Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1967

18 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 18 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Rubin ang. resultatet av det till Sudan beviljade utvecklingslänet
.................................................... 3

herr Jonasson ang. beskattningen av svenska lastbilsföretags

transporter i Norge........................................ 5

lierr Nordstrandh ang. allmänna regler för statliga bolags fastighetsförvärv
.................................................. 6

herr Josefson i Arrie ang. vissa inkallelser till militär repetitions övning.

.................................................. 7

herr Sjöholm ang. anslutningen till nationsförening eller studentkår

vid universitet och högskolor............................... 9

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. remissbehandlingen av konsert byråutredningens

betänkande »Rikskonserter»................. 9

herr Lorentzon ang. åtgärder i syfte att underlätta för studerande

ungdomar att erhålla arbete under sommarferierna............ 11

herr Wennerfors ang. utökning av kommittén för utredning av

bostads- och serviceplaneringen............................. 13

herr Rjörk ang. kontrollåtgärderna vid import av trädgårdsproduk ter.

..................................................... 14

herr Josefson i Arrie ang. handläggningen av ärenden avseende

jordbrukets inre rationalisering............................. 17

Investeringsbanken m. m....................................... 18

Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm ang. miljöpolitiska hänsynstaganden
i statens järnvägars utbyggnads- och planeringsverksamhet
.................................................... 89

1 —Andra kammarens protokoll 1907. Nr 28

i-i

'''' V

k ■ ,r

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Torsdagen den 18 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. dagens sammanträde

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Dagens

frågestund avses skola pågå
till omkring kl. 12.00. Om några frågor
därvid icke hinner besvaras kommer
dessa att upptagas vid den frågestund
som anordnas torsdagen den 25 maj kl.
10.00.

Med hänsyn till riksdagens besök på
Kungl. Teatern kommer dagens sammanträde
att avslutas senast kl. 17.30.

§ 2

Svar på fråga ang. resultatet av det till
Sudan beviljade utvecklingslänet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Rubin har frågat
utrikesministern om hittills uppnådda
resultat av det till Sudan beviljade utvecklingslänet.
Då frågan gäller finansiellt
bistånd har utrikesministern överlämnat
den till mig för besvarande.

Låneavtalet med Sudan, som ingicks
i januari förra året, omfattar ett totalt
kreditbelopp om 35 miljoner kronor.
Därav har 30 miljoner kronor avsatts
för genomförande av ett treårigt program
för förbättring av landsbygdens
dricksvattenförsörjning. Beträffande användningen
av återstående 5 miljoner
kronor har man ännu inte tagit ställning.

Av krediten har hittills drygt 5 miljoner
kronor utbetalats för utförda arbeten.
Ett trettiotal vattenanläggningar •—■
brunnar och reservoarer -— ha färdigställs.
Så vitt man i dag kan se finns det
goda utsikter att hela programmet fullbordas
före treårsperiodens utgång.

Genom vår diplomatiska representation
i Khartoum och genom vår till vattenprojektet
knutne tekniske rådgivare
har vi kunnat konstatera att kreditmedlen
kommer till avsedd användning. Intrycket
av projektets genomförande är
positivt.

Det är för tidigt att söka precisera
utvecklingseffekten av den svenska biståndsinsatsen.
Det av oss stödda vattenförsörj
ningsprogrammet öppnar betydande
nya arealer för boskapsuppfödning
och permanent bosättning. De
gynnsamma ekonomiska och sociala
verkningarna härav väntas bli avsevärda.

Vidare anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
fråga.

Det är säkert många med mig som är
mycket skeptiska gentemot det svenska
utvecklingslänet till Sudan och hyser
oro för att Sverige genom bristande
samordning av u-hjälpen bland sina bidragsländer
har upptagit ett land, där
fullt inbördeskrig råder. Min oro därvidlag
har just inte blivit stillad genom
det svar jag fått på min fråga.

Enligt statsrådets svar skall ett trettiotal
brunnar ha färdigställts, men enligt
de uppgifter jag fick förra veckan
har man inte hunnit färdigställa mer än

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. resultatet av det till Sudan beviljade utvecklingslänet

några stycken. Man kan också konstatera
att hela södra Sudan inte får del
av den svenska utvecklingshjälpen, beroende
på det förfärliga krig som sedan
flera år tillbaka pågår i dessa trakter —
ett inbördeskrig som enligt tillförlitliga
uppgifter från Afrikainstitutet i Geneve
bär krävt omkring en halv miljon människoliv,
d. v. s. cirka dubbelt så många
offer som vietniamkriget hittills skördat.

Tusentals och åter tusentals människor
bar flytt från södra Sudan. Det är
flyktingar som svenska folket genom aktionen
Flykting 67 har bistått på ett så
behjärtansvärt sätt. Det är sannerligen
en underlig situation! Vår regering stöder
en regim med 35 miljoner kronor,
och den regimen fördriver flyktingar
till vilka svenska folket frivilligt samlat
in ungefär 18 miljoner kronor.

Man fördömer många gånger länder
som Sydafrika och Portugal, men i fallet
Sudan stöder vi med utvecklingslän
én regering som av sin totala statsbudget
på knappa 40 miljoner sudanska
pund använder ungefär 14 miljoner till
kriget i Sudan.

I samband med utvecklingskrediten
var man mer eller mindre tvungen att
upprätta ett beskickningskansli i Khartoum,
givetvis till stor del beroende på
att man ville ha en viss kontroll över
den svenska hjälpen. Man talade också i
detta sammanhang mycket om önskemålet
att utveckla handeln mellan Sudan
och Sverige. Enligt vad jag erfarit kommer
emellertid inte ens det material
som skall användas till de av Sverige
finansierade projekten att inköpas från
vårt land. Det materialet kommer att
köpas i andra länder, ett förhållande
som bland mycket annat som rör hjälpen
till Sudan inte kan nog beklagas.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag är medveten om att
kammaren har andra och kanske större
frågor att diskutera i dag, men herr Rubin
tog upp en del aspekter på denna

fråga, som jag ändå inte vill lämna helt
utan bemötande.

För det första är Sudan ett land som
valts ut för svensk hjälpverksamhet efter
en mycket omsorgsfull prövning, som
skedde innan oroligheterna började. Vi
bör komma ihåg att vatten naturligtvis
inte mindre värdefullt där för att befolkningen
är utsatt för oroligheter. Jag
vet inte om herr Rubin menar att dessa
skulle vara en anledning för Sverige att
bryta ingångna avtal. I så fall skulle vi
skilja ut oss från en mycket stor grupp
av länder och internationella organisationer,
som är engagerade i en betydande
hjälpaktivitet i Sudan. Det gäller såväl
världsbanken och IDA som Belgien,
England, Frankrike, Förenta staterna,
Japan, Nederländerna, Schweiz och
Tyskland.

För det andra tror jag att herr Rubin
har missuppfattat vissa av fundamenten
i vår biståndspolitik, när han i sin anklagelselista
över den svenska biståndspolitiken
i Sudan tar upp förhållandet
att beställningar, finansierade med detta
utvecklingslån, inte i sin helhet
går till svenska leverantörer. Det är en
naturlig följd av vår princip att lämna
vårt bistånd på obundna villkor. Motiven
för denna princip behöver jag inte
upprepa nu, men jag vill framhålla att
om det är den typen av kritik som herr
Rubin riktar mot vår politik i Sudan,
den i så fall är ovanligt dåligt grundad.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Statsrådet Wickman sade,
att vi hade större frågor att behandla
i dag. Jag anser emellertid att det är
en stor fråga — man hjälper en regim
i ett land där cirka en halv miljon människor
hittills har dödats i ett blodigt
inbördeskrig. Det råder tydligen olika
uppfattningar om vad som är stora frågor
eller ej.

Herr Wickman sade att omsorgsfull
prövning skett, innan hjälpen gavs till
Sudan. Jag vill påminna statsrådet om
att oroligheterna i Sudan pågått sedan

Torsdagen den 18 mai 19G7 Nr 28

Svar på fråga ang. beskattningen av svenska lastbilsföretags transporter i Norge

1963 och att det var först i december
1965 som beslutet fattades om detta
hjälpprogram.

Jag menar givetvis inte att vi skulle
bryta ingångna avtal, men den hjälp
som vi ger skulle säkert kunna användas
på ett bättre sätt. Statsrådet säger
i sitt svar att hjälpen öppnar betydande
nya arealer för boskapsuppfödning,
men man frågar sig då: Yad är det
t. ex. för mening att i vissa delar av Sudan
kunna föda upp fler djur för att
slaktas och lämna skinn etc? Det finns
inga fryshus och inga transportvägar
dit. Boskapen blir oftast ett slags statussymbol.
Man kan för att ta ett exempel
kanske använda boskapen till att köpa
sig flera fruar. Är det så svensk utvecklingshjälp
skall planeras, då betackar
jag mig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. beskattningen av
svenska lastbilsföretags transporter i
Norge

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att eliminera den dubbla beskattningen
(fordonsskatt och brännoljeskatt
i Sverige, vägavgift i Norge) av svenska
lastbilsföretags transporter i Norge.

Den av herr Jonasson berörda dubbelbeskattningen
rymmer utan tvekan
ett svårlöst problem. Den bör emellertid
om möjligt lösas i ett större sammanhang.
Jag kan upplysningsvis meddela
att spörsmålet behandlas av den pågående
bilskatteutredningen och får därför
hänvisa till det blivande resultatet
av utredningens arbete.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på frågan.

Jag skall hålla med finansministern
om att problemet är mycket svårlöst.
Det beror på att olika bilskattesystem
tillämpas i Sverige och Norge. I vårt
land betalar lastbilsägarna dels fordonsskatt,
dels brännoljeskatt, och i Norge
får man betala en vägavgift i form av
en viss avgift per körd kilometer som
även svenska lastbilsägare får betala
när de trafikerar norska vägar.

Det är klart att detta kan komina på
ett ut, under förutsättning att man håller
sig i det egna landet. De åkare som
kör över till Norge — i allmänhet med
virke — råkar emellertid ut för denna
dubbelbeskattning. De får betala sin
fordonsskatt här hemma och dessutom
betala vägavgiften i Norge; i den mån
de erlägger brännoljeskatt här hemma
blir det ytterligare en pålaga. I ett
ännu sämre läge har vederbörande naturligtvis
kommit sedan det blivit en
50-procentig uppräkning av fordonsskatten
här hemma.

Därför blir det allt svårare för våra
åkare att konkurrera. Norska åkare har
i stor utsträckning övertagit transporterna
av virke till Norge. Det är en oroande
utveckling, särskilt som det på
vissa håll är brist på körningar. Sysselsätt
n in gs b rist en leder till att inte endast
åkarna utan även lastarna drabbas.

Som jag sade är jag medveten om att
det är svårt att lösa frågan. Men då
det för ifrågavarande åkare inte är
konkurrens på lika villkor är det nödvändigt
att frågan löses så snart som
möjligt. Finansministern säger i sitt
svar att den bör lösas i ett större sammanhang
och att vi bör avvakta resultatet
av bilskatteutredningens arbete.
Men jag undrar ändå, om man inte kunde
ha brutit ut detta problem och behandlat
det separat. Annars kan det bli
anledning att tillämpa talesättet att medan
gräset växer dör kon. Våra åkare
förlorar, som jag nämnde, en hel del

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. allmänna regler för statliga bolags fastighetsförvärv

av sina transporter på grund av gällande
bestämmelser.

Jag vill vädja till finansministern att
han aktualiserar frågan så snart som
möjligt och försöker lösa problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. allmänna regler för
statliga bolags fastighetsförvärv

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat finansministern, om det är möjligt
att uppställa någon form av allmänna
regler för statliga bolags fastighetsförvärv
i syfte att förhindra spekulationsköp.

Finansministern har överlämnat frågan
till mig för besvarande.

Liksom andra aktiebolag följer de
statliga bolagen aktiebolagens regler.
Det innebär bl. a. att ändamålet med ett
bolags verksamhet skall framgå av dess
bolagsordning. Ett bolag kan inte i
något väsentligt hänseende gå utanför
den ram som där anges. Inget statligt
bolag kan för närvarande med stöd av
sin bolagsordning ägna sig åt fastighetsförvärv
i syfte att senare avyttra
fastigheten med oskälig vinst.

Om särskilda regler behövs för begränsning
av ett bolags möjligheter att
förvärva fastigheter i sådant syfte som
nämnts måste enligt min mening behovet
bedömas generellt och inte endast
avse statliga bolag.

Jag anser det icke möjligt, eller nödvändigt,
att ställa upp särskilda regler
för de statliga bolagens fastighetsförvärv
utöver de regler som redan finns.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka

statsrådet Wickman för svaret, men jag
måste samtidigt beklaga, att statsrådet
inte anser det möjligt eller nödvändigt
att uppställa någon form av allmänna
regler för statliga bolags fastighetsförvärv.
Jag har tagit upp frågan om möjligheten
att införa sådana regler, eftersom
det inträffat incidenter inte bara i
Göteborg — som jag ju känner väl till
— utan även på annat håll, incidenter
som gör att en diskussion är påkallad.
De former, under vilka statliga bolag
förvärvar fastigheter, och de pris, som
därvid betalas, är av ett betydande
allmänt intresse. Statliga bolag har ett
särskilt ansvar.

Nya System AB är för närvarande invecklat
i en fastighetsaffär i rikets
andra stad på ett sätt som är minst
sagt märkligt. Jag har förut, delvis ur
andra aspekter, diskuterat denna fråga
med finansministern. Den tidigare fastighetsägaren
köpte huset 1963 för

1 450 000 kronor. I februari 1964 sålde
han det till sedermera kullbytterade
Tekniska byggnadsbyrån AB för

2 500 000 kronor. Innan huset bytte ägare,
hade köparen underrättats om Göteborgs
stads uttryckliga önskan att huset
av kulturella och arkitektoniska skäl
borde bevaras. Säljaren tjänade genom
transaktionen 1 050 000 kronor under
det enda år han ägde huset. Den nye
ägaren erbjöd efter köpet Nya System
AB att köpa in sig i fastigheten genom
att bli hälftendelägare i ett enkom för
ändamålet bildat fastighetsbolag, kallat
AB Kungsportsavenyn 18. Anbudet
accepterades med •— får man förmoda
■—• kännedom om det överpris som tidigare
betalats för huset.

Nya System AB står alltså inte formellt
som fastighetens ägare men äger
halva aktiestocken i fastighetsbolaget.
Den andra hälften ägs av Tekniska
byggnadsbyråns konkursbo. I sådana fall
brukar ju hembud gå till den solvente
delägaren, som i detta fall är Nya
System AB, vars solvens inte skall ifrågasättas.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Svar på fråga ang. vissa inkallelser till militär repetitionsövning

Nu står alltså Nya System AB med
fastigheten, som man överbetalt så kraftigt,
att man måste riva huset, trots
protester från Göteborgs stad, och bygga
ett nytt med ganska svindlande hyror
för att förräntningen av kapitalet
skail klaras. Restaurering blir ekonomiskt
otillfredsställande, vilket jag får
hålla med om i detta läge.

Man betalar alltså ett spekulationspris,
givetvis inte av dumhet —- hoppas jag —
utan på grund av att man själv spekulerat
i att till snart sagt varje pris
komma i besittning av den åtrådda
fastigheten. Jag vill fråga till vad nytta
och gagn. Är det för att man önskar
uppträda som kulturvandal eller/och
för att man av någon obegriplig anledning
nödvändigtvis önskar förlägga en
systembutik till stadens paradgata?

Här föreligger, herr statsråd, en klar
spekulationsförsäljning ■— det borde
kanske ha stått »försäljning» i den
enkla frågan — och ett dunkelt spekulationsköp.
Bör inte det statliga bolaget
dra sig ur affären snarast möjligt?
Som jag ser det har man presterat ett
varnande exempel för andra statliga bolag,
ett exempel som utgör en ganska
god intäkt för nödvändigheten av vissa
generella regler i sådana här affärer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. vissa inkallelser till
militär repetitionsövning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Josef son i Arrie
har frågat mig om jag anser det lämpligt
att militärpolisutbildad personal, som
ansett sig tvingad att avböja erbjudande
om frivillig tjänstgöring i samband
med övergången till högertrafik, i stället
inkallas till vanlig repetitionstjänstgöring
under samma tidsperiod.

Något samband mellan ett avböjande
av frivillig tjänstgöring, som här avses,
och en efterföljande inkallelse till
repetitionsutbildning föreligger ej.

Innebär en inkallelse olägenhet för
den värnpliktige har denne möjligheter
att i vanlig ordning ansöka om anstånd.

Vidare anförde:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Jag beklagar dock att jag inte fått något
direkt svar på frågan om försvarsministern
anser att det är lämpligt att
den som avböjt erbjudandet att göra en
frivillig insats i samband med övergången
till högertrafik skall bli inkallad
till repetitionsövning vid samma
tidpunkt.

Utan tvekan kommer övergången till
högertrafik i höst att skapa en situation,
då alla krafter behöver hjälpas åt för att
få övergången så smärtfri som möjligt.
Stora krav kommer att ställas på trafikpolisen
under denna tid, och därför är
det helt naturligt att man i denna situation
genom frivillig insats från civila
och militära försöker utöka antalet aktiva
för att få trafiken att flyta något så
när. På den punkten har jag alltså ingenting
att erinra mot vad som har skett.

Anledningen till min fråga var framför
allt att fästa uppmärksamheten på
det märkliga sätt, på vilket man enligt
min uppfattning handlat när det gällt att
ta militär personal i anspråk för detta
ändamål. Som jag redan har sagt är det
helt naturligt att man försöker utnyttja
dem, som under sin värnpliktstjänst fått
utbildning på detta område. Därför blev
jag inte förvånad när jag hörde att värnpliktiga
tillhörande denna grupp fått
en förfrågan om frivillig tjänst under
25 dagar i samband med övergången.
Erbjudandet innebar en ganska tillfredsställande
ekonomisk ersättning,
vilket är fullt skäligt med hänsyn till att
det rör sig om en frivillig tjänstgöring.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. vissa inkallelser till militär repetitionsövning

Det har sagts mig, att man därtill fått
löfte om att en dylik frivillig tjänstgöring
i militärt hänseende skulle räknas
som ett fullgjort repetitionsmöte.

Med detta erbjudande som utgångspunkt
hade de tillfrågade att avgöra
vilka möjligheter som förelåg för var
och en att acceptera erbjudandet eller
inte. Skäl för ställningstagandet kan
vara dels viljan att göra en frivillig insats,
men vederbörande kan också ha
rent personliga skäl för sitt ställningstagande
liksom även yrkesskal. Även om
en jordbrukare är mycket intresserad
av att göra en insats, är det för honom
ytterst besvärligt att under den brådaste
skördetiden lämna sitt yrke. Jag
förstår därför dem som med denna motivering
avböjde erbjudandet. I skrivelsen
har det också klart sagts ut att det
var fråga om ett frivilligt åtagande.

Man blir därför förvånad när en del
av dem som blivit tillfrågade och avböjt
erbjudandet en månad senare får
en inkallelse gällande ungefär samma
tid. Då har man anledning att reagera.

Nu säger försvarsministern att dessa
två saker inte har något samband. Jag
tackar för tillrättaläggandet. Även jag
hade den uppfattningen att det inte var
fråga om en åtgärd i efterhand. Men nog
borde det på ett tidigare stadium finnas
ett så gott samarbete, att den som
fick ett erbjudande om frivillig tjänstgöring
men tackade nej inte senare skulle
behöva riskera att få en inkallelse gällande
samma tidsperiod. För dem detta
berör måste en sådan inkallelseorder
verka som en repressalieåtgärd. Jag säger
inte att så är fallet, men den kan
uppfattas på det sättet. Därför beklagar
jag att man här inte på ett tidigare stadium
har hållit en tillräckligt stor reserv
för att fylla ut ev. luckor som uppstått
på grund av beviljade uppskov.
Därigenom skulle man ha sluppit att
irritera någon. Om det en gång har sagts
att det gäller ett frivilligt åtagande, ter
det sig märkligt om annan tjänstgöring
påfordras under samma tid och på be -

tydligt sämre villkor. Om man är välvillig,
kanske det kan sägas att vad som
skett närmast är att betrakta som ett
olycksfall i arbetet.

Jag tackar ännu en gång försvarsministern
för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Detta är ingen repressalieåtgärd,
och det är inte heller fråga
om något enstaka fall. Huvuddelen av
dem som är militärpolis- och trafikutbildade
inom försvaret kommer att inkallas
till repetitionsövning i höst för
att hjälpa polisen med övergången till
högertrafik. Eftersom alla förband inte
inkallades frågade man andra som var
utbildade, om de frivilligt ville åtaga
sig denna uppgift. Det är inte så många
som har önskat göra det. Dessutom har
man tvingats ge jordbrukarna och andra
anstånd. Den reserv, som man alltid har
för att möta en sådan situation, är tömd.
Därför är man tvungen att kalla in ett
antal personer som det från början inte
var avsett att kallas in. Alla dessa hade
varit tillfrågade, om de frivilligt ville
ställa sig till förfogande.

Det finns ingenting annat att göra
i detta läge. Om det här är fråga om en
jordbrukare som inkallas mitt i skördetiden
har han stora förutsättningar att
få anstånd, eftersom jordbrukare brukar
få det.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag har betonat att jag
inte anser att det är någon repressalieåtgärd,
men för den person som får
dessa två meddelanden med en månads
mellanrum känns det som en repressalieåtgärd.
Det är beklagligt, ty det kan
skapa irritation mellan samhället och
den enskilde, och det är vi alla måna
om att försöka undvika.

Försvarsministern har betonat att åtgärden
har varit nödvändig, och då är
det ingenting att göra åt saken. Jag vill
bara än en gång understryka, att när
så lika uppgifter skall utföras under

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Svar på fråga ang. anslutningen till nationsförening eller studentkår vid universitet
och högskolor — Svar på fråga ang. remissbehandlingen av konsertbyråutredningens
betänkande »Rikskonserter»

samma tid, med så skilda ekonomiska
betingelser skapas än större irritation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. anslutningen till nationsförening
eller studentkår vid universitet
och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat,
om jag anser att tvångsanslutning
till nationsförening eller (och) studentkår
av de studerande vid universitet och
högskolor är a) nödvändig, b) tillfredsställande.

Från renodlat principiella utgångspunkter
kan kårobligatoriet givetvis
ifrågasättas. De praktiska skälen för
obligatoriskt medlemskap finner jag
dock tungt vägande. Liksom hittills bör
emellertid prövas från fall till fall, om
vissa grupper av studerande bör undantas
från obligatoriet. Så har exempelvis
skett i fråga om deltagare i särskild
akademisk undervisning utanför universitetsorterna.
De argument som förts
fram till stöd för obligatorisk kåranslutning
visar enligt min mening, att detta
system alltjämt är berättigat. Detta gäller
inte minst i ett läge, då den kraftigt
ökande tillströmningen av studerande
till universitet och högskolor för med
sig bl. a. en rad studiesociala problem,
vilkas lösande förutsätter en aktiv medverkan
från de studerandes organisationer.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Denna fråga har diskuterats mycket
i pressen, och vi har alltså fått reda på
vad en hel massa människor tycker

härom. Jag ansåg därför att det kunde
vara värdefullt att svenska folket fick
veta vad ecklesiastikministern tycker på
denna punkt. Det har vi alltså i någon
mån fått veta; dock är svaret inte fullt
så pregnant som frågan med dess uppdelning
i a) och b). Jag kan utläsa att
ecklesiastikministern tycker att tvångsanslutning
inte är fullt tillfredsställande
men dock i någon mån nödvändig.

Särskilt aktuell har frågan blivit genom
att studentkårerna på senare tid
delvis har blivit politiserade. De gör politiska
uttalanden — det liar1 förekommit
i Lund och ställt till ganska mycket
rabalder där, och det har även förekommit
på andra håll. Då blir frågan
genast allvarligare. Om det vore fråga
om en avgift för vissa studiesociala åtgärder
— arbetsförmedling, bostadsförmedling
o. s. v. ■— vore allt gott och
väl, men i den mån politiska uttalanden
görs i studentkårernas namn och där
dessa tvångsanslutna står bakom blir
frågan allvarligare. Vi har alltför mycken
tvångsanslutning i vårt land för att
vår demokratiska renlärighet skall må
väl av det. Vi har ett statligt partistöd
som i princip innebär att man tvångsansluter
hela svenska folket till fem
politiska partier via debetsedeln. Vi har
fackföreningar som tvångsansluter medlemmerna
till det socialdemokratiska
partiet. Och vi har tvångsanslutning till
statskyrkan via födseln. Om vi nu också
får en tvångsanslutning till studentkårerna
blir det väl mycket av den här
sorten. Det är i det ljuset man skall se
denna fråga — eller, rättare sagt, det är
detta mörker som bör lysas upp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. remissbehandlingen
av konsertbyråutredningens betänkande
»Rikskonserter»

Ordet lämnades på begäran till

10 Nr 28 Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. remissbehandlingen av konsertbyråutredningens betänkande
»Rikskonserter»

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stenkyrka
har bett mig lämna en redogörelse
för de principer som tillämpats vid
inhämtandet av yttranden över konsertbyråutredningens
betänkande »Rikskonserter».

Betänkandet har remitterats till sammanlagt
23 instanser. Förutom till sedvanliga
och särskilt berörda centrala
statliga myndigheter har betänkandet
remitterats till offentliga utredningar
som organisationsnämnden för militärmusiken,
1965 års musei- och utställningssakkunniga
och 1965 års musikutbildningskommitté.
På länsplanet
kommer skolöverstyrelsen att höra berörda
länsskolnämnder. Sammanlagt 12
länsstyrelser har fått betänkandet på remiss,
nämligen i de län som direkt berörts
av den försöksverksamhet med
rikskonserter som varit i gång sedan år
1963 samt de län som berörs av de två
första etapperna i utbyggnaden av den
föreslagna reguljära rikskonsertverksamheten.

Sammanlagt 58 institutioner, organisationer
och föreningar har beretts tillfälle
att yttra sig över förslaget, däribland
stads- och kommunförbunden,
centrala folkbildningsorganisationer,
fackliga organisationer, musikutbildningsinstitutioner,
orkesterföreningar
m. fl. På länsplanet hörs berörda länsbildningsförbund
genom Folkbildningsförbundets
försorg.

Avslutningsvis vill jag betona att varje
myndighet, organisation eller annan
intressent som vill uttala sig om betänkandet
kan skicka in särskilda yttranden
utan formell remiss.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

Utredningens förslag innebär bl. a. att

olika regionensembler skall inrättas med
anknytning till militärmusikkårer, vilka
skulle erhålla en civilmilitär ställning.
Jag vill gärna lägga en lokal synpunkt
på detta, eftersom jag är representant
för gotlänningarna. Det föreslås ju inte
att det skall inrättas någon regionensemble
på Gotland. I stället avses — och
det ser vi på med oro — att militärmusikkåren
under P 18 i Visby skall
indras.

Konsertbyråutredningen framlägger
därmed ett förslag som intimt berör
Gotlands musikliv utan närmare motivering
och utan någon som helst analys
av vad förslagets genomförande
skulle innebära. Remissplanen, som jag
har tagit del av, är omfattande, vilket
också framgår av det svar som jag har
erhållit. Emellertid nämns inte i den
något gotländskt organ, och det har
väckt en viss uppmärksamhet bland
myndigheterna på ön och även en viss
förstämning och oro, särskilt bland de
musikaliskt engagerade.

Varken länsstyrelse, landsting, stad,
landskommuner eller samarbetsnämnd
är sålunda anmodade att yttra sig. Skolöverstyrelsen
skall ju yttra sig efter hörande
av berörda länsskolnämnder men
har inte anmodat länsskolnämnden på
Gotland att avge något yttrande, trots
att undervisningen starkt beröres eftersom
flera av militärmusikerna är musiklärare
i Visby.

Sedan förslaget blev känt har flera
av de nämnda organen gått i författning
om att avlämna yttranden i enlighet
med statsrådets uttalande i slutet
av svaret, att »varje myndighet, organisation
eller annan intressent som
vill uttala sig om betänkandet kan skicka
in särskilda yttranden utan formell
remiss». Detta kommer att ske.

Jag skulle bara här vilja uttala den
förhoppningen, att dessa yttranden från
Gotland när de behandlas i departementet
kommer att tillmätas samma
vikt och betydelse som övriga, anmo -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Svar på fråga ang. åtgärder i syfte att

erhålla arbete under sommarferierna

dade organs yttranden. Vidare vill jag
redan nu som representant för gotlänningarna
hoppas att ett för det gotländska
musiklivet så olyckligt förslag
som konsertbyråutredningens aldrig
kommer att bli föremål för proposition.

En kommitté med representanter för
Musikaliska sällskapet på Gotland, Visby
konsertförening, Visby musikskola
samt det kyrkliga musiklivet bar sammanställt
en PM i denna fråga. Slutorden
lyder:

»Ett indragande av militärmusikkåren
i Visby skulle medföra närmast
förödande verkningar för det lokala
musiklivet på Gotland. Ur allmän synpunkt
skulle det vara särskilt olyckligt
för Visby musikskola med dess hittills
så gynnsamma utveckling. I övrigt
skulle den långa raden av frivilliga musikaliska
aktiviteter försvåras och utarmas.
Allt detta kan endast i ringa mån
kompenseras genom den föreslagna
rikskonsertverksamheten.»

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min fråga och vill vädja till
ecklesiastikministern att fästa all möjlig
vikt vid de gotländska synpunkterna
när dessa läggs fram.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder i syfte att
underlätta för studerande ungdomar att

erhålla arbete under sommarferierna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat,
om jag anser några åtgärder, även
avseende statliga myndigheter, möjliga
och ändamålsenliga i syfte att underlätta
för studerande ungdomar att erhålla
arbete under sommarferierna.

Såväl skolungdomar som studerande
vid universitet och högskolor söker

underlätta för studerande ungdomar att

sig i stegrad utsträckning ut på arbetsmarknaden
under ferierna. Önskemålen
om arbete är från flera synpunkter förtjänta
av stor uppmärksamhet från
samhällets sida. Arbetsförmedlingen har
därför i ökad omfattning engagerat sig
för att skaffa fram lämpliga feriearbeten.
Ett intensivt arbete läggs varje år
ner på att tillhandahålla praktikplatser
åt studerande för vilka praktik är obligatorisk.
Också när det gäller övriga
sökande bedriver arbetsförmedlingen
ett omfattande arbete för att tillgodose
önskemålen.

År 1966 inskrevs vid arbetsförmedlingen
nära 142 000 skolungdomar och
studerande som sökte arbete under ferierna.
Av dessa behövde 12 700 praktik
för sina fortsatta studier. Hela antalet
förmedlade platser var samma år
76 300. Mer än 500 studerande bereddes
praktik utomlands. Samtidigt tog vi
emot 1 250 utländska studerande för
praktikarbete här i landet.

För att möta den ökade tillströmningen
av feriearbetssökande har arbetsförmedlingen
sedan något år på försök tilllämpat
en förenklad förmedlingsmetodik.
Fr. o. m. i år har försöksverksamheten
vidgats till att avse flertalet huvudkontor
och dessutom ett antal större
avdelningskontor. Enligt vad jag har
inhämtat räknar arbetsmarknadsstyrelsen
med att vidtagna förenklingar skall
medge att mer tid kan sättas av för
ackvisition av arbete. Detta bör kunna
leda till en effektivering av förmedlingsverksamheten
för dem som söker
arbete under ferierna. Bl. a. bör det bli
möjligt att få fram ytterligare platser
hos statliga myndigheter. Studerande,
som under ferierna söker industripraktik
men som av arbetsförmedlingen inte
kan anvisas sådan inom näringslivet,
får — enligt beslut av Kungl. Maj:t —
denna sommar sysselsättas på vakanta
platser i yrkesutbildningskurser för arbetslösa
m. fl.

Vidare anförde:

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. åtgärder i syfte att

erhålla arbete under sommarferierna

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret, som väl är så uttömmande
det är möjligt i nuvarande läge. Det
framgår av svaret att läget egentligen
är rätt prekärt, eftersom bara omkring
hälften av den feriearbetssökande ungdomen
kan beredas arbetstillfällen. Jag
har för övrigt en hel rad siffror, som
är inhämtade genom riksdagens upplysningstjänst,
vilka visar svårigheterna i
olika län. Läget är synnerligen prekärt,
inte bara i norrlandslänen utan även i
Göteborgs och Bohus län, Örebro län
m. fl. Den fråga jag ställt är alltså berättigad
och aktuell, framför allt därför
att antalet skolungdomar som söker feriearbete
stiger under det att arbetstillfällena
i detta avseende tenderar att
sjunka.

I år räknar man med ännu större svårigheter
än i fjol. Orsakerna är framför
allt att söka i att arbetsmarknadsläget
är kärvare, men även längre skolgång
och ökade praktikkrav inom
många yrkes- och utbildningsgrenar inverkar.
Länsarbetsförmedlingarna anser
att en särskild kampanj bland de privata
företagarna inte skulle skapa fler tillfällen
till feriearbeten, eftersom arbetsgivarna
redan nu är synnerligen välvilligt
inställda till denna fråga. I fjol
kunde man exempelvis i Västerbottens
län endast placera 1 100 av 1 900 sökande,
och inom vårdsektorn hade man
ungefär tre gånger så många sökande
som arbetstillfällen.

I Örebro län, för att ta ännu ett exempel,
föreligger betydande svårigheter att
ordna feriearbeten åt ungdomen. Där
kunde man i fjol inte placera ens hälften
av dem som sökte sådant arbete. I
Stockholms stad och Stockholms län är
det också svårt, och i mitt eget län —
Västernorrland —■ föreligger stora svårigheter.

Arbetsförmedlingen har infört ett nytt
system för fördelning av feriearbete,
vilket innebär att man i stället för att

underlätta för studerande ungdomar att

låta ungdomen köa för ett personligt
besök tillhandahåller listor över lediga
platser. Nu har man inte längre de möjligheter
som förut stod till buds att
räkna antalet feriearbetssökande. Man
beräknar emellertid att antalet sökande
är högre i år än det var i fjol.

I sitt svar säger inrikesministern:
»Studerande, som under ferierna söker
industripraktik men som av arbetsförmedlingen
inte kan anvisas sådan inom
näringslivet, får —• enligt beslut av
Kungl. Maj :t — denna sommar sysselsättas
på vakanta platser i yrkesutbildningskurser
för arbetslösa m. fl.»

Det är ett bra initiativ! Men hur
många är det egentligen som kan få ett
sådant arbete? På mig verkar det dock
som man från regeringen ännu inte har
det rätta greppet på denna fråga, som
enligt inrikesministerns svar ändå är en
stor fråga. Skulle man inte exempelvis
i Norrland kunna använda ungdomar
för skogsröjning och annat, varvid staten
kunde bisträcka med en hjälpande
hand? Kommunerna söker göra vad de
har möjlighet till genom att anställa
skolungdom till parkskötsel o. d.

Jag skulle tro att denna fråga blir
alltmer framträdande allteftersom fler
ungdomar söker feriearbete. Därför bör
de statliga myndigheterna se på denna
fråga ännu allvarligare än vad som tidigare
varit fallet. Ur den synpunkten
vill jag hemställa att inrikesministern
litet mera ingående utvecklade vad som
sagts i svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna säga att
de statliga myndigheterna ser verkligen
mycket allvarligt på denna fråga. Den
feriearbetande ungdomen har under
några år varit en utomordentlig tillgång
för vårt arbetsliv. Det är emellertid
klart att tillgången på sådana arbeten
följer konjunkturen.

Det är ju två intressen som här gör

Torsdagen den 18 maj 1967 Nr 28

Svar på fråga ang. utökning av kommittén för utredning av bostads- och serviceplanering -

sig gällande från ungdomens sida. Den
ena gruppen av ungdomar är den som
under ferierna vill skaffa sig inkomster.
Den andra gruppen är den som för sin
vidare utbildning behöver praktik och
alltså har ett mera allvarligt intresse i
detta sammanhang.

Vad beträffar den senare gruppen, de
tekniskt studerande, som önskar ett feriearbete,
var antalet sådana ungdomar
som sökte praktikarbete i fjol 12 661.
13 334 platser stod till förfogande. Alla
kunde alltså placeras. I år är det fram
t. o. m. mars 10 072 tekniskt studerande
som söker feriearbete för sommaren.
Av dem har hittills 9 957 kunnat placeras,
alltså nästan alla. Jag tycker att
det trots allt är en glädjande redovisning
som kan lämnas beträffande dem
som oundgängligen med hänsyn till sina
studier behöver den praktik vi här
diskuterar. Emellertid är det några stycken
som hittills inte kunnat placeras,
och det är därför som vi har sagt, att vi
också måste kunna på våra yrkesutbildnings-
eller omskolningskurser placera
in en del. Jag har besökt en sådan skola
och sett unga nyutexaminerade ingenjörer
som där får utföra ett praktiskt
arbete, handledningsarbete o. s. v., vilket
måste vara en mycket förnämlig tillgång
vid deras strävanden att komma
ut på arbetsmarknaden eller för deras
fortsatta utbildning.

Herr EORENTZON (k):

Herr talman! Jag uppskattar till fullo
de ambitioner som inrikesministern har
att skaffa praktikantarbete åt ungdomar
som studerar. Emellertid är det ett faktum,
att det är bara hälften av de ungdomar
som söker arbete som kan placeras.
Därför menar jag att frågan är av
mycket stor vikt. Den är också av profylaktisk
karaktär, eftersom den ungdom
som söker arbete men inte får ferieanställningar
kan hamna i gängbildningar
och dylikt. Även ur den synpunkten
skulle det vara enbart bra, om

de kunde få en sysselsättning, där de
också tjänade de slantar de så väl behöver,
och även kunde komma ut i praktiskt
arbete, vilket naturligtvis också
har sin stora betydelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. utökning av kommittén
för utredning av bostads- och serviceplaneringen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat om jag vill utöka den nyligen
tillsatta kommittén för utredning av bostads-
och serviceplaneringen med en
representant för detaljhandeln.

Som jag meddelade i ett svar på en
fråga i denna kammare i förra veckan
består kommittén av tio ledamöter och
någon utvidgning planeras inte.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret.

Förra veckan ställde fru Kristensson
en liknande fråga beträffande den nyligen
tillsatta utredningen om service i
bostadsområden, men då gällde det den
parlamentariska representationen; i dag
gäller det detaljhandelns representation.

I direktiven redogörs för redan utfört
utredningsarbete på detta område. Det
framhålles bl. a. att bilismens expansion
och koncentrationstendenserna inom
detaljhandeln blivit starkare än vad den
tidigare kommittén räknat med. Vidare
uttalas i direktiven, att skäl talar för att
en utredning får till uppgift att hålla
kontakt med pågående undersökningar,

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1907

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna vid import av trädgårdsprodukter

sammanställa utredningsresultat och
praktiska erfarenheter beträffande service
i bostadsområden samt vid behov
ta initiativ till kompletterande utredningar.
Dessutom sägs att inriktning, lokalisering
och dimensionering av kommersiella
verksamheter prövas.

Det förvånar mig och detaljhandelns
folk och säkerligen också konsumenterna
att inte en så viktig servicenäring
som detaljhandeln fått ha en representant
med i utredningen. Det inte bara
förvånar mig, utan jag finner det otillfredsställande
att en statlig kommitté
med, såsom framgår av direktiven, utredningsuppgifter
inte har en representant
för en så väsentlig servicefunktion
i samhället.

