Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1967

18 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 18 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Åkerlund om vissa meddelanden till riksdagens ledamöter
................................................ 3

av herr Isacson ang. förslag om upprustning av biocidforskningen
m. m........................................... 3

av herr Isacson om bojkott i vissa fall av läkemedelsföretag

som tillverkar och försäljer preludin .................. 5

av herr Schött ang. nedläggningen av persontrafiken på järnvägen
Kalmar—Berga .................................. 6

Svar på interpellationer:

av herr Ahlmark ang. den civila överljudstrafiken .......... 10

av herr Skärman ang. utfärdande av föreskrifter rörande anpassning
av byggandet invid allmänna vägar till bullerstörningar
genom trafiken ................................ 21

av herr Wanhainen om statliga bidrag eller lån till katastrofdrabbade
renägare för inköp av livrenar ................ 23

Inrättande av en statlig investeringsbank .................... 24

Meddelande ang. enkel fråga av herr Fälldin ang. restitution av
fordonsskatt för lastbil, som på grund av myndighets beslut om
vägavstängning ej kan användas............................ 81

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

i t

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Torsdagen den 18 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Om vissa meddelanden till riksdagens
ledamöter

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Åkerlunds fråga om vissa meddelanden
till riksdagens ledamöter, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 12 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig, om jag är villig medverka till
att viktiga meddelanden, såsom presskommunikén
angående svensk ansökan
om anslutning till EEC, i fortsättningen
samtidigt i lämplig form tillställes
riksdagens ledamöter.

De många kommunikéer som regeringen
och de olika departementen årligen
sänder ut återges i allmänhet korrekt
av alla nyhetsmedia och når även
även riksdagens ledamöter snabbare än
någon annan form av meddelande.
Skulle någon riksdagsledamot därutöver
önska erhålla en utskrift av sådana
kommunikéer torde detta enklast kunna
ske via riksdagens upplysningstjänst.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra
mitt tack för svaret på denna fråga.

Jag är kanske fortfarande inte helt
nöjd. Jag medger att det naturligtvis
har varit och är vissa svårigheter med
att samtidigt överlämna ett meddelan -

de till riksdagens ledamöter som kommunikén
tillkännages eller överförs till
nyhetsmedia. För min del anser jag
dock att en stencil på viktiga kommunikéer,
just av den typ som här åberopas,
skulle vara värdefull, om den
kunde bli utlagd på ledamöternas bänkar.
Jag skulle finna det vara ett utslag
av den courtoisie, som man så gärna
vill se i förhållandet mellan den första
och den andra statsmakten.

Än en gång ett tack för svaret!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förslag om upprustning av biocidforskningen
m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Isacsons fråga
angående förslag om upprustning
av biocidforskningen m. in., vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 11 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig när det kan förväntas att 1964 års
naturresursutredning kommer att framlägga
sitt betänkande och när i anledning
därav riksdagen kan vänta förslag,
som innebär en upprustning av
biocidforskningen in. m.

Naturresursutredningens betänkande
beräknas bli färdigt under sommaren.
En eventuell proposition i ämnet torde
kunna avlämnas till 1968 års vårriksdag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det lämnade
svaret.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. förslag om upprustning av biocidforskningen m. m.

I riksdagsberättelsen kan vi läsa att
naturresursutredningen beräknas ha
sitt betänkande klart till våren 1967.
Nu är ju denna fråga mycket viktig,
och den engagerar människor. Jag läste
helt nyligen att det har hållits eu
konferens, där någon av ledamöterna
i naturresursutredningen yttrade, att
»beträffande giftforskningen är Sverige
ett u-land». Det är väl ingen tvekan
om att problemen på detta område bara
växer, och vi förväntar att detta u-land
skall förvandlas till någonting annat.

Jag måste emellertid i detta sammanhang
ställa frågan, om denna forskning
över huvud taget inte är av den
arten att man har att förvänta att ett
nordiskt och ett internationellt samarbete
blir resultatet av vad utredningen
kommer att föreslå. Så långt jag
förstår måste problemen vara likartade
i hela den industrialiserade världen.
Det gäller en forskning, som kommer
att kosta mycket pengar. Jag hoppas
att de internationella samarbetsträvandena
på detta område tar sig mycket
positiva uttryck. Problemet är nämligen
sådant att ett litet land som Sverige,
även med stora ambitioner på detta område,
troligtvis inte lyckas komma fram
till de lösningar som man skulle uppnå,
om forskningen kunde bedrivas i
ett större sammanhang och i samarbete
med ett flertal intresserade länder.

Jag ber med detta att få uttala mitt
tack för svaret, och jag väntar med
stort intresse på den utredning som
kommer att föreligga under sommaren.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacsons önskemål
på denna punkt är såvitt jag förstår
tillgodosett genom de direktiv som utredningen
har fått. I direktiven sägs
nämligen, att möjligheterna till internationellt
samarbete beträffande såväl
de speciella biocidproblemen som naturresursfrågorna
över huvud taget bör
undersökas och beaktas av utredningen.

Helt nyligen anordnade Nordiska rådet
en konferens här i Stockholm kring
hithörande frågor; kanske var det närmast
vattenfrågorna som behandlades
där. Jag förstod dock att herr Isacson
inte menade, att utredningen skulle föras
över på nordisk bas, utan att den
skulle arbeta vidare och slutföra sin
uppgift, och hans förhoppning var att
man skulle beakta möjligheterna till ett
nordiskt samarbete. Om utredningen
följer direktiven, finns det möjligheter
att vi får ett sådant förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag är fullt nöjd med
detta svar. Jag anser nämligen att denna
fråga är sådan, att ett litet land
som vårt över huvud taget inte ensamt
kan lösa dessa problem. Det måste ske
i ett större sammanhang. Även om vi
har, som jag sade, stora ambitioner,
är det omöjligt att komma till rätta med
det hela utan stora resurser bakom.

Den känslan får man i varje fall, när
man läser om dessa problem och om
hur de behandlas i olika sammanhang.
Och när man vet att det sagts, att Sverige
är ett u-land i detta avseende,
hade jag förväntat att den internationella
aspekten skulle ha tagits upp.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacson kanske inte
skall fästa så stort avseende vid vad
som sägs och inte ta så förskräckligt
allvarligt på sådana yttranden, om de
inte är närmare underbyggda.

Vi skall inte heller gå händelserna i
förväg, utan bör först vänta på utredningen
och se vilka förslag den kommer
fram till. Därefter har vi möjligheter
att diskutera hur vi skall agera vidare.
Det är för tidigt att ta upp den
debatten i dag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Om bojkott i vissa fall av läkemedelsföretag
som tillverkar och försäljer
preludin

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Isacsons fråga om
bojkott i vissa fall av läkemedelsföretag
som tillverkar och försäljer preludin,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
om jag vill medverka till att läkemedelsföretag,
som tillverkar och försäljer preludin
på ett sådant sätt att det underlättar
narkotikasmuggling, bojkottas av
den svenska sjukvården.

Det är — och kan endast vara — läkaren
som på rent medicinska grunder
beslutar om förskrivning av läkemedel.
Min personliga uppfattning är dock att
en läkare som i valet mellan likvärdiga
medicinska preparat undviker produkter,
som tillverkas eller försäljs av sådana
företag som herr Isacson avser,
har mycket goda skäl för sitt handlingssätt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för hans, som jag tycker, positiva
svar.

Statsrådet har inte velat ta ordet »bojkott»
i sin mun, men hans deklaration
att »min personliga uppfattning är dock
att en läkare som i valet mellan likvärdiga
medicinska preparat undviker produkter,
som tillverkas eller försäljes av
sådana företag som herr Isacson avser,
har mycket goda skäl för sitt handlingssätt»,
är jag helt nöjd med.

Jag hade dock hoppats att statsrådet
skulle vilja säga något om att man kan
förvänta att medicinalstyrelsen skulle
lämna direktiv till läkarna i detta avseende.
Dessa har ju en nyckelposition.
De har möjligheter att köpa preparat
från företag, som man inte behöver riskera
möjliggör någon narkotikasmuggling.
Har emellertid läkarna inget in -

tresse för detta problem, kommer ett
sådant avgörande inte med i bilden.

Jag tror dock att läkarna mer än de
flesta känner till detta stora problem
och att de är medvetna om att deras
kår härvidlag har ett mycket stort ansvar.
Men jag tror också att det skulle
behöva skapas en opinion på detta område,
så att det över huvud taget skulle
anses fullt naturligt att tvivelaktiga företag
inte skulle anlitas vid inköp av
läkemedel för den svenska sjukvårdens
räkning.

Jag ber att med detta få tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Detta är egentligen två
frågor. Om jag först bara helt kortfattat
skall beröra själva den produkt, som
ligger i bakgrunden för den fråga som
herr Isacson har ställt, så vill jag erinra
om att preludin anmäldes för registrering
här i landet 1954. Preparatet registrerades
som farmaceutisk specialitet
1955, och det klassificerades som
narkotika 1959. Registreringen upphävdes
1965 och preparatet drogs ur handeln.
Det förekommer alltså inte längre.

Jag skall, herr talman, också tillägga,
att ombudet för vederbörande firma i
Sverige nu har meddelat att allt samarbete
med Boehringer Sohn, Ingelheim,
kommer att upphöra den 1 juli i
år.

Beträffande den andra frågan kopplar
den så att säga i två riktningar. Det
gäller för det första det ansvar som
läkemedelsfirmorna måste känna. Låt
mig där säga, att en läkemedelsfirmas
ekonomiska intresse inte får sudda ut
det ansvar som just en sådan industri
i särskilt hög grad måste ha, då dess
preparat kan vålla allvarliga medicinska
och sociala skadeverkningar. Här
är det ju dessutom fråga om ett preparat,
som uppenbart saknar medicinskt
berättigande. För det andra gäller det
läkarnas inställning till dessa frågor,
och därvidlag har jag, herr talman, gett
uttryck för min personliga uppfattning

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. nedläggningen av persontrafiken på järnvägen Kalmar—Berga
att, som jag säger i svaret, »en läkare sontrafiken nedläggas tidigast 1 janua som

i valet mellan likvärdiga medicin- ri nästa år och först sedan viss väg ska

preparat undviker produkter, som förbättring utförts och hållplatsfickor
tillverkas eller försäljs av sådana före- anordnats utefter vägarna 34 och 23.
tag som herr Isacson avser, har mycket Särskilda medel har anvisats för dessa
goda skäl för sitt handlingssätt». arbeten.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. nedläggningen av persontrafiken
på järnvägen Kalmar—Berga

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Schötts
fråga angående nedläggningen av persontrafiken
på järnvägen Kalmar—
Berga, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 16 maj, och yttrade: Herr

talman! Herr Schött har frågat
mig vilka åtgärder jag avser vidta för
att tillgodose allmänhetens kommunikationsbehov
efter den i förra veckans
konselj beslutade nedläggningen av persontrafiken
på järnvägslinjen Kalmar—-Berga.

Efter nedläggningen av persontrafiken
på järnvägslinjen Kalmar—Berga
kommer järnvägens nuvarande trafikuppgifter
i fråga om personbefordran
att ombesörjas — förutom med inom
trafikområdet redan befintliga busslinjer
— med en av SJ nyinrättad busslinje
Kalmar—Berga. Denna linje kommer
att följa vägarna 15, 34 och 23 som
i huvudsak går parallellt med järnvägen.
Via anslutningsvägar kommer
dessutom bussarna att i vissa turer gå
in till orterna Förlösa, Läckeby, Rockneby,
Hornsö och Långemåla, där järnvägsanstalter
nu finns.

Expeditionell personsamtrafik — med
direkt resgodsexpediering — med det
övriga järnvägsnätet kommer att försöksvis
bibehållas i Ålem, Blomstermåla,
Ruda och Högsby.

Enligt nedläggningsbeslutet får per -

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först vill jag till chefen
för kommunikationsdepartementet
framföra ett tack för svaret på min fråga.

Sydöstra Sverige befinner sig i järnvägshänseende
i en ogynnsam situation
jämfört med landet i övrigt. Särskilt
gäller detta persontrafiken, och det är
därför helt naturligt att järnvägsstyrelsens
hemställan till Kungl. Maj :t om
att få lägga ned persontrafiken på järnvägen
Kalmar—Berga mötts av en bestämd
protest från denna landsända.

I Kalmar län har vi ansett det mest
riktigt med en breddning av linjen
Kalmar—Berga för all trafik. Vi anser
det felaktigt att denna breddning ej
kommit till stånd, men vi bär räknat
och räknar alltjämt med att en breddning
och förbättring av banan förr eller
senare skall ske. Och så får vi nu
besked om att persontrafiken på banan
skall dras in, trots de protester häremot
som inlagts från olika håll, främst
från Kalmar läns kommunikationsråd
vid en uppvaktning för statsrådet Palme
i höstas. Vid den uppvaktningen
framhölls bl. a. att järnvägen Kalmar—
Berga inte endast tillgodoser lokala trafikbehov
utan även har genomgående
persontrafik till och från Linköping och
Stockholm.

Kalmar län tillhör linköpingsregionens
sjukhusområde. I utredningen för
regionsjukhusets upptagningsområden
har man också när det gäller befolkningen
i södra Kalmar län utgått ifrån
att resor till och från Linköping skall
företas via linjen Kalmar—Berga. Dessa
resor kan visserligen företas via Alvesta,
men de blir då dyrare. Resor via Alvesta
innebär också tidigareläggning

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. nedläggningen av
av avgångstiderna från Kalmar, vilket
är en avsevärd olägenhet särskilt för
befolkningen på Öland och i södra länsdelen
i övrigt.

Herr talman! Med det sagda har jag
önskat understryka några av de olägenheter
som påpekats i kommunikationsrådets
inlaga till chefen för kommunikationsdepartementet
—- tyvärr förgäves.
Det väsentliga är emellertid att regeringens
beslut om nedläggning av persontrafiken
innebär ett hårt slag mot
en förut hårt drabbad landsända. Talet
om en för olika delar av landet likvärdig
trafikförsörjning skorrar falskt i
våra öron.

Dagens fråga gällde nu vilka åtgärder
statsrådet avser vidtaga för att i
det nya läget tillgodose allmänhetens
kommunikationsbehov. I olika sammanhang
har tidigare framhållits nödvändigheten
av att man före nedläggning
av järnvägstrafik har ordnat med
bättre vägar och rejäl ersättningstrafik.
Av statsrådets svar framgår bl. a.
att särskilda medel anvisats för vissa
vägförbättringar. Beloppet nämns ej i
svaret. Det är emellertid 200 000 kronor,
vilket av vägförvaltningen i länet bedöms
som otillräckligt. Det räcker endast
till små förbättringar och ej till
den ombyggnad av vissa vägar, som
skulle erfordras för att uppnå en tillfredsställande
standard.

Beträffande den busstrafik som skall
ersätta järnvägen har allmänheten rätt
att fordra snabba och bekväma bussar.
Äldre människor och sjuka människor,
som skall besöka länets sjukvårdsinrättningar
och regionsjukhuset i Linköping,
behöver bl. a. den komfort som
exempelvis tillgång till toalett innebär.
Även om bussar med sådan utrustning
givetvis ställer sig dyrare är det ett
rimligt krav att sådana sätts in för att
ersätta den nedlagda persontrafiken på
järnvägen — detta om man vill ge täckning
åt talet om likvärdig trafikförsörjning
för landets olika delar.

I detta sammanhang vill jag också
understryka att omläggningen till lands -

persontrafiken på järnvägen Kalmar—Berga
vägstrafik ofta inneburit en avsevärd
försämring för allmänheten i fråga om
väntlokaler. Den som har förmånen att
åka tåg har tillgång till en ordentlig
väntsal, medan man vid busstrafik ofta
inte ens har något regnskydd. Det finns
all anledning att med skärpa understryka
allmänhetens krav på att denna
sida av problemet ägnas tillräcklig
uppmärksamhet vid den förestående
omläggningen.

Tyvärr kommer denna omläggning
också, såvitt jag förstår, att innebära
ökade resekostnader för allmänheten.
Detta gäller, har det framhållits, med
säkerhet pensionärerna. 67-kortet, som
ger viss rabatt på järnvägen, gäller
nämligen inte på SJ:s bussar. Detta är
en av de orimliga konsekvenserna av
en järnvägstrafiknedläggning. Inte nog
med att man berövar folk järnvägstrafiken.
Den ersättning man bjuder blir
både sämre och dyrare.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
ånyo framhålla att vi i Kalmar län protesterat
mot nedläggningen av persontrafiken
på järnvägslinjen Kalmar—
Berga. Vi hoppas på att nedläggningen
är av tillfällig natur och att vår landsända
inom en ej alltför avlägsen framtid
skall få tillbaka persontrafiken i
samband med den breddning av banan
Kalmar—Berga, som vi så länge väntat
på. I avvaktan härpå hoppas vi att
statsrådet Palme gör allt vad göras kan
för att ge oss en så god ersättningstrafik
som möjligt.

Än en gång ber jag att få tacka statsrådet
för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Först och främst: frågan
om breddning tar vi inte upp i det
här sammanhanget.

Beträffande den genomgående trafiken
har vi funnit att de som skall resa
långa sträckor väljer andra vägar än
via Berga. Av resenärerna mellan Kalmar
och Stockholm använder endast två
eller tre per dag Bergabanan. Det beror

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. nedläggningen av persontrafiken på järnvägen Kalmar—Berga

på att det går fortare att ta t. ex. expresståget
från Kalmar över Alvesta till
Stockholm. Det ger en tidsvinst på cirka
en timme.

Den nu existerande busslinjen mellan
Kalmar och Norrköping är däremot
rätt attraktiv. Förra året utnyttjades
den av icke mindre än 38 000 resenärer.
Under sommarmånaderna finns det också
direktbuss Kalmar—Stockholm. Den
utnyttjades av 10 000 resenärer i fjol.

Restiderna, som jag i och för sig har
detaljerade uppgifter om, är inte orimligt
långa. Det kan herr Schött lätt få
bekräftat på hemmaplan.

Vad beträffar vägförbättringarna gav
herr Schött en felaktig upplysning. Både
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningen i Kalmar län har
sagt — senast vid det nämnda sammanträdet
— att några vägförbättringar
med hänsyn till ersättningstrafiken
inte behövs. Vi har likväl anslagit
200 000 kronor för att förbättra hållplatser
med »fickor» etc. Riksväg 15 är
ändå en av de bättre vägarna i landet.
Den har upprustats mycket kraftigt under
senare år, och utbyggnaden kommer
att fortsätta. 1 jämförelse med många
andra fall ställer det sig här ganska
lätt, eftersom vägen går parallellt med
järnvägslinjen hela sträckan.

Skälet till att man lägger ned järnvägen
är ju det stora underskottet. Linjen
kostar för närvarande 3,7 miljoner kronor
i den s. k. kollektivbiljetten, som
sammanlagt uppgår till 194 miljoner
kronor.

Herr Schött liar här framfört vad han
anser vara »en bestämd protest» från
befolkningen i Kalmar län, i vilken han
själv sålunda kan förutsättas ingå. Men
det måste ju finnas något slags korrelation
mellan liv och lära ändå, herr
Schött! I fjol röstade högern för en
kraftig nedskärning av anslaget till
statens järnvägar för bedrivande av underskottstrafik.
I år förekommer en
högermotion, som innebär en sänkning
från 194 miljoner kronor till 180 miljoner
kronor i fråga om kollektivbiljet -

ten. Det skulle betyda att vi fick gå fram
om inte såsom mordänglar, så åtminstone
oerhört mycket hårdare med järnvägsnedläggningar
än vi nu gör, när
vi kan pröva varje fall.

Vilka järnvägar skall då läggas ned,
enligt herr Schötts mening? Är det alla
järnvägar med undantag av dem i Kalmar
län? Delar man upp antalet järnvägar
på det sättet och säger, att de
andra länens järnvägar skall läggas ner,
är det klart att man kan få något slags
samförstånd. Det går dock inte att i
riksdagen i ett andetag säga, att vi betalar
för mycket i anslag Ull statens
järnvägar och sedan samtidigt klaga
över, att vi av ekonomiska skäl tvingas
lägga ned persontrafiken i vissa fall.

Detta ärende har mycket noga beretts
under mycket lång tid, och jag
har haft många och ingående diskussioner
med landshövdingen och kommunikationsrådet.
Representanter för departementet
har vid många tillfällen varit
nere i Kalmar. Vi har alltså berett ärendet
mycket noga. Järnvägen Kalmar—
Berga går med mycket stor förlust. Med
möjligheten till ersättningstrafik genom
de nya busslinjerna, med de redan nu
rätt bra vägarna, med ytterligare förbättringar
av dessa och med andra åtgärder
som slatens järnvägar har vidtagit
är jag ganska övertygad om att
detta problem kommer att kunna lösas
på ett ur Kalmar läns befolknings synvinkel
hyggligt sätt. Vi är fullt beredda
att noggrant följa trafikutvecklingen för
att kunna anpassa ersättningstrafiken så
långt det över huvud taget går efter
konsumenternas redovisade önskemål.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag tror inte att statsrådet
Palme vill bestrida, att järnvägskommunikationerna
i sydöstra Sverige
är avsevärt sämre än i landet i övrigt.
Det är ganska anmärkningsvärt, att vi
inte skall ha en ordentlig järnvägslinje
i nord-sydlig riktning från Kalmar utan
skall behöva ta en omväg över Alvesta.

Torsdagen den 18 maj 19G7

Nr 28

Ang. nedläggningen av persontrafiken på järnvägen Kalmar—Berga

Att det inte är någon större trafik på
den nuvarande järnvägen Kalmar—Berga
beror till stor del på den bristfälliga
standard, som är en följd av att vi inte
har fått den breddning av banan som
vi anser helt befogad.

Statsrådet påstod att jag for med oriktiga
uppgifter beträffande vägförvaltningens
inställning till anslagsfrågan.
Jag vill till detta säga, att vägförvaltningen
omedelbart efter det att regeringens
beslut blev känt intervjuades av
Kalmarpressen. Av intervjun framgår
tydligt att vägförvaltningen anser anslaget
på 200 000 kronor vara otillräckligt
och endast kan utgöra en början.
Det fordras avsevärt högre anslag för
att man skall kunna utföra erforderliga
vägförbättringar.

Statsrådet talade om den stora besparing
som föreslagits och att högern
velat gå hårdare fram i detta stycke.
Statsrådet nämnde därvid fjolårets
riksdagsbehandling. Jag vill då erinra
om att högerpartiet i fjol krävde högre
väganslag såsom kompensation. Vidare
har jag för egen del inte delat den uppfattningen,
att man skall lägga ned
järnvägslinjer i hastigare takt utan haft
en avvikande mening därvidlag. Jag tilllåter
mig hävda att Kalmar län har
bristfälliga kommunikationer, och som
kalmarlänsbo har jag en bestämd uppfattning
om vad detta betyder. De besparingar
som man räknar med att göra
genom denna indragning i vår landsända
blir kanske på längre sikt icke
någon vinst, utan samhället kan tvingas
till stödinvesteringar av en helt annan
storleksordning, i jämförelse med vilka
de nu väntade besparingarna är småbelopp.

Jag vill understryka att sydöstra Sverige
är misshandlat i fråga om kommunikationer
och hade faktiskt vågat hopgas
att statsrådet Palme, som dock har
en viss kännedom om denna landsända,
skulle visat en mera positiv inställning.
I varje fall räknar vi i länet med att
vad som beslutats icke är någon definitiv
nedläggning av persontrafiken på

Bergabanan; eftersom landshövdingen
åberopades vill jag nämna att även han
har uttalat sig i den riktningen. Vi anser
att nedläggningen är tillfällig och
att vi bör kunna motse en breddning
av banan i framtiden och då även en
ordentlig persontrafik.

Slutligen kunde jag inte undgå att notera,
att statsrådet Palme helt underlät
att nämna något om standarden på de
bussar som folk skall åka i i stället för
på järnvägen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är på sätt och vis
ganska fascinerande att diskutera järnvägen
med högermän! Nu hoppade herr
Schött av från sitt parti, desavuerade
det och sade, att han stödde minsann
inte partiet. Jag hade samma upplevelse
för några månader sedan i andra
kammaren, då en högerman i liknande
situation sade: »Nej, jag stöder
inte högern.» Det är som att plocka en
kronärtskocka — får jag bara diskutera
järnvägar med alla högermän
kanske de till och med hamnar på en
ganska vettig järnvägspolitik till slut!

Vad vägförvaltningen har sagt i tidningarna
vet jag inte, men vid sammanträdet
med kommunikationsdepartementet
förklarade man officiellt att
man inte ställde några krav på vägförbättringar
med anledning av ersättningstrafiken.
Och detta är första gången
som vi i samband med en nedläggning
har gett mera pengar än vägmyndigheterna
begärt.

Sedan är det självklart att vi inte
skall lägga ner trafiken på linjen Kalmar—Berga
— vagnslast- och godstrafiken
skall ju fortsätta, och så får man
se hur den utvecklar sig.

Jag tror att det är litet för enkelt att
säga, att sydöstra Sverige skulle vara
misshandlat när det gäller kommunikationer
av den anledningen att vi inte
kan upprätthålla vad som i realiteten
är en parallell linje till den stora järnvägslinjen
Stockholm—Malmö, som över

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken
Alvesta når till sydöstra Sverige. Trafikanterna
har ju genom sitt beteende
visat att de föredrar linjen Kalmar—
Alvesta framför linjen Kalmar—Berga,
när de skall resa till Stockholm, Malmö
o. s. v. Jag vill påpeka att Kalmar län
inte varit missgynnat beträffande väganslag
och inte heller när det gäller
flygets utveckling — detta senare hade
herr Schött och jag gemensamt tillfälle
att konstatera i Kalmar, när Linjeflyg
nyligen fyllde tio år. Vi står vidare i
begrepp att göra en jätteinvestering för
en ny Ölandsbro.

Att säga att ett län är misshandlat
därför att vi icke kan upprätthålla
persontrafiken på en bana som går
med så utomordentligt stora förluster,
det tycker jag är att ta till litet grand
för hårt.

Jag tror inte heller att man så lättvindigt
som herr Schött skall tala illa
om bussar. Med den vägstandard som
vi har uppnått i stora delar av landet,
med de ganska goda bussar som numera
har kommit fram och med den
större smidighet som busstrafiken ur
olika synpunkter har genom att hållplatserna
kan anpassas efter var folk
bor skall man inte döma ut bussarna.
Det har förekommit på många andra
håll i landet att folk har protesterat
ganska hårt mot en järnvägsnedläggning,
men när det har gått ett par år
har man sagt: Visst protesterade vi då,
men nu, när vi har fått pröva ersättningstrafiken,
måste vi erkänna att den
är nära nog bättre och smidigare och
att vi har vant oss vid det nya systemet.

Jag tror att herr Schött och jag skall
gemensamt satsa på att göra ersättningstrafiken
så bra som möjligt och så
väl anpassad som möjligt efter människornas
behov. På det sättet gagnar vi
kommunikationerna även i sydöstra
Sverige på bästa sätt.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
slutorden i statsrådet senaste anföran -

de. För övrigt tror jag att det vore
lyckligare om statsrådet ägnade mindre
intresse åt att komma åt högerpolitiken
i järn vägsfrågan och att vi i stället
mer ägnade oss åt sakfrågan. Även jag
vore tacksam om vi då kunde få ett
givande samarbete.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall med glädje
koppla bort högern ur sammanhanget,
eftersom herr Schött och jag är överens
om att det gagnar saken!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den civila överljudstrafiken

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Ahlmarks interpellation angående den
civila överljudstrafiken, och nu anförde: Herr

talman! Herr Ahlmark har frågat
mig dels vilka åtgärder jag vidtagit
för att undersöka det civila överljudsflygets
miljöpolitiska och ekonomiska
konsekvenser, dels vilka villkor jag anser
att vårt land bör ställa för att tilllåta
civil överljudsflygning över svenskt
territorium, dels ock vilka konsekvenser
för SAS som en framtida överljudstrafik
kan beräknas leda till enligt min
mening. Vidare har herr Ahlmark frågat
mig dels om den svenska regeringen
kommer att uttrycka sin mening om
villkoren för civilt överljudsflyg över
Sverige till de fyra länder som i dag
är direkt engagerade i tillverkningen
av de här planen, dels om jag kommer
att ta initiativ till ett enigt nordiskt
uppträdande i denna sak dels ock om
regeringen kommer att ta upp frågan

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

om civil överljudsflygning i någon eller
några internationella organisationer.

Mitt svar är följande. Under senare
år har man satt in stora resurser för
att få fram överljudsplan för civil trafik.
Projekteringen ligger mycket långt
framme. Det är främst fyra projekt som
låtit tala om sig, nämligen två amerikanska,
ett engelskt-franskt och ett sovjetiskt.
Av dessa torde de två sistnämnda
projekten snart kunna resultera i
prototyper avsedda att provflygas.

Självfallet har denna utveckling uppmärksammats
av myndigheter och internationella
organisationer. Internationella
civila luftfartsorganisationen —
ICAO — antog år 1962 en resolution
rörande krav på överljudsflygplan i civil
luftfart. Vidare har de sanitära olägenheterna
av de speciella ljudknallfenomen
som uppträder vid flygning med
överljudshastigheter särskilt aktualiserats
av Sveriges representanter i Världshälsoorganisationen
och inom OECD.

1 fråga om flygsäkerheten innebär
ICAO:s resolution att säkerhetsnivån
minst skall motsvara den som uppnås
av andra flygplan när överljudsflygplanen
sätts in i trafik. Detta krav är naturligtvis
högst väsentligt.

De ekonomiska konsekvenserna av
civilt överljudsflyg berör i första hand
de regeringar och företag som är engagerade
i projektering av dessa flygplan.
Utan detaljerade uppgifter om utvecklingskostnader
och finansiering är
det inte möjligt att bedöma ekonomin
i de olika projekten eller att göra jämförelser
med värdet av alternativa utvecklingsprojekt
inom civilflyget eller
andra områden. Det är i och för sig beklagligt
att dessa avgörande frågor ■—
enligt publicerade uppgifter att döma
— av berörda stater synes ha tillmätts
ett relativt begränsat intresse. Konsekvenserna
för SAS av en framtida överIjudstrafik
är ännu inte möjliga att bedöma.
Företagsledningen följer naturligtvis
fortlöpande denna fråga, och det
tillkommer i första hand SAS’ styrelse
att pröva vilka åtgärder som är moti -

Ang. den civila överljudstrafiken
verade från företagsekonomisk synpunkt
och med hänsyn till SAS’ utveckling.

De övriga frågor herr Ahlmark ställt
har direkt samband med de speciella
ljudknallfenomen, som uppstår vid flygning
med dessa s. k. SST-flygplan. Detta
är enligt min mening det i detta
sammanhang mest väsentliga frågekomplexet.
De intressen flygplanstillverkare,
flygbolag och flygpassagerare
kan ha av överljudshastigheter måste
väga lätt om överljudsflygplanen medför
oacceptabla förhållanden för människorna
på marken. Karaktären och
utbredningen av överljudsflygplanens
knall- och bullermattor gör att en mera
allmän övergång till överljudstrafik
över kontinenter och hav har väsentliga
aspekter från demokratiska synpunkter.
Den tekniska utvecklingen får enligt
min mening inte medföra förhållanden
som av många människor upplevs som
olidliga och som de inte har rimliga
möjligheter att undgå. En i det närmaste
heltäckande knallmatta över stora
delar av jordens yta bör inte heller
accepteras från humanitär synpunkt.

De teoretiska undersökningar som
utförts har visat att ljudknallen skiljer
sig avsevärt från det vanliga flygplatsbullret.
Från svensk sida har under
1960-talet skett avancerad teoretisk
forskning i fråga om överljudslcnallen
och dess verkningar. Dessa forskningsinsatser
har i huvudsak ägt rum inom
flygtekniska försöksanstalten. Anstalten
har i sedvanlig ordning publicerat
forskningsresultaten. Anstaltens chef
har dessutom personligen verkat för
upplysning och opinionsbildning i denna
fråga såväl i vårt land som i internationella
sammanhang.

Ljudknallen ger sig till känna som
en explosionsliknande smäll som kan
bli kraftigt förstärkt av främst vindar
och andra atmosfäriska förhållanden.
Praktiska prov har visat att enbart de
atmosfäriska förstärkningarna ofta kan
innebära en fördubbling. Man har även
funnit att manövreringen av överljuds -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken
flygplanet och dess acceleration också
kan förstärka ljudknallen. Allmänt gäller
dessutom att ljudknallar ofta förstärks
till det dubbla eller mer genom
reflexion i närheten av väggar exempelvis
intill byggnader eller ombord på
fartyg. Ljudknallens styrka kan således
bli högst varierande och vid ogynnsamma
betingelser nå upp till en intensitet
som är flera gånger större än
den nominella styrkan.

Karakteristiskt för överljudsknallen
är dessutom att den breder ut sig över
en mycket större yta än flygplatsbullret.
Den koniska tryckvåg som alltid
alstras av ett flygplan med överljudsfart
sveper nämligen över land och
hav längs hela flygsträckan inom en
knallmatta, som för f. n. aktuella SSTflygplan
teoretiskt har beräknats få en
bredd av ca 12 mil. Undersökningar
har även visat att ljudknallen blir förstärkt
inom ett hästskoformat område
i början av knallmattan, som orsakas
av att ljudknallen fokuseras under accelerationen
strax efter det att flygplanet
passerat ljudets hastighet.

I anslutning till vad jag nu sagt bör
tilläggas att det ännu inte utförts några
praktiska ljudknallprov med överljudsflygplan
av den storlek som de nu
aktuella SST-flygplanen representerar.
Sådana prov kommer naturligtvis att ge
ökade kunskaper om detta komplexa
fenomen.

Sverige tar som medlem i ICAO del
i organisationens arbete med att söka
uppnå internationell överenskommelse
om reglering av de problem som följer
med det civila överljudsflyget.

I den ICAO-resolution jag tidigare
nämnde uppmanas alla stater som kommer
att medverka i utvecklingen av sådana
flygplan för civil luftfart att bl. a.
tillse att de flygplan, som sätts in i
kommersiell trafik, skall kunna framföras
utan att oantagbara förhållanden
uppstår för allmänheten genom ljudknallar.
De tekniska problem som är
förbundna med överljudstrafik, bl. a.
bullerproblemet, har därefter studerats

inom ICAO:s tekniska kommitté, som
avser att framlägga dokumentation till
generalförsamlingens möte nästa år.
Kommitténs arbete avser inte några
egna forskningsinsatser utan begränsar
sig till sammanställningar av resultaten
av de undersökningar som företas
främst i de länder som projekterar
SST-flygplan. De skandinaviska länderna
deltar direkt i det arbete som bedrivs
av rådet och den tekniska kommittén.
De nordiska länderna brukar
samråda för att söka åstadkomma ett
enigt nordiskt uppträdande.

Inom Världshälsoorganisationen,
WHO, togs frågan om överljudsknallproblemen
upp av Sveriges representanter
vid generalförsamlingens möte
i maj 1965. Vår representant underströk
särskilt angelägenheten av att organisationen
beaktar detta komplicerade
hälsoproblem.

Inom OECD togs ljudknallproblemet
vid flygning med SST-flygplan upp av
den svenska delegationen i OECD:s
kommitté för vetenskapligt samarbete
vid dess möte i början av november
förra året. Senast vid kommitténs sammanträde
i mars i år föreslogs från
svensk sida att en arbetsgrupp skulle
tillsättas för att dels undersöka vilka
nationella och internationella organ
som kunde tillfrågas om att delta i ett
internationellt testprogram för att klarlägga
överljudsknallarnas verkningar,
dels lägga fram förslag till ett sådant
testprogram. Kommittén beslöt att frågan
skulle hänskjutas till sekretariatet
som till kommitténs sammanträde i juni
skall redovisa en studie av vilka åtgärder
man sktdle kunna vidta från
OECD:s sida. Det svenska förslaget fick
stöd från bl. a. de övriga nordiska länderna.
Företrädare för kommunikationsdepartementet
har även haft överläggningar
med representanter för
OECD:s sekretariat.

Överljudsflyget har sålunda ägnats
betydande uppmärksamhet från svensk
sida.

