordförande och
tre andra ledamöter. Ordföranden skulle
vara lagfaren och erfaren i domarvärv.
En ledamot skulle hava sakkunskap
och erfarenhet i tekniska frågor.
En ledamot skulle hava erfarenhet av
frågor som fölle inom verksamhetsområdet
för statens naturvårdsverk. Den
fjärde ledamoten skulle hava erfarenhet
av industriell verksamhet eller, om
ärendet i huvudsak avsåge kommunala
förhållanden, av kommunal verksamhet.
De två förstnämnda ledamöterna
skiulle vara fast knutna till nämnden;

beträffande rättegångskostnader vid
fastighetsdomstol (33 och 34 §§), att
allmänna bestämmelser om rättegångskostnad
skulle tillämpas då yrkande
om inlösen av fastighet ogillades. Fastighetsägaren
finge således, om hans
krav avsloges, i regel själv stå sina egna
kostnader och ersätta motparten hans
rättegångskostnader. Beträffande enskilda
anspråk i allmänhet skulle rättegångsbalkens
regler om rättegångskostnader
bliva tillämpliga;

beträffande talan mot koncessionsnämndens
beslut (48 §), att sådan kunde
föras av sökanden och sakägare som
berördes av beslutet. Därjämte kunde
naturvårdsverket överklaga nämndens
beslut för att tillvarataga allmänna intressen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna 1:945,
av herr Brundin, och II: 1085, av fru
Sundberg m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 28 måtte

A. besluta sådan ändring av Kungl.
Maj:ts förslag att

1. ledamot av koncessionsnämnden
icke, med undantag för naturvårdsverkets
representant, finge tillhöra natur -

vårdsverket vare sig som tjänsteman
eller förtroendevald styrelseledamot,

2. fjärde ledamoten i koncessionsnämnden
då så bedömdes önskvärt med
hänsyn till ärendets art skulle utgöras
av person med erfarenhet från jordoöh
skogsbruksföretag,

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om ändrat förslag rörande rättegångskostnader
så att den som väckt
talan enligt 33 § skulle kunna bliva ersättningsskyldig
för rättegångskostnader
endast i de fall då det vore uppenbart,
att talan vore oberättigad;

II. de likalydande motionerna 1:946,
av herr Dahlén m. fl., och II: 1086, av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle

1. besluta att hos Kungl. Maj:t begära
ett miljövårdspolitiskt program, omfattande
bland annat riktlinjerna för
det fortsatta lagstiftningsarbetet, varvid
borde upptagas problem rörande organisatorisk
samordning med bland annat
bebyggelseplaneringen, klarare
trygghet genom koncessionsbeslut, samhällets
medverkan vid behandlingen av
kompensationsfrågor när koncession
medgåves, regleringsavgifter samt en
riksplanerings uppgifter,

2. besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära komplettering av lagstiftningen
i frågor om införande av höggradig
rening efter en bestämd tidsplan,
om förtydligande av principerna
för intresseavvägningen då värderingsmetoder
kunde användas, om effektivare
metoder att utföra åtgärder i skadeförebyggande
syfte samt om större
trygghet för tillståndsgivna företag vid
omprövning till förmån för nytillkomna
investeringar,

3. besluta om ändringar och tillägg
till lagförslaget i fråga om koncessionsprövning
av vägar och flygfält m. m.,
om sakägares rätt att få ersättning för
kostnader inför koncessionsnämnden,
om sakägares rätt att få ersättning för
rättegångskostnader vid talan om inlösen,
om kommuns rätt att föra talan

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

121

mot beslut av koncessionsnämnden
samt om ändring av koncessionsnämndens
sammansättning i syfte att förstärka
dess självständighet och sakkunskap; 111.

de likalydande motionerna I:
947, av herr Sundin in. fl., och II: 1083,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka
motioner föreslagits,

A. att riksdagen skulle besluta

1) att i miljöskyddslagen skulle föreskrivas,
att chef eller annan högre befattningshavare
i naturvårdsverket icke
finge ingå som ledamot i koncessionsnämnden
— dock att ledamot med
kunskaper inom verkets verksamhetsområde
skulle finnas i nämnden,

2) att i miljöskyddslagen skulle föreskrivas,
att den fjärde ledamoten i koncessionsnämnden
skulle hava erfarenhet
från näringslivet,

3) att i miljöskyddslagen skulle föreskrivas,
att sakägare vid prövning av
ärenden i koncessionsnämnden skulle
kunna erhålla ersättning för kostnader
för prövningen i enlighet med det av
lagrådet framförda förslaget,

4) att i miljöskyddslagen skulle föreskrivas,
att enskild sakägare skulle
kunna direkt hos koncessionsnämnden
anhängiggöra ärende i enlighet med
det av lagrådet framförda förslaget,

B. att riksdagen i skrivelse till Kung],
Maj:t skulle hemställa,

1) att utredning måtte verkställas
och förslag framläggas för riksdagen
beträffande kompletterande lagstiftning
rörande miljöskyddet inom de områden,
som fölle utanför den föreslagna
miljöskyddslagens tillämpningsområde
— varvid särskilt borde beaktas störningar
från flygverksamhet och motorfordon
samt det nära sambandet mellan
miljöskydd och översiktlig planering,

2) att utredning måtte verkställas i
syfte att fastställa normerande mätmetoder
och gränsvärden för luft- och
vattenföroreningar, buller och andra
miljöstörningar; samt

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 28

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

IV. de likalydande motionerna I: 948,
av herr Sveniingsson, och II: 1084, av
herr Hedin, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om sådan utformning
av tillämpningsföreskrifterna för
miljöskyddslagen, att koncession icke
lämnades för vattenförorenande verksamhet
med mindre än att företrädare
för fiskerinäringen hade givits tillfälle
att yttra sig över ansökan.

Vidare hade utskottet behandlat de
i anledning av propositionen nr 47, angående
inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd in. m., väckta motionerna
1:959, av herr Dahlén m. fl.,
och II: 1102, av herr Wedén m. fl., i
vilka motioner anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
utöka koncessionsnämnden för miljövård
med en fast anknuten ledamot,
som skulle vara sakkunnig, förslagsvis
inom medicin med inriktning på hygien.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:393,
av herr Virgin m. fl., och II: 453, av
herr Holmberg m. fl.;

B. de likalydande motionerna I: 868,
av herr Dahlén m. fl., och 11:482, av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner anhållits,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utarbetande av ett miljövårdspolitiskt
program till ledning för forskning,
lagstiftning och åtgärder i övrigt på
miljövårdens område; samt

C. motionen 11:929, av herr Svenning
m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte —- med förklaring
att det vid propositionen nr 28
fogade förslaget till miljöskyddslag icke
kunnat oförändrat antagas — dels
med bifall till motionerna 1:946 och

122

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
11:1086, såvitt avsåge 6 § miljöskyddslagen,
för sin del besluta att antaga i
utlåtandet angiven lydelse av paragrafen
och att antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till övergångsbestämmelser
till lagen med de
ändringarna, att däri infördes en ny,
med 6 betecknad punkt av i utlåtandet
angiven lydelse och att numreringen
av de efterföljande punkterna (6 och
7 i Kungl. Maj :ts förslag) ändrades på
sätt i utlåtandet angivits, dels i anledning
av nämnda motioner giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande koncessionsprövning
av flygplatser och vägar;

B. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:945 och 11:1085, T:
946 och 11:1086, 1:947 och 11:1083
samt 1:959 och 11:1102, såvitt avsåge
koncessionsnämndens sammansättning,
antaga 11 § i förslaget till miljöskyddslag; C.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:947 och 11:1083, såvitt
avsåge enskild sakägares rätt att anhängiggöra
ärende vid koncessionsnämnden,
bifalla propositionen i denna
del;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:946 och 11:1086 samt
1:947 och 11:1083, såvitt avsåge rättegångskostnader
vid koncessionsnämnden,
antaga 14 §, 48 § första och andra
styckena samt 49 § i förslaget till miljöskyddslag; E.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 946 och II: 1086, såvitt
avsåge rättegångskostnader vid fastighetsdomstol,
antaga 33 och 34 §§ i förslaget
till miljöskyddslag;

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 946 och II: 1086, såvitt
avsåge rätt för kommun att -föra talan
mot koncessionsnämndens beslut, antaga
48 § i förslaget till miljöskyddslag
i den del paragrafen ej omfattades av
hemställan under D;

G. att riksdagen måtte antaga dels
förslaget till miljöskyddslag i de delar
som ej omfattades av hemställan under

A—F, dels förslaget till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock förslaget till lag
om ändring i naturvårdslagen den 11
december 1964 (nr 822);

H. att riksdagen måtte lämna förslaget
till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958
(nr 663) utan erinran;

I. att motionerna I: 946 och II: 1086,
såvitt avsåge rening av avloppsvatten
som komme från vattenklosett eller
härrörde från tätbebyggelse, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. att motionerna 1:868 och 11:482
samt motionerna 1:946 och 11:1086,
såvitt avsåge ett miljövårdspolitiskt
program, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1. I: 393 och II: 455;

2. I: 868 och II: 482;

3. I: 945 och II: 1085;

4. I: 946 och II: 1086;

5. 1:947 och 11:1083;

6. I: 948 och II: 1084;

7. 1:959 och 11:1102, såvitt nu vore
i fråga, samt

8. II: 929,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets förslag såvitt avsåge 6 §
miljöskyddslagen innebure, att flygplats,
väg eller järnväg icke borde undantagas
från koncessionsprövning;
redan befintliga anläggningar skulle
dock skyddas genom särskilda övergångsbestämmelser.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Göran Karlsson (s) och
Svante Kristiansson (s), fröken Kanmark
(s), herr Svenning (s), fröken
Anderson (s) samt herrar Hammarberg
(s) och Hugosson (s), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

123

hemställa, att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 946 och II: 1086,
såvitt avsåge koncessionsprövningen av
flygplatser, vägar och järnvägar, antaga
6 § i det vid propositionen nr 28
fogade förslaget till miljöskyddslag,
ävensom övergångsbestämmelserna till
lagen;

vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte — med förklaring att förslaget
till miljöskyddslag icke kunnat
oförändrat antagas — i anledning av
motionerna 1:945 och 11:1085, 1:946
och 11:1086, 1:947 och 11:1083 samt
1:959 och 11:1102 för sin del antaga
i reservationen angiven lydelse av 11 §
miljöskyddslagen, vilket förslag avsåge,
att koncessionsnämnden skulle bestå av
ordförande och fyra andra ledamöter.
Utöver de två fasta ledamöter som föreslagits
i propositionen skulle enligt
reservanterna finnas en tredje sådan
ledamot, som skulle hava sakkunskap
och erfarenhet i medicinska frågor med
anknytning till miljöskydd. »Erfarenhet
av industriell verksamhet» som
kompetenskrav skulle utbytas mot »erfarenhet
från näringslivet». Ledamot
av naturvårdsverkets styrelse eller
tjänsteman hos verket skulle enligt reservanterna
icke få tjänstgöra som ledamot
i nämnden;

vid D i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen måtte
— med förklaring att förslaget till mil -

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

jöskyddslag icke kunnat oförändrat antagas
— i anledning av motionerna
1:946 och 11:1086 samt 1:947 och II:
1083 för sin del antaga i reservationen
angiven lydelse av 14 §, 48 § första och
andra styckena samt 49 § i förslaget
till miljöskyddslag, vilket förslag gällde,
att i lagen skulle införas en bestämmelse
av innehåll, att koncessionsnämnden
ägde förplikta den som utövade
eller ämnade utöva den miljöfarliga
verksamheten att till enskild
motpart utgiva skälig ersättning för
kostnader vid förfarandet inför nämnden,
om det varit av betydelse för denne
att bevaka sin rätt i ärendet;

vid E i utskottets hemställan

IV. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister
(in) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
måtte — med förklaring att förslaget
till miljöskyddslag icke kunnat
oförändrat antagas •— i anledning av
motionerna 1:945 och 11:1085 samt
1:946 och 11:1086 för sin del antaga
i reservationen angiven lydelse av 33
och 34 §§ i förslaget till miljöskyddslag,
vilket förslag avsåge, att den som
utövade eller ämnade utöva miljöfarlig
verksamhet vore pliktig vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader å målet,
såvitt ej fastighetsdomstolen med
hänsyn till omständigheterna funne
skäligt förordna på annat sätt;

vid F i utskottets hemställan

V. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Nils Nilsson (ep),
Tobé (fp) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla i denna reservation
angiven lydelse samt att utskottet bort
under F hemställa, att riksdagen måtte
— med förklaring att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas
— i anledning av motionerna I:

124

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

946 och II: 1086 för sin del besluta, att
48 § i lagen, utom såvitt avsåge första
och andra styckena, skulle erhålla i
reservationen angiven lydelse, vilket
förslag gällde, att kommun borde hava
rätt att föra talan mot koncessionsnämndens
beslut för tillgodoseende av
allmänt intresse inom orten; kommunen
skulle dock snarast underrätta naturvårdsverket
om sin talan;

vid I i utskottets hemställan

VI. av herrar Åkesson (fp), Ernulf
(fp) och Tobé (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:946 och
11:1086, såvitt avsåge rening av avloppsvatten
som komine från vattenklosett
eller härrörde från tätbebyggelse,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att riksdagen måtte föreläggas
förslag till bestämmelser i ämnet i enlighet
med vad reservanterna anfört;

vid K i utskottets hemställan

VII. av herrar Grebäck (ep), Åkesson
(fp), Ernulf (fp), Nils Nilsson
(ep), Tobé (fp) och Josef son i Arrie
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under K hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:868 och 11:482 samt 1:946
och II: 1086 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att en utredning måtte tillsättas
med uppgift att utarbeta ett miljövårdspolitiskt
program i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Den kraftiga höjningen
av den materiella levnadsstandarden
under detta århundrade liksom till -

komsten av det nuvarande välfärdssamhället
har såsom väsentliga förutsättningar
haft teknikens framsteg och
utvecklingen av det moderna industrisamhället.
Samtidigt har de negativa
konsekvenserna för vår levnadsmiljö
av denna utveckling framträtt allt starkare.
Vattenföroreningar, luftföroreningar
och bullerstörningar har blivit
ett allt större problem, inte bara ur
trivselsynpunkt utan också i hög grad
som hälsorisker.

