Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1968

28 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Ahlmark (fp) ang. civilt överljudsflyg.............. 3

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. betydelsen för landet i dess
helhet av regionplaneringen för stockholmstrakten, m. m. . . 8

av herr Bengtson (ep) ang. nedläggningen av järnvägsstationer 17
Hyreslagstiftningen.......................................... 20

Det svenska biståndet till u-länderna:

Det statliga utvecklingsbiståndet, m. m..............

Biståndsvägar och samordning ...................

Biståndets medel och metoder.....................

Biståndets ämnes- och länderinriktning.............

Biståndets omfattning ...........................

Organisatoriska frågor ...........................

Anslag till fältverksamhet.........................

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
Investeringsgarantier ............................

155

156

157
160
162
165
167

Om åtgärder på beskattningsområdet för att stimulera svenska in
vesteringar i u-länderna .........................

Sekretesskydd för innehållet i polisregister...................

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 28 maj Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. in. och om fortsatt giltighet av Jagen, m. m. .. 20

Statsutskottets utlåtande nr 130, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av lagen, m. m..... 67

— nr 128, ang. långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet,

m. m. samt ang. ytterligare svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA) .................................. 67

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. det svenska biståndet
till u-länderna m. ........................................ 169

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .......................... 170

— utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om polisregister...... 170

— nr 22, ang. ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar ............................ 174

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Herr Gillström anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 278, till Konungen i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25), m. m. jämte
motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 279, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till
partiell författningsreform m. m.

Ang. civilt överljudsflyg

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Ahlmarks
(fp) interpellation angående civilt överljudsflyg,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig dels i vilka former jag anser
att forskning och studier i Sverige om
det civila överljudsflyget bör bedrivas,
dels om regeringen kommer att genom
direktiv och anslag göra det möjligt för
flygtekniska försöksanstalten att fortsätta
sina undersökningar om problemen
vid SST-trafik, dels hur jag tänker
utnyttja förre generaldirektören Bo
Lundbergs erfarenhet och kunskaper
beträffande studier av problem förknippade
med civilt överljudsflyg.

I ett interpellationssvar förra våren
till herr Ahlmark lämnade min företrädare
statsrådet Palme en redogörelse
för den svenska regeringens inställning
till de betydande problem av olika slag
som trafiken med överljudsplan kommer
att föra med sig. Han berörde också
utförligt de insatser som från svensk
sida gjorts i flera internationella sammanhang
för att få till stånd en intensifiering
av olika utredningar kring dessa
problem och för att få fram konkreta
handlingsprogram för att möta de
olägenheter som trafiken med SST-plan
befaras komma att medföra. I den efterföljande
debatten påpekades emellertid
också att man från regeringens sida bedömde
det klokt — eftersom vi i Sverige
inte producerar civila överljudsplan
— att visa en viss försiktighet i
det internationella uppträdandet för att
vinna bästa gehör för de svenska ståndpunkterna.

Det sist sagda innebär dock inte att
de svenska insatserna när det gäller
problemen kring överljudstrafiken avmattats
eller ändrat karaktär. Svenska
representanter har sålunda aktualiserat
olika åtgärder på detta område inom såväl
OECD och WHO som ICAO och
den europeiska luftfartsorganisationen,
ECAC. En särskild arbetsgrupp inom
OECD arbetar f. n. efter svenskt initiativ
med ett förslag till test- och mätprogram
för ljudknalleffekter. Programförslaget
kommer att läggas fram
inom kort. Syftet med programmet är
i första hand att få fram ett underlag
för bedömanden av bl. a. de villkor
man bör ställa upp i olika hänseenden
för eventuell trafik med civila överljudsplan.

Från svensk sida har man vidare i
olika sammanhang sökt påverka inter -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. civilt överljudsflyg
nationella bullerbekämpningsorganisationer
att ansluta sig till WHO för att
kunna där bevaka behandlingen av bullerstörningar
från SST-plan som sanitär
olägenhet. Vad gäller ICAO, slutligen,
vill jag erinra om en rekommendation
antagen av organisationen redan år
1962, i vilken bl. a. krävdes åtgärder
för att garantera att trafik med överljudsplan
inte kommer att skapa icke
godtagbara situationer för berörda befolkningar.
Eftersom resultaten från senare
försök och forskningsinsatser visar
att överljudsproblemen fordrar en
skärpt uppmärksamhet, har frågan om
ytterligare åtgärder från ICAO:s sida
tagits upp av flera länder, bl. a. Sverige.
Sverige har i samråd med ett
flertal andra europeiska länder utarbetat
ett resolutionsförslag avsett att föreläggas
ICAO:s generalförsamling vid
dess möte i höst. Förslaget, som efter
kontakt med våra nordiska grannländer
har behandlats inom ECAG, innebär
bl. a. att ICAO skall vidta nödvändiga
åtgärder för att uppnå internationella
överenskommelser om metoder för
mätning av sådant buller samt om kvantitets-
och kvalitetsgränser som inte får
överskridas. Vidare föreslås att ICAO
skall uppmana alla stater som direkt
sysslar med utveckling av överljudsplan
att så snart som möjligt lämna information
om de åtgärder man ämnar vidta
för att uppfylla ICAO:s krav.

Förre generaldirektören Bo Lundberg
har deltagit vid de överläggningar som
föregått utformningen av resolutionsförslaget.
På regeringens önskan har
han även förklarat sig villig att ingå
som expert i den svenska delegation
som skall delta i behandlingen av dessa
frågor i ICAO.

Jag vill än en gång understryka att
den svenska regeringen inte kommer
att tillåta trafik med SST-flygplan över
Sverige om den medför hälsovådliga
förhållanden t. ex. i form av regelmässiga
sömnstörningar eller om det orsakar
skador på byggnader. I den mån
det uppkommer olägenheter som inte

kan accepteras, får naturligtvis överljudstrafiken
liksom annan verksamhet
finna sig i åtgärder från det allmännas
sida som kan innebära inskränkningar
eller förbud.

Med denna redogörelse har jag önskat
visa att man från svensk sida intensivt
och aktivt deltar i det internationella
arbetet på detta område. Hur
forskningsarbetet inom landet skall bedrivas
för att bästa möjliga resultat
skall uppnås bör bedömas i de enskilda
fallen med hänsyn till bl. a. de forsknings-
och undersökningsprogram som
nu övervägs i internationella sammanhang.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Om några månader
kommer troligen det första exemplaret
av Concorde att lämna startplattan.
Detta fransk-engelska projekt blir då
det första som låter ett stort, civilt
överljudsplan föras ut från verkstad
och hangar för att prövas i luften. Den
civila lufttrafiken går då kanske in i
en ny epok.

Samtidigt vet vi att det sovjetiska
projektet Tu-144 snart kan komma att
testas på samma sätt. Långtgående planer
finns också i Förenta staterna att
låta Boeing bygga ett överljudsplan som
blir ännu större, ännu snabbare och
ännu dyrare än Concorde.

För ett år sedan diskuterade vi den
här frågan i kammaren för första gången
i riksdagen. Statsrådet Lundkvists
företrädare som kommunikationsminister,
herr Palme, gav ett interpellationssvar
som på vissa punkter präglades av
samma värderingar som min interpellation.
De nya bullerstörningar som blir
följden av de civila överljudsplanen kan
bli av väldig omfattning och oerhörd
intensitet. Vi kommer inte, sades det
i interpellationssvaret — herr Lundkvist
upprepar det i dag — »att tillåta
trafik med SST-plan över Sverige om
det medför hälsovådliga förhållanden
t. ex. i form av regelmässiga sömnstör -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

ningar». Regeringen hade därmed för
första gången tagit ställning till dessa
problem i samband med det civila överljudsflyget.
Det fanns skäl att tro att
forskning och studier beträffande SSTtrafik
nu skulle fullföljas och intensifieras
i vårt land.

Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min nya interpellation.
Svaret förvånar mig åtskilligt. Jag har
frågat statsrådet Lundkvist om de forskningar
och studier som bedrivs i Sverige.
Jag förklarade mina frågor i interpellationen.
De gällde undersökningar
som görs, inte i internationella organisationer
utan i vårt eget land.

Men statsrådet Lundkvist uppehåller
sig i sitt svar nästan enbart med våra
relationer till vissa mellanstatliga organ.
Det är i och för sig av intresse. Men nu
har jag interpellerat om en annan sak,
nämligen den självständiga svenska
forskningen i ämnet. Och jag håller mig
till den saken.

Därmed påstår jag inte att det helt
saknas samband mellan internationell
forskning och svensk forskning. Naturligtvis
inte. Men det intressanta med
framstötarna i OECD och i ICAO är att
de ännu inte har lett särskilt långt, att
det går väldigt trögt att få fram planer
och program, att det t. ex. i ICAO har
tagit flera år att producera några ganska
tunna promemorior. Den aktiviteten
kan inte rimligen vara ett skäl mot
svensk, självständig forskning

Och tyvärr är det så att våra egna
studier i frågan har minskat på samma
gång som problemet blivit alltmer akut
och brännande. Så länge som Bo Lundberg
var chef för flygtekniska försöksanstalten
bedrevs en ganska omfattande
forskning på området. Två—tre personer,
ibland mer, var sysselsatta nära
nog på heltid under flera år med beräkningar,
sammanställningar och studier.
Det ledde till att den information som
då utgick från flygtekniska försöksanstalten
kom att vinna internationell
ryktbarhet och prägla mycket av debatten
i andra länder.

Ang. civilt överljudsflyg

Men sedan Bo Lundberg lämnat chefskapet
för FFA förra året, så tycks dessa
studier radikalt ha begränsats. Den nuvarande
chefen har sagt mig att det mesta
som gjordes förut har stannat av och
att det som sker i dag bara är en efterskörd.
Jag vill inte kritisera FFA eller
dess chef för den saken. FFA har ju
varit inne i en period av organisatorisk
förändring och ekonomiska svårigheter.

Men vad som förvånar mig är att
regeringen låtit den här nedskärningen
av SST-studierna ske utan att ta kontakt
med FFA för att diskutera hur den
skulle kunna undvikas och hur forskningarna
skulle kunna fullföljas. Det
som nu skett är ju att ett forskningslag
på FFA för de här frågorna har splittrats
upp, att det lagarbete och det samlade
vetande som en sådan grupp utgör
inte längre kan nyttiggöras forskningen
på samma sätt som tidigare. Det är
förluster för oss och för andra länder,
som varit så starkt beroende av deras
tidigare arbete.

Och det finns också en hel rad problem
som måste undersökas vidare. Det
gäller t. ex. bangförstärkningen i det
hästskoformade bullerområde som formas
när ett SST-plan går in i överljudsfart.
Det gäller problem förknippade
med flygning över hav med SST-plan
och farorna för fartyg. Men framför allt
gäller det en del mycket utförliga undersökningar
som gjorts främst i USA
och redovisats med stor öppenhet men
där utvärderingen av resultaten inte
har varit tillfredsställande. Det fordras
mycket ingående och tidskrävande analyser
för att överföra sådana undersökningar
till praktiska slutsatser.

Studier av det slaget bedrivs alltså
inte längre i nämnvärd omfattning på
FFA. Men ingen skall tro att vi lugnt
kan vänta på motsvarande analyser i
andra länder eller genom mellanstatlig
samverkan. Flera nationer är direkt inblandade
i SST-projekten. De har satsat
hundratals miljoner på dem, och de är
inte särskilt intresserade av att deras
framtida bullerstörningar blir belysta

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. civilt överljudsflyg
inför världsopinionen. Sverige behöver
därför kunna handla på grundval av
färska fakta och nya undersökningar om
vi skall kunna vara aktiva och effektiva
i internationella överläggningar om
överljudstrafikens framtid.

Eftersom sådan forskning inte skett
det senaste året vill jag ställa följande
fråga till statsrådet Lundkvist: Av vilket
skäl har de svenska studierna och analyserna
av civilt överljudsflyg radikalt
minskat samtidigt som problemen förknippade
med SST-trafik blivit alltmer
akuta ?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Till en början konstaterar
jag med tillfredsställelse att herr
Ahlmark och jag i och för sig är helt
överens när det gäller själva intentionerna
för det väsentliga arbete som måste
utföras i de här sammanhangen och
det forskningsarbete som dessa intentioner
måste vila på. Jag betraktar alltså
herr Ahlmarks uppträdande i de här
debatterna som ett stöd för de intentioner
regeringen har.

Men det är väl också uppenbart att
vi måste försöka bedöma våra möjligheter
att göra en insats på detta område
både mot bakgrunden av den position
som vi här har och med utgångspunkt
från att vi är angelägna om att vinna
gehör för de insatser vi vill göra i samband
med förslag till önskvärda åtgärder.

Vi är inte producenter av de ifrågavarande
planen. Våra möjligheter på
forskningens område bör samordnas
med de internationella insatser i det
här avseendet som vi önskar stimulera
till. Flygtekniska anstalten utnyttjas för
närvarande i det internationella forskningsarbetet.
Hur våra resurser i fortsättningen
skall brukas här måste bedömas
med hänsyn till bl. a. de forsknings-
och undersökningsprogram som
nu prövas och övervägs i de internationella
sammanhangen. Det får vara vår
uppgift att samordna de insatser vi vill

göra med de internationella insatser
som vi själva önskar stimulera till.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag är glad över att
statsrådet Lundkvist betraktar mig som
ett »stöd» för sina allmänna ansträngningar
i den här frågan. Får jag då
bara uttrycka den förhoppningen att
också mina ansträngningar i dag kommer
att fattas som ett stöd under de
kommande veckorna när, som jag utgår
från, statsrådet Lundkvist går tillbaka
till departementet och försöker sätta i
gång och fullfölja den svenska självständiga
forskningen beträffande SST-trafik.

Ty vad som har hänt är något ganska
allvarligt. En framstående forskargrupp
av fyra—fem vetenskapsmän har splittrats.
Deras samlade vetande och kunnande
kan inte längre nyttjas effektivt.
Samtidigt kommer problemen med SSTtrafik
att öka under de kommande månaderna
och åren. Men Sverige kan inte
längre bidra på samma effektiva sätt
som tidigare till den debatten, eftersom
forskningen i stort sett har avstannat.

Det enda svar som statsrådet Lundkvist
då ger mig på frågan om varför
forskningen avstannat samtidigt som
problemen blivit viktigare är att vi
skall samordna vår egen forskning med
de internationella undersökningar som
pågår eller som planeras. Nu förhåller
det sig på det sättet att det inte har
skett någon forskning i internationell,
mellanstatlig regi värd namnet. Man har
i OECD gjort en trevande början och
för några månader sedan anställt en
konsult som skall undersöka, om det går
att lägga upp ett program. ICAO bedriver
ingen egen forskningsverksamhet på
området utan sammanställer fakta.

Det finns därför inga som helst skäl
att bara avvakta den internationella
forskningen och under tiden lägga ner
de svenska studier, som har betytt så
oerhört mycket på 1960-talet för opinionsbildningen
i de här frågorna. Sverige
har delvis varit ledande när det

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

gäller att producera material beträffande
de framtida konsekvenserna av
SST-trafik. Vi är inte längre ledande på
detta område, och jag är ledsen över
detta.

Jag hoppas alltså att statsrådet Lundkvist,
när han går tillbaka till departementet,
skall fortsätta att betrakta mig
som ett stöd i ansträngningarna att
återigen göra Sverige till en ledande nation
i studierna av SST-problemen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det gäller väl i dessa
som i alla andra sammanhang att ha åtminstone
litet grand sinne för proportioner.
Herr Ahlmark säger att det inte
har pågått någon forskning värd namnet
utanför Sveriges gränser på detta
område. Jag skall gärna överlämna till
herr Ahlmark en sammanfattning av
den forskning som har pågått värd namnet
och i vilken Sverige har deltagit.

Det är klart att vi, om vi verkligen
skall kunna nå fram till en lösning av
dessa problem, kanske inte kan få göra
anspråk på att det forskningsarbete, beträffande
vilket vi skall samarbeta med
andra länder, skall bedrivas med utgångspunkt
ifrån hur vi vill organisera
detta arbete från våra institutioner. Jag
tror att det är viktigt att konstatera att
vi i dag, när vi är intresserade av att
stimulera till ett gemensamt arbete på
det internationella planet, också bör
vara öppna för en diskussion om vilken
arbetsfördelning länderna emellan det
skall vara med hänsyn till de resurser
som kan stå till förfogande för ändamålet
i olika länder.

Herr Ahlmarks stöd i detta sammanhang
blir ytterligt mera värdefullt, om
han kombinerar sitt resonemang med
sinne för proportioner när det gäller
Sveriges möjligheter att göra insatser
och på vilka vägar vi har möjlighet
att göra oss gällande.

Ang. civilt överljudsflyg

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
vet mycket väl att de framstötar, som
jag har gjort beträffande Sveriges hållning
till överljudsflyget, visst inte varit
ensidigt koncentrerade till svensk självständig
forskning. Jag tycker tvärtom
att det är bra att vi tar initiativ i internationella
sammanhang. Jag hoppas
t. ex. att OECD kommer att lägga upp
ett forskningsprogram, men detta hav
ännu ej skett.

Men vad jag inte kan förstå är att
man skär ned de svenska självständiga
studierna, samtidigt som problemen
med SST-trafiken blir allt större och
något internationellt mellan statligt
forskningsprogram ännu inte har lagts
upp.

Det är dessutom så med all forskning
att om man vill påverka den internationella
mellanstatliga forskningen, som
på detta område befinner sig i sin linda,
är det mycket bättre att vara väl
rustad själv. Yi bör då söka behärska
problemen, ha ett eget forskningsprogram
på dessa områden så att vi systematiskt
följer och utvärderar de undersökningar,
som görs i t. ex. Förenta staterna.
Där har man producerat ganska
mycket varje år och det har redovisats
med stor öppenhet. Men resultaten är
inte utvärderade på ett tillfredsställande
sätt.

Jag tycker att det är beklagligt att
vi i avvaktan på internationell forskning
i stort sett har lagt ner vårt eget
forskningsprogram.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tror nog att när
herr Ahlmark har funderat litet mera
på dessa frågor förstår han att vi kommer
in i en helt ny fas när det gäller
den internationella forskningen på detta
område och att det blir fråga om en
prioritering av resurserna. Frågan gäller
då hur dessa resurser skall sättas in
och på vilket sätt man genom olika länder
skall kunna göra de mest värdefulla

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms -

trakten, m. m.

insatserna för det gemensamma arbete
som skall utföras.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet

av regionplaneringen för stockholmstrakten,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Johan Olssons (ep) interpellation
angående betydelsen för landet i dess
helhet av regionplaneringen för stockholmstrakten,
in. m., erhöll ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
ställt vissa frågor till mig angående de
samhällsekonomiska och miljömässiga
verkningarna för landet i dess helhet
av regionplaneringen för stockholmstrakten.

Herr Olsson avser med sina frågor
uppenbarligen den skiss till reviderad
regionplan för stockholmstrakten som
Regionplaneförbundet nyligen färdigställt
och som utsänts för yttrande till
berörda kommuner samt vissa statliga
och enskilda intressenter.

Gällande regionplan för stockholmsområdet
fastställdes år 1960. En sådan
revision och utökning av planen som
nu pågår står i full överensstämmelse
med vad som förutsattes vid byggnadslagens
tillkomst, nämligen att regionplanerna
genom återkommande översyner
skulle anpassas till utvecklingen.
Efter vad jag har mig bekant är det
förbundets avsikt att med beaktande
av synpunkter som kan komma att lämnas
av remissinstanserna färdigställa
och anta planen samt därefter underställa
den Kungl. Maj :t för prövning
och fastställelse.

Då jag inte finner det lämpligt att
föregripa denna prövning är jag icke

beredd att nu ta ställning till de
med regionplaneringen sammanhängande
frågor som herr Olsson riktat till
mig.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation — men tyvärr var
det inte ett svar på de framställda frågorna.

Anledningen till interpellationen är
bl. a. den oro inför den här pågående
samhällsplaneringen och inför den därav
följande samhällsutvecklingen som
många känner, inte minst de som bor
inom storstockholmsområdet och som
drabbas av trängsel, köer, bostadsbrist
och miljöproblem och som haft förväntningar
på förbättringar inom rimlig
tid. Men jag vill också uttrycka den oro
man ute i landsorten känner inför de
planer på långtgående koncentration
som diskuteras inom stockholmsområdet.
Jag har den uppfattningen att en
sådan regionplan som vi här diskuterar
verkar styrande på samhällsutvecklingen
redan innan den är beslutad. Av
erfarenheten att döma tar såväl kommunalplanerande
myndigheter som industriella
företag m. fl. i mycket stor
utsträckning hänsyn till de tankar som
framförs i en sådan här planering.

Jag anser det också angeläget att man
får debattera dessa frågor innan planerna
fastställs, alltså under den tid då
remissinstanserna har planen för yttrande.
Jag beklagar därför att kommunikationsministern
här inte ville gå in
på en diskussion av de gjorda frågeställningarna.

Enligt vad jag har anfört i interpellationen
planerar man för en befolkning
på 2,2 miljoner personer vid planeringsperiodens
slut, alltså om drygt 30 år.
Det innebär att hälften av den beräknade
befolkningsökningen i landet skulle
tillföras stockholmsregionen. Enligt de
grunder som tillämpas i regionplane -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms trakten,

m. m.

skissen erfordras ar 2000 en bostadsvolym
som är tre gånger större än den
nuvarande, om man räknar i rumsenheter
och tillgodoser den högre standard
som anses skälig vid den tiden. Det är
alltså fråga om en utbyggnad som enbart
med dagens standard skulle rymma
en stad med 2 miljoner invånare —
eller 2,5 gånger den nuvarande staden
Stockholms storlek.

Det är inte otänkbart att man kommer
till dessa siffror om man beräknar
den trend som varit rådande under
några år av 1960-talet. Men man frågar
sig om denna trend utan vidare skall
vara styrande på sikt i en så utomordentligt
viktig samhällsfråga. Man måste
fråga efter de sakliga motiven för
denna planerade befolkningskoncentration
och om dessa motiv verkligen väges
under en total samhällsekonomisk
bedömning. Visserligen ligger det en
drivkraft i att man alltid vill bli större
oavsett i vilket storleksläge man än
befinner sig. Regeln att stillestånd är
tillbakagång tillämpas tydligen, även
om det i detta fall skulle innebära tillfälle
till återhämtning och stabilisering
om vi finge en period av stillestånd. Invånarna
inom storstockholmsområdet
frågar efter skälen till denna stora och
snabba koncentration. Vad som även
för dessa talar mot befolkningskoncentrationen
är bl. a. den ökade trängseln
— trängseln i köerna, trängseln i trafiken,
trängseln till serviceanordningarna,
till sjukhusen och de kulturella
institutionerna. Risken för ytterligare
miljöförstöring är också stor.

Regionplanen redovisar givetvis ett
program som skulle komma till rätta
med här nämnda problem, men all erfarenhet
visar att vid en så snabb koncentration
kommer varken ekonomiska
eller praktiska resurser att räcka till.
Det blir en eftersläpning där miljö, kultur
och service får stå tillbaka.

Ytterligare faktorer som gör att man
blir betänksam är de ökade resorna och
restiderna till arbetsplatserna. Alltför

lf Första kammarens protokoll 1968. Nr

manga har redan sett hur arbetstidsförkortningarna
slukats av restider. Detta
är ett problem där det behövs stora ansträngningar
för en minskning av restiderna
i stället för att riskera en ökning.

Behovet av rekreations- och fritidsområden
utanför stenstaden ökar också
i hög grad, men i ett tätnande storstadsområde
blir det allt längre till friheten
i naturen — allt längre tid av den dyrbara
fritiden måste ägnas åt resor för
att nå de eftersträvade rekreationsmöjlikheterna.
Trängseln på vägarna vid
veckoskiftena kommer ytterligare att
öka.

Landsorten ser på diskussionen om
storstockholmsregionen som en konkurrens
om människor, om kapital, om
näringsliv. Den folkökning vi har att
räkna med skall delas mellan dels ytterligare
två storstadsområden i landet,
dels ett stort antal större residensstäder.
Dessutom har vi ett mycket stort
antal mindre och medelstora städer och
tätorter, vilka var och en är livsviktig
för sitt område. Inte heller dessa vill
godvilligt släppa ifrån sig sin andel av
den totala befolkningsökningen eller ge
avkall på en strävan att åtminstone behålla
befolkningstalet. Det är en i högsta
grad angelägen insats som dessa orter
gör. En alltför stark storstadskoncentration
motverkar dessa orters arbete,
en vettig länsplanering och en aktiv lokaliseringspolitik.
Den undergräver
framtidstron och försvagar ambitionen
att bygga upp balanserade och trivsamma
regioner.

Man har på senare tid fått upp ögonen
för miljöns betydelse för människans
trivsel, och man har kommit underfund
med att ett av våra stora problem
är vatten- och luftföroreningarna.
Detta skulle i och för sig vara skäl nog
att dröja med förverkligandet av den
storstadsdröm som här tydligen föresvävar
regionplanerarna. Men det finns
andra frågeställningar.

Vad kommer denna samhällsomvand -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

10 Nr 28

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms -

trakten, m. m.

ling att kosta? Finns det någon lönsamhetskalkyl
bakom skisserna? Är det inte
redan med nuvarande befolkningskoncentration
tillräckligt med stora brister
att klara av, utan att förvärra den? Vilket
underlag finns som motiv för att vi
i detta land med den stora arealen och
den jämförelsevis ringa folkmängden
skall ha så stora befolkningskoncentrationer?
Hur rimmar denna utveckling
med möjligheterna att över huvud taget
upprätthålla ett försvar? Vad säger försvarsmyndigheterna
om en sådan utveckling? Vad

man tycker sig sakna är en totalplanering
där de samhällsekonomiska
faktorerna sammanvägs. Nu synes
man endast bedöma den mera begränsade
planeringen utan tanke på helheten.
Konsekvenserna i flera avseenden
lämnas åt andra att lösa. Allvaret i situationen
belyses med önskvärd tydlighet
av en artikel i tidningen Veckans
Affärer under rubrikerna »Tätorter faller
som korthus», »Spökköpingar nästa
akt i glesbygdsdramat». Den första akten
var när hemman och gårdar lämnades
åt sitt öde. Nu rör det sig om mindre
eller medelstora tätorter, som inte
längre har tillräckligt stor inflyttning
för att kompensera avflyttningen till
storstäderna. Näringslivet tonar ned,
byggenskapen avstannar och det blir
till stor del åldringar kvar.

Det är uppenbart att storstadsproblemen
och glesbygdsfrågorna måste tas
upp och lösas i ett sammanhang. Jag beklagar
att kommunikationsministern inte
ville uttala sig över de ställda frågorna.
Det hade inte behövt innebära några
ställningstaganden i detalj. Många
frågar sig vilken inställning departementschefen
har till dessa problem. Planeringsfrågorna
ligger dock inom kommunikationsdepartementet.

Det finns andra medlemmar av regeringen
som för inte så länge sedan uttalat
åsikter om dessa ting. Jag vill erinra
om vad finansministern sade i en
interpellationsdebatt i denna kammare

den 25 april. Herr Torsten Andersson
hade uttryckt sina tvivel om t. ex. den
nya regionplaneskissen och dess värde.
Finansministern anförde att det låg
klokskap i herr Torsten Anderssons
kommentarer och medgav att han rent
allmänt delade interpellantens uppfattning.
Finansministern sade till slut:
»Jag kan försäkra herr interpellanten,
att om herr interpellanten gör vad han
kan — och det är ju en hel del — på sitt
område, skall jag försöka göra vad jag
kan på mitt område! Då kanske det
samlade resultatet ändå kan bli en liten
ljusning i denna, som också jag anser,
olyckliga och allt starkare koncentration
till Stockholm och stockholmsområdet.
»

Inrikesministern svarade den 17 maj
i andra kammaren på eu interpellation
av herr Jansson. Man kan i stort sett
instämma i vad inrikesministern anförde,
men jag vill citera ett litet avsnitt:
»Vi får överväga om vi inte måste omlokalisera
vissa företag och då inte
bara de industriella. Det gäller också
att påverka nyetableringen av företag,
så att den sker till områden utanför
storstadsregionen. Härvidlag rör det sig
nu och framdeles inte bara om industrier,
utan det som blir väsentligt för
den framtida sysselsättningen är tjänstesektorn,
det kommersiella livet, administrationen
osv. Inom dessa områden
kommer efterfrågan att stiga oavbrutet
enligt alla de prognoser som gjorts. Tendensen
är alldeles klar. Vi får överväga,
om vi inte för att klara undersysselsättningen
i vissa delar av landet får
lov att flytta ut en del av administrationen
eller också bygga upp delar av den
nya, tillväxande administrationen i
andra delar av landet utanför storstadsregionen.
»

Jag vill fråga om statsrådet Lundkvist
delar dessa synpunkter som förts fram
av andra statsråd.

Det har inom kommunikationsdepartementet
tillsatts en arbetsgrupp för att
utarbeta ett förslag till riksplanering.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms trakten,

m. m.

Yi efterlyser resultat av denna. Det
finns också andra pågående utredningar
kring de aktualiserade problemen.
Vi har t. ex. expertgruppen för regional
utredningsverksamhet, som arbetar med
såväl speciella storstadsproblem som
glesbygdsfrågor. Kan kommunikationsministern
lämna några upplysningar om
hur arbetet fortskrider i dessa arbetsgrupper?
Kan man påräkna att resultatet
av utredningsarbetet avvaktas innan
Kungl. Maj :t upptar regionplanen för
storstockholmsområdet till prövning
och fastställande?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om de förhållanden som
här har varit på tal väcker bekymmer
i trakten av Järvsö, hur mycket naturligare
är det inte då att vi som bor närmare
Stockholm — vi som bor i Mälardalen
—■ med en viss undran avvaktar
vad som skall komma ut av regionplaneringen
för stockholmstrakten? Jag går
inte så mycket in på förhållandena
inom den rena stockholmsregionen,
ehuru jag är bosatt inom den. Kungsängen
hör ju till den stockholmska samarbetsorganisationen
och är också anslutet
dit för lösande av vissa praktiska
frågor.

Jag ser problemet mera ur Uppsala
läns synvinkel och vill där göra några
konstateranden.

Innan jag det gör, vill jag, herr
talman, understryka det ansvar som
statsmakterna har i detta fall. Den första
lokaliseringsmotion som väcktes här
i riksdagen var, om jag inte misstar
mig, den som vi utarbetade på våren
1942 och som i denna kammare framfördes
av herr Heiding och i andra
kammaren av herr Norup. I denna motion
tog man upp det inflytande som
staten redan då hade på byggnadstillstånd
och byggnadskrediter och pekade
på att detta konstituerade ett ansvar för
hur planeringen utformades. Jag understryker
att detta ansvar kvarstår och
kvarstår med ökad styrka.

Vi har i Sverige en statligt dirigerad
arbetsmarknadspolitik, en statligt dirigerad
kreditpolitik och en bostadsförsörjningspolitik,
som staten tagit ett
betydande ansvar för utan att därför ha
lyckats alltför väl.

Det avgörande för oss i Stockholms
grannskap är naturligtvis, att det här
är fråga om en smittsam åkomma. Om
vi går till dessa planerare och frågar
vad som skall hända år 2000, får vi till
svar att det har de väldigt klart för
sig''. Även vad som skall hända om tio
år vet de ganska bra. Men frågar man
dem vad som skall hända om ett eller
ett par år, får man väldigt suddiga svar.
Vad de i det fallet kunde ha förutsagt
inträffar ju snart, och då kan man konstatera
att spåmannen har så att säga
fötter av lera. Förutsägelserna grundar
sig på ganska svaga antaganden.

Att de statliga myndigheterna engageras
för dessa planeringar minskar inte
det allmännas ansvar. Jag vill ge några
fakta. Uppsala stad skall så småningom
byggas ut för 200 000 invånare. I Knivsta
spekuleras det om 75 000 invånare, i
Kungsängen om 40 000—45 000 och i
Bålsta om 42 000. Man förstår att det är
fråga om en smittsam åkomma. De
statliga myndigheternas sätt att agera
driver fram att projekterandet och planerandet
går i höjden. Man räknar med
att det, om man kan lägga upp ett stort
och intressant problem, skall väcka intresse
på högsta håll. Då skall det finnas
en möjlighet att få resurser för att
åstadkomma någonting.

Det är naturligt att kommunalmännen
säger sig att det är dyrt att bygga upp
ett samhälle med moderna lösningar på
vatten- och avloppsproblem samt kommunikations-,
väg- och gatuproblem.Det
drar betydande kostnader. Därför har
vi i Stockholms grannkommuner varit
tvungna att försöka få dit folk som vill
dela kostnaderna och förstärka skatteunderlaget
i de kommuner som kommer
i brännpunkten. Det ligger dock en fara
i detta, ty ju mera samhället växer ut,

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av

trakten, m. m.

desto större blir anspråken. Då råkar
man ut för ett perpetuum mobile, en
maskinell utveckling där det ena drar
det andra med sig. Jag befarar att det
till slut blir staten — kanske kommunikationsministern
— som får säga: Hit
men inte vidare. Det kan ju ändå inte
gå så, att alla människor skall församlas
i storstadsregionerna, inte bara
stockholmsregionen utan även den kring
Göteborg och den kring Malmö. Det
måste få bli några människor kvar även
i de övriga delarna av landet. Vi kan i
detta fall inte bara lita på invandringen,
då närmast ifrån våra nordiska grannländer.
När staten har ansvaret för bostäder
och krediter, när den har möjligheterna
att stödja etablerandet av industrier
och anpassa arbetskraften efter
förhållandena, då har staten också i sin
hand alla de resurser som behövs för
att bromsa upp en icke önskad utveckling.

Kanske är det en litet hårdhänt operation
som inte kommer att mötas med
entusiasm av alla som förälskat sig i
de stora planerna. Men å andra sidan
står det klart att vi på detta område
måste fogas in i en sammanhängande
bedömning av hur resurserna skall fördelas.
Vi får inte satsa så mycket på
vissa landsdelar att till slut ingen smula
blir kvar för de sist födda, för de stora
bygder som koloniserades i slutet av
1800-talet. Glesbygderna måste få möjlighet
att existera, människorna där
skall kunna leva vidare och utvecklas.

Det är inte bara fördelar med denna
jätteanhopming till den ena stora tätorten
efter den andra, och den företeelsen
är som sagt en smittsam åkomma.
Jag har velat beröra detta.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Eftersom herr Olsson
ställde frågan till mig utgick jag från
att det var en värdering av den föreliggande
regionplaneskissen som han ville
att jag skulle göra. Då har jag svarat

regionplaneringen för stockholms att

eftersom denna skiss förmodligen
kommer att i form av en antagen plan
så småningom underställas Kungl.
Maj:ts prövning har jag inte funnit det
lämpligt att föregripa den prövningen
genom att nu göra någon värdering.
Planen är under arbete, remissinstanserna
skall yttra sig över den, så småningom
underställs den Kungl. Maj:ts prövning,
och det är då som bl. a. alla dessa
bedömningar och värderingar skall
komma in i bilden.

Nu förstår jag att herr Olsson har
avsett att diskutera någonting annat,
nämligen lokaliseringspolitiken över huvud
taget. Då borde han rimligen i stället
ha interpellerat inrikesministern.

Herr Olsson säger nu att han tidigare
fått höra av både finansministern och
inrikesministern vilken inställning de i
stort har. Då är det tydligen så att herr
Olsson antingen är djupt orolig för att
jag skulle ha en annan inställning eller
också anser att han, i likhet med herr
Torsten Andersson, förtjänar ett visst
beröm för sin klokskap från något statsråd;
herr Andersson hade ju fått ett sådant
beröm av finansministern. Jag vill
omedelbart säga att jag instämmer i de
värderingar när det gäller utvecklingen
i stort som både inrikesministern och
finansministern gett uttryck åt. Vi är —■
som herr Olsson och även herr Ferdinand
Nilsson vet —• inbegripna i ett intensivt
arbete för att söka åstadkomma
bättre instrument för vår samhällsplanering.
Vi arbetar med den regionala utvecklingsplaneringen,
som inrikesdepartementet
tog initiativet till i samband
med beslutet kring lokaliseringspolitiken.
När det gäller den fysiska
planeringen söker vi skapa bättre instrument
bl. a. genom den nu pågående
översynen av byggnadslagstiftningen.
Vi har också satt i gång en översyn av
lokaliseringspolitiken i stort. Hela det
problem som herrar Olsson och Nilsson
egentligen vill diskutera är alltså föremål
för en intensiv bearbetning, och vi
är medvetna om de konsekvenser som

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms trakten,

m. m.

kan följa av alla hastiga förändringar i
vårt samhälle.

Det är inte alls så som herr Olsson
säger, att man å regionplaneskissen
planerar för att åstadkomma en koncentration.
Vad är det man gör? Jo, man
skriver fram utvecklingen hitintills
och säger sig att om ingenting väsentligt
nytt inträffar får vi en utveckling,
bl. a. till följd av förändringarna inom
näringslivet, som kommer att innebära
en koncentration av det här slaget.

Herr Johan Olsson säger nu: »Vi vill
ha en total planering som är betydligt
effektivare.» Då räcker det emellertid
inte, herr Olsson, att tala om den offentliga
sektorn, utan då kommer också det
enskilda näringslivet in i bilden. Vi är
intresserade av att diskutera effektivare
former för planeringen, där också det
enskilda näringslivet på ett bättre sätt
än hittills är med i diskussionen och
där samhället behöver ett större inflytande
över planeringen i stort än vi hittills
har haft. Men det skall bli intressant,
herr Olsson, att se på vilket sätt
det kommer att finnas utrymme för herr
Olssons krav på så att säga hårdare möjligheter
för samhället att kunna dirigera
planeringen i förhållande till näringslivet
i det samarbete som herr Olsson
förbereder med bl. a högerpartiet.
Det skall bli intressant att se vilket utrymme
för den sortens samhällsplanering
det kommer att finnas i den sortens
samarbete!

Herr Johan Olsson säger i dag att
hans parti efterlyser riksplanering och
efterfrågar denna bättre planering. Jag
behöver väl bara erinra om hur det lät
när vi började ta initiativ till denna
form av planering. Både när vi diskuterade
riksplaneringen på det fysiska området
och när vi diskuterade frågan om
den regionala utvecklingsplaneringen
stod centerpartisterna upp på löpande
band och sade att nu försöker samhället
inkräkta på den kommunala självstyrelsen
och centraldirigera så hårt, att den
kommunala självstyrelsen inte får det

svängrum som man vill ha ute i kommunerna.
Jag har en stark känsla av att
jag hade en diskussion med herr Ferdinand
Nilsson på den punkten.

Det är dags att herrarna i centerpartiet
bestämmer sig för vad de verkligen
vill. Vill man ha effektivare former för
samhällsplanering — former som kanske
också kommer att inkludera möjligheterna
att samordna den offentliga
sektorns planerande med det enskilda
näringslivets planering — eller är det
så att man bara pratar om detta för att
försöka framställa sig som speciella företrädare
för exempelvis glesbygdens
intressen men i verkligheten icke är beredd
att sätta den kraft bakom orden
som måste till, om den utveckling som
jag vill att vi skall befrämja, som inrikesministern
har talat för och som finansministern
har talat för skall kunna
komma till stånd.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Kommunikationsministern
säger att vi vill diskutera något annat
än regionplanen för storstockholmsområdet.
Så är inte fallet, ty lokaliseringspolitik
och planering för storstockholmsområdet
hör intimt samman;
det är två delar av samma fråga. Det
är ett faktum att om storstockholmsområdet
får växa hur mycket som helst
— jag har i interpellationen skissat hastigheten
i tillväxten — då kommer lokaliseringspolitiken
att få rätta sig efter
den utvecklingen, och möjligheterna
att nå en önskvärd balans för de olika
regionerna begränsas.

Jag anser att det borde vara omöjligt
för kommunikationsministern att stå
likgiltig inför vad som sker i stockholmsområdet,
ty planeringen där är ju
i hög grad styrande för lokaliseringspolitiken
och för länsplaneringen. Planen
är inte bara en framskrivning av befolkningsunderlaget.
Av regionplaneskissen
framgår tydligt att det är fråga om en
allvarligt menad planering för hur Stor -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms trakten,

m. m.

Stockholm skall växa ut. Man skisserar
också vissa motiv till att man vill ha
en så stor stad. Skälet är inte att folk
vill flytta in till Storstockholm, utan
bl. a. det att man vill skapa en så stor
stad att man kan ta upp konkurrensen
med storstäderna ute i Europa. Man
lägger fram flera olika motiv för att
man måste ha en så stor stadsbildning
här, så visst är det något mer än en befolkningsframskrivning! Jag

anser att man över huvud taget
inte kan planera storstockholmsområdet
framöver efter en trend av några
få års koncentrerad befolkningsanhopning,
som ju kunnat bero på många olika
förhållanden, inte minst brist på arbetsmöjligheter
ute i landet och brist
på lokaliseringspolitik i ett tidigare
skede.

Kommunikationsministern tar också
upp litet storpolitik, som jag inte tänker
gå in på. Jag har inte någon anledning
att här diskutera hur högern kommer
att ställa sig i dessa frågor på sikt.
Jag tror att högern måste finna sig i
utvecklingen och rätta sig efter det politiska
läge som kommer att råda. Det
enskilda näringslivet påverkas givetvis
av trenden i utvecklingen. Om man vet
att de statliga myndigheterna medger
stark koncentration av befolkningen på
ett enda ställe, kommer det enskilda
näringslivet, liksom de kommunala
myndigheterna, att spekulera i denna
tillväxt. Det blir då en stark påspädning
på trycket mot storstäderna. Man
måste i stället, anser jag, finna generella
metoder som gör att det kan vara
lika attraktivt för industrin och de kommunala
myndigheterna att planera på
orter utanför stockholmsområdet. Det
är den linje som jag tror centerpartiet
vill företräda.

Motivet för min interpellation är inte
ensidigt lokaliseringspolitiskt. Den syftar
i lika hög grad till att få en diskussion
om stockholmsområdet som sådant.
Yi syftar till en planering som
leder till väl fungerande regioner och

en väl fungerande huvudstad. Visst
skall vi ta upp tävlan med europeiska
storstäder, men det kan vi kanske göra
bättre genom att hejda befolkningsinflyttningen
till storstockholmsområdet
och planera Storstockholm som en stad
som har miljöpolitiska och andra förutsättningar
att verkligen erbjuda folk
som reser hit från utlandet en fin miljö.
Det vinner man inte genom en alltför
stark koncentration, som ställer miljöfrågorna
i bakgrunden.

Det är anmärkningsvärt att ambitionsgraden
i den nu diskuterade regionplanen
stegrats så mycket i förhållande
till den tidigare fastställda. År
1960 fastställdes en regionplan, som siktade
på ungefär 1 400 000 invånare år
1990. Nu har man ökat kravet. Kurvan
som lutade i 45 grader tidigare när man
drog ut trenden går nu nästan lodrätt.
Varför? Vad är motivet till att man
stegrat koncentrationsanspråken så hårt
i den nu diskuterade regionplanen? Jag
vill efterlysa alternativa planer där man
söker ge utrymme för arbete och utkomst
också på andra orter, där man
diskuterar olika vägar att gå, olika
storleksordningar på regionplanen.

Till sist vill jag uttala önskemålet att
man verkligen påskyndar arbetet med
riksplaneringen. Innan vi får en riksplanering
på detta område kan vi inte
heller komma till rätta med de problem
som jag aktualiserat i min interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall följa talmannens
önskan och fatta mig mycket kort.

Jag vill fastslå att vi tog ställning till
frågan om möjligheterna för det allmänna
att inverka på näringslivet redan
i vår motion år 1942, som gällde
industriell lokalisering i samband med
byggnadstillstånd, alltså för förläggning
av vissa verksamheter.

Jag konstaterar också att det som staten
tillsammans med Stockholms stad

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholms trakten,

m. m.

åstadkommit varit mycket verkningsfullt.
Att t. ex. Stockholms stad har
misslyckats med sin bostadspolitik är
kanske det väsentligaste som hänt den
staden ur lokaliseringssynpunkt, ty det
spärrade faktiskt inflyttning till Stockholm.
Det blev ett problem att flytta ut
arbetstillfällena till andra delar av vårt
land i stället för att i Stockholm bygga
bostäder i en utsträckning som man där
inte orkade med. Stockholm är ju för
närvarande landets största utflyttningskommun.

Till sist vill jag bara slå fast, att hur
man än gör i detta fall kommer det
till sist att bli glesbygderna som får
satsa invånarna i dessa storstadsregioner.
Där skapas problem, som sannerligen
inte blir billiga för landet.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag står alls inte likgiltig
inför de problem som herr Olsson
ville diskutera. Men inte ens herr Olsson
skall väl kunna begära, att jag
skall ingripa i det regionplanearbete
som nu befinner sig på skisstadiet och
utöva de befogenheter som jag skall få
möjligheter till när skissen har varit på
remiss och när planen underställs regeringen.
Den ordningen kan ändå inte
ens herr Olsson mena att vi skall tilllämpa
i det här sammanhanget.

I den viktiga frågan om den allmänna
inriktningen av vår politik försöker
herr Olsson fortfarande — med utgångspunkt
från att jag formellt inte kan
kasta mig över regionplaneskissen -—
misstänkliggöra mig till skillnad från
mina statsrådskolleger när det gäller
den allmänna inställningen om vilken
politik som bör bedrivas mot bakgrunden
av de målsättningar vi bör ha för
inriktningen.

Jag kan bara upprepa och slå fast att
vi är ense om dessa problem och att vi
arbetar intensivt på att skapa bättre
former för planering för att kunna
möta den utveckling som vi här ser de

konsekvenser av, vilka bl. a. Johan Olsson
har belyst. Men jag har anledning
att vara misstänksam mot herr Olsson
och hans parti, därför att ni står inför
uppgiften att genomföra dessa intentioner
i samarbete med bl. a. högern i en
situation, där ni själva kräver en total
planering över hela samhället och dit
måste vi ju ändå inkludera också det
enskilda näringslivet. Skall vi ändå se
på vad som är orsak och verkan här,
herr Olsson, så är det förändringarna
inom näringslivet som ligger till grund
för befolkningsomflyttningen, förändringar
inom näringslivet som herr Olsson
närstående skulle kunna berätta mera
om orsakerna till än jag behöver ta
upp kammarens tid för att göra i dag.

Titta också på jordbrukets egen föreningsverksamhet
så upplever ni vad
det är för slags förändringar inom näringslivet
som har nödvändiggjort att
edra verksamheter har tvingats till en
viss koncentration. Resonera inte bort
det här! Men skall vi påverka näringslivet
då behöver vi andra instrument
för planering än vi har i dag. Och jag
tror att den bästa garantin för att de
instrumenten kommer att finnas är i
varje fall inte att herr Olssons partivänner
i samarbete med högern får ansvaret
för att utveckla dessa planeringsformer.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Högern får finna sig i
att ta ställning i det politiska läge, som
råder när man skall fastställa dessa planer.

Jag vill också säga att jag är klar
över att det förekommer en koncentration
inom näringslivet liksom inom förvaltningen.
Men det finns ingenting som
talar för att den koncentrationen ovillkorligen
skall ske i huvudsak till stockholmsområdet
och att man alltså inte
tar hänsyn till landet i övrigt när det
gäller konsekvenserna av en sådan utveckling.

16 Nr 28 Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för stockholmstrakten,
m. m.

Vad jag har velat är att åtminstone
kommunikationsministern skulle kunna
uttala med adress till regionplanerarna,
att man bör dröja med koncentrationen
i stockholmsområdet till dess
man får fram resultat av pågående utredningar
och forskning, som kommunikationsministern
har talat om.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag behöver inte ytterligare
uttala vad som är min allmänna
inställning och inriktning i dessa frågor,
det har jag gjort i mina två tidigare
inlägg.

Men, herr Olsson, vi kan ändå inte
avstå från att planera, att försöka prognosmässigt
bedöma vilken utveckling
vi kan stå inför samt försöka göra klart
för oss vilka konsekvenser en sådan
utveckling kan ha. Sedan beror det på
vilka medel vi vill sätta in för att motverka
en ogynnsam utveckling. På den
punkten delar jag herr Olssons uppfattning
att det sannerligen inte är nödvändigt
att allting koncentreras till huvudstaden.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag hoppas att denna interpellationsdebatt
ändå skall ha gett
sådana anvisningar, att den befolkningsframräkning
som regionplanen redovisar
inte skall gå i verkställighet.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att konstatera, att denna debatt
ger en skrämmande återblick på förhållandena
’ Hitlertyskland under den tid
han härskade där nere. Där fanns en
jordbruksminister som hette Darré, för
övrigt av svensk härstamning, som lade
fram förslag om att inflyttning till tätorterna
inte skulle kunna äga rum, utan
man band befolkningen vid den torva
där man var född och uppvuxen.

Här föreligger ett försök att återföra
tankegångarna till den tiden, vilket jag
reagerar emot.

Jag vill säga herr Olsson, att det i
stockholmsregionen inte görs några försök
att dra hit folk från landsbygden.
Vad som görs är att bereda möjlighet
för dem som är här att få leva under
drägliga förhållanden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har velat slå fast,
att det ändock är den bostadspolitik
som förts i Stockholm som utgjort den
effektiva spärren. För hindrandet av att
människorna kan flytta in i staden
har praktiskt utförts av stockholmarna
själva med hjälp av kanslihuset i Stockholm.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tror att det framgår
av mina tidigare inlägg, att vi vill medverka
till att göra Stockholm till en
vänlig stad, men det gör man inte genom
att fördubbla invånarantalet på 30
år. Då kommer lösningarna av de miljöpolitiska,
bostadspolitiska, trafikekonomiska
och andra problemen på efterkälken.

Om det blir en lugnare utveckling
kanske Stockholms stad har möjlighet
att bli den fina stad, som vi alla önskar.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för denna vänliga omtanke om Stockholms
stad! Jag tror emellertid inte att
stockholmarna lider så mycket av förhållandena
här, men däremot en del
tillfälliga gäster i Stockholm.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. nedläggningen av järnvägsstationer Ordet

gavs ännu en gång till lierr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Bengtsons (ep)
interpellation angående nedläggningen
av järnvägsstationer, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson har frågat
mig

dels om jag vill redogöra för de nedläggningar
av järnvägsstationer som företagits
i samband med den nyligen företagna
tidtabellsändringen vid statens
järnvägar,

dels om jag anser att dessa stationsnedläggningar
står i god överensstämmelse
med den mening som uttalades av
statsutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande 1968: 9, vad avser nedläggningar
av stationer,

dels ock vilka åtgärder jag avser vidta
för att riksdagens intentioner angående
nedläggning av järnvägsstationer
skall förverkligas.

Vid tidtabellskiftet den 12 maj 1968
avbemannade SJ ett antal stationer och
lade ned ett antal redan obemannade
håll- och lastplatser.

Avbemanning skedde vid 42 stationer,
varav 6 vid en järnvägslinje där persontrafiken
lagts ned. I fråga om resterande
36 stationer gäller följande.

Befintlig persontrafik drogs in vid
endast 4 stationer. Återstående stationer
fick antingen behålla persontrafiken på
järnväg eller fick ersättning i form av
busstrafik.

Vidare har 120 obemannade hållplatser
och 6 obemannade lastplatser lagts
ned. Vid huvuddelen av dessa platser
upprätthålls persontrafiken efter tidtabellskiiftet
med bussar.

I prop. 1967:1 (bil. 8 s. 176—177)
lämnades en sammanfattande redogörelse
för den långsiktiga rationaliseringen
inom SJ. Beträffande resandetrafiken
redovisades att en arbetsgrupp gjort en
översyn av tidtabellen för resandetåg i
syfte att i frekventa relationer få kon -

kurrenskraftig förbindelsetäthet och
reshastighet samtidigt som insatsen av
personal och rullande materiel minimerades
samt att förslaget efter detaljbearbetning
beräknades bli genomfört delvis
sommaren 1967 men i huvudsak tidigast
till sommaren 1968. I anslutning
härtill erinrades om nödvändigheten av
att vissa resandetåg med regionala trafikuppgifter
dras in eller ersätts med
buss samt att resandetrafiken på en del
järnvägslinjer helt överförs till landsväg.
Det framhölls att sådan ersättningstrafik
på landsväg kan ge många områden
en i avgörande hänseenden bättre
service än den nuvarande järnvägstrafiken
genom att busstrafik på landsväg
kan bättre anpassas efter varje områdes
speciella behov av service. Det
redovisades vidare att ett successivt
realiserande av planerna på den regionala
persontrafikens omdaning bedömdes
komma att omfatta en tidrymd av
5—10 år och att under denna tid den
befintliga motorvagnsmaterielen ännu
är tjänstduglig. För godstransportområdet
lämnades en motsvarande redogörelse
för det långsiktiga rationaliseringsprogrammets
inriktning. Redogörelserna
har inte föranlett någon erinran
från riksdagen.

I fråga om formen för beslut om indragning
av stationer har emellertid
årets riksdag uttalat att Kungl. Maj :t bör
närmare överväga härmed sammanhängande
frågor samt för riksdagen
framlägga därav föranledda förslag. I
fråga om konsekvenserna av stationsindragningar
för berörda bygder delar jag
den uppfattning som statsutskottet i detta
sammanhang anfört. Jag avser föreslå
Kungl. Maj:t att uppdra åt SJ att inkomma
med förslag i anledning av
riksdagens uttalande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag tackar chefen för
kommunikationsdepartementet, statsrådet
Lundkvist, för svaret på min interpellation.

Den innehåller tre olika frågor. Svaren
på första och tredje frågan anser

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. nedläggningen av järnvägsstationer
jag fullt tillfredsställande. Den första
gällde en redogörelse för vilka nedläggningar
som har förekommit. Dessa är
ju avsevärda. Svaret på den tredje frågan
om vad riksdagen sagt om nedläggning
av järnvägsstationer anser jag
mycket betydelsefullt. I fråga om konsekvensen
av stationsindragningar för
berörda bygder säger sig statsrådet dela
den uppfattning, som statsutskottet i
detta sammanhang anfört. Han säger
vidare att han avser att föreslå Kungl.
Maj:t att uppdra åt SJ att inkomma med
förslag i anledning av riksdagens uttalande.

Vid början av årets riksdag lämnades
en stor mängd motioner i fråga om
nedläggningen av järnvägsstationer. De
speglade den stora oro, som finns i bygderna
för att järnvägsstationer skulle
läggas ned. Man bör vid nedläggningar
som planeras också beakta de svåra konsekvenser,
som kommer att uppstå för
de människor som bor kvar i bygden.
Därvid får man inte endast anlägga räntabilitetssynpunkter
utan bör också beakta
lokaliseringspolitiska och sociala
synpunkter. Bilismen är visserligen
mycket utvecklad. Det finns dock många
som fortfarande inte har någon bil och
som anlitar järnvägen för sina transporter.
För dessa innebär det ett svårt
avbräck i deras tillvaro att de inte längre
kan anlita järnvägen.

Av nedläggningarna bör man inte
bara observera de 42 stationer som lagts
ned, av vilka sex stationer fanns vid
järnvägslinjer med nedlagd persontrafik,
utan också att 120 obemannade
hållplatser lagts ned. Även en hel del
av dessa hållplatser har betydelse — det
kan säkerligen vålla svårigheter för
den bygd som drabbas av nedläggning
av en sådan hållplats. Det är i fråga
om dessa båda saker som jag anser
svaret fullt tillfredsställande.

När det gäller statsutskottets uttalande
— som jag anser mycket värdefullt
— och överensstämmelsen däremellan
och SJ:s stora nedläggning av järnvägsstationer
finner jag däremot svaret inte

tillfredsställande. Det torde kunna påstås,
att SJ sannolikt hade planerat en
stor mängd nedläggningar av stationer
när riksdagen fattade sitt beslut. Men
riksdagen sade mycket bestämt ifrån
och gick så långt, att när järnvägsstationer
i fortsättningen skall läggas ned
skall frågan efter framställning från
kommunen prövas av Kungl. Maj:t. Då
skall man inte bara beakta räntabilitetssynpunkter.
Ty har en station ur lokaliseringssynpunkt
eller andra synpunkter
så stor betydelse för bygden att
den bör vara kvar, skall man också se
till att medel eventuellt tillskjuts så att
statens järnvägars ekonomi inte blir
lidande.

Jag tycker då att det är anmärkningsvärt
att ett så stort antal stationer efter
detta beslut har indragits den 12 maj.
Det finns ju inte när det gäller de stationer
som nu är nedlagda någon möjlighet
att gå den väg, som riksdagen har
avsett, dvs. att man får göra en framställning
till Kungl. Maj:t om prövning
av frågan om stationens nedläggning.
Detta blir endast möjligt i framtiden.
Jag ansåg därför att det var värdefullt,
att denna fråga nu diskuterades.

Jag tycker att det viktigaste är det
potisiva svar som statsrådet har gett på
frågan om hur framtiden kommer att
gestalta sig i detta avseende. Jag hoppas
då att framför allt lokaliseringspolitiska
och även socialpolitiska synpunkter
i framtiden skall kunna beaktas vid
behandlingen av frågor om nedläggning
av järnvägsstationer.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag konstaterar att vi i
de avseenden det här gäller är eniga.
Vi bör ändå erinra oss den mycket bestämda
ståndpunkt, som riksdagen intog
år 1963. Riksdagen gav då uttryck åt
den ståndpunkten, att man var medveten
om att vissa inskränkningar i järnvägsdriften
i framtiden liksom dittills
utgjorde ett led i en av den allmänna utvecklingen
framtvingad omdaningspro -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

cess, vars förhindrande eller uppskjutande
riksdagen inte var beredd att ta
de ekonomiska konsekvenserna av.

Med utgångspunkt från detta uttalande
har SJ lagt upp en rationaliseringsplan
på längre sikt, som bl. a. innebar
att man framför allt tog sikte på att göra
en genomgripande översyn av tidtabellerna
som skulle genomföras till sin huvudsakliga
del under våren 1968. Detta
har redovisats både i 1967 års statsverksproposition
och i 1968 års statsverksproposition.
Det är naturligtvis
här fråga om ett flerårigt arbete, som
kräver betydande insatser från SJ:s sida
och som inte utan vidare kan plötsligt
avbrytas.

Varken herr Bengtson eller någon annan
kan begära att den nya ordning för
nedläggandet av enskilda järnvägsstationer,
som riksdagen nu har uttalat sig
för och som enligt min uppfattning bör
övervägas, skulle ha kunnat börja tilllämpas
redan vid uppgörandet av den
tidtabell som trädde i kraft den 12 maj.
Det är ju, som jag sagt, här fråga om en
sedan länge förberedd omläggning, som
två år i följd har redovisats för riksdagen
utan erinran. Därefter har nödvändiga
dispositioner vidtagits och nödvändiga
organisatoriska förändringar
genomförts. Det var helt enkelt inte
möjligt att genomföra någon ny ordning
beträffande handläggningen före den
12 maj. Jag tror att alla på den punkten
inser, att man haft att behandla frågorna
på det sätt som skett.

Jag tror också att man, om man vill
överblicka konsekvenserna av de förändringar
som har gjorts den 12 maj,
skall finna att betydande förbättringar
har genomförts från SJ :s sida, förbättringar
som betyder mycket för våra
möjligheter att även i fortsättningen låta
SJ vara den viktiga del av vår transportförsörjning
som vi önskar.

Vi kommer alltså att med de signaler
som gavs av riksdagen så snabbt som
möjligt försöka få till stånd former för
en prövning av frågorna om nedläggning
av enskilda stationer. Vi kommer,

Ang. nedläggningen av järnvägsstationer
som jag många gånger har deklarerat,
att i fortsättningen även på allt sätt söka
sörja för att det vid prövningen av frågor
om förändringar till följd av nedläggningar
osv. av enskilda bandelar tas
all den hänsyn som vi är överens om
bör tas till lokaliseringspolitiska och
andra synpunkter, som utan tvekan bör
beaktas i detta sammanhang.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det naturligtvis måste ske nödvändiga
rationaliseringar vid statens
järnvägar. Jag vill bara tillägga, att
dessa dock hade skett i en sådan takt att
det skapat mycket stor oro — vilket ju
det stora antalet motioner vid årets
riksdag vittnade om — och kanske ännu
större oro för vad som kan komma att
ske i framtiden.

Motionerna kom vid årets början, och
statsutskottets förslag, som antogs av
riksdagen, framlades också innan man
visste någonting om tidtabellsändringarna
den 12 maj. Det var därför jag ville
understryka att det har rått stor oro i
denna fråga. Vi får hoppas att bygdens
befolkning i varje särskilt fall skall kunna
få yttra sig om sådana här nedläggningar
och att man även kan ta hänsyn
till lokaliseringspolitiska synpunkter.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag tror vi måste vara
överens om att vi bär i riksdagen har
tagit ställning till denna utveckling utan
att rikta några invändningar mot den.
Det var väl först sedan SJ i höstas lämnade
ifrån sig det långsiktiga programmet,
som den verkliga oron uppstod.
Det var då man började fundera över
vad den här utvecklingen på sikt kunde
komma att innebära för olika bygder.
Jag syftar på den arbetshypotes som SJ
redovisade och som avsåg utvecklingen
fram till 1975. Det var väl den oro man
då kände som gav anledning till de debatter
som vi sedan dess haft.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

I och för sig har nedläggningstakten
under förra året och i år i stort sett inte
varit högre än tidigare. Det ger oss
emellertid inte mindre anledning att
med uppmärksamhet följa vad som sker
på detta område.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 10, statsutskottets
utlåtanden nr 132 och 133, bevillningsutskottets
betänkanden nr 44,
45 och 47 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 43, 47, 48 och 52.

Ang. hyreslagstiftningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av dels
Ivungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av lagen,
m. m., dels motioner i ämnet, dels ock
motioner om hyreshöjning på grund av
standardförbättring, m. in., om införande
i hyreslagstiftningen av bestämmelser
om bytesrätt och reparationsskyldighet,
angående besittningsskyddet för
hyresgäst, om successiv avveckling av
hyresregleringen, om avveckling av hyresregleringen
beträffande en- och tvåfamiljsvillor,
angående effektivare åtgärder
mot vanvård av fastighet samt
om översyn av de nuvarande hyressättningsnormerna.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 91, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kung]. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av
lagen,

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 7 december 1956 (nr 567) med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas
sedan hyresregleringen upphört,

3) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal,

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap.
10 och 17 §§ rättegångsbalken,

6) lag om hyresnämnder,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas
avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats tredje lagutskottet
såvitt avsåge lagförslagen samt i övrigt
hänvisats till statsutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
nuvarande hyreslag skulle ersättas med
en ny hyreslag — liksom den nuvarande
infogad som 3 kap. i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom —■ samt att
en ny organisation bestående av statliga
regionala hyresnämnder skulle inrättas
för handläggningen av hyrestvister.
Vidare föresloges, att giltighetstiden
för hyresregleringslagen skulle förlängas
till utgången av år 1971 och att lagen
skulle ändras i vissa hänseenden.

Förslaget till ny hyreslag var med något
undantag likalydande med det förslag,
som framlades i propositionen
1967:141. Detta innebär, att de tidigare
föreslagna bestämmelserna om förstärkt
besittningsskydd och lagstadgad
bytesrätt för bostadshyresgäst, om förbättrat
rättsskydd för hyresgäst när lägenhet
upplätes i anslutning till anställning,
om vidgad rätt för hyresgäst att
överlåta hyresrätten och upplåta lägenheten
i andra hand och om vidgad skyldighet
för hyresvärd att underhålla bo -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

stadslägenhet föreslagits bliva införda i
den för hela landet gällande hyreslagen.
Det nya förslaget skilde sig från det tidigare
endast genom att den lagstadgade
bytesrätten nu föreslagits gälla även
orter utan påtaglig bostadsbrist.

Förslaget innebar vidare, att hyresregleringen
skulle behållas både i fråga
om bostadslägenheter och lokaler på
de orter, där regleringen nu gällde. På
sådan ort kunde alltså det allmänna
liyresläget icke ändras i annan mån än
som följde av hyresregleringslagens bestämmelser
om kompensation för ökade
omkostnader för fastighetsförvaltningen.
Det vore vidare även i fortsättningen
förbjudet för hyresvärden att
taga emot, träffa avtal om eller begära
högre hyra än den fastställda. För bostadslägenheter
föresloges att den nya
hyreslagens besittningsskyddsregler
skulle gälla. För lokaler skulle besittningsskyddet
behållas enligt hyresregleringslagen.

För att anpassa hyresregleringen till
hyreslagens nya bestämmelser föresloges
vissa begränsade reformer inom
hyresregleringens ram. Sålunda öppnades
möjlighet för hyresvärd och hyresgäst
att, liksom för närvarande gällde
i fråga om ersättning för bränsle-,
vatten- och avloppskostnader, träffa avtal
om ersättning för förbättringsarbeten,
inbegripet underhåll. Om avtal icke
kunde träffas, hade hyresvärden rätt
att vända sig till hyresnämnden för att
få ersättningen godkänd. Hade avtal
träffats om ersättning för förbättringsarbeten,
kunde hyresgästen få skäligheten
av ersättningen prövad av hyresnämnd.

Lägenheter som färdigställdes efter
utgången av år 1968 skulle undantagas
från hyresregleringen. Hyrorna i dessa
lägenheter komme som följd härav icke
att bestämmas med hänsyn till de faktiska
produktionskostnaderna utan efter
jämförelse med hyresläget i likvärdiga
lägenheter. Genom att en sådan jämfö -

Ang. hyreslagstiftningen

relse som regel komme att göras med
ett stort bistånd av lägenheter, där de
allmännyttiga bostadsföretagen vore
prisledande, funnes förutsättningar att
kravet på rimliga hyror i nyproducerade
lägenheter bleve bättre tillgodosett
än för närvarande.

Hyresnämnd skulle vidare på begäran
av hyresvärd eller hyresgäst kunna
förordna att hyresregleringen skulle
upphöra att gälla för hus, vilka hade
undergått omfattande ombyggnad som
avslutats efter utgången av år 1968. En
sådan regel avsåge att främja underhåll
och förbättring av det äldre fastighetsbeståndet
samtidigt som kontrollen över
detta bestånd i övrigt behölles.

I syfte att förenkla den nuvarande
omständliga och svåröverskådliga proceduren
med generella hyreshöjningar
hade föreslagits en nollställning av hyrorna
per den 31 december 1968. Den
då utgående grundhyran jämte generell
hyreshöjning komme enligt förslaget att
•— under den nya beteckningen bashyra
-— i princip utgöra grundvalen för
eventuell kommande generell kompensation
för ökade förvaltningsomkostnader.

Beträffande förfarandet i hyresmål
föresloges, att statliga, regionala hyresnämnder
skulle inrättas i överensstämmelse
med vad som föreslagits i propositionerna
1967:141 och 171 samt att
dessa nämnder skulle övertaga de nuvarande
kommunala nämndernas arbetsuppgifter.
De kommunala nämnderna
föresloges dock bestå under en
övergångstid för att pröva redan anhängiggjorda
ärenden. Hyresrådet skulle
behållas som besvärsinstans i fråga
om ärenden enligt hyresregleringslagen.
Rådet föresloges också få till uppgift
att utfärda anvisningar för hyresnämnderna
och att fullgöra vissa administrativa
uppgifter.