Det är ännu för tidigt att ange pre -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

ciserade villkor för civilt överljudsflyg.
Så mycket kan emellertid redan
nu sägas att den svenska regeringen inte
kommer att tillåta trafik med SST-flygplan
över Sverige om det medför hälsovådliga
förhållanden t. ex. i form av
regelmässiga sömnstörningar eller medför
att det uppkommer skador på byggnader.
I den mån det uppkommer olägenheter
som inte kan accepteras, får
naturligtvis överljudstrafiken liksom
annan verksamhet finna sig i åtgärder
från det allmännas sida som kan innebära
inskränkningar eller förbud.

Detta är helt i linje med våra ställningstaganden
och initiativ i berörda
internationella organisationer. Avsikten
är också att direkt delge närmast berörda
stater den svenska regeringens
uppfattning i denna fråga.

Det hävdas ofta att man inte kan
hejda teknikens landvinningar. Det är
naturligtvis alldeles riktigt. Men man
kan ju låta bli att använda sig av dem
eller begränsa användningen •— om
nämligen därmed andra och väsentligare
värden skulle komma i fara. Det
är den centrala problematiken när det
gäller överljudsflygplan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.

Svaret visar att vi båda ser problemet
om civilt överljudsflyg som en fråga
mera om etik än om teknik. Här är
nämligen fyra av världens rikaste länder
i dag inbegripna i den kanske mest
meningslösa tävlingen i flygets historia.
Konkurrensen mellan Concorde i
England och Frankrike, Tu-144 i Sovjetunionen
och Boeing-projektet i Förenta
staterna är lika onödig som den
är dyrbar. Den var lika tom på genomtänkt
planering i starten som den blir
full av obehagliga konsekvenser när
målet är nått.

De här projekten har först och främst
kostat svindlande summor. Man kom -

Ang. den civila överljudstrafiken
mer snart att ha pumpat in mer än 50
miljarder kronor i utvecklingsarbete
och i konstruktion av prototyperna.
Det kan självfallet bara genomföras
med jättelika statsbidrag i alla de fyra
länder som deltar i denna tävling.

Överljudsplanen kommer också att
kosta ofantliga belopp för de flygbolag
som sedan skall inköpa och driva dem.
Man räknar med att priset för ett enda
av de flygplan av Boeing-typ som nu
planeras blir omkring 200 miljoner kronor.
Två exemplar av denna typ innebär
alltså en utgift lika stor som den
samlade svenska u-landshjälpen under
ett år. De bolag som känner sig tvingade
att delta i kapplöpningen av rädsla
för att annars komma efter drabbas
kanske av en ekonomisk kris som bara
kan lösas genom ytterligare statssubventioner.

Och när överljudsplanen väl befinner
sig i luften i reguljär trafik kommer
den andra stora nackdelen att avslöjas
med en förfärande tydlighet inför
miljoner människor. Planen kommer,
var de än färdas, över land och
över vatten, att följas av åskdånsliknande
bullermattor, som var och en
blir mer än 100 kilometer bred. De
kommer att väcka människor och hindra
människor från att somna, de kommer
att störa människor i arbetet, i
hemmet och på fritiden. Överallt och
i varenda punkt där ett överljudsplan
av den här storleken drar fram uppstår
en bang som kan ha högst varierande
styrkegrad, på det sätt som kommunikationsministern
beskrev i sitt anförande.

Har man tur uppfattar man kanske
det här bara som ett nytt buller bland
allt annat buller. Men de flesta kommer
troligen att uppleva det som ett
plötsligt, snabbt övergående åskdån av
obehaglig styrka. Många kommer varje
gång det drar förbi att känna sig plågade
av snabbheten och intensiteten i
denna explosionsliknande störning. En
del kan bli allvarligt skrämda och få
bestående skador.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken

Bullermattan kommer att dra fram
över städer och landsbygd, sjukhus och
ålderdomshem, bostadsområden och
fabrikslokaler. Den kommer att täcka
alltför stora områden för att man skall
kunna flytta bort ifrån dem. Bara om
regeringarna i olika länder ingriper,
kan man förhindra att det civila överljudsflyget
fyller kontinenterna och
världshaven med breda band av fruktansvärt
oväsen.

För vilka människor genomför man
då dessa dyrbara projekt med risker
för väldiga miljöpolitiska skadeverkningar?
Ja, det vet man inte. Det har
inte gjorts några marknadsundersökningar
om behovet av att — troligen
till ett mycket högre pris — färdas två
eller tre gånger snabbare än i dagens
jetplan. På kortare sträckor kan dessa
plan givetvis inte användas. På halvlånga
distanser blir tidsvinsten ytterst
begränsad —■ om överljudstrafik skulle
tillåtas mellan t. ex. London och Aten
skulle själva flygtiden bli nedkortad
med omkring en och en halv timme.

Men den tid som står att vinna på
sådana halvlånga router ligger främst
i att korta ner väntetiden på själva
flygplatsen, att införa snabbare kommunikationer
mellan flygfält och stadscentrum
och att forska och prova fram
de s. k. V/STOL-plan som genom att
bl. a. starta och landa vertikalt kan gå
ner på mycket mindre flygplatser än i
dag betydligt närmare stadscentrum.

Tidsvinsten kan märkas först på de
verkligt långa avstånden mellan kontinenterna.
Över Atlanten kan flygtiden
minska från nuvarande sju timmar till
tre timmar. Men vilka grupper har i
dag behov av en så snabb förflyttning?
Och hur mycket pengar och hur stora
skadeverkningar kan vi godta för att
tillmötesgå önskemål från dem som har
sådana anspråk?

Ja, det märkvärdiga är att fyra av
världens stora nationer tycks vara beredda
att göra ofantliga insatser i kapital
och tekniskt kunnande för att tillfredsställa
just dessa önskemål. I stäl -

let för att satsa mer helhjärtat på forskningen
om ökad flygsäkerhet, i stället
för att pumpa in pengar på de flygplansprojekt
av typ Jumbo-jet som radikalt
skulle minska dagens flygpriser,
i stället för att korta ner väntetid och
restid på marken i samband med flygfärder
satsar man alltså mer och mer
av sina resurser på de överljudsplan
som inga större grupper av resenärer
har bett att få. »Det är en bisarr idé»,
för att citera Eskilstuna-Kuriren, »att
de som har så bråttom genom luften att
de inte ens hinner ta ljudet med sig
skall ha självklar rätt att terrorisera
alla dem som de har under sig genom
att stjälpa ut ett gigantiskt ljudavskräde.
»

Vad kan då Sverige göra i det läge
som uppstått? Först och främst måste
naturligtvis regeringen ta ställning. Det
har den gjort i dag. Och det gläder mig
mycket att kommunikationsministern
delar de värderingar som jag uttryckte
i min interpellation. Vi är överens om
att den tekniska utvecklingen på flygets
område inte får skapa förhållanden
som känns som obehag och plåga
för många människor.

Vi är lika eniga om att Sverige måste
resa bestämda villkor för att tillåta
att överljudsplan passerar vårt territorium.
Herr Palme vill inte godtaga överflygningar
som »medför hälsovådliga
förhållanden t. ex. i form av regelmässiga
sömnstörningar». Det är en utmärkt
precisering — och jag antar att
kommunikationsministern är medveten
om att det troligen innebär att överljudsplan
kommer att förbjudas över
Sverige, åtminstone så länge de flyger
i överljudsfart.

Men nu gäller det också att se till att
just de värderingarna blir grundläggande
för de svenska myndigheter som
kommer i kontakt med problemen kring
det civila överljudsflyget. Herr Palme
försöker i sitt svar ge intryck av att
Sverige varit aktivt och påpassligt i
överljudsfrågan. Den beskrivningen är,
milt talat, missvisande. De svenska

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

myndigheternas agerande under 1960-talet ger i stället bilden av en intressant
planlöshet. Myndigheterna kan delas
in i tre grupper: forskarna vid
flygtekniska försöksanstalten, ämbetsmännen
i luftfartsverket och politikerna
i främst kommunikationsdepartementet.

Forskarna har varit ytterst aktiva
och förutseende på ett beundransvärt
sätt. Ända sedan 1960 har flygtekniska
försöksanstalten publicerat en rad rapporter
som väckt internationell uppmärksamhet.
Dess chef, generaldirektör
Bo Lundberg, har kommit att framstå
som den ledande kritikern i världen
av överljudsprojekten.

Ämbetsmännen har däremot iakttagit
en försiktighet som gränsar till förstelning''.
Luftfartsverket har på regeringens
uppdrag företrätt Sverige i ICAO och
haft tillgång till de svenska forskningsresultaten
om överljudsflyg, men man
har undvikit att göra forskarnas hårda
kritik till sin egen.

Under fem år bär nu ICAO samlat in
material för att bedöma överljudsflygets
verkningar. Det har varit en rent
otrolig segdragning av frågan. Man har
hållit på i ett halvt årtionde och samlat
in papper samtidigt som överljudsprojekten
blivit alltmer avancerade. Man
började när arbetet på Concorde inleddes,
och man skall kanske vara klar med
en slutlig rapport när prototypen av
Concorde redan befinner sig i luften.

De svenska delegaterna vid ICAO har
av allt att döma varken kritiserat förhalningen
eller nämnvärt försökt påverka
arbetet. För två år sedan fick
Sverige tillsammans med andra medlemmar
av ICAO sig tillsänt en sammanställning
av överljudsflygets tekniska
problem. Den var på knappt 30 sidor
— det var vad ICAO hade orkat
med att producera. Man gav medlemsstaterna
nästan ett år på sig att tänka
på saken och komma in med synpunkter.
Sverige lämnade inte något som
helst svar. Trots att ICAO:s promemoria
på flera punkter undervärderade bul -

Ang. den civila överljudstrafiken
lerriskerna och trots att flygtekniska
försöksanstalten hade kritiserat sönder
viktiga delar av den, ville Sverige inte
kommentera skrivelsen.

Politikerna är den tredje gruppen. De
bär iakttagit total tystnad. Det här är
den första debatten i riksdagen i saken.
Ingen som helst aktivitet från kommunikationsdepartementet
finns noterad
före interpellationens framställande.
Ingen kontakt tog man mig veterligt
med flygtekniska försöksanstalten för
att resonera om hur dess forskningsresultat
skulle kunna utnyttjas för politisk
handling på ett internationellt plan.
Av allt att döma har också luftfartsverket
agerat i ICAO i stort sett på egen
hand.

Det här är alltså trekanten av forskare,
ämbetsmän och politiker, hur de
handlat och inte handlat i överljudsfrågan.
Det ger en trist bild av bristande
samordning. Men herr Palme beskriver
den så att frågan har »ägnats en betydande
uppmärksamhet från svensk sida».

Nu gäller det i stället för regeringen
att försöka agera, främst internationellt,
för att medverka till att skadorna av
det civila överljudsflyget begränsas så
mycket som möjligt. Bara på några få
punkter framgår det av interpellationssvaret
hur herr Palme har tänkt sig att
vi skall handla under de båda kommande
åren. Jag tror att vi kan tänka oss
en målsättning för Sveriges agerande på
åtminstone fem områden. Jag vore tacksam
om kommunikationsministern ville
kommentera följande fempunktsprogram.

1) Omedelbar kontakt bör tas med de
övriga nordiska ländernas regeringar
för att uppnå ett enigt uppträdande. Vi
måste sträva efter att kommunikationsministrarna
i Norge, Danmark och Finland
gör en gemensam deklaration som
liknar den som herr Palme har preciserat
i riksdagen i dag. Eftersom ärendet
brådskar i en råd avseenden, hoppas
jag att kommunikationsministern tar
mycket snabb kontakt med sina kolle -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken

ger i de övriga nordiska länderna. År
herr Palme beredd att bekräfta att han
har för avsikt att ta sådana omedelbara
kontakter?

2) Det gäller att skyndsamt föra ut
en eventuell gemensam nordisk ståndpunkt
till andra berörda länder. De fyra
SST-nationerna bör genast få veta att
svenskt territorium inte kommer att få
överflygas, om olägenheter av hälsovådligt
slag blir följden — självfallet vore
det värdefullt om de snart får veta att
samma villkor gäller för hela Norden.
Men också andra länder som har flygbolag,
som redan gjort preliminära beställningar
av överljudsplan, bör så
snabbt som möjligt få veta vår inställning.

Särskilt angeläget vore ett gemensamt
uppträdande från Västtyskland,
Schweiz, Italien och de nordiska länderna.
Om de alla avvisade hälsovådliga
överflygningar, skulle det bli omöjligt
att passera Europa med överljudsplan
som följs av väldiga bullermattor.
SST-tillverkarna får då klarhet om att
de mängder av flyglinjer som binder
samman Europa med någon annan del
av världen eller som bara passerar
Europa är uteslutna för överljudstrafik
i den del som gäller europeiskt territorium.
Den västtyska regeringen har
redan i förbundsdagen gjort ett uttalande
som liknar dagens svenska regeringsdeklaration.

3) Det ICAO-möte 19G8, som skall
behandla överljudsfrågan på grundval
av insamlat material, bör utnyttjas så
mycket som möjligt för att väcka
opinion mot de hotande bullermattorna.
Tillsammans med andra länder bör vi
kunna visa att ICAO:s deklaration 1962
om att civil överljudstrafik inte får orsaka
»oacceptabla förhållanden på
grund av ljudknallen» troligen innebär
att de planerade överljudsplanen inte
får passera några landområden alls.

Hittills här stormakterna haft ett på
tok för stort inflytande i ICAO i den här
frågan och förhalat den år efter år. Nu
är det hög tid att många av de SST-fria

nationerna samlar sig till motstånd. Men
en sådan aktion förutsätter självfallet
intensiva kontakter med andra länders
myndigheter. Och jag vill fråga herr
Palme: Är herr Palme beredd att ge det
svenska luftfartsverket direktiv som gör
att man överger sin försiktighet och före
och under det kommande ICAO-mötet
agerar med en helt annan målmedvetenhet
än hittills?

4) Också övriga internationella organisationer
bör utnyttjas för att väcka
opinion i frågan. OECD och WHO
ligger kanske närmast till hands. Något
men inte mycket har redan gjorts — nu
gäller det att med stor kraft följa upp
de första initiativen. Jag hoppas att
den svenska regeringen ser till att vårt
lands delegater i t. ex. OECD och WHO
stimuleras att på alla tänkbara sätt aktivt
företräda den linje som regeringen
i dag har gjort till sin.

5) Regeringen bör se till att flygtekniska
försöksanstalten i Sverige får ekonomiska
resurser att fullfölja och utvidga
sina forskningar om överljudsflyget.
Det material som generaldirektör Bo
Lundberg har publicerat under årens
lopp har ju väckt stor uppmärksamhet
och uppskattning — men naturligtvis
också irritation bland dem som satsar
pengar och prestige på de här planerna.
Eftersom vi här i Sverige är helt obundna
av de tre SST-projekt, som nu håller
på att förverkligas, har vi alla möjligheter
att bedriva en oberoende forskning.
Vill herr Palme intyga att regeringen
kommer att se till att flygtekniska
försöksanstalten ges sådana ekonomiska
möjligheter att de planerade
forskningsprogrammen kan genomföras? Herr

talman! Det är alltid svårt att
varna för något som inga människor
ännu har lidit av. De som ändå varnar
riskerar alltid att förlora mot dem som
kan dra fram mer handfasta argument:
vi har redan investerat så och så många
miljoner, vi måste ligga främst i den
tekniska utvecklingen, om vårt land tvekar
kommer andra nationer att vinna

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

prestige och värdefull valuta på vår bekostnad.
Så kom överljudsprojekten i
rullning — och stormakterna har sedan
blivit tävlingens och investeringarnas
fångar.

Någon har sagt om överljudsflyget att
det aldrig i transportteknikens historia
har kostat så mycket att vinna så litet i
tid. Det måste vara en plikt för oss i
Sverige att i samverkan med andra länder
vara med och mildra skadeverkningarna.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ahlmark hade uppenbarligen
ingenting i sak att anföra
mot mitt interpellationssvar. För att ändå
få i gång en polemik använde han
sig av två metoder, dels att skylla på att
för litet hade skett tidigare, dels att försöka
säga att den pivot, vid vilket allt
hade rört sig, var den dag då han väckte
en interpellation i första kammaren.
Dessförinnan hade, påstod herr Ahlmark,
ingen aktivitet skett på detta område.

Båda hans påståenden är felaktiga.
Beträffande det sista kan jag bara hänvisa
till att frågan från kommunikationsdepartementets
sida togs upp inom
OECD i november 1966, d. v. s. ganska
lång tid innan herr Ahlmark väckte sin
interpellation, och denna aktion fullföljdes
sedan vid sammanträdet i mars.
— Detta är i och för sig likgiltigheter.

Dessutom har denna fråga av Sverige
tagits upp i de tre internationella sammanhang
där man kan komma fram på
detta område — ICAO, där det var en
gemensam överläggning, i Världshälsoorganisationen
och i OECD. Man kan
naturligtvis säga att vi borde ha drivit
den ännu hårdare i ICAO redan 1962
när frågan kom upp. Men här är det väl
så att herr Ahlmarks eftertanke är mera
värd än världens forskares förutseende.
Vid den tidpunkten förelåg nämligen
ännu inte mer än mycket litet av det
ganska skakande material som har
framkommit om överljudsplanens nega 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

Ang. den civila överljudstrafiken
tiva verkningar. Därför har vi också
kunnat skärpa attityden.

Ett naturligt forum för denna fråga
vore i och för sig ICAO, men herr Ahlmark
har rätt i att stormakternas och
de stora flygbolagens inflytande i ICAO
är så pass stort att det inte alltid är så
lätt att göra sig gällande där. Därför
måste en aktivitet inom ICAO sammankopplas
med en aktivitet på andra håll.
Det är därför vi har tagit upp frågan
inom Världshälsoorganisationen och
inom OECD.

När herr Ahlmark lade fram de fem
punkterna, tänkte jag att det skulle
komma något märkvärdigt, men punkterna
är inte märkvärdiga i och för
sig. Den femte punkten kan jag självfallet
inte gå in på i detta sammanhang,
eftersom det är en budgetfråga som får
diskuteras i sitt sammanhang, d. v. s.
anslagen till flygtekniska försöksanstalten.
De andra punkterna, som berörde
vår internationella aktivitet, har jag i
princip ingenting att invända mot. De
nordiska kommunikationsministrarna
träffas ju ständigt. Vi har redan snuddat
vid detta spörsmål, och efter dagens
regeringsdeklaration blir det självfallet
ett överläggningsämne nästa gång vi
träffas. När jag för några månader sedan
var i Västtyskland, hade jag en
ganska ingående överläggning med min
tyske kollega om överljudsplan. Frågan
är alltså redan väckt. Vi kommer självfallet
på grundval av regeringsdeklarationen
att i ICAO och andra internationella
organ att verka för regeringsdeklarationens
linje.

På en punkt kanske mitt tonläge är
ett annat än herr Ahlmarks. Vi är ju
inte producenter av ifrågavarande
plan, vi är sannolikt inte köpare av
det, vi kommer sannolikt inte att drabbas
av det. Det ger ju anledning till en
viss försiktighet i vårt uppträdande.
Skall vi kunna nå effekt, så bör vi när
vi arbetar på regeringsplanet framför
allt försöka vädja till de berörda parternas
förnuft och eftertanke och inte
använda ett alltför högt uppskruvat ton -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken

läge. Då tror jag inte vi gagnar saken,
utan då låser sig prestigepositionerna
— som det ju här i stor utsträckning är
fråga om.

Det gläder mig att herr Ahlmark tydligen
inte har någonting att invända mot
svaret. Jag kan inte instämma i hans
kritik av det förgångna, men det är ju
i och för sig likgiltigt för dagen. De fem
punkterna, utom den om anslaget som
jag inte kan diskutera, fann jag som sagt
inte märkliga.

Jag vill understryka för kammarens
ledamöter att vi i och med dagens regeringsdeklaration
veterligen har sträckt
oss avsevärt längre än något annat land
i preciseringar beträffande villkoren för
överljudsplan i negativ riktning. Det är
det som är tyngdpunkten i deklarationen.
Därför har vi fått en ganska fast
plattform att stå på när vi också i olika
internationella sammanhang skall agera
i denna fråga.

Herr Ahlmark avslutade sitt anförande
med att säga att det inte är lätt att
varna för någonting som ingen har lidit
av. Detta är inte alldeles riktigt. Man
har faktiskt utfört vissa test med överljudsplan
i Oklahoma City i Förenta
staterna. Efteråt frågade man befolkningen:
Kan ni lära er att leva med
överljudsplan? 73 procent svarade ja,
vilket hälsades som en stor seger för
överljudsplanen — det var ju en klar
majoritet. Jag har dragit den slutsatsen
att för de 27 procent som svarade nej
måste svaret innebära att de hellre
skulle do än utsättas för överljudsplan.
Eftersom knallmattorna är så breda att
de är utomordentligt svåra att undgå
måste dessa 27 procent rimligen tillmätas
en ganska betydande specifik vikt
vid överväganden om överljudsplanens
införande. De test som gjorts i Oklahoma
City har jag tolkat precis tvärtemot
vad man har gjort i en del internationell
debatt.

Detta är en viktig internationell fråga.
Genom den deklaration som vi avgett
i dag tror jag att vi har en ganska

fast grund att stå på för vårt agerande
i framtiden.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Om herr Palme hade
velat vara ännu mera elak mot Oklahoma-proven
finns det mera material
från den undersökningen.

Alla de prov som gjordes i Oklahoma
var prov under dagtid — ingenting
gjordes på natten. Om man dessutom
tittar på vad dessa människor ansåg
om det civila överljudsflyget finner
man att två tredjedelar trodde att civilt
överljudsflyg var nödvändigt för
Förenta staternas välfärd. Av dem som
inte trodde att det var nödvändigt för
Förenta staternas välfärd var det bara
53 procent som ansåg att de kunde leva
tillsammans med det. Varannan människa
i Oklahoma, som hade en rimlig
syn på detta, ansåg alltså inte att han
eller hon kunde leva tillsammans med
det civila överljudsflyget. Vi är alldeles
överens om tolkningen av dessa
prov.

Sedan är jag mycket glad över att
herr Palme försökte säga att det inte var
något nytt i mitt fempunktsprogram,
och att han i stort sett kunde hålla med
om allting utom den sista frågan som
var en budgetfråga, vilken vi kanske
får tillfälle återkomma till. Det betyder
ju att herr Palme kommer att ta omedelbar
kontakt med kommunikationsministrarna
i de övriga nordiska länderna,
att han kommer att informera
både överljudsnationerna och de nationer
som har flygbolag vilka skall
köpa SST-plan om den svenska deklarationen,
att han genom diplomatiska
aktioner kommer att försöka skapa ett
bälte i Europa — Norden, Västtyskland,
Schweiz och Italien — för att få en
barriär för överljudsflyget och att det
kommer att bli en intensiv aktivitet från
svensk och nordisk sida inför nästa års
ICAO-möte. Jag tycker det är glädjande.
Och jag tror inte heller att vi på de här
punkterna för framtida svenskt hand -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

lande kommer att ha särskilt stor skillnad
i åsikter.

Däremot tycker jag att herr Palme
gör ett nästan patetiskt intryck när han
försöker visa hur aktiva de svenska
myndigheterna har varit. Jag känner
inget behov av att göra ett mycket
stort nummer av detta när vi är eniga
om framtiden. Men det är ändå ett faktum
att i ICAO har vi varit praktiskt
taget helt passiva — vi har i stort sett
inte agerat alls i dessa frågor när det
gäller det väsentliga. Vi fick ett papper
från ICAO som vi inbjöds att svara på.
Vi fick ett helt år på oss för att inkomma
med synpunkter. Sveriges delegater
kom inte med något enda svar.

I OECD har vi gjort ett par framstötar
på professor Brohults och Ingeniörsvetenskapsakademiens
initiativ, men vi
vet ännu ingenting om vad som kommer
att hända där. I Världshälsoorganisationen
är, såvitt jag vet, det enda
som har hänt att generaldirektör Engel
i ett tal för två år sedan nämnde saken
med ett par meningar. Därefter har
man inte gjort någonting. Det är inte så
mycket att berömma sig över. Om man
vill ha handling och inser att de krafter
som står emot är utomordentligt
starka räcker det inte med att man
nämner saken vid ett par tillfällen i
en internationell organisation.

Det är också så, herr Palme, att
ICAO-deklarationerna från 1962 innebar
att man inte kunde tillåta överljudsplan
som förorsakade »oacceptabla
förhållanden på grund av ljudknallen».
Men från ICAO:s sida har man
accepterat ständigt högre och högre minimivärden
på vad som skall vara tilllåtet.
Efter några år upptäckte man att
överljudsflyget skulle bli förbjudet, om
den ursprungliga deklarationen fick
gälla. Då sade man att om ljudknallens
intensitet måste hållas så låg, att de som
sover lätt inte blir väckta, så kommer
civil överljudsfart icke att bli praktisk
möjlig. Därefter har man alltså ökat
miniminivån.

Ang. den civila överljudstrafiken

Vad som inträffat är sålunda att man
tagit reda på vilka bullerstörningar
överljudsflyget förorsakar, och sedan
har man satt gränsen ungefär där. I
stället borde man ta reda på vilka bullerstörningar
människorna kan stå ut
med och låta det civila överljudsflyget
anpassa sig därefter.

Herr talman! Det finns de som säger
att det inte går att stoppa den här
trafiken, att man redan investerat alltför
mycket och att alltför mycket nationell
prestige skulle bli kantstött, om
planerna lades på hyllan. Men vad man
kan göra är att begränsa överljudstrafikens
omfång. Det antal plan som skall
byggas är ännu inte bestämt. För Boeing
kan det t. ex. bli ett par hundra eller
ett par tusen. Avgörande är naturligtvis
hur stor efterfrågan blir på överljudsplanen.

Om flygbolagen har anledning tro att
deras plan får passera en rad länder i
överljudsfart med väldiga bangmattor
efter sig, beställer de många plan av
den här typen. Får de däremot veta att
en rad länder överväger att förbjuda
överflygning av sina territorier, om det
medför hälsorisker för ett stort antal
människor, blir de ju mycket mera försiktiga
med att göra beställningar. Antalet
plan som där byggs och som kommer
att flyga blir mycket mindre.

Det vore därför defaitism att tro att
vi står maktlösa inför det miljöhot som
överljudsplanen innebär. Organiserad
internationell samverkan kan tvärtom
begränsa skadeverkningarna högst betydligt.
Maktlösa är vi bara, om vi saknar
viljan och kraften att tillsammans
med andra länder visa att det faktamaterial
vi redan har kan leda till politisk
handling.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Ahlmark sade att
vad som hänt i det förflutna inte är så
viktigt, men ändå ägnade han huvuddelen
av sitt senaste anförande åt att

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. den civila överljudstrafiken
skälla på luftfartsverkets tidigare ställningstaganden.

Jag har inget större behov av att diskutera
detta. Jag vill bara påpeka att
redan 1962 lade den svenske representanten
ner sin röst när ICAO antog resolutionen
om överljudsplan. Den motivering
som den svenske representanten
gav i sin röstförklaring var att ett
godkännande av den resolution som då
förelåg skulle kunna förstås så att inga
invändningar fanns från generalförsamlingens
sida mot tillverkning av supersoniska
plan under förutsättning att vissa
villkor uppfylldes. En sådan inställning
kunde också uppfattas som en uppmuntran
att snarast igångsätta tillverkning
av sådana plan.

Jag vill hävda att det här visserligen
inte berör vare sig herr Ahlmark eller
mig, eftersom vi inte var aktiva alls på
det här området vid den tiden. Men jag
tycker att rätt skall vara rätt och att
de svenska ämbetsmännen, som herr
Ahlmark talade litet föraktfullt om, var
inne på rätt spår på ett tidigt stadium.

Skälet till att jag sade att de fem punkterna
inte var någonting märkvärdigt
var, att de i allt väsentligt hade behandlats
redan i interpellationssvaret. Det
står i interpellationssvaret att vi skall
delge den svenska regeringens uppfattning
till de berörda länderna och att vi
har ständig kontakt med de nordiska
länderna —• en tid möttes kommunikationsministrarna
varje månad. Endast
en definition på begreppet omedelbart
skulle kunna skilja oss åt. Detsamma
gäller om de övriga punkterna. Det behöver
alltså inte på något sätt vara
fråga om en förändring i vår politik.
Det nya är att vi efter de ganska ingående
överväganden och undersökningar
som gjorts har kommit till en ståndpunkt,
som innebär en ganska hård
precisering av de svenska villkoren
för överljudsplan.

Nu skall man naturligtvis aldrig binda
sig och låsa sig för en oförutsebar
framtid. Skulle den tekniska utveck -

lingen gå därhän att olägenheterna kunde
elimineras — en del tror så — har
vi ingen anledning att motsätta oss överljudsplanen.
Yi skall kanske inte arbeta
upp oss i alltför högt tonläge men
sakligt, praktiskt och envetet driva
denna fråga i olika sammanhang.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Min replik kan bli kort.
Jag tror att herr Palme och jag i
stort sett kan vara överens om framtiden.
Jag vill påpeka att min beskrivning
av det förflutna och den svenska
aktiviteten i ICAO naturligtvis är fullständigt
korrekt. Det är väl ändå ingen
hemlighet för herr Palme att det råd
som han fick från de myndigheter som
handlägger kontakterna med ICAO var
dels att man skulle avvisa en särskild
svensk aktion i Europa inom OECD,
dels att man i dagens läge inte skulle
ställa några villkor alls för överljudsflygningar
över Sverige. I båda dessa
fall går herr Palme på en helt annan
linje.

Jag tycker därför att det skulle väcka
litet mera respekt, om herr Palme i stället
för att bli indignerad över min kritik
sade: OK, vi har försummat den här
frågan under 1960-talet, men det skall
bli bättre under den tid som kommer.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Dels tycker jag att det
med de förutsättningar som har förelegat
inte har skett någon försummelse,
dels tycker jag att herr Ahlmark i kammaren
skall koncentrera sig på att diskutera
med mig och inte söka sak med
kommunikationsdepartementet underställda
ämbetsverk.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. utfärdande av föreskrifter rörande
anpassning av byggandet invid allmänna
vägar till bullerstörningar genom
trafiken

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Skårmans
interpellation angående utfärdande
av föreskrifter rörande anpassning
av byggandet invid allmänna vägar till
bullerstörningar genom trafiken, erhöll
ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Skårman har frågat
mig när vissa av en länsstyrelse aviserade
allmänna föreskrifter om skydd
mot buller från starkt trafikerade vägar
kan komma att utfärdas och om detta i
så fall kan ske utan riksdagens hörande.

Störande trafikbuller bar förekommit
långt före motorismens dagar och orsakat
problem. Äldre tiders vagnar med
järnbeslagna hjul och skodda dragare
åstadkom ett intensivt buller när de fördes
fram på städernas smala kullerstensgator.
I bilismens barndom skapade det
ohejdade signalerandet på sina håll ett
slags bullerterror. I våra dagar är det
främst motortrafikens intensitet och
snabbhet samt det stora antalet tunga
fordon som skapar bullerproblem.

Samhällets åtgärder mot vägbullret
har i första hand riktats mot själva bullerkällan.
Signalerandet begränsades
genom de år 1935 införda bestämmelserna
om »tyst trafik», och motorbullret
har man sökt bekämpa bl. a. genom krav
på ljuddämpare på motorfordonen och
på behandling av motorfordonen så att
onödigt buller inte åstadkoms.

Trots detta har bullret på våra gator
och vägar oupphörligt ökat och utgör
nu ett av våra mest svårbemästrade samhällsproblem.
Anledningen härtill är
framför allt motorfordonens ökade antal.

Bullrets karaktär bestäms främst av
fordonens hastighet; vid lägre hastigheter
dominerar motorbullret, vid högre
fastigheter är det friktionen mot väg -

banan och luften som tar över. Som
skydd mot bullret är olika åtgärder
tänkbara. Förutom åtgärder mot själva
bullerkällorna kan man söka med olika
medel avskärma, absorbera eller på annat
sätt hejda ljudet från bullerkällan
till mottagaren. Man kan t. ex. avskärma
bullerkänsliga byggnader genom att intill
de bulleralstrande trafiklederna placera
bebyggelse för mindre bullerkänslig
verksamhet, t. ex. industri, garage,
lager etc. Man kan också avskärma bullret
med hjälp av vallar, murar eller liknande.
Trafikleder kan förläggas i ett
nedsänkt läge, så att slänter och skärningar
ger avskärmande verkan. Byggnader
nära bullerskapande trafikleder
kan disponeras eller tekniskt utformas
så att inomhusbullret i bullerkänsliga
lokaler nedbringas till acceptabel nivå.
Det säkraste skyddet mot trafikbuller är
att skapa tillräckligt stora avstånd mellan
de bullerkänsliga lokalerna och bullerkällorna.
Man kan exempelvis lägga
ut byggnadsfria skyddszoner av tillräcklig
bredd längs de stora trafiklederna.
I alltmer ökad utsträckning beaktas
vid bebyggelseplaneringen bullerstörningarna,
och man söker i planerna
anvisa en sådan markanvändning
och bebyggelseutformning att olägenheter
av trafikbullret undviks inom ekonomiskt
rimliga gränser.

Inom Nordiska kommittén för byggnadsbestämmelser
(NKB) har ett särskilt
utskott under några år penetrerat
hithörande frågor. För ett par månader
sedan avlämnade utskottet en rapport
med förslag till normer — St0j og Byplan,
Praktiske anvisninger. Rapporten
är nu föremål för expertgranskning i
de olika nordiska länderna. Först sedan
denna granskning avslutats kan bedömas
i vad mån förslaget kan bilda underlag
för normer. Den i interpellationen
omnämnda utredningen som nu pågår
inom statens institut för folkhälsan
och statens institut för byggnadsforskning
avser att ge ett mera vetenskapligt
underlag för ett ställningstagande till
bullerfrågan. Utredningen har nu fortskridit
så långt att resultat väntas före -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. utfärdande av föreskrifter rörande anpassning av byggandet invid allmänna
vägar till bullerstörningar genom trafiken

ligga omkring nästa årsskifte. De myndigheter
som sedan inom ramen för
byggnadslagstiftningen och väglagarna
har att omsätta utredningsresultaten till
praktiskt tillämpbara planeringsnormer
behöver därefter tid för sin prövning.
I immissionssakkunnigas nyligen avgivna
betänkande (Immissioner, SOU 1966:
65) har lämnats en redogörelse för bl. a.
trafikbullrets problem och framlagts
förslag till lag om luftförorening, buller
och andra immissioner, som syftar till
att stärka samhällets och de enskildas
möjligheter att komma till rätta med
immissioner av olika slag, däribland
buller, utöver vad i särskilda hänseenden
är föreskrivet i speciallagstiftning.

I fråga om inverkan av bullerbekämpande
åtgärder på enskild rätt torde
gällande lagregler ge ett med hänsyn till
allmänintresset väl avvägt skydd för de
enskilda intressen som berörs. Bl. a.
inträder skyldighet för kommun att inlösa
mark, som i stadsplan utlagts som
skyddsområde utan byggnadsrätt. Anvisningar
om hur stora skyddsområden
som skall läggas ut i planerna är liksom
anvisningar om planstandarder i övrigt
av administrativ karaktär och fordrar
alltså inte riksdagens medverkan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! För svaret på min den
10 mars framställda interpellation ber
jag att få framföra mitt tack till kommunikationsminister
Palme.

Jag får däri en ganska grundlig information
om hur störande buller under
tidernas gång uppkommit. Nu var detta
kanske inte direkt min avsikt, då jag
störde ett strängt upptaget statsråd med
min interpellation. Jag är heller inte
alldeles okunnig på detta område; från
klagomålen av borgarna på Västerlånggatan
över de nattliga färder, som Karl
XIV Johans maka drottning Desirée i
avsaknad av nattsömn företog och vilka
tvingade henne ut till Rosersberg, över
småstadsborgarnas klagomål mot de
första bilarna och utombordsmotorerna,

till de mera avancerade oljud, som jag
såsom ledamot av flygplatsbullerdelegationen
varit i tillfälle att »avnjuta», när
Lansenplanen och Drakarna med sina
nya motorer och pådragna efterbrännkammare
svingat sig upp från de militära
flygfälten. Själv bor jag cirka 70
meter från Europaväg 3 och cirka 5 meter
från en lokal matargata, dock utan
att i vanliga fall bli nämnvärt störd.