På senare år har man också blivit
alltmer medveten om att vår civilisation
gör sig skyldig till en enorm rovdrift
med jordens naturtillgångar och
till ingrepp i den naturliga miljön av
en sådan omfattning att den biologiska
balansen i naturen rubbas. I stället för
att se till att de gigantiska kvantiteterna
avfallsprodukter från industriell och
annan mänsklig verksamhet på ett naturligt
sätt återgår till den biologiska
omsättningen förstör vi med dessa avfallsprodukter
i stället våra viktigaste
livsbetingelser: luften och vattnet.

Det är inte utan att den tekniska utvecklingen
och dess konsekvenser för
i tankarna första Moseboks ord, att av
kunskapens träd på gott och ont skall
du inte äta, tv när du äter därav skall
du döden do.

Dessa stora frågor om teknisk utveckling
kontra miljöförstöring kan naturligtvis
inte i sin helhet lösas av ett land
ensamt. De måste till stor del tas upp
i internationellt samarbete. Men vi borde
ändå kunna åstadkomma en hel del
här i Sverige. Både den långt gångna
utvecklingen av vår industri och den
höga ekonomiska standarden jämfört
med andra länders gör det enligt min
mening naturligt att Sverige försöker
bli ett föregångsland på miljövårdens
område. Inte minst folkpartiet har under
senare år upprepade gånger krävt
åtgärder i denna riktning, senast i en
partimotion i början av årets riksdag.
Miljövården har också varit ett viktigt
område för mittenpartiernas samarbete.

Mot denna bakgrund är det självfal -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

125

let glädjande att regeringen nu har lagt
fram ett förslag till miljöskyddslag. Det
är fråga om en samlad lagstiftning till
skydd mot vattenförorening, luftförorening,
buller och andra störningar.
En betydelsefull inskränkning i lagens
tillämpningsområde är dock att den
bara avser störningar som kan hänföras
till fast egendom. Detta innebär
t. ex. i fråga om luftförorening och
buller från bilar och andra fordon att
sådana störningar inte omfattas av lagen.
Inte heller berör lagen frågorna
om att förebygga miljöstörningar genom
en väl anpassad planlagstiftning
och samhällsplanering. Även bortsett
från dessa inskränkningar, som ju i och
för sig är ett minus i lagstiftningen, är
glädjen över regeringens förslag inte
ogrumlad. Som ett allmänt omdöme om
förslaget vill jag uttala att det är ett
steg i rätt riktning, men det är ett steg
som är alltför kort och tvekande. Det
må vara riktigt att alla miljöfrågor inte
kan lösas i ett sammanhang och att
man måste räkna med en successiv utveckling
av lagstiftningen. Men nog
hade det efter alla årslånga diskussioner
och förberedelser varit önskvärt
med en något mera »flygande start»,
för att använda ett sportuttryck.

Enligt min mening är den allvarligaste
bristen i förslaget till miljöskyddslag
— jag behandlar i första
hand den och inte den övriga lagstiftning
som ansluter därtill — att skyddet
för miljön utformats med så vaga
och obestämda formuleringar i lagtexten
att det reella skyddet till mycket
stor del blir en fråga om tillämpning.
Detta är särskilt oroande därför att
man i stor utsträckning tycks ha hämtat
reglerna för intresseavvägning mellan
produktion och miljö från vattenlagens
regler om vattenföroreningar.
Just de reglerna har hittills i tillämpningen
visat sig utgöra ett mycket dåligt
skydd för miljön. Det är riktigt att
man har gjort vissa skärpningar, men
i vad mån de kommer att få betydelse
beror, som jag tidigare sagt, i mycket

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

stor utsträckning på tillämpningen. Nu
far vi alltså sätta vår tillit till de tilllämpande
myndigheterna och hoppas
att de med dessa vaga regler ändå tillgodoser
miljöskyddet i rimlig utsträckning.
Det hade naturligtvis varit önskvärt
och lyckligare om garantier för
miljön hade kunnat ligga redan i själva
lagtexten. Det är ju det man alltid eftersträvar,
när man lagstiftar här i
landet.

Naturligtvis är jag medveten om svårigheterna
att utforma precisa regler
för avvägningen mellan produktion och
miljö. Den avvägningen är svår av både
ekonomiska och andra skäl. Det har
helt naturligt inte varit möjligt för
oppositionspartierna att under den
korta tid som stått till buds under utskottsbehandlingen
lägga fram förslag
till mera preciserad lagtext. Men det
blir nu, i det läge vi har kommit, en
viktig uppgift för regering och riksdag
att med uppmärksamhet följa lagens
tillämpning och komplettera lagtexten,
där så visar sig erforderligt. Här får
inte minst oppositionen en viktig bevakningsuppgift
i miljövårdens tjänst.

Som jag sade tidigare är den föreslagna
lagstiftningen visserligen ett
steg i rätt riktning men enligt min mening
ett alltför kort och tvekande steg.
Därför är det särskilt angeläget att ytterligare
steg verkligen tas, så fort detta
visar sig möjligt. Det är av den anledningen
och i detta syfte som folkpartiet
både i en motion i anslutning
till propositionens framläggande och i
en partimotion vid riksdagens början
har krävt ett miljöpolitiskt handlingsprogram
för den fortsatta utvecklingen
och att detta program uppgöres så snart
som möjligt. Det gäller i detta program
både att fixera målsättningen för den
fortsatta utvecklingen av miljöskyddet
och att penetrera och närmare undersöka
metoderna härför. I de motioner
från folkpartiets sida som jag nämnde
utvecklas dessa frågor utförligt.

I en reservation, VII, till utskottsutlåtandet
föreslår centerpartiets och

126

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
folkpartiets utskottsrepresentanter att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär tillsättande
av en parlamentarisk utredning
för att utforma miljöprogrammet.
Utskottsmajoriteten avvisar vårt förslag
i detta avseende och hänvisar till
att naturvårdsverket fortlöpande arbetar
med dessa frågor. Men till det vill
jag säga att reservanterna inte åsyftar
det mera begränsade utvecklingsarbete
som kan och bör göras på verksnivå. Vi
syftar till att man skall utreda hela
den samhälleliga målsättningen på miljöskyddets
område. Det är ännu inte
gjort i tillräcklig omfattning. .lag yrkar
därför, herr talman, bifall till reservation
VII.

Jag skall härefter i korthet gå igenom
de övriga punkter där reservationer
förekommer. Reservation I är
en reservation från sju socialdemokratiska
utskottsledamöter, nämligen de
sju som var närvarande när omröstning
skedde beträffande 6 § sista stycket.
Under omröstningens fortsatta förlopp
lyckades man genom att hämta en
ledamot från bevillningsutskottet komplettera
utskottsröstningen och på det
sättet få utskottet att svänga om med
lottens hjälp.

När utskottet röstade beträffande 6 §
sista stycket behandlade vi frågan om
prövningen av anläggning av flygplats,
väg eller järnväg. Enligt propositionen
är det inte nödvändigt att frågan om
sådan anläggning prövas enligt miljövårdslagens
koncessionsregler utan bara
i den särskilda ordning som redan
nu gäller för sådana anläggningar. Visserligen
kan Kungl. Maj :t enligt en annan
paragraf i miljövårdslagen förordna
om tillståndsprövning, men i propositionen
uttalas att man inte tänkt sig
att så skall ske. Det är att beklaga att
den tillämpningskungörelse som är att
vänta och som skulle bekräfta den
ståndpunkten ännu inte föreligger färdig,
i varje fall inte för riksdagens
kännedom.

Den granskning och prövning som
enligt gällande regler sker beträffande

flygplats, väg och järnväg är i första
hand inriktad på en planering ur exploateringssynpunkt.
Naturligtvis kan
man hoppas att de tillämpande myndigheterna
vid bedömningen av en sådan
exploateringsfråga också tar hänsyn
till miljöfrågan, men i varje fall är
det tydligt att den prövningen inte på
samma sätt kan vara en garanti för att
miljövårdens intresse tillgodoses som
om prövningen hade skett enligt miljövårdslagens
regler.

Utskottsmajoriteten, som i detta fall
alltså består av de åtta ledamöterna
från oppositionspartierna, kräver att
prövningen sker både i den nu stadgade
särskilda ordningen och i den ordning
som miljövårdslagen anvisar. Uttryckt
i lagtext innebär det att vi yrkar
på att 6 § sista stycket skall utgå. I en
särskild övergångsbestämmelse önskar
vi ett stadgande om att redan befintliga
anläggningar inte skall hindras i
sin fortsatta verksamhet genom bestämmelserna
i den nya miljöskyddslagen.
Det är ju tämligen självfallet.
Herr Skärman kommer att närmare belysa
dessa frågor, men, herr talman,
jag vill redan nu i denna del, som alltså
avser punkten A, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Reservation II är en gemensam borgerlig
reservation. I den föreslås en
ökning av antalet ledamöter i koncessionsnämnden,
dvs. den nämnd som på
ansökan har att pröva frågan om tillstånd
till miljöfarlig verksamhet. I propositionen
föreslås att nämnden skall
bestå av ordförande och tre andra ledamöter.
Ordföranden skall vara domare.
Av övriga ledamöter skall en ha erfarenhet
i tekniska frågor och en i frågor
som faller inom verksamhetsområdet
för statens naturvårdsverk. I dessa delar
föreslår reservanterna ingen ändring.

Beträffande den fjärde ledamoten föreslås
i propositionen att han skall ha
erfarenhet av industriell verksamhet
eller i vissa fall av kommunal verksamhet.
Vi reservanter anser att begreppet

Onsdagen den 28 mai 1969 em.

Nr 28

127

industriell verksamhet är alltför snävt
utformat. Det bör kunna vara fråga
om handel, och det bör kunna vara fråga
om jordbruk. Vi vill därför något
utvidga begreppet genom att använda
begreppet »erfarenhet från näringslivet».

Den femte ledamoten, som inte skall
ingå i nämnden enligt propositionens
förslag men väl enligt reservanternas,
bör enligt reservanternas mening ha
erfarenhet i medicinska frågor med anknytning
till miljöskydd.

I reservationen tas också upp en annan
fråga. Departementschefen säger
att koncessionsnämnden är avsedd att i
viss mån inta en domstolsliknande ställning
och att den skall vara opartisk.
Med departementschefens uttalande finner
reservanterna det inte förenligt att
en tjänsteman i naturvårdsverket eller
en ledamot av verkets styrelse sitter
som ledamot i nämnden. Verket har ju
ofta partsställning i frågor som nämnden
behandlar. Man går kanske till koncessionsnämnden
för att få mindre betungande
villkor för anläggning av
verksamhet, och det är inte vanligt här
i Sverige att en partsrepresentant sitter
som ledamot i domstol. Jag yrkar därför
bifall till reservation II.

Reservationerna III och IV behandlar
frågan om rättegångskostnader
i miljövårdsärenden vid koncessionsnämnd
och domstol. Om en person
drabbas av en miljöfarlig verksamhet,
kan han ha anledning att utveckla sina
synpunkter redan vid koncessionsnämndens
behandling av ärendet, om sådan
förekommer, ty sedan är det för sent
att hindra anläggningen, om detta är
hans önskan. Det står honom då bara
till buds att söka ersättning i pengar.
Han kan givetvis, om tillstånd till anläggningen
ges, ha anledning att vid
domstol begära ersättning eller i vissa
fall inlösen av sin fastighet. För den enskilde
som drabbas av miljöfarlig verksamhet
är situationen mycket lik den
som föreligger när man drabbas av
expropriation, låt vara att de inskränk -

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
ningar som han lider av är av något annorlunda
art. När det gäller expropriation
är den svenska rätten ganska generös
i fråga om att tillerkänna den drabbade
inte bara ersättning för den skada
han lider utan också för de kostnader
han behöver lägga ner för att tillvarata
sin rätt; och det är väl en ganska naturlig
inställning som vi har när det
gäller expropriationsmål. Men i detta
fall lämnas i förslaget till miljövårdslag
över huvud taget ingen möjlighet
för en sakägare som vill utveckla sina
synpunkter och framlägga utredningar
inför koncessionsnämnden att få sina
kostnader därför täckta. När det gäller
förfarandet inför domstol föreslås i propositionen
i huvudsak samma rättegångskostnadsregler
som i vanliga tvistemål,
alltså inte samma gynnsamma
ställning för den drabbade som i expropriationsmål.
Lagrådet föreslog en regel
som innebar att koncessionsnämnden
skulle kunna ge ersättning åt sakägare
för hans arbete. Lagrådet påpekade att
miljövårdsförslaget faktiskt innebär en
försämring och försvagning av sakägarens
ställning i fråga om rättegångskostnader
i förhållande till vad som nu gäller.
Det är för mig en betänklig utveckling.