Starka skäl talar enligt min mening
för en utökning av kommittén.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är möjligt att flera
grupper eller intressenter skulle kunna
säga att de borde få vara med i detta
arbete. Det går inte att ha en arbetsgrupp
eller kommitté som är så stor att
den omfattar alla intresseområden som
kan komma i fråga.

Detta svar lämnade jag i förra veckan,
men jag tilläde också, vilket herr
Wennerfors kanske inte uppmärksammade,
att det, även om man har en expertgrupp,
kan bli nödvändigt att utöka
denna med särskilda experter. Arbetsgruppen
eller kommittén kommer själv
att få begära en sådan utvidgning om
den befinnes erforderlig, och vi räknar
också med att sådan begäran kommer
att göras.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! I och för sig är det naturligtvis
bra att särskild expertis kommer
att tillkallas; detta finner jag självklart
och naturligt när det gäller en
sådan utredning. Utredningen har emellertid
sådana uppgifter och en sådan
inriktning att det hade varit mycket

naturligt att detaljhandeln fått ha en
representant med.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna
vid import av trädgårdsprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Björk har frågat
om jag finner de skyddsåtgärder tillräckliga
som för närvarande praktiseras
för att hindra att skadeinsekter och
växtsjukdomar förs in i landet med importerade
trädgårdsprodukter.

Införseln till Sverige av trädgårdsprodukter
kontrolleras av statens växtskyddsanstalt.
Växtskyddsanstalten har
personal placerad i olika gränsorter
som genom inspektion av varan och bedömning
av de sundhetscertifikat som
kan ha utfärdats av exportlandet avgör
om införsel skall få ske. Tillstånd till
införsel lämnas inte om den beräknas
medföra risker för spridning av farliga
växtsjukdomar och skadedjur till
svensk växtodling. Huvudregeln är att
växter för vidare odling inspekteras
särskilt noggrant.

Den svenska gränsinspektionen motsvarar
enligt min mening i dagens läge
god internationell standard. Verksamheten
är elastisk och anpassas till förändringar
i fråga om förekomst av
växtsjukdomar och skadedjur i de länder
som vi handlar med.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det svar han
lämnat.

Vårt land har hittills varit förskonat
från besvärande angrepp av skadeinsekter.
Det fall jag tagit upp i min frå -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna vid import av trädgårdsprodukter

ga gäller koloradoskalbaggen, som nu
påträffats här i landet. Det som nu hänt
gör att det inte alls är säkert att vi när
sommaren är till ända, kommer att
kunna säga att vi varit förskonade från
sådana här angrepp. Under de senaste
dagarna har det från alltför många
platser i vårt land rapporterats fynd
av den fruktade insekten. Den har kommit
till vårt land i samband med sallad
som importerats från Ungern. Det är
förbjudet att till vårt land införa växtpartier,
i vilka det förekommer skadedjur.
En garanti för att så inte sker är
de av jordbruksministern omnämnda
sundhetscertifikaten. Dessa innebär att
växtskyddsmyn digheterna i exportlandet
svarar för att varupartierna är fria
från skadegörare och för att de svenska
importbestämmelserna beaktas.

Kontrollen av att dessa bestämmelser
efterlevs sker genom inspektion av
växtskyddsanstalten. På grund av de
begränsade resurser som tydligen står
till förfogande för denna verksamhet
har man måst inskränka sig till stickprovskontroller.
I övrigt får man lita
på de certifikat som utfärdats. Det som
nu inträffat gör att man måste ifrågasätta
om exportländernas certifikat
utan vidiare kan tas som en garanti för
att varan inte är behäftad med sjukdomar
eller innehåller skadeinsekter. Man
måste även fråga sig om vi har ett på
bästa sätt utformat försvar mot införsel
av dylika skadegörare.

Om den fruktade koloradoskalbaggen
skulle få fotfäste i vårt land kommer
det att medföra stora inkomstbortfall
för många odlare — främst är det
kanske färskpotatisodlingarna som nu
är aktuella. Det skulle under alla förhållanden
betyda att man fick lov att
sätta in en dyrbar bekämpning med
kemikalier mot skadegörarna.

I pressen har gjorts gällande att det
i importerad sallad funnits skalbaggar.
Det är nödvändigt att man skärper
sundhetskontrollen, så att denna kan
tillgodose de krav vi ställer.

Konsumtionen av frukt och grönsaker
har i vårt land blivit allt större.
Importen måste självfallet komplettera
den inhemska produktionen under de
tider av året då vår egen produktion
är obefintlig eller liten. Just nu kan
man säga att vi har en ganska god tillgång
på svensk sallad.

Den ökade importen av grönsaker
och bär ställer emellertid större krav
på växtskyddsverksamheten och även
på kontrollen av växtalster. De livsmedel
som förs in i vårt land skall vara
garanterat fria från hos oss ej tolererade
skadedjur och sjukdomar på växterna
samt från skadliga rester av bekämpningsmedel.
Efter vad som hänt
de senaste dagarna har man all anledning
att fråga sig, om importen av
grönsaker i verkligheten sker i enlighet
med bestämmelserna. Att kontrollen
upprätthålles är inte bara ett odlarintresse,
utan det är framför allt ett konsument-
och folkhälsointresse.

Härefter meddelade herr andre vice
talmannen, att herr Nilsson i Bästekille
begärt ordet; och beslöt kammaren att
beträffande denna fråga upphäva den
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet
till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! När jag i pressen uppmärksammade
vad som hänt i detta
fall tänkte jag ställa en fråga av samma
innebörd som herr Björks. När jag
fick veta att herr Björk redan hade
framställt sin fråga, ansåg jag det vara
onödigt att även jag ställde en fråga,
och jag beslöt att i stället gå den här
vägen.

Jag är helt överens med herr Björk
om att vi har ett mycket stort intresse
av att det finns kontroll. Vi vet allesammans
— eller borde veta — att om

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Svar på fråga ang. kontrollåtgärderna vid import av trädgårdsprodukter

koloradoskalbaggen skulle komma in i
vårt land, så skulle vi ställas inför problem,
vilkas omfattning vi har mycket
svårt att föreställa oss. I de länder där
denna parasit finns bär man mycket
stora besvär. Vi har hittills varit förskonade,
därför att vi varit mycket
noggranna och bekämpat alla sådana
parasiter från början.

Jag anser i likhet med herr Björk att
denna kontroll inte endast är ett producentintresse
utan i lika hög grad ett
konsumentintresse. Jag har åtskilliga
gånger från denna talarstol framfört
uppfattningen att det gäller för oss här
i Sverige att få fram kvalitetsprodukter
på trädgårdsnäringens område. Vi
har också under senare år försökt att
använda »mildare» sprutmedel, om jag
får använda det uttrycket, men införs
sådan ohyra som koloradoskalbaggen,
så kommer vi nog att ställas inför problem
som vi kanske inte är kapabla att
lösa.

Man kan inte undgå att få den uppfattningen
att andra länder inte är så
noga med vad de skickar i väg. Därför
måste fortsatt uppmärksamhet ägnas
dessa problem. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att vi för några år
sedan blev utsatta för en dumpingimport
av vindruvor; de var oerhört prisbilliga
och konsumenterna var så nöjda
och belåtna med dessa billiga vindruvor
ända till den dag då man måste
skicka tillbaka åtskilliga tiotal järnvägsvagnar
därför att vindruvornas
kvalitet var så låg att de inte ansågs
motsvara konsumentkraven i Sverige.

Jag ber att få tacka för det svar som
jordbruksministern lämnat herr Björk.
Jag tycker att det var bra och uppmanar
honom att fortsätta att med skärpt
uppmärksamhet följa frågan. Till sist
tackar jag också herr talmannen och
kammarens ledamöter för att jag fick
tillstånd att yttra mig i frågan.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Redan det förhållandet
att upptäckten av ett par skadeinsekter
har förorsakat stor publicitet och väckt
stor uppmärksamhet visar ju att vi i
detta land har mycket stränga krav. Det
är klart att iakttagelser som görs också
kommer att påverka växtskyddsanstaltens
handlande framöver. Men jag vill
framhålla att det är nästan omöjligt att
gardera sig mot införsel av skadeinsekter.
Om man skall slippa dem eller inte
beror mycket på hur exportlandet respekterar
de skyldigheter som följer
med ett certifikat. Skulle man i något
fall upptäcka att det brister på den
punkten och att pålitligheten inte är
så stor, så har man naturligtvis anledning
att göra en strängare bedömning
av importen från det landet.

Jag tror inte att man behöver känna
någon oro inför det som har inträffat.
Det finns vissa andra faktorer som gör
att denna skadeinsekt inte utgör ett lika
allvarligt hot i vårt land som den gör
söderöver. Men jag menar att vi ändå
skall vara försiktiga. För att kunna
genomföra en fullständig kontroll med
folk som vid gränsen plockar igenom
t. ex. salladshuvudena skulle vi emellertid
bli tvungna att anställa så många
kontrollanter att den proceduren bleve
alldeles för dyrbar. Det måste ske en
avvägning mellan intresset av en så
fri handel som möjligt •—• det är ett konsumentintresse
— och intresset att skydda
vår odling och naturligtvis också
våra konsumenter mot risker av import
av olämpligt slag.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för vad han sade nu sist
beträffande eventuella åtgärder. Jag är
också tacksam för beskedet att frågan
följs med uppmärksamhet. Jag är medveten
om att växtskyddsanstalten gör
ett duktigt och påpassligt arbete. Vad
jag har velat fästa uppmärksamheten på

Torsdagen den 18 maj 1967 Nr 28

Svar på fråga ang. handläggningen av ärenden avseende jordbrukets inre rationalisering -

är att vi fått en alltmer ökad import av
trädgårdsprodukter, och det gör att
arbetsbördan väl ibland måste bli alltför
betungande för växtskyddsanstalten.
När det dessutom i ett sådant läge finns
skäl att ifrågasätta om exportlandet tillräckligt
noggrant följer bestämmelserna,
så måste man ha möjligheter att följa
upp dessa frågor på hemmaplan samt
överväga ytterligare åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. handläggningen av
ärenden avseende jordbrukets inre rationalisering Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat om jag uppmärksammat den
stora eftersläpning som föreligger beträffande
lantbruksnämndernas behandling
av ärenden rörande förrättningar
avseende inre rationabsering såsom dikning,
vattenavledning och invallning
samt täckdikning och om jag i så fall är
beredd vidta erforderliga åtgärder för
att få till stånd en snabbare handläggning
av ärendena.

Lantbruksnämndernas verksamhet
med projektering av dikning, vattenavledning
och invallning har minskat avsevärt
i omfattning under senare år,
men den areal som årligen projekterats
för täckdikning har ökat. Ärendebalansen
för landet som helhet har minskat
betydligt. I Malmöhus län har däremot
liksom i vissa andra jordbrukslän efterfrågan
på projektering av täckdikning
under senare tid ökat kraftigt.

För att möta denna ökade efterfrågan
prövar lantbruksorganisationen
möjligheterna att tillämpa en snabbare
projekteringsteknik. Vidare har skett

en viss utökning av personalen för projekteringsverksamheten
i berörda län.
Enligt vad jag inhämtat har lantbruksstyrelsen
även för avsikt att i görligaste
mån omfördela tillgänglig personal med
hänsyn till anspråken i olika län.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga.

Under de senaste åren har debatten
om vårt jordbruk och dess framtid varit
mycket livlig, och inte minst frågan om
ytterligare och snabbare rationalisering
inom jordbruket har kraftigt framhållits.

Hela problemet med jordbrukets
framtid hav ofta sammankopplats med
frågan om det rationella och intensiva
jordbrukets konkurrenskraft. För att
vårt inhemska jordbruk skall kunna
hävda sig har bl. a. 1960 års jordbruksutredning
enhälligt föreslagit att större
ekonomiska resurser skall ställas till
förfogande för jordbrukets fortsatta rationalisering.

Något av det mest eftersatta inom
jordbruket anser jag vara dikningen,
framför allt täckdikningen. Det säges
ibland — jag läste det senast i en tidningsartikel
i förra veckan —• att 1
miljon hektar åkerjord behöver dikas.
I utredningen om lantbruksnämndernas
nya organisation finns en uppgift av
lantbrukshögskolans skördeskadekommitté
1961 att endast 1,1 miljon hektar
åkerjord var täckdikad. Likaså skrev
utredningen att den täckdikning som nu
sker — mellan 18 000 och 20 000 hektar
per år — inte är större än att den1
ersätter den äldre täckdikningen, som
inte längre är funktionsduglig.

Behovet på detta område är otvivelaktigt
mycket stort. Därför måste man
beklaga att lantbruksnämndernas resurser
inte är större, så att man i någon

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2S

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

mån kunde klara av de förrättningar om
vilka ansökningar inkommer. I Malmöhus
län tar det cirka två och ett halvt
år från det att, ansökan inlämnas till
dess man kan påbörja förrättningen,
och tendensen under det senaste året
tyder på att väntetiderna blir allt längre.

Jordbruksministern säger i sitt svar
att lantbruksorganisationen prövar
möjligheterna att tillämpa en snabbare
projekteringsteknik och att det har skett
en viss utökning av personalen för projekteringsverksamheten
i berörda län.
Det hoppas jag kommer att ge effekt.
Vid årsskiftet 1966/67 fanns det i Malmöhus
län 213 registrerade förrättningar
rörande dikning, vattenavledning och
invallning, medan 123 projekt avslutades
1966. Antalet liggande ärenden ökade
från 197 till 213.

Som jordbruksministern framhållit
är tendensen på området att balansen
något förbättrats. Men när det gäller
täckdikning fanns det i Malmöhus län
den 31 december 1966 inte mindre än
356 förrättningar registrerade, medan
antalet avslutade förrättningar samma
år endast uppgick till 145. Antalet
liggande ärenden ökade här från 244
den 1 januari 1966 till 356 vid årets
slut.

Med den takt vari ärendena handlades
under 1966 kommer de ärenden som
inlämnades i början av januari i år
inte att behandlas förrän tidigast i juli
1969. Om inte en verklig resursförstärkning
vidtages kommer väntetiderna att
bli ännu längre. Det visar utvecklingen
under 1966.

Jag vet inte när den omnämnda utökningen
av personal skett, men jag
har talat med lantbruksnämnden upprepade
gånger, och då har man svarat
att det inte är nämnden som bestämmer
resurserna. Med de resurser den har
hinner den inte med mer än den gör,
säger man. Det är alldeles riktigt att det
inte är lantbruksnämnderna som i det
fallet har avgörandet i sin hand. Det
är i Malmöhus län som eftersläpningen

är störst. Därefter kommer Skaraborgs
län, som också har ganska stor eftersläpning.
Jag hoppas att såväl jordbruksministern
som lantbruksstyrelsein
skall ha uppmärksamheten riktad på
detta problem. Om man förväntar sig
att det svenska jordbruket skall utvecklas
till ett konkurrenskraftigt jordbruk,
bör man väl från statsmakternas sida
tillse att en så enkel sak som denna skall
kunna behandlas i snabbare takt utan
en väntetid av den omfattning som
jag nämnt.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka jordbruksministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 9 innevarande
maj.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 114—116, andra
lagutskottets utlåtanden nr 43 och
47, tredje lagutskottets utlåtanden nr 38,
41 och 44—47 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34.

§ 14

Investeringsbanken m. m.

Föredrogs i ett sammanhang
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner
angående dels bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet, dels vissa
författningsändringar i samband därmed,
jämte av propositionerna föranledda
motioner; och

statsutskottets utlåtande nr 111, i anledning
av samma proposition, såvitt
densamma avsåge medelsanvisning, jämte
i ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 18 mai 1967

Nr 28

Bankoutskottets utlåtande nr 33

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
två Kungl. Maj:ts propositioner,
vilka jämte därav föranledda motioner
helt eller delvis hänvisats till utskottet.

Propositionerna

I propositionen nr 56, dagtecknad den
10 mars 1967, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av ett propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att bl. a.

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av
investeringar inom näringslivet,

de Is bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 450 milj. kr. för bolagets
förpliktelser.

Såvitt propositionen avsåge ytterligare
ett däri framlagt förslag, angående
anslag till teckning av aktier i bolaget,
hade den hänvisats till statsutskottet.

Beträffande det huvudsakliga innehållet
i denna proposition anfördes, utöver
vad som framginge av ovanstående, följande.

Det statliga finansieringsinstitut i
form av ett kreditaktiebolag som föreslås
bli inrättat skall ha till uppgift att
bidra till finansiering av sådana investeringsprojekt
inom näringslivet som
inriktas på rationalisering, strukturanpassning
och utveckling. Det egna kapitalet
föreslås vid bolagets bildande
uppgå till 500 milj. kr. Härav bör 450
milj. kr. utgöra aktiekapital och 50
milj. kr. tillföras reservfonden.

Till teckning av aktier i bolaget föreslås
för budgetåret 1967/68 ett investeringsanslag
av 500 milj. kr.

I propositionen nr 102, dagtecknad
den 31 mars 1967, hade Kungl. Maj :t
vidare under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådspro -

Investeringsbanken m. m.

tokollet över finansärenden och av lagrådets
protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse;

2) lag angående ändrad lydelse av
274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse;

3) förordning om ändring i reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning;

4) förordning om ändrad lydelse av
9 § reglementet den 26 maj 1961 (nr
265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder;

5) förordning om ändrad lydelse av
2 § reglementet den 25 maj 1962 (nr
401) angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassornas fonder för
den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen;

6) förordning angående ändrad lydelse
av 42 § förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande denna propositions huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

De i denna proposition föreslagna
författningsändringarna står till sin huvudsakliga
del i samband med det i propositionen
nr 56 framlagda förslaget
om inrättande av ett statligt kreditaktiebolag.
Sålunda föreslås att det statliga
kreditaktiebolaget, som avses heta
Sveriges investeringsbank AB, skall få
rätt att använda ordet »bank» i sin firma.
Dessutom föreslås ändring i placeringsbestämmelserna
för bl. a. allmänna
pensionsfonden och försäkringsbolagen
för att möjliggöra placering
av obligationer m. m. som investeringsbanken
utger eller utbjuder. I reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning föreslås även några
formella ändringar som inte har samband
med investeringsbankens inrättande.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

Motionerna

I anledning av propositionen nr 56
hade väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 766
av herrar Axel Andersson och Bengtson
och II: 955 av herrar Hedlund och
Ohlin, vari hl. a. hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
måtte

A. 1. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet enligt i motionerna
angivna grunder;

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 425 milj. kronor för bolagets
förpliktelser;

B. 1. hemställa i skrivelse till Kungl.
Maj :t att Kungl. Maj :t måtte för förbättring
av kreditmöjligheterna för
mindre och medelstora företag uppta
förhandlingar med delägarna i AB Industrikredit
och AB Företagskredit om
fördubbling av aktiekapitalen i dessa
institut för utökning av kreditgivningskapaciteten
samt om andra åtgärder,
som i enlighet med vad i motionerna
anförts kunde effektivisera institutens
kreditgivning;

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelser
å 12 000 000 kr. resp. 6 000 000 kr. att
utöver tidigare förbindelser ingå i AB
Industrikredits och AB Företagskredits
garantifonder;

D. 1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam parlamentarisk utredning
och förslag till 1968 års riksdag
angående

a) en sådan utformning av kreditgivningen
för särskilt riskfyllda och långsiktiga
investeringar i näringslivet, att
ekonomisk maktkoncentration och monopol
så långt möjligt kunde undvikas,
innebärande att undersökningen måtte
omfatta såväl möjligheterna av sådana
ändringar i gällande bestämmelser, att
nya enskilda kreditinstitut kunde etableras
i konkurrens med en under sta -

tens medverkan inrättad investeringsbank,
som möjligheten av en investeringsbank,
som vilade på delägarskap
mellan staten och nuvarande kreditinstitut; b)

en liberalisering av gällande bestämmelser dels

i syfte att öka kreditinstitutens
långfristiga kreditgivningskapacitet,
exempelvis genom större möjligheter att
ianspråkta AP-medel,

dels i syfte att förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter
såväl genom kreditinstituten som
via företagarföreningarna enligt i motionerna
angivna grunder;

c) grunddragen i de politiska åtgärder,
som behövdes för att öka den samlade
kapitaltillgången i landet, i första
hand genom stimulans av enskilt sparande; d)

behovet av ökad självfinansiering
i olika företagstyper i enlighet med vad
i motionerna angivits;

2) de likalydande motionerna I: 767
av herr Holmberg in. fl. och II: 954 av
herr Bohman in. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte

I. avslå Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 56 om inrättande av en statlig
investeringsbank;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1967 års höstriksdag förslag om ändringar
i banklagen m. fl. författningar,
avseende främst

dels — i syfte att över huvud taget
få en bättre fungerande kapitalmarknad
—

a) medgivande för affärsbankerna att
temporärt inneha aktier för att kunna
fungera såsom emissionsinstitut,

b) en översyn av säkerhetsbestämmelserna
i syfte att medge en friare säkerlietsprövning
med större tyngd på företagsekonomiska
överväganden rörande
företags räntabilitet och allmänna ekonomiska
bärkraft, och

c) ett avskaffande av emissionskontrollen; -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

dels —- i syfte att skapa legala förutsättningar
för inrättande av ett enskilt
refinansieringsinstitut, i motionerna
kallat Näringskredit —

a) vidgning av den fastslagna inlåningsrätten
så att tillskotten till ett nytt
kapitalmarknadsinstitut ej måtte inskränka
bankernas möjlighet att i önskvärd
grad emottaga allmänhetens kassamedel,
och

b) komplettering av bestämmelserna
med avseende på banks rätt att ge bunden
utlåning;

III. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
en översyn beträffande exportkreditfinansieringen
i vad avsåge såväl internationell
ram och formella regler
som tillämpade arbetsformer;

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att AB Industrikredits och AB Företagskredits
kreditgivningsförmåga
borde underlättas;

VI. b) på kapitalbudgeten för budgetåret
1967/68 till Stiftelsen för industriell
forskning och industriellt utvecklingsarbete
(SIFU) anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor; samt

VII. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

3) de likalydande motionerna I: 768
av herr Werner och II: 956 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte bifalla propositionen nr 56
under hänsynstagande till vad i motionerna
anförts, innebärande tillstyrkande
av bifall till nämnda proposition
under förutsättning att investeringsbanken
bleve ett medel för att bygga ut
löntagarnas och samhällets inflytande
i näringslivet; samt

4) motionen II: 957 av herr Ståhl.

Såvitt de under 1) nämnda motionerna
avsåge anslagsfrågor och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder hade de hänvisats
till statsutskottet. De punkter i dessa
motioner som statsutskottet sålunda behandlade
gällde anslag till aktieteckning
(A. 2 och B. 2), anslag på tilläggsstat till

Investeringsbanken m. m.

hantverks- och industrilånefonden (C.
a), fråga om utvidgning av totalramen
för lokaliseringslånen (C. b) samt utbyggnad
av det arbetsmarknadspolitiska
programmet (D. 2).

Efter samma grunder hade de under
2) nämnda motionerna delvis hänvisats
till statsutskottet, som sålunda vad beträffade
dessa motioner behandlade de
punkter som gällde tilläggsdirektiv till
utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet,
den s. k. KSA-utredningen (V. 2),
avslag på förslag om anslag till aktieteckning
(VI) och hemställan angående
förslag om anslag på tilläggsstat till ytterligare
lokaliseringslån och till hantverks-
och industrilånefonden (VI.
a). I fråga om punkten VI. b behandlade
bankoutskottet frågan om inrättande
av den föreslagna stiftelsen för industriell
forskning och industriellt utvecklingsarbete,
medan statsutskottet därvidlag
prövade anslagsfrågan. De under
2) nämnda motionerna hade vidare hänvisats
till bevillningsutskottet i vad de
avsåge rätt att skattefritt avsätta medel
till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
(V. 1).

I anledning av propositionen nr 102
hade väckts

1) de likalydande motionerna I: 824
av herr Holmberg m. fl. och II: 1028
av herr Bohman in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj ds förslag i propositionen
nr 102 till

a) lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse,

b) lag angående ändrad lydelse av
274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse,

c) förordning om ändrad lydelse av
9 § reglementet den 26 maj 1961 (nr
265) angående förvaltningen av riks-,
försäkringsverkets fonder,

d) förordning om ändrad lydelse av
2 § reglementet den 25 maj 1962 (nr
401) angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassornas fonder för

Nr 28

Torsdagen den 18 mai 1967

Investeringsbanken m. m.

den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

e) förordning angående ändrad lydelse
av 42 § förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor; dels

antaga förslaget till förordning
om ändring i reglementet den 28 maj
1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med den ändringen
att 12 | punkt 3. behölle sin nuvarande
lydelse;

2) de likalydande motionerna I: 825
av herrar Lundström och Torsten Andersson
och II: 1029 av herrar Gustavsson
i Alvesta och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av propositionen nr
102 måtte besluta ej företaga någon
ändring av 274 § punkt 2 i lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionen
11:957, såvitt den avsåge uppskov till
höstsessionen med behandlingen av propositionen
nr 56;

B. att motionerna I: 766 och II: 955,
såvitt de avsåge utredning angående behovet
av ökad självfinansiering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att motionerna 1:766 och 11:955,
såvitt de avsåge utredning i syfte att öka
kreditinstitutens långfristiga kreditgivningskapacitet
och förbättra företagens
långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge författningsändringar
i syfte att åstadkomma en bättre fungerande
kapitalmarknad, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 766 och II: 955
samt I: 767 och II: 954, samtliga såvitt
de avsåge AB Industrikredit och
AB Företagskredit, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt de avsåge översyn av exportkreditfinansieringen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna I: 766 och II: 955,
såvitt de avsåge utredning angående
politiska åtgärder i syfte att öka kapitaltillgången,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 767 och II: 954,
såvitt de avsåge författningsändringar
i syfte att skapa legala förutsättningar
för inrättande av ett enskilt refinansieringsinstitut,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. att motionerna 1:767 och 11:954,
såvitt de avsåge inrättande av en stiftelse
för industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

K. I. att riksdagen med bifall till propositionen
nr 56, såvitt nu var i fråga,
och med avslag på motionerna I: 766
och II: 955 samt I: 767 och II: 954, samtliga
såvitt nu var i fråga, måtte

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av
investeringar inom näringslivet enligt
de grunder som utskottet angivit,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 450 milj. kr. för bolagets
förpliktelser,

samt

att motionerna I: 768 och II: 956, såvitt
de icke besvarats genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:766 och 11:955,
såvitt de avsåge utredning rörande utformning
av kreditgivningen för särskilt
riskfyllda och långfristiga investeringar
i näringslivet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 957, såvitt den
icke behandlats under punkten A. ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen med avslag på motio -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

nerna 1:824 och 11:1028 samt 1:825
och II: 1029 måtte bifalla propositionen
nr 102;

L. att motionerna 1:767 och 11:954,
i den mån de, såvitt de hänvisats till
bankoutskottet, icke behandlats ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottets bedömning av förslaget om
utredning i fråga om behovet av att
öka självfinansieringsgraden har skett
mot bakgrunden av att denna endast
delvis kan påverkas av ekonomisk-politiska
åtgärder. I anslutning till bl. a.
vad som anföres i propositionen nr 56
vill utskottet göra följande påpekanden.
En sänkning av t. ex. företagsbeskattningen
behöver inte leda till en
motsvarande ökning av det behållna
företagssparandet, eftersom vinstökningen
kan medföra ökade krav på
löner och utdelningar. Det är därför
långtifrån säkert att ökat självfinansieringsutrymme
skulle skapas. Även om en
ökning av självfinansieringsgraden skulle
komma till stånd genom en generell
skattesänkning för företagen skulle detta
inte behöva inträffa i just de branscher
eller företag som åsyftats. Det
kan för övrigt erinras om att vinstutvecklingen
betingas av en rad faktorer
som inte alls eller blott i ringa grad kan
påverkas av svenska ekonomisk-politiska
åtgärder. I den mån det är möjligt
att öka självfinansieringsgraden måste
detta enligt utskottets mening ske efter
en avvägning mot varandra av flera skilda
omständigheter. Det torde å ena
sidan, såsom framhålles i motionerna
och även i propositionen nr 56, inte
kunna bestridas, att en alltför låg självfinansieringsgrad
kan minska företagens
investeringsvilja, vilket kan hämma i
synnerhet utvecklingen av nya produkter
och produktionsmetoder och sålunda
dämpa tillväxttakten. Å andra
sidan skulle, såsom också framhålles i
propositionen, en höjning av självfi -

Investeringsbanken m. m.

nansieringsgraden innebära att företagsvinsterna
expanderar på bekostnad
av lönernas andel av produktionsresultatet,
en utveckling som från fördelningspolitisk
synpunkt vore mindre
önskvärd. Mot en ökad självfinansieringsgrad
talar också ekonomiska effektivitetssynpunkter
i åtminstone två avseenden.
Dels är det sannolikt att fördelningen
av investeringarna mellan
olika branscher och företag blir mera
rationell om finansieringen sker över
en kreditmarknad där olika behov avvägs
mot varandra på grundval av räntabilitetsförväntningarna
än om fördelningen
sker på grundval av tidigare
uppsamlade vinster med ofta lägre förräntningsanspråk.
Dels ökar kreditpolitikens
möjligheter att påverka investeringsutvecklingen
ju större externfinansieringen
är. Utskottet har vid sin
bedömning av dessa frågor funnit övervägande
skäl tala för att någon utredning
om behovet av ökad självfinansiering
i olika företagstyper inte är påkallad.

I motionerna I: 768 och II: 956 tillstyrks
bifall till propositionen nr 56
under förutsättning att investeringsbanken
blir ett medel för att bygga ut löntagarnas
och samhällets inflytande i näringslivet.
Bl. a. föreslås att företrädare
för näringslivet och kreditväsendet inte
skall ingå i styrelsen. Med hänsyn till
bankens uppgifter och det förutsatta
samarbetet med nuvarande kreditinstitut
finner utskottet det inte lämpligt att
utesluta denna representation.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under B.
a) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Börjesson i Glömminge
och Iiyltander, vilka ansett att
utskottet under B. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motio -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

nerna 1:766 och 11:955, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående behovet av
ökad självfinansiering i olika företagstyper
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

b) av herrar Åkerlund, Enar sson och
Regnéll, vilka ansett att det ovan intagna
stycke i utskottets yttrande som
började med orden »Utskottets bedömning
av» och slutade med orden »inte
är påkallad» bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill understryka de skäl
som i motionerna I: 767 och II: 954 anförts
för att en ökad självfinansiering
inom näringslivet är önskvärd. Förslag
till hur en sådan skall åstadkommas har
tidigare i år framlagts i motioner, vilka
delvis redan behandlats av riksdagen.
Mot den inställning till självfinansieringsfrågan
som präglar propositionen
nr 56 måste utskottet i vissa hänseenden
resa bestämda invändningar.
Främst gäller detta propositionens fördelningspolitiska
resonemang, mot vilket
i motionerna I: 767 och II: 954 riktas
vägande kritik.»;

2. vid utskottets hemställan under C.

a) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka
ansett att utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:766 och 11:955, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående en liberalisering
av gällande bestämmelser i syfte
att dels öka kreditinstitutens långfristiga
kreditgivningskapacitet, dels förbättra
företagens långfristiga kapitalförsörjningsmöjligheter
enligt i reservationen
angivna grunder;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
utan angivet yrkande;

3. vid utskottets hemställan under D.
av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett att utskottet under
D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:767 och 11:954, såvitt nu var i
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i syfte
att åstadkomma en bättre fungerande
kapitalmarknad förelägga 1967 års höstriksdag
förslag om författningsändringar
i enlighet med vad reservanterna
angivit;

4. vid utskottets hemställan under E.
av herrar Åkerlund, Nils Theodor

Larsson, Enarsson, Stefanson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Hyltander, vilka ansett att utskottet under
E. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt nu var i
fråga, och i anledning jämväl av motionerna
1:767 och 11:954, såvitt nu
var i fråga, måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte uppta förhandlingar
med delägarna i AB Industrikredit
och AB Företagskredit om fördubbling
av aktiekapitalen i dessa institut
för utökning av kreditgivningskapaciteten
och om andra åtgärder som i
enlighet med vad i reservationen anförts
kunde effektivisera institutens kreditgivning,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelser
på 12 milj. kr. resp. 6 milj. kr. att
utöver tidigare förbindelser ingå i AB
Industrikredits och AB Företagskredits
garantifonder;

5. vid utskottets hemställan under F.
av herrar Åkerlund, Nils Theodor

Larsson, Enarsson, Stefanson, Regnéll,
Berglund, Börjesson i Glömminge och
Hyltander, vilka ansett att utskottet under
F. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 767 och 11: 954, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Maj :t hemställa om en översyn av exportkreditfinansieringen
i enlighet med
vad i denna reservation anförts;

6. vid utskottets hemställan under G.

a) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Regnéll, Berglund, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka
ansett att utskottet under G. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 766 och 11:955, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående grunddragen
i de politiska åtgärder som behövdes
för att öka den samlade kapitaltillgången
i landet, i första hand genom stimulans
av enskilt sparande;

b) av herrar Åkerlund och Enarsson,
utan angivet yrkande;

7. vid utskottets hemställan under H.

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett att utskottet under
H. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
i syfte att skapa legala förutsättningar
för inrättande av ett enskilt refinansieringsinstitut
förelägga 1967 års höstriksdag
förslag om författningsändringar
i enlighet med vad i reservationen anförts; 8.

vid utskottets hemställan under J.

av herrar Åkerlund, Enarsson och

Regnéll, vilka ansett att utskottet under

J. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu var
i fråga, måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att vidta åtgärder för inrättande av en
stiftelse för industriell forskning och
industriellt utvecklingsarbete i enlighet
med vad reservanterna anfört;

9. vid utskottets hemställan under K.

a) av herrar Åkerlund, Enarsson och

Investeringsbanken m. m.

Regnéll, vilka ansett att utskottet under

K. I. och IV. bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 767 och II: 954, såvitt nu var
i fråga, måtte med avslag på motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt gällde där
under punkterna A. 1 och A. 3 föreslagna
bemyndiganden, samt motionerna
I: 768 och II: 956 avslå propositionen
nr 56;

IV. att riksdagen måtte
dels i anledning av propositionen nr
102, såvitt nu var i fråga, och motionerna
I: 824 och II: 1028, såvitt nu var
i fråga, för sin del antaga det förslag till
förordning om ändring i reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning vilket
såsom bilaga 1 var fogat till utlåtandet,

dels i övrigt avslå propositionen nr
102 och finna motionerna I: 825 och
II: 1029 härigenom besvarade;

b) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Börjesson i Glömminge
och Hyltander, vilka ansett att
utskottet under K. I., II. och IV. bort
hemställa,

I. att riksdagen i anledning av propositionen
nr 56, såvitt nu var i fråga,
måtte med bifall till motionerna I: 766
och II: 955, såvitt nu var i fråga, och
med avslag på motionerna I: 767 och
II: 954, punkten I,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
åtgärder för bildande av ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av
investeringar inom näringslivet enligt
de grunder som i reservationen angivits,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 425 milj. kr. för bolagets
förpliktelser,
samt

att motionerna I: 768 och II: 956, såvitt
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

II. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 766 och II: 955, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning och förslag till
1968 års riksdag angående utformningen
av kreditgivningen för särskilt riskfyllda
och långsiktiga investeringar i
näringslivet i enlighet med vad reservanterna
anfört;

IV. att riksdagen med bifall till propositionen
nr 102, utom i vad den avsåge
ändrad lydelse av 274 § 2 mom. lagen
om försäkringsrörelse, och med
avslag på motionerna I: 824 och
II: 1028, utom i vad de avsåge nu nämnda
författningsrum, måtte

dels med bifall till motionerna I: 825
och II: 1029 för sin del antaga det förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse vilket såsom
bilaga 2 var fogat till utlåtandet
samt finna motionerna I: 824 och
II: 1028, i vad de avsåge 274 § 2 mom.
nämnda lag, härigenom besvarade,

dels antaga övriga vid propositionen
fogade författningsförslag.

Särskilda yttranden

av herrar Nils Theodor Larsson, Stefanson,
Berglund, Börjesson i Glömminge
och Hyltander

1. angående behovet av kapital för
projekt av långsiktig, forskningskrävande
och produktutvecklande karaktär;
samt

2. angående i utlåtandet behandlade
frågor i allmänhet.

Statsutskottets utlåtande nr 111

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1967 (bilaga 9,
punkt V:l) föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, till Avsättning till näringspoli -

tiska fonden för budgetåret 1967/68
beräkna ett investeringsanslag av
500 000 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i den i
det föregående redovisade propositionen
nr 56 bl. a. föreslagit riksdagen att
till Teckning av aktier i ett statligt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 500 milj.
kr.

I detta sammanhang hade statsutskottet
förehaft följande, jämväl under
bankoutskottets i det föregående redovisade
utlåtande nr 33 upptagna motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Axel Andersson och Bengtson
(I: 766) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hedlund och
Ohlin (11:955), i vilka motioner hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte 1) anvisa till teckning av
aktier i av motionärerna föreslaget kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier för budgetåret 1967/68 ett investeringsanslag
av 470 milj. kr.; 2) anvisa
å kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier för budgetåret 1967/68 till
teckning av aktier i AB Industrikredit
ett investeringsanslag av 4 milj. kr. och
till teckning av aktier i AB Företagskredit
ett investeringsanslag av 2 milj.
kr., sammanlagt 6 milj. kr.; samt 3)
hemställa i skrivelse till Kungl. Maj:t
att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt
förelägga riksdagen förslag om ett investeringsanslag
på tilläggsstat av 24
milj. kr. till hantverks- och industrilånefonden; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 767) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:954), i vilka motio -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

ner hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte — med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag att till Teckning av aktier
i ett statligt kreditbolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet på
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 500 milj.
kr. ■—• 1) i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj :t måtte snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag om
investeringsanslag på tilläggsstat av 25
milj. kr. till statens hantverks- och industrilånefond,
samt 2) på kapitalbudgeten
för budgetåret 1967/68 till Stiftelsen
för industriell forskning och industriellt
utvecklingsarbete (SIFU) anvisa
ett investeringsanslag av 100 milj.
kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (11:957).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:766 och 11:955
samt I: 767 och II: 954, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Teckning
av aktier i ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom
näringslivet för budgetåret 1967/68 på
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 000 kr.;

2. att motionerna I: 766 och II: 955,

såvitt de avsåge medelsanvisning till

teckning av aktier i AB Industrikredit,
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 766 och II: 955,

såvitt de avsåge medelsanvisning till

teckning av aktier i AB Företagskredit,
icke måtte av riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:767 och 11:954,

såvitt de avsåge medelsanvisning till

en stiftelse för industriell forskning och

industriellt utvecklingsarbete, icke måtte
av riksdagen bifallas;

5. att motionerna I: 766 och II: 955
samt I: 767 och II: 954, samtliga motioner
såvitt de avsåge anvisande av medel
på tilläggsstat till statens hantverks -

Investeringsbanken m. m.

och industrilånefond, icke måtte av
riksdagen bifallas.