Nej, tanken bakom min interpellation
var att få bekräftat, att här har vi inom
en nära framtid att vänta oss klara och
entydiga bestämmelser om hur höga
decibeltal man har skyldighet att tolerera,
liksom förslag till skyddsområden
som i anledning därav måste utläggas. I
hrist på sådana besked har lokala myndigheter
tvingats manövrera på egen
hand och utfärda rådgivande bestämmelser
av den art, som jag givit exempel
på i min interpellation. 150—250
meter på vardera sidan av en väg ger
en för bostadshus död zon på 300—500
meter. Här hindras således glesbebyggelse
och görs intrång på mark, där
vägmyndigheterna förutom själva vägmärken
betalat vägrättsersättning för
0,5—2,0 meter utanför vägslänt eller
dikeskant; detta fastän väglagen inte
medger länsstyrelserna att förbjuda
byggnader annat än inom högst 30 meter
från vägens mitt. Jag har här inte
talat om stadsplanelagd mark, där vissa
förpliktelser inträder för kommunen,
även om också här betydande kostnader
kan orsakas av överdrivet nit, kostnader
som kommunerna får stå för.

På grund av § 90 regeringsformen
kan vi tyvärr inte diskutera konkreta
fall. Av tidsnöd inför stora frågor som
väntar på debatt kan jag heller inte alltför
mycket fördjupa mig i dessa frågor.
Jag väntar mig emellertid bindande
lagstiftning så att lokala myndigheter
inte skall behöva ta till speciell rådgivning
av den art som jag har givit exempel
på och som — det kan vi väl vara
överens om — inte har stöd i gällande
lagstiftning.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Om statliga bidrag eller lån till katastrofdrabbade renägare för inköp av livrenar

Det för mig mest störande i den
»rådgivning» som jag lämnat exempel
på är att enkla och beskedliga människor
finner sig i påfunden medan
andra mera tuffa exploatörer klarar sig.

Jag är fullt på det klara med bullerproblemet,
även med dess relativitet.
Min interpellation vill ha fram legala
normer som riksdagen måste få ta ställning
till då de kan ha mycket stor betydelse
ekonomiskt både för samhället
och för den enskilde. Jag vill ha likhet
inför lagen, och jag vill ha något så när
ensartade bestämmelser mellan olika
delar av riket. Att dessa inte kan ligga
på det exemplifierade exemplets normer
tar jag för givet, ty därmed skulle
man ju odugligförklara så gott som alla
stora städer och tätorter. Sådana bestämmelser
skall således inte vara lokala,
personligt eller subjektivt utformade
utan objektiva och generella.

Med den programförklaring jag här
har gjort kan jag givetvis inte vara särskilt
nöjd med det i övrigt mycket trevliga
svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Låt mig till en början
erkänna min underlägsenhet när det
gäller de historiska beskrivningarna av
bullret. Exemplet med drottning Desideria
var slagkraftigare än de exempel
jag gav.

Beträffande den aktuella delen kan
jag inte inse att de utfärdade cirkulären
eller motsvarande skulle strida mot gällande
lag eftersom gällande lag är så
pass allmänt formulerad.

Ärenden av detta slag kan ju bli föremål
för överklagande i det konkreta fallet.
Jag skall inte förlänga debatten men
vill ändå nämna att vi har haft åtskilliga
sådana konkreta fall uppe till slutlig
prövning i kommunikationsdepartementet.
I dessa fall har bullersynpunkten
varit den avgörande. Jag vill gärna
betyga för herr Skärman att vi vid departementets
prövning av ärendena allmänt
sett har strävat mot en skärpning

av kravet på skyddszoner ur bullersynpunkt.
En sådan sak kan självfallet inte
genomföras på en gång över hela landet,
men det är mot framtiden vi skall se.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om statliga bidrag eller lån till katastrofdrabbade
renägare för inköp av
livrenar

Ordet gavs därpå till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som förklarat sig ämna
vid detta sammanträde besvara herr
Wanhainens interpellation om statliga
bidrag eller lån till katastrofdrabbade
renägare för inköp av livrenar, och nu
anförde:

Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat om jag ämnar vidta åtgärder för
att hjälpa de katastrofdrabbade renägarna
genom statliga bidrag eller lån
för inköp av livrenar.

Som svar på herr Wanhainens fråga
vill jag erinra om att Kungl. Maj:t redan
låtit vidta en rad åtgärder för att
bistå de drabbade renägarna. Sålunda
bemyndigades länsstyrelsen i Norrbottens
län den 20 januari i år att inom en
ram av 400 000 kronor utlämna lån och
bidrag för att förhindra katastrofskador
bland renar under vintern 1966/67.
Kungl. Maj:t har vidare nyligen anvisat
ytterligare 725 000 kronor för bidrag
till renfoder m. m.

Genom de hjälpaktioner länsstyrelsen
i Norrbottens län härigenom i samarbete
med arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit har skadeverkningarna kunnat
begränsas avsevärt. Enligt vad jag inhämtat
har minskningen av renstammen
genomsnittligt sett varit relativt
måttlig. Enskilda renägare kan dock ha
gjort betydande förluster. Länsstyrelsen
i Norrbottens län överväger för närvarande
olika åtgärder för att förbättra
samernas försörjningsmöjligheter.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Om det skulle visa sig erforderligt
med ytterligare stöd på grund av de inträffade
skadorna är jag beredd att ta
upp denna fråga till prövning.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag betecknar svaret såsom
positivt.

Statsrådet redovisar i sitt svar en
rad åtgärder som vidtagits för att förhindra
katastrof för renägarna genom
att renarna dör svältdöden. Jag tror mig
kunna uttala samtliga berörda renägares
tacksamhet för de vidtagna åtgärderna
från myndigheternas och inte
minst från statsrådets sida.

Vintern 1935—1936 var ett katastrofår
för renägarna, liksom även förra
året. Man kan konstatera att samhällets
åtgärder nu varit av en helt annan omfattning
och innebär helt andra ekonomiska
insatser än vid det tidigare
tillfället. Om man hade kunnat förutse
den svåra vintern och sätta in åtgärderna
i ett tidigare skede, hade möjligen
fler renar kunnat räddas. Detta
lyckades nu inte beroende på att ingen
kunde förutse hurudan vintern skulle
bli.

Trots de åtgärder som vidtagits är
förlusterna för enskilda renägare sannolikt
stora, enligt uppgifter ända upp
till 60—70 procent av reninnehavet för
en del renägare. För att dessa drabbade
renägare skall kunna fortsätta att försörja
sig och sina familjer genom renskötsel
måste de ha möjlighet att inköpa
livdjur för att återställa renhjordens
produktion. Många kanske ställer
frågan varifrån man skall kunna inköpa
dessa livdjur när renstammen så
kraftigt har reducerats. Det kan därför
upplysas att hela renskötselområdet ej
berörts av katastrofen. I norra Finland
lär t. ex. samma svårigheter som i Norrbotten
ej ha förekommit.

Det finns således möjligheter till en

komplettering av renhjordarna genom
inköp av livdjur. Problemet är dock att
många av de renägare som drabbats av
katastrofen ej har erforderligt kapital
för investering i livdjursköp. I detta
sammanhang bör samhället träda till
med bidrag eller lån. Med det positiva
svar jag fått av statsrådet hoppas jag
att denna fråga skall lösas genom den
av jordbruksministern utlovade prövningen.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 114—116, andra
lagutskottets utlåtanden nr 43 och
47, tredje lagutskottets utlåtanden nr
38, 41 och 44—47 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34.

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner angående dels bildande
av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom
näringslivet, dels vissa författningsändringar
i samband därmed, jämte av
propositionerna föranledda motioner.

I detta utlåtande hade bankoutskottet
behandlat två Kungl. Maj :ts propositioner,
vilka jämte därav föranledda
motioner helt eller delvis hänvisats till
utskottet.

I propositionen nr 56, dagtecknad
den 10 mars 1967, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bland annat

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett stat -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 450 miljoner kronor
för bolagets förpliktelser.

Såvitt propositionen avsåge ytterligare
ett däri framlagt förslag, angående
anslag till teckning av aktier i bolaget,
hade den hänvisats till statsutskottet.

Det statliga finansieringsinstitut i
form av ett kreditaktiebolag, som föreslagits
bliva inrättat, skulle hava till
uppgift att bidraga till finansiering av
sådana investeringsprojekt inom näringslivet,
som inriktades på rationalisering,
strukturanpassning och utveckling.
Det egna kapitalet hade vid bolagets
bildande föreslagits uppgå till 500
miljoner kronor. Härav borde 450 miljoner
kronor utgöra aktiekapital och
50 miljoner kronor tillföras reservfonden.

I propositionen nr 102, dagtecknad
den 31 mars 1967, hade Kungl. Maj:t
vidare, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och av lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

2) lag angående ändrad lydelse av
274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse;

3) förordning om ändring i reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning; 4)

förordning om ändrad lydelse av
9 § reglementet den 26 maj 1961 (nr
265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder;

5) förordning om ändrad lydelse av
2 § reglementet den 25 maj 1962 (nr
401) angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassornas fonder för

den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen; samt

6) förordning angående ändrad lydelse
av 42 § förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

De i denna proposition föreslagna
författningsändringarna stode till sin
huvudsakliga del i samband med det
i propositionen nr 56 framlagda förslaget
om inrättande av ett statligt kreditaktiebolag.
Sålunda hade föreslagits att
det statliga kreditaktiebolaget, som avsåges
heta Sveriges investeringsbank
AB, skulle få rätt att använda ordet
»bank» i sin firma. Dessutom hade föreslagits
ändring i placeringsbestämmelserna
för bland annat allmänna
pensionsfonden och försäkringsbolagen
för att möjliggöra placering av obligationer
in. m., som investeringsbanken
utgåve eller utbjöde.

I anledning av propositionen nr 56
hade väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna nr
1:766, av herrar Axel Andersson och
Bengtson, samt nr II: 955, av herrar
Hedlund och Ohlin, vari bland annat
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte

A. 1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet enligt i
motionerna angivna grunder;

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 425 miljoner kronor för
bolagets förpliktelser;

B. 1. hemställa i skrivelse till Kungl.
Maj :t, att Kungl. Maj :t måtte för förbättring
av kreditmöjligheterna för
mindre och medelstora företag upptaga
förhandlingar med delägarna i AB
Industrikredit och AB Företagskredit
om fördubbling av aktiekapitalen i
dessa institut för utökning av kreditgivningskapaciteten
samt om andra åtgärder,
som i enlighet med vad i motionerna
anförts kunde effektivisera
institutens kreditgivning;

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelser
å 12 000 000 kronor respektive
6 000 000 kronor att utöver tidigare förbindelser
ingå i AB Industrikredits och
AB Företagskredits garantifonder;

D. 1. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till 1968 års riksdag
angående

a) en sådan utformning av kreditgivningen
för särskilt riskfyllda och långsiktiga
investeringar i näringslivet, att
ekonomisk maktkoncentration och monopol
så långt möjligt kunde undvikas,
innebärande att undersökningen finge
omfatta såväl möjligheterna av sådana
ändringar i gällande bestämmelser, att
nya enskilda kreditinstitut kunde etableras
i konkurrens med en under statens
medverkan inrättad investeringsbank,
som möjligheten av en investeringsbank,
som vilade på delägarskap
mellan staten och nuvarande kreditinstitut; b)

en liberalisering av gällande bestämmelser dels

i syfte att öka kreditinstitutens
långfristiga kreditgivningskapacitet,
exempelvis genom större möjligheter
att ianspråktaga AP-medel,

dels i syfte att förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter
såväl genom kreditinstituten som
via företagarföreningarna enligt i motionerna
angivna grunder;

c) grunddragen i de politiska åtgärder,
som behövdes för att öka den
samlade kapitaltillgången i landet, i
landet, i första hand genom stimulans
av enskilt sparande;

d) behovet av ökad självfinansiering
i olika företagstyper i enlighet med vad
i motionerna angivits;

2) de likalydande motionerna nr
1: 767, av herr Holmberg in. fl., och
II: 954, av herr Bohman in. fl., vari
bland annat anhållits, att riksdagen
måtte

I. avslå Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 56 om inrättande av en
statlig investeringsbank;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga
1967 års höstriksdag förslag om ändringar
i banklagen in fl. författningar,
avseende främst

dels — i syfte att över huvud taget
få en bättre fungerande kapitalmarknad
-—

a) medgivande för affärsbankerna
att temporärt innehava aktier för att
kunna fungera såsom emissionsinstitut,

b) en översyn av säkerhetsbestämmelserna
i syfte att medgiva en friare
säkerhetsprövning med större tyngd
på företagsekonomiska överväganden
rörande företags räntabilitet och allmänna
ekonomiska bärkraft, och

c) ett avskaffande av emissionskontrollen
;

dels — i syfte att skapa legala förutsättningar
för inrättande av ett enskilt
refinansieringsinstitut, i motionerna
kallat Nåringskredit —

a) vidgning av den fastslagna inlåningsrätten
så att tillskotten till ett nytt
kapitalmarknadsinstitut ej måtte inskränka
bankernas möjlighet att i
önskvärd grad emottaga allmänhetens
kassamedel, och

b) komplettering av bestämmelserna
med avseende på banks rätt att giva
bunden utlåning;

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
en översyn beträffande exportkreditfinansieringen
i vad avsåge såväl
internationell ram och formella regler
som tillämpade arbetsformer;

IV. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att AB Industrikredits och AB Företagskredits
kreditgivningsförmåga
borde underlättas;

VI. b) på kapitalbudgeten för budgetåret
1967/68 till Stiftelsen för industriell
forskning och industriellt utvecklingsarbete
(SIFU) anvisa ett in -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

vesteringsanslag av 100 000 000 kronor;
samt

VII. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

3) de likalydande motionerna nr
1:768, av herr Werner, och 11:956, av
herr Hermansson m. fl., vari föreslagits
att riksdagen skulle bifalla propositionen
nr 56 under hänsynstagande
till vad i motionerna anförts; samt

4) motionen 11:957, av herr Ståhl,
vari yrkats,

dels att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en precisering av
den tilltänkta investeringsbankens
funktioner på kreditmarknaden och
om en utredning rörande samordningen
mellan investeringsbankens verksamhet
och den ordinarie bankverksamheten,
varvid särskilt genom underhandlingar
med affärsbankerna förutsättningar
skulle skapas för att dessa
skulle kunna ingå som delägare och
medverkande i investeringsbanken, och

dels att propositionen nr 56 i avbidan
på resultatet av den föreslagna utredningen
skulle bordläggas till årets höstriksdag.

I anledning av propositionen nr 102
hade väckts

1) de likalydande motionerna nr
1:824, av herr Holmberg m. fl., och
II: 1028, av herr Bohman in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle

dels avslå Kungl. Maj :ts förslag i
propositionen nr 102 till

a) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse,

b) lag angående ändrad lydelse av
274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse,

c) förordning om ändrad lydelse av
9 § reglementet den 26 maj 1961 (nr
265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder,

d) förordning om ändrad lydelse av
2 § reglementet den 25 maj 1962 (nr
401) angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassornas fonder för

inrättande av en statlig investeringsbank
den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen,

e) förordning angående ändrad lydelse
av 42 § förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
;

dels antaga förslaget till förordning
om ändring i reglementet den 28 maj
1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med den ändringen,
att 12 § punkten 3 beliölle sin
nuvarande lydelse;

2) de likalydande motionerna nr
1:825, av herrar Lundström och Torsten
Andersson, samt nr 11:1029, av
herr Gustavsson i Alvesta och herr
Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 102 måtte besluta
ej företaga någon ändring av
274 § punkt 2 i lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 957, såvitt den avsåge uppskov
till höstsessionen med behandlingen av
propositionen nr 56;

B. att motionerna I: 766 och II: 955,
såvitt de avsåge utredning angående
behovet av ökad självfinansiering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionerna 1:766 och 11:955,
såvitt de avsåge utredning i syfte att
öka kreditinstitutens långfristiga kreditgivningskapacitet
och förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge författningsändringar
i syfte att åstadkomma en bättre fungerande
kapitalmarknad, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:766 och 11:955
samt 1:767 och 11:954, samtliga såvitt
de avsåge AB Industrikredit och AB Företagskredit,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

F. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge översyn av exportkreditfinansieringen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:766 och 11:955,
såvitt de avsåge utredning angående
politiska åtgärder i syfte att öka kapitaltillgången,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge författningsändringar
i syfte att skapa legala förutsättningar
för inrättande av ett enskilt refinansieringsinstitut,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge inrättande av en stiftelse
för industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. I. att riksdagen med bifall till propositionen
nr 56, såvitt nu vore i fråga,
och med avslag på motionerna
I: 766 och II: 955 samt I: 767 och
II: 954, samtliga såvitt nu vore i fråga,
måtte

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet enligt
de grunder som utskottet i utlåtandet
angivit,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 450 miljoner kronor
för bolagets förpliktelser,

samt

att motionerna 1:768 och 11:956, såvitt
de icke besvarats genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:766 och 11:955,
såvitt de avsåge utredning rörande utformning
av kreditgivningen för särskilt
riksfyllda och långfristiga investeringar
i näringslivet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 957, såvitt den
icke behandlats under punkten A ovan,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 824 och II: 1028 samt I: 825
och II: 1029 måtte bifalla propositionen
nr 102;

L. att motionerna 1:767 och 11:954,
i den mån de, såvitt de hänvisats till
bankoutskottet, icke behandlats ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. vid utskottets hemställan under B,

a) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Börjesson i Glömminge
och Hy Itänder, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 766 och II: 955, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående behovet av
ökad självfinansiering i olika företagstyper
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

b) av herrar Åkerlund, Enarsson och
Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits;

2. vid utskottets hemställan under C,

a) av herrar Nils Theodor Larsson,

Stefanson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 766 och
11:955, såvitt nu vore i fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam parlamentarisk utredning
och förslag till 1968 års riksdag angående
en liberalisering av gällande
bestämmelser i syfte att dels öka kreditinstitutens
långfristiga kreditgivningskapacitet,
dels förbättra företa -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

gens långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter
enligt av reservanterna angivna
grunder;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

3. vid utskottets hemställan under D,

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 767
och II: 954, såvitt nu vore i fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i syfte att
åstadkomma en bättre fungerande kapitalmarknad
förelägga 1967 års höstriksdag
förslag om författningsändringar
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

4. vid utskottets hemställan under E,

av herrar Åkerlund, Nils Theodor

Larsson, Enarsson, Stefanson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Hyltander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under E hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt nu vore i fråga,
och i anledning jämväl av motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu vore
i fråga, måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte upptaga
förhandlingar med delägarna i AB Industrikredit
och AB Företagskredit om
fördubbling av aktiekapitalen i dessa
institut för utökning av kreditgivningskapaciteten
och om andra åtgärder,
som i enlighet med vad reservanterna
anfört kunde effektivisera institutens
kreditgivning,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelser
på 12 miljoner kronor respektive
6 miljoner kronor att utöver
tidigare förbindelser ingå i AB Industrikredits
och AB Företagskredits garantifonder; -

5. vid utskottets hemställan under F,
av herrar Åkerlund, Nils Theodor

Larsson, Enarsson, Stefanson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Hyltander, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under F
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 767 och II: 954, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av exportkreditfinansieringen i enlighet
med vad reservanterna anfört;

6. vid utskottets hemställan under G,

a) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under G hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 766 och II: 955,
såvitt nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
parlamentarisk utredning och förslag
till 1968 års riksdag angående
grunddragen i de politiska åtgärder,
som behövdes för att öka den samlade
kapitaltillgången i landet, i första hand
genom stimulans av enskilt sparande;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka dock ej antytt sin mening;

7. vid utskottets hemställan under H,
av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 767
och II: 954, såvitt nu vore i fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte i syfte att
skapa legala förutsättningar för inrättande
av ett enskilt refinansieringsinstitut
förelägga 1967 års höstriksdag
förslag om författningsändringar i enlighet
med vad reservanterna anfört;

8. vid utskottets hemställan under J,
av herrar Åkerlund, Enarsson och

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under J hemställa, att
riksdagen med hifall till motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu vore i fråga,
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga åtgärder för inrättande av en
stiftelse för industriell forskning och
industriellt utvecklingsarbete i enlighet
med vad reservanterna anfört;

9. vid utskottets hemställan under K,

a) av herrar Åkerlund, Enarsson
och Regnéll, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under K I och K IV
hemställa,

K. I. att riksdagen med bifall till motionerna
1:767 och 11:954, såvitt nu
vore i fråga, måtte med avslag på motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt gällde
där under punkterna A. 1 och A. 3
föreslagna bemyndiganden, samt motionerna
1:768 och 11:956 avslå propositionen
nr 56;

K. IV. att riksdagen måtte

dels i anledning av propositionen nr
102, såvitt nu vore i fråga, och motionerna
I: 824 och II: 1028, såvitt nu vore
i fråga, för sin del antaga det förslag
till förordning om ändring i reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning,
vilket såsom bilaga 1 fogats till utlåtandet,

dels i övrigt avslå propositionen nr
102 och finna motionerna 1:825 och
11:1029 härigenom besvarade;

b) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Börjesson i Glömminge
och Hyllander vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
K I, K II och K IV hemställa,

K. I. att riksdagen i anledning av
propositionen nr 56, såvitt nu vore i
fråga, måtte med bifall till motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt nu vore i frå -

ga, och med avslag på motionerna I:
767 och 11:954, punkten I,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet enligt
de grunder, som reservanterna angivit,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 425 miljoner kronor
för bolagets förpliktelser,
samt

att motionerna I: 768 och II: 956, såvitt
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

K. II. att riksdagen med bifall till
motionerna I: 766 och II: 955, såvitt
nu vore i fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
parlamentarisk utredning och förslag
till 1968 års riksdag angående utformningen
av kreditgivningen för särskilt
riskfyllda och långsiktiga investeringar
i näringslivet i enlighet med vad reservanterna
anfört;

K. IV. att riksdagen med bifall till
propositionen nr 102, utom i vad den
avsåge ändrad lydelse av 274 § 2 mom.
lagen om försäkringsrörelse, och med
avslag på motionerna 1:824 och II:
1028, utom i vad de avsåge nu nämnda
författningsrum, måtte

dels med bifall till motionerna I: 825
och II: 1029 för sin del antaga det förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse, vilket såsom
bilaga 2 fogats till utlåtandet samt
finna motionerna 1:824 och II: 1028, i
vad de avsåge 274 § 2 mom. nämnda
lag, härigenom besvarade,

dels antaga övriga vid propositionen
fogade författningsförslag;

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden av herrar Nils
Theodor Larsson, Stefanson, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Hy Itänder

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

1. angående behovet av kapital för
projekt av långsiktig, forskningskrävande
och produktutvecklande karaktär;
samt

2. angående i utlåtandet behandlade
frågor i allmänhet.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att vid
överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras statsutskottets
utlåtande nr 111 och bevillningsutskottets
betänkande nr 48. Yrkanden
i anledning av sistnämnda betänkande
skulle dock, fortsatte herr
andre vice talmannen, framställas först
sedan respektive betänkande föredragits.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I första delen av sina
memoarer berättar bankiren Olof Aschberg
om hur han med stöd av Landsorganisationens
ordförande Herman
Lindqvist och andra spetsar i Landsorganisationen
och socialdemokratiska
partiet startade arbetarrörelsens första
bank, Nya banken, för att, som Olof
Aschberg säger, småfolkets och arbetarnas
insatta sparmedel skulle användas
för sådana intressen som gagnade
småfolket och arbetarklassen. Det var
i maj 1912 som Kungl. Maj:t gav oktroj
åt Nya banken, utan att — som det heter
i bankoutskottets här föreliggande
betänkande —• häns3''n togs »till koncentrationstendenser
inom banksektorn».
Borgarsamhället på sin tid sade
inte nej till en arbetarbank, men arbetarregeringen
i dag säger nej till en
borgarbank.

Olof Aschberg fortsätter sin skildring
på följande avslöjande sätt: »Yi kunde
emellertid inte leva på skillnaden mellan
in- och utlåningsräntan, vi måste
vid sidan av den reguljära bankverksamheten
göra affärer för att få kostnaderna
täckta, en metod som gav anledning
till häftig kritik från bl. a.
bankinspektionen.» Sådana är hans ord.

Nya banken blev därmed en investeringsbank.
Efter att ha överlevt första
världskriget försvann banken strax efter
dess slut. Tiden för riskbetonade
investeringar var över.

Den läxa socialdemokraterna den
gången lärde har suttit i under nära 59
år, tills nu den Wickmanska banken för
investeringar i näringslivet i dag skall
beslutas av riksdagen.

Jag har, herr talman, inledningsvis
velat bringa i erinran detta experiment
på bankområdet för att kammarens ledamöter
skall veta att socialdemokraterna
redan i liten skala med egna medel
prövat vad de nu med statens medel
u. p. a. i jätteformat vill upprepa, jag
förmodar i den nog så ovissa förhoppningen
att det skall gå bättre denna
gång.

Jag skall nu övergå till att granska
detta senaste socialiseringsprojekt, detta
nya utslag av den statliga företagarlus*
ten som fortsättning på det statliga bevakningsbolaget,
aktiebolaget Durox
och många andra socialiseringsframstötar.
Ty det är ändå just det som det
är frågan om: att sträcka ut statens
hand över viktiga delar av näringslivet.

Knappast något annat institut än ett
sådant som har staten som huvudman
och garant kan fullfölja uppgiften att
tillgodose föreliggande kreditbehov,
sägs det i propositionen. Det är det som
skulle bevisas och som enligt högeq)artiets
mening alls icke har bevisats. Vi
gör tvärtom gällande att nuvarande enskilda
kreditväsen liksom hittills är
i stånd att lösa uppkommande finansieringsproblem
för sunda och lönsamma
företag. Att det privata kreditväsendet
liksom allting annat i näringslivet
behöver kompletteras och vidareutvecklas
är självklart, och att därvid lagstiftningsregler
kan behöva reformeras
och politiken på området behöva omläggas
eller ändras tar vi i beaktande
med våra alternativa förslag. Men det
är inte detsamma som att staten skall
tillåtas att överta uppgifter, som enskilt
näringsliv och enskilda finansinstitut

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

liar alla förutsättningar att sköta mycket
bättre än staten.

Det är därför jag med stort beklagande
nödgas konstatera att de båda övriga
borgerliga partierna inte är på samma
motståndslinje mot socialiseringspolitiken
som högerpartiet är. Mittenpartierna
accepterar en investeringsbank
med statens medverkan nu omedelbart.
Det är ytterligt beklagligt, men det är
ett faktum.

Vi har i vårt land under sistförflutna
10 månader upplevt en från utlandet
härrörande konjunkturavmattning, som
visserligen är svag i jämförelse med
många tidigare avmattningar men som
ändå träffar ett överkänsligt svenskt
näringsliv onödigt hårt.

När den socialdemokratiska regeringen
sökt efter botemedel häremot har
den pekat på förment organisatoriska
brister i finansapparaten. Enligt vår
mening är det dock hos en felaktig ekonomisk
politik man skall lägga ansvaret,
om människorna uppfattar saken så
att det skulle vara brist på finansiella
resurser, brist på pengar, på kredit och
kapital. Man återställer icke en lönsamhet,
som gått förlorad, med kredit.
Man ersätter icke ett avskräckt sparande
med kredit. Man får icke risktagande
med kredit. Riskera andras pengar är
inte att ta risk. Bristen på lönsamhet
sammanhänger med att produktens
styckekostnad överstiger dess pris, bristen
på sparande på det ständigt fallande
penningvärdet och den högt uppdrivna
beskattningen på sparavkastningen,
bristen på riskvilligt kapital därutöver
på bl. a. den nyligen införda kapitalvinstbeskattningen
— allt detta är utslag
av den förda ekonomiska politiken.

Pressad av lika högröstade som osakkunniga
vänsterelement kan den nuvarande
regeringen beklagligtvis inte hålla
sin politik så moderat att den kan
låta bli ingrepp i socialiserande riktning
i näringslivets organisation. Det
är en allvarlig utveckling vi nu är inne
i när vi på område efter område av
samhällslivet glider åt vänster.

Det förslag om ett statligt kreditaktiebolag
som riksdagen i dag skall besluta
om har som känt är icke föregåtts
av sådan noggrann utredning och prövning
som brukar känneteckna viktiga
förslag i vårt land.

Jag vill erinra något om gången av
detta ärende. Denna ger ett bestående
intryck av panikartad behandling. Först
i slutet av förra året kom rykten i svang
om att något var i görningen. I statsverkspropositionen
föreslogs en näringspolitisk
fond. Strax efteråt ändrades
denna propå till förslag om ett statligt
kreditaktiebolag, sedan den s. k. Kraghska
utredningen framlagts. Detta skedde
på basis av två kortfattade promemorior
som inte hade stöd i förslag av den
Kraghska utredningen om institutionella
förändringar i kreditmarknadens
organisation. Varken en näringspolitisk
fond eller ett statligt kreditaktiebolag
finns ens omnämnda i den utredningen.
Denna antyder andra lösningar för kanalisering
av AP-medel till bankerna.
Remissbehandlingen fick som enda underlag
de tvenne promemoriorna men
inte Kraghs utredning.

Två månader efter riksdagens sammankomst
i januari presenterades en
proposition. Sammanlagda tiden för beredning
av detta viktiga ärende kan inte
ha uppgått till ens tre månader. En
grundlig prövning av propositionen på
utskottsplanet i riksdagen har förhindrats.
Begärda föredragningar i bankoutskottet
har voterats ned.

En sak kan slås fast med nithaminare.
Det är en himmelsvid skillnad
mellan det sätt, varpå allmänna pensionsreformen
förbereddes med två stora
parlamentariska utredningar och en
folkomröstning, och det hastverk som
riksdagen nu presenterats. Jag jämför
med allmänna pensionsreformen på den
grund att regeringens talesmän själva
vid olika tillfällen gjort jämförelser mellan
dessa båda förslag, t. ex. statsminister
Erlander i andra kammaren på remissdebattens
sista dag.

För att motivera det hastigt påkomna

Torsdagen den 18 maj 1907

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

förslaget om det statliga kreditaktiebolaget
har storvulna historiska perspektiv
lagts på det enskilda svenska näringslivets
utveckling. Det är i själva verket
ett högt beröm som utdelas åt ett i propagandan
ofta missfirmat enskilt företagarsystem.
Vi tackar men står undrande
inför detta starka betonande av
en just nu aktuell strukturomvandling,
som påstås vara så intensiv och angelägen
att staten måste få vara med i dess
finansiering.

Det är ett utmärkande drag för ett näringsliv
på enskild grund att det alltid
befinner sig i omvandling. Den fria liberala
marknadsekonomin skiljer sig
från den statsdirigerade och reglerade
planekonomin genom sin förmåga till
strukturomvandling. Om man går till
historiens vittnesbörd får man detta
bestyrkt. Men det är en ständigt skeende
process, och som vi ser saken på
vårt håll är det våldsamma överdrifter
i propositionens bedömning av strukturförändringen
och dennas krav på finansieringsapparaten.
På mig verkar
det som om författaren skulle ha stirrat
sig blind på och låtit sig fascineras av
statistiska jämförelser från tidpunkt till
tidpunkt med överhoppande av mellanliggande
tidrymd så till den grad att
han förlorat blicken för att den dynamiska
utvecklingen ägt rum successivt
i tidskrävande förlopp. Finansieringen
av näringslivets fortsatta utveckling
bjuder enligt vår mening inte problem
av den art som regeringen vill göra gällande.
Fn fri, flexibel och mångsidig
kreditmarknad, organiserad på privat
grund, är fullt i stånd att lösa de finansieringsproblem
som även en snabb
strukturomvandling — snabbare och
mer omfattande än den nu pågående —
kan föranleda. Har man inte tänkt på
att i utlandet, t. ex. i Förenta staterna,
strukturförändringar av långt större omfattning
och en helt annan storleksordning
äger rum med stöd av en privat,
enskild finansapparat, som dessutom i
vissa hänseenden är sämre organiserad
enligt min mening än vår genom sin

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

lokalstatliga bundenhet? Det är inte på
organisationen som det är så stora fel
som på regeringens ekonomiska politik
och i vissa fall gällande lagstiftning.
Den privata organisationen av finansväsendet
kan anpassa sig till nya uppgifter,
och vi föreslår också åtgärder
för att underlätta en sådan anpassning.
Jag skall strax återkomma därtill.

Som särskilda motiv för ett statligt
kreditaktiebolag har anförts att finansieringsinsatser
i det enskilda fallet
kan bli mycket stora. Vad regeringen
därvid har i tankarna är nogsamt fördolt
för riksdag och allmänhet. Skall vi
ta detta på allvar, måste det vara fråga
om så stora saker att något liknande
hittills icke skådats i vårt land. Något
enda exempel har nämligen icke av socialdemokraterna
åberopats för att något
seriöst investeringsprojekt på grund
av sin storlek icke kommit till stånd
med hittillsvarande finansieringsapparat.
Ändå har det rört sig om projekt i
halvmiljardklassen och mer. Vad är det
för seriösa projekt som skulle ta det
statliga kreditaktiebolagets hela aktiekapital
i anspråk och som regeringen
har i tankarna? Kunde riksdagen inte i
dag få åtminstone en antydan därom?
Vår bedömning av förslaget skulle inte
kunna undgå att ta intryck av sakliga
informationer därom.

Enligt vår mening bör man inte bortse
från att de små och medelstora företagen
i vårt land svarar för större delen
av produktion och sysselsättning. Ju
mer de stora projekten prioriteras, desto
mindre medel står till förfogande för
det stora antalet mindre men kanske
lönsammare och utvecklingsbara företag.

Det har också antytts i propositionen
och utskottsmajoritetens skrivning, att
ett samspel skulle underlättas mellan
statens styrande verksamhet och det
statliga kreditbolagets låneverksamhet.
Det är dunkelt tal, men enligt vår mening
bör finansieringen av de statliga
företagens riskfyllda objekt prövas och
beslutas av riksdagen och inte flyttas

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

över till det statliga kreditbolagets slutna
direktionsrum.

Enligt högerpartiets mening gagnas
inte det fria svenska näringslivet av att
staten sträcker ut sin makt över delar
av kreditväsendet. Vi yrkar därför avslag
på Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 56, och jag ber att få yrka bifall
till reservation 9 a vid bankoutskottets
hemställan under punkten K i förevarande
utlåtande.

Vi har i stället i detta sammanhang
aktualiserat, i något större skala, förslag
och tankar som redan tidigare i flera
år väckts motionsledes i riksdagen,
t. ex. om de s. k. återlånen, och diskuterats
i den offentliga debatten, t. ex.
om inrättande av nya finansieringsinstitut.
Vi föreslår att riksdagen skriver till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag
till sådana författningsändringar på vissa
punkter att legala förutsättningar skapas
för att inrätta ett enskilt återfinansieringsinstitut
i stället för det statliga
kreditaktiebolaget. Det är vårt alternativ
till socialiseringsprojektet. Vi har
gett det arbetsnamnet Näringskredit. Jag
skall söka att i korta drag beskriva dess
uppbyggnad och arbetssätt.

1) Affärsbankerna inklusive Sveriges
kreditbank och Sparbankernas bank
skulle tillskjuta grundkapital och garantikapital.

2) Ytterligare medel skulle anskaffas
genom upplåning mot negociabla fordringsbevis
till sex gånger grund- och
garantikapitalets storlek på den allmänna
marknaden.

3) AP-fonden, affärsbankerna, sparbankerna,
försäkringsbolagen och allmänheten
tänkes köpa Näringskredits
fordringsbevis.

4) Affärsbankerna blir Näringskredits
låntagare genom återfinansiering av
såväl stora som små kreditbehov, vilka
av olika skäl är svåra att tillgodose genom
direkt placering på marknaden,
särskilt den långa.

5) Kreditbedömningen ligger decentraliserat
i affärsbankerna.

6) Bankerna svarar med sitt namn

för återbetalning av återfinansierade
lån i Näringskredit på i princip liknande
sätt som för lån erhållna i riksbanken.

