Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

V ra» J

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1970

25—26 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 25 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson (vpk) ang. upprättande av diplomatiska förbindelser
med vissa stater.................................... 5

herr Jonasson (ep) ang. tullfrihet vid förhyrning från grannländerna

av vissa skogsbruksmaskiner............................... 8

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. effektivisering av skattekontrollen
..................................................... 9

fru Mogård (m) ang. den kollektiva anslutningen till politiskt parti 13
herr Franzén i Träkumla (ep) ang. höjningen av vissa eltaxor, m. m. 16
herr Dahlgren (ep) ang. skördeskadeskyddet och herr Grebäck (ep)

i samma ämne............................................ 19

herr Åsling (ep) ang. den minskade mjölkproduktionen............ 22

herr Ahlmark (fp) ang. supertankers för olja................... 27

fru Nettelbrandt (fp) ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga

förvaltningen............................................. 48

herr Källstad (fp) ang. gymnasieelevernas språkstudier........... 59

herr Hellström (s) ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen 64

Tisdagen den 26 maj fm.

Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum lördagen den 30 maj..... 72

Svar på interpellationer av:

herr Adamsson (s) ang. åtgärder till förhindrande av olycksfall

genom bordsantenner för TY-apparater...................... 72

herr Källstad (fp) ang. universitetslärares möjligheter till forskning 74

Stöd till idrotten ............................................. 81

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

Förläggningen av LKABrs huvudkontor......................... 105

Förläggningen av AB Statens skogsindustriers huvudkontor ........ 125

Livränta åt Hilding Yilmer Jansson............................. 126

Ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson ................... 127

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.................. 131

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda ........... 138

Interpellation av herr Lundberg (s) ang. åtgärder inom dentalbranschen
................................................. 151

Tisdagen den 26 maj em.

Riktlinjer för ersättning vid utbrott av salmonellainfektion ......... 154

Viltvårdens organisation och handhavande....................... 156

Skrivelse från Nordiska rådets svenska delegation rörande rådets

adertonde session i Reykjavik................................ 161

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m......................... 162

Formerna för riksdagens öppnande ............................. 186

Förbättrat studiestöd m. m.................................... 195

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse ......................... 207

Högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland............ 211

Riksinternatskolor............................................ 215

Meddelande om enkel fråga av herr andre vice talmannen Cassel (m)
ang. regeringens möjlighet att garantera här ackrediterat sändebud
säkerhet mot förolämpningar eller våld........................ 234

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 122, ang. stöd till idrotten .............. 81

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. stöd till idrotten............ 105

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor
................................................... 105

— nr 124, ang. förläggningen av AB Statens skogsindustriers huvudkontor
................................................... 125

— nr 125, om pension åt rektorn Adrian Wennström............... 126

— nr 126, om livränta åt Hilding Vilmer Jansson ................ 126

— nr 127, om ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson........ 127

— nr 128, om värdesäkring av trafiklivränta åt Thorild Oldenburg . . . 131

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. allmän beredskapsstat

(jordbruksärenden)......................................... 131

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. allmän beredskapsstat (god -

Innehåll

Nr 28

Sid.

kännande av förslag till stat, m. m.).......................... 131

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. ändring i förordningen

om mervärdeskatt, m. m.................................... 131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51, ang. ändring i förordningen om

mervärdeskatt, m. m....................................... 138

Bankoutskottets utlåtande nr 44, ang. företagssparande och delägarskap

i företag för anställda...................................... 138

■— nr 46, ang. ökning av garantifonden för Skeppsfartens sekundärlån
ekassa ................................................. 150

Tisdagen den 26 maj em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. ändring i epizootilagen m. m. 154
Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i epizootilagen m. m. 154

— nr 32, ang. viltvårdens organisation och handhavande........... 156

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, i anledning av skrivelse från Nordiska

rådets svenska delegation rörande rådets adertonde session i Reykjavik
..................................................... 161

— nr 12, ang. anslag till utrikesförvaltningen, m. m................ 162

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. godkännande av konvention

om avskaffande av rasdiskriminering, m. m................... 162

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, ang. godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering, m. m................ 184

— nr 38, ang. formerna för riksdagens öppnande................. 186

— memorial nr 43, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende. 195

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. förbättrat studiestöd m. m. 195
Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. förbättrat studiestöd m. m....... 207

— nr 130, ang. avgifterna i postverkets tidningsrörelse............. 207

— nr 131, ang. godkännande av avtal mellan televerket och Telefon aktiebolaget

L M Ericsson om visst utvecklings- och produktionssamarbetepå
telekommunikationsområdet m. m................ 211

— nr 133, ang. högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland 211

— nr 134, ang. riksinternatskolor............................... 215

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ändring i taxeringsförord ningen

................................................... 232

L : '' . •••:», -Ä va,

;.,r- ..c

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Måndagen den 25 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. upprättande
av diplomatiska förbindelser med vissa
stater

Ordet lämnades på begäran till

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson bär
frågat mig när regeringen »ämnar ta
initiativ för att upprätta diplomatiska
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken, Demokratiska folkrepubliken
Korea samt Republiken Vietnams
provisoriska revolutionära regering».

I tidigare interpellationssvar bar jag
haft tillfälle redovisa vilka allmänna
principer regeringen följer när det gäller
att erkänna andra statsbildningar
samt att upprätta diplomatiska förbindelser
med stater som vi har erkänt.
Jag har också klargjort skälen till att
vi inte erkänt Östtyskland och Nordkorea.

Sedan jag lämnade dessa svar har enligt
min mening ingenting inträffat som
skulle motivera en omprövning av vår
ståndpunkt. Detta har också konstaterats
av riksdagen vid flera tillfällen
med anledning av motioner som väckts
i ärendet.

Beträffande Östtyskland uttalade utrikesutskottet
i ett utlåtande den 18 september
i fjol att Tysklands delning är
en följd av det andra världskriget. De
fyra signatärmakterna har det folkrätts -

liga ansvaret för att i samförstånd med
det tyska folket upprätta ett enat Tyskland
med vilket en fredstraktat kan slutas.
Utskottet underströk att Tyskland
alltjämt befinner sig i skärningspunkten
mellan motstridiga stormaktsintressen.
Ett svenskt erkännande av Östtyskland
skulle enligt utskottet inte förbättra förutsättningarna
för en lösning av Tysklandsfrågan.

Dessa skäl mot ett erkännande av
Östtyskland kvarstår. Utvecklingen i
Tysklandsfrågan under de allra senaste
månaderna har t. o. m. ökat tyngden
i argumenten. Förhandlingarna mellan
Förbundsrepubliken Tyskland och Östtyskland
befinner sig i ett utomordentligt
ömtåligt skede. Förhandlingar om
Berlins ställning har inletts mellan de
fyra stormakter som år 1945 undertecknade
Potsdamsöverenskommelsen. Initiativ
från andra staters sida under en
sådan förhandlingsperiod skulle kunna
verka störande eller t. o. m. försvåra en
förhandlingsuppgörelse mellan berörda
parter.

Riksdagen har också nyligen haft tillfälle
att ta ställning till frågan om erkännande
av Nordkorea. Den 3 december
i fjol beslöt riksdagen godkänna ett
utlåtande av utrikesutskottet, i vilket
det bl. a. sägs att i enlighet med stilleståndsavtalet
från år 1953 är Sverige
och Schweiz de två neutrala stater som
deltar i övervakningskommissionens arbete.
De har nominerats av FN-sidan,
Polen och Tjeckoslovakien av motsidan.
En råd politiska incidenter i Korea
under de senaste åren har enligt utskottet
bekräftat betydelsen av övervakningskommissionens
arbete. Det kan
inte uteslutas att övervakningskommis -

6 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. upprättande av diplomatiska förbindelser med vissa
stater

sionen även i framtiden kan komma att
spela en viktig roll. För att så skall kunna
ske är det emellertid av vikt att
grundvalarna för kommissionens arbete
inte rubbas. Enligt utskottets mening
skulle just en ändring av den svenska
ståndpunkten i erkännandefrågan kunna
verka störande på det svenska deltagandet
i övervakningskommissionens
verksamhet och därigenom komplicera
kommissionens arbete.

Sedan riksdagen fattade detta beslut
har enligt min uppfattning ingenting
inträffat som skulle motivera omprövning
av vår ståndpunkt.

Vad beträffar den provisoriska revolutionära
regeringen i Sydvietnam
uttalade utrikesutskottet så sent som
den 19 februari i år att så länge som
det nuvarande ömtåliga och svåröverskådliga
läget består bör Sverige inta
en avvaktande hållning till frågan om
erkännande av regeringen. Separata
svenska initiativ i erkännandefrågan,
t. ex. i den form som motionärerna
åsyftade, skulle enligt utskottet inte vara
ägnade att underlätta en lösning av
konflikten. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets utlåtande den 4 mars.

Även i denna fråga ansluter jag mig
till den bedömning som riksdagen helt
nyligen gjort.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det normala är att Sverige
i likhet med andra stater erkänner
nya stater som upprättas och inleder
diplomatiska förbindelser med dem.
När det gäller en grupp stater har man
länge avvikit från denna praxis. Trots
att Tyska demokratiska republiken och
Demokratiska folkrepubliken Korea redan
har många år på nacken har den
svenska regeringen inte velat upprätta
diplomatiska förbindelser med dem. Beträffande
Demokratiska republiken Vietnam
var förhållandet under många år

detsamma, men på den punkten har numera
som bekant en ändring ägt rum.
Ingen har kunnat påvisa några nackdelar
av att denna erkännandefråga äntligen
löstes efter många års debatt. När
regeringen tog det nödvändiga initiativet
i förhållande till Nordvietnam fick
den tvärtom allmänt erkännande. Talar
inte all sannolikhet för att ett svenskt
erkännande av DDR och Nordkorea
skulle få liknande gynsamma verkningar? Det

finns inga som helst godtagbara
skäl till att Sverige beträffande DDR,
Nordkorea och även republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering
skall följa andra principer än
de som är normala, d. v. s. att främmande
stater erkänns och att diplomatiska
förbindelser upprättas. Erkännande av
dessa stater skulle vara ett bidrag till
Säkerheten och freden i Europa och i
hela världen. Den motsatta ståndpunkten,
att inte erkänna dessa stater, utgör
däremot ett stöd för de krafter som hotar
freden eller redan bedriver anfallskrig.
Samtidigt som jag tackar utrikesministern
för att han besvarat min interpellation,
måste jag därför beklaga
regeringens negativa inställning.

Utrikesministern hävdar i sitt svar
att ingenting hänt sedan han senast
redovisade skälen för regeringens ståndpunkt.
Det är knappast riktigt. År läggs
till år efter det andra världskrigets slut.
Vi har nyss upplevt 25-årsdagen av segern
över Hitlerfascismen. Det är mer
än 20 år sedan Tyska demokratiska republiken
och Demokratiska folkrepubliken
Korea grundades. Det framstår för
varje dag och varje år alltmera som en
eftersläpning, om man skall uttrycka sig
milt, att Sverige inte har normala förbindelser
med dessa båda stater. Den
revolutionära regeringen i Sydvietnam
är inte så gammal, men den framstår
alltmera som den lagliga regeringen,
som den verkliga representanten för
Sydvietnams folk.

Måndagen den 25 maj 1970 Nr 28

Svar på interpellation ang. upprättande av diplomatiska förbindelser med vissa
stater

Skulle det inte, herr utrikesminister,
vara en fördel att lösa dessa tre erkännandefrågor
på en gång? Sverige skulle
alltså upphöra med den hittillsvarande
diskrimineringen av vissa stater och
erkänna det faktiska läget, erkänna alla
de stater som faktiskt existerar. Ett sådant
tillämpande av de normala principerna
för erkännandefrågor skulle föra
regeringen över och förbi de argument
som har utvecklats under årtionden mot
ett erkännande av den ena och andra
staten.

En sådan åtgärd skulle vara desto
mera positiv som de skäl utrikesministern
anför mot en lösning av erkännandefrågorna
för varje år synes allt mindre
giltiga. Allt fler stater erkänner också
de tre berörda staterna och regeringarna.
Demokratiska folkrepubliken
Korea har diplomatiska förbindelser
med 27 stater. Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering har
hittills erkänts av 25 stater. Tyska demokratiska
republiken har erkänts av
24 stater, den senaste av dem Algeriet.

För var och en av de tre staterna
finns det mycket påtagliga speciella
skäl som kan anföras för ett svenskt
erkännande. Till dem skall jag återkomma.
Vad jag just nu vill trycka på är
möjligheten av att regeringen på en
gång löser de tre erkännandeproblem
som finns. Det skulle alltså, som jag
redan framhållit, betyda att Sverige
över hela linjen tillämpar vad som är
normalt i förhållande till andra etablerade
stater, nämligen att dessa erkänns
och att man anhåller om diplomatiska
förbindelser med dem. Vad är utrikesministerns
åsikt om denna möjlighet?

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag ber bara att få understryka
att jag har samma uppfattning
som den riksdagen givit uttryck
åt för kort tid sedan.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! På den fråga som jag
ställde i mitt anförande kan det naturligtvis
ges ett mycket kort svar. Men de
få ord som utrikesministern yttrade var
inget svar alls på frågan.

Utrikesministern hänvisar återigen
till vad utrikesutskottet har uttalat och
vad riksdagen sedan godkänt. Utrikesutskottet
brukar i sin tur försvara utrikesministerns
och regeringens ståndpunkt.
På det viset kan man naturligtvis
spela bollen mellan sig i all oändlighet,
men man för inte spelet framåt.
Det avgörande i diskussionen måste ju
vara sakskälen, och jag kan inte anse
att dessa är starka i interpellationssvaret.
Jag tvingas därför, herr talman,
att mycket kort ingå på de sakskäl som
har anförts när det gäller vart och ett
av dessa tre länder, eftersom utrikesministern
icke ville ta upp den diskussion
som jag försökte få till stånd genom
mitt föregående anförande.

Mot ett erkännande av Tyska demokratiska
republiken anförs egentligen
bara två skäl. Det första är att ett erkännande
inte skulle förbättra förutsättningarna
för en lösning av Tysklandsfrågan.
Det andra är att man nu
befinner sig i en förhandlingsperiod
och att initiativ från andra staters sida
därvid skulle kunna verka störande eller
t. o. m. försvårande.

Med en lösning av Tysklandsfrågan
kan man naturligtvis avse olika saker.
Men om man därvid avser att en fredstraktat
äntligen kan slutas och efterkrigsgränserna
slutligen kan godkännas
har jag svårt att förstå hur detta skall
kunna gå till utan att Tyska demokratiska
republiken accepteras som avtalspartner.
Utrikesministern citerar också
en formulering om upprättande av ett
enat Tyskland, och det är möjligt att
det är detta han avser med en lösning
av Tysklandsfrågan. Det skulle alltså
vara ungefär samma argument som tidigare
anförts och som lyder att man

8 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. tullfrihet vid förhyrning från grannländerna av vissa
skogsbruksmaskiner

inte kan erkänna två tyska stater, därför
att man då bidrar till att permanenta
Tysklands delning.

En tysk återförening kan åstadkommas
på två sätt. Den möjlighet vi vill
se förverkligad är ett växande fredligt
samarbete mellan de båda tyska staterna
med en framtida återförening på en
demokratisk grundval som slutmål. Men
ett förtroendefullt samarbete är möjligt
endast mellan likaberättigade stater.
Det förutsätter med andra ord att DDR
erkänns, både av Västtyskland och övriga
stater. Den andra möjligheten är
krig och annektering, och den önskar
väl ingen av oss. Om man önskar ett
fredligt samarbete mellan de båda staterna
i Europas mitt, bör man alltså
verka för ett folkrättsligt erkännande
av Östtyskland.

Det är riktigt att förhandlingar pågår
och alt det sker under svåra förhållanden.
Men i det läget finns det all
anledning att understödja de krafter i
Västtyskland, som arbetar för en normalisering
av förbindelserna med Östtyskland.
Det kan Sverige göra genom
att erkänna DDR.

Vad sedan gäller Nordkorea är det
enda argument som anförs, att ett
svenskt erkännande skulle kunna verka
störande på Sveriges deltagande i
övervakningskommissionens verksamhet
och därigenom komplicera kommissionens
arbete. Sverige deltar i denna
övervakningskommission på grundval
av stilleståndsavtalet 1953, men detta
ansågs inte vara något hinder för oss
att några år senare erkänna Sydkorea.
Sverige deltar i övervakningskommissionen
som ett neutralt land, vilket uttryckligen
framhävdes av regeringen
när denna på sin tid accepterade medlemskap
i kommissionen. Men det kan
inte sägas vara uttryck för någon konsekvent
neutralitetspolitik att erkänna
den stat som upprättats i södra Korea,
men inte den stat som existerar i norra
delen av detta land. Det är inte orim -

ligt att anta att Sverige t. o. m. skulle
få lättare att fullgöra sitt uppdrag i
övervakningskommissionen, om man intoge
samma ställning gentemot de båda
stater vid vilkas gräns kommissionen är
verksam.

Beträffande slutligen erkännande av
den provisoriska revolutionära regeringen
i Sydvietnam anförs endast att
ett separat svenskt initiativ i erkännandefrågan
inte skulle vara ägnat att underlätta
en lösning av konflikten. Det
har emellertid klart visat sig att Sveriges
erkännande av Nordvietnam fått
uteslutande positiva verkningar. Att
vårt land upptar diplomatiska förbindelser
med republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering och
helt bryter med marionettregeringen i
Saigon borde vara en naturlig konsekvens
av solidariteten med det vietnamesiska
folket. Det skulle även utgöra
ett bidrag i riktning mot en lösning av
konflikten och ett slut på stridigheterna,
vilket endast kan komma till stånd
genom att USA-regeringen drar tillbaka
sina trupper.

Herr talman! Om jag går igenom de
konkreta skäl som har anförts för eller
emot ett erkännande av DDR, Nordkorea
och PRR, kan jag alltså inte finna
annat än att skälen för ett svenskt
erkännande är helt övervägande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. tullfrihet vid
förhyrning från grannländerna av
vissa skogsbruksmaskiner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag avser att ta några initiativ
till ändrade tullbestämmelser så

Måndagen den 25 maj 1970 Nr 28

Svar på interpellation ang. effektivisering av skattekontrollen

att förhyrning från grannländerna av
traktorer och liknande maskiner för
skogsbruket underlättas.

I interpellationen framhålls att det
vore önskvärt att det förfarande som
för närvarande gäller för vissa skogsägare
som hyr skogstraktorer i grannländerna
för att röja upp efter de omfattande
stormfällningarna i höstas utsträcks
att gälla generellt vid förhyrning
och entreprenader av liknande
slag. Vad som skett är att skogsägarna
fått temporär tullfrihet och skattefrihet
för traktorerna trots att de används
i egentlig inrikestrafik. Att införa en
sådan ordning generellt eller i övrigt
ändra gällande bestämmelser anser jag
dock inte vara lämpligt med hänsyn
till bl. a. det tullskydd som bör finnas
här. Däremot är jag liksom hittills beredd
att medverka till att dispens ges
från gällande bestämmelser när det
finns särskilda skäl.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Under hösten
1969 rasade som vi vet en häftig storm
i Västsverige. Stora mängder skog vräktes
omkull, och då hästarna praktiskt
taget är bortrationaliserade som drajare
i skogen har det varit förenat med
stora svårigheter att få fram virket ur
skogen.

Att svårigheter att få låna pengar till
nya maskiner förelegat har inte förbättrat
situationen. I gränstrakterna har ett
samarbete över gränserna etablerats.
Man hjälper varandra bl. a. genom uthyrning
av maskiner, och det är ju riktigt.
Men när sådana förhyrningar av
maskiner sker stöter man ofta på administrativa
svårigheter till följd av omständliga
tullbestämmelser. Även om
tullavgifterna restitueras när maskinerna
går tillbaka uppstår kostnader och
besvär.

Då mekaniseringen ökar alltmera,
—. Andra kammarens protokoll 1970.

liksom också samarbetet över granserna,
tycker man att bestämmelserna kunde
göras enklare och smidigare. Man bär
ju på senare tid från de nordiska regeringarnas
sida talat om ett Nordek,
varigenom gränserna i fråga om tull
in. m. skulle upphöra. Varför skulle
man då inte kunna börja med att förenkla
och få en generell tullfrihet för
exempelvis skogstraktorer?

Sedan jag framställde denna interpellation
har tre månader förflutit, och finansministern
säger nu att skogsägarna
fått temporär tullfrihet och skattefrihet,
och det är bra att så har skett. Men
finansministern vill inte införa en generell
tullfrihet. Det bör finnas ett tullskydd,
säger han. Jag förstår inte varför
det skall vara direkt angeläget, men
eftersom finansministern är villig att
ge dispens när särskilda skäl föreligger,
vill jag ändå uttrycka min tacksamhet
för detta, i förhoppning om att ett generöst
system skall tillämpas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang.

effektivisering av skattekontrollen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig om jag anser att
grund finns för upgiften att skattekontrollen
är effektivare i Stockholm än
i övriga delar av landet samt — om
svaret är jakande — om jag är villig
att, med tanke på den stora samhällsekonomiska
betydelsen av att skattereglerna
allmänt tillämpas fullt effektivt,
medverka till en förbättring av
skattekontrollen i landet i stort redan
under innevarande år.

Att jämföra effektiviteten i skattekontrollen
på olika håll i landet torde

10 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970
Svar på interpellation ang. effektivisering av skattekontrollen

inte vara möjligt, eftersom en tillförlitlig
statistik härom inte finns. Olika åtgärder
för att höja skattekontrollens effektivitet
i Stockholm och i landet i
övrigt vidtas fortlöpande från år till
år. Genom beslut av årets riksdag har
sålunda en personalförstärkning skett
av den regionala skatteorganisationen.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Som framhålles i min
interpellation är det från allmän synpunkt
givetvis angeläget att det faktiska
skatteuttaget hos varje enskild skattskyldig
så fullständigt som möjligt motsvarar
vad som enligt gällande skatteregler
kan och skall utdebiteras. En sådan
perfektion är naturligtvis inte helt
möjlig i praktiken men alltså eftersträvansvärd.
Huvudsakligen två vägar står
härvid till buds: bättre upplysning om
skattereglerna till allmänheten och bättre
skattekontroll.

Jag tackar finansministern för svaret
på min interpellation samtidigt som jag
konstaterar, att både då jag den 6 mars
framställde interpellationen och då den
nu besvaras stort utrymme ägnas i dagspressen
åt olika spörsmål i anknytning
till skattetryck, skattemoral och skattefusk.
Detta visar hur ständigt aktuella
hithörande problem är, problem som
medborgarna ofta upplever som djupt
ingripande i deras förhållanden såsom
samhällsmedlemmar.

Jag tillåter mig därför ställa in min
interpellation i ett något vidare sammanhang.
Den gäller dock förhållandena
på detta område i hela landet.

Interpellationen avsåg att följa upp
min motion vid årets riksdag om förbättrad
samhällsinformation i skattefrågor.
Motionen är numera behandlad
av riksdagen. Med tillfredställelse kan
— mera i förbigående — konstateras
att bevillningsutskottet anslutit sig till
mina i motionen framförda synpunkter.
Utskottet gör detta bl. a. med ett utta -

lande, som har viss relevans vid bedömningen
av de i interpellationen
resta frågorna om skattekontroll. »En
skärpning av straffen för skattefusk leder
till ökat statligt engagemang i informationsfrågan»
säger utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande. Jag
hoppas för min del att detta uttalande
bl. a. medför konsekvenser vad gäller
de personella och övriga resurserna
vid uppbyggnaden av enheten för utbildning
och information inom det nya
riksskatteverket. Jag tror att min förhoppning
är välgrundad, eftersom finansministern,
då han och jag tidigare
diskuterat informationsfrågan, har visat
stort intresse för denna fråga.

Skattefusk och dess beivrande genom
bättre kontroll, t. ex. i form av skatterazzior
inriktade på vissa skatteobjekt,
diskuterades livligt i pressen vid den
tidpunkt då jag ställde interpellationen.
Just nu pågår en delvis annan debatt
—• den rör sig om medborgarnas attityder
till olika skattetyper och speciellt
då marginalskatterna, som genom inflationen
och alldeles oavsett skattereformens
förverkligande nästa år automatiskt
och fortskridande ytterligare
skärps. Den offentliga uppmärksamheten
kring dessa attityder har utlösts av
publiceringen av slutresultatet av den
sociologiska attitydundersökning, som
skattestrafflagutredningen har initierat.
De delar av denna undersökning, som
nära anknyter till frågorna i min interpellation
har dock utredningen redan
i slutet av fjolåret offentliggjort i bil. 5
till sitt då avgivna betänkande — något
som på sina håll tycks ha blivit förbisett.
Trots att man med utgångspunkt
i resultaten från denna undersökning
tycks kunna anta att så mycket som
var fjärde svensk någon gång torde ha
lämnat medvetet oriktiga deklarationsuppgifter,
anser omkring 80 procent av
de tillfrågade att skattebrott är så förkastliga,
att samhällsreaktionerna bör
skärpas, vilket rimligtvis aktualiserar
även kontrollfrågan.

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. effektivisering av skattekontrollen

Ungefär lika stor eller något större
andel anser att skatten skulle kunna bli
betydligt lägre om alla deklarerade rätt.
Det talas som bekant allmänt om att det
rör sig om miljardbelopp som genom
skattefusk skulle undanhållas det allmänna.
Ingen vet naturligtvis säkert
hur stora summor det kan vara fråga
om, men att det är stora belopp det gäller
torde man kunna räkna med. Kanske
kan förlusten för det allmänna något
minskas genom förskjutningen från
direkt till indirekt skatt enligt årets
skattereform, något som innebär vissa
möjligheter till ökad kontroll. Dessa
skulle ju öka betydligt genom definitiv
källskatt, om en sådan kan konstrueras
på ett tekniskt tillfredsställande sätt
och i övrigt befinnes lämplig. Jag vill
i detta sammanhang gärna passa på att
fråga finansministern hur det ligger till
med den Hedborgska utredningen i
denna skattefråga. Riksdagsberättelsens
besked är att utredningen, som tillsattes
år 1965, skall slutföra sitt arbete i år.
Någonting därutöver är inte känt.

Det finns säkerligen ytterligt få om
ens någon som skulle vara beredd att
tolerera skattefusk. Vilken inställning
man än må ha till skattetrycket och dess
fördelning måste försök att —■ vid sidan
om strävanden att genom politiska beslut
få till stånd ändringar i skattepolitiken
— lätta på detta tryck för någon
enskild eller grupp genom olagligheter
i form av skattefusk med all kraft bekämpas
genom bättre skattekontroll och
lämpliga straffpåföljder. Det är glädjande
att en bred folkopinion enligt den
verkställa attitydundersökningen är
så medveten om detta.

Det var emellertid påstådd ojämnhet
vid bekämpandet av skattebrott som
kom mig att framställa min interpellation.
Finansministern tänker i sitt svar
mera på effektiviseringen av den regionala
skatteorganisationen och avser väl
då taxeringsväsendet. Men en väsentlig
del av skattekontrollen sker enligt nuvarande
ordning genom polisen, näm -

ligen vid misstanke om skattebrott. Jag
har för min del i första hand tänkt på
polissidan i kontrollarbetet.

Enligt skattestrafflagutredningens betänkande,
som i huvudsak tillstyrkts
av remissinstanserna, har nu gällande
ordning med generell inkoppling av
polis- och åklagarmyndigheter och domstolar,
då det föreligger misstanke om
skattebrott, fungerat mindre väl. Det
konstateras i betänkandet att förarbetet
till domstolsprövning av sådana mål är
onödigt omständligt och dessutom
opraktiskt med hänsyn till att gärningen
enligt vad utredningen kunnat konstatera
i flertalet fall är av mindre allvarligt
slag. Denna ordning kan uppenbarligen
genom lätt uppkommande anhopning
av mål hos polisen leda till
just sådana ojämnheter som dem som
alltså offentligen påtalats. Om detta skett
med fog eller inte skall jag låta vara
osagt. Som finansministern säger i svaret
saknas statistik, som möjliggör jämförelser
från tid till tid och från en ort
till en annan. En risk för att ojämnheter
skall uppkomma ligger dock tydligen
inbyggd i själva uppläggningen av utredningsgången
i dessa mål som är tung
och personalkrävande.

Med all reservation för tidningsuppgifternas
riktighet skulle skattekontrollen
enligt dessa trots allt vara effektivare
i Stockholm än i övriga delar av
landet. Förra året ökade de noterade
skattebrotten i Stockholm med 22 procent
jämfört med 1968, då ökningen
var inte mindre än 108 procent. Om
detta är en faktisk ökning eller uttryck
för en lokal effektivisering av skattekontrollen
är inte lätt att veta. I vilket
fall som helst kom förra året inte mindre
än 24 miljoner kronor fram såsom
från beskattning undanhållna medel, ett
belopp som är lika stort som motsvarande
belopp för fem år sedan avseende
hela landet.

Ett par länsåklagares klagomål nyligen
över personalbrist, som gör att man
inte hinner att före preskribtionstidens

12 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. effektivisering

utgång klara ens verkligt stora skattemål,
pekar möjligen i riktning mot att
det skulle kunna ligga något i uppgiften
om ojämnhet i kontrollverksamheten
— i varje fall på polissidan.

Jag har, herr talman, som stockholmare
inte minsta anledning att invända
mot en hundraprocentigt tillfredsställande
skattekontroll i Stockholm.
Från allmänna rättssäkerhetssynpunkter
och med tanke på det allmännas
växande behov av skattemedel bör
man dock självfallet söka medverka till
att åtgärderna mot skattefusk får en
utformning i fråga om personaltillgång

o. d., som gör dem fullt tillfredsställande
för hela landet. Detta är ju också
finansministerns mening. Men detta
måste, åtminstone tills vidare, även gälla
polispersonal för skattebrottsutredningar
såsom en del av skattekontrollen.
Man kan i varje fall inte effektivt
bekämpa skattefusk bara med t. ex.
straffskärpningar, varom förslag på
grundval av skattelagsutredningens betänkande
aviserats. Det gäller alltså
även effektiviteten i tillämpningen i
alla led av gällande bestämmelser. Här
är det ytterst fråga om att upprätthålla
principen om allas likhet inför lagen,
alltså en jämlikhetsaspekt. Finansministern
säger i sina direktiv till skattestrafflagutredningen
bl. a. följande:
»Samtidigt som frestelsen att söka undandra
sig beskattning blivit större till
följd av att skatte- och avgiftsuttaget
stigit, har det alltmer kommit att uppfattas
som ett rättvisekrav från de lojala
skattebetalarnas sida att fördelningen
av skatter och avgifter mellan
olika grupper och enskilda i samhället
äger rum på av statsmakterna avsett
sätt.»

Om detta är vi säkerligen överens.
De båda länsåklagarnas klagomål måste
då också fullt ut beaktas. Det skulle
därför vara tacknämligt om finansministern
ville något kommentera dessa
klagomål.

Bäst vore det naturligtvis om man

av skattekontrollen

kunde minska kontrollverksamheten
utan att de av finansministern nämnda
rättvisekraven åsidosattes. Därför tilllåter
jag mig också upprepa min fråga
om när den Hedborgska utredningen
om definitiv källskatt är att vänta. Jag
är givetvis också intresserad av att från
finansministern få ytterligare upplysningar
om arbetet inom denna utredning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten har hänvisat
till den deklaration som finns i
riksdagsberättelsen och som anger när
man beräknar att den Hedborgska utredningen
skall vara färdig. Jag har inte
hört någonting som skulle kunna föranleda
någon ändring av den tidsangivelsen.
Men jag har varit med tillräckligt
länge för att veta att saker och ting
kan hända i sista ögonblicket, så jag
vill inte ställa ut några absoluta garantier
att utredningens betänkande kommer
under innevarande år.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att finansministerns
replik inte gav mer information
än den jag hade förut.

På min första fråga — beträffande
förstärkningen av polispersonalen —
fick jag inget svar. Jag vore mycket
tacksam om finansministern ville säga
någonting även om den saken. Jag ser
den som en viktig del av den nuvarande
kontrollordningen, även om jag efter
läsningen av skattestrafflagutredningens
betänkande vet — eller i varje fall
tror mig veta — att denna kommer att
ändras när utredningens förslag genomförs.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

§ 5

Svar på interpellation ang. den kollektiva
anslutningen till politiskt parti

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:

Herr talman! Fru Mogård har frågat
statsministern om han vill vidta åtgärder,
så att den enskildes integritet och
valfrihet då det gäller anslutning till politiskt
parti blir bättre skyddade än under
nuvarande förhållanden. Frågan
har överlämnats till justitieministern
för besvarande.

Interpellationen tar sikte på den kollektiva
anslutningen av fackföreningsmedlemmar
till det socialdemokratiska
partiet. Riksdagen har åren 1965, 1966,
1967 och 1968 avslagit motioner som
syftat till förbud mot kollektivanslutning
av fackföreningsmedlemmar till
politiskt parti. Även i år har riksdagen
behandlat motioner med detta syfte och
därvid intagit samma ståndpunkt som
tidigare.

Regeringen har inte någon annan
uppfattning än riksdagsmajoriteten om
det angelägna i att slå vakt om fackliga
och politiska organisationers rätt att ensamma
bestämma över egna angelägenheter.
Regeringen överväger inte några
lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder
som begränsar denna rätt.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lidbom för att han lämnat ett
svar i anslutning till min interpellation.

De flesta människor har en benägenhet
att bedöma andra och andras förhållanden
efter sig själva och sin egen
lilla värld. Jag hemfaller naturligtvis åt
denna oftast fördärvliga vana om jag
föreställer mig att det i kanslihuset råder
samma brådska och hets som här i
huset under vårsessionens sista, hektiska
veckor. Det är i varje fall en tänkbar
förklaring till att statsrådets svar
inte har så mycket sammanhang med
vad jag har frågat.

Det hade verkligen varit oförsynt av
mig att ta upp kammarens tid med en
interpellation i en fråga som redan under
sessionen debatterats och avgjorts.
Jag är inte ens säker på att jag skulle ha
fått kammarens tillstånd att framställa
en sådan interpellation. Jag har ingalunda
frågat om regeringen är beredd
att införa förbud mot kollektivanslutning
av fackföreningsmedlemmar till
politiskt parti. I den frågan är åsikterna
inom oppositionspartierna väl kända.
Statsrådet Lidboms principiella uppfattning
känner jag inte till, men den
pragmatiska inställningen till företeelsen
är ju helt klar.

Min interpellation ger inte anledning
till några som helst kommentarer kring
dessa åsiktsskillnader. Interpellationen
utgår i stället från det faktiska förhållandet
att rätt till kollektiv anslutning
av medlemmar till politiskt parti föreligger
i vårt land.

Statsrådet och jag är säkert helt ense
om att skyddet för de medborgerliga frioch
rättigheterna är en viktig angelägenhet,
långt viktigare än t. ex. skyddet
för egendom. Yttrandefrihet, tryckfrihet,
föreningsfrihet o. s. v. skall skyddas,
inte i första hand för partier och
grupper utan för individen. Vi är säkert
också eniga om vikten av att skydda individen
t. o. m. för risken att dessa friheter
skulle kränkas.

Anslutningen till politiskt parti torde
få hänföras till området medborgerliga
fri- och rättigheter. Nu anser anhängarna
av kollektiv anslutning att individens
rätt vid sådant förhållande är
skyddad, och man stöder detta påstående
på två faktorer: beslutet fattas
vid fackföreningsmöte i demokratisk
ordning med enkel majoritet och rätt
till reservation mot beslutet föreligger.
Dessa för den enskildes frihet skyddande
faktorer har med stor kraft betonats,
senast vid debatten här i kammaren den
25 februari.

Vad nu gäller den första punkten skulle
individens rätt kunna tänkas vara
garderad på så sätt att till sådant fackföreningsmöte
utgår personlig kallelse

14 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. den kollektiva anslutningen till politiskt parti

med föredragningslista bilagd så att varje
medlem underrättas om att mötet har
frågan om kollektiv anslutning på dagordningen.
Så sker enligt uppgift inte
alltid. Ibland utgår personlig kallelse
utan bilagd dagordning, och ibland inskränks
kallelsen till en annons eller
ett anslag. Det vore naturligtvis tänkbart
att särskilt stadga att beslut om
kollektiv anslutning, ett beslut som enligt
vad vi är eniga om har en ganska
speciell karaktär, inte skulle få fattas
med mindre än att varje medlem personligen
har meddelats att frågan skall
tas upp. Förslag i denna riktning har
varit uppe till diskussion i justitiedepartementet,
jag tror att det var på
1930-talet, men ingenting har hänt sedan
dess. Men i dag kan ett sådant stadgande
inte bli särskilt meningsfullt, sedan
allt fler fackföreningar gått upp i
storavdelningar och beslutanderätten
alltså i realiteten utövas inte av de enskilda
medlemmarna själva utan av ett
representantskap.

Då återstår den andra punkten som
skydd för individens politiska integritet,
nämligen reservationsrätten. För
att reservation i någon realistisk mening
skall existera förutsätts att de av
beslutet berörda har kännedom om beslutet.

Som jag anfört i min interpellation
måste informationen till de berörda betraktas
som högst otillfredsställande. Jag
säger inte att detta gäller helt över lag,
men det finns tillräckligt många fall för
att man skall anse att informationen är
otillfredsställande. Det spelar för övrigt
ingen roll om antalet om beslutet okunniga
är stort eller litet. Ett skydd för
den individuella åsiktsfriheten kräver
att garantier skapas för att ingen är
eller kan riskera bli undandragen kännedom
om ett sådant beslut och därmed
undandragen möjlighet att reservera sig
mot beslutet.

Min fråga, som jag alltså bedömde vara
av sådan vikt att jag ställde den till
statsministern, gällde om regeringen

ville vidta åtgärder så att den enskildes
integritet och valfrihet då det gäller anslutning
till politiskt parti skyddas bättre
än under nuvarande förhållanden,
d. v. s. om regeringen är villig att utfärda
tvingande bestämmelser om informationsskyldighet
till de av beslut om kollektiv
anslutning berörda. Jag vore tacksam
om statsrådet Lidbom ville besvara
den frågan.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det var med en viss
förvåning jag lyssnade på fru Mogårds
anförande. Hon började med att säga
att hennes fråga över huvud taget inte
gällde det ämne som riksdagen debatterade
senast i februari i år, nämligen en
lagstiftning i någon form om förbud mot
eller begränsning av kollektivanslutningen,
utan hennes fråga gällde arbetsmetoderna
inom fackföreningarna. När
anförandet led mot sitt slut återkom likväl
frågan om lagstiftning. Fru Mogård
hade velat fråga statsministern men
frågade nu mig, om regeringen är beredd
att vidta åtgärder för att införa
tvingande bestämmelser beträffande information
om reservationsrätt i samband
med kollektivanslutning.

Nu är vi tillbaka till frågan, om statsmakterna
skall genom lagstiftning lägga
sig i fackföreningarnas val av arbetsmetoder.
Regeringens principiella inställning
är känd: regeringen anser att
det inte bör ske.

Rent allmänt vill jag bara helt kortfattat
säga, att jag delar fru Mogårds
uppfattning att det är önskvärt att möjligheten
att reservera sig mot beslut om
kollektivanslutning blir känd av så
många som möjligt. Fackföreningarna
bedriver en verksamhet i detta syfte.
Fru Mogård vill inte påstå att förhållandena
överallt är otillfredsställande, men
hon menar att de kanske är det ibland.

Jag har inte anledning att nagelfara
hur informationen bedrivs inom fackföreningarna,
och jag är heller inte
kompetent att besvara den frågan. Men

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. den

jag gläder mig åt att fru Mogård och
hennes partikamrater varje år hjälper
till att sprida kännedom om både kollektivanslutningen
och reservationsrätten.
Det är bra att varje medlem i en
fackförening där kollektivanslutning
tillämpas blir påmind om sin rätt att
reservera sig. Det är också bra att kollektivanslutningen
hamnar i centrum
för intresset på arbetsmarknaden. Det
visar sig nämligen att antalet fackföreningar
som vill begagna kollektivanslutningen
som form för samarbete med
det socialdemokratiska partiet ökar varje
gång de borgerliga drar upp en stor
debatt i detta ämne.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Statsrådet Lidbom var
nog inte närvarande den 25 februari vid
debatten om kollektiv anslutning, om
han tror att den fråga som då var uppe
till debatt, nämligen grundlagsbestämmelser
som förbjöd anslutning till ett
politiskt parti, skulle vara detsamma
som en fråga om att skydda individens
åsiktsfrihet genom att göra det faktiskt
möjligt att utnyttja reservationsrätten.

Det framgår klart att statsrådet och
jag har helt olika principiella uppfattningar
om allvaret i de brister som föreligger
— de informationsbrister som
föreligger, såsom statsrådet här närmast
skulle vilja kalla det. Statsrådet är helt
nöjd med att jag härifrån hjälper till att
sprida kännedom om att reservationsrätt
föreligger. Eftersom jag anser att
denna rätt är att hänföra till de väsentliga
fri- och rättigheter som vi bör slå
vakt om, kan jag inte nöja mig med att
man sprider kännedom om dess existens.

Statsrådet har i sitt interpellationssvar
skrivit — och han återkom nu till
samma sak, delvis i andra ordalag — att
fackliga och politiska organisationer ensamma
har rätt att bestämma över egna
angelägenheter. Då vill jag fråga: Anser
statsrådet att beslut om kollektiv anslutning
till ett politiskt parti har sådan karaktär
att det berör den enskildes

kollektiva anslutningen till politiskt parti

åsiktsfrihet? Anser statsrådet att reservationsrätten
är ett nödvändigt skydd
för individens politiska integritet i detta
fall? Det brukar debattörer här i kammaren
annars hävda när vi diskuterar
kollektivanslutningen. Anser statsrådet
att det skyddet är tillfredsställande garanterat
i nuläget eller anser statsrådet
att det räcker att vi någon gång om året
försöker sprida kännedom om att reservationsrätten
finns? Anser statsrådet
verkligen att skyddet för individens
åsiktsfrihet med förtroende kan lämnas
till fackliga eller andra organisationer?
Kan då kanske rent av även andra, nu
grundlagsskyddade medborgerliga frioch
rättigheter med förtroende lämnas
till dem?

Jag hyser det största förtroende för
många organisationer, fackföreningarna
inberäknade, men jag glömmer inte
ett ögonblick att de består av enskilda
människor som inte skall åläggas sådana
tunga uppgifter. Det är inte organisationers
»egna angelägenheter» att
garantera medborgarna deras fri- och
rättigheter.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det är för mig självklart
att det beträffande kollektivanslutningen
föreligger en fråga om personlig
integritet, som förtjänar att uppmärksammas.
Det är också uppenbart att reservationsrätten
har betydelse i detta
sammanhang. Fackföreningarna, som
begagnar sig av kollektivanslutning, anser
att reservationsrätten är det adekvata
medlet för att tillgodose den enskildes
behov av att kunna anmäla en avvikande
mening.

Jag vill tillägga att statsmakterna enligt
min mening icke har någon anledning
att överpröva den ståndpunkten.
Det hör inte finnas någon lagstiftning
på detta område, utan de fackliga organisationerna
bör själva få bedöma sina
arbetsformer, d. v. s. om de vill tillämpa
kollektivanslutning eller inte. Dessa organisationer
skall också få avgöra vil -

16 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. höjningen av vissa eltaxor, m. m.

ken information de vill sprida om reservationsrätten
och hur detta skall ske.
Ingen fackförening drömmer om alt tilllämpa
kollektivanslutning utan reservationsrätt.

Fru Mogård apostroferade den personliga
integriteten. Jag framhöll att det
i föreningssammanhang inte bara är fråga
om personlig integritet, utan också
ofta om avvägning mellan olika motstående
intressen. När fackföreningarna
bestämmer sig för kollektivanslutning
med reservationsrätt är det ju därför
att de finner att kollektivanslutningen
är en smidig, bra och naturlig form
för samarbete med den politiska delen
av arbetarrörelsen, att det är en form
som ger dem medinflytande över det politiska
arbetet. Men fru Mogård vill inte
se att här finns någonting annat än den
personliga integriteten att väga in. Jag
anser för min del att organisationernas
rätt att själva bestämma är ett värde som
man också hårt måste slå vakt om.

Det är inte förvånande att fru Mogård,
har denna doktrinära attityd. Jag kan,
anföra ett historiskt exempel som i vissa,
om inte i alla delar, är parallellt. När
föreningsrätten 1936 lagfästes i detta
land var det också fråga om den personliga
integriteten. Fru Mogårds parti
var mycket litet förtjust över att lagfästa
föreningsrätten i Sverige. Man gick
med på det endast på villkor att man
samtidigt fick lagfästa rätten att stå
utanför fackliga organisationer, rätten
att inte solidarisera sig med sina kamrater
på arbetsplatsen. Det är klart att
man kan göra gällande att det finns ett
behov av integritetsskydd därvidlag. Det
kan vara anledning att i viss grad beakta
integriteten hos den som inte vill vara
med och betala fackföreningsavgiften
eller delta i en strejk där fackföreningen
är involverad. Men det finns på
den andra kanten också ett annat intresse
att beakta: den fackliga solidariteten
och behovet av starka och fria
organisationer.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Egentligen är ytterligare
inlägg från min sida obehövliga;
statsrådet Lidboms svar har talat ganska
tydligt för sig självt. Men jag kan
väl få konstatera att statsrådet Lidbom
förefaller mera intresserad av den kollektiva
anslutningen och dess fördelar
för det socialdemokratiska partiet än av
individens åsiktsfrihet och integritet.
Jag anser inte att det rör sig om en
intressekollision, utan om en kollision
i fråga om demokratin.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. höjningen
av vissa eltaxor, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig om jag uppmärksammat
de omfattande höjningar av eltaxorna
som drabbat vissa delar av landet,
bl. a. Gotland, samt om jag är villig
att medverka till att elkabeln mellan
Gotland och fastlandet ges en kapacitet
som motsvarar dagens behov.

Med anledning av herr Franzéns båda
frågor får jag anföra följande.

Enligt vad jag inhämtat vidtogs vid
årsskiftet 1969—1970 en omläggning av
eltarifferna för detaljdistributionen på
Gotland med undantag för Visby. Omläggningen
innebar dels en höjning av
de fasta avgifterna, dels en sänkning
av energiavgiften. Tariffjusteringen har
angetts totalt innebära en prishöjning
på ca 7 procent för flertalet abonnenter.

Höjningen av tarifferna har enligt
ifrågavarande distributionsföretag motiverats
av ökade kostnader för bl. a.
utbyggnad och förstärkning av distributionsanläggningarna.
Huruvida de nya

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. höjningen av vissa eltaxor, m. m.

avgifterna kan anses skäliga undandrar
sig mitt bedömande.

I sammanhanget vill jag dock peka
på den möjlighet till prövning av prissättningen
på elkraft som kan påkallas
hos statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström.

Beträffande herr Franzéns fråga angående
elkabeln mellan Gotland och
fastlandet är det riktigt att kabeln i vinter
inte förmått överföra hela den produktion
av elkraft som varit möjlig på
Gotland. Vid dimensioneringen av kabeln
kan emellertid inte enbart sådana
tillfälliga förhållanden beaktas. Hänsyn
måste också tas till en rad andra faktorer.

Jag vill erinra om att kapaciteten på
den berörda kabeln höjdes vid månadsskiftet
mars—april i år från 20 till 30
MW, d. v. s. med 50 procent.

Med hänsyn till den fortsatta utbyggnaden
av produktionsanläggningar för
värmekraft på Gotland förefaller enligt
min mening tidpunkten nu lämplig för
en omprövning av frågan om den framtida
kapaciteten på kraftförbindelsen
mellan Gotland och fastlandet. Enligt
vad jag inhämtat kommer berörda företag
— Gotlands Kraftverk och vattenfallsverket
— att utreda förutsättningarna
för en eventuell kapacitetsförstärkning
av förbindelsen. Skulle denna utredning
leda till att en ytterligare förstärkning
av överföringskapaciteten är
ekonomiskt motiverad förutsätter jag
att företagen vidtar erforderliga åtgärder.

Någon åtgärd från min sida torde
mot bakgrund av vad jag nu anfört
inte för närvarande vara påkallad.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret på de frågor
jag har ställt. De gäller ju närmast höjningen
av eltaxorna och den ökade kapaciteten
hos kabeln som överför elek -

trisk kraft från fastlandet till Gotland.

Vad beträffar priset på elkraften sägs
i svaret, att tarifferna är höjda med 7
procent för flertalet abonnenter. Enligt
den undersökning som jag har haft tillfälle
att göra är höjningen, när man
tar ut 16 ampere, inte mindre än 11 procent
och, om man tar ut 20 ampere, är
den något mer än 11 procent.

Vid en jämförelse med andra kraftverk
finner vi, att det rör sig om en
betydligt större höjning för Gotlands
Kraftverk än för t. ex. AB Järfälla elverk,
som är ett kommunalt distributionsverk.
Jag vill minnas att man, när
avtalet uppgjordes mellan statens vattenfallsverk
och Gotlands Kraftverk,
fick garantier för att priset för Gotlands
elkraft skulle bli detsamma som
för de fastlandsområden dit vattenfallsverket
levererar ström.

Som ett exempel kan nämnas att AB
Järfälla elverk i dagarna sänkt priset
med 14 procent för dem som tar ut
20 ampere och med 12 procent för
dem som tar ut 16 ampere. För Gotlands
del gäller motsatsen. Där är höjningen
särskilt markant för de mindre
förbrukarna. I Järfälla har kostnaderna
för elvärme kunnat sänkas med inte
mindre än 250—300 kr. per år och lägenhet.

Statsrådet säger i svaret att om höjningen
av eltaxorna anses för stor, så
kan frågan för prövning hänskjutas till
statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström. Men i avtalet mellan Gotlands
Kraftverk och vattenfallsstyrelsen
står det att Vattenfalls priser skall gälla,
och om någon ändring av tarifferna
skall göras, skall detta meddelas av
abonnenten i god tid. Så har dock inte
skett. Jag vill nu fråga statsrådet om
icke avtalet är bindande för Gotlands
Kraftverk. Skall gotlänningarna bara
vara hänvisade till statens prisregleringsnämnd
som instans att vända sig
till när det gäller elkraftkostnaderna på
Gotland?

Min andra fråga gäller elkabeln till

18 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. höjningen av

Gotland. Kapaciteten hos kabeln var tidigare
helt utnyttjad, men sedan jag
framställde min interpellation har det
skett en väsentlig ändring — beroende
på de elkraftstekniska framsteg som
gjorts — och kabelns kapacitet har nu
ökat med inte mindre än 50 procent.
Det är vi naturligtvis tacksamma för.

I slutet av interpellationssvaret säger
statsrådet också att Gotlands Kraftverk
och vattenfallsverket kommer att utreda
förutsättningarna för en ytterligare
kapacitetsförstärkning, och jag är givetvis
även tacksam för att så kommer
att ske.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Denna debatt skulle bli
något förvirrande, om vi i detalj skall
gå in på hur den privata distributören
Gotlands Kraftverk har handhaft taxesättningen
på Gotland.

Skäligheten i den taxehöjning som
skett kan jag självfallet inte i min egenskap
av chef för industridepartementet
avge nagot omdöme om. Detta anmälde
jag också särskilt i mitt interpellationssvar.
Men jag kan nämna att AB Skandinaviska
elverk, som är moderföretag till
Gotlands Kraftverk, har på andra håll
i vårt land genomfört höjningar av samma
storleksordning som de som redovisats
för Gotland. Såvitt mig är bekant
har dessa höjningar inte blivit föremål
för någon anmälan till statens prisregleringsnämnd,
vilket däremot varit
fallet med en del andra taxehöjningar
under fjolåret. Den enda rekommendation
jag kan ge herr Franzén i Träkumla
är att också han och abonnenterna
på Gotland, i den mån de icke
känner sig övertygade om skäligheten
i den genomförda taxehöjningen, kan
använda denna möjlighet.

Jag skall inte närmare gå in på min
uppgift om de 7 procenten. Den är baserad
på vissa bestämda förutsättningar,
men man kan i och för sig ta fasta
på andra tvper av hushåll. För att herr

vissa eltaxor, m. m.

Franzén skall få reda på hur siffran
framräknats, vill jag emellertid nämna,
att den gäller medelförbrukare med en
konsumtion av cirka 3 000 kWh. För
dem innebär tariffjusteringen en prishöjning
med cirka 7 procent. Om herr
Franzén tycker att detta är en ointressant
abonnentgrupp, får det omdömet
stå för hans egen räkning.

Herr Franzén gjorde en jämförelse
med förhållandena för AB Järfälla elverk,
som förhandlat sig till ett gynnsamt
avtal med råkraftleverantören Vattenfall
— det är inom parentes sagt
roligt att få höra något positivt om Vattenfall
i denna kammare — och det
var detta avtal som gjorde det möjligt
för AB Järfälla elverk att sänka sina
taxor.

Råkraften på Gotland levereras ju till
en mycket obetydlig del av Vattenfall.
Den helt dominerande leverantören är
Voxnans kraftaktiebolag, knutet till Gotlands
Kraftverk. Därför är jag förvånad
över hänvisningen till ett avtal
med Vattenfall som skulle styra taxesättningen
på Gotland. Det avtalet har
herr Franzén inte omnämnt i sin interpellation,
och jag måste bekänna att i
de uppgifter som jag har inhämtat bär
detta avtal inte heller förekommit.

Jag vet inte om herr Franzén har något
annat syfte med sin fråga annat än
att uttrycka det allmänna önskemålet
om att man håller låga och såvitt möjligt
fasta avgifter på elström. Det är i
och för sig ett önskemål som jag kan
helt instämma i. Om herr Franzén däremot
menar att utvecklingen på Gotland
borde aktualisera en annan ordning
när det gäller att distribuera elektrisk
ström i landet, då får herr Franzéns
interpellation en mycket vidare
omfattning. Även den frågan är jag
fullt villig att diskutera, men det skulle
falla utanför ramen för herr Franzéns
interpellation.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! När avtalet för Gotland

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellationer ang. skördeskadeskyddet

i början av 1950 gjordes upp mellan AB
Skandinaviska elverk som Gotlands
Kraftverk är ett dotterbolag till och statens
vattenfallsverk överenskoms att
taxorna på Gotland i möjligaste mån
skulle följa de taxor som Vattenfall tilllämpar
på fastlandet. Jag tog därför
som exempel Järfälla elverk, som ju köper
sin ström från Vattenfall. I en skrivelse,
som jag inte här skall läsa upp,
säger detta elverk att man fått ett särskilt
avtal med Vattenfall, vilket är så
förmånligt att man kan lämna strömmen
till abonnenterna så pass billigt
som skett.

Därför har jag frågat, om vårt avtal
skall gälla även i framtiden, så att det
inte plötsligt kommer ytterligare en höjning
från Gotlands Kraftverk vilket
skulle tvinga oss att gå till prisregleringsnämnden.
Jag skulle önska att
statsrådet ville se efter hur avtalet är
utformat, så att vi inte blir överraskade
av höjningar gång på gång, utan att den
princip som fastslogs i avtalet i början
på 1950-talet verkligen tillämpas.

Herr statsrådet erinrade om den möjligheten
att Vattenfall skulle kunna distribuera
elström direkt på Gotland.
Detta är en helt annan sak som jag inte
tagit upp i interpellationen. Men vi är
tacksamma, om vi kan få lika pris på
elström som andra områden dit Vattenfall
levererar elkraft.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang.
skördeskadeskyddet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Dahlgren har frågat,
om jag har för avsikt att företa en
översyn av det obligatoriska skördeskadeskyddet
så att det ger större indivi -

duellt skydd och att tillföra ytterligare
medel till de behovsprövade skördeskadebidragen,
om det visar sig att de medel
som nu finns i förhållande till godkända
ansökningar är otillräckliga för
att kunna utgå i en sådan omfattning
som motiveras i ansökningarna. Herr
Dahlgren har vidare frågat, om jag anser
att den nu tillämpade metodiken vid
hopsamling, torkning, tröskning, vägning
och siffermaterialets behandling
fram till slutresultatet är av sådant art,
att risk ej föreligger för sammanblandning
av de olika provytornas skörderesultat.

Herr Grebäck har frågat, om jag har
för avsikt att snarast låta verkställa en
översyn av gällande bestämmelser för
skördeskadeskyddet och om jag vid en
sådan översyn är villig att pröva andra
lösningar för att få till stånd ett för den
enskilde jordbrukaren så rättvist och effektivt
skördeskadeskydd som möjligt.

Skördeskadeskyddet är som alla vet
av stor betydelse för jordbruksnäringen.
Det är därför angeläget att det fungerar
så effektivt som möjligt. För skördeskadeåret
1969 har som herr Grebäck
påpekat i sin interpellation utbetalats
136 miljoner kronor i skördeskadeersättningar.
Detta är det största ersättningsbelopp
som utgått sedan det obligatoriska
skördeskadeskyddet infördes.

I samband med riksdagens beslut år
1961 att införa obligatoriskt skördeskadeskydd
godkände riksdagen att till statistiska
centralbyrån skulle knytas en
skördestatistisk nämnd. I nämnden ingår
representanter för bl. a. Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Nämnden har till
lvPPSift att svara för utvecklingsarbetet
inom skördeskadeskyddet. I nämndens
åligganden ingår att fortlöpande följa
det statistiska och beräkningstekniska
arbetet och att genomföra de utredningar
som behövs för att förbättra och bygga
ut skördeskadeskyddet.

Jag vill nämna att på grundval av
skördestatistiska nämndens arbete har

20 Nr 28

Måndagen den 25 mai 1970

Svar på interpellationer ang. skördeskadeskyddet

redan gjorts åtskilliga förbättringar av
skyddssystemet i den riktning som interpellanterna
önskar. Som ett exempel
kan jag peka på att antalet ersättningsområden
utökats. Genomgripande ändringar
har gjorts i områdesindelningen
i syfte att öka områdenas likformighet
och förbättra utnyttjandet av resurser
för de objektiva skördeuppskattningarna.
Bland pågående arbeten kan nämnas
en utredning av möjligheterna att inordna
ytterligare grödor i skyddssystemet.
Vidare har nämnden satt i gång en utredning
av möjligheterna att öka skyddets
flexibilitet.

Skördeskadeskyddet är således föremål
för ständiga förbättringar genom
skördestatistiska nämndens försorg. Jag
finner därför ingen anledning att i nuvarande
läge tillsätta en speciell utredning
med samma arbetsuppgifter som
skördestatistiska nämnden redan har.

Beträffande de behovsprövade skördeskadebidragen
får jag nämna att det
belopp som blir tillgängligt för utbetalning
med anledning av 1969 års skördeskador
uppgått till ca 1,3 miljoner kronor.
Detta är betydligt mer än vad som
utgått under tidigare år. Enligt min
mening är det inte befogat att tillföra
ytterligare medel till de behovsprövade
skördeskadebidragen.

Beträffande risken för sammanblandning
av olika provvtors skörderesultat
får jag slutligen nämna att statistiska
centralbyrån lägger ned mycket stor
omsorg på utbildning av personal samt
kontroll och uppföljning av arbetet i de
objektiva skördeuppskattningarna. Bisken
för att en sammanblandning skall
ske utan att den upptäcks och rättas till
är därför mycket liten.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då herr Dahlgren i dag
är förhindrad att närvara i kammaren
vill jag på hans och mina egna vägnar
tacka jordbruksministern för svaret på
våra interpellationer.

Såväl herr Dahlgren som jag repre -

senterar områden utefter Ostkusten, för
vilka speciella förhållanden råder från
jordbrukssynpunkt. Dessa områden karekteriseras
i regel av kalla, blåsiga och
torra vårar och försomrar. Ägofigurerna
är ofta starkt oregelbundna och jordarten
varierar också ofta på samma skifte
från sand-, mo- och lerjord till rena
torvjorden på den nedersta delen av
skiftet. Brukningsförhållandena avviker
följaktligen i hög grad från vad som är
fallet inom våra bästa jordbruksbygder
på de stora lerslätterna i södra och mellersta
Sverige.

Det är uppenbart att det under sådana
förhållanden är mycket svårt att få
det system som skördeupp skattningen
bygger på att fungera på ett säkert och
rättvist sätt inom dessa områden. Självrisken
är ju beroende av variations- och
korrelationskoefficienten. Under de år
skördeskadeskyddet funnits har jordbruket
utvecklats och förändrats snabbt.
De sämsta jordarna har tagits ur odlingen,
möjligheterna till bättre brukning
och gödsling har ökat. Mera odlingssäkra
sorter har framkommit och
högre markvärden har gjort att dåligt
övervintrade grödor i större utsträckning
körs upp, samtidigt som tekniken
och noggrannheten vid anläggningen av
vall förbättrats. Allt detta påverkar variationskoefficienten
som beräknades
1961 och som stått oförändrad sedan
dess. Då den objektiva skördeuppskattningen
nu pågått i tolv år finns förutsättningar
för en översyn av variationskoefficienten.
En sådan bör därför snarast
komma till stånd, varvid variationsområdena
görs så små som observationsmaterialet
tillåter.

Korrelationskoefficienten bestämmer
självrisken vid olika grödsammansättning
på den enskilda gården. Även här
har stora förändringar ägt rum under
den tid skyddet varat. Korrelationskoefficienten
måste därför också bättre
bringas i överensstämmelse med hänsyn
till de förändringar, som skett.

I sitt svar påpekar herr statsrådet, att

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellationer ang. skördeskadeskyddet

till statistiska centralbyrån finns knuten
en skördestatistisk nämnd i vilken ingår
representanter för bl. a. Sveriges lantbruksförbund
och RLF. Denna nämnd
har till uppgift att svara för utvecklingsarbetet
inom skördeskadeskyddet. I
nämndens åligganden, säger statsrådet
vidare, ingår att fortlöpande följa det
statistiska och beräkningstekniska arbetet
och att genomföra de utredningar,
som behövs för att förbättra och bygga
ut skördeskadeskyddet.

Statsrådet framhåller också att åtskilliga
förbättringar av skyddssystemet redan
gjorts i den riktning vi interpellanter
önskat, och för det är vi givetvis
tacksamma. Ytterligare förbättringar
ställs i utsikt, vilket naturligtvis ökar
vår tacksamhet ännu mer.

Såsom en sammanfattning konstaterar
statsrådet: »Skördeskadeskyddet är
således föremål för ständiga förbättringar
genom skördestatistiska nämndens
försorg.» Detta yttrande kan väl —
åtminstone med en välvillig tolkning -—■
anses utgöra ett positivt svar på vår
önskan om en översyn av gällande system,
och så långt är allt gott och väl.

Däremot finner statsrådet ingen anledning
att i nuvarande läge tillsätta en
speciell utredning med samma arbetsuppgifter
som skördestatistiska nämnden
redan har. Men det var egentligen
inte den saken min andra fråga gällde,
utan den löd: »Är statsrådet villig att
även låta pröva andra lösningar för att
få till stånd ett för den enskilde jordbrukaren
så rättvist och effektivt skördeskadeskydd
som möjligt?»

Skulle det inte, herr statsråd, vara
möjligt att utan tillsättande av en ny utredning
låta skördestatistiska nämnden,
eventuellt förstärkt med ytterligare expertis
från försäkringsbranschen, utarbeta
ett alternativ till det nu gällande
skördeskadesystemet? Detta alternativ
skulle i första hand sikta på att försöka
åstadkomma ett system, som vore mera
inriktat på det individuella fallet och
den specialisering av jordbruksdriften

som oavbrutet tilltar inom jordbruksnäringen.
Det är möjligt att ett sådant alternativ
skulle visa sig bli för dyrt, och
då återstår väl ingenting annat än att
fortsätta att försöka bättra på det gällande
systemet så långt det går. Men jag
tror att det vore värt ett försök, om det
så inte vore för annat än för att tillgodose
en vitt utbredd opinion bland jordbrukarna,
att det måste finnas en bättre
lösning på frågan om skördeskadeskyddet
än vad som nu är fallet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! I denna fråga kan man
inte ha mer än en uppfattning, nämligen
den att skördeskadeskyddet bör fungera
så rättvist som över huvud taget är
möjligt. Det bör också av mitt svar
framgå att alla önskemål som herr Grebäck
angav i sitt anförande är tillgodosedda
genom det uppdrag som statistiska
nämnden har fått. Nämnden har redan
satt i gång en utredning om möjligheten
att öka skyddets flexibilitet — såsom
jag uttryckte det i mitt svar — och
det innebär att man skall försöka få försäkringen
att så nära som det över huvud
taget är möjligt svara mot den enskilde
jordbrukarens behov.

Om skördeskadeskyddet vill jag rent
allmänt säga att det är synd om det
skulle få dåligt rykte. Sverige är ju det
enda land som har ordnat ett sådant
skydd. Ens kolleger runt om i världen
förstår inte vad man talar om, när man
säger att vi har skapat ett skydd för
våra jordbrukare som skall hjälpa dem
över situationer av det här slaget. Det
är ingen dålig försäkring, om man tänker
efter. Jordbrukarna betalar en avgift
på 15 miljoner kronor om året, och
försäkringsbolaget — staten står för de
kostnader som blir erforderliga. I år
har det alltså blivit 136 miljoner kronor.
Det är inte alla grödor, herr Grebäck,
vilkas utsäde ger en sådan utdelning
åt jordbrukaren.

Ser man efter hur ersättningen har

22 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. den minskade

fördelats över riket vågar man göra det
allmänna påståendet att där skadorna
har varit värst har ersättningarna blivit
störst. Östergötlands län har fått 38 miljoner
kronor; 84 procent av brukningsenheterna
har där erhållit ersättning.
Sedan kommer Skaraborgs län, som
drabbades hårt, med 23 miljoner kronor.
Mitt eget län fick bara 500 kr. och
Malmöhus län 200 kr. Det tyder på att
så galet som man gör gällande är inte
vårt skördeskadeskydd.

Som jag har sagt finns det emellertid
ingen anledning för staten att motarbeta
ett system som leder till ännu större
rättvisa. Jag föreställer mig att flertalet
av dem som har fått del av dessa 136
miljoner kronor inte för något väsen
utan är tysta, stilla och glada. Det är de
som anser sig orättvist behandlade som
låter höra av sig. Svaret till herr Grebäck
går ut på att vi med hjälp av statistiska
nämnden skall försöka åstadkomma
ett ännu bättre, smidigare och
rättvisare system.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jordbruksministern
skall inte uppfatta vad jag sade såsom
ett uttryck för kverulans och bristande
tacksamhet mot statsmakterna — mina
funderingar beror helt enkelt på att jag
gärna vill hålla i gång en diskussion
som kan leda fram till en förbättring
av det system som vi har. Och att inte
sista ordet är sagt i det sammanhanget
är jag övertygad om; det måste vara
möjligt att göra systemet rättvisare och
effektivare.

Speciellt för de bygder som jag här
berört beror svårigheterna helt enkelt
på variationerna i jordslag och den tvp
av jordbruk vi över huvud taget har
här. Nu har jordbrukarna i dessa områden
varit med i tolv år och aldrig
erhållit någon utdelning, men missväxt
får de. Och så ser de att i våra bästa
jordbruksområden slår systemet på ett
rättvisare sätt — åtminstone inbillar de
sig det — och då blir de naturligtvis

mjölkproduktionen

missnöjda.

Jag är, herr statsråd, tacksam för de
150 miljoner kronor av statsmedel som
har tillförts jordbruket sedan 1961, men
det skall väl också sägas att jordbrukarna
själva har satsat ett ungefär lika
stort belopp; jordbrukarna och staten
har alltså delat fifty-fifty, och det är
ju rimligt.

Systemet med skördeskadeskydd är
inte helt unikt och nytt i vårt land —
det har funnits en form av skördeskadeskydd
i alla tider, fastän jordbrulcarklassen
kollektivt har svarat för det
genom spannmålsmagasin, genom att
staten under nödår har skjutit till utsäde
etc. Staten och jordbrukarna har
under alla år solidariskt delat på bördorna,
och det tycker jag man skall
fortsätta med. Ju mindre jordbrukargruppen
blir, desto större anledning
finns det för andra att underlätta situationen
för jordbruket när det uppstår
besvärliga förhållanden genom missväxt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang.

den minskade mjölkproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Åsling har frågat
mig dels om jag uppmärksammat den
till följd av den dåliga lönsamheten i
näringen oroande snabba nedgången i
mjölkproduktionen, vilken kan leda till
att den uppställda målsättningen rörande
den inhemska försörjningen av mjölk
och mjölkprodukter inte kan upprätthållas,
dels om jag är beredd att medverka
till att skapa sådana villkor för
mjölkproducenterna att dessa erhåller
en trygghet och lönsamhet i sin pro -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

duktion så att därigenom en stabil
mjölkproduktion på sikt kan upprätthållas.

Självfallet följer jag noga utvecklingen
av jordbruksproduktionen och förändringar
av mjölkinvägningen och tillverkningen
av mejeriprodukter. Den totala
mjölkproduktionen uppgick produktionsåret
1968/69 till 3 268 miljoner
kg. Härav förbrukades drygt 1 300 miljoner
kg i form av konsumtionsmjölk
och grädde samt drygt 400 miljoner
kg till produktion av ost. Närmare 1 400
miljoner kg gick åt till tillverkning av
smör. Den skummjölk som återstår efter
smörtillverkningen används till hl. a.
foder och torrmjölksframställning. Under
produktionsåret 1969/70 kommer
den totala mjölkproduktionen att minska
något mer än väntat eller med 5—6
procent. Detta beror i första hand på
att tillgången på foder varit sämre än
normalt som följd av den långvariga
torkan sommaren 1969. Jag vill emellertid
understryka att för närvarande
inte någon som helst fara föreligger
när det gäller försörjningen med konsumtionsmjölk
och grädde.

Den långsiktiga minskningen av
mjölkproduktionen här i landet har ingått
som en bland flera förutsättningar
för de förslag till prissättning på jordbruksprodukter
som biträtts av jordbrukets
organisationer och som godtagits
av regering och riksdag. Syftet har
varit att minska överskottsproduktionen
av mjölk som har avsatts i form av
smör på världsmarknaden till mycket
låga priser. Minskningen har sålunda
bidragit till en förbättrad lönsamhet
i mjölkproduktionen. Att döma av hittills
tillgängliga uppgifter om produktionsutvecklingen
närmar vi oss ett läge
då överskottsproduktionen i varje fall
under vissa delar av året kan komma
att bytas ut mot en balans mellan efterfrågan
och tillgång på mjölk och
mjölkprodukter. Detta är av värde för
såväl producenter som konsumenter.
Under dessa förhållanden måste ökad

uppmärksamhet ägnas åt att säkra stabilitet
i produktionen på lång sikt samt
åt att eftersträva en ytterligare utjämning
av produktionen under årets olika
månader. Underlag för att bedöma vilka
åtgärder som kan komma att krävas
kommer bl. a. att lämnas av två utredningar
jag tillkallat, nämligen 1969
års mjölkpriskommitté samt de sakkunniga
för översyn av stödet till jordbruket
i norra Sverige. Båda utredningarna
bedriver sitt arbete så att deras material
och förslag kan beräknas vara tillgängliga
vid höstens och vinterns överläggningar
om priserna på jordbruksprodukter
m. m. för tiden efter den
1 juli 1971. Jag räknar med att utredningarnas
arbete liksom diskussionen
i samband med prisöverläggningarna
skall ge ett gott underlag för att komma
till rätta med eventuella problem i
samband med mjölkproduktionens utveckling.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det till sin slutsats
positiva svaret på mina frågor.

Frågorna var föranledda av den hårda
ekonomiska press som framför allt
mjölkproducenterna känner i dag. Även
om en viss del av den sjunkande mjölkproduktionen
betingas — som jordbruksministern
här framhöll — av fjolårets
besvärliga skördesituation, finns
dock i bakgrunden en långsiktigt vikande
trend som måste ha andra motiv.
Den forcerade utslaktningen och tveksamheten
inför nyinvesteringar inom
näringen är enligt min mening en följd
av den otrygghet inför framtiden och
de ekonomiska svårigheter, under vilka
dagens mjölkproducenter arbetar. Jag
vill verkligen med jordbruksministern
hoppas att de överväganden som kommer
att ske inom 1969 års mjölkpriskommitté
skall leda till en mer positiv
utveckling än den vi bevittnar i dag.

24 Nr 28

Måndagen den 25 mai 1970

Svar på interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

Jordbruksministerns uttalande om att
ökad uppmärksamhet nu måste ägnas
åt att säkra stabiliteten i produktionen
på lång sikt tar jag i detta sammanhang
som ett glädjande tecken på jordbruksministerns
medvetenhet om situationens
allvar.

Det föreligger, som jordbruksministern
framhåller, ingen aktuell fara för
försörjningen med konsumtionsmjölk,
men av avgörande betydelse för mjölkproduktionens
ekonomi är tillverkningen
av ost. Om denna skall kunna ske
på ett företagsekonomiskt rimligt sätt,
förutsätter det stabilitet i råvaruförsörjningen
till mejeriindustrin, i varje fall
inom vissa gränser. Marginalen när det
gäller råvarutillförseln förefaller dock
i år vara mycket smal.

Det är måhända betecknande för utvecklingen
på detta område att årets
utslaktning och nedgången av mjölkproduktionen
är betydligt kraftigare än
den man förutsatte vid de senaste prisförhandlingarna.
Det särskilda anslag
på 25 miljoner kronor —- i efterhand
justerat till 35 miljoner kronor — som
är avsett att disponeras för de extra
exportkostnader som följer av en större
årlig minskning av kostammen än 20 000
djur, kommer inte att räcka till. Man
räknar med att beloppet räcker till
45 000 kor, men i verkligheten ser det
enligt de senaste kalkylerna ut som om
utslaktningen skulle bli av storleken
60 000 å 70 000 kor.

De föreliggande långtidsprognoserna
från Föreningen svensk husdjursskötsel
visar att man av allt att döma har
att räkna med en betydande nedgång
i mjölkproduktionen vid oförändrad
lönsamhet. Samtidigt är, som jag tidigare
sade, investeringsviljan inom näringen
för närvarande låg, och det föreligger
alltså risker att vi får allt svårare
att bromsa upp den nedåtgående
trend som vi noterat under en följd av
år. Det kommer nämligen under överskådlig
tid — bl. a. av strukturella skäl,
beroende på ålderssammansättningen i

lantbrukarkåren etc. — att ske en fortsatt
betydande avgång av mjölkproducenter.

Allt detta illustrerar lägets allvar. De
kontakter jag haft med mjölkproducenter
ger vid handen, att dessa upplever
dagens situation med en betydande oro.
Många producenter — och det gäller
också, vilket man kanske glömmer i
sammanhanget, de som har stora besättningar
— är tveksamma huruvida det
över huvud taget är ekonomiskt möjligt
för dem att fortsätta med mjölkproduktion.

För att på sikt kunna upprätthålla
erforderlig volym i denna produktionsgren
inom landet tror jag att det är nödvändigt
att det redan nu skapas sådana
villkor för jordbrukarna, att dessa erhåller
större trygghet och en framtidstro
även när det gäller mjölkproduktionen.
Ur denna speciella synpunkt
tycker jag nog att jordbruksministerns
löfte i svaret är ägnat att inge vissa
förhoppningar för framtiden. Vi måste,
för att man skall komma till rätta med
problemen inom näringen, få förutsätt-*
ningar att bedriva en stabil mjölkproduktion,
något som jordbruksministern
nu förklarat sig villig att arbeta för.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har egentligen bara
en kommentar att göra till herr Åslings
inlägg. Jag anser att herr Åsling alldeles
för litet berörde kärnfrågan i dagens
mjölksituation, nämligen säsongvariationerna,
som är det som har föranlett
oron.

Under månaderna oktober—november
är invägningen av mjölk 40—50—
60 procent lägre än under juni månad.
Det har man tidigare inte fäst så stort
avseende vid från producenthåll, därför
att vi har haft så stora överskott
att man inte märkt det. Det måste dock
ha varit mycket ogynnsamt för mejeriorganisationerna
etc.

Årets situation har aktualiserat den -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

na fråga och ställt den i fokus. Jag tror
att det är mycket viktigt att vi diskuterar
problemet på allvar, eftersom det
måste vara ett oerhört intresse för jordbrukarna
att kunna utjämna säsongvariationerna.
Jag har sett uppgifter i
Jordbrukarnas Föreningsblad om att
man på olika håll försöker utjämna
variationerna. Kan man få till stånd en
bättre säsongutjämning vinner man säkert
mycket åt mjölkproducenterna.
Jag anser att det inte räcker att vi från
statsmakternas sida säger att vi är beredda
att ta hänsyn till detta i prissättningen
och försöka påverka säsongutjämningen
genom prispolitik, utan jordbrukarna
själva måste tänka om. Jag är
glad över de artiklar som skrivits i
Föreningsbladet, i vilka denna viktiga
fråga har observerats.

Sedan kanske jag också bör påpeka
att herr Åslings uppgift att årets minskning
av kostammen har blivit större
än normalt är riktig. Denna minskning
är dock att hänföra till två olika omständigheter.
Herr Åsling nämnde själv
den ena av dem, nämligen att vi, vid
överläggningarna om jordbrukets priser,
för att ytterligare få ned mjölkproduktionen
stimulerade minskningen av
kostammen genom att för en tvåårsperiod
anvisa 50 miljoner kronor. Sedan
kom torkan och hjälpte oss att
minska stammen fortare än man hade
räknat med. Då gick jag med på att
man fick ta 10 miljoner kronor i förskott,
som egentligen inte skulle ha använts
förrän under denna period. Det
har alltså varit en medveten strävan
att minska kobeståndet.

Herr Åsling och jag är överens om
att det för dagen inte är någon fara,
och det är ingen fara på mycket lång
sikt då det gäller färskmjölken och
grädden. Med för stora säsongvariationer
kan vi givetvis under någon månad
få svårigheter då det gäller osttillverkningen.
Men dessa svårigheter kan vi
alltså undvika om jordbrukarna själva

utnyttjar alla möjligheter att få bort
säsongvariationerna.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! I min kommentar till
jordbruksministerns svar dröjde jag rätt
mycket vid säsongvariationerna, eftersom
förutsättningen för att man skall
kunna upprätthålla en lönsam ostproduktion
är att man har stabil och jämn
tillförsel av råvaror, i detta fall mjölk.
Säsongvariationerna är ett gammalt problem
inom jordbruksnäringen och mejerihanteringen.
Under årens lopp har
man vidtagit ganska långtgående åtgärder
inom organisationerna för att bemästra
detta problem och hjälpa den
enskilde lantbruksföretagaren att uppnå
en jämnare produktion. Ytterst är
det dock fråga om lönsamhet i näringen
och lönsamhet i produktionen. Att
förskjuta produktionen kostar betydande
summor. Det gäller att utnyttja de
naturliga produktionsresurser som lantbruksnäringen
har. Vi får hoppas att
man i de kommande prisförhandlingarna
med statsmakterna skall kunna ta
hänsyn till jordbrukets önskemål om
att förutsättningar skapas att bedriva
en jämnare produktion.

Sedan vill jag beröra talet om att
man har varit överens om att stimulera
till en minskning av nötkreatursbeståndet.
Det är självklart att jordbruket inte
har något intresse av ett överskott som
trycker marknaden, men vad jag poängterade
i mitt inlägg var att minskningen
av nötkreatursstammen här i
landet har gått mycket snabbare än man
kunde förutse och att utvecklingen har
nått ett stadium där en fortsatt minskning
kan få besvärande och oroande
konsekvenser för näringens framtid.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det kanske borde tillläggas
att mjölkpriset skall höjas den
1 juli i år, och erfarenheten säger oss

26 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. den minskade mjölkproduktionen

att varje liten höjning av mjölkpriset
ökar mjölkproduktionen.

Sedan vill jag tillägga att säsongutjämningen
är mera väsentlig än man
föreställer sig. Svenska mejeriernas
riksförbund har räknat ut att mjölkpriset
till jordbrukarna i dagens läge
skulle kunna höjas med 2 öre om man
kunde åstadkomma en större säsongutjämning.
Det betyder alltså rätt mycket.
Jag delar herr Åslings uppfattning, att
vi bör sträva efter att få en jämnare
produktion över året.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Det var intressant att
höra statsrådet Bengtssons svar på herr
Åslings fråga om mjölkproduktionen.

Jag tror emellertid att jordbruksministern
räknade litet felaktigt —- bedömningen
kan ju göras på många olika sätt.
Det sägs att det som brister i mjölkproduktionens
ekonomi är att vi inte har
tillräckligt stora och rationella enheter
för produktionen. Det visar sig emellertid
att det inte finns möjlighet att investera
så mycket att man kan få så
stora och rationella enheter som man
önskar. De som upprätthåller mjölkproduktionen
i dag är småjordbruken,
som enligt 1967 års beslut bör försvinna.
Det är små, ofullständiga jordbruk,
som drivs av personer som kommit upp
i 60—65-årsåldern eller som är pensionerade,
men deras jordbruk kan
många gånger vara rationella. När de
slutar kommer vi i ett helt annat läge.
Det gäller därför att bygga upp en sådan
ekonomi för mjölkproduktionen,
att den verkligen kan bära sig ekonomiskt
och att investeringar kan göras
i moderna och effektiva byggnader.
Svårigheten ligger i att det inte är ekonomiskt
möjligt att investera i de effektiva
och moderna anläggningar som tiden
kräver.

Jag tror att statsrådet har alldeles
rätt i att vi bör ha en jämn mjölkproduktion
över alla månader på året. Jag
vill emellertid påpeka att mjölkproduk -

tionen i Mjölkcentralens område i september
månad i fjol var så låg, att det
bara blev ett fåtal ton mjölk över till
mejeriprodukter när man tagit undan
den mjölk som skulle levereras direkt
till konsumtion. Produktionen är så liten
att det lätt kan bli brist, och det kan
inte gagna någon.

Därför är det riktigt som statsrådet
säger att det är angeläget att man får en
förändring i mjölktillförseln, då närmast
under augusti, september och oktober.
Men det går inte av sig självt,
och det tar tid innan man kommer dit.
Jag tror att man måste se upp, ty om
det vill sig illa kan det bli brist när vi
kommer in i augusti och september.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
den diskussion som herr Franzén i
Träkumla inledde om lönsamheten på
sikt och hur vi skall klara investeringarna
i modern mjölkproduktion. Det är
en vida större fråga. Nu diskuterar vi
alltså dagens situation. Bland de 85 000
mjölkleverantörer som vi har i dag är
det ju många som inte har dessa dryga
kostnader som man får räkna med för
framtiden, och det är ju dem vi diskuterar
just nu.

Om säsongutjämningen vill jag bara
säga att där finns mycket mer att hämta.
Jag har just sett i Jordbrukarnas
Föreningsblad hur man i Jämtland,
Medelpad och Dalarna har lyckats mycket
bättre. Sämst av alla län ligger Gotland,
vad det nu kan bero på, herr
Franzén.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Bara en kort kommen^
tar till jordbruksministerns tidigare anförande,
där han sade att en höjning
av mjölkpriset får konsekvenser i eu
höjd produktion. Det är i och sig riktigt
inom vissa gränser. Men jag tror
att det i nuvarande läge krävs och är
angeläget med betydande prishöjningar

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

på mjölk för att få en nödvändig avvikelse
från den produktionstrend vi nu
är inne i.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag vill ta upp vad lierr
statsrådet sade angående mjölkproduktionen
för framtiden. Som jag sagt finns
det enheter som sköts av äldre personer
som håller på med mjölkproduktionen.
Det är där det produceras mest.
Men jag sade att det behövs mycket
pengar för att få effektiva anläggningar
för framtiden.

Sedan gav statsrådet en upplysning
om att Gotland ligger sämst till när det
gäller utjämning av mjölkleveranser.
Såsom statsrådet säkert också vet förhåller
det sig på det sättet att av Gotlands
80 000 hektar åker utgörs 20 000
hektar av myrmark. Vi har utnyttjat
denna myrmark på sommaren för vårkalvande
kor. Det går inte att ställa om
detta utan vidare. Men de senaste fem
eller sex åren har det skett en märkbar
förbättring, och den kommer att
fortsätta. Vi menar också att det är riktigt
att få en jämnare mjölktillförsel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang.
supertankers för olja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig dels om jag vill lämna riksdagen
en redogörelse för resultaten av
den oljekonferens mellan östersjöländerna
som hölls i Visby förra året,
dels om jag anser det rimligt att länderna
kring Östersjön tillåter supertankbåtar
för olja att anlöpa hamn i
detta innanhav, dels om jag anser att

supertankers för olja bör tillåtas gå in
i hamn på den svenska västkusten, dels
vad min mening är om ett förslag att
bygga upp en internationell oljeterminal
någonstans vid Nordsjön som kan
lasta råolja från jättetankers till mindre
fartyg för vidare transport till raffinaderier
i Sverige och andra östersjöländer,
dels om den svenska regeringen
kommer att ta initiativ, i Nordiska rådet
eller på annat sätt, till att snabbt
och gemensamt utreda förutsättningarna
för en internationell oljeterminal för
att förhindra supertankers att nå våra
kuster och gå in i Östersjön.

De risker som är förenade med oljetransporter
till havs har under de senaste
åren ägnats allt större uppmärksamhet
över hela världen. Skyddet mot
oljeskador är en central punkt i det
miljövårdstänkande som glädjande nog
fått internationell spridning med bl. a.
Sverige som en pådrivande kraft. Det
är därför naturligt att den svenska regeringen
har varit och är starkt engagerad
i strävandena att uppnå realistiska
och internationellt acceptabla lös^
ningar på den mångfald problem som
möter i arbetet på ökad säkerhet vid
oljetransporter med fartyg.

Betydande framsteg har nåtts i det internationella
arbetet. Förra året skärptes
1954 års konvention med förbud
mot oljeutsläpp så att det nu i princip
råder totalförbud i alla världens hav.
Vid en internationell konferens i november
förra året antogs två konventioner,
den ena om kuststaters rätt att
ingripa på internationellt vatten för
att förhindra oljeskador till följd av
fartygsolyckor och den andra om bl. a.
det skadeståndsrättsliga ansvaret för oljeutsläpp.
Konventionerna grundades på
förslag som utarbetats inom Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
-— IMCO — med en för internationellt
arbete osedvanlig snabbhet. Inom
IMCO:s sjösäkerhetskommitté fortgår
med hög prioritet arbetet på sådana i
sammanhanget väsentliga frågor som

28 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

fartygens konstruktion och manövrering,
inrättandet av särskilda trafikleder
för tankfartyg, speciell navigeringshjälp
för dem och särskild utbildning
för deras befäl och manskap.

För svenskt vidkommande är det givetvis
ett primärt intresse att säkerheten
vid oljetransporter i farvattnen intill
våra kuster blir tillgodosedd. Förutom
den nordiska överenskommelsen
från 1967 om samarbete i fråga om
oljeföroreningar till havs, som nu är i
färd med att byggas ut till ett avtal med
bestämmelser om oljeskyddsberedskap
och ömsesidigt bistånd vid mera betydande
oljeföroreningar, har Sverige ingått
ett samarbetsavtal med nordsjöländerna
om ömsesidigt bistånd i vissa
avseenden vid oljekatastrofer i Nordsjön.
Avtalet trädde i kraft förra året.

Den konferens i Visby i september
1969, som herr Ahlmark nämner, tillkom
på svenskt initiativ och arrangerades
av sjöfartsverket. Vid överläggningarna
deltog representanter från
samtliga östersjöländer. Full enighet
rådde om att det är en angelägen uppgift
att förhindra förorening av östersjöområdet
och att detta kan uppnås
endast genom samverkan mellan alla
östersjöländerna. Enighet rådde också
om att sådan samverkan bör regleras
genom ett avtal som utformas i huvudsak
efter samma grunder som Nordsjöavtalet.
På grund av vissa formella svårigheter
har något avtal ännu inte kunnat
upprättas. Genom Visbykonferensen
visade det sig emellertid möjligt
att skapa ett forum för diskussion mellan
representanter för östersjöländerna.
Konferensen har också lagt grunden för
aktiv samverkan i händelse av en oljekatastrof
i Östersjön. Det har visat sig
att inte bara från svensk sida intresse
för fortsatta diskussioner föreligger, och
Sverige har därför tagit initiativ till sådana.
Överläggningarna, till vilka sjöfartsverket
redan utfärdat inbjudan, avses
äga rum i Visby i slutet av augusti.

På ansvarigt svenskt håll har således

alla möjligheter tillvaratagits att genom
förhandlingar med representanter för
andra länder och genom aktivt deltagande
i arbetet inom internationella organisationer
verka för ökad säkerhet
vid oljetransporter med fartyg och höjd
beredskap mot oljeskador. Den svenska
regeringen är fast besluten att arbeta
vidare på denna väg liksom att på det
nationella planet fortsätta att vidta de
åtgärder som bedöms ändamålsenliga
och praktiskt genomförbara för att
skydda våra kuster och vatten. De åtgärder
som redan vidtagits vittnar om
hur allvarligt regeringen och berörda
myndigheter ser på riskerna vid oljetransporter
till havs.

I fråga om navigationssäkerheten kan
nämnas upprättandet av Decca-kedjor
längs praktiskt taget hela den svenska
kusten, den intensifierade sjömätningen
av s. k. tungtrafikkorridorer för fartyg
med stort djupgående samt förbättrad
fyrbelysning och utmärkning av dessa
leder. Av stor betydelse i sammanhanget
är det förslag till lotsplikt bl. a. vid
transport av allmänfarlig last, t. ex.
olja, som nyligen förelagts riksdagen
genom prop. 1970:119. Redan fr. o. m.
den 1 juni i år införs lotsplikt vid transport
av oljelast över 2 000 ton i Stockholms
skärgård. Dessutom finns en
överenskommelse mellan sjöfartsverket
och oljeimportörerna att tankfartyg
destinerade till svensk hamn med stor
last av olja skall ta lots hela vägen från
infarten till Östersjön fram till lossningshamnen.

Även i fråga om beredskapen mot
oljeskador till havs bär en betydelsefull
förstärkning ägt rum. I avvaktan
på räddningstjänstutredningens förslag
har länsstyrelserna i samtliga kustlän
utarbetat planer för åtgärder i händelse
av oljekatastrof. Planerna har tillämpats
med gott resultat vid flera tillfällen.
En ökad effektivitet av beredskapen
har uppnåtts genom att tullverket
genom kustbevakningen ålagts att handha
oljebekämpningen till havs och i

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

kustvattnen. Vid olyckan utanför Vaxholm
i vintras lyckades det genom
kustbevakningens ledning av oljebekämpningen
att undvika omfattande
skador. I detta sammanhang bör också
nämnas det arbete som pågår såväl i
Sverige som utomlands för att utveckla
medel och metoder att omhänderta utsläppt
olja.

För dem som är seriöst engagerade
i strävandena att undanröja riskerna
vid oljetransporter med fartyg står det
klart att frågan om fartygets storlek
inte har primär betydelse. Man kan inte
förenkla problemen genom att gradera
riskerna endast efter fartygets tonnage.
Även andra förhållanden, såsom trafiktätheten
och fartygets konstruktion
och utrustning, måste ligga till grund
för en samlad bedömning av riskerna.
Ingenting säger att inte ett relativt litet
fartyg som råkar ut för en olycka kan
vålla betydligt allvarligare oljeskador
än ett mångdubbelt större fartyg som
drabbas av motsvarande öde. När lierr
Ahlmark frågar om jag anser det rimligt
att vad han kallar supertankbåtar tilllåts
anlöpa hamn i Östersjön och hamn
på den svenska västkusten, vill jag därför
svara att varje oljelastat tankfartyg,
oavsett storlek, innebär en risk för oljeskada
och att arten av säkerhetsanordningarna
i fråga om såväl fartyget som
den led det skall passera liksom ledens
karaktär måste bli avgörande i varje enskilt
fall.

Vid övervägandena om åtgärder för
fortsatt ökning av säkerheten vid oljetransporter
med fartyg kan naturligtvis
skillnaderna i navigeringshänseende
mellan fartyg av olika storlek leda till
strängare säkerhetskrav i vissa avseenden
för det större tonnaget. Så länge
dessa krav kan upprätthållas finns ingen
anledning att avvisa transporter med
fartyg av viss storlek och ännu mindre
att uttala någon generell förkastelsedom
över fartyg som definieras med så vaga
uttryck som supertankers eller jättetankers.
Beträffande transporter i Ös -

tersjön bör dessutom uppmärksammas
att infartslederna erbjuder en naturlig
gräns för storleken av de fartyg som
kan passera. Infartsleden via Stora Bält,
som är den normala infarten för större
tankfartyg, tillåter inte passage med
godtagbara säkerhetsmarginaler av fartyg
med större djupgående än ca 13 m,
vilket för tankfartyg innebär en lastförmåga
av högst omkring 85 000 ton.
Utan omfattande och kostnadskrävande
arbeten kommer det inte att bli möjligt
att föra in tankfartyg i Östersjön vilka
är nämnvärt större än de som redan
etablerat trafik på svenska och finska
hamnar. Sverige är för närvarande inte
berett att medverka till andra åtgärder
än sådana som syftar till att genom bättre
tillvaratagande av farledens naturliga
möjligheter öka trafiksäkerheten.

På Västkusten tillåter naturförhållandena
användning av större tankfartyg
än i Östersjön. Hur stora fartyg man
i framtiden skall kunna ta in i Västkusthamnarna
beror på vilka kostnader
man är beredd att lägga ned på iordningställande
av infartsleder så att säkerhets-
och miljövårdskraven inte eftersätts.
Vi kan förutsätta att utvecklingen
mot större tanktonnage, som är
betingad av ekonomiska skäl, kommer
att fortsätta. Redan nu finns fartyg om
ca 330 000 dödviktston i drift. Fartyg
av den storleken kan inte anlöpa europeiska
hamnar. Ett oljebolag har därför
funnit en ekonomisk och praktisk
lösning vara att uppföra en oljeterminal
på en ö vid Irlands sydkust. Dit transporteras
råolja med tonnage i storleksordningen
330 000 ton och distribueras
sedan till bolagets europeiska raffinaderier
med mindre tonnage. Att en sådan
anordning av bolaget ansetts motiverad
från ekonomiska och praktiska synpunkter
innebär inte att den också är
motiverad från säkerhets- och miljövårdssynpunkt.
Trafiken till och från
en oljeterminal måste med nödvändighet
bli intensiv. På den irländska terminalen,
som betjänar endast ett olje -

30 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

bolag, finns 16 cisterner som tillsammans
rymmer omkring 1,5 miljoner ton
råolja. Det är således en mycket stor
mängd olja som är i trafik kring en sådan
terminal och finns lagrad på den.
Jag har därför svårt att se hur man
skulle kunna hävda att en oljeterminal
inpå vår kust kommer att minska riskerna
för oljekatastrofer.

Med det anförda har jag besvarat de
frågor herr Ahlmark ställt i sin interpellation.
Jag hoppas att jag genom svaret
har övertygat kammarens ledamöter
om det ansvar som regeringen känner
för att de problem som sammanhänger
med vår oljetillförsel löses på ett från
såväl ekonomiska som miljövårdsmässiga
synpunkter tillfredsställande sätt.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! En bild skall vi alltid
bära med oss när vi talar om supertankbåtar
för olja i svenska farvatten.
Den måste vara en bakgrund för vår debatt
nu, den måste bli en bakgrund för
vårt framtida handlande.

Tänk er en jättetanker för råolja i
Östersjön. Den rymmer omkring 100 000
ton. Om den är svensk, finländsk eller
sovjetisk spelar ingen större roll. Den
är på väg från Bälten in mot någon
hamn i Östersjön. Så inträffar det som
redan varit så nära att hända i Östersjön
och som har hänt i andra hav vid
andra tillfällen. Av något skäl — dimma,
storm, maskinfel eller helt enkelt
den mänskliga faktorn — bryts denna
supertankbåt sönder. Det kan vara efter
en kollision (som för Benedichte utanför
Skånekusten för precis ett år sedan)
eller en explosion (som Seven Skies i
Sydkinesiska sjön förra året) eller efter
haveri efter grundstötning (som Torrey
Canyon för tre år sedan). Fartyget slås
sönder, och lasten kommer lös i Östersjön.
Hunratusentals ton råolja pressas
av vindar, vågor och strömmar mot
den svenska ostkusten.

Vad gör vi i det läget? Någon katastroforganisation
värd namnet finns in -

te i Östersjön. En gemensam plan mellan
Östersjöns strandstater om hur man
skall förfara vid en oljekatastrof i stor
skala finns inte heller. Våra resurser ute
i länen, i kommunerna och i tullverket
är så generande små att de har föga att
sätta emot de väldiga mängder av olja
som då närmar sig våra stränder och
öar. På några få dagar skulle då flera
tiotals mil av den svenska kusten kunna
förstöras för generationer framåt. För
fisket i området kunde det bli förödande.
För djurlivet ett massdödande på
sjöfågel. För dem som bor permanent
vid dessa stränder en förstörelse av deras
miljö och omgivning utan motstycke.
För dem som på somrarna finner
bad och glädje och sol vid denna kust
ett slut på semestrarna där eller åratal
av oljeklibbade kläder, båtar och annat.
Det skulle bli ett allvarligt bidrag
till förgiftningen av Östersjöns vatten.