Beservationer hade avgivits

A. beträffande investeringsanslag till
teckning av aktier i ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet

1) av herrar Harry Carlsson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Karl-Erik
Eriksson, Eliasson i Sundborn, Nelander,
Tobé, Sjönell och Westberg, vilka
— under förutsättning av bifall till motsvarande
vid bankoutskottets utlåtande
nr 33 fogade reservationer — ansett att
utskottet under 1. bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 766 och II: 955,
samt med avslag å motionerna I: 767
och 11:954, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Teckning av aktier
i ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
470 000 000 kr.;

2) av herrar Kaijser, Ottosson, Schött,
Bohman och Björkman, vilka — under
förutsättning av bifall till motsvarande
vid bankoutskottets utlåtande nr 33 fogade
reservationer — ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 767 och II: 954, såvitt nu
var i fråga, dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
i propositionen nr 56 om anvisande
av 500 milj. kr. till teckning av aktier
i ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
dels ock avslå yrkandet i motionerna
I: 766 och II: 955 om anvisande
av 470 milj. kr. till samma ändamål;

B. beträffande medelsanvisning till
AB Industrikredit och AB Företagskredit
av herrar Kaijser, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Karl-Erik Eriksson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nelander, Björk -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 19G7

Investeringsbanken m. m.

man, Tobé, Sjönell och Westberg, vilka
— under förutsättning av bifall till motsvarande
vid bankoutskottets utlåtande
nr 33 fogade reservationer — ansett att
utskottet under 2. och 3. bort hemställa,

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 766 och II: 955, såvitt nu
var i fråga, till Teckning av aktier i AB
Industrikredit på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kr.;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 766 och II: 955, såvitt nu
var i fråga, till Teckning av aktier i AB
Företagskredit för budgetåret 1967/68
på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kr.;

C. beträffande medelsanvisning till en
stiftelse för industriell forskning och
industriellt utvecklingsarbete av herrar
Kaijser, Ottosson, Schött, Bohman och
Björkman, vilka — under förutsättning
av bifall till motsvarande vid bankoutskottets
utlåtande nr 33 fogade reservationer
— ansett att utskottet under 4.
bort hemställa,

4. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 767 och II: 954, såvitt nu
var i fråga, till Stiftelsen för industriell
forskning och industriellt utvecklingsarbete
(SIFU) för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr.;

D. beträffande anvisande på tilläggsstat
av anslag till statens hantverks- och
industrilånefond av herrar Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, NilsEric
Gustafsson, Schött, Karl-Erik Eriksson,
Bohman, Eliasson i Sundborn, Kelander,
Björkman, Tobé, Sjönell och
Westberg, vilka — under förutsättning
av bifall till motsvarande vid bankoutskottets
utlåtande nr 33 fogade reservationer
•— ansett att utskottet under 5.
bort hemställa,

5. att riksdagen måtte, med bifall till

motionerna I: 766 och II: 955 samt i anledning
av motionerna 1: 767 och
II: 954, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag beträffande anvisande
på tilläggsstat för budgetåret 1967/68
av ett investeringsanslag av 24 000 000
kr. till statens hantverks- och industrilånefond.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Bankoutskottets

utlåtande nr 33 och
statsutskottets utlåtande nr 111 kommer
att föredragas och debatteras i ett
sammanhang och yrkanden beträffande
dessa två utlåtanden framställs under
den gemensamma överläggningen. Debatten
må omfatta jämväl de i statsutskottets
utlåtande nr 112 och bevillningsutskottets
betänkande nr 48 behandlade
frågorna rörande arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, men yrkanden
avseende sistnämnda två utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits,

De i bankoutskottets utlåtande nr 33
och statsutskottets utlåtande nr 111
gjorda hemställandena föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Det är alltid skönt när
man kan börja en debatt med att konstatera
att det råder enighet om vissa
fakta. När vi i dag skall ta ställning
till regeringens förslag om investeringsbank,
är vi helt eniga om att bakgrunden
kan tecknas på ungefär följande
sätt.

Svenskt näringsliv har att kämpa med
påtagliga bekymmer. Det industriella
försprång som vi hade här i landet, inte
minst genom att vi förskonades från
kriget, har efter hand reducerats. Produktionsapparaten
har på många håll
i världen byggts ut till en effektivitet
som väl kan mäta sig med den svenska.
Här hemma har vi de senaste åren note -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

rat en takt i lönestegringarna som överstiger
takten i konkurrentländerna. Resultatet
av dessa båda faktorer, höjd
kapacitet i konkurrentländerna och
tunga kostnader här hemma, har blivit
svårigheter för vissa delar av vår export
och för sådan svensk tillverkning som
här hemma har att konkurrera med importerade
varor.

Inskränkningar i drift eller rentav
totala nedläggningar har givit besked
om hur besvärligt läget är för delar av
vårt näringsliv. För den enskilda människan
har detta medfört otrygghet och
bekymmer.

Att det är ett hela landets intresse
att något göres för att möta näringslivets
finansieringsbehov är alla överens om.
Regeringen menar tydligen att den investeringsbank
man föreslår skulle vara
ett Columbi ägg när det gäller att stärka
de svenska företagens konkurrensförmåga.
Jag skall till att börja med uttrycka
mig försiktigt — småningom
skall jag tillåta mig ett mera kategoriskt
omdöme —- och säga att regeringen inte
lyckats övertyga om detta. Den överväldigande
majoriteten av remissinstanser
avstyrker förslaget; av den minoritet
instanser som tillstyrker förklarar
nästan alla att utredningen är otillräcklig
och bristfällig.

Det är naturligtvis riktigt att bättre
tillgång till krediter i en del fall — men
visst inte alla — skulle kunna hjälpa
de svenska företagen. Med friska pengar
skulle de kunna investera i moderna
anläggningar och spara in arbetskraft.
De skulle också kunna lämna offerter
om gynnsamma betalningsvillkor, någonting
som ju i många branscher nu
för tiden är ett oundgängligt vapen på
den köparens marknad som råder.

Men innebär tillkomsten av en ny
bank verkligen att lånemöjligheterna i
landet blir större? Nej, absolut inte. Det
är fullkomligt orimligt att koppla samman
investeringsbankens egna kapital
med höjningen av omsättningsskatten.
Man skulle faktiskt ha trott att regering -

Investeringsbanken m. m.

en, efter den kritik som framfördes under
remissdebatten och sedan också i
andra sammanhang, inte skulle komma
tillbaka med en så demagogisk och så
orimlig uppläggning. Ändå talas det i
propositionen — visserligen med förbehållet
»i väsentlig grad» — om att utrymme
för finansieringsinstitutet skapas
genom den statliga sparandeökning
som höjningen av varuskatten innebär.
I andra sammanhang brukar inte minst
statsråden, med goda skäl, avvisa specialdestinering
av statsinkomster. Till
en så primitiv hushållning skall vi väl
ändå inte återgå!

Sanningen är att den höjda omsättningsskatten
dels är en finanspolitisk
åtgärd för att hålla konsumtionen nere,
dels en välbehövlig inkomstförstärkning
för statskassan. Något som helst sakligt
skäl att koppla samman just den statsinkomsten
med den nya banken finns
inte.

Det är avsikten att bankens egna
kapital skall uppgå till 500 miljoner
kronor. Om staten hade avstått från att
satsa det kapitalet, så hade man kunnat
avstå från att ta 500 miljoner i anspråk
på lånemarknaden och kunnat nöja sig
med en upplåning av 1 000 miljoner i
stället för de i runda tal 1 500 miljoner
som det räknas med i tilläggspropositionen.
Detsamma gäller beträffande det
kapital som investeringsbanken kommer
att låna upp för att distribuera ut till
olika lånesökande. Vad investeringsbanken
kommer att låna upp från AP-fonderna
och andra obligationsköpare
minskar ju AP-fondernas och de andra
köparnas möjligheter att köpa andra
obligationer som bjuds ut för att finansiera
bostäder, kommunala investeringar,
näringslivet och vad det nu kan
vara. Det är viktigt att slå fast att kapitalmarknaden
inte får något som helst
tillskott genom att investeringsbanken
inrättas. Då blir nästa fråga om man
kan räkna med att fördelningen av de
knappa kapitalresurserna blir rationellare
och riktigare om investeringsban -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

ken kommer in i bilden som förmedlare
av kredit. Kan investeringsbanken bättre
sköta vad kreditinstituten nu sköter,
och kan den klara uppgifter som dessa
inte går i land med? Regeringen tycks
mena att så är fallet och den baserar
sin mening dels på en nedvärdering av
det nuvarande systemet för kreditförmedling
här i landet, dels på en vision
av något som man fantasifullt uppfattar
som radikalt nya kreditbehov.

Det är, herr talman, alls ingen ny upptäckt
att den institutionella ram, som
kreditförmedlingsorganen arbetar inom
här i landet, inte i alla avseenden svarar
mot våra dagars behov. Inte minst
från bankernas sida har man vid upprepade
tillfällen lagt fram förslag till
moderniseringar, men regeringen har
varit föga intresserad. För det mesta har
den hänvisat till att kreditinstitututredningen
funderar på saken. Denna har
nu funderat i fem år. Ett välkommet
undantag från passiviteten var när bankerna
för något år sedan fick ökad
rätt att lämna bundna lån. Det är ganska
anmärkningsvärt att regeringen först säger
nej till eller i varje fall förhalar modernisering
av en del regler i kreditsystemet
och sedan tar dessa otidsenliga
regler till utgångspunkt för kritik av
bankväsendets sätt att fungera.

Hela mentaliteten i detta sammanhang
ter sig för mig som en parallell till vad
som inte minst här i Stockholm skett på
bostadsområdet, där man först hindrar
modernisering av äldre och i och för
sig bra fastighetsbestånd genom en felaktig
politik. Därefter river man och
bygger nytt, i en del fall till så höga
priser att ingen har råd att bo i de nya
lägenheterna. Åtskilligt bättre skulle det
ha varit att ge det beprövade och bestående
en ärlig chans att visa vad det
duger till när man får tillfälle att införa
en del moderniteter.

Så till regeringens vision av framtidens
kreditbehov! Vad framtiden kommer
att kräva kan man läsa i propositionen.
Det är mycket stora enskilda en -

gagemang, ofta långsiktiga och bl. a. just
med hänsyn till denna långsiktighet
svåra att riskbedöma. Att framtiden
kommer att kräva sådana engagemang
är klart, men lika klart är det att sådana
krediter redan lämnats och fortlöpande
lämnas. Krediter på samlade belopp över
100 miljoner kronor är inte sällsynta
i svenskt bankväsen. Långsiktigheten
finns där, vanligen bara som en tyst
överenskommelse, men ibland också formellt.
Vad beträffar riskbedömningen
sådan den har fullgjorts av bankledningarna
har den i alldeles övervägande
antal fall hittills visat sig vara riktig.

I sin iver att argumentera för nya
friska tag glömmer regeringen alldeles
bort att fördelningen av de knappa medel
som står till buds här hemma har
skett på ett ändamålsenligt sätt. De framgångar
som vår industri i många fall
har kunnat notera på världsmarknaden,
hade annars inte kunnat uppnås. Vi har
här hemma stora, väl konsoliderade
bankenheter som har kapaciteten att ta
stora risker utan att sätta insättarmedlen
på spel. I spetsen för bankerna står
i flera fall personer, som både hemma
och i utlandet har utomordentligt gott
anseende som ekonomer.

Ett nytt moment skulle investeringsbanken
kunna införa här först om den
vore beredd att med öppna ögon gå in
i oräntabla projekt, vilket de existerande
bankerna inte gör. Men det försäkras
i propositionen att detta inte är meningen.
Banken skall, heter det där,
hålla sig till investeringar som vid prövningen
framstår som lovande och angelägna
att främja.

Vad återstår då som investeringsbanken
men inte de existerande finansinstituten
skulle kunna duga till? Jo, säger
man i propositionen: »Verksamheten
kommer att förutsätta samhällsekonomiska
överväganden som inte kan eller
bör krävas av privata och mindre institut.
»

Också på den punkten menar jag att
man ger en alldelse missvisande bild av

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

den nuvarnde kreditförmedlingen. Inte
kommer en stor industriutbyggnad i
våra dagar till stånd utan samhällsekonomiska
överväganden. Där är myndigheter
som skall godkänna planeringen,
där är myndigheter som skall pröva
risken för vattenföroreningar, luftnedsmutsning,
där är naturvårdssynpunkter,
där är kulturvårdshänsyn, där är
kanske militära synpunkter. Instanser
som bevakar dessa intressen finns —
lyckligtvis, säger vi väl alla. I en del
fall kan man rent av klandra regeringen
för att den har varit sen att applicera de
samlande greppen och få fram tillräckligt
stora regioner och gemensamt huvudmannaskap,
men de allra senaste
åren har här fört med sig betydande
framsteg.

De samhällsekonomiska övervägandena
har aliså sina talesmän, i flertalet fall
utrustade med tillräcklig auktoritet.
Bankmännen har alt mot dessa auktoriteter
lägga fram den företagsekonomiska
bedömningen av ett projekt, som
vägs mot de vidare samhällsintressena
genom den procedur som gäller i varje
enskilt fall. Så sker också när staten
är huvudman för den ekonomiska verksamheten.
När t. ex. Vattenfall bygger
kraftverk, står mot varandra å ena sidan
de som framlägger de företagsekonomiska
synpunkterna och å andra sidan
de som har att beakta vissa andra samhällsekonomiska
aspekter. Meningen
kan väl ändå inte vara att herrarna i den
nya investeringsbanken skulle göra de
övervägandena, rent av få rätt att träffa
de avgöranden som nu ankommer på
t. ex. vattendomstolarna. Att banken inte
tänkts vara underställd bankinspektionen
är besynnerligt, men att den också
i övrigt skulle ta sig friheter gentemot
kompetenta samhällsorgan är väl ändå
en tanke som ter sig alltför anmärkningsvärd.

Herr talman! En genomgång sådan
som jag här i korthet gjort ger till resultat
att den nya banken är onödig.
Den tillför inte marknaden en enda
krona av nytt kapital, och det kan inte

Investeringsbanken m. m.

visas att den innebär någon förbättring
av urvalsmekanismen på kreditmarknaden.

I ett så magnifikt sammanhang är det
kanske futtigt att peka på det dyrbara
dubbelarbete som kommer att utföras
till kostnader, som bara på lönesidan
måste gå upp till miljoner ■— det har vi
visserligen inte fått besked om i propositionen.
Investeringsbankens folk kommer
att få sysselsätta sig med att försöka
tränga in i förhållanden som redan
är välkända för låntagarnas ordinarie
bankförbindelse. Det går stick i stäv
mot de strävanden efter koncentration
och effektivitet som kännetecknar dagens
svenska bankväsen.

För högerpartiet har det därför varit
klart att man skulle säga nej till denna
onödiga utbyggnad av den statliga verksamheten.
Avslaget framföres i reservationen
9a som är fogad vid bankoutskottets
utlåtande. Till den reservationen
ber jag att få yrka bifall. Samtidigt yrkar
jag bifall till en rad andra reservationer,
nämligen lb, 2a, 3, 4, 5, 6a, 7 och
8. Bakom alla dessa reservationer, delvis
framförda bara av högermän, delvis
av representanter för mittenpartierna
tillsammans med högermän, ligger konkreta
förslag till positiva åtgärder som,
om de accepterats av socialdemokraterna,
skulle ha inneburit påtagliga lättnader
för näringslivets kreditförsörjning
Jag skall be att i korthet få redovisa re
servationernas innebörd.

Det kan då vara logiskt att börja med
reservationen 6a. Den önskar att man
skall få klarlagda de politiska åtgärder
som behövs för att i första hand genom
enskilt sparande öka landets samlade
kapitaltillgångar. Tyvärr har socialdemokraterna,
här som i så många andra
sammanhang, varit mera intresserade av
fördelningsproblemet än av att öka tillgångssidan.
Resultatet har på kapitalmarknaden
liksom i andra liknande fall
blivit knapphet och hugskott om nya
fördelningsmekanismer. Investeringsbanken
är ju ett sådant hugskott.

Därnäst kan det vara riktigt att redo -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

visa reservationen lb. Den argumenterar
för en mera positiv inställning till
självfinansiering än vad propositionen
och utskottsmajoriteten visat sig ha. Man
skall ha klart för sig att den på senare
år kraftigt minskade självfinansieringen
hos de svenska företagen inneburit ett
större behov av och beroende av krediter.
Detta är en av orsakerna till trängseln
på kreditmarknaden. Den välbekanta
socialdemokratiska argumenteringen
är ju att självfinansieringen bör hållas
nere just för att kapitalet skall passera
kreditmarknadens omfördelningsapparat
där det kan ledas till de mest räntabla
projekten. Man glömmer då att hög
självfinansiering i vanliga fall är ett
besked om god räntabilitet. De pengar
som stannar i det räntabla företaget satsas
ofta i forskning och nya projekt
som man inte gärna vill finansiera med
lånade medel. Minskad självfinansiering
betyder minskad framstegstakt.

Näraliggande i grundtanken är reservationen
8. Den har avgivits till förmån
för högerförslaget om en särskild forskningsstiftelse.
En sådan skulle kunna bli
av betydelse för företag som inte är
stora nog att själva bära upp egen forskning.
Den skulle också kunna fungera
som gemensamt serviceorgan för en
bransch där man annars kanske riskerar
onödig dubblering av forskningen.

Reservationerna 2 a och 3 siktar båda
till att åstadkomma en snabbare takt än
vad som hittills presterats när det gäller
att anpassa en rad förlegade föreskrifter
för affärsbankernas kreditgivning till
dagens förhållanden. I reservationen 3
stöder man dessutom motionsförslaget
att avskaffa emissionskontrollen.

Den samlade borgerliga reservationen
4 har dikterats av bekymren för att
mindre och medelstora företag råkar i
en besvärlig situation om den planerade
investeringsbanken sätter i gång med
sin utlåning i stora, samlade klumpar.
Visserligen säges det i propositionen att
det blir en naturlig uppgift för investeringsbanken
att medverka till lösningen

av utvecklings- och omställningsproblem
också för mindre och medelstora
företag, men man frågar sig: Hur skall
banken med sin relativt begränsade stab
och sin totala avsaknad av kontor utanför
Stockholm kunna ge sig på bedömning
av annat än ett litet fåtal projekt?
Det är nog åtskilligt mera troligt att
bankens medel kommer att gå till —
som det heter i ett annat sammanhang
-— »stora, konkurrenskraftiga enheter
inom basindustrierna». Då får de
små titta i månen efter sina pengar.

För att möta denna risk önskar reservanterna
initiativ för att öka kreditgivningsförmågan
hos Industrikredit och
Företagskredit. Att dessa institut hittills
inte helt utnyttjat sina möjligheter kan
inte vara ett skäl emot att redan nu
träffa förberedelser för en höjd kreditgivningskapacitet.

Bakom reservationen 5 står också en
samlad opposition. Denna reservation
siktar till översyn av exportkreditfinansieringen,
och bakgrunden till detta är
att anspråken på kreditgivning när ett
svenskt företag skall sälja på utlandet
blivit alltmer påträngande på exportmarknaderna.
Varven är väl det exempel
som uppmärksammats mest i sammanhanget,
men samma sak — en osund
företeelse enligt min mening — förekommer
i många andra branscher. Vi
är här hemma tvungna att tjuta med
ulvarna och måste därför ge bättre möjligheter
till exportkreditfinansiering.

I denna långa katalog kommer jag så
till den sista reservationen, nr 7. Den
är avgiven till förmån för högermotionens
förslag om ett nytt institut — man
kallar det Näringskredit — som skulle
slussa AP-pengar ut till låntagare, stora
som små, med tillvaratagande av affärsbankernas
resurser för kreditbedömning.

Herr talman! Åtskilligt mera skulle
vara att säga om detta ganska märkliga,
i hast hopkomna förslag till en ny bank,
men många andra oppositionstalare har
anmält sig och kommer tydligen att

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

kritiskt granska förslaget. Närmast på
den långa talarlistan står ytterligare två
medlemmar av bankoutskottet, vilka väl
i likhet med mig främst kommer att
uppehålla sig vid förslagets sakliga innebörd.
Vårt utskotts uppgift är att syssla
med ekonomisk politik, och vi vill
gärna uppfatta regeringsförslaget som
sådan, också om det ur vissa aspekter
mera kan te sig som politisk ekonomi.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Talarlistan i detta ärende
är tämligen lång. Många vill ha sitt
ord med i laget, och jag skall därför såvitt
det är mig möjligt försöka koncentrera
mitt anförande och göra det
så kort som möjligt.

Den debatt som i dag skall föras i
kamrarna är föranledd av regeringens
proposition nr 56 om inrättandet av ett
statligt kreditaktiebolag för finansieringar
inom näringslivet. Man kan säga
att denna debatt är en fortsättning på
den allmänna debatt som förts i denna
fråga alltsedan embryot till det föreliggande
förslaget såg dagens ljus.
Många kritiska anmärkningar riktades,
inte minst från näringslivet, mot det
första utspelet som avsåg en fondbildning.
Det märkliga var att regeringen
utan föregående eller ingående utredning
eller remiss beslutade sig för en
sådan här aktion, som man avsåg skulle
lätta upp den ekonomiska politiken,
vilken under lång tid visat allt annat
än en gynnsam utveckling. Då rösterna
emot ett sådant här förslag blev allt
högljuddare utsändes två PM som förklaringar
på remiss till åtskilliga instanser.
Flertalet av dessa instanser visade
sig vara mycket skeptiskt inställda och
det stora flertalet yrkade avslag på projektet,
i varje fall i den form regeringen
avsåg ge propositionen i ärendet.

Vad man i en del remissinstanser reagerat
emot är den ytterst korta remisstid
man fått till förfogande då det gällt
ett ställningstagande till investeringsbanken.
Endast 14 dagar har tillåtits

Investeringsbanken m. m.

för att, som Svensk industriförening karakteriserar
det, på så kort tid remissbehandla
två mycket ofullständiga och
tydligen i största hast hopkomna promemorior.
Detta anser man vara en
oerhörd nonchalans mot näringslivet då
det gäller ett så stort ingrepp som detta
ändå är. En annan instans menar att
handlingssättet avviker från det gängse
i sådana här fall och att en allsidig utredning
bör föregå dylika viktiga samhällsfrågor.
Man har fog att instämma
häri. Förslaget är för litet utrett och
har framkommit som ett hastverk.

I mellanpartiernas motioner, I: 766
och II: 955, har vi särskilt betonat den
nödvändiga effektiviteten i produktionen
och tryggheten i sysselsättningen.
Detta har ur flera synpunkter tagits upp
till analys och vi har sökt att objektivt
bedöma frågan och på grund av detta
framlagt våra motförslag. Vi framhåller
i motionen att regeringens brådstörtade
förslag inte är närmare preciserat
ens till sina huvuddrag. Regeringen
begär närmast fullmakt in blanco att
efter egna önskemål utforma en investeringsbank.
Vår kritik gäller framför allt
att den skall ges en monopolställning
i en viktig del av kreditmarknaden, inriktad
på i synnerhet näringslivets
långfristiga riskbärande investeringar.
En sådan monopolställning anser vi
skulle innebära stora risker för misstag,
som kan leda till felinvesteringar
och både företagsekonomiska och samhällsekonomiska
förluster.

Vi har i våra motioner förordat en
noggrann utredning rörande vår kommande
kreditmarknad, en utredning om
de förändringar av gällande bestämmelser
som skulle göra det möjligt att
skapa nya enskilda kreditinstitut, vilka
kan etablera konkurrens med en under
statens medverkan inrättad investeringsbank.
Vi anser att åtgärder är motiverade
i dagens akuta situation. Vi
skisserar upp ett alternativ som avviker
från det av regeringen föreslagna, en
investeringsbank som bör tillföras ett

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 2S

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

statligt kapital av 470 miljoner kronor
och därutöver medges upplåningsrätt så
att kreditgivningsmöjligheter av 1,5 miljard
kronor uppnås under det första
året. Yi har preciserat detta i vår motion
på s. 14.

Vad jag här, herr talman, först skulle
vilja ta upp är näringslivets självfinansieringsmöjligheter
och nödvändigheten
av att förstärka dessa.

De tunga pålagor av skatter och avgifter
näringslivet måste bära gör det
år från år allt svårare för företagen att
självfinansiera sina investeringar. Denna
självfinansiering är enligt vår mening
av en så oerhört stor betydelse för
ett sunt näringsliv och en sund prisutveckling
att vi bedömer den som i
högsta grad nödvändig för att inte säga
ofrånkomlig. Inflationen och de ryckiga
åtgärder som regeringen vidtagit
gång efter annan framkallar stor osäkerhet
inom näringslivet. Yi tar upp
detta i vår motion som ett synnerligen
viktigt moment vid bedömningen av näringslivets
utveckling. Företag som beredes
möjligheter att självfinansiera sig
tillräckligt och göra detta internt blir
mera beredda att ta risker än vid annan
finansiering; detta är ju självklart.

Det kapital som kan skaffas fram genom
en bättre avvägd skattepolitik och
mera gynnsamma avskrivningar blir ett
värdefullare kapital som man dessutom
inte handskas med hur som helst. Man
har genom ett rätt bedrivande av sin
verksamhet med omtanke och möda
skapat sitt kapital och låter det inte gå
förlorat genom vårdslösa och dåligt
underbyggda investeringar. Erfarenheten
ger ju belägg för detta. Det är ett
helt oriktigt resonemang som utskottet
för i detta avsnitt av sitt utlåtande, då
det säger att, med tanke på en utredning
i denna sak, en höjning av självfinansieringsgraden
skulle innebära, att
företagsvinsterna expanderade på bekostnad
av lönernas andel av produktionsresultatet,
en utveckling som från
fördelningspolitisk synpunkt vore mind -

re önskvärd. Jag tror att det är tvärtom.
Ett företag som har möjligheter till
stor självfinansiering blir ett i högsta
grad solitt företag, konkurrenskraftigt,
prissänkande och expansivt och kan
bereda sina anställda helt andra villkor
än ett företag som är helt beroende
av lånade pengar till kanske höga räntor
och som vid kritiska tillfällen på
grund av detta måste inskränka driften
eller i sämsta fall permittera sina anställda
partiellt.

Om jag känner till saken rätt, och det
menar jag nog att jag gör efter en 40-årig verksamhet inom ett företag i den
så utsatta textilbranschen, så är de anställda
oerhört intresserade av i vad
mån företaget är väl konsoliderat inte
minst i de avseenden som jag nu har
berört. Man söker sig till sådana företag,
då man vet att detta är tryggast.
I USA lär det vara så att när man söker
en anställning frågar man efter företagarens
kapacitet och inkomst samt
därefter om övrig solvens. Är svaret tillfredsställande
vill man gärna ta anställning.

Den tid man kunde självfinansiera
sitt företag var en lycklig tid. Man avvägde
investeringarna mot varandra för
att få mesta valuta för sitt kapital, det
var inte fråga om främmande kapital,
företaget gick framåt. Nu skall man
låna sitt investeringskapital, betala höga
räntor och kanske komma i en beroendeställning
till långivaren som kan
lägga hämsko på utvecklingen, och företagaren
är inte längre den fria människa
som kan driva sitt företag till
goda resultat.

Så, herr talman, ser man på saken
inte minst inom de små och medelstora
företagen som i vårt land liksom i andra
länder, t. ex. USA, utgör den större
delen av näringslivet. Nyligen företagna
amerikanska undersökningar visar att
mindre och medelstora företag svarar
för en betydligt större procentuell andel
av för utvecklingen viktiga innovationer
än vad som motsvaras av deras

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete.
Deras effektivitet på detta
område skulle alltså vara särskilt hög.
I Sverige omfattar hantverket och den
mindre industrin, om man hit räknar
företag med upp till 50 anställda, omkring
100 000 företag med en halv miljon
människor sysselsatta, och det sammanlagda
omsättningsvärdet är omkring
25 miljarder kronor per år. Detaljhandeln
utgör också en väsentlig
del av den mindre och medelstora företagsamheten.
Inom detaljhandeln,
som har en sammanlagd omsättning av
cirka 30 miljarder kronor, är 275 000
personer sysselsatta varav 55 000 företagare.
De mindre företagen bidrar till
ett differentierat och väl utvecklat näringsliv.

Vi har i vår reservation 1 b avseende
utskottets hemställan under B berört
denna sak och framhållit att självfinansieringsförmågan
sjunkit till en alltför
låg nivå och att den måste stärkas i
väsentlig grad. För den delen behövs en
parlamentarisk utredning för att få
fram vilken minimigrad i fråga om
självfinansiering som måste anses nödvändig
för olika företagstyper under
skilda förhållanden om man vill att en
ekonomisk tillväxt skall kunna säkras.

Herr talman! Då vi är inne på de
mindre och medelstora företagen och
deras kreditbehov vill jag understryka
vikten av att dessa företag också får
nytta av den nya kreditgivningsformen
på samma villkor som de större företagen.
Detta bör äga rum genom AB Industrikredit
och AB Företagskredit, och
här yrkar vi att riksdagen bemyndigar
fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda
garantiförbindelser på 12 respektive
6 miljoner kronor utöver tidigare
förbindelser.

Vi har i vår reservation 2 a avseende
utskottets hemställan under C upptagit
problemet beträffande en liberalisering
av gällande bestämmelser då det gäller
beviljandet av krediter. De rigorösa
krav man för närvarande ställer bör

Investeringsbanken m. m.

uppmjukas till en mera utvecklingsfrämjande
fördelning av kapitalet mellan
olika företag och projekt. Särskilt viktigt
anser vi det vara att bättre möjligheter
ges att förmedla AP-medel till näringslivets
investeringar. Nya kreditformer
behöver här enligt mittenmotionen
övervägas liksom också olika frågor rörande
kreditinstitutens placeringsbestämmelser,
aktiemarknadens funktionssätt,
friare internationella kapitalrörelser
m. m. — i vissa fall även om ett
statlig garantisystem kan bli erforderligt.
En skyndsam parlamentarisk utredning
bör här komma till stånd.

Så, herr talman, några ord om det
enskilda sparandet som vi anser vara en
i högsta grad angelägen fråga i samband
med kapitalanskaffningen och som
därför enligt vår åsikt ytterligare bör
stimuleras. Ett ökat enskilt sparande
är i högsta grad nödvändigt för att kreditmarknaden
skall kunna fungera effektivt.
I reservation 6 a avseende utskottets
hemställan under G har vi gett
denna uppfattning till känna.

Vi har i vår reservation 9 b i vad avser
utskottets hemställan under K I
och II angivit hur vi ansett att utskottet
bort yttra sig över den motion vi
framlagt i huvudfrågan. Om nu förslaget
om en investeringsbank är mycket
ofullständigt och dåligt utrett vill vi
inte motsätta oss att en sådan investeringsbank
inrättas, men detta bör ske
på de grunder vi närmare angivit i vår
motion.

De akuta näringsproblemen, framhåller
vi i vår reservation, beror delvis på
yttre faktorer men har till stor del orsakats
av regeringens skattepolitik och
ekonomiska politik. Denna har medfört
att företag med goda utvecklingsmöjligheter
måste inskränka eller nedlägga
driften. Folkpartiet och centerpartiet
har tidigare varnat för att regeringens
politik leder till en sådan utveckling.
Vi har framfört krav på en mer aktiv
näringspolitik, som kan stimulera produktionen
och arbetsviljan samt har

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

efterlyst mer effektiva åtgärder mot
inflationen och insatser för en förbättrad
kreditförsörjning. Vi framhåller
också, att den tekniska och ekonomiska
utvecklingen liksom den politik regeringen
fört gör det nödvändigt att ordna
nya kreditgivningsmöjligheter för
projekt av långfristig och riskbärande
karaktär.

Vi anser att det förslag regeringen nu
framlagt inte har föregåtts av en ordentlig
utredning. Knappast någonting i det
stora problemkomplex som regeringens
förslag avser kan sägas vara tillfredsställande
utrett. Det är en lång
rad frågor som måste penetreras, och
jag hänvisar i detta avseende till reservationerna
under de olika punkterna.

Herr talman! Till detta utlåtande har
vi också fogat ett särskilt yttrande, som
jag vill säga ett par ord om. I detta
yttrande har vi tagit upp problemet om
forskningen som en betydelsefull faktor
för industri och näringsliv. En hel del
forskning utförs nu inom näringslivet
med självfinansierade medel. Då, som
vi tidigare påpekat, sådana medel står
till förfogande i allt mindre omfattning,
blir forskningen lidande härpå. Vi uttrycker
det på följande sätt i vårt särskilda
yttrande:

»Att finansiera osäkra och långsiktiga
forsknings- och utvecklingsprojekt
med lånade pengar står sannolikt inte i
överensstämmelse med vare sig företagens
eller kreditgivarens önskemål. Den

negativa effekten-----—■ på hela vår

ekonomi i form av uteblivna produktionsökningar
och arbetstillfällen kan
på längre sikt bli mycket kännbar.»

Ett effektivt och konkurrenskraftigt
samhälle ligger i samhällets intresse liksom
i den enskilda individens. Vi har
i vårt särskilda yttrande i tolv punkter
redovisat ett aktuellt program för
förbättring av näringslivets investeringsmöjligheter
med en ökad effektivitet
i produktionen och trygghet i sysselsättningen
som följd.

Herr talman! Med det anförda ber

jag att få yrka bifall till reservationerna
1 a), 2 a), 4, 5, 6 a) och 9 b).

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Herr Regnéll inledde
sitt anförande med att säga, att det var
skönt att få tala i en fråga där man i
vissa avseenden var enig. Men enigheten
är ingalunda fullständig, inte heller
inom oppositionen. Det är emellertid
klart att kommentarerna av representanterna
för de tre grupperna inom oppositionen
i stort sett måste sammanfalla.

När regeringen i finansplanen signalerade
att man ämnade förelägga riksdagen
förslag om en statlig näringspolitisk
fond, skedde det då näringslivet
kommit in i ett sådant skede av svårigheter
— nedläggningar av företag och
friställningar av arbetskraft — att man
litet var hade börjat fundera över hur
den fortsatta utvecklingen skulle komma
att bli.

Man frågar sig: Hur skall det i strukturrationaliseringens
tider bli med de
långsiktiga krediterna och med finansieringen
av näringslivets investeringar
över huvud taget på längre sikt? Centerpartiet
och folkpartiet har en gemensam
motion i denna fråga. Från
centerpartiet har vi i flera år här i riksdagen
framlagt förslag i frågor som rör
näringslivets finansiering och den allmänna
ekonomiska situationen. Vi har
yrkat på att man mer allmänt skall uppmärksamma
det ekonomiska läget. Så
framlades då senare under riksdagens
vårsession regeringens förslag om en
statlig investeringsbank, där man föreslog
ett investeringsanslag på 500 miljoner
kronor det första året.

Vi har tidigare — senast 1966 —
framlagt förslag i dessa frågor — jag
tänker då bl. a. på vårt förslag att ordna
långsiktiga krediter genom ett särskilt

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

emissionsinstitut, d. v. s. en investeringsbank.

Med hänsyn till den förvärring av näringslivets
allmänna läge som inträtt,
anser vi att något nu måste göras på
detta område. Vi vill med andra ord
inte skjuta denna fråga på framtiden.
Tidigare har regeringen inte allvarligt
velat beakta de synpunkter vi framfört,
men nu har man ju fått ändå mera
bråttom sedan man genom iakttagelser
av näringslivets situation förstått att
dessa problem är allvarliga. När vår
statsminister för ett eller två år sedan
yttrade att strukturomvandlingen skulle
komma att bli en smärtsam process för
det svenska näringslivet, så tänkte han
sig väl kanske ändå inte att den skulle
få den omfattning som den fått under
det senaste året.

Vi har nu helt plötsligt presenterats
ett förslag om en investeringsbank för
näringslivets strukturomvandling. Jag
vill upprepa att det är hög tid att någonting
görs. Vi vill från centerpartiet
inte motarbeta en utveckling av näringslivets
finansieringsmöjligheter.
Men jag anser liksom de tidigare talarna
att frågan om en investeringsbanks
utformning inte är tillräckligt utredd
och att förslaget inte heller är så klart
utformat att man kan anta det i dess
helhet; vi skulle hellre vilja genomföra
vissa delar av förslaget som ett provisorium
under ett år framåt och sedermera
få frågan mer utredd.

Vi anser inte att de handlingar, som
legat till grund för propositionen och
som har redovisats i två promemorior,
utgör ett tillräckligt utredningsmaterial
för ett beslut i en så viktig fråga. Den
övervägande delen av remissinstanserna
har, som påpekats tidigare i dag, inte
heller ansett att detta material är tillräckligt.
Vad som bl. a. är otillfredsställande
är att det i förslaget inte finns
angivet närmare grunder och riktlinjer
för bankens verksamhet. Inte heller har
man klargjort hur denna mycket betydelsefulla
bankinrättning skall fungera
praktiskt i en rad avseenden.

Investeringsbanken m. m.

Jag hör till dem som undertecknat de
reservationer som bl. a. herr Berglund
här talat om, och jag vill understryka
att det är en utpräglad tendens att självfinansieringsgraden
inom företagen under
senare år successivt försämrats.
Detta gäller inte bara tillverkningsindustrin
utan även handeln och övriga delar
av näringslivet. Tendensen är med
andra ord allmän, och det är i den utvecklingen
strukturomvandlingssvårigheterna
har sitt ursprung. Därför vill
vi ha en snabb utredning verkställd rörande
möjligheterna till en förbättrad
självfinansiering inom näringslivet, så
att ingen skall kunna säga att vi nonchalerar
den viktiga frågan. Vi vill ha
utredningen klar till 1968 års riksdag.

Om självfinansieringsgraden är alltför
låg, inverkar detta på kreditgivningen
och gör den mera riksfylld, och
investeringsverksamheten motverkas i
företagen. Även företagens initiativkraft
dämpas.

I utskottet har man resonerat annorlunda
i det fallet och gjort gällande -—
vilket jag anser vara en felaktig slutsats
— att den ökade självfinansieringen
i stort sett skulle ätas upp av ökade
lönekrav och högre aktievinstutdelning.
Det argumentet anser jag vara alldeles
för grovt och summariskt. Utskottet har
också bedömt frågan ur en annan aspekt
och skriver: »Dels är det sannolikt att
fördelningen av investeringarna mellan
olika branscher och företag blir mera
rationell om finansieringen sker över en
kreditmarknad där olika behov avvägs
mot varandra på grund av räntabilitetsförväntningarna
än om fördelningen
sker på grundval av tidigare uppsamlade
vinster med ofta lägre förräntningsanspråk.
»

Vad vet vi om den saken? Ofta kan
man konstatera motsatsen, alltså att ett
företag inte ens med statliga garantier
får överta ett annat företag som är på
obestånd eller starta en mycket viktig
tillverkning, därför att företaget självt
inte har tillräcklig ekonomisk ryggrad.
Det är ju inte bara det satsade aktieka -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. in.

pitalet som avgör ett företags ekonomiska
styrka utan också det som man under
verksamheten kan förstärka sin ekonomi
med.

I en reservation har vi också begärt
en bättre och smidigare finansieringspolitik
för näringslivet, så att de allmänna
kreditinstituten — även de enskilda
instituten — kan ge långfristiga
krediter. Även på den punkten vill vi
att en snabb utredning och översyn göres,
helst så att frågan kan bedömas av
1968 års riksdag. Professor Börje Kragh,
konjunkturinstitutets chef, har i ett utredningsbetänkande
tidigare i år antytt
något i den vägen utan att dock gå
närmare in på frågan.