Den nya lagstiftningen hade föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1969.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna 1:862,
av herr Dahlberg och fru Landberg,
samt II: 1117, av herr Svenning in. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte hesluta om följande lydelse
av 45 § femte stycket: »Har hyresvärden
och hyresgästen, sedan hyresförhållandet
varat längre än nio månader
i följd, i särskilt upprättad handling
överenskommit att hyresrätten icke
skall vara förenad med rätt till förlängning,
är överenskommelsen gällande
endast om den godkänts av hyresnämnden»; 2.

de likalydande motionerna 1:880,
av herr Dahlberg och fru Lundblad,
samt II: 1135, av herr Svenning in. fl.;

3. de likalydande motionerna I: 887,
av herr Bengtson in. fl. samt II: 1147,
av herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala sig för att den regionala
avvecklingen av hyresregleringen
borde fortsätta, samt

att riksdagen måtte besluta om eu sådan
utformning av bestämmelserna för
besittningsskydd, att lokalhyresgäst erhölle
ett lika starkt direkt besittningsskydd
som i propositionen föreslagits
för bostadshyresgäst;

4. de likalydande motionerna I: 888,
av herr Holmberg in. fl., samt II: 1146,
av herr Bohman in. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 91, såvitt
avsåge hemställan under 2 och 5, skulle
antaga

A. de vid propositionen fogade förslagen
till

a) lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m. och om fortsatt giltighet av lagen
med den ändringen, att lagen skulle
gälla till och med den 31 december
1969,

b) lag angående ändring i lagen den

17 juni 1907 (nr 36, s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom med den ändringen,
att övergångsbestämmelserna
erhölle i motionerna angiven lydelse,

c) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om
kollektivavtal med den ändringen, att
lagen trädde i kraft den 1 januari 1970,

d) lag om hyresnämnder med den
ändringen, att lagen trädde i kraft den
1 januari 1970,

B. de till proposition nr 141/1967 fogade
förslagen till

a) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. med den ändringen,
att lagen skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 31 december 1969,

b) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal med den ändringen, att
lagen skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 31 december 1969,

c) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser am makars gemensamma
bostad med den ändringen,
att lagen skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 31 december 1970,

d) lag om ändrad lydelse av 10 kap.
10 och 17 §§ rättegångsbalken med den
ändringen, att lagen skulle träda i kraft
den 1 januari 1970;

5. de likalydande motionerna I: 889,
av herr Lundberg, samt II: 1143, av
herr Bengtson i Solna, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
följande tillägg till punkten 6 i övergångsbestämmelserna:
»Dock skall bestämmelserna
även tillämpas på alla arbeten
påbörjade efter den 31/5 1968»;

6. de likalydande motionerna 1:890,
av herr Lundberg, samt II: 1145, av
herr Bengtson i Solna m. fl.;

7. de likalydande motionerna I: 891,
av herr Lundberg, samt II: 1144, av herr
Bengtson i Solna m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 91 måtte besluta,

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

a) att hyresnämnds befattning med
den föreslagna hyreslagstiftningen skulle
begränsas till medlande verksamhet,

b) att talan enligt 73 § skulle fullföljas
till hovrätt i de fall, där underrätt
enligt förslaget vore sista instans samt
i övrigt till högsta domstolen i enlighet
med de allmänna principer, som gällde
för sådan fullföljd;

8. de likatydande motionerna 1:892,
av herr Lundberg, samt II: 1152, av fröken
Ljungberg in. fl.;

9. de likatydande motionerna 1:893,
av herr Lundberg, samt 11: 1151, av fröken
Ljungberg;

10. de likatydande motionerna I: 894,
av herr Lundberg, samt II: 1155, av fru
Sundberg, i vilka motioner anhållits,
att riksdagen vid behandling av proposition
nr 91 .måtte besluta, att lagen av
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. skulle äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december
1970;

11. de likatydande motionerna I:
895, av herrar Stefanson och Tistad,
samt II: 1154, av herr Nyberg m. fl.,
i vilka motioner yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle uttala sig för, att den regionala
avvecklingen av hyresregleringen
borde fortsätta,

att riksdagen skulle besluta om en
sådan utformning av bestämmelserna
för besittningsskydd, att lokalhyresgäst
erhölle ett lika starkt direkt besittningsskydd
som i propositionen föreslagits
för bostadshyresgäst, samt

att riksdagen skulle besluta om i motionerna
angivna ändringar i 72 och
73 §§ nyttjanderättslagens 3 kapitel
samt avslå förslaget till ändringar i rättegångsbalken; 12.

de likatydande motionerna I: 896,
av herr Werner, samt II: 1149, av herr
Karlsson i Huddinge m. fl., i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen i anledning
av propositionen nr 91 skulle
besluta

att antaga de i bilaga 1 till motionerna
föreslagna ändringarna i försla -

Ang. hyreslagstiftningen
get till lag angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,

att med de i bilaga 2 till motionerna
föreslagna ändringarna bifalla förslaget
om förlängning av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
att avslå under punkt 6 i propositionen
nr 91 framställt förslag till lag om
hyresnämnder samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en översyn av lagen om nyttjanderätt
till fast egendom 3 kap. angående
hyresnämnder i enlighet med
vad i motionerna anförts och till 1968
års höstriksdag framlägga förslag till
lag om hyresnämnder;

13. motionen II: 1148, av fru Holmquist
m. fl.;

14. motionen II: 1150, av herrar Lindkvist
och Kellgren, såvitt nu vore i
fråga; ävensom

15. motionen II: 1153, av herr Nordgren
och fröken Ljungberg.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

1. de likatydande motionerna I: 143,
av herr Lundberg, samt II: 126, av herr
Werner, i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
i hyresregleringslagen,

1. att kostnader för standardhöjande
förbättringsarbeten finge kompenseras
genom hyreshöjning med 15 procent av
den totala arbetskostnaden,

II. att ombyggnadsarbeten uppgående
till minst 1/4 av taxeringsvärdet för
byggnad skulle för fastigheter med
grundhyra fastställd per den 1/1 1942
medföra helt ny liyressättning baserad
på bruksvärde, såsom det definierats
i propositionen 141/1967, varvid utgångspunkten
skulle vara hyrorna i den
allmännyttiga nyproduktionen med skälig
reducering och med hänsyn till den
lägre standarden;

2. de likatydande motionerna 1:281,
av herr Dahlberg m. fl., samt II: 354,

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
av herr Svenning in. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
utredning rörande lagstadgad bytesrätt
och utvidgad reparationsskyldighet
vid en kommande översyn av nuvarande
hyreslagstiftning;

3. de likalydande motionerna I: 417,
av herr Bengtson in. fl., samt II: 523, av
herr Gustafsson i Skellefteå in. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära,

att förslag om ny hyreslag, innehållande
de skydd för hyresgästerna som
behandlats i motionernas motivering,
utan dröjsmål skulle föreläggas riksdagen,

att den avbrutna regionala avvecklingen
av hyresregleringen skulle återupptagas
sedan den nya hyreslagen
trätt i kraft, samt

att frågan om ändring av lagen om
hyresreglering, innebärande viss rätt
för hyresvärd att efter företagen grundlig
reparation få hyran prövad av hyresnämnd
skulle bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning;

4. de likalydande motionerna I: 487,
av herrar Enarsson och Lundberg, samt
II: 614, av fröken Ljungberg in. fl., i
vilka motioner föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till hyresregleringens
successiva avveckling;

5. de likalydande motionerna I: 703,
av herr Åkerlund, samt II: 897, av herr
Åkerlind,

6. motionen 11:40, av herr Sjönell;
ävensom

7. motionen 11:887, av herr Bengtson
i Solna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen dels, med avslag på
motionerna 1:888 och 11:1146 samt I:
894 och 11:1155, såvitt avsåge ingressen
till förslaget till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m. och om fortsatt
giltighet av lagen, måtte bifalla
propositionen i denna del, dels, med
avslag på förstnämnda motionspar,
såvitt avsåge det under 2 i propositionen
angivna lagförslaget samt ikraftträdande-
och övergångsbestämmelserna
till lagen angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, måtte bifalla propositionen
i denna del;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 893 och II: 1151 samt I: 896
och II: 1149, såvitt avsåge 3 och 4 §§
hyresregleringslagen, måtte bifalla propositionen
i denna del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna
1:893 och 11:1151, såvitt avsåge
5 och 6 §§ hyresregleringslagen,
måtte bifalla propositionen i denna del;

D. att riksdagen, med avslag på motionerna
1:896 och 11:1149, såvitt avsåge
7, 8 a, 13, 17, 18, 20 och 26 §§ hyresregleringslagen
samt 3 kap. 48, 69, 71
och 74 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
(hyreslagen), måtte bifalla propositionen
i denna del;

E. att riksdagen med avslag på motionerna
1:889 och 11:1143, såvitt avsåge
punkt 6 i övergångsbestämmelserna
till lagen angående ändring i hyresregleringslagen
m. m. och om fortsatt
giltighet av lagen, måtte bifalla propositionen
i denna del;

F. att riksdagen i anledning av motionerna
1:417 och 11:523, 1:487 och
11:614, 1:887 och 11:1147 samt 1:895
och II: 1154 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva till känna vad utskottet anfört
angående successiv avveckling av
hyresregleringen;

G. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 862 och II: 1117 samt I: 896
och II: 1149, såvitt avsåge 45 § hyreslagen,
måtte bifalla propositionen i
denna del;

H. att riksdagen i anledning av motionen
II: 1150 måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda erforderliga föreskrifter
rörande skyldighet för hyresvärd att

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

till hyresnämnd anmäla vissa överenskommelser
i enlighet med vad utskottet
anfört;

I. att riksdagen med avslag på motionerna
1:890 och 11:1145, såvitt avsåge
46 § första stycket punkt 8 hyreslagen,
måtte bifalla propositionen i denna del;

K. att riksdagen med avslag på yrkandet
i motionen II: 1148 att skälighetsprövningen
av hyressättningen
skulle gälla även för inackorderingsrum
m. m. måtte bifalla propositionen
i denna del;

L. att riksdagen med avslag å motionerna
1:891 och 11:1144 samt 1:896
och 11:1149, alla såvitt avsåge 70 §
hyreslagen, måtte bifalla propositionen
i denna del;

M. att riksdagen med avslag på motionerna
1:895 och 11:1154 samt I:
896 och II: 1149, alla såvitt avsåge 72 §
hyreslagen, måtte bifalla propositionen
i denna del;

N. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 895 och II: 1154, såvitt däri
yrkats avslag på förslaget till lag angående
ändring i rättegångsbalken, och
med avslag på motionerna I: 888 och
II: 1146, såvitt däri yrkats ändrad tid
för ikraftträdande av denna lag, måtte
antaga nämnda lagförslag;

O. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 891 och II: 1144, I: 895 och
11:1154 samt 1:896 och 11:1149, alla
såvitt avsåge 73 § hyreslagen, måtte bifalla
propositionen i denna del;

P. att riksdagen med avslag på dels
motionerna 1:896 och 11:1149, såvitt
däri yrkats avslag på förslaget till lag
om hyresnämnder, dels motionerna I:
888 och II: 1146 i hithörande del, dels
motionerna 1:892 och 11:1152 måtte
bifalla propositionen, såvitt avsåge förslaget
till lag om hyresnämnder;

It. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:896 och 11:1149, såvitt däri
yrkats översyn av hyreslagens bestämmelser
om hyresnämnder och nytt förslag
till lag angående dessa nämnder;

Ang. hyreslagstiftningen

S. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

a) I: 887 och II: 1147;

b) I:888 och II: 1146;

c) I: 895 och II: 1154 samt

d) 11:1150,

måtte bifalla propositionen i de delar,
som ej omfattades av vad utskottet i utlåtandet
hemställt; samt

T. att följande motioner, nämligen

a) 1:417 och 11:523, såvitt avsåge
frågan om införande av ett direkt besittningsskydd
även beträffande annan
lägenhet än bostadslägenhet;

b) I: 887 och II: 1147 samt

c) I: 895 och II: 1154,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

U. att följande motioner, nämligen

a) I: 143 och II: 126;

b) I: 281 och II: 354;

c) I: 417 och II: 523;

d) I: 703 och II: 897;

e) I: 880 och II: 1135;

f) I: 888 och II: 1146;

g) I: 890 och II: 1145;

h) 11:40;

i) II: 887 samt

k) 11:1153,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

I. av herr Lidgard (h) och herr
Bengtson i Solna (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen — med
förklaring att propositionen icke kunnat
oförändrad bifallas — i anledning
av motionerna I: 888 och II: 1146 samt
I: 894 och II: 1155 dels måtte förordna,
att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skulle äga fortsatt gil -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
tighet till och med den 31 december
1969, dels måtte avslå propositionen,
såvitt avsåge det under 2 däri angivna
lagförslaget, dels måtte besluta, att
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom skulle
hava samma lydelse som de bestämmelser
härutinnan, som fogats vid det
i propositionen 1967:141 under 1 angivna
lagförslaget;

vid B—C i utskottets hemställan

II. av herr Lidgard (h) och herr
Bengtson i Solna (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits;

vid E i utskottets hemställan

III. av herrar Alexanderson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (h) och Bengtson i
Solna (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under E hemställa, att
riksdagen — med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad bifallas
— i anledning av motionerna I:
889 och 11:1143, såvitt avsåge övergångsbestämmelserna
till lagen angående
ändring i hyresregleringslagen m. m.
och om fortsatt giltighet av lagen, måtte
för sin del beträffande punkt 6 i
nämnda bestämmelser antaga det förslag,
som i reservationen angivits;

vid F i utskottets hemställan

IV. av herrar Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Knut Johansson
(s), Svenning (s), Ekström i Iggesund
(s), Hammarberg (s) och Ilugosson
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under F hemställa, att
motionerna 1:417 och 11:523, 1:887
och 11:1147 samt 1:895 och 11:1154,
alla såvitt nu vore i fråga, ävensom motionerna
1:487 och 11:614 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

vid G i utskottets hemställan

V. av herrar Hansson (s) och Svenning
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort under G hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:862 och 11:1117 samt 1:896 och II:

1149 — med förklaring att viss ändring
borde göras i det framlagda förslaget
till hyreslag — för sin del måtte antaga
i reservationen angiven lydelse av 45 §
nämnda lag;

vid H i utskottets hemställan

VI. av herrar Hansson (s) och Svenning
(s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under H hemställa,
att motionen 11:1150 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. av herrar Alexanderson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (h), Nyberg (fp)
och Bengtson i Solna (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under H hemställa, att motionen II:

1150 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

vid K i utskottets hemställan

VIII. av herr Hugosson (s), utan angiven
mening;

vid L i utskottets hemställan

IX. av herr Lidgard (h) och herr
Bengtson i Solna (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
L hemställa, att riksdagen — med
förklaring att förslaget till hyreslag
icke kunnat oförändrat bifallas — med
bifall till motionerna I: 891 och II: 1144
och med avslag på motionerna I: 896
och II: 1149, alla såvitt avsåge 70 § hyreslagen,
för sin del måtte bifalla propositionen
i denna del med den ändringen,
att orden »samt att pröva frågor

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

enligt 49 och 55 §§ och övriga frågor
som enligt detta kapitel ankommer på
nämnden» utginge;

vid M i utskottets hemställan

X. av herrar Alexanderson (fp), Ernulf
(fp), Nyberg (fp) och From (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under M hemställa, att riksdagen

— med förklaring att förslaget till hyreslag
icke kunnat oförändrat antagas

— i anledning av motionerna I: 895 och
IT: 1154 och med avslag på motionerna
1:896 och 11:1149, alla såvitt avsåge
72 § hyreslagen, för sin del måtte besluta,
dels att nämnda paragraf skulle
utgå, dels att numreringen av de två
efterföljande paragraferna skulle ändras
i enlighet härmed;

vid N i utskottets hemställan

XI. av herrar Alexanderson (fp),Ernulf
(fp), Nyberg (fp) och From (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, som i
denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under N hemställa, att
riksdagen — under förutsättning av bifall
till reservationen X — med bifall
till motionerna 1:895 och 11:1154, såvitt
däri yrkats avslag på förslaget till
lag angående ändring i rättegångsbalken,
och med avslag på motionerna I:
888 och II: 1146, såvitt däri yrkats ändrad
tid för ikraftträdande av denna lag,
måtte avslå propositionen i vad avsåge
nämnda lagförslag;

vid O i utskottets hemställan

XII. av herrar Alexanderson (fp),
Lidgard (h), Ernulf (fp), Nyberg (fp),
Bengtson i Solna (h) och From (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort under
O hemställa, att riksdagen — med
förklaring att förslaget till hyreslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna 1:891 och II:

Ang. hyreslagstiftningen
1144 samt 1:895 och 11:1154 och med
avslag på motionerna 1:896 och II:
1149, alla såvitt avsåge 73 § hyreslagen,
måtte antaga i reservationen angiven
lydelse av nämnda paragraf;

vid P i utskottets hemställan

XIII. av herr Bengtson i Solna (h),
utan angiven mening; ävensom

vid T i utskottets hemställan

XIV. av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Ernulf (fp), Nyberg (fp) och
Grebäck (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under T
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:417 och 11:523, 1:887
och 11:1147 samt 1:895 och 11:1154 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till 1968 års höstriksdag till införande
av ett direkt besittningsskydd
även beträffande annan lägenhet än bostadslägenhet.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande utlåtande jämväl
finge beröra statsutskottets utlåtande
nr 130.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När vi nu efter ett halvt
års uppskov åter har tillfälle att debattera
en reformering av hyreslagstiftningen,
vill jag först uttrycka en uppriktig
tillfredsställelse över att vi nu
trots de egendomliga fram- och återgående
rörelserna från regeringens sida
får tillfälle att i god enighet genomföra
en för permanent bruk avsedd hyreslagstiftning,
som är avpassad efter den
samhälleliga bostadspolitiken och som
svarar mot en modern syn på bostadsproblemets
sociala nyckelställning.

Den har varit länge efterlängtad och
har slutligen mognat fram genom rimliga
hänsynstaganden och kompromisser
från de grupper och organisationer som
har sin verksamhet på bostadsområdet.
Viktiga nyheter kommer härigenom att
bli lagfästa, framför allt ett skydd för

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
den privata bostaden som under bostadskrisens
långa år kommit att framstå
som naturlig och nu kommer att förses
med — hoppas vi — bättre rättssäkerhetsgarantier
än vad det nuvarande
improviserade systemet erbjuder.
Bytesrätten betraktas i dag som ovärderlig,
men man kan hoppas att den i
framtiden kommer att spela en betydligt
mindre framträdande roll.

Vi vill inte misströsta om att det
skall bli möjligt att återfå en så balanserad
hyresmarknad, att var och en
skall få möjlighet att utvälja en mot
sina egna speciella önskemål svarande
bostad utan att använda sig av den invecklade
apparat, som för närvarande
är nödvändig men ändå inte alltid leder
till önskat resultat.

Som en viktig fördel med den nya
lagstiftningen kan vidare noteras att
den i princip är baserad på avtalsfrihetens
grund och därför ägnad att åtminstone
på längre sikt leda till en
bättre balansering av hyresmarknaden
än vi för närvarande har. De säkerhetsventiler
mot en otillfredsställande utveckling
av hyresnivån, som är inbyggda
i systemet, är så konstruerade att de
inte i längden skall verka som eu egentlig
prisreglering och därigenom förorsaka
eller konservera en olycklig snedvridning
av relationerna mellan hyrorna
för olika lägenheter och lägenhetstyper.

Den fråga där meningarna framför
allt gick isär vid höstens behandling
i detta ärende var reglerna för övergången
till den nya ordningen. Mittenpartierna
ville här garantera en mjukare
övergång till den nya ordningen
genom en något längre anpassningstid.
Detta förslag föranledde som bekant regeringen
att dra tillbaka propositionen,
och nu har man presterat en märklig
kovändning. I stället för den ursprungligen
föreslagna ganska tvära övergången
föreslås i årets proposition att hyresregleringen
skall bibehållas för en
obestämd framtid såvitt gäller de äldre
lägenheterna i nu hyresreglerade orter.

Härigenom undergräver man emellertid
det nya systemets möjligheter att
verka för en mera balanserad hyresmarknad
och för att våra resurser på
bostadsområdet skall komma till den
mest adekvata användningen. Vi kommer
att ännu länge få ha kvar svartabörsmarknaden,
där hyreshajarna kan
göra sig goda förtjänster och där många
bostadskonsumenter får dela upp sina
bostadskostnader i dels en relativt låg
årlig hyra och dels ett stort kapitalbelopp
för att komma i åtnjutande av
denna förmån. Den sistnämnda investeringen
kan ofta visa sig vara hasardartad
och i varje fall svår att realisera
vid flyttning.

Från mittenpartiernas sida har i en
motion, som avlämnades redan under
den allmänna motionstiden i januari,
påyrkats att den successiva avvecklingen
av hyresregleringen, vilken avbröts
med tanke på ett totalt och definitivt
upphävande av denna reglering, nu
skall fortsätta. Genom det nu föreliggande
förslaget om en reformerad permanent
hyreslagstiftning har förutsättningarna
för en sådan fortsatt avveckling
blivit starkt förbättrade. Det är ju
just brister i den permanenta lagstiftningen,
som anförts som skäl för att vi
fortfarande har kvar en så krisbetonad
lagstiftning som hyresregleringen utgör.

I propositionen sägs emellertid, att
en fortsatt successiv avveckling saknar
aktualitet. Utskottet har nu, låt vara
endast med den borgerliga halvans röster,
förordat att den successiva avvecklingen
skall fortsätta. Härigenom bör
det bli möjligt att på ett smidigt sätt
och med beaktande av att alltför starka
och brådstörtade förändringar icke
bör drabba de boende efter hand åstadkomma
en sådan fungerande bostadsmarknad
som är avsedd med den nya
hyreslagen.

Enligt propositionen skall alla hus,
som färdigställs efter innevarande års
utgång, liksom vissa hus och lägenheter,
som blir föremål för genomgripande
ombyggnad, undantas från hyresreg -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 2S

leringen. Detta är ett steg i rätt riktning
som icke i nämnvärd män föranlett
erinringar. Det hittills gällande systemet,
som innebär att bostadsproducenterna
tillåtits att inom regleringens
ram betinga sig en skälig förräntning
av samtliga redovisade kostnader för
husens uppförande, har inte stimulerat
till att hålla produktionskostnaderna
nere. Producenterna har blivit mera
intresserade av att iaktta och utnyttja
de regier, som uppställts för regleringens
tillämpning, än att se till det
verkliga intresset hos konsumenterna,
ty dessa har genom bristsituationen blivit
satta ur spel som marknadsfaktor.

Resultatet har blivit, att produktionskonstnaderna
år efter år rakat i höjden
på ett sätt, som icke skulle ha varit
möjligt vid en normalt fungerande bostadsmarknad.
Det mest alarmerande
inslaget i den aktuella bostadssituationen
är också, att en stor del av nyproduktionen
har en utformning och ligger
i ett kostnadsläge, som icke motsvarar
det stora flertalet bostadssökandes
önskningar eller ens deras möjligheter
att acceptera bostaden. Trots bestående
bostadsbrist föreligger sålunda svårigheter
att hyra ut nyproducerade lägenheter,
och detta gäller även bostäder,
som uppförts inom den statliga bostadspolitikens
ram.

Det återstår att se, om den nu föreslagna
åtgärden att helt slopa hyresregleringen
för de nyproducerade lägenheterna
kan undanröja detta missförhållande.
I varje fall på längre sikt
hör den emellertid verka för sundare
förhållanden på bostadsmarknaden genom
att hyrorna får bestämmas efter
vad lägenheterna erbjuder konsumenterna
och icke efter vad de kostat att
uppföra. Den som på ett rationellt och
vettigt och därigenom billigt sätt kan
uppföra bostäder så som konsumenterna
verkligen vill ha dem kommer då
att premieras, men de stora vinsterna
kommer att, i jämförelse med nuvarande
system, tillfalla bostadskonsumenterna.
Deras önskemål och behov i oli -

Ang. hyreslagstiftningen
ka avseenden kommer att bli beaktade
på ett helt annat sätt än för närvarande.

Om det nya systemet, vilket man
hoppas, kommer att verka på detta sätt,
innebär det emellertid en skarp belysning
av de olyckliga konsekvenser som
den nuvarande regleringen — såvitt det
gäller nyproduktionen — haft för vår
bostadsfråga. Det är verkligen på tiden
att denna reglering avskaffas, och det
är angeläget att avvecklingen inte begränsas
till nyproduktionen utan att
den så snart det visar sig möjligt utsträckes
att gälla över hela fältet.

Jag har nu uppehållit mig vid de viktigaste
och mera principiella delarna
av reformen. De meningsskiljaktigheter,
som i dessa delar framkommit inom
utskottet, är inte alltför framträdande.
De hänför sig huvudsakligen till takten
för avvecklingen av hyresregleringen
och har föranlett reservationer från
såväl höger- som vänsterhåll.

Därjämte föreligger emellertid även
reservationer i en del detaljfrågor, och
jag skall här i korthet redovisa dessa
i den mån mitt namn förekommer där.

En av nyheterna i förslaget är att hyreshöjning
kan medges för lägenhet,
vars värde ökats genom omfattande förbättringsarbeten,
även om det är fråga
om vad som kan betecknas som underhållsarbete.
Denna bestämmelse är
emellertid försedd med en övergångsklausul
som utan rimlig anledning inskränker
dess tillämpningsområde. I
detta avseende finns en reservation som
jag biträtt, men eftersom en annan reservant
senare kommer att ta upp denna
fråga, går jag inte närmare in på
den.

Frågan om i vilken mån hyresgäst
och hyresvärd skall kunna genom uttryckligt
avtal överenskomma att en
viss upplåtelse inte skall vara förenad
med besittningsskydd har föranlett flera
reservationer. Propositionens ståndpunkt
är att en dylik överenskommelse
skall kunna träffas men att den om detta
sker innan hyresförhållandet varat

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

nio månader kräver godkännande av
hyresnämnden för att bli giltig.

Häremot har i motioner och i anslutning
därtill avgiven reservation yrkats,
att sådan överenskommelse icke
alls skall bli giltig om den slutits innan
hyresförhållandet varat nio månader
och att den därefter kräver nämndens
godkännande. En mellanståndpunkt,
som har vunnit utskottets tillstyrkan,
godtar propositionens lagförslag men
förordar en anmälningsskyldighet för
att frågans utveckling skall kunna följas
närmare.

För egen del vill jag i detta avseende
helt ansluta mig till propositionens förslag.
Det räcker att såsom motivering
härför framhålla, att det ofta inträffar
att en person, t. ex. i anledning av en
utlandsvistelse eller tidsbegränsad arbetsanställning
på annan plats i Sverige,
kan hyra ut sin bostad men vågar
göra det endast om han kan vara säker
på att återfå bostaden då han kommer
hem igen. Det är då nödvändigt att en
överenskommelse av nämnda slag, som
träffas i själva uthyrningen, kan bli giltig,
ty eljest skulle en sådan bostad säkerligen
inte ställas till bostadsmarknadens
förfogande utan få stå tom. På
motsvarande sätt är det viktigt att det,
då tvist uppkommer om avflyttning eller
förlängning av visst hyresförhållande,
skall vara möjligt att träffa bindande
avtal om en viss begränsad förlängning.

Vad beträffar yrkandet om anmälningsskyldighet
anser jag att denna fråga
är för tidigt väckt. Det torde inte
föreligga några svårigheter att genom
hyresnämnder, domstolar och organisationer
på bostadsmarknaden utan någon
betungande anmälningsskyldighet
följa, hur förhållandena på detta område
utvecklar sig. Därigenom kan man
få material för att bedöma om några åtgärder
är behövliga. Ytterligare må anmärkas
att vederbörande uppenbarligen
skulle kunna fullgöra sin anmälningsskyldighet
först då det blir aktuellt
att åberopa överenskommelsen

om avsägelse från besittningsskydd. Jag
ber därför att i denna del få yrka bifall
till reservation VII, som innebär bifall
till propositionen.

Slutligen föreligger några reservationer
beträffande själva förfarandet, särskilt
vid handläggning inför domstol.
Dessa frågor tas emellertid upp av en
annan reservant, varför jag förbigår
dem här.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan
utom beträffande de delar som avses
med reservationerna III, VII och X—•
XII, där jag yrkar bifall till nämnda
reservationer.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man hälsar den nya hyreslag som
har förelagts årets riksdag. De meningsskiljaktigheter
som föranledde återtagandet
av propositionen i fjol kvarstår
med all tydlighet fortfarande, och därför
får man se förslaget att tills vidare
behålla hyresregleringen i vissa områden
som den enda tänkbara utvägen.
Men dessa frågor lär utskottets talesman
ta upp, och jag skall därför inskränka
mig här till att bara beröra två reservationer,
som är framställda av herr Svenning
i andra kammaren och av mig i
denna kammare.

I fjol togs frågan om anmälningsskyldigheten,
som herr Alexanderson berörde
i sitt inlägg, upp i så måtto att det
förelåg två motioner, en av herr Svenning
m. fl. och en av herr Lindkvist

m. fl., där den senare motionen med
viss utförlig motivering hänvisade till
klämmen i herr Svennings motion.

Det var emellertid här inte fråga om
den begränsade skyldighet, som utskottet
i år har stannat för, utan det var
fråga om en oundgänglig skyldighet att
få sådana avtal som träffats senare än
nio månader efter hyresfrågans uppkomst
godkända av hyresnämnden. Denna
tankegång finns redan hos hyreslagstiftningssakkunniga
och är utförligt re -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

dovisad i motionen. Det heter i den att
frågan om denna rätt att avtala bort besittningsskyddet
utförligt har behandlats
av dessa sakkunniga, som fann att
en sådan möjlighet »måste omges med
mycket noggranna skyddsbestämmelser
för att hindra missbruk och ''olyckor’».
De sakkunniga fann att även med olika
skyddsregler »är det dock svårt att
hindra att en möjlighet att fritt avtala
om besittningsskyddets avstående kan
leda till att man från skyddet undantar
hyresavtal som rätteligen borde vara
bibehållna vid skyddet».

Jag vill faktiskt understryka vad herr
Alexanderson sagt i sitt inlägg. Frågan
om anmälningsskyldighet i den av utskottet
förordade formen är för tidigt
väckt — av de skäl som herr Alexanderson
anfört kommer verkningarna inte
att bli de som motionärerna i år varit
ute efter.

I anledning av årets proposition har
herr Svenning m. fl. återigen tagit upp
frågan om hyresnämndernas godkännande
av sådana avtal. En del av motionärerna
i fjol har däremot återkommit
med en uppmjukad skrivning, och det är
den som utskottet nu faller tillbaka på i
sitt förslag om framställning till Kungl.
Maj :t.

Jag vill bara i korthet peka på de risker
som kan ligga i detta bortskrivande
av besittningsskyddet. Vi kan inte blunda
för den möjligheten att många hyresgäster
känslomässigt är i en ganska
stark beroendeställning till hyresvärdarna.
Innebörden av denna nya lagstiftning
kommer troligen inte att i alla sina
detaljer kunna tränga ut till samtliga
som det har varit meningen att skydda.
Därtill kommer att bortskrivandet av
besittningsrätten kan bil en förhandlingsfråga
— hyresvärden förklarar sig
kanske beredd att göra en större reparation
eller liknande och begär som motprestation
att hyresgästen skriver bort
sin besittningsrätt; många hyresgäster
bär inte sina faktiska rättigheter klara
för sig utan kan falla för den övertalningen.

Ang. hyreslagstiftningen
Det är alltså en ganska betänklig väg
som utskottet i detta fall är inne på.
Därför vill jag, herrr talman, yrka bifall
till reservation V vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 50 och även till följdreservationen
nr VI.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! För kort tid sedan debatterades
i riksdagen det höga kostnadsläget
i nyproduktionen och de åtgärder
som måste vidtagas för att komma
till rätta med det. Ett uppmärksammat
TV-program har också riktat ett
starkt strålkastarsken på det fullkomligt
orimliga förhållandet att det finns
tomma, outhyrda lägenheter men samtidigt
människor som inte har förmåga
och råd att hyra dessa.

Jag skall inte återigen uppehålla mig
vid hur vårt parti ser på frågan om
åtgärder ägnade att angripa kostnadsproblemet
och åstadkomma lägre hyror;
det har vi som sagt nyligen debatterat
och får säkert även anledning att återkomma
till.

Ett faktum är emellertid att man på
borgerligt håll gärna vill utnyttja de höga
hyrorna i nyproduktionen som motiv
för vad man kallar en friare hyresmarknad
och en fri hyressättnimg i det
äldre bostadsbeståndet. Omskrivet betyder
det slopande av hyreskontrollen
eller väsenlig uppluckring av densamma
med höjda hyror som resultat. Det
är s. k. marknadshyror man vill uppnå.
I högerns partimotion till den föreliggande
propositionen nr 91 betecknas
det som asocialt och orättvist att en del
medborgare i förhållande till andra har
en rymlig, god och billig bostad.

Vi har sagt det tidigare, och jag vill
upprepa det: hyrorna i nyproduktionen
och de relativt nyuppförda lägenheterna
blir inte billigare, om man höjer hyrorna
i de äldre husen. Vår ståndpunkt
är att såväl angripa problemet om det
höga hyresläget i nyproduktionen som
att vända oss emot sakligt omotiverade
hyreshöjningar i det äldre bostadsbe -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
ståndet. Vi kan inte godkänna att bostaden
skall betraktas som en marknadsvara.
En bostadspolitik med ett socialt
innehåll förutsätter att samhället både
kontrollerar och påverkar hyresnivån.

Regeringen drog som bekant tillbaka
sin proposition nr 141 förra året, och
nu återkommer man med en ny proposition.

Herr talman! Jag skall inte bestrida
eller förringa värdet av de förbättringar
som det nu föreliggande regeringsförslaget
har. I motionsparet I: 896 och II:
1149 noterar vi också dessa förbättringar.
Men fortfarande utan att förringa
värdet av bytesrätt gällande hela landet
och ett förbättrat rättsskydd för hyresgäst,
som hyr s. k. tjänstebostad, rätt för
hyresgäst att överlåta bytesrätten osv.
tycker jag, att dessa förbättringar är periferiska
jämfört med enligt vår mening
den centrala frågan om reglerna för
hyressättningen. I det avseendet återkommer
regeringen med precis samma
förslag som utsattes för mycket hård
kritik också från de egna leden, för att
nu inte tala om den folkpartimotion i
höstas som ville ha både förlängd övergångstid
för hyresregleringens avveckling
och en generösare tolkning av uttrycket
i 48 :e § om att hyrorna inte
»väsentligen finge överskrida hyran för
lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet
är likvärdiga» etc.

Nu återkommer regeringen med
exakt samma förslag till regler för hyressättningen,
men folkpartiet sitter
nöjt. Nöjd tycks också högern vara, som
i sin partimotion I: 888 och II: 1146 betygsätter
regeringsförslaget. Jag citerar:
»Å andra sidan innebär Kungl. Maj:ts
proposition — •—• — betydande lättnader
i regleringen ägnade att underlätta
en övergång till de fria förhållanden
som utgör förutsättning för balans på
bostadsmarknaden.»

Den tillfredsställelsen över regeringsförslaget
är enligt vårt sätt att se ett dåligt
tecken, sett ur hyresgästernas synpunkt.

Det nya i regeringsförslaget jämfört
med i fjol höst är att hyresregleringen
föreslås förlängd på bristorterna under
en period av tre år. Om detta skulle
betyda att den nuvarande hyreskontrollen
och förfarandet bibehölls, skulle
det betyda ett förlängt skydd mot hyresstegringar,
åtminstone i huvudsak.
Men här ligger det enligt vår mening
helt förkastliga i att hyresregleringen
uppluckras, så att fastighetsägarna ges
möjlighet att på ett sätt som de redan
nu har praktiserat — men hädanefter
helt legaliserat — genomföra sin hyresstegringslinje.

Låt mig erinra om en reportageserie
i Dagens Nyheter i december i fjol, som
tidningen kallade »Tidsbild från hyresnämnderna».
Exempel gavs på fall där
hyran tredubblats genom s. k. standardförbättringar,
medan själva underhållet
— målning och tapetsering — fått bekostas
av hyresgästerna själva. Moderniseringar
kan ha bestått i en marmordiskbänks
ersättande med en rostfri
diskbänk, utbyte av spis eller dylikt,
medan underhållet varit eftersatt. Hyresgästföreningarna
i landet kunde för
övriga ge massor av belysande exempel
på detta.

Nu skall hyresregleringen, som alltså
i sin nuvarande lydelse medgivit sådant
förfarande, uppmjukas eller försämras
genom vad man kallar omfattande
ombyggnad. I sådant fall upphör
hyresregleringen att gälla, och i dess
ställe kommer systemet med lägenheternas
bruksvärde och jämförelsehyror
enligt nya hyreslagens så starkt kritiserade
paragrafer att träda i funktion.
Mot bakgrunden av den praxis, som
bl. a. Dagens Nyheter i sin studie av
hyresgästmål kunde omvittna, kan man
vara förvissad om att metoden kommer
att praktiseras i rätt vidsträckt omfattning.

Det är självfallet bra att lägenheter
förbättras. Det är ingenting att säga om
en sakligt motiverad och grundad hyreshöjning.
Men det är någonting annat

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

man kommer att tillåta enligt det föreliggande
lagförslaget. Enligt vår mening
blir det fritt fram för hyresstegringar.

Hyresgästföreningen i Storstockholm
antog vid sitt årsmöte i slutet av april
följande uttalande: »Det måste också
resas starka betänkligheter mot att hyresvärdar
på hyresreglerade orter skall
ha rätt att överenskomma med sina hyresgäster
om ersättning vid sidan av
bashyran för standardförbättringar och
reparationer. Riskerna för missbruk är
uppenbara.»

Det kan tilläggas att detta uttalande
underströks vid Hyresgästernas riksförbunds
kongress för någon vecka sedan.
Men utskottet tycker att de farhågor som
vi uttryckt i denna riktning i vår motion
är överdrivna.

Situationen blir i praktiken den att
eftersom skrivningen i propositionen
genomgående uttalat ett berättigande
för hyreshöjningar t. o. m. i fall, som
inte direkt höjer lägenhetens värde utan
avser reparation av fastighetens tak, fasader,
rörsystem, grundförhållanden
otc., så har verkligen fastighetsägarna
ett gynnsamt förhandlingsläge då de tar
initiativ till att »fritt förhandla om höjd
hyra» med anledning av sådana reparationer.
Jag föreställer mig livligt att hyresnämnderna
— efter antagande av
detta förslag — också kommer att anse
sig ha fått riktlinjer om de grunder efter
vilka de har att bedöma hyresärendena.

Herr talman! Vi upprepar i våra motioner
1:896 och 11:1149 förslaget till
annan lydelse av hyressättningsparagrafen
än den regeringen för sin del
upprepar.

Hyresgäströrelsen i vårt land har,
som jag nyss sade, kongressat och kan
redovisa i runt tal en halv miljon medlemmar.
Förbundet har en förhandlingsordning
med de allmännyttiga bostadsföretagen
om att avtala om hyrorna. Vi
anser för vår del, att det mycket väl
kunde tänkas att man utsträcker detta
förfarande till att gälla även det pri 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Ang. liyreslagstiftningen
vata fastighetsbeståndet i högre eller
lägre grad.

I den mån en sådan överenskommelse
inte träffats mellan partorganisationerna
skall enligt vårt förslag hyran
fastställas av hyresnämnd. Vårt förslag
har den utformningen, att här avses endast
orter med mer än 10 000 invånare.
Detta betyder att vid fastställandet av
hyrorna måste bestämda regler för hyressättningen
ligga till grund för besluten.

Medan vi i vårt förslag uttryckt att
hyran skall »utgå från fastighetens
drifts- och självkostnader samt att hyran
med hänsyn till standard och bostadsmiljö
ej får överstiga» — observera
ej får överstiga — »hyresnivån för
jämförliga lägenheter eller eljest är
obilliga», så anger regeringsförslagets
lydelse i samma paragraf, att hyran
skall anses som oskälig bara om den
väsentligen överstiger hyran för likvärdiga
lägenheter.

Utgående från den linje som vi utvecklat
för bibehållandet och förbättringen
av samhällets kontroll över att
inga sakligt omotiverade, d. v. s. oskäliga,
hyresstegringar inträffar, anser vi
att de nuvarande hyresnämnderna måste
bibehållas. I princip en hyresnämnd
för varje län anser vi vara otillräckligt.
Statens hyresråd bör bibehållas
med i sak motsvarande uppgifter som
nu.

Det framgår av det anförda och av
vår motion att vi avvisar uppluckringen
av hyresregleringslagens 3, 4 och 26 §§.

Låt mig avslutningsvis återknyta till
de principiella frågeställningarna. Regeringsförslagets
förbättringar jämfört
med fjolårets ändrar inte omdömet att
det är helt otillfredsställande. Därmed
är också sagt att det avlägsnar sig från
vad som enligt vår mening måste vara
det väsentliga, nämligen det sociala innehållet
i bostadspolitiken. Varje finger,
varje eftergift åt linjen om »marknadshyror»
representerar sådana avsteg. Effektivare
priskontroll — inte en av -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

byggd sådan — måste alltfort vara rikt givande.

De privata biintressena måste

skyndsammast möjligt kopplas bort från

bostadsmarknaden.

Det gäller också produktionen av bostäderna
och produktionen av byggnadsmaterial
— men även ägandet och förvaltandet
av bostäderna.

Vi har flera gånger — senast i vår
motion nr I: 882 och II: 1092 förra hösten
— erinrat om den linjen i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram som Stockholms-Tidningen
förfäktade för ett och
ett halvt år sedan. Det var inriktningen
på att successivt överföra flerfamiljshyreshus
i samhällets ägo. Tillsammans
med det förut anförda om de privata
vinstintressenas frikoppling från bostadspolitiken
bildar denna linje huvudingredienserna
i en socialistisk bostadspolitik.
Det är en sådan linje som
vi anser måste fullföljas.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till motionsparet 1:896
och II: 1149.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill först till den
ärade föregående talaren framföra mina
gratulationer. Det är väl alldeles uppenbart
att förekomsten av herr Werners
parti har spelat en roll i den här frågans
behandling, inte minst under december
månad förra året.

Efter herr Alexandersons anförande
kan jag fatta mig mycket kort, och i
valda delar kan jag också instämma
med vad herr Alexanderson yttrade.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50
behandlar en fråga som vi under december
månad 1967 sysslade rätt mycket
med. Regeringspartiet, som vid det
tillfället vahle att återta en framlagd
proposition, visar — om man ser till
utskottsutlåtandet — i dag ungefär samma
oenighet om hur hyreslagstiftningen
egentligen skall vara utformad som
då. Flera av de reservationer som är
fogade till utskottsutlåtandet är avgivna
av socialdemokrater, och det är ju

ganska talande. Jag skall inte i denna
vårens tid fortsätta den debatt som vi
förde bär i den mörka december månad.
Men det är ett par avsnitt i utskottets
utlåtande som jag vill beröra.

Låt mig emellertid först få säga att
proposition nr 91 som ligger till grund
för detta utlåtande innehåller en hel
del positiva ting av betydelse för hyresgästerna.
Besittningsskyddet blir fastare,
reparationsskyldigheten blir fastställd
på ett helt annat sätt än som nu
är fallet, bytesrätten får en vettig utformning,
hyresnämnderna får viktiga
uppgifter osv.

Regeringen har emellertid frångått
sin tidigare uttalade uppfattning att hyresregleringens
avveckling utgör ett
mycket betydelsefullt inslag inom bostadspolitiken
i stort, vilket bl. a. inrikesministern
uttalade i samband med
behandlingen av det stora bostadspaketet.
Där har man alltså ändrat uppfattning,
och det styrks av propositionen
som inte alls talar om vad som kommer
att hända efter de år med vilka lagen
föreslås förlängd. Man får också en
mycket klar bild av var regeringen står,
när man ser på den reservation som avgivits
av herr Göran Karlsson m. fl. och
som inte ens vill gå in på frågorna om
den fortsatta regionala avvecklingen.

I centermotionerna har vi framhållit
att det skulle vara av värde om man
vid detta tillfälle när man ändå gör betydande
ingrepp i hela lagkomplexet
också kunde göra ett uttalande som innebar
att den regionala avvecklingen
av hyresregleringen fick fortsätta. Det
skulle ge möjligheter till en smidigare
anpassning.

Vi har i detta stycke yrkat på en
skrivelse från riksdagen till Kungl.
Maj :t med begäran om detta. Det har
socialdemokraterna motsatt sig. Den
successiva avvecklingen av denna föråldrade
hyresreglering är en punkt som
vi fäster stort avseende vid, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna del.

Vad sedan gäller besittningsskyddet

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

för hyresgäster har vi i motioner velat
ha ett direkt och lika starkt besittningsskydd
för dem som hyr lokaler för affärer,
hantverk osv. som vad som föreslås
gälla för bostäder. Det finns
starka skäl för detta, och vi har i reservationen
sagt att rätten till verkstadslokaler,
butiker etc. för många företagare,
speciellt sådana som äger mindre
och medelstora företag, skall vara att
betrakta på samma sätt som rätten till
bostaden.

Vi har också pekat på att det indirekta
besittningsskydd för lokaler som
föreslås i propositionen även har klara
nackdelar. En företagare måste sålunda
räkna med att han när som helst
kan bli uppsagd från den förhyrda lokalen,
och det kan få till följd att hans
intresse för nyttiga initiativ i mera
långsiktiga investeringar och arrangemang
minskar. Kreditgivarna, som de
flesta företagare, inte minst de mindre,
är mycket beroende av, anser det också
betydelsefullt att besittningen till lokalen
är tryggad.

Vi tror också att det indirekta besittningsskyddet
kan tänkas framkalla en
överprisbildning eftersom hyresgästen
under hot om uppsägning kan väntas
acceptera hyreshöjningar som inte skulle
vara genomförbara vid ett direkt besittningsskydd.

De regler som i propositionen föreslås
för skydd mot obefogade uppsägningar
blir aldrig fullt effektiva. Bl. a.
kommer hyresgästen att få bevisbördan
för sina krav på ersättning, och det kan
leda till att ett eventuellt krav som i
och för sig är berättigat inte kan tillgodoses.
Höga rättegångskostnader kan
också leda till att dessa lokalhyresgäster
många gånger tvekar att öppna en
process angående ersättningsskyldighet.
Det indirekta besittningsskyddet och
den därmed förenade ersättningsrätten
kan med hänsyn till väd jag här sagt
lätt bli illusoriska.

I reservationen anses att det bör finnas
ett direkt besittningsskydd för de
här lokalerna på samma sätt som gäl -

Ang. hyreslagstiftningen
ler för bostäderna. Eftersom den närmare
utformningen av lagtexten emellertid
synes kräva en viss utredning
och vissa överväganden — som vi i utskottet
inte har kunnat göra — föreslår
centerpartiledamöterna jämte två folkpartister
att man hos Kungl. Maj :t begär
förslag till lagstiftning i ämnet till 1968
års höstriksdag.

Herr talman! Låt mig få sluta med
att citera följande:

»Formen för övergång till friare hyresmarknad
är en fråga av stor betydelse.
Det bör eftersträvas att övergången
äger rum under former som främjar
successiv och smidig anpassning till
avtalsfrihet utan språng i hyresutvecklingen
och därav föranledda inte önskvärda
effekter på inkomstfördelningen.

Övergången till en ny hyreslag kräver
särskilda åtgärder för att i orter
med mera betydande lägenhetsunderskott
minska riskerna för en inte önskvärd
hyresutveckling och därav följande
ogynnsamma effekter på inkomstfördelningen.
Övergångsregler bör gälla
för stadsregionerna och orter med
mer än 30 000 invånare.»

Detta citat är icke hämtat ur en centerpartistisk
motion, om någon till äventyrs
hade kunnat tro det. Det är ett
citat ur den socialdemokratiska partistyrelsens
program för mark- och bostadspolitiken
som presenterades före
valet 1966. Lyssnaren-läsaren kan sammanställa
dessa ord med de taktiska
uppvisningar som socialdemokraterna
har hängett sig åt framför allt under
föregående års sista månad.

Hyresregleringens verkningar genom
bl. a. hyressplittringens konservering
kommer av allt att döma att fortsätta.
Tyvärr! — Låginkomstgrupper och bostadslösa
bör uppmärksamma detta förhållande,
vilket regeringspartiet ensamt
med hjälp av herr Werners parti har
ansvaret för.

Herr talman, med detta ber jag att
få yrka bifall till reservation XIV och i
övrigt bifall till utskottets hemställan.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall utan alltför
många krumbukter ansluta mig till vad
herr Alexanderson sade om det värdefulla
i det förslag till ny lagstiftning
som vi har fått. Det finns ju några reservationer
som knyter an direkt till
själva liyreslagen, och precis som herr
Alexanderson sade berör de inte de vitala
problemen. Jag skall inte heller gå
in på dem utan helt enkelt för att spara
tid be att få hänvisa till de motiveringar
som finns i de reservationer vilka
jag anslutit mig till i detta sammanhang
— alltså de som gäller hyreslagen
— och yrka bifall till reservationerna
VII, IX och XII.

Men det här ärendet innehåller också
andra moment där man inte känner sig
riktigt lika fridsam. Vi står nu inför en
ny förlängning av hyresregleringslagstiftningen.
Majoriteten har bestämt sig
för att vi skall behålla den i fråga om
både bostadslägenheter och lokaler på
de orter där regleringen för närvarande
gäller. Utskottsutlåtandet går här tillbaka
på propositionen där departementschefen
ger sin syn på decemberhändelserna
här i riksdagen i denna
fråga.

Nu konstaterar han, att tiden då tydligen
inte var mogen för att genomföra
en avveckling av hyresregleringen, därför
att man inte kunde uppnå, som han
sade, den långtgående enighet i riksdagen
som framstod som önskvärd. På
den punkten har förhållandena tydligen
inte ändrat sig för justitieministern, ty
han har inte kunnat ta mod till sig att
lägga fram en proposition som följer
huvuddragen, grundtankarna i vad som
har sagts vara reformeringen av hyreslagstiftningen:
att avveckla hyresregleringen
och att ersätta den med avtalsfrihet
mellan hyresvärd och hyresgäst.

I den socialdemokratiska reservation
som avgivits vid utskottsutlåtandet uttrycker
man sig ännu mera lapidariskt.
Man nöjer sig med ett obevisat påstående
att förutsättningar saknas för en
total avveckling av hyresregleringen.

Både justitieministerns uttalande och
den socialdemokratiska reservationen
är ingenting annat än prydliga verbala
omskrivningar för att regeringen och
regeringspartiet inte vågar och inte har
kraft nog att genomföra förändringar
som kanske på kort sikt och även på
sina håll skulle medföra mindre behagliga
konsekvenser men som syftar till
ett för bostadskonsumenten gott, riktigt
och eftersträvansvärt resultat. Det är
denna brist på vilja att regera som medför
att nu i regeringens hägn kommer
att ytterligare en del år florera hela
den undervegetation av otrevliga följdföreteelser
till hyresregleringslagstiftningen
som vi alla så väl känner till.
Socialdemokraterna tycker uppenbarligen
att det är bättre och riktigare att
svarta pengar för lägenhetsöverlåtelser
skall rinna till i hyreshajarnas fickor
än att det skapas rimliga förutsättningar
för en fri hyresmarknad. De tycker
tydligen också av någon helt obegriplig
anledning att den splittrade hyresmarknaden
inte spelar någon roll i dagens
samhälle för rörligheten på bostadsmarknaden
och att den är att föredra
framför en utjämning av boendekostnaderna.

På våra bänkar ligger sedan några
dagar ett erbjudande att hyra riksdagslägenheter
om två rum för ungefär 600
kronor i månaden. Jag känner förhållandevis
väl till hyresmarknaden i de
trakter där dessa lägenheter finns. I
närheten finns en hel mängd hus med
större och rymligare och i stort sett
lika bra och ofta väl så trivsamma lägenheter
för ungefär samma hyra. Att
konservera en sådan hyressplittring är
förvisso inte något samhällsintresse och
inte heller något intresse för den enskilda
människan.

Det är beklagligt att regeringen förra
året sprang ifrån sitt eget förslag. Det
är dubbelt tråkigt att konstatera att regeringen
i år fortfarande är till den
grad ledsen över att vi i fjol inte gjorde
till punkt och pricka som regeringen
ville och att den därför nu demonstre -

Tisdagen den 28 maj 19C8 fm.

Nr 28

rar med att göra ett avsteg från de regler
som hittills har tillämpats vid förlängningar
av hyresregleringslagstiftningen.
Nu skall man ha tre års förlängning,
medan man tidigare genomgående
har laborerat med två år. Nu
vill regeringen också avskaffa den successiva
avveckling av regleringen inom
områden diir det är möjligt, något som
infördes i samband med förlängningsbeslutet
1956. Någon speciell förklaring
till detta fenomen har jag inte kunnat
hitta. Det är tydligen enbart ett dyrbart
utslag av dåligt humör på regeringsbänken
som har smittat av sig på
de socialdemokratiska utskottsledamöterna
som försätter oss i denna situation.

Herr talman! Jag har tidigare här i
kammaren mer eller mindre skickligt
motiverat varför hyresregleringen bör
avvecklas. Jag skall inte göra detta mer
än på det enda sättet att jag skall citera
utskottsutlåtandet, där det heter: »Utskottet
har uppfattningen att en total
avveckling av hyresregleringen under
i huvudsak de former som i motsvarande
ärende övervägdes vid föregående
års riksdag i och för sig fortfarande är
sakligt motiverad.»

Har man den uppfattningen finns det
bara en enda sakligt försvarbar ståndpunkt,
den att hyresregleringen skall
avvecklas — och skall avvecklas nu.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
också till reservationerna I, II och III.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag har besvärat utskottet
med åtta olika motioner som behandlas
i detta utlåtande, men jag lovar
att inte tala om och för dem alla.

Låt mig börja med motionsparet 1:143
och II: 126, som lämnades i januari och
där det krävdes två saker, dels en generösare
behandling av förbättringsarbeten
på äldre hus och dels frisläppande
från regleringen av de äldre fastigheter
som genomgått genomgripande ombyggnad.
Båda kraven tillgodosågs sedan i
propositionen, så jag skulle egentligen

Ang. hyreslagstiftningen
bara ha att tacka statsrådet för att han
tog upp mina förslag så positivt. Men jag
kan helhjärtat göra det bara om tolkningen
av propositionens skrivning i
praktiken ger den ökade och eftersträvade
stimulansen för husägarna att i
större utsträckning sätta i gång sådana
här arbeten. Själv hade jag fixerat gränser
i siffror. Det var 15 procent av
kostnaden för förbättringsarbete som
skulle få tas ut i hyreshöjning, och det
var att kostnaden för ett ombyggnadsarbete
skulle uppgå till minst en fjärdedel
av taxeringsvärdet. I propositionen
och inom utskottet avser man emellertid
att överlåta åt parterna och hyresnämnderna
att efter hand utbilda
praxis.

Jag är helt övertygad om att statsrådet
Rune Johansson personligen önskar
en rimlig liberal tolkning, eftersom det
annars bara blir ord på ett papper.
Ibland har jag tyvärr fått den uppfattningen
att speciellt hyresgäströrelsens
representanter fattat det som sin plikt
att streta emot vid uppgörelser om tilllägg
för förbättringar. Vi måste komma
bort från det synsättet. Om den attitydändringen
inte blir möjlig, kanske det
likväl hade varit bättre att försöka finna
rimliga, kanske i siffror uttryckta
bestämmelser. Men som jag redan sagt
gladde diet mig att vi i princip tänkte
lika.

Reservation III, avgiven av utskottets
folkparti- och högerpartirepresentanter,
baserar sig på ett motionspar,
I: 889 och II: 1143. Jag får härmed yrka
bifall till den reservationen.

När jag skrev min först nämnda motion,
I: 143, låg där bakom ett önskemål
att så snabbt som möjligt få i gång
en verksamhet som kunde stimulera sysselsättningen
i hela branschen. Förutom
ökad sysselsättning för olika kategorier
inom byggnadsfacket skulle effekten
sprida sig till de industrier som tillverkar
kylskåp, sanitära utrustningar, spisar
etc.

Det var därför naturligt att följa upp
propositionens förslag om liberalare be -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
handling av förbättringsarbeten med
ett ändringsförslag till övergångsbestämmelserna,
så att sådana arbeten
kunde sättas i gång genast och inte med
fördröjning. Det heter visserligen att
arbeten som avslutas efter årsskiftet
skall få räknas, men nog är det ganska
galet att man formellt skall vänta med
att slå i den sista spiken eller dra till
den sista muttern till efter nyår för att
ett sådant arbete skulle få den generösare
behandlingen. Resultatet blir,
som det framhålls i motionen och i
reservationen, att fastighetsägarna nu
gör ingenting eller föga; i höst sätter
man så försiktigt i gång med en del,
förutsatt att arbetet kan pågå till efter
nyår, och sedan börjar man mera allmänt
efter nyår. Nej, det riktiga vore
att sådana här arbeten som påbörjas
nu efter det att det väntade klubbslaget
fallit för detta ärende borde få tas
med vid hyresdiskussioner efter nyår.
Det gäller ju inte här stora ombyggnader
av hela fastigheter, som ju tar rätt
lång tid att utföra, utan upprustning
av lägenheter. Jag tycker att i nämnda
motstånd ligger en kvardröjande
rest av den förhandlingsmentalitet som
ledde fram till hyresregleringar med tiondels
procent på jakt efter någon sorts
fiktiv rättvisa. Någon vidsyn och blick
för praktiska konsekvenser kan inte jag
spåra i majoritetens ställningstagande.

Till motionerna I: 894 och 11:1155
borde jag yrka bifall men avstår för att
undvika komplikationer med andra yrkanden.
I motionerna önskar jag en förlängning
av hyresregleringslagen med
två år i stället för tre. Det finns inget
sakligt skäl att frångå praxis med två
år, speciellt eftersom vi i december i
princip var överens om avvecklingen
vid nyårsskiftet 1968/69 ocli då den
tvåårsförlängning som jag alltså föreslår
nu för oss fram till årsskiftet 1970/
71. Kanske finns det ett skäl men av
helt annan art och inte direkt sammanhörande
med sakfrågan. Blir det en treårsförlängning,
behöver vi inte under
den kommande tvåårsperioden syssla

med denna fråga. Vi får ett nyval hösten
1970 om allt går efter tidtabell, och
då har alla parter dessförinnan inte
behövt befatta sig med detta svåra ämne.
Jag vill emellertid inte godkänna
ett sådant politiskt taktiskt skäl för att
i onödan uppskjuta en viktig ekonomisk
fråga.

Av tekniska skäl har mina partikamrater
inte kunnat följa upp denna motion,
då man i första hand önskat bevaka
partimotionen med dess krav på
avveckling, enligt den proposition som
återkallades, med ett års försening,
dvs. från årsskiftet 1969/70.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I dag debatterar vi hyreslagen
under helt andra förutsättningar
än vad vi gjorde i december i fjol.
Det råder nu ingen större politisk strid
omkring detta ärende, och det visar sig
att det var nödvändigt med den återkallelse
av propositionen som regeringen
gjorde i höstas. Det är också riktigt som
justitieministern anför i sin proposition
att det i dag saknar politisk aktualitet
att avskaffa hyresregleringslagen. Den
måste fortbestå men också med en bestämd
vilja att samtidigt se till att förbättringar
åstadkommes på vissa mycket
betydelsefulla områden. Det innebär
att hyresgästerna nu får ett lagförslag
som i mycket stor idsträckning tillgodoser
deras berättigade intressen. De bestämmelser
som föreslogs i höstas återkommer.
Det innebär att det blir lagstadgad
bytesrätt, det innebär förbättrat
rättsskydd för hyresgäster som behöver
byta lägenheter och vilka har lägenheter,
uthyrda i samband med anställning.
Det innebär en ökad rättighet för hyresgästerna
att överlåta hyresrätten och en
vidgad skyldighet för hyresvärdarna att
reparera och underhålla bostäderna. Det
betyder också att dessa rättigheter blir
lika för hela landet, alltså även i de
områden där hyresregleringen nu är avskaffad.

Förslaget innebär vidare att hyresreg -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

leringen behålls på de orter där regleringen
nu gäller och att den avser både
bostadslägenheter och lokaler. Utskottet
är i stora delar enigt om dessa
förslag. Det är bara i vissa detaljer man
skiljer sig i uppfattningen.

Mittenpartierna fick i höstas en välbehövlig
läxa som gjorde att de nu uppträder
något lugnare än då. De socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet
har reserverat sig på en punkt i utskottsutlåtandet,
där vi yrkar bifall till
propositionen med förslag om att man
inte skall företa någon regional avveckling
under den treårsperiod som
lagen föreslås förlängd med. Vi bedömer
läget så att om lagen förlängs med
tre år, finns det ingen anledning att under
den tiden forcera en regional avveckling.
Alla är väl övertygade om att
hyresregleringslagen efter hand kommer
att avskaffas. Att detta inte kan ske nu
beror, som alla vet, på det taktiska spel
som framför allt mittenpartierna drev
förra året. På de orter där det råder balans
på hyresmarknaden är ju lagen redan
upphävd, men det finns skäl för
att vid den fortsatta avvecklingen gå
något försiktigare fram. Den socialdemokratiska
delen av utskottet står alltså
helt bakom regeringens proposition.

I de borgerliga reservationerna tas
egentligen endast detaljfrågor upp, om
man undantar högerledamöternas reservation
vari krävs att hyresregleringen
skall helt upphävas. Jag har redan tidigare
sagt att det inte finns några politiska
möjligheter att göra detta. Därför
finns det ingen anledning för mig att
någon längre tid uppehålla mig vid högerförslaget.

Reservation III gäller frågan om ersättning
för reparationer gjorda före
den 1 januari 1969. Utskottet anser att
detta förslag fordrar planering och att
detta kräver tid. Med hänsyn härtill
har man avstyrkt de ändringar som föreslagits
motionsvägen.

Herrar Hanssons och Svennings motioner
har jag ingen anledning att gå in
på i detta anförande.

Ang. hyreslagstiftningen

Herr Alexanderson var inne på handläggningen
av hyrestvister. Jag vill endast
yrka bifall till utskottets förslag i
detta avseende. Utskottet anser att det
kan vara rimligt och riktigt med en
domstol som sysslar med dessa frågor
i varje län. På det sättet skaffar sig
domstolen större sakkunnighet, och man
får likvärdig behandling av ärendena
inom hela området. Vi tror att detta förslag
har stora fördelar. Vi avstyrker
också förslaget om att hyresmålen skall
kunna gå vidare till hovrätten.

Herr Alexanderson sade att han var
tillfredsställd med den situation som
i dag råder. Jag vill gärna understryka
detta. Ett par av hans påståenden bör
dock inte stå oemotsagda. Han sade att
regeringen i höstas skulle ha gjort egendomliga
rörelser. Jag vet inte om man
kan kalla det för egendomliga rörelser,
men om det var det, sammanhängde det
naturligtvis med de förslag som herr
Alexandersons eget parti lämnade och
som föranledde den återtagna regeringspropositionen.
Han säger att regeringen
nu skulle ha presterat en kovändning.
Det är typiskt för folkpartister att resonera
på det sättet. Det var ju deras
egen motion som föranledde beslutet att
återta propositionen. Om folkpartisterna
nu är missbelåtna med sitt agerande
hösten 1967, får de ta konsekvenserna.

Herr Alexanderson sade också att regeringsförslaget
om att bibehålla hyresregleringslagen
innebär att svartabörsmarknaden
blir kvar. Ungefär liknande
tongångar kom fram i herr Lidgards
anförande. Men herrarna skall veta att
man inte skapar andra omständigheter
enbart genom att avskaffa hyresregleringslagen.
År det som ni påstår, blir
saken inte annorlunda om man genomför
den ändring ni talar för.

Herr Alexanderson förde ett resonemang
kring de höga kostnaderna för
nyproducerade lägenheter. Vi är alla
bekymrade över att kostnaderna är så
höga att många familjer med små inkomster
har svårigheter att efterfråga
moderna och rymliga bostäder.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

Regeringen har försökt lösa den situationen
genom en förbättrad familjepolitik,
som bl. a. ger ett ökat antal
barnfamiljer möjlighet att få bidrag av
samhället. För närvarande får 150 000
familjer bostadsbidrag; i fortsättningen
kommer det att bli 415 000 familjer.
Detta innebär följaktligen att dessa människor
bereds möjlighet att efterfråga
moderna bostäder.

Herr Alexanderson talade om att produktionskostnaderna
är för höga. Yad
vill då folkpartiet anvisa för recept för
att klara den situationen? Skall man gå
till byggmästarna och säga att de tjänar
för mycket pengar och att de måste
minska sina vinster så att vi på det
sättet kan åstadkomma billigare bostäder?
Jag vill ha ett bestämt besked från
herr Alexanderson och inte bara ett
tomt resonemang om att kostnaderna
för nyproduktion är så stora att människor
med små inkomster inte kan efterfråga
dessa bostäder. Det går inte
att lösa det problemet bara med allmänna
talesätt, utan det måste naturligtvis
sättas någonting bakom. Då frågar
jag: Yad är folkpartiets recept i
detta fall?

Hyresregleringens vara eller inte vara
kan knappast vara avgörande för hyreskostnadernas
storlek. De allmännyttiga
bostadsföretagen är ju undantagna
hyreslagstiftningen, och det finns
där följaktligen en förhandlingsrätt för
hyresgästerna.

Även herr Werners funderingar anslöt
sig till de höga byggnadskostnaderna.
Jag efterlyser också hans recept på
hur man skall klara dessa ting. Herr
Werner sade även att förbättringarna i
denna nya lagstiftning är periferiska.
Då frågar jag herr Werner: Är det periferiska
förbättringar att man får ett
besittningsskydd? Är det periferiska
förbättringar att man får bytesrätt? Är
det periferiska förbättringar att man
får ökade möjligheter till reparationer?
Om herr Werner kallar detta periferiska
förbättringar, får det stå för hans
egen räkning. Hyresgäströrelsen har

dock helt anslutit sig till dessa tankegångar,
och det är följaktligen i deras
intresse som dessa förslag ställs. Jag
tror inte att de ansvariga inom hyresgäströrelsen
för ett sådant resonemang
som herr Werner här förde.

Herr Nils-Eric Gustafsson var uppe
på arenan och talade om att kommunisterna
skulle ha spelat en så stor och avgörande
roll vid hyreslagförslagets återkallande.
Ja, jag vet inte på vilket sätt
herr Nils-Eric Gustafsson känner centerpartiets
uppträdande i denna fråga,
men faktum är ju att det var centerpartiet
och folkpartiet som åstadkom återkallandet
av propositionen i höstas. Om
herr Nils-Eric Gustafsson vill ge kommunisterna
någon speciell blomma för
att de skulle ha medverkat härtill, skall
jag inte försöka ta bort den blomman,
men sakligt är vad herr Nils-Eric Gustafsson
anförde fullständigt ovidkommande
i detta fall.

Herr Nils-Eric Gustafsson citerade
också ur ett socialdemokratiskt program
från år 1966. Om man inte sätter in ett
citat i dess rätta sammanhang, kan det
givetvis bli vad som helst. Herr NilsEric
Gustafssons citat tycker jag påminner
mig mycket om hur hin onde
sägs citera bibeln.

Herr Nils-Eric Gustafsson tog även
upp frågan om låginkomstgrupperna
och förde ett resonemang som om regeringen
skulle bära ansvaret för deras
situation. Jag vet inte om resonemanget
om låginkomsterna skall föras in här,
men jag kan hålla med honom om att
det kan vara besvärligt och svårt för
många människor med små inkomster
att klara hyran. Jag har anvisat på vilket
sätt regeringen angriper detta problem
genom en förbättrad familjepolitik.
Det är vårt försök att lösa detta
problem. Men skall vi ta upp den frågan
i hela dess vidd om var låginkomsterna
finns osv., tror jag inte att herr NilsEric
Gustafsson vill vara med om det
resonemanget i fortsättningen. Om det
är någon grupp, som regeringen har
velat skydda både med detta lagförslag

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

och med sin allmänna politik, är det
just de människor som har små inkomster.

Herr Lidgard förklarade att den socialdemokratiska
reservationen byggde
på ett obevisat påstående och att det
följaktligen inte fanns någon täckning
för vår uppfattning att hyresregleringens
avskaffande kan skjutas tre år längre
fram i tiden. Men herr Lidgard vet
att det är politiska förutsättningar som
måste till om hyresregleringslagen skall
kunna avskaffas. Han vet också att de
förutsättningarna saknas i dag. Därför
har man fått ta det steg som varit lämpligt
för ögonblicket. Om sedan högern
har någon större iver än vi andra när
det gäller att snabbt avveckla hyresregleringen
så får väl högern köra i de
hjulspåren —• vi är i varje fall inte beredda
att gå längre i dag.

Med de orden ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till tredje lagutskottets
förslag utom beträffande punkten
F, där jag hemställer om bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till herr Göran Karlsson
skulle jag vilja säga att jag inte har
räckt några väldigt vackra blommor
till herr Werner — jag har konstaterat
ett faktum som herr Göran Karlsson
inte på något sätt kunde bestrida här i
talarstolen.

Svepskälet, att centerns och folkpartiets
motioner var den egentliga anledningen
till återtagandet av propositionen
i december månad, tror jag inte
på. Och där kommer sammanhanget
mellan herr Göran Karlsson och herr
Werner fram. Jag kan förstå att socialdemokraterna
har en besvärlig sits
när det gäller att hantera olika frågor
på ett sådant sätt att vänstergrupperna
här i landet inte blir ledsna; vi har sett
flera exempel på detta. Men då tycker
jag att man, när vi för en seriös debatt,

2j Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Ang. hyreslagstiftningen
skall kunna säga som det är; och det
försökte jag hjälpa herr Karlsson med.

Herr Karlsson sade att man nu ser
att det var nödvändigt att dra tillbaka
propositionen. Han angav dock inte
några argument för den uppfattningen.

Vidare sade herr Karlsson att mittenpartierna
hade fått en välbehövlig läxa.
Ja, det är kanske bra med läxor — de
skall ju tas bort i våra skolor, påstår
man, och är väl redan borta i rätt stor
utsträckning. Skulle det vara så att vi
fått en väldigt lång hemläxa på den här
punkten skall vi naturligtvis läsa på
den. Men jag tror att herr Karlsson har
tagit fel när han säger detta.

Socialdemokraterna vill inte forcera
avvecklingen av hyresregleringen, sade
herr Göran Karlsson. Det vill inte vi
heller. Man slår in öppna dörrar, herr
Karlsson, om man säger att någon här
i kammaren fört fram tanken på en
forcering. Vi har talat om den successiva
avvecklingen. Socialdemokraterna
och vi har under långa tider varit ense
—■ den uppfattningen har jag fått
— om att hyresregleringen överlevt sig
själv. Då är det demagogi att säga att
vi vill forcera en avveckling. Så ligger
det inte till.

Herr Göran Karlsson talade, liksom
före honom herr Alexanderson, om kovändningar.
Jag har inte velat använda
den termen om socialdemokraternas
agerande, just därför att jag vet — kanske
bättre än herr Göran Karlsson —
hur svårt det kan vara att vända en
ko. Jag har alltså inte använt det uttrycket,
och kommer inte att låta mig
provocera till det heller.

Talesättet om hur en viss potentat läser
bibeln är ju gammalt, och herr Göran
Karlsson använde det om mig i sitt
anförande. Jag har verkligen inte ansett
att Kungl. Maj:ts proposition på
något sätt skulle kunna jämföras med
bibeln, men jag förstår att herr Göran
Karlsson har den uppfattningen. Det
kan möjligen vara förklaringen till att
vi bedömer den här saken på olika sätt.
Bedömningen av mig såsom läsare av

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
denna »heliga skrift» får väl herr Göran
Karlsson göra precis som han vill.

Så några ord om låginkomstgrupperna.
Jag trodde att herr Göran Karlsson
var medveten om att den hyresreglering
som finns i dag och som har funnits under
åtskilliga årtionden innebär en hyressplittring,
som ingalunda är till förmån
för människor med låga inkomster.
Det är det verkliga förhållandet.

Nu blir jag väl beskylld för att strö
blommor igen, men jag tror att herr
Werner har precis samma uppfattning
som jag på den punkten. Det har jag
tyckt mig förstå. Jag förstår också att
herr Göran Karlsson tycker att det är
ofint, ja, rent av oförskämt, att dra in
låginkomstgrupperna i den här debatten,
men det gäller de människor som
skall bo i de hus som byggs i vårt land,
och jag har inte kunnat förstå att den
sociala omskiktningen skett på ett sådant
sätt att vi i dag inte har några
låginkomstgrupper. Vi har det i allra
högsta grad, och vi har många bostadslösa
vilkas situation, med hjälp av ett
sådant förfarande som föreslogs i regeringens
proposition och som vi var med
om att behandla i december månad,
skulle kunna hjälpas upp.

Herr talman, jag förmodar att de sex
minuterna har gått.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord om reservation
III.

Herr Göran Karlsson sade att förbättringsarbeten
behöver planeras och
att planering kräver tid. Därför skulle
det inte finnas anledning att flytta fram
dessa arbeten i tiden, utan man kunde
ta punkt 6 i övergångsbestämmelserna.
Jag ber för klarhetens skull att få läsa
upp punkt 6: »Bestämmelserna i 3 §
andra stycket om höjning av bashyra
på grund av underhållsarbete och i 4 §
första och andra styckena angående avtal
om ersättning på grund av sådant
arbete äger icke tillämpning på arbete
som avslutats före utgången av år 1968.»

Om en proposition framlägges i slutet
av mars — den kanske kom oss tillhanda
de första dagarna i april — finns
det, herr Göran Karlsson, utomordentligt
goda möjligheter för en fastighetsägare
att sätta i gång förbättringsarbeten
under årets lopp. Jag skulle utan
vidare kunna åtaga mig att ha sådana
arbeten i gång redan under sommarmånaderna,
i augusti och september,
kanske efter överenskommelse med hyresgästerna
under den tid de var bortresta
etc. Sådana här arbeten hade alltså
kunnat fördelas under året, på nästa
år och kanske på ett tredje år. Därigenom
hade en hel fastighet kunnat repareras,
samtliga kök och badrum hade
kunnat renoveras, för att ta ett exempel.
Det hade varit nyttigt om sådana
arbeten hade kunnat sättas i gång genast.
Det hade blivit en fördelning av
arbetet för fastighetsägarna, och det hade
varit till nytta för sysselsättningen
i respektive fack.

.lag kan alltså icke på något sätt godkänna
herr Göran Karlssons argumentering.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har efterlyst recept från både höger
och vänster mot kostnadsökningen i bostadsproduktionen.
Jag sade klart i mitt
första anförande att jag för inte så länge
sedan har pekat på vissa frågor i det
sammanhanget, och jag ansåg mig inte
behöva upprepa dem i dag. Jag kan
förtydliga med att be herr Göran Karlsson
läsa protokollet från den 15 maj
i år då denna fråga debatterades, så att
jag inte behöver läsa in det på nytt.
Jag påstår inte att det är revolutionerande
förslag vi lägger fram, men det
är bidrag efter vår förmåga till debatten
om en viktig utveckling när det gäller
dessa frågor.

Jag kan tillägga att jag så sent som
i går eftermiddag hade en interpellationsdebatt
med statsrådet Geijer om
sänkning av basannuiteten. Herr Göran

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Karlsson har kanske ännu inte sett protokollet.
Jag beklagade att regeringen
och statsrådet Geijer är negativt inställda
till en sänkning av basannuiteten.
En sådan sänkning är inte enbart ett
krav från vårt parti utan ett mycket
starkt krav från hyresgäströrelsen och
även från den socialdemokratiska extra
partikongressen, som ju uttalade sig för
en sänkning av basannuiteten. Jag vet
inte hur herr Karlsson röstade vid
den kongressen och vilken uppfattning
han har. Det kunde vara intressant att
höra det här i dag. Yi har uppfattningen
att en sänkning skulle kunna bidra
till en snabb sänkning av hyrorna i nyproduktionen.

Herr Göran Karlsson frågade om jag
tycker att de periferiska frågorna är så
periferiska. Nej, de är inte periferiska
i och för sig. Men insatta i det stora
sammanhang vi diskuterar är de ändå
periferiska. Den avgörande kritiken
mot fjolårets hyreslagförslag riktades
som bekant främst mot reglerna för hyressättningen.
I den föreliggande propositionen
föreslår man samma paragraf
i oförändrat skick. Regeringen är
fortfarande inne på linjen med marknadshyror
och de högsta jämförelsehyrorna.
Därvidlag har vi en annan uppfattning
än regeringen och socialdemokratin.
Vi menar att tryggandet av en
socialt inriktad bostadspolitik måste
kräva bibehållen och förbättrad — inte
uppluckrad — priskontroll från samhällets
sida.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte sticka in
hakan i slagväxlingen mellan herrar
Göran Karlsson och Gustafsson om vad
som kan ha varit orsaken till att regeringen
drog tillbaka propositionen i december.
Så mycket kanske jag får lov
att säga att jag inte tycker att herr
Göran Karlssons argumentering för mittenpartiernas
skuld i sammanhanget
verkar särskilt övertygande. Men det

Ang. hyreslagstiftningen
var egentligen inte för att säga detta
som jag begärde ordet.

På min fråga vad som kunde vara
orsaken till att man nu skulle göra ett
avsteg från den tidigare principen i
samband med förlängning av hyresregleringen
fick jag av herr Göran
Karlsson svaret att man inte i nuläget
vill forcera fram ens en regional avveckling
av hyresregleringen. Men om
jag inte minns fel lade hyresrådet i maj
1965 fram förslag till eu viss avveckling
av hyresregleringen i dåvarande
läge, ett förslag som lades åt sidan därför
att man förberedde hyresregleringens
totala avveckling.

Det går väl att plocka fram det tre
år gamla förslaget och damma av det
och titta på om det inte går att använda
nu. Det har väl inte blivit sämre under
de tre år som har gått, och det är
väl, förmodar jag, fullt användbart.

Jag tycker nog att ni har en litet svag
argumentering på den punkten också.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begär inte att herr
Lidgard skall slå ihjäl sig själv genom
att erkänna att våra argument är starka.
Men, herr Lidgard, jag påstod förut —
och jag står för den uppfattningen —
att det saknas politiska möjligheter att
genomföra ett avskaffande av hyresregleringen
för närvarande. Det är konsekvenserna
härav som socialdemokraterna
har tagit sedan mittenpartierna
har agerat som de gjort i den här frågan.
Jag vet inte hur många gånger
man skall behöva upprepa detta påstående
för att det skall förstås av dem
som lyssnar på högerkanten, om man
där nu över huvud taget lyssnar på det.
Jag sade i höstas att jag tycker att högern
har fört en konsekvent linje. Det
är ganska naturligt, eftersom högern
under alla år har varit fastighetsägarintressenas
förespråkare. Från de utgångspunkterna
är det naturligt att hö -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

gern inte haft några bekymmer för en

avveckling av hyresregleringslagen.

När jag sade att det inte går att forcera
avvecklingen av hyresregleringen,
så säger herr Lidgard att hyresrådet
har ett förslag sedan 1965. All right,
vi säger att det är så. Men det saknas
ju förutsättningar för att kunna genomföra
förslaget, och då hjälper det inte
hur mycket man dammar av ett förslag,
även om det i och för sig skulle kunna
tänkas ligga till grund för en avveckling.