Den bilden får vi aldrig glömma när
vi resonerar om tänkbara oljekatastrofer.
Den kan bli verklighet snabbare än
vi anar, och det är miljöpolitikens villkor
att varna för katastrofer innan de
inträffar. Det är ofta ett trist och tjatigt
arbete. Det finns de som hyssjar, och
det finns de som låter sig lugnas av dem
som hyssjar. Kommunikationsminister
Bengt Norling har varit en av dem och
kallat varningar mot supertankers för
»skrämselpropaganda». Det var hans
reaktion i slutet av förra månaden då
det blev känt att två finska 100 000-tonnare var på väg runt Afrika till
Östersjön. »Skrämselpropaganda» hette
det i kommunikationsdepartementets uttalande
den 28 april.

I dag har statsrådet Norling gett ett
utförligt svar på min interpellation, och
jag tackar honom för det. I det svaret
finns förvisso ingen oro för vad som
kan hända med supertankbåtar för olja
vid våra ost-, syd- och västkuster. Kommunikationsministern
tycks ungefär lika
nöjd med de väldiga fartygen som
med det som hittills har gjorts för att
öka säkerheten. Bilden av vad som kan
hända vid ett haveri har inte funnits

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

hos dem som skrev herr Norlings interpellationssvar.

Vad innehöll egentligen herr Norlings
anförande? I uppräkningen av åtgärder
för att öka säkerheten finns mycket
som är bra även om det är otillräckligt:
användningen av lots, fyrbelysningen,
Decca-kedjorna, början till samarbete
i Nordsjön och Östersjön och en
del annat. Men min interpellation handlar
om supertankbåtarna för olja i Östersjön
och på Västkusten. Herr Norlings
svar på dessa frågor är fyllt både
av glidningar i resonemangen och av en
väldig förtröstan inför framtiden.

För det första säger kommunikationsministern
att »varje oljelastat fartyg» —
oavsett storlek — innebär en risk för
oljeskador. Han säger att man inte kan
gradera riskerna »enbart» efter fartygets
tonnage.

Detta är självklart. Om en båt med
2 000 ton olja går under och sönder
tvingas vi att bekämpa 2 000 ton olja.
Det kan vara svårt och leda till allvarliga
skador. Men om en båt på 200 000
ton olja bryts sönder utanför Göteborg
och innehållet pressas mot Hallands och
Bohusläns kuster blir skadorna och svårigheterna
att bekämpa oljan oerhört
mycket större, därför att 200 000 ton är
100 gånger mer än 2 000 ton. Det faktum
att små båtar kan orsaka skador är
inget skäl att nonchalera de väldligt
mycket större skador som stora båtar
kan leda till.

Statsrådet Norling tycks blanda ihop
två saker. Det ena är »risken» i meningen
sannolikhet för att ett haveri drabbar
ett visst fartyg. Det andra är »risken»
i meningen skadornas omfattning om ett
visst fartyg råkar ut för haveri. Det är
»risker» med helt olika innebörd. Antag
att det inte är större sannolikhet för
att en 200 000-tonnare förliser utanför
Göteborg än att en 2 000-tonnare gör
det! Ändå inser de flesta att 200 000-tonnaren kan orsaka en katastrof utan
motstycke — vilket 2 000-tonnaren nog
inte kan göra — och att vi därför måste
se på supertankers på ett annat sätt än

på de små båtarna.

Bengt Norlings svar är då att vi inte
kan »uttala någon generell förkastelsedom
över fartyg som definieras med så
vaga uttryck som supertankers eller
jättetankers». När press, radio, TV, oljeskyddsexperter
och många andra har
talat om »supertankers» i Östersjön vet
både herr Norling och jag ungefär vad
som åsyftas. Det är fartygen på omkring
100 000 ton, avsedda att föra råolja till
någon hamn i Östersjön. Om båten är
lastad med 80 000 ton eller 110 000 ton
är inte avgörande. Avgörande är att om
så mycket olja kommer lös i Östersjön
blir katastrofen av väldiga dimensioner.
Och det är först de senaste åren som
man börjat gå in i, eller planerat att gå
in i, detta innanhav med så stora laster.
Därför är det fullt naturligt att vi diskuterar
dessa nya faror, även om herr
Norling tycks mena att vi skall blunda
för dem.

För det andra: regeringen talar i dag
om »en naturlig gräns» för storleken på
fartyg i Östersjön. Det är inte tillräckligt
djupt i Stora Bält för att där ta in
de allra största båtarna, och det är riktigt.
Genom utbojning och annat, som
Finland kräver, kan man kanske ta in
fullastade fartyg på litet mer än 100 000
ton. Sedan stöter man i botten och kommer
inte fram. Herr Norling ger i dag
det storstilade löftet att inte »medverka
till andra åtgärder än sådana som
syftar till att genom bättre tillvaratagande
av farledens naturliga möjligheter
öka trafiksäkerheten». Om man till rak
svenska skriver om herr Norlings kansliprosa
blir det väl så här: Sverige
kommer inte att genom sprängning och
muddring försöka fördjupa farleden i
Stora Bält för att på så sätt ta in ännu
större fartyg.

Det är ju bra, även om väl ingen fruktat
att vi skulle göra det. Men den aktuella
frågan är en annan, och jag riktar
den till kommunikationsministern:
Kommer Sverige att bidra till den extra
utbojning av Stora Bält som Finland
krävt för att få in sina nya supertankers

32 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

med full last?

Statsrådet Norling driver tesen om
»den naturliga gränsen» också vad gäller
Västkusten. Där »tillåter naturförhållandena»
att man för in mycket större
tankfartyg. Redan har oljetankers på
mer än 200 000 ton gått in till Göteborg,
och man planerar liknande eller ännu
större fartyg till Brofjorden i Lysekil.
Och herr Norling förutsätter att »utvecklingen
mot större tanktonnage, som
är betingad av ekonomiska skäl, kommer
att fortsätta».

Vad Bengt Norling här säger är alltså
att den enda gräns han kan tänka sig,
om farlederna blir utprickade m. m., är
den naturliga gränsen, d. v. s. hur långt
det är till botten. Kan man ta in en supertanker
på 300 000 ton på något ställe
i Bohuslän så är det rimligt att ta in en
supertanker på 300 000 ton där. Kan
man ta in en jätte, som är ännu större,
är det lika rimligt, om man hittar någon
ränna som är tillräckligt djup och som
man då kan boja ut. Tesen om »den
naturliga gränsen» handlar alltså bara
om att mäta upp djupet vid våra kuster.
Sedan är saken klar.

Som inlägg i en miljöpolitisk debatt
är kommuniktionsministerns svar i
dag så aningslöst att man häpnar. Han
låter som en tekniker eller företagsekonom
vid något av oljebolagen eller som
en redare som satsat på några jättebåtar.
Inte ett ögonblick föresvävar det
kommunikationsministern att det kan
finnas andra »naturliga gränser» än
djupgåendet, nämligen att bevara naturen.
Ty vad skulle hända i Bohuslän om
en 200 000-tonnare på väg in i den
trånga Brofjorden rände på grund, bröts
sönder och lasten kom lös? Denna fråga
ställer inte herr Norling, ty den
handlar inte om »den naturliga gränsen».

För det tredje avvisar statsrådet Norling
i dag förslaget om en omlastningsterminal
för olja. I debatten har man
fört fram den möjligheten som en utväg
ur ett dilemma. Vi vet att de stora fartygen
är transportekonomiskt lönsamma

på de långa routerna från Persiska viken
runt Afrika upp till Europa. Väldiga
summor läggs i dag ner på allt större
supertankfartyg. Men samtidigt inser
de flesta människor, att när supertankbåtar
går in i ömtåliga innanhav och i
trånga farleder där grynnorna ligger nära,
där avstånden är oerhört små, där
möjligheterna att väja är nästan obefintliga,
där en liten felmanöver kan bli katastrof
— där är riskerna störst. Där
skall vi söka undvika supertankbåtarna.

Man kan kanske kombinera de stora
fartygens fraktvinster för den långa
sträckan upp till Europa med de mindre
fartygens mindre farlighet den sista
biten in till raffinaderierna vid kusterna.
Nautisk Tidskrift har diskuterat
möjligheten av en omlastningsterminal
för olja någonstans vid Nordsjön. Herr
Norling tror att trafiken vid en sådan
blir alltför intensiv, och naturligtvis kan
man överväga ett par eller flera sådana
omlastningsterminaler. Utredningen
»Nordtrans», gjord förra året inom Nordiska
rådet, såg visserligen pessimistiskt
på möjligheten att i dag lokalisera en
storoljehamn till t. ex. någon plats i södra
Norge. Men utredningen säger vidare:
»Frågan kan emellertid aktualiseras
om det skulle visa sig att de miljömässiga
riskerna med de stora fartygen är av
den graden att dessa fartyg inte tillåts
i farvatten utanför befolkningstäta områden
med ur rekreationssynpunkt attraktiva
kustlinjer.»

Men herr Norling vill tydligen inte
aktualisera den tanken nu när Nordtransutredningen
överarbetas i Nordiska
rådet. Han har bestämt sig: supertankbåtar
skall föras in i det som
Nordtrans kallar »farvatten utanför befolkningstäta
områden med ur rekreationssynpunkt
attraktiva kustlinjer».
Någon omlastningshamn vill den svenska
regeringen inte veta av.

Herr talman! Under den här månaden
har ett oljefartyg på mer än 100 000
ton och lastat med omkring 85 000 ton
råolja för första gången gått in i Öster -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

sjön. Det är den finländska tankern
Tiiskeri. Den kommer nu att följas av
den lika stora båten Enskeri från samma
rederi. För en månad sedan fäste
jag den svenska allmänhetens uppmärksamhet
på de fartyg som närmade
sig. I flera veckor har debatten varit
intensiv.

Om en sådan tanker går under i Östersjön
har vi alltså ingen mellanstatlig
katastroforganisation som kan gripa
in. Yisbykonferensen förra året ledde
inte långt. Jag hoppas att den nya konferens,
som herr Norling talar om, ger
praktiska resultat. Men skulle »Tiiskeri»
eller »Enskeri» eller något annat fartyg
med lika mycket olja brytas sönder
utanför vår kust eller utanför Finlands
kust, så kan varken vi eller Finland
klara konsekvenserna.

I mer än två år har jag i riksdagen
varnat för det läge som nu har uppstått.

1 mars 1968 begärde jag i första kammaren
av dåvarande kommunikationsministern
Lundkvist att han skulle ta
initiativ för att förhandla både med
svenska rederier och med Finland om
ett uppskov med att sätta in supertankbåtar
för olja i Östersjön till dess att
vi byggt upp en effektiv katastroforganisation.
Ingenting gjordes.

I februari 1969 krävde jag samma
sak, denna gång i andra kammaren, av
Svante Lundkvist. Ingen åtgärd.

I maj förra året tog jag åter upp
frågan i en debatt här i kammaren med
anledning av en motion i ämnet och
kunde visa att man ingenting gjort
från svensk sida på just denna punkt.

I juni förra året efter olyckan med
»Benedichte» föreslog jag i ett brev till
kommunikationsministern kontakter på
regeringsplanet mellan våra båda länder
för att i god tid förhandla fram ett
uppskov. Det brevet har jag återgett i
årets interpellation.

Sådana kontakter borde ha tagits i
god tid så att rederi och regering kunnat
resonera och planera utan jäkt och
utan de inslag av prestige som lätt kan

2 — Andra kammarens protokoll 1970. N

prägla debatten när båtarna redan är
på väg. Men såvitt jag vet har man
ingenting gjort från svensk sida för att
få ett uppskov med insättande av de här
jättefartygen till dess att vi har en gemensam
katastroforganisation i Östersjön.
I stället tycks de svenska myndigheterna
nästan ha uppmuntrat Finland
att sätta in supertankbåtar. På
annat sätt kan man inte tolka de uttalanden
som gång på gång har gjorts
av chefen för det svenska sjöfartsverket
när han har påstått att riskerna
blir mindre med större båtar. Och genom
att den svenska regeringen också
gång på gång har avvisat mina krav
på att den skall ta initiativ till bilaterala
överläggningar med en annan medlem
av Nordiska rådet i den här saken
är den svenska regeringen medansvarig
för den utveckling som vi har sett
de senaste veckorna.

Ingen får tro att faror av detta slag
kan diskuteras från rent nationella utgångspunkter.
Vi har lärt oss, särskilt
vi i en ung generation, att förgiftad
luft och nedsmutsat vatten inte känner
några nationsgränser. För oss i Sverige
är det ofta lika viktigt vilka luftreningsåtgärder
man vidtar i Ruhrområdet
i Västtyskland och vilka lagar om
avloppen ut i Östersjön som finns i
andra länder kring detta hav. Ett
svenskt oljefartyg kan — om vind och
vågor har en viss riktning — förstöra
stora delar av Finlands skärgård, och
ett finländskt fartyg skulle kunna förstöra
stora delar av Sveriges skärgård.
Därför blir miljöfrågorna alltmer problem
som måste handläggas i överläggningar
mellan flera länder.

Ockå i Finland finns en växande
opinion mot de oljefaror som dess eget
statsrederi Neste Oy nu ökar. En nyvald
riksdagsman från svenska folkpartiet,
Pär Stenbäck, i vars valkrets Sköldviks
oljehamn ligger, instämde i ett tal för en
månad sedan i mina varningar och fortsatte:
»Varje lekman inser att ett jättetankfartygs
haveri i Östersjön vore en
28

34 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers

katastrof av ohyggliga mått. Därför borde
det sunda bondförståndet säga ifrån:
risken är för stor att tas. Neste och båtvarven
har till dess säkert bemödat sig
om att tillfredsställa alla tänkbara trygghetskrav,
men trots alla tekniska moderniteter
kvarstår det obehagliga faktum
att bl. a. den mänskliga faktorn förorsakar
en olycka. Sjömännen har självfallet
sin yrkesstolthet men den nyttar föga
om tankfartyg helt enkelt exploderar,
vilket ju inträffat på andra hav. Man
frågar sig hur länge Neste fritt skall
kunna sätta vår livsmiljö på spel.»

Så långt Pär Stenbäck, som redan ett
par gånger aktualiserat saken i den
finländska riksdagen. Min fråga till
kommunikationsminister Norling blir
därför: Av vilket skäl har den svenska
regeringen under dessa år vägrat att
ta kontakt med den finländska regeringen
i avsikt att komma överens om
ett uppskov från båda länderna med
insättande av supertankbåtar för olja i
östersjötrafik? Varför har ni inte tagit
denna kontakt?

Då kanske Bengt Norling åter svarar:
Det här är »skrämselpropaganda». Riskerna
är inte alls så stora som kritikerna
säger.

Så har det alltid varit när miljöfaror
närmat sig och börjat debatteras. Alltid
ställer sig någon belåten makthavare
upp, som med myndiga tonfall
slår fast att de som varnar har fel. När
man började varna för biocider i naturen,
för den »tysta våren» som närmade
sig i takt med fågeldöden, fanns det
många som talade om skrämselpropaganda.
När man började finna fakta
om vattendragens föroreningar var det
att skrämma människorna. När man
sade att Mälaren kan förstöras var det
skrämselpropaganda — innan det delvis
skedde — och när man nu säger
detsamma om Östersjön finns det de
som tror att det är våldsamma överdrifter.
När luftens försämring över
borstäderna började orsaka rubriker
i tidningarna fanns det snabbt profes -

för olja

sionella lugnare på plats som sade att
det inte var så farligt. När bullermattorna
från ett framtida civilt överljudsflyg
fördes in i debatten ställde sig
många upp och sade att vi inte kan
hindra teknikens utveckling. När vi nu
får rapporter som talar om en begynnande
förstörelse av de stora oceanerna
finns det alltid intressen som viftar
undan varningarna som sensationsskriverier.
När en stark svensk opinion,
som kanske företräder en majoritet av
medborgarna i det här landet, uttrycker
oro för oljeskador och supertankers
rusar landets kommunikationsminister
fram med betyget: skrämselpropaganda.

Detta har alltid varit —- och kommer
nog ofta att förbli — miljödebatternas
litet trista arbetsvillkor. Argument och
fakta är inte alltid tillräckliga. Först
när katastrofen är ett faktum tvingas
myndigheterna att ändra mening. Mina
krav beträffande supertankbåtar i
svenska farvatten har jag tjatat om i
riksdagen, och jag kommer att fortsätta
att upprepa dem. Öka inte storleken på
tankbåtarna i Östersjön förrän vi har
en effektiv mellanstatlig katastroforganisation!
Ta inte in supertankers på
Västkusten förrän motsvarande organisation
finns i det området! Utred
snabbt möjligheterna att undgå de här
farorna genom omlastningshamnar och
kanske pipelines längre fram! Bygg ut
oljeskyddet och säkerhetstjänsten så
snabbt som möjligt — men bygg inte
politiken på övertro på dess möjligheter!
Bryt den nuvarande laisser-fairepolitiken,
låt-gå-politiken, på det område
som gäller oljetransporter över haven
och in till kusterna! För frågan gäller
stränder, öar och vatten som är
omistliga och måste skyddas om vi vill
arbeta för ett mänskligare samhälle.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

Herr talman! Jag har ett behov av
att redan från början till herr Ahlmark
säga, att jag tror att denna diskussion
skulle tjäna allra mest på att vi ålade
oss en viss disciplin i fråga om vad vi
skall diskutera och vad interpellationen
gäller. Herr Ahlmarks patetiska sätt att
föra denna debatt påminner ju om
Sankt Görans kamp mot draken, i detta
fall oljedraken. Men, herr Ahlmark, det
behövs inga patetiska tongångar här.
Denna fråga är nog allvarlig ändå
utan att vi tar till några sådana tongångar
och tonlägen. Frågan förs under
inga förhållanden, såvitt jag förstår,
framåt om vi skall diskutera med
den metoden.

Innan jag går in på en sakdiskussion,
i den mån en sådan är möjlig att göra
med herr Ahlmark, vill jag konstatera
med anledning av att herr Ahlmark
gjorde gällande att jag för någon månad
sedan varit ute och talat om skrämselpropaganda
i samband med herr
Ahlmarks föredrag, också det hållet för
någon månad sedan, någonstans djupt
inne i de småländska skogarna, att det
inte ens i det fallet förhåller sig så som
herr Ahlmark tror. Herr Ahlmark tycks
inte läsa sin egen press utan litar tydligen
på att där står sanningen och
hela sanningen i denna fråga. Tyvärr
är det inte så. Jag har tagit med mig
ett enda urklipp ur en folkpartistisk
tidning som ju bör stå herr Ahlmark
något så när nära, ett urklipp som ger
en mer nyanserad bild av problemet än
andra inlägg i den debatt som förts sedan
herr Ahlmark gjorde sitt s. k. utspel.
Vestmanlands Läns Tidning, som
måste vara herr Ahlmark bekant, konstaterar
den 19 maj att »de berörda
myndigheterna tycks ha det rätta praktiska
greppet på frågan om jättetankers
i Östersjön. Ämnet har blivit inflammerat
genom de onyanserade ropen på
förbud. Större fartyg är i regel tekniskt
bättre rustade, vilket i sig själv ger vissa
garantier mot olyckor.»

Vem är det, herr Ahlmark, som Vest -

manlands Läns Tidning anser har det
»rätta praktiska greppet», och vem är
det som Vestmanlands Läns Tidning
anser ha gjort ämnet »inflammerat genom
de onyanserade ropen på förbud»?
Jag skall inte trötta genom att läsa upp
rader av andra tidningscitat; det får
räcka med detta som alltså stått att läsa
i Vestmanlands Läns Tidning.

Herr Ahlmark måste ha läst mitt svar
på interpellationen väldigt snabbt. Det
kan inte bero på att han fått det för
sent —• han har haft det i flera dagar,
men tyvärr måste han ändå ha läst det
mycket snabbt. Han börjar nämligen
sitt inlägg med att konstatera att det
inte finns några planer utarbetade, att
det inte finns någon samverkan utefter
våra kuster och att det över huvud taget
inte finns några planer beträffande
det som bör göras. Ändå har jag i svaret

— som jag dessutom läst upp, så att
herr Ahlmark fått ta del av det än en
gång —- räknat upp alla de åtgärder
som vidtagits och som håller på att initieras.
Även på den punkten gjorde sig
alltså herr Ahlmark skyldig till ett fel

— ett i en lång rad.

Sedan nu sakfrågan. Herr Ahlmark
tar upp frågan om små tankfartyg kontra
stora, och han berör frågan om den
ekonomiska effekten och mycket annat.

Oljans betydelse för produktionen
och hushållen i ett modernt samhälle
som det svenska gör det ofrånkomligt
att vårt årsbehov av olja är mycket
stort. Drygt 25 miljoner kubikmeter förbrukar
vi årligen i detta land. Kostnaden
för oljeimporten utgör en mycket
stor utgiftspost i den svenska ekonomin.
En viktig faktor i detta sammanhang är
naturligtvis transportkostnadernas roll i
prisbildningen. Huvuddelen av den importerade
oljan måste på grund av Sveriges
geografiska läge i förhållande till
de stora oljefyndigheterna transporteras
hit sjövägen. Det har visat sig ekonomiskt
fördelaktigt att använda stora
tankfartyg för råoljetransporterna, och
som herr Ahlmark påpekar i interpellä -

.36 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

tionen har detta lett till att transporterna
förbilligats. I sin tur påverkar detta
i positiv riktning samhällets och den
enskilde konsumentens kostnader för
oljan och dess slutprodukter, något som
den som känner ansvar för landets ekonomi
inte får bortse från.

Det är emellertid självklart att de
ekonomiska övervägandena inte får tillmätas
avgörande betydelse, om det finns
grundad anledning att tro att utvecklingen
mot större tanktonnage innebär
påtagliga risker för oljeskador. Frågan
är då, herr Ahlmark, om det finns fog
för den inställning som herr Ahlmark
företräder och som enkelt uttryckt innebär:
ju större fartyg, desto större
risker. På den frågan är jag beredd att
svara ett obetingat nej, vilket självfallet
inte betyder att jag påstår motsatsen,
d. v. s att riskerna skulle minska i samband
med att fartyget blir större.

Men det är mycket betänkligt, herr
Ahlmark, om man stirrar sig blind på
tonnagefrågan och bortser från de
andra element som måste ingå i riskbedömningen.
Vill man som herr Ahlmark
förbjuda tankfartyg av viss storlek
att anlöpa svensk hamn, då måste
man först bestämma tongränsen. Sätter
man den — som herr Ahlmark försiktigtvis
antydde när han nyss stod här —•
vid t. ex. 100 000 ton, då är man alltså
beredd att påstå att ett fartyg på 95 000
ton innebär en väsentligt mindre risk.
Ett sådant resonemang är naturligtvis
helt ohållbart.

Skräcken för det stora tanktonnaget
bottnar förmodligen hos herr Ahlmark,
och flera med honom kanske, i en föreställning
om att hela oljelasten strömmar
ut när en olycka händer. Under mycket
olyckliga omständigheter kan det tänkas
att en sådan totalkatastrof kan bli
följden av en kollision eller en grundstötning.

Men de moderna fartygen — och det
gäller framför allt de allra största —
är normalt utrustade med flera separata
oljetankar. Att alla dessa skulle springa

läck vid en olycka bedöms som mycket
osannolikt. Det är alltså inte så enkelt
som att en 20 000-tonnare vid en olycka
släpper ut 20 000 ton olja, en 40 000-tonnare 40 000 och en 80 000-tonnare
80 000 o. s. v.

Vid bedömningen av riskerna vid
oljetransporter måste vi också komma
ihåg att de större fartygen allmänt sett
är bättre utrustade att stå emot kollisioner
och grundstötningar och att de har
modernare navigeringshjälpmedel än
de mindre. De mindre går också normalt
i betydligt besvärligare farleder
än de större fartygen.

Riskerna för kollisioner och grundstötningar
är självfallet större i sådana
leder, och följderna av ett förhållandevis
ringa oljeutsläpp där kan bli mycket
allvarligare än ett avsevärt större utsläpp
i friare vatten. Vill man att oljetransporterna
i våra farvatten skall ske
endast med mindre tonnage, får man
alltså vara beredd på att trafiktätheten
i de trånga lederna ökar och därmed
risken för kollisioner och allvarliga
oljeskador.

Det finns således ingen anledning att
av säkerhetsskäl avstå från de ekonomiska
fördelar för samhället och den
enskilde som anlitandet av större tanktonnage
innebär. Jag vill återigen understryka
att det väsentliga vid alla oljetransporter,
oberoende av fartygets
storlek, är att de kringgärdas av betryggande
säkerhetsanordningar.

Herr Ahlmark kom också i sitt första
inlägg in på de danska vattnen och
ställde någon fråga till mig i detta
sammanhang.

Låt mig beträffande Stora Bältpassagen
konstatera att östersjöinloppens naturliga
djup är cirka 17 meter på de
grundaste ställena.

I sin nuvarande sträckning tillåter
infartsleden via Stora Bält inte passage
av fartyg med större djupgående än
omkring 13 meter, om godtagbara säkerhetsmarginaler
skall upprätthållas,
såsom jag sade i mitt svar. Jag sade

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

också —- och jag kan upprepa det — att
detta djupgående motsvarar en lastförmåga
av omkring 85 000 ton.

Möjligheterna att med betryggande
säkerhet ta in fartyg med cirka 15 meters
djupgående har diskuterats. Vid
Nordiska rådets session i år upplyste
den danske transportministern Guldberg
att upprättandet av en led för
större fartyg förutsätter en mycket noggrann
sjömätning, en omfattande utprickning,
borttagande av flera vrak
och mycket stora minröjningsarbeten.
Guldberg upplyste också Nordiska rådet
om att man på dansk sida inte är inställd
på att anvisa medel för det ändamålet.

Jag vill betona att även om Stora
Bältleden skulle inrättas för passage av
fartyg med ett djupgående på 15 meter,
kan ändå inte fartyg med större lastförmåga
än cirka 100 000 ton passera.

Så länge man på dansk sida således
inte är beredd att möjliggöra passage
av större fartyg än sådana som nu med
godtagbar säkerhetsmarginal kan gå
genom Stora Bältleden finns det ingen
anledning att på svensk sida ta ställning
till frågan. En helt annan sak är att vi
givetvis är beredda att medverka till
åtgärder som endast syftar till att öka
trafiksäkerheten i leden för de fartyg
som nu kan passera där.

Jag ber så att få citera ett uttalande
som herr Ahlmark gjorde här innan
han satte sig i sin bänk. Han sade: Jag
är alldeles övertygad om att om herr
Norling av någon anledning skulle få
veta att man hittat en led — han talade
om att hitta en led — i dessa farvatten,
där man kan ta in 300 000-tonnare, är
säkerligen herr Norling beredd att säga
ja till det. Jag undrar om herr Ahlmark
själv kan bilda sig en uppfattning om
hur mycket av okunnighet som ligger i
detta uttalande, att man 1970 helt plötsligt
skulle hitta en led i Östersjön för
300 000-tonnare.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är en fördel om
landets kommunikationsminister försöker
skilja på Öst- och Västkusten när
han debatterar. När jag talade om
200 000-tonnare i Brofjorden utgick jag
från att herr Norling visste att Brofjorden
låg vid Lysekil. Och att Lysekil
ligger vid Västkusten trodde jag också
att regeringen kände till. Men det är väl
lika bra att jag upplyser om det: Lysekil
ligger vid Västkusten.

När jag nämnde om en möjlig 300 000-tonnare som man kunde pricka ut en
ränna och en farled för, tänkte jag alltså
på någon sådan plats vid Västkusten,
kanske t. ex. Brofjorden, som också har
varit på tal såsom möjlig farled i framtiden
för 300 000-tonnare. — Vi vet naturligtvis
båda att dessa stora tankers
inte kan gå in i Östersjön. Men nu gällde
det alltså Västkusten.

Det är klart att herr Norling är irriterad
över att jag för debatten på det
viset som jag för den — hans företrädare
var lika irriterad, och ungefär lika
passiv. Jag förstår mycket väl att han
försöker värja sig mot alla de fakta, argument
och värderingar, som jag för
fram. Han säger att detta är som S:t Görans
kamp mot draken — det är möjligt
att detta är ett skojigt litet skämt
som man har hittat på i kommunikationsdepartementet.
Men ändå är ju den
där tekniken — »tänk så patetisk den
här debattören är!» — just det sätt på
vilket de som är ointresserade av miljöfrågor
ständigt har uppträtt. Tänk så
patetisk Rachel Carson var när hon varnade
för den tysta våren! Tänk så patetiska
de är som talar om de stora oceanernas
begynnande förstörelse! Tänk så
patetisk den ungdom är som t. ex. ordnade
miljödagen i Förenta staterna —
oerhört patetisk! Tänk så patetisk t. ex.
Dagens Nyheters ledarsida är när man
ofta skriver om miljöfrågor där! Det är
inte klokt vilken patetik! Och så patetisk
Expressen verkar när man där på
ledarplats skriver om supertankbåtar

38 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers

för olja! Det är ju rent ruskigt att vi här
i landet har människor som är så patetiska
när de diskuterar miljöfrågor. Det
är skönt att vi har en kommunikationsminister
som inte kan uppmobilisera
några känslor i saken.

Sedan citerade statsrådet ur en artikel
i Vestmanlands Läns Tidning. Här
hade statsrådet tydligen hittat en tidning
som inte ligger i ett spridningsområde
som gränsar till en kust. I tidningen
hade man funnit några rader —
jag har inte kontrollerat dem, men jag
utgår från att hans citat var korrekt —
som i någon mån ansluter sig till herr
Norlings uppfattning. Herr Norling
trodde sig ha funnit världens bästa argument.
Jag tycker, med all respekt för
Vestmanlands Läns Tidning, att det vore
litet naturligare att gå till tidningar
vilkas läsare bor vid och har kännedom
om de kuster som berörs av supertankers
och deras problem.

Får jag då göra en liten exposé över
tidningsuttalanden. Jag skall meddela
vilken kust de har anknytning till så
herr Norling förstår det.

Blekinge Läns Tidning: »Vi vet dock
att våra kuster över en natt eller ett
dygn kan vara förstörda för den generation
som i dag bygger och bor längs
dem.» Det är södra kusten i stort sett.

Östergötlands Dagblad — det är östkusten:
»Det är en oansvarig chanstagning
att föra in så stora fartyg som det
här rör sig om i Östersjön.»

Göteborgs-Tidningen — det är Västkusten:
»Den glada filosofi som går ut
på att naivt nedvärdera all kritik förslår
inte långt. Det kan gå bra att ta in
supertankers både här och där 5 gånger
eller 50 gånger, men den femtioförsta
resan kanske det inte går lika bra, och
ansvaret för vad som då inträffar drabbar
tungt de nordiska regeringarna.»
i Arbetarbladet —• Östkusten norr om
Stockholm: »Man kan tänka sig att resonera
om en frivillig begränsning för
superfartyg med tanke på de katastrofala
följder ett haveri med en sådan

för olja

utan tvekan skulle få.»

Handelstidningen: »Jättetankers måste
accepteras men inte i trånga vatten.»

Gotlänningen: »1 praktiken skulle

Gotland snabbt gå mot undergång om
en sådan olycka skulle inträffa.» Gotland
är en ö i Östersjön.

Sedan har vi Aftonbladet, som har
spridning långt ut i landet. Och Aftonbladet,
som står herr Norling betydligt
närmare än mig, säger: »Stoppa jättetankbåtarna.
» Jag tycker att det är ett
otäckt patetiskt uttryck, men det står
så. »Stoppa jättetankbåtarna. -—- — —
Regeringarna i Östersjöstaterna bör —

--genom en gemensam aktion snabbt

övertyga det finländska rederiet om att
båtarna bör skickas till en annan hamn
för omlastning till mindre tankbåtar,
lämpade för Östersjön.»

Dagens Nyheter: »Som var och en
lätt inser löper extremt stora och djupgående
båtar större risker att gå på
grund än mindre och mer grundgående
båtar.»

Till slut Expressen, en tidning med
spridning till i stort sett alla kuster,
skrev häromdagen: »Hotet mot Östersjöns
vatten, kuster, växtvärld och djurvärld
seglar med oljetankjättarna. Dessa
ger oljebolag och rederier god vinst,
men de är ett nederlag för alla dem
som försvarar den miljö som är så svår
att värdesätta i pengar.»

Jag är ledsen att jag tar kammarens
tid i anspråk för detta. Men eftersom
herr Norling gjorde en utflykt till pressen
var jag tvungen att korrigera den
bild som han gav.

Herr Norling säger sen att det görs
en förfärlig massa saker för att klara
ut problemet med oljekatastrofer, och
att jag inte läst interpellationssvaret
särskilt noggrant. Vad jag sade i mitt
anförande var att om hundratusen ton
råolja kommer ut i Östersjön, så saknar
vi resurser för att bekämpa den mängden.
Då kommer kanske på några dagar
tiotals mil av den svenska kusten
att förstöras för generationer framåt.

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

Så är det inte alls, för här gör man
väldigt mycket, antyder herr Norling.
Jag har aldrig tidigare hört någon påstå
att den svenska oljeberedskapen i
dag skulle kunna klara ett haveri med
en supertanker. Vi har ju sett vilka
stora problem man haft bara med hundra
eller tvåhundra ton, alltså en tusendel
av den volym som skulle kunna
komma lös, om en jättetanker bryts
sönder.

Här har jag faktiskt stöd av en av
herr Norlings kolleger, nämligen statsrådet
Ingemund Bengtsson. Han är jordbruksminister
och miljöminister, men
herr Norling kan ju ändå lyssna på honom.
Han har sagt: Vi har ännu inte ett
oljeskydd som förslår för all den olja
som skulle rinna ut vid ett totalhaveri.
Däremot hänvisar han till räddningstjänstutredningen,
som först i höst kommer
med ett förslag till statlig oljeskyddsberedskap.
Herr Bengtsson säger
alltså klart och tydligt att vi inte skulle
kunna klara en sådan oljekatastrof men
att en utredning framlägger förslag i
höst. I och för sig är detta yttrande av
statsrådet Bengtsson ett understatement,
men han är inne på rätt spår: vi kan
inte klara en sådan situation. Därför
drar också herr Bengtsson något annorlunda
slutatser än herr Norling på denna
punkt.

Jag kan citera en gränschef vid generaltullstyrelsen,
som är den ansvariga
myndigheten. Han skrev i en tidning,
att »även en betydligt mindre kvantitet
olja än 100 000 ton utgör — om den
kommer lös — ett allvarligt eller dödligt
hot mot Östersjön».

Vidare såg jag i Aftonbladet en intressant
kommentar. (Jag måste ju bygga
litet grand på auktoriteter, eftersom
herr Norling säger att jag är så
patetisk; jag måste försöka visa, att
nästan hela den svenska oljeskyddsexpertisen
och en stor del av den svenska
allmänheten också är »patetisk».) Kommentaren
görs av den som är chef för
den frivilliga beredskapsstyrka som

skall klara ett oljeutsläpp i Göteborg.
Han talade om båten Bulford, som gick
in i Göteborg förra veckan och som
var på 210 000 ton — mer än 300 meter
lång, nästan 50 meter bred med
18,9 meters djup — att de fick ta in
den »med skohorn». Han tilläde: »Vi
har inte en chans att klara skärgården,
om så bara en av Bulfords tankar
sprang läck.» Men han har naturligtvis
inte läst i interpellationssvaret, så att
han vet inte det.

Vidare kan vi lyssna på en annan erfaren
röst. Vi har Gunnar Böös. Han
är ordförande i Nordiska oljeskyddsunionen.
Han säger följande: »Det är
ohyggliga risker som man knappast kan
göra sig en föreställning om, ifall
100 000 ton olja skulle skeppas in genom
Östersjön. Det måste vara en angelägen
uppgift att hindra dessa supertankers
från att trafikera Östersjön.»
Gunnar Böös är kanske litet för patetisk
för herr Norlings smak, men han
har ändå jobbat i årtionden för oljeskyddet
i landet.

Vart man än vänder sig kommer alltså
varningarna — utom från redarna,
oljebolagen, sjöfartsstyrelsen och kommunikationsministern.

Till slut gör herr Norling sitt stora
balansnummer. Han skall tala om huruvida
risken är större eller mindre eller
lika stor för stora båtar som för små
båtar. Han säger att det inte är större
risker med de större fartygen. Vidare
säger han mycket snabbt, för att inte
komma in i en tråkig debattsits, att det
inte heller är mindre risk med stora
fartyg. Sjöfartsverkets chef har visserligen
gång på gång sagt, att det skulle
vara mindre risk med stora fartyg. Här
föreligger alltså en meningsmotsättning
mellan kommunikationsministern och
den ansvariga myndigheten. Det skulle
alltså vara exakt samma risk. Men efter
tre fyra minuter har herr Norling
glömt detta och så säger han, att större
fartyg är i alla fall bättre utrustade,
de går i bättre farleder, de har flera

40 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

vattentäta — eller man kanske skall
säga oljetäta — skott; allt rinner inte
ut, om båten skulle gå under, o. s. v.
Han målar faktiskt upp ett läge, då man
nästan kan säga, att det är bättre att
ha stora båtar än små båtar.

Jag säger inte att herr Norling verkligen
tycker så, men jag har bemött den
tankens avgörande svaghet att det skulle
vara bättre med få stora båtar än
med flera små. Riskerna då det gäller
skadornas omfattning skiljer sig nämligen
vid stora och vid små båtar. Skulle
100 000 ton råolja komma ut i Östersjön
eller 200 000 ton vid den svenska
Västkusten vore det eu katastrof
utan motstycke, och det kan icke jämföras
med en förlisning av ett betydligt
mindre fartyg. Men är de inte mycket
säkra, de bär stora båtarna? Det är ju
så många moderna, tekniska saker på
dem, det finns en propeller i fören på
några av dem o. s. v.? Jag har fått tillgång
till ledaren i nästa nummer av
Nautisk Tidskrift, ett organ för de
främsta experterna på dessa frågor.
Rubriken är: »Ett stort tankfartyg större
fara än flera mindre.» I artikeln slås
fast, att fartygsbefälet »helt underkänner
den synpunkt som bland annat
framförts av Sjöfartsverket, att det skulle
vara mindre risker med en tekniskt
välutrustad supertanker än med flera

mindre fartyg.----- När man går

upp i fartygsstorlekarna kommer man
att stöta på problemet att varken nuvarande
hamnar eller farlederna dit är
byggda för de största fartygen.» Och
Nautisk Tidskrift säger också följande
i sitt kommande nummer: »Det har för
övrigt alltid varit större risk att använda
ett större fartyg i stället för flera
mindre i kustfarvatten. Det hänger inte
minst samman med att sjömätningarna
alltid anpassats till gängse fartygsstorlekar.
----Det största tonnaget ut sätts

alltjämt för större risker, och marginalerna
i farlederna är mindre. Kraven
på exakt navigering är större.»

Det här är ingen som helst nyhet för

kommunikationsministern, trots att tidningsnumret
naturligtvis är det, ty för
två år sedan gjorde Nordiska fartygsbefälskongressen
ett uttalande, där den
just kritiserade planerna på supertankerbåtar
för olja i Östersjön. Kongressen
företräder alltså det nordiska fartygsbefäl
som kör de här båtarna och
inte alltid är så patetiskt men väl realistiskt.
Kongressen försökte då »fästa
sjöfartsmyndigheternas uppmärksamhet
på de faror för människoliv, kustfarvattnens
tillgångar och natur som härigenom
uppstår på grund av osäkra farleder
genom Stora Bält, Öresund och Östersjön».
Det var många som lyssnade
på de synpunkterna — utom kanske
herr Norling.

Får jag sedan bara ta ett konkret
exempel, som visar vilka praktiska problem
en befälhavare står inför när han
kommer seglande med en mycket stor
eller ganska stor båt i de trånga farlederna
i våra kustfarvatten. I Aftonbladet
för den 10 maj i år återgavs ett
uttalande av en lots: »Säg mig hur jag
ska göra», sade han, »om jag står ombord
på en 50 000-tons tanker» — alltså
bara halva storleken jämfört med det
fartyg som nu har kommit in i Östersjön
— »och möter en nöjesbåt med
fem personer ombord som vägrar att
flytta på sig. Ska jag sätta tankern på
grund och låta all oljan rinna ut i skärgården
med alla fasansfulla konsekvenser
detta skulle medföra. Eller ska jag
ramma nöjesbåten och ta livet av fem

personer---Vad jag än gör blir det

fel. Och vad jag än gör blir resultatet
katastrofalt.»

Vi såg hur det var med tankern Tiiskcri.
Man lyckades till slut få två
meter vatten mellan kölen och botten.
Då fick man in fartyget. Vi kan ju
tänka oss vad som kunde hända vid
en rejäl sjöhävning, eller om man stöter
på någon av de minor som antagligen
ligger kvar sedan andra världskriget,
eller om man bara kommer litet
ur kursen, eller om något annat fartyg

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

kommer ur kursen, eller om tjockan
lägger sig tät och gör det svårt att
manövrera exakt, eller om något viktigt
instrument visar fel, eller om helt enkelt
den mänskliga faktorn klickar som
i fallet »Torrey Canyon». Men trots allt
detta har sjöfartsstyrelsens chef mage
att säga att det är mycket bättre med
stora båtar — och kommunikationsministern
förnekar att det är farligare
med stora fartyg.

För de »experter» som anser att det
blir säkrare med stora än med små fartyg
— herr Norling har inte sagt det,
men det finns andra som gjort det —-skulle ju logiken bjuda att de sade att
det är oansvarigt av rederierna, länderna
och myndigheterna att inte stimulera
insättandet av supertankfartyg. Då
skall vi vända på den här debatten och
hälsa »Tiiskeri», »Enskeri» och de andra
stora fartygen med glädje och förtröstan,
ty med dem skulle riskerna äntligen
minska!

Nej, herr talman, ju större fartygen
blir, desto större blir riskerna vid en
ökning av tonnaget under i övrigt likartade
förhållanden. Jordbruksministern,
som handhar miljöfrågorna i regeringen,
har enligt flera tidningar uttalat
att tankfartyg är farligare ju större de
är. På denna punkt tycks det alltså
finnas två meningar i regeringen. Herr
Norling, som sköter kommunikationerna,
tror att stora fartyg inte leder
till större risker. Men herr Bengtsson,
som handhar miljövårdsfrågorna, anser
att stora fartyg medför större risker.
Detta belyser ytterligare den förvirring
som finns inom den svenska regeringen
i den bär frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill börja med att
tacka herr Ahlmark för upplysningen
att Gotland är en ö.

När det gäller det tidningscitat som
jag anförde viil jag nämna, att Vestmanlands
Läns Tidning trycks i Västerås

och att dess utgivningsområde således
nära ansluter till Mälaren. På denna
punkt har herr Ahlmark alltså möjlighet
att förbättra sina kunskaper i geografi.

Innan vi avslutar denna debatt vill
jag vidare åtminstone få ett besked från
herr Ahlmark i frågan hur herr Ahlmark
definierar begreppen supertanker
eller jättetanker. Hans besked skall inte
kretsa kring olika tontal utan skall exakt
ange för oss var gränsen enligt herr
Ahlmarks mening skall sättas för begreppet
supertanker. Just nu passerar
85 000-tonnare in i Östersjön. Skall
gränsen sättas vid denna storlek eller
skall den ligga högre eller lägre? När
herr Ahlmark på slutet redovisade ett
exempel på vilka besvärligheter som
möter kaptener på båtar, som kan råka
i kollisionskurs med mindre fartyg av
olika typer, fick jag det intrycket att
gränsen enligt herr Ahlmarks uppfattning
måste ligga vid omkring 10 000 ton.
Det kan inte vara möjligt att man inte
skulle kunna möta exakt samma svårigheter
som dem herr Ahlmark talade om
även på fartyg som inte har större tonnage
än 10 000 ton. Men vi kanske får ett
besked av herr Ahlmark om vad han
menar med supertankers.

Sedan lämnade herr Ahlmark en feluppgift,
och vi skall väl ändå så långt
det är möjligt hålla oss till fakta. Herr
Ahlmark sade att den finska oljetankern
Tiiskeri hade haft två meter kvar
till botten. Det kanske var en felsägning,
och i så fall ursäktar jag den. Det är
nämligen så, att farleden är 17 meter
djup. Fartyget är 13 meter djupt, och 13
från 17 blir inte 2.

När det sedan är fråga om vår beredskap,
som herr Ahlmark också tog upp,
vill jag bara med några ord belysa att
vår oljeberedskap, trots vad herr Ahlmark
här säger, inte är riktigt så dålig
och att vi inte behöver vara rädda för
att visa upp den även i andra sammanhang
och även tala om den här.

Oljeskyddsberedskapen är uppbyggd
så att man först har vissa basresurser

2* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

42 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

med mycket hög insatsberedskap. Huvudansvaret
ligger på kustbevakningen,
som med båtar, sambandsmedel och ledningsorgan
kontinuerligt övervakar hela
kusten. För uppläggning av förråd i
de yttre kusttrakterna av vissa oljebekämpningsmedel
och för anskaffning av
specialfartyg m. m. har 10 miljoner kronor
ställts till kustbevakningens förfogande
under en treårsperiod.

Länsstyrelserna i kustlänen samarbetar
intimt med kustbevakningen och har
utfärdat föreskrifter om alarmeringsoch
sambandsvägar. Länsstyrelsernas
beredskapsplaner innehåller också förteckningar
över tillgängliga personella
och materiella resurser för oljebekämpning.

Dessa basresurser kan vid behov
trappas upp med andra förberedda resurser.
I dem ingår leveranser av bekämpningsmedel
och anlitande av inhyrda
fartyg och flygplan. Oljesaneringsföretag
kan larmas, liksom bärgningsbolag,
marinen och sjövärnet.

Möjligheterna att anlita grannländernas
resurser ingår också i kartläggningen
av vår beredskap.

Att den här beredskapen fungerar effektivt
har vi, i motsats till herr Ahlmark,
fått bevis på vid många olika tillfällen.
Jag skall inte exemplifiera i onödan,
men som ett exempel kan jag nämna
kollisionen mellan ett liberianskt
tankfartyg och ett norskt torrlastfartyg
utanför Trelleborg för ett år sedan. Ett
par minuter efter det att kollisionen
hade rapporterats gick två kustbevakningsfartyg
ut till olycksplatsen. Så
snart man fått bekräftat att olja läckte
ut från tankern, gavs oljeskadelarm
över hela Skånes sydkust. Olycksplatsen
bevakades kontinuerligt tills det
stod klart att oljefläcken skulle upplösas
av sig själv.

Ett annat exempel är olyckan utanför
Vaxholm i vintras. Trots att bekämpningsarbetet
utfördes under mycket
ogynnsamma förhållanden, lyckades
man oskadliggöra så gott som all olja
praktiskt taget helt utan skador på

stränder och fågelliv.

När frågan sedan gäller större och
mindre fartyg och de större eller mindre
riskerna för oljeutsläpp i de olika situationerna,
kan man naturligtvis, som
herr Ahlmark, tycka och tro att katastroferna
skall bli betydligt större i det
ena än i det andra fallet. Jag försökte
i mitt förra inlägg bevisa att det inte
nödvändigtvis behöver vara på det sättet,
bl. a. mot bakgrund av att oljebåtar
nu inte är så beskaffade att det normalt
sker en totalexplosion och att all olja
rinner ut vid ett och samma tillfälle. Något
försök att sakligt bemöta detta inlägg
från min sida gjorde inte herr Ahlmark
utan han nöjde sig med att rent
allmänt konstatera att jag nog med glädje
såg fram mot de större och större fartyg
som skulle uppenbara sig i våra farvatten.
Detta är enligt min mening en
mycket svag argumentering när vi ändå
seriöst skall försöka diskutera när och
hur de största riskerna uppstår.

Men, herr Ahlmark, mängden av den
olja som släpps ut är inte alltid avgörande
för skadans omfattning. Under
det första halvåret 1969 inträffade således
två tankbåtsolyckor, vilka visade
att ett litet oljeutsläpp kan vålla betydligt
allvarligare skador än ett väsentligt
större utsläpp.

I januari i fjol gick den brittiska tankbåten
London Harmony på grund utanför
Vaxholm. Fartyget var på 18 000 ton,
och vid grundstötningen läckte omkring
100 ton olja ut. Genom att oljan flöt in
under isen blev upprensningsarbetena
mycket besvärliga, och de kostade ungefär
4 miljoner kr. I maj i fjol kolliderade
den liberianska tankbåten Benedichte
på 70 000 ton med ett torrlastfartyg. Omkring
2 500 ton olja läckte ut men vållade
inga som helst skador, eftersom
olyckan skedde på öppet vatten och oljan
löstes upp och försvann av sig själv
som jag nämnde för en stund sedan.

Av intresse i det här sammanhanget
är också ett uttalande i den expertrapport
som den brittiska regeringen lät

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

sammanställa efter »Torrey Canyon»-olyckan för tre år sedan. Den brittiska
regeringen konstaterade då i en expertrapport
att 1 000 ton olja, som släppts ut
i ett känsligare område än det där »Torrey
Canyon» strandade, skulle kunna få
åtminstone lika allvarliga konsekvenser
som de 95 000 ton som släpptes ut från
»Torrey Canyon.»

Jag tror således alltfort att frågan om
oljetankers och oljebåtar över huvud taget
är allvarlig, och vi skall behandla
detta mycket noga i alla sammanhang.
Men vi skall naturligtvis hela tiden, herr
Ahlmark, oavsett vilka motiv vi kan
ha, arbeta seriöst med dessa frågor.
Därför skall vi, så långt det är möjligt,
undvika att driva fram en stämning
som till yttersta konsekvens skulle kunna
få att vi, i stället för att förbättra
förhållandena och underlätta för oss alla
som skall syssla med dessa frågor,
bara försvårar arbetet.

Jag kan inte hjälpa att jag ibland funderar
över vad som kan ligga bakom en
djup tanke — om nu tanken är djup.
När jag häromdagen slog upp tidningen
Expressen stod där en ledare under
rubriken Hur många gånger står lyckan
bi?, och ledaren illustrerades med
en bild under vilken det stod: Supertankers
profil jämförd med en Djurgårdsfärjas.
Då man ser den bilden
behöver ju fantasin inte sväva i väg
alltför långt förrän man frågar sig: Är
baktanken till en sådan silhuettbild på
Expressens ledarsida att man har att
vänta sig supertankers mellan Nybrokajen
och Allmänna gränd inom den
närmaste tiden?

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Nu börjar kommunikationsministern
bli alldeles vild. Nu skall
han sätta in supertankers ute på Strömmen!
I början av sitt anförande sade
han att Vestmanlands Läns Tidning
förstår det här med supertankbåtar
mycket bra, eftersom Västmanland
gränsar till Mälaren. Jag hade annars

inte trott att de här båtarna skulle gå
längre än in i Östersjön; nu skall de
alltså in i Mälaren också! — Och av
det skälet skulle tydligen Vestmanlands
Läns Tidning vara mycket viktigare än
alla de tidningar av olika partifärg
runt våra kuster som har varnat för detta
nya hot.

Det var inte två meter mellan kölen
och botten, sade kommunikationsministern,
det var fyra meter. Enligt de uppgifter
jag har fått kunde man bara garantera
en ränna på 15 meters djup. Eftersom
»Tiiskeri» ligger på 13 meters
djup med den angivna lasten fann jag
vid en subtraktion att skillnaden är två
meter. Det är möjligt att det kan vara
ytterligare någon meter, men det spelar
inte så stor roll. Det väsentliga är ändå
att de risker som man tar, om man manövrerar
en smula fel, är oerhörda. Då
går man nämligen på grynnor som vanliga
båtar kommer över. För de djupgående
båtarna kan det innebära haveri.

Herr Norling frågar gång på gång vad
som är min definition på supertankbåtar
och vad som är mitt program. Jag
försökte i slutet av mitt första anförande
att sammanfatta vad jag anser att
man skall göra i denna fråga. Jag skall
gärna upprepa det:

Öka inte storleken på tankbåtarna i
Östersjön förrän vi har en effektiv mellanstatlig
katastroforganisation. Ta inte
in supertankers på Västkusten — man
kan diskutera exakt hur stora de får
vara; det tycker jag är mindre intressant:
redan de 200 000-tonnare som går
in i dag är för stora — förrän motsvarande
organisation finns i det området.
Utred snabbt möjligheterna att undgå
dessa faror genom omlastningshamnar
och kanske pipelines längre fram.
Bygg ut oljeskyddet och säkerhetstjänsten
så snabbt som möjligt — men bygg
inte politiken på övertro på dessa möjligheter.

Det var några väsentliga punkter i
mitt program. Detaljerna överlåter jag

44 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers

åt teknikerna under en förutsättning:
att de grundläggande principerna för
deras handlingar läggs fast av politiker
som är aktivt intresserade av miljöpolitik.

Kommunikationsministern säger att
jag inte har bemött hans tes om att större
fartyg inte behöver vara farligare
än små. Jag citerade ur Nautisk Tidskrift,
jag citerade ett uttalande från
fartygsbefälskongressen för två år sedan,
och jag refererade ur Aftonbladet
häromdagen ett uttalande av en lots.
Jag kan gärna upprepa den tankegång
som finns i alla dessa inlägg. Låt oss ta
en båt som Bulford — jag tror det är
det största fartyg som tagits in vid en
svensk kust — på 210 000 ton, 325 meter
lång, 49 meter bred och 18,9 meter
djup. De farliga grunden för en sådan
båt är ju många fler än för mindre fartyg.
Grynnor på 12, 13, 14, ja ned till
19 meters djup kan ju leda till ett haveri
— men mindre båtar går inte på dessa
grynnor. Att stoppa en supertanker
som kommer i full fart eller nästan full
fart tar ofta mycket lång tid. Båten kan
gå många kilometer innan man lyckas
stoppa den, eftersom den levande kraften
i en supertankbåt är enorm i jämförelse
med andra fartyg. Att väja eller
styra med en sådan båt i en farled är
ibland nästan omöjligt, eftersom marginalerna
är så obetydliga. Av det skälet
är de stora fartygen ofta mycket farligare
än de små.

Jag tycker ändå att kommunikationsministern
— trots att jag förstår hans
uppgift som statsråd: att lugna en oroad
opinion —- kunde välja litet lämpligare
exempel än han gör. Han sade att vi
bygger upp en fantastisk — eller åtminstone
utomordentlig — oljeberedskapsorganisation.
Vad hände för ett år
sedan när »Benedichte» blev påkörd
utanför Skånekusten? Vi klarade den situationen,
vi var snabbt där, och oljan
försvann av sig själv, sade herr Norling.
Ja, »Benedichte» var en liberiansk tanker
på omkring 70 000 ton. Praktiskt

för olja

taget ingenting av oljan rann ut, om
man får tro herr Norling. Då fungerade
den svenska oljeskyddsberedskapen utmärkt.
Man tittade på, och oljan försvann
av sig själv.

Men vad jag har talat om här hela tiden
— jag är ledsen att kommunikationsministern
tydligen inte fattat det —
är vad som händer om massor av olja
rinner ut, om en båt går under och vi
får 50 000 eller 100 000 ton råolja i vattnet.
Då ligger katastrofen på lur, det är
då som vår oljeberedskap testas. Vi har
icke resurser i dag att klara ett sådant
läge.

Jag citerade Roland Engdahl, gränschef
vid generaltullstyrelsen, som också
talat om basförråden och allt det som
herr Norling uppbyggde oss med. Men
han sammanfattar — det gjorde inte
herr Norling — på följande sätt: »Men
man kommer aldrig runt den mänskliga
faktorn och även en betydligt mindre
kvantitet olja än 100 000 ton utgör —
om den kommer lös — ett allvarligt eller
dödligt hot mot Östersjön.» Eller gå
till t. ex. förre Folksamchefen Seved
Apelqvist! Han höll ett anförande om
miljön inför Internationella kooperativa
alliansens kongress förra hösten och
sade så här: »Skulle en supertanker gå
i kvav i Östersjön är det risk att detta
innanhav blir förstört för lång tid framåt
eftersom det, som vi vet, inte finns
några säkra och väl utprovade metoder
att bekämpa olja till havs. Sjöbefäl och
lotsar har genom sina förbund varnat
för den föreslagna trafiken.» Det var
alltså Apelqvists uttalande. Därför är det
förbluffande om herr Norling verkligen
menar att vi har resurser att i dag klara
ett haveri med en supertankbåt om
oljan kommer ut. Det har ingen tidigare
sagt här i landet, såvitt jag vet. Det
skulle i så fall vara en nyhet.

Till slut våra kontakter — eller rättare
sagt vår brist på kontakter med Finland.
Jag har vid tre tidigare tillfällen
i riksdagen krävt att Sverige skulle försöka
förhandla med Finland om ett upp -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olja

skov från båda ländernas sida med insättande
av supertankbåtar i östersjötrafik.
Jag har hela tiden kunnat visa
att sådana initiativ inte har tagits. Också
till den här debatten har jag låtit
riksdagens upplysningstjänst undersöka
saken. Det besked som den gav den
22 maj 1970, alltså för tre dagar sedan,
är följande; jag citerar dess sammanfattning:
»Enligt uppgift känner varken
sjöfartsstyrelsen eller handels- och industriministeriet
i Finland till något
svenskt initiativ att förhindra större
tankfartyg från att tills vidare trafikera
Östersjön.» Det är klara besked.
Sverige har alltså inte försökt att få till
stånd ett uppskov till dess att en katastroforganisation
är uppbyggd. Därmed
är också den svenska regeringen indirekt
ansvarig för utvecklingen.

Om en supertankbåt går under i
Östersjön och massor av olja förstör
miltals av våra stränder kan man tvista
i åratal om vem som var juridiskt skyldig,
vem som skall betala, hur ersättningarna
skall drivas in och varför det
gick som det gick. Men den gången skall
vi veta en sak: det moraliska ansvaret
vilar på de politiker i de nordiska länderna
som i förväg hade kunnat handla
men vägrade att göra det.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Finland känner enligt
herr Ahlmark inte till något svenskt
initiativ i dessa frågor. Jag känner inte
till något finskt initiativ, inte heller något
danskt, något östtyskt, något polskt
eller något ryskt initiativ. Däremot känner
jag till det svenska initiativet att anordna
bl. a. Visbykonferenserna, och
jag känner till alla de andra kontakter
som från svensk sida har tagits för att
på allt sätt starta diskussioner i dessa
frågor. Jag kritiserar inte de andra länderna
för brist på initiativ — jag bara
talar om för herr Ahlmark att det förhåller
sig på det sättet.

Sedan kan man naturligtvis om man

så vill tillägga — vilket i och för sig ligger
helt utanför denna debatt men togs
upp av herr Ahlmark i hans senaste inlägg
— att det alltså är Finland som
skall gå miste om de ekonomiska fördelar
som ligger i att ha ett ekonomiskt
bärkraftigt tanktonnage. Sverige skall
inte behöva göra det. Andra länder skall
inte heller behöva göra det. För Sveriges
del har herr Ahlmark ingenting
emot att vi via oljeterminaler och liknande
här och där utefter den europeiska
kusten skall kunna ta in olja betydligt
billigare än Finland kan göra.
Jag betecknar det som helt häpnadsväckande
att herr Ahlmark, tydligen utan
att veta om det, kan föra en sådan diskussion.

Sedan sade herr Ahlmark att det inte
läckte ut någon olja från »Benedichte».
Jag vet inte vad herr Ahlmark har för
pretentioner på oljeutsläpp. Den släppte
ut 2 500 ton olja i havet! Jag förstår att
herr Ahlmark för länge sedan har förlorat
sitt sinne för proportioner — jag betraktar
2 500 ton utsläppt olja som högst
allvarligt. Det betraktar herr Ahlmark
som inget oljeutsläpp alls. Sedan säger
herr Ahlmark att det gjordes ingenting,
man behövde inte göra någonting från
svensk sida från beredskapssynpunkt,
tv det läckte ju inte ut någon olja. Men
för det första läckte det alltså ut 2 500
ton, och för det andra anskaffades och
fanns på platsen bekämpningsmedel för
175 000 kronor.

Vi skall naturligtvis inte här röra oss
med små tal, så jag förstår att detta inte
är några tal som imponerar på herr
Ahlmark. Men eftersom herr Ahlmark
ändå nämnde »Benedichte», tycker jag
att vi i sanningens namn inte skall försöka
klara oss ur debatten på det sättet
att vi skall negligera vad som ändå görs.
Denna medvetna slrävan hos herr Ahlmark
att förvrida debatten skall inte
lyckas. Han skall inte försöka att även
förvränga fakta i fråga om vad som
skett när det gäller räddning av tankbåtar
som har sprungit läck. Håll sig,

46 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. supertankers

lierr Ahlmark, åtminstone till fakta när
det gäller att försöka skaffa argument
för den ena eller andra uppfattningen!
Det kan vara nog svårt ändå, för herr
Ahlmark, att klara upp detta.

Till slut skall jag bara rekommendera
herr Ahlmark att studera miljövårdstidskriften
Environment. Där finns en
intressant artikel om dessa ting, jag tror
att det är i senaste numret. Artikeln är
skriven av en känd amerikansk biolog,
och huvudsyftet med artikeln är att redogöra
för de skador på det marina livet
som kan bli följden av ett oljeutsläpp.
Det är då intressant att konstatera
— eftersom herr Ahlmark tidigare
har namngett alla experter som har uttalat
sig i den ena eller andra riktningen
— att det på flera ställen i artikeln
framhålles att ett mindre oljeutsläpp
och framför allt den samlade effekten av
flera mindre utsläpp kan orsaka minst
lika allvarliga skador som ett utsläpp
av den omfattning som följde av»Torrey
Canyon»-olyckan. Artikelförfattaren är
visserligen från sina utgångspunkter inte
tilltalad av utveckling mot större
tanktonnage, men läser man artikeln
noggrant —■ vilket jag förutsätter kan
få ske åtminstone i detta fall — finner
man att vad författaren mest oroar sig
för är den ökade trafiktätheten i farleden.

Om herr Ahlmark läser den artikeln
kan han nog inte undgå att märka, att
denne miljövårdare inte delar herr Ahlmarks
entusiasm för oljeterminaler.
Han delar i stället de farhågor som den
amerikanska kustbevakningen uttryckt
beträffande den trängsel i farlederna
som skytteltrafiken till och från en terminal
ger upphov till.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
upprepa behovet av en sansad och lugn
debatt i dessa frågor. Den debatt vi fört
i dag kan inte förtjäna beteckningen
sansad och lugn.

Jag tycker att vi politiker har ett alldeles
speciellt ansvar när det gäller att
tackla en sådan här fråga. Vi måste

för olja

på allt sätt hjälpas åt att föra diskussionen
utifrån utgångspunkten att vi
hela tiden dels skall vara beredda att
redovisa fakta, dels inte vara rädda för
att redovisa vad som görs, lika litet,
herr Ahlmark, som vi skall vara rädda
för att redovisa vad som inte görs. Saken
i sig själv kan inte vinna på att
man, som jag har uppfattat den diskussion
som förts under de senaste sex veckorna,
blåser upp det hela till proportioner
där fakta och faktaunderlag vid
alltför många tillfällen fått vika för argument
som inte kan sägas ha haft med
själva sakfrågan att göra.

Jag hoppas således på en fortsatt intensiv
miljövårdsdebatt innefattande oljefrågorna,
ty de hör självklart hemma
i miljövårdsdebatten och har en rangplats
där. Men den skall också leda fram
till någonting. Den skall leda fram till
att vi med de resurser som vi som ett
litet land förfogar över skall göra precis
allt vad som står i vår makt för att
rädda kuster, rädda liv och vad det kan
vara fråga om. Sverige har hittills i
dessa frågor varit ett föregångsland. Vi
har tagit initiativ som vi inte skall skryta
över utan som det varit självklart att
ta. Vi kommer att fortsätta att ta initiativ,
något som den nya Visbykonferensen
i höst är ett exempel på.

Jag förutsätter alltså att vi framgent
skall få ett ännu bättre oljeskydd än vad
vi nu har. Jag är också övertygad om
att den debatt som hittills förts skall
kunna fortsätta. Men den skall föras
på ett helt annat sätt än den herr Ahlmark
givit prov på här i dag.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tror att det vore
bättre för sakfrågan om herr Norling
i stället för att oja sig över debatten
kunde diskutera problemen. Herr Norling
startade ju debatten den 28 april
— ett och ett halvt dygn efter det att
jag meddelat att de här fartygen var på
väg till Östersjön — genom att säga att
detta var »skrämselpropaganda». Sedan

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. supertankers för olj;

har herr Norling fortsatt tala om »patetik»
och allt möjligt annat sådant. Människor
är oroade, det är ett jättelikt hot
som närmar sig — och herr Norling
kan då inte bara hålla på och utdela
reprimander till alla dem som vill göra
någonting.

Jag vill kort ta upp fyra punkter.

1. Herr Norling tycks i en amerikansk
eller annan tidskrift ha funnit en
person som inte tror på omlastningshamnar.
Nej, det finns olika meningar
om omlastningsterminalers betydelse.
Jag ansluter mig till den mening som
statens planverk uttryckt i ett remissvar
i mars i år, där det heter:

»Om utvecklingen mot allt större fartyg
fortsätter synes det ej kunna uteslutas
att man med hänsyn till bl. a. de
miljömässiga riskerna för attraktiva
kuster tvingas pröva andra lösningar
för transport av råolja till raffinaderier

— t. ex. utnyttjande av omlastningshamnar.
»

Jag delar den meningen. Sedan kan
herr Norling naturligtvis avvisa planverket,
mig och alla andra som har den
uppfattningen.

2. Vad beträffar »Benedichte» var det
herr Norling som sade att oljan upplöste
sig själv. Det var det jag utgick
ifrån; att det kom ut 2 500 ton är säkert
riktigt, om han säger det. Vad jag
hela tiden talat om är vad som händer
om 50 000, 70 000 eller 100 000 ton råolja
kommer ut. Det fick vi ingen som
helst erfarenhet av vid »Benedichte»-katastrofen.

3. Finland skulle enligt min mening

— säger herr Norling — gå miste om de
ekonomiska vinningar man gör med
stora båtar. Det var det mest egendomliga
jag hört i denna debatt. Jag har ju
hela tiden sagt att vi skulle förhandla
om att båda våra länder skulle avstå
från att sätta in supertankers för oljetransporter
i Östersjön eller på den
svenska Västkusten tills man har en effektiv
katastroforganisation. Alltså båda
länderna — det har jag sagt till stats -

rådet Lundkvist vid två eller tre tillfällen
här i riksdagen. Och det har jag sagt
till herr Norling vid två eller tre tillfällen
i dag.

Men herr Norling tror att det här är
något slags angrepp på Finland när jag
alltså vill att Sverige och Finland skall
föra en identisk politik! Finland skulle
inte få vara med på dessa omlastningsterminaler,
menar då plötsligt herr Norling.
I interpellationen har jag tvärtom
framhållit att det skulle vara en gemensam
omlastningsterminal för alla »de
nordiska länderna» och för alla oljebolag.
Finland ligger i Norden. Om jag
säger att man skall ha en omlastningsterminal
för alla nordiska länder, skall
alltså Finland vara med. Det vore inte
så tokigt med en kurs i geografi för herr
Norling.

4. Det finns inget initiativ från Danmark
eller Västtyskland om att förhandla
sig fram till ett uppskov med de
stora båtarna — däremot har Sverige
tagit initiativ till Visbykonferensen,
sade herr Norling. Vad jag talade om
var inte Visbykonferensen. Där har Sverige
tagit ett initiativ, och det är bra.
Vad jag sagt är att Sverige ingenting
gjort för att förhandla sig fram till ett
uppskov med de stora båtarna. Jag läser
högt ur en utredning på några få
rader som riksdagens upplysningstjänst
gjorde i fredags:

»Enligt uppgift känner varken sjöfartsstyrelsen
eller handels- och industriministeriet
i Finland till något
svenskt initiativ att förhindra större
tankfartyg från att tills vidare trafikera
Östersjön.»

Detta är vad riksdagens upplysningstjänst
kommit fram till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Den diskussion vi för i
dag torde väl knappast kunna utvidgas
till allt vad som i framtiden kan komma
att hända på Västkustens sjöleder. Jag
hade trots allt den föreställningen att

48 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

det främst var förhållandena i Östersjön
vi skulle diskutera i dag...

(Herr Ahlmark: Se interpellationer
det var också en fråga om Västkusten.)

.. . eftersom herr Ahlmark hade
exemplifierat med båtar som skulle gå
till Finland.

Hur vill herr Ahlmark ha det? Redan
nu går 85 000-tonnare in i Östersjön.
Herr Ahlmark har sagt — jag är också
medveten om det —• att det är möjligt
att genom vissa förändringar i djupgåendet
i Stora Bält ta in båtar på 100 000
ton. Herr Ahlmark har vägrat att uttala
sig om hur han definierar en supertanker
eller en jättetanker. Det är ett
resultat av denna diskussion. Men vi vet
alltså att 85 000-tonnare i dag går in i
Östersjön, och vi vet att man efter vissa
förbättringar i farlederna kan ta in
100 000-tonnare. År det skillnaden mellan
85 000 ton och 100 000 ton som herr
Ahlmark vill diskutera i dag? Är det
denna skillnad på 15 000 ton som vi har
diskuterat i två timmar? Nog kan väl
herr Ahlmark ändå förstå att det finns
de som har lyssnat på denna debatt
från början som vill veta vad herr Ahlmark
är ute efter.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vad jag har sagt och
menat är självfallet att vi lyckligtvis
inte behövt pröva räddningstjänsten vid
ett haveri med en supertankbåt.

Till slut: varje gång som man ökar
tanktonnaget i Östersjön med 10 000 ton,
kan någon komma och säga att detta
inte är den avgörande gränsen. När man
höjde gränsen till 50 000 ton, fanns det
väl de som sade att det inte är farligare
än 40 000 ton. När jag härom året vände
mig mot att man tillät en 80 000-tonnare, kom repliken att den inte principiellt
skilde sig från 60 000-tonnare,
som redan varit här. Nu får vi höra
att en 100 000-tonnare inte särskilt mycket
skiljer sig från en 85 000-tonnare.
Man tar ett steg i taget och hoppas att
opinionen vänjer sig och att inga kata -

strofer inträffar.

Min linje är den att vi så snabbt som
möjligt skall bygga upp en gemensam
katastroforganisation för olja i Östersjön
och på Västkusten. Innan den är
klar skall vi inte öka tonnaget vid våra
kuster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati
inom den statliga
förvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LÖFBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig, om regeringen avser att förelägga
riksdagen förslag till upphävande
av eller väsentlig inskränkning i bestämmelserna
om arbetsgivarens rättigheter
i 3 § statstjänstemannalagen.

Enligt 3 § statstjänstemannalagen bestäms
anställningsvillkoren för tjänstemännen
genom avtal utom när det gäller
frågor av i huvudsak organisatorisk
art som t. ex. tjänsteorganisationens utformning,
myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten eller arbetstidens
förläggning.

Fru Nettelbrandt säger att tjänstemännens
rättigheter inskränks genom de
avtalsförbud som finns bl. a. i denna
paragraf. Sådana bestämmelser bör enligt
fru Nettelbrandts mening avskaffas,
eftersom de är föråldrade och till hinder
för en utveckling mot ökad arbetsdemokrati.

Jag kan inte hålla med fru Nettelbrandt
om att statstjänstemannalagens
bestämmelser skulle hindra en utveckling
mot ökad arbetsdemokrati. Lagen
hindrar sålunda inte att överläggning
sker med personal, fackförening eller
i företagsnämnd om frågor som man in -

Måndagen den 25 maj 1970 Nr 28

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

te får träffa avtal om. Tvärtom har i förarbetena
till lagen framhållits att det
måste ligga i de offentliga arbetsgivarnas
eget intresse att ta initiativ till överläggning
i mer väsentliga frågor om administrationens
utformning och verksamhet.
Statstjänstemannalagen utgör
inte heller något hinder mot att inom
den statliga sektorn överlåta sådan fråga
till att avgöras av personalen eller
i en ordning där personalorganisationerna
har inflytande, bara överlåtelsen
inte sker i kollektivavtal. Möjligheterna
att utvidga företagsdemokratin inom
den statliga sektorn är således mycket
goda. Det framgår också av direktiven
för den utredning om försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen som tillsattes
hösten 1909. I direktiven anges som
allmän utgångspunkt att företagsdemokratin
i princip bör innebära medverkan
av de anställda på alla beslutsnivåer.
Härvid framhålls att inflytandet
i första hand är av intresse när det
gäller frågor med mera direkta återverkningar
för den enskilde arbetstagaren,
som t. ex. frågor om arbetets organisation
och uppläggning samt arbetsmiljön.
Enligt direktiven skall man
i försöksverksamheten pröva bl. a. omfördelning
av beslutsbefogenheten från
nuvarande organ eller nivåer till andra
organ eller nivåer inom myndigheten
där de anställdas erfarenheter och
synpunkter kan göra sig gällande i
högre grad.

Anställningsvillkoren för statstjänstemän
är, tvärtemot vad fru Nettelbrandt
enligt interpellationen tycks tro, utformade
på ett annat sätt än för de anställda
inom det enskilda näringslivet. De
statliga anställningsvillkoren är i väsentliga
delar gynnsammare. I 3 § stalstjänstemannalagen
sägs bara att avtal
inte får träffas om t. ex. ledningen och
fördelningen av arbetet. Men som jag
nyss framhöll är det inget i lagen som
hindrar att beslutsbefogenheten i visst
avseende överlämnas till de anställda.

Fru Nettelbrandt säger också i interpellationen
att anställningstryggheten
är begränsad av att den fria uppsägningsrätten
fortfarande utgör huvudprincipen.
Med anledning av det yttrandet
vill jag framhålla att statstjänstemännen
har större trygghet i anställningen
än vad som är vanligt på den
privata arbetsmarknaden. Uppsägningsrätten
är i statstjänstemannalagen noga
reglerad, och i de fall uppsägning över
huvud taget får ske skall den vara grundad
på objektivt godtagbara skäl. En
uppsägning kan dessutom överklagas,
i sista hand till regeringsrätten.

Vad gäller frågan om regeringen avser
att föreslå att 3 § statstjänstemannalagen
upphävs eller ändras får jag hänvisa
till att förhandlingsutredningen,
som har till uppgift att bl. a. undersöka
hur det nya förhandlingsrättssystemet
för de offentliga tjänstemännen fungerar,
för närvarande arbetar med en
översyn av 3 § statstjänstemannalagen
och motsvarande bestämmelse i kommunaltjänstemannalagen.
Utredningen avser
att redovisa sina överväganden i dessa
frågor i ett delbetänkande. Som framgår
av vad jag tidigare sagt har det inte
kommit fram något som tyder på att
statstjänstemannalagens bestämmelser
lägger hinder i vägen för en ökad arbetsdemokrati.
Mitt svar på fru Nettelbrandts
fråga blir därför att resultatet
av pågående utredningar bör avvaktas
och att det inte för närvarande
finns anledning att föreslå någon ändring
i 3 § statstjänstemannalagen.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Löfberg för svaret på min interpellation.
Om jag har tolkat det riktigt innehåller
det en hel del intressanta upplysningar
som man säkert kommer att
fästa stor uppmärksamhet vid, inte
minst från fackligt håll.

Frågorna om ökad arbetsdemokrati
har emellertid under senare år blivit
m}''cket intensivt diskuterade, och det är

50 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

väl inte meningen att vi här i dag skall
dra upp själva sakfrågan med allt vad
den kan gälla; jag tänker i varje fall inte
göra det. Jag vill dock gärna göra den
deklarationen att det är frågor som har
den yttersta vikt både för den personliga
arbetstillfredsställelsen och för produktiviteten.
Dessa två målsättningar
eliminerar ingalunda varandra, utan de
stöttar tvärtom varandra.

Olle Gunnarsson, som väl är något av
både LO:s och socialdemokratiska partiets
expert på dessa frågor, sade vid
den senaste socialdemokratiska partikongressen
att § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar med rätta upplevs som
ett hinder för en verklig demokratisering
i företagen. Enligt mitt förmenande
finns det i den paragrafen något som
närmast kan betecknas just som ett hinder
för en verklig demokratisering. Jag
tror därför att det finns all anledning
att överväga olika åtgärder i samband
med denna paragraf.

Men det har förts en alltför onyanserad
debatt i dessa frågor, när man som
krav endast ropar: »Bort med § 32!»
Jag tror inte att man löser det riktigt
så enkelt. Det gäller dock en paragraf
i en särskild förenings stadgar. Det
finns anledning att ändra på de grundläggande
principer på vilka man inom
olika föreningar kan basera de stadgar
som skrivs. Men det som jag vidare tycker
är verkligen otillfredsställande i
denna debatt är att när § 32 anges, ser
vi aldrig i detta sammanhang 3 § nämnas.
Det är i alla fall så att det på den
offentliga arbetsmarknaden finns bestämmelser
av samma art — bestämmelser
som till och med enligt mitt förmenande
går längre i fråga om hårdhet än
§ 32 i Arbetsgivareföreningens stadgar.
Jag tycker då att man inte kan annat än
att uppleva det som otillfredsställande,
när de som ändå står regeringen nära
väl kritiserar § 32 men inte inriktar sig
på att få förändringar också av 3 §
statstjänstemannalagen och 3 § kommunaltjänstemannalagen.

Jag sade att jag ansåg att dessa bestämmelser
var hårdare till och med än
§ 32. Det står i § 32 att det i kollektivavtal
skall intas en bestämmelse om att
arbetsgivaren har rätt att bl. a. leda och
fördela arbetet. Men vi vet samtidigt att
det de facto finns avtal på stora områden
som inte alls innehåller just denna
bestämmelse. Går vi i stället till 3 §, finner
vi där en hård skrivning om att
»avtal må ej träffas» om vissa frågor
som är särskilt uppräknade, och jag har
fattat denna bestämmelse som bindande.
Enligt denna får inte avtal träffas, och
det har mig veterligt inte heller gjorts i
dessa frågor.

Om vi sedan ser på sakinnehållet beträffande
olika frågor som här regleras,
finner vi att det i 3 § sägs att avtal inte
får träffas om en sådan fråga som gäller
arbetstidens förläggning. En sådan
fråga är alltså icke avtalbar på den offentliga
sidan, men på den privata sidan
förekommer det i alla fall att man
i någon mån avtalar även i frågor som
gäller arbetstidens förläggning, i varje
fall i fråga om smärre förskjutningar
på en halvtimme eller en timme — och
det är inte helt betydelselösa frågor.

Går vi vidare när det gäller 3 §, finner
vi att det enligt dessa bestämmelser
är förbjudet att träffa avtal om rätt till
annan ledighet än semester. Denna rätt
finns till fullo på den privata sidan,
och det träffas i stor utsträckning avtal1
i sådana frågor. Jag vill därför säga att
i den mån § 32 är ett hinder för en
verklig demokratisering — och jag har
denna uppfattning — är 3 § ett ännu
större hinder för en verklig demokratisering.
Det finns därför all anledning att
rikta uppmärksamheten just på denna
bestämmelse.

Statsrådet säger i sitt svar — jag förmodar
att det är avsett att vara en lugnande
upplysning — att det ju inte alls
finns något hinder i lagen för att överläggning
sker med personalen. Nej, fattas
bara att det inte skulle finnas möjlighet
att överlägga. Men statsrådet vill

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar pa interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

väl fördenskull inte påstå, att rätten
att överlägga är lika mycket värd som
rätten att förhandla. I så fall hade vi
inte behövt föra en så omfattande diskussion
när dessa bestämmelser en gång
infördes. Jag tycker att det står i direkt
strid mot det beslut som riksdagen har
fattat om att bestämmelsen skall förhindra
detta, om man inför överläggningsrätt
med egentligen samma materiella
innehåll.

Över huvud taget var hela denna stora
händelse, att man på den offentliga
sidan fick en spikad förhandlingsrätt i
enlighet med vad man redan tidigare
hade på det privata området, ingen stor
händelse, om man sätter ett likhetstecken
mellan överläggningsrätten och förhandlingsrätten.
överläggningsrätten
hade man nämligen, såvitt jag förstår,
redan tidigare, men det var just steget
fram till en fullt utvecklad förhandlingsrätt
som var det betydelsefulla, när denna
lagstiftning tillkom.

Vidare säger statsrådet i svaret, att
det måste ligga i de offentliga arbetsgivarnas
eget intresse att ta upp överläggning
i sådana här frågor som rör väsentliga
intressen. Ja, på centralt håll
fungerar det i allmänhet väl. Men jag
tror att det skulle vara för mycket sagt
att det alltid gör det. Det finns ett intresse
av att få till stånd överläggningar
med motparten. Men ju längre ut man
kommer i periferin, desto mindre är
det intresset dokumenterat. Det förhåller
sig väl ofta så, att man inte har en
sådan utbyggd organisation. Man är inte
tränad i förhandlingsarbete, varför
man inte heller har någon vilja att ta
kontakt för överläggningar. Även om det
nu verkar så betryggande och lugnt att
det, som statsrådet säger, ligger i arbetsgivarens
intresse, är allt inte väl
tillgodosett på denna punkt.

Statsrådet sade vidare någonting som
jag finner mycket anmärkningsvärt.
Han yttrade i sitt svar bl. a. följande:
»Statstjänstemannalagen utgör inte heller
något hinder mot att inom den stat -

liga sektorn överlåta sådan fråga till att
avgöras av personalen eller i en ordning
där personalorganisationerna har inflytande,
bara överlåtelsen inte sker i kollektivavtal.
» Just detta återkommer i senare
delen av svaret, och jag tror det
vore värdefullt att få en belysning av
vad statsrådet avser på den punkten.
Det kan ju finnas två aspekter på detta
konstaterande, och jag är inte riktigt säker
beträffande tolkningen.

Vi har alltså en lag som säger, att man
inte får träffa avtal om vissa bestämda,
uppräknade frågor. De anställda får
alltså inte vara med och ha hälftenansvaret
vid den slutgiltiga utformningen.
Däremot skulle hela beslutanderätten
kunna delegeras till dessa som enligt
riksdagens beslut och lagens skrivning
inte ens skall få vara med som
medagerande vid träffandet av ett avtal.
Detta är väl ändå en egendomlighet.
Jag tycker det vore märkligt, om
man på det sättet skulle kringgå lagens
anda — det är för övrigt inte bara fråga
om en anda, då ju skrivningen är fullständigt
klar. Avses att man vid träffandet
av kollektivavtal har att göra med
de anställdas organisationer, medan
man i detta fall, då arbetsgivaren skall
kunna överlåta till de anställda att slutgiltigt
fatta beslut i olika frågor, skall
överlämna beslutsfattandet till de anställda
vid sidan av organisationerna?
Jag tror att den fackliga världen har
ett stort behov av att få en konkretisering
på dessa punkter.

Direktiven för den utredning om försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen
som det talas om i svaret säger, att om
det behövs skall det skapas rättsliga
förutsättningar för ett aktivt deltagande
i beslutsfattandet. Det skulle vara av
intresse att här höra vad som avses
med att skapa de rättsliga förutsättningarna
— om det inte därmed avses just
förändring av innehållet i 3 §. Om man
skall tolka statsrådets svar så, som jag
först gjorde, att det inte skall träffas

52 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

avtal med organisationerna men däremot
från arbetsgivarsidan kunna överlämnas
till de anställda vid företagen att
själva besluta, så blir direktiven ganska
utmanande; om alltså hela utvecklingen
så att säga skall rida förbi den fackliga
världen. Jag har stor förståelse för att
man behöver en försöksverksamhet av
detta slag, och jag är glad över att den
har kommit i gång. I den mån den kan
påskyndas är detta bara bra. Men ett
klarläggande i denna riktning för den
verksamheten tycker jag att det vore
värdefullt att få här i dag.

Självfallet har jag också förståelse
för att frågor av denna art behöver utredas,
men då skall vi åter komma ihåg
att kravet på utredning gäller bestämmelserna
både i enskilda stadgar och i
lagen. Det går inte bara att ropa att den
och den paragrafen skall bort och sedan
säga att en annan paragraf av samma
slag — eller t. o. m. hårdare — måste
man ha långa utredningar om för att
vidta ändringar i.

Den andra sittande utredning, förhandlingsutredningen,
som fått ett uppdrag
avseende detta område och som
också åberopas i svaret, tycker jag ur
en synpunkt är märklig, vilket förtjänar
att påpekas i detta sammanhang. Det
är något som också påtalats förut i
flera olika sammanhang utanför denna
kammare. Utredningen har icke en enda
representant för de anställda. Är inte
det, herr statsråd, märkligt att man när
man tillsätter en utredning, som rör
frågorna om hur man skall kunna demokratisera
och ytterligare förändra
förhandlingsformerna så att de ger
större möjligheter till inflytande för de
anställda, lämnar dessa helt utanför?
Inte ens som experter har företrädare
för dessa blivit kallade till utredningen
i formell mening.

Jag vet att representanter för de anställda
en eller annan gång sammanträffat
med utredningen, men det finns
där inte någon formell representation
från detta håll. Det låter sig säga att de

anställda när utredningen är klar och
det ligger ett färdigt förslag på bordet
kan få ett ord med i laget. Alla vet
emellertid att ett sådant inflytande
ingalunda är av samma värde som när
man får vara med vid framväxandet av
ett förslag.

Statsrådet ger mig vidare den upplysningen
att anställningsvillkoren för
statstjänstemän — tvärtemot vad jag
tydligen förutsätts tro — är utformade
på ett annat sätt än för de anställda
inom det enskilda näringslivet. Jag
tackar för denna upplysning. Efter 17
års verksamhet på det offentliga området
var det inte precis någon nyhet
för mig, men det var ändå värdefullt
för mig att detta konstaterande gjordes.
Det är emellertid kanske just denna
långa verksamhet på det fackliga området
som gör att jag dessutom vågar
säga att det generella konstaterande,
vilket statsrådet därefter gör, om att de
statliga anställningsvillkoren i väsentliga
delar är gynnsammare än de privata
icke är helt korrekt. De är olika;
det är en självklarhet, och det vet vi nog
alla. Men statsrådet vill väl inte hävda
att det är en riktig bild av verkligheten
att påstå att de statliga villkoren i samtliga
fall är gynnsammare.

Låt mig anföra ett enda exempel, som
ingalunda är betydelselöst för de frågor
som finns med i interpellationen och i
svaret och som rör tryggheten. Det har
träffats ett avtal på den privata sidan
som ger rätt till ersättning vid avgång
efter vissa bestämda normer, jag tror
att det kallas AGE. Någon motsvarande
rätt finns veterligen inte på den statliga
sidan. Det är alltså en klar fördel på
den privata sidan -—- en fördel som
just hänger samman med trygghetsförhållandena,
som också är någonting
mycket viktigt inte minst i våra dagar.

Jag skulle vilja säga några ord om
trygghetsaspekterna. Det finns stora
luckor i tryggheten även på den offentliga
sidan. Statsrådet anser att det råder
en mycket större trygghet i anställ -

Måndagen den 25 maj 1970 Nr 28

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

ningen där än vad som är vanligt på
den privata sidan, men jag tror att statsrådet
är beredd att hålla med mig om
att allt inte är gott och väl. I den
Hagnellska motionen som diskuterades
så intensivt i förra veckan finns en
skrivning som enligt min mening kan
förtjäna att bli inläst till protokollet.
Utskottet refererar den så här: »För
en stor del av de i offentlig tjänst
anställda är anställnings- och trygghetsförhållandena
jämförelsevis väl ordnade,
men det förekommer även bland
dem lösare anställningsformer och
social otrygghet.»

Jag tror inte att statsrådet Löfberg
vill mena att herr Hagnell m. fl., som
har skrivit den motionen, har någon
önskan att särskilt svartmåla den offentliga
sidan, utan det förhåller sig de
facto på detta sätt.

För egen del har jag under många år
här i riksdagen drivit kravet på att man
skulle tillsätta en utredning för att få
till stånd lösningar av trygghetsfrågorna
och ett skydd mot obefogade uppsägningar.
Det är självklart att tanken på
§ 32 har funnits med i bilden, men det
har också gällt tanken på 3 §. Under debatterna
har även vid upprepade tillfällen
lämnats exempel, inte minst frän
den offentliga sidan, på fall som inneburit
en hårresande behandling av den
anställde.

Jag har tillsammans med mina partivänner
varit ganska isolerad i fråga om
detta krav. Åtminstone har inte regeringspartiets
företrädare stött kravet,
med ett enda undantag — det vill jag
gärna erkänna —- nämligen nuvarande
justitieministern Geijer. Jag kan inte
underlåta att säga att det var med ett
visst nöje jag i vintras tog del av en
intervju under rubriken »Strängt personligt»
i Aftonbladet, där justitieministern
blev tillfrågad vad han tyckte var
det bästa som han hade föreslagit under
sin tid som riksdagsman. Han sade då,
att det viktigaste var motionerna med
krav på skydd mot obefogade upp -

sägningar. Jag bad riksdagens upplysningstjänst
att skaffa mig dessa herr
Geijers motioner, ty jag kunde inte
erinra mig att han hade väckt några
sådana motioner.

Däremot hade han på ett utomordentligt
sätt stött mina motioner. Det befanns
också att han inte hade väckt
några egna motioner. Vad jag fick var
hans anföranden i kammaren när vi
hade en debatt i anslutning till mina
motionskrav.

Jag tycker inte att det är ur vägen att
jag säger detta i det här sammanhanget,
därför att när diskussionen nu rasar
som värst kring § 32, glömmer man
bort att det hårdaste motståndet kommit
från just socialdemokratiskt håll då
det gällt att få till stånd en utredning
beträffande frågor av precis denna typ.
En sådan utredning hade kunnat vara
klar för länge sedan om man inte hade
bromsat från det hållet. Det sades ofta
i debatten här i kammaren att LO inte
ville ha en utredning. När LO önskade
detta skulle en utredning tillsättas. Att
stora tjänstemannaorganisationer har
gjort klara uttalanden i remissvar och
i andra sammanhang om att en sådan
utredning var önskvärd, tog man ingen
hänsyn till. Jag vet inte riktigt vad slags
jämlikhet som avses när det gäller hänsynstagande
till olika grupper, om man
på det sättet struntar i tjänstemännens
krav.

Vad till sist beträffar den offentliga
sidan och tryggheten säger statsrådet,
att en uppsägning numera kan överklagas
i sista hand hos regeringsrätten.

Det påpekandet har gjorts tidigare i
dessa debatter, och jag tycker inte att
det är mindre cyniskt nu än tidigare.
Det är nog ett ganska cyniskt svar till
människor som blir ställda utan anställning,
som anser sig ha blivit obefogat
uppsagda — det är endast sådana
fall det gäller —■ och som står där med
den enda möjligheten i sin hand att gå
till en administrativ instans och överklaga.

54 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

Statsrådet Löfberg vet väl hur lång
tid det tar att föra ett ärende ända upp
till regeringsrätten. Vad gör denna person
på den offentliga sidan som inte
har någon anställning, medan han väntar
på att överklagningen skall bli klar?

Om det inte finns något annat att
hänvisa till på den offentliga sidan än
just överklagningsmöjligheten, så tror
jag det är bättre att lämna den helt vid
sidan om. Det är i varje fall inte något
som tillgodoser det krav på trygghet
som man numera enligt mitt förmenande
bör kunna ha rätt att ställa
i en anställning.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de problemkomplex som fru Nettelbrandt
gav sig in på när det gäller
tryggheten i arbetslivet i stort och där
hon gjorde reklam för folkpartiet och
för sina egna motioner. Det lär knappast
finnas något område där inte folkpartiet
här i riksdagen på ett eller annat
sätt har varit före med en motion eller
ett uttalande för att sedan kunna säga:
Se, nu tar man upp dessa frågor. Nej,
jag skall lämna den debatten åt sitt öde
— den är inte värd att föras i detta
sammanhang.

Fru Nettelbrandt började med att
understryka vikten av arbetsdemokrati
—- arbetsdemokratin är av yttersta vikt
för både arbetstillfredsställelsen och
produktiviteten. Jag instämmer i detta.
Det är också därför som regeringen
med sådan kraft har gått in för att fördjupa
företagsdemokratin på sitt område.
Och jag är mycket glad över att
fru Nettelbrandt i detta sammanhang
inte framfört anklagelser om passivitet,
om att regeringen eller statsförvaltningen
härvidlag ligger efter den privata
sidan. Det brukar vi annars få
höra i sådana sammanhang. Men det
sade fru Nettelbrandt inte, och det noterar
jag med tillfredsställelse.

Så till några korta repliker. Fru
Nettelbrandt har erinrat om att 3 § i

statstjänstemannalagen går längre än
§ 32 i SAF:s stadgar. Det tycker inte
jag. Jag underströk det i interpellationssvaret,
och jag skall återkomma till
det. Men i det sammanhanget sade fru
Nettelbrandt någonting om att regeringens
representanter, som stormar så mot
§ 32, inte inriktar sig på att göra någonting
åt 3 §. Men det är just det vi gör,
fru Nettelbrandt. Jag har i mitt interpellationssvar
hänvisat till den utredning
som pågår. Påståendet är alltså
ogrundat. Regeringen har verkligen sin
uppmärksamhet riktad på 3 §, och frågan
ligger under utredning.

Fru Nettelbrandt nonchalerar, tycker
jag, överläggningar i organisationsfrågor;
hon anser att de inte har någon
större betydelse. Det vore väl märkligt,
menar hon, om inte överläggningar i
organisationsfrågor eller över huvud
taget i frågor som inte är avtalbara
kom till stånd. Det skulle ju vara en
stor vinst. Det är ju mycket betydelsefullt
att man i förhandlingsrättspropositionen
så starkt tryckte på att organisationerna
skulle beredas möjligheter till
överläggningar i sådana icke avtalbara
frågor. Jag tror att det är ganska unikt
för statsförvaltningen att så sker. Jag
tror inte att man på den privata sidan
i tillnärmelsevis samma utsträckning
som inom statsförvaltningen diskuterar
även sådana frågor som ligger utanför
det avtalbara området. Detta är en mycket
väsentlig sak, som det gäller att slå
vakt kring.

Så kommer fru Nettelbrandt in på
frågan om att överlåta befogenheter till
de anställda och säger att det är ett
mycket anmärkningsvärt uttalande som
görs i interpellationssvaret. Men det är
inte så märkvärdigt. Det har redan
skett en sådan överlåtelse. I vissa frågor
när det gäller anslag till förslagsverksamheten
och viss personalvårdande
verksamhet är våra företagsnämnder
beslutande instanser. De har alltså övertagit
myndighetens beslutsbefogenheter.
Det är ett exempel på den delegering

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar pa interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

som 3 § inte lägger något hinder i vägen
för — men som däremot § 32 —
vad jag kan förstå —- förhindrar. Det
finns alltså inga tekniska hinder i 3 §
för sådan överlåtelse.

Det finns ingen rätt till avgångsbidrag
på statssidan, säger fru Nettelbrandt.
Om hon betonar det rent juridiska
när hon säger att det inte finns
någon sådan rätt, så är det riktigt,
men då skall man tillägga att de avgångsbidrag
och engångsersättningar
som vi har på statssidan när det gäller
friställelser — det finns ju sådana — är
betydligt generösare än på den privata
sidan. Härtill vill jag gärna foga upplysningen
att en diskussion just nu pågår
inom avtalsverket med personalorganisationerna
om ett trygghetsavtal. I
detta sammanhang kommer givetvis sådana
frågor som avgångsbidragen in i
bilden.

Fru Nettelbrandt tyckte att hänvisningen
till möjligheten att överklaga
hos regeringsrätten var cynisk. Jag vill
understryka att denna möjlighet inte
har någon avgörande betydelse, men
den finns där, som en rättssäkerhetsgaranti.
Jag tycker inte att man skall vifta
bort den på det lättsinniga sätt som
fru Nettelbrandt gör. Jag vill tillägga
som en upplysning att det är ytterst
få fall som går till regeringsrätten, men
möjligheten finns, och därför ansåg jag
att den borde omnämnas.

Fru Nettelbrandt bär gång på gång
kommit in på att 3 § egentligen går längre
än § 32. Hon har erinrat om att LO :s
sekreterare Gunnarsson har sagt att §
32 har varit ett hinder för ökad arbetsdemokrati,
och analogivis menar hon
att därmed också 3 § måste vara ett
hinder för ökad arbetsdemokrati. Jag
har i mitt svar försökt utveckla att det
inte förhåller sig så, och jag skall gärna
anlägga ytterligare några synpunkter
på denna mycket viktiga fråga.

Det finns flera skillnader mellan dessa
paragrafer som gör att fru Nettelbrandts
analogi blir ganska missvisan -

de. Enligt § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar skall i kollektivavtal tas in
bestämmelse att arbetsgivaren bär rätt
att fritt anta och avskeda arbetare och
att leda och fördela arbetet. Som jag
redan framhållit både i mitt interpellationssvar
och i mitt senare inlägg finns
det inget hinder i 3 § statstjänstemannalagen
för att den offentliga arbetsgivaren
ger personalen ett inflytande även
i dessa frågor. Jag har exemplifierat
detta med företagsnämndernas beslutande
befogenheter. För att man skall få
klarhet beträffande i vilken utsträckning
och i vilka former ett sådan inflytande
kan utövas håller nu den statliga
förvaltningsdemokratidelegationen, kallad
DEFF, på med en mycket omfattande
försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati. Därvid skall man
pröva vilka ändringar som kan behövas
i instruktioner — och kanske t. o. m.
lagtekniskt — för att möjliggöra en ökad
arbetsdemokrati och även undersöka
hur denna över huvud taget skall komma
att slå.