Sådan som den svenska kreditmarknaden
nu är och med de bestämmelser
som nu gäller finns det inga möjligheter
att klara av den långfristiga finansieringen
vid mera riskbetonade investeringar.
Hur stort behovet av en sådan
riskbärande kredit är vet man inte, i
synnerhet inte om den skall omfatta de
avsnitt som strukturomvandlingen innebär.
Det vet vi inte och det får vi inte
heller veta, när regeringen inte vill ha
några utredningar på detta område. Det
finns inga sakskäl som säger att endast
en helstatlig investeringsbank är den
mest lämpliga utvägen. Det är endast regeringen
som påstår detta.

Vi har i en reservation understrukit
att de halvstatliga allmänna kreditinstitut
som finns, AB Industrikredit och
AB Företagskredit, borde få ökade resurser.
Härigenom menar vi att man,
samtidigt som man ger sitt stöd åt en
stor allmän statlig kreditbank, också
skapar möjligheter för de små och medelstora
företagen att här kunna få stöd.
Vi har även föreslagit en förstärkt anslagsanvisning
av kapital till statens
hantverks- och industrilånefond.

Det är mycket troligt att det i huvudsak
blir storföretagen som den nya statliga
banken kommer att ägna sina insatser
åt. Därför bör i detta sammanhang
förstärkning ske av de kreditinstitut
som sysslar med lån till mindre

och medelstora företag. De mindre företagens
betydelse är, som herr Berglund
nämnde, mycket stor. Genom att risktagandena
och initiativen blir fördelade
på flera händer blir också riskerna
för misslyckanden mindre och färre.

Reservanterna stöder också en bättre
exportkreditfinansiering, som vi anser
måste anpassas till världshandelns förhållanden.
Om andra länder går in för
exportkreditfinansiering, måste vi naturligtvis
i viss utsträckning följa samma
linje. Det har här talats om det enskilda
sparandet och naturligtvis betyder
det mycket för kommande möjligheter
för näringslivets försörjning.

Jag vill än en gång understryka att
vi anser att en bank bör inrättas, som
successivt får anpassa sin verksamhet
på kreditmarknaden. I vissa delar anser
vi alltså att principen för en investeringsbank
är riktig, men vi anser dock
att banken inte genom aktieförvärv eller
på annat sätt bör få användas i socialiseringssyfte.
Viktigt är också att den
inte för med sig maktkoncentration i
statens hand — en annan maktkoncentration
än den som man i propositionen
angivit att man vill motverka på annat
håll. Det vore säkerligen mycket värdefullt
att få pröva om man kunde skapa
en halvstatlig bank, där staten och de
enskilda fick balansera ut varandra eller
komplettera varandra.

Våra yrkanden i anslagsformen aviker
inte i slutsumman från regeringens.
Vi yrkar 470 miljoner kronor i investeringsanslag
till detta kreditinstitut; vi
yrkar 6 miljoner kronor i förstärkning
till AB Industrikredit och AB Företagskredit
och 24 miljoner kronor till statens
hantverks- och industrilånefond
och kommer på det sättet till samma
slutsumma som regeringen.

Herr talman! Jag skall be att få sluta
med att yrka bifall till reservation 1 a,
2 a, 4, 5, 6 a och 9 b.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag tror att vi genom
den proposition, som vi nu håller på att

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

behandla, har kommit in i ett nytt skede.
Det som utmärkt politiken i detta
land under efterkrigstiden —■ partipolitiken
framför allt — har varit en mycket
kraftig satsning på sociala förbättringar.
Vi har höjt den andel av vår
sammanlagda samhällsinkomst som vi
avsätter för att hjälpa de gamla, de sjuka,
barnfamiljerna och olika eftersatta
grupper. Vi använder snart en femtedel
av nettonationalinkomsten för sådana
ändamål.

Med dessa åtgärder har vi fört utvecklingen
mot trygghet ett stort steg
framåt. Men trygghet kan vi inte uppnå
enbart med hjälp av socialpolitiska åtgärder.
Det behövs något annat också.
Ute i hela landet märker vi nu en oro
för hur det skall gå med sysselsättningen
i framtiden. Den mycket gynnsamma
medvind som vi haft under hela efterkrigstiden
har upphört — och jag tror
vi skall räkna med att den definitivt
upphört. Det betyder att vi skall klara
oss ändå, att vi skall kunna lösa de svårigheter
vi möter — som är större än
tidigare ■—- och lösa dem på sådant sätt
att vi ändå kan fortsätta den sociala utvecklingen
men också klara den fulla
sysselsättning som vi önskar upprätthålla
och den fortsatta reallöneförbättring
som vi eftersträvar på både politiskt
och fackligt håll. Dessa våra förhoppningar
vill vi se förverkligade trots
en skärpt internationell konkurrens.

Detta måste betyda att vi är inne i
ett nytt skede, där socialpolitiken inte
längre står i centrum men näringspolitiken
håller på att komma in som den
avgörande frågan för oss under det närmaste
årtiondet.

Det förslag som vi här i dag diskuterar
har sin upprinnelse i diskussioner
under 1950-talet och 1960-talet. Vi förde
från fackligt håll under det skede, då
ATP diskuterades, fram krav på att
ATP-pengarna också skulle få användas
till utbyggnad av näringslivet i avsikt
att skapa tryggare sysselsättning, bättre
sysselsättning, bättre reallönemöjlighe -

Investeringsbanken m. m.

ter och därmed också en bättre grund
för social trygghet i samhället som helhet.
Det var detta som gjorde att vi redan
på 1950-talet bevakade frågan om
ATP-pengarna och deras styrning. Vi
fick då genom mycket kraftiga åtgärder
utifrån en ändring till stånd på en punkt
som jag tror var väsentlig och som kommer
att bli ännu mer väsentlig i framtiden.
Jag syftar på frågan om vem som
skall ha det övervägande inflytandet
över ATP-medlen. Den största fonden
ligger nu i löntagarnas händer.

Under senare år har vi med stöd av
de uttalanden som gjordes under 1950-talet vidare drivit frågan att tiden var
kommen att aktualisera en användning
av ATP-medlen i näringslivet. I en utredning
som gjordes under slutet av
1950-talet framhölls, att man vid mitten
av 1960-talet borde undersöka om placeringsreglerna
för ATP skulle ändras.
Från den tidpunkten har vi också drivit
kravet att en sådan utredning borde
komma till stånd, så att möjligheter att
med ATP-pengarna bygga upp ett bättre
näringsliv kunde skapas. Vi har haft
frågan uppe på fackliga förbundskongresser
och dessutom på LO-kongressen
föregående år och där drivit den ganska
hårt. Det är bra att regeringen nu gått
med på de föslag vi sålunda framfört
och är villig att låta ATP-medlen slussas
över till näringslivet med hjälp av
den investeringsbank som nu föreslås.

Det är de förslag vi under många år
har lagt fram som nu börjar förverkligas.
Däremot har vi förgäves spanat efter
borgerliga alternativ. Först när förslag
om investeringsbankens och ATPmedlens
överslussning till näringslivet
framföres av regeringen kommer motförslag
från borgerligt håll. Dessa förslag
har vi inte fått se tidigare. De borgerliga
har inte visat någon positiv vilja
att driva detta slag av frågor. De har
velat avvakta regeringens förslag, och
först därefter har de varit tvungna att
till nöds sätta ihop motförslag på vissa
punkter.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

Den konstruktiva politiken fattas när
det gäller de borgerliga alternativen.
Dessa kommer fram först när regeringen
lagt fram sina förslag. Det är på det
sättet en svag borgerlig opposition, och
man undrar hur den samlade borgerligheten
skulle te sig i regeringsställning
och vilka förslag som då skulle
läggas fram. Skulle man då också hoppas
på att få förslag från socialdemokraterna
innan man lägger fram egna?

Det skulle vara till fördel för den politiska
debatten och för människornas
orientering i politiska sammanhang, om
de borgerliga lagt fram sina förslag oberoende
av regeringsförslaget och inte
bara efteråt hängt sig på detta förslag.

Nu har högermännen i konsekvens
med den inställning de visade under
1950-talet, då de var negativa mot ATP:s
tillkomst, gått emot förslaget om att använda
ATP-pengarna i näringslivet genom
att skapa en investeringsbank.

Inom centerpartiet var man negativ
mot ATP när frågan var uppe i slutet
av 1950-talet, men nu är man åtminstone
något mer positiv då det gäller användningen
av ATP-medlen i näringslivet.
Jag tror att saken kan uttryckas så,
att centerpartisterna säger Ja till förslaget,
ty de behöver pengarna till sina
skogsaffärer.

Folkpartiet skulle helst vilja säga Nej.
Detta framgick inte minst av herr
Ohlins anförande första dagen under remissdebatten,
när han uttryckte sin
tveksamhet huruvida en fond av större
omfattning över huvud taget behövdes
liksom den nya form för investeringar
den skulle innebära. Folkpartisterna
skulle alltså helst -— liksom högern —
vilja säga Nej, men de säger Ja på grund
av att de fortfarande vill hänga ihop
med centerpartiet och hålla mittenalliansen
levande. Det anmärkningsvärda
är, som framgått av folkpartimotionen
och som folkpartiets talesman här i
kammaren, herr Berglund, nyss har
sagt, att de förslag som lagts fram av
regeringen inte har ordentligt penetre -

rat förhållandena. Likafullt säger folkpartiet
tillsammans med centerpartiet
Ja till ett förslag som — enligt deras
egen bedömning -— dåligt penetrerar
förhållandena. Konsekvensen borde
rimligen ha varit att folkpartiet i likhet
med högern sagt Nej till förslaget, om
inte denna politiska strävan att hänga
ihop med centerpartiet funnits. Mycket
talar för att den ursprungliga viljan
inom folkpartiet var att säga Nej, men
man har inte vågat gå den vägen utan
har följt centern i dess förslag.

Folkpartisterna och centern har emellertid
invändningar att göra mot förslaget
trots att man säger Ja. Man framhåller
att det skulle leda till en monopolställning,
till en koncentration av inflytandet
på kapitalmarknaden. Den
långtidsutredning som har presenterats
när det gäller kapitalmarknaden beräknar
att vi år 1970 skall vara framme vid
ett tillstånd där bankerna svarar för
hälften av kreditmarknadsutbudet och
ATP-fonden för en tredjedel samt de enskilda
försäkringsinrättningarna för en
tiondel. Det betyder att vid sidan av de
banker som nu dominerar kreditmarknaden
också kommer att finnas ATPfonden
som en betydelsefull faktor, trots
att den inte svarar för mer än en tredjedel.
Det är klart att ATP-pengarna genom
investeringsbanken kan sägas få en
starkare ställning, eftersom de koncentreras
till vissa områden. Å andra sidan
är den logiska konsekvensen av ett sådant
resonemang att bankernas ställning
är så mycket starkare på andra
områden, där ATP inte går in med sin
andel av kreditmedlen och där inte heller
investeringsbanken blir verksam.

Det finns en annan invändning. Man
säger att koncentrationen leder till ökad
makt i statens hand. Ja, det sade man
redan vid ATP-fondernas tillkomst. Men
det visade sig att slutresultatet blev att
det i ATP-fondernas styrelse sitter en
löntagarmajoritetet, som jag redan förut
har nämnt.

Kanske bör vi inrikta det kommande

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

samhället på att inte ha två motpoler, av
vilka den ena skall vara en regeringsmakt
och den andra makten över affärslivet
och industrin. Vi bör ha ett vidsträcktare
inflytande och också låta löntagarna
få ett medinflytande i affärslivet
vid sidan av staten, industrin och
bankerna, en triangel där löntagarna får
vara med vid sidan av dem som nu har
det största inflytandet.

Det kan vara nyttigt att man från regeringens
sida vid den fortsatta utbyggnaden
av investeringsbanken räknar
med denna möjlighet. Vi vet inte hur
valen utfaller i framtiden, men vi vet
att löntagarna även i framtiden kommer
att vara kvar. Det finns i detta samhälle
ingen anledning att bygga upp ett maktpolitiskt
system, som vilar på staten
plus det privata näringslivet för att sedan
en vacker dag kanske konstatera
att statsmakten ligger i händerna på företrädare
för det privata näringslivets
topporgan. Det kan vara skäl att redan
nu förbereda ett avgörande medinflytande
också från löntagarna i framtiden,
oberoende av hur de politiska valresultaten
kan te sig.

I sin opposition mot investeringsbanken
säger man från folkpartihåll — vilket
också framförts av folkpartiets talesman
här i kammaren, herr Berglund
-— att man vill förstärka näringslivets
självfinansiering. Man klagar över tunga
pålagor genom skatter. Det var, säger
man, lyckliga tider när företagen hade
en hög grad av självfinansiering. Ja, jag
förstår att det var lyckliga tider då.
Men om man tror att man med en annan
skattepolitik i detta land skulle kunna
åstadkomma en lika hög grad av självfinansiering
som under de gynnsamma
efterkrigsåren, så är man inne på fel
väg. Skatterna på näringslivet har under
senare år varit i sjunkande. Vissa socialförsäkringsavgifter,
ATP-avgifter
och annat, har lagts på företagen, men
skatterna har för näringslivets del inte
vuxit utan tvärtom sjunkit, vilket framgår
inte minst av bolagsskattens utveck -

Investeringsbanken m. m.

ling totalt sett. Vi kan inte med en annan
skattepolitik åstadkomma någon
nämnvärd förändring generellt sett, och
allra minst kan vi med hjälp av skattesänkning
åstadkomma bättre självfinansiering
för de företag som har det sämst
ställt. De har det nämligen så dåligt, att
de inte uppvisar några nämnvärda vinster.
De utnyttjar sina avskrivningsmöjligheter
och därefter blir det inga vinster
kvar, varför de praktiskt taget inte
betalar några skatter.

Det finns sålunda ingen logik i vad
herr Berglund och folkpartiet brukar
säga, att de tunga pålagorna genom
skatterna är orsak till den sjunkande
självfinansieringsgraden. Orsakerna får
främst sökas utanför landets gränser.
Vi skall då finna att hela den internationella
konjunkturen har utvecklats i
just den riktningen att företagen över
lag i alla branscher och i alla länder har
pressats hårt. De gamla goda tiderna
med höga priser, med möjlighet att höja
priserna medan kostnaderna ännu inte
hunnit anpassa sig till den högre prisnivån,
är förbi. Det kan vi inte ändra
på genom skattepolitiken här i landet
— om man för fram sådana förslag lurar
man medborgarna.

I fråga om självfinansieringsgrad ligger
Sverige högt i världen i förhållande
till många andra länder, USA, Tyskland
och Frankrike. Företagarna i dessa länder
är normalt vana vid en betydligt
lägre grad av självfinansiering än vad
vi har haft under den osedvanligt gynnsamma
efterkrigstiden. Detta gäller också
ett sådant land som Japan, som har
en betydligt lägre självfinansieringsgrad
också i sina bästa och mest expansiva
företag än vad vi är vana vid att ha. Den
bästa, mest välkonsoliderade och största
gruppen i Japan, Mitsubishikoncernen,
som är jämförbar med Wallenberggruppen
i dominans och inflytande, har en
självfinansiering som ligger på ungefär
25 procent medan 75 procent utgör upplånade
medel. Bankerna i Japan har en
likviditet på 10 procent, medan våra

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

banker ligger på 35 procent och i vissa
fall ännu högre. Och ändå har det varit
möjligt att i det landet driva fram en
ännu snabbare utveckling än i vårt land!

Yi skall alltså inte göra samma felslut
som folkpartisterna när de säger att en
lägre självfinansiering automatiskt leder
till en sämre utvecklingstakt. Dessbättre
är det inte så. Också med en lägre
självfinansieringsgrad, som vi nu får
på grund av den internationella konkurrensen,
är det möjligt att hålla en
hög utvecklingstakt inom näringslivet,
som ger oss trygghet för sysselsättning
och reallöneförbättringar även i framtiden.

Det förslag om investeringsbank som
nu dikuteras är inte någon lösning på
våra totala problem i det nuvarande
skedet. Investeringsbanken är endast en
bit biand många andra i ett pussel. Vi
måste föra en sådan allmänekonomisk
politik att vi kan bygga upp ett effektivt
näringsliv, vi måste slussa över tillräckligt
med kapital också från ATP
till utbyggnaden av näringslivet, så att
vi får bättre arbetsplatser ur vilka vi
kan pressa fram tryggare sysselsättning
och högre reallöner. Samhället måste
också sköta sina egna företag bättre i
framtiden än hittills så att de utvecklas
i stället för att de stagnerar och går tillbaka.
Vi måste vidare räkna med att
som en del av näringspolitiken föra in
en mer modern och ännu effektivare
arbetsmarknadspolitik, ännu effektivare
eftersom fordringarna kommer att
skärpas när konkurrensen pressar på
utifrån. Det behövs moderna arbetsformer
härför, det behövs ett moderniserat
arbetsmarknadsdepartement genom
en ombildning av inrikesdepartementet
så snart som möjligt. Det senare är ett
gammalt fackligt krav som ännu inte
har blivit tillgodosett.

Men det gäller också att gå med vår
aktivitet utanför Sveriges egna gränser.
Statsmakterna måste föra en aktiv utrikeshandelspolitik
och inte vänta att
allt skall lösas genom privata kontakter

eller via sedvanliga, alltför diplomatiska
kanaler. Det är ett avgörande framsteg
som vi på den punkten har fått
uppleva de senaste dagarna med GATTförhandlingarna
och tullreduktionen under
de närmaste åren. För att utnyttja
de nya möjligheterna måste emellertid
samhället göra mera på den vägen i
form av ännu mer aktiv utrikeshandelspolitik.

Förutom de här uppräknade punkterna,
som kanske är mera rent industriella
och näringsmässiga, måste vi föra en
politik som samspelar med våra krav på
tryggare sysselsättning, snabbare reallöneförbättring
och bättre sociala förhållanden
på alla de andra vitala samhällsområden
där vi också är verksamma.
Det gäller utbildningen, forskningen
och investeringsverksamheten inte
bara inom industrin utan också inom
samhället allmänt sett, inom bostadspolitiken
och inom regionplaneringen.
Allt detta måste passas in så att vi
utnyttjar våra resurser på ett förnuftigt
sätt, som kan ge resultat också för medborgarna
i form av trygghet i arbetet
och bättre löner. Hela regeringspolitiken
och hela riksdagspolitiken måste
inriktas på att nå detta resultat. Vi kan
inte bara säga till medborgarna: »Här
har vi en investeringsbank. Nu skall den
klara våra bekymmer.» Investeringsbanken
är endast eu av många bitar i det
pussel som vi skall lägga.

Regeringens organisationsformer måste
moderniseras på en del punkter. Förutom
ett arbetsmarknadsdepartement,
som jag nämnde, måste vi få ett särskilt
departement för den allmänna näringspolitiken,
som mer och mer ställs
i centrum, och ett departement för att
sköta den statliga företagsgruppen, som
har en omsättning på 12 miljarder kronor
om året men som tyvärr har stagnerat.

Om vi vill nå resultat gäller det som
i vilket annat arbete som helst att ha
goda verktyg. För ett gott arbete fordras
en god skiftnyckel. En god politik

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

kräver en effektiv politisk ledning och
en god administrativ skötsel. Därvidlag
kan vi aldrig komma för nära det mål
som vi har ställt upp. Kraven är stora,
och det är ingen risk att vi får ett
hundraprocentigt tillfredsställande resultat.
Vi kommer hela tiden att i den
politiska aktiviteten behöva köra mycket
hårt för att nå resultat som är något
så när tillfredsställande samtidigt som
de yttre förutsättningarna kommer att
skärpas, som jag tidigare har framhållit.

Med denna investeringsbank ger vi
oss in i näringslivspolitiken. Det står
emellertid i en av punkterna att banken
endast »i undantagsfall skall kunna
förvärva aktier». Jag tror att det är
en onödig begränsning. Varför skall
det vara i undantagsfall? Varför skall
inte löntagarna få rätt att med sina
pengar vara med i näringslivet? Det
finns inga undantagsfall för det övriga
näringslivet.

Man kan möjligen hänvisa till att de
stora privata affärsbankerna icke får
äga aktier i vårt land som i Tyskland
och andra länder, men å andra sidan
finns de väl ingen riksdagsledamot som
tror att vi styr näringslivet med hjälp
av lagar. Sådana är det lätt att kringgå.
I det här fallet har man byggt upp investmentbolag
och förvaltningsbolag av
olika slag runt bankerna. Realiteten är
att man på detta sätt kan förvärva aktier
om man vill, och det gör man.

Därför finns det inte heller någon
anledning att i fråga om investeringsbanken
införa juridiska paragrafer som
till skillnad från annars skulle komma
att tillämpas. Jag beklagar att här står
att det endast i undantagsfall skulle vara
möjligt för banken att förvärva aktier.
Detta bör i stället grundas på en
affärsmässig bedömning hur man från
löntagarhåll skall sätta in sina pengar
i näringslivet på bästa möjliga sätt i
framtiden.

Det rör sig här inte bara om ägande
av aktier, utan också om det som man
kan få genom ägandet, nämligen med -

Investeringsbanken m. m.

inflytande. Det är i detta avseende som
vi vid sidan av det statliga inflytandet
skall försöka få fram löntagarnas inflytande
förutom de andra kontakter som
skall finnas med i styrelsen. När vi nu
i ATP-fondens styrelse fått en löntagarmajoritet
hoppas jag att resultatet inte
■—• sedan 5 miljarder kronor av ATPpengarna
flyttas om till investeringsbanken,
som dessutom genom skattepengar
tillföres 1 miljard kronor -—■
blir att löntagarna som satsat 5 av de 6
miljarderna erhåller ett obetydligt inflytande
inom styrelsen för investeringsbanken.
Jag hoppas att löntagarnas medinflytande
i styrelsen för investeringsbanken,
dess framtida politik, dess framtida
möjligheter och dess kontakter med
näringslivet skall komma att stå i proportion
till den andel pengar löntagarna
har satsat.

I andra länder har man diskuterat
medinflytandet för löntagarna i näringslivet.
Detta har diskuterats i olika
former i Tyskland för deras basindustrier,
och engelsmännen står i dessa
dagar inför sådana beslut i samband
med nationalisering av sin stålindustri.
Det betyder med andra ord att förslag
föreligger att löntagarna skall få medinflytande
i olika former inom näringslivet.
Också i vårt land är det dags att,
i samband med att tanken på en statlig
investeringsbank realiseras, regeringen
uppmärksammar möjligheterna och kravet
på ökat medinflytande från löntagarna
i sådana här frågor.

Det gäller i detta fall icke medinflytande
över andras pengar. Det kan diskuteras
hur långt sådant skall kunna
föras. Här gäller det ett medinflytande
från löntagarhåll över egna pengar.
Ingen ger löntagarna gratis medinflytande
över sina pengar. Då har regeringen
inte heller anledning att i de
beslut som måste fattas fram till den 1
juli låta andra grupper få huvudinflytandet
över löntagarnas pengar från
ATP-fonden genom investeringsbanken.

Problemet är inte längre, om vi skall

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

ha en bank, och föra över pengar från
ATP till näringslivet, utan hur denna
bank och dessa pengar kommer att skötas.
Kommer banken att kunna arbeta
i smidiga, effektiva former, kommer
den att skapa sysselsättning, snabba
resultat eller kommer den att arbeta
i tunga, byråkratiska och stelbenta former
och bara bli en parallell till andra
institutioner av alltför byråkratisk art,
som tyvärr finns kvar i vårt samhälle?

Det gäller att sköta denna bank så,
att den verkligen tar vara på de enastående
möjligheter den har. Jag säger
enastående •— av det skälet att det är
svårt för ett litet land som vårt att
hävda sig i den internationella konkurrensen.
Den tekniska utvecklingen och
forskningen drar enorma kostnader,
marknadsföringen över en allt större
värld fordrar kapital. Vi kan inte vänta
oss att detta kapital skall kunna skrapas
fram av små och medelstora företagare.
Ännu mindre kan vi vänta oss detta eftersom
självfinansieringsgraden i dessa
företag ju sjunker på grund av den internationella
konkurrensen. Det gäller
för oss att ändå bygga upp ett effektivare
näringsliv i syfte att skapa sysselsättning,
trygghet och bättre reallöner.

Vem är ägare till det stora kapital
som erfordras för att i dagens internationella
näringsliv kunna vara med och
konkurrera på likvärdig grund? Kemiska
industrier, oljekemiska industrier,
pappersbruk, varvsindustrier och andra
företag fordrar investeringar som normalt
ligger på 300 miljoner kronor per
företag. Herrarna Wallenberg har inte
så mycket pengar till förfogande tillräckligt
många gånger under året, icke
heller Kooperativa förbundet. Jag skulle
förmoda att inte heller Lantbruksförbundet
har det, men jag vet inte vad
man säger om detta i centerpartiet.

Vi måste likväl i ett litet land som
vårt skaffa fram dessa pengar. I de privata
affärsbankerna har vi en kreditmarknadsorganisation
som är bra och
som kan ordna normala krediter i den

form som hittills förekommit. Men vi
står nu inför en kreditanskaffning som
är betydligt svårare och som rör mycket
större belopp än tidigare. Det är därför
vi måste ha denna bank och på det
sättet kunna ställa de medel som ligger i
ATP till näringslivets förfogande. Det
gäller nämligen inte bara att en gång
skapa fram 300 miljoner kronor från en
ägare. Det gäller att åstadkomma en
riskfördelning mellan olika investeringsprojekt,
och vem har råd till det i detta
land annat än löntagarna genom sina
ATP-fonder.

Det är därför en enastående möjlighet
att vi har dessa fonder, att vi kan
sätta in dem i näringslivet och bygga
upp de stora kapitalinvesteringar som
den normala kredit- och kapitalmarknaden
icke har möjligheter att åstadkomma
i tillräckligt stor omfattning.

Man kan inte heller från löntagarhåll
nöja sig med ett svar av den innebörden
att näringslivet nu inte har några
pengar på grund av lägre självfinansiering
eller saknar investeringslust på
grund av den internationella konkurrensen
och att vi därför inte kan bygga
ut näringslivet och bereda flera och
bättre arbetstillfällen. Vi måste, oberoende
av hur hård konkurrensen än är,
se till att vi kan bereda arbetstillfällen.
Och från löntagarhåll måste man vara
med och skapa sådana arbetstillfällen.
Det blir nämligen ingen ökad trygghet
utan dessa bättre arbetstillfällen. Det
blir inte annars någon full sysselsättning
i en skärpt internationell konkurrens.

Därför skall man från löntagarhåll
använda dessa pengar i näringslivet.
Vi kan fram till 1970, även om vi inte
sätter in mer än 6 å 7 procent av ATPpengarna
i näringslivet i form av ägande,
ändå bygga upp ett 40-tal industriprojekt
i 300-miljonerkronorsklassen
tillsammans med andra intressenter
inom olika branscher.

Det är dessa enastående möjligheter
vi har som man i många andra länder

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

icke har, och det gäller för oss att
snabbt utnyttja dem, så att vi inte
hamnar i en situation, där vi tekniskt
befinner oss på efterkälken. Om vi gör
det, finns det inte möjlighet att längre
upprätthålla högre reallöner här i landet
än i konkurrensländer, som har väsentligt
lägre löner än vi.

Det gäller att snabbt göra det som vi
nu bör göra. Annars skall vi inte hoppas
på något resultat av värde. Det
gäller att sköta banken så att den inte
blir ett uppsamlingsställe för misslyckade
privata företag, utan man måste
verkligen kunna styra den efter principer
som i längden blir till gagn för
de anställda, för samhället och för hela
utvecklingen mot trygghet och full sysselsättning.

Vi står inför ett nytt skede med denna
bank och löntagarnas medinflytande.
Det är ett nytt ansvar som faller på
löntagarna men också på samhället och
på regeringen som företrädare för samhället
i främsta hand. Det är ett ansvar
som förut har legat på de privata företagsägarna.
De har haft ansvar för
sysselsättningen. Nu kommer det ansvaret
att mer och mer läggas på löntagarna
själva och på samhället och i första
hand på regeringen. Det är detta nya
som vi står inför. Det växer nu fram
ett gemensamt kollektivt ansvar för
att trygga vår sysselsättning och vår
fortsatta reallöneförbättring i en värld
som kännetecknas av en intensivare industriell
konkurrens, dyrare produktionsapparat,
mera kostnadskrävande
forskning, mera vittomspännande och
dyrare marknadsföring.

Det gäller för oss att då snabbt bygga
upp ett bättre näringsliv, om vi
skall kunna bibehålla den fulla sysselsättningen
och en fortsatt god levnadsstandard.
Kraven skärps ute i världen.
Överproduktion har uppkommit i
många branscher, t. ex. varvsindustrin
och stålindustrin, förutom de gamla industrierna
där man länge haft överproduktion
såsom textil- och skoindustrierna.

Investeringsbanken m. m.

Andra länder är också aktiva på detta
område och engagerar sig statligt
i sådana sammanhang. I Frankrike satsar
staten pengar till stålindustrins utbyggnad;
1 800 miljoner under några år
under slutet av 60-talet är vad man har
ställt i utsikt.

Japanerna med borgerlig regering är
inte rädda för att låta staten gå in i
näringslivet. De är inte låsta av borgerliga
dogmer utan vill ha praktiska resultat
i form av utveckling av näringslivet.
1780-talets engelska författare eller vilka
det nu är som hos oss styr en passiv
borgerlig politik binder dem inte. Även
i England försiggår samma utveckling
liksom också i Tyskland och Italien.
Hela EEC som är aktuellt i dessa dagar
börjar mer och mer föra en samordnad
näringspolitik omfattande allt fler områden.

Det är därför tid för oss att ge oss;
på detta nya och skapa den allmänna
näringspolitik inom vars ram ATPmedlen,
investeringsfonden och den övriga
verksamhet jag nämnt skall fungera.
Vi skall emellertid inte vara så
optimistiska att vi väntar oss några
sinabba resultat av de åtgärder som vi
nu beslutar. Det är 1970-talets problem
som vi löser, och mellantidens frågor
får klaras upp genom anlitande av
andra medel för vilka vi redan har
byggt upp en organisation: arbetsmarknadspolitiken,
investeringsfonderna, lokaliseringspolitiken
och direkta regeringsingripanden
i näringspolitiska frågor
för att trygga sysselsättningen och
utvecklingen. Allt detta får utnyttjas
till dess att vi genom den aktivare näringspolitiken
kan uppnå resultat i början
på 1970-talet.

I dag tar vi med investeringsbanken
ett första steg som kommer att tvinga
oss att fortsätta vidare på nya och
oprövade vägar. Vi måste lyckas, ty
annars kommer det att gå ut över tryggheten,
sysselsättningen och reallönestegringarna.
Det gäller att handla
skickligt för att kunna lösa de kinkiga
problem som förestår oss, och vi måste

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

också handla snabbt för att inte komma
på efterkälken. Vi måste klara oss
trots, den skärpta internationella konkurrensen,
bibehålla vad vi hittills vunnit
och föra utvecklingen vidare.

Det är från denna utgångspunkt som
vi socialdemokrater hälsar regeringsföirsilaget
med tillfredsställelse. Det må
vara riktigt att alla problem inte är
beskrivna i propositionen — långtifrån
— men de flesta problem på detta område
kan aldrig beskrivas i en proposition1
eller något annat aktstycke utan
måste angripas från fall till fall i framtiden.
Det är också just det fortsatta
handlandet som resultatet kommer att
bero på. Vi har lagt grunden. Nu gäller
det att bygga vidare och ta vara på
möjligheterna.

I detta anförande instämde herrar
Henningsson, Svenning, Gustavsson i
Ängelholm och Martinsson (samtliga s).

Iierr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell menade
att vi nu står inför ett nytt skede — han
använde detta uttryck — och det nya
skulle då vara att det inte längre är
socialpolitiken som bör dominera, utan
näringspolitiken. Han förklarade att
man nu inser att näringspolitik måste
till för att i längden trygga de framsteg
som vunnits på det sociala fältet.
Ja det nya ligger väl i att vi nu får
höra detta av en socialdemokrat. Äveni
herr Hagnell måste vara medveten om
att denna uppfattning är just vad oppositionen
framhållit under många år.

Den upprustade näringspolitiken skall
komma till stånd bl. a. genom den
nya banken trots att den, enligt herr
Hagnell, bara är ett första steg. Man får
väl också säga att herr Hagnell när han
talar om den borgerliga passiviteten i
fråga om att komma med konstruktiva
förslag lämnar felaktiga uppgifter. Man
spanar förgäves, efteir konstruktiva borgerliga
förslag, sade han. Men han hade
faktiskt inte behövt spana längre än

till s. 107 i den föreliggande propositionen,
där det återfinnes ett remissvar
från bankföreningen i vilket, fördelat
på tolv punkter avseende tiden 1959
fram till 1966, redovisais en råd konkreta
förslag som framlagts för att just underlätta
kapitalförsörjningen i landet.

Inte heller kan herr Hagnell vara
omedveten om att oppositionen i sina
motioner om den ekonomiska politiken
gång på gång framlagt förslag, vilkas
genomförande skulle ha inneburit en
betydande fördel för näringslivet.

Herr Hagnell utnämner sig till andlig
fader till förslaget om en investeringsbank,
och han tecknar också den fortsättning
som skall följa på förslaget.

Herr Hagnell talar mycket om APpengarna
och han kallar dem för löntagarnas
pengar. Det är riktigt. Men vilka
pengar i detta land är strängt taget
icke löntagares pengar?

Så glömmer herr Hagnell det förhållande
som jag tillät mig peka på, eftersom
jag anser att det blivit otillräckligt
belyst i den allmänna debatten, nämligen
att dessa pengar från AP-fonderna
genom att slussas över till investeringsbanken
icke blir nyttigare än när de
för närvarande utlånas direkt.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Iierr talman! Det går ju inte att ta
upp allt i herr Hagnells, polemik mot de
borgerliga partierna, men jag vill påpeka
några saker.

Jag kan hålla med herr Hagnell om att
vi har kommit in i ett nytt skede. Näringslivet
har aldrig tidigare varit så
expansivt som under senare år. Jag
kan också ge honom rätt i att näringspolitiken
nu är det avgörande. Det är
just därför som vi ser så allvarligt på
läget. Det är näringslivet som bygger
upp hela vår existens,, och vi vill därför
värna om näringslivet på ett alldeles
särskilt sätt. Därvidlag har emellertid
herr Hagnell och vi olika utgångspunkter.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Herr Hagnell säger vidare, som herr
Regnéll påpekade, att han förgäves spanat
efter borgerliga alternativ. Vi har
ju gång efter annan fört fram sådana
alternativ, men regeringspartiet har nonchalerat
dem och vill inte ta upp dem.
Man siäger i stället: Hurra vad vi är bra,
och se vad ni är dåliga! Det är det genomgående
temat. Hur goda förslag vi
än lägger fram, vill man inte ta upp
dem.

Herr Hagnell kom som alltid in på det
kära ämnet om mittenpartierna och deras
samverkan. Det är inte bara här
i kammaren som herr Hagnell tar upp
detta tema, utan det får vi ideligen höra
även i utskottet. När herr Hagnell
lider brist på argument tar han till
detta.

Vad har det sätt på vilket centerpartiet
och folkpartiet gemensamt engagerat
sig i detta ärende att betyda? Folkpartiet
bär inte hängt sig på centern
och centern har inte hängt sdg på folkpartiet.
En ingående analys av förhållandena
bär gjort att vi i detta fall har
funnit det lämpligt att samverka. Men
ju mer herr Hagnell agerar i detta avseende,
desto mer sammansvetsade blir
mittenpartierna.

Även när det gäller talet om alternativen
vill jag hänvisa till vad herr
Regnéll sade. I vårt särskilda yttrande
har vi — om herr Hagnell till äventyrs
läst detta — i tolv punkter redovisat
på vilket sätt man bör lösa dessa problem.
Före dessa tolv punkter skriver
vi: »I ett aktuellt program för förbättring
av näringslivets investeringsmöjligheter
samt för ökad effektivitet i
produktionen och trygghet i sysselsättningen
bör enligt vår mening följande
s ärskilt upp m är k s ammas.»

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt anförande var
herr Hagnell vänlig nog att tala även
om centerpartiet. Han framhöll att centerpartiet
var emot ATP, och det är riktigt.
Vi hade ett annat system att före -

Investeringsbanken m. m.

slå, ett system som vi alltjämt tycker
skulle ha varit lika bra som ATP-systemet.
Men när riksdagen hade fattat beslut
om det nuvarande systemet deklarerade
vi att vi ställde oss lojala; beslut
av denna ant måste följas, eftersom
det inte går att bryta sönder ett redan:
etablerat system.

Om jag inte hade känt till att min
gode vän Hagnell är böjd för att i sin:
argumentering spetsa till saker och ting
litet mer än jag tror är ändamålsenligt
och främjar saken, skulle jag ha satt
upp ett mycket förvånat anlete då han
sade att centerpartiet i princip godtagit
förslaget om en investeringsbank
därför att skogsägarna -— siom i betydande
utsträckning röstar med centerpartiet,
menade han — behöver pengar
till industriella anläggningar. I den
män det yttrandet avser mig personligen
vill jag framhålla, att de industrier jag
närmast har att göra med är belägna
i den del av Sverige där lokaliseringsmedel
kan användas för sådana ändamål,
och de bär också i betydande utsträckning
kommit dessa industriföretag
till del.

Nej, herr Hagnell, vårt ställningstagande
är ett utslag av den obundenhet
av dogmer s;o-m centerpartiet •—■ jag talar
nu för mitt parti även om jag vet
att folkpartiet också till en del var inne
på den linjen — ådagalade i början av
1930-talet, då partiet anslöt sig till tanken
på en aktiv konjunktur politik i syfte
att skapa sysselsättning och avsättning.
Det är alltså fråga om ett praktiskt
grepp för att skapa säkrare sysselsättning
och bättre inkomster för
alla i vårt land.

Vi är på det klara med att herr Hagnell
har rätt när han talar om att näringslivet
i stora delar av vår värld befinner
såg i en snabb, ja hektisk, utveckling
och att man måste anpassa
sina åtgärder efter det förhållandet.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag blev något förvå -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

nåd då herr Hagnell sade att oppositionspartierna
inte tidigare framlagt
några förslag angående näringslivets
finansiering, utan att de först nu visat
sitt varma intresse för dessa frågor.
Jag vill erinra om att vi år efter år
väckt motioner och gjort framställningar
om en aktiv näringspolitik, om bättre
kreditförsörjning och, som jag nämnde
i mitt tidigare anförande, om inrättandet
av ett emissionsinstitut, som inte
är något annat än en investeringsbank.

Herr Hagnell gick långt tillbaka i tiden
och refererade vad socialdemokraterna
planerat sedan 1950-talet. Så småningom
har tanken på en investeringsbank
mognat fram och nu framläggs
alltså förslaget, sade han. Men jag bär
ett referat här som jag skulle tro är
riktigt och av vilket framgår att statsminister
Erlander inte hade några planer
åt det hållet då han i en TV-intervju
den 8 september 1966 fick frågan
om regeringen tänkte använda
ATP-fonderna för direkta engagemang
i näringslivet. Han svarade: »Nej, alltså
jag tror, att vi åtminstone under den
tid, som vi kan överblicka nu, så måste
vi använda det sparande, som uppstår
i fonderna, till bostadsbyggande, till
kommunala investeringar o. d.»