Så var det Nils-Eric Gustafsson som
var ute på skridskoåkning på hal is.
Han tog upp ordet »kovändning» — det
var väl närmast en replik från mig till
herr Alexanderson som han försökte
göra sig litet kvick över. Med tanke
på herr Nils-Eric Gustafssons anförande
förstår jag att han har lätt för att
vända både på sig själv och på den ko
han talar om. Det fanns nämligen inte
mycken gemenskap i herr Nils-Eric
Gustafssons resonemang från den ena
stunden till den andra. Han påstod att
kommunisterna skulle ha haft någonting
att göra med återtagningen av
propositionen om hyreslagen i höstas.
Jag bestrider på det bestämdaste att
kommunisterna över huvud taget har
någon del i det återtagandet. Ansvaret,
herr Nils-Eric Gustafsson, faller helt
på det parti som herr Gustafsson företräder
och på folkpartiet.

Sedan säger herr Nils-Eric Gustafsson
att vänstergrupperna skulle vara så
förfärligt farliga för socialdemokratin.
Nej, vi är inte rädda för vänstergrupperna.
Vi för vår politiska linje, och vi
gör det på ett sätt som har väckt respekt
hos människorna. Herr Nils-Eric
Gustafsson kan ju titta på vilka det är
som har lett den politiska utvecklingen
i vårt land under de senaste 35 åren.
Jag vågar påstå att de s. k. vänstergrupperna
sannerligen inte har haft mycket
inflytande över utvecklingen.

Herr Nils-Eric Gustafsson försöker på
nytt föra in låglöneresonemanget i bilden.
Jag skulle i detta sammanhang

vilja fråga honom: Om man avskaffar
hyreslagen blir det då sänkta hyror
för någon? När herr Gustafsson stod i
talarstolen fick man det intrycket att
om man bara avskaffade hyreslagen så
skulle man kunna ge låginkomsttagarna
billiga hyror. Tala om, herr Gustafsson,
hur ni skall klara den saken.
Jag tror inte ni kan det.

Vad citatet beträffar så gällde det inte
ett citat ur regeringspropositionen. Det
var ett citat som herr Gustafsson gjorde
ur en socialdemokratisk skrift från
år 1966. Men det var lika illa ändå, ty
citatet påminde om det sätt på vilket
Hin onde läser bibeln.

Till herr Lundberg vill jag säga att
man kan alltid ha delade meningar om
hur man bäst skall kunna klara en sådan
här fråga. Men då vi nu befinner
oss i slutet på maj 1968 och det här
förslaget skall träda i kraft den 1
januari 1969 kan det ju inte röra sig
om så förfärligt många månader. Det
är därför en tämligen liten och betydelselös
detalj i det hela som herr Lundberg
här talar för. Om herr Lundberg
är angelägen om att klara sysselsättningen
för byggnadsarbetarna kan det
vara lämpligt att tänka på den saken
under vintermånaderna då de i regel
har svårighet att få arbete på andra arbetsplatser.

Till herr Werner skulle jag vilja säga
att jag inte har tillfälle att läsa protokollet
från den 15 maj just nu. Jag skall
göra det efteråt. Men det skulle ha varit
tacknämligt om vi fått åtminstone
en antydan om vilka vägar herr Werner
vill gå för att förbilliga byggnadskostnaderna.

Beträffande basannuiteten står jag på
precis samma ståndpunkt som statsrådet
Geijer intog i går. Faktum är att
om man vill sänka basannuiteten innebär
det att vi via staten får subventionera
dessa kostnader. Då är det bara
frågan om var vi skall ta pengarna för
att klara detta problem.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har så underliga bekanta. Ena gången
befinner han sig på en skridskobana,
och nästa gång på det ställe där det enligt
vad som påståtts skulle vara förfärligt
hett!

Jag tror att herr Göran Karlsson vid
närmare eftertanke, när han läst protokollet
över vad han har sagt, skall finna
att spännvidden när det gäller olika
uppfattningar är minst lika stor hos
honom som hos mig.

Sedan försöker lierr Göran Karlsson
återigen — för vilken gång i ordningen
vet jag inte — att påstå att det var centerpartiets
och folkpartiets agerande
som var den egentliga orsaken till propositionens
återtagande i december.
Herr Göran Karlsson tycks inte förstå
att han ger sitt eget parti ett klart underbetyg
med sitt tal. Skulle verkligen
mittenpartierna vara så fruktade av
socialdemokratin, som ju, enligt vad
herr Karlsson sade, byggt upp detta
samhälle? Jag fick nästan intrycket att
de gjort det alldeles själva — men mot
ett sådant påstående inlägger jag reservation.

Jag tycker inte alls att det är långsökt
att peka på herr Werner i detta sammanhang.
Det är uppenbart för hela
svenska folket att det är vänstergrupperna
inom det socialdemokratiska partiet
och inom vänsterpartiet kommunisterna
som drivit fram regeringens agerande.

Jag skulle vilja fråga herr Göran
Karlsson när han talar om mittenpartiernas
»agerande»: Finns det fortfarande
fri motionsrätt här i kammaren, trots
att vi ju i förra veckan beslöt avskaffa
tvåkammarsystemet? Jag har den uppfattningen
att så är fallet. Har inte politiska
partier rättighet och t. o. m. skyldighet
att lägga fram sina förslag i motioner
i anslutning till Kungl. Maj:ts
propositioner?

Men allt detta i våra motioner var ju
detaljfrågor.

Ang. hyreslagstiftningen
Dessutom strävade både herr Göran
Karlsson och jag att få till stånd en
kompromiss i tredje lagutskottet i december.
Men lierr Göran Karlsson mötte
mäktigare män med hårdare nypor,
och det blev inget av med våra planer.

Vad låginkomstgrupperna beträffar
vill jag säga till herr Göran Karlsson att
det finns, och det trodde jag var bekant,
låginkomstgrupper i detta land vilka
fortfarande inte har en ordentlig hostad.
En friare hyresmarknad skulle ge
dem möjlighet att få en bostad. Det system
som vi för närvarande har stimulerar
inte till underhåll och inte heller
till genomgripande reparationer av äldre
bostäder. Vi har exempel på detta i
Stockholm. Det kan hända att det finns
exempel i Jönköping också, i varje fall
finns det i Göteborg.

Kan inte herr Göran Karlsson förstå
det här? Jo, visst kan han det, men han
vill inte!

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
beklagade sig över att jag inte förstår
honom och att jag inte lyssnar på honom.
Jo, herr Göran Karlsson, jag lyssnar
men jag måste med av blygsel rodnande
kinder erkänna: Jag förstår inte.

Ända sedan hyresregleringen förlängdes
första gången 1943 har riksdagen på
olika sätt uttalat att regleringen inte
bör bibehållas längre än som påkallas
av krisförhållandena. Nu har jag i den
här lilla replikväxlingen med herr Göran
Karlsson dragit in hyresrådets förslag
av 1965. Man har väl anledning att
utgå ifrån att vad hyresrådet den gången
föreslog var en avveckling på orter
där det inte skulle uppkomma några
vådor för bostadskonsumenterna. Men
nu är situationen tydligen den att man
på socialdemokratiskt håll går ifrån den
ståndpunkt som man har accepterat
ungefär vartannat år sedan 1943 att
man inte skall bibehålla hyresregleringen
längre än vad som betingas av förhållandena.
Det är ju precis vad ni gör

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
nu under den kommande treårsperioden.
Här skall icke ske någon avveckling
även om det är möjligt att genomföra
den.

Herr LUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag avsluta mitt lilla
meningsutbyte med herr Göran Karlsson
om reservation III genom att tacka för
att han något mera utvecklade sin syn
på den här frågan, fastän han kallade
den liten och betydelselös. Ja, så säger
man alltså när det gäller en fråga som
rör sysselsättningen. Jag skrev den ursprungliga
motionen under jullovet,
och då var just frågan om den bristande
sysselsättningen i landet högst aktuell
och påtaglig. Det är den fortfarande
i dag, men läget kanske inte känns
så hårt. Jag konstaterar nu att den som
haft intresse för sysselsättningsfrågorna
i varje fall inte är representanten för
socialdemokratin och regeringsmakten.

Herr Göran Karlsson säger att vi är i
slutet på maj och det inte finns praktiska
möjligheter etc., etc. Jag vill ånyo
slå fast att propositionen lades fram de
allra första dagarna i april eller slutet
av mars. En planering redan vid den
tidpunkten skulle utan minsta tvivel
ha kunnat leda till praktiska åtgärder
under årets lopp.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har i debatten med herr Nils-Eric Gustafsson
försökt påstå att kommunisterna
inte har någon del i återtagandet
av propositionen. Jag vill då erinra
herr Göran Karlsson om ett faktum som
inte kan vara främmande för honom,
nämligen att det fanns en mycket stark
opinion i de bredaste kretsar av hyresgäster
i den här frågan —- jag säger
bredaste kretsar. I den opinionen, herr
Göran Karlsson, fanns kommunister,
partivänner till herr Göran Karlsson,
partilösa och andra människor. Det var
den opinionen som drev fram beslu -

tet från regeringens sida att återta den
framlagda propositionen 141. Det nu
framlagda förslaget har till viss del tagit
hänsyn till den opinionen. Jag tror
inte, herr Göran Karlsson, att man skall
bortse från detta. Om herr Göran Karlsson
inte tror mig, kan han ta kontakt
med sina partivänner här i Stockholm i
hyresgäströrelsen och lyssna till dem.

Jag fick sedan svar på en fråga var
herr Göran Karlsson stod när det gällde
en sänkning av basannuiteten. Han
meddelade att han intog samma ståndpunkt
som regeringen, dvs. att man
inte vill sänka basannuiteten — ett krav
som hyresgäströrelsen, som lian ju tidigare
har hänvisat till, har framfört
som väsentligt när det gäller att komma
till rätta med höghyrorna i nyproduktionen.
Men i en annan del av frågan
intar han samma ståndpunkt som
den ledarskribent i Dagens Nyheter
som hävdar att en sänkning av basannuiteten
är subventioner. När det gäller
den frågan tror jag att jag och statsrådet
Geijer var överens i går om att
det här inte gäller subventioner utan
en omfördelning i tid av amorteringarna
på lånen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det spelar ju ingen roll
vad vi kallar det, herr Werner, men är
det på det sättet att man via statsbudgeten
sänker basannuiteten för hyrorna,
är det uppenbart att det måste vara
medel som staten fördelar — om vi
kallar det för omfördelning eller kallar
det för subventioner, saknar ju praktisk
betydelse.

Herr Werner försöker sedan inkassera
en poäng av herr Nils-Eric Gustafssons
försök att göra kommunisterna till
dem som skulle ha varit avgörande för
att propositionen i detta ärende återtogs
på hösten 1967. Jag kan försäkra
herr Werner, att det inte finns något
skäl för det ställningstagande, som
herr Werner gjorde. Hyresgäströrelsen

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

var den som minst ville ha förslaget
återkallat. Den ledande mannen inom
denna rörelse, herr Erik Svensson, gick
ju hårt till storms mot regeringen för
att den drog tillbaka propositionen. Att
från dessa utgångspunkter tillmäta kommunisterna
någon betydelse för propositionens
återtagande, protesterar jag på
det allra bestämdaste mot.

Om vi sedan, herr Nils-Eric Gustafsson,
ytterligare skall ta upp resonemanget
om anledningen till att regeringspropositionen
drogs tillbaka, vill
jag citera ett par rader ur en av mittenpartiernas
motioner, där det hette:
»Regeringsförslaget som syftar till hyreshöjning
...» Det var dessa strofer,
herr Nils-Eric Gustafsson, som var anledningen.
Det var en i och för sig
oriktig beskrivning, men det var just
på detta sätt som ni skulle gå ut till
väljarna och tala om för dem att ni var
hyresgästernas räddare från den förfärliga
regeringen, som ville åstadkomma
höjda hyror för människorna. Det
var de skälen, herr Nils-Eric Gustafsson,
och inte förekomsten av det kommunistiska
partiet som spelade den avgörande
rollen.

Dagens Nyheter hade våldsamma reportage
om hyreshöjningar i Danmark,
och Expressen bredde också på. Det var
av ren självbevarelsedrift -—- jag kan
gärna säga det — som gjorde att vi inte
ville begå något politiskt självmord, ty
det fanns politiska partier som tidigare
utmålat nödvändigheten av att avveckla
hyresregleringslagen och som sedan
skulle falla oss i ryggen när vi
framlade förslaget.

Detta var skälen till att vi på hösten
1967 tog tillbaka förslaget om avveckling
av hyresregleringslagen, herr NilsEric
Gustafsson. Nu behöver jag kanske
inte upprepa detta mera — jag
tycker att jag hur tydligt som helst har
klargjort anledningen till att vi gjorde
detta återtagande av propositionen.

Ang. hyreslagstiftningen

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först och främst vill
jag instämma i herr Alexandersons inlägg
i början av denna debatt.

Från folkpartiets synpunkt är naturligtvis
propositionen egentligen en halvmesyr,
men jag har sett den som ett
kompromisserbjudande från regeringens
sida. Den är i varje fall ett steg i
rätt riktning, och enligt min mening är
det därför riktigt att oppositionen i huvudsak
har godtagit propositionen.

Herr Göran Karlsson upprepar sitt
ofta gjorda påstående från debatten i
december förra året att propositionens
återtagande den gången berodde på
folkpartiets och centerpartiets agerande.
Jag har sagt det förut, och jag upprepar
det nu: Jag har svårt att tro att
det var den avgörande orsaken. Vi vet
väl alla att vid den extra socialdemokratiska
partikongressen hösten 1967
en stark opposition mot regeringens
proposition framkom. Vi vet också att
mittenpartiernas ändringsförslag var
ganska begränsade. De innebar i sak
endast att man något byggde på de
övergångsbestämmelser som regeringen
själv föreslog. Det är svårt att tänka sig
att detta kunde vara avgörande. Ännu
egendomligare ter det sig när man betänker
att de två partierna, som alltså
skulle ha orsakat att propositionen
drogs tillbaka, in i det sista — även efter
återtagandet —• yrkade bifall till
propositionen med vissa ändringar.

Den oro som herr Karlsson yppar
med anledning av en formulering i folkpartimotionen
— som jag erkänner är
mindre lyckad — kunde man ha mött
på det sättet att man för en gångs skull
hade gjort avkall på den mycket starka
prestigekänsla som regeringen alltid visat
— att man för en gångs skull hade
varit villig att kompromissa på någon
punkt, att man helt enkelt hade gått
folkpartiet och centerpartiet till mötes
i deras önskan om en ytterligare påbyggnad
av spärren och övergångsregeln.
Skulle det ha varit så omöjligt? I
varje fall hade man ju därmed tjänat

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
den goda saken. Det hade ju då varit
otänkbart att mittenpartierna, efter den
kompromissen, skulle kunna påstå att
de gentemot socialdemokraterna uppträtt
som hyresgästernas räddare. Jag
tror att en kompromissvilja därvidlag
från regeringens sida skulle både ha
gagnat saken och dessutom varit politiskt
klok. Men den sista bedömningen
får regeringen givetvis göra själv. Jag
beklagar ur saklig synpunkt att man inte
ville göra den kompromissen.

Jag vill också erinra om att de mest
vittgående ändringsyrkandena kom från
socialdemokratiskt håll och inte från
oppositionshåll. Detta är en sak som
man skall komma ihåg. Den spricka
som uppstod i regeringspartiet i denna
fråga var nog en viktigare faktor för
återtagandet av propositionen än mittenpartiernas
ändringsförslag.

Propositionen blev alltså återtagen.
Nu har man lagt fram ett förslag, som
kan ses som en kompromiss, och det
är glädjande att regeringen gjort detta.
Jag tycker vi skall ge justitieministern
en eloge för att han efter de ganska
hårda drabbningarna i december ändå
lägger fram ett förslag som går åt rätt
håll.

Till sist vill jag säga till herr Göran
Karlsson att på sätt och vis vore det
trevligt om hans påstående om orsaken
till återtagandet vore riktigt. I så fall
skulle ju oppositionen till skänks ha
fått en metod som vi kunde använda
när vi vill stjälpa propositioner. Men
tyvärr kan jag väl inte fatta herr Göran
Karlssons uttalande som ett löfte att
medverka till att en proposition faller,
om vi framlägger motioner som han anser
olyckligt formulerade.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
reservationerna X—XII som inte tidigare
har behandlats i denna debatt. Det
gäller förfarandet i hyrestvister inför
domstol. Enligt 72 § i propositionens
förslag till ändrad hyreslag skall hyrestvister
i princip upptas endast av underrätt
i residensstad. Alla andra un -

derdomstolar skall alltså sakna behörighet
att uppta sådana tvister.

I reservation X föreslår utskottets
folkpartiledamöter att denna särregel
skall tas bort och att hyresmål liksom
alla andra mål om fast egendom skall
upptas av underdomstolen på den ort
där fastigheten är belägen. I svensk processrätt
och i svensk domstolstradition
gäller som regel att de allmänna underdomstolarna,
alltså häradsrätterna och
rådhusrätterna, har lika behörighet att
uppta mål av olika slag. Det finns en
del starkt begränsade undantag, t. ex.
tryckfrihetsmål. Det är alldeles speciella
skäl som motiverar de undantagen,
och jag skall inte gå in på dem. Det anses
vara av vikt att man slår vakt om
domstolarna även utanför de större orterna
och undviker att införa något
slags inbördes klasskillnad mellan de
allmänna underrätterna. Det måste därför
fordras mycket starka skäl för att
avvika från denna hävdvunna regel.

Utskottsmajoriteten anför att koncentreringen
av hyresmålen till ett mindre
antal underrätter medför åtskilliga
fördelar av organisatorisk art och
möjlighet att skapa mera kvalificerade
domstolar med efter hand mera omfattande
erfarenhet av de särskilda
måltyper som hyresmålen utgör. Detta
är ett skäl som man egentligen kan anföra
beträffande alla slags målgrupper
i underdomstolarna. Det skälet kunde
gälla nästan vilken grupp mål som helst
som man önskar föra samman till vissa
domstolar, som då skulle vara något
slags överklass bland underdomstolarna.
Men mot detta står det angelägna intresset
att inte försvaga ställningen för
underdomstolarna i allmänhet och att
inte i onödan införa olika kompetensgrader
för våra allmänna underrätter.

Man kan se detta också som en lokaliseringsfråga.
Varför skall domstolarna
på de mindre orterna ha mindre
behörighet än domstolarna på de större
orterna? Härtill kommer att en koncentrering
till i princip en underdom -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

stol i varje län medför vissa praktiska
olägenheter. Avstånden mellan hemort
och domstol blir sålunda avsevärda för
många parter, vilket gör det svårt för
dem att personligen närvara vid domstolshandläggningen.
I de fall då en fastighet
skall besiktigas och där alltså
handläggningen äger rum på fastigheten
i fråga blir det å andra sidan för
domstolens ledamöter i vissa fall ganska
stor tidsspillan. Detta i sin tur minskar
antalet mål som kan medhinnas per
år vid en domstol. Man får med andra
ord en effektivitetsminskning, eller omvänt
ett i onödan ökat personalbehov
vid domstolarna.

Ytterligare en synpunkt vill jag framföra.
Häradsrätterna och numera även
rådhusrätterna har en viktig uppgift
att fylla i juristutbildningens tjänst. Där
får de nyutexaminerade juristerna sin
första praktiska utbildning. De skall
lära känna olika delar av den svenska
rätten innan de går att verka inom
skilda delar av samhällslivet. Det är
olyckligt att i flertalet un der domstolar
undandra de unga juristerna all kontakt
med hyresmål. Visserligen är detta
en rätt begränsad grupp mål, men det
är en form av tvister som de flesta jurister
i praktisk verksamhet kommer i
kontakt med. Och då har man också i
onödan försämrat utbildningen på den
punkten. Det tycker jag är beklagligt.

Jag frågar mig om det är meningen
att dessa specialbestämmelser skall utgöra
embryot till blivande fastighetsdomstolar,
en i varje län. År så fallet
minskar inte min tveksamhet, utan den
snarare ökar.

I en annan reservation, som utskottets
folkparti- och högerledamöter samlat
sig om, föreslås att hyresmål i likhet
med alla andra mål utan begränsning
skall kunna fullföljas till vederbörande
hovrätt. Vi avvisar alltså propositionens
förslag att begränsa fullföljdsrätt till
hovrätten. Bland annat skall enligt propositionen
underdomstolarnas beslut
om hyresvillkor inte kunna överprövas
i hovrätten. Jag vill i det sammanhang -

Ang. hyreslagstiftningen
et peka på att lagtexten kanske är något
förbryllande för den som inte är
insatt i frågan. I 73 § hyreslagen sägs
att talan inte får föras mot underrätts
dom, bl. a. i fråga om fastställelse av
hyresvillkor, och inte heller mot hovrätts
dom, bl. a. i fråga om fastställelse
av hyresvillkor. Man undrar ju hur
denna fråga kan komma upp i hovrätt,
men det beror på vissa processuella
omständigheter som jag inte skall gå
närmare in på. Det gäller alltså när
frågan om hyresvillkoren inte har varit
uppe i underrätten utan kommer
upp till prövning först i hovrätten.

För en ovillkorlig fullfölj dsrätt talar
både hyresmålens stora betydelse för
de enskilda parterna och önskvärdheten
att få en så enhetlig praxis som
möjligt.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten, utan yrkar bifall
till reservationerna X, XI och XII.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ernulf fann det
egendomligt att propositionen återtogs
i höstas. Han tilläde oskuldsfullt att »vi
i folkpartiet och centerpartiet yrkade
ju bifall till propositionen och även högern
var med på den linjen».

Hur naiv får man egentligen vara när
man är mittenpartist i denna kammare?
Alla visste ju vilka förutsättningarna
var och att de helt enkelt var obefintliga
sedan ni hade bedrivit era extraturer
i denna fråga. Först skulle ni alltså
slå oss i skallen, och sedan skulle
ni begära vår hjälp att klara frågan.
Herr Ernulf, i det politiska livet får
man vara med om åtskilligt, men jag
tycker nog att det slags historieskrivning
som herr Ernulf gör är ett exempel
på hur man så att säga flyger i väg
långt upp i luften utan något politiskt
verklighetssinne bakom sig.

Herr Ernulf säger att det här var trevligt,
då vet vi i fortsättningen hur vi
skall reagera för att socialdemokrater -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
na skall bli rädda och dra tillbaka de
propositioner som oppositionen inte
gillar. Jag kan försäkra herr Ernulf att
vi inte tillhör dem som i vanliga fall
blir skakade av era motioner.

Herr Nils-Eric Gustafsson frågade tidigare
om det inte finns fri motionsrätt.
Visst gör det det. Men det här var
ett specialfall, och ni fick finna er i
att vi tog konsekvenserna av er handläggning
den gången. Men vi kan inte
lamna några garantier. Om ni fortsätter
med politiskt skojeri är det klart
att vi kan göra något liknande i fortsättningen,
men jag föreställer mig att
ni fått tillräckliga besked om att ni inte
kan agera hur som helst utan att det får
konsekvenser.

Herr Lundberg sade att regeringen
inte visat något intresse för sysselsättningen.
Jo, herr Lundberg, det är just
vad regeringen och den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten har gjort. Vi
är intresserade av att få en jämnt balanserad
sysselsättning. Från denna utgångspunkt
anser vi att förslaget om
den 1 januari 1969 som gräns ger höstsysselsättning
åt byggnadsarbetare. Detta
kan vara tillräckligt för att belysa
att vi är intresserade av en balanserad
sysselsättning.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
bemötte mitt raljerande med sin historieskrivning
om de hiskeliga ränkerna
och intrigerna från mittenpartiernas
sida på samma trevliga men i sak innehållslösa
sätt som han gjorde i decemberdebatten.

Jag satt med i den kommitté som utformade
mittenpartimotionerna, och jag
gjorde själv rätt grundliga studier i vad
folkpartiet — flertalet gånger tillsammans
med socialdemokraterna —- tidigare
år har skrivit i tredje lagutskottets
utlåtanden om hyresregleringen, nämligen
att det är angeläget att den avskaffas,
men att det också är angeläget
att detta sker successivt på ett sådant

sätt att alltför stora övergångssvårigheter
inte uppkommer. Mittenpartimotionen
är ett konsekvent uppföljande av
ståndpunkten under hela 1950- och
1960-talen sådan den har tagit sig uttryck
här i riksdagen.

Om sedan herr Göran Karlsson tycker
att det var ofint av folkpartiet att inte
vilja gå med på regeringens utformning
av övergångsreglerna må det vara hans
ensak. Jag tror inte mera på hans påståenden
efter hans anförande än jag
gjorde tidigare.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ernulf påstod att
han själv tillhört den kommitté som
har varit med om att skriva folkpartimotionen.
Jag erinrar då om att herr
Ernulf i sitt förra anförande sade, att
motionen innehöll mindre lyckade formuleringar.
Det innebär väl ändå att
herr Ernulf så här i efterhand tar avstånd
från vad han var med om att
göra i december månad år 1967.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Göran Karlsson.
I den brådska i vilken motionen skrevs
fick jag tyvärr inte tillfälle att läsa den
slutliga formuleringen. Jag tar avstånd
från den formulering herr Karlsson påtalat.
Jag gjorde det omedelbart när jag
fick läsa den. Men hela frågan om hyresregleringens
avskaffande står och
faller väl inte med denna formulering.
Så småfuttig tror jag inte regeringen är.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill framföra några
synpunkter på besittningsskyddet för
lokaler, dvs. för butiker, verkstäder
samt kontors- och servicelokaler.

I det förslag till ny hyreslagstiftning
som vi nu diskuterar har besittningsskyddet
för lokaler givits en annan ut -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

formning än för bostäder. Propositionen
föreslår i fråga om bostad ett direkt
besittningsskydd, vilket i princip
innebär att hyresgästen har rätt till förlängning
av hyresavtalet. Hyresgästen
är således i princip skyddad mot uppsägning
och förlust av sin bostad. Det
är endast i undantagsfall som den principen
inte gäller.

Lokalhyresgäst däremot föreslås erhålla
ett indirekt besittningsskydd, vilket
innebär att om uppsägning sker utan
befogad anledning hyresgästen har rätt
till ersättning för de kostnader och de
förluster som uppsägning och avflyttning
ur lokalen förorsakar honom. Hyresvärden
har emellertid möjlighet att
när som helst säga upp innehavaren av
lokal. Jag anser, liksom undertecknarna
av reservationen XIV till utskottsutlåtandet,
att propositionen inte erbjuder
hyresgäster av kommersiella lokaler ett
tillräckligt starkt skydd mot obefogad
uppsägning.

Det huvudsakliga motivet för att lokaler
behandlas annorlunda än bostäder
anges vara att besittningsskyddet för bostad
i första hand skall skydda ett ideellt
socialt intresse — det skall trygga
rätten till bostad. Besittningsskyddet för
butiks- eller verkstadslokaler har däremot,
sägs det i propositionen, till uppgift
att värna ett intresse av övervägande
ekonomisk natur. Utskottsmajoriteten
instämmer i detta.

Detta grundmotiv för att kommersiella
lokaler skall behandlas sämre än
bostäder är enligt min mening ohållbart.
För många företagare, speciellt för
mindre företagare inom handel, hantverk
och servicenäringar, är det av
stor betydelse att kunna fortsätta sin
verksamhet i ett gammalt väl inarbetat
affärsläge. En flyttning av verksamheten
kan betyda att kontakten med den
kundkrets på vilken köpmannen eller
hantverkaren med möda och omsorg under
många år byggt upp sin rörelse går
förlorad. Därmed kan grunderna för det
företagets fortbestånd ryckas undan.
För den enskilde företagaren, för köp -

Ang. hyreslagstiftningen
mannen eller hantverkaren liksom för
de anställda är det ur trygghetssynpunkt
väl så viktigt att kunna fortsätta verksamheten
i ett kanske under decennier
inarbetat affärsläge som att ha sin bostadsfråga
ordnad. Trygghet till ändamålsenliga
lokaler i lämpligt läge och
god kontakt med kundkretsen har för
den mindre företagaren lika stort socialt
intresse som tryggheten till bostad.
Att förlora sin bostad kan i dag
visserligen förorsaka mycket stora problem,
men att förlora en affärslokal i
ett centralt läge, där företaget drivit sin
verksamhet sedan decennier tillbaka,
kan betyda ekonomisk ruin. Ett indirekt
besittningsskydd med ekonomisk
gottgörelse kan inte kompensera den
skada som åsamkas företagaren genom
förlust av ett hos kundkretsen inarbetat
läge.

Lagförslaget ger i praktiken hyresvärdarna
obegränsad rätt att säga upp
en företagare även i sådana fall där hyresvärden
inte har befogad anledning
till uppsägning. Visserligen blir då hyresvärden
skadeståndsskyldig, men det
torde möta stora svårigheter att beräkna
skadeståndsbeloppets storlek. Hur
skall man t. ex. beräkna det inkomstbortfall
eller den förlust som en flyttning
av verksamheten förorsakar? En
uppsägning och avflyttning från lokalen
kan ju till och med innebära att företagaren
tvingas lägga ned sin verksamhet.
Utredningarna om skadestånd
kommer sannolikt att ta lång tid i anspråk
och kosta stora summor, och vad
händer under tiden med det företag
som har drabbats av uppsägningen?
Hur finansieras flyttningen, inredningen
av den nya lokalen, reklam för att
hos allmänheten slå in det nya läget,
nedgång i omsättningen osv.?

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottet har tagit rätt allvarligt på
dessa problem. Man understryker betydelsen
av att ersättning i princip utgår
för all den skada som hyresförhållandets
upplösning vållar hyresgästen och
vill införa regler när det gäller att be -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
räkna ersättningen som ansluter till
expropriationslagstiftningen. Jag anser
dock inte detta vara tillräckligt.

Även om de föreslagna ersättningsreglerna
ger ett visst skydd mot obefogade
uppsägningar kan sådana regler
aldrig bli fullt effektiva. Resultatet kan
bli att även krav, som i och för sig är
berättigade, inte tillgodoses. De höga
rättegångskostnaderna kan dessutom
medföra att lokalhyresgästerna många
gånger tvekar att öppna en process om
ersättningsskyldigheten. Därför kan besittningsskyddet
och den därmed förenade
ersättningsrätten många gånger
bli illusoriska.

Dagens hårda konkurrens inom handel,
hantverk och servicenäringar
tvingar företagarna att ständigt rationalisera
och förbättra både tillverknings-
och försäljningsmetoder. Detta
kräver ofta omfattande förändringsarbeten
som betingas av de speciella krav
på lokalens utformning som branschen
eller verksamhetens art kan ställa. Ändringarna
kan vara av värde för företaget
utan att lägenheten därför ökar i
hyresvärde. Enligt lagförslaget får hyresgästen
om han tvingas avflytta i
princip inte någon ersättning för sådana
ändringsarbeten i annan mån än om
lägenheten genom ändringen ökar i hyresvärde.
Det är naturligtvis acceptabelt
att företagaren själv påtar sig sådana
investeringskostnader om han vet att
han kan disponera lokalen så lång tid
att dessa kan slås ut på flera år och avskrivas.
Med ett indirekt besittningsskydd
måste företagaren emellertid ta i
beräkning att han när som helst kan bli
uppsagd från sin lokal, om inte långtidskontrakt
har upprättats. Detta kan
motverka intresset för och viljan att göra
nödvändiga långsiktiga investeringar.

I propositionen liksom i utskottsutlåtandet
anges även som motiv för annan
behandling av lokaler än av bostäder
att »det inte kan sägas råda någon brist
på lokaler på någon ort, inte ens i storstadsområdenas
centrala delar». Detta

påstående överensstämmer inte med
verkligheten.

Från tillförlitlig källa i Göteborg har
jag t. ex. hört att bristen på affärslokaler
i de centrala delarna av staden är så
stor att enda chansen att få t. o. m. en
liten lokal i centrums bästa delar är att
köpa ut tidigare hyresgäst med belopp
på flera hundra tusen kronor, och inte
ens då är chansen stor. En sagesman,
som kan hyresmarknaden i denna stad,
har talat om erbjudanden på 200 000,
300 000 kronor, ja, ännu högre belopp,
för att komma åt centralt belägna lokaler.
Under sådana förhållanden är det
ju givet att ett indirekt besittningsskydd
med rätt för hyresvärden att säga upp
en hyresgäst inte ger ett tillräckligt
starkt skydd för lokalinnehavet. Om kapitalstarka
företag i dag är beredda att
satsa så höga belopp som de nämnda
för att komma åt en välbelägen lokal,
kommer naturligtvis inte de ersättningsanspråk
som kan ställas att förhindra
obefogade uppsägningar. Handeln med
centralt belägna, fördelaktiga affärslägen
kommer att tillta, och det kommer
att i första hand gå ut över de mindre
företagen inom handel, hantverk och
servicenäringar.

I argumenten mot direkt besittningsskydd
ingår även påståendet att det är
förenat med stora svårigheter att vid
ett direkt besittningsskydd bestämma
det rätta hyresvärdet på lokalerna. Värdet
är beroende av tillgång och efterfrågan;
det är dessutom beroende av lokalens
läge osv. Lokaler som ligger nära
varandra men på skilda gator, kanske i
samma kvarter, kan vara olika attraktiva,
vilket kan motivera olika hyreslägen.
Näringslivsorganisationer, som har
yttrat sig över denna fråga — Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges hantverks-
och industriorganisation — har
framhållit att det inte är förenat med
oöverkomliga svårigheter att bestämma
en marknadsmässig prisbildning på
denna del av hyresmarknaden. Organisationerna
framhåller att hyresvärd och
hyresgäst före eller under pågående hy -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

rasförhållande på olika sätt kan bilda
sig en uppfattning om lokalens marknadsvärde
även vid ett direkt besittningsskydd.
Det finns olika organ inom
näringslivet som gör ingående undersökningar
av butikshyrornas struktur i
olika affärslägen. I detta uttalande har
även handelskammaren i Malmö instämt.
Kommerskollegium har också
framfört liknande synpunkter.

Medan jag håller på att tala om remissinstanser,
vill jag också påpeka att
Advokatsamfundet framhåller att en enhällig
utformning av besittningsskyddsreglerna
innebär stora fördelar både
från lagteknisk synpunkt och för rättsskipningen.
De förut nämnda organisationerna
har också framhållit att en företagare,
som endast har indirekt besittningsskydd,
måste räkna med att när
som helst kunna bli uppsagd från den
hyrda lokalen. Att detta motverkar investeringsviljan
bär jag alldeles nyss talat
om.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den till utlåtandet avgivna reservationen
med beteckningen XIV.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill beröra frågan
om besittningsskyddet för lokaler.

Vilken form av besittningsskydd som
skall ges för lokaler är enligt min uppfattning
i första hand en rent praktisk
fråga. Det föreligger ingen skillnad i
grunduppfattning mellan utskottets förslag
och den ståndpunkt herr Stefanson
företräder. Vi är överens om att innehavare
av lokaler lika väl som innehavare
av bostäder skall ha ett starkt
skydd för innehavet. Men när det gällt
att utforma ett skydd för lokaler har
resultatet av övervägandena blivit att
det indirekta besittningsskyddet är starkare
än det direkta. Denna fråga har
naturligtvis varit föremål för vägande
för och emot ända från hyreslagstiftningssakkunniga
och sedan under propositionsarbetet.

Ang. hyreslagstiftningen

Jag vill erinra herr Stefanson om
att bland hyreslagstiftningssakkunniga,
som jag tillhörde, var även herr Stefansons
partivän herr Henning Gustafsson.
Efter många och långa diskussioner
var vi på fullständigt samma linje,
nämligen att vi bättre tillgodosåg lokalinnehavarnas
intressen med det indirekta
besittningsskyddet i och med att
vi stärkte det genom ersättningsregler,
vilka så nära som möjligt anslöt sig till
de regler som gäller vid expropriation.
De farhågor som herr Stefanson här
har gett uttryck för kan jag naturligtvis
inte motbevisa, men jag har den bestämda
övertygelsen att just de stränga
ersättningsreglerna bör verka på så sätt
att en fastighetsägare tänker sig för
både en, två och tre gånger innan han
gör en uppsägning för att inte riskera
att få betala de ersättningar som lagen
medger om uppsägningen sedan visar
sig vara obefogad.

Herr Stefanson säger att det skulle
vara svårt att i ett ärende av denna typ
styrka vilken förlust affärsmannen gör,
och det är klart att det kan finnas sådana
svårigheter. Men vi har erfarenheter
från expropriationsmål, och såvitt
jag känner till har i sådana mål
lokalinnehavare med framgång kunnat
visa vilka förluster de gjort, och de har
också fått skälig ersättning.

Jag vill i förbigående nämna att under
den nuvarande hyresregleringens
tid har skyddet för lokaler avvecklats
på åtskilliga orter. Såvitt jag kan erinra
mig är det bara på sexton orter som vi
har kvar hyresregleringen för lokaler.

Herr talman! När jag ändå har ordet
skall jag tillåta mig att säga något
om den fråga som diskuterats rätt mycket
här i dag — vems fel eller förtjänst
det var att regeringens proposition
återtogs i december. Visserligen
tycker jag att den debatt vi då förde
var tillräckligt klarläggande och att vi
egentligen inte skulle behöva föra den
här igen. Jag skall inte heller göra det
i vidare mån än att jag vill ge herr
Göran Karlsson rätt i att det var mit -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
tenpartiernas motioner som var den utlösande
orsaken till att propositionen
togs tillbaka. Varför var dessa motioner
den utlösande faktorn? Det var,
som vi många gånger deklarerat, därför
att de avslöjade att det förelåg en
djupare klyfta än vi hade trott i själva
grunduppfattningen om förhållandena
på hyresmarknaden. Vi kan inte dela
den uppfattning som högern med sådan
emfas drivit och så klart uttalat — att
det bör föreligga en fri marknad på
hyresområdet med fri konkurrens och
fri hyressättning. När mittenpartimotionerna
visade att man faktiskt hade samma
grunduppfattning och att det inte
fanns någon möjlighet till en bredare
enighet för det förslag som förelåg, var
det för oss nödvändigt att visa hyresgästerna
var vi verkligen står i denna
fråga. Det har vi ju fått möjligheter att
göra genom att vi i årets proposition
bibehållit priskontrollen i de hyresreglerade
orterna.

Om man inom mittenpartierna skulle
sväva i tvivelsmål om riktigheten i vår
uppfattning på denna punkt, vill jag
hänvisa till vad högerledaren herr
Holmberg yttrade i december när vi
debatterade återtagandet av propositionen.
Han talade om att också högern
hade erbjudits att skriva på denna mittenmotion.
Herr Holmberg förklarade
från denna plats, att man inte hade velat
göra det, därför att — om jag nu
kommer ihåg exakt vad herr Holmberg
sade — motionen hade »ett alltför spektakulärt
moment av partitaktik».

Jag fäste mig särskilt vid yttrandet,
därför att herr Holmberg använde det
något ovanliga ordet »spektakulärt».
Eftersom det var en väsentlig fråga,
har jag forskat i våra uppslagsböcker
utan att kunna finna detta ord. Denna
nybildning är kanske en bra nybildning
— det är ingen anmärkning mot
herr Holmberg — men ordet finns faktiskt
inte i uppslagsböckerna. Nybildningen
inbjuder ju kanske därför till
förklaringar varifrån ordet kommer.
Det är möjligt att ordet kommer från

»spektakel», och i så fall har vi ju
samma uppfattning som högern.

Herr ALEXANDERSON (fp) :

Herr talman! Jag har inte velat lägga
mig i den något förvirrade replikväxlingen,
delvis på grund av herr talmannens
vädjan vid början av dagens förhandlingar.
Men jag kan inte underlåta
att nu ta upp vissa av de yttranden som
har fällts under debatten och göra några
anmärkningar kring dem.

I första hand måste jag väl, fastän
jag mycket ogärna vill återupprepa sådant
som förekom vid höstens debatter,
ändå säga några ord om den sak
som herr Karlsson har uppehållit sig
ganska mycket vid och som nu senast
även statsrådet Geijer berörde.

Vi måste ju då konstatera, att regeringens
förslag i höstas gick ut på en
ganska snabb avveckling av hyresregleringen
i det äldre beståndet, att folkpartiet
och centerpartiet föreslog en mjukare
avveckling, att propositionen då
återtogs och att den nya propositionen
i vår inte föreslår någon avveckling
alls.

Herr Karlsson har ganska oförblommerat
erkänt att denna reaktion var
rent taktisk, den var inte sakligt beting ad.

Det är ju ganska klart, att man inte
kan växla mellan två så vitt skilda sakliga
ståndpunkter inom så kort tid på
grund av ändrad uppfattning i sakligt
avseende.

Möjligen kan man då dra den slutsatsen,
att det första förslaget i höstpropositionen
var ett slags olycksfall i arbetet.
Regeringen hade råkat lägga fram
ett förslag som man inte ansåg sig kunna
stå fast vid när det från annat håll
framfördes ett förslag som var litet förbättrat.
Låt oss dra ut konsekvenserna
och fråga vad som var anledningen till
att propositionen togs tillbaka. Herr
Karlsson och även herr Geijer säger,
att anledningen var mittenpartiernas
förslag. Alltså har detta lett till att hyresgästerna
i det äldre beståndet nu får

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

behålla sina låga hyror ännu en tid
framåt. Det är kanske riktigt, som statsrådet
Geijer antydde, att det ur dessa
hyresgästers synpunkt kan räknas folkpartiet
till förtjänst att det föranlett
denna effekt.

Emellertid måste man också konstatera
att den som stått på en konsekvent
ståndpunkt är mittenpartierna. Regeringens
ståndpunkt har växlat från den
ena ytterligheten till den andra.

I samband med denna lilla återblick
på vad som hänt måste jag också ta
upp ett yttrande av herr Werner beträffande
hyresprövningen. Han sade,
att folkpartiet föreslog »generösare hyresberäkningar».
Ja, om man med »generösare»
avser generösare mot hyresgästerna
ligger det kanske något i det.
I propositionen i höstas ville man att
jämförelsen med de högsta hyrorna i
jämförelsebeståndet skulle vara normgivande.
Folkpartiet ville att man skulle
gå efter det mest representativa skiktet,
således en bit under den högsta
nivån. Vi i folkpartiet har inte velat
ta upp denna fråga igen eftersom den
irriterade så mycket, kanske mer än
den andra, men vi måste framhålla att
vi fortfarande håller fast vid den ståndpunkten
att våra synpunkter på hur
hyresprövningen skall gå till är den
rätta.

Beträffande avvecklingen av hyresregleringen
har herr Karlsson under
debatten tillkännagett en ännu mera
skärpt ståndpunkt än propositionen och
till och med hans egen reservation. Där
står ju bara, att man nu inte vill binda
sig för en fortsatt successiv avveckling.
Men lagförslaget innehåller också bl. a.
en särskild ny övergångsbestämmelse
för en avveckling av detta slag.

Herr Karlsson gjorde i sitt anförande
gällande, att det beslut han förordade
skulle innebära ett nej till varje
regional avveckling under den närmaste
treårsperioden, men som sagt, varken
propositionen eller reservationen
innehåller något sådant.

Herr Karlsson frågade vidare vad

Ang. hyreslagstiftningen
folkpartiet har för program beträffande
utvecklingen av produktionskostnaderna
på bostadsområdet: Skall vi säga
till byggherrarna att de skall bygga billigare? Detta

utvecklade jag just i mitt anförande.
Yi skall säga till dessa producenter
att de får ta ut vad dessa produkter
är värda ur konsumenternas
synpunkt men att de inte alltid skall få
ta ut vad de har lagt ner på dem. Detta
program stimulerar till billigare produktion
och till mera ändamålsenlig
produktion. Det kan inte bestridas att
det nuvarande systemet har lämnat fritt
fram för att låta produktionskostnaderna
raka i höjden. Man har då och då
gjort ett försök att med takbestämmelser
och sådant stävja en sådan utveckling,
men det har visat sig att själva
systemet varit felaktigt ur denna synpunkt.

Vårt svar i detta avseende överensstämmer
med propositionens ståndpunkt.
Den tanke som ligger bakom är
ju att man för nyproduktionen inte
skall ha någon hyresreglering, men det
förefaller som om vi i folkpartiet tror
mera på värdet av en sådan ordning än
vad herr Karlsson gör, fastän han i övrigt
står på propositionens ståndpunkt.

Jag skulle också vilja säga något om
besittningsskyddet för lokaler, men i
stort sett kan jag instämma med vad
statsrådet Geijer sade. Jag talar nu för
egen del och säger, att jag är helt med
på att det kan vara lika viktigt med
besittningsskydd för en affärsinnehavare
som för en bostadsinnehavare,
men dels finns det andra möjligheter
att uppskatta hans förluster i pengar,
än när det gäller det mera ideella intresset
av en oförändrad bostad, dels
kan det ofta bli mera verkningsfullt
med ekonomiska garantier. Det är ju
bl. a. så, att när det gäller direkt besittningsskydd
kommer frågan att stå
om vederbörande skall bo kvar eller
icke. Man kan t. ex. pröva om en erbjuden
ersättningsbostad passar eller inte,
men beslutet måste bli allt eller intet.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
När det gäller ekonomiska ersättningsregler
har man också möjligheten däremellan
att räkna med. Man kan ge ersättning
med ett skäligt, rimligt belopp
osv. Man hör naturligtvis också ta stor
hänsyn till den preventiva effekten,
som gör att vederbörande hyresvärd
drar sig för att utsätta sig för en stor
skadeståndsskyldighet.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Debatten i dag har i
stor utsträckning rört sig inte bara om
hyreslagen utan också om hyresregleringen.
Vi bör kanske erinra om att
denna reglering infördes 1942 under
samlingsregeringens dagar. Den var då
synnerligen befogad med hänsyn till
att i då rådande bristläge möjligheter
saknades att upprätthålla en tillfredsställande
bostadsproduktion. Den tidens
löner var också av den karaktären, att
många säkerligen skulle ha blivit uppskörtade
av de hyreshöjningar som
skulle genomförts om inte denna lag
tillkommit. Lagen om hyresregleringen
har alltså fyllt en mycket stor uppgift.

Vi vet alla vad som hänt under de
senaste 26 åren. Hyresregleringslagen
är den enda lag som kvarstår från kristidslagstiftningen.
Många tycker att detta
är underligt. Men vi får också komma
ihåg att vårt samhälle under efterkrigstiden
i grunden har förändrats.
Den väldiga förflyttning av människor
till tätorterna som skett har trots ett
högt bostadsbyggande de senaste åren
skapat bostadsbrist. Om hyresregleringslagen
inte hade funnits hade väsentliga
hyreshöjningar kunnat genomföras
i det äldre bostadsbeståndet.

Man talar nu om hyressplittringen,
alltså skillnaden mellan hyrorna i nyuppförda
lägenheter och äldre. Denna
skillnad existerar verkligen. Men då
måste man också komma ihåg att det
gäller skilda slag av lägenheter. De äldre
lägenheterna uppfördes ju redan
1942 eller tidigare. De är dåligt utrus -

tade i många avseenden och saknar sådan
utrustning som finns i de lägenheter
som byggs i dag och som har uppförts
under de senaste årtiondena. Jag
har upplevt detta i Stockholm. På
Kungsholmen t. ex. finns stora fastigheter,
som saknar centralvärme. Om
man enbart ser på den yttre fasaden
kan man förledas att tro att det är präktiga
lägenheter. Men när man kommer
in i dem finner man bl. a. att de saknar
centralvärme. De ligger visserligen
centralt — och säkert vill många bo på
Kungsholmen -—• men de kan i bruksvärde
inte på något sätt jämföras med
nyuppförda lägenheter.

Själv bor jag i en fastighet som har
tillkommit genom riksdagens försorg.
Där rör det sig om topphyror på cirka
140 kronor per kvadratmeter. Denna
fastighet är uppförd på en tomt, där
man måst riva ett äldre hus. Rivningskostnaderna
uppgick till stora belopp,
vilket naturligtvis påverkade den nya
hyressättningen.

Därför tror jag inte att man kan anta
att problemet med hyressplittringen
kan lösas genom avskaffande av hyresregleringslagen.
Det skulle bara bli så
att oskäliga hyror togs ut för de sämsta
bostäderna, om man på det sättet ville
komma åt hyressplittringen. Men det är
inte jämförbara bostäder som det här
är fråga om.

Ytterligare ett förhållande i bostadssituationen
har inträffat efter kriget.
Många fastigheter och lägenheter har
uppförts av s. k. allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag. År 1965 var
25,4 procent av lägenheterna i landet
allmännyttiga, därav en stor del som
är kooperativa. Dessa utgör alltså tillsammans
mer än en fjärdedel. Därtill
kommer småhusen, som inte i regel är
hyresfastigheter, som utgör 42,2 procent.
De lägenheter som ägs av staten,
kommunerna och landstingen utgör 5,3
procent.

Man kommer alltså fram till att år
1965 gällde inte hyresregleringslagen i
72,9 procent av fastigheterna — det är

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

framför allt allmännyttiga bostäder,
kooperativa bostäder, småhus och de
fastigheter som ägs av stat och kommun.
Hyresregleringslagen kvarstod således
i 27,1 procent av fastighetsbeståndet
år 1965.

Men då bör man också komma ihåg
att det har uppförts åtskilliga fastigheter
av enskilda människor, även efter
år 1942, som ingår i det procenttalet,
dvs. för vilka det inte finns någon
hyresregleringslag. Jag skulle tro att
man kommer fram till att av vårt bostadsbestånd
i dag är det kanske 10—
12 procent som fortfarande är föremål
för hyresreglering. Vi har i runt tal
2,9 miljoner lägenheter och det är kanske
mellan 250 000 och 300 000 som det
står strid om huruvida vi skall slopa
hyresregleringen eller ha den kvar.

Dessa bostäder finns i stort sett i storstadsregionerna
och i de större städerna.
Om nu hyresregleringen skulle slopas
för dessa är det mycket som talar
för att det uppstår en hyreshöjning där
det är brist på bostäder. Man kan ju
diskutera i hur stor utsträckning hyresnämnderna
skulle ha möjlighet att stå
emot en sådan. Det är mycket troligt
att det i de stora bristorterna skulle bli
en kraftig press på de äldre fastigheterna
trots att de har en sämre utrustning.

Det finns således fog för att behålla
hyresregleringen. Jag tror inte heller
att man genom att ta bort den skulle
kunna lösa vår bostadsfråga, speciellt
då den inte gäller för mer än 10 till 12
procent av det sammanlagda bostadsbeståndet
i landet.

I en motion som tidigare har berörts
här tar vi upp reparationerna av fastigheterna.
Det kan ju vara så att en
del fastighetsägare har uraktlåtit att reparera
sina lägenheter och de kanske
på så sätt »gömmer ihop» dessa underhåll,
gör större reparationer, räknar in
kostnaderna för dessa i hyrorna, dvs.
tar dem som intäkt för hyreshöjningar.
Jag hälsar därför med tillfredsställelse
att utskottet har observerat detta, och
jag har inget yrkande på den punkten.

Ang. hyreslagstiftningen
Utskottets skrivning beträffande reparationerna
och underhållet tillgodoser
väl hyresgästernas krav.

Sedan gäller det besittningsskyddet.
När man läser dagstidningarna får man
väl allmänt känslan av att dagens beslut
skulle innebära, att det blir ett besittningsskydd
i detta land framför allt
när det gäller bostadslägenheterna. Det
är i och för sig riktigt, men det kan
uppstå situationer där hyresvärden är
angelägen om att komma förbi dessa
besittningsskydd. Han har kanske för
avsikt att ha lägenheten själv längre
fram. Han kan göra upp ett avtal med
hyresgästen, som han också får godkänt
av hyresnämnden, att man är fullständigt
ense om att hyresgästen får
disponera lägenheten ett par år men gör
inte anspråk på att bo kvar därefter.
Det finns alltså möjlighet att så att säga
avtalsvägen göra detta besittningsskydd
illusoriskt.

Detta har också observerats i andra
sammanhang. På den kongress som hyresgästerna
hade förra veckan uttalade
man sig enhälligt för att se till att besittningsskyddet
får den effekt, som är
avsedd i framför allt det utredningsförslag
som hyreslagssakkunniga har
lagt fram.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
V och VI, som är fogade till
detta utlåtande, samt till reservation IV
om fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
ytterligare tre år.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
berörde de reservationer, som jag har
talat om tidigare under denna debatt,
men han gjorde det med mycket lätt
hand. Han sade sig inte ha någon anledning
att gå närmare in på dem. Därmed
undanröjde han ju mina möjligheter att
gå i svaromål i det läget, men det tar
jag inte illa upp. Vad jag däremot kanske
skulle kunna säga mig vara ganska
förvånad över är att den som är tales -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

man för utskottsmajoriteten med så lätt

hand berör denna viktiga fråga.

Motionärerna står mycket starkt på
remissyttrandenas och de sakkunnigas
grund i denna fråga, medan utskottet
däremot kommer fram till en till intet
förpliktande skrivning, en hemställan
till Kungl. Maj:t att på administrativ
väg utfärda sådana förordningar, att
man kan få en ungefärlig bild av hur
utvecklingen kommer att bli på detta
område.

Hur kommer man fram till en sådan
skrivning?

Herr talman! Jag lånade tidigare i
dag ut årets motionshäfte till stenograferna,
men det betyder ganska litet, ty
den motion som jag här faller tillbaka
på är likalydande med eu motion i samma
fråga år 1967, och det häftet har
jag alltså fortfarande tillgång till. Herr
Svenning m. fl. vidhöll den starka ställning,
som de från början hade intagit.
Däremot var de andra ledamöter som
motionerade i denna fråga i fjol inte
riktigt lika säkra i år, utan mjukade
upp sin skrivning till ett yrkande om
en sådan registrering av utvecklingen,
som vi här har hört talas om. Man kan
alltså säga att de bäddade för ett mjukare
fall för utskottet i en kontroversiell
fråga av mycket stor betydelse, en
kontroversiell fråga i vilken bl. a. 1967
års socialdemokratiska partikongress
och hyresgäströrelsens nyligen hållna
kongress båda har varit klara och entydiga
i sina ställningstaganden.

Vad innebär då motsättningarna? De
innebär helt enkelt, att man i de motioner
det här är fråga om och i de reservationer,
som jag talar för, vill slå
vakt om principen att hyresgästen inte
skall avhända sig det skydd som lagstiftningen
har avsett att ge honom.

Det har ibland sagts att den utformning,
som motionen och reservationen
har fått skulle bidra till en alltför stor
ärendeanhopning hos hyresnämnderna.
Jag tror att detta är fullkomligt felaktigt.
Det arbete man får med registreringen
är ganska betungande i och för

sig, men jag tror att bara det förhållandet,
att hyresnämnderna har att godkänna
ifrågavarande avtal kommer att
avskräcka många berörda från att över
huvud taget göra ett försök.

Jag vill alltså, herr talman, ännu en
gång understryka riskerna med detta
sätt att handskas med den här frågan.
Jag upprepar yrkandena om bifall till
reservation V och följ dreservationen VI.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hanssons reservation
innebär bl. a., att en sådan överenskommelse
om avstående från besittningsskydd
inte under några förhållanden
kan träffas i samband med uthyrningen
eller under tiden till dess hyresförhållandet
varat nio månader, inte
ens om hyresnämnden godkänner den
och accepterar de skäl som kan finnas
för en sådan begränsad uthyrning.

Herr Hansson har inte framfört ett
enda skäl för en sådan ståndpunkt.
Jag skulle vilja fråga honom om han
kan ange några sådana skäl.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad reservationen avser
är förhållandena efter de första nio
månaderna av hyresförhållandet. Motionärerna
och reservanterna vill att
ett sådant här avtal under den perioden
skall godkännas av hyresnämnden.

Jag kan inte finna någon anledning
till att hyresnämnderna inte skulle kunna
såväl godkänna som underkänna ett
sådant avtal. Jag förstår därför inte den
invändning som utskottets värderade
ordförande gör.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Då är reservationen
skriven på fel sätt. Den innebär också,
att detta avtal inte kan godkännas av
hyresnämnden om det är träffat innan
nio månader har förflutit.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I livlig hågkomst av
herr talmannens vänliga anmodan i
början av denna debatt skall jag försöka
fatta mig kort. Debattordningen är
ju sådan, att man inte får hur många
repliker som helst, vilket väl är tur för
de kammarens ledamöter som sitter i
bänkarna.

Herr Göran Karlsson försöker frenetiskt
att skaka av sig kommunisterna
när det gäller det spektakel — för att
använda herr statsrådet Geijers ord —■
som vi har fått uppleva i denna fråga.
Jag tror att det skulle vara mycket nyttigt
om herr Göran Karlsson försökte
få ett samtal med sin partivän i andra
kammaren herr Svenning. Jag tror att
han kan lämna upplysningar som stöder
den åsikt jag har gett till känna,
nämligen att det inte var mittenpartiernas
motioner som orsakade återtagandet
av propositionen.

För övrigt gör herr Göran Karlsson
sig skyldig till en omfattande inkonsekvens.
Först säger han att det är på
grund av mittenpartiernas motioner,
som man gjorde detta spektakel, men
sedan säger han i en replik mot någon
här i kammaren att »vi inom socialdemokratin
är inte alls skakade» av mittenpartiernas
uppträdande —- inte ett
dugg.

Hur går det ihop? Man måste väl välja
och säga hur pass stor vikt man tillmäter
partierna här i riksdagen. Nej,
säg som det är, herr Göran Karlsson,
det var ett svepskäl! Det var ett svepskäl
att i detta fall dra fram folkpartiet
och centerpartiet. Och till yttermera
visso var herr Göran Karlsson och jag
vid tredje lagutskottets förhandlingar
ganska länge på samma linje och trodde
verkligen att en kompromiss i fråga om
åren som skilde oss åt skulle vara möjlig.
Var det inte så?!

Statsrådet Geijer talade om besittningsskyddet
för lokaler. Han gjorde
det föredömligt kort. Jag fick dock inte
någon klar uppfattning av anförandet
om hans motivering för att påstå, att

Ang. hyreslagstiftningen
ett indirekt besittningsskydd för lokaler
var bättre än ett direkt. Men jag
noterade att herr Geijer sade, att en
folkpartist vid namn herr Henning Gustafsson
i Skellefteå hade deltagit i den
utredning som föregick detta. Jag vet
inte om jag lyssnade in för mycket av
vad herr statsrådet menade, men jag
tyckte han ville säga, att då var det väl
bra.

Herr Geijer återkom sedan och sade
att det var en djup klyfta i fråga om
avvecklingen. Ja, det blev det! Det var
inte en djup klyfta när motionerna hade
avlämnats. Det var inte en djup klyfta
mellan opposition och regeringsparti
när vi började förhandlingarna i
tredje lagutskottet, men det blev verkligen
en djup klyfta när regeringen av
kända skäl återkallade sin proposition.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafssons
historieskrivning blir inte bättre
därför att han upprepar den. Han talade
om att »alla andra inte kom till klarhet».
Men det är sannerligen inte lätt
att komma till klarhet med de svängningar
herr Gustafsson här ägnar sig
åt.

Han återkommer till att vi skulle vara
beroende av kommunisterna i denna
och andra frågor, och han tar herr
Svenning i andra kammaren till intäkt
för att kommunisterna skulle ha bestämt
att vi skulle återta propositionen.
Jag vet inte vad herr Svenning har sagt
eller vilken uppfattning han har, men
jag bestrider fortfarande i varje punkt
att kommunisterna skulle ha något som
helst att göra med den återtagna propositionen.

Jag vill påpeka att jag inte kommer
att upprepa''detta påstående, herr NilsEric
Gustafsson, det har sagts tillräckligt
många gånger nu. Jag tror att kammarens
övriga ledamöter kan fatta situationen
rätt, om nu inte herr Gustafsson
tror på vad jag säger.

Herr Gustafsson påstod också, att jag

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
skulle ha gjort mig skyldig till mångtydighet
i mitt resonemang genom att jag
dels sade, att vi tog tillbaka propositionen
på grund av mittenpartiernas agerande,
och dels därefter i replik till
herr Ernulf sade, att vi inte var skakade
av mittens agerande.

Men lägg märke till, herr Nils-Eric
Gustafsson, att det gällde två skilda situationer.
När jag poängterade att vi
inte var skakade av mittens agerande,
var det därför att herr Ernulf hade
sagt att han hoppades att vi i fortsättningen
skulle ta lika stor hänsyn till
mittenpartiernas framstötar i olika avseenden
och återkalla våra propositioner.
Om man sätter in replikerna i deras
rätta sammanhang ger de ett ordentligt
intryck, men inte när man lösrycker
citat hur som helst.

Jag vet inte vad herr Nils-Eric Gustafsson
har för anspråk på ordet förhandlingar.
Han påstår att han och jag
skulle ha förhandlat om hyreslagen.

Jag betraktar det inte som förhandlingar
när man sitter och dricker kaffe
i kaféet och pratar. Jag hade i varje
fall inget uppdrag att förhandla, och
jag vet inte om herr Nils-Eric Gustafsson
hade det. Jag betraktade det mera
som ett resonemang beträffande möjligheterna
att kunna lösa det hela än
som en förhandling. Nog sagt om detta.

Herr Alexanderson sade, att återtagandet
av propositionen var taktiskt betingat,
att den var ett olycksfall i arbetet
osv. Jag kan försäkra herr Alexanderson,
att propositionen skrevs med
utgångspunkt från det som hade förkunnats,
inte minst från folkpartiet, om
hur nödvändigt det var att hyresregleringen
avskaffades. Vi trodde faktiskt
folkpartiet på dess ord, och från dessa
utgångspunkter tog vi vår ställning. Jag
beklagar att vi inte kunde" lita på folkpartiet
i detta avseende — vi kan tydligen
inte göra det i andra avseenden
heller!

Herr Alexanderson sade vidare, att
jag i mitt anförande skulle ha skärpt
utskottsutlåtandet. Jag ber att få citera

ur det manuskript jag har — jag hoppas
att jag talade efter det — och där står:
»Vi bedömer läget så, att om lagen förlängs
på tre år, finns det egentligen ingen
anledning att under tiden forcera en
regional avveckling.»

Det är någonting annat än vad herr
Alexanderson påstod att jag skulle ha
sagt.

Herr Alexanderson gjorde också ett
försök att anvisa en lösning av problemet
att få ned de höga produktionskostnaderna.
Men hyresregleringen är i
och för sig inte orsak till att hyrorna i
våra nyproducerade hus befinner sig på
den nivå de gör. Skall man åstadkomma
billigare bostäder måste det naturligtvis
ske genom ett rationellt planerande,
med effektivare byggformer osv. Det är
på det sättet man får angripa detta problem.
Det har knappast någonting med
hyresregleringens avskaffande eller inte
avskaffande att göra.

Sedan kvarstår ju problemet hur man
skall klara hyressättningen i de gamla
husen, där hyresgästerna har en förhållandevis
låg hyra och där man väl efter
hand tvingas att få höjda hyror beroende
på reparation, ombyggnad osv. Då
är vi naturligtvis på det klara med att
hyrorna inte kan stå kvar vid samma
nivå som en gång för låt oss säga tjugo
år sedan. I och med att fastigheterna
moderniseras, måste hyressättningen
självfallet bli därefter. Det har vi aldrig
bestridit.

Herr Torsten Hansson påstår att vi
från utskottet —- i detta fall får väl herr
Alexanderson och jag ta varandra i
hand — skulle ha tagit för lätt på den
reservation som han och herr Svenning
har lämnat. I varje fall har jag angripits
av herr Torsten Hansson. Ja, herr Torsten
Hansson, jag bara hänvisar till vad
som står på sidan 80 i utskottets utlåtande.
Det är klart och tydligt hur vi
tänker. Det finns ingen anledning för
mig att förlänga denna debatt eller att
ta mer av kammarens protokoll i anspråk.

Det är ett problem, det medger jag,

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

som herr Hansson och herr Svenning
här har pekat på, men vi tror att det
kan lösas på en annan väg än den som
de har anvisat.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte ett dugg förvånad
över herr Göran Karlssons replik
till mig.

Jag skulle helt kort vilja svara honom,
att en konstruktion inte blir sannare
därför att den upprepas. Det är
en konstruktion att påstå, att folkpartiet
och centerpartiet har varit de verkliga
bovarna i det drama som utspelades
i december och som fortfarande
pågår. Jag tror faktiskt att herr Göran
Karlsson vet detta.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte vare sig
förlänga debatten eller bidraga att lösa
Göran Karlssons bekymmer över vilken
roll kommunisterna hade haft i hyresregleringens
bibehållande. Det är fortfarande
en osäkerhetspunkt.

En annan osäkerhetspunkt är att
statsrådet Geijer uppenbarligen inte riktigt
kunde tolka innebörden av vad jag
hade sagt i höstas om mittenpartiernas
motioner om hyresregleringens avveckling.
Det är riktigt att jag hade sagt att
motionen hade »ett spektakulärt drag».
Till skillnad från statsrådet Geijer har
jag funnit ordet i en ny ordbok tillgänglig
i biblioteket, nämligen Illustrerad
Svensk Ordbok. Ordet spektakulärt
betyder »uppseendeväckande», »sensationell».

Jag vidhåller sålunda att motionen
var uppseendeväckande och att tillbakadragandet
av propositionen var sensationellt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill med några få
ord bemöta statsrådet Geijers och utskot -

Ang. hyreslagstiftningen
tets ordförandes argumentering för indirekt
besittningsskydd för lokaler.

Jag vill gärna tro statsrådet Geijer
när han påstår, att det har varit angeläget
för dem som haft ansvaret för
denna proposition att se till att lokalhyresgäster
får ett starkt besittningsskydd
för sina lokaler. Men tyvärr går
åsikterna om det lämpligaste besittningsskyddet
mycket starkt isär. De organisationer
bland remissinstanserna
som företräder de mindre företagen ■—-bl. a. Köpmannaförbundet och Sveriges
hantverks- och industriorganisation ■—
har i sina remissvar över utredningarna
och även i inlaga till statsutskottet
vid fjolårets behandling av frågan konsekvent
hävdat den uppfattningen, att
ett direkt besittningsskydd utgör ett starkare
skydd för företagarna. Oron är
mycket stor bland de mindre företagen
och hos de branschförbund vilkas medlemmar
beröirs av denna fråga. Företagarna
vill inte ha ersättning för lokaler
som de tvingas lämna, utan de vill
ha sina lokaler kvar. Detta är huvudsaken.

Statsrådet Geijer och även herr NilsEric
Gustafsson har talat om herr Gustafssons
i Skellefteå ställningstagande
på den här punkten. I utredningen var
han på samma linje som statsrådet Geijer,
men han har tagit intryck av de
remissinstanser som företräder de
mindre företagen och i en motion till
årets riksdag, nr II: 523, yrkat på samma
besittningsskydd för kommersiella
lokaler som för bostäder, alltså ett direkt
besittningsskydd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande motiveringen i viss del.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen

bifallas, dels ock att det förslag skulle

antagas, som innefattades i den av herr

Lidgard och herr Bengtson i Solna vid

utlåtandet avgivna, med I betecknade

reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:896 och 11:1149, såvitt

nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten C.

Vidare gjordes i enlighet med de angående
punkten D förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:896 och 11:1149,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende å punkten E, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de beträffande punkten F framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Göran Karlsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med IV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Göran Karlsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med IV betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 73.

Ang. hyreslagstiftningen

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad anginge punkten G, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herrar Hansson
och Svenning vid utlåtandet avgivna,
med V betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Hansson och
Svenning vid utlåtandet avgivna, med
V betecknade reservationen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —120;

Nej— 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten H gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
på godkännande av den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med VII betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med VII betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 49.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
härpå vad utskottet hemställt i punkterna
I och K.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten L förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet
avgivna, med IX betecknade reserva -

tionen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten L, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lidgard och
herr Bengtson i Solna vid utlåtandet
avgivna, med IX betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten M, anförde nu
hem talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av hem Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med X betecknade reservationen; samt

3:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
1:896 och 11:1149, såvitt nu
vore i fråga.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
yrkandet om antagande av det förslag,
som innefattades i reservationen X,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten M, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med X betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 29.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten
N.

Såvitt rörde punkten O gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XII betecknade reservationen; och för 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Ang. hyreslagstiftningen
klarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten O, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XII
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
envar av punkterna P och R framkomna
yrkandena propositioner, dels på bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock
därpå att kammaren skulle bifalla motionerna
1:896 och 11:1149, i motsvarande
del; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten S.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten T förekomna yr -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. hyreslagstiftningen
kandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XIV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten T, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XIV betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten
V.

Vidkommande det avsnitt av utskottets
motivering, som å sid. 76 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Propositionsförslaget i» och slutade

med »riksdagens åtgärd» gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare på
godkännande av den lydelse av ifrågavarande
avsnitt, som föreslagits i den
av herr Lidgard och herr Bengtson i
Solna vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets motivering i denna del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner det avsnitt av
tredje lagutskottets utlåtande nr 50, som
börjar på sid. 76 med orden »Propositionsförslaget
i» och slutar med »riksdagens
åtgärd», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
ifrågavarande avsnitt, som föreslagits
i den av herr Lidgard och herr Bengtson
i Solna vid utlåtandet avgivna, med
II betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, in. ni.
Herr talmannen tillkännagav, att an- det m. m. samt Kungl. Maj:ts proposislag
utfärdats till sammanträdets fort- tion angående ytterligare svenska bisättande
kl. 19.30. drag till Internationella utvecklingsfon -

den (IDA) jämte motioner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
och om fortsatt giltighet av lagen, m. m.,
i vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motion.

Yad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 286, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m. och
om fortsatt giltighet av lagen, m. m.,
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 50 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 292, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 130 bifölles även av
andra kammaren.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående långtidsplan
för det statliga utvecklingsbistån -

Pankten 1

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet,
in. m.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för internationellt
utvecklingsbistånd, hade Kungl. Maj:t
i propositionen nr 101, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartements-, finansoch
handelsärenden för den 15 mars
1968, bland annat föreslagit riksdagen
att godkänna framlagd långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet samt
riktlinjer för planens förverkligande
och att godkänna riktlinjer för ett garantisystem
för investeringar i u-länder.

I långtidsplanen hade föreslagits, att
det statliga utvecklingsbiståndet för de
närmaste åren skulle planeras med sikte
på att den totala anslagsvolymen för
biståndsändamål budgetåret 1974/75
skulle motsvara en procent av bruttonationalprodukten.
Detta beräknades
förutsätta anslagshöjningar på cirka 25
procent från år till år under sjuårsperioden.

För de närmaste åren, budgetåren
1968/69—1970/71, hade framlagts en i
väsentliga avseenden preciserad plan
för anslagens fördelning på ändamål
och verksamhetsformer. Som utgångspunkt
för den fortsatta detaljplaneringen
föresloges gälla, att anslagen under
nämnda treårsperiod sammanlagt skulle
uppgå till lägst 1,8 miljard kronor.

Inom den angivna treårsramen beräknades
drygt 700 miljoner kronor för
allmänna bidrag till internationella program.
Redan nu utfästes enligt förslaget
265 miljoner kronor i bidrag för
kalenderåren 1968—1970 till Internationella
utvecklingsfonden, IDA, och 276

Nr 28

Tisdagen den 28 mai 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
miljoner kronor utfästes för samma tid
till FN:s utvecklingsprogram UNDP.
Bidragen föresloges stiga från år till år
under perioden. Till internationella
livsmedelsprogram beräknas 114 miljoner
kronor. Höjda bidrag beräknades
även till FN:s barnfond UNICEF och
FN:s flyktingkommissariat.

För direkta svenska biståndsinsatser
administrerade av SIDA och för vissa
ändamålsbestämda bidrag till internationella
program beräknades för budgetåren
1968/69—1970/71 anslag på
sammanlagt drygt 1 miljard kronor.
Därav förutsattes cirka 40 procent utgå
i form av krediter.

I de likalydande motionerna 1:523,
av herr Werner, och II: 563, av herr
Hermansson in. fl., hade yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen i skrivelse
till regeringen skulle anhålla om utredning
angående inriktningen av den
svenska u-landspolitiken, innefattande
såväl handelspolitiken som stödet till
nationella och sociala befrielserörelser
och den allmänna biståndspolitikens utformning,
varvid hänsyn skulle tagas
till de i motionerna anförda synpunkterna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:523 och 11:563, i vad de avsåge
utredning angående inriktningen
av den svenska u-landspolitiken,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndsprogrammets motiv och mål.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarånde punkt
jämväl finge beröras övriga punkter i
detta utlåtande och bevillningsutskottets
betänkande nr 41; yrkanden skulle
dock framställas först efter det respektive
punkt föredragits.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Den senaste tiden har
vi här i Sverige haft anledning att be -

trakta både egna och andras demonstrationer
av de mest skilda slag. Utanför
riksdagshuset har de senaste dagarna
försiggått en demonstration som på
ett välgörande sätt har skilt sig från
andra demonstrationer på andra håll i
Stockholm. Det har varit en demonstration
för större ansvarstagande från
svensk sida för de fattiga folken i världen.
För min de! kan jag uttrycka min
sympati för den allmänna inriktning
som denna demonstration haft. För den
som under ett antal år sökt verka i denna
riktning är det glädjande att opinionen
verkligen på olika sätt aktiveras i
en så betydelsefull fråga.

Vi har ur svensk synpunkt inte särskilt
mycket att skryta över i detta
sammanhang. Sverige ligger tvåa bland
de rika länderna i fråga om nationalinkomst
per person. När det gäller biståndsverksamhet
ligger vi i världsligan
enligt OECD bara på tolfte plats. Detta
är en ganska urusel placering.

Den debatt vi skall föra i dag om
u-landspolitiken gäller frågan om liuivi
i handling bättre skall visa vår solidaritet
med världens fattiga folk. Det
är alltså frågan om i vilken takt Sverige
skall infria de uppställda löftena.
Här är jag givetvis rädd att jag inte
helt kommer att motsvara demonstranternas
förväntningar.

Sverige och de andra rika länderna
ställde i FN i början av 1960-talet i utsikt
att biståndet snarast möjligt skulle
nå upp till en procent av bruttonationalprodukten.
Alla partier i Sverige
anslöt sig till den målsättningen och
till att man borde klara av det under
1960-talet. Jag erinrar om att i den proposition
som regeringen lade fram 1962
och som ansågs så viktig att statsministern
undertecknade den sades att
»stödet till de fattiga länderna kommer
att utgöra ett av de viktigaste inslagen
i 1960-talets politik». Om jag fortsätter
med vad socialdemokraterna har sagt i
frågan kan jag erinra om att man vid
sin partikongress 1964 utlovade att målet,
en procent, skulle nås snabbt. Men

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

biståndet bar nu, 1968, inte nått upp
till mer än ungefär en tredjedels procent.
En tredjedel av vad vi lovat bar
vi hittills åstadkommit. Det är ett dåligt
resultat.

Socialdemokraterna talar mycket gärna
om internationell solidaritet, men i
handlingskraft brister det åtskilligt. I
det här sammanhanget följer ju högern
den som vill bjuda minst. Högern och
socialdemokraterna har i dagens situation
i stort sett sammanfallande uppfattningar.

Vad skyller då socialdemokraterna sin
bristande handlingskraft på? Det är
framför allt på två saker. För det första
säger man: Svenska folket vill inte gå
fram i snabbare takt än vad vi gör. I
en demokrati är förhållandet mellan
väljare, partier och folkrepresentation
eu mycket stor sak. Jag vill inte på
något sätt negligera det genom att säga
att det är en ovidkommande sak, utan
den är i högsta grad väsentlig. Har vi
politiker emellertid uppfattningen att
att vi borde visa större solidaritet med
de fattiga folken, då skall vi också i
handling försöka vara vägledande och
påverka opinionen inom landet på ett
annat sätt än vad det socialdemokratiska
partiet har gjort.

Från mittenpartiernas sida har vi
därför i år framhållit att det är nödvändigt
att staten tar initiativ till en
vidgad information om u-ländernas problem.
Detta tror vi skall ha betydelse
när det gäller folkopinionen. På den
punkten har vi också fått statsutskottets
majoritet med oss, och jag hoppas
verkligen att det blir ett resultat.

Det andra argumentet som socialdemokratin
för fram emot en snabbare
takt i biståndsverksamheten är ungefär
det som herr Sträng anförde i en riksdagsdebatt:
»Våra insatser för u-landshjälpen
slår praktiskt taget till sista
kronan på valutareserven, vilket jag inte
utan vidare vill översätta när det gäller
försvarets kostnader.» Det är ett felaktigt
påstående. Jag har själv varit med
om en undersökning, som utförts i folk -

partiets regi, vilken visat att detta är
fel. Vi har hittills verkligen inte lämnat
sådana bidrag till multilaterala organ
att vi kan påstå att vi gjort någon förlust.
I själva verket har vi fram till år
1966 lämnat omkring 660 miljoner kronor
till multilaterala organ, men samtidigt
har u-länderna köpt av oss för 750
miljoner kronor. Därför är finansministerns
påstående felaktigt.

I dagstidningarna står i dag att läsa
att finansministern igår anförde att annat
argument. Han lär enligt TT ha sagt
så här: »Om vi stoppar svenskarnas utlandsresor,
skär ner folkpensioner,
barnbidrag och bostadsbyggande, ja då
finns förutsättningar för en ökad ulandshjälp.
Det är den avvägningen vi
får göra varje år.» Så talar en politiker
som uppenbarligen inte vill — i varje
fall inte hett — att biståndet skall öka
i snabbare takt. Ingenting av den anda
som präglade 1962 och 1964 års uttalanden
från socialdemokraterna finns
kvar. Jag vill tillägga att om vi ökar
u-hjälpen i snabbare takt kan det självfallet
innebära påfrestningar på vår valutareserv
—• det vore felaktigt att förneka
det. Men vi är i stort sett inte i
det läget. Från folkpartiets och centerpartiets
sida har vi sagt att vi inte kan
acceptera den plan som regeringen nu
lägger fram. Vi kan inte acceptera att
man vill skynda så långsamt. Jag skall
bara ge några exempel på olika delar i
det program som vi från mittenpartiernas
sida har lagt fram.

Vad gäller de aktuella anslagskraven
begär vi en fördubbling av ökningen
nästa år jämfört med vad socialdemokraterna
och högern föreslår. Vi föreslår
alltså en ökning med 200 miljoner kronor
i stället för 100 miljoner. Vi föreslår
att det mesta av de medlen skall gå
till internationella organ. Skälet härtill
är att det finns stora hål i dessa organs
budgetplanering att stoppa in pengar i.
Det är också så, att om vi ger pengar
till multilaterala organ, kommer det i
regel inte att medföra någon påfrestning
för den svenska administrationen. Vi

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1988 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

föreslår därför betydande anslagsökningar,
utöver regeringens förslag, till
bl. a. internationella utvecklingsfonden,
FN :s utvecklingsfond, barnfond och
flyktingarbete.

Efter våra upprepade krav på att regeringen
skulle lägga fram en plan för
riksdagen om hur biståndet skulle öka,
har regeringen alltså i år redovisat en
sådan plan för när enprocentmålet skall
vara uppnått. Regeringen säger nu att
det bör vara senast 1974/75. Från mittenpartiernas
sida förklarar vi att detta
är för lång väntan. Det finns förutsättningar
att gå snabbare fram. Vi föreslår
därför att det målet skall uppnås senast
budgetåret 1972/73, dvs. minst två år
tidigare än vad socialdemokraterna och
högern föreslår.

1 det sammanhanget vill jag anföra
några ord om ett förslag i en högermotion
om det privata biståndets ökning.
Man begär en plan för detta. .lag har
litet svårt att förstå hur man kan begära
en sådan plan. Det går ju inte gärna
att dirigera det privata biståndet till
u-länder. Att vi vill underlätta näringslivets
investeringar är självklart. Därvidlag
är vi glädjande nog överens med
högern om hur det i stora drag skall
gå till.

Skälet till att man från socialdemokratins
sida har skrivit så mycket om
det kanske något tafatta uttalandet i
högermotionen torde i varje fall enligt
vad vi på första avdelningen har förstått
vara att det var enda möjligheten
för socialdemokraterna att på något sätt
skilja sig från högern. Man har alltså
kunnat avstyrka en högermotion, som
har precis samma yrkande när det gäller
det som vi skall besluta här, nämligen
det statliga bidraget. Men därvidlag
har socialdemokraterna i första avdelningen
uppenbarligen missat poängen.
Högern vill, liksom folkpartiet och
centerpartiet, att näringslivets insatser
skall öka mer. Därför har socialdemokraterna
inte lyckats komma på behagligt
avstånd från högern. Man har alltså
missat poängen.

Självklart kan enprocentmålet inte vara
ett slutmål. Det har förklarats från
utskottets sida, och det är ju en ståndpunkt
som är glädjande. Själv refererade
jag redan i fjol till den konferens
som hölls i Geneve 1966 om kyrka och
samhälle. Man uttalade där nödvändigheten
av att komma fram till tvåprocentmålet,
när enprocentmålet hade
uppnåtts. Det finns motionärer som nu
har yrkat att man närmare skall precisera
när detta tvåprocentmål skall nås.

Jag tror alltså att man måste gå vidare,
men i det sammanhanget måste man
också erinra om att det är nödvändigt
att biståndspolitiken på sikt läggs om.
Inte minst krävs det att handelspolitiken
får en annan utformning och jag
skall återkomma till det spörsmålet. Men
självfallet kommer de bördor, som jag
anser att vi skall påta oss när det gäller
handelspolitikens utformning, att påverka
möjligheten att via budgeten komma
fram till ett mål som ligger högre upp
än en procent. Jag återkommer till det.

Det är nödvändigt att se till att vi
får valuta, effektivitet för de pengar
som vi ger till biståndsverksamheten.
Med detta uttalande vill jag inte påstå
att man inte ibland måste göra satsningar
som innebär risker. Det är nödvändigt
att ta risker, men det är lika
nödvändigt att målmedvetet sträva efter
en hög räntabilitet — om jag nu skall
använda det uttrycket i fråga om ulandsinsatser.
Därför har vi från mittenpartiernas
sida lagt fram en del förslag
som vi är övertygade om skulle
skapa bättre effekt. Vi är alldeles övertygade
om att en samordning med de
frivilliga organisationernas verksamhet
skulle kunna medföra betydande fördelar,
och där är vi, såvitt jag kan förstå,
glädjande nog överens med högern.

SIDA har uppenbart under sin tid varit
alltför dröjande och tveksam när det
gällt att utnyttja den idealitet som finns
i en rad olika organisationer. Jag behöver
bara exemplifiera med fredskårsverksamheten
där SIDA och därmed
också regeringen dröjde oerhört länge

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

med att verkligen hjälpa till att få en
svensk fredskårsinsats. Det sades i utredningen
om fredskårerna att man
även kunde tänka sig att de frivilliga
organisationerna kunde få bidrag till
fredskårer. Detta har ännu inte förverkligats
men nu har vissa diskussioner påbörjats.
Vi föreslår att 2 miljoner kronor
skall ställas till de frivilliga organisationernas
förfogande för uttagning
och utbildning av fredskårister redan
under nästa år.

1 det sammanhanget, herr talman, vill
jag göra en parentes och bara erinra om
en annan sak när det gäller frivilliga insatser,
och det är att man från medicinarhåll
har föreslagit att man skulle få
göra sin ordinarie militära tjänstgöring i
u-länderna. Det är ett mycket intressant
uppslag som verkligen förtjänar att
övervägas. Det är ett ytterligare bevis
för att det verkligen finns människor i
vårt land som är villiga att påtaga sig
bördor.

Andra områden där större effektivitet
skulle åstadkommas genom samordning
rör SIDA:s verksamhet och näringslivets
insatser. Här är socialdemokratin
kluven — man vet inte riktigt vad man
vill. Regeringen inser givetvis att industrialisering
av u-länderna är enda vägen
att radikalt förbättra läget. Å andra
sidan är socialdemokraterna så hjälplöst
rädda för sin vänsterkant, och där
tycker man ju inte om företag, som
visserligen ger tusentals mäninskor levebröd,
om det inte samtidigt sker genom
socialisering eller statlig centraldirigering.
Detta är uppenbarligen ett
svårt dilemma för socialdemokratin.

Vad skall man då göra? Vad gjorde
statsrådet Lange när det gällde att äntligen
ta upp frågan om ett svenskt system
för investeringsgarantier? Ja, det
gjordes ett förslag som skickades ut på
remiss. I förslaget stod att man inte
skall ge garantier mer än till det lilla
antal länder som vi kallar huvudmottagarländer.
De övriga skulle lämnas åt
sitt öde. Alla remissinstanser uttalade
sig mer eller mindre hårt mot denna

orimliga tanke. Självfallet, sades det —
och jag instämmer — skall hjälpbehovet
och effektiv inordning i u-landets egen
utvecklingsplan för medborgarnas fromma
vara det avgörande. Man skall inte
ge till länder där det är inbördeskrig
eller kolonialt förtryck eller liknande
utomordentliga omständigheter. Det är
en sak för sig.

Det finns ett remissorgan som bestämt
hävdade att garantin skulle begränsas
till de sju huvudmottagarländerna,
och det var det socialdemokratiska
ungdomsförbundet. Där känner
man hur vänstervindarna drar, och de
drar tydligen också kallt och snålt inom
kanslihuset. Det är intressant att se
vilka remissorgan som har uttalat sig.
Jag skall endast räkna upp ett par av
dem. Kommerskollegium säger att det
är knappast troligt att det blir någon
större biståndseffekt om man skall ha
en sådan begränsning, och LO säger att
det är självfallet att det bör gå till samtliga
u-länder, annars blir det ingen väsentlig
betydelse. SIDA:s styrelse ifrågasätter
starkt lämpligheten av begränsningen,
och riksbanksfullmäktige med
statssekreterare Fäldt som ordförande
säger att garantin skall uteslutande
grundas på ekonomiska bedömanden
var det blir största effekt — dvs. ingen
begränsning.

Trots den tillintetgörande kritiken
uppträder regeringen som något av en
politisk väderflöjel, och det är ett beklagligt
skådespel. De som förlorar på
detta är de fattiga folken. De förlorar
på att man här inte vågar ta en strid,
Jag skall erkänna, herr talman, att jag
med särskilt intresse kommer att avvakta
voteringen på den punkten i denna
kammare. Det finns ju en rad framstående
socialdemokrater som i olika
organ -— statliga och arbetsmarknadsorganisationer
—- har ställt sig kritiska
mot regeringens linje, och det skall bli
intressant att se om de fullföljer sin
kritik eller följer statsutskottets majoritet.
I förslagen från mittenpartierna har
vi framhållit en rad åtgärder som skul -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
le öka samordningsmöjligheterna och
effektiviteten i biståndsverksamheten.
Vi föreslår att man skall gå vidare på
vägen med paketprojekt, dvs. näringsliv
och SIDA skall gemensamt, om man
exempelvis startar en industrianläggning,
också starta en yrkesskola. Ett
jordbruksprojekt kan kompletteras med
slakterier och mejerier. De små ansatser
av denna karaktär som hittills finns
måste byggas ut i stor omfattning.

Jag snuddade vid frågan om handelspolitiken
och jag vill säga några ord om
den saken. Det tjänar inte mycket till
att industrialisera u-länderna, om de
rika länderna sätter upp hinder för handeln
med de fattiga länderna. Från den
synpunkten var den handelspolitiska
konferensen i New Delhi, UNCTAD II,
en stor besvikelse. Man uppnådde något,
men det var så litet i förhållande
till vad som vore önskvärt. Det är uppenbarligen
så att de rika länderna fortfarande
inte i någon större utsträckning
vill ta bort eller sänka tullarna
på u-ländernas produkter, de vill inte
ta bort eller minska importspärrarna.
Detta är det stora problemet. Anslagslinjen
behövs, men den kommer aldrig
att radikalt kunna utjämna klyftan mellan
rika och fattiga folk. U-länderna
måste få sälja sina varor till oss. Det är
problemets kärna. De uppoffringar som
de rika länderna måste göra i framtiden
kommer framför allt att gälla handelspolitikens
område.

Jag är helt ense med dem som säger
att det är svårt för ett litet land som
Sverige att ensamt göra stora uppoffringar.
Det finns risker för den egna
befolkningens sysselsättning. En sådan
politik kan medföra starka reaktioner
om den lägger bördor på särskilda grupper
av företagare och anställda. Därför
har Sverige begränsade möjligheter att
ensamt göra stora ting. Vii måste dock
noggrant gå igenom vad vi kan göra
isolerat, vad som bör göras för att få
det internationella maskineriet att fungera
snabbare, vad vi kan göra för att

t. ex. få igenom supplementär finansiering
och råvaruavtal.

Herr talman! Det kommer inte att
räcka med detta. U-länderna måste också
få hjälp med att sälja sina produkter
till oss. Vi i de rika länderna är
ganska kräsna när det gäller vilka varor
vi vill köpa. Detta är ett problem för
u-länderna. Det är också ett problem
hur u-länderna skall kunna marknadsföra
sina varor i de rika länderna.

Folkpartiet och centerpartiet har därför
föreslagit att man bör överväga att
i Sverige inrätta ett institut — måhända
i nordisk samverkan — som skall
hjälpa u-länderna att marknadsföra sina
varor inte bara i de nordiska länderna
utan i de rika länderna över huvud taget.
Detta skulle vara ett betydelsefullt
bidrag till den konkreta, effektiva hjälp
vi måste ge u-länderna.

Det finns på det internationella planet
också vissa ansatser till hjälp på
detta område, men resurserna är alldeles
för små. Vi tror att ett land som
Sverige — eller de nordiska länderna
■—- i u-länderna skulle vinna förståelse
för att vi inte gör detta av speciellt
egenintresse, utan att vi verkligen vill
hjälpa dem. Därför anser vi att det är
ett väsentligt krav vi för fram.

Riksdagen uttalade sig i fjol för ett
sammanförande av de skilda biståndsverksamheterna
till ett departement —
nu fördelas de på tre. Regeringen har
utan närmare motivering sagt sig inte
vilja göra detta sammanförande, och
det är rätt märkligt. Det vore intressant
att få en förklaring till detta. Uppenbarligen
skulle det vara en rationalisering,
det förstår alla. Varför arbetet
med biståndsverksamheten skall fördelas
på tre departement är svårt att förstå.
Möjligen kan det förklaras med
att det började så en gång. Det kan
också vara så att statsråden var och
en håller på sitt till förfång för ett effektivt
arbete.

Riståndsverksamheten har alltmer
kommit att bli en del av de rika länder -

Tisdagen den 28 maj 1968 fin.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

nas ansikte utåt, en del av utrikespolitiken
i vidsträckt mening. Många betydelsefulla
avgöranden som tangerar väsentliga
utrikespolitiska synpunkter
kommer därvid in. De svenska ambassaderna
får också alltmer att göra med
SIDA:s verksamhet.

Vi bär inom oppositionen — i detta
ifall är vi överens — förklarat att det är
naturligt att Sverige såsom en del andra
länder överväger att inlemma utvecklingsbiståndet
inom utrikesdepartementet.
Vi begär en översyn av detta problem.

Det är angeläget att Sverige visar vidgad
solidaritet med de unga folken och
frihetsrörelserna i södra Afrika. I det
sammanhanget har alla länder som vill
vara demokratier en svårighet, nämligen
att inte strida mot FN :s huvudprincip
att man inte skall blanda sig i staters
inre angelägenheter. Vi är dock
övertygade om att det finns en hel del
möjligheter att verkligen göra insatser
utan att komma in på detta problem. Vi
kan betrakta ett land som Zambia, som
onekligen har ett utsatt läge och befinner
sig i en speciell situation. Vi har
föreslagit ett bättre stöd åt detta land
från Sverige. Flyktingarna från Rhodesia
måste ges chansen att få större möjligheter
till utbildning. Utskottsmajoriteten
säger när det gäller Rhodesia att
Sverige inte skall ge »råd» åt afrikanska
stater om hur de skall handla när det
gäller flyktingar ifrån Rhodesia. Nej, det
har centerpartiet och folkpartiet inte
heller tänkt. Vi säger att Sverige bör vara
villigt att diskutera, om man vill
upprätta ett utbildningsinstitut på samma
sätt som man gjorde för flyktingarna
från Mozambique. Det är detta vi vill,
och det är detta som socialdemokraterna
och högerledamöterna i utskottet är
så negativa till. Vi föreslår att man skall
ge två miljoner kronor till utbildning av
flyktingar från Rhodesia. Här visas alltså
en beklagansvärd kallsinnighet.

Varför är dessa saker så viktiga? Jo,
de utgör en del av det ansvar som vi
måste ta för ett område, som fortfaran -

de lider under kolonialt förtryck. Så är
ju förhållandet i Rhodesia. FN har rekommenderat
sanktioner mot Rhodesia,
och i förlängningen av detta finns ett
ansvar för att afrikaner från detta land
måste få hjälp från andra länder. Där
måste Sverige vara med.

Jag kommer, herr talman, att yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 3 a, 4, 5
a—b, 6, 8, 9 a—b, 10, 11 a—b, 12 a—c
och 13. Det är många reservationer,
men vi från mittenpartierna — på några
punkter har vi också glädjande nog högern
med oss — vill driva en mera aktiv
politik än vad regeringen har åstadkommit.

Man kan fråga sig om biståndsverksamheten
i första hand är hjälp eller allmosor
från de rika till de fattiga. Om
det gäller att lindra hunger och hjälpa
människor så att de verkligen har bröd
också för morgondagen, kan man säga
att det är en humanitär insats och, som
en del uttrycker det, allmosor. Men bistånd
är inte bara detta, utan också någonting
helt annat. Det är fråga om
medmänsklig solidaritet, om att dela
med sig till dem som har det sämre. Vi
som i förhållande till dem har ett överflöd
måste ta vårt ansvar. Det är också
fråga om ett samarbete mellan likar. Det
får inte vara något tal om hög och låg,
rik och fattig, ty vi behöver ju varandra.
Världen kan aldrig bli en, om inte
både rika och fattiga tillsammans försöker
att lösa de stora problemen.

Vi beklagar uppdelningen av världen
ur militär synvinkel i stormaktsblock,
som har enorma kapaciteter och vilka
vi inte hoppas skall komma i krig med
varandra. Denna uppdelning är olycklig.
Det är lika olyckligt om den blockbildning
som nu finns mellan rika och
fattiga folk, fortsätter. För den som har
haft tillfälle att några gånger vara i Förenta
nationerna framstår denna blockbildning
såsom en verklighet och, herr
talman, vem kan anklaga de fattiga folken
för att de försöker sluta sig samman
för att om möjligt göra klart för de
rika länderna vad dessas ansvar krä -

3f Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
ver? Vi sitter dock i samma båt. Mänskligheten
är en och odelbar. Det är i den
andan som även Sverige måste besluta
om u-landsproblemen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är synd att den studerande
ungdomen under de senaste dagarna
har kapat förtöjningarna till den
balans och eftertanke som krävs om
man vill påverka utvecklingen. Det är
synd att den hotar med odemokratiska
och våldsamma metoder för samhällsomdaningen.
Det är synd därför att
många liksom jag själv uppriktigt har
trott på ungdomens förmåga att skänka
vitalitet och ge nya initiativ åt samhällets
styrande instanser. Det var en besvikelse
att finna att den studerande
ungdomen så lätt låter sig ledas av fanatiska
politiska ytterlighetsmän utan
annan tanke än att riva ner och slå
sönder. Det är synd därför att motviljan
mot sådana metoder sprider sig och
kan medföra att inga ungdomliga reaktioner
längre tas riktigt på allvar. Det
är synd just nu, när en ungdomlig reaktion
till förmån för ett starkare engagemang
i u-hjälpen gör sig påmind utanför
våra portar. Den opinionsyttringen
kräver respekt och uppmärksamhet och
skulle ha fått det ännu mer om den
sluppit den bakgrund som kamraterna
tillhandahållit.

Nu kan ju ändå inte åsikten hos en
begränsad grupp, hur intensivt den
åsikten än framföres, avgöra riksdagens
beslut — de måste ge uttryck för en allmän
folkmening och avvägas mot alla
andra samhälleliga behov. Jag är visserligen
för min del övertygad om att
intresset när det gäller u-hjälp och därmed
viljan till ansträngningar för en
ökad sådan är under tillväxt. Men det
är en ömtålig och skygg företeelse som
måste behandlas varsamt om den inte
skall fly undan.

I den mån biståndsverksamheten har
karaktär av uppoffring som pålägges
svenska folket är en sådan varsamhet

särskilt nödvändig. Man blir ofta förvånad,
kanske litet besviken, över hur
vanligt det är att möta personer som
med inlevelse och eftertryck argumenterar
för en ökad u-hjälp men som när
det kommer till de konkreta förslagen
vill lägga kostnaderna och uppoffringarna
för denna ökning uteslutande på
andra grupper i samhället än den vederbörande
själv tillhör.

Biståndsverksamheten måste ha stabilitet
och en politisk förankring som
lämnar den i stort sett opåverkad av
tillfälliga stämningar. Den måste vara
realistisk. Även om vi i Sverige skulle
lämna u-hjälp i en sådan utsträckning
att vårt nuvarande välstånd totalt utplånades,
skulle effekten i u-länderna
bara bli en snabbt övergående krusning
på ytan. U-landsbiståndet måste, vare
sig vi vill det eller inte, anknyta till vår
förmåga att uthålligt klara av utfästelserna,
och detta kräver i sin tur ett
blomstrande och framåtskridande näringsliv
här hemma. Det kräver också
en god bytesbalans, så att valutapåfrestningarna
inte blir för stora. Åtgärder
för att främja vårt näringsliv kan på så
sätt bli en direkt stimulans även åt vår
förmåga att lämna u-hjälp. Man måste
sträva efter realism även så till vida att
den ökade resurstilldelningen skall meningsfullt
och effektivt kunna fogas in i
vidgade program.

Det är främst två krav som ständigt
måste vara tillgodosedda om engagemanget
skall kunna hållas vid liv och
förstärkas. Det ena gäller planmässig
och ekonomiskt väl motiverad användning
av medlen, det andra gäller goda
resultat i form av utvecklingseffekt.

Den statliga svenska biståndsverksamheten
är ganska ny. Den har byggts
upp snabbt. Misstag och felgrepp har av
naturliga skäl inte kunnat undvikas. Erfarenheter
har emellertid samlats, och
jag tror att man i dag kan säga att det
svenska biståndet — om man betraktar
de enskilda projekten — lämnas i stort
sett väl planlagt och övertänkt. Det är
viktigt att detta förhållande blir bestå -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. in.

ende och att det blir förstärkt även vid
de betydande ökningar i den statliga biståndsverksamheten
som nu kommer att
vidtagas. Detta fordrar kunnighet, förutseende
och fantasi.

Ett exempel på hur ökad penningtilldelning
måste kompletteras med andra
åtgärder för att komma till full nytta är
SIDA:s anslag till de frivilliga organisationerna
— jag tänker främst på missionens
verksamhet i u-länderna. Missionens
sekelgamla erfarenhet av arbete
ute på fältet och dess bakgrund, finansiering
genom frivilliga gåvor och personliga
uppoffringar, har skapat hos
dess ledare och fältarbetare en förmåga
att hushålla strängt med pengarna och
därmed att vinna förvånansvärt goda
resultat av insatserna. Det är självklart
att den svenska u-hjälpen måste tillgodogöra
sig denna förmåga genom att
lämna bidrag till missionens utvecklingsarbete.
Men det är lika självklart
att dessa bidrag skall ges efter regler
som förhindrar den verkan som rikliga
bidrag mycket tätt kan få — en försämrad
hushållning.

Följden har blivit en viss svårighet
att göra av med medel som SIDA har
avsatt för ändamålet. SIDA måste därför
nu söka nya och liberalare regler
för anslagstilldelningen. Jag tror för
min del att det är högeligen önskvärt
med en sådan liberalisering och att den
snabbt kommer till stånd. Jag har bara
velat peka på den svårighet som ibland
kan uppstå, om man vill bibehålla kravet
på bästa utbyte vid en snabb anslagsökning.
Och det måste man göra, ty
eu noggrann planering, en klok prioritering
och en god hushållning är precis
lika viktiga i fråga om u-hjälpen som
när det är fråga om inhemska utgifter.

När det gäller det andra kravet, goda
resultat av u-landsbiståndet i form av
utvecklingseffekt, är eu positiv bedömning
kanske inte lika lätt att göra. Det
är ett faktum att industriländernas bistånd
visar tecken på att stagnera, och
ett av de skäl som anges härför, det
främsta tror jag, är besvikelse över att

utvecklingseffekten av biståndet inte
har blivit vad man avsett och trott på.
Är detta sant, så är det allvarligt. Det
ger i så fall anledning till mycken eftertanke
— främst i fråga om biståndets
former kan ha varit mindre väl
valda, om en annan prioritering skulle
kunna ge bättre resultat osv.

I vilken mån vi i Sverige har anledning
att känna oss besvikna över bristande
effekt hos det svenska biståndet
är svårt att säga. Dels är den svenska
bilaterala u-hjälpen av så liten omfattning
internationellt sett, även i våra
s. k. huvudmottagarländer, att någon
allmänt skönjbar effekt inte gärna kan
påräknas, dels har direkta studier av de
skilda projektens värde i sina större
sammanhang ännu inte kommit så långt
att en klar bild kan erhållas.

Den bristande framgången av industriländernas
u-hjälp hittills — som
dock är av storleksordningen 10 miljarder
dollar per år — bör dock ge oss en
tankeställare.

Är det enprocentsmål för det statliga
biståndet som vi alla är överens om
ganska snart bör uppnås, även om vi
siktar på olika tidpunkter, kanske ett
dåligt mått? Kan man över huvud taget
ined någon höjd på procentsatsen uppnå
en tillräcklig effekt? Eller kommer
enbart statligt styrt bistånd att under
alla omständigheter visa sig vara otillräckligt? Vi

menar från högerpartiets sida att
u-hjälpen aldrig kan vara uteslutande
eller ens främst en fördelningsfråga.
Det gamla socialistiska talesättet att
fattigdomen kan fördras om den delas
av alla får verkligen inte bli vår handlingsnorm.
Den måste vara att bygga
upp välstånd genom att skapa nya nyttigheter
ur ännu slumrande eller missbrukade
resurser. Välstånd vinnes bäst
— det har utvecklingen både i vårt
land och i andra länder med all tydlighet
visat — genom ett näringsliv som
uppmuntrar och premierar enskilda
initiativ och arbetsinsatser och som
genom fri konkurrens åstadkommer én

Nr 28

Tisdagen den 28 mai 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

undan för undan större produktion och
produktivitet.

Det är därför som vi i vår u-hjälpsmotion
har velat foga in näringslivets
engagemang i totalbilden och har understrukit
värdet av att statsmakterna
genom olika åtgärder stimulerar svenskt
näringsliv till verksamhet i u-länderna.
Därför tror vi också på värdet av ett
alltmera utbyggt samarbete mellan de
statliga biståndsorganen och det svenska
näringslivet, så att åtgärderna från
bägge hållen samordnas till största
möjliga effekt.

Vi vill verka för och underlätta
etablering av svenska företag i u-länderna.
På det sättet kan enklast och
bäst dit överföras den erfarenhet och
skicklighet som har samlats i vårt land
liksom i industriländerna över huvud
taget och som visat sig ha en sådan
utomordentlig förmåga att bygga upp
och skapa nya värden. Den företagsamhet
som ganska fritt fått utvecklas och
finna sina egna effektiva former har
inom industriländerna åstadkommit
närmast fantastiska resultat. Den skulle
med all säkerhet kunna göra det också
inom u-länderna, om det bara bleve
tillräckligt lockande att etablera sig
där, med andra ord om goda vinster
kunde förväntas.

Låter man emellertid en rädsla för
att industriländernas investeringar i
u-länderna skall ge goda vinster leda
till att man försvårar, kanske sätter
spärrar för investeringarna, har man
vidtagit en utvecklingshämmande åtgärd
som inget statligt bistånd torde
kunna häva. Det är först när goda företagarvinster
är ett faktum som det blir
någonting att dela, och det är därför
bara genom sådana vinster som fördelar
kan uppnås både för värdlandet och
för investerarna och som verksamheten
kan få tillräcklig omfattning.

Det är slutligen sannolikt bara på
detta sätt som man kan uppnå den
snabba och självgenererande ekonomiska
framstegstakt som så småningom
gör u-länderna ekonomiskt jämställda

med industriländerna och därmed gör
fortsatt u-hjälp överflödig — vilket naturligtvis
måste vara det slutgiltiga målet
för våra ansträngningar.

Företagarinsatser kan främjas på
olika sätt. Man kan locka fram dem
genom skatteregler som stimulerar dem
eller åtminstone undanröjer faktorer
som hindrar dem. Man kan samordna
det statliga biståndet i form av t. ex.
utbildningsprojekt med företagsanläggningar,
och man kan med investeringsgarantier
minska företagarriskerna.
Gemensamt för alla dessa åtgärder är
att de sänker de förräntningskrav som
investerarna måste ställa upp för att
insatserna skall kunna verka lockande.
Åtgärderna har därför också en direkt
biståndseffekt.

Företagsetableringar främjar utvecklingen
var de än sker. Vi har därför
svårt att förstå motiven för att begränsa
investeringsgarantierna till de s. k.
huvudmottagarländerna. De skäl för
koncentration till dessa länder som gäller
för det bilaterala biståndet kan inte
gärna åberopas när det gäller garantierna.
Även utskottsmajoriteten vill ju
sträcka sig utanför kretsen av huvudmottagarländer
men av någon oförklarlig
anledning inte till en fri prövning
i alla u-länder.

De politiska förhållandena i mottagarlandet
kan naturligtvis inte lämnas
utan avseende. Vi bör i varje fall inte
inleda bistånd till regimer som förföljer
personer av annan ras, religion eller
politisk åsikt eller som är aggressiva
mot sina grannar. Men förhållandena
skiftar snabbt i de nya staterna, och
skall biståndet kunna läggas upp och
bedrivas efter de långsiktiga grunder
som är nödvändiga om det skall ge bästa
utbyte, så måste vi vara toleranta
och låta utvecklingseffekten vara viktigare
än politiska önskemål. Eftersom
vi själva är övertygade om det demokratiska
styrelseskickets överlägsenhet,
bör vi också kunna förutsätta att ökade
kunskaper och förbättrade levnadsförhållanden
skall vara goda medel för att

Tisdagen den 28 maj 19G8 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, in. in.

stensätta vägen mot mera demokratiska
styrelseformer.

Frågan om huvudmottagarländer diskuteras
både i propositionen och i andra
sammanhang. Som utskottet påpekar
är definitionen inte riktigt klar. När
det t. ex. gäller Sudan fick detta land
ett finansiellt bidrag för något år sedan
till ett vattenprojekt — vilket vi för
övrigt från högerpartiets sida opponerade
oss emot på grund av i landet pågående
rasförföljelser. Dessa torde fortfarande
pågå, om också med mindre
intensitet, men ändock läser vi i år i
propositionen att Sudan nu är ett huvudmottagarland.
Zambia, får vi höra,
är visserligen formellt inget huvudmottagarland,
men får ett bistånd som gör
det jämförbart.

Jag vill understryka utskottets önskemål
om klarare definitioner, om nu begreppet
huvudmottagarland över huvud
taget skall fylla en uppgift.

Det är visserligen naturligt att det
svenska biståndet, som alltid måste förbli
av helt underordnad betydelse i
världens totala biståndsflöde, starkt
koncentreras, om administrationskostnaderna
inte skall bli för höga, men
det är mycket som talar för att det kanske
mera bör koncentreras på uppgifter
där vi har god kompetens än på geografiska
områden.

Ett arbetsfält där Sverige har varit
pionjär och som vi även i fortsättningen
starkt prioriterar i fråga om de statliga
insatserna är familjeplaneringen.
Vi föreslår därför från högerpartiet att
det familjeplaneringsinstitut, som SIDA
förra hösten ville ha inrättat men tydligen
nu har tappat intresset för, verkligen
kommer till stånd. Vi anser att
ett sådant institut ökar möjligheten till
en effektiv samordning av de element
i form av forskning, planering och utbildning
som ingår i verksamheten, och
vi tror att det skulle ge oss bättre möjligheter
att driva fram och stimulera
insatser på detta för hela utvecklingen
alldeles fundamentala område.

Jag pekade nyss på att den .statliga

svenska u-hjälpen är en ganska ny företeelse.
Den har också vuxit snabbt. Det
är under sådana omständigheter naturligt
om organisationen inte genast har
kunnat finna sina lämpligaste former
och om den, även om så skulle ha varit
fallet, ändock med korta mellanrum
måste anpassas till förändrade förhållanden
och till gjorda erfarenheter.

Förra årets riksdag uttalade sig för
att hela biståndsverksamheten skulle
sammanföras under enhetlig ledning.
Detta har ännu inte lett till någon åtgärd
från regeringens sida, och det
trots att olägenheterna med splittringen
endast delvis har undanröjts. Vi yrkar
därför på att den översyn skall
verkställas som vi begärde redan i fjol.
Den är viktig inte minst för att finna
de lämpligaste formerna för administrationen
på fältet. Enligt vår mening
måste det vara önskvärt att så
långt möjligt utnyttja vår utrikesrepresentation
för den uppgiften. Det har
anmälts för utskottet att regeringen
tänker sig i större utsträckning än hittills
knyta särskilda biståndsattachéer
till ambassaderna. Detta är en metod
som visst bör prövas, men det förefaller
ännu angelägnare att göra beskickningarnas
personal i gemen kompetent
att sköta den normala fältadministrationen.
Utbildning i biståndsverksamhetens
administrativa problem måste
enligt vår mening bli en självklar sak
inom utrikesförvaltningen och det alldeles
oavsett hur u-hjälpen i övrigt organiseras.

Herr talman! Jag ber att senare få
återkomma med yrkanden om bifall
till de reservationer vid statsutskottets
utlåtande nr 128 där mitt namn förekommer.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I början av 1960-talet
proklamerade Förenta Nationerna detta
årtionde som utvecklingens årtionde för
de fattiga folken. Framstegen har emellertid
i viss mån inte blivit vad man av -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

såg. De senaste åren har i stället kännetecknats
både av en relativ ekonomisk
tillbakagång för många av utvecklingsländerna
och av en tillbakagång för det
internationella biståndsarbetet. Under
1960-talet har det skett en fortlöpande
minskning av detta bistånd. Kapitalöverföringarna
på privat väg var år
1966 ungefär lika stora som 1962 efter
att under 1965 tillfälligt ha varit något
större.

En annan oroande tendens är att en
mindre del av den totala överföringen
av resurser sker i gåvoform. I stället
ökar långivningen. På längre sikt måste
detta innebära att u-länderna måste använda
större del av sin export för att
betala räntor, utdelningar och amorteringar.

Att kapitalflödet från de rika delarna
av världen till de fattiga inte bara har
stagnerat utan till och med minskar beror
i första hand på att de största givarländerna,
bl. a. av valutaskäl, inte har
utökat den offentliga biståndsgivningen.
Vi vet också att några av dessa länder
under de senaste åren har lagt restriktioner
på de privata investeringarna
utomlands.

Till de länder som fortlöpande ökat
sitt bistånd hör Sverige. Det är dock ett
faktum att ökningen av det offentliga biståndet
gått mycket långsamt och att
vårt land alltjämt intar en mycket blygsam
plats vid internationella jämförelser
av biståndsvolymen. När riksdagen
1962 fattade principbeslut om att öka
u-landsbiståndet till en procent av nationalprodukten,
fanns det en förhoppning
hos oss alla att detta mål skulle
uppnås under 1960-talet. Den årliga ökningen
har emellertid hittills stannat
vid mindre än en tiondels procent per
år. Eftersläpningen har gjort att den
tidpunkt då man kan räkna med att nå
målsättningen flyttas fram år från år.

Det har också funnits och finns en
stark opinion för att man borde gå litet
snabbare fram. I riksdagen har mittenpartierna
under flera år förordat en
kraftfullare biståndspolitik, men försla -

gen har regelbundet avvisats av alliansen
socialdemokraterna-högern. Jag
tror inte att man skall underskatta den
opinion som finns ute bland allmänheten
och som inte minst SIDA, före detta
NIB, varit orsak till. Ungdomens inställning
till u-landsfrågorna har manifesterats
de senaste dagarna. Ser man
detta i samband med talet om vårt välfärdssamhälle
tror jag inte att vi har
någonting att skryta över. I propositionen
101, som vi nu behandlar, föreslås
att enprocentmålet skall uppnås 1974/
75. Som vi framhållit såväl i motion som
i reservation vill vi ha en snabbare takt,
med andra ord att målet skall nås 1972/
73. Målsättningen innebär, som herr
Dahlén redan framhållit, en höjning
med 100 miljoner kronor för instundande
budgetår.

Även om SIDA, vårt eget biståndsorgan,
av kända eller okända skäl inte
kan åstadkomma mera, vet vi att vi har
möjligheter att via de internationella
biståndsorganen hjälpa behövande människor.

Mittenpartiernas presenterade förslag
syftar till att större delen av ökningen
skall gå till internationella organ. Av
alla de enorma problem vi ställs inför
på det internationella fältet är det väl
befolkningssituationen och den hotande
livsmedelskrisen som kanske skrämmer
allra mest. Redan med nuvarande befolkningstal
i u-länderna är tillgången
på livsmedel i flera av dessa länder alltför
liten. Vad som skall hända fram till
sekelskiftet — alltså de närmaste 30
åren — om den nuvarande utvecklingen
fortsätter skrämmer mig personligen.
År 2000 skulle i så fall jorden befolkas
av bortåt dubbelt så många människor
som nu, och den helt övervägande delen
av den befolkningsökningen kommer
att falla på u-länderna.

Redan nu är försörjningsgraden inte
högre än att en tredjedel av världens
befolkning lever i relativ välmåga —■
och dit får vi väl räkna det rika landet
Sverige — en tredjedel lever i ett gränsskikt
mellan mättnad och undernäring,

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

och en tredjedel lever i direkt svält.
Kommer vi över huvud taget att kunna
bemästra den situation som ligger hotande
nära framför oss?

Alla är väl eniga om att man för att
komma till rätta med försörjningssituationen
måste söka sig fram på två olika
vägar: för det första gäller det att öka
livsmedelstillgången och för det andra
— som redan framhållits — att försöka
dämpa befolkningstillväxten.

När det gäller försöken att dämpa befolkningstillväxten
är det ett beklagligt
faktum att det fortfarande är mycket
svårt att konstatera några större framsteg
på befolkningsplaneringens område.
Men även om vår hjälp är ringa tror
jag ändå att vi i samarbete med andra
länder inte behöver se alltför mörkt på
situationen.

Den akuta försörjningssituationen
måste angripas både genom åtgärder
som ökar u-ländernas egen livsmedelsproduktion
och genom tillförsel av livsmedel
utifrån.

Den på lång sikt viktigaste åtgärden
är naturligtvis att med olika medel försöka
öka produktionen i u-länderna. Insatser
behövs både för att åstadkomma
en rationellare produktionsteknik och
en effektivare marknadsföring av varorna.
Det kan dock vara värt att understryka
att produktionsökningen hittills
under efterkrigstiden varit procentuellt
lika i u-länder och i-länder. I iländerna
har detta betytt en ökning av
produktionen per capita. Verkligheten
för u-länderna däremot är att produktionsökningen
där har sackat efter på
grund av den befolkningsökning som
har skett.

Det räcker alltså inte med att begränsa
insatserna till att bygga upp en bättre
produktionsapparat i u-länderna. Det är
dessutom nödvändigt att jordbruksproduktionen
i industriländerna i högre
utsträckning än nu inriktas på produktion
för hjälpsändningar. Många sakkunniga
bedömare menar att Indien och
även en del mindre länder redan nu
skulle ha varit inne i en djupgående

hungerkris om man inte haft de stora
överskottslagren i USA att tillgå under
1950-talet och början av 1960-talet. Men
spannmålslagren i USA och andra viktiga
exportländer var störst redan åren
1961—1962. Sedan dess har en allt snabbare
avtappning ägt rum. Nu finns i
USA inte mer än vad man behöver lagra
för beredskapsändamål. Varken i
USA eller andra länder borde det därför
vara fråga om att bli av med ett besvärligt
överskott, utan om att producera
mera livsmedel för att genom export
till fattiga länder förhindra död,
nöd och lidande. Skall dessa ambitioner
ha någon framgång erfordras av politiska
skäl en internationell lösning. En
betydande internationell aktivitet råder
också för närvarande på livsmedelsområdet.
Vid sommarens möte med FN:s
ekonomiska och sociala råd väntas dessa
oerhört svåra frågor eventuellt kunna
lösas.

Centerpartiet och folkpartiet har redan
tidigare i år föreslagit att Sverige
bör ta initiativ till en fond för multilateral
livsmedelshjälp, vilken skulle kunna
användas för att för u-ländernas räkning
på världsmarknaden göra uppköp
ur överskottsproduktionen av livsmedel.
Inte heller i år har vi lyckats få socialdemokrater
och högermän i utskottet
med oss på detta förslag.

När man diskuterar u-landsbiståndets
omfattning och former finns det enligt
min mening anledning att stryka under
att det behövs kraftansträngningar både
från offentligt och privat håll för att
öka det samlade biståndet samt större
insatser för att åstadkomma en snabbare
ekonomisk tillväxt i dessa länder.

Till det som är nytt i årets regeringsförslag
till ram för biståndsverksamheten
hör förslaget om investeringsgarantier
för privata investeringar. Man expedierar
därmed en beställning, eftersom
riksdagen vid flera tillfällen uttalat
sig för att ett system med investeringsgarantier
borde införas i Sverige i
avvaktan på en internationell lösning.

Från centerns sida ansluter vi oss till

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1908 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

de allmänna riktlinjer för verksamheten
som regeringen föreslagit. Det är bara
på en punkt som vi har en avvikande
mening. Det är när man föreslår att garantisystemet
till en början begränsas
till de s. k. huvudmottagarländerna av
svenskt bistånd. Staten är säkert inne
på en riktig väg när man begränsar sina
insatser på fältet till några få länder.
Insatserna sker då i koncentrerad form
och blir sannolikt mera effektiva. Däremot
finns det inget som säger att de
svenska privata företag som är etablerade
eller vill etablera sig i u-länder arbetar
under samma villkor. Det finns
såvitt jag kan förstå ingenting som säger
att den bästa utvecklingseffekten
skulle uppnås genom industriell eller
jämförbar verksamhet i just dessa sju
länder.

Ett grundläggande villkor för att
statsmakterna genom investeringsgarantier
skall stödja u-landsinvesteringarna
bör vara att de kan inordnas i ett lands
utvecklingsplan och tjäna landets sociala
och ekonomiska framåtskridande.
Därutöver krävs naturligtvis att myndigheterna
i vederbörande u-land finner
att investeringarna är önskvärda och
att man ger sitt stöd till dem för att ernå
ett fullgott resultat. Andra begränsningar
tror jag inte behövs på detta område.
Den snäva gränsdragning som föreslagits
i propositionen skulle på ett
allvarligt sätt begränsa de totala svenska
biståndsinsatserna. Det kan också vara
skäl att, som reservanterna i utskottet
gör, erinra om att en stor del av den
statliga biståndsinsatsen görs på multilateral
bas och till avsevärd del kommer
andra länder till godo än de nuvarande
huvudmottagarländerna när det gäller
vår egen biståndsverksamhet, alltså den
bilaterala.

Från oppositionspartiernas sida har
vi också pekat på andra punkter, där vi
tror att en samordning av statliga och
privata initiativ skulle vara till gagn. I
en reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 framhåller vi vikten
av att skattesystemet här hemma får så -

dan utformning att svenska investeringar
i u-hinderna stimuleras. Till stöd för
detta ställningstagande har vi bl. a. anfört
att FN:s generalförsamling enhälligt
rekommenderat regeringarna i de
kapitalstarka länderna att vidta åtgärder
för att främja strömmen av enskilda
investeringar till utvecklingsländerna,
t. ex. i form av lättnader i beskattningen.

Även andra former av samverkan
mellan staten och näringslivet är tänkbara.
Det finns ingenting som hindrar
att staten och enskilda företag skulle
satsa på gemensamma projekt. Detta
kan ske i form av paketprojekt, där enskilda
företag svarar för vissa delar av
projektet och staten genom SIDA för
andra delar. En industrianläggning kan
kompletteras med en yrkesskola, jordbruksprojekt
med förädlingsindustrier
osv.

Det är också angeläget att näringslivet
får hjälp med att söka lämpliga investeringsobjekt.
För detta ändamål har
vi föreslagit inrättandet av en »förinvesteringsfond».

Inte heller bör man glömma bort de
insatser som görs av missionen och
andra organisationer. Beträffande dessa
delar jag helt de synpunkter som har
framförts av såväl herr Dahlén som
herr Virgin. Också här är en ökad samverkan
med statsmakterna önskvärd. I
centerns och folkpartiets gemensamma
partimotion ingår bl. a. krav på ett anslag
till de frivilliga organisationernas
insatser. Detta tror vi skulle vara väl använda
pengar, ty de frivilliga organisationerna
har redan bevisat att de kan
göra goda insatser i dessa länder.

Till sist vill jag anföra några ord om
biståndsverksamhetens organisation.
Jag instämmer i vad som tidigare har
sagts på denna punkt. Biståndsarbetet
lider otvivelaktigt fortfarande av den
relativt starka administrativa splittringen.
Förutom SIDA är utrikesdepartementet,
finansdepartementet och handelsdepartementet
ansvariga instanser i
sammanhanget.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Biståndspolitiken berör i hög grad våra
relationer till andra länder. Därför
är det väl också naturligt och riktigt att
den läggs under utrikesdepartementet.
Det är också nödvändigt, herr talman,
om vi ser på vår egen organisation,
SIDA, att man anlitar experter såväl
för det administrativa och organisatoriska
arbetet här hemma som för arbetet
ute på fältet. Det måste vara män
och kvinnor som tar sin uppgift på
fullt allvar, så att vi inte skall behöva
uppleva att de pengar som satsas över
statskassan blir en hjälp åt anställda i
vårt eget land. Det är ju ändå inte meningen
med denna verksamhet.

Herr talman! Med det anförda kommer
jag att yrka bifall till de reservationer
som är undertecknade av företrädare
för centerpartiet.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Dagens u-landsdebatt
sker mot en mycket skrämmande och
obehaglig bakgrund, nämligen att de
fattiga folken håller på att bli ändå fattigare.
U-ländernas situation kännetecknas
fortfarande av tilltagande svält,
överbefolkning, analfabetism samt också
ekonomisk stagnation i flera fall. Det
finns anledning erinra om att vi bara
för några år sedan trodde att förhållandena
ganska snabbt skulle förbättras. I
stället har de snarare försämrats. Trots
växande hjälpinsatser från industriländernas
sida vidgas klyftan mellan rika
och fattiga folk.

Inte heller u-ländernas ekonomiska
situation i allmänhet har förbättrats.
Prisutvecklingen på framför allt de råvaror
som utgör den tunga posten i uländernas
export har varit ofördelaktig
— trots de ökade ansträngningar som
gjorts för att få till stånd flera långsiktiga
handelsavtal med stabilisering av
priserna. För u-länderna gäller också
att de härigenom har ådragit sig en allt
större skuldbörda.

Sammantagna ger dessa utvecklings -

linjer en förfärande bild av världens
och människans situation.

I Sverige har vi i likhet med flertalet
industrialiserade länder •—- vi är inte
ensamma i detta fall — kunnat konstatera
hur medvetandet om denna situation
ökas. Solidariteten med de fattiga
folken och viljan att hjälpa har vuxit
sig allt starkare inom bredare och bredare
grupper. Inom samtliga demokratiska
partier råder också full enighet
om att vi måste göra mera för u-länderna
och göra det bättre och fortare.

Partiernas engagemang i u-hjälpsfrågan
uppfattas emellertid av många som
klart otillräckligt, framför allt då man
kommer så långt att de ekonomiska besluten
skall fattas här i riksdagen. Man
kräver otåligt att vi på ett mera generöst
sätt och snabbare än hittills skall
öka de statliga u-hjälpsinsatserna. Denna
otålighet är väl förståelig. U-ländernas
situation är sådan att alla insatser
egentligen alltid kommer att framstå
såsom för små. För oss politiker bör
dock det växande engagemanget bland
allt större grupper för förbättrade ulandsinsatser
tjäna som en klar uppfordran.

Men lika väsentligt som det är att vi
politiker söker infria denna växande
opinions vilja till solidaritet med de
fattiga folken, lika viktigt är det att vi
klargör vissa grundläggande förutsättningar
för ökade hjälpinsatser från
svensk sida. Det tillhör vår informationsskyldighet.

Den främsta av dessa förutsättningar
är en stabil ekonomi i vårt eget land.
Denna synpunkt har alltför ofta undervärderats.
Faran är att en konjunkturnedgång
i industriländerna, eller en
allmän försvagning av ekonomin med
viss punktvis arbetslöshet som följd,
snabbt kan leda till ett ökat motstånd
mot växande internationella åtaganden.
Därför är det så viktigt att den ekonomiska
politiken lägger grunden till en
snabb och stabil välståndsutveckling,
som verkligen kan ge utrymme för växande
biståndsinsatser.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Det finns folk som blir moraliskt indignerade
när man framhåller sambandet
mellan Sveriges ekonomiska utveckling
och vårt u-landsbistånd. Man utgår i
stället från att u-hjälpen endast får vara
ett sådant uttryck för internationell solidaritet
som inte får blandas ihop med
givarländernas — i detta fall i-ländernas
— ekonomiska situation. Avståndet mellan
givarlandets, t. ex. Sveriges, standard
och u-länderna anses under alla
omständigheter vara så stort att anslagen
och hjälpen till de fattiga länderna
inte kan låta sig påverka av någon
snäv standardmässig bedömning. Inget
kan vara mera kortsynt. En i och för
sig önskvärd och riktig ökning av Sveriges
u-landsbistånd måste nämligen
bygga på en bred opinions uppfattning.
All erfarenhet visar att denna opinion
är svårare att skapa om vi drabbas av
ekonomiska svårigheter med arbetslöshet
eller inflation. För att kunna hjälpa
och hjälpa mer måste vi därför skapa
ökade resurser inom landet, även om det
temporärt leder till att avståndet standardmässigt
mellan vårt land och u-länderna
rent statistiskt sett bibehålies
oförändrat.

En annan viktig förutsättning — både
för u-landsbiståndet som sådant och av
hänsyn till opinionen — är att de resurser
vi avsätter till utvecklingshjälp
verkligen kommer till en effektiv användning,
att man satsar på områden
där effekten blir den största och att
hjälpen inriktas på områden där vi
svenskar av traditionell eller institutionell
erfarenhet har de bästa förutsättningarna.
Jag tror att varje svensk vill
ge ett större bidrag under förutsättning
att han också vet att lians bidrag kommer
till nytta.

Från denna synpunkt är det ytterst
beklagligt att den socialdemokratiska
majoriteten avvisat högerpartiets förslag
om ökad forskning kring u-landsproblematiken,
om resultatvärdering av
varje biståndsprojekt och om inrättande
av ett samordningsorgan mellan de biståndsgivande
myndigheterna, riksdag,

näringsliv, mission och andra humanitära
organisationer. Alla förslagen är
avsedda att effektivisera u-hjälpen,
bredda informationen om hjälpen och
därigenom också bredda opinionen för
hjälp.

SIDA har visserligen gjort åtskilligt
för att informera och sprida kunskap
om sin verksamhet, men det räcker inte.
SIDA behöver hjälp, och den hjälpen
avvisas nu av regeringen.

Med särskild glädja vill jag konstatera
att årets proposition ger intryck av
en växande insikt om att u-hjälp inte
bara består av statliga och med skattemedel
betalda insatser. All aktivitet som
ger länderna ett ekonomiskt utbyte och
som bidrar till att föra deras utveckling
framåt måste beaktas i en realistisk ulandsdebatt.
Hur skall man tolka socialdemokraternas
sura antydan i utskottet
att den privata hjälpen i form av kapitalflöde
långt ifrån alltid har en utvecklingsfrämjande
effekt för mottagarlandet?
Det framgår inte entydigt av ordalydelsen.
En läsare får närmast det intrycket
att man på den kanten anser att
den socialistiska dogmatiska uppfattningen,
att strängt taget intet gott kan
komma ur enskilda näringsinitiativ,
skall avgöra också u-hjälpens inriktning.

Sedan länge har u-landsdebatten kretsat
kring frågan om biståndets storlek.
Högerpartiet har, liksom regeringen, nu
framlagt en konkret plan för hur ökningen
av det svenska biståndet skall
kunna leda fram till detta etappmål.
Jag anser det vara av stort värde att
man nu lägger fast en plan för ökningen
av u-hjälpen. Det är bra att så skett.
Även om det verkar litet paradoxalt
tycker jag att det är ännu bättre att
denna plan inte slaviskt behöver följas,
utan att ytterligare påslag kan göras
om ekonomiskt utrymme finns och, inte
minst, om särskilda hjälpinsatser av
speciell natur kräves, t. ex. för återuppbyggnad
av Syd- och Nordvietnam
om man kan åstadkomma fred i dessa
sargade länder.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Däremot är det ett svaghetstecken,
att socialdemokraterna avvisat tanken
på att även fastställa en plan för ökning
av det privata kapitalflödet till
u-länderna, såsom vi i högerpartiet begärt.
En lika snabb ökning av denna
hjälp som av statsanslagen skulle ge
åtskilliga hundratal miljoner kronor i
svenskt stöd till u-länderna, på samma
gång som det internationella enprocentmålet
skulle kunna uppnås flera år
tidigare.

Det är också ett viktigt steg som tas,
när vi nu genomför det system för investeringsgarantier
som inte minst vi
från högerhåll har efterlyst under
många år. Vi hade väl allra helst sett
att ett sådant system hade kunnat upprättas
på internationell basis. Av allt
att döma tycks dock en sådan lösning
fortfarande vara mycket avlägsen. I
avvaktan på ett samlande internationellt
grepp har vi därför från högerhåll
under många år påyrkat någon
form av ett nationellt uppbyggt invester
i ngsgarantisystem.

Jag skall inte gå närmare in på de
avvikelser som vi vill ha från det förslag
som regeringen har framlagt. Det
har herr Virgin redovisat. Jag vill endast
på denna punkt konstatera, att vad
u-länderna nu behöver är ett ökat kapitalinflöde
utan att man samtidigt ådrager
dem en ökad skuldsättning. Investeringsgarantisystemet
kan på sitt sätt
också medverka till detta.

Däremot är det med beklagande vi
konstaterar, att framstegen på det handelspolitiska
området uppenbarligen
låter vänta på sig. UNCTAD-mötet i
New Delhi, som motsågs med både förhoppningar
och farhågor, lyckades inte
lösa särskilt många av de intrikata frågor
som man hade kommit samman för
att diskutera. De flesta frågorna kvarstår
olösta, och det fanns onekligen en
tendens att skjuta svårigheterna på
framtiden. Men kanske bör vi ändå inte
vara enbart besvikna på UNCTAD-mötets
resultat, ty även om inte många
konkreta resultat uppnåddes, gjordes

ju en del rätt viktiga framsteg. I-länderna
var genomgående, såsom vi har
uppfattat det — vi var ju inte där, men
handelsminister Lange var där och jag
hoppas att han senare lämnar en ingående
redogörelse för mötet — mera
positiva till u-ländernas önskemål denna
gång jämfört med mötet för fyra år
sedan. Uppslag, som tidigare framförts
och som då avfärdats såsom helt orealistiska,
togs ändå upp till behandling
denna gång. Men om möjligheterna att
uppnå förbättringar på det kommersiella
planet ter sig relativt dystra för
ögonblicket, gäller det i än högre grad
för vårt land att satsa mer på andra
former av biståndsverksamhet. Det är
i detta sammanhang framför allt en
fråga, som jag något vill beröra.

Sverige har på familjeplaneringens
område haft en ledande ställning egentligen
redan före andra världskriget.
Det är inte för mycket sagt om man
hävdar att vi har varit banbrytande
när det gällt att skapa en ökad förståelse
för familjeplanering såsom en förutsättning
för effektiv u-hjälp i övrigt.
Det är väsentligt att våra ansträngningar
på detta område verkligen fullföljes
och intensifieras. Med nuvarande utvecklingstakt
kommer världens befolkningsantal
att fördubblas fram till år
2000. Det innebär att jorden då skulle
komma att hysa omkring 7 miljarder
människor, om nu detta är biologiskt
möjligt. Hur allvarlig hela denna problematik
är förstår man när det konstateras
att även med en tämligen effektiv
befolkningsbegränsning kommer
jorden år 2000 att rymma omkring 6
miljarder människor; ökningen skulle
trots allt bli 2,5 miljarder människor.
Mot denna bakgrund kan man inte nog
framhålla hur viktigt det är att Sverige
också i fortsättningen försöker behålla
och om möjligt gärna förstärka den ledande
roll vi haft i arbetet på en effektiv
familjeplanering.

Vi måste också arbeta för att skapa
opinion för sådana insatser från de
andra biståndsgivande länderna. Det

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. nt.

finns alltjämt många som ställer sig avvisande
eller tveksamma till insatser
på familjeplaneringens område.

En svårighet för verksamheten på
detta fält har varit att vi saknar ett
speciellt planerings- och forskningsorgan.
Tanken på ett familjeplaneringsinstitut
har därför vid olika tillfällen
förts fram av oss, och även i år aktualiserade
högerpartiet den saken i ulandsmotionen.
Ett sådant institut skulle
bl. a. fungera som rådgivare till SIDA
och svara för vetenskapliga och metodologiska
frågor.

Utskottets långa utläggning om att
ett sådant institut inte behövs därför
att SIDA arbetar med konsulter och
därför att man byggt upp en särskild
forsknings- och utbildningsgrupp med
nära anknytning till SIDA:s familjeplaneringsenhet,
verkar inte övertygande.
Och än mindre övertygande blir den
när man till sitt försvar åberopar att
forskning på området bedrivs i USA.
SIDA i all ära, men uppenbarligen kan
denna myndighet inte åta sig att lösa
allt; uppenbarligen skulle ett särskilt
familjeplaneringsinstitut ge större stadga
och intensitet åt de familjeplanerande
åtgärderna från svensk sida.

Särskilt viktig i detta sammanhang
är utbildningsverksamheten. Institutet
skulle kunna leda och organisera utbildningen
både här hemma och bland
den inhemska personalen ute på fältet
betydligt verksammare än vad som nu
är fallet.

Vi tror att mycket skulle kunna vinnas
om Sverige tog ett initiativ i denna
riktning. I själva verket har vi inte tid
att sitta ner och vänta på att andra länder
skall bli mogna att ta itu med den
här problematiken — då är risken att
det dröjer för länge. Ett litet land som
Sverige har här ett utmärkt tillfälle att
prestera en avgörande insats på ett betydelsefullt
område.

I samband med förslaget om ett
svenskt familjeplaneringsinstitut har vi
också kommit in på frågan om forskning
kring u-landsproblematiken och

dess betydelse. Jag tror inte det råder
någon som helst tvekan om att den
känsla av villrådighet och tveksamhet
som fortfarande präglar mycket av
u-landsarbetet och de många besvikelser,
som tyvärr upplevs i samband med
misslyckade projekt, har sin grund i
bristfälliga kunskaper på i-Iändernas
sida. I själva verket kan man nog säga
att många forskare i dag tämligen väl
vet hur månens baksida ser ut, men
det är förbluffande många som vet för
litet om människorna, om de kulturmiljöer
och den samhällsstruktur som
historiskt och traditionellt råder i olika
u-länder. De som har en direkt personlig
erfarenhet av praktiskt u-landsarbete
brukar kunna dra massor av
exempel på hur u-landsprojekt, som
sett utmärkta ut på papperet, ändå slagit
fel. Varför har de slagit fel? Därför
att de som lett projektet saknat tillräckliga
kunskaper om förhållandena i
u-länderna. Ofta är det inte på det tekniska
området som det brister, utan
förklaringen till misslyckandena ligger
som regel i för oss svåråtkomliga irrationella
faktorer i u-ländernas samhällsstruktur.
Dessa faktorer kommer man
inte åt på annat sätt än genom en effektivare
forskning och ett ökat kunskapsinhämtande.

I vår motion till årets riksdag har vi
därför föreslagit att ett u-landsforskningsinstitut
skall inrättas vid något av
våra universitet liksom en särskild professur.
Det är inte mycket, det är jag
helt medveten om, men det är en början
och en grund att bygga på när det gäller
att i större utsträckning utveckla
den akademiska utbildning som behövs
för att u-landshjälpen från Sveriges
sida skall bli effektiv i fortsättningen.

Herr talman! När högerpartiet ställt
sig bakom huvuddragen i uppläggningen
av den svenska mhjälpen, innebär
det inte att vi över lag accepterar allt
vad regeringen föreslagit. Jag har pekat
på flera områden där förstärkningar
kan göras, och det finns också andra.
Men viktigast är att regering och

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

riksdag de kommande åren utnyttjar
de möjligheter till ytterligare ökning
av både statsanslagen och det privata
kapitalflödet som det nu framlagda förslaget
förutsätter. Vi har ett ansvar för
att den unga opinion, som i den internationella
solidaritetens tecken hårdare
driver kravet på ökade insatser,
får sina önskemål kanaliserade i praktiskt
realiserbara förslag. Den uppgiften
ligger på statsmakterna, och den
uppgiften måste infrias.

Herr WERNER (vpk):

Ilerr talman! Skall vi vinna en starkare
uppslutning bland den svenska allmänheten
för en aktivare u-landspolitik
är det enligt vår mening nödvändigt att
den svenska u-landspolitiken tas upp
till prövning.

Vi har i vår principmotion erinrat om
den kritiska debatt som pågår om den
s. k. u-hjälpen i allmänhet liksom om
den svenska biståndspolitiken. I departementschefens
formulering i proposition
nr 101 av biståndsprogrammets
motiv och mål bekräftas riktigheten av
denna kritik. Där begränsar man den
internationella solidaritetspolitiken till
»att de bättre lottade har en moralisk
plikt att bistå de sämre ställda». Man
säger ingenting om nödvändigheten av
att stödja de fattiga folkens frihetskamp
mot den kapitalistiska utplundringen.
Man gör ingen analys av orsakerna till
att befolkningsmajoriteten i vissa länder
lever i fattigdom och svält, medan
levnadsstandarden för privilegierade
grupper i andra länder är mångdubbelt
större. När analytiska uttalanden göres
är de ofta ofullständiga och därför oriktiga,
som när i propositionen sägs att
»de senaste årens många öppna mellanfolkliga
konflikter nästan undantagslöst
uppstår i de fattiga delarna av världen».

Utan tvivel är Vietnam en fattig del
av världen, men dess fattigdom är knappast
en tillräcklig förklaringsgrund till
att landet utsätts för militärt angrepp
och utrotningskrig från ett av världens

rikaste länder, Förenta staterna. Även
när det gäller den konkreta svenska biståndspolitiken
saknas helt analys av
dennas hittillsvarande utveckling. Detta
är desto mera anmärkningsvärt som
denna proposition är avsedd att utgöra
ett slags grundval för en internationell
biståndspolitik, som är planerad på något
längre sikt än hittills varit fallet.
Det föreslås t. ex. att biståndet även i
fortsättningen skall koncentreras till
vissa s. k. huvudmottagarländer — Tunisien,
Tanzania, Kenya, Etiopien, Sudan,
Pakistan och Indien, eventuellt
även Zambia. Men i propositionen ges
ingen som helst redogörelse för den
ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen
i dessa länder under den tid
svenska biståndsinsatser har gjorts. Har
dessa biståndsinsatser blivit bidrag till
förbättrade förhållanden för folkets breda
lager, eller har de i det väsentliga
utgjort ett stöd för en reaktionär regim
som står i vägen för en verklig utveckling?
Frågan kan konkretiseras till att
gälla t. ex. Etiopien, där eu feodal regim
håller sig kvar vid makten genom
en barbarisk undertryckningspolitik.

I propositionen finns inte ens något
försök att ge svar på dessa enligt vår
mening grundläggande frågor. Därför
understryks det väsentliga i de krav vi
ställt i motionerna I: 523 och II: 563 om
en utredning av formerna och inriktningen
för den fortsatta svenska politiken
i förhållande till u-länderna — en
utredning som tar hänsyn till moment
vilka framkommit under de senaste
åren.

Kritiken mot de nuvarande formerna
för den svenska biståndspolitiken kan
sammanfattas i följande punkter.

1. En allt större del av det svenska
biståndet ges i form av bilaterala kapitalöverföringar,
medan den multilaterala
delen, som huvudsakligen kanaliseras
via något av FN:s olika sociala
och ekonomiska organ, minskar.

2. Genom västmakternas och de internationella
kapitalintressenas dominans
i de multilaterala biståndsorganisationerna
bibehålls u-ländernas bero -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
endeställning. Detta gäller särskilt organ
som världsbanken, OECD:s hir
ståndsinstitution DAC och FAO. Därför
borde den svenska u-hjälpen utgöras av
direkt bilateralt bistånd.

3. Trots den uttalade principen att
hjälpen skulle ges utan bindning har i
praktiken en mycket stor del av det
svenska biståndet bundits till inköp av
svenska varor och tjänster.

4. Frånsett projektet i Tanzania går
huvuddelen av svenska biståndet till
länder med utvecklingsfrämmande oligarkier
och militärdiktaturer. Något bistånd
till de socialistiska länderna i
den tredje världen utgår däremot icke.

5. U-hjälpen är i alltför stor utsträckning
inriktad på projekt av underordnad
betydelse i utvecklingshänseende,
t. ex. familjeplanering.

6. U-landsbiståndet utgör en alltför
ringa del av nationalprodukten, och
dess ökning går i alltför långsam takt.

7. Andelen lån borde minska till förmån
för direkta bidrag. Lånen bör ha
en mycket låg ränta — eller ingen ränta
alls — och lång löptid.

8. Den svenska u-hjälpen har i många
avseenden sammankopplats med privata
kapitalintressen och fått den utformning
som det privata näringslivet begärt.
En växande eftergivenhet för privatkapitalets
krav kan noteras, vilket
också i år kommer till uttryck i regeringens
förändrade hållning till kravet
på statliga investeringsgarantier för privata
investeringar i u-länder.

Vid en prövning av den svenska ulandspolitiken
måste uppmärksamheten
enligt vår mening inriktas på följande
tre huvudavsnitt.

1. Handelspolitiken. Den huvudsakliga
hjälp som utifrån kan ges till u-ländernas
ansträngningar att upprätta en
ekonomi med så stor tillväxtförmåga
som möjligt torde ligga på den internationella
handelspolitikens område. De
nuvarande handelsrelationerna privilegierar
de redan rika länderna, vilket
måste ändras därhän att de gynnar de
industriellt outvecklade länderna. Sverige
måste helhjärtat stödja u-ländernas

krav såsom de har utvecklats bl. a. i
Alger-chartan. Oavsett övriga rika länders
handlingssätt bör Sverige separat
vidta följande åtgärder. Vi bör avskaffa
tullar och skatter som fortfarande
drabbar vissa tropiska produkter. Vi
bör uppställa bestämda mål för importen
av råvaror och färdigvaror från uländerna.
Vi bör medge viss tullfrihet
för u-ländernas industrivaror och underlätta
u-ländernas marknadsföring av
sina varor i Sverige och stimulera handelsutbytet
med u-länderna genom en
ökad informationsverksamhet.

2. Stöd till nationella och sociala befrielserörelser.
En del av stödet till uländerna
gäller Sveriges stöd till sociala
befrielserörelser för bekämpande av kolonialism
och nykolonialism i alla dess
olika former. Därför är ett viktigt inslag
i en effektiv u-landspolitik, som
verkligen syftar till att främja en progressiv
utveckling, direkt stöd till nationella
och sociala befrielserörelser. Vi
har också i särskilda motioner framställt
förslag om anslag dels till Demokratiska
republiken Vietnam och Nationella
befrielsefronten i Sydvietnam,
dels till befrielserörelser i de av Portugal
förslavade länderna i Afrika, vilken
motion för övrigt avslogs för er.
vecka sedan.

Herr talman! Låt mig i sammanhanget
med några ord beröra det uppseendeväckande
i att samtidigt som Sverige
stöder befrielserörelsen Frelimo genom
bidrag till Mopambique Institute, tillåts
ett svenskt företag att stödja den portugisiska
kolonialregimens kamp mot
befolkningen i Mopambique.

Återigen i samband med en fråga som
berör solidariteten med människor som
kämpar för nationell och social frigörelse
framträder huset Wallenberg —
Enskilda banken — genom ASEA:s
medverkan i Cabora-Bassa-proj ektet och
ställer sig i praktiken solidariska inte
med de förtryckta, utan med förtryckarna.
Samtidigt försöker man skjuta de
sysselsättningshotade arbetarna vid
ASEA i Ludvika framför sig och genom
vad som rätteligen borde kallas för ut -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

pressning få dessa att uttala sig för företagets
engagemang i Mozambique.

Regeringens försök att komma ur
motsatsförhållandet genom att, samtidigt
som Sverige indirekt stöder befrielserörelsen
Frelimo, hävda att den nuvarande
lagstiftningen lägger hinder i vägen
och att detta inte är en investering,
utan en försäljning från ASEA:s sida,
är tveksamt. Denna distinktion mellan
investering och försäljning är ohållbar,
eftersom ASEA ju rimligen inte kan
räkna med att få några pengar från
Portugal förrän tidigast en bit in på
1970-talet. Det blir därför angeläget för
ASEA att projektet förverkligas och fungerar
så länge att man får tillbaka vad
man satsat, och i vart fall till dess kommer
företagets och Salazarregimens intressen
i Mocambique att bli identiska.

Jag vill med anledning av ASEA:s
agerande i detta fall ställa följande fråga
till regeringen: Avser regeringen att
undersöka möjligheterna att genom lagstiftning
ange riktlinjer för svenska företags
handel och i detta sammanhang
försöka förhindra handel med sådana
regimer, som driver en politik som
uppenbart strider mot konventionen om
de mänskliga rättigheterna?

3. När det gäller biståndsverksamhetens
omfattning och inriktning måste
den grundläggande principen för all biståndsverksamhet
till u-länderna vara,
att den skall tjäna de fattiga ländernas
ekonomiska och sociala utveckling.

All sammankoppling mellan u-hjälp
och privata kapitalintressen bör upphöra.
Utvecklingsbiståndet bör inriktas på
länder med regimer som förmår att nyttiggöra
biståndet.

Hjälpen måste vara helt obunden.
Mottagarländerna skall själva fritt disponera
över de tillgångar som vi ställer
till deras förfogande. I de fall direkt
finansiellt bistånd ges, bör detta göras
med lång amorteringstid och låg ränta
för att betalningen av skulder inte skall
tynga landets ekonomi under uppbyggnadsskedet.

Vi anser att bistånd bör ges bl. a. i
form av anläggningar och teknik för

förädlingsindustrier. Stödet till utbildning
och forskning bör inriktas generellt
till undervisningsanstalter och
forskningsinstitutioner i u-länderna,
och de rika ländernas uppsugning av
de fattiga ländernas begåvningar avskaffas.
Inriktar man insatserna på ett
sådant sätt bör en snabb ökning ske av
u-landsbiståndet.

Jag har tidigare i u-landsdebatter i
denna kammare understrukit de viktiga
strävandena att utbygga den direkta
biståndsverksamheten till att omfatta
en procent av bruttonationalinkomsten
och att denna målsättning bör vara
uppnådd i slutet av 1960-talet. Därefter
bör en successiv stegring ske, i det målsättningen
under 1970-talet bör ställas
betydligt högre. Trots att det i olika
sammanhang finns anledning varna för
ett alltför ensidigt stirrande på vårt
u-landsbistånd uttryckt i procent, så
är vi av den meningen att det ändå kan
vara lämpligt som ett riktmärke, men
det får inte undanskymma det faktum
att andra åtgärder är än mera viktiga.

I förra årets debatt i denna fråga
sades det i statsutskottets utlåtande, att
departementschefen hade anmält att
frågan om investeringsgarantier skulle
komma att utredas inom berörda departement.
Detta krav från de borgerliga
partierna, envetet framfört år efter
år, har socialdemokratin nu tyvärr fallit
undan för.

Efter förra årets regeringsdeklaration
i samband med utrikesdebatten
fanns det anledning knyta vissa förhoppningar
till några meningar i slutet
av denna deklaration, där det sades att
regeringen beträffande vår medverkan
i det internationella u-hjälpsarbetet avsåg
att utforma ett progressivt u-hjälpsprogram.
Detta program skulle motsvara
vad regeringen anser möjligt och
välmotiverat för vårt land att göra i
den fortsatta kampen mot fattigdomen
i världen.

Vad som förra året skulle utredas
och i år är färdigt att lämnas fram som
ett konkret förslag om statliga investeringsgarantier
kan inte betecknas som

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

vare sig progressivt eller välmotiverat,
utan är i stället eu långt gående eftergift
åt det privata näringslivet och åt
de borgerliga partierna och har mycket
litet att skaffa med en socialistisk uppfattning
i dessa frågor.

Denna form av privat företagsamhet,
där man vill att staten skall ta riskerna
men där man själv vill ta hand om profiterna,
är i och för sig ingen märklig
form av privat företagsamhet. I vart
fall vittnar den inte om någon större
blygsamhet utom om en ganska avancerad
tilltagsenhet. Det märkliga i sammanhanget
är att regeringen accepterat
detta som något riktigt. Det innebär,
något drastiskt uttryckt, att om t. ex.
familjen Wallenberg får ett av sina företag
i ett visst u-land nationaliserat
och ej erhåller vad den anser vara tillfredsställande
ersättning skall de svenska
skattebetalarna hålla den skadeslös.

I samband med förra årets debatt om
statliga investeringsgarantier framhöll
Aftonbladet i en ledare när det gällde
vilka länder som i sammanhanget blir
intressanta ur de företags synpunkt
som kommer i fråga att erhålla investeringsgarantier
följande: »Investeringsgarantier
åt privat företagsamhet brukar
helt naturligt öka de rika ländernas
intresse av s. k. politisk stabilitet,
dvs. i så fall en stabilitet som är gynnsam
för privat företagsamhet. Tyvärr
tycks detta nästan alltid ha inneburit
att västerlandet varit intresserat av högerdiktaturer.
Rika länder har redan
en sorts investeringsgarantier i t. ex.
Latinamerika, Sydafrika och Thailand.»

Aftonbladet slutar sin ledare: »Skall
Sverige gå in för investeringsgarantier
gäller det verkligen att se upp på vilken
sida i motsättningen mellan rika
och fattiga människor i världen som
vi hamnar.»

Det föreslagna systemet innebär att
den svenska staten direkt ställer sig
bakom vissa privata finansgruppers kapitalinvesteringar
i u-länder. Detta är
ett direkt engagemang inom ramen för
det nykolonialistiska mönstret, ett engagemang
som kan innebära stora poli -

tiska risker i form av ställningstaganden
mot den ofrånkomliga sociala omvälvningsprocessen
i de berörda länderna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparen I: 523 och II: 563
samt återkommer med yrkande om bifall
också till motionerna 1:870 och
II: 1120.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 267, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet;

nr 288, i anledning av motioner angående
pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen; samt

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
in. m.

Kammaren åtskildes kl. 17.07.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Tisdagen den 28 maj 19G8 em.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 128.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Inför varje års debatt
i riksdagen om u-landsbiståndet förekommer
något av samma stämning som
kring en byauktion, även om auktionspubliken
inte alltid är särskilt stor —
en stämning som inte verkar riktigt väl
anpassad till ämnets allvar. Man frågar
sig vem som skall bjuda mest och vem
som skall bjuda minst. I år är det inte
alltför svårt att fastställa vilket parti
som bjuder minst. Det är kommunisterna.
Det kommunistiska partiets ledning
har ju tagit starkt intryck av den s. k.
nya vänsterns agitation mot den svenska
statens och de internationella organens
u-landsbistånd. Därför har man
lagt om partiets tidigare krav i fråga
om u-lijälpen.

I första hand ställer man krav på
handelspolitiska förändringar. I andra
hand begär man statligt stöd till nationella
och sociala befrielserörelser.
Först i tredje hand begär man direkta
u-hjälpsanslag som skenbart, men också
bara skenbart, ligger över de demokratiska
partiernas bud. Låt oss granska
dessa krav i tur och ordning.

Alla är överens om att vissa åtgärder
på handelspolitikens område skulle vara
till nytta för åtskilliga u-länder. Men
att tillmäta isolerade svenska handelspolitiska
åtgärder en större vikt än ett

direkt statligt bistånd, det innebär en
fundamental felsyn.

I ett intressant anförande här i kammaren
under remissdebatten påvisade
fru Ulla Lindström, som ju står på talarlistan
efter mig, att t. o. m. ett totalt
avskaffande av Sveriges handelshinder
gentemot u-länderna inte skulle innebära
mer än en bråkdel av de statliga
insatser att betala över skatterna som
vi räknar med. Att alltför mycket tala
om handelspolitikens betydelse blir lätt
en flykt från problemen. Därtill kommer
att handelspolitiska lättnader i
första hand gynnar de u-länder som
har något att bjuda världsmarknaden,
däremot inte dem som ligger så långt
efter i sin utveckling att de ingenting
har att bjuda.

Herr Dahlén föreföll i sitt inlägg att
också i någon mån falla offer för den
här handelspolitiska illusionismen. Jag
vet inte om det bakom alla dessa resonemang
ligger en viss fruktan för påfrestningen
att direkt av skattebetalarna
begära ökade insatser till u-hjälpen
på längre sikt; om han möjligen tror
att man därmed på något sätt kan sopa
problemen under mattan.

Kommunisternas andra krav på statligt
stöd till nationella och sociala frihetsrörelser
låter utomordentligt sympatiskt,
tills man börjar fundera över
vad det i praktiken kan innebära. Om
man i och för sig accepterar tanken att
vissa politiska förändringar i u-länderna
är önskvärda för att u-hjälpen skall
bli mer effektiv — och den tanken accepterar
alla utom de mest konservativa
-— har man därmed inte besvarat frågan
hur man via den statliga biståndspolitiken
skall kunna bidra till sådana
förändringar. För enskilda och organisationer
är saken i viss mån enklare.
De kan lämna bidrag till broderorga -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

nisationer i andra länder i förhoppning
om att därmed också medverka till en
önskvärd politisk utveckling. För socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen
har det alltid varit naturligt att
lämna sådant stöd, vare sig det har gällt
förtryckta under kommunistiska eller
fascistiska regimer eller i dag rasförtryckets
offer. Därför finner vi det också
helt naturligt att stödja Andreas Papandreou
som kan sägas företräda en
nationell och social befrielserörelse.
Kommunisterna kan naturligtvis hjälpa
kommunister i andra länder. Folkpartiet
kan stödja liberala rörelser i u-länderna,
i den mån sådana står att finna.
Det går också bra att samla pengar till
FNL.

Situationen blir en helt annan när
det gäller statens möjligheter. Det är en
grundläggande regel för den internationella
samlevnaden att umgänget staterna
emellan sker mellan staternas regeringar.
Det må vara goda eller onda regeringar,
effektiva eller mindre effektiva.
Vill man inte ha för mycket att
göra med en regering som man ogillar
kan man i viss utsträckning minska sina
förbindelser med den, men de internationella
reglerna tillåter inte en stats
regering att direkt stödja en annan regerings
motståndare inom landet. Det
kallas inblandning i en annan stats angelägenheter.
Alternativet till respekt
för dessa regler är internationell anarki
och hot om krig. Internationella organ
som FN har i någon mån uppluckrat
dessa gamla regler för egen del. Stormakterna
överträder dem i praktiken
alltför ofta, men en ensam småstat kan
inte kosta på sig att göra det.

Uppträder man i ett fall som stödjare
av en upprorsrörelse i ett land utsätter
man sig för misstanken att också vara
det i andra fall. Kommunisterna skulle
antagligen inte uppskatta om Sverige
kunde misstänkas att med statsmedel
stödja subversiva rörelser i Östeuropa.

Om man hyser förtroende till vår
kloka socialdemokratiska regering och
dess val av ideologiska bundsförvanter

i andra länder, bör man betänka att det
inte är alldeles givet att vi för all framtid
kommer att ha en socialdemokratisk
regering här i landet. Om man
godtar principen att staten skall kunna
ge bidrag till politiska rörelser i andra
länder, öppnar man ju också vägen för
en borgerlig regering att stödja konservativa
rörelser i olika delar av världen.

Även om man skulle bortse från de
folkrättsliga förpliktelserna, vilket man
alltså inte kan göra, blir saken ändå
inte så mycket enklare. Vilka krafter
i u-länderna skall man stödja? Lägg
märke till att dessa länder praktiskt
taget utan undantag har små privilegierade
grupper vid makten medan den
stora massan saknar ett reellt inflytande.
Det gäller tämligen oberoende av
regimens ideologiska etikett. Kommunistiska
revolutioner leder vanligen till
uppkomsten av nya privilegiesamhällen.
Lägg vidare märke till att nästan
alla politiska rörelser och grupper i
dessa länder betraktar sig själva som
nationella och sociala frihetsrörelser.
Vilka skall man då välja? Politiska rörelser
i vårt eget land kan välja dem
som de känner mest samhörighet med,
men hur skall den svenska staten välja?
Skall den i Indien välja det regerande
kongresspartiets vänsterflygel
som tycks ha viss vilja till radikala förändringar?
Skall den välja något av de
socialistiska oppositionspartierna eller
någon av de två kommunistiska fraktioner
som bittert bekämpar varandra?
Hur skall man göra i Burma, generalsekreterare
U Thants hemland? Skall
man välja militärregimen som betecknar
sig själv som socialistisk, någon av
de två kommunistiska gerillarörelserna
i landet eller de demokratiska socialister
som har blivit ställda på undantag?
Skall man i Indonesien välja kommunisterna,
som förföljs av militärregimen,
eller de radikala demokrater
som förföljdes av Sukarno och alltjämt
inte får framträda i frihet? Och hur
skall man göra på Kuba? Skall man
satsa på Castro, på de gamla kommu -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

nister som Castro kastat i fängelse eller
på de demokrater som hjälpte Castro
till segern och sedan blev besvikna på
honom? Skall man i Bolivia, den nya
vänsterns experimentfält, anknyta till
de små grupper som till äventyrs vill
föra Che Guevaras verk vidare eller till
de starka politiska grupper som före
den senaste militärkuppen hade genomfört
viktiga strukturförändringar i det
bolivianska samhället? Exempellistan
kunde bli hur lång som helst.

En stat kan i sin biståndspolitik försöka
arbeta utifrån sina politiska preferenser
genom att som mottagarländer
utvälja sådana, där den politiska ledningens
idéer förefaller sympatiska, eller
där man hoppas på att framstegsvänliga
krafter skall göra sig gällande.
Det har i viss mån sin tillämpning på
valet av Tanzania som mottagarland.
Man kan också säga att det från den
synpunkten på sin tid kanske hade varit
klokare att inte välja Etiopien. Men
också här är möjligheterna starkt begränsade
och osäkra.

Man kan vidare försöka att anknyta
vissa biståndsprojekt till krav eller önskemål
om vissa jordreformer, vilket
sker i viss utsträckning med den svenska
hjälpen till Etiopien. Man kan också
inom folkrättens ram ge humanitär
hjälp till flyktingar som är medlemmar
i organisationer med vilkas målsättningar
man sympatiserar. Det sker också
i stor utsträckning inom den svenska
biståndspolitiken.

I detta sammanhang kan noteras att
Sverige, när det gäller flyktingar från
områden i södra Afrika, intar en absolut
särställning, som ofta dras fram av
företrädare för dessa organisationer. I
en folkpartistisk motion föreslås att
man skall binda sig för tanken på en
viss typ av institut för rhodesianska
flyktingar. Man vill tydligen påtvinga
afrikanska stater just denna lösning.
Detta är ett uttryck för en naiv förmyndarmentalitet,
som utskottets majoritet
inte velat ansluta sig till. Nog om

detta, vi är väl allesammans överens om
att den kommunistiska vägen att generellt
stödja nationella och sociala frihetsrörelser
med statliga medel är
oframkomlig. Det är fråga om en check
utan täckning.

Vi kommer sedan till kommunisternas
krav vad gäller biståndsverksamhetens
omfattning och inriktning. Kommunisterna
reser motstånd mot eu hel rad av
de biståndsreformer som Sverige nu tilllämpar.
Bistånd till familjeplanering
förklaras vara av underordnad betydelse
och tjäna som social stötdämpare.
Vi andra inom de demokratiska partierna
är ense om familjeplaneringens
värde. När högern har en särmening om
ett familjeplaneringsinstitut, gäller det
bara en rent praktisk organisationsfråga.
Skall vi följa kommunisterna, får
vi stryka vårt nuvarande familjeplaneringsprogram.

Kommunisterna vänder sig emot de
internationella kapitalinsatsernas dominans
i de multilaterala biståndsorganisationerna,
möjligen med undantag för
UNESCO och någon till. Sveriges bidrag
till världsbanken och IDA måste alltså
utgå. Man säger att huvuddelen av Sveriges
bilaterala bistånd går till länder
med utvecklingsfrämmande oligarkier
och militärdiktaturer. I kommunistisk
terminologi måste det gälla Etiopien,
Indien, Pakistan, Kenya, Sudan och Tunisien.
Då får vi väl lägga ned verksamheten
i dessa länder och ge oss ut på
jakt efter nya mottagarländer. Kommunisterna
vill att vi skall koncentrera oss
på vad de kallar de socialistiska låginkomstländerna
och till andra antiimperialistiska
regimer. Vilka länder som
avses är inte riktigt klart. Sverige har
ju redan lovat att hjälpa Vietnam när
striderna slutat, och det är glädjande
att, när man läser uttalanden och reservationer
i utlåtandet, se att speciellt
Yngve Holmbergs parti stöder socialdemokratin
i dess vilja att hjälpa Vietnam
efter fredsslutet.

Sedan återstår för kommunisterna

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
måhända Kuba. Men vilka praktiska erfarenheter
skulle vi delge Kuba i ett
biståndssamarbete? Det får vi inte veta.

Antiimperialistiska regimer är ett ännu
mer bekymmersamt begrepp. För
några år sedan passade väl den kommunistiska
terminologin på länder såsom
Ghana, Indonesien eller KongoBrazzaville
men knappast i dag. Skall
vi då avbryta bistånd till ett land, när
det får en regim, som inte passar kommunisterna? Med

kommunisternas många reservationer
och invändningar mot den
svenska biståndspolitikens nuvarande
utformning måste det ju bli en ytterst
smal geografisk bas för våra bilaterala
insatser. Samtidigt skall man tydligen
planera för nya insatser i de enstaka
länder som passar för kommunisterna.
Den planeringen skall ske jämsides med
att vi skall böja det totala u-landsbiståndet
till en procent av bruttonationalprodukten
inom tre år. Det är naturligtvis
inte allvarligt menat. Kommunisterna
kan i praktiken bara bjuda
mycket obetydlig hjälp till u-länderna.
Vad de bjuder är stenar i stället för
bröd.

Låt oss lämna den ödsliga steriliteten
i kommunisternas u-landsprogram. Vi
har sedan de borgerliga partierna. Jag
tror för min del att de borgerliga partierna
liksom socialdemokraterna är intresserade
av en ökad u-hjälp efter de
linjer som vi hittills bär följt. Så långt
finns det inga allvarliga meningsskillnader.
Mittenpartierna har visserligen
lagt sig ett stycke över regeringens bud
i fråga om nästa budgetårs anslag till uländerna,
medan högern är litet försiktigare.
Mittenpartisterna säger sig också
vilja uppnå det av alla omfattade enprocentmålet
något snabbare än vad regeringen
har vågat utlova.

Men, herr talman, allt detta har huvudsakligen
akademiskt intresse. Tanken
är ju att de tre borgerliga partierna
gemensamt skall besegra socialdemokratin
i årets val och sedan bilda en
trepartiregering. Då börjar livets all -

var! Med herr Holmberg som finansminister
får mittenpartierna anledning att
plocka fram de brasklappar som är
knutna till deras överbud. Regeringen
har tydligen försökt att göra en avvägning
av den sannolika utvecklingen av
statens inkomster under de närmaste
åren, när den har lagt fast sitt u-hjälpsprogram.
En borgerlig regering måste
naturligtvis göra detsamma. Vi vet inte
vilken reformverksamhet en sådan regering
skulle bromsa eller vilka nya
skatter den skulle vilja ta ut för att ge
utrymme åt en snabbare ökning av uhjälpen.
Mittenpartierna vet det säkert
inte heller. Bara om mittenpartierna i
den kommande valrörelsen gör det till
en huvudanklagelse mot den socialdemokratiska
regeringen, att den inte ökar
skatterna i tillräckligt snabb takt för att
möjliggöra ett väsentligt större u-landsbistånd,
blir det anledning att tro att
det här finns någon väsentlig skillnad i
värdering mellan partierna.

Däremot finns en annan sorts skillnad
i värdering. De borgerliga har reserverat
sig mot utskottsmajoriteten på
en serie specialpunkter. Gemensamt för
dessa reservationer är att de återspeglar
en betydligt större iver att sammankoppla
det svenska u-landsbiståndet
med svenska affärsintressen än vad majoriteten
finner motiverat. Vi är inte så
puritanska att vi avvisar varje samordning
av statliga och privata insatser,
och särskilt när u-länderna själva
önskar en sådan samordning finns det
givetvis skäl att lyssna. Men det ligger
en fara i att bli så engagerad för svenska
företags speciella intressen i u-länderna
att man förutsätter att det som
gagnar dem också alltid gagnar u-länderna.

Det påminner litet grand om den
amerikanske försvarsministern Charles
Wilson, som hade varit chef för General
Motors och menade att det som är
bra för General Motors är bra för Förenta
staterna. I dagens debatt har det
förekommit enstaka uttalanden, som
kanske inte har gått fullt så långt som

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

försvarsminister Wilsons men som ändå
har haft litet generaliserande karaktär
av att svenska privata investeringar
i u-länderna självklart och under alla
förhållanden innebär en tillgång.

På den socialdemokratiska sidan är
vi inte motståndare till att man i enskilda
fall prövar s. k. paketbistånd,
dvs. en samordning av statligt och
privat bistånd. Men vi vill inte binda
oss för någon väsenlig ökning av just
den biståndsformen. Vi tror visst att
studier för investeringar kan vara nyttiga,
men vi vill se upp med förslag i
den riktningen som kan innebära alt
svenska företag helt enkelt befrias från
utgifter som de annars naturligt fått
bära. Vi är en smula bekymrade när de
borgerliga, speciellt mittenpartierna, i
samband med frågan om bidrag till den
interamerikanska utvecklingsbanken visar
sig benägna att i praktiken acceptera
bundet bistånd — en bundenhet
till vissa leverantörer —- en biståndsform
som ofta visar sig dyrbar och dålig
för u-länderna. Vi har ju inte kunnat
undgå att observera att bundet bistånd
är särskilt populärt i borgerligt
styrda länder. Vi har svårt att riktigt
uppskatta tanken på ett institut för
marknadsplanering förlagt till Sverige,
när man på multilateral väg kan lämna
den experthjälp som behövs i det avseendet.

Och sedan förvånas vi något av de
borgerligas överbetoning av investeringsgarantiernas
betydelse. Detta är
nämligen ingen riktigt stor fråga. Erfarenheterna
från andra länder tyder
inte på att sådana garantier medför
någon radikal ökning av privata investeringar
i u-länder — avgörande
därvidlag är snarare den allmänna stabiliteten
i u-länderna själva och den totala
tillgången på riskvilligt kapital.
När de borgerliga blåser upp frågans
betydelse frambesvärjer de i sin tur en
kritik som ofta är lika överdriven.

Utskottsmajoriteten har funnit regeringens
förslag fullt acceptabelt men
väntar sig inte att det skall ha några

märkvärdiga följder. Vi menar att man
måste göra olika förbehåll, bl. a. utrikespolitiska,
i fråga om garantisystemets
utnyttjande. Och visst hade man kunnat
tänka sig en något annan prioritetsordning
än regeringens förslag innebär.
Men när systemet redan i utgångsläget
kommer att täcka länder med ungefär
hälften av befolkningen i den tredje
världen bör det väl ges tillräckligt utrymme
för prövning av systemets effektivitet.

Frågan om biståndspolitikens inriktning
spökar också i de borgerligas synpunkter
på biståndets administration.
Förra året var hela utskottet alldeles
otroligt SIDA-vänligt. Nu andas minoritetens
yttranden en misstro mot SIDA.
Tydligen siktar man till att SIDA helt
skall absorberas av utrikesförvaltningen.
Ja, många synpunkter kan läggas
på det problemet, och personligen tror
jag att en successiv integration av
SIDA och UD med tiden blir angelägen.
Utskottsmajoriteten är också öppen för
sådana möjligheter. Men i dagens läge
kan det ha sina sidor att lägga biståndspolitikens
administration helt i utrikesförvaltningens
händer. Man bör komma
ihåg att den förvaltningens personal
har blivit fostrad att i största möjliga
grad tillvarata svenska handelspolitiska
intressen. Samtidigt är biståndspolitikens
problem för många en ny materia.
Det finns inget skäl att kritisera vederbörande
för deras starka inriktning just
på kommersiella aspekter —• det är deras
skyldighet att anlägga sådana synpunkter
— men nog kan det i konkreta
fall uppstå målkonflikter om en svensk
ambassadör skall hävda svenska kommersiella
intressen och samtidigt pröva
om ett visst projekt i sin utformning
speciellt gagnar u-landets intressen. Jag
vill inte påstå att det problemet är olösligt,
men det ger verkligen anledning
till funderingar. De borgerliga förefaller
inte riktigt medvetna om detta dilemma
— och kanske upplever man det inte
som ett dilemma. Det är väl i så fall
liksom de borgerligas ställningstagan -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
den i andra detaljfrågor uttryck för deras
allmänna åskådning, att den svenska
staten i alla sammanhang bör vara snällare
mot de svenska företagen och deras
ägare, att det i princip är klokt och
förståndigt att bädda svenska företag
och svenska företagare i bomull. Det
gäller ju skattepolitiken, kreditpolitiken,
den allmänna ekonomiska politiken, bostadspolitiken
och nu också u-landspolitiken.
I själva verket tycks det bli
den röda tråden i deras förkunnelse inför
årets val. Men vi andra, som inte är
lika övertygade om att de svenska privata
företagens intressen vad det än gäller
överensstämmer med vare sig det
svenska folkets eller andra folks intressen,
tänker nog fortsätta att göra motstånd
mot en politik med en sådan inriktning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle finnas en hel
del att diskutera i herr Björks anförande,
men eftersom han till stor del svävade
ut över områden som inte är helt
centrala i dagens debatt, skall jag bara
ta upp en del av frågorna.

Herr Björk sade att det måste vara
en handelspolitisk illusion att tro att
lättnader i handelspolitiken skulle komma
att spela en mycket stor roll för
möjligheten att hjälpa de fattiga folken.
Jag tror emellertid att det är herr
Björk som inte riktigt tänkt sig in i
situationen i fråga. När vi får industrialiserade
u-länder och dessa kommer
att konkurrera på den svenska
marknaden, tror herr Björk då att det
kan ske utan att det uppstår svårigheter
för det svenska näringslivet? Det är alldeles
uppenbart att det blir svårigheter!
Därför har vi också sagt att man inte
ensidigt kan göra stora handelspolitiska
eftergifter från svensk sida och även
om de rika länderna gemensamt kommer
att göra eftergifter blir det likväl

påfrestningar. Det förmodar jag att herr
Björk inser.

Sedan talade herr Björk om frihetssträvandena
ute i världen och rörde
sig då helst på områden som låg långt
borta från det konkreta förslag som
mittenpartierna lagt fram. Herr Björk
sade att mittenpartierna är naiva och
menade att vi vill binda de afrikanska
staterna för att bygga upp ett institut
för rhodesiska flyktingar. Jag skall inte
diskutera vad herr Björk är, om han är
naiv eller vad det beror på att han yttrar
sig på det sättet. Försök att läsa
både motionen och reservationen en
gång till! Då får herr Björk se att vårt
förslag innebär för det första att vi konkret
bör anslå två miljoner kronor till
rhodesiska flyktingar och för det andra
att vi bör diskutera huruvida vi —
precis som vi stöder flyktingar från
Mozambique — skall stödja ett institut
för frihetsrörelsen i Rhodesia. Det är
detta frågan gäller. Men det är klart att
det är bra att tala om andra saker, när
det finns ett konkret förslag som man
inte vill stödja om att stödja de afrikaner
som är tvungna att fly från Rhodesia!
Jag förstår herr Björk, men argumenteringen
var högst besynnerlig.

Vidare vill jag ta upp frågan om det
som herr Björk påstod är gemensamt
för praktiskt taget alla reservationerna,
nämligen att man ville koppla ihop
»svenska affärsintressen» med biståndsverksamheten.
Det var alltså herr Björk
inte intresserad av. Det är emellertid
mycket intressant att se hur LO bedömer
denna fråga —• jag var inne på det
i mitt tidigare anförande i debatten.
LO säger rent ut i sitt remissyttrande
över frågan om svenska investeringsgarantier
att privata intressen och uländernas
intressen ej behöver stå i
strid mot varandra utan i stor utsträckning
bör kunna förenas. Det är en helt
annan anda som talar ur det uttalandet
än vad herr Björk nyss gav uttryck åt.
Herr Björks uttalande var ju ett enda
utsående av misstro — att privata svenska
intressen är i princip något skumt,

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, in. m.

något som man måste vara på sin vakt
mot. LO har en annan inställning och
förstår att det även ur de anställdas synpunkt
är av stor vikt att svenska företag
kan bedriva verksamhet i u-länderna,
vilka, som vi verkligen hoppas, inte bara
skall förbli fattiga utan bli välmående
som vårt eget land. Jag trodde att det
skulle vara rätt uppenbart för alla att
det är ett intresse även för de svenska
arbetsmarknadsorganisationerna att vi
har kontakter där. Men här skiljer sig
alltså herr Björks uppfattning från LO:s,
och det är något som man kan notera
med intresse från denna debatt.

När vi i Sverige talar om lokaliseringspolitik
och anser att vi måste göra
en insats i en bygd därför att det visar
sig att befolkningen har det svårt, vad
gör vi då? Vi säger att det är nödvändigt
att försöka lokalisera några nya
former av företag, och vi stöder dessa
företag. Vad är det som vi anser vara
nödvändigt för u-länderna? Det är att
det verkligen växer upp ett näringsliv
med industri och handel. Det är alltså
precis på samma sätt där, och det trodde
jag att herr Björk höll med om. Vem
är det då som skall göra detta? Tjänstemännen
i SIDA i all ära, men jag trodde
att det var en allmänt omfattad mening
att det kanske inte är just de som är
de bästa experterna på att hjälpa till att
starta företag i u-länderna. Den logiska
slutsatsen av herr Björks resonemang
måste vara att han anser dessa tjänstemän
vara lämpligast för detta. Vi tror
att folk som vet hur man skall starta
och sköta företag duger mycket bättre
till det än personer som inte är experter.

Herr Björk började med att tala om
att han hade en känsla av att man gick
till en u-landsdebatt som till en byauktion.
Han sade att frågan är vem
som skall bjuda mest. Tänk om herr
Björk i stället hade funderat ett ögonblick
på sitt eget och sitt partis förflutna
och frågat: Vem är det som verkligen
i dagens situation sviker sina vallöften?
Socialdemokraterna lovade att

u-landspolitiken skulle bli ett av de viktigaste
inslagen under 1960-talet. Herr
Björk! Det har inte blivit så. Vem beror
det på? Det beror på socialdemokraterna.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk talade litet
hånfullt om de borgerliga talesmän vilka
hade yttrat sig om de privata investeringarna
som om dessa självfallet
skulle vara en tillgång. Jag uttryckte
mig kanske inte i de ordalagen, men jag
vill gärna erkänna att jag i princip sade
någonting liknande. Jag tycker nämligen
att privata investeringar självklart
är en tillgång i u-länderna under förutsättning
att investeringarna är sunda —
och det måste man givetvis se till att de
blir.

Jag vill gärna instämma i det som
herr Dahlén sade när han pekade på
den verksamhet som bedrivs i varenda
länsledning, i varenda kommun i Sveriges
land, där man försöker att till sig
knyta nya, sunda företag och betraktar
dem som en självklar tillgång. Vad finns
det för skäl att anlägga andra synpunkter
när det gäller u-ländernas problem?
Våra förslag gäller verkligen inte, som
herr Björk uttryckte det, en inpackning
av företagsamheten i bomull. Vi
har t. ex. inte opponerat oss mot den
ganska betydande självrisk på 10 procent
som investeringsgarantierna skall
innebära.

Vad vi vill är att de krafter i samhällsutvecklingen
som visat sig vara så
gynnsamma för vår egen utveckling
skall kanaliseras också till de länder
vilkas utveckling vi vill främja.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björks anförande
var intressant ur många synpunkter,
därför att om man satt och antecknade
fick man mest nedtecknat åtskilliga
dogmatiska föreställningar som herr
Björk tydligen grundade sin uppfatt -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
ning på. Jag kan förstå det, eftersom
herr Björk närmast presterade en innanläsning,
en socialistisk renlärighet,
en herr Björks lilla u-bok för hur uhjälpen
skall utformas i framtiden.
Däremot kan jag inte finna att herr
Björks anförande innefattade något
konstruktivt. Anförandet var en kritik
mot vad herr Björk ansåg vara de borgerligas
uppfattning, utan att ge något
alternativ till den socialdemokratiska
uppfattningen när det gällde att vidareutveckla
u-hjälpen.

Låt mig ta upp en fråga som verkligen
förvånar mig. Det gäller familjeplaneringen.
Herr Björk säger att samtliga
demokratiska partier är ense om att familjeplaneringen
bör stödjas. På den
punkten kan vi vara överens. Så tillägger
herr Björk att bara högern hade en
reservation på denna punkt, men det är
ännu mera en institutionell fråga.

Först och främst var det inte bara
högerpartiet som hade avgivit en reservation
i detta avseende, utan även herr
Ullsten anslöt sig till denna reservation.
Jag vet inte om herr Ullstens uttalande

— herr Ullsten sitter inte i denna kammare
—- är ett uttryck för den unga
folkpartiuppfattningen och om även
herr Ahlmark kommer att ansluta sig
till den uppfattningen. Det är möjligt
att det är fråga om en generationsmotsättning
inom folkpartiet. Det är en sak
som folkpartiet får klara upp. Vad som
är avgörande är att vårt krav på ett familjeplaneringsinstitut
är ett krav på
att skapa en has för en bättre utbildning
av dels de människor som från svensk
sida skall ägna sig åt familjeplaneringsfrågorna
i u-länderna, dels de människor
som hämtas från u-länderna för
att senare där kunna sprida kunskap
om behovet av en familjeplanering. Jag
tror därför att det är mycket farligt att

— som herr Björk har gjort —- försöka
nedvärdera olika institutionella frågor,
som herr Björk kallar det.

Vi inom högerpartiet har tagit upp en
del andra frågor av denna karaktär, frågor
som vi menar kommer att på lång

sikt slå igenom beträffande u-hjälpen.
Det gäller vårt krav på ett samordningsorgan
mellan de statliga myndigheterna,
näringslivet, missionen och de ideella
organisationerna i vad avser utformning
och uppföljning av olika uhjälpsprojekt.
Det är också ett led i vår
strävan att sprida kunskap och fördjupa
kunskapen om u-hjälpsfrågorna.

Detsamma gäller det i högerpartiets
partimotion framförda förslaget om att
man vid universiteten skall inrätta någon
institution som ägnar sig åt uhjälpsfrågor
och till denna knyta en
särskild professur som så småningom
kan utvecklas till en bredare institution
för utbildning av akademiker i uhjälpsfrågorna.

Jag tycker därför — och jag vill sluta
med det, herr talman — att herr
Björks anförande var ur många synpunkter
intressant, ty genom en viss
partipolitisk hätskhet gentemot de borgerliga
försvann det väsentliga i herr
Björks uppfattning, nämligen att oavsett
politisk uppfattning borde samtliga
politiska partier vara inriktade på en
successiv och medveten ökning av uhjälpsverksamheten
i Sverige.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det intressanta med att
diskutera med herr Dahlén är att man
skulle kunna använda nästan hur mycket
tid som helst för att klara upp alla
de missförstånd som hans inlägg så gärna
bygger på. Tyvärr har jag inte hur
mycket tid som helst, och därför får jag
försöka klara upp saken ganska hastigt.

Jag har ingalunda förnekat att handelspolitiken
spelar en stor roll. Jag har
tvärtom hävdat den synpunkten inom
mitt eget parti. Däremot har jag vänt
mig mot illusionstänkandet att isolerade
svenska handelspolitiska insatser
skulle kunna spela en väsentligt större
roll än våra direkta biståndsinsatser.
Jag har också uttalat en viss varning
för överskattning av handelspolitiska

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

åtgärder gentemot u-länder som inte
har något att bjuda marknaden.

Man får kanske också tänka på prioriteter
i tiden. För att u-länderna skall
spela en stor roll på världsmarknaden
och för att världsmarknadens organisation
skall få en mera avgörande betydelse
för dem krävs primärt att deras
egen produktionsapparat utvecklas. Det
är klart att det finns ett växelspel, men
man skall inte försöka blanda bort korten
och skjuta fram handelspolitiken
framför allt annat.

När jag kritiserade folkpartiets propå
om ett Rhodesia-institut, talade jag om
en naiv förmyndarmentalitet, och jag
borde kanske förklara detta uttalande
ytterligare. Jag har haft en del att göra
med afrikanska politiker, och jag vet
att de är utomordentligt känsliga personer.
Jag tror att man måste respektera
deras känslighet. Jag vet också att det
är en ömtålig fråga för afrikanska regeringar
hur de skall ställa sig till olika
flyktinggrupper från södra Afrika. Jag
finner det därför utomordentligt olämpligt
av det avlägsna Sveriges regering
att på något sätt försöka komma med
pekpinnar till dessa afrikanska regeringar
om hur de skall handlägga de
här mycket speciella, i och för sig
mycket viktiga och intressanta problemen.
Parallellen med Mocambique-institutet
i Tanzania håller inte, ty detta
institut kom till på afrikanskt initiativ,
och sedan satte vi in vårt bistånd. Här
menar folkpartiet att vi skall gå motsatt
väg. Det tycker inte utskottsmajoriteten
att man skall göra.

Herr Yngve Holmberg uttrycker en
viss förvåning om jag förstår honom
rätt, eller triumf —• jag vet inte vilken
känsla det var — över att även herrar
Ahlmark och Ullsten kommer att ansluta
sig till hans propå om ett familjeplaneringsinstitut.

Herr Holmberg tycker att jag är så
hätsk — och det kanske jag är. Det är
kanske elakt av mig om jag säger att det
finns måhända något gemensamt mellan
herr Yngve Holmberg och herrar

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Ahlmark och Ullsten. De kanske har ett
visst modernt sinne för vad som gör sig
som slagord på läktarna. Det är klart
att om vi andra »gråsossar» och »gråliberaler»
och vad vi kan vara säger att
det är en praktisk organisationsfråga,
så blir det inte lika spännande. Det ligger
inte riktigt så till att det skulle vara
en så god idé att sätta i gång ett sådant
institut.

Det sker en expansion på detta område.
Men jag råkar liksom herr Holmberg
ha vissa kontakter med problematiken,
och jag vet att det förekommit
svårigheter att tillsätta vissa vetenskapliga
tjänster med tillräckligt kvalificerat
folk. Om vi inte har tillräckligt kvalificerade
människor kan man göra vissa
invändningar mot att i dag binda sig
för en stor institutapparat.

Till herr Dahléns missförstånd hör
att det skulle föreligga någon principiell
skillnad mellan min och LO:s syn på
privata investeringar i u-länderna. Han
citerar ett LO-uttalande om att sådana
privata insatser inte behöver stå i strid
med u-landets intressen — eller hur det
nu var formulerat. Men jag sade ju precis
detsamma. Vad jag vände mig mot
var den dogmatiska tron på att privata
investeringar under alla omständigheter
är en tillgång för enskilda u-länder. Jag
kritiserade samtidigt energiskt kommunisternas
dogmatiska föreställningar
där det bl. a. ingår att privata investeringar
över huvud taget skall förhindras.
Jag är liksom andra socialdemokrater
fullt medveten om att u-länderna behöver
både det ena och det andra. De
behöver stora statliga investeringar, de
behöver även privata investeringar. De,
likaväl som vi, kan nog må bra av
blandekonomi. Men vi menar att man
ändå måste se upp med detta. Det finns
en gräns, det måste bli en avvägning
från fall till fall om vilka privata investeringar
som är nyttiga.

Jag har tillbringat en stor del av de
senaste dagarna med att studera delar
av Gunnar Myrdals stora verk om Asien.
Han är i och för sig positiv till privata

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

investeringar i u-länderna, men det
finns ett ganska intressant avsnitt där
lian kritiserar den bär i landet mycket
vanliga föreställningen att varje industriinvestering
i ett u-land skulle ha något
slags stark spridningseffekt i det
kringliggande samhället. Erfarenheter
från åtskilliga u-länder tyder tvärtom
på att den spridningseffekten kan vara
ytterst obetydlig och att alltså utvecklingseffekten
över huvud taget inte är
så mycket att tala om.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk börjar att
mattas i sin intensitet på en rad punkter,
och då närmar vi oss givetvis varandra.
Beträffande handelspolitiken
skall jag bara hänvisa till vad jag sade
i mitt första anförande. Det är kanske
möjligt att herr Björks nya tonfall närmare
kan sammanfalla med vad jag
hade att säga.

Vidare sade herr Björk någonting om
att »ni visar naiv förmyndarmentalitet
då ni skall föreskriva afrikanska regeringar
vad de skall göra». Men, herr
Björk, läs vad som står i reservationen!
Vi föreslår där att riksdagen skall förklara
för regeringen att om man från
afrikansk sida vill ha ett sådant institut
bör regeringen vara positiv till diskussioner
om detta. Vi har inte föreslagit
att den svenska regeringen skall skicka
sändebud till de afrikanska regeringarna
för att säga till dem att inrätta ett
sådant institut. Detta sätt att argumentera
är att ställa all vettig diskussion
åt sidan och påstå någonting helt annat
än vad som sagts. Men ett sådant förfaringssätt
passar tydligen herr Björk,
och då går det tyvärr också i första
kammaren att föra en sådan debatt.

Herr Björk förklarade att det inte
finns någon principiell skillnad mellan
hans och LO:s uppfattningar om privata
investeringar i u-länderna. Det är
mycket möjligt, men i så fall förstår jag
inte en stor del av herr Björks första
anförande. Detta måste givetvis bero på

att min fattningsförmåga är synnerligen
svag i det sammanhanget och att
jag har lättare att förstå när LO säger
att privata u-landsinvesteringar och
u-ländernas intressen bör kunna förenas.
Det är ett språk som jag förstår.
Men enligt herr Björk kopplar vi, som
ju för samma språk som LO på den
här punkten, ensidigt ihop svenska
affärsintressen — hör vilket fult ord
alltså! — med u-landsinvesteringar. Det
språket har jag mycket svårt att uppfatta
som mitt eget, och inte heller kan
jag uppfatta det som ett uttryck för
LO:s inställning och absolut inte, herr
Björk, som en uppfattning hos regeringarna
i u-länderna. Vad dessa regeringar
önskar är att näringslivet skall
etablera sig i u-länderna. Ty där förstår
man — även om herr Björk inte
förstår det — att experter på att bygga
upp ett näringsliv skaffar man i regel
inte från statliga ämbetsverk. Det skall
vara folk som kan sin sak. Men om
herr Björk i nästa replik vill retirera
även på den här punkten kan vi närma
oss varandra ännu mera.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad som gör det så angenämt
att diskutera med herr Björk
är att han inte höjer rösten. Han har
visserligen sarkastiska och ironiska
formuleringar men låter det bli vid
detta.

Å andra sidan står emot detta mitt
konstaterande herr Björks uttalande om
att han kände en viss hätskhet gentemot
de borgerliga partierna och kanske
framför allt gentemot högerpartiet
när det gäller u-landshjälpen. Ja, låt
oss då konstatera att högerpartiet har
i stort sett stött socialdemokraterna beträffande
det statliga bidraget under
förutsättning att detta ytterligare kan
ökas om så befinnes nödvändigt och
riktigt, och att vi dessutom vill ha en
ökning av det privata kapitalflödet.
Men kvar står ändå att de borgerliga
partierna på väsentliga punkter gemen -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. ro.

samt är kritiska mot regeringens förslag.
Detta mitt konstaterande förtas
inte av herr Björks påstående att »gråsossarna»
och »gråliberalerna» nu har
bildat en ny koalition när det gäller
u-landshjälpen. Det är en sak som vi
inom högerpartiet inte lägger oss i.

När det sedan gäller familjeplaneringsinstitutet
så tog herr Björk upp
en mycket väsentlig fråga. Han sade att
det har visat sig vara svårt att skaffa
kvalitativt riktiga och lämpliga personer
till att bära upp ett familjeplaneringsinstitut.
Det skall vara högt utbildade
människor som förstår sig på de
speciella förhållanden som råder i
u-länderna. Detta är riktigt, men inom
högerpartiet anser man att just bildandet
av ett familjeplaneringsinstitut kommer
att dra till sig kvalificerade unga
människor som vill ägna sig åt och ser
en framtid i att ta över familjeplanerings-
och forskningsuppgifter på detta
område. Den lilla specialgrupp som har
bildats inom SIDA härför tror jag inte
har någon attraktionskraft när det gäller
de unga människornas intresse för
att i framtiden ägna sig åt familjeplaneringsfrågor
inom u-hjälpen. Detta är
alltså ett exempel på att vi inom högerpartiet
har ett mera långsiktigt perspektiv
på u-hjälpen än det som har kommit
fram genom herr Björks anförande.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det börjar bli en aning
gåtfullt vad som egentligen skiljer utskottsmajoriteten
och folkpartiet i fråga
om detta Rhodesiainstitut. Nu låter
det på herr Dahlén så, att om de afrikanska
regeringarna skapar ett sådant
här institut, bör vi vara beredda att
hjälpa dem. Utskottsmajoriteten säger
i princip alldeles detsamma, att vi anser
att Kungl. Maj:t bör ställa sig positiv
till de idéer ocli önskemål som kan
komma fram på detta område.

Vidare talar herr Dahlén om mina
nya tonfall när det gäller handelspolitiken.
Ja, det är möjligt att jag modu -

lerar rösten på litet olika sätt i mina
inlägg. Men faktum är att jag har sagt
exakt samma sak varje gång jag varit
uppe i denna talarstol. Får jag lov att
ännu en gång läsa upp vad jag sade
i mitt första inlägg som upprörde herr
Dahlén så mycket. Jag sade att vi inte
är så puritanska att vi avvisar varje
samordning av statliga och privata insatser.
Det var alltså ett avvisande av
kommunisternas dogmatik. Särskilt när
u-länderna själva önskar en sådan samordning
finns det skäl att lyssna, men
det ligger en fara i att bli så engagerad
för svenska företags speciella intressen
i u-länder att man förutsätter att det
som gagnar de förra också alltid gagnar
u-länderna. Den huvudtanken har jag
sedan varierat i några omgångar. Jag
avvisar alltså å ena sidan den kommunistiska
dogmatiken att alla privata investeringar
i u-länderna är av djävulen;
Jag avvisar å andra sidan också den
naiva uppfattningen att alla privata investeringar
i u-länder kan förutsättas
vara till nytta. Jag beklagar att herr
Holmberg börjar missuppfatta mig nästan
lika flitigt som herr Dahlén gör.
Herr Holmberg har för sig att jag uttryckt
något slags hätskhet mot högern.
Det vare mig fjärran. Det var
herr Holmberg som i sitt första inlägg
påstod att jag hade varit hätsk. Jagkanske
inte gjorde några direkta invändningar,
men jag instämde ju inte
heller i detta uttalande.

Frågan om familjeplaneringsinstitutet
kunde vi naturligtvis diskutera länge
under kammarens fascinerande intresse.
Den här tanken var populär tidigare.
Sedan har SIDA:s styrelse, som
ju är sammansatt av representanter för
alla möjliga grupper, grubblat på detta.
Olika experter har tittat på saken, och
man har alltså kommit fram till uppfattningen
att det tills vidare inte ärnågon
särskilt praktisk tanke. Vi har
ju i SIDA:s styrelse ett samordningsorgan
av den typ som högern anser det
nödvändigt att skriva en särskild reservation
om. Men inom SIDA finns det

100

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
inte någon entusiasm för saken. Då
skall alltså riksdagen låta sig övertygas
av den entusiastiske herr Holmberg om
att det nog ändå är en mycket god idé.
Det är klart att han kan övertyga herr
Ahlmark och herr Ullsten. Det är inte
särskilt svårt. Vi andra kanske är mera
tveksamma.

. Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

..Herr talman! När man sitter och lyssnar
på de här replikskiftningarna frestas
man nästan att fråga: Vad strider de
över huvud taget om? Herr Björk och
herr Dahlén tycks sitta på samma stol
för närvarande. Om man läser såväl utskottsutlåtanden
som reservationer —
och så redbar tycker jag att man skall
vara — så finner man att det skiljer i
tid på ett år —- eller hur, herr Björk? —-plus de här små detaljerna som herr
Björk tycks vilja göra till en stor sak.
Men även dessa frågor kanske löser sig
med tiden.

En sak, herr talman, som jag förundrade
mig över var att herr Holmberg
och lierr Björk talar om hätskhet. Varför
gör ni det herr Björk? Ni står ju över
huvud taget på samma linje då ni vill
förhindra att denna hjälp kommer ett år
tidigare. Varför då tala om hätskhet!
Ni är ju goda vänner. Då tycker jag ni
skall ta varandra i hand och tycka att
över huvud taget allting är bra och inte
dimensionera något som över huvud taget
inte finns mellan högern och socialdemokratin.

•Herr statsrådet LANGE:

- Herr talman! När jag lyssnar till denna
debatt kan jag inte undgå att göra
vissa reflexioner, som måhända kan vara
värda att kammarens ledamöter observerar.

Vi vet ju att det länge har funnits en
förståelig och stark skepsis bland utvecklingsländerna
själva beträffande
lämpligheten av enskilda investeringar
och statlig medverkan i form av inves -

teringsgarantier till sådana investeringar.
Det är ett faktum. Skälen härtill är
flera. Enskilda investeringsprojekt har i
vissa fall visat sig icke bidra till att möjliggöra
genomförandet av de utvecklingsprogram
dessa länder har bestämt
sig för. I vissa fall har de t. o. m. försämrat
möjligheterna för ett sådant genomförande.
Det finns mycket annat att
säga om en del av de investeringsprojekt
som på privat väg kommit till stånd i
u-länderna. Det lär inte kunna bestridas.
När jag tagit del av utskottsutlåtandet
har jag inte heller kunnat finna någon
som bestrider detta faktum, som verkligheten
erbjuder många exempel på.

Under det senaste året har man kanske
kunnat bemärka en viss skiftning —
för att använda herr Sundins ord — i
uppfattningarna bland u-länderna, en
glidning mot en mera positiv inställning
till denna typ av investeringar. Detta
har vi från socialdemokratisk och från
regeringens sida betraktat som en glädjande
rörelse i realistisk riktning.

Vid den senaste UNCTAD-konferensen
förklarade sig de länder, som deltog i
diskussionerna på denna punkt, nästan
helt enstämmigt den uppfattningen att
de under vissa förutsättningar väl kunde
förstå att enskilda investeringar kunde
utgöra ett mycket värdefullt komplement
till deras utveckling och ekonomiska
framåtskridande.

Jag tycker nog att det funnes skäl för
herr Werner och hans meningsfränder
att observera detta. Ni har inte riktigt
följt diskussionen bland u-länderna. I
anslutning till Alger-stadgan uttalades
detta, i varje fall i de kommentarer som
gjordes här i landet av den hitresta delegationen
som skulle närmare intressera
regeringen för vad man kommit överens
om i Alger.

Alltnog, vi har sett detta som en glädjande
utveckling bland u-länderna. Men
de har uppställt som ett absolut oeftergivligt
krav för att de med tillfredsställelse
skall kunna hälsa också enskilda
investeringar i deras respektive land att
det ordnas med en bestämd kontroll

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

101

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

över de privata investeringarna och vidare
att det är alldeles uppenbart att
verksamheten utgör ett led i de ifrågavarande
ländernas egna utvecklingsplaner
och ekonomiska program. Det är i
allmänhet deras krav och villkor för att
hälsa enskilda investeringar med tillfredsställelse.
Det lär man inte komma
ifrån. Därför har jag också när jag läst
utskottsutlåtandet känt glädje över att
varken reservanter eller utskottsmajoritet
svävar på målet på den punkten.
Där är man överens om att investeringsgarantierna
endast skall komma till användning
för att möjliggöra investeringar
som utgör klara led i utvecklingsplanerna
i respektive u-land.

När man har sagt så mycket och när
man är ense så långt borde det inte vara
så svårt att ena sig även om den punkt
där nu åtskilliga talare, bland dem herr
Holmberg, herr Dahlén och jag förmodar
även herr Virgin — jag hörde ty väninte
hans inlägg — vänder sig emot länderbegränsningen.
Det är väl ganska naturligt
att man skaffar sig bästa möjliga
garantier för att dylika investeringsprojekt
verkligen också fyller kravet att utgöra
klara led i utvecklingsarbetet i
dessa länder och inte leder till att resurser
förbrukas, som annars skulle få
bättre användning i ett genomtänkt utvecklingsprogram
än de skulle få på ett
mera affärsbetonat enskilt investeringsobjekt
utan anknytning till den ekonomiska
planeringen.

Under sådana omständigheter har vi
sagt oss att det är mycket naturligt att
vi åtminstone under den första tiden,
tills vi har vunnit vidare erfarenheter,
koncentrerar verksamheten och ger dessa
garantier inom den ram som nu har
begärts från riksdagens sida på 400 miljoner
kronor just till de länder, där vi
har biståndsprogram och där vi har
andra erfarenheter och möjligheter att
följa inriktningen, utformningen och
möjligheterna för dessa utvecklingsprogram.
Det har vi, som sagt, där vi själva
har bistånds- och hjälpverksamhet.

Jag har därför svårt att förstå det lo -

giska i att man först säger att det är
klart att det skall vara ett led i utvecklingen
och framåtskridandet i dessa länder
och att man sedan vänder sig emot
att resurserna koncentreras till länder
där vi verkligen kan få ett bättre grepp
och en bättre uppföljning av just denna
utvecklingsplanering. Det är den enä
delen av problemet.

Herr talman! Det går väl inte att bestrida
att den samlade effekten måste
bli större om vi har en viss koncentration
till att börja med också när det gäller
den investeringsverksamhet som
möjliggöres genom att investeringsgärantier
lämnas av statliga myndigheter.
Meningen med detta är inte att möjliggöra
investeringar sådana som svenska
företag har gjort i t. ex. Sydamerika.
Många av dessa projekt har varit till
nytta för dessa länder, men de representerar
alldeles säkert inte något slags
välgörenhet från de firmor som varit
engagerade. Det är inte för sådana projekt
som vi i första hand avser att använda
denna typ av garantier, utan de
bör användas för att möjliggöra projekt;
som ur affärs- och lönsamhetssynpunkt
kanske inte är lika lockande som de
svensk industri på åtskilliga håll varit
engagerad i.

Herr talman! Med detta tror jag att
jag har besvarat åtminstone en av de
frågor som jag förstod att herr Holmberg
riktade till mig. Han uppmanade
mig också att här i kammaren lämna én
redogörelse för UNCTAD-konferensen. 1
en kvällstidning i dag kritiseras jag hårt
för att jag lämnade en sådan redogörelse
vid gårdagens interpellationsdebatt. Jag
ville nämligen tillmötesgå ett som jag
tyckte mycket naturligt önskemål från
talmännen och presidiet i kammaren att
i görligaste mån besvara interpellationer
de dagar vi inte har andra sakfrågor att
behandla. Därför valde jag att svara på
herr Yngve Möllers interpellation i går.
Jag tänker inte upprepa svaret, och jag
tror herr Holmberg förstår mig. Jag är
dock villig att gå in i debatten om tideri
medger det och om det finns en allmän

102

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

önskan i kammaren att svaret skall upprepas.
Redogörelsen kommer att finnas
tillgänglig i protokollet. Jag kan också
trösta kammarens ledamöter med att vi
räknar med att någon av de närmaste
dagarna kunna ställa ett rätt omfattande
material till förfogande som redogör för
vad som hände vid UNCTAD-konferensen,
alltså utöver det fortlöpande material
som hela tiden funnits tillgängligt i
Meddelanden från utrikesdepartementet.
Vi är också i färd med att trycka en liten
publikation om detta, men den lär
knappast bli färdig innan riksdagen åtskils.
Det är alltså inte därför att jag
inte anser denna fråga viktig, som jag
mte tar upp den till behandling här. Jag
bär, herr talman, varit mån om att inte
ta kammarens tid i anspråk alltför
länge.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig endast konstatera
att handelsministern har uppfyllt
all rättfärdighet då det gäller redogörelsen
för vad som hände vid UNCTAD
II i New Delhi. Min önskan berodde på
att jag inte var närvarande vid gårdagens
interpellationsdebatt och därför
inte kunde ta del av svaret. Jag får ju
dessutom tillfälle att läsa handelsdepartementets
i tryckt form utgivna redogörelse.

Jag vill emellertid ta upp eu helt annan
sak, och det gäller herr Langes påpekande
att u-länderna hyser stark
skepsis mot privata och enskilda investeringar.
Det är möjligt att det är på
det sättet. Å andra sidan anser jag att
Sverige som i-land har anledning att
övertyga u-länderna om att ett privat
kapitalflöde alls inte behöver vara —
och i det övervägande antalet fall icke
är — någon egoistisk åtgärd från i-landets
sida. Som exempel kan jag nämna
att Grängesbergsbolagets investeringar
i Lamco i Liberia onekligen är ett föredöme
för hur enskilda investeringar
kan hjälpa ett land, även om Sveriges
Radio-TV på olika sätt har försökt

diskriminera detta. I fråga om detta
projekt har man dess bättre kommit
överens om hälftendelning av vinsten.

Herr Lange såsom handelsminister
har ju anledning att känna igen denna
konstruktion, eftersom detta var den
överenskommelse som Grängesbergsbolaget
och staten från början träffade
när det gällde LKAB, vilket företag staten
sedermera inlöste. Såvitt jag kan
förstå hade vi i det tidigare u-landet
Sverige ingen anledning att vara ledsna
över det engagemang som Grängesbergsbolaget
hade i LKAB.

Jag vill bara understryka detta, ty
jag tror att det är en uppgift för den
svenska regeringen att sprida kunskap
och information om att enskilt kapitalflöde
och enskilda investeringar många
gånger ger större utdelning och större
effekt för mottagarlandet än vad kanske
ibland illa förberedd statlig bidragsverksamhet
ger.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
en av de saker som statsrådet Lange
diskuterade, nämligen frågan om principerna
för investeringsgarantierna.

Det är intressant att konstatera, att
den negativism som regeringen här visar
mot att svenskt näringsliv skall vara
med och stödja uppbyggandet av näringslivet
i u-länderna bygger herr
Lange på med att det är nödvändigt för
Sverige att mycket ingående bedöma
om ett projekt, som u-landet påstår ingår
i dess utvecklingsplan, i själva verket
gör det. Det är nämligen detta som
herr Lange bygger sin negativism på.
Det är intressant att se, att remissinstanserna
finner detta orimligt. Hur
skall vi här i Sverige kunna tala om
för ett u-land att ett önskat projekt inte
ingår i dess utvecklingsplan, att det är
fel tänkt, osv.? Detta måste väl, herr
Lange, u-landet självt få tillfälle att bedöma.
Skall vi vara överförmyndare
på detta sätt?

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

103

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Det är intressant att se vilka remissinstanser
som främst vänder sig mot
att det stora administrativa arbete som
skulle följa av detta är nödvändigt. Jo,
det är LO, KF och kommerskollegium.
Kommerskollegium ger redan nu u-garantier,
säger man, och de investeringsgarantier
som nu skall ges torde komma
att innebära ungefär samma administrativa
arbete. I det fallet, herr
Lange, är det aldrig fråga om att vi
skall vara överförmyndare för u-landet
i fråga. Påstår u-landet att en viss privat
investering ingår såsom ett led i
dess utvecklingsplan, tycker jag att även
herr Lange i någon mån skall vara nöjd
därmed och inte försöka skaffa sig
överförmynderskap över andra länder.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag börja med herr
Dahlén, som jag tyckte var mest befängd
i sin argumentering nu.

Bör vi inte uppriktigt sagt, herr Dahlén,
när det gäller ett stöd, där vi från
svensk sida riskerar skattebetalarnas
pengar, också ha möjlighet till åtminstone
viss bedömning av hur stödet
skall utnyttjas? Gör inte varje internationell
myndighet, herr Dahlén —- till
världsbanken eller utvecklingsfonden
knutna internationella institutioner
med inriktning på u-länderna — alltid
mycket noggranna undersökningar, innan
de godtar ett u-landsprojekt? I de
flesta fall behöver vi inte göra det. Men
vi har bättre möjligheter — det kan väl
herr Dahlén inte bestrida — att bedöma
ett projekts art och huruvida det också
ansluter sig till det utvecklingsprogram
som finns i ett land, där vi själva har
ett biståndsprogram. Då kan biståndet
dra nytta av investeringsprojektet, och
den gemensamma effekten blir större,
vilket jag tillät mig säga i mitt föregående
anförande. Jag tror inte, herr
Dahlén, att u-länderna känner det såsom
särskilt besvärande, när de får
sina projekt prövade i Washington av
världsbanken eller av utvecklingsfon -

den IDA, utan att de tar det såsom
något ganska naturligt. Om även vi då
bildar oss en egen mening om hur realistiskt
ett visst projekt är och huruvida
det ansluter sig väl till utvecklingsplanerna
så anser jag inte att dejta skall
karaktäriseras så att vi gör oss till något
slags förmyndare över u-länderna.

Herr Dahlén vill ju inte att dessa investeringsgarantier
ens i början skall
begränsas till de länder där vår biståndsverksamhet
äger rum. Menar då
herr Dahlén att om ett u-land förklarar:
»Det här ansluter sig bra till ett
kommande utvecklingsprojekt» så skall
vi bara säga: Ja, naturligtvis — och så
skall investeringsgarantin lämnas? Anser
herr Dahlén att det inte alls skall
vara någon kontroll över ett sådant projekt,
annat än den rent kalkylmässiga
och möjligen affärsmässiga?

Vill enskilda företag ge sig in i sådana
projekt har vi väl i allmänhet
ingenting emot det. Många av de projekt
i Sydamerika osv. som våra företag
gett sig in i har varit till nytta, det vill
jag gärna ge herr Holmberg rätt i, säkerligen
också till nytta för stora delar
av den befolkning och de anställda
som berörts. Men herr Holmberg skall
inte här i kammaren försöka skapa intrycket
att Grängesbergs huvudmotiv
för Lamcoprojektet var att hjälpa Liberias
befolkning. Det tror jag inte heller
att herr Dahlén kan säga, utan jag
anser att Griingesbergsbolaget — och
det är ingenting ont i detta — som alla
andra enskilda industrier ville tjäna
pengar. Och uppriktigt sagt är åtskilliga
av de projekt som jag själv sett och
besökt, exempelvis i Brasilien, sådana
som sannerligen inte tillkommit för att
man velat hjälpa de fattiga indianerna
i Amazonflodens djungeltrakter.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall låta herr
Holmberg svara på det som herr Lange
riktade till honom men påstod att han
riktade till mig.

104

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Nu sade herr Lange att han skulle
vara nöjd om det åtminstone blev en
viss bedömning av investeringsprojektet.
Ja, det tycker jag låter väldigt bra
•— det är någonting helt annat än vad
herr Lange skriver i propositionen och
vad han sade i sitt första anförande.
Reduceras nämligen kontrollen till en
viss bedömning, då är jag helt nöjd.
Men vi får ju höra vad herr Lange säger
i nästa anförande -—- om det blir
vad som står i propositionen eller vad
han nu sade i sin senaste replik. Menar
han det som sades i den repliken närmar
han sig ju vår uppfattning. Och
när vi fört fram den har vi stött oss
på LO, RF, Exportföreningen, Industriförbundet
och kommerskollegium, som
säger att den administrativa kontroll
som föreslogs i promemorian och som
herr Lange väl officiellt håller fast vid
är onödig och orimlig. Vad som behövs
är i stort sett och i princip den kontroll
som kommerskollegium nu tillämpar
när det gäller de redan existerande
u-garantierna.

Herr Lange frågade om jag inte vill
ha någon kontroll alls. Jo visst, jag vill
ha i stort sett den kontroll som förekommer.
Och skulle vi uppnå det resultatet
av debatten att nu också herr
Lange tycker att den kontrollen i stort
sett räcker — med vissa variationer
eftersom det är ett annat system — ja,
då har vi verkligen nått långt. Vi nådde
en bra bit med herr Björk på några
minuter; nu kanske vi också har nått
en bra bit med herr Lange.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att
jag hoppas att herr handelsministern
underlåter att blanda ihop å ena sidan
fattiga indianer vid Amazonfloden med
den verkligt fattiga befolkningen i Liberia
och å andra sidan den ljuse herr
Dahlén med den mörke herr Holmberg.

Vad jag tog upp var frågan om vilken
effekt det enskilda kapitalflödet till uländerna
hade. Vad jag mycket bestämt

har vänt mig emot är den undervärdering
som regeringen ständigt återkommer
till när det gäller näringslivets insatser
i u-länderna. Nu försöker handelsminister
Lange försvara denna undervärdering
med att hänvisa till att
motiven inte är riktigt rena. Han menar
att det legat ett vinstmotiv från näringslivets
sida bakom viljan att göra
en investering. Jag tror detta är att
snedvrida och skenvrida hela frågan
om de enskilda insatserna för hjälp till
u-länderna. Det är inte motiven som är
det avgörande, utan det är resultaten så
som de upplevs av u-landsbefolkningen
som är helt avgörande.

Om man går till det exempel som jag
tog upp, nämligen Lamco och Grängesbergsbolagets
engagemang där, är det
ingen tvekan om att de 1,5 miljarder
kronor som Grängesbergsbolaget har
satsat i Lamco har inneburit en mycket
kraftig utveckling till det bättre av infrastrukturen
i Liberia. Lamco har alltså
haft avgörande betydelse för att detta
u-land skulle få en bättre levnadsstandard.
Det har varit fråga om byggande
av järnvägar och hamnar, grundande
av företag inom näringslivet —
underleverantörer o. d. — och det har
varit fråga om utbildning, sjukhusverksamhet
samt vatten- och avloppsförsörjning.
Detta kan inte och bör inte underskattas,
men det bör heller inte övervärderas.

Vad vi inom högerpartiet begär är
rättvisa i bedömningen när det gäller
att jämföra det statliga bidraget över
budgeten, som är oerhört viktigt och
riktigt, med det kapitalflöde som härrör
från enskilda företag och enskilda individers
fantasi och lust att skapa någonting
nytt utanför Sveriges gränser.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa herr
Holmbergs uppmärksamhet på att jag
inte har gjort någon värdering av Lamcoprojektet.
Jag har varken kallat det

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

105

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

för rent eller osnyggt, och det tänker
jag inte göra nu heller.

För att vi skall bli riktigt på det klara
med vari skillnaden i våra uppfattningar
består vill jag göra ett förtydligande.
Om herr Holmberg menar att
Lamco är ett exempel på ett projekt som
borde kommit i åtnjutande av investeringsgarantier,
då säger jag nej. Det är
nämligen ett projekt som ändå kommit
till stånd med den nytta det kan ha
haft. En del av kritiken mot detta företag
kanske har varit befogad, men det
skall jag inte ge mig in på här. Att det
uteslutande varit till nytta, utan avigsidor,
det tror jag inte på. Lamco är ett
projekt som redan kommit till stånd och
som landet Liberia kanske dragit en viss
nytta av — det vill väl egentligen ingen
bestrida — men det är inte ett sådant
projekt som behövde någon investeringsgaranti.

Sak samma gäller de andra projekt
som jag tillät mig att också nämna som
exempel. Det var företag i Brasilien och
på många andra håll. Sådana företag
kommer till stånd utan hjälp av investeringsgarantier.
När de startas sker det
inte av rent altruistiska skäl, utan motivet
är ett annat, ett högst respektabelt
sådant: en vilja att göra en god affär.
Det hoppas jag att många svenska företag
skall ge sig in på i fortsättningen
också, utan att därför nödvändigtvis göra
anspråk på en investeringsgaranti av
den typ det är fråga om här.

Till herr Dahlén vill jag säga att de
som lyssnat till honom i kammaren i
dag har funnit en viss benägenhet hos
honom att förvränga vad som har sagts
och framför allt att märka ord. Jag'' anser
att innan en investeringsgaranti lämnas,
bör vi se till att vi kan göra bästa
möjliga bedömning av projektet. Jag
tror att vi har större garantier för att
kunna göra en sådan bedömning om
ärendena handlägges på det sätt som rekommenderas
i propositionen och som
utskottsmajoriteten anslutit sig till.

Jag tror inte att jag behöver ödsla
fler ord på herr Dahlén.

4-)- Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har icke på något
sätt tidigare i dag överdrivit skillnaderna
mellan det ena och det andra förslaget.
Jag har bara konstaterat att
mittenpartierna med tanke på att nå
målsättningen vill komma längre än vad
regeringen föreslår. Därutöver har jag
tagit upp de avskräckande exempel som
kommer att finnas år 2000.

När handelsministern talar om den
privata industrins investeringar, vill
jag säga att handelsminister Lange väl
inte är alldeles obekant med kommerskollegium.
I dess yttrande står det:
»Kommerskollegium finner övervägande
skäl tala för att möjligheten att erhålla
statlig investeringsgaranti inte ens
i inledningsskedet begränsas så starkt
som enligt förslaget i promemorian.
Kollegiet konstaterar att en förutsättning
för att en garanti över huvud taget
skall aktualiseras är att det finns ett
kommersiellt intresse härför.» Detta är
väl riktigt. Jag förmodar att om finansminister
Sträng startar ett företag av
någon art blir det också kommersiellt.
Han vill ha en viss vinst på det. Annars
skulle han vara en dålig finansminister
— och det är han ju inte.

Herr talman! Jag har redan på förmiddagen
sagt att vår insats är så liten
att vi icke skall tala om förmynderskap,
ty vi är i detta sammanhang underordnade
de stora. Fördenskull är inte den
hjälp som Sverige kan ge av underordnad
betydelse. Den kan alltid rädda
människoliv, och det är rätt väsentligt.
Här måste det alltså göras en ren bedömning.

En fråga som jag tog upp i dag på
förmiddagen och som jag gärna skulle
vilja ha svar på är om regeringen är
beredd att ändra u-hjälpens oenhetliga
organisation, som är fördelad på så
många departement, så att det blir bättre
samordning över hela fältet. Det tror
jag att även u-hjälpen över huvud taget
skulle kunna tjäna på. Ingen av statsråden
har velat gå in på den saken.

Låt mig sedan ställa en fråga till han -

106

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

delsministern — eller det kanske är riktigare
att finansministern svarar på
den. År det inte nödvändigt att man
även ser över SIDA:s verksamhet i dagens
läge? Från ett annat verksamhetsfält
har det givits sådana upplysningar
att det skulle vara nödvändigt att någonting
mera gjordes för att inte, som
jag sade i förmiddags, SIDA skall bli ett
mastodontföretag utan att man vet vilka
riktlinjer man skall följa. Det skulle intressera
mig om finansministern ville
ge klara besked på den frågan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange sade att jag
märkte ord, och jag tycker att det är
tråkigt om han har den uppfattningen.
Jag utgick från att han, som har måst
fundera mycket över dessa saker, verkligen
menade vad han sade i sitt andra
inlägg, nämligen att han kunde nöja sig
med en viss bedömning, vilket verkligen
avvek från vad som står i propositionen.
Jag skall inte yttra mig mer
om det. Jag tror herr Lange på orden
och trodde att vi för ovanlighetens skull
kommit en bit framåt i en debatt i riksdagen
och inte bara refererar ståndpunkter
som vi givit uttryck åt på annat
håll. Det var alltså en missuppfattning
från min sida, vilket jag givetvis
registrerar med besvikelse.

Det är ju mycket intressant att se
vilka personer i denna kammare som
har en annan mening än herr Lange
men som ändå tillhör lians eget parti,
personer som i remissinstanser har uttalat
sig emot den begränsning och den
kontroll som herr Lange här gör sig till
talesman för. Herrar Axel Strand, Arne
Geijer, Erik Wärnberg, Knut Johansson
och Yngve Persson, alla har sagt att
en sådan begränsning som framgår av
den promemoria som herr Lange i dag
gör sig till tolk för är felaktig. Det skall
vara en ekonomisk bedömning. Några
andra saker skall vi inte fästa oss vid
när det gäller urvalet av länder.

Eftersom också herr Sträng har dra -

gits in i denna debatt är det intressant
att notera att riksbanksfullmäktige, där
herr Strängs statssekreterare är ordförande,
har sagt att ekonomiska bedömningar
skall vara grundläggande vid
bedömningen av om man skall ge investeringsgarantier
och att man inte
skall dra upp gränser mellan olika länder.
Det är att notera att dessa två herrar,
som har så mycket med varandra
att göra, har delade meningar. Herr
Fel dt finns inte här, men de andra som
jag har nämnt är här. Voteringen i kammaren
skall alltså, som jag sade i mitt
första anförande i dag, bli mycket intressant.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bemöta herr
Dahlén i största korthet.

Det har sannerligen inte undgått oss
att det bland remissinstanserna finns
många som haft en, till synes åtminstone,
avvikande uppfattning från den
som framfördes i propositionen eller
från den som utskottets majoritet stannat
inför. Men, herr Dahlén, när jag
läste reservationsutlåtandet såg jag inte
någon enda socialdemokrat som hade
skrivit under det. Vi kanske kan stilla
vår nyfikenhet till dess voteringen gått
av stapeln. Då får vi se hur många socialdemokrater
som verkligen kommer
att rösta med herr Dahlén på denna
punkt.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin har i två
inlägg, närmast i anslutning till mitt
första anförande, varit mycket ivrig att
betona att socialdemokraterna och högern
är så väldigt goda vänner när det
gäller u-hjälpen. Därefter har huvuddelen
av debatten kommit att handla om
meningsmotsättningar mellan å ena sidan
socialdemokraterna och å andra sidan
de tre borgerliga partierna i fråga
om invensteringsgarantier. Men om det
nu skulle vara så att socialdemokra -

Tisdagen den 28 maj 19G8 em.

Nr -28

■107

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. in.

terna och högern är goda vänner, då är
ju inte det ett problem för oss, det är
ett problem för herr Sundins parti. Socialdemokraterna
kan klara sig utan
högern i denna fråga, men centern och
folkpartiet kan inte klara sig utan högern.
Om ni tänker ta makten i det bär
landet, då blir det er huvudvärk att
komma överens med högern om u-hjälpen.

Sedan blev jag mycket nyfiken på
herr Sundins vädjan om ytterligare
samordning av u-hjälpen under ett departement.
Denna vädjan kommer efter
en lång debatt, där mittenpartierna säger
ungefär det att handelspolitiken
i framtiden kommer att spela en mycket
större roll i biståndspolitiken än nu.
Menar man alltså att samordningen skall
ske inom handelsdepartementet? Man
tänker sig väl ändå inte att handelspolitiken
skall överföras från handelsdepartementet
till något annat departement.
Det blir alltmer komplicerat ju
längre vi talar om det. Det är onekligen
en komplicerad materia, men man behöver
ju inte göra den värre.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk är trevlig.
Jag sade i mitt tidigare inlägg att utvecklingshjälpen
även har att göra med
vår utrikespolitik — det är synd att vi
inte har hans excellens utrikesministern
här. Det är nämligen faktiskt så -— det
kan vi aldrig komma ifrån — och därför
bör det ske en samordning.

Sedan vill jag, herr talman, mycket
kortfattat säga, att jag inte har någonting
emot att högern och socialdemokraterna
blir vänner i denna fråga.
Man kan väl mötas i samförstånd över
de partipolitiska gränslinjerna, och det
har högern och socialdemokraterna här
gjort under dessa år.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 128, 89 sidor och 19 reserva -

tioner, ligger nu programmet för Sveriges
hjälp till u-länderna för fem å sju
år framåt, och inom den ramen måste
vi i dag göra våra preciseringar på de
olika punkter där meningarna är delade.
Ty utanför utlåtandet finns tyvärr
inget realpolitiskt alternativ som kan
påskynda ökningstakten i biståndet.
Den studentopinion som i dag protesterar
på riksdagshustrappan och som
krävt en bordläggning av u-programfrågan
för en ny och generösare behandling
må hoppas på en annan, på
en yngre och progressivare riksdagsmajoritet
efter höstvalen. Men den får
nog vänta förgäves på en snar omvändelse
av landets finansminister — dennes
namn må vara Sträng eller Holmberg
nästa år eller vara hämtat ur det
politiska mittenlägret. Ty mer eller
mindre gemensamt har alla politiska
partier i dag ansvaret för att svenska
folket under det optimistiska 1950-talet
och 1960-talets blomstrande första halva
beviljats så jämförelsevis stora förmåner
— socialförsäkringar, pensionsförbättringar,
studiestöd, arbetsmarknadsåtgärder
— att kostnadsautomatiken
binder oss för åratal framöver vid
utgifter som lämnar kvar bara en ganska
smal marginal av blivande statsinkomster
för nya stora utgiftsändamål,
om inte skatteuttaget görs större.

Eu så brant ökning av u-hjälpen att
enprocentmålet nås före 1960-talets utgång
så att vid pass 1 500 miljoner kronor
i bistånd skulle anslås för budgetåret
1969/70, kan bara ske genom skattehöjningar
som inget politiskt parti
vågar ställa i utsikt för närvarande.
Säg gärna att detta är en tvångströja
av kortsynthet som politikerna självmant
har låst sin rörelsefrihet i. Eu
del av oss även inom detta hus upplever
det på det sättet. Den internationella
solidariteten borde hä haft en helt
annan prioritet. Men som det nu faktiskt
är måste politikerna ändå hålla
fast vid sin grundregel — att inte besluta
utgifter utan att se till att det
finns inkomster att betala med.

108

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

1 det fallet skiljer sig den kritiserade
politikern ändå fördelaktigt från den
vetenskapsman på sin olymp som tror
att han förändrar historiens gång genom
sina diagnoser av u-landsproblematiken
men som är för »highbrow»,
för intellektuellt högdragen, att låta dem
åtföljas av ordinationer och tycker att
det är småttigt att vi diskuterar hur
pengarna till u-landslijälpen skall skaffas
fram — i detta »dårarnas paradis».

Ungdomen som protesterar mot för
små anslag till u-hjälpen har lyckligtvis
inte på samma sätt skurit av sambandet
mellan analys och handling. Den
vill handling för att åtminstone försöka
förebygga en katastrof i den framtid
som borde bli deras och då vi, dagens
politiker, redan är skuggor. Och den är
beredd att betala för detta. Även om de
unga som håller på med sin utbildning
inte betalar skatt, vilket en och annan
klumpig politiker har påmint om för att
stämma ner tonen och kraven på ökade
u-hjälpsanslag, så kommer de att få betala
fullt ut för vad vi beslutar eller rättare
sagt inte beslutar. De får betala
med en mörknande framtid, medan den
ljusnande framtiden försvinner med
studentsången och studentexamen.

Jag vet att jag här talar i mindre vanliga
ordalag, som kan verka bryska på
somliga av dem som lyssnar. Men just
nu, när riksdagen skall besluta om den
svenska u-landshjälpen och dess utveckling
under ett antal år framåt, dock
högst sju, just nu — då jorden ökar sin
folkmängd med minst 500 miljoner och
•världssvälten rycker allt närmare — är
en stund då det kan vara försvarligt,
■kanske rent av förlåtligt, att blotta litet
av den förtvivlan man känner över
den klyfta som har uppstått mellan politikerna
och de unga generationerna -—
överallt i världen, förefaller det. Vem
vågar säga att denna klyfta inte plötsligt
kan bli oroande även i vårt land?
■Ty den nuvarande epidemin av demonstrationer
och proteströrelser låter inte
•hejda sig av passkontrollen. Den växlar
ansikte och föremål: Vietnam, Rhode -

sia, Black Power, anti-kärnvapen eller
u-hjälp. ömsom är protesterna allvarsamma
och moraliskt betingade, lik den
som nu pågår värdigt och gripande runt
riksdagshuset, ömsom är det förvildade
grupper som slår blint omkring sig, de
vet knappast mot vad. Men bakom alla
skiftande syften och paroller ligger ytterst
och gemensamt revolten mot det
etablerade samhället i det rika västerlandet
som genom sin egoism sätter
framtiden —• de ungas framtid — på
spel. Om vi inte förnimmer dessa signaler
i tiden kommer kanske de unga
överallt — inte bara i Frankrike — att
göra som Dagens Nyheter så målande
beskrev det i ett referat häromdagen
från studentupploppen i Paris: Riva filten
av de slumrande politikerna så att
de huttrande i den nya gryningen måste
lova nästan allt!

I Sverige har dock Gunnar Sträng
alltjämt läget under kontroll -— vem
trodde något annat! Varken han eller
oppositionspartierna vill lova mera än
de kan hålla: inte större anslag än vad
inkomster eller besparingsmöjligheter
medger.

Jag återkommer nu till denna centrala
princip i min värdering av de två alternativ
som föreligger till höjning av
u-hjälpsanslaget för nästa budgetår.
Skillnaden är 100 miljoner kronor på
utgiftssidan, men inkomstsidan ser i
dag likadan ut för båda alternativen.
Jag vill inte sälla mig till dem som i
mittenpartiernas reservation 3 a i vad
avser anslagsökningen för nästa budgetår
ser ett typiskt politiskt överbud.
Jag håller förslagsställarna räkning för
att de tidigare under riksdagen föreslog
en höjning av sprit- och tobaksskatterna
utöver vad regeringen förordat i syfte
att få medel till ökad u-hjälp, och jag
kan för min del inte upptäcka något
publikfrieri i det fallet. När herr Sträng
i februari i år ville lägga 3 kronor mer
skatt på brännvinslitern, ville mittenpartierna
lägga 4 kronor 50 öre för att
få medel att fördubbla u-hjälpsökningen
— den det gäller i dag — och ville riks -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

109

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. in.

dagens nykterister med socialdemokrater
i spetsen lägga 6 kronor i skatt av
nykterhetsfrämjande skäl. Själv röstade
jag för 6 kronor, fast jag inte ogärna tar
en nubbe ibland och inte tror att priset
hindrar dem som vill ta flera. Därnäst
röstade jag för 4: 50 — statskassan behöver
förstärkas om u-hjälpen skall få
mer längre fram. Men då ville inte nykteristerna
vara med längre, liksom mittenpartierna
tidigare hade försmått att
stödja dem. Resultatet av den splittringen
blev förstås de 3 kronor som
Gunnar Sträng ville.

Att anknytningen mellan sprit och uhjälp
skulle vara »en olycklig hopkoppling,
som u-hjälpens ärliga förespråkare
egentligen inte har någonting till övers
för», som finansministern uttryckte det
i andra kammaren, är det väl ingen som
tar riktigt på allvar. Redan den romerske
kejsaren Vespasianus, som lade
skatt på de offentliga bekvämlighetsinrättningarna
i Rom, lärde sin son att
»pengar luktar inte». Kan vi betala till
exempel folkpensioner och sjukvård
med vad vi dricker ihop till staten, kan
vi också betala vår tribut till fattigländerna
med eu del av sådana medel.

Nu blev det alltså inga högre skatteintäkter
än finansministern hade föresatt
sig, och därmed gick möjligheten
förlorad — åtminstone för regeringspartiets
ärliga u-hjälpsvänner som inte
anser en ytterligare underbalansering
av budgeten vara ett acceptabelt betalningssätt
— att förhandla sig fram till
en bättre start som man skulle ha
önskat: en rivstart för det u-hjälpsprogram
som vi nu inbjudes att godta med
en ökning av 100 miljoner kronor nästa
budgetår.

1 en motion i början av denna riksdag,
den som givit mig den tekniska
förmånen att tala i denna debatt som
motionär, påpekade mina medmotionärer
och jag att det då preliminärt bebådade
anslagsbeloppet till u-hjälpen, en
25-procentig lyftning i förhållande till
innevarande års anslag, skulle komma
att bli en höjning i underkant, om man

inte vill ha en brant och tung stegring
att bära mot slutet av perioden, besvärlig
för varje finansminister. En utjämnande
effekt kunde uppnås, menade vi,
om man anknyter anslagshöjningarna
direkt till den snabbt växande bruttonationalprodukten
i stället för att räkna
dem i procent på det tidigare anslaget.
Olägenheten av jämna, genomsnittliga
25-procentiga ökningar som växer till:
stora absoluta tal, att justeras då och då
efter prisnivån, kan bara överträffas av
olägenheten att fixera beloppet för den
årliga anslagsökningen i kronor, såsom
mittenpartierna föreslår. Fler än jag
bar funderat över hur 235 miljoner kronor
mér om året skulle kunna föra oss
fram till enprocentmålet på fyra budgetår
plus 200 miljoner kronor startåret
— mittenpartiernas förslag alltså — om
man tar hänsyn till penningvärdeförändringen.
Varken den anknytning till
1966 år priser, varifrån bruttonationalproduktens
tillväxt beräknas i deras reservation
3 a, eller uppgiften att de 235
miljoner kronorna skall motsvara fasta
priser i förhållande till nuvarande budgetår
— jag refererar alltjämt denna reservation
— ger en tillväxtkurva som
kommer u-hjälpsanslagen att motsvara
en procent av bruttonationalprodukten
budgetåret 1972/73.

I regeringens proposition fastslås att
den slutliga anslagsnivån blir 1 procent
av bruttonationalprodukten i löpande
priser, vilket med en genomsnittlig
prisstegring framöver om tre procent
per år —• enligt kompletteringspropositionen,
som vi skall behandla
i morgon, görs detta sannolikt åtminstone
för de närmaste åren — innebär
större krav på anslagsökning på u-hjälpen,
om den skall hinna i mål till 1972/
73. Nu säger man visserligen i denna
reservation rent allmänt, att korrigeringar
bör ske under perioden med
hänsyn till prisförändringar och konjunkturer.
Men det faktum, att enbart
skillnaden mellan 1966/67 års prisläge
och prisläget 1972/73 och dess inverkan
på bruttonationalprodukten sanno -

11.0 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
likt betyder; en skillnad på ett par
hundra miljoner kronor i u-hjälpsanslag,
framgår ju inte alls. Ändå är detta
cn av de punkter, som i realiteten
krymper tvåårsgapet mellan mittenpartiernas
och regeringens tidsplaner för
enprocentmålet så pass mycket, att jag
vill ifrågasatta om dessa skarpt markerade
partipolitiska alternativ om en
procent under budgetåret då eller då
egentligen har något sakligt berättigande.

. En annan punkt som bidrar till att
de. båda tidsplanerna är ganska litet
åtskilda är det system med utfästelser
och. åtaganden, som tillämpas inom biståndsverksamheten.
Systemet utgår ju
från erfarenheten att utbetalningarna
av statsanslag går långsammare än budgetåret.
Efter godkännande av ett hjiilpprojekt
följer i regel en tid av planering.
Den därpå följande anläggningsverksamheten
finansieras successivt
medan utbyggnaden pågår. Man kan
förvandla denna eftersläpning av utbetalningarna
till ett system av ekonomiska
åtaganden framåt i tiden, som
gör det möjligt att våra u-landsaktiviteter
får en omfattning, som redan ett
par år tidigare motsvarar den andel av
bruttonationalprodukten som skulle
tillkomma dem, när man väl är framme
vid det budgetår då den totala utbetalningen
skall uppgå till en procent.
Detta är en praktisk fråga om överflyttningar
av medel mellan olika biståndskonton
med innestående reservationer,
vilket riksdagen gav regeringen
fullmakt att göra i fjol, en fullmakt som
naturligtvis kvarstår.

En tredje punkt är elasticiteten i den
tidsplan som regeringen har framlagt.
Statsutskottet har tagit fasta på uttalandena
i departementschefens presentation,
som dels spikar tidpunkten då
enprocentmålet skall vara uppnått —
från ordet skall ges ingen dispens —
dels utsäger att detta är en minimimulsättning.

, Utskottet understryker således att
tidsplanen är en minimimålsättning,

att enprocentmålet skall vara uppnått
senast 1974/75 och att, »om budgetläget
så tillåter», en snabbare ökningstakt
bör eftersträvas, samt slutligen att det
bara rör sig om ett etappmål —■ ett nytt
bör fastställas innan det nuvarande enprocentmålet
uppnåtts. Med detta ges
möjlighet att varje särskilt år väcka
förslag om påfyllnad utöver det grundbelopp,
som garanterar att minimimålsättningen
uppnås. Den i motionen
I: 213 förordade automatiken i biståndsanslagens
tillväxt, som jag nyss berörde,
har till närmaste syfte att garantera
att statsmakterna orkar med den stigning
som skall genomföras. Liksom alla
budgetmetoder är den emellertid bara
tänkt som en ledstång i uppförstrappan,
och med god vilja och spänstig ekonomi
kan man kliva fortare och utan hållpunkter.
Huruvida de förutsättningarna
föreligger eller inte vågar jag inte hysa
någon mening om i dag, men jag tror
ganska bestämt att världshändelsernas
egen dynamik kommer att skjuta på
kraftigt.

Statsutskottet har funnit det motionsförslag
jag här nämnde tilltalande och
vill att Kungl. Maj :t skall ta upp det till
prövning och ger det till känna i en
kläm. Av 60-talet motionsyrkanden är
det bara två, som utskottsmajoriteten
visar en sådan välvilja. Att utskottet
avstyrker de 58 övriga motionsyrkandena
ger — jag kan inte underlåta att
säga detta — ett onödigt intryck av
meningsmotsättningar som i många fall
inte finns. Det rör sig egentligen om
nyanser i bedömningarna. Min erfarenhet
är att det i själva verket är få länder,
där det trots den kritiska debatt,
som vi för här hemma om u-hjälpen,
finns en sådan politisk värdegemenskap
beträffande u-hjälpens innehåll
och utformning som just i Sverige. Om
den svenska allmänheten tar del av voteringsresultaten
efter dagens och nattens
debatt kommer den att få den uppfattningen,
att det endast är de borgerliga
oppositionspartierna som vill ha
s. k. paketbistånd, att det endast är

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

mittenpartierna som vill att Zambia
skall bli ett huvudmottagarland och att
det bara är högern som vill ge familjeplaneringen
en basorganisation i Sverige,
när paketbiståndet i själva verket
är en redan tillämpad metod, när det
redan är planerat en betydande verksamhet
i Zambia och när det är en organisatorisk
lämplighetsfråga för familjeplaneringen,
och vi för övrigt tycker
likadant. Jag beklagar alltså att
man inte i flera fall har kunnat skriva
ihop sig inom utskottet och minska intrycket
av partipolitisk oenighet kring
u-lijälpen, som ändå borde vara en
samlad manifestation av svensk solidaritet
med de fattiga folken.

Inte minst genom denna uppspaltning
finns det alltför mycket att säga
pro et contra beträffande de många
reservationerna för att det skall rymmas
i ett anförande, som bör ta hänsyn
till även efterföljande talares rätt att
också få någonting sagt. Jag vill därför
begränsa mig till att här ytterligare
bara beröra två frågor som jag känner
särskilt angelägna.

Den första är förslaget i motion 213
att pröva s. k. matching contributions
i Sveriges multilaterala biståndsgivning.
Jag tycker att det borde ha varit
värt ett större intresse än det något
ängsliga »beaktande» som utskottet
sträckt sig till. Jämförelsen med vad
andra länder ger eller underlåter att ge
är ju den vanligaste sporren eller det
vanligaste försvaret i nästan alla i-länders
biståndspolitik. Om ens eget land
ökat blott litet, så försvarar man sig
med att andra stater ökar ännu mindre,
och om grannen plötsligt lyfter ett anslag
mera märkbart, så sporrar det till
efterföljd. Så har varit vanligt t. ex.
inom Norden.

Den defaitism inom svensk opinion,
som argumenterar med att vår u-hjälp
bara är en droppe i havet och att en
liten nations isolerade ansträngningar
att höja sin u-hjälp inte påverkar
u-hjälpen generellt, kan man komma

till livs med metoden att knyta ihop
ett enskilt lands insatser med andra
länders insatser så att de ömsesidigt
driver på varandra, dvs. man konstruerar
bidraget så att det alltid uppgår till
en bestämd procent av summan av de
övriga bidragen. Sådana matching contributions
har hittills bara praktiserats
av USA i förhållande till andra medlemsstater
inom FN. Vanligen har USA
utfäst sig att betala 40 procent av summan
av övriga bidrag, och det har haft
en påtaglig effekt på ljumma bidragsgivare
att ställas inför den uppfordran
som det är att varje utökning av deras
eget bidrag utlöser en motsvarande ökning
även av det amerikanska bidraget.
Sverige är den näst rikaste nationen
bland industriländerna. Det kunde ha
varit ett nytt, stimulerande inslag i försöken
att vända den internationella
hjälptrenden uppåt igen, om Sverige
också blev nästa FN-stat att göra utfästelsen
om matching contributions till
sådana FN-program, som vi har särskilt
intresse av att stödja. I motionen föreslog
vi exempelvis en svensk utfästelse
på 10 procent. Jag tycker det är synd
att inte utskottet tagit bättre vara på
denna idé, som skulle ha kunnat ge
Sverige av alla småstater en ny internationell
profil.

Den andra fråga jag vill ta upp är
befolkningsfrågan och familjeplaneringen.
Alla är överens om att Sverige
skall behålla initiativet på detta område,
intensifiera och bredda familjeplaneringen
i vårt eget direktbistånd
och aktualisera frågan i alla FN-organ
där den klart eller latent hör hemma.
I FN:s befolkningskommission, där jag
ännu representerade Sverige under den
mandatperiod som gick ut år 1967, har
fördomsvallen sent omsider raserats.
Alla talar ohämmat om familjeplanering,
men villrådigheten om hur man
skall kunna hejda den skenande befolkningsökningen
påminner om de trevande
ansatserna på livsmedelshjälpens
område för 15 år sedan. Ungefär så

112

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
långt efter ligger FN:s befolkningspolitik
i förhållande till FN:s aktiviteter
när det gäller livsmedelsförsörjningen.

Det finns i utskottsutlåtandet en reservation,
nr 11 b, i vilken man vill att
Sverige skall verka för en utvidgning
av vårt livsmedelsprogram genom en
gradvis uppbyggnad av dess fond från
nu 275 miljoner dollar till en miljard
dollar. Det är alltså ett förslag att vi
skall ta ett initiativ, som sannolikt behöver
flera år innan det mognar, men
som det inte — som jag ser det — kan
vara fel att omedelbart börja arbeta
för. Jag gav detta förslag min röst i
fjol och jag kommer att göra det i år.

Det är dock påfallande hur stor disproportionen
är mellan trots allt tillgängliga
resurser för att bygga upp födoämneshjälpen
och de resurser, som
kan mobiliseras för att minska det
framtida antalet människor som dessa
resurser skall mätta. En frivilligfond
för befolkningsåtgärder med ambitionen
att uppnå fem — jag säger fem —
miljoner dollar är det första som generalsekreterare
Thant har vågat sig på.
Om det är något som Sverige borde
stödja just nu, så är det detta lilla klena
embryo till vad som måste bli en likvärdig
parallell till livsmedelsfonderingen,
måste bli en stor, global kampanj
för födelsekontroll inom något årtionde,
såvida inte alla utvecklingsansträngningar
skall dränkas av den nya
befolkningsvågen och dess anspråk på
redan knappa livsförnödenheter.

Till sist, herr talman •— insikten om
vilken internationell nöd som snart
kommer att stirra mot oss genom våra
egna fönsterrutor borde få oss att mobilisera
all vår handlingsförmåga. Även
om det är sant att många av de underutvecklade
länderna är »soft States»,
mjuka stater, utan tillräcklig egen företagsamhet
eller självdisciplin, kan vi
inte lämna dem åt sitt öde, lika litet
som man fordrar av en drunknande
person att han skall vara stark och
kravla sig upp själv för att vara värd
att rädda.

Det hjälpprogram som vi har framför
oss är stommen till vår u-hjälpspolitik
från nu och en bit in på 1970-talet. Det är ett minimiåtagande. Förr
eller senare får vi nog en övernationell
finansminister — i världsbanken eller
i FN-toppen — som uttaxerar de erforderliga
hjälpbeloppen av medlemsländerna
i proportion till folkmängd
och nationalinkomst. Det är förståndigt
om vi redan nu vänjer oss vid alt
avstå en del av vår standardökning till
u-folken.

För er och för oss, »som vill veta
fakta», annonserar det socialdemokratiska
partiet i dessa dagar om den standardökning
som svenska folket har att
motse. Det var längesedan vi läste en
så komprimerad optimism om den
ekonomiska uppgången. Produktionen
växer i år med ungefär fyra procent.
Den ger oss nästa år 5 500 miljoner
kronor mera att röra oss med, står det
i annonsen och försäkrar finansministern.

Därmed, mina vänner, skulle statsutskottets
anvisning om en snabbare
ökning av u-hjälpen, »om budgetläget
så tillåter», bli aktuell redan år 1969.
Vi är många som vill vädja till regerringen
att utnyttja den bättre budgetmarginalen
till att i tilläggsbudgeten
avsätta — den tilläggsbudget som vi
brukar få i januari månad — ett par
hundra miljoner kronor extra till uhjälpen,
kanske speciellt till krigsskadade
länder, där ett uppbyggnadsarbete
rimligen måste kunna sättas i gång före
år 1970.

Ett par hundra miljoner kronor i tillläggsbudgeten
alltså; en vädjan i dag
och inget formellt yrkande, herr talman,
men nästa år en mycket bestämd
uppfordran!

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

113

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara anföra
några ord med anledning av fru Lindströms
beklagande av att utskottsutlåtandet
innehåller så många reservationer
och därmed kan ge ett intryck av
större meningsskiljaktigheter än vad
som faktiskt föreligger.

Jag är helt ense med henne om att
det finns en fundamental enighet mellan
de demokratiska partierna i alla
väsentliga frågor på detta område och
även att det är utomordentligt tveksamt
om mittenpartiernas alternativ i realiteten
garanterar någon snabbare framstegstakt
än regeringsalternativet.

Men det är ett par omständigheter,
som har bidragit till denna situation.

För det första gjordes vid förra årets
utskottsbehandling allvarliga och långvariga
försök att komma fram till gemensamma
skrivningar även i centrala
frågor. Dessa ansträngningar spräcktes
i sista stund genom mittenpartiernas
agerande. Det är rätt naturligt att man
inte från något partis sida i år var benägen
att upprepa dessa ansträngningar
med risk för ett liknande negativt resultat.

För det andra måste det uppriktigt
sägas, att den omständigheten att propositionen
kom sent och att avdelningen
hade mycket begränsad tid på sig
bidrog till svårigheterna att fila fram
gemensamma skrivningar. Därtill kommer
naturligtvis, att det redan på ett
tidigt stadium var uppenbart att vissa
krafter var inställda på att till varje
pris få fram vissa särmeningar. Kammarens
ledamöter torde behöva använda
förstoringsglas för att upptäcka den reella
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas skrivningar i
fråga om Zambia. Där var det helt enkelt
så, att vissa krafter skulle ha en
separat reservation. Mot detta var ingenting
att göra. Det var likaså alldeles
klart att högern helt oberoende av vilka
upplysningar man fick om familjeplaneringen
var inställd på att yrka på ett
familjeplaneringsinstitut, eftersom det

nu råkade vara en idé, som herr Yngve
Holmberg har förälskat sig i.

Vad beträffar fru Lindströms plädering
för matching contributions tycker
jag nog, att utskottet har varit tämligen
välvilligt. Hon förefaller inte ha observerat
vårt enhälliga påpekande, att det
kan medföra vissa risker för störningar
av planeringen på andra biståndsområden
— kastningar som inte är till glädje
för biståndsarbetet i stort.

Vad gäller livsmedelsfonden — reservation
11 b — så undrar jag om inte
fru Lindström litet grand har missförstått
situationen. Hon tycks tro att yrkandet
gäller en fortsatt och snabbare
uppbyggnad av redan existerande program
på detta område.

Vad utskottsmajoriteten opponerat
mot har varit tanken att skapa en ny
fond vid sidan av redan existerande
program, och där finns verkligen mycket
allvarliga och tungt vägande invändningar.
Däremot råder ju allmän enighet
om att man skall fortsätta ansträngningarna
inom ramen för de program
som nu existerar i FN:s regi.

Fru LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk menade att
matching contributions kunde få icke
önskvärda konsekvenser med kastningar
i anslagen från år till år, som inte skulle
kunna förutses under budgetplaneringsskedet,
något som också står i utskottsutlåtandet.

Till det vill jag bara säga, att FNorganen
brukar ha sina bidragskonferenser
på hösten, i oktober och senast
i november, då medlemsstaterna gör utfästelser
för det kommande verksamhetsåret
eller, vid tvåårsprogrammering,
för två år i taget. Redan dagen därpå
har samtliga deltagare fått en första
summering av de bidrag som utlovats.

Vid den tidpunkten är det inte för
sent att i våra svenska budgetförberedelser
jämka de svenska bidragsbeloppen
till multilaterala ändamål efter vad
man sålunda får veta om den antagliga

114

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

bidragssumman för FN-organens biståndsprogram.
Det svenska budgetåret
med dess skifte mitt i kalenderåret är
rent av en fördel i detta sammanhang.

Vad beträffar livsmedelsfonderingen
så har jag både i år och under fjolåret
läst formuleringarna mycket noga, och
de har varit ytterst allmänna när det
gällt hur utbyggnaden skall se ut. Jag
tycker också att det är en sådan fråga
som utskottsmajoriteten kunde ha skrivit
så positivt om att det inte behövt bli
någon reservation.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är två aspekter som
framträder särskilt i fråga om u-hjälpen:
den humanitära sidan och — något
som jag även vill betona — den
oerhöra betydelse hjälpen har som en
fredsfrämjande faktor. Ett av de verkligt
stora problemen i de internationella
relationerna är den växande klyftan
mellan fattiga och rika folk. En ekonomisk
tillväxt i u-länderna som lyfter
dem till en ställning mer i jämnhöjd
med de rika länderna är ett villkor
för en enad värld.

Tyvärr pekar ju utvecklingen tvärt
emot att det målet skall uppnås. FN:s
proklamation av 1960-talet som ett utvecklingsårtionde
för de fattiga folken
har inte lett till avsett resultat — tvärtom
har de gångna åren närmast kännetecknats
av stagnation och tillbakagång
för många u-länder, liksom för det internationella
biståndsarbetet. Det offentliga
biståndet från DAC:s medlemsländer
till u-länderna och multilaterala
organ har från 1962 till 1966 sjunkit
från 0,72 till 0,57 procent av bruttonationalinkomsten.
Samtidigt har i-länderna
ökat sin nationalinkomst per
invånare avsevärt mer än u-länderna
förmått göra. U-ländernas export ökar
saktare än i-ländernas, köpkraften i
u-länderna minskar, skulderna växer,
analfabetismen tilltar, livsmedelsproduktionen
är klart otillräcklig och befolkningstalen
ökar ofta med en snabb -

het som neutraliserar de utvecklingsansträngningar
man gör.

Ja, sådan är ungefär den nuvarande
situationen.

Jag vill först konstatera, att vilka
meningsmotsättningar som än finns i
dagens debatt kan man i varje fall slå
fast att intresset för u-hjälpen är i stigande
i vårt land. Detta gäller kanske
först och främst ungdomsgrupperna,
men jag tror att det förhåller sig likadant
med andra grupper i landet.

Det var 1961 som centerpartiet första
gången motionerade om att målet för uhjälpen
skulle sättas till en procent av
bruttonationalinkomsten. Det uppslaget
kom egentligen från Indien i Förenta
Nationerna, och de två politiska partier
i världen som först tog upp förslaget var
det engelska Labour party och det
svenska centerpartiet. Det vann inte gehör
1961, när motionen väcktes, men
1962 var riksdagen mogen för att fastslå
att man i princip borde nå upp till en
procent av nationalinkomsten. Allting
har emellertid tagit mycket lång tid, och
regeringen har haft mycket svårt för att
bestämma sig. Man har sölat och sölat
oavbrutet och först nu, 1968, har man
fastslagit en plan över när man skall nå
upp till en procent av nationalinkomsten
till u-hjälpen. Det är glädjande att
detta äntligen skett, men nog har det
dröjt bra länge, innan man kommit dithän.

Diskussionen rör sig nu om hur
snabbt man skall komma fram till detta
mål, och där har mittenpartierna stannat
för en tidigare tidpunkt än den regeringen
föreslagit.

Både herr Björk och fru Lindström
har använt uttryck, som jag tycker inte
borde förekomma längre i denna kammare.
De har använt uttrycket överbud.
År verkligen dessa båda socialdemokrater
så självgoda i sitt tänkande, att de
anser att regeringens förslag är ett
axiom och att andras uppfattning, att
det bör ges litet mer pengar till u-hjälp,
måste få beteckningen överbud? Jag kan
inte finna att det uttrycket har något

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

115

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

som helst berättigande. Jag anser att det
kan finnas olika uppfattningar om hur
högt ett anslag bör vara, men dessa företrädare
för regeringspartiet använder
en fullkomligt felaktig vokabulär när de
talar om överbud.

Herr Björk sade att vi inte hade föreslagit
någon täckning för de ytterligare
100 miljoner kronor till u-hjälpen, som
föreslagits från mittenpartierna.

Jo, det har vi visst! Det har föreslagits
täckning för de hundra miljonerna,
även om pengarna tagits på ett sätt som
kanske inte alla accepterat. Fru Lindström
drog upp en liten debatt om spritskatterna.
Man kunde ha gjort den reflexionen
om u-hjälp och spritkonsumtion,
att svenska folket år 1967 använde
tio gånger så mycket pengar till att köpa
in alkoholdrycker som vad Sverige ger
till u-hjälp. Då tycker jag verkligen inte
att det vore så förfärande, om man lagt
på ytterligare en tioprocentig höjning i
skatten på spritdryckerna. Även om man
inte har några öronmärkta pengar kunde
detta blivit ett ytterligare bidrag till
u-hjälpen. Varken herr Björk eller fru
Lindström skall påstå, att det inte från
mittenpartiernas sida har skapats finansiella
möjligheter att ge den höjning som
vi har föreslagit.

Sedan drog herr Björk in en del politiska
aspekter i sammanhanget och talade
om hur det skulle gå, om det blir
en ny regering. Jag hoppas att hans farhågor
kommer att besannas i det fallet,
så att det blir en annan regering! Men
när det både av herr Björk och från
andra håll har talats om »naiva förmynderskapstendenser»
vill jag säga, att i
varje fall herr Björk inte kommer att ha
någonting att säga till om när det gäller
frågan om vem som skall bli finansminister
i den regering som han för en
liten stund sedan höll på att spekulera
om.

Det finns alltså möjligheter till att ge
denna höjning på hundra miljoner kronor.
Jag har också visat på att det har
varit en bestämd målsättning från centerpartiets
sida att så snabbt som möj -

ligt komma upp till en procent av bruttonationalprodukten
till u-hjälpen.

Regeringen har ju halkat efter under
lång tid och hållit sig till siffror som
varit alltför låga. Vår uppfattning har
fått anslutning ifrån framträdande personer
inom landsorganisationen, när vi
från mittenpartiernas sida har velat förbättra
u-hjälpen. Men i alla de debatter
som förts i denna kammare och i riksdagen
över huvud taget har företrädare
för regeringspartiet presenterat en väldig
provkarta på ursäkter. Man har talat
om otillräcklig planering, och man har
byggt upp den ena besvärligheten efter
den andra. Till och med fru Lindström,
som jag respekterar för hennes positiva
inställning till u-landsproblemen, har
ofta hållit långa tal här i kammaren,
men bara i en och annan punkt understött
de förslag som syftar till en mera
långtgående u-hjälp.

Det finns ett växande intresse, sade
jag, på många områden, och det är inte
bara från ett håll som det ges u-hjälp.
Därför tycker jag att det finns all anledning
att beakta vad som sagts i en av
reservationerna vid punkten 7, om organisatoriska
frågor, om inrättande av ett
samordningsorgan mellan de biståndsgivande
myndigheterna — riksdag, näringsliv,
mission och andra humanitära
organisationer. Jag finner det självfallet
att man bör ha ett sådant samordningsorgan,
eftersom det på så många
olika håll arbetas på detta område. I en
helhetssyn på biståndsverksamheten
måste, som det står i reservationen, förutom
det statliga stödet över budgeten
»inbegripas åtgärder på det handelspolitiska
området, näringslivets insatser,
missionens och de humanitära organisationernas
insatser och, inte minst,
samordningen mellan alla dessa biståndsformer».

Det kan också starkt ifrågasättas om
det inte skulle vara lämpligast, som föreslagits
i reservationen 5 b, att överväga
att utrikesdepartementet i varje fall
skulle ha mera inflytande på hur denna
verksamhet utformas. Det kan resas vis -

116

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

sa invändningar mot att man skulle
överföra alltsammans till utrikesdepartementet,
men å andra sidan har detta
en sådan kontaktverksamhet över så gott
som hela världen, att det finns förutsättningar
för att man kanske skulle
kunna arbeta lättare på det sättel. Man
borde i alla fall kunna tänka sig att göra
en översyn av biståndsorganisationen,
vilket är det enda som reservationen
avser.

Jag skall bara nämna några av dessa
punkter, eftersom så många redan bar
berörts. Jag har rätt stark känsla för
alla punkterna, men det har inte sagts
någonting om en av dem, den som gäller
flyktingverksamheten. Jag har varit
med och behandlat ärendet så många
gånger och hört så många vädjanden
från flyktingskommissarien och direktorn
för palestinaflyktingarna, och jag
har fått bevittna så mycket av de oerhörda
problem, som dessa människor
blivit utsatta för, att jag finner det i
högsta grad befogat att man följde den
reservation som föreslår högre anslag
just till flyktinghjälpen.

Herr talman! Utbyggnad av en fond
för multilateral livsmedelshjälp är väl
också en av de punkter, som är synnerligen
behjärtansvärda, och det kanske
skulle vara all anledning att tänka på
detta för svensk del. Om nu socialdemokraterna
har drivit det dithän, att den
svenska livsmedelsproduktionen skall
stanna vid 80 procents självförsörjning,
så betyder det också att vi skall ta av
den redan knappa kaka som finns för att
försörja världens befolkning. Då är det
på sin plats att vi försöker göra någonting
på ett annat område för att kunna
förse världens alltmer ökande och också
svältande befolkning med någonting
att äta.

Herr talman! Beträffande manifestationerna
från ungdomens sida för ulijälp
och inte minst vad som har förekommit
utanför riksdagshuset får man
konstatera att det är en ganska ringa
grupp som mött upp här. Jag tycker
dock att man kan ge en liten honnör åt

ungdomarnas ideella strävanden. Kanske
99 procent av andra demonstranter
aldrig skulle ge avkall på sin personliga
bekvämlighet för att göra en sådan
uppoffring. Vilket inflytande demonstrationen
än kommer att få tycker jag att
man skall ha respekt för deras ideella
uppfattning.

I detta sammanhang tycker jag att det
finns ett förhållande, som rent av utbildningsministern
borde intressera sig
för, nämligen att dessa ideellt inställda
människor har så liten kunskap om hur
den svenska riksdagen arbetar, att de
fört fram sina åsikter på det sätt som
skett här ute.

Jag tror inte att det finns någon enda
av riksdagens ledamöter som skulle kunna
tänka sig att propostion nr 101 skulle
bordläggas. Det skulle ju i realiteten
betyda att 500 miljoner kronor till uhjälpen
kommer att försvinna, eftersom
inga pengar i så fall anvisas till nästa
år. Vidare är ju den plan, som nu beslutas,
ingalunda fastställd på det sättet,
att den inte kan ändras under nästa
års riksdag eller påföljande års riksdag.
Det är självklart att varje riksdag
är suverän och kan ändra på den planen.

Jag tycker att det borde meddelas så
ordentlig undervisning om riksdagens
arbetssätt att de, som nu offrar så mycken
tid för att på sitt sätt söka påverka
utvecklingen, skulle få reda på hur riksdagen
arbetar.

Herr talman! Här har talats så mycket
om de olika punkterna i ärendet,
och jag skall därför inte gå in på några
ytterligare detaljer, utan jag ber att få
ansluta mig till det yrkande som kommer
att framställas om bifall till de reservationer,
som har avgivits av representanter
för mittenpartierna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Denna debatt bär samma
kännetecken som andra debatter
som förts här under senare tid. De
flesta ledamöterna torde inte ha fått

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

117

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

utskottets utlåtande förrän vid veckoskiftet
eller kanske i går. Debatten förs
under tidsnöd och inför tomma bänkar.
Besluten kommer att fattas i trötthetens
tecken efter det att riksdagen har hållit
på och debatterat i närmare tjugu
timmar. Självfallet sätter detta förhållande
sin prägel på debatten, vilket sannolikt
gör många ute i landet besvikna,
eftersom de vet att det här gäller beslut
av stor räckvidd avsedda att gälla flera
år framåt.

Jag hörde, herr talman, i förra veckan
till dem som lade ner sin röst vid
beslutet om försvarsutgifterna. Jag gjorde
det i känslan av vanmakt inför världens
ständigt stigande rustningskostnader.
På samma gång är jag medveten
om att Sverige inte ensamt kan slå in
på nedrustningens väg. Men vad jag saknar
är en debatt om en bättre balans
mellan vad jag skulle vilja beteckna som
det avvärjande militära och det positiva
försvaret. Det senare utgöres av kampen
mot världens nöd och svält och för
en rättvisare fördelning av världens
resurser.

Folken i de industrialiserade länderna
har fastnat i det kalla krigets tankegångar
och tycks inte se — eller vill
inte se —- att världen hotas av den utarmning
som följer av kapprustningen
i förening med befolkningsexplosionen.
Det säger sig självt att därutöver finns
en rad andra företeelser som bidrar till
att ständigt gäcka förhoppningarna om
fred och framsteg.

En naturlig konsekvens av mitt resonemang
är att jag inte kan känna
någon större tillfredsställelse med den
takt i vilken vår u-hjälp stiger. För att
u-hjälpen skall erhålla tillfredsställande
former krävs ett annat tänkesätt än
det som nu dominerar.

Man räknar nu med att det samlade
biståndet till u-länderna i hela världen
uppgår till 32 kronor per person i uländerna.
De årliga utgifterna för militära
ändamål beräknas överstiga 200
kronor för varje man, kvinna och barn
i hela mänskligheten. Nyligen påpekade

författaren Per Anders Fogelström, att
det internationella fredsforskningsinstitutet
i Stockholm får en tiondel av vad
den svenska militärmusiken kostar —-och detta med den desperation som bakgrund,
vilken fötts under efterkrigsåren
och med tanke på den framtid som kan
vänta oss alla.

Med rätta efterlyser professor Georg
Borgström en ny giv i Atlantdeklarationens
anda, som fastställer att all
världens folk skall ha lika rätt till jordens
resurser. Det gäller att mobilisera
världens progressiva krafter till en
planmässig handling. Detta krav gäller
också vår u-hjälp och upplysningen om
den.

Studerar man, herr talman, med det
kravet som bakgrund proposition nr
101 och statsutskottets utlåtande nr 128,
så måste man göra våld på tanke och
tunga för att kunna påstå, att här lämnas
ett fullvärdigt svenskt bidrag till
vår tids största problem.

Vad angår målsättningen i propositionen
och utlåtandet att utvecklingsbiståndet
1974/75 skall motsvara en
procent av bruttonationalprodukten, är
det uppenbart att denna målsättning
föga motsvarar regeringens löfte om att
göra stödet till de fattiga länderna till
ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik. Inget tal om överbud kan
dölja detta faktum. För mig framstår
redan målsättningen att en procent skall
uppnås 1972/73 som anspråkslös, men
eftersom det inte ges något annat bärande
eller genomtänkt alternativ till
regeringens, kommer jag att rösta på
reservationen.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att påpeka att det ivriga framhållandet
av utskottsmajoriteten att
Sverige inte ger mindre än andra länder
är föga imponerande. Som herr Dahlén
redan framhållit är det svenska bidraget
per capita inte särskilt stort om man
jämför det med nationalinkomsten per
capita. Om varje parlament gör sådana
jämförelser och särskilt söker upp de
avsnitt, som är för landet mest fördel -

118

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

aktiga, finns det risk att u-hjälpen fortsätter
att stagnera allt under det att
klyftan mellan rika och fattiga länder
vidgas.

Det har sagts att även om vi höjer
vårt bidrag till det dubbla förblir det
löjligt litet, men alla kan förmodligen
instämma i Sixten Hepplings konstaterande
i boken om FN och de fattiga
länderna, att de medel som ställs till uhjälpens
förfogande är »tragiskt otillräckliga».
Heppling visar dock samtidigt
att resultaten ofta är beroende
framför allt av hur medlen används.
Biståndet måste utformas så att det kan
integreras i mottagarlandet. Ungefär
samma resonemang torde kunna föras
beträffande givarlandet — eller annorlunda
uttryckt: bidragen kan inte forceras
fram så att landets folk uppfattar
dem som en börda.

Jag har svårt att föreställa mig att
den snabba ökningen upp till en procent
av det svenska folket verkligen
skulle uppfattas som något orimligt. Det
finns dock för alla anhängare av ökad
u-lijälp — och det har föga observerats
här —- möjligheten att själva delta
i de aktioner av frivillig art som redan
startats. Den frivilliga enprocentiga uhjälpen
borde kunna bli en folkrörelse
som erhöll uppmuntran och hjälp till
upplysning, om vi samtidigt kan skapa
ett ökat intresse för arbetet ute på fältet
och villighet att medverka i det
arbete det här gäller.

Större vikt kan också fästas vid undervisningen
om u-landsfrågorna vilket
framhållits i det upprop, som vi alla
nyss fått bär i kammaren. För de höjningar
av anslagen till bistånd som
föreslås reservationsvis finns många
skäl. I UNICEF står man, efter att äntligen
ha accepterat arbete för familjeplanering,
inför en utvidgning av sitt
program.

Ständiga rapporter kommer om behov
av mera flyktinghjälp. Skall någonsin
den tragiska konflikten i Mellersta
östern nå en fredlig lösning är en av
förutsättningarna, att flyktingskarorna

får sådan hjälp, att åtminstone de yngres
arbetskraft kan bli värdefull. Också
av rent humanitära skäl ställs här ökade
krav på vår hjälpvilja, oavsett vad
andra länder är villiga att ge. Detta kan
inte vara något »naivt krav», även om
herr Björk ville hävda en sådan uppfattning.

Man kan således, herr talman, på
punkt efter punkt i utskottets utlåtande
visa att större insatser krävs av alla
slags bistånd, och detta framgår kanske
ännu tydligare av propositionen. Man
kan göra det även om man erkänner att
hela u-landsproblematiken är mer komplicerad
än vad många av dagens entusiaster
föreställer sig. För att ta vara på
och vägleda den entusiasmen krävs vidgad
information. I det sammanhanget
bör inte de organisationer eller enskilda
glömmas bort, vilka under en följd
av år med små medel arbetat med dessa
problem.

Vi behöver en bättre planerad information,
både om behoven och nödvändigheten
att samordna och planlägga
hjälpen så att en förvandling i rätt riktning
kan åstadkommas. Vi måste också
lära oss att det inte finns några patentlösningar.
Varje problem måste lösas
med åtgärder som är anpassade efter
problemets art och det land där det
förekommer.

Efter att i många år ha efterlyst bättre
anslag till ökad upplysning om hela
det internationella samarbetet, om FN,
fackorganen och u-hjälpen, är det en
glädje för mig att notera att utrikesministern
nu har gått längre än vad
SIDA vågat göra. Det är min förhoppning
att detta endast utgör första steget
mot en aktiviserad verksamhet till gagn
för den ungdom, som fru Lindström
med sådan iver och inlevelse talat om.
Denna ungdom går en mörk och skrämmande
framtid till mötes, om vår generation
inte lyckas samla sig till en solidaritetsaktion
för världens fattiga folk.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till de reservationer som mittenpartierna
lämnat.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

119

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
i denna debatt i egenskap av motionär.
Jag har inte undertecknat någon
motion vid årets början som berör denna
fråga. Däremot tillhörde jag en av
de motionärer, som vid fjolårets riksdag
krävde en höjning av u-landsanslagen,
krävde att vi skulle få en långtidsplanering
för u-hjälpen och att regeringen
skulle lägga fram en plan för
när vi skall uppnå enprocentmålet. Det
är därför jag nu har begärt ordet för
att komma med några reflexioner kring
den debatt som har förts utanför och
innanför detta hus — i dag och de senaste
dagarna.

Senaste FN-dag var jag och några
kolleger till mig kallade till Stockholms
kårhus för att diskutera om FN hade
misslyckats eller inte. Vi kom ganska
snart in på frågan om u-hjälpsbiståndet
och den starka kritik som studenterna
riktade emot det — ungefär samma
tonfall och synpunkter kom fram
som då vi har talat med ungdomarna
när vi har gästat dem eller har läst i
tidningar om och tagit del av de stencilerade
upprop som delats ut.

Jag tillät mig vid detta möte att säga
samma sak som jag vill framhålla i dag,
nämligen att det som har gjort att debatten
ändå har förts vidare sedan i
fjol faktiskt är att vi har vidgat den
utanför diskussionerna om enprocentmålet.
I och för sig — det har framhållits
av bl. a. statsminister Erlander
i tidigare debatter — är det en godtyckligt
uppsatt målsättning. Den är
någonting som vi endast kan betrakta
som ett minimikrav. Den är någonting
som egentligen inte skulle behöva förekomma,
eftersom hjälpen till u-länderna
borde vara lika självfallet integrerad
i statsbudgeten som utgifterna till undervisning,
social verksamhet osv.

Kan vi föra bort diskussionen ifrån
enbart enprocentmålet, rikta in den
mera på de krav som fördes fram vid
UNCTAD-konferensen, och på de principiella
synpunkterna på hur vi skall

lägga upp vår u-hjälpsverksamhet i
framtiden, tror jag verkligen att den
diskussion som har förts det senaste
året och speciellt den senaste veckan
har fört utvecklingen vidare.

Jag vill dock samtidigt konstatera,
att det parti jag tillhör är det enda som
har lagt fram ett konkret förslag till
den framtida utformningen av u-hjälpen
och att man, som DAC:s ordförande
helt nyligen sade, kan säga att tiden nu
är kommen att upphöra med försöken
att lösa 20-årsproblem med femårsplaner,
baserade på ettårsanslag. Godtar vi
det förslag som utskottets majoritet här
framlagt, så har vi en möjlighet att
hringa diskussionen förbi de minimimålsättningar,
som jag och utskottsmajoriteten
uppfattar detta långtidsprogram.

Jag tror också att opinionen har börjat
väckas för de enorma, oändliga problem,
som är förenade med dessa frågor.
Det är mycket glädjande att vi i
dag har »en klasslös ungdom, vilken
känner solidaritet över gränserna», som
Inga Thorsson uttryckte det. Det är
glädjande att de gör sådana uppoffringar,
det är glädjande att de är beredda
att ta det ansvar på sig som
kommer till dem, när de blir de som
får svara för landets ekonomi genom
sina arbetsinsatser, försörjningen av
icke längre verksamma och bära bördan
för de rättvisa insatserna till u-hjälpen
och till de fattiga folken ute i världen.
Men jag tror också att man måste
peka på att det inte endast är ungdomen
som känner denna solidaritet. Det
finns en lång rad organisationer, kvinnoorganisationer,
blandade församlingar,
där opinionen är mycket stark och
där man ofta med mycket små medel
långsiktigt har arbetat på att bredda
intresset och förståelsen för hithörande
problem, en opinion som också har
drivit fram viss särverksamhet i det
svenska biståndet. Man kan t. ex. nämna
de svenska insatserna för utbildning
av kvinnor i Afrika såsom ett typiskt
exempel på hur en liten organisations

120

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
målsättningar utvidgats till en lång råd
andra organisationers intressesfärer,
för att till sist bli alldeles självklara i
det svenska utvecklingsbiståndet.

Men det är alldeles givet att det är de
aktiva vi når. Det är alldeles självklart
att också bland ungdomarna finns de
som inte delar intresset för u-hjälpen.
Det har ju en del undersökningar redan
visat. Jag har alltid hävdat och
kommer alltid att hävda att det är vi
som politiker och som ansvariga riksdagsledamöter
som måste gå före opinionen.
Men samtidigt måste vi se till
att den förs ut till de likgiltiga och
oengagerade. Jag tror att det är helt
otänkbart att föreställa sig att vi skulle
kunna anslå 36 miljoner kronor för en
opinionsinsats bland det svenska folket,
såsom föreslås i det upprop som
vi just har fått mottaga. Det ligger fullständigt
utanför våra ekonomiska möjligheter.
Jag tror inte heller att det
komme att få avsedd effekt. Man måste
nog slå sig ned och diskutera nya sätt
att väcka och bredda opinionen.

Det går inte bara inom organisationernas
ram, det går inte enbart genom
undervisning i skolorna, även om det
betyder oerhört mycket. Man vet ju
t. ex. att UNICEF är det FN-organ som
våra skolungdomar bäst känner till.
Det går inte genom att göra broschyrer
som släpps ned i varje svensk brevlåda.
Jag tror att man måste hitta andra vägar.
Vad ungdomen under de här dagarna
bl. a. gjort har väl varit att väcka
dem som icke har varit engagerade
förut till ett visst intresse för dessa
frågor, till en viss nyfikenhet, en viss
önskan att öka sitt vetande om vari
problematiken ligger. Jag tror att vi
i fortsättningen får diskutera frågan
om opinionsskapande mycket mer än
vi gjort hittills. Vi får helt enkelt se till
att vi med de anslag som föreslås i propositionen
får möjligheter att hitta de
vägarna till opinionsbildning. Det är
ett avsnitt som kräver sin egen utläggning
i denna mycket varierande debatt.

Med det anförda, herr talman, ber

jag att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik med fröken Mattson,
men jag vill göra en korrigering. Fröken
Mattson sade här att det endast är
det socialdemokratiska partiet som har
lagt fram ett program om hjälp till
u-länderna. Vårt parti har givit ut en
bok »Mer åt u-länderna», som också
innehåller ett konkret program. Det är
väl riktigt att än så länge har endast
socialdemokraterna lagt fram ett regeringsprogram,
men det är en annan sak.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för fru Segerstedt Wiberg att det är en
arbetsgrupp som har lagt fram detta
förslag, medan mitt parti har haft arbetsgrupper
i verksamhet som har lagt
fram ett program som har antagits av
en partikongress. Däri ligger den stora
och väsentliga skillnaden.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det där var inte riktigt,
fröken Mattson. Förslaget från den arbetsgrupp,
som det socialdemokratiska
partiet har haft, avslogs av den socialdemokratiska
partikongressen. Ty arbetsgruppen
krävde att enprocentmålet
skulle uppnås i början av 1970-talet, 1972/1973. Den socialdemokratiska
partikongressen gick in för 1974/75.
Skillnaden mellan socialdemokraterna
och folkpartiet är alltså att socialdemokratiska
progressiva arbetsgruppers förslag
i u-landsfrågan avslås medan liberala
progressiva arbetsgruppers förslag
i u-landsfrågan inte avslås. De kan
möjligen förbättras och föras vidare.

Så har vi då återigen fått en debatt
om klyftan mellan ord och handling i
den svenska u-landshjälpen. Det är

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

121

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. ni.

ingen uppbygglig diskussion. Den visar
en regering och en riksdagsmajoritet
som vägrar att förstå att vi nått en
punkt i debatten som kan bli av historisk
betydelse i svensk politik. Vi tvingas
till ett avgörande om vi skall vara
med och i handling forma ett nytt solidaritetsbegrepp
som inte väjer för nationsgränser
och inte skyggar inför egna
uppoffringar.

Bakgrunden är given: den omätliga
nöden i de underutvecklade länderna.
Därom är vi ense. Troligen kan vi
följas åt också i nästa steg av resonemanget:
att insatser från den rika världen
kan vara av stor betydelse för den
fattiga världen. Och kanske kan vi samsas
i insikten att det finns projekt att
satsa mycket mer på än vi gör i dag,
att det finns oerhörda behov som FN
inte kan fylla av brist på pengar, att vår
egen svenska planering för framtiden
kunde föras upp på en mycket högre
anslagsnivå utan att sprängas. Kort sagt:
att mera pengar kan nyttjas väl för goda
syften.

Det är sedan vi skiljer oss åt. Två
partier i vår riksdag vill nå upp till
enprocentmålet först i mitten av nästa
årtionde. Visst finns det mycket annat
viktigt i u-hjälpsdebatten än frågan
om när vi når eu procent av bruttonationalprodukten
i u-hjälp: biståndets
inriktning, dess kvalitet, länderfördelning,
tullpreferenser, råvarupriser och
mycket annat. Men det kan aldrig skymma
att omfattningen av vårt statliga bistånd
i en rad fall blir av avgörande
betydelse för vilka projekt som kan förverkligas
och vilka som måste inställas
eller uppskjutas av brist på medel. Därför
måste mycket av dagens diskussion
kretsa kring frågan hur snabbt u-hjälpen
skall öka under kommande år.

De som kritiserar enprocentdebatten
är ofta de som vill nå detta etappmål
senare och långsammare än andra. Fröken
Mattson alldeles nyss var ett utomordentligt
exempel på den saken. Hon
vill förringa hela den här debatten om
när vi ska nå upp till en procent av

bruttonationalprodukten för att därigenom
motivera varför hon inte röstar på
mittenpartiernas reservationer. Det avslöjas
alltså en dag som denna, då vi
skall försöka lägga fast en långsiktsplan
för hjälpens ökning upp till drygt 1,5
miljard kronor för att sedan gå vidare
mot nästa mål. Och socialdemokrater
och högermän, nu som tidigare i ulandsdebatten
i broderlig förening kring
det lägsta budet, ger oss svaret att det
målet skall nås i mitten av nästa årtionde.

De finns som vill bordlägga förslaget
och begära en ny proposition på riksdagens
bord. Det är en vacker tanke ty
den förutsätter en sinnesändring hos
de styrande. Plötsligt, efter år av debatt
och kritik och utredningar, skulle
regeringen förstå: vår linje är fel, vår
försiktighet är överdriven, vår plan är
en skam, låt oss göra en ny.

Bordläggning är en vacker tanke, men
den handlar knappast om svensk politik.
Vår nuvarande regering har haft
så många år att tänka på u-landsfrågan,
att man inte gärna kan beskylla den för
att i plötsligt mod tycka fel och tänka
snålt. Proposition nr 101 är ett uttryck
inte för en politisk viljeinriktning —
den finns knappast — utan en avspegling
av en värdering. Värderingen är
alltså att u-hjälpen inte är viktigare än
att det löfte som gavs i början av 1960-talet skall förverkligas i mitten av 1970-talet.

År efter år avslog regeringen våra förslag
att lägga fram en långsiktsplan för
u-landshjälpen. Det var fel av den att
göra det, och det erkänner man kanske
i dag. Vi kritiserade regeringen för det.
Nu tar man fasta på vår kritik och lägger
äntligen fram en plan. Men det blir
fel också då. Planen är dålig. Men det
är svårt att tro att felet består i att regeringen
inte haft tillräckligt med tid
eller inte fått nog med informationer
när man gjorde den här planen.

Mittenpartiernas reservationer är av
annat slag. De anger på område efter
område en viljeinriktning, som klart

122

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
skiljer sig från högerns och socialdemokraternas.
Senast 1972/73 skall enprocentmålet
vara uppnått. Medan socialdemokrater
och högermän siktar på mitten
av 1970-talet, siktar de liberala
partierna på början av 1970-talet.

Det är en ytterst viktig skillnad. Den
betyder att mittenpartiernas förslag under
de kommande budgetåren fram
t. o. m. 1972/73 ger minst 900 miljoner
kronor mer i statlig u-hjälp än socialdemokraternas.
Det är ett stort belopp.
Enbart skillnaden mellan mittens och
regeringens förslag under de kommande
fem åren är mer än dubbelt så stor
som hela den svenska u-landshjälpen i
år. Det är den skillnaden som Aftonbladet
på ledarplats i går kallade för
»symboliska överbud».

Det är därför klart, att inga dimridåer
kan trolla bort den saken att
folkpartiet och centern företräder en
hållning i svensk u-landspolitik kring
vilken förhoppningarna om ökat bistånd
måste knytas. De som till äventyrs
haft förväntningar på den nuvarande
regeringen måste nu inse att det
var illusioner. De som trott på en bred
samverkan mellan alla fyra partierna
om en progressiv politik måste nu medge
att samverkan i u-landsfrågan med
socialdemokratin för närvarande måste
bli ett samarbete om en dålig plan och
om alltför små förbättringar. Förhoppningarna
om framtiden vilar därför på
att årets val åter skall ge folkpartiet
och centern ett stärkt förtroende och
att man med det som underlag kan genomföra
en förnyelse av den svenska
u-landspolitiken.

Därmed har jag inte sagt att jag är
helt nöjd med folkpartiet i denna fråga.
Folkpartiet har visserligen drivit denna
sak hårdare än något annat parti.
År efter år har man satsat alltmer
energiskt på försök att driva på en
senfärdig regering. Det är bra, men
det är inte tillräckligt. Därför har de
unga folkpartister, som sitter i riksdag
och partistyrelse, i en motion till årets
landsmöte krävt att folkpartiet borde

gå ännu hårdare fram i sina krav på
att snabbt nå upp till en procent av
bruttonationalprodukten i u-landshjälp.

Vi är medvetna om att detta mål
skulle kräva stora uppoffringar och betydande
ansträngningar att förverkliga.
Vi vill ändå föreslå vårt parti att gå
in för det. Inte för att vi underskattar
de statsfinansiella svårigheterna. Inte
för att vi bortser från de stora reformer
i inrikespolitiken som måste till under
kommande år.

Nej, skälet till vår motion till folkpartiets
landsmöte är att vi tror att
vårt land är i en situation som kan visa
sig vara av historisk betydelse. Vi skall,
jag upprepar det, söka ge solidariteten
en ny innebörd. Nationsgränser skall
inte längre få förbli solidaritetsgränser.
Om 30 år kommer befolkningen på jorden
att vara fördubblad jämfört med
den nuvarande. Vid sekelskiftet kominer
vi att ha sex å sju miljarder medmänniskor
på den här planeten. Denna
oerhörda befolkningsexplosion sätter
in främst i de områden av världen som
i dag inte kan försörja sin befolkning.
Samtidigt håller hjälpen från den rika
världen på att stagnera. Att klyftan
mellan rika och fattiga ökar vet vi alla.

Människor dör i massor i dag i svält
och sjukdomar — och vi i Sverige reagerar
med tre tusendelar av vår bruttonationalprodukt
i u-landshjälp. Människor
kommer kanske att do i betydligt
större antal under kommande år -— och
majoriteten reagerar med att säga att
en procent av nationalprodukten kan vi
nå först i mitten av nästa årtionde.
Spänningen mellan rika och fattiga
länder kan komma att öka och urladdas
i konflikter och katastrofer —
mångas svar i Sverige är att hänvisa
till att vi inte orkar bära ett ökat bistånd
mycket snabbare, att svenska väljare
inte förstår de här problemen.

Här har politikerna svikit — olika
mycket i skilda partier. Men inget parti
har helt fattat vidden av den utmaning
som den rika världen nu står inför och
de förpliktelser den lägger på oss. Kan

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

123

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

det förvåna någon att unga människor
i förtvivlan inför världsnöden vänder
ryggen åt de politiker som inte förstår
vår tids viktigaste fråga eller i fasta
på riksdagshusplanen söker väcka till
insikt om katastrofhotet?

Mig förvånar det inte alls. Jag ser
protesten mot vår nuvarande u-landspolitik
såsom ett stöd i kommande års
arbete i riksdag och parti. Inte så att
det som sägs av dessa demonstranter
alltid är riktigt. Inte så att deras energi
att nå resultat alltid har en rimlig inriktning
— det finns i utrop och upprop
en tendens att betrakta alla partier
såsom lika gråa i u-landsfrågan, vilket
är orimligt när ett par partier söker
driva på och ett par partier försöker
hålla tillbaka.

Men den idealism som har fått näring
av insikten om massmisären i världen
kan visa sig bli en politisk kraft av
betydelse under kommande år. Men då
måste man också i press och partier
göra skarp skillnad mellan de olika typer
av demonstrationer som dessa veckor
har fått så stor publicitet. Där finns
den grupp som jag här har talat om;
den som i medkänsla och förtvivlan
inför tredje världens läge i legala former
söker väcka politiker och allmänhet
till insikt om hotande katastrofer.
Där finns en annan grupp av marxistiska
fanatiker, som har gjort sig breda
på Stockholms kårhus dessa dagar, och
som genom upptåg och lagbrott tror
sig kunna störta det svenska samhället
in i revolution och anarki. Dessa grupper
har olika mål och olika värderingar.

Den ena drivs av medkänsla med lidande
och svältande människor i världen.
Den andra drivs av benhårda doktriner,
som vill förvandla samhället till
ett exercisfält för sina idéer.

Den ena gruppen kräver av oss att
snabbt öka u-hjälpen i olika former för
att hjälpa människor som har det svårt
i andra länder. Den andra gruppen kräver
av oss att säga nej till en u-hjälp
som u-länderna önskar och ja till de

revolutioner som den svenska nyvänstern
vill ha.

Den ena gruppen av demonstranter
bärs av solidaritet, deras engagemang
pekar framåt. Den andra gruppen av
demonstranter hetsas av totalitära dogmer
i ett slags studentromantisk tappning.
Deras engagemang för tanken bakåt,
till kommunister och nazister, som
hellre skriker ned folk på möten än arbetar
i demokratiska former, där deras
isolering avslöjas.

Jag vill ta fasta på engagemang och
ideal hos den första typen av demonstranter.
Nationsgränser får inte längre
förbli solidaritetsgränser. Även om
inget parti till fullo har levt upp till
det idealet, vet jag en sak: man kan
inom folkpartiet arbeta för en radikal
u-landspolitik. I det socialdemokratiska
partiet är det inte möjligt. En arbetsgrupp
inom regeringspartiet föreslog
att enprocentmålet skulle uppnås
1972/73, ett krav som påminner om
mittenpartiernas. Där ingick Ulla Lindström,
Alva Myrdal och Ernst Michanek.
Deras förslag avvisades av partiledningen,
som lade det målet två år senare.

Men ingen skall tro att någon i arbetsgruppen
höll fast vid sitt förslag på
den extra partikongressen i oktober förra
året och tog en votering om det. Det
gjorde ingen — i insikt om att läget
var hopplöst.

Därför är det inte utskottets betänkande
utan reservationerna som rymmer
vilja och krav på en snabb ökning
av u-landshjälpen. Skillnaden är så stor,
att man livligt önskar att mittenpartiernas
satsning efter årets val i hög grad
skall sätta sin prägel på den svenska
u-landspolitiken.

Detta perspektiv — en ny regering
— leder mig till slut fram till en direkt
fråga till socialdemokraternas talesman
i denna debatt, herr Björk. Om
det blir en ny regering i årets val och
den regeringen följer mittenpartiernas
linje att uppnå enprocentmålet i början
av 1970-talet i stället för i mitten
av 1970-talet: kommer då den social -

124

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
demokratiska oppositionen att rösta nej
och kräva nedskärningar? Om vi får
en ny plan nästa år med sikte på en
procent senast 1972/73 — kommer då
herr Björk och övriga socialdemokrater
att år efter år lägga fram underbud
och avslagskrav för att hindra biståndet
att växa så snabbt? Kommer ni, herr
Björk, kort sagt att hålla fast vid er
långsamma u-hjälpsökning också om vi
får en progressiv regering här i landet? -

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligen nödvändigt
att försöka klara ut begreppen för
herr Ahlmark i fråga om vad de olika
partiernas arbetsgrupper egentligen föreslagit
och vad partierna sedan beslutat.

Folkpartiets lilla arbetsgrupp kom
exempelvis inte med något riktigt bestämt
yrkande om tidpunkten utan
skrev: »Från statsfinansiella utgångspunkter
är det realistiskt att senast budgetåret
1972/73 vara framme vid etappmålet
en procent av bruttonationalprodukten
i offentligt bistånd. De årliga
anslagsökningarna anpassas till konjunkturpolitiska
och andra ekonomiska
bedömningar.» Men arbetsgruppen undvek
att klart definiera vad folkpartiets
enprocentmål egentligen innebär.

Om herr Ahlmark noga liade läst propositionen
och utskottsutlåtandet skulle
han ha upptäckt att det finns en hel rad
olika möjligheter att definiera detta mål,
och den omständigheten att regeringen
har valt en något senare tidpunkt sammanhänger
ju med att man definierar
enprocentmålet på ett särskilt strängt
sätt. Väljer man någon av de internationellt
vedertagna definitionerna av detta
mål skulle vi utan vidare vara framme
vid det 1972/73.

Folkpartiets lilla arbetsgrupp gjorde
alltså ett allmänt uttalande, som folkpartiet
ännu inte har behandlat.

Socialdemokraternas arbetsgrupp förde
ett allmänt resonemang om dessa frå -

gor och nämnde olika årtal — man
nämnde 1972/73 och sade även att beroende
på definitionerna kan man i visst
fall komma fram till målet 1972/73, i
annat fall 1973/74. Det är inte exakt att
säga att socialdemokraternas extrakongress
skulle ha avslagit detta, men hela
den fortsatta proceduren har inneburit
ytterligare preciseringar av tänkandet
inom socialdemokratin på denna punkt.

Det förtjänar också att erinras om vad
fru Lindström redan har observerat, att
utskottsmajoriteten för sin del klart säger
ifrån att 1974/75 bör betraktas som
en minimimålsättning, att exempelvis
fred i Vietnam kan medföra snabbt ökade
insatser och att vi om budgetläget så
tillåter bör kunna vara framme vid målet
tidigare.

Reellt är det alltså fråga om ytterst
oväsentliga skillnader.

Men hur herr Ahlmark än skruvar
upp sig känner vi ju igen folkpartimetodiken,
som vi har mött i så många
sammanhang. Först föreslår socialdemokraterna
någonting — folkpartiet ligger
och lurpassar — sedan kommer
man efter och föreslår någonting som
i varje fall ser ut att vara litet mera. Så
har det gått till exempelvis i bostadspolitiken.
Socialdemokraterna har föreslagit
ett visst antal nya bostäder per år,
folkpartiet har gjort ett påslag på ett eller
annat tusen, och sedan har den socialdemokratiska
regeringen fått fram
ett bostadsbyggande som varit större än
vad folkpartiet föreslog. Vem vet — jag
vill inte lova någonting, men får socialdemokratin
behålla regeringsmakten så
kanske det går likadant på u-hjälpens
område.

Herr Ahlmark frågar mig direkt hur
vi skall göra om en progressiv regering
kommer till makten. Ja, då fortsätter vi
väl om den progressiva regeringen sitter
kvar. Men jag antar att det var en
felsägning och att herr Ahlmark menade:
Hur skulle vi ställa oss till en borgerlig
trepartiregerings politik på detta
område? Det skall jag gärna försöka besvara.
Vårt ställningstagande blir i myc -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

125

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

ket hög grad avhängigt av vilken politik
en sådan borgerlig regering för. Först
och främst beror det på om mittenpartisterna
kan komma överens med sina
bundsförvanter inom högern. Vidare
blir det utomordentligt avgörande i vad
mån förslag om ökningar av u-lijälpen
inordnas i en budgetpolitik som är ansvarskännande
och tar hänsyn till landets
ekonomiska situation. .lag har svårt
alt tänka mig att socialdemokraterna
med någon särskild entusiasm skulle ansluta
sig till en politik som reellt kunde
medföra inflation, arbetslöshet eller något
sådant; det är alldeles klart att den
typen av ekonomisk politik måste vi i
oppositionsställning motsätta oss. Men
om en borgerlig regering mot förmodan
skulle föra en solid ekonomisk politik,
en solid budgetpolitik, om ni skulle kräva
ytterligare skattehöjningar, större än
vad herr Sträng hittills vågat sig på —
ja, jag kan ju inte här tala för partiet,
men det skulle onekligen vara litet originellt
om en socialdemokratisk opposition
då skulle reservera sig mot en borgerlig
regerings energiska skattepolitik
och dess konsekvenser på u-hjälpens
område.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt att få
replikera herr Björk, därför att jag var
ordförande i den där »lilla arbetsgruppen»
som herr Björk talade om.

Jag skall givetvis inte göra några värdeomdömen
här, men om man jämför
den publikation som den socialdemokratiska
arbetsgruppen presenterade
och den vi gjorde, tror jag inte att
vår står sig så kolossalt dåligt som herr
Björk ville göra gällande. Jag är ledsen
att återigen behöva säga att det är en
originell argumentationskonst som herr
Björk gör sig skyldig till. Han säger att
vår arbetsgrupp inte hade någon mening
om när man skulle uppfylla enprocentmålet.
Vidare tycker han nu att
det inte står klart om det är nettonatio -

nalprodukten eller bruttonationalprodukten
vi avser.

Jag vill bara tala om för herr Björk
att i skriften — och den kanske herr
Björk har tillgänglig i sin bänk där han
nu sitter — under rubriken »En procent
senast 1972/73» förklarade vi att det är
realistiskt ur statsfinansiella utgångspunkter
att hålla på detta mål. Dessutom
står det att det skall vara en procent
av bruttonationalprodukten i offentligt
bistånd. Därmed finns ingenting kvar
av den delen av herr Björks argumentation.
Det är fullständigt obegripligt att
han försöker sprida en sådan här dimbildning.
När man sedan skjuter undan
dimman, står han där och har ingenting
att komma med.

Sedan säger herr Björk att partiet
inte har tagit ställning till detta. Men
det förhåller sig så att landsmötet äger
rum i nästa vecka, och partistyrelsen
har lagt fram ett förslag som grundar
sig på arbetsgruppens resultat. Herr
Björk bör alltså vänta litet med kommentarerna
till riksorganisationens beslut.

Vad är det vi i dag diskuterar när det
gäller planeringen för utvecklingsbiståndets
ökning, herr Björk? Jo, det är
detta att folkpartiets riksdagsgrupp tillsammans
med centerpartiets riksdagsgrupp
säger precis det som står i arbetsgruppens
skrift, att enprocentmålet skall
uppnås senast 1972/73. Vi hade ju
ingenting att diskutera om icke detta
ställningstagande verkligen hade konkret
framlagts av partiet. Ändå säger
herr Björk att folkpartiet inte har bestämt
sig. Goddag yxskaft!

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kaj Björk vet uppenbarligen
mindre om sitt eget parti i
den här frågan än jag vet. Och det räc -

126

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
ker ändå att ha läst den socialdemokratiska
partikongressens protokoll och det
förslag från arbetsgruppen som bl. a.
låg till grund för debatten på den kongressen.
Där står det ju i det program
som bl. a. Alva Myrdal, Ulla Lindström
och Ernst Miclianek varit med om att
skriva: »Med hänsyn till svenskt välstånd
och svenska resurser är det ambitiöst
men inte överambitiöst att sikta
på början av 1970-talet som den tidpunkt
då vi bör kunna anslå en hundradel
av våra inkomster till hjälp åt u-folken.
»

»Början av 1970-talet» kan ju inte gärna
vara 1974/75 — det är ju mitten av
1970-talet.

Men om herr Björk inte tror mig, skall
jag citera vad två av talarna på partikongressen
sade. Fru Ulla Lindström:
»Skiljaktigheterna gäller så gott som
uteslutande u-hjälpens tillväxttakt, huruvida
vi skall uppnå nivån en procent
i början av 1970-talet eller, som föreslås
av partistyrelsen, i mitten av 1970-talet.» Herr Evert Svensson, som satt
med i studiegruppen och vet vad den
handlar om: »I studiegruppen enade vi
oss om ett etappmål... om 1 procent
av bruttonationalprodukten till budgetåret
1972/73. Partistyrelsen och LO:s
landssekretariat har stannat för ett förslag
om att det målet skall uppnås två
år senare.»

Hur många vittnen från den socialdemokratiska
riksdagsgruppen skall jag
rada upp för att visa att mitt påstående
är riktigt, att den socialdemokratiska
arbetsgruppens förslag i u-landsfrågan
avslogs på denna centrala punkt av den
socialdemokratiska partikongressen
och att man senarelade målet två år?

Det är nu alldeles klart att den socialdemokratiska
kampanjen om att folkpartiet
och centerpartiet bara har små futtiga
överbud som ingenting betyder
bär brutit samman. Man sade tidigare -—•
t. o. m. i eftermiddagens debatt i andra
kammaren var det möjligt att säga det
— att det inte var några väsentliga
skillnader. Det var »symboliska över -

bud», sade socialdemokratins största
tidning Aftonbladet i går. I dag sade
utrikesministern att skillnaden var bara
»skummet på en redan välfylld bägare».
»Den välfyllda bägaren» var alltså
socialdemokraternas förslag, och vårt
var »skummet» på den här bägaren.

Men nu, efter middagspausen, har det
blivit en helt ny ton i den socialdemokratiska
agitationen mot våra förslag.
Man säger att dessa överbud är så stora
att de måste leda antingen till att väsentliga
reformer kommer att eftersättas
eller till att det blir så väldiga
skattehöjningar, att inte ens finansminister
Sträng vågar genomföra dem. Vad
som alltså bara var »skummet på en redan
välfylld bägare» för fyra, fem timmar
sedan i andra kammaren har efter
middagspausen blivit krav som skulle
medföra antingen reformstopp på andra
områden eller stora skattehöjningar.

Jag tycker att socialdemokraterna,
när vi nu fortsätter debatten, får bestämma
sig. Antingen är det symboliska
överbud som vi har fört fram — eller
också är det krav som innebär betydande
skattehöjningar. Antingen är det en
oväsentlig skillnad — eller också är det
en klyfta som kommer att kräva reformstopp
på vissa områden.

Jag kan ge svaret och tala om precis
hur det förhåller sig. Den ackumulerade
skillnaden mellan senast 1972/73 ocli
1974/75 är beträffande de kommande
fem budgetåren minst 900 miljoner kronor,
alltså mer än dubbelt så mycket
som den svenska u-landshjälpen i dag.

Men jag är ändå tacksam för att herr
Kaj Björk för ovanlighetens skull svarade
på min sista fråga, om liur det blir
om vi får en ny regering. Jag vidhåller
att det blir en mer progressiv regering
än den nuvarande. Mindre progressiv
kan den inte gärna bli, tv socialdemokraterna
har fastnat för det senaste
etappmål som nämnts i den svenska debatten
—- 1974/75. Jag frågade: Kommer
den socialdemokratiska oppositionen,
om vi får en ny regering, att varje
år ge underbud och framställa krav på

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

127

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

nedskärningar så att vi inte uppnår enprocentmålet
så snabbt? Herr Kaj Björk
säger — och jag är glad för det — att
det ändå vore originellt om socialdemokraterna
skulle kräva nedskärningar
på detta område.

Det betyder alltså i klartext att vi
kan uppnå målet 1972/73 med socialdemokratins
medverkan om vi får en ny
regering. Målet 1972/73 kan vi aldrig
uppnå om vi får behålla den nuvarande
regeringen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahléns inlägg
behöver jag inte gå in på. Det innehöll
om möjligt ännu fler missförstånd än
vanligt.

Vad gäller herr Ahlmark är det ju han
som måste bestämma sig. Om det föreligger
en väsentlig, allvarlig skillnad
mellan regeringens och mittenpartiernas
bud i fråga om tidpunkten för uppnående
av en-procentmålet, uppstår just
den situationen att en borgerlig regering
antingen måste genomföra väsentligt
kraftigare skattehöjningar än vad herr
Sträng hittills vågat sig på, eller genomföra
reformstopp på vissa områden. Om
det förhåller sig så, är det ett enkelt hederlighetskrav
att folkpartiet klargör
detta för svenska folket, går ut i valrörelsen
och säger att u-hjälpen är så viktig
och att man föreslår så ofantligt
mycket mer än socialdemokratin att
man till varje pris måste kräva att det
blir fart på skattehöjningarna i Sverige.
Om ni gör det, är ni hederliga och uppriktiga,
annars är ni det inte.

Om det däremot förhåller sig så att
skillnaderna inte är väsentliga, visar sig
herr Ahlmarks uppskruvade patos vara
totalt ihåligt. Jag tycker att det är ganska
lönlöst att fortsätta med analysen av
dessa programskrifter. Jag har dem direkt
framför mig, jag har refererat dem
och jag har rent av läst upp vissa av de
saker som herr Dahlén sedan har upprepat.
Jag har vidare refererat den socialdemokratiska
arbetsgruppens rap -

port, och jag har försökt klara ut för
herr Ahlmark, fastän han tydligen ännu
inte har förstått det, att detta är en
besvärlig diskussion, därför att enprocentmålet
kan definieras på olika sätt.
Med olika speciella antaganden kan man
då komma fram till olika tidpunkter.
Till detta kommer sedan att det med en
g3rnnsam utveckling och med de uttalanden
som utskottet för sin del gör
mycket väl bör vara rimligt att uppnå
målet tidigare än vid den tidpunkt då
målet enligt regeringen senast skulle
vara uppnått.

Herr Ahlmark påstår att han vet att
skillnaden mellan det förslaget och vad
det här gäller innebär 900 miljoner kronor.
Nej, det vet inte herr Ahlmark,
eftersom det kommer en mängd olika
ekonomiska faktorer in i bilden, och
han pratar därför bara i vädret.

Det är klart att det är mycket svårt
att exakt säga hur spelet kommer att utvecklas,
om en borgerlig regering skulle
ta makten här i landet, men utan att det
kan tillmätas något bevisvärde kan det
vara intressant att notera, att den borgerliga
norska regeringen nyligen framlade
ett förslag om ökad u-hjälp som
den socialdemokratiska oppositionen i
Norge fann alldeles otillräcklig.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl uppenbart,
förmodar jag, för de flesta av kammarens
ledamöter som hörde på herr
Björk, att han försökte suggerera fram
intrycket att folkpartiet inte har bestämt
sig för vid vilken tidpunkt enprocentmålet
senast skulle vara uppnått —
det var hela avsikten med hans inlägg;
vilken avsikt skulle det annars ha varit?
När jag då talar om för honom hur
det ligger till, säger han: »Ja, det lönar
sig inte att diskutera.» Nej, jag förstår
det. Det är alldeles uppenbart, och jag
skall inte fortsätta diskussionen på denna
punkt. Jag skall i stället givetvis se
hur herr Björk voterar om det som han
påstår att folkpartiet inte har bestämt

128

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

sig för, ty det står nämligen i reservationen
a vid punkten 5 i statsutskottets
utlåtande nr 128 — det utlåtande som
vi nu håller på och diskuterar. Vad folkpartiet
har bestämt sig för existerar
verkligen.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag minns ett porträtt
som för några år sedan gjordes av herr
Kaj Björk —- jag tror att det var i en
socialdemokratisk tidning. Jag hoppas
att herr Kaj Björk ursäktar att jag citerar
ett uttryck ur den. Med hänvisning
till att herr Kaj Björk ofta brukade
använda många ord för att dölja
synnerligen enkla fakta, kallades han i
de socialdemokratiska kretsarna ofta,
med en hänvisning till en berömd
fransk film, för »Dimmornas Kaj». Jag
förstod aldrig riktigt detta, när jag läste
det. Men i dag förstår jag precis vad
som menades med »Dimmornas Kaj».

Ty herr Kaj Björk försöker i dag att
skymma det faktum att folkpartiet och
socialdemokraterna använder precis
samma definition av procentmål i relation
till nationalprodukt. När vi kräver
att målet skall vara uppnått senast
1972/73, kräver socialdemokraterna
att målet skall nås 1974/75. Han försöker
skymma att den socialdemokratiska
arbetsgruppens förslag blev avvisat
på den socialdemokratiska partikongressen.
Han försöker skymma att
kampanjen att vi bara skulle ha ett
symboliskt överbud, skummet på en
välfylld bägare, har brutit samman denna
kväll. Han försöker skymma att regeringens
procentmål är det mest avlägsna
av alla de procentmål som figurerat
i debatten. Och han försöker också
skymma att skillnaderna mellan de
två alternativen är, med en antagen
fyra procents bruttonationalproduktökning
per år och i fast penningvärde,
minst 900 miljoner kronor. Nu förstår
jag vad den socialdemokratiska tidningen
menade med »Dimmornas Kaj».

Jag tycker sedan att det är rörande

att höra hur herr Kaj Björk gång på
gång kommer tillbaka till herr Holmberg
och högern och deras möjligheter
att förhindra att enprocentmålet uppnås
senast 1972/73. Det är klart att socialdemokraterna
måste ha synnerligen
stora förhoppningar när det gäller högern.
Ty det är ju högern i så fall som
i en sådan regering skulle företräda
socialdemokraternas u-landspolitik och
försöka påverka utvecklingen i den riktningen.

Herr Holmberg skulle alltså i den regeringen,
enligt herr Kaj Björk, vara
advokat för den ökningstakt som nu
är herr Björks, herr Strängs och herr
Palmes. Det är en rörande syn att se
hur herr Björk patetiskt klänger sig fast
vid förhoppningen att högern skall se
till att en ny regering skall föra en lika
långsam politik i u-landsfrågan som socialdemokraterna
nu bedriver.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! En liten biografisk upplysning!
Jag blir inte alls ledsen när
herr Ahlmark kallar mig »Dimmornas
Kaj». Jag påminner mig nämligen hur
denna beteckning uppkom. Det var
mycket riktigt namnet på en mycket
fin fransk film från 1930-talet med Jean
Gabin i huvudrollen. De som först använde
detta epitet mot mig var de
svenska nazisterna som jag slogs med
vid möte efter möte. Sedan försvann
de, och så gick det några år. Därpå började
jag bekämpa bolsjevikerna, och då
dök detta epitet upp i Ny Dag. Nu dyker
det upp hos herr Ahlmark, och jag
gratulerar honom till att han ansluter
sig till samma kategori av motståndare.

Jag påminner mig för min del när
jag för första gången hade anledning
att skriva något om herr Per Ahlmark.
Det var när doktor Olof Lagercrantz i
Dagens Nyheter ansåg att den unge
Ahlmark borde förses med åsneöron.
Jag reagerade mycket häftigt i Ny Tid.
Jag skrev att herr Ahlmark är en mycket
intelligent person och att han verk -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

129

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, in. m.

ligen inte skall behandlas på det sättet.
Jag tycker inte om den där tonen,
liberaler emellan.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Efter det sista spirituella
meningsutbytet kommer kanske
mitt inlägg att verka ganska grått. Jag
vill jämföra situationen nu med den
som rådde tidigare under dagen när
jag på en annan punkt av föredragningslistan
agerade med entusiasm och
med viss aggressivitet i en ganska hopplös
fråga. Det var en fråga som hade
anknytning till en mycket större fråga
där jag tyckte att riksdagen var på väg
att komma fram till en positiv och för
alla lämplig lösning. Det var i det sammanhanget
bara en detalj som jag försökte
få en annan inriktning på.

När jag nu blandar mig i denna debatt,
så får jag erkänna att det är i
trötthetens tecken. Men det är inte en
trötthet som är på något sätt betingad
av den sena timmen utan det är en
trötthet som betingas av den brist på
lyftning som man behandlar denna viktiga
fråga med.

I hela detta resonemang måste många
av kammarens ledamöter fråga sig om
man verkligen har kvar i perspektivet
det allvar som ligger bakom. Ungdomen
har reagerat på ett sätt som herr Ahlmark
nu senast har refererat. Jag kanske
inte heller i det avseendet kan göra
anspråk på att konkurrera med herr
Ahlmark, men jag vill ändå solidarisera
mig med de grupper som vet att den
nya katastrofteori, som nu är på modet
sedan fader Marx har lagts till historien,
säger att den unga generationen
som nu bildar familj måste räkna med
att den själv och dess barn konfronteras
med en världsomfattande revolt eller
svält. I det perspektivet är det rätt
svårt att med entusiasm ta del av diskussionerna
om dessa 58 avslagna motionsyrkanden
och alla dessa reservationer
kring nyansskillnader.

Ett debattinlägg här har jag följt med

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 2S

intresse och entusiasm, och bortsett från
en mycket liten detalj skulle jag helt ha
kunnat instämma i det som fru Lindström
yttrade. Där fanns de perspektiv
som jag i övrigt har efterlyst i debatten,
och där fanns en plädering för ett konstruktivt
förslag i en motion som framlagts
under den allmänna motionstiden.
Där fanns också tillfredsställelsen att ha
fått gehör för ett motionsyrkande i utskottets
skrivning, det ena av summa
två motionsyrkanden som har lett till
någonting. Jag skall inte på något sätt
försöka tävla med fru Lindström. Jag
vill bara ytterligare påpeka att en del
av det motionsyrkande som inte berördes
av fri! Lindström, nämligen frågan
om SIDA:s framtida åtaganden, har utskottet
tyvärr inte funnit möjligheter
att bifalla. Låt mig ändå säga att jag som
fru Lindströms medmotionär är tacksam
över vad som bär kunnat komma ut av
denna framstöt.

Det finns en annan motion som har
väckts i anslutning till propositionen.
Det är en flerpartimotion enbart i andra
kammaren, motion nr 1123 av bl. a. fru
Sjövall. Jag skulle vilja uppehålla mig
litet vid den. Man har där tagit fasta på
frågan om samordningen mellan SIDA:s
verksamhet och planering och forskningen,
och dessa synpunkter kan säkert
så småningom komma att få betydelse
för det framtida arbetet.

Men där finns ett konkret förslag att
10 miljoner kronor skall tas från de
sammanlagt 114 miljoner kronor som
Kungl. Maj :t föreslagit till det internationella
livsmedelsprogrammet under
den aktuella treårsperioden. Dessa 10
miljoner skulle komma livsmedelsforskningen
till godo. Nu säger utskottet i en
— skall vi säga aningslöst välvillig —
formulering, att utskottet ser sig nödsakat
att avstyrka detta redan av det skälet
att hela det angivna beloppet om
114 miljoner kronor motsvaras av gjorda
utfästelser till WFP respektive åtaganden
under 1967 års spannmålskonvention.
Formuleringen »nödsakat» får
jag väl tolka som att utskottet har anslu -

130

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
tit sig till motionärernas huvudlinje,
nämligen att här finns ett forskningsområde
som för närvarande inte har möjlighet
att utveckla sig på ett önskvärt
sätt. Men jag måste också acceptera de
motiveringar som utskottet ger för att
det inte kan biträda motionsyrkandet.

Vad är det som ligger bakom förslaget?
När man talar om den nya katastrofteorin
utmålar man — som bl. a.
herr Ahlmark — befolkningsexplosionen
och den stagnerande livsmedelsproduktionen
som det stora hotet mot
mänsklighetens fortbestånd. I realiteten
kanske situationen inte är lika mörk.
Det finns forskare som hävdar att jorden
mycket väl kan försörja inte bara
de 5—7 miljarder människor som man
räknar med skall bebo klotet omkring
år 2000 utan sannolikt ett betydligt större
antal individer. Det har t. o. m.
nämnts siffror på 1 000 miljarder människor.

Man har i olika sammanhang pekat på
att ganska blygsamma insatser på livsmedelsforskningens
område, på produktionsrationaliseringens
område, på distributionens
område och på lagringens
område på ett radikalt sätt skulle kunna
förändra bilden. Detta enprocentmål
är någonting som ursprungligen formulerades
på den socialistiska internationalen
för många år sedan och som antogs
av FN år 1960. Hur många målsättningar
i den snabba utvecklingens period
som vi nu är inne i står sig i åtta
år? Jag tycker hela detta resonemang
om en procent är ganska verklighetsfrämmande.
Vad som verkligen är av
behovet är en noggrann utredning om
vad som reellt behövs och vilka vägar
som skall nå fram dit. Jag kan alltså
inte yrka bifall till den ifrågavarande
motionen, men huvudinriktningen på
den kommer att bli föremål för intresse
från min sida under kommande riksdag.

Jag hade i utrikesdebatten anledning
att harangera herr Ahlmark med anledning
av att han och jag hade liknande
grundvärderingar i Vietnamfrågan. Han

har inte på något sätt givit uttryck för
att han skulle ha en från socialdemokratin
avvikande grundvärdering heller i
den fråga som vi nu behandlar. Vad
man reagerar mot och som leder till så
hätska debatter så fort herr Ahlmark
är inblandad är naturligtvis — det skall
man inte sticka under stol med — att
han i frågor, som borde vara ett gemensamt
intresse för oss i ett litet skyddat
land på denna utsatta planet, gör
de nyansskillnader som finns hos de
olika partierna till slagträ i den kommande
höstens valdiskussioner.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min replik till herr
Torsten Hansson kan bli mycket kort.
Jag kan åter citera från fru Ulla Lindströms
anförande vid den socialdemokratiska
partikongressen i oktober 1967.
Herr Hansson säger att vi borde vara
eniga i de här frågorna och inte diskutera
skillnaderna så mycket.

Men i en replik på kongressen till utrikesministern
anför fru Ulla Lindström,
att hon »delar Torsten Nilssons
mening om värdet av samling, förutsatt
att samlingen kan ske kring ett program
som ställer u-hjälpen på en anständig
nivå, anständig för ett land med Sveriges
rangplats som tvåa bland de tio
topprikaste staterna i världen. Om uhjälpen
fastnar på en lägre nivå som resultat
av ett svalt samförstånd mellan de
ansvariga eller ett mer eller mindre
nödtvunget samförstånd, kan den öppna
meningsbrytningen vara att föredra,
fruktbarare och hälsosammare.»

Jag tycker att fru Ulla Lindström uttryckte
den saken bra. Jag kan instämma
på varje punkt.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I ett tidigare inlägg har
herr Ahlmark sagt ungefär följande:
Utifrån vissa grupper, bl. a. dem som
demonstrerar utanför detta hus, betraktas
alla partier som lika grå. Herr Ahl -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

131

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

mark tyckte att det var orimligt när
några partier har en progressivare inställning.

Jag vill absolut, mot bakgrund av den
diskussion som har förts i dag, förneka
att det finns några partier som kan gå
ut och göra partipolitik på en sådan avsevärt
progressivare inställning. Att det
finns inom alla demokratiska partier i
riksdagen olika uppfattningar om vägar
och medel det måste herr Ahlmark och
jag vara överens om, men att de skiljaktigheterna
skulle behöva leda till den
här sortens publikfrieri, kan man inte
läsa ut av fru Lindströms inlägg.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Förnekar herr Hansson
att tidpunkten för socialdemokraternas
enprocentmål är 1974/75 och för mittenpartierna
senast 1972/73?

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Som avslutning på detta
replikskifte vill jag säga att den sistnämnda
frågan har ju både herr Björk
och andra talare i dag klargjort. Skiljaktigheterna
är inte de som man velat
göra gällande. Däremot finns det väl
många ledamöter här som anser att
hela det resonemanget i dag är förlegat.
Kanske är det det som man skulle
vilja åsyfta med »progressiva krafter».

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I det utlåtande som vi
här behandlar skall jag endast beröra
en reservation, nämligen nr 13 vid
punkten 15, som gäller frågan om införande
av ett nationellt garantisystem
för investeringar i u-länderna.

Denna fråga var ju i hög grad aktuell
när vi vid fjolårets riksdag behandlade
det kommersiella utvecklingsbiståndet.
Genom en kompromiss mellan socialdemokraternas
och högerpartiets ledamöter
i statsutskottets femte avdelning
gjordes vid det tillfället — för övrigt

av ett enigt utskott — en hemställan om
att till 1968 års riksdag få ett förslag
till sådant garantisystem.

Utskottet sade i sitt utlåtande nr 54/
1967 bl. a.:

»Med hänsyn till att ett multilateralt
investeringsgarantisystem inte torde
komma att etableras inom den närmaste
framtiden kan frågan om upprättande
av ett svenskt garantisystem anses
ha fått ytterligare aktualitet. I motionerna
I: 383 och II: 485 samt I: 479 och
II: 603 yrkas att förslag rörande ett nationellt
garantisystem skall föreläggas
innevarande års höstriksdag. Utskottet
anser sig inte böra förorda en dylik
tidsangivning men vill å andra sidan
framhålla angelägenheten av att det pågående
utredningsarbetet bedrivs med
sikte på att förslag i ämnet kan föreläggas
1968 års riksdag. Utskottet föreslår
att riksdagen i anledning av motion
nerna i skrivelse ger till känna vad utskottet
här anfört.»

Av de i utskottsutlåtandet nämnda
motionerna framgår tydligt, att det är
fråga om ett garantisystem avseende de
länder som betraktas som u-länder och
som i utlåtandet nr 128 av såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna definierats
på så sätt att den gängse FNdefinitionen
bör tillämpas.

Införandet av ett nationellt garantisystem
som skulle underlätta för svenska
företag att kommersiellt och industriellt
bidraga till att öka takten i uländernas
ekonomiska utveckling ansågs
av högerpartiet vara en väsentlig
faktor i den samlade hjälpinsatsen,
kanske mera betydelsefull än några
miljoner mer eller mindre i kontanta
bidrag. Herr Björk menade tidigare här
i debatten att de borgerliga överdrev
värdet av denna garanti. Det är givetvis
mycket svårt att bestämma värdet
av den, men vad som kanske är intressant
är väl att flertalet industriländer
har lämnat den övervägande delen av
sin hjälp just i denna form.

Hjälp till självhjälp måste på sikt vara
en av de förnämsta insatserna för

|32 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
att öka u-ländernas möjlighet till en utjämning
mellan rika och fattiga länder,
och en medverkan till att dessa länder
genom egna arbetsinsatser skapar
grundvalen för en bättre levnadsstandard,
nämligen genom en ökad produktion.

Handelsministern redogjorde tidigare
i kväll för sitt ställningstagande i
denna fråga och för länderbestämningcn
som han hade kommit fram till. Jag
måste för min del beklaga att jag fann
den argumentationen föga tilltalande.
Jag kunde inte finna att den argumentationen
täckte det förslag som har
kommit fram här i propositionen.

• Frågan i vilka länder svenskt näringsliv,
såväl små som stora företag, kan
tänkas ha intresse av att etablera sig
kan inte göras beroende av en departementschefs
pekpinne, utan hänger i
första hand samman med mottagarlandets
möjligheter att genom till exempel
outnyttjade råvarutillgångar eller på ann''at
sätt kunna intressera svenska företagare
och privatpersoner för etablering.

. Om man till exempel skulle vilja anlägga
ett garveri för färdiggarvning av
fårskinn, ett objekt som just nu är föremål
för undersökning, så måste ju
etablerandet ske i ett u-land som driver
fårskötsel i tillräcklig omfattning,
och placeringen av ett sådant objekt
måste bestämmas till det land där råvaran
finns. Länderbestämningen kommer
därför sannolikt att medföra att
•vad som kunde ha givit u-länderna en
lycklig injektion i stället kan bli ett
garanterat misslyckande.

'' I propositionen sägs att prioritetsländerna
omfattar cirka 40 procent av ulandsbefolkningen.
Detta kan i och för
»ig låta bestickande, men upplysningen
bör kompletteras med uppgiften att
dessa länder endast utgör 7 procent av
det totala antalet u-länder.

. Man kan vidare peka på att av prioritetsländerna
bär endast två länder varit
föremål för investeringar från svensk
sida. De svenska direktinvesteringarna

i u-länderna har till cirka 80 procent
gått till länder utanför den av departementschefen
föreslagna kretsen.

Herr talman! Handelsministern sade
i sin slutreplik i kväll att det skulle
bli intressant för den samlade riksdagen
att få ta del av resultatet av omröstningen,
när vi kommer till den
punkten. Om den kompromiss som träffades
förra året och som innebar en
investeringsgaranti utan den stympning
som handelsministern här har föreslagit
inte skulle genomföras, då har en
hederlig överenskommelse, som har
träffats mellan ledamöterna i bl. a. femte
avdelningen och i statsutskottet som
helhet, brutits. De som gick med på
denna kompromiss har då inte stått vid
sitt ord.

Det är min förhoppning, herr talman,
att frågan om ett garantisystem
skall lösas enligt de intentioner som är
föreslagna i reservation nr 13. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I dag inleder vi en ny
etapp i den svenska u-hjälpen. En särskild
livaktighet i den allmänna biståndsdebatten
har kunnat spåras den
senaste tiden. Det är i och för sig lovande
och kan bidra att påverka opinionen
och göra den mogen för nya och
ökade hjälpinsatser.

Det är en ny etapp som inleds, men
det är ingen principiell nyordning. Betecknande
är att så stor enighet råder
om huvudlinjerna för vårt bistånd. Detta
bör inte skymmas av en del markant
partipolitiskt betonade meningsbrytningar,
som vi har hört här under dagens
debatt.

Det väsentligt nya i dag är främst
att en ny marschtakt inleds, en snabbare
ökningstakt, mera målmedveten och
tidsbunden enligt den tidsplan som skall
fastläggas. Den är en direkt fortsättning
på de principer som kännetecknar 1962
års beslut, men i fortsättningen blir steg -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

133

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

ringstakten mera markant, med en 25-procentig ökning om året som minimum.
Detta förefaller mig vara det mest
väsentliga som sker genom dagens beslut.

Det råder delade meningar om vid
vilket årtal enprocenttalet skall nås. Här
bär förekommit åtskillig yrande debatt
om det skall vara 1972, 1974 eller något
annat år. Då skulle vi vara uppe i det
belopp av 1,5 miljard kronor som vid
den tidpunkten beräknas motsvara en
procent av vår bruttonationalprodukt.

Denna strid om årtal skall inte överdrivas
till sin betoning, särskilt inte efter
fru Ulla Lindströms analys av innebörden
av de båda buden. Man kan i
själva verket inte med säkerhet påstå
hur litet eller hur mycket i tid som
reellt skiljer de olika förslagen. Dessutom
har statsutskottet eftertryckligt
framhållit att budgetåret 1974/75 förutsätts
vara en minimimålsättning, som
alltså kan uppnås tidigare om budgetutrymmet
gör detta möjligt eller t. ex.
genom en särskild biståndsinsats i Vietnam
när kriget är slut.

Tyngre än tvisten om årtal väger i
själva verket att Sveriges riksdag lägger
en fast tidtabell för att nå enprocentmålet.
Vi kommer att tillhöra en grupp
som ännu är mycket liten i världen. Det
är inte många länder som åtar sig en
sådan tidtabell. Vid UNCTAD-konferensen
i New Delhi var det tre länder som
gjorde det, Frankrike, Nederländerna
och Sverige. Det är hittills de enda tre
länder i världen som bundit sig för att
nå enprocentmålet vid en bestämd tidpunkt.
Jag behöver inte påpeka att
man väntar att detta skall stimulera andra
länder att följa exemplet.

Om Sverige under 1960-talets första
år visade upp en beskedlig utvecklingstakt
i fråga om u-hjälpen, då vi trevade
efter erfarenheter på ett för oss helt
nytt gebit, är det inte i och för sig oförklarligt.
Vi bör dock med tillfredsställelse
kunna konstatera att ökningen nu
kommer att gå så mycket snabbare med
en väsentlig höjning varje år.

Formellt rör sig beslutet i dag om enhöjning
från 400 miljoner kronor upp*
till 500 miljoner kronor eller, som reservanter
föreslår, till 600 miljoner kronor.
Men därtill skall läggas de treåriga
åtaganden vi därutöver gör till en råd
FN-organ. Den totala utfästelsen i da-''
gens beslut innebär 1,8 miljard kronor.
Vill man räkna ut vad det kommer attinnebära
att fullfölja tidsplanen, handlar
det om 7 å 8 miljarder kronor som skall
plockas fram över skattsedlarna under1
de kommande sju åren. Detta är verkligen
inga »småsmulor», som det heter på
plakaten ute på riksdagsplan.

Man skall inte underskatta de påfrestningar
i budgeten som det innebär
att plocka fram dessa miljarder, när
dessa år efter år växande krav skall
trängas med alla andra, inrikespolitiska
krav.

Jag tror att riksdagens ledamöter är
tillräckligt realistiska för att med en
nypa salt ta några av de bombastiska
uttalanden som fällts i debatten, i vilkaman
har menat att vad riksdagen i dag
håller på att diskutera är en ganska futtig
höjning. Det kommer att kännas annorlunda
varje år när pengarna skall
anskaffas. Det är ett uttryck för god
vilja av riksdagen att fatta detta beslut;-det finns icke många parlament i värl-1
den som är mogna för ett sådant.

Debatten om enprocentmålet har under
lång tid hotat att dominera till den
grad, att kvantiteten har undanskymt
frågan om kvalitet på vårt bistånd. Sedan
vi har fastlagt enprocentmålets tidtabell
bör tiden vara inne att flytta''
över tonvikten till u-hjälpens kvalitet
och skjuta den personliga rekryteringen
mera i förgrunden. För närvarande
tjänstgör bara några hundra svenskar
som experter på skilda nivåer i svensk''
eller FN-tjänst eller som fredskårister
in. m. Det är en orimligt låg siffra för
ett land som Sverige med sådan utbildningsnivå
och med ett sådant engagemang
i den allmänna debatten. Det borde
komma att avspeglas i en stark ökning
av de fältarbetare som på skilda -

134 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
nivåer drar ut och gör en praktisk insats
i u-länderna. Den personella rekryteringen
och utbildningen uppmärksammas
och bedrives med all energi
av SIDA. Men den måste uppenbarligen
ges en helt annan betoning i den allmänna
debatten och propagandan för
att attrahera, bli manande och dra till
sig folk.

Jag hade i går tillfälle att med handelsminister
Lange diskutera UNCTAD
II i denna kammare. Den konferensen
berörde en väsentlig del av biståndsfrågan.
UNCTAD infriade på intet sätt
förhoppningarna och förväntningarna,
allra minst de som u-länderna ställde.
Industriländerna är inte redo att ta på
sig nya åtaganden i handelspolitiken
gentemot u-länderna. Vi kan under senare
år liksom tidigare konstatera att biståndet
har stagnerat och för vissa större
länder rent av direkt minskat. Herr
Virgin antog i dag att främsta orsaken
härtill skulle vara en känsla av besvikelse
i industriländerna över att effekten
är så ringa av u-hjälpen. Denna
orsak finns, och denna besvikelse råder.
Jag tror dock inte att vi skall
skjuta fram den såsom den främsta, avgörande
faktorn för stagnationen i industriländernas
bistånd. Det skulle så
lätt bli ett skalkeskjul, där dålig eller
bristande politisk vilja döljer sig.

Nu inriktas planeringen i FN-familjen
på det andra utvecklingsdecenniet,
1970-talet, sedan det första decenniet i
så hög grad blivit en besvikelse. En
plusfaktor är att vi kan gå in i 1970-talet
med helt andra kunskaper om u-världen
än tidigare. Ett verk som Gunnar Myrdals
mäktiga bok om det »Asiatiska dramat»
lägger ny kunskap till den tidigare
framtagna. I Sverige liksom i
många andra industriländer har vi fler
erfarenheter än tidigare om biståndsverksamhet.
Avgörande blir nu såsom
hittills om den politiska viljan kan manas
fram. Sverige har i all sin litenhet
en roll såsom pådrivare. Trots att kritiker
på hemmaplan talar om vår tröghet
och vår försiktighet, är Sverige in -

ni.

ternationellt pådrivande i FN-familjen.
Det gäller särskilt den multilaterala,
obundna hjälpen, där det svenska biståndet
har erkänt hög kvalitet.

Ett av de allra mest glädjande inslagen
i den senaste tidens biståndsverksamhet
— och det är verkligen glädjande
— är överenskommelsen mellan industriländerna
om att fylla på Internationella
utvecklingsfonden, IDA. Den påfyllnaden
innebär 1,2 miljard dollar
på tre år. Sverige satsar här stort och
relativt sett mer än något annat land.
Förslaget i dag innebär totalt 265 miljoner
kronor under åren 1968—1970. IDA
är kanske det allra förnämsta multilaterala
organet i biståndskretsen genom
sina mycket förmånliga villkor för krediter,
främst till basinvesteringar, och i
första hand till de fattigaste länderna
med en per-capita-inkomst på högst
250 dollar om året. Långa besvärliga
förhandlingar har här äntligen krönts
med framgång, och en hotande situation
har undanröjts.

Ett annat väsentligt bidrag går till
UNDP, Förenta Nationernas utvecklingsprogram,
som övervägande arbetar
med förinvesteringar och där anslaget
i dagens statsutskottsutlåtande är
upptaget till 276 miljoner kronor för
nästa treårsperiod. Det är ett välskött
program, som har fungerat särskilt väl
i den del av programmet som gått under
namnet Särskilda fonden under den
dugande Paul Hoffmans ledning.

Låt mig göra några kommentarer till
reservanternas förslag om en miljardfond
för livsmedelshjälp inom Förenta
Nationerna. Det är en gammal bekant,
men den har tidigare inte övertygat
riksdagen och gör det väl inte heller
i dag. Syftet är att vidga FN:s livsmedelsprogram
och köpa upp överskottsproduktion
på världsmarknaden för att
lindra hunger. Livsmedelsproduktionen
i industriländerna skulle därför i ökad
utsträckning inriktas på produktion för
hjälpsändningar till u-länderna. Av den
anledningen skulle denna fond på 5
miljarder kronor bildas och Sverige

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

135

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

skulle gå in med 100 miljoner om året,
eller 2 procent.

Nackdelen med ett sådant projekt är
att det inte skulle ge någon direkt impuls
till u-länderna att öka sin egen
jordbruksproduktion och utveckla jordbruket;
och detta måste dock vara den
första, avgörande riktpunkten i varje
livsmedelsprogram som uppsattes för
u-länderna. Inom överskådlig tid kommer
jordbruket i de flesta u-länder att
vara huvudnäringen, främsta källan till
sysselsättning och bärgning och en hävstång
till höjd standard, vilket inte
minst experter som Gunnar Myrdal och
René Dumont framhållit. Industriländerna,
främst USA, sänder några miljoner
ton spannmål särskilt till Indien,
Pakistan och en del andra länder, men
det väsentliga är att FN genom sitt program
gör en insats som avser att utveckla
u-ländernas egen jordbruksproduktion:
det internationella livsmedelsprogrammet
—- World Food Program
— som har fungerat under några år och
som arbetar utmärkt och med ett etablerat
maskineri.

Den andra huvudinvändningen är en
konsekvens av det här sagda. Det är
ganska orealistiskt att föreslå Förenta
Nationerna — som reservanterna önskar
att Sverige skall göra — att skapa
ett nytt organ för livsmedelshjälp och
att därvid lansera en huvudprincip som
skulle bryta mot den nu tillämpade
principen om hjälp till självhjälp, med
ett program som skulle lägga tonvikten
vid akut hungerhjälp. Ett svenskt initiativ
i FN av den karaktär reservanterna
önskar skulle säkerligen icke ha
några utsikter att vinna gehör. Det finns
för närvarande och med all rätt en klar
ovilja inom FN mot att skapa nya organ.
Det gäller naturligtvis i alldeles
särskild grad därest ett väl fungerande
organ redan arbetar på ett speciellt
område.

Internationella livsmedelsprogrammet
har nyligen satt upp ett biståndsmål
på 200 miljoner dollar för åren 1969—
70. Redan har 60 procent av det belop -

pet tecknats, och Sverige går in med
betydande anslag.

Därtill kommer att GATT-länderna
vid Kennedy-ronden enades om en särskild
insats för livsmedelshjälp genom
1967 års konvention, som på tre år skall
överföra 4,5 miljoner ton spannmål till
u-länder. Sveriges andel är 54 000 ton,
motsvarande ungefär 18 miljoner kronor,
vartill kommer kostnader för transporter
och administration med ytterligare
fyra miljoner.

Regeringens förslag till investeringsgarantier
har varit omstritt och rönt
motstånd från skilda håll, dels från
dem som motsätter sig varje tanke på
ett sådant system, dels från dem som
i princip vill att alla länder skall kunna
komma i åtnjutande av investeringsgaranti.
Jag har från denna talarstol
då och då under ett par år efterlyst ett
system för investeringsgarantier. Jag
har gjort det därför att jag både i FN
och i många u-länder konstaterat intresset
för ett sådant arrangemang, intresset
att kunna attrahera privata investeringar
för att få möjligheter att
utveckla u-ländernas näringsliv. Sådana
investeringar betraktas i de flesta
u-länder som ett nyttigt komplement
till offentligt bilateralt och multilateralt
bistånd. Genom privata företags investeringar
kan u-landet tillföras teknisk
och industriell kunskap, utbildning
och först och sist nya arbetstillfällen,
bärgning för de anställda och
deras familjer.

Vi har tidigare avvaktat tillkomsten
av ett internationellt garantisystem.
Men när det visade sig dröja har regeringen
förordat införandet av det system
som nu är aktuellt. Under senare
tid har också eftertryckligt dokumenterats
både i Alger-stadgan och genom en
resolution vid UNCTAD II att u-länderna
har intresse av privata företags investeringar
med åtföljande garanti.

De viktiga förutsättningar och förbehåll
som rimligen måste uppsättas här
finns också i regeringens förslag; förbehåll
som gör att ett privat företag

136

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
inte skall kunna exploatera u-landet som
skett i stor skala och så hänsynslöst
under en tidigare kolonial epok.

.lag tycker att regeringsförslaget är
väl balanserat och med kriterier,
som rimligen bör garantera att mottagarlandets
intressen och utveckling
skall stå i förgrunden. Genom dessa
villkor bör missbruk av garantisystemet
elimineras.

Däremot tycker jag att regeringen liksom
utskottet har varit försiktig i överkant
genom att så starkt koncentrera
räckvidden av garantierna till endast
de s. k. huvudmottagarna, som genom
en viss utvidgning här har kommit att
omfatta ett dussintal länder. Visserligen
omfattar det cirka 750 till 800 miljoner
invånare, men det begränsar ändå onödigt
hårt kretsen av u-länder som kan
bli berörda.

Det är ganska självklart — och det
bejakar väl varje riksdagsledamot —
att politiska och andra skäl gör att man
måste undanta en del länder från garantisystemet.
Jag tror emellertid att
man utan större våda skulle kunna sikta
till att snarast uppmjuka reglerna,
så att den garantiprövande instansen,
exportkreditnämnden, får befogenhet
till en friare prövning av länder än som
förutsättes i statsutskottets utlåtande.
Detta kan ske genom allmänna riktlinjer,
som utesluter länder med ur politisk
synvinkel alltför utmanande regimer
men som tillåter en mer generös
tillämpning av garantisystemet, mer anpassad
efter u-ländernas faktiska läge
och utvecklingsbehov.

Lika viktigt är att man framgent siktar
till att skapa internationellt garantisystem
såsom nu studeras inom
Världsbanken och som jag hoppas inom
en rimlig framtid skall leda till resultat.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I detta det internationella
året, som högtidlighåller och slår
vakt om Human Rights, de mänskliga
rättigheterna, har det svenska statliga

utvecklingsbiståndet föreslagits enligt
långtidsplan öka med cirka 25 procent
årligen under den närmaste sjuårsperioden.
ökningen är förvisso inte så
stor som många av oss skulle önska.
Det mest positiva omdömet i detta sammanhang
har nog givits i UNCTAD :s
uttalande, enligt vilket man ansett att
målsättningen för Sveriges del, en procent
av bruttonationalprodukten, ändå
är uppnådd redan i början av 1970-talet, ungefär 1972. Detta om man utgår
ifrån den beräkningsgrunden att
såväl det offentliga stödet som det privata
inräknas i totalanslaget.

Med hänsyn till dagens statsfinansiella
läge måste jag till nöds acceptera
det framlagda anslagsförslaget, som nu
under så många timmar har debatterats
och analyserats här i kammaren. Beträffande
vissa detaljer i detta biståndsprograms
utformning har jag emellertid
som motionär en avvikande uppfattning
gentemot det statsutskottets utlåtande
som vi i dag har att ta ställning till.

Den första frågeställning som jag vill
beröra gäller motionsparet 1: 869 och
II: 1122 under punkt 2, där vi motionärer
har hemställt att Sverige bör representeras
i världsbankens konsortier
för Indien och Pakistan. Enligt utskottets
utlåtande är Sverige numera genom
observatörer företrätt i dessa konsortier.
Så var emellertid inte fallet när
sakuppgifter för den här aktuella motionen
infordrades.

Enligt uppgift konstituerades en konsultativ
grupp för länderna Kenya, Tanzania
och Uganda i december 1967. Då
hade enligt proposition 101 under de
fem biståndsåren 1962—1967 t. ex. Tanzania
redan beviljats 14 procent av ett
totalanslag på drygt 310 miljoner. Det
var 44 miljoner i krediter och gåvor.
När det då anges i proposition 101 att
man i växande utsträckning söker betrakta
en biståndsrörelse som ett
svenskt bidrag till en aktivitet för vilken
mottagarlandet bär ansvaret och
att den svenska insatsen skall vara integrerad
i mottagarlandets utvecklings -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

137

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

ansträngning — då är det sannerligen
hög tid att Sverige kommer med i dessa
konsortiegrupper, som har till uppgift
att skapa »nära samarbete mellan
långivare och låntagare». De 36 miljonerna
till Sudan och de 12 miljonerna
till Tunisien som beviljades under den
nämnda femårsperioden motiverar
också svensk representation i de planerade
institutioner av konsultativ karaktär
som berörs i propositionen.

Sudan har tidigare berörts här i debatten,
och på våra bänkar låg i dag
en god SIDA-information •—• Journalister
om u-landsbistånd i Östafrika. I
denna skrift erinrades bl. a. om att
Slidan fortfarande är landet där, som
också påpekats av andra talare, ett omfattande
religions-, språk- och raskrig
fortfarande pågår, ett krig som det inte
talas så mycket om men som orsakat
stort lidande för många människor. Enligt
en annan källa förs där sedan fem
år ett inbördeskrig, i vilket cirka en
halv miljon människor dödats. Det är
ett krig av sådan omfattning att militärutgifterna
enligt samma uppgift uppgår
till nästan hälften av landets budget.

Till detta land har svenskt u-landsbistånd
gått, och landet är numera att
anse som huvudmottagarland. En halv
miljon människor lär gömma sig i
bushen, och cirka 150 000 är flyktingar
i grannländerna — i Centralafrikanska
republiken, i Kongo och i Uganda.

Informationen om dessa Sudanflyktingar
är ytterst sparsam. Pressen och
andra massmedia har också svårt att
få fram nyheter från en landsdel dit
det är hart när omöjligt att få visum.
Men från dem som flytt från Sudan och
nu finns i flyktinglägren kommer livstecken.
Jag har t. ex. fått brev från
ett flyktingläger med önskemål om medel
till mat, kläder, medicin och stipendier
för 50 studenter. Detta brev — ett
av många — är ett talande dokument
om svårigheterna beträffande praktisk
planläggning och hjälp åt flyktingar. I
brevet anges ett stort antal platser i

nordöstra Kongo där flyktingar från
Sudan lever under miserabla förhållanden
— Isiro, Niangara, Rangandi
med flera exotiska namn. Flyktingarna
söker sig ibland med risk för sina liv
tillbaka till de öde byarna i södra Sudan
för att leta efter mat. Men de vågar
tydligen inte stanna i sitt hemland
utan flyr över gränsen åter in i Kongo.

Jag är, herr talman, övertygad om
att problemen kring flyktingarna från
södra Sudan med fördel kunde tas upp
till allvarlig diskussion i de konsultativa
grupper eller konsortier som berörs
i proposition 101. Men vilka av
dessa institutioner som redan finns och
vilka som är planerade kan inte avläsas
i propositionen. Därför ansåg vi
motionärer det motiverat att föreslå att
Sverige blir representerat i dessa konsortier
och konsultativa grupper för
bl. a. Indien och Pakistan, grupper som
bildats under Världsbankens ledning.
Dessa länder är ju prioriterade i det
.statliga biståndet, och därför är ett
svenskt deltagande väl motiverat.

Vi anser också att den svenska representationen
hör vara betydligt fastare
knuten till vederbörande konsultgrupper
än vad en observatör är. Den som
har erfarenhet från internationella konferenser
och överläggningar vet att en
observatör har en rätt vag och konturlös
ställning i jämförelse med en ordinarie
delegat och ledamot av en kommission.

I såväl Pakistan som Etiopien deltar
för övrigt Sverige enligt proposition
101 som part i en samfinansieringsoperation
med Världsbanken och dess dotterorgan,
Internationella utvecklingsfonden,
IDA. Detta förhållande hade
också motiverat ett tidigare deltagande
i de konsultativa grupperna eller konsortierna,
där samordning av hjälp och
värdefullt utbyte av information mellan
biståndslämnande länder och mottagarlandet
äger rum.

SIDA har ju också i sin petita för
budgetåret 1968/69 påtalat skillnaderna
beträffande arbetet i de konsultati -

138

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

va grupperna och konsortierna. Det påpekas
bl. a. att i konsortierna tar deltagarna
på ett mer preciserat sätt ställning
till sin verksamhet i landet i fråga
— man preciserar och samordnar
sina biståndsinsatser för att få fram en
god utvecklingsplanering och en ändamålsenlig
ekonomisk politik. Eftersom
konsortierna ej fattar beslut om bistånd,
är det alltså endast fråga om diskussioner
beträffande vilka åtgärder som kan
vara bäst lämpade för att öka biståndets
effektivitet. Världsbanken har också
enligt uppgift sett denna verksamhet
som en av sina viktigaste uppgifter.

Herr talman! Enligt statsutskottets
utlåtande har motionärernas hemställan
om svensk representation i konsortierna
för Indien och Pakistan redan tillmötesgåtts.
Jag tycker att det skulle vara
intressant att höra, om utskottets talesman
har någonting att anföra på den
punkten. Jag vill emellertid uttala som
ett önskemål, att Sverige som jämte
Holland bl. a. blivit största bidragsgivaren
när det gäller pengar och personal
till FN-organens program för tillhandahållande
av s. k. biträdande experter,
också i fortsättningen genom
delegater skall bli representerat i första
hand i huvudmottagarländerna för
svenskt bistånd i den samarbetsform
som skapats genom de konsortier som
bildats i Världsbankens regi.

Jag har tills vidare på denna punkt
inte något yrkande.

Jag vill vidare anföra ett par synpunkter
med anledning av punkten 9
angående forskning och motionerna I: 1
och 11:5 samt följ dmotionerna 1:868
och II: 1121 angående utredning beträffande
lämpligaste ämnesomfattning
för inrättande av en första professur i
u-landsfrågor.

Den fråga som vi nu behandlar, nämligen
om u-landsbiståndet, har en problematik
som berör inte bara de fysiska
nödsituationerna, även om vi alla vet
att de omedelbara hjälpaktionerna måste
dominera i den akuta situationen.
U-landsbistånd är också att medverka

i en samhällsteknisk och social omställningsprocess
för hela eller delar av
kontinenter. Det måste då betyda att
vi •— det biståndslämnande landet —
finner former för en biståndsverksamhet
som visserligen snabbt men ändå i
trohet mot folkens egna traditioner leder
till resultat. Det är mot denna bakgrund
som vi motionärer har tillåtit
oss att peka på den vetenskapliga forskningens
stora betydelse och lagt fram
förslag om professur i u-landsfrågor.
Sedan vi tagit del av proposition 101
har vi ansett det rimligt att föreslå
Kungl. Maj:t att låta verkställa utredning
angående lämpligaste ämnesomfattning
för professuren i fråga.

Utskottet har avstyrkt motionerna,
men det må tillåtas mig att erinra om
att under detta år har universitetskanslersämbetet
bl. a. haft anledning att ta
upp problemställningar beträffande ulandsfrågor
och att ämbetet också i sitt
remissvar utgår från att SIDA har kontakt
med berörda universitetsinstitutioner
och framlägger sina behov av belysning
av vetenskapliga synpunkter.
Det är också intressant att notera att
universitetskanslersämbetet i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 9 februari i år
och i förarbetena till denna skrivelse
framhållit vikten av vidgad samverkan
mellan bl. a. statlig verksamhet och universitetsforskningen.
Universitetskanslersämbetet
anser att detta inte minst
gäller det samhällsvetenskapligt orienterade
utvecklingsarbetet på skilda områden.
SIDA har anfört ungefär liknande
synpunkter och ser gärna att samhälls-
och beteendevetenskaplig forskning
när det gäller problemen i u-länderna
breddas och fördjupas. Men en
första professur anser man sig ej kunna
förorda bl. a. med hänsyn till »den
påtagliga svårigheten att från andra
akademiska discipliner avgränsa en sådan
professurs forskningsområde».

Denna problemställning har nog också
föresvävat motionärerna, men vi har
sett frågan så att Sverige som föregångsland
nu skulle kunna göra en insats ge -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

139

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

nom att ställa u-landsproblemen i fokus
och ge u-landsforskningen en egen lärostol.
Detta skulle naturligtvis inte binda
det vittomfattande ämnet u-landsfrågor
till en enda disciplin — den effektiva
integrationsprincipen slår vi ju
vakt om. Enligt mitt förmenande bör en
institution som har u-landsforskning
som sin huvuduppgift bli till ovärderlig
hjälp för vår biståndsverksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att det t. ex. inte finns någon forskning
när det gäller immigrationen —-invandrarfrågorna. Vi har ju som bekant
en viss invandring av oskolad arbetskraft.
Den skall utbildas, och detta
kan ju också betraktas som ett led i en
u-hjälp.

Nu skall det gärna erkännas att den
översikt av akademisk forskning och
undervisning rörande u-länderna läsåret
1967—1968 som ett studium av respektive
universitetskataloger ger, förvisso
vittnar om pågående forskningsinsatser
inom u-landsfrågefältet. Här finns
det dock anledning peka på den av riksbankens
jubileumsfond gjorda enkäten
beträffande svensk u-landsforskning och
enligt vilken en fjärdedel av de 150
tillfrågade institutionerna vid våra universitet
och högskolor gav, som det
heter, »mer eller mindre konstruktiva
förslag om den fortsatta utformningen
av en sådan forsknings- och undervisningsgren».

Enligt denna enkät gäller gemensamt
för de flesta institutioner att man strävar
efter att arbeta under en central
administrativ ledning inom ett begränsat
geografiskt område för att lättare
kunna samordna skilda intressen inom
samma projekt. Som lämpligt koordinerande
organ och administrativ central
för större forskningsobjekt har de kulturgeografiska
institutionerna ofta
nämnts, eftersom ämnets internationella
karaktär samt dess betoning av metodfrågor
som ofta har en global giltighet
ger ämnet generellt sett en viktig uppgift
i fråga om mellanfolkligt samförstånd
och internationella biståndsprojekt. Det

finns alltså möjlighet till samordning
av vissa forskningsobjekt. Varför inte då
till en lärostol i u-landsfrågor?

Till sist, herr talman, vill jag bara
peka på det intresse som enligt samma
enkät uttalats från flera institutioner om
att få hit stipendiater från u-länderna —
stipendiater som under ett par års tid
kunde beredas tillfälle att forska och
studera vid institutionerna. Mot denna
bakgrund hälsar jag också med glädje
den utredning om utländska studenters
utbildningsgång och studiefinansiering
som för närvarande pågår. En lösning
av detta problemkomplex kan man också
beteckna som en del av u-hjälpen.
Jag finner det angeläget att understryka
att i den grupp av utländska studerande
som berörs av denna utredning finns
åtskilliga studieinriktade studerande
som på grund av olika omständigheter
står utanför våra studiesociala bestämmelser
och har det ekonomiskt svårt.
De bör hjälpas. Deras positiva studieresultat
är u-landsbistånd med god utdelning.

Herr talman! Med det sagda kommer
jag att yrka bifall till motionerna I: 1
och 11:5 samt följdmotionerna 1:868
och IT: 1121.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Stenberg tog
upp några frågor som jag kanske är
förpliktad att försöka besvara trots den
sena timmen. Låt mig först säga några
ord om problematiken kring vårt bistånd
till Sudan.

Personligen tycker jag att det var
psykologiskt olyckligt att denna biståndsinsats
kom att göras vid samma
tidpunkt som striderna i södra Sudan
flammade upp — eller kanske rättare
sagt som kunskapen om dessa i och för
sig sedan länge pågående strider blivit
mera allmänt spridd.

Men låt mig peka på en mycket vidare
problematik. Det är ju i och för sig
ingalunda något originellt att det pågår
inbördesstrider i olika u-länder eller

140

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

att det pågår konflikter mellan olika uländer.
Man kan i själva verket säga att
förekomsten av sådana konflikter, som
kan vara på rasbasis eller på stambasis
eller på nationsbasis, i och för sig är uttryck
för underutveckling. Det är när
länder har vunnit en hög grad av ekonomisk
och politisk stabilitet som de
kan hålla fred inom sina gränser och
mellan sig och sina grannar. Det måste
ändå vara mycket svårt att försöka
diskvalificera varje u-land som på ett
eller annat sätt är invecklat i en sådan
konflikt.

Låt oss notera att Etiopien som sedan
gammalt mottar svenskt bistånd befinner
sig i vissa konflikter av detta slag.
De är kanske inte så allmänt kända,
men det är påtagligt att här förekommer
en diskriminering inom vissa områden
och sannolikt ganska hårda stridigheter.
Det förekommer vissa konflikter
mellan Kenya och Somalia. Kenya är
också ett av våra huvudmottagarländer.
Omfatttningen är kanske mindre allvarlig.
Zambia som vi alla ömmar för hotas
för närvarande, skulle jag tro, av ganska
allvarliga stammotsättningar, enligt
Zambias egen president, och där har
förekommit vissa mera begränsade konflikter.
Indien och Pakistan, också två
huvudmottagarländer, har nyligen varit
i krig med varandra. Det har förekommit
uppgifter om Indiens behandling
av nagafolket, som i och för sig är
jämförliga med de uppgifter som förekommit
om behandlingen av de svarta
i södra Sudan. Man skulle kunna göra
listan nästan hur lång som helst. Jag är
litet rädd för en viss moraliserande attityd:
att man föreställer sig att genom
hot om att inte ge hjälp kunna förmå
alla u-länder att uppföra sig på ett
mänskligt sätt gentemot olika grupper
inom sina egna gränser.

Beträffande vårt deltagande i Världsbankens
olika konsortier kan jag bara
hänvisa till utskottsutlåtandet att vi nu
är företrädda i konsortierna för Indien
och Pakistan. Statsutskottets första avdelning
har fått rätt utförliga föredrag -

ningar om detta, och vi har blivit övertygad
av argumenteringen. Jag avstår
därför från att gå in på en närmare
redovisning i kammaren.

Vad slutligen gäller förslaget om en
professur i u-landsfrågor framgår det
synnerligen klart av universitetskanslersämbetets
yttrande att detta icke är
ett realistiskt förslag, eftersom u-landsforskning
måste spänna över oerhört
många områden. När fröken Stenberg
säger att det är önskvärt med en bättre
integration och ett starkare samarbete
osv. har vi givetvis inga invändningar
mot hennes synpunkter. Men motionen
handlade just om en professur i u-landsfrågor
och måste avslås.

Fröken STENBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Björk, jag är
mycket lyhörd för problematiken när
det gäller Sudan. Jag anser att vi genom
vår biståndsverksamhet skall slå vakt
om både norra och södra Sudan. Som
det nu är går vårt ekonomiska bistånd
till norra delen, medan flyktingarna
från södra delen just inte får någonting
alls.

Jag har också med intresse lyssnat till
vad som har sagts om Sveriges representation
i de aktuella konsortierna och att
denna representation nu är ordnad
Men jag har faktiskt en kopia av en
skrivelse från SIDA till finansdepartementet
och utrikesdepartementet. Den
är daterad den 21 februari i år och är
resultatet av ett styrelsebeslut i SIDA
från den 8 december i fjol. I denna
skrivelse bestyrker SIDA med erfarenhet
från ett konsortiemöte i Paris, där
Sverige var företrätt på observatörsplanet,
de positiva uppfattningarna om
Sveriges medverkan i konsortiearbetet.
Jag vill citera en mening, där man säger
följande: »Inför Parismötet förelåg en
omfattande ekonomisk rapportering
med vissa specialutredningar vilka inte
alls ellei endast delvis med viss eftersläpning
delges utanförstående länder.»
Jag anser att detta tyder på vad jag

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

141

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

tidigare framhållit, nämligen det befogade
i att ha en mera fast knuten representation
till konsortierna än på observatörsplanet.
SIDA förordar också i den
aktuella skrivelsen att Sverige i fortsättningen
deltar i konsortiearbetet för Indien
och Pakistan till fromma för bl. a.
SIDA:s planerings- och administrativa
uppgifter. Enligt uppgift i dag har SIDA
inte erhållit svar på den i skrivelsen
gjorda framställningen.

Därför, herr talman, kommer jag att
yrka bifall till motionerna I: 869 och II:
1122 under punkt 2.

Beträffande forskningsmotionerna vill
jag säga att det kanske ändå är på forsknings-
och utbildningssidan som vi på
lång sikt kan ge den bästa hjälpen. Inrättandet
av en orofessur i forskning
kring u-landsfrågan med en efter verkställd
utredning fastställd ämnesomfattning
skulle måhända också få en viss
psykologisk effekt, såväl inom som utom
Sverige. Det skulle kanske kunna bli
ett gott exempel, kunna visa vår goda
vilja och vårt försök till framsynthet
genom att med en professur påtagligt
prioritera u-landsforskning, det forskningsproblem
som kanske är det mest
brännande i den värld som i FN-sammanhang
brukar betitlas som »The
Smallest World, the Greatest Family».
Därför, herr talman, vidhåller jag mitt
yrkande.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Flera talare har i dag
givit uttryck för sin starka sympati med
den opinionsgrupp som den gångna veckan
utgjort ett ovanligt inslag på Riksdagsplan.
Jag instämmer i denna sympatiyttring.
Det går inte att ta miste på
allvaret och övertygelsen hos dessa fastande
studenter.

Deras opinionsyttring ger oss åter anledning
att tänka över frågan om ungdomens
internationella engagemang och
hur det skall kunna kanaliseras av de
politiska partierna. Frågan var ju ak -

tuell för oss senast häromveckan när vi
diskuterade händelserna i Båstad. Vi
kommer förvisso att uppleva allt fler
uttryck för detta engagemang, och jag
ser det som en ytterst viktig angelägenhet
att vi politiker på allvar tillsammans
med representanter för de intensivt engagerade
ungdomsgrupperna söker lösa
frågan, hur vi skall föra in detta internationella
engagemang i det politiska livet
så att det verkligen bär frukt.

Utgångspunkten måste enligt min
mening vara att vi äldre verkligen accepterar
allvaret i ungdomens visade
medvetande om att det är de själva som
skall leva i morgondagens värld och att
det är de som skall bära ansvaret för
det .svenska och internationella samhällets
vidare utveckling. Det borde kanske
inte heller vara så svårt för oss
att förstå att de kan känna sig tvingade
att reagera när de tycker att den nuvarande
ordningen i vårt samhälle på
vissa punkter riskerar deras egna möjligheter
att leva i och bygga upp ett
rättfärdigt samhälle och en rättvis internationell
ordning, eller när de ser idéer
hotade som de själva en gång vill tilllämpa.
Så som vårt arbete i riksdagen
många gånger presenteras av massmedia
är det kanske inte heller konstigt
om de tycker att vi inte förmår se de
vida perspektiven, de internationella
försörjningsfrågorna, som är av så livsavgörande
betydelse för nästa generation.

Herr talman! Det har talats mycket
redan i denna stora och svåra fråga i
dag; många kloka och djupsinniga ord,
många ord av mindre dignitet. Tvenne
fakta bär flera gånger framhållits, fakta
som dock ej kan upprepas för ofta till
dess de definitivt har gått in i hela folkets
medvetande. Här har våra ungdomliga
opinionskämpar rätt, nämligen
dessa fakta, att försörjningssituationen i
världen blir allt allvarligare och att
folkökningen sker allt snabbare. Siffran
7 miljarder år 2000 bör etsas in hos
varje människa. Vidare är det ett faktum
att jämsides med en fortskridande

142

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
sänkning av den genomsnittliga levnads-
och försörjningsstandarden i uländerna,
har hjälpen från i-länderna
stagnerat.

Proposition nr 101 och statsutskottets
utlåtande nr 128 torde med sitt innehåll
motsvara u-hjälpsfrågans ställning hos
vårt folk. Det är dock viktigt att framhålla,
som redan gjorts — jag tror det
var av herr Holmberg och sedan ytterligare
understruket av fru Ulla Lindström,
som jag för övrigt tackar för ett
som vanligt inspirerande anförande —
att det beslut vi i dag fattar inte får ha
någon slutgiltig prägel över sig. Det är
i stället utgångspunkten för allt större
insatser.

Jag beklagar, herr talman, att det inte
varit möjligt att nå politisk enighet om
ett snabbare uppnående av enprocentmålet
och ett större anslag till u-lijälpen
för nästa budgetår. Jag kommer att
rösta med mittenpartiernas förslag såsom
varande det minst otillfredsställande
förslaget.

Jag tänker nu inte gå in i olika detaljer
av utlåtandet, men jag har varit med
på flera motioner och vill bara försöka
att helt kort framföra några synpunkter
i anslutning till några av dem.

Fältverksamheten utförd av vad som
kallas enskilda organisationer handlar
om det arbete, som främst missionsorganisationerna
och kooperationen utför.
Dessa föreslås nu för nästa budgetår få
disponera 7 miljoner kronor, alltså en
höjning på 1 miljon.

Men vad som kan vara viktigare på
längre sikt är vad utskottet skriver på
s. 45. Där står att SIDA har för avsikt
att ge bidrag till en del av organisationernas
driftskostnader i initialskedet.
När man vet att t. ex. de olika missionerna
har möjlighet att administrera
långt fler projekt än de nu gör under
förutsättning av hjälp med driften, får
man verkligen hoppas att denna nya
princip inom SIDA för bidragsgivning
ger ökade möjligheter för de enskilda
organisationerna till allt större insatser.
Siffran 7 miljoner får då givetvis inte

in.

vara så helig, att den ej kan ändras. Här
ges plats för allt större anslag.

I en motion har jag framfört synpunkter
på SIDA:s informationsverksamhet.
Departementschefen har fört upp anslaget
från föreslagna 350 000 kronor till
600 000 kronor, något som man hälsar
med glädje. Summan är ju i och för sig
alldeles för liten med tanke på det verkligt
stora informationsarbete som fordras
för att upplysa och väcka vårt folk.

Jag beklagar att man har överfört informationsanslaget
från rubriken Allmänna
kostnader till Rekrytering och
utbildning av fältpersonal. Visst behövs
en effektiv information för att rekrytera
personal till biståndsverksamheten, men
oändligt mycket viktigare är att göra
allt fler människor medvetna om världssituationen
och de krav som denna situation
ställer på oss i vårt land. Det
är förusättningen för all vidareutveckling
av biståndshjälpen. Om informationsverksamheten
inte förstärks, har
vi inga möjligheter att komma längre
än till det vi beslutar i dag.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till detta och slutar med att anknyta till
vad fri! Lindström sade till sist i sitt
anförande. Jag uppfattade att hon yttrade
ungefär följande: Kom ihåg att det
vi beslutar om i dag är ett minimiåtagande.
Det skall ligga till grund för eu
vidare utveckling av vårt bistånd. Hon
tilläde, att redan nu vore det förståndigt
om vi kunde vänja oss vid att avstå
en del av vår standardökning och kanske
redan nästa år på allvar ompröva
u-hjälpsfrågan.

Jag instämmer. Kanske opinionen i
landet är mer positiv än vad vi har för
oss i det här huset. Jag hoppas att det
upprop som vi fått i kammaren i kväll
är ett uttryck för detta. Studenterna har
fått sällskap av biskopar och universitetsrektorer.
Men akademikerna torde
inte vara ensamma. De breda lagren av
inte minst ungdomen har genom sina
organisationer visat var de står i denna
fråga.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

143

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! När man lyssnar på
denna långa debatt och även tänker på
vad som sägs utanför detta hus, får man
en bestämd föreställning om att vi här
behandlar ett mycket både omfattande
och svåröverskådligt problemområde.

Jag skall inte, herr talman, fördjupa
mig i några mer ingående resonemang.
Jag vill bara kort och gott konstatera,
att som en bakgrund till vad vi sysslar
med i dag är det hälsosamt, att det erinras
om att de förhoppningar vi ställde
på 1960-talet inte har blivit infriade.
1960-talet har i stället blivit stagnationens
och tillbakagångens årtionde.

Proposition nr 101 har en mycket
värdefull och intressant skildring av
just denna bakgrund. Det konstateras
som en beklaglig sammanfattning, att
klyftan i ekonomiskt hänseende mellan
fattiga och rika länder fortsätter att vidgas.
Som exempel nämns att ökningen
av inkomsten per capita i u-länderna
inte uppgår till mer än 1/30-del av vad
fallet är i industriländerna. Utvecklingen
av handeln under senare år mellan
u-länder och industriländer visar en
liknande tendens till u-ländernas nackdel.
Minskningen i deras köpkraft motsvaras
varje år av inemot hälften av de
utvecklade ländernas statliga bistånd.
De underutvecklade ländernas skuldbörda,
som år 1955 uppskattades till 50 miljarder
kronor, hade 1966 stigit till 200
miljarder. Räntorna hotar att 1970 bli
nästan lika stora som hela lånebeloppet
till u-Iänderna.

Man kan mot bakgrund härav fråga
sig, hur industriländernas bistånd har
utvecklats. Det totala biståndsflödet var
1961 nära 9/10-dels procent av nationalprodukten
men sjönk till omkring 6/10-dels procent år 1966. Man kan därför
våga påstå, att det är u-ländcrna som
hjälper industriländerna genom att sälja
billiga råvaror, genom att köpa dyra
industrivaror och genom att betala räntor.

För att förstå allvaret i utvecklingen
bör vi även ta med den allvarliga be -

folkningsutvecklingen i u-länderna. Jag
är rädd för att vi har svårt för att
få ett verkligt begrepp om vad detta
betyder och vilka konsekvenser det
medför, både ekonomiskt och försörjningsmässigt
framöver. Det är därför
inte att förvåna sig över att unga människor,
som i framtiden kommer att
möta dessa oerhörda problem i betydligt
närmare och större format än vi i
dag gör, tar denna fråga med största
allvar.

Det är välgörande att i propositionen
läsa, att biståndet skall betraktas som
en fast del i vår utrikespolitik. Där
konstateras också, att de senaste årens
väpnade konflikter nästan utan undantag
har uppstått mellan fattiga folk, och
risken för fortsatta förvecklingar tilltar
snabbt. Därför måste de rika ländernas
hjälp öka snabbt. Den hittills långsamma
takten, för att inte säga tillbakagången,
inger därför oro, och man frågar
sig: Skall de privilegierade folken
för sent upptäcka sitt ansvar?

Vi kan aldrig tänka oss en framtid
utan solidaritet och jämlikhet mellan
alla folk. De i dag fattiga folkens förkovran
och fredliga framtid har en avgörande
inverkan på vilka öden vi i
vårt land kommer att nxöta.

De två praktiska vägar man givetvis
måste vandra är att öka livsmedelstillgången
och att försöka dämpa takten i
befolkningstillväxten. Vandringen kan
bli både lång och mödosam och måste
ske parallellt med en ekonomisk-teknisk
och social tillväxt i allmänhet. Det
är mot bakgrund av detta som vi har
att ta ställning i dag.

När vi nu skall ställa in siktet sju år
framåt i tiden är en rullande treårsplan
en framgång jämfört med hittillsvarande
förhållanden. Det ger stadga åt den
långsiktiga planen. Svagheten är emellertid
samtidigt, att huvudprincipen om
minst lika stora anslagshöjningar varje
budgetår som året förut binder planeringen
vid en lägre ram än den som
man slutligen måste komma fram till om
målet en procent skall uppnås år 1974/

144

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

75. Om man velat ha en fastare plan
hade metoden, att sikta till ett 25-procentigt
påslag varje år, passat bättre.
Nu finns risken att biståndets storlek
påverkas av den statsfinansiella situationen.
Att ta igen en eftersläpning vid
periodens slut kan bli mycket besvärligt.

En viktig del av vår u-landsverksamhet
är informationen till vårt eget folk.
Man kan inte förneka att det finns ett
visst motstånd till en ökning av biståndsverksamheten,
och jag tror att
den till stor del bygger på felaktig och
bristande information. Den satsning på
upplysning som man föreslår torde därför
få betraktas som alldeles otillräcklig.

Jag skulle vilja ge ett exempel på bur
det gick till när u-landsverksamheten
började i detta land. Det var när den
kristna missionen för snart 100 år sedan
startade sin pionjärverksamhet.
Denna möttes till en början av stor skepsis
och mycken tvekan. Men vad gjorde
man? Jo, de som hade ansvaret genomkorsade
landet i olika riktningar, höll
möten, visade bilder från missionsfälten,
samlade in pengar och skapade en
aktiv medverkan och ansvarskänsla för
sin verksamhet. Därmed lade man ett
fast underlag, så att missionsverksamheten
kunde överleva de kritiska åren
och utvecklas till vad den i dag är,
nämligen en i allra bästa mening praktisk
u-landsverksamhet vid sidan om
den evangeliska uppgiften.

Jag vill, herr talman, sluta med att
uttala den förhoppningen att vår målsättning
måtte bli att få hela svenska
folket aktivt med oss i våra strävanden
för denna — som jag betraktar det —
allra största samhällsuppgift vi för närvarande
har att syssla med.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är inte så ofta som
debatterna här i riksdagen direkt och
uttalat fotas på en idépolitisk grund. Så
är emellertid förhållandet i kväll. I re -

feratet av propositionen säger utskottet
bl. a. så här: »Kravet på en internationell
politik, som präglas av solidaritet
med de fattiga folken, grundas på uppfattningen
att de bättre lottade har en
moralisk plikt att bistå de sämre ställda.
»

När man diskuterar frågan om ulandshjälp
är det i eminent grad fråga
om värderingar. Det är fråga om politisk
vilja och om sensitivitet för världsnöden
och världssvälten. Alltså om politisk
moral.

Två invändningar möter man då man
argumenterar för ett utvecklingsbistånd
som är kraftigare än det vi hittills varit
med om.

Den ena invändningen anfördes av
herr Dahlén i hans inledningsanförande
till denna debatt: Folk vill inte. Den
andra invändningen har under debatten
på olika sätt betonats: Det är i nuvarande
läge inte samhällsekonomiskt
möjligt att göra så mycket mer.

Vill inte folk i vårt land? Ja, inte
vill väl alla. Det är ju en allmän erfarenhet
att man kan vilja ett i ett samtal
eller i en debatt, då ansvaret liksom avpersonifieras,
men då uppgiften blir
konkret och det svider en smula i det
egna skinnet, då svalnar entusiasmen
lätt och vacklar viljan gärna.

Men nu vill många i vårt folk mer
än vad vi någonsin har velat. Nu är
tiden inne för de ansvariga organen att
fånga in den vind, som blåser i vårt
folk och som på vissa områden blåser
med stor kraft. Dagens oro, som det
har talats så mycket om här, är i viss
utsträckning ett uttryck för en stark
besvikelse inför den långsamhet när det
gäller höjningen av vårt u-landsbidrag,
som vi ådagalägger här i riksdagen.

Troligen kan man aldrig räkna på en
stark vilja på bredden hos vårt folk till
ett ökat u-landsbidrag. Jag tror att det i
hög grad beror på riksdagen och besluten
i kamrarna, vad som kommer att
ske. Det är en fråga om att här visa
engagemang och energiskt ge uttryck
åt den solidaritet, som propositionen ta -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

145

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

lar om. Jag tror —• vilket också liar antytts
från flera håll — att det här är
fråga om en tillvänjningsprocess. Jag
Iror att vi klarar denna tillvänjning
bättre än vad många politiker väntar
sig. Vi har i vårt land varit med om
en utveckling efter kriget av rent fantastisk
art, där en tillvänjning till helt
nya idéer om hur samhället skall fungera
har ägt rum. Jag tror att denna tillvänjning
är möjlig om vi satsar effektivt
och klokt på vad man kallar för en
klar upplysning.

Det har från skilda håll antytts att en
satsning liknande TV-satsningen i samband
med högertrafikomläggningen
skulle göras. Det är bara en parallell —
i övrigt är förhållandena inte likartade.
Men så viktig är denna sak att vi, om
vi menar allvar med att hävda att denna
fråga är en prioritetsfråga för oss,
bör vara beredda till en så kraftig satsning,
att vårt folk mäktar den omställning
som blir följden om vi skall ta ett
verkligt ansvar för u-länderna.

Den andra invändningen som reses
var alltså denna: Föreligger inte här
avgörande samhällsekonomiska hinder?

Här har meningarna varit delade. Finansministern
säger, att vi inte kan
göra mer. Låt bli att resa till utlandet så
mycket som vi gör, håll tillbaka utvecklingen
av vår välfärd — då finns möjligheter
till ökad u-hjälp, men i övrigt
kan inte mycket göras.

Tio professorer i nationalekonomi i
vårt land har nyligen uttryckt sin solidaritet
med de grupper som kräver: Gör
mer! De menar att några avgörande
hinder för en snabbare utbyggnad av
hjälpinsatserna inte finns.

Jag skall vid denna sena timme inte
diskutera denna sak, som för övrigt är
mycket svår. Jag noterar att här står
uppgift mot uppgift. När jag har försökt
så gott jag har kunnat att tränga in i
denna sak, har jag slutligen efter att
ha svängt hit och dit kommit till det
resultatet, att vill vi verkligen, så har
vi även ekonomiska möjligheter att göra
mer än vad vi för närvarande gör.

6 Första kammarens protokoll 196S. Nr 28

Det synes mig alltså i hög grad vara
en fråga om vad vi här i riksdagen vill
och gör, och det är en envis fråga av
inte små dimensioner, den som gäller
vårt u-landsbistånd. Jag vågar tala med
frimodighet om den moraliska dimensionen,
eftersom den har anförts i propositionen.
Det moraliska ansvar som
vi har tror jag måste utgöra den djupast
liggande drivkraften till vårt agerande.
Den principen är fastslagen av
regeringen.

Då kan man fråga sig: varför är det
sådan oro bland folket som vi för närvarande
upplever, kanske framför alu i
vissa ungdomsgrupper?

Ja, man tycker att de slutsatser som
regeringen drar av sin deklaration —
att vi har ett moraliskt ansvar för dem
som är sämre lottade än vi — är klena.
Allt större grupper, både ungdom och
andra, menar att politikerna -—- det är
vi det — inte tar frågan på tillräckligt
djupt allvar. Sju år för att nå upp till
en procent, det tycker man är en lång
tid. Och en procent av bruttonationalprodukten
är inte så väldigt mycket
mot bakgrunden av det oerhört allvarliga
läge vår värld befinner sig i.

Jag har väckt en motion nr 791 —
herr Rimmerfors har väckt den i andra
kammaren — som förordar att vi med
det snaraste skall inrikta oss inte på en
men på två procent av bruttonationalprodukten.
Jag har fullständigt klart för
mig att procenttänkandet i och för sig
inte leder till en lösning av de frågor
det här gäller. Att handelspolitiska och
en mängd andra problem spelar in och
har stor betydelse är alldeles uppenbart.
Men jag tror samtidigt att frågan om
procentmålet har stor betydelse för vårt
folk -— det ger nämligen uttryck för
vad politikerna vill och inte vill. Och
man har känslan att vi för närvarande
inte vill tillräckligt mycket.

Varför två procent? Jag skall försöka
vara koncentrerad eftersom timmen är
sen.

Fru Lindström drev med stor kraft in
i oss i sitt anförande: Det förhållandet

146

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
att vi för närvarande inte har möjligheter
till en större satsning beror på att vi
i begynnelsen av 60-talet inte levde oss
in i vårt internationella ansvar. Vi borde
nu säga: »Det misstaget skall vi inte
göra om, tiden är nu inne för oss att i
den ekonomiska samhällsplaneringen
för 70-talet ta med en ökad kraftig satsning
för u-länderna.» Vi måste nu inta
en riktig och solidarisk hållning.

Jag har en gång här i kammaren blivit
anklagad för att argumentera på ett
sätt och sedan dra felaktiga slutsatser;
det är mycket troligt att så skedde. I
eminent grad tycker jag att utskottet här
gjort sig skyldigt till precis det felslutet
— man har talat mycket positivt om
motionen och gång på gång i sin skrivning
betonat: »Enprocentmålet är inget
slutmål, vi måste gå vidare», men sedan
säger man: »Det är för tidigt att nu
tala om två procent.»

Tala om någon annan procentsats då!
Men om vi inte skall falla i samma
dike som nu -— och i slutet på 70-talet
nödgas konstatera att när vi planerade
ekonomiskt för 70-talet tog vi inte med
det ansvar vi hade för hjälp till n-länderna
— så måste vi nu säga oss: Två
procent är vad vi anser att Sverige
skall ge, det måste vara ett riktmärke
för hela vår ekonomiska planering. Vi
borde alltså bifalla den motion som har
antytt att vi under 70-talet om möjligt
bör uppnå tvåprocentmålet.

Det sägs ofta, herr talman, att utvecklingen
är snabb i vår tid. Jag tror
att detta gäller just om utvecklingsbiståndet.
Uppvaknandet inför innebörden
av solidaritet med världsgemenskapen
är snabbt. Detta är någonting att
tacka för och glädjas över, någonting
för oss politiker att ta på allvar. Kraven
på en handlingskraftig politik här i
riksdagen reses allt intensivare. Jag är
övertygad om att det inte är övergående
fenomen vi har upplevt på sistone —• de
kommer att förstärkas, om vi i riksdagen
inte är beredda att ta dem på större
allvar.

För tidigt att tala om två procent,

säger utskottet. Det är snarare i senaste
laget att tala därom! Tiden är, tror jag,
knapp både här hemma och där ute. Det
är nu som ett kraftfullt politiskt agerande
för större u-hjälp behövs. Då behövs
en målsättning av den art som jag
försökte antyda i min motion. Jag vill
medverka till varje agerande, som vill
ta ett större ansvar för den värld i vilken
vi lever och som innebär att vi
svenskar måste lära oss att något hålla
tillbaka våra oerhörda krav på en hög
materiell standard. Vi måste ta hänsyn
till det lidande och den nöd som finns i
världen.

Herr talman! Det är mot den ovan
antydda bakgrunden som jag väckt motionen,
och det är mot den bakgrunden
som jag kommer att yrka bifall till motion
791.

Herr TISTAD (fp):

I den digra bunt av utskottsutlåtanden
som vi behandlar i dag ligger omedelbart
efter statsutskottets utlåtande
nr 128 om det statliga utvecklingsbiståndet
ett betydligt tunnare häfte, som
också får beröras i denna debatt. Det
är bevillningsutskottets betänkande nr
41, och jag skall uteslutande uppehålla
mig vid det.

Betänkandet behandlar två motionspar,
som går ut på att genom ändringar
i den svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i utlandet.
Vad problemet närmast gäller är
att effektivt hindra dubbelbeskattning.

Den svenska skattelagstiftningen bygger
på principen att internationell dubbelbeskattning
skall undvikas genom
bilaterala dubbelbeskattningsavtal. Nu
har vi inte sådana avtal med alla länder.
Vi saknar bl. a. dubbelbeskattningsavtal
med många av utvecklingsländerna.

För att begränsa olägenheterna härav
infördes 1966 i vår skattelagstiftning
regler om avräkning av utländsk
skatt mot skatt i Sverige. Reglerna kan
sägas innebära att en inkomst, som här -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

147

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, in. in.

rör från utlandet, bara beskattas en
gång, men efter den skattesats som gäller
i den stat som tar ut den högsta
skatten.

För avräkningsrätten gäller vissa begränsningar.
Bl. a. får ett svenskt moderbolag
inte avräkna skatt, som ett
dotterbolag har betalat.

En annan sak är emellertid allvarligare.
För att en utländsk skatt skall
kunna avräknas måste den vara faktiskt
erlagd. Delta innebär att om den utländska
staten efterskänker skatten —
vilket inte är ovanligt när det gäller uländer
som vill dra till sig investeringar
— så reduceras avräkningsbeloppet
i motsvarande mån. Med andra ord tar
svenska staten i sådant fall ut det belopp
som den utländska staten har efterskänkt.

Om ett u-land för att dra till sig en
investering beslutar att efterskänka
skatten för det investerande företaget
helt eller delvis under längre eller kortare
tid, anser landet uppenbarligen att
den verksamhet som företaget bedriver
eller kommer att bedriva i landet är ägnad
att främja landets ekonomiska utveckling
och att den passar in i landets
egen utvecklingsplan. Det är då
angeläget att inte vi i Sverige förtar
effekten av den stimulans, som u-landet
vill ge företaget genom skattebefrielsen,
genom att i stället ta ut motsvarande
skatt av företaget här hemma.

Till utskottets betänkande har fogats
en gemensam borgerlig reservation. Vi
uttalar där, att vårt land bör intensifiera
ansträngningarna att få till stånd
dubbelbeskattningsavtal med u-länderna.
Naturligtvis kommer detta under
alla förhållanden att ta tid. Under lång
tid framöver kommer det därför att finnas
länder med vilka vi saknar sådana
avtal. De skatteavräkningsregler som
vi införde 1966 bör därför revideras, så
att inte förmånen av skattefrihet i ett
u-land till någon del upphäves genom
att beskattning i stället sker i Sverige.

Herr talman! Jag kommer senare att

yrka bifall till den reservation som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
nr 41.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det har talats och skrivits
en hel del om splittringen i den
svenska u-hjälpen. Det är nog som generaldirektör
Michanek själv framhåller
i en artikel: »Vi är överens om att
splittringen av verksamheten och av
förvaltningen är stor. Utredningar har
gjorts, regering och riksdag har agerat
för att successivt skapa bättre instrument
för en effektiv verksamhet.
Verket är inte färdigt. Alla är överens
om att vilja koncentrera — i princip.»

Men alla intresserade vill ha koncentration
på olika saker. För min del har
jag i motionen I: 849 också velat föreslå
en viss koncentration av det svenska
u-landsbiståndet, nämligen att
SIDA:s målsättning i fråga om forskning
och utvecklingsarbete för proteinframställning
i likhet med familjeplanering
blir en av huvuduppgifterna i
framtiden.

Jag har tre år i råd försökt att göra
min stämma hörd i detta angelägna
ärende: ökad svensk satsning på bioteknologisk
forskning och utveckling
för framställning av protein på mikrobiell
väg som ett led att avvärja de»
hungerkatastrof, som fler och fler i
vårt folk börjar inse verkligheten av
och vill avvärja. Varje år har dessa
motioner vänligt avslagits med hänvisning
till vad som görs.

För budgetåret 1968/69 har SIDA beräknat
medel för forskning inom mikrobiologi
och bioteknik inklusive födoämneslagring
till ett belopp av 1,5 miljon
kronor. Med dessa medel kommer
vi inte långt med tanke på det stora
behovet.

Professor Carl-Göran Hedén, RiFO:s
vice ordförande, som är bekant för
de flesta av oss, anser att det finns
många möjligheter att komma till rät -

148

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

ta med världssvälten, men bara om vi
satsar verkligt hårt. Han anser att mikroorganismer
av olika slag kommer
att bli en av framtidens verkligt stora
äggvitekällor. Den äggvita som mikroorganismerna
ger har ofta visat sig ha
•mycket högt näringsvärde. Produktionstakten
är enormt snabb, och processen
kräver ringa utrymme.

Vårt lands insats för ökad forskning
och utvecklingsarbete för proteinframställning
på såväl mikrobiell väg som
på annat sätt, t. ex. genom avfettat fiskproteinkoncentrat,
odling av alger
osv., borde i en långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet få samma
vikt och satsning som t. ex. familjeplaneringen.
Jag tror att vårt land genom
sin utvecklade forskning och kemiska
industri har stora förutsättningar för
detta.

Herr talman! Grupper av vårt lands
ungdom demonstrerar och ger uttryck
för uppfattningen, att vår u-landshjälp
•skall öka snabbare än vad regering och
partier föreslår. Enligt min uppfattning
är mittenpartiförslaget med dess dubbelt
så stora ökning av anslaget till
SIDA än vad utskottet föreslår och dessitorn
vårt förslag om snabbare framtida
tillväxt ett praktiskt alternativ.

Jag har främst velat tala för motionerna
I: 849 och II: 1098, vari vi yrkar
att de ekonomiska, tekniska och organisatoriska
förutsättningarna för en intensifierad
bioteknologisk forskning
och ett ökat utvecklingsarbete för framställning
av prqtein på mikrobiell väg
och på andra vägar skall utredas, samt
att i långtidsplanen för det statliga utvecklingsbiståndet
medel inräknas för
nämnd forskning och utveckling och
att i SIDA:s målsättning forskning och
utvecklingsarbete för proteinframställning
i likhet med familjeplanering blir
eu av huvuduppgifterna.

Statsutskottet framhåller vid behandlingen
av dessa motioner, att nya insatser
för forskningsstöd planeras inom
bl. a. området för livsmedelsförsörjning,
däribland bjoteknologiskt och mikro -

biologiskt forsknings- och utvecklingsarbete
för framställning av protein.

I förhoppning om att SIDA skall fullfölja
en sådan prioritering med ökade
insatser skall jag därför inte nu yrka
bifall till motionerna, ehuru jag anser
att de medel som budgeterats för kommande
år, 1,5 miljon kronor, är alldeles
för litet och minst borde tiodubblas.

Däremot kommer jag att yrka bifall
till samtliga reservationer, där mitt
namn står med.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Även jag vill uttala min
sympati för de demonstrerande unga
människor, som vi har sett på riksdagshusplan
under de senaste dagarna. Deras
agerande styrs bl. a. av en fast förankrad
broderskapskänsla för de nödlidande
människorna i utvecklingsländerna.
De känner förtvivlan över de
nödlidande människornas situation och
vanmakt över att inte kunna gripa in
och göra allt det som de tycker borde
göras. Jag är glad och tacksam för att
dessa ungdomar ännu engagerar sig så
hårt för sina ideal, för världssolidariteten
och för den internationella broderskapstanken.
Vårt stora ansvar ligger
nu i att ge detta ungdomens engagemang
möjlighet till utlopp i praktiskt
arbete mot orättvisor i världen, mot
förtryck och mot våld.

När ungdomen inte får utlopp för sitt
engagemang inom de etablerade partierna,
söker den sig till grupper utanför
dessa. De politiska partierna, ungdomsförbunden
och studentförbunden
har inte helt lyckats att ge denna ungdom
möjlighet att få utlopp för sitt engagemang
inom dessa organisationers
ram. Den främsta uppgiften måste då
vara att med alla medel försöka kanalisera
detta starka engagemang till och
in i de demokratiska partierna och att
visa, att det där finns gehör för att vi
från Sverige skall göra stora insatser
för dem som har det svårt. Vi måste

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

149

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

vara beredda att ge ett demokratiskt
alternativ till alla dem som nu fjärmar
sig från demokratin i sin kamp för rättvisa.
De demokratiska partierna måste
motverka de vänsterledare som helt
skrupelfritt utnyttjar ett ungdomligt engagemang
för sina odemokratiska syften.
Dessa har vi ingen användning för,
men ungdomens känsla för världen —
den måste vi ta vara på och föra fram
så att den får fritt utlopp i praktisk
politik.

Huvudfrågan i denna debatt är anslagshöjningens
storlek. Har vi råd att
anslå 100 miljoner kronor mer än vad
utskottet har föreslagit? Vill vi ge detta
högre belopp?

Det är ett par av de frågor som ställs,
och mitt svar är ja på båda frågorna.
Vi har råd, och vi vill. Men dessa båda
frågor är för dagen av något mindre
relevans än följande: Har vi möjlighet
att — i huvudsak i bilateral form ■—•
ge ytterligare 100 miljoner kronor på
ett meningsfullt sätt?

Jag måste på basis av de redovisningar
som gjorts beträffande den svenska
biståndsverksamheten konstatera, att vi
i dag saknar personella, administrativa
och organisatoriska förutsättningar för
en biståndsverksamhet utöver utskottets
förslag. När jag därför snart —
tror jag — kommer att rösta med utskottet,
är det under den absoluta föresatsen,
att vi skall göra allt som är
möjligt för att utnyttja de i utskottsskrivningen
försiktigt nämnda möjligheterna
att söka nå inte slutmålet, utan
etappmålet — en procent av bruttonationalprodukten
— tidigare än vad
utskottet nu vågat binda sig för. Detta
förutsätter att man snabbt söker bygga
upp de organisatoriska, administrativa
och personella resurserna samtidigt
som man bedriver en så intensiv upplysningsverksamhet
som möjligt beträffande
u-landsproblematiken.

Då, när vi kan kombinera de två
förutsättningarna, att vi har råd och
att vi vill, med den tredje förutsättningen,
att vi också har de nödiga instru -

menten tillgängliga, då kan vi snabbare
bygga upp vår biståndsverksamhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi är alla överens om
behovet att ägna kraftansträngningar
till att utjämna klyftan mellan de fattiga
och de rika länderna. Vi kan ha olika
uppfattningar om hur vårt arbete att
nå detta mål skall läggas upp, och man
kan även ha olika uppfattning om hur
mycket man för dagen bör satsa på denna
uppgift.

En av stridsfrågorna i dag gäller hur
stort det statliga bidrag skall vara som
vi i år skall satsa — 100 miljoner kronor
mer eller mindre. För oss ter sig
det beloppet ganska stort. I det stora
sammanhanget är det obetydligt, ungefär
2 promille av det totala resursflöde
om cirka 55 miljarder kronor, som år
1966 beräknas flyta över till u-länderna.
För den totala hjälpinsatsen betyder
dessa 100 miljoner alltså inte mycket.
Men ändå — 100 miljoner extra satsade
på riktiga projekt kan ha en mycket betydelsefull
effekt, kan utgöra ett väsentligt
utillskott. Men viktigare är dock
frågan hur man skall kunna åstadkomma
att de stora pengar som satsas verkligen
gör så stor nytta som möjligt.

Hur mycket är det som når u-länderna
av allt det som vi satsar? Det är
mycket svårt att veta det. Det är så mycket
som fastnar i administration, i resor,
i konferenser o. s. v., för att nu
bara ta några av de sidospår på vilka
pengarna rinner i väg. Vi satsar mycket
via FN:s olika organ. Vi ställer mycket
mera medel till dessa organs förfogande
än vi egentligen skulle behöva. Det är
möjligt, ja, kanske sannolikt, att det är
riktigt att en så stor del av vår hjälp går
denna väg.

Om man bortser från vissa ideella
organisationer, som sedan mer än ett
sekel samlat erfarenheter om verksamhet
bland u-ländernas befolkning, saknas
ju hos oss inom vårt nya ämbetsverk
mångårig erfarenhet av sådant

150

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

arbete till skillnad från förhållandena i
många andra länder, tidigare kolonialmakter,
vilka obestridligen lärt sig en
hel del om de folk som bebor deras
förutvarande kolonier. Vårt satsande på
multilaterala program, administrerade
genom olika FN-organ, har sålunda delvis
en praktisk motivering. Vi kan räkna
med att våra insatser får dra nytta
av den erfarenhet som samlats inom
Förenta Nationernas olika organ. Delvis
har denna väg att ge våra bidrag
också en ideologisk bakgrund, i det den
syftar till att markera vår vilja att stärka
FN :s verksamhet.

Men det får inte göra oss blinda för
att också de internationella organens
arbete på fältet inte är utan brister. Det
har påpekats många gånger tidigare,
men det kan vara berättigat att göra det
nu också. Det har också gjorts gällande
att dessa FN-organ inte är så helt motståndskraftiga
mot påverkningar från
vissa medlemsstater. Detta påstående är
anmärkningsvärt därför att det skulle
rycka undan ett av motiven för att vi i
så hög grad lämnar vår hjälp via FN.
Det har också påståtts att vissa mottagarländer
föredrar bilateral hjälp —
FN-hjälpen har mer eller mindre uttryckligt
angetts vara en förklädd USAhjälp.

Också de projekt som administreras
genom FN kostar pengar i administration.
I propositionen uppges att administrationen
inom FN tar 17 procent av
projektkostnaderna. Man tillägger visserligen
att härvid också täcks utgifter
för programplanering, projektövervakning,
resultatvärdering och annat som
»med visst fog» kan hänföras till biståndet.
När man därjämte får uppgiften
att av den totala personalen hos
FN-organen, som för närvarande torde
uppgå till 25 000 personer, cirka 80 procent
helt eller huvudsakligen sysslar
med bistånd och andra u-landsfrågor,
förstår man att mycket pengar måste
försvinna den vägen.

Man kan också konstatera att även om
det finns inom u-landsarbetet verksam -

ma tjänstemän — de må vara amerikaner
eller svenskar, anställda i FN-organ
eller i SIDA — som är idealister, så är
de inga filantroper. De finner sig väl
till rätta i den överklassmiljö, i vilken
de lever i u-landet och som de knappast
kan uppnå någon motsvarighet till i
hemlandet. Bara för ett par timmar sedan
hörde jag talas om någon som har
sett nya bostäder för administratörer
i något u-land. De var så lyxigt
inrättade, att den här rapportören kände
sig obehaglig till mods när han såg
dem. Dessa bostäder har också uppförts
för bidraget till u-landshjälpen.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att fundera över en av våra utvecklingskrediter
till Tanzania, som gäller
just ett sådant projekt. Det kan vara
ett nödvändigt projekt och är kanske
också välplanerat, men många gånger
kan ett dylikt projekt bli lyxbetonat.

De initiativ som har tagits från
svensk sida inom olika FN-organ och
som syftar till en bättre samordning
mellan dessa och en effektivisering av
verksamheten där visar — såvitt jag kan
förstå — att den kritik som framförts
inte är främmande för dem som har att
handlägga dessa ärenden. Dessa initiativ
är värda all uppskattning.

Alla vet att våra egna bilaterala projekt
många gånger har varit mindre
lyckade. Jag behöver därför inte dröja
vid detta. Många befattningshavare inom
SIDA saknar det psykologiska handlag
som behövs för att arbetsmiljön skall bli
god, kontakten med mottagarlandets befolkning
gynnsam samt verksamheten
och andan tillfredsställande. Jag vet en
plats där man inom ett missionsanknutet
arbete hade drivit fram en mångsidig
verksamhet i nära kontakt mellan
de anställda och ortens folk. När SIDA:s
folk övertagit administrationen försvann
inom något år genom byråkratisk
stelhet och psykologisk ofullkomlighet
hos ledningen hela kontakten, samhörighetskänslan
och förtroendet hos ortsbefolkningen.

Vad som är sanning i polemiken mel -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

151

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

lan intendenten Kai Curry-Lindahl och
avdelningschefen Anders Forsse — ett
inlägg i denna har publicerats senast i
dag — är svårt för en lekman att bedöma.
En annan biolog med erfarenhet
från en flerårig verksamhet i Östafrika
har visat mig bilder av ökenliknande
landskap, som uppstått efter åtgärder
som vidtagits enligt råd av främmande
experter. Alldeles utan grund torde inte
den Lindahlska kritiken vara.

Över huvud taget förefaller det som
om vår u-landsadministration arbetar
föga effektivt. SIDA är ett ungt ämbetsverk,
ännu utan fasta och väl fungerande
rutiner. Administrativa ofullkomligheter
irriterar. Det tycks vara svårt att
få svar på brev till SIDA. Detta har
sagts förr, även av mig i denna kammare.
Det har sagts av personer som
hört sig för om anställning i SIDA och
det har sagts och upprepats många
gånger av dem som arbetar ute på fältet.
Jag vet att man inom SIDA är känslig
för denna kritik och att man försöker
komma till rätta med problemet. Men
hittills tycks man inte ha lyckats på ett
sätt som kan anses helt tillfredsställande.

Man har också kritiserat dyra expertresor
till långt avlägsna länder, resor
som varar några få dagar och säkerligen
är angenäma avbrott i expertens vardagstillvaro,
men utan möjlighet att ge
honom tid att tränga in i problemen på
fältet. Sådana resor tär onödigt mycket
på de penningmedel som skall hjälpa
u-länderna.

Jag skall inte här dröja vid det haltande
samarbetet mellan SIDA och UD
och då särskilt UD:s beskickningspersonal
i mottagarländerna. Herr Virgin
har redan berört denna fråga och vad
som av den frågan har behandlats i reservation
7.

Över huvud taget intar SIDA — såvitt
jag kan förstå — som ämbetsverk en
säregen ställning i svensk förvaltning.
Sedan gammalt är det endast UD som
inom svensk förvaltning haft särställ -

ningen att vara ett centralt ämbetsverk
för utrikesrepresentationen samtidigt
som ett departement. SIDA är däremot,
enligt min mening, ett självständigt
centralt ämbetsverk av den art som av
gammal hävd är karakteristisk för
svensk statsförvaltning. Jag vill bara
ställa frågan hur den självständigheten
kan förenas med att SIDA:s generaldirektör
samtidigt är ordförande i en
interdepartemental beredning i Kungl.
Maj:ts kansli. Jag tycker att den ordningen
ur principiell synpunkt inte är
riktig.

Slutligen ett ord om enskilda investeringar,
samarbete mellan staten och
näringslivet, paketprojekt osv., som
varit föremål för diskussion många
gånger tidigare i dag. Varför är man
trots allt förfarande så misstänksam
mot alla enskilda investeringar? Med
den statliga u-landshjälpen försöker
man ju åstadkomma institutioner av
olika slag i samarbete med mottagarlandet,
där det senare så småningom
självt skall överta hela driften och alla
kostnaderna. Det man får leder alltså
till nya utgifter för mottagarlandet.

Hur skall det få pengar till det? Näringslivets
investeringar kan hjälpa till
att skapa en producerande industri som
både kan ge avkastning och lönande
sysselsättning åt invånare i mottagarlandet.
Inom vissa mottagarländer försöker
man genom skattelättnader dra
till sig sådana främmande investeringar,
även om vi sedan med vår skattelagstiftning
försöker motverka effekten av den
»moroten», vilket herr Tistad nyss talade
om. Dessa skattelättnader visar ju i
alla fall att man mycket gärna vill ha
sådana investeringar från det enskilda
näringslivet.

Vi har ju också själva på senare tid
fått se hur väsentligt det är att i vårt
eget land kunna få in främmande kapital
för att våra industrier skall kunna
hållas i gång. Se t. ex. på Oscaria, Vargön,
Billmans och andra företag. Varför
skall vi vara så skeptiska mot sådana

152

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

utländska insatser i u-länderna, när vi
vet att vi själva så väl behöver sådana
här i landet?

Herr talman! Herr Virgin har redan
framfört de yrkanden som också jag vill
ställa.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! När statsrådet Lange
den 6 februari i år i New Delhi gav
den svenska inledande deklarationen
vid UNCTAD-konferensen använde han
en omskrivning av en gammal internationell
slogan »trade not aids. Herr
Langes omskrivning var »trade and
aid».

Får jag härmed i debattens slutskede
föreslå en ny version, som väl torde
svara mot våra intentioner, som de
kommit till uttryck både i propositionen
och i utskottets utlåtande: »Trade
and aid and aid to trade».

När jag hörde herr Dahlén i sitt inledningsanförande
tala om tullar och
importspärrar och nödvändigheten av
att avskaffa dessa och så säga, att det
stora problemet är att våra uppoffringar
kommer att ske på det handelspolitiska
området, då var jag i princip
helt ense med honom. Jag tror det är
rätt. Detta utesluter självfallet inte inom
överskådlig tid direkt statlig hjälp, men
när herr Björk värderar de handelspolitiska
insatserna genom uttryck som
»handelspolitisk illusionism» och »sopa
problemen under mattan», så måste jag
konstatera att herr Björks syn på problemet
stämmer illa med min och —
som jag förstår av replikskiftet ■—• med
herr Dahléns syn.

Gårdagens debatt över ämnet UNCTAD,
som jag tyvärr missade, ägnade
det största utrymmet åt frågan
om preferenser och supplementär finansiering.
När jag nu kommer med
några reflexioner i anslutning till
UNCTAD och temat »aid to trade» —
hjälp att driva handel — så skall jag
försöka undvika upprepningar.

Hur skall denna hjälp till ökad han -

del i praktiken utföras? Om den saken
råder kanske icke full enighet. Att avskaffa
tullar, särskilda skattepålagor på
u-landsvaror och andra icke tariffära
handelshinder — om detta råder inga
delade meningar. Men sedan lägger man
enligt min åsikt väl stor tonvikt på några
andra åtgärder, som dels är oprövade,
dels prövade med föga framgång.

Jag har redan här i kammaren i samband
med kaffeavtalets antagande anfört
några kritiska synpunkter på ämnet
råvaruavtal, synpunkter avsedda att
ställa under debatt, när ett råvaruavtal
med möjlighet till någorlunda framgång
skall arbetas fram och, då detta
sker, vilken långsiktig målsättning man
måste ha. Jag anser det vara av vikt
att vi inte bara gör allmänna uttalanden
färgade av sympati för u-länderna
men föga förpliktande, utan att vi mera
bestämt definierar våra principer. Det
går inte att okritiskt säga att vi ansluter
oss till Algerstadgan. Jag skall här
be att få göra en mindre uppräkning ur
originaltexten till denna stadga. Efter
att ha konstaterat att avtalet beträffande
kakaobönor skall vara klart 1967 och
beträffande socker tidigt år 1968 — vilket
alltså inte blivit fallet för någondera
varan —- säger man att råvaruavtal
skall slutas snarast för oljefrö och vegetabiliska
oljor, bananer, gummi, te,
sisal och hårda fibrer. Vidare säger
man att lämpliga åtgärder snarast skall
vidtagas i fråga om järnmalm, nickel,
tobak, bomull, vin, citrusfrukter, magnesium,
peppar, »mica» — jag vet faktiskt
inte vad det är — shellack och
tungsten.

Skulle bara hälften av detta förverkligas,
skulle vi vara inne i en ur utrikeshandelssynpunkt
helt omöjlig situation,
där låsningar och stelhet i sista
hand skulle ekonomiskt drabba hårdast
just dem som det var avsikten att hjälpa.
Detta är min bergfasta övertygelse,
grundad på 30 års arbete i importhandel
med råvaror.

Att dämpa stora prissvängningar är
ett mål för råvaruavtal och att avveck -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

153

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m. m.

la stora råvaruöverskott ett annat. För
en av de här aktuella råvarorna, kakaobönor,
tror jag att en sund handel med
ärliga informationer från de stora producenterna
bäst löser problemet med
prissvängningar. Från producenternas
sida åberopas ett våldsamt prisfall för
några år sedan, men man glömmer då
den skuld som den dåvarande ledningen
för Ghana hade genom att den helt
enkelt hade bedragit den internationella
handeln genom falska informationer.

Den skiss till kakaoavtal som jag har
haft tillfälle att ta del av och som jag
också från handelns synpunkt kunde
godkänna, kan vara ett instrument att
begränsa prissvängningar till ungefär
+ 12 procent från ett tänkt jämviktsläge.
Men i dag vill producenterna säkert
inte gå med på det gamla diskuterade
jämviktspriset, när man i verkligheten
får bra mycket bättre betalt. Och
så har det hela troligen tills vidare fått
vila — och som jag ser det, i dag utan
någon särskild skada. Det enda vore
om en ovanligt god skörd 1969/70 ånyo
skulle aktualisera ärendet och man då
inte någorlunda snabbt kunde få fram
ett beslut som kunde föras ut i praktiskt
arbete.

Tillskapandet av buffertlager tänkes
ingå i råvaruavtal. Buffertlager är en
möjlig åtgärd för att kortsiktigt stabilisera
en varumarknad, men det instrumentet
måste användas med största försiktighet,
om det inte skall göra ont värre.
En råvaras naturliga väg till slutlig
konsumtion inkluderar ganska stor lagerhållning
hos handeln och industrin
i importländerna. Så är fallet i alla fria
och hyggligt fungerande marknader. Då
bär alltså förbrukarsidan en ganska
stor del av bördan med lagring. Men vid
störningar, statsingripanden, osäkerhet
för framtiden eller stora överskott från
en säsong till nästa flyttas lagerhållningen
över på producenterna och ökar
deras redan förut tunga börda. Det är
en truism att säga att det är totalkostnaden
fram till konsumenten som avgör

6f Första kammarens protokoll 1968. Nr 28

varans pris och att ett lågt pris ökar
konsumtionen. Man får försöka finna
den billigaste metoden för lagerhållning.
Om buffertlager endast avlyfter
t. ex. den europeiska förädlingsindustrin
en stor del av dess lagerhållning,
är ingenting vunnet och säkert blir det
inte billigare.

Ja, herr talman, sådana här synpunkter
kan förefalla tråkiga och färglösa
när opinionen kräver och kräver och
kräver åtgärder av olika slag, men nog
torde realistiska analyser göra bättre
nytta än yviga deklarationer.

Jag ber att i detta sammanhang få citera
en mening ur den bästa summering
jag läst efter UNCTAD, nämligen
Gunnar Heckschers i Ekonomisk revy:
»Förhandlingarna uppvisade knappast
ett enda exempel på en sådan analys
av problemen, som är nödvändig för
att utvecklingsländerna och industriländerna
skall kunna enas om gemensamma
ansträngningar.»

Detta var en ganska hård kritik, och
lika hård var den på några andra punkter.
Vad beträffar det framtida arbetet,
skriver herr Heckscher, och jag instämmer:
»Tonvikten borde emellertid flyttas
från de stora konferenserna till
dess permanenta maskineri i utvecklingsstyrelsen
och dess organ. De närmaste
åren kan bli avgörande i fråga
om möjligheterna att uppnå ett praktiskt
värdefullt samarbete mellan industriländerna
å ena sidan och u-länderna
å den andra, ett samarbete i vilket
alltså även de östeuropeiska staterna
skulle kunna bli engagerade.»

Av ett sådant arbete hoppas jag verkligen
att praktiska resultat successivt
skall komma fram, präglade av realism
och befriade från det önsketänkande
som ur propagandasynpunkt kanske
kommer att för mycket dominera stora
utåtriktade konferenser.

Herr talman! Jag vill nu säga ett par
ord om en helt annan sak. I propositionen
finns på sidan 15 och följande
en redogörelse för enprocentmålets in -

154

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 19(58 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet, m.
nebörd. Jag vill uppriktigt tacka för
detta klarläggande. Det irriterade mig
mycket att vi tidigare talade förbi varandra,
vi menade olika saker med enprocentmålet.
Vi förbisåg också skillnaderna
mellan vår definition och vissa
internationella siffror. Här föreligger
nu en god upplysning i ämnet, och
det är angeläget att slå fast att vår definition
är strikt: en procent av bruttonationalprodukten
till marknadspris.
Detta skall vara netto efter avdrag av
inflytande såväl räntor som amorteringar.
Denna nettoberäkning betyder
i dag inte så mycket. Men redan 1975
ger innebörden av nettoberäkningen en
extra ökning av 50 miljoner kronor för
att sedan efter hand ytterligare stiga
om vi fortsätter efter samma principer.

Dessutom avser vi med vår definition
enbart det statliga biståndet. Detta
gör att vi ur internationell synvinkel
når enprocentmålet redan 1972, eftersom
de privata investeringarna ingår
i den internationella beräkningen.

Till sist, herr talman, några stillsamma
ord om förmåga och vilja att snabbare
öka anslagen. Jag tar då som utgångspunkt
följande citat ur »professorsuttalandet»,
alltså de tio nationalekonomernas
deklaration: »Så har samhällsekonomiska
argument anförts mot
kravet att snabbt öka det svenska biståndet
till en procent av bruttonationalprodukten.
Man har anfört dels att
det inte finns internt samhällsekonomiskt
utrymme, dels att hänsyn till betalningsbalansen
utgör ett absolut hinder
för en snabb ökning av u-landshjälpen.
Vi vill härmed deklarera att
några sådana absoluta hinder inte föreligger.
U-landshjälpens storlek är i
grunden ett prioriteringsproblem. Det
avgörande är hur vi värderar ökad ulandslijälp
i förhållande till andra reformer
och därmed till ökad privat och
offentlig konsumtion och inhemska investeringar.

En snabb ökning av u-landshjälpen
skapar naturligtvis ekonomisk-politiska

problem, likaväl som annan reformverksamhet.
Det finns emellertid ekonomisk-politiska
medel till förfogande
för att komma till rätta med dessa problem
om viljan verkligen finns.»

Jag instämmer helt i detta. Samtidigt
måste jag konstatera att jag personligen
står tomhänt rent budgettekniskt sett.
Jag har inte som fru Ulla Lindström
någon röstning vid bestämmande av
spritpriserna att falla tillbaka på. Inte
heller anser jag det till fyllest att instämma
i fru Lindströms kanske något
publikfriande önskemål om ett par
hundra miljoner kronor extra i januari.
I och för sig kan jag instämma, men
kommer ändå inte ifrån dagens problem:
att icke formellt kunna stödja
det högre anslagsyrkandet.

Jag vill liksom herr Blomquist gjorde
för en stund sedan ta fasta på vad
fru Lindström sade om programmet
som ett minimimål och på möjligheterna
»att varje särskilt år väcka förslag
om påfyllnad». Detta skulle enligt fru
Lindström gå, om vi hade »god vilja
och spänstig ekonomi». Jag instämmer.
Hur vi skall få en spänstig ekonomi
skall jag dock inte diskutera i natt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de angående
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 523 och II: 563, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

N r 28

155

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Punkten 2

Ang. biståndsvägar och samordning

I denna punkt hade utskottet hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 869, av fröken Stenberg, och
II: 1122 av herr Nordstrandh, om svensk
representation i vissa världsbankskonsortier,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 867, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Holmberg, i vad den avsåge samverkan
mellan de nordiska länderna,

3. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndsvägar och samordning.

I motionerna I: 869 och II: 1122 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att Sverige
borde representeras i Världsbankens
konsortier för Indien och Pakistan.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 869 och II: 1122.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:869 och 11:1122; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i mom. 2 och 3.

Punkten 3

Ang. biståndets medel och metoder

I denna punkt hade utskottet hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865, av herrar Dahlén och
Bengtson, samt II: 1119, av herrar Hedlund
och Wedén, i vad de avsåge fortsatta
strävanden på det handelspolitiska
området,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de avsåge
s. k. paketbistånd,

3. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet anförts Jieträffande
biståndets medel och metoder.

I motionerna 1: 865 och II: 1119 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, dels
att riksdagen måtte i anslutning till
vad i motionerna anförts uttala angelägenheten
av att Sverige fortsatte strävandena
på det handelspolitiska området,
bland annat i vad avsåge supplementär
finansiering och råvaruavtal,.
dels att riksdagen i anslutning till vad
i motionerna anförts om önskvärdheten.
av vidgad samverkan mellan stat och
näringsliv måtte uttala, att s. k. paketbistånd
borde användas i ökad utsträckning.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp);''
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Vitsten
(fp) och Petersson (h), vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de
avsåge s. k. paketbistånd, och giv»
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört,

dels ock att utskottet, vid bifall till
yrkandet beträffande 2, bort under 3

156 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. biståndets ämnes- och länderinriktning

hemställa, ätt riksdagen i övrigt måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande biståndets medel och
metoder.

’ Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
•av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition: vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
3 mom, 2, röstar
• • Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

■ Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna re‘åfervatiowen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
•sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkten 4

Ang. biståndets ämnes- och länderinriktning I

propositionen nr 101 hade bland
annat förordats, att principen om koncentration
av biståndet till ett fåtal huvudmottagarländer
skulle fasthållas. Till
den grupp av stater —■ de s. k. huvudmottagarländerna
—- till vilka olika slag
av svenska insatser koncentrerades,
räknades nu — med något olika betoning
inom olika delar av programmet
— Tunisien, Tanzania, Kenya, Etiopien,
Sudan, Pakistan och Indien. Betydande
svenska biståndsresurser tillfördes
även länder utanför denna krets
av stater.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
863, av herr Ahlmark, och 11:1125, av
herr Ullsten, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att a) Zambia måtte bliva
ett av de s. k. huvudmottagarländerna
för svensk u-landshjälp, b) omedelbara
kontakter måtte tagas med Zambias regering
angående en snabb utbyggnad
av den svenska biståndsverksamheten i
Zambia samt c) att en plan härför måtte
framläggas för nästa års riksdag,

dels ock de likalydande motionerna

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

157

I: 865, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11:1119, av herrar Hedlund och
Wedén, vari yrkats, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen skulle uttala, att
Zambia borde vara ett av de prioriterade
länderna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:863 och 11:1125 samt
1:865 och 11:1119, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndets ämnes- och länderinriktning.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 863 och II: 1125 samt I: 865
och 11:1119, de två sistnämnda såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att omedelbara kontakter
måtte tagas med Zambias regering angående
en utbyggnad av den svenska
biståndsverksamheten i Zambia och i
övrigt godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts beträffande biståndets
ämnes- och länderinriktning.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på an -

Ang. biståndets omfattning
tagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ahlmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ahlmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 40.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta,

Punkten 5

Ang. biståndets omfattning

I propositionen nr 101 hade bland annat
erinrats om att det från statsmakternas
sida redan vid upprepade tillfällen
uttalats, att det svenska utvecklingsbiståndet
borde bringas att uppnå
en sådan volym, att anslagen till biståndsän
damål på statens, budget mot -

158

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. biståndets omfattning
svarade en procent av bruttonationalprodukten
(BNP). I propositionen hade
föreslagits, att riksdagen skulle fatta ett
principbeslut av innebörd, att vägen till
enprocentmålet skulle tillryggaläggas på
sju år och att målet sålunda skulle vara
uppnått budgetåret 1974/75.

Denna målsättning innebar, att statsmedel
genom budgetanslag m. m. för
internationellt utvecklingsarbete i form
av bidrag till internationella organisationer,
gåvor och lån budgetåret 1974/
75 skulle uppgå till ett sammanlagt belopp
motsvarande en procent av BNP
till marknadspris enligt svensk definition.
Vid beräkning av detta belopp
borde avdrag göras för sådana amorteringar,
räntebetalningar och andra återbetalningar,
som hänförde sig till tidigare
svensk biståndsgivning.

För att det angivna enprocentmålet
skulle vara uppnått budgetåret 1974/75
framstode enligt propositionen en anslagsökning
på i genomsnitt 25 procent
per år som behövlig. Den slutgiltiga anslagsnivån
bleve beroende av BNP:s
tillväxt i löpande priser. Anslagsökningen
för budgetåret 1968/69 förutsattes
belöpa sig till sammanlagt 100 miljoner
kronor och innebar en ökning med cirka
25 procent i förhållande till innevarande
budgetårs anslag om sammanlagt
cirka 404 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
157, av herr Holmberg in. fl., och II:
208, av herr Bohman in. fl., vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att i motionerna
intagen plan för uppnående
av enprocentmålet för det svenska ulandsbiståndet
budgetåret 1974/75 måtte
antagas som riktlinje för u-landsbiståndets
fortsatta utveckling,

dels de likalydande motionerna I:
%13, av fru Lindström och herr Hansson,
samt II: 271, av fru Eriksson i
Stockholm och herr Svensson i Kungälv,
vari anhållits såvitt nu vore i fråga,

att riksdagen vid sin behandling av
långtidsplan för internationell hjälpverksamhet
måtte föreslå Kungl. Maj:t
att tillämpa en anslagsmetodik, varigenom
anslagsökningarna inom planens
ram sattes i direkt procentuell relation
till bruttonationalprodukten,

dels de likalydande motionerna I:
523, av herr Werner, och II: 563, av
herr Hermansson in. fl., vari yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen skulle
uttala sig för att målsättningen en procent
av bruttonationalprodukten i ulandsbistånd
borde uppnås under loppet
av de tre nästföljande budgetåren,

dels de likalydande motionerna I:
791, av herr Sörenson, och II: 1025,
av herr Rimmerfors, vari föreslagits,
att riksdagen som riktpunkt för det
svenska utvecklingsbiståndet på längre
sikt skulle uttala sig för en två-procentig
del av den svenska bruttonationalprodukten
att om möjligt uppnås under
1970-talet,

dels ock de likalydande motionerna
I: 865, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 1119, av herrar Hedlund och
Wedén, vari anhållits, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte antaga den
plan för utvecklingsbiståndets ökning,
som framlagts i motionerna och som
bland annat innebar, att det statliga utvecklingsbiståndet
skulle ökas så att
enprocentmålet uppnåddes senast budgetåret
1972/73, vilket av motionärerna
beräknats förutsätta årliga anslagsökningar
med i genomsnitt 235 miljoner
kronor (för budgetåret 1968/69 förordades
i motionerna en anslagsökning med
sammanlagt 200 miljoner kronor, dvs.
100 miljoner kronor mer än Kungl.
Maj:ts förslag).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 791 och II: 1025,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
1:213 och 11:271, i vad de
avsåge anslagsmetodiken, måtte giva

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

159

Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:157 och 11:208, 1:523 och
II: 563 samt I: 865 och II: 1119, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande biståndets omfattning
och vägen till enprocentmålet.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Sundin
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Ullsten (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med
bifall till motionerna I: 865 och II: 1119
och med avslag å motionerna 1:157 och
11:208 samt 1:523 och 11:563, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande biståndets
omfattning och vägen till enprocentmålet; b)

av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h), Bohman (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som ii reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, med bifall till motionerna 1:157
och 11:208 och med avslag å motionerna
1:523 och 11:563 samt 1:865
och 11:1119, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande biståndets omfattning
och vägen till enprocentmålet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
a.

Ang. biståndets omfattning

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 523 och II: 563.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:791 och 11:1025.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härefter gjordes enligt de rörande
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 791 och II: 1025; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition utskottets
hemställan i mom. 2.

I vad gällde mom. 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Dahtén, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen;

3:o), av herr Virgin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid punkten
anförda reservationen; samt

4:o), av herr Werner, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 523 och II: 563, såvitt nu
vore i fråga.

160

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. organisatoriska frågor

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Dahléns
yrkande.

Herr Virgin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 128 punkten 5 mom. 3 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —43;

Nej — 28.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
5 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axe! Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 42.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Ang. organisatoriska frågor

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:157, av herr Holmberg m. fl.,
och II: 208, av herr Bohman m. fl.,

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

161

ävensom I: 866, av herr Holmberg m. fl.,
och 11:1118, av herr Bohman m. fl., i
vad de avsåge samordningsorgan,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:158, av herrar Lundberg och
Blomquist, samt II: 209, av herrar Werner
och Rubin, om biståndsattachéer,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:865, av herrar Dahlén och
Bengtson, samt II: 1119, av herrar Hedlund
och Wedén, ävensom 1:866 och
II: 1118, i vad de avsåge översyn av biståndsorganisationen,
måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts beträffande
organisatoriska frågor.

I motionerna 1:157 och 11:208 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning rörande inrättande
av ett samordningsorgan mellan
de biståndsgivande myndigheterna,
riksdag, näringsliv, mission och andra
humanitära organisationer.

I motionerna 1: 865 och 11:1119 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle i anslutning till vad i
motionerna anförts uttala sig för en
översyn av SIDA:s ställning i administrativt
hänseende och att därvid särskilt
borde beaktas lämpligheten av att
göra biståndsverksamheten till en del
av den svenska utrikesförvaltningen
med ett särskilt statsråd i ledningen för
denna del av verksamheten inom utrikes
d ep ar ten: en te t.

I motionerna I: 866 och II: 1118 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om eu översyn av den
svenska biståndsorganisationens ställning.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Ullsten

Ang. organisatoriska frågor
(fp) och Petersson (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss de! hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna 1:157 och 11:208 samt I:
866 och II: 1118, i vad de avsåge utredning
om inrättande av ett samordningsorgan,
och giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Ullsten
(fp) och Petersson (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna I: 865 och II: 1119
samt 1:866 och 11:1118, i vad de avsåge
översyn av biståndsorganisationen,
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna a och b.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen;
och förklarades den förra

162

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Anslag till fältverksamhet

propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjordes enligt de avseende
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Virgin m. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Anslag till fältverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fältverksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 000 kronor.

Under denna punkt hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:

1, av fröken Stenberg m. fl., och 11:5,
av herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

36, av herrar Lundberg och Svennngs son,

samt II: 53, av herr Werner m. fl.,

dels de likalydande motionerna l:

55, av herr Werner, och II: 52, av herr
Hector m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

157, av herr Holmberg in. fl., och II:
208, av herr Bohman m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

453, av herrar Yngve Nilsson och Blomquist,
samt II: 660, av herr Nilsson i
Bästekille och fru Heurlin,

dels de likalydande motionerna I:

849, av herr Nyman, och 11:1098, av
herr Nelander,

dels de likalydande motionerna I:

851, av herr Eric Gustaf Peterson

in. fl., och II: 1101, av herr Nelander
in. fl.,

dels de likalydande motionerna /:

865, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 1119, av herrar Hedlund och
Wedén, såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

866, av herr Holmberg m. fl., och It:
1118, av herr Bohman m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
868, av fröken Stenberg, och 11: 1121,
av herr Nordstrandh,

dels motionen II: 142, av lierr Berglund
och herr Hamrin i Jönköping,

dels motionen II: 143, av herr Nilsson
i Agnäs,

dels motionen 11:837, av herr Rimmerfors,

dels ock motionen II: 1126, av herr
Werner in. fl.

I motionerna 1:1 och II: 5 hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
en professur i u-landsfrågor skulle inrättas
vid något av våra universitet.

I motionerna I: 55 och II: 52 hade yrkats,
att riksdagen som humanitär hjälp
och återuppbyggnad åt anfallna och
ödelagda områden i Vietnam, skulle anvisa
dels 10 000 000 kronor till Demokratiska
Republiken Vietnam, dels
10 000 000 kronor till Sydvietnams nationella
befrielsefront.

I motionerna 1:157 och 11:208 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att ett
familjeplaneringsinstitut skulle inrättas
i enlighet med de riktlinjer och principer,
som angivits i motionerna, samt
att målinriktad forskning med anknytning
till u-länderna skulle beredas utrymme
inom det statliga u-landsbiståndet.

I motionerna 1:865 och 11:1119 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala vad i motionerna
anförts om familjeplaneringen (av huvudsaklig
innebörd att den svenska
projektverksamheten på området ständigt
borde vidgas, samtidigt som Sve -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

163

rige borde verka för att familjeplanering
finge ökat utrymme i de multilaterala
organens biståndsverksamhet och
vidga sitt samarbete med den internationella
familjeplaneringsorganisationen
(IPPF),

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala vad i motionerna föreslagits
beträffande utredning om ett
institut för u-ländernas marknadsplanering,

att riksdagen måtte dels besluta att
utöver vad i propositionen nr 101 föreslagits
ytterligare anvisa till Förenta
Nationernas flyktingkommissariat
(UNHCR) samt till Förenta Nationernas
hjälporganisation för Palestina-flyktingar
(UNRWA) tillsammans 10 400 000
kronor (2 miljoner dollar) att fördelas
av SIDA, dels till utbildning av rhodesiska
flyktingar anslå 2 000 000 kronor
att användas på sätt som i motionerna
anförts, samt

att riksdagen dels i anledning av vad
i motionerna anförts måtte besluta att
till Frivilliga organisationers fredskårer
anslå 2 000 000 kronor, dels i anslutning
till vad i motionerna anförts om
villkoren för bidrag till de frivilliga
organisationernas verksamhet måtte uttala
sig för en liberalisering av dessa.

I motionerna I: 866 och II: 1118 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att stödet till missionens och
de humanitära organisationernas verksamhet
i utvecklingsländerna måtte förbättras
samt att reglerna för den statliga
bidragsgivningen måtte omprövas.

I motionerna I: 868 och II: 1121 hade
yrkats, att riksdagen skulle uttala, att
Kungl. Maj :t efter verkställd utredning
angående lämpligaste ämnesomfattning
borde framlägga förslag om inrättande
av en första professur i u-landsfrågor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 157 och II: 208 samt I: 866 och

Anslag till fältverksamhet
II: 1118, i vad de avsåge inrättandet av
ett familjeplaneringsinstitut,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de avsåge
uttalande om familjeplaneringen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1 och II: 5, angående inrättandet
av professur i u-landsfrågor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 157 och II: 208 samt I: 866 och
II: 1118, i vad de avsåge målinriktad
forskning,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 849 och II: 1098, angående bioteknologisk
forskning och proteinframställning,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 868 och II: 1121, angående utredning
om professur i u-landsfrågor,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de avsåge
utredning om ett institut för u-ländernas
marknadsplanering,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:453 och 11:660, angående export
av överskottslager av fisk,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:55 och 11:52, angående bistånd
till Vietnam,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119, i vad de avsåge
ytterligare medelsanvisning till Förenta
Nationernas flyktingkommissariat
(UNHCR) och Förenta Nationernas
hjälporganisation för Palestina-flyktingar
(UNRWA),

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de avsåge
medelsanvisning till utbildning av
rhodesiska flyktingar,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 36 och II: 53, angående bidrag
till enskilda organisationer,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:851 och 11:1101, 11:142, II:
1126, 1:865 och 11:1119 samt 1:866
och II: 1118, de fyra sistnämnda i vad
de avsåge villkoren för bidrag till enskilda
organisationer,

14. att riksdagen måtte avslå motio -

164

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Anslag till fältverksamhet

nen II: 143, angående kompensation för
beskattade gåvor till enskilda organisationer,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de av
såge medelsanvisning till frivilliga organisationers
fredskårer,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 387, angående riktlinjerna för individuell
stipendiering,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag samt med avslag
å motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt
nu vore i fråga, till Fältverksamhet för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits fem särskilda,
med 7, 8, 9 a, 9 b och 10 betecknade
reservationer.

I reservationen 7, beträffande familjeplanering,
hade herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Ottosson (h), Bohman (h),
Ullsten (fp) och Petersson (h) ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
motionerna 1:157 och II: 208 samt I: 866
och II: 1118, i vad de avsåge inrättandet
av ett familjeplaneringsinstitut, och giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

I reservationen 8, beträffande exportfrämjande
bistånd, hade herrar Virgin
(h), Axel Andersson (fp), Kaijser (h),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Ottosson
(h), Sundin (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep), Ullsten (fp) och Petersson (h)
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte bifalla motionerna 1:865 och II:
1119, i vad de avsåge utredning om ett
institut för u-ländernas marknadspla -

nering, och giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört.

Reservationerna 9 a, 9 b och 10 voro
följ dreservationer till reservationen a
vid punkten 5 i utlåtandet.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 7.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 1 och II: 5 samt
I: 868 och II: 1121.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 55 och II: 52.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 8.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I vad gällde mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid punkten
avgivna, med 7 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

165

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
9 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid punkten avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 39.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjordes enligt de rörande
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:1 och 11:5; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls
därpå vad utskottet hemställt i mom.
//—6.

Ytterligare gjordes jämlikt de avseende
mom. 7 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Virgin m. fl. vid punkten
avgivna, med 8 betecknade reservatio -

nen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 8.

I vad anginge mom. 9 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 55 och II: 52; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. 10—17
hemställt.

Punkterna 10—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd Kungl.

Maj :t hade i propositionen nr
101 bland annat föreslagit riksdagen att
till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 112 672 000
kronor.

Anslaget var i gällande riksstat uppfört
med 69 980 000 kronor och utnyttjades
för bidrag till Internationella utvecklingsfonden
(IDA), Internationella livsmedelsprogrammet
(WFP) och Asiatiska
utvecklingsbanken. Under nästa budgetår
avsåges anslaget jämväl täcka kostnaderna
för svenska leveranser i enlighet
med 1967 års konvention om livsmedelshjälp.

I propositionen nr 102 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att godkänna
Sveriges anslutning till den internationella
uppgörelse om IDA:s allmänna kapitalökning,
som blivit slutgiltig efter
avlåtandet av propositionen nr 101.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat dels de likalydande motio -

166

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Anslag till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

nerna 1: 98, av herr Nyman in. fl., och
11:144, av herr Rimmerfors,

dels de likalydande motionerna I:
865, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 1119, av herrar Hedlund och
Wedén, såvitt nu vore i fråga,

dels ock motionen 11:1123, av fru
Sjövall in. fl.

I motionerna I: 865 och II: 1119 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, dels
att riksdagen måtte besluta att utöver
vad som föreslagits i propositionerna
101 och 102 lämna ytterligare bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA) för nästa budgetår med
15 600 000 kronor (3 miljoner dollar)
samt till Internationella livsmedelsprogrammet
med 21 000 000 kronor (4 miljoner
dollar), dels att riksdagen med
anledning av motionerna måtte uttala,
att Sverige borde taga initiativet till en
miljardfond för livsmedelshjälp samt att
Sverige om en sådan inrättades skulle
bidraga med 100 miljoner kronor årligen
till denna fond.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen
nr 102 bemyndiga Kungl. Maj :t att
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA) avgiva en officiell förklaring av
innebörd, att Sverige, på villkor och
sätt som angivits i statsrådsprotokollet
över finansärenden den 5 april 1968,
skulle förbinda sig att inom ramen för
överenskommelsen om påfyllnad av Internationella
utvecklingsfondens resurser
för perioden 1968/69—1970/71 lämna
bidrag till fonden med ett sammanlagt
belopp motsvarande 29 640 000 dollar,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 101 och med avslag å motionerna
1:865 och 11:1119, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid -

taga erforderliga åtgärder för att lämna
bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för åren 1968—1970 motsvarande
sammanlagt 51 000 000 dollar, fördelade
med 14 000 000 dollar på budgetåret
1968/69, 17 000 000 dollar på budgetåret
1969/70 och 20 000 000 dollar
på budgetåret 1970/71,

b) godkänna Sveriges utfästelse att
till Internationella livsmedelsprogrammet
för vart och ett av åren 1969 och
1970 lämna bidrag i form av livsmedel
och kontanter motsvarande 3 000 000
dollar,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr
101 bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
överenskommelse med Internationella
livsmedelsprogrammet om administrationen
av Sveriges livsmedelshjälp enligt
1967 års konvention om livsmedelshjälp,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1123, angående livsmedelsforskning,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 101 och med avslag å motionerna
I: 865 och II: 1119, såvitt nu vore i fråga,
till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
112 672 000 kronor,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:98 och 11:144, angående villkor
i samband med livsmedelshjälp,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119, i vad de avsåge
en miljardfond till livsmedelshjälp
och svenska bidrag till en sådan fond.

Vid punkten hade avgivits två särskilda
med a och b betecknade reservationer.

I reservationen b, beträffande livsmedelsfond,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Sandin (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten (fp)

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

167

ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:865 och
11:1119, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om svenskt initiativ till
en miljardfond för livsmedelshjälp och
svenska årsbidrag till en sådan fond.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen b.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående mom. 1—6 av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande
mom. 7.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1—6 hemställt.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 7 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson in. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 14

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Ang. investeringsgarantier

I bilaga 3 till propositionen nr 101
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden den 15 mars 1968 och

Ang. investeringsgarantier
i anslutning till den i propositionens
huvuddel föreslagna långtidsplanen för
det statliga utvecklingsbiståndet, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
av handelsministern därvid förordade
riktlinjerna för statliga garantier för
investeringar i u-länderna, dels medgiva,
att staten intill ett belopp om
400 miljoner kronor finge åtaga sig
betalningsansvar i form av garanti för
investeringar i u-länder.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:

565, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 1119, av herrar Hedlund och
Wedén, såvitt nu vore i fråga,

dels de likalydande motionerna 1:

566, av herr Holmberg m. fl., och II:
1118, av herr Bohman m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels motionen I: 867, av fru Segerstedt
Wiberg och herr Holmberg, såvitt
nu vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 870, av herr Werner, och II: 1120, av
herr Hermansson in. fl.

I motionerna I: 865 och II: 1119 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att investeringsgarantier
i princip måtte kunna
gå till alla u-länder.

I motionerna I: 866 och II: 1118 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att investeringsgarantier i
princip måtte kunna beviljas i alla uländer.

I motionerna I: 870 och II: 1120 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
det i Kungl. Maj :ts proposition nr 101
föreslagna systemet med statliga garantier
för privata kapitalinvesteringar i uländer.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:865 och 11:1119, 1:866

168

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. investeringsgarantier
och II: 1118 samt I: 870 och II: 1120, de
fyra förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
godkänna de i statsrådsprotokollet över
handelsärenden den 15 mars 1968 förordade
riktlinjerna för statliga garantier
för investeiingar i u-länder,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att staten
intill ett belopp av 400 miljoner kronor
finge åtaga sig betalningsansvar i
form av garanti för investeringar i uländer,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 867, såvitt nu vore i fråga.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(li), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Sandin (ep), Bohman
(h), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep), Ullsten (fp) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag, med bifall till
motionerna 1:865 och 11:1119 samt I:
866 och II: 1118 och med avslag å motionerna
1:870 och 11:1120, de fyra
förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
godkänna de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för statliga garantier
för investeringar i u-länder, dock
med den ändringen, att sådana garantier
i princip skulle kunna avse alla
u-länder.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:870 och 11:1120.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 samt därefter
särskilt rörande mom. 2 och 3.

I vad gällde mom. 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Dahlén, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:870 och II:
1120.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
15 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, ''röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

169

Om åtgärder på beskattningsområdet för att stimulera svenska investeringar

j u-länderna

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i mom. 2
och 3.

Om åtgärder på beskattningsområdet för

att stimulera svenska investeringar
i u-länderna

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, med anledning av
motioner angående det svenska biståndet
till u-länderna m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 7:774,
av herr Holmberg m. fl., och II: 231, av
herr Bohman m. fl., i vilka yrkats, att
de förslag rörande beskattningen, som
framlagts i motionen 1:157 skulle beaktas
vid utformningen av den svenska
biståndsverksamheten;

2) de likalydande motionerna 1:627,
av herrar Bengtson och Ahlmark, samt
II: 822, av herrar Ullsten och Wedén,
i vilka anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till åtgärder i syfte att, genom
undanröjande av brister i den nuvarande
svenska skattelagstiftningen, stimulera
svenska investeringar i utvecklingsländerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:174 och 11:231,
samt

2) motionerna 1:627 och 11:822.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Tistad
(fp), Magnusson i Borås (h), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Boo
(ep) och öhvall (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna 1:174 och 11:231 samt
1:627 och 11:822 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära förslag till sådana
ändringar i skattelagstiftningen, att det
ekonomiska samarbetet med u-länderna
underlättades.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

170

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. sekretesskydd för innehållet i polisregister

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr T istad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering;
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. sekretesskydd för innehållet
i polisregister

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om polisregister
jämte följdmotioner.

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
behandlat Kungl. Maj:ts proposition
nr 117 (justitiedepartementet),
vari föreslagits, dels att 10 § lagen den 9
april 1965 (nr 94) om polisregister
m. m. skulle erhålla beteckningen 11 §,
dels att i samma lag skulle införas en
ny paragraf, 10 §, av följande lydelse:
»Den som i sin tjänst eller med stöd
av denna lag fått del av uppgift ur polisregister
om annans personliga förhållanden
får icke obehörigen yppa vad
han sålunda erfarit. Bryter någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet häremot,
dömes till böter eller fängelse i högst
ett år, om gärningen ej är belagd med
straff i brottsbalken.»

I samband med propositionen hade
väckts två likalydande motioner, nämligen
I: 959, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg, samt II: 1216, av herr
Hamrin i Jönköping, i vilka motioner
anhållits, att den föreslagna tystnadsplikten
endast skulle gälla uppgifter ur
säkerhetspolisens register.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna
1:959 och 11:1216 måtte bifalla propositionen
nr 117.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Torsten Andersson (ep),
fru Segerstedt Wiberg (fp) samt herr
Tistad (fp) och herr Hamrin i Jönköping
(fp), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 959
och II: 1216 för sin del måtte antaga
propositionens lagförslag med ändringen,
att 10 § erhölle i reservationen angiven
lydelse; ävensom

2) av herrar Hernelius (h), Helander
(fp) och Wennerfors (h), vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 föreslås lagstadgad tystnadsplikt
för den som i sin tjänst fått
del av uppgifter i säkerhetspolisens eller
annat polisregister.

Redan nu gäller som bekant tystnadsplikt
beträffande såväl säkerhetspolisens
register som övriga polisregister.
Nu vill departementschefen och utskottet
införa en lagstadgad tystnadsplikt
för såväl säkerhetspolisens som övriga
polisregister. Beträffande övriga polisregister
lämnas ingen som helst motivering
för denna lagstadgade tysnadsplikt.
Riksdagen föreslås alltså inskränka
informationsfriheten utan att orsaken
till denna inskränkning anges. Inte
heller sägs i propositionen något om att
den nuvarande ordningen är förenad
med olägenheter. Detta förefaller mig

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

171

Ang. sekretesskydd för innehållet i polisregister

vara det minsta man kan begära — i
synnerhet när en proposition framläggs
så sent att utskottsbehandlingen måste
bli summarisk, vilket också debatten i
denna sena timme måste bli, även om
vi tvingas att hålla den.

Redan nu är som alla vet tystnadsplikten
omfattande. Jag kan inte förstå
att man då måste ha så bråttom med en
ändring, eftersom departementschefen
själv i propositionen signalerar en allmän
översyn över sekretessen. Vad är
orsaken? Jag vet inte om utskottets ordförande
kan ge besked om orsaken till
denna brådska som inte är motiverad.

Slutligen vill jag be utskottets ordförande
definiera begreppen »behörigen»
och »obehörigen» vilka står i lagförslaget.
När är någon i sin tjänst behörig
eller obehörig att lämna upplysningar?
Och vad åsyftas egentligen med enskilda
personliga förhållanden? Den enskilde
tjänstemannen skall tydligen nu efter
eget bedömande avgöra när en uppgift
är av intresse, exempelvis i spaningssammanhang.
Det är orimligt att begära
att han skall våga ta risken av en felbedömning
vid utlämnandet av en uppgift.
För honom blir det mycket tryggare
att avstå från att alls lämna ut uppgiften.
Vem skall då rikta kritik mot honom?
Sekretessen ger honom skydd,
offentlighetsprincipen är satt ur funktion.

Det är mot denna verkan av den föreslagna
lagen som vi har reserverat
oss, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 1.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Offentlighetsprincipen
har alltid varit en viktig grundsats i
vårt offentliga liv. Riksdagen har också
visat sig angelägen att inte i onödan
tillåta användandet av hemligstämpeln.
Jag vill därför i egenskap av motionär
i denna fråga säga några ord i anslutning
till fru Segerstedt Wibergs inlägg.
Med hänsyn till den sena timmen skall
jag nöja mig med att omnämna en enda

situation där den föreslagna regeln enligt
min mening i onödan inskränker
offentligheten.

Domstolarna besöks ofta av tidningsreporters
som inför en brottmålssession
vill ta del av förekommande brottmålshandlingar.
I brottmålsakterna finns utöver
förundersökningsprotokoll, stämning,
kriminalregister och annat vid
många domstolar inte sällan också utdrag
ur polisregister. Det är självfallet
att när det gäller utdrag ur säkerhetspolisens
register skall den lagstadgade
och föreslagna tystnadsplikten gälla.
Men jag reagerar mot att departementschefen
utan närmare motivering vill utvidga
detta till att gälla alla polisregister.

För närvarande är det visserligen på
det sättet att domstolarnas befatttningshavare
vid en strikt tillämpning av sekretessreglerna
kanske inte borde låta
tidningsmännen ta del av registerutdragen.
Men om man vet att målet kommer
att handläggas inför öppna dörrar —
och det alltså inte blir fråga om hemligstämpling
—• har praxis varit att
tidningsmännen får ta del av utdragen.
Jag skall inte nu närmare gå in på detta.
Men jag vill nämna det förhållandet
att anonymitetsskyddet förhindrar att
efterforskningar görs i fråga om vem
som har låtit vederbörande tidningsman
ta del av handlingarna.

Men när vi nu — som propositionen
föreslår — skall få en lagstadgad tystnadsrätt
beträffande polisregister blir
förhållandet annorlunda. Om en befattningshavare
vid en domstol då låter en
tidningsman ta del av brottmålshandlingar,
där utdrag ur polisregister finnes,
kan polisen göra efterforskningar.
Anonymitetsskyddet för meddelaren
hryts, vilket med andra ord synes innebära
att domstolarna måste finna en
metod för att se till att dessa polisregister
— i regel med ganska oskyldigt innehåll
— inte får komma till tidningsmännens
kännedom. Kanske måste man
då strikt tillämpa sekretesslagen och
stoppa all förhandsinformation ur

172

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. sekretesskydd för innehållet i polisregister

handlingar som formellt är sekretessbelagda
för förhandlingen i målet. Detta
får väl då ske t. ex. genom att man, så
snart ett polisregister inkommer, lägger
in akten i ett särskilt skåp, till vilket
tidningsmännen endast kan få tillgång
under uppsikt. Detta är ett orimligt förhållande
enligt min mening. Man vinner
ingenting med detta. Inga olägenheter
har, såvitt jag vet, försports med den
nuvarande ordningen. Vad jag här anfört
är ett exempel på hur pressens nyhetsbevakning
genom den föreslagna
lagstadgade tystnadsplikten beträffande
samtliga polisregister i onödan skulle
inskränkas.

Jag skulle kunna ta andra exempel
men vill inte uppta tiden med detta. Jag
vill, herr talman, yrka bifall till reservationen
1.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag fick en fråga om
vem som kan vara behörig eller obehörig
att lämna ut handlingar. Jag tror
inte jag behöver försöka ge någon förklaring
om vem som kan vara det ena
eller det andra. Behörig är dock den
som man har beslutat skall lämna ut
handlingar. Obehörig är den som icke
har denna rätt men som ändå gör det.
Om han lämnar ut en handling till en
tidningsman kan man inte efterforska
vem som har gjort det.

Här har det sagts att när det gäller
säkerhetspolisens register är det självklart
att det skall vara sekretessbelagt.
Men de andra polisregistren innehåller
också uppgifter som, om de sprids ut
på detta sätt, kan vara mycket besvärande
för en människa. Man bör i varje
fall ha »koll» på denna utlämning. Där
kommer man in på behörighet och obehörighet.

Vi skulle kunna diskutera detta länge,
men man överdriver sina önskemål från
tidningshåll när vi alltså här vill skapa
ett skydd för den enskilda människan
beträffande det som återfinns i olika polisregister.

Jag ber, herr talman, med den motivering
som i övrigt finns både i propositionen
och i utskottets utlåtande att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig fråga konstitutionsutskottets
ärade ordförande om
han kan nämna något exempel där nuvarande
regler och praxis, som medgett
tidningsmännen att ta del av polisregistren,
har lett till någon olägenhet.
Har inte nuvarande praxis och regler
förorsakat olägenheter, då finns det inte
skäl att inskränka offentlighetsprincipen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag be konstitutionsutskottets
ordförande att ange var det
finns en motivering i propositionen eller
i utskottsutlåtandet om att det behövs
en ändring och att det föreligger
någon olägenhet med nuvarande ordning? Herr

PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller bl. a. säkerhetspolisens
register ligger motiveringen
i att man har återgivit namn i
tidningarna. Det bör alltså skapas ett
skydd mot sådant, ty man har inte hittills
kunnat efterforska hur tidningen
hade fått vetskap om dessa namn. När
man dessutom vet att samma förhållande
kan råda för andra polisregister,
då bör det gälla samtliga. Det finns
ingen anledning att göra undantag för
det ena eller det andra.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller säkerhetspolisens
register står kanske landets
säkerhet på spel. Det är ingen tvekan
om att vi alla vill ha en lagstad -

Tisdagen den 28 maj 1968 em. Nr 28 173

Ang. sekretesskydd för innehållet i polisregister
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort

gad tystnadsplikt där. Frågan gäller
emellertid övriga polisregister. Där sätter
man inte statens säkerhet på spel,
och där finns det inte tillräckliga skäl
för lagstadgad tystnadsplikt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I propositionen utvecklas
först något om säkerhetspolisens register.
Därefter står det bara, att en
lagstadgad tystnadsplikt skall emellertid
enligt statsrådets mening avse alla
slags polisregister. Polisregistren är
emellertid mycket omfattande och innehåller
sannerligen inte något för rikets
säkerhet menligt. Det är den enda
motivering som ges, och detta kan inte
godtas som någon verklig motivering.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att en människa förekommer
i ett polisregister behöver ju
i och för sig inte innebära att vederbörande
begått något brott eller anses
innebära en säkerhetsrisk. Den frågan
har ju diskuterats tidigare. Här gäller
det att skydda den enskilda människan,
så att hennes namn inte på ett otillbörligt
sätt lämnas ut till allmänheten
via tidningarna. Då man inte har rätt
att utlämna namn ur polisregistret.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
detta meningsutbyte förefaller motivet
för justitieministerns förslag ganska
klart. Det gäller att skydda privatlivets
lielgd. Det är ett område där inte minst
liberalerna med stor energi hävdat att
de vill slå vakt om den enskildes intressen.
Därför förvånar det mig att liberalerna
nu säger att de bara vill
skydda statens intressen. Den enskildes
intresse tycks det alltså inte vara så
noga med den här gången.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

genmäle:

Herr talman! Jag efterlyser fortfarande
något exempel på att denna restriktivitet
behöver införas. Jag vet inte
på vad sätt vi förklarat att man skall
skydda statens intresse mer än enskilda
personers förhållanden. Men jag vill ha
ett motiv för att detta har trätts för
när. Det finns ju också skäl för att man
under spaningsarbete kan behöva lämna
ut upplysningar, men detta kommer
att försvåras, eftersom den enskilde polismannen
knappast kan veta när han
är behörig eller inte behörig att lämna
ut en upplysning ur polisregistret. Konstitutionsutskottets
ordförande kunde
icke heller exemplifiera detta på ett tillfredsställande
sätt.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Björk vill jag
säga att visst vill vi liberaler liksom
herr Björk själv, förmodar jag, skydda
den enskildes privata förhållanden och
integritet. Men när vi har en regel som
inte har visat sig utgöra någon olägenhet
i detta avseende, skall vi inte bryta
offentlighetsgrundsatsen, ty den är också,
det är vi väl överens om, herr Björk,
en viktig grundsats.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Min reflexion efter denna
debatt är att det kanske är nyttigt
att sammanträda på nätterna för då
blir uppenbarligen debatterna livligare
och inläggen kortare.

Det var inte för att säga detta jag
begärde ordet, utan det var för att än
en gång understryka att det om säkerhetspolisens
register inte råder någon
meningsskiljaktighet. Om de övriga registren
måste jag däremot säga att jag
ställer mig mycket frågande. Jag har en
gång av vår nådiga regering utsetts som
expert i hithörande frågor. Det var
möjligen ett förhastat val. Jag kan faktiskt
trots detta icke klara ut riktigt

174

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Ang. sekretesskydd för innehållet i polisregister

vad propositionen syftar till och vad
avsikten har varit beträffande övriga
register. Därav, herr talman, den blanka
reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Torsten Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Torsten Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 27.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (i viss del), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 44,
statsutskottets utlåtande nr 133, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, statsutskottets
utlåtande nr 132, bankoutskottets
utlåtanden nr 43 och 52, utrikesutskottets
memorial nr 10, bankoutskottets
utlåtanden nr 47 och 48 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 47 i
nu nämnda ordning skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande nr
131.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

290, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1907; samt

nr 291, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256), in. m.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 49, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. in.;

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

175

nr 50, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående tilläggspension till avdelningssekreteraren
Åke Gyllenram;

nr Öl, i anledning av skrivelse från
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
familjepension åt fru Helfrid Wigren;
och

nr 53, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående viss ersättning för

deltagande i interparlamentariskt möte
jämte motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 02.05.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968