Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

i-*> i

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1965

24—25 maj

Debatter in. in.

Måndagen den 24 maj

Svar på interpellation av herr Elmwall ang. uppförande av mentalsjukhus
i Nyköping..........................................

Sid.

Tisdagen den 25 maj fm.

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. viss skattelättnad vid amorterings sparande.

................................................ 10

herr Börjesson i Falköping ang. stämpelskatten å inteckning...... 11

herr Gustafson i Göteborg ang. schablonavdragen beträffande trak tamentsersättningar.

................... 13

herr Nordgren ang. förekomsten av främmande ubåtar i samband

med den svenska marinens övningar......................... 14

herr Heckscher ang. den planerade debatten om »Storbritannien,

EFTA och EEC».................................... 15

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. lagstiftning om omhändertagande
av bilvrak och herr Bengtson i Solna ang. bilskrotnings utredningen.

.............................................. 16

herr Werbro ang. fartbegränsningsreglerna för husvagnar......... 18

herr Wennerfors ang. åtgärder för att förbättra närvarofrekvensen i

skolor för zigenarbarn............. 18

herr Larsson i Norderön ang. delningstalet vid undervisning på

grundskolans skogliga linje......... 19

herr Westberg ang. huvudmannaskapet för yrkesskolorna......... 20

herr Wikner ang. handläggningen av vissa ansökningar om uppförande
av industribyggnad................................ 21

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid.

fröken Wetterström ang. åtgärder mot vissa smittorisker......... 23

Svar på interpellationer av :

herr Petersson ang. statens vattenfallsverks system för ränteberäk ning

och vinstredovisning................................... 25

herr Dickson ang. ATP-fonderna.............................. 27

herr Larsson i Hedenäset ang. förläggande till Norrland av industrier

för försvarets behov, m. m................................. 29

herr Rimmerfors ang. möjligheten att receptfritt inköpa injektionssprutor
och herr Engkvist ang. narkotikaproblemet............ 34

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m, tillika svar
på interpellation av herr Yigelsbo i anledning av prisutvecklingen
beträffande livsmedel 39

Tisdagen den 25 maj em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m. (forts.).... 87

Vatten- och luftvårdens organisation............................. 104

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

och trädgårdsnäringens områden.............................. 106

Anslag till internationell biståndsverksamhet...................... 115

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet).... 146

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)........ 156

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (jordbruksdepartementet)...... 157

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv..................... 160

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 25 maj fin.

Statsutskottets memorial nr 130, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunal skatteutjämning, såvitt avser rikets indelning
i skattekraftsområden............................... 38

— nr 131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag

till Bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet.
................................................... 38

— nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp.......................... 38

Tisdagen den 25 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. m.................................... 87

— nr 16, ang. vatten- och luftvårdens organisation................ 104

— nr 17, ang. ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets och trädgårdsnäringens områden................... 106

Innehåll

Nr 28

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. lag om elevhem för vissa

rörelsehindrade barn m. fl................................... 115

— nr 53, om ändring i skollagen................................ 115

Statsutskottets utlåtande nr 125, om anslag på driftbudgeten under

tredje huvudtiteln till internationell biståndsverksamhet......... 115

— nr 107, ang. anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikde- 146

partementet)...............................................

— nr 108, ang. anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)
................................................... 156

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till vissa forskningsråd

m. m. (jordbruksdepartementet).............................. 157

Statsutskottets utlåtande nr 109, om åtgärder till stödjande av samernas

kulturliv................................................... 160

•m

iinfiioai

» >t ‘ t. ■ jp:t vi <ib\-ä. -Uc V''«o’>V i» Um

...................i. ,.. . .in m-d

ih.-liic fi -i . »u ''Kl i''i ffiO i •.•ni». ■•''..i ••.VAt.v'',, • .-.»V

.....tCV''i,.:i! irij *i»!s . i''0: Vit

i»t .-i'' • .• • ••• . H>i /,•■;>!» ia; :.i."i;:nfr .£«•: .Toi

. . . . ........ ... . ...... (i-.iu »ii"-.; i.. •

;• n»;iii fn ,iii bci.Oli.-i.Ji''in; i\f;-i iU! gÉlstm;'' ,Hl»l 1 il

.............. ..... .... .... . . . i ; liiwu.

i!» »''■>-. • ili ''''..ii, . säl. ,;4 ''p* ■ Sv-''

........ . . ...........!..!•; .

... i" ,-i.''.- ''.-c''.: .■: » .'' i'' • t V? »illHSIÄ! fil ».» v v>

in! i»*;-

Måndagen den 24 maj 1 965

Nr 28

Måndagen den 24 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. uppförande
av mentalsjukhus i Nyköping

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, när staten kan påbörja och
fullfölja den av 1962 års riksdag beslutade
byggnationen av mentalsjukhus
i Nyköping.

Interpellanten påstår, att mentalsjukvården
länge varit eftersatt. Med anledning
därav vill jag till en början erinra
om att ett intensivt upprustningsarbete
har bedrivits inom den statliga
mentalsjukvården, främst sedan mitten
av 1950-talet. Målet för reformarbetet
liar varit att de psykiskt sjuka skall
kunna erhålla lika god vård och behandling
som patienter inom den moderna
kroppssjukvården. Som ett led i
denna upprustning har under senare år
tillkommit inte mindre än sex nya mentalsjukhus
med cirka 4 000 nya vårdplatser.
Vid de äldre sjukhusen har en
betydande om- och nybyggnadsverksamhet
genomförts. Vidare har antalet
tjänster ökat med cirka 2 500 under
1950-talet och med ytterligare omkring
2 000 under de senaste fem budgetåren
samtidigt som patientbeläggningen vid

vissa äldre sjukhus kunnat minskas.
Jämsides med denna materiella och
personella upprustning har en nästan
revolutionerande utveckling ägt rum beträffande
de medicinska behandlingsmetoderna.
Denna utveckling har lett
till en hundraprocentig ökning av patientomsättningen
vid sjukhusen sedan
1955. Den genomsnittliga vårdtiden har
på åtta år minskats till hälften — från
cirka två år till cirka ett år. För nyinsjuknade
patienter är vårdtiden i regel
avsevärt kortare.

De omfattande åtgärder som vidtagits
har emellertid inte bedömts vara
tillräckliga för att nå det uppställda
målet. Såsom interpellanten framhållit
var ett av skälen till den av 1963 års
riksdag beslutade huvudmannaskapsreformen
att åstadkomma en rationellare
sjukvårdsorganisation och samtidigt
förbättra vårdförhållandena för de psykiskt
sjuka. Mentalsjukvårdens isolering
från sjukvårdsorganisationen i övrigt
är till nackdel ur såväl organisatoriska
som sjukvårdsmässiga synpunkter.
Även -— och inte minst — från humanitära
synpunkter är det angeläget
att denna isolering kan brytas genom
att kropps- och mentalsjukvården sammanföres
i en gemensam sjukvårdsorganisation.
Detta är alltså bakgrunden till
det beslut som fattades vid 1963 års
höstriksdag om landstingens övertagande
av statens mentalsjukvård.

Det stod emellertid redan från början
klart, att det principavtal med landstingen
och det riksdagsbeslut, som skulle
vara grundläggande för reformen,
varken kunde eller skulle lösa alla de
formella och materiella spörsmål av
olika slag som står i samband med reformens
genomförande. Särskilda för -

Nr 28

Måndagen den 24 maj 1965

Svar på interpellation ang. uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

handlingar måste föras med landstingen,
och sådana pågår f. n.

Beträffande de av interpellanten påtalade
problemen inom Södermanlands
läns landstingsområde vill jag framhålla,
att 1950 och 1956 års riksdagar visserligen
fattade beslut om nedläggning
av S:ta Annas sjukhus men inte om
uppförande av nytt ersättningssjukhus.
Vårdbehovet skulle i stället tillgodoses
vid Sundby sjukhus. 1957 års riksdag
lämnade frågan om vårdorganisationen
öppen och beslöt, att det — i avvaktan
på en utredning om Sundby sjukhus
framtida användning — endast borde
uttalas, att länet lämpligen borde utgöra
eget upptagningsområde. På grundval
av ytterligare utredningar i samråd med
landstinget fattades sedermera vid 1961
och 1962 års riksdagar principbeslut
att vårdbehovet skulle tillgodoses vid
två sjukhus, ett nytt i Nyköping och
till återstående del tills vidare vid Sundby.
Riksdagens beslut innehar sålunda
endast att till Nyköping skulle förläggas
ett nytt sjukhus till vars närmare utformning
och uppförande riksdagen sedermera
— liksom beträffande alla
principbeslut — skulle ta ställning. Beslutet
om huvudmannaskapsreformen
vid 1963 års höstriksdag förutsattes givetvis
kunna innebära ändrade förutsättningar
för såväl detta som en mängd
andra av riksdagen beslutade åtgärder
i fråga om nya eller befintliga sjukhus.

Med anledning av riksdagens beslut
om Nyköpingssjukhuset sammanträffade
representanter för landstinget och
mentalsjukvårdsberedningen i Nyköping
den 13 mars 1963 för diskussion
av alternativa förslag till förläggning
av det nya mentalsjukhuset. Samtidigt
diskuterades dels frågan om att i anslutning
till sjukhuset förlägga en enhet
för lättskötta psykiskt sjuka och
dels frågan om projekteringsarbetet.
Från beredningens sida framhölls, att
lokalprogram först måste redovisas för
Kungl. Maj:t för erhållande av projekteringsuppdrag
samt att byggnationen

enligt då föreliggande, av naturliga skäl
mycket preliminära tidsplaner beräknades
kunna igångsättas fjärde kvartalet
1965. Någon överenskommelse beträffande
byggnationen träffades sålunda
inte vid sammanträdet, utan detta
hade karaktären av sedvanligt samråd.

Med anledning av de genomförda
ändringarna i förfarandet för projektering
av statliga byggnadsföretag reviderades
under hösten 1963 beredningens
tidsplaner för samtliga planerade
byggnadsobjekt. Jag vill här inskjuta,
att den numera tillämpade ordningen
för handläggning av byggnadsärenden
innebär, att större byggnadsföretag
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning
i etapper. Sedan projekteringen
hunnit så långt att lokalprogram utarbetats,
lämnas ett projekteringsuppdrag
som avser upprättande av huvudhandlingar
jämte kostnadsberäkning.
Först därefter kan fortsatt projektering
t. o. m. bygghandlingar ske.

Med hänsyn härtill — och då beredningen
dessutom beträffande bl. a. detta
nya mentalsjukhus, som skulle samordnas
med ett lasarett, ville undersöka
och tillgodogöra sig erfarenheterna från
de senast uppförda sjukhusen — beräknades
Nyköpingssjukhuset enligt preliminära
planer i oktober 1963 kunna
påbörjas först i augusti 1967. Liknande
förskjutningar kom givetvis att uppstå
också för andra planerade nya enheter.
Huvudmannaskapsreformen har sålunda
inte åstadkommit störningar i planeringsarbetet.
Projekteringen av Nyköpingssjukhuset
har bedrivits sedan sammanträdet
i mars 1963 — utan något
sådant avbrott som anges i interpellationen.

Sedan lokalprogram upprättats i vanlig
ordning, tillfrågades landstinget om
detta var berett att överta den fortsatta
projekteringen av sjukhuset med hänsyn
till att det inte bedömdes möjligt
att påbörja byggnadsarbetena före huvudmannaskapsreformen.
Landstinget
skulle för ändamålet erhålla ett särskilt

Måndagen den 24 maj 1965

Nr 28

Svar på interpellation ang.

bidrag med upp till 5 % på investeringsbidraget,
dvs. ett extra bidrag med
omkring eu miljon kr. Liknande projekteringsavtal
bar träffats med ett femtontal
andra landsting. Landstinget i
Södermanlands län var emellertid inte
berett att åta sig projekteringsarbetet.
Mentalsjukvårdsberedningen begärde
därför hos Kungl. Maj:t ett uppdrag att
projektera sjukhuset fram till färdiga
bygghandlingar. Kungl. Maj:t uppdrog
den 22 januari 1965 åt beredningen och
byggnadsstyrelsen att i samråd med
landstinget utföra projektering — enligt
de av mig nyss återgivna reglerna —
fram till och med färdigställande av
huvudhandlingar in. m. Byggstart beräknas
numera kunna ske våren 1968.

Den av interpellanten påtalade »tolkningen»
att staten med hänsyn härtill
inte skulle svara för uppförandet av
sjukhuset är en praktisk gränsdragningsfråga,
till vilken riksdagen inte
haft att ta ställning. Frågan härom har
varit föremål för överläggningar mellan
landstingens centrala förhandlingsdelegation
och den statliga förhandlingsnämnden.
Man har därvid på båda
sidor ansett det lämpligt, att de byggnadsföretag
som påbörjats före den 1
januari 1967 skall fullföljas av staten i
den mån inte annat överenskommes,
medan byggnadsföretag som påbörjas
senare skall utföras av vederbörande
landsting. Denna fråga är sålunda ett
av de spörsmål som ingår i det stora förhandlingskomplexet.
Med hänsyn härtill
anser jag mig inte på annat sätt än
genom den nu lämnade redogörelsen
böra gå in på de av interpellanten berörda
spörsmålen eller eljest föregripa
eu kommande förhandlingsuppgörelse.

Vidare anförde:

Herr ELMVVALL (ep):

Herr talman! Jag är statsrådet tacksam
för att han lämnat detta svar på
min interpellation. På ett par punkter
skulle jag dock vilja göra några kommentarer.

uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

I stort sett är väl redogörelsen för
behandlingen av det speciella sjukhus
som jag liar berört riktig, men statsrådets
inledning till svaret tyder på att
han inte är helt ense med mig om att
mentalsjukvården länge har varit eftersatt.
Jag tycker att jag fick belägg
för min uppfattning i lördags kväll, då
jag hörde ett uttalande av professor
Werkö, som såvitt jag kunde förstå underströk
att mentalsjukvården är eftersatt.

Med hänsyn till att behovet av upprustning
av vårdplatser redan 1945 angavs
gälla cirka 22 000 platser föreföll
inte den siffra som statsrådet här redovisade
såsom bevis för upprustningsgraden
alltför imponerande. För närvarande
torde läget bedömas så, att
ungefär 18 000 vårdplatser skulle vara
erforderliga, och många av dem — det
största flertalet — måste väl skaffas genom
nybyggnad eller upprustning.

När det gäller förhållandena i Södermanland
vill jag säga att Sundby har
haft flera län som upptagningsområde,
medan Nyköping väl i stort sett avsetts
skola ha endast ett mindre upptagningområde.
Landstinget har också velat
förlägga mentalsjukvården i anslutning
till kroppssjukvården. Utredningarna
därom har resulterat i att man nu
är överens om att det bör finnas två
mentalsjukhus, nämligen ett i Nyköping
i anslutning till lasarettet och vidare
Sundbv sjukhus som alltså skall bibehållas.
Jag har ingen kritik att rikta
emot detta.

Däremot ställer man sig undrande till
den långa tid som dessa utredningar
har dragit, när Dehovet av förbättrad
vård är så stort och så aktuellt.

Staten har tillsatt olika kommittéer,
och den kommitté som enligt vad jag
finner har tillsatts först, mentalsjnkvårdsdelegationen,
har kommit fram
till ett visst resultat. När det sedan
överlämnats till en annan utredning,
som skall överta arbetet, tyder detta på
att det har uppstått en viss förskjut -

Nr 28

Måndagen den 24 maj 1965

Svar på interpellation ang. uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

ning i tidsschemat. Statsrådet säger här
att Nvköpingssjukhuset enligt preliminära
planer i oktober 1963 beräknades
kunna påbörjas först i augusti 1967. En
liknande förskjutning komme givetvis
att uppstå också för andra planerade
nya enheter. Huvudmannaskapsreformen
hade sålunda inte åstadkommit
störningar i planeringsarbetet. Projekteringen
av Nyköpingssjukhuset hade
bedrivits sedan sammanträdet i mars
1963 — utan något sådant avbrott som
anges i interpellationen.

Jag tycker mig emellertid finna att
det har varit ett avbrott i dessa projekteringar
som väl från början beslöts av
mentalsjukvårdsberedningen. Det tycks
ha varit ett uppehåll på 7 å 8 månader.
Man fick besked att projekteringen skulle
avbrytas.

När man från landstingets sida i februari
1964 efterlyste hur långt projekteringsarbetet
hade avancerat, lämnades
av arkitekterna den upplysningen
att arbetet efter direktiv från mentalsjukvårdsberedningen
uppskjutits. Vid
förfrågningar hos denna uppgavs att
statens nämnd för förhandlingar med
kommuner meddelat att någon ytterligare
byggnation av nya mentalsjukhus
icke skulle ske med statens medverkan.
Landstinget gjorde då ytterligare förfrågningar,
vilka slutligen i september
samma år föranledde ett meddelande
till landstinget, att projekteringen åter
skulle fortsätta. Naturligtvis har även
det avbrottet väckt en del undran och
oro.

Man kommer väl inte ifrån att det
sätt, på vilket hela frågan handlagts,
medfört en försening som kan resultera
i att byggnationen blir färdig ett par år
senare, vilket inte är någon kort tid i
detta sammanhang, när vi har ett aktuellt
behov av denna upprustning.

Här vill jag bara understryka att
landstinget i Södermanland har fattat
beslut om upprustning och nybyggnad
av andra sjukvårdsinrättningar för 110
å 115 miljoner kronor. Att under så -

dana förhållanden påta sig ytterligare
ett sjukhusbygge för ungefär 30 miljoner
kronor tror jag blir litet för betungande
för landstinget.

Nu pågår förhandlingar efter vad
som bar upplysts mig. Jag vet inte i
vilken riktning denna fråga kommer att
lösas. Men jag vill bara uttala den förhoppningen
att statsrådet bidrar till att
vi får möjlighet att lösa detta problem
så att sjukvårdsbehovet blir tillfredsställt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill betona att ändringen
i huvudmannaskapet inte åstadkommit
vad den ärade interpellanten
bär kallade störningar i planeringsarbetet,
och mentalsjukvårdsberedningen
bar inte givit något besked om att projekteringsarbetet
skall avbrytas. Beredningen
har heller aldrig ansett sig förhindrad
att fullfölja projekteringen. Beredningen
har däremot, liksom fallet
varit beträffande ett flertal andra landsting,
tillfrågat landstinget, om landstinget
var berett att fortsätta projekteringen.
Landstinget har också, innan
regeringen meddelat besked om projekteringsuppdraget,
anmodat arkitekter
att på landstingets bekostnad fullfölja
projekteringen. Om projekteringen hade
fullföljts kontinuerligt fram till bygghandlingar,
skulle det kanske lia varit
möjligt att sätta i gång byggnationen i
slutet av 1966. Men det finns särskilda
bestämmelser för projektering av statliga
byggnadsföretag. De är fastställda
av Kungl. Maj :t och riksdagen och skall
giilla byggnadsföretag som kostar mer
än 300 000 kronor. Det har inte ansetts
möjligt att göra undantag från dessa bestämmelser
när det som här gäller ett
projekt av storleksordningen 20 miljoner
kronor och där nya byggnadsmässiga
lösningar dessutom blir aktuella
i och med att mentalsjukhuset skall
samordnas med ett lasarett. Regeringen
bar därför, helt i överensstämmelse med

Måndagen den 24 maj 1965

Nr 28

Svar på interpellation ang.

gällande föreskrifter, givit projekteringsuppdrag
för Nyköpingssjukhuset
fram till och med färdigställandet av
huvudförhandlingarna.

Herr talman! Jag har velat tillägga
detta med anledning av den ärade interpellantens
kommentarer till mitt
svar.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag betvivlar givetvis
inte statsrådets uppgifter, men då måste
det föreligga något fel i korrespondensen,
vilket i så fall givetvis är att
beklaga. De uppgifter jag har visar att
det vid underhandskontakt från landstingets
sida med statens nämnd för förhandlingar
med kommuner, som jag
förut nämnde, har meddelats att någon
ytterligare byggnation av nya mentalsjukhus
genom statens medverkan icke
skulle ske. I anledning härav tillskrev
förvaltningsutskottet den 28 februari
1964 mentalsjukvårdsberedningen, erinrade
om riksdagens beslut samt med
beredningen i mars 1963 träffad överenskommelse
och hemställde att mentalsjukvårdsberedningen
utan ytterligare
dröjsmål måtte vidta de åtgärder
som kunde erfordras för en forcering
av projekteringsarbetet. Samtidigt anhölls
om beredningens bekräftelse på
dess medgivande till vederbörande arkitekt
att fortsätta projekteringsarbetet.

Något svar på denna framställning
erhölls icke. Däremot hölls upprepade
sammanträden med statens nämnd för
förhandlingar med kommuner. I början
av september lät mentalsjukvårdsberedningen
per telefon meddela att man tyvärr
med hänvisning till den statliga
nämnden ansåg sig förhindrad att fullfölja
projekteringen av mentalsjukhuset
i Nyköping. Landstinget förklarade
härvid att det varken kunde godtaga
beskedet som sådant eller mottagandet
av ett sådant besked per telefon utan
krävde ett sammanträde med mentalsjukvårdsberedningen.
Av den anledningen
hölls ett sammanträde den 7

uppförande av mentalsjukhus i Nyköping

september 1964, varvid beredningen
upprepade att den ansåg sig förhindrad
att fullfölja projekteringen. Som jag
nämnde kom två dagar senare meddelande
att projekteringen kunde fortsätta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Endast en kort replik,
herr talman! Jag vill ytterligare understryka
vad jag beträffande själva proceduren
redan framhållit i mitt interpellationssvar,
att de i interpellationen
uppgivna förhållandena om avbrott inte
kunnat verifieras av mentalsjukvårdsberedningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 112—127, bankoutskottets
utlåtanden nr 41—44, andra
lagutskottets utlåtanden nr 52 och 53
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
14—17.

§ 4

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15—17, andra lagutskottets
utlåtanden nr 52 och 53 och
statsutskottets utlåtande nr 125 i nu
nämnd ordning uppföres främst, dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 14
uppföres närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 120.

Denna hemställan bifölls.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbyggnad av te -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

leverkets verkstadsrörelse jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m.,

nr 130, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om kommunal
.skatteutjämning, såvitt avser rikets indelning
i skattekraftsområden,

nr 131, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Bidrag till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet,
och

nr 132, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående höjning av postpaketportot
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6

Anmäldes och godkändes bankout skottets

förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 285, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, dels ock
väckta motioner om upphävande eller
ändringar av valutaregleringen;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 287, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av Svenska skeppshypotekskassan, m. m.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 25 maj

Kl. 10.30

§ 1

Svar på fråga ang. viss skattelättnad vid
amorteringssparande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag vill medverka till
att de som sparar genom amortering
erhåller visst avdrag vid taxeringen i
likhet med vad som gäller vid ränteinkomst
vid penningsparande.

Som svar vill jag meddela följande.

Vid ränteinkomst av penningsparande
föreligger rätt till visst avdrag vid
taxeringen. Motivet för denna avdragsrätt
är en önskan att stimulera det sparande
som förstärker en knapp kapitalmarknad.

Det s. k. amorteringssparandet förutsätter
emellertid att vederbörande först
anlitat kapitalmarknaden och där erhållit
ett lån. Förutsättningarna i de
båda fallen är således icke likvärdiga.
Räntekostnaden för lån är för närvarande
avdragsgill vid taxering, och nå -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Svar på fråga ang. stämpelskatten å inteckning

gon ytterligare preferens för att stimulera
låneverksamheten anser jag icke
föreligga.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Enligt gammal god sed
vill jag först tacka finansministern för
lians svar på min fråga, även om jag
redan från början måste säga ifrån att
jag inte är nöjd med svaret.

Finansministern framhåller att det
redan förekommer ett visst avdrag vid
taxering för penningsparande och att
skälet därtill har varit en önskan att
tillföra den knappa kapitalmarknaden
mera pengar. Det är alldeles riktigt,
herr finansminister, men det är lika
riktigt om jag säger att alla både här
i kammaren och annorstädes är fullt
på det klara med att sparandet måste
öka. Och även om det är tacknämligt
med det avdrag vid taxeringen som nu
beviljas för penningsparande, så har
Svenska sparbanksföreningen nyligen
gjort ett uttalande som gick ut på att
den kompensation som sålunda lämnas
icke är tillräcklig, utan rätteligen borde
fördubblas. Jag har också tidigare från
den här platsen vädjat till finansministern
att öka denna kompensation, men
han ville den gången inte vara med
därom. Det är nog emellertid lika säkert
att en sådan kompensation måste komma
till stånd som att vi här diskuterar
med varandra.

En annan väsentlig sak som måste
beaktas i detta sammanhang är svårigheterna
för dem som har att fullgöra
amorteringar. Det relativt höga ränteläget
medför att det krävs mycket stora
ansträngningar för att kunna betala
amorteringar av olika slag, och amorteringar
är ju också en form av sparande.
Med hänsyn till den tunga börda,
som amorteringsspararna alltså har att
bära, vore det inte mer än rätt att även
de fick en liten uppmuntran genom ett
avdrag vid taxeringen.

Det besvärliga läget över huvud taget
för dem som har att betala amorteringar
gör det enligt min mening motiverat
med en sådan åtgärd som jag tänkt mig.
För att kunna fullgöra amorteringar
måste en företagare vanligen använda
beskattade medel, och det blir för varje
år allt svårare att skaffa fram sådana
pengar — det vet alla som i någon
form har sysslat med företagsamhet.

Ingen lånar väl heller pengar för sitt
nöjes skull, utan därför att man är
tvungen att ha mera pengar för att
starta eller överta ett företag eller för
att driva något annat slags rörelse. Även
den omständigheten borde beaktas vid
ställningstagandet till den åtgärd som
jag här aktualiserat.

Finansministern säger till slut att
han icke vill ge någon ytterligare preferens
för att stimulera låneverksamheten.
Jag vill än en gång understryka
att jag inte tror att någon lånar pengar
för sitt nöjes skull och för att få ett
litet avdrag vid taxeringen. Tvärtom
aktar sig nog folk så mycket som möjligt
att låna pengar. Men jag är av den
bestämda uppfattningen att det skulle
vara en gärd av rättvisa att även amorteringsspararna
fick en sådan liten
uppmuntran som kommer så många
andra grupper till del.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. stämpelskatten å inteckning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag har för
avsikt att vidta åtgärder i syfte att garantera
en sådan enhetlig tillämpning
av stämpelskatteförordningen, att den
nedsättning av stämpelskatten på inteckning
i egendom, som föranledes av
att inteckningen helt eller delvis ersät -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 19C5 fm.

Svar på fråga ang. stämpelskatten a inteckning

ter tidigare inteckning, verkställes av
myndigheten, även om nedsättningen
icke begärts i inteckningsansökan.

Jag utgår från att herr Börjesson
åsyftar sådana fall där inteckning söks
på grund av en ny handling, dvs. en
handling som inte intecknats tidigare.
För att skattenedsiittning skall få åtnjutas
i sådana fall krävs bl. a. att samtidigt
en eller flera gamla inteckningar
dödas. Enligt stämpelskatteförordningen
skall stämpelskatten då nedsättas med
det belopp, som motsvarar skatten på den
eller de gamla inteckningarna. Av ordalagen
i författningstexten framgår att
sådan skattenedsättning skall beaktas
utan ansökan. Skulle i något fall skatt
uttagas med för högt belopp, kan rättelse
vinnas genom besvär hos hovrätt.
Sådan skatteprocess är avgiftsfri.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min enkla fråga.

Det är riktigt, som också framgår av
statsrådets svar, att jag åsyftar sådana
fall där inteckning söks på grund av
handling som intecknats tidigare, d. v. s.
utbyte av inteckning.

I den nya stämpelskatteförordningen
av den 21 maj 1964, § 12, sista stycket,
stipuleras: »Bifalles eller vilandeförklaras,
samtidigt med att en eller flera
inteckningar dödas, ansökan om en eller
flera nya inteckningar i egendom,
som helt eller delvis omfattades av den
eller de tidigare inteckningarna, skall
skatten nedsättas med belopp motsvarande
skatten för den eller de tidigare
inteckningarna, även om en eller flera
nya handlingar åberopas.»

Enligt vad jag inhämtat från en domsaga
behöver man inte, vilket också
framgår av svaret, begära direkt nedsättning
av stämpelskatten med belopp
motsvarande skatten för gamla inteck -

ningar som inlämnas i sammanhanget,
men för undvikande av missförstånd
bör man begära nedsättning.

i en del fall som jag har fått vetskap
om har det dock förekommit att domsagorna
glömt att avräkna den tidigare
stämpelskatten. När man då har begärt
att få återbetalning för den för mycket
erlagda stämpelskatten har domsagan
meddelat, att detta kan ske endast genom
besvärsskrivelse som ställs till
hovrätten. Även detta har framgått av
finansministerns svar. Ansökan skall
dock ingivas till inskrivningsdomaren i
vederbörande domsaga, varvid man
som bevis begär dels de gamla dödade
inteckningarna, och dels fotostatkopior
av de nya av vilka kopior stämpelskattens
storlek skall framgå.

Låt mig få ta ett par exempel ibland
många. I en domsaga inlämnades en ny
penninginteckning på 44 000 kronor.
Fyra gamla inteckningar på samma belopp
inlämnades för dödning. Full
stämpelskatt, kronor 176, fick dock
erläggas. Den som inlämnade inteckningarna
påpekade att någon stämpelskatt
inte skulle erläggas. När vederbörande
efter en tid upptäckte att stämpelskatt
hade utgått, upplyste domsagan
honom om att han kunde överklaga
hos hovrätten, vilket också skedde.

Jag kan anföra ett annat liknande
exempel, dock med den skillnaden att
det inte angivits i ansökan att någon
stämpelskatt skulle erläggas. I detta fall
fick dock vederbörande kreditinrättning
betala .stämpelskatt.

Jag ville med min fråga framhålla
att när en domsaga gör ett fel, exempelvis
debiterar en för hög stämpelskatt,
det må sedan gälla inteckning, bouppteckning
eller andra handlingar som
stämpelbeläggs, detta bör rättas av vederbörande
domsaga utan att uppdragsgivaren
för att få sin rätt besväras med
att anföra besvär i hovrätten, som sedan
skall utfärda dom. Visserligen är
en sådan skatteprocess avgiftsfri, men
när sedan domen är utfärdad skall ve -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Svar på fråga ang. schablonavdragen

derbörande för att få tillbaka det som
betalats in för mycket vända sig till
länsstyrelsen.

Herr finansminister! I de relaterade
fallen borde det vara en smidigare behandling.
Nog tycker jag att det kunde
vara möjligt att åstadkomma en sådan
rationalisering i domsagorna att när
dessa gör fel av det slag jag här exemplifierat,
felen kunde rättas till av vederbörande
domsaga, utan att besvära
allmänheten med att anföra klagomål
hos högre rätt.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att ännu en gång få tacka för svaret på
min enkla fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. schablonavdragen

beträffande traktamentsersättningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat om jag anser att höjningarna
av de statliga traktamentsersättningarna
bör medföra rätt för övriga
anställda till ökade schablonavdrag
beträffande traktamentsersättningar vid
nästa taxering.

Det ankommer på riksskattenämnden
att för varje kalenderår fastställa ett
normalbelopp för dagtraktamente, avdragsgillt
vid taxering. Normalbeloppet
skall motsvara högsta statliga traktamente
vid förräntning inom landet.
Normalbeloppets storlek skall vara fastställt
och publicerat före inkomstårets
ingång för att den skatteskyldige skall
kunna bedöma behovet av att föra anteckningar
om utgifter under tjänsteresorna.
Riksskattenämnden har i enlighet
härmed den 15 december 1964
fastställt normalbelopp vid tjänsteresa
i enskild tjänst för kalenderåret 1965.
Den skattskyldige äger dock alltid rätt

beträffande traktamentsersättningar

till avdrag för de verkliga merkostnaderna
om han visar att dessa, räknat
för hela året, överstigit normalbeloppet.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Finansministern säger
i sitt svar att det belopp som anställda
skall få avdra i sin deklaration för traktamenten
skall motsvara det högsta
statliga traktamentet.

Enligt förhandlingsöverenskommelse
har det statliga traktamentet höjts med
7 kronor från den 1 juli 1965 på grund
av ökade hotell- och restaurangkostnader.
Härigenom får alltså statstjänstemännen
kompensation, men även för
övriga anställda har mat- och hotellpriser
höjts i precis samma utsträckning,
och om vi nu skall ha den målsättningen
att det belopp som de anställda
drar av skall motsvara det statliga
traktamentet, bör beloppet höjas
redan vid nästa taxering.

Nu tycks riksskattenämnden vara av
den uppfattningen att den är förhindrad
att göra en höjning, och därför
skulle jag vilja ställa en kompletterande
fråga till finansministern: »Anser
finansministern att det föreligger något
hinder för riksskattenämnden att med
hänsyn till höjningen av det statliga
traktamentet med 7 kronor från den 1
juli göra en motsvarande höjning också
när det gäller normalbeloppet för övriga
anställda? Jag vore tacksam om
finansministern ville svara på denna
fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om man skall utfärda
tillämpningsföreskrifter i sådana frågor
har man att gå tillbaka till vad i lagtext
och förarbeten till lagtext samt i allmänna
motiveringar som godtagits av
riksdagen har förutsatts. Det heter i
propositionen, och detta har lämnats
utan erinran i utskottsbehandling och

14 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på fråga ang. förekomsten av främmande ubåtar i samband med den svenska
marinens övningar

i riksdagen, att eftersom normalbeloppets
storlek även har betydelse för de
skattskyldigas behov att föra anteckningar
om utgifter under tjänsteresorna,
bör det vara fastställt och publicerat
före inkomstårets ingång.

Riksskattenämnden har tagit detta
uttalande ad notam och tolkat det helt
i överensstämmelse med proposition
och riksdagsbeslut. Det blir naturligtvis
i praktiken en justering av dagtraktamentena
men med ett års eftersläpning.
Å andra sidan har jag personligen svårt
att mobilisera någon större indignation
på grund av en eftersläpning på ett år.
Var och en som har haft dagtraktamenten
som överstiger detta belopp får rätt
att göra avdrag för det överstigande beloppet.
Här föreligger således inte någon
rättskränkning. Man kan säga, att
det är en viss favör i dagtraktamentsbestämmelsernas
utformning att de som
har lägre dagtraktamente än 59 kronor,
för att ta den adekvata siffran, får utan
speciell prövning dra av upp till 59
kronor, även om de kanske bara har
haft en kostnad på 50 kronor eller 45
kronor. Det är således en viss skattevinst
de gör — som alla skattevinster
naturligtvis på andra skattebetalares
bekostnad. Men man har ansett, att man
i standardiseringens och enkelhetens
intresse skall tillämpa den metoden.

Nu höjs de statliga traktamentena
från 59 kronor till 66 kronor från och
med den 1 juli 1965. Därför kan man,
när herr Gustafson talar om de privatanställdas
missgynnade ställning under
sista halvåret 1965, sätta ordet missgynnade
inom citationstecken.

Den som verkligen har haft högre utgifter
än 59 kronor, får dra av den högre
utgiftssumman. På dessa premisser
har jag för min del inte sagt att det
föreligger någon anledning att uppmana
riksskattenämnden att ändra sin
praxistillämpning, framför allt eftersom
den har stöd i uttalanden som har gjorts
av både regering och riksdag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den rätt man har att
få göra avdrag med större belopp än
normalbeloppet, om man har haft högre
verkliga kostnader, innebär ju, som
finansministern vet, att man måste spara
alla verifikationer för samtliga utgifter
under hela året. Det är inte så
lätt att göra det. Därför blir det så, att
man i de flesta fall går efter en schablonberäkning.

Det har hänt att man mitt under ett
år har tryckt nya källskattetabeller med
hänsyn till omständigheter som har
förelegat. Det har man ansett vara motiverat.
Jag tycker för min del, att förhållandet
att man nu höjer de statliga
traktamentena från 1 juli, en sak som
man inte förutsåg när man gjorde det
allmänna uttalande, som finansministern
åberopar är tillräckligt motiv för
att även riksskattenämnden skall ändra
sitt belopp uppåt. I annat fall får man
bristande överensstämmelse mellan behandlingen
av dem som är i allmän
tjänst och dem som är i enskild. Det är
ju känt för denna kammare att det redan
förut finns ett, som jag tycker, berättigat
missnöje med de nuvarande
bestämmelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. förekomsten av främmande
ubåtar i samband med den svenska
marinens övningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag vill meddela kammaren
min uppfattning om vilka konsekvenser
som kan uppstå för svenska försvaret
med anledning av att främmande ubåtar
vid upprepade tillfällen uppträder
i samband med svenska marinens övningar.

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Svar på fråga ang. den planerade debatten om »Storbritannien, EFTA och EEC»

Våra marina övningar bedrivs till
stor del på internationellt vatten, diir
fartyg från alla länder har rätt att uppehålla
sig. Om främmande ubåtar
konstateras inom ett övningsområde
kan detta — bl. a. med hänsyn till kollisionsrisker
och beroende på övningens
art — medföra att övningen avbrytes.
Under ogynnsamma förhållanden
kan därigenom uppstå en viss förskjutning
i övningsverksamheten.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Försvarsministern säger, att om en
övning måste avbrytas, medför det en
förskjutning i övningsprogrammet. Det
är klart att det inte kan vara lämpligt
att en övning måste ändras eller avbrytas,
men det är tydligen ingenting att
göra åt den saken.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga försvarsministern: Betyder det
att försvarsministern ser sig nödsakad
att förlägga marina övningar företrädesvis
inom svenskt vatten och därmed
försvåra den svenska sjöfarten och fisket
o. s. v.? Det skulle vara intressant,
om försvarsministern kunde och ville
svara på, om det är vanligt när marina
övningar företagas att främmande flottenheter
följer eller förhindrar dessa
övningar. Eller visas den svenska flottan
ett speciellt intresse av främmande
makter?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På den sista frågan
skulle jag vilja svara följande.

Vi har en omfattande övningsverksamhet
på internationellt vatten under
en viss del av året. Det är inte så vanligt
att dessa övningar blir störda, men
det har som bekant hänt. Jag tror inte
att man kan förlägga våra stora öv -

ningar till svenskt vatten. Vi måste uppehålla
oss på internationellt vatten med
de svårigheter som kan uppstå för oss,
men också för andra nationer som har
sina övningar på internationellt vatten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. den planerade debatten
om »Storbritannien, EFTA och EEC»

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HERMANSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herr Heckscher har frågat
mig hur svenska regeringen bedömer
den debatt om »Storbritannien,
EFTA och EEC», som under medverkan
bl. a. av EFTA:s generalsekreterare
skall äga rum den 3 juni i Västeuropeiska
Unionens församling, där intet annat
EFTA-land än Storbritannien är
företrätt.

Jag vill svara följande.

EFTA:s generalsekreterare har inbjudits
att vid sammanträde den 3 juni i
år med Västeuropeiska Unionens församling
lämna en redogörelse för arbetet
inom EFTA. Vad generalsekreteraren,
liksom företrädare för den brittiska
regeringen därvid kommer att anföra
blir givetvis beroende av den diskussion
som äger rum vid det pågående ministermötet
i EFTA.

Vidare anförde

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hermansson för svaret på
min fråga. Statsrådet är säkert ense med
mig om att svaret är tämligen intetsägande,
men jag är å andra sidan ense
med statsrådet om att man inte kan
lasta regeringen för det. Orsaken är väl
att svaret måste lämnas i dag, under
den sista frågestunden på denna riksdag.
Jag förmodar att ett mera utförligt
svar hade kunnat lämnas, om denna

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på frågor ang. omhändertagande av bilvrak

fråga i stället hade kunnat behandlas
nästa vecka, men då är ju riksdagen
inte längre samlad.

Den enda reflexion jag här vill göra
är att man bör komma ihåg att förra
gången det gjordes en brittisk framstöt
om inträde i EEC, var det med utgångspunkt
från diskussionen i Västeuropeiska
Unionens församling. Jag förutsätter
dock att det svar som nu lämnats innebär
att svenska regeringen håller reda
på vad som händer. Om det är så som
det framgår av svaret att inte bara det
som generalsekreterare Figgures kommer
att säga utan också vad brittiska
regeringen kommer att säga är någonting
som man överlägger om vid det
pågående ministermötet i EFTA, kan
man kanske hoppas att det denna gång
inte inträffar någonting som kan vara
oroväckande ur svensk synpunkt.

Å andra sidan bör vi komma ihåg att
det i England för närvarande finns ett
mycket starkt intresse för en närmare
anslutning till Europamarknaden, och
det intresset finns inom båda de politiska
partierna. I det läget är det självfallet
viktigt att den svenska regeringen
bevakar vad som händer, så att inte
våra och de andra mindre EFTA-ländernas
intressen blir eftersatta.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet Hermansson för hans
älskvärdhet att överta statsrådet Langes
uppgift att besvara min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på frågor ang. omhändertagande av
bilvrak

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig när jag räknar
med att kunna förelägga riksdagen
förslag till lag angående omhänderta -

gande av bilvrak. Herr Bengtson i Solna
har frågat mig om samma sak.

Jag har sedan lång tid haft min uppmärksamhet
riktad på frågan om omhändertagande
av bilvraken. Problemet
ökar i betydelse, och en snar lösning
är i hög grad angelägen. Den bilskrotningsutredning
som tillkommit på mitt
förslag har som bekant framlagt ett betänkande
i ämnet. Detta har nu varit
föremål för en omfattande remiss. Utredningen
visar att en reglering av frågan
är förenad med åtskilliga svåra
problem. Kritiken mot utredningsförslaget
har också varit sådan att även
andra vägar måste prövas än den föreslagna.
Problemkomplexet överväges
f. n. i kommunikationsdepartementet,
men när en slutlig lösning kan nås kan
jag för dagen tyvärr inte säga. Jag är
emellertid mycket angelägen om att
proposition i ämnet förelägges riksdagen
så snart som möjligt.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Av detsamma framgår att lagstiftningen
på detta område är komplicerad och
att den därför har blivit fördröjd.

Det är möjligt att det är svårt att
skriva denna lag, men redan 1962 framlade
parkeringskommittén ett delbetänkande
som omfattade förslag att lösa
även dessa frågor. Och före jul förra
året sade kommunikationsministern här
i kammaren att han hade för avsikt att
lägga fram förslag utan dröjsmål. Nu
har det ändå gått ett halvt år sedan
dess, och av svaret i dag framgår att
ingen tidpunkt ännu är bestämd. Lagförslaget
skall bara framläggas »så
snart som möjligt».

När man reser på våra vägar och ser
alla bilvrak som står utkörda i skogsdungarna
runt våra städer och samhällen,
undrar man ibland om hela samhällsmaskineriet
på något sätt har för -

Tisdagen den 25 maj 1965 fin.

Nr 28

Svar på frågor ang. omhändertagande av bilvrak

lamats. När man sedan också läser vad
intervjuade polismän säger, nämligen
att de står maktlösa inför bilvraksproblemet,
tycker man det är mycket underligt
att det skall vara så svårt att
komma till rätta med detta problem.

Jag vill understryka att det brådskar
med att lösa skrotbilproblemet. Det är
inte bara en fråga om nedskräpning,
förfulning och intrång för enskilda
markägare, utan bilvraken innebär också
en allvarlig fara för lekande barn.
Faromomenten vid lek i bilvrak utgöres
bl. a. av bensinångor från de tomma
lankarna, knallgas från ackumulatorer
och batterisyra. Alla tre sakerna har
förorsakat allvarliga olycksfall.

Jag understryker också att när vi nu
.V. o. m. den 1 januari i år har fått den
obligatoriska bilbesiktningen, så växer
skrotbilproblemet. Därför vill jag sluta
med att säga till kommunikationsministern
att det är mycket angeläget att vi
snarast får en lag som gör det möjligt
att lösa detta problem.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Jönsson i Ingemarsgården framhållit
och även i hans tack för svaret.

Bilskrotningsutredningen, som framlade
sitt betänkande för drygt ett år sedan,
framhåller att en lagstiftning på
detta område rimligtvis måste träda i
kraft snarast möjligt och i vart fall senast
då den nya årliga kontrollbesiktningen
av motorfordon påbörjas. Den
.samordning som borde ha skett i det
fallet har även påtalats vid utskottsbehandlingen.

Det är inte bara allmänheten som ivrigt
väntar på besked i denna fråga.
Även kommunerna, som känner opinionens
tryck och har tagit på sig ett visst
ansvar, känner osäkerhet, speciellt när
det gäller frågan vem som skall stå för
kostnaderna för bortforslingen av bilvraken.
Nu håller man ute i kommunerna
på med arbetet med budgeten, och
då uppstår det självfallet stor tveksam -

het beträffande avvägningen av dessa
kostnader.

Jag har emellertid full förståelse för
att det kan dröja innan slutgiltiga regler
utformats i denna fråga. Detta påpekade
också tredje lagutskottet vid sill
behandling av naturvårdslagen i höstas.
Men i avvaktan på dessa slutgiltiga regler
tror jag, att det är nödvändigt att
utforma provisoriska regler, som temporärt
löser frågan, vilken myndighet
som skall ha ansvaret.

Även om provisoriska regler inte alltid
är till glädje, tror jag att sådana i
detta fall är nödvändiga. Det skulle säkerligen
tillfredsställa en stor opinion
om kommunikationsministern i detta
sammanhang hade möjlighet att göra
ett uttalande i sakfrågan, huruvida han
kan tänka sig ett införande av provisoriska
regler i avvaktan på fasta slutliga
regler, och när han i så fall skulle
kunna framlägga förslag om provisoriska
regler i ärendet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall till en början
be att få instämma med de båda frågeställarna
i så måtto att detta är ett angeläget
ärende och att en lösning brådskar.
Det var precis detta jag framhöll i
mitt svar.

Men jag skulle därutöver vilja rekommendera
de båda frågeställarna att närmare
studera remissyttrandena över
betänkandet. I så fall kommer de ganska
snart att upptäcka vad herr Bengtson
redan upptäckt, nämligen att många
svårigheter inställer sig när man skall
gå över från ett allmänt resonemang
till att utforma ett förslag och fatta ett
beslut.

Detta ämne är svårhanterligt, därför
att det har så rpånga olika aspekter.
Även synpunkter som tangerar rättssäkerheten
måste tas i betraktande i detta
sammanhang. Vi försöker inom departementet
att få ut det mesta möjliga ur
de yttranden, som har inkommit un -

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 2S

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på fråga ang. fartbegränsningsreglerna för husvagnar — Svar på fråga ang.
åtgärder för att förbättra närvarofrekvensen i skolor för zigenarbarn

der remissbehandlingen, och att sedan
själva binda ihop det hela. Men detta
tar tid.

Jag är övertygad om att också frågeställarna
är medvetna om att frågor av
detta slag tar tid. De har själva suttit
i utredningar och varit tvingade att ta
ställning till komplicerade och krångliga
frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. fartbegränsningsreglerna
för husvagnar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig om jag ämnar ta initiativ till en
uppmjukning av de fartbegränsningar
som gäller för husvagnar.

Hastighetsbestämmelserna för fordon
med tillkopplade släpfordon är för närvarande
på uppdrag av Kungl. Maj:t
under utredning hos statens trafiksäkerhetsråd
som har att samråda i frågan
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens väginstitut. Utredningen
gäller både de tyngre och de
lättare fordonskombinationerna. Den
kommer med all säkerhet att leda till
en omarbetning av de nu gällande reglerna
också för husvagnarnas del. Hur
de nya bestämmelserna kommer att te
sig är det för tidigt att yttra sig om,
eftersom utredningens resultat ännu
inte har lagts fram.

Vidare anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det lämnade svaret på
min fråga. Jag hade hoppats att statsrådet
i svaret skulle haft möjlighet att
närmare precisera när man kan vänta

sig att nya bestämmelser kommer att
utfärdas.

Många med mig hade säkerligen den
förhoppningen att en uppmjukning av
fartbegränsningen för husvagnar skulle
ske innan årets turistsäsong infaller.
Men jag kan nu bara konstatera att vi
måste gå en ny snigelsommar till mötes
på våra vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder för att förbättra
närvarofrekvensen i skolor för
zigenarbarn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att förbättra närvarofrekvensen i
skolor för zigenarbarn.

Skolöverstyrelsen har i hög grad sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Jag har därför ingen anledning att f. n.
vidta några åtgärder. Däremot vill jag i
sammanhanget informera herr Wennerfors
om att jag räknar med att en rad
frågor rörande zigenarnas och deras
barns utbildning kommer att i positiv
anda tas upp till behandling i samband
med propositionsarbetet inför nästa
års riksdag.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga.

Statsrådets meddelande i svaret att zigenarnas
och deras barns utbildning
»kommer att i positiv anda tas upp till
behandling i samband med propositionsarbetet
inför nästa års riksdag»
hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Statsrådets uppgift att skolöversty -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Svar på fråga ang. delningstalet vid undervisning på grundskolans skogligu linje

relsen i hög grad har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om närvarofrekvensen
i skolan för zigenarbarn kan i
och för sig uppfattas som positiv. Emellertid
har skolöverstyrelsens intresse
för frågan såvitt jag vet inte tagit sig
några påtagliga uttryck utanför skolöverstyrelsens
väggar. De som sysslar
med zigenarfrågan känner i alla händelser
inte till någon större aktivitet
från skolöverstyrelsens sida.

Jag har fått uppgifter som talar för
att åtgärder borde vidtagas. Förutsättningarna
för barnens skolgång är goda,
men närvarofrekvensen är otillfredsställande.
Fn undersökning visar att
medelfrånvaron per elev i Stockholm
har varit cirka 30—40 procent. Höstterminen
1963 var den 38 procent, vårterminen
1964 33 procent och höstterminen
1964 43 procent.

Jag liar förståelse för att anpassningssvårigheterna
medverkar till stor frånvaroprocent.
Men det är av vikt att skolgången
är så regelbunden som möjligt.
Resultaten i skolan kan inte bli goda
när en elev är frånvarande nästan halva
skoltiden. Jag anser att skolmyndigheterna
med fastare hand måste övervaka
skolgången och skapa förutsättningar
för en förbättring.

Nog är det sant att zigenarfrågan i
sin helhet håller på att lösas. Staten
har som bekant påtagit sig det ekonomiska
ansvaret för zigenarnas anpassning.
Under de senaste fyra åren har
det allmännas kostnader belöpt sig till
cirka 7 miljoner kronor. Bofastheten
för zigenarna har ökat från 40 procent
till 90 procent, och denna ökade bofasthet
har stimulerat zigenarna att
skaffa sig arbete i öppna marknaden, i
allt flera fall efter arbetsträning och
yrkesutbildning. Vidare kan det sägas
att vuxenundervisningen har fått en
god start på flera platser i landet.

Men flera problem återstår. Jag är
övertygad om att dessa skall kunna lösas.
Viss tid måste det självfallet ta. Det
gäller ändå en liten minoritetsgrupp

som liar annorlunda kulturtradition och
rättsuppfattning, andra levnadsvanor,
seder och bruk. Vi kan emellertid påskynda
utvecklingen — vi kan skapa
förutsättningar för eu snabb och smidig
anpassning om vi satsar vårt intresse
på barnens skolutbildning. Analfabetismen
och avsaknaden av yrkeskunskaper
är ett handikapp i vårt samhälle,
med alla de krav som där ställs på medborgarna.
Frågan om närvarofrekvensen
kan synas liten, men den har sin
stora betydelse. Jag hoppas därför att
den omständigheten, att skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad
på frågan, skall leda till att åtgärder
vidtas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. delningstalet vid undervisning
på grundskolans skogliga
linje

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat, när jag har för avsikt att
för riksdagen redovisa resultatet av den
prövning som 1964 års riksdag begäfde
av frågan om bestämmelserna om delningstalet
vid undervisning på grundskolans
skogliga linje (9 skog).

Sedan 1964 års riksdag hemställt att
ifrågavarande bestämmelser skulle omprövas
av Kungl. Maj :t uppdrogs genom
beslut den 4 juni 1964 åt skolöverstyrelsen
att i samband med förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1965/66
inkomma med utredning och förslag i
berörda hänseende. Överstyrelsen har
ännu inte kunnat fullgöra detta uppdrag
men avser, enligt vad jag inhämtat,
att i samband med sina förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1966/67
framlägga förslag i frågan. Resultatet
av den prövning av gällande bestämmelser
rörande delningstalet vid un -

20 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på fråga ang. huvudmannaskapet för yrkesskolorna

dervisning på grundskolans skogliga
linje, som kommer att ske på grundval
av överstyrelsens utredning och förslag,
torde alltså kunna redovisas i 1966 års
statsverksproposition.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

De speciella krav som undervisningen
på skoglig linje medför togs vid
förra årets riksdag upp i en motion som
fick en mycket välvillig behandling i
statsutskottet. Stora svårigheter uppstår
om en yrkeslärare skall bedriva undervisning
med mer än tio elever, när man
befinner sig på den undervisningsplats
som skogen utgör, övervakningsmöjligheterna
försämras då man måste fördela
eleverna över en relativt stor yta
i skogen.

Jag vill i sammanhanget betona att
det inte är av speciellt disciplinära skäl
som goda övervakningsmöjligheter
krävs. Orsakerna är risken för olycksfall
och kravet på effektiv undervisning.
Undervisningen på den skogliga linjen
är av den arten att det inte går att i
förväg uppställa ett fåtal enkla regler
för arbetsmomentens utförande. Undervisningen
måste till mycket stor del
bygga på direkt kontakt mellan lärare
och elev.

Det kan konstateras att meddelandet
av kunskaper i skogliga frågor får en
allt större betydelse. För att kunna genomdriva
en rationalisering av skogsbruket
som vi alla är överens om fordras
det solida kunskaper. Den nödvändiga
mekaniseringen av skogsbruket
kräver specialkunskaper som inte kan
meddelas i större klassavdelningar, församlade
på ett ställe. Det måste meddelas
individuellt på arbetsplatsen.

I den frivilliga yrkesutbildning som
bedrivs av skogsvårdsstyrelserna har
läraren vid sin sida en instruktör, då

elevantalet uppgår till mer än tio, I den
motion som föregående år föranledde
riksdagen att begära prövning av delningstalet
föreslogs att detta skulle vara
12. I den riktningen har också kungl.
skogsstyrelsen uttalat sig.

Att jag framställt min fråga beror på
att man på skolhåll nu behöver ha besked
om hur det blir med delningstalet
under det kommande året. För att man
skall kunna planera vad gäller lärare
och övriga resurser bör man ha någon
kännedom om delningstalen för klasserna.
Av svaret framgår att den omprövning
av bestämmelserna, som enligt
riksdagens uttalande i fjol borde föreligga
i år, kommer att framläggas först
nästa år. Även om detta innebär en beklaglig
försening vill jag uttrycka förhoppningen
att vid nästa års riksdag —
det är ju vad som angivits såsom en
bestämd tidpunkt —- ett positivt resultat
skall kunna uppnås.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. huvudmannaskapet
för yrkesskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
om jag kan lämna upplysning om
när yrkesutbildningsberedningen beräknas
offentliggöra ett ställningstagande
i frågan om huvudmannaskapet för
yrkesskolorna.

Svar: Det väntas ske under höstens
lopp.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill gärna till ecklesiastikministern
framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm. Nr 28

Svar på fråga ang. handläggningen av vissa ansökningar om uppförande av industri
byggnad

.lag måste bekänna, att jag var tvek -

sam huruvida jag skulle framställa denna
fråga, därför att jag förstod, att det
skulle möta vissa svårigheter för ecklesiastikministern
att göra ett uttalande.
När han nu velat göra det är jag utomordentligt
tacksam, och jag tror att
detta uttalande är betydelsefullt. Många
ute i landet väntar besked på denna
punkt. Vi planerar för närvarande för
en horisontellt sammanhållen gymnasial
skolorganisation runt om i landet.
Man vill praktisera den helhetssyn på
utbildningsvägarna på det gymnasiala
åldersstadiet som ecklesiastikministern
så vältaligt har förordat; man står mitt
uppe i planeringsarbetet och man har
att ta ställning. Men man har dröjt med
slutliga ställningstagandet i väntan
på besked om hur det skall bli med
huvudmannaskapet för yrkesskolorna.
På en del håll sorterar yrkesskolorna
numera under landstingen, och det kan
i vissa situationer innebära svårigheter,
när det gäller samordningen. Ett klart
besked på denna punkt är av stor betydelse
för planeringsarbetet.

Jag vill än en gång tacka för svaret
och uttrycka förhoppningen, att beskedet
kommer så tidigt som möjligt under
hösten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. handläggningen av
vissa ansökningar om uppförande av industribyggnad Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om jag anser att myndigheterna enligt
hittills gällande regler skall handlägga
de ansökningar om uppförande av industribyggnad
såsom statskommunalt
beredskapsarbete, vilka inkommer före
den 1 juli i år dä de nya bestämmelser -

na för en aktiv lokaliseringspolitik träder
i kraft.

Som svar vill jag anföra att de av
1904 års riksdag godkända grunderna
för .statsbidrag till uppförande av industribyggnader
i lokaliseringssyfte som
statskommunala beredskapsarbeten gäller
under hela budgetåret 1904/65. Det
belopp på 60 milj. kr. som riksdagen
anvisat för detta ändamål har emellertid
nu disponerats av arbetsmarknadsstyrelsen.
Några ytterligare ansökningar
enligt nuvarande ordning kan av detta
skäl inte bifallas. Jag vill emellertid
betona att företagare inom det norra
stödområdet, som vill söka statligt lokaliseringsstöd
enligt de nya bestämmelserna
är oförhindrad att redan nu ge
in ansökan härom till länsstyrelsen eller
arbetsmarknadsstyrelsen för att förberedande
åtgärder för prövningen skall
kunna vidtas redan före den 1 juli.
Kungl. Maj:ts kungörelse i ämnet, som
bl. a. innehåller föreskrifter om förutsättningarna
för att lokaliseringsstöd
skall utgå och om förfarandet vid ansökan
om stöd, kommer ut av trycket
i dagarna.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret.

Min fråga gäller ju det praktiska tillvägagångssättet
under den övergångstid
som det här är fråga om. Jag har
själv varit med om att fatta beslut om
den nya lokaliseringspolitiken, men detta
praktiska förfarande tänker man ju
därvid inte så noga på; det överlåter
man ju till dem som skall tillämpa detta.

Jag vill omnämna att på s. 198 i
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år
1964, står det: »Systemet med investeringsbidrag
till industrilokaler i form
av statskommunala beredskapsarbeten
bör därför inte vidare användas.» Jag

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på fråga ang. handläggningen av vissa ansökningar om uppförande av industri
byggnad

har personligen fattat det så, att detta
skulle tillämpas på ärenden inkomna
efter den 1 juli 1965. Jag anser att detta
nya system om lokaliseringsbidrag och
lån i god tid borde meddelas de företagare
som tidigare sökt lån enligt nu
gällande regler. Om företagen meddelat
att de ej är villiga att börja om den
långa proceduren med ny ansökan om
lån och bidrag enligt det nya lokaliseringsförslaget
men stått fast vid de
gamla reglerna som gällde garantilån
och kommunernas medverkan att hjälpa
till att bygga industrilokaler som
statskommunalt beredskapsarbete, så
borde i detta fall den möjligheten stått
öppen; det är ju faktiskt på de grunderna
som företagarna och kommunerna
engagerat sig. Ytterligare dröjsmål
på flera månader kommer nu att bli
följden, då ärenden återvisas till arbetsmarknadsstyrelsen
och skall tas upp
och behandlas av olika myndigheter.

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 48 s. 16 andra stycket står
följande: »Lokaliseringspolitiken bör

medverka till en sådan lokalisering av
näringslivet, att landets tillgångar på
kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade
och fördelade på sådant sätt att ett
snabbt framåtskridande främjas. Den
bör vidare syfta till en rättvis fördelning
av det stigande välståndet; sålunda
bör en tillfredsställande social och kulturell
service erbjudas människorna i
olika delar av landet. Ytterligare bör
den ta sikte på att värna de enskilda
individernas trygghet och minska deras
anpassningssvårigheter i samband
med den strukturomvandling och den
ekonomiska expansion som pågår. Till
den lokaliseringspolitiska målsättning
som angivits i propositionen kan utskottet
uttala sin fulla anslutning.»

Jag är glad över just detta uttalande,
och jag har också själv varit med och
fattat detta beslut. Men skall detta mål
kunna förverkligas måste man handla
snabbt, innan den bästa arbetskraften

flyttat från orten. En förutsättning för
detta måste vara att de företagare som
vill etablera sig inom stödområdet
snarast möjligt får ett besked, antingen
ett ja eller ett nej.

Jag vill passa på tillfället att nämna
att i min hemkommun, som tillika är
köping och centralort med goda servicemöjligheter
och belägen inom norra
stödområdet, har vi hållit på med ett
ärende som gäller lokalisering av en
industri till köpingen i över ett år. Ansökan
om lån sändes till kungl. kommerskollegium
den 27 oktober 1964.
Kommerskollegium avslog företagarnas
ansökan om lån den 21 november samma
år, och över detta beslut besvärade
sig företagarna till Konungen den 8 december
1964. Efter ytterligare begärda
kompletteringar från handelsdepartementet
väntade de på ett besked i ena
eller andra riktningen. Nu har företagarna
meddelats att de måste lämna in
en ny ansökan och själva begära lån
och bidrag till industrilokalen och ärendet
skall behandlas av arbetsmarknadsstyrelsen
först efter den 1 juli 1965, då
de nya bestämmelserna för lokaliseringspolitiken
träder i kraft. Om detta
kan man väl nästan använda ordspråket
att medan gräset gror dör kon.

Det förvånar väl ingen om dessa företagare
och berörda kommunalmän som
sysslat med ärendet samt övriga medborgare
i kommunen blir besvikna och
pessimistiska. Många i kommunen tar
annat arbete och flyttar, andra går kvar
och hoppas att någon industri skall
komma till kommunen. Till de senare
hör de som har egnahem och blivit rotfasta
i kommunen. Denna kommun är
industrifattig och har tidigare icke erhållit
något som helst lokaliseringsbidrag.
Det finns andra kommuner i
Jämtlands län som befinner sig i samma
situation. Jag ansåg det därför värdefullt
att statsrådet fick tillfälle att här
i riksdagen lämna upplysningar i denna
fråga, framför allt beträffande de prak -

Tisdagen den 25 mai 19(i5 fm.

Nr 28

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa smittorisker

tiska tillämpningarna av de nya reglerna
för lokaliseringsbidrag.

Jag anser det vara riktigt att de ansökningar
som legat inne längst får
förtursrätt.

Om företagaren drar sig ur på grund
av det nya lokaliseringsbidragssystemet,
borde man i vissa fall ha möjlighet
att tillämpa det gamla såsom jag tidigare
nämnde. Klart besked på denna
punkt är nödvändigt både för de företagare
som tidigare bär ansökt om lån
och för de kommunala representanterna
inom stödområdet. Men jag förmodar
att statsrådet kanske inte kan lämna sådant
besked nu.

Då det på vissa platser är svårt att
få någon industri borde staten, som är
ansvarig för industrilokaliseringen,
hjälpa till genom att förlägga något
statligt företag dit.

Det skulle vara värdefullt om de som
fattade beslut i dessa viktiga frågor
gjorde ett besök på den plats som ansökt
om lokaliseringsbidrag. Det gäller
platser som berörda myndigheter inte
känner till. Jag skall därför passa på
att inbjuda inrikesministern till Härjedalen.
Hjärtligt välkommen!

Med detta skall jag be att än en gång
få tacka för svaret och hoppas på att
vi till slut även i de »glesbygder», där
det finns en centralort som fyller de
fordringar som omnämnts i lokaliseringsbidragsbestämmelserna,
skall kunna
få någon industri.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa
smittorisker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Wetterström
har frågat om jag vill medverka till att
åtgärder vidtas för att begränsa de
smittorisker som synes föreligga, då

hemvändande utlandsresenärer återtar
arbetsuppgifter inom livsmedelsbranschen
och — sig själva ovetande — är
bacillbärare och spridare av t. ex. salmonellasmitta.

Enligt vad jag inhämtat förekommer
redan nu i stor utsträckning en kontroll
av att hemvändande utlandsresenärer
med anställning inom livsmedelsindustrien
inte är bärare av t. ex. salmonellasmitta.
Frågan om en fortlöpande kontroll
genom provtagning på anställda
inom livsmedelsindustrien, i storkök
m. m. övervägs inom livsmedelsstadgekommittén.

Vidare anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det svar jag fått på min
fråga.

Denna fråga har jag ansett berättigad
mot bakgrunden av vad som nyligen
inträffat i mitt eget län, Östergötlands
län, där enligt uppgifter från i går
cirka 475 personer har salmonellasmitta.
Hur många bacillbärare det finns
därutöver vet man inte.

Då och då under årens lopp uppdyker
mer eller mindre svårartade epidemier
av liknande slag här i landet.
År 1953 inträffade den stora paratyfusepidemien
i Småland med cirka 6 000
fall och samma år en lindrigare form
av salmonellaenteriter i en epidemi i
Vadstena. Där liksom i Uppsala för några
år sedan och nu i Linköping förmedlades
smittan genom bakverk.

Även om man inte har kunnat fastställa
då det gäller Östergötland att
smittan har överförts från hemvändande
resenärer från Kanarieöarna,
Italien eller Spanien, vet man dock att
sådana resenärer tidigare har förmedlat
smitta.

Statsrådet talar om att det redan nu
i stor utsträckning förekommer kontroll
av hemvändande utlandsresenärer, som

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder mot vissa smittorisker

har anställning inom livsmedelsindustrien.
Jag är medveten om det. Det är
lovvärda privata initiativ som har tagits.
Vissa enskilda livsmedelsföretag,
bl. a. i Östergötland, har oavsett de stora
kostnader som är förenade därmed,
föranstaltat om kontrollåtgärder beträffande
personalen. Det finns företag som
regelbundet ordnar två undersökningar
per år av de anställda och dessutom en
regelmässig undersökning av var och
en som återvänder från utländsk ort.
Till dess undersökningen är klar sätter
man vederbörande på ett ur smittosynpunkt
ofarligt arbete. Men det är ju
endast de större företagen som kan förfara
på det sättet; de mindre företagen,
där arbetsuppgifterna inte kan differentieras
på samma sätt, har icke den
möjligheten.

Den vaccinering som kan företas
måste begränsas till de livshotande typerna
— tyfus och äkta paratyfus. Men
därutöver finns ungefär 400 typer, och
för alla dem kan man givetvis inte
framställa vaccin.

Därför måste — det menar jag och
tydligen också statsrådet ■— andra vägar
sökas. Jag får nu den glädjande underrättelsen
att det inom livsmedelsstadgekommittén
övervägs en fortlöpande
kontroll genom provtagning på
anställda inom livsmedelsindustrien, i
storkök m. m. Jag skulle vilja fråga, eftersom
jag finner detta ärende vara
oerhört viktigt och av brådskande natur,
när man kan vänta ett förslag i den
riktningen.

Även om det är utomordentligt bra
att få till stånd de tilltänkta fortlöpande
undersökningarna tror jag inte, herr socialminister,
att enbart dessa är till
fyllest utan att man också, såsom sker
på vissa håll, bör göra specialundersökningar
av hemvändande resenärer.
I det sammanhanget tillåter jag mig
fråga om inte en framkomlig väg måhända
skulle vara att den hemvändande
utlandsresenär som arbetar inom livsmedelsindustrien
betraktades som miss -

tänkt smittbärare och gavs rätt att åtnjuta
ersättning från försäkringskassan
på samma sätt som andra smittbärare
eller misstänkta smittbärare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har redan omnämnt
att det ingår i direktiven till livsmedelsstadgekommittén
att behandla denna
fråga. Med den omfattande utlandsresetrafik
som nu förekommer har detta
problem självfallet kommit att bli i och
för sig väsentligt. Jag tror inte att det
kommer att brytas ut ur det omfattande
arbetsprogram som kommittén nu sysslar
med.

De stora livsmedelsindustrierna som
kan riskera att från semester i utlandet
återvändande personal är smittbärare
måste ha ett stort intresse av att skärpa
kontrollen. Det är ett kommersiellt intresse
som sammanfaller med det rent
medicinska intresset; här föreligger ju
annars risk för att man helt enkelt får
slå igen sina företag.

En allmän upplysningsverksamhet
på detta område är naturligtvis utomordentligt
viktig. Medicinalstyrelsen
har i detta avseende sökt att på olika
vägar sprida upplysning bland resenärer
och uppmanat dem att så långt möjligt
iaktta olika bestämmelser för att
inte utsätta sig för smittorisker. Jag har
en liten broschyr från medicinalstyrelsen
som just är riktad till utlandsresenärerna
och som på åtskilliga punkter
ger goda råd. Jag skall för övrigt be att
få lämna den till fröken Wetterström.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för broschyren. Alla goda råd
tar jag emot med tacksamhet.