I remissdebatten den 9 januari talade
man om en näringspolitisk fond, och
i regeringskommunikén av den 1 februari
talades det om AB Näringsfinans.
Först i statsrådet Wickmans uttalande
i TV den 21 mars talades det om Sveriges
investeringsbank AB. Detta förslag
synes således inte ha genomgått en så
mångårig fast uppbyggnad — den skulle
ju ha igångsatts långt innan de borgerliga
började tänka på åtgärder för
näringslivets finansiering — som herr
Hagnell ville göra gällande, utan det
hela bär tydligen mognat ganska
snabbt.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Ingen i denna kamma -

re tvivlar väl på herr Hedlunds ord,
när han säger att centerpartiet är obundet
av dogmer. Både socialdemokrater
och folkpartister kan väl instämma i
det. Högern kanske har en annan uppfattning,
det vet jag inte.

Jag tog emellertid inte upp denna
fråga för att polemisera mot herr Hedlund,
utan jag gjorde det med anknytning
till de industriella problemen. När
man är obunden av dogmer, förstår jag
att man behöver pengar. Då får man
resonera om pengar med dem som har
pengar. Och då bär man att välja mellan
att gå ihop med de privata storbankerna
eller med samhället. Jag tycker
att ni gjort rätt i att stödja förslaget
och därmed dra folkpartiet med er på
en positiv linje.

Herr Regnéll sade att man från oppositionens
sida under många år har
hävdat att vad vi behöver är näringspolitik,
inte socialpolitik. Det är riktigt.
Det bär väl högern alltid sagt. Men
det nya ligger i det som herr Regnéll
siade, att när vi nu från socialdemokratiskt
håll trots högerns inställning till
denna fråga har fört fram socialpolitiken
så långt som fallet är, anser vi
tiden vara inne för nästa etapp i utvecklingen.
Vi är också utvecklingsbara.
När vi genomfört en sak, går vi vidare
till nästa. Just för att föra den sociala
tryggheten vidare måste vi i nuvarande
skede bygga ut näringslivet.
Och nu är läget ett annat, just därför
att efterkrigstidens medvind nu är borta.
Därför är det motiverat att nu gå
ett steg vidare.

Jag har aldrig sagt att jag är andlig
fader till detta system utan bara att
vi från löntagarhåll sedan 1950-talet
bär drivit linjen att ATP-pengarna skall
föras in i näringslivet, och där har jag
medverkat.

Det sagda gäller även beträffande
den sista punkten i herr Börjessons i
Glömminge anförande, när han sade att
regeringen sagt så och så vid ett visst
tillfälle, när man diskuterat investe -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

ringsbankens tillkomst och detaljerna
kring den. Men vi har som sagt i åtskilliga
år drivit kravet att ATP-pengarna
skall föras in i näringslivet. Yi
hälsar därför också med tillfredsställelse
att regeringen nu följer detta förslag.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om det är riktigt »om
herr Hagnell säger — vilket jag inte
vet — att centerpartiet har dragit folkpartiet
med sig, så måste jag framhålla
att i så fall har det varit ett mycket
lätt lass att dra. Vi har nämligen inte
alls känt av det.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle skall bli
en kort replik till herr Hagnell, som
sade att högern vid upprepade tillfällen
hade dokumenterat att partiet var
negativt inställt till socialpolitiken och
att vi hade sagt nej till den. Så är inte
alls fallet. Den som seriöst studerar vad
som förevarit inom politiken vet att
högern har medverkat till den trygghet
som byggts upp, och dessutom har
vi i många sammanhang tagit initiativ
härtill.

Herr Hagnell säger att man skall
bygga vidare på en grund, och skillnaden
mellan herr Hagnells åsikt och vår
är just att enligt vår uppfattning grunden
måste vara den att resurserna
finns. Därför måste näringspolitiken
till i första hand. När resurserna finns,
skall man överväga hur de bör fördelas.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
att det bär varit lätt för centerpartiet
att få folkpartiet med sig, ty även folkpartiet
är ju ganska obundet av dogmer
— nästan som herr Hedlund men
kanske inte alltid fullt lika utpräglat.
Och den som då leder utvecklingen

Investeringsbanken m. m.

inom den alliansen blir ju herr Hedlund,
vilket jag hälsar med tillfredsställelse.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ingen tvekan kan ju
råda om att herr Hagnell med sitt anförande
har sökt ge intrycket att den
som leder utvecklingen inom socialdemokratin
i dessa frågor heter Hans
Hagnell.

Politiskt sett är plötsligheten i den
socialdemokratiska aktionen beträffande
en fond, sedan förvandlad till bank,
ett uttryck för ängslan och rädsla efter
fjolårets valnederlag. Eljest hade man
inte kastat fram detta fondprojekt utan
förberedelse för att sedan snabbt finna
det olämpligt.

Enligt herr Erlanders anförande i
första kammarens remissdebatt var det
ju ingen ände på vilka underbara verkningar
denna fond på 500 miljoner
skulle kunna åstadkomma. Jag vill säga
ett par ord därom, då vi inte haft tillfälle
att i denna kammare belysa regeringschefens
egendomliga uppfattning.

Man skulle få tryggare sysselsättning,
standardhöjning och alla möjliga saker
till följd av att en penningsumma —
som alla var överens om att man skulle
dra in för att förstärka budgeten — användes
för en s. k. fond. Den närmare
konstruktionen av fonden och riktlinjerna
för dess verksamhet kunde regeringen
föga ange. Herr Erlander varnade
oppositionen, som var med på
pengarna men som först ville se efter
vilka linjer fonden skulle arbeta, i de
mest högtravande ordalag. Här gällde
det en avgörande fråga för utveckling
och trygghet. Han jämförde med ATP
och låtsades som om oppositionspartierna
inte hade velat ha några pensionsfonder
i ATP-systemet, fastän sanningen
är att de skulle ha blivit större
med folkpartiets system än med regeringens.

Herr talman! Det vore frestande att
här läsa upp stora delar av herr Erlan -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 28

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

ders yttrande, men jag avstår med hänsyn
till kammarens tid och intresse för
opera.

Man förstår att sådana yttranden som
statsministerns inte är ett led i en allvarlig
ekonomisk debatt. Jag vågar påstå
att det i riksdagen knappast bär
hållits ett partiledar- och statsministeranförande
så fjärran från allvarlig politisk
debatt som herr Erlanders yttrande
den gången. Det var alltså fråga
om inledningen till en propagandaaktion.
Men för landets utveckling och
trygghet kan uppenbarligen de problem
som då diskuterades inte ha någon avgörande
betydelse, varför propagandadraget
framträder så mycket starkare.

Vill man på allvar främja ekonomisk
trygghet och utveckling i näringslivet
måste man, som mittenpartierna har
gjort, ta upp frågan om kreditmarknaden
i ett större sammanhang och med
sinne för proportioner. Folkpartiet har
länge — jag kanske kan få lov att tala för
folkpartiet utan att bli missförstådd av
herr Hagnell och andra — verkat för
en politik som samtidigt skulle både
främja ekonomisk utveckling och framsteg
och ge människorna trygghet för
goda levnadsförhållanden. Vi bär hävdat
att det finns ett nära samband mellan
dessa ting. Den rätta utvecklingsfrämjande
politiken, som skapar stabil
sysselsättning i ett starkt näringsliv,
ökar direkt människornas trygghet.
Bland annat leder den till konsoliderade
företag, som ger de anställda större
trygghet. Men en god ekonomisk utveckling
ger också en större nationalinkomst
och ger samhället större resurser
för en bättre rent social trygghetspolitik.
Det är omöjligt för mig att i
dag närmare ta upp detta problems
alla olika aspekter. Jag vill bara konstatera
ett par saker i förbigående.

Det är alldeles självklart att den ryckighet
i regeringens politik, t. ex. när
det gäller bostadsområdet, har skapat
otrygghet, arbetslöshet och kostnadshöjningar.
Det är lika självklart, herr

talman, att den svaga betalningsbalansen,
som bär blivit följden av regeringens
inflationspolitik och den för
höga kostnadsnivån, bär medfört
otrygghet och lägre sysselsättning för
människorna i detta land. Och får jag
därvidlag understryka att av hänsyn
till vår icke tillfredsställande valutaställning
och svåra konkurrensläge har
det inte varit möjligt att bedriva en sådan
expansiv ekonomisk politik i Sverige,
som eljest skulle ha varit möjlig
under låt mig säga de senaste tolv månaderna
och som skulle ha lett till bättre
sysselsättning och mindre otrygghet.

Eftersom herr Hagnell är så ytterst
intresserad av var idéerna uppkommer
må det tillåtas mig att göra en blyg erinran
om att dessa idéer beträffande
den aktiva konjukturpolitiken förvisso
inte uppkom på partipolitiskt håll —
socialdemokratiskt eller annat — utan
inom den ekonomiska vetenskapen.
Idéerna slog igenom under låt mig säga
samma tolvmånadersperiod i alla partierna
här i landet. All mytbildning till
trots vill jag konstatera detta.

Det är mycket beklagligt att betalningsbalansen
varit sådan som den varit,
och jag är säker på att regeringsledamöterna
beklagar det minst lika
mycket som någon annan. De bär därför
varit ur stånd att föra den aktiva
konjunkturpolitik som skulle ha förhindrat
många av de olägenheter som
näringslivet nu fått dras med. Genom
att höjningen av nationalinkomsten blivit
mindre än vad som eljest skulle ha
varit möjligt har dessutom stat och
kommun fått lägre skatteinkomster. Den
senast genomförda skattehöjningen beror
till mycket stor del härpå, även om
varken herr Sträng eller förutvarande
statssekreteraren i finansdepartementet
Krister Wickman funnit det lämpligt
att understryka detta viktiga förhållande.

Regeringen vägrar — för att ta en
annan sida av dess politik — att modernisera
skattesystemet. Även detta ut -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

övar ett negativt inflytande på vårt näringslivs
möjligheter.

Men i dag gäller det ändå främst
kapitalmarknadsproblemen, herr talman.
Dessa bör emellertid enligt min
mening diskuteras mot bakgrund av regeringspolitikens
allmänna brister när
det gäller att främja utveckling och
trygghet, och det är en sådan bakgrund
jag har försökt till en del skissera. Men
nu går jag alltså in på kapitalmarknadsproblemen.

Regeringen gjorde i januari det märkliga
utspelet, att den förklarade att 500
miljoner kronors skattehöjning var nödvändig
av budgettekniska och allmänna
balansskäl, samtidigt som den förklarade
att om en fond bildades skulle
det bli rena underverket i fråga om att
skapa trygghet och utveckling. När
dessa anspråk blev alltför groteska
framlade regeringen förslaget om en
bank för långfristiga riskabla krediter
— en statsbank med monopol inom
detta område av kreditmarknaden.

Att organisera kapitalmarknaden så
att den funigerar smidigt och flexibelt
är naturligtvis mycket viktigt. Upprättande
av nya kreditinstitut och införande
av ändrade regler för de kreditinstitut
som finns kan därför vara nyttiga
åtgärder, men de gör inga underverk.
Om vi skall få en snabb ekonomisk utveckling
— inklusive strukturrationalisering
— beror främst på att de totala
kapitaltillgångarna och kostnadsförhållandena
kan ge vårt näringsliv möjlighet
att konkurrera — med hjälp av en
stigande effektivitet. Därför gäller det
att öka den totala kapitaltillgången och
bekämpa inflationen — det är de två
grundläggande faktorerna för anställningstryggheten.
Det gäller också att
främja inte bara den tekniska utan också
den ekonomisk-organisatoriska och
marknadsanalytiska forskningen. Särskilt
det sistnämnda forskningsavsnittet
har regeringen enligt min mening ägnat
alldeles för litet intresse åt.

Men nu inträffar det egendomliga,

Investeringsbanken in. m.

herr talman, att regeringen går praktiskt
taget förbi detta med nödvändigheten
av att öka kapitaltillgångarna. Jag
kan inte finna att man närmare diskuterat
detta i propositioner eller debatter.
Men statsrådet Wickman bär råkat ut
för vad som inför denna målmedvetna
nästan iskalla tystnad måste betecknas
som ett olycksfall i arbetet när han i sin
artikel i tidskriften Aktuellt nr 7 i år
slutar med följande stycke: »Våra bästa
möjligheter ligger inom kapitalintensiv
industri — därför bör vi ge denna möjlighet
att utvecklas. Omställningen får
inte av kapitalbrist fördröjas så att nedläggningar
och företagskriser tvinga oss
till improvisationer ’— oj oj —’ och
medför lidanden och ovisshet för människorna.
Det är nu vi har chansen att
genom en förutseende och odogmatisk
politik skapa underlaget för framtidens
fulla sysselsättning.» Här gäller det alltså
kapitalintensiv industri som inte får
hindras av kapitalbrist. Slutsatsen måste
bli inte bara att vi skall ha lämpliga
kreditinstitutioner utan också att vi
skall ha tillräckligt med kapital att fördela.
lag skulle vilja fråga statsrådet
Wickman, om inte denna slutsats är så
självklart riktig att det är märkvärdigt
att regeringen inte inser att det viktigaste
är att allt göres för att öka den
kapitaltillgång vi har att fördela.

Om herr Wickman undervisar sina
barn i ekonomins grunder — vilket jag
inte vet om han gör ■— tror jag inte
att det skulle vara så svårt för honom
att förklara att om man har ett viss antal
bakelser att fördela kan man diskutera
olika fördelningsprinciper. Men
har man inte mer än ett visst antal
kan man inte trolla och det blir inte
flera bakelser för barnen tillsammans
hur man än delar. Kanske skulle då något
av barnen fråga, om det inte på andra
områden förhåller sig på samma sätt
som med bakelserna. Att de skulle ha
hunnit så långt i ekonomin att de frågade
om kapitaltillgång, det förutsätter
jag inte. Men det finns andra som frå -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. in.

gar sig, om statsrådet Wickman inte inser
den avgörande betydelsen av att ha
tillräckligt med kapital att fördela.

De krav på en sparstimulerande politik
som framförts många gånger från
alla oppositionspartierna avvisas år efter
år av regeringen. Häri ligger ett av
de stora misstagen. En smidigt arbetande
kapitalmarknad kan inte skapas med
en ringa kapitaltillgång. Man häpnar
onekligen, herr talman, när man hör
regeringen tala om att det behövs stora
kapitalbelopp till strukturrationalisering
utan att den sedan tar upp någon
diskussion om hur den totala kapitaltillgången
skall bli tillräcklig. Jag vet inte
om regeringen tänker ta detta kapital
från andra användningsområden och
vilka dessa i så fall är på längre sikt.
25-procentsavgiften är ju ett 18-månadersarrangemang.

Detta är väl ett nytt utslag av det fördelningstänkande
som är så karakteristiskt
för svensk socialdemokrati sedan
många årtionden. Den kan inte riktigt
fatta att det är genom att förstora kakan
som man kan ge större bitar åt
en del utan att behöva minska dessa
på andra håll. Hela tiden tycks socialdemokraterna
vid avgörande tillfällen
förlora ur sikte just hur viktigt det är att
kakan är tillräckligt stor. De diskuterar
i stället framför allt hur man skall finna
fördelningsmetoder.

Det är emellertid klart att en smidig
och mångsidig kapitalmarknad, där alla
slag av sakkunskap kommer till sin rätt
genom inbördes tävlan och samarbete
genom konkurrens, är av stor vikt. Vi
har från folkpartiet föreslagit olika utredningar.
Det gällde t. ex. AP-fondernas
roll, och den utredning som professor
Kragh gjort är ett direkt resultat
av våra förslag. Vi avvaktade att utredningen
skulle komma. Den kom några
veckor efter regeringens förslag. Det var
vår avsikt att därefter på nytt på ett
mer samlat sätt ta upp de olika kreditmarknadsproblem
som vi till stor del
bitvis aktualiserat tidigare. Vi har inte

såsom herr Erlander antydde i första
kammaren på något sätt varit motståndare
till AP-fonderna; i själva verket
skulle dessa ha blivit större med vårt
förslag än med regeringens.

Enligt svensk praxis talar starka skäl
för att man skall avvakta utredningars
slutförande. I en del sammanhang hänvisar
bankoutskottets flertal till denna
praxis. Jag undrar mycket hur majoriteten
i bankoutskottet känner sig när
man på den avgörande punkten skjuter
utredningar åt sidan men på alla möjliga
andra punkter mot reservanterna
anför att en utredning pågår.

Enligt min mening kan man emellertid
inte alltid känna sig bunden av en
pågående utredning. Det kan vara rimligt
att sätta i gång i ett läge där frågan
aktualiserats genom framkomna nya omständigheter,
men i så fall måste man
vara inställd på att ganska snart precisera
och modifiera när saken blivit bättre
belyst och vissa erfarenheter vunnits.

Folkpartiet har tillsammans med centerpartiet
accepterat en av staten startad
bank. Vi är beredda på att utvecklingen
kan visa att det är lämpligt med
ett delägarskap mellan stat och enskilda,
men vi tar inte ställning till detta
för närvarande. I vilket fall som helst
önskar vi inte något monopol.

Om en bank inrättas trots otillräckliga
utredningar, är väl inget naturligare
än att det kan bli tal om en modifiering
längre fram. Att man modifierar
en sak innebär dock inte detsamma som
att den upphör att existera. Det tycks
som om statsrådet Wickman därvidlag
hade lurat in utskottsmajoriteten på
mycket egendomliga vägar.

I den artikel i »Aktuellt» av statsrådet
Wickman som jag nämnde står bl. a.
under hänvisning till någon del av en
artikel i tidningen Expressen, att »mittenpartierna
vill ha banken under ett år
innan den börjat fungera i större skala.
Detta påstående verkar höjt över allt
förnuft». Herr Wickman påstår att »banken
inrättas på försök under ett år».

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Den skall få existera under tolv månader
och sedan skall den avskaffas. Detta
felaktiga påstående har direkt tillrättalagts
i uttalanden från vårt håll. Det har
dementerats dels genom motionernas
innehåll och dels av herr Hedlunds
mycket emfatiska uttalande till pressen
— även den socialdemokratiska. Det har
sedan tillrättalagts genom uttalanden
av mig själv i TT-referat.

Herr Wickman låtsar — han kan ju
inte gärna tro på det själv •— att vi föreslår
inrättandet av en sådan statlig
bank under tolv månader. Han vill verkligen
ge oss intrycket av att han inte
kan skilja på saker. Han skulle inte inse
att man rimligtvis kan säga: Det är möjligt
att riktlinjerna behöver reformeras
och revideras nästa år. Om vi reviderar
postbanken och säger att den nästa år
skall få ändrade instruktioner, betyder
väl inte detta att man därigenom har
sagt att postbanken nu skall avskaffas,
varpå en ny bank skall upprättas.

Hela hans sätt att argumentera är
onekligen mycket överraskande. Att
plocka ut en mening i en daglig tidning
och på grundval av denna och trots alla
dementier i motioner och uttalanden
från auktoritativt håll säga att »de vill
ha en bank på tolv månader», är faktiskt,
herr talman, en metod som vi varit
i huvudsak fria från här i landet sedan
rätt länge. Tänk om vi skulle angripa
regeringen för någon mening som inflyter
i tidningen Aftonbladet — jag ser att
herr Erlander ryser vid denna förfärliga
tanke! Låt mig tillägga att jag ingalunda
på något sätt vill antyda att Expressen
argumenterar på Aftonbladets
fria nivå men att ett mindre adekvat uttryck
kan smyga sig in i en tidningsartikel
är väl något som inträffar alltemellanåt
även för de skickligaste journalister
— och det gäller sannerligen
även formuleringar från politiker. Men
när saken redan har lagts till rätta, vad
är det då för mening med att herr Wickman
kör med argumentet att mittenpartierna
vill ha en sådan bank på 12
månader?

Investeringsbanken m. m.

Herr Wickman säger också: »Mittenmotionen
är genom graden av tvetalan
ett i svensk politik dess bättre unikt
aktstycke.» Jag skulle vilja säga: Herr
Wickmans polemiska argumentation är
dess bättre en mycket sällsynt förekommande
metod. Efter att ha lyssnat
till uttalanden av statsminister Erlander
i försvarsdebatten i går förstår jag att
herr Erlander inte kommer aitt underlåta
att ta det nya statsrådet i upptuktelse
för att han använder just argumentationsmetoden
att hos andra ifrågasätta
hederliga avsikter, som herr Erlander
— mästare i indignation, som herr Wedén
med rätta sade — vände sig så
starkt emot. Tyvärr får man väl inte
vara närvarande vid detta samtal mellan
herr Erlander och herr Wickman.

Utskottsmajoriteten har nu låtit sig
ledas på avvägar, som jag sade. Herr
Wickman har möjligen själv hållit i pennen
eller i varje fall fått ge ett litet råd.
Bankoutskottets socialdemokrater är
emellertid litet skickligare i att formulera
än herr Wickman i våras. De säger:
»Verksamhetstiden för det kreditaktiebolag
som föreslås i motionerna anses
böra begränsas till budgetåret 1967/68.»
Om vi i motionerna föreslår en modifikation
av reglerna säger alltså socialdemokraterna:
För det icke modifierade
förslaget skall tiden begränsas till 12
månader. Och sedan skriver de så att
man får ett intryck av att det är fråga
om ett förslag om en investeringsbank
under 12 månader. Investeringsbanken
i denna utformning blir endast temporär,
säger de. Vad tjänar en sådan argumentation
till? Den har faktiskt ingenting
att göra med ett försök att belysa
de meningsmotsättningar som
finns. Det måste vara argumentbrist som
är den huvudsakliga förklaringen.

En huvudfråga är naturligtvis varför
den statliga banken skall ha monopol.
Herr Wickman har sagt tre gånger i TV,
tror jag, och utskottet har sagt att det
finns rättsliga förutsättningar att bilda
enskilda kreditinstitut i samma syfte,
och därför är det inte fråga om något

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

monopol. Men om ett enskilt institut
skulle få Kungl. Maj :ts tillstånd, vilket
av skrivsättet i propositionen och utlåtandet
att döma måste vara mycket
tveksamt, kan det inte undkomma banklagens
bestämmelser, som inte ger detta
kreditinstitut den fullständiga frihet att
agera som statsbanken skall få i fråga
om säkerhet, bundna lån på längre sikt
etc. Inte heller kan det räkna med den
statliga garanti som regeringen tänker
sig. Det är alltså en lek med ord och
ingenting annat, när herr Wickman nu
i sin svårighet att förstå att det blir
fråga om ett statsmonopol gör gällande,
att man kan bilda en liknande bank på
enskilt håll, om man har lust. Jag förutsätter
att statsrådet Wickman antingen
tydligt dementerar detta påstående
eller också säger ifrån att han som ledamot
av regeringen energiskt kommer att
argumentera för och anser sig ha vunnit
gehör för att regeringen vill ändra
banklagstiftningen så, att ett nytt institut
får konkurrera på lika villkor, och
vidare vill ordna så, att garantier mot
förluster lämnas på ett parallellt sätt.

Man behöver inte mer än läsa proposition
och utskottsutlåtande för att
se att avsikten är att bilda ett statligt
monopol inom denna del av kreditmarknaden.
Tyvärr ger erfarenheten all
anledning att befara att staten inte äger
någon speciell vishet när det gäller
framtidsbedömning av investeringar.
Att ge den en monopolistisk makt i
detta avseende vore därför ett allvarligt
misstag.

Låt mig tillägga att det finns anledning
att närmare utreda tanken på ett
kreditförsäkringsinstitut som skulle
jämställa en statlig och en enskild bank.
Vi har ett liknande system i fråga om
exportkreditgarantierna. I det fallet
rör det sig om en försäkring som betalas
med vissa premier. Varför inte
pröva eu liknande tankegång, så att det
blir konkurrens på lika villkor? Jag
vill inte förorda någon viss metod, jag
menar bara att detta är en av de saker

som behöver utredas och att olika alternativ
kan tänkas.

Eller tänker socialdemokraterna, när
de talar om att det inte skall förekomma
subventioner, att i själva verket skattebetalarna
skall ersätta denna nya
bank för de förluster som uppstår? År
detta meningen med garantin? Fortfarande
har vi inte fått något klart besked
på den punkten. Skall garantierna,
som väl är avsedda att ge trygghet åt
ATP-fonderna, på skattebetalarnas bekostnad
täcka de förluster som en olycklig
kreditgivning av det statliga monopolföretaget
kanske åsamkar staten?
Innefattar räntabilitetskravet kanhända
att sådana förluster skall täckas genom
något slag av försäkringspremiearrangemang?
Vad innebär egentligen
affärsmässighet på detta område? Skiljer
man i regeringen klart mellan arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik
å ena sidan och kreditgivning å andra
sidan?

Jag vill vidare fråga statsrådet Wickman:
Varför kan man inte låta denna
bank lyda under bankinspektionen liksom
andra kreditinstitut? Skulle det
vara någon nackdel när hela oppositionen
tycker att så bör bli fallet? Vilken
är den innersta orsaken till att
man anser att det skulle vara så olämpligt?
Man säger att bankinspektionen
själv har uttalat sig o. s. v. Bankinspektionen
i all ära, men detta är väl en
fråga som riksdagen kan bedöma på
egen hand! Vi måste få höra argumenten.
Det gäller ju en kreditgivning beträffande
vilken kontroll och övervakning
och även indirekt inisyn bör vara
så goda som möjligt.

Det har från socialdemokratiskt håll
gjorts gällande att oppositionen inte tidigare
har haft några uppslag; jag har
redan förut nämnt att vi många gånger
bär framlagt förslag. Herr Hagmell var
inne på frågan om företagsdemokrati.
Vi har ett aktuellt förslag som läggs
fram på folkpartiets landsmöte i nästa
månad, och va började med skrifter om

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

industriell demokrati för ett par årtionden
sedan.

Herr Hagnell försöker genom upprepningens
metod att på något sätt lägga
beslag på löntagarna som representanter
för allt vad han tycker. Det var det
mest karakteristiska i hans anförande
att han blev löntagarnas store talesman

— t. o. m. mer än regeringens. Mot denna
har han visat någon självständighet,
det måste jag erkänna. Jag vill svara
herr Hagnell att vårt förslag till handläggning
av denna fråga har större likhet
med TCO:s inställning än regeringens.
Det gäller självförsörjningsproblemets
betydelse, möjligheterna för friare
kapitalrörelser, att banken bör växa in
i en omfattande kreditgivning, revision
av banklagstiftningen, om att ett institut
bör komma till stånd »under statens
medverkan», vilket är en i viss
män elastisk formulering. Jag förstår
inte med vilken rätt herr Hagnell låtsar
att löntagarna, det är jag, Hagnell.

Att ATP-fonderna betyder en väsentlig
del av landets årliga kapitalbildning

— låt vara att det är en ersättning för
kapitalbildning som i huvusak annars
också hade kommit till stånd — innebär
inte att man kan acceptera vilka metoder
som helst för att slussa dessa medel
över till näringslivet. Vi diskuterar ju
frågan om på vad sätt man skall åstadkomma
att dessa medel får så god verkan
som möjligt på näringslivet och på
tryggheten för människorna utan att
medföra andra nackdelar och förluster.
Det är fråga om hur den kreditmekanism
skall vara organiserad som skall
kunna klara den uppgiften bäst. Vi tror
på en mångsidig kombination av åtgärder,
medan herr Hagnell bara upprepar
att han tror att statsmonopolet är
så bra. Detta är inte något argument.
Man måste diskutera varför inte möjlighet
till konkurrens på lika villkor
skulle ge ett bättre resultat med mindre
risker än det statliga monopolföretaget.

Herr Hagnell talar också om nya vägar.
Det är rätt. Vi är inte rädda för

Investeringsbanken m. m.

nya vägar. I motsats till vad herr Wickman
tidigare påstått, föreslår vi en statlig
bank som i viss män ökar statens inflytande
över kapitalmarknaden. Man
bör dock inte välja vägar bara för att
de är nya, om de inte är bra.

En statlig dirigering med ensamrätt
till en väsentlig del av kapitalmarknaden
liknar en gammal socialistisk väg,
som man bär all anledning att tro inte
ä,r lämplig. Staten har inte visat sig
ha några särskilda talanger när det
gäller att leda industriföretag och bestämma
över deras investeringar. Konkurrensen
leder här till ett bättre resultat
och till en högre levnadsstandard.
Jag vill rekommendera socialdemokraterna
att göra en internationell jämförelse
och undersöka var levnadsstandarden
är högst. Är det i de länder där
man bygger näringslivet på konkurrens
eller är det i de länder där man bygger
näringslivet på en mycket hård statlig
centraldirigering? Ni kommer att
finna att den genomsnittliga standarden
i den förstnämnda gruppen ligger
högt över standarden i den sistnämnda
gruppen. Drar man inte någon slutsats
av detta förhållande?

Beträffande de medelstora och smärre
företagen vill statsrådet Wicltman i
sin artikel göra gällande, att om det
behövs mera pengar till olika kreditinstitut
som sörjer för speciellt denna
grupp av företag så vet de att de kan
få mer pengar. Oppositionen har år
efter år föreslagit olika åtgärder för att
tillföra sådana institutioner såsom hantverks-
och småindustrilånefonden, indirekt
företagarföreningarna, mera pengar.
Socialdemokraterna har röstat ner
dessa förslag. När herr Wickman skall
förklara varför så litet intresse ägnas
åt detta kreditproblem säger han: Det
vet ju alla att om det behövs mer pengar,
får man det. Detta uttalande är förvånande,
men det kommer att ha konsekvenser
för herr Wickmans ställningstagande
i framtiden.

Beträffande självfinansieringsfrågan

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1907

Investeringsbanken m. m.

hänvisar jag till föregående talare. Jag
vill dessutom bara hänvisa till vad som
sägs i nationalbudgeten, som finns i bilaga
till till äggspropositionen, på s. 14.
Där understryks vikten av företagens
självfinansiering.

Herr talman! Vi är på det håll jag
företräder med på att ett statligt kreditinstitut
inrättas, och vi är glada över
att därvidlag kunna uppträda helt tillsammans
med centerpartiet. Vi hävdar
att en utredning krävs rörande modifikationer
och kompletteringar av den
nya banken och en i viss mån ändrad
banklagstiftning, så att man får en väl
fungerande kapitalmarknad. Ett statligt
institut bör inte få monopol. Förutsättningar
bör skapas för konkurrens på
lika villkor. Man skall inte eftersträva
maktkoncentration med andra syften än
att främja den ekonomiska utvecklingen.
Det är en felbedömning av regeringen
att tro att strukturrationalisering i
huvudsak blott kräver medel till stora
företagsenheter. De behövs lika mycket
för de mindre och medelstora företagen.
Ett onödigt nedläggande av
mindre enheter leder till arbetslöshet
och otrygghet för äldre arbetskraft. Som
ett led i en väl avvägd mångsidig politik
vill vi räkna också en utvidgning
av ramen för lokaliseringslånen.

Framför allt vill vi att denna fråga
om en bättre kapitalmarknad skall ses
i ett större sammanhang. Regeringen
överdriver betydelsen av tillkomsten
av ett nytt statligt kreditinstitut. Det
krävs framför allt att man ökar den
totala kapitaltillgången, men det vill
regeringen inte ens utreda. Det krävs
en jämn ekonomisk utveckling utan regeringspolitikens
ryckiga sysselsättning
— då får man större trygghet. Väl
konsoliderade företag har samma verkan.
Mindre inflation och lugnare kostnadsutveckling
och ett skattesystem som
ger vårt näringsliv konkurrensförmåga
ökar tryggheten. Härvidlag har regeringen
misslyckats.

Vi vill sätta in denna utvecklings -

främjande politik som är indirekt trygghetsskapande
i en ram av sociala trygghetsåtgärder.
Vi vill påskynda utredningen
om allmän sysselsättningsiförsäkring
som ger eu viss; trygghet för rimlig
inkomst åt alla arbetsvilliga. Det behövs
för alla, men för närvarande särskilt
för äldre människor. Vi vill ha
större möjligheter till förtidspensionering,
bättre forskningsresurser beträffande
arbetsmarknaden, ökat stöd åt
svårplacerad arbetskraft i fråga om bl. a,
utbildning och omskolning samt avgångsvederlag.

I längden är det nog god ekonomi
även med den sociala trygghetspolitiken.
Men även om den till en del inte
är räntabel, så är den motiverad i alla
fall. Människorna är nämligen inte
främst hjälpmedel i produktionen och
i samhällsarbetet. Människorna är
främst målet för verksamheten. Att bereda
dem rimliga och allt bättre levnadsvillkor
och befria dem från otrygghetens
och beroendets gissel framstår
som ett viktigt mål i sig självt. Den
rent ekonomiska verksamheten skall vara
räntabel och effektiv. Det ger en
snabb ökning av resurserna. Staten har
därvidlag ingen särskild förmåga. Men
den skall söka ordna en samhällsram
som underlättar snabbast möjliga ekonomiska
tillväxt, med självklara hänsyn
av annat slag. Samhällets arbete
måste å andra sidan ges en sådan inriktning
att den ekonomiska; utvecklingens
frukter till väsentlig del går till
trygghet åt människorna, inte bara de
arbetande utan lika mycket de som har
nedsatt arbetsförmåga och de gamla.

Mot socialdemokraternas, lust att ständigt
öka det statliga inflytandet i det
ekonomiska livet sätter vi ett friare
samhällssystems större produktionskraft
och naturligtvis också mera oberoende
ställning för människorna. På
det sättet får man högre standard och
större resurser för en social trygghetspolitik.

Jag vill sluta med att säga till rege -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

ringen: Försök inte inbilla någon att ett
nytt statligt kreditinstitut utgör något
avgörande bidrag till lösning av dessa
stora problem. Med den olyckliga utformning
regeringsförslaget har fått kan
det tvärtom i flera avseenden få negativa
verkningar. Rätt utformade kan
däremot en grupp av kreditmarknadsreformer
— inklusive nya kreditinstitut
— och möjlighet till konkurrens på
lika villkor betyda en positiv sak bland
många andra. Men efter regeringens utspel
i början av året, särskilt av herr
Erlander i remissdebatten, efterlyser
jag ett sinne för proportioner vid diskussion
av dagens ämne.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är säkert en allmän
erfarenhet inom näringslivet att det varit
knappt med kapital under de senaste
åren, vilket delvis tar sig uttryck i
minskade möjligheter för företagen att
med egna medel finansiera moderniseringar,
utvidgningar o. s. v. Denna minskade
självfinansiering grundar sig naturligtvis
ytterst på försämrad lönsamhet.
Delvis beror också bristen på erforderligt
kapital för näringslivet på
den konkurrens om pengarna som följer
av de samhälleliga anspråken på
kapital, vilka varit rätt betydande.

Åtskilliga i och för sig räntabla företag
synes ha nödgats avbryta sin verksamhet
i brist på likvida medel, vilket
medfört friställning av arbetskraft. Denna
friställning är ju ett problem för sig,
ett allvarligt problem för alla anställda
— inte minst för de äldre. I detta sammanhang
kan det förtjäna att påpekas
att det just på tjänstemannasidan är ett
särskilt allvarligt problem, detta därför
att arbetsmarknadspolitiska åtgärder av
naturliga skäl inte kan komma i fråga
för tjänstemännens del i samma omfattning
som för andra. Det är ju ganska
svårt att ordna beredskapsarbeten för
tjänstemän.

Snara åtgärder behöver vidtas för att
öka tillgången på kapital inom vårt nä -

Investeringsbanken m. m.

ringsliv. Med teknikens snabba utveckling
i våra dagar är dröjsmål härvidlag
en allvarlig sak. En starkare finanspolitik
både för statens och kommunernas
del, baserad på återhållsamhet när det
gäller nya utgifter under en tid framöver,
är en väg som måste beträdas. En
begränsning av konsumtionen med t. ex.
den 1-procentiga omsättningsskattehöjningen
ger självfallet en liknande effekt.

Som jag tillät mig framhålla i remissdebatten
är inte de pengar som inflyter
genom omsättningsskattehöjningen på
något sätt speciellt öronmärkta, såsom
sagts i vissa sammanhang, för den långsiktiga
kreditgivning som nu diskuteras.
Minst lika rimligt är att säga att detta
är medel som staten själv lånar upp och
som går vidare till den kreditgivning
vi i dag talar om. Höjningen av omsättningsskatten
är i själva verket ett led
i den finanspolitiska förstärkningen i
form av en överbalansering av driftbudgeten.
Det väsenUiga är den finanspolitiska
innebörden, nämligen begränsningen
av konsumtionen och efterfrågan
samt minskningen av statens behov
att låna på marknaden, varigenom ett
ökat utrymme kan skapas för lån till det
privata näringslivet. Hur medlen sedan
skall komma näringslivet till godo är
en sak för sig. Centerpartiet har som
bekant förklarat sig berett att biträda
förslaget om en avsättning av 500 miljoner
kronor till näringslivet. Sannolikt
kommer förhållandena även nästa år att
vara sådana att ett likadant beslut kan
visa sig motiverat.

Det står väl klart för de flesta att det
behövs mera kapital, men i den proposition
som förelagts riksdagen i ämnet
har det inte ens gjorts något försök att
räkna ut vilket kapital som skulle behövas
— jag medger att det kan vara svårt.

Men även om man kan säga att en
förstärkning av budgeten och en återhållsamhet
med statens egen upplåning
ger ökade lånemöjligheter, så kan det
naturligtvis inte göras gällande att en
statlig investeringsbank i och för sig

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

ökar den samlade tillgången på pengar.
När vi i centerpartiet ändå förklarat oss
beredda att medverka till inrättande av
investeringsbanken beror det på följande
förhållanden.

Genom den föreslagna ordningen med
ett statligt aktiekapital och en statlig
garanti skapas förutsättningar för att
överföra AP-medel till näringslivet
utan att man behöver ta risker som är
oförenliga med dessa medels karaktär
av en gemensam tillgång för anställda
och arbetsgivare. De krediter det här
gäller avser ibland kapitalinsatser i företag,
som visserligen kan bedömas som
mycket livsdugliga och betydelsefulla
men beträffande vilka riskerna är större
än vad affärsbankerna kan ta. Genom
detta statliga engagemang avlastar
man riskerna från AP-medlen.

Ett yttrande från bankinspektionen
förtjänar säkert att uppmärksammas i
detta sammanhang. Inspektionen säger,
att man måste utgå från att riskerna
ibland blir större än bankerna rimligen
kan och får ta. I den allmänna debatten
brukar det ibland sägas, att det
ju då bara är att ändra bestämmelserna
för bankerna. Men inspektionen säger
att man ofta förbisett att bankerna av
hänsyn till sin solvens måste avhålla
sig från eller i vart fall endast i begränsad
omfattning kan delta i sådan finansieringsverksamhet
som investeringsbanken
bör ha till huvudsaklig uppgift.
För fullständighetens skull tillägger inspektionen,
att en sådan ordning måste
gälla oavsett om regler härför finns inrymda
i banklagen eller inte, eftersom
principer av den innebörden måste utgöra
grunden för en sund affärsverksamhet.

Ett annat motiv till att vi ställt oss
bakom förslaget är att man inte helt kan
bortse från behovet av att styra över
någon del av tillgängligt kapital till vissa
viktiga men riskfyllda projekt och
till projekt som med hänsyn till sin räntabilitet
kan bedömas som alldeles särskilt
betydelsefulla. Utomlands är det

långtifrån ovanligt med en utlåning till
näringslivet från hel- eller halvstatliga
kreditinstitutioner och i samband därmed
någon form av styrning. Men vi
tycker att det bör utarbetas normer för
den styrningen och att det bör skapas
garantier mot godtycke, ett godtycke
som man väl knappast har anledning att
räkna med så där i förstone men som
kan komma i efterhand, kanske delvis
beroende på slentrian. Vi står ju inte
helt främmande för styrning av kapital
i vårt land heller. Man kan bara peka
på lokaliseringspolitiken; den innebär
ju en kraftig styrning av kapitaltillgångarna
för vissa ändamål. Det är en politik
som i varje fall i dag tycks ha accepterats
ganska allmänt.

