Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 FÖRSTA KAMMAREN 1966

18—21 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 oktober Sid.

Hälsningsord av talmannen .................................. 3

Interpellationer:

av herr Adolfsson ang. lägre ränta.......................... 4

av herr Werner om obligatorisk bostadsförmedling.......... 5

av herr Wallmark ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
................................................ 6

av herr Sörenson ang. förebyggande åtgärder mot självmord .. 8

av herr Sörenson om åtgärder mot missförhållanden vid vissa

större motortävlingar .................................. 8

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tjänsteorganisationen vid lantbruksnämnden
i Uppsala län............................ 10

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. sammanräkningen inför länsstyrelse
av valresultaten vid kommunala val.............. 10

Onsdagen den 19 oktober

Interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, om särskilda lånemöjliglieter för

jordbrukare som drabbats av skördeskada................ 11

av herr Tistad ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland om flyttning av krigsoffer som begravts

i Sverige .............................................. 13

av herr Wallmark ang. utbildningen av lärare i moderna språk 14
av fru Segerstedt Wiberg ang. administrationen av viss nordisk
biståndsverksamhet i Tanganyika ...................... 14

t Första kammarens protokoll 19GG. År 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

av herr Åkerlund ang. löneförmånerna för lektor med doktors
grad .................................................. 15

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner ang. valen till kyrko -

fullmäktige	.............................................. 16
	Fredagen den 21 oktober

Interpellation av herr Persson, Fritz, om bostadssubventionerna 17

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 18 oktober

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning . . 3

Tisdagen den 18 oktober 1966

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN anförde:

När jag nu förklarar höstsessionen av
1966 års riksdag öppnad, ber jag att få
hälsa kammarens ledamöter hjärtligt
välkomna åter i detta hus och hoppas
att den sommar som har förgått, trots
valkampanj och andra besvärligheter,
har gjort att ledamöterna med förstärkta
krafter återkommer till denna höstsession
som säkerligen kommer att bli
ganska arbetsfylld.

Hjärtligt välkomna!

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 17 oktober 1966.

Till justitiedepartementet har den 10
oktober 1966 från länsstyrelsen i Örebro
län inkommit fullmakt för lantbrukaren
Gunnar Skagerlund, Ervalla, som
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
till ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot.

Vid granskning av fullmakten, som
företagits inför chefen för justitiedepartementet
och i närvaro av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, har någon anmärkning
ej framställts mot fullmakten.

Detta protokoll och den granskade
fullmakten skall överlämnas till första
kammaren.

Enligt uppdrag:

Margit Hirén

Det antecknades, att herr Skagerlund
utsetts att inträda såsom ledamot av
kammaren i stället för herr Ahlsten,

vilken avsagt sig riksdagsmannabefattningen.

Herr Skagerlund infann sig nu och
intog sin plats i kammaren.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Under sommaruppehållet har installerats
en ny voteringsanläggning med
snabbare funktionering än den gamla,
med möjlighet för ledamöterna att vid
felröstning korrigera röstningen och
med utsändning i intern TV till mottagningsapparater,
som för närvarande
installerats i plenisalen, i sammanbindningsbanan
och i stora och lilla partilokalen
samt i pressens lokaler; en mottagningsapparat
på läktaren kan förmedla
bild från andra kammaren. En
PM har utdelats med en rad uppgifter
om hur den nya anläggningen fungerar.
Sedan ärendena på föredragningslistan
genomgåtts kommer en demonstration
av apparaten att göras.

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för sammanträden
under höstsessionen. Av planen
framgår, att remissdebatt hålles tisdagen
den 1 november med eventuell
fortsättning onsdagen den 2, då i vart
fall arbetsplenum hålles. Frågestunderna
hålles, med början torsdagen
den 27 dennes, i regel torsdagar i första
kammaren kl. 16.00 och i andra kammaren
16.30; en omkastning mellan
kamrarna sker de två sista veckorna
under sessionen, då frågestunderna
hålles i andra kammaren kl. 10.00 och
i första kammaren kl. 11.00. Höstsessionen
beräknas kunna avslutas senast fredagen
den 16 december.

Före remissdebatten kommer ledamöterna
att tillställas sedvanlig tidsplan
för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden.

|j Första kammarens protokoll 1966. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. lägre ränta

Till ledamöterna har vidare på sedvanligt
sätt utdelats en av förvaltningskontoret
uppgjord förteckning över
ärenden som uppskjutits till hösten och
en av statsrådsberedningen uppgjord
förteckning över propositioner, avsedda
att föreläggas riksdagen under höstsessionen.

Ytterligare har utdelats en redogörelse
för arbetet med riksdagens skoltjänst.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

På begäran intygas härmed, att riksdagsman
Karl Kilsmo, född 06.02.22,
med adress Finstorps Gård, Flen, sedan
den 15/10 1966 är intagen å med. avdelningen,
Kullbergska sjukhuset, Katrineholm,
på grund av misstänkt infarkt
(propp i hjärtat) och följaktligen
tills vidare ej kan deltaga i arbetet.

Katrineholm den 17 oktober 1966

Cläre Söderström-Svensson
T. f. överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
för den tid, varunder herr Kilsmo
på grund av den i läkarintyget omförmälda
sjukdomen vore oförmögen till
arbete.

Vidare beviljades herrar Dahlén och
Bengtson ledighet från riksdagsgöromålen
för fullgörande av uppdrag såsom
ombud vid Förenta Nationernas generalförsamling
i New York, herr Dahlén
för tiden till den 27 innevarande månad
samt herr Bengtson för den tid,
som åtginge för uppdragets fullgörande.

Därjämte beviljades herrar Manne
Olsson, Eskilsson, Augustsson, Mossberger,
Nils Hansson, Magnusson, Hermansson,
Sveningsson, Skärman, Harald Pettersson,
Isacson, Lage Svedberg, Hedström
och Wanhainen ledighet från
riksdagsgöromålen för tiden till den 31
oktober för deltagande i jordbruksut -

skottets studieresa till Amerikas förenta
stater.

Ytterligare beviljades herrar Larfors,
Schött, Harrg Carlsson, Åke Larsson,
Hilding och Wikberg ledighet från riksdagsarbetet
för tiden till den 22 i denna
månad för deltagande i en av Europarörelsens
svenska råd anordnad studieresa
till Bonn, Geneve och Strasbourg.