Eftersom det verkar som om livsmedelsstadgekommittén
skulle ha ett omfattande
arbete framför sig och resultatet
förmodligen kommer att dröja
tycker jag att staten dessförinnan borde
vidtaga skyddsåtgärder. Man får kom -

Tisdagen den 25 maj 19(15 fm. Nr 28

Svar på interpellation ang. statens vattenfallsverks system för ränteberäkning och
vinstredovisning

ma ihåg att även om det ligger i livsmedelsindustriens
intresse att kunna
hålla rörelsen flytande är dock de kontrollåtgärder
som vidtages på detta område
för dess vidkommande förenade
med icke oväsentliga kostnader. Och
vad angår den enskilda människan gäller
det ju att så långt möjligt är söka
förhindra att hon utsättes för smittorisker
och sjukdom som kan medföra lidande.
Också ur rent samhällsekonomisk
synpunkt är det angeläget att någonting
göres.

Förlåt att jag pressar herr statsrådet,
men är det inte tänkbart att ett förslag
i denna fråga snart kan framläggas?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollen för den 19
innevarande maj.

§ 14

Svar på interpellation ang. statens vattenfallsverks
system för ränteberäkning
och vinstredovisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Petersson har i en
interpellation som överlämnats till mig
för besvarande framställt följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet redogöra för
statens vattenfallsverks system för ränteberäkning
och vinstredovisning för i
norrlandsälvarna byggda kraftverk?

2. Vill herr statsrådet lämna en prognos
om när med nuvarande system vattenfallsverken
i Norrland kan beräknas
ge beskattningsbar vinst?

3. Anser herr statsrådet nuvarande
förhållanden tillfredsställande?

Frågorna synes vara föranledda av

att statens vattenfallsverk trots de ändringar
som 1963 års riksdag beslutat
angående beskattningen av kraftverk
endast erlägger garantiskatt på taxeringsvärdet
av fastigheterna i kraftverkskommunerna.
Detta förhållande
beror bl. a. på att verket när de nya
reglerna började tillämpas hade rätt till
s. k. förskjutna värdeminskningsavdrag.
Genom att utnyttja dessa avdrag har
verket kunnat nedbringa sin skattepliktiga
vinst. Dessa förskjutna avdrag är
emellertid nu i det närmaste helt tagna
i anspråk, och verket kan därför beräknas
komma att fr. o. in. 1965 visa vinst
som överstiger garantibeloppen.

Beräkningen av den beskattningsbara
inkomsten sker inte separat för de
olika kraftverken eller för de olika
landsändarna utan för verket gemensamt.
För år 1965 räknar verket med
en vinst utöver garantibeloppen av ca
50 milj. kr. Under förutsättning att rörelseresultatet
inte i större utsträckning
påverkas av ändringar i taxor,
lågkonjunktur, penningvärdeändringar
eller extremt dålig vattentillgång räknar
verket med att beloppet stiger under
de följande åren. Fördelningen av
denna inkomst på bl. a. kraftverkskommunerna
kommer att ske enligt de regler
som 1963 års riksdag beslutat. Det
är inte möjligt att numera exakt ange
hur mycket som faller på norrlandskommunerna.
Överslagsvis har verket
beräknat att ca 30 % kommer att beskattas
i kommuner i Norrbottens län,
30 % i kommuner i Västerbottens län
och 20 % inom övriga norrlandslän.

Elkraftproduktion är mycket kapitalkrävande.
Vinstberäkningen för statens
vattenfallsverk är därför i hög grad beroende
av frågan om statens rätt till
avdrag vid inkomsttaxeringen för gäldränta.
Även denna fråga behandlades
av 1963 års riksdag som beslöt att frågan
skulle tas upp till avgörande först
sedan affärsverksutredningen framlagt
sina förslag.

26 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellation ang. statens vattenfallsverks system för ränteberäkning och
vinstredovisning

Jag vill slutligen framhålla att sedan
förslaget om kommunal skatteutjämning
genomförts kommer frågan om den
vinst statens vattenfallsverk redovisar
att få relativt liten betydelse för de
norrländska kraftverkskommunerna.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag vill först tacka finansminister
Sträng för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår, att kommande år
kan för första gången kommuner och
landsting med statliga kraftverk räkna
med skatt från kraftverken utöver garantibeloppen.
Det är av många skäl
glädjande.

Av svaret framgår också, att affärsverksutredningen
sysslar med frågan
om statens rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för gäldränta och att detta
gäldränteavdrag har stor betydelse för
inkomstberäkningen. Av direktiven för
utredningen synes framgå att även finansministern
har den åsikten att statliga
kraftverk bör ge samma förutsättningar
till kommunal inkomstskatt som
kraftverk i enskild ägo ger — ett önskemål
som jag framförde i min interpellation.

I direktiven för affärsverksutredningen
heter det bl. a.: »För att främja en
riktig fördelning av de samhällsekonomiska
resurserna fordras sålunda att
det allmänna förräntningskravet för
affärsverken utformas på ett sådant
sätt, att bättre överensstämmelse erhålles
med vad som gäller för motsvarande
verksamhetsgrenar inom den privata
sektorn.»

Jag hoppas att utredningens betänkande
och därav föranledda förslag
framkommer i snabbaste möjliga takt.
•lag vill också till sist rikta en fråga till
finansministern.

I interpellationssvaret säges, att det
är verkets hela verksamhet som ger ut -

slag när det gäller beskattningen. Vi vet
att byggandet av atomkraftverk är synnerligen
kostnadskrävande. Riskerna
för felinvesteringar är större när det
gäller atomkraftverk än annars. Om
vattenfallsverket bygger eller deltar i
byggandet av atomkraftverk, kommer
då detta att beröra den kommunala beskattningen
i produktionskommunerna
för vattenkraft?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vad gäller den sista
frågan tror jag att jag kan ge interpellanten
ett lugnande besked. Ågestaanläggningen
är färdig och i drift, och i
den prognos som vattenfallsverket byggt
sina beräkningar på och som jag redovisat
i interpellationssvaret ligger de
ekonomiska beräkningarna involverade.

Kostnaderna för Marviken finansieras
över ett särskilt avskrivningsanslag,
och detta bör rimligtvis inte inverka på
de skattemässiga vinstberäkningarna.

Rent allmänt kan sägas att även om
atomkraftverken i framtiden ställer sig
relativt dyrbara, måste anläggningarna
ändå vara ekonomiskt försvarbara. I
annat fall finns ingen anledning att gå
över till denna kraftkälla. Jag kan inte
se att denna aspekt på utvecklingen
skall behöva förändra den relativt optimistiska
kalkyl som vattenfallsverket
bar gjort.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Frågan om i vilken mån
byggandet av atomkraftverk skall beröra
beskattningen i produktionskommunerna
för vattenkraft tål nog att övervägas.
Det är nog svårt att kombinera detta
med det andra önskemålet som finansministern
och jag tydligen har gemensamt,
nämligen att enskilda kraftverk
och statliga kraftverk skall ha en likvärdig
kommunal beskattning.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Si 15

Svar på intepellation ang. ATP-fonderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har till
mig ställt följande frågor:

1) Är en fondbildning nödvändig för
att ATP-systemet skall fungera?

2) Om så anses vara fallet, hur stor
anses denna fondbildning böra vara?

3) Om denna för ATP-systemet eventuellt
såsom nödvändig ansedda fondbildningen
ej är tillräcklig för att täcka
toppbelastningen i fråga om landets
kapitalförsörjning, hur mycket skulle
därutöver behövas?

Härutöver har herr Dickson frågat
om jag anser att fonderna för dessa
olika ändamål inte borde reellt och nomenklaturmässigt
hållas isär och i så
fall vilka benämningar jag då funne
ligga närmast till hands.

Herr Dicksons frågekatalog kunde i
och för sig inbjuda till ett vidlyftigt
svar, men jag skall ändå försöka begränsa
mig. Svaret på den första frågan
— om en fondbildning är nödvändig —
är ja. Frågan om fondbildningens lämpliga
storlek måste bli en avvägningsfråga
som bl. a. beror på hur hårt man
vill belasta löntagare och arbetsgivare
via arbetsgivaravgifterna. Fonderna bör
vara så stora att de möjliggör en sådan
kapitalbildning i det svenska samhället
att realt utrymme skapas för den standardstegring
för pensionärerna som
ATP-systemets utfästelser innebär. Inom
överskådlig tid kommer emellertid de
samlade investeringsanspråken att vara
så höga att kapitalförsörjningen också
med beaktande av ATP-fonderna kommer
att framstå som otillräcklig. Vi
kommer därför att framöver stå inför
avvägningsproblem både vad avser
olika investeringsönskemål och vad gäller
den större frågan om valet mellan
höjd konsumtion och ytterligare höjning
av investeringskvoten. Mer preci -

serat än så kan mitt svar på herr Dicksons
tredje fråga inte bli.

Vad slutligen angår herr Dicksons
nomenklaturfrågor framgår av de välkända
samanhang som jag här hänvisat
till, att någon gräns inte kan dragas
mellan ATP-fondernas samhällsekonomiska
syfte och deras kassamässiga
samband med pensionsutbctalningar.
Det finns därför inte någon anledning
att laborera med skilda benämningar.

Vidare anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! För att bespara herr
talmannen, finansministern och kammarens
ledamöter onödig sinnesrörelse
skall jag för säkerhets skull deklarera
att jag alls inte har för avsikt att i detta
sammanhang riva upp ATP-systemet.

När denna institution kom till var de
anställdas pensioner huvudsaken, och
man ville ha fonder för att pensionerna
skulle utgå i den ordning som de utlovats.
Fonderna skulle, som man då uttryckte
sig, tjäna som en buffert för att
ta upp ryckningar och ojämnheter i tillströmningen
till fonden. En viss förskjutning
i denna motivering har skett
på senare tid, och därvidlag har mycket
sakkunniga människor, nästan lika sakkunniga
som finansministern, professorer
i nationalekonomi etc., också kommit
in på den linjen att ATP behövs
därför att vår kapitalförsörjning är
otillräcklig.

Man blandar sålunda ihop två motiveringar,
vilket jag tycker är skada därför
att det är bra om människor vet vad
som egentligen händer. Finansministern
för i sitt svar — vars eleganta formuleringar
skulle kunna tyda på att han
personligen har lagt en retuscherande
hand vid utformningen — ett litet resonemang
där han dock på samma dunkla
sätt gör en sådan sammanblandning.
Han betonar att fonderna måste vara
stora för att möjliggöra ett sparande av
sådan omfattning som de enskilda inte
anses kunna prestera. Jag vill inte gå

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellation ang. ATP-fonderna

in på det resonemanget. Det är möjligt
att det är riktigt. I en tid av institutionell
inflation kan det vara nödvändigt
att ta till ett sparande i annan form än
den hittills traditionella. Jag förstår
dock inte varför man inte kunde låta
ATP-anordningen behålla sin buffertfond.
Jag begär inte att finansministern
ens på 10 miljarder när skall precisera
hur stor den fonden skulle behöva vara,
men det tycks vara så att den som nu
kallas för ATP-fond — enligt min mening
oegentligt — behöver bli betydligt
större än vad den är för närvarande för
att just behovet av sparande skall kunna
täckas.

Det är uteslutande på grund av ett
slags ordningssinne — vilket kanske
inte alltid karakteriserar mitt leverne
i övrigt; jag tror att min fru skulle finna
det underligt om hon hörde att jag
motiverar min fråga med detta — som
jag tycker att man skall nämna saker
vid dess rätta namn och som gjort att
jag i detta ögonblick uppträder på vädjobanan.
Finansministern med sitt klara
intellekt förstår nog vad jag menar, men
han vill inte riktigt komma fram ur
skumrasket på denna punkt utan vidhåller
att vi skall ha denna sammanblandning
— ATP-fonderna skall det
fortfarande heta trots att ett av deras
huvudändamål är att furnera samhällets
ekonomiska liv med det sparande
som erfordras.

.lag är därför tacksam för svaret, för
att det gavs sent omsider. Jag förstår
att det kan ha givit anledning till funderingar,
men jag skulle ändå gärna ha
sett att finansministern — som den rejäla
karl han i de flesta stycken är —
hade bedömt dessa två ganska vitt skilda
saker på det sätt som verkligen karakteriserar
dem. Det hindrar inte att
de pengar som måste finnas i buffertfonden
naturligtvis precis lika väl kan
användas som kapitalkälla för investeringar
och sådant.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att än en gång få bocka mig och tacka

finansministern för svaret, sådant det
nu var.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi är väl allesammans
tacksamma för den lugnande försäkran
som herr Dickson avgav, nämligen att
det icke var hans avsikt att riva upp
ATP-fonderna. Nu tror jag dock att vi
allihop inte var så förfärligt uppskrämda
heller. Jag ifrågasätter om herr Dickson
har de politiska och fysiska möjligheter
som fordras för att ge sig på
ett sådant krafttag.

När herr Dickson envist håller fast
vid den som jag tycker ganska formella
inställningen att man skall redovisa
fonderna som ett slags spar- eller kapitalmarknadsfonder
vid sidan om
ATP, så ligger i stället den allra enklaste
tankegång bakom sammanhanget,
nämligen att ATP-försäkringen under
själva uppbyggnadstiden inte bar så
stora utgifter. Men det är rimligt att
börja ta ut avgifter för att avkastningen
av fonderna jämte framtidens avgifter
skall kunna finansiera de utfästelser
som försäkringen har åtagit sig.

Man har räknat med att man med
denna fonduppbyggnad skulle kunna
begränsa avgiftsuttaget till, om jag
minns rätt, 12 procent. Med en sämre
fonduppbyggnad måste framtidens löntagare
släppa ifrån sig en större procentsats
av sin lön till avgifter för att
klara framtidens utbetalningar. När
försäkringen lades upp ansågs 12 procent
vara ett lämpligt avgiftsmaximum,
och för att nå detta behövde man bygga
upp fonden, vars ränteavkastning supplerar
avgifterna och ger inkomsterna.

Jag kan således inte komma ifrån att
jag anser att det finns ett påtagligt och
intimt samband mellan fonduppbyggnaden
och försäkringsutfästelser i form
av pensioner. Om det sedan tidsmässigt
blir vissa effekter, vilket herr Dickson
åberopar, så har detta egentligen inte

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

2!»

med saken att göra. Som jag ser det
finns det ingen anledning att se så formalistiskt
på denna sak att man skulle
behöva införa eu specifik nomenklatur
för fonderna därför att de just i inledningsskedet
inte går åt för ATP-försiikringen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! För två år sedan beslöt
kammaren — jag vill minnas att det
rådde fullständig enighet — att hemställa
till regeringen om en utredning
rörande vissa problem som bl. a. gällde
frågan om pensionsfondernas organisation
och deras decentralisering. Denna
utredning har regeringen hänskjutit
till planeringsrådet. Jag tillåter mig att
fråga finansministern, om han kan lämna
kammaren några upplysningar om
hur långt planeringsrådets arbete med
detta viktiga problem har fortskridit
och när man kan vänta någon offentlig
redovisning av resultatet.

I detta anförande instämde herr
Ileckscher (h).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan inte göra någon
absolut dagbestämning eller säga
precis hur långt arbetet har avancerat.
Vi har arbetat med ärendet inom planeringsrådets
kansli, förstärkt med professor
Kragh vid konjunkturinstitutet,
sedan något halvår tillbaka eller något
längre, kanske sju eller åtta månader.

Personligen anser jag att denna fråga
bör ses i sammanhang med långtidsutredningens
presentation av den ekonomiska
utvecklingen i vårt land och de
bedömningar som på grundval av långtidsutredningens
material kan komma
att göras. Det resultatet kommer väl att
presenteras om något halvår, och därefter
tycker jag det är anledning att
sätta in frågan om ATP-fondernas kapitalbildning
i det sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ l(i

Svar på interpellation ang. förläggande
till Norrland av industrier för försvarets
behov, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har frågat mig, om jag vill medverka
till att den arbetsmarknadsinformation
som ges de värnpliktiga
kompletteras med upplysningar om de
möjligheter till lokaliseringsstöd, företagarutbildning
o. s. v. som finns samt
om jag vill medverka till en snabbinventering
av möjligheterna att för försvarets
räkning i ökad omfattning lägga
ut bestiillningar och uppföra industrier
i övre Norrland.

Den arbetsmarknadsinformation som
lämnas de värnpliktiga under deras
första tjänstgöring gäller främst den
aktuella efterfrågan på arbetskraft och
möjligheterna till yrkesutbildning. För
individuell yrkesvägledning hänvisar
man i allmänhet till arbetsmarknadsverkets
lokala organ. Detsamma måste bli
fallet beträffande i detta sammanhang
så speciella frågor som lokaliseringsstöd
och företagarutbildning.

Beträffande beställningar till företag
i övre Norrland och möjligheterna att
diir uppföra industrier får jag meddela,
att länsstyrelsen i Norrbottens län
i skrivelse den 23 mars 1965 hemställt
att Kungl. Maj:t måtte utfärda sådana
föreskrifter för de centrala verk och
myndigheter som handhar upphandlingen
av förnödenheter för totalförsvarets
behov i fred, att länets industrier,
verkstäder och näringsliv i övrigt
utnyttjas i största möjliga utsträckning
samt att förutsättningarna för lokalisering
till länet av industrier och
företag beaktas. Framställningen remissbehandlas
för närvarande. För diskussion
av hithörande frågor har redan
under remisstiden hållits överläggningar
med cheferna för försvarets fabriksverk
och de fem största upphand -

30 Nr 28 Tisdagen den

Svar på interpellation ang. förläggande

behov, m. m.

lande myndigheterna inom försvaret.
En inventering av det slag som föreslagits
pågår således.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för det interpellationssvar
jag har erhållit.

Som det i interpellationen framhållits
måste det ur beredskapssynpunkt vara
oroande med den folkuttunning som pågår
i stora delar av övre Norrland. Jag
kan för belysning härav inte uraktlåta
att berätta en liten episod som jag upplevde
för några dagar sedan. På en bilresa
från hemorten till Luleå träffade
jag en bekant som fick åka med mig till
närheten av den förläggning där han
just då fullgjorde sin s. k. repmånad.
Under samtal på resan gav jag uttryck
för det förmodandet, att det vore enbart
norrbottningar vid det förband där han
tjänstgjorde. »Javisst», blev svaret, »den
största delen har nog varit norrbottningar,
men så är det inte nu längre.
Flertalet av mannarna har för några
år sedan — en del för fem år sedan eller
mera — flyttat till södra Sverige för
beständigt.» Detta svar gav mig en tankeställare.
Hur måste inte sådana förhållanden
försena och försvåra — och
i en verkligt kritisk situation kanske
till och med äventyra — en snabb mobilisering! Att

av beredskapspolitiska skäl söka
förhindra en normal rörlighet på arbetsmarknaden
kan givetvis inte komma
i fråga. Men det kan dock inte vara
riktigt att genom eftersatta lokaliseringspolitiska
åtgärder framtvinga en
större utflyttning än som är nödvändigt.
Aktiva åtgärder för att trygga utkomstmöjligheterna
där uppe, så att inte
befolkningsunderlaget blir alltför uttunnat
i landets nordliga delar, framstår
därför som ett betydande nationellt
intresse. I detta arbete måste det vara

25 maj 1965 fm.

till Norrland av industrier för försvarets

riktigt att observera vilken stor betydelse
leveranserna till försvaret kan få
för en utbyggd företagsamhet i övre
Norrland.

Det var mot denna bakgrund jag
ställde mina frågor till försvarsministern.

Svaret på min fråga om ej den arbetsmarknadsinformation
som meddelas
de värnpliktiga borde kompletteras
med information om tillgängligt lokaliseringsstöd
och möjligheterna till företagarutbildning
är närmast negativt.
Statsrådet kallar detta avsnitt för »i
detta sammanhang så speciella frågor»,
vilka man hänvisar de värnpliktiga att
på annat sätt skaffa sig upplysningar
om.

Min fråga var närmast föranledd av
ett radioprogram där en stabskonsulent
beskrev verksamheten vid de militära
förbanden i Norrbotten på följande
sätt:

»Ja, vi har för det första under hela
utbildningsperioden fått plattsjournalen
från länsarbetsnämnden. Den är en
sammanställning på alla lediga platser
som är inrapporterade. Den där platsjournalen
den bar vi skickat ut på kompanier
och vaktlokaler över huvud taget
där de värnpliktiga är, och där har
de kunnat studera vilka lediga platser
som finns. Sen har länsarbetsnämndens
tjänstemän varit här på förbanden
och orienterat om det aktuella läget
på arbetsmarknaden.»

Dessa upplysningar innebär ju till
största delen att uppgifter lämnas om
vilka möjligheter som erbjudes i de
sydligare delarna av landet. Med anledning
av att sådana upplysningar
lämnas ställde jag frågan om det inte
vore på sin plats att de värnpliktiga
även upplystes om vilka möjligheter
som erbjudes, om de stannar kvar i
Norrland. Då nu försvarsministern verkar
mindre intresserad av en jämvikt
härvidlag, tillåter jag mig ställa den
kompletterande frågan: Är det fören -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm. Nr 28 31

Svar på interpellation ang. förläggande till Norrland av industrier för försvarets
behov, m. m.

ligt med försvarets intressen med en
informationsverksamhet som lätt får
prägeln av ensidig utflyttningspropaganda
vid de militära förbanden i övre
Norrland?

På frågan om inventering av möjligheterna
att för försvarets räkning i ökad
omfattning lägga ut beställningar och
uppföra industrier i övre Norrland svarar
statsrådet med att hänvisa till en
framställning i denna fråga från länsstyrelsen
i Norrbottens län av den 23
mars detta år. Då min interpellation är
av den 2 mars, hade jag nog hoppats,
att det efter denna tid skulle ha varit
möjligt att få mera detaljupplysningar
än vad svaret innehåller. På samma
gång som jag givetvis är till freds med
beskedet att den av mig önskade inventeringen
är i gång vill jag därför
något vidröra den problematik som
här syns mig vänta på sin lösning.

I interpellationen anförde jag några
exempel på vad som i ökad utsträckning
borde kunna tillgodoses genom
lokala leveranser. Regummering av
däck exempelvis borde man således
kunna göra vid lokala företag i stället
för att frakta däcken till gummiverkstäder
här i stockholmstrakten. På teleområdet
borde verkstäder kunna uppföras
förlagda till olika platser i Norrbotten.
Låt mig därutöver framhålla att
i fråga om försörjningen av kläder
borde även försvaret kunna göra en positiv
lokaliseringsinsats. Det föreligger
i Norrbotten rätt avancerade planer på
uppförande av en fabriksanläggning på
konfektionsområdet. Av stor betydelse
vore i detta läge om försvaret kunde
lägga ut en beställning av långsiktig
karaktär. Härigenom skulle erhållas en
grundförutsättning för startandet av en
rörelse som icke minst vore av stort
värde därför att genom denna även
kvinnlig arbetskraft kunde ges sysselsättning.

I interpellationen anförde jag även
bl. a. »att livsmedelsbehovet, t. ex. av

potatis, borde kunna tillgodoses genom
långsiktiga avtal med jordbrukarnas
organisationer». Jag vill i detta sammanhang
påpeka att exempelvis civilförsvarsmyndigheterna
ställer anspråk
på jordbrukarorganisationerna i Norrbotten
om en viss beredskap i en eventuell
kritisk situation. Det har aktualiserats
att jordbrukarorganisationerna i
länet skall garantera en beredskap i
fråga om bl. a. potatis, ägg, mjölk och
mejeriprodukter samt kött och charkuterivaror.
Observeras bör då även att
om en sådan beredskap skall bli en realitet,
måste som grund ligga en jordbruksproduktion
inom länet. En förutsättning
för att en sådan skall vara
möjlig allt framgent är att avsättning av
produkterna vinnes även under fredstid.
Försvaret bör medverka härvidlag
genom långtidsavtal. Skulle därvid gällande
upphandlingsförordningar lägga
hinder i vägen, då må väl dessa kunna
överarbetas så att de medger ett beaktande
av de lokaliseringssynpunkter
som även framstår som ett vitalt försvarsintresse.

Samtidigt som jag upprepar mitt tack
för svaret vill jag uttala den förhoppningen,
att vi genom den påbörjade inventeringen
skall nå fram till ökad sysselsättning
i övre Norrland genom att
olika försvarets materielbehov tillgodoses
genom lokala leveranser, varigenom
även positiva insatser för försvarsberedskapen
i Norrland skulle göras.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Denna interpellation
väcktes tidigt av herr Larsson, och jag
har väntat i det längsta med att besvara
den i förhoppning om att kunna ge ett
innehållsrikare svar än jag nu har
lämnat. Den inventering som pågår och
de överläggningar som vi har satt i
gång under april och maj månader har
emellertid ännu inte lett till sådana re -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellation ang. förläggande

behov, m. m.

sultat, att jag kunde ge några konkreta
besked.

Herr Larsson vet ju att jag i stort sett
delar den oro för utvecklingen i övre
Norrland som han hyser. Det är självklart
att det ur försvarssynpunkt vore
bäst, om vi i händelse av krig kunde
försvara vår norra landsända med folk
som bor däruppe. Därför är vi inom försvaret
beredda att hjälpa till så gott vi
kan, men det föreligger uppenbara svårigheter
härvidlag. Jag kan emellertid
försäkra herr Larsson att vi verkligen
allvarligt överväger, med anledning av
dels denna interpellation och dels länsstyrelsens
skrivelse, vad vi kan göra i
detta avseende. Jag skall inte trötta
kammaren med att räkna upp vad vi
redan har gjort -— det är ändå inte det
frågan gäller — utan vad vi kan göra
ytterligare.

Jag tror inte att det är lämpligt att
våra personalvårdsassistenter engageras
för den av herr Larsson föreslagna nya
upplysningsverksamhet inom förbanden.
Vi kan inte lägga på dem den uppgiften.
Det måste bli arbetsmarknadsorganen,
framför allt arbetsförmedlingarna,
som tar hand om pojkarna.
Vi kan förmedla kontakten mellan de
värnpliktiga och länsarbetsnämndens
organ. Detta görs även nu.

Med hänsyn till de uppgifter som herr
Larsson i Hedenäset lämnade i interpellationen
har jag inhämtat uppgifter
om hur upplysningsverksamheten bedrives,
och jag kan faktiskt inte utläsa att
det pågår någon propaganda för utflyttning
från övre Norrland. Det är dock
självklart att varje aktuell information
om yrkesutbildning och arbetsförmedling
visar en stor efterfrågan på arbetskraft
söderöver. Jag har tagit del av de
skrivna anföranden som funnits fogade
vid dessa informationer och jag har
funnit, att där upplyses självfallet om
de arbetsmöjligheter som finns i övre
Norrland men också om de försök som
pågår att utöka dessa arbetsmöjlighe -

till Norrland av industrier för försvarets

ter. Vi har nog intet annat att göra än
att avvakta vad det nya lokaliseringsstödet
kommer att betyda för övre Norrland.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt med många ord, men jag
vill på väsentliga punkter understryka
vad interpellanten anfört. Jag vill också
förena mig i hans vädjan till försvarsministern
att allt göres som är möjligt
att göra på detta område.

All samhällelig förbättring börjar som
bekant med individens förnyelse. När
interpellanten berättade att han fått en
tankeställare, när han skjutsade några
militärer till deras tillfälliga förläggningsorter,
vill jag, herr talman, säga
att även jag fick en tankeställare, när
jag i pressen för ett par tre veckor sedan
läste att 50 enskilda skogsägare från
Norrbotten hade vallfärdat till mellersta
Norrland, till de bygder där doktor
Hedlund är mantalsskriven, för att
titta på sina egna industrier. Norrbottniska
skogsägare far alltså 60—70 mil
för att titta på sina egna industrier!

Detta ger mig, herr talman, anledning
förmoda att utflyttningspsykosen gripit
även skogsägarna. Eftersom interpellanten
är gammal tjänsteman hos skogsägareföreningen
och jag förutsätter att
han har goda kontakter med de norrbottniska
skogsägarna, vill jag vädja till
honom att han gör sitt inflytande gällande
så att inte bara statliga utan även
enskilda företag etablerar sig i Norrbotten
och att den råvara, som de enskilda
skogsägarna förfogar över, i
större utsträckning göres tillgänglig
för de norrbottniska förädlingsindustrierna
— allt i syfte att inte så många
»beredskapsgubbar» behöver komma till
sina gamla boplatser för att försvara
dem utan kan göra det från sina hemorter.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm. Nr 28

Svar på interpellation ang. förläggande till Norrland av industrier för försvarets

behov, m. m.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Herr Lassinanttis vädjan
till mig tillkommer det givetvis närmast
skogsägareföreningarna att svara
på, men jag skulle förmoda att verkligheten
är den att statens skogsindustrier
inte har inbjudit de enskilda skogsägarna
vare sig till Karlsborg eller
Munksund, emedan man har mindre intresse
för de enskilda skogsägarna och
deras föreningsrörelse.

Eftersom herr Lassinantti berörde
frågan om råvarutillgångarna i Norrbotten
vill jag — trots att denna fråga
helt ligger vid sidan av debatten — inför
kammaren upprepa en försäkran
som lämnats från skogsägareföreningen,
att den icke från Norrbotten bär exporterat
en enda timmerstock och följaktligen
inte på något sätt kan lastas för
den råvarubrist som statens skogsindustrier
hänvisar till i fråga om svårigheterna
både i Båtskärsnäs och för inlandssågarna.

Mot statsrådets senaste anförande har
jag ingen anledning att polemisera.
Statsrådet försäkrade att han hade undersökt
de informationer som ges av
länsarbetsnämnderna och att det inte
bedrives någon utflyttningspropaganda.
Jag finner det angeläget att framhålla
att jag har sagt att dessa upplysningar
lätt får en prägel av utflyttningspropaganda.
Detta beklagliga förhållande är
en följd av att sysselsättningsmöjligheterna
än så länge är för få i övre
Norrland. Jag noterar därför med den
största tillfredsställelse statsrådets försäkran
att försvarsdepartementet skall
göra allt som är möjligt för att öka sysselsättningstillfällena
i Norrland.

Med detta ber jag än en gång få tacka
för svaret.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
statens skogsindustriers anläggningar i
Norrbotten förvärvat 90 procent av sin
råvara från domänverket och 10 pro3
— Andra kammarens protokoll 1965. N

cent från enskilda skogsägare som icke
är anslutna till skogsägareföreningen.
Ingenting kommer från skogsägareföreningen.
Dessa uppgifter härrör från
den redovisning som statsutskottets
femte avdelning fick i september förra
året med anledning av dess resa till
Norrbotten.

Vidare vill jag erinra om att det för
närvarande finns exempelvis 150 000 m>
löv- och massavirke som väntar på
skeppning söderut från Töre hamn, så
det finns faktiskt anledning för oss alla
att undersöka vad vi var och en i sin
stad kan göra för att få till stånd en
förbättring. Om vi bara ställer fordringar
på andra blir det någonting
overkligt med det hela.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet, men när herr Lassinantti
sade att man kan ta sig en tankeställare
fick jag själv en sådan.

För något år sedan tog jag mig friheten
att interpellera försvarsministern
beträffande just den fråga som herr
Larsson i Hedenäset nu interpellerat om,
men min interpellation är ännu obesvarad.

Jag frågade statsrådet om han ville
underrätta kammaren om vilka åtgärder
han med anledning av lokaliseringspropositionen
avsåg att vidta på
försvarets område för att öka sysselsättningen.
Strax dessförinnan hade jag
nämligen fått en tankeställare, därför
att Saab i Trollhättan förde en värvningskampanj
i Norrbotten, varvid det
meddelades att de sökte flera hundra
arbetare till försvarsindustrien i södra
Sverige.

Nu noterar jag med tacksamhet att
försvarsministern ändå har uppmärksamheten
riktad på dessa problem och
att försvarsindustrien vill medverka till
att öka sysselsättningen i Norrbotten,
liksom också, förmodar jag, i Västerbotten
och andra län med stark utflyttning.
2S

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. narkotikaproblemet

I anledning av herr Lassinanttis anförande
vill jag påpeka att det är tack
vare de enskilda skogsägarnas ökade
leveranser till sågverken i Norrbotten
och Västerbotten som dessa sågverk
kunnat hållas i gång i anledning av
domänverkets minskade leveranser.

Vi erinrar oss nog den starka oro som
sågverksägarna hösten 1964 lade i dagen
när man från domänverkets sida meddelade
att man skulle dra in leveranserna
till sågverken. Underlaget för sågverkens
verksamhet skulle därigenom
kraftigt rubbas. På grund av en mycket
betydande leveransökning från de
enskilda skogägarna och skogsägareföreningarna
i Norrbotten och Västerbotten
har de befarade svårigheterna kunnat
undvikas.

Jag vill instämma med herr Lassinantti
däri att man bör sopa rent för sin
egen dörr. Alla måste hjälpas åt för att
upprätthålla sysselsättningen, och jag
tror inte att det finns anledning för oss
på norrlandsbänkarna att rikta anklagelser
mot varandra på det sätt som här
skett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellationer ang. narkotikaproblemet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Engkvist har frågat,
om jag har uppmärksammat behovet
av åtgärder, som syftar till en kartläggning
av hela vårt lands narkotikaproblem,
och om jag ämnar aktualisera
ytterligare åtgärder som på det internationella
planet kan motverka den omfattande
handeln med preparat av narkotikatyp.

Vidare har herr Rimmerfors frågat,
om jag är beredd att vidta åtgärder för
att eliminera de risker som följer av att

injektionssprutor kan inköpas receptfritt,
bland annat av mycket unga människor
i samband med tablettberusning.

Jag avser att besvara båda interpellationerna
i ett sammanhang.

Med en riktig användning är de läkemedel,
som i vårt land går under beteckningen
narkotika, av utomordentligt
värde för vården av sjuka människor.
Missbruk av samma läkemedel kan återigen
vålla svåra skador av både medicinsk
och social art.

I Sverige är narkotiska läkemedel —
däri inbegripet s. k. centralstimulerande
läkemedel — receptbelagda i
långt större utsträckning än i många
andra länder. Utskrivningen av narkotikarecept
har i vårt land minskat på
ett drastiskt sätt under de senaste åren.
Mellan 1959 och 1964 gick antalet expedierade
narkotikarecept ned från cirka
763 000 till omkring 180 000. Bakom
denna utveckling ligger bl. a ingripanden
från medicinalstyrelsens sida.

I ett cirkulär från november 1960 till
samtliga läkare i riket angående narkotikamissbruket
ansåg sig medicinalstyrelsen
kunna konstatera, att de narkotika
som missbrukarna använde och
som utbjöds i den illegala handeln till
allra största delen härstammade från
recept utfärdade av läkare. Mycket talar
för att narkotikarecepten numera i
huvudsak täcker ett legitimt läkemedelsbehov.

Den avsevärda skillnad i antalet utfärdade
narkotikarecept som föreligger,
jämfört med förhållandena för fem år
sedan, får självfallet inte tolkas så, att
det stora flertalet recept tidigare skulle
ha avsett missbruksfall. En väsentlig
förklaring till skillnaden synes vara, att
den skärpta uppmärksamheten på narkotikamissbruket
har medverkat till en
allmän varsamhet med utskrivning av
narkotiska läkemedel över huvud taget.
Belysande exempel är vissa avmagringsmedel
som innehåller narkotikapreparat
(dexamfetamin och fenmetralin).
Av sådana medel utskrevs 1959 cirka

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Svar på interpellationer ang. narkotikaproblemet

30 miljoner doser —■ i fjol cirka 3 miljoner.

Om det således iir ett riktigt antagande,
att läkarrecepten i Sverige på det
hela taget tillgodoser det medicinskt
motiverade behovet av narkotiska läkemedel,
måste missbrukarna få tillgång
till narkotika på andra vägar. I viss
mån kan det ske inom landet genom
receptförfalskningar, apoteksinbrott o.d.
Väsentligen torde det emellertid vara
fråga om tillförsel från utlandet. Då den
legala importen av narkotika är kringgärdad
med rigorösa bestämmelser,
torde narkotikamissbrukarna i huvudsak
använda smuggelgods.

Den illegala handeln med narkotika
avser främst centralstimulerande medel
av typen fenedrin och preludin, dvs.
medel som inte faller under den internationellt
reglerade handeln med narkotika
och som därför kan inköpas tämligen
fritt i många länder, framför allt
i Sydeuropa. En första åtgärd för att
hämma utflödet av sådana narkotiska
läkemedel från dessa länder måste vara
att söka göra dem svåråtkomliga där.
Vid Världshälsovårdsorganisationens
nyligen avslutade möte i Geneve tog den
svenska delegationen initiativet till en
aktion i denna fråga.

Världshälsovårdsorganisationen antog
ett uttalande, vari man med stor
oro konstaterar det tilltagande missbruket
av lugnande och stimulerande medel,
vilka inte erhållit internationell
klassificering såsom narkotika. Världshälsovårdsorganisationen
rekommenderar
nu medlemsstaterna att införa receptbeläggning
av dylika läkemedel i
den mån så ej redan har skett.

Vårt land kommer att verka för att
denna aktion fullföljes. Blir den framgångsrik,
kan man hoppas att också
våra problem minskar, men de kommer
naturligtvis inte att bortfalla därigenom.
Även inom vårt land behöver åtgärder
vidtagas.

Jag vill erinra om att ett samarbete
fr. o. in. i år har etablerats mellan riks -

polisstyrelsen och stockholmspolisens
utredningsavdelning för narkotikaärenden
för att effektivare bekämpa den
illegala narkotikahandeln. Den riksomfattande
spaningen på detta område omhänderhas
av den s. k. narkotikakommissionen,
som också samarbetar bl. a.
med den danska polisen. Beslut om förstärkningar
av narkotikakommissionen
har fattats vid årets riksdag.

Injektionssprutor och kanyler kan för
närvarande inköpas receptfritt både
på apotek och i sjukvårdsaffiirer. Herr
Bimmerfors antyder möjligheten av att
receptbelägga injektionssprutor som ett
led i strävandena att komma till rätta
med narkotikamissbruket. Inom medicinalstyrelsen
övervägs frågan om en
lämplig reglering, i vart fall försöksvis,
av handeln med dessa varor. Det bör
emellertid framhållas, att ett recepttvång
förutom dess önskvärda, inköpshämmande
effekt i de här avsedda fallen
även medför vissa påtagliga nackdelar.
Även injektionssprutorna skulle
komma att bli en begärlig artikel i den
illegala handeln. Missbrukarna skulle
kunna skaffa sig sprutor från utlandet.
Som interpellanten själv framhållit
skulle vidare olägenheter åsamkas de
många legitima kunderna, främst alla
våra diabetiker.

Narkotikamissbruket har många aspekter
— medicinska, juridiska, sociala.
Från alla dessa tre synpunkter måste
man se bl. a. vårdfrågorna, som inte har
berörts särskilt i interpellationerna.
Redan våra kunskaper om narkotikamissbrukets
uppkomst, omfattning, karaktär
och verkningar i olika avseenden
är emellertid bristfälliga. En närmare
undersökning av dessa förhållanden är
önskvärd. Man skall inte underskatta
de svårigheter som är förknippade med
en sådan undersökning. En av svårigheterna
att kartlägga narkotikamissbruket
består i att missbrukarna ogärna
ger sig till känna, eftersom innehav av
narkotika är straffbelagt inte endast hos
säljare — smugglaren eller langaren —

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. narkotikaproblemet

utan även hos köparen när han inte fått
varan mot recept. Det är emellertid angeläget
att så långt som möjligt bringa
klarhet i förhållandena, inte minst med
hänsyn till det uppgivna tilltagande
narkotikamissbruket bland ungdom.

Inom medicinalstyrelsen kommer en
särskild expertgrupp att tillsättas för att
undersöka narkotikamissbruket. Det är
min avsikt att resultatet av denna undersökning
skall läggas till grund för vidare
överväganden i denna komplicerade
fråga.

Vidare anförde:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Statsrådets svar visar alldeles klart
att man från myndigheternas sida är
beredd att vidta alla åtgärder som kan
visa sig motiverade när det gäller att
motverka och minska narkotikamissbruket
i vårt land. Jag noterar givetvis
också med tillfredsställelse de åtgärder
som redan tillkommit i syfte att minska
utfärdandet av recept för läkemedel av
narkotikatyp.

Den stora svårigheten är tydligen att
effektivt kunna motverka den illegala
handeln med tabletter som smugglas in
från utlandet. Såsom jag också anförde
i min interpellation är det mycket lätt
att i vissa länder inhandla läkemedel
av typen tabletter, vilka sedan illegalt
kan införas till och försäljas i vårt land.
Svårigheten bottnar emellertid i att, såsom
statsrådet påpekar, dessa läkemedel
av narkotikatyp inte faller under den
internationellt reglerade handeln med
narkotika.

Jag registrerar med stort intresse
statsrådets påpekande av det initiativ
som den svenska delegationen tog vid
Världshälsovårdsorganisationens möte i
Geneve för någon tid sedan. Det är att
hoppas att det genom detta initiativ

skall visa sig möjligt att finna vägar som
försvårar åtkomsten av narkotikapreparat
i de länder där sådana preparat nu
kan inköpas tämligen fritt.

Jag är väl medveten om att den fråga,
som jag här tagit upp, inrymmer många
ömtåliga aspekter av framför allt social
och medicinsk art. Rent juridiskt innehåller
den också spörsmål som kan
komma att påfordra övervägande och
prövning. Vad som emellertid framstår
som angeläget är att det företas en allsidig
utredning av narkotikaproblemet
i hela dess vidd. Stora delar av svenska
folket är skakade inför den utveckling
som synes vara förhanden. Med stor tillfredsställelse
noterar man därför den
allmänt positiva vilja till åtgärder som
statsrådets svar ger uttryck för.

Herr talman! Jag framför ännu en
gång till statsrådet Aspling mitt tack
för interpellationssvaret och vill också
betona det värdefulla i att en undersökning
av narkotikamissbruket kommer
till stånd.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det tack jag nu riktar
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det klara och förpliktande
svaret på min interpellation gäller
framför allt upplysningen att medicinalstyrelsen
överväger några av de skyddsåtgärder,
eventuellt receptbeläggning
av injektionssprutor, som jag efterlyste
i interpellationen. Jag finner det tillfredsställande,
eller i varje fall lugnande,
att landets högsta medicinska myndighet
har uppmärksamheten riktad på
frågan. Jag har under de gångna åren
fått många bevis på medicinalstyrelsens
vaksamhet när det gäller narkotikaproblemet
i stort. Detsamma gäller för övrigt
också polisen och dess narkotikarotel.

Problemet med injektionssprutorna
och skolungdomen är givetvis, och
lyckligtvis, ännu av begränsad räckvidd.
Min uppmärksamhet på frågan
väcktes för några veckor sedan av ut -

Tisdagen den 25 maj 1965 fin.

Nr 28

Svar på

talanden från såväl lärarhåll som från
apoteken. Eftersom injektionssprutor
och kanyler får köpas receptfritt — som
statsrådet Aspling nyss påpekade — under
det att injektionsvätskan är receptbelagd,
har nyfikna ungdomar hittat på
att upplösa tabletter av olika slag i vatten
och ge sig själva och varandra insprutningar,
som naturligtvis är långtifrån
ofarliga. Detta ofog underlättas av
att priset på sprutorna är utomordentligt
lågt. Visserligen har man på ett apotek
här i Stockholm sagt mig att unga skolpojkar
och skolflickor utan vidare köper
riktiga injektionssprutor för 10 kronor
95 öre eller priser däromkring,
men det vanligaste är dock •— och däri
ligger det en fara — att de har tillgång
till de nya injektionssprutorna av plast
för engångsbruk, som kostar 2 kronor
40 öre pr dussin, alltså 20 öre per styck.

Jag understryker än en gång att ofoget
ännu har liten utbredning och att
det i vissa stadsdelar här i Stockholm
inte förekommer alls. I andra delar däremot,
som jag emellertid inte här skall
namnge, är det något av en epidemi att
skolungdom köper kanyler och injektionssprutor
av här nämnt slag.

Det förhållandet att missbruket ännu
är relativt sporadiskt förekommande får
emellertid inte vilseleda oss. Även narkotikaproblemet
i stort bagatelliserades
till en början. Jag ställde i april 1954
en interpellation i den frågan till inrikesministern
— det var mig veterligt
första gången här i kammaren — och
fick då en del försmädliga gliringar i
vissa tidningar för att jag såg spöken
på ljusa dagen. Till och med dåvarande
inrikesministern ansåg att någon allvarlig
fara inte förelåg. Han hade förmodligen
rätt i det den gången, när det började.
När jag fyra år senare tog upp
frågan på nytt, fick jag ett svar av nuvarande
inrikesministern som klart avslöjade
att vi stod inför en ny folkfara,
inte minst för vår ungdom. Som vi vet
har det också nu framgått både av herr
Engkvists interpellation och av social -

interpellationer ang. narkotikaproblemet

ministerns svar att läget på vissa avsnitt
är minst sagt oroande.

Om vi skall få uppleva Amerikas
situation på narkotikaområdet, så har vi
anledning att vänta oss verkliga bekymmer.
Enligt senaste statistik därifrån
är det inte ovanligt att amerikanska
skolungdomar som blivit beroende av
narkotika förbrukar 30—40 dollar i
veckan för att klara omkostnaderna.
Detta konstanta penningbehov leder
givetvis ofta till kriminalitet på andra
områden.

I min första interpellation i denna
fråga för elva år sedan anmärkte jag
särskilt på de brister i lagstiftningen,
som gjorde det omöjligt för polisen att
då ingripa mot narkotikahajarna genom
husrannsakan eller kroppsvisitation.
Straffsatsen var nämligen för låg. Genom
lagändring har man nu fått denna
möjlighet.

Herr talman! Vaksamhet är av nöden
inom hela detta område. Jag är ingen
vän av förbud i tid och otid, men vi
måste åtminstone skydda dem som inte
har förstånd att skydda sig själva —
utan att skapa onödiga besvär för de
legitima kunderna, främst diabetikerna.
I det stycket instämmer jag med socialministern.
över huvud taget är jag tacksam
för att myndigheterna har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Bara några ord i all
korthet. Jag har här i riksdagen vid
olika tillfällen berört den illegala narkotikahandeln
och de tragedier som
följer i narkotikabrottens spår — tragedier
för hem och familj som icke kan
överblickas. Det är en samhällsuppgift
av stora mått att söka komma till rätta
med det alltmer tilltagande narkotikamissbruket,
inte minst bland ungdomen.

Den illegala narkotikahandeln har
internationella förgreningar. För att
komma till rätta med problemet i hela
dess vidd måste man försöka nå över -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. narkotikaproblemet

enskommelse med de länder som producerar
och saluför narkotiska medel. Här
gäller det att få narkotikahandeln internationellt
reglerad, framför allt med de
länder där man nu försäljer dylika narkotiska
medel ganska fritt. Det är därför,
herr talman, med allra största tillfredsställelse
man kan notera den
svenska delegationens initiativ vid
Världshälsovårdsorganisationens senaste
möte i Genéve. Om det initiativet och det
uttalande, som därav följde, kan leda
till framgångsrikt resultat, skall detta
hälsas med den allra största tillfredsställelse.

Här behöver säkerligen i vårt land,
trots vad som kan göras på det internationella
området, vidtagas kraftåtgärder
från både polisens och allmänhetens
sida för att komma till rätta med narkotikamissbruket.
Men, herr talman, för
att kunna komma till rätta med problemet
i hela dess vidd måste vi fråga
oss vilka åtgärder av olika slag man bör
tillgripa. Här tror jag att vi kommer
in på själva kärnfrågan, nämligen att
försöka få en allsidig kartläggning över
narkotikamissbrukets omfattning och
karaktär. Man bör undersöka varför
folk missbrukar narkotika och vilka
preparat som användes. En kartläggning
av detta slag skulle vara till stort
gagn bl. a. för planläggningen av de
polisiära insatserna för att bekämpa
narkotikamissbruket.

Därför hoppas jag att den särskilda
expertgrupp inom medicinalstyrelsen,
som kommer att tillsättas, skall nå sådana
resultat, att dessa sedermera kan
ligga till grund för effektiva åtgärder i
kampen mot det alltmer tilltagande narkotikamissbruket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 128 och 129.

§ 19

Föredrogs statsutskottets memorial nr

130, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunal skatteutjämning,
såvitt avser rikets indelning
i skattekraftsområden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 20

Föredrogs statsutskottets memorial nr

131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

§ 21

Föredrogs statsutskottets memorial nr

132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp.

§ 22

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början av
kamrarnas sammanträden i morgon,
onsdagen den 26 maj.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

§ 23

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 37.

§ 24

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m., tillika svar på
interpellation i anledning av prisutvecklingen
beträffande livsmedel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. D 3 och 5) föreslagit riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1965/66 beräkna till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av 155 milj. kr.
och till särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett förslagsanslag av 95 milj. kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
5 mars 1965 dagtecknad proposition, nr
95, angående reglering av priserna på
vissa jordbruksprodukter, m. m., vilken
hänvisats till jordbruksutskottet, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de i propositionen
angivna grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1965/66,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1965/66,
dels godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,
dels godkänna de förslag som fram -

lagts i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1964/65 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna att stöd åt odlingen av
spånadslin och hampa anordnades enligt
de riktlinjer som angetts i propositionen,

dels på riksstaten för budgetåret 1965/
66 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 160 000 000 kr.,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
92 000 000 kr.,

dels medge att de under fonden för
förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö under
budgetåret 1965/66 användes för de
med anslagen avsedda ändamålen.

I avvaktan på resultatet av arbetet
inom 1960 års jordbruksutredning hade
i propositionen framlagts förslag angående
reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter under regleringsåret
den 1 september 1965—den 31
augusti 1966. Förslagen grundades på
en mellan statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation träffad
överenskommelse, som tillstyrkts av
jordbruksnämndens konsumentdelegation.
För prisregleringen under nästa
regleringsår förordades att huvuddragen
i nu gällande system alltjämt tilllämpades.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta och till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 732 av herrar Eric Carlsson och
Tågmark, likalydande med 11:861 av
herr Jonasson m. fl.;

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

2) I: 733 av herr Isacson in. fl. och
II: 860 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 95 måtte

dels i överensstämmelse med den
överenskommelse, som träffats mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation samt godkänts
av jordbruksnämndens konsumentdelegation,
medge 1) att frågan om
ersättning för jordbrukets förluster på
grund av exportbortfall till följd av EEC
under regleringsåret 1965/66 finge tagas
upp till överläggning mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
så snart storleken
av förlusterna kunde överblickas; 2) att
för försök och forskning på jordbrukets
område finge av regleringsmedel inom
den för regleringsåret 1965/66 överenskomna
normalramen disponeras ett belopp
av intill 2 milj. kr.; 3) att stödet
till lagring av kött av höns och kyckling
finge lämnas vid de tillfällen, då
det inhemska priset icke överstege mittpriset; dels

godtaga jordbruksnämndens förslag,
att fraktbidrag av införselavgiftsmedel
skulle lämnas vid export av utsädespotatis; dels

ock uttala, att kostnader för statsverket,
som kunde uppkomma till följd
av sockerbetsimport från Danmark,
måtte täckas genom anslag på statsbudgeten; 3)

I: 734 av herr Mattsson m. fl., likalydande
med II: 862 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl.;

4) I: 735 av herr Svanström m. fl. och
II: 859 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 95 måtte i överensstämmelse
med den överenskommelse,
som träffats mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
samt godkänts av jordbruksnämndens
konsumentdelegation, medge dels att införselavgiften
för bruna bönor den 1

september 1965 fastställdes till 55 kr.
per deciton, dels ock att införselavgiften
för matärter den 1 september 1965
fastställdes till 25 kr. per deciton.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. 1) i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:733 och 11:860 samt 1:735 och
11:859, förstnämnda motionspar såvitt
nu var i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:732 och 11:861, godkänna
de i utlåtandet angivna grunderna
för reglering av priser m. m. på vissa
jordbruksprodukter under regleringsåret
1965/66,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidta erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1965/66,

3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 733 och II: 860, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

b) godkänna de förslag som framlagts
i utlåtandet rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1964/

65 eller tidigare regleringsår, och av
andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

4) godkänna att stöd åt odlingen av
spånadslin och hampa anordnades enligt
de riktlinjer som angetts i utlåtandet,

5) på riksstaten för budgetåret 1965/

66 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 160 000 000 kr.,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
92 000 000 kr.,

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

6) medge att de under fonden för
förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter och
Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö under
budgetåret 1965/66 användes för de med
anslagen avsedda ändamålen;

II. lämna motionerna 1:734 och
II: 862 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Mossberger,
Magnusson och Manne Olsson,
fru Lindskog samt herrar Arweson,
Persson i Skänninge, Trana och Eskilsson
i Likenäs, vilka ansett att utskottet
under I. 1) och 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. 1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:732 och 11:861, 1:735 och 11:859
samt I: 733 och II: 860, sistnämnda motionspar
såvitt nu var i fråga, godkänna
de i reservationen angivna grunderna
för reglering av priser m. m. på vissa
jordbruksprodukter under regleringsåret
1965/66,

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 733 och II: 860, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna vad i reservationen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

b) godkänna de förslag som framlagts
i reservationen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1964/65 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Holmquist, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Vigelsbos interpel -

lation i anledning av prisutvecklingen
beträffande livsmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Den fråga som riksdagen
nu har att ta ställning till med anledning
av proposition nr 95 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 15 gäller
ett provisoriskt avtal, som har träffats
mellan jordbrukets utövare och det statliga
organet, jordbruksnämnden.

Det avtal som gäller för närvarande
utgår den 31 augusti, och det som nu
skall träffas skall gälla från den 1 september.
Från början hade man räknat
med att 1960 års jordbruksutredning
skulle hinna lägga fram ett förslag så
att riksdagen i dag skulle kunna ta definitiv
ställning till ett avtal på detta område.
När nu så inte har skett, är det
fråga om ett provisorium, som förutsättes
skola få gälla under ett år. Skulle
det visa sig att 1960 års jordbruksutredning
inte når något resultat i så pass
god tid att nästa års riksdag kan ta ställning
till ett definitivt avtal, förutsättes
att man om ett år efter nya förhandlingar
skall träffa ett nytt provisorieavtal.

Jordbruksnämnden fick den 14 maj i
uppdrag av jordbruksministern att i
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
och den konsumentdelegation,
som är knuten till jordbruksnämnden,
framlägga förslag till ett provisoriskt
avtal för jordbruksproducenter
under en tolvmånadersperiod.

Kring den nu föreliggande propositionen
har det, såsom kanske kammarens
ledamöter känner till, pågått en ganska
omfattande diskussion. Genom alla media
som stått till buds har man velat
göra gällande att den uppgörelse, vilken
jordbruksnämnden träffat med förhandlingsdelegationen,
inte skulle få ändras.
Utskottet instämmer med motionärerna
och uttalar att man betraktar uppgörelsen
såsom ett förhandlingspaket, vil -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ket tillkommit efter långa och sega förhandlingar
med jordbrukets utövare,
och att man skulle vara bunden av
detta resultat.

Låt mig göra några kommentarer till
denna fråga. Det är ganska egendomligt
att de tre partier, som väckt en gemensam
motion vilken vi haft att behandla
i samband med denna fråga, inte bär
tagit del av vad som hände vid 1959 års
riksdag. 1959 års riksdag gjorde nämligen
på grundval av en proposition från
regeringen ganska betydande ändringar
i det den gången uppnådda förhandlingsresultatet.
Den som vill få en uppfattning
om dessa ändringar kan närmast
gå till centerpartiets motion
II: 593 år 1959, i vilken juris doktor
Gunnar Hedlund var huvudmotionär.
Där ges klart besked om att avvikelser
ungefär av samma omfattning som nu
skett hade gjorts.

Jag anser att det kunde vara av värde,
om man i dag från denna talarstol ville
medge, att den nuvarande jordbruksministern
och de som i år reserverat
sig mot utskottsmajoritetens skrivning
icke har fört in någon ny praxis på
detta område. Det har tidigare gjorts
avvikelser, och jag skall försöka kommentera
varför så har skett.

Jag tycker att man skulle kunna anslå
en något mera balanserad ton i den
ganska ovettiga argumentation som
förts i den press, vilken företräder
jordbrukets utövare, men även på annat
håll. Jag vill som sagt framhålla att
det skulle vara mycket tacknämligt, om
man från denna talarstol ville medge
att en liknande avvikelse gjorts år 1959.
Det är möjligt att det inte kommer något
sådant besked, och i så fall skall
jag slå fast detta senare i debatten.

Utskottsmajoriteten och motionärerna
framhåller att den uppgörelse, som
träffats mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden,
skall jämföras med de avtal, som så
småningom träffas mellan statens tjänstemän
och civilministern och som se -

dan skall föreläggas riksdagen. Det föreligger
självfallet ingen parallellitet
mellan dessa frågor. När det förhandlas
mellan staten och dess tjänstemän
gäller det bara lönefrågor och sociala
förmåner. Civilministern sitter med under
praktiskt taget hela förliandlingsomgången
och följer alltså den utveckling,
som sker på detta håll. De resultat
som man kommer fram till har alltså
redan på ett tidigt stadium behandlats
på regeringsplanet.

Men när det gäller jordbruksfrågorna,
vilka är ganska kontroversiella, kan
man självfallet inte överlämna åt ett
statligt organ och en förhandlingsdelegation
att träffa en uppgörelse som berör
priser på våra jordbruksvaror. Här
gäller det nämligen en avvägning av
jordbruksproduktionen med hänsyn till
vår livsmedelsförsörjning, reglering av
importen av jordbruksprodukter m. m.
De frågor som härvidlag kommer in i
bilden gissar jag att varken riksdag
eller regering vill överlåta åt utomstående
att träffa uppgörelse om.

Av denna anledning kan vi från reservanternas
sida inte finna att det föreligger
någon parallellitet mellan de
överenskommelser som träffats mellan
å ena sidan jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd
och å andra sidan mellan de statliga
tjänstemännen och civilministern. De
avvikelser som görs i år är av precis
samma principiella natur som de av mig
tidigare anförda förändringar, vilka
gjordes i denna kammare vid behandlingen
av denna fråga år 1959.

Om kammarens ärade ledamöter går
till kammarens protokoll från 1959,
skall ni finna att det då icke gjordes
några invändningar på denna punkt.
Det var endast i ett anförande, som det
framkom någon tveksamhet, men det
hölls i första kammaren av herr Sigfrid
Larsson. I denna kammare hade man
inget att anföra mot de avvikelser som
gjordes. Det gällde den gången ett anslag
på 2 miljoner kronor i forsknings -

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

bidrag, som även kommer upp till behandling
nu, och även vissa andra saker,
vilka kommer tillbaka i det förslag
som nu föreligger.

Jag har bara velat framhålla detta av
den anledningen, att jag tror att ni, om
ni vill ha en lugnare debatt i denna
fråga, bör erkänna att ni har lämnat
missvisande uppgifter, när ni ingivit de
svenska bönderna den uppfattningen
att den nuvarande jordbruksministern
har agerat på ett sätt som icke tidigare
varit vanligt.

Jag skall nu avsluta denna principiella
inledning och övergå till de frågor
beträffande vilka det har gjorts
avvikelser. Låt mig först ta upp frågan
om de 2 miljoner kronor, vilka man
begärt skall få tas i anspråk för forsknings-
och upplysningsverksamhet på
jordbrukets område av de 160 miljoner
kronor som kommer in i införselavgifter.
För att exemplifiera hur detta
skulle utfalla skall jag lämna ett exempel.

För ett par år sedan träffades en
överenskommelse att jordbrukarna och
staten vardera skulle tillsätta hälften
av ledamöterna i styrelsen för jordbrukstekniska
institutet. Såväl jordbrukarna
som staten skulle också bidra
med medel. Införselavgifterna är ju
statliga medel, precis som tullavgifterna.
Om man nu låter dessa 2 miljoner
kronor ersätta jordbrukarnas bidrag till
jordbrukstekniska institutet, kunde man
ju avstå från att förhandla på denna
punkt. Staten kunde då bära kostnaderna
via statsbudgeten, vilket jag tycker
är en riktig princip. Därför har vi reservanter
anslutit oss till förslaget i propositionen
på denna punkt.

På ett avsnitt har en ny omständighet
kommit in i bilden. År 1963 när
man hade en känsla av att de svenska
jordbruksprodukterna under en avtalsperiod
skulle kunna drabbas till följd
av utvecklingen i fråga om EEC kom
man överens om att de förluster, som
jordbrukarna kunde lida fram till av -

talsårets slut på grund av diskriminering
inom den gemensamma marknaden,
skulle täckas av staten. I den överenskommelse
som nu har träffats efter
överläggningar mellan jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen har
inte sagts mera än att frågan om ersättning
efter den 1 september 1965 för
ifrågavarande förluster får tas upp när
förlusterna kan överblickas. Jordbruksministern
har i propositionen uttalat,
att efter den 1 september 1965 finns
det ingen anledning för statsmakterna
att ta på sig de kostnader som härvidlag
kan uppstå.

Man kan val säga, att även om den
europeiska marknaden inte är stängd
för svenska produkter, så håller den
dock på att definitivt stängas. Det gäller
för övrigt inte bara EEC-marknaden
utan även andra områden, där mycket
talar för att vi får svårt att avsätta ett
överskott av jordbruksprodukter.

Jordbruksministern har uttalat —
vilket vi accepterar — att jordbrukarna
haft en viss tid på sig för omställningen
till denna situation. Därför anser
sig jordbruksministern inte kunna gå
med på att staten efter den 1 september
1965 skall täcka sådana förluster
som det här gäller. Denna mening har
vi reservanter anslutit oss till. Vi kan
ju inte behandla vårt lands näringar
olika, och det är många företag inom
andra näringsgrenar än jordbruket som
fått stark känning av diskrimineringen
inom den gemensamma marknaden. Jag
gissar att man inom dessa näringsgrenar
skulle bli ganska förvånad, om vi
behandlade en näring på ett annat sätt
än andra. Därför tror jag det är önskvärt
att man inom jordbruket gör klart
för sig att produktionen bör begränsas,
så att situationen inte blir den att
man måste exportera till underpris.

Låt mig så beröra ytterligare en fråga
där avvikelse gjorts.

Vi har en viss import av livsmedel
från Danmark. Sverige restituerar, vill
jag minnas, 20 miljoner till danskarna

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

som kompensation. I propositionen har
föreslagits att en viss kvantitet sockerbetor
skall få importeras under kommande
regleringsår. För någon månad
sedan behandlade vi här i riksdagen en
proposition som gällde den överenskommelse
som träffats på området. Den
för sockerregleringsåret 1965/66 träffade
överenskommelsen innehöll ursprungligen
ett förbud för Sockerbolaget
att importera danska sockerbetor,
om inte den i Sverige 1965 odlade sockerbetsarealen
understeg 43 000 hektar.
Låg sockerbetsarealen under 43 000
hektar skulle import av danska sockerbetor
få ske för en areal ungefärligen
motsvarande det antal hektar med vilket
den svenska arealen understeg
44 000 hektar. Denna punkt utgick sedermera
ur överenskommelsen.

Nu föreslås att import skall få ske av
betor motsvarande en areal på 1 500
hektar. Det finns då, enligt vårt sätt att
se, ingen anledning att de svenska sockerbetsodlarna
skall få ersättning för
dessa importerade sockerbetor.

Från jordbruksnämnden bar vidare
presenterats ett förslag angående utsädespotatisen.
Frågan har tidigare behandlats,
sedan jordbruksnämnden fått
i uppdrag att undersöka huruvida den
norrländska utsädespotatisen med fördel
skulle kunna exporteras. Som bekant
har den norrländska potatisen,
bl. a. på grund av goda odlingsbetingelser,
en mycket hög kvalitet. Nu föreslår
nämnden att man skall införa ett
fraktbidrag vid export av utsädespotatis.
Det förslaget har reservanterna —
liksom jordbruksministern — inte kunnat
ansluta sig till. Yi anser nämligen
inte, att det föreslagna fraktbidraget
vid export på 8 kronor per 100 kg
skulle kunna bidra till att öka efterfrågan
inom landet. Härtill bör läggas
att kommerskollegium, som ju övervakar
vår handelspolitik, har påpekat att
ett sådant bidrag är att betrakta som
en exportsubvention och därmed skulle
vara oförenligt med det avtal som träffats
bl. a. inom GATT i dessa frågor.

Låt mig till sist ta upp ytterligare en
punkt, där propositionens förslag innebär
en avvikelse från det träffade
avtalet, nämligen frågan om stödet till
lagring av broiler. 1964 producerade vi
ungefär 10 miljoner kg broiler, och vi
konsumerade ungefär 8 miljoner kg.
Vi hade alltså ett överskott på 2 miljoner
kg. Jordbruksnämnden föreslår nu
samma slags stöd för lagring av detta
överskott som utgår för lagring av nötkött.
Broilerproduktionen kan knappast
sägas vara en produktion som bör omfattas
av jordbruksregleringen. Det är
lämligen ytterst få företag i landet
som har denna produktion — det är
Felix, KF och några andra större företag.
Vi anser inte att det finns någon
anledning att stödja dessa företag och
att propositionen på denna punkt bör
godtagas.

Det är ytterligare en del frågor som
jag hade kunnat ta upp, men eftersom
jag vet att ytterligare ledamöter från
vårt håll kommer att delta i debatten,
skall jag inte uppta tiden längre.

Jag vill till slut bara säga beträffande
den trepartimotion som jag inledningsvis
berörde, att det vore en renlighetsåtgärd
att de som undertecknat
denna motion begärde ordet och erkände,
att de lämnat missvisande uppgifter.
Motionen har som första namn
undertecknats av herr Hansson i Skegrie
i denna kammare — han är inte
närvarande just nu — och av herr
Isacson i första kammaren. För att ge
balans åt den debatt som förts under
våren vore det önskvärt, om någon av
motionärerna ville säga att det även
tidigare gjorts avvikelser från träffade
överenskommelser. Den nuvarande jordbruksministern
och reservanterna i utskottet
har inte infört någon ny princip
på detta område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! I anslutning till proposition
nr 95 har avlämnats en hel rad

Tisdagen den 25 maj 1955 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

motioner, och jag skall under några
minuter med några få ord kommentera
en del av dem.

1 motionsparet I: 735 och II: 859 har
herr Börjesson i Glömminge m. fl. ifrågasatt
lämpligheten av vissa justeringar
av införselavgifterna för matärter och
hruna bönor.

Beträffande matärter sattes införselavgiften
vid sexårsavtalets ingång till
6:30 per deciton. Priset är nu uppe i
13:40 per deciton. Jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen föreslår
nu cn höjning av införselavgiften med
11:60 per deciton, d. v. s. med något
över 80 procent. Som motivering för
denna kraftiga höjning av gränsskyddet
har anförts att någon överproduktion
inte längre föreligger utan att det snarare
råder ett mindre importbehov.
Höjningen av införselavgiften anses vara
lämpligt avvägd för att motverka
ytterligare nedgång av odlingen.

För bruna bönor sattes införselavgiften
vid sexårsavtalets ingång till
21: — per deciton och är nu 44: 25 per
deciton. Jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
har nu överenskommit
om en höjning av införselavgiften
med 10: 75 per deciton eller
med inemot 25 procent. Som motivering
anges att odlingen successivt nedgått
och för närvarande endast täcker omkring
halva konsumtionsbehovet.

Motionärernas argument är — förutom
de argument jordbruksnämnden
anfört — att en ytterligare minskning
av dessa odlingar inte är önskvärd ur
livsmedelsförsörjningens synpunkt samt
att odlingsgrenarna är av väsentlig betydelse
för jordbruket i vissa trakter.
Av jordbruksnämndens argumentering
framgår att det här inte är fråga om
något annat än ett ställningstagande
till vilken grad av självförsörjning vi
bör ha när det gäller ärter och bruna
bönor. Detta ställningstagande har ansetts
böra leda till en mycket stor höjning
av gränsskyddet.

Det kan såvitt jag förstår inte vara

motiverat att i en provisorisk jordbruksreglering
ta ställning till vilken
omfattning vår odling av dessa produkter
bör ha. Det är en fråga som jordbruksutredningen
bör behandla. Matärter
och bruna bönor har rimligen ej
heller någon sådan betydelse för livsmedelsförsörjningen
att några omedelbara
åtgärder för att öka odlingen kan
vara nödvändiga. Det har inte heller
förebragts någon som helst utredning
som visat att odlingens relativa lönsamhet
försämrats trots de höjningar av
gränsskyddet som företagits under tiden
för sexårsavtalet.

Mot bakgrunden av det anförda anser
jag det av principiella skäl inte motiverat
att biträda de föreliggande förslagen.