Vidare kan i detta sammanhang tillläggas
att förslag beträffande bestämmelser
för statstjänstemännen som skall
tas in i lag eller eljest meddelas i offentligrättslig
ordning föregås av utredningar,
remissförfarande och riksdagsbehandling.
Dessa frågor blir därför
öppna för insyn och debatt för alla och
envar på ett helt annat sätt än på den
privata sektorn av arbetsmarknaden.

Sedan gäller emellertid frågan — jag
vill återigen understryka det — om de
bedömningar som låg till grund för
1965 års förhandlingsrättsreform står
sig i dag. Det är mot den bakgrunden
som förhandlingsutredningen har fått
till uppgift att bl. a. granska denna fråga.
Som jag ser det bör därför resulta-r
tet av utredningen avvaktas. Efter vad
jag kan förstå har fru Nettelbrandt inte
något annat direkt krav.

Jag vill i det sammanhanget också
framhålla att enligt direktiven bör utredningen
i sitt arbete hålla nära kon -

56 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

takt med de statsanställdas huvudorganisationer.
Enligt vad jag vet har den
redan i olika sammanhang upprättat
sådana kontakter. Det önskemål om inflytande
och insyn för organisationerna
som fru Nettelbrandt uttryckte är sålunda
väl tillgodosett.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag delar statsrådets
uppfattning att det är föga fruktbärande
att diskutera vem som har tagit initiativ
på detta område. Däremot delar
jag inte uppfattningen att det inte har
någon betydelse för dagen att man på
socialdemokratiskt håll i mer än ett
decennium har varit negativt inställd
till frågor som vid detta laget borde
ha kunnat lösas för de enskilda människorna.
Jag tror inte att de har den
uppfattningen att det var oväsentligt att
man struntade i att göra något för ungefär
tio år sedan när dessa krav började
ställas.

Statsrådet sade att regeringen har gått
in med sådan kraft för att fördjupa
företagsdemokratin. Ja, ett uppvaknande
har onekligen skett, det vill jag
gärna vitsorda. Däremot har det inte
kommit särskilt tidigt. Att en utredning
pågår tycker jag är välgörande. Man
kan bara hoppas att den inte blir alltför
långvarig. Jag tror att det finns
möjligheter för den att lägga fram förslag
på ett tidigt stadium. Om jag inte
minns fel står det till och med i direktiven
någonting om att det skall komma
ett delbetänkande. Det skulle inte
vara ur vägen att ändra på § 32, vilken
utgör ett så stort hinder för en utvecklad
företagsdemokrati.

Jag har inte påstått att det offentliga
ligger efter det privata, men jag har
heller inte påstått att det offenliga ligger
före. Det finns utomordentligt väl
utvecklade förslag i demokratisk anda
på såväl den ena som den andra sidan.
För att våga mig på en generalisering
tror jag inte att förslagen är bättre på
den offentliga sidan. Men man skall nog

akta sig för att göra generaliseringar
utan att ha fullständigt underlag för
dem.

Statsrådet Löfberg ansåg att jag hade
nedvärderat överläggningarna och sagt
att dessa inte skulle ha någon större
betydelse. Det föreligger dock en väsentlig
skillnad härvidlag. Kan inte förliandlingsministern
vitsorda att det är en avgörande
skillnad mellan en överläggningsrätt
och en förhandlingsrätt?

Befogenheterna kan överlåtas, sade
statsrådet, i frågor där avtal inte får
träffas. År det verkligen så som statsrådet
säger, när han påstår att man inte
kan se någon analogi mellan § 32 och
3 § därför att det orubbliga ordet »skall»
ingår i § 32. Jag framhöll redan i mitt
första inlägg — jag tror att det går att
få saken bekräftad från den privata sidan
— att denna bestämmelse inte är
intagen i alla avtal. Man ser mellan
fingrarna med detta. Stora förbund som
Metallindustriarbetareförbundet och Industritjämstemannaförbundet
kan nog
ge exempel på avtal, där det som står
i § 32 icke finns intaget. Men det är
något helt annat med en tvingande lag.

I 3 § anges som exempel på en fråga,
där man icke får träffa avtal, rätt
till annan ledighet än semester. Menar
alltså statsrådet Löfberg att de anställda
skall kunna få själva besluta i frågan
om rätt till annan ledighet än semester?
Nej, jag förstår att statsrådet avser
helt andra frågor, i vilka man skall
kunna överlåta beslutanderätten, men
det är ju en annan sak. Om vi skall
tala om en urholkning av de begränsningar
som finns i statstjänstemannalagen,
får man väl ändå hålla sig till de
frågorna och inte ta upp andra frågor
av trivselkaraktär eller liknande, som
det kan bli möjligt för de anställda
att besluta om.

Statsrådet Löfberg hänvisade till möjligheten
i vissa fall för även statligt
anställda att få avgångsersättning. Det
är, märk väl, en möjlighet — inte en
rättighet, som man träffat något avtal

Måndagen den 25 maj 1970 Nr 28

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

om. Man får gå till kungs, och man får
vara glad för vad man får utan att i
förväg veta hur mycket det blir. Jag
tror därför att det var väsentligt överdrivet,
för att inte säga direkt felaktigt
när statsrådet karakteriserade dessa
avgångsersättningar som betydligt
mer generöst utformade än de som finns
på den privata sidan. Hur de än blir
utformade, vet den anställde ingenting
i förväg om vad han egentligen kan
få. Jag har hört talas om stora omorganisationer,
där sådana ersättningar endast
utgått i ett mycket begränsat antal
fall.

Det är en rättssäkerhetsgaranti, säger
statsrådet Löfberg, med möjligheten att
överklaga hos regeringsrätten. Det är
riktigt, och jag tror också att denna
överklagningsmöjlighet har en viss förebyggande
effekt. Men den hjälper väldigt
litet den stackars person som står
där utan anställning. Det är också riktigt
att möjligheten att överklaga utnyttjats
i ett mycket litet antal fall.
Jag har personligen under min tidigare
fackliga verksamhet vid ett flertal tillfällen
träffat på fall där man medvetet
valt att inte överklaga därför att
man visste att det skulle dra så långt
ut på tiden, att man inte skulle få någon
glädje av ett överklagande. Man
skulle ändå bli nödsakad att under tiden
sörja för sig på bästa möjliga sätt,
och sedan hade kanske intresset för
den anställning man blivit förpassad
från upphört.

Det är därför jag anser det vara en
aning cyniskt att framhålla möjligheten
till överklagande som en trygghetsgaranti
i den konkreta situationen. Det är
en rättssäkerhetsgaranti men knappast
någon trygghetsgaranti.

Statsrådet Löfberg sade vidare, att
ändringar i lagstiftningen har det goda
med sig att de föregås av utredningar
och remissyttranden vilka är öppna för
insyn. Men vad jag kritiserat är just
att man inte har den typen av insyn
i t. ex. förhandlingsutredningen. Den

form av insyn man får genom spridda
kontakter av informell art med de anställdas
organisationer anser väl statsrådet
ändå inte vara jämförbar med
den insyn man får vid direkt medverkan
i en utredning.

Jag kan försäkra att man inom den
fackliga världen har fäst avseende vid
att man just i en utredning av den karaktär
som förhandlingsutredningen inte
får medverka direkt och säga sill
mening om hur man anser att problemen
bör lösas. När statsrådet säger att
önskemålet om insyn redan är väl tillgodosett
tycker jag därför alt det är
en föga riktig beskrivning av verkligheten.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Fru Nettelbrandt började
med att säga att det var bra att ett
uppvaknande skett från regeringens sida
när det gäller fördjupad företagsdemokrati.
Men hon kunde inte uraktlåta
att vara litet elak och tillfogade
att det är att beklaga att det inte har
skett tidigare. Och fru Nettelbrandt tilllade
också — hon tyckte kanske att detta
verkade litet för bra för statens
vidkommande — att staten ändå inte
ligger före den privata företagsamheten;
den är lika bra eller lika dålig.
Men det är precis vad jag påstår att
den gör: staten ligger i väsentliga avseenden
före. Jag behöver inte gå så
långt tillbaka i tiden som till 1944, då
staten först började inrätta driftnämnder
i försvaret vilka sedan blev en
förebild för företagsnämnderna på den
privata sektorn, utan jag kan hålla mig
till dagsläget, och dess bättre kan jag
också hålla mig till de anställdas egna
uttalanden. Jag skall begränsa mig till
den personal som står fru Nettelbrandt
nära, nämligen de TCO-anslutna.

TCO bär i olika sammanhang uttryckt
sin stora tillfredsställelse över att staten
verkligen har varit före. Det går
väl att ta kontakt med kollegerna i TCO
för att få det bekräftat, fru Nettel -

58 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad arbetsdemokrati inom den statliga förvaltningen

brandt. I TCO:s senaste skrift, »Demokratisering
av arbetslivet», heter det:
»Man kan därför notera att de statliga
företagsnämnderna i detta avseende» —
det gäller beslutanderätten i de två frågor
jag tidigare talat om — »har en bättre
ställning än nämnderna på det privata
området.» Detta uttalande står givetvis
TCO bakom.

I det senaste numret av Den Svenske
Underofficeren säger ombudsmannen
Thorsten Holm, som är den som främst
sysslar med företagsdemokrati på TCOsidan:
»Det är tillfredsställande att kunna
konstatera att staten står sig gott
i jämförelse med andra sektorer på arbetsmarknaden
när det gäller försöksverksamhet
med företagsdemokrati.»

Jag skulle vilja fråga fru Nettelbrandt,
om hon kan ge ett exempel på något
privatföretag, som utan att VD får ingripa
överlåtit beslutanderätten till företagsnämnden.
Om man undersöker
detta närmare skall man finna att staten
i många avseenden har drivit på
diskussionen och varit först på plan.
Och det är riktigt, det skall staten vara.

Fru Nettelbrandt återkommer till 3 §
och frågar om man verkligen kan överlåta
en sådan fråga som exempelvis »annan
ledighet än semester» till beslutanderätt
åt personalen. Frågeställningen
är något märklig. Den vittnar om att
fru Nettelbrandt, så jurist hon är, ändå
inte har begripit vad 3 § egentligen
reglerar. Den reglerar ju frågan om vad
man får träffa avtal om eller icke. Enligt
3 § kan Kungl. Maj :t tekniskt sett
i offentligrättslig ordning överlåta en
sådan rätt som det här är fråga om
precis som har skett när det gäller den
beslutanderätt vi har talat om.

Jag kan gärna medge att detta inte
sker i form av kollektivavtal utan genom
en delegering i offentligrättslig ordning.
Detta kan vi givetvis göra i frågor som
enligt lagen skall vara offentligrättsligt
reglerade.

Fru Nettelbrandt säger till sist att
den form av insyn hon önskar att per -

sonalen skall ha inte finns i förhandlingsutredningen.
Jag vet inte vilken
form av insyn fru Nettelbrandt önskar,
men den form av insyn jag apostroferade
i interpellationssvaret och i tidigare
inlägg har man i förhandlingsutredningen.
Man har den på ett mycket
preliminärt stadium, som jag redan har
understrukit. När förhandlingsutredningens
resultat så småningom framläggs
i form av ett betänkande, har personalen
givetvis även i detta sammanhang
möjlighet till insyn och möjlighet
att anlägga synpunkter på förslaget, ty
detta kommer då att remitteras i vanlig
ordning, och som regel ser vi till
att personalorganisationerna då det gäller
frågor som berör personalen också
får förslaget på remiss.

Fru Nettelbrandt tycker att förhandlingsutredningen
just är den typ av utredning
i vilken personalen bör vara
med. Jag undrar om fru Nettelbrandt
egentligen vet vad utredningen skall
syssla med totalt sett. Den har bl. a. till
uppgift att undersöka hur arbetsgivarsidans
förhandlingsorgan, statens avtalsverk,
skall effektiviseras och organiseras.
År det en typ av frågor som personalen
redan på utredningsstadiet skall
ha ett avgörande inflytande på? Vi är
tacksamma för att personalorganisationerna
anlägger synpunkter även på detta
förslag, och vi har haft hearings med
dem i sammanhanget, men jag undrar,
om det är så välbetänkt att låta dem
sitta med i utredningen.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
och kommentarer jag ville framföra
med anledning av fru Nettelbrandts senaste
inlägg.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr statsrådet uppmanar
mig att ta kontakt med TCOkolleger.
Det har jag redan gjort, och
jag stöder mig på uppfattningar som
framförts av ett stort antal förhandlare.
.lag skulle emellertid vara tacksam om
statsrådet vid något lämpligt tillfälle ta -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. gymnasieelevernas språkstudier

lade med kolleger på både TCO-området
och andra områden för att höra om de
tycker att den insyn som statsrådet
talade om är tillräcklig. Såvitt jag vet
tycker man att det är otillfredsställande
att man inte får vara med i en utredning
som rör frågor av den här typen.

Jurist eller icke — jag återkommer
till en fråga om avtalbarheten. Statsrådet
säger att § 3 reglerar vad som skall
vara avtalbart. Vad jag ville veta — och
jag kanske kan få ett kort -svar — var
om just de frågor som finns upptagna
där såsom icke avtalbara ingår i det
komplex av frågor som man kan överlåta
till ett ensidigt beslutande från de
anställdas sida.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Debatten börjar påminna
litet om den där diskussionen då
fackföreningskassören hade fått förtroendet
att åka ut och läsa upp förbundsordförandens
tal. Det gjorde han pliktskyldigast
och när han hade läst upp
det var det någon som ställde frågor.
Han blev nervös och läste upp talet en
gång till och frågade sedan: »Är det nu
någon som inte begriper vad jag sagt?»

.lag skulle gärna vilja upprepa vad
jag redan sagt i mitt svar, att det i statstjänstemannalagen
inte finns något hinder
för en sådan överlåtelse i offentligrättslig
ordning.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Historier är bra när de
är roliga, men det är de så sällan när de
används i seriösa sammanhang. Att berätta
historier är ett sätt att komma
ifrån vad saken verkligen gäller.

Jag tackar ändå för att det har inlästs
till protokollet att det enligt statsrådet
Löfbergs uppfattning finns möjlighet att
överlåta beslutanderätten i de frågor
som enligt statstjänstemannalagen är
undantagna t. o. m. från förhandlingar.

Jag förutsätter att beslutanderätten
inte gäller de anställda som står vid sidan
om organisationerna, utan att be -

slutanderätten gäller just organisationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang.
gymnasieelevernas språkstudier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
mig, om jag dels anser det skäligt
att gymnasieelevernas språkstudier
skall försämras av ekonomiska skäl
utan beaktande av pedagogiska synpunkter,
dels anser det skäligt att möjligheterna
att anordna halv- och helklassisk
variant på orter med flera skolenheter
skall kombineras med krav på
eleverna att byta skola, dels är beredd
att medverka till att bestämmelser utfärdas,
som bättre än hittills tillgodoser
elevernas möjligheter i här påtalade avseenden.

En rad olika studiemöjligheter erbjuds
inom gymnasiet, särskilt i fråga
om språken. Det är dock inte möjligt
att tillhandahålla alla studiealternativ
överallt. Pedagogiska synpunkter måste
vägas mot krav på personella och materiella
resurser. Statsmakterna har därför
bl. a. uppställt som villkor för att
undervisning skall få anordnas att ett
visst minsta antal elever deltar. Av samma
skäl har föreskrivits att samläsning
skall ske.

Även i de fall då antalet elever, som
vill studera en viss kurs, inte uppnår
det föreskrivna minimiantalet finns
vissa möjligheter att anordna undervisning.
Om därvid antalet veckotimmar
minskas uppvägs detta av att, när elevantalet
är särskilt lågt, den enskilde eleven
kan få intensivare undervisning.

Vidare anförde:

60 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. gymnasieelevernas språkstudier

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Carlsson för svaret på min interpellation.
Emellertid är det skriftligt utarbetade
svar som jag har erhållit ganska
allmänt hållet. Det tar egentligen inte
upp de problem som jag har rest i
min interpellation och ger inte några
egentliga förslag till lösning av problemen.
Detta gäller inte minst tillämpningar
av de bestämmelser som finns.

Statsrådet säger i svaret: »Även i de
fall då antalet elever, som vill studera
en viss kurs, inte uppnår det föreskrivna
minimiantalet finns vissa möjligheter
att anordna undervisning.»

Om man uppnår minimiantalet eller
överstiger detta, men kursen ändå inte
blir av, vad händer då? Jag är alltså
ute efter elevernas stadgeenliga rätt till
undervisning. I 11 kap. 21 § skolstadgan
heter det att »undervisning enligt
viss kurs i ämne får anordnas, om
elevantalet vid undervisningens början
är lägst åtta eller i fråga om helklassisk
eller halvklassisk variant lägst
fem».

Det kan också innebära att en länsskolnämnd
kan medge undantag, så att
t. ex. undervisning kan ordnas med lägre
elevantal. Men genom bortval av
språk minskas underlaget för språkgrupperna.
Sammanslagning av undervisningsgrupper
måste ske, med avbrott
i den kontinuerliga undervisningen som
följd. Samläsning framtvingar att en
elev får tillhöra en samläsningsgrupp
under två veckotimmar och en annan
grupp, med en annan lärare, under en
veckotimme i samma språk.

Skolöverstyrelsen har den 8 april 1968
utfärdat en cirkulärskrivelse till länsskolnämnderna,
ur vilken jag ordagrant
skulle vilja citera ett avsnitt: »Eftersom
tills vidare antalet elever med B-franska
och C-tyska är förhållandevis lågt och
dessutom elevernas fördelning på linje
och gren kan bli mycket ojämn på vissa
orter, kan B- och C-språk komma att
läsas av ett litet antal elever med sins -

emellan olika timtal.

För att detta inte skall leda till organisatoriskt
och ekonomiskt otillfredsställande
schemalösningar vid den enskilda
skolan bemyndigar SÖ länsskolnämnderna
att efter framställning från
skolstyrelsen medge ett för B- respektive
C-språkgrupp gemensamt timtal.
Sådan framställning skall åtföljas av
förslag till erforderliga justeringar av
kursplanen. Särskilt bör vid sådan justering
uppmärksammas det inslag av
affärskorrespondens som skall ingå i Boch
C-språk på ekonomisk linje.»

Detta yttrande har givit anledning till
skiftande tolkningar. Enligt skolöverstyrelsens
skrivelse till länsskolnämnderna
skall en framställning från skolstyrelse
till länsskolnämnd om gemensamt
timtal för elever från olika linjer
och grenar i B- och C-språk åtföljas av
förslag till justeringar av kursplanen.
Jag skulle då vilja fråga: Avser dessa
justeringar också reducering av kursen
■— sidantal o. s. v. -— eller kvarstår kursomfånget
enligt läroplan för gymnasiet
medan antalet lärarledda schematimmar
reduceras? Det förefaller mig som
om den sistnämnda tolkningen är mest
rimlig. Men på något håll har samtliga
ämnestimmar enligt läroplanens timplaner
inlagts på schemat, ett arrangemang
som kan ha ett psykologiskt värde.
Å andra sidan har elever ibland
protesterat emot att kamraters bortval
skall minska deras egna möjligheter till
undervisning i ämnet, samtidigt som
kraven kvarstår oförändrade.

Detta förhållande har också påtalats
från skolöverstyrelsens sida i oktober
1969. Därvid har man även uttalat att
över huvud taget borde frågor i samband
med de krympta undervisningsgrupperna
i språk behandlas av alla
länsskolnämnder gemensamt.

Praxis i fråga om avsteg från de av
Kungl. Maj :t fastställda timplanerna
tycks för närvarande variera ganska
mycket. I ett län reduceras t. ex. spanskans
fem veckotimmar i årskurs 3 till

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. gymnasieelevernas språkstudier

två med fem elever, medan man i angränsande
län läser fullt timtal med
samma elevantal. En länsskolnämnd har
rent av påbjudit samläsning mellan Boch
C-språkgrupp i årskurs 3.

Också svenskämnet har på sina håll
känning av samläsningsproblemen. Så
blir fallet, när naturvetarna och ekonomerna
har fått gemensam undervisning,
varvid övning i affärskorrespondens
måste bedrivas med ekonomerna på
samma gång som naturvetarna ges andra
uppgifter.

Över huvud taget kan sägas att bortvalsmöjligheterna,
samläsningarna mellan
linjer och grenar med i princip från
varandra avvikande kurser i språk och
slutligen nedbantningarna av timtalen
kan ge eleverna det intrycket, att B- och
C-språksstudier är en mer eller mindre
frivillig, marginell aktivitet i gymnasiet.
Det är ganska många språklärare som
upplever denna situation som blockerande
för att inte säga frustrerande.
Språkinlärning måste innefatta en hel
del trivialt gods för memorering och
rutinmässig färdighetsträning — det anser
jag vara alldeles klart. I undervisningen
i B- och C-språk förekommer
för närvarande för litet av detta vardagsarbete,
helt enkelt därför att läraren
inte vågar tråka ut eleverna med
t. ex. uttalsträning, strukturövning och
förhör. Han har därför inte alltid samma
möjligheter att garantera ett visst
studieresultat som kollegerna med icke
bortvalsämnen.

Om jag återgår till själva problematiken,
sådan jag har framställt den i
min interpellation, visar det sig alltså,
att länsskolnämnderna har behandlat
dessa ärenden ganska olikartat. Jag
skall ge några exempel. C-ryska i årskurs
3 med sex elever får två veckotimmar
i stället för fem, C-spanska i
årskurs 3 med sju elever får två veckotimmar
i stället för fem och B-franska
i årskurs 3 med fem elever får en veckotimme
i stället för fyra.

Skolöverstyrelsens anvisning att total -

behovet lärartimmar skall vara lägsta
möjliga har också lett till andra beslut
som är en aning säregna. Det har exempelvis
förekommit att länsskolnämnd
har beordrat samläsning mellan C-ryska
i årskurs 2 och årskurs 3 eller samläsning
mellan B-franska och C-franska. I
andra fall har länsskolnämnd krävt,
att elever skall flytta från en skolenhet
till en annan för att få fortsätta sina
studier i ett valt språk. Indragning av
engelska grupper i årskurs 3 har förekommit
då elevantalet sjunkit, t. ex. på
så sätt att 215 engelskläsande elever i
nio klasser i språk sammanslagits till åtta
grupper. Det måste väl ändå, herr
statsråd, vara fel att slå sönder etablerade
undervisningsgrupper för att spara
två timmar i veckan. Det blir visserligen
vissa ekonomiska besparingar, men det
sker på bekostnad av undervisningens
kvalitet. Därför har jag ställt frågan,
om statsrådet anser det skäligt att gymnasieelevernas
språkstudier skall försämras
av ekonomiska skäl utan beaktande
av pedagogiska synpunkter.

Beträffande den halvklassiska varianten
kan man konstatera att den ofta
missgynnas, speciellt på orter med mer
än en gymnasial skolenhet. Jag kan ge
exempel på en stad med två gymnasier
där man i vartdera gymnasiet har 14
elever som valt halvklassisk variant.
Men länsskolnämnden beslutade att varianten
endast får upprättas vid den
ena skolenheten och detta fastän man
inte behöver ha mer än fem elever i
varianten. Man hade dock sammanlagt
28 i de två gymnasierna, och överskred
därmed mycket kraftigt det fastställda
minimiantalet. Men trots detta fick varianten
upprättas bara i den ena skolenheten.

I en annan stad ändrade länsskolnämnden
praxis från det ena året till
det andra och drog in den halvklassiska
varianten vid tre skolenheter,
trots att fler elever hade anmält sig dit
än vad som krävdes i skolstadgan för
variantens upprättande. En sådan änd -

62 Nr 28

Måndagen den 25 mai 1970

Svar på interpellation ang. gymnasieelevernas språkstudier

ring får till konsekvens att eleverna
väljer om i stället för att flytta till en
annan skola. Ett skolbyte medför att en
inarbetad kamratkrets brvtes. Det medför
också byte av lärare i samtliga ämnen
och ofta nya läroböcker och ändrade
arbetsformer. Det var anledningen
till att jag frågade, om statsrådet anser
det skäligt att möjligheterna att anordna
halv- och helklassisk variant på orter
med flera skolenheter skall kombineras
med krav på eleverna att byta
skola.

Jag hoppas att statsrådet Carlsson nu
kan lämna några ytterligare, kompletterande
synpunkter på denna fråga utöver
dem som jag fått i det avlämnade
svaret.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse får jag kanske fälla det värdeomdömet
om denna eftermiddag att den
har haft alltför mycket av remissdebattens
sämsta sidor över sig, och det lider
väl både herr Källstad och jag av nu
mot slutet av debatten. Men jag skall
ändå försöka att inte slarva ifrån mig
utan svara på några av de frågor som
herr Källstad tog upp.

Först och främst vill jag då säga att
vi här har att göra med ett allmänt skolproblem.
Det berör inte bara gymnasieoch
ungdomsutbildningen, utan vi bär
precis samma problem på vuxenutbildningens
område, där bestämmelsen om
minimiantal studerande är besvärlig,
speciellt i glesbygderna. Både på vuxenutbildningens
och på ungdomsutbildningens
område är detta i grunden en
resursfråga, alltså en fråga om hur mycket
pengar vi har råd att satsa för att
erbjuda olika möjligheter.

Vårt andra dilemma på denna punkt
är att vi vill skapa många valmöjligheter
och att vi med en sådan strävan

kan komma i situationer, där antalet
studerande i en kurs inom en viss gren
kan bli i lägsta laget. Herr Källstad frågade
vad som händer om man underskrider
minimiantalet elever. Ja, i vissa
situationer får man begära dispens från
länsskolnämnden för att få till stånd en
prövning av huruvida det trots allt är
rimligt att upprätthålla undervisningen.
Om antalet elever går ned under minimiantalet
under pågående läsår, bibehålls
trots detta undervisningen till läsårets
slut.

Frågan om kursomfånget kan jag kort
besvara med att detta självfallet måste
kvarstå oförändrat, även om man gör
den resursnedskärning som herr Källstad
talar om och som jag antydde i
mitt svar.

Det är naturligtvis omöjligt att vid
detta tillfälle gå in på en diskussion av
de mer konkreta problem herr Källstad
tog upp. Jag utgår emellertid från
att skolöverstyrelsen i samband med det
nya gymnasiets läroplan kommer att
pröva dessa frågor. Jag vill erkänna att
de inrymmer en hel del besvärliga problem.
Det kan kanske vara relativt lättare
att lösa dem på just det område,
som herr Källstad tog upp, men inom
andra sektorer av gymnasieskolan kan
det bli betydligt mera komplicerat.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det är riktigt, såsom
statsrådet Carlsson säger, att detta är
ett allmänt skolproblem. Han nämnde
att det också förekommer inom vuxenutbildningens
område. Vi diskuterade
t. ex. häromdagen i riksdagen det minimikrav
på 12 deltagare, som ställs inom
vuxenutbildningen, och speciellt svårigheterna
att upprätthålla detta elevantal
inom glesbygdsområden. Givetvis är detta
också en resursfråga.

Men vad jag här är ute efter är elevernas
stadgeenliga rätt till undervisning.
Jag frågade alltså inte efter hur
det förhåller sig när minimiantalet un -

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. gymnasieelevernas språkstudier

derstiges ■— det har vi bestämmelser
om — utan jag diskuterade detta intressanta
och på något sätt felaktiga faktum
att när minimiantalet överstiges så
kraftigt som har skett i flera fall, man
ändå inte får den stadgeenliga undervisning
som man har rätt att få. Det är
det som är problematiken.

Jag nämnde nyss en stad. Det gör
ingenting att jag talar om att det gällde
Hälsingborg, där vi har två gymnasier.
Där hade 14 elever från Olympiaskolan
och 14 elever från Nicolaiskolan valt
halvklassisk variant i gymnasiets årskurs
2. Denna avsågs bli förlagd till den
ena skolan, till Nicolaiskolan. Ifrågavarande
rektorer ansåg att problemet
skulle kunna lösas, om länsskolnämnden
medgav en uppdelning av de 28
eleverna i de två gymnasierna på två
grupper i ämnet latin. Men länsskolnämnden
fann inte skäl medge ifrågavarande
delning och meddelade i ärendet
följande: »Fyllnadstjänstgöring för
lärare förutsätter inte att denna endast
skall kunna beredas inom samma skolenhet
eller ens på samma ort. Därest
sådan fyllnadstjänstgöring ej kan anordnas
i Hälsingborg, skall kontakt i
god tid tas med skolstyrelserna i Landskrona,
Ängelholm eller Klippan. Länsskolnämnden
förutsätter att skolstyrelsen,
om full tjänstgöring för ordinarie
lärare icke kan beräknas, i mycket god
tid vidtar förberedande åtgärder för
dennes förflyttning till tjänst på annan
ort.»

Jag skall inte ta upp den specifika
lärarproblematik som detta för med sig,
även om det i och för sig är ett svårt
och känsligt problem för denna kategori
av lärare som har latin och grekiska.
Men när det nya gymnasiet läsåret
1967/68 hunnit upp till årskurs 2
hade skolstyrelsen planerat för en latingrupp
vid Nicolaiskolan och en vid
Olympiaskolan. Länsskolnämnden beslöt
emellertid att grupperna skulle slås
ihop till en klass, en halvklassisk variant,
och den klassen skulle förläggas

till den ena skolan. Det är givet att en
sådan flyttning av eleverna från en skola
till en annan i och för sig är otillfredsställande.
Man måste byta miljö
och lärare. Det har vissa ekonomiska
fördelar, förmodar jag, men detta är
ändå inte tillfredsställande, ty det är
ju elevernas bästa och deras stadgeenliga
rätt till undervisning som det är
fråga om.

Jag kan ge liknande exempel från
Stockholm. I Brännkyrka valde fem elever
halvklassisk variant men fick icke
denna, fastän de uppnått rätt minimiantal.
Vid Norra Real valde sex elever
halvklassisk variant. De skulle flyttas
till Norra Latin för att kunna få denna
undervisning, men de var inte intresserade
av att byta skola utan valde om.
Samma sak hände vid Södra Latin, där
sex elever som också valde halvklassisk
variant skulle flyttas till Skanstull, men
de valde om i stället.

Resultatet är att eleverna inte väljer
halvklassisk linje för året 1970/71, trots
att de kanske hade önskat detta. Resultatet
blir alltså att man slår ihjäl ämnet
med den metod som man tillämpar. Jag
har velat föra detta på tal och fästa
statsrådets uppmärksamhet vid detta
faktum.

Statsrådet hänvisar till skolöverstyrelsen.
Jag betvivlar inte skolöverstyrelsens
vilja och goda intentioner, men
faktum är att skolöverstyrelsens uttalande
av den 8 april 1968 givit skiftande
tolkningsmöjligheter till resultat.

Jag är glad att statsrådet sagt att detta
inrymmer besvärliga problem, och jag
vill slutligen uttala förhoppningen att
vi kan hitta en väg för att dessa elever
i den halvklassiska eller helklassiska
linjen inte skal! behöva välja om i de
fall då så stort antal elever anmält sig
som enligt stadgan behövs för att undervisningen
skall komma till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

64 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

§ 12

Svar på interpellation ang. ökad
samhällelig kontroll över läromedlen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hellström har frågat
mig, om jag vill medverka dels till
att en förstärkning sker av de ekonomiska
och personella resurserna för det
utvecklingsarbete för läromedel som bedrivs
i samhällets egen regi, främst genom
Utbildningsförlaget och SUAB,
dels till att en central inköpsorganisation
för läromedel kommer till stånd för
att effektivt kunna främja olika utbildningspolitiska
mål.

Läromedelsutveckling ingår som en
viktig del av reformeringen av utbildningsväsendet.
ökade resurser har
också ställts till förfogande för forsknings-
och utvecklingsarbete på området.
I detta arbete har de s. k. undervisningssystemen,
eller läromedelssystemen,
väckt särskilt intresse.

Ett system skall enligt sin definition
garantera att samtliga för undervisningen
uppställda mål uppfylls, alltså även
de sociala målen. Om det är möjligt att
framställa läromedel som i rimlig grad
motsvarar dessa krav vet man för dagen
inte med säkerhet. Undervisningsteknologins
effekter för skolans sociala mål
diskuteras för närvarande livligt både
inom den pedagogiska forskningen och
inom skolväsendet. Denna fråga måste
följas med stor uppmärksamhet de närmaste
åren. Jag har i årets statsverksproposition
även uttalat att ett undervisningssystem
för att kunna tas i allmänt
bruk inom skolan först måste ha
utprövats, d. v. s. i praktisk verklighet
ha visat sig svara mot de mål för skolarbetet
som uppställts i läroplanen. Genom
beslut den 6 maj 1970 har Kungl.
Maj:t bemyndigat skolöverstyrelsen att
utfärda anvisningar för utprövningen
och användandet av undervisnings- och
läromedelssystem och för utprövningen
av sådana läromedel som inte faller un -

der läroboksnämndens granskning.

Interpellantens frågeställningar omfattas
till stor del av läromedelsutredningens
arbete. Utredningen torde under
innevarande år komma att framlägga
ett betänkande rörande forskning,
utveckling och prövning av läromedel..

Som ett led i samhällets satsning p^
läromedelsområdet har Utbildningsförlaget
skapats. Läromedelsutveckling
och läromedelsproduktion baserad på
undervisningsteknologiska principer
ställer stora krav på personella och ekonomiska
resurser. Investeringar i utvecklingsprojekt
blir som regel räntabla
först efter en relativt lång tid. I det avtal
som låg till grund för Utbildningsförlagets
bildande har staten åtagit sig
att svara för erforderligt rörelsekapital,
såväl i samband med bolagsbildningen
som senare vid en rimlig ökning av omsättningen
och en godtagbar resultatutveckling.

Frågan om en central inköpsorganisation
är för närvarande föremål för
diskussioner inom Svenska kommunförbundet.
Jag anser att man bör avvakta
ett mer preciserat ställningstagande
från Svenska kommunförbundets sida
innan statsmakterna tar upp frågan till
prövning.

Vidare anförde:

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får tacka utbildningsministern
för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till interpellationen
är den starka expansion av den
undervisningsteknologiska industrin
som skett, internationellt och kanske
framför allt i Förenta staterna.

Den fråga som ligger bakom interpellationen
allmänt sett är: Kan privatekonomiska
intressen försörja oss med
offentliga nyttigheter? Den amerikanske
politikern Michael Harrington, som
nyligen besökte Sverige, bär sökt analysera
den privata undervisning- eller
läromedelsindustrins effekter på de samhälleliga
utbildningsmålen. Bakgrunden
är just ett ökat engagemang för olika

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang.

sociala sektorer från privatföretagens
sida och en beredvillighet från vissa
centrala och kommunala myndigheter
att överlåta den sociala behovstäckningen
på privata intressen. På utbildningssidan
är den tendensen påtaglig, menar
Harrington. Den kvantitativa utbildningsexplosionen
löper parallellt med
en snabb teknisk utveckling på t. ex.
data- och elektronikområdet. Det har
varit naturligt för dataföretag, för TVbolag
och för många andra att ge sig in
på utbildningsmarknaden och driva
fram ett pedagogiskt utvecklingsarbete
inom sina respektive produktionsområden
för att åstadkomma olika slags
utbildningssystem, undervisningsmaskiner
o. s. v.

Harrington förutspår och ger exempel
på en utveckling där skolornas utbildningsmål
snedvrids och indirekt
styrs av de läromedelssystem som de
stora industrierna mer eller mindre kan
tvinga på dem. Man får en situation,
menar Harrington, där IBM söker marknadsandelar
för datastyrd undervisning,
CBS för television, Xerox för sin speciella
typ av undervisningsmaskiner
o. s. v. Men en anpassning av undervisningsteknologin
till utbildningsmålen
kommer att saknas. Konsumentönskemål
från enskilda skolor kan inte hävda
sig inför industri] ättar nas kamp om
en ny marknad motiverad från olika
företagsintressen.

Nu kan man fråga sig om den amerikanska
utvecklingen, som han beskriver,
har någon som helst relevans för
svensk del. På många sätt har den inte
det. Vi har i Sverige för det första inte
alls hunnit så långt på undervisningsteknologins
område som i Amerika. Vi
har vidare i Sverige en stark icke privat
produktion av läromedel och utvecklingsarbete
på läromedel. Vi har
en jämfört med andra länder tämligen
välutbyggd testorganisation, en samhällelig
läromedelskontroll, och den offentliga
sektorn har både möjligheter och
ambitioner att hävda de utbildningspo -

ökad samhällelig kontroll över läromedlen

litiska målen på ett annat sätt än i Förenta
staterna. Jag tror ändå att det
finns anledning att hysa en viss oro
för utvecklingen i Sverige -— jag skall
återkomma till det. Men framför allt —
genom att vi bara är i början av den
undervisningsteknologiska expansionen
i Sverige — så har det svenska samhället
och staten ett särskilt ansvar för att
ta tåg i och styra utvecklingen här i landet,
som i andra länder redan har hunnit
gå snett.

Undervisningsteknologin påverkar ju
skolans mål och de sociala målen på
en rad olika sätt. Jag har i interpellationen
exemplifierat hur olika typer av
undervisningsteknologi kan påverka individualiseringsmål,
mål om samarbete
och social träning i skolan samt mål om
ett demokratiskt medinflytande i olika
skolformer. Det torde vara tekniskt möjligt
att utveckla undervisningsteknologin
eller delar av den, så att den kommer
att stödja dessa mål och inte motarbeta
dem. Men frågan är om en till
största delen privat läromedelsproduktion
kan styras i den riktningen. Flera
faktorer talar emot att detta blir lätt
att åstadkomma.

För de stora data- och elektronikkoncernerna
är undervisningsmarknaden
en marginell marknad. Deras produkter
har i huvudsak andra användningsområden.
Läromedelsproduktutvecklingen
blir ett område, där man sannolikt också
i fortsättningen mera kommer att intressera
sig för att produkten är väl anpassad
till företagens vanliga produktionsmönster
än till svenska samhällets
utbildningsmål.

Från den utgångspunkten har jag velat
peka på områden, där samhället
snabbt måste ta tag i utvecklingen. Det
är två saker jag har tagit upp, dels
frågan om en förstärkning av de ekonomiska
och personella resurserna i Utbildningsförlaget
och i SUAB, dels frågan
om en central inköps- och upphandlingsorganisation.
Även om vi driver ett
mycket starkt samhälleligt utvecklings -

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 2S

66 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

arbete i Sverige på det undervisningsteknologiska
området, kommer vi ändå
att ha svårt att kunna anpassa de utländska
läromedelssystemen till de
svenska utbildningsmålen, om varje
kommun för sig och olika statliga utbildningsinstitutioner
för sig handlar
direkt med de stora producenterna.
Därför anser jag att en central inköpsoch
upphandlingsorganisation, där staten,
kommunerna och kanske även folkbildningsrörelserna
är representerade,
skulle kunna få till uppgift att driva
på utvecklingsarbetet och att följa med
i de internationella förändringarna. En
sådan organisation, som gör inköpen
och sedan kanaliserar läromedlen till
olika skolor, statliga institutioner o.s.v.,
skulle kunna ställa standardiseringskrav
på läromedlen, den kunde söka
anpassa läromedelssystemens utformning
till det svenska samhällets utbildningsmål.
En sådan organisation bör
också kunna åstadkomma en prispress
på läromedelsprodukterna som inte är
möjlig om kommunerna sköter upphandlingen
var för sig. Slutligen skulle
kanske en sådan organisation, med uppgifter
delvis likartade dem apoteksbolaget
och försvarets materielverk har
inom sina respektive områden, möjligen
vara nödvändig för att inte den
statliga kontrollen av de läromedel som
går ut i skolorna skall bli illusorisk i
framtiden. Många läromedel kommer
nämligen att utgöras inte av lättkontrollerade
böcker utan av TV-program med
korta produktionstider som snabbt kan
omsättas på marknaden. Här skulle den
statliga kontrollorganisationen alltså ha
att operera med en kanal för läromedel
i stället för många hundra.

På detta förslag svarar nu utbildningsministern
med en hänvisning till
att det inom Kommunförbundet pågår
diskussioner om dessa problem. Det är
delvis riktigt, men vad Kommunförbundet
syftar till är inte den typ av inköps-
och upphandlingsorganisation
som jag har avsett. Kommunförbundet

för diskussioner om en form av central
organisation för distribution, som också
skulle ha möjlighet att förhandla direkt
med förlagen om inköp av läromedel.
Huvudsyftet för Kommunförbundet
är att pressa priserna snarare än de tre
eller fyra andra målsättningar som jag
har ställt upp. Det är alltså en organisation
som kommer att få mindre räckvidd
också på det kommunala området
än den organisation som jag avser. Självfallet
får den dessutom mindre räckvidd
även därigenom att staten inte
är med.

Utbildningsministern hänvisar alltså
till att dessa diskussioner pågår och bör
avvaktas. Men staten är ju en intressent
i utbildningspolitiken i lika hög
grad som kommunerna. Menar man att
denna idé i och för sig är värd att pröva,
finns det väl skäl för staten att inte
enbart avvakta de diskussioner som
förs i Kommunförbundet utan, parallellt
i varje fall, själv pröva denna fråga
för sin egen del.

I detta sammanhang bör man kanske
peka på vad som sades något tidigare
i interpellationssvaret. Jag finner det
glädjande att skolöverstyrelsen den 6
maj har fått utvidgat bemyndigande att
göra anvisningar för utprövningen och
användandet av också läromedelssystem.
Den kontrollen är utmärkt, men
den blir passiv. Genom den kontrollform
som skolöverstyrelsen har fått genom
beslutet kan den inte påverka utvecklingsarbetet
på läromedelssystem,
vilket var tanken med den centrala inköps-
och upphandlingsorganisationen.

I interpellationssvaret tar statsrådet
allvarligt på frågan om möjligheterna
att anpassa läromedelssystemen till skolans
sociala mål och över huvud taget
till utbildningsmålen. Jag har fattat svaret
så att utbildningsministern är beredd
att ge Utbildningsförlaget goda resurser
i framtiden för att driva innovationsarbetet
på detta område, och det
är jag glad för. Däremot berör svaret
inte frågan om Svenska utvecklings AB

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

(SUAB). Detta ligger under industridepartementet,
men i den proposition
som skrevs vid SUAB:s tillkomst sades
klart ifrån att en av dess uppgifter är
att prioritera läromedelsområdet. Bakgrunden
till den diskussion som nu förs
om SUAB:s roll är den analys som TCO
har gjort av forskningspolitiken i såväl
offentliga organ som privata företag.
TCO menar att en stor know-how om
utvecklingsarbetet inom såväl offentliga
organ som privata företag finns samlad
i Wallenber ggrupp ens utvecklingsbolag
Incentive. TCO pekar också på hur dels
Incentive, dels SUAB har prioriterat på
det sociala området ungefär likartade
utvecklingsområden — det gäller bl. a.
läromedelssystemen. Vidare pekar TCO
på att trots att det statliga och det privata
företaget prioriterar samma områden
saknar otvivelaktigt SUAB de informationskanaler
och de kontakter för
utvecklingsarbetet på det offentliga och
det privata området som finns inom
Incentive.

TCO:s rapport kan i detta avseende
ses som en varning för att en del av
utvecklingsarbetet på socialt angelägna
områden skall ske i Incentives regi och
med privata målsättningar snarare än i
samhällsägda organ och med samhälleliga
målsättningar.

Mot den bakgrunden har jag alltså
ställt frågan till utbildningsministern,
om han är beredd att också ge SUAB
ökade ekonomiska och kanske framför
allt ökade personella resurser att skapa
en sådan struktur för SUAB att kontaktoch
informationsnätet blir sådant att
samhället kan ligga väl framme i utvecklingen
också här. På den punkten
har inget svar lämnats.

Helhetsbilden är dock den, att i Sverige
har samhället skapat sig en betydligt
starkare ställning på undervisningsmarknaden
än vad man gjort i andra
länder. Man har inrättat Utbildningsförlaget,
som såvitt jag förstår har fått en
utomordentligt god start. Man har fattat
beslut om att statliga läromedelsbe -

ställningar skall kanaliseras via Utbildningsförlaget.
SÖ har, som utbildningsministern
nyss sade, bemyndigats att
utpröva nya läromedelssystem. SUAB
har fått i uppgift att prioritera dessa
områden. TRU-kommittén bedriver ett
praktiskt arbete på att utveckla olika
typer av vad som måste sägas vara en
form av integrerade läromedelssystem.
Slutligen har vi sannolikt i Sverige en
i varje fall mindre dålig kontrollapparat
för de enskilda läromedlen än man
har i andra länder.

Sammanfattningsvis och mot den bakgrund
jag försökt ge anser jag emellertid
att samhället, trots den relativt goda
bilden, måste flytta fram sina positioner
mycket starkt nu inför den undervisningsteknologiska
expansion som vi
i Sverige bara är i början av.

Läromedelskontrollen har jag tidigare
pekat på såsom en avgörande fråga.
Hur skall vi kunna utforma denna verksamhet
så att den inte blir en nullitet
eller illusorisk i en värld, där tradition
nella läroböcker är underordnade eller
i varje fall sidoordnade TV-program
med korta produktionstider o. s. v.? Det
krävs vidare en mycket stark utveckling
både kapitalmässigt och personellt
av det arbete som bedrivs inom de offentligt
ägda institutionerna, Utbildningsförlaget
och SUAB, om vi skall
kunna hänga med i utvecklingen på det
undervisningsteknologiska området och
om vi också skall kunna forma och styra
denna utveckling så att vi i Sverige
skall kunna underlätta de samhälleliga
utbildningspolitiska målen via detta utvecklingsarbete
i stället för att — som
det hänt i andra länder — motverka
detta.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Den uppräkning av det
samhälleliga inflytande som herr Hellström
gjorde mot slutet av sitt anförande
förkortar min replik. Jag hade
tänkt att använda detta som ett argu -

68 Nr 28 Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

ment för interpellationssvarets utformning.
Det förkortar kanske också debatten,
vilket hälsas med tillfredsställelse.
Jag åberopar alltså helt kort herr
Hellströms uppräkning.

Jag kan också ansluta mig till den
analys som interpellation gjorde av
Michael Harringtons bedömningar.
Även om dessa gäller det amerikanska
samhället, bör de också kunna ge en
vägledning vid framtidsbedömningen
för vår del; i varje fall kan de visa vilka
faror som vi kan råka ut för om vi
bedriver en låt-gå-politik på detta område.
Det skulle naturligtvis ur utbildningssynpunkt
vara utomordentligt
olyckligt, om det i läromedelsproduktionen
inte blir en rimlig anpassning
till de utbildningsmål som samhället
ställer upp via beslut i riksdagen. Därför
har jag sett det som en utomordentligt
viktig uppgift för regeringen och
skolöverstyrelsen att arbeta för att utbildningsmålen
också i detta avseende
verkligen skall kunna realiseras.

Jag skulle därför kanske också något
kunna modifiera interpellationssvaret
så till vida att jag säger att »bl. a.»
läromedelsutredningens betänkande
och »bl. a.» ställningstagandet från
Svenska kommunförbundet bör avvaktas.
Självfallet måste också staten som
intressent aktivt följa utvecklingen och,
om så anses erforderligt, vidta åtgärder.
Jag vet emellertid att läromedelsutredningens
betänkande kan väntas inom
kort, och jag kan alltså försäkra att
dess arbete inte i något avseende kommer
att fördröja åtgärder från statens
sida på detta område.

Jag vill också understryka att Utbildningsförlaget
har en utomordentligt viktig
roll i detta arbete och att erfarenheterna
från de hittillsvarande insatserna
ur både ekonomisk och pedagogisk
synpunkt är tillfredsställande. Jag tror
att vi nu har en effektiv och bra grundorganisation
för det fortsatta arbetet.

Jag har inte velat gå in närmare på
SUAB med hänsyn till att det tillhör

ett annat departements verksamhetsområde.
Jag vill av det skälet bara uttrycka
en principiell uppfattning och kanske
framför allt betona att det är ett
nytt företag och att det därför inte rimligen
är att göra företaget rättvisa att
bedöma det efter dess hittillsvarande
aktiviteter och inflytande. Jag har emellertid
den principiella uppfattningen att
företaget har, precis som det angivits
vid företagets start, en väsentlig uppgift
att fylla för den framtida skolpolitiken.
Jag räknar med ett nära samarbete på
den punkten över de departementala
gränser, som skiljer våra olika företag
åt, för att kunna bjuda den privata
marknaden inte bara en likvärdig konkurrens
utan en effektivare konkurrens.
Jag är övertygad om att SUAB har förutsättningar
att klara den uppgiften.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Hellströms interpellation om ökad samhällelig
kontroll över läromedlen skulle
jag vilja säga att jag har det intrycket
att herr Hellström är ganska ängslig
för att privatekonomiska intressen
skall breda ut sig, att vi skall få en privat
läromedelsproduktion och att detta
också skall bli fallet i fråga om den undervisningsteknologiska
expansionen.
Jag skall inte ta upp någon debatt om
detta, men jag skulle vilja säga att det
är mycket viktigt att läroplanernas intentioner
förverkligas och kommer till
uttryck i de läromedel som produceras
och att skolans målsättning — detta gäller
naturligtvis även de sociala målen
— måste förverkligas i läromedlens innehåll,
vilket måste ske på ett sådant
sätt att följden inte blir en likriktning
av innehållet. Det behövs, menar jag,
en intensifierad offentlig diskussion
kring läromedlens innehåll och utformning.

Frågan om läromedelsgranskningens
former och uppgifter är för närvarande
föremål för en offentlig utredning; jag
skall inte närmare gå in på den saken.

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

Svar på interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

Men jag tycker att det borde vara självklart
att både lärare och elever skall
ges möjlighet att i organiserad form yttra
sig över de läromedel som används
i undervisningen.

Samhället utövar ett ganska avgörande
inflytande över läromedelsproduktionen.
Såvitt jag kan begripa sker detta
på tre sätt: för det första genom att
skolstyrelsen fastställer läroplaner, för
det andra genom att statens läroboksnämnd
utövar både kvalitets- och priskontroll
över en betydande del av produktionen
och för det tredje genom att
kommunerna uppträder som köpare av
nästan hela produktionen. Detta inflytande
på olika nivåer tycks enligt min
uppfattning kunna garantera att undervisningens
målsättning avspeglas i läromedlen.
För att bättre garantera att den
allmänna målsättningen följs utan att
samtidigt likriktning blir följden bör
man emellertid söka skapa ordentliga
möjligheter för enskilda och organisationer
att i lämplig instans överklaga
läroboksnämndens beslut.

Jag anser att det också behövs intensifierad
pedagogisk forskning i fråga
om läromedlens lämpliga utformning.
Jag skulle vilja understryka ett gammalt
folkpartikrav på ett, huvudsakligen
med offentliga medel finansierat institut
för läromedelsforskning, i vilket alla
myndigheter, organisationer och enskilda
företag, som är verksamma på
det pedagogiska området, skulle erbjudas
att bli intressenter. Ett sådant institut
skulle möjliggöra intensivare erfarenhetsutbyte
och ökade forskningsresurser.
Där skulle man också kunna
inkludera vad herr Hellström speciellt
är ute efter, d. v. s. en lösning av de
undervisningsteknologiska frågorna.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att herr Källstad
är litet aningslös, om jag fattade
honom rätt, då han menar att de samhälleliga
kontrollfunktioner som för
närvarande finns skulle vara i stort

sett tillräckliga, förutom forskningsfunktionen.
När det gäller prisfrågan
som han exemplifierade med har t. ex.
pris- och kartellnämnden kritiserat den
uppläggning som det nuvarande prissystemet
på läroboksmarknaden har.
Jag tror vidare att kommunerna har
mycket små möjligheter att bevaka de
utbildningspolitiska målen gentemot ett
fåtal ofta internationellt ägda koncerner
på data- och elektronikområdet.
Detta stärker enligt min mening snarast
argumentationen för en dylik upphandlings-
och inköpsorganisation av central
karaktär.

Herr Källstad varnade för likriktning
av innehållet i läromedlen. Han säger
att läroplanerna måste återspeglas i läromedlen.
Det är självfallet helt riktigt.
Jag vet inte riktigt vad han avsåg
med att detta inte får leda till någon
likriktning av innehållet. Jag kan ta ett
exempel, som också har anknytning till
den diskussion vi för om undervisningsteknologin.
Ett av skolans mål är ju en
viiss form av demokratiskt medinflytande
på uppläggningen av undervisningen
inom de ramar som läroplanen sätter.
Många av de läromedelspaket som
inryms i olika läromedelssystem produceras
för närvarande av ett fåtal koncerner
i mycket stora upplagor för att
de ekonomiskt skall bära sig för koncernerna
och ge god vinst. Möjligheterna
för skolorna själva att medverka vid
tillkomsten av TV-program och TV-kassetter,
att göra korrigeringar, i viss mån
göra sin egen uppläggning av programmen,
är helt obefintliga i några dylika
integrerade TV-system som nu säljs till
kommunerna. Det är rätt dyr utrustning
som kommunerna här ger sig in
på att skaffa. Samtidigt pågår på annat
håll utvecklingsarbete just för att skapa
dylika integrerade TV-system, där det
emellertid finns möjlighet för de enskilda
skolorna att i viss mån så att
säga gå in i kassetten, korrigera och
bygga upp sitt eget undervisningsprogram.
Man är alltså inte bunden till det

70 Nr 28

Måndagen den 25 maj 1970

Svar på interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

program som har producerats i mycket
stora upplagor för eu mycket stor
marknad.

Det finns alltså exempel på läromedelssystem
som icke ger några möjligheter
till s. k. medinflytande för den enskilda
skolan, och det pågår å andra
sidan utvecklingsarbete med sådana system
som ger de enskilda skolorna en
viss möjlighet att ingripa i programmens
uppläggning. Det är givet att kommunerna
själva inte har någon som
helst möjlighet att överblicka de här
sakerna. Jag menar att den centrala inköps-
och upphandlingsorganisationen
här skulle ha en stor uppgift, och detta
är ett konkret exempel på hur man kan
främja uppnåendet av den målsättning
som interpellationen efterlyser.

Jag kan göra min replik till utbildningsministern
mycket kort efter hans
senaste inlägg med precisering av innehållet
i interpellationssvaret. Jag tycker
det är utomordentligt glädjande att utbildningsministern
klart deklarerar att
staten är beredd att aktivt arbeta inom
detta område parallellt med det arbete
som pågår genom läromedelsutredningen,
Kommunförbundet o. s. v. Den deklarationen,
tillsammans med den deklaration
som utbildningsministern också
gjorde om SUAB, ger anledning till
en viss tillförsikt om att SUAB:s verksamhet
i framtiden kommer att kunna
hävda sig gentemot vad som åstadkommes
inom den privata sektorn.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Eftersom herr Hellström
i sin interpellation frågade statsrådet
om en förstärkning av de ekonomiska
och personella resurserna för det utvecklingsarbete
för läromedel som bedrivs
i samhällets egen regi, skulle jag
här helt kort vilja peka på en punkt,
där jag menar att det verkligen behövs
en förstärkning av de ekonomiska resurserna.
Jag tänker på statens läroboksnämnd
och dess arbete.

Såvitt jag begriper har nämnden bris -

tande resurser. Författningen för statens
läroboksnämnd är ganska diffus,
och den är väl också ganska ålderstigen
vid det här laget. För det första
står det ingenting t. ex. om fackskolans
läroböcker eller om böckerna i korrespondensundervisningen,
och för det
andra hamnar en hel del av de numera
vanliga läromedlen utanför nämndens
verksamhetsfält, t. ex. alla skolprogram,
audiovisuella hjälpmedel, stenciler, kompletterande
litteratur o. s. v. Läroboksnämndens
resurser behöver alltså förstärkas.
Nämndens arbete begränsar sig
till de konventionella skolböckerna, och
den har såvitt jag förstår inte tillräcklig
bredd och sakkunskap.

Nu har den sittande läromedelsutredningen
föreslagit vissa förbättringar,
dels att andra läromedel än böcker skall
granskas, dels att det skall bedrivas en
försöksverksamhet där lärare och elever
skall granska de nya läromedlen.
Detta är välkomna förbättringar, men
det behövs ytterligare åtgärder. Kunde
det leda till att i varje fall den statliga
läroboksnämndens ekonomiska och personella
resurser förstärks, vore det ett
gott resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 11 och 12,
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial nr 31, 38 och 43, statsutskottets
utlåtanden nr 116, 130, 131, 133 och
134, bevillningsutskottets betänkande nr
43, första lagutskottets utlåtanden nr
41, 42 och 44, andra lagutskottets utlåtanden
nr 50—53, tredje lagutskottets
utlåtande nr 50 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 41—45.

§ 14

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels

Måndagen den 25 maj 1970

Nr 28

första lagutskottets utlåtande nr 41 närmast
före konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, dels andra lagutskottets utlåtande
nr 50 närmast före statsutskottets
utlåtande nr 116.

§ 15

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av proposition om
riktlinjer för en partiell omorganisation
av den statliga länsförvaltningen, i vad
propositionen hänvisats till utskottet,
jämte motioner, och

nr 40, i anledning av motioner om
ersättare för riksdagens ledamöter;

statsutskottets utlåtanden:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri jämte
motioner i vad propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet,
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen jämte motioner i vad
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m. jämte motioner,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1970/71, och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1970/71;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av proposition angående
fortsatt valutareglering jämte
motioner,

nr 37, i anledning av proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,
in. in., jämte motioner,

nr 38, i anledning av proposition om
ökning av den svenska kvoten i Internationella
valutafonden, och

nr 43, i anledning av proposition med
förslag om vissa stödåtgärder för svensk
varvsindustri jämte motioner; samt

andra lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 16

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 244, med anledning av motioner
rörande vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. m.; och

nr 246, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av protokoll rörande ändring i
avtalet den 14 maj 1959 mellan Sverige
och Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på
inkomst och förmögenhet.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 134, med förslag till kupongskatteförordning,
m. m., och

nr 135, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Tisdagen den 26 maj

Kl. 10.30

§1

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: DEPARTEMENTSPROTOKOLL 22.

5.1970

Granskning av fullmakt för ledamot
i riksdagens andra kammare

Till justitiedepartementet har från
länsstyrelsen i Värmlands län inkommit
fullmakt för redaktören Gunnar
Olsson, Edane, som vid ny röstsammanräkning
utsetts till ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av kammaren.

Granskning av fullmakten företas inför
chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.

Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakten.

Protokoll över den företagna granskningen
skall tillsammans med fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

Enligt uppdrag

Margit Hirén

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförmälda fullmakten för redaktören
Gunnar Olsson att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1973 efter herr Eskilsson.

Herr talmannen meddelade, att herr
Olsson intagit sin plats i kammaren.

§2

Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum
lördagen den 30 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats hålls den

ekonomiska debatten i anslutning till
kompletteringspropositionen fredagen
den 29 maj, då ett stort antal ärenden
föreligger till avgörande i kammaren.
Det är därför inte uteslutet att det kan
bli ofrånkomligt att anordna arbetsplenum
även lördagen den 30 maj, som
enligt den i januari upprättade preliminära
planen avsågs skola tas i anspråk
endast om så blev erforderligt
på grund av skiljaktiga beslut i kamrarna.

§3

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förhindrande av olycksfall genom bordsantenner
för TV-apparater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Adamsson har frågat
chefen för kommunikationsdepartementet
om han avser att vidtaga åtgärder
till förhindrande av att s. k.
bordsantenner för TV-apparater förses
med kontaktdon som kan användas i
uttag för starkström.

Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpe
nationell.

Det har under årens lopp inträffat
ett antal allvarliga olycksfall, som orsakats
av att bordsantenner för TV blivit
strömförande. Det är framför allt
barn som drabbats. Olyckorna har inträffat
genom att den stickkontakt, som
antennen är försedd med och som är
avsedd att sättas in i TV-apparaten, i
stället satts in i ett vanligt vägguttag
för starkström. Kontakterna har i des -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder till

antenner för TV-apparater

sa fall haft en från säkerhetssynpunkt
olämplig konstruktion.

Frågan om åtgärder för att minska
riskerna för nämnda slag av olycksfall
har uppmärksammats såväl i Sverige
som i andra länder och har ingående
behandlats av de internationella organ
som utarbetar rekommendationer på elsäkerhetsområdet.
Ett resultat härav är
att kommerskollegium, som är ansvarig
myndighet för sådana frågor, skärpt
provningsbestämmelserna för TV-apparater
och andra slag av teletekniska
apparater. Efter den 1 juli 1967 skall
sålunda nytillverkade TV-apparater ha
sådant utförande att det för antennanslutning
krävs en speciell typ av stickkontakt,
som inte går att föra in i ett
vanligt vägguttag för starkström.

Svenska elektriska materielkontrollanstalten
(Semko), som svarar för den
elektriska materielkontrollen, har bl. a.
genom cirkulärskrivelser till radio- och
TV-handlare samt service verkstäder
uppmanat dessa att upphöra med försäljningen
av bordsantenner, som är
försedda med stickkonlakt av olämplig
konstruktion, och att upplysa allmänheten
om att sådana stickkontakter bör
bytas ut. Informationen om riskerna
med sådana stickkontakter och s. k. banankontakter
har även förekommit i radio,
TV och press.

Enligt vad jag erfarit tyder gjorda
undersökningar på att någon försäljning
genom radio- och TV-handlare av
bordsantenner med farliga stickkontakter
inte längre förekommer.

Beträffande TV-apparater med an:ennintag
av äldre typ är det angeläget
alt försöka förmå innehavarna att ta
tillvara de möjligheter som finns att
på ett enkelt och billigt sätt undvika
olyckor. För antennanslutning till sådana
apparater finns stickkontakter av
hårdplast, som inte kan föras in i ett
vanligt vägguttag för starkström. Vidare
finns möjlighet att genom en enkel tillsats
till TV-apparatens antennintag an3*—Andra
kammarens protokoll 1970.

förhindrande av olycksfall genom bords passa

detta för användning av den nya
typen av stickkontakt.

För att informationen i dessa frågor
skall nå ut till allmänheten är det viktigt
att massmedia även i fortsättningen
lämnar sin medverkan. Enligt min mening
måste den information som förmedlas
av TV i detta fall tillmätas särskilt
värde.

Vidare förutsätter jag att radio- och
TV-handlare samt serviceverkstäder aktivt
medverkar till att de äldre apparater
som de reparerar eller får i utbyte
förses med moderna antennanslutningar.

Avslutningsvis vill jag nämna att förslag
till ändringar i 1902 års lag om
elektriska anläggningar inom kort kommer
att föreläggas riksdagen. Ett genomförande
av förslaget kommer att ge
ökade möjligheter att meddela säkerhetsföreskrifter
beträffande elektriska
apparater av olika slag. Om den information
och rådgivning som jag här förordat
inte leder till tillfredsställande resultat
kan det bli aktuellt att överväga
säkerhetsföreskrifter även för äldre TVapparater.

Vidare anförde

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Wickman få framföra mitt tack för
det enligt min mening mycket positiva
svaret på min interpellation. Det ger
belägg för det som jag i interpellationen
framhållit, nämligen att det numera
inte säljs antenner av den typ som
kan förorsaka olyckor av det slag jag
berört. Alltjämt finns emellertid kvar
alltför mycket äldre materiel som används
och som leder till att dylika
olyckor fortfarande inträffar.

Statsrådet har särskilt tryckt på upplysningsverksamheten
och understryker
radio- och TV-handlarnas och serviceverkstädernas
ansvar i detta sammanhang
men framhåller också massmedias
Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

möjligheter att informera om risker
som föreligger vid användning av de
aktuella äldre typerna av bordsantenner.
Enligt mitt bedömande är det effektivaste
sättet att upplysa allmänheten
om dessa risker att lämna information
genom radio och TV. Jag har det
intrycket att man genom TV ganska
sparsamt har upplyst allmänheten om
de risker som härvidlag föreligger. Jag
skulle önska att man i större utsträckning
än nu uppmärksammade allmänheten
på dessa risker.

Statsrådet antyder vidare att förslag
till ändringar i 1902 års lag om elektriska
anläggningar snart kommer på riksdagens
bord och att det då blir möjligt
att bedöma i vad mån det kommer att
kunna utfärdas mera effektiva säkerhetsföreskrifter
på detta område än de
som nu gäller. Jag vill bara hoppas att
det inte skall inträffa fler olyckor av
nämnt slag och att inte sådana skall bli
orsaken till att vi tvingas vidtaga speciella
säkerhetsåtgärder. Jag tror att det
viktigaste i detta sammanhang är en
bred upplysning, och jag vädjar härvidlag
till press, radio och TV att göra
en insats.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på interpellation ang. universitets
lärares möjligheter till forskning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Ivällstad har frågat
chefen för utbildningsdepartementet om
han ämnar vidtaga några åtgärder med
anledning av att möjligheterna till egen
forskning för universitetslärarna i den
utsträckning, som motsvarar tjänstens
krav, bedöms som mycket begränsade.

Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

För innehavare av tjänst med forskningsskyldighet
— vid universiteten
professorer, biträdande professorer och
docenter respektive motsvarande tjänster
vid forskningsråden -—• gäller vissa
särskilda bestämmelser som syftar till
att ge dem goda möjligheter att forska.

Innehavare av tjänster med forskningsslcyldighet
har sålunda lägre undervisningsskyldighet
än övriga universitetslärare.
Viss personal vid forskningsråden
saknar helt undervisningsskyldighet.
Innehavare av tjänster med
forskningsskyldighet vid universiteten
kan vidare få nedsättning i undervisningsskyldigheten
på grund av bl. a.
särskilt betungande examinationsgöromål.
De kan därutöver med vissa intervaller
få befrielse från övriga tjänstegöromål
för att helt ägna sig åt forskning.

Under 1960-talet har genomförts reformer
som syftat bl. a. till att befria
forskarna från sådana administrativa
uppgifter som inte nödvändigtvis behöver
utföras av forskarpersonal. Som
exempel kan nämnas att numera svarar
en särskilt utsedd prefekt för institutionens
förvaltning och en studierektor
för utbildningsadministrativa uppgifter.
Införandet av driftkostnadsanslag
och höjningarna av dessa anslag har
möjliggjort en förstärkning av institutionernas
administrativa resurser. Vidare
har under 1960-talet för undervisningens
behov inrättats ett stort antal
tjänster, bl. a. universitetslektorat, för
vilka forskning inte ingår som åliggande
i tjänsten.

Forskningsrådens anslag till forskning
har väsentligt förstärkts under
1960-talet. Genom forskarutbildningsreformen
har antalet forskartjänster vid
universiteten ökat och anslaget till särskilda
åtgärder för forskarutbildning
förstärkts.

En rad åtgärder har sålunda genomförts
som syftar till att öka forsknings -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

möjligheterna.

Herr Källstads fråga baseras på undersökningar
som utförts på uppdrag
av bl. a. universitetslärarnas fackliga organisation.
Jag förutsätter att universitetsmyndigheterna
följer utvecklingen
av dessa frågor. Jag har för närvarande
ingen anledning att på basis av de åberopade
undersökningarna vidta några
speciella åtgärder.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation.

Statsrådet nämnde i slutet av sitt
svar att min fråga »baseras på undersökningar
som utförts på uppdrag av
bl. a. universitetslärarnas fackliga organisation»,
och det är helt riktigt. .lag
har också i interpellationen klart redovisat
källorna till den fråga jag ställt.
Det gäller en undersökning som gjordes
år 1969 vid sociologiska institutionen
i Lund och som gäller universitetslärarnas
inställning till sina arbetsförhållanden
— den s. k. universitetslärarenkäten
1969. Av den undersökningen,
som särskilt avser universitetslärarnas
forskningsmöjligheter, framgår
att förutsättningarna för egen forskning,
alternativt följande av forskning,
vid sidan av övrig verksamhet i den
utsträckning, som anses motsvara tjänstens
krav, enligt dessa grupper av universitetslärare
är ytterst begränsade.
Jag skall inte uppta tiden med att redogöra
för de olika universitetslärarnas
situation mer än att jag påpekar att 15
procent av universitetslärarna säger sig
över huvud taget inte hinna med den
forskning som tjänsten kräver av dem,
även om de utnyttjar all fritid. Det är
alltså en angelägen fråga hur bättre
möjligheter till fortlöpande forskning,
längre och tätare forskningsperioder
o. s. v. skall kunna erbjudas.

Det var den ena källan till min in -

terpellation. Den andra var en undersökning
som 1966 utfördes genom svenska
akademiska rektorskonferensen; den
gjordes av professorn i zoologi vid
Lunds universitet och tidigare sekreteraren
i svenska akademiska rektorskonferensen
Erik Dahl. Enligt denna
enkät — svarsfrekvensen var för övrigt
80 procent — uppgick den svenska
genomsnittsprofessorns arbetsvecka till
över 55 timmar. Genomsnittet för de
olika fakulteterna—högskolorna låg inom
ramen 51 till 59 timmar, och mer
än var femte professors arbetsvecka
översteg 60 timmar. Forskningsandelen
utgjorde i genomsnitt ca 19 procent,
medan undervisning och examination
uppgick till 40 procent, administration
och offentliga uppdrag till 36 procent
samt specialistverksamhet till 5 procent.

Vad man alltså har anledning alt
främst peka på är den ganska -— för
att inte säga mycket — låga forskningsandelen;
totalgenomsnittet är ju knappa
19 procent, trots att i forskningsmaterialet
ingår s. k. forskningsprofessurer
och professorer med partiell
tjiinstebefrielse för forskning. Ca 39 procent
av svaren redovisade högst 10 procent
forskning, och det måste väl betecknas
som ganska alarmerande. Det
bestyrker att professorer och laboratorer
på grund av arbetsbelastningen får
orimligt litet tid över till en av huvuduppgifterna
— den egna forskningen.
Och det finns anledning förmoda
att forskningen relativt sett trängts ytterligare
tillbaka sedan undersökningen
gjordes 1966.

När man vidare i officiella sammanhang
redovisar vad staten satsar på
forskning tar man schablonmässigt till
50 procent av driftanslagen till universitet
och högskolor. Den schablonsiffran
anser jag vara alldeles för hög. Det
framgår klart av enkäten att det vore
rimligare med 10 till 20 procent.

Den slutsats man kan dra av undersökningen
är att en höjning av under -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

visningsandelen inte är motiverad och
att en ökning av antalet undervisningstimmar
måste resultera i antingen en
utökad arbetsvecka eller en reducering
av forskningen. Inget av alternativen
utgör någon vidare lycklig lösning. De
tio timmar i veckan som genomsnittsprofessorn
ägnar åt forskning låg ovanpå
en 45 timmars arbetsvecka. Dessutom
forskar han i stor utsträckning
på ferierna, och vid en jämförelse med
arbetstagare med reglerad arbetstid kan
detta uttryckas så att all den forskning
som professorerna bedriver görs på fritiden,
trots att den är en huvuduppgift
jämsides med undervisningen. Detta
är saker som påtalats i den tidskrift
söm Universitetslärarförbundet ger ut
och jag har i min interpellation också
hänvisat till dess nr 1 år 1969.

I de två undersökningar som jag
hänvisat till tycks en huvudpunkt vara
att professorernas egen forskningsverksamhet
tenderar att komma i kläm mellan
andra uppgifter, vilket jag tycker är
beklagligt, eftersom det kan försvåra
utveckling och förnyelse. I sitt svar
har statsrådet Moberg nämnt att det
finns särskilda bestämmelser som syftar
till att ge universitetslärarna goda
möjligheter att forska. Det är klart att
bestämmelserna hav denna syftning,
men frågan är om de får det resultat
som avses. Statsrådet räknar upp de
olika saker som inträffat under senare
tid, att viss personal i forskningsråden
saknar undervisningsskyldighet, att det
är en nedsättning i undervisningsskyldigheten
för innehavare av tjänster med
forskningsskyldighet vid universiteten,
att forskare har befriats från administrativa
uppgifter, vilka inte nödvändigtvis
bör utföras av forskarpersonal
— vi har fått prefekter och studierektorer.
I universitetslektoraten ingår inte
ett åliggande att forska, och genom
forskarutbildningsreformen har antalet
forskartjänster vid universiteten ökat,
säger statsrådet Moberg, och detta är
väl riktigt.

Statsrådet förutsätter också att universitetsmyndigheterna
följer utvecklingen
i dessa frågor och på basis av de
åberopade undersökningarna har han
inte för närvarande velat vidta några
speciella åtgärder. Den slutsats han drar
är alltså ganska tunn med tanke på det
material jag sökt redovisa bär. Jag skulle
vilja fråga om statsrådet har något
förslag till åtgärder för att öka möjligheterna
till forskning för universitetslärare
i den utsträckning som motsvarar
tjänstens krav.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är något överraskad
över att herr Källstad sedan vi behandlat
universitetens och högskolornas
anslag tar upp denna debatt, eftersom
jag har försökt påvisa att detta
i första hand är en budgetfråga. Det
gäller här i vilken utsträckning vi har
möjligheter att öka de speciella forskartjänsterna
och avlasta professorer och
andra forskare undervisningsuppgifter.
Man måste se det hela som en del i
universitetsproblematiken i stort.

Det är en part i målet, som presenterat
dessa siffror, herr Källstad. Vi har
i samband med programbudgetarbetet
studier på gång, där man försöker komma
djupare in i frågan om vilken tid
arbetsuppgifterna tar för de enskilda
personerna. Vi har redovisat en preliminär
undersökning för Chalmers. Den
finns offentliggjord och den ger inte en
så dyster bild som den som herr Källstad
uppmålar på basis av de två undersökningar
han åberopade. Där pågår
ett fortsatt arbete, men det ligger
i sakens natur att det är mycket svårt
att komma så mycket längre än man
hittills har kommit. Det skulle kräva
kontroller av den enskilde befattningshavarens
dygnsrytm, något som i varje
fall jag bedömer såsom mindre lämpligt.

Jag upprepar: Frågan om dessa befattningshavares
möjligheter till forskning
är en budgetfråga. Vi kommer lik -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

som tidigare att göra vad vi kan för att
ge den forskande personalen ökade möjligheter
till forskningsverksamhet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg säger
sig vara förvånad över att jag tar
upp denna fråga efter det att vi i riksdagen
har behandlat universitetsfrågorna.
Men statsrådet Moberg vet mycket
väl att jag framställde min interpellation
redan den 11 mars, medan universitetsfrågorna
diskuterades i riksdagen
den 13 maj.

Jag hade väntat att statsrådet Moberg
skulle framlägga några direkta förslag.
Vid universitetslärarenkäten framkom
en del synpunkter som jag tycker kan
vara av värde att nämna i detta sammanhang.
En klar majoritet har uttalat
sig för längre tjänstledighet för att bedriva
forskning samt för en utvidgning
av det nuvarande systemet till att gälla
samtliga befattningshavare med tjänst
som kräver egen forskning eller följande
av forskning. Enligt det nuvarande
systemet har docent rätt till partiell
tjänstebefrielse för forskning en termin
vart tredje år, och professor och laborator
har rätt till motsvarande under
en termin vart femte år. Till förslag
om en utvidgning av det nuvarande
systemet anslöt sig 79 procent.

Det kan vara riktigt som statsrådet
Moberg säger att de som har uttalat sig
är part i målet, men man får väl lyssna
till vad de personer som är engagerade
har att säga. 15 procent ansåg att det
nuvarande systemet borde bibehållas,
medan återstående 6 procent uttalade
sig för andra förslag. Till den sistnämnda
gruppen hörde önskemål om bättre
möjligheter till fortlöpande forskning,
längre och tätare forskningsperioder
och ett från professorshåll framfört förslag
som går ut på att man efter tio
år som professor borde få ägna sig enbart
åt forskning eller borde få avgå
som professor.

De synpunkter som gäller nedsättning

av undervisningsskyldighet, som förts
fram vid denna undersökning, borde
också komma in i bilden. Forskarhandledning
borde framför allt ge rätt till
större nedsättning av undervisningsskyldighet,
men det borde även examination,
förvaltningsuppgifter och läroboksförfattande
göra. Önskemål om att
få nedsatt undervisningsskyldighet och
möjlighet till forskningstermin framfördes
också med kraft av universitetslektorer
— 29 procent framförde sådana
synpunkter. Jag tycker att detta är
värt att notera.

Statsrådet Moberg säger att i universitetslektoraten
inte ingår forskning
som ett åliggande i tjänsten. Betyder
det att all forskning skall vara undandragen
dem? Borde inte också de ha
möjlighet till forskning och förutsattes
det inte i stadgan?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag medger att jag borde
ha besvarat interpellationen i samband
med att vi behandlade universitetsanslagen
i riksdagen. Då hade diskussionen
kunnat bli mera meningsfylld
— det ger jag herr Källstad rätt i.
Jag beklagar därför att jag inte gjorde
det.

Däremot vill jag upprepa, herr Källstad,
att det är lätt att här räkna upp
alla önskemål som forskare och andra
kan framställa. Vad vi har att göra i
riksdagen är att avväga de olika kraven
mot varandra. Det är inte meningsfullt
att jag står här och läser upp de
önskelistor som jag har — dem läser
jag upp varje höst i diskussionerna med
finansdepartementet. Dessa frågor bör
behandlas i budgetsammanhang, och
jag kan försäkra herr Källstad att jag
har universitetsmyndigheterna, såväl
centralt som lokalt, helt på min sida.
Låt oss återkomma till debatten vid behandlingen
av nästa års anslag till forskningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg kom -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

mer här med pekpinnar och säger att
denna fråga inte skall diskuteras i en
interpellationsdebatt, utan liksom alla
andra anslagsfrågor skall den behandlas
den dag då frågan i stort diskuteras.
I övrigt skall tydligen riksdagsmännen
hålla sig tysta.

Jag känner behov av att reagera mot
detta. Frågekomplexet är enormt stort,
och det är helt naturligt att viktiga delar
därav tas upp till speciell behandling.
Att frågorna har den egenskapen
att de kostar pengar kan inte betyda
att man skulle vara tvungen att ta upp
dem alla på en och samma dag till slutgiltig
behandling. Det är ju här en fråga
som herr Källstad inte har tagit upp
endast med tanke på nästkommande
budgetår. Herr Källstad tänker sig åtgärder
som framöver skall kunna ge
gynnsammare forskarbetingelser. Inte
menar väl statsrådet Moberg på allvar
att man inte skulle kunna diskutera en
fråga med långsiktiga konsekvenser om
man inte gör det på precis den dag som
herr Moberg tycker är lämplig?

Statsrådet Moberg hade ju inte mycket
att invända mot de talande siffror
som herr Källstad anförde men hänvisade
själv till en pågående icke offentlig
utredning gällande en högre undervisningsanstalt.
När den utredningen
är klar och när herr Moberg redovisat
materialet ingående är det måhända
ett argument. Skulle herr Moberg
ha dessa siffror med sig här, och skulle
siffrorna vara kända men ha undgått
min uppmärksamhet i tidningspressen
— man kan ju inte komma ihåg alla
siffror man läst —■ skulle det vara värdefullt
om herr Moberg kunde redogöra
för dem nu. I avsaknad av närmare redogörelse
anser jag att mycket stor vikt
måste tillmätas det material som herr
Källstad med rätta har åberopat.

En annan fråga som länge har tilldragit
sig uppmärksamhet — den nämnde
även herr Källstad —• är att vid uppskattningen
av statens understöd till
forskning räknar man med att 50 pro -

cent av ett antal anslag går till forskning.
Men det är ju uppenbarligen inte
alls fallet —• det visar herr Källstads
siffror. Jag har fattat det så att regeringen
ändå genom att uppskatta forskningen
till 50 procent av arbetstiden
för vederbörande och genom att medräkna
50 procent av vissa anslag önskade
att det förhöll sig så. Det skulle alltså
vara något av ett program. Låt vara
att det är en felaktig uppskattning, men
man kunde ändå hysa en viss sympati
för den om den var ett uttryck för ett
önskemål på längre sikt. Men statsrådet
Mobergs svar i dag lämnade tyvärr ingen
möjlighet att bevara detta gynnsamma
intryck, eftersom han i huvudsak
förde åt sidan herr Källstads material,
som ju är grundat på siffror från nära
berörda parter.

Däremot framförde statsrådet Moberg
en annan synpunkt och sade att en förbättring
av läget skulle kunna tänkas
innebära kontroller. Detta var statsrådet
Moberg inte hågad för. Det är ju en
överraskande synpunkt att ens tänka
på kontroller. Är det en väsentlig del
av problemet? Tror herr Moberg att
vederbörande befattningshavare helt enkelt
är lata och att man behöver kontrollera
deras arbete? Det kan ju inte
gärna vara det som skulle kontrolleras,
utan det måste vara någonting annat.
Vad det skulle vara är ovisst. Under
alla förhållanden tror jag att det är
uppenbart att det inte är på kontrollaspekterna
tonvikten måste läggas, utan
på möjligheterna för vederbörande att
få tid till sitt förfogande för forskning.

Herr Källstad berörde ett antal tänkbara
åtgärder; jag skall inte gå in på
dem. Statsrådet Moberg säger då att det
är lätt att föra fram önskemål men att
regeringen måste göra en avvägning.
Ja, just det! Det gäller en avvägning.
Vad herr Källstad avsett med sin interpellation
är tydligen att framhålla att
utvecklingen gjort att man kommit fram
till eu icke tillfredsställande avvägning,
en avvägning som ger ett för litet

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

utrymme för dessa forskare att ägna
sig åt forskning. Då kan ju statsrådet
inte gärna komma och säga att det är
lätt att föra fram önskemål; herr Källstads
interpellation innebär den klart
uttalade åsikten att avvägningen har
kommit att bli snedvriden. Herr Moberg
svarar då: Jag gör vad jag kan, men det
är en fråga om vad finansdepartementet
går med på. Låt mig säga till statsrådet
Moberg, att han här företräder
regeringen; han kan inte klara sig genom
att försöka skjuta över skulden på
finansdepartementet eller finansminister
Sträng genom att säga: Jag gör mitt
hästa, men på finansdepartementet är
de så svåra och vill inte ge mer pengar.
Slutsatsen måste vara att statsrådet vill
säga: Kritisera inte mig; i grund och
botten vill jag naturligtvis inte hävda
att denna avvägning är bra som den är,
men jag har inte kunnat få mer pengar
av finansdepartementet.

Statsrådet Moberg inser säkerligen
att den argumentationen inte bär. Han
är medlem av en regering med ett kollektivt
ansvar. Som företrädare för en
åskådning med starka sympatier för
kollektiva organisationsformer borde en
regeringsledamot, tycker jag, inte ha
svårt att hålla fast vid ståndpunkten att
regeringen har ett kollektivt ansvar och
att alltså även statsrådet Moberg har
ansvar för den avvägning som gjorts
och som — den slutsatsen måste väl
en objektiv lyssnare som hörde herr
Källstads siffror dra — inte är tillfredsställande.
Att här föreligger ett problem
som regeringen måste ägna uppmärksamhet
och där det är påkallat att kräva
ytterligare åtgärder förefaller uppenbart.
Det hade varit önskvärt att statsrådet
Mobergs svar innehållit mer positiva
tongångar, eftersom detta faktiskt
är en mycket central fråga för den
svenska forskningsutvecklingen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I all korthet några kommentarer
till herr Ohlins inlägg i denna

debatt.

För det första sade jag, herr Ohlin,
att utredningen beträffande Chalmers
är offentliggjord. Jag har den inte med
mig här, men var och en har möjlighet
att gå igenom den; den utgör ett led i
programbudgetarbetet, och den är redovisad
av myndigheten.

För det andra sade jag att jag betvivlar
möjligheten att komma så väldigt
mycket längre när det gäller bedömningen
av den enskilde befattningshavarens
fördelning av sin arbetstid på
olika arbetsuppgifter, eftersom en sådan
längre gående redovisning skulle kräva
en dygnsvis rapportering eller kontroll
av den enskilde, och det tyckte jag
skulle vara rätt olämpligt. Om herr
Ohlin tycker att professorerna skall föra
dagbok dygnet runt får detta stå för
hans räkning — det är inte min uppfattning.

För det tredje gör inte regeringen
några uppskattningar av fördelningen
50 procent forskning och 50 procent
annan verksamhet för den enskilde befattningshavaren.
Mig veterligt förekommer
den bedömningen i vissa uppskattningar
som statistiska centralbyrån gör.
Regeringen har icke givit order om en
sådan fördelning.

För det fjärde delar jag helt regeringens
ansvar, herr Ohlin. Men jag
svarade på herr Källstads fråga, och
han frågade om jag var beredd att vidta
några speciella åtgärder. Det var då
jag sade att det är en diskussion som
vi inom regeringen för i budgetarbetet
på höstarna. Därför står jag inte här
och räknar upp den katalog av önskemål
som jag brukar ha när jag träffar
finansministern på höstarna. Försök att
hålla isär vad som sägs och vad som
inte sägs!

Om folkpartiets ledande representanter
här i kammaren vill föra debatter
som har klar anknytning till budgetfrågorna
vid andra tidpunkter än då
budgetfrågorna behandlas, är det själv -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. universitetslärares möjligheter till forskning

fallet deras ensak, men min uppfattning
är att vi för den debatten på det meningsfullaste
sättet när budgetfrågorna
behandlas.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg svarade
inte på min fråga, som gällde universitetslektorer.
Jag nämnde att det
skulle vara möjligt att lösa problemen
genom att anordna en forskningstermin,
en synpunkt som framförts av
universitetsrektorerna.

I det sammanhanget vill jag återigen
nämna att statsrådet Moberg i sitt svar
säger att universitetslektorerna inte har
något åliggande i tjänsten att ägna sig
åt forskning. Det kan man kanske säga.
Jag vet att universitetslektorernas huvudsakliga
uppgifter ligger på det pedagogiska
planet, men universitetsstadgans
bestämmelser avser också universitetslektorerna
och förutsätter faktiskt
forskning från deras sida. I 73 § universitetsstadgan
talas det om undervisning
och examination och eventuellt
också kompendieförfattande. Men i 68 §
heter det: »Det åligger lärare» — (vid
universitet) — »att följa vetenskapens
framsteg inom sitt ämnesområde

---.» I 74 § heter det: »Oavlönad

docent bör idka forskning.» I 109 § sägs
det: »För befordran till annan ordinarie
lärartjänst än tjänst som universitetslektor
må ej andra grunder avses eller åberopas
än graden av ådagalagd vetenskaplig
--- -— skicklighet — —.»

Man utgår alltså från att även universitetslektorerna
skall ägna sig åt
forskning, men själva har de uppenbarligen
erfarenheten att möjligheterna
därtill är mycket, mycket små. Den
forskningstermin, som jag tidigare
nämnde som ett exempel, borde väl
kunna öka dessa möjligheter.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Uppskattningen att professorer
och andra universitetslärare
ägnar 50 procent av sin tid åt forskning

vill statsrådet Moberg inte kännas vid,
utan han vill skjuta över hela ansvaret
på statistiska centralbyrån. Herr Moberg
är ju själv statistiker till utbildningen,
och det förvånar mig att han
tror att statistiska centralbyrån helt
allena uppskattat detta utan kontakt
med undervisningsdepartementet ■— det
tror väl inte heller statsrådet Moberg.
Jag kan tala om att statsrådet Edenman,
som i varje fall var partiell föregångare
till statsrådet Moberg, vid diskussioner
har nämnt just en sådan uppskattning
vid en bedömning av de statliga forskningsutgifterna.

Det är synd, om statsrådet Moberg
inte vill ställa sig bakom 50-procentsiffran
såsom ett önskemål för framtiden
— det skulle ge litet konkretion åt
hans vädjan om förståelse för att det
inte är så lätt för ett stackars statsråd
i ett specialdepartement när finansdepartementet
inte vill ge så mycket pengar
som han önskar.

Herr talman! Statsrådet Moberg vidhåller
att vi skall behandla frågorna en
enda gång och sedan inte mer under
samma riksdag. Låt mig då bara säga
för det första att nästan alla frågor har
en budgetaspekt och i så fall inte skulle
kunna göras till föremål för någon specialdiskussion.
För det andra är det så
att vi när anslagsfrågorna nyligen diskuterades
i kammaren bl. a. framhöll,
att anslaget till vägledning vid forskarutbildning
var otillräckligt och att antalet
tjänster var för litet.

Det gäller nu att få ett samlat grepp
om detta viktiga forskningsproblem.
Det är väl alldeles uppenbart att det är
lämpligt att någon gång rikta strålkastaren
mot ett visst problemkomplex
och få det mer ingående behandlat än
som är möjligt vid den årliga diskussionen
om anslagsfrågor, även om det
betyder att vederbörande statsråd inte
efter den stora anslagsdebatten med en
lättnadens suck kan tänka att han är fri
från diskussion om dessa saker till
nästa år. Han får i stället finna sig i att

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

delta i en speciell belysning av centrala
problemkomplex. Därför menar jag det
är väl motiverat att ta upp sådana saker
separat, vilket herr Källstads interpellation
i dag mycket klart visar.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten särskilt mycket. När vi för
några veckor sedan diskuterade den
högre utbildningens problem — vi befann
oss den gången i tidsnöd — kom
vi överens om att ta upp en allmän debatt
i höst om dessa saker. Jag vill säga
till herr Ohlin att vi kan komma tillbaka
till denna problematik i höst i
anslutning till en proposition där vi tar
upp problematiken i dess helhet. Jag
vidhåller att det icke är meningsfyllt
att ta ut en del av ett större komplex
och anföra synpunkter på den delen —
då blir debatten akademisk i mycket
dålig mening.

Utbildningsdepartementet har inte givit
statistiska centralbyrån i uppdrag
att göra uppskattningen om 50 procent.
Eftersom herr Edenmans namn drogs
in i debatten kan jag meddela herr
Ohlin, att det var universitetsutredningens
sekretariat som 1955 för första
gången i Sverige gjorde en bedömning
av forskningsvolymens storlek. Jag var
huvudsekreterare där, och vi gjorde på
sekretariatsnivå vissa uppskattningar,
som emellertid aldrig har fastställts av
regeringen.

Till herr Källstad vill jag säga att
frågan om lektorernas forskning är en
gammal fråga. I universitetsstadgan förutsätts
det inte att lektorerna skall
forska, utan de förutsätts, såsom herr
Källstad själv läste upp, följa utvecklingen
på forskningsområdet. Om vi nu
skulle göra som herr Källstad önskar
och ålägga universitetslektorerna skyldighet
att bedriva forskning, måste vi
självfallet minska deras undervisningsskyldighet,
men det skulle omedelbart
få stora ekonomiska konsekvenser. Låt
oss diskutera den saken nästa gång vi

Stöd till idrotten

tar upp de här frågorna!

Till slut vill jag ställa en fråga till
herr Källstad: Varför reserverade ni er
inte på den här punkten då vi diskuterade
ärendet förra gången? Jag vidhåller
att debatten då skulle ha kunnat
bli mer meningsfylld.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill bara notera att
vi den gången hade en reservation som
gick ut på att anslaget till forskning
skulle ökas med 1 miljon kronor, vilken
tyvärr avslogs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 134, med förslag till kupongskatteförordning,
m. m., och

nr 135, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370)\

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 34
och 40, statsutskottets utlåtanden nr
113, 132 och 135—137, bankoutskottets
utlåtanden nr 36—38 och 43 samt andra
lagutskottets memorial nr 54.

§7

Stöd till idrotten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stöd till idrotten
jämte motioner i vad propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bil. 11, punkt I 6 och bil. 12,
punkt F 3) beräknat medel för nedannämnda
ändamål hade Kungl. Maj :t i
propositionen nr 79 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

handelsärenden för den 13 mars 1970
föreslagit riksdagen att

1. till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd
m. m. för budgetåret 1970/71 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kr., varav
5 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. godkänna de riktlinjer som förordats
i statsrådsprotokollet beträffande
administrationen av organisationsstödet
till idrotten,

3. till Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m. m. för budgetåret 1970/71
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 40 400 000 kr.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet såvitt den avsåge organisationsstöd
och i övrigt till jordbruksutskottet
(utlåtande nr 33).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:16
av herrar Sörenson och Axelson samt
II: 18 av herr Sjöholm m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid antagande av
Kungl. Maj :ts förslag avseende stöd till
idrotten måtte besluta att den s, k.
boxningssporten icke skulle vara berättigad
till statligt ekonomiskt stöd,

dels de likalydande motionerna I: 273
av herr Annerås m. fl. och II: 163 av
herr Oskarson m. fl.,

dels de likalydande motionerna
I: 1118 av herrar Bohman och Nyman
samt II: 1317 av herrar Wachtmeister
och Lundberg, vari hemställts att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
om anvisande av ett reservationsanslag
av 40 400 000 kr. till Stöd till
idrotten: Organisationsstöd för budgetåret
1970/71, beslutade att hos Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t vid
dispositionen av de av riksdagen beviljade
medlen beaktade de i motionerna
anförda synpunkterna, innebärande
att utanför riksidrottsförbundet
stående organisationer skulle äga att
direkt till Kungl. Maj :t inge sina medelsframställningar
samt att fördel -

ningen på olika organisationer och
ändamål av de disponibla medlen avgjordes
utan hörande av någon av de
bidragsmottagande organisationerna,

dels de likalydande motionerna

I: 1119 av herr Helén m. fl. och II: 1312
av herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl. i
vad bl. a. avsåge hemställan att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
att en femårsplan för det statliga
stödet till idrotten gjordes upp och
förelädes riksdagen,

dels de likalydande motionerna

1:1120 av herr Hjorth och 11:131b av
herr Lindahl,

dels de likalydande motionerna

I: 1122 av herr Werner och II: 1313 av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts

1. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning i syfte att klarlägga
omfattningen och arten av den professionaliserade
idrottsverksamheten och
hur samhällsstödet lämpligen borde avgränsas
gentemot densamma,

2. att riksdagen uttalade sig för tillskapandet
av ett fristående och obundet
organ som mottoge, granskade och
hade att yttra sig över de olika idrottsorganisationernas
anslagsäskanden,

3. att riksdagen också uttalade sig
emot i propositionen angivna åtgärder
vilka kunde komma att verka som påtryckning
på olika idrottsorganisationer
för att förändra deras organisatoriska
förhållanden och självständighet,

dels motionen 11:1315 av herr Martinsson,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta

1. att som hittills chefen för försvarsdepartementet
utsåge Kungl. Maj ds
ombud i Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet,

2. att Skytteförbundets överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet skulle
inge sina anslagsäskanden direkt till
Kungl. Maj :t och att de helt skulle behandlas
på departementsnivå,

3. att Frivilliga skytterörelsens ung -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

domsorganisation även i fortsättningen
erhölle bidrag från skolöverstyrelsen,

dels motionen II: 1316 av herr Wachtmeister,
vari hemställts

1. att vid skytterörelsens organisatoriska
överförande till handelsdepartementet
beaktades att skytterörelsen
hade varit, vore och torde förbli en
frivillig försvarsorganisation och därför
måste bevara sin breda förankring
i vårt samhällsliv vilket även borde avspeglas
vid anslagsgivningen i framtiden,

2. att som hittills chefen för försvarsdepartementet
utsåge Kungl. Maj :ts ombud
i Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet,

3. att Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet skulle
inge sina anslagsäskanden direkt till
Kungl. Maj :t,

4. att Frivilliga skytterörelsens ungdomsorganisation
jämväl i fortsättningen
erhölle bidrag från skolöverstyrelsen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1118 och II: 1317, I: 1122
och II: 1313, II: 1315 samt II: 1316 som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört beträffande särskild
föredragning för Kungl. Maj:ts
ombud av vissa idrottsorganisationers
anslagsframställningar,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:1315 samt 11:1316 i vad de
avsåge Kungl. Maj :ts ombud i vissa
organisationer,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1122 och II: 1313 i vad de avsåge
uttalande mot vissa åtgärder,

4. att riksdagen måtte i övrigt godkänna
de riktlinjer som förordats i
statsrådsprotokollet beträffande administrationen
av organisationsstödet till
idrotten,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:1315 samt 11:1316 i vad de

Stöd till idrotten

avsåge bidrag till Frivilliga skytterörelsens
ungdomsorganisation,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1119 och II: 1312 i vad de avsåge
kampanj för ökad motions verksamhet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1122 och II: 1313 i vad de avsåge
viss utredning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1119 och II: 1312 i vad de avsåge
femårsplan för det statliga organisationsstödet
till idrotten,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 16 och II: 18,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 273 och II: 163,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1120 och II: 1314,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1316 i vad den icke behandlats
under 1, 2 och 5,

13. att riksdagen måtte till Stöd till
idrotten: Organisationsstöd m. m. för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 40 400 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande femårsplan för det
statliga stödet till idrotten av herrar
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Tobé (fp) och
Eriksson i Arvika (fp), som ansett att
utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1119 och 11:1312,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört angående
riktlinjer för anslagsutvecklingen
avseende organisationsstödet till
idrotten;

2. beträffande stöd åt boxningssporten
av herrar Nyman, Wirtén och Wikström
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

motionerna 1:16 och 11:18 besluta att
anslaget Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m. in. icke finge disponeras
för stöd åt boxningssporten;

3. beträffande ekonomiskt stöd åt
Cykel- och mopedfrämjandet av herr
Hjorth (s), utan angivet yrkande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten beträffande statsutskottets
utlåtande nr 122 må omfatta jämväl
jordbruksutskottets utlåtande nr 33,
men yrkanden beträffande sistnämnda
utlåtande framställes först sedan detsamma
föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag inte kommer att hålla på mer än tio,
tolv minuter, även om jag är förste talare
i detta ämne.