En statlig bank av föreslagen typ
skulle emellertid, som jag ser det, kunna
komma att utgöra inkörsporten till ett
förstatligande i betydande omfattning
av vårt näringsliv. För den som i likhet
med mig tror att det vore till skada för
vårt land och vårt folk är det naturligt
att ställa kravet att den statliga banken
inte skall få rätt att förvärva aktier i
bolag. Här har jag alltså en uppfattning
som är diametralt motsatt den som herr
Hagnell förfäktade för en stund sedan
från denna talarstol. Han sade att det
var olyckligt att det i propositionen
skrivits att man i enstaka fall kunde
tänka sig ett inköp av aktier. Jag menar
att man i de enstaka fall som propositionen
åsyftar bör kunna begära att
svenska folkets ombud i denna kammare
och i medkaimnaren, så länge den
finns, skall ta ställning till frågan om
vi vill ha en ökad statsdrift eller inte.

Att jag ser så här allvarligt på en mer
omfattande utökning — det är det jag
talar om —• av den statliga sektorn inom
näringslivet beror inte på någon dogmbundenhet,
utan det beror på att jag har
kommit fram till den bestämda uppfattningen
att en omfattande statsdrift i ett
land innebär betydande risker för den
personliga friheten. Om statsdriften
kommer att dominera kommer det inte

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

att finnas samma utrymme för den personliga
friheten som vid ett näringsliv
som till större delen består av privat
företagsamhet med något inslag av statlig
verksamhet. Det är därför jag är så
bestämd, för att inte säga benhård, på
denna punkt, och jag kan från denna
talarstol lova att jag kommer att aktualisera
denna fråga även i fortsättningen
för att, därest det finns parlamentariska
möjligheter, få bort orden om att banken
utan riksdagens medgivande —
märk väl detta — skall kunna förvärva
aktier.

Det var en risk. Det finns alltid risker.
Man måste ta vissa risker, men man
skall inte ta onödiga risker. En annan
risk är den för godtycke i långivningen,
alltså maktmissbruk. Jag framhåller ännu
en gång att jag inte skulle tro att
man — särskilt inte efter de debatter
som har förts och de påpekanden som
gjorts på denna punkt — behöver befara
att det blir aktuellt inom de närmaste
åren, men denna bank skall ju inte
bara vara ett år, som någon tycks ha
trott, eller ens några år, utan den skall
bestå, och då bör man bygga in garantier
mot maktmissbruk, garantier mot
godtycke. Det bär vi trott att man
kanske kan göra på ett av två sätt;
och vi vill att man skall närmare överväga
vilket. Det ena är att göra banken
halvstatlig, det andra att skapa en konkurrerande
bank som arbetar på lika
villkor. Det betyder, mera konkret uttryckt,
att sistnämnda bank i den mån
den är försedd med erforderligt riskkapital
skall ha enahanda möjligheter att
erhålla penningtillskott av AP-medlen.
Jag har inte helt bortsett från att det
kan ligga något i utskottets uttalande
att ytterligare en bank kan leda till en
bättre fördelning av lånemöjligheterna
på olika låntagare. Men med den dominerande
ställning och makt som kan
tillkomma en statlig bank kan man riskera
att AP-medlen förr eller senare kan
komma att användas på ett sätt som får
karaktär av godtycke.

Investeringsbanken m. m.

Detta är frågor som vi anser bör
snabbutredas. Vi vill inte veta av några
onödiga dröjsmål, eftersom vi vet att
det behövs pengar. Kommer man fram
till att banken bör vara halvstatlig, så
erfordras vissa ändringar i konstruktionen
vad gäller styrelsens sammansättning,
tillskjutande av eget kapital
o. s. v. Stannar man däremot för det
andra alternativet, alltså inrättande av
en konkurrerande bank, behöver naturligtvis
den statliga banken inte bli av
den storlek som föreslås i propositionen.
Det är överväganden av det slaget
som föranlett oss att yrka på en begränsning
av bankens omfattning i dag
och begära en utredning av frågor som
det synes oss angeläget att få klarlagda.

Däremot har vi aldrig tänkt oss en
bank som är provisorisk i den meningen
att den skulle upphöra att finnas till
efter en viss tid, t. ex. ett år. Hur i rimlighetens
namn kan någon komma på en
sådan tanke? Hur kan man tänka sig att
anställa en bankdirektör på ett år, hyra
lokaler på ett år och låna ut pengar
från banken som skall betalas tillbaka
inom ett år, om hela verksamheten upphör?
Det är ju så orimligt att jag inte
förstår hur någon ens kan framföra en
sådan tanke. Det har vi inte heller gjort!
Vi har sagt att banken skall finnas kvar
och driva verksamheten tills vidare i
begränsad omfattning, till dess det blivit
klart, huruvida man vid sidan om
skall ha ytterligare en bank som på lika
villkor konkurrerar med AP-medel, eller
om vi skall ha en halvstatlig bank.
Till dess skall banken finnas kvar i föreslagen
storlek. De pengar som mittenpartierna
varit beredda att anslå härför
är också mer än tillräckliga för verksamheten
under den relativt korta tid vi
ansett nödvändig för den föreslagna utredningen.
Men investeringsbanken
skall göras definitiv nu. Det är bara de
frågor jag berört som skall stå öppna.

Det är en del andra frågor som också
har tagits upp i mittenpartimotionerna.
De är ganska utförligt behandlade nu,

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

och jag skulle tro att kammarens ledamöter
värdesätter om jag inte står och
upprepar vad som har sagts av representanter
för mittenpartierna.

Låt mig bara säga några ord om självfinansieringen.
Naturligtvis måste man
ha en viss grad av självfinansiering i
företagen. Jag skulle tro att de flesta
företag skulle känna det ganska olustigt
och finna sig ganska ohågade att sätta
i gång med investeringar, om de måste
låna till allt eller till nästan allt, och
jag tror det är sunt om de känner det
så. Man måste ha en egen liten grundplåt
och sedan låna till resten. Grundplåten
måste fås genom denna form av
självfinansiering, genom aktieteckning
eller på något liknande sätt. Men man
kan inte bortse från att företaget självt
måste ha en inte så liten grad av finansieringsmöjlighet.

Det har också i denna motion — jag
skall dröja även vid den detaljen —
hemställts om utredning angående åtgärder
till särskild stimulans av enskilt
sparande. Jag har den uppfattningen att
en sådan utredning bör göras. Även om
det man kan åstadkomma kanske inte
blir så mycket, kan man nog åstadkomma
något, och varje liten del av nationalprodukten
som går till ökat sparande
innebär en betydande fördel. Jag för
min del vill inte överdriva möjligheterna
att förmå folket att spara, eftersom
det än så länge tycks vara ganska svårt
att åstadkomma den grundläggande förutsättningen,
nämligen ett fastare penningvärde.
Så länge man inte har det är
det svårare att få folk att öka det enskilda
sparandet. Men jag skulle tro att
de skatteregler vi har, enligt vilka en
viss summa pengar på banken är skattefri,
inte saknar betydelse för storleken
av det enskilda sparandet.

Företagens storlek bör självfallet inte
vara något avgörande för lån från investeringsbanken.
Men det är väl sannolikt
att ganska många stora projekt
kommer att anmälas, och därför har vi
ansett det välbetänkt att avskilja belopp,

som för den mindre företagsamheten är
betydande men som i det stora sammanhanget
kanske ändå inte är så våldsamt
stora, för att man genom bättre kapitalförsörjning
bl. a. skall kunna motverka
den koncentrationsprocess som pågår,
delvis på grund av likviditetssvårigheter
även för lönsamma företag.

Den aktiva lokaliseringspolitik som
nu har bedrivits ett par år betecknas
väl av i varje fall de flesta bedömare —
det finns väl en och annan principryttare
som inte tycker så — som framgångsrik,
vilket man bör kunna utläsa
ur avflyttningsstatistiken för de norra
länen. Det har enligt min mening blivit
en nästan förbluffande gynnsam utveckling
i det hänseendet, och jag tror att
lokaliseringspolitiken har en större
uppgift att fylla än man hittills har gjort
klart för sig. Därför bör den också
komma att omfatta ett geografiskt betydligt
större område än det som i dag
är det primära för lokaliseringspolitiken.

Herr talman! Vi tillstyrker, såsom
framgår av reservationerna till bankoutskottets
utlåtande nr 33, förslaget om
inrättande av en statlig bank, ett statligt
kreditaktiebolag. Vi motsätter oss däremot
en anordning som lämnar möjlighet
till en omfattande socialisering av
näringslivet, och vi vill ha åtgärder till
skydd mot maktmissbruk och godtycke.
Slutligen vill vi ha garantier för att en
behörig andel av kapitaltillgångarna
kommer även den mindre företagsamheten
till del.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall börja med att
försöka sätta in regeringens bankprojekt
i dess politisk-ekonomiska sammanhang.
Jag tycker det är desto mer
befogat att göra detta som regeringens
plötsliga utspel på kreditmarknadsområdet,
liksom dess utspel på andra områden
efter höstens valnederlag, bär improvisationens
prägel och framstår som
ett uttryck för den ryckighet och bris -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

tande konsekvens som under de senaste
åren kännetecknat regeringspolitiken,
bl. a. beroende på de stridiga intressen
som finns mellan olika fraktioner eller
olika generationer i den socialdemokratiska
ledningen.

Efter att under årtionden ha drivit en
politik som minst av allt påverkats av
näringspolitiska aspekter har socialdemokraterna
nu plötsligt börjat betrakta
begreppet näringspolitik som dagens
honnörsord. Det har äntligen gått upp
för socialdemokratin att det svenska
näringslivet inte tål vad som helst, att
det välstånd och den standarutveckling
som vårt näringsliv hittills har garanterat
kanske kan komma att äventyras
av en —• för att citera finansministern
—- alltför »ambitiös» ekonomisk
politik, främst inriktad på att tillgodose
dagens kortsiktiga behov och härför inteckna
en osäker framtid.

Och det är inte bara regeringen som
kommit underfund om detta. Även de
stora löntagargrupperna har kommit till
insikt om att de ständiga pris-, lörieoch
skattestegringarna har försatt oss
i en situation där begreppen otrygghet
och brist på sysselsättning på nytt har
blivit konkreta realiteter.

Osäkerheten inför framtiden, förmedlad
till regeringen genom löntagarorganisationerna,
har utlöst krav på handling.
Det är mot den bakgrunden som
regeringen, enligt min och många andra
bedömares mening, har improviserat
detta bankprojekt. Man har velat göra
en politisk grej för att dölja politiska
misslyckanden och för att dämpa den
kritik för bristande handlingskraft som
inte minst grupper i de egna leden fört
fram särskilt nu efter valet. Projektet
är tillräckligt stort, tillräckligt genomgripande
för att tilltala fantasin, för
att utmana oppositionen och för att ge
intryck av handlingskraft även där sådan
saknas. Det är från socialdemokratisk
utgångspunkt begripligt att man
har valt denna väg i stället för den för
politisk prestige mera obekväma, näm -

Investeringsbanken m. m.

ligen att lägga om den hittills förda
närings- och skattepolitiken i direkt
produktions- och sparstimulerande
riktning. Det hade varit mest naturligt
att göra detta, eftersom det nya som inträffat
i den svenska samhällsekonomin
är att följderna av en felaktig ekonomisk
politik plötsligt bär uppenbarats i en
till följd av det uppdrivna kostnadsläget
avsevärt försämrad konkurrenskraft
både på export- och hemmamarknaden
med ty åtföljande brist i bytesbalansen
samt omställningssvårigheter och företagsnedläggelser.
Den nya statliga monopolbankens
syfte skall enligt propositionen
vara att bidra till finansiering
av sådana »investeringsprojekt inom näringslivet
som inriktas på rationalisering,
strukturanpassning och utveckling».
Vilken magistral truism, statsrådet
Wickman! Finns det över huvud taget
några investeringsprojekt i näringslivet
som inte syftar just till detta?
Kan statsrådet Wickman ange några
andra slag av investeringsbehov?

Över huvud taget präglas regeringens
nykläckta näringspolitiska giv av sådana
här nymornade slagord, som syftar
till att ge allmänheten intryck av att
det nu kommer att hända någonting
i det svenska näringslivet som kräver
sådana exceptionella insatser av teknisk
och ekonomisk natur att de kan
tillgodoses bara genom statliga insatser
av väldiga dimensioner. Nej, herr talman,
det utvecklingsskede vi befinner
oss i är till sin art inte avvikande från
tidigare.

Herr talman! Ingen borde väl i dag
vara omedveten om den oerhörda expansion
■—• jag använder avsiktligt uttrycket
»oerhörd» — som det svenska
näringslivet och det svenska samhället
upplevt sedan industrialismen bröt
igenom i slutet av förra seklet. Vårt
land behöll längre än många andra länder
strukturen av ett avlägset, fattigt
jordbrukssamhälle med fåtaliga industrier.
Ny teknik, nya mekaniska hjälpmedel
som kunde utnyttjas av vårt folk

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. ni.

med dess naturliga tekniska läggning,
rika naturtillgångar, vilkas produkter
efterfrågades av en expansiv värld,
skickliga arbetare, tekniker och företagare
skapade det moderna svenska industrisamhället.
Förutsättningarna förbättrades
självfallet av att vi kunde
hålla oss utanför de två världskrigen.
I den återuppbyggnadsprocess som tog
sin början efter det andra världskriget
kunde exportindustrin i vårt land, i
motsats till vad fallet var i flertalet
andra europeiska länder, med oförstörd
produktionsapparat utnyttja de goda
konjunkturerna och tillgodose uppdämda
efterfrågebehov utomlands och här
hemma. Utvecklingen stimulerades också
— i varje fall i ett tidigt skede — av
utländska investeringar i olika basnäringar.

Även den lugna interna politiska utvecklingen
och viljan till samförståndslösningar
mellan arbetsmarknadens
parter har bidragit till omdaningsprocessens
snabba genomförande. I detta
sammanhang skulle jag gärna vilja kosta
på mig ett erkännande att den svenska
socialdemokratin i regeringsställning
med en ofta smidig och anpassningsbar,
praktiskt inriktad politik i
stor utsträckning kom de farhågor på
skam, som många i det borgerliga lägret
och inom näringslivet hyste med
hänsyn till de doktrinära marxistiska
synpunkter som präglade partiprogrammet.

Program visade sig vara en sak. I det
praktiska handlandet tillämpades andra
spelregler. Efter de ideologiska motsättningar
på det ekonomiska planet,
som förelåg omedelbart efter andra
världskriget under den s. k. skördetiden,
har regeringspartiet alltmer kommit
till insikt om att vårt välstånd är
helt beroende av det svenska näringslivets
effektivitet, investeringsförmåga
och initiativkraft.

I själva verket förefaller det som om
socialdemokraterna under 1950-talet, då
de drev sin starkt expansiva politik,

var mer optimistiska och hade större
tilltro till företagsamhetens expansionsförmåga
än vad företagarna själva
många gånger hade. Det ledde till att
man intecknade välståndsökningen i sociala
reformer, om vilkas önskvärdhet
det inte förelåg några delade meningar
men vilkas tidsmässiga inplacering
ibland var föremål för debatt.

Detta ledde till att man underskattade
behovet av att driva en sådan ekonomisk
politik, att man inte undergrävde
näringslivets utvecklingsbetingelser
för framtiden.

Den situation som vi nu befinner oss
i har i hög grad föranletts av denna optimistiska
grundsyn på den fortsatta
välståndsutvecklingen. Det är den som
har lett till att vi — som finansministern
numera brukar uttrycka det —
»överansträngt våra resurser och dragit
växlar på framtiden».

Herr talman! Under efterkrigstiden,
då återuppbyggnadsarbetet ute i Europa
och Marshallhjälpen satte fart på
hjulen, hade det svenska näringslivet
möjligheter att ta ut höga priser och få
goda vinstmarginaler. I stor utsträckning
användes vinsterna till nya investeringar,
som i sin tur ledde till mera
rationella och effektiva produktionsmetoder
och till ökad kapacitet. Till nära
100 procent kunde industrin under
1950-talet finansiera sin utbyggnad genom
egna överskottsmedel. Man kunde
satsa på forskning, man kunde ta större
risker än man skulle ha gjort, om man
varit tvungen att gå ut och låna på
kreditmarknaden.

Denna utveckling har nu kulminerat.
Vårt kostnadsläge har försämrats och
vår konkurrenskraft likaså. Det är framför
allt expansionen i samhällsekonomin
och den otidsenliga progressiva beskattningen
som i förening med en
överhettad arbetsmarknad har drivit
kostnaderna i höjden. Konkurrenskraften
har påverkats av att vårt indirekta
skattesystem inte är neutralt och därmed
inte ger svenska företag möjlighet

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

att på lika villkor konkurrera med utländska.

Prisutvecklingen i exportindustrin är
dålig. I själva verket ligger priserna där
sedan många år tillbaka på oförändrad
nivå, medan kostnaderna för varje år
gått upp i höjden. I takt därmed har
självfinansieringsförmågan försämrats
och kommer, av alla prognoser att döma,
att bli ytterligare försämrad. Samtidigt
har naturligtvis behovet av kapital
ökat. Vi behöver kapital för att skapa
nya resurser, för att ersätta dyrare
arbetskraft med maskiner.

Herr talman! Den beskrivning av utvecklingen
i det svenska näringslivet,
som inleder propositionen, målar i stort
sett samma bild som jag nu har givit.
I allt väsentligt kan man därför ansluta
sig till den redovisningen. Den skiljer
sig så påtagligt från därefter följande
avsnitt, som skall försöka motivera behovet
av en stor statlig monopolbank,
att man frestas ropa på författaren för
att få beklaga honom för att han måst
skriva förord till ett i övrigt så dåligt
verk.

Jag skulle särskilt vilja apostrofera
författaren till förordet för hans nyanserade
bedömning av frågan om företagsstorleken.
Att tydliga nackdelar kan
framträda då företagen växer utöver
viss storlek är, som författaren påvisar,
obestridligt, likaså att små och
medelstora företag, de som framför
allt torde komma i kläm då den nya
monopolbanken skall fördela kapitalet,
har stora fördelar »då det gäller flexibilitet
och möjlighet till anpassning».
Vad som också bör noteras är författarens
riktiga konstaterande av att, även
om de svenska företagen är små internationellt
sett, det är betecknande för
dem att de genom teknik och specialisering
ofta är stora inom sitt område.

Vidare vill jag särskilt understryka
konstaterandet att frånvaron av subventioner
och en i huvudsak klar inriktning
av näringspolitiken på fri konkurrens
utgör en förklaring till den

Investeringsbanken m. m.

snabba industriella utvecklingen i vårt
land. Inte minst nu, i startögonblicket
för den statliga banken, som på sitt
område skall arbeta utan konkurrens
med andra, bör den förklaringen hållas
i minnet.

Inte heller kan man rikta någon invändning
mot analysen av industrinedläggningarna
under åren 1965 och 1966,
men vad man saknar i det sammanhanget
är en redovisning av vad som förekommit
vid andra liknande analyser,
nämligen att företagsdöden framför allt
under 1966 troligen inte bara kan betraktas
som en sund anpassning efter
nya betingelser, att det alltså inte bara
är fråga om strukturrationaliseringar
eller en ökning av driftenheternas storlek,
utan också kan vara ett uttryck för
generella akuta lönsamhetsproblem. Att
företag slås ut med ty åtföljande förluster
i samhällsekonomiskt kapital och
arbetskraft innebär alltså en bekräftelse
på att den svenska samhällsekonomin
kommit ur takt med den internationella
utvecklingen.

Av olika möjligheter att stimulera till
kapitalanskaffning i näringslivet pekar
författaren slutligen på de möjligheter
härutinnan som aktieemissioner innebär.
Man drar sig då till minnes, hur
socialdemokraterna på olika sätt har
försökt försvåra sådan nyttig verksamhet,
bl. a. genom förra årets besynnerliga
omsättningsskatt på aktier. Vid sidan
av sparade vinstmedel utgör ju kapital
genom aktieemission företagens
främsta källa till riskkapital. En väl
fungerande aktiemarknad är ofta en förutsättning
för betydande strukturrationaliserande
åtgärder. Den har också
stort värde för näringslivets effektivitet
genom att kursbildningen ger uttryck
för marknadens värdering av de prestationer
som företagsledningarna gör och
de framtidsutsikter som man bedömer
att företagen har. En breddning och
aktivisering av aktiemarknaden borde
vara ett gemensamt intresse för näringsliv
och företag.

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

Herr talman! Hur man än bedömer
det utspel som började i januari med
en näringspolitisk fond i statsverkspropositionen
och som efter remissdebatten
så småningom fick sin slutliga gestaltning
i påskpropositionen om en statlig
monopolbank, finansierad med skattebetalarnas
pengar, kan man inte komma
ifrån att det i huvudsak är politiskt betingat
-— politiskt i två hänseenden. För
det första har regeringen, som redan
har sagts, uppenbarligen känt ett starkt
tryck att göra någonting alldeles påtagligt
på det tidigare misskötta näringspolitiska
fältet. För det andra har man
genom projektets uppläggning bäddat
för ytterligare ingrepp, styrning och
dirigering inte bara på kreditmarknaden
utan också inom näringslivet i dess
helhet. Det är inte svårt att begripa med
vilken tillfredsställelse det måste ha varit
som regeringen kastade ut ett så
präktigt köttben till de radikala socialiseringsivrarna
på den socialdemokratiska
vänsterkanten.

Det har inte gått många månader sedan
talesmän för regeringen bestämt
sade sig inte vilja använda AP-fonderna
i socialiseringssyfte. Men det var före
valet. Nu skall pengar från fonderna kanaliseras
till näringslivet — vilket i och
för sig är bra ■—- men inte i fri konkurrens
mellan olika sinsemellan tävlande
intressenter utan främst genom en enda
hos regeringen väl förankrad bankinrättning.
Storleken av de kapitaltillgångar
som den nya banken kommer att
disponera, den förmånsställning som
den har föreslagits få och dess anknytning
till olika politiska instanser ger
den en maktställning, som inte bara
frestar till missbruk utan dessutom lätt
kan medföra risktaganden och felbedömningar,
som kan få allvarliga konsekvenser
för både samhällsekonomin
och framåtskridandet.

Det framhålles uttryckligen i propositionen
att banken skall medverka i »ett
effektivt samspel mellan bankens verksamhet
och de många andra led i samhällsutbyggnaden
där staten har sty -

rande och sammanhållande funktioner».
Banken skall, med andra ord, ha politiska
syften. Verksamheten förutsätter, heter
det i propositionen, »samhällsekonomiska
överväganden som inte kan eller
bör krävas av privata och mindre
institut». Det oaktat skall kravet på de
enskilda projektens företagsekonomiska
lönsamhet inte eftersättas.

Man frågar sig hur detta går ihop
och hur det stämmer med de uttalanden
som även i andra sammanhang har
gjorts från regeringens sida, att banken
inte skall bedriva subventionerande
verksamhet. Sådana förklaringar ter sig
tvärtom skäligen misstänkta mot bakgrunden
av bankens organisation och
allmänna målsättning. Och hur skall
detta kunna kontrolleras? Banken står
inte under övervakning av bankinspektionen;
den lyder direkt under regeringen.
Till yttermera visso skall bankens
verksamhet enligt instruktionen,
trots att banken har fått formen av ett
aktiebolag, »anpassas till de riktlinjer
för den allmänna näringspolitiken som
statsmakterna vid varje tillfälle formulerar».

Innebär inte i själva verket bankens
förutsedda risktagning en subventionering?
Banken avses ju gå längre härvidlag
än staten hittills har tillåtit kreditinrättningarna
i övrigt att göra. Varje
investeringsbeslut förutsätter i och för
sig en så att säga normal risktagning,
eftersom det alltid är svårt eller omöjligt
att på längre sikt bedöma marknader
och teknisk utveckling.

Den statliga banken, som skall arbeta
med AP-medel samt med skattebetalaroch
inte med insättarpengar, skall ta
långt större risker; det är avsikten. Om
man ger krediter till företag som på
grund av en investerings osäkerhet inte
har någon möjlighet att få finansieringsresurser
på de vägar som står andra
företag till buds, är det då inte fråga om
en subventionering? Regeringens språkrör
upprepar det oaktat att banken inte
skall subventionera.

Nu har vårt vanliga bankväsen till

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

uppgift att göra många gånger mycket
svåra säkerhetsbedömningar av de aktuella
projekten, att väga deras räntabilitet
och allmänna utvecklingsbetingelser.
Inom det svenska kreditväsendet
har för det ändamålet byggts upp en
kvalitativt och kvantitativt högst betydande
fond av erfarenhet och sakkunskap.
Den bedömning som den nya
banken skall göra är väsentligt mycket
svårare, eftersom den skall åsyfta »särskilt
osäkra eller särskilt riskfyllda stora
projekt». Bedömningen skall också
koncentreras på en enda instans, som
dessutom —- även om man till den knyter
i kreditfrågor erfarna och sakkunniga
experter — till sist kommer att vara
beroende av regeringens politiska ställningstaganden.
Med tanke på de väldiga
belopp som skall omsättas efter en dylik,
till ett enda beslutsställe koncentrerad
riskprövning föreligger uppenbarligen
fara för felbedömningar med
stora och på lång sikt allvarliga skadeverkningar.

Prioriteringen av dessa mycket stora
investeringsprojekt måste ske på bekostnad
av andra projekt, framför allt
mindre och medelstora. Banken som sådan
skapar ju inga nya kapitaltillgångar;
det tror jag att alla talesmän för
oppositionen hittills i dag har understrukit.
Det finns därför anledning att
påminna om att de stora företagen, de
som har mer än 500 anställda, svarar
för mindre än en tredjedel av det totala
antalet arbetstagare inom industrin.
Varje tiotal miljoner kronor som via
den statliga banken tillföres stora investeringsprojekt
innebär alltså att bortåt
ett hundratal mindre, måhända utvecklingsbara
projekt kan få skjutas åt
sidan. Det bör därvid också beaktas att
stora investeringar i basindustrierna -—-t. ex. skogsindustrin och järnbruken —
får antagas syfta till en ökad produktion
med en även i absoluta tal minskande
arbetsstyrka.

Investeringsbanken m. m.

kraft och med liöga arbetskraftskostnader
utgör sådana satsningar bärande
motiv för investeringar. Men om de göres
på bekostnad av kredittilldelningen
till mindre, specialiserade företag, som
sysselsätter ett förhållandevis högre antal
arbetstagare, kan i varje fall från
trygghetssynpunkt investeringen diskuteras.
Det allvarliga är att konkurrensen
om krediterna mellan de olika intressenterna
— de stora, de medelstora
ocli de små -—- inte kommer att bli fri.
Kreditgivningen skall ju av banken inriktas
på de stora investeringarna; det
är därför banken har skapats.

Bakom dessa farhågor ligger en misstro
mot regeringens sakkunskap och förmåga
att bedöma komplicerade kreditmarknads-
och näringslivsfrågor; det
skall jag gärna erkänna. Det i sista
band avgörande beslutet kommer att
fattas av någon eller några få personer
i den blivande bankens ledning och/
eller i kanslihuset. Jag upprepar att jag
hyser större förtroende för den samlade
sakkunskapen inom det svenska
kreditväsendet än för den begränsade
kretsen inom statsbankens sfär. Konsekvenserna
av felbedömningarna blir
långt allvarligare, då det är fråga om
stora och koncentrerade projekt som
beslutats av en enda instans än då
beslutsfattandet har uppdelats och decentraliserats
på olika företrädare för
en mängd skilda, inbördes konkurrerande
kreditgivare.

.lag har redan framhållit att banken
skulle kunna brukas — eller, om man
så vill, missbrukas — i socialiseringssyfte.
På vissa håll i den socialdemokratiska
pressen har man med tillfredsställelse
noterat dess möjligheter i detta
hänseende. Under alla förhållanden ger
banken regeringen tillfälle att bygga ut
den statliga företagsamheten, något som
de doktrinära kretsarna inom socialdemokratin
säkerligen inte alls har någonting
emot. En sådan utveckling är
emellertid oroande med hänsyn till nödvändigheten
att man använder våra be -

I och för sig kan ingen kritik riktas
mot detta. I ett läge med brist på arbets5
— Andra kammarens protokoll 1967. Kr 28

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

gränsade kapitaltillgångar på det sätt
som ger största möjliga utbyte för hela
det svenska folkhushållet.

Monopolbanken skall få rätt att, i motsats
till andra bankinrättningar, permanent
äga aktier. Genom bankens förmedling
kan på så sätt statliga företag
lätt bildas. Att expansionslystna statliga
företag kommer att söka späda på sin
finansiering i den nya statsbanken är
också antagligt. Begångna misstag kan
på så sätt förbli okända och en gång
gjorda felinvesteringar kan förvärras
genom följdinvesteringar. Det ligger i
sakens natur att kreditsökande företag,
som blivit avvisade på den öppna marknaden
och som söker sig till statsbanken,
förmodligen i utbyte mot krediter
kan förväntas bli tvingade att underkasta
sig ett mer eller mindre långtgående
statligt medinflytande.

Den oro man har rätt att hysa i detta
hänseende förstärks när man studerar
propositionens text. Där diskuteras de
avvägningsproblem, som uppstår då
flera kreditsökande konkurrerar om
bankens gunst. Problemets lösning torde
ofta, heter det i propositionen, »ligga
i någon form av samgående mellan två
eller flera intresserade företag, över
huvud taget torde», sägs det vidare, »de
moment av produktions- och företagskoncentration
i form av samarbetsavtal
eller fusion som ett projekt rymmer,
komma att spela en betydande positiv
roll i bankens överväganden.» I klartext
innebär detta, såvitt jag förstår,
att kreditsökande företag kan få finna
sig i att banken som villkor för krediter
kräver att de underkastar sig de
direktiv i fråga om företagsstruktur
eller annat som statsbanken kan komma
att dekretera.

Jag förmodar att den nyss citerade
meningen har formulerats mot bakgrund
av det nekande svar som finansminister
Gunnar Sträng fick av den
svenska varvsindustrin när han begärde
att de större varven skulle gå samman,
om de ville ha motsvarande kredit -

eller räntegarantier som varv i andra
länder använder för att konkurrera med
de svenska varven. Detta gör inte formuleringen
mera aptitlig. Finansminister
Gunnar Sträng är nog en skicklig
finansminister, men oavsett vilken åsikt
man må hysa om honom i det hänseendet
tror jag inte att någon, ens i den
inre kretsen, vågar påstå att statsrådet
Sträng bättre än varven kan kan bedöma
deras egna utvecklings-, struktureller
konkurrensproblem.

Herr talman! När jag här använt den
negativa benämningen »monopolbank»
på det nya statliga bankprojektet har
det naturligtvis berott på dels den förmånsställning
i olika hänseenden som
bankinrättningen avses inta, dels bankens
direkta kontakter med de politiska
beslutande instanserna och den klart
uttalade avsikten att låta politiskt betingade
värderingar avgöra handlandet,
dels slutligen bankinrättningens storlek.
Den kommer att disponera ett kapital,
som om ett år är ungefär lika stort som
motsvarande kapital i hela det samlade
svenska bankväsendet. Den kommer att
representera en maktkoncentration som
saknar varje jämförelse inom det svenska
näringslivet. Regeringen har försökt
bagatellisera bankens storlek. Med åberopande
av siffermaterial från utredningen
»Finansiella långtidsperspektiv»
har man påstått, att bankens andel av
kreditmarknaden omkring år 1970
skulle utgöra endast 6 procent. Därvid
har antagits att bankens årliga utlåning
skulle uppgå till ungefär en miljard
kronor.

Herr talman! Enligt samma utredning
beräknas dock industrins totala årliga
externa finansiering vid den angivna
tidpunkten uppgå till ungefär 1,5 miljard
kronor. Den del därav som består
av långa lån måste naturligtvis
vara avsevärt lägre. Det är dessa belopp
som skall jämföras med bankens årliga
utlåning. En sådan jämförelse ger verkligen
begreppet maktkoncentration en
reell innebörd.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Till sist, herr talman, några sammanfattande
synpunkter. De strukturförändringar
som vi nu upplever i det svenska
näringslivet utgör i princip ingenting
nytt. Vi har tidigare haft perioder med
långt intensivare förändringar än dem
det i dag är fråga om. Den omvandlingsprocess
som pågår och som alltid har
pågått, kan inte plötsligt sägas kräva
en statlig satsning av det slag som nu
föreslås. Regeringen har inte velat ge
ett enda exempel på någon betydelsefull
strukturrationaliserande åtgärd inom
näringslivet som inte kunnat komma
till stånd därför att krediter inte stått
till förfogande.

Det råder i dag en djup oro inom näringslivet,
inte minst bland våra arbetstagare.
De försämrade konjunkturerna,
den inhemska pris- och kostnadsstegringen,
de statliga restriktionerna på
kapitalmarknaden har börjat komma
til! uttryck i svåra driftsinskränkningar
och företagsnedläggningar. Vi har som
redan har sagts kommit i otakt med den
industriella utvecklingen framför allt
till följd av regeringens ekonomiska politik,
men regeringen lägger skulden på
kapitalmarknaden. Den bästa garantin
för de anställdas trygghet och för fortsatt
välståndsutveckling är goda näringspolitiska
betingelser och god lönsamhet
i företagen; herr Ohlin underströk
det för en stund sedan.

Lönsamma företag garanterar trygghet.
Det är därför statsmakternas självklara
skyldighet att skapa gynnsamma
villkor för näringslivets utveckling. Det
kan däremot inte anses vara en uppgift
för statsmakterna att med skattepengar
bygga upp redskap för att dirigera utvecklingen
i näringslivet. Fritt konsumtionsval,
fri kapitalbildning och fri
företagsamhet utgör som förr den väsentliga
drivkraften för framåtskridande.
Det har inte inträffat någonting som
motiverar en annan principiell bedömning
av framtiden.

Det är enligt min mening en äventyrlig
spekulation som regeringen gör,

Investeringsbanken m. m.

när den nu tror sig ha förmåga att styra
utvecklingen, att avgöra vad vi skall
satsa på i framtiden och då den i det
syftet bygger upp ett eget instrument
för att finansiera projekten.

Det hade, herr talman, legat nära till
hands att i stället rätta till de missgrepp
regeringen själv gjort och som medverkat
till skärpningen av dagens konjunktursituation,
åtgärder ägnade att hejda
pris- och kostnadsutvecklingen, att stimulera
sparandet, att höja självfinansieringsgraden,
att reformera det föråldrade
skattesystemet, att revidera
den doktrinära syn på de fria kapitalrörelser
som följer med internationaliseringen
av företagsamheten, att ge kreditväsendet
möjligheter att anpassa sin
verksamhet efter dagens förhållanden
och efterfrågeläge och att över huvud
lätta på de band som låser kreditmarknaden.
Allt detta framstår i dagens läge
som mer ägnat att garantera tryggheten
och fortsatt framstegstakt än det jättelika
bankprojektet.

De vägar som högerpartiet har anvisat
som alternativ til! bankprojektet
anknyter till detta resonemang. Jag
skall med ett enda undantag inte konkret
redovisa den mångfald åtgärder
som vi har föreslagit. Jag skall inte
heller beröra de olika möjligheter som
vi dessutom angivit för statsmakterna
att lösa de omställnings- och trygghetsproblem
som aktualiserats för den enskilde
arbetstagaren i omställningsprocessen
i näringslivet. Här har staten en
direkt och självklar skyldighet att gripa
in. De åtgärder som i det hänseendet
kan komma i fråga belyses av andra
företrädare för högerpartiet.

Jag skall i korthet bara ta upp ett
enda av dessa förslag. Det har berörts
av herr Regnéll, bankoutskottets ordförande.
Jag gör det därför att det förslaget
utgör ett positivt, konkret, realistiskt
alternativ för den statliga monopolbanken
men utan den bankens alla
principiella och statliga olägenheter.
Jag syftar på det kreditinstitut, i vår

Nr 28

Torsdagen den 18 mai 1967

Investeringsbanken m. m.

motion benämnt Näringskredit, som vi
anser bör komma till stånd för att bidra
till att lösa sådana betydelsefulla finansieringsbehov
i näringslivet där på
grund av projektets natur en viss riskspridning
kan vara påkallad.

I detta sammanhang kanske jag får
skjuta in ett bemötande av herr Hagnell,
som gjorde gällande att högerpartiet i
konsekvens med sin fientliga inställning
mot ATP-systemet har fullföljt sin ståndpunkt
och alltid sagt nej till en kanalisering
av AP-medel över till näringslivet.
Det påståendet är naturligtvis alldeles
felaktigt. I själva verket har vi arbetat
för en sund kanalisering av AP-medel
till näringslivet under åtskilliga år.

Här är det inte fråga om huruvida
man skall överföra AP-medel och göra
dem räntabla i näringslivet utan sättet
för hur det skall äga rum. Vad vi vänt
oss emot är att den metod som regeringen
valt leder till risk för socialisering,
maktkoncentration, missbruk och
i sista hand till felbedömningar som
kan bli skadliga för oss alla. Det institut
som vi föreslagit kan ta hand om
investeringsprojekt som kräver en relativt
hög andel av långfristigt bundet
kapital. Andra större kreditbehov kan
föranleda problem därför att de i fråga
om löptid inte väl passar vare sig den
långa eller den korta kreditmarknaden
— men de hör också hit. Det här institutet
bygger på följande synpunkter:

1. För att AP-fondernas medel skall
kunna engageras måste säkerhetsfrågan
kunna lösas tillfredsställande.

2. Konkurrensen på kreditmarknaden
måste bevaras och utvecklas. En decentraliserad
beslutsprocess i kreditgivningen
är en grundförutsättning härför.

3. De kapitalresurser som ställs till
näringslivets förfogande måste fördelas
efter rent företagsekonomiska kriterier,
icke politiska.

Institutet skall byggas upp som ett
refinansieringsinstitut. Grundkapitalet
skall kunna tillskjutas av samtliga affärsbanker
inklusive den statliga kre -

ditbanken. Dess uppgift skall alltså vara
att återfinansiera affärsbankerna för sådan
långfristig finansiering som är svår
att tillgodose genom direkt placering av
krediter på den långa marknaden. Återfinansiering
skall kunna avse såväl stora
som mindre kreditbehov, och kreditbedömningen
åvilar i första hand
affärsbankerna. För en investering som
från allmänna synpunkter bedöms som
särskilt angelägen men som efter vedertagna
kreditbedömningsprinciper inte
kan finansieras genom bankerna, hos
Näringskredit eller eljest på marknaden
— och sådana projekt kommer att aktualiseras
även i framtiden — får liksom
hittills ställas statlig garanti genom
av riksdagen för varje särskilt fall fattade
beslut. Statliga företag skall i övrigt
få sina kreditanspråk behandlade på precis
samma sätt som enskilda företag.