I motionsparet I: 732 och II: 861 har
herr Jonasson in. fl. ifrågasatt vissa
ändringar av inlösenpriserna på brödsäd
och garantipriserna på fodersäd. I
motionerna yrkas på ändring i det nuvarande
systemet med prisorter. Motionärernas
yrkanden har emellertid av
någon anledning inte berörts i jordbruksnämndens
framställning. Tidigare
gjorda framställningar med samma
syfte har avvisats av riksdagen.

Beslut i denna fråga har vittgående
konsekvenser och ändringar bör inte
övervägas i avvaktan på ett definitivt
prisregleringssystem.

I motionsparet I: 734 och II: 862 har
herr Nilsson i Svalöv m. fl. ifrågasatt
lämpligheten av införande av införselavgifter
för majsstärkelse som används
för gipsplattetillverkning. Denna fråga
har inte tagits upp i jordbruksnämndens
framställning.

Det är riktigt att jordbruksregleringen
fördyrar majsstärkelse som används
för gipsplattetillverkning. Det
synes dock inte lämpligt att, när en omprövning
av jordbruksregleringen är
nära förestående, ytterligare utvidga
systemet med råvaruprisutjämning om
inte mycket starka skäl finns.

Herr talman! I de delar av utskotts -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

utlåtandet som jag inte berört ber jag
att få instämma med herr Persson i
Skänninge. Jag ber att få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! När detta sekel var ungt
stod i läroböckerna i svensk geografi
jordbruk och husdjursskötsel under rubriken
Huvudnäring. Detta var den inledande
beskrivningen av de flesta av
våra landskap. För vissa landskap fram
hölls även skogsskötsel och skogsindu
stri som väsentliga näringsgrenar. Järn
malmen hade vid den tidpunkten, såle
des före första världskriget, ännu inte
uppnått den framträdande position son
den nu har.

I dag är bilden väsentligt förändrad
Den industriella utvecklingen, med våre
naturtillgångar som bas, har förändra*
vårt folks livsföring. Den jordbrukande
befolkningen är i dag en liten minoritetsgrupp.
Men jordbruket har lyckats
klara vår livsmedelsförsörjning och har
därmed varit förutsättningen för vårt
lands förmåga att behålla sin självständighet
även under tider, då landet haft
enbart sin egen produktionskraft att lita
till. Avspärrningen under 1940-talets
krigsår ligger så nära i tiden, att vi
bör kunna minnas den situation som
då var en realitet.

Hela vårt samhälle har förändrats väsentligt
under de senaste fem decennierna.
Vi är väl alla överens om att
det varit förändringar till det bättre för
alla. Men jordbrukarnas förhållanden
har under denna tid varit mer växlande
än andra samhällsgruppers. Med arbetslösheten
och bristen på köpkraft
under 1920- och 1930-talen följde för
vårt samhälle en kris, som så småningom
kunde övervinnas och som numera
förbytts i en situation av till synes permanent
brist på arbetskraft. På vissa
områden har lönehöjningarna och löneglidningarna
ofta gått längre än vad

produktionsutvecklingen egentligen
medgivit.

Jordbruket har vid varje kritiskt tillfälle
fått utgöra den utjämnande faktorn.
På 1930-talet tvingade den dåliga
lönsamheten jordbrukarna att skaffa sig
maskiner för att kunna ersätta mänsklig
arbetskraft. Då slog traktorn igenom.
Men då riktades starka förebråelser,
särskilt från socialdemokratiskt
håll, mot jordbrukarna för att de inte
använde mer mänsklig arbetskraft och
därigenom hjälpte till att minska arbetslösheten.
Man minns ju också hur
gårdar styckades till egnahemsjordbruk
för de arbetslösa.

I dag kan vi konstatera att kraven
på jordbruket väsentligt ändrat karaktär.
Nu ställer man på jordbrukarna sådana
krav som — det är jag övertygad
om — skulle vara otänkbara gentemot
varje annan yrkesgrupp. Jag kan försäkra
att jordbrukarna hittills haft den
uppfattningen, att även det stora majoitetspartiet
sökt åstadkomma samförtåndslösningar
i jordbrukspolitiken.
<ag tror nog att denna samförståndsiträvan
finns kvar hos socialdemokraiens
breda lager, men den börjar till
;ynes försvinna på högre ort.

Många ställer nu frågan vad det är
jordbruksminister Holmqvist sysslar
med. Propositionerna om jordförvärvslagen,
prisregleringen och rationaliseringsorganisationen
har fått en sådan
handläggning och utformning, att jordbrukarna
anser sig ha anledning till
fruktan för framtiden. Att detta tillvägagångssätt
har utlöst en stark reaktion
bland jordbrukarna är inte ägnat att
förvåna. Känslorna har hettats upp till
ett gradtal som inte är vanligt bland
denna grupp samhällsmedlemmar. Jag
måste öppet och ärligt säga att jag beklagar
den brist på samförståndsvilja i
jordbrukspolitiken som denna vår visats
från kanslihuset.

Jag kan nämna att förhandlingar rörande
prissättningen på jordbrukets
produkter första gången fördes mellan

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

staten ocli företrädare för jordbruket
hösten 1940 då regeringen själv uppträdde
som förhandlingspartner. I fortsättningen
ägde sådana förhandlingar
rum årligen, varvid staten företräddes
först av en delegation inom livsmedelskommissionen
och sedan av jordbruksnämnden.

I den proposition som vi nu behandlar
är det anmärkningsvärda främst
att jordbruksministern på en rad punkter
frångått den överenskommelse som
träffats mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och regeringens förhandlingsorgan.
Det gäller t. ex. matärtorna
och bruna bönorna där jordbruksministern
frångått överenskommelsen
om att höja införselavgifterna.
I samband därmed skulle jag vilja fråga
herr Persson i Skänninge, om han
anser att det var någon väsentlig förändring
som skedde 1959. Även för
dessa grödor bör samma avgiftsnivå
och skydd tillämpas som för andra
jordbruksprodukter.

Jag har sett att jordbruksministern
uttalat att denna sak inte har någon
större betydelse. Men det är här fråga
om arbetskrävande grödor. Skall produktionen
kunna hållas uppe måste den
vara någorlunda lönsam, överenskommelsen
har varit av stor betydelse för
dem som odlar dessa grödor. Man kan
väl litet skämtsamt få säga att nog bör
våra beväringar även i framtiden få
sina ärtor och bruna bönor till fläsket.

Jordbruksministern har också avvikit
från överenskommelsen om att frågan
om ersättning för jordbrukets förluster
vid exportbortfall på grund av EECpolitiken
under 1965/66 skall få prövas
när förlusterna kan överblickas. Här
är motiveringen att jordbruket skulle
ha haft en relativt lång tid på sig för
att omställa produktionen. Men, som
vi framhållit i trepartimotionen, kan
produktionsanpassningen svårligen påskyndas
ytterligare. Möjligen kan någon
produktionsgren påverkas, men
man kan över huvud taget inte gärna

tänka sig eu produktionsinriktning som
helt kan undvika vissa överskott.

Jag vill också understryka vad som
sagts i motionen om att EEC:s jordbrukspolitik
innebär en betydligt hårdare
diskriminering än den som förekommer
på industrisidan. Jag vill vidare
understryka att alla odlingar ur
samhällsekonomisk synpunkt måste vara
värdefulla.

Enligt den träffade överenskommelsen
skulle 2 miljoner kronor av införselavgiftsmedel
inom normalramen få
användas som jordbruksnäringens bidrag
till försöks- och forskningsverksamhet.
Här säger jordbruksministern
nej under motiveringen att avgiftsmedlen
är statens pengar. Såsom framhållits
i motionen innebär emellertid överenskommelsen
på denna punkt inte någon
inkomstförstärkning för jordbruket
utan endast en omfördelning i fråga
om medlens utnyttjande från direkt inkomsthöjande
ändamål till viss forsknings-
och försöksverksamhet. Det är
en betydelsefull del av den verksamhet
som bedrivs på forskningens område.
Ställer man inte medel till förfogande
kan det bli svåra avbräck i forskningsarbetet.
Det gäller här medel till Viad,
jordbrukstekniska anstalten m. fl. anläggningar
där det helt enkelt inte kan
få bli fråga om avbrott i forskningsoch
försöksarbetet.

Skulle nu riksdagen inte gå med på
att införselavgiftsmedel enligt överenskommelsen
får användas för detta ändamål
är det möjligt att använda motsvarande
belopp av interna regleringsmedel.
Jag undrar om statsrådet är beredd
att medverka till detta.

En annan avvikelse från överenskommelsen
gör jordbruksministern då han
medger lagringsstöd för höns och kyckling
endast under förutsättning att priset
ligger vid eller under den nedre
prisgränsen. Även detta är en förändring
som kan bli kännbar för producenterna.

Jordbruksministern motsätter sig

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

också jordbruksnämndens förslag om
fraktbidrag av införselavgiftsmedel vid
export av utsädespotatis — en export
som skulle få betydelse särskilt för det
norrländska jordbruket. Fraktbidraget
skulle enligt jordbruksministerns åsikt
vara oförenligt med GATT- och EFTAavtalen.
Hur det är med den saken
synes vara oklart. Ett klarläggande borde
nog ha skett från jordbruksministerns
sida. Fraktbidraget skulle underlätta
en ordnad handel med potatis,
vilket konsumenterna skulle ha nytta
av. Brister föreligger i fråga om marknadsförandet
av potatisen, och det är
här som åtgärder behöver sättas in. Om
potatis kan säljas till säkrare och jämnare
priser, stimulerar detta också till
en höjning av kvaliteten. Här är det
inte fråga om en avvikelse ifrån jordbruksavtalet,
utan en begäran från riksdagen
förra året som jordbruksministern
nu har avfärdat.

Lika anmärkningsvärda som avtalsavvikelserna
är den skönmålning som
jordbruksministern gör i propositionen
när han uppskattar sitt förslag till 110
miljoner kronor i merintäkt för jordbruket
under regleringsåret 1965/66. Jag
kan inte få klara belägg för detta belopp.
Vad som framräknats måste delvis
vara teoretiska spekulationer, baserade
på antaganden, ej på realiteter.

Den 1 mars 1966 skall jordbruket genom
höjning av införselavgifterna tillföras
60 miljoner kronor för helt år,
d. v. s. 30 miljoner kronor för halvåret.
Men man kan inte följa en generell
linje när det gäller avgiftshöjningarna.
Importavgiftshöjningar på vegetabilier
påverkar inte alls priset till jordbrukaren
efter den 1 mars. Skall man få en
reell intäkthöjning, måste höjningarna
fördelas på animalierna, och där blir
troligen höjningarna alltför generella
och därmed intäkterna mindre.

Sedan har jordbruksministern tydligen
räknat med prisgränshöjningarna.
Här har vi emellertid en eftersläpning
beroende på att tidigare importavgift -

ändring vid 3-procentsregelns utlösning
ej helt kunnat tillvaratas. På kort sikt
är det svårt att på så sätt påverka produktpriset.
För att nå det resultat som
jordbruksministern tydligen räknat
med måste de flesta produktpriserna
ligga vid prisgränserna. Så har det inte
varit tidigare, och jag tror för min
del inte att det är realistiskt att räkna
med detta i fortsättningen. Genom 3-procentsregeln förhindras att produktpriserna
mer än tre månader i följd
ligger vid övre prisgränsen. Effekten av
de prisgränssänkningar som avtalats
skola ske den 1 september har jordbruksministern
tydligen förbisett men väl
observerat prisgränshöjningarna på nötkött
och hästkött, där den maximala effekten
medräknats. Prisgränssänkningarna
kan komma att få betydligt större
effekt än prisgränshöjningarna. Så blir
det troligen beträffande äggen.

För min del kan jag inte finna täckning
för jordbruksministerns siffror,
och de kan heller inte tas som intäkt
för jordbruksministerns avsteg från den
träffade överenskommelsen. Utskottet
har inledningsvis framhållit att statsmakternas
beslut om jordbruksreglering
sedan omkring 20 år föregåtts av överläggningar
mellan å ena sidan en statlig
myndighet och å andra sidan jordbruksorganisationerna
och att den praxis
utbildat sig att resultatet av dessa
överläggningar i allt väsentligt godtagits
av regering och riksdag. Om enskilda
riksdagsmän försökt att få ändringar
på någon punkt, har de alltid
mötts av invändningen att ändringar
av avtalet ej bör ske. På betydelsefulla
punkter har den överenskommelse, som
nu har träffats mellan jordbrukarna och
jordbrukets förhandlare och som godkänts
av konsumentdelegationen, dock
frångåtts. Detta är så mycket märkligare
som avtalet avser ett provisorium
som skall gälla endast under ett år.

Avvikelserna är också anmärkningsvärda,
inte minst ur den synpunkten
att avtalet är en kompromiss, där jord -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

4!)

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

bruket gått med på ganska långtgående
eftergifter. Många jordbrukare bar
ansett att kompromissen inte borde ha
skett. Jordbrukarna har nu den uppfattningen
att deras kompromiss- och
förhandlingsvilja utnyttjats på ett sått
som inte är rimligt och tillbörligt. De
anser, att jordbruksministerns tillvägagångssätt
inte står i god överensstämmelse
med de samarbets- och förhandlingsformer
som vunnit hävd i vår parlamentariska
demokrati.

Man frågar sig vad det är som sker.
Jordbruksministern har gått ifrån den
träffade överenskommelsen. Varför?
Här har åberopats det avsteg som gjordes
från avtalet 1959. Men är det någon
motivering för det avsteg som nu har
gjorts? Även om man anser att avvikelserna
är små och att de saknar betydelse,
innebär de dock ett avsteg från
praxis. Jag anser för min del att avvikelserna
kan få stor betydelse för
många jordbrukare. Det kan väl också
sägas att små ändringar visserligen kan
få mindre konsekvenser än stora ändringar,
men principiellt sett är det ju
ingen skillnad om ändringen är stor
eller liten.

Skall man utav tillvägagångssättet behöva
dra den slutsatsen, att jordbruksministern
anser att de förhandlingsresultat
som jordbruksorganisationerna
hädanefter uppnår är mindre betydelsefulla?
Tror jordbruksministern att konsumentdelegationen,
när den tillstyrkte
uppgörelsen, betraktade denna sin åtgärd
som en värdelös handling?

Man måste säga att jordbruksministern
gjort åtskilliga egendomliga uttalanden
på sistone. I ett föredrag den
1 maj sade jordbruksministern att det
svenska jordbruket har sina fiender i
dem som högröstat går emot en fortsatt
rationalisering. Jag undrar vilka det
var som jordbruksministern avsåg? Jag
kan försäkra jordbruksministern att
jordbrukarna inte är fiender till en
sund och ekonomisk rationalisering och
en strukturomläggning som är betingad

av en fortsatt teknisk utveckling. Jordbruket
skall inte använda mer arbetskraft
än vad som behövs — det är riktigt
— men det skall heller inte andra
näringar göra.

Man skall också se till att den friställda
arbetskraften får sysselsättningsmöjligheter.
Uppkomsten av en
arbetslöshetssituation som den i Norrbotten
t. ex. måste undvikas. I Stockholms-Tidningen,
som ju är ett kollektivanslutet
regeringsorgan, skrev professor
Carsten Welinder häromdagen i
en artikel bl. a. att det vore orimligt
att föra en prispolitik som tvingade arbetsföra
brukare att lämna sin gård för
att ställa sig i tätorternas bostadskö
och ta ett arbete för vilket de saknar
utbildning.

Jag är i princip motståndare till en
avsiktlig minskning av den livsmedelsproduktion
som behövs med hänsyn till
försörjningsläget i världen. Problemet
med nuvarande överskott utgör endast
en fördelningsfråga. Här har jordbruksministern
låtit sig intervjuas och
sagt att vi kan skära ned vår livsmedelsproduktion
väsentligt. Även på denna
punkt har jag gentemot jordbruksministern
samma uppfattning som den
professor Carsten Welinder gav uttryck
för i den nämnda artikeln. Skulle alla
få en hygglig livsmedelsstandard, skulle
världens nuvarande livsmedelsproduktion
vara helt otillräcklig, konstaterade
professor Carsten Welinder. Detta
krisläge synes skärpas för varje år.
Finns det under sådana förhållanden
någon anledning att skära ned vår livsmedelsproduktion,
frågade professor
Carsten WTelinder och gav själv svaret,
nämligen att den dag man på allvar söker
lösa världens livsmedelsproblem,
måste parollen bli att varje land som
kan försörja sig självt också skall göra
det. Vi bär råd att uppehålla vår nuvarande
produktion, konstaterade han.
Jag tror att det är nyttigt för var och
en att läsa och begrunda den artikeln.

Jag hänvisar också till vad professor

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Gunnar Myrdal säger i en artikel i tidningen
Vi nr 19/1965, där han behandlar
samma tema. Jag skulle kunna referera
hans artikel, men jag skall inte ta
upp tiden med det. Det får räcka med
vad jag redan anfört.

Den jordbrukspolitik som nu förts
har ju hårt angripits här, och det har
uttalats att våra levnadskostnader skulle
kunna vara betydligt lägre om vi
hade haft en tidsenlig jordbrukspolitik.
En ny jordbrukspolitik skulle enligt
jordbruksministern kunna ge kraftiga
sänkningar av levnadskostnaderna.
Statsrådet fru Ulla Lindström har ju
varit ute i samma ärende. Man kanske
inte skall fästa alltför stort avseende
vid vad statsrådet Lindström sade om
fattigmanskorven och hönan i grytan,
men det är inte utan att man observerar
det som en tendens. Här försöker man
väl göra jordbruket till syndabock i
inflationsdramat. Men det är en ovederhäftig
argumentering som man då tillgriper.
Av våra matpengar går i genomsnitt
endast 27 procent till ersättning
för jordbrukets insatser. Av alla konsumtionsutgifter
är mindre än 9 procent
beroende av kostnaderna för livsmedelsråvaror
från jordbruket. Mellan
åren 1950 och 1960 steg priset på livsmedel
med 78 procent. På de jordbruksprodukter,
som ingick i dessa livsmedel,
steg priset med endast 63 procent.
Det var alltså den prishöjning som
jordbrukarna fick.

Priserna på förädlingsindustriens och
handelns produkter steg däremot med
102 procent, men lägg märke till att
jag ändå inte anser att dessa näringsgrenar
har fått för mycket. Jag kan senare
motivera detta påstående, om så
erfordras.

Detta är alltså den verkliga bakgrunden
när man går till attack mot den
jordbrukspolitik som har förts hittills.

Jag är övertygad om att stora befolkningsgrupper
i dag hyser varm sympati
för jordbrukets utövare. Jag skulle vilja
fråga, om man nu från regeringshåll

vill rubba på detta förhållande. Herr
Holmqvist har blåst i stridsluren mot
jordbrukarna. Agronomen Clas-Erik
Odliner, sona väl får anses vara en av
socialdemokratiens främsta jordbruksexperter,
har i en artikel i StockholmsTidningen
skrivit, att det är »föga berättigat
att blåsa i stridslurarna mot
jordbrukarna. Meningen kan ju ändå
inte vara att lämna ut jordbrukarna till
vargarna för att man till slut upptäckt
att man inte längre har några röster
att slå vakt om i denna samhällsgrupp.»
Det är jordbruksministern som bör svara
på den frågan.

Herr talman! Skall den fortsatta behandlingen
av jordbruksfrågorna bli av
samma karaktär som nu är fallet beträffande
jordbruksöverenskommelsen
— vilket jag hoppas att den inte skall
bli — då bådar det inte gott för framtiden.
Det är svårt att förstå varför regeringen
inte nu, före viktiga avgöranden,
kan förmå sig till att ta direkt
kontakt med jordbrukets företrädare.
Jordbruket har tydligen ännu lång väg
till Harpsund. Jag vågar säga att jordbruket
är förhandlingsvilligt. Från jordbrukarorganisationernas
sida kommer
man säkert även i framtiden att överväga
och att biträda alla rimliga förslag
som kan leda till effektivisering
och förbilligande av produktionen. Men
förutsättningen måste naturligtvis vara
att jordbruksorganisationerna har en
klar och odiskutabel förhandlingsrätt
och att träffade överenskommelser respekteras.

Jordbrukarna fick under 1930-talet
rekommendationen att organisera sig.
Rekommendationen har följts. Skulle
goda demokratiska principer nu brytas
genom att träffade överenskommelser
inte längre skulle respekteras, då tror
jag för min del inte på den utveckling
för vårt jordbruk som ur hela samhällets
synpunkt är den önskvärda och riktiga.
Jordbrukarna vill givetvis ha en
sådan lösning av jordbruksproblemen,
att de får skälig ersättning för sina

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

produkter, trygghet i tillvaron och normal
arbetslastning. De som måste sluta
att arbeta med jordbruket bör garanteras
annat arbete som ger rimliga inkomster
samt ordnade bostadsförhållanden
på den nya platsen. Jag kan försäkra
att jordbrukets företrädare vill
lösa dessa frågor på grundval av resultaten
från gjorda utredningar och genom
fria och förtroendefulla förhandlingar.
På den positionen finner man
alltid jordbruksorganisationerna. Men
var står nu regeringen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Elmwall började
med att skildra hur 1920-talet tedde sig
för honom och att jordbruket och fisket
då var huvudnäringar. Detta är väl
riktigt. Han kom också in på 1930-talet
och sade att bönderna då fick vara den
utjämnande faktorn.

Men kan vi inte låta 1930-talet vara,
herr Elmwall? Jag tror att i den utveckling
som då ägde rum och som berörde
de svenska bönderna deltog socialdemokratien
aktivt. Det finns ingen anledning
att uppehålla sig vid vad som skedde
den gången, ty om herr Elmwall studerar
tillräckligt djupt i historien skall
han finna att en av de pådrivande faktorerna
var, icke bönderna, utan socialdemokratien.

Låt mig lämna denna fråga och gå
över till det ärende som vi behandlar
här i dag!

Jag har uppmanat herr Elmwall att
läsa motionen i andra kammaren nr 593
år 1959. Huvudmotionär var dr Hedlund
och motionen var även underskriven av
herr Hansson i Skegrie. Denna motion
tog upp alla de avvikelser som departementschefen
då gjorde och som i princip
var likadana som de avvikelser som
görs nu. Jag skall gärna, om herr Elmwall
vill det, skaffa motionen till ett
annat anförande, så att herr Elmwall

kan studera den. Vid det tillfället var
broilern visserligen inte medtagen i
jordbruksdebatten, men den var ju då
inte heller så högaktuell. Beträffande
den fråga som vi här behandlar har den
nuvarande jordbruksministern sålunda
inte gjort någonting annat än vad som
gjorts tidigare.

Herr Elmwall sade vidare: »Låt jordbrukarna
få förhandlingsrätt och låt
förhandlingsresultatet stå fast!» En sådan
åtgärd kan självfallet inte jag medverka
till. Det måste då förutsättas att
jordbrukarna får föra förhandlingar direkt
med regeringen. Man kan inte överlåta
åt ett statligt ämbetsverk att bedöma
alla de frågor som är av vikt vid en uppgörelse
beträffande jordbruket.

Herr Elmwall berörde även EEC-frågan.
Jag sade i mitt första anförande att
det endast är att konstatera att den
marknaden förmodligen blir stängd för
svenskt jordbruk, i varje fall inom en
ganska snar framtid. Redan 1962, vill
jag minnas, fick vi veta hur det kommer
att utveckla sig på denna marknad. Man
har därför haft en ganska lång övergångstid
för att ställa om sig och i någon
mån försöka undvika de överskott
vi nu har.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag var tyvärr inte med i
jordbruksutskottet 1959 och har således
inget minne av vad som då skedde. Men
om jag är korrekt underrättad träffades
en överenskommelse, att om det marknadsmässigt
hände någonting som medförde
en tvingande nödvändighet att
ändra avtalet under löpande avtalsperiod,
skulle förhandlingar därom kunna
upptagas. Tyvärr har jag emellertid inte
fått frain 1959 års utskottsutlåtande,
men jag kanske får det innan debatten
är slut.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! 1959 föreslog jordbruksnämnden
att 2 miljoner kronor skulle få

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

användas för forsknings- och upplysningsverksamhet.
Detta gick jordbruksministern,
hela regeringen och riksdagen
emot. Det fanns en reservant i utskottet.

Om herr Elmwall, när vi nu får sommarledigt,
tar med sig hem protokollen
från 1959 skall han vid genomläsning
finna att det inte sades ett ord om dessa
avvikelser då. I dag ställer herr Elmwall
frågan efter att ha läst förstamajtal —-fortsätt gärna med att läsa sådana, man
lär sig alltid något därav! — till regeringen:
»Vad vill ni i fortsättningen?»
Han citerade även uttalanden av ClasErik
Odhner i Stockholms-Tidningen.

Det förhåller sig, herr Elmwall, kort
och gott på följande sätt. Vi är helt införstådda
med att vi inte kan klara de
svenska småbrukarna med jordbrukspolitiken.
Dem får vi klara med någon
annan politik — socialpolitik eller arbetsmarknadspolitik.
Ingen regering, i
varje fall inte den nuvarande, tvingar
bort en jordbrukare från hans lilla ställe.
Vill han gå där och tjäna 2 kronor
så å la bonne heure! Men vi vill inte
medverka till att vi får ett proletariat
i detta land. Vi vill se till att dessa människor
får samma utkomst och samma
bärgning som alla andra. Det kan de
inte få med de små jordbruk de har.
Detta är min uppfattning, och jag tror
att den stämmer med regeringens. Herr
Elmwall vill tydligen slå vakt om småbrukarna
och säga: »Ni skall gå kvar
alldeles bortsett från att ni inte har
några som helst förutsättningar att få
en inkomst som ger er drägliga förhållanden!» Herr

ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att jag tydligt
och klart hade deklarerat jordbrukarnas
vilja att biträda vid alla rimliga
förslag som vilar på utredningar och
som kan göra läget bättre för jordbruket
och förbilliga produktionen. Detta
sade jag uttryckligen, om jag inte minns
fel — och det är endast några minuter

sedan jag sade det. Jag tycker inte att
jag skulle behöva upprepa det.

Herr Persson i Skänninge sade att jag
ville vara med om att skapa ett proletariat.
Det är ju detta vi vill undvika. Vi
vill inte friställa människorna förrän vi
är säkra på att de har annat arbete,
andra bostäder och full service för sina
familjer. Det kallar inte jag att vara med
om att skapa ett proletariat.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är till stor del förekommen
av herr Elmwall och kan därför
fatta mig relativt kort.

Jag måste dock få säga till reservanterna,
som socialdemokraterna blivit efter
lottdragning, att det är väl inte så
märkvärdigt om man från vårt håll tycker
att den uppgörelse som är träffad
mellan statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation borde
fått röna ett bättre öde. Vi har varit
med om olika slags förhandlingar och vet
väl alla att det därvid gäller både att ta
och att ge. Man kommer så småningom
fram till ett slutresultat. Det är vad man
gjort även i detta fall. Att överenskommelsen
sedan inte följts kan man endast
beklaga — desto mer som jordbruket
nu befinner sig i ett hårt och trängt
läge. Inkomstklyftan är stor och utsikterna
att få den utjämnad synes bli allt
mindre.

Jag vill för min del beklaga att det i
uppgörelsen mellan förhandlingsdelegationen
och statens jordbruksnämnd
inte finns någonting kvar av inkomstjämförelsen
mellan jordbrukare och industriarbetare.
Det kan naturligtvis invändas
att rationaliseringen gjort en
hel del, men kvar står dock att det hade
varit önskvärt att få med något av en
sådan jämförelse, så att det hade framgått
att man ville ha likställighet mellan
dessa grupper. Anledningen till att vi
på oppositionssidan inte motionerade
på den punkten var att där var en uppgörelse
träffad. Det var den enkla sanningen.
Vi har för vår del följt uppgö -

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

relsen, men det har man inte gjort på
socialdemokratiskt håll. Herr Persson
i Skiinninge liar i sitt första anförande
här försökt att förklara varför socialdemokraterna
inte har gjort det. Herr
Persson sade att man också 1959 gick
ifrån en uppgörelse som hade träffats.
Det är alldeles riktigt, och det har väl
ingen bestritt. Herr Persson sade vidare
att jordbruksministern hade blivit nedskälld
för att han gått ifrån uppgörelsen.

Emellertid är det vid även andra
faktorer som har kommit in i bilden
av den innebörden att jordbruket bär
känt sig hårdare trängt än tidigare vanligen
varit fallet. Jag vill i detta sammanhang
erinra om jordlagstiftningen
och rationaliseringsfrågorna. Tillsammans
med prisregleringsfrågorna utgör
de tre faktorer som lett till att man
kommit in i denna situation. Kvar står
likväl, herr Persson i Skänninge, att socialdemokraterna
har gått ifrån en uppgörelse
i år. Jag skall inte uppta tiden
längre med den saken. Jag hoppas endast
att ett sådant förfaringssätt inte
skall upprepas och att man i fortsättningen
skall kunna komma överens i
sådana här frågor.

I likhet med herr Elmwall vill jag
beklaga att jordbruksministern och socialdemokraterna
inte velat införa fraktbidrag
vid export av utsädespotatis. Jag
gör det därför att det härvidlag just är
fråga om en möjlighet för småbrukarna
att få litet inkomster. Herr Persson i
Skänninge var inne på småbrukarfrågan
i ett replikskifte med herr Elmwall här
alldeles nyss. Jag vill påpeka att det
t. ex. i Norrland finns goda betingelser
för att odla utsädespotatis. Genom att
införa ett sådant här fraktbidrag skulle
man ha hjälpt småbrukarna att skaffa
sig litet inkomster av sådan odling. Det
är beklagligt att man inte velat göra
vad som går att göra för att förbättra
möjligheterna för dem som odlar utsädespotatis.

Sedan vill jag säga ett par ord med

anledning av eu motion som jag tillsammans
med några kamrater i denna kammare
väckt i anledning av propositionen
och vilken motion är likalydande
med en i första kammaren väckt motion.
Det gäller motionerna 1:732 och
II: 861. Där har hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 95 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att inlösenpriserna
på brödsäd liksom garantipriserna på
fodersäden må sättas lika vid varje införselplats
i riket utan s. k. prisortsavdrag
eller dylikt». Denna fråga har tidigare
diskuterats i riksdagen. Jag vill
först säga att jag för min del anser det
vara orätt att jordbrukarna i vissa orter
i landet genom ett felaktigt prissättningssystem
får en sämre betalning för
en vara. Det har heller ingen bestritt
här i dag. Riksdagen har förut inte velat
göra ändring på denna punkt under innevarande
avtalsperiod, trots att man
har motionerat härom. Denna period
går emellertid ut i höst. Därför motionerade
vi på nytt. Nu blir det en provisorisk
förlängning. Därför har såväl utskottet
som reservanterna ansett att motionen
inte borde föranleda någon åtgärd.
Jag förstår också skälen, och med
hänsyn till att det nu är fråga om ett
provisorium nöjer jag mig med detta.
Min länskamrat herr Eskilsson har talat
om denna fråga. Men jag fick inget direkt
besked om herr Eskilssons inställning
i själva sakfrågan. Herr Eskilsson
bor ju också i Värmland, och därför bör
han inte gå emot ett förslag om ändring
av det orättvisa system vi för närvarande
har på denna punkt. Sådana orättvisor
finns också i andra län och som en
upplysning kan jag nämna, att herr
Eskilssons partikamrat i första kammaren
herr Dahl i Uddevalla också har kritiserat
det nuvarande systemet.

Herr talman! Eftersom många talare
är anmälda här i dag skall jag nu inskränka
mig till att uttala den förhoppningen,
att detta snedvridna system i
fråga om prisorterna vad beträffar be -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

talningen av fodersäd skall kunna bli
tillrättat, när vi får ett nytt jordbruksavtal
kanske om ett år. Jag hoppas även
att man skall kunna komma överens om
prisfrågorna i framtiden. Jag tycker att
jordbruket bör betraktas som en likvärdig
part i detta sammanhang. Jag
hoppas att vi skall kunna få se resultat
av ett sådant betraktelsesätt i fortsättningen.
Vi har här ett hårt klimat för
jordbruket, och detta hårda klimat gör,
att det är många inom de yngre generationerna
som inte intresserar sig för
jordbruk. Det kan sägas att vi här i dag
har flera sysselsatta i jordbruket än vad
som är nödvändigt, att man alltså inte
utnyttjar arbetskraften effektivt.

Jag måste dock tydligt och klart säga
ifrån, att fordrar man ett verkligt effektivt
utnyttjande på den kanten, då skall
man göra det också inom andra samhällsgrenar,
och jag tror att man även
där har mycket att hämta in. Fortsätter
detta, kommer vi att få svårt med rekryteringen
framöver. Det blir en topp nu,
men när de yngre årgångarna skall sätta
in, när de äldre inte längre orkar med,
då får vi en minskning. Det kan bli brist
på livsmedel som resultat. Herr Elmwall
har här något berört frågan om
försvaret, och jag vill säga att vårt militära
försvar inte är mycket värt om vi
inte har mat inom landet. Vår levnadsstandard
är heller inte mycket värd om
vi inte har mat.

Jag tror att vi har all anledning att
diskutera dessa frågor på förhandlingsstadiet,
och jag hoppas att dessa förhandlingar
sedan skall kunna fullföljas
av bägge parter. Jag tror att det är nödvändigt
att debatten lugnar ner sig. Ur
ren försörjningssynpunkt tror jag att det
är nödvändigt att så sker.

Fortsätter jordbrukspolitiken på det
sätt den under den senaste tiden gjort,
kan det bli rubbningar på den kanten,
och jag är i så fall rädd för att jordbruksfrågorna
i framtiden i högre grad
blir en fråga för konsumenterna, än vad
de blir för producenterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte ta upp den
sista frågan till debatt. Det kommer
tillräckligt med material när 1960 års
jordbruksutredning kommer, så det
finns ingen anledning att diskutera det
nu. Jag vill bara säga ett par saker till
herr Jonasson.

Det är inte bara för den här prispropositionens
skull, som jordbruksministern
råkat litet illa ut, utan det är för
jordförvärvslagstiftningen och för rationaliseringslagstiftningen,
alltså denna
sammanslagning av lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen. Det är
ganska egendomligt. Eftersom herr Elmwall
var inne på historia, skulle jag vilja
fråga: Hur har detta uppkommit, herr
Jonasson? Är det inte så att först presenterade
jordbruksministern sin proposition,
sedan hölls det en stämma i Värnamo
med 6 000 deltagare och sedan
kom resolutioner från möte efter möte,
i vilka sades att nu finge det vara slut
på detta. Vad händer sedan i utskottet?
Jo, där är man praktiskt taget överens
och godtar den kungliga propositionen
med ett mycket litet undantag.

Hur var det med lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen? Visst
blåste man till strid om dem. Det blev
10—10 i jordbruksutskottet, och visst
skrev RLF-tidningen om detta. Men hur
är det nu? I utskottet är man överens.
Vid skrivningen sade man att det inte
fanns någon anledning att träta i denna
fråga.

Så är det faktiskt. Det är inte jordbruksminister
Holmqvist som blåst i
luren, utan det är jordbrukarna som tagit
fram den, när jordbruksministern
kommit med sina förslag. Jag tror, att
om man vill ha en samförståndslösning,

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

då måste man fundera över hur dessa
situationer uppstått. Jag skall inte längre
diskutera varför man inte längre kan
godta att jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden skall vara
suveräna att träffa avtal. Jag sade det
tidigare. Det är så många saker som
kommer in i bilden, vårt förhållande till
utlandsmarknaden o. s. v.

Men, herr Jonasson, jag vill bara ha
sagt att här har ni blåst till strid, och
så småningom har det blivit enighet i
vissa frågor.

Herr ESKILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jonasson efterlyste
min ståndpunkt i den i hans egen motion
nr 861 i denna kammare berörda
frågan.

Jag sade redan i mitt anförande, att
denna fråga har vittgående konsekvenser,
och ändringar bör — enligt mitt
sätt att se — inte övervägas i avvaktan
på definitivt prisregleringssystem. Det
borde vara ett besked som herr Jonasson
kan ta för gott.

Vad sedan herr Elnrwalls anförande
beträffar, så har han sagt från denna
talarstol, att jordbrukarna är besjälade
av en samarbetsvilja, som det icke torde
finnas några gränser för. Jag skulle vilja
fråga herr Elmwall, om samarbetsviljan,
när det gäller familjejordbrukens
upprätthållande, också är så där överväldigande? Om

man skall återgå till herr Jonasson,
vill jag säga att biter man sig fast
vid ett upprätthållande av familjejordbruken,
så kommer det proletariat som
herr Elmwall nämnde, som ett brev på
posten. Det är min uppfattning.

Jag kan, herr Jonasson, även om jag
är värmlänning, inte gärna intaga annan
ståndpunkt än den jag gjort, ty jag
tycker att man ändå under den pågående
utredningen kan ge sig till tåls med
att det lämnas besked om att utredningsresultatet
kommer att presenteras innevarande
år.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eskilsson säger att
han inte vill binda sig vid familjejordbruken,
men det är ju alla överens om,
det är ju familjejordbruken det gäller.
Jag förmodar att herr Eskilsson gjorde
sig skyldig till en felsägning i detta avseende.

Herr Perssons i Skänninge replik var
väl snarare riktad till herr Elmwall än
till mig. Jag försökte att någorlunda
klarlägga varför dessa diskussioner uppstått
och varför de blivit så skarpa.

Herr Persson i Skänninge, vi har väl
inte kommit överens när det gäller jordlagstiftningen,
men vi skall inte diskutera
denna fråga på nytt. Vi i centerpartiet
har önskat behålla bolagsförbudslagen,
medan ni frångått er tidigare
uppfattning och velat avskaffa den. Men
frågan har som bekant behandlats förut
och man måste ändå fastslå att vi inte
kunnat komma överens.

Organisationspropositionen, som man
träffat en kompromiss om, skall vi väl
ta upp till diskussion senare. Den förhoppning
jag önskade uttala var att ni
i framtiden bättre skulle kunna respektera
uppgörelser och diskutera dessa
frågor i samförståndslösningens tecken.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Familjejordbruken är,
herr Eskilsson, enligt min mening den
från rationaliseringssynpunkt effektivaste
jordbruksformen. Således bör familjejordbruken
bevaras, men de familjer
som brukar dessa jordbruk skall beredas
skäliga levnadsförhållanden och
levnadsvillkor.

Det var herr Persson i Skänninge som
använde uttrycket »proletariat». Jag är
medveten om att socialdemokraterna på
trettiotalet hjälpte till att klara krisen,
och jag har heller aldrig förnekat detta.
Men i dag skall vi väl kunna vara överens
om att inte skapa något nytt proletariat,
och därför bör de som lösgöres
från jordbruken beredas full sysselsätt -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ning, bostäder och trygghet över huvud
taget.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Jonasson menar och måste därför ställa
min fråga ännu en gång. Han sade att
det väl inte bara är i fråga om prispropositionen
som jordbruksministern
»fått skäll», utan att detta också gällde
jordförvärvslagstiftningen och propositionen
om sammanslagning av lantbruksnämnder
och hushållningssällskap. Det
är ju riktigt att sedan jordbruksministern
presenterat sin proposition hölls
ett för herr Jonasson icke obekant möte
i Värnamo med ungefär 6 000 deltagare,
varvid det gjordes skarpa uttalanden
mot denna proposition, och sådana kom
också på löpande band i andra sammanhang.
Men i utskottet lyckades sedan högern,
folkpartiet och centern skriva ihop
sig. Ni ville ju ha bort bolagsförbudslagen;
sedan skilde det litet när det gällde
att byta bort något litet skifte som ligger
insprängt.

Frågan om den andra rationaliseringspropositionen
tog jag upp för att framhålla
att man först slog upp saken stort
för att sedan praktiskt taget enas. Frågan
kommer upp nästa gång på föredragningslistan.
Vilken ändring föreligger,
herr Jonasson? Jo, antalet ledamöter
i lantbruksnämnderna har ökat med
två, och det är allt vad som blev av detta
stora angrepp mot jordbruksministern.

Herr Jonasson trodde att det med
dessa eftergifter skulle bli en uppgörelse
i fråga om prispropositionen. Det
finns ingen anledning att avslöja vad
som föregick i utskottet. Men herr Jonasson
kan ju tänka på varifrån uttalandet
kom att någon kompromiss här inte är
tänkbar utan att var och en får skriva
för sig.

Jag har samma uppfattning som herr
Elmwall som är en försynt och hygglig
människa liksom jag. Jag tror att även

om man avskärmar världsmarknaden
från alla möjligheter att skicka livsmedel
till vårt land kommer småbrukarna
inte att få tillräcklig försörjning med
hjälp av jordbrukspolitiken, utan vi måste
tillgripa andra medel — arbetsmarknadspolitik,
som jag förut nämnde, socialpolitik
o. s. v.

Det är inte första gången en jordbruksminister
i Sverige utsatts för kritik.
Det är en politiskt besvärlig post,
och jag tror att det skulle vara olyckligt
om han inte finge känning av stormarna
ute i landet. Statsrådet Holmqvist
klarar dem säkert, och jag tror att det
så småningom kan komma att sägas om
honom som herr Börjesson i Falköping
sade häromdagen om Per Edvin Sköld
när det gällde nykterhetspolitiken —
»den hedersmannen».

Herr ESKILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elmwall lämnade
en, som jag tycker, viktig upplysning
när det gäller familjejordbruket. Jag
skulle vilja tolka både hans och herr
Jonassons uttalanden så, att man här
tar sikte på en långsiktig satsning på
icke bärkraftiga jordbruk.

Staten har då det gäller den yttre rationaliseringen,
om vars genomförande
det också finns en överenskommelse,
tillskjutit ansenliga belopp, och jag frågar:
Vilken annan yrkesgrupp har kunnat
tillräkna sig dylikt stöd från statens
sida?

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Eskilsson om han räknar de familjejordbruk
som nu skall skapas som icke
bärkraftiga? Jag har aldrig talat om småbruk
utan om familjejordbruk, och de
som skall bildas vid rationaliseringen
bör man väl försöka göra så stora att
de blir bärkraftiga. Till syvende og sidst
beror det dock inte alltid på jordbrukets
storlek, utan det finns många andra faktorer
som spelar in för att ett jordbruk
skall vara bärkraftigt.

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Sktinninge
talade om Värnamomötet, som jag
inte var närvarande vid men om vilket
jag liar läst referaten.

Vad förbittringen mest gällde var bolagsförbudslagens
borttagande, medan
de andra frågorna var mindre väsentliga.

Sedan har högern och folkpartiet tillsammans
med socialdemokraterna beslutat
att ta bort bolagsförbudslagen,
men det kan väl inte jag och deltagarna
i Värnamomötet rå för, tv de har väl
inte haft några ytterligare möjligheter
att senare påverka beslutet.

Jag tycker nog, herr Persson, att man
inte skall röra ihop saker och ting på
det sätt som här har skett. Hela denna
fråga skulle vinna på att man i klarhetens
tecken finge diskutera på ett mera
sakligt plan.

Till herr Eskilsson vill jag säga, att
vi på centerns sida icke har motsatt oss
en sund och riktig rationalisering. Det
prat som går ut ifrån att vi skulle vara
negativt inställda härvidlag är alldeles
felaktigt; det är något som förekommer
i buskagitationen.

Herr Eskilsson frågar: Vilken samhällsgrupp
har fått en så prioriterad
ställning som dessa småbrukargrupper?
Jag skulle önska att Finnskoga-Dalbys
invånare fått höra den frågeställningen
här. De har väl knappast några möjligheter
att få kännedom om den. Jag vill
likväl ha sagt att dessa småbrukare, som
vid sidan av sitt jordbruk har skött en
annan syssla — det må vara skogskörning
eller huggning inom skogsbruk
eller annat arbete — har väl om
någon fullgjort sina skyldigheter mot
stat och samhälle efter måttet av sina
kunskaper och möjligheter. Jag beklagar
i högsta grad att en värmlänning,
speciellt från småbrukarbygderna, kan
göra ett sådant uttalande som att dessa
grupper skulle vara särskilt prioriterade.
Jag tror nog att det finns andra
grupper i vårt samhälle som är i högre
grad prioriterade, herr Eskilsson.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Med kammarens tillstånd
lämnar jag både jordförvärvslagen
och bolagsförbudslagstiftningen åt
sitt öde för tillfället, ty dessa frågor har
riksdagen redan beslutat om.

Däremot känner jag mig i viss mån
uppfordrad av herr Persson i Skiinninge,
eftersom han krävde att varje
politiskt parti från denna talarstol skulle
deklarera att tidigare jordbruksministrar
också hade gjort ändringar i
de avtal som upprättats. Till yttermera
visso vill herr Persson i Skiinninge ha
fastslaget att detta var praxis. Nu tycker
jag att vår jordbruksminister inte
skulle ha varit så hunden av denna
praxis i detta hänseende. Vi kunde ha
haft överseende med honom, om han
i detta speciella fall hade följt den uppgörelse
som trots allt var träffad.

Herr Persson i Skiinninge var också
inne på den gemensamma marknaden,
och han sade till jordbrukarna: »Ni
skall ha klart för er att ni inte representerar
någon speciell näringsgren i detta
land utan att ni skall behandlas på exakt
samma sätt som alla andra.» Är det
verkligen sanning, herr Persson i Skänninge?
För vi inte dagens debatt just
därför att jordbruket ur andra synpunkter
intar en ställning som är annorlunda
och som motiverar att man i detta land
för en alldeles speciell politik för den
näringen — inte för jordbrukarnas skull
men väl på grund av de samhällsbedömningar
som vi vid olika tillfällen gör?

En upprepad erfarenhet från de avtal
som träffats och som riksdagen har beslutat
är att de förutsättningar, som
man med tanke på jordbrukarnas inkomster
räknat med, inte har kunnat
uppfyllas. Jag har ingenting emot om
jordbruksministern för framtiden har
ett annat riktmärke än den praxis som
hittills tillämpats, och jag tror att han
helt kan överge de båda fall av praxis
som nämnts och i stället ägna sig åt att
försöka effektuera vad man i de olika
avtalen har kommit överens om.

När detta avtal skulle löpa ut 1965,

Nr 28

Tisdagen den 25 mai 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

hade vi väl väntat oss i denna kammare,
liksom människorna runt om i landet,
att vi skulle ha fått möjligheter att
ta ställning till en helt ny jordbrukspolitik
innan vi träffade ett nytt prisavtal.
Vi fick ganska tidigt klart för oss
att detta var omöjligt. På jordbrukarnas
sida rådde en spänd förväntan på
vad som skulle komma att hända när avtalet
löpte ut. Att det ekonomiska resultatet
för jordbrukarna var magert visste
vi. Men trenden, som kanske är det
avgörande, var också sådan att den allmänt
ingav bekymmer. Vi trodde väl
från början att vi skulle få en förlängning
av avtalet. Så blev det emellertid
inte. Man diskuterade ganska snart ett
provisorium. Jordbruksnämnden, som
hade fått statsrådets uppdrag att lägga
fram ett förslag, tog upp förhandlingar
med jordbrukets förhandlingsdelegation.
Man kontaktade konsumentdelegationen
och kunde tidigt under våren
konstatera att man hade kommit överens.
Man var inte överens på grundval
av det gamla avtalet, utan man hade
gjort vissa stora förändringar. Inkomstregeln
för jordbruket hade slopats, och
man hade i stället fått ett inflationsskydd.
Det är väl ingen hemlighet att
detta inflationsskydd gav jordbruket
stora bekymmer därför att man inte
visste vilket värde det hade.

Sedan konstaterades i propositionen,
att jordbruksministern i allt väsentligt
kunde ansluta sig till denna överenskommelse.
Jag skall gärna medge att
förändringarna bara gäller mindre saker
i denna stora fråga. Det gäller de
två miljonerna till forskning, ställningen
till den gemensamma marknaden och
subventionerna för potatisen för att taga
några exempel. Framför allt har man
en känsla av att skrivningen i propositionen
var sådan att man ville så att
säga överlåta hela initiativet åt Kungl.
Maj :t.

Presentationen av vad detta avtal
skulle ge jordbrukarna var nog inte riktigt
objektiv. Jag är medveten om att
det kan bli det resultat som statsrådet

presenterar, men det är inte säkert att
exempelvis en höjning av importavgifterna
ger jordbruket större inkomster.
För att så skall bli fallet och för att
det skall ge maximalt utslag fordras att
en hel serie andra förutsättningar också
är för handen. Och det är ytterst sällan
som alla dessa förutsättningar föreligger.
Därför är det ingalunda säkert
att jordbruket kommer att få räkna sig
dessa pengar till godo.

En annan fråga är om jordbruket har
slutit ett avtal eller inte. Det tycker jag
behöver redas ut. Man samlas till förhandlingar
i jordbruksnämnden, och
där ger man och tar bud. Man väger
favörer mot nackdelar och kommer slutligen
överens om vad man kan acceptera.
Då har man släppt ett eller annat
krav och fått något annat i stället. Det
är sålunda en överenskommelse, eller
vad vi kallar ett avtal. Men sedan är
det inte slut med det, utan därefter går
hela frågan till Kungl. Maj:t, och statsrådet
skriver en proposition i vilken
han gör en del ändringar i det avtal
som träffats.

Här säger herr Persson i Skänninge
att jordbrukarna inte har slutit avtal
jämförbart med andra parter. Ja, man
för regelrätta förhandlingar och upprättar
avtal, och alla grupper i samhället
talar om jordbruksförhandlingarna och
om jordbruksavtalet. Herr Persson i
Skänninge talar själv om det provisorieavtal
vi nu har fått. Men det borde
vara naturligt att kommunikationerna
mellan jordbruksnämnden och dess uppdragsgivare,
jordbruksministern, är sådana
att man på jordbrukarsidan kan
räkna med att ingångna avtal också
har jordbruksministerns sanktion. Och
då kommer jag fram till den slutsatsen
att några ändringar inte borde få förekomma,
om det inte finns alldeles speciella
skäl för dem. Å andra sidan är
jag den förste att understryka att detta
bara gäller i det förhandlingsledet. Riksdagen
är naturligtvis helt suverän att
besluta i ena eller andra avseendet.

Jordbruket ligger som alla vet nu i

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

stöpsleven. Vi väntar nu på jordbruksutredningens
betänkande. Förseningen
där har lett till en serie missförstånd
och missförhållanden. Ett flertal frågor
som riksdagen har avgjort eller kommer
att avgöra i dag hade varit lättare att
finna en lösning på, om jordbruksutredningen
hade kunnat klara av sitt arbete
i den takt som förutsatts. Förseningen
har också lett fram till en mängd kannstöperier.
Senast i dag har vi läst om hur
ledaren för ett stort fackförbund krävt
en ny jordbrukspolitik. Vi har också
hört ett stort antal propåer som varit
grundade på antaganden. Häromåret
skulle jordbruket, sade man, baseras på
enbart mycket stora jordbruk. I dag
tycks vi alla vara ense om att familjejordbruket
är den bästa formen för livsmedelsproduktion
här i landet. Sådana
jordbruk har den anpassningsförmåga
som är nödvändig i jordbruksnäringen.

I dag rekommenderar man också
ökad import av livsmedel från Danmark.
Det blir billigare. Ja, mina damer
och herrar, om vi själva har en
tillräckligt stor livsmedelsproduktion eller
kanske till och med överskott, kan vi
köpa billigare livsmedel utifrån. Men
vi har inga garantier för att så är fallet
i det ögonblick vi själva har brist på
livsmedel.

Jag tycker inte heller det är ett riktigt
resonemang att vi i allt vårt välstånd
inte kan använda den dyra arbetskraften
här i landet till att framställa livsmedel.
Nu skall vi vända oss till andra
länder, där arbetskraften bara betalas
med kanske 50 å 60 procent av vad vi
anser att en i det svenska jordbruket
anställd skall ha i lön. Jag tycker inte
det är riktigt att sådana förutsättningar
skall ligga till grund för vårt välstånd.

Den nya jordbrukspolitik man nu kräver
är just vad 1960 års jordbruksutredning
skulle ge oss, och det finns all
anledning skynda på den utredningen,
så att vi får bort alla missförstånd och
kan ge ett klart besked till producenterna
om hur de skall anpassa sig. Jag

förutsätter nämligen att alla här i kammaren
anser att jordbrukets utövare i
framtiden skall ha samma inkomster
som andra jämförliga grupper. Naturligtvis
är det lika rimligt att konsumenterna
får ett besked om vilken trygghet
det innebär att ha en tillräckligt stor
livsmedelsproduktion inom landet. Låt
oss också ställa frågan om de är villiga
att betala vad detta kommer att kosta.

Det är inte så länge sedan vårt jordbruk
ställdes på prov. Den gången tryggade
vi vår livsmedelsproduktion. Från
samhällets sida var man den gången
så angelägen om att få fram de sista
kvantiteterna att det tillsattes särskilda
slaktgodemän, som kontrollerade att inte
en gris, en kalv eller en ko slaktades
ute på gårdarna utan att det skedde
under full kontroll. Man skickade också
ut särskilda tjänstemän på landsbygden
för att inventera fodertillgångarna och
se till att de utnyttjades på ett för samhället
riktigt sätt.

Den gången klarade jordbruket situationen.
Jag föreställer mig att vi också
i framtiden måste ha ett jordbruk så
konstruerat att vi kan känna samma
trygghet som vi gjorde sist. Detta förutsätter
dock att vi måste avvakta de
resultat jordbruksutredningen kommer
fram till.

I den debatt som nu föres framställes
jordbruket nästan som en döende
näringsgren. Visserligen utgör jordbrukarna
i dag bara 9 procent av samtliga
yrkesverksamma här i landet, men det
rör sig ändå om 900 000 å 1 000 000
människor som är direkt beroende av
jordbruket.

De svenska bönderna sköter 50 procent
av våra skogar och svarar för hela
60 procent av avverkningen. Inom jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
har vi en omsättning på 4,5 miljarder
kronor per år. Vi är stora köpare av
industriella produkter — enbart posten
maskiner och service upptar inköp
för 7—8 miljoner kronor per dag.

Jag tycker det kan vara lämpligt att

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

anföra dessa siffror för att visa att jordbruket
fortfarande har en uppgift i vårt
samhälle och att man inte bör skrämma
bort de unga från näringen. Och
det gör man inte heller om man ger
dem en rimlig inkomst.

Å andra sidan tror jag att jordbruket
väsentligt skulle tjäna på en avpolitisering
av jordbruksproblemen. Det bör
fattas ett definitivt beslut så snabbt som
möjligt — vi behöver få arbetsro både
inom jordbruket och inom de olika rationaliseringsorganen.
Det är ingen anledning
att rasera vad som finns uppbyggt
på området förrän ett slutligt besked
har lämnats.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
detaljer, utan jag har velat ge denna
allmänna översyn av hur vi ser på problemen.
Låt mig emellertid rikta en direkt
fråga till jordbruksministern: I vad
mån kommer jordbruksministern att ge
oss möjligheter att använda de interna
clearingmedel som hitintills har fått begagnas
för mjölkboskapskontrollen? Saken
berörs i utskottets skrivning men
i reservationen — som till äventyrs kan
segra i denna kammare — står inte ett
ord därom. Det vore därför angeläget
att få reda på vilken uppfattning jordbruksministern
har.

Herr talman! Då jag har den allmänna
inställningen, att överenskommelser
bör hållas, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Stiernstedt och Ringaby (båda h).

Herr ESKILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra att herr Eliasson i Moholm inte
hyser samma uppfattning när det gäller
den yttre rationaliseringen som de föregående
talarna från oppositionen.

Herr Eliasson tog upp frågan om
slaktkontrollen och andra för den enskilde
besvärande åtgärder. Men varför
vidtogs dessa åtgärder, herr Eliasson?
Jo, därför att krigstillstånd rådde; sta -

ten tillgrep dem ingalunda för sitt höga
nöjes skull.

Herr Jonasson undrade hur jordbrukarna
i min hemkommun skulle reagera
inför mitt ställningstagande. Jag tror
inte att de kommer att reagera på något
särskilt sätt — både herr Jonasson och
jag känner förhållandena alldeles för
väl för att behöva tro att mitt ställningstagande
skulle föranleda någon speciell
reaktion. Det gäller små jordlotter, av
vilka de flesta är inväxta med skog.
Utvecklingen kommer såvitt jag förstår
att fortsätta i samma riktning, och den
som vill bestrida riktigheten av detta
mitt påstående inbjuder jag att på ort
och ställe bese åkerlapparna. Jag räds
alltså inte för konsekvenserna av mitt
ställningstagande.

Kanske använde jag begreppet familjejordbruk
felaktigt, och jag kan naturligtvis
rätta mitt uttalande till att
gälla småbruken. Men det var ingen
egen konstruktion jag förde fram. För
två å tre år sedan var jag nämligen inbjuden
att i Konserthuset lyssna till en
diskussion i vilken även herr Jonasson
deltog. Huvudanförandet hölls emellertid
av RLF:s dåvarande ordförande
Folke Edblom. Han uttalade — inför
en talrik församling — att han betraktade
brukningsdelar om 10 hektar och
mindre som familjejordbruk.

Jag är för min del fullt på det klara
med att det är en ren omöjlighet att
bibehålla jordbruk av denna storleksordning.
Nu är vi ju framme vid att
betrakta brukningsenheter på 40 hektar
som familjejordbruk, och jag vill inte
profetera om vad framtiden bär i sitt
sköte.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
frågade mig, om jag anser det vara skäligt,
att jordbruket skulle betraktas på
samma sätt som andra näringar i fråga
om den europeiska marknaden. Jag
framhöll i mitt anförande att man inte

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

gärna kan undvika att ta hänsyn till
andra näringsgrenar i varje fall när
man behandlar dessa problem, eftersom
det finns många företag och näringsgrenar,
inte minst inom småindustrien
och hantverket, vilka råkat i en besvärlig
situation genom den gemensamma
marknadens tillkomst och vilka därför
självfallet med samma rätt skulle kunna
kräva en kompensation från staten.

Vidare tog herr Eliasson i Moholm
upp den siffra på 110 miljoner kronor
som omnämnts i propositionen. Det är
inte där angivet exakt 110 miljoner kronor
utan det lämnas endast eu ungefärlig
uppgift. Det är naturligtvis omöjligt
att exakt fastställa vad det nya provisoriska
förslaget kommer att innebära,
men från både konsument- och
producentsynpunkt är det ju önskvärt,
att man åtminstone genom någon siffra
antyder hur det hela kommer att slå ut.
Detta måste vara rimligt. Men det är
något som utskottsmajoriteten helt underlåtit.
Vi reservanter har däremot anslutit
oss till propositionen på denna
punkt.

Jag antar att det är jordbruksministerns
förhoppning att 1960 års jordbruksutredning
så snart som möjligt
skall vara klar med sitt betänkande, och
det är väl också allas vår mening. Att
arbetet har dragit ut på tiden torde
bero på de stora problemkomplex som
utredningen har att behandla.

Då kan vi väl, sade herr Eliasson i
Moholm, få jordbrukets prisfråga avpolitiserad.
Ja, det har sagts många
gånger att vi skulle försöka åstadkomma
detta, men hela frågan är tyvärr så
brännbar, att jag gissar att 1960 års
jordbruksutredning kanske inte kommer
att gå i land med att få den helt
avpolitiserad.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller avpolitiseringen
vill jag bara slå fast, att vi
under den tid som sexårsavtalet tilläm -

pats har löst jordbruksfrågorna på ett
betydligt lugnare sätt än som tidigare
skedde. 1 övrigt får jag naturligtvis
böja mig för den sakkunskap som herr
Persson i Skänninge har och erkänna
att det är möjligt att dessa frågor inte
kommer att bli avpolitiserade genom
jordbruksutredningens förslag.

Herr Persson i Skänninge nämnde
också den i propositionen uppgivna siffran
110 miljoner kronor. Jag vidhåller
den uppgift jag lämnat, nämligen att
förutsättningarna för det som anges i
propositionen är en serie av gynnsamma
händelser, som inte under alla förhållanden
kommer att inträffa.

Vidare sade herr Persson i ett tidigare
anförande, att det vid de förhandlingar
som han deltagit i och vid
Kungl. Maj :ts överväganden också hade
varit nödvändigt att taga hänsyn till
produktionsutvecklingen. Jag glömde i
mitt förra anförande att beröra den saken,
och jag vill nu bara slå fast att
herr Persson är den ende bland oss,
som anser att man kan förfara på det
sättet och inte lösa denna fråga i samband
med 1960 års jordbruksutredning.
Det är väl för tidigt att göra det för
närvarande.

När jag, herr Eskilssson, talade om
slaktgodemännen, gjorde jag inte detta
i en kritisk anda. Jag underströk bara
— och därvidlag kan vi kanske vara
överens, herr Eskilsson — att produktionen
under förra kriget inte var större
än att samhället måste engagera sig
mycket hårt för att få fram så mycket
livsmedel som möjligt. Jag kanske skulle
vända på saken och säga: Låt oss
föra en jordbrukspolitik så konstruerad,
att det också nästa gång räcker
med att ha slaktgodemän. Det är nämligen
inte slaktgodemännen som ger oss
livsmedel, utan det är jordbrukets produktion
vilken gör detta.

Låt mig beträffande familjejordbruken
också säga, att jag kan som ett familjejordbruk
betrakta både en gård
som har tillräckligt stor areal åker och

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

en gård som med en kombination av
jord och skog. Det senare kanske också
passar utmärkt i Värmland.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson sade atl
vi under dessa sex år haft politisk
stiltje i jordbruksfrågorna. Detta är
knappast någon sanning. Såsom herr
Eliasson nog kommer ihåg rådde det
inte år 1963, när regeringsöverenskommelsen
träffades, någon särskilt opolitisk
stämning i dessa frågor.

Vidare undrade herr Eliasson vem
som skall klara livsmedelsförsörjningen
om det blir ett nytt krig. Ja, vi får väl
ta till slaktgodemännen igen. Det äi
inget annat att göra.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Persson i
Skänninge erinrar sig tillståndet under
åren före 1959, särskilt början av 1950-talet, måste han medge att det då inte
rådde politisk stiltje. Jag tycker dessutom
att ett bevis för riktigheten av
vad jag framhöll var, att herr Persson i
Skänninge från sina synpunkter bara
kunde peka på ett enda år under avtalsperioden.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) :

Herr talman! Vi har från kommunistiskt
håll inte väckt någon motion i
anledning av regeringens förslag av den
5 mars rörande jordbrukspriserna —
ett förslag som i stort sett innebär en
ettårig förlängning av det sexårsavtal
som utlöper den 1 september. Att vi avstått
från att motionera beror på att det
uttryckligen sagts att här är fråga om
ett ettårigt provisorium, i avvaktan på
att förslag till nya riktlinjer för jordbrukspolitiken
skall hinna bli färdiga
och kunna underställas riksdagen.

Jag skulle med hänsyn härtill ha kunnat
avstå från att ta till orda då regeringsförslaget
nu behandlas. Emellertid

har den borgerliga lottmajoriteten i
jordbruksutskottet presenterat ett utlåtande
med ståndpunkter som i viss mån
rullar upp hela frågan om jordbrukspolitikens
fortsatta utformning i vårt
land. Det är i en sådan situation rimligt
att anföra åtminstone några synpunkter
på ämnet.

I den debatt om jordbrukspriserna
som pågår pekas ofta på det faktum att
livsmedelspriserna, och särskilt priserna
på svenska livsmedel, ökat mera under
senare år än priserna på andra varor.
Denna omständighet tycks inte det
ringaste oroa jordbruksutskottet och
speciellt inte deras företrädare här i
dag.

Emellertid bör också det förhållandet
framhållas och understrykas att den
kraftiga höjningen av livsmedelspriserna
i allmänhet inte betytt att bonden,
producenten, blivit särskilt gynnad.
Man kan anföra siffror som visar att
producentprisernas stegring ungefärligen
motsvarar den genomsnittliga prishöjningen
i landet. Det är i stället priset
på förädling och distribution av jordbruksprodukter
som kraftigt ökat och
som betingar en allt större del — för
närvarande omkring hälften — av vad
konsumenterna får betala.

Jag tillhör, herr talman, dem som
menar att åtgärder för rimliga livsmedelspriser
inte bara kan begränsas
till producentledet, utan också måste
innefatta en prövning av förädlings- och
distributionskostnadernas skälighet och
av vad som kan göras för att nedbringa
dessa.

Beträffande frågan om jordbrukspriserna
måste jag säga till herr Elmwall,
att den siffra på 8 procent, som angivits
för jordbruksråvarornas andel av konsumtionsutgifterna
i vårt land vid ett tidigare
tillfälle och som återkom i herr
Elmwalls anförande, inte säger något
om livsmedelsprisernas faktiska roll i
vårt samhälle. Det är nämligen en genomsnittssiffra
för såväl miljonärer som
personer med 12 000 kronors inkomst

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

om året, för barnlösa och för barnrika
familjer o. s. v. Den som känner till hur
folk i allmänhet har det, vet alt livsmedelsprisernas
andel av levnadskostnaderna
kan röra sig om både 8, 16 och
32 procent. En statistik kan vara missvisande,
även om alla siffror i och för
sig är riktiga. Sådana där siffror kan
lika gärna kastas i papperskorgen, ty
deras enda effekt är att de retar människorna,
eftersom man inte alls tycker
att siffrorna stämmer med verkligheten.

Vi väntar nu på 1960 års jordbruksutrednings
slutgiltiga förslag till fortsatt
statlig jordbrukspolitik. Om innehållet
i dessa förslag kan jag naturligtvis
inte sia. I allt vidare kretsar växer
emellertid kravet på att vi måste få en
principiellt ny jordbrukspolitik. Det är
många frågor man ställer sig. Är det
rimligt att årligen använda 160 miljoner
kronor av inkomsterna på livsmedelstullarna
för att dumpa ut smör och
andra överskottsprodukter? Kan man
fortsätta med en tullpolitik, där tullarna,
d. v. s. införselavgifterna på livsmedel,
redan överstiger 50 procent?

Jag skall inte fortsätta med en uppräkning
av alla de frågor som allmänheten
ställer sig, utan jag vill med några
ord söka förklara vad vi avser med uttrycket
»en principiellt ny jordbrukspolitik».
Jag skulle kunna ange vår, naturligtvis
preliminära ståndpunkt i detta
avseende med en fråga: Vore det inte
rimligt att i fortsättningen mindre satsa
på dumpning, tullar och diverse subventioner
över budgeten för att i stället
satsa avsevärt mer på storleksrationalisering
och annan rationalisering inom
jordbruket?

Det bär i debatten talats om familjejordbruk.
Vad är det? 1947 ansåg man
att ett familjejordbruk borde omfatta
10 å 20 hektar. Alla är väl överens om
att ingen i dag kan leva på ett sådant
jordbruk, såvida jordbruket inte har en
alldeles speciell inriktning av produktionen.
Man är väl snarast böjd att tredubbla
dessa siffror och säga, att 30 å

60 hektar är den areal som behövs för
att ett familjejordbruk skall bli något så
när bärkraftigt.

Vad skulle man inte kunna åstadkomma
i fråga om storleksrationalisering
med en insats på bara något hundratal
miljoner kronor under några år. I Norrland
pågår en försöksverksamhet med
s. k. chockrationalisering, där det lämnas
bidrag på uppåt 50 procent för jordförvärv
och andra rationaliseringsåtgärder.
Ett förslag om att bedriva denna
verksamhet i större skala och att
utvidga den till att omfatta hela landet
skulle säkert vinna gehör bland övriga
medborgare. En sådan åtgärd skulle
vara ett led i en konstruktiv jordbrukspolitik,
till skillnad från den nuvarande
statiska jordbrukspolitiken som skapar
allt större och till slut inom ramen för
de politiska möjligheterna helt olösliga
problem.

Numera är det säkerligen inte många
som missunnar bonden lön för mödan.
Men stora och rationella produktionsenheter
är tidens lösen, och jordbruket
kan därvidlag inte få utgöra något undantag.
Arealökningen går emellertid
för sakta, och den nuvarande jordbrukspolitiken
ger sannerligen ingen stimulans
till en snabbare och mera genomgripande
omgestaltning av jordbruket.
Viljan till en sådan omgestaltning finns
säkerligen hos många småbönder, men
resurserna saknas i hög grad. Vi har
härvidlag att göra med ett kapitalproblem,
men det är ett kapitel som jag
inte närmare skall gå in på.

När herr Elnrwall säger att vi måste
tillförsäkra jordbrukarna skäliga inkomster,
bör han samtidigt ställa frågan:
Hur skall detta ske? Måste inte det
primära vara att tillförsäkra jordbrukarna
skäliga arealer och därigenom
skäliga inkomster? Borde inte den statliga
jordbrukspolitiken i första hand
och i betydligt större utsträckning än
hittills syfta till sådana åtgärder?

Med dessa frågeställningar kan vi få
till stånd en fruktbärande jordbruks -

Nr 28

Tisdagen den 25 mai 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

politisk diskussion till skillnad från den
nuvarande diskussionen, som jag tycker
i viss mån rör sig ovan verkligheten.