Den utredning som gjorts beträffande
Sveriges idrott och idrottens framtid i
vårt land och som har arbetat under rubriken
»Idrott åt alla» var någonting
som Idrottssverige hade väntat på. Nu
vet Idrottssverige var man står, och nu
kan vi börja planera på allvar för framtiden.

Jag gläder mig åt att såväl regeringen
som utskottet ansluter sig till utredningens
innehåll och anda, i varje fall i
stort. Utredningen har visat inte minst
på idrottens samhällsbetydelse. Den har
visat att idrotten inte är någonting som
man bara leker med, en hobbyrörelse
som man så att säga kan sköta med
vänster hand, utan att idrotten har en
utomordentligt stor samhällsbetydelse,
inte minst för den förebyggande hälsovården.

Utredningsresultatet har kanske inte
kommit för tidigt men inte heller för
sent. Yi står, som jag tidigare i andra
sammanhang har sagt här i kammaren,
inför stora förändringar i vårt samhälle.
Det finns två grunder för det; för det
första undergår värderingarna i och om

samhället en förändring, och för det
andra kommer näringslivet under 1970-talet att strukturellt förändras. Produkter
kommer att skapas, födas, leva och
do inom loppet av en mycket kortare
tidrymd än tidigare. Det förhållandet
kommer att fresta på människorna och
i större utsträckning än tidigare slita
på dem utanför och innanför fabriksväggarna.
Det betyder också att människor
som inte har tillräcklig fysisk motståndskraft,
som lever på eller nära
trötthetsgränsen, är mer utsatta för att
drabbas även psykiskt hårt. Därför är
idrotten inte bara någonting som vi har
rätt till för att stärka oss inför framtidens
påfrestningar, utan den är också
någonting som samhället har skyldighet
att så att säga »sälja in» hos medborgarna.

Idrott åt alla har gett oss anvisning
om framgångsvägar, och jag är glad över
att idrotten äntligen har tagit steget upp
från reservbänken till en ordinarie plats
i det samhällspolitiska laget.

Men, herr talman, ett ordinarie lag
behöver också kunna planera sin verksamhet
för framtiden, och då kommer
jag till en liten skönhetsfläck i själva
utskottsbehandlingen, detta att idrotten
inte kan accepteras inom en långtidsplaneringsram.
Även för idrotten är det en
lång inkubationstid mellan plan, genomförande
och resultat. Idrotten har
många människor anställda. Idrotten
dras med stora kostnader och stigande
kostnader, men idrotten bärs också
fram av en idealitet, av ett stort frivilligt
patos. Tänk så mycket lättare det
vore, om idrotten kunde få arbeta med
en rullande femårsplanering! Det finns
någonting som vi här i kammaren mycket
oftare kanske borde besinna: Det
måste alltid vara en balans mellan våra
resurser och våra ambitioner. Hur skall
man kunna planera och förverkliga sina
ambitioner, om man inte har klart
för sig resursläget för den närmaste
framtiden?

Jag är ledsen över att utskottsmajori -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

teten inte velat inse detta, men jag är
glad över att reservanterna har tryckt
på saken, och jag ber i detta stycke att
få yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! I utskottsutlåtandet har
man också — kanske mera mellan än
på raderna — tagit upp frågan toppidrott
kontra breddidrott, och det finns
även en motion som antyder behovet
av en gränsdragning mellan dessa båda
företeelser. Jag tror inte att en sådan
gränsdragning är möjlig. Jag tror att
topp och bredd hör ihop. Det är en filosofi
som jag handfast har bibringats under
mina snart trettio år som idrottsledare.
Jag anser att topp skapar bredd.
Detta är särskilt viktigt inom mindre
orter av fåföretagsnatur, och de är
många i vårt land. Vi minns alla, hur
det var, när Janne Lundqvist framgångsrikt
Davis Cup-spelade i tennis.
Det resulterade i ett våldsamt breddintresse
för tennis. Jag upplever själv på
en liten ort med topplag i fotboll hur
ungdomsverksamheten har flerdubblats
och hur korporationsidrotten arbetar i
medvind som aldrig tidigare.

Det märkliga är också att geisten
inom en idrott ofta smittar av sig till
andra sporter. Detta bör man komma
ihåg, innan man deklasserar toppidrotten
inom vissa grenar som professionell,
som företagsinfiltrerad och därför
inte i behov av stöd. Varifrån tror ni
Fotbollförbundet t. ex. får sina pengar
för distriktens verksamhet och de lägre
seriernas organisation och genomförande?
Jo, från topplagen i Allsvenskan.
Och hur kan så många klubbar driva en
så kraftig ungdomrörelse och motionsverksamhet?
Jo, därför att t. ex. topplagen
ger den ekonomiska ryggraden åt
en förening eller en klubb. Se på Malmö
och Örebro t. ex.!

Jag tycker att det är tråkigt att det
stöd som idrotten får av företag och
också i vissa fall av kommuner skall
misstänkliggöras. Jag tror inte att idrotten
själv upplever ett sådant stöd som
något problem. Jag har levat tillräckligt

Stöd till idrotten

länge med idrotten för att veta att om
man inte hittar verklig demokrati någon
annanstans i Sverige, gör man det
inom idrottsrörelsen. Där hjälper det
inte vilka positioner man har inom företag,
samhällsförvaltning eller annorstädes
utan där gäller bara idrottsmeriter
och idrottsledarmeriter — inte någonting
annat.

Herr talman! Om man skall ha utsikter
med sina avsikter räcker det inte
bara med att ha åsikter, utan man måste
också ha insikter.

I detta anförande instämde herrar
Andersson i Örebro, Nilsson i Lönsboda
och Bemdtsson (samtliga fp).

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skulle helt kunna
instämma i de synpunkter som herr
Ericsson i Åtvidaberg gav uttryck åt,
och det gäller inte minst hans glädje
över den enighet som trots allt präglar
debatten om idrotten och dess roll.

Jag vill understryka att det är utomordentligt
glädjande att idrottsutredningens
intentioner, som i hög grad
präglar propositionen och som också
går igen i utskottsutlåtandet, har fått ett
sådant stöd från alla håll. Även om det
på en eller annan punkt kan råda delade
meningar rubbas inte intrycket av
allmän enighet om att idrottsrörelsen
som en av de verkligt stora folkrörelserna
i vårt land har en utomordentligt
viktig uppgift att fylla i fråga om förebyggande
hälsovård och då det gäller att
bereda många människor möjlighet till
meningsfylld fritidsverksamhet och att
ge innehåll åt ungdomsverksamheten.

Det finns enligt min mening anledning
betrakta detta som ett resultat av
de förnämliga insatser idrottsrörelsen
gjort. Jag som har haft tillfälle att på
nära håll se mindre föreningar, men föreningar
som dock kan påräkna mycket
stor anslutning från bygdens barn och
ungdom samt övrig befolkning vid olika
arrangemang — jag tänker närmast på

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

skidtävlingar och motionsidrott — har
många gånger slagits av tanken att statsmakterna,
liksom landsting och kommuner,
har anledning att klart uttala sin
beundran över de mycket stora och betydelsefulla
insatserna från de tiotusentals
idrottsledarnas sida. Jag säger detta
därför att det tyvärr ofta är fler som
klankar på ungdomen än som är beredda
att offra av sin fritid och sin bekvämlighet
för att göra en insats i ungdomsarbetet
— en insats som kräver både
tid och engagemang.

Jag tycker att man har rätt att betrakta
det som nu föreslås under betydande
enighet som ett statsmakternas erkännande
till idrottsrörelsen för alla de insatser
som gjorts, inte minst av de
många ledare som offrar av sin fritid
för denna verksamhet.

Yi har också anledning tänka på att
vi står inför en utveckling, som kommer
att öka betydelsen av en stark
idrottsrörelse vilken satsar både på elitidrott
och på motions- och breddidrott.
Enligt min mening finns det inte — eller
behöver i varje fall inte finnas -—■
någon motsättning mellan toppidrott
och bredd- eller motionsidrott, vad man
nu vill använda för beteckningar. Vi
kommer aldrig ifrån att toppidrotten
har stor betydelse när det gäller att
väcka intresse för och att stimulera
idrottslig aktivitet på bred bas, lika
litet som vi kommer ifrån sambandet
mellan bredd- och toppidrott. Det är
bredden som ger de större möjligheterna
att få fram en elitidrott.

Samhällsutvecklingen kommer, vilket
herr Ericsson i Åtvidaberg något snuddade
vid, att öka betydelsen av idrott.
Jag säger det därför att jag har en känsla
av att det ännu inte har riktigt slagit
igenom i allmänna medvetandet vilken
utomordentligt stor roll idrottsrörelsen
spelar när det gäller förebyggande åtgärder
för folkhälsan. Vi går av allt att
döma mot kortare arbetstider på arbetsmarknaden,
och säkert föreligger
det risker för att stressen kommer att

bli hårdare än nu. Något som då har
förvånat mig mer än en gång är att
man så ofta pekar på brister i arbetsförhållandena,
t. ex. gaser av olika slag
och olycksfallsrisker, men att man underskattat
och alltjämt underskattar de
mentalhygieniska synpunkterna, den
psykiska tryggheten och frågan om hur
arbetsplatsen skall se ut och funktionerna
för att minska risken för stress.
Det måste vara lika viktigt som alt förebygga
att människor skadas på annat
sätt. Detta gör det än mer till en viktig
samhällsangelägenhet att vidga möjligheterna
för idrottsverksamhet.

Eftersom jag i likhet med många av
kammarens ärade ledamöter tillhör ett
landsting vill jag säga att det finns all
anledning för oss att fundera över om
den politik vi nu för på sjukvårdens
område är den riktiga, och om proportionerna
mellan sjukvård och hälsovård
är rätt avvägda. Jag tillhör alls
inte dem som ifrågasätter klokheten i
att vi har skaffat oss goda sjukhus och
institutioner för att lindra och bota sjukdomar.
Men man måste ändå fråga om
vi har gjort och gör en riktig avvägning
av våra åtgärder i sjukdomsbotande
syfte och våra satsningar på förebyggande
åtgärder, som ändå borde tillmätas
större vikt. Det behöver inte på
något sätt vara en motsatsställning mellan
förebyggande och botande åtgärder,
men det kan förekomma en snedvridning
vid samhällets bedömning av vad
vi skall investera på dessa områden.

Låt mig ta ett enda exempel för att
illustrera vad jag menar. Det förekommer
en mycket allvarlig ökning av
hjärt- och kärlsjukdomarna, vilka hotar
att bli de verkligt stora folksjukdomarna
i vårt samhälle. Yi är och skall
självfallet vara beredda att bygga vårdanstalter,
där kostnaden per vårdplats
och dag kanske uppgår till 300 kronor.
Vi politiker handlar emellertid inte alla
gånger lika framsynt i avgöranden om
de förebyggande åtgärderna. .lag bortser
därvid ingalunda från att det knap -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

past kan vara riktigt att i pengar värdera
människors lidanden och människors
liv. Men den nämnda uppgiften
kan bidra till att sätta vår fantasi
i rörelse och belysa vad jag menar är
en disproportion mellan satsningen på
vårdanstalter och investeringarna i bl. a.
motionscentraler.

.lag vill härefter bara helt kort uttala
min glädje över att utskottet skrivit
sig samman om att mycket starkt
betona behovet av en ökad satsning på
bredd- och motionsidrott. Vi har i utskottets
utlåtande pekat på de möjligheter
som föreligger och som i viss
mån redan har utnyttjats att genom radio
och television göra propaganda för
ökad motionsverksamhet. Det är utomordentligt
värdefullt att sådan upplysning
och propaganda i större utsträckning
börjar lämnas i radio och TV,
men jag tycker att man fortfarande gör
alltför liten propaganda för motionsidrott
i radio och TV.

Frågan om administrationen av
idrottsanslagen har varit föremål för åtskillig
debatt dels i samband med framläggandet
av idrottsutredningens betänkande
och vid remissbehandling av
detta, dels i en rad motioner i anslutning
till propositionen. Även i detta avseende
har utskottet samlat sig kring
en enhällig skrivning, vilket jag anser
vara värdefullt. Man har tagit till vara
de modifikationer, som vederbörande
statsråd gjort i sina förslag, och man
har samtidigt velat ytterligare understryka
några synpunkter för att fastslå
att riksidrottsstyrelsen vid handläggningen
av dessa ärenden självfallet skall
agera som myndighet och inte som part
vid fördelningen för att gynna vissa
närstående idrottsorganisationer på
andras bekostnad.

Detta system att Kungl. Maj:t nu får
två ombud, som vart för sig skall kunna
bedöma sådana här anslagsfrågor
och vart för sig till Kungl. Maj :t skall
kunna anmäla eventuella synpunkter
och avvikande meningar, är — tycker

Stöd till idrotten

vi — ändå ett allvarligt försök att lösa
detta problem på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet har ju också velat starkt
understryka att de utanför Riksidrottsförbundet
stående organisationerna bör
kunna betrakta Kungl. Maj ds ombud
som sina egna och att de, om så anses
erforderligt, också kan tillförsäkras rätten
att inför Kungl. Maj ds ombud genom
särskilda föredragningar presentera
sina anslagsframställningar, innan
dessa behandlas i riksidrottsstyrelsen.
Därmed kan de ges en utförlig information
om de synpunkter som de utanför
Riksidrottsförbundet stående organisationerna
har när det gäller sin verksamhet
och sina anslagsframställningar.

Jag tycker vi bär anledning att poängtera
detta och att uttala både vår förhoppning
och vår förvissning om att
detta problem skall ha fått en tillfredsställande
lösning. Självfallet kommer ■—•
det förutsätter vi — Kungl. Maj :t att
följa frågan med uppmärksamhet. Det
kommer vi säkerligen också att göra
här i riksdagen, och jag tycker att vi
på denna punkt borde kunna godta utskottets
förslag, vilket erbjuder fördelar
från många synpunkter.

Till sist, herr talman, några ord om
en eventuell femårsplan för utvecklingen
av anslagen till idrotten — en fråga
som har aktualiserats i motioner. I och
för sig vill jag inte förstora de meningsskiljaktigheter
som råder mellan
å ena sidan Kungl. Maj:t och utslcottsmajoriteten
och å andra sidan reservanterna.
Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
har ju betraktat detta som ett
första steg till en successiv förbättring
av idrottsrörelsens ekonomiska villkor.
Principiellt anser jag att vi inte skall
göra så i riksdagen, att vi sektor efter
sektor låser oss i flera år framåt för
anslagsutvecklingen, ty då kan man
verkligen fråga sig vilken handlingsfrihet
statsmakterna kommer att få från
statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter. Det är synpunkter som
är utmärkande för riksdagens beliand -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

ling, och det är därför som man kan
känna en viss tvekan inför att nu, våren
1970, binda sig för flera års anslagsutveckling.
Samtidigt står det emellertid
klart att det är en betydande fördel
inte bara för idrottsrörelsen utan
även för kommunerna och andra intressenter
att man får vägledning för
framtiden. Man skall under alla förhållanden
veta om det kommer att bli en
anslagsutveckling som ligger i linje med
idrottsutredningens förslag — i varje
fall en successiv ökning av anslagen -—•
eller någonting annat.

Det är mot denna bakgrund som vi
i reservationen 1 velat markera att
även om det inte sker en definitiv bindning
vid det förslag som idrottsutredningen
framlade, så måste det enligt
vår bedömning vara angeläget att riksdagen
säger ut till Kungl. Maj :t att
idrottsutredningens förslag beträffande
en femårsplan för anslagsutvecklingen
bör tjäna som riktpunkt för Kungl.
Maj:t när det gäller att under kommande
år hos riksdagen begära anslag
till idrotten.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen 1 beträffande
femårsplan för det statliga
stödet till idrotten och i övrigt bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Tillåt mig först uttala
min tillfredsställelse över den vidgade
förståelse för idrottens betydelse som
propositionen och utskottsutlåtandet
bär vittne om. Jag tror att det är mycket
väl använda pengar som spenderas
på dessa ändamål. Jag delar herr Ericssons
i Åtvidaberg uppfattning om att
man på detta sätt säkerligen kan spara
in stora kostnader för både sjukvård
och socialvård. Med samma motivering
som herr Ericsson i Åtvidaberg vill jag
yrka bifall till reservationen 1.

Jag ber sedan att få säga några få
ord om reservationen 2. Herr talmannen
behöver inte befara att jag nu äm -

nar dra upp någon boxningsdebatt; en
sådan behövs ju inte mer. Jag skall bara
tala om logik och konsekvens och kanske
t. o. m. sunt förnuft i riksdagsarbetet.

Vi hade i höstas den avslutande boxningsdebatten,
då vi med den proposition
som då antogs fördömde all boxning.
Men därmed förbjöds tills vidare
bara den professionella boxningen.
Amatörboxningen fick villkorlig frigivning.
Som villkor uppställdes 16 punkter,
som utarbetats av den nordiska
medicinska kommittén — Svenska boxningsförbundet
struntar för övrigt i en
hel del av dessa punkter, vilket kanske
är en synpunkt som inte bör komma
bort i det här sammanhanget. Det vore
emellertid helt orimligt att riksdagen
ena dagen uttalar sin förkastelsedom
över en företeelse för att sedan nästa
dag understödja den med ekonomiska
medel. Så inkonsekvent kan dock riksdagsarbetet
icke bedrivas.

För att belysa hur orimligt det skulle
kunna bli om man här följer utskottsmajoritetens
linje vill jag ta ett enda
exempel.

Om vi förutsätter att en proffsboxare
skulle drista sig att uppträda i t. ex.
Göteborg och där slå ned sin motståndare,
kan han numera bli dömd till
sex månaders fängelse. Även de som
ordnar boxningen skulle bli bestraffade.
Därest samma dag en amatörboxare
i Stockholm med ett exakt likadant slag
sänder sin motståndare i golvet, sker
detta med hjälp av statliga medel. Även
de som arrangerar boxningen understödes
i detta senare fall av skattebetalarnas
medel. Det är väl ändå helt orimligt.

Det beslut vi här skall fatta är ett
följ dbeslut av det fördömande av boxningen
som riksdagen uttalade i och
med att den antog propositionen i höstas,
och det var då ytterst nära att man
förbjöd bägge sorterna; det fanns en
departementspromemoria som hade ett
fullt utarbetat förslag därom. Det får

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

väl ändå vara någon ordning på medelsanvisningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall även till reservationen 2.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan i likhet med de
föregående talarna konstatera att det
rått en glädjande enighet inom utskottet
då det gäller behandlingen av den
kungl. propositionen, som i mycket hög
grad har beaktat utredningens förslag
och genomför dem praktiskt taget helt
och fullt.

Det är ganska naturligt att man behandlar
idrotten på ett hyggligt sätt. Vi
är alla överens om att idrotten är en
folkrörelse som i många olika avseenden
har utomordentligt stor betydelse
för medborgarna. Det är klart att det
kan diskuteras om vi skall ha stjärnidrott
eller bara motionsidrott. Jag tror
att det finns ett behov av båda sorterna.
Stjärnidrotten behövs som en stimulans
för den idrott som förekommer ute på
bredden, men detta förtar inte behovet
av motionsidrotten som sådan. Den är
anpassad efter speciella förhållanden.
Detta har också beaktats i kommunerna,
där man har byggt särskilda anläggningar
för motionsidrott. Det kan konstateras
att i de kommuner där så har
skett har medborgarna visat ett mycket
stort intresse.

Jag tror att det i dag råder betydande
enighet här i landet om idrottens betydelse
för medborgarna — det må sedan
gälla stjärnidrott, breddidrott eller motionsidrott.
Ett uttryck härför är den
stora uppmärksamhet som pressen ägnar
idrottstillställningar. Det har visat
sig att de tidningar som har de bättre
idrottsreferaten också får en rätt god
läsekrets. Man möter alltså stor resonans
hos svenska folket när man talar
om idrottens betydelse.

När vi inom utskottet har behandlat
propositionen har vi eftersträvat att i
största utsträckning nå enighet, och vi
har lyckats härmed i betydande grad.

Stöd till idrotten

Endast små dissonanser föreligger. Att
enighet inte kunde uppnås om boxningen
är ganska naturligt — principiella
skillnader föreligger här i fråga om bedömningen.
Principskillnaden gäller inte
boxningen som art, utan den består
däri att vi som tillhör majoriteten inte
vill blanda oss i hur de medel som ställs
till idrottens förfogande skall fördelas
mellan respektive förbund. Det är alldeles
uppenbart att om vi beslutar om anslag
till ett förbund, tycker åtskilliga
andra förbund att de borde ha fått en
bättre tilldelning. Då flyttar vi över fördelningsproblemet
till riksdagen, och
det vill vi inte medverka till.

Det som kan anses mest skadligt inom
boxningen får dessutom genom de bestämmelser
som nu har införts anses vara
i betydande grad eliminerat. Åtskilliga
åtgärder har vidtagits från såväl
Boxningsförbundets som Riksidrottsförbundets
sida för att se till att skador
inte uppstår. Skall vi bedöma anslagen
till de olika idrottsorganisationerna i
förhållande till den skada som utövaren
kan åsamkas, misstänker jag att vi tar
på oss ett mycket allvarligt avvägningsproblem.
Det talas ju nu om busbandy,
bushockey, busfotboll m. m. Jag tror inte
att särdeles många av kammarens ledamöter
vill vara med och avgöra, om
idrottsanslaget med hänsyn till enstaka
företeelser som gjorts allmängiltiga skall
bli av den eller den storleksordningen.

I fråga om den andra punkt beträffande
vilken det föreligger en avvikande
mening beklagar jag att utskottet inte
kunde bli enigt. Herr Ericsson i Åtvidaberg
sade att det var en skönhetsfläck
i utlåtandet. Jag delar hans uppfattning
så till vida att det är en skönhetsfläck
att utskottet inte kunde bli
enigt. Vad som sker genom det föreliggande
förslaget är att man bestämmer
sig för en viss nivå av anslaget till
idrottsrörelsen. Såväl enligt propositionen
som enligt utskottsutlåtandet är avsikten
därmed inte att man har satt
punkt för utvecklingen av det samhälle -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

liga stödet; avsikten är tvärtom att man
i framtiden som hittills successivt skall
utöka detta. Därför hade det varit betydligt
bättre om ett enhälligt utskott
hade skrivit på det framtida stödet utan
bindning av någon femårsplan. Jag vet
inte om det är enbart intresset för att
få till stånd en viss systematik i anslagstilldelningen
eller om det är en önskan
att markera ett större idrottsintresse än
andra som ligger bakom den politik som
bedrivs —- båda dessa alternativ kan
väljas som förklaring, och om man vill
vara elak väljer man det senare. För
idrottens egen skull och för anslagsutvecklingen
hade det varit bättre, om utskottet
hade kunnat ena sig och om alltså
någon reservation beträffande femårsanslag
inte hade gjorts.

Herr talman! Åtskilliga talare är antecknade,
och vi är alla överens om
idrottens betydelse. Under sådana förhållanden
har jag ingen anledning att
argumentera ytterligare i denna fråga,
utan jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det ligger självfallet en
hel del i vad herr Lindholm säger om
att riksdagen inte skall bestämma hur
anslaget skall fördelas. Men det finns ett
särfall, herr Lindholm. Vi vet på förhand
att Riksidrottsförbundet förvånansvärt
och beklagligt nog kommer att
dela ut pengar till en hantering som
riksdagen har fördömt. Herr Lindholm
kan läsa den proposition som herr Kling
har skrivit och där det står att det finns
skäl att förbjuda både amatör- och
proffsboxning men att de starkaste skälen
föreligger när det gäller proffsboxningen.
Riksdagen har också uttalat —
genom att antaga propositionen — att
boxningen över huvud taget är en hantering
som inte skulle accepteras, och
då skall vi väl inte i efterhand anslå medel
till den.

Det är felaktigt som herr Lindholm
säger att Boxningsförbundet har rättat

sig efter de 16 punkterna. Jag kan ange
åtskilliga punkter som förbundet bryter
mot. Den första punkten, som kommittén
såg mycket allvarligt på, var att
ingen skulle få boxas förrän efter 17 års
ålder. Fn boxare i Stockholm — han
kallas för »jätten» därför att han är så
liten; det är en flugviktare som heter
Lundby — har boxats hela detta år trots
att han bara är 16 år. Han har t. o. m.
deltagit i svenska landslaget. Boxningsförbundet
tillämpar inte heller bestämmelsen
om intervaller på en vecka mellan
varje match för en boxare och det
finns åtskilliga andra bestämmelser som
man inte följer. Det är en inte helt oväsentlig
aspekt i sammanhanget.

Det förvånade mig att herr Lindholm,
som jag känner såsom ytterst logisk i
sina tankegångar, gör denna jämförelse
med busfotboll, busbandy och bushockey.
Busaktigheten inom dessa sportgrenar
skall vi försöka få bort, men
inom boxningen hjälper det inte eftersom
boxningen är farlig som den är i
sin normala, regelrätta utövning. Det
är skillnaden. Jag ville inte att vi i dag
skulle diskutera boxningen som sådan
då jag trodde att den diskussionen var
slutförd. Vi skall naturligtvis eliminera
busmomenten i både fotboll, bandy och
ishockey, och det kan vi göra eftersom
det är fråga om utomordentligt fina
sportgrenar. Men tar man bort slagen,
busaktigheten, i boxningen försvinner
denna sport som sådan. Låt oss gärna
vara eniga om att se till att det blir så,
herr Lindholm.

När boxningen håller på självdö, vilket
glädjande nog är förhållandet, varför
skall samhället då rycka in med
konstgjord andning för att rädda något
som vi har fördömt? I Klings proposition
sades mycket tydligt att det finns
skäl att förbjuda både proffsboxningen
och amatörboxningen, men av en del,
som jag tycker beklagliga, orsaker lät
man amatörboxningen fortleva på vissa
villkor, vilka — såsom jag nämnt —
icke helt efterföljs.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om mitt motiv, herr
Lindholm, hade varit att på något sätt
egoistiskt förklara att vi reservanter är
bäst, hade jag inte på något sätt avvikit
från vad som är norm här i kammaren.
Men jag försökte lägga upp mitt inledningsanförande
opolitiskt — jag hoppas
att herr Lindholm vill hålla med mig
om detta.

Jag anser att en femårsplanering skulle
tekniskt underlätta idrottsverksamheten.
Jag har arbetat i klubbar, distrikt

0. s. v., och jag vet att det ofta är knepigt
att göra upp planer för framtiden
när man inte kan avgöra hur det ställer
sig med de ekonomiska resurserna.

Detta är avsikten med reservationen

1. Jag hoppas att herr Lindholm tror
mig på den punkten.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag helt och fullt tror på herr Ericssons
deklarationer. Men det finns andra
som jag inte tror på helt och fullt i
det här sammanhanget.

Herr Sjöholm säger att boxningen är
ett särfall som vi skall behandla speciellt.
Men vi måste ändå räkna med att
beslutet i detta särfall kommer att utgöra
ett prejudikat för andra som man
vill betrakta som särfall.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Propositionen 79 som
nu behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 122 torde i sitt slag vara den
mest omfattande som förelagts riksdagen
i S3rfte att stödja en idrottslig målinriktning
enligt de intentioner som har
kommit till uttryck i idrottsutredningens
betänkande Idrott åt alla (SOU
1969:29). Dessa intentioner är att ett
ökat samhällsstöd måste åstadkommas
främst för att stimulera bredd- och inotionsidrotten.

Som vi framhållit i vårt motionspar
I: 1122 och II: 1313 noterar vi med till -

Stöd till idrotten

fredsställelse att departementschefen
har anslutit sig till denna inriktning.
Visserligen är det svårt att av propositionen
bilda sig en konkret uppfattning
om hur denna ökade satsning skall
ta sig uttryck i praktiken, men i dagens
läge torde därvidlag det mest kloka
vara att vänta och se hur de framförda
önskemålen tillgodoses innan eventuella
kritiska synpunkter förs fram. Vi
väntar alltså och följer med uppmärksamhet
och intresse denna frågas vidare
utveckling. 1

Vi har emellertid i vårt nämnda motionspar
framställt tre yrkanden, som
jag här skulle vilja vidareutveckla, eftersom
vi inte finner utskottets motiveringar
för sitt yrkande om avslag på
motionerna tillfredsställande. Jag kommer
inte, som herr Ericsson i Åtvidaberg
gjorde, att be om ursäkt för att
jag inte talar i 10 minuter; mitt anförande
kommer att ta betydligt längre
tid.

Den första fråga vi tar upp i våra
motioner gäller toppidrottens professionalisering.
Först vill jag framhålla att
vi i detta avseende har yrkat på eu
utredning i syfte att klarlägga omfattningen
och arten av professionaliseringen.
Utskottets skrivning, att man
inte kan finna att behov av en sådan
utredning föreligger, kan i sämsta fallet
tolkas så, att någonting finns att dölja.
Att förneka att en utveckling mot professionalisering
pågår är nämligen att
tala mot bättre vetande. Det är viil i alla
avseenden bäst att få klara besked i frågan
och papperen på bordet genom en
utredning. Då kan man också bättre
uppfylla de intentioner om en ökad
satsning just på bredd- och motionsidrotten
som alla hittills varit eniga om.

Vad beträffar den ökade professionaliseringen
av idrotten innehåller pressen
kontinuerligt uppgifter om spelarköp,
spelaruthyrning — jag skall i rättvisans
namn säga att det senare hittills
endast gällt utlandet — och liknande
företeelser. Aktuella uppgifter om dy -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

lika ting är det ingen svårighet att samla
på hög när det gäller t. ex. fotboll
och ishockey, men jag skall inte ta upp
tiden med att nämna namn eller ens
smeknamn på spelare eller klubbar som
varit inblandade i sådana sammanhang.
Kammarens ledamöter är som bekant
flitiga tidningsläsare, och även om de
kanske vanligtvis går förbi idrottssidorna
kan de inte undgå att lägga märke
till de feta rubrikerna på förstasidorna
om just dessa saker.

Låt mig endast citera vad Svenska
Dagbladets förre mångårige sportchef
Olof Groth slår fast i en artikel så sent
som söndagen den 3 i denna månad:
Vår svenska idrott, enkannerligen arenaidrotten
och de stora publikidrotterna
är på rask marsch mot den rena professionalismen.
Eliten blir alltmera betald,
alltmera yrkesbetonad. En liten
utvald, otroligt trimmad, högt betald
elit kommer att svara för den stora
underhållningen för den breda publiken.

Herr talman! Låt mig också säga några
ord om vad som väckt bestörtning
och debatt, nämligen de privata företagens
satsning på idrotten.

Givetvis är vi inte motståndare till
att ett privat företag är generöst och
hjälper den korporationsklubb som
eventuellt finns i anslutning till firmans
arbetsplats eller arbetsplatser,
inte heller till att man underlättar träningen
genom idrottsanläggningar o. d.
Vårt motstånd i detta avseende giiller
det privata näringslivets satsning på
idrotten som till sina konsekvenser kan
bli en satsning i klassamarbetssyfte.

Jag vill hänvisa till vad vår ärade
kammarledamot Gunnar Ericsson i Åtvidaberg
uttalade i Aftonbladet den 21
förra månaden. På frågan om han ansåg
att företaget hade någon nytta av fotbollslaget
— alltså det duktiga fotbollslaget
Åtvidaberg — svarade herr Ericsson
följande: »Ja, stor nytta — både
inåt och utåt. Vårt fotbollslag är ett
intresse som alla inom företaget sam -

las kring, ett gemensamt intresse.» Vidare
vill jag hänvisa till ett uttalande —•
också det av riksdagsledamoten Gunnar
Ericsson —- i Dagens Nyheter den 27
januari i år, där det heter: »Att investera
i idrotten är att investera i ökad
sammanhållning, i ett kitt för människorna.
» Och i samma nummer av Dagens
Nyheter uttalar — han är visserligen
inte riksdagsman men därför inte
mindre bekant —- chefen för Mo och
Domsjö, Matts Carlgren: »Visst har företaget
kommersiell nytta av idrotten.»

Som exempel på företagsledningens
direkta inflytande på idrottsorganisationer
kan anföras ett konstaterande
i samma nummer av Dagens Nyheter,
d. v. s. av den 27 januari 1970, att ordförande
i MoDo AIK:s huvudstyrelse är
Torsten Andrén, skogschef i företaget,
och ordförande i föreningens ishockeysektion
är Sven Olof Sandberg, överingenjör
vid Mo och Domsjö.

Under sådana förhållanden och med
dessa citat i åtanke kan det väl knappast
vara förmätet att våga anta, åt t
just de privata företagsintressena mycket
väl bevakas i dessa sammanhang.
Det finns fler exempel, men de anförda
får räcka.

Herr talman! Som vi säger i vår motion
kan det knappast vara angeläget
för samhället att med statsmedel stödja
också den professionaliserade och kommersialiserade
form av idrott som det
här handlar om. En avgränsning bör
ske, särskilt som man ju har framhållit
att det utökade samhällsstödet främst
bör avse att stimulera bredd- och motionsidrott-en.
Och i statsutskottets utlåtande
sägs det faktiskt att man vill
framhålla vad idrottsutredningen ansett,
nämligen att när statsmedel fördelas
hänsyn måste tas till inkomster
av annat slag.

I detta sammanhang vill jag också
säga några ord om idrottsmännens utnyttjande
för reklam. Jag vill bara anföra
ett exempel. Svenska bordtennisförbundet
sade i ett pressmeddelande

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

av den 22 förra månaden att förbundet
»efter mycken tvekan» medgivit
reklam på tävlingsdräkterna. Visar inte
detta att inte alla idrottsledare anser
ett dylikt utnyttjande i reklamsyfte
självklart och helt i sin ordning? Men
det är inte bara Svenska bordtennisförbundet
och andra idrottsledare som
ställer sig tveksamma. Publiken har i
många fall samma frågande attityd när
den på våra ishockeyrinkar får se exempelvis
Pripps Öl spela mot Löfbergs
Lila eller Cirkelkaffe.

Nu frågar man sig givetvis om vi,
med vårt yrkande om en utredning av
allt detta som försiggår mer eller mindre
fördolt, under alla omständigheter
skulle motsätta oss att en idrottsman
får ersättning av allmänna medel. Låt
mig redan från början säga att en sådan
uppfattning om vår inställning vore
helt felaktig. Idrottsmannen skall hållas
skadeslös vid utövandet av sin idrott,
och jag kan alltså på en sådan fråga
svara klart nej. För resten ges ju sådan
ersättning redan t. ex. i samband med
olympiaderna, där den svenska representationen
i största utsträckning bekostas
av statsmedel. Vad vi vänder oss
emot, herr talman, är att idrottsmännen
blir objekt i en ren affärsverksamhet,
brickor i ett icke önskvärt spel,
där man inte alltid är så nogräknad
med metoderna. Det är bl. a. detta vi
vill att man skall utreda.

Jag är den första att erkänna att frågan
är svår och komplicerad, därför
att idrottsrörelsen har den konstruktion
som den har i Sverige. Jag kan
därför inte underlåta att citera ur vår
motion 11:1313, där vi redan från början
klart och tydligt har sagt följande:
»Enligt vår mening kan det knappast
vara angeläget för samhället att stödja
denna professionaliserade och kommersialiserade
form av idrott, som har tydlig
karaktär av nöjesindustri. Vi är icke
motståndare till elit- eller toppidrott
och anser att idrottsliga ''artister’ bör
få skälig ersättning för sina insatser,

Stöd till idrotten

men idrott av affärsmässig art bör byggas
på självfinansiering.»

Vi säger vidare i motionen: »Det
berörda problemet är onekligen svårangripligt
på grund av den svenska
idrottsrörelsens organisationsstruktur.
Den affärsmässigt drivna idrotten kombineras
ofta med mera breddbetonad
sådan utan större ekonomiska intäkter.
Ej minst därför anser vi dock en utredning
motiverad för att klarlägga omfattningen
och arten av den professionaliserade
idrottsverksamheten och hur
samhällsstödet lämpligen bör avgränsas
gentemot densamma.»

Jag vill återupprepa: Att motsätta sig
en utredning anser vi vara tvivelaktigt,
och det ger tyvärr lätt ett intryck av
att här finns någonting att dölja.

Sedan till vårt andra yrkande i motionen
1313, att riksdagen skall uttala
sig för tillskapandet av ett fristående
och obundet organ, som mottar, granskar
och har att yttra sig över de olika
idrottsorganisationernas anslagsäskanden! I

propositionen föreslås att Sveriges
riksidrottsförbund beträffande anslagsfrågor
skall få samma funktion som en
statsmyndighet och att dess styrelse
skall ha hand om förvaltningsuppgifter
som hänför sig till organisationsstödet
till idrotten. I verkligheten innebär
detta att idrottsorganisationer som
står utanför Sveriges riksidrottsförbund
måste lämna in sina anslagsäskanden
till dess styrelse, som alltså
skall yttra sig över framställningarna
och göra upp förslag till fördelning av
det totala anslaget.

Det är detta som vi går emot. Vi vill,
i stället för att Sveriges riksidrottsförbund
skall tilldelas en sådan överordnad
ställning i anslagsfrågor, ha ett
fristående och obundet organ. Vi är
inte ensamma om den uppfattningen,
herr talman.

Först och främst har ett betydande
antal remissinstanser antingen riktat
kritik mot detta förslag eller direkt av -

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

styrkt det därför att de anser att Sveriges
riksidrottsförbund inte bör få
denna ställning. Dessutom vill jag hänvisa
till en reservation till idrottsutredningens
betänkande av Henry Ohlson
vari han föreslagit ett särskilt råd för
detta ändamål. Vi liksom många andra
ansluter oss till hans förslag, och vi
menar att detta verkligen bör vinna
riksdagens beaktande.

Som ytterligare stöd för denna vår
uppfattning vill jag endast referera
Svenska korporationsidrottsförbundets
remissvar, i vilket det i fråga om den
framtida anslagsstrukturen sägs följande,
som därtill är understreckat: »Förbundet
avvisar emellertid på det bestämdaste
förslaget om att organisationsstödet
skall fördelas av RF» —
d. v. s. Sveriges riksidrottsförbund.

Vårt tredje och sista yrkande i motionen
hänger samman med att man,
samtidigt som Kungl. Maj :ts representation
i Riksidrottsförbundets styrelse
ökas, ämnar helt slopa representationen
i Korporationsidrottsförbundets
styrelse. Detta har av många uppfattats
som en påtryckning för att förmå
Korporationsidrottsförbundet att ansluta
sig till Sveriges riksidrottsförbund.
I propositionen kan man bl. a. läsa följande:
»Statens ungdomsråd anser att
förslaget om riksidrottsförbundets myndighetsfunktion
medför vissa principiella
nackdelar, som knappast någon
annan folkrörelse skulle kunna tänkas
acceptera. Enligt ungdomsrådet är det
ytterst tveksamt om staten skall utse
och placera ledamöter i enskilda organisationers
styrelser. Vidare är det enligt
ungdomsrådet märkligt att dessa
representanter får extraordinära befogenheter
i förhållande till de förtroendevalda,
som har en betydande medlemsopinion
bakom sig. Liknande synpunkter
framföres av Arbetarnas bildningsförbund.
»

Även Korporationsidrottsförbundet
kritiserar förslaget av samma skäl.

Herr talman! Mot bakgrund av det
förfaringssätt som föreslås i propositionen
måste det väl uppfattas som något
falskt när man på ett annat ställe
i samma proposition säger: »Givetvis
är det dock —- •--de berörda orga nisationerna

som själva beslutar i organisatoriska
frågor av detta slag» —
det syftar på anslutning till Riksidrottsförbundet.
Ett sådant av organisationerna
själva fattat beslut kommer givetvis
att fattas under statsmakternas tryck.
Det rimmar inte heller med vad departementschefen
säger då han liksom
utredningen konstaterar, att idrotten är
en självständig och på demokratisk
grund byggd folkrörelse och att det är
angeläget att detta förhållande bibehålls
och förstärks. Då måste väl i rimlighetens
namn statsmakterna själva avhålla
sig från åtgärder som kan uppfattas
som försök att beskära denna självständighet.

Herr talman! Som jag tidigare har
nämnt har utskottet helt avstyrkt våra
yrkanden men gjort detta med motiveringar
som vi inte kan godkänna. Därför
ber jag med hänvisning till vad jag
här har sagt att få yrka bifall till våra
motioner I: 1122 och II: 1313.

Medan jag ändå står här i talarstolen,
herr talman, vill jag ytterligare säga
några ord med anledning av det anförande
som hölls först i denna debatt
av herr Ericsson i Åtvidaberg. Mycket
av det han sade var tänkvärt, och det
kan jag instämma i, men han sade också
en hel del som fördolt riktade sig
mot våra motioner.

Herr Ericsson ställde frågan om toppidrotten
mot breddidrotten och sade att
det är omöjligt att göra en gränsdragning
mellan dem. Jag hänvisar till det
anförande jag nu har hållit. Han sade
vidare att toppen skapar bredd. Det är
inte det vi opponerat mot. Han sade
att »några» — det skulle vara vi —
deklasserar toppidrotten. Det gör vi
inte. Jag hänvisar till det avsnitt av
skrivningen i vårt motionspar som jag

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

nyss citerade.

Han sade vidare att det är tråkigt
när stödet från näringslivet och i vissa
fall även från kommunerna misstänkliggörs,
och han sade med en finurlig och
fiffig formulering till slut, att skall man
ha utsikter med sina avsikter, räcker
det inte med åsikter, utan man måste
också ha insikter. Ja, visst måste man
ha det, men låt oss då få den av oss
begärda utredningen, så får vi ju önskad
klarhet och kanske också önskade
insikter i frågan.

Till slut, herr talman, kan jag mycket
väl erkänna att herr Ericsson i Åtvidaberg,
som han själv sade, har varit
idrottsledare i 30 år, och jag kan dessutom
tillägga att han är duktig och
framgångsrik. Han talar här med stor
sakkunskap, men beträffande det privata
näringslivets inblandning i annat än
korporationsidrott är det enligt min
uppfattning så, att herr Ericsson, som
är verklig part i målet, står, för att
tala idrottsspråk, offside — jag förutsätter
att kammarens ledamöter begriper
vad jag menar: på fel sida om bollen.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Från min offsideposition
skulle jag bara vilja säga, att om
det privata näringslivet investerar i
idrott, gör man det för att få friskare
människor och för att få bättre stämning.
Det finns så mycket här i livet
som vi är osams om, att jag tycker det
är bra om det finns något som vi är sams
om — något kitt mellan människor.
Idrotten kan vara en naturlig tolk mellan
människor. De uttalanden av mig
fru Ryding citerade tyckte jag för övrigt
var riktigt bra.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltid roligt att
få ett erkännande, men jag kan tyvärr
inte ge herr Ericsson i Åtvidaberg annat
erkännande än att jag är helt över -

Stöd till idrotten

ens med honom om nyttan av att investera
i friskare människor. Herr
Ericsson tar dock avstånd från de uttalanden
som han tyckte var så bra, ty i
dem sägs det i alla fall att det finns
kommersiella intressen i investeringen.
Men det kanske får stå bara för herr
Carlgrens räkning?

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Bara helt kort! Om
idrotten skall upp i ordinarie laget i
samhällspolitiken, kan den väl också
få vara med i ordinarie laget i företagspolitiken.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Idrottsutredningens betänkande
Idrott åt alla, som ligger till
grund för denna proposition, är nog
en ganska typisk produkt av en utredning,
som kommit att spänna över
ett arbetsfält som vida har överstigit
dess förmåga. Jag har ingen anledning
att tro annat än att betänkandet är korrekt
och fullständigt i vad avser de
delar som berör verksamhetsområden
som varit representerade i utredningen.

Vad beträffar andra områden däremot
har man uppenbarligen inte ens
brytt sig om att tränga djupare in i
vederbörandes arbetssätt. Där är det
bara att konstatera, att betänkandet genom
ofullständiga och ibland rent felaktiga
uppgifter kommit att fylla högt
ställda krav på rent ut sagt virrighet.
Man får väl hoppas att denna virrighet
beror på oförmåga och inte på direkt
ovilja att sätta sig in i sakerna.

Jag har mycket svårt att dela herr
Ericssons i Åtvidaberg förtjusning över
hela komplexet, men jag kan väl förstå
om han tycker att de delar som han
företräder är väl behandlade. Men de
organisationer som står utanför Riksidrottsförbundet
— Korporationsidrottsförbundet
är ett exempel, Skidoch
friluftsfrämjandet ett annat, skvtteförbunden
ett tredje — är kanske inte

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

lika belåtna. Någon gräns mellan idrott
och friluftsliv har man inte orkat dra.
Man smiter helt enkelt undan från den
tankemödan genom att förklara en sådan
gränsdragning vara ogörlig och
från utredningens synpunkt ointressant
eller rent av felaktig. Flera remissinstanser
— det står i propositionen att
det bara är två, men det är faktiskt
flera, åtminstone en till enligt vad jag
vet — har mycket bestämt hävdat att
en klar gräns finns. Men det tjänar väl
inte mycket till att öda mera tid på
den här detaljen, utan den får tas som
ett utslag av den pågående utarmningen
av vårt svenska språk. Man ids inte
tänka och vill inte förstå ordens olika
valörer. Och så är det bra, tycker man.

Man har verkligen anledning att uttrycka
sin förvåning över att utredningen,
med den fastslagna definitionen
av idrottsbegreppet, inte i erforderlig
grad tagit hänsyn till den synnerligen
omfattande idrottsverksamhet som
utövas av våra ungdomsorganisationer,
någonting som också statens ungdomsråd
i sitt remissyttrande påpekat. Man
får nog säga att det, mot bakgrunden
av den ofullständiga utredningen, måste
bli ett gott betyg åt handelsministern
och hans medarbetare inom departementet
då de kunnat framlägga en proposition
som, trots alla skönhetsfläckar,
är så pass bra. Departementschefen har
också i någon mån dämpat den bjärta
färgen i åtminstone en av dessa skönhetsfläckar,
även om han inte tagit
bort den helt och hållet. Jag syftar på
behandlingen av medelsframställningar
från utanför Riksidrottsförbundet stående
organisationer. I denna fråga har
departementschefen föreslagit, att dessa
riksorganisationer skall ställa sina
ansökningar om bidrag direkt till Kungl.
Maj :t, men de skall inges till Riksidrottsförbundet
som har att granska
dem och göra upp förslag till anslagens
fördelning.

Det har väckts vissa motioner mot
dessa förslag. Fru Ryding opponerade

sig nyss, och jag kan hänvisa till ett
annat motionspar, 1:1118 och 11:1317,
där det yrkas att Kungl. Maj :t direkt
skall motta ansökan och också besluta
i frågan utan att höra Riksidrottsförbundet.
Jag ber kammarens ledamöter
att lägga märke till vilka figurer som
undertecknat det här motionsparet, i
varje fall motionen i andra kammaren.
Det är herr John Lundberg och herr
Hans Wachtmeister. Rara den omständigheten
att dessa två står bakom samma
motion borde vara nog för att kammarens
ledamöter skall förstå, att detta
är någonting så märkvärdigt att det
måste bli ett beslut ögonblickligen. Jag
hoppas att kammarens ledamöter drar
konsekvenserna av detta konstaterande
och också bifaller motionen i detta avseende.
Herr Lundberg och jag anser att
det är principiellt felaktigt att uppdra
åt en sökande att uttala sig om motparters
eller i varje fall medsökandes kvalifikationer
och behov av anslag.

Fru Ryding var också inne på den
saken och betonade vad statens ungdomsråd
framhållit, och jag instämmer
helt i vad hon yttrade. Statens ungdomsråd,
den organisation som gentemot
statsmakterna företräder allt ungdomsarbete,
har sagt ifrån att ingen apnan
folkrörelse skulle finna sig i en
sådan behandling. Jag instämmer alltså
helt i detta ungdomsrådets uttalande.

Nu menar departementschefen och
utskottsmajoriteten att Kungl. Maj ds
ombud skall klara den här saken, men
man frågar sig verkligen var det Kungl.
Maj ds ombud står att finna som skall
kunna klara allt detta. I utskottsutlåtandet
framhålles, att det är »av vikt
att till Kungl. Maj ds ombud utses personer
som har gedigen kunskap om
idrottssektorn och kan fullgöra sina
uppgifter på ett aktivt och kraftfullt
sätt». Jag undrar var man skall finna
dessa Kungl. Maj ds ombud, eftersom de
skall kunna bedöma skälighetskraven
i anslagsäskanden från 49 olika specialförbund
och dessutom från Skid- och

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

friluftsfrämjandet, lvorporationsidrottsförbundet,
skytteförbunden och organisationer
som ger anslag till ungdomsledarutbildning,
centralt ungdomsarbete
m. m. Jag tror det blir ytterligt svårt
att hitta vederbörande.

När vi häromdagen diskuterade problemet
om marknadsrådet och om det
är lämpligt eller inte att skapa eu
mängd specialdomstolar sade man, att
det är bättre att dela upp, ty ju mer
vi delar upp desto grundligare och sakligare
behandling får vi. Hur skall vi
då ha det? Här går vi rakt motsatt väg
och utser två personer som skall vara
allvetare, och det är precis stick i stäv
mot det beslut vi fattade häromdagen.
Dessutom återgår vi då till en ordning
som vi haft tidigare, nämligen för tio
år sedan, men som vi gick ifrån därför
att den ansågs ofördelaktig och mindre
ändamålsenlig. Jag kan inte tycka att
det är att sträva mot djärva mål att börja
gå i cirkel, som vi nu gjort. Hela
detta system är som gjort för att skapa
inbördes stridigheter som i dag inte
finns. Av den orsaken yrkar jag bifall
till motionen II: 1317.

Vidare är det några andra frågor som
jag inte kan underlåta alt här något beröra,
t. ex. detta att Kungl. Maj ds ombud
i Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundets styrelse
är förordnade t. o. m. 1972. Skall
deras förordnanden nu upphävas, eller
kommer de att sitta kvar t. o. m. 1972?
Det är en av de frågor som man inte
får något svar på vare sig i utredningens
betänkande eller i propositionen.
Dessa Kungl. Maj ds ombud utväljs bland
personer som är specialister på det område
det handlar om. De skall bl. a.
se till att kontakten mellan försvaret
och Skytteförbundens överstyrelse och
Pistolskytteförbundet hålls uppe. Men
dessa sammanslutningar är frivilliga
försvarsorganisationer och hoppas så
förbli även i fortsättningen. Jag har i
min motion 11:1316 uttryckt förhoppningen
att man även i fortsättningen

Stöd till idrotten

skall beakta att skytterörelsen har varit,
är och torde förbli en frivillig försvarsorganisation,
men detta har utskottet
gått emot. Är det alltså meningen att vi
helt skall plockas bort inte bara organisatoriskt
utan även på andra sätt ur de
frivilliga försvarsorganisationerna, dit
vi nu hör, och att således frivilligkungörelsen
skall omarbetas? Inte heller den
saken skriver utskottet någonting om.
Men för vår framtida verksamhet är det
av stort värde för oss att få veta hur
det skall bli i det fallet.

En annan fråga rör de konsulenter
som nu är anställda i skytteförbundens
ungdomsarbete liksom från landsting
utgående medel härtill. På s. 58 i propositionen
står det: »Regionala utbildningskonsulenter
bör således tillsättas
av riksidrottsstyrelsen, som därvid även
har att ta hänsyn till korporationsidrottsförbundets
samt skid- och friluftsfrämjandets
intressen.» Skytteförbundens
konsulenter berörs alltså inte
därav. Men dessa konsulenter är i huvudsak
avlönade med bidrag från skolöverstyrelsen
och landstingen. I det fallet
avfärdar utskottet våra farhågor att
ett borttagande av ungdomsskytteverksamheten
från skolöverstyrelsen skulle
kunna inverka på landstingsbidragen,
och utskottet gör det under hänvisning
till att det inte är fråga om att organisationen
så att säga är ackrediterad av
skolöverstyrelsen, utan att landstingen
ändå prövar anslagsfrågan. Nej, det är
faktiskt inte så just nu. EU villkor för
att anslag skall utgå är nämligen att
organisationerna är godkända av skolöverstyrelsen.
De skall vara upptagna
i ungdomskungörelsen. Är de inte det,
kan de dock få bidrag om skolöverstyrelsen
har tagit upp dem på en särskild
handling bredvid, och det är just vad
som har skett med skytterörelsens ungdomsarbete
i år. Därmed har det lossnat
så att landstingen har givit pengar
också till dessa konsulenter. Men vad
har vi för garantier för att landstingen
inte drar sig undan dessa anslag i fort -

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

sättningen? Det skulle jag, som landstingsman,
mycket väl kunna förstå om
de gjorde, med tanke på det ansträngda
ekonomiska läge vi har i landstingen.
Då är det förståeligt om man tillvaratar
alla tillfällen som bjuds att inte ge
några anslag, och här slår man alltså
undan grunden för ett sådant. Landstingen
är inte alltid så intresserade av.
att bygga upp denna grund igen. Jag
skulle vilja få några lugnande ord med
på vägen från utskottets talesman också
i denna fråga. Det gäller inte små
summor. Det skytteförbund, som får
mest pengar, erhåller t. ex. 58 000 kr.
om året av ungdomsanslaget.

Man kari också ställa sig frågan hur
gränsdragningen skall göras mellan organisationsstödet
och anläggningsstödet
i vissa fall när det gäller t. ex. älgskyttebanorna.
Det finns älgskyttebanor
som är inbyggda i skjutbanor som tillhör
en vanlig frivillig skytteförening.
Kommer i de fall där älgskyttebanan
finansieras med bidrag från jaktvårdsfonden,
där älgskadefonden inte räcker
till, de snurror med vilka man vevar
fram älgtavlan att tillhöra statsrådet
Bengtssons område och skjutbanan i övrigt
att falla under statsrådet Lange,
eller hur är det med detta? Det är något
som herrarna sinsemellan får avgöra,
eftersom jag inte orkar knäcka
denna fråga. Det kan emellertid uppstå
ett problem i samband med underhålls-
och andra kostnader i detta fall.

Herr talman! Jag skall sammanfatta
mina yrkanden, eftersom de är något
invecklade. Jag yrkar under punkten 1
bifall till motionsparet I: 1118 och
11:1317 och under punkterna 2, 5 och
12 bifall till motionen 11:1316 i vad
avser under dessa punkter berörda
ärenden.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Yi har inom statsutskottet
den traditionen att mycket seriöst
behandla alla motioner som hänvisas till
oss, men när det kommer en motion un -

dertecknad av herrarna Lundberg och
Wachtmeister företar vi naturligtvis en
extra granskning, ty då förstår vi att
det blivit en förening om något som är
betydelsefullt.

I frågan om de utanförstående förbundens
anslagsäskanden har det ju varit
ett tvisteämne om dessa skall framföras
via Riksidrottsstyrelsen till Konungen
eller till Konungen direkt. Yi har
gjort en »helig kompromiss» genom att
förorda att de utanför Riksidrottsförbundet
stående förbunden skall få möjlighet
att direkt föredra sin petitaframställning
innan den inlämnas via Riksidrottsförbundet
till Kungl. Maj :t. Vi
tror att det däri ligger en viss garanti
för att de synpunkter de utanförstående
förbunden har skall kunna bli beaktade
vid den slutliga behandlingen.

Nu frågar herr Wachtmeister var man
finner de utomordentligt skickliga krafter
som kan klara denna prövning. Ja,
jag tror att det kommer att finnas förutsättningar
att finna två personer, som
på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra
denna uppgift.

Beträffande frågan om de kungliga
ombuden i skytteförbunden vill jag säga
att det nu pågår en omorganisation av
den kungliga representationen, och denna
får väl tas i beaktande. Den omständigheten
att de kungliga representanterna
är utsedda fram till 1972 kan väl inte
få leda till att genomförandet av det nu
föreliggande förslaget uppskjuts, utan
detta förslag får godtas såsom det är utformat.

Kravet på att skytterörelsen skall betraktas
som en försvarsrörelse har vi
också beaktat i utskottet. Det har alltid
gjorts gällande att skytterörelsen är en
idrottsrörelse, och det är också riktigt,
men den har även framställts såsom en
försvarsrörelse. Detta förhållande har
också markerats genom att försvarsdepartementet
utsett kungligt ombud i
skytterörelsen. Vi tror att skytterörelsen
har så pass god kontakt med försvaret
att den skall ha mölighet att få in folk

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

från försvaret i sin styrelse. Denna sida
av skytterörelsens verksamhet borde
kunna beaktas på denna väg.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har åtminstone delvis
blivit lugnad av herr Lindholm. När
det gäller ungdomsanslaget fick jag
emellertid ingen lugnande försäkran huruvida
man kommer att omarbeta kungörelsen
på något vis eller ej.

Vad gäller den seriösa behandlingen
vill jag ta upp en sak som jag inte gick
in på nyss. Därvidlag föreslår utredningen
på fullkomligt felaktiga grunder,
under påstående att skytterörelsen skulle
visa stagnation, att av de ökade organisationsanslagen
bara 100 000 kr.
skall komma skytterörelsen till godo.
Det är en våldsam nedprutning av överbefälhavarens
äskanden.

Departementschefen har inte vidtagit
någon ändring härvidlag och inte heller
utskottet. Detta är ett dåligt varsel för
framtiden och en av de saker som gör
att vi inom skytterörelsen motsätter oss
en anslutning till Riksidrottsförbundet.
Vi har sagt att vi inte har någonting
emot att ingå som ett specialförbund under
förutsättning att vi blir behandlade
på samma sätt som de andra organisationerna.
Det har vi emellertid inte blivit
i detta fall, som sagt på grund av att
en utredning presterat dessa felaktiga
uppgifter.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag glömde att säga någonting
om ungdomsverksamheten. Såvida
jag har läst handlingarna rätt är
det inte meningen att det skall ske någon
förändring på den punkten.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det finns, som flera talare
redan framhållit, mycket positivt i
den proposition om ökat stöd till idrotten
som vi nu behandlar och som bygger
på idrottsutredningens betänkande

Stöd till idrotten

Idrott åt alla.

Jag noterar med tillfredsställelse att
stödet till idrotten ökar med i runt tal
15 miljoner kronor till 70 miljoner om
året. Bra är också att den nuvarande anslagssplittringen
på sex olika huvudtitlar
upphör — denna splittring har tidigare
försvårat överblicken över samhällets
stöd åt idrotten.

Jag känner också tillfredsställelse
över att den ökade satsningen på idrotten
i första hand skall gälla bredd- och
motionsidrotten. En sådan satsning på
breddidrotten innebär inte något förringande
av elitidrottens betydelse.
Denna enighet om den grundläggande
målsättningen för samhällets stöd till
idrotten, som här kommit till uttryck,
är av stort värde.

Herr Ericsson i Åtvidaberg anförde
för en stund sedan intressanta principiella
synpunkter, och jag fick klart för
mig att det beslut, som vi här går att
fatta, inom den svenska idrottsrörelsen
betraktas som historiskt. Efter många
och långa utredningar har konkreta förslag
framlagts, vilkas förverkligande
kommer att bli till gagn och till glädje
för svensk idrott.

Sedan detta framhållits vill jag emellertid
göra mig till talesman för en liten
men naggande god idrottsorganisation
som sedan 1934 verkar för turistcykling
och som utvecklar stor aktivitet för anläggande
av cykelbanor och cykelvägar.
Det är Cykel- och mopedfrämjandet som
jag har i åtanke. Det ökade intresset för
cykeln har tagit sig många uttryck. Jag
skall bara anföra ett exempel: 1959 såldes
i vårt land 127 000 cyklar, 1969 inte
mindre än 419 000. Cykeln har i allt
högre grad kommit att betraktas som
ett lämpligt motions- och rehabiliteringsinstrument.

Jag har tillsammans med herr Hjorth
i första kammaren — som varje år brukar
cykla Vättern runt och som alltså är
expert på området — väckt en motion i
vilken vi pekat på den viktiga verksamhet
som Cykel- och mopedfrämjandet

100 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

bedriver. I ett samhälle, som kräver allt
mera av medborgarna både på arbetsplatsen
och i trafiken, måste det enligt
vår uppfattning finnas tillfälle till motionsaktiviteter
genom cykling utan risk
för livet i en strid trafikström. En bättre
kondition ger den enskilde större utbyte
av både arbetsinsatsen och fritiden.
Cykeln kräver ju också betydligt
mindre utrymme och ekonomiskt engagemang
på vägen och på parkeringsplatsen,
och varje bilist, som stundom byter
ut bilen mot cykeln, bidrar till bättre
utrymme i trafiken och mindre avgasföroreningar
i luften.

Cykel- och mopedfrämjandet har under
sin snart 35-åriga tillvaro, med enstaka
undantag inför högerlrafikomläggningen,
inte åtnjutit något statligt stöd.
Den personal, som handhar huvudparten
av arbetsuppgifterna, består i dag
endast av två personer. Inom den stora
idrottsrörelsen är sammanslutningen en
av de allra minsta.

Cykeln som vårt mest miljövänliga
fordon och ett av våra förnämligaste trafikmedel
måste kunna hävda sina intressen
genom en starkare organisation.
Då Cykel- och mopedfrämjandet är den
enda institution som i dag för cyklistens
talan och därigenom utför ett i
högsta grad samhällsgagnade arbete,
måste det bedömas som angeläget att
medel ställs till förbundets förfogande,
så att verksamheten kan bedrivas på
ett effektivt och för folkhälsan i vidaste
mening främjande sätt.

En så samhällsnyttig organisation bör
enligt vår mening få ett ekonomiskt
stöd. Cykel- och mopedfrämjandet borde
självfallet räknas in bland de bidragsberättigade
organisationerna. Vid
fördelning av organisationsstödet får nu
enligt propositionen Riksidrottsförbundet
centrala förvaltningsuppgifter. Regeringen
skall dock fastställa statsbidragen
till organisationer som står utanför
Riksidrottsförbundet. Vi kan förstå att
statsutskottet inte har velat ta ställning
till det berättigade i olika idrotts- och

främjandeorganisationers önskemål och
förhoppningar.

Vi noterar emellertid med tillfredsställelse
utskottets ställningstagande, enligt
vilket man förordar att utanför
Riksidrottsförbundet stående organisationer
tillförsäkras rätten att inför
Kungl. Maj:ts ombud genom särskild
föredragning presentera sina anslagsframställningar
innan de behandlas i
riksidrottsstyrelsen. Det framliålles vidare
från utskottets sida att departementschefen
anslutit sig till tanken på
större insatser för motions- och breddidrotter.
Detta kommer enligt min mening
självfallet att avspegla sig vid
Kungl. Maj ds fördelning av bidragen till
organisationer som inte är anslutna till
Riksidrottsförbundet.

Jag har mot den här tecknade bakgrunden
ingen anledning att vara missbelåten
med statsutskottets ställningstagande.
.Tåg är förvissad om att Kungl.
Maj :t och Riksidrottsförbundet också
skall ge Cykel- och mopedfrämjandet
liksom andra utanför Riksidrottsförbundet
stående organisationer ekonomiska
förutsättningar för en fördjupad och
förbättrad verksamhet. Om så inte skulle
bli fallet får vi, ärade kammarledamöter,
anledning att återkomma. Det är
min förhoppning att här redovisade
fakta och synpunkter skall leda till en
ökad förståelse -— även ekonomiskt —
för cykeln och cyklisten i det moderna
samhället.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det finns i dag anledning
att gratulera både handelsministern,
jordbruksministern och idrottsutredningens
ordförande till de beslut
som riksdagen kommer att fatta. De innebär
en betydande satsning på idrotten,
vars stora betydelse vi alla är medvetna
om.

När jag läste propositionen blev jag

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

emellertid litet förvånad över vissa
inadvertenser i den organisation som
föreslås. Jag har tagit upp några av
dessa i motionen 11:1315 och de har
också berörts i den motion som herr
Wachmeister har väckt och i ett anförande
pläderat för. I propositionen föreslås
en sådan organisation att Kungl.
Maj :t utser två ombud i Riksidrottsförbundets
styrelse, men i övrigt väljs styrelsen
av de organisationer som är anslutna
till Riksidrottsförbundet. De organisationer
som står utanför Riksidrottsförbundet
kommer att få sina
anslagskrav prövade på det sättet, att
Riksidrottsförbundet yttrar sig över
dem och sedan prövas de av Kungl.
Maj :t. Enligt min mening är detta inte
något logiskt förfarande. Det är, som
herr Waclitmeister tidigare har framhållit,
ganska orimligt att en organisation
som är konkurrent om ett statsanslag
skall yttra sig över andra organisationers
anslagsframställningar.

Nyordningen innebär också att man
tar bort de Kungl. Maj:ts ombud som
har funnits i vissa organisationer, bl. a.
i Skytteförbundens överstyrelse och i
Svenska pistolskytteförbundet. Den kontakt
som har funnits mellan kanske inte
så mycket försvaret och dess organisationer
som mellan riksdagen och organisationerna
bryts därmed. Det anser
jag vara en betydande brist i den nya
organisationen.

Utskottet har med anledning av motionerna
uttalat sig om dessa problem
och sagt att konstruktionen med Kungl.
Maj :ts ombud bör kunna tillgodose rimliga
krav på oväld och objektivitet på
samma sätt som om verksamheten skulle
ha bedrivits genom en myndighet.
Det är möjligt att dessa Kungl. Maj :ts
ombud kan få ett förädlande inflytande
på Riksidrottsförbundets styrelse, men
alldeles säkert är väl detta inte. Det har
sagts i utskottsutlåtandet att det enligt
utskottets mening är av vikt att »till
Kungl. Maj :ts ombud utses personer
som har gedigen kunskap om idrotts -

Nr 28 101

Stöd till idrotten

sektorn och kan fullgöra sina uppgifter
på ett aktivt och kraftfullt sätt». Det är
högt ställda krav, och det är möjligt att
man kan få utmärkta representanter.
Men man får väl ändå räkna med att
dessa kommer att vara mest intresserade
av de idrottsgrenar som är representerade
inom Riksidrottsförbundet; man
kan inte vara lika säker på att de kommer
att intressera sig för de förbund
som står utanför Riksidrottsförbundet
— jag tänker då närmast på skytteorganisationerna.

Någon kanske funderar över varför
jag har visat så stort intresse för dessa
frågor. Anledningen är den att jag under
några år såsom Kungl. Maj:ts ombud
i Skytteförbundens överstyrelse har
kunnat följa denna verksamhet. Det förhållandet
att min mandattid kan utgå
den 1 juli eller möjligen kan vara till
1972 innebär inte att jag får några fritidsproblem;
det är alltså inte av den
anledningen som jag tar till orda. Anledningen
är i stället den att jag har
funnit att det ömsesidiga utbytet av
synpunkter mellan de frivilliga försvarsorganisationerna
och representanter
för de anslagsbeviljande myndigheterna
har varit mycket värdefullt, och
jag tror att det är en förlust när detta
upphör.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till motionen II: 1315.

Herr STRIDSMAN (ep) :

Herr talman! Jag vill i likhet med
tidigare talare instämma i vad som
sagts om idrottens stora betydelse.
Idrotten är inte bara vår största folkrörelse
utan också vår största ungdomsrörelse.
Idrotten har av tradition vilat
på fristående och av staten obundna
organisationer. Det är ett ofantligt
oegennyttigt arbete till nytta för samhället
som har utförts av tiotusentals
ledare för att hålla idrottens organisationsliv
i gång. Det är därför med mycket
stor tillfredsställelse man konstaterar
det ökade stöd till idrotten som ett

102 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

enhälligt statsutskott föreslår. Jag tror
inte att man kan definiera begreppet
idrott bättre än vad idrottsutredningen
har gjort. Utredningen anser att idrott
ar alla de tävlingsmässiga och andra
fysiska aktiviteter som människorna utför
för att uppnå ett visst resultat eller
för att få motion och fysisk rekreation.

Jag vill instämma i vad herr Eliasson
i Sundborn och herr Ericsson i Åtvidaberg
här har sagt om sambandet mellan
topp- och breddidrott. Jan-Erik Lundqvists
betydelse för tennisen har framhållits.
Låt mig nämna ett par andra
exempel. Vad har inte bröderna Fåglums
internationella framgångar betytt
för det breda motionscyklande vi har
fått i landet? Herr Lindahl har ju nyss
talat om just betydelsen av att utveckla
detta, och jag vill helt instämma däri.
Låt mig nämna ytterligare ett exempel.
Vad har inte framgångarna i skidspåret

— jag tänker närmast på längdlöpning

— betytt för bredd- och motionsverksamheten
i landet?

Under Skidförbundets senaste verksamhetsår
kan man notera sex miljoner
snöstjärneprov, 400 000 tävlingsstarter
och 60 000 skidlöparmärken. Tyvärr
kan man inte mäta dessa aktiviteter i
pengar vad beträffar hälsovården. Det
hade varit mycket intressant om man
på något sätt kunnat göra en värdemätare
av vad detta betyder för samhället.

Fru Ryding föreslog bär att man bör
dra gränser mellan professionell och
kommersiell idrott kontra bredd- och
motionsidrotten. Låt mig personligen
säga att jag gör mitt bedömande inte
med utgångspunkt i tidningsrubriker
utan från en drygt 20-årig erfarenhet
som idrottsledare dels på klubbplanet,
dels på distriktsplanet. När man har
arbetat som idrottsledare — det gäller
inte bara mig utan alla andra på det
planet — så blir man alltid glad som
idrottsledare om det finns personer eller
företag som vill stödja idrotten. Jag
har aldrig mött problemet med affärsverksamhet
trots att vi i min förening

under sistlidna säsong har haft en
idrottsman som till och med har tagit
medalj i vinter vid VM-tävlingar på
skidor i Tjeckoslovakien.

Departementschefen föreslår och utskottet
tillstyrker att Sveriges riksidrottsförbund
får en central ställning
vad angår frågor om organisationsstödet.
Det anser jag är helt riktigt. Jag
tror inte att det finns underlag för de
farhågor som från vissa håll har riktats
mot att Riksidrottsförbundet får hand
om fördelningen av organisationsstödet.
Utskottets talesman har just nämnt att
Kungl. Maj:t ju får rätt att utse två ombud
i riksidrottsstyrelsen med uppgift
att följa fördelningsarbetet. Jag finner
därför ingen anledning till oro på denna
punkt.

Så några ord om reservationen 2, som
berör stödet till boxningssporten. Jag
har i år lika litet som i fjol funnit några
bärande skäl för reservanternas
ståndpunkt. Jag vill helt ansluta mig
till utskottsmajoritetens synpunkter, att
riksdagen inte bör ge direktiv för den
närmare riktningen av det ekonomiska
stödet till idrotten; det bör helt ankomma
på Riksidrottsförbundet att fördela
bidraget mellan olika specialförbund.
Jag vill instämma i vad utskottets
talesman herr Lindholm sade, nämligen
att vi bör ha fullt förtroende för
dem som sitter i ledningen för Sveriges
riksidrottsförbund. Det är personer
med kunnighet och insikter i dessa frågor.
Det är min uppfattning — och jag
hoppas att den delas av majoriteten av
kammarens ledamöter — att det är
idrottens egen sak att även i fortsättningen
fördela medlen efter egen prövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i moment
9 att motionerna I: 16 och II: 18 måtte
avslås. Även i övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan utom vad det gäller
moment 8, där jag yrkar bifall till
reservationen 1.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28 103

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att framföra ett tack till jordbruksutskottet,
och skälet härtill är
följande. Den proposition som behandlas
i föreliggande utlåtande bygger på
idrottsutredningens betänkande Idrott
åt alla. Utredningen föreslog bl. a. att
statsbidrag till konventionella, kommunala
anläggningar inte längre skall utgå.
Propositionen innehåller samma förslag,
och jag har i princip ingenting
att erinra häremot. På grund av den
värdefulla satsning på idrottsanläggningar
som under senare år gjorts av
kommunerna har de statsmedel som
stått till förfogande inte varit tillräckliga,
utan en betydande eftersläpning
föreligger i bidragsgivningen. Enligt
uppgift från Riksidrottsförbundets
idrottsplatskommittés kansli skulle det
iven med en synnerligen stor restrikiivitet
erfordras ett belopp av cirka 5
miljoner kronor. Om nu jordbruksutskottet
följt propositionen utan något
uttalande om övergångsbestämmelser
torde dessa kommuners i många fall sedan
lång tid tillbaka inneliggande ansökningar
inte ha kunnat bli föremål
för prövning. Några statsbidrag skulle
inte ha kunnat beviljas vare sig till anläggningar
som påbörjats eller var färdigställda
vid tiden för idrottsutredningens
avlämnande. Utskottet har nu
i sitt utlåtande anfört följande: »Skäl
synes bl. a. tala för att t. ex. kommun,
som i fall som här avses ingivit ansökan
om statsbidrag i hittills vedertagen
ordning och i övrigt uppfyller de villkor
som f. n. gäller för åtnjutande av
statsbidrag, bör kunna komma i fråga
för sådant bidrag även efter den 30
juni 1970. Det bör ankomma på Kungl.
Maj :t, som enligt utskottets mening bör
äga besluta i dessa fall, att meddela de
övergångsbestämmelser som behövs för
ändamålet.»

För detta initiativ, herr talman, vill
jag alltså tacka jordbruksutskottet.

Härmed var överläggningen slutad.

Stöd till idrotten

Mom. 1

Motionerna 1:1118 och II: 1317

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Motionerna 1:1122 och 11:1313 i
motsvarande del

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner
i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Ryding begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 122, såvitt avser
motionerna 1:1122 och 11:1313 i
motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motioner i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositione-n.
Fru Ryding begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 185 ja och 16 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

104 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Stöd till idrotten

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
11:1315 och 11:1316 i motsvarande
delar; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:1122 och 11:1313 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
11:1315 och 11:1316 i motsvarande
delar; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:1122 och 11:1313 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ericsson i Åtvidaberg
begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8 i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ericsson i Åtvidaberg
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139 ja och
75 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9 i
utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

105

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 49 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10 och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1316
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 13

Utskottets hemställan bifölls.

§8

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående stöd till
idrotten, såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motioner.
(Detta utlåtande hade debatterats i
samband med behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 122.)

Utskottets hemställan bifölls.

§9

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

gående förläggningen av LKAB:s huvudkontor.

I de likalydande motionerna 1:13
av herrar Axel Andersson och Lindblad
samt II: 17 av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl. hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majd begärde skyndsam utredning och
förslag om förläggning av LKAB:s huvudkontor
till lämplig ort i Norrbotten,
varvid utredningsarbetet borde ske
under medverkan från företagets ledning,
de anställda samt representanter
för Norrbottens län.

I de likalydande motionerna I: 14 av
herr Eric Carlsson m. fl. och II: 19 av
herr Stridsman m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte uttala sig för att
LKAB:s huvudkontor flyttades från
Stockholm till Norrbotten.

I de likalydande motionerna 1:15
av herr Strandberg m. fl. samt II: 16
av herrar Holmberg och Petersson i
Gäddvik hade hemställts att riksdagen
måtte besluta att LKAB:s huvudkontor
skulle flyttas från Stockholm till Norrbottens
län.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 13 och II: 17, 1:14 och II: 19 samt
I: 15 och II: 16.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wirtén (fp), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordslrandh (m), Mattsson (ep),
Andersson i Knäred (ep), Tobé (fp),
Lothigius (in) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:13 och 11:17, 1:14 och
11:19 samt 1:15 och 11:16 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande omlokalisering
av LKAB:s huvudkontor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande Utskottets hemställan föredrogs; och
nr 123, i anledning av motioner an- anförde därvid:

4* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

106

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Frågan om flyttning av
LKAB:s huvudkontor från Stockholm
till Norrbotten bär behandlats vid fyra
olika tillfällen under 1950- och 1960-talen — senaste året var 1966.

I år återkommer frågan i flera motioner,
som i princip har samma yrkande.
Statsutskottets majoritet har tidigare
avvisat alla sådana här yrkanden
och intar samma ståndpunkt även i år.
Annars ligger det nära till hands att
säga att situationen inte är riktigt densamma
som förr. Det finns åtskilligt
som talar för att det nu föreligger ännu
starkare skäl för en flyttning av huvudkontoret
från Stockholm till Norrbotten.

Under de senaste åren har uppmärksamhet
alltmer ägnats åt den regionala
obalansen och åt angelägenheten av mer
intensiva åtgärder i regional- och lokaliseringspolitiken
för skogslänen — det
gäller inte minst Norrbotten som, såsom
alla vet, har en mycket omfattande
arbetslöshet.

Glädjande nog har allt fler börjat
inse att den regionala obalansen är det
kanske största hotet mot jämlikhets- och
trygghetssträvandena. Enighet råder om
att vi exempelvis måste göra mer för
att förbättra den industriella miljön i
de berörda länen. Därtill kommer —
vilket i det här sammanhanget är av
särskilt intresse — att regering och
riksdag har uttalat sig för mera verksamma
och konkreta åtgärder i syfte
att dämpa storstadsområdenas expansion.
Genom lokaliseringsstöd skall ju
inte bara företag kunna få omlokalisera
sin industriella verksamhet, utan man
föreslår också från regeringshåll -— och
riksdagen accepterar det — att vi skall
sätta in lokaliseringsstöd för att stimulera
organisationer och företag att flytta
sin centrala förvaltning från Stockholm
och andra storstadsområden ut
till delar av landet där ett mer differentierat
näringsliv är ytterst önskvärt.
Vidare har riksdagen på regeringens

förslag beslutat om en 25-procentig avgift
på oprioriterade byggen, en pålaga,
som inte gäller de områden av landet,
som ingår i det allmänna stödområdet.
Man kan alltså konstatera att vi är på
väg mot en mera målmedveten politik
i syfte att skapa bättre regional balans
genom att bl. a. dämpa storstadsområdenas
tillväxt. Det är i det läget vi nu
har att ta ställning till de motioner som
behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 123.

Herr talman! .lag glömde faktiskt att
ytterligare en sak har tillkommit jämfört
med läget 1966. Jag syftar på den
planering som nu pågår i kanslihuset
för att få till stånd en utflyttning av
statlig verksamhet från storstadsområdet.

Det är alltså i denna situation —• jag
vill säga förändrade situation — som
vi har att på nytt ta ställning till frågan
om en flyttning av LKAB:s huvudkontor
till Norrbotten, en flyttning som vi
reservanter finner starkt motiverad.

Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid innehållet i de olika yttrandena
över motionerna. Det yttrande som jag
har tyckt vara mest anmärkningsvärt
är det yttrande som har avgivits av
länsstyrelsen i Norrbotten, som tydligen
velat undvika ett klarare ställningstagande.

Vad beträffar LKAB:s yttrande kan
man ju knappast säga, att man där försöker
halka som en smörklick på eu
het tunnbrödsbit, utan där har man
försökt att argumentera mera bestämt.
Där har argumenten mot en sådan här
flyttning av huvudkontoret staplats på
varandra. När man läser igenom LKAB :s
yttrande och alla invändningar däri
mot en flyttning, är man frestad att
tänka på det gamla bevingade uttrycket:
»Inga förklaringar! Det bara förvärrar
saken.»

Jag säger detta därför att det finns
ju en hel del mycket stora företag, som
har sina huvudkontor förlagda utanför
storstadsområdena, i närheten av stora

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

107

tillverkningsenheter. I en hel del fall
ligger dessa huvudkontor ganska långt
från Stockholm utan att dessa företags
styrelser eller verkställande direktörer
upphäver den mängd jeremiader som
späckar LKAB:s yttrande.

Jag skulle som exempel kunna nämna
Stora Kopparbergs Bergslags AB:s
kontor i Falun. Jag har haft åtskilliga
samtal med ledande personer i detta
företag, som jag har haft tillfälle att
träffa på resor till och från riksdagen.
Dessa finner, att det går mycket bra
att ha huvudkontoret i Falun och t. o. m.
att det är fördelar förenade med att ha
det där, ungefär 25 mil från Stockholm.
Märk väl, med de nya jetplanen
är det mycket lättare eller går i varje
fall snabbare att komma till Stockholm
ifrån Kiruna och Luleå än ifrån Falun.
Lägg också märke till att de företag som
jag vill referera till är världsföretag
eller i varje fall företag med en oerhört
stor mängd kunder över hela världen,
och de klarar uppgifterna med sina
huvudkontor förlagda nära de stora
produktionsenheterna. LKAB har ett
väsentligt mindre antal kunder och ett
betydligt mera begränsat sortiment. När
man dessutom betänker att LKAB tillsammans
med Grängesbergsbolaget har
ett särskilt försäljningsbolag med en
egen direktör som, om det behövs, kan
stanna kvar i Stockholm, kan man fråga
sig om det behöver vara så svårt
att förlägga LKAB:s huvudkontor till
Norrbotten och därmed uppfylla de
starka önskemålen bland de anställda
och inom landstinget samt inom andra
organ i länet. LKAB har ju den helt
dominerande verksamheten förlagd till
Norrbotten, och den helt övervägande
delen av de anställda finns där. Därför
känner man sig frestad att säga, att
LKAB-ledningen verkar föga övertygande
då den försöker på varandra stapla
så många invändningar mot en förflyttning
till Norrbotten. Det har inte
kunnat bevisas, att det är en nackdel
för ett företag att dess huvudkontor är

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

förlagt i nära anslutning till företagets
stora produktionsenhet, och det lär inte
gälla andra regler för LKAB än för annan
företagsamhet.

Det kanske mest anmärkningsvärda
i LKAB:s yttrande är påståendet, att en
flyttning av huvudkontoret till Norrbotten
sannolikt skulle medföra risk för
förändringar i centraliserande riktning.
Med andra ord, flyttningen av huvudkontoret
från den avlägsna huvudstaden
till Norrbotten, där hela den
övriga verksamheten är förlagd, skulle
innebära en centralisering av verksamheten
som skulle kunna försvåra för
ledningen att åstadkomma den eftersträvade
decentraliseringen av beslutsfunktionerna.
Herr talman! Nog har
man hört många argument mot LKAB:s
förflyttning, men det här tar nog i alla
fall priset. Skall vi i framtiden resonera
på det sättet att det, om huvudkontoren
flyttas till Stockholm från landsbygden,
där industrierna har sin verksamhet
förlagd, är fråga om decentralisering
av beslutanderätten? Det är sannerligen
en ny synpunkt i debatten.

Så, herr talman, ytterligare en fråga.
Finns det över huvud taget, om det nu
vore så omöjligt att flytta LKAB:s huvudkontor
från Stockholm till Norrbotten,
någon statlig verksamhet inom de
tre storstadsområdena som kan tänkas
bli utflyttad? Vilket företag och vilken
statlig verksamhet kan ha mindre problem
vid en utflyttning än LKAB? Vi
skriver i reservationen: »Det synes inte
råda några delade meningar om att
det i första hand är den ansvariga företagsledningen
som bör ha att fatta de
avgörande besluten även i fråga om
lokaliseringen av företagets huvudkontor.
Detta bör emellertid inte hindra
att riksdagen redovisar sin uppfattning
i ärendet och ger till känna sin mening
beträffande lämpliga åtgärder.»

Med hänsyn till att Statsföretag AB
nu tillkommit föreslår vi också i reservationen
att riksdagen uttalar sig för
att LKAB omprövar sin inställning i

108 Nr 28 Tisdagen den

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

förläggningsfrågan och att detta via
Kungl. Maj:t delges Statsföretag AB,
som i sin tur hos LKAB har att initiera
lämpliga åtgärder.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Arvika (fy):

Herr talman! Som herr Eliasson i
Sundborn nämnde är detta inte någon
ny fråga. Den har diskuterats många
gånger tidigare. Dels av det skälet, dels
därför att herr Eliasson i Sundborn redan
ganska utförligt har redovisat reservanternas
synpunkter skall jag nu
fatta mig kort och bara knyta an några
reflexioner till det anförande som vi
nyss har lyssnat till.

Det har som nämnts väckts en hel
del motioner i denna fråga, och alla
bär det gemensamt att de föreslår att
LKAB:s huvudkontor skall flyttas till
Norrbotten. Vi har byggt upp vår reservation
på dessa yrkanden. Vi har
öppet sagt — vilket herr Eliasson i
Sundborn underströk och jag också vill
betona —- att vi i likhet med utskottets
majoritet anser att det i första hand är
den ansvariga företagsledningen som
bör ha att fatta de avgörande besluten
om förläggningen av huvudkontoret
men att detta inte på något sätt bör
hindra riksdagen från att ge sin mening
till känna i ett så viktigt ärende.

Reservanterna har slagit fast att det
råder en allmän önskan att flytta ut
både statlig och annan verksamhet från
de tre storstadsområdena, och såvitt
jag förstår är vi också helt ense om att
vi vill stimulera och förbättra den industriella
miljön i Norrland. Och då anser
vi det vara riktigt, som en konsekvens
av denna uppfattning, att hela
frågan utredes. Vi är inte på något sätt
övertygade av det remissyttrande som
LKAB:s styrelse har avgivit. Tvärtom
tycker vi att många punkter däri kan
starkt ifrågasättas och att det finns alldeles
uppenbara fördelar med en flyttning
av LKAB:s huvudkontor till Norr -

26 maj 1970 fm.

land. Däremot anser vi att ingenting
hindrar att LKAB har kvar ett försäljningskontor
i Stockholm, men det är
stor skillnad på att ha företagets huvudkontor
så långt från verksamhetsfältet
och att ha ett försäljningskontor här i
Stockholm.

Slutligen vill jag säga att händelser
under den gångna vintern ju har visat
att det inte är till fördel att elt företag
som LKAB fjärrstyrs. Man har tvärtom
en känsla av att en närmare kontakt
mellan anställda och företagsledning
hade kunnat förekomma, eller åtminstone
varit till klar fördel, i de situationer
som utvecklades under den gångna
vintern.

Herr talman! Det är kanske framför
allt det sistnämnda som gör att jag för
min del nu yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Ahlmark, Andersson i Örebro, Källstad
och Gustafson i Göteborg (samtliga fp).

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Redan i samband med
rikdagsbehandlingen år 1956 av frågan
om statens övertagande av aktiemajoriteten
i LKAB var placeringen av huvudkontoret
en stridsfråga. Majoriteten
inom statsutskottet ansåg då att »i nuvarande
läge» övervägande skäl talade för
en förläggning av huvudkontoret till
Stockholm. Detta blev också riksdagens
beslut, även om en stark minoritet röstade
för att huvudkontoret skulle placeras
i Norrbotten.

I det beslut som riksdagen fattade ingick
dock en passus av följande lydelse: »Skulle

emellertid erfarenheten visa
att en förflyttning av huvudkontoret till
Norrbotten kan verkställas ulan nackdelar
för bolaget, bör frågan härom upptagas
till förnyad prövning.» Detta tilllägg
är ett av skälen till att frågan om

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

förläggningen av LKAB:s huvudkontor
nu återkommer till riksdagen.

Enligt min mening har undan för undan
fler motiv framkommit som talar
för att huvudkontoret förläggs till den
landsända, där 99 procent av LKAB:s
anställda arbetar. Redan år 1956 framhölls
i motioner från vårt håll att för
placeringen av huvudkontoret i Norrbotten
talade behovet av fortlöpande
kontakter med enskilda och myndigheter
i produktionsområdet och att placeringen
där också borde främja den utveckling
av gruvdriften som är en av
LKAB:s viktigaste uppgifter. Försäljningen
skulle ju äga rum, såsom nu också
är fallet, genom försäljningsbolaget
Malmexport.

I den s. k. Eckerbergska lokaliseringsutredning,
som arbetade med frågan
om statliga verksamheters förflyttning
från Stockholm, påpekades att LKAB i
skrivelser till utredningen lagt mindre
vikt till huvudkontorets samarbete med
lokalförvaltningarna i Norrbotten. Utredningen
ansåg i motsats till LKAB:s
ledning att huvudkontorets förläggning
i anslutning till en stor produktionsenhet
innebar fördelar från ekonomiska
och administrativa synpunkter.

Med hänsyn till att riksdagen anger
sig vilja främja utvecklingen till Norrbotten
förefaller det mig vara oförklarligt
att LKAB:s huvudkontors placering
enbart skulle vara en fråga för LKAB:s
ledning. Ägarna, representerade av
Statsföretag AB och riksdagen, bör väl
också ha rättighet att säga sin mening
om var huvudkontoret skall ligga.

Man kan också anföra en rad exempel
på enskilda företag som med framgång
har flyttat sina huvudkontor från Stockholm
till sina huvudproduktionsområden,
vilket också borde ge en vägledning.
Även herr Eliasson i Sundborn
har varit inne på denna fråga.

Under det senaste året har också de
anställda inom LKAB i Norrbotten kraftfullt
uttalat sig för att bolagets huvudkontor
flyttas till deras hemlän. Mycket

Nr 28 109

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

av oron bland LKAB:s anställda har förklarats
bero på känslan hos dem av
att vara fjärrstyrda.

Herr talman! Under innevarande år
skall LKAB:s huvudkontor flytta, inte
till Norrbotten utan till ett nytt kontorshus
i det centrala Stockholm. I sitt ytrande
till utskottet framhärdar LKAB:s
ledning i sin bedömning att huvudkontoret
bör kvarligga i Stockholm. Statsföretag
AB, moderföretag till LKAB,
framhåller enligt utlåtandet »att avgörande
för frågan om lokaliseringen av
ett företags huvudkontor bör vara vad
som är rationellt och effektivt för företaget
i dess funktion». Statsföretag AB
påpekade också att bolaget börjat överväga
möjligheterna att inom sin organisation
skapa en särskild sektor för de
industrier som har nära råvarusamband
och skriver:

»Själva den allmänna bakgrund mot
vilken frågan om lokaliseringen av
LKAB:s huvudkontor bör bedömas är
således stadd i förändring. Man kan därför
utgå från att LKAB:s företagsledning
under dessa delvis förändrade förutsättningar
kan pröva frågan om förläggningen
av företagets huvudkontor.»

Skall detta tas som ett löfte om att
förflyttningen av LKAB:s huvudkontor
till Norbotten håller på att förberedas?
För den tolkningen talar också att utskottsmajoriteten
bl. a. framhåller att
det inte nu synes vara rätta tidpunkten
att uttrycka önskemål i ena eller andra
riktningen i lokaliseringsfrågan.

Reservanterna i utskottet anför bl. a.
att en flyttning av LKAB:s huvudkontor
skulle vara »en naturlig och kompletterande
åtgärd till statsmakternas
övriga insatser i syfte att stimulera och
förbättra den industriella miljön i Norrland»
och att en förutsättningslös omprövning
av styrelsens inställning i fråga
om huvudkontorets förläggning torde
vara väl motiverad. För mig framstår
det som orimligt att ett statligt företag
med ca 6 000 anställda i Norrbotten och
ännu sfi länge mindre än 100 anställda

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

i Stockholm flyttar till ett nytt huvudkontor
i Stockholm. Jag anser att detta
inte stämmer med regeringens alla uttalanden
om en aktiv lokaliseringspolitik
och den speciella omsorg regeringspartiet
säger sig ha om Norrbottens län —
länet med mest statligt ägande och landets
högsta arbetslöshetssiffror.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid statsutskottets utlåtande
nr 123.

I detta anförande instämde herrar
liingaby och Eliasson i Moholm (båda
m).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju alldeles riktigt
som här har omvittnats att vi vid åtskilliga
tillfällen tidigare diskuterat huruvida
LKAB:s huvudkontor bör flyttas
från Stockholm till Norrbotten. Riksdagen
har vid dessa tillfällen regelmässigt
avslagit de väckta motionerna. Avslaget
har baserats på att man ansett att det ur
försäljningssynpunkt varit mera ändamålsenligt
att ha kontoret förlagt till
Stockholm än till Norrbotten.

Det som ursprungligen drev fram
denna diskussion var egentligen frågan
om kommunal- och landstingsskatten.
Den frågan är emellertid — såvitt jag
förstår — nu löst på ett tillfredsställande
sätt, varför en flyttning av huvudkontoret
från Stockholm till Norrbotten
ingalunda betyder det plus i detta avseende
som man tycks föreställa sig.

När herr Eliasson i Sundborn säger
att det i år ligger nära till hands att inta
en annan ståndpunkt än tidigare, så kan
jag helt ansluta mig till det uttalandet
— men jag drar inte samma slutsats som
herr Eliasson gjorde. Jag kan förstå att
herr Eliasson inte ville uppehålla sig
särskilt mycket vid remissvaren, ty om
herr Eliasson mera ingående fäst sig
vid innehållet i dessa — framför allt i
svaren från delegationen för lokalisering
av statlig verksamhet och Statsföretag
AB — skulle han sannolikt ha nöd -

gats dra en annan slutsats än han gjorde.
Delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet förklarar nämligen i
sitt utlåtande att delegationen inom kort
kommer att avge ett betänkande angående
.statliga myndigheter och sedermera
kommer att göra en undersökning
huruvida det är lämpligt att
omlokalisera statliga bolag.

Den fråga som man tar upp i motionen
kommer alltså att behandlas av delegationen
för lokalisering av statlig
verksamhet. Vidare framgår av det uttalande
som Statsföretag AB gjort, att man
där planerer en viss omorganisation och
därför anser det olämpligt att nu fatta
beslut om huvudkontorets förläggning.
Om man läser mellan raderna i detta uttalande
får man där det mycket bestämda
intrycket att ledningen för detta företag
har vissa tankar om hur detta
problem skall lösas.

Det remissvar som avgivits av delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
och det remissvar som avgivits
av Statsföretag AB talar såvitt jag kan
förstå, för att vi bör vila på hanen och
inte fatta ett avgörande beslut i denna
fråga just nu. Om därtill lägges utskottets
skrivning, där utskottet säger att
man vid slutlig behandling av dessa
spörsmål bör beakta vad dessa remissinstanser
har anfört och jämväl beakta
de synpunkter som framkommit i motionen,
finns enligt min mening inte
något egentligt underlag för den reservation
som anförts till statsutskottets
utlåtande nr 123. Visserligen sade herr
Eliasson i Sundborn i sitt anförande
att det råder en regional obalans i
Norrbotten. På den punkten råder det
inte några delade meningar. Vi är alla,
såvitt jag kan förstå, överens om att det
råder en stigande brist på balans i
Norrbcrttens näringsliv. En av våra
främsta uppgifter är just att försöka
förbättra läget. Det är i Norrbotten och
övriga skogslän som vi har arbetslöshet
samtidigt som vi har överskott på
arbetstillfällen i andra delar av riket.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

Vi är därför alla överens om att de svårigheter
som man dras med i det avseendet
bör avhjälpas genom samhälleliga
insatser av olika slag. Men att framställa
förflyttningen av LKAB:s huvudkontor
som någonting som skulle kunna
ändra den industriella miljön i
Norrbotten är väl ändå att ta till överdrifter
i diskussionen.

Vad gäller det i detta fall? Det gäller
dels LKAB:s försäljningsavdelning, dels
bolagets förhandlingsavdelning som är
förlagda i Stockholm. Sammanlagt har
dessa 60-talet anställda. Av dessa skulle
åtminstone försälj ningsavdelningens
tjänstemän tillbringa en väsentlig del
av sin arbetstid på resor, om kontoret
förläggs till Norrbotten. Det kan inte
vara någon impulsgivare till ett rikare
industriellt näringsliv i Norrbotten att
förlägga detta 60-tal anställda där uppe.
Däremot skapar det givetvis krav på
ökade ansträngningar hos den personal
som har att sköta den delen av verksamheten.
Det torde ändå, herr talman,
tillhöra de betydelsefulla faktorerna att
man har god kontakt med eventuella
kunder, så att man genom försäljning av
sina produkter kan skapa ett ökat och
förbättrat ekonomiskt underlag för
verksamheten i Norrbotten.

Herr Eliasson i Sundborn hade tydligen
totalt missuppfattat decentraliseringsresonemanget
när det gäller LKAB.
Han talade om att det var felaktigt att
decentralisera ledningen till Stockholm.
LKAB:s verksamhet är inte förlagd till
en enda ort. Företaget är verksamt i såväl
Luleå som Gällivare, Kiruna och
Narvik. Även om man skulle förlägga
huvudkontoret till en av dessa orter,
blir det tre orter som inte får del av
detta. Därtill kommer att platschefernas
ställning är betydligt friare genom att
man har decentraliserat beslutanderätten
till dem och till dem underordnad
personal i betydande utsträckning. Att
inte knyta all beslutanderätt till en enda
ort är väl en decentralisering som är av
godo.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr Eriksson i Arvika sade att de
händelser som vi har fått uppleva under
den gångna vintern bör motivera ett
ändrat ståndpunktstagande. Huvudkonrets
placering har väl inte haft någon
större betydelse för dessa händelser.
Liknande händelser har inträffat på åtskilliga
andra områden, t. ex. vid Volvo
som har sitt huvudkontor förlagt till
tillverkningsorten. Det argumentet håller
alltså inte. Däremot tycker jag att
de argument som har förts fram av styrelsen
för Statsföretag AB och delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
är så bärkraftiga att vi inte nu
bör fatta beslut.

Till slut ytterligare en synpunkt. En
majoritet i denna kammare har varit
överens om att vi bör se till att den statliga
verksamheten bereds tillfälle att
arbeta på ungefär samma villkor som
den enskilda företagsamheten. Kan det
då vara riktigt att riksdagen uttalar sig
för att en viss detalj skall lösas på det
eller det sättet? Skall riksdagen verkligen
gå in i en detaljgranskning av hur
de statliga företagen skall arbeta? I så
fall har de inte längre den frihet som
vi tidigare har talat om.