Reservanterna hävdar att den som
drabbas av dessa störningar skall åtminstone
i viss utsträckning få rätt till
ersättning för sina kostnader både vid
koncessionsnämnd och vid domstol. Vi
yrkar inte på fullt samma gynnsamma
ställning som ges enligt expropriationslagen.
Det kan vara anledning att under
en försökstid gå litet försiktigare fram.
Vi föreslår dock att koncessionsnämnden
skall få möjlighet att utdöma ersättning
till en sakägare, som har haft
kostnader för att framföra synpunkter
och framlägga utredningar inför koncessionsnämnden.
Vi tycker att detta är
ett ganska rimligt krav.

Vad gäller förfarandet inför domstol
har vi föreslagit en regel hämtad från
lagen om allmänna vägar, där det ju är
tal om ett slags expropriation. Det in -

128

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
nebär inte fullt samma gynnsamma
ställning som vid vanlig expropriation,
men det är en betydande förbättring i
förhållande till propositionen. Jag har
litet svårt att förstå propositionens och
utskottsmajoritetens kallsinnighet gentemot
den drabbade sakägarens anspråk
på att få ersättning, inte bara för skadan
utan också för de kostnader som
vållats honom genom att han förebringat
utredning om sin skada. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall också till
reservationerna III och IV.

I reservation V behandlas rätten att
överklaga koncessionsnämndens beslut.
Reservanterna föreslår att kommunerna
skall få sådan rätt inte bara när
kommunen är sakägare i juridisk-teknisk
bemärkelse utan även när kommunen
formellt inte är sakägare men vill
föra talan för att tillgodose allmänna
intressen inom orten, t. ex. när det
gäller friluftsintressen. Propositionen
utgår från att det räcker med att naturvårdsverket
får en sådan överklagningsrätt.
Men vi reservanter menar att
det är en onödig omgång att fordra att
en kommun, som vill ha ett beslut av
koncessionsnämnden överklagat, skall
vända sig till naturvårdsverket för att
detta skall föra en sådan talan. För övrigt
är det inte alls säkert att naturvårdsverket
och kommunen har samma
syn på behovet av att föra talan för att
tillgodose de lokala allmänna intressena.
Jag kan nämna att vattenlagen innehåller
just en sådan besvärsrätt för
kommunerna i vattenmål som reservanterna
föreslår. Såvitt jag vet har inga
olägenheter av den besvärsrätten försports.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservation V.

I reservation VI slutligen behandlas reningsgraden
beträffande avloppsvatten.
Det är en reservation som framläggs enbart
av folkpartirepresentanterna i utskottet.
Vi föreslår där att lagtexten
tydligare än i propositionen skall ge
uttryck åt att höggradig rening, dvs.
minst biologisk rening, i princip skall
krävas och att man endast i speciella

undantagsfall skall sätta reningsgraden
lägre. Jag tror inte att detta i sak innebär
någon väsentlig skillnad mot propositionens
önskemål och tankegångar.
Jag tror dock att det är psykologiskt
riktigare att i lagtexten ställa upp en
relativt hög ambitionsnivå som man
syftar till och under en övergångstid
ge möjlighet till erforderliga dispenser.
I fråga om befintliga reningsverk
med låggradig rening föreslår reservanterna
en tidsplan för övergång till
höggradig rening. Reservanterna har av
tidsskäl inte kunnat framlägga förslag
till ändrad lagtext utan föreslår att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till bestämmelser i enlighet
med reservanternas önskemål.

Herr talman! Sammanfattningsvis yrkar
jag bifall till utskottets hemställan
under punkten A och i övrigt bifall till
reservationerna II, III, IV, V, VI och
VII.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det förslag till miljöskyddslag
som vi nu håller på att behandla
innebär, såsom påpekas redan i
inledningen till proposition 28, att lagstiftning
införs på ett område som tidigare
varit i huvudsak oreglerat. Det är
endast när det gällt vattenföroreningar
som vi genom åttonde kapitlet i vattenlagen
haft fastlagda regler för vad som
ur hälso- och trivselsynpunkt icke kunde
godtagas, och även de reglerna har
varit vaga och föga förpliktande. Resultatet
har blivit nedsmutsade sjöar och
vattendrag, ingenväxning, spridning av
dynt och smitta — otrevnad.

Därmed kom också väckelsen till
byn. Man fann att välstånd inte enbart
var materiell standard som kunde byggas
upp utan hänsyn till naturen och
den omgivning man hade att leva i.
Man fann att det inte gick att handskas
hur som helst med livsrummet omkring
oss. Man kom att vidga begreppet av det
för bara några tiotal år sedan rätt okända
ordet miljö, och plötsligt har man

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

129

funnit att det egentligen finns ett livsrum
för varje mänsklig verksamhet, att
miljö finns överallt och går att använda
i alla sammanhang.

Det lagförslag vi behandlar har i
namnhänseende genomgått en utvecklingskedja,
där departementschefen
stannat inför benämningen miljöskyddslag.
Med hänvisning till vad jag nyss
anfört vill jag säga att jag tror att det
har varit ett gott val. Ordet säger direkt
vad lagen vill behandla. Det är vår
övertygelse att lagförslaget för miljövårdens
fortsatta utbyggnad skall vara
av utomordentlig betydelse, och vi har
från folkpartiets sida hälsat förslaget
välkommet och ägnat det stor uppmärksamhet.
Vi har genom en särskild delegation
med bl. a. juridisk expertis utsatt
det för en ingående granskning.
Självklart har vi därvid i olika hänseenden
kommit till andra bedömanden än
departementschefen, men jag vill till
utskoitsmajoriteten säga att vi inte gått
till vårt arbete i syfte att finna fel och
finna skäl till avvikande meningar eller
anledningar till att föra fram populära
ändringsförslag. Tvärtom har vi gått till
granskningsarbetet med allvarligt syftande
ambitioner.

Visst har frågan om emissioner och
immisioner under årtionden nonchalerats
och medfört en rad miljöfördärvande
följder, varför det är hög tid att
verkligen ingripa. Men samtidigt är
mycket av vårt företagande beroende av
situationen på den internationella marknaden,
av konkurrensförhållanden, av
krav på att våra företag skall kunna arbeta
på samma villkor som konkurrenterna
där ute. Vi är därför medvetna
om att man inte på en gång kan vrida
klockan rätt utan måste gå varligt fram.

I utskottet har man också kunnat i
stort sett komma till enighet. Trots detta
har vi funnit det framlagda förslaget
väl tamt, byggt på de gamla vattenföroreningsreglerna
i 8 kap. vattenlagen
och rätt fritt från skapande nytänkande.
Visst måste man, som sagt, gå varligt
fram för att inte motverka sina egna

5-f Första kammarens protokoll Nr 28

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

syften, men vi hade helst sett att lagen
haft mer av skärpa och kraft i sig och
att man i stället under en kortare eller
längre övergångstid tillämpat den mjukt.
I takt med nyanläggningar och internationella
överenskommelser skulle man
därefter med allt större skärpa ha tilllämpat
lagen enligt dess anda och mening.

Emellertid skulle en tillämpning av
sådana principer ha betytt så stora ändringsförslag
att det varit omöjligt för
sittande riksdag att genomföra dem. Då
vi därjämte, som jag anfört, har mottagit
lagförslaget synnerligen positivt
vill vi inte under några förhållanden
sätta en käpp i hjulet för dess antagande.
Vi har därför i vår stora motion —
motionsparet I: 946 och II: 1086 — inskränkt
oss till yrkanden som varit möj
liga att genomföra vid årets riksdagsbehandling.
I övrigt får lagens tillämpning
i praktiken bli motiv för dess
eventuella komplettering eller revision
för framtiden.

För att inte onödigt komplicera debatten
och på grund av utskottets välvilliga
skrivning har vi även avstått
från att reservationsvis framföra alla de
i motionerna framlagda synpunkterna,
som dock bör tjäna till beaktande i det
framtida revisionsarbetet. Framför allt
är det angeläget att lagen samordnas
med riksplanering och övrig normgivande
verksamhet.

Herr Ernulf har redan framfört reservanternas
synpunkter i vissa frågor.
Jag ber att få komplettera honom i några
andra frågor.

Av särskilda, skall vi säga, tekniska
skäl har den socialdemokratiska regeringsmajoriteten
vid voteringen hamnat
i minoritetsställning när det gäller frågan
under punkt A i utskottsutlåtandet.
Av rent praktiska skäl skall jag redan
nu i denna fråga helt kort beröra
den tillfälliga majoritetens åsikt om
den ställning vägar och flygplatser bör
inta i förhållande till miljöskyddslagen.
Om bullerproblemen och de betydande
ingrepp i landskapet som dessa anlägg -

130

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

ningar medför är vi alla medvetna. Utskottsmajoriteten
menar därför att det
bör vara självklart att de också i miljöskyddshänseende
skall behandlas på
samma sätt som alla andra miljöskadliga
anläggningar och således underställas
lagen. Reservanterna följer propositionen,
som undantar vägar och flygplatser
— järnvägar behöver vi väl i
detta sammanhang inte beröra — då anläggningen
av dem prövas i annan ordning,
som man säger. Meningen är väl
ändå att vi skulle få en enhetlig prövning.
Reservanterna i reservation 1 rycker
ju även undan motiven för sitt
eget ställningstagande genom att bl. a.
säga: »Förbättringar kan i många fall
också nås med stöd av speciallagstiftning.
» Vidare säger man : »Lagens konstruktion
hindrar emellertid inte att
koncessionsplikt införs också för sådana
anläggningar, om så skulle visa sig
erforderligt.» Varför inte direkt välja
det enkla och enhetliga sättet att ha
dem med under miljöskyddslagen?

Jag ber att i denna fråga få tillstyrka
utskottets förslag.

I fortsättningen vill jag tala för några
reservationer.

Reservation II vid R i utskottets hemställan
avser sammansättningen av koncessionsnämnden.
Enligt propositionen
skall denna bestå av ordförande och
tre andra ledamöter. Vi har där föreslagit
en utökning av antalet till fem —
herr Ernulf har tidigare talat om detta
förslag. Vi har som huvudskäl anfört
att nämnden skall vara i stånd att alltid
fatta sina beslut med en klar majoritet
och inte vara beroende av ordförandens
utslagsröst. Vi har vidare konstaterat
att samtliga frågor angående
miljöskydd mer eller mindre är av medicinsk
art, och vi har sett en möjlighet
att få en expert på omgivningshygien
med i koncessionsnämnden genom
att den således utvidgas till att omfatta
fem ledamöter.

Eftersom den normala gången i ett
koncessionsärende blir att naturvårdsverket
lämnar dispens och blott i un -

dantagsfall en sådan fråga skall gå till
koncessionsnämnden för avgörande finner
vi det självklart att nämndens ledamöter
ej bör rekryteras från naturvårdsverkets
styrelse eller dess tjänstemän.
Nämnden får en starkare ställning
om den är helt fristående från
verket. Att samma person inte kan delta
i beslutet både i naturvårdsverket och
i koncessionsnämnden är givet med
hänsyn till vanliga jävsförliållanden.
Det förhållandet att vi vill föreslå att
den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet
från näringslivet, i stället för propositionens
förslag om erfarenhet av
industriell verksamhet, är betingat av
att näringslivet representerar ett större
urval och att vårt förslag tillgodoser en
bredare bedömning. Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
IT.

Vidare vill jag yrka bifall till reservation
V vid F i utskottets hemställan,
där reservanterna på närmare anförda
skäl vill medge kommun rätt att föra
talan mot beslut av koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd
enligt miljöskyddslagen. Detta
är inget underkännande av naturvårdsverket,
men det är uttryck för ett erkännande
att kommunerna är fullmyndiga
och väl utrustade att föra sin egen
talan i dylika frågor. Jag vill tillägga
att det kan finnas många fall där naturvårdsverket
har en helt annan uppfattning
än en kommun ute i landet.

I reservation VI vid I i utskottets
hemställan begärs eu framställning till
Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen förslag
till skärpta bestämmelser om rening
av avloppsvatten innan detta
släpps ut i recipienten. Den reservationen
har också berörts av herr Ernulf.
Kravet bör vara att vattnet skall återbördas
till naturen med samma renhetsgrad
som det hade när det togs in i vattenledningarna.
Med hänsyn till den
nedsmutsning som skett och sker anser
vi minimiregeln i lagens sjunde paragraf
när det gäller avlopp från vatten -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

131

klosett och tätbebyggelse icke vara godtagbar
för en ny — och som vi vill
kalla den progressiv — lagstiftning. Ambitionerna
bör, som nämnts, här ställas
mycket högre än i förslaget. Jag yrkar
således bifall till reservation VI.