7) Återfinansierade lån får löpa för
samma tid som motsvarande utlåning.

8) Statliga företag jämställs med privata.

9) Näringskredits upplåningsbevis får
anses bliva fondgilla enligt nu gällande
bestämmelser för t. ex. försäkringsbolag
och AP-fonden.

10) Näringskredits storlek får anpassas
till marknadens förmåga att i fri
konkurrens absorbera dess olika upplåningsbevis.
De växer alltså harmoniskt
in i en vidgande marknad.

11) Riksbanken bestämmer enligt
riksdagens direktiv kreditpolitiken.

Utskottsmajoriteten säger att legala
förutsättningar för att bilda enskilda
kreditaktiebolag redan nu existerar. På
papperet är detta riktigt, men när exempelvis
Handelsbanken för några år
sedan ansökte om att få bilda ett dylikt
bolag, beviljade regeringen det inte.
Vad som begärs från vårt håll är två
specificerade saker på det rättsliga
området. Banklagens begränsning av
inlåningsrätten behöver för det första
vidgas, så att tillskott till ett nytt
kapitalmarknadsinstitut från bankernas
sida inte reducerar rätten att ta emot
allmänhetens kassamedel. För det andra
behöver en komplettering ske av banklagens
bestämmelser beträffande rätten
att ge bunden utlåning på sådant sätt
att utlåning, som refinansieras i Näringskredit
på samma sätt som görs i
fråga om återlånen, läggs utanför den
begränsning som gäller för annan bankverksamhet.
Utskottsmajoritetens polemik
mot vår begäran i detta hänseende,
med hänvisning till den ökade men icke
i anspråk tagna rätten att ge bunden
utlåning, är en ren missuppfattning av
vad vi begärt.

Ett privat återfinansieringsinstitut är
enligt vår mening vida att föredra framför
ett statligt kreditaktiebolag, eftersom
nuvarande kreditmekanism då i

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

princip förblir oförändrad och affärsbankernas
kreditbedömningsresurser
kan utnyttjas som hittills. Den sakkunskap
som finns samlad blir då bäst utnyttjad.
Det är nog en orealistisk uppfattning
att det statliga kreditaktiebolaget
skulle kunna, som det heter i propositionen,
repliera på kreditinstituten
för sin egen mångmiljardverksamhet.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation
7 vid utskottets hemställan under
H, vilken tillsammans med reservation
9 anger vårt kreditpolitiska alternativ
till regeringspartiets och mittenpartiernas
delsocialistiska framstöt.

Jag skall också mera kortfattat redogöra
för de övriga reservationer som
avgivits från vårt håll. Andra talare
från högerpartiet kommer att mer ingående
behandla vissa av dessa reservationer.

Det råder enighet i bedömningen om
att näringslivets självfinansiering gått
tillbaka, likaså om att företagens investeringsvilja
kan hämmas av en alltför
låg självfinansieringsgrad. Däremot
går meningarna isär om hur det problemet
skall lösas. Vi delar utskottsmajoritetens
uppfattning att det i första
hand är den internationella konjunkturutvecklingen
som avgör om ökade bruttovinster
skall uppkomma i företagen.
Emellertid kan enligt vår mening en
hel del göras på skatteområdet. Vi har
därför redan i motioner begärt förslag
till årets höstriksdag, t. ex. om mervärdeskatt,
sänkta marginalskatter, bättre
avskrivningsmöjligheter, fullständigare
resultatutjämning m. m. •— något
som majoriteten motsätter sig eller fördröjer.
Vad utskottsmajorileten säger
om att självfinansieringen skulle vara
ogynnsam för löntagarna finner vi vara
absurt. Vi är övertygade om att de anställda
väl förstår fördelarna av att ha
tillgång till de modernaste arbetsredskap
som finns att få. Finansiellt starka
företag är första och främsta försvarslinjen
för trygghet i anställningen. Regeringspartiet
underskattar löntagarnas
intelligens, det är min tro.

Mittenpartierna vill ha en utredning
till 1968 års riksdag om behovet av ökad
självfinansiering. Då vi anser att det
är åtgärder som behövs och inte utredningar
och det är klart vad som kan
göras, anser vi oss inte böra biträda
utredningsyrkandet, som vi närmast
uppfattar som en försvagning av vår
hållning om vi skulle biträda detsamma.
Vi biträder alltså utskottets hemställan
under B men icke dess motivering. Jag
yrkar med detta bifall till reservation
nr 1 b.

Beträffande utskottets hemställan under
C har herr Enarsson och jag avgivit
en blank reservation, betecknad 2 b.
Mittenpartierna önskar även här en
parlamentarisk utredning och förslag
till 1968 års riksdag om liberalisering
av gällande bestämmelser för att öka
kreditinstitutens långfristiga kreditgivningskapacitet
och förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter.
Enligt vår mening skulle tillgodoseende
av det syfte det här gäller inverka
menligt på tillgången på kort och
medellång kredit, som det framför allt
är bankernas sak att förmedla, medan
hypoteksinstituten redan har möjlighet
att ge långfristig kredit.

I nuvarande läge är det enligt vår
mening viktigare att tillse att den korta
och medellånga krediten inte onödigtvis
reduceras. Vi instämmer emellertid
i mittenpartiernas uppfattning att
något mindre rigorösa krav på realsäkerhet
är motiverade. Då vår syn på
denna fråga redovisas i reservationen
till utskottets hemställan under D, har
vi nöjt oss med en blank reservation vid
denna hemställan under C. Vi har alltså
inget annat yrkande än utskottets.

Reservation nr 3, som är en högerreservation,
begär författningsändringar
till årets höstriksdag i syfte att få en
bättre fungerande kapitalmarknad. Vi
önskar få rätt för bankerna att biträda
företagen vid utplacering av aktier, med
rätt för bankerna till temporärt innehav
av aktier, vilket nu är förbjudet utom
i vissa undantagsfall. Vi önskar också

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

en översyn av bankernas säkerhetsbestämmelser
— som jag nyss nämnde —
samt att emissionskontrollen avskaffas.
Jag yrkar bifall till reservation nr 3.

Reservation nr 4 vid utskottets hemställan
under E är en gemensam borgerlig
reservation till förmån för en fördubbling
av Industrikredits och Företagskredits
aktiekapital och garantiförbindelser.
Det är för att underlätta de
mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning.

Även reservation nr 5 vid F är en
gemensam borgerlig reservation och går
ut på en begäran om översyn av exportkreditfinansieringen.

Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 4 och 5.

Vid utskottets hemställan under G har
herr Enarsson och jag en blank reservation.

Mittenpartierna önskar här en parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående grunddragen
i de politiska åtgärder som behövs för
att öka den samlade kapitaltillgången i
landet i första hand genom stimulans
av enskilt sparande. Självfallet biträder
vi helhjärtat syftet att stimulera enskilt
sparande, men även i detta fall anser vi
det vara att försvaga vår ställning om
vi skulle krypa bakom en utredning i
stället för att kräva åtgärder för att stimulera
sparandet.

Vi har vid årets riksdag i ett flertal
reservationer till bevillningsutskottets
betänkanden påyrkat omedelbara åtgärder
för att stimulera enskilt sparande,
och vi avser att återkomma med dessa
eller liknande krav vid första läglighet.
Vi önskar därför inte binda oss vid
ett utredningskrav. Vi har heller inget
annat yrkande än utskottet.

Vad slutligen gäller reservation 8 vid
utskottets hemställan under J avser den
en begäran att riksdagen fattar principbeslut
om inrättande av en stiftelse för
industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete med ett anslag av
100 miljoner kronor. En närmare redogörelse
för vår syn på denna fråga kom -

mer att lämnas av en annan representant
för högerpartiet, varför jag kan
nöja mig med att yrka bifall till reservation
8.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Ett av motiven för regeringens
förslag till en investeringsbank
är den situation som vårt näringsliv råkat
i och som i slutet av förra året och
början av detta tog sig uttryck i ökade
driftsinskränkningar och nedläggande
av företag. De svårigheter som vissa
branscher, t. ex. textil- och skobranscherna,
haft att brottas med under en
följd av år har trängt upp i industribranscher
som är av väsentlig betydelse
för vår export och vårt lands ekonomi.

Socialdemokraterna påstår att orsakerna
till dessa svårigheter är att näringslivet
inte klarar den strukturrationalisering
som är erforderlig för att företagen
skall bli slagkraftiga på den internationella
marknaden. De skyller
dessutom på den internationella konjunkturen.
Nu måste staten träda in,
menar man, med sin hjälpande hand.
Vi måste i denna situation skapa trygghet
för sysselsättningen, säger regeringen,
och härför behövs nya former för
kapitalets fördelning. Regeringen försöker
skyla över bristerna i sin egen
ekonomiska politik med nya improviserade
åtgärder.

Låt mig först, herr talman, framhålla
att svårigheterna inom arbetslivet i dag
inte i första hand beror på de internationella
konjunkturerna, även om de
spelar en roll. Svårigheterna inom näringslivet
beror i hög grad på den ekonomiska
politik som förts av regeringen
— en politik som medverkat till att
kostnadsnivån pressats upp och lönsamheten
för företagen minskat. Möjligheterna
att spara i företagen har väsentligt
minskat under den socialdemokratiska
regeringens maktinnehav. Självfinansieringsgraden
har alldeles särskilt
minskat under hela 1960-talet, och den
nedgången fortsätter.

Torsdagen den 18 maj 19G7

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Den föränderliga värld vi lever i ställer
stora anspråk på företagen. De måste
för att kunna följa med i den tekniska
utvecklingen snabbt kunna ställa om
sina produktionsmedel till rationellare
teknik. De måste snabbt fånga upp de
nya möjligheter till avsättning av sina
produkter som uppstår genom nya behov
och önskemål hos kunderna och
till de förutsättningar som nya marknader
ger. Dessa stora krav på omställning
och anpassning motiverar även en
hög ekonomisk beredskap inom företagen.
Ett företag som tror och vill satsa
på en ny teknik, en ny vara eller nya
marknadsmöjligheter måste i regel,
även om beslutet underbyggts av erforderliga
utredningar, ta betydande risker.
Det hör till en progressiv företagaranda.
En sådan progressiv företagaranda,
som är en förutsättning för en
gynnsam utveckling av vårt näringsliv,
stimuleras av en god tillgång på eget
kapital i företaget. Den främjas av en
tillräckligt hög självfinansieringsgrad,
men företagen drar sig i det längsta för
att göra mer eller mindre ovissa förändringar
i produktionen och satsa på nya
investeringar med lånat kapital. Även
av den anledningen är en hög självfinansieringsgrad
en produktionsfrämjande
faktor. Det har varit en medveten
politik från regeringens sida att tvinga
ut överskotten ur företagen för att göra
dem mera beroende av lånefinansiering.
Genom att sedan med olika medel dirigera
kapitalströmmarna får regeringen
ett fastare grepp om näringslivet. Även
i propositionen om investeringsbanken

— liksom i bankoutskottets utlåtande

— uttrycker socialdemokraterna ett
motstånd mot ökad lönsamhet och därmed
en ökad självfinansieringsgrad i
företagen, och det är beklagligt. Som
skäl mot ökad självfinansiering anger
utskottsmajoriteten bl. a. att kreditpolitiken
har större möjligheter att påverka
investeringsutvecklingen vid en låg
självfinansieringsgrad och en hög externfinansiering.
Jag tror att detta argument
är väsentligt för socialdemokra -

terna. Deras åstundan att dirigera kapitalet
och därmed även styra näringslivets
investeringar är för dem ett argument
för minskat sparande i företagen.

Också ett flertal remissinstanser som
yttrat sig över regeringens promemorior
om investeringsbanken har hävdat
att en förskjutning från självfinansiering
till finansiering med lånade medel
måste skada investeringsviljan. Så har
t. ex. Sparbanksföreningen framhållit
att fortsatt nedgång i självfinansieringsgraden
med all säkerhet skulle innebära
en minskad benägenhet till investeringar
inom näringslivet. Detta måste i
särskilt hög grad, säger föreningen, gälla
de slag av investeringar som avses
med regeringsförslaget, exempelvis investeringar
i utvecklingsarbete, där den
förväntade avkastningen kan ligga i en
avlägsen framtid och även vara förhållandevis
osäker. Det är uppenbart att de
svårigheter som näringslivet nu brottas
med, svårigheter som tar sig uttryck i
driftsinskränkningar och företagsnedläggelser
och i otrygghet inom arbetslivet,
beror på minskad lönsamhet, minskade
möjligheter till sparande i företagen.
Yi anser från folkpartihåll att kravet
på trygghet för den anställde å ena
sidan och en låg lönsamhet och därmed
otillräckliga möjligheter att spara i företagen
å andra sidan inte går ihop.
Ekonomiskt stabila företag är en säker
front mot otrygghet i arbetslivet.

Mittenpartierna har föreslagit en rad
åtgärder för att främja sparandet i företagen.
Yi har gång på gång yrkat på en
reformering av vårt skattesystem som
främjar arbetsvilja och sparande. Vår
indirekta beskattning, vår omsättningsskatt
och våra punktskatter, missgynnar
näringslivets konkurrensförmåga i
förhållande till utlandet, och det är angeläget
att även denna gång framhålla
att vi kräver en allmän skattereform, innebärande
en omläggning av den indirekta
beskattningen till mervärdeskatt,
sänkning av marginalskatten och sänkt
inkomstskatt för lägre inkomster. En så -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

dan reformering av vårt skattesystem
skulle stimulera arbetsviljan och individuella
produktionsinsatser.

Andra åtgärder på skatteområdet för
att förbättra näringslivets självfinansiering
är ökade möjligheter till resultatutjämning
vid beskattning, förbättrade
avskrivningsmöjligheter t. ex. på fastigheter
som ingår i rörelsen och på maskiner
och verktyg.

En orsak till den minskade lönsamheten
och otillräckliga konkurrensförmåga
är inflationen. Här har vårt land
under de senaste åren intagit en tätplats
bland industriländerna. Kampen
mot penningvärdeförsämringen måste
skärpas kraftigt. En effektivare stabiliseringspolitik
är en förutsättning för ett
ökat sparande, såväl enskilt som inom
företagen. Det svenska näringslivets
konkurrensförmåga och därmed även
tryggheten till arbete är i högsta grad
beroende av att politiken inriktas på
att hålla inflationen i schack.

Mittenpartiernas krav på en mera aktiv
näringspolitik har också under en
lång följd av år innefattat en förbättrad
kreditförsörjning för näringslivet.
Den avtagande lönsamheten och den
minskade självfinansieringen inom företagen
tillsammans med de ökade investeringar
som den tekniska utvecklingen
kräver ställer i dag helt andra och
större anspråk på vår lånemarknad än
bara för några år sedan. Därtill kommer
att AP-fonderna får en allt större dominans
för kreditförsörjningen. Vi har
vid flerfaldiga tillfällen framhållit att
trygghet inom näringslivet och trygghet
för sysselsättningen kräver att vi
har en kreditmarknad som anpassas till
utvecklingen både i fråga om behov av
kapital och i fråga om inriktning av
de investeringar som måste göras men
även när det gäller kapitaltillflödet och
kapitalmarknadens struktur.

Vi menar att vår lånemarknad är alltför
hårt bunden i stela former, vilka
har tillkommit i en tid då helt andra
anspråk ställdes på kreditförsörjningen
och då vi inte hade det tillflöde till kre -

ditmarknaden som vi har i dag. Jag
tänker då speciellt på AP-fonderna. En
mera effektivt fungerande kreditmarknad
bör kunna uppnås genom en liberalisering
av bestämmelserna i vår banklag.
Bl. a. bör kreditinstituten ges möjligbeter
att bevilja lån med mindre
stränga krav på realsäkerheter än för
närvarande. Kreditbedömningen bör i
större utsträckning ta hänsyn till företagens
lönsamhet och framtidsmöjligheter.
Det finns visserligen redan nu
möjligheter för kreditinstituten att ge
s. k. förtroendelån men i begränsad
omfattning. Om kreditinstituten mera
kunde satsa på företagens duglighet, på
goda idéer och på gynnsamma framtidsprognoser,
skulle detta främja näringslivets
utveckling. Det är också
önskvärt att kreditinstituten får större
möjligheter att bevilja långfristiga tidsbundna
lån, som ger företagen bättre
förutsättningar att planera sin investeringsverksamhet
på lång sikt. Även i
det avseendet har förbättringar skett
under de senaste åren, men vi anser
inte åtgärderna tillräckliga.

Framför allt har vi framhållit hutviktigt
det är att åstadkomma nya vägar
för en kanalisering av AP-fondernas
växande resurser ut till företagen. Vidgade
möjligheter för kreditinstituten till
upplåning i AP-fonderna är ett sätt som
bör prövas. Den goda spridning över
landet som bankernas kontorsnät har
samt den värdefulla kännedom och erfarenhet
om näringslivet på det lokala
planet som finns inom kreditsystemet
borde kunna utnyttjas bättre för att styra
AP-medlen till värdefulla företag,
både stora och små. Det bör finnas metoder
som ger en effektiv fördelning av
kreditresurserna med en garanti för att
AP-medlen garanteras riskfrihet i placeringarna.

Näringslivet har vid upprepade tillfällen
framfört önskemål om bättre
möjligheter till en modernisering av
lånemarknaden. Några av bankföreningens
förslag har genomförts, men andra
av oppositionspartierna och näringsli -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

vet föreslagna åtgärder för att åstadkomma
en effektivare kreditmarknad
har regeringen tyvärr inte brytt sig om.
Det är först nu när de oroande tendenserna
i svensk ekonomi med driftinskränkningar
och företagsnedläggelser
har blivit allt allvarligare som regeringen
mycket brådstörtat funnit sig nödsakad
att föreslå åtgärder för att underlätta
näringslivets kreditförsörjning.
Först presenterades med några få rader
förslaget till en investeringsfond i statsverkspropositionen.
Detta förslag avlöstes
några få veckor senare av ett
föga utarbetat förslag till en investeringsbank.

Det som oppositionen framför allt
har kritiserat, liksom de remissinstanser
som har yttrat sig över promemoriorna
om investeringsbanken, är ju tillkomsten
av regeringens förslag. Här
har regeringen helt avvikit från gängse
praxis inom svenskt demokratiskt liv.
De frågeställningar som ligger till grund
för bankförslaget borde naturligtvis ha
blivit belysta i en parlamentarisk utredning,
vilken hade kunnat tillgodogöra
sig de erfarenheter och den expertis
som finns inom näringslivet och
kreditväsendet. Det är anmärkningsvärt
att regeringen på ett för vår ekonomiska
tillväxt så viktigt område som
när det gäller näringslivets kreditförsörjning
helt har litat på departementstjänstemännens
kunnande och åsikter
och isolerat förberedelsearbetet från de
erfarenheter och kunskaper som finns
ute i samhällslivet i övrigt.

Det var ju inte ens meningen att departementets
förslag skulle gå ut på remiss
till näringslivets organisationer.
Detta skedde först efter påtryckning
från oppositionen och näringslivet, och
när förslaget sedan presenterades gjordes
det i tvenne promemorior som utsattes
för en mycket skarp kritik. Av
17 remissinstanser ansåg 13 att dessa
promemorior inte kunde utgöra underlag
för beslut om en investeringsbank.
Av de fyra instanser som accepterade
promemoriorna anförde tre på olika

punkter kritik mot materialets knapphändighet.

Knappast någonting i det stora problemkomplex
som regeringens förslag
omsluter kan sägas vara tillfredsställande
utrett. Förslaget innehåller inga
uppgifter om den tilltänkta investeringsbankens
organisation och arbetssätt.
Det enda som kortfattat angives är
låneverksamhetens inriktning och i allmänna
ordalag hur styrelsen skall vara
sammansatt. I verkligheten begär regeringen
en fullmakt in blanco att utforma
ett statligt institut helt efter eget
önskemål.

Mittenpartierna har vänt sig mot de
risker för maktkoncentration som en
bank av föreslagen typ innebär. Vi har
också vänt oss mot att banken skall ha
rätt till aktieförvärv; detta skulle kunna
utnyttjas för statligt inköp av företag
och således för direkt socialisering.

I propositionen hävdar statsrådet
Wickman att en statlig investeringsbank
inte leder till ökad maktkoncentration
utan tvärtom tillför marknaden ett balanserande
element. Det måste betyda
att investeringsbanken även skall kunna
konkurrera med affärsbankerna. Låt
mig då först säga att när det gäller
affärsbankernas del av kreditmarknaden
äger ju staten en storbank som
torde utgöra en betydande konkurrensfaktor.
Den verksamhet som utövas av
sparbankerna, postbanken och kreditinstitut
i övrigt förtjänar också att nämnas
då man bedömer konkurrenssituationen,
liksom att kreditmarknadsutredningen
— som beräknas vara färdig
med sitt arbete i år — har till uppgift
att belysa kreditmarknadens struktur
och avgränsningsproblem. Det är väl
denna utrednings uppgift att även föreslå
åtgärder för en balanserad konkurrens
på kreditmarknaden.

Vi finner det uppenbart att en helstatlig
investeringsbank som skall vara
allenarådande över de stora investeringsklumparna,
för att citera mittenpartiernas
motion, innebär en total
maktkoncentration på detta område.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

I sin motion, liksom i reservation 9 b,
har mittenpartierna yrkat på en skyndsam
parlamentarisk utredning och förslag
till 1968 års riksdag angående utformningen
av kreditgivningen för särskilt
riskfyllda och långsiktiga investeringar
i näringslivet. Det är bl. a. nödvändigt
att i en sådan utredning belysa
följande frågor:

Hur stort är behovet av långsiktig
och riskbärande kreditgivning inom
olika delar av näringslivet och i olika
typer av företag?

Hur skall en investeringsbank vara
organiserad mera i detalj för att möta
de lånebehov, som det kan ankomma på
den att tillgodose, och vilka riktlinjer
skall gälla för bankens placeringspolitik? Vi

menar att utredningen skall ha till
huvuduppgift att finna en utformning
av ifrågavarande kreditgivningsverksamhet
som så långt det är möjligt undviker
maktkoncentration och därmed
förenade risker för maktmissbruk. I reservationen
visas på olika vägar för en
sådan lösning. Man kan tänka sig inrättandet
av nya enskilda kreditinstitut
som kan konkurrera med en investeringsbank
upprättad under statlig medverkan.

Om den saken säger utskottet på sid.
22 i utlåtandet att rättsliga förutsättningar
för en sådan åtgärd redan nu föreligger.
Ja, visst finns det väl rättsliga
förutsättningar att starta kreditinstitut
med bankinspektionens medgivande;
men det finns icke rättsliga förutsättningar
att starta ett institut som på
samma villkor konkurrerar med en statlig
investeringsbank av den utformning
regeringen föreslagit. Ett privat kreditinstitut
är underkastat banklagens bestämmelser
om säkerheter och har således
inte den frihet i kreditbedömning
och beträffande långivningens långfristighet,
som den föreslagna investeringsbanken
avses få. Det är inte fråga om
konkurrens på lika villkor.

Ett alternativ som herr Kollberg föreslagit
i sin reservation i riksbanksfull -

mäktige och som herr Ståhl tagit upp i
en motion i andra kammaren är ett kreditinstitut
som grundar sig på delägarskap
mellan staten och kreditmarknaden,
t. ex. samma form som AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Den
ekonomiska intressegemenskap mellan
staten och kreditväsendet som en sådan
lösning skulle innebära skulle tillföra
den nya kreditgivningen den erfarenhet
och det kunnande om företagen och deras
kreditbehov som finns inom näringslivet.
Den skulle också bättre än
ett helstatligt institut ge möjligheter till
en koordinering mellan det nya institutets
stora krediter för mera riskbetonade
investeringar och utvecklingsprojekt
å den ena sidan och bankernas konventionella
lån för t. ex. rörelsekrediter å
den andra. Även det alternativet bör
utredas varvid näringslivets och bankernas
intresse för en aktiv medverkan
bör undersökas. Även frågan om ett
refinansieringsinstitut av den art som
föreslås i högermotionerna kan övervägas.

En viktig fråga för utredningen bör
vara hur en statsgaranti skall utformas
för att täcka de risker som kan uppstå
med den mera riskbetonade inriktning
som även de av oss föreslagna alternativa
instituten kan komma att få.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen
och den minskade lönsamheten
gör det enligt vår mening angeläget att
skapa nya kreditgivningsmöjligheter i
projekt av långsiktig och riskbärande
karaktär. I mittenpartiernas motion
framhålles att den akuta situationen
inom näringslivet och på arbetsmarknaden
motiverar omedelbara åtgärder.
Därför, menar vi, bör en bank nu inrättas
som successivt kan inpassa sin verksamhet
på kreditmarknaden. Under tiden
som banken utvecklas bör frågan
om dess permanenta utformning efter de
riktlinjer som tidigare här har angivits
utredas, liksom även frågan om andra
former på kreditmarknaden som är avsedda
att främja näringslivets kapitalförsörjning.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Vi föreslår en bank med ett aktiekapital
på 425 miljoner kronor och en reservfond
på 45 miljoner kronor. För
ändamålet bör således anvisas ett investeringsanslag
på 470 miljoner kronor.
Fullmäktige i riksgäldskontoret bör bemyndigas
att ikläda staten en garanti
intill ett belopp av 425 miljoner kronor
för bolagets förpliktelser.

Vi anser att det för det första årets
verksamhet, som det nu är aktuellt att
dra upp riktlinjerna för, torde vara tillräckligt
att medge en så stor upplåningsrätt
för investeringsbanken att
dess totala utlåningskapacitet blir 1,5
miljard kronor. Banken bör stå under
tillsyn av bankinspektionen. Banken
skall inte ha rätt att förvärva aktier,
och verksamheten skall ha en samhällsekonomisk
och affärsmässig inriktning.
Banken skall ha till syfte att medverka
till en långsiktig höjning av produktiviteten
inom näringslivet. Någon subventionering
skall ej få förekomma. Det nya
kreditinstitutet skall kunna ge ett lån
utan alltför stränga krav på formella
säkerheter, men s. k. blancokrediter
skall dock inte få beviljas till högre
belopp än hälften av bankens aktiekapital.
Banken skall kunna medverka
till emissioner på samma villkor som
gäller för andra kreditinstitut. Avgörande
för bankens medverkan i viss långivning
skall vara bedömningen av
projektens art, inte företagens storleksordning.
Utvecklingskraftiga mindre
och medelstora företag skall således få
nytta av den nya banken på samma villkor
som större företag. Vi finner det
naturligtvis angeläget att ett gott samarbete
kommer till stånd mellan staten,
näringslivet och kreditmarknaden i den
nya banken, och därför är det av stor
vikt att representanter för arbetsmarknad
och näringsliv och kreditväsende
ingår i den nya bankens styrelse.

Herr talman! Det är alldeles klart att
utvecklingen inom näringslivet och
strukturomvandlingen i framtiden kommer
att drabba många enskilda personer
liksom nu är fallet. Det finns många

aktuella exempel som visar att strukturomvandlingen
inom många branscher
leder till friställande av arbetskraft.

Vi anser fördenskull att det är nödvändigt
att satsa på arbetsmarknadspolitiken.
Detta kommer en annan representant
för folkpartiet senare att tala
om. Vi anser det också nödvändigt att,
samtidigt som nya vägar för kapitalförsörjningen
skapas, också tillse att människorna
i största möjliga utsträckning
får sysselsättning på de orter och platser
där företag läggs ned.

Det är nödvändigt att understryka angelägenheten
av att näringslivets strukturomvandling
kan genomföras utan att
vissa områden i vårt land drabbas av
sysselsättningssvårigheter. Företagsnedläggelser
kan leda till att orter och
bygder med god tillgång till bostäder,
skolor och serviceanläggningar förlorar
det ekonomiska underlag som behövs
för denna servicens fortbestånd.

Strukturpolitiken måste därför enligt
vår mening kombineras och samordnas
med en aktiv lokaliseringspolitik.
Det är uppenbart att de medel som
nu ställs till lokaliseringspolitikens förfogande
är otillräckliga. Det är nödvändigt
att förslag om utvidgning av totalramen
för lokaliseringslån och för investeringsbidrag
framläggs snarast möjligt
och senast till innevarande års höstriksdag.

Herr talman! Låt mig slutligen säga
några ord om de mindre och medelstora
företagens situation i dagens näringsliv.

Det är anmärkningsvärt att man i
den ekonomiska debatten kring investeringsbanken
nästan enbart har talat om
stora företag och oftast glömt de mindre
och medelstora, som dock gör en betydande
insats i en modern industristats
ekonomiska liv. Man gör sig skyldig
till en felaktig generalisering när
man ofta sätter likhetstecken mellan
stordrift och lönsamhet och mellan
mindre företag och orationell drift. Den
tendens till gigantomani som präglar
den ekonomiska debatten i vårt land

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

medför en undervärdering av de små
enheternas konkurrenskraft.

I dag svarar i vårt land de mindre
företagen med under 50 anställda per
enhet för ungefär 30 procent av produktionen
inom industri och hantverk. Det
är en siffra som korresponderar väl med
näringsstrukturen i de stora industristaterna,
t. ex. USA och Västtyskland.

En bearbetning av statistiska centralbyråns
industristatistik visar att effektivitetsökningen
inom de mindre företagen
under tioårsperioden 1954—1964
var procentuellt starkare än inom övriga
grupper. Det finns naturligtvis
fortfarande utrymme för väsentliga produktionshöjningar,
men detta förutsätter
att en investeringsfrekvens som
präglat tidigare år kan upprätthållas
även i fortsättningen. Undersökningar
visar även att lönsamheten inte avviker
särskilt mycket mellan olika grupper
av företag, t. ex. mellan stora och små
enheter.

Det är nödvändigt att de mindre och
medelstora företagen får en kapitalförsörjning
som motsvarar deras produktionsinsats.
Så är inte fallet just nu. Statistiken
visar att den totala utlåningen
till mindre och medelstora företag inom
industrin år 1965 uppgick till 1,9 miljard
kronor eller 15 procent av den
tolala utlåningen till industrin i vårt
land. Samtidigt svarar de mindre och
medelstora företagen för 22 procent av
hela produktionens förädlingsvärde.

Det föreligger således en disproportion
mellan kreditflödet till dessa företag
och deras produktiva insatser. Denna
disproportion kan i kronor uppskattas
till ungefär en miljard.

I mittenpartimotionen liksom i reservation
4 har framhållits att de mindre
och medelstora företagens investeringsbehov
måste beaktas inom såväl den
nya kreditgivningsformen som den kreditgivning
vilken är särskilt inriktad
på dessa företag. AD Industrikredits och
AB Företagskredits utlåningskapacitet
bör ökas genom en fördubbling av aktiekapitalet,
och dessutom bör företa -

gareföreningarnas utlåningsmöjligheter
ökas väsentligt. I motionen har föreslagits
att sex miljoner kronor reserveras
för en fördubbling av ifrågavarande
kreditinstituts aktiekapital och 24 miljoner
kronor anslås till hantverks- och
industrilånefonden, varur företagareföreningarna
får sin upplåning att sedan
fördelas bland de mindre företagen.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationerna 1 a, 2 a, 4,
5, 6 a och 9 b.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Den investeringsbank
som vi diskuterar i dag kan ju komma
att bli ett institut av mycket stor betydelse
i svenskt näringsliv. Vi vet inte
så mycket om det nu, men vi kan nog
våga en gissning i den riktningen. Fakta
omkring detta ärende är relativt
sparsamma, och ämnet är inte av så
stort omfång, så vi kan få lyssna till
många upprepningar i dagens debatt.

Vi i mittenpartierna är fullt eniga om
linjerna, och med den utomordentligt
fullständiga redovisning som herr Stefanson
nyss har lämnat kan jag för min
del vara desto mera kortfattad. Men
även jag kommer naturligtvis tillbaka
till ett mycket centralt ämne i denna
debatt, och det är självfinansieringen.
Från slutet av andra världskriget — i
mitten av 1940-talet — fram till början
av 1960-talet ägde en mycket snabb utbyggnad
och rationalisering rum i det
svenska näringslivet. Denna gynnsamma
utveckling grundade sig inte minst
på de möjligheter till självfinansiering
som företagen då hade. Självfinansieringen
i sin tur byggde i hög grad på
den generösa avskrivningspolitik som
statsmakterna godtog under denna tid,
liksom också på ett över huvud taget
mycket mera näringsvänligt politiskt
ekonomiskt klimat än det nuvarande.

Perioden är slut sedan några år
tillbaka. Möjligheterna till självfinansie -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

ring är praktiskt taget utplånade. De är
i varje fall numera mycket små. Intresset
för risktagande och utvecklingsarbete
har därigenom försvagats i mycket
hög grad. Bilden är i dag en helt
annan än för några år sedan. Den karakteriseras
av permitteringar och företagsavvecklingar
i olika former. Bilden
har drag av misströstan och resignation
inför något som synes många omöjligt.
Regeringen talar om strukturrationaliseringen.
Visst har vad som sker
inom näringslivet i dag drag av strukturrationalisering,
men det är inte bara
en önskvärd strukturrationalisering,
utan dessutom är det någonting annat
som försiggår, där regeringen inte på
något sätt kan spela rollen av den
oskyldige. Regeringen kan med fog
misstänkas för att planmässigt vilja urholka
företagens ekonomiska styrka för
att som herr Stefanson nyss uttryckte
det försvaga den enskilda företagsamheten
och dess förutsättningar samt göra
företagsamheten beroende av de lånemöjligheter
som regeringen i sista
hand förbehåller sig att ta styrningen
av. Det instrument som vi i dag är i
färd med att skapa kan naturligtvis tänkas
spela en roll i detta sammanhang.

Det ekonomiska klimatet har blivit
mycket kärvare. Om vi ser på hur företagen
har det, så är det klart att om
man bortser från de sociala kostnaderna
för näringslivet — som vi själva varit
med om att besluta och som ingen erinran
skall resas emot, ehuru de genom
våra beslut i mycket hög grad kommit
att stegras för företagen —• är det framför
allt fjolårets arbetsmarknadsavtal
som är orsak till dagens svårigheter. Genom
dessa arbetsmarknadsavtal har för
mycket blivit uttaget. Det hjälpte inte
ens att finansministern själv försökte
varna parterna för dessa för stora uttag.
Vi vet att chefen för rikets finanser
gjorde det. Han varnade dem. Men det
hjälpte som sagt inte. Därför är det
också följdenligt att finansministern i
sitt nu av riksdagen godkända förslag
höjt omsättningsskatten och beskurit

inrättande av en statlig investeringsbank
konsumtionen med 500 miljoner kronor.
Det är 500 miljoner kronor i år och
nästa år som kan överföras till investeringssidan.

För en sådan överföring hade givetvis
flera vägar varit möjliga att välja. Regeringen
valde plötsligt att överföringen
skulle ske först via en fond, och
senare kom det nu föreliggande förslaget
om skapandet av en investeringsbank.
Efter år av föga näringsvänlig regeringspolitik
fick regeringen plötsligt
ambitionen att uppträda som näringslivets
store räddare.

Det sades av herr Åkerlund för en
stund sedan att han beklagade att de
båda övriga borgerliga partierna inte
ställde upp i paraden tillsammans med
högerpartiet. Jag antar, herr talman, att
regeringen gör samma beklagande, ty
utan tvivel är regeringen missnöjd med
mittenpartiernas uppträdande i denna
fråga. Önskemässigt har ju högern ändå,
iförd vackra kläder, ställt upp till parad
på önskat sätt och sagt ett bestämt
nej. Vi däremot trilskas när det gäller
att gå med på vägen, och det är störande.
Det hade varit önskvärt att alla
hade gjort som herr Åkerlund. Jag är
övertygad om att finansministern innerst
inne tycker så.

Denna överföring av de medel som vi
tar från konsumtionen kunde vi gjort
även på andra sätt än det regeringen
nu föreslagit. En förstärkning av budgeten
och återhållsamhet med statens
egna lånebehov skulle ju också ha kunnat
ge näringslivet större lånemöjligheter
och större finansiellt utrymme.
Andra vägar fanns också •— men det
skall jag inte uppehålla mig vid längre.
Vi har emellertid klart för oss att den
nya banken ingalunda skapar några nya
resurser — den kan endast förmedla
befintliga resurser till företagsamheten.