Jag tror, herr talman, att det är riktigare
att avvakta vad som kommer att
ske på detta område. Därför yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Fredriksson
(s).

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm sade att
det inte finns underlag för reservationen,
eftersom utskottet i sin skrivning
har gått motionärerna till mötes. Det
påståendet är inte riktigt. Majoritetsskrivningen
innebär ett klart avstyrkande
av motionerna, och det är anledningen
till att vi har reserverat oss.

Vidare sade herr Lindholm att vinterns
händelser inte är något argument
för att huvudkontoret bör flyttas när -

112

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

mare LKAB:s verksamhetsfält i övrigt.
Det tycker jag att de är. Utvecklingen
i vintras visade att fjärrstyrningen inte
var till fördel, sade jag i mitt tidigare
anförande, och den som har följt debatten
kan inte motsätta sig det påståendet.
Herr Lindholm anförde Volvo
som ett exempel. Det tycker jag var
ett illa valt exempel; där löstes problemen
snabbt, kanske beroende på att
ledning och arbetare fanns nära varandra
så att det inte behövde dröja
veckor och månader innan de träffades.

De tankar som representanter för de
tre borgerliga partierna för fram i reservationen
är vi inte ensamma om. Låt
mig läsa ett kort citat ur ett ledarstick
i en socialdemokratisk tidning: »Det
finns ett skäl som talar för att LKABkontoret
bör ligga på 140 mils avstånd
från malmfälten, det skälet nämligen
att företagsledningen och kontorspersonalen
trivs bra med detta och dessutom
är förälskade i Stockholm.---

Frågan är emellertid om delta skäl kan
betecknas som utslagsgivande i en viktig
lokaliseringsfråga.»

Detta är, herr Lindholm, inte mina
ord ■— det är ett citat ur den socialdemokratiska
tidningen Värmlands Folkblad.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp de
olika synpunkter som herr Lindholm
anförde i en replik mot mig — jag har
redan redovisat min ståndpunkt i ett
inledande anförande. En enda synpunkt
vill jag dock beröra.

Herr Lindholm sade att statliga företag
bör arbeta på villkor liknande enskilda
företags. I det här fallet kan endast
konstateras att det är staten som
är ägare av LKAB — även om Statsföretag
AB förvaltar aktierna — och
därför är det fullt riktigt alt säga att
även om företagsledningen i första hand
bör fatta besluten kan det inte hindra

att ägaren-staten, representerad av riksdagen,
uttalar sin mening i frågan.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
åberopade fjärrstyrningen. LKAB har
emellertid, som jag tidigare nämnt, sin
verksamhet förlagd till Luleå, Gällivare,
Kiruna och Narvik. Det är därför en
ganska stor spännvidd. Det måste i alla
fall bli en fjärrstyrning där uppe oberoende
av vilken ort man väljer. Jag
förmodar nämligen att herr Eriksson
inte önskar ett huvudkontor på var och
en av dessa platser.

Sedan vill jag erinra herr Eriksson
om vad som står i utskottsutlåtandet.
Han säger att utlåtandet inte klart anger
någonting för framtiden. Utskottet
säger följande: »Utskottet utgår från
att dessa synpunkter liksom vad motionärerna
anfört kommer under övervägande
i samrådsarbetet med delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet.
Vidare har utskottet tagit fasta
på att det inte nu svnes vara rätta
tidpunkten för riksdagen att uttrycka
önskemål ■— i ena eller andra riktningen
— i lokaliseringsfrågan då Statsföretag
AB menar att de allmänna utgångspunkterna
för en prövning av frågan
inom en nära framtid kommer att vara
andra än i dag.»

Av dessa uttalanden framgår med all
önskvärd tydlighet att någonting kommer
att hända.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! 1 denna fråga kanske
det vore nog ordat. Men jag vill ändå
säga något eftersom jag råkar sitta på
Norrbottensbänken. Det har ju framhållits
att vi skulle visa särskilt stor
brist på ansvar om vi inte medverkade
till ett beslut om flyttning av LKAB:s
huvudkontor. Jag vill motivera varför
jag både inom femte avdelningen och
inom statsutskottet utan tvekan kunnat
följa majoritetsbesluten.

Jag vill göra det mot bakgrunden

113

Tisdagen den 26 maj 1970 fm*

av att jag djupt beklagar det känslomässigt
uppspeladc men i grunden
känslokalla resonemang som förts med
utgångspunkt från att man skulle försöka
»rida på vågorna» i en mycket
tragisk arbetskonflikt och utnyttja denna
för att visa att man är särskilt omtänksam
om de anställda vid LKAB.
Allt tal om fjärrstyrning och sådant
betecknar jag som ganska upprörande.
Jag vill inte åtaga mig att försöka förklara
allt vad som ligger bakom konflikten
vid LKAB, och jag föredrar att
inte göra det sedan jag här har hört
talare säga att konflikten berodde på
att huvudkontoret ligger i Stockholm.
Så enkla slutledningar tror jag att man
skall akta sig för. Men jag vill peka på
några frågor som för mig har varit avgörande.

Man löser inte på något sätt alla de
problem som låg bakom LKAB-konflikten
enbart genom att flytta huvudkontoret.
Vad som är viktigt för LKAB, på
samma sätt som det skulle vara viktigt
för alla stora företag är i stället att man
försöker att så långt som möjligt delegera
beslutanderätten till platscheferna
i Kiruna, Malmberget, Svappavaara, Luleå,
Narvik o. s. v. 1 sin tur bör dessa
delegera beslutanderätten till avdelningscheferna,
verkstadsarbetarna och
de anställda i gruvgångarna. Det är där
problemet ligger. Det är inte fråga om
var högste chefen har sin bostadsort.
Jag tror inte att man skall förenkla
problemet så att man bortser från att
detta är det väsentliga. Man måste se
det som en inre organisatorisk fråga
som i mycket ringa grad har att göra
med var huvudkontoret är placerat. Det
kan i särfall till och med bli sämre
om man flyttar LKAB:s huvudkontor
exempelvis till Kiruna. Om man vill
måla hin på väggen kan man göra det
och säga att i och med detta skulle
platschefen i Kiruna få en mindre självständighet
eftersom högsta chefen och
huvudkontoret finns där.

Man måste sluta leka med tanken på

Nr 23

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

att det väsentliga är själva placeringen.

Ett argument som förts fram tidigare
men som inte berörts så mycket i denna
debatt är synpunkten att Norrbotten
går miste om skattepengar på grund
av att huvudkontoret är placerat i
Stockholm. Sedan några år tillbaka beskattas
5 procent av LKAB:s vinst i
Stockholm. Det är inte, som man i upphetsningen
skrev i en av motionerna,
fråga om 1,5 miljarder kronor. Jag hoppas
att detta är ett skrivfel. Det gäller
1,2 å 1,3 miljoner kronor. Dessa pengar
kan i och för sig vara värdefulla. Men
jag tror inte att man kan ändra på det
förhållandet genom att flytta vissa delar
av huvudkontoret, så länge försäljningsavdelningen
ligger kvar i Stockholm.
Vi kan alltså helt bortse från
skattesynpunkten.

Jag vill också beröra en annan synpunkt
som för mig är mycket betydelsefull.
Jag vill inte vara med att i riksdagen
fatta beslut om en sådan detalj
beträffande företagets ledning som frågan
om förläggningen av huvudkontoret
utgör. Jag är inte kompetent att ta
ställning i den frågan, och jag föreställer
mig att inte heller någon annan av
kammarens ledamöter har den kännedom
om LKAB:s ledning och organisation
att han är kompetent att göra
det. Ett beslut i denna fråga innebär
att riksdagen tar på sig ett alltför stort
ansvar. Det måste vara företagsledningens
sak att avgöra denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller
i sitt yttrande, som inte nämnts
så mycket i debatten, att man inte bör
fatta beslut i en så betydelsefull fråga
på grundval av enbart bristfälligt underbyggda
värderingar. Det är vad vi
står i begrepp att göra. Vi tycker så
förtvivlat mycket — vi värderar. I yttrandet
heter det:

»Därest det kan påvisas, att en sådan
lokalisering är förenlig med en företagsekonomiskt
effektiv förvaltning —
vilket författningsenligt torde tillkomma
företagets ansvariga ledning att be -

114 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

döma — anser länsstyrelsen att LKAB:s
huvudkontor bör förläggas till lämplig
plats i Norrbotten.»

Mycket kan man säga om länsstyrelsen
i Norrbottens län och om norrbottningar
i gemen, men jag tror inte att
någon vill påstå att de är helt fria från
lokalpatriotism och vill att man flyttar
så mycket som möjligt från deras län.
Snarare är det så att vi försöker bevisa
att så mycket som möjligt bör ligga kvar
däruppe. Därför bör man fästa stort
avseende vid länsstyrelsens uttalande,
att länsstyrelsen inte kan åta sig att
säga att detta är riktigt; man anser att
huvudkontoret bör flyttas om detta är
möjligt utan att försämra företagets lönsamhet.
Det väsentliga för länsstyrelsen
är att LKAB förblir ett framgångsrikt
och bra företag och att det bör ankomma
på den ansvariga ledningen att avgöra
var huvudkontoret skall ligga. Jag
anser att även riksdagen bör inta ståndpunkten
att en sådan detaljreglering av
företaget inte bör ankomma på riksdagen.

Jag hoppas att framtiden skall visa
att det går att lokalisera i varje fall
stora delar av LKAB:s huvudkontor till
Norrbotten, men jag tror inte att det
bör ske nu. Jag bygger den uppfattningen
på de uttalanden som görs i yttrandet
från Statsföretag AB, där man
framhåller att man är sysselsatt med
att försöka skapa ett närmare samband
mellan olika företag med anknytning
till malm- och gruvintressena, alltså
bl. a. även LKAB. I Statsföretags yttrande
heter det: »Själva den allmänna
bakgrund mot vilken frågan om lokaliseringen
av LKAB:s huvudkontor bör
bedömas är således stadd i förändring.
Man kan därför utgå från att LKAB:s
företagsledning under vissa delvis förändrade
förutsättningar kan pröva frågan
om förläggningen av företagets huvudkontor.
»

Herr Lindholm sade att om man läste
mellan raderna så skulle man kunna
utläsa att någonting kommmer att hän -

da. Jag har försökt att läsa mellan raderna
i detta yttrande i så måtto att
jag talat om denna fråga med både
Statsföretags ordförande och framförallt
dess vice ordförande som är ledamot
av denna kammare, nämligen förre
inrikesministern Rune Johansson. Genom
deras uttalanden har jag full vetskap
om att detta inte bara är ett meningslöst
pladder utan att det ligger en
tanke bakom detta. Då finns det väl
ändå ingen rimlig anledning för riksdagen
att i dag fatta beslut i frågan
och inte överlåta åt Statsföretags och
LKAB:s styrelse att fatta beslut. Jag
tror att man inte alltför mycket bör
spekulera i detta; det kanske blir en
bumerang.

Jag vill alltså helt instämma i utskottsmajoritetens
förslag att vi i dag inte
bör ta ställning, utan vänta på vad Statsföretag
kommer att göra. Jag tror att
frågan kommer att lösas. Jag har nämligen
inte den uppfattning som jag tycker
skymtade fram i synnerhet i herr
Eliassons i Sundborn anförande, att
LKAB:s styrelse antingen skulle bestå
av eu samling dumskallar som inte begriper
denna fråga —- han uttalade sig
mycket föraktfullt och hånfullt om företagsledningens
yttrande — eller av samvetslösa
centralbyråkrater som inte vill
göra någonting för Norrbotten. Jag har
den största respekt för hela LKAB:s
styrelse inklusive dess verkställande direktör.
Jag tror varken att styrelseledamöterna
är så okunniga att de inte begriper
denna fråga eller att de är så
ondskefulla att de till varje pris vill
sitta kvar i Stockholm, även om det vore
bättre för företaget att flytta till
Norrbotten. Herr talman! Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg sade att
vi rider på vågorna av en tragisk arbetskonflikt.
Till detta vill jag bara säga att
yi från vårt håll redan 1956 uttalade oss

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

115

för att det var riktigt att lia LKAB:s huvudkontor
i Norrbotten, just därför att
man på det sättet »kan få en fortgående
kontakt med myndigheter och enskilda
och de av produktionen närmast berörda
delarna av landet och möjlighet att
också i övrigt följa vad som tilldrar sig
på arbetsplatserna och i de kommuner
där dessa ligger». Detta är ett direkt citat
ur motionen från 1956. Jag tycker
inte detta tyder på att vi rider på vågorna
av en tragisk arbetskonflikt.

Även herr Lindholm gjorde jämförelsen
mellan huvudkontorets placering i
LKAB och i Volvo och strejker vid de
båda företagen. Jag tror att man bör
slutföra den jämförelsen. I LKAB varade
strejken i veckor, i Volvo var strejken
över på några timmar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg påstod
att jag skulle ha förutsatt att LKAB:s
styrelse bestod av en samling människor
med de mest underliga motiv för
sitt handlande. Jag skall tala om för
herr Svanberg vad jag anser om LKAB:s
styrelse. Jag tycker att LKAB:s yttrande
är ett utomordentligt uttryck för den
Stockholmssjuka som man lider av i
LKAB:s ledning, och jag kan försäkra
herr Svanberg att jag inte kommer att
bli förvånad om vi, den dag delegationen
för utflyttning av statlig verksamhet
från storstadsområdena publicerar
sitt förslag, får se en rad liknande tankegångar.
Den här sjukan är dessutom
väl företrädd också i företagen på den
enskilda marknaden ■—• det svävar jag
inte i okunnighet om. Talet t. ex. om en
decentralisering som skulle förbytas i
centralisering utgör argument, som jag
skulle vilja beteckna som uttryck för
Stockholmssjukan. Vi här i riksdagen
får vänja oss vid att sådana överdrifter
görs.

.Tåg har inte ■— och jag förmodar att
herr Svanberg inte åsyftade mig då han
nämnde detta — i mitt anförande åbe -

Förläggningen av LKAB:s huvadkontor

ropat strejken. Men jag vill säga att jag
tror att det skulle ha varit värdefullt
för företagsledningen att vara närmare
arbetsplatsen. Då hade man förmodligen
haft bättre kännedom om stämningen
bland de anställda. Den slutsatsen kan
man väl ändå dra.

Skattefrågan är inte avgörande, sade
herr Svanberg, och det håller jag med
honom om. Men naturligtvis spelar det
en roll om man får skatten för ett åttiotal
tjänstemäns inkomster till landsting
och kommuner i Norrbotten.

Jag tycker det är märkligt att herr
Svanberg såsom Norrbottensledamot inte
anser att riksdagen bör markera sin
inställning på denna punkt bättre. Det
är ju ändå så att Norrbottens läns landsting,
berörda kommuner och de anställda
har uttalat klara önskemål i denna
riktning. Det lär inte vara lätt att bevisa
att det skulle vara svårare för LKAB att
ha sitt huvudkontor nära produktionsenheten
än vad det är för andra stora
svenska företag, som har sina huvudkontor
utanför Stockholm — så mycket
mindre som det finns en möjlighet att
om man anser det nödvändigt låta försäljningsbolaget
kvarstanna i Stockholm.

En sak som gör den här frågan speciellt
aktuell är att, som jag redan har
påpekat, statsmakterna mera markerat
strävar efter att förbättra den industriella
miljön i Norrbotten och skapa en
bättre regional balans i landet.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med Per
Petersson när han säger att han i sitt
motionerande inte rider på vågorna
från någon strejk. Hans parti har motionerat
om detta på ungefär samma
sätt tidigare. Man kan däremot inte säga
detsamma om hans partis tidningspress
i vårt län.

Vad jag avsåg var ett uttalande av
herr Eriksson i Arvika, som direkt apostroferade
strejken och hela tiden talade
om vad strejken hade visat. Det var

116 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

alltså inte Per Petersson jag avsåg i det
sammanhanget och inte heller Lars
Eliasson.

Lars Eliasson sade någonting som
jag tycker var underligt. Han sade att
LKAB i sitt yttrande klart demonstrerar
eu Stockholmssjuka. Det måste väl
innebära att han menar att ledamöterna
av styrelsen inte har avgivit ett objektivt
omdöme, utan försöker ordna så
att de själva får sitta kvar i Stockholm.
De skulle alltså handla mot bättre vetande
för att skaffa sig personliga fördelar.
Jag tycker det är ett djärvt uttalande
i riksdagen om en ansvarig styrelse.
År styrelsen för LKAB så dålig,
bör Lars Eliasson försöka påverka aktieägarna
att byta styrelse.

Det är riktigt att skattefrågan inte är
avgörande. Det gäller inte ett 80-tal
tjänstemän ■— det finns totalt ca 80
tjänstemän vid LKAB:s huvudkontor,
men de kan inte samtliga flyttas upp,
eftersom man inte kan ha försäljningskontoret
i Kiruna. Låt oss säga att ett
50-tal personer kunde flyttas upp till
Norrbotten. Det skulle naturligtvis vara
av viss betydelse men inte vara avgörande
för kommunen.

Sedan sade Lars Eliasson att det är
uppseendeväckande att jag inte intar en
annan ställning, eftersom landstingets
förvaltningsutskott i Norrbotten yttrade
vissa saker i den här frågan redan när
LKAB förstatligades. Jag är medveten
om det, men jag kan väl inte ta något
speciellt ansvar för ett yttrande som är
gjort långt innan jag hade med landstinget
att göra. Vi har upprepat det yttrandet,
men jag tycker inte att landstinget
eller förvaltningsutskottet behöver
byta ståndpunkt om jag inte råkar
ha samma uppfattning. Jag står personligen
för min uppfattning och åberopar
inte landstinget i Norrbotten.

Det väsentliga är att vi är rädda om
de goda företag vi har i Norrbotten och
gör vårt bästa för att LKAB skall utvecklas
vidare som ett lönsamt företag
som är värdefullt också nr företagsde -

mokratisk synpunkt. Det gör vi inte genom
att utslunga grundlösa påståenden
mot styrelsen, utan vi bör ta fasta på
vad Statsföreiag säger, att detta kan förverkligas
och kanske kommer att förverkligas
genom beslut av dem som
skall handlägga dessa frågor och har
tillräckliga insikter för att göra det.
Det kan inte göras genom oss, som bara
kan tycka och känna i den här frågan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Jag skall, herr talman, inte ta upp de
olika exempel som kan åberopas under
årens lopp, men både herr Svanberg
och jag är medvetna om att det har förekommit
utflyttningar. Vi minns vilken
diskussion som uppstod när en betydelsefull
verksamhet flyttades från Stockholm
till Eskilstuna — man utmålade
vilka olyckor som skulle drabba verksamheten
och de anställda om detta hände.
Samma inställning skiner igenom
LKAB:s yttrande här, och jag är helt
övertygad om att den också kommer att
prägla en hel del yttranden över det betänkande
vi så småningom får från delegationen
för utflyttning av statliga verksamheter
från storstadsområdena.

Detta är ingalunda ovanligt vid flyttning
av offentlig eller privat verksamhet.
Vi kan inte låta oss vägledas av sådana
argument, om vi skall kunna fatta
rationella beslut.

Jag vidhåller att vi reservanter inte
har krävt att riksdagen skall direkt fatta
beslut om att huvudkontoret skall flyttas
då det i första hand tillkommer företagsledningen.
Vi anser det dock motiverat
att riksdagen uttalar som sin mening
att Statsföretag AB och LKAB:s
ledning bör göra en förutsättningslös
omprövning av frågan.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om det borde vara
obehövligt efter vad jag förut har
sagt vill jag poängtera att jag inte på
något sätt är emot utflyttning av statlig

117

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

verksamhet från Stockholm. Jag är inte
emot en flyttning av LKAB:s huvudkontor,
om det finns rimliga utsikter att den
inte skadar företaget. Yad jag är emot
är att vi behandlar sådana här frågor
här i riksdagen.

Jag kan gå så långt som till att jag
hoppas att den ansvariga ledningen för
LKAB och Statsföretag AB efter vissa
omorganisationer, som det talas om här,
skall finna det möjligt att flytta ut stora
delar av LKAB :s huvudkontor. Det är
också bara detta utskottet säger. Den
ansvariga ledningen måste bedöma frågan
med hänsyn till företagets intressen
och inte med hänsyn till de uttalanden
vi här gör.

Sedan vill jag tillägga i fråga om utflyttning
av verksamheter, kontor och
andra enheter från Stockholm att det
finns andra verksamheter än LKAB som
det borde ligga betydligt närmare till
hands för herr Eliasson att bekymra sig
om.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! I den reservation som
har avlämnats till statsutskottets utlåtande
nr 123 har representanter för oppositionspartierna
verkligen försökt nå
en samförståndslösning i den här frågan.

I reservationens kläm föreslås att
riksdagen i anledning av de väckta motionerna
som sin mening skall ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna har
anfört beträffande omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor. Detta innebär inte
något som helst intrång på det slutliga
ställningstagandet till frågan om en
flyttning.

Det är helt riktigt som betonas i samtliga
remissvar, att bolagets skötsel och
framtida utveckling måste sättas främst.
Däremot är det litet förvånande att av
remissvaren konstatera att det från en
del håll görs gällande att effektiviteten
skulle försämras om huvudkontoret flyttades
till Norrbotten -— herr Svanberg
nämnde nyss att den möjligheten fanns.

Nr 28

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Det skulle betyda att den totala effekten
ur lokaliserings- och sysselsättningssynpunkt
skulle vara en nackdel för länet.

Jag erkänner att det inte är lätt att
från kammarens talarstol bedöma, om
effektiviteten skulle bli sämre ifall huvudkontoret
flyttades till Norrbotten,
men jag vill samtidigt ställa frågan, var
bevisen finns för motsatsen. År det någon
av kammarens ledamöter som påstår
sig veta att om ett företag som
LKAB, vilket i huvudsak grundar sin
verksamhet på råvaror från Norrbotten,
genom att förlägga huvudkontoret
till samma län därmed genast fick lägre
effektivitet och produktivitet? Det
tror man inte riktigt på i Norrbotten.
Ett helt enigt vårlandsting i Norrbotten
intog en positiv ställning i sitt yttrande
över en motion, där det hemställdes
att landstinget hos statsmakterna skulle
begära att LKAB:s huvudkontor snarast
flyttas till Norrbotten.

Nu vill utskottet vänta och se —- man
säger att den rätta tidpunkten ännu inte
är inne för riksdagen att uttrycka
önskemål i den ena eller andra riktningen
angående flyttning av huvudkontoret.
Utskottet framhåller också att
Statsföretag AB överväger organisationsförändringar
och att därmed de allmänna
förutsättningarna för en prövning
av frågan om huvudkontorets utflyttning
skulle vara helt andra inom en nära
framtid än de är i dag. Innebär utskottets
skrivning att LKAB:s företagsledning
skall pröva frågan om flyttning
av huvudkontoret på grund av kommande
organisationsförändringar? Jag tolkar
uttalandet som en bekräftelse av att
genom Statsföretags tillkomst behovet
av att ha LKAB:s huvudkontor i Stockholm
ytterligare har minskat.

Jag tycker därför det är litet förvånande
att den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
inte i sitt utlåtande vågar
ge uttryck för önskemål i den riktningen
— i annat fall skulle majoritetens
och reservanternas uppfattningar

118 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ha varit tämligen lika. Det är inte i reservationen
fråga om att sätta sig över
företagsledningen och fatta beslut, utan
reservanterna vill bara att riksdagen genom
ett uttalande i frågan ger till känna
sin mening. Den ansvariga företagsledningen
har fortfarande full handlingsfrihet.

Länsstyrelsen i Norrbotten är en av
dem som har yttrat sig i frågan. Jag vill
citera ur dess yttrande: »Åtskilligt talar
för att Norrbotten idag borde kunna vara
en realistisk etableringsregion för
LKAB:s huvudkontor.» Man kan helt instämma
i det uttalandet. Genom att högre
teknisk utbildning blir förlagd till länet
bör vi på sikt kunna räkna med expansion
av denna utbildningssektor. Till
LKAB:s huvudkontor är knutna befattningshavare
med kvalifikationsmässigt
högt tekniskt kunnande. En lokalisering
av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten
skulle utgöra en påtaglig stimulans för
länets tekniskt-industriella miljö.

Jag vill inte alls i denna debatt dra
upp stämningarna från vinterns strejk.
Den har vi inte heller berört i vår motion.
Men jag bara undrar: Kan kontakten
mellan företagsledning och de anställda
i gruvorna bli sämre, om huvudkontoret
flyttas till Norrbotten? Det är
viktigt för ett företag som LKAB att företagsdemokratin
fördjupas, vilket medför
större engagemang i arbetet, höjd
trivsel på arbetsplatsen samt ökad effektivitet
och jämlikhet i arbetslivet.

Herr Svanberg var inne på beskattningssynpunkten.
Jag skall bara helt
kort beröra den. Enligt uppgift skulle
82 personer vara placerade på huvudkontoret
i Stockholm just nu. Om jag
försiktigtvis beräknar, att minst hälften
av denna personal skulle medfölja
huvudkontoret vid en förflyttning till
Norrbotten inklusive huvudkontorsandelen,
alltså skattemässigt, skulle med
den genomsnittliga kommunala utdebitering
vi har i Norrbotten 1—1,5 miljoner
kronor i kommunalskatt kunna komma
länet till godo.

Jag vill, som här tidigare har sagts,
inte påstå, att beskattningssynpunkterna
skall ha en avgörande betydelse för
förflyttning av LKAB:s huvudkontor,
men en viss betydelse skall de tillmätas.
Se på Stockholm! Man överklagar år efter
år skatteuttagsprocenten, som man
vill ha högre. Varför skulle inte vi i
Norrbotten i detta sammanhang ha samma
ambitioner som man har i Stockholm?
Vi är i vår fulla rätt att ha det.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte syssla
med herr Stridsmans underliga argumentation
mer än på två punkter. Han
säger här att man talar om att det kanske
blir försämring, om LKAB:s huvudkontor
flyttas till Norrbotten. Men det
har ju ingen bevisat, tillägger han. Naturligtvis
kan man inte bevisa det som
aldrig är prövat. Jag har aldrig påstått,
att det blir sämre, om man flyttar upp
till Norrbotten. Jag har bara sagt att
det kan vi inte här bedöma. Det är något
helt annat än att stå här och tycka,
att man borde våga säga det och det.
Ja, man kan våga prata dumheter, om
det skall vara särskilt mycket mod till
det.

Det som föranleder mig att begära
ordet var herr Stridsmans något lättsinniga
handskande med skattefrågan.
Han räknade plötsligt ut att med dessa
40—50 anställda som skulle flytta upp
till Norrbotten, följde 1,5 miljoner i
skattepengar och han tog då behändigt
med huvudkontorsandelen. Men det torde
vara ett faktum, att den blir kvar i
Stockholm, så länge försäljningskontoret
finns här.

Gör inte så där lättsinniga summeringar
för att få ihop granna siffror,
det skapar inget förtroende till vederhäftigheten
hos vederbörande!

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

119

ett kort genmäle med anledning av herr
Stridsmans uttalande, att den socialdemokratiska
majoriteten inte vågat ge
uttryck åt tanken att huvudkontoret bör
flyttas. Upplysningsvis vill jag meddela
herr Stridsman att den socialdemokratiska
majoriteten i statsutskottet endast
rör sig med realiteter och härtill
hör i detta fall dels att delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
kommer att ta upp denna fråga till behandling,
dels att Statsföretag AB har
gjort ett uttalande som i och för sig inrymmer
hela denna problematik. Detta
utskottsmajoritetens tillvägagångssätt
är en grundval som håller att stå på
när man resonerar om hur näringslivet
skall utvecklas.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag inte vill bedöma vem som pratar
dumheter. Vad herr Svanberg sade får
stå för hans egen räkning. I varje fall
vill inte jag göra sådana påståenden.

Beträffande skatten vill jag säga följande.
Enligt kommunalskattelagen beträffande
taxering till kommunal inkomstskatt
gäller för juridiska personer,
t. ex. aktiebolag och i detta fall LKAB,
som hemortskommun i allmänhet den
kommun där styrelse eller förvaltning
har sitt säte året före beskattningsåret.
Om nu huvudkontoret förutsätts bli förflyttat
till Norrbotten måste väl detta
innebära att även förvaltningen följer
med dit. Hur skall man annars tolka
kommunalskattelagen? Ligger huvudkontoret
i Norrbotten borde väl en del
av kommunalskattemedlen tillfalla Norrbotten
och dessutom skatten på de anställdas
inkomster.

Jag sade att jag var försiktig och räknade
med hälften av de 82 personerna.
Om jag utgår från att en del av den
nuvarande kommunalskatteandelen som
huvudkontoret betalar till Stockholm
skulle tillfalla Norrbotten och därtill
lägger skatten på de anställdas inkomster
blir summan 1—1,5 miljoner kronor,

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

d. v. s. samma belopp som herr Svanberg
tidigare redovisade, när han korrigerade
en motion där det nämnts 1,5
miljarder.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det har sagts en hel
del om skatterna både från talarstolen
och i LKAB:s yttrande. Jag har blivit
något förvånad över de uttalanden som
därvid gjorts, men det kanske beror på
att det inte är ledamöter i bevillningsutskottet
som diskuterat skattefrågorna.

Det finns i kommunalskattelagen en
bestämmelse om att den kommun där
huvudkontoret ligger har en viss beskattningsrätt
gentemot bolaget i fråga.
Ligger huvudkontoret på annan ort än
där verksamheten bedrivs gäller särskilda
bestämmelser, och beträffande LKAB
beskattas enligt dessa bestämmelser 5
procent av inkomsterna i Stockholm.
Hade LKAB haft sitt huvudkontor i
Norrbotten hade den beskattningsrätten
gällt Norrbottens län. Var försäljningskontoret
ligger har inte med saken att
skaffa.

Jag har velat göra dessa påpekanden.
Vi får hålla oss till de beskattningsregler
och de lagar som gäller.

Beträffande kommunalskatten -— och
det tarvar en viss belysning — framhålles
det att endast 1,4 miljoner tillfaller
Stockholms stad på grund av att
huvudkontoret har sitt säte där. Man
kan enligt min mening faktiskt utläsa
av LKAB:s yttrande, att företaget tycker
att 1,4 miljoner är en så obetydlig
summa att det inte är mycket att tala
om. När det gäller LKAB är kanske inte
1,4 miljoner något särskilt stort belopp,
eftersom man är van vid betydligt större
summor, men det bör observeras att det
här gäller bolagsskatten, och det är en
skatt som kommunerna inte behöver
göra några särskilda insatser för. Bolagen
har ju inga barn att skicka till skolan,
och bolagen som sådana nöter inte
heller på vägarna. Bolagsskatten är där -

120 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

för en ren nettoinkomst för kommunerna.

Om LKAB:s huvudkontor flyttas till
Norrbotten får man som tidigare sagts
även inkomstskatt från de anställda,
men de människorna drar också med
sig en del kommunala kostnader. De har
barn som går i skolan, och kommunen
får kanske därför bygga ut skolorna
och göra andra kommunala investeringar.
Men jag förmodar att det i detta
fall ändå måste bli ett plus för kommunerna.
Jag föreställer mig nämligen att
de anställda vid LKAB:s huvudkontor
inte tillhör de lägst avlönade i landet.
Snarare kan man väl räkna med ganska
höga inkomsttaxeringar för dem, och
därför blir det väl ett plus för kommunerna.
Därom är emellertid svårt att
yttra sig utan att ha företagit några utredningar.
Jag tycker för övrigt inte att
man skall göra sådana värderingar när
det gäller invånarna i ifrågavarande
kommuner. Alla har ju ett kollektivt ansvar
för kommunernas utgifter.

Från Norrlands- och rättvisesynpunkter
talar emellertid starka skäl för
att förlägga LKAB:s huvudkontor till
den plats där företaget bedriver sin
verksamhet. Det är ju vanligt inom
svenska företag att man ordnar det så.
Jag tycker det verkar litet egendomligt,
om LKAB i det fallet skulle inta
en särställning.

Herr Lindholm sade att även om huvudkontoret
förlägges till Norrbotten
har LKAB ändå sin verksamhet fördelad
på flera orter: Gällivare, Kiruna,
Luleå och Narvik. Det är naturligtvis
riktigt. Narvik ligger förstås i Norge,
men de övriga orterna tillhör ju Norrbottens
län, och det är länet vi här talar
om, inte om någon bestämd ort. Och
enligt vanliga geografiska begrepp måste
det blir närmare till huvudkontoret
om det ligger i Norrbotten än om det
ligger i Stockholm.

Sedan sade herr Svanberg något som
förvånade mig mycket, nämligen att det
skulle bli oerhört svårt att delegera upp -

gifter, om huvudkontoret förläggs till
Kiruna. Det måste vara något helt nytt
i svensk företagsamhet. Det är väl
ingenting som hindrar att uppgifterna
delegeras, om huvudkontoret ligger i
Kiruna, på samma sätt som är brukligt
inom svenskt näringsliv, herr Svanberg.
Förutsättningen för att delegera uppgifterna
är väl inte att man flyttar huvudkontoret
till ett visst avstånd från
produktionsorten. Därvidlag måste det
föreligga ett totalt missförstånd. Möjligheterna
att delegera uppgifter är lika
stora oavsett var huvudkontoret ligger.
Det borde vara ganska enkelt att inse.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Sellgren
(fp).

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Vad gäller skatten för de anställda,
om företaget flyttar sitt huvudkontor
till Norrbotten, är vi inte oense. Men
frågan hur det skall bli med bolagsskatten,
som LKAB nu betalar i Stockholm,
därest huvudkontoret till väsentliga
delar flyttas till Norrbotten och övriga
delar är kvar i Stockholm har jag
frågat ganska många skatteexperter om.
Därför är det mycket glädjande att nu
ha fått höra den tydligen högste expertens
utlåtande. Herr Larsson i Umeå vet
hur det skall vara. Det är bra. Jag noterar
det och litar på att han har rätt,
fastän många framstående skatteexperter
har ställt sig tveksamma och sagt
att de inte kan uttala sig säkert om
saken. Det är så många detaljer som
inverkar.

Beträffande möjligheten att delegera
uppgifter inom ett företag, även om huvudkontoret
flyttar upp till Norrbotten,
tycker jag inte att jag behöver bemöta
herr Larssons uttalanden. Men om herr
Larsson i Umeå läser protokollet, skall
han upptäcka att han egentligen har
instämt i vad jag tidigare anfört.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28 121

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Efter alla inlägg som
gjorts i denna debatt finns det kanske
inte mycket att tillägga, men jag vill
ändå litet beröra vad jag tycker är en
oerhört grov förenkling av problematiken
i samband med konflikten vid
LKAB och som gjorts i de likalydande
motionerna 1:15 och 11:16, den senare
väckt av herr Petersson i Gäddvik.

Herr Petersson påstår att konflikten
inte skulle ha fått den omfattning den
erhöll därest LKAB:s huvudkontor hade
varit placerat i Norrbotten. Jag anser
att han måste förklara vad han menar
med detta uttalande. Jag har själv på
nära håll kunnat följa utvecklingen både
före och till stor del under konflikten
och jag tror mig våga göra det påstående,
som jag nyss framförde, nämligen
att det är fråga om en mycket grov
förenkling av problematiken.

•lag vill bara ett par minuter uppehålla
mig vid frågan om förebyggande
åtgärder. Herr Stridsman var för övrigt
perifert inne på frågan om företagsdemokratins
utveckling inom dessa
företag. Jag anser att man vid de lokala
förvaltningarna — och däri inbegriper
jag givetvis huvudkontoret, oavsett var
det är placerat — måste vidta åtgärder
som gör det möjligt för de anställda
att på ett reellt sätt påverka sin situation
och sina arbetsförhållanden.

Detta är emellertid enligt min mening
inte nog. De anställda måste dessutom
tillförsäkras reella förutsättningar att
delta i planeringen och utformningen
av hela produktionen vid företaget. Det
praktiskt erfarna folkets synpunkter
måste komma in som en både nödvändig
och helt naturlig komponent i beslutsunderlaget
vid varje förändring i
produktionen och i varje fas av företagets
utveckling. Detta har jag velat
nämna som ett exempel på de åtgärder
jag tror skulle vara en god garanti för
att man skall slippa sådana störningar
som strejker och andra oroligheter på
arbetsmarknaden utgör.

Det är också glädjande att kunna konstatera
ganska goda resultat av de förutsättningar
som nu skapats och håller
på att skapas i dessa företag. Dessa goda
resultat har omvittnats både av de anställda
och av företagets ledning. Vi
har sålunda åtskilligt bättre förutsättningar
för ett samarbete än tidigare,
och det är denna verksamhet som jag
menar måste kraftigt understödjas och
stimuleras.

Jag vill betona detta såsom en positiv
utveckling av företagsdemokratin, men
det är en fråga som ligger långt ifrån
spörsmålet om huvudkontorets placering.

I motionen II: 16 — som jag kanske
uppehåller mig något för mycket vid —
visas utan tvivel ett stort intresse för
att lokalisera LKAB:s huvudkontor till
Norrbotten. Men man kan undra varför
det inte där uttalas några önskemål beträffande
exempelvis Bolidenbolagets
eller, varför inte, Grängesbergsbolagets
huvudkontor. Det har tidigare under debatten
sagts att vi skall verka för att
statliga och privata företag får likvärdiga
förutsättningar. Man kan då fråga
sig om herr Petersson i Gäddvik med
säkerhet vet att en omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor till någon -—• märk
väl — ännu inte preciserad ort i Norrbotten
inte skulle medföra några som
helst svårigheter och följaktligen inte
skulle rubba de tidigare bl. a. av herr
Petersson och moderata samlingspartiet
angivna förutsättningarna för företagsamhet.

Jag är för min del inte kapabel att
göra denna bedömning och jag har därför
mycket noggrant läst igenom motionerna,
remissyttrandena och allt som
anförts i detta sammanhang. Och jag
betecknar det såsom mycket angeläget
att en snabb och ordentlig undersökning
görs av förutsättningarna att lokalisera
ut inte bara LKAB:s huvudkontor
till Norrbotten, utan över huvud taget
företagens huvudkontor i så nära
anslutning som möjligt till den liante -

122

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ring de bedriver. Jag anser att det
vore förmätet av oss här i riksdagen -—
som bl. a. herr Svanberg framhållit tidigare
under debatten — om vi med
den bristfälliga kännedom vi har om
detaljerna skulle anse oss mogna att fatta
ett beslut. Jag tror att det fordras
mycket ingående kännedom om alla detaljer.
Man skulle kanske kunna tro att
herr Petersson i Gäddvik känner till
dessa detaljer men av andra skäl framhärdar
i att motionera för att få ett beslut
till stånd. I så fall vill jag beteckna
det som ganska allvarligt.

Jag säger detta mot bakgrund av
att alla berörda remissinstanser haft
uppenbara svårigheter — liksom jag
personligen — att bilda sig en klar
uppfattning om konsekvenserna.

Den översyn som har aviserats i remissyttrandena
från Statsföretag AB
och delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet vittnar om att man
avser att mycket snart framföra förslag
som inte enbart berör LKAB-kontorets
placering utan har en väsentligt
bredare innebörd. Jag tror att en bred
översyn är fullt motiverad, och jag utgår
givetvis från att man vid en sådan
översyn beaktar önskemålen om en placering
av LKAB:s huvudkontor på någon
lämplig ort i Norrbotten, så att dessa
önskemål kan förverkligas.

Herr talman! Jag har här redovisat
det underlag som jag i dag anser mig
behöva för att ta ställning i denna fråga,
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först konstatera
att herr Häll är eller har varit ombudsman
för gruvarbetare i Norrbotten —
samma gruvarbetare som har uttalat sig
för att LKAB:s huvudkontor skall flyttas
till Norrbottens län.

Herr Häll säger att han noggrant läst
motionen 16 i denna kammare. Om han
därefter kommit fram till att han skulle

ställa den fråga som han här riktade
till mig, så har han läst motionen så
som det påstås att en viss potentat läser
Bibeln. Vi har försökt att i motionen
seriöst motivera varför vi vill att frågan
om förflyttning av LKAB:s huvudkontor
just skall behandlas i riksdagen.
Jag är mycket förvånad över att eu
riksdagskollega undrar varför vi inte i
motionen också tagit upp spörsmålet om
förflyttning av Bolidenbolagets eller
Grängesbergsbolagets kontor. Frågan
kan inte vara seriöst ställd — den är
tendentiöst ställd. Herr Häll måste ha
klart för sig att anledningen till att vi
tagit upp frågan om LKAB:s huvudkontor
är att riksdagen ju är företrädare
för ägarna till detta företag. Därför
skall, menar vi, riksdagen även ha något
att säga till om när det gäller att
avgöra var huvudkontoret skall ligga.

Ombudsmannen och riksdagsmannen
Häll anser också att gruvarbetarkonfliktens
svårighetsgrad och längd inte haft
något samband med var huvudkontoret
ligger. Jag vågar emellertid göra påståendet
att känslan bland personalen
av att vara fjärrstyrd förlängde arbetskonflikten.
Har herr Häll en annan
uppfattning är jag glad om han från
denna talarstol vill motivera den.

Herr HÄLL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är väl medveten
om att gruvarbetarna mycket brett har
uttalat sig för en omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor. Men jag har försökt
säga att enligt min uppfattning är
vi i denna församling, där vi har att
fatta beslut, förpliktade att veta väsentligt
mer om följdverkningarna av en
omlokalisering. Jag ansluter mig i princip
till tanken på en förflyttning och
önskar faktiskt att man skulle kunna få
upp huvudkontoret till Norrbotten. Det
skulle säkert också i viss mån vara populärt,
om jag utan att närmare reflektera
över det sade att jag biträder reservationen.
Men jag vill gärna känna
att jag gör någonting med ansvar, och

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28 123

jag vill poängtera den skillnaden.

Om det nu är så konstigt att jag frågar
varför man inte berört även Bolidenbolaget
i sammanhanget, kan jag
inte tänka mig att det beror på att
LKAB är ett statligt företag i motsats
till Bolidenbolaget och att denna riksdag
därför inte skulle ha möjlighet att
säga sin principiella mening även när
det gäller lokaliseringen av sådana industrier.
Det är ändå sådana uttalanden
som skall driva frågorna fram mot
en lösning. Detta är anledningen till att
jag var litet förvånad över att saken
inte tagits upp.

Sedan sade jag inte att gruvkonflikten
inte alls hade med huvudkontorets
placering att göra. Jag sade att konflikten
hade mycket litet med huvudkontorets
placering att göra. De förhållanden
som jag anser skall prioriteras när
det gäller den företagsdemokratiska utvecklingen
är nämligen helt andra och
mera komplicerade än frågan om var
huvudkontoret skall ligga. Det är i varje
fall inte jag som gör mig skyldig till
så enkla tankegångar.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! När riksdagsman Häll
vill framställa sig som sakkunnig i fråga
om orsaken till att konflikten blev
så långvarig, ifrågasatte jag — för att
riksdagsman Häll skulle ha möjlighet
att tala om för oss dessa orsaker -—
om inte konfliktens längd haft ett mycket
stort samband just med att de anställda
kände sig fjärrstyrda.

Sedan är jag glad över att riksdagsman
Häll vill att huvudkontoret skall
placeras i Norrbotten. Då har vi ändå
vunnit något med dessa samtal.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag konstaterar bara att
herr Häll i princip vill ha eu utflyttning
av LKAB:s huvudkontor men i praktiken
är emot en sådan.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr HÄLL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att jag inte kan villfara herr Peterssons
önskemål om att jag från riksdagens
talarstol skall tala om vad som
är orsaken till LKAB-konflikten. Det
är inte jag som gjort något påstående i
det här sammanhanget utan det är herr
Petersson som påstått att huvudkontorets
placering hade en väsentlig betydelse
i sammanhanget. Följaktligen skall
inte jag förklara orsakssammanhanget,
utan det bör rimligtvis den göra som
kommit med påståendet.

När det sägs att jag i princip uttalat
mig för en flyttning av huvudkontoret
vill jag konstatera att jag nyss har
sagt att något ställningstagande inte går
att göra i dag, eftersom man först måste
veta vilka konsekvenser en sådan
flyttning medför på plus- och minussidan.
Det är på dessa grunder man
skall fatta ett beslut.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Alla som gör ett inlägg i
den här debatten skulle kunna börja
med att konstatera att det i denna kammare
talats och motionerats åtskilligt
om frågan om placeringen av LKAB:s
huvudkontor. Mot denna bakgrund
skulle jag i slutet på talarlistan inte behöva
göra något längre inlägg, och jag
ämnar inte heller göra det.

Jag vill gärna erinra om att också
kommunistiska motioner under åren
som syftat till den statliga industrisektorns
utvidgning och effektivisering tagit
upp frågan om LKAB:s förvaltningsformer.
Vi har i dessa sammanhang,
precis som vi gör i år, baserat vårt
ställningstagande på de starka skäl för
huvudkontorets förläggning till Norrbotten
som har redovisats i utredningar
och på olika konferenser.

Den mängd framställningar med sakspäckade
argument som har adresserats
till regeringen från länsmyndigheter i
Norrbotten, från kommuner och andra
myndigheter har i de flesta fall ut -

124 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

mynnat i slutsatsen att huvudkontoret
bör ligga i Norrbotten. För vår del
betraktar vi det som värdefullt om huvudkontoret
för länets största företag
också förläggs till en ort i samma län
—■ detta så mycket mer som vi bedömer
det som viktigt för den grundläggande
inställningen till den regionalpolitik
som vi förra veckan debatterade så
länge och till frågan om statens roll inom
näringspolitiken.

I utskottsutlåtandet framföres argumentet
att styrelsen för LKAB skall tilllåtas
avgöra frågan om huvudkontorets
placering. Vad den saken beträffar finns
det ingenting mer att vänta på besked
om. Den mening som LKAB:s styrelse
har känner vi till och den kan vi för
vår del inte dela. Vi anser därför att
riksdagen bör använda sin möjlighet
att påverka företagsledningen till ett
annat ställningstagande.

Lika litet kan vi godta talet om den
geografiska splittring som en flyttning
av huvudkontoret anses medföra. Vi
menar att det är rådande förhållanden
som åstadkommer den geografiska
splittringen, medan en placering av
huvudkontoret i anslutning till malmfälten
skulle verka i helt motsatt riktning.

Inte minst under det senaste replikskiftet
här har åberopats den konflikt
som har utspelats vid malmfälten under
den gångna vintern. Jag vill erinra
om att de strejkande under denna konflikt
ställde krav på en flyttning av huvudkontoret.
Arbetarna såg detta som
ett sätt att råda bot på de brister i
relationerna mellan företagsledning och
anställda som konflikten var ett uttryck
för och en reaktion emot. I likhet
med herr Eriksson i Arvika tycker jag
att det finns anledning att fästa vikt
också vid de synpunkter som arbetarna
därvid anförde, även om jag därmed
inte på något sätt vill förenkla frågan
om konfliktens orsaker.

Av de skäl som jag nu har anfört
och på grund av yrkanden som vi har

ställt i tidigare väckta motioner kommer
vår grupp att rösta för reservationen.
Vi finner nämligen att den står
närmare vår inställning till sakfrågan,
att huvudkontoret bör ligga i Norrbotten.
Detta betyder emellertid inte att
jag till alla delar instämmer i de synpunkter
som från borgerligt håll har
framförts under denna debatt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har på nytt begärt
ordet för att göra en kort kommentar
till en synpunkt som herr Svanberg tidigare
anförde. På grund av de regler
som gäller för kammarens debatter hade
jag då inte möjlighet till en ytterligare
replik.

Herr Svanberg sade i slutet av sitt anförande
att jag borde intressera mig mer
för förflyttningen av den centrala förvaltningen
från Stockholm i fråga om
de organisationer som låg närmare mig
än i fråga om LKAB. Jag vet inte om
herr Svanberg menade vissa riksorganisationer
men det är ju endast i något
enstaka fall som jag har inflytande på
den utvecklingen.

För det första skulle jag vilja säga
att riksdagen inte skall fatta beslut om
privata företags placering. Men det
hindrar inte att man kan ha en uppfattning
om det önskvärda i att även
sådana företag beaktar statsmakternas
synpunkter på att storstädernas tillväxt
bör dämpas och att de själva bör försöka
medverka därtill. Jag vill emellertid
nu endast till protokollet notera att
i den riksorganisation där jag arbetar
har jag varit med om att fatta beslut att
förlägga den datacentral som är gemensam
för ett stort antal riksorganisationer
till en ort ungefär tio mil från
Stockholm, alltså utanför Storstockholmsregionen.
Detta beslut har vi fattat
även om utflyttningen vållar vissa
besvär bl. a. i form av dagliga biltransporter
till och från Stockholm. Även
ett centrallager skall skapas för att från
Stockholm kunna flytta ut enheter som

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28 125

Förläggningen av AB Statens skogsindustriers huvudkontor

inte behöver ligga där.

För det andra vill jag — om herr
Svanberg avsåg jordbrukets organisationer
över lag — konstatera alt Lantbruksförbundets
ledning har inbjudit de
olika ekonomiska riksorganisationernas
ledningar till en utredning i syfte att
just undersöka möjligheterna till en utflyttning
av förvaltningar helt eller
delvis från Stockholm. Låt mig till detta
endast foga den kommentaren att
om man vid de framtida bedömningar,
som görs inom den delegation som nu
arbetar i kanslihuset, kommer fram till
att man skulle kunna flytta ut sådan
verksamhet som exempelvis lantbruksstyrelsen,
jordbruksnämnden och liknande
organ, skulle det väsentligt underlätta
en utflyttning även av förvaltningsenheter
inom de riksorganisationer
som herr Svanberg åsyftade.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman m. fl.

av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 99 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Förläggningen av AB Statens skogsindustriers
huvudkontor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av motioner angående
förläggningen av AB Statens skogsindustriers
huvudkontor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I detta statusutskottsutlåtande
behandlas en motion angående
flyttning av ASSI:s huvudkontor till
Piteå. Det gäller nu alltså ett annat
statligt företag än det vi behandlade
under föregående punkt på föredragsningslistan.

Statens skogsindustrier har den största
delen av sin arbetsstyrka i Norrbotten,
närmare bestämt i Piteå. Som redovisats
i utskottets utlåtande är 61 procent
av de i företaget sysselsatta boende
i Norrbottens län. De övriga 39 procenten
är fördelade över landet i övrigt.

Som vi motionärer framhållit är andra
liknande företag som bearbetar träråvaror
av en annan uppfattning än
ASSI när det gäller frågan om sina
huvudkontors förläggning. Alla andra
stora träförädlingsföretag har sina huvudkontor
förlagda till de orter där företagen
har huvuddelen av sin verksamhet
och där den största delen av
arbetsstyrkan är sysselsatt. Vad som är
ekonomiskt riktigt och praktiskt för

126 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Livränta åt Hilding Vilmer Jansson

andra företag i samma bransch borde
väl vara det även för den statliga företagsamheten.
Jag tror inte att det finns
någon anledning förmoda att de statliga
företagen inte i detta avseende
skulle kunna fungera på samma sätt
som enskilda företag. Om det är någonting
som skiljer så måste det vara
viljan att ändra på denna sak.

Det är ett enigt utskott som står
bakom yrkandet om avslag på motionen.
Utskottet åberopar att delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
kommer att gå in på frågan om de
statliga företagens lokalisering. Jag hoppas
att delegationen kommer att framlägga
positiva förslag, d. v. s. förslag
som innebär en flyttning av ASSI:s huvudkontor
till Piteå. Jag har därför nu
inte något yrkande, men om det inte
framläggs något förslag i den riktning
som motionärerna önskar, så kommer
med säkerhet kravet på att ASSI:s huvudkontor
flyttas till Piteå att ställas
på nytt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

125, i anledning av motioner om pension
åt rektorn Adrian Wennström.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Livränta åt Hilding Vilmer Jansson

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

126, i anledning av motion om livränta
åt Hilding Vilmer Jansson.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det ärende som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 126
kanske riksdagens ledamöter ser som

en mycket liten fråga. Men för Hilding
Jansson är det ingen liten fråga. För
honom är det faktiskt en hundratusenkronorsfråga,
och det är ur den synvinkeln
jag tycker att man skall behandla
dessa ärenden; jag tycker man skall
ta litet hänsyn til] den enskilda människan.

Jansson uttogs till militärtjänst fullt
vapenför år 1924. Han blev under vapentjänsten
sjuk och har sedan 1925 inte
kunnat arbeta. Men Jansson gjorde ett
stort fel. Han kände inte till lagarna
och gjorde ingen framställning om ersättning
förrän efter det att fem å sex
år hade förflutit. Han fick beskedet att
riksförsäkringsanstalten, som verket då
hette, icke kunde ta upp ärendet till
prövning därför att mer än tre år hade
förflutit. Jansson gick till Kungl. Maj:t,
och där gjorde man en utredning och
konstaterade att man icke skäligen kunde
anta att militärtjänsten bidragit till
Janssons sjukdom.

Detta kanske var riktigt 1934. Men
när Jansson 1968 återkom med en ny
ansökan hade riksförsäkringsverket i
sitt yttrande precis samma grundsyn
som år 1934. Riksförsäkringsverket yrkade
avslag på framställningen, och
Kungl. Maj:t avslog den också. I riksförsäkringsverkets
yttrande sägs: »Enligt
riksförsäkringsverkets mening ger
nu föreliggande framställning om ersättning
inte anledning till ändrad bedömning.
Verket hemställer därför, att den
remitterade framställningen inte föranleder
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.»

Detta är bakgrunden till min motion,
i vilken jag inte hemställt om pension
åt herr Jansson utan om en sakprövning
av ärendet. Jag kanske uttryckte mig
felaktigt; jag skulle kanske ha skrivit
»en ny sakprövning» när det gäller frågan
om pension eller militärskadeersättning
till Jansson. Vi har ju i dag som
väl är en annan syn på orsakssammanhang
när det gäller både yrkessjukdomar
och sjukdomar ådragna under militärtjänstgöring
än vi hade 1934. Jag

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28 127

Ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson

vet att det är utsiktslöst att här i kammaren
yrka bifall till motionen. Därför
ställer jag inget yrkande, men jag lovar
att jag kommer att ta upp frågan på
nytt. Jag vill återigen slå fast att det
är de som har det sämst och som inte
är så väl insatta i lagar och föreskrifter
som kommer i kläm. Jag tycker inte att
det hade varit för mycket att utskottet
hade hänvisat ärendet till en ny sakprövning.
Jag kan inte ta ställning till
frågan — det är kanske svårt för alla
att göra efter 35 år. Men för den enskilda
lilla människan är det av betydelse
att man inte bara får ett blankt avslag
utan får frågan prövad på nytt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ekonomisk gottgörelse åt fru
Elin Johansson

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av motion om ekonomisk
gottgörelse åt fru Elin Johansson.

I motionen 11:868 av herr Gustavsson
i Alvesta in. fl. hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå att fru Elin Johansson
erhölle ekonomisk gottgörelse enligt
motionen bilagd specifikation, nämligen
a) ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
hemhjälpskostnader, sjukvårdskostnader
m. m. 20 579 kr., b) livränta
för den gångna tiden, med avdrag för
uppburen förtidspension, 57 988 kr., c)
livränta fr. o. m. 1/1 1970 t. o. m. 21/9
1993 med 15 000 kr. per år samt med
7 500 kr. per år för tiden därefter, med
avdrag för vad hon kunde komma att
uppbära i förtidspension, d) 5 procents
årlig ränta på livräntebeloppen från de
särskilda förfallodagarna till dess betalning
skedde, allt räknat i 1970 års penningvärde.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 868.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I den motion som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
127 krävs ekonomisk gottgörelse åt fru
Elin Johansson. Det fall som det rör sig
om torde vara välbekant för många av
kammarens ledamöter, då det på sin tid
utförligt behandlades i pressen. Jag
skall därför rekapitulera det endast i
stora drag, men jag vill också säga att
fallet är ett typexempel på hur människor
kan komma i kläm mellan paragraferna.

Ett arbetslag med patienter från S:t
Sigfrids sjukhus i Växjö sysselsattes den
19 februari 1959 med skogsgallring två
kilometer från sjukhusets inhägnade
område. Arbetslaget bestod av åtta man
och övervakades av två sjukvårdare.
Bland patienterna befann sig en man
som hade överfallit två kvinnor. Han
var sexualmördare och tillhörde den
allra farligaste kategorin av kriminella
psykopater. Denne man avvek från arbetsplatsen
och beredde sig tillträde till
ett hus, 700—800 meter från arbetsplatsen,
där fru Elin Johansson var ensam
hemma. Han överföll henne och misshandlade
henne så svårt att hon ännu
efter elva år är praktiskt taget helt arbetsoförmögen.
Hon har vid olika tillfällen
vårdats på sjukhus, konvalescenthem
och psykiatrisk klinik.

Enligt föreskrifter som lämnats av
medicinalstyrelsen till direktionerna för
S:t Sigfrids sjukhus och Sidsjöns sjukhus
bör utearbetslag som regel bestå av
fyra, alternativt sex patienter med två
respektive tre övervakare. Vidare får
utearbetslag inte placeras i arbete utanför
sjukhusets inhägnade område i annat
fall än då förutsättningar för effektiv
övervakning är för handen, I det
aktuella fallet åsidosattes dessa före -

128

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson

skrifter. Arbetslaget bestod av åtta personer
med två övervakare, och området
där laget arbetade var sådant att det
inte effektivt kunde övervakas.

Högsta domstolen har ej meddelat tillstånd
till prövning av hovrättens dom,
varigenom full skadeståndstalan ogillades.

Under åren 1900—1965 har Kungl.
Maj:t beviljat Elin Johansson ersättningar
på tillsammans 32 500 kr. I dessa
32 500 kr. ingår 2 850 kr. som ersättning
för vissa utlägg, varför hennes
egen ersättning uppgår till 29 650 kr.
Vidare uppbär hon fr. o. m. juni 1965
folkpension i form av två tredjedelar av
hel förtidspension, d. v. s. 3 906 kr. per
år, inklusive pensionstillskott.

Det rör sig här om en människa som
helt utan egen förskyllan fått hela sitt
liv förstört. Som vi har framhållit i motionen
är vården av kriminalpatienter
en verksamhet av farlig art. Därför har
också medicinalstyrelsen utfärdat föreskrifter
för att minska riskerna för
tredje man, men dessa föreskrifter har
i detta fall inte följts, med en stor personlig
tragedi som resultat.

Att fru Johansson inte av rätten tillerkänts
ersättning som hon har 3''rkat
betraktar jag som ett bevis på att lagen
är bristfällig. Det är upprörande
att staten i fall som detta försöker hitta
luckor i lagen för att komma ifrån
sin ersättningsskyldighet. Vi anser att
det inte kan råda minsta tvekan om att
staten är skyldig att ersätta en människa
för en skada som vållats henne på
grund av de omständigheter som jag
här har redovisat. Det är ostridigt att
gärningsmannen fått delta i ett arbetslag
som på grund av arbetsplatsens beskaffenhet
inte kunnat effektivt övervakas
av den för ändamålet avdelade
sjukhuspersonalen.

När denna händelse inträffade ställde
jag till dåvarande inrikesministern
en interpellation, i vilken jag efterlyste
sådana åtgärder att allmänhetens
krav på säkerhet inte eftersattes. Inter -

pellationen framställdes i denna kammare
tisdagen den 24 februari 1959, och
frågan löd: »Har herr statsrådet för
avsikt att vidtaga sådana åtgärder, att
kriminalpatienter, som betraktas såsom
farliga för omgivningen, kan erhålla
den vård och övervakning deras sjukdom
kräver, så att allmänhetens krav
på säkerhet inte eftersättes?»

Inrikesministerns svar fick jag tisdagen
den 7 april. I svaret sade han
bl. a. följande: »Vad särskilt angår förhållandena
vid S:t Sigfrids sjukhus kan
jag upplysa om att efter den av interpellanten
berörda rymningen skärpta föreskrifter
utfärdats av sjukhusledningen.
Sålunda får de patienter på sjukhusets
specialavdelning, som begått svårare
våldsbrott, tills vidare ej deltaga i arbete
i utelag, och sådant arbete får ej
längre förläggas utanför sjukhusområdet.
Vidare har övervakningsmöjligheterna
ökats i det utelagen skall bestå
av två skötare och högst fyra patienter.
Med hänsyn härtill anser jag några
ytterligare åtgärder från min sida i anledning
av den inträffade händelsen
icke vara påkallade.»

Inrikesministern gav klart besked:
övervakningen hade inte varit tillfredsställande.

När man nu läser statsutskottets utlåtande
finner man att det bekymrar
statsutskottet föga att kvinnan har kommit
i den situation som hon nu befinner
sig i. Utskottet avfärdar motionen
med några få rader och säger: »Utskottet
är för sin ''del inte berett att på
grundval av vad i motionen anförts förorda
att riksdagen fattar beslut av innebörd
att Elin Johansson kommer i åtnjutande
av i motionen yrkade ytterligare
ersättningar av statsmedel. Utskottet
avstyrker därför motionen.»

Jag vet inte vad mer man skulle kunna
tillägga. Till motionen har fogats en
bilaga, där vi har redovisat hur ärendet
ligger till, och även en ekonomisk
tablå.

Jag vill slutligen säga att pengar vis -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

129

Ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson

serligen inte kan ersätta ett förstört
liv, men de kan åtminstone bidra till att
göra livet något mer uthärdligt.

Även om det har bevisats att staten inte
har någon juridisk skyldighet att
betala ut den ersättning som yrkats,
tycker jag att vi alla borde kunna vara
överens om att staten har en moralisk
skyldighet att lämna ersättning. Jag
vädjar till kammarens ledamöter att ge
uttryck för sin åsikt, att staten i ett så
tragiskt fall som detta inte bör visa
njugghet utan i stället bör vara generös.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionen II: 868.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Växjö och Johansson i
Skärstad (båda ep).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Ilerr talman! Jag kan inte underlåta
att vid behandlingen av föreliggande
utskottsutlåtande ge min mening till
känna om samhällets behandling av en
människa som utan egen förskyllan
drabbas av en fruktansvärd olycka.

Jag vill inte på något sätt döma den
skadevållande. Han var med säkerhet
en sjuk människa, som inte kunde taga
vara på sig själv, en människa som
behövde tillsyn, vård och framför allt
omhändertagande, med hänsyn till vad
han tidigare gjort sig skyldig till, vilket
skulle innebära att lian måste stå under
ständig uppsikt. Vid det tillfälle
som herr Gustavsson i Alvesta här redogjorde
för rymde vederbörande och
begick ett mycket grovt våldsbrott. Den
skadelidande fru Elin Johansson fick
skador för hela livet.

Jag är medveten om de svårigheter
som föreligger för samhället att skydda
medborgarna mot våldsbrott som begås
av interner under permission eller
efter rymning från fängelser och vårdinrättningar.
Att helt komma ifrån risken
för övergrepp är en omöjlighet med
vår humanitära syn på fängelse- och
anstaltsvården. Dock har man skäl att
hävda att de som blir skadelidande skall

så långt det är möjligt erhålla ekonomisk
ersättning från samhället för de
skador som vållas dem.

Det sägs i utlåtandet att fru Elin
Johansson har erhållit 32 500 kr. i ersättning.
Dock måste man observera att
det är fråga om en engångsersättning.
Beloppet är därför alltför blygsamt.

Jag fick ett brev från fru Elin Johansson,
daterat den 13 september 1968.
Låt mig, herr talman, få citera ur detta
brev. Hon tackar först för att hon fick
kontakt med mig och fortsätter, efter
att ha sagt att hon inte kan se annat
än att vad som stått i tidningspressen
är sant. »Jag kan som en extra förklaring
tillägga att jag erhållit 32.500 kr.
genom frivillig ersättning. Detta avser
utlägg som jag åsamkats genom skadan,
bl. a. till hemhjälp, läkarintyg, medicin,
resor, advokatsarvode m. m., samt för
sveda och värk. Men jag tycker mig ha
rätt till en årlig livränta, som kompensation
för att jag ej kan arbeta, och
få någon inkomst. Jag arbetade ju delvis
när barnen var små och vi bodde
helt omodernt, så jag kan utan tvekan
säga att om jag fått vara frisk, skulle
jag kunnat arbeta heltid, och ändå klarat
bra mycket mer i hemmet än som
nu är fallet.

Vi har nu för avsikt att få prövning
även i högsta instans. Hur detta avlöper
kan jag ju inte veta något om, men
skulle hovrättens beslut stå fast, så vore
jag tacksam om ärendet behandlades i
riksdagen.» Vi vet ju alla att högsta
domstolen ej fann skäl meddela prövningstillstånd.

Jag fortsätter att citera ur fru Johanssons
brev: »Om det nu inte finns någon
lag på att någon är ersättningsskyldig,
så borde väl detta ändras på, så att den
enskilda människan blir skyddad. Jag
vill nämligen inte, om samma sak skulle
hända någon annan människa, att
denna skall få genomgå detsamma som
jag och min familj fått göra. Först berövas
hälsan, (och utsättas för hur
många års lidande?), därtill kommer så

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

130 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson

pressen med att i flera år försöka få
ersättning för skadorna, och så till slut
ett besked att ingen är ansvarig för ett
sådant brott. Det kan inte hjälpas att
man får en känsla av att vara värdelös,
och att man kanske begär för mycket.
Men så tänker man på hur mycket man
kunde arbeta förr, och arbete har för
mig varit livets mening. Visst är jag
tacksam för det lilla jag kan uträtta och
att jag över huvud taget lever. Och
hoppet är ju det sista som sviker, så
kanske, kanske. — Men det är en lång
tid som gått och det är inte många som
kan förstå hur svåra dessa år varit för
både mig själv och familjen.» Jag slutar
här med citatet ur fru Johanssons
brev.

Herr talman! I jämlikhetens samhälle,
där solidaritetstanken inte bör gälla
bara enstaka grupper utan alla medborgare,
ter sig fallet Elin Johansson
skrämmande. Här träder en enskild
medborgare fram, som fått sitt liv förstört
av omständigheter som hon ej kan
råda över. Och vad får hon? Jo, en
obetydlig ersättning från samhällets sida.
Ehuru pengar ej kan till fullo ersätta
den skada som vållats henne, borde
ändock samhällets medkänsla och
solidariteten ta sig det uttrycket att ersättningen
bättre anpassades till skadan.

Man har rätt, herr talman, att som
medborgare — här talar jag enbart som
medborgare — fråga sig: Menar politikerna
allvar när de talar så vackert om
att man inte skall glömma bort de enskilda
människorna? Inte minst kan
man undra det när man läser statsutskottets
enhälliga utlåtande nr 127. Det
är just en enskild människa det gäller,
en bland de små i samhället.

Herr talman! Det är min förhoppning
att riksdagens ledamöter visar sin sympati
och sitt deltagande för fru Elin
Johansson i den situation lion befinner
sig i, genom att stödja motionen II: 868.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m) och fröken Åsbrink
(s).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder ju inga delade
meningar om att det fall som upptagits
i den motion som statsutskottet behandlat
i sitt utlåtande nr 127 tillhör
de mera tragiska. Men, herr talman, saken
har varit föremål för en mycket ingående
prövning, såväl av Kungl. Maj:t
som av domstol, och när man bedömer
resultatet av dessa prövningar bör man
kanske sätta in stöten inte mot sättet
att handlägga detta fall utan mot de
regler enligt vilka handläggningen skett.

Det finns säkerligen, dock utan att
jag kan lämna exempel härpå just nu,
andra fall som också är synnerligen
behjärtansvärda. Därför är det enligt
utskottets mening felaktigt att försöka
klara ett enstaka fall samtidigt so.m man
förbigår andra som måhända är likartade.
Det riktiga är att ändra reglerna
och därigenom skapa den nyare rättvisa
man vill ha på detta område.

Man säger att utskottets utlåtande är
torftigt m. in., men det återger ändock
de realiteter vi haft att bygga på vid
tidigare bedömningar. Då ett fall prövats
i så många olika instanser, brukar
inte utskottet utan vidare underkänna
dessa instansers prövning av fallet.

Herr talman! Det kan naturligtvis
argumenteras på olika sätt i denna fråga,
men jag tror att det riktiga är att
skapa regler som ger god rättvisa åt
alla och att man inte skall bryta ut ett
enstaka fall ur den samling som eventuellt
kan finnas.

Jag hemställer om bifall til! utskottets
förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är en mycket klen
tröst för en människa som drabbats av
ett hårt öde att få veta, att den väg vi
skall gå är att ändra på reglerna. Hennes
situation blir ju inte bättre av det,
och jag vet inte heller om statsutskottet
har för avsikt att ta något initiativ i
den riktningen.

Jag har tidigare vädjat till riksdagens

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28 131

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

ledamöter att se detta som en moralisk
fråga. Den svenska riksdagen bör anlägga
även moraliska synpunkter på detta
fall.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Herr Lindholm sade att
ett bifall till motionen skulle innebära
ett underkännande av de instanser som
haft att pröva ärendet. Det är emellertid
inte fråga om att underkänna instanserna.
Riksdagen är suverän och kan
i nåd bevilja en hygglig ersättning till
fru Elin Johansson, om bara viljan
finns.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:868; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 868.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120 ja
och 67 nej, varjämte 20 av kammarens

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

.& 14

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning
av motion om värdesäkring av
trafiklivränta åt Thorild Oldenburg;

jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1970/71, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

statsutskottets utlåtande nr 129, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1970/71 i vad avser godkännande
av förslag till stat, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§15

Ändring i förordningen om mervärdeskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner.

I propositionen nr 123 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 april 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogade
förslag till bl. a. förordning om ändring
i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande med anledning av
propositionen väckta motioner:

132

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

1) de likalvdande motionerna /: 1183
av herr Stefanson m. fl. och IT: 1390 av
herr Rimås in. fl., vari hemställts,

att riksdagen beslutade att dentaltekniska
arbeten (tandproteser samt individuellt
avpassade apparater för ortodontiska,
käkortopediska och käkkirurgiska
behandlingar) undantoges från
mervärdeskatteplikt, samt att bevillningsutskottet
utformade erforderlig
författningstext;

2) de likalydandé motionerna I: 1191
av herr Österdahl m. fl. och II: 1398 av
herr Börjesson i Glömminge m. fl.; samt

3) de likalydandé motionerna 1:1212
av herr Hansson och II: 14-19 av herr
Johansson i Skärstad m. fl., vari hemställts,

att riksdagen beslutade, att tredje
stycket av anvisningarna till 7 § förordningen
om mervärdeskatt erhölle i motionerna
angiven ändrad lydelse.

Utskottet hade även behandlat den
med anledning av propositionen nr 70
med förslag till tag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m.
väckta motionen 11:1228 av herr Wiklund
i Stockholm.

Vidare hade utskottet behandlat följande
vid riksdagens början väckta motioner: 5)

de likalydandé motionerna I: 101
av herrar Tistad och Ernulf samt II; 167
av herr Andersson i Örebro m. fl.,- vari
hemställts, ■

. att riksdagen beslutade att 8 § förordningen
om mervärdeskatt tillfördes en
ny punkt av följande lydelse:

tandproteser samt individuellt avpassade
apparater för ortodontiska, käkortopediska
och käkkirurgiska behandlingar; 6)

de likalvdande motionerna 1:152
av herr Johan Olsson m. fl. samt II: 169
av herrar Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping;

7) de likalydandé motionerna I: 224
av herr Tistad och II: 256 av herr Andersson
i Örebro, vari hemställts,

att riksdagen beslutade, att 8 § för -

ordningen om mervärdeskatt skulle tillföras
en ny punkt av följande lydelse:

frimärken;

8) de likalydandé motionerna 1:789
av herrar Stefanson och Ernulf samt
II: 566 av herr Ericsson i Åtvidaberg
in. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om utredning och förslag
till ändring i förordningen om mervärdeskatt,
innebärande att skattskyldighet
skulle gälla för offentlig myndighet
och affärsdrivande verk, som till annan
tillhandahölle skattepliktiga varor
och tjänster;

9) de likalydandé motionerna 1:794
av herr Svanström och II: 929 av herr
Stridsman;

10) . motionen 11:918 av fru Nilsson;
samt

11) motionen 11:928 av herr Sterne
in. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
123, i vad den hänvisats till bevillningsutskottet,
anta vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968: 430) om mervärdeskatt
med den ändringen att anvisningarna
till 14 § erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
(1960: 396) om frihet från införselavgift
i vissa fall;

3) förordning om ändring i förordningen
(1929:307) angående tullrestitution; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 101 och II: 167,

2) 1:152 och 11:169,

3) 1:224 och II: 256,

4) I: 789 och II: 566,

5) 1:794 och 11:929,

6) I: 1183 och II: 1390,

7) 1:1191 och 11:1398,

8) 1:1212 och II: 1419,

9) 1:918,

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

133

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

10) II: 928,

11) II: 1228,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

Skattskyldigheten för stat och kommun

1) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckinora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett att
utskottet under B 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:789 och 11:566 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
rörande frågan om skattskyldigheten
till mervärdeskatt för stat och
kommun;

Tandproteser in. m.

2) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i
Bäckmora (ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett
att utskottet under Al, Bl och B 6
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:101 och 11:167 samt I:
1183 och 11:1390 anta i reservationen
framlagt förslag till ändring av 8 § mervärdeskatteförordningen; Frimärken 3)

av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett att
utskottet under Al, B 3 och B 8 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1212 och II: 1419 samt med
anledning av motionerna 1: 224 och II:
256 anta av reservanterna framlagt förslag
till ändring av anvisningarna till
7 g mervärdeskatteförordningen, inne -

bärande att frimärken skulle undantas
från skatteplikt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 39 behandlas utformningen
av förordningen om mervärdeskatt.
Betänkandet är föranlett dels av
motioner väckta vid årets början, dels
av propositionen 123 som framlagts under
vårriksdagen. Redan vid utarbetandet
av denna proposition har finansministern
tagit hänsyn till en del av de
under januari månad väckta motionerna.
Andra motioner, som också väcktes
i januari månad och som behandlade
mervärdeskatteförordningen, har lämnats
obeaktade. Detta har föranlett oss
att vid utskottets betänkande foga tre
reservationer, som jag ber att helt kort
få uppehålla mig vid.

Likheten mellan de tre reservationerna
är påfallande. I alla tre tallen slår
vi vakt om konkurrensneutraliteten mellan
olika former av företagsamhet. Reservationen
1 behandlar skattskyldighet
för stat och kommun. Viss''verksamhet
som bedrivs av staten och av kommunerna,
både av primärkommuner och
av landstingskommuner liksom av
landstings- och primärkommuner tillsammans
eller av kommuner tillsammans
med staten, omfattas inte av mervärdeskatteförordningen,
nämligen i så
måtto som det gäller affärer mellan stat
och kommun. Detta inedför att kommunal
upphandling i en del fall kommer
att belastas med mervärdeskatt, i
andra fall inte. Om ett statligt-kommunalt
eller ett rent kommunalt förelag
gör en kommunal upphandling, belastas
varorna inte med mervärdeskatt.
Om motsvarande upphandling görs i ett
privat företag, kommer varorna att belastas
med mervärdeskatt.

Detta innebär en skillnad i konkurrensavseende
mellan olika former av

134 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

företagsamhet. Vi har inte kunnat acceptera
dessa förhållanden ulan har
velat få till stånd en skyndsam översyn
på denna punkt i syfte att uppnå
konkurrensneutralitet. Det är givet att
det förhållandet att riksdagen under
våren har beslutat om en 5-procentig
höjning av mervärdeskatten ytterligare
utvidgar klyftorna i detta avseende och
gör det ännu angelägnare att försöka
avskaffa dem.

Reservationen 2 gäller frågan om löständerna,
såsom vi något informellt någon
gång sagt till varandra inom utskottet,
d. v. s. spörsmålet om undantagande
från mervärdeskatt för tandproteser
som tillverkas antingen av tandläkare
eller på dentallaboratorier. Tillverkas
dessa tandproteser hos en tandläkare
drabbas de inte av mervärdeskatt,
tillverkas de på ett dentallaboratorium
får man betala mervärdeskatt
för dem.

Detta är också konkurrenssnedvridande,
om jag får använda det uttrycket.
Anställer en tandläkare själv en
tandtekniker som tillverkar de tandproteser
eller utför det dentaltekniska arbete
som behöver göras på kliniken, blir
det inte fråga om någon mervärdeskatt.
Om tandläkaren däremot lämnar ut detta
arbete till ett speciellt dentallaboratorium,
som onekligen har större möjligheter
att rationellt och skickligt göra
arbetet, måste mervärdeskatt erläggas.
Vi tycker att detta är helt fel; det
bör gå att komma fram till en lösning
där beskattningen blir likartad.

Reservationen 3 behandlar frimärken
— det är samlandet av frimärken som
avses. Det är precis likadant i detta fall
som i de andra fallen: frimärkena försäljes
ibland på ett sådant sätt att de
drabbas av mervärdeskatt, ibland på ett
sådant sätt att de inte drabbas av mervärdeskatt.
En mycket stor del av frimärkshandeln
i dag sker mellan samlarna
själva och genom generalpoststyrelsen.
I de fallen drabbas handeln inte
av mervärdeskatt. Vidare äger en myc -

ket stor import rum, och den drabbas
inte heller av mervärdeskatt. Men den
handel som de inregistrerade frimärkshandlarna
bedriver -— en handel som
omsluter ungefär 8 miljoner kronor per
år —- blir drabbad av mervärdeskatt.
Det uppstår alltså även här ett konkurrensförhållande
mellan den reguljära
handeln och annan försäljning som gör
att ett bibehållande av mervärdeskatten
inte kan accepteras.

Jag håller gärna med om att det finns
större och angelägnare objekt än frimärken
för vilka mervärdeskatten bör
slopas. Orsaken till att vi tagit upp dessa
speciella frågor är emellertid att konkurrensen
på marknaden snedvrids genom
att vissa försäljare måste lägga på
18 procent under det att andra slipper
göra detta. I varje fall statsfinansiellt
är detta dock inte några stora frågor
— de tar i det hänseendet ut varandra.
Om vi slopar mervärdeskatten på dentaltekniska
arbeten och på frimärken,
så blir det fråga om en betydligt mindre
summa än den som skulle tillföras
statsverket om mervärdeskatteförordningen
började tillämpas på det sätt
som föreslås i reservationen 1. Men för
de människor som drabbas av den snedvridna
konkurrensen är det en stor fråga.
Jag för min del anser att det är synnerligen
viktigt att vi utformar vårt
skattesystem på ett sådant sätt att konkurrensneutralitet
uppnås, och det kan
vi göra genom bifall till de av oss reservanter
framförda förslagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1, 2 och 3.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Skärstad och Polstam (båda
ep).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservationen 1 till bevillningsutskottets
betänkande nr 39
uttalas att mervärdeskatten skall vara
neutral. Om den synpunklen finns det
knappast några meningsskiljaktigheter.

I och med att skatten höjs till 15 pro -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

135

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

cent är det särskilt viktigt att man tillser
att den inte får sådana effekter att
man tar särskilda hänsyn till om en vara
kan köpas skattefritt eller om man
får betala moms för den. Då det gäller
kommunernas inköp har denna sak
särskild vikt, enär kommunerna inte
tillhör den grupp av inköpare som kan
avlyfta momsen. För övriga som har
möjlighet att avlyfta momsen och uppskjuta
den till ett senare led spelar
det naturligtvis inte någon roll, men
för kommunerna, som utgör slutstationen,
betyder detta mycket. Momsen utgör
därför för deras del en direkt kostnad
för de nyttigheter de köper. Att
momsen direkt belastar kommunalskatterna
och driver dessa i höjden är eu
bieffekt som vi i annat sammanhang
kommer att få ta ställning till. Det är
en fråga som är värd all uppmärksamhet.

Reservanterna begär en utredning rörande
frågan om skattskyldigheten till
mervärdeskatt till stat och kommun.
Principen om en neutral mervärdeskatt
anser jag vara så viktig, att riksdagen
borde tillse att en sådan utredning kommer
till stånd. Det får inte bli så att
man med hjälp av momsen skall kunna
göra manipulationer som snedvrider
konkurrensläget.

I fråga om proteser, som behandlas

1 reservationen 2, gäller i stort sett samma
argument, att man med skatten inte
skal! snedvrida konkurrensen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,

2 och 3, som är fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 39.

Herr ENARSSON (in):

Hem talman! De båda föregående talarna
har redogjort för de olika reservationernas
innehåll, och jag kan ansluta
mig till vad de därvid har framfört.
Till detta vill jag knyta ytterligare
några reflexioner.

De reservationer som de borgerliga

ledamöterna fogat till utskottets betänkande
tar upp de olikheter som fortfarande
kvarstår i bestämmelserna om
mervärdeskatten även efter de nu föreslagna
ändringarna som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 39.

Ett av motiven för mervärdeskattens
införande var att den i princip skulle
vara konkurrensneutral, men på de områden
som reservationerna behandlar
gäller inte denna princip. Utfallet blir
ett annat. Här uppkommer en snedvridning
i skattebelastningen, som inte
är acceptabel. ,Iu högre skattesatsen blir,
desto större blir verkningarna. Den
största betydelsen har givetvis förhållandet
inom den offentliga sektorn, där
varor och tjänster i stor utsträckning
kan tillhandahållas fritt från mervärdeskatt
för tillgodoseende av egna behov.
En privat anbudsgivare är under sådana
förhållanden helt diskriminerad.
Den grundläggande principen för skatten
har här förbytts i sin motsats.

Beträffande de grupper som det i övrigt
pekas på i reservationerna säger
departementschefen att han är medveten
om vissa verkningar i konkurrenshänseende
men anser inte att de är av
sådan betydelse att ändringar är påkallade.
Utskottsmajoriteten ansluter sig
till detta uttalande.

Detta är en motivering som jag inte
kan godkänna. Även om det betyder litet
för samhället statsfinansiellt sett
som det gör i det här fallet, är det för
de enskilda som berörs av stor betydelse.
Om man är medveten om att skattebestämmelserna
i praktiken får ett utfall
som medför olikformig belastning,
bör dessa enligt vår uppfattning ändras
snarast möjligt, oaktat de berör ett relativt
litet antal människor. Våra skattemyndigheter
är i taxeringsförordningen
ålagda att vid tillämpningen av gällande
författning, som det heter, i möjligaste
måtto tillse att beskattningen
blir likformig och rättvis. Samma riktmärke
borde, herr talman, gälla för lagstiftarna
själva.

136

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.

Med dessa korta motiveringar ber jag
att få yrka bifall till reservationerna.

Herr BRANDT (s):

Ilerr talman! .lag skall fatta mig mycket
kort.

I motionerna beträffande offentliga
verk görs gällande att de affärsdrivande
verken inte är skattskyldiga och att
skattskyldighet inte föreligger vid försäljning
från statliga leverantörer till
enskilda. I utskottsuttåtandet säger vi
att det påståendet inte är riktigt — undantagen
från beskattning gäller i princip
endast verksamhet som avser den
offentliga sektorns egna behov, såvida
inte verksamheten bedrivs i bolagsform
då även denna verksamhet beskattas.
Om en vara eller tjänst är skattepliktig
beskattas de lika oavsett om de kommer
från offentliga eller enskilda företag.

Reservanterna tycks också erkänna
att de nuvarande reglerna beträffande
skattskyldighet för staten inte medför
några större olägenheter — det är endast
i fråga om den kommunala upphandlingen
som kommunala leverantörer
kan få ett skattemässigt försteg. Vi
menar att detta i praktiken inte har spelat
någon roll. Utskottet har tidigare uttalat
att frågan om beskattningsreglernas
verkningar vid den kommunala
upphandlingen bör ägnas uppmärksamhet
för att eventuell snedvridning i konkurrensen
skall kunna elimineras, och
utskottet nöjer sig nu med att understryka
detta.

Beträffande yrkandena om undantag
från skatteplikt för frimärken understryker
utskottet kort och gott vad departementschefen
har sagt, att även om
vissa verkningar i konkurrenshänseende
kan åberopas föreligger inga nya omständigheter
som kan föranleda en ändrad
inställning i denna fråga.

Över huvud taget har bevillningsutskottet
den principiella inställningen att
så få undantag som möjligt skall göras
i fråga om beskattningen. När vi be -

dömer frågorna måste vi ta hänsyn till
att om undantag görs råkar vi ut för
gränsdragningssvårigheter — andra intressenter
kan alltid finna anledning att
framställa yrkanden om undantag för
den eller den varan eller tjänsten.

Motionärerna har åberopat att en utländsk
frimärkshandlare i sina annonser
i svenska facktidskrifter öppet har
redovisat hur importbeskattningen kan
kringgås. Vi anser inte att beskattningen
fördenskull skall ändras — vi bör
i stället ta itu med annonseringen; den
torde enligt vår mening strida mot gällande
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
och bör därför beivras.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre motivering beträffande de
återkommande yrkandena om undantag
från mervärdebeskattningen för tandtekniska
arbeten. Vi har under flera
riksdagar diskuterat yrkanden av samma
slag, och vi finner inte anledning
att ändra vår uppfattning nu heller. För
min del tror jag dessutom att en sänkning
av skatten inte skulle komma patienterna
till godo. Jag är fastmera övertygad
om att om inte allt så dock största
delen försvinner mellan tandteknikerna
och tandläkarna. Vi har sett exempel
tidigare när vi har sänkt skatterna
att det har minsann inte kommit
konsumenterna till godo, utan det har
stannat på vägen.

En annan principiell fråga i sammanhanget
är ätt om man skulle göra undantag
för tandproteser och dylikt, som
man nu talar så varmt för, skulle tandläkarna
kanske med samma styrka kunna
framföra krav på undantag även för
tandläkarstolar, borrar och all annan
materiel som de använder. Denna materiel
är ju lika viktig i deras verksamhet
och innebär naturligtvis en kostnad
för de patienter som behandlas. Det
skulle med samma styrka kunna göras
gällande att där kan man göra undantag.

Herr talman! Med dessa ord och med
hänvisning till vad vi tidigare under

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

137

Ändring i förordningen om mervärdeskatt, m. m.
många riksdagar har sagt ber jag att Skattskyldigheten för stat och kommun -

få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag skall också försöka
att uttrycka mig synnerligen kortfattat.

Vi reservanter har i utskottet på intet
sätt ställt oss bakom den motion som
gäller skattskyldighet för stat och kommun.
Vi har i anledning av densamma
skrivit en reservation där vi skiljer oss
från utskottsmajoriteten så till vida att
vi bedömer de alltjämt föreliggande
konkurrensskillnaderna motivera en
skyndsam utredning, under det att utskottsmajoriteten
nöjer sig med att konstatera
att det kan förväntas att man
ändock har uppmärksamheten riktad på
dessa förhållanden.

Vi är ense med majoriteten om att
söka undvika undantag. Att vi här har
tagit upp de dentaltekniska arbetena
och frimärkena är just därför att mervärdeskatten
för dessa varor inte är
konkurrensneutral utan snedvrider lönsamheten
mellan olika företagsformer.
Vi anser därför att det är befogat med
undantag.

Herr Brandt gjorde en något haltande
liknelse i fråga om de dentaltekniska
arbetena. Det är ju den skillnaden att
de dentaltekniska arbetena kan tandläkaren
antingen göra själv på egen verkstad
eller skaffa från ett dentallaboratorium,
medan han beträffande tandläkarstolen
inte har valfrihet mellan att
köpa eller själv snickra ihop den.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan kommer att
företagas till avgörande på sådant sätt,
att beslut först fattas beträffande de
frågor som ber öres i de vid betänkandet
fogade reservationerna. Därefter
ställes utskottets hemställan i övrigt
under proposition i ett sammanhang.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sundkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 39, såvitt avser
skattskyldigheten för stat och kommun,
röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst oinröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 96 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteplikt för tandproteser in. m.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

Nr 28

138

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 39, såvitt avser
skatteplikt för tandproteser m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Ilerr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 96 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteplikt för frimärken

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sundkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 39, såvitt avser
skatteplikt för frimärken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 92 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr Öl, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt, in. m.,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Företagssparande och delägarskap i
företag för anställda

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner angående
företagssparande och delägarskap
i företag för anställda.

Utskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

A) de likalydande motionerna 1:90
av herr Bohman in. fl. och 11:105 av
herr Holmberg m. fl., vari yrkades att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag ro -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28 139

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

rande ett system innefattande delägarskap
i företag enligt i motionerna angivna
riktlinjer;

B) de likalydande motionerna 1:822
av herr Eric Peterson samt II: 961 av
fri! Neltelbrandt och herr Wedén, vari
yrkades att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t hemställa »att en parlamentarisk
utredning tillsättes under medverkan
av företrädare för arbetsmarknadens
parter och erforderlig expertis med
uppgift att avge förslag om hur från
det allmännas sida metoder att ge löntagarna
andel i ett långsiktigt företagssparande
kan stimuleras»;

C) motionen 11:434, av herr Sjönelt.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:90 och 11:105;

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:822 och 11:961;

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 434.

Reservation hade avgivits av herrar
Annerås och Larsson i Umeå (båda fp),
vilka ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:822 och 11:961 hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande andel för de anställda i långsiktigt
företagssparande i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Mattsson, Börjesson i Glömminge
och Stridsman (alla ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Att man inte direkt citerar
vad som sagts i utskotten hör till
riksdagsarbetets självskrivna regler;
sekretesskydd för resonemangen i utskotten
är en oskriven lag. För hur lång
tid detta skydd skall gälla kan diskuteras.
Publicitet kring vad som förevarit
i statsrådskretsen ger en fingervisning
om att personer med så gott omdöme

som man givetvis måste ha för att bli
utnämnd till statsråd anser att sekretesskyddet
i ett så viktigt sammanhang
kan vara ganska kortvarigt. Det kan
kanske därför tillåtas mig att skvallra
ur skolan — jag menar från bankoutskottet
— för att ange bakgrunden till
att jag i utskottet inte följt upp yrkandet
i en motion från moderat håll om
en statlig utredning angående vinstandelssystemet.

Yem skall sitta i eu sådan utredning?
har man frågat. Där borde naturligtvis
sitta folk från löntagar- och arbetsgivarorganisationerna,
men de är ju inte
intresserade; titta på remissvaren! De
är genomgående negativa mot tanken.

Sedan har man sagt: Om det verkligen
skulle tillsättas en statlig kommitté
så är det inte säkert att rätt folk kommer
med i den. Inte minst det sista är
onekligen värt att tänka på. Vid flera
tillfällen — kanske allt flera tillfällen —
måste vi från oppositionsliåll ställa oss
frågande inför sammansättningen av utredningar
och kommittéer. Som boende
i en universitetsstad har jag ofta hört
påståendet att utfallet av akademiska
befordringsärenden avgörs i och med
att de sakkunniga tillsätts. Något liknande
tycks börja gälla om en del utredningsverksamhet.

När man i utskottet lyssnat till argumenteringen
om svårigheterna att få
rätt folk i en statlig utredning i detta
ämne, har man måst säga sig: Tyvärr
ligger det nog en hel del i detta.

Slutligen har våra meddebattörer
sagt: »Om det bär är så viktigt, varför
utreder ni det inte själva? Ni brukar
annars vara så angelägna om att staten
inte skall ombesörja allting.»

Onekligen ligger det mycket också i
detta, och sedan motionen skrevs i början
av året har vi faktiskt i vårt parti
fått fram ett utredningsresultat. Det föreligger
i form av en liten debattbok,
»Ägande och inflytande», som skrivits
av tre yngre politiker med ledande ställning
inom det moderata ungdomsför -

140 Nr 28 Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

bundet. Boken har redan rivit i gång eu
debatt med långa inlägg både från LOhåll
och från arbetsgivarhåll. Boken
och debatten — den som redan har
förts och den som säkert kommer att
följa — gör enligt min uppfattning att
vi inte behöver driva önskemålet mer
om en statlig utredning med eventuellt
föga intresserade ledamöter. — Så mycket
om procedurfrågan.

Vad beträffar sakfrågan är jag personligen
lika övertygad som förr om att
vinstandel för anställda är en god idé.
Vad som förevarit på svensk arbetsmarknad
sedan motsvarande yrkanden
debatterades i riksdagen i höstas och
de synpunkter som kommit fram i den
debattbok jag nämnde nyss bär bara
ökat min övertygelse att åt relationerna
på arbetsplatsen och företagsdemokrati
måste ges en ökad uppmärksamhet och
att vinstandelssystemet då också måste
komma in i bilden. Frågor om beslutsprocessen,
arbetsmiljö och liknande bör
kanske ha förtur, men när de har fått
eu tillfredsställande lösning är i varje
fall turen kommen till resonemang om
ett system som kopplar samman högre
ersättning med intresse för företagens
driftsresultat.

Att centrala organisationer — Arbetsgivareföreningen
och löntagarorganisationerna
— är ointresserade av ett system
som kan rubba deras cirklar ligger
i sakens natur, men del behöver alls
inte betyda att tanken är oriktig. Organisationer
och ombudsmän har inte
ensamrätt till riktiga tankar. Den lokala
verkligheten kan kräva helt andra
grepp än abstraktionerna i stabskvarteren.

I debatten i höstas försökte jag förmedla
vinstandelssystemet som konkret
verklighet genom att lämna några uppgifter
från ett börsnoterat företag, Åkermans
Verkstad AB i Eslöv, med ungefär
400 anställda, där systemet tillämpats
i mer än 20 år. Som en följd av riksdagsdebatten
-— skulle jag i varje fali
gissa — kom ett TV-team till Eslöv och

gjorde ett reportage. Enligt uppgifter
från folk som följde inspelningarna fick
nyhetsfolket mycket positiva besked om
erfarenheterna både av anställda som
tillfrågades och av företagsledningen.
Det är synd att vi inte har fått se det
programmet sänt — synd därför att en
debatt verkligen är angelägen!

När debatten nått ett stadium där
linjerna klarnat, vad de direkt berörda
verkligen vill och inte vill, och då det
kärva ekonomiska klimat som vi nu
upplever kanske har blivit gynnsammare
för tankar på vinstandel än det
för närvarande är, då är tiden kommen
att genom initiativ i riksdagen få till
stånd de ändringar i aktiebolagslagen,
och vad det nu annars kan vara, som
behövs för att undanröja sådana bestämmelser
som nu kan hindra att man
tillämpar vinstandelssystem i olika former.

Det är sådana överväganden som har
lett mig fram till ställningstagandet i
bankoutskottet, och det är på den grunden
som jag nu, herr talman, ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
utlåtande nr 44.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bankoutskottets ärade
ordförande har redogjort för varför
han inte har ställt sig bakom den partimotion
som har väckts av moderata
samlingspartiet, och det finns ingen
anledning för mig att ta upp någon
diskussion om den saken.

Jag skall bara beröra ett motionspar
från folkpartiet, i första kammaren nr
822 och i andra kammaren nr 961, som
behandlas i detta utlåtande. Det gäller
en fråga som vi inom folkpartiet har tagit
upp vid tidigare riksdagar. Förslagen
har tidigare avvisats av riksdagen,
men vi återkommer, då vi anser att detta
är saker som kan vara av värde både
för de anställda och för företagen —
båda parter är ju beroende av att vi
har starka och välkonsoliderade företag
som kan ge trygghet i anställningen

141

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

bl. a. genom att de har sådan likviditet
att de kan följa med i utvecklingen och
bli bestående och varaktiga företag.

Motionerna går ut på att det tillsätts
en utredning som belyser förutsättningar
och metoder för att ge löntagarna
andel i ett långsiktigt sparande
inom företagen. Yi har särskilt understrukit
att arbetsmarknadens parter
måste ingå i en sådan utredning. Bristen
på kapital och på tillräckligt företagssparande
är omvittnad, och kunde
man få ett större enskilt sparande i
samarbete med företagssparandet, skulle
det helt säkert vara till nytta för både
löntagarna och företagen.

Vi folkpartister står ensamma för reservationen,
och våra motioner har
dessutom avstyrkts av -samtliga remissinstanser
som företräder arbetsgivarsidan
och arbetstagarsidan. Det kan alltså
synas oförsynt av oss att trots detta
kräva en utredning som berörda parter
inte vill vara med om, men vi tror
att den här saken tränger sig på och
att det skulle vara värdefullt med en
sådan utredning, som vi har begärt, för
att få frågan genomlyst. En utredning
på detta område, som är så nära förknippat
med önskvärdheten av en fortsatt
utveckling av företagsamheten, är
ett gemensamt intresse för samhället
och företagarna. Detta är orsaken till
att vi dels har motionerat, dels har reserverat
oss.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bankoutskottets utlåtande
nr 44.

Herr RASK (s):

Herr talman! Som herr Larsson i
Umeå nyss sade har två folkpartister
inom bankoutskottet reserverat sig för
bifall till ett motionspar som syftar till
ökat företagssparande genom en ändrad
konstruktion av de anställdas totala arbetsersättning.
Han nämnde också att
de gör det trots att samtliga remissinstanser
har avstyrkt. Dessa remissorgan

är dock inte vilka som helst, utan det
är Svenska arbetsgivareföreningen,
Landorganisationen, TCO och SACO.

Dessutom är motionerna inte nya för
i år. Fem riksdagar har tidigare avslagit
motioner om utredning angående
vinstandelssystem. Med all sannolikhet
kommer det att gå likadant i dag —
konstigt vore det annars. Det måste
nämligen vara riktigt som Landsorganisationen
säger i sitt remissyttrande, att
det inte finns några skäl för statsmakterna
att genom en utredning eller på
annat sätt ta ställning i den här frågan;
det är helt och hållet en sak mellan arbetsmarknadens
parter.