Herr talman! Om man anser att vår
kreditmarknad behöver kompletteras
med ytterligare kreditgivande organ står
olika möjligheter till buds,. Vårt förslag
utgör en lösning. Det väsentliga är emellertid
att man inte skapar instrument
för en ekonomisk-politisk maktkoncentration
som kan missbrukas och vars
felbedömningar kan befaras leda till
en misshushållning med knappa resurser,
fördröja eller omöjliggöra fortsatt
välståndsutveckling och därmed skapa
ökade och inte minskade risker för
otrygghet.

Av dessa skäl, herr talman, har högerpartiet
bestämt gått emot den statliga
monopolbanken.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Dagens debatt om investeringsbanken
och den debatt som
kommer att fortsätta i frågan utspelar
sig naturligt nog mot bakgrunden av vår
allmänna syn på statens roll i en marknadsstyrd
ekonomi. Jag tror att det kan
vara av värde att i detta sammanhang
något precisera vår inställning.

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

Låt mig först konstatera att den högutvecklade
industriella marknadsekonomins
produktionspotential självfallet
är oerhört stor — det är vi alla medvetna
om. Denna marknadsekonomi är en
fin uppfinning och rätt modern i mänsklighetens
historia. Det är dess resultat
som den tredje världen nu står i begrepp
att imitera, fastän det naturligtvis
kommer att äga rum med andra metoder.
Samtidigt har emellertid denna
marknadsstyrda ekonomi avgörande
brister när det gäller att tillfredsställa
vissa fundamentala mänskliga behov
och de behoven kommer alltid att göra
sig gällande i en demokrati.

Den första korrigeringen av marknadsekonomin
i vårt land ägde rum under
1930-talet, då dess oförmåga att ge
medborgarna en trygg sysselsättning
demonstrerades med förfärande påtaglighet.
Det är inte alls min avsikt att
i dag på något sätt utkämpa 1930-talets
strid på nytt, men det är obestridligen
lärorikt att ta del av de doktrinära argument
som på den tiden anfördes mot
en aktiv konjunkturpolitik och av de
säkert subjektivt ärliga katastrofprofetior
som då mötte socialdemokratins
förslag. Men, som sagt, den striden är
nu utkämpad.

Också i ett annat väsentligt avseende
underkänner vi marknadsekonomin,
nämligen med avseende på dess fördelning
av inkomsterna. I princip är vi
alla överens på den punkten. Men principer
är ointressanta när de inte prövas
mot verkligheten. När det gäller
ingrepp i inkomstfördelningen inleddes
dessa på 30-talet, och de ledde då liksom
senare till politiska kriser i vårt
land.

Tekniken att omfördela inkomsterna
över statens budget och via socialförsäkringssystemet
är väl etablerad, även
om den inte alls är färdig vare sig i
omfattning eller till sin utformning.

Pensionsreformen 1959 var det andra
stora ingreppet i marknadens inkomstfördelningsmekanism.
Låglöneproble -

Investeringsbanken in. m.

met, som hör till vårt samhälles stora,
ännu inte lösta problem, kommer alldeles
säkert att aktualisera ingrepp i
ekonomin som kommer att bli föremål
för politisk strid.

Den tredje stora inbrytningen i marknadsekonomin
gäller resursernas fördelning
mellan offentlig och privat sektor.
Det var 50-talets stora strid, där
socialdemokratins uppgift var att försvara
de behov hos människorna som
kunde tillfredsställas bara genom offentliga
åtgärder, att påvisa alla de icke
marknadsförda behoven i ett civiliserat
liv — utbildning, sjukvård, kultur
och miljöfrågor — och att med politiska
medel ge dessa behov en konkurrenskraft
gentemot den marknadsförda delen
av den moderna människans standard.
Med dessa frågor sammanhänger
också behovet att skydda medborgarna
mot den moderna produktionsteknikens
skadeverkningar.

Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
är andra viktiga exempel på
hur vi medvetet korrigerar och kompletterar
marknadsmekanismen i vårt samhälle.
De fria marknadskrafterna skapar
sannerligen inte en arbetsmarknad
som fyller kraven på effektivitet och
rationalitet och samtidigt svarar mot
våra rättvise- och trygghetskrav. Jag
tror att vi kan karakterisera arbetsmarknadspolitiken
just som ett medel
att förena kraven på effektivitet med
kraven på rättvisa. För lokaliseringspolitiken
gäller samma sak: utan offentliga
insatser framför allt via stimulans
i olika former skulle vi inte
få den regionala fördelning av sysselsättning
och aktivitet i vårt land som
vi önskar.

Den utveckling jag nu skisserat är
ett uttryck för socialdemokratins ideologi
och grundläggande värderingar. Vi
tycker oss i samhällsutvecklingen ha
funnit upprepade stöd för vår åskådning
att centrala problem för människan
i vårt samhälle kan lösas bara i
samverkan och genom att ge samhället

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

de nödvändiga resurserna. Den åskådningen
bär sin fulla aktualitet också i
högstandardsamhället. Denna utveckling
karakteriseras av att vi vid varje
betydande förändring mött motstånd,
ett motstånd som senare övervunnits
och som i efterhand framstått som rätt
obegripligt. Jag vilt redan på denna
punkt uttala min förvissning om att den
fråga vi diskuterar i dag kommer att
ansluta sig till detta mönster.

.lag vill också framhålla en annan
viktig innebörd i vår politik. Vi har
nu som tidigare viljan att förändra
samhället. Vi framför våra krav och
våra förslag som lösningar på aktuella
problem vilka möter medborgarna i
vårt land. I den meningen är vår politik
en praktisk pragmatisk politik. Det
ändrar inte dess ideologiska innebörd.
Men denna praktiska inriktning av politiken
betyder att vi också eftersträvar
samarbete i fråga om de lösningar vi
föreslår. Vi accepterar biandekonomin.
I den accepten ligger både en strävan
att ständigt förbättra denna ekonomi
och en vilja att samarbeta. Vi betraktar,
som jag sagt i annat sammanhang — jag
upprepar det gärna nu — detta samarbete
med den privata delen av vår
ekonomi inte som någonting som påtvingats
oss som en praktisk nödvändighet
utan som en värdefull tillgång i vårt
samhälle.

Jag är övertygad om att oppositionen
gör en allvarlig felbedömning av vår
samhällsutveckling och en allvarlig underskattning
av de krafter som rör sig
hos en stor majoritet, om den inte förstår
att vi nu befinner oss i ett samhälle,
där medborgarna kräver både
trygghet och utveckling och där förhoppningarna
om förverkligandet av
dessa krav i sista hand alltid kommer
att riktas mot staten. Staten, samhället,
får bära ansvaret inte bara när statens
egna företag råkar i svårigheter utan
också när privata företag gör det, framför
allt naturligtvis när de inställer produktionen
och friställer arbetskraft. Det

är statens uppgift att garantera den fulla
sysselsättningen i detta land, och den
fråga vi har att behandla i dag gäller
vilka följder detta får för statens politik.

Vårt förslag att inrätta en investeringsbank
kan bara förstås mot bakgrunden
av denna allmänna utveckling
och den situation vi i dag befinner oss

i. Symtomen på denna situation finner
vi i underskottet i vår bytesbalans och
i den ökade frekvensen av företagsnedläggningar.
Vi befinner oss — det har
sagts av tidigare talare och jag vill understryka
det — nu i ett annat skede i
vår ekonomiska utveckling än den för
oss liksom för övriga västeuropeiska
länder relativt problemfria efterkrigstiden.
Vi hade ett gynnsamt utgångsläge
när kriget slutade. Vår position
var av flera skäl mycket gynnsam: varuhungern
i världen var stor och en ihållande
högkonjunktur mötte våra exportvaror.
Under 1950-talet var också, till
följd av detta, vinstläget exceptionellt
högt, och självfinansieringen, som jag
strax skall återkomma till, var vid denna
tid hundraprocentig. När sedan kapaciteten
i våra konkurrentländer successivt
ökade och den internationella
konkurrensen skärptes till följd av i
flera branscher uppstående överkapacitet
blev avsättningsförhållandena försämrade.

Vi har mött försämrade avsättningsförhållanden
när det gäller vår export
av malm och fartyg, liksom för järnoch
stålindustrins och skogsindustrins
produkter. Samtidigt har den stigande
standarden medfört en ökad importbenägenhet,
framför allt på tjänstesidan
bl. a. genom turismen. Den internationella
arbetsfördelningen ökar i
accelererande takt; det är en följd både
av sänkta transportkostnader, av teknikens
utveckling och av den handelspolitiska
integrationen. Den skärpta internationella
konkurrensen leder på
många håll till tendenser till pånyttfödd
protektionism, och just därför framstår

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

den relativt hyggliga utgången av Kennedyförhandlingarna
som extra glädjande,
eftersom den in i det sista var
oviss. Regeringarna har ingripit i sina
länders näringar med nya former av
protektionism, och i vissa fall leder
detta till rätt perverterade konkurrensförhållanden
på den internationella
marknaden.

Skall vi i detta läge kunna försvara
och förbättra vårt näringslivs lönebetalningsförmåga
och konkurrenskraft
behövs det speciella insatser. Vi står
inför stora kapitalbehov för att förnya
kapitalutrustning och introducera ny
teknik, nya produkter och mer slagkraftiga
enheter inom vår industri. Samtidigt
— och det är naturligtvis det som
skapar problemen — är näringslivets
egna möjligheter att möta dessa krav
minskade till följd av sjunkande självfinansieringsförmåga.

Jag skall för att fatta mig kort, herr
talman, ge en sammanfattning av bakgrunden
till behovet av och den ekonomiska
motiveringen för en ny giv i vårt
kreditsystem i följande fem punkter.

1. Den för närvarande relativt låga
och sjunkande självfinansieringsförmågan
inom det privata näringslivet.

2. Vårt relativt höga kostnadsläge
samt en fortgående tendens till produktivitets-
och standardutjämning gentemot
våra konkurrentländer, något som
skapar behov av stora investeringsklumpar
inom särskilt utsatta men expansiva
företag som ofta har små självfinansieringsmöjligheter.

3. Strukturen inom olika näringsgrenar
med alltför många, alltför små och
ofta fellokaliserade driftsenheter, vilket
gör en accelererad koncentrationsprocess
med åtföljande krav på nya smidiga
finansieringsformer nödvändig.

4. Den snabba tekniska utvecklingen,
som medför att företagen måste satsa på
stora och ofta starkt riskbetonade projekt
under hård internationell konkurrens.

5. Det faktum att det vid bedömning -

Investeringsbanken m. m.

en av mycket stora investeringsprojekt
kan bli fråga om något mer än företagsekonomisk
lönsamhet i vanlig bemärkelse;
tillräckligt hög förväntad räntabilitet
blir under alla förhållanden ett
nödvändigt villkor för kreditgivning.
Man kan tvingas ta hänsyn till sambanden
i räntabilitet mellan flera projekt
och därmed få in ett moment av samhällsekonomisk
lönsamhetskalkyl.

Dessa fem punkter är ett citat. Det är
inte ett citat ur Kungl. Maj :ts förevarande
proposition och inte heller ur någon
av finansdepartementets båda promemorior,
utan det är ett citat av professor
Erik Lundberg ur en artikel i februari
månad om behovet av en utvecklingsbank.
Jag tycker att det är en koncentrerad
sammanfattning av de problem vi
står inför och de krav vi måste ställa på
kreditgivningskapaciteten för att den
ekonomiska utvecklingen skall bli den
vi alla önskar.

Mot den bakgrunden tycker jag det är
litet poänglöst när man som högern med
triumf i rösten utropar: Visa oss ett
enda vettigt projekt som inte blivit finansierat
på den svenska kapitalmarknaden!
Det är visserligen en hederlig
konservativ inställning, men den rimmar
illa med ett parti som på ett alldeles
speciellt sakkunnigt sätt anser sig
företräda det s. k. näringslivets intressen.

Herr talman! De problem som inrättandet
av investeringsbanken är ett av
medlen att lösa har verkligen inte regeringen
uppfunnit i något partitaktiskt
syfte. Och även om det kanske inte blivit
helt klart för allmänheten föreligger
det i själva verket mycket stor enighet i
bedömningen att den svenska ekonomins
nuvarande utvecklingsfas kräver
insatser, som vi med ett sammanfattande
namn kan kalla en aktiv näringspolitik.

För att bestyrka den grad av enighet
som här föreligger skulle jag också kunna
citera långa stycken av mittenpartiernas
motion. Även om jag senare kom -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

mer att kritisera den motionen på vissa
avgörande punkter vill jag gärna här
inskjuta, att den enligt min bedömning
innehåller en mycket bra beskrivning
av de problem vi står inför. Men det
skulle förlänga mitt inlägg om jag för en
beskrivning av läget också skulle citera
mittenpartierna, och jag hoppas att
professor Ohlin inte tar illa upp att jag
i stället har valt att citera en annan,
även han mycket framstående professor
i nationalekonomi. Anledningen till att
jag gjort det har varit att få detta inlägg
så koncentrerat som möjligt.

Detta är inte problem som bara politiker
och ekonomiska teoretiker upptäcker.
Näringslivets företrädare, som
själva möter dessa problem i sin dagliga
gärning, har i växande grad uppmärksammat
dem. Under eu relativt
kort tid har — som för övrigt framgått
av tidningarna —• en rad viktiga industribranscher
satt i gång utredningar av
sina strukturproblem. Det gäller järnoch
stålindustrin, där jernkontoret nyligen
har startat en strukturutredning,
det gäller skogsindustrin, varvsindustrin
och mekanindustrin. Vi står med andra
ord inför en situation, där en avgörande
men jag vill gärna tillägga inte tillräcklig
betingelse för en fortsatt ekonomisk
växt i vårt land är en ökad kapitaltillgång
för näringslivets utbyggnad
och nya former för denna kapitalförsörjning.

Regeringens förslag i denna fråga innehåller
två delar. Den ena behandlar
vi visserligen inte i dag, men det är
ändå skäl att erinra om den. Jag syftar
självfallet här på den ökning av sparandet
som skärpningen av budgetpolitiken
genom höjningen av omsättningsskatten
har inneburit. Det är detta ökade
sparande som vi destinerar till investeringsbanken
och därmed till en
viss del av vår kapitalmarknad. Det är
ett kapitaltillskott över budgeten, konsumenternas
nya bidrag till lösningen
av vår kapitalbildningsfråga. Genom att
det kapitalet bildar aktiekapital i in -

vesteringsbanken skapas också en ny
möjlighet att kanalisera kapitalmarknadens
och framför allt AP-fondernas
ökade resurser till utbyggnad, modernisering
och rationalisering av vår produktionsapparat.

Inrättandet av investeringsbanken innebär
— det skall vara alldeles klart •—-en prioritering av det lånebehov som
banken skall möta. Det är alltså inte
fråga om att den kanalisering av APmedel
som för närvarande sker via företagens
direkta obligationsupplåning eller
via existerande kreditaktiebolag av
typen Industrikredit skall minska. Den
totala satsningen för att förstärka vår
ekonomis konkurrenskraft ökar. Det är
en växande andel av vår växande kapitalmarknads
resurser som genom inrättandet
av investeringsbanken sättes in
för detta ändamål. Vi kan göra detta
just därför att vår kapitalmarknad utvecklas
så snabbt.

Jag skulle vilja beteckna talet om den
svenska kapitalmarknadens bristande
funktionsduglighet som en av myterna
i vår ekonomiska debatt. Under 50-talet,
som var den höga självfinansieringens
bekymmerslösa period, pendlade kapitalmarknadens
planeringsbehov kring
2,5 å 3 miljarder per år. Vändpunkten
kom på 60-talet och har naturligtvis
samband med —• och är delvis spegelbilden
av — den sjunkande självfinansieringen.
Kapitalmarknadens placeringskapacitet
steg till 4 miljarder 1960,
till 6 miljarder 1963, till 8 miljarder
1965 och 10 miljarder 1966. Jag tror att
det är riktigt att beteckna den svenska
kapitalmarknaden som en av de vitalaste
och expansivaste kapitalmarknaderna
i den industriella världen.

Varför har vi då valt att göra denna
investeringsbank statlig? Det är en följd
av de finansieringsbehov som banken
skall täcka. Planeringen av företagen
tenderar att bli alltmera långsiktig, och
denna planering kräver, för att över huvud
taget kunna förverkligas, långfristiga
krediter eller åtminstone utfästelser

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

om framtida krediter. Investeringar inom
forsknings- och utvecklingsarbete
ger först på längre sikt resultat, och avkastningen
är osäkrare i den meningen
att spridningen i den förväntade avkastningen
nödvändigtvis i sådana fall
blir större. Utvecklingen mot större produktionsenheter
gör också att vi i framtiden
får räkna med behov av lånefinansiering
i en storleksordning som
man hittills behövde räkna med bara i
undantagsfall.

De säkerhetskrav som i dag ställs på
långfristiga lån i obligationslånens form
är rätt restriktiva, även om en uppmjukning
skett på senare tid. Det är
självklart att bara mycket stora och välrenommerade
företag är obligationsfähiga
så att säga av egen kraft. De existerande
kreditaktiebolagen, t. ex. Industrikredit,
har också relativt restriktiva
säkerhetskrav. Detta betingas av att sådana
kreditinstituts upplåningskapacitet,
d. v. s. deras förmåga att själva sälja
obligationer på marknaden, annars
skulle bli ringa med det begränsade aktiekapital
som dessa institut förfogar
över. Affärsbankernas långfristiga kreditgivning
skall jag senare återkomma
till.

Det är dessa skäl som gör att en investeringsbank,
för att komma upp till
någon påtaglig volym i sin verksamhet,
måste förfoga över ett betydande eget
kapital, både absolut sett och i förhållande
till sin omslutning. Som bekant
är den föreslagna upplåningsmultipeln
för investeringsbanken satt till 3 för att
just skapa säkerhet för obligationsplacerarna
i banken. Det innebär att bankens
kapital måste bli stort och att avkastningen
på kapitalet, i varje fall under
en uppbyggnadsperiod, blir rätt
låg, om man inte skall arbeta med icke
önskvärda räntemarginaler. Båda dessa
skäl gör att det är svårt att tänka sig
någon annan än staten som huvudman
och garant för den planerade banken.

Satsning av privat kapital i denna
bank är inte attraktiv av dessa mycket

Investeringsbanken m. m.

klara privatekonomiska skäl. Jag vill
upprepa — även om herr Ohlin tycker
att jag redan sagt det för många gånger
— att vår nuvarande lagstiftning inte
lägger något hinder i vägen för privata
banker eller andra privata intressen att
starta ett investeringsinstitut av samma
typ som det föreslagna. Vi behöver inte
ändra en enda paragraf i banklagen för
att möjliggöra startandet av ett privat
investeringsinstitut. På grundval av lagen
om kreditaktiebolag kan privata intressenter
redan i morgon lämna in en
ansökan till Kungi. Maj :t om inrättande
av en privat investeringsbank. Någon
sådan ansökan har inte inkommit, och
jag vill fråga herr Ohlin: Var finner
herr Ohlin detta riskvilliga kapital med
vilket man är beredd att på samma villkor
som staten starta ett konkurrerande
privat investeringsinstitut?

Att banken är statlig ger den gentemot
andra kreditinstitut en fristående
ställning. Det måste, tycker vi -— och
det är en ståndpunkt som skymtade
fram även i herr Hedlunds anförande
men som för övrigt, såvitt jag kunnat
finna, förbigåtts av samtliga företrädare
för den borgerliga oppositionen — vara
en fördel, inte minst därför att bankens
kreditgivning till viss del kommer
att innebära struktur- och bransclirationaliserande
åtgärder i sådana fall
där olika bank- och ägarintressen är
involverade. Och här kommer vi in på
den viktiga och kanske känsliga frågan
om konkurrensförhållandena på den
svenska kreditmarknaden.

När man lyssnar till herr Bohman —•
och kanske också till herr Ohlin, även
om herr Bohman var den mest vältalige
—- verkar det som om vi hade en
kreditmarknad som företedde bilden
av en perfekt fungerande marknad,
med flera oberoende och med varandra
konkurrerande kreditgivare som prövar
räntabiliteten av olika låneprojekt. Nu
vet ju herr Bohman mycket väl att den
bilden har föga med verkligheten att
skaffa. Konkurrensen om lånekunderna

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

bankerna emellan sker sannerligen inte
genom några variationer i ränte- och
lånevillkor. Och framför allt: stabiliteten
i företagens — alltså lånekundernas
— bankförbindelser är påfallande.
Våra stora företag — eller mera intressanta
företag — har ofta haft samma
bankförbindelser i mellan 75 och 100
år. Ett studium av våra stora banker
visar också vilka personalunioner som
existerar mellan bank- och storföretag.
Sedan må det vara en smaksak om man
vill karakterisera läget som att bankerna
styr företagen eller att företagen styr
bankerna.

En mycket stor tröghet föreligger sålunda
när det gäller val av bank vid
nya lånetransaktioner. De holding- och
investmentbolag, som är knutna till våra
stora banker, förstärker bristen på
konkurrens. Det är mot den bakgrunden
vi ansett att det måste innebära ett
värdefullt inslag av konkurrens att på
denna marknad etablera en av övriga
banker oberoende investeringsbank.

Vad jag nu sagt innebär självfallet
inte att investeringsbanken inte skulle
kunna samarbeta med de andra bankerna.
Ingen kund i den statliga investeringsbanken
kommer att ha denna bank
som sin exklusiva bankförbindelse,
utan varje investeringsbankskund kommer
samtidigt att ha och för sin löpande
finansiering vara beroende av
sin normala affärsbankförbindelse. Det
innebär att i varje konkret ärende kommer
ett samarbete att äga rum vid prövningen
av företaget och dess finansieringsproblem
mellan investeringsbanken
och kundens normala affärsbankförbindelse.
Detta samarbete kommer
också att markeras av att i styrelsen för
banken ingår företrädare för kreditväsendet.

Det har sagts flera gånger av olika
representanter för regeringen i den
livliga debatt som ägt rum om investeringsbanken
och det understryks kraftigt
i propositionen att bankens utlåning
inte kommer att ske på några sub -

ventionerade villkor. Varje projekt som
banken engagerar sig i måste uppfylla
kraven på företagsekonomisk lönsamhet.
Det är projektens långsiktiga lönsamhet
och utvecklingskraft som är
avgörande — inte önskan att avhjälpa
akuta sysselsättningssvårigheter.

Bankens inrättande kommer därför
inte att minska lokaliserings- och arbetsmarknadspolitikens
uppgifter i detta
land. Vad bankens verksamhet syftar
till är att bidra till en lösning av 1970-talets sysselsättningsproblem — inte
1967 eller 1968 års. Vi ser därför bankens
inrättande som ett fullföljande av
vår politik för full sysselsättning men
med en annan tidsdimension.

Banken kommer inte att prioritera
vissa företag eller vissa branscher. Jag
vet inte om det är detta oppositionen
åsyftar när den klagar på att bankens
kreditgivning inte närmare preciserats.
I så fall tror jag att det är en föga
välbetänkt kritik.

Det uttalas i propositionen att bankens
finansieringsverksamhet i praktiken
kan komma att få sin tyngdpunkt
förlagd till speciellt strategiska och dynamiska
produktionsfaktorer. Det är
sålunda möjligt att »en förhållandevis
stor del av bankens insatser kommer
att avse innovations- och utvecklingsbetonade
projekt inom tekniskt avancerade
branscher. Det är också tänkbart
att banken kan komma att medverka vid
uppbyggandet av stora, konkurrenskraftiga
enheter inom basindustrierna.»

Jag tror inte att man skall gå längre
i de allmänna direktiven för banken.
Självfallet måste banken som underlag
för sin verksamhet ha en uppfattning om
de långsiktiga utvecklingsbetingelserna
inom det svenska näringslivet. Det kan
inte komma i fråga att denna institution
skall effektuera sina lån efter ett
kösystem.

Just för att bryta kösystem är denna
bank en tillgång för den svenska kreditmarknaden.
Den emissionskontroll, som
angrips av oppositionen i samband med

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

investeringsbanken, fungerar ur riksbankens
synpunkt som ett system för
att släppa fram den totala efterfrågan
på den svenska kapitalmarknaden i sådan
ordning att ränteutvecklingen blir
den önskvärda. Den innebär en sektorsvis
prioritering, framför allt för bostadsbyggandet,
men den innebär inte att
någon statlig myndighet väljer ut vilka
industriföretag som skall få sina obligationslån
emitterade, utan denna interna
köordning på industrisidan sköts
av bankerna som emittenter. Detta framsläpp
sker — och det är naturligt —
just efter en tidsmässigt ordnad ko.

Naturligtvis kommer investeringsbanken
att skapa underlag för sina större
bedömningar i samarbete både med näringslivet,
dess olika organ och med
bankens egen aktieägare, d. v. s. staten.
Dessa problem kommer — det är
min förvissning — att lösas i den atmosfär
av samarbete som är typisk för
vårt sätt att hantera ekonomiska avvägningsfrågor.

Jag skall inte i detta inlägg, herr talman,
uppehålla mig vidare vid de motiv
som legat bakom regeringens förslag
om inrättandet av investeringsbanken
och vår syn på denna banks roll i vårt
ekonomiska liv och vår ekonomiska politik.
Men jag anser det som en skyldighet
att bemöta de angrepp som riktats
mot detta förslag. Nu har ju dessa angrepp
diskuterats i den offentliga debatten
tidigare, och jag får be kammarens
ledamöter om ursäkt om de synpunkter
jag kommer att framföra inte innehåller
några sensationella nyheter.

Låt mig inledningsvis beröra en fråga
som tilldragit sig betydande uppmärksamhet
och som återkommit i debatten
även i dag. Det gäller frågan om formerna
för regeringens handläggning av
investeringsbanksärendet. Man har anklagat
oss för att slarva, att vara politiska
taktiker och t. o. m. bryta mot
demokratins spelregler eller i varje fall
värdefulla traditioner. Det är sant att
beslutsprocessen gick snabbt. Jag kan

Investeringsbanken m. in.

icke se att det är ett fel, förutsatt att det
förslag som framlagts för riksdagen är
ett bra förslag. I så fall, tycker jag, bör
snabbheten snarare räknas som en förtjänst
än som ett fel.

Efter ett noggrant studium av föreliggande
motioner kan jag inte heller komma
fram till någon annan slutsats än att
regeringen i stället för att få kritik borde
ha beröm på denna punkt. I själva
verket skulle jag finna kritiken för senfärdighet
betydligt svårare att bemöta
än den kritik vi har att bemöta i dag.

De problem som behandlas i denna
proposition är sannerligen inte nya.
Redan i diskussionen om ATP-fondsystemet
återfanns denna problematik
om vår kreditmarknads framtida organisation.
I den senaste långtidsutredningen,
som nu är två år gammal, var
de ekonomiska problem som vi i dag
diskuterar väl analyserade. Huvudresultaten
av professor Kraghs utredning om
de finansiella långtidsperspektiven
fanns också i preliminärt skick redovisade
i denna utredning. En offentlig
debatt om näringslivets kapitalproblem
har under senare år förts på ett utomordentligt
intensivt sätt.

Jag vill också bestämt bestrida att
de förslag till nya kreditinstitut som
framlagts under senare år, vilka är åtskilliga
— Industrikredit, Företagskred
it, Exportkredit, Lantbrukskredit,
skeppshypotekskassans omorganisation
och kanske ytterligare några — skulle
ha varit bättre förberedda än förslaget
om en statlig investeringsbank. Jag
talar av egen erfarenhet, därför att jag
i annan egenskap i finansdepartementet
haft tillfälle att bereda förslagen till
samtliga de nämnda instituten.

Nej, angreppen på förfarandet när det
gäller investeringsbanken bottnar inte
i brister hos själva förfarandet, utan i
att förslaget är kontroversiellt. Det är
den enkla förklaringen.

När även mittenpartierna i sin motion
drar slutsatserna att omedelbara åtgärder
är önskvärda, har väl också den -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

na kampanj om alltför snabbt framlagda
förslag upphävt sig själv och avslöjat
sig som skenargument. När det vidare i
mittenpartimotionen talas om regeringens
brådstörtade förslag och propositionen
karakteriseras som en fullmakt
in blanco att efter egna önskemål utforma
en investeringsbank, blir man något
förvånad när man sedan upptäcker
att herrar Ohlin och Hedlund framlägger
ett lika brådstörtat förslag till den
investeringsbank som mittenpartierna
vill inrätta. Denna bank får med två
undantag när —• det gäller bankinspektionen
och aktieförvärvsrätten — exakt
samma direktiv för verksamheten som
regeringen har föreslagit för sin egen
investeringsbank.

Detta är bara ett av de många tillfällen
då mittenpartimotionen biter sig
själv i tummen.

Sedan möter vi också både i mittenpartimotionen
och hos högerpartiet det
argumentet att det är den ekonomiska
politikens fel att man i dag har behov
av en investeringsbank. Det skulle föra
för långt att verkligen bemöta det argumentet;
det skulle innebära en upprepning
av de debatter som förts under
de senaste tio åren i detta hus. Jag vill
göra processen kort och konstatera att
på varje central punkt, där oppositionen
förordat en annan politik än regeringen,
har förslagen — om de hade
realiserats -— inneburit minskad kapitalbildning,
ökat övertryck och stigande
kostnader. Det gäller budgetpolitiken
i allmänhet, det gäller motstånd
mot omsättningsskatten och det gäller
också ATP-frågan.

Herr Ohlin frågade mig, varför vi inte
för folket talar om att det behövs en
ökad kapitaltillgång. Sedan kom herr
Ohlin med en del fantasier om hur
bakelseätandet går till i min familj och
om vad vi då talar. Jag tycker att det
hade varit bättre om herr Ohlin i stället
hade läst propositionen på s. 25.
Eftersom herr Ohlin inte tycks ha gjort
det, skall jag högt läsa vad som står

där: »För att strukturomvandlingen av
näringslivet skall kunna genomföras
och konkurrenskraften gentemot utlandet
höjas; måste investeringstakten vara
hög och utrymmet för realkapitalbildningen
öka. En sådan utveckling kan
komma till stånd endast om motsvarande
sparandetillskott kan åstadkommas.
Sparkvoten i det svenska samhället har
som tidigare berörts successivt stigit.
En ytterligare stegring blir emellertid
nödvändig om en satsning på ökade
investeringar skall genomföras samtidigt
som bytesbalansen måste förbättras.
»

Eftersom vi om ett par dagar får tillfälle
till en ekonomisk debatt i riksdagen,
skall jag med detta citat lämna
frågan om vårt intresse för en ökad kapitalbildning.
Jag skulle kunna gå tillbaka
till hela den diskussion som förts
framför allt sedan mitten på 1950-talet
och den konsekventa satsning som från
regeringspartiets sida gjorts för en höjning
av kapitalbildningen i detta land.

I stället skall jag ta upp ett argument
som har samband med den allmänna
ekonomiska politiken. Det är något mer
speciellt men väsentligt och det gäller
självfinansieringen.

Både mittenpartierna och högern säger
att en högre graid av självfinansiering
hos företagen skulle lösa de problem
som vi vill lösa med investeringsbanken.
Man: uttrycker sig litet oklart
om problemen skulle kunna lösas helt
eller bara delvis, men i varje fall skulle
man med en högre grad av självfinansiering
kunna lösa en inte oväsentlig
del av de problem som vi vill lösa med
investeringsbanken. I propositionen liksom
i utlåtandet finns ett avsnitt som
tar upp just detta problem, som är ett
svårt avvägningsproblem. Vi säger i
propositionen att en sjunkande självfinansiering
ur fördelningssynpunkt är
värdefull därför att den innebär en
höjning av lönernas andel av nationalinkomsten
och en jämnare inkomst- och
förmögenhetsfördelning. För ett parti

Torsdagen den 18 mai 1967

Nr 28

som har jämlikheten som sitt kanske väsentligaste
mål är detta en viktig punkt.

Mittenpartierna låtsas inte om denna
aspekt av självfinansieringen i annan
mån än att de också säger att den för
näringslivet lämpliga självfinansierings^
graden naturligtvis är en besvärlig avvägningsfråga.
Men varför den är besvärlig
talar man inte om — det får
läsaren själv gissa eller möjligen inhämta
upplysning om i Kungl. Maj :ts
proposition.

Att vi i högerpartiets motion skulle
finna någon känslighet på denna punkt,
som rör inkomst- och förmögenhetsfördelniingen,
hade vi inte väntat, men man
kanske hade väntat sig mer än en formulering
som skulle föreställa att vara
lustig: »Det torde för de anställda vara
ett väsentligare intresse att reallönerna
stiger än att lönekostnaderna går upp.»
Detta är högerns bidrag till diskussionen
om fördelningsfrågorna.

Vidare uttalas i propositionen att en
ökad yttre finansiering bör leda till ett
bättre investerings,urval och en bättre
investeringsinriktning än vad som blir
fallet vid hög självfinansiering. Investeringsurvalet
bör — och det är sannerligen
ingen originell synpunkt som propositionen
framför — bli rationellare
om investeringsurvalet bestämmes mer
av framtida avkastningsförväntningar
än av vinster som bär uppstått i det förflutna.
Men samtidigt säges i propositionen
— och det är just det som skapar
avvägningsproblemet — att självfinansieringen
och lönsamheten hos företagen
inte får sjunka under en viss
nedre gräns, om detta inte skall få
ogynnsamma effekter på investeringsvilja
och expansionslust.

När högern polemiserar mot propositionen
i detta avsnitt har man i sin
motion strukit just denna mening i propositionen
och låtsat som om den synpunkten
över huvud taget inte hade beaktats
i Kungl. Maj:ts proposition. Jag
kan inte beteckna högerns förfarande
•—• låt vara att det gäller en småsak —

Investeringsbanken m. m.

som annat än en ren citatförvanskning,
nästan överskridande gränsen till citatförfalskning.

Mittenpartierna gör som de brukar
göra i en besvärlig fråga: de hänvisar
den till en utredning. Vad skall denna
utredning uträtta? Jo, den skall bestämma
var den lämpliga självfinansieringsgraden
ligger i företag av olika typ.
Ja, parlamentariker kan nog göra mycket,
men jag tycker att det är att smita
ifrån ett ställningstagande, om man tror
att man genom att framföra krav på en
utredning av denna typ har gjort en
insats.

Problemet är ur ekonomisik-politisk
synpunkt att självfinansieringsgraden
inte är en storhet som man direkt styr
med den ekonomiska politiken. Vinstkonjunkturen
på 1950-talet var en annan
än nu, och det kan den svenska
ekonomiska politiken inte inverka mycket
på. Vad vi kan göra, och det gör vi,
är att bedriva en sådan ekonomisk politik
att kostnadsutvecklingen i detta land
blir lugnare ■— det är ett av huvudmålen
för regeringens ekonomiska politik
— och bereda utrymme och stimulans
till rationaliseringar och ökad produktivitet.

Hans Hagnell tog upp skattefrågan i
sammanhanget, och jag har ingenting
att tillägga till hans utmärkta anförande
på den punkten. Högern har emellertid
inte bara talat om skatter när det
gäller att förbättra självfinansieringen;
den hoppar i en alldeles ovanligt galen
tunna genom att föreslå att man för att
höja självfinansieringsgraden skulle
sänka ATP-avgiftsuttaget till en nivå
som motsvarar de löpande pensionsutbetalningarna.
Det betyder att man förväntar
sig att löntagarna skall avstå
från sin i ATP-avgiftens form uttagna
löneandel till förmån för ett ökat företagssparande.
Jag förstår att det kan
vara en önskedröm för högerpartiet,
men det är samtidigt rätt naivt. Vad
man gör är att man samtidigt avskaffar
hälften av den svenska kapitalmark -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

naden, eftersom ATP-fonden, om högerns
förslag på denna punkt skulle vinna
framgång, skulle upphöra att växa.

Herr Bohman talade om olika författare
när det gäller Kungl. Maj :ts proposition.
Visserligen arbetar vi rätt hårt,
men inte ens i finansdepartementet kan
en enda person skriva en hel proposition.
Jag har ett intryck av att detta
även gäller högerns partimotion. Det
visar sig nämligen att den person —
vem det nu är —- som har skrivit den
senare delen av denna inte har brytt sig
om att läsa den första delen — vilket
enligt min mening i och för sig var klokt
— ty längre fram presenteras förslag om
hur man skall slussa det ökade ATPsparande
som man i motionens första
del har avskaffat. Herr Bohman har
skrivit under motionen.

Vilken del av den han har läst, kanske
han själv kan tala om.

Den sjunkande självfinansieringsgraden
är ett internationellt fenomen, som
bereder regeringarna i olika länder bekymmer,
och verkligen inte något speciellt
svenskt problem. I Frankrike, där
man ger sig på ekonomin med en ovanlig
dirigistisk frejdighet, bär man faktiskt
förklarat att självfinansieringsgraden
skall höjas med 10 procent. Jag är
inte säker på — om jag får uttala mig
om en vänligt sinnad nation •— att ens
de fullmaktslagar som den franska regeringen
begär av sitt parlament kommer
att leda till det åsyftade resultatet.

Enligt högerpartiet fungerar vår nuvarande
kreditmarknad väl; av vissa
delar av motionen får man intrycket
att den är i det närmaste perfekt som
den är. Men bra kan tydligen bli bättre.
Högern vill till och med ha ett nytt
institut, kallat Näringskredit, och via
detta låta ATP-fonden och även, vilket
är litet lustigt, postbanken och sparbankerna
refinansiera affärsbankernas
krediter. Jag har inte sett någon reaktion
från sparbankerna på detta förslag,
men jag kan gissa ungefär vilken kommentar
de skulle göra. Detta institut är

verkligen skräddarsytt för affärsbankerna,
ty det skulle inte ställa krav på
något eget kapital i annan form än
bankgarantier, dessutom så förtunnade
att de delägande bankernas garantier
inte skulle belasta deras egen inlåningsrätt.
Om det är denna typ av konkurrerande
institut högern vill ha, krävs det
verkligen ändringar i banklagen, men
sådana ändringar tror jag inte att någon
institution, framför allt inte den av tidigare
talare med rätta prisade bankinspektionen,
skulle vilja rekommendera.

Också i andra avseenden önskar högerpartiet
— det har skymtat flera
gånger i debatten — ändra banklagstiftningen
som ett alternativ till det
förslag som regeringen har framlagt.
Man säger att vi behöver ändra den
för att öka affärsbankernas möjlighet
till långfristig utlåning. En sådan förändring
gjordes — jag tror att några
högertalare bär berört saken — faktiskt
så sent som den 1 juli 1965. Denna
ändring ger affärsbankerna rätt att
lämna bundna lån motsvarande ungefär
25 procent av bankernas resurser. Det
svarar mot en utlåningskapacitet i dagsläget
av 9 miljarder kronor. Att bankerna
inte kommit upp till 9 miljarder
kronor i långfristig bunden utlåning är
inte så konstigt, eftersom denna rätt är
så pass ny. Det vore löjligt att förebrå
dem detta. Men det kanske ändå kan
intressera kammarens ledamöter att få
uppgift om hur stor affärsbankernas
långfristiga utlåning av detta slag är
och hur den fördelar sig.

Utlåningen uppgår för närvarande
till ungefär 10 procent av den i banklagstiftningen
medgivna kapaciteten.
Av dessa 900 miljoner kronor är
320 miljoner kronor utlånade med
stöd av statliga och kommunala garantier.
580 miljoner kronor är återlån,
finansierade av AP-fonderna, men
naturligtvis i och för sig utlånade på
bankens risk, eftersom det är bankerna
som gentemot AP-fonderna svarar för

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

återlånens återbetalning. De rena, långfristiga
banklån som utgått och som
har utlämnats med stöd av den rätt
banklagstiftningen ger uppgår till 28,5
miljoner kronor. Med en outnyttjad kapacitet
av 8,5 miljarder kronor finns
det knappast något behov av ytterligare
uppmjukning av banklagstiftningen.
Såvitt jag vet har heller inte bankerna
på denna punkt krävt en förändring.