Herr talman! Med hänsyn till näringslivets
för dagen stora behov att få
omedelbar tillgång till riskvilligt kapital
och att snabbt få detta behov tillgodosett
säger vi inom centerpartiet
liksom folkpartiet ja till grundandet av

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

denna investeringsbank. Det är då inte
fråga om något provisoriskt beslut —
såsom man har försökt att tolka det hela
— utan enligt vår mening är beslutet definitivt.

Men, herr talman, utredningstiden har
varit för kort och förberedelserna är
mycket improviserade och bristfälliga.
Vi föreslår just därför en utredning om
en mera slutgiltig utformning, vilken
skall ske under bankens första år. Vi
menar exempelvis att frågan bör hållas
öppen huruvida banken skall vara heleller
halvstatlig och huruvida vi skall
ha ytterligare en näringslivets bank,
som skall konkurrera på lika villkor.
Den statliga bankens definitiva storlek
bör därför fastställas senare. Vi tillstyrker
också att denna investeringsbank
skall stå under bankinspektionens tillsyn.

Utredning behövs. Regler måste också
utarbetas för bankens verksamhet.
Propositionens innehåll härutinnan är
ju — som alla uppmärksammat — mycket
knapphändigt, och ingen är blind
för att möjligheter föreligger och att,
herr talman, avsikter kan förefinnas att
använda banken som ett nyvordet instrument
för näringslivets socialisering.
Sådan socialiseringspolitik anser vi
bör förhindras. Vi vill därför inte heller
vara med om att det skall vara tilllåtet
för banken att göra uppköp av aktier.

Vi vill alltså ha en skyndsam parlamentarisk
utredning och beslut av 1968
års riksdag. Som riktlinje för utredningen
bör gälla att monopolisering
undvikes, att effektivitet och affärsmässighet
främjas, att maktbalans skapas i
en halvstatlig bank eller också att konkurrens
åstadkommes mellan olika institut.
Vidare bör banklagstiftningen liberaliseras.
Existerande kreditinstitut
av olika slag bör få ökade möjligheter
att konkurrera när det gäller långfristiga
tidsbestämda lån.

Vi får inte heller glömma att en betydande
del av företagsamheten i vårt
land representeras av de mindre och

medelstora företagen — de får inte
komma bort i sammanhanget. Vi vill
därför att kreditgivningskapaciteten hos
redan existerande institut, nämligen AB
Industrikredit och AB Företagskredit, i
det aktuella läget skall ökas genom en
fördubbling av aktiekapitalet. Vidare
bör hantverks- och industrilånefonden
förstärkas med 24 miljoner kronor. Vi
önskar också understryka, att näringslivets
möjligheter till självfinansiering
åter bör förbättras genom bl. a. ökade
möjligheter till resultatutjämning, förbättrad
avskrivning och ett borttagande
av omsättningsskatten på investeringar
i näringslivet. Vi vill också i detta
sammanhang som vår mening framhålla,
att resurserna inom lokaliseringspolitiken
måste förstärkas.

Slutligen måste kampen mot penningvärdeförsämringen
fortsättas och
skärpas. Jag vill än en gång erinra finansministern
om mittenpartiernas förslag
om en rundabordskonferens, där
ramarna för de fria avtalsslutande
marknadsparterna kan överblickas. Med
sin expertis borde de kunna ta reda
på dessa själva — och vem vet, kanske
de rent av gör det. De krafter som styr
på detta fält är för starka för att mäktiga
ledare skall kunna hålla kraven
inom vettiga gränser.

Vad vi tar ut för mycket i form av
löner, för med sig en penningvärdeförsämring
på sikt. Jag vill gärna ge
en blomma åt finansministern för att
han i det stycket vågat uppträda och
öppet säga ifrån. Jag vill endast beklaga
att han inte kunnat bli åtlydd. Ett
fast penningvärde är någonting utomordentligt
värdefullt för ett land, en
tillgång som vi alla har samma starka
intresse av att vilja försvara.

Vad jag hittills anfört — och ytterligare
finns att tillägga — finns allt redovisat
i mittenpartiernas reservationer.
Jag ämnar yrka bifall till ett antal reservationer.
Jag skall inte förklara vad
varje reservation innehåller — det kan
överlåtas till enskilt studium — men
de reservationer jag nu ber att få yrka

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

bifall till är la, 2 a, 4, 5, 6 a och 9 b,
av vilka reservationerna 4 och 5 biträdas
även av högerpartiet.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det torde inte finnas
någon större anledning att här gå in på
de utvecklingstendenser i den svenska
ekonomin, som utgör bakgrunden till
propositionens förslag om inrättande
av en statlig investeringsbank. Dessa
tendenser har mycket utförligt beskrivits
i propositionen. Även i flera av motionerna
lämnas beskrivningar, som i
många avseenden stämmer väl överens
med propositionens bedömningar.

Jag förstår herr Åkerlund, som så
kraftigt uttryckte sin besvikelse över
att oppositionen saknade möjligheter
till ett gemensamt uppträdande i denna
för vårt land mycket stora fråga. Det är
en väsentlig skillnad på tongångarna i
herr Nils Theodor Larssons anförande
och de negativa tongångarna hos herr
Åkerlund.

Det torde redan vara väl känt för
kammarens ledamöter att de olika analyser
av de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna,
som gjorts, har lett
till en grundläggande slutsats, som är
gemensam för alla bedömare, nämligen
att åtgärder måste vidtas för att klara
finansieringen för näringslivets framtida
investeringar. Det förefaller också
vara gemensamt för de flesta bedömare,
att man nu måste skapa metoder för att
i ökad utsträckning kanalisera AP-fondens
medel till näringslivet.

En fråga som har tilldragit sig ett betydande
intresse i debatten kring näringslivets
finansieringsproblem är i
vilken grad investeringar bör finansieras
med egna medel, d. v. s. hur hög
självfinansieringsgraden bör vara. Utskottsmajoriteten
är givetvis väl medveten
om att en alltför låg självfinansieringsgrad
kan minska företagens investeringsvilja.
I särskilt hög grad kan
det komma att hämma utvecklingen av
nya produkter och produktionsmetoder.

En sådan utveckling skulle medföra allvarliga
risker för en minskning av framstegstakten.
En grundläggande förutsättning
för fortsatt expansion av vårt
näringsliv är en gynnsam lönsamhetsutveckling.
Det är vi säkert alla överens
om. Vinsterna kan inte få sjunka så, att
självfinansieringsgraden hotar att underskrida
den punkt, där företagens investeringsvilja
börjar svikta. Tankegångar
av denna art har legat bakom
utskottsmajoritetens skrivning i dessa
frågor.

Å andra sidan tycker vi inom utskottet
att den del av oppositionen, som yrkar
på att självfinansieringsgraden skall
höjas, gjort det väl enkelt för sig. Självfinansieringsgraden
kan inte direkt påverkas
av ekonomisk-politiska åtgärder.
Företagens behållna vinster beror
ju i första hand på konkurrensförhållanden,
vilka bara indirekt kan påverkas
av ekonomisk-politiska åtgärder.

De politiska åtgärder som i första
hand skulle kunna komma i fråga vore
skattesänkningar för företagen. Det är
dock inte alls säkert att skattesänkningar
skulle leda till ökad självfinansiering,
eftersom en ökning av de behållna
vinsterna kan medföra krav på större
utdelning och krav på större lönehöjningar
från de anställda. Utskottsmajoriteten
är alltså inte fullt så optimistisk
i fråga om möjligheterna att höja självfinansieringsgraden
som vissa delar av
minoriteten är.

Även om man inom utskottsmajoriteten
till fullo inser betydelsen av en tillräckligt
hög självfinansieringsgrad, kan
det också anföras argument mot en alltför
hög nivå. Mycket talar t. ex. för att
kapitalet i högre grad kommer att tillföras
expansiva företag och branscher,
om fördelningen sker via kreditmarknaden,
där olika anspråk får konkurrera
med varandra. Ur fördelningspolitiska
synpunkter skulle säkerligen en
olycklig utveckling kunna komma till
stånd om man ökade vinsternas andel i
produktionsresultatet på lönernas bekostnad.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Det är angeläget att framhålla att utskottsmajoriteten
på intet sätt underskattat
de problem som en alltför låg
självfinansieringsgrad skulle medföra.

Det skulle, herr talman, föra för långt
att här gå in på alla de förslag som
framförts som alternativ till den statliga
investeringsbanken. För övrigt kommer
andra talare här i debatten att
framföra olika aspekter på de olika förslagen.

Oppositionen har fört fram en lång
rad förslag till ändringar av gällande
banklagstiftning, och det är möjligt att
en del av dem skulle kunna vara nyttiga
komplement till investeringsbanken.
Utskottsmajoriteten har emellertid inte
ansett det välbetänkt att nu föranstalta
om ändringar i lagstiftningen på det
sätt som oppositionen föreslagit. Vi tror
att man därigenom på ett olyckligt sätt
skulle föregripa det utredningsarbete
som redan pågår inom detta område. En
mycket högt kvalificerad utredning med
representanter för bl. a. bankväsendet,
sparbankerna och försäkringsbolagen
utreder dessa frågor. Den beräknas bli
klar med sitt förslag före detta års slut.

I detta sammanhang kan det också
vara lämpligt att påminna om att bankoutskottet
så sent som i höstas behandlade
vissa förslag, som gick ut på att
man borde ändra grunderna för bankernas
kreditbedömning så att mindre
vikt lades på tillgången av realsäkerheter
och i stället större hänsyn togs
till företagsledningens kvalitet, företagens
finansiella planering o. s. v. Utskottet
avstyrkte enhälligt dessa förslag
med hänvisning till kreditinstitututredningen.

Oppositionen har enats om att föreslå
att förhandlingar skall upptagas med de
icke statliga delägarna om en fördubbling
av aktiekapitalet i AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Syftet skulle
vara att öka dessa företags utlåningskapacitet.

Utskottsmajoriteten instämmer i och
för sig i att kreditgivning genom dessa
företag kan vara ett bra sätt att främja

de mindre och medelstora företagens
utveckling; utskottsmajoriteten är övertygad
om att de mindre och medelstora
företagen ofta erbjuder en effektiv produktionsform.
Det är väl ingen tvekan
om att de mindre och medelstora företagen
även i framtiden har en mycket
viktig funktion att fylla i vårt näringsliv.

När ändå majoriteten ställer sig tveksam
till nyttan av att öka aktiekapitalet
i AB Industrikredit och AB Företagskredit
beror det alltså inte på någon negativ
inställning till de mindre och medelstora
företagen. Vår tveksamhet beror
på det enkla faktum, att båda företagen
i dagsläget har en betydande outnyttjad
utiåningskapacitet. Det är mycket
svårt att inse, vilken praktisk nytta det
skulle ha att nu ytterligare öka denna
marginal av outnyttjad kapacitet.

Man kan i detta sammanhang också
peka på ytterligare förslag med samma
innebörd. Ett exempel är förslaget om
att bankernas rätt att ge bundna lån
skall utvidgas. En mycket väsentlig liberalisering
i denna riktning företogs
redan 1965. För närvarande har bankerna
författningsmässigt en ram på
mycket stora belopp för sådana lån,
och man måste här konstatera att en
mycket liten del av denna ram hittills
har utnyttjats. Man kan då fråga sig
vad det skulle fylla för ändamål att ytterligare
öka denna outnyttjade ram.

Det torde inte vara nödvändigt att
här närmare gå in på de motiveringar,
som ligger bakom utskottsmajoritetens
tillstyrkande av propositionens förslag
om inrättande av investeringsbanken.
Majoriteten har funnit propositionens
motiveringar övertygande och har redovisat
sina överväganden i utlåtandet.

Högern har i sin reservation formulerat
ett i och för sig sammanhängande
alternativ, som enligt vår mening är
mindre effektivt. Värt att notera i sammanhanget
är att högern avstyrker förslaget
om investeringsbanken bl. a med
hänsyn till kreditinstitututredningens
arbete. Samordning borde enligt reser -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

vanterna ha skett med denna utredning.
I ett annat stycke förordar man emellertid
författningsändringar som också,
enligt min mening, helt faller inom kreditinstitututredningens
uppdrag.

Om högern således i sin reservation
har ett alternativ till Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av ett statligt kreditaktiebolag,
torde det vara ganska svårt
att använda samma omdöme då det gäller
mittenpartiernas förslag i deras reservationer.
Inrättande av ett kreditinstitut
för långfristiga krediter på ett år,
och med en utlåningskapacitet på 1,5
miljard kronor har åtminstone jag mycket
svårt att förstå innebörden av. Vilka
resultat skulle man i det avseendet
ha möjligheter att nå?

Med hänvisning till att flera av utskottets
ledamöter senare under debatten
kommer att vidröra olika frågeställningar
ber jag, herr talman, helt kort
att med det sagda få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
försöka formulera högerpartiets inställning
till vad som är — och enligt vår
mening skall vara — statens roll dels i
förhållande till näringslivet och dels i
förhållande till de många människor
som är anställda i industri och företagsamhet
och som där har sin bärgning.

Gentemot den enskilda människan
har staten ett direkt ansvar, ett ansvar
för hennes trygghet, för hennes rätt till
en ökande andel av välståndsökningen
och för hennes rätt till en säker och meningsfull
sysselsättning. I förhållande
till näringslivet är statens ansvar indirekt,
ett ansvar för den formella ram
och det ekonomiska klimat inom vilket
företagandet sker. Staten har lagstiftningsmakten
och staten är ansvarig för
den ekonomiska politiken. Staten har
sålunda, och skall ha, ett avgörande indirekt
inflytande på all ekonomisk aktivitet
i vårt land.

Ökat direkt statligt företagande lik -

som direkt statlig dirigering av kapitalströmmarna
är däremot inte någon
statlig uppgift enligt vår mening och
kan bli ett hot mot välståndsutvecklingen,
helt enkelt därför att ett sådant
ingrepp från samhällets sida kan lägga
band på den naturliga utvecklingskraft,
den vilja till initiativ och risktagande,
som är det fria näringslivets natur och
som hitintills i en fri marknadsekonomi
fört Sverige fram till att bli en
av världens mest framgångsrika industrinationer.

I årets förstamajtal har regeringens
förslag om en statlig investeringsbank
spelat en dominerande roll. Inte oväntat,
kan man tillägga, eftersom banken i
sig själv är en politisk demonstration av
en regering, som framför allt på det
ekonomiska området dokumenterat sina
misslyckanden och som måste ta till
politiska undanmanövrer för att dölja
vad som brister i den förda politiken.
Den som har tagit del av den reviderade
finansplan som riksdagen skall diskutera
i nästa vecka behöver ju inte tveka
om de politiska bevekelsegrunderna.
Det kan inte vara tilltalande, det förstår
jag, finansminister Sträng, att behöva
framlägga ett så skralt bokslut för förra
året — det valår, då regeringen försökt
få väljarna att inse att socialdemokratin
även på den ekonomiska politikens
område var bäst i världen.

Om statsbankens politiska bakgrund
vittnar inte enbart dess tidigare här i
dag omvittnade extraordinära tillkomst
utan också — och kanske främst — de
mångskiftande och ofta motstridiga
egenskaper som tillskrives detta kreditinstitut.
Den som har tagit del av
alla uttalanden som har gjorts från den
tidpunkt då banken ännu befann sig på
fondstadiet och till årets förstamajtal
finner, att regeringen har sökt presentera
en högst mångfacetterad men också
ogripbar s. k. bank. Det har faktiskt förelegat
betydande skillnader i uppläggningen
när statsbanken presenterats av
statsråden Sträng och Wickman i skilda
föredrag inför arbetsmarknadens par -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ter och inför näringslivets företrädare
och när den presenterats i politisktaktiskt
broschyrmaterial. Det handlar
visserligen om samma kreditinstitut,
men det politiska konststycket består
däri, att inför de moderata i samhället
låta banken framstå såsom ett uttryck
för handlingskraft och att på den sviktande
vänsterkanten låta den sia om en
socialistisk morgonrodnad.

Det är emellertid förståeligt att regeringen
nu vil! skjuta fram bankfrågan.
När konjunkturerna har försämrats har
våra inhemska kostnadsstegringar, som
har gått betydligt snabbare än som varit
fallet i våra konkurrentländer, tillsammans
med kreditrestriktionerna och
svårigheterna på kapitalmarknaden inte
kunnat undgå att skörda offer — offer i
arbetslöshet. Den skuld som tillkommer
regeringens ekonomiska politik
vill man nu skjuta över på strukturrationaliseringen,
på bankerna, på företagarna
eller på vem som nu kan finnas
till hands. Den oro hos människorna,
som ett ökande antal driftsinskränkningar
och nedläggningar helt naturligt
har givit upphov till under det senaste
året, försöker man nu på detta sätt avleda.

Ur politisk propagandistisk synpunkt
kan man visst finna motiv för denna
taktik. Däremot måste man göra en
annan bedömning när bankförslaget nu
sent omsider tas upp i riksdagen. Förstamajtalen
bör då skjutas i bakgrunden
och i stället bör man inrikta sig på det
reella innehållet i vad regeringen verkligen
menar med sin s. k. näringspolitik.
Det är det som måste skjutas fram.

När jag hörde företrädaren för bankoutskottet
herr Ståhle nyss tala, slog
det mig just att kammaren inte fick veta
så mycket om vad regeringens näringspolitik
egentligen innebar. Men vi
får kanske inte ta detta med näringspolitiken
alltför vördnadsfullt. Näringspolitiken
är i själva verket till stor del den
ekonomiska politiken sedd ur företagandets
synpunkt. Det är handelspolitik
och lokaliseringspolitik samt arbets -

marknadspolitik o. s. v., men där alla
dessa skilda ingredienser alltid måste
ses mot bakgrunden av det större sammanhanget.
Det sammanhanget är ju
vad vi allmänt brukar kalla den ekonomiska
politiken.

Den del av näringspolitiken som de
statliga kreditinstituten ursprungligen
knöts till utgick från strukturomvandlingen
inom det svenska näringslivet
och från näringslivets kapitalförsörjning.
Detta framgår tydligt av de två
tunna promemorior, som utgör underlaget
för regeringens förslag. Det finns
därför anledning att något närmare beröra
högerpartiets allmänna inställning
till just näringslivets strukturomvandlingsproblem
och det ansvar som statsmakterna
har för denna del av näringspolitiken.

Socialdemokraterna och den nye näringsministern
tycks anse att det är
regering och riksdag som skall bära huvudansvaret
för strukturomvandlingen.
För vår del ser vi inte saken på detta
sätt. Det måste helt naturligt vara företagen
själva, som har det direkta ansvaret
och som är skyldiga att ta de avgörande
initiativen för den strukturella
utvecklingen inom industri och företagsamhet;
statsmakterna har, som jag
nämnde tidigare, här i första hand en
indirekt skyldighet. Staten måste å sin
sida eftersträva att i förtroendefull
samverkan med näringslivet självt och
dess organisationer skapa ett företagsvänligt
klimat med goda betingelser för
en både dynamisk och mångsidig aktivitet
inom de olika delarna i samhällsekonomin.
Att staten konstlat, artificiellt,
vill åstadkomma genomgripande
förändringar i vad finansdepartementet
uppfattar som strukturrationaliserande
riktning innebär däremot enligt vår mening
allvarliga risker för det ekonomiska
framåtskridandet på lång sikt. Detta
gäller antingen den statliga dirigeringen
inriktas mot produktionen eller den
riktas mot distribution, handel och andra
sektorer.

Även för strukturomvandlingen får

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

därför den allmänna ekonomiska politiken,
skattepolitiken, handelspolitiken
och lokaliseringspolitiken til syvende
og sidst avgörande betydelse.

På dessa punkter har emellertid regeringspolitiken
resulterat i påtagliga
misslyckanden — därvidlag vill jag gärna
instämma i herr Nils Theodor Larssons
uttalanden. Inflation, kostnadsökningar,
skatteskärpningar och allsköns
ökade statliga pålagor har ju bidragit
till att näringslivets konkurrensmöjligheter
successivt försämrats. I takt med
de stegrade kostnaderna -— som t. ex.
på löneområdet har pendlat kring för
näringslivets del 10 procent per år sedan
1963 — bär företagens möjligheter
att av egna medel finansiera sina investeringar
ständigt minskat. Många som
velat rationalisera och strukturanpassa
sin produktion har härigenom tvingats
lägga ned verksamheten, med friställningar
som följd.

Den utveckling som vi kunnat märka
på detta område under de senaste åren
bär alltså inte bara samband med den
svacka i konjunkturen, som Sverige och
även andra länder upplevt. Regeringens
taktik att i stället tala om strukturrationalisering
och om kreditväsendets funktionssätt
förtjänar därför att noga observeras.
Om inte en kraftig förbättring
i konjunkturutvecklingen nu tills vidare
räddar regeringen, är jag ganska säker
på att vi kommer att få uppleva ett allt
häftigare misskrediterande av näringslivet
och kreditväsendet.

Det är nämligen inte i första hand en
allmän s. k. strukturrationalisering i
syfte att skapa i huvudsak stora driftsenheter,
som kan tillförsäkra oss fortsatt
snabb utveckling av näringslivet,
ökat välstånd och tryggad sysselsättning.
Vad de politiska krafterna måste
inrikta sina ansträngningar på är, som
jag nämnde inledningsvis, att skapa en
bättre miljö för dynamiskt företagande,
företagens egna initiativ och kapitalinsatser.
Kraven på den ekonomiska politiken
med dess uppgift att hejda kostnadsstegringarna
bibehåller därför sin

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

inrättande av en statlig investeringsbank
centrala betydelse lika mycket efter som
före propositionens framläggande.

Regeringen hävdar emellertid att den
ekonomiska strukturomvandlingen nu
ställt och i framtiden ställer vårt näringsliv
inför kapitalförsörjningsproblem
som endast kan lösas genom att
detta kolossala nya statliga kreditinstitut
inrättas. Men då är det också regeringens
skyldighet att ge åtminstone ett
enda exempel på i och för sig önskvärda
och räntabla strukturrationaliseringar
som hittills hindrats av att kreditmarknaden
ej fungerar tillfredsställande.

Den andra punkten där högerpartiet
ser på strukturförändringen på ett annat
sätt än socialdemokratin gäller den
på regeringshåll ibland hävdade föreställningen,
att endast storföretagen kan
försvara sin ställning i framtidens samhälle.
Erfarenheterna från Amerika och
från vårt eget land talar på den punkten
ett annat språk. Visserligen gör sig
starka koncentrationstendenser inom
vissa branscher mycket starkt gällande,
och en del produkter kan med god ekonomi
endast framställas i mycket stora
produktionsenheter. Inom andra branscher
eller tillverkningar möter vi en
helt annan bild. Här kan vi exempelvis
so på den finmekaniska industrin. Det
händer ofta att även ett litet företag som
specialiserat sig på en eller ett par produkter
kommer i åtnjutande av de långa
seriernas ekonomi. De kan trots sin litenhet
ofta lyckas erövra en mycket
stor marknadsandel.

Det är till sist inte företagets kolossala
storlek som är avgörande utan det
är företagets storlek i förhållande till
den marknad på vilken det arbetar. Man
bör dessutom hålla i minnet att stora
koncernföretag inte är detsamma som
stora produktionsenheter. Många svenska
företag, som internationellt sätt är
jämförelsevis små, har en högeffektiv
produktionsapparat som väl kan mäta
sig med vad som finns i Europa i övrigt
och även med vad Amerika kan uppvisa.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Eftersom det statliga investeringsinstitutet
uppenbarligen syftar till en
prioritering av de mycket stora investeringsprojekten
föreligger här en speciell
risk för att denna prioritering
sker på de mindre och medelstora företagens
bekostnad. Men då skall man betänka
att våra storföretag — de som har
mer än 500 anställda — sysselsätter
mindre än en tredjedel av det totala antalet
anställda inom industrin. De mindre
och medelstora företagen däremot
svarar för den avgörande delen av näringslivets
produktion och sysselsätter
mer än dubbelt så många arbetare och
tjänstemän som storföretagen. För övrigt
tyder olika statistiska uppgifter
på att mindre förelag förmått öka sin
produktivitet och sin lönsamhet lika
bra som storföretagen.

Vi måste alltså ha klart för oss, att
varje ytterligare tiotal miljoner som
genom investeringsbanken förbehålles
större objekt kan innebära att kanske
något hundratal mindre, måhända utvecklingsbara
projekt får svårare att
komma till stånd.

Det är med den här bakgrunden
högerpartiet vänder sig mot den påtagliga
överbetoning som regeringen gör
i sin argumentation om de jättestora
företagsenheterna.

I den strukturförändring, som sker
genom ett spontant och svåröverskådligt
samspel mellan produktionsfaktorer,
spelar också äganderätten och de initiativ
äganderätten uppmuntrar till en
stor roll. Enligt högerpartiet måste utgångspunkten
vara att det privata ägandet
inte koncentreras till allt färre händer
eller överförs till staten utan tvärtom
sprids till allt fler. För näringspolitikens
del måste detta innebära, att
man på denna punkt inte försämrar
utan ständigt underlättar också de
mindre och medelstora företagens villkor.
Det är dessa företag som ofta utgör
grunden för spontan nybildning och
för industriell verksamhet av helt nytt
slag.

Strukturförändringen inom företag -

samheten får inte begränsa sig — men
när man läser propositionen får man
känslan att regeringen önskar det —
till sammanslagning och tillväxt av redan
existerande stora koncerner. Om
detta blir fallet skapar man både en
bristande balans i fråga om ägandeförhållandena
i svensk företagsamhet och
risk för en lägre utvecklingstakt.

Herr talman! I hela den västliga världen
tillämpas fortfarande den fria
marknadshushållningens principer, och
det är väl ingen som vill bestrida att
vi försöker göra det även här i Sverige.
Ett område i vårt land utgör dock ett
undantag, nämligen bostadssektorn, och
vi känner till hur resultatet där blivit.
Vi har där fått sociala och ekonomiska
missförhållanden och en orättvis och
säkerligen betydligt högre hyressättning
än om marknaden hade varit fri. Bostadspolitiken
har på sitt sätt trasslat
till landets ekonomi, inte minst kapitalmarknaden.
Beträffande de enskilda
människorna vet vi alla, hur jättelika
köer vi har på detta område.

Vi skall ha denna utveckling i minnet
när vi nu ser på det regleringssystem
som regeringen genom det nya statliga
kreditinstitutet kan genomföra på lånemarknaden.
Vad vi riskerar med den
statliga banken är att skapa en ny lånekö
även på kapitalmarknaden, varvid
framför allt den medelstora och mindre
företagsamheten får sitta emellan
och därigenom också de hundatusentals
människor som är anställda i denna företagsamhet.

Genom det statliga kreditinstitutets
monopolställning och stora utlåningskapacitet
föreligger också betydande
risker för att det kan användas — och
avsikten kan vara att göra det —- i dirigerande
syfte och för att möjliggöra
ett direkt statligt engagemang i näringslivet.
Detta sägs också på sitt sätt klart
ut i propositionen. Jag vill gärna till
kammarens protokoll anföra vad som
där uttalas. Det heter: »Genom investeringsbankens
statliga karaktär underlättas
ett effektivt samspel mellan ban -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

kens verksamhet och de många andra
led i samhällsutbyggnaden där staten
har styrande och sammanhållande
funktioner: kommunikationsväsendet,

bostadsbyggandet, lokaliseringspolitiken,
forskningen, utbildningen etc. Det
är angeläget att banken i sin verksamhet
kan utnyttja den överblick och information
som erhålls inom ramen för
statsverksamheten. Bankens finansieringsbeslut
kommer också i åtskilliga
fall att få långtgående verkningar såväl
regionalt som branschmässigt.»

Trots den här anförda uppriktigheten
beträffande bankens roll i samhällsdirigerande
syfte gör man sig i propositionen
stor möda att visa hur liten andel
av kreditmarknaden som den statliga
banken kommer att lägga beslag på.
Det framhålles i ett fördomsfritt räkneexempel,
där siffrorna hämtats från
professor Kraghs utredning Finansiella
långtidsperspektiv, att investeringsbanken
år 1970 kommer att ha en årlig utlåning
av kanske en miljard kronor och
då svara för endast 6 procent av den
beräknade totala strömmen över kreditmarknaden.

Men, herr finansminister, det hade väl
varit både riktigare och ärligare att
jämföra denna utlåning på cirka en
miljard kronor med näringslivets andel
av kapitalströmmen, som enligt samma
utredning är cirka fyra miljarder kronor.
Industrins totala årliga externa
finansiering denna tid beräknar professor
Kragh till en och en halv miljard
kronor. Sådana maktmöjligheter som
dessa sifferjämförelser visar öppnas
alltså för detta kreditinstitut.

Detta konstaterande skall också ses
mot bakgrunden av vad statsminister
Erlander uttalade i frågan den 1 maj.
Han sade då: »Vi måste på ett långt tidigare
stadium få insyn i näringslivet
och möjligheter att påverka handlandet.
»

Det är tillfredsställande att åtminstone
statsministern här har tagit bladet
från munnen och klart uttalat att regeringens
syfte med banken är att öka den

4f Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

statliga insynen och öka den statliga
kontrollen. Då framträder naturligtvis
banktanken i sin rätta dager.

Med hänsyn till den erfarenhet vi
inte minst i riksdagen har av staten
som företagare inger denna möjlighet
till ökad statlig styrning av näringslivet
starka betänkligheter. Allt för många
exempel kan nämligen ges på regeringens
oförmåga att göra korrekta och
framsynta bedömningar av ekonomiska
projekt. Till de mer påfallande hör den
försäkran som vi väl alla erinrar oss
att handelsministern på sin tid gjorde
till Volvo om att svenska bilar omöjligen
kunde säljas i USA. En upplåning
som syftade till ett sådant lättsinne
skulle staten förhindra. Dess bättre kunde
Volvo ordna sin finansiering på annat
sätt, och Volvo är i dag den största
enskilda svenska exportören till USA.

Felinvesteringar och felspekuleringar
förekommer även i privata företag,
men de får inte så generella konsekvenser
som på den statliga sektorn. Det beror
helt enkelt på den decentraliserade
beslutsfattning, som förekommer i ett
fritt näringsliv, och på frånvaron av
politisk prestige. Man behöver där inte
på samma sätt som när staten eller regeringen
uppträder som företagare och
då makten är central befara att ett missgrepp
leder till flera påföljande missgrepp.

Det är bl. a. mot bakgrunden av dessa
invändningar som högerpartiet sagt
nej till den statliga investeringsbanken.
Det betyder självfallet inte att vi tycker
att inget måste göras åt den nuvarande
situationen. Tvärtom. I en omfattande
partimotion, som bl. a. herr Åkerlund
har varit inne på, har vi utförligt redovisat
en mängd reformer som måste till
både när det gäller näringslivets arbetsbetingelser
— alltså det klimat i vilket
näringslivet skall arbeta — och när det
gäller den enskilda människans, arbetstagarens,
trygghet.

Det viktigaste av allt är därvid att vi
får en annan ekonomisk politik här i
landet. Det är den första punkten. Den

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 19G7

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

nämndes av både herr Åkerlund och
herr Nils Theodor Larsson. Men jag vill
där göra ett tillägg. Jag tror nämligen
att det på denna punkt är lika viktigt
att vi så snabbt som möjligt kommer
med i den europeiska gemenskapen och
därmed får de större marknaderna.

Med en annan ekonomisk politik menar
vi framför allt, att kostnadsstegringarna
måste hejdas och företagens självfinansieringsförmåga
förbättras. Den
främsta garantin för ökat välstånd och
en trygg sysselsättning ligger trots allt
i välkonsoliderade företag. Socialdemokraterna
kan på denna punkt försöka
misstänkliggöra företagsamheten för
egoistiska vinstintressen — eller profittänkande,
som det numera återigen heter.
Jag tror inte att detta resonemang
går hem. Jag tror att dagens arbetare
och tjänstemän, alla de miljoner människor
som arbetar i industrin, alltför
väl vet att vår trygghet först och främst
beror på att det företag i vilket de arbetar
går med vinst.

I investeringsbankspropositionen står
att läsa att en höjning av självfinansieringsgraden
i näringslivet skulle innebära
att företagsvinsterna expanderar
på bekostnad av lönernas andel av produktionsresultatet,
en utveckling som
från fördelningspolitisk synpunkt ej
vore önskvärd. Jag föreställer mig att
det är felaktigt att tro att sjäivfinansieringsförmågan
uteslutande sammanhänger
med vinstutvecklingen. Ännu betänkligare
är att den besynnerliga tanken
att en förbättring av lönsamheten
måste ske på bekostnad av lönernas andel
av produktionsresultatet förts fram.
Konsekvensen är uppenbar. Praktiskt
taget varje effektivitetsförbättring och
strukturrationalisering i vårt näringsliv
måste ju då motarbetas, ty de syftar
ju till att ge bättre resultat för företagen.
Jag tror att det för de anställda
och för samhället är ett väsentligare
intresse att lönerna stiger, att det
är möjligt att betala högre löner än att
lönekostnaderna går upp.

Vid sidan av vårt förslag att förbätt -

ra företagens möjligheter till självfinansiering
har vi fört fram sju ytterligare
krav på reformer. I syfte att stimulera
industrins forsknings- och utvecklingsarbete
föreslår vi att en särskild forskningsstiftelse
inrättas, och den stiftelsen
vill vi i år ge ett anslag om 100
miljoner kronor. Jag skall inte gå närmare
in på den utförliga motivering
som kan lämnas för att statsmakterna
och industrin måste alltmer inrikta sig
på utvecklingsarbete och forskningsarbete.
Motiven härför kommer herr
Gösta Jacobsson senare att närmare
utveckla.

För många av de större strukturrationaliserande
åtgärder som företas i
vårt näringsliv är en väl fungerande
aktiemarknad också en nödvändig förutsättning.
För näringslivets effektivitet
är den ett ofrånkomligt villkor. Därför
framför vi förslag i syfte att bredda
och aktivera aktiemarknaden. Vi
kräver också att valutaregleringen snarast
skall avvecklas, ett krav som det
finns tillfälle att upprepa med hänsyn
till att den socialdemokratiska majoriteten
bara för några veckor sedan
avvisade tanken här i riksdagen. Vi
framlägger förslag i syfte att förbättra
kreditmarknadens funktionsduglighet,
bl. a. genom en avveckling av emissionskontrollen
och en modernisering
av banklagstiftningen. De mindre och
medelstora företagens möjligheter att
få sina långfristiga kreditbehov tillgodosedda
kan komma att försvåras genom
investeringsbankens tillkomst. Det
har jag tidigare utvecklat.

Därför föreslår vi att AB Industrikredits
och AB Företagskredits kreditgivningsförmåga
skall förbättras och att
hantverks- och industrilånefonden skall
ges ökade resurser. Vi vill ha en översyn
av förhållandena och önskemålen
beträffande exportfinansieringen och
anser att även företagens rätt till återlån
från AP-fonderna bör göras till föremål
för översyn.

Härutöver föreslår vi slutligen åtgärder
som syftar till att möjliggöra

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

upprättande av ett bankägt återfinansieringsinstitut
med uppgift att återfinansiera
affärsbankerna för sådan
långfristigare finansiering, som annars
skulle vara svår att direkt placera på
marknaden.

I jämförelse med regeringens förslag
om införande av den statliga investeringsbanken
har vår konstruktion, inte
minst på denna sista punkt, avgörande
fördelar.

För det första undviker man med
vårt förslag om ett enskilt kreditinstitut
en politisering, en styrning av det
kapital som skall lånas ut.

För det andra kan man utnyttja det
kunnande som sedan lång tid tillbaka
finns inom bankerna och som den statliga
banken förvisso inte på en enda
gång kan uppmobilisera, ty det är väl
inte meningen att hela finansdepartementets
tjänstemannakår skall bilda
kärnan i den kommande banken med
herr Sträng som chef.

För det tredje blir vår bank en administrativt
smidigare apparat. Samtliga
affärsbanker som återförsäkrar sig
i det enskilda återlåneinstitutet får
nämligen pröva krediterna. Det blir alltså
inte den våldsamma anhopning av
kreditprövningar som kommer att känneteckna
investeringsbankens arbete.