Slutligen vill jag säga några ord om
kravet på ett miljövårdspolitiskt program,
framställt av folkpartiet i tvenne
motionspar som båda behandlas i samband
med miljöskyddslagen. Naturligtvis
hade detta program bort komma
långt tidigare, helst innan man lade
fram förslag om naturskyddslagen och
naturvårdslagen och innan naturvårdsnämnden
och därefter naturvårdsverket
inrättades, så att de haft detta program
att arbeta efter. Lika naturligt är
att ett sådant program inte i detalj kan
dra upp riktlinjerna för miljövården,
men det hör fastställas vissa grunder
för samhällets handlande på detta område,
så att alla krafter arbetar mot
samma mål och i varje fall inte, vilket
ibland synes ske, motarbetar varandra.
Jag ber att få yrka bifall till reservation
VII vid K i utskottets hemställan.

Genom talmannens medgivande har
tillfälle beretts att här även beröra jordbruksutskottets
utlåtande nr 18. Vi har
till detta utlåtande fogat en reservation,
nr 1, där mitt namn är det första. Reservationen
gäller femte ledamoten i
koncessionsnämnden, en fråga som jag
tidigare berört. Jordbruksutskottets utlåtande
rör närmast inrättandet av sagda
tjänst och dess finansiering. Följaktligen
kommer jag, om den tidigare berörda
reservationen vid tredje lagutskottets
utlåtande vinner bifall, att återkomma
med yrkande om bifall till reservation
nr 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande. Detta är således beroende på
avgörandet beträffande förslaget om
miljöskyddslagen.

Vi från folkpartiet har också fogat
en blank reservation till jordbruksutskottets
utlåtande nr 18. Detta har vi
gjort därför att vi har velat påminna
om yrkandena i motionsparet I: 959 och
II: 1102. Där föreslås inrättande dels av

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
en särskild dispensavdelning inom naturvårdsverket,
dels av en särskild byrå
inom naturvårdsverket för bullerfrågor.

Dispensgivningen inom naturvårdsverket
kommer givetvis att medföra ett
oerhört betungande arbete, och det
kommer att tvinga fram en dispensavdelning
av ungefärligen det slag som
motionerna föreslår. Vidare är de samlade
bullerfrågorna av sådan betydelse
och sådant omfång att de väl motiverar
en särskild byrå.

På grund av tredje lagutskottets skrivning
och då man inte med säkerhet
kan i dagens läge bedöma omfånget av
den erforderliga arbetskraften har vi
avstått från att i år föreslå en preciserad
organisation på dessa områden, men jag
ville som sagt påminna om problemet.
Prövningsnämnden i naturvårdsverket
kommer att få ta hand om många fler
frågor än som för närvarande ombesörjs
av inte mindre än sex vattendomardistrikt.
Det är meningen att endast
ett fåtal av dessa frågor skall gå vidare
till koncessionsnämnden, och man kan
således beräkna att det blir ett mycket,
mycket betungande arbete.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till samtliga reservationer vid
tredje lagutskottets utlåtande nr 37,
utom reservation I, samt i övrigt till utlåtandet.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Behovet av skydd för
miljön har funnits under en följd av
år, och i många avseenden har sådana
skador uppstått att det kan visa sig
svårt att råda bot för dem. En lagstiftning
på miljöskyddets område välkomnas
därför och erkännes allmänt vara
av stor betydelse. Herr Ernulf har här
tidigare berört bakgrunden till lagstiftningen.
Att vi ser den som en etapp på
vägen råder det väl också allmän enighet
om hland alla som haft med detta
arbete att skaffa.

Även om enighet rått i tredje lagutskottet
kring det mesta av lagförslagets
innehåll har olika uppfattningar före -

132

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
kommit beträffande vissa detaljer som
rör betydelsefulla principiella frågor. I
motioner från de tre borgerliga partierna
har olika sådana delfrågor tagits
upp, bl. a. koncessionsnämndens sammansättning.

Med den betydelsefulla roll som koncessionsnämnden
genom lagförslaget erhåller
är det av särskild vikt att den
får en så allsidig sammansättning som
möjligt och att dess ställning som opartiskt
skiljeorgan markeras. Lagrådet har
för sin del ansett att nämnden bör
bestå av fem fasta ledamöter, vilket innebär
en utökning med en ledamot utöver
vad departementschefen föreslagit.

Enhällighet råder bland utskottets ledamöter
om önskvärdheten av att sakkunskap
på så många områden som
möjligt finns representerad i nämnden,
då frågor inom de mest skilda verksamhetsområden
kan beräknas förekomma.
Utskottsmajoriteten anser dock att
nämnden kan arbeta enklare och smidigare
om antalet ledamöter begränsas
till fyra och anför att vid lika röstetal
ordföranden har utslagsröst. Vare sig
nämnden består av fyra eller fem ledamöter
är den inte stor och på intet sätt
osmidig. Det har ej heller påvisats varför
eller på vilket sätt en femmannanämnd
skulle vara mindre smidig i sitt
arbete än en nämnd med fyra ledamöter.
Vad som däremot är obestridligt är
att en femmannanämnd medger möjlighet
till utökning av sakkunskapen
med en femtedel.

Den av utskottsmajoriteten anvisade
utvägen att ordföranden i fall av lika
röstetal har utslagsröst får väl också
betraktas som ett uttryck för att det är
en nackdel att ha ett jämnt antal ledamöter.
Reservanterna föreslår därför
att koncessionsnämnden skall bestå av
fyra fasta ledamöter utöver ordföranden,
att den fjärde ledamoten skall ha
erfarenhet av medicinska frågor med
anknytning till miljöskydd och att den
femte ledamoten skall ha erfarenhet
från näringslivet.

Enligt reservanternas mening är det
inte förenligt med nämndens ställning
som opartiskt skiljeorgan att naturvårdsverkets
chef eller annan tjänsteman
hos verket är ledamot av nämnden.
Lagrådet framhåller i detta avseende att
naturvårdsverket intar en så markant
partställning inför koncessionsnämnden
att det måste vara olämpligt att verkets
chef eller annan tjänsteman i ledande
ställning hos verket är ledamot av
nämnden samt att en sådan anordning
skulle vara ägnad att från början skapa
tvivelsmål om nämndens opartiskhet.
Lagrådet anför vidare: »Naturvårdsverket
lär praktiskt taget undantagslöst ha
tagit sådan befattning med förprövningen
eller eljest den förberedande handläggningen
av ett ärende inför koncessionsnämnden
— i vart fall när det
gäller större ärenden — att verkets
chef eller dess ledande tjänstemän inte
kan ha undgått att ta ställning till frågan.
Enligt vanliga principer för jäv är
de därmed jäviga.»

Denna lagrådets starka motivering
för att tjänsteman i naturvårdsverket
inte skall ingå som ledamot i koncessionsnämnden
kan inte förbigås eller
lämnas obeaktad, utan att man riskerar
att tilltron till nämndens opartiskhet
redan från början rubbas. Reservanterna
anser därför att ledamot av naturvårdsverket
eller tjänsteman hos verket
ej skall ingå som ledamot i koncessionsnämnden.

Enligt föreliggande lagförslag erhåller
sakägare i vad avser rätt till kostnadsersättning
en sämre ställning än
vad som nu gäller i fråga om vattenmål.

I motionsparen I: 946 och II: 1086 samt
I: 947 och II: 1083 hemställes i enlighet
med lagrådets förslag att i lagen införs
en bestämmelse innebärande att sakägare
erhåller skälig ersättning när det
varit av betydelse för denne att bevaka
sin rätt. Utskottsmajoriteten avvisar
denna hemställan med bl. a. den motiveringen
att koncessionsnämnden enligt
14 § skall sörja för fullständig utredning
av ärende som kommer under

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

133

nämndens prövning och att de kostnader
i övrigt som kan uppkomma för
en sakägare, som vill bevaka sin rätt i
ett ärende inför nämnden, i regel inte
torde vara av den omfattningen att de
avhåller sakägaren från att framföra
sina krav och synpunkter.

I samma paragraf finns även intaget
under mom. 4 att nämnden skall bereda
sakägare möjlighet att ta ställning till
såväl motpartens utredningsmaterial
som av koncessionsnämnden frambragt
utredningsmaterial. Man kan kanske föreställa
sig hurudan situationen kan
bli för en sakägare som själv inte har
kunskaper i tekniska eller juridiska
frågor, när han som motpart kanske
har ett stort företag med dess utomordentliga
tillgång til! expertis och hans
möjligheter att själv ta ställning till och
behandla det material som koncessionsnämnden
förebringar är begränsade. Att
han är i en mycket ogynnsam ställning
när det gäller att bevaka sin rätt i detta
fall torde vara obestridligt. Mot bakgrunden
av den kostnad som uppstår
vid anlitande av juridisk eller teknisk
expertis och med kännedom om att
motparten ofta kommer att vara kapitalstark
kan den obemedlade och mindre
bemedlade därför komma att bete
sig som lagrådet anför när man skriver:
»Förslaget kan medföra att en sakägare,
som vet att han inte får ersättning för
sina kostnader, finner det klokast att
ge upp utan att ha sina synpunkter och
krav effektivt framförda.»

Den enskildes förmögenhet blir avgörande
för hans möjlighet att effektivt
bevaka sin rätt, och den jämlikhet som
nu finns mellan den välsituerade och
den obemedlade i detta avseende blir
upphävd, vilket inte kan betecknas som
ett framsteg. I lagen bör därför införas
en bestämmelse att sakägare av sin motpart
erhåller skälig ersättning när det
för sakägaren varit av betydelse att bevaka
sin rätt.

Miljöfarlig verksamhet kan ofta medföra
betydande skadeverkningar och
olägenhet för den enskilde. Om sådan

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
verksamhet medför att fastighet eller
fastighetsdel blir onyttig eller synnerligt
men uppkommer för nyttjandet
skall inlösen ske om ägaren det begär.

Inlösenfrågan skall prövas av fastighetsdomstol,
och här kommer frågan
om kostnadsersättning för den som
drabbas av den miljöskadliga verksamheten
ånyo upp. Enligt lagförslaget erhåller
den drabbade ersättning för omkostnader
endast i de fall domstolen
dömer att inlösen skall ske. Ogillas hans
begäran får han stå för såväl sina egna
som motpartens kostnader. Det är här
uppenbart att en sakägare med begränsade
ekonomiska tillgångar i de allra
flesta fall inte vågar eller kan ta en
sådan risk. Även om en sådan regel i lagen
kan medföra en begränsning i antalet
inlösenärenden är det dock människor
i små omständigheter som får bära
följderna av besparingen.

Enligt reservanternas mening bör
sakägare vara friad från rättegångskostnader
även om hans talan ogillas,
så snart denna talan varit befogad.

Både herr Ernulf och herr Skärman
har berört frågan om kommunernas rätt
att föra talan i vissa vattenmål och
jag inskränker mig, herr talman, enbart
till att yrka bifall till alla reservationer
vid tredje lagutskottets utlåtande
nr 37 där mitt namn förekommer och i
övrigt till utskottets utlåtande.

Herr SVENUNGSSON (in):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
man kan konstatera den
positiva anda som i dag präglar riksdagens
miljödebatt.

Alla parter tycks vara överens om att
de har skyldighet att för det framtida
samhället söka komma till rätta med de
besvärliga föroreningsproblem som blir
mer och mer aktuella. Men, man får
ibland en känsla av att det i miljödebatten
glöms bort att miljön inte ensidigt
försämras.

Det sker naturligtvis stora miljöförändringar
som måste hälsas med till -

134

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
fredsställelse. Hit räknar jag den utveckling
som de .svenska samhällena
genomgår, när den slum blir avskaffad
som inte kan accepteras i ett modernt
samhälle.

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen
har naturligtvis gjort det
lättare att leva men har samtidigt skapat
många nya problem. Länge betraktades
väl all utveckling som något i
stort sett positivt, men i dag har man
börjat inse de negativa biverkningarnas
mångfald och allvar. Vi upplever på en
mängd områden följderna av bristande
förutseende och avsaknaden av långsiktig
planering. Koncentrationen av befolkningen
till stora tätorter skapar svåra
problem, och genom människans ingripanden
på många olika sätt har balansen
i naturen rubbats. År 1980 kommer
enligt beräkningar 80 å 85 procent
av befolkningen att bo i bullrande tätorter.
Motsatsen till bullret är fortfarande
tystnaden, och här kommer en bevarad
landsbygdsmiljö in i bilden.

Nu kräver miljöproblemen både omfattande
ekonomiska insatser och energiska
åtgärder för att minska deras
vådor i framtiden. Intim samverkan
mellan statliga, kommunala och enskilda
insatser är härvid en förutsättning
för framgång.

I Sverige släpps ut över 450 miljoner
ton avloppsvatten varje år. Genom fosfat
och kväve ökar igenväxningen av
våra sjöar med syrebrist och fiskdöd
som resultat. Utsläppen från industrier
och djurfabriker medför liknande problem.
Mot en rad av dessa föroreningar
och främmande ämnen är de befintliga
vattenverkens reningsmetoder ineffektiva.
Fortsätter vi att förstöra våra reserver
av friskvatten i samma takt som
hittills, kan vattenbrist bli etl av våra
största framtida problem. Erfarenheten
från det kontinentala Europa talar ett
tydligt och skrämmande språk. I vårt
land har skåneregionen omedelbar känning
av detta problem. Nog behövs det
lagstiftning, även om den medför kraftiga
ingrepp i den personliga förfogan -

derätten och naturligtvis kommer att
mötas med en viss tveksamhet från
människor som utsättes för dess verkningar.