Jordbruksutskottet vill tydligen bara
gå på i ullstrumporna. Utskottsmajoriteten
förordar en höjning av tullarna
med 80 procent för matärter och 25 procent
för bruna bönor för att den svenska
produktionen så småningom skall bli
så stor att vi inte skall behöva importera
av dessa produkter. Det som inte
kan dumpas bort inom EEC bör bönderna
kompenseras för på annat sätt,
menar motionärerna och utskottet. På
sid. 16 och 17 redovisas skäl för ståndpunkten
att vi även i fortsättningen bör
upprätthålla en överproduktion och
inte, som det heter, låta oss »påverkas
alltför mycket av tillfälliga växlingar i
marknadsläget utomlands». Av detta och
annat i utskottsutlåtandet får i varje fall
jag det bestämda intrycket att de som
står bakom jordbruksutskottets utlåtande
tycker att allt är i sin ordning och
att den hittillsvarande prispolitiken
både kan och bör fortsättas. Hela kritiken
ägnas några mindre justeringar
som jordbruksministern gjort av det
prisförslag som jordbrukets förhandlare
och statens jordbruksnämnd framlagt.

Kan vi då fortsätta att realisera våra
överskott? Är det rimligt att orubbligt
hålla på med att producera och dumpa
ut överskott? Är det vettigt att förutsätta
att vår jordbruksproduktion alltmer
skall kunna avskärmas från internationell
konkurrens i en tid då handelshindren
överallt raseras? Jag tycker
verkligen att det är berättigat att ställa
dessa frågor, särskilt i samband med
diskussionen om vår framtida jordbrukspolitik.

Herr talman! Det är jordbruksutskottets
utlåtande som uppkallat mig till
dessa betraktelser om vår jordbrukspolitik
i allmänhet. Utlåtandet är i själva
verket ett inlägg i den debatt som
borde ha fått anstå till nästa år, då vi i
stället för ett provisorium borde kunna
diskutera en helt ny politik.

Reservanterna i utskottet stöder regeringsförslaget
utan att närmare gå in på
frågan i vad mån vår nuvarande jordbrukspolitik
tjänat ut. Det är inte, synes
det mig, så stor skillnad mellan vad
regeringen gått med på i fråga om aktuella
priser och vad motionärerna och
utskottet förordar. Men då regeringen
av allt att döma kommit fram till att
åtminstone en viss omprövning av jordbrukspolitiken
blivit aktuell, vill vi för
vår del deklarera att vi ger vårt stöd åt
en sådan omprövning. Det är främst av
det skälet som vi kommer att rösta med
reservanterna och därmed för regeringens
förslag.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta
säger att man inte skall åberopa statistik;
sådana uppgifter är bara att kasta
i papperskorgen. Jag kan inte bedöma
det, men mot herr Karlssons påstående
talar det faktum att så gott som allting
numera bedöms statistiskt.

Med anledning av herr Karlssons i
Stuvsta anförande skulle jag vilja ge
exempel på hur förhållandena förändrats
under den senaste tioårsperioden
när det gäller det svenska jordbrukets
struktur, antalet sysselsatta, produktionsinriktning
m. m. Vi kan nog förutsätta
att förändringarna kommer att
fortsätta. Jag vet ingen som har motsatt
sig åtgärder som är betingade av utvecklingen,
men man kan ju också
tvinga fram en utveckling genom olika
åtgärder. Skulle det bli fråga om att i
ekonomiskt avseende sätta tvångströja
på jordbrukarna och därigenom överföra
dem till andra yrken, så kommer
jag för min del att reagera.

Mellan 1956 och 1964 har antalet
jordbruk på över 2 hektar minskat med
70 000 eller med 26 procent. Antalet
mjölkleverantörer var 1956 223 000, år
1964 154 000. Detta är en minskning
med 31 procent. Utfört arbete i jordbruk
i miljoner arbetstimmar räknat
uppgick år 1956 till 761 och år 1964 till
553, d. v. s. en minskning med 27 pro -

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

cent. Antalet sysselsatta i jordbruket
minskade under samma tid från 410 000
till 275 000, en förändring på 33 procent.
Arbetskraftens produktivitet i
jordbruket beräknas däremot under det
senaste året ha stigit med 6,9 procent,
således betydligt mer än inom industrien.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte påstått att
herr Elmwall eller någon annan representant
för jordbruket motsatt sig utvecklingen,
och jag vill deklarera att
jag för min del inte förordar att man
använder någon ekonomisk tvångströja
för att driva fram en viss utveckling.

Vi diskuterar emellertid nu jordbrukspolitikens
inriktning och frågan om
vilka åtgärder man från samhällets sida
bör satsa på. Av jordbruksutskottets utlåtande
kan jag inte få någon annan
uppfattning än att vad utskottsmajoriteten
vill satsa på är åtgärder för att
upprätthålla den nuvarande höga jordbruksproduktionen,
även om vi inte kan
bli av med produkterna inom EEC och
även om det blir svårare att bli av med
dem inom EFTA-marknaden. Man anser
inte att detta är något särskilt problem,
även om det kostar 100 miljoner
kronor i subventioner.

Vidare vill man få till stånd högsta
möjliga tullar, d. v. s. införselavgifter,
för att kunna upprätthålla en sådan
produktion.

Vad jag i någon mån givit uttryck åt
är att jag inte tycker att en sådan politik
kan fortsätta. Den blir mer och
mer orealistisk, och därför måste man
från alla håll försöka komma fram till
någonting som i det långa loppet kan
anses bärande.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Då de föregeånde talarna
utförligt redogjort för det föreliggande
förslaget och de intagna stånd -

punkterna har noggrant motiverats,
skall jag fatta mig mycket kort.

När denna fråga diskuterades i jordbruksutskottet,
kom debatten huvudsakligen
att röra sig om praxis att icke
frångå ett förhandlingsresultat eller
göra ändringar i detta. Riksdagen har
givetvis full rätt att pröva och ändra
ett föreliggande förhandlingsresultat,
men praxis har varit att man godtagit
detsamma utan ändringar. Reservanterna,
och särskilt deras talesman, herr
Persson i Skänninge, erinran om att
1959 års riksdag godtog av departementschefen
gjorda ändringar. Ja, det
gjorde riksdagen visserligen, men det
skedde under ett visst motstånd; flera
motionärer höll på att förhandlingsdelegationens
förslag skulle godtas.

Men den fråga som behandlades 1959
kan också anses ha varit av en annan
storleksordning än den vi har att behandla
i dag. Den gången gällde det en
överenskommelse som skulle tillämpas
under sex år, medan det i dag endast
är fråga om ett provisorium under ett
år.

Ser man på 1959 års ändringar, kan
det också sägas att dessa var av betydligt
mindre omfattning än dagens. Då
gällde det endast frågan om majsstärkelse
och glykos skulle inordnas i förslaget,
en fråga som flera gånger återkommit
till behandling. Departementschefen
ansåg emellertid att tillräckliga
skäl icke förelåg för att ta med dem i
förslaget.

En av huvudpunkterna i förslaget som
ej kom med var att vissa åtgärder
borde vidtagas, om ett vidgat handelspolitiskt
samarbete med andra länder
skulle bli så omfattande att syftet
med överenskommelsen icke kunde förverkligas.
Dessutom gällde det, liksom i
år, frågan om 2 miljoner kronor till
forskning. Ändringarna gällde således
knappast själva prisöverenskommelsen.

Granskar man de årligen återkommande
propositionerna om prisreglerande
åtgärder under åren 1961—1964,

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

finner man att departementschefen nästan
hundraprocentigt antagit de framlagda
förhandlingsresultaten. Jag har
med intresse läst såväl propositionerna
som utskottsutlåtandena och kan därvid
konstatera att statsrådet ställde sig
välvillig till förslagen på nästan alla
punkter. Han har ingenting att erinra
och han förordar de föreslagna åtgärderna,
det är ofta återkommande termer
som använts.

Enda tvistefröet har under dessa år
varit sådana varor som haft industriellt
sammanhang såsom glykos, majsstärkelse,
spaghetti, kakmix m. fl. Det kan
nämnas att vi i dag även har att behandla
en motion om ändrade bestämmelser
för att möjliggöra restitution av
införselavgifter på majsstärkelse, som
användes för tillverkning av gipsplattor.
Här är utskottet fullt konsekvent
i sitt yttrande, då det säger att detta är
en ny fråga och att man inte nu vill bestämma
något i detta avseende. Utskottet
antar att jordbruksnämnden i sin
verksamhet har sin uppmärksamhet riktad
på problemet och senare kommer
att lägga fram det förslag som den finner
erforderligt. Ett liknande uttalande
göres i anslutning till den motion
som herr Jonasson m. fl. har väckt om
ändring av det s. k. prisortavdraget.
Denna sak har inte heller funnits med
i överenskommelsen, varför utskottet
lämnat den utan beaktande.

Man kan alltså konstatera att ingen
gång under dessa sex år har så stora
avsteg gjorts från överenskommelsens
innebörd som i den nu föreliggande
propositionen. Då årets överenskommelse
därtill endast är ett provisorium i avvaktan
på slutresultatet av 1960 års
jordbruksutrednings arbete och denna
överenskommelse är mycket rimlig —
den har godtagits av samtliga parter,
även konsumentdelegationen har enhälligt
anslutit sig till densamma — har
folkpartiets representanter i jordbruksutskottet
följt övriga borgerliga i utskottet
i dess krav på att överenskommelsen
bör antagas oförändrad.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid det avsnitt i föreliggande utskottsutlåtande
som anknyter till motion
11:859 och som avser importavgiften
för bruna bönor och ärter.

I propositionen redovisas att statens
jordbruksnämnd i samband med jordbruksavtalets
förlängning förordat en
förbättring av importskyddet för dessa
varor. Införselavgifterna för matärter
och bruna bönor skulle sålunda uppgå
till 25 respektive 55 kronor per deciton.

Bruna hönor är ett varuslag som jag
haft särskild anledning att intressera
mig för. Den överväldigande delen av
produktionen av bruna bönor sker inom
det län jag tillhör, och huvudsakligen
inom en liten del av detta län, nämligen
på Öland. Jordens och klimatets beskaffenhet
där gör förutsättningarna särskilt
gynnsamma just för produktion av
bruna bönor. Då det samtidigt är fråga
om en bygd som är fattig på andra näringsgrenar
är det angeläget att kunna
upprätthålla produktionen av bruna bönor.

Jordbruksministern har inte, såsom
tidigare talare framhållit, velat godta
rekommendationen i överenskommelsen
om importavgifterna. Naturligtvis
har den socialdemokratiska delen av
utskottets ledamöter följt jordbruksministerns
förslag. Detta är beklagligt då
den nuvarande odlingen av bruna bönor
är värdefull för vårt land. Visserligen
har en av kammarens ledamöter,
herr Eskilsson, här uttalat att det ur
försörjningssynpunkt inte skulle vara
nödvändigt att upprätthålla en odling
av så stor omfattning. Men denna odling
kan inte fungera som ett dragspel
och ena året göras omfattande för att
ett följande år reduceras till nästan
ingenting. Det är i stället önskvärt att
ha en tämligen stabil produktionsvolym
år från år. Detta är av mycket stor be -

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

tydelse för produkternas avsättning och
för avsättningsorganisationerna.

.lag vid för kammaren något redogöra
för utvecklingen av importen av
torkade bönor. År 1901 uppgick den
till 1415 ton. Siffran för 1902 var 1 749
ton, för 1903 2 394 ton och för 1904
2 875 ton. En fördubbling har sålunda
skett på fyra år. Om denna utveckling
fortsätter, blir det allt svårare att finna
avsättning för den inhemska produktionen.

Nu härrör sig konkurrensen i huvudsak
från holländska bönor. Holländarna
har givit sig in på en mycket stor
produktion. Man räknar med att Holland
under 1904 hade en normal avsättning
på 5 000 ton men en skörd på
9 000 ton. Det är detta överskott som
pressar tillbaka de svenska produkterna
och som kan inverka på den svenska
odlingen.

Konsumenterna vill självklart ha varor
till så låga priser som möjligt. Detta
önskemål kan man tillfälligt tillgodose
genom att utnyttja tillfälliga överskott
på världsmarknaden av både denna
vara och av andra varor. Men på
lång sikt måste ändå produktionskostnaderna
för en vara täckas. På den
punkten kan man inte trolla.

Vi skall väl också vara solidariska
med alla närings- och yrkesutövare och
se till att de får en något så när rimlig
lön för mödan. Det är oriktigt att,
som i detta fall, matcha de svenska bönodlarna
mot det holländska produktionsöverskottet.
Jag tror inte att man
på lång sikt tjänar därpå.

Herr Eskilsson sade tidigare i dagens
debatt att reservanterna inte velat
ta ställning till detta spörsmål under
provisorietiden. Men till en hel del
andra saker i avtalet har man ändå tagit
ställning och gjort förändringar -—
det gäller bl. a. inkomstjämförelsen. Om
yrkandet från jordbruksnämndens sida
inte skulle vara oskäligt, kan jag inte
förstå att det finns någon anledning till
att inte villfara önskemålet härvidlag.

Det har nämnts att produktionen av

bruna bönor i dag inte utgör mer än
cirka 50 procent av den tidigare produktionen.
Herr Persson i Skänninge
har understrukit att vi bör akta oss för
en överproduktion. Han säger att vi
kan få en överproduktion på vissa varor
som vi måste sälja till mycket låga
priser på världsmarknaden. Men i detta
fall är det inte fråga om någon överproduktion
utan om en produktion som
bara räcker till att täcka 50 procent av
det inhemska behovet. Således kan ett
yrkande om att inte ta hänsyn till våra
framstötar knappast paras med resonemanget
att man måste akta sig för en
överproduktion.

Både i vårt land och i andra länder
inträffar det väl alltid någon gång att
man inte kan finna avsättning för en
produkt till önskat pris. Inom alla branscher
finns det okuranta varor. Det kan
gälla kläder, husgerådsartiklar och mycket
annat som måste slumpas bort. De
lägre priser som erhålles i det sammanhanget
får man ta hänsyn till vid
prissättningen i övrigt. Man kommer
väl inte heller ifrån att inom jordbruket
produktionen inte alltid svarar precis
på hektot eller kilot mot konsumtionen.
År överskottet inte alltför stort,
kan det inte betyda så mycket om man
försöker att avsätta det på ett eller annat
sätt. De överskottsposter som finns
på världsmarknaden är bara sådana poster
som de olika länderna spelar ut
mot varandra för att på ett eller annat
sätt placera. Vi vet hur våra fläsklager
under Kubakrisen tömdes på en vecka,
vill jag minnas.

Herr Karlsson i Huddinge säger att
vi bör satsa på en stor omläggning av
jordbrukspolitiken. Ja, i ett land, vars
ideologi inte är så olik den som herr
Karlsson omfattar, har man satsat på
en annan jordbrukspolitik, men där har
man under årens lopp minsann inte
kunnat redovisa några stora överskott.
Jag undrar också, om det inte var åt
det hållet som en viss del av vårt nyssnämnda
fläsköverskott gick.

Herr talman! Jag vill understryka att

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

den motion jag här talat för inte innehaller
något som skulle kunna åstadkomma
ett överskott i vårt land, utan
syftet är att skydda en produktion som
jag anser vara mycket värdefull för de
områden där den finns och som jag
inte tror att konsumenterna på lång sikt
kommer att förlora på genom högre
livsmedelspriser.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
drog ut i världen till länder med
ett annat jordbrukssystem och menade
att där man satsat på en annan jordbrukspolitik
har man inte fått några
överskott av jordbruksprodukter. Med
hänsyn till tiden och även till kammarens
tålamod kan jag inte gå in på någon
diskussion av jordbrukspolitiken i
andra länder. Jag tycker att vi kan hålla
oss till jordbrukspolitiken i Sverige,
och beträffande den är vi väl i allmänhet
överens om att en storleksrationalisering
måste genomföras och att detta
i varje fall är en avgörande faktor när
det gäller att öka jordbrukets bärighet.

När det gäller överskotten menar herr
Börjesson att det finns en del okuranta
varor som man får slumpa bort och slå
ut förlusterna på andra varor. Men de
varor som herr Börjesson avser är väl
inte okuranta, utan kvalitetsvaror. Det
rör sig emellertid om att vi inte kan
producera jordbruksprodukter till samma
priser som andra länder och att vi
måste dumpa ut vår överproduktion.
Frågan har ställts, om man utan vidare
kan fortsätta med detta och samtidigt
alltmer avgränsa den svenska marknaden
från de andra. Tror herr Börjesson
verkligen att man i längden kan fortsätta
med det i ökad takt? Detta är
frågeställningen.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
säger att vi inte skall göra jämförelser
med andra länder. Men om
man förordar vissa omläggningar och
arbetar för en viss politik, ligger det
nära till hands att som exempel ta de
länder, som genomfört en sådan politik.
Några andra jämförelseobjekt finns
ju inte.

Vidare säger herr Karlsson att vi i
Sverige inte kan producera varor till
samma priser som andra länder. Det är
klart att vi inte kan göra det, eftersom
lönelägen och andra förhållanden skiftar
så oerhört mellan olika länder. Om
alla länder hade samma lönenivå och
samma sociala förhållanden kunde man
måhända komma fram till ett system
som gjorde det lättare att lösa frågorna
om prissättningen på varorna. Men när
produktionskostnader och lönelägen är
så olika, kan man inte göra sådana
förenklingar.

Jag skulle tro, herr talman, att löneläget
i Sverige under överskådlig tid
kommer att vara sådant att det blir
rätt svårt även för en stor del av övriga
länder i Europa att följa med och
hålla samma löner. Därigenom får vi
redan i botten på varornas pris en kostnad
som gör att priserna på våra färdiga
produkter skiljer sig från motsvarande
priser i andra länder.

Om vi drömmer om evig fred över
hela världen och inrättar vår jordbruksproduktion
härefter men sedan råkar in
i krigsförhållanden, då är vi låsta och
har ingen frihet att handla, utan vi är
helt beroende av dem som på andra
håll i världen producerar det som vi
skall äta och leva av.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
motiverade sin utflykt till andra
länder med att man måste få fram ett
alternativ. Jag vill göra herr Börjesson
uppmärksam på att jag under denna
riksdag bl. a. har sagt att jag förutsät -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m., tillika svar pa inter inflation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

ter att det enskilda familjejordbruket
under överskådlig tid — något annat
är det ju inte stor idé att resonera om
— kommer att utgöra basen för den
svenska jordbruksproduktionen. Men
jag tror att detta enskilda jordbruk kan
organiseras på ett betydligt bättre sätt
än som för närvarande iir fallet och att
det kan bli betydligt mer konkurrenskraftigt
än nu och mer tillfredsställande
ur konsumenternas synpunkt.

Det är detta alternativ som står till
buds här i Sverige som är det enda
rimliga att diskutera. Jag är så optimistisk
att jag tror på det svenska
jordbrukets framtid, om vi bara finge
en annan jordbrukspolitik.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
framhåller att om det svenska
familjejordbruket bara förbättras och
rationaliseras, så kommer man så småningom
fram till bättre förhållanden.
Men ingen kan väl förneka, att det under
de senaste 20 åren redan liar skett
kolossala framsteg i fråga om rationalisering
genom tillkomsten av ny teknisk
utrustning och användandet av ny odlingsteknik
in. in. Denna utveckling
kommer säkert att fortskrida, avkastningen
av smörfett per ko kommer att
öka även i fortsättningen liksom även
avkastningen inom den vegetabiliska
produktionen och annat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Yigelsbo står närmast
på talarlistan, och jag har därför
för avsikt att nu ge honom svar på hans
interpellation. Det har visserligen i debatten
förekommit inlägg som jag måhända
har anledning att polemisera
emot, men jag skall be att senare i dag
få återkomma till dem.

Herr Vigelsbo har frågat

dels om jag anser att det pris jord -

brukaren får för sin insats i produktionen
av livsmedel är oskäligt högt,
dels om jag anser övriga i ett minutpris
ingående element vara av så blygsam
omfattning alt dessa inte nämnvärt
inverkar på vad konsumenten betalar,
dels om jag är beredd att lämna eu
redovisning för alla de orsaker som
verksamt bidrar till dagens prisläge på
livsmedelsmarknaden samt redovisa
alla de prispåverkande detaljer som ingår
i ett minutpris.

I anledning av den första frågan vill
jag framhålla att partipriserna på jordbruksprodukter
stigit snabbare än partipriserna
i allmänhet. Skäligheten av det
pris jordbrukaren får för sina produkter
måste dock bedömas genom en jämförelse
mellan detta pris och produktionskostnaden.
Med hänsyn till att denna
kostnad varierar i hög grad mellan
jordbruksföretagen, bland annat pa
grund av att produktionen drivs mer
eller mindre rationellt, kan producentpriset
för den enskilde jordbrukaren
framstå som mer eller mindre skäligt.
Ur konsumentsynpunkt är det däremot
givet att utgångspunkten för en sådan
skälighetsbedömning bör vara produktionskostnaderna
i rationellt bedrivna
jordbruksföretag. Något sammanfattande
och entydigt svar på herr Vigelsbos
fråga är det därför ej möjligt att lämna.
Prisutvecklingen på jordbruksprodukter
under de senaste två åren visar
emellertid väsentliga skillnader mellan
olika varor. Ett exempel är att partipriset
på nötkött sedan mars månad
1963 stigit med 40 procent, medan partipriset
på ägg under samma tid har
sjunkit. Dessa ändringar torde främst
ha berott på marknadsmässiga förhållanden.

Av material som sammanställts av
distributionsgruppen inom 1960 års
jordbruksutredning framgår att förädlings-
och distributionsledens andel i
konsumentpriset på livsmedel f. n. är
50 procent. I dagens läge har således

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m., tillika svar på inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

effektiviteten i producentledet samt förädlings-
och distributionsleden ungefär
samma betydelse för konsumentpriset.

Herr Vigelsbos sista fråga avser ett
mycket omfattande och komplicerat
.spörsmål. Enligt vad jag har mig bekant
ägnar 1960 års jordbruksutredning
uppmärksamhet åt berörda problem.
Den nyss nämnda distributionsgruppens
material liar i dagarna publicerats
i ett tryckt betänkande. Med hänsyn
härtill begränsar jag mig till att
hänvisa till betänkandet.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret som jag har fått.
Jag ber också att få tacka statsrådet för
att han har berett mig tillfälle att under
debattens gång få tillfälle att kommentera
svaret, så som det föreligger.

Jag har framställt min fråga med anledning
av den propaganda som har
förts i tidningspressen. Det är alldeles
klart att denna propaganda, som drivs
emot jordbruket och där jordbruket
målas ut som den stora boven i det
prisekonomiska spelet, har väckt en
viss uppmärksamhet bland konsumenterna.

När viss regeringen närstående press
söker ge en förklaring till prisutvecklingen
på livsmedel är det alltid bonden
som utpekas som den stora syndaren,
med andra ord den — såsom man
skrev vid ett tillfälle — som hugger för
sig. Det vore kanske inte alldeles riktigt
att helt frita jordbrukarna från ansvaret
för de konsumentpriser vi har.
Också jordbrukarna har naturligtvis fått
betalt för sina produktionskostnader,
men när vi såsom medlemmar i ett
penninghushåll återköper varorna i affärerna
får vi betala konsumentpriser
som vi faktiskt inte känner igen. Konsumentpriserna
motsvarar ingalunda de
priser som vi har fått ut för råvarorna.

Det är uppenbarligen riktigt, som
statsrådet framhåller, att produktions -

kostnaderna i hög grad varierar mellan
olika jordbruksföretag. Men detta torde
spela en mindre roll i sammanhanget,
då priserna givetvis fastställts förhandlingsvägen
efter de bäst skötta jordbruken.
Att det finns jordbruk som kanske
kunde skötas mera rationellt skall inte
förnekas, men dessa har på intet sätt
något inflytande på prisbildningen. På
alla områden inom näringslivet träffar
vi på företag som sköts bättre eller sämre.
Ett företag sköts bra, ett annat sämre.
Ett företag sköts ekonomiskt, ett annat
kanske inte fullt så ekonomiskt. Det
finns exempel härpå inom jordbruket,
industrien, hantverket, tidningspressen
etc.

Något sammanfattande och entydigt
svar på frågan om skäligheten i de priser
bonden får ut anser statsrådet inte
möjligt att lämna. Jag tackar för detta
besked från statsrådets sida. Många tidningar,
med Aftonbladet och Stockliolms-Tidningen
i spetsen, vet emellertid
precis hur det förhåller sig. De kan
lämna besked om hur framför allt jordbrukarna
skär remmar ur konsumenternas
rygg. När LO-ekonomen Clas-Erik
Odhner säger att det är föga berättigat
att blåsa i stridslurarna mot jordbruket
beträffande prisfrågorna, säger Stockholms-Tidningen
att bönderna fått hela
frågan om bakfoten. När Odhner säger:
»Meningen kan ju ändå inte vara att
lämna ut jordbrukarna åt vargarna därför
att man till slut upptäckt att man
inte har några röster att slå vakt om i
denna samhällsgrupp», säger Stockholms-Tidningen
att vad bönderna talar
om i detta sammanhang är nonsens. Jag
tror för min personliga del mer på
Odhner än på Stockholms-Tidningen.
Jag har prenumererat på StockholmsTidningen
år efter år för 101 kronor.
Man kan nog nästa år få reda på vilken
dålig människa man är utan att än en
gång prenumerera på den tidningen.

Att jordbruksgruppen procentuellt
minskat bör enligt mitt förmenande,

Tisdagen den 25 maj 1905 fm. Nr 28 /I

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m., tillika siar på interpellation
i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

med instämmande i Odhners slutsats,
inte leda därhän att vi i alla tänkbara
lägen skall utpekas som en belastning
för vårt konsumentsamhälle. Det vore
val inte alldeles oriktigt att även försöka
belysa övriga kostnader som påverkar
konsumentpriserna. Med den
propaganda som nu bedrives har man
lyckats bibringa konsumenterna den
uppfattningen, att jordbrukarna ensamma
är skuld till livsmedelsfördyringen.
Om man vet att jordbrukarna 1950 fick
58 procent av det slutliga priset på livsmedel
framställda av jordbruksprodukter
men 1901 endast 50 procent, måste
man i rättvisans namn fråga sig: Vem
tog de återstående 50 procenten? Det
liar vi inte fått någon redovisning för.
Några försök till analys härav från pressens
sida har inte gjorts. Det gäller i
första hand att gynna annonsörerna—
distributörerna. På dessa får ingen
skugga falla. Statsrådet medger i svaret
att konsumentpriset genomsnittligt fördelar
sig fifty-fiftv mellan distributörer
och producenter.

Vad är det emellertid som händer den
1 instundande juli då omsättningsskatten
höjes med hela 3,6 procent? Jo, även
livsmedelspriserna kommer då att stiga
motsvarande. När omsättningsskatten
slagit igenom i form av kompensation
till alla berörda grupper kommer säkerligen
priserna att stiga ytterligare, livsmedlen
inte undantagna. Då kan man
komma och tala om att »nu har bönderna
huggit för sig igen».

Allt tyder på att produktionens andel
i minutpriserna är på väg att sjunka
ytterligare, även under 50-procentstrecket.
Nu frågar man sig om det går att
komma längre i fråga om producenternas
andel, om man kan sänka ytterligare.
Jo, genom rationalisering kan man
åstadkomma detta. Ordet rationalisering
förefaller i detta sammanhang att ha blivit
ett slagord som i brist på andra förklaringar
sticks fram som en tröst till
en prisinedveten konsumentopinion.

Rationalisering är något som under
långa tider pågått inom jordbruket, både
i enskild och statlig regi, och det
förekommer även inom annan företagsamhet.
Men man kan knappast påvisa
att några väsentliga förändringar i konsumentpriserna
därmed inträffat. En
ständigt stigande trend kan konstateras
trots de rationaliseringar som genomförts
på olika håll. Rationaliseringens
teoretiskt tänkbara vinster har ätits upp
av kostnadsökningar på andra områden.
Så lär det bli även i fortsättningen. Att
förespegla konsumenterna sänkta livsmedelspriser
är följaktligen enligt mitt
förmenande endast att invagga dem i
falska förhoppningar.

Oavsett hur jordbruket rationaliseras
kommer livsmedelskostnaderna ändock
inte att påverkas härav, beroende på att
så många andra faktorer spelar in i fråga
om storleken av konsumentpriset.
Det man skär bort på ett håll lägger
man till på ett annat och lägger även
till litet mer.

Slutligen hänvisar statsrådet till den
pågående jordbruksutredningen. Det är
många frågor varom denna utredning
skall lämna besked, när den en gång blir
färdig. Jag tackar statsrådet för hänvisningen
till denna utredning. Jag ser
nämligen i denna statsrådets förklaring
ett löfte för framtiden att vederbörlig
hänsyn skall tas till denna utredning.
Skulle så ske, skulle detta kanske i någon
mån lindra omdömena om statsrådets
tidigare underlåtenhet att ta hänsyn
till resultatet av liknande utredningar.

I dagens nummer av Aftonbladet finns
det en tabell över skillnaden i konsumentpriserna
på den danska och den
svenska marknaden. Men jag saknar en
tabell, nämligen en som belyser skillnaden
i löner. Till skillnaden i lön har
inte tagits någon hänsyn i Aftonbladet
i dag och inte heller tidigare. Det har
påvisats här tidigare att timlönen för en
lantarbetare i Sverige är 1 krona 63 öre

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m., tillika svar på inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

högre än i Danmark. Industriarbetarlönen
är 1 krona 12 öre lägre i Danmark
än i Sverige.

Vad skulle lantarbetarna i Sverige säga,
om deras arbetsgivare skulle erbjuda
lantarbetarna en ersättning som innebar
att man skulle sänka lantarbetarlönen
med 1 krona 63 öre? Då skulle
man säga att det skulle vara rena slaveriet.
Det är klart att man inte skall
bandia på ett sådant sätt att man kan
tala om slaveri. Det har vi diskuterat
förut, och det skall vi tänka på även i
fortsättningen.

Jag skulle till detta endast vilja knyta
ytterligare en förhoppning, nämligen
att det förhandlingssamarbete som under
senare år ägt rum mellan jordbrukets
förhandlingsdelegation å ena sidan
och statens jordbruksnämnd å andra sidan
måtte få fortsätta ostört. Att jordbrukarna,
för att tala med Odhner, är en
liten grupp bör ju inte i ett demokratiskt
samhälle beröva dem möjligheterna
att förhandlingsmässigt träffa avtal, vilkas
status lämnas lika okränkt som avtal
träffade med en större grupp. Jag
tror inte att tidsläget är sådant att vi
har anledning att dra upp sådana här
strider och försöka undertrycka en minoritetsgrupp
utan åtminstone låta den
komma till tals. Jag tror inte att tiden
inbjuder till det, utan vi tror i centerpartiet
liksom tidigare, att samarbete
är förmer än strid, och samarbete vill
vi vara med om även i fortsättningen.
Men då bör det också visas vederbörlig
respekt för de förhandlingsresultat som
vi lyckats uppnå med statliga organ.

Jag ber slutligen, att få yrka bifall till
utskottets hemställan i den föreliggande
frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Yigelsbo känner
inte igen priserna, när han kommer in
i en detaljhandel. Han kan inte se sambandet
mellan detaljhandelspriserna och

den förbättring som han har fått som
jordbrukare, och jag kan förstå honom.
Vi är ju helt överens om att det är bara
hälften av kostnaderna som kan härledas
till producentledet och att det sålunda
uppkommer även kostnader som
inte herr Vigelsbo är delaktig i. Jag tror
det skulle föra för långt att ta upp en
diskussion om dessa andra kostnader.
Jag kan hänvisa till utredningen. Det är
möjligt att man kan säga som herr Vigelsbo
att det är reklamkostnader och
mycket annat som kommer med i detta
sammanhang och att man kan sätta ett
frågetecken för hur mycket man skall
offra på sådant. Det får vi nog lämna
åt andra att bedöma. Det förefaller
emellertid som om reklamen har en
viss uppgift att fylla i vårt samhälle och
att kostnaderna på det området ofta kan
leda till påtagliga resultat. Jag skall
emellertid lämna den saken därhän och
i stället uppehålla mig vid vad herr Vigelsbo
har sagt om jordbruket.

Han menar att det förhållandet att
många jordbruksföretag kanske är
mindre rationella inte på något sätt påverkar
prisbildningen. Det är emellertid
inte alldeles riktigt, herr Vigelsbo.
Det är nämligen ett faktum att på de
bokföringsgårdar, från vilka underlag
hämtats för en beskrivning av jordbrukarnas
ekonomiska situation, ställs inte
kravet att det skall vara fråga om rationellt
skötta enheter, utan i det sammanhanget
plockar man in alla som anmäler
sig och som man har intresse av att
få med. Ovannämnda kriterium finns
alltså inte. Jag kan medge att det kanske
kan vara andra faktorer som gör att
bokföringsgårdarna ändå är plusvarianter,
men utgångspunkten är inte den av
herr Vigelsbo angivna.

Det är ju uppenbart att en diskussion,
vare sig den pågår i pressen eller på annat
håll, siktar mot framtida förhållanden.
Vi har gjort vissa iakttagelser under
sexårsavtalets giltighetstid, och de är
nu föremål för penetrering. Det är klart

Tisdagen den 25 maj 1905 fm.

Nr 28

Reglering av priserna pa vissa jordbruksprodukter, in. in., tillika svar på inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

att det kan finnas utrymme för olika
uppfattningar om hur vi skall bedöma
våra framtida möjligheter. Det är möjligt
att agronom Odhner och jag inte
har samma uppfattning och kanske inte
heller professor Welinder som har åberopats
här. Det förvånar mig emellertid
att herr Vigelsbo ställde sig själv frågan
om han skulle fortsätta att offra 101
kronor för prenumeration på en tidning.

Jag tycker att om herr Vigelsbo kan
bli så tillfredsställd genom att läsa Welinder
och Odhner i Stockholms-Tidningen
skulle han betala denna slant per
År. Jag tror att det är värdefullt att vi
har en debatt, och ingen skall naturligtvis
utgå ifrån att positionerna på något
sätt är låsta. Det kan finnas olika nyanser
i uppfattningarna inom olika grupper
och även på konsumentsidan kan
man självfallet inte alltid räkna med att
det blir en enhetlig bedömning.

RLF-ledningarna ute i landet och
många andra av jordbrukets representanter,
men kanske inte herr Vigelsbo i
lians framträdande i dag, är enligt min
mening som prinsessan på ärten — förlåt
att jag använder uttrycket — när
det gäller att diskutera näringens framtida
förutsättningar. Tänk om vi hade
fått samma reaktion då det gäller att
effektivisera på andra områden i samnället,
exempelvis beträffande handeln
»lär strukturförändringen i dag är mycket
starkare än inom jordbruket och
där enheterna försvinner mycket snabbare.
Härvidlag kunde vi kanske också
tala om sociala verkningar, herr Vigelsbo,
som är minst lika genomgripande
som inom jordbruket.

Vi skulle kunna nämna andra områden,
såsom stora industrigrenar som
ständigt är utsatta för den fortsatta rationaliseringen
och där människor får
finna sig i beskedet att de inom kort
tid saknar arbete, ibland utan att ens
varseltiden respekteras när det gäller att
avveckla ett företag. Hur många arbetare
och tjänstemän kan inte från sina eg -

na egoistiska synpunkter fråga sig varför
deras näring skall vara med i denna
strukturförändring och varför inte de
kan hållas utanför. Det finns nog anledning,
herr Vigelsbo, att fundera över
om vi inte skulle tjäna på att diskutera
dessa förhållanden i en mera positiv
anda och inte så snart någon framför
en mening fråga om vederbörande är
en jordbrukets fiende eller vän. Jag
föreställer mig att det till sist ändå är
fråga om eu debatt där man kan utgå
ifrån att var och en har rena motiv för
sina propåer och tankar.

Det finns förvisso, herr Vigelsbo, möjligheter
att förbilliga produktionen och
för framtiden måste vi räkna härmed.
Jag har träffat många jordbrukare, och
det har herr Vigelsbo säkert också gjort,
som därför att de har valt en specialproduktion
eller förbättrat sitt underlag
för produktionen också har kunnat skapa
bättre ekonomiska förutsättningar.
Jag tror att herr Vigelsbo ger mig rätt
på denna punkt, och det är uppenbart
att om vi får en sådan utveckling av det
svenska jordbruket kan vi också räkna
med att livsmedelspriserna kommer att
bli relativt låga.

Jag skall i detta sammanhang nämna
några siffror. Alla vet att livsmedelspriserna
i vårt land har stigit kraftigare
inom detaljhandeln än vad som är fallet
i praktiskt taget alla andra länder. Ser
man på OECD-statistiken som den presenteras
i lantbrukskalendern för 1965
finner man, att det endast är i de underutvecklade
länderna som det förekommer
en procentuellt sett kraftigare stegring
under den senaste tioårsperioden.

Om vi för vårt vidkommande utgår
från 1953 års prisläge och låter detta
vara lika med 100 hade vi 1963 siffran
150. Frankrike kommer inte så långt
efter, ty enligt samma beräkningsgrunder
har Frankrike 148. Ett annat land
som också ligger ganska långt framme
är Norge där det under tioårsperioden
skett en ökning med 38 enheter. Sedan

Nr 2S

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in., tillika svar pa inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

kommer Nederländerna med 33 enheters
ökning, medan andra länder i allmänhet
har en ökning som understiger
30 enheter.

Visst kan vi vara överens om att detaljhandelns
marginaler här spelat en
roll, framför allt den fortgående tendensen
till ytterligare förädling av varorna
i fabrikantledet. I detaljhandelsledet
smyckar man ut varorna bättre än förut.
Man serverar kanske konsumenterna
produkterna i dag i mer eller mindre
färdiglagat skick, och detta betyder naturligtvis
en kostnadsfördyring av livsmedelshanteringen,
och det är klart att
det också innebär att vi skulle kunna
räkna med att jordbrukarandelen av priset
skulle sjunka, men den har faktiskt
under senare år hållit sig ganska konstant
— ungefär vid 50 procent.

När vi jämför med andra partipriser
finner vi att jordbrukspriserna har stigit
mera än dessa under de senaste åren.
Jag kan ta den period som sexårsavtalet
omsluter, d. v. s. från 1959 och fram till
nu. Räknar vi med totalindex för partipriserna
med år 1949 som bas finner
vi att det har skett en ökning med 28
enheter, men om vi tar jordbruksprodukterna
är ökningen 43 enheter. Det är
rätt betydande skillnader mellan olika
typer av jordbruksprodukter, och det
kan finnas anledning konstatera att när
det gäller de jordbruksprodukter som
vi köper utifrån, exempelvis frukt eller
annat som vi får från de underutvecklade
länderna, har priserna stigit ganska
obetydligt. Då det gäller denna grupp
kan man räkna med en kostnadsökning
på 12 enheter från 1959 och fram till i
dag.

Beträffande de livsmedel som vi producerar
inom landet föreligger däremot
rätt betydande ökningar. Animaliska
livsmedel har ökat med 51 enheter under
denna tid och spannmålsprodukterna
med 62 enheter. Jag kanske skall göra
en reservation för att det skett en viss
förädling av spannmålen eftersom för -

malning delvis kan ingå, men hur vi än
räknar kommer vi fram till att partipriserna
har stigit mycket kraftigt under
den period sexårsavtalet har gällt. Vissa
produkter har ökat kraftigt och andra
mindre. Jag tror att konsumenterna
framför allt har märkt hur priset på
kött har stigit under de senaste åren
och jag skall med några siffror belysa
detta.

Tar vi nötköttpriset 1962, som då
var 4:80, till utgångspunkt, så har det
ökat till 6:80 i dag, noga räknat med
41,7 procent sedan 1962. På tre år har
köttpriset således gått upp med 41,7
procent. Det är partipriserna, herr Vigelsbo,
som jag rör mig med. I fråga om
fläsk är förändringen obetydlig. 4: 52
år 1962 har blivit 4:74 under början
av 1965. Det är en ökning med knappa
5 procent.

Jag vill också ta upp ett annat område,
vilket kan vara intressant, eftersom
det har diskuterats rätt flitigt på senare
tid. Min kollega, statsrådet Lindström,
har pekat på hur fördelaktigt det kan
vara för konsumenterna att gå över till
att äta broiler i stället för att köpa kött.
Det kanske inle var så överflödigt att
konsumenterna fick sin uppmärksamhet
riktad på detta förhållande, ty det är
ett faktum att för broiler, som det är
tilltagande produktion av, var priset
6: 21 år 1962, medan det ligger på 6: 07
år 1965. Det betyder att priset har fortsatt
att gå nedåt, då andra priser ökat,
och relationstalet är i dag 97,7 procent.
Vad är orsaken till detta? Det är
självklart att förutsättningarna är olika
för olika produktioner. Man kan inte
utan vidare tänka sig samma effekt av
storproduktion på alla områden. Det
är dock uppenbart att man kunnat åstadkomma
betydande vinster genom att gå
över till produktion i stor skala av broiler.

Jag skulle kunna säga detsamma om
ägg, vilket jag nämnde i interpellationssvaret.
Även ägg är en produkt, som

Tisdagen den 25 maj 1965 fm

Nr 2S

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. in., tillika svar på inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

i dag kan framställas på ett sätt som man
kan kalla fabriksmässigt. Men ofta är
det ju en enskild jordbrukare som svarar
för produktionen. Han har specialiserat
sig, han har ett stort företag, är
konkurrenskraftig och kan bjuda tävlan
med andra.

•lag är medveten om att dessa vinster
inte kan nås på alla områden, men det
är väl uppenbart att det är ett konsumentintresse
av första ordningen att vi
inom livsmedelsproduktionen utnyttjar
alla möjligheter som föreligger till en
sådan utveckling av vårt jordbruk, att
det ges möjligheter att producera livsmedel
på billigast möjliga sätt. Det gäller
inom andra områden av vårt näringsliv,
och det är väl ingenting som säger
att vi skall avstå från att ställa samma
anspråk på jordbruket, nämligen att det
måste utvecklas mot allt rationellare
och effektivare produktionsformer.

Jag tror att vi i grund och botten är
överens om detta, herr Vigelsbo, men
då skall vi inte heller förneka att det
kan finnas möjligheter för en sådan omställning
och omprövning av vår jordbrukspolitik,
att vi kan finna sådana
former som kan främja en utveckling
åt rätt håll. Därmed menar jag ingalunda
att jordbruket skall, som jag tror att
någon sade, lämnas ut till vargarna. Jag
känner i varje fall inte till att man umgås
med planer på att vare sig den ena
eller andra kategorien jordbrukare i
vårt land skulle lämnas utan stöd ifrån
samhällets sida.

Jag skulle kanske till sist ändå säga
ett ord också om lantarbetarlönen, som
herr Vigelsbo berörde. Det är riktigt,
att de svenska lantarbetarna efter ett tålmodigt
arbete har kunnat förbättra sin
standard, och det är kanske också riktigt
att de i jämförelse med andra länder
intar en ganska framskjuten plats; jag
vågar inte bestämt yttra mig om den
saken. Men lika visst är, herr Vigelsbo,
att lantarbetaren i dag inte är så allmänt
förekommande. Vi har kommit därhän,

att många jordbruk rationaliseras, och
därför är inte lantarbetarlönen en kostnadsfaktor
av så stor betydelse längre.
Det är de stora, bäst rustade brukningsenheterna
som i dag sysselsätter lejd
arbetskraft, och det är ingalunda så att
lantarbetarlönen är utslagsgivande för
lönsamheten.

Självfallet ställer vi höga anspråk på
att öven jordbrukarna skall vara med i
standardutvecklingen i vårt samhälle. Vi
har ställt upp en målsättning för sexårsavtalet,
som är mycket djärv i detta
avseende och som har betytt att våra
kostnader för produktion av livsmedel
har blivit höga under denna tid. Det
är väl ett faktum, som vi kan erkänna,
men vi behöver fördenskull inte ta fram
lantarbetarna som den grupp, som skulle
ha förorsakat ett speciellt högt kostnadsläge
för jordbruksproduktionen, tv det
är inte riktigt.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! I den sista frågan som
statsrådet tog upp och där han polemiserade
mot herr Vigelsbo skulle jag vilja
framhålla, att lantarbetaren står för 10
procent av arbetskraften. 90 procent
står jordbrukarna för själva. Om man
skall få en riktig jämförelse mellan
danskt och svenskt jordbruk, då skall
man inte ta lantarbetarlönen, för då
får man ingen rättvis mätare, utan det
är bättre att ta företagargrupperna som
representanter för respektive land.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
talade om sammansättning av
jordbrukets arbetskraftsvolym. När han
påstår att den lejda arbetskraftsvolymen
sjunkit högst väsentligt förstår jag bakgrunden
till att man anser sig kunna
behandla jordbruket som man gör.

Det har resonerats mycket om utlandet
och de utländska priserna. Jordbruksministern
nämnde att priserna

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m., tillika svar pa inter pellation

i anledning av prisutvecklingen beträffande livsmedel

inte stigit i utvecklingsländerna, medan
de däremot gjort det här hemma. I uländerna
stiger inte priserna med 8—10
procent, ty där bestämmes de centralt.
Där finns ingen förhandlingsrätt och
man kan följaktligen inte förhandla. I
rättvisans namn skall det medges att
vi ändå i vårt demokratiska samhälle
har förmånen att kunna diskutera och
förhandla om våra ekonomiska frågor.
Den förmånen hoppas jag också att vi
skall få behålla.

Vad subventionerna beträffar vill jag
nämna att det har gjorts en utredning
om jordbrukssubventionernas storlek i
olika länder. Den visar att subventionerna
i Förenta staterna uppgår till 196
kronor per invånare, i Frankrike till
178, i Västtyskland till 138, i Storbritannien
till 87 och slutligen i Sverige
till 40 kronor per invånare. Då kan man
väl ändå inte göra gällande att jordbruket
här i landet är subventionerat över
hövan!

Det har för övrigt diskuterats vem
som får dessa subventioner, om det är
konsumenterna eller producenterna. Det
kanske är en diskussion om påvens
skägg. Jag har aldrig tagit upp den frågan
och skall inte göra det här heller.

Slutligen vill jag säga till herr Persson
i Skänninge — det kan måhända
gälla också herr Eskilsson och jordbruksministern
— att det en gång var
en man som stod och betraktade en
annan, vilken provade en kostym, och
konstaterade härvid att han hade bättre
möjligheter att bedöma om den passade
än den som hade den på sig. Det
resonemanget är nog riktigt i vissa fall,
men jag vill inte påstå att det gäller i
detta speciella sammanhang. Man har
säkert möjligheter att i jordbruket själv
bedöma sina problem. Skulle inte jordbruksministern,
som Fabian Månsson
gjorde, kunna köpa sig ett jordbruk? Då
får han själv se hur det utfaller. Finansminister
Sträng har haft ett jordbruk
på den feta Västmanlandsmyllan. Det

avkastade en finansminister — men mer
blev det inte!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte föreslagit
ändringar i jordförvärvslagen för att
själv få möjligheter att förvärva ett jordbruk,
herr Vigelsbo. Men annars öppnar
det sig faktiskt möjligheter att göra det
efter den 1 juli, om jag håller nere anspråken
och inte siktar på något bärkraftigt
jordbruk. Men det är inte herr
Vigelsbo jag har att tacka för den möjligheten
att då få förvärva ett litet jordbruk.
Han har ju snarast motsatt sig
det.

Som bekant är det bara de som på allvar
tänker ägna sig åt jordbruk sorr
får förvärva ett bärkraftigt sådant, och
jag kan inte lova herr Vigelsbo att jag
helt plötsligt skall dra mig ur politiken
och ägna mig åt jordbruk.

Vidare påpekade herr Vigelsbo att
jag höll utvecklingen i u-länderna vid
sidan om. Det kan jag förstå, sade herr
Vigelsbo, ty i u-länderna finns det inga
jordbruksorganisationer som kan tillvarata
jordbrukarnas intresse. Men när
jag undantog u-länderna, var det därför
att priserna där har stigit mycket kraftigare
än i andra länder. Om jag därför
tillämpar herr Vigelsbos logik, skulle
det tydligen vara fördelaktigt om det
saknades jordbruksorganisationer. Den
parallellen vill jag emellertid inte dra.
Det är alltså inte så att priserna har
stigit mindre i u-länderna utan tvärtom.

Detta var i stort sett vad jag hade att
invända mot herr Vigelsbos inlägg.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid och belasta protokollet
med att ingå på någon detaljgranskning
av de kontroversiella punkterna i
det utskottsutlåtande som nu är föremål
för kammarens behandling.

Tisdagen den 25 maj 1905 fin.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

De kontroversiella frågornas betydelse
i det större sammanhanget om prissättningen
på jordbrukets produkter under
tiden 1 september 1905—31 augusti
1906 kan givetvis bli —- ocli bär blivit
— föremål för olika värderingar. Därom
är ingenting att säga. Men jag beklagar
livligt att man på vissa håll redan
på ett tidigt stadium inte synes ha
haft något emot att till stöd för sin argumentation
och som ett påtryckningsmedel
för prisfrågornas lösande i önskad
riktning, engagera delar av jordbrukets
tidningspress och föreningsrörelse
i en vulgärkampanj riktad direkt
mot jordbruksministern.

De metoder som därvid kommit till
användning har säkerligen inte i något
som helst avseende bidragit till större
förståelse för jordbrukarnas svårigheter
eller till den avpolitiserade atmosfär
som är förutsättningen för en lösning
av de kontroversiella problemen. Tillvägagångssättet
är särskilt anmärkningsvärt
dels därför att prisöverenskommelsen
är avsedd som ett provisorium under
ett år i avvaktan på förslag av 1960
års jordbruksutredning, och dels därför
att departementschefen i propositionen
till alldeles övervägande delen har biträtt
jordbruksnämndens förslag.

Utskottets hemställan har tillkommit
med lottens hjälp, och jag skall som sagt
inte ingå på någon detaljgranskning på
de punkter som föranlett skiljaktiga beslut.
De synpunkter som en sådan
granskning ger anledning till har berörts
här tidigare, och de återfinns i
utskottsutlåtandet och i reservationen.
Jag vill i stället ägna några minuter åt
att i anslutning till vad jag tidigare
sagt anlägga några kortfattade principiella
synpunkter på frågan om prispolitikens
allmänna förutsättningar att radikalt
lösa jordbrukets lönsamhetsfråga
på ett ur allmänna rättvisesynpunkter
godtagbart sätt.

Låt mig kort och gott konstatera, att
i det avseendet är och förblir prisregleringen
ett misslyckat instrument, så

länge vårt jordbruk har kvar sin nuvarande
areala struktur.

Vi har i dag i runda tal 200 000 jordbruk
med en areal på över 2 hektar. Av
dessa 200 000 jordbruk utgör cirka
19 000 s. k. normjordbruk med en areal
på 30—40 hektar. Cirka 20 000 jordbruksfastigheter
överstiger normjordbrukets
storlek. Av de 160 000 jordbruk
som understiger normjordbrukets storlek
uppgår fortfarande antalet fastigheter
med en areal av högst 10 hektar
åker till 140 000.

Men prissättningen på jordbrukets
produkter är framräknad med utgångspunkt
från normjordbrukets betingelser
för en skälig avkastning. Eftersom jordbrukarnas
inkomster regelmässigt står
— eller i varje fall borde stå — i proportion
till avkastningsresultatet, och
eftersom detta lika regelmässigt bör stå
i proportion till arealstorleken, betyder
höjda priser på jordbrukets produkter,
i utgångsläget, alltför ofta utökade inkomstklyftor
mellan jordbrukets utövare
sinsemellan. Detta är ett förhållande
som väl ingen kan anse vara riktigt,
även om jag aldrig har hört det påtalas
från borgerligt håll. Men nog är det
synd om alla de säkerligen tiotusentals
jordbrukare, som sitter låsta på sina
icke bärkraftiga brukningsdelar utan
möjlighet till biinkomster. Om man fortfarande
kan tala om ett proletariat i
detta land, så tror jag att det är bland
dessa människor som det återfinns. Och
detta proletariat blir inte hjälpt till en
högre standard genom prissättningen
på jordbrukets produkter, har aldrig
blivit det och kommer aldrig att bli det
så länge som vi har den arealstruktur
vi har i dag.

Herr talman! Det är möjligt att mitt
anförande har kommit att röra sig litet
vid sidan av det egentliga huvudämnet
för dagens debatt. Jag ber i så fall om
överseende — men det är många andra
som har gjort samma sak, så det kanske
inte är så farligt. Trots att det skulle
vara mycket frestande att fortsätta att

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, ni. m.

analysera frågeställningarna i detta
verkligt djupgående, allvarliga och svårbemästrade
samhällsproblem och att
klämma litet på de vaneföreställningar
som föreligger på både producent- och
konsumentsidan, skall jag avstå från
detta.

Låt mig bara, herr talman, i direkt
anslutning till utskottsutlätandet snudda
vid vad jag skulle vilja kalla de tvångsföreställningar,
som tycks behärska den
borgerliga jordbrukspolitiska strukturmålsättningen.
Man tycks i stor utsträckning
vara hemfallen åt ett statiskt tänkande,
där man föreställer sig att jordbrukets
prisstöd även i framtiden skall
utgå efter i stort sett nuvarande principer.
Men i den mån som viss livsmedelsproduktion
antar industriell karaktär,
t. ex. uppfödning av broilers, äggproduktion
— som jordbruksministern
var inne på — och även framställning
av fläsk, och därigenom också kanske
kan göras lönsam utan statliga stödåtgärder,
bortfaller enligt mitt sätt att se
också behovet av prisstöd i sådant fall.
Vår strävan bör väl ändock vara att man
skall lösa jordbrukets problem efter dessa
riktlinjer och att vi i framtiden skall
få de driftsformer som kan göra jordbruket
lönsamt.

Herr talman! I avvaktan på de förslag
som förväntas från 1960 års jordbruksutredning
tror jag det är klokt att följa
de förslag som har framlagts i Kungl.
Maj:ts proposition nr 95, och jag yrkar
därför bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Hjalmar Nilsson m. fl.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par ord i
herr Tranas anförande som jag i detta
sammanhang icke kan låta stå oemotsagda.

Man måste ha följt politiken ganska
litet här i riksdagen, om man kan stå
upp och säga att inga som helst framstötar
har gjorts från borgerligt håll för
att klara de mindre jordbrukarnas pro -

blem. Det är alldeles givet att en större
areal i regel ger bättre utkomstmöjligheter,
och det har vi heller icke motsatt
oss från vårt håll. Men jag tror inte att
man skall stirra sig blind på arealstorleken
heller, ty då kommer man snart
i en besvärlig situation.

När herr Trana talar om jordbruksorganisationernas
vulgärpropaganda, så
tror jag nog att vi kan vara överens om
att den propaganda som förts i pressen
på både det ena och det andra hållet
ibland slår över.

Det vore mycket mera att säga i detta
sammanhang, men jag vill bara ha sagt
detta, ty jag tror inte att man kan rikta
beskyllningar mot borgerligheten över
lag och så enkelt komma ur en situation
som herr Trana här har försökt göra.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur lien
Jonasson lyssnar egentligen. Jag yttrade
mig över huvud taget inte om arealfrågorna,
utan vad jag sade var att
man aldrig har hört de borgerliga tala
om att prispolitiken i och för sig inte
har åstadkommit någon utjämning mellan
jordbrukarna. Jag sade att vad jordbrukaren
för sin del har att vinna på
varje prishöjning beror på den kvantitet
produkter han har att sälja. Ju mer
man har att sälja, desto större blir inkomsten.
Men har man inte något eller
mycket litet att sälja, blir det också
mycket liten effekt av prishöjningarna.

När det gäller vulgärpropagandan får
jag väl ändå fatta herr Jonasson så, att
han beklagar den propaganda och den
debatt, som har förekommit från kanske
framför allt jordbrukarhåll i denna
fråga. Denna verksamhet kan ändock
icke ha underlättat åstadkommandet av
ett samförstånd vid lösandet av dessa
frågor.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Trana icke stryker alltför mycket i
sitt anförande när han skall justera det.

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Han har tydligt och klart sagt i denna
debatt att man inte hjälper de små
jordbrukarna om man inte får till stånd
större brukningsenheter. Detta uttalande
kan herr Trana icke förneka att han
har gjort.

Vidare vill jag i detta sammanhang
framhålla, att det förekommer en normal
avgång från jordbruket. Denna avgång
är inte så stark som många önskar
i detta läge beroende på vederbörande
jordbrukares ålder. Men de som
har möjlighet att följa utvecklingen några
år framöver skall alldeles säkert få
bevittna, att denna avgång blir allt större
genom att de nu verksamma jordbrukarna
träder ur arbetslivet. Då kommer
vi att få större fart på storleksrationaliseringen.
Jag tror att denna utveckling
mera kommer att vara betingad
av normala förhållanden än av
att man bara står och pratar om allt
större brukningsenheter, som aldrig
kommer till stånd.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller fortfarande
att jag inte tog upp denna fråga annat
än möjligen i förbigående. Men om
herr Jonasson vill att jag skall uttala
mig på denna punkt, kan jag omtala att
jag har den uppfattningen att man inte
kan lösa dessa problem förrän man avskaffat
de små jordbruken. Men jag har
också den uppfattningen att detta inte
kan göras i en handvändning, eftersom
man då först måste utreda en hel del
problem och — såsom det har framhållits
tidigare i denna kammare —■
man måste ha något annat att erbjuda
dem som blir bortrationaliserade.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
den allmänna jordbrukspolitiska debatt,
som herr Trana och andra tidigare har
fört, utan jag skall lämna några synpunkter
på den föreliggande propositionen
nr 95 och ytterligare belysa
framför allt principfrågan huruvida

man skall godtaga avsteg från en överenskommelse
eller inte.

Ingen har bestritt att det förslag som
jordbruksnämnden framlagt till jordbruksministern
helt bygger på en förliandlingsöverenskommelse
mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
dessutom godkänd av
jordbruksnämndens konsumentdelegation.
Ingen har heller bestritt att jordbruksministern
och även riksdagen har
juridisk rätt att göra avsteg från överenskommelse
som har träffats.

Herr Persson i Skänninge har pekat
på att det år 1959 gjordes ett visst avsteg
från överenskommelsen, och det är
riktigt. Men jag skulle ändå tro att vi
alla är överens om att detta är att betrakta
som ett undantag och att det
föreligger en god praxis, som går ut på
att vi i riksdagen såväl när det gäller
överenskommelser på jordbrukets område
som på andra områden håller fast
vid de förhandlingsresultat som föreligger.

Jag tycker att det är helt naturligt
att göra så. Man kan verkligen ifrågasätta
vad det är för mening med att
ha förhandlingar, om man inte kan lita
på att överenskommelserna blir respekterade.
Det är ändå alltid fråga om en
form av kompromiss. Man får ta och
man får ge på bägge håll. I detta fall
har jordbruket fått ge upp en hel del
önskemål. Man har framför allt fått avstå
från den automatiska följsamheten
till industriarbetarlönerna — inkomstregeln
— och detta är en väsentlig ändring,
som inte kan kompenseras av att
det har införts ett inflationsskydd.

Om man såsom i detta fall fått gå
ifrån en betydelsefull regel, som tidigare
funnits i sexårsavtalet, är det helt
naturligt att man i stället desto hårdare
slår vakt om alla de smärre förbättringar
eller plusposter, som ingår i avtalet.

De ändringar som gjorts av jordbruksministern
bedöms på olika sätt.
Utskottsmajoriteten och jordbrukarna

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

— i synnerhet de som direkt berörs av
de olika frågorna — bedömer ändringarna
såsom ganska väsentliga. Reservanterna
däremot uttalar att jordbruksministerns
förslag godtagits utom på
ett fåtal mindre väsentliga punkter.
Oberoende av vilken bedömning som
är den riktiga finns det emellertid enligt
min mening anledning att följa
överenskommelsen.

Om det, som reservanterna säger, gäller
ett fåtal mindre väsentliga punkter,
varför skall man då företa en ändring
och skapa stark irritation bland jordbrukarna?
En sådan irritation har ju
i stor utsträckning kommit till uttryck.
Jag tycker det är i högsta grad opsykologiskt
att handla på detta sätt, i synnerhet
som överenskommelsen har provisoriekaraktär
och endast avser ett år.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
alla de olika detaljerna i avtalet, som
behandlats tidigare. Jag skall bara belysa
ett par avsnitt.

Det ena gäller överenskommelsen om
att 2 miljoner kronor skulle få användas
till forskning. Departementschefen
och reservanterna går av principiella
skäl emot detta förslag. Jag har mycket
svårt att förstå att man inte skulle kunna
godta överenskommelsen även på
denna punkt, i synnerhet som det inte
gäller annat än en överflyttning av medel
som ändå kommer att gå till jordbruket.

Härtill kommer att medel till forskning
inte är avdragsgilla för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse, en
fråga som varit uppe här i riksdagen
tidigare i år. Jag för min del hoppas
att en lösning i positiv riktning skall
kunna ernås, så att ifrågavarande belopp
blir avdragsgilla. Men nu är kostnaderna
inte avdragsgilla, och det innebär
att jordbruket för att få fram
detta nettobelopp på 2 miljoner för
forskning måste satsa 4 miljoner kronor
av jordbrukets egna medel. Mot den
bakgrunden finns ytterligare anledning
att följa överenskommelsen och biträda

utskottsmajoritetens förslag på denna
punkt. En annan tänkbar väg vore att
utnyttja interna regleringsmedel, men
något förslag i den riktningen har inte
framlagts denna gång.

Vidare går departementschefen inte
med på att jordbruket skall få ersättning
för eventuella förluster i anledning
av diskrimineringen inom EEC.
Jag tycker det är ganska egendomligt
att ett sådant här förslag presenteras
så plötsligt. Skall ett förslag av denna
innebörd framläggas bör väl jordbruket
ändå veta om saken i god tid —
det bör talas om, att efter ett antal år
kommer avvecklingen att ske.

Lika väl som man berövar jordbruket
denna möjlighet skulle man väl
kunna ifrågasätta, om den ersättning på
20 miljoner kronor, som danskarna får
därför att de blir diskriminerade genom
våra tullar, skall fortsätta att utgå.
Jag är frestad att fråga om regeringen
tar större hänsyn till de danska jordbrukarna
än till de svenska.

Nog är det väl onödigt att under den
tid provisoriet gäller beröva jordbruket
den möjlighet till kompensation
som har förelegat hittills.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
ytterligare detaljer — utan jag ber att
få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i utlåtande nr 15, och jag
hoppas att riksdagen reagerar mot det
avsteg från den träffade överenskommelsen
som jordbruksministern har förordat.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill rikta ett tack
till herr Hedin för att han sade, att det
år 1959 gjordes en avvikelse från den
överenskommelse som träffats. Och den
avvikelsen gällde ju bl. a. då dessa 2
miljoner kronor. — Jag skall inte uppehålla
mig vid den frågan längre, tv
den har diskuterats nog.

Men dessa 160 miljoner, herr Hedin,
är införselavgifter som inte får använ -

Tisdagen <lcn 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

(las fritt av jordbrukarna utan endast
enligt vissa anvisningar. Tar vi 2 miljoner
kronor till jordbrukstekniska institutet,
har vi 158 miljoner kronor
kvar. Skulle det ba gått åt 160 miljoner,
hade det varit nödvändigt att ta
de 2 miljonerna över statsbudgeten.
Detta måste väl vara riktigt.

•lag har den principiella uppfattningen,
att om vi skall ge pengar till forsknings-
och upplysningsverksamhet —
och det skall vi väl — så skall anslagen
gå över statsbudgeten och inte på
den väg som här föreslagits. Jag gissar
att herr Hedin håller med mig på den
punkten.

Herr HEDIN (li> kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker ändå att förslaget
till användande av dessa 2 miljoner
kronor är väl underbyggt. Förslaget
har framlagts av jordbruksnämnden,
ingått i överenskommelsen med
förhandlingsdelegationen och godkänts
av konsumentdelegationen. Då finns det
väl inte stor anledning att gå emot förslaget,
herr Persson i Skänninge.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
oehandla frågan om reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter, som
skall gälla under regleringsåret 1 september
1965—31 augusti 1966. Det nuvarande
systemet grundar sig på ett beslut
av 1959 års riksdag — ett sexårsavtal.
Meningen var att detta sexårsavtal
skulle avlösas av ett system, grundat
på ett förslag från 1960 års jordbruksutredning.
På våren 1964 stod det emellertid
klart att utredningen inte skulle
bli färdig i sådan tid, att den skulle
kunna framlägga något förslag till jordbruksprisreglering
som kunde avlösa
sexårsavtalet. Med anledning härav fick
jordbruksnämnden i uppdrag att, efter
hörande av jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation,
framlägga förslag till
en provisorisk lösning att gälla under

ett år. Det är detta förslag som ligger
till grund för den proposition vi i dag
behandlar.

Från visst borgerligt håll har man
gjort mycket väsen av att jordbruksministern
inte helt har följt detta förslag.
Man har menat att resultatet av
dessa överläggningar har lett fram till
ett slutet avtal, som inte fick ändras på
någon punkt.

I dag vet vi allesammans i denna
kammare, att något sådant avtal inte är
slutet. Jordbruksnämnden har aldrig
haft någon fullmakt att träffa något sådant
bindande avtal med jordbrukets
organisationer såsom det gjorts gällande.
Det skulle också vara mycket underligt,
om riksdag och regering överlät åt
ett ämbetsverk att sköta den saken.

Jordbruksprisregleringen innefattar
inte endast bestämmelser om vilka priser
vi skall ha på jordbruksprodukter
utan gäller även frågan om hur stor
jordbruksproduktion vi skall ha i vårt
land med hänsyn till vår livsmedelsförsörjning.
Det gäller även reglering av
import och export av jordbruksprodukter,
dispositionen av införselavgifterna
liksom avvägningen av prisstödet till
jordbruket med pengar från införselavgiften
och med pengar över budgeten,
d. v. s. subventioner för skattebetalarnas
pengar. In i bilden kommer också
våra handelspolitiska relationer med
andra länder o. s. v. Det är väl därför
uppenbart för var och en att regering
och riksdag inte på varje punkt behöver
följa jordbruksnämndens förslag.

Det är väl också självklart att jordbruksprisregleringen
inte endast har att
ta hänsyn till jordbrukarnas intressen,
utan också andra intressen kommer in
i bilden. Konsumenterna utgör en stor
grupp som är direkt berörd. För dessa
är det inte likgiltigt vilka livsmedelspriser
vi har här i landet. Många husmödrar
tycker redan nu att matpriserna
är för höga och att ytterligare prisstegringar
måste stoppas.

Skattebetalarna utgör en annan grupp

6 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 2S

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

som också berörs av denna jordbruksprisreglering.
Vi tar ganska mycket
pengar direkt ur statskassan över budgeten
för att stödja jordbruket. Dessa
pengar får vi in genom beskattning av
svenska folket. Redan nu möter vi ofta
påståendet att skatterna är för höga och
att de behöver sänkas.

Jag vill endast med detta ha sagt att
hela denna fråga är en avvägningsfråga,
en fråga om avvägning av vad man
kan ge åt jordbruket och vad man kan
ta ut av andra grupper.

I propositionen har regeringen gjort
en avvägning som jag tycker är förnuftig
och rättvis och som jag kan ansluta
mig till. Regeringen har utgått ifrån att
de jordbrukspolitiska riktlinjerna alltjämt
skall utgöra en allmän grund för
regleringen av prissättningen på jordbrukets
produkter.

Målsättningen för prispolitiken är att
bereda jordbrukarna möjlighet att följa
med i den allmänna inkomstutvecklingen
och att efter hand utjämna den vid
periodens början befintliga klyftan mellan
jordbrukarnas och industriarbetarnas
inkomster. Därför har man gått med
på att rationaliseringsvinsten inom jordbruket
tillföres jordbrukarna.

Enligt det nu föreliggande förslaget
kommer under nästa prisregleringsår
jordbruket att tillföras nya pengar. Hur
mycket det blir är naturligtvis svårt att
säga, men jordbruksministern har gjort
en uppskattning av beloppet till 110
miljoner kronor. Förslaget innebär också
att vi över budgeten tar 160 miljoner
kronor till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område och 92 miljoner
kronor till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket.

Jag har därför den uppfattningen, att
det förslag som regeringen har lagt fram
är ett bra förslag. Det verkar vara väl
avvägt och bör ge jordbruket ett gott
stöd samtidigt som konsumenter och
skattebetalare därigenom inte blir alltför
hårt belastade.