För det fjärde är säkerhetsaspekten
betydligt bättre och rimligare tillgodosedd
i vårt alternativ. Den är inte bara
bättre tillgodosedd än vad som i dag
godtas i fråga om pensionsfondernas
placering vad beträffar återlånen, utan
den är också bättre tillgodosedd än vad
statsbanken erbjuder, eftersom riskerna
sprids till hela bankväsendet och
bankerna ju är låntagare.

För det femte kan staten om den vill
ha pengar till sina företag eller till
andra objekt, som man anser angelägna,
även klara detta enligt vårt förslag.
De flesta av statsföretagen har sina
affärer i Kreditbanken — det är
möjligt att det också finns statsföretag
som har andra bankförbindelser. Vi
förutsätter därför som något helt na -

turligt att den statsägda Kreditbanken
skall delta i återfinansieringsinstitutionen.
Genom Kreditbanken kan de statliga
initiativen framföras och de statliga
företagens intressen tillgodoses —
i konkurrens med andra företags önskemål.
Och självfallet menar vi dessutom
att riksdagen skall ha samma möjligheter
som hittills att ge statliga kreditgarantier,
om detta i olika fall befinnes
vara önskvärt och nödvändigt.

Socialdemokraterna har med sitt förslag
om den statliga banken ryckt ut
en liten bit av näringspolitikens problematik
och förenklat det till att bli en
fråga om en institutionell skapelse med
dirigerande och socialiserande syfte.
Vad högerpartiet pekar på är att frågan
om arbete, trygghet och sysselsättning
förutsätter helt andra och mer differentierade
ingrepp — framför allt en
annan ekonomisk politik, en annan
skattepolitik och ett sunt utnyttjande
av våra resurser i fri konkurrens mellan
olika företag, framtida initiativ och
företagsekonomiskt kunnande.

Men det finns, herr talman, som jag
antytt, också en annan sida av problemet,
nämligen den rent sociala. I motsats
till socialdemokraterna har högerpartiet
på denna punkt lagt fram en
serie förslag som syftar till att trygga
försörjningen och sysselsättningen för
de många människor, som kan bli arbetslösa
just genom den strukturrationalisering
som staten nu säger sig vilja
påskynda.

Det primära är självfallet att det
förs en sådan politik här i landet att
konkurrenskraften hos företagandet
stärks i förhållande till andra länder.
Med andra ord: fortfarande gäller tesen
att stabila och väletablerade företag är
den främsta försvarslinjen mot arbetslöshet.

Men de förändringar som kännetecknar
arbetsmarknaden i dag kommer att
medföra otrygghet för många människor.
Förändringarna kommer också
att drabba nya grupper i samhället,
grupper som tidigare kunnat känna en

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

betydligt större trygghet — jag tänker
i detta fall bl. a. på tjänstemännen.

Enligt högerpartiets mening måste de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
förstärkas. Men det räcker inte bara
med att bredda omskolningsverksamheten
och se till så att människorna här i
landet snabbt kan ges nya yrken då de
blir arbetslösa. Vi måste också ge dem
den ekonomiska trygghet som denna
omställning fordrar för att omställningen
inte skall bli påfrestande och
mänskligt sönderslitande. Det är därför
vi krävt att frågan om en allmän
arbetslöshetsförsäkring snabbt skall utredas,
liksom vi aktualiserat frågan om
att vidga rätten till avgångsbidrag till
att omfatta även de grupper i samhället
som nu står utanför denna förmån.

Slutligen gäller det problemet med
den äldre arbetskraften. Här måste särskilda
insatser göras. Den kategori människor
vi här möter omskolas inte lika
lätt, kan inte lika drastiskt flyttas från
den miljö, i vilken dessa människor
tillbringat kanske hela sitt liv. Det är
på detta område som statens insatser
främst skall sättas in. Högerpartiet har
på detta och andra sociala områden
därför med betydligt större eftertryck
än den sparsamma behandling, som regeringen
gett detta område, satt in sina
krafter.

Låt mig, herr talman, sluta med att
säga att vårt nej till den statliga investeringsbanken
icke är ett bakåtsträvande
nej. I själva verket är det ett
nej som, i belysning av den rad reformförslag
vi framlagt, är ett ja till
trygghet, arbete och utveckling.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! År regeringen rädd för
konkurrens med den statliga investeringsbanken?
Tror man inte på sin socialistiska
åskådning, att statlig företagsamhet
åtminstone på många områden
skall vara mer framgångsrik än privat?
Centern och folkpartiet har ju inte gått

emot inrättandet av en statlig investeringsbank,
utan endast begärt att en
icke statlig investeringsbank skall kunna
få arbeta under jämbördiga förhållanden
med den statliga.

Herr Ståhle gav, som företrädare för
utskottet, ingen förklaring till varför
man icke kunde acceptera denna konkurrens.
Finansministern är ju i kammaren,
och vi får hoppas att han förklarar
varför det skulle vara så farligt
med konkurrens också på detta område.

Monopol, som inte strikt och starkt
kan kontrolleras och vars effektivitet
man inte kan mäta i internationella
jämförelser, bör inte tillåtas, vare sig
de förekommer i privat eller statlig ägo.
Av uttalanden från centerpartiets sida
är det väl känt att vi inte har någon
dogmatisk inställning på detta område.
Vi kan mycket väl tänka oss statlig verksamhet,
men den bör kunna konkurrera
med kooperativ och privat företagsamhet.
Det finns statlig verksamhet som
är berättigad, t. ex. på områden som
rör import, tillverkning och försäljning
av gifter; den kan förekomma av sociala,
tekniska och vissa andra skäl. I all den
utsträckning det är möjligt bör dock
statlig verksamhet kunna jämföras i
konkurrens med kooperativ och privat
verksamhet.

Herr Åkerlund beklagade i sitt anförande
att centerpartiet, som han sade,
hade presenterat ett delsocialistiskt
förslag. Jag tror att inte ens herr Åkerlund
och det parti han tillhör kan svära
sig helt fria från att vid vissa tillfällen
ha accepterat statlig verksamhet. Vi vet
t. ex. att det ursprungliga förslaget om
förstatligandet av LKAB kom från en
högerregering. Så sent som år 1945 bestyrkte
högerpartiet att man ansåg att
även den återstående delen av LKAB:s
verksamhet vid lämpligt tillfälle kunde
helt övertas av staten.

Det är mycket lätt att förstå att den
tekniska utvecklingen går mot en allt
hårdare rationalisering och därav följande
behov av större kapitalinsatser

Torsdagen den 18 mai 1967

Nr 28

Ang.

för investeringar. Man imponeras ofta
av den tekniska utveckling som hittills
liar ägt rum, men faktum är att vi bara
står i början av en fantastisk teknisk
utveckling, som kommer att ta sig uttryck
på olika sätt. Det finns företag
som drivs bättre i stordrift, t. ex. massaindustrin.
Även om vi är de varmaste
vänner av småföretagsamhet, är vi fullt
medvetna om att just massaindustrin
inte lämpar sig för sådan företagsform.
Därmed har jag inte på något sätt gjort
gällande att små och medelstora företag
inte har sitt fulla berättigande. De kommer
att existera i fortsättningen också.
Ett mindre företag behöver inte nödvändigtvis
drivas orationellt, utan det
kan ha en ytterligt rationell drift. Det
finns inom speciella områden, t. ex. i
Gnosjö, småföretagare som levererar till
stora svenska företag utan att dessa
storföretag någonsin har tänkt sig att
själva ta upp den tillverkningen. Ifrågavarande
produkter tillverkas lika rationellt
i småföretagets form.

Vi är alltså fullt medvetna om att den
omvandling som nu sker i vårt näringsliv
kan kräva stora kapitalinsatser. Centerpartiet
och folkpartiet har åtskilliga
gånger krävt en mer aktiv, konstruktiv
och långsiktig näringspolitik än den
som regeringen för. Vi har lagt fram en
rad förslag som alla syftar till att förbättra
företagens kapitalförsörjning och
därmed trygga effektiviteten och sysselsättningsmöjligheterna
på längre sikt.
Kraftfulla åtgärder har krävts för att
främja produktionen, öka den totala kapitaltillgången
och möjliggöra en bättre
självfinansiering och konsolidering inom
företagen — dels genom att hejda
den för konkurrensförmågan gentemot
utlandet så förödande inflationen och
den allmänna kostnadsfördyringen och
dels genom en genomgripande skattereform.
Det kan också nämnas åtgärder för
främjande av sparande, större möjligheter
för ianspråktagande av AP-fonderna
m. m., som vid olika tillfällen
föreslagits av centern. Men i stället för
att föra en verkligt aktiv näringspolitik

inrättande av en statlig investeringsbank
på lång sikt har regeringen fortsatt
med sitt vanliga lappverk.

Investeringsbanken är ett av de medel
som vi anser bör användas för att
göra det svenska näringslivet mer konkurrenskraftigt.
Denna konkurrenskraft

— det vill jag understryka — är så
mycket mer nödvändig som vi nu lyckligtvis
har fått en allt friare handel i
världen, i synnerhet inom det europeiska
området. Och vi kanske förväntar
att vi skall nå ännu längre i det avseendet.
Den är också nödvändig för att
effektivt kunna lösa ett av de viktigaste
problemen i vårt samhälle, nämligen
den fulla sysselsättningen. Alla ansträngningar
måste göras för att vårt
näringsliv skall bli så effektivt och konkurrenskraftigt
att alla medborgare kan
beredas sysselsättning. Av den anledningen
är det svårt att förstå att regeringspartiet
inte i större utsträckning
tar hänsyn till mittenpartiernas verkligt
positiva förslag.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Holmberg tydligen helt slutit
upp på centerns linje i fråga om att vi
skall ha en ordentlig arbetslöshetsförsäkring.
När jag i detta sammanhang
har talat om de konstruktiva förslagen
från centern och folkpartiet, har herr
Slåhle understrukit den negativa inställning
som herr Åkerlund och högerpartiet
över huvud taget har till dem.
Jag förstår att herr Ståhle därmed ville
erkänna att det verkligen är ett ordentligt
alternativ som centern och folkpartiet
har presenterat.

Beträffande investeringsbanken bör
det noteras — det har visserligen gjorts
tidigare, men när avgörandet nu nalkas
är det anledning att erinra om det igen

— att banken inte tillför mer kapital
till kapitalmarknaden i år. Höjning av
omsättningsskatten är ett led i en finanspolitisk
förstärkning för att nå
fram till en överbalanserad driftbudget.
Det finns inga pengar som är öronmärkta
på det sättet, att de medel som
kommer från omsättningsskatten skulle
gå speciellt till investeringsbanken. Jag

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

tror inte heller att finansministern vill
ha specialpengar till det ena eller andra
ändamålet. Vi har inte tillämpat någon
sådan metod tidigare. Det är också uppenbart
att det inte är det syftet som
man här haft. Om staten hade lånat 500
miljoner mindre hade det beloppet givetvis
tillförts kreditmarknaden och vi
hade då fått en motsvarande ökning av
resurserna på det området. Det kan dock
av andra skäl ha varit välbetänkt att
suga upp köpkraft genom en höjning av
omsättningsskatten. Det kan möjligen
konstateras att om det ett kommande
år skall tillföras investeringsfonden ytterligare
500 miljoner kronor och om vi
då, vilket inte förefaller särskilt sannolikt,
skulle få en totalbalanserad budget,
har vi ju sugit upp köpkraft och fått
ett ökat tillskott på kapitalmarknaden.
Men för året kan vi konstatera att vi
icke har fått något verkligt tillskott av
penningmedel. Det är bara en omväg
som man har använt för att förklara det
hela. Det är kanske så, som herr Holmberg
påpekade, att den oro som finns på
arbetsmarknaden, behövde denna avlösning.
Man har alltså här fört ihop två
saker som egentligen inte hör samman.

Jag vill också hastigt erinra om den
av många påtalade mycket hafsiga behandling
som denna fråga har fått.
Först var det fem rader i finansplanen,
där man talade om en investeringsfond
— den hade det namnet först. Sedan
fick vi ett pressmeddelande, där det
lämnades ytterligare uppgifter. Därefter
kom de båda promemoriorna, som
efter påtryckningar sändes ut på remiss.
Det är förvånande att man kan behandla
en så viktig sak så vårdslöst
som man här gjort. Regeringen vill säkert
inte bestrida att det finns utomordentligt
goda experter på detta område
i vårt land. Det hade väl då funnits
anledning att anlita dem och fått
råd när det gällt utformningen av detta
viktiga förslag.

Herr Holmberg redogjorde för de
skilda påståenden som gjorts om ban -

ken. Att sådana påståenden gjorts finner
jag inte alls förvånande, ty vid de
tillfällen då dessa uttalanden gjordes
var linjerna inte så klara att man kunde
säga vad som till slut skulle gälla på
området. Det var därför inte underligt
att det uppstod divergenser i de uttalanden
som gjordes från regeringens
sida.

När man kunnat få fram detta enligt
regeringens uppfattning tillfredsställande
förslag på denna korta tid,
kan man väl inte ha någon invändning
mot centerns och folkpartiets begäran
om en utredning som skulle vara klar
till nästa års riksdag. Man skulle ha
mycket bättre tid på sig för den utredningen
än den tid regeringen använt
för att utreda det förslag som nu framlagts.
Jag hoppas därför att inte det
argumentet förs fram att tiden nu är
för kort att utreda någonting.

Herr Ståhle sade att man inte ville
föregripa kreditmarknadsutredningen.
Ja, men inrättandet av en investeringsbank
innebär väl ett föregripande av
kreditmarknadsutredningen. Skulle man
ha väntat på den utredningen borde
man inte ha vidtagit den här åtgärden
heller, utan då borde man ha väntat
tills den utredningen framlagt sitt betänkande.

Det har sagts en sak i utskottet som
jag är förvånad över. Vi har yrkat på
att man skulle göra sådana ändringar
i banklagen att det fanns möjligheter
att få en icke statlig investeringsbank
att arbeta vid sidan av den statliga. Utskottsmajoriteten
i bankoutskottet har
då anfört följande: »Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om att grundläggande
legala förutsättningar för att
bilda enskilda kreditaktiebolag redan
nu existerar. Ansökningen om inrättande
av nya sådana institut prövas på
grundval av den enligt propositionen nr
56 omnämnda lagen om kreditaktiebolag.
» Ja, det skulle då förefalla som om
detta vore möjligt. Men vad säger då
propositionen när den motiverar förslaget
om en statlig investeringsbank? Jo,

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

då säger man att förutsättningarna för
affärsbankerna och andra kreditinstitut
att inom nuvarande institutionella ram
och efter hittills använda kreditvägar
lämna företagen de lån som behövs för
en omfattande investeringsverksamhet
kan även konstateras vara otillräckliga.
Då måste det ju föreligga någon brist
på något sätt eftersom de nuvarande
resurserna inte räcker till för att bedriva
den verksamhet som investeringsbanken
skall svara för. Om man vill ha
en konkurrerande bank måste det göras
vissa ändringar. Antingen har utskottet
fel eller också har propositionen
fel.

Att vi i centerpartiet nu förklarar att
vi är beredda att stödja inrättandet av
en investeringsbank beror i första hand
på att det genom den föreslagna anordningen
med statligt kapital och statlig
garanti skapas förutsättningar för att
överföra AP-medel till näringslivet,
utan att man behöver ta de risker som
är oförenliga med dessa medels karaktär
av en gemensam tillgång för arbetsgivare
och anställda. Här är det ibland
fråga om kapitalinsatser i företag, som
kan betraktas såsom både livsdugliga
och betydelsefulla, men där riskerna är
större än vad affärsbankerna vill ge sig
in på. Genom detta statens egna engagemang
avlastar man dessa risker för
AP-medlen.

Man kan inte komma ifrån att en
statlig bank av nu föreslagen typ kan
bli inkörsporten till ett förstatligande
av vårt näringsliv i betydande omfattning,
något som centerpartiet givetvis
inte kan acceptera. De som hyser den
åsikten att staten inte skall ha ett för
stort inflytande måste naturligtvis ställa
villkoret, att den statliga banken inte
får rätt att förvärva aktier i bolag. Vid
de enstaka tillfällen som det kan finnas
motiv för att staten skall göra några
förvärv inom näringslivet bör det ankomma
på riksdagen att fatta beslut.

Riksbanken, som är kritisk mot aktieförvärvsrätt,
säger i sitt yttrande:
»Mot aktieförvärvsrätt för investerings -

banken talar emellertid det tvivel, för
att inte säga den misstro från kundernas
sida som ett engagemang av denna
art från bankens sida skulle komma att
mötas av. Fullmäktige ställer sig för sin
del i och för sig tveksamma till en sådan
befogenhet för banken även om
den som nyss framhållits kan komma
naturligt in i dess verksamhet.» Det är
alltså riksbanksfullmäktiges majoritet
som har sagt detta. Uttalandet bör beaktas.

Vid en helstatlig bank av denna typ
finns även risk för ett tänkbart godtycke
vid utlåningen. Banken skulle ju,
om den inrättas såsom regeringen har
föreslagit, i praktiken få ensamrätt till
detta slag av utlåning på basis av framför
allt AP-medel. Det är sannolikt att
nöjaktiga garantier mot ett maktmissbruk
skulle kunna vinnas genom att
näringsliv och banker finge möjlighet
att arbeta på lika villkor i konkurrens
med den statliga banken och även med
rätt att låna upp AP-medel. En annan
möjlighet, som även har framhållits,
är att investeringsbanken inte blir helstatlig
utan endast halvstatlig i likhet
med Aktiebolaget Industrikredit och
Aktiebolaget Företagskredit. Vi anser
att dessa frågor behöver snabbutredas.
Skulle man då komma fram till att banken
bör vara halvstatlig, erfordras endast
vissa ändringar i konstruktionen
avseende styrelsens sammansättning,
tillskjutandet av eget kapital o. d. Stannar
man däremot för att såsom hinder
mot maktmissbruk inrätta en näringslivets
bank med möjligheter att konkurrera
på lika villkor, behöver naturligtvis
inte den statliga banken bli av
den storlek som är föreslagen i propositionen
utan kan reduceras till hälften.

Det är framför allt dessa överväganden
som har föranlett oss från mittenpartierna
att yrka på en begränsning
av bankens omfattning och en utredning
av de frågor som för oss synes angelägna.
Däremot vill jag än en gång
med anledning av viss kritik i tidningarna
betona vad herr Nils Theodor

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Larsson sade, nämligen att det för vårt
vidkommande inte är fråga om någon
provisorisk bank. Investeringsbanken
bör enligt vår mening redan nu göras
definitiv. Frågan om den skall vara
hel- eller halvstatlig bör däremot stå
öppen, och detsamma är förhållandet
med frågan om huruvida vid sidan av
den statliga banken skall upprättas en
näringslivets bank, som jag tidigare har
skisserat.

Jag vill ytterligare tillägga en sak
beträffande bankens utlåningsmöjligheter.
Jag vill starkt betona att företagens
storlek givetvis inte får bli bestämmande
för till vilka banken skall
låna ut. Jag är tacksam för vad som
har sagts i propositionen i det fallet.
Man talar visserligen om storföretagen
men tillägger, att det dock inte innebär
att bankens finansieringsinsatser kommer
att förbehållas stora företag. Det
finns också, sägs det i propositionen,
ett stort antal mindre och medelstora
företag där en stark utveckling av nya
produkter och metoder äger rum och
för vilka finansieringssvårighcterna
kan vara särskilt besvärande. Det är
glädjande att detta kommit in i propositionen,
och jag hoppas att det kommer
att beaktas i största möjliga utsträckning.

Man kan dock inte komma ifrån att
de större företagen kan komma att dominera
till följd av att de i stor utsträckning
har långsiktiga projekt. Därför
finns det anledning att se särskilt
till de mindre och medelstora företagens
kreditmöjligheter i övrigt. Därvidlag
har mittenpartierna föreslagit åtgärder
som jag inte behöver gå närmare
in på, nämligen fördubbling av aktiekapitalet
i AB Industrikredit och AB
Företagskredit, så att underlag skapas
för en kraftig ökning av dessa instituts
utlåningskapacitet. Herr Ståhle visade
på att det finns outnyttjade kapaciteter
hos dessa företag. Det kan man ju säga,
men kapaciteten beror naturligtvis till
en del på lånevillkoren. Man måste också
beakta de ansökningar som finns

inne och som ännu inte hunnit klaras
av. Det finns säkerligen stora resurser,
men jag är inte säker på att de räcker
till utan den förstärkning som mittenpartierna
föreslagit.

När jag talar om de mindre och medelstora
företagen, vill jag också starkt
understryka ett önskemål beträffande
den styrelse som skall ha hand om investeringsbanken.
De mindre och medelstora
företagen borde också bli
representerade där i någon form. Jag
skulle förmoda att detta önskemål inte
möts av någon motvilja från regeringens
sida, men jag anser att det bör
framföras i denna debatt.

Herr talman! Investeringsbanken löser
inte problemen helt och den räddar
inte någon besvärlig ekonomisk situation.
Den ekonomiska politik som förts
har givetvis orsakat en hel del svårigheter,
och den måste enligt vår mening
föras på ett annat sätt i framtiden. Nationalproduktens
användning har varit
felaktig, vilket också påvisats i boken
»Svensk ekonomi 1965—1970». Finansministern
har betonat vid flera tillfällen
att industrins investeringar stagnerade
1961 och åren framåt. Det har
finansministern sagt varje år i finansplanen,
men han har tröstat sig med
att bostadsinvesteringarna och de allmänna
investeringarna i gengäld stigit
så och så många procent, och därför
har han stannat vid att göra uttalanden.
Politiken har icke varit välbetänkt,
och den har säkert återverkat mycket
starkt på vår produktion och vår utrikeshandel
och alla dessa ting som nu
ställt till svårigheter för oss. Det har
varit en försummelse att man inte bättre
beaktat industrins investeringar
långt tidigare, när man redan för sex
år sedan såg att de började stagnera.

Det har betonats så starkt att inflationen
är något som vi måste komma
till rätta med. Man kan inte bara klandra
att lönerna har stigit mycket och att
lönesummans uppgång blev 10,5 procent
förra året. Bakom detta ligger också
att kostnadsfördyringarna pressar

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

löntagargrupperna till att öka sina
krav. Därför ligger det i bakgrunden
att den ekonomiska politiken i och för
sig — felaktigt bedriven, som vi anser
den vara — är ett incitament till de
stora lönehöjningar som skett. Dessa
kunde ha stannat vid en mycket blygsammare
nivå, om vi hade haft en
mindre kostnadsstegring. Jag är övertygad
om att varje facklig företrädare
är beredd att understryka detta. Kunde
vi förvänta oss mindre kostnadsstegringar,
så kunde vi också nöja oss med
en betydligt blygsammare lönehöjning.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att vi är starkt medvetna om den
utveckling som kommer att ske i samhället,
och vi är beredda att göra de
insatser som behövs för att få bättre
kapitalresurser för alla de stora rationaliseringar
som förestår. Vi har också
presenterat ett verkligt alternativ till
regeringsförslaget, ett alternativ som vi
är övertygade om kommer att leda till
bättre resultat, om det blir genomfört.

Jag ber att få instämma i de yrkanden
som tidigare framställts av herr
Nils Theodor Larsson.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Flera talare har redan
påpekat att socialdemokratins politik
bidragit till de svårigheter som Sverige
i dag har på det ekonomiska området.
Detta är alldeles uppenbart ett riktigt
konstaterande. Penningvärdeförstöringen
bär bidragit till att höja kostnadsnivån,
och vi har fått svårigheter
att sälja svenska varor som i många
fall blivit för dyra. Tillgången på riskvilligt
kapital har också blivit alldeles
för liten och motsvarar inte behovet.
I den hårdnande internationella konkurrensen
är de nödvändigt att kraftigt
rationalisera och effektivisera
inom svenskt näringsliv.

Det är mot den bakgrunden jag vill
slå fast att folkpartiet gång på gång,
år efter år, har varnat för de risker
som den socialdemokratiska politiken

inrättande av en statlig investeringsbank
medför. Vi har upprepade gånger lagt
fram konkreta förslag i syfte att förbättra
det ekonomiska läget i landet. Jag
skall bara nämna några exempel.

År 1957 presenterade vi ett mycket
väl utarbetat förslag om stimulering av
det frivilliga sparandet. Vi föreslog
ändrad lagstiftning för att underlätta
tillkomsten av investeringsbolag och investeringsfonder
samt stimulera aktiesparande!.
Året därpå lade vi fram ett
samlat program för främjande av kapitalbildning
och sparande. Vi krävde
också en avveckling av de återstående
regleringarna på kapitalmarknaden.
Under hela 1960-talet lade vi gång på
gång fram förslag om avveckling av
valutaregleringen, som gör det svårare
för svenska företag att få utländskt
kapital. Vi föreslog målsparande, som
psykologiskt sett är så betydelsefullt,
bostadssparande och försäkringssparande.
År 1964 föreslog vi en reformering
av banklagstiftningen för att avhjälpa
en del av de rådande finansieringssvårigheterna.
År 1965 tog vi upp
de mindre och medelstora företagens
särskilda problem beträffande kreditanskaffning.
År 1966, liksom flera
gånger tidigare, föreslog vi ändring av
AP-fondernas utformning i syfte att
gagna näringslivets kapitalförsörjning.

Och det är inte bara vi som fört
fram sådana förslag, utan även de andra
oppositionspartierna. Sådana framstötar
har inte heller gjorts bara av
den politiska oppositionen — både löntagar-
och företagarorganisationer har
gång på gång understrukit betydelsen
av ökad tillgång på kapital för näringslivets
behov.

Alla andra än den socialdemokratiska
regeringen har alltså oupphörligt
ställt in strålkastarna på detta allvarliga
fenomen. Det är endast regeringen
som varje gång har förklarat: »Nej,
läget är nog inte så allvarligt som ni
säger.» När oron för nedgången i industriinvesteringarna
kom för en tid
sedan, ledde det inte till några kraftåtgärder
i syfte att främja kapitalbild -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ningen utanför statsbudgeten. Jag föreställer
mig att kyrkstötarna på 1700-talet hade ett lättare arbete med att
väcka sovande än vad oppositionen,
de fackliga organisationerna och näringslivet
haft då de sökt få liv i regeringen.

Uppvaknandet inom regeringen blev
desto mer yrvaket och förvirrat när
det nu kom för några månader sedan.
Besked och motbesked kastades om
varandra, bud och motbud korsades,
illa övervägda hugskott kastades fram.
Nu skäms man tydligen för en del av
de värsta grodorna, och det är ju alltid
ett framsteg; men därmed främjas
inte kapitalbildningen.

På visst sätt är den socialdemokratiska
villervallan begriplig. År efter år
hade man sökt dämpa oron för utvecklingen
på detta område, nu skulle man
kasta om men hade inge färdiga planer,
inga klarläggande utredningar om
hur man borde gå till väga. Situationen
var litet knepig för socialdemokratin,
det skall erkännas. Nu måste man nämligen
medge riktigheten i vår bedömning
när vi hade talat om lägets allvar,
men tidigare hade man som sagt
motsatt sig en omsorgsfull beredning
av tänkbara åtgärder.

I detta för socialdemokratin onekligen
pinsamma läge har partiets medlemstidning
skyndat till hjälp. I senaste
numret förkunnas det — jag läser
ordagrant: »Den statliga banken, beslutad
1964.» Ja, så står det — inte
1965 eller 1966 eller 1967! Det var en
verklig överraskning. Man talar om att
problemet diskuterades på en socialdemokratisk
partikongress och att man
där överläde om »grundvalen för dagens
förslag till en investeringsbank».
Det här numret kom inte ut den 1 april.
Man frågar sig om detta är allvar eller
om det är spex, men tydligen är det
allvar. Under sådana förhållanden har
man verkligen på socialdemokratiskt
håll lyckats hemlighålla detta »beslut»
mycket länge.

Vad sades då från socialdemokratiskt

håll vid detta tillfälle? På en punkt är
vad man sade verkligen avslöjande.
Man förklarade nämligen: Företagen
skall göras mera beroende av lån. De
skall vara mera beroende av kreditinstitutioner,
man vill inte att företagen
och därmed deras anställda ens skall
få ha den trygghet som de nu har genom
den grad av företagssparande som
ändå finns, man skall tvinga företagen
att bli mer beroende bl. a. av staten.
Allt detta sägs mycket klart. På den
punkten råder alltså ingen tvekan om
vad socialdemokratin vill. Här har alltså
den statliga monopollusten klarlagts.

Om den socialdemokratiska tidningen
vill tala om att det är monopollusten
som beslutades år 1964 då har man
rätt, annars inte.

I propositionen förklaras det att företagens
likviditet nu har blivit så låg
»att en fortsatt neddragning knappast
är möjlig». Nu undrar jag om det är
detta senaste uttalande som är regeringens
ståndpunkt eller om en råd i
ett tre år gammalt uttalande från en
partikongress skall sättas högre? Det
vore mycket intressant att få den saken
närmare belyst. Bankoutskottets
utlåtande och herr Ståhles anförande
ger ingen klarhet på den här punkten.

Det finns i propositionen en ganska
fantastisk grundtanke, om jag nu spetsar
till det hela, och det är den: Om
bara herrar Erlander, Sträng och Wickman
och de personer som de utser får
mer att säga till om så skall det ordna
sig i detta land. Det är den statliga centralbyråkratens
dröm i sin prydno.
Man förstår inte de risker som finns
för företagen och deras anställda i beroendet
till en statlig monopolinstitution.
Man förstår inte att det då kan
bli för litet hänsynstagande till lokala
förhållanden och enskilda företags speciella
förutsättningar. Det blir ju en
monopolsituation med privilegier, så
länge regeringen inte vill ge likvärdiga
villkor till andra kreditinstitut. Detta
är den stora skillnaden mellan rege -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

ringens förslag och mittenpartiernas
förslag. Vi vill ge likvärdiga villkor.
När regeringen inte vill göra det blir
det en monopolsituation för den av regeringen
föreslagna banken. Man förstår
inte att det gäller att undvika
privilegier, att det är bättre med flera
banker, med flera kreditinstitutioner.
Om ett företag får nej på ett håll kan
det då gå till ett annat, även beträffande
den form av kreditgivning som vi i
dag diskuterar. Den Wickmanska banken
skulle vara privilegierad på sitt
område. Den är därför farlig för alla
dem som inte finner nåd inför den
bankdirektionen.

I samband med debatten om denna
bank har det sagts en hel del andra
saker från socialdemokratiskt håll, som
går utanför ramen för dagens debattämne
ur formell synpunkt. Men uttalandena
är allmänt syftande, och jag
tycker därför att det skulle vara nyttigt
att få litet mera klarlagt vart egentligen
socialdemokratin syftar. Då vi nu
har glädjen att se finansministern här
i kammaren hoppas jag att han vill
hjälpa till och göra några klarlägganden.
Bakgrunden kan ju då vara vad
tidskriften Aktuellt har citerat från den
socialdemokratiska partikongressen år
1964. I det uttalandet finns också en
annan punkt som jag tror att man väl
ändå nu djupt beklagar. Jag syftar på
den punkt där man talar om skärpt
konkurrens på kapitalmarknaden som
någonting som man vill uppnå. Kan någon
förklara hur man får en hårdare
konkurrens när staten inom en del av
denna sektor skall få en privilegierad
ställning? Detta är ju motsatsen till
bättre konkurrens.

En annan punkt som vi tycker att
det skulle vara av intresse att få något
närmare belyst är följande. Pennan
måste väl ändå ha sluntit i handen
på statsrådet när han i propositionen
förklarar att en av anledningarna till
att Sverige trots sin sena industriella
start ändå klarat sig så pass hyggligt
är att näringspolitiken varit inriktad

på fri konkurrens. Det är i och för sig
ett absolut riktigt konstaterande. Detta
har varit en av de grundläggande orsakerna
till vårt välstånd. Men hur går
denna lovsång till den fria konkurrensen
ihop med det förslag som nu ligger
på riksdagens bord, där man inte
vill ge olika institutioner likvärdiga
villkor? Det är ju det som är förutsättningen
för en fri konkurrens. Har
man olika institutioner med olika villkor
blir det ingen fri konkurrens.

Man måste i detta sammanhang konstatera
att det inte heller i propositionen
finns ett enda erkännsamt ord om
de betydande tjänster som de nuvarande
bankerna gör samhället. Det är
intressant att jämföra denna inställning
med TCO:s uppfattning. TCO anför
nämligen att det är nödvändigt att de
nuvarande principerna för kreditprövning
i bankväsendet i stor utsträckning
måste gälla även i en ny bank. Jag tror
att socialdemokraterna har fel i sin
föreställning att svenska folket i allmänhet
tycker att bankernas ledningar
skulle fungera som utsugare. Det är
bara inom kommunismen och på socialdemokratins
vänsterflygel som man
tror att detta är ett argument som slår.
Alla de som ute i landet har att göra
med bankerna hyser säkerligen en annan
uppfattning. Ingen tycker att bankerna
är ofelbara — man gör där misstag
liksom sker på alla andra håll, även
bland politikerna.

Det skulle var intressant att höra
vilka människor socialdemokraterna
syftar på när de talar om de personer
som bara tänker på de privata finansintressena.
Tycker t. ex. den socialdemokratiska
regeringen att Tore Browaldh
tillhör den typ av människor
som bara tänker på privata profitintressen?
Räknar man till dessa även
Lars-Erik Tliunholm eller kanske första
kammarens talman, som onekligen förekommer
i en hel del betydelsefulla näringslivs-
och banksammanhang?

På sådana frågor svarar socialdemokraterna,
att man inte skall ta detta

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

så personligt. Ja, men institutioner fattar
ju besluten på ett mänskligt plan.
Besluten fattas av dessa människor som
enligt vad statsrådet Wickman nyligen
i en artikel uttalat tydligen inte har
annat än privata finansintressen.

Jag tror att det vore synnerligen värdefullt
att få en belysning av socialdemokraternas
uppfattning om denna
nebulösa kring profiten och de människor
som härmed avses. Vad är det
för fel på de människor som nu gör det
som man i propositionen uppmanar
den nya banken att göra? Den skall ju
se till att investeringarna blir räntabla.
Det kan väl inte vara fel om andra
försöker göra detsamma.

Försök inte att komma ifrån det förhållandet
att det är människor som
fattar beslut i detta sammanhang och
skyll inte på att det här skulle gälla
några obestämbara opersonliga bankstyrelser
!

Det är intressant att se att statsrådet
Wickman tydligen inte har någon känsla
för att det över huvud taget kan finnas
någon risk att staten skulle kunna
lägga sig i för mycket. Han sätter inte
upp en enda liten varningsflagga. För
vår del har vi uttalat att det verkligen
finns anledning att se till att de värden
som finns i vårt näringsliv och över
huvud taget i vårt samhälle inte skadas
genom olämplig behandling.

Det finns alltså gränser, och jag är
alldeles övertygad om att också socialdemokraterna
har denna uppfattning.
Det är bara det att det just i dagens
politiska situation inte passar särskilt
väl att tala om det. Det låter mycket
bättre att med en liten fnysning av förakt
i stället diskutera privata profitintressen.
Jag tror att det är en mycket
olycklig situation som vi härigenom
kommit in i.

Det vore mycket värdefullt om t. ex.
finansministern i dagens debatt ville
redogöra för dessa frågor. Visst är investeringsbanken
en mycket betydelsefull
fråga, men på längre sikt är det ju
ännu betydelsefullare om socialdemo -

kratin nu skulle ha bestämt sig för att
lägga om kursen i sin behandling av
det fria näringslivet. Jag betonar, herr
talman, att jag inte tror att det fria näringslivet
är felfritt. Men det är inte
det som det är fråga om, utan här är
det fråga om andra värden i sammanhanget
och att vi bäst utnyttjar situationen
genom en fri konkurrens.

Herr Stefanson har redan behandlat
en rad av de specialproblem som kommer
upp i detta sammanhang, och jag
skall inte ägna mig åt dem. Andra talare
från vår sida kommer att ta upp
ytterligare spörsmål.