Däremot har jag av mittenpartiernas
motion fått det intrycket att de har en
föreställning om att man i detta avseende
skulle kunna uppnå något som redan
uträttades för två år sedan. De talar
vidare rätt vagt om ändringar i bankernas
säkerhetsprövnlng och säkerhetsbedömning.
Förslagen är vaga och
omöjliga att precisera.

Det är emellertid inte i sista hand en
lagstiftningsfråga det här gäller. Lagstiftningen
föreskriver att bankerna
skall ha betryggande säkerheter. Detta
måste vi kräva, inte bara därför att lagstiftningen
säger det, utan också därför
att bankerna av intresse för sin egen
solvens måste tillämpa det vid sin utlåning.
Det är inte endast banklagens utformning
som bestämmer bankernas policy
när det gäller risktagande. Jag är
helt övertygad om —- och det är en
ståndpunkt som bankinspektionen har
utvecklat och som också herr Hedlund
lagt märke till när han läste bankinspektionens
yttrande — att ändringar i
banklagen inte på något påtagligt sätt
skulle påverka bankernas risktagningsbenägenhet.

Därför kan jag inte komma ifrån att
betrakta även detta krav från mittenpartiernas
sida när det gäller ett alternativ
till investeringsbanken, som ett
skenargument.

Det verkliga motståndet mot banken
återstår då, och det är ett ideologiskt
motstånd. Talet om risk för monopol
och maktmissbruk är ett genomgående
tema i högerns argumentering och i
mittpartimotionen. I dag har vi framför
allt hört detta uttryckas med stor
emfas av herr Ohlin. Det slog mig då -—

Investeringsbanken m. m.

liksom tidigare när jag hört herr Ohlin
tala om maktmissbruk — att det är
märkvärdigt vad herr Ohlin är känslig
när det gäller att upptäcka maktmissbruk
och risker för detta då det är fråga
om statliga organ. Det förekom — jag
vet inte om kammarens ledamöter erinrar
sig detta — år 1960 en debatt om
ett utredningsförslag från bankoutskottet,
d. v. s. från reservanterna eftersom
lotten gick emot socialdemokraterna
den gången. Förslaget gällde en utredning
rörande koncentrationstendenserna
inom det svenska näringslivet. Det
blev en rätt upprörd debatt i kammaren,
och vad tror kammarledamöterna att
herr Ohlin uppehöll sig vid i denna debatt? Alldeles

riktigt! Det handlade om behovet
av att undersöka maktkoncentrationen
inom de statliga företagen, t. ex.
tobaksmonopolet, som det hette på den
tiden. Vi har om investeringsbanken
sagt att den med alla rimliga definitioner
innebär en ökad konkurrens och ett
balanserande element på den svenska
kreditmarknaden. Det förhållandet att
det blir en statlig bank beror på de
uppgifter den bär och den kapitaltillsats
som dessa uppgifter kräver. En
samägd bank, om en sådan skulle komma
till stånd, vilket under en period
var en kär tanke hos folkpartiet, ändrar
inte denna karaktär hos banken av
»monopol». De privata bankerna har
trots att de enligt gällande lagstiftning
har rätt att inkomma med ansökan om
att bilda konkurrerande investeringsbanker
inte gjort det, och jag har här
angett skälen varför de inte har gjort
detta.

Att man i denna situation med föreliggande
finansieringsbehov i den svenska
ekonomin låter hela diskussionen,
hela känsloengagemanget när det gäller
investeringsbanken bli ett tal om
monopol och ett misstänkliggörande
av staten och löntagarorganisationerna,
har varit det bestående intrycket av
herr Ohlins agerande i denna fråga.

Jag är ledsen om formuleringarna i

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

artikeln i Aktuellt, som tydligen intresserat
herr Ohlin väsentligt mycket mer
än vad som står i propositionen, har
sårat honom. Det kanske fanns polemiska
övertramp i den artikeln, men jag
tycker att man faktiskt är ursäktad när
det gäller att ta ståndpunkt till vad folkpartiet
egentligen anser rörande detta
förslag om en statlig investeringsbank.

Jag tror att ingen som hörde både
herr Hedlund och herr Ohlin tala om
detta förslag kunde undgå att lägga
märke till vilken oerhörd skillnad det
fanns i hela deras inställning och den
anda i vilka detta förslag diskuterades.
Herr Ohlin har egentligen såvitt jag förstår
bara hittat fel hos förslaget. Då tycker
jag att det inte är alldeles orimligt
att ställa följande fråga till herr Ohlin
— och det var naturligtvis också det
som låg bakom Aktuellt-artikelns formulering:
Om man inte lyckas göra om
denna förskräckliga bank, så att den
mera stämmer överens med hur herr
Ohlin tycker, att banken skall se ut,
skall då provisoriet med banken förlängas,
eller skall banken upplösas eller
skall den få en definitiv välsignelse nästa
år av folkpartiet?

Herr Hedlund bär alldeles bestämt
deklarerat, att banken är en definitiv
och bestående institution. Sedan vill
han på vissa punkter undersöka möjligheterna
att göra den bättre. Mittenpartierna
skulle alltså vara i den situationen
att om den ifrågasatta utredningen
genomdrevs och utredningen skulle leda
till ett negativt resultat — vilket jag
tror att den skulle göra — skulle banken
enligt herr Hedlund bestå i sin nuvarande
form. Vad herr Ohlin i så fall
skulle säga, vet jag inte, men det kanske
vi kan få ett besked om.

Vidare har en del av diskussionen,
vilket är ofrånkomligt när man sysslar
med ekonomisk politik i detta land,
handlat om de mindre och medelstora
företagen. Det kan väl inte vara alldeles
nödvändigt att varje gång man tar
upp en kreditfråga såsom denna inves -

teringsbank eller annat tala om att den
skall gälla även mindre och medelstora
företag. Jag har hela tiden betraktat
detta som en självklar sak vad beträffar
investeringsbanken. Jag har också
betraktat det som en självklar sak att
om eller när Industrikredit kommer i
det läget att institutets upplåningskapacitet
är helt tagen i anspråk och frågan
om ett aktietillskott blir aktuell, så
skall man också lämna ett sådant tillskott.
Det bär skett tidigare och det är
möjligt att ett förslag på nytt kommer
att framläggas nästa år.

Det är denna utfästelse jag har gjort,
herr Ohlin. Däremot har jag inte sagt
att jag skall rösta för det överbud som
både herr Ohlin och herr Hedlund säkerligen
nästa år kommer att framlägga
om anslag till hantverks- och industrilånefonderna
utöver det förslag som då
presenteras i statsverkspropositionen.

Jag vill säga detta nu, så att inte herr
Ohlins feltolkning av mitt uttalande
skall åberopas emot mig och för att det
inte skall sägas att jag fört tvetalan och
svikit något löfte.

Herr talman! Jag har här sammanfattat
vissa av de argument som enligt
min mening talar för ett bifall till utskottets
hemställan. Det gäller en stor
och viktig fråga som direkt påverkar vår
ekonomiska framtid. Oppositionen har
framfört argument som innebär att man
ideologiserat frågan långt mer än regeringspartiet
gjort. Naturligtvis rör vi
med detta förslag — låt vara på ett rätt
marginellt sätt — vid känsliga maktförhållanden
i samhället, och när sådant
sker vet vi att det blir strid, låt vara
att den i debatten här i hög grad fått
formen av tekniska skenargument.

Vi går att lösa ett viktigt problem
för vårt ekonomiska framåtskridande,
och vi har valt en lösning som syftar till
att trygga framtidens sysselsättning. Vi
är övertygade om att denna lösning ligger
i löntagarnas intresse, och det som
ligger i deras intresse är också av
intresse för hela samhället. Jag upp -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

repar att det är sant att vårt förslag
innebär en förändring av rådande institutionella
förhållanden, men, herr talman,
institutionerna skall vara våra
tjänare och inte våra herrar och det
är i denna anda, hoppas jag, som beslutet
om inrättandet av investeringsbanken
kommer att fattas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
önskade veta vad vi skulle göra om det
nästa år inte lyckades oss att modifiera
den här statliga kreditbanken. Låt mig
svara statsrådet Wickman att vi inte
tänker ändra mening. Det lär vara ett
val 1968 och det kan finnas möjligheter
att genomföra modifikationer av
regeringens politik för den händelse
valutgången gynnar oppositionen.

Jag märker att statsrådet Wickman
ännu inte tänkt på att han företräder
en minoritetsregering, bakom vilken,
även om man räknar in herr Hermanssons
parti, står ett färre antal röster än
bakom oppositionen. Han talar om att
samarbeta men inte ens då det gäller
en så liten fråga som om bankinspektionen
skall få insyn kan han tänka sig
att gå oppositionen till mötes.

Statsrådet Wickman talade om självfinansieringsgraden
och sade att den
var för låg på 1950-talet — jag medger
detta och vi har också framhållit det
många gånger — men han tycktes även
antyda att den är för låg för närvarande.
I så fall bör väl vad som ligger
däremellan, d. v. s. det som är mera
lagom, belysas. Vill man ha en ändring
åt något håll, får man lov att veta litet
om vad som eftersträvas.

Statsrådet Wickman talade om misstänkliggörande.
Han ursäktade alla övertramp
i polemiken mot folkpartiet, men
var däremot mycket känslig för polemik
mot regeringen. Jag vill erinra honom
om att utgångspunkten var att
regeringschefen herr Erlander i första
kammarens remissdebatt spelade upp
en sketch där han varnade oss för de
6 — Andra kammarens protokoll 1967, N

Investeringsbanken m. m.

fruktansvärda olyckor i fråga om näringslivets
utveckling och sysselsättningen
som skulle drabba landet, om vi
visserligen gick med på att skaffa dessa
500 miljoner kronor till fonden men
inte accepterade att fonden användes
just på det tills vidare okända sätt som
regeringen hade i tankarna. Jag vet inte
vad man skall kalla denna polemiska
metod.

Sedan fullföljde statsrådet Wickman
det hela med de angrepp som jag läste
upp i mitt förra anförande. Han får
ursäkta om han då får ett svar som belyser
den polemiska metoden.

Jag vill emellertid ge statsrådet Wickman
en komplimang, eftersom han belyste
problemet i dess större sammanhang,
såsom mittenpartierna velat göra.
Det var inte längre så, att denna bank
var någon sorts undermedel. Medan
herr Erlander trodde att 500 miljoner
skulle göra underverk, tycktes herr
Wickman mena att man inte skulle
överdriva betydelsen av den verkan
som 600 miljoner kronor kunde få.

På frågan varför banken bör vara
statlig kunde herr Wickman bara svara,
att det ofta kommer att gälla stora saker.
Men han lämnade ingen motivering
till varför man inte skulle kunna inrätta
flera kreditinstitut. Hur är det,
har inte AB Industrikredit gett krediter
på mellan en halv och en miljard kronor,
trots att det är ett ganska litet institut?
Detta institut är halvstatligt, men
man kunde väl tänka sig enskilda institut
som lämnar betydande krediter.

Men då säger herr Wickman: Tror
verkligen herr Ohlin att det finns riskvilligt
kapital i den omfattningen? Det
beror naturligtvis på vilka förutsättningar
som skapas och på om man ger
de olika instituten samma villkor med
avseende på riskförsäkring och risktagande
och inte ger några privilegier
åt statsbanken. Om man säger ifrån att
man önskar en konkurrens i anda och
sanning på lika villkor så skapas ett
helt annat läge än om man klargör att
28

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

man inte alls vill ha denna konkurrens
från ett oberoende institut.

Det är väl självklart att det uppkommer
en risk för olämpliga socialdemokratiska
ingripanden på grund av att
man vägrar att bereda konkurrens på
lika villkor. Ta bort den risken, herr
statsråd, och säg ifrån att Ni gärna ser
en konkurrens på lika villkor i anda och
sanning! Varför skulle Ni i dag inte
kunna göra den deklarationen? Då först
kan Ni påstå, att Ni inte eftersträvar
något monopol. Så länge Ni intar den
motsatta attityden innebär det i själva
verket en strävan efter statligt monopol
på detta viktiga område av kreditmarknaden.

Herr Wickmans historieskrivning var
ganska hårresande. Vid varje betydande
förändring av samhällsinsatserna hade
socialdemokraterna mött motstånd. Ja,
det är det gamla vanliga. Någonting
annat än Manchesterliberalismen lyckas
våra socialister aldrig upptäcka. För
trettio år sedan eller mer skrev jag en
bok där det onekligen påvisas att den
sociala liberalismen är något annat än
1800-talets Manchesterliberalism. Herr
Wickman kunde däri läsa om aktiv konjunkturpolitik,
om progressivitet i beskattningen,
om pensionsfrågor och
många andra saker.

Det tjänar ingenting till att bestrida
att en debatt mellan socialister och liberaler
blir givande endast om den förs
på ett mer sakligt sätt än herr Wickman
gjorde i sitt anförande med alla
dess beskyllningar. När han talade om
budgetpolitiken, omsen och ATP var
hans tal mycket fjärran från verkligheten.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickmans
lågmälda och i varje fall i början av
anförandet trevliga argumentering var
på något sätt förledande. Men i sak
finns det ändå mycket att säga om anförandet.
Jag måste emellertid nu begränsa
mig till det väsentligaste, och jag
skulle då vilja börja med att beröra herr

Wickmans historieskrivning, som också
herr Ohlin nyss anknöt till.

När man går tillbaka till vad som tidigare
hänt i det svenska samhället och
diskuterar de justeringar av marknadshushållningen
som vidtagits, kan man
konstatera, att vi i princip varit överens
i allt väsentligt. Då åsikterna brutit sig
har det ofta varit fråga om nyanser. Om
vi inom högern har velat förverkliga en
tanke på ett något annat sätt än regeringen,
har detta emellertid fått stora
proportioner i debatten. Vi vet emellertid
i dag inte hur förhållandena skulle
ha tett sig, om frågorna lösts på det sätt
vi önskade. Det kan måhända vara så,
att vår lösning skulle ha visat sig vara
bättre än den som socialdemokratin genomdrev.
Hur vet statsrådet Wickman
att den statliga banken kommer att vara
ett bättre och effektivare medel för att
klara löntagarnas trygghetsproblem i
framtiden än det bankprojekt vi aktualiserat,
ett projekt som bygger på ett decentraliserat
beslutfattande och på fri
konkurrens och som överensstämmer
med de principer som i övrigt tillämpas
inom den svenska biandekonomin, ett
projekt som utesluter de risker för
maktmissbruk och felbedömningar som
det stora bankprojektet ändå har inbyggt
i sig?

Det var nästan hjärtevärmande att
lyssna på statsrådet Wickmans synpunkter
på samarbete. »Den atmosfär av
samarbete som är typisk för vårt sätt
att arbeta», sade statsrådet om jag har
antecknat rätt. Ett sådant samarbete kan
väl i alla fall inte ha eftersträvats då det
gäller bankprojektet. Här har man uppenbarligen
varit ute för att söka strid.
Varför skulle man annars ha utrett denna
fråga ordentligt, om man nu ansåg
att den var så viktig? Vi utreder struntfrågor
i det svenska samhället, men denna
verkligt stora fråga skulle man alltså
helt plötsligt lägga fram förslag om.
Dessutom pågår utredningar rörande
den svenska kreditmarknadens problem.
Dem har man inte avvaktat utan kastat
fram ett eget förslag i statsverks -

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

propositionen. För övrigt var statsverkspropositionen
förslag ett helt annat
än det vi diskuterar i dag.

Det nya förslaget presenterades i en
presskommuniké, vars innehåll man inte
var beredd att remittera. Det var
först på enträgen begäran från det näringsliv
som direkt berördes av förslaget
som man gick med på att remittera
det. Behandlingen i bankoutskottet
skall jag inte gå in på; redan när man
började diskutera där var frågan såvitt
jag förstår avgjord.

Snabbheten är »bra», sade statsrådet
Wickman till slut, om man bara är
övertygad om att det är ett »bra» förslag.
Ja, det säger den regering som i
dag inte har en majoritet av valmanskåren
bakom sig. Men näringslivet bar
inte ansett att det är ett »bra» förslag,
och oppositionen tycker inte att det
är ett »bra» förslag —■ hur skall man
då kunna avgöra om förslaget är »bra»
eller inte?

Nej, sade statsrådet, om jag inte hörde
fel, man ville från oppositionens
sida redan från början inte acceptera
förslaget. Man gör ned det därför att
det i grunden är kontroversiellt. Men
i den fortsatta argumenteringen talade
statsrådet om betydelselösa »skenargument»
som vi skulle ha framfört mot
förslaget.

Jag vill för säkerhets skull betona
att om det är så att en mening rörande
självfinansieringen är utesluten i citatet
från propositionen i vår motion och
detta leder till missförstånd, är uteslutningen
inte medvetet gjord — det vill
jag gärna försäkra statsrådet. Det finns
tillräckligt mycket i propositionen att
angripa utan att vi behöver syssla med
citatförfalskning.

Däremot tar jag inte åt mig kritiken
för att inte ha läst vad som står i vår
egen motion. Vad vi säger om AP-fonderna
på det ena stället i motionen avser
förslag som redan väckts vid årets
riksdag. Det är alltså fråga om ett konstaterande.
De nya förslag vi sedan fram -

Investeringsbanken m. m.

lägger är en annan sak. Här föreligger
alltså ingen motsättning. Vi har alltså
läst det föregående ordentligt.

Statens uppgift är, sade statsrådet,
att garantera full sysselsättning. På den
punkten föreligger fullständig enighet.
Men vi skall inte glömma bort att det
inte går att i längden garantera full
sysselsättning, om vi inte har ett konkurrenskraftigt
och effektivt näringsliv.
Statsrådet gjorde gällande att det förelåg
gynnsamma betingelser under efterkrigstiden
i alla länder. Fråga utlandet!
Det var inte på det sättet. Vårt gynnsamma
utgångsläge berodde i stor utsträckning
på att vi hade det bättre än
andra. Våra avsättningsförhållanden
försämrades, då de andra länderna blev
effektivare. Det som har hänt utgör
ett bevis för att man på dagens marknad
inte kan avskilja ett land från andra,
att inte ett land i längden kan bevilja
sig större förmåner än andra kan.
Ekonomin i de enskilda staterna är i
dag beroende av världsekonomin. Detta
är man tvungen att ta hänsyn till.

Statsrådet talade om »perverterade
ingrepp» i konkurrensförhållandena och
sade att det var någonting förkastligt.
Visst är detta fallet. Vi menar att det
nya bankinstitut som skall skapas kan
befaras bli ett »perverterat ingrepp»
i konkurrensförhållandena. Alla är ju
överens om att det icke blir fri konkurrens
■— statsrådet Wickman har själv
apostroferat det förhållandet och åberopat
det som en fördel. Han hävdade
att en förutsättning för att institutet
skall kunna fungera är att det har en
stark ställning gentemot det kreditväsende
som enligt vad statsrådet gjorde
gällande också saknar fri konkurrens.

Så är inte fallet, men jag hinner inte
gå in på den saken. Jag hade annars
gärna velat bemöta statsrådet också på
den punkten.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: -

6* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 28

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

Herr talman! Statsrådet Wickman har
mycket skickligt utvecklat de behov som
motiverar inrättandet av en statlig investeringsbank.
Jag skall ta upp några
principiella frågor som skymtat i debatten.

Om man skall välja mellan ett system
där finanshuset Wallenberg och de övriga
15 familjerna genom olika kreditinstitut
behärskar investeringsmarknaden,
och ett annat system där staten
genom en särskild bank har ett visst
inflytande på detta område, så föredrar
vi givetvis det senare. Det ger vissa
möjligheter för allmänheten att via sitt
inflytande på riksdag och regering påverka
investeringarna. Enskilda bankens
och de övriga storbankernas styrelserum
är däremot avskärmade från
folkligt inflytande.

Det är alltså nonsens vad tidningen
Aftonbladet påstår i dag, att vi skulle ha
för avsikt att tillsammans med högern
söka stjälpa investeringsbanken. Aftonbladet
använder här lögnen som politiskt
vapen, men det är en lögn som
kan leva endast över voteringen. Men
jag vill tillfoga att vi förbehåller oss
självfallet rätten att ha kritiska synpunkter
på hur banken skall arbeta.
Dem har vi också framfört i vår motion.

När de borgerliga partierna klagar
över att det här upprättas ett statsmonopol,
så är anklagelsen falsk, även
om jag i och för sig inte skulle ha någonting
emot att regering och riksdag
bestämde investeringspolitiken. Men så
väl blir det inte genom den nya banken.
Denna kan emellertid, rätt skött,
bidra till att bryta det monopol som
de enskilda finansintressena nu har på
avgörande områden. Det är förlusten
av en monopolställning som storbankerna
och Industriförbundet fruktar.
Och därmed reduceras också de borgerliga
partiernas förslag i denna fråga till
försök att bevara de enskilda finansintressenas
nuvarande maktställning.
Det är vad det handlar om.

Den statliga investeringsbanken kan

alltså, om den skötes riktigt, bii ett steg
i rätt riktning. Vår tillstyrkan av förslaget
bygger på förutsättningen att banken
användes som ett medel att bygga
ut löntagarnas och samhällets inflytande
i näringslivet. Den bör användas för
att bryta de nuvarande maktförhållandena,
där storfinansen spelar en dominerande
roll inom kreditväsendet och
industrin.

Investeringsbanken måste ställas in i
en allmän politik, som innebär en verklig
långtids- och utvecklingsplanering
av den svenska ekonomin. Den kan bli
av stor betydelse, om den utnyttjas för
att främja en utveckling som bryter ramen
för det kapitalistiska systemet genom
att ge demokratisk planering av
ekonomin, samhällsekonomisk produktivitet
i stället för privatekonomisk som
rättesnöre för produktionen samt domokratisk
uppbyggnad av företagen.
Den statliga investeringsbanken bör liksom
andra delar av den offentliga sektorn
utvecklas självständigt, i motsättning
till det nuvarande produktionssättets
principer. Den bör bli ett led i
en verklig inbrytning i de dominerande
kapitalgruppernas makt och utnyttjas
för att ändra maktförhållandena
till löntagarnas fördel.

Men bankens allmänna betydelse liksom
framför allt dess betydelse för löntagarna
kommer i hög grad att reduceras,
om den i stället underordnas kapitalistiska
värderingar och principer,
om den alltså bara blir ett underordnat
komplement till den privata storfinansen.

Det får inte bli så, att den nya investeringsbanken
bara innebär att man
lånar ut skattemedel till privatkapitalet
utan att det blir något ökat inflytande
för samhället och löntagarna över företagen
— och till på köpet skattemedel
som är uttagna genom en höjning av
omsättningsskatten, varigenom de
många små inkomsttagarna har pålagts
ytterligare bördor.

Inte heller får det bli så, att den nya

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

investeringsbanken i praktiken blir en
spärr för den stora uppgiften att med
löntagarnas pengar i AP-fonderna som
vapen gå ut i eu strid för att kämpa
ned den privata storfinansens inflytande
inom näringslivet.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare
understryka vad Landsorganisationen
framhållit i ett remissyttrande om
att en starkt intensifierad långtidsplanering
är nödvändig för att en statlig
bank på ett meninigsfyllt och aktivt sätt
skall kunna spela den roll som det framlagda
förslaget förutsätter. Nu får vi
en bank, men var har vi, statsrådet
Wickman, den intensiva ekonomiska
långtidsplanering som bl. a. Landsorganisationen
har efterlyst?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till en del kom statsrådets
Wickmans anförande här att riktas
mot både folkpartiet, högern och
centerpartiet, och därför kommer en
del av vad jag nu har att säga att i viss
mån sammanfalla med vad herr Bohman
och herr Ohlin redan har sagt.

Statsrådet Wickman gav en exposé
över den utveckling som han fann ha
ägt rum här i landet — en naturligtvis
mycket glädjande utveckling — och han
talade om vem det var som hade tagit
initiativ o. s. v. i skilda sammanhang.
.lag kunde inte låta bli att notera två
frågor. Beträffande lokaliseringspolitiken
skulle ett närmare studium av riksdagshandlingarna
ge anledning till en
annan historieskrivning, och i fråga om
miljöpolitiken är förhållandet enahanda.
Men detta tycker jag inte är mycket
att tvista om, utan vad man kan tala
om är väl mera de resultat vi i dag har
nått och vad vi vill göra framöver för
att nå ännu bättre resultat.

Sedan sade statsrådet att man eftersträvar
samarbete, och vi vet att det
är så i vissa fall. Men jag skulle vilja
fråga: Kan statsrådet Wickman säga
på vilken punkt man i den fråga, som

Investeringsbanken m. m.

vi diskuterar i dag, har eftersträvat
samarbete och på vilket sätt man har
eftersträvat det?

Hinder finns inte, sades det, för att
skapa liknande privata kreditbolag. Det
är kanske riktigt, men hinder finns för
dem att låna upp pengar från AP-fonderna,
postsparbanken, riksförsäkringsverkets
fonder o. s. v., på samma villkor
som det nya kreditinstitutet — och det
är ju detta som är den springande punkten.

Jag skulle sedan vilja fråga hur det
går ihop när man förklarar att det knappast
är att vänta att det finns privata
företag som skulle vilja engagera sig i
en dylik långivning och i nästa andedrag
framhåller: Den här banken skall
drivas affärsmässigt, utlåningen skall
ske helt på affärsmässiga grunder, det
skall vara räntabilitet o. s. v.

Det sägs ju att hastig gärning inte alltid
är lycklig. Dess bättre är det så i den
här världen, att begångna fel emellanåt
kan rättas till. Så har skett även i denna
proposition. Vid en jämförelse mellan
promemoriorna och propositionen finner
man i fråga om krediterna till småföretagsamheten
en avgjord förbättring.
Promemoriorna innehåller inte ett ord,
såvitt jag vet, om dessa krediter till de
mindre företagen. Men i propositionen
är man väsentligt mera positiv, och det
är ju bra att man tagit hänsyn till remissyttrandena.
Om det var detta som
statsrådet Wickman menade med samarbetsvilja,
förstår jag att det finns åtminstone
någon punkt att peka på härvidlag.

Statsrådet Wickman sade att vi bedriver
en politik som skall vara ägnad att
göra kostnadsutvecklingen gynnsammare.
Jag vill inte bestrida att man har
börjat med det den allra senaste tiden,
men hittills är nog resultaten i det avseendet
tämligen blygsamma.

Sedan uttryckte statsrådet Wickman
förvåning över att oppositionen engagerade
sig mera vid negativa punkter än
vid de positiva. Ja, men det är ju så,

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

att det som är bra säger man inte mer
om än att man tycker att det är bra, att
man accepterar det, och man går inte in
på någon närmare argumentering. Men
beträffande det som man tycker är felaktigt
måste man ju försöka övertyga
motparten om att det föreligger något
fel, och då får man lov att bli väsentligt
mera mångordig. Det är i varje fall
anledningen till att jag har uppehållit
mig längre vid vissa om man så vill negativa
punkter än vid det som är positivt.
Men jag har inte svävat på målet när
jag sagt att vi är med på att en investeringsbank
av denna typ inrättas, dock
med modifikationer som vi preciserat.
Och det är, tycker jag, tillräckligt mycket
sagt i positiv riktning.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är klart att den exposé
— ideologiskt färgad — som jag
gav av vår inställning till marknadsekonomin
inte gjorde anspråk på att
vara en fullständig historieskrivning.
Hade jag haft ambitionen att åstadkomma
en sådan skulle jag naturligtvis ha
tagit med professor Ohlins stora insatser
för en aktiv konjunkturpolitik på 1930-talet. Men jag tror inte att det hade
ändrat bilden av vare sig var socialdemokratin
stått eller var folkpartiet stått
under efterkrigstiden.

Jag är ledsen att jag inte tog upp den
fråga som professor Ohlin ställde till
mig om bankinspektionen. Jag betraktar
det — och det gör väl antagligen
herr Ohlin också — som en relativt oväsentlig
fråga i sammanhanget. Att vi
har föreslagit att investeringsbanken
inte skall stå under tillsyn av bankinspektionen
har två orsaker. Den första
och den viktigaste orsaken är faktiskt
att bankinspektionen själv inte anser
sin ställning som inspektionsmyndighet
i detta fall vara rimlig, bl. a. därför
att en del av de avgöranden, som
denna bank kommer att få träffa, inte
är av den typen att inspektionen anser

sig ha kompetens att göra bedömningar
därvidlag. Behovet av bankinspektion
är ju betingat av strävan att se till
att insättarna inte skall lida förluster,
och att obligationsinnehavarnas säkerhet
skyddas.

I detta fall, med den höga andel eget
kapital som investeringsbanken skall
arbeta med, är det väl ingen som tror
att vi för att skydda AP-fondens utlåning
till banken har ett behov av bankinspektionens
granskning. Så långt möjligt
bör naturligtvis granskningen av
denna bank bli offentlig. När jag säger
»så långt möjligt» syftar jag självfallet
på att det finns vissa naturliga affärshemligheter
som inte kan röjas. Men i
övrigt är det självklart att denna bank
skall arbeta under så offentlig insyn
som möjligt.

Banken kommer inte att ha några speciellt
konstiga garantier. Herr Ohlin var
inne på detta i sitt första inlägg och
kom tillbaka till det i replik. Det är
ingen skillnad på denna banks aktiekapital
och garantier och den form av
aktiekapital och garantier som finns i
AB Industrikredit. Det är precis samma
sak, och här föreligger alltså inte
något slags speciellt försäkringssystem.

Det hela är mycket enkelt. Bankerna
skulle, om de hade resurser och intresse
för det, kunna satsa aktiekapital och
bankgarantier i ett investeringsinstitut
på precis samma sätt som de gjort i AB
Industrikredit. Men det är en mycket
stor skillnad på AB Industrikredit och
investeringsbanken i fråga om upplåningsmultipeln,
eftersom det egna kapitalet
i investeringsbanken är en så
mycket högre andel av omslutningen.
Därmed kommer också ofrånkomligen
avkastningen på det insatta kapitalet
att bli lägre än vad den kan bli om man
har ett mycket litet kapital i förhållande
till omslutningen.

Jag vill också klargöra, eftersom herr
Hedlund tog upp saken, att när vi talar
om affärsmässiga grunder för investeringsbanken
innebär det att banken i

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

sin utlåningsränta självfallet skall få
täckning för sin egen upplåningskostnad
och även ha en marginal.

Jag kan försäkra herr Hedlund att vi
inte kommer att ställa kraven på affärsmässighet
beträffande denna institution
så att den uppfyller affärsbankernas
krav på affärsmässighet, nämligen att
den får en marginal av två procentenheter.
Jag tror att herr Hedlund delar
min uppfattning att det är av värde
att marginalerna blir mindre i denna
bank än vad de är i affärsbankerna.

Investeringsbanken kommer inte att
ha några privilegier när det gäller att
låna ur AP-fonden. Varje kreditaktiebolag
som fyller lagens föreskrifter har
rätt att låna ur AP-fonden. Det är inget
speciellt för investeringsbanken.

Jag har inte blivit på det klara med
vad man menar med »konkurrens på
lika villkor», när man inte nöjer sig
med att jag deklarerar att om privata
intressen vill ställa upp med samma
insatser so.m staten, något de kan göra
om de har vilja därtill, så uppstår konkurrens
på lika villkor, och vi får pröva
hur dessa institutioner ser ut. Men om
med »på lika villkor» menas att staten
gratis skall utan eget inflytande förse
ett antal privata institutioner med statsgarantier
och eventuellt med statligt
aktiekapital, då menar man verkligen
något helt annat med »konkurrens på
lika villkor».

Vad är en perverterad konkurrens,
herr Bohman? Jag beklagar att inte
herr Bohman i sitt inlägg hann komma
in på en diskussion om konkurrensförhållandena
på den svenska kreditmarknaden.
Vad är perverterat i konkurrensen
när en investeringsbank lämnar ett
lån på kommersiella villkor till ett lånsökande
svenskt företag, som sätter detta
företag i stånd att konkurrera på allvar?
Där kommer jag in på vad herr
Bohman också poängterade, nämligen
den internationella konkurrenssituation
vi befinner oss i. Om utländska företag
har denna möjlighet att i sina

Investeringsbanken m. in,

hemländer skapa kapital för investeringar,
en möjlighet som vi i dag saknar
och som vi vill skapa med denna
statliga investeringsbank, då kan jag
inte se att vi har perverterat konkurrensen
utan vi har tvärtom återställt konkurrensvillkoren.
Jag har väldigt svårt
att förstå varför vi inte i detta land skall
kunna göra vad man utan någon ideologisk
betänklighet lugnt gör i länder
med borgerliga regeringar.

Herr Hermanssons långsiktiga planering
och insättande av banken i ett
långsiktigt perspektiv gav mig faktiskt
lika litet som bidrag till diskussionen
av behovet av denna bank och syftet
med densamma som hans motion. Motionen
innehåller faktiskt ingenting annat
än ett dogmatiskt upprepande av
vissa teser, som innebär att man inte
skall låta denna bank underordna sig
privata kapitalistintressen. Jag tycker
att detta som vägledning för bankens
verksamhet är en ovanligt tom och intetsägande
rekommendation, som inte
lämnar något bidrag till hur den svenska
ekonomin skall fås att fungera på ett
effektivare sätt än den skulle göra utan
dessa åtgärder.

Herr Hermansson ville höra om den
av LO efterlysta intensiva ekonomiska
långtidsplaneringen. Det är för närvarande
inte tid att gå in på frågan om
vår näringspolitiks uppläggning och
planering. Jag är övertygad om att vi
får tillfälle att göra det senare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns konkurrens
på övriga områden av kreditmarknaden.
Vi har statens kreditbank, postsparbanken,
sparbanker etc. Om man nu vill
skapa särskilda institutioner för den
berörda delen av kreditmarknaden,
varför då inte gå in för att skapa möjligheter
till konkurrens på lika villkor?

Den frågan kvarstår obesvarad. Jag
kan inte finna att statsrådet Wickman
givit något skäl till att man tydligt arbe -

Nr 28

Torsdagen den 18 maj 1967

Investeringsbanken m. m.

tar för ett statligt monopol. I utskottsutlåtandet
talar man om att det är bra
med ett statligt företag, därför att detta
skulle underlätta ett effektivt samspel
mellan bankens verksamhet och övriga
verksamhetsområden, där staten har
styrande funktioner. Man antyder därmed
nästan med en aning av hot att
andra institutioner, som inte är statliga,
ej skulle kunna påräkna ett lika gott
samarbete med andra statliga styrande
funktioner. Nej, det går inte att bestrida
att regeringen här tar ställning för
ett statsmonopol.

Beträffande 1930-talet hinner jag inte
säga någonting annat än att det 1934
var en skillnad på 1 miljon kronor mella
de olika förslagen beträffande offentliga
arbeten. En närmare undersökning
av siffrorna från tidigare år ger samma
intryck, nämligen att det är en mytbildning
av stora mått som här äger rum
och som herr Wickman också har fallit
för.

Men, herr talman, det har i alla fall
framgått en bra sak av denna debatt,
nämligen att det nu står klart att denna
bank inte utgör någon patentmedicin
som kan göra underbara saker. Det är
också bra att det blir klart, att det
hela är en begränsad men inte oviktig
del av ett stort samlat program för utveckling
och trygghet, vilket just är vad
vi i folkpartiet och även centerpartiet
— mittenpartierna har här en överensstämmande
hållning — arbetat för. Jag
betonar att grunden därmed torde vara
undanryckt för det slag av propaganda
som började i januari genom statsministern
och som sedan har fortsatt ute i
landet under flera månader.

Sedan vill jag också säga att det är
en värdefull sak att statsrådet Wickman
har konstaterat att det icke skall vara
några privilegier i AP-fonderna för den
nu i ifrågasatta banken.

Det är mycket som är oklart och det
är åtskilligt som är otillfredsställande,
men här är i alla fall vissa framsteg att
notera med tillfredsställelse.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Wickman anförde
klagomål över att jag i en replik på
sex minuter inte kunde framlägga alla
mina synpunkter på den svenska ekonomins
utveckling. Han får ursäkta att det
behövs något längre tid för att göra det.

Jag var dogmatisk i min ståndpunkt
till investeringsbanken, ansåg herr Wickman.
Ja, vad är dogmatism i detta sammanhang?
Herr Wickman förklarade
sig vara principiell anhängare till pragmatism
i politiken. Det är också en
ganska dogmatisk inställning. Jag tror
inte att de som är anhängare av det borgerliga
samhället och dess sätt att fungera
är mindre dogmatiska än de som vill
förvandla samhället och skapa en ordning
som bygger på socialistiska principer.
Det handlar om olika teorier,
olika principer som bryts mot varandra;
jag tror inte att den ena är mer dogmatisk
än den andra •— det skulle i så
fall vara den som menar att det nuvarande
samhället måste bestå oförändrat
och att man inte får förvandla det.

Herr Wickman sade också att det var
en ovanligt tom och intetsägande rekommendation
när jag påpekade att investeringsbanken
självfallet inte får underordnas
de privata intressena. Jag må
säga att jag är förvånad över denna
deklaration. Har herr Wickman icke
upptäckt den problematik som ligger i
brytningen mellan det privatekonomiska
sättet att beräkna räntabilitet och det
samhällsekonomiska sättet att räkna ut
vad som är räntabelt och nyttigt för
samhällets utveckling?

Jag ber att få återkomma närmare till
den frågan i mitt huvudanförande.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde en
sammanfattning av dagens diskussion.
Det är sällan lätt att veta var man har
herr Ohlin. Det vore bra om herr Ohlin
kunde bestämma sig för att antingen
betrakta — det har varit uppläggningen

Torsdagen den 18 maj 1967

Nr 28

hittills i debatten — investeringsbanken
som en stor förödande och farlig monopolföreteelse
eller — och då faller
skräckvisionen kring banken — säga att
detta egentligen är en rätt betydelselös
sak som inte är någon patentmedicin.
Nej, herr Ohlin, vi har aldrig velat inbilla
oss själva eller någon annan att
inrättandet av en investeringsbank
skulle lösa alla de problem i vår ekonomi,
vilka vi nu finner besvärande och i
behov av en lösning. Det är ett led och
ett viktigt led i dessa strävanden och
den metod som vi valt visar, herr Hermansson,
på en odogmatisk vilja att
komma till rätta med problemen.

Jag tror att denna bank förmodligen
på litet sikt kommer att bli avideologiserad.
Men jag är också övertygad om
att man, när den en tid varit i funktion
och har visat vilka insatser den gör för
vår ekonomis konkurrenskraft och sysselsättningsmöjligheter,
kommer att säga,
att det beslut, som jag utgår från att
riksdagen kommer att fatta i morgon,
var ett av 1967 års allra klokaste.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående central adrnini -

Investeringsbanken m. m.

stration för hälso- och sjukvården samt
socialvården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
psykiatrisk sjukvård m. m.;
från bevillningsutskottet:
nr 248, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, in. m.,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

§ 16

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från riksgäldskontoret med överlämnande
av riksdagens revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av statsliggaren.

§ 17

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
miljöpolitiska hänsynstaganden i statens
järnvägars utbyggnads- och planeringsverksamhet.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.29.

In fidem

Sune K. Johansson