TCO säger ungefär detsamma och
konstaterar dessutom att möjlighet redan
finns, att parterna på arbetsplatserna
kan träffa överenskommelse av
det slag som avses i motionerna. Detta
har ju också framgått av herr Regnélls
tidigare anförande.

Arbetsgivareföreningen har också den
uppfattningen, att de frågor som motionärerna
tar upp, är sådana som kan
göras till föremål för diskussioner mellan
parterna på arbetsmarknaden, och
avstyrker därför en statlig utredning.

Reservanterna är också i sin reservation
inne på ett resonemang om att ett
system med andel för de anställda i företagens
långsiktiga sparande skulle få
till följd en ökad intressegemenskap
mellan företagens ägare och de anställda.
Detta tror jag inte alls på. Jag
tycker att det är ungefär samma filosofi
som predikades i Amerika på 1920- och
1930-talen under mottot »Rockefeller
and I».

Det blev inget av detta i USA. Och
nu talar man väl där knappast mer om
det. Jag tror inte att folkpartiet lyckas
i Sverige med en indoktrinering i detta
avseende.

Eu annan sak som reservanterna
också tar upp som argument för ett tillstyrkande
av motionerna är att ett ökat
företagssparande ger ökat utrymme för
en tillfredsställande självfinansiering

Nr 28

142

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

inom företagen. Detta är väl sant. Men
jag tror inte att man kommer längre
i detta fall genom en statlig utredning.

Det är dock, som sägs i samtliga remissvar
beträffande motionernas syfte,
helt och hållet en fråga för arbetsmarknadens
parter.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill inte alls bestrida
riktigheten av vad herr Rask
sade beträffande arbetsmarknadens parters
förmåga att kunna lösa en sådan
här fråga. Men de har ju inte angripit
detta problem. Därför finns det väl ingenting
som motsäger, att riksdagen
skulle kunna begära en statlig utredning
av frågan. Det kan ju under inga
förhållanden skada arbetsmarknadens
parter.

En utredning skulle bara kunna utvisa
vilka vägar som är framkomliga,
och sedan kan arbetsmarknadens parter
besluta, huruvida de vill använda
sig av de metoder som utredningen
har anvisat. Jag delar helt den uppfattningen
att vi inte skall lägga oss i vad
arbetsmarknadens parter gör upp om,
men att underlätta för dem och ge dem
uppslag tycker jag inte är något fel.

Det bär tidigare förekommit, att arbetsmarknadens
parter ställt sig avvisande
till motioner men sedan plötsligt
funnit att det hade varit någonting bra
och velat ha förslag i motionernas syfte
framlagda för att få till stånd en lösning,
eller också har de själva löst sådana
frågor.

Vidare sade herr Rask något om intressegemenskapen
och gjorde gällande
att.: man inte skulle drömina om möjligheten
att åstadkomma en sådan intressegemenskap.
.lag har den ganska bestämda
uppfattningen att det verkligen
finns en intressegemenskap, framför
allt inom de mindre företagen. Försök
bära att tala illa om ett litet eller me -

delstort företag inför en arbetare som
är anställd där, så får ni se att det finns
en intressegemenskap. Arbetaren slår
vakt om sitt företag och känner att han
är en del av det. Den andan tycker jag
är värdefull för både arbetstagaren och
företaget, och man bör i varje fall inte
försöka skada den, ty produktiviteten
i det svenska näringslivet beror i hög
grad på vi-andan och viljan till samarbete.

Herr RASK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls diskuterat
förhållandet mellan företag och
anställda. I mitt inlägg framhöll jag
bara att jag inte tror, att vinstandelssystemet
i sig självt ger förutsättningar
för ökad förståelse mellan företag och
anställda. Vidare vill jag säga till herr
Larsson att remissvaren begränsar sig
inte till att endast avstyrka. LO framhåller
ju bl. a., att statsmakterna inte
har skäl att ta ställning till denna fråga
och däri ligger betydligt mer än ett avstyrkande
av motionerna.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Vid bankoutskottets nu
aktuella utlåtande nf 44 är fogat ett särskilt
yttrande av centerpartiets representanter
i utskottet. Enligt deras i det
särskilda yttrandet framförda uppfattning
är det önskvärt, att företagen genom
olika åtgärder förmås att avsätta
vinstmedel till särskilda inom företagen
upplagda fonder. Detta bör ske främst
av samhällsekonomiska och fördelningspolitiska
skäl.

Som motionär i detta ärende ber jag
att få foga några kommentarer till detta
särskilda yttrande.

Det är ett av alla omfattat önskemål,
att våra företag av alla storleksklasser
blir så effektiva och samtidigt mot konjunkturnedgångar
så motståndskraftiga
subjekt som möjligt. Möjligheterna att
förverkliga detta önskemål förutsätter
dels att företagen blir i stånd till kontinuerliga
investeringar i nya maskiner

143

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

och metoder och stundom även i fastigheter,
dels att en inte alltför ringa del
av dessa investeringar kan ske medelst
kapital som hopsparats inom företaget
självt, med andra ord att våra företag
bereds tillfälle till en relativt hög grad
av självfinansiering.

Denna sista konklusion är icke så alldeles
oomstridd, och åtskilliga företrädare
för socialistiska tankegångar menar,
att en mycket låg självfinansieringsgrad
från olika samhällsintressens synpunkt
är att eftersträva. Genom att företagen
inte får möjligheter att finansiera
sina investeringar med egna hopsparade
medel tvingas de, säger man, att söka
uppbringa främmande kapital, d. v. s.
krediter och helst statliga sådana. Härigenom
kan kreditgivarna/kreditgivaren
välja att satsa sina medel på sådana
företag som bedöms mest lovande,
framför allt från samhällsekonomisk
synpunkt, och ur samhällets synvinkel
s. k. onyttigt eller olämpligt användande
av investeringsmedel, om än egna,
undyikes härigenom. Stöd för teorin att
företagen även i en marknadsekonomi
kan fungera effektivt med mycket hög,
80—90-procentig, extern finansiering,
anses förhållandena i dagens Japan lämna.
Eftersom det japanska näringslivet,
åtminstone i modern tid, icke råkat ut
för en djupgående och långvarig konjunkturnedgång
kan exemplet Japan
tills vidare lämnas därhän som bevismaterial
i den ytterst intressanta debatten
om den från olika synpunkter — bl. a.
från samhälls-, utvecklings-, effektivitetssynpunkt
— lämpligaste nivån i fråga
om företagens självfinansiering.

Jag ämnar emellertid inte fördjupa
mig i någon djupgående ideologisk analys
av detta problem utan vill endast
tills vidare helt försiktigt och allmänt
uttala att företagen själva i del långa
loppet måste ha möjligheter att finansiera
en avsevärd del av sina nyinvesteringar,
detta bl. a. av det viktiga skälet
att kunna bevara sin handlingsfrihet
och inte bli alltför beroende av en eller

flera kreditgivare. Om företagen skali
bli expansiva och samtidigt lönsamma,
måste de ibland ta betydande risker i
produkt- och marknadsutveckling. Detta
kräver relativt stor rörelsefrihet, som
i sin tur förutsätter en hygglig självfinansieringsgrad
och självfinansieringsförmåga.

Det är emellertid uppenbart att fördelningspolitiska
aspekter måste läggas
på de vinster som hopsparas inom företagen.
Dessa aspekter anläggs av naturliga
skäl i första hand av löntagarna
och deras organisationer. Även samhället
måste dock inrätta sitt handlande
efter fördelningspolitiska avvägningar,
bl. a. med hänsyn till företagsbeskattningen.
Det är naturligt — ja, självklart
— att de anställda och andra som är
ekonomiskt beroende av företagen måste
kräva att få skälig del av de resultat
i form av vinster som företagen avkastar.
Härvidlag är det också naturligt
att de anställdas intressen kan komma i
konflikt med företagens ambitioner att
plöja ner så stora vinster som möjligt
för att nöjaktigt kunna klara en framtida
idbyggnads eller konjunkturnedgångs
påfrestningar. Detta är bestående
acti i eu marknadsekonomi förmodligen
alltid förekommande konflikter. De bör
emellertid kunna dämpas i stor utsträckning,
om de anställda på ett enkelt men
samtidigt betryggande sätt får tillfälle
att direkt, inte bara indirekt som nu är
fallet, bestämma över vissa delar av de
vinstmedel som hålles inne i företaget.

Detta mål kan uppnås om — som jag
har föreslagit i min motion 11:434 —
någon form av personalfonder bildas av
en del av de överskottsmedel som uppkommer
inom företaget. Bildandet av
dessa fonder skulle ske genom att avsättning
till dem möjliggjordes av att relativt
gynnsamma skattevillkor reglerade
avsättningen. En positiv effekt i och
för sig av ett sådant system skulle bli
att alla lönsamma företag oberoende av
ned- eller avskrivningsunderlag och företagsform
skulle kunna göra skattefria

144 Nr 28 Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

avsättningar i sina bokslut. Förvaltningen
av fonderna skulle lämnas åt de anställda,
och avkastningen skulle i princip
kunna utgå på samma grunder som
utdelningen till aktieägarna.

T detta sammanhang vill jag starkt understryka
nödvändigheten av att de anställda
vid förvaltningen av fonderna
fillerkännes ett reellt och odelbart inflytande.
Det är också självklart att dylika
fonder vid företagets konkurs måste
inkluderas i det skydd som andra
löntagarmedel kan komma att erhålla,
om ett förslag från justitieministern realiseras,
om staten skall ersätta de anställda
för lönefordringar som de inte
kan få ut vid företagskonkurser. Genom
att här angiva löntagarfonder genom
lämpligt avvägda regler tillskapas kan
ett steg mot förverkligandet av en levande
och meningsfull företagsdemokrati
tas. Detta är också huvudändamålet
med förslaget om löntagarfonder.

Utskottet har inte velat biträda mitt
yrkande om en utredning i syfte att
skapa möjligheter för företag att av
vinstmedel bygga upp personalfonder av
här skisserat slag. Utskottet har emellertid
inte — som också sägs i utskottsutlåtandet
—■ till grund för sitt ställningstagande
velat lägga någon bedömning
av förslagets funktionsduglighet eller
dess effekt från samhällsekonomisk och
fördelningspolitisk synpunkt. Som en
slutsats härav vill utskottet överlämna
den slutliga bedömningen av förslaget
till arbetsmarknadens parter, och dessa
har som remissinstanser inte helt utdömt
idén om personalfonder. Det är
min förhoppning att denna idé, som
måste anses vara både väsentlig och
framsynt speciellt ur synpunkten av en
förverkligad företagsdemokrati, skall
mogna därhän att riksdagen vid en förnyad
prövning åtminstone skall kunna
rekommendera uppslaget till en mera
seriös prövning av i första hand arbetsmarknadens
parter.

Herr talman! Under dessa förhållanden
vill jag inte ställa något yrkande

utan nöjer mig med de synpunkter och
kommentarer som jag här har framfört.

Herr WENNERFORS (m) :

Herr talman! Jag vill i mitt inlägg ge
uttryck för min besvikelse över bankoutskottets
utlåtande nr 44. Det är beklagligt
att utskottet enligt vad som kan
läsas mellan raderna i utlåtandet har
nödgats avvisa motionärernas önskemål
—• det är nämligen den uppfattning man
får när man tar del av utlåtandet. Jag
kan dock förstå utskottets dilemma och
att det är fråga om ett besvärligt sådant
när arbetsmarknadens huvudorganisationer
säger nej till utredningskravet.
Man finner det en smula märkligt att
arbetsmarknadens parter inte räcker
minsta lilla finger till statsmakterna.
Frågan skulle faktiskt kunna utredas under
samverkan.

Frågan om den anställdes engagemang
i sin arbetsplats genom ökad information,
ökat samråd och förstärkt
medinflytande har debatterats allt livligare.
Är det kanske fråga om en debatt
som är en modenyck, något som
är inne just nu eller som aktualiseras
av det förestående valet? Jag tror inte
alls att så är fallet. Det är fråga om ett
krav som växer sig allt starkare, och
den som så gott som dagligen upplever
diskussionerna på en arbetsplats är
klart medveten om det ökade och växande
kravet på delaktighet i beslutsprocesserna,
små som stora.

I motionerna aktualiseras vinstandelssystem
och delägarskap såsom former
värda att utredas och prövas. Jag
skall inte närmare gå in på deras betydelse
när det gäller ägandespridning
och sparande. Jag vill desto mer understryka
värdet av att uppmjuka det historiskt
betingade motsatsförhållandet
mellan anställd och aktieägare, mellan
arbete och kapital. Dessa båda sidor har
en klar intressegemenskap. Det är av
vikt att man mer ägnar sig åt det som
enar än åt det som skiljer.

Det påstås ibland att aktieägaren kän -

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28 Ilo

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

ner större ansvar för företagets fortbestånd,
expansion och konkurrenskraft.
Påståendet är riktigt beträffande många
aktieägare men det finns också aktieägare,
kanske ofta mindre sådana, vilkas
intresse begränsas till förräntningen
på insatt kapital, vilket i och för sig
inte är något onaturligt. Men det intressanta
i detta sammanhang är också det
ansvar som den anställde känner.

Tänk er en anställd som arbetat i ett
företag i tio år! Jag tror att denne arbetstagares
ansvar för företagets fortbestånd,
utveckling och nuvarande och
framtida konkurrenskraft kan vara väl
så stort som intresset härför hos den
person som sedan ett tiotal år tillbaka
äger några aktier i företaget. Båda kan
påverka beslutsprocesserna i företaget.
Av intresse är emellertid att den ene
deltar i beslutsprocessen på bolagsstämman,
den andre i beslutsprocessen vid
ett skrivbord eller vid svarven på verkstadsgolvet.
Vems votum väger tyngst
och vilket utslag ger det i förhållande
till måttet av ansvarstagande? Hur sammanväger
man ansvarstagandet och de
bådas votum?

Jag skall inte nu föra detta resonemang
vidare. Allt fler ute i arbetslivet
blir emellertid medvetna om denna frågas
utomordentligt stora vikt. Jag måste
få påminna om att olika typer av
vinstandelssystem prövas och sedan
länge har prövats i många andra länder.
Sådana system har särskilt prövats i
USA. Ca 6 miljoner anställda i 135 000
företag är delaktiga i olika former av
vinstandelssystem. I Sverige prövas
vinstandelssystem i ringa omfattning,
men de prövas dock. Bankoutskottets
ordförande herr Regnéll har tidigare
nämnt ett av de företag där systemen
prövas och där man tydligen är nöjd
med resultaten.

Det är min övertygelse att även om
bankoutskottet år efter år avvisar motioner
i detta ämne, så kommer debatlen
att leva vidare och få ökad intensitet.
Ett exempel härvidlag har vi fått i

dessa dagar genom den bok som bankoutskottets
ordförande nämnde — »Ägande
och inflytande» av Arfwedson—
Svensson—Treslow. Författarna tänker
sig att det inom företagen skall bildas
en »de anställdas fond», i vilken de anställda
får andelsbevis. Detta har viss
likhet med det som herr Sjönell var
inne på i sitt inlägg, och jag tycker att
det är ett mycket intressant uppslag.
•Tåg skall emellertid inte närmare gå in
på de förslag som framförts i boken eller
andra förslag, utan jag inskränker
mig till att uttala en förhoppning om
att den opinion som växer sig allt starkare
utanför detta hus och utanför de
tunga arbetsmarknadsorganisationernas
hus ändå så småningom skall omsättas
i mera konkreta åtgärder.

Jag yrkar bifall till motionerna 1:90
och 11:105. Helst av allt skulle jag ha
velat rösta för folkpartireservationen,
men jag kan tyvärr inte göra det eftersom
våra motioner avstyrks i reservationen.
På den punkten kommer jag därför
att avstå från att rösta.

I detta anförande instämde herr Åkerlind
(m).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Mot ett bifall till de tre
motioner som det här är fråga om har
anförts att såväl Arbetsgivareföreningen
som löntagarorganisationerna har avstyrkt
motionerna. Det är emellertid en
sak som inte förskräcker oss inom folkpartiet
på något sätt, ty förslaget är ett
led i ett program för ökad arbetsdemokrati,
och därvidlag har vi den praktiska
erfarenheten att såväl Arbetsgivareföreningen
som löntagarorganisationerna
är ytterst konservativa i detta ords
sämre mening och inte gärna vill ha
några ändringar till stånd.

För att ta ett exempel från ett närliggande
område kan jag erinra om att
när folkpartiet år 1967 skrev in frågan
om de anställdas representation i företagens
.styrelser i sitt partiprogram, så

146 Nr 28 Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

var man negativt inställd från Arbetsgivareföreningens
och LO :s sida. Och när
Sven Wedén erbjöd sina anställda representation
sade man att man inte direkt
ville motsätta sig att det gjordes
ett försök, men man var inte positivt inställd.
Nu däremot är man inom utvecklingsrådet,
där samtliga arbetsmarknadsparter
är representerade, i
färd med en försöksverksamhet av det
slag som man bara för tre år sedan stod
avvisande till.

Jag får säga på samma sätt som herr
Wennerfors sade nyss: Jag är övertygad
om att denna fråga om löntagarnas andel
i företagens långsiktiga sparande är
en idé som kommer att vinna terräng.
Motståndet inom de centrala organisationerna
på båda sidor kommer att övervinnas.
Det är därför mycket beklagligt
att bankoutskottet inte velat tillstyrka
förslaget om en utredning. Vi kan ju
tänka på hur röstningen utföll i bankoutskottet.

Såväl moderata samlingspartiet som
centerpartiet har tidigare anslutit sig
till de krav som finns i folkpartiinotionen.
Vi har vid behandlingen av våra
tidigare framlagda förslag om utredning
beträffande metoderna för att ge löntagarna
andel i företagens långsiktiga
sparande haft ett stöd från såväl centerpartiet
som moderata samlingspartiet.
Därav skulle man nu möjligen kunna
dra den slutsatsen att medan samhället
i övrigt ökar sitt intresse för arbetsdemokrati
över huvud taget, skulle
de båda andra oppositionspartierna ha
minskat sitt intresse. Jag tror inte att
det förhåller sig så. Jag tror att hela
behandlingen i bankoutskottet får hänföras
till de olycksfall i arbetet, som lätt
inträffar i slutet av en session med en
oerhörd arbetsbelastning.

Såvitt jag kan se är de grundläggande
tankarna i de tre motionerna —- moderata
samlingspartiets partimotion,
herr Sjönells motion, motionen från
folkpartihåll — mycket näraliggande
varandra. Det naturliga hade varit att

man i anledning av alla tre motionerna
hade begärt en utredning. Om frågan
inte redan varit behandlad i första kammaren,
hade jag gärna föreslagit en ändring
i formuleringarna av vår reservation
för att inte det intrycket skulle uppstå
att den som röstade på folkpartimotionen
ställer sig avvisande till de tankegångar
som finns i de båda andra
motionerna. Jag finner det emellertid
inte vara motiverat att ha olika yrkanden
i samma fråga i båda kamrarna, och
därför ämnar jag yrka bifall till folkpartireservationen
men med den uttryckliga
förhoppningen att nästa gång
som vi har debatt i dessa frågor tekniska
skäl inte skall hindra åtminstone oppositionspartierna
från att liksom tidigare
gå fram på gemensam front i denna
fråga.

Herr RASK (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till herr
Gustafson i Göteborg och till herr Wennerfors
att utskottsbehandlingen av alla
tre motionsparen varit mycket seriös.
Speciellt till herr Wennerfors vill jag
säga att han inte skall behöva läsa mellan
raderna i utskottsutlåtandet. Han
kan läsa utlåtandet som det är tryckt.

Sedan skulle jag vilja be herr Wennerfors
att ge ett enda exempel på vad
som skall utredas och om det inte redan
nu finns möjlighet att praktisera
systemet med vinstandel. Jag sade i mitt
första inlägg att bl. a. TCO påpekat detta
i sitt remissvar. Herr Regnéll gav
i sitt inlägg ett exempel genom Åkermans
i Eslöv. Här finns alla möjligheter
att gå ut och praktisera i företagen
utan att företa en statlig utredning.

När herr Sjönell talar om de fonder
som skall skapas inom företagen skulle
jag när jag har ordet vilja säga att han
i det fallet bör läsa SACO:s remissvar.
I detta pekas på att erfarenheten från
tidigare inrättade fonder av liknande
karaktär som den motionären har föreslagit
visar att personalinflytandet i
dessa fonders förvaltning varit mycket

147

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

ringa. Herr Sjönell tog i sitt inlägg också
upp självfinansieringen inom företagen.
Då vill iag fråga herr Sjönell om
var han anser att procentgraden ligger
när det gäller självfinansiering inom
företagen.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror att jag från
min bänk kan fråga herr Rask: Tror inte
herr Rask att det, om vi skall införa
ett sådant system, är nödvändigt att utreda
å ena sidan frågan om beskattningen
och å andra sidan frågan om aktiebolagen?
Jag skulle gärna vilja ha ett
svar av herr Rask på den frågan.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rask frågade mig
om jag inte hade läst SACO:s remissvar.
Jag kan lugna honom med att säga att
det har jag gjort —• jag bär noga beaktat
vad SACO har anfört. Det väsentligaste
för mig i det remissvaret var
kanske att SACO inte helt kategoriskt
har tagit avstånd från tanken utan har
utformat sitt svar så att man mycket
väl kan tänka sig att idén med personalfonder
skall kunna realiseras. Man
säger emellertid att erfarenheterna från
liknande arrangemang tidigare visar
att personalinflytandet har varit ringa.
Detta tar herr Rask upp som ett starkt
argument mot att den idé vi har fört
fram om personalfonder skall prövas.
Herr Rask gör sig skyldig till ett sorgligt
statiskt tänkande. Dåliga erfarenheter
i det förflutna bör inte hindra oss
från att pröva nya förslag med bättre
utformade regler. Det var därför som
jag i mitt första anförande två gånger
underströk att löntagarnas inflytande
på löntagarfonderna måste bli mycket
starkt och, som jag uttryckte det, odelbart.
Det borde vara fullt tillfredsställande
även för utskottets ärade talesman.

Sedan frågade herr Rask mig vilken
procentsats som jag anser vara den

lämpliga för företagens självfinansieringsgrad.
Jag framhöll i mitt anförande
att jag inte avsåg att fördjupa mig
i någon ideologisk analys av problemet
om självfinansiering, och det tänker jag
inte heller göra — det är ett utomordentligt
komplicerat spörsmål som
skulle fordra en lång och ingående debatt.
Jag kan emellertid säga så mycket
som att jag tror att självfinansieringsgraden
bör ligga väsentligt högre än
vad man från socialdemokratiskt håll
— även ledande sådant — gör gällande.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag bad om ordet när
herr Gustafson i Göteborg beklagade
att röstningen i utskottet hade utfallit
som den gjort och därvid .särskilt
pekade på hur ledamöterna från moderata
samlingspartiet hade ställt sig.

Om man jämför vad jag sade i mitt
första anförande och vad herr Wennerfors
sedan sade med vad herr Gustafson
i Göteborg till sist sade, finner man
att vi har precis samma uppfattning
om det redan nu stora och säkert ökande
värdet av ett vinstandelssystem. För
min del underströk jag detta mycket
kraftigt.

Vi formulerade också ganska lika vår
uppfattning om den negativa inställning
som intresseorganisationerna har redovisat.
Jag sade för min del att det är
helt förståeligt att sådana stora, tunga
organisationer som är vana att styra
och ställa inte tycker om någonting som
kan hota att rubba deras cirklar. Herr
Gustafson i Göteborg'' talade om att de
var konservativa i detta ords sämre betydelse.
De uttalandena ligger väl varandra
ganska nära.

Däremot skiljer vi oss i fråga om våra
konklusioner. Jag förde ett resonemang
som gick ut på att när de som
skulle kunna tänkas möta upp från de
tunga organisationerna hade en negativ
inställning och när man nu har fått
höra uttalanden från socialdemokratiskt
håll om att det kanske inte var så sä -

148

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

kert att de som hamnade i en sådan
utredning helt lämpade sig för uppdraget,
ställer man sig verkligen skeptisk
till värdet av att anmoda Kungl. Maj :t
att tillsätta en sådan utredning.

För min del följde jag upp det resonemanget
genom att hänvisa till en
debattbok som kommit ut i vårt partis
regi, eller i varje fall författats av inflytelserika
medlemmar i vårt ungdomsförbund.
Där läggs, som jag sade, fram
en konkret modell som ett diskussionsunderlag,
inte med anspråk på att vara
en färdig och utarbetad plan men som
eif diskussionsunderlag på vilket redan
många har för! diskussionen vidare. T
ett sådant läge anser jag det för min
del riktigt att inte fullfölja tanken på
att man i statlig regi skulle gå vidare
med utredningar, utan vi bör hänvisa
till att vi för vår del inom vårt parti
anser att vi har denna möjlighet att
tänka och utreda själva.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! .lag är förvånad över
det anförande som bankoutskottets ordförande
nyss höll. Detta är en fråga av
utomordentligt stor vikt, vilket inte
minst herr Wennerfors har påpekat.

Det har utgivits en mängd debattskrifter
från olika partiers sida, men
ingen av dessa skrifter kan göra anspråk
på att ha kommit med den slutgiltiga
lösningen av problemet, .lag är
säker på att herr Regnéll inte heller
kan göra anspråk på att de tre medlemmarna
av det moderata ungdomsförbundet
så grundligt skulle ha utrett denna
fråga att en statlig utredning är helt
meningslös. Det tror jag inte.

Men herr Regnéll hade ett annat skäl
som jag finner utomordentligt anmärkningsvärt.
Han sade att de socialdemokratiska
ledamöterna i bankoutskottet
hade hotat med att om riksdagen skulle
besluta om en utredning på detta område,
skulle man från socialdemokratiskt
håll se till att det inte blev så särskilt
lämpliga ledamöter i utredningen.

Man kunde räkna med att utredningen
tydligen skulle saboteras från arbctsmarknadsparternas
sida.

Nej, herr Regnéll, det tror jag inte.
Jag tror inte att man här i landet uppträder
så inom ansvariga kretsar —
om riksdagen hemställer om en statlig
utredning — att man från något av de
stora partiernas sida skulle hota med
att göra obstruktion i utredningen.
Självfallet skulle arbetsmarknadens parter
i en sådan utredning komma med
sina argument emot. Om det socialdemokratiska
partiet vore motståndare,
skulle deras representanter komma med
argument. Det är väl utmärkt. Vi får på
det sättet frågorna allsidigt belysta i utredningen,
och vi bereds därmed möjlighet
att i denna mycket viktiga fråga
komma fram till ett resultat eller i varje
fall att få en ordentlig utredning.

Därför anser jag inte att något av
de skäl som bankoutskottets ordförande
här har angivit bör betyda ett frångående
av den tanke som finns i samtliga
motioner, d. v. s. de som är väckta
av moderata .samlingspartiet, och från
centerparti- och folkpartihåll.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
argumenterar i dag inte med den
klarhet som han annars brukar glädja
oss med när vi lyssnar till honom i
kammaren. Det kanske beror på att
herr Gustafson möjligen inte var inne
i kammaren under mitt första anförande.
Jag känner mig i alla fall nödsakad
att något kommentera vad herr
Gustafson sade.

Han inledde med att säga att han var
förvånad över mitt anförande, och en
del av förvåningen bestod i att jag möjligen
inbillade mig att man nu kommit
fram till slutliga lösningar genom den
debattbok som jag hänvisat till och genom
de idéer vilka förts fram i liknande
debattböcker.

Någon sådan slutlig lösning har vi
inte kommit fram till, herr Gustafson.

149

Tisdagen den 26 maj 1970 fm. Nr 28

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

Det sade jag uttryckligen i mitt näst
sista anförande; det går att kontrollera
när anförandet föreligger i tryck.
Tvärtom framhöll jag att dessa debattböcker
bör innebära att man nu får
fart på diskussionen man och man emellan,
och när denna diskussion nått ett
sådant stadium, att man bättre vet hur
olika intressen ställer sig till frågan,
kan det vara tid att på nytt aktualisera
ett centralt initiativ. Det är väl någonting
av »ideér tur och retur», en bra
formulering för en riktig tanke. Också
i detta sammanhang kan det vara skäl
att tillämpa ett förfaringssätt med idéer
tur och retur. Nu är det på tiden att låta
dessa idéer, som ett otal gånger diskuterats
i riksdagen, gå ut till dem som
är verksamma på arbetsplatserna.

Sedan hade herr Gustafson i Göteborg
ett märkligt referat av vad jag
sagt beträffande möjligheterna att få
en hygglig utredning, om nu en sådan
tillsattes av Kungl. Maj:t. Han gjorde
gällande att socialdemokraterna i utskottet
enligt min uppgift sagt, att de
skulle sabotera en sådan utredning genom
att se till att det inte blev något
ordentligt gjort i den. Detta överensstämmer
naturligtvis inte alls med vad
som förevarit. Ett sådant påstående är
ju helt förolämpande för de socialdemokrater
som skulle ha gjort det. Någonting
sådant har inte sagts, och man har
säkerligen inte heller tänkt denna tanke.
Vad jag refererade till var ett inlägg
av herr Hagnell i den debatt i denna
fråga som fördes den 12 november förra
året, då herr Hagnell bl. a. sade: »Om
en statlig kommission skall göra en kartläggning,
är det inte säkert att det blir
rätt folk, som kommer med.»

Det är denna tanke jag utvecklade
genom att säga, att skal! man få med
representanter för arbetsmarknadens
parter, vilka redovisat en negativ attityd
till hela tanken, så är det inte säkert
att det blir rätt folk som kommer med.
Skall Kungl. Maj :t tillsätta en utredning
kan man ju inte gärna gå vid sidan av

dessa stora organisationer. Dessa är numera
så pass många, att det i en utredning
med rimliga arbetsformer just
inte blir plats för andra än representanter
för dessa organisationer.

Jag gissar att herr Hagnell har helt
rätt i det uttalande, som jag citerade
tidigare utan att ange honom som källa.
Jag ansluter mig till herr Hagnells uppfattning,
och därför tror jag, herr
Gustafson, att vi på oppositionssidan
gör bäst i att med egna krafter söka
hålla diskussionen i gång och föra fram
den argumentering som gör att den
riktiga idé vi kämpar för kommer att
vinna allmän anslutning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket värdefullt
att bankoutskottets ordförande
fick tillfälle att göra detta klarläggande
om hur det skulle gå till i en eventuell
framtida utredning. Nu hänvisar han
till ett uttalande som gjordes förra året.
Låg mig då bara konstatera att den utredning,
som motionärerna ansåg vara
aktuell i januari efter det att detta av
herr Regnéll åberopade yttrande fällts
och som vi fortfarande anser vara aktuell,
av herr Regnéll inte anses vara
aktuell i dagens läge.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att replikera herr Gustafson
i Göteborg, som talade om ett hot från
socialdemokratiska ledamöter i bankoutskottet.
Nu har ju herr Regnéll mycket
kraftigt understrukit att något sådant
hot aldrig förelegat, ja, inte ens tänkts.
Jag tycker att herr Gustafson i Göteborg
ifrån talarstolen kunde beklaga sin
missuppfattning av herr Regnélls uttalande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag var så överraskad
över vad herr Regnéll sade med den
tolkning jag inte kunde undgå att göra

150 Nr 28 Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Företagssparande och delägarskap i företag för anställda

av det, att jag fann det angeläget att få
klarhet i detta hänseende. Jag har redan
tidigare sagt att jag anser att det var
mycket värdefullt att herr Regnéll nu
gjort ett klarläggande som visar hur
saken verkligen förhåller sig.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Rask inte har svarat på min
fråga. Får jag notera det som ett instämmande
i min uppfattning att det
bl. a. är två frågor som bör utredas,
nämligen dels beskattningsfrågan, dels
aktiebolagsfrågan ?

Herr RASK (s):

Herr talman! Nej, herr Wennerfors,
jag instämmer inte alls. Det är alldeles
riktigt att man i motionen från moderata
samlingspartiet säger att det är
en del tekniska problem, bl. a. i beskattningshänseende,
som behöver utredas.
Det hade jag läst innan herr Wennerfors
gjorde sitt inlägg, och jag ställde
frågan om herr Wennerfors kunde ge
något exempel på det som skall utredas.
Vi kan alltså bortse från det. Något instämmande
från min sida får herr
Wennerfors absolut inte.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag beklagar.

Härmed var (iverläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till molionerna
1:90 och 11:105; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall til! utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emeller -

tid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Annerås och
Larsson i Umeå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 146 ja och
34 nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av proposition angående
ökning av garantifonden för
Skeppsfartens sekundärlånekassa.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28 151

§19

Interpellation ang. åtgärder inom
dentalbranschen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Under föregående år,
då ett förslagsanslag om 400 000 kr. av
riksdagen beviljades till ett nordiskt
institut för odontologisk materialprovning,
och senare i en interpellation
framförde jag allvarliga erinringar mot
den s. k. materialkontrollen samt mot
de monopolintressen i vilka även eu del
utövare av arbete inom folktandvården
och inom s. k. odontologisk vetenskap
och forskning i stor utsträckning
synes vara engagerade. Tyvärr synes
icke någon rättelse ha skett.

Tillverkning av odontologisk materiel
sker till största delen inom s. k.
småindustri, vilken har visat stor aktivitet
och priskonkurrens samt stor kunnighet
och förnyelse. Kontroll och s. k.
materialprovning inom odontologin,
som tar en alltför stor del av de ca 6
milj. kr. som staten och de 10 milj. kr.
som landstingen betalar per år till SPRI
på tandläkarsektorn, är direkt bortkastade
insatser och måhända direkt skadliga.
Kontroll av varor samt inköp av
materiel liknar en djungel med starka
och direkt styrande monopolintressen
där även tandläkare, forskare, inköpare
in. fl. intressenter synes vara engagerade.
Småföretagarna får alltför ofta
erfara att kvalitet och anbudspris förbigås,
och varor som av småföretagare
offererats till lägre pris och i bättre
kvalitet än storföretagens köps alltför
ofta till betydligt högre pris från de
stora företagen.

Tandvården kostar stat och landsting
betydande utgifter. Att exempelvis
utrustningsnämnden för universitetet
och högskolor har betalat till ett intresseföretag
600 kr. per kilo för utblandat
silver, som senare betecknats
som gjutsilver, trots att det lägsta anbudet
från en småindustri för rent

silver var 340 kr. per kilo, är oförsvarligt
av den eller dem som handlagt
denna sak. Om gjutsilvret var utblandat
med t. ex. koppar, skulle väl priset
varit lägre? Om det gällt guld av t. ex.
24 karat, som inköpts, så måste väl 14
karat betinga ett betydligt lägre pris,
eftersom det i det senare ingår endast
ungefär 50 procent guld. Ett landsting
betalade ett överpris av 15 000 kr. för
amalgam in. in.

Vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg
bedrivs ett projekt benämnt »Sit
down dentistry», som har stor likhet
med gamla tiders s. k. kloka gummor.
Det krävs av patienten orubblig tro,
men eftersom kuren i regel misslyckades,
skyller man på att tron svek. Göteborgsprojektet
sysselsätter många, och
det har anslag från SPRI. Det gäller tydligen
en sorts biologisk forskning om
handtagen på olika verktyg, och det
har producerats en mångfald frågeformulär,
som har frågor som frågeställarna
med lätthet kunnat svara på själva,
eftersom de borde veta vad de menade
med frågorna.

Som motivering för materialvalet i
skaftdel anförs: »tål maskindisk, ej risk
för eksem och allergiska besvär, har liten
röstbenägenhet i förening med varaktig
skärpa». Det frågas även hur ofta
en kniv skall brynas etc.

Vanliga människor brukar bryna ett
verktyg om det efter flitig användning
mister sin skärpa, och detta brukar de
flesta betrakta som självklart. Om de
som regel rostfria skaften ger eksem
och allergier skall fabrikanten kunna
ange. Det förefaller som om de många
frågeformulärens författare inte uppmärksammat
att vi ofta äter med kniv,
gaffel och sked m. in., som ofta är av
rostfritt stål. Om man jämför en tandläkarmottagning
med ett sterilt operationsrum
på ett sjukhus där operationer
utförts, borde man med litet eftertanke
förstå att förhållandena kan vara
olika. Efter besök hos tandläkaren kan
jag gå direkt till bilen, där det finns
handtag m. m. som även kan framkalla

152

Nr 28

Tisdagen den 26 mai 1970 fm.

Interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen

allergier.

Att rena kvicksilver genom sämskskinn
blev snabbt »borttappat» när en
praktisk person avslöjade dumheten,
men det finns inköpspersonal på högsta
ort som tydligen saknar all kunskap
om legeringar, material, upphandlingar,
ekonomiskt ansvar mot huvudmän och
kännedom om god affärssed m. m. Betydande
ekonomiska förluster drabbar
samhället — det gäller många miljoner
kronor.

Vid standardiseringskommitténs för
tandvårdsmaterial sammanträde den 28
januari 1970, då bl. a. verktygsskaften
var ett huvudtema, var bl. a. en professor,
en sektionschef, en tandtekniker,
två ingenjörer, en ombudsman, en
disponent, ett f. medicinalråd, en rektor,
en avdelningschef, en tandvårdschef,
en försvarsövertandläkare, en
överingenjör etc. närvarande. Att så
många högavlönade personer sysselsätts
med så litet — och med ett arbete
en verkstadsarbetare snabbt och exakt
troligen omgående skulle klarat av —
är märkligt.

Beträffande Nordiska institutet för
odontologisk materialprovning lämnades
en rapport där det framgick, att
»förutom Sverige hade nu även Danmark
beviljat anslag för det första årets
verksamhet. I Norge skulle stortinget behandla
anslagsfrågan under våren, medan
ingenting hörts från Finland i ärendet.
Endast Sverige hade — enligt tillgängliga
uppgifter — utsett sina ledamöter
i styrelsen. Något konkret arbete
med institutets upprättande hade ännu
inte utförts.»

Inom SPBI fortsätter den s. k. odontologiska
verksamheten, och trots att
man i Göteborg har en så förnämlig
expert på biologisk tandvård som tandläkare
Forshuvud, så fortsätter en ekonomiskt
dyr och personalkrävande lek
som kallas forskning.

Vid sammanträdet påpekades att fabrikanterna
visar återhållsamhet med
lämnande av information, restriktion

med uppgifter om fabrikationshemliglieter
etc. Denna misstänksamhet är fullt
förståelig, eftersom konkurrenter har
möjlighet att få del av och använda sig
av småföretagarens tillverkningsmetoder.
Ofta får han erfara att inköpare
icke tar hänsyn till kvalitet och lägsta
anbudspris. Även om kvaliteten är
överlägsen och priserna lägst, får småföretagaren
ofta finna sig i att »den
stora» får sälja sin vara till ett vida
högre pris — småföretagarna ställs
utanför.

Denna utveckling är från såväl konkurrens-
som pris- och kvalitetssynpunkt
olycklig och överensstämmer
föga med god affärssed och stimulerar
inte till att lämna anbud.

Det borde var angeläget att tandläkare
inom folktandvården, inköpare
eller forskare vid statliga instutioner
inom odontologin icke får vara engagerade
eller ha ekonomiska intressen i
fabrikant- och försäljningsbranschen.
Dessa kan nu antingen som anställda
eller som pensionerade styra försäljningen
genom t. ex. namnvaror och
nyttjande av kontakter. Det måste bli
en objektiv bedömning av kvalitet och
pris, och monopolintressen får inte
vara bestämmande. För huvudmän,
den mindre fabrikanten och tandvården
borde detta vara en självklar arbetsmetod.

Det borde räcka med den s. k. amalgamskandalen
i Sverige och Norge. Den
får inte leva vidare. För att inte det påbörjade
och utformade nordiska institutet
redan innan det börjar sin verksamhet
skall mötas av ett berättigat
misstroende mot sin vetenskapliga och
objektiva bedömning och arbetsuppgift
måste den odontologiska djungeln
rensas upp —■ till gagn för samhället,
tandvården och tandläkarna själva,
som ofta möter besvärliga arbetsuppgifter.

Att denna interpellation, trots att den
lämnas i slutskedet av vårriksdagen
och knappast hinner besvaras förrän i

Tisdagen den 26 maj 1970 fm.

Nr 28

153

Interpellation ang. åtgärder inom dentalbranschen

höst, ändock framställs beror på att
uppgifter sent kommit mig till del. Både
statliga institutioner och landstingen
planerar under sommaren inköp av
odontologisk materiel m. m.. En uppmärksam
granskning från statsrådets sida
av hela tandvårdssektorns praktiska
arbete kan medföra en viss sanering,
och det är ett samhällsintresse att söka
få till stånd en fastare och målmedveten
forskning samt kvalitets- och prisbedömning
även på den odontologiska
sektorn.

Med hänvisning till det jag nu och tidigare
anfört i denna sak hemställer jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet sedan 1969 vidtagit
några åtgärder för att sanera kvalitets-,
kontroll- och prisförfarandet inom den
odontologiska sektorn och för att hindra
monopoltendenserna att skada eller
slå sönder de mindre företagens för
huvudmän och samhälle betydelsefulla
arbete?

Kommer Sverige att vid sidan av det
nordiska institutet i Norge bygga upp
en egen odontologisk kontrollverksamhet
och, i så fall, kommer statsrådet att
se till att personal inom folktandvård
och forskning icke får ha ekonomiska
intressen i företag inom dentalbranschen
som kan styra inköp etc. och
äventyra allmänhetens förtroende till
vetenskap, forskning och objektivitet?

Kan man även förutsätta att krav på
objektivitet, kunnighet och erfarenhet
av material och ekonomiska fakta skall
krävas av den personal som skall sköta
kontroll, bedömning och utskrift av anbudshandlingar
in. in. samt att verklig
och icke endast teoretisk eller befordringsmässig
hänsyn tas vid tillsättande
av arbetskraft på olika poster inom
dentalbranschen ?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem

Sune K. Johansson

154 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Tisdagen den 26 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i epizootilagen (1935:105)
m. m. i vad propositionen hänvisats till
lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Riktlinjer för ersättning vid utbrott av
salmonellainfektion

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i epizootilagen (1935:105)
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motioner.

I propositionen nr 113 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 20 mars 1970 föreslagit
riksdagen att, såvitt nu var i fråga, godkänna
i propositionen förordade riktlinjer
för ersättning vid utbrott av salmonellainfektion.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 1209 av herrar Eskilsson och Ingvar
Andersson samt II: ltH av herr Krönmark
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Kungl. Maj:t
ge till känna att full ersättning borde
kunna utgå vid skada till följd av salmonellainfektion.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna 1:1209 och II: 1417 godkänna
de av utskottet förordade riktlinjerna
för ersättning vid utbrott av
salmonellainfektion.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Skärman (fp) och Hansson
i Skegrie (ep), utan angivet yrkande; 2.

av herrar Carl Eskilsson (m), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Ingvar
Andersson (m), Eliasson i Moholm
(m), Jonasson (ep) och Nilsson i Lönsboda
(fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 1209 och II: 1417 godkänna de av reservanterna
förordade riktlinjerna för
ersättning vid utbrott av salmonellainfektion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! I detta utlåtande behandlar
utskottet delar av den proposition
som jordbruksministern framlagt
och som omfattar ändring i förordningen
om bekämpande av salmonellainfektion
hos djur in. m. Frågan
har ju aktualiserats av en skrivelse från
veterinärstyrelsen, som föreslagit att
vid fall av tvångsslaktning'' av kroniska
smittobärare djurägaren skulle erhålla
full ersättning för de djur som har blivit
utmönstrade på grund av denna förordning.

Salmonellainfeklionerna har ju på sina
håll blivit ett verkligt problem. Jag
råkar själv komma ifrån en bygd som

155

Tisdagen den 26 maj 1970 em. Nr 28

Riktlinjer för ersättning vid utbrott av salmonellainfektion

liar varit ganska svårt hemsökt av salmonellainfektion
hos däggdjur. Sådan
infektion bär vållat ekonomiska och
andra svårigheter för ägare till de besättningar
som har blivit drabbade. Enligt
vad veterinärsakkunskapen anför
har den enskilde djurägaren mycket
små möjligheter att vidta några förebyggande
åtgärder. Det kan röra sig om
en foderinfektion, där djurägaren knappast
kan kontrollera kvaliteten på det
foder som han inköper. I synnerhet när
det gäller nötkreatursbesättningar tyder
allt på att det är fråga om en betessmitta
som sprids av vilda djur.

Jag kan nämna att när epizootin bröt
ut i Gamlebytrakten drabbade den först
en av de mest välskötta avelsbesättningarna
i hela länet. Därför torde det
vara ganska klart, att det ingalunda är
den hygieniska standarden som här har
någon avgörande betydelse, utan det
är omständigheter över vilka djurägaren
inte alls kan råda.

Jordbruksministern bär föreslagit eu
väsentlig förbättring av ersättningsnormerna
— det är jag den förste att stryka
under. Men medan veterinärstyrelsen
har förordat en ersättning med 100 procent
har jordbruksministern föreslagit,
att ersättning skall utgå med 90 procent
av djurvärdet. Jag och några medmotionärer
har yrkat, att man i enlighet
med veterinärstyrelsens förslag skulle
kunna lämna ersättning till fulla värdet.

Enligt de upplysningar som lämnas
i propositionen rör det sig för statsverket
inte om några större belopp; det är
fråga om något hundratusental kronor.
Eör den enskilde djurägaren kan däremot
ersättningen ha rätt stor ekonomisk
betydelse. Det kan givetvis finnas
motiv för att djurägaren i detta fall
skulle stå en självrisk på 10 procent.
Självrisk är ju någonting som man har
vid försäkring av det ena eller andra
slaget för att stimulera den enskildes
aktsamhet. Men som jag inledningsvis
anförde har enskilde djurägaren i dessa
fall ringa eller kanske inga möjlig -

heter att skydda sig. Därför vill jag
hävda att det inte finns någon logisk
motivering för att här tillämpa ett resonemang
om självrisk.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2 vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 35.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det ärende som kammarens
ledamöter nu har att ta ställning
till i vad avser jordbruksutskottets
utlåtande gäller frågan om ersättning
av statliga medel till djurägare, vilkas
djurbesättning drabbats av salmonellainfektion
och som för förhindrande av
smittospridning av Kungl. Maj:t eller
veterinärstyrelsen förordnas att avliva
den smittade besättningen och oskadliggöra
ägg som lagts för kläckning. Av
det sagda framgår att det gäller fjäderfä.

Ersättning för bekämpande av sådan
salmonellainfektion utgår av statsmedel
med för närvarande tre fjärdedelar
eller 75 procent av det värde egendomen
skulle ha haft om infektion icke
förekommit.

I propositionen 113 föreslår departementschefen,
att det sålunda utgående
ersättningsbeloppet skall höjas till
90 procent av den utslaktade besättningens
värde under förutsättning att,
när det gäller fjäderfä, besättningen underkastas
bakteriologisk kontroll och
att den under minst sex månader stått
under särskild salmonellakontroll enligt
av veterinärstyrelsen utfärdad föreskrift.

1 händelse av att fjäderfäuppfödare
inte ansluter sig till kontrollen föreslås
ändå att viss ersättning skall kunna utgå
på grund av att en djurägare inte
genom egna åtgärder helt kan skydda
sin besättning mot salmonellasmitta. I
sådant fall föreslås att ersättningen
skall kunna utgå med 60 procent av den
utslaktade egendomens värde.

Om särskilda skäl föreligger kan
Kungl. Maj:t medge att ersättning får

156 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Viltvårdens organisation och handhavande

utgå med högre belopp än vad huvudregeln
föreskriver. När det gäller däggdjur
som är att anse som kronisk bärare
av salmonellainfektion skall vid utslaktningen
likaledes utgå ersättning med 90
procent av värdet.

I motionen II: 1417 hemställer motionärerna
om att hundraprocentig ersättning
skall utgå till ägare av fjäderfäbesättning,
då besättning på grund av
salmonellainfektion blivit utslaktad,
detta utan att motionärerna tagit med
det kriterium på kontrollåtgärd som
varit avgörande för veterinärstyrelsens
ställningstagande till ersättningsfrågan.

I reservationen har detta rättats till
och kontrollåtgärden har medtagits. Det
är kanske märkligt att ett yrkande som
inte på samma sätt ställts i utskottet
finns med i reservationen. Utskottet anser
emellertid i likhet med departementschefen
att det hör vara till fyllest
då uppräkning skett med 20 procent,
från 75 procent till 90 procent av den
utslaktade besättningens värde och då
dessutom Kungl. Maj :t, om särskilda
skäl föreligger, kan medge att högre ersättning
får utgå än vad huvudregeln
föreskriver.

Herr talman, jag ber att med det sagda
få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 35.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Krönmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Krönmark begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 86 ja och 72
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Viltvårdens organisation och
handhavande

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motion angående
viltvårdens organisation och
handhavande.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WACHTMEISTER (in):

Herr talman! I motionen 11:47, som
behandlas i jordbruksutskottets förevarande
utlåtande, förekommer en del uttalanden
som man bör vända sig emot
något kraftigare än vad utskottet har
gjort, och det är därför som jag trots
utskottets enhälliga utlåtande har begärt
ordet.

Jag vill då börja med att erinra om
alt redan i 1 § jaktlagen jakträttsinnehavaren
ålägges ett mycket stort ansvar,
nämligen att »genom ändamålsenlig och
efter tillgången på villebråd lämpad

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

157

jakt ävensom, där så lämpligen kan ske,
genom åtgärder för villebrådets skydd
och förkovran sörja för bevarandet av
ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd
(jaktvård)».

Nu vill motionärerna att jaktutövningen
skall tas om hand av förslagsvis
skogsvårdsstyrelserna. Vem som då
skall sköta planteringen av viltåkrar,
vem som skall ta hand om skyddsplanteringen
och om foderplatserna o. s. v.
säger man ingenting om, inte heller om
vem som skall få inkomsterna av jakten.
Huvudsaken tycks vara att jakten skall
skötas av tjänstemän.

Vi har haft eu sådan jaktorganisation
tidigare, det var under den stora
grisjakten på Linderödsåsen, där det
gällde att sätta stopp för vidare förökning
av förrymda vildsvin. Det blev en
dyr jakt, det! Jag kommer inte ihåg
exakt hur mycket varje nedlagd sugga
kostade, men det var många gånger
köttvärdet.

Nu spelar ju inte ekonomiska förhållanden
någon roll för motionärerna
utan vad de vill åt är den primitiva
kvarleva från passerade kulturstadier
som enligt deras åsikt nöjesjakten är.
.Tåg vet inte riktigt om de därmed menar,
att vi skall gå så långt tillbaka i
tiden att jakten inte var något nöje utan
blodigt allvar, då det gällde att försvara
sig mot vilda rovdjur eller alt nedlägga
för skinnkläder eller föda lämpliga
djur.

Varför inte då i konsekvensens namn
la steget fullt ut och återgå till grottfolkets
sed att frambesvärja god jaktlycka
genom att måla det åtrådda bytet
på väggen? Men släpp bara för allt i
världen inte lös en modern konstnär på
uppgiften att måla detta jaktbyte, ty
om en sådan finge i uppdrag att före
älgjakten utanpå riksdagshuset måla
vad han tycker är en älg, vet vi inte
vilka djur som blir skjutna.

Nej, menar motionärerna, detta är
struntprat, och jag vill säga ungefär detsamma
om deras motion. Inte heller den

Viltvårdens organisation och handhavande

står på särskilt fast mark. Hur har motionärerna
egentligen tänkt sig förhindra
att de yrkesjägare, de vill ha, kommer
att tycka att deras tjänst bereder
dem ett visst nöje? Och om jägarna erkänner
att de har roligt under sin jaktutövning,
skall de givetvis omedelbart
avskedas — ty det kan väl inte vara
bättre att nöjesjakt utövas av yrkesmän
än av andra?

Det vore verkligen snart på tiden att
vi sluppe allt tal om nöjesjägarens glädje
av att döda för dödandets egen skull
och om hans lust att släcka liv. Vi måste
ha klart för oss att våra dagars jägare
känner sitt ansvar och fullgör en viktig
uppgift. Funnes inte de, skulle på
grund av de rubbningar i naturens jämvikt,
som vi själva vållat, faunan avsevärt
snedvridas genom att somliga arter
skulle massförökas och andra utrotas.

Det ligger i varje omdömesgill jägares
eget intresse att hålla så starka och
artrika villebrådsstammar som möjligt,
kanske rent av mest till glädje för alla
icke-jägare, för söndagspromenerande
och naturentusiaster, för jultomtar och
andra skogens innevånare.

Ett bifall till utskottets hemställan
borde därför egentligen åtföljas av ett
tack till alla våra jägare och jaktvårdare,
men jag vill, herr talman, nöja
mig med att yrka bifall till utskottets''
förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är lätt att dra befängda
slutsatser, och herr Wachtmeister
har lämnat många exempel: på sådana.
Vad vi motionärer vänder oss mot
är nöjesjakten eller, såsom herr Wachtmeister
sade, dödandet för dödandets
egen skull. Det förekommer dess värre
sådant. Det händer till exempel att eu
godsägare inbjuder affärsbekanta och
andra till att bedriva jakt från stolar
som sätts fram i markerna. Där sitter
man och skjuter ned några hundra kanske
halvtama fasaner, som drivs fram
mot jägarna. Sådant tycker jag är för -

158 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Viltvårdens organisation och handhavande

skräckligt. Herr Wachtmeister och jag
har naturligtvis mycket olika värderingar
av dessa företeelser, men jag anser
att de icke passar i ett kultursamhälle.

Svenska jägareförbundet har nyligen
haft kongress, och en jägmästare framförde
därvid en hel del förnuftiga åsikter.
Han menade bl. a. att det finns för
många jägare, framför allt för många
okvalificerade sådana. Jag vet inte om
han var inspirerad av den debatt som
startats genom herr Werners och mina
åtgöranden, men jag tror att den varit
nyttig genom att den rört om i grytan
på jaktområdet och kanske kan leda till
i någon mån förbättrade förhållanden.

Vederbörande jägmästare ville ha
mycket strängare prov och en examen
för tillstånd att jaga småvilt. Hans förslag
hade polska förhållanden som förebild.
För att få jaga högvilt skulle krävas
ytterligare prov och examen. Enligt vad
han framhöll var utgallringen vid utbildningen
i Polen mycket sträng, och
man har där ett mycket litet antal jägare.

Jag får i likhet med andra riksdagsmän
olika jakttidskrifter, och jag har i
en sådan som heter »Jakt och Jägare
— Kring Lägerelden» läst en artikel,
där det framhölls att det finns för
många jägare i vårt land. Det är möjligt
att den bästa lösningen inte är att
bedriva jakt i statlig regi, men jag anser
att något liknande som i Polen måste
genomföras.

Och sedan vi började diskutera denna
fråga och skriva en del i ämnet har
rätt många stora tidningar instämt med
oss i att dessa förhållanden är någonting''
som bör ses över och att ett kultursamhälle
inte bör tillåta att man dödar
för dödandets egen skull.

I flera av remissyttrandena i ärendet
sägs att jägarna inte går ut i markerna
för att döda utan de går ut därför
att de är naturälskare. Men är man
det behöver man ju inte nödvändigtvis
ta gevär med sig och skjuta det vilt

som finns i markerna. Och att man kan
vara djurvän och så döda det som man
är vän med har jag alltid funnit motsägelsefullt.
Det finns människor som
är konsekventa och drar logiska slutsatser,
och då är det mycket svårt att
få detta att överensstämma, att man är
djurälskare och så dödar man det som
man tycker om. Det går dåligt ihop.

Att det måste förekomma en avskjutning
är vi helt eniga om, herr Wachtmeister.
Motionärerna har, som sagt,
kanske inte kommit på den bästa lösningen,
men att någonting måste göras
är jag alldeles övertygad om.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Den motion som vi har
skrivit är mycket kortfattad, och det är
tydligen riskabelt med kortfattade motioner,
ty det är då som bäddat för
missförstånd.

Yad vi åsyftar med motionen är att
kunskapsnivån skall höjas hos en stor
grupp jägare som börjar märkas i markerna.
Det är väl i synnerhet stadsbor
som fått jakten som fritidsintresse och
arrenderar jaktmarker. Vi vet också att
man inom turismen talar om jaktsafaris
i Norrland o. s. v. Vi tycker att detta
är en äventyrlig utveckling och ville
gärna få till stånd bättre kontroll på
skjutskicklighet och sådant.

Jag vill inte på något sätt förorda en
jakt i statlig regi, men när det gäller
kontrollen av skjutskicklighet o. d., så
kunde den både organiseras och administreras
av länsstyrelserna på samma
sätt som det nu förekommer körkortskontroll
som administreras genom länsstyrelserna.
Jag anser att det vore synnerligen
väsentligt med ett sådant system
på detta område, och det är det
vi vill komma fram till.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är inte alltid som
herr Wachtmeister och jag har samma
uppfattning i jaktfrågor, men jag tycker
att han här klarat saken på ett så

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

159

utomordentligt sätt att jag kan instämma
i vad lian har sagt. Och då det gäller
min inställning till jaktfrågorna anser
jag att ingen vidare motivering behövs
från denna talarstol.

Jag yrkar därför kort och gott avslag
på motionen och bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är kanske riktigt
som herr Wachtmeister sade, att utskottet
använt ganska milda formuleringar.
Anledningen är väl att en motion sällan
blivit så dödligt skadeskjuten av
remissinstanserna som i detta fall. Vi
tyckte därför att vi skulle vara så skonsamma
som möjligt mot motionärerna.

Jag reagerade när herr Sjöholm ville
göra gällande att de s. k. nöjesjägarna
jagar enbart för dödandets egen skull.
Det är nog felaktigt. Tvärtom torde det
vara så att många inte alls betraktar en
jaktdag som förspilld även om de inte
lyckats få tag på ett enda villebråd.
Jakten i sig själv är ett nöje, precis som
idrotten är det. Liksom herr Wachtmeister
tror jag också att nöjesjägarna
i allmänhet iakttar ett vad man kan
kalla sportsmannamässigt uppträdande
gentemot villebrådet.

Herr Sjöholm säger att det borde finnas
något slags examen för dem som
skall gå ut i markerna och jaga. Det är
säkerligen svårt att ordna med detta.
Det sker dock en viss kontroll av att
inte vem som helst kommer ut i markerna.
Jag är övertygad om att de jordägare,
som överlåter jakträtten till någon
annan, ställer ganska höga krav
på den som skall utöva jakten. Man
lämnar inte gärna ut jaktområden till
en person som jagar enbart för dödandets
egen skull, och man får rätt snart
klart för sig, om det är fråga om en sådan
jägare eller om en jägare med mera
sportsmannamässigt uppträdande.

Däremot skulle de yrkesjägare, som
herrar motionärer tänkt sig, för att berättiga
sin tillvaro och göra skäl för sin

Viltvårdens organisation och handhavande

ersättning döda så mycket de någonsin
hinner med. Om de inte gör det, har
deras insatser inte svarat mot de kostnader
som skulle följa med deras anställning.
De jägare som herrar motionärer
vill ha ut i markerna skulle alltså
bli de verkliga mördarna.

Som jag framhöll bär inga remissinstanser
tillstyrkt motionen, och en del
instanser har i sitt avstyrkande varit
mycket hårda. Svenska jägareförbundet
säger t. ex. att den rimligen bör bli yrkesjägare
som har lust att döda och för
vilken dödandet och lusten att döda
är extrem. Det är ett mycket hårt uttalande.
Inte heller Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund har funnit
sig kunna tillstyrka motionen.

Herr talman! Såvitt jag uppfattade
liar inte motionärerna yrkat bifall till
sin motion, och det visar i alla fall ett
gott omdöme. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (1''p):

Herr talman! Jag trodde inte att det
skulle bli en stor debatt om detta, och
det var inte heller vi motionärer som
drog i gång den. Men man måste ju ge
svar på tal.

När herr Hansson i Skegrie säger att
det inte förekommer att man dödar för
dödandets egen skull, vill jag upprepa
det exempel jag nyss anförde, nämligen
att gäster på skånska gods jagar
halvtama fasaner och skjuter flera hundra.
Och de inte ens hemför bytet, utan
detta tillfaller gårdsägaren. Vad är detta
annat än att döda för dödandets egen
skull, d. v. s. man skjuter så många som
möjligt på så kort tid som möjligt? Det
finns flera exempel i den vägen.

Jag talade om en bättre kontroll. Jag
gjorde det därför att jag läst ett referat
från Svenska jägareförbundets årsmöte.
En jägmästare hade såvitt jag kan förstå
utan att bli emotsagd efterlyst en bättre
kontroll av jägarna. Enligt hans mening
var det sämre ställt i detta avseende i
Sverige än i andra länder. Att införa

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

160

Viltvårdens organisation och handhavande

en bättre kontroll vore också att tillmötesgå
motionärerna en bit.

Det är nog mycket som verkar omöjligt
till en början. Jag kan ta ett exempel
från den debatt som fördes här på
förmiddagen. För 25 år sedan började
man diskutera om boxningen skulle förbjudas
här i landet. Både herr Hamrin
i Jönköping och jag ansågs som mer eller
mindre sinnessvaga för att vi kunde
förfäkta sådana idéer. Det tog lång tid,
men i fjol röstade många tidigare anhängare
av boxningen för att den skulle
förbjudas. .lag tror att den dagen kommer
då man skall respektera herrar
Werners och min uppfattning om nöjesjakten
mer än vad som varit fallet i dag.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) r

Herr talman! Jag liar läst motionen
och lyssnat på vad motionärerna här
anfört. Det vore enligt min mening klokare
om motionärerna redan i motionen
skrev vad de avsåg — det är väl meningen
med en motion. Nu säger herr
Werner att »vi avsåg bara att få bättre
utbildning och höja kunskapsnivån för
den som jagar». Varför talar motionärerna
då inte om detta i motionen? Om
man läser den kan man bara uppfatta
den på ett sätt: huvudsyftet är inte att
förbättra jägarnas yrkesutbildning utan
att förstatliga jakten och skapa en statlig
jägarkår. Det är så klart skrivet som
det gärna är möjligt.

Jag är emellertid tacksam för att vad
som framkommit under remissbehandlingen
och utskottsbehandlingen har
påverkat motionärerna så att de nu har
intagit en förståndigare ståndpunkt.

Det är naturligtvis svårt för herr Sjöholm
att beskriva ett möte som han inte
har deltagit i — jag tycker nog att
det bör till god ton att inte heller försöka
göra det. De jägarkretsar som herr
Sjöholm just har börjat intressera sig
för har haft dessa problem aktuella mycket
länge — långt innan herr Sjöholm

över huvud taget yttrade sig i jaktdebatten.
De har allvarligt diskuterat
hur man skall kunna öka kunskaperna
hos dem som jagar för att jakten skall
bli humanare och hur man skall organisera
jaktverksamheten så att den på
minsta möjliga sätt skadar viltet. Jag
har under några år deltagit i en statlig
utredning på detta område och har
därvid fått en god inblick i de verkliga
förhållandena. Därför har jag, herr talman,
inte kunnat lyssna på alla de lösa
påståenden och de förvridningar av
fakta som här gjorts utan att reagera.

Vid den nyligen hållna jägarstämman
tog man upp frågan om utbildning av
dem som ämnar skaffa sig vapen för
jakt. Man hade en mycket positiv inställning
till att de som skall skaffa
vapen för att använda dem till jakt
måste ha goda kunskaper; man skall
därför försöka finna former för en utbildning
av jägarna. Men vilka skall
bli lärare när den utbildningen startar?
Ja, inte några jägmästare på grund av
att de har skoglig utbildning. Det är de
kunniga jägarna som måste vara instruktörer.
annars blir det ingen utbildning
alls.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan,
eftersom jag i stort sett kan instämma
i den.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att herr Jönsson i Ingemarsgården
lät så indignerad. Han sade att jag hade
kastat fram lösa påståenden. Men jag
har bara återgivit vad tidningarna har
refererat att en jägmästare anfört vid
Svenska jägareförbundets stämma. Om
det referatet var felaktigt, så säg då
det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

161

§ 4

Skrivelse från Nordiska rådets svenska
delegation rörande rådets adertonde session
i Reykjavik

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation rörande
rådets adertonde session i Reykjavik
den 7—12 februari 1970.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi är säkerligen inånga
i denna kammare som instämmer med
utrikesutskottet i att det är beklagligt
alt det ännu inte har visat sig möjligt
att genomföra den s. k. Nordekplanen.

I detta läge gäller det naturligtvis att
visa att det endast är ett tillfälligt bakslag
— om vi skall kalla det så — och
förhindra att det blir ett allvarligt bakslag
för de nordiska strävandena: det
gäller att undvika att missmodet sprider
sig i det nordiska arbetet. Bäst sker väl
detta om det praktiska arbetet intensifieras
på de punkter där det nu är
möjligt. Enligt min mening finns det åtskilliga
sådana.

Vissa delar av Nordekplanens förslag
kan man utan vidare börja genomföra
genom särskilda överenskommelser.
Vi har kommunikationsproblem,
vilka inte direkt togs upp till närmare
behandling i Nordekplanen men som
förutsattes bli bearbetade i en nära
framtid. Jag tänker t. ex. på frågan om
öresundsförbindelserna som Nordiska
rådet och inte minst herr andre vice
talmannen Cassel så länge har intresserat
sig för.

Vi har den fråga som Nordiska rådet
i Reykjavik lyfte fram till en central
fråga, så att sessionen där kom att domineras
inte av Nordekplanen, som alla
trodde stod inför sitt genomförande efter
statsministrarnas sammanträde 6
februari, utan av det kulturella samarbetet
i Norden — uppgiften att skapa
6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

en motsvarighet till Nordek genom vad
som kallades för Nordkult.

Det karakteristiska för Nordek var att
man satte in en så att säga tiodubblad
energi och inte fortsatte i samma gamla
lunk som förut. Man sade att nu skall
vi ta oss samman och verkligen försöka
få betydande resultat genomdrivna på
relativt kort tid. Detta nya grepp fann
nog de flesta av oss mycket hoppingivande.
Vad Nordiska rådet rekommenderade
i fråga om det kulturella samarbetet
var, om jag fattade rätt, just att
man skulle lägga grunden till en liknande
mera energisk samverkan än hittills
genom en särskild traktat om kulturellt
närmande.

Frågan om detta kulturella samarbete
återkommer till kammaren, men jag har
ändå velat betona att det nu gäller att
utan dröjsmål ta itu med praktiskt arbete
på detta område. Hittills har det
vanit så att det kulturella samarbetet
inte har fått kosta någonting nämnvärt.
Andra ting har fått kosta pengar,
men t. ex. den nordiska kulturfonden
har haft svårt att arbeta sig fram och
den har länge varit av mycket blygsam
omfattning. Jag vet att det finns i denna
kammare inom alla partier ett intresse
för en raskare takt i nordisk kulturell
samverkan så vi bör kunna fortsätta att
hålla detta arbete över partipolitiska
motsättningar.

Låt mig, herr talman, tillägga att vi
bör få en ökad fasthet i organisationen
av det nordiska samarbetet genom att
Helsingforstraktaten, som är den allmänna
ramen för samverkan i Norden,
revideras enligt den plan som Nordiska
rådet i februari uttalade sig för. Den
nordiska ministerkommitté, som där
föreslås, skulle kunna betyda just en
sådan ökad fasthet och aktivitet i den
nordiska samverkan. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att Nordiska
rådets presidium har betonat behovet
av just en sådan revision och förstärkning
av den organisatoriska apparaten.

Nu vet jag inte hur de olika nordiska

162 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

regeringarna ser på frågan om att i år
genomföra denna revision av Heisingforstraktaten.
Jag vill emellertid uttrycka
en önskan att Sveriges regering skall
inta en positiv hållning till revisionen
av Iiel&ingforstraktaten — en fråga som
förmodligen kommer upp till debatt relativt
tidigt under hösten. Naturligtvis
hoppas jag också att regeringen på de
punkter jag har nämnt och vissa andra
skall för sin del vara beredd till en
kraftinsats för praktisk nordisk samvekan.

Herr talman! Får jag understryka en
gång till: Vi har rätt länge haft ett nyttigt
och bra nordiskt samarbete som
emellertid utvecklats i relativt långsam
takt. Vi har trott oss i år komma in i
ett nytt skede — präglat av mera energi
i arbetet för ting som vi väl i stort sett
är eniga om. I fall vi under det närmaste
året kunde rädda över denna anda
av större energi från arbetet med Nordekplanen
— vilken väl tills vidare vilar
ehuru den på vissa punkter kan omedelbart
förverkligas •— till samarbetet
på det kulturella området, skulle mycket
vara vunnet. Det är ju när svårigheterna
inställer sig som den sanna halten
av vår nordiska strävan prövas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner väckta
i anslutning till Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående godkännande
av konvention om avskaffande av
rasdiskriminering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 87, hade Kungl.
Majd, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att godkänna
en av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagen
konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett vid propositionen
fogat förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen,

dels föreslagit riksdagen att antaga
ett likaledes vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet (utlåtande
nr 31) och i övrigt till lagutskott.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås, att riksdagen
godkänner FN-konventionen om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering.
Vidare föreslås lagstiftning
som ökar möjligheterna att straffrättsligt
ingripa mot sådan diskriminering.

Förslaget till lagstiftning innebär till
en början att tillämpningsområdet för
de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen
om hets mot folkgrupp vidgas i olika
hänseenden. Bl. a. föreslås, att spridning
av även annat meddelande än sådant
som innefattar förtal eller smädelse
straffbeläggs, om meddelandets
innehåll uttrycker missaktning för folkgrupp
av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skall i brottsbalken
också föras in en bestämmelse om ett

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

163

nytt brott, kallat olaga diskriminering.
Bestämmelsen innebär att näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerar
någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att inte gå honom
till handa på de villkor som näringsidkare
i sin verksamhet tillämpar
i förhållande till andra skall straffas
för olaga diskriminering. Detsamma föreslås
gälla också anställd i näringsverksamhet
samt anställd i allmän
tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten
till handa. Bestämmelsen avses
omfatta bl. a. hotell- och pensionatverksamhet,
restaurang- och kaférörelse,
detaljhandel, kommunikationsmedel
samt yrkesmässig försäljning och
upplåtelse av fastigheter och bostäder.
Enligt förslaget skall också diskriminering
vid tillträde till allmän sammankomst
och offentlig tillställning
kunna bestraffas.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, såvitt de hänvisats
till lagutskott, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:968
av herr Lindblad samt II: 1144 av herrar
Romanus och Ahlmark, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

2) de likalydande motionerna 1:1124
av herrar Blomquist och Lidgard samt
II: 1320 av herr Oskarson;

3) de likalydande motionerna I: 1126
av herr Ernulf m. fl. och 11:1323 av
herr Wiklund i Stockholm, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott;

4) motionen II: 1322 av herr Romanus.

I motionerna I: 1124 och II: 1320
hemställdes att riksdagen måtte antaga
det vid proposition nr 87 fogade förslaget
till lag om ändring i brottsbalken
med den ändringen att 8 g och 8 a §
erhölle i motionerna angivna lydelser.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

I motionerna 1:1126 och II: 1323
hemställdes, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, bl. a.

c) att riksdagen måtte — med förklaring
att propositionens förslag till
ändringar i 16 kap. 8 § brottsbalken
ej kunnat oförändrat godtagas -— för
sin del antaga i motionerna angiven lydelse
av lagrummet, samt

d) att riksdagen måtte antaga propositionens
förslag till ett nytt lagrum,
betecknat 8 a §, i sistnämnda kapitel.

I motionen II: 1322 hemställdes

1. att riksdagen i anslutning till behandlingen
av proposition nr 87 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde om
förslag till lagstiftning mot diskriminering
på arbetsmarknaden, innefattande
såväl förbud mot diskriminering på
grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse
som förbud mot könsdiskriminering,

2. att propositionens förslag till § 8 a,
16 kap. brottsbalken antoges med i motionen
angiven ändrad lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte godkänna den
av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagna
konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering;

B. att riksdagen måtte —- med avslag
på motionerna I: 1124 och II: 1320 samt
1:1126 och 11:1323, samtliga motioner
i motsvarande del — antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 16 kap. 8 §
brottsbalken;

C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen 11:1322 i motsvarande
del — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lydelse av första,
andra och tredje styckena i 16 kap.
8 a § brottsbalken;

D. att motionerna 1:1124 och II: 1320,
såvitt avsåge införande av en åtalsregel
i ett fjärde stycke i 16 kap. 8 a §

164 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

brottsbalken, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, såvitt
avsåge ingress och ikraftträdandebestämmelser; F.

att följande motioner, nämligen
dels motionerna 1:968 och 11:1144,

såvitt avsåge yrkandet under 1) om
förbud mot könsdiskriminering på den
svenska arbetsmarknaden,

dels motionen II: 1322, såvitt avsåge
yrkandet under 1. om lagstiftning mot
diskriminering på arbetsmarknaden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna I: 1126 och II: 1323,
såvitt de hänvisats till lagutskott och
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A—E hemställt, icke

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande som
sprides bland allmänheten hotar eller
uttrgcker missaktning för folkgrupp av
viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med
viss trosbekännelse, dömes för hets
mot folkgrupp till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till böter.

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson
(fp) och Lidgard (m), fru Elvy
Olsson (ep), fru Kristensson (m), herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Polstam
(ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring i
brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas — med bifall till motionerna
I: 1126 och II: 1323 samt i anledning
av motionerna 1:1124 och
11:1320, samtliga motioner i motsvarande
del, för sin del antaga följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse av 16 kap. 8 § brottsbalken:

(Reservanternas förslag)

Den som---allmänheten hotar,

förtalar eller smädar folkgrupp — ---

till böter.

Vid C i utskottets hemställan

2) av fru Anér (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring i
brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas — med bifall till motionen
11:1322 i motsvarande del för sin
del antaga i reservationen framlagt förslag
till lydelse av första, andra och
tredje styckena i 16 kap. 8 a § brottsbalken,
innebärande att bestämmelsen
om olaga diskriminering skulle utvidgas
så att den riktade sig även mot
könsdiskriminering;

Vid D i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson
(fp) och Lidgard (m), fru Elvy
Olsson (ep) fru Kristensson (m), herrar
Börjesson i Falköping (ep) och
Polstam (ep) samt fru Anér (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1124 och 11:1320 i motsvarande
del för sin del besluta att i
16 kap. 8 a § brottsbalken skulle införas
ett fjärde stycke av följande lydelse: Brott

som avses i denna paragraf må
åtalas av åklagare endast om målsågan -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

165

de angiver brottet till åtal eller åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vid F i utskottets hemställan

4) av fru Anér (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: 1322 i motsvarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till lagstiftning mot
diskriminering på arbetsmarknaden,
innefattande förbud mot diskriminering
på grund av ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,

dels att motionerna 1:968 och
11:1144, såvitt avsåge yrkandet under
1) om förbud mot könsdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden, samt
motionen 11:1322, såvitt avsåge lagstiftning
med förbud mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yltrade
:

Debatten rörande första lagutskottets
utlåtande nr 41 må omfatta jämväl konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31, men
yrkanden beträffande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Första lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! För den som under några
år varit ledamot av första lagutskottet
står det ganska klart att det på senare
tid funnits en påtaglig tendens till
en viss avkriminalisering eller i varje
fall till att inte införa onödig lagstiftning.
Men självfallet ställer ett ökat internationellt
samarbete vissa krav på
oss; vi bör eftersträva att i möjligaste
mån godkänna de konventioner som
FN antagit. Enligt min mening är det
dock viktigt att man i dessa sammanhang
inte går utöver de krav som kon -

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

ventionen får anses ställa och att man
inte utvidgar det straffbara området
mer än vad som är oundgängligt. Speciellt
angeläget är detta när kriminaliseringen
kommer i konflikt med yttrandefriheten.

Den konvention som första lagutskottet
behandlar i förevarande utlåtande
gäller avskaffande av alla former av
rasdiskriminering. För att förbereda en
proposition i ärendet har en kommitté
arbetat under ledning av justitierådet
Holmberg och två förtjänta ledamöter
av riksdagen, nämligen Kaj Björk och
Thorvald Källstad. Kommittén har enhälligt
kommit fram till den ståndpunkten
att den nuvarande brottsbeskrivningen
i brottsbalken 16:8 skulle vara
till fyllest som gärningsbeskrivniing för
att uppfylla de krav som denna konvention
uppställer.

Departementschefen går dock längre
än vad denna kommitté funnit nödvändigt.
Han anser att det inte räcker med
gärningsbeskrivningen i brottsbalken
16: 8, vilken innebär att hot, förtal och
smädelse skall vara kriminaliserade. Departementschefen
utvidgar gärningsbeskrivningen
till att omfatta missaktning,
vilket är ett icke oväsentligt vidare begrepp
än förtal och sinädelse.

Vi bör i sammanhanget notera att departementschefen
själv inte gör gällande
att detta skulle vara nödvändigt för
att uppfylla konventionens krav. Han
säger bara att avsikten har varit att
vidga området för uttalanden som skall
anses brottsliga. Departementschefen
konstaterar att det för straffbarhet bör
räcka med att ett uttalande om t. ex.
en viss folkgrupp är nedsättande för
gruppens anseende.

Innan jag gör några kommentarer till
detta skulle jag vilja säga att man bör
börja med att fråga sig om de missförhållanden
som måhända finns på detta
område verkligen kan avskaffas genom
en vidgad kriminalisering, i synnerhet
som problemen inte torde vara av större
omfattning. Enligt män mening kan

16(5

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

man lika väl riskera att en alltför omfattande
kriminalisering får en effekt
motsatt den man egentligen åsyftar. Som
jag ser det minskar man inte trycket på
olika invandrargrupper, för att ta ett
exempel, genom att utvidga kriminaliseringen.
För att tillspetsa det skulle
jag vilja säga, att jag inte tror att man
med hot om kriminalisering skall tvinga
människor att vara vänliga mot varandra
och visa varandra hänsyn. I varje
fall måste de personer som riskerar att
drabbas av en sådan diskriminering
uppfatta det som i och för sig diskriminerande
att de måste skyddas genom en
strafflagstiftning. — När jag nu argumenterar
talar jag hela tiden om den
utvidgning av brottsbeskrivningen som
departementschefen föreslås.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja framhålla att jag gör samma reflexion
när det gäller könsdiskriminering
— en fråga som aktualiserats motionsledes
vid behandling av föreliggande
ärende. Jag är klart medveten om
att det förekommer en inte så obetydlig
könsdiskriminering, exempelvis ute på
arbetsplatserna, men jag är lika fullt
övertygad om att vi inte kan lösa dessa
problem genom en kriminalisering; vi
bör lösa dem genom en vidgad upplysningsverksamhet
och en annan attityd.

Utskottet framhåller att »upplysning
och uppfostran till respekt och aktning
för människovärdet är ett av de bästa

medlen att motverka fördomar--

—». Jag skulle vilja precisera meningen
genom att säga att det är det bästa
medlet för att komma till rätta med
de missförhållanden som råder. Jag
tycker alltså, herr talman, att den nuvarande
brottsbeskrivningen, som upptar
hot, förtal och smädelser, är helt
tillräcklig. Dessutom medför den utvidgning
av brottsbeskrivningen som departementschefen
vill göra att det uppkommer
svårigheter vid lagtolkningen.
Detta är någonting som i synnerhet
lagrådet tagit upp.

Departementschefen säger att nedsättande
uttalanden generellt skall vara
kriminaliserade. Men var går gränsen
mellan nedsättande uttalanden och saklig
kritik? Det är ju en subjektiv bedömning
om man gör gällande att det
är fråga om en sakligt berättigad ståndpunkt
eller ett nedsättande uttalande.
Dessutom föreslår departementschefen
att uttryck för förlöjligande skall vara
straffbara. Han uttalar att företeelser
som innebär att en viss ras eller folkgrupp
förlöjligas praktiskt taget alltid
bör vara straffbara. Det är alltså eu
mycket omfattande kriminalisering som
här föreslås. Man kanske skulle fråga
sig: Var går gränsen egentligen mellan
förlöjligande och uttryck för en viss humoristisk
karaktäristik? Skall det vara
förbjudet att ge uttryck åt en spontan
humor därför att det kan uppfattas som
ett förlöjligande som man inte alls har
avsett?

Inte nog med detta. Departementschefen
menar att t. o. m. indirekta påståenden
om underlägsenhet skall kriminaliseras.
Detta betyder att man, om
man säger att en viss folkgrupp är bättre
än alla andra folkgrupper, därmed
har uttalat sig diskriminerande om alla
de andra, och det skulle alltså vara
straffbart.

Lagrådet anför om detta: »Gränsen
mellan sakligt befogad kritik som skall
vara tillåten samt straffbar missaktning
blir i sådana fall flytande och
svår att upprätthålla. Lättare förenligt
med yttrandefriheten är att straffbarheten
begränsas till förtal och smädelser.
»

Lika litet som departementschefen
har brytt sig om kommitténs förslag i
det här hänseendet, lika litet har han
fäst avseende vid lagrådets uttalande.
Det är egentligen svårt att finna de motiv
som ligger bakom departementschefens
ståndpunktstagande.

Vi som sitter i första lagutskottet
kan väl med viss tillfredsställelse konstatera
att inte heller utskottsmajorite -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

167

ten har varit riktigt med på noterna
och velat följa departementschefen,
utan har ansett det befogat med en viss
åtstramning. Jag vill gärna citera vad
utskottet här säger: »Utskottet vill emellertid
framhålla, att begreppet missaktning
måste tolkas med viss försiktighet.
Härunder bör sålunda inte innefattas
alla uttalanden av nedsättande eller
förnedrande natur utan för straffbarhet
bör krävas att det är fullt klart
att uttalandet överskrider gränsen för
en saklig och vederhäftig diskussion
rörande folkgruppen i fråga.»

Det är någonting annat än vad departementschefen
säger. Om lagrådet
tyckte att departementschefens brottsbeskrivning
var svår att tillämpa, undrar
jag hur domstolarna kommer att tolka
det tillrättaläggande som utskottet
gör. Det skiljer sig egentligen inte så
mycket från vad vi reservanter menar,
nämligen att man skulle kunna nöja
sig med den gärningsbeskrivning som
finns i nuvarande 16 kap. 8 §.

Herr talman! Man kommer heller inte
genom den utvidgning som har föreslagits
åt de kanske allra besvärligaste
problemen när det gäller diskriminering,
som inte tar sig några hörbara
uttryck men som jag skulle vilja beteckna
som en utfrysning av kamrater
på arbetsplatsen, kamrater som tillhör
en annan ras eller folkgrupp. Hur kommer
man åt sådan diskriminering?

Över huvud taget finns det kanske
anledning att uppmärksamma förhållandena
på arbetsmarknaden, som inte
omfattas av kriminaliseringen. Departementschefen
menar — och där tycker
jag han har rätt — att arbetsmarknadens
parter i första hand själva bör
söka komma till rätta med problemet.
Jag skulle alltså, herr talman, vilja yrka
bifall till den reservation som finns
fogad till punkten B i utskottets hemställan.

Sedan skulle jag också vilja med ett
par ord nämna den särskilda åtalsregel
som vi anser bör införas, vi som

Avskaffande av rasdiskriminering, m. in.

står för reservationen 3 vid punkten D.

Det är inte säkert att det alla gånger
är lämpligt att den handling som straffbestämmelsen
avser ställs under allmänt
åtal. Det kan nämligen vara så att målsägaren
själv inte skulle vilja att frågan
kommer inför rätta, med den publicitet
som det kan medföra. Därför bär vi menat
att brott som avses i denna paragraf
må åtalas av åklagare endast om
målsägare angiver brottet till åtal eller
om åtalet befinns påkallat från allmän
synpunkt.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag alltså bifall till reservationen 3 vid
punkten D.

I detta anförande instämde herrar
Oskarson (m), Ringabij (m) och Andersson
i Örebro (fp).

Fru ANFR (fp):

Herr talman! Rasdiskriminering är
inte någon ny företeelse i Sverige, vilket
våra samer och våra zigenare kan
bära vittne om. Den lag mot sådan diskriminering
som vi nu håller på att
stadfästa, i enlighet med eu internationell
konvention, är emellertid tillkommen
i en historisk situation, som inte
karakteriseras av att de nu nämnda, sedan
länge inhemska minoriteterna i vårt
land plötsligt blivit sämre behandlade
än förr — det är de faktiskt inte — utan
av att helt nya minoriteter i nationellt,
etniskt, religiöst och kanske i någon
mening även rasligt hänseende relativt
plötsligt har dykt upp i vårt land.

Situationen karakteriseras vidare av
att mycket svårare rasdiskrimineringsproblein
än vad vi har — vad vi ännu
har, får man kanske säga — har blivit
upptäckta i andra länder och där framkallat
starka stämningar till förmån för
att avskaffa sådan diskriminering. Fördomar
mot och förakt för människor
med annan hudfärg, religion, nationalitet
o. s. v. har ju alltid förekommit där
sådana grupper över huvud taget mötts
— på ojämna sociala villkor, bör man

168

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

tillägga. Men oppositionen mot sådana
fördomar och föraktfulla beteenden har
först i vår tid blivit så stark och så
intensiv, att den har kunnat ta form
i en internationell konvention.

Jag nämner denna historiska bakgrund
därför att en liknande bakgrund,
fastän mycket mera markerad, finns för
en lag mot den andra sortens diskriminering,
den lag som krävs i motionerna
11:1322 och 11:1144, nämligen en lag
mot könsdiskriminering.

Vi har inte alltid haft negrer i Sverige,
men vi har alltid haft kvinnor, och
deras ställning har i inånga väsentliga
avseenden varit underlägsen på ungefär
samma sätt som vissa förtryckta rasers
och med skäl av ungefär samma
dignitet. Denna könsdiskriminering är
ännu i dag i full gång på många områden
av samhällslivet. Det är därför
som jag finner det naturligt att i min
reservation — nr 2 till detta utlåtande
— yrka på att även den formen av
diskriminering tas in under den här
lagen, trots att den inte är uttryckligen
nämnd i den internationella konvention
som vi biträder.

I detta sammanhang kommer nämligen
in speciellt det brott som i den
nya lagen kallas olaga diskriminering
och som består i att näringsidkare eller
någon annan som skall tillhandahålla
tjänster eller varor till allmänheten,
vägrar att göra detta mot någon
person på grund av dennes ras, nationalitet
o. s. v.

Det har som bekant visserligen då
och då hänt att svarta amerikaner eller
afrikaner, eller jugoslaver eller spanjorer
eller någon annan sorts utlänningar
här i Sverige har blivit nekade tillträde
till något kafé, någon restaurang, något
hotell på grund av sitt utländska ursprung.
Såvitt jag vet, har detta inte
inträffat påfallande ofta och inte heller
påfallande regelbundet, men det har
hänt, och det räcker för att man bör
lagstifta emot det, det är vi alla överens
om. Men det har hänt otaliga gånger,

det är jag säker på att alla här i kammaren
närvarande damer kan bekräfta,
att en ensam kvinna har blivit avvisad
från ett näringsställe enbart av den anledningen
att hon är en ensam kvinna
— då kan man väl behöva en lag mot
sådan behandling också.

Den ensamma kvinna som för sitt arbetes
skull är ute på resa och kommer
till stadshotellet i landsortsstaden lagom
till en sen middag har alltför ofta varit
med om att inte hli insläppt i matsalen,
därför att det råkat vara dans på kvällen
— och då kommer inga ensamma
damer in! Vad som sedan händer henne,
när hon efter ett visst bråk med hovmästaren
ändå lyckats komma in och
fått ett undanskymt bord nära serveringsutgången,
är en annan sak; det har
också med könsdiskriminering att göra,
fastän kanske inte med den sort som
man kan komma åt med lagstiftning.

Det är med tanke på detta slags förhållanden
som jag nu ber att få yrka bifall
till reservationen 2 till utskottets
utlåtande, vari alltså föreslås att även
könsdiskrimineringen skall komma in
under lagstiftningen om olaga diskriminering.
Nu är det ju så, som utskottets
utlåtande mycket riktigt säger, att hela
denna fråga om lagstiftning mot könsdiskriminering,
framför allt på arbetsmarknaden,
kommer att tas upp i höst
i allmänna beredningsutskottet i anslutning
till vår partimotion om rättvisa
åt kvinnorna, och därför skall jag inte
insistera i denna fråga just nu.

Jag vill också yrka bifall till reservationen
4, i vilken jag i anslutning till
motionen II: 1322 begär förslag till lagstiftning
mot rasdiskriminering även
på arbetsmarknaden. Den konvention,
som i och med den här ifrågavarande
lagen skall träda i kraft, omfattar ju i
sin ursprungliga formulering även rasdiskriminering
på arbetsmarknaden —
det anses l. o. m. mycket viktigt — och
det är därför helt naturligt att den
skulle kunna tillämpas på arbetsmarknaden
även i Sverige. Motargumentet

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

169

är, som vi alla vet, att man i Sverige
brukar låta arbetsmarknadens parter
reda upp sådant avtalsvägen. Men dels
håller den principen nu på att luckras
upp — att döma av många debatter i
denna kammare bl. a — och utskottet
understryker självt, att om arbetsmarknadens
parter inte skulle komma fram
till en acceptabel lösning måste lagstiftning
övervägas, dels är det ju här inte
fråga om, några välorganiserade parter
som kan ställa upp och föra sin egen
talan med kraft. Invandrarna är— det
är ju i stort sett dem det är ta! om
när det gäller rasdiskriminering — i
allmänhet intellektuellt och socialt handikappade
här i Sverige därför att de
inte klarar språket o. s. v. Det betyder
naturligtvis inte att de är dummare än
svenskar, men de har det besvärligare
här. Man kan därför inte vänta sig att
de själva med tillräcklig energi skall
kunna driva sina krav. .lag är helt övertygad
om att de fackliga ombudsmännen
på arbetsmarknaden vill göra sitt
bästa även för invandrarna. Men jag
tror att just för deras skull en lagstiftning,
som gör varje form av rasdiskriminering
vid anställande och behandling
av arbetskraft olaglig, skulle utgöra
ett kraftigt och behövligt stöd, inte
minst opinionsmässigt.

Man kan invända: Vi har inte någon
rasdiskriminering på arbetsmarknaden
ännu. Ja, vad sade man i England när
man där för flera år sedan började att
bearbeta opinionen för en lagstiftning
av denna sort, den lag som engelsmännen
fick 1968? Jo, när man i motvind
började arbeta för att få till stånd denna
lagstiftning, inspirerades man av
tanken på att man skulle kunna genomföra
den innan man i England fick amerikanska
arbetsmarknadsproblem. Nu
har man nästan det i England. Frågan
är: Måste vi också vänta med lagstiftning
tills vi har problemen över oss?

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall dels till mina egna
två reservationer, 2 och 4, dels till de
(i* —Andra kammarens protokoll 1970. .

Avskaffande av rasdiskriminering, ni. m.

två andra reservationer som är fogade
till första lagutskottets utlåtande nr 41.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm och Hyltander
(båda fp).

Herr BöKJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
konstatera att principen om alla människors
lika värde oberoende av ras,
hudfärg, religion, kön eller nationellt
ursprung inte är vedertagen, inte ens
i vårt land. Att alla människor är födda
fria och lika i värde och rättigheter
samt att alla och envar är berättigade
till alla de fri- och rättigheter som tillkommer
fria människor är inskrivet i
FN :s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna.

Hur är det, herr talman, med tillämpningen
av FN:s allmänna förklaring om
de mänskliga rättigheterna? Se ut över
världen i dag, och Du skall finna land
efter land, som bekänner sig till förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
men som i handling ej efterlever denna
förklaring. Jag tänker bl. a. på judeförföljelserna,
förföljelserna emot de kristna
och förkvävandet av demokratiseringssträvandena
i Tjeckoslovakien och
på alla de människor som på grund av
politisk eller religiös övertygelse blir
tvingade att gå i landsflykt. Nog är det
långt kvar, om vi någon gång lyckas
nå dit, innan FN:s förklaring om de
mänskliga rättigheterna verkligen efterlevs
så att den för många länder
inte bara är en pappersprodukt, likaledes
innan FN :s deklaration av den
20 november 1963 om avskaffandet av
alla former av rasdiskriminering blir
normgivande för människornas förhållande
till varandra, oavsett kön, ras,
hudfärg etc.

Det kan i detta sammanhang vara motiverat
att framhålla, att det kan förekomma
rasdiskriminering även i vårt
land. Det sker ej i större omfattning,
men det kan dock förekomma. Finns
1 28

170 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

det inte en viss ovilja mot utlänningarna?
Vi skall inte förhäva oss och anse,
att vi är så oerhört bra i jämförelse med
andra länders folk. Hur skulle det vara
i vårt land om vi hade en miljon zigenare?
Tror ni inte att det då skulle förekomma
stora demonstrationer, rasupplopp
etc.? Jo, var övertygade därom!
Här fordras upplysning och inte bara
lagstiftning, här krävs information så
att människorna lär sig att respektera
varandras åsikter i fråga om politik och
annat och inte gå efter kön, ras och
hudfärg.

Herr talman! Det är naturligtvis ytterst
värdefullt att vi får en lagstiftning
som lägger hinder i vägen för rasdiskriminering,
men som tidigare framhållits
i debatten kan det dock förekomma fall
av rasdiskriminering där man inte direkt
kan finna anledning att väcka åtal.
Utfrysning t. ex. är också en form av
rasdiskriminering.

Den nuvarande utformningen av vår
lag hindrar tyvärr inte, herr talman,
vissa former av rasdiskriminering. Därför
hälsar jag med tillfredsställelse det
föreliggande utskottsutlåtandet som
innebär klarare rättsregler på hithörande
områden, därmed möjliggörande
ett effektivt skydd mot rasdiskriminering.
Men det räcker inte med enbart
detta, ty det krävs upplysning och åter
upplysning.

Herr talman! Vid första lagutskottets
utlåtande nr 41 är fogade ett par reservationer
som jag i korthet vill kommentera.
I reservationen 1 har reservanterna
ansett, att det av utskottsmajoriteten
föreslagna införandet i lagtexten
av rekvisitet »uttrycker missaktning
för folkgrupp» borde ersättas
med orden »förtalar eller smädar». Uttrycket
»missaktning för folkgrupp» är
ytterst allmänt till sitt innehåll och kan
ge anledning till svåra avgränsningsproblem
vid praktisk tillämpning. Om
det i lagtexten däremot preciseras att
inte bara hotelse utan också förtal eller
smädelse av folkgrupp är straffbar

handling, får man en klarare rättstilllämpning
än om det står »hotar», »uttrycker
missaktning för folkgrupp» etc.

I reservationen 3 har reservanterna
hävdat »att fall av olaga diskriminering
kan komma att inträffa där det av hänsyn
till målsäganden bör tillkomma
denne att avgöra om åtal skall ske eller
ej». Med hänsyn härtill anser reservanterna
att en särskild åtalsregel bör
införas. Denna uppfattning har också
framförts av riksåklagaren.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 3 av herr Alexanderson in. fl.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 41, som vi nu behandlar, är
föranlett av Kungl. Maj :ts proposition
87 angående godkännande av en konvention
om avskaffande av rasdiskriminering.
Anledningen till den propositionen
är att Förenta nationernas generalförsamling
1965 antog eu konvention
om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering. Låt mig här säga
några ord om den konventionen, eftersom
våra ställningstaganden när det
gäller ändringarna i vår brottsbalk i
stor utsträckning sammanhänger med
den.

Nämnda konvention grundar sig på
en deklaration antagen av FN :s generalförsamling
1963, i vilken betonas nödvändigheten
av att skyndsamt avskaffa
rasdiskrimineringen över hela världen
och att säkerställa förståelsen och respekten
för alla människors lika värde.
Konventionen vänder sig inte bara mot
rasdiskriminering som beror på samhällelig
reglering och maktutövning
utan också mot de former av rasdiskriminering
som förekommer i vardagslivet
från enskilda personers, företags
och sammanslutningars sida.

Konventionen innehåller 25 artiklar,
och i sex av dessa finns det bestämmelser
om de förpliktelser som konven -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

171

lionsstat åtar sig. Jag tänker här inte
gå in på alla de olika artiklarna och
kommentera dem utan hänvisar till propositionen,
där konventionstexten återfinns
i .svensk översättning. Låt mig
bara här nämna något om innebörden i
artiklarna 4 och 5, eftersom de innehåller
bestämda förpliktelser berörande
stora delar av samhällslivet.

Artikel 4 riktar sig mot all propaganda
och alla organisationer som grundar
sig på uppfattningar och teorier
om att någon ras eller persongrupp
med viss hudfärg eller av visst etniskt
ursprung är överlägsen någon annan
eller som söker rättfärdiga eller främja
rashat och diskriminering i någon form.

Artikel 5 består av en rättighetskatalog
och föreskriver att envar skall, utan
åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller
nationellt eller etniskt ursprung, tillförsäkras
likhet inför lagen, särskilt i
fråga om de i artikeln angivna rättigheterna.
Där uppräknas ett stort antal
politiska, medborgerliga, ekonomiska,
.sociala och kulturella rättigheter, bl. a.
rätten till bostad och arbete, rättvisa
arbetsvillkor samt rätten att vinna tillträde
till varje för allmänheten avsedd
plats eller serviceinrättning.