Slutligen beviljades herr Wirmark
ledighet från riksdagsgöromålen för tiden
till och med den 22 oktober på
grund av utrikes resa.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 309, till Konungen i
anledning av väckta motioner om utbildning
av dagbarnsvårdare.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 129, angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
m. m.

Interpellation ang. lägre ränta

Herr ADOLFSSON (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om effektivare
åtgärder för att hejda prisstegringarna
har en framskjuten plats i den politiska
debatten i vårt land. Särskilt ägnades
saken stor uppmärksamhet under årets
valrörelse. Delvis kan valutslaget därför
betraktas som en opinionsyttring för
åtgärder ägnade att bryta den hittillsvarande
prisutvecklingen.

Den förda högräntepolitiken bidrar
starkt till varuprishöjningarna samt till
ökningen av bostadshyror och byggnadskostnader.
Sedan år 1963 har riksbankens
diskonto höjts fem gånger, varje
gång med en halv procent. Nuvarande
sex procent utgör högsta diskonto
sedan år 1932.

Angivet motiv för dessa åtgärder har

Tisdagen den 18 oktober 1966

Nr 28

Interpellation om obligatorisk bostadsförmedling

varit att räntehöjningar utgör lämplig
metod för att dämpa ett inflationsdrivande
övertryck i ekonomien. Ägde det
sin riktighet att högräntepolitik utgör
ett effektivt medel skulle väl emellertid
inflationsproblemet knappast ha varit
så allvarligt som det nu är. Det torde
inte kunna förnekas att högräntepolitiken
haft en allmänt prisuppdrivande
effekt, varav följer att övertryck i
ekonomien borde motverkas med andra
medel.

I ett uttalande om valutgången i Aftonbladet
den 3 oktober kom statsministern
också in på frågan om kreditpolitiken
— i samband med ryckigheten
i bostadsbyggandets kapitalförsörjning
—• och framhöll enligt tidningen
bland annat: »Men huvudproblemet är
ju: vi kan inte ha planmässighet på en
avgränsad sektor — bostäderna — utan
att kräva större planmässighet för det
privata näringslivet, som slukar alltmera
lånepengar till sina investeringar.
» Statsministern tilläde i samma sammanhang:
»Hittills har våra instru ment

varit det liberala samhällets. Nu
ser vi en ökad spänning mellan trygghetskravet
och biandekonomien. Sannolikt
kräver framtiden mycket mera planering
över hela fältet.»

Detta uttalande är intressant i flera
hänseenden, bland annat ur följande
aspekt: Om samhället i högre grad satsar
på en planmässig kapitalförsörjning
över hela det ekonomiska fältet borde
följa att man i mindre grad litar till
räntan som kreditreglerande faktor.
Detta borde öppna möjligheterna för
lägre räntor, som skulle ha en väsentlig
betydelse för pris- och hyresutvecklingen.

Den nuvarande högräntepolitiken påverkar
särskilt starkt byggnads- och
boendekostnaderna. Allmänt räknas
med att en procents höjd ränta medför
hyresökningar om 12—14 procent. Eftersom
räntan sedan 1963 stegrats med
två och en halv procent har effekten
blivit cn betydande ökning av byggkostnaderna
och hyrorna. Dessa verk -

ningar av den förda räntepolitiken
måste enligt min mening betecknas som
i hög grad socialt skadliga.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få rikta
följande fråga: Anser statsministern
för sin del att en ändring av den ekonomiska
politiken bör kunna öppna
perspektivet om en väsentligt lägre ränta
som ett led i bekämpandet av inflationen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om obligatorisk bostadsförmedling Ordet

lämnades härefter till herr
WERNER (k), som yttrade:

Herr talman! Vid sidan av problemet
om genomförandet av bostadsbyggnadsprogrammet
står som en inte minst viktig
fråga hur förmedlingen av bostäder
skall ordnas. Pågående utredning om
bostadsförmedlingarnas verksamhet fick
år 1963 tilläggsdirektiv om att utredningen
var oförhindrad att även låta
sina förslag omfatta införandet av obligatorisk
bostadsförmedling. Situationen
på bostads- och hyresmarknaden
talar enligt min mening för att utredningen
inte bara borde varit »oförhindrad»
— den borde redan vid tillsättandet
år 1962 fått i uppdrag att utreda
frågan om obligatorisk bostadsförmedling.
Det positiva i åberopade tillläggsdirektiv
skall dock understrykas.
Eftersom de kommunala bostadsförmedlingarna
inte ens förfogar över hela nyproduktionen,
heller inte över byteslägenheterna
och allra minst över det
äldre bostadsbeståndet, florerar en utbredd
svart hyresmarknad. Det är låginkomsttagarna
och framför allt den
bostadsbehövande ungdomen som härvid
råkar i kläm. Här visar sig ett effektivt
grepp ofrånkomligt som ger bostadsförmedlingarna
tillgång till prak -

6 Nr 28 Tisdagen den 18 oktober 1966

Interpellation ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

tiskt taget samtliga hyreslägenheter i
flerfamiljshus.

Ett par exempel kan nämnas för att
illustrera riktigheten härav. I våras
ställde en ombudsman i Göteborgs hyresgästförening
en stencilerad lista från
en privat hyresförmedling till polisens
förfogande. Listan offererade lägenheter
till uthyrning mot övertagande för
varierande belopp, det högsta löd på
17 000 kronor. Under september inträffade
i Malmö att en byggmästare återtog
ansökan om redan beviljade statliga
lån strax innan huset var färdigbyggt.
Följden blev att stadens bostadsförmedling
slutligen endast kunde tillförsäkra
sig en ringa del av lägenheterna mot
förut avtalade 56 av fastighetens 59 lägenheter.
Genom att fastigheten inte
byggdes med statliga lån gick hyrorna
upp med lägst 10 kr. per kvm eller
700—800 kronor per år. Via ett bluffbolag
kunde en smart person komma
över 15 lägenheter som avyttrades svart.