I denna fråga har det väckts en hel

del motioner som går längre i fråga om
stödet till jordbruket än propositionen.
Man vill att införselavgiften för bruna
bönor och matärter skall höjas, man vill
ha ersättning för jordbrukets förluster
på grund av exportbortfall till följd av
EEC, man vill av regleringsmedel disponera
ett belopp intill 2 miljoner kronor
till försök och forskning på jordbrukets
område, och man vill i vissa
fall ha stöd till lagring av kött av höns
och kyckling. Man vill ha fraktbidrag
av införselavgiftsmedel vid export av
utsädespotatis, och man vill ha statsbidrag
över budgeten för att täcka kostnader
som kan uppkomma till följd av
sockerbetsimport från Danmark, o. s. v.

Ett bifall till dessa motioner skulle
innebära ökat stöd till jordbruket. Men
ett bifall skulle också betyda en ökad
belastning på konsumenterna och på
skattebetalarna. Matpriserna skulle stiga,
och husmödrarna skulle ytterligare
belastas. Vid den avvägning vi har gjort
i utskottet har jag icke kunnat biträda
dessa motioner; jag anser att regeringens
förslag är en bra avvägning. Det ger
jordbruket ett gott stöd samtidigt som
stegringarna av matpriserna kan begränsas.
Jag vill därför helt och hållet
biträda regeringens förslag.

Genom lottning har motionärernas
förespråkare vunnit majoritet i utskottet.
Vi har därför framfört vårt yrkande
i en reservation som samtliga socialdemokrater
i utskottet biträtt, i vilken
vi helt och hållet tillstyrkt regeringens
förslag. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i vad herr Persson i Skänninge i sitt
första inlägg i dag sade om att jordbruksfrågorna
borde debatteras mera
avspänt än vad som tidigare varit fallet.
Jag vill gärna understryka det uttalandet.
Men om man litet närmare studerar
både de anföranden som har hållits i
dag och vad som står att läsa i pressen,

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Reglering av priserna pa vissa jordbruksprodukter, m. m.

så finner man dar att det tydligen är
ganska svårt att tillmötesgå herr Perssons
i Skänninge önskemål, ty tonen år
alltjämt ganska kärv från visst håll.

Herr Persson i Skänninge talade också
om jordbrukets kostnader för arbetslöner.
Han sade —■ om jag inte hörde
fel — att jordbrukets kostnader för arbetslöner
skulle utgöra 10 procent av
jordbrukets samlade produktionskostnader.
Enligt jordbrukets konsumentupplysning
uppgår arbetslönekostnaden för
anställda inom jordbruket till omkring

000 miljoner kronor. Härtill kommer
kostnader för andra tjänster, t. ex. för
lån av maskiner, tjänster av maskinstationer
o. s. v. Dessa kostnader uppgår
till ca 300 miljoner kronor. Det är en
siffra som man inte helt bör nonchalera

1 debatten om jordbrukets priskalkyler.

I den allmänna debatten pågår, skulle

jag vilja säga, en ständig propaganda
mot det svenska jordbruket, för att inte
rent av säga en organiserad klappjakt.
Argumenten går ut på att jordbruket
skulle ligga efter i utvecklingen och
t. o. m. stå stilla och att jordbrukets utövare
skulle vara motståndare till rationalisering.
Dessa uppfattningar förs till
torgs inom de stora fackorganisationerna
och i socialdemokratiska tidningar,
och man kan få höra dem ända uppe i
statsrådskretsar. Jag föreställer mig att
talesmännen för dessa uppfattningar
inte är ovetande om de verkliga förhållandena.
Sannolikt bedriver de mot
bättre vetande denna misstänksamhetens
propaganda. I sina försök att finna
en syndabock framställer de jordbruket
som den stora boven i prisstegringsdramat.
De kanske anser att detta medför
de minsta riskerna.

Visst har maten blivit dyrare räknat
i kronor och öre. Men på vilka områden
har prisstegringarna uteblivit? Jag tror
inte vi kan peka på något enda sådant
område. Det är emellertid inte riktigt
att jämföra priserna under olika år för
en grupp av förnödenheter och på det
sättet få fram ett procenttal för pris -

stegringarna. Man måste i stället jämföra
genoinsnittsutgifterna för våra behovsvaror
med vår genomsnittsinkomst.
En sådan jämförelse visar att maten i
stället blivit avsevärt billigare. Vid sekelskiftet
gick ungefär hälften av genomsnittsinkomsten
till maten. År 1951
hade denna andel sjunkit till cirka en
tredjedel, och 1962 utgjorde den 27 procent
av genomsnittsinkomsten. Man tycker
då att talet i dagens nummer av
Stockholms-Tidningen om att jordbrukspriserna
i Sverige »verksamt bidragit
till att stegra våra levnadskostnader» är
horribelt.

Kan någon vara betjänt av sådana påståenden,
som man i många stycken kan
beteckna som en ren förföljelse mot
Sveriges jordbrukare? Jag vill gärna
fråga jordbruksministern om han delar
denna uppfattning som kommer till uttryck.

Jordbrukets konsumentupplysning genomförde
i december 1964 en undersökning
angående kostnaderna i en genomsnittlig
svensk familj för veckokonsumtionen
av de vanligaste livsmedlen
i jämförelse med motsvarande kostnader
i ett tiotal andra länder. Priset på dessa
veckoinköp beräknades i antalet arbetstimmar
efter genomsnittslönerna för
industriarbetare och lantarbetare. Bland
dessa jämförda länder kom Sverige på
fjärde platsen med 9,2 arbetstimmar för
industriarbetarna och 12,5 arbetstimmar
för lantarbetarna. Då är att märka att
vi i Sverige har högre lantarbetarlöner
än i något annat land — även högre än
i Amerika. I Frankrike t. ex. krävde
dessa veckoinköp 13,2 respektive 22,2
arbetstimmar.

Det talas vidare om de årliga subventionerna
till jordbruket eller till konsumenterna
—- vilken terminologi man
nu vill använda; det är ju fråga om livsmedelspriserna
i konsumentledet. Då
herr Eskilsson i Likenäs vill göra gällande
att subventionerna på livsmedel i
Sverige skulle vara så speciellt höga,
vill jag påpeka att subventionerna till

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

jordbruket — om man nu vill kalla dem
så — i Amerika uppgår till 196 kronor
per invånare, i Frankrike till 178 kronor,
i Västtyskland till 138 kronor och
i England till 87 kronor, medan Sverige
kommer på femte platsen med endast
40 kronor per invånare. Således är,
herr Eskilsson, talet om de våldsamma
statliga subventionerna till jordbruket
här i landet betydligt överdrivna.

Talet om att jordbruket skulle vara
efterblivet i rationaliseringshänseende,
vilket inte minst framkom under debatten
om jordförvärvslagen, är också ganska
missvisande. Antalet i jordbruket sysselsatta
har under en tid av åtta år räknat
fram till 1964 minskat från 410 000
till 275 000 eller med 33 procent. Enligt
statistiska centralbyråns beräkningar
har under perioden 1952—1962 produktivitetsförbättringen
för arbetskraften
inom jordbruket ökat med 4,5 procent
per år och för industrien med 4,7 procent
per år. År 1964 beräknas produktivitetsförbättringen
ha stigit med 6,9
procent inom jordbruket. Även när det
gäller produktivitetsintensiteten håller
sig sålunda jordbruket väl framme.

Av alla livsmedel som förbrukas här
i landet utgöres 60 procent av inhemska
produkter. Av konsumentpriset på livsmedel
framställda av svenska jordbruksprodukter
går 50 procent tillbaka till
jordbrukaren. Den andra hälften går
till förädling, distribution och handelsmarginal.
Detta har också jordbruksministern
erkänt i sitt debattinlägg.

Jordbrukets andel av kostnaderna för
den totala konsumtionen uppgick till
8,4 procent. Enkelt uttryckt kan man
sålunda konstatera, att om ersättningen
till jordbruket skulle stiga med 10 procent,
återverkar detta på genomsnittsinkomsttagarens
utgifter med knappt 1
procent. Följaktligen är talet i Aftonbladet
och Stockholms-Tidningen i dag
helt felaktigt. De nämnda sifferuppgifterna
är hämtade ur redogörelsen från
jordbrukets konsumentupplysning och

kan sålunda betraktas som helt objektiva.
Av dessa siffror framgår klart att
livsmedelspriserna här i vårt land är
ganska gynnsamma i förhållande till de
allra flesta andra länder, om man tar
hänsyn till löneläget här i landet.

Slutligen frågar man sig hur stor andel
av livsmedelsråvaran som skall presteras
av det svenska jordbruket. Vi får
i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen
en redogörelse också för detta.
Tidningarna menar att det gäller att
minska jordbrukets andel av livsmedelsråvarorna
för att ge utrymme för import
och då speciellt från Danmark. Man
kan fråga sig hur långt man härvidlag
skall gå. Hur stor hänsyn skall man ta
till det danska jordbruket? Jordbruksministern
har under sina anföranden
vid flera tillfällen sagt, att vi bör ta hänsyn
till det danska jordbruket.

Om man driver denna uppfattning
långt, herr talman, kan det uppstå bekymmersamma
problem. Här har talats
om slaktgodemän — man har sålunda
frammanat minnet av de avspärrningstider
vi hade under 1940-talet. Då var
Sveriges folk helt beroende av vad det
svenska jordbruket kunde prestera. Vi
uppmanades att odla varje tumsbredd
mark, och man kunde ofta få se hur
man ute i parkerna och på de allmänna
grönområdena i städer och tätorter hade
plöjt upp och odlat potatis och annat
blott och bart för att vi tillnärmelsevis
skulle kunna tillfredsställa vårt behov
av livsmedel.

Det tal som nu föres grundas tydligen
på den optimistiska inställningen, att
vi aldrig mer skall behöva uppleva en
sådan lid. Jag är angelägen att understryka
att jag innerligt hoppas att dessa
optimistiska människor skall få rätt,
men det rimmar dåligt med det förslag
som överbefälhavaren lagt fram om våra
försvarskostnader. Enligt detta kommer
kostnaderna för vårt militära försvar
att i det närmaste uppgå till 5 miljarder
kronor årligen för att sedan stiga med
3,5 procent per år. På det hållet är man

Tisdagen den 25 maj 1905 fin.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

inte lika optimistisk. Man tycker ändå
att det är i högsta grad ansvarslöst -inte mot jordbrukets folk allenast utan
mot hela det svenska folkhushållet —
att försöka rasera möjligheterna att producera
livsmedel under avspärrningstider;
jag betraktar nämligen ett bärkraftigt
jordbruk som en försäkring mot
allvarsfyllda tider liksom jag betraktar
det svenska försvaret som en sådan.

Mycket mer skulle finnas att säga i
denna fråga. Jag vill bara tillägga att
de tongångar som gör sig gällande inger
bekymmer. I likhet med herr Persson i
Skänninge hoppas jag innerligt att man
skall få till stånd en avspänning i jordbruksdebatten.
Jag vet inte om de attacker
som i dagens socialdemokratiska
stockholmstidningar gör sig gällande
mot det svenska jordbruket kan betraktas
som en tillfällighet. En uppgörelse
har ägt rum och det har diskuterats hur
stor rätt jordbruket har i fråga om detta
avtal. Det må förhålla sig hur som helst
med detta, men jag anser att vad som är
uppgjort också skall vara fastställt. Med
anledning därav ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Heden
måste ha missuppfattat vad jag sade i ett
tidigare anförande. Han påstod att jag
från denna talarstol gjort gällande att
10 procent av jordbrukets utgifter utgjordes
av arbetskostnader.

Jag sade att av arbetskraften inom
jordbruket var 10 procent lantarbetare
medan företagarna och deras familjer
svarade för 90 procent. Därför bör man
rimligtvis inte utgå från lantarbetarlönen
när man gör jämförelser utan i stället
välja lönen för någon annan grupp.
Jag hoppas att det missförståndet nu
har rättats till.

Eftersom jag ändå har ordet och kanske
ett par minuter kvar av repliktiden
vill jag tillägga, att det vore synd om
herrar Vigelsbo och Persson i Heden

slutade upp att läsa Stockliolms-Tidningen
och Aftonbladet ty de får tydligen
mycken inspiration därifrån. Jag
gissar att herrarna på 1950-talet läste
Expressen och Dagens Nyheter. Det var
på den tiden vi hade ett nära samarbete
inom regeringskretsen. Dessa båda tidningar
förde då en hetsig propaganda
gentemot det svenska jordbruket. Slutade
månne herr Vigelsbo i det sammanhanget
upp med att läsa Dagens Nyheter
och har herr Vigelsbo nu börjat läsa
den igen, eftersom det nära nog blivit
ett partiorgan för herr Vigelsbo?

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt föregående inlägg
reserverade jag mig just för att ev. ha
missuppfattat herr Persson i Skänninges
uttalande beträffande arbetskostnaderna
inom jordbruket.

Jag vidhåller alltjämt att i runt tal
600 miljoner kronor årligen utlägges på
arbetslöner inom jordbruket. Därtill
kommer utgifter i form av de ersättningar
som jordbruket måste betala för lån
av maskiner, maskinstationer och annat,
vilka uppgår till en ganska ansenlig
summa. Enligt en utredning rör det
sig därvidlag om ca 300 miljoner kronor.

Jag tackar herr Persson i Skänninge
för rådet att sluta upp att lösa Stockholms-Tidningen
och Aftonbladet. Det
är möjligt att man måste göra detta även
om man gärna vill se hur debatten förs
från visst håll.

Vad det gäller Dagens Nyheters och
Expressens ändrade hållning så är det
ju bara glädjande att syndare sig omvänder
och bättrar.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 25

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

288, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 290, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ytterligare förvärv av bostadsrätter
för riksdagens räkning, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser departementens
organisation och arbetsformer
;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
ett statligt förhandlingsorgan in. m., såvitt
propositionen avser riktlinjer för
den statliga förhandlingsverksamheten

och vissa därmed sammanhängande frågor; nr

297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
in. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. in., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kommunal skatteutjämning,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;
samt

från andra lagutskottet:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om elevhem
för vissa rörelsehindrade barn
in. fl.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i skollagen den 6
juni 1962 (nr 319).

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 25 maj 1955 em.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i
enlighet med förut gjord anteckning, till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
i egenskap av utskottsledamot eller
motionär utan för att som praktisk jordbrukare
framföra några synpunkter på
det provisoriska avtal som riksdagen
nu skall besluta om. Det sexåriga avtalet
går ju ut den 1 september i år och
skall följas av ett ettårigt avtal. Jag skall
försöka att i någon mån redogöra för
mina synpunkter på detta provisoriska
avtal.

Den utredning som beslöts av riksdagen
1959 och tillsattes av Kungl. Maj:t
1960 hade ju till huvudsaklig uppgift att
lägga fram ett förslag till ny prissättningsmetod
för bl. a. jordbruksprodukter.
Då hade det väl legat närmast till
hands att prolongera det sexåriga avtalet
tills utredningen bleve klar. Det
brukar ju vara vanligt i detta hus att,
när en utredning pågår, vänta med beslut
i fråga som berörs av utredningen.

Nu har det inte blivit så, utan vi skall
få detta provisoriska avtal.

Jag vet inte om någon tidigare i denna
debatt har berört den s. k. inkomstregeln,
som länge varit en av de bärande
principerna i avtalet. För femton
år sedan avsåg den att lantarbetarlönerna
skulle stå i viss relation till produktpriserna,
och på senare tid har den
avsett att skapa likställighet mellan industriarbetarna
och den s. k. basjordbrukaren.
Nu har man gått ifrån den
värdefulla principen och ersatt den
med en inflationsregel. Det vore inte
riktigt att beskylla statsrådet Holmqvist
enbart för att ha gått ifrån tidigare gällande
princip, eftersom underhandlarna
varit överens om att övergå till den
s. k. inflationsregeln, vilken enligt min
uppfattning innebär en betydande försvagning
av jordbruksavtalet. Däremot
har statsrådet Holmqvist med rätta beskyllts
för att i viss mån ha gått emot
den överenskommelse som träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation. Jag föreställer
mig att han har rätt till det. Jag föreställer
mig också att han har lika stor
rätt att förbättra avtalet, och därför
skulle jag naturligtvis gärna önska att
han återigen godkände inkomstregeln.
Men den synpunkten har statsrådet
inte lagt på frågan. Det har inte
heller vare sig reservanterna eller utskottsmajoriteten
gjort, så något sådant
har väl aldrig varit aktuellt.

Det har i pressen och även från denna
talarstol sagts att det rått tveksamhet
om jordbruket har ett avtal med
staten eller inte; om det föreligger ett
bindande avtal eller om det bara är ett
förslag som man skall rätta sig efter.
Herr Persson i Skänninge har under da -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

gens debatt sagt att det egentligen inte
är meningen att det skall vara ett bindande
avtal. På s. 22 i utlåtandet säger
reservanterna bl. a.: »Mellan staten och
de jordbrukare som företräds av jordbrukets
förhandlingsdelegation föreligger
inte något anställnings-, leveranseller
annat avtalsförhållande motsvarande
de statsanställdas anställningsförhållande.
»

Det är klart att man inte kan göra
jämförelser i detalj, men när ett avtal
har träffats mellan jordbruket och jordbruksnämnden
och riksdagen senare tagit
detta avtal, så har jordbruket aldrig
brutit det utan ansett att avtalet
skulle följas under den tid som det avsåg.
Jag skulle vilja fråga statsrådet om
han inte anser att det är bindande för
jordbruket och om det inte kan anses
innebära en trygghet för jordbruket att
veta att det är ett bindande avtal.

Det allvarligaste är i alla fall att man
gått ifrån inkomstregeln och i stället
infört ett skydd mot penningvärdefall.
Den likställighet mellan jordbrukarna
och jämförelsegrupper som bestämdes
när sexårsavtalet ingicks blev bara ett
talesätt och ingenting annat. Att den
diffusa inflationsregeln skulle medföra
den ringaste förbättring behöver vi inte
alls räkna med. Man kan naturligtvis
invända att eftersom inkomstregeln inte
har gett det avsedda skyddet, så är den
inte heller så mycket värd. Men lantbrukarna
och andra inom jordbruket
sysselsatta trodde ändå att sexårsavtalet,
såsom utlovats, skulle ge basjordbrukaren
likställighet med den jämförbara
gruppen. När detta avtal började löpa,
den 1 september 1959, var inkomstklyftan
3 600 kronor. Första kvartalet 1963
var den över 7 000 kronor. Då blev det
ytterligare underhandlingar med regeringen
— jag tror att man kan kalla det
för underhandlingar, eller kanske det bara
var ett besök hos regeringen av jordbrukets
underhandlare. Därvid fick
man reda på att det inte kunde bli någon
täckning för inkomstklyftan. Där -

efter har resonemanget om inkomstförbättringar
blivit betydligt tystare.

Den gången fick vi veta att rationaliseringen
hade gått alldeles för långsamt.
Enligt premisserna — teoretiskt sett
även sexårsavtalet — skulle rationaliseringen
ge basjordbrukaren 400 kronor
per år, men på våren 1963 beräknade
man att den bara gav 319 kronor. Man
fick då beskedet, att det rationaliserades
för litet och för sakta.

Också i dag har det sagts — bl. a.
av herr Trana — att rationaliseringen
har gått för långsamt. Det är väl ändå
på det sättet att rationaliseringen, som
den företas nu, inte anses gå för sakta
i vissa bygder, utan takten är nog rätt
forcerad. Följden härav är att jordbruket
inte bär uppnått likställighet med
andra näringar, vilket har satt vissa
spår i produktionen. Vi vet att behovet
av animalieproduktion är sådan att tillgången
på kött och smör är knapp på
vissa områden under vissa tider. På
grund av att det större jordbruket inte
kan konkurrera om den dugliga arbetskraften
för animalieproduktion vid de
större jordbruken, särskilt i närheten
av de större konsumtionsorterna, har
jordbrukarna frångått den arbetskrävande
animalieproduktionen. Men det
är väl ändå inte meningen att familjejordbruken,
som till största delen drives
med den egna arbetskraften i sin
produktion, skall syssla med arbetskrävande
animalieproduktion, medan de
större brukningsenheter, som ligger vid
de större konsumtionsorterna, övergår
till vegetabilisk produktion på grund av
att jordbruket inte ekonomiskt kan konkurrera
med andra näringar om arbetskraften.
.lag tror detta blir ännu mera
kännbart i framtiden, och detta bör
även statsmakterna observera.

Den kritik och den många gånger
olustiga debatt som framkommer när
jordbrukets frågor diskuteras är inte
uppmuntrande för jordbruket för dagen
eller i framtiden. Familjejordbrukaren
och hans familj gör en oerhört viktig

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

insats när det gäller den animaliska
produktionen. Utan hänsynstagande till
om det är lördag eller söndag eller obekväm
arbetstid, vilket andra grupper
självfallet tar hänsyn till, framställes i
familjejordbruken produkter som är
synnerligen värdefulla för vårt folklnishåll.
Jag tycker att man även bör tänka
på den delen av problemet när man
är kritiskt inställd till jordbruket.

Jordbruket anklagas ofta för att vara
skulden till prisstegringar. Priserna stiger
emellertid på alla tjänster, och det
är kanske svårt att peka på vad som
är orsak till att höja priserna på olika
tjänster. Man förenklar frågeställningen
om man anger att prisstegringarna beror
enbart på de höjda priserna på
jordbruksprodukter, eftersom de i jordbruket
direkt sysselsatta fortfarande
tillhör låglönegrupperna. De som arbetar
med förädling av jordbrukets produkter
och i handeln med livsmedel
tillhör också låglönegrupperna. Jag tror
att man måste granska hela detta område
för att få reda på varifrån prisstegringarna
härleder sig.

Jag sade — och det tror jag jordbruksministern
kan hålla med mig om
— att lantarbetarnas och livsmedelsarbetarnas
löner är betydligt lägre än specialarbetarnas
inom byggnadsverksamheten.
Varför kan man då inte undersöka
byggnadskostnaderna som också
påverkar levnadskostnaderna? Varför
granskar man inte lika noggrant de
kostnaderna? Om man gjorde det tankeexperimentet
att man överförde specialarbetarnas
inkomster inom byggnadsindustrien
på livsmedelsarbetarna och
jordbruksarbetarna, hur stora skulle då
kostnaderna bli för livsmedel? Och om
lönerna på byggnadssektorn låg på samma
nivå som för låglönegrupperna, hur
stora skulle kostnaderna då bli för bostäder?
Jag tror att vi måste ta upp
hela detta problem till granskning. Den
ena gruppen bör inte framföra beskyllningar
mot en annan grupp; vi är beroende
av varandra.

Detta är för övrigt en intressant fråga.
Finansministern har haft en diskussion
härom med byggmästarna. Han
framhöll att byggnadsarbetarnas löner
är mycket höga, och det är väl naturligt
att de tar ut sådana löner när byggnadsentreprenörerna
dukar bordet åt
dem. Hur kommer det sig att statsråden,
när de iir ute och håller sina
»söndagsbetraktelser», inte talar lika
mycket om de höga hyrorna som
om priset på korven och jordbrukets
priser? Kostnaderna på byggnadssektorn
påverkar nämligen också kostnaderna
för jordbruket. Med den nedslitning
av ekonomibyggnader som förekommer
inom jordbruket och med de
nybyggnader som behövs om det skall
bli rationella ekonomibyggnader kommer
byggnadskostnaderna att betyda
mycket för jordbruket, och de kommer
att slå ut i högre produktpriser. Detta
gäller även andra tjänster inom industrien.
Jordbruket är en oerhört stor
köpare av industriprodukter — maskiner,
traktorer, skördetröskor in. m. —
som tillhör ett rationellt jordbruk.

Jag lyssnade i dag när statsrådet
Holmqvist svarade på herr Vigelsbos
interpellation. Han sade därvid att vi
måste producera billigare. Om detta går
genom rationalisering menar ingen att
det är fel. Professor Hjelm säger emellertid
i det avsnitt av 1960 års utredning
som handlar om det större lantbrukets
effektiviseringsåtgärder, att hur
stora jordbruken än blir, om de är basjordbruk,
familjejordbruk, tvåfamiljsjordbruk
eller trefamiljsjordbruk, går
det inte att producera billigare livsmedel
än vi gör nu. Skall vi i någon mån
få räntabilitet på de investeringar som
behövs måste priserna höjas.

Jag tror inte att jordbrukarna är glada
över den ton, i vilken debatten har
förts under den senaste tiden. Jag är
övertj''gad om att debatten kan föras betydligt
lugnare. Vi får heller inte utpeka
jordbruket som den ende syndabocken
beträffande prisstegringarna.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Det förekommer på alla områden kostnadsstegringar,
vilka medverkar till att
levnadskostnaderna stiger. Inte minst
kostnaderna för bostäderna väger här
tungt.

Jag har den uppfattningen att det
provisoriska avtalet inte ger någon
trygghet för jordbruket i framtiden. Jag
hoppas emellertid att 1960 års utredning
inte blir bunden av det förslag
som vi i dag diskuterar, utan att utredningen
framlägger ett annat förslag. Jag
är övertygad om att jordbrukarna i
framtiden inte kan räkna med att det
blir enighet på det politiska planet om
jordbrukets olika problem. Även om
många olika grupper hyser sympati för
jordbrukets problem tror jag'' ändå inte
att de kan lösas enbart härifrån. Jordbrukarna
har gjort en oerhörd insats
som det sällan talas om i debatten. Genom
den ekonomiska föreningsrörelsen
har de sammanfört och förädlat produktionen.
Jag tror att jordbruket måste
använda sitt inflytande på det ekonomiska
området och på det fackliga planet
för att hävda sig på annat sätt i
framtiden än hittills.

Herr talman! Jag har ännu inte bestämt
mig om jag skall rösta på utskottets
förslag — reservationens är ju ännu
sämre. Jag överväger om jag i stället
skall avstå från att rösta.

Därefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Flera talare i den debatt
som bär förts här har beskrivit
jordbrukets läge i dag som mycket
trängt, som om jordbrukarna befunne
sig i en mycket svår situation. Det är
väl ganska underligt att sådana påståenden
skall göras vid ett tillfälle då vi
bakom oss har ett produktionsär, som
kanske varit det mest gynnsamma som
vi över huvud taget känner till, och
att sådant alltså skall förekomma i ett
läge, då det svenska jordbruket kan ta

ut priser, som förefaller vara mer fördelaktiga
än på mycket länge, i ett läge
där staten satsar mer än förut för en
rationalisering av jordbruket, i ett läge
där det satsas mer än någonsin tidigare
på forskning, försöksverksamhet och utbildning
på jordbrukets område.

Man har sagt att i detta läge har regeringen
visat en ny attityd till jordbruket.
Jag har tidigare haft tillfälle att
säga, att jag ställer mig litet oförstående
till detta påstående. Vi står nu inför
betydelsefulla avgöranden i fråga om
vår jordbrukspolitik. Vi har med andra
ord nu kommit in i en tidsperiod, där
det är nödvändigt att vi redovisar åsikter
och där vi också måste göra oss beredda
att ta ställning till framtiden.

I en sådan situation kommer naturligtvis
meningar till uttryck på ett annat
sätt än då man kan se framför sig en
period av kanske tre fyra år, då ingenting
kan hända utan då det man har
varit överens om skall löpa vidare. Jag
tror att det är fördelaktigt för oss allesammans,
om vi kan se diskussionen
om jordbruket i dag på det sättet, inte
som någonting som är opåkallat eller
onödigt utan som någonting som på sitt
sätt återspeglar det förhållandet att vi
står inför betydelsefulla avgöranden.

Jag vill erinra om att redan i den debatt
som föregick riksdagens beslut år
1959 om sexårsavtalet var det flera ledamöter
som ställde frågan: Hur kommer
det att se ut, när avtalet löper ut? Det
fanns representanter för flera partier i
riksdagen som ställde sig frågan, om vi
skulle lyckas med avtalet, om det skulle
vara möjligt att på längre sikt hålla ett
så högt gränsskydd för jordbruket, om
det skulle vara möjligt att kunna hålla
en så ambitiös målsättning i fråga om
inkomstlikställighet. Jag skall citera ett
par av talarna.

En av högerns representanter, herr
Hseggblom, sade bl. a.: »Vidare har vi
varit överens om att peka på att gränsskyddet,
som ju rör sig om mellan 40
och 50 procent om vi räknar med kom -

Tisdagen den 25 maj 19G5 em.

Nr 28

Reglering av

pensationsavgifterna, är så stort, att
man självfallet inte utan vidare kan
räkna med att liöja det bara genom att
vidhålla en viss jämförelseinkomst i
framtiden. Vi har också varit eniga om
att det när sex år har gått och den bär
frågan skall tas upp på nytt bör föreligga
en utredning om vissa uppräknade
förhållanden och eu undersökning,
om det inte är möjligt att använda
andra jämförelsegrunder än arealstorleken.
»

En annan talare, herr Sköld, som
också yttrade sig i debatten, sade:
»... det kan vara tveksamt om de uppställda
målen för jordbrukspolitiken
ändå kan uppnås. Det kan också hända
att vår jordbruksreglering är för stel,
har för svårt att följa med i konjunkturväxlingarna,
har för svårt att anpassa
sig efter jordbruksbefolkningens
uppfattning i olika tidslägen.» Han fortsatte
sedan med att säga: »Det kan
hända, att vi måste söka oss fram till
riktlinjer som inte överensstämmer med
1947 års riktlinjer. Vi har inte sagt, att
man inte skall eftersträva att finna möjligheter
att ge jordbrukarbefolkningen
en rimlig inkomst i jämförelse med
andra medborgargrupper, men vi har
absolut inte velat binda oss för att det
skall ske genom en inkomstjämförelse
mellan vissa grupper löntagare. Det är
en sak som vi vill överlämna åt utredningen
att ta ståndpunkt till.»

Vi står ju nu i det läget att vi skall
diskutera ett provisorium för ett år. Vi
har inte fått fram det material som man
1959 väntade sig nu skulle föreligga och
som skulle ge oss möjligheter till en
noggrann prövning av hur vi skall utforma
politiken för framtiden.

Det är klart att det är en brist att
utredningen inte är färdig och att det
är en nackdel att vi nu måste fatta
beslut för ett år utan att veta vad som
är målsättningen och vad vi egentligen
skall ha som riktmärke för framtiden.
Men det är klart att vi ändå, när vi står
inför en omprövning av avtalet, frågar:

priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Vad iir det vi siktar till, vilka förändringar
vill vi göra?

Här har herr Franzén i Träkumla alldeles
nyss i talarstolen pekat på det som
är den väsentligaste förändringen i den
nya överenskommelsen. I fråga om de
mera periferia produkterna har regeringen
gjort avvikelser eller menat att
de inte skulle tas med i detta sammanhang,
och utskottets minoritet har följt
den linjen. Jag tror att vi kan vara överens
om att frågorna om dessa produkter
är perifera frågor i förhållande till
ställningstagandet hur man skall åstadkomma
den inkomstförstärkning som
man skall ha som riktmärke för att få
en viss följsamhet för jordbrukarna i
inkomsthänseende. Det kan vara viktigt
att notera att man beträffande den viktiga
frågeställningen tydligen kan räkna
med att alla, bortsett från hem Franzén
i Träkumla, som sagt att han inte bestämt
sig för om han skall avstå eller
inte, tycks vara överens om att det på
denna punkt inte finns anledning att
göra några invändningar emot vad som
föreslagits.

Herr Eliasson i Moholm har tagit upp
ett par frågor som jag gärna vill besvara.
Han har pekat på svårigheterna
att beräkna det ekonomiska utfallet av
uppgörelsen, men jag tyckte att det av
lians inlägg föreföll som han inte fann
det osannolikt, att de beräkningar som
presenterats i propositionen kommer att
slå in. Varför, herr Eliasson, var Ni då
med om att skriva en motion där det
bl. a. heter: »För de missvisande uppgifterna
som lämnats i propositionen bär
alltså departementschefen hela ansvaret»?
Man gör helt frankt gällande i motionen
att det skulle vara ett oriktigt sätt
att redovisa utfallet av uppgörelsen. Jag
är glad om herr Eliasson i Moholm har
kommit till en annan uppfattning vid
det här laget och att han inte längre håller
fast vid detta påstående, som jag
inte anser vara helt honnett med hänsyn
till att det bakom beräkningarna
ligger allvarliga försök att värdera vad

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbrnksprodukter, m. m.

som kan tänkas bli utfallet av uppgörelsen.

Herr Eliasson i Moholm ställde också
en direkt fråga till mig, nämligen:
Hur ställer sig reservanterna till frågan
om att man skulle få disponera interna
regleringsavgifter för mjölkboskapskontrollen?
Ingen har givit svar på denna
fråga, vilket kanske talesmän för reservationen
kunde ha gjort, men det är alldeles
tydligt att utskottet och reservanterna
är överens på denna punkt. Av utskottsutlåtandet
finner man att reservationen
avviker ända fram till nedersta
stycket på sidan 18, men beträffande
den senare delen av utlåtandet föreligger
det ingen oenighet. Om regleringsavgifternas
användning till mjölkboskapskontrollen
är det således inte, såvitt
jag kan se, några skiljaktiga meningar.

Herr Persson i Heden har frågat om
jag delar vissa uppfattningar som framförts
i jordbruksdebatten, men han var
så opreciserad, så jag får väl säga att
jag själv har framfört vissa uppfattningar
och väl närmast får försöka hålla
mig till dem. Många uppfattningar har
ju framkommit, och jag vet egentligen
inte vad han åsyftade med sitt påstående.
Han liksom ytterligare någon talare
har uppehållit sig vid ett material
som utsänts av jordbrukets konsumentupplysning
och som belyser livsmedelskostnadernas
andel av inkomsterna i
olika länder. Man har räknat efter hur
många timmar en person behöver arbeta
för att kunna klara en veckas livsmedelsinköp
till familjen. Även jag har
sett dessa uppgifter som i och för sig
kan vara intressanta, men man bör tänka
på att uppgifterna är gjorda med
utgångspunkt från vad en svensk familj
köper, och det är således en svensk
matsedel det rör sig om. Sedan går man
över till andra länder, där det föreligger
en helt annan inriktning i fråga om
kosthåll, och applicerar den svenska
matsedeln på dem — exempelvis på Italien,
Tyskland eller Frankrike. Det är

alldeles klart att man då kommer fram
till ett resultat som inte är helt rättvisande,
och jag tror det kan göras
många invändningar mot ett sådant beräkningssätt.
Vi vet ju att vi äter mindre
grönsaker än man gör söderut och,
så vitt jag vet, är grönsakerna knappast
med i denna kalkyl. Jag tror således
att vi inte skall anse att denna
statistik representerar den högsta visdomen
när det gäller att bedöma livsmedelskostnaderna
i de olika länderna.

Skulle man för övrigt hålla sig till
en sådan statistik skulle den visa, att i
länder, där industrien kraftigt rationaliserar
och därigenom har bättre möjligheter
att betala högre löner till sina
arbetare och tjänstemän, följden omedelbart
blir att jordbruket där framstår
i fördelaktig dager även om ingen förbättring
skett på jordbrukets område,
och detta därför att industriarbetarna
fått högre inkomster och därför inte behöver
satsa så stor del av dessa på livsmedelsinköp.
Det skulle finnas mer att
säga om detta sätt att göra beräkningar,
men jag skall inte trötta kammaren
med det.

Herr Franzén tog upp frågan om en
jämförelse mellan jordbruksavtalet och
det avtal som träffats mellan civilministern
och hans förhandlare å ena sidan
och de statsanställda å den andra. Jag
tror att frågan tidigare avhandlats här
i kammaren, men jag vill ändå göra
klart för herr Franzén att jordbruket
inte gör något åtagande på det sätt som
han tycks föreställa sig. Han hotade
eller åtminstone antydde att det skulle
bli en annan ordning, och han tänkte
sig nog att man från jordbrukets sida
skulle satsa mer på andra åtgärder.
Han betonade att den styrka som föreningsrörelsen
har kunde användas på
olika sätt. Vad är det jordbrukarna har
åtagit sig? Frågar man sig detta kommer
man fram till att den enskilde jordbrukaren
inte har åtagit sig att producera
något visst kvantum vare sig av
den ena eller den andra produkten.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

och inte heller att leverera till några
bestämda priser, och organisationerna
har inte heller gjort några åtaganden
av detta slag. Det finns alltså inte någon
motprestation, som ger uttryck för
att den parten — jordbrukarna — presterar
något speciellt i detta sammanhang.

Vi skyddar priserna genom att ändra
införselavgifterna tid efter annan. Skulle
jordbrukarna ta ut högre priser, än
vad avtalet ger möjlighet till, för t. ex.
kött eller andra produkter, hindrar ingen
dem att göra detta. I stället reducerar
man gränsskyddet på så sätt att
man släpper in produkter utifrån för
att i ett sådan läge skapa konkurrens.
På samma sätt har staten åtagit sig att
skydda prisgränsen nedåt med vissa åtgärder,
som tillgrips i vissa lägen. Allt
detta är således inlagt i regleringssystemet
och det kräver i och för sig ingen
motprestation från jordbrukarnas sida.
Jag tycker att det är nödvändigt att
framhålla detta, därför att man bör ha
klart för sig att här finns inga möjligheter
att dra en parallell mellan jordbruksregleringen
å ena sidan och anställningsförhållanden
för arbetare och
tjänstemän å den andra sidan.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Träkuinla
gjorde gällande att jag sagt att rationaliseringen
gått för sakta. Det är möjligt
att jag uttryckt mig oklart härvidlag.
Om herr Franzén menar att jag
med vad jag tidigare sade menat att rationaliseringen
borde gått i hastigare
takt, då har han misstolkat mig. Jag
är väl medveten om att rationaliseringen
nog går ungefär i den takt som är
möjlig, om man därmed menar att de
mindre jordbruken försvinner och att
lantbruksnämnderna köper upp mark.
Den takten kan nog inte vara så mycket
högre, därför att om dessa cirka 140 000
småbrukare, som har gårdar under 10
hektar, skulle vräkas ut på arbetsmarknaden,
då har inte samhället resurser

att ta emot dem. Därför anser jag att
rationaliseringen i detta fall icke har
gått för sakta. Däremot är det alldeles
klart att vi skulle ha varit i ett helt annat
läge, om vi i dag inte haft problemet
med dessa småbrukare, vilka dock
i sin tur medverkar till den överproduktion
vi har, alltså de förhållanden, som
gör att vi får sälja överskottsprodukter
från jordbruket till dumpade priser
på utlandsmarknaden.

Jag kan försäkra herr Franzén att
jag kiinner till dessa förhållanden ganska
väl. Jag har själv varit småbrukare
i 25 års tid. Jag är född, uppväxt och
har bedrivit min gärning i typisk småbrukarbygd.
Jag har suttit med i taxeringsnämnder
och varit kommunalt
verksam i 30 år, och därför känner jag
väl till de inkomster man har på dessa
småställen. Dessa prisstödjande åtgärder
har betytt mycket litet för att höja
standarden för jordbrukarna i den storlekskategorien.

Jag hoppas emellertid att 1960 års
jordbruksutredning har tagit upp dessa
problem, ty vi behöver en ny politik
för att komma till rätta med dem, och
jag förväntar därför att man också dryftat
hur man skall lösa dessa problem i
framtiden, om möjligt med andra metoder
än dem som hitintills tillämpats.

Herr ELIASSON i Moliolm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för det svar han gav om möjligheterna
att använda medel till mjölkboskapskontrollen.
Jag ställde inte frågan
till reservanterna utan direkt till
jordbruksministern, ty jag ansåg det så
väsentligt att få klarhet i denna fråga.
I själva verket var det en lapsus från
jordbruksnämndens sida, då man hade
glömt att skriva in detta i avtalet. Det
kanske fanns skäl därför när beslutet
fattades för fem år sedan — det var
alltså tidsbestämt till i år — och när
det då saknades i propositionen, fanns

94 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

det anledning till klarläggande på denna
punkt.

Sedan vill jordbruksministern att jag
skall ta tillbaka vad som står i motionen
om dessa 110 miljoner kronor, därför
att jag i mitt anförande skulle ha
sagt att det är möjligt att siffran håller.
Jag sade så, herr statsråd, men endast
under förutsättning att en serie gynnsamma
förhållanden inträffar praktiskt
taget samtidigt, och det har, såvitt jag
vet, inte inträffat ännu vid något tillfälle.
I stället för 110 miljoner kan det
kanske bli 30 miljoner eller 50 miljoner,
men det är ganska osäkert om det blir
110 miljoner. Därmed ger ju statsrådet
de människor, som inte känner till detta,
en felaktig bild av vad avtalet i själva
verket innebär, och det var det som
jag så starkt reagerade mot i denna
situation.

Sedan sade jordbruksministern att vi
försökte framställa jordbrukets läge
som trängt. Ja, herr statsråd, om vi går
till de nya ekonomiska beräkningarna
och om vi skulle fastna i de garn som
de socialdemokratiska experterna lägger
ut med de verkligt stora jordbruken
— det var för några år sedan man
red mycket hårt därpå — så är det ekonomiska
resultatet ganska dåligt, och
detta har lett oss till att säga att familjejordbruket
har sin givna plats i
den svenska jordbrukspolitiken, då det
har visat sig vara överlägset de verkligt
stora jordbruken med de fasta kostnader
som finns där.

Statsrådet säger vidare, att det är
ganska klart att vi diskuterar detta,
därför att det är betydelsefulla avgöranden
vi skall ta ställning till för framtiden.
Det är riktigt, men jag tror att
debatten skall föras med den bakgrund
som kommer fram i 1960 års jordbruksutredning.
Jag tycker att det i dag finns
alltför många som känner sig kallade
som jordbruksexperter för att tala om
hur det skall vara, medan den stora utredningen
ännu inte givit sitt besked
om hur det kommer att bli.

Jag vill påpeka en sak till i detta
sammanhang när vi talar om småbruken
och den belastning dessa utgör på
de svenska livsmedelspriserna. Är jag
inte felaktigt underrättad, herr statsråd,
är det endast 14 procent av Sveriges
jordbrukare som ligger inom ramen
för det prisavtal som för närvarande
gäller.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag frågade jordbruksministern
om han delar den uppfattning
som kommit till uttryck i vissa
tidningar, bl. a. i dagens nummer av
Stockhohns-Tidningen och Aftonbladet,
nämligen att priserna på jordbrukets
produkter tar mycket stora delar av
konsumenternas inkomster och att de
pengarna går till jordbrukarna. Sådana
påståenden betraktar jag nära nog
som förföljelser mot Sveriges jordbrukare.
Eftersom jordbruksministern tydligen
inte fattade frågans innebörd,
upprepar jag den nu: Delar jordbruksministern
den uppfattning som kommit
till uttryck i nämnda tidningar?

Ingen är betjänt av att fortsätta den
lidelsefulla debatt som hittills förts i
jordbruksfrågorna. Inte ens konsumenterna
tjänar på det. Jag instämmer därför
med herr Persson i Skänninge, som
efterlyste mera lugn och sans i diskussionen
om dessa frågor.

Det kan vara sant att de utredningar
som gjorts på detta område haltar något,
eftersom familjer i olika länder
inte har samma matvanor. Men den utredning
som jag åberopade är gjord av
jordbrukets konsumentupplysning och
byggde på livsmedel som är vanligast
i vårt land, och siffrorna för dem hade
jämförts med motsvarande siffror i
andra länder. Jämförelser hade också
gjorts med dels industriarbetarnas och
dels lantarbetarnas löner i de olika
länderna. Och då hade utredningen
kommit till det resultat som jag nämn -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

de om, nämligen att Sverige låg relativt
bra till i förhållande till dessa
länder. Vidare framhöll jag att det endast
var en viss procent av livsmedelskostnaderna
som gick till det svenska
jordbruket.

Sveriges bönder är inte betjänta av
den propaganda mot jordbrukspriserna
som alltjämt fortsätter i många av de
socialdemokratiska tidningarna.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jordbrukarnas förhandlare
gör upp med statens jordbruksnämnd
om ett avtal som skall gälla
i tre eller sex år, så föreställer jag
mig att statsrådet håller med om att det
skall anses bindande från jordbrukarsidan.
Man gör då inte upp om kvantiterna
men väl om produkterna och förbinder
sig att inte bryta leveranserna.
Det är väl ett avtal som måste vara bindande
för jordbrukets del. Statsrådet
uppfattade kanske inte vad jag menade.

Sedan sade herr Trana att småbruket
och det mindre familjejordbruket skall
bortrationaliseras; nu går rationaliseringen
för sakta. Men det förhåller sig
så att den produktion vi behöver av
kött, mjölk och smör huvudsakligen
sker i familjejordbruken. Sådana livsmedel
kan, som jag sade tidigare, inte
produceras i de större enheter som ligger
bättre till i förhållande till konsumtionsorten,
därför att de större jordbruken
inte kan konkurrera om den bättre
arbetskraften. Lönsamheten är nämligen
för dålig i jordbruket. Tendensen går åt
det hållet att det under de närmaste
tio åren kommer att bli brist i den animaliska
produktionen av kött, mjölk
och smör. Under sådana förhållanden
finns det väl inte anledning att rationalisera
bort familjejordbruken för
hastigt. I varje fall måste man se till
att de större brukningsdelarna då får
möjlighet att producera dessa varor i
stället.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Heden
sade att jag vill ha en lugnare debatt
om dessa frågor, och det är alldeles
riktigt. Herr Persson ställde också en
fråga till jordbruksministern huruvida
han delar den uppfattning som Aftonbladet
och Stockholms-Tidningen har
givit uttryck åt beträffande jordbrukspriserna.
Den saken skall jag emellertid
inte ta upp. Det får statsrådet svara
på själv. I stället vill jag fråga herr
Persson i Heden: Menar herr Persson
i Heden att vi kan få en lugn debatt om
dessa frågor med den oerhörda propaganda
mot inte bara jordbruksministern
utan även mot vårt parti som föres i
jordbrukarnas press? Där har man sagt
att jordbruksministern får inte vara
med på jordbrukarnas sammankomster
i fortsättningen; regeringspartiet skall
ställas utanför.

Nej, herr Persson i Heden, jag tycker
att man skall använda den kvast man
efterlyser till att sopa rent för egen
dörr, om man vill ha ett samarbete till
stånd.

Jag skall inte här avslöja vad som
hände i jordbruksutskottet, när vi diskuterade
propositionen om jordbrukspriserna.
Jag ställer bara frågan vem
det var som då omöjliggjorde en diskussion
omkring de frågor som jordbruksministern
så riktigt betecknade
som perifera? Då sade man från det
håll som herr Persson i Heden företräder:
»Vi har ingen anledning att
diskutera detta. Vi skriver var och en
för sig.»

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Eliasson i Moholm har fått ett återfall
i sin misstänksamhet mot mina beräkningar,
och jag kan således inte vidhålla
de uppskattande ord som jag ändå
sade om honom, nämligen att jag me -

9G Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

nade att vi tydligen hade kommit varandra
litet närmare. Vi får vänta och
se. Vi kanske kan få anledning, herr
Eliasson, att om något år diskutera om
dessa beräkningar har varit riktiga och
realistiska eller ej.

Herr Persson i Heden preciserade nu
närmare vad han ville att jag skulle
vttra mig om. Han har läst tidningarna
i dag, säger han, och han frågar om
jag delar vissa uttalanden som där
gjorts. Nu har jag dess värre bara läst
morgontidningarna i dag, och jag vet
inte vad som till äventyrs kan stå i
cftermiddagstidningarna. .lag liar observerat
att jordbruksfrågorna i detta sammanhang
har varit föremål för viss diskussion
i EFTA, där man tagit upp frågan
om man skall kunna vidga samarbetet,
samhandeln, också till nya områden
såsom jordbruket och fisket. Jag
har vidare sett att Metallindustriarbetareförbundets
ordförande i ett uttalande
säger, att han finner det önskvärt
att man ökar importen av jordbruksprodukter
från Danmark, främst
för att man skall få en bättre balans i
bytesrelationerna mellan de båda länderna.
Herr Nilsson pekade på det förhållandet
att Danmark köper varor för
bortåt 400 miljoner kronor mer än vad
vi köper för i Danmark. Han ansåg att
det borde kunna vara ett intresse att
man från svensk sida vinnläde sig om
att köpa produkter från Danmark, där
han funnit att de är billigare än på
annat håll. Jag erinrar mig inte allt som
han sagt, men detta uttalande av förbundsordförande
Nilsson ger säkert uttryck
för vad folk önskar sig, vad
många människor tycker och tänker i
dessa frågor.

Under de gångna åren har jag haft
anledning att vara med vid åtskilliga
mycket inträngande diskussioner med
representanter för Danmark, där man
har frågat oss: »Vad kan ni göra för
att hjälpa oss?» De kan säga: »Vi accepterar
att trappa av industritullarna,
även om det är besvärligt för oss. Vad

kan ni ge oss i utbyte?» Vi har fått gå
in i diskussioner om detta. Vi har ett
avtal med Danmark, enligt vilket vi förbundit
oss att verka för en import av
jordbruksprodukter från Danmark. För
den importen ger vi en viss gottgörelse
till danskarna. Kammarens ledamöter
vet att det har varit mycken diskussion
om detta under de gångna åren. Tid
efter annan har man, kanske främst
på centerpartiets sida, ansett att det
har varit en alltför generös behandling
av broderfolket på andra sidan Sundet.

Jag tror nog att vi på svensk sida
har all anledning att ta upp en diskussion
med våra vänner i Danmark. Vilka
möjligheter kan vi ha att i ökad utsträckning
biträda varandra när det
gäller handeln i Norden? Jag skulle tro
att redan i trenden i den utveckling vi
ser för det svenska jordbruket i dag
ligger vissa förutsättningar för att vi
skall kunna öka vår import av jordbruksprodukter
från Danmark. Allt tyder
på att den knappa självförsörjning
som vi i dag har i fråga om kött ganska
snart kommer att utbytas mot ett ökat
importbehov på köttsidan. Det är väl
naturligt att vi i det läget alla önskar
att införseln skall kanaliseras på ett sådant
sätt att våra danska vänner kan
få glädje därav. Det har förekommit
vissa kontakter mellan representanter
för svensk handel och danska exportörer.
Bland annat med hänsyn till att vi
tagit in styckade varor från Australien
och andra länder har danskarna sagt:
»Skulle inte vi lika gärna kunna hjälpa
till och sälja dessa varor?» Man har
gjort överväganden om vad man skulle
kunna göra på dansk sida för att bättre
kunna tillgodose den svenska marknadens
efterfrågan. Jag tycker nog att vi
gör klokt i att behandla detta som naturliga
problem som vi kan komma att
ställas inför. I den mån vi i EFTA och
i andra sammanhang får anledning att
diskutera en utvidgning av samarbetet
kommer självfallet dessa frågor att underställas
riksdagen.

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

Reglering av

■lag tror nog att kammarens ledamöter
förstår att det är riktigare att ge en
belysning av problematiken än att vifta
bort uttalade önskemål som oberättigade
i detta sammanhang.

Herr Franzén i Träkumla tycker att
dessa uppgörelser, jordbruksavtalen,
ändå är bindande för jordbrukarna. Ja,
de är kanske bindande i så måtto att
om man har träffat ett avtal för ett år,
kan man inte gärna efter ett halvår
komma och säga att man är missnöjd
och att höstriksdagen får lov att ompröva
avtalet eftersom man vill ha andra
förutsättningar. Men vi fann ju att
sexårsavtalet inte var bindande på det
sättet, utan vi var då beredda att göra
en omprövning. Riksdagen var, såvitt
jag vet, enhälligt med på att åstadkomma
en viss förstärkning, även om herr
Franzén och jag kan vara överens om
att det avtal som förelåg var bindande
i så måtto att det omslöt en viss tidsperiod.
Men det satte vi oss ganska behändigt
över vid det tillfället, så det
skulle väl egentligen inte kvarstå så
mycket av förpliktelser för jordbrukarna
i samband med dessa uppgörelser.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis ledsen
om jag, på grund av att jag skulle
ha fått ett återfall i misstänksamhet,
inte kan vinna den uppskattning hos
jordbruksministern som han såvitt jag
förstår gärna vill visa mig. Låt mig
emellertid framhålla att jag för min del
gärna skulle vilja visa jordbruksministern
uppskattning, om han kunde stiga
upp och säga att de beräkningar han
redovisat är riktiga och kommer att
följas — sådant är ungefär uttryckssättet
i propositionen.

Till det senast förda resonemanget
om möjligheterna för oss afl importera
från Danmark vill jag säga, att argumenteringen
är exakt densamma när
det gäller andra delar av jordbrukspolitiken.
Jag har naturligtvis ingenting

priserna på vissa jordbruksprodukter, in. in.

att erinra mot att importen frän Danmark
stimuleras i det ögonblick vi behöver
importera därifrån, men jag hyser
den bestämda uppfattningen att vår
jordbrukspolitik skall föras så, att de
krav konsumenterna har rätt att ställa
på livsmedelsförsörjningen skall vara
fyllda, innan vi börjar importera. Den
tryggheten kan konsumenterna med
skäl begära att få känna, och inte förrän
grunden därvidlag är lagd skall resonemanget
om import tas upp.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kan väl vara överens
om att tonen blivit ganska kärv på
båda håll i jordbruksdebatten. Detta
är, menar jag, varken jordbrukarna eller
konsumenterna betjänta av.

Men när började denna kärva debatt?
Jo, det var väl närmast efter det att
jordbruksministern presenterat sin bekanta
departementspromemoria rörande
jordlagstiftningen. Sedan har också
den proposition angående reglering av
priserna på vissa jordbruksprodukter,
som vi nu behandlar, givit sitt bidrag
till debatten, liksom propositionen om
rationaliseringsverksamheten. Det rör
sig om förslag som går stick i stäv mot
vad vi varit vana vid, och dessa förslag
har framlagts under det att 1960 års
jordbruksutredning arbetar.

Att vissa lokala organisationer inom
jordbrukets föreningsrörelse har velat
utestänga jordbruksministern från sina
sammanträden, kan väl varken riksdagen
eller något enskilt politiskt parti
inverka på, och det finns följaktligen
ingen anledning att ta upp denna sak i
debatten.

Jag noterar med visst bekymmer att
jordbruksministern inte vill ta avstånd
från de skriverier som sedan flera månader
tillbaka förekommit i vissa tidningar
mot jordbruket. Inte heller vill
han ta avstånd från vad Metallindustriarbetarförbundets
ordförande enligt dagens
tidningar sagt: alt livsmedel bör

7—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

importeras från Danmark till förmån
för svensk industrivaruexport. Man
skall sålunda rucka på bestämmelsen
om det svenska jordbrukets andel i konsumtionsbehovet.
Även dessa uttalanden
har sålunda gjorts under det att
utredningen pågår om hur det svenska
jordbruket i framtiden skall komma att
utformas.

Jag tycker det är anmärkningsvärt
och ägnat att inge bekymmer, att man
skall behöva notera detta.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare från
denna talarstol redovisat hur den omtalade
debatten har uppstått, och nu har
herr Persson i Heden givit mig rätt på
den punkten. Det började med att jordbruksministern
lade fram sin promemoria
om en ny jordförvärvslag. Herr
Perssons i Heden partiordförande engagerade
sig då som talare vid ett stort
partimöte, där han framhöll att man
aldrig skulle komma att godkänna propositionen
i detta ärende. Det var just
så striden började.

Men, herr Persson i Heden, herr
Ohlin skall ändå få en blomma. Han
lurade faktiskt med centerpartiet på att
godtaga bolagsförbudslagens avskaffande;
det var nämligen vad som skedde
i tredje lagutskottet. Den strid ni blåste
upp blev det alltså ingenting av.

Det är detta som jag har velat få fastslaget.
Man skall nog sopa rent för egen
dörr innan man anklagar andra.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
menar, att utgångspunkten för
jordbruksdebatten inte bör vara diverse
opinionsbildningar, utan 1960 års
jordbruksutredning, och att vi därför
rimligtvis också borde ha väntat med
debatten tills denna utredning framlagt
sina förslag. Detta är jag för min del

helt införstådd med. Det är bara det att
debatten redan är i gång.

Dessutom behöver man inte vara särskilt
bevandrad i politiken för att finna
att det utlåtande vi nu behandlar utgör
ett alldeles bestämt inlägg i jordbruksdebatten,
vilket går ut på att vi
skall låsa fast oss vid den tidigare
jordbrukspolitiken i vad gäller såväl
överskottsproduktionen som den därmed
förenade dumpingpolitiken, att vi
även på andra områden inte skall ändra
på någonting och att vi, som sagt,
nu ungefär ett år före behandlingen av
ett förslag till en ny jordbrukspolitik
på detta sätt skall binda oss vid det
som varit. Detta är alldeles uppenbart,
och det är den saken man måste uttala
sig om, eftersom det är jordbruksutskottets
utlåtande vi om en stund
skall ta ställning till.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Persson i Skänninge rätt, uppgav han
att centerpartiets representanter i utskottet
hade avböjt ett kompromisserbjudande
i fråga om jordbrukets prisfrågor.
Jag har i varje fall icke för egen
del tagit emot något förslag om en sådan
kompromiss.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag lovar på förhand
att fatta mig kort för att inte fresta
kammarens tålamod i onödan.

Jordbruksministern har vid flera tillfällen
under den senaste tiden talat om
vikten av en fortsatt inhemsk jordbruksproduktion
rationaliserad till större
enheter, vilken skulle ge lägre livsmedelspriser
för konsumenterna och
en skälig betalning för jordbrukarna
på dessa större enheter. På denna punkt
är således besked lämnat.

Jag tror att man skall vara något
försiktig med bestämda påståenden i
olika riktningar på detta område. Det
är lätt att vilseleda allmänheten i ämnen
som är så pass komplicerade som

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

jordbrukets situation i dag är, och man
behöver verkligen ta hänsyn till alla
de realiteter, som kan tänkas höra dit.

På inånga gårdar i vårt land anförtror
jordbrukarna sin bokföring till
Sveriges lantbruksförbunds bokföringsavdelning
för att få en strikt företagsekonomisk
granskning av lönsamheten
inom jordbruksföretaget. Det gäller härvidlag
brukningsdelar på 150 tunnland
och därutöver, således inga irrationella
småbruk, för att använda en modern
terminologi.

Under 1903 uppvisade dessa stora
gårdar i Skåne och Halland, som utgör
ett särskilt område för beräkningen av
förräntningsprocenten, en förräntning
av 3,2 procent på i rörelsen insatt kapital.
För endast tre år av femårsperioden
1959—1963 förekom en plusförräntning.
Under de två återstående åren
förelåg således underskott. Man torde
kunna utgå ifrån att bottenutlåningsräntan
under denna tid legat vid omkring
6,5 procent, varför kommentarerna
inte behöver vara mera omfattande
för att klarlägga situationen.

Det rör sig dessutom om områden
av landet, där jordbruksdriften — enligt
vissa källor — har sin framtid, vilket
inte gör perspektiven mindre betänkliga.
Detta förhållande ger ett ganska
klart belägg för att man inte från
ansvarigt håll bör bibringa allmänheten
en uppfattning, som går ut på att
livsmedelspriserna skulle sjunka avsevärt
bara alla de mindre jordbruken
försvinner. Frågan är inte så enkel. Den
uppgift jag nyss lämnade om förräntningen
av de större jordbruken inom
förstklassiga jordbruksbygder tyder på
att det är dryga kostnader förenade
med de stora för jordbruksministern
hägrande enheterna, detta inte minst
på investeringssidan. Jag skall emellertid
inte gå in på alla detaljer som kan
påverka kostnadsramen och kostnadskalkylerna
för dessa brukningsdelar —
det skulle nu föra för långt.

Följden blir att det måste betraktas

som synnerligen riskabelt, för att inte
siiga verklighetsfrämmande att som nu
sker på olika håll — vi har hört det omnämnas
tidigare i debatten — invagga
konsumenterna i förhoppningar som
kan bli besvärliga nog att infria. Det
finns realiteter som det inte går att
komma förbi, hur obehagliga de än är,
inte minst för den som bär det främsta
ansvaret för jordbrukspolitiken. Jag säger
detta mot bakgrund av att vi alla
är överens om nödvändigheten och vikten
av ett inhemskt jordbruk.

Debatten om livsmedelspriserna kan
inte inskränkas till den del som rör
producentpriserna på jordbrukets produkter;
det vore att ge en skev bild av
situationen.

Avslutningsvis vill jag — med anledning
av att här tidigare resonerats om
vem som vill mest och vem som vill
minst — säga att jag tror att jordbrukarna
är beredda att diskutera sin situation,
även vad gäller prisfrågorna.
Men de vill göra det mot en bakgrund
som är så intakt och så allsidigt sammansatt
som möjligt.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Ibland blir man faktiskt
litet fundersam inför de proportioner
som ges olika frågor när de behandlas
i detta hus. Nu har under hela
dagen, stundtals med rätt upprörda
tonfall, en fråga diskuterats som jag inte
på något sätt vill påstå är betydelselös
men som ändock avser ett provisoriskt
avtal, gällande ett år framåt. I
denna fråga har utskottet delat sig i två
helt oförenliga hälfter. Om en stund
kommer vi att ta upp en fråga som
gäller en för lång framtid ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område. Därvidlag
har vi i utskottet lyckats bli eniga
om en linje, ehuru svårigheterna att nå
enighet kunde tyckas vara betydligt
större än i förevarande ärende.

Jag begärde ordet i början av debatten,
då jag fick intrycket att någon av

100 Nr 28 Tisdagen den 25 inaj 1965 em.

Reglering av priserna pa vissa jordbruksprodukter, in. in.

reservanterna ville i utskottsmajoritetens
skrivning lägga in att riksdagen
inte skulle ha rättighet att göra avvikelser
från de utredningsförslag som
framföres av jordbruksnämnden och
förhandlingsdelegationen. Jag har för
min del inte kunnat tolka utskottsutlåtandet
på det sättet; hade jag gjort det
skulle jag genast ha sällat mig till »protestanterna».
Det måste nämligen slås
fast att riksdagen har både rättighet
och skyldighet att granska de förslag
som avges och att göra de ändringar
som befinnes erforderliga. Detta har för
övrigt redan understrukits både av herr
Nilsson i Lönsboda och hem Eliasson
i Moholm. Vad utskottet framhåller är
ju att det förhandlingsresultat som jordbruksnämnden
å regeringens vägnar
och förhandlingsdelegationen å jordbrukarnas
vägnar i detta fall kommit
fram till är ett rimligt sådant, och att
konsumentdelegationen sedan har anslutit
sig till det tycker jag också bör
betraktas som en viss garanti.

Jag vill gärna instämma i vad statsrådet
Holmqvist sade för en stund sedan,
att det naturligtvis är en brist att
man i dagens läge inte har en utredning
att bygga på. Men jag tycker ändå att
det är en viss trygghet att de olika parterna
kunnat enas om det resultat som
nu av utskottsmajoriteten förelägges
riksdagen. Jag vill därför för min del
säga att jag gärna ansluter mig till det
förslag som har redovisats i utskottets
betänkande.

Med anledning av ett yttrande av herr
Eskilsson vill jag säga att det i utskottsbetänkande
inte finns någonting
som kan utgöra skäl för påståendet om
att utskottsmajoriteten skulle vilja med
konstlade medel konservera i vissa avseenden
undermåliga jordbruksenheter.
Sett ur rationaliseringssynpunkt är
skillnaden mellan utskottsutlåtandet och
reservationen verkligen mycket liten.

När jag har ordet vill jag gärna säga
att vi även bör ägna en tanke åt att
vi lever i en värld där svälten mången -

städes är en fruktansvärd realitet. Jag
kan i varje fall inte utan vidare acceptera
tanken på att vi här i landet kallt
resonerar om jordbruksproblemen utan
hänsyn till alla dessa svältande miljoner.
Det är ett stort och svårt problem
som vi inte i dag kan ta upp till behandling,
men jag tycker nog att alla
i detta hus kunde vara överens om en
sak, nämligen att det inte är alldeles
självklart att Sverige medvetet skall gå
in för att bli en stor importör av livsmedel.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Om det är någon i kammaren
som anser att debatten inte behöver
fortsättas på detta stadium kan
det antingen bero på att vederbörande
inte är intresserad av jordbruk eller
också på att man anser att det har talats
tillräckligt. Om det sistnämnda är
fallet, skall jag för framtiden lära mig
av erfarenheten att inte ställa mig sist
på talarlistan. Men det kommer ändå
alltid att vara någon som har den platsen.

Jag begärde ordet med anledning av
de delade meningar som utskottsmajoriteten
och reservanterna haft när det
gäller sockeravtalet och importen av
danska betor. Majoriteten i utskottet
har ju ansett att varken i den nu behandlade
propositionen eller i proposition
73 angående sockerregleringen
har berörts innebörden av de handelspolitiska
arrangemang som ligger i importen
av betor. Räknad per viktenhet
socker är införselavgiften på sockerbetor
mycket lägre än avgiften på importerat
socker. Då införselavgiften på såväl
socker som sockerbetor skall tillföras
sockerregleringsfonden, innebär
varje överflyttning av import från socker
till sockerbetor dels att fonden går
förlustig medel som skulle kunna utnyttjas
i prisreglerande syfte, dels att

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

101

Reglering av priserna pa vissa jordbruksprodukter, in. in.

de danska odlarna av sockerbetor för
till Sverige exporterade kvantiteter erhåller
ett pris som överstiger världsmarknadspriset.
I den mån det anses
rimligt eller skäligt att stödja det danska
jordbruket utöver vad som sker enligt
det dansk-svenska avtalet, borde
detta i sedvanlig ordning redovisas för
riksdagen för godkännande. Kostnaderna
för en dylik förstärkning av stödet
bör belasta statsbudgeten och inte, såsom
eljest kommer att ske, den svenska
sockerbetsodlingen på ett sätt som inte
förutsattes när sockeravtalet ingicks.

Detta utskottsmajoritetens uttalande
har inte reservanterna kunnat gå med
på. Jag måste beklaga det förhållandet,
eftersom jag anser att det hade varit
riktigare att öppet redovisa den överflyttning
av pengar som äger rum. Denna
tilläggskvantitet kostar Sverige 3 å
3,5 miljoner kronor mer än om importen
skett från världsmarknaden. Detta
innebär att regeringen genom sitt förslag
givit Danmark ett icke föraktligt
belopp utöver de 20 miljoner kronor
som redovisats i ett annat sammanhang.
Härtill kommer den subvention med införselmedel
som lämnas för att nedbringa
fraktkostnaderna. Det måste enligt
utskottets mening vara mera korrekt
att göra en öppen redovisning av
dessa saker.

Allt detta gör att sockerbetsodlarna
känner sig litet misstänksamma. De går
i dessa dagar och funderar på om deras
arbete i vår varit förgäves eller inte —
om de med anledning av de olyckliga
väderleksförhållanden som skapat en så
besvärlig struktur av jorden skall behöva
göra om hela vårarbetet med nytt
utsäde eller om de skall ta risken av ett
glest och dåligt bestånd och därav följande
låga skörd. Lantarbetare och
jordbrukarfamiljer som hade räknat
med att få en hygglig inkomst via det
ackordsavtal som gäller för arbetet på
betfälten går och tittar på dessa hårda,
otrevliga betfält som mera liknar betongplattor
än de mjuka fält som i dag

skulle ge möjlighet till en hygglig förtjänst.

Jag tycker att det finns anledning att
nämna detta, därför att det är sådana
faktorer som man inte räknar med när
man från skrivbordet gör beräkningar
om hur jordbruket skall läggas upp och
vad det skall ge för intäkter. Jag vet
att jordbruksministern varit med om att
gallra betor på både sämre och bättre
strukturer, och jag är väl medveten om
att han förstår detta resonemang.

Jag har bara i förbigående velat nämna
detta, ty efter den underliga debatt
som förts vet näringsutövarna inte om
statsmakterna vill dem väl eller om
man vill beröva dem den lönsamhet de
räknar med. Detta skapar den irritation,
varom det tidigare talats i denna
debatt.

Nu säger kanske någon: Låt då bli
att odla sockerbetor, om det är så besvärligt,
och låt oss i stället köpa hela
vårt behov från Danmark eller ute på
världsmarknaden! Sådana uppfattningar
kom till uttryck när vi för några
veckor sedan diskuterade sockerregleringspropositionen.
Då var det någon
som undrade: Bör vi till varje pris
upprätthålla en odling som inte bär sig?

Jag vill därför till kammarens protokoll
notera, att Sverige vid denna tid
i fjol köpte stora kvantiteter socker på
världsmarknaden till ett pris av 1: 50,
ibland t. o. m. till så höga priser som
1: 70 och 1: 80, alltså bortemot det
dubbla priset mot vad inhemskt odlat
socker kostar. Då var det ingen i denna
kammare som frågade, varför vi inte
helt täckte vårt behov på världsmarknaden.
Vid det tillfället importerade vi
socker till en kvantitet motsvarande
vad som skulle ha kunnat odlas på
15 000 svenska hektar och till ett pris
som var nästan dubbelt så högt som det
svenska. På dessa 15 000 hektar odlades
i stället korn, och detta bidrog till ett
överskott på smör och fläsk, som vi sedan
fick lov att föra ut på världsmarknaden
och sälja till låga priser.