Jag nämnde nyss att det i sex av
konventionens 25 artiklar finns bestämmelser
om olika förpliktelser som
konventionsstat åtar sig, och där finns
också angivna de lagstiftningsåtgärder
som omständigheterna kan påkalla.
Visserligen delar utskottet den uppfattning
som ligger bakom övervägandena
i propositionen och som fru Kristensson
här var inne på —■ att upplysning och
uppfostran till respekt och aktning för
människovärdet är de bästa medlen för
att motverka fördomar mot andra raser
och nationaliteter — men trots den
stora betydelse som en allmän upplysningsverksamhet
har för ansträngningarna
att åstadkomma en lika behandling
av alla människor torde det dock, som
departementschefen uttalat, inte vara
möjligt att undvara lagstiftningsåt -

Avskaffande av rasdiskriminering, m. in.

gärder. I propositionen finns därför
förslag till sådana åtgärder. Förslaget
innebär att tillämpningsområdet för de
nuvarande bestämmelserna i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen om
hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden.
Det föreslås bl. a. att spridning
även av annat meddelande än sådant
som innefattar förtal eller smädelse
straffbelägges, om meddelandet innehåller
uttryck för missaktning av viss
folkgrupp, av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt departementschefens förslag
skall också i brottsbalken införas bestämmelser
om ett nytt brott, kallat
olaga diskriminering. Bestämmelsen
innebär att näringsidkare som i sin
verksamhet diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att inte gå honom till
handa på de villkor, som näringsidkare
i sin verksamhet tillämpar i förhållande
till andra, skall straffas för olaga diskriminering.
Detsamma föreslås också
gälla anställd i näringsverksamhet
samt anställd i allmän tjänst, vari vederbörande
har att gå allmänheten till
handa. Bestämmelsen avses bl. a. omfatta
hotell- och pensionatsverksamhet,
restaurang- och kaférörelse, detaljhandel,
kommunikationsmedel samt yrkesmässig
försäljning och upplåtelse av
fastigheter och bostäder. Enligt förslaget
skall också diskriminering vid
tillträde till allmän sammankomst och
offentlig tillställning kunna bestraffas.

När det gäller frågan om riksdagens
godkännande av konventionen är första
lagutskottet enigt i sin bedömning och
föreslår att riksdagen godkänner konventionen.
Men såsom jag nyss nämnde,
innebär ett godkännande bl. a. vissa förpliktelser
om lagstiftningsåtgärder som
kan påkallas av omständigheterna. Det
är beträffande förslaget till sådana lagstiftningsåtgärder
som utskottet inte
kunnat bli helt enhälligt, vilket också
lett till att fyra reservationer fogats vid

172 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

utskottets utlåtande nr 41. Jag iimnar nu
gå till väga på det sättet att jag skall
säga något om varje reservation samt
lämna några kommentarer till och argument
för utskottsmajoritetens ställningstagande.

I reservationen 1 vid B i utskottets
hemställan vänder sig reservanterna
mot uttrycket »missaktning», som används
av Kungl. Maj:t i 16 kap. 8 §
brottsbalken i förslaget till lagtext.
Reservanterna vill i stället använda uttrycket
»förtalar eller smädar». Jag vill
erkänna att jag har svårigheter att diskutera
språkbruket i lagtext, eftersom
jag inte är jurist och dessutom fått en
ganska mager utbildning i svenska språket,
då mina föräldrar inte hade råd att
ge mig någon högre utbildning än vad
folkskolan erbjöd. Jag skall emellertid
ändå göra ett försök på grundval av ett
studium av propositionen.

Reservanterna anser att begreppet
»uttrycker missaktning» inte står i överensstämmelse
med normalt språkbruk
och kommer att medföra ytterst svåra
avgränsningsproblem vid den praktiska
tillämpningen. Reservanterna menar att
den av dem föreslagna skrivningen, där
»uttrycker missaktning» utbyts mot orden
»förtalar eller smädar» ger lagrummet
ett mer preciserat innehåll.

Om jag förstått reservanterna rätt, är
vi överens om att det är angeläget att
det straffbara området när det gäller
.spridande av åsikter om rasöverlägsenhet
utvidgas. I mina enkla funderingar
kommer jag emellertid fram till att reservanterna
vill begränsa det straffbara
området till att förutom hot endast omfatta
förtal och smädelse. Enligt utskottsmajoritetens
mening bör även
andra handlingar än de som omfattas
av straffbudet om hets mot folkgrupp
föras in under denna bestämmelse.

Det i propositionen upptagna rekvisitet
att meddelandet skall ge uttryck för
»missaktning för folkgrupp» av visst
slag tillgodoser enligt utskottsmajoritetens
mening bättre konventionens krav

än vad som är fallet med den nuvarande
lagstiftningen. Reservanternas förslag
innebär nämligen såvitt jag'' kan förstå
att den nuvarande lydelsen i 16 kap.
8 § i stort sett bibehålls. Jag tror dock
att det är riktigt som vi inom utskottsmajoriteten
skriver i utlåtandet och
som departementschefen framhåller i
propositionen, att oavsett vilket uttryck
som väljs för att bestämma den brottsliga
gärningen kan självfallet gränsdragningssvårigheter
uppstå.

I reservationen 2 vid första lagutskottets
utlåtande nr 41 av fru Anér
föreslås viss ändrad lydelse av 16 kap.
8 a § brottsbalken, som gäller näringsidkare
som i sin verksamhet företar
diskriminering mot någon. Reservanten
vill att bestämmelsen skall omfatta även
förbud mot könsdiskriminering. Det råder
säkerligen inga delade meningar
mellan oss om att könsdiskriminering
inte skall förekomma, men FN-konventionen
berör ju inte frågan om könsdiskriminering.
Jag tycker därför att
det är något ovisst om frågan skall behandlas
i detta sammanhang. Det väsentliga
i propositionen 87 är ändå frågan
om godkännande av konventionen
om avskaffande av rasdiskriminering.
Jag säger detta därför att jag tror att
lagstiftningsåtgärder mot könsdiskriminering
inte skall bedömas isolerat inom
vissa samhällssektorer.

I reservationen 3 vid första lagutskottets
utlåtande nr 41 yrkas att den
föreslagna paragrafen rörande olaga
diskriminering skall tillföras ett fjärde
stycke, innebärande att det brott som
avses i paragrafen »må åtalas av åklagare
endast om målsägande angiver
brottet till åtal eller åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt». Reservanternas
motivering att det kan uppkomma fall
där det med hänsyn till målsägande!! är
nödvändigt att handla enligt denna linje
vid bestämmande om åtal kan jag i och
för sig förstå. Men jag tror ändå att i de
flesta fall, när olaga diskriminering
förekommer, önskar målsäganden att

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

,Nr 28

173

åtal väcks. Vi inom utskottsmajoriteten
delar departementschefens uppfattning
att olaga diskriminering huvudsakligen
är att bedöma som ett brott mot allmän
ordning och att brottet därför bör läggas
under allmänt åtal utan särskild
åtalsprövning.

I reservationen 4 vid första lagutskottets
utlåtande nr 41 vänder sig reservanten,
fru Anér, mot att propositionen
inte innefattar lagstiftning om
förbud mot rasdiskriminering på arbetsmarknaden,
och reservanten föreslår att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t
och hemställa om förslag till sådan lagstiftning.
Departementschefen har i propositionen
erinrat om att i vårt land
den principen råder, att lagbestämmelser
skall tillämpas för att reglera förhållandet
mellan arbetsmarknadens
parter endast i den mån uppkommande
problem inte kan lösas avtalsvägen eller
om det annars finns speciella skäl för
lagstiftningsåtgärder. Jag tror att departementschefens
ståndpunkt är riktig.

Fru Anér —• som alltså är reservant
— sade i sitt inlägg nyss att hon trodde
att de fackliga ombudsmännen skulle
vara glada för en sådan här lagbestämmelse.
Jag vågar emellertid påstå att jag
just genom min verksamhet som ombudsman
i ett fackförbund känner arbetsmarknadsparterna
ganska väl, och
jag är för min del övertygad om att
organisationerna på arbetsmarknaden
framdeles liksom hittills energiskt kommer
att sträva efter att hindra rasdiskriminering.
Det kan ske och sker genom
en intensiv upplysningsverksamhet, och
räcker inte detta går det att träffa särskilda
överenskommelser parterna emellan.
Jag tror att det är lika effektivt
som lagstiftningsåtgärder.

Låt mig efter detta för klarhetens
skull få säga att första lagutskottets utlåtande
nr 41 inte omspänner hela propositionen
87, eftersom vissa delar av
propositionen avser ändringar i tryckfrihetsförordningen,
vilka helt naturligt
hänvisats till behandling av konstitu -

Avskaffande av rasdiskriminering, in. m.

tionsutskottet. Konstitutionsutskottets
förslag redovisas ju i utskottets utlåtande
nr 31, som vi också diskuterar i
detta sammanhang. Men i övrigt är det
första lagutskottet som behandlat propositionen.
Utskottet föreslår att riksdagen
— samtidigt som erforderliga lagändringar
kommer till stånd — godkänner
konventionen om avskaffande
av rasdiskriminering.

Får jag så snudda vid en mycket betydelsefull
fråga som tas upp i konventionen,
nämligen frågan om att trygga
konventionens efterlevnad. Det föreskrivs
ett särskilt rapport- och övervakningssystem
i konventionen. En
ständig kommitté skall ha till uppgift
att bl. a. granska konventionsstaternas
rapporter om konventionens tillämpning.
Konventionsstat kan förklara, att
den erkänner denna kommittés behörighet
att ta emot och pröva framställningar
från sådana enskilda personer
eller grupper av enskilda inom statens
jurisdiktionsområde, som påstår sig
genom den staten ha blivit kränkta i
någon av de rättigheter som anges i
konventionens artikel 14 punkten 1.

Här kan emellertid, som omnämns i
propositionen, uppstå ett konkurrensförhållande
mellan FN-konventionen om
rasdiskriminering och den europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Motsvarande problem uppkommer
också mellan denna europeiska
konvention och FN-konventionen om de
medborgerliga och politiska rättigheterna.
Departementschefen nämner i
propositionen 87 att en proposition om
godkännande av Sveriges anslutning till
FN-konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter beräknas komma
att läggas fram senare under detta år.
I denna proposition kommer ställning
att tagas till frågan om konkurrens
mellan konventionerna.

Jag vill emellertid säga att utskottet
—- i likhet med departementschefen —
inte hyser någon tvekan i sak om att
Sverige bör avge förklaring om god -

174 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

tagande av den enskilda klagorätten.
Detta bör således vara utgångspunkten
för de fortsatta övervägandena i denna
fråga.

De värderingar som FN-konventionen
om avskaffande av rasdiskriminering
bygger på är allmänt accepterade i vårt
land. De är principiellt vägledande för
vårt handlande på ifrågavarande område.
Genom att vi i dag godkänner och
vidtar erforderliga lagändringar för att
senare ratificera konventionen ger vi
uttryck för vår vilja att fördöma rasdiskriminering,
och vi ger också uttryck
för vår vilja att ingripa mot och avskaffa
alla former av rasdiskriminering.
Det är därför med allra största tillfredsställelse
jag yrkar bifall till första
lagutskottets utlåtande nr 41.

Fru KRISTENSSON (in) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jönsson i Malmö
sade med avväpnande anspråkslöshet
att han inte var jurist och därför litet
försiktig när han debatterade sådana
här frågor. Jag kan inte bestrida att jag
är jurist, men jag känner mig inte särskilt
lagklok för det. Jag tror att både
herr Jönsson i Malmö och jag till slut
får försöka använda vårt sunda förstånd
för att se om den lösning man
kommit fram till också är den bästa.

I den värderingen har vi emellertid
råkat ha olika uppfattningar. Herr Jönsson
i Malmö säger att man måste utvidga
det straffbara området till att
också omfatta »missaktning» för att
konventionens krav skall vara uppfyllda.
Det är ju det som striden står
om. Jag tror att det finns anledning
att fästa uppmärksamhet vid vad som
rent allmänt gäller den här konventionen.
Där sägs nämligen att en kriminalisering
endast bör genomföras i den
mån de faktiska förhållandena i vederbörande
stat är sådana att de påkallar
lagstiftning. Jag tror inte att vare sig
herr Jönsson i Malmö eller jag kan göra
gällande att det förekommer så omfat -

tande missförhållanden i detta land att
eu kriminalisering av en så vittgående
omfattning som departementschefen
här har föreslagit verkligen skulle vara
motiverad. Det finns anledning att
stryka under att herr Jönssons partikamrat
Kaj Björk i kommittén inte heller
har ansett att man borde utvidga
det straffbara området. Inte heller lagrådet
anser detta, utan det är enbart
departementschefen som framhärdar.
Inte ens herr Jönsson i Malmö har vid
utskottsbehandlingen helt ställt sig bakom
departementschefens tolkning -—• utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande
är som jag tidigare framhöll betydligt
snävare än departementschefens uttalande.

Jag vill understryka att det i fråga
om strafflagstiftningen är väsentligt alt
vi försöker hålla oss till någorlunda
klart definierade brottsbegrepp, så att
de dömande myndigheterna i landet vet
vad de har att rätta sig efter och så att
framför allt allmänheten, som själv
skall bedöma vad som är kriminaliserat
eller inte, verkligen vet var gränserna
för det tillåtna går.

Herr Jönsson i Malmö nämnde den
viktiga frågan om rätten till arbete ocli
över huvud taget problemen på arbetsmarknaden.
Skulle inte med herr Jönssons
resonemang också den sektorn behöva
omfattas av kriminaliseringen för
att vi fullt ut skall uppfylla de krav som
konventionen enligt herr Jönsson ställer
på oss? Men i det fallet har herr
Jönsson och jag samma uppfattning:
Arbetsmarknadens parter bör kunna
lösa dessa problem, och de gör det säkerligen
bäst.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I propositionen 87 har
regeringen föreslagit riksdagen att godkänna
FN-konventionen om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering.
Jag förmodar att vi alla enhälligt sluter
upp kring denna konvention. Den
har naturligtvis större betydelse i åt -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

175

skilliga andra länder — vi har under de
senare decennierna gång på gång sett
exempel pa inte bara diskriminering
av raser, folk och grupper utan också
i samband därmed förföljelse och kanske
rent av martyrium. För oss svenskar
ter det sig väl helt naturligt att —
som FN :s allmänna förklaring uttrycker
det — alla människor är födda fria och
med lika värde och rättigheter samt att
envar är berättigad till alla de fri- och
rättigheter som uttalas i förklaringen
utan åtskillnad av något slag. Jag tycker
att detta är värt att med all kraft
strykas under även för ett land som
Sverige, och det är på tiden att vi nu
godkänner denna konvention.

Under senare år har vi i vårt land
också fått ett invandrartillskott från
andra folk, och därigenom får vi tillfälle
att pröva vår idealitet och förmåga
till tolerans mot andra folkslag
— att förverkliga det som Anders Frostenson
uttrycker i orden: »Alla äro våra
bröder, som på jorden bo och bygga.»

Vi har nu lyssnat till första lagutskottets
representanter som har fört
dess talan speciellt i frågor som rör
brottsbalken. Konstitutionsutskottet har
haft att behandla de punkter som faller
under tryckfrihetsförordningen. Vi har
från vårt håll väckt motioner — sådana
har också kommit från annat håll —
i vilka yrkats att ordalydelsen i 7 kap.
4 § 12 tryckfrihetsförordningen skall
bli oförändrad och att det alltså där
skall stå »hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse»
i stället för den av justitieministern
föreslagna lydelsen »hot mot eller missaktning
för folkgrupp av viss ras» etc.
Vi är väl i princip överens om formuleringen
av det framlagda förslaget,
men just här skiljer sig alltså våra
ståndpunkter, såsom redan påpekats av
representanter för första lagutskottet.
Vi anser inte att uttrycket »missaktning»
är särskilt bra, och i likhet med

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

lagrådet, som ställde sig mycket tveksamt,
tycker vi inte att detta begrepp
skall föras in i lagen. Det är enligt vår
mening alltför svårtydbart och diffust.
Den gamla lydelsen »förtal eller smädelse»
anser vi vara betydligt lättare
att definiera.

Herr talman! Jag kommer att rösta
såväl för den vid konstitutionsutskottets
utlåtande fogade reservationen som för
de vid första lagutskottets utlåtande fogade
fyra reservationerna.

Herr LARSSON i Luttra (ep) :

Herr talman! Efter denna ganska
långa debatt skall jag fatta mig kort.

Nuvarande lydelse av 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen anger ju att
såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift
skall anses framställning som innefattar
hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp
med viss härstamning eller trosbekännelse.
I propositionen föreslås att lagrummet
ändras till »hot mot eller missaktning
för folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller
etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse».
I motioner har man vänt sig
mot förslaget vad det gäller att byta
lydelsen »hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp» mot »hot mot eller missaktning
för folkgrupp».

Förändringen kan leda till vissa
vanskligheter från tryckfrihetssynpunkt.
Detta medges av såväl departementschefen
som utskottet. Man anser
dock att hänsynen till tryckfriheten i
detta fall bör vika. Vid tillämpningen
bör begreppet missaktning, säger man,
tolkas med viss försiktighet, och man säger
vidare att det för straffbarhet städse
krävs uppsåt att missakta folkgruppen
som sådan. Man hänvisar även till att
enligt de allmänna grunderna för tryckfrihetsrätten
skall man i tvivelsmål hellre
fria än fälla. Någon anledning att befara
att ändringen skall otillbörligt beskära
den litterära och konstnärliga friheten
finns inte, menar utskottet.

Reservanterna inom konstitutionsut -

176

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

skottet och första lagutskottet, som haft
att behandla motsvarande lagrum i
brottsbalken, har ansett att propositionens
förslag bör ändras till att avse hot,
förtal eller smädelse men att lagrummet
i övrigt bör få den lydelse som propositionen
föreslår.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om handläggningen av ärendet.
Första lagutskottets och konstitutionsutskottets
utlåtanden innebär samstämmighet
i ordalydelsen om vad som
skall anses otillåtet beträffande rasdiskriminering
m. in. enligt brottsbalken
respektive tryckfrihetsförordningen.
Detsamma gäller reservationerna till utskottsutlåtandena
i motsvarande delar.
Första lagutskottets utlåtande kommer
att behandlas först. Om exempelvis utskottets
förslag vinner i voteringen,
skulle det kunna göras gällande att detta
borde bli fallet även när det gäller
konstitutionsutskottets utlåtande, vilket
emellertid gäller grundlagsändring som
skall bli föremål för nytt beslut en kommande
riksdag.

Detta gör, herr talman, att jag, oavsett
vad som beslutas vid behandlingen
av första lagutskottets förslag, kommer
att yrka bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31 fogade reservationen,
innebärande att reservanternas
förslag till grundlagsändring antages
och i konsekvens därmed även att
utskottets förslag till grundlagsändring
förkastas.

I detta anförande instämde herr
Björkman (m).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Larsson i Luttra haft vänligheten att referera
konstitutionsutskottsmajoritetens
ställningstagande i denna fråga. Jag har
ingen anledning att på någon punkt
rätta hans framställning; som jag uppfattade
denna från min bänk var den
helt korrekt. Av herr Larssons anförande
framgick också att meningsskiljak -

tigheten mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna är den, att majoriteten i
den föreslagna lagtexten vill lägga in
orden »missaktning för folkgrupp», medan
reservanterna vill att den straffbara
gärningen liksom hittills skall bestämmas
till att avse — förutom hot —
»förtal eller smädelse». Med hänsyn til!
den långa debatt som förts bär jag
ingen anledning att gå närmare in på
den bär saken. Konstitutionsutskottsmajoriteten
har gjort samma bedömning
i sakfrågan som majoriteten i första lagutskottet,
och de båda utskottens skrivning
är, som herr Larsson i Luttra framhöll,
helt samstämmig på denna punkt.
Detsamma är förhållandet med de till
de båda utlåtandena avgivna reservationerna.

Som redan framhållits är både utskottsmajoriteten
och reservanterna
överens om att hänsynen till tryckfriheten
bör vika på denna punkt. Det
finns därför ingen anledning ätt ta upp
något längre resonemang härom.

Det är naturligtvis helt korrekt som
herr Larsson i Inittra säger att man har
möjligheter att yrka bifall till den reservation
som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande, även om första lagutskottets
hemställan bifalles av kammaren,
ehuru jag nog tycker att det
ligger en viss inkonsekvens i ett sådant
resonemang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Rasdiskrimineringen är
ett av vår tids svåraste gissel. Den lagstiftning
med förbud mot rasdiskriminering
som nu föreslås är därför välkommen.
Det är fyra år sedan Sverige
undertecknade den konvention som
riksdagen nu föreslås godkänna, och det
är verkligen inte för tidigt att vi nu
också vidtar åtgärder för att följa upp
detta ståndpunktstagande i praktiken.

Rasdiskriminering är lyckligtvis än -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

177

nu inte något problem av stor omfattning
i vårt land. Det beror knappast på
att svenskarna skulle vara så mycket
mer högtstående än andra folk. Det är
snarare så att vi hittills haft relativt begränsade
tillfällen att utöva rasdiskriminering.
Men tillfällena härtill ökar,
och jag anser det riktigt att lagstiftning
nu införs innan vi hunnit få omfattande
problem.

Men det faktum att vi ännu inte har
större svårigheter bär motiverar ett annat
påpekande: Det stora diskrimineringsproblemet
i Sverige är könsdiskrimineringen.
Lagstiftning och andra åtgärder
framstår som ännu mer angelägna
på det fältet, där andra insatser
hittills inte givit tillfredsställande resultat,
i vissa avseenden givit rent nedslående
resultat. Fru Kristensson sade
tidigare att lagstiftningsåtgärder inte löser
problemet med könsdiskriminering.
Det är väl ingen som inte kan instämma
i det uttalandet. Men lagstiftning kan
bidra till att lösa problem som har visat
sig vara mycket svåra att komma till
rätta med. Den kan dessutom verka opinionsbildande
och vara ett stöd för
många människor, som inte vill diskriminera,
när de vill hävda sin uppfattning.

Folkpartiet har i en partimotion till
årets riksdag framfört kravet på en utredning
om allmän lagstiftning mot
könsdiskriminering. I ett motionspar
som väcktes vid riksdagens början föreslår
herr Ahlmark och jag i denna
kammare samt herr Lindblad i första
kammaren att riksdagen skall begära
ett förslag om lag mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden. Dessa motioner
har också följts upp i anslutning
till den nu aktuella propositionen. Förslagen
om lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden har nu
remitterats till allmänna beredningsutskottet,
som kommer att lämna sitt utlåtande
till höstriksdagen. Det finns
därför ingen anledning för mig att gå
djupare in på dem just nu. Jag vill

Avskaffande av rasdiskriminering, m. nu

bara uttrycka förhoppningen att regeringen
skall visa större handlingskraft
och snabbhet när det gäller den saken
än vad arbetstakten med den nu framlagda
propositionen har givit prov på.

I ett avseende anser jag dock att ett
ställningstagande till könsdiskrimineringen
bör göras nu, och det är i fråga
om propositionens förslag om olaga diskriminering.

Näringsidkare, anordnare av allmänna
sammankomster, o. s. v. skall i fortsättningen
inte få diskriminera någon
på grund av ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
Enligt min uppfattning bör man
inte heller i dessa situationer få diskriminera
med hänsyn till kön. Den meningen
finns uttryckt i reservationen 2
av fru Anér, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Naturligtvis kan man, såsom utskottets
talesman gjorde, invända att konventionen
inte rör könsdiskriminering.
Men nu införs på regeringens förslag en
helt ny paragraf om ett helt nytt brott
som kallas olaga diskriminering. Då är
det enligt min mening stötande att göra
den så ofullständig som föreslås i propositionen.
Skall det i fortsättningen
vara så att man får avvisa en person
från t. ex. eu restaurang för att hon är
kvinna, trots att det är förbjudet att avvisa
en person för att han är utlänning
eller tillhör en annan ras än majoriteten
svenskar? Jag anser att man med
samma styrka måste slå vakt om den
enskildes rätt i båda dessa fall. En diskriminering
kan i båda fallen av den
enskilde upplevas som kränkande. Att
diskriminering förekommer i båda fallen
är det ingen diskussion om även
om det är svårt att ange omfattningen.
Här behövs inte några vidlyftiga utredningar;
det räcker med en enkel förändring
av den föreslagna lagtexten.

Jag skall be att få hemställa till kammarens
ledamöter att ni allvarligt överväger
om ni inte kan ge detta förslag
ert stöd, även om ni till äventyrs inte

178

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

tillhör samma partigrupp som motionären
och reservanten.

Den huvudinvändning jag vill rikta
mot propositionen gäller ett område där
regeringen inte nu föreslår någon lagstiftning,
nämligen rasdiskriminering
på arbetsmarknaden. Den frågan behandlas,
till skillnad från den tidigare,
i hög grad i den konvention som nu
föreslås godkänd. I artikel 2 i konventionen
sägs det: »Envar konventionsstat
skall förbjuda och med alla lämpliga
medel, däribland den lagstiftning
som omständigheterna påkallar, göra
slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers, och organisationers sida.
» I artikel 5 räknar man upp de rättigheter
som konventionsstaterna skall
tillförsäkra envar utan åtskillnad med
hänsyn till ras, o. s. v. Bland dessa rättigheter
nämns »rätten till arbete, till
fritt val av anställning, till rättvisa och
gynnsamma arbetsvillkor, till skydd
mot arbetslöshet, till lika lön för lika
arbete, till rättvis och gynnsam lön för
arbete». Denna artikel i konventionen
tvingar oss inte till en lagstiftning, hävdas
det i propositionen, och det är kanske
riktigt. Men nog är det ett starkt
tryck i riktning mot lagstiftning. Hur
skall vi annars kunna tillförsäkra envar
skydd mot diskriminering vid anställning
o. s. v.?

Man hänvisar självfallet — och det
gjorde också utskottets talesman — till
arbetsmarknadens parter, men jag anser
det nog befogat att ställa frågan:
Har man anledning att tro att arbetsmarknadens
parter skulle kunna komma
till rätta med rasdiskrimineringen,
när de uppenbarligen inte har lyckats
komma till rätta med könsdiskrimineringen
på arbetsmarknaden?

Det har heller inte utvecklats närmare,
varken i propositionen eller av
utskottet, vilka nackdelar en lagstiftning
mot rasdiskriminering på arbetsmarknaden
skulle kunna ha. Jag skulle
snarare vilja se det så, att en sådan lagstiftning
bör vara ett stöd för arbets -

marknadens parter när de skall ta itu
med rasfrågorna.

Det faktum att vi inte har några problem
i dag sammanhänger främst med
att antalet berörda personer är rätt begränsat
och att vi har haft en så stor
efterfrågan på arbetskraft hittills. Svårigheter
kan uppstå i större skala relativt
snart. Vi har dock omkring en halv
miljon personer i det här landet — av
vilka en stor del är svenska medborgare
— som är födda utomlands.

Nu är både regeringen och utskottet
medvetna om problemet. Man avvisar
inte en lagstiftning i princip utan säger
bara att den inte behövs nu. Utskottet
tillägger: »Utskottet vill emellertid understryka
att, om en påtaglig tendens
till rasdiskriminering skulle visa sig
i arbetslivet och arbetsmarknadens parter
inte skulle kunna bemästra svårigheterna
på ett tillfredsställande sätt,
man måste överväga att ingripa med
lagstiftningsåtgärder.»

Det är befogat att som fru Anér ställa
frågan: År det klokt att vänta med en
lagstiftning tills allvarliga svårigheter,
som arbetsmarknadens parter inte kan
bemästra, har uppstått?

Det är ju så populärt just nu att göra
attacker mot 32 § i Arbetsgivareföreningens
stadgar. I de attackerna har
man ibland saknat konkreta förslag till
åtgärder. Här är ett område där det
verkligen kan vara motiverat att begränsa
arbetsgivarnas rätt att fritt anta
och avskeda arbetskraft. Rätten att rasdiskriminera
kan inte vara en omistlig
del av den svenska arbetsmarknadens
frihet, inte heller rätten att könsdiskriminera.

Det finns också anledning att som fru
Anér gjorde påminna om att utländska
erfarenheter på detta område finns. I
USA har man haft en lag sedan 1964
och i England sedan 1968.

Situationen är ungefär densamma på
arbetsmarknaden och inom serviceområdet.
Problemen i Sverige är i dag relativt
begränsade, men större svårighe -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

179

ter kan väntas. I det ena fallet — när
det gäller serviceområdet — föreslår regeringen
en lagstiftning nu. Då borde
man kunna göra det också i det andra
fallet.

.Tåg ber att få yrka bifall till reservationen
4.

Herr JÖNSSON i Malmö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag bara göra ett
par korta kommentarer till herr Romanus’
inlägg i debatten!

Vad först beträffar könsdiskrimineringen
håller jag fast vid min tidigare
deklarerade ståndpunkt, att könsdiskrimineringen
inte bör bedömas isolerad
inom en viss eller vissa samhällssektorer.
Sedan vill jag också påpeka vad
som står i utskottsutlåtandet, att vi vid
innevarande års riksdag kommer att få
ta ställning till ett flertal motioner som
rör åtgärder mot könsdiskriminering.
•lag tror det är lämpligt att vi vid det
tillfället diskuterar frågan i hela dess
vidd och inte nu beslutar om lagstiftning
inom en viss sektor av samhällslivet.

Vad sedan beträffar rasdiskriminering
på arbetsmarknaden vill jag gärna
uttrycka att jag för män del litar på arbetsmarknadens
parter. Jag är för övrigt
inte ensam om att göra det — det
gör så gott som samtliga remissinstanser
som har yttrat sig i frågan. De anser
i likhet med departementschefen att
vi i första hand bör anförtro arbetsmarknadens
parter att frivilligt samverka
och se till att rasdiskriminering
hindras inom detta samhällsområde.

.Tåg anser det också väsentligt vad utskottsmajoriteten
har framhållit, att om
cn påtaglig tendens till rasdiskriminering
skulle visa sig i arbetslivet och arbetsmarknadens
parter inte skulle kunna
bemästra svårigheterna på ett tillfredsställande
sätt måste man överväga
att ingripa med lagstiftningsåtgärder.

.Tåg menar att vi i dag inte är i en sådan
situation, och jag hoppas innerligt

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

att vi inte heller skall komma i en sådan
situation att vi behöver lagstifta på
det här området.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Naturligtvis kan det sägas
att man inte bör bedöma frågan om
könsdiskriminering just inom serviceinrättningarna
som en isolerad fråga.
Men nu har riksdagen att behandla ett
ärende om olaga diskriminering inom
serviceinrättningar. Då kan man inte
komma förbi frågan, om det skall vara
tillåtet att diskriminera kvinnor på restaurang,
trots att det är förbjudet att
diskriminera utlänningar på restaurang.
Jag kan inte finna att den frågan
kan besvaras med annat än med nej.
Det behövs inte någon omfattande ändring
av lagtexten fördenskull.

Det är inte uttryck för bristande förtroende
för arbetsmarknadens parter
när man säger att vi behöver en lagstiftning
om rasdiskriminering. Det skiner
väl igenom både i propositionen
och i utskottsutlåtandet, och för övrigt
tidigare även i utredningens betänkande,
att orsaken till att vi inte har omfattande
problem med rasdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden
helt enkelt är att vi hittills har haft
ett relativt litet inslag av andra raser
och andra nationaliteter. Frågan är nu,
om vi skall vänta med lagstiftning tills
problemen uppstår eller om vi skall anta
den i god tid. Både propositionen och
utskottsutlåtandet aviserar att en lagstiftning
i framtiden kan bli nödvändig.
Inte heller det tolkar jag så, att
man inte har förtroende för arbetsmarknadens
parter. Frågan är bara när
lagstiftningen skall införas och om man
redan nu vill ge arbetsmarknadens parter
detta stöd i deras arbete.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant för mig som en av utredarna
av denna fråga att lyssna till de inlägg
som har gjorts i denna viktiga debatt.

180 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. in.

Utredningen tillsattes av justitieminister
Kling'', och jag måste bekänna att
det var en ytterst intressant tid när jag
tillsammans med riksdagskollegan i
första kammaren Kaj Björk och under
ordförandeskap av justitierådet Carl
Holmberg hade i uppdrag under ungefär
två och ett halvt år att utreda frågan
om förbud mot rasdiskriminering i
Sverige. Vi hade som mycket skicklig
sekreterare juris doktor Hans Olsson.

Vi hade tillfälle att under den perioden
sammanträffa med representanter
för Danmark, Finland och Norge för
att se om man kunde samordna lagstiftningen
i Norden på detta område.
Vi gjorde i oktober 1967 en mycket intressant
resa till England för att studera
frågan, och vi fick då en redogörelse
för den existerande brittiska lagstiftningen
mot rasdiskriminering, Race Relations
Ad 1965, och för det förberedelsearbete
som pågick för den nya lagstiftning,
omfattande bostads- och arbetsmarknaderna,
som sedan kom till
stånd under namnet Race Relations Ad
1968, Vi träffade samman med folk från
Ministry of Housing and Loeal Government
och förde en diskussion om rasdiskriminering
på bostadsmarknaden.
Vi besökte Race Relations Board, och
vi besökte The Campaign against Racial
Discrimination — CARD — i Temple
i London. Denna organisation är en frivillig,
opolitisk samarbetsorganisation
för bekämpande av rasdiskriminering
i England. Vi gjorde besök i olika stadsdelar
i Storlondon, där de kommunala
myndigheterna hade erfarenheter av
immigrations- och rasdiskrimineringsproblem
t. ex. Lambeth med stor västindisk
befolkning och Southall med en
mycket stor indisk och pakistansk befolkning.

1962 antog det brittiska parlamentet
på förslag av den konservativa Macmillan-regeringen
en lag, som begränsade
den färgade invandringen till England.
Den lagen har sedan skärpts väsentligt
under Harold Wilsons labourregering,

och invandringen av färgade är nu
mindre än någon gång sedan 1950-talet.
Förra året fick 36 500 sådana medborgare
inresetillstånd, och under första
kvartalet i år togs drygt 6 200 emot.
Det betyder att det i England finns 1,3
miljoner färgade, och det har skapat
problem i det landet. Visserligen kanske
vi inte får ta emot 1,3 miljoner färgade
i Sverige, men vem vet, hur länge
vi får räkna med att det bor 15 personer
per kvadratkilometer?

De färgade har i alla fall skapat problem
i Storbritannien, och invandrarna
har tenderat att hålla samman geografiskt.
På många håll i London och
i industristäderna i norra England har
rena getton uppstått, och diskrimineringen
har varit vida spridd i samhället.
Regeringen har alltså ansett sig nödsakad
att lagstifta för att skydda invandrarna
socialt när det gäller både
anskaffningen av bostäder och att söka
arbete.

I ett mångrasigt samhälle, sådant som
England, har de färgade invandrarna
mött långtgående diskriminering, fientlighet
och bristande förståelse. Detta
har nyligen påtalats av Göteborgs Handels-
och Sjöfarts-Tidnings Londonredaktör
Bengt E. Anderson i en artikel
i tidningen den 21 maj i år. Där säger
han: »Denna situation har förvärrats
under de senaste två åren»--alltså se dan

den kommitté jag arbetade i var
där — »då den politiska debatten i stor
utsträckning centrerats kring rasfrågorna.
»

England fick alltså Race Relations
Board med uppgift att angripa alla former
av diskriminering och Community
Relations Commission med uppgift att
medla i tvister mellan etniska grupper.
Det ansågs nödvändigt med dessa åtgärder.
Situationen fortsätter uppenbarligen
att förvärras; »gettobildningen
fördjupas, slumskolorna i många färgade
stadsdelar ger en otillräcklig start
i livet åt alltför många» säger Londonredaktören
Bengt Anderson.

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

181

Den kommitté, som jag'' arbetade i, tillkom
1966 och vi fick i uppdrag att undersöka
möjligheterna att utforma ett
straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering.
I propositionen 87 och i
utskottets utlåtande har ordet rasdiskriminering
ändrats i själva lagtexten till
olaga diskriminering. Förbudet mot rasdiskriminering
skulle på lämpligt sätt
komplettera och förstärka det minoritetsskydd
som finns i bestämmelsen om
hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken.

Anledningen till att frågan om åtgärder
mot rasdiskriminering aktualiserades
var ju främst, att Förenta nationernas
generalförsamling den 21 september
1965 antagit en konvention om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Stat som biträder konventionen
förbinder sig att hindra diskriminering
med alla lämpliga medel, däribland
den lagstiftning som kan vara
påkallad av omständigheterna.

Har det då förekommit rasdiskriminering
i vårt land? Utredningen konstaterade
att det har förekommit, och
frågan är om inte det tillrop av ordet
»nigger» som förekom mot USA-ambassadören
Mr. Holland för en kort tid sedan
strax efter hans ankomst till Sverige
var ett uttryck för en rasdiskriminerande
handling.

Erfarenheterna från bl. a. Storbritannien,
som vi såg dem under besöket där,
visade risken för att det i Sverige kan
bli svårartade former av rasdiskriminering
som kan följa i en invandring"-spår.

Detta har vi alltså att beakta även i
vårt land, och det betyder att motåtgärder
måste vidtas i tid. Utredningen
framhöll, att det är angeläget att nu
införa en sådan bestämmelse för att
motverka eventuell uppkomst av en mer
utbredd rasdiskriminering i framtiden.
Jag citerar utredningen: »En bestämmelse
som förbjuder rasdiskriminering
får antas ha en moralbildande verkan.»
I utskottsutlåtandet och i propositionen

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

talas det om normbildande verkan.

Kommittén fann det inte vara möjligt
att med någon säkerhet fastställa
hur ofta rasdiskriminerande beteenden
förekommit hos oss, men skulle ett fortsatt
forsknings- och utredningsarbete
visa att det finns svårartade problem
på detta område, kan frågan om en
mera långtgående och detaljerad lagstiftning
än vad vi föreslog i kommittén
komma att aktualiseras.

För att uppfylla FN-konventionens
föreskrift om åtgärder för att hindra
allt spridande av på rasöverlägsenhet
eller rashat grundade idéer föreslog
kommittén vissa ändringar i bestämmelsen
om hets mot folkgrupp, 16 kap. 8 §
brottsbalken. I kommitténs förslag beskrevs
den brottsliga handlingen såsom
spridande bland allmänheten av uttalande
eller annat meddelande, vari ras
eller ras eller folkgrupp eller folkgrupper
av viss ras eller med viss hudfärg
eller av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller folkgrupp med viss trosbekännelse
hotas, förtalas eller smädas.
Ordet meddelande innefattar inte bara
en muntlig eller skriftlig framställning
utan också t. ex. åtbörder eller framställning
i bild som inte kan anses som
skrift. Det gäller förstås också officiella
anföranden och uppmaning till visst
handlingssätt. Spridandet kan ske genom
upprepade uttalanden vid privata
samtal i en obestämd krets.

Den nya paragraf som föreslås avser
kriminalisering av vissa former av rasdiskriminering
och omfattar skydd mot
rasdiskriminering vid tillhandahållande
av varor, tjänster o. d. i näringsverksamhet
och i allmän verksamhet. Bland
annat omfattas en stor del av bostadsmarknaden
av förslaget och det gäller
också kommunikationsmedel. Vidare
föreslås särskilda regler beträffande offentliga
tillställningar, allmänna sammankomster
och beteende på serviceinrättningar.

Syftet med förslaget är att den som
i sitt yrke har till uppgift att gå allmän -

182 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

heten eller någon särskild personkategori
till handa inte skall rasdiskriminera
i sin yrkesutövning. Med näringsidkare
likställes även den som är anställd
hos sådan i dennes näringsverksamhet
och den som är anställd i allmän
tjänst. Vidare menas med näringsidkare
varje fysisk eller juridisk person
som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art. Det gäller inte
bara verksamhet inom handel och industri.
Till näringsidkare räknas exempelvis
också hantverkare, lantbrukare
samt utövare av s. k. fria yrken: konstnärer,
författare, fotografer, arkitekter,
advokater, läkare m. fl. Annons- och
reklambyråer, mäklare, speditörer, konsulterande
ingenjörer och andra självständigt
verksamma konsulenter är också
näringsidkare i denna mening, och
verksamheten behöver inte heller vara
stadigvarande. Med näringsverksamhet
avses yrkesmässigt bedriven verksamhet
av ekonomisk art. Stadgandet kommer
alltså att gälla t. ex. restauranger, hotell
och biografer men också exempelvis
yrkesmässig fastighetsförsäljning,
bostadsuthyrning samt läkarverksamhet.
Vidare gäller det t. ex. kaféer, teatrar,
danssalonger, konserter .idrottstillställningar
och cirkustillställningar, förhållanden
i affärer och varuhus, på bensinstationer,
bilverkstäder, frisérsalonger
och banker, i försäkringslokaler, advokatmottagningar
och läkarmottagningar.

Den brottsliga gärningen består enligt
förslaget i att näringsidkare eller anställd
i sin yrkesutövning på grund av
någons ras, hudfärg, nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse
inte går denne till handa på allmänt
gällande villkor. Jag vill här nämna
ett intressant exempel som kan bli aktuellt,
nämligen då uthyrning eller försäljning
till en färgad person enligt eu
fastighetsägares mening kan antas leda
till lägre fastighetsvärde. Det får sålunda
inte utgöra anledning till att vägra
hyra ut eller sälja — detta sagt med

tanke på vad som förekommit på andra
håll i världen, inte minst i USA. Den
skyddade personkretsen är alltså kunder,
klienter och rättssökande och därmed
jämförliga kategorier, och förslaget
innebär att bestämmelser införes
om straff för sådan rasdiskriminering.

Med tanke på vad som säges i utskottsutlåtandet
och i övrigt om förhållandena
på arbetsmarkanden vill jag
sedan säga att kommittén fann att det
möter betänkligheter att ingripa med
lagbestämmelser som reglerar förhållandena
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Där bör andra vägar först prövas.
Arbetsmarknadens parter har ofta fasta
organisationer som samarbetar med varandra
enligt ett mönster som är hävdvunnet
i vårt land. Här har också
nämnts att organisationerna kan meddela
upplysning till sina medlemmar.
Likaså tycks det kunna komma i fråga
att arbetsmarknadens parter träffar särskild
överenskommelse i förevaran de
ämne och fall, och på grundval av ett
sådant avtal kan det sedan växa fram
någon form av förlikningsförfarande,
varigenom tvister om rasdiskriminering
kan lösas. Om emellertid ytterligare undersökning
skulle visa att det på detta
område förekommer diskriminering
som inte kan bemästras med åtgärder
av arbetsmarknadens parter, får väl frågan
tas upp på nytt mot bakgrund av
vad man då vet. Den meningen har också
utskottet givit uttryck åt. Utskottet
anser det vara angeläget att Sverige
ratificerar FN-konventionen, och utskottet
tillstyrker att riksdagen godkänner
konventionen, vilket jag vill uttrycka
min tillfredsställelse med.

Vad slutligen gäller den fråga som
här diskuterats ganska mycket, nämligen
å ena sidan uttrycket »hot mot eller
missaktning för folkgrupp» och å
andra sidan uttrycket »hot, förtal eller
smädelse mot folkgrupp» har jag byggt
min uppfattning bl. a. på vad vi i utredningen
kom fram till. Vi använde där
uttrycket »hotar, förtalar eller smädar».

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

183

Vidare har jag tagit fasta på vad lagrådet
menat, nämligen att rekvisitet »uttrycker
missaktning» är en vag bestämning
som kan föranleda svårigheter vid
avgränsningen av det straffbara området.
Jag tycker det är ganska märkligt
om riksdagen går emot vad lagrådet —
som ju ändå består av experter på området
-— har att säga i det fallet. Det stämmer
också med vad vi i utredningen kom
fram till.

Herr talman! Jag yrkar därför på den
punkten bifall till reservationen 1 i
första lagutskottets utlåtande nr 41 samt
likaledes bifall till reservationen i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposilionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 92
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Anér begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. G
i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av fru Anér.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 36 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

184

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
D i. utskottets utlåtande nr 41, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Alexanderson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet avkammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 92 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Anér begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifallet
första lagutskottets hemställan i inom. F
i utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av fru Anér.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 32 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Avskaffande av rasdiskriminering-, m. in.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av proposition
angående godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering,
m. in., i vad propositionen hänvisats
till utskottet, jämte följdmotioner.
(Detta utlåtande hade debatterats i samband
med behandlingen av första lagutskottets
utlåtande nr 41.)

Såsom framgår av redovisningen av
sistnämnda utlåtande hade Kungl. Maj :ts
proposition nr 87 hänvisats till konstitutionsutskottet
såvitt avsåge ändring i
tryckfrihetsförordningen.

I utlåtandet behandlade konstitutionsutskottet
vidare följande motioner:

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

185

1) 1:1125 av herrar Blomquist och
Lidgard samt II: 1321 av herr Oskarson;
samt

2) 1:1126 av herr Ernulf in. fl. och
11:1323 av herr Wiklund i Stockholm
såvitt avsåge tryckfrihetsförordningen.

1) I motionerna 1:1125 och 11:1321
hemställdes att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 87 måtte antaga
ett i motionerna framlagt förslag
till ändring i tryckfrihetsförordningen.

2) I motionerna 1:1126 och 11:1323
hemställdes, såvitt motionerna hänvisats
till konstitutionsutskottet, att riksdagen
måtte — med förklaring att propositionens
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
icke kunnat oförändrat
godtagas — för sin del såsom vilande
förslag antaga i motionerna föreslagen
lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
proposition nr 87 och med avslag på
motionerna 1:1125 och 11:1321 samt
1:1126 och 11:1323, sistnämnda båda
motioner i motsvarande del, anta det i
bilaga till utlåtandet intagna förslaget
till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Richardson (fp), Hernelius
(m), Axel Georg Pettersson (ep),
Larsson i Luttra (ep), Neländer (fp),
Björkman (m), Boo (ep) och Sterne
(fp), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
proposition nr 87 och motionerna
1: 1125 och II: 1321 samt med bifall till
motionerna 1:1126 och 11:1323, sistnämnda
båda motioner i motsvarande
del, för sin del anta ett i reservationen
framlagt förslag till lydelse av 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen, innebärande
att i tryckfrihetsförordningen gjordes
motsvarande jämkning av brottsbeskrivningen
för hets mot folkgrupp som för
brottsbalksbestämmelsens vidkommande

Avskaffande av rasdiskriminering, m. m.

föreslogs i den vid första lagutskottets
utlåtande nr 41 fogade reservationen 1)
varigenom brottsbeskrivningen komme
att omfatta hot, förtal eller små delse
av folkgrupp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen,
vilket innebär att utskottets
förslag till grundlagsändring förkastas.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

I fråga om såväl utskottsmajoritetens
som reservanternas grundlagsändringsföfslag
ställes särskilda propositioner
på dels antagande såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling och dels
förkastande.

Det i bilaga till utskottets utlåtande
intagna förslaget till ändrad lydelse av
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Luttra begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom vilande
antager det av konstitutionsutskottet
framlagda förslaget till ändrad
lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

186 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Formerna för riksdagens öppnande

Nej:

Vinner Nej, har kammaren förkastat
nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
90 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså antagit nämnda
förslag såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Luttra
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
91 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets hemställan i övrigt

Förklarades besvarad genom vad
kammaren i det föregående beslutat.

Det i reservationen av fru Segerstedt
rViberg m. fl. intagna förslaget till ändrad
lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen Herr

andre vice talmannen gav propositioner
på förkastande av förslaget
eller antagande av detsamma såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Luttra begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

§ 8

Formerna för riksdagens öppnande

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
angående formerna för riksdagens öppnande.

I detta utlåtande behandlades motionen
11:491 av herr Ericson i Örebro
m. fl., vari hemställdes

»att riksdagsordningen § 34 ändras så
att riksdagen kan öppnas under mer
tidsenliga former och att konstitutionsutskottet
framlägger förslag härom till
1970 års vårriksdag».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:491.

Reservation hade avgivits av fru
Segerstedt Wiberg (fp), herr Richardson
(fp), fru Thmivall (s), herrar Andersson
i Billingsfors (s) och Gustafsson
i Barkarby (s) samt fru HjelmWallén
(s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionen 11:491 för sin de! anta ett

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

187

i reservationen intaget förslag till ändrad
lydelse av 34 § riksdagsordningen,
innebärande att talmannen finge rätt
att i samråd med statsministern bestämma
ordningen för riksdagens öppnande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Frågan om ändrade former
för riksdagens öppnande har behandlats
av riksdagen vid åtskilliga tillfällen.
Utan att gå alltför långt tillbaka
i tiden vill jag erinra om motioner i
detta ämne år 1959 och sedan vid upprepade
tillfällen under 1960-talet. De tidigare
motionerna har i allmänhet i sin
hemställan gått ut på överlämnande till
sittande utredningar. I avvaktan på
först författningsutredningen och senare
grundlagberedningen om författningsreform
har såväl konstitutionsutskottet
som vid ett tillfälle allmänna
beredningsutskottet avstyrkt motioner
i frågan med hänvisning till att de av
motionärerna åsyftade förändringarna
med all säkerhet skulle bli tillfredsställande
lösta i och med dessa reformer.
Utskottet har nämligen delat motionärernas
uppfattning att nuvarande ordning
inte är helt tillfredsställande. Motionerna
har alla syftat till att ge riksdagen
inflytande i planering och genomförande
av riksdagsöppnandet.

I författningsutredningens betänkande
år 1963 fanns förslag till en god
lösning av frågan, och utskottet har
sedermera hänvisat till detta vid avstyrkandet
av motioner från såväl 1965,
1966 som 1967. Detta har också blivit
riksdagens beslut. Även motionärer och
de som delat deras uppfattning i frågan
har låtit sig nöja med detta i förväntan
att författningsreformen för
1968 års riksdag skulle omfatta också
denna författningsändring. Den partiella
reform som riksdagen fattade beslut
om innehöll ingenting om ändrade former
för riksdagens öppnande och därför
måste tyvärr 1971 års riksdag öpn -

Formerna för riksdagens öppnande

nas enligt de gamla grundlagsbestämmelserna.

Denna ordning kunde kanske försvaras
under ståndsriksdagen, och praktiska
svårigheter kan förklara att man
har fortsatt att tillämpa den för tvåkammarriksdagen.
Men den är, som jag ser
det, otidsenlig och oförenlig med vår
moderna parlamentarism och utan motstycke
i någon annat jämförligt land.
Utan att gå in på detaljer vill jag säga
att även de yttre formerna för riksdagsöppnandet
förefaller mig ha bra litet
att göra med riksdagens arbetsuppgifter.

Motioner i denna fråga har väckts
också vid årets riksdag, nu med hemställan
om beslut under 1970 års vårriksdag.
Utskottsmajoriteten har även
denna gång föreslagit ett uppskjutande
av avgörandet i väntan på utredningens
förslag. Med all respekt för utredningar
och deras värde anser vi reservanter
liksom motionärerna att frågan kan behandlas
nu. Om vi avvaktar grundlagberedningens
förslag skulle vi få en ny
ordning först 1975 eller kanske ännu
senare.

Enligt författningsutredningens förslag,
som vi som sagt finner vara en god
lösning, skulle riksdagen öppnas vid eu
särskild sammankomst med Konungen,
statsråden och riksdagens ledamöter;
sammankomsten skulle hållas i den ordning
som talmannen efter samråd med
statsministern bestämde. Vårt förslag
sammanfaller med detta.

Vi föreslår därför, herr talman, att
riksdagen nu antar den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen och att
den nya riksdagen bekräftar beslutet
nästa år. Då har riksdagen äntligen fått
möjlighet att medverka vid utformningen
av sin egen riksdagssessions öppnande
och kan göra det från och med
1972.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Sandell, herrar Andersson i Billingsfors

188

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Formerna för riksdagens öppnande

och Gustavsson i Nässjö, fru HjclmWallén,
fru Eriksson i Stockholm, herr
Bergqvist, fru Dahl, herr Green, fru
Hörnlund, herr Ekvall, fru Löfqvisl
samt herrar Sörenson, Nygren och
Brännström (samtliga s).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Mitt inlägg skall närmast
ha karaktären av en deklaration i
detta ärende. Jag känner så mycket
större behov av detta eftersom första
kammaren tidigare i dag har antagit utskottets
förslag och därmed förkastat
det framlagda förslaget om en grundlagsändring.

Jag vill först stryka under vad utskottet
bär skrivit, nämligen: »Enighet
har länge rått om att nuvarande ordning
inte är tillfredsställande.» Däri
kan jag helt instämma, och följaktligen
önskar även jag en förändring av formerna
för riksdagens öppnande. Från
denna utgångspunkt har jag inte svårt
att förstå reservationen. Som ledamot i
grundlagberedningen har jag emellertid
svårt att medverka till en reform samtidigt
som grundlagberedningen arbetar
med ett förslag till ny riksdagsordning.
Ett sådant förslag, som kommer att inrymma
även bestämmelserna om riksdagens
öppnande, beräknas vara klart
vid årsskiftet 1971—1972. Sedan kan
detta i vederbörlig ordning remissbeliandlas,
proposition framläggas, motioner
väckas med anledning av propositionen
och riksdagen besluta 1973 och
1974.

För min del har jag också svårt att
acceptera den utformning paragrafen
har fått i reservanternas förslag. Den
har enligt min mening alldeles för litet
substans. Det kan alltid diskuteras, om
formerna för öppnandet skall föreskrivas
i rikdagsordningen eller i riksdagsstadgan,
men som var och en kan konstatera
flyttar reservanterna här ut vissa
bestämmelser och anser att talmannen
efter samråd med statsministern
skall bestämma dessa former.

Man har här hänvisat till författningutredningens
förslag, men det förslaget
innebar någonting mera. Enligt
detta skulle riksdagen vara öppnad i
och med ett sammanträde som motsvarar
det vi nu har när vi väljer talmän.
Sedan skulle det vara ett mera ceremoniellt
möte, där Konungen och talmannen
skulle hålla anföranden och där
statsministern skulle avge en regeringsförklaring
som skulle kunna ligga till
grund för en kommande remissdebatt.
Reservanterna flyttar över hela befogenheten
att reglera formerna för riksdagens
öppnande till talmannen. Trots
min utomordentliga respekt för talmansämbetet
liksom för de talmän jag
har haft glädjen att känna sätter jag i
fråga, om det kan vara riktigt att riksdagen
lämnar över även den principiella
utformningen av riksdagens öppnande
till talmannen. Detaljerna behöver
vi inte diskutera, men enligt reservanternas
förslag får riksdagen inte ens
bestämma vem som skall öppna dess
eget grundlagsenliga möte. Nog är den
frågan tillräckligt stor för att avgöras
av riksdagen i dess helhet.

Trots att jag har respekt för de skäl
som ligger bakom reservationen, kan
jag av dessa två anledningar inte förena
mig med reservanterna, utan jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan, vilket innebär
förkastande av det i reservationen
framlagda grundlagsförslaget.

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Fru Thunvall lämnade
ett helt korrekt referat av reciten i utskottets
utlåtande om denna frågas tidigare
behandling. Hon gick tillbaka
till den ståndpunkt som utskottet intog
1959.

Det är obestridligt, fru Thunvall, att
vi många gånger har diskuterat formerna
för riksdagens öppnande. Inte heller
kan det bestridas att de nuvarande formerna
har givit anledning till en del
funderingar om inte den nuvarande

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28 189

högtidliga öppningsceremonin skulle
kunna ges en något annorlunda utformning
än för närvarande. Dessa funderingar
bär bland annat gällt det förhållandet
att Hans Majestät Konungen,
hans stora vakt, hovet, förvaltningen
och diplomatiska kåren vid öppnandet
har framträtt i stor gala, medan menigheten
av svenska män och kvinnor,
valda ombud av Sveriges folk, vintcrulstrade
respektive påpälsade och i förekommande
fall med nödiga pampuscher
försedda har trängts på inte
alltför bekväma bänkar i Rikssalen.
Försök gjordes ju för några år sedan
alt åstadkomma ökad jämlikhet åtminstone
i denna del av öppningsceremonin.
Men det stötte på praktiska svårigheter.

Sverige avviker — det skall jag inte
förneka -— från mönstret i andra länder
i Europa. I Sverige är det parlamentet
som beger sig till monarken. I England,
Danmark och Norge kommer monarken
till parlamentet. Ingen torde
dock vilja hävda att vi lidit svårt men
av den nuvarande ordningen. Det föreligger
inget tvång att deltaga; en del
som är mera känsliga uteblir — av
nämnda eller andra orsaker.

Riksdagen har varje gång avvisat motioner
om en ändring. Det har inte ansetts
vara någon överhängande brådska
att stöpa om en högtidlig ceremoni som
blivit en uppskattad tradition —- inte
minst hos allmänheten — utan att veta
vad man skulle ersätta den med. Först
borde man enligt konstitutionsutskottets
utlåtande år 1981 avvakta författningsutredningen.
Hade dess förslag
1983 antagits hade det onekligen blivit
en ändring i riksdagsordningen om
riksdagens öppnande. Därmed inte sagt
att det automatiskt skulle ha blivit någon
väsentlig ändring i praktiken. Enligt
författningsutredningens förslag
skulle nämligen talmannen samråda
med statsministern och bestämma ordningen
för riksdagens första sammankomst.
Även författningsutredningen an -

Formerna för riksdagens öppnande

såg nämligen att en sammankomst i
högtidliga former mellan Konungen,
statsråden och riksdagens ledamöter
alltjämt var motiverad.

Grundlagberedningen håller, som herr
Johansson i Trollhättan redan anfört,
på med arbetet på en ny riksdagsordning,
varom förslag avses kunna framläggas
vid årsskiftet 1971—1972. Självfallet
kan vi inte gå förbi den nuvarande
34 § i riksdagsordningen som rör
riksdagens öppnande. Nu vill jag inte
tillvita motionärerna den uppfattningen
att de skulle vara ute i syfte att avveckla
varje form av högtidligt öppnande.
Men uttrycket »mer tidsenliga former»
ger utrymme för ganska vida tolkningar
av den innersta avsikten. I motionen
heter det nämligen att riksdagens
arbetsformer inte bör »onödig!
tyngas av riter och traditioner från eu
svunnen tid».

Vart är det ni syftar? Ni vill väl inte
avväpna de småväxta Karl XI :s drabanter,
som stampar upp dammet i
Rikssalen? Är det de som är otidsenliga?
De har blivit ett mycket uppskattat
inslag i det på traditioner inte överrika
Sverige.

Motionärerna och reservanterna är
otåliga. De vill inte vänta på grundlagberedningen
därför att riksdagen tidigare
uttalat sig ganska positivt om själva
syftet med motionerna. På detta har
framför allt fru Thunvall hängt upp sin
argumentering. Reservanterna har gjort
författningsutredningens lagförslag till
sitt med en något ändrad formulering,
vilken konstitutionsutskottet för övrigt
haft ringa tid att granska. Jag fäste mig
särskilt vid vad herr Johansson i Trollhättan
sade härom: Man ändrar inte
grundlagar så där tvärt. Förslaget till
formulering av paragrafen framlades
nämligen vid sittande bord då vi skulle
justera utlåtandet, och vi hade svårt att
uppfatta vilken innebörden av formuleringen
verkligen var. Förslaget till
ändring av riksdagsordningen är alltså
icke ett initiativ från konstitutionsut -

190 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Formerna för riksdagens öppnande

skottet utan från reservanter i utskottet,
vilket knappast är rimligt när det gäller
ändring av en grundlag.

1 ändringsförslaget gällande riksdagsordningens
34 § ingår två mycket väsentliga
ting. »Ingår» är för övrigt inte
ett adekvat uttryck — »utgår» vore riktigare.
Enligt förslaget skall nämligen
orden »sedan gudstjänst med dem hållen
är» strykas ur lagen. »Dem» syftar
på oss, riksdagsmännen. Innebörden är
alltså att gudstjänsten i Slottskyrkan
skall mönstras ut ur ceremonin. Detta
vänder jag mig bestämt emot. Det kan
ingalunda anses vare sig olämpligt eller
opassande att riksdagen inleder sin årliga
session med en andaktsstund. Ingen
tvingas att delta. Ändå tror jag flertalet
av riksdagsledamöterna nu deltar även
i gudstjänsten. Att riksdagens flyttning
nästa år till provisoriet vid Sergels torg
av praktiska skäl kommer att föranleda
vissa ändringar i riksdagens högtidliga
öppnande torde vara oundvikligt. Men
uppfattningen att vi skulle utmönstra
gudstjänsten kan jag inte ansluta mig
till. Det kan inte heller det parti jag
representerar.

Reservanterna föreslår ännu eu ändring.
De vill utesluta sista stycket i 34 §
i riksdagsordningen, som säger: »Då
Konungen, på sätt nu är sagt, riksdag
öppnat, framföre, vid samma tillfälle,
riksdagens talman till Konungen, i riksdagens
namn, dess undersåtliga vördnad.
» Det skulle alltså tas bort ur grundlagen.
Det är självfallet ordet undersåtlig
som väcker reservanternas djupa
olust. Behöver man verkligen vara så
känslig på denna punkt, behöver man
vara så känslig för detta gamla ord att
man däri inlägger mer än vad som är
nödvändigt? Kan det inte tolkas helt
enkelt så att de valda ombuden för Sveriges
folk betygar sin aktning för och
hyllning till monarken-statschefen vid
riksdagens högtidliga öppnande? Mig
oroar i varje fall inte det uttrycket.
Det stör inte mitt samvete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till ut -

skottets hemställan om avslag på motionen.

I detta anförande instämde herr Hedin
(m).

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Johansson i Trollhättan att jag anser att
grundlagberedningen kunde lagt fram
ett förslag i denna fråga, som inte är
så omfattande som de andra frågor beredningen
har att ta ställning till och
som jag kan förstå att dess ledamöter
behöver längre tid till. Sedan vi har fått
en kammare och praktiskt kan genomföra
en ordning som är liktydig med
den herr Björkman nämnde att man
har i andra parlament anser jag att det
borde vara på det sättet också i valriksdag''.
Detaljerna talade herr Johansson
om; de kan regleras i riksdagsstadgan.
Även därvidlag har författningsutredningen
skrivit en hel del om hur det
skall gå till.

Beträffande klädseln, ceremonin och
vilka som brukar vara närvarande vill
jag påpeka att det var herr Björkman
som förde in de frågorna i debatten.
För mig har denna fråga en principiell
innebörd nämligen att det är riksdagen
som skall öppnas. Riksdagen bör alltså
vara den institution som också skall utfärda
bestämmelser om hur det skall
gå till. Jag finner det helt i sin ordning
att talmannen i samråd med statsministern
fastställer formerna.

Herr Björkman säger att det nu inte
är något tvång för riksdagsmännen att
vara närvarande vid riksdagens öppnande.
Det är just det jag vänder mig
mot — att vi har ett riksdagsöppnande
som många riksdagsmän uteblir från
på grund av sin principiella inställning,
att det skall vara riksdagen och inte
hovet som bestämmer — för att nu ta
herr Björkmans ord — hur riksdagen
skall öppnas. Jag kan tänka mig att
Konungen skall kunna komma till riksdagen
och att formerna skall bli sådana

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

191

att man kan uttrycka vördnad för monarken
eller för den som är statschef
i landet •—■ det har jag inte vänt mig
emot. Jag har hela tiden hävdat att
en högtidlig sammankomst även i fortsättningen
bör inleda riksdagsarbetet.

Vad som i övrigt sagts här har inte
alls ändrat min uppfattning att vi inte
skall behöva invänta grundlagberedningens
förslag, som dröjer så pass
länge. Vi ändrar ju på så många andra
områden av riksdagsarbetet i samband
med att vi skall ha en enda kammare.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara helt kort
konstatera att det inte finns några föreskrifter
om klädseln eller om hur man
skall marschera till Rikssalen. I grundlagen
finns det inte några bestämmelser
om att man skall vara iförd galoscher
eller att riksdagsledamöterna skall
marschera upp till Slottet.

Jag vill också tillägga att grundlagberedningen
har vägt olika frågor mot
varandra och funnit att de andra ärenden
i vilka den har lagt fram förslag
har större vikt. Det gäller sådana frågor
som ingick i den partiella reformen,
nämligen kammarsystem, valordning
och parlamentarismens inskrivande
i grundlagen. Åtminstone för mig
är detta större frågor än formerna för
riksdagens öppnande.

Grundlagberedningen arbetar med ett
förslag till riksdagsordning och har som
ett led i detta arbete lagt fram en diskussionspromemoria
om vårval in. m.
Den har också lagt fram konkreta förslag
om en ny utskottsorganisation och
om suppleanter för riksdagsledamöterna.
Detta är för mig viktigare frågor
än den som här diskuteras.

Man kan alltid göra den invändningen
att det är besvärligt att bryta ut vissa
ärenden. När vi häromdagen under stor
tidsnöd diskuterade utskottsväsendet

Formerna för riksdagens öppnande

framförde fröken Sandell den uppfattningen,
att det låg en viss risk i att
bryta ut frågan om utskottsväsendet ur
de andra frågorna. Hade kammaren
haft tid skulle jag då ha gått upp i debatten
och sagt att jag kunde ansluta
mig till den uppfattningen, men anser
att man måste ta risken i fråga om utskottsväsendet.

I det här fallet tycker jag det är fråga
om en så liten sak att man mycket
väl kan vänta tills förslag om ny riksdagsordning
läggs fram och riksdagen
får behandla detta. I själva verket kan
man tillämpa en ny ordning från och
med 1975.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar den uppfattning
herr Johansson i Trollhättan gett
uttryck åt, att det ingalunda är oviktigt,
om bestämmelserna om riksdagens öppnande
och vem som skall ha avgörandet
därvidlag står i grundlagen eller i riksdagsstadgan.
Risken om man överför
bestämmelserna till stadgan är att det
blir alltför lätt att ändra dem från år till
år, men det kan man inte göra om de
står i grundlagen. Jag tror det är angeläget
att vi har en viss kontinuitet.

Sedan inregistrerar jag självfallet med
glädje och tacksamhet att inte heller
fru Thunvall har någonting emot ett
högtidligt öppnande eller att riksdagen
lttalar sin vördnad för monarken eller
statschefen. Då är fru Thunvall inte så
långt från mig som jag befarade. Det
brukar vi inte vara i konstitutionsutskottet
heller.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Ordningen för riksdagens
öppnande är föreskriven i riksdagsordningens
34 §. Under det senaste
decenniet har denna fråga gång på gång
förts inför riksdagen, och nu har den
ånyo tagits upp i den socialdemokratiska
motionen.

Själv har jag vid flera tillfällen tagit
tipp frågan. Olika meningar har gjort

192

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Formerna för riksdagens öppnande

sig gällande. Jag tillhör dem som menar
att ett högtidligt öppnande av riksdagen
under någon av dess första dagar
är på sin plats. Det finns sannerligen
så mycket av grå vardag i riksdagsarbetet
i övrigt att en mera högtidlig
och värdig samling bör kunna ordnas
vid sessionens begynnelse.

Även den gudstjänst som föregår riksdagsöppnandet
anser jag bör bibehållas.
Att i det sammanhanget tala om intrång
i religionsfriheten tycker jag är
malplacerat. De som själva inte har en
personlig tro tar säkert ändå inte skada
av att lyssna till en högtidsgudstjänst
sådan som denna. För övrigt är ju inte
ens detta ett tvång. Ännu så länge har vi
emellertid en kyrka som har ett visst
band till staten. Vad gäller förkunnaren
vid ett sådant tillfälle menar jag att
densamme mycket väl kan kallas också
från andra läger, således även från det
frikyrkliga hållet eller från trossamfund
som står utanför statskyrkan.

Om platsen för öppningshögtidliglieten
talas det inte vare sig i den tidigare
författningsutredningens förslag eller
i de föreliggande motionerna. Rikssalen
har naturligtvis gammal hävd och
en vacker tradition över sig, men som
jag tidigare framfört måste det ordnas
på ett bättre sätt med garderobsutrymmen
o. dyl., så att ledamöterna åtminstone
kan lägga av ytterkläderna.

Det är dock en riksdagens högtid —
inte endast ämbetsmäns och diplomaters! Hur

vi än beslutar vid denna riksdag,
blir den gamla ordningen gällande 1971,
alltså med riksdagsöppnande i rikssalen.
För detta tillfälle bör det kunna
ordnas på ett bättre sätt än hittills för
riksdagsledamöterna.

För konstitutionsutskottet har frågan
varit om man skulle begagna initiativrätten
och få fram en ändrad ordning
till 1972 eller om grundlagberedningens
arbete skulle avvaktas. För min del har
jag anslutit mig till utskottsmajoriteten,
eftersom grundlagberedningen enligt

den uppgift vi fått har frågan under
behandling. Därvid måste naturligtvis
också frågan om statschefens medverkan
i öppningshögtidligheten övervägas.
Att monarken då inbjudes att öppna
riksdagssessionen har jag för min
del ingenting att invända mot. Regeringsförklaringen
bör där uppläsas av
statsministern i enlighet med internationell
praxis.

Herr talman! Efter dessa mera allmänna
reflexioner har jag för dagen
endast avsett att yrka bifall till utskottets
förslag.

1 detla anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp).

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Nelander talar
om initiativrätten skulle jag vilja
säga till honom att jag inte tycker att
den frågan hör hemma just i detta ärende.
Det förelåg nämligen en motion.
Det förekom inte någon diskussion om
initiativrätten i utskottet, och om man
nu för in sådana resonemang vid denna
tidpunkt tycker jag att det ändå tyder
på brist på argument.

Herr Johansson I Trollhättan talade
om en hel del författningsändringar och
reformer som vi har genomfört och som
för honom varit av större betydelse än
denna fråga. Det har varit stora reformer
och stora frågor även för mig, herr
Johansson, men jag tycker att i så fall
har herr Johansson i dag förstorat upp
just denna detalj i det hela och gjort
den till en alltför stor fråga. Den kunde
ha kommit som ett komplement till det
förslag som förelåg.

Det som herr Björkman tog upp om
saker och ting som strukits i det gamla
förslaget har inte funnits med i författningsutredningens
förslag, och vi
fann att detta var tillräckligt utförligt
för oss i detta sammanhang.

För att återgå till herr Nelander, så

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

193

nämnde han att det var socialdemokrater
som i motioner hade tagit upp denna
fråga men att ordningen för riksdagsöppnandet
tydligen var hur bra
som helst förut. Då måste jag säga att
det tidigare förelegat folkpartistiska
motioner i denna fråga, och den reservation
som jag i dag talar för har även
undertecknats av herr Nelanders partivänner
i första kammaren.

När man tar in frågan om gudstjänsten
i bilden, så står det i grundlagen
i den text som vi nu har att riitta oss
efter, att vi skall ha gudstjänst innan vi
går in i rikssalen. Detta innebär ju ett
tvång för den som vill vara med vid
riksdagens öppnande, även om religionsfriheten
i detta land innebär att man
inte behöver gå i kyrkan. Därför anser
jag att den detaljen inte bör vara reglerad
på detta sätt.

.Tåg vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

llerr talman! Utskottet är ju enigt
om att den nuvarande ordningen bör
reformeras och grundlagberedningen
kommer att framlägga förslag om en
ny ordning. Det finns därför ingen anledning
att nu försöka lösa frågan på
det sätt som reservanterna har föreslagit.
Den lösningen skulle bli en improvisation.
Som herr Johansson i Trollhättan
redan har sagt har reservanternas
förslag till lagtext också fått en
synnerligen otillfredssställande lydelse.
Den första enkammarriksdagen måste
under alla förhållanden öppnas enligt
nu gällande ordning. Och mer bråttom
är det inte än att riksdagen kan
vänta på ett genomarbetat förslag till
en ny ordning.

Vi vet att svenska folket med intresse
i radio och TV följer riksdagsöppnandet.
Även den synpunkten bör beaktas
vid förslagets utformning, så att detta
intresse för riksdagen kan komma till
uttryck också i fortsättningen.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Thunvalls inlägg
7—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Formerna för riksdagens öppnande

föranleder mig att erinra om en viktig
principfråga.

När vi rätt nyligen här i riksdagen
diskuterade den nya utskottsorganisationen,
var vi överens om att initiativrätten
efter utvidgningen nästa år till
samtliga utskott måste begagnas med
samma varsamhet som hittills har iakttagits
av de utskott som nu har initiativrätt,
nämligen konstitutions- och bevillningsutskotten
och i viss utsträckning
bankoutskottet. Jag vill minnas att
det stod i utlåtandet att man skulle eftersträva
att det rådde enighet inom ett
utskott när det var fråga om initiativ
från utskottets sida.

Här föreligger ingen enighet beträffande
utskottsinitiativet. I motionen hade
man helt korrekt begärt att konstitutionsutskottet
skulle framlägga förslag
om en ändring. Men här har en minoritet
inom utskottet framlagt ett förslag
som tagits från författningsutredningen
och formulerats om. En sådan initiativrätt
för en minoritet avvisade vi emellertid
när det gällde
tionen.

.lag har velat påpeka detta. Man får
inte behandla grundlagen och initiativrätten
för utskottet hur lättvindigt som
helst.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s).

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Som jag sade tidigare
har det inte varit någon som helst diskussion
på denna punkt under behandlingen
i utskottet, men där skulle ju
påpekandet om ett minoritetsinitiativ
ha skett. Enligt min mening är det emellertid
inte fråga om något sådant i detta
fall. Det föreligger en motion med krav
på att utskottet till vårriksdagen skall
framlägga ett förslag i den riktning det
gäller. I första kammaren har i dag
herr Dahlén, som ju tillhörde författningsutredningen,
klargjort den saken,
och på den punkten måste jag säga att
jag delar hans uppfattning.

194 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Formerna för riksdagens öppnande

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Uet är beklagligt att
frågan om riksdagens högtidliga öppnande
inte har kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt, trots att det under
mer än 10 år funnits ansatser till reformering.

Konstitutionsutskottets hänvisning till
att grundlagberedningens förslag kan
komma att medföra att det föreligger
ett förslag före 1973 års val innebär
i själva verket såvitt jag förstår, att frågan
skjuts upp till 1975.

I detta läge vill jag allvarligt vädja till
herr talmannen att efter beredning i
talmanskonferensen eller på annat sätt
kraftigt medverka tiii att den typ av
högtidligt öppnande som avses i 34 §
riksdagsordningen verkligen blir en
högtid för de huvudagerande, nämligen
riksdagsmännen. Förhandlingar bör tas
upp med hovförvaltningen med det bestämda
kravet, att i första hand riksdagens
ledamöter bereds möjlighet att
samlas i till rikssalen angränsande eller
närbelägna rum, och att de där kan förvara
sina ytterkläder under den tid som
åtgår för det högtidliga öppnandet. Riksdagsledamöterna
kunde därefter vandra
genom rikssalen, gärna i spridd ordning,
genom Södra valvet och in i Slottskapellet.
Efter gudstjänsten där skulle
riksdagen, företrädd av talmännen och
partiledarna, tåga tillbaka till rikssalen
och där intaga sin platser.

Sedan återstår att lösa frågan om
plats för ytterkläder för diplomater och
övriga som brukar inbjudas att övervara
ceremonin. Ja, det problemet måste
komma i andra hand och bör kunna
lösas med litet god vilja — kanske genom
att en viss restriktivitet iakttas i
fråga om antalet inbjudna. Genom TV
och radio kan ju svenska folket numera
i direktsändningar och repriser följa
den högtidliga akten betydligt bättre än
flertalet av dem som är närvarande i
rikssalen.

Herr talman! Jag utgår från att det
knappast kan bli tal om att riksdags -

ledamöterna under 1970-talet skall låga
gemensamt från Sergels Torg till slottet.
Det blir naturligt att man samlas på
slottet för att sedan på ett värdigt sätt
kunna liögtidlighålla riksdagens öppnande.

Det finns enligt min mening all anledning
att i det förändrade läge som nu
har uppkommit införa en annan ordning
beträffande formerna för riksdagsledamöternas
medverkan i det högtidliga
öppnandet inom ramen för gällande lydelse
av 34 § riksdagsordningen.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Vad herr Tobé nu sagt
stärker mig i min uppfattning att reservationen
bör bifallas. Då uppstår inte
alls de problem herr Tobé talade om,
utan allt kan ordnas på bästa sätt för
riksdagsmännen i det nya riksdagshuset.

Härmed var överläggningen slutad.

Det i reservationen av fru Seyerstedt
Wiberg m. fl. framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 34 § riksdagsordningen Herr

talmannen gav propositioner på
förkastande av förslaget eller antagande
av detsamma såsom vilande för vidare
grundiagsenlig behandling; ocli
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Thunvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen av fru Segerstedi
Wiberg m. fl. framlagda förslaget till
ändrad lydelse av 34 § riksdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vi -lande antagit nämnda förslag.

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

195

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Thunvall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 82 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets hemställan i övrigt

Förklarades besvarad genom vad
kammaren i det föregående beslutat.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 43, angående uppskov med
behandlingen av visst ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Förbättrat studiestöd m. in.

Föredrogs andra lagsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående förbättrat
studiestöd in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner.

Genom eu den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 77, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i förordningen
(1964:400) om förlängt barnbidrag,

2) lag om ändring i studiemedels
förordningen (1964: 401),

Förbättrat studiestöd m. m.

3) lag om ändring i studiehjälpsrcglementet
(1964:402),

4) lag om ändring i förordningen
(1967:882) om studiemedelsavgifter,

dels bifalla de förslag i övrigt om
vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet
såvitt anginge författningsförslagen.
övriga delar av propositionen,
som avsåge anslagsfrågor, hade hänvisats
till statsutskottet (utlåtande nr
116).

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande
motioner:

A. vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalydande motionerna 1:114
av herr Thorsten Larsson in. fl. och
II: 124 av herr Larsson i Borrby m. fl.,
angående inkomstprövat tillägg till studiebidrag,
m. in.,

2) de likalydande motionerna 1:854
av herr Nils-Eric Gustafsson och
11: 1030 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., om hemresetillägg till vissa studerande,

3) de likalydande motionerna 1:860
av herrar Thorsten Larsson och Johan
Olsson samt II: 1001 av herr Elmstedt
in. fl., angående det studiesociala stödet,

4) motionen II: 1038 av herrar Weslberg
i Ljusdal och Rask, om vidgade
möjligheter till studielån enligt studiehjälpsreglementet,

B. i anledning av propositionen
väckta motioner

5) de likalydande motionerna I: 1130
av herr Lidgard och fröken Stenberg
samt II: 1326 av herr Nordslrandli,

6) de likalydande motionerna 1:1154
av herr Johan Olsson samt II: 1354 av
fru Jonäng och herr Nilsson i Tvärålund,

7) de likalydande motionerna I: 1155

196

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

av fröken Stenberg och II: 1355 av fru
M ogård,

8) de likalydande motionerna I: 1156
av herrar Wanhainen och Hedström
samt II: 1353 av fru Berglund in. fl.

Motionerna 1)—5), 7) och 8) hade i
sin helhet hänvisats till lagutskott, medan
motionen 6) hänvisats till statsutskottet
såvitt anginge anslag och i
övrigt till lagutskott.

I motionerna 1: 860 och II: 1001 yrkades,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning i samband med pågående
översyn av studiemedelssystemet
dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 basbelopp per år enligt
lagen om allrnän försäkring och i
anslutning därtill en motsvarande höjning
av det s. k. förhöjda studiebidraget
inom studiehjälpsreglementet,

dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehjälpsreglementet
och i anslutning
därtill höjning av dessa sistnämnda med
hänsyn till sedan 1964 inträffad penningvärdeförsämring.
»

I motionen II: 1038 yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om en översyn av bestämmelser
och tillämpningsföreskrifter för studielån
enligt studiehjälpsreglementet syftande
till att vidga möjligheterna att
erhålla dylikt lån.»

I motionerna I: 1130 och II: 1326 yrkades,
»att riksdagen måtte uttala att i
studiehjälpsavseende åldersgränsen 18
år ej skall gälla för korrespondensstuderande
vid icke statsunderstödda korrespondensgymnasier.
»

I motionerna I: Hot och II: 1354 yrkades,
såvitt de behandlades av andra
lagutskottet, att riksdagen måtte vid sin
behandling av proposition nr 77 i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att resetillägget
inom studiehjälpssystemet måtte
utgå med 60, 80, 100 och 120 kronor
i månaden för avstånd om 6, 15, 25
respektive 35 km.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:114 och 11:124, såvill
anginge 12 § andra stycket studiehjälpsreglementet,
anta det genom propositionen
nr 77 framlagda förslaget till lag
om ändring i studiehjälpsreglementet
(1964:402) i motsvarande del;

B. att riksdagen måtte anta de framlagda
lagförslagen i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1154 och 11:1354, såvitt de
hänvisats till lagutskott;

D. att motionen II: 1038 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:860 och 11:1001
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionerna I: 1130 och II: 1326
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

G. att följande motioner,

1) 1:114 och 11:124, såvitt anginge
studiemedelsförordningen,

2) I: 854 och II: 1030,

3) 1:1155 och 11:1355 samt

4) 1:1156 och 11:1353

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) vid C i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Romanns
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1154 och 11:1354 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
ge till känna vad reservanterna anfört
om framtida uppräkning av resetillägget; 2)

att motionerna 1:1154 och
It: 1354, såvitt de hänvisats till lagutskott
och i den mån de icke besvarats
genom vad reservanterna ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) vid D i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell samt herrar öster -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

197

dahl och Romanus (samtliga fp), som
ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:1038 i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening ge till
känna vad reservanterna anfört om vidgade
möjligheter till studielån;

2) att motionen i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanterna
ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) vid E i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Romanus
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:860 och 11:1001 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
ge till känna vad reservanterna anfört
om indexreglering m. m.;

2) att motionerna I: 860 och II: 1001,
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) vid F i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Blomquist
(m), Gustavsson i Alvesta (ep),
Åkerlind (in) och Romanus (fp), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1130 och 11:1326 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
ge till känna vad reservanterna anfört
om studiestöd till vissa korrespondensstuderande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 50 må omfatta
jämväl statsutskottets utlåtande nr 116,
men yrkanden rörande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Andra lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Förbättrat studiestöd m. m.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep);

Herr talman! Den enskilde bör inte
av ekonomiska svårigheter få hindras
att studera, och det måste för den skull
finnas ett effektivt studiemedels- och
studiehjälpssystem. Nu gällande grunder
för det svenska studiesociala systemet
infördes genom riksdagsbeslut år
1964, och sedan dess har beslut fattats
om vissa förbättringar inom studiehjälpsreglementet.

I den proposition som ligger till grund
för andra lagutskottets utlåtande nr
50 föreslås en höjning av studiebidraget
och av det förlängda barnbidraget
inom studiehjälpssystemet från 75 till
100 kronor per månad. Vidare föreslås
att inackorderingstillägget höjs
från 100 till 125 kronor i månaden och
att resetillägget höjs med 10 kronor i
varje avståndsklass. De sålunda föreslagna
höjningarna skall naturligtvis
hälsas med tillfredsställelse. Prisstegringarna
har i hög grad urholkat de
belopp son! för närvarande utgår, och,
de nu föreslagna höjningarna kompenserar
inte helt för dem. Höjningen av
resetillägget räcker inte för att täcka
de höjningar av biljettpriserna som
skett. Detta framhålles också i motionerna
1:1154 och 11:1354.

Utskottet har emellertid uttalat att
propositionens förslag medför stora utgiftsökningar
och att man därför inte
vill gå motionärernas krav till mötes.
Reservanterna anser dock att motionärernas
krav är så angelägna att det får
förutsättas, såsom vi har framhållit i
reservationen 1, att Kungl. Maj:t med
förtur tar upp frågan om ytterligare
höjning av resetilläggets storlek. Motionärerna
menar att det är angeläget
att resetillägget anpassas till prisutvecklingen
för de allmänna kommunikationerna.

Vidare är det angeläget att man utreder
frågan om en indexreglering av
förmånerna inom studiehjälpssystemet.
Det kan inte vara riktigt att dessa
förmåner minskar i värde, allteftersom

198 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

inflationen fortskrider. Den penningvärdeförsämring
som har ägt rum sedan
1964 har avsevärt minskat studiebidragets
och de olika tilläggens värde.
En tillfredsställande uppräkning har
inte åstadkommits genom de höjningar
som riksdagen har beslutat om.

De i studiemedelsförordningen stadgade
studiemedlen är anknutna till
ATP:s basbelopp och sålunda värdesäkrade.
Detta gäller emellertid inte det i
studiemedlen ingående studiebidraget.
Genom denna ordning kommer den
andel av studiemedlen för vilken återbetalningsskyldighet
råder att växa i
takt med inflationen, ett förhållande
som är mycket otillfredsställande. Det
finns således starkt fog för motionskravet
om en utredning av frågan om
en anpassning också av studiebidraget
till förändringarna i penningvärdet.

Såsom framhålles såväl i motionsparet
I: 860 och II: 1001 som i reservationen
3 bör frågan om en indexreglering
av studiebidragsdelen av studiemedlen
och av förmånerna i studiehjälpsreglementet
tas upp av 1968 års
studiemedelsutredning. Vi anser det vara
riktigt att så sker.

Till sist vill jag understryka att vi
finner det rimligt att korrespondensstuderande
som är yngre än 18 år och
studerar vid icke statsunderstödda korrespondensgymnasier
skall kunna komma
i åtnjutande av studiestöd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
3 och 4, som är fogade till andra lagutskottets
utlåtande nr 50.

Herr ÅKERLIND (in):

Herr talman! I anslutning till propositionen
om förbättrat studiestöd har
i två likalydande motioner, väckta av
herr Lidgard och fröken Stenberg i
första kammaren och av herr Nordstrandh
i den här kammaren, upptagits
frågan om studiehjälpen till korrespondensstuderan
de.

För att få studiehjälp skall eleven en -

ligt vuxenutbildningsstadgan ha fyllt
18 år senast det kalenderår studierna
påbörjats eller 16 år om det gäller
ämnen på grundskolans högstadium.
Som motionärerna har påtalat, leder
det till att elever vid de icke statsunderstödda
korrespondensgymnasierna i
Osby, Mariannelund, Restenäs och Sunne
som icke fyllt 18 år utestängs från
statlig studiehjälp, en förmån som elever
vid de statligt stödda korrespondensgymnasierna
i Järpen, Torsås,
Jokkmokk och Sveg kan få utan åldersgräns.
Jag anser för min del att
eleverna i dessa fall skall behandlas
helt lika, oavsett vilka skolor de går i.
Det kan inte var riktigt att elever som
gör samma studieinsats, har samma utbildningsmål
och arbetar på samma
sätt skall behandlas olika när det gäller
studiehjälp, beroende på var de
studerar.

Därför vill vi som står bakom reservationen
4 biträda motionsyrkandet att
korrespondensstuderande vid icke statsunderstödda
korrespondensgymnasier
skall få studiehjälp. Vi föreslår att
Kungl. Maj:t skall överväga om stödet
bör ges via vuxenutbildningen eller inom
ramen för studiehjälpen till ungdomsskolans
elever. På vilketdera sättet
dessa elever skall tillgodoses måste bli
en lämplighetsfråga. Huvudsaken är att
de i rättvisans namn ges samma studiehjälp
som eleverna vid de statligt understödda
korrespondensgymnasierna.

Eftersom det inte gäller så många elever
sammanlagt torde det inte heller bli
några större kostnader, om reservanternas
förslag bifalles. Men oavsett det
anser jag att detta är en rättvisefråga,
och jag yrkar därför bifall till reservationen
4 vid andra lagutskottets utlåtande
nr 50.

Herr ROMANUS (ip):

Herr talman! Beträffande huvudpunkterna
i propositionen 77, d. v. s. höjning
av studiebidragen, inackorderingstilläggen
och resetilläggen, har det in -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

199

om utskottet rått enighet om vilka åtgärder
som omedelbart bör vidtagas.

I fråga om reservationerna 1, 3 och
4 vid andra lagutskottets utlåtande nr
50 ber jag att få instämma med de föregående
talarna.

När det gäller reservationen 2 vid
andra lagutskottets utlåtande nr 50 tror
jag att herr Westberg i Ljusdal närmare
kommer att utveckla de synpunkter
som ligger bakom motionen II: 1038,
på vilken reservationen bygger. Jag
vill bara säga att vi anser det angeläget
att man lättar på de i vissa avseenden
tämligen rigorösa tillämpningsbestämmelserna
för låneprövningen och att
det är särskilt viktigt att reglerna anpassas
till penningvärdeförändringen,
samt att anknytningen till föräldrarnas
inkomst och förmögenhet görs mindre
markant.

Huvudsyftet med reservationerna 1, 2
och 3 är att studiestödet skall följa med
i levnadskostnadsutvecklingen och inte
urholkas. Detta stämmer mycket väl med
den allmänna syn på sådana sociala
stödåtgärder, som bl. a. utvecklats i folkpartiets
och centerpartiets skattealternativ
vid årets riksdag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! De i propositionen 77
föreslagna förbättringarna gäller både
studichjälpssystemet och studiemedelssystemet.
Som vi kommer ihåg genomförde
riksdagen föregående år betydande
förbättringar i fråga om både studiehjälpen
och studiemedlen. Vad som
här presenteras bör ses mot bakgrunden
av förslag från centrala studiehjälpsnämnden
och den nya skattereform som
riksdagen i år antagit.

Förslaget innebär att studiebidraget
inom studiehjälpen skall uppskrivas till
100 kronor per månad. Resetillägget
höjs med 10 kronor i varje avståndsklass
och inackorderingstillägget ökas
till 125 kronor per månad. Dessutom

Förbättrat studiestöd m. m.

innebär förslaget en höjning av inkomstgränserna
i fråga om det inkomstprövade
tillägget. Denna höjning är
främst förorsakad av de ökade taxeringsvärdena.
Därför höjs gränsen från
30 000 till 50 000 kronor, överstiger den
studerandes och hans föräldrars gemensamma
förmögenhet dessa 50 000 kronor,
lägges en femtedel av det överstigande
beloppet på den beskattningsbara
inkomsten, som ligger till grund för
prövningen.

Det förlängda barnbidraget, som på
sätt och vis är en del av vårt studiehjälpssystem,
kommer att höjas med 25
kronor till 100 kronor per månad.

Förslagen omfattar således huvudsakligen
de yngre eleverna — de elever
som är beroende av föräldrarnas ekonomi.
I det sammanhanget vill jag erinra
om andra stödformer som finns för
dessa yngre elever, de mer indirekta
studiesociala förmånerna, såsom fria
skolmåltider och delvis fri sjukvård eller
läkarundersökning. Bestämmelser
om att studiemedlen skall bli fria för
dessa kategorier har också aviserats.

Förslaget beträffande studiemedelsförordningen
innebär en förändring endast
på den punkt som gäller beräkningsreglerna.

Liksom föregående år har motioner
väckts beträffande inackorderingstillägget.
I motionsparet I: 1156 och II: 1353
föreslås försöksverksamhet, framför allt
i Norrbotten, med differentierade inackorderingstillägg.
Frågan om en förstärkning
av studiehjälpen till barn som
är inackorderade på orter som ligger
långt från hemmet diskuterades förra
året, och utskottet var då liksom nu positivt
inställt. Utskottet är förstående till
de synpunkter som motionärerna har
fört fram, att det är viktigt att eleverna
på sin fritid kan komma hem till sina
föräldrar och hålla en något så när kontinuerlig
kontakt med dem.

Utskottet har emellertid liksom föregående
år ansett att detta är en fråga
som bör prövas av Kungl. Maj:t. Man

200 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

kommer inom en nära framtid att pröva
frågan om en förbättring av inackorderingstilläggen
och resebidragen till inackorderade
elever.

I reservationen 1 vill reservanterna
ha ett tillägg till utskottets skrivning som
innebär att utskottet ansluter sig till motionärernas
krav om en höjning av resebidraget
med 20 kr. i varje avståndsklass.
Den reservationen är verkligen en
sann mittenpartireservation.

Centrala studiehjälpsnämnden har i
sin skrivelse till Kungl. Maj :t föreslagit
en höjning med 10 kr. Nämnden väntar
emellertid att SJ kommer att höja sina
taxor, och i så fall förutsätter man att
resebidraget också skall höjas med ytterligare
10 kr.

Denna propå från centrala studiehjälpsnämnden
har prövats av Kungl.
Maj :t. Det förslag som nu föreligger, en
höjning med 10 kr. per avståndsklass,
innebär en kostnadsökning på 6 miljoner
kronor. Man har funnit att man
inte kan göra den dubbla ökningen nu.
Detta är en ekonomisk fråga. Det står
emellertid klart att förslag så småningom,
när medel ställs till förfogande,
skall framläggas om en ytterligare höjning.
Då kommer — vilket är den vanliga
tågordningen här i riksdagen — att
från folkparti- och centerhåll sägas:
Det är vi som har framfört dessa förslag.

Reservanterna föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
skall ge till känna att detta bidrag
till resor skall räknas upp. Reservanterna
har emellertid inte tänkt på att
det bör finnas en täckning i motsvarande
anslag, som skulle vara 6 miljoner
kronor och man har inte återförsäkrat
sig hos sina partivänner i statsutskottet.
Därför finns inga medel utanför
den ekonomiska ram som Kungl.
Maj :t har föreslagit.

I reservationen 2 upptas frågan om
studielånen till de yngre studerandena.
När det gäller de yngre studerande som
är under 20 år har riksdagen fattat be -

slut om ett tak. Därutöver finns inga bestämmelser
i författning, utan centrala
studiehjälpsnämnden har själv utformat
normer som den går efter vid bedömningen
av bidragen och studielånen till
de yngre studerandena. Det är således
ingenting som riksdagen nu kan ta ställning
till utan att i så fall också höja anslaget
på den punkten.

I reservationen 3 begär centerpartiet
och folkpartiet, som man har gjort flera
gånger tidigare, en indexreglering
av den del av studiemedelssystemet som
utgörs av studiebidrag. Det märkliga är
att reservanterna ersatt en mycket viktig
del av utskottets skrivning, den del
där utskottet framhåller: »I anslutning
till det synnerligen kostnadskrävande
förslaget om höjning av studiebidraget
vill utskottet erinra om statsmakternas
tidigare ställningstagande som innebär
att de resurser som de närmaste åren
kan ställas till förfogande för studiesociala
ändamål i betydande omfattning
måste koncentreras på de vuxenstuderande.
»

Samma uttalande gjorde utskottet föregående
år, och det har även statsrådet
Moberg anfört i den proposition
beträffande vuxenutbildningen som
riksdagen antog förra veckan. De nuvarande
reservanterna anslöt sig också
därtill, och de talade även för eu viss
ytterligare förstärkning av stödet till
vuxenutbildningen. Men här har de hastigt
och lustigt gått ifrån de synpunkterna
och vill ersätta denna skrivning
med vad som står i reservationen. De
anser det tydligen viktigare att studiebidragen
görs indexreglerade, men de
bär inte på något sätt tagit hänsyn lili
vad detta skulle kosta. Varje år har ulskottet
gjort en beräkning av vad en
övergång till indexreglering av studiehjälpen
ekonomiskt skulle innebära,
men ännu har inte motionärer och reservanter
kunnat presentera ett koslnadsförslag.

Jag vill ställa frågan direkt till reservanterna:
Vet reservanterna vilka

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

201

kostnader övergången till ett system
med indexreglering skulle medföra?

Reservationen 4 — bakom vilken det
för ovanlighetens skull står en samlad
opposition — gäller korrespondensundervisningen.
Det förhåller sig inte på
det sättet att de studerande som inte
fyllt 18 år skulle sakna möjlighet att
erhålla bidrag till korrespondensstudier.
I själva verket kan de yngre elever
som har tillfälle att gå i gymnasium
eller i statsunderstödda skolor få
bidrag även till korrespondensundervisning.
I detta sammanhang är det också
viktigt att komma ihåg att riksdagen
flera gånger har uttalat den meningen,
att det väsentligaste när det gäller de
frivilliga utbildningsformerna är att
stödja vuxenutbildningen.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord innebär betydande anslagsökningar.
Studiebidraget och det förlängda
barnbidraget har ökats med
30,5 miljoner, resebidraget med 6 miljoner
och inackorderingstillägget med
9 miljoner kronor, således sammanlagt
en ökning med 45,5 miljoner kronor.
Totalt har för dessa ändamål upptagits
ett förslagsanslag på 547 500 000 kronor,
alltså över en halv miljard. Det är mot
bakgrunden av detta och i anslutning
till vad vi under föregående vecka beslutade
beträffande ekonomisk satsning
på vuxenutbildningen samt en realistisk
bedömning av de ekonomiska möjligheterna
som vi får bedöma föreliggande
proposition och utskottsutlåtande.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 50.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell sade att
reservationen 1 är en sann mittenpartireservation,
i vilken man på sedvanligt
sätt begär miljoner utan att anvisa var
pengarna skall tas för att sedan när socialdemokraterna
framlägger förslag
7* — Andra kammarens

Förbättrat studiestöd m. m.

kunna säga att man var först med saken.
Ja, fröken Sandell läser på sitt
sedvanliga sätt i utskottsutlåtande och
motioner.

De motioner som reservationen 1 stöder
— I: 1154, II: 1354 — avstyrker utskottet
med hänsyn till det ekonomiska
läget. När utskottet säger att »Utskottet,
som redan i fjol uttalade sig positivt
om motioner med samma syfte som de
förevarande, utgår ifrån att Kungl.
Maj:t tar upp frågan i en nära framtid,»
så syftar utskottet inte på de motioner
jag talade om, fröken Sandell. Jag avsåg
nämligen motionerna 1:1154, och
IT: 1354 och de tas inte upp där.