Ett stopp för spekulationen jämte en
fördelning av bostäderna efter enhetliga
grunder och med sociala hänsynstaganden
kan endast tryggas genom en
obligatorisk bostadsförmedling. Denna
bör också utsträckas till att omfatta hyresmarknaden
med möblerade rum.
Särskilt i storstads- och tätortsregionerna
koncentreras ett växande antal
ungdomar. I dessa erbjudes dem i rikligare
grad såväl arbete som utbildning.
Det är socialt oansvarigt att bostads-
och hyresmarknaden för denna
ungdom skall tillåtas fortbestå som en
djungel med uppskörtning och godtycke.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:
Överväger statsrådet att i en kommande
proposition på grundval av 1962 års
utredning om bostadsförmedlingarnas
verksamhet framlägga förslag om lagstadgad
obligatorisk bostadsförmedling
samt dess utsträckande till att omfatta
även uthyrning av möblerade rum?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. vissa riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken

Herr WALLMARK (h) erhöll nu ordet
och anförde:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 52 år 1966 angående riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken m. m.
föreslår departementschefen bl. a. viss
vidgning av omskolningens användningsområde.

Tidigare gällande regler innebar att
som villkor för erhållande av utbildningsbidrag
gällde att den utbildningssökande
skulle vara eller riskera att
inom en nära framtid bli arbetslös eller
eljest vara svårplacerad på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutredningen föreslog
att denna bestämmelse borde ges en så
generös tolkning, att formella hinder
för en från anpassningssynpunkt erforderlig
yrkesutbildning inte skulle kunna
uppstå. Detta gällde i synnerhet arbetslöshetsvillkoret.

Departementschefen ansluter sig i
propositionen till utredningens förslag
i denna punkt.

Departementschefen anför vidare:
»Omskolningen kan emellertid även utformas
så att den tillgodoser ett vidare
samhällsekonomiskt mål än det nu angivna
(flaskhalsproblem, samhälleligt
angelägen verksamhet). Den kan sålunda
mera renodlat än f. n. ges uppgiften
att påverka och påskynda strukturomdaningen
i näringslivet och på så
sätt medverka till att säkra en snabb
tillväxttakt i näringslivet och på så
sätt medverka till att säkra en snabb
tillväxttakt i ekonomien. Detta är en
aspekt som särskilt har framhållits i
LO:s yttrande.»

Departementschefen diskuterar också
omskolningen som ett medel att lösa
låglönegruppernas problem i anslutning
till målsättningen för inkomstför -

Tisdagen den 18 oktober 1966

Nr 28

Interpellation ang. vissa riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

delningen i samhället. »En sådan målsättning
kan förverkligas bl. a. genom
en omfattande utbildningsverksamhet
direkt inriktad på personer tillhörande
låglönegrupperna.»

Med hänsyn till den beräknade fortsatta
ökningen av omskolningsaktiviteten
under den kommande femårsperioden
drar departementschefen följande
slutsats: »Det synes under dessa förhållanden
angeläget att omskolningsverksamheten
utformas med särskilt beaktande
av samhällets strukturpolitik
och strävandena att lösa låglönegruppernas
problem.»

»Det är också uppenbart att strukturomvandlingen
inom näringslivet medför
behov av omskolning inte bara för
att lindra verkningarna av omvandlingen
för den enskilde. Samhällets intresse
av att underlätta och påskynda omvandlingsprocessen
kan medföra att omskolningsverksamheten
många gånger
måste ges en aktivare roll och sättas in
på ett tidigare stadium än som nu är
möjligt.»

Denna roll som departementschefen
härigenom tilldelar omskolningsverksamheten
blir helt annorlunda än den
arbetsmarknadsutredningen föreslog.

Detta understryks också av departementschefens
yttrande i riksdagsdebatten.
»Men det finns skäl som talar för
att samhällets medverkan i strukturomvandlingen
inte bör begränsas till att
bara underlätta den. Vi kan inte räkna
med att alla sektorer av näringslivet kan
utvecklas positivt. Förutsättningen för
en gynnsam ekonomisk utveckling i
samhället är därför att sådana grenar
av näringslivet som inte kan hävda sig
ur produktivitetssynpunkt får stå tillbaka
för att andra som är mera lönsamma
skall kunna expandera.»

Med dessa nya målsättningar upphävs
arbetsmarknadsorganens neutralitet på
arbetsmarknaden. Departementschefen
anser emellertid att arbetsmarknadsverket
genom samverkan skall klara såväl
sin uppgift som neutral förmedlare mellan
arbetskraft och arbetsgivare som sin

nya uppgift som aktiv främjare av
strukturrationaliseringen. »Att exempelvis
pröva omskolning med hävande
av arbetslöshetskriteriet ställer krav på
smidighet vid tillämpningen. Beslutet
bygger emellertid på ett allmänt förtroende
för handläggningsmyndigheten
inom näringslivet. Verkställigheten när
det gäller de arbetsmarknadspolitiska
frågorna kräver ett gott samarbete mellan
intressenterna. Endast genom samverkan
kan resultatet bli det bästa. Jag
tror att det är utomordentligt viktigt att
understryka detta.»

Statsutskottets majoriet anslöt sig i
sitt utlåtande nr 107 år 1966 i allt väsentligt
till departementschefens förslag
och det blev också riksdagens beslut.

Departementschefens uttalanden i
propositionen och riksdagens ställningstagande
gäller emellertid endast målsättningen
och riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken.

Möjligheterna att förverkliga dem på
ett riktigt sätt ute på fältet sammanhänger
i första hand med de mera detaljerade
anvisningar som utfärdas av
departementet och arbetsmarknadsstyrelsen.

Med anledning härav anhåller jag att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande interpellation.

1. Vilka anvisningar har utfärdats eller
avses utfärdas för arbetsmarknadsverket
och dess lokala organ med avseende
på dess nya uppgifter att genom
aktiva insatser påskynda strukturomvandlingen? 2.

Vilka grenar av näringslivet anser
departementschefen inte kan hävda sig
ur produktivitetssynpunkt utan bör få
stå tillbaka för att andra som är mera
lönsamma skall kunna expandera?

3. Vilka kriterier avses bli tillämpade
när det gäller att bedöma produktivitetssynpunkten? 4.

När och på vilket sätt avser departementschefen
tillsätta den av riksdagen
begärda utredningen beträffande effekten
av omskolningsverksamheten?

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1960

Interpellation ang. förebyggande åtgärder mot självmord. — Interpellation om
åtgärder mot missförhållanden vid vissa större motortävlingar

På gjord proposition bifölls herr
Wallmarks berörda anhållan.