Den ökande föroreningen av luften
har klart hälsovådliga konsekvenser
och medför även materiell förstörelse
genom ökad korrosion. Man börjar på
allvar räkna med bestående klimatförändringar
på grund av atmosfärens ökade
halt av föroreningar. Naturresursutredningen
har uttalat att förbrukningen
av flytande bränslen tillsammans med
urbaniseringen av det svenska samhället
lett till att belastningen på luftrummet
inom vissa områden stigit till värden,
som innebär att luftföroreningen
blivit markant.

Det nu föreliggande förslaget til! miljöskyddslag
har emolsetts med största
intresse. Det råder inte i dag delade meningar
om nödvändigheten av att genom
lagstiftning förhindra en fortsatt
förorening av luft, vatten och mark. Tyvärr
är detta inte bara en inrikespolitisk
fråga. Mitt eget hemläns Idefjord är
ett exempel på problemens internationella
karaktär.

Det förslag till miljöskyddslag som vi
nu har framför oss innebär en ny samlad
lagstiftning till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra
störningar. Förslaget går ut på att
störningar skall förebyggas så långt
det är praktiskt och ekonomiskt möjligt.
Ett enhälligt utskott ansluter sig
till lagförslagets allmänna uppbyggnad
och understryker dess utomordentliga
betydelse. Ändå är det bara en etapp på
vägen mot bättre miljövård. Mycket
återstår att uträtta. Talarna före mig
i debatten har väl alla uttryckt detta.
De tillåtlighetsregler som föreslås i propositionen
är relativt allmänt hållna.
Riktvärden och rekommendationer för
tolerabla störningar kommer dock att
utarbetas.

I en fristående partimotion från moderata
samlingspartiet yrkas att vissa
gränsvärden skall fastställas. Utskottet
ansluter sig till tanken och understry -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

135

ker vikten av att utarbetandet av dylika
gränsvärden fullföljes med all kraft.

Även om utskottet är enigt beträffande
de grundläggande värderingarna när
det gäller miljöfrågorna och ansluter
sig till förslagets allmänna uppbyggnad,
har en del särmeningar, framförda i
motionsyrkanden, redovisats i ett antal
reservationer. Det parti som jag företräder
står bakom tre av de sju reservationerna.

När det gäller koncessionsnämndens
sammansättning anser vi i likhet med
våra medreservanter att nämnden bör
inta en i förhållande till naturvårdsverket
fri ställning, under det att majoriteten
menar att de båda organen inte
skall agera isolerade. Kontakter är naturligtvis
nödvändiga, men de kan skapas
på annat sätt. Vi anser att nämndens
ställning som opartiskt skiljeorgan
bör markeras. Detta innebär inget misstänkliggörande
av naturvårdsverket,
men det innebär ett understrykande av
verkets speciella ställning.

I en motion från moderata .samlingspartiet
har yrkats att en ledamot av
koncessionsnämnden skall ha erfarenhet
från jord- och skogsbruksföretag.
Propositionens formulering »industriell
verksamhet» innebär en begränsning,
som vi inte kan godta. I reservationen
vid punkten B har detta utbytts mot
»erfarenhet från näringslivet», och denna
formulering kan till nöds täcka vårt
motionsyrkande.

Vårt yrkande att företrädare för fiskerinäringen
skall beredas tillfälle att
yttra sig, när det gäller vattenförorenande
verksamhet, understrykes kraftigt av
utskottet. Lagförslaget torde innefatta
tillräckliga garantier för att fiskets
representanter kommer att få tillfälle
att framföra sina synpunkter inför koncessionsnämnden
vad gäller just vattenförorenande
verksamhet.

I frågan om sakägares rätt till kostnadsersättning
har vi anslutit oss till
reservationen vid punkten D. Lagrådet
har ju bl. a. anfört att propositionens
förslag innebär en försämring i förhål -

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
lande till vad som nu gäller och även i
övrigt enligt vår mening anfört övertygande
skäl för sin ståndpunkt. Det
måste vara rimligt — det gäller ju
ändå ytterst speciella fall — att den
som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet utger skälig ersättning
till enskild motpart för kostnader vid
förfarandet inför nämnden, om det varit
av betydelse för denne att bevaka sin
rätt.

I reservationen vid punkten E upptas
vårt yrkande i motionerna I: 945 och
II: 1085, att den som väckt talan enligt
33 § när det gäller rättegångskostnader
skall bli ersättningsskyldig endast i de
fall då det är uppenbart att talan är
oberättigad.

Som jag anförde inledningsvis är vi
eniga om principerna, lagstiftningens
allmänna uppbyggnad, men viktiga detaljändringar
har redovisats i reservationerna.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna vid
punkterna B, D och E och i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Miljöfrågorna har under
de senaste åren kommit att bli ett
alltmera markant inslag i samhällsdebatten
och det med all rätt. Vår inre
och yttre miljö spelar en mycket stor
roll för den allmänna trivseln, och den
alltmer ökade nedsmutsningen av den
svenska naturen gör tillvaron både farligare
och tristare. Glädjande nog kan
man konstatera att det råder full enighet
om grundtankarna i det skydd som
samhället nu håller på att bygga upp
mot miljöförstöringen. Här går det inga
skiljelinjer mellan de politiska partierna.
Vad man i fortsättningen kan komma
att tvista om är fördelningen av de
kostnader som uppstår, när det gäller
att söka åstadkomma ett samhälle med
renare luft och renare vatten och att
minska bullerskadorna.

En reflexion av mera allmänt slag vill
jag göra innan jag går närmare in på

136

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

de olika frågor som tredje lagutskottet
haft att behandla. Det gäller två händelser
som utspelats inför våra ögon
under den senaste tiden, nämligen
Pripp-Bryggeriernäs utsläppande av en
miljöfarlig ölflaska samt en annons
med miljöfarligt material som var införd
i Dagens Nyheter förra veckan.
Jag tycker att Pripp-Bryggerierna har
visat minst sagt dåligt omdöme när de
mitt under den allmänna miljödebatt
som vi för kastar ut en vara av det
slaget i den allmänna marknaden. Som
en kontrast till detta skulle jag vilja
peka på vad det kooperativa Vårbybryggeriet
har gjort. Man har avstått
från att sända ut en flaska som betraktats
som miljöfarlig.

Att förhindra sådana händelser som
dem med Pripps ölflaska och den miljöfarliga
duken på DN:s annonssida klarar
man inte med den lagstiftning som
vi har att besluta om. Men det kommer
ju utredningar om den saken, och jag
hoppas att man också skulle kunna råda
bot på sådana missförhållanden så småningom.

Man har sagt om det lagförslag som
kammaren nu har att behandla att det
inte är tillräckligt, och man har önskat
en skärpt lagstiftning. Självfallet kan
vi tvista om den föreslagna lagens möjligheter
att komma till rätta med de
missförhållanden som råder på miljöområdet,
men som allmänt omdöme kan
man nog säga att detta lagförslag och
de tillämpningsföreskrifter som skall
utfärdas i mycket hög grad kommer att
ge skydd åt miljön och skapa möjligheter
att stoppa miljöfarlig verksamhet.
Jag vill gärna ge justitieministern och
hans medhjälpare ett erkännande för det
förslag som nu föreligger och som utan
tvekan kommer att få betydelsefulla
verkningar.

Det vore naturligtvis egendomligt om
man vid framläggandet av ett så stort
lagkomplex med ändringar och nyskapande
av över 100 paragrafer skulle
vara helt till freds med alla paragrafer.
Det vore orimligt om det inte skulle

finnas delade meningar om förslaget i
dess helhet. I stort sett är emellertid
alla partier överens om att här föreliggande
förslag skall genomföras. De ändringar
som föreslås i olika motioner
och reservationer bryter inte helhetsbilden
utan rör sig i stort sett om detaljspörsmål.
Jag är därför glad att kunna
konstatera den enighet som utskottet
i stort visar i denna viktiga fråga.

Men låt mig i detta sammanhang beröra
ett par saker som två av de föregående
talarna tagit upp. Herr Ernulf
sade att folkpartiet och centerpartiet
på detta område skulle ha varit särskilt
aktiva, och nu gladdes han åt att också
socialdemokraterna hade kommit dithän
att regeringen kunnat lägga fram
ett förslag. Jag undrar, herr Ernulf, vad
det är för stora ting som folkpartiet och
centerpartiet har utfört på detta område.
Att skriva rent allmänt kan vem som
helst göra, men inte har jag sett
några storverk från vare sig folkpartiets
eller centerpartiets sida i detta fall.

Herr Ernulf sade vidare att lagförslaget
innebär ett bra steg på vägen,
men det är för kort. Låt oss höra hur
långt herr Ernulf velat gå. Jag bortser
från hans reservationer som rör detaljer
i några paragrafer, men vad är
det ytterligare som herr Ernulf skulle
velat ha igenom för att lagförslaget
skulle tillfredsställt honom och steget
blivit tillräckligt långt sett ur hans synpunkt? Herr

Ernulf tycker också att förslaget
innehåller vaga formuleringar och
att det i mycket gäller att utfärda goda
tillämpningsföreskrifter. Men detta är
en lagstiftning som skall gälla för hela
landet, herr Ernulf, och omständigheterna
skiftar ganska väsentligt från glesbygd
till tätort. Självfallet måste man
beakta det när man åstadkommer en
lag av detta slag. Beträffande en del
av herr Ernulfs rent allmänna tal skulle
jag vilja säga att det saknade både konturer
och klara alternativ.

Herr Skärman sade att folkpartiet hade
ägnat denna fråga stor uppmärk -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

137

samhet och att man hade haft en delegation
med juridisk expertis och allt
vad det var som arbetat med detta.
Vidare sade han att man inte hade sökt
finna fel.

Herr Skärman! Jag tyckte nog att det
var mycket väsen och litet ull när det
gäller den delegation som folkpartiet
haft i denna fråga. Visst har man åstadkommit
ett till volymen ganska stort
motionsförslag osv., men i sak är det
sannerligen inga nyskapande och djärva
medel som man har velat föra fram
i detta fall.

Herr Skärman sade också att det lagförslag
som vi behandlar är fritt från
skapande nytänkande. Låt oss höra vad
herr Skärmans nytänkande i denna fråga
skulle bestå i! Det är inte bara att
säga att lagförslaget är dåligt underbyggt,
utan jag skulle också vilja veta
vad det är som enligt folkpartiets och
herr Skärmans mening saknas i detta
förslag.

Herr Skärman anförde vidare: »Vi
vill inte sätta käppar i hjulet.» Man får
väl vara tacksam för detta, men då undrar
jag vad folkpartiet egentligen har
varit ute efter.

Herr talman! Efter dessa repliker
som gäller de allmänna målsättningarna
skall jag övergå till att syssla litet
grand med de reservationer som fogats
till utskottets utlåtande.

Vad först beträffar den reservation
som avgivits av de socialdemokratiska
ledamöterna är det riktigt, att vi var
sju ledamöter från den socialdemokratiska
sidan och att vi följaktligen förlorade
vid den första voteringen. I detta
sammanhang vill jag säga till herr
Ernulf att vi sannerligen inte hämtade
någon ledamot från bevillningsutskottet
för att denne skulle sätta sig på bänken
i tredje lagutskottet, utan vi tog en
suppleant i utskottet. I vanliga fall brukar
vi inte redovisa varifrån suppleanterna
kommer, och det som herr Ernulf
i detta fall sade var följaktligen någonting
som låg fullständigt i periferin.

Vad beträffar själva reservationen har

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
vi anslutit oss till det som justitieministern
anfört i sin proposition, nämligen
att frågan om trafikanläggningar
i form av vägar, flygplatser osv. redan
nu regleras i gällande lagstiftning. Vi
tycker att det är rimligt att bara ha ett
slag av lag som skall reglera sådana frågor.
Jag kan väl trösta både herr Ernulf
och herr Skärman och övriga som varit
uppe i debatten med att säga, att om
det skulle visa sig att lagen i detta fall
blir otillräcklig, är det tämligen lätt att
justera den i efterhand. Men det förhåller
sig inte så att man kommer att bortse
från miljösynpunkterna när det gäller
anläggandet av vägar, flygfält osv.,
utan detta är någonting soip man med
naturnödvändighet kommer att ta hänsyn
till. Vi anser det följaktligen onödigt
att ha någon speciell lagstiftning
på detta fält när det gäller miljövården.

Beträffande övriga reservationer, som
har borgerlig karaktär, skall jag litet
grand ta upp ett resonemang kring dem.
I flera av reservationerna åberopar reservanterna
lagrådets yttranden och
bygger delvis sina reservationer just på
dessa. Med anledning därav vill jag säga
att lagrådet inte är någon institution
som står över allting annat i detta land.
Lagrådet består av en samling lagldoka
personer som är vana vid att tolka lagar
och som är skickliga i och för sig. Men
vad är det som säger att de jurister i
departementet som skriver lagarna
skulle vara sämre skickade att skapa lagar
än lagrådets ledamöter? Det förhåller
sig väl tvärtom så att de personer
som i departementet lägger fram lagförslagen
är experter just på det område
de sysslar med. Följaktligen vill jag inte
tillmäta lagrådets yttranden någon speciell
ställning, utan jag anser att det
som åstadkommits i departementet har
minst lika stort värde som det som lagrådet
kan ha sagt i den ena eller den
andra riktningen.

I en av de reservationer som avgivits
har frågan om koncessionsnämndens
sammansättning tagits upp. Där har departementschefen
förklarat — och ut -

138

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 19C9 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
skottsmajoriteten delar hans uppfattning
— att det är tillräckligt med fyra
ledamöter i koncessionsnämnden. Jag
medger att man kan tycka att fyra eller
fem ledamöter inte spelar så stor roll
i sak. Men justitieministern har funnit
att fyra ledamöter är en rimlig avvägning.
Det kan heller inte vara någon
vettig mening i att ha en stor nämnd,
och därför vill vi gå med på departementschefens
förslag om fyra ledamöter.

Sedan har det sagts både i reservationen
och i debatten att naturvårdsverket
inte bör vara företrät! i nämnden.
I en av oppositionens stora tidningar
har man i dag tagit upp frågan och
sagt att det är ett orimligt förfarande
att naturvårdsverket skall vara representerat
i koncessionsnämnden. Vidare
har man i den åberopade tidningen anfört
att det bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt
är nödvändigt att man inte har
det så ordnat att naturvårdsverkets folk
kan sitta med i koncessionsnämnden.
Tänk vad ordet rättssäkerhetssynpunkt
kan användas! Har man inga andra
skäl att ta till låter det förfärligt bra
att hänvisa till rättssäkerheten när man
inte vill åstadkomma någonting nytt
och inte vill vara med på det som föreslås
exempelvis från regeringshåll. Jag
finner det anmärkningsvärt att man vill
diskvalificera naturvårdsverkets tjänstemän,
som ju ändå äger stor kunskap
på det område nämnden har att behandla,
och att man inte vill låta dem
vara med om att i nämnden ta ställning
till just de frågor som de är experter på.

I diskussionen här har man förklarat
att det inte är tillräckligt att en ledamot
skall ha speciell erfarenhet av industriell
verksamhet, vilket utskottet
föreslår, utan att man måste vidga begreppen
och kräva en person som har
erfarenhet från näringslivet. Men det
näringsliv som det gäller att förhindra
miljöförstöring från är ju ändå i största
utsträckning industrier. Varför behöver
man då bli så skuggrädd, när propositionen
och utskottsutlåtandet säger

att det skall vara folk med industriell
erfarenhet? Uttrycket näringspolitisk
erfarenhet kan ju låta vackert men ändrar
inte ett dugg på det faktum att det
är folk med industriell erfarenhet som
heliövs på detta fält.

Beträffande rättegångskostnaderna
har det rått delade meningar i utskottet.
Reservanterna anför att sakägare
skall kunna undgå ansvar för rättegångskostnaderna,
även om inlösningsförfarandet
ogillas, om hans talan har
haft fog för sig. Vem skall avgöra om
hans talan har haft fog för sig? Utskottsmajoriteten
å sin sida anför att
det förslag som här föreligger har en
förebild i gällande rätt och att man
inte i detta fall vill göra något speciellt
undantag. Utskottet anser att det inte
finns anledning att ha skilda regler om
rättegångskostnader för inlösen och för
andra skadefall.

I reservation V, som gäller talan mot
koncessionsnämndens beslut, är det
kommunernas klagorätt som reservanterna
har velat understryka. Men kommunerna
har ju klagorätt i alla de ärenden
som gäller kommunala ting. Att utöver
detta ge kommunerna en speciell
klagorätt för sökanden har vi inom utskottsmajoriteten
inte funnit några skäl
till. I praktiken blir det ju så att man
kommer att söka lösa dessa frågor i
samförstånd. Det är ett förfarande som
vi anser ger goda möjligheter åt kommunerna
att utveckla de synpunkter
som de kan ha på miljöfrågorna och
på de ärenden som skall handläggas
av koncessionsnämnden.

När det gäller vattenreningen föreslås
i propositionen att industriutsläpp
och kloakvatten skall vara i princip
detsamma. En liten skillnad finns emellertid,
och den har tillkommit för att
man inte i rena glesbygdsområden skall
behöva anlägga höggradiga avloppsreningsanläggningar.
I princip betyder
lagförslaget en skärpning av nu gällande
regler. Genom tillkomsten av koncessionsplikten
kommer också de kommunala
avloppsfrågorna att prövas i

Onsdagen den 28 maj 19G9 em.

Nr 28

139

högre grad än vad de gör för närvarande,
och detta innebär en skärpning
av de gällande bestämmelserna. Utskottet
kan för sin del inte finna att det
motiverar något längre gående förslag
än vad propositionen i detta fall innehåller.

Reservanterna anför i sin skrivning
att propositionen uppvisar en alltför
låg ambitionsnivå. Det är ett påstående
som inte är riktigt. Ambitionen har
verkligen höjts kraftigt på detta område,
men fördenskull kan man inte
gå hur långt som helst. Jag undrar om
vi i själva verket inte är överens om
tagen. Det är bara det att reservanterna
använder ett annat skrivsätt än vad
utskottsmajoriteten har gjort.

I den allmänna debatten — inte så
mycket i kammaren — har det sagts
en del om naturvårdspolitiska program
som mittenreservanterna har lagt fram.
Folkpartiet, som legat i centerpartiets
kölvatten när det gäller miljövården
och inte kunnat åberopa några särskilda
insatser för denna, har inte funnit
någon ro utan vill naturligtvis vara
med och konkurrera med mittenbrodern
även på det här fältet. Inte heller
centern kan väl peka på några storverk,
men detta parti har i varje fall
kunnat ge sken av att det velat någonting
mer än folkpartiet. Därför har
folkpartisterna kommit på att de skulle
föreslå ett miljöpolitiskt program, som
skulle kunna lösa partiet från dess dilemma
i det här fallet, och ett sådant
program har förordats i motioner —
t. o. m. i två stycken.

Men vad skall ett sådant program
egentligen tjäna till, och vilka ledstjärnor
skulle det kunna ge för samhällets
fortsatta lagstiftningsarbete på det här
området? Enligt mitt förmenande tjänar
det ingenting till. Samhället har en
rad utredningar i gång, vilka kommer
att ge konstruktiva resultat i form av
lagförslag, när utredningarna är klara.
Att skriva allmänna, till intet förpliktande
fraser fyller sannerligen ingen
uppgift. Jag kan inte finna att ett all -

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

mänt miljöprogram med folkpartiets
allmänna löslighet och centerpartiets
kluvenhet som bakgrund skulle kunna
åstadkomma några storverk för miljövården
i vårt samhälle. Här som alltid
får man väl räkna med att oppositionen
väsnas litet grand, och sedan är
det socialdemokraterna som får handla
och genomföra de lagförslag som behövs
för att åstadkomma en bättre ordning.

Det är ganska typiskt att statens naturvårdsverk
i ett remissvar uttalar sig
mot ett programskrivande av den typ
som folkpartimotionerna och mittenreservationen
handlar om. Enligt naturvårdsverket
hör lagstiftning jämte
myndigheternas instruktioner och förarbeten
till de samhälleliga åtgärderna
för miljöskyddsarbetet i fortsättningen.
Utskottet har också anfört detta, när
det skriver: »En effektivare form av
miljövårdsplanering än motionärerna
föreslagit är det miljöpolitiska programarbete
som naturvårdsverket enligt
propositionen har att bedriva som
central och ledande myndighet på miljövårdsområdet
och som skall ligga till
grund för de miljövårdande myndigheternas
mera långsiktiga agerande.»

Även om man kan skriva under på
vad reservanterna anfört om att den
lag som vi nu står i begrepp att anta
endast är början till den nödvändiga
åtstramning som måste ske på det här
området, så kan jag inte finna att den
framtida miljöpolitiken skulle leda till
ett bättre resultat, om man kompromissade
sig fram till ett miljöprogram
med allmänna, välvilliga skrivningar
men till intet förpliktande sådana. Det
är resultat man vill se, inte bara vackra
ord. Man åstadkommer minst lika
mycket för framtiden, om man håller
olika vägar öppna och är beredd att
sätta ekonomisk kraft bakom de åtgärder
som är nödvändiga att vidtaga.

Regeringen har vid årets riksdag visat
prov på sin vilja att göra någonting
på detta område genom att ställa i utsikt
en satsning på 250 miljoner kro -

140

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. in.
nor under en femårsperiod till stöd åt
ekonomiskt svaga företags miljövårdsinsatser.
Det är på den vägen och genom
en skärpt uppmärksamhet på hela
problemkomplexet som vi skall komma
till rätta med de miljöproblem som
återstår att lösa, och de är sannerligen
inte få.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i alla delar utom under punkten A i
utlåtandet där jag yrkar bifall till reservation
I.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att på sex minuter bemöta
allt vad herr Göran Karlsson anförde
hinner jag inte med.

Herr Göran Karlsson var nog generös
att säga, att han kan skriva under på
vad som står i en reservation om att
vad som nu föreslås bara är en början
och att ytterligare åtgärder behöver
vidtas. Men när det kommer till kritan
vill han inte ens tillstyrka några av de
förslag till förbättringar som vi har
lagt fram i reservationerna. Ännu mindre
vill han godta vårt förslag om att
målsättningen för det fortsatta arbetet
skall grundas på ett miljöpolitiskt program.
Det verkar som om herr Karlsson
slår sig till ro med det första steget
till dess att någonting händer från andra
håll — från naturvårdsverkets sida
eller från justitieministerns eller jordbruksministerns
sida.

Jag tycker att herr Göran Karlsson
åtminstone skulle kunna medge att vi
på några punkter har föreslagit förbättringar.
Han frågar: Vilka förbättringar
vill oppositionen ha? I det sammanhanget
ondgör han sig över att jag
i mitt anförande nämnde att inte minst
folkpartiet under senare år upprepade
gånger har krävt åtgärder som inneburit
förbättringar. Miljövården har
också varit ett viktigt område för mittpartiernas
politik. Det vidhåller jag.

Herr Göran Karlsson säger att vi
bara har pratat och motionerat och in -

te gjort någonting. Ja, det är så oppositionen
arbetar. Vi kan inte lägga fram
några propositioner, och vi kan inte
utfärda några lagar. Vi kan genom motioner,
genom reservationer, genom interpellationer
och på annat sätt söka
driva på regeringen att vidta åtgärder
i fråga om miljöskyddet, och det är det
vi är sysselsatta med.

Vad jag skulle önska är bland annat
en precisering där regeringen i något
högre grad talar om vilken betydelse
vi skall tillmäta miljövården i förhållande
till produktionen, inte bara ett
uttalande som i lagtexten att för miljöfarlig
verksamhet skall väljas sådan
plats att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad. Tag ett sådant exempel
som Vindelälven. I det fallet skulle lagstiftaren
kunna ge ledning beträffande
frågan om denna älv skall offras för
en kortsiktig investeringsutbyggnad
som bara ger en hjälp i begränsad utsträckning.
Eller skall vi se det hela
på något längre sikt? Enligt min mening
skulle en precisering av lagtexten
kanske kunnat ge svar på en sådan
fråga. Vårt förslag om att man i högre
grad skall vara tvingad att pröva alternativa
lokaliseringar vill vi också ha
ett uttryck för i lagtexten, genom intresseavvägningar
och genom kostnadsberäkningar.

I vår miljövårdsmotion har vi tagit
upp även andra frågor. Jag hinner inte
beröra dem alla.

Vad sedan lagrådet beträffar är det
riktigt att de experter inom justitiedepartementet
och andra departement
som sysslar med dessa frågor är synnerligen
framstående och kunniga just
på detta område. Men lagrådets uppgift
är ju att på ett samlande sätt bedöma
lagtexterna även i förhållande
till annan lagstiftning. Det är just vad
lagrådet har gjort, och detta har jag
åberopat när jag har förklarat att det
nu framlagda förslaget innebär försämringar
i vissa avseenden för den enskilde
sakägaren. Orsaken till att lag -

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

141

rådet hörs är väl ändå att man anser
att det tillför debatten något utöver
vad departementet presterar. Jag tror
att man får säga att det brukar vara
mycket värdefulla synpunkter som lagrådet
tillför debatten.

På tal om kompetenskravet erfarenhet
från industriell verksamhet för en
av ledamöterna i den föreslagna koncessionsnämnden
sade herr Karlsson
att det gäller bara industrianläggningar,
och därför behöver det inte finnas
någon sakkunskap från näringslivet i
övrigt. Men då glömde väl herr Göran
Karlsson i hastigheten bort exempelvis
jordbrukets siloanläggningar, avlopp av
gödselvatten o. d., som ger mycket stora
problem och också är exempel på
att jordbruket berörs även här.

Koncessionsnämnden, säger departementschefen,
är i viss mån en domstolsliknande
inrättning. Jag har det
önskemålet att vi så mycket som möjligt
skall ge den domstols ställning.
Mot den bakgrunden är det olämpligt
att naturvårdsverket är representerat
genom en tjänsteman eller en styrelseledamot
som ledamot av nämnden.

Yad skall det tjäna till med ett miljöprogram,
när vi har ett naturvårdsverk
som gör utredningar, utbrister herr
Karlsson vidare. Jag upprepar att miljövårdsprogrammet
är avsett att ur allmänt
samhälleliga synpunkter ange avvägningen
mellan produktion och miljö
— hur långt vi vill gå när det gäller
kostnader, hur långt vi vill gå i fråga
om inskränkningar i höjningen av den
materiella levnadsstandarden, för att
värna om vår miljö. Det är den ramen
som skall anges i miljövårdsprogrammet.
På grundval därav skall naturvårdsverket
lägga fram förslag till konkreta
åtgärder. Av denna anledning vill
vi ha en särskild utredning.

Herr talman! Jag har inte mer tid till
mitt förfogande för alt bemöta herr
Göran Karlsson.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

Herr NILSSON, NILS, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte varit med
här i riksdagen under så många år,
men jag vill påpeka att redan 1951
från centerpartiets sida väcktes en motion
beträffande vattenvården. Jag vill
endast nämna detta som en liten parentes
i den pågående debatten.

Vi menar inte att lagrådets ledamöter
skulle besitta större kunnande och
expertis än vad man har i departementet,
men styrkan i den argumentering
som förts fram från lagrådets sida kan
inte vara mindre därför att det är lagrådet
som för fram den. Lagrådet säger
sig eftersträva att koncessionsnämnden
skall ha en så opartisk ställning som
man kan ge den. Man måste väl konstatera
att naturvårdsverkets tjänstemän
i många frågor kommer att ha varit så
engagerade tidigare att de redan mer
eller mindre har tagit ställning. Då är
det väl ändå obestridligt att om en
tjänsteman i naturvårdsverket, som
alltså redan har tagit del av frågorna
och bildat sig en uppfattning, sedan
skall ingå såsom ledamot i koncessionsnämnden
det inte blir en nämnd som
är helt obunden i sitt ställningstagande,
när alltså någon eller några av dess
ledamöter redan förut måste anses vara
påverkade i sitt ställningstagande.
Det är väl inget hinder för att det sker
ett samarbete mellan naturvårdsverket
och koncessionsnämnden. Det samarbetet
kan naturligtvis vara mycket intimt,
även om inte en av naturvårdsverkets
tjänstemän ingår som ledamot
i nämnden.

Vi har också anfört skäl som talar
för en femte ledamot. Jag minns inte
om herr Göran Karlsson särskilt bemötte
den delen, men obestridligt är
att man i och med den femte ledamoten
skulle få in ytterligare en person
med sakkunskap. Med den betydelse
som medicinska frågor kan komma att
få i framtiden — vi kan nämna kvicksilver
och biocider — är det väl av

142

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
mycket stor vikt att man får in en ledamot
med medicinsk sakkunskap.

Det var sedan tal om gällande rätt
beträffande ersättning. Men lagrådet
har påpekat — och det torde väl inte
bestridas — att förslaget ger en försämring
i förhållande till gällande rätt.
Vi kan inte komma ifrån att det kan
bli frågor som intimt berör människor,
deras boende och deras livsbetingelser.
En enskild person kan då komma att
stå sig ganska slätt mot all den sakkunskap
som kan uppbådas av motparten.
Den som befinner sig i ekonomiskt
små omständigheter varken vågar eller
kan anlita den expertis som kan vara
nödvändig, om han inte får hjälp med
anlitande av denna expertis och ersättning
härför.

Herr Göran Karlsson säger att oppositionen
pratar på och att det är socialdemokraterna
som handlar. Ja, det är
ju så när det är en kompakt och stark
majoritet. Det innebär inte att oppositionen
därför har så svaga argument.
Den som har majoritet har även makten
oavsett styrkan eller svagheten i
dess argument.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är inte så lätt att
på några minuter bemöta herr Göran
Karlsson på alla punkter. Mina företrädare
här i talarstolen har bemött honom
i en del fall. Som ett litet exempel
på vederhäftigheten i herr Göran Karlssons
påståenden vill jag ta hans uttalande
att folkpartiet försöker segla i
centerpartiets kölvatten. Han anförde
miljövårdsprogrammet som ett exempel
på detta. Nu är det så att motionen
om miljövårdsprogrammet helt bygger
på folkpartiets vid landsmötet antagna
miljövårdsprogram. Vi är mycket glada
över att centerpartiet sedan vid utskottsbehandlingen
har anslutit sig till
vår motion i den frågan, som herr
Karlsson kan se av reservationerna.

Beträffande frågan om man skall låta
vägar och flygplatser inrangeras under

miljövårdslagen har, som jag anförde
i mitt tidigare yttrande, reservanterna
— sedermera också majoritetens talesmän
— anfört att man skulle kunna
införa en sådan prövning även under
nuvarande bestämmelser. Jag vill ånyo
citera vad som sägs i den reservationen:
»Förbättringar kan i många fall
också nås med stöd av speciallagstiftning.
» Sedan står det: »Lagens konstruktion
hindrar emellertid inte att
koncessionsplikt införs också för sådana
anläggningar, om så skulle visa
sig erforderligt.» Varför skall man ha
speciallagstiftning och införa bestämmelser
här, om man lika lätt kan ta
med detta i själva lagstiftningen? Varför
skall just de ur bullersynpunkt
mycket betydelsefulla anläggningar,
som vägar och flygplatser utgör, befrias
från en prövning som all annan verksamhet
i riket måste underkastas?

Herr Göran Karlsson sade sedan att
vi från vårt håll inte kommit med några
nya, skapande förslag. Det sade han
som försvar mot vår kritik att ambitionsgraden
i den framlagda lagstiftningen
är för låg. Jag skall anföra ett
enda exempel på den låga ambitionsgraden.

Mälarutredningen har visat att Mälaren
på grund av tillförseln av närsalter
håller på att växa igen så att den på
något årtionde har åldrats 10 000 år
— den har med andra ord växt igen
lika mycket som den under naturliga
betingelser skulle ha växt igen på
10 000 år.

I 7 § i miljövårdslagen står: »Avloppsvatten
av följande slag får icke
utsläppas i vattendrag, sjö eller annat
vattendrag om det ej är uppenbart att
det kan ske utan olägenhet nämligen
1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett
eller härrör från tätbebyggelse
och som ej undergått längre gående
rening än slamavskiljning ...»

Det finns fyra grader av rening:
slamavskiljning, biologisk rening, närsaltsrening
i fråga om fosfater och närsaltsrening
i fråga om kvävesalter. Här

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

143

går man med på att avloppsvattnet får
släppas ut i recipienten, om bara slammet
avskiljes. Jag vill som exempel ta
det vattensystem som rinner förbi Olofström
ned genom Näsum i Skåne och
Ivesjön. Dyntspridningen från personer
som har inflyttat till Olofström har
nått djur och människor nedför hela
sjösystemet.

Nog är detta en alltför låg ambitionsgrad,
att den nya lagstiftning som vi
nu skall anta inte förbjudit något sådant.

Sedan skall herr Göran Karlsson vara
glad över att vi är så intresserade
och att vi så positivt har mottagit detta
förslag. Det verkade nästan som herr
Göran Karlsson inte tyckte om att vi
hade visat mycket stort intresse för
miljövårdsfrågorna och att vi är så positiva
att vi inte på något sätt vill hindra
antagandet av denna lagstiftning.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Ja, herr Skårman, jag
gläder mig över alla de framsteg som
oppositionen gör både i det ena och i
det andra avseendet. Ur den synpunkten
har jag ingenting att invända mot
att man nu har kommit på bättre tankar
än tidigare.

Jag tycker nog att herr Skärmans
exempel från Mälaren och från Olofström
är tämligen dåligt valda. Var i
detta lagförslag står att mälarföroreningarna
och föroreningarna i Olofström
kommer att undantas? Herr Skårman
måste läsa på läxan lite bättre till
nästa gång, så att han vet vad han talar
om när han kommer upp i talarstolen.
Jag vågar försäkra att sådana fall som
han här påtalade inte kommer att undantas
från lagens tillämpning, utan
undantag kommer att ske endast i fråga
om direkt glesbygd.

Sedan var herr Skårman inte riktigt
nöjd med mitt sätt att referera det
miljöpolitiska programmet. Men vad
jag sade var att folkpartiet inte har
känt någon ro därför att centerpartiet

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
har tagit miljöfrågorna på entreprenad.
Utifrån den utgångspunkten har folkpartiet
kommit med ett miljövårdsprogram,
som nu har fått centerns välsignelse.
Då tycker jag att det bör råda
så pass stor glädje i mittens rike att
de båda partierna kan vara belåtna
med varandra.

Herr Skårman talade om ambitionsgraden.
Jag skulle med anledning av
detta vilja säga att om det här lagförslaget
hade kommit för några år sedan,
hade det betraktats som så radikalt att
oppositionen nog inte hade gått med
på det då.

Herr Nils Nilsson sade i sitt anförande
att centerpartiet år 1951 hade
väckt en motion om vattenvården. Det
skall vi väl anteckna till kammarens
protokoll med tillfredsställelse. Men det
är ju inte så förfärligt stora meriter att
åberopa.

Sedan tog herr Nilsson upp ett resonemang
om lagrådet. Jag vill understryka
vad jag sade tidigare, att jag
betraktar lagrådet som ett mycket kunnigt
organ med lagkloka människor
som har god översikt över den svenska
lagstiftningen. Men att fördenskull säga
att lagrådets yttrande skulle tillmätas
större betydelse än uppfattningen hos
de personer som sitter i departementet
och utarbetar lagarna och är experter
på området, vill jag inte vara med
på. Det var därför jag försökte att tona
ner lagrådets betydelse till en som jag
betraktar rimlig nivå.

Herr Nilsson tog också upp frågan
om antalet ledamöter i koncessionsnämnden
och sade att det i alla fall
är riktigare att ha fem ledamöter i
denna än fyra.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar på den punkten, och det
är egentligen inte så mycket att tvista
om. Men man kan inte komma ifrån,
vilket också justitieministern har sagt,
att om nämnden har fem ledamöter innebär
detta att de s. k. fasta ledamöterna
i nämnden får ett starkare grepp
över besluten än de andra, och detta

144

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
har varken han eller utskottsmajoriteten
velat vara med om.

Sedan sade herr Nilsson att gällande
rätt skulle vara bättre än den vi nu
kommer att lagstifta om. Antalet sakägare
i de här aktuella målen är i dag
tämligen få. Men jag vill erinra om att
genom den nya lagstiftningen ökas antalet
sakägare mycket kraftigt, vilket
ju innebär att flera personer förs in
i detta förfarande än som tidigare varit
fallet. Vidare förhåller det sig så
att koncessionsnämndens undersökningar
— som kommer att bli av ett
mycket kostnadskrävande slag — får
man så att säga på köpet genom tillkomsten
av nämnden.

Till slut vill jag säga några ord till
herr Ernulf, som tyckte jag nästan verkade
»gnällig» för att jag inte ville vara
med om de åtgärder som föreslagits
från oppositionens sida. Jag upprepar
då på nytt den fråga jag ställde i mitt
tidigare inlägg: Vad är det för stora
nya ting som oppositionen här vill
göra, och varför har vi inte fått se
dessa förslag på papperet? Det kan väl
ändå inte vara så att ni tillmäter frågan
om fyra eller fem ledamöter i koncessionsnämnden
någon avgörande betydelse
vid bedömningen av huruvida
ni vill åstadkomma så mycket mer än
vi. Det kan väl inte heller vara så att
er uppfattning i fråga om ersättningsanspråken
innebär att er miljövänlighet
är större än vår, osv.

På fält efter fält kan jag upprepa
samma frågeställning. Det är enbart i
detaljer ni har en avvikande uppfattning
beträffande den föreslagna nya
lagstiftningen.

Jag kanske i detta sammanhang kan
anföra vad en ledamot tillät sig säga
efter tredje lagutskottets behandling av
denna fråga. Han förklarade att det
minsann är besvärligt att skriva reservationer
när man har ett så förnämligt
utlåtande som tredje lagutskottets. Men
det är politiskt nyttigt att göra det,
sade han. Det yttrandet finner jag tämligen
avslöjande för hur man tänkt och

handlat inom oppositionen i detta fall.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord om det miljövårdspolitiska programmet.
Jag tillät mig tidigare framhålla
att detta inte innebär en lösning
av dessa frågor, och jag vågar vidhålla
den ståndpunkten. Det är inte allmänna
talesätt vi behöver, utan en fast
vilja att åstadkomma förbättringar. Kan
vi gemensamt — opposition och regeringsparti
— här åstadkomma förbättringar,
inte med allmänna fraser utan
genom en väl underbyggd lagstiftning,
då tror jag vi har handlat rätt när det
gäller att åstadkomma en bättre miljövård
i landet.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
hade vissa bekymmer beträffande samarbetet
mellan centerpartiet och folkpartiet.
Men som han själv bestyrkt
har vi under utskottsbehandlingen haft
ett mycket gott samarbete, vilket i de
flesta frågor också innefattat moderata
samlingspartiet. Om herr Karlsson har
den uppfattningen att detta är bra, så
är vi överens.

Sedan frågade herr Göran Karlsson
vad det är för stora ting som reservanterna
vill utföra och varför dessa ting
inte kan formuleras på papperet.

Jag har ju försökt förklara att när
ett lagverk av den här stora omfattningen
blir till, kan vi naturligtvis inte
under utskottsbehandlingen göra en revolutionerande
omarbetning av förslaget.
Det vore orimligt att begära något
sådant.