»Vad kostar indexregleringen?» frågade
fröken Sandell och påstod att del
skulle bli väldiga summor varje år. Om
så är fallet innebär det ju att det med
det nuvarande systemet sker en betydande
urholkning, som medför att de
studerande varje år får en mindre del
av studiemedlen.

Vad indexregleringen kostar beror ju
på den takt i vilken inflationen fortgår.
Jag tror inte ens att fröken Sandell kan
säga vad den skulle komma att kosta.
Vad vi vill ha fram här är en värdesäkring.

Vi har i reservationen 3 hävdat att
1968 års studiemedelsutredning bör ta
upp den frågan till behandling och därmed
försöka ändra på det nuvarande
systemet så att man kommer därhän att
det realvärde som de studiesociala förmånerna
hade år 1964 skall kunna bibehållas.

Herr ÅKERLIND (in) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell säger
att de som har möjlighet att gå i statsunderstödda
skolor kan få studiemedel,
även om de är under 18 år. Det har vi
reservanter inte förnekat. Men vad vi
är ute efter är att de korrespondensstuderande
som inte har annan möjlighet
än att gå i icke statsunderstödda
.skolor och där bedriver samma slags
studier som de som får studiehjälp i

protokoll 1970. Nr 28

202 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

andra skolor också skall i rättvisans
namn kunna erhålla samma stöd till sin
utbildning.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Till den senaste talaren
vill jag bara säga att det visserligen
kan vara fråga om samma studier men
om mycket olika studieunderlag. Det är
väl detta som är avgörande då man tar
ställning till frågan om möjligheterna
att ge bidrag till korrespondensstudier.
När eleverna har sådan studiebakgrund
och studieunderlag att de skulle ha kunnat
komma in på ett gymnasium t. ex.,
har de möjlighet att få studiemedel. Det
avgörande är således icke att eleverna
bedriver samma slags studier, utan del
viktigaste är deras studieanlag och möjligheter
att komma in i den ordinarie
skolundervisningen.

Herr Gustavsson i Alvesta har inte
kunnat räkna ut vad övergången till en
indexreglering av studiehjälpen skulle
kosta, men utskottskansliet har gjort
det, och kostnaden skulle för närvarande
kunna beräknas till omkring 200
miljoner kronor. Det är visserligen sant
som herr Gustavsson säger att detta visar
att de studerande får eu mindre del
när det gäller studiebidraget. Men studielånen
i studiemedelssystemet är ju
indexreglerade, herr Gustavsson, och
knutna till basbeloppet, och det innebär
att man följer kostnadsutvecklingen på
den delen. Det viktigaste för de .studerande
som har .studiemedel är enligt
min uppfattning att de kan få möjligheter
till lån som är värdesäkra.

Vad sedan gäller dessa ständiga ökningar
och krav på utredning angående
indexreglering av studiehjälpen så behöver
det inte göras någon omfattande
utredning. Man vet ju hur stort elevunderlaget
är, och då är det tämligen lätt
att räkna ut hur mycket det skulle
kosta.

Men jag vill fråga herr Gustavsson om
han har möjlighet att säga varifrån
pengarna skall tas. Då skulle man mer

kunna beakta de propåer som kommer
nästan varje år. Men ni har ännu inte
kunnat presentera en beräkning på vad
det skulle kosta eller ens ange varifrån
pengarna skulle tas.

Jag förstår mycket väl att herr Gustavssons
partiledare blir litet skrajsen
ibland och föreslår eu ytterligare höjning
av momsen.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte riktigt på
det klara med vad fröken Sandell avser
med uttrycket »olika studieunderlag».
Det framgick inte riktigt, och jag
skulle därför vilja ha en definition.

Fröken Sandell sade någonting om att
de som har förutsättningar att komma
in på statsunderstödda skolor har möjlighet
alt få denna studiehjälp. Det är
inte heller detta saken gäller. Jag har
erfarenheter av att många elever går
i privata skolor inte därför att de inte
kommer in i andra skolor, det gäller
t. ex. gymnasier, utan därför att den
privata skolan ligger bäst till. Detta är
ofta anledningen till valet av skola. .lag
tycker inte att någon skall diskrimineras
därför att han väljer den skola som
ligger närmast bostaden, utan han bör
ha samma förutsättningar att erhålla
studiebidrag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Att studiemedlen enligt
fröken Sandells uppgifter har minskat
i värde med 100 miljoner kronor
sedan 1964 tycker tydligen fröken Sandell
är fullt tillfredsställande.

När nu 1968 års studiemedelsutredning
arbetar har vi ansett det vara naturligt
att utredningen tar upp iiven
denna fråga. Som jag sade i min förra
replik vet vi inte vad detta kommer att
kosta; vi vet inte med vilken hastighet
inflationen drar i väg.

I mitt förra anförande hann jag inte
lägga tillrätta fröken Sandells påstående
angående innehållet i reservationen 1

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

203

till andra lagutskottets utlåtande. Den
gäller frågan om resetilliiggets storlek.
Vi har i reservationen inte begeärt någon
omedelbar höjning, men vi bar
krävt att Kungl. Maj :t med förtur skall
ta upp den frågan. Den höjning som nu
föreslås motsvarar inte ökningen av resekostnaderna.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Varken jag eller utskottet
har anfört att det är tillfredsställande
att studiehjälpsdelen minskat i
värde. Vad vi sagt är att det är riktigare
att kunna justera denna del av studiebidragen
på samma sätt som när det
gäller barnbidragen; det är bättre och
riktigare att riksdagen vid olika tillfällen
kan göra sådana justeringar i
överensstämmelse med förändringarna
i prisutvecklingen.

När det gäller resetillägget har herr
Gustavsson i Alvesta strukit under vad
jag tidigare sade, nämligen att detta är
en precis vanlig reservation från ert
håll; ni begär att Kungl. Maj:t i framtiden
skall ta upp denna fråga och
komma med ett förslag. När ekonomiska
möjligheter föreligger, kommer
självfallet, så småningom ett förslag och
då har ni möjlighet att säga att detta
är ett av era uppslag.

Till herr Åkerlind vilt jag säga alt
jag är ledsen över att han inte förstår
vad jag menar med olika studieunderlag
— jag tror dock att övriga ledamöter
i kammaren förstår det.

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Jag vill uitala min glädje
över att oppositionspartiernas representanter
har uppmärksammat den uppenbara
orättvisa, som drabbar elever
under 18 år vid vissa icke statsunderstödda
korrespondensgymnasier, och
reserverat sig med anledning av mitt
och mina medmotionärers yrkande.

Utskottsmajoriteten svänger sig med
allehanda krumbukter —- och fröken
Sandells försök till förklaringar har

Förbättrat studiestöd m. m.

inte gjort det hela bättre — väl vetande,
att man ägnar sig åt att åtminstone
tills vidare konservera en orättfärdig
sak. För ungdomsutbildningen har, heter
det, korrespondensundervisningen
endast marginell betydelse. Det kan
inte, fortsätter utskottet, vara lämpligt
att ge stöd till den aktuella elevgruppen
via vuxenutbildningen. Utskottet har
inte heller ansett sig ha anledning att
gå in på frågan om man på annat sätt
kan tillgodose vad motionärerna åsyftar.
— Detta är, tycker jag, ett sätt att
vifta bort det hela. Slutligen hänger
man upp sin ovillighet att ta ställning
på en förmodan att Kungl. Maj:t torde
komma att pröva frågan i anledning av
en särskild framställning.

Efter att ha läst delta frågar jag mig;
Skall man inte ha en egen mening i utskottet
om eu uppenbar orättvisa? Tydligen
inte! Kungl. Maj:t, det allvisa oraklet,
får förtroendet att tycka i stället.
Har statsrådet Moberg, som nu är i kammaren
och representerar en bit av delta
orakel, tagit del av den framställning
som det talas om i utskottsutlåtandet
och som jag vet är ingiven? Har statsrådet
gjor! det kan han kanske anlägga
en och annan synpunkt på den. .Tåg får
då be honom göra det litet tydligare än
vad fröken Sandell har mäktat.

Jag måste också fråga om det inte är
oriktigt och rent ut sagt stötande att
elever under 18 år vid de icke statsunderstödda
korrespondensgymnasierna
utestängs från statlig studiehjälp? Samtidigt
får elever vid andra, statligt stödda
gymnasier studiehjälp utan åldersgräns
såsom i ungdomsskolorna. Därmed
kommer jag in på begreppet studieunderlag,
som fröken Sandell förgäves
sökte förklara men som hon trodde
kammaren förstod. Jag tror inte det;
åtminstone förstod inte jag vad hon menade
även om jag kunde ana mig till
det.

Likheten mellan dessa typer av korrespondensgymnasier
är utomordentlig!
påfallande. I väsentliga avseenden ar -

204 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

betar de på samma sätt. Vid de icke
statsunderstödda korrespondensgymnasierna
är eleverna Hermodsregistrerade
med schemalagd studiegång och med i
allmänhet 20 lektionstimmar i veckan.
Man arbetar där i allt väsentligt ungefär
på samma sätt som vid de .statligt
stödda korrespondensgymnasierna. Är
det vad fröken Sandell menar med studieunderlag?
Då föreligger så små skillnader,
om ens några, att orättvisan
framstår ännu tydligare, och jag måste
fråga: Kan detta vara tillfredsställande?

När nu utskottsmajoriteten inte låter
sig påverkas av argumenteringen här,
får man hoppas, om reservationen inte
vinner kammarens bifall, att statsrådet
Moberg tar sig an saken. Han torde
ändå förstå, att det inte kan få fortsätta
att vara på detta sätt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Eftersom herr Nordstrandh
förutsätter att jag i denna fråga
skall vara orakelmässig och eftersom
jag vill efterkomma oppositionens önskemål
skall jag svara orakelmässigt:
Frågan prövas av centrala studiehjälpsriämnden.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det är eu detalj i fråga
o-m det studiesociala stödet som jag
även i år har anledning att återkomma
till, nämligen möjligheterna till studielån
för elever i bl. a. gymnasier, fackskolor
och yrkesskolor.

Enligt nuvarande bestämmelser är
dessa elevers lånemöjligheter hårt knutna
till föräldrarnas inkomst och förmögenhet.
De kraftiga reduceringsregler,
som gäller för ogifta elever i åldern
16—19 år kan, särskilt för 18—19-åringar, inte anses vara i takt med tiden.
Att t. ex. behålla dessa kraftiga reduceringsregler
för 18—19-åringar, som
i flera avseenden fått en mera självständig
ställning och ofta lever utanför
familjen och varken vill eller kan
vara beroende av föräldrarnas inkomst

och förmögenhet, kan inte vara riktigt.

Herr Rask och jag har i en motion ur
1038 i denna kammare påtalat detta
förhållande och föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om översyn av bestämmelser
och tillämpningsföreskrifter för studielån
enligt studiehjälpsreglementet syltande
till att vidga möjligheterna till
att erhålla dylikt lån.

En av formerna för studiehjälp enligt
studiehjälpsreglementet är just studielån,
som enligt gällande bestämmelser
kan utgå med högst 6 500 kronor.
Tillämpningsföreskrifterna är så utformade,
att en elev i åldern 16—19 år —
och huvuddelen av eleverna på gymnasier,
fackskolor och yrkesskolor tillhör
ju denna kategori — får låna högst
4 000 kronor per år.

Men enligt reglerna reduceras studielånet
så snart föräldrarnas till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst
överstiger 6 000 kronor, eller när
de har en förmögenhet på över 34 800
kronor. Lånen reduceras med 30 procent
på den del av föräldrarnas till statlig
inkomstskatt beskattningsbara in-,
komst som överstiger 6 000 kronor. Men
till denna inkomst läggs två femtedelar
av den del av förmögenheten som överstiger
34 800 kronor. Jag kan inte finna
att dessa kraftiga reduceringar stämmer
med vår utbildningspolitik i övrigt.

Vid något tillfälle har jag exemplifierat
vad dessa bestämmelser kan innebära
för en fackskoleelev. Vi kan
tänka oss att han varit borta från hemmet
relativt lång tid. Han har varit ute
i yrkeslivet men söker sig tillbaka till
skolan och vinner inträde vid en fackskola.
Han är beroende av att få låna
och har börjat studierna under den förutsättningen
att han skall kunna få tillgång
till lånemedel. Men när han skall
låna — vi antar att han är 19 år — upptäcker
han att föräldrarnas inkomst och
förmögenhet kraftigt reducerar hans
lånemöjligheter. Det är ju ändå fråga

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

205

om en så låg inkomst att föräldrarna
inte har möjligheter att hjälpa honom
i den situation vari han befinner sig.
Förmögenheten kan t. ex. utgöras bara
av ett eget hem eller ett litet jordbruk,
som är taxerat över det angivna beloppet.
Även det påverkar hans lånemöjligheter.

Detta kan inte vara rimligt enligt vår
mening. Resultatet blir, ärade utskottsledamöter,
att barn, vilkas föriidrar har
fullt upp med att klara sin egen ekonomi
på grund av låga inkomster, inte
får samma möjligheter till utbildning
som andra barn. Det drabbar särskilt
ofta elever från glesbygder och områden
med få gymnasiala utbildningslinjer,
där eleverna måste bo långt från
hemmet och därför är mer beroende av
lånemöjliglieterna.

I fjol uppgav utskottets talesman, fröken
Sandell, att enligt vad utskottet inhämtat
centrala studiehjälpsnämnden i
detta sammanhang kommer att överväga
om det kan vara motiverat att höja
låneramen för elever som närmar sig
den nya myndighetsåldern. Jag har inte
kunnat finna att det skett några sådana
förändringar till det bättre, utan vi är
kvar i det gamla. Om jag läst propositionen
rätt, har man beträffande dessa
bestämmelser inte tagit någon hänsyn
till uppräkningen av fastighetsvärdena.
Man lever kvar i gamla förhållanden,
som icke är adekvata i dagens situation.

Man kan tycka att det som jag har
påtalat här och som påtalats i vår motion
är en liten detalj, men för många
elever är detta en mycket viktig förutsättning
för fortsatta studier. Det är
också enligt min mening en väsentlig
rättvisefråga.

Reservanterna i utskottet har gått oss
motionärer ett långt steg till mötes, och
jag vill nöja mig med att yrka bifall
till reservation 2 på denna punkt. I övrigt
ber jag att få ansluta mig till vad
herr Romanus anfört och till de yrkanden
som han har ställt.

ITärmed var överläggningen slutad.

Förbättrat studiestöd m. m.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. C
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 62 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

206 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Förbättrat studiestöd m. m.

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. D
j utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Romanus begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 31 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. K
i utskottets utlåtande nr 50. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138 ja och
63 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerlind begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. F
i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

207

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 91 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet. (Detta utlåtande hade debatterats
i samband med behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande nr 50.)

Vad statsutskottet hemställt bifölls.

§ 12

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner.

I propositionen nr 112 hade Kungl.
Maj d under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 april 1970 berett
riksdagen tillfälle att avge yttrande
i anledning av vad i statsrådsprotokollet
anförts om avgifterna i postverkets
tidningsrörelse.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:1208 av herr Thorsten Larsson m.fl.
och II: 1416 av herr Svensson i Eskilstuna
m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d redovisade
i motionerna angivna principiella
synpunkter,

dels de likalydande motionerna

1:1207 av herr Xils-Eric Gustafsson

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse

m.fl. samt 11:1413 av herrar Fälldin
och Dahlgren,

dels motionen II: 1415 av fru Hy din g
och herr Hermansson, vari hemställts

1. att riksdagen måtte avslå propositionen,
2. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj d måtte hemställa om utarbetande
av ett nytt förslag om avgifter
i postverkets tidningsrörelse enligt i
motionen anförda riktlinjer,

dels motionen II: 1414 av herrar
Green och Xilsson i Östersund, vari
hemställts att riksdagen uttalade sig för
att man inom departementet prövade
frågan om subventioner till den mindre
dagspressen och att man av den övriga
pressen toge ut full kostnadstäckning
för postdistributionen i enlighet med
de förslag som anförts i propositionen.

Vidare hade utskottet behandlat de
likalydande — vid riksdagens början
väckta — motionerna I: 487 av fru Wallentheim
in. fl. och II: 557 av herr Zachrisson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte uttala att av den kommersiella
veckopressen och pornografiska tidskrifter
borde uttagas full kostnadstäckning
för postbefordran och att detta uttalande
gåves Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1207 och II: 1413,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1415,

3. att riksdagen måtte i anledning av
departementschefens uttalanden och
motionerna 1:1208 och 11:1416, 1:487
och II: 557 samt II: 1414 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört beträffande avgifterna i
postverkets tidningsrörelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Vi har i riksdagen under
senare tid i skilda sammanhang
sökt medverka till att bibehålla tidningskonsumenternas
valfrihet genom

208 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse

åtgärder som avser att garantera en så
allsidigt sammansatt och partipolitiskt
differentierad press som möjligt. Man
har därvid velat motverka den utarmning
av debatten som hotar bli en följd
av koncentrationsprocessen på tidningsmarknaden.
Jag syftar bär inte bara på
dagspressen utan även på en rad värdefulla
ideellt inriktade tidskrifter.

För att verka inte bara för en formell
utan även för en reell yttrandefrihet
har riksdagen beslutat om särskilt
stöd till partiernas opinionsbildning,
om inrättande av en lånefond framför
allt till förmån för ekonomiskt svaga
men utvecklingsdugliga tidningar samt
om införande av en samdistributionsrabatt.
Mot den bakgrunden har vi i en
fyrpartimotion framhållit att kommunikationsministerns
avvisande av en utjämning
över budgeten av det av postverket
framräknade underskottet i dess
tidningsrörelse måste komma att medföra
stora svårigheter för spridningen
av dagstidningar och därmed inte rimmar
.särskilt väl med de för pressen positiva
åtgärder som jag tidigare redogjort
för. Särskilt erinrar vi motionärer
om att den av riksdagen för ett år sedan
beslutade samdistributionsrabatten
främst avser att underlätta tidningsspridningen
till och inom tätorter. Detta
markerar betydelsen av att avgifterna
i postverkets tidningsrörelse inte höjs
i sådan takt att distributionen till glesbygderna
starkt fördyras och tidningsläsarna
där ytterligare diskrimineras.
Frågan om ett statligt driftbidrag har
vi därför ansett böra bli föremål för
överväganden av statsmakterna.

Jag vill gärna betyga att behandlingen
av frågan i statsutskottet och det utlåtande
som blivit resultatet av denna
i viss mån har skingrat den oro som vi
motionärer givit uttryck för.

.lag skall närmare uppehålla mig vid
en mening i utlåtandet, som kan få
stor betydelse för den fortsatta behandlingen
av denna fråga: »Utskottet har
dock inte funnit sig berett att i princip

frångå Kungl. Maj ds förslag men finner
det angeläget att den förordade avtrappningen
av underskottet sker i en
långsammare takt än vad som synes ha
förutsatts av tidningstaxeutredningen.»

Utredningen bestod som bekant av en
utredningsman, som i samarbete med
företrädare för postverket, Svenska tidningsutgivareföreningen
samt Fackoch
konsumentpressens postkommitté
gjorde en översyn av avgiftssättningen
inom postverkets tidningsrörelse. Tidningsorganisationerna
angav införandet
av ett statligt anslag till postverket för
förlusten på tidningsrörelsen som en
absolut nödvändig förutsättning för en
lösning av postverkstidningsrörelsens
finansieringsfråga. Med hänsyn härtill
anslöt sig utredningsmannen till förslaget
om införandet av ett särskilt statsanslag
till postverket, som motsvarade
den av postverket beräknade förlusten
i tidningsrörelsen om cirka 60 miljoner
kronor per år. För den händelse
att statsmakterna inte skulle godta det
av en enhällig tidningstaxeutredning föreslagna
bidraget över statsbudgeten lät
utredningsmannen sammanställa ett
räkneexempel, som visade hur avgiftshöjningen
för vissa tidningskategorier
skulle bli, om det av postverket framräknade
underskottet 60 miljoner kronor
trappades av under en femårsperiod.
Denna beräkning från utredningsmannens
sida, vilken utvisade ganska
drastiska höjningar, innebär självfallet
inte att tidningstaxeutredningen förutsatt
en sådan avtrappning.

Utskottets formulering i det citerade
avsnittet vill jag därför gärna se som
syftande på det av utredningsmannen
anförda räkneexemplet. Riksdagens beslut,
om man nu följer utskottets förslag,
skulle alltså innebära —■ jag hoppas
att utskottets talesman kan bekräfta
detta — att de förestående förhandlingarna
mellan tidningsorganisationerna
och postverket måste ha som utgångspunkt
att avvecklingen av det s. k. underskottet
i postverkets tidningsrörelse

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

209

skall ske under en betydligt längre tid
än fem år. Jag är också glad över utskottets
uttalande att vi inom en kortare
tidrymd än den av departementschefen
angivna fyraårsperioden bör få
en redogörelse från Kungl. Maj:t om utvecklingen
på detta område.

Med den anförda motiveringen kan
jag ansluta mig till utskottets utlåtande.

1 detta anförande instämde herr Xelander
(fp).

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Utskottet skriver all
man finner motionärernas yrkanden i
och för sig beaktansvärda. Detta uttalande
är väl tänkt som ett plåster på såret
efter förslaget i propositionen 112
om en »kostnadsföljsam konstruktion
av taxorna i postverkets tidningsrörelse».
Utskottet tillfogar att det är angeläget
att »den förordade avtrappningen
av underskottet sker i en långsammare
takt» och att avgifterna bör fastställas
»först sedan reella överläggningar
i taxefrågan ägt rum mellan postverket
och företrädare för tidningsutgivarna».

Det vore intressant att få höra vem
man har tänkt sig då skall företräda
tidningsutgivarna. Är det Tidningsutgivareföreningens
styrelse blir det ju
fråga om företrädare för de stora
»pressdrakarna» -— om jag nu får använda
detta en smula tillspetsade uttryck,
som i alla fall är en vanlig benämning
på våra dominerande tidningsorgan.

Men, herr talman, det är just de stora
dagstidningarna som uppenbart gynnas
av vad man presenterar som en
differentierad och kostnadsföljsam
konstruktion av taxorna i postverkets
tidningsrörelse. Vår riksdagsgrupp har
vid tidigare tillfällen haft anledning att
här i kammaren påvisa detta förhållande.
I vår motion i år II: 1415 har vi
återigen påvisat samma sak. Med avgiftskonstruktionen
per exemplar samt

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse

viktavgiften i kilogram räknat blir kostnaden
betydligt mindre för de till sidantalet
och storleken omfångsrika tidningarna
jämfört med de mera anspråkslösa.

Här framläggs alltså ett förslag som
till sin konstruktion är sådant att det
gynnar — och nu använder jag åter
samma benämning — »pressdrakarna»,
men missgynnar de mindre tidningarna.
Detta påpekande tar utskottet ingen notis
om utan förbigår det med tystnad.
Låt mig därför slå fast att även om man
accepterar ståndpunkten om full kostnadstäckning
behöver detta inte nödvändigtvis
innebära att man skall uppnå
samma resultat som nu, så att det
främst sker på de mindre tidningarnas
bekostnad.

Man kan möjligen mot detta resonemang
cyniskt anföra att det i så fall
endast blir en temporär företeelse, därför
att den nu föreslagna metoden bidrar
till att ta död på den ena tidningen
efter den andra som är av mindre
format. Sedan återstår endast de stora
tidningarna, som ensamma måste svara
för den fulla kostnadstäckningen i postverkets
tidningsrörelse.

Men är det verkligen en sådan linje
som man avser att fullfölja? Opinionsbildningen,
informationen — inte minst
den lokala, för att inte tala om informationen
från ideella och politiska folkrörelser
— fyller obestridligen en uppgift
i vårt samhälle. Erkänner man detta,
måste man också dra de nödvändiga
slutsatserna därav. Det kan då inte
bli tal om att utforma taxeavgiftspolitiken
efter de linjer utskottet föreslår
i enlighet med grundlinjerna i propositionen
nr 112, även om man gör del
i något modifierad form.

Herr talman! Med det anförda kan
jag inte komma till något annat resultat
än att riksdagen i dag bör avvisa
det föreliggande utskottsutlåtandet och
av Kungl. Maj :t begära framläggandet
av ett nytt förslag som företer en ändring
i relationerna mellan exemplar -

210 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Avgifterna i postverkets tidningsrörelse

och viktavgifterna. Jag vill inom parentes
nämna att vi i vår motion tagit
fram räkneexempel som är värda att
studera.

Jag ber därför att få yrka bifall till
vår motion nr 1415 i denna kammare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vid behandlingen i
statsutskottet av propositionen beträffande
avgifterna i postverkets tidningsrörelse
har den huvudtanke varit vägledande
som herr Svensson i Eskilstuna
här gjort sig till talesman för,
nämligen att man i sin strävan att
minska underskottet i postverket vid
distributionen av tidningar inte skall
åstadkomma att spridningen av tidningar
till allmänheten försvåras allvarligt.
Det är därför vi har kommit fram till
ett enhälligt utlåtande som till stor del
innebär att vi tillmötesgår de synpunkter
som framfördes i motionerna T: 1208
och II: 1416.

Däremot har vi inte ansett oss kunna
tillstyrka de motioner som fru Ryding
här talade om. Det är sant att det har
kommit fram förslag om att man vid
beräkningen av taxorna skall tillämpa
andra principer än dem som departementschefen
föreslagit. Det har talats om
att man skall följa principen avgift efter
bärkraft, men det har visat sig att den
tekniska konstruktionen av ett sådant
system inte är tillfredsställande. Inom
Tidningsutgivareföreningen har det visat
sig att även de mindre tidningarna
som enligt fru Ryding skulle gynnas
av det system som hon föreslagit, inte
vill tillstyrka ett sådant system. Alltså
råder bland tidningarna själva en ganska
allmän uppfattning att man i princip
bör följa de beräkningsgrunder som
anges i propositionen.

Det som utskottet har kommit överens
om och som innebär ett tillmötesgående
av de synpunkter som framförts
inte minst från tidningarnas eget håll
är framför allt tre ting. Det första är

att avtrappningen av postverkets underskott
på denna rörelse bör ske i en
långsammare takt än vad som synes ha
förutsatts av tidningstaxeutredningen.
Man säger att man finner det angeläget
att den sker i en långsammare takt.
Det är alldeles riktigt att den period
som man har i åtanke är den femårsperiod
som nämns i utredningens räkneexempel.
Utskottet anser alltså att avtrappningen
bör gå i långsammare takt
än den femårsperiod som det här är
fråga om.

Vad beträffar den andra saken säger
vi som fru Ryding nämnde, att avgifterna
bör fastställas av Kungl. Maj :t
först sedan reella överläggningar i taxefrågan
ägt rum mellan postverket och
företrädare för tidningsutgivarna. Ordet
»reella» har inte kommit till av en
slump — man vill klart markera att det
här inte skall vara något slags dekret
från Kungl. Maj :t eller från postverket,
utan förhandlingar där båda parters
synpunkter kan gör sig gällande.

Den tredje saken som man är överens
om i utskottet är att det vore önskvärt
att Kungl. Maj:t kunde återkomma
till riksdagen inom en kortare tidrymd
än den fyraårsperiod som är
nämnd såsom en möjlighet i propositionen.
Syftet med detta är att riksdagen
därigenom skulle få tillfälle att med
ledning av de erfarenheter, som har
gjorts under tiden, pröva i vilka former
full kostnadstäckning i postverkets tidningsrörelse
kan komma till stånd. Vid
den prövningen är riksdagen obunden
och följaktligen oförhindrad att ta upp
de förslag som kan framläggas — även
de förslag som har berörts i den motion
herr Svensson i Eskilstuna nämnde.

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag noterar att vi genom
en kompromiss har kunna komma fram
till eu enig uppfattning i statsutskottet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

211

Tisdagen den 26 maj 1970 em. Nr 28

Högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I motsats till herr Gustafson
i Göteborg anser jag att distributionen
av de mindre tidningarna allvarligt
försvåras genom nu föreliggande
förslag. De mindre tidningarna har
redan i d^g mycket stora ekonomiska
svårigheter att brottas med, och problemen
blir sannerligen inte mindre genom
det framlagda förslaget.

Jag vill tolka herr Gustafsons förklaring
av ordet »reella» välvilligt; »reella
överläggningar» skulle då innebära
att också de mindre tidningarna fick
tillfälle att vara med vid överläggningarna.
Men varför då inte vänta med att
ändra tidningstaxan tills även de fått
säga sitt ord vid dessa reella överläggningar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! .lag vill säga till fru Ryding
att även representanter för de
mindre tidningarna varit med vid de
överläggningar och undersökningar som
föregått Tidningsutgivareföreningens
ställningsstagande till taxorna. Man har
då funnit att systemet med avgift efter
bärkraft, som fru Ryding gjort sig till
talesman för, medför så stora tekniska
svårigheter att inte ens de mindre tidningarna
velat tillstyrka det.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1415;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete på
telekommunikationsområdet m. m. jämte
motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14

Högre teknisk utbildning och forskning
i övre Norrland

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 88 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970 föreslagit
riksdagen att godkänna i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjer för uppbyggnad
av högre teknisk utbildning

och forskning i övre Norrland.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna

I: 1134 av herr Karl Pettersson och
II: 1328 av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna

1:1214 av fröken Stenberg m. fl. och
II: 1420 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

dels de likalydande motionerna

I: 1217 av herr Wallmark samt II: 1425
av herr Wennerfors och fru Sundberg,
vari hemställts att riksdagen beslutade
att uppbyggnaden av högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
skulle ske i enlighet med i motionerna
förordade riktlinjer,

dels motionen II: 1349 av herr Lindberg
in. fl., vari hemställts att riksdagen

212

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

uttalade sig för att socionomutbildningsberedningen
finge till uppgift att
utreda lämpligheten av att förlägga eu
socialhögskola till Östersund,

dels motionen II: 1424 av herrar
Tobé och Romanus, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde att en organisationskommitté
tillkallades med uppgift att utforma
en maskinteknisk utbildningslinje vid
en enhet för civilingenjörsutbildningen
i Luleå och att föreslå planer för en
senare utbyggnad av den tekniska högskoleutbildningen
och forskningen där
samt att, sedan Luleåenheten organiserats,
utarbeta förslag om en civilingenjörsutbildning
i Umeå med angivande
av resursbehov samt därvid också urskilja
de delar av civilingenjörsutbildningen
som kunde förläggas till Skellefteå
för att ge lämpliga komplement
till utbildningen i Umeå och Luleå.

Motionerna I: 1134 och II: 1328
samt II: 1349 hade väckts i anslutning
till propositionen nr 75 angående den
fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
m. m.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte beträffande
uppbyggnad av högre teknisk utbildning
och forskning i Luleå med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna I: 1217 och II: 1425
samt II: 1424, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna,

2. att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer i övrigt för uppbyggnad av
högre teknisk utbildning och forskning
i övre Norrland i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:1217
och II: 1425 samt II: 1424, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, och med
avslag å motionerna 1: 1214 och II: 1420
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1134 och II: 1328,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1349.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Bakom statsutskottets
utlåtande nr 133 står ett enhälligt utskott.
Jag vill trots detta säga några ord
med anledning av utskottets avstyrkande
av motionen II: 1349, i vilken vi har
begärt att socionomutbildningsberedningen
skall få i uppdrag att utreda förutsättningarna
för att förlägga ett av
de påtänkta socionominstituten till Östersund.

Utskottet har avstyrkt motionen med
hänvisning till vad utskottet anfört i
sitt utlåtande nr 88 där det heter »alt
uppkommande frågor om inrättande av
nya utbildningsenheter bör underställas
riksdagens prövning men att det bör vara
Kungl. Maj:t obetaget att tillfälligt
utnyttja de möjligheter att anordna decentraliserad
socionomutbildning som
kan visa sig föreligga». Vidare framhåller
utskottet att socionomutbildningsberedningen
enligt sina direktiv har att
bedöma till vilka orter en ökad socionomutbildning
bör förläggas.

Efter förra veckans ingående lokaliseringsdebatt
skall jag inte vidare gå
in på betydelsen av att utbildning och
offentliga institutioner förläggs till tänkbara
regioner av stödområdet. Många uttalanden
om värdet härav gjordes från
denna talarstol. Jag bara beklagar att
statsutskottet inte haft en lika positiv
inställning i förevarande utlåtande. Jag
fordrar naturligtvis inte att utskottet
skulle ha uttalat sig för en förläggning
av ett eventuellt nytt institut till Östersund.
Det var heller inte motionens
krav, utan endast att förutsättningarna
skulle utredas. För mig skulle det ha
räckt att utskottet uttalat sig för att socionomutbildningsberedningen
bör lägga
regionalpolitiska bedömningar bakom
del förslag som kommer att presenteras.
Några sådana bedömningar ingår
nämligen inte i beredningens direktiv.

Utskottet har inte uttalat sig negativt,

213

Tisdagen den 26 maj 1970 em. Nr 28

Högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland

men har heller inte velat lägga in lokaliseringspolitiska
bedömningar i sitt
förslag.

Med anledning därav finner jag skäl
att påminna om vad som står i Svensk
författningssamling 1969 nr 438 och som
jag förutsätter också skall gälla vid denna
frågas behandling: »Kungl. Maj:t anbefaller
samtliga statsmyndigheter att
vid beslut som rör lokalisering av offentliga
investeringar eller som på annat
sätt har betydelse för den regionala
utvecklingen beakta det prognosmaterial
in. m. som utarbetats inom länsplanering
1967 samt vad Kungl. Maj:t och
riksdagen i anslutning därtill uttalat.»
Även statsutskottet har i sitt utlåtande
nr 103 förutsatt att aktiv uppmärksamhet
ägnas den faktiska tillämpningen av
åberopade cirkulär.

Jag förutsätter optimistiskt att denna
Kungl. Maj:ts anbefallning skall gälla
även vid bedömningen av lokaliseringen
av eventuella nya utbildningsenheter för
socionomutbildningen. För säkerhets
skull ber jag, herr talman, att få ställa
följande yrkande: att motionen II: 1349
överlämnas till socionomutbildningsberedningen
för beaktande. Jag tycker att
detta är ett rimligt krav som borde kunna
få kammarens bifall.

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man tar del av statsutskottets
utlåtande nr 133, och kanske med ännu
större tillfredsställelse man hälsar propositionen
88. Det föreligger nämligen
mellan utskottsutlåtandet och propositionen
vissa små detaljskillnader som
jag finner skäl att beröra.

Propositionen föreslår en utbyggnad
av den tekniska utbildningen och forskningen
i två Norrlandsregioner —- dels
i Luleå, dels i Skellefteå-Umeåområdet.
I propositionen redogörs också för bakgrunden
till denna bedömning. En sådan
förläggning är av stor betydelse
för industrin i dessa regioner. Den ger
industrin i områdena möjligheter att

öka sin kapacitet genom att den kan tillföras
personal med högre kvalifikationer.
Det är klarlagt att inom denna industri
föreligger ett större behov av
kvalificerade tekniker än som för närvarande
kan tillgodoses. Detta beror naturligtvis
på att det saknas utbildningsmöjligheter
i områdena.

Statsutskottet skriver i sitt utlåtande:
»Utskottet ansluter sig till propositionens
förslag om riktlinjer för uppbyggnad
av en enhet för högre teknisk utbildning
och forskning i Luleå.» Därvidlag
tycks alltså samstämmigheten vara
fullständig.

Yad beträffar förläggningen av teknisk
utbildning till Skellefteå-Umeåområdet
skriver utskottet, att underlaget
är mindre preciserat i detta område
än i fråga om Luleå. Jag skulle gärna
se att utskottets talesman klarlade vad
man avser med denna skrivning. Vad
är det för underlag som förefaller vara
mindre klarlagt? Departementschefen
skriver i propositionen: »För förläggning
av högre teknisk utbildning
till Skellefteå talar samma allmänna
skäl som jag tidigare redovisat beträffande
Luleå.»

Det är alldeles uppenbart alt denna
utbyggnad är regionalpolitisk! värdefull
både för industrin och för de ungdomar
som kommer att kunna erhålla
en bättre utbildning närmare sin bostad
än tidigare. Det är också på lång sikt
av stor betydelse att den industri som
befinner sig i ett utvecklingsskede fär
tillgång till arbetskraft med bättre utbildning,
arbetskraft som är villig att
bli kvar i övre Norrland och som uppfyller
de krav som denna industri i allt
större utsträckning ställer när det gäller
de anställdas kunnighet och möjlighet
att följa den framtida tekniska utvecklingen.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, men jag förutsätter att de riktlinjer
som skall ligga till grund för arbetet
inom den kommitté som slutgiltigt
skall bedöma den fortsatta utveck -

214 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Högre teknisk utbildning och forskning

lingen när det gäller den tekniska utbildningen
också tar hänsyn till de behov
och önskemål som industrin där
uppe för närvarande har.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Får jag först ta upp den
sista frågan om vad utskottet avser med
sin skrivning när det gäller Skellefteå
och Umeå. Det står i utlåtandet: »Utskottet
vill för sin del på det föreliggande
materialet göra den bedömningen
att Skellefteå-Umeåområdet bör komma
i fråga vid en fortsatt utbyggnad
av den högre tekniska utbildningen
i övre Norrland.» Det är alldeles uppenbart,
såvitt jag kan bedöma det,
att ni inte behöver vara oroliga i Västerbotten;
det kommer en högre teknisk
utbildning dit. Men dess art och
de närmare formerna för den kommer
vi i riksdagen att få en preciserad proposition
om. innan den organisationskommitté
som Kungl. Maj:t skall tillsätta
har arbetat fram ett förslag finns
det enligt utskottets mening inte tillräcklig
grund för att säga något närmare
om hur utbildningen skall se ut.

Jag har, herr talman, gärna velat lugna
de ledamöter från Västerbotten som
eventuellt kan läsa in något oroande i
detta utlåtande. Något sådant finns inte
skrivet mellan raderna.

Till herr Lindberg vill jag säga att
riksdagen har fattat två väsentliga beslut
under denna vårsession. För rätt
kort tid sedan beslöt riksdagen om decentraliserad
postgymnasial utbildning,
och ett beslut har dessutom fattats beträffande
socionomutbildningen. Båda
dessa beslut tillgodoser de önskemål
som herr Lindberg framförde i sitt anförande.

Socionomutbildningen skall utredas
av en organisationskommitté. Då vi fattade
det beslutet förekom andra yrkanden
om lokalisering av socialhögskolor.
Utskottet och kamrarna ville inte då ta
ställning till dessa lokaliseringsförslag
utan ansåg det lämpligt att avvakta det

i övre Norrland

utredningsarbete som nu är i gång. Vi
skrev i utskottsutlåtandet — och riksdagen
godtog ju det — att innan ställning
tas till en långsiktig placering av
en utökad socionomutbildning skall
riksdagen få yttra sig. Det vore säkerligen
oriktigt att i dag göra ett uttalande
som pekar i någon riktning, eftersom
många orter i landet är intresserade
av att få en socialhögskola.

Herr talman! I övrigt har inget yrkande
rests mot utskottets hemställan,
och jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i utlåtandet nr 133.

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är tacksam för det
klarläggande besked som utskottets talesman
har givit här. Farhågorna har
väl inte varit överdrivna och inte heller
djupgående, men det förelåg ändock
enligt min mening en viss nyansskillnad.
Den har helt raderats ut, och jag
är, som sagt, tacksam för det beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Lindberg
under överläggningen framställda
yrkandet, att riksdagen måtte besluta
att överlämna motionen II: 1349 till socionomutbildningsutredningen
för beaktande;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4 i
utskottets utlåtande nr 133, röstar

Ja;

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

215

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Lindberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoin
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 15

Riksinternatskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkterna D 17—18)
beräknat medel för nedannämnda ändamål
hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 53 under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 13 mars 1970
föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet förordade grunder
och riktlinjer för riksinternatskolor,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för statsbidrag
till riksinternatskolor, dels godkänna
att Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk,
Sigtunaskolan och Grännaskolan
inrättades som riksinternatskolor och
att bidrag av statsmedel utgingc till
skolorna enligt villkoren i de avtal som
träffats med huvudmännen för skolorna,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att —
under förutsättning att godtagbart avtal
kunde träffas — inrätta Viggbyholmsskolan
som riksinternatskola, dels
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
ett förslagsanslag av 27 685 000 kr.
och till Privatskolor: Bidrag till vissa

Riksinternatskolor

internatskolor m. in. ett förslagsanslag
av 1 150 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 627
av herr Svenungsson in. fl. och 11:67b
av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl.,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av anslaget Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor beslutade
att driftbidrag enligt kungörelsen den
23 april 1964 skulle utgå till Restenässkolan,

dels de likalydande motionerna I: 641
av herr Wirtén m. fl. och II: 701 av
herr Lothigius m. fl., vari hemställts att
riksdagen beslutade att driftbidrag skulle
utgå till Grännaskolan enligt de grunder
som av 1964 års utlands- och internatskoleutredning
föreslagits för riksinternatskolor
och vartill bidrag äskats
i skolöverstyrelsens petita för läsåret
1970/71,

dels de likalydande motionerna
1:1103 av herr Axelson och 11:1296
av herr Eriksson i Arvika m. fl.,

dels de likalydande motionerna
1:1104 av herr Larfors m.fl. och
II: 1298 av herr Hedin m. fl., vari hemställts
att riksdagen beslutade att anslaget
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
skulle uppräknas med för bidrag
till Solbacka läroverk såsom riksinternatskola
erforderligt belopp eller,
om detta icke skulle bli riksdagens beslut,
med för bidrag enligt kungörelsen
1964: 137 till Solbacka läroverk erforderligt
belopp,

dels de likalydande motionerna
I: 1105 av herrar Johan Olsson och Nils
Nilsson samt 11:1299 av fru Nilsson
m. fl.,

dels de likalydande motionerna
1:1106 av herr Wallmark m.fl. och
II: 1300 av herr Wennerfors m.fl., vari
bl. a. hemställts

1. att intagningen av elever vid riksinternatskola
skulle handhas av skolans
styrelse,

2. att riksinternatskola skulle äga rätt

21(5

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

att inom en fri kvot på liögst 20 procent
ta emot internatelever utan speciellt
dokumenterat behov av skolinackordering,

3. att statsbidraget till den del av
riksinternatskolas skolverksamhet som
avsåge elever inom den fria kvoten skulle
utgå enligt kungörelsen 1964: 137,

4. att statsbidrag till Mariannelundsskolan,
Restenässkolan och Solbacka
läroverk skulle utgå enligt kungörelsen
1964: 137,

dels motionen II: 1297 av herrar Hedin
och Nordstrandh.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1105 och 11:1299 om lokaliseringen
av riksinternatskolor,

2. att riksdagen måtte

a. beträffande en för riksinternatskolorna
gemensam intagningsnämnd med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna I: 1106 och II: 1300,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad som
förordats i statsrådsprotokollet,

b. beträffande intagning vid riksinternatskolorna
av en s. k. fri kvot av
elever med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna
I: 1106 och II: 1300, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad som förordats i statsrådsprotokollet,

c. godkänna de i övrigt i statsrådsprotokollet
förordade grunderna och
riktlinjerna för riksinternatskolor,

d. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna
I: 1106 och 11:1300, såvitt nu var i fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för statsbidrag till riksinternatskolor,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna 1:641 och 11:701, såvitt
nu var i fråga, godkänna att Sigtunastiftelsens
humanistiska läroverk, Sigtunaskolan
och Grännaskolan inrättades
som riksinternatskolor och att bidrag
av statsmedel utginge till skolorna

enligt villkoren i de avtal som träffats
med huvudmännen för skolorna,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majd att — under förutsättning
att godtagbart avtal kunde träffas —
inrätta Viggbyholmsskolan som riksinternatskola,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1103 och II: 1296 i vad avsåge
inrättande av Lundsbergs skola som
riksinternatskola,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1104 och II: 1298 i vad avsåge
inrättande av Solbacka läroverk som
riksinternatskola,

7. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 1104 och
II: 1298 samt 1:1106 och II: 1300, samtliga
motioner i vad avsåge statsbidrag
till Solbacka läroverk enligt kungörelsen
1964: 137,

b. avslå motionerna I: 1106 och
11:1300 i vad avsåge statsbidrag till
Mariannelundsskolan enligt kungörelsen
1964:137,

c. i anledning av motionerna I: 627
och II: 674 om statsbidrag till Restenässkolan
enligt kungörelsen 1964: 137
samt motionerna 1:1106 och 11:1300
i vad avsåge denna fråga bemyndiga
Kungl. Majd att besluta om statsbidrag
till gymnasieskoldelen vid Restenässkolan
enligt vad utskottet förordat,

8. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1297 om ändring i grunderna för
statsbidrag ur anslaget Bidrag till vissa
internatskolor m. m.,

9. att riksdagen måtte

a. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och i anledning av motionerna
1:641 och 11:701 samt med avslag å
motionerna 1:627 och 11:674, 1:1103
och II: 1296, I: 1104 och II: 1298 samt
1:1106 och 11:1300, samtliga motioner
i vad avsåge medelsanvisningen under
förevarande anslag, till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 27 685 000 kr.,

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

217

b. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
1:627 och 11:674, 1:1104 och 11:1298,
I: 1106 och II: 1300 samt II: 1297, samtliga
motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor
m. m. för budgetåret 1970/71
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 150 000 kr.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1106 och II: 1300 i vad avsåge
lokaliseringen av rikselevhem.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1. Beträffande intagning av elever vid
riksinternatskolor m. m. av herrar Bohman,
Wallmark och Nordstrandh samt
fröken Ljungberg (samtliga in), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte

a. beträffande en för riksinternatskolorna
gemensam intagningsnämnd med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna 1:1106 och
11:1300, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna förordat,

b. beträffande intagning vid riksinternatskolorna
av en s. k. fri kvot av
elever med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 1106 och II: 1300, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna förordat,

c. godkänna de i övrigt i statsrådsprotokollet
förordade grunderna och
riktlinjerna för riksinternatskolor,

d. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 1106 och II: 1300, såvitt nu var i fråga,
godkänna av reservanterna förordade
grunder för statsbidrag till riksinternatskolor; 2.

beträffande statsbidrag till Solbacka
läroverk, Restenässkolan och Mariannelundsskolan
av herrar Bohman,
Wallmark och Nordstrandh samt fröken

Riksinternatskolor

Ljungberg (samtliga m), som ansett att
utskottet under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte

a. med bifall till motionerna 1:1104
och 11:1298 samt 1:1106 och 11:1300,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
medge att statsbidrag till Solbacka läroverk
finge utgå enligt kungörelsen
1964:137,

b. med bifall till motionerna 1:1106
och II: 1300, såvitt nu var i fråga, medge
att statsbidrag till Mariannelundsskolan
finge utgå enligt kungörelsen
1964: 137,

c. med bifall till motionerna 1:627
och II: 674 om statsbidrag till Restenässkolan
samt motionerna I: 1106 och
II: 1300 i vad avsåge denna fråga, medge
att statsbidrag till Restenässkolan
finge utgå enligt kungörelsen 1964: 137;

3. beträffande medelsanvisningen av
herrar Bohman, Wallmark och Nordstrandh
samt fröken Ljungberg (samtliga
in), som — vid bifall till reservationen
2 — ansett att utskottet under 9
bort hemställa,

att riksdagen måtte

a. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:641 och 11:701
samt I: 1104 och II: 1298 och med bifall
till motionerna 1:627 och 11:674 samt
1:1106 och 11:1300 och med avslag å
motionerna I: 1103 och II: 1296, samtliga
motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag, till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 30 035 000 kr.,

b. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 627 och II: 674,
I: 1104 och II: 1298, I: 1106 och II: 1300
samt med avslag å motionen 11:1297,
samtliga motioner i vad avsåge medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor
m. in. på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
350 000 kr.

218 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

Särskilt yttrande

beträffande Restenässkolan av herrar
Ivar Johansson (ep), Mattsson (ep),
Källstad (fp) och Westberg i Ljusdal
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Låt mig vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr
134 angående riksinternatskolor börja
med några allmänna uttalanden rörande
enskilda skolor med anledning av
gårdagens debatt i medkammaren kring
de statsunderstödda privata yrkesskolornas
öde och därvid ta till utgångspunkt
vad departementschefen sade i
1969 års statsverksproposition, nämligen
»att samhället d. v. s. stat och kommuner
påtagit sig ett i princip helt och
fullt ansvar» — observera ansvar —
»för skolväsendet i vårt land, oavsett
utbildningsstadium och oavsett utbildningsinriktning».
Därom råder ingen
oenighet mellan de olika politiska grupperingarna
i vårt land.

Detta principiella uttalande om var
det yttersta ansvaret ligger får dock
inte tas till intäkt för negativism och
fientlighet gentemot de existerande privata
och statsunderstödda enskilda skolorna.
Statens och kommunens ansvar
för utbildningen i vårt land innebär
icke, och får inte innebära, att stat och
kommun monopoliserar anordnandet av
all undervisning. Här måste finnas utrymme
också för andra huvudmän, så
långe det finns en tillräcklig elevtillströmning
till sådana skolor, så länge
dessa ger en med de statliga och kommunala
skolornas likvärdig eller bättre
utbildning och så länge de s. k. avnämarna
har intresse av att anställa personer
som erhållit denna utbildning.

En negativ inställning till enskilda
.skolor kan vi inom det moderata samingspartiet
inte acceptera. Det pågående
utredningsarbetet och de ständigt

återkommande propåerna i syfte att
minska eller helt strypa statsbidragsgivningen
till enskilda skolor av olika
typ är mycket illavarslande. Nu senast
har de enskilda yrkesskolorna förts in
i farozonen, och man letar energiskt efter
skäl för att komma dem till livs.

Skolöverstyrelsens utredning omfattar
65 enskilda skolor, och dess förslag
till avveckling av statsbidragen berör
närmare hälften av skolorna. Här är det
fråga om principerna för statsbidrag
och inte om huruvida vissa enstaka skolor
skall få behålla sin bidrag. Tydligen
skall på sikt bidragen dras in och ifrågavarande
privatskolor lamslås. Därmed
ändras situationen radikalt för elever,
målsmän och avnämare utan att frågan
underställts riksdagen.

Vi inom moderata samlingspartiet har
eu positiv syn på de enskilda skolorna.
Den synen har erfarenheten av deras
verksamhet givit oss. Vi önskar följaktligen
att de i görligaste mån skall finnas
kvar. Deras verksamhet skall stödjas,
inte stävjas. Vissa elevers familjeförhållanden
kan otvivelaktigt vara sådana
att elevernas studier lämpligen
bör försiggå i skolor vid sidan av det
ordinarie skolsystemet —- i internatskolor,
andra former av privatskolor e. d.
Men även andra omständigheter kan
motivera en frihet för eleven och dennes
föräldrar att välja en annan skolform
än den helt reguljära. Skolor utanför
det allmänna skolväsendet har varit
pedagogiska föregångare — det finns
många exempel på det —• vilkas erfarenheter
med framgång har kunnat utnyttjas
inom det allmänna skolväsendet.
Privatskolor skall betraktas som ett
komplement till det allmänna skolväsendet.
De ger möjligheter till variationer
i undervisningen som eljest inte
skulle finnas, variationer beträffande
såväl skolmiljö som undervisningsplaner
och metodik.

I den kris skolan för närvarande upp.
ever erbjuder otvivelaktigt flertalet av
ie statsunderstödda enskilda skolorna

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

219

eu undervisningsvänlig arbetsmiljö,
som tyvärr saknas på många håll inom
det kommunala skolväsendet. Kraven
på objektivitet och kvalitet i undervisningen
hålls också högt inom dessa skolor.
Detta skall ses mot bakgrund av
att många vittnesbörd redan nu ges om
att kunskapsnivån är i sjunkande inom
skolväsendet i dess helhet. Privatskolorna
utgör ett led i vakthållningen kring
valfrihetens samhälle, som man har anledning
tro att även socialdemokraterna
är intresserade av.

På grund av sitt i princip hela och
fulla ansvar för skolväsendet i vårt land
bör samhället sålunda genom lämpliga
stödformer ge de privata skolorna arbetsmöjligheter,
som i jämförelse med
förhållandena i det allmänna skolväsendet
är om möjligt likvärdiga. Det
förhåller sig ju oavvisligen så, att de
statsunderstödda enskilda skolorna,
även om de åtnjuter det högre bidraget,
är mindre kostnadskrävande för stat
och kommun än det allmänna skolväsendets
undervisningsenheter. Resursskäl
kan alltså näppeligen anföras för
deras eventuella nedläggning. Det enda
som återstår av motiv för den negativa
hållningen gentemot privatskolor har
ideologisk bakgrund — socialistisk monopolism,
om man så vill. Västvärlden
i övrigt uppvisar en helt annan attityd.

Förslaget om inrättandet av riksinternatskolor
syftar till att tillgodose behoven
av inackordering och undervisning
för barn och ungdom som har utlandssvenska
föräldrar, som har styrkt
behov av miljöbyte eller som kommer
från glesbygd. Vi inom moderata samlingspartiet
finner i likhet med departementschefen
att det är motiverat med
ett kraftigt bidrag från det allmänna så
att dessa barn får möjlighet att studera
på samma ekonomiska villkor som andra
svenska barn. Vi finner det inte riktigt
lika motiverat att riksinternatskolorna,
som departementschefen föreslagit
och utskottsmajoriteten anslutit sig
till, skall få ta emot internatelever ute -

Riksinternatskolor

slutande ur dessa kategorier. 1964 års
utlands- och internatskoleutredning hade
föreslagit att högst 10 procent av internateleverna
skulle få komma från
andra kategorier. Det är påfallande att
flertalet remissinstanser uttalat farhågor
för en så ensidig elevsammansättning
som utskottet nu förordar. De utlandssvenska
barnen bör enligt vår mening
ges större möjligheter till kontakt med
ungdom ur en vidare grupp än den som
utgörs av ungdomar som tagits in vid
skolorna på grund av exempelvis behovet
av miljöbyte.

I likhet med utredningen finner vi
och de många remissinstanserna att
man genom s. k. fri kvot vid intagningen
av internatelever bör kunna ge riksinternatskolorna
en bredare rekryteringsbas.
Om denna fria kvot skall sättas
till 10 procent, som utredningen har
föreslagit, eller om den skulle kunna
höjas till bortåt 20 procent, som vi har
tänkt oss, är en sak som kan övervägas.
Huvudsaken är att det tillkommer en sådan
här s. k. fri kvot.

Vi anser att de fyra skolor, som i propositionen
föreslås bli riksinternatskolor,
vilket tillstyrks av utskottet, i dagens
läge utgör ett lämpligt val. Därvid
bör emellertid uppmärksammas, vilket
förtjänar att påpekas kanske både en
och flera gånger, att tre av de föreslagna
fyra skolorna ligger i Storstockholmsområdet.
För många av de elever
med behov av miljöbyte, vilka kommer
att bli aktuella för riksinternatskolorna,
torde det vara av särskilt värde att
få komma till en landsortsmiljö på avstånd
från storstaden. Detta intresse
torde inte ha tillgodosetts i föreliggande
förslag. Detta bör enligt vår mening
speciellt beaktas när antalet riksinternatskolor
så småningom, såsom vi tror,
kommer att utökas.

Enligt utredningen bör vid en sådan
utökning i första hand Lundsberg och
Solbacka läroverk komma i fråga. Av
dessa båda skolor har Lundsberg det
högre statsanslaget, medan det lägre

220 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

statsanslaget utgår till Solbacka läroverk
jämte Mariannelundsskolan och
Restenässkolan. Samtliga de tre senare
skolorna har sådan kvalitet att även de
borde få det högre bidraget. Dessa skolors
fortsatta arbete kan inte få bedrivas
under så olika villkor, eftersom de
i övrigt i stort sett är jämställda.

Därutöver bör alla dessa fyra skolor
ges garantier för att inte plötsligt — jag
upprepar plötsliqt — sättas på indragningsstat
och tvingas börja avvecklas på
grund av alt statsbidraget bortfaller.
Det är uppenbart att sådana farhågor
finns och har kommit till uttryck i
många sammanhang bland lärare, elever
och målsmän. Dessa farhågor kan
hysas med rätt eller med orätt, men
de finns där ändå. Endast ett vikande
elevunderlag kan få vara skäl för en
nedläggning.

Det finns inte mycket, knappast något,
som nu tyder på att en sådan situation
skulle kunna inträda. Förmodligen
står vi snarare inom kort inför
den situationen att antalet riksinternatskolor
måste utökas. Jag förutsätter
då att experimentet med dem vi nu går
att besluta om utfaller val, och det torde
det göra, även om —• som jag har
framhållit här -— en del synpunkter
borde ha beaktats vid konstruktionen.
Det kan då vara bra att ha en liten rad
skolor i gång som man bär att välja
ibland, om man skall skapa nya riksinternatskolor.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationerna 1, 2
och 3 vid statsutskottets utlåtande nr
134.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Bara en kort kommentar
till en fyrpartimotion som har väckts
med anledning av propositionen om inrättandet
av riksinternatskolor.

Vi motionärer har reagerat emot att
inte mindre än tre av de fyra föreslagna
internatskolorna förläggs till det expansiva
Stockholmsområdet. Vi har pe -

kat på att exempelvis Lundsbergsskolan
mycket väl fyller de krav som kan ställas
på en riksinternatskola. Dessa synpunkter
har också framförts vid en
uppvaktning inför statsutskottets andra
avdelning. Man har därvid pekat på att
Lundsbergsskolan har en 75-årig tradition
och har skapat sig ett mycket gott
rykte inom skolvärlden. Vårt yrkande
är att denna skola skall inrättas som
riksinternatskola.

Det är också intressant att se att utredningen,
efter vad som framgår av
handlingarna, haft både Solbacka- och
Lundsbergsskolorna med i bilden. Man
nämner att platsantalet vid de fyra föreslagna
skolorna uppgår till nära 1 000.
Om detta skulle visa sig vara för litet
skall, säger utredningen, de nämnda
skolorna i Solbacka och Lundsberg
komma i fråga i första hand. Man kan
säga att dessa två skolor redan utpekats
som reservskolor i händelse av en ökning
av behovet. Departementschefen
knyter an till detta och säger att man
för dagen inte kan överblicka det framtida
behovet, men man har en känsla
av att även han har en positiv inställning
till en utredning på denna punkt.

En riksinternatskola betyder oerhört
mycket för den bygd dit den lokaliseras.
Jag kan nämna att 120 personer i
dag är anställda vid Lundsbergsskolan.
Även om jag har förståelse för att utskottet
har vissa svårigheter att föreslå
ytterligare skolor som riksinternatskolor,
måste jag säga att det är svårbegripligt
att de fyra skolor som nu
föreslagits utvalts så olyckligt, lokaliseringsmässigt
sett. Det är enligt vår
mening beklagligt att man har gått förbi
Lundsberg.

Det skulle, herr talman, i det läge
som nu råder vara meningslöst att framställa
något annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, men jag vill
ta fasta på vad som sägs av utredningen
om att Lundsberg står i tur, även
om utskottet tyvärr skrivit ganska vagt
på den punkten.

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

221

I detta anförande instämde herr Jonasson
(ep) och herr Andersson i Storfors
(s).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Vi är några som vid
riksdagens början motionerade om ett
ökat driftbidrag till Restenässkolan, och
motivet härför var att eu del elever har
behov av skolgång vid internat. Härvidlag
råder det enighet, och förslag
föreligger om att inrätta fyra riksinternatskolor.

Detta är gott och väl — vi har ingenting
emot det. Men det olyckliga är,
som redan framhållits, att tre av dessa
skolor är lokaliserade till Stockholmsområdet.
Vi har som sagt ingenting
emot att skolorna inrättas, men vi
anser att en internatskola bör finnas
också på Västkusten. Där ligger Restenässkolan,
som driver undervisningen
efter moderna principer och — som
utskottet skriver — har tagit vissa initiativ
på det pedagogiska området. Från
olika håll har skolan fått erkännande
för de mycket goda resultat som åstadkommes.

Skolan strävar efter att fylla de sociala
behov som föreligger. Den ger
således alltid företräde åt sökande som
har dokumenterat behov av skolgång
vid internatskola, såsom utlandssvenska
barn, barn från splittrade hem och
barn som av barnavårdsnämnd, barnpsykiater
eller kurator rekommenderats
skolgång i internatskola.

Skolan har vidare alltid strävat efter
att hålla låga elevavgifter. Avgifterna
ligger avsevärt lägre än vid andra
privatskolor — de utgör endast ungefär
två tredjedelar av vad som är vanligt
på andra håll. Ändå kostar det
7 850 kr. om året vid gymnasiet; då ingår
också läroböcker, vilket inte är fallet
annorstädes. Ett ökat statligt stöd
till skolan, som vi motionärer anser
synnerligen berättigat, leder till att
elevavgifterna kan pressas ned. Något

Riksinternatskolor

enskilt vinstintresse föreligger givetvis
inte.

Herr talman! Del vore givetvis åtskilligt
mer att säga, men tiden rinner
i väg och det gäller att få slut även på
den här debatten. Vi hade väl hoppats
på att om skolan inte omedelbart blir
riksinternat skulle det högre statsbidraget
enligt kungörelse nr 137 av år 1964
kunna utgå. Nu får man emellertid inte
riktigt allt vad man önskar. Jag sätter
dock värde på att utskottets majoritet
verkligen bemödat sig om att finna eu
form för höjt statsbidrag genom att låta
nuvarande bidragsregler omfatta även
gymnasiet. Jag ser detta som en första
etapp på vägen mot ett högre bidrag
framdeles och är därför beredd att ansluta
mig till utskottets förslag.

1 detta anförande instämde herr Svensson
i Kungälv (s).

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Jag skall inte ägna mig
åt att tala för någon speciell skola utan
vill bara lämna några principiella synpunkter.

Man beräknar att 20 000—25 000 elever
i dag studerar utan att bo i sina
föräldrahem. De är inackorderade, de
hyr egna rum eller lägenheter eller också
går de i internatskola. Av dessa mer
än 20 000 går ungefär 10 procent i någon
av de statsunderstödda privatskolorna
enligt vad som framgår av propositionen
53.

Enligt det betänkande, Skolgång borta
och hemma, som föregick propositionen
beräknar man att ungefär två
tredjedelar av de elever som går i internatskola
skulle så att säga falla under
de kriterier eller villkor som man ställer
upp för elevrekryteringen vid eu
riksinternatskola.

Jag skulle egentligen vilja ta upp två
frågor. Den ena är: Hur tänker man
sig egentligen internatskolornas framtid?
Det är eu stor fråga, men jag vill
ställa den, eftersom jag tror att det är

222 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

svårt att behandla detta ärende utan
att också ta hänsyn till utbyggnad av
elevhem.

Det är en stor skillnad mellan elevhem
med skolgång i allmän skola och
internatskola. I det första fallet tas eleverna
om hand under den skolfria delen
av dagen, får kost och logi — hela
tiden av personal som inte befattar sig
med undervisningsdelen av dygnet. I
internatskolan förhåller det sig annorlunda;
skolans ledning är ofta lika
mycket engagerad i hemverksamheten
som i själva undervisningen. De lärare
som söker sig till en internatskola är
medvetna om att deras krafter i viss
utsträckning kommer att tas i anspråk
under icke undervisningstid. De känner
ett ökat ansvar, vilket har till följd
att internatskolorna i dag erbjuder en
annan sorts miljö med en längre gående
integration av undervisning och fritid.
Detta uppskattas som värdefullt,
och inte minst utlandssvenskarna ser
ofta möjligheten till internatskoleundervisning
för sina barn som ett villkor
för att de skall åta sig internationella
uppdrag.

Vi har hört att i de fall då samhället
kan erbjuda skolor som ger likvärdig
eller likartad utbildning med de privatas
finns det inget behov av att stödja
de sistnämnda — utbildningsministern
yttrade dessa ord i en debatt i första
kammaren i dag. Men vem avgör om
en utbildning är likartad eller likvärdig?
Måste inte den bedömningen göras
av dem som så att säga köper varan,
och kan inte efterfrågan utgöra en bedömning
av värdet på varan — d. v. s.
skolan? Om vi skulle erbjuda en rik variation
— det är i dag en hypotetisk
tanke på utbildningsområdet — kommer
alltid genom den fria konkurrensen
vissa utbildningslinjer att efterfrågas
i större utsträckning beroende på
att de är bättre. D. v. s. de är bättre efter
de utbildningskriterier som ställs
av den utbildningssökande — det är
inte säkert att de är bättre från social -

demokratisk utbildningssynpunkt. Det
är emellertid möjligt att avnämarna
uppskattar det högre kunskapsmått som
eleverna där får eller att elever och föräldrar
anser att skolan i fråga erbjuder
en miljö eller en utbildningsform som
är överlägsen andra skolors. Så fungerar
konkurrensen.

Våra internatskolor har aldnig kunnat
få ett mått på hur pass efterfrågade de
är, beroende på de orimligt höga avgifter
som tagits ut vid skolorna, Riksinternat
har plötsligt blivit en eftertraktad
benämning för våra internatskolor.
Tre eller antagligen fyra skolor
får nu kalla sig riksinternat. Jag vill
då ställa frågan: Vari ligger vinsten
för skolorna och för eleverna? Skolorna
frånhänder sig elevrekryteringen.
De blir helt och hållet, liksom de hittills
i ganska hög grad varit, förhindrade
att på något sätt påverka utformningen
av undervisningen. Men de får
ett större statsbidrag.

Vad är det då för större statsbidrag
man får? Andra avdelningen har fått
uppgiften att de skolor som nu blir riksinternatskolor
tar ut en avgift av 12 000
kr. per elev och år. Man räknar med att
kostnaden nästa år skall ha ökat till
13 000 kr. per elev och år. Vi kan ju
tänka oss att det för en tvåbarnsfamilj
skulle innebära en skolkostnad på 26 000
kr. Givetvis finns det en ekonomisk
snedrekrytering. Det är självklart med
de enorma avgifter som tas ut. När det
nu blir riksinternatskolor vänder man
sig till utlandssvenskarnas barn. Jag
hoppas att man inte tänker sig enbart
barn till direktörer för våra stora utlandssvenska
bolag, utan att alla barn,
vilkas föräldrar arbetar i internationell
tjänst och är svenskar, skall få möjlighet
till utbildning vid internatskolorna.

För glesbygden kan man väl förutsätta
att de ekonomiska tillgångarna inte
är större än i andra delar av vårt land,
och skolkostnaderna för de barn som
kommer från glesbygden blir därför
kraftigt märkbara om de uppgår till

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

223

sådana belopp. Det tredje fallet, vilket
jag bedömer som det kanske mest viktiga,
gäller de barn som har behov av
miljöbyte. Inte heller i det fallet finns
det skäl att antaga att föräldrarnas ekonomi
skulle vara bättre än genomsnittet.

Vad blir nu resultatet av att vi får
riksinternatskolor? Andra avdelningen
fick — fastän det tog tid — besked från
departementet om att nedsättningen vid
dessa internatskolor skulle vara 3 000
å 5 000 kronor per år. Om vi räknar
med en kostnad för eleverna på 13 000
kronor per år, innebär det alltså att
kostnaden även vid riksinternatskolor
skulle bli mellan 8 000 och 10 000 kronor
per år och elev.

Jag vill direkt ställa den frågan till
herr Alemyr: Ilur skall föräldrar till
elever från glesbygder respektive till
barn som är i behov av miljöbyte kunna
betala så pass höga avgifter? När
det gäller utlandssvenskarnas barn kan
det vara något lättare att göra det, eftersom
föräldrarna brukar få vissa förmåner
som anpassas till kostnaderna
för barnens skolgång.

Det mest intressanta är emellertid att
se dessa avgifter i relation till vad som
sades i utredningens betänkande år
1966. Avgifterna vid våra internatskolor
har gått upp mycket kraftigt, med ungefär
60 procent på sex år. För sex år
sedan var kostnaden ungefär 8 000 kronor
per år. Då säger utredningen att i
och med att riksinternatskolor instiftas
bör en statlig myndighet fastställa en
maximiavgift per månad för eleverna;
för budgetåret 1967/68 föreslogs 350
kronor per månad, vilket bör göra 3 000
å 3 500 kronor per år. Även om vi räknar
med en viss penningförsämring, och
i dag skulle säga att kostnaderna uppgår
till 4 000 å 4 500 kronor, är det
märkligt att departementschefen utan
att nämna några siffror och utan att
ange föräldrarnas kostnader, gör ett
så stort avsteg från hela grundtanken i
utredningens betänkande, nämligen att

Riksinternatskolor

möjliggöra tillträde till internatskolorna
för sådana elever som är hänvisade till
att gå i sådana skolor.

I detta fall, som jag ser det, kommer
övergången till benämningen riksinternatskola
att bara få den konsekvensen
att man återvänder till det kostnadsläge
som internatskolorna hade för ett par
år sedan. Men det kan också ha en sekundäreffekt
på de internatskolor som
inte blir riksinternatskolor — Solbacka,
Lundsberg, Mariannelundskolan, Restenässkolan
för att nämna några. Även om
nedsättningen av kursavgiften blir 3 000
—5 000 kronor är det ändå ganska mycket
pengar för föräldrarna. Yi kan alltså
vara övertygade om att praktiskt taget
alla i första hand kommer att söka
till riksinternatskolorna. De andra privata
skolorna får på så sätt ett minskat
antal presumtiva elever. De får svårare
att upprätthålla standard och undervisning.
Alldeles speciellt gäller det de
skolor som har det lägre statsbidraget.

.lag upprepar min fråga: Innebär det
att man genom att styra eleverna till en
viss typ av internatskolor, där det ändå
blir en kraftig ekonomisk snedvridning,
förhindrar de andra skolorna att över
huvud taget kunna driva sin verksamhet
inte minst med tanke på den pågående
kostnadsökningen?

Detta är enligt min mening väsentliga
frågor. Jag beklagar att kostnadsproblematiken
aldrig har kommit fram i
den debatt som förts om internatskolorna.
Det är ju den som är det väsentliga.
Hade det inte funnits några problem på
den sidan hade vi inte behövt kalla våra
skolor för riksinternatskolor eller privata
skolor. Nu gäller det att bredda elevunderlaget,
och det tror jag inte -— det
vill jag klart säga ifrån — kommer att
ske om propositionens och utskottets
förslag går igenom.

Ilerr Nordslrandh har redan motiverat
reservationerna, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 i utskottets utlåtande.

22!

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Kiksinternatskolor

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Sedan jag deltagit i
behandlingen av detta ärende vill jag
nu bara helt kort anföra några synpunkter
på det i anledning av detta utlåtande.

Först vill jag säga att det är glädjande
att kunna notera att en representant för
styrelsen för Restenässkolan här uppträder
och uttalar sin tillfredsställelse
över att man har lyckats så pass bra
att i utskottet ena sig om det ekonomiska
stöd som bör lämnas till denna
skola.

Jag vill med tillfredsställelse notera
att det särskilda yttrande — där
också mitt namn förekommer — vilket
är fogat till utlåtandet överensstämmer
med de synpunkter som här har
framförts från denne representant.

Jag hoppas att man vid riksinternatskolorna
får in elever som representerar
ett tvärsnitt av svenska folket. Det har
visat sig vara en tillgång att man på
Restenässkolan har kunnat ta emot
såväl utlandssvenska elever som elever
från glesbygd och elever som behövt
miljöbyte. Det har varit elever
från både välsituerade hem och hem
där föräldrarna måst göra betydande
uppoffringar för alt kunna hälla sina
barn vid skolan. Tack vare vissa stipendier
har man i viss utsträckning kunnat
bistå dem som behövt hjälp. Man har
också haft, och har fortfarande, elever
som behöver hjälp och omsorger av det
mest skiftande slag.

För att dessa skolor skall kunna ge
goda resultat ställs det givetvis höga
krav också på lärarna. En internatskola
är nämligen en krävande arbetsmiljö.
Lärarna får ta hand om eleverna och
bli ersättare för föräldrarna, för hemmet.
De måste kunna tjänstgöra på obekväma
arbetstider, ha en positiv inställning
till ungdomar med olika problem
och kunna hjälpa dem vid olika tillfällen.

Jag instämmer i att riksinternatskolornas
placering blir relativt starkt

koncentrerad. Nu hoppas jag att utvecklingen
i dessa skolor blir sådan att man
finner det välbetänkt att inrätta dylika
även på andra platser. Här har ju talats
om att ett sådant behov skulle föreligga
även i andra delar av landet. Med
det befolkningsunderlag som finns på
Västkusten är det naturligt att det där
finns behov av en dylik skola, som
då bör få bättre ekonomiska förutsättningar
än Restenässkolan får under
den närmaste tiden. Med tanke på det
läge den har och de fordringar som
ställs på den hoppas jag att man snart
skall kunna få ett bättre bidrag till denna
skola, och jag hoppas också att man
skall kunna ge den dessa bättre ekonomiska
förutsättningar i en bestämd uppfattning
om att detta är både välbetänkt
och välbefogat.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall koncentrera
min framställning starkt. Jag förstår att
man inte väcker någon entusiasm, om
man förfar på annat sätt vid den här
tidpunkten på dygnet. Jag avstår därför
från att ta upp den principiella diskussion
om privatskolornas framtid som
herr Nordstrandh valde att ge sig i kast
med i sitt anförande. Propositionen och
utskottsutlåtande! handlar om riksinternatskolor
och gäller inte frågan om privatskolornas
framtid över huvud taget.
Utskottet bär sålunda inte haft anledning
att ta upp den vidare problematiken
till diskussion i sitt utlåtande.

Herr Nordstrandh talade om nivåsänkningen
i den allmänna skolan, och
han talade om att de enskilda skolorna
skulle vara bättre än de allmänna skolorna
i många avseenden. Hans generalisering
är naturligtivs uteslutande en
personlig reflexion. Den saknar helt bevisvärde
och bottnar inte i några som
helst objektiva undersökningar. För min
egen del tar jag avstånd från en sådan
bedömning. Även om det finns många
enskilda skolor som ger en helt till -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28 225

fredsstäliande undervisning, är utvecklingen
med avseende på avvecklingen
av ett stort antal privatskolor säkerligen
riktig och bör fortsätta i takt med
det offentliga skolväsendets utbyggnad.
Detta innebär inte att samtliga privata
skolor kommer att försvinna. Jag tror
för min del att ett begränsat antal kommer
att behövas och fylla en uppgift
även framdeles. Utskottet har emellertid,
som sagt, inte haft anledning att
ta upp detta till diskussion. Herr Nordstrandh
har tydligen valt att denna sista
riksdagsvecka läsa upp ett avsnitt av
ett kommande valtal.

De reservationer som har fogats till
utskottsutlåtandet gäller några yrkanden
från moderata samlingspartiet. Reservanterna
begär att riksinternatskolornas
styrelser själva skall handlägga intagningen
av eleverna och att en viss fri
kvot skall bibehållas, inom vilken styrelserna
skall få ta elever utan hänsyn
till de regler som för övrigt skall gälla.

Utskottet vill inte acceptera detta förslag
utan följer Kungl. Maj :ts förslag,
som innebär att elevintagningen skall
skötas av en central intagningsnämnd.
Tre kriterier skall därvid vara avgörande,
nämligen glesbygdskriteriet, som
det har erinrats om tidigare, kravet på
att elevernas föräldrar skall vara utlandssvenskar
och kravet på att en del
av eleverna skall behöva ett miljöbyte.

I en reservation yrkas att statsbidraget
skall höjas för de skolor som ligger
i det lägsta bidragsrummet. Propositionen
säger att man skall avvakta erfarenheterna
rörande behovet av internatplatser
innan man tar ytterligare
ställning på denna punkt. Den uppfattningen
delar utskottet. Jag vill erinra
om att ett bifall till herr Nordstrandhs
reservation skulle innebära en ytterligare
kostnad på cirka 3 miljoner kronor.
Det är också en sida av saken, herr
talman. Utskottet ser inte någon anledning
att rekommendera ett bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Arvika har talat om
8 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Riksinternatskolor

Lundsberg och herr Gustafsson i Uddevalla
om Restenäs såsom tänkbara reservskolor
i den mån behov skulle föreligga
av flera riksinternatskolor. Utskottet
har inte velat räkna upp några reserver
i detta sammanhang. På den
punkten, herr Eriksson, skiljer sig utlåtandet
från den utredning som herr
Eriksson hänvisade till och vari nämnes
två reservskolor. Vi säger klart ifrån att
vi inte vill ta ställning på denna punkt.
Mellan raderna kan då läsas att man kan
tänka sig att det finns andra skolor än
de av utredningen nämnda som skulle
kunna komma i fråga om det bleve utrymme
för flera riksinternatskolor.

Får jag, herr talman, till sist bara ta
upp ytterligare en fråga, nämligen den
kostnadsaspekt som fru Sundberg har
talat något om. De kostnadsuppgifter
som vi har fått i statsutskottets andra
avdelning är mycket osäkra. Det var
svårt att få fram exakta uppgifter. Ingen
har kunnat säga exakt vad det kostar
generellt. Av det skälet kan jag för min
del inte godta dessa kostnadsberäkningar.
Jag vill erinra om att de utgifter
man har för ungdomarna vid internatskolorna
inte bara är utgifter för själva
undervisningen, utan det är också utgifter
för mat och logi, d. v. s. de utgifter
man har för ungdomarna under
den tid de är borta från föräldrahemmet.
Det är klart att detta i många
fall är dyrt. Men jag tror att även det är
ett skäl för att man bör vara försiktig
när man utvecklar privatskolorna; man
skall så långt det är möjligt se till att
man inom ramen för det allmänna
skolväsendet kan placera de ungdomar
som behöver gå i internatskola.
Jag erinrar i detta sammanhang gärna
om folkhögskolorna, där utgifterna naturligtvis
är mycket höga men där huvudmännen
— landsting eller andra
— med hjälp av betydande statsbidrag
klarar upp det hela. Huvudmännen
för folkhögskolorna är antingen
landsting eller större organisationer;
det finns inte privata folkhög28 -

226

Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

skolor i den bemärkelse som avses
med privata skolor i det ärende vi nu
behandlar. Till folkhögskolorna utgår
betydande bidrag från det allmänna,
och ingen kan säga att det i dag är ekonomiskt
betungande för föräldrarna att
ha ungdomar vid folkhögskola.

Det är väl också så, fru Sundberg, att
de elever som kommer till riksinternatskolorna
på grund av behovet av
miljöbyte i stor utsträckning får sina
kostnader täckta av någon myndighet.
Den sociala myndighet i hemkommunen
som finner skäl att rekommendera
ungdomar intagning på en
internatskola svarar som regel också
för utgifterna härför.

Herr talman! Det är en betydande
uppslutning i utskottet bakom denna
proposition. Det är alltså bara på vissa
punkter som ett av partierna i riksdagen
yrkat på ändringar i propositionens
förslag, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Alemyr vill
uppfatta den deklaration som jag för
partiet gjorde rörande vår inställning
till privatskolornas vara eller icke vara
som ett valtal, så må han gärna göra
det; det går säkerligen att använda med
framgång. Frågan om riksinternatskolorna,
som vi nu behandlar, är inte så
helt skild från frågan om privatskolornas
existens. Vårt förslag om att lyfta
upp några av privatskolorna i det högre
bidragsrummet är helt enkelt ett utslag
av denna syn.

Herr Alemyr sade vidare att mitt påstående
om att det för närvarande pågår
en kunskapssänkning inom det allmänna
skolväsendet var mitt privata lilla hugskott
och att det inte pågick några undersökningar
om den saken eller att det
i varje fall inte förelåg några resultat.
Nej, några färdiga resultat föreligger
inte. Men undersökningar pågår, och
med all sannolikhet kommer det inom

kort att klart visa sig att så verkligen
är förhållandet; kunskapsnivån håller
på att sänkas. I dag har det i radio och
TV förekommit en diskussion om språkundervisningen
som pekar i den riktningen;
de som deltog i den diskussionen
vet vad de talar om.

Herr Alemyr nämnde vidare att kostnaderna
för uppflyttning av dessa tre
privatskolor till det högre bidragsrummet
skulle kosta 3 miljoner kronor
per år. Jag vet inte riktigt var han fått
denna siffra ifrån. Om man adderar
och subtraherar som den sekreterare
gjort vilken räknat fram siffrorna i
reservationen får jag — jag var inte så
strong i matematik under min tid i
skolan — det snarare till 1,5 miljoner.
Kan inte också herr Alemyr möjligen få
det till det?

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill bara betona att
avdelningens ordförande konstaterade
att han inte ville ta ställning till kostnadsaspekten.
Då måste man onekligen
fråga sig: Vad skulle över huvud taget
propositionen tjäna till? Bildandet av
riksinternatskolor ägde rum just därför
att man skulle lösa problemen med de
höga kostnaderna vid internatskolorna.
Herr Alemyr tog själv upp jämförelsen
med folkhögskolor. Jag vill där erinra
om att utredningen i sitt betänkande
hade föreslagit ett liknande arrangemang
beträffande riksinternatskolorna.
Utredningen ville att huvudmännen
skulle stå för en viss del av kostnaderna.
Därtill skulle komma statsbidrag
och den maximerade månadsinbetalningen
av föräldrarna.

Inget av dessa problem har blivit
löst. Vi har helt enkelt, som jag ser det,
endast begränsat skolornas möjligheter
när det gäller att själva ta ut elever,
bundit dem fastare vid läroplanerna
och gett dem en nedsättning som i dag
inte går att specificera.

Låt mig därtill lägga de 3 miljonerna
— eller 1,5 miljoner; jag tror att herr

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28 227

Nordstrandhs siffra är mer korrekt. Om
inte samhället kan betala detta belopp
måste det betalas på annat sätt, vilket
innebär att ett par hundra föräldrar
får lov att göra det i stället. Är det i
jämlikhetens tidevarv inte att gå precis
tvärt emot fastlagda principer? Vi får
ytterligare en form av ekonomisk segregation
i de skolorna ju dyrare vi gör
dem. I den jämförelsen anser jag att
1,5 eller 3 miljoner är en mycket liten
summa mot vad vi skulle vinna.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag har väckt två motioner
i detta ärende, bl. a. en som berör
Solbacka läroverk. Där har vi motionärer
från fyra partier i första hand
yrkat att Solbacka skall bli en riksinternatskola,
i andra hand att skolan skall
få det större statsbidraget.

Jag vill säga några ord i anslutning
till detta utskottsutlåtande. Vi har länge
väntat på Kungl. Maj :ts förslag i fråga
om riksinternatskolor.

Det är mot den bakgrunden naturligtvis
glädjande att regeringen nu äntligen
i princip ger i varje fall rilcsinternatskolorna
plats som ett komplement
till det allmänna skolväsendet.
Departementschefen föreslår ju nu fyra
riksinternatskolor med väsentligt ökade
statsbidrag. Jag reagerar liksom herr
Nordstrandh tidigare mot att det inte
får finnas någon fri kvot för intagning
till dessa skolor och att man inte heller
ger dessa skolor förtroendet att själva
välja ut sina elever utan vill välja ut
dessa centralt.

Jag yrkar utan ytterligare argumentering
bifall till reservation 1, som tar
upp vårt förslag i detta avseende.

Departementschefen har i propositionen
sagt att man kan tänka sig att
dessa riksinternatskolor i framtiden
får utökas, om behovet av platser blir
större än vad man nu kan förutse.
Under tiden får de skolor som inte
blir riksinternat klara sig med det lägre
statsbidraget. Vissa skolor, t. ex. Lunds -

Riksinternatskolor

berg, får i stället det högre bidraget.
Det lägre bidraget är ju kr. 6: 50 per dag
och elev, medan det högre utgår på
andra grunder och innebär att man t. ex.
får 80 procent av lärarlönerna. Det
lägre bidraget innebär för Solbacka
läroverk att man får endast 30 procent
av lärarlönerna, alltså väsentligt lägre
bidragsprocent. Jag tycker att det finns
mycket starka skäl för att samtliga nu
statsbidragsberättigade internatskolor
får det högre statsbidraget för att de
därigenom skall få ekonomiska möjligheter
att leva vidare och stå till förfogande
i framtiden som riksinternatskolor,
om behov kommer att föreligga.
Jag är för min del alldeles övertygad
om att det snart kommer att visa sig att
det behövs fler skolor än vad man nu
föreslår.

För staten är det inte minst av ekonomiska
skäl en god satsning att bidra
till internatskolorna, då även det högre
bidraget ju innebär betydligt mindre
satsning från statens sida än till det
allmänna skolväsendet. Det gäller ju
bara tre skolor som nu får det mindre
bidraget, nämligen Solbacka, Mariannelund
och Restenässkolan.

Det förvånar mig att inte utskottet
har kunnat gå med på detta yrkande,
och det förvånar mig minst lika mycket,
att det inte finns flera reservanter
under reservationerna 2 och 3, som jag
vill yrka bifall till.

Eftersom jag väl känner till Solbacka
läroverk vill jag bara säga ytterligare
något om just den skolan. Den har fungerat
i snart 70 år och ägs av en stiftelse
utan vinstintresse. Den har ca 300
elever, varav 70 från bygden. Ungefär
90 elever har de senaste åren tagit studentexamen
där varje år. Vid skolan
finns ungefär 85 anställda, varav 25 lärare.
Det visar att skolan har en synnerligen
stor betydelse för bygden, både
som läroanstalt och av arbetsmarknadsskäl
i en trakt där försörjningsmöjligheterna
i övrigt är ganska begränsade.

närmast ide -

Som internatskola är den
8* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 28

228 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

alisk med ett avskilt och synnerligen
vackert läge men ändå nära tätorter,
belägen inte mer än 9 mil från Stockholm.

Skolan har stor kapacitet. 1964 års
internatskoleutredning har verifierat,
att skolan väl fyller sin plats i det
svenska internatskoleväsendet, och man
anser att skolan liksom Lundsberg i
första hand bör ifrågakomma, om man
utökar riksinternatskolornas antal. Skolan
har särskilt goda förutsättningar för
fritidsverksamhet av olika slag på grund
av sitt läge och de mycket förnämliga
idrottsanläggningar som finns där.

Skolan har emellertid betydande ekonomiska
bekymmer, och verksamheten
har under senare år gått med stora underskott.
Det balanserade underskottet
uppgår till inte mindre än 600 000 kronor.
Nästa budgetår räknar man med
att höja avgifterna högst avsevärt, trots
att de redan nu ligger i topp.

Det skulle vara en verklig förlust för
bygden och innebära en kapitalförstöring
av stora mått, om skolan skulle
tvingas upphöra. Både kommun och
landsting har lämnat värdefulla bidrag,
men en absolut förutsättning för att skolan
på sikt skall kunna bestå är att den
får det större statsbidraget. Naturligtvis
vore det ännu bättre om skolan bleve
riksinternatskola, som vi motionärer i
första hand yrkar.

Herr talman! Slutligen vill jag rent
allmänt poängtera, att internatskolorna
och de privata skolorna enligt min mening
har en särskilt stor betydelse, därför
att de förutom att de ger en mycket
god undervisning i regel också ger god
fysisk fostran och en god karaktärsdaning,
ofta en kristen sådan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
samtliga reservationer vid detta utskottsutlåtande.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Alemyrs något provocerande yttrande
om privatskolorna skulle jag först vilja

säga någonting rent allmänt om dessa.
Vi står i alla fall i begrepp att bevilja
27,6 miljoner kronor i bidrag till vissa
privatskolor, och jag tycker det finns
skäl att ha en generös attityd till dem.
De kan ge möjligheter till pedagogiska
experiment och nydaning på utbildningens
område, som det kan vara svårt
att uppnå i det offentliga skolväsendet.

Vi har exempel på det från Kristofferslcolan
här i Stockholm med dess
Walldorfpedagogik enligt Rudolf Steiners
system, och riksdagen har ju beslutat
om ganska avsevärda bidrag till
den skolan med dess specifika pedagogiska
system. Särskilt angeläget är det
emellertid att privatskolorna inte utvecklas
till ett slags elitskolor där i
praktiken endast barn från välbärgade
familjer vinner inträde. Det kan naturligtvis
lättare undvikas, om skolan får
sådana ekonomiska bidrag att elevavgifterna
kan hållas på en rimlig nivå.

Eftersom samhället inte har de direktta
kostnaderna i sina egna skolor för
de elever som undervisas i privatskolorna,
bör dessa skolor — givetvis under
förutsättning att de uppfyller vissa
grundläggande krav — ges ekonomiskt
stöd för sin verksamhet. Ett skäl
att vara generös är att man i dessa skolor
har möjlighet till ett friare experimenterande
som kan komma hela utbildningsväsendet
till godo. Man bör
speciellt uppmärksamma de betydande
kostnader som privatskolorna numera
har för lokaler, utrustning, lärarlöner
o. s. v. Särskilt angeläget för flera av
de internatskolor som drivs i internatform
är att de får sådant statligt stöd
att det blir möjligt för dem att förverkliga
sedan länge utarbetade planer på
moderna institutioner och elevhem.

Restenässkolan åtnjuter ju statsbidrag
till grundskolans högstadium och kvarvarande
klasser av realskolan. Men utskottet
har framhållit att skolans geografiska
läge liksom vissa initiativ på
det pedagogiska fältet gör det motiverat
att överväga en ökad bidragsgiv -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28 229

ning till skolan. Om Restenässkolan uppfyller
vissa villkor — som jag inte tycker
är oöverkomliga — bör hinder inte
möta för Kungl. Maj:t att bevilja statsbidrag
också till skolans gymnasieskoldel
enligt de grunder som gäller för anslaget
Bidrag till vissa internatskolor.

Det gymnasiala stadiet vid Restenässkolan,
som nu speciellt är föremål för
vår uppmärksamhet, är ju organiserat
som ett internatgymnasium med kombinerad
lärarledd undervisning under
muntliga kursperioder vid skolan och
korrespondensundervisning på hemorten
eller vid internatet. Det är alltså en
intressant pedagogisk form med varvad
utbildning som här används, ett intressant
pedagogiskt initiativ. Studiegången
för gymnasiet omfattar tre läsår, och
eleverna får varje läsår lärarledd undervisning
vid skolan under sex muntliga
kursperioder om sammanlagt en
tredjedel av läsåret.

Statsutskottets andra avdelning besökte
Restenässkolan för någon tid sedan.
Vid detta besök fick vi se inte minst skolans
laborativa utrustning liksom den
moderna audiovisuella utrustning som
den har.

De elever som under mellanperioderna
inte bor på internatet arbetar
med hjälp av Hermods självinstruerande
studiematerial under fortlöpande kontakt
med Hermods och med lärarna vid
Restenässkolan. Samarbetet elev—Hermods—Restenässkolan
garanterar enligt
min uppfattning att studieperioderna i
hemmet blir effektiva och anslutes till
de muntliga kursperioderna vid Restenässkolan.

Denna skola har i egenskap av internatskola
inget begränsat elevområde,
utan den står öppen för alla — för ungdomar
och vuxna som under studietiden
behöver internatmiljön. Särskilt vill
skolan fylla en uppgift för utlandssvenska
elever och elever utan högre skola
på hemorten.

Jag har här uppgifter om antal närvarande
ordinarie lärjungar hösttermi -

Riksinternatskolor

nen 1969 med fördelning efter hemort.
Det var då 341 elever. Av dem kom de
flesta från Göteborgs och Bohus län —
217 stycken — men Älvsborgs län, Skaraborgs
län och Hallands län är företrädda
samt i övrigt alla län i landet.
Från utlandet kom 14 elever.

Detta vittnar om bredden när det gäller
anslutning av elever från olika håll.

Vad slutligen avgifterna beträffar har
en internatelev för hela läsåret att betala
7 875 kronor och internatelev som
bara har muntliga kursperioder 4 500
kronor. Det är alltså väsentligt mindre
än t. ex. vid Sigtunaskolan och Grännaskolan.
Dessa elevavgifter avser ordinarie
undervisning, helinackordering,
ordinarie läkarundersökning och sjukvård
genom skolsköterska. Avgifterna
inkluderar också kursmaterial från Hermods.

Jag finner alltså att alla skäl talar för
att riksdagen följer utskottets rekommendation
att ge bidrag också till Restenässkolans
gymnasieskoldel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag fick inte det intrycket
att herr Källstad gick upp i talarstolen
för att bemöta mitt »provocerande»
uttalande, ty han hade antecknat
sig på talarlistan långt innan jag höll
mitt anförande. Vidare vill jag erinra
om att det inte var jag som provocerade,
utan det var herr Nordstrandh som gjorde
det med sitt resonemang om att det
skulle ha inträtt en nivåsänkning i den
allmänna skolan samt att det var så mycket
bättre i de privata skolorna. Jag
hävdade då och upprepar det nu att
herr Nordstrandh inte har några som
helst bevis för påståendet att undervisningen
skulle vara bättre vid privata än
vid allmänna skolor.

Sedan bara några mycket korta påpekanden.
Det är naturligtvis i och för sig
mycket värdefullt med experimentskolor,
men det är ingenting som säger att

230 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

experimentskolor nödvändigtvis måste
vara privata skolor. Jag vill bara erinra
om experimentgymnasiet i Göteborg.
Man bör undvika att sätta likhetstecken
mellan det som har med experiment och
utveckling att göra och de privata skolorna.
Inom det allmänna skolväsendet
förekommer det ett mycket betydelsefullt
arbete, som har karaktär av experiment
och utveckling.

Beträffande kostnaderna skall jag slutligen
bara göra ett enda tillägg. Om två
föräldrar vill placera sina barn vid en
privat i stället för en allmän skola, så
får de ta de ekonomiska konsekvenserna
härav. Det kan inte vara rimligt att
begära att samhället skall träda till och
ge lika mycket bidrag till privata skolor
som till de allmänna skolorna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Om herr Alemyr lugnar
sig något, ett halvår eller så, skall han
få se att sänkningen av kunskapsnivån
verkligen blir ett faktum.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Vore det inte klokt om
också herr Nordstrandh lugnade sig ett
halvår eller något längre innan han gör
sin bedömning?

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag råkar känna till en
del om dessa frågor, som herr Alemyr
tydligen — vilket jag också misstänkte
är totalt okunnig om.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i utskottets
utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 30 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 a
i utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28 231

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 33 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
iörklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 b

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 b
i utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom upp.
resning. Herr talmannen tillkännagav,

Riksinternatskolor

att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 32 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 c

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7 c
i utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 34 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

232 Nr 28 Tisdagen den

Riksinternatskolor

Mom. 8—tO

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956:623).

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 17

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 132 närmast
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 34, dels bankoutskottets utlåtande
nr 43 närmast före statsutskottets utlåtande
nr 113.

§ 18

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 39, i anledning av proposition
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. in., i vad propositionen
hänvisats till utskottet, jämte motioner,

nr 41, i anledning av motioner om
utredning angående pressetiska frågor,
och

nr 42, i anledning av granskning av
statsrådsprotokollen;

statsutskottets utlåtande nr 117, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

26 maj 1970 em.

bevillningsutskottets betänkande nr
44, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, m. m., såvitt propositionen
behandlas i detta betänkande, jämte
motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet,

nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1952: 98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36)
om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
m. m., dels ock motioner om översyn
av bestämmelserna om telefonavlyssning,
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial nr 36,,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

§ 19

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till Mynt- och justeringsverket:
Förvaltningskostnader samt till Byggnadsarbeten
för statlig förvaltning jämte
motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om den fort -

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Nr 28

233

satta regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner; nr

271, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående transportstöd som
regionalpolitiskt medel jämte motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m. jämte motioner; nr

273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till vuxenutbildningen
jämte motioner;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående musik- och dansutbildning
m. m. jämte motioner;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. in.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda
fall, m. m., jämte motion;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen; nr

279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965:268) om
skatteutjämningsbidrag, m. m., jämte
motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1970
/71 till skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. jämte motioner; och

Riksinternatskolor

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående regionmusik jämte
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 247, i anledning av proposition
angående godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte följdmotioner;
och

nr 283, i anledning av proposition
med förslag till grundlagsändringar, avseende
ny utskottsorganisation för riksdagen,
m. m. samt motioner;

från statsutskottet:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd till idrotten
jämte motioner i vad propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet;

nr 292, i anledning av motion om värdesäkring
av trafiklivränta åt Thorild
Oldenburg;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
m. m.;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete på
telekommunikationsområdet m. m. jämte
motion;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
jämte motioner; och

234 Nr 28

Tisdagen den 26 maj 1970 em.

Riksinternatskolor

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner;

från bevillningsutskottet:

nr 259, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt, m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner;

från bankoutskottet:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förbättrat studiestöd
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner;

från tredje lagutskottet:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935:105) m. m. i
vad propositionen hänvisats till lagutskott;
och

nr 260, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om otillbörlig marknadsföring, m. m., i
vad den hänvisats till lagutskott, dels
motioner i ämnet, dels ock motioner
om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning i viss del samt angående
ärekränkning av juridisk person;

från jordbruksutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden; nr

239, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stöd till idrotten,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner; och

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935:105) m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 301, i anledning av motioner om
jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän,
m. m.;

nr 302, i anledning av motion angående
effektivare vård av barn med ryggmärgsbråck;
och

nr 303, i anledning av motioner om
politiska opinionsundersökningar.

§ 20

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr andre vice
talmannen Cassel (m) till herr statsministern
angående regeringens möjlighet
att garantera här ackrediterat sändebud
säkerhet mot förolämpningar eller
våld.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.40 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014332