Interpellation ang. förebyggande åtgärder
mot självmord

Ordet lämnades på begäran till herr
SÖRENSON (fp), som yttrade:

Herr talman! En av de mer tragiska
samhällsföreteelserna är självmorden.
Bakom de flesta självmord torde ligga
personliga misslyckanden av djupgående
art. För samhället är varje självmord
ett vittnesbörd om mänsklig nöd och
brist på en gemenskap, i vilken självmordsorsakerna
kan finna en upplösning.

År 1964 —- det sista året för vilket
statistisk redovisning föreligger — tog
28,7 män av 100 000 invånare sina liv.
Antalet kvinnliga självmördare var betydligt
lägre. Relationstalet för samma
år var för kvinnor 10,9. De absoluta
talen visar under 60-talet en måttlig
stegring. Stegringen är som följer (summan
av kvinnor och män): 1961 1 273,
1962 1 396, 1963 1 406 och 1964 1 514.
Som är väl bekant ligger Sverige i internationella
jämförelser i översta
skiktet vad gäller relationstalen. Endast
Finland, Ungern, Västtyskland och Österrike
visade i början av 60-talet något
större siffror än Sverige. För Sverige
var 1962 antalet självmord per
100 000 innevånare 18,5.

Det torde icke vara realistiskt att
ålägga de ekonomiska och sociala samhällsförhållandena
ansvaret för självmordsfrekvensen.
Även socialt och ekonomiskt
gynnade personer kan mista
livslusten och ta sina liv. Men samhället
kan icke ignorera självmordsproblematiken.
Att i möjligaste män erbjuda
stöd och hjälp åt de människor, som
frestas eller av en inre, svårkontrollerbar
makt drives att begå självmord,
måste anses vara en samhällsuppgift.
Problematiken kring självmorden måste
ägnas särskild uppmärksamhet av de

social- och psykiskt hälsovårdande
myndigheterna.

Om detta skall vara möjligt, måste en
så vederhäftig kunskap som möjligt
föreligga gällande självmordens orsaker.
Vidare måste sådana hjälpformer
föreligga, att potentiella självmördare
kan finna det värt att söka hjälp.

Svårigheterna att komma till rätta
med den personliga problematiken
kring självmorden är uppenbara. Ett
fullbordat självmord betyder en död
kropp och en död kropp talar inte.
Inga gluggar öppnas här in till tragikens
rötter. Men kanske att ett fruktbart
material står till förfogande. Det torde
finnas ett icke obetydligt antal människor,
som efter ett misslyckat självmordsförsök
har erfarenheter av stor
betydelse för klarläggande av självmordets
personliga och sociala dynamik.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor.

1. Anser herr statsrådet att f. n. sådana
svenska och/eller internationella
forskningsresultat beträffande självmordsproblematiken
föreligger att på
grundval därav konstruktiva samhällsinsatser
av förebyggande art och, vid
misslyckade självmordsförsök, av rehabiliterande
art kan komma till stånd?

2. Om svaret på fråga 1 blir nekande,
är statsrådet då beredd ta initiativ
till vidgad forskning på området?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation om åtgärder mot missförhållanden
vid vissa större
motortävlingar

Herr SÖRENSON (fp) fick ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! För samhället är det ett
ständigt aktuellt problem var gränsen

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966
Interpellation om åtgärder mot missförhållanden vid vissa större motortävlingar

skall dras mellan medborgerlig frihet
gällande den personliga livsgestaltningen
och en genom lagar och förordningar
reglerad sammanlevnad. Att samhället
i sin uppgift att bära ansvar för
den mänskliga sammanlevnaden skall
vädja till individens fria och ansvariga
livshållning torde vara en numera accepterad
grundregel.

En viss spänning består emellertid
alltid mellan den enskildes rätt till fri
livsgestaltning och gemenskapens rätt
till skydd mot destruktiva livstendenser.
Ungdomsproblemen ger i dagens samhälle
bevis på att en sådan spänning
existerar.

Jag tänker i detta sammanhang på
förhållandena kring större motortävlingar,
närmast kring det s. k. Kanonloppet
i Karlskoga under senare delen
av augusti.

Kanonloppet samlar årligen ett mycket
stort antal åskådare, mer än 40 000
betalande. Av dessa åskådare är många
ungdomar från skilda håll i landet.
Stockholm, Göteborg, Skåne och Norge
synes ha varit särskilt starkt företrädda
vid årets tävlingar.

Avsevärda svårigheter av social och
ordningsmässig natur har under senare
år rapporterats. I avsikt att bilda sig
en personlig uppfattning genom förstahandskontakt
har byråchefen i socialstyrelsen
Göta Rosén under ett par år
besökt tävlingarna. Tre kolleger från
socialstyrelsen hade i år slagit följe
med henne, bl. a. en yrkespsykolog. Vid
en presskonferens den 21 augusti delgav
Göta Rosén sina reaktioner inför
vad hon sett och erfarit. Hon talade
därvid om den råhet, som förhärskar
i ungdomslivet i samband med Kanonloppet.
Hon upplevde vad hon sett som
»skrämmande och otäckt». Hon säger,
att för många ungdomar kan »en sådan
här natt bli ett livslångt lidande». Det
tycks framför allt vara på två livsområden
som dessa skrämmande tendenser
uppenbarar sig: sprit och sniffning
samt relationen mellan pojkar och —
ofta minderåriga — flickor i sexuellt

avseende. Småflickorna vandrar mellan
pojkarna och behandlas ofta som
något slags förbrukningsvaror som man
slänger, när man inte behöver dem
mer. Att de sexuella övervålden ofta
kommer som följd av spritmissbruk synes
vara uppenbart. Psykologen Kurt
Gordon sade bl. a.: »Den som känner
minsta ansvar för ungdomen kan inte
bli annat än kusligt berörd vid åsynen
av dessa småflickor, knappt tonåringar,
som i ohyggligt berusat tillstånd raglade
runt, fick uppkastningar och kladdade
på pojkarna.»

Skilda åtgärder har vidtagits för att
dämpa ovan antydda sociala och
mänskliga skadeverkningar. Ingen sprit
tillhandahölls i år av systembolagen i
Karlskoga, Degerfors och Kristinehamn
under lördagen, en skärpt polisbevakning
hade inrättats (en styrka om 140
polismän hade sammankallats) och en
bättre ordning på tätplatsen med bl. a.
inhägnade tältområden genomförts. Dessa
anordningar synes emellertid icke
ha varit tillräckliga.

Totalintrycket av rapporterna från
årets Kanonlopp är att här existerar
en problematik av så djupgående och
allvarlig art, att den icke kan lämnas
åt sidan av riksdagen. Vilken moraluppfattning
man än företräder torde enighet
vara för handen därom, att de nuvarande
förhållandena vid vissa större
motortävlingar ofta är sådana, att ur
samhällsansvarets och den mänskliga
värdighetens synpunkt en förändring
måste komma till stånd. Det kan ske
antingen så, att de förnedrande sexualbeteendena
och den förödande spritförtäringen
förhindras eller så, att restriktivitet
vid beviljande av tillstånd
för tävlingar, där ordningen uppenbarligen
är otillfredsställande, tillämpas.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vilka möjligheter föreligger f. n.
för samhället att vidtaga åtgärder för

Nr 28

Tisdagen den 18 oktober 1966

Meddelande ang. enkla frågor
att de sociala och mänskliga förhållandena
vid vissa större motortävlingar
blir av sådan art, att ovan påtalade
mänskliga och sociala skadeverkningar
icke upprepas?

2. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
bör vidtagas för att man skall komma
till rätta med de påtalade missförhållandena? Även

denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Segerstedt Wiberg under sammanträdet
avlämnad motion, nr 760, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 40,
med förslag till patentlag m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Vill Statsrådet inför
kammaren något kommentera de
omständigheter som föranlett, att befattningen
som lantbruksdirektör i Uppsala
län nu uppehälles genom vikariatslöneförordnande
(s. k. långtidsvikariat)
? Kommer ifrågavarande befatt -

ning, med verksamhetsområde som begränsas
till Uppsala län, att tillsättas
med ordinarie innehavare och i så fall
när?»; samt

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»Har Statsrådet observerat
hur de av lekmän sammansatta
valnämnderna arbetat till långt in på

valnatten — ofta nog till kl. 2—3 _

för att verkställa preliminära valsammanräkningar,
medan länsstyrelsernas
sammanräkningar oftast släpar efter och
fördröjes av att tjänstemännen hindras
utav löpande länsstyrelseärenden, ordinarie
tjänstetidsbegränsning m. m.? Vill
Statsrådet föranstalta att vid kommande
val länsstyrelserna tillförsäkras ökad
tillgång på tillfällig arbetskraftsförstärkning
och övertidsersättning så att ej
blott val av rikspolitisk betydelse utan
även kommunala valresultat och personval,
som är av betydande lokalt intresse
för allmänheten, kan uträknas inom
en rimligare tid?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 19 oktober 1966

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
129, angående ny organisation för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 760.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
18 oktober 1966.

Med anledning av en av departementssekreteraren
Fritz af Petersens
gjord ansökning entledigade herrar deputerade
af Petersens från befattningen
som kanslist, tillika registrator, hos
kammaren. Såsom kanslist, tillika registrator,
efter herr af Petersens antogs
för tjänstgöring tills vidare kanslisten
hos kammaren, byrådirektören Leo
Moks.

Tjänsten som kanslist efter herr Moks
skulle tills vidare vara vakant.

Entledigades vidare på egen begäran
från tjänst som kanslist, tillika kansliskrivare,
fru Lena Söderpalm-Berndes
och anställdes efter henne för tjänstgöring
tills vidare fru Inga-Britt Linderstål.

Det antecknades, att på särskild begäran
herr Moks inträtt i tjänstgöring
den 15 och fru Linderstål den 3 oktober.

Ytterligare antecknades att fru Gertie
Göransson, som fr. o. m. den 14 september
fullgjort tjänstgöring på viss deltid,
den 17 oktober inträtt i full tjänstgöring.

På därom gjord framställning beviljade
herrar deputerade stenografen Arne
Larsson tjänstledighet för egna angelägenheter
under höstsessionen. Vikarie
för herr Larsson skulle tillsättas efter
det särskilt prov företagits.

Att biträda stenograferna som skrivhjälp
antogs fru Maud Holm.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Interpellation om särskilda lånemöjlig heter

för jordbrukare som drabbats
av skördeskada

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om skördeskadeskyddet
har åter en påtaglig aktualitet
i vårt land. Årets skörderesultat kan
i stort sett bedömas, och i vida bygder
är det allmänna intrycket icke upplyftande.
Den skånska spannmålsskörden
bedömes vara betydligt under normalskörd.
I vissa delar av Västsverige är
resultatet också dåligt. Intrycket från
mälarlänen ger vid handen, att den
svåra vintern och den starkt försenade
våren resulterat i starkt nedsatt skörderesultat
— detta oavsett bärgningsförhållandena.

Just i mälarlänen har man kanske
inte det bästa intrycket av skördeskadeförsäkringens
värde. Försäkringen är
konstruerad som ett katastrofskydd,
som dessutom inte tar hänsyn till en -

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

Interpellation om särskilda lanemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skör -

deskada

skilda katastroffall. Belägenhet och odlade
grödor inverkar så, att även klara
katastroffall inte får någonting. De belopp
som står till förfogande för individuellt
prövade fall är små och bereder
dem som skall fördela slantarna avvägningsbekymmer
och obehag. Utsikterna
att få något den vägen har också
erfarenhetsmässigt prövats vara så små
att ansökningarna blir allt sällsyntare.
Det är angeläget att understryka att
nedgången i sådana ansökningar ingalunda
torde bero på att det »ordinarie»
systemet fungerar så förfärligt väl, trots
det energiskt bedrivna arbetet på att
förbättra det.

Men systemet begränsas av att det är
tänkt som ett katastrofskydd och inte är
avsett att fungera för annan uppgift.
Redan när skördeskadeskyddet år 1961
utarbetades framhölls från flera håll,
att det borde kompletteras med åtgärder,
som skulle lätta förhållandena för
jordbrukare som inte drabbas av ren
katastrof, men för vilka ett dåligt skördeutfall
måste betyda att jordbrukens
likviditet hårt anstränges. Den utveckling
som läget på kreditmarknaden fått
aktualiserar i hög grad frågan om att
bereda jordbrukare med nedsatt skörderesultat
lånemöjligheter på skäliga
villkor. I samband med förberedande av
propositionen om skördeskadeskydd år
1961 gjordes även uttalanden om att
förslaget borde kompletteras med lånemöjligheter
i lämplig form. Uttalanden
i sådan riktning gjordes av bl. a. lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd,
landsorganisationen i Sverige, RLF och
Sveriges lantbruksförbund.

Det är uppenbart att utvecklingen inom
jordbruksnäringen — tillköp av jord
och skog, förbättring av byggnadsbestånd
då så kunnat ske, grundförbättringar
i form av förbättrad dränering,
inköp av kostsamma jordbruksmaskiner
osv. — bidragit till en starkt ökad
skuldsättning. Den verksamhet som bedrives
av staten genom lantbruksnämnderna
har i dessa sammanhang i icke

ringa mån medverkat härtill. Detta innebär
ett icke ringa statligt ansvar för
att utvecklingen letts in på sådana banor
och därmed sammanhängande
starkt ökad skuldsättning. Ofta talas om
att ett starkt rationaliserat, i samma
mån kapitalkrävande och därför relativt
högt skuldsatt jordbruk är i hög
grad priskänsligt. Sådana jordbruk är
givetvis även i särskild grad känsliga
för skördeutfallen. I synnerhet gäller
detta för de nystartade jordbruksföretagen,
men samma sak gäller givetvis
överallt där jordbruken är hårt skuldsatta.

De tidigare förekommande s. k. skördeskadelånen
var delvis av annan art.
De lämnades ofta nog som katastrofhjälp
eller i övrigt där ekonomien var
så ansträngd att bidrag men icke lån
borde ha varit den rätta hjälpen. Vad
som här avses är någonting annat —
är likviditetslån i en tillfälligt ansträngd
situation, men då man utgår
från, att vederbörande inom relativt
kort tid skall kunna klara upp saken
och betala lånen.

En extra belastning för många som
drabbats av nedsatt skörd och behöver
låna pengar för att lösa växlar tagna
på våren för utsäde, för gödningsmedel
exempelvis eller för att klara avbetalning
av maskininköp eller gäldräntor,
är att andra näringar i landet har överkonjunktur,
som statsmakterna anser
sig böra neddämpa genom en restriktiv
kreditpolitik, liksom genom de rekordhöga
räntor som tillämpas. De ekonomiska
jordbruksorganisationerna söker
givetvis så långt de kan hjälpa sina
medlemmar genom att lämna krediter
eller förlänga dem. Var och en vet att
det för jordbrukare som inte kan räknas
som »gamla kunder» i någon affärsbank
är svårt nog att skaffa pengar, liksom
vilka räntor och avbetalningsvillkor
som förekommer. Det måste betonas att
om behovet av att komplettera skördeskadeskyddet
med sådana lånemöjligheter,
som här berörts, var aktuellt redan

Onsdagen den 19 oktober 1966

Nr 28

Interpellation ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland om

flyttning av krigsoffer som begravts i Sverige

när skördeskadeskyddet genomfördes,
så är detta i nuvarande kreditpolitiska
läge än mera fallet. Av felslagen skörd
drabbade jordbrukare är förvisso icke i
åtnjutande av någon överkonjunktur
som måste dämpas med kreditrestriktioner
och skyhöga räntor.

Under åberopande av anförda synpunkter
utbeder jag mig första kammarens
medgivande att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att i samband med
pågående omarbetning av skördeskadeskyddet
ävenledes ompröva att komplettera
detta genom införande av särskilda
lånemöjligheter (förslagsvis kallade
likviditetslån) för av skördeskador
drabbade jordbrukare till skälig
ränta och med rimliga avbetalningsvillkor? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. viss överenskommelse
med Förbundsrepubliken Tyskland
om flyttning av krigsoffer
som begravts i Sverige

Ordet lämnades härefter till herr
TISTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt vad som meddelats
i press och TV har svenska regeringen
den 9 september i år slutit ett
avtal med Förbundsrepubliken Tysklands
regering, enligt vilket stoften efter
ett stort antal krigsoffer från båda
världskrigen, vilka jordats på svenska
kyrkogårdar, skall grävas upp och sammanföras
till särskilda tyska krigskyrkogårdar
eller krigsgravar på tre svenska
begravningsplatser: Kvibergs kyrkogård
i Göteborg, Pålsjö kyrkogård i
Hälsingborg och Norra kyrkogården i
Trelleborg. Uppgrävningarna anges beröra
123 svenska församlingar. Enbart
i Bohuslän skall 126 döda grävas upp.

Av dessa har 75 omkommit under första
världskriget och har således vilat i sina
gravar omkring femtio år.

Som skäl för flyttningarna lär från
tysk sida ha åberopats, att man vill underlätta
för de anhöriga att besöka gravarna.
Flyttningarna skall ombesörjas
av en tysk organisation vid namn
Volksbund Deutsche Kriegsgräbefiirsorge,
eingetragener Verein. Denna anordnar
sedan flera år gruppresor till
tyska krigskyrkogårdar i andra länder.

Det har uppgivits att man vid fastställandet
av de dödas nationalitet utgått
från tyska rikets gränser omedelbart
före det andra världskrigets utbrott.
En del av de döda, vilkas stoft
nu skall sammanföras till tyska krigskyrkogårdar,
kan därför tänkas ha kommit
från länder och områden som var
ockuperade av Tyskland 1939, t. ex.
Österrike.

På Stenkyrka kyrkogård på Tjörn vilar
sida vid sida fyra oidentifierade
män, offer vid det tyska fångtransportfartyget
Westfalens förlisning utanför
Pater Noster under andra världskriget.
En av dem var i livstiden norrman,
sannolikt fängslad av tyskarna och på
väg till koncentrationsläger i Tyskland.
Ingen vet längre i vilken av gravarna
norrmannen blivit lagd. Enligt vad som
uppgivits skall därför stoftet efter alla
fyra, även norrmannen, föras bort och
placeras i den tyska krigsgraven på
Kvibergskyrkogården. Kyrkorådet i
Stenkyrka har, redan innan avtalet
slöts, påtalat att norrmannens minne
därigenom kommer att utplånas, men
någon hänsyn har inte tagits därtill.

Av allt att döma har man inte inhämtat
samtycke till flyttningarna av
de anhöriga, där sådana är kända och
finns i livet. De anhöriga synes inte ens
bli underrättade i samtliga fall utan endast
där de betalar underhåll av den
nuvarande graven.

Med anledning av det anförda får jag
anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för eckle -

14 Nr 28 Onsdagen den 19 oktober 1966

Interpellation ang. utbildningen av lärare i moderna språk. — Interpellation ang.
administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

siastikdepartementet rikta följande fråga: Vill

herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för innebörden i och
omfattningen av den åberopade överenskommelsen
med Förbundsrepubliken
Tysklands regering om flyttning av i
Sverige begravda krigsoffer?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. utbildningen av
lärare i moderna språk

Herr WALLMARK (h) fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Med anledning av universitetskanslersämbetets
skrivelse till
rektorsämbetena beträffande studietiden
i bl. a. moderna språk har en häftig
offentlig debatt uppstått beträffande
möjligheterna att uppnå erforderlig
kunskapsnivå vid förkortad studietid.

Med anledning härav anhåller jag att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande fråga: Vill

herr statsrådet till riksdagen redovisa
sin syn på vilken kunskapsnivå
som från statsmakternas sida bör anses
erforderlig för lärare i moderna språk
och vilken studietid som bör anslås härför? På

gjord proposition bifölls herr
Wallmarks berörda anhållan.

Interpellation ang. administrationen av
viss nordisk biståndsverksamhet
i Tanganyika

Ordet lämnales på begäran till fru
SEGERSTEDT WIBERG (fp), som yttrade: Herr

talman! I en rekommendation
till de nordiska ländernas regeringar
år 1961 (rek. nr 3/1961) föreslog Nor -

diska rådet att regeringarna skulle tillsätta
en nordisk ministerkommitté för
samordning av hjälpen till utvecklingsländerna.

Sedan kommittén tillsatts ägnade den
i ett första skede sitt huvudsakliga intresse
åt en insats i Tanganyika. Ett
skäl som talade för en gemensam nordisk
insats i detta land var att inget
nordiskt land hade någon egen biståndsverksamhet
i Tanganyika, som
kunde sammanblandas med den nordiska.
En nordisk delegation undersökte
på ort och ställe förutsättningarna för
en gemensam insats och lade fram ett
förslag härom.

Resultatet blev att projektet godtogs
av ministerkommittén. För Sveriges del
presenterades det i proposition nr 100
till 1962 års riksdag. Sedan dess har
riksdagen varje år beviljat anslag för
Sveriges andel enligt den fördelning av
kostnaderna som ministerkommittén
föreslagit. Sverige har svarat för 45 %,
Danmark för 23 %, Norge för 16 % och
Finland för 16 % av kostnaderna. För
Sveriges vidkommande har anslagen till
biståndsverksamheten i Tanzania uppgått
till sammanlagt 27 750 000 kr. under
de gångna åren.

Samarbetet har utförts i Helsingforsavtalets
anda under ledning av en av
ministerkommittén tillsatt nordisk styrelse,
inför vilken projektets direktör
och personal varit ansvariga. Närmare
regler om administrationen av Tanganyikaprojektet
har intagits i en mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige
träffad överenskommelse av den 15 januari
1963. Denna föreskriver en samnordisk
administration.

Enligt den redogörelse, som statsrådet
Lindström lämnade Nordiska rådet
vid dess session i februari 1963 i Oslo,
bygger det nämnda avtalet på FN-principen
om lika inflytande för varje land,
medan kostnaderna fördelats efter bärkraft.
Statsrådet framhöll i sitt anförande,
att den nationella byråkratien i varje
land fick hålla sig i bakgrunden och

Onsdagen den 19 oktober 1966

Nr 28

Interpellation ang. löneförmånerna för lektor med doktors grad

inte sätta tvångströja på sitt lands delegater
i de gemensamma organen med
förhandsdirektiv som försvårar nödvändiga
kompromisser. Statsrådet Lindström
förklarade vidare att Nordiska rådet
borde uppmana ministerkommittén
att fortsätta samråda och att till rådet
rapportera om sina erfarenheter.

Då ministerkommittén i augusti i år
sammanträdde i Köpenhamn tycks den
ha ändrat åsikt. Från sammanträdet utsändes
en kommuniké vari det bl. a. heter: »Ministerkommittén

vedtog åt anbefale
de respektive nordiske regeringer
et förslag til nye retningslinjer for administrationen
af nordiske biståndsprojekten
Forslagets vedtagelse vil bl. a.
indebaere åt der skal nedssettes en faelles
styrelse for samtlige nordiske bistandsprojekter,
og åt administrationen
af de enkelte nordiske bistandsprojekter,
som regel överdrages et af de nationale
bistandsorganer.»

Uttalandet kan inte sägas stå i överensstämmelse
med statsrådet Lindströms
tidigare uttalande eller med det
uttalande som Nordiska rådet gjorde
1964, vari det uttryckte sin tillfredsställelse
med det sätt varpå arbetet med
Tanzaniaprojektet fortskred. Tvärtom
torde projektets samnordiska karaktär
gå förlorad om ministerkommitténs förslag
genomföres. Samtidigt försvinner
det bevis på en statsgrupps frivilliga
samarbete, som man önskade demonstrera.
Om uppskattningen härav vittnar
ett uttalande av Tanzanias finansminister
A. H. Jamal av den 7 mars
1966, vari han säger:

»Det nordiska Tanganyikaprojektet
är av stor betydelse för oss, inte endast
därför att det lämnar ett direkt bidrag
till vår utveckling utan även därför att
det visar, hur flera länder kan samarbeta
då det gäller att bistå ett utvecklingsland.
»

Just denna psykologiska effekt ville
man från nordiskt håll söka uppnå i
ett politiskt splittrat Afrika.

Nordiska rådets presidium har vid

sammanträde i Fredericia i september
i år framhållit, att det skulle innebära
ett allvarligt steg tillbaka sett från nordisk
synpunkt om man på ett område,
där en samnordisk administration etablerats,
återgår till nationella organ. Presidiet
har därför hos statsministrarna i
de fyra länderna hemställt att den nuvarande
ordningen för administrationen
av nordiska projekt bibehålies — för
Tanzaniaprojektet enligt 1963 års överenskommelse
— till dess Nordiska rådet
givits tillfälle yttra sig om eventuella
ändringar.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Lindström ställa följande

frågor:

Vill statsrådet redogöra för de skäl
som ligger bakom ministerkommitténs
förslag att ändra administrationsformen
för Tanganyikaprojektet?

Har man vid utarbetande av detta förslag
beaktat värdet inåt och utåt av att
ha en väl fungerande nordisk administration? Vilket

land skall, om förslaget genomföres,
erhålla uppdraget att administrera
projektet?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation ang. löneförmånerna för
lektor med doktors grad

Herr ÅKERLUND (h) erhöll därpå
ordet och anförde:

Herr talman! I den lönerörelse om
lärarnas ersättningar som just nu pågår
har alla lektorer föreslagits av staten
bli placerade i samma lönegrad.

Detta sammanhänger tydligen med
att kompetenskravet för ordinarie skollektorat
sänkts till licentiatexamen.
Till för ett antal år sedan fordrade
emellertid staten doktorsgrad för lektorat.
De som önskade aspirera på lcktorstjänst
var alltså tvungna att disputera
och fick ikläda sig betydande utgifter,
i regel gjorda med upplånade

Nr 28

Onsdagen den 19 oktober 1966

Meddelande ang. enkel fråga
medel, för att finansiera sina avhandlingar.
Doktorslektorerna har därför
också hittills uppburit högre lön än licentiatlektorerna.
För framtiden kan
det naturligtvis förefalla i princip riktigt
att lika lön skall utgå för lika arbete,
när endast ett minimikrav på
kompetens gäller lika för disputerade
och odisputerade lektorer. Doktorslektorer
ser dock säkert inte i praktiken
saken på detta sätt. För dem innebär
den lika stora lönen att deras möda och
utgifter för doktorsgraden icke längre
skall värdesättas och kompenseras, vilket
blivande lektorsaspiranter givetvis
kan ta hänsyn till genom att avstå från
disputation. Men de som inte haft fritt
val att utnyttja den sänkta kompetensen
uppfattar likalönen som en orättvisa
och som ett borttagande av bidraget
till förräntning och amortering av
den statligt påtvingade men ovälkomna
studieskulden. Nämnda bidrag kan
kanske sägas ha motsvarats av de två
lönegrader varmed staten hittills kompenserat
lektorernas doktorsgrad. Kalkylmässigt
torde dock bidraget ofta inte
ha räckt till stort mer än de vid beskattningen
avdragsgilla räntekostnaderna.

För amorteringen av studieskulden,
vilken dessutom icke är avdragsgill vid
beskattningen, har doktorslektorerna
fått anlita lönen i övrigt. Veterligt är
det obekant i vilken utsträckning de varit
i stånd att nedbringa sina studieskulder.
Detta är dock en sak som borde
vara klarlagd före övergången till
likalönen med dennas relativa försvagning
av doktorslektorernas ekonomiska
villkor. Dessutom förefaller det vara
skäligt att nuvarande doktorslektorer,
på vilka staten ställt högre kompetenskrav
än licentiatlektorerna, kompenseras
i någon annan form än lönegradsmässigt,
därest likalönen av andra skäl
anses böra införas.

Jag får därför anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för civildepartementet ställa följande
frågor:

1) Har utredning gjorts och visar i
så fall denna, att nuvarande doktorslektorer
blivit fullt eller skäligt kompenserade
genom hittillsvarande högre lön
för sina ekonomiska kostnader för förvärv
av lektorskompetens?

2) Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de principer
som ligger till grund för att i fortsättningen
icke på lärarbanan kompensera
nuvarande doktorslektorer för deras avhandlingsinsatser
i den vetenskapliga
forskningen?

3) Överväger herr statsrådet att i annan
form än lönegradsmässigt kompensera
nuvarande doktorslektorer?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 761, av herrar Sundin och Ernulf,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 762, av herrar Åkerlund och
Lundberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 127, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Werner
(k) till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet: »Anser Statsrådet
att deltagandet i kyrkofullmäktigevalen
under en följd av valtillfällen
bör föranleda något initiativ från regeringens
sida?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 21 oktober 1966

Nr 28

Fredagen den 21 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat läkarintyg får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagens
arbete från och med den 10 oktober
tills vidare.

Stockholm den 20/10 1966

Joel Sörenson

Härmed intygas att pastor Joel Sörenson
den 19/10 1966 intogs på neurologiska
rehabiliteringskliniken, Karolinska
sjukhuset, för några veckors utredning
och vård.

Karolinska sjukhuset den 20/10 1966
Ingrid Hedqvist
leg. läkare,

vikarierande underläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 761 och
762.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

130, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt
nr 131, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 a och 61 §§ kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning angående bemyndigande
för riksdagens förvaltningskontor att
vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken.

Interpellation om bostadssubventionerna Herr

PERSSON, FRITZ, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Bostadspolitiken har
under många år intagit en framskjuten
plats i den politiska diskussionen.
Så var också fallet under den senaste
valrörelsen, då meningsutbytet i hög
grad gällde bostadsproduktionens omfattning
och lokalisering men också de
statliga bostadssubventionerna.

Den sistnämnda frågan togs i radio/
TV:s slutdebatt upp av högerledaren,
herr Holmberg, som gjorde gällande att
statsminister Erlander får 4 200 kronor
per år i bostadssubvention. I samma
inlägg frågade herr Holmberg, om
regeringens bostadspolitik i denna del,
enligt statsministerns mening »är ett uttryck
för solidaritet och rättvisa. Är det
inte i själva verket ett ytterligare exempel
— ett skrämmande exempel — på
hur orättvis och hur orättfärdig regeringens
bostadspolitik är?»

I några av de efterföljande inläggen
berördes bostadssubventionerna. Som
följd av debattordningen och det faktum
att talarna har ringa tid till sitt
förfogande blev dock frågan ofullständigt
belyst. Många radiolyssnare och
TV-tittare torde ha bibringats en felaktig
bild av sakförhållandena i det aktuella
fallet. Det kan också antas att
åtskilliga fått en oriktig uppfattning

Nr 28

Fredagen den 21 oktober 1966

Interpellation om bostadssubventionerna
om de grundläggande principerna för
och syftet med subventionerna till
statsbelånade bostäder.

Med hänvisning till det sagda hemställer
jag om första kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande fråga:

Är statsministern i tillfälle att redogöra
för de sakförhållanden som är relevanta
för det i partiledardebatten aktualiserade
exemplet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966