Jag skall till sist bara komma med
några allmänna synpunkter på nödvändigheten
av att här se politiken ur
aspekten att den måste hänga ihop. Vi
får inte göra den snedvridning som
socialdemokratin nu tydligen försöker
åstadkomma i debatten genom förslaget
om en investeringsbank. I den konkreta
frågan har vi från folkpartiet och centerpartiet
sagt att vi tycker att det är
rimligt att staten medverkar till en kreditgivning
för särskilt riskfyllda och
långfristiga investeringar i näringslivet.
Det är angeläget med tanke på en snabb
ökning av effektiviteten i näringslivet
och önskvärdheten av tryggad sysselsättning.
Riksdagen bör därför bevilja
medel för en investeringsbank. Men vi
säger nej till ett statligt monopol, som
innebär en konkurrens där man inte
har likvärdiga villkor, och vi säger nej
till en ekonomisk maktkoncentration.
Dessa ting bör så långt det över huvud
taget är möjligt undvikas. Vi begär förslag
till nästa års riksdag om hur dessa
önskemål bäst skall tillgodoses under
olika kombinationer av samverkan
mellan stat och kreditväsen. Det intressanta
är att det är i stor utsträckning
samma inställning som TCO har
givit uttryck åt i sitt remissyttrande.
TCO förordade en inpassning av ett
nytt institut. Man bör, säger TCO, använda
den närmaste tiden till att utreda
ändringar i banklagen för att få
en smidig anpassning. Det är ju detta

Torsdagen den 18 mai 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

som regeringen helt har uraktlåtit att
göra. Vi tycker att det är bra om man
kan få en kreditinstitution där t. ex.
löntagarorganisationerna blir representerade.
Det skadar inte. Det ökar nämligen
kunskapen och ansvarskänslan
inom alla läger. Vårt förslag innebär
alltså mer konkurrens mellan kreditgivande
institutioner än vad regeringens
förslag innebär. Jag tycker att det
är tråkigt att högern inte inser nödvändigheten
att inta en sådan hållning.

De gällande bestämmelserna beträffande
kreditinstitutens långfristiga kreditgivningskapacitet
måste ju liberaliseras.
Herr Stefanson talade därom,
och jag skall inte ytterligare gå in på
det.

Det gladde mig att höra att herr
Åkerlund, som kallade mittenpartiernas
förslag för delsocialisering, ändå inte
på något sätt svävade på målet när han
föreslog ökat statligt stöd till de delsocialiserade
•— enligt hans terminologi
— Industrikredit och Företagskredit.
Det är precis samma former, men
det är ju glädjande att högern när det
passar kan vara med om delsocialiseringar.
Jag noterar det med intresse.

För att man skall kunna bedriva en
verkligt aktiv politik på detta område
måste, som vi har förklarat i våra motioner,
lokaliseringspolitiken vidgas
och effektiviseras. Det visade sig ju
mycket snabbt att de 800 miljoner kronor
som skall användas för detta ändamål
under en femårsperiod inte är tillräckliga
för att klara av alla de problem
som har mött i detta sammanhang.
Likadant är det med regeringens arbetsmarknadspolitiska
program — det
är icke tillräckligt. Vi har under flera
år föreslagit att man skulle ta upp frågan
om en allmän sysselsättningsförsäkring.
Jag föreställer mig att regeringen
nu skulle kunna vara något mera
intresserad av detta med tanke på
de sysselsättningssvårigheter som har
uppstått under senare tid. Tyvärr röstade
första kammarens majoritet mot
det förslag som vi fört fram och som

behandlades nyligen. Det avsåg möjligheter
till förtidspensionering av äldre
arbetstagare som inte kan få ett nytt
arbete. Andra kammaren biföll ju den
framställningen.

Uppenbarligen kan man inte klara
av den ekonomiska situationen genom
den investeringsbank som regeringen
nu föreslagit. Det grundläggande är ju
hur kapitaltillgången skall ökas. Det är
ju detta som är det grundläggande felet
i regeringens politik. Man har inte velat
vidta några kraftåtgärder för att
öka kapitalbildningen utanför statsbudgeten.
Det är därför vi har föreslagit
att denna fråga nu äntligen skall tas
upp. Jag tycker att det vore mycket
tragiskt om regeringens uppvaknande
inte också skulle kunna få den konsekvensen
att den förstår att ett sådant
samlat program är det grundläggande
i detta sammanhang, inte det förslag
som i dag ligger på riksdagens bord.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag har suttit och
lyssnat till diskussionen här i dag har
jag gång på gång sagt mig att något av
samma anda bakom orden kunde vi väl
erinra oss om vi går tillbaka i tiden.
I det historiska perspektivet har det
alltid varit på det sättet att när socialdemokratin
presenterat en reform har
olyckskorpar stått upp och talat om
hur galet det kommer att gå om denna
reform genomföres. Så var det när den
sociala trygghetspolitiken lanserades så
långt tillbaka som på 1930-talet. Då var
det gott om spådomar om världens undergång
— eller i varje fall om en ödelagd
ekonomi för landet. Så har det
varit praktiskt taget så länge jag kan
erinra mig, och jag har — hur otroligt
det än låter — 40 år av aktiv politisk
och facklig bana bakom mig vid det här
laget.

Men alla dessa reformer — jag vill
här lägga in även den aktiva sysselsättningspolitiken
— passerade stadierna
från det mycket energiska motståndet

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

över till den något lugnare tveksamheten,
så småningom fram till den försiktiga
accepten och slutligen till ett godkännande.
I dag har vi glädjen att inregistrera
att efter denna procedur är
dessa frågor i allt väsentlig ställda
utanför de politiska stridslinjerna.

Vi fick i ATP-striden på 1950-talet
en ny repetition, ett återfall i den gamla
frontställningen. Men det blev en
snabb rättning i ledet sedan väljarna
hade talat om att solidaritetsbegrepp
och rättvisesynpunkter alltjämt var ting
som hade sin slagkraft ute hos människorna.
Och i det sista avsnittet av
ATP-striden och under hela den debatten
fanns ju också ett specifikt element
och en specifik diskussion, även
om man kanske inte talade så högt därom.
Det var det medborgarinflytande på
kapitalbildningen och kapitalströmmarnas
användning som etablerandet av
AP-fonderna i själva verket innebar.
Genom att löntagarnas pengar avsatts
i dessa fonder, som snabbt visat sig som
en betydande faktor på kapitalmarknaden,
kom på nytt de politiskt kontroversiella
frågeställningarna i förgrunden.

Under 1960-talet har dessa frågor aktualiserats
gång på gång. Jag nämner
det bara därför att de principiella skiljaktigheter
i uppfattningen som jag här
erinrat om ligger bakom dagens debatt.
lag vill minnas att det var i valrörelsen
1964 som man från högerpartiets sida
ville sätta eu spärr för den kollektiva
kapitalbildningen via AP-fonderna. Man
försökte göra det under den falska varubeteckningen
att man ömmade och kände
för folkpensionärerna. Andra framstötar
har skett av och till för att moderera
och begränsa det kollektiva sparandet
på denna väg, vilket emellertid
byggts upp trots motstånd och i dag är
en avgörande källa bland de resurser
som skall finansiera näringslivets utbyggnad
och vårt kommande välstånd.

Naturligtvis inriktades dessa attacker
mot sparandet inte på grund av något
slags ovilja mot sparandet i och för sig
utan därför att man räknade med de

befintliga och kanske ännu mer med
de tänkbara möjligheterna att få ett
demokratiskt inflytande över kapitalbildningen.
När regeringen fattade sitt
beslut om den statliga investeringsbanken,
vars verksamhet är avsedd att baseras
på AP-fondernas kapitaltillgångar,
var det väl i och för sig inte så stor
överraskning att motståndet från ett
visst håll på den borgerliga kanten
skulle bli klart uttalat, hårt och bestämt.
I varje fall hade vi väl anledning att
vänta detta från det håll där man traditionellt
och historiskt har tagit som
sin politiska uppgift att vara de privatfinansiella
intressenas speciella vaktpost.

Nu finns det ett gammalt uttryck som
heter: »Den gudarna viil förgöra slår
de med blindhet.» Det är väl inte utan
att högerpartiets anhängare i den politiska
debatten är litet oroade över den
energi som högerpartiet har lagt ner
på att hindra den statliga investeringsbankens
tillkomst. Jag tyckte att jag
kunde utläsa detta när jag för några dagar
sedan eller kanske för någon vecka
sedan läste ett nummer av tidskriften
Veckans Affärer, där en osignerad artikel
— publikationen har ändå sin politiska
orientering, varför artikeln ju inte
behöver vara anonym för det — inleddes
med rubriken: »Ge icke Erlander
en ny ATP-strid i fråga om investeringsbanken!»
Detta säger rätt mycket, ärade
kammarledamöter, om de spekulationer,
de intressen och de funderingar som
ligger bakom när vi diskuterar dessa
frågor.

Naturligtvis kommer denna strid mellan
regeringen och högerpartiet att avlöpa
på samma sätt som tidigare strider
som har gällt folkets inflytande på ett
nytt område. Efter en tid är verksamheten
etablerad. Den kommer att avsätta
positiva resultat ur det allmänna framåtskridandets
synpunkt. Den kommer
att innebära ett nytt framsteg i den allmänna
demokratiseringsprocessen, och
den kommer att skapa i bästa fall — vi
behöver inte utesluta detta — en känsla

Torsdagen den 18 mai 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

av medansvar och engagemang hos den
dominerande grupp av medborgare som
i sin egenskap av löntagare hitintills
har utestängts från allt utom de fördelningsproblem
som alltid har varit
konfrontationspunkten när det gäller
det näringsliv där dessa löntagare har
sitt arbete och som de är så helt beroende
av.

Nu tillkommer ytterligare den omständigheten,
att det här rör sig om
förvaltningen av pengar som — vilket
jag nyss framhöll — löntagarna avstår
ifrån och som reserverats som skydd
för pensionsutfästelser. Enligt vedertagen
uppfattning är det fråga om pengar
som efter de anställdas val avdelats
från vad som i annat fall skulle ha varit
medel till deras löner. På samma sätt
har svenska folket genom sina ombud
i denna kammare och i medkammaren
varit berett att genom en höjd omsättningsskatt
satsa det aktiekapital som i
sin tur skall vara grunden och förutsättningen
för bankens verksamhet. Man
kan med skäl ställa sig frågan: Varför
och av vilken anledning är landets löntagare
beredda till en omfördelning av
egna pengar från konsumtion och ökning
av sin levnadsstandard — vilka
pengar de naturligtvis anser sig böra ha
och så väl behöver — till en direkt industriinvestering? Jag

kan erinra om, som jag nyss sade,
tiden för 30—40 år sedan, då jag som
fackligt aktiv hade mitt arbete på denna
front. Då dominerades bilden av
den gamla filosofin, som till hundra
procent var ett uttryck för: hur skall
vi kunna dela kakan, så att fördelningen
blir något så när rättvis? Den fördelningsfilosofin
har väl numera i
långa stycken efterträtts av den avancerade
uppfattningen att det är allas
vårt intresse att kakan blir större, ty
då är det mera givande att dela den.

Ja, hur skall vi göra kakan större?
Här kan ingen vara oengagerad, eftersom
var och en är berörd, för sin sysselsättning,
för sin existens och i den
gemensamma önskan att snabbt vidga

och öka möjligheterna till ett rikare liv
och naturligtvis ett större mått av
trygghet i livets alla skiften. Det är eu
mogenhetsförklaring från de anställda,
då de visar sitt intresse för en näringspolitik
i vidare bemärkelse, ett intresse
som de har dokumenterat genom en
klar och helhjärtad uppslutning kring
den föreslagna investeringsbanken. Det
är emellertid ett intresse som högerpartiet
helt — och jag kan säga mittenpartierna
i varje fall halvhjärtat — avvisar.

Förvaltningen av våra tillgångar, som
de konkretiseras i vårt sparande och
vårt kapital, skulle enligt borgerlig filosofi,
efter någon underlig ordning,
vara förbehållen ett fåtal personer. Om
jag logiskt skall försöka tolka er inställning,
skulle jag kalla dem för något
slags ekonomiska supermän. I en hel
del icke ovanliga fall är detta att man
tillhör de där männen mer ett .resultat
av om man råkat födas av de riktiga
föräldrarna än av ett naturligt urval,
som man i allmänhet inbillar sig att
den fria konkurrensmarknaden är grogrunden
för.

Om man nu via ett samhällsägt kapitalinstitut
går in på för det allmänna
hittills fridlyst mark, så är det av två
skäl. I en fortskridande samhällelig demokratiseringsprocess
bör inga marker
vara fridlysta. Om några år kommer
detta förslags motståndare — det är jag
övertygad om — med förvåning och
måhända med någon skamkänsla att erinra
sig sitt motstånd i dag. En annan
sak är också väsentlig. Om vi på detta
område inte ser vad utvecklingen kräver,
kommer våra efterföljare att ha
anledning att anklaga oss för underlåtenhetssynder.
Vi har framför oss en
tid som ställer nya perspektiv och reser
nya krav med avseende på näringslivets
utbyggnad och utveckling. Det har erinrats
därom i åtskilliga inlägg i dagens
debatt. Ärligt talat har vi väl haft
konkurrensfördelar hittills.

Jag läste nyligen en artikel av en
professor i nationalekonomi av svensk

Nr 2S

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

härkomst, vilken jag sätter stort värde
på för lians konstruktiva fantasi och
analytiska förmåga. Jag vet inte om artikeln
ännu är publicerad, men i så fall
kommer den att bli det ganska snart.
Jag tror han förlåter mig om jag skvallrar
ur skolan. Han gjorde den i och för
sig intressanta analysen att under vår
generation har två världskrig gått härjande
fram över industristaterna. Det
betyder också att vid varje tillfälle har
produktionsapparaten slagits sönder,
och naturligtvis, när krigen varit över,
befann sig länderna i en situation då
de som konkurrenter till länder med
oförstörd produktionsapparat inte var
särskilt farliga. Vi får väl hoppas att
det skall förbli fred i världen. Det var ju
i runt tal 25 år sedan vi upplevde det
senaste världskriget. Det gick en generation
mellan de båda världskrigen, och
lika lång tid har på nytt passerats. För
mänsklighetens möjligheter att överleva
hoppas vi att eländet inte skall ske
för tredje gången, men det betyder, enligt
den nämnde professorn i nationalekonomi,
att vi får en hårdare och mer
skärpt konkurrenssituation på grund
av den industriella utbyggnad som sker
i industriländerna. Vi får inga gratispoäng,
som vi fått tidigare — om jag
nu skulle dra ut tankegångarna av den
ekonomiska analys som professorn har
gjort.

Beträffande vårt näringslivs utbyggnad
är det klokt, menar jag, att inställa
sig på att vi har ett permanent hårdare
konkurrensläge som innebär att vi är
tvingade att se över vår industriella
apparat och fråga oss: Är den egentligen
i alla avseenden så pass betryggande
utbyggd, effektiv och rationell, att
vi kan se framtiden an med tillförsikt
och förtröstan?

Då har i varje fall regeringen kommit
fram till att klockan har slagit för
en omprövning i dessa frågor. Jag tror
att det är dags för en planering i större
skala. Jag kan ha all respekt och jag
kan ta av mig hatten för de enskilda
företagens planering, men det är dock

en planering från det isolerade företagets
egna synpunkter och utgångspunkter.
Även om man kanske har litet
grand på känn vad som sker på andra
håll, finns det ju inte en samordnad
branschplanering och industriplanering,
varför naturligtvis åtskilliga av
den privata företagsamhetens investeringsprojekt
kommer att framstå såsom
mindre väl genomtänkta. All right! Då
kan man säga: Det ligger i företagsamhetens
natur. Man får slå igen butiken
om man inte gör sådana förtjänster att
det hela går ihop. Man kan — och det
är ju den privata företagsamhetens
prerogativ — göra det och sova lika
lugnt på sitt öra i alla fall, därför att
man inte har några personliga engagemang
i fråga om att ta hand om de
människor som man ställer utan arbete.
Detta lägger man i skötet på samhället,
och vi har accepterat en sådan
uppfattning. När vi som regeringsledamöter
och riksdagsmän skall svara för
detta, är det emellertid en annan syn
på frågorna än om man diskuterar dem
som privat företagare, med de relativt
fria möjligheter och den frihet från
ansvar som den privata företagsamheten
har och enligt de lagar och regler
som gäller för området och som väl
också kommer att gälla i fortsättningen.

Detta utesluter naturligtvis inte att
det finns graderingar i fråga om företagens
intresse att ta hänsyn till de
sociala konsekvenserna, men i grova
drag och rent allmänt är det så att ett
företag som misslyckas inte spikas vid
skampålen såsom en som illa har behandlat
sina anställda, utan man har
i sista hand samhällets sköte att lägga
bekymren i.

Jag tror emellertid att vi inte i längden
kan nöja oss med detta. I det hårdare
perspektivet kommer vi att behöva
en högre grad av planering, högre
grad av helhetssyn när det gäller
branschernas utveckling — de branscher
som har att ta upp sin hårda
kamp med världsmarknadens väldiga
industriella tungviktare.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Om jag som exempel skulle ta några
näringar — i dagens debatt har ju sådana
exempel efterlysts — så är det
väl ingen tvekan om att svensk skogsindustri
är en näring som för närvarande
står inför utomordentligt svåra
problem när det gäller att få den struktur
och den inriktning som den kommer
att behöva för att hävda sig i framtiden.
Jag behöver inte stå och erinra
om det konkurrensläge som numera
har vuxit fram, med kanadensarna inne
på den europeiska marknaden, med
möjligheter att få fram snabbväxande
trädsorter och att framställa konkurrensvärdiga
produkter. Jag behöver inte
erinra om att man har att brottas
med konkurrenter med väsentligt lägre
lönelägen och lägre kostnader, men vi
kan inte komma fram till den uppfattningen
att vi vill ge upp möjligheterna
att förädla den svenska skogen, en av
de råvaror som vi alltfort kommer att
räkna med som basråvara inom svenskt
näringsliv och i folkhushållets försörjningsmöjligheter.
Vi har en industriell
utbyggnad i norr som ger en klar överkapacitet
med hänsyn till befintliga
skogstillgångar. Den hade tidigare sin
grund uti att vi kunde delvis importera
råvaran ifrån Finland och den hade väl
också sin grund däruti att man tidigare
inte hade samma anspråk på en
klok skogshushållning som företagarna
och skogsägarna i dag via lagstiftningen
är tvingade att iakttaga.

Vi avläser konsekvenserna av det i
dag i form av en rad nedläggningar av
smärre sågverk och smärre massaindustrier,
bl. a. i Ådalen. Var och en av oss
kan se framför sig, om vi intresserar
oss för problemet, att det finns möjligheter
att fortsätta med en skogsindustriell
verksamhet i Norrland, om man
är beredd att ta konsekvenserna, genom
ett fåtal stora och slagkraftiga industrier.
Staten har nu satsat de pengar
som dessa industriägare icke själva har
kunnat mobilisera på den allmänna kapitalmarknaden.
Det är möjligt att det
har varit och är ett riskmoment i en

del av dessa engagemang som den private
bankmannen skulle dra sig för att
signalera klart ljus för. Vi har emellertid
ansett att de möjliga vinsterna och
chanserna till vinsterna är så stora att
den risken bör tas, och staten är engagerad
i den utbyggnaden.

Å andra sidan har vi en tillväxt av
råvaran i södra och mellersta Sverige
som inte har sin motsvarighet i en förädlingsindustri.
Denna befinner sig ju
för närvarande bara i vardandet. Det
är ingen tvekan om att där kan mycket
göras.

Jag såg för kort tid sedan några statistiska
redovisningar över antalet småsågar
i ett av våra mellansvenska landskap.
Det var påfallande hur många
hundra de var och vilken liten kapacitet
de hade. Hela 90—95 procent av dem
hade en kapacitet som låg under 1 000
standards per år. Dessa småsågar har
sett sin tid när det gäller virkeskonkurrensen
på världsmarknaden. Det måste
bli en produktion i större format. På
samma sätt förhåller det sig när det
gäller skogsförädlingen på pappersindustrins
område.

Vi har ett utbyggnadsprogram framför
oss i södra och mellersta Sverige,
och vi har ett nedbantningsprogram
framför oss i norra Sverige. Kommunikationsavstånd,
transportkostnader och
mycket annat kommer in i en sådan
kalkylering. Detta ordnar sig tyvärr inte
av sig självt om det inte finns ett samhällsintresse
som sammanför parterna,
om inte samhället är berett att ekonomiskt
ta vissa risker för att genomföra
programmet. Det samarbetet är redan
etablerat och påbörjat, dess bättre kan
jag säga. Det har jag ständigt slagits
av de senaste månaderna att när jag
kommer till tals med industrins egna
företagare hör jag ingenting av det
olyckskorparnas kraxande eller denna
aversion mot samhällets medverkan som
vi finner i den politiska debatten om
banken.

Jag föreställer mig att situationen för
de svenska varven är ungefär enahan -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

da. Jag kan villigt erkänna att vi har
en varvsindustri som i sina största företag
är rationell och väl avancerad, men
företrädarna för varsindustrin erkänner
gärna mellan skål och vägg att de
har större möjligheter att hävda sig i
konkurrensen om de kan etablera ett
produktionssamarbete och därmed slå i
ett större format. Även inom den näringen
har numera etablerats ett samarbete
för att analysera och ventilera
problemen. Jag kan dock garantera
damerna och herrarna här i kammaren
att dessa problem inte löses utan statens
medverkan. Det räcker inte med
hänvisningar till att de befintliga institutionerna
skall klara saker och ting,
att ändra på banklagstiftningens regler,
liberalisera statuterna o. s. v. Situationen
är inte sådan. Det är varje varvssakkunnig
industriman beredd att intyga,
om någon av er fortfarande tvivlar.

Jag tror att järn- och stålindustrin har
börjat fundera över samarbetsformerna,
och jag tror att man också där börjat
begripa vad klockan är slagen. Där är
staten för övrigt en part. Den är ju direkt
engagerad i järn- och stålindustrin
på samma sätt som den har ett partsintresse
i varvsindustrin.

Det har sagts tidigare i dag, och det
håller jag med om, att det inte behövs
en produktion på miljontals årston för
att vara slagkraftig, utan det beror på
mycket annat. För några månader sedan
var jag i Syditalien och tittade på
järnverket i Taranto, finansierat och
uppbyggt av den statliga italienska investeringsbanken
— en industrienhet
som skulle ha varit obefintlig i dag om
dess tillkomst varit beroende av det privata
initiativet, alldeles oavsett vilken
liberaliseringskodex som skulle ha tilllämpats
i avseende på lagstiftningen.
Det järnverket producerar i dag 2,5
miljoner årston. Norrbottens järnverk
producerar 400 000—500 000 lon. Oxelösund
har ett program enligt vilket man
beräknar komma upp till 500 000 å
600 000 ton. Domnarfvet, som väl är det

största i vårt land, producerar 800 000
å 850 000 ton. Här var det alltså ett
enda järnverk motsvarande fyra, fem
eller sex av de stora svenska järnverken.
Det driver givetvis »diversehandel».
Där tillverkas pipelines, byggnadsjärn
och plåt av olika dimensioner.
På varje produktionslinje är verket
därför inte så stort som det kan
förefalla av siffrorna. Verket står nu
inför ett utbyggnadsprogram. 1970 skall
kapaciteten vara uppe i 5 miljoner årston.

Järnverket i Taranto är av många skäl
slagkraftigt på världsmarknaden. Lönerna
är relativt låga •— man etablerade
sig i en trakt där människorna
saknade arbete och var beredda att ta
anställning för vad de fick —■ och kapaciteten
är, som nämnts, mycket stor —
varje detalj i det här järnverket är fyra
—fem gånger större än motsvarande detaljer
i de svenska järnverken. Det kan
producera billigt och har inga som helst
svårigheter med avsättningen, snarare
motsatsen.

I det konkurrensläge som råder är det
väl naturligt att man funderar över
motsvarande svenska industriers utvecklingsmöjligheter.
Jag tror att ett
produktionssamarbete och en specialisering
ger de svenska verken goda möjligheter
att klara sig även mot verkliga
jättar, men det kommer att bli
nödvändigt med en diskussion mellan
företagen, vilken kanske leder till att
de behöver ett ekonomiskt stöd från
staten, därför att den erforderliga investeringen
är så stor att den helt enkelt
inte får rum inom de reguljära investeringsmöjligheter
eller de kreditprövningsregler
som vi har i vårt land.

Vidare har vi att räkna med en utveckling
som blir alltmer kapitalintensiv.
Det har klagats på dåligt sparande
och bristande kapitalresurser i vårt
land, men det är alldeles felaktigt, eftersom
alla internationella jämförelser visar
— även om vi kanske inte ligger i
toppen i alla avseenden —• att vi ligger
i toppen i fråga om investeringskapital,

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig'' investeringsbank

utslaget per capita. Sverige är emellertid
ett litet land. Här finns knappt 8
miljoner människor, och det är svårt
att realisera de enormt kapitalslukande
investeringarna i ett litet land med en
ganska decentraliserad kapitalmarknad
och kreditgivningsinstitution. I det utvecklingsperspektiv
vi väl också kan
avläsa ligger ett mera uttalat element
av forskning, teknik och nyföretagsamhet.
Vi har ju varit rätt duktiga, det
skall ingen bestrida. Vi var först på
arenan med det rostfria stålet, men nu
kan vem som helst som är något så när
initierad på området resa till Ruhr eller
hälsa på i Japan och konstatera att
den produkten på dessa ställen görs i
långa serier och till lägre priser än vad
vi någonsin kan konkurrera med. Man
får en känsla av att en bra sak som vi
tillverkar får vi vara ensamma om under
ett eller två decennier i bästa fall,
men därefter måste vi komma fram med
någonting nytt. Följaktligen måste vi i
fråga om utvecklingsarbete och forskningsarbete
ständigt ligga framme i täten.
Jag är beredd på att ni säger att
på den punkten inte finns någon som
har en annan uppfattning än finansministern.
Men även utvecklingskostnaderna
skall finansieras och då finansieras
av företagen. Också här kan det bli
fråga om att dessa utvecklingskostnader
vävs in i investeringsprojekten för
framtiden, där en finansiering från ett
håll är den rationella och riktiga finansieringen.

Det har sagts — jag tror det var herr
Holmberg som fällde det något oförsiktiga
yttrandet — att hela västvärlden
präglas av den fria företagsamheten.
Han vill väl sätta det yttrandet emot
vad han befarade skulle bli resultatet
för vår del av den statliga investeringsbanken.
Detta är ju så pass långt från
sanningen som man kan komma. Många
av oss har haft tillfälle att studera
dessa frågor på olika håll i Europa.
.lag har tidigare sagt i offentliga sammanhang
—- jag kan upprepa det nu —
att jag inte är någon beundrare av den

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 28

i detalj reglerade ekonomin. I de stater
som har prövat en sådan ekonomi —
många gånger ifrån teoretiska idépolitiska
utgångspunkter — konstaterar vi i
dag en ganska påtaglig orientering över
till vissa inslag av liberalisering och
till och med, om jag skulle använda det
gamla marxistiska uttrycket, profittänkande.
Jag tycker att man läser sin
Marx illa och dåligt om man bara läser
de kanoniska skrifterna och inte tar
hänsyn till historieutvecklingen. Alla
får lära om på den punkten. Det har
även de mest renläriga fått göra.

Å andra sidan har jag också lagt
märke till hur man i de tidigare klassiskt
fria ekonomierna numera har
kommit underfund med att man inte
är sig själv nog utan har fått orientera
sig mot ett samarbete med samhällsmakterna,
med regering och parlament, för
att nå de åsyftade resultaten. Man har
kanske i detta avseende kommit längst i
Frankrike. Jag tror att denna utveckling
är alldeles påtagligt på gång i England.
Under Labourregeringens tid har
man steg för steg försökt att komma
fram till den blandekonomi som man
tror är den riktiga och mest effektiva
utvecklingen, där man tar vara på enskilt
initiativ och — jag säger det gärna
— enskilt intresse av att tjäna pengar
men låter dessa båda synpunkter underordna
sig och inordna sig i det samhällsansvar
som statsmakterna ändå i
sista hand måste lägga på det hela. För
närvarande är man i England i färd med
att via statlig kreditgivning rusta upp
den engelska varvsindustrin. De privata
företagarna kunde inte klara det. De
var inte mogna för ett produktionssamarbete
och för att själva reda upp förhållandena
i denna för England så
utomordentligt viktiga näring. Den är
naturligtvis alltid viktig för en nation
som har stormaktskaraktär och som ur
ren beredskapssynpunkt måste ha en
viss skeppsbyggnadskapacitet i det egna
landet. Nu har regeringen tagit hand
om detta och håller på att rusta upp
den engelska varvsindustrin via sina

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

möjligheter att kontrollera krediterna;
något annat sätt att klara problemet
finns inte. Labourregeringen har väl
inte för ro skull etablerat en speciell minister
för teknik och industri, som för
närvarande arbetar med att samordna
forskning och utvecklingsarbete — inte
för varje enskilt företag utan branschvis
och med riksbetonade bakomliggande
synpunkter; allt i effektivitetens intresse.

Jag avläser samma situation i Tyskland
och Holland. De länder som ännu
inte gett exempel på samma utveckling
följer säkerligen också efter, det är
ingen tvekan om den saken.

Längst har utvecklingen som sagt
kanske gått i Frankrike. Jag har framför
mig ett dokument som redovisar
relationerna mellan staten och näringslivet
i detta avseende. Där har man i
botten en plan — man har efter östmönster,
om jag skall kalla det så, bestämt
sig för en planmässig utbyggnad
fem år framöver. I samråd med industrierna
har man gjort klart för sig vad
man skall satsa på och inte satsa på, allt
från utgångspunkten att det inte är den
enskildes sak om samhällsekonomin
skall klaras eller ej, utan en samhällets
angelägenhet. Denna plan används som
ett instrument för att leda näringslivets
utveckling i önskade banor. För att ett
företag skall komma i åtnjutande av
skatte- och kreditpolitiska favörer krävs
uppträdande i enlighet med överenskomna
riktlinjer. Kredit ges i regel först
sedan plankommissionen hörts i ärendet.

Våren 1966 beslöt franska regeringen
inrätta tre kommittéer, en för industriell
utveckling och en för statlig
företagsamhet samt en administrativ
kommitté för samordningen av det hela.
I varje kommitté ingår representanter
för det interministeriella rådet, och
man har arbetsgrupper, gärna under
ledning av en minister, i något fall till
och med av premiärministern. Industrikommitténs
råd inkluderar bl. a. ekonomi-
och finansministrarna, industri -

ministern och generalkommissarien för
planeringen. Gruppen är sammansatt av
representanter för såväl staten som den
privata sektorn, och uppgiften blir att
utveckla regeringens industripolitik,
avgöra vilka industrigrenar staten skallstödja
och vilka incitament som kan
stimulera till erforderliga fusioner.

Mycket av de tankegångar som kommer
till uttryck i regeringpropositionen
om banken är redan satta i verket
inom den franska ekonomin, och den
ekonomin är ju i stark utveckling och
har skapat den största respekt internationellt
för sin framstegstakt och även
i andra avseenden; det tror jag att
till och med herr Åkerlund är beredd
att ge mig rätt i.

Näringslivets struktur och företagens
handlande påverkas genom ett alltmer
finmaskigt nät av institutioner med
femårsplanen i centrum och därutöver
genom direkta avtal. När överenskommelsen
var underskriven av regeringen
och näringslivets representanter,
presenterades den av min franske kollega
med följande ord inför en samling
tidningsmän: »Vi har avlägsnat oss från
det gamla laissez faire-systemet, eller
likgiltigheten visavi industrigrenarna
och ett förstatligande därutav. Det finns
inte längre någon privat industri som
är herre över sitt öde, som kan räkna
med att bara vända sig till staten vid
svårigheterna för att sedan dra sig tillbaka
och inte längre ha något med staten
att göra.» Jag skulle, herr talman,
inte vilja gå så långt i min presentation
av regeringens intentioner på detta
område. Debré går väl längre än
jag. Jag har velat erinra om detta med
hänsyn till herr Holmbergs franka förklaring
om de helt fria ekonomierna i
Västeuropa. Det är en falsk historieskrivning.

När jag läste igenom motionerna och
ägnade mig —- jag var ju tvungen därtill
med hänsyn till volymen — en
ganska lång stund åt att läsa igenom
högerns partimotion, var det åtskilligt
i den som jag ryggade tillbaka inför.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

Den lättsinniga förklaringen att regeringens
felaktiga ekonomiska politik
har lett till en tioprocentig kostnadsökning
för de svenska företagen är en
sådan där slarvig formulering som jag,
om jag hade tid på mig, skulle försöka
utveckla och korrigera mera ordentligt.
Men den omständigheten att det är en
tioprocentig lönehöjning betyder inte
att det är en tioprocentig kostnadsstegring,
det förstår nog var och en i denna
kammare. Det finns någonting som
heter produktivitet och någonting som
heter rationalisering. Om jag skulle
vara noggrann skulle jag ta upp en diskussion
om dessa frågor.

Herr Holmberg har både i motionen
och i sitt inlägg här i dag tagit upp
frågan om regeringens vägran att ge
Volvo rätt att låna pengar på utlandsmarknaden
med motiveringen att Volvo
inte hade någon chans att slå in sin
vagn på den amerikanska marknaden.
Nu minns jag personligen hur detta
gick till. Det var i början på 1950-talet
som Volvo gjorde en framställning
om att få ta upp lån på utlandsmarknaden.
Företaget fick nej med hänsyn
till den samhällsekonomiska situationen
i vårt land, och den var vid det
tillfället så pass ansträngd och visade
en så pass hög temperatur att vi tvingade
de skogsindustriella företagen att
helt enkelt låta bli att använda sina
vinster och i stället sätta dem på konto
i riksbanken — vi steriliserade deras
pengar — därför att vi inte vågade ta
den injektion på kapitalmarknaden som
de svenska företagarna via vinsterna
hade möjlighet att prestera. Då var det
kanske inte så onaturligt om vi vid
det tillfället — jag tror det var år 1954
under herr Skölds tid som finansminister;
jag kom ju år 1955 — sade oss
att det i rådande läge inte var så särdeles
logiskt att öka på den här aktiviteten
ytterligare genom en import
av utländskt kapital. Det är möjligt att
handelsministern som sin personliga
uppfattning uttalade att han inte trodde
att det skulle vara möjligt att sälja

bilar på den amerikanska marknaden i
konkurrens med amerikanerna. Han hade
den uppfattningen då. Det spelar
ingen roll i samband med behandlingen
av Volvos låneärende. Volvo kom
tillbaka efter några år och fick bifall
på sin framställning, fick följaktligen
rätt, när marknaden var annorlunda,
att gå ut och låna för att refinansiera
den exportexpansion som man då hade
påbörjat.

Jag har velat säga detta för att i
någon mån lägga till rätta en gammal
historia som nu både i anföranden och
motionsledes far omkring under helt
oriktiga premisser.

Det är lätt att säga — som har gjorts
från denna talarstol •—• när man sätter
denna fråga om den statliga investeringsbanken
kontra den privatfinansierade
industriutbyggnaden, att det inte
förekommer några missgrepp inom det
privata näringslivet och att om det
sker några missgrepp får de inte så
stora verkningar. Ja, man har dåligt
minne. Kreuger var en privatföretagare
som gjorde missgrepp i sin investerings-
och affärsverksamhet. Thordén
i Uddevalla var eu privatföretagare som
gjorde missgrepp. I Oskarshamn har
vi ett industriföretag som har gjort
missgrepp. Vi behöver bara se på Ådalen
och Dalsland i dag så finner vi rader
av privatföretagare som har gjort
missgrepp i sina investeringar en gång
i tiden och där samhället nu får försöka
»torka upp» konsekvenserna av dessa
missgrepp. Gör inte sådana enkla jämförelser,
ty de håller uppenbarligen
inte!

Jag har vidare förvånat mig över att
de föregående talarna gång på gång
framhållit att de stora företagen skulle
ha en speciell entrébiljett till kreditstödet
via investeringsbanken medan
de oroat sig över hur det skulle gå för
de mindre och medelstora företagen.
Det har i Kungl. Maj :ts proposition uttalats
att alla företag skall ha samma
möjligheter. Jag tror dock att det kommer
att bli fråga om större pengar till

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

de stora företagen och mindre pengar
till de små företagen — det ligger i
lianteringens natur.