Men herr Göran Karlsson är med om
att gå vidare på det här området, säger
han. Det var detta min fråga gällde:
Varför vill han då inte åtminstone
vara med på något av de ytterligare
steg som vi föreslår i reservationerna?
Vårt förslag om förstärkt skydd mot
immissioner från flygfält, vägar och
järnvägar hade väl ändå inneburit en
möjlighet att få en garanti för samma
skydd här som gäller för övriga an -

Onsdagen den 28 maj 19(59 em.

Nr 28

145

läggningar. Vårt önskemål att ambitionsnivån
skulle uttryckas klarare beträffande
reningsgraden när det gäller
avloppsvatten är också ett försök att
föra lagstiftningen ett steg vidare. Inte
heller det steget vill herr Karlsson vara
med om. När vi dessutom framhåller
att det behövs en utredning för ett
samlat miljöprogram, där samhället
drar upp ramarna och riktlinjerna för
vad som skall göras ytterligare, är det
ytterligare ett steg som han inte heller
vill vara med om.

Det var sådana åtgärder vi kunde
åstadkomma under utskottsbehandlingen,
men i inget fall fick vi utskottsmajoriteten
med oss.

För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag till sist framhålla att vi reservanter
inte på något sätt har mindre
uppskattning av naturvårdsverkets
värdefulla arbete än vad utskottsmajoriteten
har. Naturvårdsverket fyller en
utomordentligt viktig funktion. Det är
självklart att koncessionsnämnden kommer
att fästa allra största avseende vid
vad verket anför i ett koncessionsärende,
och det är helt i sin ordning. Vad
vi inte kan förstå är att det är en god
funktion att låta naturvårdsverket vara
part inför koncessionsnämnden och
samtidigt låta en tjänsteman vid naturvårdverket
också vara ledamot av denna
nämnd. Det är ingen god princip
att på det sättet blanda ihop artskilda
funktioner hos samma myndighet. Frågan
är inte större än så.

Till slut är jag ändå glad över att
herr Göran Karlsson har sagt att han
är på det klara med att det behövs ett
fortsatt lagstiftningsarbete, därför att
den lagstiftning vi nu får är ofullgången
och behöver förbättras. Det är bara
synd att han inte vill vara med om ett
enda av våra förbättringsförslag.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren så mycket längre efter vad
som har anförts. Men efter vår motion

Ang. förslag till miljöskyddslag m. in.
år 1951 tillsattes en vattenvårdsutredning
som arbetade i elva år och även
framlade flera konkreta förslag.

Det är enligt min mening inte lagrådet
som sådant utan argumenten som
jag anser skall vara de bärande. Lagrådet
framhåller: »Naturvårdsverket

intar en så markant partställning inför
koncessionsnämnden att det måste vara
olämpligt att verkets chef eller annan
tjänsteman i ledande ställning hos verket
är ledamot av nämnden.» Är den
argumenteringen fel bör den bemötas.
Men den bör inte bemötas därför att
den kommer från lagrådet, utan frågan
gäller om själva argumenteringen är
hållbar eller ej. Hittills har vi inte fått
något belägg för att argumentationen
skulle vara felaktig i och för sig.

När det sedan gäller sakägarens ställning
uttalar lagrådet: »Sakägaren kan
ha stort intresse av att bevaka sin rätt
redan i samband med tillståndsprövningen
för att eventuellt kunna förhindra
företaget eller, vilket i praktiken
nog är viktigare, få till stånd ändamålsenliga
skyddsåtgärder. Sedan tillstånd
meddelats, kan det ofta vara för
sent för sakägaren att göra något effektivt;
skadeståndsrätten är för honom
mera ett surrogat. Man måste räkna
med att sakägaren många gånger,
kanske i regel, inte förmår att själv tillvarata
sina intressen på ett tillfredsställande
sätt. Han måste ofta anlita
advokat som kan överblicka vad som
behövs i fråga om ytterligare teknisk
utredning o. d.» De kostnaderna kan
bli så stora och betungande att den enskilde
helt enkelt inte vågar sig på dem.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod alltför länge; jag
vill bara göra ett par randanmärkningar
med anledning av de senaste inläggen.

Till herr Ernulf vill jag säga att moderata
samlingspartiet är med på de
flesta av reservationerna, men det har

146

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.
inte velat vara med om att skriva det
miljövårdspolitiska programmet. Det
är förbehållet mittenpartierna, herr
Ernulf.

Sedan säger herr Ernulf att oppositionen
har små möjligheter att ändra
en lagstiftning under utskottsbehandlingen.
.lag medger gärna att möjligheterna
är begränsade, men med hänsyn
till att, enligt vad herr Skårman
sade, folkpartiets miljövårdsdelegation
använt sig av juridisk expertis borde
man väl ändå haft möjlighet att använda
den expertisen för att utarbeta
de ändringar av lagen man velat åstadkomma.

Herr Ernulf säger vidare att jag inte
vill vara med om att vägar och flygfält
bör tas med i detta sammanhang. Ja,
herr Ernulf, det vill jag inte av det
skälet att de redan omfattas av andra
lagar. Man kan aldrig komma ifrån att
miljövårdsfrågorna kommer att spela
en stor roll vid förläggning av flygplatser
och vid framdragande av vägar i
fortsättningen. Järnvägar lär vi väl inte
få några stora besvär med att anlägga.
Det här är helt enkelt en överflödig
sak som reservanterna velat föra in.

Beträffande ambitionsnivån säger
herr Ernulf att reservanterna vill mera.
Jag har tidigare ett par gånger sagt att
vad som gör att vi inte har velat skriva
in mera i lagen är helt enkelt att väsentligt
olika förhållanden råder i olika
delar av vårt land. Det måste man ta
hänsyn till, och utskottsmajoritetens
skrivning är enligt vårt förmenande
den riktiga för att klara dessa skillnader.

Sedan var det fråga om att representanten
för naturvårdsverket skall
vara med i koncessionsnämnden. På
s. 147 i utlåtandet säger utskottet:
»Vad gäller frågan om naturvårdsverkets
representation i nämnden må
framhållas att det är en av grundtankarna
i förslaget att tillståndsprövningen
skal! vara ett led i en långsiktig,
målmedveten miljövårdspolitik. Detta
förutsätter att naturvårdsverket och

nämnden inte agerar isolerat från varandra.
De måste ömsesidigt kunna influera
på varandras politik. Detta syfte
tillgodoses bäst om verkets chef eller
annan tjänsteman hos verket kan vara
ledamot i nämnden.» Varför vill man
diskvalificera de människor som kanske
har de bästa och mest ingående
kunskaperna just i miljövårdsfrågorna?
Den frågan har jag inte fått något
svar på från herr Ernulfs eller någon
annans sida.

Vad gäller industrins representation
i koncessionsnämnden är det beträffande
skogsfrågor ingenting som hindrar
att en man, kunnig på det området,
ingår i nämnden. Man kan naturligtvis
också låta någon sakkunnig i jordbruksfrågor
ingå i nämnden.

Herr Nils Nilssons inlägg ger mig
inte anledning till någon replik. Jag har
redan replikerat i fråga om koncessionsnämndens
sammansättning, och
den repliken får gälla även herr Nilsson.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall avstå från att
vidare diskutera de tekniska frågorna
med herr Göran Karlsson.

Herr Karlsson talar så illa om ett
miljövårdsprogram, men jag skulle vilja
fråga honom: Bör man inte ha ett
program att arbeta efter, om man vill
åstadkomma något positivt? Statsministern
svarade i början av den här veckan
på en enkel fråga med att ange ett
program för upprustning av Norrland.
Var det fel att ha ett program för en
sådan upprustning? Jag anser att allt
som man allvarligt arbetar med i syfte
att nå ett visst mål, det bör man också
ha ett program för. Vi har yrkat på
ett miljövårdsprogram, och det tycker
jag att vi bör ha.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
begära ordet vid denna sena timme,

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

147

men när debatten fortsätter efter den
repiikväxling som ägde rum efter herr
Göran Karlssons anförande, ber jag ändock
att få ta ungefär 60 sekunder av
kammarens tid i anspråk.

I anknytning till vad herr Göran
Karlsson anförde vill jag säga att det
är mycket glädjande att de borgerliga
partierna numera visar ett så stort intresse
— låt vara mycket yrvaket —
för miljövårdsproblemen. Det var 1963
som jag tillsatte immissionssakkunniga,
som sedan avgav det betänkande som
bär legat till grund för den proposition
som riksdagen nu behandlar. De
direktiv som utfärdades för denna kommitté
utsattes för ganska stor kritik i
borgerlig press, och jag tror att ett lagförslag
grundat på de direktiven framlagt
år 1963 skulle ha mötts av ett enstämmigt
motstånd från den borgerliga
sidan.

När man nu kritiserar detta lagförslag
och — som herr Ernulf uttryckte
det — betraktar det som ett ofullgånget
foster, kan jag ge kritikerna rätt, i den
mån man menar att det finns behov av
ingripanden lagstiftningsvägen också på
andra delar av miljövårdens område.
Men uppmärksamheten är riktad på de
nu aktuella frågorna. Jag skall bara
peka på den njdigen tillsatta utredningen
om miljöskadliga produkter.
Men vi får naturligtvis inte uppskjuta
denna viktiga reform bara av det skälet
att det också finns andra problem
på miljövårdens område som väntar på
sin lösning.

Jag har den uppfattningen att det på
få områden är viktigare än på miljövårdsområdet
att ständigt vara öppen
för nya impulser och vara beredd att
vidta de åtgärder som erfarenheten och
utvecklingen påfordrar. Spikandet av
ett särskilt miljövårdsprogram skulle
därför med säkerhet komma att låsa
fast utvecklingen. Ingenting får på detta
område betraktas som slutgiltigt —
inte heller detta lagförslag.

Jag viil därför bara, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att det för -

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

slag som kammaren strax skall votera
om skall visa sig vara en ändamålsenlig
grundval för det fortsatta lagstiftningsarbetet
på miljöskyddets område.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När justitieministern
gjorde tidsbestämningar om det vaknande
intresset hos olika partier för
miljövården, tror jag att han gjorde en
felbedömning av ungefär samma storlek
som när han beräknade sitt anförande
till 60 sekunder. Jag vill erinra
om att hela den miljövårdslagstiftning
som har tillkommit under decennier,
låt vara för vår tid ofullständig, i form
av vattenlag och andra regler, skett under
medverkan av de borgerliga partierna.
Jag vill erinra om att det förnämliga
lagverk som vattenlagen utgör
och framför allt på sin tid utgjorde tillkom
efter utredning under ordförandeskap
av en sedermera liberal justitieminister.
Jag anser därför inte att det
på något sätt kan påstås att de borgerliga
partierna inte varit intresserade
av miljövårdslagstiftning. Jag känner
inte till något exempel på att vi har
yrkat avslag på förslag i den riktningen
och som regeringen lagt fram.

Men jag skall ändå vid denna sena
timme försöka anslå lika vänliga tonfall
som justitieministern gjorde i början
av sitt anförande, när han uttryckte
sin glädje över att de borgerliga partierna
ville godkänna hans förslag. Jag
vill säga att vi, trots att det här — som
jag förut sagt — endast är fråga om
ett kort och tvekande steg, är beredda
att gå med på förslaget men med krav
på att det så fort som möjligt följs av
ytterligare steg.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall försöka hålla
tiden.

Justitieministern sade att den borgerliga
sidan visat ett yrvaket intresse för
miljövården. Jag har här en liten för -

148

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 19G9 em.

Ang. förslag- till miljöskyddslag m. m.
teckning över 120 artiklar som har stått
på kultursidorna i de flesta av de svenska
tidningarna från 1949 till 1969 av
eu enda författare, och han har inte
varit ensam.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Göran Karlsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Göran Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej -—71.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Grebäck
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 72;

Nej — 60.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

149

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten C.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten D
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Grebäck m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de beträffande punkten E förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Grebäck m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med IV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten E, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten F, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Grebäck m. fl.

150

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Ang. förslag till miljöskyddslag m. m.

vid utlåtandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eniulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av hem Grebäck in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna G
och H.

Vidkommande punkten I gjordes sedermera
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innehölles
i den av herr Åkesson m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,

som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde punkten K gjorde herr
talmannen därefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Grebäck
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med VII
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37
punkten K, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej —41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten L.

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

Nr 28

151

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av koncessionsnämnden för miljöskydd
och anslag till statens naturvårdsverk
för budgetåret 1969/70 jämte motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärende å föredragningslistan
finge uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, första lagutskottets
utlåtande nr 38 och bankoutskottets utlåtande
nr 26 i nu nämnd ordning
skulle sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 201, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
inrättande av koncessionsnämnden för
miljöskydd och anslag till statens naturvårdsverk
för budgetåret 1969/70
jämte motioner.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 205, till Konungen
i anledning av motioner angående
användningen av vissa fettvaruavgifter.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 25 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 232, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr
281) om allmänna arvsfonden, m. m.;
och

nr 233, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 281, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till miljöskyddslag m. m., jämte motioner
i ämnet.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 302, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 43 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes

konsitutionsutskottets memorial nr
26, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av motioner angående sysselsättningspolitiskt
motiverade hyrestillskott
m. m.;

152

Nr 28

Onsdagen den 28 maj 1969 em.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1969/70, in. m.
jämte motioner; samt

nr 51, med anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Liberia för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
ävensom

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken; samt

nr 39, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1969/70, m. in.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.09.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1949