Nr 28

102

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Varför gjorde vi så? Jo, några käcka
konsumenternas riddare hade sagt, att
vi måste pressa ned priserna på det
svenska sockret. Sockerbetsodlarna
tröttnade då och lade ned sin verksamhet.
Det var lätt att göra detta men att
återigen börja med en produktion är
inte lika lätt i en näring som i mycket
hög grad är beroende av väderleks-,
växtföljds- och andra irrationella förhållanden.
Vidare kan jag, herr talman,
inte underlåta att göra några kommentarer
till en del funderingar som framförts
under eftermiddagens debatt.

Jordbruksministern talade om storföretagens
fördelar exempelvis inom
handeln. Se, vad vi genom dessa storföretag
kunnat åstadkomma inom handeln,
utan att småföretagarna knorrat
nämnvärt! Och han höjde fingret och
sade, att detta är någonting för jordbrukarna
att tänka på och att de borde acceptera
att man nu vill åstadkomma litet
större företag även på jordbrukets
område. Detta resonemang kan naturligtvis
verka bestickande. Men exemplet
är illa valt, eftersom jag misstänker att
de svenska husmödrarna inte fått nämnvärd
känning av de prissänkningar som
borde ha blivit följden av rationaliseringen
inom handeln.

Jordbruksministern säger också, att
han inte vill tala så» mycket om råvarupriset
— det är inte det som är aktuellt
— utan mera om partipriset. Men det
är väl ändå så, att den faktor som jordbrukets
utövare i detta sammanhang
mest berörs av är de pengar de får i
sin hand som lön för sin möda, och i
det avseendet är inte partipriset det
mest intressanta. Jag kan som illustration
ta ett enkelt exempel. När jag för
cirka 15 år sedan började som bonde
fick jag 325 kronor för en gödgris. Nu
får jag 300 kronor. Kan någon verkligen
vara förvånad över att jordbrukarna
haft svårt att förstå talet om de våldsamma
prisstegringarna? Jag anför
också detta exempel för att försöka
förklara den irritation som kanske varit
för handen i vissa jordbrukarlän.

Åke »Metall» Nilsson envisas med att
i Aftonbladet säga att det är priset i
partiled eller rent av i konsumenthand
som är det väsentliga och att man inte
bör bry sig om råvarupriset. Jag har
under middagspausen roat mig med att
i hans siffror sätta in indextalet för industriarbetarlönen
i Danmark, jämfört
med industriarbetarlönen i Sverige,
Åke Nilsson frågar hurtfriskt, varför vi
i Sverige skall betala 8: 10 för 1 kg
smör när vi kan köpa smör från Danmark
för 7:25. Sätter vi in indextalet
för en dansk industriarbetarlön, som
är 82 om vi sätter talet för en svensk
industriarbetare till 100, finner vi att
priset i Danmark inte längre är 7:25
utan 8: 80, alltså 70 öre högre än i
Sverige. 1 kg fläsk kostar i Sverige
6: 22 och i Danmark 5: 40, skriver Åke
Nilsson. Men med indextalet insatt kostar
fläsket 6: 59 i Danmark. På detta
sätt kan vi fortsätta med alla varor. Vi
kan t. ex. ta falukorven. Den kostar
4:25 i Sverige och 3:50 i Danmark,
säger Åke Nilsson. Jag sätter in indextalet
och finner att falukorven kostar
4: 27 i Danmark, alltså 2 öre mer än i
Sverige.

Jag skall inte fortsätta debatten om
detta sistnämnda födoämne, tv jordbruksministern
har tidigare i dag angivit
vad det tal i ett annat sammanhang
som berörde just falukorven
egentligen gick ut på, och jag tyckte då
att det lät riktigt hyfsat. Jag vet inte
om man tidigare har refererat fel; nu
lät referatet i varje fall bättre.

När det alltså talas om inköp av varor
utifrån måste jag fråga hur man
inom Metall vill ha det hela. Genom att
slå in på en sådan linje som man nu
gjort, måste man väl ändå räkna med
vissa konsekvenser. År man beredd att
ta dem? Räknar man i alla fall inte
med att Danmark är icke neutralt land?
Däri ligger en stor skillnad. Eller är
man från svenska metallarbetares sida
beredd att profitera på de lägre arbetslönerna
i ett grannland? Jag trodde att
det fanns solidaritet i förhandlingshän -

Tisdagen den 25 mai 1965 em.

Nr 28

102

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

seende åven över gränserna och att
denna solidaritet åtminstone kunde
sträcka sig genom Norden.

Men om nu denna solidaritet inte
finns, kunde det då inte tänkas att vi
i Sverige i andra sammanhang droge
nytta av den lägre arbetslönen i andra
länder genom import av arbetskraft?
Varför inte importera lantbruksmaskiner
från Danmark för några hundra
miljoner kronor för att återställa handelsbalansen
mellan Danmark och vårt
land? Jag skulle förmoda att de svenska
jordbrukarna kunde vara intresserade
därav, men jag vet inte ifall metallindustrien
är lika intresserad.

Detta är bara några små funderingar.
.lag tror att vi skulle kunna få billigare
bostäder med hjälp av utländsk arbetskraft
i byggnadsfacket, billigare maskiner
till jordbruket genom att importera
från länder där lönerna inte kommit
upp i nämnvärd nivå, men jag vill
inte rekommendera en sådan väg. Vi
skall i stället hoppas att arbetarna i
flera länder än vårt land skall kunna
nå fram till en dräglig levnadsnivå

Trots att denna debatt ibland varit
frisk och tidvis kanske även frän vill
jag liksom flera talare före mig uttrycka
en förhoppning om att det också
framöver skall bli möjligt att få till
stånd positiva resonemang om våra
problem. Jordbrukarna har väl haft
den uppfattningen att jordbruksministern
vidtagit en del djärva åtgärder
med utgångspunkt från sin ideologi.
Dessa åtgärder har kanske ibland gått
stick i stäv med jordbrukarnas intressen,
och då har jordbrukarna självfallet
reagerat. Men nu säger jordbruksministern
helt vänligt att han inte menade
något illa med detta, vilket jag
inte heller tror.

Vad som skett får väl betraktas helt
enkelt på det sättet, att när två parter
har så pass skilda intressen måste debatten
bli hård —- men detta får väl inte
hindra att man skiljer mellan sak
och person — eller att man med för -

ståelse för varandras synpunkter kan
mötas i nästa förhandlingsomgång som
i bästa fall kan resultera i en kompromiss,
som från båda håll kan accepteras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Persson i Skänninge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Hjalmar Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 114
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen av herr
Hjalmar Nilsson m. fl.

104

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

§ 2

Vatten- och luftvårdens organisation

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
\Iaj:ts proposition angående vatten- och
luftvårdens organisation, jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Förslaget i jordbruksutskottets
utlåtande nr 16 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 97 avser
egentligen endast ett principbeslut
om riktlinjerna för den framtida organisationen
på vattenvårdens, luftvårdens
och naturvårdens områden. Härigenom
skall skapas en mera ändamålsenlig
och enhetlig organisation, administrativt
sett, för naturvårdens bedrivande.

Kungl. Maj:ts förslag har enhälligt
tillstyrkts av utskottet. Det finns inte
anledning till andra kommentarer än
att utskottet intagit en positiv ståndpunkt
och att man har anledning att
förvänta en samordning av dessa stora
frågor. Jag kommer därför, herr talman,
att begränsa mig till några allmänna
reflexioner kring vattenvårdsfrågorna.

Den reformering som beslutades av
föregående års riksdag lämnade högst
väsentliga vattenvårdsproblem olösta.
Även om beslutet innebar ett viktigt
steg mot bättre vattenvård var riksdagen
redan då på det klara med att det
bara var fråga om en första etapp mot
en mera ändamålsenlig lösning. Det
räcker nämligen inte med att endast
skapa ett skydd för de s. k. grundvattentäkterna.
Enligt gjorda beräkningar förbrukas
årligen här i landet cirka 4,5
miljarder kubikmeter vatten, därav
cirka 4 miljarder kubikmeter ytvatten.
Av detta framgår att skyddet för ytvattentäkterna
är en högst angelägen sak.
Allt talar vidare för att behovet av ytvattentäkter
ständigt ökar. Det gäller

också att avväga vattentäkts- och avloppsintressena.
Samtidigt som vattenförbrukningen
ökar tillföres de sjöar
och vattendrag som utgör råvattenreserverna
oerhörda mängder avloppsvatten.
Kan vi inte på ett tillfredsställande
sätt lösa dessa problem utsättes
vårt folk för allvarliga påfrestningar ur
både hälso- och trivselsynpunkt.

Kloakutsläppet utgör den största
faran för vattentäkternas förorening.
Genom att nedsmittade vattendrag översvämmar
betesmarker infekteras dessa
marker, vilket medför stor risk för djurens
nedsmittning. Förekomsten av dynt
har också ökat oroväckande under senare
år. Dynt hos våra husdjur åsamkar
jordbruket betydande årliga förluster.
Men faran för jordbruket, hur allvarlig
den än är, är inte den största i detta
sammanhang. Förekomsten av dynt hos
våra husdjur kan ge upphov till högst
allvarliga sjukdomar hos människan. Vi
kan vara förvissade om att den ökade
förekomsten av dynt hos våra husdjur
uteslutande orsakas av att avloppsvatten
släpps ut i vattendrag utan effektiv
rening.

Under behandlingen av vattenvårdsfrågorna
vid föregående års riksdag uttalades
att åtgärderna i stor utsträckning
måste inriktas på att skydda ytvattentillgångarna.
Herr Elmwall och
jag hade även då en motion syftande till
ett påskyndande av utredningsarbetet
kring skyddet av ytvattentillgångarna.
Riksdagen hade intet att erinra mot de
tankegångar som framfördes i motionen,
utan ansåg i stället att de förtjänade
allvarligt beaktande.

I motion nr 863 i denna kammare har
herr Elmwall och jag i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 ytterligare
understrukit vad vi redan framhöll
föregående år. Vi önskar en intensifierad
utredning som snarast kan leda
till ett praktiskt handlande för att få
slut på hotet mot vattenförsörjningen.

I dessa åtgärder inbegripes parasitologisk
forskning. Detta forskningsarbete
är högst väsentligt och avser att klarlägga
i vad mån bakterier och virus kan

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

105

oskadliggöras vid olika behandling av
avloppsvatten, både i form av markinfiltration
och genom recipienter.

De åtgärder som slakteriorganisationerna
vidtagit i kampen mot den ökade
förekomsten av salmonellainfektioner
förtjänar bär ett omnämnande. Man söker
att minska riskerna genom att behandla
kött och köttvaror på bästa sätt
och låter vidare personalen vara föremål
för ständig läkarkontroll. Dessa
salmonellainfektioner är så allvarliga
att de sorterar under epidemilagen. Det
allt större antalet fall av salmonellasinitta
ger vid handen att vi tycks stå
inför en bekymmersam utveckling. De
betydande förluster för jordbruket och
livsmedelsindustrien, för enskilda och
för hela samhället som nu kan skönjas
antyder utan tvivel endast början till
en i än högre grad katastrofal utveckling
— detta såvida inte radikala motåtgärder
med det snaraste sättes in.

Det väsentligaste i kampen mot denna
utveckling är skyddet av vattentäkterna,
då i första hand ytvattentäkterna.
I motion 11:863 har vi föreslagit att
snara åtgärder skall vidtas. Det finns
latenta skador som omgående bör kunna
hävas. Dit hör markföroreningar som
mången gång förorsakas av ansvarslösa
människor vid campingplatser o. d. I
ett flertal remissyttranden har också
framförts synpunkter som helt sammanfaller
med motionärernas. Utskottet utgår
därför från att detta spörsmål kommer
att beaktas i samband med den
närmare utformningen av naturvårdsorganisationen.

Nu skall, såvitt jag förstår, naturvårdsnämnden
vara färdigorganiserad
till den 1 juli 1967. Men det kan väl
inte vara rimligt att avvakta den nya
organisationen innan de i motionerna
omnämnda övervägandena prövas. Jag
förutsätter därför att Kungl. Maj:t långt
innan statens naturvårdsnämnd kommit
i verksamhet tar initiativ till konkreta
åtgärder inom vattenvården och att en
parasitologisk forskning snarast måtte
komma till stånd.

Vatten- och luftvårdens organisation

Med denna förhoppning nöjer jag
mig för dagen med att instämma i utskottets
uttalanden.

Herr FROM (fp):

Herr talman! Under Remissyttranden
i proposition nr 97 står det under titeln
Lagstiftningsfrågor bl. a. följande: »Beträffande
frågan om behovet av lagstiftning
rörande vattenvårdsförbund
ansluter sig majoriteten av remissinstanserna
till de synpunkter som anförts i
det särskilda yttrandet av ledamoten
Svensson.» Vattenöverdomstolen har
bland andra uttalat sig för lagstiftning.
Fiskeristyrelsen har ansett lagstiftningsfrågorna
så betydelsefulla att de lämpligen
bör anförtros särskilda sakkunniga.

Om jag har läst propositionen rätt
har departementschefen emellertid icke
något att säga om dessa viktiga frågor.

I motion II: 153, som behandlades av
kammaren den 9 april, påyrkades bl. a.
en snabbutredning av vattenvårdsförbundens
verksamhetsförhållanden.
Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande
över denna motion att det var angeläget
att de av motionärerna aktualiserade
frågorna fick en snar och riktig lösning.
Men i avvaktan på statsmakternas prövning
av vattenvårdskommitténs betänkande
hade utskottet emellertid ej funnit
sig böra tillstyrka motionen.

I sitt utlåtande med anledning av
proposition nr 97 säger sig jordbruksutskottet
kunna förutsätta, att Kungl.
Maj:t låter verkställa erforderliga utredningar
kring berörda spörsmål allteftersom
förhållandena så påkallar. Utskottet
finner därför, att syftet med yrkandet
om utredning kommer att tillgodoses
utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Jag skall inte upprepa de skäl som
jag tillät mig framföra vid kammarens
behandling av motion 11:153, men jag
vädjar till jordbruksministern att snarast
möjligt låta utreda den angelägna
frågan om vattenvårdsförbundens verksamhet.

Nr 28

106

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamhetcn på jordbrukets och träd gårdsnäringens

områden

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Eftersom inget annat
yrkande än utskottets har framställts,
skall jag nöja mig med att åberopa dess
hänvisningar dels till de utredningar
i ärendet som pågår och dels till att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t kommer
att ha sin uppmärksamhet riktad
på dessa frågor.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrad
organisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 19 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna de i propositionen
angivna grunderna för omorganisation
av de statliga och statsunderstödda
rationaliseringsorganen på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden.

I propositionen hade anmälts ett av
1960 års jordbruksutredning den 11 november
1964 avlämnat betänkande, Organisationen
av rationaliseringsverksamheten
m. m. på jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens områden
(SOU 1964:55), jämte däröver avgivna
remissyttranden.

I propositionen hade framlagts principförslag
till ändrad organisation för
jordbrukets och trädgårdsnäringens ra -

tionalisering. Härvid förordades att hushållningssällskapets
och lantbruksnämndens
uppgifter på området fördes samman
i ett organ. Däremot ansågs det inte
lämpligt att nu infoga skogsvårdsstyrelserna
i ett för jordbruk och skogsbruk
gemensamt regionalt organ.

Det nya regionalorganet föreslogs få
karaktär av statlig myndighet och benämnas
lantbruksnämnd. Hushållningssällskapen
avsåges bestå och ha till huvudsaklig
uppgift att vara kontaktorgan
mellan lantbruksnämnderna och
näringsutövarna inom jordbruk och
trädgårdsnäring.

De nya lantbruksnämndernas närmare
organisation m. m. avsåges bli föremål
för särskild utredning. Den nya
organisationen beräknades kunna genomföras
tidigast den 1 juli 1967.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: I:

334 av herr Hedström m. fl. och
11:404 av fru Lindskog in. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en snabb
utredning om hemkonsulenternas framtida
verksamhet samt deras centrala
och regionala anknytning;

B. i anledning av propositionen nr 100:

1) 1:746 av herr Elof sson, i vilken
motion hemställts, att riksdagen måtte
besluta att den föreslagna omorganisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden förklarades vilande i avvaktan
på att de i propositionen föreslagna utredningarna
vore slutförda och till dess
1960 års jordbruksutredning i sin helhet
vore klar;

2) I: 747 av herr Nils Hansson m. fl.
och 11:879 av herrar Ståhl och Antbij,

107

Tisdagen den 25 maj 1965 em. Nr 28

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd
gårdsnäringens områden

i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen med förklaring, att principbeslut
om organisationen av rationaliseringsverksamlieten
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden borde
fattas först efter närmare utredning,
måtte i denna del avslå proposition nr
100, samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att den i
propositionen aviserade särskilda organisationsutredningen
snarast framlade
ett förslag som kunde läggas till grund
för en proposition för riksdagen;

3) I: 748 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl., likalydande med 11:880 av herr
Svensson i Vä, vari hemställts, att riksdagen,
för den händelse propositionen
nr 100 skulle anses böra läggas till grund
för något dess beslut, ville uttala att antalet
ledamöter i lantbruksnämnd skulle
vara nio, varav minst fyra valda av
vederbörande landsting, ävensom att
strukturdelegation inom lantbruksnämnd
skulle bestå av vederbörande
chefstjänsteman och fyra dess lekmannaledamöter,
varav minst två skulle vara
valda av landsting;

4) I: 749 av herr Gunnar Pettersson
m. fl. och 11:876 av herr Hansson i
Skegrie m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen med
förklaring, att principbeslut om organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets områden borde fattas
i samband med behandlingen av jordbruksutredningens
huvudförslag, måtte
avslå propositionen nr 100, samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att den i propositionen
aviserade särskilda organisationsutredningen
måtte baseras på de organisationsförslag,
som utarbetats inom jordbruksutredningen; 5)

1:750 av herrar Sveningsson och
Gösta Jacobsson, likalydande med II: 877
av herr Hedin in. ft., vari hemställts,
att — om propositionen i övrigt godtoges
— de från staten skilda hushåll -

ningssällskapen inom ramen för gällande
generella regler för föreningar
berättigades att själva handha sina angelägenbeter
samt att sällskapen tillförsäkrades
rätten att fritt disponera de
tillgångar de förfogade över, när statsbidrag
till deras verksamhet upphörde
att utgå;

6) 11:878 av herr Persson i Heden
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen nr 100 med förklaring
att principbeslut om organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens
områden borde fattas i
senare i motionen angivna sammanhang,
att riksdagen, därest detta yrkande icke
skulle bifallas, måtte godtaga de av jordbruksutredningen
föreslagna grunderna
för omorganisationen av de statliga och
statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens områden, samt att
riksdagen, därest propositionen ansåges
böra läggas till grund för beslut, måtte
besluta att lantbruksnämnden skulle
bestå av nio ledamöter, varav Kungl.
Maj:t skulle äga utse ordförande och två
andra ledamöter, landstinget två ledamöter
och hushållningssällskapet fyra
ledamöter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) avslå motionerna I: 747 och II: 879,
I: 749 och II: 876 samt II: 878, samtliga
motioner såvitt däri yrkats avslag på
förevarande proposition, ävensom motionen
I: 746,

b) lämna utan åtgärd motionerna
I: 747 och II: 879 samt I: 749 och II: 876,
samtliga motioner såvitt däri yrkats
vissa utredningar,

c) lämna utan bifall motionen II: 878,
såvitt avsåge grunderna för omorganisationen,

d) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom motionerna I: 748 och
11:880, 1:750 och 11:877 samt 11:878,
sistnämnda motion såvitt avsåge lant -

108

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd

gårdsnäringens områden

bruksnämndens sammansättning, godkänna
de i utlåtandet angivna grunderna
för omorganisation av de statliga och
statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden,

e) anse motionerna I: 334 och II: 404
besvarade med vad utskottet anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Harald Pettersson, Jonasson
och Persson i Heden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Såsom underlag för
detta utskottsutlåtande ligger proposition
nr 100, som behandlar den framtida
organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsskötselns
områden.

I propositionen har föreslagits väsentliga
förändringar av hushållningssällskapens
och lantbruksnämndernas framtida
arbetsuppgifter och organisation.

För hushållningssällskapen — en institution
som är mer än 150 år gammal
— kan detta beslut komma att få ödesdigra
följdverkningar. Som kammarens
ledamöter väl vet har vi i detta utlåtande
träffat en kompromiss i jordbruksutskottet.
Alla är väl medvetna om
att man, när man träffar sådana kompromisser,
aldrig helt kan få vad man
vill. Det säger sig självt. Men med hänsyn
till den politiska situation som föreligger
i riksdagen skulle det ha varit
ganska meningslöst att fullfölja det ursprungliga
förslag som från vår sida
förelåg i form av motioner. Det skulle
kanske bara ha blivit ett slag i luften.
.lag hoppas dock att det i den organisationsutredning
som skall verkställas i
dessa frågor skall finnas möjligheter att
på ett förnuftigt sätt klara ut såväl den
framtida organisationen för vederbörande
organ som deras arbetsuppgifter.

Utskottet har enats om en utökning

av lantbruksnämndernas ledamöter
från sju till nio. Landstingen kommer
att få utse fyra ledamöter i stället för
två som har föreslagits i propositionen.
Dessutom har antalet lekmän i strukturdelegationen
utökats från två till tre.

Vi har under innevarande riksdag
fattat beslut om en ny jordlagstiftning.
Jag skall inte gå in på den frågan nu,
men det organ som skall handlägga dessa
frågor är i första hand lantbruksnämnden,
som vi nu skall fatta beslut
om. Det är en ganska grannlaga uppgift
och därför är det av mycket stor vikt
att nämnden får en stark anknytning
till lokala och regionala intressen, med
så bred förankring som möjligt speciellt
bland jordbrukets praktiska utövare.
Detta anser jag vara en absolut förutsättning
för att problemen skall kunna
lösas på ett riktigt sätt och för att man
över huvud taget skall lyckas med dessa
uppgifter i fortsättningen.

Utökningen av antalet ledamöter såväl
i nämnden som i strukturdelegationen
ger dock ökade möjligheter i den
vägen. Jag hälsar alltså detta förslag
med stor tillfredsställelse.

Jag vill till slut bara med ett par ord
beröra ett särskilt yttrande som vi centerpartiledamöter
har fogat till detta
utskottsutlåtande.

Skogen är ju ett viktigt komplement
till jordbruket i vissa bygder — kanske
i de allra flesta bygder i landet. Den
enda förnuftiga lösningen av rationaliseringsprobleinen
inom stora delar av
vårt land är en kombination av jord
och skog, varigenom ofta mycket bra
s. k. familjeföretag kan skapas. Av denna
anledning borde enligt vår uppfattning
skogsvårdsstyrelserna ha inbakats
i de nya rationaliseringsorganen redan
från början. Nu skall det ju bli en ytterligare
utredning beträffande skogsvårdsstyrelserna.
Departementschefen
och utskottet motsätter sig inte direkt
att skogsvårdsstyrelserna anknyts till
den nya organisationen. Det har emel -

109

Tisdagen den 25 maj 1965 em. Nr 28

Andrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd
gårdsnäringcns områden

lertid sagts att man vill avvakta resultatet
av denna utredning. Naturligtvis
kunde vi ha nöjt oss med det uttalandet,
men vi vill med vårt särskilda yttrande
markera och slå fast som vår uppfattning
att med hänsyn till frågans vikt
en sammanläggning i detta avseende
redan från början borde ha skett. Jag
hoppas dock att så skall bli fallet när
utredningen så småningom blir färdig
och förslag framlägges för riksdagen.

I förhoppning att den nya organisationen,
som skall handlägga dessa för
jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen
så viktiga uppgifter i framtiden
skall fungera på ett effektivt sätt
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Hushållningssällskapen
har under sin mer än 150-åriga tillvaro
varit till utomordentligt stor nytta för
lantbruket och dess binäringar. Man
kan gå tillbaka i historien ända till
1725, då en ekonomikommission tillsattes
i vårt land, som skulle »utreda jordbrukets
tillstånd och avgiva förslag till
dess upprättande», som det heter. Kommissionens
förslag överensstämmer så
gott som helt med den ordalydelse som
finns i ett kungl. brev till landshövdingarna
1742 och som brukar åberopas såsom
första upprinnelsen till våra dagars
hushållningssällskap.

Studerar man hushållningssällskapens
historia — vilket har blivit uppmärksammat
vid jubileerna runt om i landet
— finner man att hushållningssällskapen
under tider som gått har varit
mycket initiativrika. De har stått fadder
till åtskilliga inrättningar och organisationer
som har utvecklats, och som
i dag har en vitt förgrenad verksamhet
inom lanthushållningen. Inte minst unler
senare år har sällskapens egen
/erksamhet blivit alltmera omfattande
ach alltmer uppskattad. Rådgivnings -

verksamheten har smidigt anpassats till
olika lokala förhållanden och behov,
och den snabba tekniska utvecklingen
och specialiseringen, som har skett, har
ökat behovet inte minst av ekonomisk
rådgivning år för år.

Mot denna bakgrund är det naturligt
att det har blivit en mycket stark reaktion,
för att inte säga indignation mot
det förslag som jordbruksministern nu
framlagt. Dels reagerar man rent principiellt
emot att jordbruksministern
inte har följt något av de förslag som
noga penetrerats i jordbruksutredningen,
utan kommit med ett hemmagjort
förslag, som därtill var i många stycken
ganska oklart. Dels anser man att detta
förslag, trots försäkringar i propositionen,
ändå skulle innebära att hushållningssällskapen
fick föra en tynande
verksamhet och kanske helt komma att
försvinna.

Att så gott som helt kasta över ända
en organisation som är i högsta grad
vital och som följer med sin tid och
har en djup förankring, inte bara bland
alla lantbrukare utan också bland företrädare
för binäringarna, t. ex. fisket
och trädgårdsskötseln, kan man inte
göra utan att det blir en kraftfull reaktion
från vederbörande intressenters
sida. Det är alltså inte att förvåna sig
över den kritik som har kommit fram
i pressen mot jordbruksministern bl. a.
i detta avseende.

Nu kan man kanske säga att jordbruksutredningens
förslag också innebar att
hushållningssällskapen skulle försvinna,
men enligt utredningens alternativ
skulle ändå samma verksamhet överföras
på det nya organet med den nuvarande
medlemsorganisationen som
medansvarig. Jag tror att man hade betraktat
de nya lantbrukssällskapen som
i viss mån en fortsättning på de gamla
hushållningssällskapen. Det hade säkert
varit till stor fördel för det organet att
få knyta an till dessa medlemsorganisationer
och få del av medlemmarnas

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd gårdsnäringens

områden

värdefulla förtroende, som arv från de
tidigare hushållningssällskapen.

Jag tror att det hade varit lyckligt,
om jordbruksministern hade väntat med
detta förslag tills 1960 års jordbruksutredning
hade blivit färdig med sitt stora
betänkande. Detta har ju även föreslagits
i motionen II: 876. Tiden innan utredningen
varit klar hade kunnat utnyttjas
genom att man låtit den tilltänkta
organisationsutredningen sätta i gång
med utarbetandet av mera preciserade
organisationsförslag.

Tyvärr har det inte funnits politiska
möjligheter i utskottet att gå på den
linje som förutsattes i den motion som
jag åberopat. Mot den bakgrunden har
man naturligtvis viss anledning att vara
tacksam för den kompromiss som har
träffats i utskottet, även om den är
ganska mager. Det är naturligtvis av
värde att man får en bättre lekmannarepresentation
i lantbruksnämnderna
och i dess strukturdelegation, men det
väsentliga i kompromissen skulle väl
ändå vara att man genom den gav hushållningssällskapen
större förutsättningar
att leva vidare.

Vid ett genomförande av jordbruksministerns
förslag skulle hushållningssällskapen
vara kontaktorgan med den
enda klart uttalade uppgiften att samråda
med landstingen i fråga om val av
ledamöter till lantbruksnämnderna men
ändå vara bundna av stadgar och bestämmelser
som Kungl. Maj:t godkänner
och utfärdar. Då skulle det sannerligen
inte bli någon ljus framtid för
hushållningssällskapen. För att de skall
leva vidare måste de självfallet dels få
meningsfyllda uppgifter, dels få ekonomiska
förutsättningar att driva en
verksamhet.

Den skrivning som nu ingår i kompromissen
ger inte någon fullständig
klarhet i detta avseende, men den innebär
ändå vissa preciseringar som bättre
än propositionen skapar underlag
för en framtid. Mycket, kanske allt, be -

ror på vilka direktiv den organisationsutredning
som skall tillsättas kommer
att få. Jag hoppas att den genom
jordbruksministerns medverkan kommer
att beredas möjlighet att ge sällskapen
uppgifter t. ex. på försöksområdet,
kanske också på husdjurskontrollens
område och i fråga om annan produktionsrådgivning.

Jag tror också att det skulle vara
värdefullt om hushållningssällskapen
finge fortsätta med handläggning av
ärenden angående fiske, då det är osäkert
hur det härvidlag skall bli i framtiden.
Det har aviserats en utredning
om hela fiskeriadministrationen. Att
under sådana förhållanden tillfälligt
lyfta över ifrågavarande ärenden till
lantbruksnämnderna kan enligt min
mening inte vara särskilt lämpligt.

Man bör, tycker jag, även överväga
möjligheterna att hushållningssällskapen
får etablera samarbete med jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
för att driva verksamhet som kan vara
av gemensamt intresse.

Många tänker nog liksom jag med vemod
på hushållningssällskapens framtid
som i varje fall kommer att vara
oviss. Sällskapen kommer att få förminskade
uppgifter och sämre förutsättningar
i framtiden än de har haft
hittills. Trots det vill jag ändå hoppas
att kompromissen i utskottet skall kunna
leda till att hushållningssällskapen
kommer att beredas uppgifter, som också
i framtiden positivt påverkar utvecklingen
inom jordbruket och dess binäringar.

Med den förhoppningen skall jag,
trots att det skulle vara frestande att
yrka bifall till motionerna 876 och 877
i denna kammare, vilka båda jag har
skrivit under, avstå från det.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Det har redan sagts här
att det utskottsutlåtande som föreligger
präglas av en kompromiss mellan före -

Tisdagen den 25 maj 1965 em. Nr 28

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd
gårdsnäringens områden

trädare med olika synsätt på dessa frågor.
Följaktligen skulle väl ingen vara
riktigt nöjd — och missbelåtenheten
skulle väl inte heller vara alltför stor.

Jag förstår naturligtivs att de som
biträder jordbruksutredningens majoritet
inte kan vara riktigt nöjda med
det förslag som här föreligger. Om utskottets
majoritetsförslag hade accepterats
av jordbruksministern och förts
fram i riksdagen och antagits här, så
skulle naturligtvis jordbrukarinslaget i
nämnderna ha blivit större än vad som
nu kommer att bli fallet. Men å andra
sidan tycker jag att man bör observera
att lekmannarepresentationen enligt
det utskottsförslag som föreligger i alla
fall är dubbelt så stort som enligt propositionen.
Därtill kommer att den viktiga
strukturdelegationen också får ökat
inslag av lekmän. Jämfört med vad
jordbruksministern har föreslagit blir
sålunda de lokala intressena betydligt
bättre tillgodosedda i lantbruksnämnderna.

Jag är inte säker på att de siamesiska
tvillingar, som enligt utredning skulle
födas till världen genom en sammanslagning
av nämnderna och hushållningssällskapen,
hade blivit några synnerligen
tilldragande skapelser. Jag har
själv sympatier för de riktlinjer, vilka
herrar Haeggblom och Waldemar
Svensson i utredningen har skisserat i
ett särskilt uttalande i utredningens betänkande.
Men efter vad som hänt i
jordbruksutredningen är den vägen inte
framkomlig, och jag har kommit till den
slutsatsen att den lösning, som utskottet
nu enats om, i dagens situation är den
bästa. Jag vill gärna understryka utskottets
skrivning beträffande hushållningssällskapens
personal, tillgångar
och förhållanden i övrigt.

Vad beträffar frågan om skogsvårdsstyrelsernas
framtida ställning tror jag
det är förståndigt att man inte nu binder
sig utan avvaktar den aviserade utredningens
förslag.

Herr talman! Det värdefulla i detta
sammanhang är att det står ett enhälligt
utskott bakom det förslag som jag hoppas
om en stund skall antas av kammaren.
Rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område är av så stort värde
för svenskt jordbruk att den behöver
omfattas med största möjliga förtroende.
Min förhoppning är att detta enhälliga
utskottsutlåtande skall medverka
härtill.

Herr ELIASSON i Moholni (h):

Herr talman! Det kanske kan anses
ganska överflödigt att vi går upp i debatt
om en fråga beträffande vilken det
föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.
Jag skall endast med några få ord
kommentera detsamma.

Lika väl som vi alla varit överens om
att jordbruket skall rationaliseras har
vi varit överens om att jordbrukets rationaliseringsorgan
skall rationaliseras.
Vi har kanske haft olika synpunkter på
frågan, och vad vi trodde nu skulle
framläggas var det betänkande som
dock fått så starkt stöd av den utredning
som lagt fram detsamma. Jordbruksministern
lade emellertid fram
ett helt nytt förslag. Det har inte remissbehandlats,
och det kanske i viss utsträckning
skakade många av oss som
känner varmt för hushållningssällskapen.
Vi tyckte att de blivit en aning
styvmoderligt behandlade. Att döma av
vad som stått att läsa i tidningarna har
hushållningssällskapen heller aldrig varit
så fast förankrade hos folket som
just nu.

En överenskommelse har emellertid
nu nåtts — vilket jag för min del tycker
är utomordentligt bra — om att lekmannainflytandet
skall förstärkas i
lantbruksnämnderna och framför allt
i deras strukturdelegation. Jag tror att
rationaliseringsarbetet kommer att tjäna
härpå. Vi är överens om att det för
framtiden kommer att finnas stora uppgifter
för hushållningssällskapen och

Nr 28

112

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd

gårdsnäringens områden

att dessa uppgifter närmare skall specificeras
i den utredning som jordbruksministern
redan har aviserat i
propositionen. Vi är vidare överens om
att de fonder och donationsmedel som
för närvarande finns hos sällskapen
skall få kvarstanna där och att all rimlig
hänsyn skall tagas till de anställda.
För närvarande betalas ungefär 50 procent
av de anställda med sällskapens
egna medel. Under de år som återstår
tills bestämmelserna träder i kraft kommer
svårigheter säkerligen att uppstå
för sällskapen att få kvalificerad arbetskraft.

De ståndpunkter som vi nu har enats
om anser jag är så värdefulla att jag
liksom herr Antby hoppas att kammaren
om en stund skall bifalla utskottets
förslag. Det innebär kanske att man
skjuter fram frågans lösning tills utredningen
lägger fram sitt betänkande,
då riksdagen får ta ny ställning till
denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Talträngdheten i denna
kammare är i dag stor, då ett enhälligt
utskottsutlåtande kan föranleda så
många ledamöter att anteckna sig på
talarlistan. Något måste väl ändå sägas
från utskottets sida, och när utskottets
ärade ordförande är »krank» får någon
annan rycka in.

Detta ärende kommer mig att tänka
på en bättre veckotidningsnovell i sammandrag.
I den diskussion som tidigare
fördes såg man visionärt rök från revolvrar
och blänkande av knivar. Och
så slutar diskussionen med den rörande
happv end som detta utskottsutlåtande
utgör! Ingen är gladare än jag över att
vi kunde nå fram till ett enhälligt utlåtande.

Jag vore ohederlig om jag inte erkände,
att jag i viss mån är ense med
herr Jonasson om att skogsvårdsstvrel -

serna borde sammanföras med motsvarande
jordbruksorgan. Jag har emellertid
nöjt mig med jordbruksministerns
bestämda försäkran att han skall tillsätta
en utredning med inte alltför ålderstiget
folk för att granska dessa
problem. Jag har dock en känsla av
att det är den gamla rivalitet, som man
i alla tider förnummit mellan agronomer
och jägmästare, som ligger bakom
förslaget om tudelningen. Men det må
vara hänt — låt vettigt folk utreda frågan,
så kanske de kommer fram till en
hygglig lösning! Och även om jag inte
tuggar bröd den dag då utredningen är
färdig och riksdagen skall ta ställning,
vill jag ändå sia om att skogsvårdsstyrelserna
då går in som tredje trilling
i detta organisationsförslag.

Här har sagts att hushållningssällskapen
är en gammal institution. Ja, visst
är de gamla. Men liar och slagor har
också varit värdefulla verktyg en gång,
men de är för gamla i dag. Jag tror vi
måste konstatera att hushållningssällskapen
nog inte passar in i den moderna
jordbruksorganisationen med de
enorma rationaliseringsuppgifter som
där föreligger. Det sades vidare från
denna talarstol för en stund sedan att
hushållningssällskapen är med sin tid.
Ja, herr talman, låt mig lämna bara ett
vittnesbörd från den landsända där jag
bor. Där har fyra hushållningssällskap
i 62 år drivit en hingstuppfödningsanstalt,
som vid den tidpunkten säkerligen
var en angelägen uppgift för att
rädda spillrorna av en gammal inhemsk
hästras. I dag har denna hingstuppfödningsanstalt
omkring 100 hästar, åtminstone
över vintrarna, och i år har
sålts — säger och skriver — en hingst!

Anstalten är inte misskött, utan tvärtom;
där finns duktigt folk som gör sitt
bästa. Hushållningssällskapen uppföder
emellertid med allmänna medel hingstar
som eventuellt, jag säger eventuellt,
kan behövas framdeles. — Det kan ju
verka tokigt att en socialdemokrat står

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Andrad organisation av rationaliseringsverksamhcten pa jordbrukets och träd -

gårdsnäringens områden

bär och talar emot eif socialistiskt företag,
om jag så får uttrycka mig, men
denna uppgift skulle faktiskt ledigt klaras
av de privata hästuppfödarna. Jag
tycker att det är ett slöseri med allmänna
medel, eftersom hingstuppfödningen
i det arbetsområde ardennerrasen omfattar
alltid har skötts bra av privata
uppfödare — ingen kan säga något
annat.

Det har invänts att det nya organet
inte skulle få de nödvändiga kontakterna
med aktiva jordbrukare, om vi mäler
ut hushållningssällskapen ur organisationen.
Kan någon påstå att länsbostadsnämnden
har någon svårighet
att få kontakt när det skall byggas bostäder?
Ingen hyresgästförening eller
bostadsstiftelse har gjort anspråk på
att få in någon ledamot i länsbostadsnämnden.
Och jag har aldrig träffat
någon lastbilsägare eller taxiägare som
gjort anspråk på att få ha ledamöter i
vägnämnderna, för att nu ta ett par
exempel. Jag har ingenting emot att
hushållningssällskapen får leva vidare
— det må de gärna göra!

I en debatt som föregått denna har
det sagts att det är fullkomligt horribelt
att regeringen skall vara med och fastställa
stadgar för hushållningssällskapen
då dessa inte längre skall få statsstöd,
utom naturligtvis beträffande de
speciella uppgifter de får sig förelagda.
Hushållningssällskapen förvaltar stora
tillgångar både i form av fondmedel
och värdefulla egendomar som till övervägande
del är donationer. Andra donationsstiftelser
måste ju finna sig i att
gå till regeringen om det skall göras någon
ändring, och jag tycker att det är
riktigt att också de som förvaltar dessa
stora tillgångar skall ha liknande överinseende.

Herr talman! Ärendena är många och
talarna är ännu fler, och jag skall därför
nöja mig med att med dessa erinringar
yrka bifall till utskottets hemställan.

8 — Andra kammarens protokoll 1965. AT,

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min gode vän herr
Lindström i Lockne är ju en så utomordentligt
god kamrat och håller så
trevliga anföranden att det inte på något
sätt är för att polemisera mot honom
som jag nu tar till orda, men jag
blev faktiskt litet orolig när han talade
om liar och slagor och förde in hushållningssällskapen
i detta sammanhang.
Jag blev inte orolig för oss som lyssnar
till detta och som känner varandra, men
de som läser vad som nu säges kommer
kanske att dra den slutsatsen, att jordbruksutskottet
och riksdagen betraktar
sällskapen som så gamla och förlegade
att de kan slängas på sophögen.

För att förebygga en sådan missuppfattning
vill jag erinra om att jordbruksministern
i propositionen framhållit
att hushållningssällskapen även i framtiden
kommer att ha viktiga funktioner,
vilket utskottet också har understrukit.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
framhöll jag att hushållningssällskapen
skulle ha rätt att få statligt stöd till de
uppgifter som föreläggs dem. Ingen kan
komma ifrån att denna debatt har genomlysts
av det stora vemod som lägrat
sig över församlingen därför att hushållningssällskapen
skall mälas ut ur
rationaliseringsorganisationen. De mest
betryckta kan man väl tillönska att de
till sist får ha fragmenten av de här
fina organen placerade på lantbruksmuseum,

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Herr Lindström är kvar
i den lyckliga tiden, då han fick syssla
med hästar och annat som fanns på
jordbruken förr. Själv dväljs jag inom
ett hushållningssällskapsområde, där vi
snart inte har några hästar kvar och
där rationaliseringen gått så långt att
medelstorleken på gårdarna är 35 hektar.
Vi får syssla med litet andra de28 -

Nr 28

114

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och träd gårdsnäringens

områden

täljer, men trots detta hoppas jag att
hushållningssällskapen också i framtiden
skall kunna få arbetsuppgifter.

Vad jag vill säga, herr talman, är att
jag kan godta att man följt det gamla
ordspråket och tagit en mager förlikning.
Processen hade, om den fortsatt,
förmodligen inte givit bättre resultat.
Jag måste emellertid framhålla som min
uppfattning att den utredning, som enligt
utskottet skall klarlägga även hushållningssällskapens
uppgifter borde
ha verkställts så att beslut om organisation
och verksamhet kunnat fattas
samtidigt. Hushållningssällskapen kan
inte fortleva utan arbetsuppgifter, och
dessa arbetsuppgifter måste bli av sådan
natur att medlemmarna i hushållningssällskapen
anser sig ha nytta av att hålla
organisationen levande. Jag förutsätter
att sällskapen får behålla sina
egna tillgångar i den mån de inte är
direkta statsmedel; detta är enligt min
mening självklart. I övrigt vill jag endast
beklaga att utredningens förslag
inte har följts.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När jag följt jordbruksdebatten
här i kammaren i dag har jag
inte kunnat undgå att tycka att ärendenas
behandling fått en något oproportionerlig
tilldelning av tid. Men jag
hoppas att resultaten skall leda till någonting
positivt både för svenskt jordbruk
och för konsumenterna. Det är
inte de många orden det hänger på, det
är vad besluten och handlingen kommer
att innefatta, som är verkligt väsentligt.

Vi i utskottet noterar med tillfredsställelse
att proposition nr 100 har kunnat
bifallas av ett enhälligt utskott. Vi
tror att det kommer att betyda mycket
för den framtida rationaliseringsverksamheten
ute på länsplanet. Jag skall
inte här gå in på de olika punkter som
det har talats om i utskottets utlåtande
och som nämnts om i debatten här. Jag

tror att det är värdefullt att vi i dag
kan fatta principbeslut i denna fråga,
så att den organisationsutredning som
jordbruksministern har signalerat, kan
få påbörja sitt arbete, då problemen
säkerligen är så pass stora när det gäller
samordningen av denna verksamhet,
att den bör komma i gång snarast.

Låt mig bara få anföra några synpunkter
angående en grupp av anställda
hos hushållningssällskapen, vars
uppgifter ligger vid sidan av dem, den
nya lantbruksnämnden kommer att
syssla med, nämligen hemkonsulenterna.
Vad de betytt för det svenska lanthushållet
står klart när man får se med
vilken iver och vakenhet många lanthusmödrar
tillvaratagit möjligheten att
rationellt ordna sitt hushållsarbete.

Ett ökat varusortiment, nya okända
material och föga kännedom om prisbildningens
utveckling och konstruktion
gör behovet av en ökad konsumentupplysning
allt starkare. Likheten
mellan dagens lanthushåll och tätorternas
gör att samma upplysning behövs
för båda grupperna. Vad denna upplysning
skall omfatta och vad som kan
vara speciellt för den ena eller andra
gruppen, vem som i framtiden skall
vara huvudman för hemkonsulenterna,
det är frågor som behöver utredas. Departementschefen
liksom utskottet och
de flesta remissinstanserna, anser att
en sådan utredning behövs, och som
motionär i denna fråga vid riksdagens
början i år vill jag bara uttrycka den
förhoppningen att den tillsätts så snart,
att den kan redovisa sitt arbete samtidigt
som organisationsutredningen för
de nya lantbruksnämnderna är klar.
Jag tror att det är av stort värde att
så kan ske och att det inte behöver
dröja länge förrän hemkonsulenterna
får sina arbetsförhållanden garanterade
och upplagda för de framtida uppgifter
som väntar dem.

Jag ber med dessa ord och eftersom
jag ingenting har att invända mot ut -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

115

Anslag till internationell biståndsverksamhet

skottets utlåtande att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl Maj ds
proposition med förslag till lag om
elevhem för vissa rörelsehindrade barn
in. fl., och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i skollagen den 6
juni 1962 (nr 319).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Anslag till internationell biståndsverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under tredje
huvudtiteln till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr TALMANNEN yttrade:

överläggningen beträffande punkten
1 må omfatta utlåtandet i dess helhet
och yrkanden beträffande samtliga
punkter framställes under den gemensamma
överläggningen.

Punkten 1

Förenta Nationernas utvidgade tekniska
biståndsprogram (EPTA)

1 propositionen nr 1 hade Kungl.
Majd (bilaga 5, punkt Cl, s. 22—24)
föreslagit riksdagen att dels medgiva
att Sverige förbunde sig att under åren
1965, 1966 och 1967 utgiva bidrag till
Förenta Nationernas utvidgade tekniska

biståndsprogram (EPTA) med 2 500 000
dollar för år, dels ock till Förenta Nationernas
utvidgade tekniska biståndsprogram
(EPTA) förbudgetåret 1965/66
anvisa ett anslag av 13 000 000 kr.

Vidare hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Adolfsson och Lager (I: 141)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (II: 182).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 141 och II: 182, såvitt nu var i fråga,

a) medgiva att Sverige förbunde sig
att under åren 1965, 1966 och 1967 utgiva
bidrag till Förenta Nationernas
utvidgade tekniska biståndsprogram
(EPTA) med 2 500 000 dollar för år;

b) till Förenta Nationernas utvidgade
tekniska biståndsprogram (EPTA) för
budgetåret 1965/66 anvisa ett anslag
av 13 000 000 kr.

Punkten 2

Förenta Nationernas Särskilda fond

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt C 2, s. 24 och 25) att dels
medgiva att Sverige förbunde sig att
under åren 1965, 1966 och 1967 utgiva
bidrag till Förenta Nationernas Särskilda
fond med 9 000 000 dollar för år,
dels ock till Förenta Nationernas Särskilda
fond för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 46 800 000 kr.

I detta sammahang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:141 av herrar Adolfsson
och Lager samt II: 182 av herr Hermansson
m. fl., i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta höja »anslaget
för det multilaterala tekniska biståndet
via FN:s organ samt det multilaterala
finansiella biståndet» med 50 milj. kr.
utöver Kungl. Maj:ts förslag,

dels två likalydande motioner, väckta

116

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 143) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:184), i
vilka hemställts bl. a. att riksdagen
måtte höja förevarande anslag med 10
milj. kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag
och därför anvisa ett förslagsanslag av
56,8 milj. kr.,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ullsten väckt motion (11:439),
vari hemställts att riksdagen måtte höja
förevarande anslag med 50 milj. kr. utöver
Kungl. Maj:ts förslag och därför
anvisa ett förslagsanslag av 96,8 milj.
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna
1:141 och 11:182 samt 1:143 och
II: 184, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, ävensom motionen II: 439,

a) medgiva att Sverige förbunde sig
att under åren 1965, 1966 och 1967 utgiva
bidrag till Förenta Nationernas
Särskilda fond med 9 000 000 dollar för
år;

b) till Förenta Nationernas Särskilda
fond för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 46 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Andersson,
Bengtson, Dahlén och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Antonsson
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:141 och 11:182
samt I: 143 och II: 184, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom motionen
II: 439,

a) medgiva att Sverige förbunde sig
att under åren 1965, 1966 och 1967 utgiva
bidrag till Förenta Nationernas
Särskilda fond med 10 000 000 dollar
för år;

b) till Förenta Nationernas Särskilda
fond för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 56 800 000 kr.

Punkten 6

Styrelsen för internationell utveckling:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt C 6) att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Nämnden
för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar
för budgetåret 1965/66 beräkna
ett förslagsanslag av 2 867 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 63, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 5
mars 1965, föreslagit riksdagen, såvitt
nu var i fråga, att

I. besluta att nämnden för internationellt
bistånd skulle upphöra den 1 juli
1965 och att samma dag skulle inrättas
en ny central myndighet för administration
av internationellt bistånd, benämnd
styrelsen för internationell utveckling,
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat; II.

bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de övergångsbestämmelser som
fordrades för genomförande av de framlagda
förslagen;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för styrelsen
för internationell utveckling i enlighet
med vad departementschefen förordat;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för styrelsen för
internationell utveckling, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66;

V. till Styrelsen för internationell utveckling:
Avlöningar för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
5 420 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förberörda båda likalvdande
motionerna I: 143 av herrar Lundström
och Sundin samt II: 184 av herrar Hedlund
och Ohlin,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (1:146) och den andra

Nr 28

117

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

inom andra kammaren av herr Heckscher
in. fl. (11: 161),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson (1:144) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Tyresö (II: 180),

dels en inom andra kammaren av
herr Rubin in. fl. väckt motion (II: 436),
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder snarast för att hos allmänheten
väcka intresse och förståelse för
biståndet till utvecklingsländerna genom
dels utgivning av en broschyr med
i motionen angivet innehåll för distribution
till alla hushåll och eleverna vid
samtliga skolor, dels sådan kompletterande
information i Radio/TV och vid
våra högskolor som kunde bedömas
lämplig,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén in. fl. (1:690) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
in. fl. (11:815), i vilka hemställts

I. att riksdagen måtte besluta att biståndsmyndighetens
styrelse skulle bestå
av 12 personer, inklusive styrelsens
chef, samt därvid ville understryka angelägenheten
av att styrelsen för biståndsmyndigheten
finge en tillfredsställande
förankring i riksdagen, organisationerna
och missionen;

II. att riksdagen ville uttala att undersökning
borde göras för att underlätta
expertrekryteringen på det sätt
som angivits i motionerna samt i övrigt
beakta vad som anförts i motionerna;

III. att riksdagen måtte besluta att
samma former vid utarbetandet av anslagsförslag
skulle gälla för det multilaterala
biståndet och det bilaterala finansiella
biståndet som vore föreslaget
för övrigt bistånd,

dels ock en inom andra kammaren av
lerrar Zetterberg och Svensson i Kungilv
väckt motion (11:816).

Utskottet hemställde,

I. beträffande den nya biståndsmyn -

dighetens benämning att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 816, besluta
att myndigheten skulle benämnas
Styrelsen för internationell utveckling;

II. beträffande antalet styrelseledamöter
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:690 och 11:815, såvitt nu var
i fråga, besluta att antalet ledamöter
skulle vara nio, ordföranden inberäknad; III.

beträffande framläggande av anslagsförslag
att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag samt
med avslag å motionerna I: 690 och
II: 815, såvitt nu var i fråga, besluta att
det skulle ankomma på styrelsen för internationell
utveckling att i sin årliga
petitaskrivelse framlägga förslag rörande
bilateralt tekniskt och humanitärt
bistånd samt i fråga om sådant bilateralt
finansiellt bistånd, som utgjorde en
integrerad del av ett i övrigt tekniskt
biståndsprojekt;

IV. beträffande Kungl. Maj ds förslag
i övrigt att riksdagen måtte

a) besluta att nämnden för internationellt
bistånd skulle upphöra den 1
juli 1965 och att samma dag skulle inrättas
en ny central myndighet för administration
av internationellt bistånd
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de övergångsbestämmelser som
fordrades för genomförande av de
framlagda förslagen,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för styrelsen
för internationell utveckling i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

d) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för styrelsen för
internationell utveckling att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66;

e) till Styrelsen för internationell utveckling:
Avlöningar för budgetåret

118

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
5 420 000 kr.;

V. att motionerna 1:143 och 11:184,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

VI. att motionerna I: 146 och II: 181,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 144 och II: 180
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VIII. att motionerna 1:690 och
II: 815, i vad de avsåge expertrekrytering,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

IX. att motionen 11:436 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Andersson,
Virgin, Dahlén, Bohman och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Antonsson, Petersson och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa,

att riksdagen beträffande framläggande
av anslagsförslag måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:690 och 11:815,
såvitt nu var i fråga, besluta att samma
former vid utarbetandet av anslagsförslag
skulle gälla för det multilaterala biståndet
och det bilaterala finansiella biståndet,
som vore föreslagna för övrigt
bistånd.

Punkten 12

Humanitärt bistånd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt C 12, s. 50 och 51) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
7 500 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna I: 143 av herrar
Lundström och Sundin samt II: 184 av
herrar Hedlund och Ohlin hemställts
bl. a. att riksdagen måtte höja förevarande
anslag med 2,5 milj. kr. utöver

Kungl. Maj :ts förslag och därför anvisa
ett förslagsanslag av 10 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 143 och II: 184, såvitt nu var i fråga,
till Humanitärt bistånd för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag av
7 500 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Andersson,
Bengtson, Dahlén och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors, Antonsson
och Sjönell, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 143 och II: 184, såvitt nu
var i fråga, till Humanitärt bistånd för
budgetåret 1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.

Sedan vad utskottet hemställt föredragits
yttrade:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Det är kanske flera än
fru Lindskog som funderat över den
egendomliga fördelningen av tid som
under dagens lopp kommit att ske mellan
olika ärenden på föredragningslistan.
Det ärende vi nu skall behandla
i kammaren, biståndet till de underutvecklade
länderna, har väckt stort intresse
under hela 1960-talet i allt vidare
kretsar av vårt folk. Under tidigare år
har i kammaren förts mycket livliga
debatter om hur detta stöd skulle organiseras
på lämpligaste sätt. Den svenska
biståndsorganisationen har tyvärr inte
från början blivit uppbyggd på det sätt
som skulle ha varit lämpligt med hänsyn
till de svåra påfrestningarna på en
sådan verksamhet.

Efter en utredning inom den svenska
statsförvaltningens rationaliseringsorgan,
statskontoret, och med biträde av
övriga experter har Kungl. Maj:t nu
kunnat för riksdagen lägga fram en
proposition om den framtida biståndsverksamhetens
organisation. Därmed

Nr 28

11 it

Tisdagen den 25 maj 191)5 em.

Anslag till

får man väl säga att en bättre och fas -

tare grund läggs för den internationella
biståndsverksamhet, som Sverige har
för avsikt att bedriva. Vi får hoppas att
denna verksamhet kommer att utvecklas
i snabbare takt i fråga om kapitalresurserna
än regeringen hittills velat
föreslå riksdagen att gå med på.

Grundvalen för den svenska internationella
biståndsverksamhetens målsättning
antogs av 1962 års riksdag. Före
1962 förelåg uttalanden av Förenta Nationernas
generalförsamling, som på
hösten 1961 antog en resolution, för
vilken även Sverige röstade. Där uttalades
en förhoppning om att det årliga
tillskottet av kapital till internationellt
bistånd skulle väsentligt ökas till att
snarast möjligt motsvara ungefär 1 procent
av de ekonomiskt utvecklade ländernas
sammanlagda nationalinkomster.
Denna resolution var grundvalen för
1962 års riksdags uttalande, att detta
var en målsättning, som man snarast
borde se resultatet av. Statsutskottet uttalade
också att förverkligande av ett
konkret program för en väsentlig utökning
av Sveriges bidrag till den internationella
biståndsverksamheten borde
ingå som ett betydelsefullt inslag i de
kommande årens allmänna politik. Man
kan dock ifrågasätta om verksamheten
fått det utrymme vid de svenska politiska
övervägandena på det finansiella
området som detta uttalande skulle ha
gett anledning till.

Det sades även 1962, att riksdagen
inte ville låsa sig för en kontinuerlig
lika ökning av biståndsverksamhetens
kapitaltillskott. Men huvudsaken var
dock enligt statsutskottet att strävandena
borde inriktas på att successivt
öka biståndsgivningen så att den snarast
möjligt uppnådde förenämnda biståndsnivå
om en procent av nationalprodukten.
Kungl. Maj:t fick kännedom
om detta riksdagens uttalande.

Vi är i dag, äkrade kammarledamöter,
långt från detta enprocentiga bidrag. Vi
kan konstatera att när riksdagen nu går

internationell biståndsverksamhet

att fatta beslut om anslagstilldelningen
för denna verksamhet, har man egentligen
bara hållit sig vid den nivå, som
man nådde fram till tidigare. Man har
alltså inte närmat sig målet en procent av
nationalprodukten, tv denna har ju stigit
under de år som gått sedan man tog
upp frågan om den enprocentiga andelen
av nationalprodukten som en lämplig
nivå för den internationella biståndsverksamheten.
Detta är mycket
beklagligt. Statsutskottet har inte kunnat
ena sig om krafttag i den angivna
riktningen. Det har mast bli reservationer
på vissa punkter. Men även dessa
reservationer gäller i det stora hela
små belopp. Det är alltså endast smärre
avvikelser från propositionen som reservanterna
ansett sig kunna föreslå.

Innan jag berör dessa reservationer
vin jag stryka under att det för en mera
tillfredsställande kapitaltillgång i framtiden
naturligtvis fordras statsfinansiella
möjligheter. Jag tror för min del
att Sverige relativt snart når ganska
goda sådana finansiella möjligheter för
att kunna ta krafttag på detta område.
Men vi har också behov av planering
på relativt lång sikt. I den motion, som
vid årets början väcktes av centerpartiet
och folkpartiet och som här i kammaren
framfördes av herrar Hedlund
och Ohlin, angavs att det var nödvändigt
att den blivande biståndsorganisationen
fick möjligheter till en långsiktig
planering. Man antydde att vi borde
ha, som motionen uttrycker det, »rullande
flerårsplaner» såsom en lämplig
form. Det betyder att vi får räkna med
att biståndsmyndigheten i den nya
form den kommer att ha efter den 1 juli
också får resurser att sätta in på långtidsplanering
av de olika projekten.

Erfarenheterna från den gångna tiden,
då NIB-organisationen kritiserades
sönder, visar att det behövs en djuplodande
projektering av de många åtgärder
man vill vidta. Därför får man —
som den nuvarande chefen Michanek
liar uttryckt det — kanske oftare säga

120

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

nej än ja till framkomna förslag. Man
måste vara mycket kritisk och göra
ordentliga utredningar. Man får inte
göra många felinvesteringar, ty de skapar
ingen goodwill hos den breda folkopinionen.

Den ställning vi motionärer intagit,
när vi har anslutit oss till utskottets uttalanden
i dessa punkter, kan tolkas så
att vi ställer stora förhoppningar på
den nya organisationen och dess ledning
samt utgår ifrån att den skall kunna
infria förväntningarna på en ordentlig
underbyggnad och mera långsiktighet
i planeringen av de olika projekt
som man vill intressera sig för.

Utskottet har i allt väsentligt blivit
enigt om den nya biståndsstyrelsens
organisation. Eftersom det har varit en
diskussionsfråga inom utskottet kan jag
nämna att när det gäller styrelsens
sammansättning har utskottet ändrat på
Kung], Maj :ts förslag. Detta förslag innebar
att styrelsen, som inte skall ha
några suppleanter, skulle bestå av åtta
personer inklusive ordföranden. Utskottet
enade sig emellertid om att föreslå
nio personer, ordföranden inräknad.
Man kan säga att det är en kompromiss,
eftersom det förelåg motionsyrkande
om inte mindre än tolv ledamöter.

En fråga som föranlett åtskilliga diskussioner
inom utskottet och som slutligen
ledde till en uppdelning av utskottets
ledamöter är den som behandlas
i reservation 2, vilken jag ber att
få hänvisa till. Trots att många frågor,
som tidigare varit splittrade på ett flertal
myndigheter och departement, har
centraliserats till biståndsmyndigheten,
har Kungl. Maj:t ändå inte ansett att
denna myndighet skall vara petitamyndighet,
om jag så får uttrycka det, för
frågor gällande det multilaterala och
huvudparten av det bilaterala finansiella
biståndet. Därvidlag har reservanterna
förfäktat — vilket jag vill understryka
— att när man företar en sådan
koncentration till den nya, med bättre

resurser tillskapade biståndsmyndigheten,
så bör myndigheten också åläggas
ansvaret för de bedömningar som ligger
på det planet att man i myndigheten
utformar förslag rörande den lämpliga
storleken av de olika anslagsposterna.
Det slutliga ställningstagandet ankommer
givetvis alltid på kanslihuset och
vederbörande departement — och slutligen
riksdagen — att göra. Det är ju
riksdagen som beviljar anslagen. Det
är brukligt i den svenska statsförvaltningen
att en central myndighet inte
frånhändes möjligheten att framställa
äskanden, rörande anslagens storlek,
även om det som i detta fall gäller
ärenden som är förenade med vissa
utrikespolitiska överväganden. Det bör
den nya biståndsmyndigheten med
den personella upprustning som där
kommer att ske ha möjligheter att göra
på sitt plan. Jag yrkar därför på den
punkten bifall till reservation 2.

Vad beträffar biständsmyndighetens
informationsverksamhet har vissa motionärer
yrkat på en kraftig utökning
av densamma och har understrukit behovet
av broschyrer som kan spridas
till hela svenska folket. De har också
framhållit att skolor och andra undervisningsanstalter
bör få informationsmaterial,
så att man där kan påverka
opinionen så tidigt som möjligt. Just
ungdomen är ju ofta positivt inställd
till krafttag på det internationella biståndsområdet.
Det kanske kan synas
onödigt att kommentera den saken, då
det inte föreligger någon reservation på
den punkten, men formuleringarna på
s. 23 i utskottsutlåtandet har tyvärr
kanske inte blivit särskilt positiva. Detta
beror möjligen på att det blev ganska
hektiskt, när utlåtandet slutjusterades.
Man befann sig då i tidsnöd. Andra
stycket på s. 23 bör därför tolkas som
ett godkännande i sak av motionsyrkandena
att informationen skall rikta sig
till exempelvis skolorna och givas en
så bred förankring som möjligt. Man
hoppas också att inte minst TV och ra -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

121

Anslag till internationell biståndsverksamhet

dio skall medverka till denna informationsdrive.
Vi får vidare förutsätta att
det nya biståndsorganet genom sin informationsbyrå
erhåller möjlighet att
pröva de lämpligaste vägarna för informationen
— exempelvis huruvida det
behövs en broschyr till alla hushåll.

En annan sak som bör kommenteras,
då den i praktiken är ganska betydelsefull,
är frågan hur man skall kunna rekrytera
experter till de olika projekt
som Sverige vill åtaga sig att genomföra
på olika håll i världen. Även därvidlag
är utskottet enigt i sin skrivning,
vilket får tolkas så — utöver vad som
står i utlåtandet — att man räknar med
att allt vad göras kan görs för att inte
bara på det ekonomiska området utan
även när det gäller sociala förmåner
skapa möjligheter att lättare än hittills
genomföra rekryteringen till denna
verksamhet.

På s. 22 i utskottsutlåtandet omnämns
t. ex. att det redan gjorts viss utredning
om minimiskydd beträffande de svenska
socialförsäkringsförmånerna för
biståndspersonalen. Det gäller praktiska
frågor, där gällande lagstiftning i
vissa fall f. n. lägger hinder i vägen och
där vi förutsätter att Kungl. Maj:t under
mellantiden, till dess att lagstiftningen
hunnit bli ändrad, ser till att
det inte blir någon mannamån och i
ömmande fall ger erforderliga bidrag
till sjukvårdskostnader o. d.

Jag vill också säga några ord om
reservationen 1 vid punkten 2, som
gäller anslag till Förenta Nationernas
Särskilda fond. Kungl. Maj:t har föreslagit
en höjning, och från folkpartiets
och centerpartiets sida har vi sagt att
fonden bör få 10 miljoner mer än Kungl.
Maj :t föreslagit. Om Sverige ligger väl
till som bidragsland när det gäller Förenta
Nationernas Särskilda fond beror
detta, menar vi, på att Sverige hittills
lagt ned mera pengar på multilateralt
bistånd än på bilateralt bistånd, medan
proportionen för många andra länder
är den omvända. Dessa andra län -

der liar alltså satsat mera kapital på
den bilaterala biståndsverksamheten
och därför inte kommit att vad just kapitalinsatsen
beträffar ligga så väl till
på denna del av verksamheten.

.lag tror också att de möjligheter fonden
har att påbörja planering av olika
projekt över hela världen ökas om den
får större bidrag. Man skall alltså inte
tro att det för närvarande inte skulle
finnas kapacitet att använda mera pengar.
Som framhållits i reservationen anser
vi — med utgångspunkt från de
uPPgif*er vi har — att större bidrag
automatiskt leder till en vidgning av
fondens verksamhet. Får man reda på
att större resurser kommer att stå till
förfogande kan man ju också tidigare
sätta i gång planeringen av större projekt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 vid punkten 2 (Förenta
Nationernas Särskilda fond).

Slutligen vill jag med några ord beröra
reservationen 3 vid punkten 12
(Humanitärt bistånd), vari föreslås en
uppräkning av anslaget med 2,5 milj.
kronor i förhållande till regeringens
förslag. Vi har förutsatt att anslagsökningen
framför allt kommer svensk
flyktinghjälp i Afrika och den svenska
missionen till godo. Jag vill i detta sammanhang
nämna att utskottet enhälligt
kunnat ge goda vitsord åt den svenska
missionens verksamhet i de länder, där
vi bedriver biståndsverksamhet. Det
får också förutsättas att de redan nu
goda kontakterna med missionsverksamheten
stärks. Administrationen är
i regel ändamålsenligt ordnad inom
missionen, och därigenom kan verksamheten
genomföras på ett billigare
sätt än om en helt ny administrationsapparat
skall byggas upp.

Vi anser att anslaget till humanitärt
bistånd inte får vara för knappt. Den
nyligen inträffade översvämningskatastrofen
i Pakistan, med många miljoner
hemlösa människor som följd, kan tas
som exempel. I det fallet har vissa be -

122

Nr 28

Tisdagen den 25 mai 196» em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

lopp ställts till förfogande från svensk
sida, men det har bara blivit en droppe
i havet. Större insatser behöver naturligtvis
göras mycket snabbt. Att utanordna
medel på tilläggsstat innebär en
omgång, och det vore bättre, menar vi,
om det under rubriken Humanitärt bistånd
fanns medel så att vi vore någorlunda
garderade vid sådana här stora
katastrofer som tyvärr då och då inträffar.
Vanligen drabbas just områden
där egna resurser inte finns för att
möta de behov som uppstår efter katastrofen
och skaffa snabb hjälp. I sådana
fall måste ett land som Sverige
träda till och lämna såväl statligt stöd
som bidrag från frivilligorganisationer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter
där reservation inte avgivits och vidare
bifall till dessa reservationer.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det är skäl att notera
att i dag inom vida kretsar av vårt folk
finns en engagerad opinion för utökning
av den svenska biståndsverksamheten,
en opinion som under några få
år vuxit sig allt starkare. Den finns i
folkrörelserna, i de politiska partierna,
i de religiösa samfunden, i de ideella
organisationerna och inte minst på ungdomssidan
av folkrörelse-Sverige.

Man kan fråga sig vad som är orsaken
till att denna opinion har vuxit
fram. Man kan stå undrande inför att
vårt land, som i hög grad ligger vid
sidan om den politiska allfarvägen, hyser
detta stora intresse och frågar sig
var vi har att söka orsakerna till detta.
Jag tror att orsakerna delvis ligger däri,
att svenska folket i större utsträckning
än tidigare har börjat inse en rad realiteter.
Jag skall bara antyda några få
av dessa.

Vi vet först och främst att utvecklingen
har fört länderna och folken närmare
varandra. Detta har givit oss en
kunskap om förhållandena, om den
växande klyftan mellan rika och fattiga

länder, och i denna klyfta ligger ett av
de stora orsakselementen till den oroliga
världssituationen. Jag tror också
att fler och fler inte minst bland dagens
ungdomsgeneration får klart för sig, att
det när man försöker teckna en vision
av framtiden framstår såsom vår generations
uppgift att försöka lösa några
av de stora globala problem, som gäller
befolkningsexplosionen, världssvälten
etc. Och det är de underutvecklade och
högt industrialiserade länderna, som
har ett speciellt ansvar, eftersom de
har resurserna.

Man kan säga att det humanitära motivet
för detta bistånd skulle vara skäl
nog. Jag skall inte närmare beröra
detta. Men det finns också ett politiskt
motiv. Den politiska labilitet som i dag
förekommer i de nya nationalstaterna
i Afrika, i Latinamerika och i Asien utgör
ett ständigt hot mot en stabil världsfred,
och vi vet att denna labilitet orsakas
av social misär, analfabetism etc.
En kortfattad konklusion blir därför att
biståndsverksamheten för att stödja utvecklingsländernas
ekonomiska och
sociala framåtskridande från internationella
aspekter är en fredsbevarande
faktor av mycket hög relevans.

Om vi ser på befolkningssituationen,
finner vi att världsbefolkningen ökar
med i runt tal 2,4 procent om året. I
absoluta tal gör detta ungefär 80 miljoner
människor. U-länderna, i vilka
man har det sämst ställt, står för den
största delen av denna ökning. Om vi
35 år framåt i tiden behåller den befolkningstrend,
som vi för närvarande
har, kommer u-länderna vid nästa sekelskifte
att ha ökat sin andel av världsbefolkningen
till omkring 80 procent.

Vi har tidigare haft en på biologisk
väg åstadkommen grym jämvikt, som
nu håller på att försvinna. Barnadödligheten
minskar, man kommer till rätta
med sjukdomar och epidemier genom
vaccinationer, nya mediciner etc. Allt
detta leder till en befolkningsökning,
som är så stor att man räknar med att

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

123

Anslag till internationell biståndsverksamhet

jordens befolkning vid nästa sekelskifte
kommer att fördubblas från för närvarande
i runda tal 3 miljarder till 6 å 7
miljarder människor.

.lag satt och funderade över detta
under den debatt som fördes i dag om
våra interna jordbruksproblem. Vi förmår
i dag inte klara försörjningen av
3 miljarder människor. Man kan undra
över hur vi skall kunna klara försörjningen
av dubbelt så många om 35 år.
Det är nämligen så att livsmedelsproduktionen
per invånare inte stiger utan
tvärtom bär sjunkit något. Detta betyder
i sin tur att vi får en ännu större
klyfta mellan rika och fattiga folk, mellan
mätta människor och hungriga människor.

På produktionsområdet föreligger
den situationen att endast 20 procent
av världsprouktionen faller på u-länderna,
trots att de omfattar två tredjedelar
av befolkningen. Att deras export
är mycket ensidig känner vi alla till. Vi
vet att en sänkning av världsmarknadspriset
på en enda vara, som är av primär
betydelse för ett av dessa länder,
kan få katastrofala följder.

Vi kan också konstatera, att mycket
av standardökningen i de rika länderna
har sin orsak i den sänkning av råvarupriserna,
som drabbat de fattiga
länderna, en sänkning vilken haft mycket
negativa effekter. Den hjälp som vi
ger från de utvecklade industristaterna
måste sägas vara mycket liten jämfört
med — låt mig säga det — den profit
som vi tar ut på billiga råvaror från
dessa utvecklingsländer.

Det har erinrats om att riksdagen
1961 fattade ett principbeslut om storleken
av Sveriges bistånd. Man sade då
att vi skulle sträva efter att komma upp
till en procent av nationalinkomsten.
Detta var resultatet av en rekommendation
från Förenta Nationerna. Jag erinrar
mig att vi från centerpartiets sida
den gången framförde önskemål om att
den årliga höjningen skulle uppgå till
minst en tiondels procent av national -

inkomsten. Jag vill minnas att folkpartiet
önskade att målsättningen skulle
uppnås under 1960-talet.

Innevarande budgetår har anslaget
enligt förslaget i propositionen höjts
med 49 miljoner till 225,5 miljoner kronor.
Enligt förslaget skall det nästa
budgetår komma upp till 279,8 miljoner.
En procent av nationalinkomsten
däremot utgör närmare 900 miljoner
kronor.

Ställer man dessa siffror mot varandra
nödgas man enligt mitt förmenande
konstatera, att vi får mycket svårt att
nå upp till den målsättningen — någon
gång, höll jag på att säga, i varje fall
med den nuvarande takten. Vår nationalprodukt
ökar ju lyckligtvis, inflationen
fortskrider, men vi ökar vår hjälp
förhållandevis litet. Jag såg i någon
OECD-statistik att om man jämför med
ett antal av de mest utvecklade industristaterna,
de rika länderna i västvärlden,
så finner man att Sverige har
ungefär 1,7 procent av deras nationalinkomst,
men bara 0,7 procent av deras
u-hjälp räknat i pengar. Flera av dessa
stora, rika länder kommer upp till en
procent av nationalinkomsten. Vårt bistånd
ligger, om jag har räknat rätt, för
närvarande på ungefär 0,2 procent.

Om vi vill göra allvar av den principiella
målsättning som riksdagen har
godkänt, så måste vi vara beredda att
öka takten när det gäller höjning av
anslagen. I den partimotion som väckts
av folkpartiet och centern gemensamt
har man dragit upp vissa riktlinjer för
u-landshjälpen och framfört några konkreta
förslag på områden, där vi enligt
vår mening från svensk sida borde
satsa litet mera. Herr Nihlfors har
nämnt de områdena; det gäller bl. a.
FN:s Särskilda fond. Jag vill understryka
herr Nihlfors’ synpunkter och
säga, att denna fond såvitt jag kan bedöma
har en mycket stor betydelse.
Dess uppgift är att göra de s. k. förinvesteringar,
som består i undersökningar
av möjligheterna till industriell

124

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

utveckling, inrättande av utbildningsoeh
forskningsinstitut, undersökningar
av jordarter, bergarter och andra väsentliga
och primära ting. Såvitt jag har
kunnat finna liar man i statsverkspropositionen
inte angivit några särskilda
skäl för att vårt bidrag skall ha den
omfattning som i år föreslås. Men målet
för medlemsbidragens årliga omfattning
har inte uppnåtts och verksamheten
har måst begränsas efter bidragsutfästelsernas
omfattning.

När det gäller det humanitära biståndet
skall jag fatta mig mycket kort och
bara säga, att vi ju vet att situationen
är oroande. Jag har nämnt några exempel.
I Afrika till exempel kan en flyktingvåg
komma vällande rätt vad det
är. Under denna punkt är det ju särskilt
flyktinghjälpen och dess arbete
som skall komma i fråga, och därför
liar vi i reservation nr 3 önskat ett högre
anslag till humanitärt bistånd.

Jag skall inte gå in på alla detaljer
i denna problematik; jag skall inskränka
mig till att säga några ord om organisationen
av det svenska biståndsarbetet.
Jag skall inte ens dra upp den
kritik som framförts — och som väl
i och för sig varit mycket berättigad —
när det gäller de administrativa och organisatoriska
missförhållanden som hittills
rått. Men skall man försöka att bedöma
saken något så när objektivt, måste
man ta hänsyn till att detta är ett
oerhört svårt område att arbeta på, ett
nytt område där många faktorer är svåra
att bedöma och där man inte på
förhand med hundraprocentig säkerhet
kan sitta hemma i Sverige och säga att
det och det projektet kommer att lyckas.
Jag och den meningsriktning jag företräder
är tillfredsställd med att det nya
biståndsorganet får en fastare organisation
och med att det får status som
självständigt ämbetsverk. Jag tror att
däri ligger en möjlighet till bättre, långsiktigare
planering och också slutligen
en garanti — vilket är målsättningen —
för att man skall lyckas bättre med att
genomföra de projekt som planeras.

Herr Xihlfors var inne på frågan om
biståndsorganet som petitamyndighet.
Jag erkänner villigt att det kommer politiska
värderingar in i bilden när det
gäller det multilaterala stödet; det kan
vi aldrig komma ifrån. Men eftersom
biståndsorganet enligt skrivningen i
både propositionen och i utlåtandet
skall ha ansvaret för en omfattande
planering inte bara av enskilda projekt
utan av hela biståndsverksamhetens
inriktning och avvägning på lång sikt,
kommer här att samlas en erfarenhet
som gör att biståndsmyndigheten borde
kunna fungera som petitamyndighet.
Sedan bör man kunna låta den politiska
bedömningen komma in i bilden på
samma sätt när det gäller övriga ämbetsverk.

Jag vill betona ytterligare en sak när
det gäller biståndsorganets status, nämligen
beträffande det samråd som skall
äga rum mellan berörda departement
och det nya organet. Det är mycket angeläget
att biståndsmyndigheten värnar
om sin status som ett självständigt
ämbetsverk och inte låter sig påverkas
i sina bedömningar. Man bör ha klart
för sig att riksdagen nu slår fast att det
nya organet skall vara ett självständigt
ämbetsverk.

De som önskar större insatser på detta
område möts ofta av argumentet, att
vi inte har några utarbetade projekt att
satsa på. Dessa argument har varit svåra
att tillbakavisa eftersom NIB inte varit
petitamyndighet i egentlig mening när
det gällt biståndsverksamheten. Endast
i fråga om den bilaterala hjälpverksamheten
har det förelegat petita från NIB.
När det gäller den multilaterala hjälpen
och det finansiella stödet kommer förslagen
till departementen men inte till
offentlig kännedom genom petita. För
oss här i riksdagen är det omöjligt att
presentera några ordentliga alternativ,
så länge det inte finns några petita att
bygga på. NIB har ju aldrig blivit det
centrala biståndsorgan som man förutsatte
i den utredning som föregick NIB:s
tillkomst. Det har inte varit tillfreds -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

125

Anslag till internationell biståndsverksamhet

ställande att NIB endast haft hand om
ungefär 20 procent av det sammanlagda
svenska biståndet; det ger inte något
riktigt uttryck för den samlade svenska
insatsen.

I folkparti- och centerpartimotionen
säger man klart ifrån, att den svenska
u-hjälpen måste vara en odelbar uppgift.
Den måste ha eu fast ledning även
på ministerplanet och den måste stödjas
av en organisation som är anpassad
;ör dessa uppgifter. Denna organisation
måste också enligt min uppfattning vara
i stånd att ge riksdagen en klar redovisning
av motiven för de olika åtgärderna
och anslagskraven. Jag tror för
min del att det är helt naturligt, att
den del av den multilaterala verksamheten,
som sorterar under handelsdepartementet,
även i fortsättningen kommer
att sortera under departementet, ty
den delen av verksamheten är artskild
från de övriga biståndsfrågorna. Däremot
tror jag att vi rätt snart kan få
anledning att överväga, om inte de biständsfrågor
som sorterar under jordbruksdepartementet,
ecklesiastikdepartementet
och socialdepartementet bör
flyttas över till biståndsmyndigheten —
jag tänker t. ex. på FAO som för närvarande
sorterar under jordbruksdepartementet,
på UNESCO som sorterar under
ecklesiastikdepartementet och på
UNICEF:s barnfond som sorterar under
socialdepartementet. Jag tror att dessa
frågor bör behandlas tillsammans med
övriga biståndsärenden. Vi har denna
gång på centerpartihåll och folkpartihåll
nöjt oss med att i reservation 2
yrka att riksdagen måtte besluta att
samma former för utarbetandet av anslagsförslag
skall gälla för det multilaterala
biståndet och det bilaterala finansiella
biståndet som är föreslagna
för övrigt bistånd. Jag tror emellertid
att man så småningom tvingas att gå
längre på denna väg.

Herr talman! Jag skall inte gå in
mera på detaljer. Jag har velat anlägga
några allmänna synpunkter på dessa

problem. Jag tror att vi under de närmaste
åren kommer att få anledning att
diskutera väsentligt ökade anslag på
detta område.

Jag vill sluta mitt anförande ungefär
såsom jag inledde det med att säga, att
de rika länderna kommer att tvingas
att ta ett allt större ansvar för att höja
den sociala och ekonomiska standarden
i utvecklingsländerna, om inte annat så
för att bevara en stabil politisk situation
i världen. Det finns bedömare som
anser att dagens situation i exempelvis
Västindien har sin yttersta grund i att
folket svälter, att oroligheterna där och
på andra håll i mycket beror på att där
finns omättade munnar och att det som
hänt i Västindien mycket snart kan
komma att upprepas i andra fattiga stater.
Det är då uppenbart att dessa oroligheter
och dessa politiska förhållanden
till sist beror lika mycket på oss
själva som på dessa länder. Därför angår
det oss lika mycket som invånarna
i dessa länder, att man på lång sikt kan
höja den ekonomiska och sociala standarden
till samma nivå som i den rika
västliga världen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till de reservationer som
är fogade till detta utlåtande.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Herrar Nihlfors och Antonsson
har grundligt behandlat föreliggande
utskottsutlåtande, och jag kommer
därför att begränsa mig till några
synpunkter av huvudsakligen principiell
natur.

Den som läser utskottets utlåtande
finner att det råder stor samstämmighet
inom utskottet om den svenska biståndsverksamheten.

De reservationer som finns rör dels
förslag om ytterligare anslagsökningar,
dels eu bättre samordning vid utarbetandet
av anslagsförslag. I båda fallen

126

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

anser jag att det mera är en fråga om
takten i förändringen än om olikhet i
målsättningen.

Jag tror att Sveriges folk känner sitt
medansvar för utvecklingsområdena
och dess människor. Vi stöder samfällt
tanken på en insats för att underlätta
de nya folkens strävan efter större
självbestämmanderätt och eget inflytande
över de egna angelägenheterna
och den egna framtiden. Dessa folk har
lång väg till vår kulturella, ekonomiska
och tekniska standard, men vi vill hjälpa
dem på vägen så att de så snart som
möjligt blir i stånd att kulturellt, ekonomiskt
och socialt själva lösa sina
problem.

Vi har inga politiska biavsikter med
denna verksamhet, men vi tror att det
för en fredlig utveckling i världen är
nödvändigt att vi hjälper till med framstegen
i de fattiga länderna.

Men minst lika viktigt som att vi hjälper
är det sätt på vilket detta sker. En
förutsättning för en effektivt verkande
u-landshjälp är att de totala biståndsinsatserna
samordnas och koncentreras
till ett begränsat antal länder -— objekt.
Tyvärr är det cirka 2 000 miljoner människor
i världen, som anses leva vid eller
under svältgränsen, och av de cirka
1 000 miljoner som är mera lyckligt lottade
utgör vi svenskar mindre än 1 procent.

Sett i världssammanhang är vårt land
litet och har därför möjlighet att göra
endast begränsade insatser. Detta gäller
även framtiden när vårt biståndsbidrag
kommer upp till det tänkta: 1 procent
av nationalinkomsten. Vi måste vara
medvetna om att vår u-landsinsats inom
överskådlig tid kommer att vara en
droppe i havet med hänsyn till de
enorma hjälpbehov i alla former som
föreligger.

Men detta verklighetssinnade konstaterande
endast styrker min uppfattning
att vi måste ha goda verktyg till förfogande
för vår u-landshjälp. Erfarenheterna
från andra länder med större

biståndsverksamhet än vår ger mig
också orsak att tro, att även vår växande
biståndsverksamhet kommer att bli
mer och mer bilateral. I dag är Sveriges
bidrag till cirka hälften vardera multilateralt
och bilateralt, under det att
många andra länder ger mer än 90
procent av biståndet i form av bilateralt
bistånd.

Denna troliga utveckling mot högre
procent bilateralt bistånd även från
Sverige ökar ytterligare behovet av ett
effektivt arbetande organ för den svenska
biståndsverksamheten. Jag vill
hoppas att den i utskottsutlåtandet tillstyrkta
nya biståndsmyndigheten kan
arbeta på sådant sätt, att satsade medel
ger avsedd effekt.

Med tanke på framtiden är det nu
viktigare med ett nytt effektivt biståndsorgan
än ytterligare ökningar i anslagen,
detta både med tanke på effekten i
mottagarlandet och för förtroendet här
hemma för att u-landspengarna användes
på bästa sätt. Då vi tyvärr nödgas
konstatera att behoven är så enorma
i förhållande till vår hjälpförmåga,
kommer Sveriges biståndsverksamhets
omfattning att bero på förtroendet här
hemma för användningen av u-landsbiståndet.

Ur synpunkten att våra statliga insatser
verkligen skall ge avsedd effekt är
det också angeläget att de så långt det
är möjligt samordnas med insatser på
kommersiell bas. Ren hjälpverksamhet
till u-länderna har stor betydelse, speciellt
för lindrande av svält, sjukdom
och annan nöd. Sådana insatser måste
dock kompletteras med utvecklande av
näringslivet i biståndslandet. Här kommer
frågor om utbildning, företagande
och handel in.

En samordning av Sveriges totala biståndsinsatser
måste till för att maximal
effekt skall uppnås. Ett utsträckt
samarbete bör komma till stånd med
dem som bedriver verksamhet i u-länderna:
näringslivet och ideella organisationer.
Här intar missionen enligt

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

127

Anslag till internationell biståndsverksamhet

min mening en särställning med dess
stora erfarenhet av verksamhet i u-länderna.
Ett aldrig sviktande intresse för
att utvidga och effektivisera detta samarbete
bör vara regel.

Herr talman! Låt mig till sist också
få uttala min tillfredsställelse över att
regeringen har för avsikt att ansöka om
medlemsskap i DAC, OECD:s särskilda
kommitté för utvecklingsbistånd, liksom
över utskottets positiva skrivning
i fråga om skydd för svenska investeringar
i u-länderna som ett led i Sveriges
hjälp för att påskynda utvecklingen
där. Utskottet konstaterar också
att det är uppenbart att biståndsinsatserna
till u-länderna motverkas av extra
skatter och tullar, som försvårar u-ländernas
export, och har anslutit sig till
önskemålen om förbättringar, som bl. a.
framförts i högerns partimotion i denna
fråga. Sammanfattningsvis vill jag
säga att enligt min mening måste resurser
och insatser samordnas och ett gott
samarbete mellan statliga insatser, näringslivet,
missionen och andra ideella
organisationer vara vägledande vid utformandet
av det framtida svenska biståndsprogrammet.

Allra sist vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservation nr 2 till punkten
6, som syftar till en ytterligare samordning
av biståndsverksamheten.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter lagt märke till att de inlägg
som hittills gjorts i debatten av de olika
utskottsledamöterna varit påfallande
milda i tonen. Visserligen har divergerande
uppfattningar kommit till uttryck
på vissa betydelsefulla avsnitt,
men det har samtidigt getts uttryck för
en stor respekt för problemens vikt och
svårighetsgrad.

Låt mig till de inlägg som hittills
gjorts få foga ett, där jag gör mig till
talesman för utskottsmajoritetens uppfattning.

Det vi i dag menar med svensk u-hjälp

hade fram till 1900-talet en begränsad
omfattning. För att nämna de exakta
beloppen utgjorde de samlade biståndsinsatserna
för budgetåret 19G0/61 35,5
miljoner kronor. Som framgår av den
proposition som ligger till grund för
det utskottsutlåtande vi i dag behandlar
äskas för nästa budgetår ett belopp om
280 miljoner kronor. Detta äskande har
biträtts av statsutskottets majoritet. Det
är alltså en ganska avsevärd expansion
som har skett och som skall fortsätta
till det av riksdagen angivna målet: en
procent av nationalinkomsten.

I alla tidigare debatter om vår u-hjälp
har det kommit till uttryck stor otålighet
för att vi inte i snabbare takt närmar
oss detta mål. Så har också skett
i de tre tidigare inläggen i dag. Skälen
till denna otålighet behöver jag knappast
uppehålla mig vid. Jag vill ändå
citera ett par meningar ur FN:s program
för utvecklingens årtionde. Det
heter dör bl. a.: »Jordens befolkning är
tvådelad. Den större delen är fattig. Den
bebor Afrika, Asien och Latinamerika.
Den rika minoriteten bor huvudsakligen
i Nordamerika och Europa. Skillnaden
mellan deras levnadsvillkor blir
större för varje dag som går.»

Mot den bakgrunden är vi ungefär
lika litet heroiska om vi satsar 280 miljoner
eller, som oppositionen inom utskottet
föreslår, 280 + 10 + 2,5 miljoner
kronor. Inte ens en satsning med ytterligare
50 miljoner kronor innebär
någon avgörande skillnad.

Det är välkänt och har omvittnats
även i dag, att det finns en stark opinion
i vårt land för att öka vår biståndsverksamhet.
De flesta av oss tillhör någon
sådan pressure group. Jag vill här nämna
ungdomsorganisationerna, kvinnoorganisationerna,
fackliga sammanslutningar,
kooperationen, de kristna samfunden
etc.

Vad är det då för faktorer som bestämmer
vår biståndsvolym och spelar
en avgörande roll både för dem som
står bakom utskottsmajoritetens förslag

128

Nr 28

Tisdagen den 25 mai 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

och för reservanterna, eftersom knappast
någon principiell skillnad kan
vara manifesterad i de anslagsdifferenser
jag nyss angav? Jag vill närmast
karakterisera dessa som överbud. När
kommunisterna förra året helt enkelt
dubblerade de anslagsposter som föreslagits
från regeringens sida och i år
vill lägga till 50 miljoner kronor på de
av regeringen förordade anslagen utan
att alls ange något ändamål kan detta
inte betecknas annat än som överbud

Herr Nihlfors säger att man skall ta
krafttag och att majoriteten inom utskottet
inte velat vara med om dylika
krafttag. Ja, jag vet inte om den ytterligare
satsning med 12,5 miljoner kronor
som han förordat i detta sammanhang
verkligen kan betecknas som några
krafttag. Herr Antonsson karakteriserade
samma förslag riktigare genom
att säga att det gällde att satsa litet
mera.

Låt mig nämna några sådana faktorer
som är avgörande för volymen av vår
biståndsverksamhet. Dessa faktorer har
många gånger tidigare och även i dag
omnämnts i riksdagen. Jag påminner
här om behovet av förberedda biståndsprojekt
och om nödvändigheten att ha
tillgång till kunniga experter på olika
nivåer, som här hemma men också ute
på fältet skall mobiliseras i detta arbete.
Att det råder ett direkt förhållande mellan
tillgången i dessa avseenden och
våra möjligheter att uträtta något är
alldeles klart. Detta gäller det bilaterala
biståndet men också det multilaterala.
I fråga om det bilaterala biståndet är
vi nästan helt beroende av de experter,
administratörer, läkare, lärare, ekonomer
etc., som vi själva kan ställa till
förfogande. Men det är även uppenbart
att när Sverige lämnar sin hjälp via
FN:s organ ställer man också därifrån
anspråk på arbetskraft som skall följa
så att säga med pengarna.

Vi har haft exempel på biståndsaktioner,
tillkomna i paniksituationer och
efter stark press från opinionens sida

— aktioner som sedan inte blivit vad
de borde ha blivit. Då har samma
opinion varit upprörd över de mindre
goda resultaten. Om man skall bibehålla
en positiv opinion måste det finnas
en relation mellan de yttre förutsättningarna
och den satsning man vill
göra penningmässigt. För att på sikt
verkligen åstadkomma resultat måste
man göra allt för att förbereda och pröva
projekten så att man undviker de
misstag som går att undvika.

Med hänsyn till förhållandena i u-länderna
måste vi förvisso räkna med
svårigheter av olika slag — och bakslag.
Hur noggrant man än genomför
planeringsarbetet kommer det inte sällan
att kärva i den praktiska verksamheten.
Vårt opinionsskapande arbete
torde inte minst få lov att inriktas på
att åskådliggöra de besvärliga förhållanden
och de olika omständigheter,
som möter i utvecklingsländerna och
som kan föranleda missräkningar.
Opinionen måste göras mogen att möta
besked om fördröjningar, omläggningar
och rent av misslyckanden. Detta
säger jag nu inte för att jag vill betona
svårigheterna och ge uttryck för missmod
eller i förväg ursäkta mindre goda
projekt. Tvärtom, med det förslag till
organisation av vår biståndsadministration,
som i dag behandlas, finns det all
anledning att känna förtröstan inför
framtiden.

Utskottet har med tillfredsställelse
konstaterat att biståndsmyndigheten nu
bereds ytterligare förbättrade arbetsförhållanden.
Dess historia är tämligen
kort. Jag tycker att vi skall påminna
oss det när det i dag sägs att den är
sönderkritiserad. Den inrättades som
vi vet i sin helstatliga form den 1 januari
1962, och vi känner den under
beteckningen NIB. Dess organisation
förstärktes föregående år genom beslut
i riksdagen. Som resultat av ett utredningsarbete,
som på initiativ av statsrådet
Lindström igångsattes i början av
1964, föreligger nu ett förslag att göra

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

129

Anslag till internationell biståndsverksamhet

denna biståndsmyndighet till ett ämbetsverk,
vilket med en generaldirektör
som chef och en styrelse i spetsen skall
vara centralt administrativt organ för
hela den svenska biståndsverksamheten.
Den erfarenhet som i detta verk så
småningom samlas i fråga om planering
på hemmaplan och projektering
ute i de olika staterna samt i fråga om
det egentliga biståndsarbetet, kommer
att ge utgångspunkter för en ständigt
förbättrad och väsentligt utvidgad biståndsinsats
från vårt land — en faktor
som på ett avgörande sätt kan påverka
volymen av det svenska biståndet.

För att återgå till de förhållanden
som angår varje års satsning på biståndsarbetet,
så föreligger det naturligtvis
anledning att se denna satsning
mot bakgrund av våra tillgängliga resurser
och de övriga ändamål och behov
som skall täckas med dessa. En
illustration till detta av det mera drastiska
slaget tycker jag har visats upp
vid årets riksdag, då herr Ullsten påpassligt
fann att 50 miljoner kronor
genom uppräkningen av omsättningsskatten
till jämnt 10 procent skulle
kunna tillföras statskassan och därifrån
kanaliseras till u-hjälpen. Bevillningsutskottet
tog uppenbarligen med
välvilja emot inkomsten men fann
snabbt ett ändamål av annat slag än
motionären tänkt sig att göra av med
pengarna på. Herr Ullstens meningsfränder
tycks ha accepterat den utgången
med samvetsfriden i behåll. Jag tänker
inte ta upp den saken till debatt
nu, men den visar verkligen hur hårda
buden är när det gäller att avväga inkomster
och utgifter. Mer u-hjälp innebär
i varje särskilt fall mer pengar på
inkomstsidan eller motsvarande besparingar
på utgiftssidan. Vi skall ha klart
för oss att det inte rör sig om några
smärre omregleringar av detta slag, om
vi skall uppnå enprocentsmålet.

I det hårda ekonomiska klimat, vari
årets statsverksproposition får ses, har
ändå en uppräkning gjorts, och den har
9 — Andra kammarens protokoll i965. Kr

lagts på förstiirkning av den bilaterala
hjälpen.

Beträffande anslaget till Särskilda
fonden, där det som tidigare uppgivits
i debatten avgivits en reservation, har
det gjorts en uppräkning i år och en
ännu kraftigare sådan närmast föregående
år.

Sverige ligger väl framme i fråga om
satsningen på just denna del av den
multilaterala hjälpen. Härför har siffror
anförts tidigare, och jag skall inte
upprepa dem. Jag vill bara påpeka att
USA, som i absoluta tal ligger i toppen,
per capita ger 1:66 kronor, medan
Sverige ger 11: 50. Detta säger ändå en
del om vår satsning. Målsättningen är
att uppnå 100 miljoner dollar, varav
Sveriges andel är 9 miljoner. Jag tycker
inte att den heller är att förakta. På
denna punkt ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Även i fråga om punkt 12 Humanitärt
bistånd ber jag — med hänvisning
till vad jag tidigare nämnt om avvägningsproblematiken
och till att detta
anslag förra året höjdes från 5 till 7,5
miljoner kronor — att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Utöver frågan om den ekonomiska
ramen och avvägningen inom denna för
olika biståndsändamål har utskottet ägnat
en annan fråga en stor uppmärksamhet
— jag syftar på samordningsförfarandet.

Internationellt bistånd är ett mycket
sammansatt begrepp. Bubriker och
underrubriker i dagens utskottsutlåtande
ger anvisning om detta. Då skall
vi ändå veta att vi redan tidigare tagit
ställning till andra biståndsformer vid
tidigare behandling av skilda huvudtitlar.
Det på detta sätt mycket differentierade
biståndet överföres på mottagarlandet
på multilateral eller bilateral
bas. Det finns också mellanformer
i detta avseende. När man successivt
kommit fram till alla dessa variationer
av hjälpen och anknutit dem till olika
organ har det säkert vid varje tidpunkt
28

130

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

varit det lämpligaste, men ju brokigare
hjälpkartan tett sig, ju angelägnare har
det blivit att finna vettiga former för
en samordning, vars syfte är att göra
hjälpen mera verkningsfull för mottagarlandet
och administrativt smidigart
för givarlandet. Ur den synpunkten kar:
vi hälsa med tillfredsställelse att hand
läggningen av de bilaterala hjälpformerna
nu koncentrerats till en svensk
biståndsmyndighet.

De viktiga avsnitten av handelspolitisk
och kommersiell karaktär sorterar
under handelsdepartementet och har i
utredningsarbetet bedömts inte böra
överföras till biståndsmyndigheten, eftersom
de har sin starkaste förankring
i den allmänna handelspolitiken och
den exportstödjande verksamheten. Utskottet
har anslutit sig härtill men understrukit
statsrådets uttalande, att
dessa åtgärder utgör ett viktigt led i
den allmänna biståndspolitiken och bör
samordnas med denna.

När det gäller multilateralt bistånd via
EPTA, Särskilda fonden och UNICEF
är det inget praktiskt syfte att föra över
dessa biståndsformer till biståndsmyndigheten
på annat sätt än att man där
skall handlägga de rena verksfunktionerna.
Biståndsmyndigheten får följa
och påverka våra policy-relationer till
de internationella organ som administrerar
det multilaterala biståndet.

Eftersom väsentliga avsnitt av vår
statliga verksamhet på biståndsområdet
på skäl som accepterats av statsutskottet
alltfort ligger utanför biståndsmyndighetens
område och därtill under
olika departement, är det naturligtvis
angeläget att det sker ett samspel i
syfte att ge den enhetliga och samlade
inriktning av vår u-hjälp, som ger den
full effektivitet och slagkraft ute på
fältet, samtidigt som våra begränsade
resurser då blir nyttigare.

Det samrådsförfarande som föreslagits
bli etablerat på statssekreterarnivå
med ett statsråd som ordförande och
med biståndsmyndigheten företrädd av

dess chef har tillstyrkts av utskottet.
Detta blir ytterst betydelsefullt. Det intrycket
förstärks, om hänsyn tas till de
frågor som anges bli behandlade av
denna biståndsberedning. Vilka dessa
frågor är finns klart angivet i propositionen
och även i utskottets utlåtande.

Bland alla de viktiga arrangemang,
träffade för att effektivisera vår u-hjälp,
som vi annars varit helt eniga om inom
utskottet, har delade meningar rått om
en detalj som de tidigare talarna uppehållit
sig vid. Det gäller petitaframställningarna.
Utskottsmajoriteten har för
sin del inte funnit det obefogat att i
fråga om anslagsförslagens framläggande
göra en åtskillnad mellan det
multilaterala biståndet och huvudparten
av det bilaterala finansiella biståndet
å ena sidan och övriga bidragsformer
å andra sidan. Biståndsmyndigheten
skall medverka vid utarbetandet av
anslagsförslagen för samtliga biståndsformer.
Men när det gäller de av mig
nyss angivna formerna är de ekonomiskt-politiska
avvägandena och de utrikespolitiska
avvägandena så betydelsefulla,
att förberedelserna för anslagsförslagen
bör ske inom biståndsberedaingen
där biståndsmyndigheten dock
är företrädd genom sin chef. Utskottet
tillstyrker detta.

Herr talman! Jag ber att med detta
få i alla delar tillstyrka utskottets förslag.
I likhet med de tidigare företrädarna
för utskottet ger jag uttryck för
den förhoppningen och fasta tron för
övrigt, att den nya organisationen skall
bli en fast grund för ett utvidgat och
förbättrat biståndsarbete.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Vid denna sena timme
och i riksdagens sista dignande arbetsvecka,
då så många knotar över talens
mängd och längd, är det inte min avsikt
att hålla ett stort allmänt anförande
om u-hjälpens principer och perspektiv
35 år framåt i tiden, hur lockande detta
än vore med utgångspunkt från särskilt

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

131

Anslag till internationell biståndsverksamhet

herr Antonssons idérika inlägg som
dock — tyvärr — innehöll en del missvisande
procentuella jämförelser mellan
svensk u-hjälp och andra länders
u-hjälp och åtskilliga reflexioner som
vilar på felaktiga informationer om
u-hjälpens nuvarande handläggning.
Detta skulle emellertid kunna föra till
eu obegränsad debatt om hela detta
ofantliga ämnesområde.

Av samma skäl kommer jag heller
inte att låta tubba mig till en sådan debatt
av de efterkommande talarna på
listan, pålitliga idealister samtliga. Jag
kan utan vidare ansluta mig till herr
Peterssons deklaration nyss, att vi alla
här kan utgå från en stor gemenskap i
värderingar och målsättning beträffande
u-hjälpen, och någon vattendelare
går sannerligen inte mellan dem som
håller på de belopp, som föreslås av
regeringen och utskottsmajoriteten, och
dem som vill plussa på med något tiotal
miljoner.

I stället skall jag uppehålla mig något
vid de ekonomiska och administrativa
frågor där faktiska skiljaktigheter föreligger
i form av reservationer och något
beröra de skäl som har motiverat regeringens
ståndpunktstagande i samma
frågor.

U-hjälpens innehåll har i år framkallat
färre avvikande meningar än vanligt

— endast »smärre avvikelser», som herr
Nihlfors nyss sade i sitt anförande. Jag
antar att detta beror på att NIB:s omorganisation
till ett organ med rejäla
resurser för en mera aktiv u-hjälp betraktas
som en förutsättning för utbyggnad
av den svenska direkthjälpen och
att man är beredd att ge det nya ämbetsverket
en tid av anpassning, att bli
varmt i kläderna, innan anslag för ytterligare
arbetsuppgifter lassas på.
Följdriktigt har man inriktat sitt intresse
på två anslagsposter som dels
inte alls berör NIB — FN:s Särskilda
fond — dels belastar NIB mycket litet

— anslaget till humanitärt bistånd. I
båda fallen föreslås ökningar utöver de

belopp som Kungl. Maj:t har föreslagit.
Jag har inte mycket att tillägga beträffande
dessa anslagsposter utöver vad
utskottets talesman fru Lewén-Eliasson
redan anfört. Jag skall endast komplettera
med några få synpunkter.

Särskilda fonden redovisas numera
tillsammans med EFTA — FN :s program
för tekniskt bistånd genom experter
— under ett gemensamt tak på 150
miljoner dollar. Detta tak nåddes i år.
Särskilda fonden har ett litet stycke
kvar till 100 miljoner dollar, medan
EPTA ligger ett stycke över 50 miljonersnivån.
När nu de båda programmen
i höst slås samman, vilket förväntas
ske i ganska stor enighet när generalförsamlingen
sammanträder igen, kommer
målsättningen att flyttas ännu ett
stycke framåt och uppåt till 200 miljoner
dollar enligt en rekommendation
av U Thant. Så gott som samtidigt har
Särskilda fonden nu börjat tillämpa
sina nya kassareservregler, som inte
minst Sverige verkat ivrigt för att få
mindre rigorösa. Dessa regler medger
att fonden kan ta i anspråk sina reserver
till nya ändamål, även om de gamla
ändamålen inte är slutbetalda. Tnför
omställningsproceduren har Särskilda
fonden visat sig ha svårt att få fram tillräckligt
många färdigberedda projekt
i år. I utredningsapparaten har processen
stockat sig något och detsamma gäller
de FN:s fackorgan som så att säga
är fingrarna på fondens hand och verkställer
dess beslut. Fonden har för närvarande
20 miljoner dollar som inte
»går åt» i år och som inte har »öronmärkts»
för nya ändamål eftersom man
inte hunnit få fram sådana. Under sådana
omständigheter anser jag det föga
meningsfullt att som reservanterna vill
göra öka anslaget med 10 miljoner utöver
den anslagshöjning med 4,4 miljoner
kronor som Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
förordar.

Anslaget till humanitärt bistånd har
inte medfört några administrativa bekymmer
för NIB och kommer knappast

132

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

att göra det för det nya ämbetsverket
heller. Det är ett diverseanslag. Jag
hade anledning att inför dechargedebatten
för 14 dagar sedan gå igenom
hur det hade nyttjats under de senaste
åren. Endast tre av ett 25-tal anslagsbeslut
hade medfört några administrativa
arbetsinsatser från statens eller dess
myndigheters sida. Utbetalning av rena
kontanter är alltid enkel.

Det är naturligtvis alltid möjligt att
säga sig att »kanske borde vi ge mera
till de och de översvämningsområdena
eller till de eller de jordbävningsoffren».
Den avvägning som görs ligger
helt naturligt i skiljelinjen mellan
hjälpbehovet och tillgången på medel,
men jag vågar försäkra kammaren att
vi aldrig avvisat något verkligt ömmande
fall eller givit alltför småaktigt.
Missionen liksom Röda korset och Rädda
barnen har fått hyggliga bidrag, som
de förklarat sig nöjda med. Vad jag velat
säga med detta är att jag bedömer
det så, att det av regeringen förordade
anslaget kommer att räcka, om katastroferna
inte blir abnormt stora, och
i så fall finns det möjligheter att begära
anslag på tilläggsstat.

Under rubriken »Styrelsen för internationell
utveckling: Avlöningar» redovisar
utskottet den omorganisation av
Nämnden för internationellt bistånd
(NIR) till Styrelsen för internationell
utveckling som föreslagits i särskild
proposition. Det är statskontorets enhälliga
förslag till omorganisation av
nämnden till ett ämbetsverk som regeringen
följt både i princip och i sak
och i vissa punkter med en något generösare
påfyllnad av de personella resurserna
än statskontoret förutsatt. Jag
har ingen anledning att i dag blicka
tillbaka på nämndens korta och stundtals
stormiga historia. Fru LewénEliasson
har erinrat om att NIR endast
haft en treårig tillvaro, under vilken
den enligt statsutskottets anvisning då
den inrättades bedrivit försöksverksamhet
på området. Den mötte därvid

de många svårigheter som uppstår när
en ovan uppgift — som u-hjälpen är
för ett land som vårt utan några koloniala
förövningar — skall administreras
under en tillväxttakt som inget annat
svenskt förvaltningsorgan behövt
räkna med i sin verksamhet. Vi vet —
om vi nu lärt av erfarenheterna, vilket
vi gjort — att u-hjälpsadministrationen
måste anpassas till växande arbetsuppgifter
så att organisationen får en flexibel
ram att röra sig inom.

Jag skall inte gå in på det arbete som
den nya styrelsen skall bedriva — jag
förstår att kammaren är intresserad av
att få gå vidare från detta debattämne
till andra -— men jag skall peka på att
den utvidgning av NIB:s nuvarande
verksamhetsområde som här föreslagits
kommer att ge verket administrationen
av minst 95 procent av vad som kan betecknas
som biståndsadministration i
vidaste bemärkelse. Resten är sådan
multilateral biståndsverksamhet, som
innefattar synnerligen obetydliga administrativa
element i Sverige, i huvudsak
utbetalning till internationella organ
via riksbanken och Kreditbanken,
och som svårligen kan avskiljas från de
ärenden rörande FN och världsbanksgruppen
som handläggs inom utrikesdepartementet
och finansdepartementet,
vilka ärenden enligt konstitutionell tradition
är av natur att böra avgöras av
regeringen.

Jag skall inte upprepa och närmare
kommentera vad fru Lewén-Eliasson
skickligt och kortfattat sagt om det
samrådsförfarande som man tänkt sig
i fråga om u-hjälpen mellan de olika
departementen. Sådant samråd förekommer
till en del nu och någon
splittrad administration av UNICEF-,
UNESCO- och FAO-ärenden, som herr
Antonsson tycks föreställa sig att man
har, förekommer inte. Allt detta är redan
koncentrerat under utrikesdepartementet
och NIB. I den nya biståndsstyrelsen
skall dessa samordningsuppgifter
ytterligare fördjupas, och där

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

133

Anslag till internationell biståndsverksamhet

kominer också petitadiskussionerna att
kunna ske. Med anledning av att man i
reservationen vid punkten 0, alltså reservation
nr 2, skriver litet förbryllande
att biståndsmyndigheten skall genom
sina anslagsförslag ge uttryck för
sin syn på lämplig omfattning av och
lämplig tidpunkt för sådana stöd- och
följdinsatser, som bör insättas för att
resultaten av pågående projekt skall förbättras,
och att man där talar om kännedom
om prioritetsländernas biståndsbehov
samt om nya svenska insatser
vill jag framhålla att allt detta är i
överensstämmelse med propositionen.
När man talar om allt detta måste man
ju mena bilaterala projekt i den vidgade
bemärkelse som propositionen förutsätter,
och man kan inte gärna avse
det arbete som FN bedriver, eftersom
våra pengar till de olika FN-programmen,
till Särskilda fonden, EPTA,
UNICEF etc., flyter in i en stor anonym
hjälpkassa och därifrån flyter ut
till tusentals projekt i hundratalet länder,
dit vi inte kan följa efter för att
se på resultaten, göra prioriteringar
eller komma med anvisningar till följdinsatser
i FN-regi.

Vad jag föreställer mig att reservanterna
har menat, fastän deras motivering
är motivering för någonting helt
annat, är att biståndsmyndigheten skall
framlägga anslagsförslag även för FNprogrammen,
Världsbanken, IDA etc.
Detta har man varken i statskontoret,
som avgivit ett enhälligt utlåtande härom,
fastän herr Ståhl som här står för
reservationen är med i styrelsen för
statskontoret, eller i propositionen förutsatt.
Detta beror helt enkelt på att
utrikespolitik och finanspolitik, som
har med internationella bank- och valutarelationer
att göra, självklart bör
skötas efter regeringens bedömning och
inte efter anvisningar eller rekommendationer
av ett ämbetsverk utan den
sakkunkskap beträffande dylika uppgifter
som utrikesdepartementet och finansdepartementet
äger. Jag tror där -

för att denna reservation vilar på ett
missförstånd och att kammaren tryggt
kan biträda utskottets skrivning i motsvarande
stycke.

över huvud taget, herr talman, är det
väl sörjt för att biståndsstyrelsen får
en central roll för planläggning och
långsiktsprogrammering av Sveriges uhjälp,
och jag hoppas att vi med nattens
beslut skall få ett mera effektivt
verktyg för denna u-hjälp för framtiden.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet fru Lindström
nyss här talade om den Särskilda
fonden, så framhöll hon att ett visst
antal miljoner inte hade gått åt för
fondens verksamhet och att det därför
enligt hennes åsikt var föga meningsfullt
att nu från svensk sida stoppa in
ytterligare pengar i denna fond. Med
anledning därav vill jag bara, herr talman,
framhålla, att såvitt jag vet har
denna fonds experter till uppgift att
planera på längre sikt, att utarbeta projekt
för flera år framåt som senare
skall kunna igångsättas. Det innebär givetvis,
att om man inom fondens styrelse
och verkställande organ får reda
på att det har tilldelats ytterligare pengar
från svenskt håll, så kan man utvidga
denna planeringsverksamhet. Att det
finns pengar som inte just nu är utnyttjade
betyder alltså inte, såvitt jag kan
förstå, att man har överflöd på pengar.

Med anledning av vad fru Lindström
sade här om reservationen nr 2 vill jag
bara slutligen framhålla, att även om
skrivningen till äventyrs kanske i något
avseende är otydlig eller inte är så
klart utformad som den borde vara, så
menar vi reservanter, att den nya biståndsmyndigheten
— det tror jag jag
sade i mitt första anförande — får större
möjligheter än tidigare att även framlägga
förslag beträffande omfattningen
av anslagsbehoven i fråga om bidrag
till de multilaterala och bilaterala bistånden,
detta på grund av den sakkunskap
som finns hos myndigheten.

134

Nr 28

Tisdagen den 25 mai 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Jag vill erinra om att det för närvarande
finns en byrå inom finansdepartementet
som handlägger dessa frågor. I
och för sig skulle det med utgångspunkt
från denna reservation vara naturligt
att denna byrå flyttas över till biståndsmyndigheten.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Man kan väl finna att
debatten i denna fråga speglar en naturlig
otillfredsställdhet — jag skulle
vilja säga dåligt samvete — med att så
litet har gjorts och att våra åtgärder
varit så tveksamma. Då vi från kommunistiskt
håll i motion nr 182 föreslagit
ytterligare 50 miljoner kronor till
det multilaterala tekniska biståndet via
FN:s organ samt det multilaterala finansiella
biståndet ävensom i motion
nr 101 upprättande av ett handelscentrum
i Stockholm för produkter från
u-länder, är därmed all rättfärdighet
ingalunda uppfylld, men det är i alla
fall ytterligare ett uttryck för otillfredsställdheten
med takten i biståndsutvecklingen.
Det är sannerligen inget
överbud som det har sagts. Man skulle
väl kunna tänka sig att man åtminstone
under 1960-talet skulle kunna nå upp
till den enda procent, som ställts som
mål.

Men minst lika viktig som frågan om
stödets storleksordning och fördelning
är frågan om den rätta karaktären av
detta stöd. Den exploatering av ifrågavarande
länders naturtillgångar och
arbetskraft, som under välgörenhetens
mask sker i form av västerländska kapitalinvesteringar
och till vilken motion
nr 184 t. o. m. vill ha statligt stöd och
skydd, är till sin karaktär artskild från
den hjälp till självhjälp man siktar till
genom de internationella organen för
multilateral hjälp. Må vara att vi i den
allmänna föreställningen och debatten
ofta försöker bedraga oss själva genom
att jämställa dessa två former. Våra
hjälpmottagare kan vi sannerligen inte

längre bedraga. Genomskådar inte vi
hyckleriet, så har de gjort det.

Herr talman! Då reservation nr 1 vid
punkt 2 anknyter något till våra motioner,
ber jag få yrka bifall till denna
reservation.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag kan i likhet med
andra talare här beklaga att vi fått upp
detta intressanta ämne vid en så sen
tidpunkt, men däråt är ingenting att
göra.

När herrar Nihlfors och Antonsson
talade om enprocentsregeln kom jag att
tänka på vad jag hörde av en av ledarna
för det danska biståndsarbetet —-professor Mogens Pihl, Köpenhamn —
vid en biståndskonferens i söndags.
Han deklarerade frejdigt att danskarna
tänker vara uppe i en procent av nationalinkomsten
1970. Ändå hade de inte
hunnit längre än till 0,17 procent hittills,
så vi ligger i alla fall litet bättre
till. Klarar danskarna sin uppgift, skall
väl också vi kunna klara vår.

Nu hör det till historien att jag tidigare
inte tillhört de allra ivrigaste pådrivarna
beträffande mycket höga anslagssiffror.
Detta sammanhänger med
att jag genom min kännedom om NIB:s
arbete varit övertygad om att vi inte
där kunnat absorbera, förvalta och förverkliga
mer än vi haft medel till. Däremot
finns det ett par områden därjämte,
som — är jag övertygad om —
nog skulle behöva större anslag. Det är
dels de internationella fälten genom
FN:s olika organ. Även om det är riktigt
att vi — som det sagts — där gör
åtskilligt, har jag det intrycket att man
skulle kunna driva på och få det att
röra sig i vissa av FN:s flaskhalsar genom
en något större svensk aktivitet.
Sedan har missionen nämnts här. Där
finns det verkligen sedan många årtionden
en utbyggd planering. Det fattas
bara medel, och där skulle man naturligtvis
kunna satsa åtskilligt mera —

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

135

Anslag till internationell biståndsverksamhet

jag är övertygad om att det så småningom
kommer att bli så — medan möjligheterna
ännu står oss till buds.

Vad som händer i natt är ju egentligen
inledningen till en ny epok, och
jag skulle gärna vilja understryka detta
i all korthet. Det är — om man så vill
— den tredje epoken i svensk biståndsverksamhet.
Den första var centralkommitténs,
under ett tiotal år. Den andra
var NIB:s under en dryg treårsperiod,
och så börjar vi från den 1 juli en ny
tillvaro. Jag är övertygad om att vi nu
är mogna för detta nytänkande, efter
statskontorets utredning, efter regeringens
proposition och efter detta värdefulla
utlåtande från statsutskottet. Vi
är säkerligen mogna för den utvidgning,
som skall göra det möjligt för oss att
arbeta i snabbare takt och komma ifatt
danskarna, eller, rättare sagt, nå målet
samtidigt som de.

Därmed är inte sagt att vår biståndsverksamhet
ens med nattens beslut får
sin slutgiltiga utformning. I en så snabbt
växlande tid som vår och när det gäller
ett så övermåttan svårt uppdrag skall
man naturligtvis akta sig för alltför
definitiva omdömen. Åtskilligt torde behöva
mogna ytterligare för att institutionen
skall bli det idealiska instrument
för internationell solidaritet och praktisk
hjälpvilja som vi alla drömmer om.

I förberedelserna för detta beslut och
den nya organisationen ingår också,
som här antytts, en del misslyckanden,
och det skulle vara underligt om så inte
vore fallet. Det säkraste sättet att undgå
misstag är att inte göra någonting alls.
Här har nämligen gjorts en hel del, och
vi skall vara tacksamma för att misslyckandena
trots allt inte är vare sig många
eller obotliga. Men det skall samtidigt
erkännas att den kritiska vakthållning
kring biståndsarbetet som har kommit
till uttryck under dessa år är ett hälsotecken
som hör demokratien till.

Den nya styrelse som tillträder den
1 juli kommer säkerligen inte heller att
undgå att göra misstag och felbedöm -

ningar, men det förefaller mig sannolikt
att biståndsorganet genom denna
omorganisation får större möjligheter
att göra ett bra arbete, att fungera smidigare
och mera koncentrerat och genom
flera betydande samarbetsmöjliglieter
ytterligare bredda sitt arbete. Vi
har kommit in i ett nytt skede där det
bör gå lättare att också öka takten. De
tre till fyra år som gått har dock fördjupat
perspektivet på svensk u-landshjiilp.
Riksdagens ledamöter vet i dag
mer både om målsättningen och om
u-landsarbetets praktiska utformning
än när vi började.

Några av riksdagens ledamöter har
haft tillfälle att på ort och ställe göra
studier och delta i fältundersökningar
— studier som skapat underlag för en
sakligare bedömning. Det är min personliga
övertygelse, herr talman, att
många fler av riksdagsledamöterna under
de närmaste åren bör beredas tillfälle
att besöka svenska biståndsprojekt.
Jag gläder mig över att statsutskottets
första avdelning har för avsikt att göra
en Afrika-färd, och jag är alldeles viss
om att den skall ge många värdefulla
uppslag. Vi sysslar dock med biståndsprojekt
som kommer att leda till svenska
investeringar på många tiotal miljoner
kronor, och i synnerhet på initialstadiet
är en omsorgsfull och, såvitt
möjligt, mångsidig prövning av yttersta
vikt. Om någon skulle anse att resekostnaderna
under sådana inledningsskeden
blir relativt stora, kanske alltför
stora, vill jag framhålla att sådana utgifter
kommer att betala sig många
gånger om. Då talar jag inte enbart om
parlamentariska studiebesök utan också
om de undersökningsresor som måste
företas av biståndsorganets personal.

Det finns i denna komplicerade problematik
omständigheter och orsakssammanhang
som man helt enkelt inte
kan läsa sig till. Jag går så långt att jag
menar att ingen, som har en något så
när betydelsefull befattning i biståndsorganet
härhemma, i längden kan göra

136

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

en fullödig insats utan att själv någon
gång ha besökt ett eller flera fältprojekt
som han eller hon skall vara med om
att administrera.

Medan jag är inne på detta kapitel
vill jag också understryka en annan sak
som de gångna åren lärt oss, nämligen
betydelsen av att bättre utnyttja den
sakkunskap som redan finns på fältet.
Jag tänker då bl. a. på de svenska beskickningarna,
där vi säkerligen i högre
grad kan knyta enskilda medlemmar
till speciella projekt och gärna utöka
de anställdas antal, bara vi får en sådan
kontinuerlig hjälp. Vidare tänker jag
på betydelsen av att använda den sakkunskap
som de svenska missionerna
besitter, för att inte tala om deras goodwill
hos respektive regeringar, vilket
också statsutskottet skriver om, samt
det grundmurade förtroendet bland befolkningen.
På vissa av våra arbetsfält
har vi också förnämliga representanter
för svensk industri och svensk köpenskap
som det skulle vara ett misstag att
inte utnyttja.

I dagens utskottsutlåtande understryks
starkare än tidigare betydelsen
av ett vidsträckt samarbete med de frivilliga
organisationerna, och detta beror
givetvis på de erfarenheter som har
gjorts dels från NIB:s sida och dels
i samband med statskontorets utredning.

Vad näringslivet beträffar har tidigare
en viss tveksamhet kommit till uttryck,
främst i en del pressorgan. Man
har varit rädd för att svenska industriföretag
enbart för vinnings skull kunde
komma att exploatera billig arbetskraft
och därmed mera skada än gagna den
idé som ligger bakom biståndsverksamheten
som sådan. Naturligtvis är det
fråga om en finkänslig avvägning, men
jag har en känsla av att det ömsesidiga
förtroendet är statt i tillväxt.

Den nuvarande generalsekreteraren
tog upp detta problem i sitt uppmärksammade
Uppsala-tal den 24 januari i
år. Herr Michanek sade vid detta till -

fälle: »Vi bör enligt min mening helt
förutsättningslöst och fördomsfritt pröva
olika former för samarbete med företagsamheten
som ett inslag i en större
svensk u-hjälp.» Detta är, herr talman,
något delvis nytt och mycket betydelsefullt.

Det är också intressant att i anslutning
till ett sådant öppet och frimodigt
uttalande läsa den inlaga, som i förra
veckan tillställdes statsministern av
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
allmänna exportförening och Sveriges
industriförbund. Jag nöjer mig
med att citera slutorden i det 10 sidor
starka uttalandet: »Organisationerna

vid också understryka, att den svenska
industrien är beredd att helhjärtat delta
i den svenska biståndsgivningen och
att göra de insatser — exempelvis genom
att ställa experter och sakkunskap
till förfogande — som kan bli nödvändiga.
Sådana insatser kan på grund av
personalbrist ofta innebära kännbara
uppoffringar. Näringslivet anser sig
emellertid å sin sida kunna förvänta,
att statsmakterna i utformandet av den
statliga biståndspolitiken söker underlätta
näringslivets insatser i skilda former
i de underutvecklade länderna.»

Låt mig tillägga, att det är givet att
man i det stycket särskilt syftar på investeringsgarantier
och investeringsskydd,
speciellt i länder med instabila
politiska förhållanden. Det kan också
gälla skatterättsliga förhållanden.

Statsutskottet skriver nu på s. 36 i
utlåtandet synnerligen positivt om
skydd för utlandsinvesteringar i anslutning
till en gemensam folkparti- och
centerpartimotion, och jag kan inskränka
mig till att instämma i utskottets
skrivning.

Beträffande samarbetet med de svenska
missionssällskapen kan jag fatta mig
mycket kort, eftersom jag tidigare i
denna talarstol berört den frågan och
eftersom den tas upp så pass ingående
i utlåtandet. Jag skulle bara vilja understryka
ett uttalande som gjorts där och

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

137

Anslag till internationell biståndsverksamhet

alldeles särskilt ge uttryck för den meningen,
att ett sådant samarbete med de
svenska missionssällskapen inte enbart
är att betrakta som en favör för vederbörande
mission, utan det är helt enkelt
en praktisk svensk åtgärd för att få
ett effektivt arbete utfört av människor
som redan har liknande arbeten på
gång. Det har sagts tidigare att vissa
belopp redan har gått till detta ändamål.
Två å tre miljoner har under de
senaste åren kanaliserats den vägen till
tekniskt och humanitärt bistånd.

Jag vill citera ett avsnitt av utskottets
yttrande som jag tycker är mycket väl
funnet och formulerat och som täcker
den verkliga situationen: »Utskottet är
väl medvetet om att missionssamfunden
ha stor praktisk erfarenhet av fältarbete
samt i många fall goda kontakter med
mottagarlandets myndigheter. Till följd
härav äro missionsorganisationerna ett
värdefullt stöd för biståndsarbetet. Utskottet
vill därför ytterligare understryka
önskvärdheten av att det samarbete
och samråd, som äger rum med missionen,
utvidgas och effektiviseras. Genom
den föreslagna omorganisationen av biståndsverksamheten
synas ökade förutsättningar
kunna skapas härför.» Detta
hälsas med tillfredsställelse.

Vad beträffar den ekonomiska målsättning,
som jag berörde i början, kan
jag bara tillägga, att det synes mig vara
en billig åtgärd att öka regeringens förslag
med de i och för sig inte alltför
imponerande belopp, som är föreslagna
i motionerna från centern och folkpartiet.
Det gäller tillsammans 12,5 miljoner.
I detta stora sammanhang är det
ingen oöverkomlig summa, men den
kan betyda mycket dit den kommer.
Det är sålunda fråga om 10 miljoner till
FN:s Särskilda fond, som vi hörde, och
ökning av reservationsanslaget till humanitärt
bistånd med 2,5 miljoner. Detta
betyder, herr talman, att jag yrkar
bifall till reservationerna.

Dagens beslut kommer att fattas i
djup tillfredsställelse över att vi nu är

på väg att skapa ett biståndsorgan som
tillåter framtida expansion och som
skall ge ännu biittre och rikare möjligheter
att förverkliga vår ansvarskänsla
för folk som inte lever under samma
välsignelser som vi.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Denna debatt angår
mänsklighetens mest angelägna ärende
just nu. Det torde väl inte finnas något
mer väsentligt än att med alla medel
försöka få nöden ur världen.

I remissdebatten nämnde statsrådet
fru Lindström att hon var tveksam om
det verkligen fanns opinion i detta land
för en ökad u-landslijälp. Jag delar
hennes tveksamhet. Därför skulle jag
vilja säga ett par ord om hur viktigt det
är att skapa opinion för u-landshjälp,
och jag lämnar de administrativa och
organisatoriska frågorna.

Vi som sysslar med u-landsinsamling
vet att trots de fina resultat som
nås på frivillig väg — bortåt 60 miljoner
kronor om året — är det en liten
grupp idealister som sysslar med detta
mänsklighetens mest angelägna ärende.

Det är två kategorier av enskilda
människor här i landet som satsar på
u-landshjälp — pensionärer och barn.
Varför dessa båda?

De gamla har själva upplevt vad det
vill säga att dra sig fram under blygsamma
villkor, och många har verkligen
fått uppleva nöd och prövningar.
Den som själv har upplevt nöden förstår
dem som lider nöd och kan behjärta
deras nöd.

Men barnen då? De har sannerligen
inte sett eller upplevt någon nöd! Men
de är inte avtrubbade i sin känsla. De
kan realistiskt leva sig in i den situation
som deras svältande kamrater befinner
sig i. Om man berättar om en
ko av barn vid en soppstation och försöker
måla dramatiken när barn efter
barn i barfotakön räcker fram sin plåtburk,
får sin soppskvätt och hur sedan
de övriga barnen följer med hungriga

138

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

ögon, så upplever den svenske tioåringen
sig själv som ett hungrigt barn i
ledet. Identifikationen binder, engagerar
och skapar ett sakligt medlidande.

Detta var alltså pensionärerna och
barnen. Men de produktiva åldrarna är
upptagna av sina lönerörelser, av bilen,
båten, stugan och Mallorca-semestern.
I motion II: 436 har herr Rubin
och jag tillsammans med några andra
tagit upp frågan att här hemma skapa
en opinion för u-landshjälp. Jag förutsätter
att herr Rubin kommer att närmare
orientera om vad som står i den
motionen. Vi förstår att det behövs en
väckelse bland folk innan det är för
sent. Någon har sagt att det inte bara
råder brist på pengar utan också brist
på tid. Vi måste få människor att förstå
att vi lever på kanten av en vulkan,
en hungervulkan där tvåtusen miljoner
människor lever i hunger och 40 miljoner
årligen dör av svält. Detta betyder,
att medan vi har suttit här och
diskuterat fläsk- och korvpriser har
100 000 människor dött svältdöden —
också denna vackra dag.

När vi nu tycks ha fått fram något
av ett fast organ, som kan koncentrera
och effektivisera vårt bistånd, hoppas
vi att det inte skall dröja alltför länge
innan vi når den målsättning vi uppställt
om en procent på nationalinkomsten
till u-landshjälp. Det är det mål
som LO-chefen Arne Geijer hade djärvheten
uppställa för ett bra tag sedan
och som länder honom till all heder.
Det är med staten som med den enskilde.
Vårt bidrag står i relation till vårt
personliga intresse för saken. Skall vi
kunna avsevärt öka vår biståndsinsats,
måste det skapas opinion hos folket.
De konkreta förslag som framlägges i
nämnda motion hoppas vi att informationsbyrån
i den nya biståndsmyndighetens
tredje avdelning tar ad notam.

Får jag till slut säga några ord om
missionen. Den spelar också en betydelsefull
roll för ett lyckat biståndsarbete.
Det talas om missionen på flera

ställen i propositionen och i utskottets
skrivning, där man rekommenderar
samråd här hemma och samverkan där
ute. Man kan förstå att det då måste
gälla s. k. konfessionslös utbildning.
Gärna det! Missionen driver många yrkesskolor.
Men samtidigt är det angeläget
att framhålla att missionen verkligen
är en vägröjare för allt slags biståndsarbete,
i synnerhet tekniskt bistånd.
Missionen förmedlar också den
människosyn — kärlekens människosyn
— som skapar det andliga klimat
som gör hjälpen till självhjälp. Jag har
med egna ögon på många håll i världen
sett hur hjälpen har kommit i fel
fickor och magar därför att man inte
har förmedlat denna människosyn, som
ju ändå ligger bakom all vår ambition
att hjälpa.

Det skulle också vara intressant, herr
talman, att statistiskt visa hur många
av Afrikas ledande politiker i dag som
har vuxit upp i missionens hägn och
i dess skolor. Jag nämner här bara
Nyerere i Tanzania, Luthuli i Sydafrika,
Kenyatta i Kenya. Det är att hoppas
att talet om samverkan med missionen
och de frivilliga hjälporganen skall
bli verklighet. Därpå tror jag att en avsevärd
del av framgången beror.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till samtliga tre
reservationer.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det kan verka litet irriterande
att en debatt om en så oerhört
komplicerad fråga som biståndet
till u-länderna i så hög grad som fallet
är har kommit att handla om en så
enkel sak som om vi skall ge en procent
av nationalinkomsten, strax under
eller strax över. Och ändå tänker
även jag beröra den frågan, eftersom
jag menar att den hör hemma i en riksdagsdebatt;
som bakgrund till diskussionen.

Åren 1960 och 1961 antog FN:s gene -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

139

Anslag till internationell biståndsverksamhet

ralförsamling de resolutioner där industriländerna
uppmanades alt eftersträva
en samlad biståndsinsats till uländerna
på en procent av bruttonationalprodukten.
1962 anslöt sig riksdagen
för Sveriges del till denna målsättning.
Det angavs inte när målet
skulle vara uppnått -— man nöjde sig
med FN-resolutionens formulering »så
snart som möjligt».

Att regeringen ville ge intryck av att
den menade allvar med sitt förslag underströks
på flera sätt. Propositionen
var undertecknad av statsministern, och
avsnittet om biståndets omfattning slutade
med parollen: »Stödet till de fattiga
länderna kommer därmed att utgöra
ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik.»

Procentregeln kan givetvis locka till
många kritiska kommentarer. Bruttonationalprodukten
beräknas på olika
sätt i olika länder, varför jämförelser
kan bli vanskliga. Målsättningen leder
också lätt till föreställningen att uhjälp
huvudsakligen är en fråga om att
anslå pengar, medan, som vi alla vet,
det svåraste ofta är att få fram personella
resurser som behövs för att pengarna
skall kunna omsättas i praktiskt
arbete.

Men dessa och många andra invändningar
drabbar egentligen mest sättet
att uppfatta denna målsättning och inte
så mycket målsättningen som sådan.
Det viktiga för oss är för det första att
vi faktiskt har angivit detta mål för den
ekonomiska omfattningen av våra biståndsinsatser,
för det andra att vi som
ett av världens rikaste länder har råd
att infria målsättningen.

Mot den bakgrunden tycker jag det
är anmärkningsvärt att regeringens
fjärde budget efter enprocentregelns
antagande innebär ett anslag av i stort
sett samma relativa storlek i förhållande
till bruttonationalprodukten som det
som beslöts 1962. Det enda vi kan säga
till dem som frågar hur Sverige infriat
sitt löfte till FN är att vi i varje

fall inte ger mindre i kronor räknat än
vi gjorde förut.

Att påstå att u-hjälpens effektivitet
inte kan räknas bara i pengar är inte
något försvar. Det finns inte någon motsättning
mellan kraven på kvalitet och
den ekonomiska omfattningen. Kan vi
göra effektiva projekt billigare har vi
ju möjligheter att genomföra desto fler
eller utvidga dem vi redan arbetar med.
Att målsättningen anges i pengar innebär
inte att man, när regeln antogs,
bortsåg från t. ex. svårigheterna att rekrytera
folk för de olika biståndsuppgifterna.

Inte heller kan vi skylla på att vi inte
angivit när målet skall vara uppnått.
En successiv ökning — så formuleras
det i propositionen — måste ju innebära
en något större andel av bruttonationalprodukten
varje år. Men med
den takt vi hittills haft blir det ingen
ökning alls.

Våra insatser för de fattiga folken
ökade i år för första gången i takt med
vår välståndsökning. Då bör man emellertid
komma ihåg dels att nära hälften
av ökningen utgörs av delvis räntebärande
lån, dels att den totala insatsen
bara är ungefär 25 promille av nationalinkomsten.
Av varje tjänad hundralapp
är vi beredda att satsa 25 öre i
utvecklingshjälp.

Man blir därför nedslagen, när man
läser årets kompletteringsproposition,
bilaga E, där en långtidsbudget räknats
fram. Av de 12 anslagsgrupper som använts
innehåller inte någon enda utgifter
för det svenska biståndsarbetet,
detta trots att u-landsanslagen vid 1970-talets början — om man över huvud
taget tänker bry sig om den målsättning
som riksdagen antagit — kommer att
vara av en sådan omfattning att beloppet
har stort statsfinansiellt intresse.

Läser man vidare får man närmast
intrycket, att regeringen verkligen tänkt
strunta i att infria målsättningen. De
fyra rader i det 250 sidor långa dokumentet
som ägnas åt u-hjälpen redo -

140

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

visar kort och gott — låt vara som ett
räkneexempel — att regeringen kalkylerar
med att u-hjälpen fram till 1970-talet skall öka med samma belopp som
i år.

Så gick det alltså med parollerna i
herr Erlanders proposition, med löftet
till FN, med vad som skulle bli ett av
de viktigaste inslagen i 1960-talets politik! Vilket

alternativ har då vi som kritiserar
regeringen för otillräckliga ulandsinsatser?
Tyvärr har vi mycket
små möjligheter att göra någonting.
Denna verksamhet ställer ovanligt stora
krav på långsiktig planering. Det
hade t. ex. varit oförsvarligt av något
oppositionsparti eller av någon enskild
riksdagsledamot att i år föreslå ökad
omfattning av den bilaterala verksamheten.
Vi har helt enkelt inte ett biståndsorgan
som kan klara större kapacitet
än det gör för närvarande. Och
det kommer sannolikt att dröja länge
innan verkningarna av de senaste årens
kriser är undanröjda.

Att dessa svårigheter är ett resultat
av regeringens försummelser är klart.
Dessa försummelser från regeringens
sida är dess enda acceptabla försvar
för att säga nej till utvidgade bilaterala
svenska u-landsinsatser.

På det multilaterala området hade
man enligt min mening kunnat kräva
djärvare tag från oppositionens sida.
Men även här har riksdagen begränsade
möjligheter. Anslagen till den multilaterala
hjälpen är inte underbyggda
av några petitaskrivelser. I årets statsverksproposition
finns bara några rader
om vart och ett av FN-anslagen.
Bakgrunden till de avvägningar som
gjorts har man inte en aning om.

Fru Lewén-Eliasson sökte att karakterisera
folkpartiets och centerpartiets
förslag som överbud. Jag vet egentligen
inte vad hon menar med överbud. Menar
hon att det alltid rör sig om överhud
när ett förslag går längre än vad
regeringens gör, då är det självfallet
fråga om ett överbud.

Men man kan inte gärna påstå att
det skulle vara sakligt omotiverat att
höja anslaget till FN :s Särskilda fond
med de 10 miljoner kronor som föreslås,
och man kan inte heller säga att
det är orimligt med hänsyn till den målsättning,
som riksdagen har antagit i
enighet. Vad vi har att diskutera och
votera om är två underbud, varav oppositionens
är en nyans bättre än regeringens.

Om inte riksdagens behandling av ulijälpen
skall urarta till rena meningslösheten,
krävs det att regeringen lägger
fram en plan för i vilken takt och
på vilka områden de svenska biståndsinsatserna
skall öka. En sådan plan behöver
inte betyda att man binder riksdagen
vid vissa exakta belopp varje år.
Det vore både av biståndstekniska och
av statsfinansiella skäl felaktigt. Men
vi behöver vissa riktlinjer för hur vi
skall upprätthålla vår målsättning.
Utan en sådan planläggning — som bör
omfatta alla biståndsformer — frånhänds
riksdagen i själva verket helt inflytande
på denna viktiga del av vår
politiska verksamhet.

Detta krav på planläggning är dessutom
inte bara ett politiskt krav. Det
är viktigt att det nya biståndsorganet
långt i förväg vet vilka krav som kommer
att ställas på verksamhetens omfattning.
Ju större, flera och mera kostnadskrävande
projekt som skall genomföras,
desto noggrannare måste förberedelserna
bli.

Det är naturligtvis riktigt att en sådan
planläggning sker i nära kontakt
med de internationella biståndsorganen.
Såvitt jag förstår måste det bär
finnas goda möjligheter till effektivitetsbefrämjande
samarbete. Vi gör för
närvarande en ganska strikt åtskillnad
— både terminologiskt och i det praktiska
arbetet — mellan multilateral
hjälp och bilateral hjälp. Frågan är
emellertid, om inte en kombination av
dessa biståndsformer i många sammanhang
kunde vara den bästa lösningen.

FN har t. ex. via Världsbanken och

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

141

Anslag till internationell biståndsverksamhet

EPTA, som nu kommer att slås ihop,
omfattande erfarenheter och resurser
när det gäller planering i stor skala i
u-länderna. Den tanke som vi fört fram
i den gemensamma centerparti- och
folkpartimotionen är, att de enskilda
länderna skall överta detaljplanering
och genomförande av projekt, som utgör
delar av en större FN-plan. En sådan
metod borde, omsatt i större skala,
kunna leda till att man kunde undvika
många av nackdelarna med den bilaterala
hjälpformen, t. ex. den bristande
samordningen mellan enskilda länders
projekt.

Jag tror också att metoden skulle innebära
möjligheter till ekonomiskt och
näringsgeografiskt helhetstänkande,
som vore befrämjande för utvecklingen
inom dessa områden. Det vore enligt
min mening naturligt, om Sverige med
den inriktning på u-hjälp via Förenta
Nationerna, vilken vi haft under många
år, toge initiativ till att närmare undersöka
förutsättningarna för ett samarbete
av detta slag.

Planeringen bör givetvis också ta
sikte på ett större mått av koncentration
av den svenska hjälpen både när
det gäller antalet länder och typen av
insatser.

Hela den svenska u-hjälpen har hittills
kännetecknats av splittring och
svaghet på de allra flesta nivåer, detta
trots många mycket skickliga insatser
från personer både i den centrala administrationen
och ute på fältet. Den
nya organisation, om vilken vi nu skall
besluta, är givetvis ett viktigt och nödvändigt
steg för att få det hela att fungera
bättre.

En av det nya organets allra viktigaste
uppgifter måste vara att göra upp
en långsiktig plan för hur vi på ett
ekonomiskt försvarbart sätt skall kunna
fullgöra det ansvar för den underutvecklade
världen, som vi iklätt oss.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Vi vet att vi svenskar
har den högsta levnadsstandarden av
alla folk i världen. Vi vet också något
annat —- att närmare två tredjedelar
av världens befolkning svälter, att 2 000
miljoner människor lever vid eller under
svältgränsen. Vi vet också att jordens
befolkning varje år ökar med
70—80 miljoner människor, d. v. s. tio
gånger Sveriges befolkning, Befolkningsökningen
är 200 000 människor
om dagen, eller på tio timmar lika mycket
som t. ex. Uppsalas befolkning.

Den rika nordatlantiska världen står
inför skrämmande framtidsutsikter:
farsoter, oroligheter och eventuellt krig
inom mindre än en generation. En liten
grupp nationer med 16 procent av världens
befolkning äger 70 procent av jordens
tillgångar. Om den nuvarande utvecklingen
fortsätter är det troligt att
svälten i början av 1970-talet får allvarliga
följder i Indien, Pakistan och
Kina, följda av länder som Indonesien,
Iran, Turkiet, Egypten och Brasilien,
för att nämna några få.

Vår statliga u-hjälp är i år i runt tal
250 miljoner kronor eller ungefär ett
belopp som det tar oss drygt en halv
arbetsdag att arbeta ihop. Kan vi 60-talets människor i Sverige inbilla oss
att det i längden går att skapa ett från
den övriga världens nöd och elände
isolerat välståndssamhälle?

Våra olika politiska partier talar så
vackert i sina program om betydelsen
av internationellt hjälparbete. Låt
mig t. ex. citera ur folkpartiets program:
»Medvetna om vårt folks bekännelse
till demokratiens frihetsideal och
vårt lands djupa beroende av den demokratiska
idéns framgång i världen
skall vi med starkt växande insatser
delta i kampen mot fattigdom och nöd
oavsett människors ras, nationalitet eller
religion.» I socialdemokratiens
grundtankar har alltid internationalismen
och solidariteten varit något av
det mest väsentliga.

142

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Och ändå — trots alla dessa programförklaringar
har Sverige ännu år 1965
endast avsatt två tiondels procent av
nationalinkomsten till u-länderna. När
inrättandet av NIB beslutades år 1961
och man diskuterade dess organisation
i denna kammare var de flesta talare
överens om att NIB skulle bli ett centralt
administrationsorgan för den
mångfald institutioner, som tidigare
handlagt u-landshjälpen. Tyvärr blev
det aldrig så. NIB blev till många delar
ett misslyckande, enligt min mening
till stor del beroende på att det
inte finns någon i ansvarig ställning
inom den statliga förvaltningen -—-d. v. s. inom regeringen — vilken talar
för u-hjälpen som enhet. Vägar,
sjukvård, skolor etc. har sina talesmän,
men 60-talets kanske viktigaste fråga
—• våra u-hjälpsinsatser — saknar någon
som kan framträda med kunskap,
fasthet och auktoritet.

Splittring och bristande samordning
har hittills utmärkt vår u-landshjälp.
Det har saknats en gemensam plan för
hela vår biståndsverksamhet. Man skulle
kunna likna det hela vid en vattenkanna
med vilken man idkar »strilkannepolitik».
Det största problemet
är kanske för närvarande inte hur mycket
vår u-hjälp skall öka utan hur den
skall öka och på vad sätt vi skall kunna
göra en bättre insats. En sak är
emellertid klar. Det går inte att i fortsättningen
splittra den svenska u-hjälpen
som vi hittills har gjort. Vi måste
välja ut ett eller ett par länder och
där göra något verkligt ordentligt. Ett
väsentligt problem för närvarande är
att vi och alla biståndsgivande länder
saknar experter. Om vi koncentrerade
vår hjälp till, som jag sade, ett par
länder skulle det med all sannolikhet
bli mycket lättare att i framtiden utbilda
folk. För att kunna göra en god
insats bör man inte endast ha kunskaper
i det inhemska språket utan också
känna till landets historia, sedvänjor
och kultur.

Sverige har gjort en viktig insats när
det gäller opinionsbildning i världen
för barnbegränsning, och vid försöksverksamheten
på Ceylon har man redan
i vissa distrikt på några år kunnat
redovisa 30 procents lägre födelsekvot.
Den nykonstruerade plastspiralen
kan säkert betyda en hel del, men
ännu återstår mycket att göra på familjeplaneringens
område. Men talet
om barnbegränsningens betydelse får
inte bli ett försvar för att man inte
hjälper på andra områden. Många gånger
kan man höra människor säga: Så
länge vi inte löst problemen med den
våldsamma befolkningsökningen tjänar
det ingenting till att hjälpa. Människor
måste do i alla dessa hemska sjukdomar
för att jorden inte skall bli överbefolkad.
Sjukdomarna är, säger man,
en naturlig regulator. Ingenting kan
göra mig så arg som när jag hör någonting
sådant. Vem som skall do eller
inte do avgör en högre makt. Din
och min plikt — nej för resten, inte
plikt utan förmån; plikt är ett förfärligt
ord — måste vara att ständigt och
jämt hjälpa andra människor. Det är
därför vi lever. Vi måste bli inte enbart
människor utan medmänniskor.

En viktig roll i den svenska hjälpen
måste i framtiden den svenska industrien
spela. Staten måste i allt högre
grad medverka till att industrien
får investeringsgarantier, investeringsskydd
och olika skyddsåtgärder på beskattningens
område. Men framför allt
måste vi få till stånd en samordning
mellan svensk industriell satsning i uländerna
och den statliga biståndspolitiken.
Många gånger händer det nu
att svensk industri genom högre kvalitet,
dyrare arbetskraft etc. vid anbud
på leveranser till u-länder blir utslagen
av andra länder. Detta händer
inte så sällan även när det gäller projekt
som vårt statliga bistånd är avsett
att finansiera. Mycket skulle kunna
sägas i denna viktiga fråga, men
jag vill för att förkorta debatten nöja

Tisdagen den 25 maj 1905 cm.

Nr 28

143

Anslag till internationell biståndsverksamhet

mig med att hänvisa till den skrivelse
som Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening och
Sveriges industriförbund den 10 maj
avlät till hans excellens statsministern.

Så en mycket viktig fråga, herr talman!
För att vi i framtiden skall kunna
öka vår u-landshjälp gäller det givetvis
att upplysa och engagera Sveriges
befolkning i kampen mot världsnöden.
Som herr Wedén så riktigt påpekade
i sitt anförande i remissdebatten
måste det vara »ett första villkor
att de som har den politiska makten
och därmed det främsta politiska ansvaret
inte drar sig för att tala om i de
mest auktoritativa former de kan finna
hur världen egentligen är beskaffad».
Men vad svarade statsrådet Ulla
Lindström i samma debatt? Jo, hon talade
om att u-hjälpen hittills inte klappat
så hårt på kanslihusets port som
hon skulle ha önskat, och hon sade:
»Jag tror inte att jag fått ett enda spontant
brev med krav på ökade u-hjälpsanslag,
men jag har fått desto flera som
klandrat u-hjälpen». Ett brev betyder
så mycket, som posten säger i sin reklam,
men statsrådet måste väl ändå
vara väl medveten om alla de vädjanden
och manifestationer för utökad uhjälp
som gjorts från de poltiska ungdomsförbunden,
för att inte tala om
alla de stora insatser som gjorts av frivilliga
organisationer.

Jag tänker härvidlag på missionen,
Rädda barnen, Röda korset och Lutherhjälpen.
Den anklang deras vädjan om
hjälp givit visar väl mer än något annat
att vårt lands befolkning har viljan
att förstärka våra hjälpinsatser i
u-länderna.

Nu vill jag också passa på att säga
åt statsrådet Lindström, som tyvärr
inte är närvarande i kammaren: Det är
statsrådets uppgift kanske mer än någon
annans att inte bara vidmakthålla
utan också vidga den opinion och förståelse
som finns för u-ländernas stora
problem. Det är hon som framför allt

skall göra någonting. Statsrådet frågade
i sitt remissdebattanförande, om en
majoritet av svenska folket är beredd
att avstå från en bit av sin egen standardförbättring.
Jag tror att jag törs
svara ja och hänvisar då till bland annat
de allmänna grundtankar som finns
i vårt regeringspartis program. Där
står det om viljan att förverkliga idéerna
rörande frihet, jämlikhet och broderskap
— allt i övertygelsen om varje
människas okränkbarhet och alla
människors lika värde.

I det nya organ som i dag skall beslutas
för svensk biståndsverksamhet
föreslår statsutskottet nio ledamöter.
Jag anser det vara av oerhörd vikt att
det inom styrelsen kommer att finnas
representanter för de frivilliga hjälporganisationerna
såsom Rädda barnen,
Röda korset och Lutherhjälpen. Om
den statliga u-hjälpen är på väg att
samordnas, är det för framtiden minst
lika viktigt att så även sker med de
frivilliga organisationerna, mellan vilka
det många gånger sorgligt nog råder
ett visst spänningsförhållande. De
frivilliga organisationerna måste i
framtiden arbeta sida vid sida med
den statliga hjälpen och många gånger
samordna sin hjälp med statens. Man
kan också fråga sig om det inom den
nya statliga organisationen inte skulle
kunna finnas ett organ som ersatte Näringslivets
granskningsnämnd, som
bland annat har hand om tilldelningen
av s. k. kontrollerade postgirokonton.
Ibland startas insamlingar. Jag talar
här inte om de större frivilliga organisationer
som jag tidigare nämnt
utan om sådana som ibland aldrig fullföljer
de utfästelser de gjort till allmänheten
i sina insamlingsupprop. Näringslivets
granskningsnämnd kontrollerar
givetvis dessa organisationers räkenskaper
här hemma i Sverige och
granskar att insamlat belopp översändes
till vederbörande u-land. Men man
kontrollerar aldrig hur pengarna används
i vederbörande land eller om

144

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

insamlade medel kommer de projekt
till del för vilka de är avsedda. Behjärtade
personer startar insamlingar och
får in pengar som också ibland medför
att vederbörande u-land skär ned
sin budget för just det projekt vilket
svenskar samlat pengar till. Genom att
skära ned budgeten för sådana projekt
undandrar man dessa det utökade stöd
som avsetts med insamlingsaktionen.

Men det är inte om dessa avigsidor
i svensk u-landshjälp jag vill tala, utan
jag vill försöka engagera er ansvarskänsla
och få en medverkan till att
sprida upplysning om u-världen och
dess oerhörda problem. Liksom vi en
gång gav ut broschyren »Om kriget
kommer» hemställer jag och några
medmotionärer att en liknande upplysningsskrift
t. ex. med titeln »Vad freden
kräver» skall skickas ut till alla
svenska hushåll. En broschyr som journalistiskt
levande klargör för de svenska
medborgarna u-världens olika problem.
Vi talar också i vår motion om
att utnyttja radions och TV:s speciella
informationsmöjligheter. I det sammanhanget
vill jag erinra om vilket oerhört
värde det har för svensk frivillig biståndsverksamhet
att t. ex. Rädda barnen
eller Lutherhjälpen får visa film i
TV. Skulle inte i framtiden dessa frivilliga
hjälporganisationer kunna få sig
tilldelade åtminstone en enda timme
varje år för att visa upplysningsfilm
från sin verksamhet i u-länderna? Jag
har själv haft förmånen att göra många
filmer, men ofta har det hänt att postgirokontot
för hjälpaktionen inte fått
visas i TV-rutan. Radion vill inte ha
konkurrens med sin egen insamling,
har det sagts. Jag frågar mig: hur kan
man konkurrera om att rädda människoliv? När

fru Lindström i remissdebatten
tvivlade på att det finns en opinion för
u-landshjälp hade jag hoppats att hon
åtminstone i framtiden skulle verka för
en vidgad upplysning i de här vitala
frågorna. Man blir därför beklämd när
hon i sitt yttrande i Kungl. Maj :ts pro -

position nr 63 visserligen säger, att
detta är en viktig uppgift för det nya
biståndsorganet men så tillägger: »Det
kan synas väl ambitiöst att som statskontoret
diskuterar ''söka samla en bred
och välunderrättad opinion till stöd
för statsmakternas aktuella insatsplaner
och resurskrav’.»

När vi i dag beslutar om en ny biståndsmyndighet
är det givetvis av
största vikt att denna kommer att ledas
av duktiga och kunniga personer,
men —• som jag tidigare framhållit —
det måste även inom regeringen finnas
en talesman som helhjärtat tar på sig
1960-talets viktigaste uppgift — den
svenska u-hjälpen.

Herr talman! Jag har haft förmånen
att få resa i åtskilliga u-länder. Jag säger
förmånen, eftersom jag genom dessa
resor fått veta att allt ute i den stora
världen inte är som vi alla människor
i grund och botten vill att det skall
vara: frihet, jämlikhet och broderskap.
Jag gick en gång genom en spetälskeby.
Vid en mur hade en stackars pojke
sjunkit samman. Läkaren hade skurit
i hans händer och fötter, och hans ansikte
var fruktansvärt vanställt. Jag
kände liksom behov av att säga någonting
till honom men han drog en gammal
säck över huvudet. Han skämdes
för mig. Ja, han skämdes också för er.
Men är det egentligen inte vi som skall
dra en gammal säck över huvudet och
skämmas? Vi talar så mycket om underutvecklade
länder, men är det egentligen
inte vi som är underutvecklade
— vi som känner till all denna världsnöd
och ändå gör så litet? Inte får väl
FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna
och våra politiska partiers program
i u-landsfrågor enbart bli vackra
fraser? Upp till kamp emot kvalen,
sista striden det är! Ja, framtidens strid
är en strid mot fattigdom och nöd. Man
blir aldrig fattigare av att ge.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen 11:436
och till reservationerna 1, 2 och 3.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

145

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets utlåtande nr 125, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 85 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Mom. I och II

Anslag till internationell biståndsverksamhet
Mom. Ill

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) mom. Ill) i utskottets utlåtande nr
125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 436;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7—11
Vad utskottet hemställt bifölls.

Vad utskottet hemställt bifölls.

10 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

146

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

Punkten 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12:o) i utskottets utlåtande nr 125, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 85 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Anslag till vissa forskningsråd m. m.
(ecklesiastikdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
in. in., i vad propositionen avser eckle -

siastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt E 107) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Anslag till vissa
forskningsråd m. m. för budgetåret
1965/66 beräkna ett anslag av 61 911 000
kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 40, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 5 mars
1965, i vad propositionen hänvisats till
behandling av statsutskottet, beträffande
de under ecklesiastikdepartementet
hörande forskningsråden m. m. föreslagit
riksdagen att

I. a) medge att datamaskincentraler
inrättades vid universiteten i Uppsala,
Lund, Göteborg och Umeå;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
universitetens datamaskincentraler, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66;

c) till Universitetens datamaskincentraler
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 kr.;

II. a) godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för utbildning och
forskning på informationsbehandlingens
område;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att — utöver
de ändringar som föreslagits i propositionen
1965: 1 — vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för
universiteten i Uppsala och Lund samt
tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers
tekniska högskola och tekniska
högskolan i Lund, som föranleddes av
de i propositionen 1965: 40 framlagda
förslagen;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att för utbildningen
på informationsbehandlingens
område på varje universitetsort få

— oavsett fakultet — tillämpa regler
motsvarande dem som gällde för till -

Tisdagen den 25 maj 1905 om.

Nr 28

147

Anslag till vissa forskningsråd in. in. (ecklesiastikdepartementet)

delning av lärarkrafter in. in. i ämnen
inom filosofisk fakultet;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om de övergångsanordningar, som
fordrades för förslagens genomförande;

e) till Vissa kostnader för utbildningsoch
forskningsorganisationen på databehandlingsområdet
för budgetåret
1905/06 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 270 000 kr.;

III. till Kostnader för datamaskintid
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kr.;

IV. till Tandem van de Graaff-accelerator
vid Uppsala universitet för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 800 000 kr.;

V. a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för de under
statens medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna i överensstämmelse
med vad departementschefen
föreslagit;

b) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för under V. a)
nämnda forskargrupper att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66;

VI. till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 599 000
kr.;

VII. till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
15 800 000 kr.;

VIII. till Humanistisk forskning för
budgetåret 1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 3 520 000 kr.;

IX. till Statens råd för samhällsforskning:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
110 000 kr.;

X. till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret

1965/66 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3 060 000
kr.;

XI. bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för statens naturvetenskapliga
forskningsråd i överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

XII. till Statens naturvetenskapliga

forskningsråd: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
380 000 kr.;

XIII. till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 17 790 000 kr.;

XIV. till Atomforskning för budgetåret
1965/66 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
9 652 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Hansson in. fl. (I: 706)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh in. fl. (II: 834);

dels en inom första kammaren av
herr Nils Theodor Larsson m. fl. väckt
motion (I: 712), vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte vid
behandlingen av propositionen nr 40
besluta att anvisa 1. till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning
för budgetåret 1965/66 under åttonde
huvudtiteln ett reservationsanslag
av 17 800 000 kr., vilket innebure
en höjning med 2 000 000 kr. i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag, 2. till
Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning
för budgetåret 1965/66
under åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 3 560 000 kr., vilket innebure
en höjning med 500 000 kr. i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag, och
3. till Statens naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1965/66 under åttonde

148

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

huvudtiteln ett reservationsanslag av
19 790 000 kr., vilket innebure en höjning
med 2 000 000 kr. i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 713) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 835), i vilka, såvitt nu var i
fråga, gjorts samma hemställan som i
den ovan redovisade motionen 1:712;

dels ock en inom första kammaren
av herrar Wallmark och Nyman väckt
motion (I: 715).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) medge att datamaskincentraler inrättades
vid universiteten i Uppsala,
Lund, Göteborg och Umeå;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
universitetens datamaskincentraler, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1965/66;

c) till Universitetens datamaskincentraler
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 kr.;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna Kungl. Maj:ts förslag i
vad avsåge av departementschefen angivna
riktlinjer för utbildning och
forskning på informationsbehandlingens
område;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att — utöver
de ändringar som föreslagits i utskottets
utlåtande 1965: 90 — vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för universiteten i Uppsala och Lund
samt tekniska högskolan i Stockholm,
Chalmers tekniska högskola och tekniska
högskolan i Lund, som föranleddes
av de i propositionen nr 40 framlagda
förslagen;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att för utbildningen
på informationsbehandlingens
område på varje universitetsort få
—- oavsett fakultet — tillämpa regler
motsvarande dem som gällde för tilldel -

ning av lärarkrafter m. in. i ämnen inom
filosofisk fakultet;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om de övergångsanordningar, som
fordrades för förslagens genomförande;

e) till Vissa kostnader för utbildningsoch
forskningsorganisationen på databehandlingsområdet
för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
270 000 kr.;

III. att riksdagen måtte till Kostnader
för datamaskintid för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kr.;

IV. att motionen I: 715, i vad den avsåge
utredning om den kärnfysikaliska
utbildningens och forskningens organisation
och lokalisering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen I: 715, i vad den avsåge
beställningsbemyndigande för en
tandem-generatoranläggning, icke måtte
bifallas av riksdagen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen I: 715, såvitt nu var i
fråga, till Tandem van de Graaff-accelerator
vid Uppsala universitet för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 800 000 kr.;

VII. att motionerna I: 706 och II: 834
icke måtte bifallas av riksdagen;

VIII. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för under VIII. a)
nämnda forskargrupper att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1965/66;

IX. att riksdagen måtte till Statens

medicinska forskningsråd: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1965/66
på driftbudgeten under åttonde huvud -

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

149

Anslag till vissa forskn

titeln anvisa ett förslagsanslag av
1 599 000 kr.;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 712 samt I: 713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 15 800 000 kr.;

XI. att riksdagen måtte till Humanistisk
forskning för budgetåret 1965/66
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 520 000 kr.;

XII. att riksdagen måtte till Statens

råd för samhällsforskning: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1965/66
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
110 000 kr.;

XIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:712 samt 1:713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 060 000 kr.;

XIV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för statens naturvetenskapliga
forskningsråd i överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet föreslagits;

XV. att riksdagen måtte till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
380 000 kr.;

XVI. att riksdagen måtte, med bifall

till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:712 samt 1:713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig

forskning för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudti -

ingsråd m. in. (ecklesiastikdepartementet)

teln anvisa ett reservationsanslag av
17 790 000 kr.;

XVII. att riksdagen måtte till Atomforskning
för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
9 652 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Axel Andersson,
Edström, Källqvist, Thorsten
Larsson, Larsson i Hedenäset, Neländer,
Mattsson, Källstad och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under X., XIII. och
XVI. bort hemställa,

X. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 712 samt I: 713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 17 800 000 kr.;

XIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 712 samt I: 713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för

budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 560 000 kr.;

XVI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 712 samt I: 713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
19 790 000 kr.;

2) av herr Wallmark, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
beklaga att en så betydelsefull fråga

150

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

som forskningsanslagen och deras storlek
skall behandlas under den press
som denna sena timme utgör.

Det synes mig därutöver vara riktigt
att även vi som reserverat oss för högre
forskningsanslag kostar på oss det erkännandet
att departementschefens förslag
i proposition nr 40 innebär i åtskilliga
avseenden en glädjande upprustning
av våra forskningsresurser.
Detta i och för sig glädjande förhållande
kan dock inte undanskymma det faktum
att vad som här föreslås betyder
kraftiga nedprutningar av vad de olika
forskningsråden bedömt som erforderligt.
I åtskilliga fall har endast omkring
en tredjedel av den anslagsökning,
som forskningsråden äskat, tillstyrkts
av Kungl. Maj:t och nu av utskottet.

Betydelsen av en intensifierad forskning
på olika områden behöver väl inte
närmare utvecklas; den är självklar och
må här endast konstateras. Det är samtidigt
uppenbart att den tekniska utvecklingen
gör att anskaffningen av material
och apparatur för olika forskningsuppgifter
blir alltmer kostnadskrävande.

I propositionen har departementschefen
hävdat, att de svenska forskningsinvesteringarna
ligger på en hög
nivå vid en internationell jämförelse.
Nu är väl alltid vid sådana jämförelser
en viss försiktighet på sin plats, alldenstund
det är svårt att på befintligt
material bygga fullt rättvisande jämförelser.
Ett faktum lär dock tyvärr
vara att Sverige inte befinner sig på
den absoluta toppen härvidlag. Det förfäktas
på sakkunnigt håll att bl. a. en
del länder, som är betydligt större än
Sverige, använder en avsevärt större
andel av bruttonationalinkomsten till
forskningsuppgifter än vad vi gör. Just
den omständigheten att Sverige är ett
litet land gör att vi borde disponera
en förhållandevis större andel till forskningsuppgifter
för att hålla jämna steg
i utvecklingstakten.

Forskningsarbete är givetvis icke
blott en fråga om anslagens storlek,
utan även och kanske framför allt en
fråga om tillgång på forskare. Härvidlag
vill det synas som om vi är rätt
väl rustade. Därtill får läggas att tillgången
på forskare även är beroende
av om tillräckliga medel ställes till förfogande
för olika forskningsuppgifter.
Det »sug» mot forskningsuppgifter i
andra länder, exempelvis USA, som vi
ibland ser resultatet av, kan väl i något
fall bero på erbjudanden om ekonomiska
favörer. Jag har dock den bestämda
uppfattningen att det i flertalet
fall är en följd av att vetenskapsmännen
inte erbjudes samma forskningsresurser
här hemma och att de
därför söker sig utomlands.

Det är — i all korthet — mot bakgrunden
av dessa förhållanden som vi
reservanter funnit en ytterligare förstärkning
av vissa forskningsanslag vara
synnerligen angelägen. Det har synts
oss att, framför allt på de medicinska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
fälten, stora forskningsuppgifter
ännu väntar på sin lösning. Därför
förordar vi en förstärkning av anslagen
till dessa forskningsråd med tillhopa
4,5 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I statsutskottets förevarande
utlåtande som avser anslag till
vissa forskningsråd m. m., har jag fäst
mig vid uppgifterna att stat och näringsliv
tillsammans satsar mellan 1
och 1,5 miljard kronor per år till forskning
och utvecklingsarbete och att industriens
stöd åt forskningsverksamhet
enligt statiska centralbyråns beräkningar
för år 1963 uppgår till 625 miljoner
kronor. Av denna summa skulle
552 miljoner avse tekniskt utvecklingsarbete
och 70 miljoner tillämpad forskning,
medan bara 3 miljoner kronor
skulle användas till grundforskning.

Nr 28

151

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Anslag till vissa forskningsråd in. in.

Det är viil detta senare som är anledningen
till departementschefens uttalande
om angelägenheten av att vid
fördelningen av de .statliga forskningsanslagen
alldeles särskilt beakta grundforskningsområdena.
Utskottet har också
följt departementschefen i fråga om
den uppräkning av anslaget med omkring
25 procent som han förordat.

I proposition nr 40 säger departementschefen
att forskningsråden kommer
att få möjlighet att möta de stegrade
krav från forskarnas sida på bl. a.
teknisk personal, material och apparater
som den snabba utvecklingen på
forskningens område framkallar. Detta
är ett stort och betydelsefullt löfte.
Men om man ser efter hur det stämmer
med verkligheten, finner man att medicinska
forskningsrådet har äskat en
ökning med 11,9 miljoner kronor men
bara erhållit 3,4 miljoner kronor och
att rådet för samhällsforskning har begärt
1,4 miljon men bara erhåller
510 000 kronor. Naturvetenskapliga
forskningsrådet har äskat en ökning
med i runt tal 12 miljoner kronor men
föreslås få en höjning med 4,2 miljoner
kronor. De nämnda forskningsråden
skulle alltså erhålla endast ungefär en
tredjedel av den ökning som de har
begärt.

Dessutom har departementschefen
fortsatt med att framhålla att omkring
50 procent av anslagen till universitet
högskolor, arkiv och museer skall användas
till vetenskaplig forskning. Enligt
1955 års universitetsutredning skulle
siffran vara ungefär denna, men det
torde då snarare vara fråga om vad
som är önskvärt än vad som är reellt.
När det gäller de faktiska förhållandena
torde siffran 20—25 procent vara mer
rättvisande än 50 procent.

Vi i folkpartiet har tidigare föreslagit
olika åtgärder för att forskningsplaneringen
skulle kunna bedrivas mer
målmedvetet. Jag kan helt kort erinra
om att vi under föregående riksdag
föreslog att ett särskilt föredragande

(ecklesiastikdepartementet)

statsråd borde få hand om vetenskaplig
forskning och de frågor som hör samman
med den högre utbildningen samt
att detta spörsmål borde bli föremål
för en snabb behandling. Vi ville också
att riksdagen skulle uttala som målsättning
att de .statliga anslagen till vetenskaplig
forskning, utom atom- och
försvarsforskningen, skulle fördubblas
under en femårsperiod.

I den föreliggande reservationen har
vi inte direkt sagt något om detta, men
jag tycker det kan vara på sin plats
att här erinra om att den svenska forskningsplaneringen
verkligen behöver bli
föremål för en skyndsam och allsidig
utredning.

Det är tre områden som vi reservanter
speciellt har inriktat vår uppmärksamhet
på — herr Larsson i Hedenäset
har redan berört detta. Det gäller framför
allt den medicinska forskningen,
som nu står inför stora uppgifter. Anslagen
från internationella forskningsorganisationer
tycks minska, samtidigt
som kraven på olika medicinska apparaturer
ökar och dessa apparater är
också mycket kostnadskrävande. Därför
är det så mycket mer angeläget att
öka de inhemska anslagen, vilket vi
också föreslagit i den reservation som
föreligger. Regeringens förslag att begränsa
den äskade ökningen på 11,9
miljoner till 3,4 miljoner är enligt vår
uppfattning inte tillfredsställande.

När det gäller den samhällsvetenskapliga
forskningen har riksdagen
ganska nyligen angivit hur riksbankens
jubileumsfond skall användas. Vi
på vårt håll menar att anslagen till
samhällsvetenskaplig forskning bör under
åren fram till 1968 höjas i sådan
takt, att utbildade forskare då finns
tillgängliga för att ta itu med de forskningsområden
som hittills eftersatts. I
den motion som vi lagt fram i denna
kammare, nr 835, har framför allt
nämnts samhällsvetenskaplig forskning
kring folksjukdomarna.

Tidigare har från folkpartiets sida

152

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

i olika sammanhang — senast i en partimotion
i år —• framhållits vikten av
samhällsvetenskaplig forskning rörande
alkoholfrågor. Frekvensen av alkoholskador
varierar ju starkt i olika miljöer.
Därför har vi i vår reservation
yrkat att anslaget till samhällsvetenskaplig
forskning skall höjas till i runt
tal 3,5 miljoner kronor, alltså med en
halv miljon utöver ecklesiastikministerns
förslag.

I propositionen säger departementschefen:
»Till följd av den f. n. knappa
tillgången på forskarutbildad arbetskraft
är det nödvändigt, att den disponibla
personalen utnyttjas så ändamålsenligt
som möjligt. Det är därvid
väsentligt att forskningsråden satsar på
ökade materiella resurser, bl. a. apparater.
» Men enligt vår mening — vi
hävdar den också såsom reservanter —
har departementschefen inte tagit konsekvenserna
av detta resonemang. Därför
har vi betonat hur viktigt det är att
satsa på de materiella resurserna, t. ex.
apparatur. Dessutom kan det vara på
sin plats att påpeka att med nya tekniska
hjälpmedel ytterligare rutinuppgifter
kommer in i forskningen och att
ett rationellt utnyttjande av apparater
och forskare följaktligen måste innebära
ett ökat antal assistenter och annan
personal på lägre nivå,

Vi har därför hemställt att anslaget
till naturvetenskaplig forskning höjs
till 19,7 miljoner kronor, alltså med 2
miljoner kronor mer än departementschefen
har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I den proposition, som
vi nu behandlar, föreslås en hel del utöver
det som har direkt med forskningsråden
att göra. Bland annat föreslås
anskaffning till Sverige av en första
s. k. tandem van de Graaff-accelerator,
detta för att förstärka forsknings -

resurserna på det kärnfysikaliska området.

Jag skall inte besvära kammarens ledamöter
med att försöka förklara —
om jag nu skulle kunna göra det —
vad en tandem van de Graaff-accelerator
är för någonting. Jag skall bara
säga, att den har att göra med utforskningen
av atomkärnornas struktur och
egenskaper; det är tillräckligt allmänt
uttryckt för att det skall kunna vara
riktigt.

Denna anläggning föreslås bli placerad
vid Uppsala universitet. En framställning
om en dylik tandemaccelerator,
som redan tidigare ingivits från
institutionen för fysik i Göteborg som
ett led i den forskningsverksamhet som
där bedrives, har med andra ord inte
beaktats. Nu kan emellertid — såsom
jag ser det — anskaffandet av en tandemaccelerator
enbart till Uppsala
starkt ifrågasättas. Motiveringarna för
en sådan anläggning också i Göteborg,
där fysikinstitutionerna vid Göteborgs
universitet och Chalmers tekniska högskola
för mycket lång tid framåt, förefaller
det, kommer att utbilda det
kanske största antalet fysikstuderande i
landet, kan synas väga lika tungt som
de motiveringar som anförts för uppsalaprojektet.
Statens tekniska forskningsråd
framhåller också att utrustning
av det slag som det här rör sig
om med stor sannolikhet kommer att
erfordras också på andra universitetsorter
än Uppsala. Just nu föreligger ett
sådant behov, efter vad jag kan se,
framför allt i Göteborg. Förutsättningarna,
också de ekonomiska, är dessutom
mycket gynnsamma. Detta behov
och dessa förutsättningar är noggrant
utredda i de omfångsrika motionerna
1:760 och 11:834, och jag hänvisar till
dem.

Utskottet har emellertid inte låtit sig
påverkas — även om jag själv har pläderat
för det — till att ens skriva positivt
om göteborgsförslaget, trots den
i mina ögon överväldigande bevisning -

Tisdagen den 25 mai 1 965 ein.

Nr 28

153

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

en, utan hänvisar rätt och slätt till att
frågan om anskaffandet av ytterligare
acceleratorer för närvarande övervägs
av en särskild acceleratorkommitté
inom statens råd för atomforskning. Utskottet
vill inte säga någonting, förrän
rådet redovisat sina överväganden. Jag
hoppas, att resultatet av dessa överväganden
kommer snabbt. Går det ut på
anskaffandet av ytterligare en accelerator,
torde ingen universitetsort, sådant
läget är åtminstone nu, kunna tävla
med Göteborg.

Härmed är emellertid inte acceleratorfrågan
från min sida utagerad. Jag
måste fästa uppmärksamheten på ett
par remissorgans yttranden över uppsalautredningen
—• alltså den utredning
som menar att acceleratorn skall installeras
i Uppsala. Från universitetskanslersämbetets
sida uttalas, att ämbetet
»blivit övertygat om angelägenheten av
en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om den kärnfysikaliska
forskningens och forskarutbildningens
organisation och lokalisering». Ämbetet
förordar därför, att Kungl. Maj :t
begär riksdagens bemyndigande att vidta
åtgärder för anskaffning av en dylik
accelerator, att förläggas till den institution
som efter företagen utredning
synes lämpligast.

Tekniska forskningsrådet har i sitt
yttrande ansett, att utrustning av ifrågavarande
slag kommer att behövas på
olika håll i landet och menar att ett
ställningstagande till ansökan från Uppsala
därför blir beroende av om man
finner det möjligt att tillgodose alla eller
åtminstone flertalet av de institutioner
som har behov av en dylik
utrustning. Endast under sådana omständigheter
är rådet berett att tillstyrka
denna ansökan. Om däremot enbart
en eller eventuellt två anläggningar blir
aktuella för installation, måste enligt
rådets mening, frågan om utrustningens
placering bli föremål för noggrann
prövning, lämpligen genom en särskild
utredning.

Det är rätt märkligt, att departementschefen
inte berör den av tekniska
forskningsrådet aktualiserade frågeställningen
beträffande behovet av fler
acceleratorer. Jag förstår, att han kan
vara tveksam, men det hade nog varit
på sin plats att ta upp saken. Möjligen
kan ur departementschefens framställning
indirekt utläsas att någon ytterligare
accelerator än den föreslagna under
lång tid framåt —- jag vill inte säga
oöverskådlig tid —• ej är planerad.
Några konkreta uttalanden därom står
emellertid inte att finna. Förvånansvärt
är kanske också, att departementschefen
inte kommenterat universitetskanslersämbetets
och tekniska forskningsrådets
förslag om utredning i fråga
om maskinens placering. Det verkar
nästan, som om — åtminstone får jag
den känslan, men jag är kanske onödigt
misstänksam —- Uppsala på något sätt
vore självskrivet till att få den accelerator
som nu är aktuell. Jag vill givetvis
inte ifrågasätta objektiviteten i urvalet,
men jag kan inte underlåta att
trots allt ställa mig litet undrande till
detta.

Något yrkande har jag icke, utan jag
har bara velat delge kammaren dessa
synpunkter.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende faller det sig naturligt att
erinra om att värnet om forskningens
frihet alltid har intagit en framskjuten
plats i vårt land liksom i de flesta
andra kulturländer. Denna forskningens
frihet är en förutsättning för att
forskningen skall kunna fullgöra den
sanningssökande uppgift som är dess
innersta syfte. I motsats till den fria
forskningen, som vi slår vakt om, framstår
ju den dirigerade forskningen som
något oacceptabelt. Det är enligt vår
mening inte tillåtet, att dirigera forskningen
och påverka dess resultat för
att man därigenom skall kunna tjäna
vissa syften, de må vara ideologiska

11 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 28

154

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

eller politiska. En sådan forskning har
ingenting med sökandet efter sanningen
att göra. Den utgör alltså inte forskning
i ordets rätta bemärkelse.

Man har så många gånger och med
en sådan skärpa fördömt dirigerad
forskning att det kanske finns anledning,
när vi nu behandlar anslagen till
forskningsråden, att ställa sig frågan
om varje form av dirigering av forskningen
är otillåtlig. Ingen opponerar
sig ju mot att forskningen inom näringslivet
i betydande utsträckning är
föremål för planering och styrning.
Ingen opponerar sig mot att t. ex. Asea
sätter in betydande forskningsresurser
för att lösa likströmsöverföringsproblemen
eller att cellulosaindustrien
genom planerad och styrd forskning
har löst björkmasseframställningsproblemet.

Är det då så stor skillnad mellan industriens
planering och styrning av
forskningen i näringslivets tjänst och
den statsunderstödda forskningen? Kan
det inte vara naturligt och inte alls
märkvärdigt att samhället, om resurserna
både personellt och materiellt i ett
litet land är begränsade, försöker få
de forskningsuppgifter lösta som ter
sig mest angelägna? Om så är fallet -—
och vår forskningsorganisation med de
stora anslagen till forskningsråden är
ju ett uttryck för ett sådant betraktelsesätt
— innebär det att samhället genom
forskningsråden och genom anslagsgivningen
via dem utövar en planering
och styrning av forskning i mycket
stor omfattning.

Detta ställer utomordentligt stora
krav på forskningsrådens kunnighet
och objektivitet och på deras förmåga
av vida överblickar. Det gör också deras
arbete utomordentligt ansvarsfullt.
Men därigenom blir det också angeläget
och nödvändigt för riksdagen att
ständigt observera denna verksamhet.
Vi måste ha klart för oss att det på
detta område är svårare än på de flesta
andra för lekmännen, politikerna,

att göra bedömningar i fråga om skälighet
och eventuell prutmån och avvägningar
mot andra krav på anslag
och personal.

Låt oss anknyta till det aktuella
exempel som herr Nordstrandh nyss
talade om. Vi har bara att tro att expansionen
av forskningen rörande elementarpartikelfysikens
teori kräver
högenergiacceleratorer med tillhörande
detektor- och databehandlingsutrustning.

Vi har inte heller särdeles stora möjligheter
att bedöma om det är nödvändigt
att just nu övergå från partikelaccelerator
i ett steg med hjälp av hög
spänning till att accelerera partiklar i
två steg i den tandem van de Graaffaccelerator
som Kungl. Maj:t och utskottet
föreslår skall placeras vid fysiska
institutionen i Uppsala. Vi kan
i varje fall inte bestrida att så är fallet.
Vi har därför inte mycket annat
att göra än att anslå de 8 miljoner kronor
som acceleratorn kostar och de 4,6
miljoner kronor som laboratoriebyggnaden
kommer att belöpa sig till. Men
när vi vid behandlingen av ett sådant
ärende märker hur konkurrensen mellan
olika forskare, mellan olika institutioner
och olika universitetsorter tar
sig egendomliga uttryck, får vi en bestämd
känsla av att vi har stor anledning
att vaksamt följa sådana ärendens
tillkomsthistoria och beredning.

Eftersom utrustning av denna storleksordning
inte rimligen kan finnas
på alla universitets- och högskoleorter
måste den eller de acceleratorer som
anskaffas få rikskaraktär. Det är naturligtvis
då utomordentligt angeläget
att de blir rätt lokaliserade, så att de
kan utnyttjas så effektivt som möjligt.
Av herr Nordstrandhs anförande framgick
hur det just i detta fall rått konkurrens
mellan Uppsala och Göteborg.
I Uppsala, har man sagt, talar den kärnfysikaliska
forskningens framskjutna
och internationellt uppmärksammade
ställning för att denna utomordentligt

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

155

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (ecklesiastikdepartementet)

dyrbara apparat placeras där. I Göteborg
framhåller man att man har en
framstående ställning i forsknings- och
forskarutbildningshänseende samt att
man har möjlighet att härbärgera acceleratorn
i den planerade nya fysikbyggnaden
i Göteborg. Det är inför det
senare argumentet som jag skulle vilja
stanna ett ögonblick, eftersom det är
mycket intressant med hänsyn till vad
jag nyss sade om de konkurrensförhållanden
som råder och de uttryck
dessa kan ta sig.

Man måste fråga sig hur denna fysiklaboratoriebyggnad
i Göteborg kunnat
dimensioneras på ett sådant sätt
— utan att det varit beslutat att någon
accelerator skall placeras där — att
den utan vidare kan härbärgera även
denna accelerator. Motsvarande utrymmen
i Uppsala skulle dra en kostnad
av 4,6 miljoner kronor. Vem har gjort
denna lokalbehovsprövning? Hur göres
över huvud taget lokalbehovsprövningar
när sådana reservutrymmen
plötsligt kan befinnas tillgängliga?

Utskottet har anslutit sig till förslaget
om acceleratorns placering i Uppsala,
men på grund av att detta är den
enda accelerator av denna typ, som vi
tills vidare kommer att disponera, måste
den få rikskaraktär. Den skall stå
till förfogande även för forskare från
andra högskolor, och utskottet har förutsatt
att den därför ställes under en
särskild förvaltning direkt under universitetskanslersämbetet.
Därigenom
hoppas man kunna få konkurrensen
om dess begagnande prövad på ett objektivt
sätt.

Vad slutligen beträffar de reservationsvis
anförda kraven på ökade anslag
till statens medicinska forskningsråd,
till statens råd för samhällsforskning
och till statens naturvetenskapliga
forskningsråd, för vilka här tidigare
har talats, vill jag anknyta till den
högermotion — vars behandling uppskjutits
till hösten — där det yrkas på
utredning och analys av forskningens

organisation och målsättning. Utan eu
sådan översyn anser vi högerledamöter
oss inte ha möjlighet att med säkerhet
säga, om reservanternas 4,5 miljoner
högre anslagsförslag är riktigare och
mera sakligt motiverat än Kungl. Maj ds
och utskottsmajoritetens. Det senare
innebär dock en 25-procentig ökning
i förhållande till innevarande budgetårs
anslag. Vi har inte ansett oss ha
saklig grund för att bedöma behovet
som större.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. /—/X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. X) i
utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

156

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (handelsdepartementet)

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 72 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XI och XII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
av herr Ivar Johansson m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. XIV och XV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XVI

Mom. XVII

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Anslag till vissa forskningsråd m. m.
(handelsdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd m. in., i
vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 12, s. 89) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild propo -

sition i ämnet, för budgetåret 1965/66
beräkna till Statens tekniska forskningsråd
ett förslagsanslag av 416 000 kr. och
till Teknisk forskning ett reservationsanslag
av 16 200 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 40, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars
1965, såvitt nu var i fråga, föreslagit
riksdagen att dels till Statens tekniska
forskningsråd för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 416 000 kr.,
dels ock till Teknisk forskning för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 200 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. väckt motion
(I: 712), vari hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 40 måtte besluta
att till Teknisk forskning för budgetåret
1965/66 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
17 700 000 kr., vilket innebure en höjning
med 1 500 000 kr. i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m.fl. (1:713) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 835), i vilka, såvitt
nu var i fråga, gjorts samma hemställan
som i motionen I: 712.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Statens tekniska
forskningsråd för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
416 000 kr.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 712 samt I: 713 och
II: 835, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Teknisk forskning för bud -

Tisdagen den 25 maj 19C5 em.

Nr 28

157

Anslag till vissa forskningsråd m. in. (jordbruksdepartementet)

getåret 1965/66 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 200 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Eric Gustaf
Peterson, Harry Carlsson, Johan Olsson
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Nelander och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under 2.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:712 samt 1:713
och II: 835, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Teknisk forskning för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 17 700 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 73 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Anslag till vissa forskningsråd m. m.
(jordbruksdepartementet)

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1965/66 till vissa forskningsråd
m. m., såvitt avser anslag under nionde
huvudtiteln, jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
(bil. 11, p. F 15 och 16) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1965/66 till Främjande av forskning
på jordbrukets område m. m. beräkna
ett reservationsanslag av 4 000 000 kr.
samt till Åtgärder för att förebygga skördeskador
beräkna ett reservationsanslag
av 350 000 kr., hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 40, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars
1965, bl. a. föreslagit riksdagen att de/s
till främjande av forskning på jordbrukets
område m. m. för budgetåret 1965/
66 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kr., de/s

*■

158 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (jordbruksdepartementet)

ock till åtgärder för att förebygga skördeskador
för budgetåret 1965/66 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 350 000 kr.

Propositionen hade hänvisats till
jordbruksutskottet såvitt avså ge nyssnämnda
anslag under nionde huvudtiteln
och i övrigt till statsutskottet.

I anledning av propositionen nr 40,
såvitt nu var i fråga, hade väckts

dels motionen I: 711 av herr Isacson
m. fl., i vilken motion bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att anslaget
till forskning inom biocidområdet skulle
höjas från 700 000 till 900 000 kr.
samt att till främjande av forskning på
jordbrukets område m. m. för budgetåret
1965/66 under nionde huvudtiteln
skulle anvisas ett reservationsanslag av
4,2 miljoner kr.,

dels motionen I: 712 av herr Larsson,
Nils Theodor, in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 40, såvitt nu var
i fråga, måtte besluta att till Främjande
av forskning på jordbrukets område
m. m. för budgetåret 1965/66 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kr., vilket innebure
en höjning med 500 000 kr. i jämförelse
med Kungl Maj :ts förslag,
dels ock motionerna I: 713 av herr
Lundström m. fl. och 11:835 av herr
Ohlin m. fl., i vilka likalydande motioner,
såvitt nu var i fråga, gjorts samma
hemställan som i motionen I: 712.

Motionerna 1:712 samt 1:713 och
11:835 hade hänvisats till jordbruksutskottet
såvitt avsåge medelsanvisning
till jordbruksforskning och i övrigt till
statsutskottet.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte
I. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:711 och 1:712 samt motionerna
I: 713 och II: 835, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Främjande av
forskning på jordbrukets område m. in.

å riksstaten för budgetåret 1965/66 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kr.,

b) lämna utan åtgärd motionen I: 711,
såvitt avsåge visst uttalande angående
medel för biologisk prövning av ogräsbekämpningsmedel; II.

till Åtgärder för att förebygga skördeskador
å riksstaten för budgetåret
1965/66 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 350 000
kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hermansson, Gunnar
Pettersson, Skärman, Antby, Nilsson i
I.önsboda och Dahlgren, vilka ansett att
utskottet under I a) bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen I: 711 ävensom
med bifall till motionerna I: 712,
I: 713 och II: 835, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till Främjande av
forskning på jordbrukets område m. m.
å riksstaten för budgetåret 1965/66 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kr.;

2) av herr Elmwall, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns en reservation som är undertecknad
av centerns och folkpartiets
representanter i utskottet. Motionärerna
stöder sig huvudsakligen på
motioner från de tre demokratiska oppositionspartierna.

Det är kort sagt tre faktorer som
stått i förgrunden för motionärerna,
nämligen kravet på ökad kunskap om
de s. k. biocidernas verkningar, forskning
på trädgårdsnäringens område
och frågan om biologisk prövning av
ogräsbekämpningsmedel då det gäller
lantbruks- och trädgårdsskötsel.

Det skall villigt erkännas att Kungl.
Maj:t föreslagit en icke oväsentlig höj -

Tisdagen den 25 maj 1905 em.

Nr 28

159

Anslag till vissa forskningsråd m. m. (jordbruksdepartementet)

ning av detta anslag, men med hänsyn
till den vikt som måste fästas vid dessa
allvarliga spörsmål, väl motiverad
bl. a. av naturresursutredningens hemställan
om anslag, ber jag få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Alla vet vi vad forskningen
betyder för framåtskridandet,
och alla vill vi att forskningen skall få
resurser för att fortsätta sitt många
gånger mödosamma och tidskrävande
arbete. Men jordbruksforskningen är
ingalunda eftersatt i jämförelse med
andra forskningsområden i fråga om
anslag. Det bör i sammanhanget nämnas
att jordbrukets forskningsråd för
budgetåret 1965/66 får en ökning av
anslaget med 34 procent. Jämför man
detta med att medeltalet för forskningsråden
på övriga områden är en anslagshöjning
med 20—25 procent, måste
man medge att jordbruket har blivit
synnerligen välvilligt behandlat vid den
avvägning som måste ske mellan olika
anslagsäskanden.

Utskottet anser sig därför kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag både i fråga
om anslag till den direkta forskningen
på jordbrukets område och när det
gäller åtgärder för att förebygga skördeskador.

Nu är ju forskningen ingalunda en
företeelse som strikt avgränsas inom
varje lands område, och det internationella
samarbetet på området underlättas
av att man drar nytta av varandras
resultat. Detta har också departementschefen
och utskottet uppmärksammat,
när man uttalar att särskilt
den nordiska forskningen bör stödjas.
Av de 4 miljoner kronor som jordbruket
skall få i forskningsbidrag skall
40 000 tilldelas den svenska avdelningen
av Nordiska jordbruksforskares förening
att användas enligt jordbrukets
forskningsråds närmare bestämmelser.
Ett anslag på 150 000 kronor beräknas

erforderligt för att främja och fullfölja
jordbruksforskning med nordiska
aspekter, en forskning som beslutades
redan av 1961 års riksdag.

Varför jag har nämnt detta är därför
att dels motionsvis och dels i herr
Antbys anförande här påpekats bristerna
vad gäller forskningen om biociderna
och prövning av de bekämpningsmedel
som skall användas i det
svenska jordbruket. Många av dessa
bekämpningsmedel är importerade, och
har man i ett land prövat ett preparat,
bör även ett annat land få nytta av resultatet.

I fråga om biocidforskningen har för
nästa budgetår skett en uppräkning i
propositionen från 250 000 kronor till
700 000 kronor, och utskottet menar
att denna uppräkning är tillräcklig.
Pengarna betyder ju inte allt. De personliga
resurserna, d. v. s. antalet forskare,
och planläggningen av arbetet
måste tillgodoses jämsides med anslagshöjningen.

Kungl. Maj:ts förslag innebär ett för
allt under nionde huvudtiteln en uppräkning
med sammanlagt 1,1 miljon
kronor, och utskottet har ansett den
summan väl avvägd för nästa budgetår
i förhållande till resurserna i övrigt
på området.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom. I

160

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

a) i utskottets utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
142 ja och 70 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I b och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
109, i anledning av väckta motioner om
åtgärder till stödjande av samernas kulturliv.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (1:157) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (11:199), hade
bl. a. hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
ett årligt anslag å 100 000 kr. av allmänna
medel tilldelades tidningen Samefolket.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 157 och II: 199, i
vad de avsåge utredning rörande vill -

koren för och stöd åt samernas kulturliv,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:157 och 11:199,
i vad de avsåge anslag till tidningen
Samefolket, icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ivar Johansson,
Axel Andersson, Edström, Källqvist,
Thorsten Larsson, Wallmark, Larsson i
Hedenäset, Nelander, Mattsson, Nordstrandh,
Källstad och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 157 och II: 199, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till tidningen
Samefolket för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 50 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vi har i vårt land uppe
i norr en folkminoritet med särpräglad
kultur och eget språk. Det är som alla
förstår samerna jag syftar på. För denna
lilla befolkningsgrupp gör staten
med rätta en hel del insatser, också
på kulturens område. Frågan är emellertid,
om vi inte — det kan väl en sörlänning
få säga utan att misstänkas för
att vilja driva s. k. bygdepolitik —
måste bereda oss på ökade hjälpåtgärder
för att denna speciella kultur- och
livsform skall kunna äga bestånd.

En av de insatser som kan göras just
nu är att stödja tidningen Samefolket,
som sedan 1919 utges av samerna själva
och utgör ett sammanhållande band
dem emellan.

Tidningsutgivning är som bekant förknippad
med ekonomiska problem, speciellt
för en tidning med liten upplaga
och stort spridningsområde. Tidningen
Samefolket utgör enligt samerna
själva ett omistligt kontaktled mellan
samerna inbördes och mellan samerna

Tisdagen den 25 maj 19G5 em.

Nr 28

161

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

och landets kulturcentra. Man kan inte
längre utan ekonomisk hjälp klara tidningen.
Att avsevärt höja prenumerationsavgiften
bedöms som orealistiskt.

Får jag till slut understryka, att samerna
är en urgammal folkgrupp inom
vårt lands gränser, som på intet sätt
kan jämföras med andra, senare — oftast
mycket sent — inkomna minoriteter.
Ett bifall till förslaget om bidrag
till tidningen Samefolket på 50 000 kronor
kan alltså inte anses som på något
sätt prejudicerande.

Jag ber således att få yrka bifall till
den reservation, som är knuten till
statsutskottets utlåtande nr 109.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 109 behandlar en motion, som
jag tillsammans med några kamrater
i denna kammare väckt. Motionen tar
upp frågan om samernas särpräglade
kultur och språk.

För denna befolkningsgrupp gör staten
insatser på kulturens område genom
nomadskolan, genom radion och
genom stöd åt sameslöjden. Det kan
dock med skäl ifrågasättas om staten
gör tillräckligt för att stödja denna
självständiga kultur. För att den skall
kunna fortleva krävs ökade insatser.
Vi motionärer hade därför krävt dels
en allmän utredning rörande villkoren
för samernas kulturliv, dels anslag till
tidningen Samefolket.

Nu har utskottet beträffande det första
yrkandet hänvisat till »att det av
regeringarna i de nordiska länderna
på rekommendation av Nordiska rådet
tillsatta samarbetsorganet för samespörsmål
och renskötselfrågor även
studerar kulturfrågor. Utskottet anser
sig med anledning härav icke kunna
biträda motionerna i berörda del.»

Det är riktigt att Vi har denna kommitté
och att i den ingår goda svenska
representanter. Men eftersom den kommittén
har ett så vitt program — den

tar upp renskötselfrågor och även kulturfrågor
— är det stor risk för att
dess arbete kommer att dra ut på tiden
och att dess förslag kommer att
fördröjas, vilket inte är vad vi skulle
ha önskat.

Dessutom har man den olägenheten
när många länder deltar i ett sådant
arbete, att man kan få vänta på att
även det mest ointresserade landet ställer
in sig på att göra någonting i dessa
frågor. Därför hade det varit bra
om vi i vårt land hade kunnat gå före
på detta område. Det ligger fara i att
vänta, ty vi har inte mycket tid över
om vi vill göra någonting för att stödja
samernas kultur.

Det andra yrkandet gäller anslag till
Samefolket, en tidning som utges sedan
år 1919. En studerad same, Torkel Torkelsson,
blev den förste redaktören.
Han tjänstgjorde i 20 år utan ersättning.
Bara av eget intresse och med
egen energi ledde han tidningen. Han
avlöstes 1940 av kyrkoherde Park, som
också drev tidningen som redaktör
utan ersättning i 20 år. 1960 avlöstes
han av filosofie doktorn och docenten
Israel Ruong. Han är nu tidningens redaktör
och ger ut den mot ett litet, litet
arvode.

Nu har tidningen stora ekonomiska
problem, och det är osäkert om den
kan komma ut i fortsättningen. Om den
måste upphöra tystnar en säregen stämma
i presskören, ty det är den enda
tidning som utkommer på samespråket.

Jag skulle vilja läsa vad samerna själva
uttalat på sitt landsmöte: »Samerna
avvaktar med allvar riksdagens behandling
av motionerna i fråga. Riksdagens
beslut blir mätare på den betydelse
riksdagen lägger vid det allmännas stöd
till en minoritet med urgammal hemortsrätt
i Sverige och till stärkandet och
utvecklandet av dess kultur.» Jag vill
nöja mig med detta citat.

Detta är inte någon partifråga. Vi
som väckt motionen representerar fyra
partier i denna kammare. Jag vill med

162

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

mitt anförande yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Agnäs (h) och Larsson i Norderön
(ep).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Endast några ord. Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad herr
Jönsson i Ingemarsgården anförde. Det
bör emellertid beträffande utredningen
rörande samernas kulturfrågor noteras
att de nordiska länderna så sent som
1963 och 1964 på rekommendation av
Nordiska rådet tillsatte en gemensam
utredning för att utreda dessa frågor.
Därför anser jag det vara opåkallat att
nu vid sidan härav tillsätta en svensk
utredning. Det skulle bara resultera i
dubbelarbete, som orsakade just det
dröjsmål herr Jönsson i Ingemarsgården
är så orolig för.

Det kan också konstateras att den
nordiska utredningen om samernas problem
på allvar skall ta itu även med
kulturfrågorna. Detta framgår av protokollet
från Samarbetsorganets för same-
och renskötselfrågor första möte i
januari 1965, vilket jag här har framför
mig, men som jag inte skall trötta kammarens
ledamöter med att föredra. Om
dessa frågor skall bli ordentligt belysta,
anser jag det riktiga greppet vara att
allt arbete koncentreras till den nordkalottutredning
som redan är tillsatt
och att vi avvaktar resultaten av dess
arbete.

Därutöver finner jag det emellertid
vara väl befogat att ge ett stöd åt samernas
tidning i enlighet med förslaget
i reservationen. Tidningen Samefolket
är den sammanhållande länken för en
minoritet i vårt land på ett par tusen
själar, utspridda över mer än halva Sveriges
längd. Inför utskottets andra avdelning
har representanter för samerna,
däribland även aktiva yrkesutövare,
betygat vilket värde de sätter på sin
tidning, dess fortsatta utgivning och ut -

veckling. Då utskottsmajoriteten ställt
sig kallsinnig till det blygsamma bidrag
som det här är fråga om, har detta skett
under hänvisning till »den erforderliga
avvägningen mellan bidragsbehovet i
detta speciella fall och det stödbehov
som kan föreligga på andra jämförbara
områden».

Gentemot detta vill jag konstatera att
vi inte har några jämförbara fall i vårt
land. Yi har andra språkminoriteter i
landet, men vi har ingen minoritet som
är så utspridd över ett stort område —
med ty åtföljande kontaktsvårigheter
— och som samtidigt har ursprunglig
hemortsrätt i de nordliga delarna av
vårt land. Därför synes mig detta lilla
bidrag vara motiverat.

Herr talman! Jag ber att få biträda
yrkandet om bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Praktiskt taget alla organisationer
som arbetar i detta väl
organiserade land har väl funnit att
man knappast kan undvara ett eget
medlemsorgan. På annat sätt kan man
inte hålla kontakten med sina medlemmar
på det sätt man önskar. Detta gäller
naturligtvis alldeles särskilt för
grupper vars medlemmar är utspridda
och som av olika anledningar har svårt
att hålla kontakten inbördes. Det råder
sålunda inga delade meningar om att
samefolket behöver sin tidning.

Vi vet också att det blir allt dyrare
att ge ut tidningar. Det har säkert de
flesta av oss direkt praktisk erfarenhet
av. För mycket små grupper med begränsade
ekonomiska resurser blir kostnaderna
för en tidning orimligt stora.
Den tar en alltför stor del av tillgängliga
resurser, och även om man klarar
ekonomien kräver tidningsutgivningen
mycket stora personliga uppoffringar
och tar så stor del av de medel som
gruppen förfogar över för sin verksamhet
att det i längden blir ohållbart att
fortsätta med tidningen.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

163

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

Vi är alltså fullt på det klara med
att samerna behöver hjälp, om de skall
kunna fortsätta att ge ut sin tidning —
vilket vi alla önskar. Vad som skiljer
reservanterna från utskottsmajoritcten
är att utskottet inte har velat bryta ut
denna fråga och lösa den med en gång.
Som redan nämnts finns det en utredning
som också arbetar med frågan om
det kulturella stödet åt samerna, och
den frågan hoppas vi få ta ställning till
när utredningen är klar. Utan tvivel
kommer den att hålla på med sitt arbete
ganska länge, men ingenting hindrar
att den lägger fram delförslag under
tiden.

Ett annat och ännu viktigare skäl för
att vi inte har velat bevilja anslag direkt
är att det finns fler föreningar
som är lika berättigade till bidrag som
samerna. Då har vi inte främst tänkt
på de språkgrupper som på senare år
har kommit hit till landet, utan vi har
i första hand tänkt på de handikappade.
De har också sina tidningar, och i
allmänhet har även de mycket begränsade
ekonomiska resurser. I vissa fall
är de också lika få som samerna — eller
till och med ännu färre. I några fall
har de ett obetydligt statsbidrag till
sina tidningar, i andra fall får de klara
sig själva. Vi anser därför att hela denna
fråga bör ses över. Vi bör inventera
vilka organisationer som det är angeläget
att hjälpa så att de kan ge ut sina
tidningar. Det är en hjälp till självhjälp
som vi bör kunna kosta på oss.

Vi hoppas alltså att denna fråga skall
komma igen mycket snart och då kunna
lösas i ett sammanhang, där man
dels tagit reda på vilka andra organisationer
som kan komma i fråga, dels
gjort en undersökning av hur stödet
skall kunna avvägas. Vi är sålunda inte
på något sätt kallsinniga mot samerna,
utan vi vill bara lösa frågan i ett större
sammanhang.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det hade varit värdefullt
om utskottet kunnat nå enighet
i denna fråga.

Såsom här framhållits utgör samerna
en liten folkspillra, bl. a. i vårt land.
Men jag har ändå kommit till den uppfattningen,
att både de svenska statsmakterna
och många andra är intresserade
av att göra det mesta möjliga för
att underlätta samernas situation. Jag
vill erinra om att t. ex. samernas socialvård
och barnavård till väsentlig del
bekostas av statsmakterna. Och när vi
för några år sedan tog ställning till frågan
om den nya nomadskolan gick regeringen
och riksdagsmajoriteten in för
att samerna skulle få behålla sin nomadskola
och att denna inte skulle underställas
de kommunala skolstyrelserna.
Detta innebar en avvikelse från
gängse byråkratisk praxis i vårt land.
Avsteget motiverades med att samerna
på detta sätt skulle få möjlighet att utveckla
sin kulturella egenart.

Här har också talats om att en utredning
skall göras om samernas kultur.
Därvidlag delar jag utskottsmajoritetens
uppfattning, att det inte är lätt att göra
en sådan utredning. Samerna har visserligen
ett språk uppe i norr men de
har också ett språk söderut, och nordlapparna
kan inte tala sitt modersmål
med sydlapparna.

Vi skall också komma ihåg att den
ursprungliga samekulturen inte kände
någon djävul, medan däremot gudarna
var legio och det gällde att hålla gudarna
vid gott humör genom olika offer.
Men i och med att samernas kultur fick
det första avgörande grundskottet genom
kristendomens införande kom också
djävulen in i bilden — och nu är
det ju många som gör gällande att han
har full sysselsättning på Nordkalotten,
även om där eljest råder en betydande
arbetslöshet.

Riksgränsbanan var nästa grundskott
mot den samiska kulturen. Kampen mellan
den nye guden — den som inte

164

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

tyckte om seitar och avgudabilder i
form av stenar och träd — har inte avslutats
helt ännu. Jag måste alltså säga,
att jag har mycket svårt att förstå hur
man genom en statlig utredning skall
kunna komma fram till något avgörande
på detta område.

Jag tror att samerna och deras vänner
måste förstå, att den skolform som
de fick var avsedd att hjälpa dem i dessa
strävanden. Vi vet också att samerna
för närvarande har ett rikt utvecklat
föreningsliv. De har också den internationella
organisation, vilken har omnämnts
tidigare, och de har enligt min
mening själva goda möjligheter att slå
vakt om sin kulturella egenart.

Men det ligger i sakens natur att det
när två kulturkretsar närmar sig varandra
alltid blir den kraftigare och
mäktigare kulturen, som utbreder sig
på den mindre kraftigas bekostnad. Jag
tror att kanske inte heller samerna kommer
att besparas ett nederlag i denna
kamp.

Jag tror vidare att samernas språk
lever så länge renskötseln består, ty
renskötselns nomenklatur återfinns i det
gamla samiska språket. En gammal
same sade mig en gång, att man inte
kan svära på hundarna på svenska.

Men det har många gånger omvittnats
att det religiösa språket bland samerna
längst uppe i norr inte är samiska
språket, lapskan, utan att det är
det finska språket. Man kan säga att
samen när han lämnar renskötseln i
fjällen och vänder sin uppmärksamhet
mot de himmelska tingen också ändrar
språk.

Det skulle ha varit värdefullt om vi
hade kunnat få en något utförligare redovisning
av hur man tänker sig stödet
till samefolket. Jag hoppas att regeringen,
om samefolket kommer i svårigheter,
skall finna möjligheter att
understödja det via lappfonden eller
på annat lämpligt sätt — kanske genom
att man tar upp denna fråga i samband
med presstödet. Detta är ett typiskt

exempel på ett pressorgan, vars utgivande
man betraktar som nödvändigt
men för vilket det inte finns ekonomiska
resurser.

Herr talman! Utan att framföra något
speciellt yrkande har jag velat anföra
dessa reflexioner med anledning
av föreliggande utskottsutlåtande.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag skall inte göra någon
kommentar rörande den potentat,
som herr Lassinantti förde in i debatten,
utan jag begärde närmast ordet för
att säga till fröken Olsson, att hon gjort
ett gott inlägg men kom fram till en
omöjlig ställning i sak. Låt oss nu rösta
här i kammaren!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

165

Åtgärder till stödjande av samernas kulturliv

ning. Ilerr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 106
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel i voteringen under
moment II i statsutskottets utlåtande
nr 109. Jag skulle ha röstat nej.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 121, första lagutskottets utlåtande
nr 28 samt statsutskottets utlåtanden
nr 128 och 129 i nu nämnd
ordning uppföres främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets memorial nr 9, angående
uppskov med behandlingen av
visst till utskottet hänvisat ärende;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 36, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1965/66, in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 45, angående ändrad lydelse av 1 §
avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session,

nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, m. m.,

nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation,

nr 49, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli, och

nr 50, angående regleringen för budgetåret
1965/66 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. in.;

första lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

§ 12

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 241,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter; dels

ock till riksdagens förordnanden:
nr 242, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 243, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

244, för herr Gustaf Henning Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 245, för herr Uno Ingvar Svanberg

166 Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.58 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM SB
514784