Vidare är jag något överraskad över
att herrarna från den borgerliga kanten
i denna debatt öser sin mer eller
mindre klart utsagda motvilja över de
stora företagen. Man framhåller t. ex.
att en investering för ett stort företag
kanske hindrar investeringar för 20
eller 30 små företag. Vad är detta för
slags argumentering? De stora och små
företagen måste ju arbeta jämsides med
varandra inom vårt näringsliv. Viss
verksamhet passar för små, och viss
verksamhet passar för stora företag.
Ingen företagsfyp värderas fördenskull
framför den andra. De stora företagen
har de små företagen som underleverantörer.
De har ett direkt med
varandra integrerat produktionsarbete.

Är det av politiska skäl som man för
fram detta argument? Är anledningen
kanske den att det finns flera småföretag
än storföretag?

Man är frestad att fråga herr Holmberg,
även om det låter något oförskämt,
om han har fått tillåtelse att säga
detta och om han har lovat att det
bara skall vara en läpparnas bekännelse
och ingenting annat?

Herr talman! Hela tanken att Volvo,
L. M. Ericsson, ASEA, SKF, Sandviken
och SAAB skulle vara företag som
tränger ut små och medelstora företag
och tillskansar sig fördelar på deras
bekostnad genom att snylta åt sig kreditmedel
som skulle göra så mycket
större effekt hos de små är fullkomligt
horribel. Det måste vara andra bevekelsegrunder
som ligger bakom ett genomtänkt
företagsekonomiskt handlande.

En annan fråga som tagits upp under
debatten har varit den sjunkande
självfinansieringen. Man har undrat när
en lämplig balans har uppnåtts. Herr
Dahlén hänvisade till en handling från
mitt partis kongress år 1964, ur vilken
han trodde sig kunna utläsa att socialdemokraterna
ansåg att det skulle vara

bra om företagen kunde berövas sina
självfinansieringsmöjligheter.

År 1964 eller måhända 1963 hade jag
möjlighet att föra en televisionsdebatt
med representanter för företag, bankvärld
och andra intressenter på detta
område, och vi kom då in på denna
intressanta fråga. Därvid framhöll
bankvärldens representant att det inte
är bra med en för låg självfinansiering
men att det inte heller var bra med en
för hög sådan.

Fram till 1960 hade den svenska industrin
totalt sett en självfinansieringsgrad
som innebar att den kunde bestrida
upp till 100 procent av sina investeringskostnader
och via vinsterna därutöver
kunde göra utlåningar till andra
sektorer inom näringslivet.

Denna självfinansieringsgrad var,
mina damer och herrar, för hög. Den
var så hög att den noggranna kreditprövning
av företagets utbyggnadsengagemang
som skulle vara erforderlig
inte kom till stånd.

Jag har fått besök av personer som
sagt till mig att jag skulle kunna göra
ganska överraskande upptäckter, om
jag reste ut och undersökte vilka resultat
den för höga självfinansieringen har
lett för vissa företag. Det gäller sådant
som vid en kritisk bedömning av möjligheterna
inte skulle ha förverkligats.
Jag står inte här och talar i vädret. Det
finns många av er som kan verifiera
detta, om ni ser er omkring.

Det bör vara — om jag skall använda
ett banalt uttryck — en lagom stor
självfinansiering, det bör vara en självfinansieringsgrad
som ger utrymme till
egna initiativ och naturligtvis till det
risktagande som företagarna aldrig
kommer ifrån, i varje fall inte företagarna
i smått och medelstort format.

Om man sedan kompletterar detta
med en lånefinansiering som gör att
kapitalmarknadens tillgångar kanaliseras
dit där de ger sin bästa effekt, är
det ingenting att gråta över. Dra därför
inte för långt gående slutsatser av detta
uttalande eller försök inte vara så poli -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

tisk, herr Dahlén, när herr Dahlén läser
detta uttalande. Det skall ses mot
bakgrunden av de svenska företagens
självfinansieringsmöjligheter ända fram
till 1960, när självfinansieringsgraden
var för hög. Om uttalandet skulle ha
gjorts i dag och om jag skulle ha haft
någonting att skaffa med det, skulle
uttalandet ha blivit ett annat, det kan
jag försäkra herr Dahlén.

Högerpartiet har i sin motion presenterat
en rad krav. Jag vill minnas
att de står på sidan 16 i motionen, om
det är någon ambitiös riksdagsledamot
som orkar läsa så långt. Genomgående
för alla kraven är att man skall liberalisera
i avseende på den skattebelastning
som vi har i dag. Man skall ta bort
omsättningsskatten på investeringsvarorna.
Det skall vara bättre avskrivningsregler.
Det är detsamma som en
skattesänkning. Det är andra ting som
kommer in. Jag är medveten om att var
och en kan ställa sig upp och yrka på
skattesänkningar för den sektorn eller
den sektorn av företag eller fysiska
personer, men i sista hand kvarstår ju
ändå det ofrånkomliga faktum att varje
inkomstbortfall för statskassan måste
— med de ambitioner som detta hus
ständigt lägger i dagen — kompenseras
på annat håll. Det är ju den sista delen
av dramat som det är — och det förstår
jag — behagligt och skönt att slippa
ägna sig så särdeles mycket åt.

Jag vill minnas att herr Ståhle svarade
på frågan varför man inte kan
som ett alternativ till investeringsbanken
i stället satsa hårdare på Industrikredit
och Företagskredit. Jag tror också
att herr Ståhle sade ifrån att man
här har ett outnyttjat kapacitetsutrymme
och att det bör utnyttjas först. Jag
skulle kunna komplettera utskottets
vice ordförande med att säga att ännu
har inga framställningar från Industrikredit
och Företagskredit om ökat aktiekapital
avvisats av regeringen. Och
i den mån jag kommer att ha någonting
att säga till om härvidlag inom regeringen
kommer framställningar om

inrättande av en statlig investeringsbank
ökad aktivitet i form av ett större aktiekapital
icke att avvisas av regeringen.
Som alla känner till har vi här ett
hälftenbruk, företagen ägs av affärsbankerna
till hälften och av staten till
hälften. Det är möjligt att affärsbankerna
inte har tagit något initiativ —•
även om man skulle tro det med hänsyn
till allt det beröm som har slösats
över dem i denna debatt — för att begära
ett ökat aktiekapital i dessa kreditinstitut.
Om de gör det, kommer inte
den statliga partnern att streta emot,
det försäkrar jag.

På samma sätt är det med exportkreditinstitutet.
Även där har man en outnyttjad
lånekapacitet. Är den förbrukad
och behöver man mera, är även
detta avsnitt så pass angeläget i vår allmänna
verksamhet att önskemål från
institutet enligt min mening måste tillgodoses.

Sedan har man ständigt kommit tillbaka
till att etableringen av den statliga
banken skulle i ett avseende vara
en otillständig etablering, därför att
banken ger sig in på ett område där
den, som det heter, blir en monopolbank.
Varför ger man inte där möjligheter
till en fri konkurrens? Jo, de möjligheterna
finns. Det står ingenting i
gällande lagstiftning som hindrar bankerna
från att i morgon dag etablera
ett likadant institut. Det finns inga
rättsliga hinder för detta. Någon av
talarna använde det uttrycket. Men jag
är medveten om att det finns praktiska
hinder.

För det första måste man starta med
ett aktiekapital av en storleksordning
som de privata affärsbankerna kommer
att ha stora svårigheter att mobilisera.
För det andra skall detta institut arbeta
på ett område med ett risktagande
som det privata bankinstitutet med det
ansvar det har gentemot insättarnas
pengar inte kan konkurrera med, och
det begriper affärsbankerna själva. Jag
föreställer mig att det begriper oppositionen
också, eftersom man till detta
alternativ med ett privat institut har

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

anknutit något slags statlig garanti för
de engagemang som det privata institutet
tar på sig. Men då är det ju ingen
konkurrens på fria villkor enligt gammal
vanlig uppfattning om vad som är
fri konkurrens! Då skulle det bli ett
statligt institut med en ansvarsmedveten
styrelse av representanter från näringslivet,
från samhället, från arbetsmarknadsorganisationerna,
från kreditmarknaden,
och vid sidan av detta institut
skulle man ha ett annat institut
som bara bestod av näringslivets folk

— om jag har fattat det rätt, eftersom
det skulle vara ett rent privat institut

— men som skulle ha statsgaranti och
förmodligen även via budgeten ett anslag
för aktiekapital som möjliggjorde
konkurrens på lika basis. Men det blev
ju inte två konkurrenter! Det blev en
statsbank och en hybrid av något som
varken är det ena eller det andra. Jag
tycker att man under sådana förhållanden
kan stämma ner indignationen litet
grand när man talar om att det inte ges
möjligheter till fri konkurrens.

Man får aldrig glömma bort att affärsbankerna
och försäkringsföretagen
måste knytas upp i lagstiftningen av
så hårda säkerhetsföreskrifter att insättarnas
och försäkringstagarnas rättigheter
och pengar alltid är garanterade.
Vi har, om jag går tillräckligt
långt tillbaka i tiden, haft sorgliga erfarenheter
på detta område, och den
svenska banklagstiftningens och försäkringslagstiftningens
hårda villkor
är resultatet av en korrigering av ett
missbruk på detta område. De nuvarande
formerna för denna verksamhet
kommer denna kammare, det är jag
övertygad om, att slå vakt om just utifrån
insättarnas och försäkringstagarnas
intressen.

Mittenpartiernas motion är ju om
jag har förstått den rätt en gemensam
motion. Jag gratulerar partierna till att
ha blivit ense i denna kontroversiella
fråga, och jag konstaterar att enigheten
inte sträcker sig över hela den borgerliga
fronten, men det vore väl för myc -

ket begärt att den skulle ha så gjort.
Jag kanske vågar dra den rent personliga
slutsatsen att födslovåndorna var
störst hos folkpartiet och minst hos
centerpartiet, när denna den eniga
mittens motion såg dagens ljus. Jag
skulle ta mycket fel om jag inte gissar
rätt på den punkten. Men all right, det
är en med möda hopkommen enighet,
och vi får acceptera den som en sådan.
Men vad är det den innebär? Jo, man
skall ha en bank på ett år. Det är den
där brasklappen bakom. Man vågar inte
säga nej. Ge inte Erlander ett nytt
ATP-val, som det så drastiskt skrevs.
Man vågar inte säga nej, men man tycker
att det är olustigt att säga ja, och
så löser man frågan på det eleganta
sättet att man säger: låt oss få institutet
på ett år och låt oss utreda under
tiden!

Ja, den här banken skall väl komma i
gång, hoppas jag, och göra sina utfästelser
med den organisationsform som
den har. Och jag föreställer mig att det
kommer att bli ganska besvärligt, om
man i en löpande verksamhet sedan får
för sig att man skall göra om konstruktionen
och organisationen av banken
med de konsekvenser detta skulle kunna
medföra.

»Strukturomställningen gör många
arbetslösa», har det hetat från talarstolen
här i dag, och det har sagts att omställningen
framför allt gjort tjänstemännen
arbetslösa. Samtidigt har det
också sagts, att vi har en ständigt pågående
strukturomvandling i samhället,
så det är inte något nytt i och för sig.
Jag kan väl säga att båda konstaterandena
är riktiga •—■ vi har haft en ständigt
pågående strukturomvandling i samhället,
och den har nu accentuerats av skäl,
som vi litet till mans är väl informerade
om. Varje strukturomvandling kan tillfälligt
och intermittent föranleda en
viss arbetslöshet, både bland tjänstemän
och arbetare.

Men märk väl, mina vänner: arbetslöshetsprocenten
när det gäller tjänstemännen
rör sig om några tiondelar, och

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig'' investeringsbank

när det gäller kroppsarbetarna om ett
par procent! Om man därför beskärmar
sig över de arbetslösa i dag, så skulle
det se bra ut, om man inte bara sköt
fram tjänstemannaproblemet utan även
tog upp det andra problemet — den omständigheten
att kroppsarbetarna är mer
vana vid arbetslöshet ger ju ingen absolution
för att de skall glömmas bort i
detta sammanhang.

Det råder väl ingen tvekan om att
denna omställningsarbetslöshet dess
bättre är av övergående natur. Genom
en kraftfull insats gör samhället och
kommer samhället att göra vad som erfordras
för att omställningsperioden
skall bli så kort som möjligt. Men det
är fel och orealistiskt att tro, att denna
procedur kan gå vidare utan att en viss
tillfällig arbetslöshet kan uppstå som
kan drabba både kroppsarbetare och
tjänstemän.

När jag läste högerpartiets motion
och fann att man där sade nej till statsbanken,
kunde jag inte frigöra mig från
den reflexionen att man har velat köpa
något slags good will inför allmänheten
genom att tala om att man så mycket
hårdare skulle satsa på de aktuella
trygghetsskapande åtgärderna. Man tar
då upp frågan om en utbyggd arbetslöshetsförsäkring,
och man tar upp frågan
om den överåriga arbetskraften, och så
hänvisar man i motionen till vad man
vill göra i dessa fall.

Ja, dessa åtgärder vidtas redan på
alla de punkter där man har gjort hänvisningar
i motionen, och man är därför
tämligen sent ute. Det förhåller sig
inte på det sättet, att dessa åtgärder kan
ersätta investeringsbanken. De innebär
ett komplement till investeringsbanken.
Det är här fråga om ett komplement,
som inte innebär någonting nytt för dagen
utan som innebär en aktivitet på
detta område, som vi stadigt och gradvis
förbättrar allteftersom vi vinner
erfarenheter under årens lopp.

lag skulle till sist vilja säga, när jag
hör dessa utläggningar om nödvändigheten
av en trygghetsskapande politik,

att herrarna slår in öppna dörrar. Det
är inte det parti, som i dag har regeringsmakten,
som behöver upplysas om
vad arbetslöshetens förbannelse innebär
och om värdet av en trygghetsskapande
politik. Jag tror inte att det finns
någon som på den punkten kan bestrida,
att det är socialdemokratin som har
varit vägröjaren, och jag beskrev inledningsvis
att motstånd, tveksamhet och
motvillig accept i detta fall så småningom
bär resulterat i någonting av
er. anslutning. Men fortfarande torde
det vara så att de människor, som riskerar
att bli arbetslösa, inte kan när den
situationen inträffar söka någon trygghet
hos högerpartiet och över huvud taget
inte hos något borgerligt parti —- de
vet erfarenhetsmässigt var de kan räkna
med att få den hjälp som de behöver.

Jag gav, herr talman, ett hederligt
löfte, när jag gick upp i denna talarstol,
att jag skulle begränsa mitt anförande
inom ramen för en timme. Det
är möjligt att den timmen har passerat
nu. Men eftersom jag själv är ledamot
av denna kammare och som sådan har
den största känsla för mina kammarkamrater,
skall jag försöka att inte missbruka
mitt löfte på samma sätt som jag
brukar göra i medkammaren, utan så
långt möjligt koncentrera det jag nu avslutningsvis
ville säga.

Herr Åkerlund — och jag skall vara
så artig att jag inte förbigår någon av
de övriga som haft ordet i dag — var
irriterad över, om jag får använda mitt
eget uttryck för att uttrycka hans tankegångar,
det slarviga förberedelsearbete
som denna proposition representerar,
lian erinrade om att när vi genomförde
ATP-reformen, föregicks den av två
stora utredningar med åratal av kvalificerat
utredningsarbete. Han har rätt i
detta. Men trots två stora utredningar
och åratal av kvalificerat utredningsarbete
ville inte herr Åkerlund, om han
var ledamot av riksdagen åren 1958 till
1960 — jag är litet osäker om det —•
men i varje fall inte hans partivänner
acceptera den utredningen till något

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

pris. Det är alltså inte uteslutande själva
utredningen, som är det avgörande,
utan det är det substantiella innehållet
i förslagen som i allmänhet är avgörande
för om man anser sig kunna acceptera
dem eller ej.

Herr Åkerlund nämnde ett ord, som
väl hoppade genom tändernas stängsel
litet snabbare än han från början hade
tänkt sig. Han sade: År det meningen
att avgörandena i den statliga investeringsbanken
icke skall redovisas för
riksdagen? Ja, där har han dragit en
riktig slutsats, ty när det gäller kreditprövningarna
i de speciella företagen,
så skall de inte redovisas för riksdagen.

Han frågar vidare om avgörandena
skall ske »i de slutna direktionsrummen».
Om detta är en principiell uppfattning
hos herr Åkerlund, är jag den
förste att ge honom ett erkännande. Vid
den stora kreditgivningen avgörs nämligen
dessa frågor inom den privata sektorn
i de slutna direktörsrummen. Det
är ju inte möjligt att konstruera upp någon
skillnad i det avseendet och säga:
Men de privata bankerna arbetar ju med
sina pengar. Det gör de nämligen inte
alls! De arbetar med andras pengar,
de som kommer in på inlåningsräkningar
och när folk köper försäkringar.

Statsbanken arbetar med andras
pengar, liksom den privata banksektorn
arbetar med andras pengar. Det är ingen
skillnad i det avseendet.

Om ett beslut i det slutna rummet i
statsbanken föranleder ett dåligt resultat
eller ett misslyckande, får arbetare
och tjänstemän en tråkig påminnelse
om det. Om ett beslut i ett slutet direktionsrum
i den privata verksamheten
föranleder arbetare- och tjänstemannaproblem
på deras arbetsplatser, är det
exakt samma sak. Glöm inte bort, att
det privata näringslivet, som man ofta
talar om, är förvaltare, ingenting annat
än förvaltare, av andras pengar!

Har herr Åkerlund något av en logisk
slutledningsförmåga —■ det tycker jag

mig ha märkt, det skall jag säga till
hans ära, i andra sammanhang — bör
han väl ge mig rätt på den punkten,
att har man aversion mot beslut i slutna
direktionsrum, så tarvas det att man
flyttar över den aversionen även på
den privata sektorn.

Herr Stefanson sade nog mer än de
flesta andra talarna här, men jag har
färre kommentarer i mitt manuskript.
Det är inte fråga om en speciell oartighet
mot honom, utan det beror snarare
på en svårighet att i detta vattenfall av
alldagliga argument få några droppar av
substantiellt värde.

Om jag så får sammanfatta herr Stefansons
anförande, så säger han väl helt
enkelt det, att det är regeringens ekonomiska
politik som egentligen är skulden
till alla besvärligheter — den dåliga
självfinansieringsgraden, priserna, allt
beror på regeringens politik.

Ja, självfinansieringsgraden konstitueras
av vilka priser man får ut på
världsmarknaden å ena sidan och vilka
driftkostnader man har å andra sidan.
Den kostnadspost som nog väger tyngst
torde vara lönekostnaderna, om jag tar
industrin som en helhet. Det finns skillnader
beroende på hur pass kapitalintensiva
företagen är, men om jag som
sagt tar industrin som en helhet, så håller
mitt påstående ganska bra.

Det är en bekväm attityd — man kan
naturligtvis sätta sig ned och säga att
det är regeringens fel att vi har fått en
löneutveckling i landet, som har varit
högre än vad regeringen ville ha den
till. Jag tror det var herr Nils Theodor
Larsson som var beredd att ge mig ett
erkännande för att jag ansåg att den
rimliga och riktiga lönehöjningen skulle
ha varit mera modererad.

Men å andra sidan — det lovar jag
er, ärade kammarledamöter — kommer
herr Stefanson inte att gå upp i talarstolen
och säga: Jag anklagar finansministern
för att han inte grep in i avtalsrörelserna
och föreslog riksdagen
att ta en lagstiftning om just den löne -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

höjning som herr Stefanson — eller säg
finansministern — skulle ha ansett vara
den lämpliga.

Det är lätt att tala allmänt, men då
och då måste man ju sprätta upp det
allmänna talet och försöka konkretisera
det — och det är det som herr Stefanson
är en mästare i att undvika.

På samma sätt fann jag i herr Holmbergs
inlägg ständigt denna bekväma
länsstol att sätta sig i — det är regeringens
allmänna politik som är felaktig!
Herr Holmberg anförde en rad
exempel, men jag kan ju förklara för
herr Holmberg att så länge han sitter
i det skydd, som hans oppositionsställning
innebär, så kan han spotta åt alla
håll utan att riskera att få det tillbaka.
Det är en bekväm situation. Men var
litet försiktig, herr Holmberg — det kan
ju, mirabile dictu, hända att även herr
Holmberg får ta ett ansvar. Jag hoppas
att han skall slippa det, han passar
bättre som oppositionsman, men ifall
olyckan händer, så tänk då på vad han
säger som oppositionsman.

Det vore ju skräp om jag inte skulle
ha fått ut mer av herr Stefansons anförande
än det jag nu har berört, men
jag skall se om jag inte hittar något
mer korn.

Jo, herr Stefanson tyckte att staten
ju ändå äger kreditbanken och postbanken.
Varför behöver man då etablera
den maktkoncentration, som den statliga
investeringsbanken innebär, undrade
herr Stefanson.

Men dessa inrättningar fungerar ju
inte på samma sätt. Kreditbanken har
ansvar mot sina insättarkunder, postbanken
likaså. Det finns helt enkelt inte
möjligheter att via en koncessionslagstiftning
ge dem en sådan funktion att
de klarar dessa uppgifter, eller att via
en motsvarande lagstiftning ge andra
banker en sådan funktion.

Jag är beredd att säga, att det har
fattats någonting i vår ekonomiska
konstitutionella och institutionella flora
av institut, och det är det hålet, det -

ta glapp i det hela, som vi försöker
fylla upp med en investeringsbank, varom
riksdagen nu snart har att besluta.
Jag ser i mina anteckningar att det
faktiskt var herr Stefanson som sade,
att det icke föreligger rättsliga förutsättningar
för att de privata skall kunna
etablera sitt konkurrensinstitut. Jag
vill än en gång understryka, att alla
rättsliga förutsättningar föreligger. Det
är i de praktiska förutsättningarna som
det skiljer sig åt och det är det som är
förklaringen till att man får avstå.

Herr Nils Theodor Larsson diskuterade
självfinansieringsproblemet och
sade, att bilden i dag »karakteriseras
av permitteringar och friställningar
och misströstan».

Ja, herr Larsson i Högsby råkar för
all del komma från en trakt som har en
del besvärligheter; jag tänker närmast
på västerviksområdet och trakten däromkring.
Det är ändå oriktigt att säga,
att bilden i dag karakteriseras av permitteringar,
friställningar och misströstan.
Vi får en ny arbetslöshetsräkning
om några dagar. Jag är rätt övertygad
om att den kommer att ge ganska hyfsade
siffror.

Jag har vågat att spå i den kompletteringsproposition,
som jag har lagt på
riksdagens bord, om en försiktigt uppgående
konjunktur, och jag tror att det
kommer att hålla. Dessbättre finns det
ju företag än i dag, som frågar efter
folk, som nyanställer och som begär
att få mera folk. Till och med varven
nyanställer folk i dessa dagar. Det är
bara den skillnaden, att det inte blir
några »headlines» i dagstidningarna
när företagen nyanställer folk, men det
blir det när ett företag friställer folk.
Anledningen härtill avstår jag från att
närmare kommentera.

Jag tyckte nog att herr Larsson i
Högsby, som ju i annat fall är en man
med fotterna på marken, gav sig ut i
något slags illustration av regeringens
politik, som på mig gav intrycket av en
machiavellisk statskonst eller något

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

liknande. Han säger att regeringen faktiskt
siktar på att urholka företagens
ekonomi. Regeringen skulle inta den
attityden, om jag nu skulle tala i bildspråk,
att vi står här och sågar på den
gren, som näringslivet sitter på, och
sedan står nedanför med säcken och
väntar på att de goda äpplena eller vad
det nu än är skall falla i säcken hos
regeringen.

Ja, det är ju en karikatyr som inte
någon i dag levande karikatyrtecknare
kan framställa maken till. Jag tar det
som ett uttryck för den ohjälpliga —
jag hoppas medfödda —• benägenhet
att överdriva, som är herr Larssons i
Högsby egen. Karikatyren är helt missriktad
och svarar inte alls mot den situation
han vill beskriva.

En annan fråga, som av och till har
varit uppe i debatten, är påståendet att
det inte kommer några nya pengar via
regeringens förslag om investeringsbanken.
Jag tror att det var herr Larsson
som sade det, och herr Bengtson
fortsatte med detta i sitt inlägg.

Jag vågar hysa en motsatt uppfattning.
Det fanns bara en möjlighet att
styra över 500 miljoner kronor från
den privata konsumtionen till industriinvesteringar
via ett förslag om investeringsbanken
—• jag kan gärna tilllägga
som min personliga uppfattning:
via en öronmärkning av dessa pengar.
Då hade finansministern en reell chans
att få uppslutning från riksdagens sida,
och det har han ju fått nu praktiskt
taget över hela linjen med undantag
av högerpartiet, för tankegångarna.

Jag serverade i januari månad en
statsverksbudget med en upplåning på
1 100 miljoner kronor. Om jag bara
skulle ha arbetat utifrån förutsättningen
att budgetpolitiken behöver förstärkas
och serverat en budget med en
upplåning på 500 eller 600 miljoner
kronor i ett konjunkturläge, som dock
var mer dämpat än vad vi varit vana
vid, så kanske jag nu misskänner herr
Larsson och kanske också herr Bengt -

son, men jag misstänker faktiskt, att
det skulle ha kliat i fingrarna på herrarna
alldeles odrägligt för att få göra
slut på åtminstone 500 miljoner kronor
för andra ändamål. Om man ville rädda
pengar till industriinvesteringar var
det nog, om vi skall vara ärliga mot
varandra, den enda möjligheten att gå
fram den här vägen.

Statens engagemang, säger herr
Holmberg, »dödar initiativet» hos de
enskilda företagarna.

Ja, där är herr Holmberg ute på nattgammal
is! En finansminister kan inte
undgå att dagligen och stundligen ta
emot besök av industrimän, som vill
ha ett handtag för att klara sin privata
industris affärer. Och dessa skulle säkerligen
med högt uppdragna ögonbryn
avlyssna mitt svar, om jag skulle vinka
med kalla handen och säga: Med hänvisning
till herr partiledare Holmberg
vågar jag inte ge er en hjälpande hand,
ty det dödar ert eget initiativ!

När man talar om regeringens misslyckade
politik som orsaken till allt
elände, tror man sig därmed kunna
spotta ner den socialdemokratiska regeringen.
Nu begär jag inte att ni skall
gå utanför landets gränser, men jag vill
ändå uppmana er att se på hur det är
ute i världen — i Tyskland, England,
Finland, Italien och i Förenta staterna.
Jag gör en reservation för smärre variationer
år från år, men på längre sikt
avläser man en produktionsutveckling
i dessa länder, som inte skiljer sig från
vårt lands. Man har inte någon bättre
och jämnare drive i arbetslivet där än
man har hos oss, snarare motsatsen.
I de flesta av dessa länder tolereras
arbetslöshetssiffror, som är avsevärt
högre än hos oss. Och jag kan tilllägga,
att tolererar man det, så är det
faktiskt lättare att föra den ekonomiska
politiken på vissa andra avsnitt.

Det var fel på handelspolitiken, på
lokaliseringspolitiken och på skattepolitiken,
säger man. Det var fel på allting!
Jag har givit herr Holmberg en

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Ang.

varning, till vad verkan det hava kan.
Jag är inte alliför förhoppningsfull på
den punkten.

Om jag skall hinna med herrar
Bengtson och Dahlén också, får jag
hoppa över en hel del som jag — i
älskvärd ton — skulle ha velat säga till
herr Holmberg.

Herr Bengtson frågade i sitt inlägg,
om regeringen är rädd för konkurrens.
Utifrån det kom han fram till önskvärdheten
av den fristående banken.

Jag har ju förklarat, att det inte finns
möjligheter att etablera den. Det finns
inte initiativkraft, och det finns inte
ekonomiska möjligheter att skapa de
garantier som fordras för att klara utlåningen,
vilken — det ligger i sakens
egen natur — måste karakteriseras av
ett risktagande; inte i dålig bemärkelse
utan med avseende på en önskan om
en god utvecklingstakt. Det privata
initiativet kan inte klara detta, och där
är förklaringen.

Herr Dahlén har väl redan fått en
del svar i detta mitt numera ganska
andrakammarbetonade inlägg. Han tog
upp frågan om vad folkpartiet självt
har gjort under de senaste tio åren men
som man haft dåligt gehör för hos regeringen.

Redan 1957 lade folkpartiet fram förslag
till stimulans för sparandet, förslag
som skulle ha inneburit lättnader
i valutaregleringen och en rad förslag
om ökade aktiviteter på olika områden,
som skulle ha gynnat den industriella
sektorn. För ordningens skull kan man
möjligen komplettera herr Dahléns yttrande
med att tala om att folkpartiet
under dessa år också lade fram förslag
om att man skulle satsa mera på bostadsbyggandet
— ungefär en miljard
mer om året — och att det skulle byggas
flera skolor och sjukhus. Under
dessa år, som tidvis präglades av en
klar överkonjunktur, ville folkpartiet
utifrån sina valpolitiska intressen och
funderingar öka inte bara på den sektorn,
det fanns över huvud taget inte

inrättande av en statlig investeringsbank
en sektor som blev bortglömd i folkpartiets
aktivitet.

Men hur går detta ihop, ärade kammarledamöter?
Det går naturligtvis inte
ihop alls! Jag tycker att den kompletteringen
bör göras.

Kanske var det mest för nöjet att få
förenkla som herr Dahlén sade: Är det
meningen att Erlander, Sträng och
Wickman skall sköta den nya banken?

Jag vet inte om jag behöver lugna
herr Dahlén i det avseendet, att ingen
av oss kommer att sitta i någon bankstyrelse
eller ta del av någon kreditprövning.
Vad vi däremot kan vara intresserade
av är att få det bästa och
mest självständiga folket i bankstyrelsen
och i den verkställande ledningen,
människor som kan skilja på svart
och vitt, som är motståndskraftiga mot
den press, som jag vet kommer från
många olika håll, och som inte är underbyggda
med de intentioner på vilka
denna bank är etablerad. Det är svårt
att hitta de människorna, men vi skall
göra så gott vi kan, och jag hoppas
att vi skall lyckas på den punkten.

Herr Dahlén tog upp hela frågan om
»nebulosan om profiten». Jag tror att
jag i inledningen till detta anförande
har svarat honom. Jag har den uppfattningen
att ett företag skall gå med
en rimlig och acceptabel vinst. Den
har betydelse för företaget, ty den är
drivkraften i verksamheten och ger
frihet och möjlighet till ytterligare expansion
och utbyggnad.

Socialdemokratin har den uppfattningen.
Socialdemokratin år företagsvänlig
och förstår företagarnas intressen
på denna punkt. Om man försöker
skissera socialdemokratin såsom någonting
annat, såsom den som inte tolererar
vinsten i ett företag om den är
rimlig och acceptabel, såsom det politiska
parti som lever kvar så långt tillbaka
i dogmerna att det tror på att det
går att driva en privat verksamhet utan
vinstintresse, då har man blivit blind
på båda ögonen. Den som har försökt

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Ang. inrättande av en statlig investeringsbank

följa utvecklingen kan konstatera det
praktiska handlag som jag anser att
socialdemokratin har till sådana här
problem. Man behöver inte, herr Dahlén,
måla en viss potentat på väggen
bara för att få nöjet att piska honom.
Det är alldeles onödigt, och herr
Dahlén är alldeles för intelligent för
att behöva göra så i denna församling.

Med all respekt för utredningsapparaturens
nödvändighet vill jag framhålla,
att politik inte är en fråga om
tekniska utredningar. Politik är en fråga
om en viljeyttring. När jag hörde
herr Torsten Bengtson ondgöra sig över
den skrala utredning, som låg bakom
Kungl. Maj:ts proposition, gjorde jag
en reflexion. I december månad 1959
gjorde herr Torsten Bengtsons partiledare,
herr Gunnar Hedlund, och jag
upp den mest genomgripande skattereform
som denna riksdag har tagit
på de senaste 10—15 åren efter tre
timmars diskussion på tu man hand.
lag tycker att jag kan avslöja det vid
detta tillfälle.

Om herr Torsten Bengtson har några
aspirationer på partiledarskapet, har
han mycket att lära av herr Gunnar
Hedlund i fråga om handlingskraft och
mindre övertro på de långa och tekniska
utredningarna.

Politik är och förblir en viljeakt. De
olika förslagen måste naturligtvis utredas,
men det avgörande är om man
har behovet klart för sig och är beredd
att uppfylla det.

I den fråga det här gäller var ju
behovet klart. Det behöver inte utredas.
Därom är väl 80 procent av kammarens
ledamöter ense med mig.

Detaljerna i denna institution kan
vara intressanta. Detaljutformningen,
arbetsformerna och organisationens
struktur blir ju frågor, som ger sig
successivt i den mån som institutionen
börjar sitt arbete och ställs inför
de dagsaktuella problemen. På de andra
avsnitten, där man kräver utredning,
hänvisar jag till vad jag redan har

anfört; jag tror att det i stort sett kan
täcka vad som behöver sägas.

Jag började mitt inlägg med ett konstaterande,
att alla nya ovanliga förslag
— kalla dem genomgripande eller
inte, det är en smaksak — som tangerar
ett område, som man inte tidigare
har sysslat med, väcker betänkligheter
och motstånd för att så småningom
accepteras. Jag är litet överraskad när
jag hör de kritiska tongångarna från
centerpartiets sida, även om partiet i
stort sett är med på det hela —• herr
Torsten Bengtson slutade ju med en
emfatisk förklaring i det avseendet.
Jag är faktiskt litet undrande när det
gäller centerpartiet, som ju ändå ifrån
sitt ursprung har erfarenheter av en
näring så i detalj statsreglerad och
statskontrollerad, att jag vid gud hoppas
att ingen annan näring i vårt land
skall behöva bli föremål för någonting
liknande! Den regleringen och genomgripande
statskontrollen tillkom därför
att det fanns ett klart behov, låt vara
kanske inte lika markerat som det som
nu har materialiserat sig. Även här föreligger
ett behov — om man sedan
vill kalla det en statskontrollerad bank
eller inte, må vara vars och ens smaksak.

Skulle jag ge något slags personlig
partipolitisk bekännelse så har jag
inget behov av att göra vare sig filosofi,
idépolitik eller någonting liknande av
den här frågan. Jag ser den som en
praktisk angelägenhet, som har vuxit
fram under utvecklingens egen gång.
Varje engagemang som den statliga
banken intresserar sig för kommer att
ha en parallellfinansiering i en privat
affärsbank, eller kanske i den statliga
affärsbanken. Ett företag måste inte
bara ha investeringskrediter utan även
löpande krediter, sin rörelsekredit och
sin driftskredit. I samma företag kommer
det alltså att finnas engagemang
från den statliga banken och någon privatbank,
och jag förmenar att detta är
en av orsakerna och anledningarna till

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

att man kan räkna med det samarbete
mellan den privata kreditmarknaden
och den statliga banken, som jag tror
är ganska befrämjande och nödvändigt
om den föreliggande propositionen skal!
ge de resultat som vi alla önskar.

Ja, herr talman, detta var det lilla
jag hade att säga!

Herr TALMANNEN:

Medgiver kammaren att denna debatt
avbrytes och fortsättes i morgon
att då börja med det av fininsministerns
inlägg föranledda replikskiftet, i
vilket jag hoppas att han vill medverka! Kammaren

beslöt dels att bifalla herr
talmannens framställning om uppskov
med överläggningen vid förevarande
utlåtande till morgondagens sammanträde,
dels att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan jämväl
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde,
dels ock att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bankoutskottets utlåtande nr 30
och statsutskottets utlåtande nr 112
skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 113.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 244, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte i
jimnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 248, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
de nya lantbruksnämndernas organisation,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Meddelande ang. enkel fråga
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68 jämte i ämnet väckta motioner; nr

251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående central administration
för hälso- och sjukvården samt
socialvården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; ävensom

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
psykiatrisk sjukvård m. m.

Anmäldes och bordlädes en skrivelse
från riksgäldskontoret med överlämnande
av riksdagens revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av statsliggaren.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Fälldin (ep) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Är

Statsrådet beredd att, mot bakgrund
av de regionala skillnaderna i vägarnas
kvalitet, medverka till att restitution
medges av fordonsskatt för lastbil, som
på grund av myndighets beslut om vägavstängning
ej kan användas?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw