Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1963

16—17 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 oktober

Sid.

Hälsningsanförande........................................... 3

Meddelande ang. sammanträdestider............................ 3

Interpellationer av:

herr Heckscher ang. åldringsvården........................... 4

herr Heckscher ang. spioneriaffären Wennerström............... 5

herr Ohlin ang. spioneriaflären Wennerström................... 8

herr Hedlund ang. spioneriaflären Wennerström................ 10

herr Larsson i Hedenäset ang. lärarbristen..................... 12

herr Lindahl ang. spioneriaflären Wennerström................. 13

herr Carlsson i Huskvarna ang. pensionärernas ställning inom sjukförsäkringen
............................................. 14

herr Elmwall ang. företagen omläggning av penningpolitiken..... 14

herr Elmwall ang. skydd för jordbruk och boskapsskötsel mot

skada genom vattenförorening ............................. 15

herr Persson i Heden ang. skydd mot tömning av kloakvatten i sjöar

och vattendrag............... 16

herr Ståhl ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna.......... 17

herr Larsson i Norderön ang. kommunernas engagemang i verksamhet
för fritidsrekreation................................ 18

herr Nilsson i Bästekille ang. statsbidraget till kommuner för skol skjutskostnader

.......................................... 19

herr Björkman ang. personalläget inom sjukvården............. 20

herr Björkman ang. utlandssvenskarnas rösträtt................ 21

herr Nilsson i Gävle ang. ytterligare arbetstidsförkortning....... 21

fru Ryding ang. omvårdnaden av de handikappade barnen...... 22

herr Palm ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna..... 23

herr Alemyr ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna........ 24

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 2S

Nr 28

Innehåll

Sid.

herr Spångberg ang. vissa militära flyghaverier................. 24

herr Börjesson i Falköping ang. rymningarna från fångvårdsanstal terna.

................................................... 25

herr Fälldin ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna ... 27

fru Boman ang. åtgärder för att bereda svenska utvandrare i Sovjetunionen
möjlighet att återvända till Sverige............... 28

fru Nettelbrandt ang. krisen inom sjukvården.................. 29

herr Hagberg ang. ett kärnvapenfritt Norden.................. 31

herr Holmberg ang. förflyttning till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor
.................................................. 32

herr von Friesen ang. åldringsvården.......................... 32

Torsdagen den 17 oktober

Interpellationer av:

herr Enskog ang. eftersläpningen i utbetalningen av folkpensionsförmåner
................................................ 36

herr Enskog ang. utbildning av vissa värnpliktiga som beviljats

uppskov med krigstjänstgöring i vanlig ordning.............. 37

fröken Elmén ang. villkoren för anställande av partiellt arbetsföra

inom statlig och statsunderstödd verksamhet................ 37

herr Broberg ang. beaktande av enskilda företags kapacitet vid
prövningen av frågor om utbyggnad av statliga anläggningar på

försvarets område........................................ 38

herr Eriksson i Bäckmora ang. taxesystemet för detalj distribution

av elektrisk kraft på landsbygden.......................... 39

fröken Karlsson ang. lärarbristen............................. 41

herr Holmberg ang. en utbyggnad av hemvården för gamla...... 42

herr Wennerfors ang. övergången från alkoholstarka till alkoholsvagare
drycker.......................................... 43

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
härmed förklaras öppnad.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Wedén, som vid kammarens sammanträde
den 10 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, samt herr
Andersson i Ryggestad, som vid sammanträdet
den 18 januari med läkarintyg
styrkt sig vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen från och med den
14 januari tills vidare, denna dag åter
intagit sina platser i kammaren.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Engkvist enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från
och med den 14 innevarande oktober
tills vidare.

Herr Engikvist beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 16 oktober—5
november för att som delegat
för Sverige deltaga i Förenta Nationer -

nas adertonde generalförsamlings möte
i New York.

Stockholm den 15 september 1963
Gunnar Helén

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av uppdrag som medlem
av den svenska FN-delegationen
får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från riksdagens
början tills vidare.

New York den 18 september 1963
Sten Wahlund

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av uppdrag som medlem
av den svenska FN-delegationen får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från riksdagens
början tills vidare.

New York den 24 september 1963
Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen fr. o. m. den 16 oktober
t. o. m. den 26 oktober 1963 för
utrikes resa.

Ingemarsgården, Jämtlands Sikås,
den 27 september 1963

Elias Jönsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 5

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en plan för sammanträdena under
tiden den 16 oktober—8 november 1963.
Därav framgår bland annat att höstens

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. åldringsvården

»remissdebatt» kominer att hållas tisdagen
den 29 oktober med eventuell
fortsättning påföljande dag samt att endast
ett arbetsplenum torde komma att
anordnas under den tid planen avser.
Detta sammanträde bär utsatts till onsdagen
den 6 november kl. 14.00.

I början av nästa vecka beräknas föreligga
sedvanliga, hela höstsessionen
omfattande planer angående sammanträdestider
och behandlingen i kamrarna
av utskottsutlåtanden.

§ 6

Interpellation ang. åldringsvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Vid föregående års liöstriksdag
efterlyste jag i eu interpellation
konkreta åtgärder från regeringens
sida på åldringsvårdens område. Jag
erinrade då också om vissa särskilda
frågor av betydelse för de gamlas trivsel
och för att ge dem en så ljus och
bekymmersfri tillvaro som möjligt.

I sitt svar hänvisade socialministern
endast till det pågående utredningsarbetet
inom socialpolitiska kommittén.
Han ansåg att utredningsarbetet på åldringsvårdens
område bedrevs i lämpliga
former och med den snabbhet som
var påkallad och möjlig.

Den av statsrådet då åberopade socialpolitiska
kommittén bär nyligen utgivit
ett betänkande med titeln »Åldringsvårdens
läge». Betänkandet är en
redovisning och kartläggning. Det handlar
främst om hur åldringarna bor och
vilka möjligheter till vård och service
de har — i sina hem, på ålderdomshem
och i sjukvården. Några förslag till
åtgärder framlägger kommittén däremot
inte i detta betänkande, vilket
emellertid åter bekräftar att åldringsvården
försummats och att svåra brister
föreligger. Två områden, där situationen
är ytterst allvarlig, är dels de

gamlas bostadsförhållanden, dels långtidssjukvården.

Vad först beträffar bostadsförhållandena
framgår det av betänkandet, att
inte mindre än 130 000 gamla bor i bostäder
som saknar vatten och/eller avlopp.
Detta antal utgör 17 % av samtliga
åldringar. 105 000 åldringar (14 %
av samtliga) bor i bostäder som endast
har vatten och avlopp men inte centralvärme,
WC eller än mindre badrum.
Inte mindre än närmare Vs av åldringarna
bor sålunda i bostäder som på sin
höjd har vatten och avlopp men inte
WC, centralvärme eller de andra bekvämligheter,
som numera anses utgöra
ett självklart behov för varje permanent
bostad. Anmärkningsvärt är också
att ju äldre vederbörande är, desto
sämre bor de. Endast ca 300 000 (eller
37 %) av åldringarna bor fullt modernt.

Enligt utredningen uppgick i april
1962 antalet vårdplatser för långtidssjuka
vid landstingens och de landstingsfria
städernas institutioner till
13 900. Om man härtill lägger de 3 800
vårdplatserna vid kommunala sjukhem
blir antalet vårdplatser för långtidssjuka
17 700. Dessa platser täcker emellertid
inte på långt när det aktuella behovet,
och fram till 1965 torde praktiskt
taget en fördubbling av platsantalet erfordras,
om man tar hänsyn till såväl
den nuvarande bristen som till de utbyggnader
som erfordras på grund av
att åldringarnas antal ökar varje år. Att
läget än så länge något så när kunnat
bemästras beror på att ett betydande
antal långtidssjuka vistas på ålderdomshem,
akutsjukhus eller mentalsjukhus.
Samtidigt är det troligt att en omfattande
förnyelse av äldre ålderdomshem
kommer att bli erforderlig inom de
närmaste åren.

Det bör emellertid understrykas, att
vård på ålderdomshem eller sjukhus
kan rekommenderas huvudsakligen i de
fall, där vederbörande gamla behöver
ständig vård eller mer än tillfällig
hjälp. Såväl med hänsyn till de gam -

Onsdagen den IG oRtober Iy63

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

las egna önskningar som ur samhällets
synpunkt talar eljest övervägande skäl
för att den öppna vården ges bestämt
företräde framför anstaltsvården. Detta
förutsätter bl. a. en kraftig utbyggnad
av hemsamaritverksamheten.

Av grundläggande betydelse för att
förbättra åldringsvården är att det
ökade personalbehovet kan tillgodoses.
Här torde man inte kunna nå resultat
utan att deltidsarbete tillämpas i mycket
betydande utsträckning. Både möjligheterna
därtill och personalrekryteringen
i övrigt står i nära samband
med löne- och skattevillkoren. Det torde
finnas anledning att därvidlag pröva
även nya vägar och vid behov bortse
från kravet på full likhet i behandlingen
av alla olika personalgrupper i
offentlig tjänst.

Kommittén framhåller att den i sitt
fortsatta arbete kommer att ta upp olika
frågor som aktualiserats genom den
gjorda kartläggningen och framlägga
de förslag som kommittén anser påkallade.
Även om kommittén möjligen
skulle komma med förslag någon gång
under år 19G4 — vilket icke bestämt
utlovats — torde det inte finnas något
hopp om att dess förslag kan ge anledning
till beslut i riksdagen förrän
tidigast år 1965.

Detta är helt otillfredsställande. Det
nödläge som konstaterats, liksom det
snabbt växande antalet åldringar och
ökningen i de högre åldersgrupperna
bland dessa kräver mycket snara åtgärder,
om man inte skall behöva riskera
att en verklig katastrofsituation inträder
i åldringsvården. Jag anser därför
att man inte kan avvakta de förslag socialpolitiska
kommittén vid någon icke
fixerad tidpunkt kan väntas komma med
utan omedelbart måste vidtaga åtgärder.
Detta gäller särskilt de områden
jag berört i interpellationen.

Vårdbehovet skulle vidare sannolikt
kunna reduceras, om man hade möjlighet
att motverka åldrandets speciella
sjukdomar, kanske främst om man kun -

de komma fram till metoder att förebygga
och lindra de sjukdomstillstånd
som orsakas av förkalkning i blodkärlen
och vissa andra med åldern sammanhängande
sjukliga organförändringar.
Det gäller bär såväl förebyggande
som botande och rehabiliterande verksamhet.
Forskningen på dessa områden
saknar erforderliga resurser, och det
är en samhällets skyldighet att ställa
sådana till förfogande.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser herr statsrådet att i anledning
av de uppgifter om åldringarnas
boendeförhållanden som framkommit i
socialpolitiska kommitténs betänkande
»Åldringsvårdens läge» till 1964 års
riksdag komma med förslag som kan
medföra avgörande förbättringar i de
gamlas bostadsförhållanden ?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
föreslå 1964 års riksdag åtgärder i syfte
att få till stånd en väsentlig ökning
av antalet platser inom långtidssjukvården? 3.

Vilka åtgärder är herr statsrådet
beredd att föreslå för att den geriatriska
forskningen och utbildningen skall
få förbättrade resurser och för att
främja den kliniska verksamhet, som på
detta område erfordras för att möta
vårdbehovet inom åldringsvården?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades på begäran till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:
Herr talman! De skador som Stig
Wennerströms långvariga och omfattande
spionage vållat det svenska försvaret
är stora och allvarliga. Hur stora

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

skadorna är och vilka konsekvenser de
kan tänkas få för det svenska försvaret,
torde alltid bli mycket svårt att
precisera t. o. m. sedan utredningsmaterialet
lagts fram. De skador som spionaget
vållat försvaret kan emellertid i
långa stycken tänkas komma att förändra
vissa av de förutsättningar som
låg till grund för den år 1962 träffade
försvarsöverenskommelsen — inte bara
ekonomiskt sett utan också vad gäller
planering och inköp av viss materiel.

Länge bär det betraktats som en stor
tillgång att de demokratiska partierna i
vårt land tagit samfällt ansvar för
svensk försvarspolitik. Har regeringen
och de demokratiska oppositionspartierna
hittills på detta sätt gemensamt
slutit upp kring försvarspolitiken, bör
detta ske också nu, när vårt försvar utsatts
för allvarliga skador. De demokratiska
partierna måste beredas möjlighet
att pröva skadornas omfattning och de
åtgärder som kan bli aktuella för deras
avhjälpande sett mot bakgrunden
av den försvar,söverenskommelse som
1962 träffades. Den försvarskommitté
som då arbetade bör för detta ändamål
återupplivas. Den skulle snabbt och
utan någon längre förberedelsetid kunna
påbörja isitt arbete och på relativt
kort tid — vilket måste anses vara av
största vikt — kunna slutföra sitt uppdrag.

Efter det Wennerströms spionage
uppdagats och det visat sig att vissa regeringsledamöter
under en mycket lång
tid varit informerade om att Wennerström
utgjort en säkerhetsrisk, har av
naturliga skäl frågan om vilka åtgärder
som för framtiden kan vidtas för alt
säkerställa ett bättre samarbete inom
regeringen i säkerhetsfrågor aktualiserats.

Sedan regeringsrätten föreskrivit att
de av vissa statsrådsledamöter till juristkommissionen
ingivna promemoriorna
angående de skilda regeringsledamöternas
handläggning av ärendet skulle
vara att anse som offentliga handlingar

och dessa sålunda kommit till allmänhetens
kännedom, föreligger ett betydelsefullt
material för bedömningen av
hur ärendet före den 25 juni 1963 handlagts
i regeringen. Det framgår därvid
bl. a., att en medlem av regeringen,
statsrådet Sven Andersson, redan »någon
gång under 1959» av dels statspolisintendenten,
dels chefen för vederbörande
sektion i försvarsstaben underrättats
om misstankarna mot Wennerström.
I samband med att Wennerström
1961 ställdes till förfogande för vissa
arbetsuppgifter i utrikesdepartementet
underrättades dåvarande utrikesministern
och följande år cheferna för inrikes-
och justitiedepartementen, varjämte
statsministern synes ha blivit erbjuden
en föredragning, som likväl aldrig
kom till stånd.

Statsrådspromemoriorna är med ett
undantag — f. utrikesminister Undén
■— daterade samma dag och har enligt
uppgift tillkommit efter samråd mellan
regeringens berörda medlemmar. Redan
detta är anmärkningsvärt. Sannolikt
skulle materialet ha kunnat bli fullständigare,
om regeringsmedlemmarna
var för sig fått besvara kommissionens
frågor och eventuella diskrepanser i deras
uppgifter därefter fått ge anledning
till att kompletterande uppgifter infordrats.

Innehållet i statsrådspromemoriorna
är emellertid än mera anmärkningsvärt.
Det framgår här bl. a., att samarbetet
inom regeringen på tidigare stadier varit
i hög grad ofullständigt, något som
står i skarp kontrast mot det nära samarbetet
som helt plötsligt blev aktuellt
då uppgifterna till juristkommissionen
skulle lämnas. Av promemoriorna framgår
det vidare, att flera berörda statsrådsledamöter
funnit det vara av underordnad
betydelse att hålla sig underrättade
om ärendets fortsatta utveckling,
när de fått reda på att en hög befattningshavare
med tjänstgöring inom
Kungl. Maj :ts kansli var föremål för säkerhetstjänstens
misstankar. Däremot

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

föreligger alltjämt en högst betydande
oklarhet i fråga om Wennerströms uppdrag
i utrikesdepartementet, hur uppdraget
ursprungligen preciserades, vad
som sedan blev Wennerströms egentliga
arbetsuppgift och på vad sätt Wennerströms
arbetsuppgifter anknöt till förarbetena
för den s. k. Undénplanen.
Inte ens den tidpunkt, då Wennerström
faktiskt övergick till att syssla
med sina uppgifter i utrikesdepartementet,
är klart angiven.

Ansvarsförhållandena inom regeringen
har uppenbarligen i detta fall varit
tämligen oklara. För säkerhetstjänsten
ansvarar i första hand chefen för inrikesdepartementet.
Denne synes icke
ha blivit orienterad förrän på våren
1962, ungefär samtidigt med chefen för
justitiedepartementet. Chefen för försvarsdepartementet,
som underrättades
om problemet tre år tidigare, tog därvid
icke kontakt med någon av dessa
sina kolleger och synes för sin del ha
godkänt förslaget om Wennerströms
placering i utrikesdepartementet innan
utrikesministern blivit ordentligt underrättad
om misstankarna mot denne.
Statsministern förblev okunnig om vad
som förekom. Samordningen inom regeringen
och de direkta kontakterna
mellan dess medlemmar tycks sålunda
i detta ärende ha lämnat åtskilligt övrigt
att önska. Det är vidare uppenbart,
att säkerhetscheferna inom departementen
hållits utanför. Sålunda underrättades
utrikesdepartementets säkerhetschef,
kabinettssekreteraren, tydligen
inte om misstankarna mot Wennerström
förrän denne redan under mera än ett
år tjänstgjort i departementet.

Av det ovan anförda torde det klart
framgå att den allvarliga spionaffären
knappast med erforderlig omsorg handlagts
av de berörda regeringsledamöterna.
Dessa är ytterst ansvariga för att
spionaffären tillåtits fortgå under så
lång tid efter det de första misstankarna
om Wennerström som säkerhetsrisk
blev kända. Regeringen bär också måst

medverka till att klarlägga orsakerna
till att Wennerström under så lång tid
varit i tillfälle att bedriva sin landsfientliga
verksamhet. Därvid har regeringen
stannat vid att lägga utredningen
av själva ansvarsfrågan i händerna
på en juristkommission, bestående av
tre välmeriterade och framstående jurister.
Det skall inte bestridas att dessa
har särskilda förutsättningar att i egenskap
av förhörsledare klarlägga vad
som brustit i fråga om övervakning och
kontroll av Wennerströms tjänstgöringsförhållanden
och möjligheter att införskaffa
upplysningar om vårt försvar. Å
andra sidan kan det inte begäras att
juristkommissionen skall bedöma det
parlamentariska ansvar som åvilar de
särskilda instanser som haft att göra
med handläggningen av ärendet sedan
Wennerström utpekats som en säkerhetsrisk
för landet. Detta måste av naturliga
skäl bedömas av erfarna parlamentariker.
Ett samarbete mellan jurister
och parlamentariker, där de förra
utövat ledningen av förhören och de
senare tillhandahållit frågor som ur
parlamentariska synpunkter borde
framställas, skulle på ett helt annat sätt
ha kunnat skapa klarhet i ämnet.

Utöver den del av utredningsarbetet,
som bäst utföres av juridiska experter,
föreligger därför en annan del, som endast
kan handläggas av en parlamentarisk
utredning. Denna bör i första hand
bedöma var ansvaret ligger för att
Wennerström under så avsevärd tid
kunnat fortsätta sin landsskadliga verksamhet
samt föreslå åtgärder, avsedda
att för framtiden i möjligaste män förhindra
att händelser av detta slag upprepas.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens statsministern få framställa
följande frågor:

1. Vilka åtgärder ämnar Ers Excellens
vidtaga för att i den utsträckning
så kan vara möjligt bota eller uppväga
de skador som det svenska försvaret

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

åsamkats genom Wennerströms spioneri? 2.

Vill Ers Excellens meddela kammaren,
vilka åtgärder som för framtiden
planeras för att säkerställa ett bättre
samarbete inom regeringen i säkerhetsfrågor? 3.

Kommer Ers Excellens att medverka
till att juristkommissionens undersökningar
i Wennerströmsaffären kompletteras
av en utredning som innefattar
företrädare för samtliga demokratiska
partier i riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Under riksdagens sommaruppehåll
har det största och allvarligaste
mot Sverige riktade spionage avslöjats,
som utförts av en svensk medborgare.
Spionaffären Wennerström
väckte en omedelbar bestörtning hos
alla. Dtet torde också vara ofrånkomligt
att ett spionage av den omfattning som
det nu uppdagade och som utförts under
en följd av år av en av regeringen
betrodd officer i nyckelposition, inte
kan undgå att påverka allmänhetens
förtroende för berörda centrala samhällsfunktioner.
Den bär angivna förtroendefrågan
får inte komma i skymundan
för andra problem som spionaget
medfört.

EU samhällsintresse av yttersta vikt
kräver i en situation sådan som den nu
uppkomna att åtgärder utan dröjsmål
vidtages som är ägnade att återställa
och upprätthålla förtroendet. Ur denna
grundläggande synpunkt är det djupt
beklagligt att regeringen inte omedelbart
förklarat sig villig att medverka
till en parlamentarisk undersöknings -

kommission för granskning och klarläggande
av alla relevanta omständigheter
i spionaffären. Regeringens avvisande
inställning till de krav som
framförts om en parlamentarisk undersökningskommission
har inte varit
ägnad att skapa lugn och förtroende
kring de centrala samhällsintressen som
det här gäller.

I stället valde regeringen — genom
beslut den 28 juni i år — att tillsätta
en uteslutande av juridisk expertis bestående
undersökningskommission. Denna
skall enligt regeringsbeslutet »dels
utreda orsakerna till att den spioneriverksamhet
vartill översten S. E. C.
Wennerström erkänt sig skyldig kunnat
fortgå under en lång följd av år, dels
undersöka huruvida vad som därvid
förekommit giver anledning till särskilda
åtgärder i syfte att förebygga
riskerna för brottslig verksamhet av dylik
art».

De undersökningar som juristkommissionen
skall göra är självfallet av
mycket stort värde. Som åtgärd att komma
till rätta med den grundläggande
förtroendefrågan är tillsättandet av en
juridisk expertkommission dock inte
till fyllest. Det krävs dessutom en av
parlamentariska representanter utförd
prövning av vad som förekommit av betydelse
för en bedömning av regeringens
parlamentariska ansvar. För en sådan
uppgift är tillsättandet av en juridisk
expertutredning inte rätta tillvägagångssättet.

Genom en parlamentarisk utredning
skulle allmänheten få bästa möjliga garanti
för att allt som är väsentligt med
hänsyn till regeringens ansvar, dess och
myndigheternas handläggning av frågan
samt förtroendets återställande,
kommer till allmän kännedom, i den
mån inte sekretesskäl av hänsyn till rikets
säkerhet hindrar ett offentliggörande.

Dessutom skulle ett betydelsefullt
material ställas till förfogande för konstitutionsutskottet
som är det gransk -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

ningsorgan som riksdagen bär till förfogande
för bedömande av det parlamentariska
ansvaret för vidtagna eller
underlåtna åtgärder från berörda statsråds
sida. Ärendets omfattande beskaffenhet
torde göra det svårt för konstitutionsutskottet
att självt utföra det
erforderliga undersökningsarbetet. Redan
den omständigheten att konstitutionsutskottet
kommer att ha en mångfald
andra ärenden att samtidigt handlägga
utgör ett starkt skäl för att icke
belasta detta utskott ensamt med den
parlamentariska undersökningen. Det
stora antalet ledamöter i utskottet är en
annan praktisk omständighet som talar
i samma riktning. För en särskild parlamentarisk
utredning talar också ytterligare
ett viktigt skäl. Hinder torde
visserligen inte föreligga för konstitutionsutskottet
att inbjuda utanför utskottet
stående personer för att av dem
erhålla upplysningar. Men statsråd kan
enligt 36 § i riksdagsordningen inte höras
av utskottet. Det är av uppenbart
intresse att möjligheten att inhämta
kompletterande upplysningar direkt av
berörda statsråd står öppen för en parlamentarisk
utredning.

Vid två tidigare tillfällen har under
senare tid händelser inträffat som föranlett
tillsättande av parlamentariska
undersökningskommissioner. År 1945
framkom att en byråinspektör vid statens
utlänningskommission varit inblandad
i en då upptäckt, olovlig underrättelseverksamhet,
som närmast varit riktad
mot flyktingar bär i landet. Byråinspektören
hade också varit anlitad av
säkerhetstjänsten för särskilda uppdrag.
För att skapa klarhet kring de då
kritiserade förhållandena tillsattes eu
undersökningskommission med företrädare
för samtliga i riksdagen representerade,
demokratiska partier, den
s. k. Sandlerkommiissionen. Motsvarande
förfarande tillämpades år 1950 för
att klarlägga myndigheternas åtgärder
i den s. k. Kejneaffären.

Vid båda tillfällena var motivet för

tillsättandet av en parlamentarisk undersökningskommission
att det gällde
att bevara förtroendet för centrala samhällsfunktioner.
I direktiven till Sandlerkomniissionen
hette det: »Då de av
anmärkningarna berörda myndigheterna
ha sådana åligganden, att ett orubbat
förtroende från allmänhetens sida
för myndigheternas oväld är oeftergivligt,
synes en undersökning av nu angivna
förhållanden vara påkallad.» Och
i uppdraget till Kejnelcommissionen uttalade
dåvarande justitieminister Zetterberg:
»Den utomordentliga vikten av
att de rättsvårdande myndigheterna omfattas
av medborgarnas fullständiga förtroende
gör det angeläget att en utredning
rörande myndigheternas förhållande
i denna sak genomföres under medverkan
av en allmän medborgerlig representation.
»

Wennerströmaffären berör i eminent
grad centrala samhällsfunktioner. Även
här är det av utomordentlig vikt att
medborgarnas fullständiga förtroende
för dessa upprättliålles. En utredning
bör därför också nu ske »under medverkan
av en allmän medborgerlig representation».

Regeringen bör således enligt min
mening ompröva -sitt beslut att för närvarande
inte medverka till att en parlamentarisk
undersökningskommission
tillsättes i Wennerströmaffären.

En sådan kommission bör utan ytterligare
dröjsmål komma i arbete. I
första hand bör den få omedelbar tillgång
till det material som juristkommissionen
insamlat. Den skall givetvis
själv kunna införskaffa material, t. ex.
genom att höra personer som befattat
sig med eller haft anledning att befatta
sig med den till Wennerström anknutna
säkerhetsfrågan. Till viss del torde
undersökningsarbetet kunna bedrivas
parallellt med juristkommissionens. Den
senares arbete, som avser andra bedömningar
än den parlamentariska ansvarigheten,
skall givetvis fortsätta.

Det ligger i sakens natur att båda

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

kommissionernas arbete bör bedrivas
skyndsamt.

Det bör slutligen vara möjligt för regeringen
att lämna besked i den här
väckta frågan vid den allmänna debatt
som avses äga rum i riksdagens båda
kamrar den 29 oktober.

Utan att avvakta vidare utredningar
blir det naturligtvis tillfälle att denna
dag i riksdagen debattera regeringens
egendomligt passiva handläggning av
Wennerströmsaken, vilken kort beskrivits
i ett antal regeringsledamöters förklaringar
till juristkommissionen.

Spionaffären Wennerström aktualiserar
åtgärder för att reparera de skador
som tillfogats rikets försvar. Omfattningen
av dessa åtgärder och därav betingade
kostnader kan inte överblickas
på nuvarande stadium. Särskild undersökning
pågår som bekant härom genom
för ändamålet avdelad militär expertis.
Det är angeläget att denna kartläggning
sker så snabbt som möjligt.

Även om skadeverkningarna ännu
icke helt kan överblickas, är det angeläget
att en redovisning utan dröjsmål
lämnas riksdagen eller vederbörligt utskott
allteftersom de kostnadsmässiga
konsekvenserna av vad som hittills
uppdagats blir klarlagda. Att åtgärder
omedelbart vidtas för att begränsa skadeverkningarna,
utan att avvakta en
sammanfattande redovisning av kostnaderna,
är självfallet oundgängligt.
Det arbete som pågår för försvarets löpande
modernisering enligt av riksdagen
fastlagda planer får emellertid inte
eftersättas. På nuvarande stadium är det
å andra sidan omöjligt att bedöma huruvida
ifrågavarande försvarsplaner
kan bli berörda av de försvarsåtgärder,
som det nu uppdagade spioneriet kan
göra nödvändiga. Skulle fråga uppkomma
om revidering eller annan omläggning
av betydenhet av de fastlagda försvarsplanerna,
förutsätter jag att dessa
problem kommer att behandlas i samma
ordning som tillämpats för planernas
utarbetande, d. v. s. under medver -

kan av en parlamentarisk beredning.
Den militära försvarsledningen måste
givetvis ha sin uppmärksamhet riktad
på detta problem. Ytterst bär självfallet
försvarsministern och regeringen i övrigt
ansvaret härför.

En redovisning för regeringens syn
på här senast berörda problem är önskvärd.

Under hänvisning till det anförda
anhålles om kammarens tillstånd att till
statsministern få framställa följande
frågor:

1. Vill regeringen medverka till att
en undersökningskommission med företrädare
för samtliga demokratiska partier
i riksdagen omedelbart tillsättes
med uppdrag att till upprätthållande av
allmänhetens förtroende för berörda
centrala samhällsfunktioner granska
alla omständigheter i spioneriaffären
Wennerström?

2. Vill herr statsministern — så långt
ske kan inom ramen för nödvändiga,
försvarspolitiskt betingade sekretesshänsyn
— lämna en redovisning för vilka
praktiska åtgärder som regeringen vidtagit
eller eljest anser befogade i syfte
att minska skadeverkningarna för rikets
försvar av Wennerströms landsförrädiska
verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Det hittills offentliggjorda
materialet har visat att överste
Stig Wennerström i stor omfattning utlämnat
betydelsefulla uppgifter om vårt
försvar. Det är naturligt, att denna olustiga
spioneriaffär framkallat stark oro
och förbittring hos allmänheten. Alla
torde vara ense om att de skadeverk -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

ningar, som åstadkommits genom spioneriet,
så långt möjligt och snarast
måste elimineras liksom också om att
eventuella brister i vår administration
måste undanröjas, så att säkerheten kan
garanteras på ett effektivt sätt.

Det är förståeligt men beklagligt att
undersökningen av Wennerströmaffären
kommer att ta avsevärd tid. Juristkommissionens
arbete kan enligt de uppgifter
som lämnats inte beräknas vara avslutat
förrän ett stycke in på nästa år.
Därför är det angeläget, att under utredningens
gång material, som kan ge
allmänheten en bild av Wennerströmaffärens
konsekvenser, så långt möjligt
offentliggöres. Det måste också anses
nödvändigt, att riksdagen snarast beredes
tillfälle till en ingående debatt i
frågan, inte minst gäller detta frågan
om stärkandet av försvaret på punkter
där detta kan ha utsatts för skadegörelse.

I den diskussion, som förts på det
hittills tillgängliga materialet, har uppmärksamheten
riktats särskilt på regeringens
befattning med frågan. Detta är
helt naturligt. Regeringen har det politiska
ansvaret för handläggningen av
Wennerströmaffären. Det tillkommer
riksdagen att i den ordning, som grundlagen
föreskriver, pröva regeringens ansvar.
De uppgifter, som framkommit genom
det hittills tillgängliga materialet,
främst genom statsrådens promemorior
till juristkommissionen, ger enligt min
mening anledning till viss kritik mot
handläggningen av frågan. Någon mera
definitiv bedömning av ansvaret kan
emellertid inte ske, förrän t. ex. de närmare
omständigheterna kring Wennerströms
placering i utrikesdepartementet
och de uppgifter han där förelädes
eller skaffade sig klarlagts genom undersökning.

Det är såsom framhållits riksdagens
uppgift att bedöma om regeringens
handläggning av fallet Wennerström varit
sådan, att rikets sannskyldiga nytta
iakttagits. Vårt parlamentariska styrel -

sesystem innebär också förpliktelse för
regeringen att lämna redovisning inför
riksdagen. För riksdagens prövning av
det politiska ansvaret måste det anses
nödvändigt att juristkommissionens arbete
kompletteras genom att företrädare
för de demokratiska partierna beredes
tillfälle till en ingående undersökning
av Wennerströmaffären och
omständigheterna kring densamma. Såsom
utvecklingen blivit bör alltså enligt
min mening en särskild parlamentarisk
insyn snarast komma till stånd.

Omfattningen av de skador, som Wennerströms
spioneri åsamkat vårt försvar,
kan givetvis inte bedömas förrän
undersökningsarbetet slutförts. Redan
nu torde det emellertid stå klart, att skadeverkningarna
har mycket stor räckvidd.
Det är angeläget, att möjliga praktiska
åtgärder i syfte att minska skadorna
för vårt försvar snarast kommer
till stånd. Jag förutsätter, att regeringen
redan vidtagit vissa sådana åtgärder
och överväger andra. Härmed åsyftar
jag såväl rent försvarstekniska dispositioner
som de konsekvenser i kostnadsökningar,
som framstår som ofrånkomliga.
Om — såsom man kan befara —
spionaffären leder till att de fastställda
riktlinjerna och kostnadsramarna för
försvaret måste revideras, syns det erforderligt
att frågan prövas av en parlamentarisk
försvarsberedning.

Det är angeläget att riksdagen och
allmänheten så långt möjligt hålles underrättade
om utvecklingen på detta
område även om någon fullständigare
redovisning ännu inte kan lämnas. Det
är också självklart, att nödvändiga försvarspolitiskt
betingade sekretesshänsyn
måste iakttagas. Men det vore, som
nämnts, värdefullt om regeringen med
beaktande av detta ville lämna riksdagen
en redogörelse för de praktiska åtgärder
som regeringen vidtagit eller anser
nödvändiga i syfte att minska skadeverkningarna
för vårt försvar.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens till -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. lärarbristen

stånd att till hans excellens statsministern
rikta följande frågor:

1. Vill herr statsministern medverka
till att representanter för de demokratiska
partierna i riksdagen snarast beredes
tillfälle till prövning av spionaffären
Wennerström och omständigheterna
kring densamma?

2. Vill herr statsministern så långt
det är möjligt med hänsyn till den nödvändiga
sekretessen lämna kammaren
en redogörelse för olika praktiska åtgärder,
som regeringen vidtagit eller
finner erforderliga i syfte att minska de
skador, som Wennerströms spioneri orsakat
vår försvarsorganisation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. lärarbristen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Rätt lång tid har inom
vårt skolväsen rått en betydande brist
på lärare. Bristen, som inneburit att
vissa tjänster fått upprätthållas av befattningshavare
som saknat föreskriven
behörighet, har varit särskilt utpräglad
på vissa stadier och i vissa ämnen. Inte
heller i fråga om geografisk fördelning
är bristen likformig.

Inte minst med hänsyn till den utbyggnad
och reformering av hela vårt
skolväsen, som pågår eller skall påbörjas,
är lärarbristen beklaglig. Vid 1962
års beslut angående grundskolan underströks
med rätta lärarfrågans stora betydelse
för ett framgångsrikt reformarbete.
Samma synpunkt kan med fog
göras gällande beträffande de förestående
reformerna och utbyggnaderna beträffande
gymnasier, fackskolor och yrkesutbildning.
Rån inte lärarbristen bemästras
finns risk att reformarbetet lider
allvarligt men.

Vid ingången av innevaran de läsår har
förekommit uppgifter om att lärarbristen
skulle vara större än tidigare. På
vissa håll har det t. o. in. talats om
alarmerande förhållanden. De närmare
omständigheterna torde komma att belysas
när resultatet föreligger av den
skyndsamma undersökning av lärarbristens
omfattning m. in. som nu genomföres
av länsskolnämnderna på ecklesiastikdepartementets
föranstaltande.

Det är allmänt omvittnat att lärarproblemen
blir särskilt besvärliga vid början
av ett läsår på grund av att de lokala
skolmyndigheterna tämligen oförmodat
ställs inför uppgiften att fylla
vakanser. Från den synpunkten vore
det av värde om man kunde komma
fram till en ordning som medför dels
att ledigförklarade tjänster tillsätts på
ett tidigare stadium, dels att besked om
antagande till t. ex. utbildnings- eller
fortbildningskurs lämnas vid sådan tidpunkt
att längre tid står till förfogande
för att fylla de vakanser som uppstår.
Den nämnda undersökningen kan måhända
ge viss vägledning i detta hänseende.

De åtgärder som kan vidtagas för att
komma till rätta med lärarbristen är till
betydande del av relativt långsiktig natur.
Den nuvarande situationen synes
dock ge anledning till att åtgärder vidtages
för förbättringar i avvaktan på
resultatet av mera långsiktiga åtgärder.
Skolöverstyrelsen bär i en särskild skrivelse
föreslagit visa temporära åtgärder
för att motverka den rådande bristen.
Det vore av intresse att få belyst vilka
åtgärder som kan och bör vidtagas på
grundval av bl. a. den skrivelsen.

Beträffande mera långsiktiga åtgärder
är det av särskilt intresse att få
belyst hur den nämnda undersökningens
resultat förhåller sig till de prognoser
som gjorts beträffande lärartillgången.
Även om undersökningen endast
gäller situationen vid en viss tidpunkt
innevarande läsår kan det vara möjligt
att dra vissa slutsatser som kan vara av

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

värde vid ställningstaganden rörande
här berörda problem. En snar redovisning
av undersökningens resultat och
på grundval härav skyndsamma överväganden
rörande vilka åtgärder som
bör vidtagas bör enligt min mening
komma till stånd.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet villig att snarast möjligt
redovisa resultatet av den undersökning
rörande lärarbristens omfattning
m. m. som nu genomföres av länsskolnämnderna
?

Är statsrådet villig att redovisa de
åtgärder som på grundval av undersökningsresultatet
och i övrigt bör vidtagas
för att komma till rätta med lärarbristen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Hur pass omfattande
är de skadeverkningar som åsamkats
det svenska försvaret genom Wennerströms
landsförrädiska verksamhet?

Denna fråga är föremål för en livlig
debatt. Tiden närmast efter Wennerströms
anhållande nämndes svindlande
belopp, och skadeverkningarna betecknades
som betydande. Medan ryktesfloran
frodats bär myndigheterna av sekretesskäl
inte kunnat gå i svaromål.
Detta torde ha varit en för försvaret
olycklig utveckling, överdrivna beskrivningar
av skadeverkningarnas omfattning
kan lätt leda till att många människor
frågar sig om det över huvud
taget går att upprätthålla ett svenskt
försvar.

Tendensen att uppförstöra denna sida
av spinonaffären har, glädjande nog,
efter band följts av en lugnare bedömning.
FBU-rörelsens tidning Befäl har
exempelvis konstaterat att tidigare uppgifter
om att det skulle kosta miljardbelopp
för att reparera de skador Wennerström
orsakat är helt felaktiga.

Sedan bär emellertid högerledaren
professor Gunnar Heckscher i ett tal
inför högerstudenterna vid Stockholms
universitet enligt ett referat i Svenska
Dagbladet den 5/10 framhållit att: »—De
skador som tillfogats landets försvar
av Wennerströms spionage är så stora,
att det är uppenbart att de inte kan
repareras inom den gällande försvarsbudgetens
ram. Här krävs nya stora
anslag om inte försvaret skall allvarligt
försvagas. En tidigare relativt enkel
militärspion åstadkom att anläggningar
och utrustning måste ändras till en
kostnad av en miljon kronor. Denna
gång rör det sig med all sannolikhet
om ett nio- kanske tiosiffrigt tal.»

Vid höstens befäls- och repetitionsövningar
har enligt uppgift framhållits
att det kan ta flera år innan skadeverkningarna
något så när kan överblickas.
Denna tidsutdräkt är beklaglig,
ty det betyder att ryktesspridningen,
som i hög grad skadar försvaret, kan
komma att fortsätta.

Mot denna bakgrund vill jag till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
rikta följande frågor:

Kan statsrådet nu ge riksdagen närmare
upplysningar om hur mycket
spionaffären kommer att kosta Sverige?

Om så inte är fallet, när anser sig
statsrådet kunna utlova besked i detta
ärende?

Rån statsrådet redan nu kommentera
det uppmärksammade uttalandet att det
rör sig »med all sannolikhet om ett
nio- kanske tiosiffrigt tal»?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. pensionärernas ställning inom sjukförsäkringen — Interpellation
ang. företagen omläggning av penningpolitiken

§ 12

Interpellation ang. pensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp),
som yttrade:

Herr talman! 1962 års riksdag fattade
beslut om en förändring i pensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.
Tidigare gällde att ersättning för
sjukhusvård utgick under 180 dagar
och sjukkpenning under 90 dagar för
varje sjukdom för sig. Dessa regler var
svåra att tillämpa. Det var inte lätt att
bedöma om en sjukdom skulle betraktas
som fristående eller ej. Därför ändrades
reglerna. Nu gäller att ersättning
för sjukhusvård och sjukpenning
utgår under 180 dagar för alla sjukdomar
sammantagna. När pensionären
förbrukat de 180 dagarna kan han således
inte längre få sådan ersättning.

Redan kort efter det att de nya bestämmelserna
trätt i kraft yppades oro
bland berörda pensionärer för att reglerna
skulle visa sig otillfredsställande.
Man befarade att många pensionärer
skulle tvingas uppsöka socialvård sedan
de förbrukat sin rätt till sjukersättning.
Frågan togs upp i en interpellation
från vårt håll i april i år. I
svaret på interpellationen yttrade socialministern
att det var för tidigt att
överväga en lagändring och att 1961 års
sjukförsäkringsutredning hade frågan
inom sitt uppdrag.

Det har nu visat sig att de farhågor
som i våras uttrycktes inte varit obefogade.
Det skydd som den allmänna
försäkringen ger pensionärerna i samband
med sjukdom är långt ifrån tillräckligt.
En skyndsam ändring av sjukförsäkringen
på denna punkt efterlyses
av allt fler pensonärer. Det borde vara
möjligt att få en ändring till stånd redan
vid nästa års vårriksdag.

Under hänvisning till den motivering
som ovan anförts anhåller jag om

kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet ställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
förslag framläggs för -nästa års vårriksdag
om sådan ändring av lagen om
allmän försäkring, att pensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen förbättras? Denna

anhållan bordlädes.

i 13

Interpellation ang. företagen omläggning
av penningpolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! För företags och enskildas
ekonomiska planering är det önskvärt
att statsmakternas ekonomiska politik
erhåller en konsekvent utformning
och ej utmärkes av tvära kastningar
från lätthet till åtstramning eller tvärtom.
Särskilt viktigt är detta i fråga om
penningpolitiken som har en -avgörande
inverkan på företagens möjlighet att
realisera sina investeringsplaner.

Fn förutsättning för -att det senaste
långtidsprogr-ammets mål för produktionsökning
— 4 procent per år för perioden
1960—1965 — skall kunna realiseras
är att den privata investeringsverksamheten
ökar väsentligt.

Sedan 1961 har emellertid den svenska
industriens investeringar stagnerat
eller till och med gått något tillbaka i
stället för att planenligt öka. Jordbruket
har även i stort sett, om man tar
en något längre period, legat stilla, vilket
reellt innebär tillbakagång.

Mot denna bakgrund ter sig den lättade
penningpolitik med successiva
diskontosänkningar som statsmakterna
bedrev till och med våren 1963 som
förklarlig och berättigad.

Sedan dess har en viss ehuru ännu
så länge måttlig höjning av den eko -

Onsdagen den 16 oktober 1963 Nr 28

Interpellation ang. skydd för jordbruk och boskapsskötsel mot skada genom vattenförorening -

nomiska temperaturen ägt rum i vissa
delar av vårt land. Orsaken torde till
stor del vara att finna i att den offentliga
byggnadsverksamheten fick alltför
stort utrymme. Norrland till exempel
torde dock ännu uppvisa en mer konstant
arbetslöshet inom en del områden.

På senare tid har riksbanken genom
att vägra vissa banker dagslån, t. ex.
månadsskiftet september—oktober,

verkställt en exceptionell skärpning av
penningpolitiken, en skärpning som
tvingat affärsbankerna till en mycket
restriktiv behandling av nya låneansökningar.
De tvära kastningar i långivningen
som åstadkommits är icke tillfredsställande
ur näringslivets synpunkt.
Onödig irritation åstadkommes
och osäkerheten ökar.

Med anledning av vad i motiveringen
anförts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Anser statsrådet att den drastiska
omläggningen av penningspolitiken står
i samklang med långtidsprogrammets
mål att öka den privata investeringsverksamheten
för att därigenom höja
den svenska produktionen och levnadsstandarden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. skydd för jordbruk
och boskapsskötsel mot skada genom
vattenförorening

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Våra sjöar och vattendrag
förorenas i stigande omfattning
genom avloppsvatten, varvid det visat
sig, att avloppsvatten från samhällen
spelar den avgörande rollen med hänsyn
till föroreningen.

Den ökande föroreringen medför betydande
skadeverkningar och olägenheter
för inte minst boskapsskötseln.
En ökad frekvens av boskapssjukdomar
av allvarlig art har kunnat konstateras
och med så långt gående sannolikhet,
att den torde kunna betraktas som
visshet, kunna sättas i förbindelse direkt
med den ökande föroreningen av
våra vattendrag.

Det torde kunna sägas, att från tätortsbebyggelse
härrörande förorening
med avloppsvatten medfört och fortgående
medför en minskning i värdet
av jordbruksegendomar. Vattentäkter,
som sedan urminnes tid använts för
egendomar, göres obrukbara och måste
ersättas av dyrbara djupborrade anläggningar.
Vid utlopp i sjöar av vattendrag
som mottagit avloppsvatten från
tätorter sker under vissa förutsättningar
en uppslamning med åtföljande lukt
som gör det omöjligt att vistas i närheten.
Betesdjur kan ej släppas utan
måste avstängas från vattendraget.
Exemplen kan mångfaldigas.

Nu gällande vattenlag (kap. 8, § 38)
stadgar visserligen, att vissa uppräknade
slag av fabriker och inrättningar
icke får anläggas, innan deras föroreningsfrågor
blivit prövade enligt vattenlagen
och att vissa andra slag av
fabriker får anläggas först efter det anmälan
i god tid gjorts hos statens vatteninspektion.
Motsvarande gäller vid
väsentlig ökning av avloppsvattenmängden
eller väsentlig ändring (av avloppsvattnets
sammansättning eller av sättet
för dess utsläppande. Skyldighet att
göra anmälan till vatteninspektionen föreligger
även i fråga om kloakvattenledning,
avsedd för bebyggelse med mer
än 200 invånare eller kasern, hotell,
sjukhus eller därmed jämförlig inrättning,
beräknad för mer än 200 personer.
Anmälan skall också göras, innan
utsläppande påbörjas (av vissa såsom
särskilt farliga bedömda arter av avloppsvatten,
bl. a. obehandlat kloakvat -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. skydd mot tömning av kloakvatten i sjöar och vattendrag

ten från tätbebyggelse, obehandlat
kloakvatten, som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett, pressaft från siloanläggning,
urin från djurstall samt
i allmänhet också vassle, galvaniskt
bad in. m. Hälsovårdsnämnden bär i
vissa fall befogenhet att medge att sådan
anmälan underlåtes.

Vid den nuvarande praktiska tillämpningen
av vattenlagen visar det sig tyvärr
att man tämligen strängt övervakar
de i och för sig obetydliga föroreningarna
pressaft från siloanläggning och
urin från djurstall liksom vissa livsmedelsindustrier,
medan man däremot är
synnerligen liberal med hänsyn till den
farligaste av alla föroreningar, nämligen
obehandlat kloakvatten.

Redan i vattenlagen kom utrerade
fiskesynpunkter att bli dominerande
med hänsyn till föroreningen av våra
vattendrag. Detta förhållande har ytterligare
poängterats vid den praktiska
tillämpningen sedan vattenlagens tillkomst.
Man talar över huvud taget endast
om sådana nackdelar som »att
fiskerinäring av större betydelse lider
väsentligt förfång eller eljest allmänna
intressen i avsevärd män förnärmas».
I dag befinner vi oss emellertid i det
läget, att väsentligt mycket större värden
står på spel. Tusentals enskilda
jordbrukare lider betydande förluster,
helt bortsett från de obehag som en
förvandling av ett vackert vattendrag
till en kloak innebär.

Vid planerandet av tätortsbebygelse
bör samtidigt reningsanläggningar för
avloppsvattnet pläneras och utföras.
Dessa reningsanläggningar bör erhålla
sådan effektivitet att planerad och
eventuell framtida utbyggnad kan saneras.
En förutsättning för inflyttning i
en sådan ny bebyggelse bör vara att effektiv
rening av kloakvattnet sker.

Med hänvisning till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Ämnar herr statsrådet föreslå sådan

ändring av gällande lagstiftning, att
jordbruk och boskapsskötsel erhåller
samma skydd mot skada av vattenförorening
som redan givits andra näringsgrenar
och kommer i så fall härvid
även frågan om förorening genom
kloakvatten att beaktas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. skydd mot tömning
av kloakvatten i sjöar och vattendrag

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade
:

Herr talman! Det kan befaras, att
tömning av kloakvatten i våra sjöar
och vattendrag, särskilt om sjukvårdsinrättningar
med otillräckliga reningsanläggningar
är anslutna, medför epidemier,
epizootier och ökad förekomst
av parasiter.

Förekomsten av dynt hos slaktdjur,
som betat på låglänta marker utmed
vattendrag, i vilka utsläpp av kloakvatten
sker utan fullständig rening, antyder
att så är förhållandet. Det har
även visats, att turister som rest utom
landet vid sin hemkomst medför it. ex.
salmonellabakterier. Uppstår sjukdomsfall
eller t. o. m. större eller mindre
epidemier och sjukvårdsinrättningarna
saknar tillfredsställande reningsanläggningar
kan denna smitta via vattendragen
och kreaturen få en oerhörd spridning.
Risken för våra centraliserade
livsmedelsindustrier är uppenbar.

Men utom den direkta smittorisken
uppkommer förlustrisker för producenter
av livsmedel som via vattendragen
får slaktdjur infekterade. Infekteras ett
slakteri t. ex. av paratyfus blir förlusterna
stora. Upptäckes att ett slaktdjur
är infekterat av dynt föreskrives i regel
tre veckors karantän med infrysning
(djupfrysning). Detta medför stora
kostnader för djurägaren.

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang.

Vad här i korthet anförts motiverar
att kraven på utbyggda reningsanläggningar
i första hand för tätorterna skärpes.
Kloaksmittan från tätorterna är
den allvarligaste föroreningsfaktorn
och bör elimineras.

Med hänvisning till vad jag anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen med
ledning av under år 1963 och tidigare
vunna erfarenheter vidtaga till skydd
för allmänheten mot den smitta och
för djurägarna mot de förluster som orsakas
genom uttömning av kloakvatten
i sjöar och vattendrag?

Denna anhållan bordlädes.

g 16

Interpellation ang. rymningarna från
fång vårdsanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp); som yttrade:

Herr talman! De många rymningar
från fångvårdsanstalterna som skett under
sommaren i år har väckt uppmärksamhet
och skapat oro bland allmänheten.
Av rymmarna har en inte ringa
del varit farliga för annans person och
egendom. Förbättrad säkerhet måste
åstadkommas, givetvis inom ramen för
human fångvård. Nuvarande tillstånd
framstår såsom inhumant gentemot såväl
de vårdbehövande som allmänheten.

År 1961 avvek 1 018 personer från
fångvårdsanstalterna, motsvarande 5,9
procent av de s. k. rymningskapabla. År
1962 hade antalet rymmare stigit till

1 214 och procentsiffran till 6,8. Av alla
tecken att döma kommer denna ökning
att fortgå under 1963.

Det främsta skälet till det stora antalet
rymningar tycks vara det ålderdomliga
byggnadsbeståndet inom fångvår 2

—Andra kammarens

Nr 28

rymningarna från fångvårdsanstalterna

den. Mer än två tredjedelar av de slutna
anstalterna består av föråldrade och
delvis starkt nedslitna byggnader, som
inte kan anses fylla kraven på säkerhet.
Det har beräknats att flera tiotal miljoner
kronor skulle behövas enbart för
att reparera gallren vid fängelserna. Nuvarande
galler består till stor del av löst
gjutjärn, som kan sågas sönder på några
minuter med rätt verktyg. Emellertid
skulle en reparation enbart av gallren
inte bli särskilt verkningsfull. Vid uppförandet
av de äldre byggnaderna vägleddes
man av andra principer än nutidens
krav på god fångvård. Dessa
byggnader är olämpliga för modern
straffverkställighet. Deras planlösning
är oftast felaktig ur bevakningsteknisk
synpunkt. Det är uppenbart, att en betydande
utrangering av äldre byggnader
måste genomföras och nybyggnad
företagas. Om så sker kan man hoppas
på en avsevärd förbättring av säkerheten
vid anstalterna.

En skärpt bevakning vid anstalterna
är också angelägen. Personalbristen synes
för närvarande vara allvarlig. Personalen
behöver således utökas. Vidare
krävs en förbättrad personalutbildning
i bevakningsteknik, självförsvar o. d.
Ett förhållande som väckt stor uppmärksamhet
är att otränade vikarier
sätts in för bevakningsuppgifter under
semestertid, då i regel de flesta rymningarna
äger rum.

Med tanke på omfattningen av den
senare tidens rymningar och de allvarliga
våldsbrott som begåtts i samband
med dem är det angeläget att åstadkomma
en snabb förbättring av möjligheterna
att förebygga rymningar. Vad
som inträffat motiverar enligt min mening
en särskild plan för sådana förebyggande
åtgärder.

Under åberopande av den här anförda
motiveringen hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till

protokoll 1963. Nr 2S

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. kommunernas engagemang i verksamhet för fritidsrekreation

snara åtgärder för att — givetvis inom
ramen för human fångvård — minska
riskerna för rymningar från fångvårdsanstalterna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. kommunernas engagemang
i verksamhet för fritidsrekreation

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Norderön (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det har blivit en alltmer
vanlig företeelse, att kommunerna
engagerar sig för ordnande av fritidsbebyggelse
och semesterbyar. Om verksamheten
härvid gives en sådan uppläggning,
att den linte avgränsas till
kommunens egna medlemmar, har den
ansetts falla utanför den kommunala
kompetensen sådan denna är formulerad
i gällande kommunallag. Den s. k.
lokaliseringsprincipen innebär ju att
angelägenheterna skall vara av betydelse
för det egna kommunområdet och
dess invånare.

Om en kommuns beslut om direkt engagemang
i t. ex. en semesterby överklagas,
torde det bli upphävt. Ett aktuellt
exempel härpå finns från Hallens
kommun i Jämtland. Hallens kommun
hade beslutat att teckna aktier i
ett aktiebolag, som skulle ha till uppgift
att inom ett sportstugeområde exploatera
tomter och anlägga en semesterby.
Det angavs klart att semesterbyn
skulle avse inte enbart kommunens egna
medlemmar. När beslutet överklagades,
fällde länsstyrelsen det utslaget, att åtgärden
borde vara förenlig med den
kommunala kompetensen, då den på
ett ändamålsenligt sätt skulle främja utvecklingen
av den för kommunen betydelsefulla
turistnäringen, medan högsta
instansen, regeringsrätten, upphävde
beslutet med motiveringen att åtgärden
var att betrakta som en med kommu -

nen som intressent bedriven rörelse
inom turistväsen det.

Såsom framhållits är det en allmän
företeelse att kommunerna direkt engagerar
sig för semesterbyar och annan
sådan verksamhet för fritidsrekreation
och att härvid verksamheten inte avgränsas
till enbart kommunens egna
medlemmar. Situationen är alltså den
att många kommuner är engagerade i
en verksamhet, som enligt den högsta
administrativa rättsinstansen faller
utanför den kommunala kompetensen.
Endast i undantagsfall synes sådana
beslut bli överklagade och därmed upphävda.

För den kommunala affärsverksamheten
bör den begränsningen gälla att
den inte får inriktas på direkt företagarvinst
och inte heller tränga in på
områden, som bör vara förbehållna det
privata näringslivet. Semesterbyar och
liknande verksamhet för fritidsrekreation
är givetvis ett område, där den privata
företagsamheten i olika former bör
anses ha angelägna uppgifter. Men samtidigt
synes mig denna verksamhet ha
en så stark social motivering, att samhället
måste anses ha ett direkt ansvar
på området. Om kommunen ordnar en
semesterby för enbart kommunens egna
medlemmar, faller åtgärden givetvis
inom den kommunala kompetensen enligt
nuvarande utformning. En sådan
avgränsning kan emellerid i praktiken
inte vara önskvärd för den rekreationssökande
allmänheten. Skäl synes därför
föreligga att lägga semesterbyverksamhet
och liknande innanför den kommunala
kompetensen även i de fall, då
verksamheten inte avgränsas till kommunens
egna medlemmar.

Naturligtvis måste alltid besvärliga
gränsdragningsproblem uppstå i fråga
om vad som bör anses falla inom den
kommunala kompetensen. Det anses
riktigt att kommunerna engagerar sig
i t. ex. hotell- och restaurantrörelser.
Givetvis kan sådan verksamhet inte avgränsas
till enbart kommunens egna

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. statsbidraget

medlemmar. Principiellt sett kan det
inte sägas vara någon större skillnad
mellan sådan verksamhet och semesterbyverksamhet.
En vanlig företeelse är
att kommunerna anlägger campingplatser,
som väl i allmänhet torde avse andra
än kommunens egna medlemmar.
Detta torde inte anses falla utanför den
kommunala kompetensen. Men principiellt
sett är det svårt att över huvud
taget finna någon skillnad mellan den
verksamhet, som anläggande och drift
av campingplats innebär, och t. ex. semesterbyverksamhet.

Under alla förhållanden måste det
anses otillfredsställande, att det i fråga
om semesterbyverksamhet och liknande
pågår en utveckling i kommunerna, som
i kommunala kretsar i allmänhet anses
böra falla inom den kommunala kompetensen,
medan samtidigt den högsta
administrativa rättsinstansen i överensstämmelse
med gällande kommunallag
fäller det utslaget, att verksamheten
måste anses ligga utanför kommunernas
kompetens.

Med hänvisning till vad jag anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet mot bakgrunden av
den utveckling som ägt rum i kommunerna
beredd att låta ompröva den
kommunala kompetensen i syfte att
medge kommunerna rätt till engagemang
i semesterbyar och annan verksamhet
för fritidsrekreation även i de
fall då verksamheten inte avgränsas till
enbart kommunens egna medlemmar?

Denna anhållan bordlädes.

i i8

Interpellation ang. statsbidraget till

kommuner för skolskjutskostnader

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

till kommuner för skolskjutskostnader

Herr talman! Kommunernas kostnader
för skolskjutsar var redan med förutvarande
skolorganisation mera betungande
för glesbefolkade kommuner
än för tätortskommuner. Som man kunnat
förutse har skolskjutskostnaderna,
allteftersom den nya organisationen genomföres,
ökats, särskilt i glesbygdskommuner
där skolorna blivit färre och
resvägarna längre.

För närvarande utgår statsbidrag till
kommunerna i princip med 80 procent
av kommunernas verkliga kostnader för
skolskjutsar. Statsbidraget har émellertid
maximerats till ett belopp som bestämmes
av bidraget till inackordering
i enskilt hem. När nu den nya skolorganisationen
successivt genomföres, sker
det allt oftare att maximeringsbestämmelsen
får aktualitet. Detta innebär givetvis
att 80-procentregeln inte tillämpas
och kommunens verkliga kostnader
täckes med bidrag uppgående till mindre
än 80 procent.

Enligt min uppfattning talar starka
skäl för att maximeringen, det s. k. inackorderingstaket,
tages bort. Visserligen
skulle detta innebära att man accepterar
att kostnaden för skolskjutsar
överstiger kostnaderna för inackordering.
Men förutom att glesbygdskommunerna
får en bättre täckning av sina
kostnader uppnår man kanske att barnen
i större utsträckning får bo hemma.
Det är ett värde som inte kan bortses
från.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till ett borttagande av den regel som
maximerar statsbidraget till kommunerna
för skolskjutskostnader till belopp
som bestämmes av bidraget till inackordering
i enskilt hem?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

§ 19

Interpellation ang. personalläget inom
sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! I likhet med vad som
varit fallet under tidigare år bär även
under den gångna sommaren ett stort
antal sjukhusavdelningar varit stängda.
Enligt en av medicinalstyrelsen i juli
gjord undersökning uppgick antalet
stängda vårdplatser till 14 350 eller
31 procent av totala antalet. Stängningen
berodde delvis på den rutinmässiga
s. k. sommarvädringen av lokalerna,
delvis på reparationer och ombyggnader.
Men bristen på personal, särskilt
sjuksköterskor, var den dominerande
orsaken. Av stängda vårdplatser var
4 904 eller 34 procent — vilket var 7
procent mer än vid samma tillfälle
föregående år — att tillskriva denna
omständighet. Ytterligare över 5 400
vårdplatser var stängda på grund av
personalbrist i kombination med andra
orsaker. Visserligen är tillströmningen
av patienter regelmässigt mindre under
sommarmånaderna, men personalbristen
har inneburit svåra påfrestningar
för såväl de vårdbehövande som för
dem som har ansvaret för att verksamheten
hålles i gång i tillräcklig omfattning
även under denna tid. Genomsnittligt
för samtliga lasarett bär alla vårdplatser
icke helt tagits i anspråk, men
bilden är icke enhetlig. Vid inånga lasarett
bär det varit fullbelagt eller
överbelagt.

En oavbruten utbyggnad av sjukvården
pågår, vilket kommer att medföra
en växande efterfrågan på personal. Redan
nu finns många sjukhusavdelningar
som icke kunnat öppnas på grund av
personalbrist. Enligt uppgift skulle 46
miljoner vara investerade i avdelningar
som icke utnyttjas för avsett ändamål.
Den längre semestern kommer att
ställa än större anspråk på personalresurserna.
Det kan nämnas att enbart
arbetstidsförkortningen under åren

1958—1960 krävde 1 000 nya sjukskötersketjänster.

Olika åtgärder har under senare år
vidtagits för att bemästra krisen inom
sjukvården. Utbildningskapaciteten för
sjuksköterskor bär ökat, särskild utbildning
har ordnats för att avlasta arbetsuppgifter
från eller ersätta utbildade
sköterskor, omfördelning av arbetsuppgifterna
har genomförts etc. Men avgången
från yrket är stor. Självfallet
spelar löne- och skattefrågorna en betydande
roll för rekrytering till och
kvarstannande i yrket. Försök att stimulera
sjuksköterskor, som lämnat sin
tjänst, att återinträda bär icke givit
resultat, sannolikt därför att den behållna
inkomsten icke står i rimlig propartion
till den erbjudna ersättningen
och av tjänsten föranledda kostnader.
Lönesystemet är för stelt och ger icke
tillräckligt utrymme för rimlig ersättning
till den kvalificerade arbetskraft
som är villig att åta sig exempelvis deltidstjänst
eller tjänst under viss tid. Eu
objektiv arbetsvärdering skulle ge underlag
för en differentiering av ersättningen
efter utbildning, arbetsuppgifter
och ansvar. Ett väsentligt hinder för
rekryteringen utgör den obekväma arbetstiden.
Särskilt i storstäderna med
dess ofta långa avstånd till bostaden har
sjuksköterskorna icke någon större
glädje av några håltimmar mitt på dagen.
På vissa håll har man övergått till
3-skiftssystem, och erfarenheterna synes
vara goda. Det borde vara möjligt
att mera allmänt pröva detta system.

Någon väsentlig förbättring i fråga
om tillgången på personal inom vårdområdena
synes, trots de åtgärder som
vidtagits, icke ha inträtt och framtiden
medför nya krav. För att komma till
rätta med förhållandena måste man frigöra
sig från konventionella och invanda
föreställningar och söka sig fram
på andra vägar.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor: -

Onsdagen den 16 oktober 1963 Nr 28

Interpellation ang. utlandssvenskarnas rösträtt — Interpellation ang. ytterligare
arbetstidsförkortning

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för det aktuella
personalläget inom sjukvården?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga ytterligare åtgärder för att på
längre sikt möta det växande behovet
av vårdpersonal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Ordet lämnades på begäran, till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt har under de gångna
decennierna upprepade gånger tagits
upp i riksdagen i motioner och interpellationer.
I april 1962 framlade
1955 års valutredning ett betänkande
i ärendet. Enligt detta skulle utlandssvenskarnas
rösträtt begränsas till att
gälla val till riksdagens andra kammare.
Efter remissbehandlingen tillkallades
i januari i år en särskild utredningsman
för att fullfölja frågans lösning.
Utredningen skulle bedrivas med
skyndsamhet.

Skall det bli möjligt för utlandssvenskarna
att utöva sin rösträtt vid
1964 års val till andra kammaren, synes
frågan -behöva avgöras vid innevarande
års riksdag. I annat fall torde det
komma att dröja ytterligare fyra år
innan utlandssvenskarna kan få utöva
denna grundläggande medborgerliga rättighet.

Under åberopande av vad jag bär
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
under innevarande höstsession föreläg -

ga riksdagen proposition om utlandssvenskarnas
rösträtt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. ytterligare arbetstidsförkortning Ordet

lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! Beslutet vid årets riksdag
om ytterligare utredning av frågan
om arbetstidsförkortning erkände betydelsen
av denna viktiga frågas lösning.
Enligt en ganska samstämmig mening
var frågan mogen för ett omedelbart
avgörande. En ny utredning får
enligt löntagarnas mening inte förhala
en lösning. Mängden av fackliga uttalanden
i syfte att påskynda den tillsatta
utredningens arbete vittnar vältaligt
om att en arbetstidsförkortning
ned till 40 timmar betraktas av de närmast
berörda som ett dagsaktuellt krav,
som icke får ställas på en oviss framtid.

Direktiven för den tillsatta utredningen
är hållna i vaga och svävande
ordalag. Där finns ingen tidsbestämning
för utredningens slutförande och
ingen antydan om -att ärendet bör betraktas
som brådskande. Till skillnad
från direktiven för den av dåvarande
socialminister Sträng år 1954 tillsatta
arbetstidsutredningen finns heller ingenting
nämnt om målsättningen, 40 timmars
arbetsvecka. I statsrådet Strängs
direktiv uttalades oförbehållsamt, att
»man bör sikta på en normal arbetstid
av 40 timmar per vecka som ett mål
för strävandena på arbetstidens område».

Förklaringen kan måhända ligga i
att socialministern förefaller att inte
vara övertygad om nödvändigheten av

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. omvårdnaden av de handikappade barnen

en (arbetstidsförkortning. Han framhåller
sålunda i direktiven att »med de
arbetsförhållanden som nu råder i vårt
land blir spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning
generellt sett mindre
en fråga om vad som är erforderligt
och önskvärt ur hälsosynpunkt än en
ekonomisk avvägningsfråga». För nio
år sedan förklarade statsrådet Sträng,
»att det uppdrivna tempot i industrien
och trafiken, ackordsjäkt, enformighet
och skiftarbete motiverar mera avkoppling
från arbetet än hittills». Det är
orimligt förutsätta att förhållandena i
detta avseende förbättrats. Det ständigt
ökade antalet arbetare och andra löntagare
som fysiskt och psykiskt förslites
av jäkt och hets i arbetet omvittnar
att arbetstidsförhållandena ingalunda
motiverar bär åberopade uttalande i
årets direktiv. Visserligen bär en arbetstidsförkortning
ner till 45 timmar
per arbetsvecka genomförts, men samtidigt
bär arbetsjäktet ytterligare ökat.

Frågor om skydd av arbetskraften
bör över huvud taget icke göras till
föremål för krassa ekonomiska överväganden.
Farhågor för de samhällsekonomiska
konsekvenserna har alltid framförts
av motståndarna till aktuella sociala
reformer. Det räcker härvidlag att
erinra om vad som skedde då 8-timmarsdagen
på sin tid genomfördes och
senare när ATP aktualiserades. Den
ödeläggelse av ekonomien som då förutspåddes
har inte inträffat.

En arbetstidsreglering bär den dubbla
uppgiften att skydda arbetskraften
mot de nedbrytande verkningarna av
ett jäktigt och slitsamt arbete och att
tillförsäkra den ett bestämt mått av
fritid och vila. Ur skyddsspunkt hav
den på senare tid genomförda arbetstidsförkortningen
haft betydelse, men
å andra sidan har arbetsjäktet ökat ytterligare
och stora förluster i fritid
uppstått genom de allt längre reseavstånden
mellan arbetsplatsen och hemmet.
Ofta uppgår tiden för färderna
till och från arbetsplatsen till 2—3 tim -

mar per dag — i vissa fall t. o. m.
mera. Bortovaron från hemmet på grund
av arbete är i hundratusentals fall 10—
11 timmar per dag. Också dessa omständigheter
måste tas i beräkningen
vid bedömandet av frågan om ytterligare
arbetstidsförkortning.

En minskning av arbetstiden till 40
timmar i veckan bör därför bedömas
som högaktuell och utredningen härom
påskyndas.

Med vad jag anfört hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande fråga:

Kan det förväntas att statsrådet vidtar
åtgärder i syfte att påskynda utredningen
om arbetstidsförkortning, så att
förslag kan föreläggas nästa års höstriksdag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. omvårdnaden av de
handikappade barnen

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! I förhållande till de
friska barnen är de handikappade barnen
i Sverige mycket missgynnade.
Även om det är en liten grupp måste
de få samma rättigheter och möjligheter
som andra barn i vårt land. För
de friska barnen ordnas barndaghem,
lekskolor, skolskjutsar, skoltandvård,
idrottsplatser och simanläggningar
in. m., men de handikappade ställes
utanför. Inte heller får de ordnad skolgång,
och för t. ex. cp-barn, som många
gånger visar sig äga hög intelligens,
måste det kännas bittert att ofta behandlas
som efterblivna.

För de handikappades familjer blir
bördan alltför betungande. Stora ekonomiska
uppoffringar från familjens
sida hjälper inte, då såväl psykisk som
fysisk press blir övermäktig.

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

Medan vi håller på att ordna för de
friska barnen på bästa sätt blir de
handikappade ofta bortglömda. Det får
inte vara som det nu är, att dessa barn

1 alltför hög grad måste lita till olika
organisationers ofta behjärtansvärda insatser
för att de skall kunna erhålla
en del av de rättigheter som tillkommer
andra svenska barn. Situationen för de
handikappade barnen är i stället sådan
att en alldeles extra omsorg är
motiverad, så att de kan få hjälp att
utveckla sig efter sin särart och bli
någorlunda likställda med de friska
barnen.

Det är därför på hög tid att ställa
tillräckliga resurser av ekonomisk och
annan art till förfogande för forskning,
utbyggnad av tekniska hjälpmedel och
för skapandet av lämpliga miljöer för
dessa handikappade barn. Det av socialpolitiska
kommittén nyligen framlagda
förslaget om införandet av vårdbidrag
till handikappade barn upp till
en ålder av 16 år och till ett belopp av

2 000 kronor innebär en värdefull hjälp
till såväl barnen som de föräldrar det
bär rör sig om.

Med hänvisning till det angelägna i
en snar lösning av denna fråga ber
jag att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Hav statsrådet för avsikt att med tanke
på behovet av en långt starkare omvårdnad
av de handikappade barnen
från samhällets sida redan till 1964 års
riksdag framlägga förslag i sådant syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr PALM (li), som yttrade:

Herr talman! När biståndsinsatserna
till u-länderna samordnades genom till -

komsten av nämnden för internationellt
bistånd (NIB) ansågs detta innebära en
organisatorisk förbättring. I Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 (1962) framhölls
bl. a. att upprättandet av NIB innebar
»att resurser för planering och
administration av väsentligt utbyggd
bilateral biståndsverksamhet skapats».
Redan vid nämndens tillkomst fanns det
dock anledning att misstänka att det
vid personalrekryteringen inte togs tillbörlig
hänsyn till behovet av administrativ
och organisatorisk expertis. Formen
för personalrekryteringen uppmärksammades
i en fråga, som jag riktade
till statsrådet Lindström i andra
kammaren i januari månad 1962 och
som utlöste debatt i samband med frågans
besvarande.

NIB har nu varit i verksamhet under
snart två år. Oroande uppgifter har
lämnats om det sätt på vilket nämnden
fungerat under denna tid. Den största
uppmärksamheten har riktats mot biståndsprojekt
av skilda slag i Algeriet,
Pakistan och Etiopien, där i samtliga
fall bakslag inregistrerats för verksamheten.
Vad familjeplaneringen i Pakistan
beträffar har denna uppmärksammats
redan under vårriksdagen.
Även förhållandena inom NIB:s centrala
organisation bär utsatts för hård kritik.
Denna har aktualiserats i samband
med den personalavgång inte minst av
kvalificerade befattningshavare, som
förekommit inom NIB. Det har också
förekommit kritik mot försök till hemlighållande
av uppgifter, som belyst
brister inom verksamheten. Att allt inte
varit väl beställt framgår bl. a. därav
att statsrådet Lindström i en tidningsartikel
indirekt medgivit att det brustit
här och var i NIB:s kontakter med
fältarbetarna, rätt brevväxlingen hakat
upp sig och att beslut kunnat bli klumpigt
handlagda.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens medgivande att till
statsrådet Ulla Lindström få rikta följande
frågor om den svenska bistånds -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna — Interpellation ang.
vissa militära flyghaverier

verksamhetens utformning och om det
sätt på vilket denna handlagts inom
NIB:

1) Yill statsrådet ge kammaren en
redogörelse för i vilka avseenden de
här påtalade förhållandena kan härledas
ur bristfällig organisation av verksamheten? 2)

Anser statsrådet att det vid tillkomsten
av NIB togs nödig hänsyn till
behovet av organisatorisk expertis i
nämndens ledning?

3) År det riktigt att gynnsamma uppgifter
publicerats om de resultat, som
uppnåtts vid »mönstergården» i Algeriet,
medan därvarande platschefs nödrop
till NIB om kaotiska förhållanden
förtigits?

4) Är orsakerna till det avbrutna elprojektet
i Etiopien av ekonomisk eller
politisk art?

5) Har NIB:s insatser för familjeplaneringsarbetet
i Pakistan varit effektiva
och välplanerade?

6) Anser statsrådet att det utredningsarbete
som inletts bör bedrivas utan
parlamentariskt inslag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. rymningarna från
fångvårdsanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr ALEMYR (s), som yttrade:

Herr talman! Under sommaren har
några uppmärksammade fall av rymning
från fångvårdsanstalter förekommit.
Då det i ett par fall -rört sig om
i hög grad vådliga interner har av naturliga
skäl pressen och allmänheten
visat rymningarna stort intresse. Det
torde vara angeläget att det för fångvården
ansvargia statsrådet i riksdagen
meddelar sin uppfattning om vilka åtgärder
som kan och bör vidtagas för
att så långt som möjligt förhindra rym -

ning från fångvårdens slutna anstalter.

Jag anhåller sålunda om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande interpellation:

Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för vilka åtgärder som statsrådet
bedömer nödvändiga för att minska
riskerna för rymning från de slutna
fångvårdsanstalterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. vissa militära flyghaverier Ordet

lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I samband med militärövningarna
20 september—4 oktober
havererade ett flertal flygplan och helikoptrar,
varvid 13 flygare och en TVreporter
omkom. Något fel på flygplanen,
som kunnat bidraga till olyckorna,
har ej funnits. Flyghaverierna torde
därför få anses som en konsekvens av
den organisationsform och de metoder
som anbefallts. Militärledningen har
åberopat »den mänskliga faktorn . . .
ödets nyck . . . det är inte första gången
en serie med påföljande haverier inträffat»
o. s. v.

Sedan år 1958 har en mängd flygplan
havererat varje år. Under samma tid
har 162 flygare dödats. Om flygare som
ej dödats omedelbart i sammanhang
med haverierna avlidit senare till följd
av skador vid olyckan, och hur många
som invalidiserats, föreligger inga uppgifter.

Det vore av värde om försvarsministern
kunde lämna en utförlig redogörelse
om orsakerna till haverierna och
över de verkliga kostnaderna och förlusterna.
Förlusten av en människas liv
kan inte ges ekonomiska beräkningar.
Men kostnaderna för utbildning av fly -

Onsdagen den 16 oktober 1963 Nr 28 25

Interpellation ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

gare uppgår till hundratusentals kronor.
Ersättningar och övriga kostnader
torde uppgå till betydande belopp. Tillverkning
av ett flygplan går till miljonbelopp.
Även om det ingår i den militära
beräkningen att flygplan finns i
överflöd, och att de på mycket kort tid
skall skrotas ner, måste doek riksdagen
som anslagsgivare räkna med verkliga
värden. Riksdagen bör erhålla en fyllig
redogörelse över här påtalade förhållanden.

Med hänvisning till det här anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Är statsrådet i tillfälle att lämna en
redogörelse över förluster av liv och
materiel samt över kostnader som orsakats
av eller kommer som en följd av
de flyghaverier, som inträffat under tiden
20 september—4 oktober, däri inberäknat
utbildning av flygare, ersättning
till efterlevande, materiella värden
och övriga kostnader, även sådana som
icke bestrides av försvarsanslaget, men
uppstått som en följd av flygolyckorna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. rymningarna från
fångvårdsanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den senaste tidens omfattande
rymningar från fängelser och
säkerhetsanstalter är ägnade att inge
allvarliga farhågor. I somras rymde
exempelvis inte mindre än nio interner
från två fängelser på två dagar. Ofta är
det frågan om farliga van ef ör bry tar e
och grova våldsverkare, som genom sin
självtagna frihet skapar otrygghet och
oro hos allmänheten, inte minst hos avlägset
boende gamlingar och ensamstå -

ende. Stölder, rån, misshandel, ja t. o. in.
mord har blivit följden efter sådana
rymningar.

Enligt tillgängliga uppgifter var antalet
intagna på fångvårdsanstalterna:
den 1 januari 1961: 4 667
den 1 januari 1962: 4 909
den 1 september 1963: 4 913
Beträffande de s. k. rymningskapabla
(intagna per den 1/1) plus under året
nyintagna kan följande siffror redovisas: 1961:

17 217
1962: 17 779
Antalet rymningar var:

1961: 1 006, varav från sluten anstalt
819.

1962: 1 214, varav från sluten anstalt
642.

Under juli månad i år var antalet
rymningar 123, varav från sluten anstalt
67 och från öppen anstalt 56. Av
dessa 123 rymningar hade 60 ägt rum
i samband med permission. Antalet beviljade
permissioner under juli månad
uppgick till 501, varav från sluten anstalt
284 och från öppen anstalt 217.

Under augusti i år rymde 116 interner,
varav 50 direkt från anstalt och 66
i samband med permission. Beviljade
permissioner under månaden uppgick
till 458.

Under fjolåret gjorde sig alltså inte
mindre än 1 214 interner skyldiga till
rymning. Det är mot bakgrunden av de
siffror som redovisats ett anmärkningsvärt
stort antal. Det måste också uppmärksammas
att cirka hälften av rymningarna
ägt rum i samband med permission.
Under den senaste tiden torde
rymningsfrekvensen i varje fall inte ha
varit i avtagande. Den 1 juli i år befann
sig 135 rymlingar alltjämt på fri fot. I
många fall utgör dessa rymlingar, såsom
framhållits, ett hot mot allmänhetens
säkerhet. Den ständiga jakten efter
dem medför givetvis också ökade
kostnader för samhället. Vad som förekommit
ger anledning till antagande att
det föreligger allvarliga brister i själva

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

systemet för interneringen och övervakningen.

1945 års straffverkställighetsreform
var ett led i en strävan till en mera human
och med vår rättsuppfattning överensstämmande
fångvårdslagstiftning.
Fängelsestraffet är dock — och måste
givetvis vara — en högst väsentlig inskränkning
i en människas frihet och
integritet. Men avsikten är ju att straffet
skall återföra vederbörande till ett
lagbundet liv och till en livsföring,
där man tager största möjliga hänsyn
till medmänniskors liv och egendom.
Naturligtvis måste man inom fångvården
räkna med att man aldrig helt kan
komma ifrån rymningar och rymningstendenser.
Men detta måste mötas med
en sådan organisation, att rymningarna
så långt möjligt kan förhindras.

Såsom framhållits förekommer rymningarna
i mycket stor utsträckning i
samband med permission. Generellt torde
val gälla, att sådana rymmare inte
är lika samhällsfarliga som utbrytningsrymmarna.
Det förekommer dock, att
även permissionsrymmare begår nya
och ofta allvarliga brott, som medför
skada och otrygghet för allmänheten.
Permissionen bör otvivelaktigt anses
vara av betydelse för isträvandena att
återföra internen till en normal livsföring.
Men permissionen bör inte betraktas
som en självklar rättighet utan
snarare som en belöning till internen
för ett korrekt uppförande. Med den
stora rymningsfrekvensen vid permissionerna
måste man emellertid ifrågasätta
om inte större restriktivitet är
nödvändig. Som villkor för permission
bör gälla, att internen uppfört sig på
sådant sätt, att anstaltsledningen verkligen
kan anse sig ha anledning att lita
på att han inte missbrukar den frihet,
som medges genom permissionen. Större
säkerhet skulle väl också kunna uppnås
genom obligatoriskt meddelande till
polismyndigheten i internens hemort
eller den ort, som han angivit som mål
för permissionen. En motsvarande ök -

ning av noggrannheten i bedömningen
torde också vara nödvändig i fråga om
den s. k. frigången och besöksrätten.

Viktigast måste dock anses vara att
övervakningen i speciellt de slutna anstalterna
blir effektivare. I det sammanhanget
skall också innefattas transporterna
av fångar, såsom från den ena
anstalten till den andra, transport för
inställelse vid rättegång, för läkarbesök

o. s. v. Vid sådana tillfällen bär en hel
del rymningar förekommit. Nu kan man
kanske inte tänka sig att fångvården
med den inriktning som man vill ge
den helt kan undgå rymningar. Men
man måste ju eftersträva att göra anstalterna
så rymningssäkra som möjligt.

Jag är väl medveten om de svårigheter
som möter på området. Många
av fängelserna är omoderna och föga
anpassade för de krav, som den moderna
fångvården ställer. Man har personalbrist,
och det finns också behov
av en effektivare personalutbildning.
En upprustning av fångvården är nödvändig.
På den vägen bör man i väsentlig
utsträckning kunna reducera antalet
rymningar. Det är givetvis frågan
om kostnadskrävande reformer. En
långtidsplan för fångvårdens upprustning
bör enligt min mening framläggas
snarast möjligt. En fråga av vikt i det
sammanhanget är i vilken utsträckning
det kan anses möjligt att gå in för en
sådan differentiering inom fångvården,
att det särskilt samhällsfarliga klientelet
i större utsträckning än nu kan placeras
på mera rymningssäkra anstalter.

En avsevärd effektivisering av övervakningen
bör emellertid kunna uppnås
utan några större kostnadsökningar. Jag
tänker exempelvis på möjligheterna att
använda olika slag av tekniska hjälpmedel
i bevakningsarbetet. Framför allt
bör man i detta syfte kunna använda
TV-bevakning. Sådana effektiviseringsåtgärder
bör kunna genomföras mera
omedelbart.

Allmänheten bär rätt att kräva att
myndigheterna ägnar all möjlig upp -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna till u-länderna

märksamhet åt hur man snarast möjligt
skall kunna komma till rätta med
det problem, som det stora antalet rymningar
från fångvårdsanstalterna utgör.
Det är samhällets skyldighet att se till
att fångvården utformas på sådant sätt,
att allmänheten får så stor trygghet och
säkerhet som möjligt.

Med anledning av vad jag här har
anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ställa följande
frågor:

1. Överväger herr statsrådet att inom
snar framtid lägga fram långtidsplan
för den nödvändiga upprustningen av
fångvården, och kommer i så fall härvid
att uppmärksammas frågan om en
sådan differentiering inom fångvården
att det samhällsfarliga klientelet i större
utsträckning än nu kan placeras på
mera rymningssäkra anstalter?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidta åtgärder för effektivisering av beräkningsarbetet
på fångvårdsanstalterna
genom olika tekniska hjälpmedel,
exempelvis TV-bevakning?

3. Avser herr statsrådet att låta ompröva
permissionsbestämmelserna för
internerna i syfte att förhindra rymningar
i samband med permission?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! På senare tid har i tidningspressen
förekommit en omfattande
kritik mot det sätt på vilket nämnden
för internationellt bistånd bedrivit
sitt arbete. Enligt kritiken skall stora
brister finnas i fråga om både planering
och genomförande av vissa biståndsprojekt
och kontakterna och kor -

respondensen med myndigheter, och de
för projekten ansvariga i mottagarländerna
skall ha misskötts.

I presskritiken har även framhållits
att det interna arbetet inte fungerat på
tillfredsställande sätt. Kommunikationerna
mellan de olika avdelningarna
och samarbetet med den högsta ledningen
skall ha brustit i betänklig grad
och befattningshavare med kvalifikation
för vissa uppgifter fått handlägga
uppgifter, för vilka deras kvalifikationer
inte gällt.

Vad som av nämnden delgivits press
och allmänhet från dess verksamhet har
uppgivits vara ensidigt färgat och ägnat
att vilseleda i stället för att upplysa.
Enligt pressuppgifterna skall även befattningshavare,
som deltagit i visst
projekt, i strid mot tryckfrihetsförordningen
av överordnad beordrats att ej
uttala sig eller ge till känna vissa faktiska
omständigheter.

De sålunda påtalade förhållandena
har även kommenterats av vederbörande
statsråd, som därvid bl. ra. framhållit,
att det rör sig om en plötsligt uppflammande
kris, att en del av den inre
hygienen inom verket kommit att försummas,
att det är mindre vackra saker
som väller upp ur de källor som
utgöres av f. d. tjänstemän vid nämnden
och material ur nämndens papper,
samt att vissa krafter vid nämnden
tycks ha haft mer av oroligt studentblod
i ådrorna än av ämbetsverkens
eftersinnande.

Av det anförda framgår att hela denna
fråga måste bedömas som synnerligen
allvarlig. Skulle sådana förhållanden
som påtalats fortgå, skulle det utan
tvivel få allvarliga konsekvenser för
både biståndsinsatserna som sådana och
förtroendet för det svenska biståndsorganet
inom- och utomlands. Ett
skyndsamt klarläggande av de närmare
omständigheterna måste komma till
stånd och åtgärder snarast vidtagas för
att eliminera olika svagheter och brister.

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. åtgärder för att bereda svenska utvandrare i Sovjetunionen

möjlighet att återvända till Sverige

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet fri! Lindström få ställa
följande frågor:

Vill statsrådet redogöra för vad som
hittills framkommit om omfattningen
och arten av de påtalade missförhållandena
inom nämnden för internationellt
bistånd?

Vilka konsekvenser anser statsrådet
att de påtalade förhållandena kommer
att få för de fortsatta biståndsinsatserna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. åtgärder för att bereda
svenska utvandrare i Sovjetunionen

möjlighet att återvända till Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Fru BOMAN (h), som yttrade:

Herr talman! På grund av sysselsättningssvårigheterna
i Sverige i början
av 1930-talet utvandrade vid skilda tillfällen
under 1933 ett antal personer
från Norrbotten, bl. a. från Kiruna och
Nederkalix, till Sovjetunionen i förhoppning
om att där få arbete och en ljus
framtid. Den största gruppen, ett 40-tal
personer, emigrerade i oktober 1933.

Efter ankomsten till Sovjetunionen
erbjöds och tog många av utvandrarna
arbete på Kolahalvön. Ett 20-tal familjer
stannade kvar där under åtskilliga
år.

Tillvaron artade sig inte så som de
hade väntat. Under de stora utrensningarna
i Sovjetunionen 1938 arresterades
flera av utvandrarna, av vilka
majoriteten då var sovjetmedborgare.
Men även några som fortfarande hade
kvar sitt svenska medborgarskap blev
arresterade. Samtliga de emigranter som
föll offer för utrensningarna är sedan
dess spårlöst försvunna.

Under krigstiden med dess röriga

förhållanden lyckades åtskilliga av dem
som ej arresterats 1938 på olika illegala
vägar ta sig över gränsen till Finland
och vidare tillbaka till Sverige.

Många av dem som var kvar i Ryssland
ännu efter krigets slut har spårats
till staden Petrosadovsk i östkarelen.
Alla dessa hade 1945 sovjetiskt medborgarskap,
vilket skapat den största
svårigheten då det gällt att få dem frisläppta.
För permanent utresetillstånd
fordras befrielse från detta medborgarskap,
och sådant tillstånd lämnas, efter
långvarig procedur, endast av Sovjets
högsta råd.

Under Stalins regim misslyckades alla
försök som redan under de första efterkrigsåren
gjordes från UD:s och i
Sverige varande släktingars sida att få
utresetillstånd ordnade. Därefter frisläpptes
med långa intervaller en och
annan. Ännu tio år efter krigets slut
var dock flertalet kvar i Sovjetunionen.

Efter kontakter med hemmavarande
anförvanter till utvandrarna gav svenska
utrikesdepartementet år 1955 direktiv
till svenska beskickningen i Moskva
att i skrivelser till utvandrarna fråga
dem om de önskade återvända till
Sverige. I skrivelserna erbjöds de av
beskickningen att antingen få svensk
visering på sovjetpass eller provisoriskt
svenskt pass, om befrielse från sovjetiskt
medborgarskap kunde ordnas.

Den 10 mars 1956 hade svar inkommit
från sju av utvandrarna, att de
jämte familjemedlemmar ville komma
tillbaka till Sverige. Eftersom då långtid
förflutit efter det att skrivelserna
avsänts från beskickningen, väntade
denna inga ytterligare svar.

På grundval av de inkomna svaren
gjorde beskickningen upp en lista, vilken
överlämnades till ryska utrikesdepartementet
med hemställan om välvillig
behandling av dessa ärenden. Inför
statsminister Erlanders vid den tidpunkten
nära förestående besök i Mosk -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. krisen inom sjukvården

va sammanställdes inom svenska utrikesdepartementet
med ledning av listan
en PM, med stöd av vilken statsministern
kunde ta upp saken med ryssarna.
Sedermera utfärdades en kommuniké,
i vilken det bl. a. förklarades
att frågan om »Kirunasvenskarna» skulle
behandlas med välvilja från sovjetiskt
håll.

Det har därefter gått något lättare
att få i Sovjetunionen kvarvarande utvandrare
frisläppta. Fortfarande — mer
än sju år efter statsministerns besök i
Moskva -— finns dock några kvar som
vill tillbaka till Sverige men trots flera
försök från härvarande släktingars sida
ännu ej fått tillstånd att resa. Även
några av emigranternas i Sovjetunionen
födda barn önskar komma till Sverige.
I deras fall ställer det sig särskilt
svårt att utverka tillstånd.

Av de sju utvandrare som önskade
återvända till Sverige befinner sig tre
fortfarande i Sovjetunionen, alla kvinnor.
Bland dem är fru Anna Hult-Eskola.
Hennes anförvanter i Kiruna har
gjort fåfänga försök att få henne hem.
Hon fick utstå svåra lidanden under
Stalinregimens värsta år, bl. a. tillbringa
ett par perioder i arbetsläger på grund
av förment brottslighet. Nu har hon
emellertid fått papper på att hon varit
oskyldigt dömd, och hon hoppas
därför på att äntligen kunna få utresetillstånd.
Utan en förnyad framstöt från
svenska utrikesdepartementets sida torde
dock varken hon eller de båda andra
kvinnorna ha några utsikter att inom
rimlig tid få resa. Av humanitära skäl
synes man från den svenska regeringens
sida inte böra lämna någon möjlighet
oprövad att hjälpa hem dessa kvinnor.

Bland utvandrarnas i Sovjetunionen
födda barn är sonen till en nu 50-årig
kvinna, bosatt i Dalsjöfors. Såväl modern
som sonen önskar att han skall
få komma till Sverige, men hon har förgäves
upprepade gånger försökt få honom
hit. Även i detta fall talar humanitära
skäl för att allt göres från officiellt

svenskt håll för att utverka utresetillstånd.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens ministern för utrikes
ärendena få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder är Eders Excellens villig
att vidtaga för att utverka utresetillstånd
dels för sådana i Sovjetunionen
kvarvarande personer som utvandrat dit
från Norrbotten 1933 och önskar återvända
till Sverige, dels för sådana i
Sovjetunionen födda barn till svenska
utvandrare vilka önskar komma till
vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. krisen inom sjukvården Ordet

lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade
:

Herr talman,! Sjukvården genomgår
för närvarande en svår kris. Allt fler
människor får erfara att de inte kan
få vård och behandling inom rimlig
tid. Samtidigt som de vårdsökande avvisas
utanför sjukhusportarna stänger
man sjukavdelningar, där dessa människor
skulle kunna få vård, om blott
vårdande personal funnits. Denna paradoxala
situation har de styrande inte
förmått bemästra.

Självfallet är sjukvårdskrisen först
och främst ett humanitärt problem. Den
är emellertid dessutom en mycket dålig
ekonomisk affär. Betydande kapitalkostnader
för byggnader och dyrbar
utrustning kräver kontinuerliga tributer
från den enskilde utan att alltid
komma till meningsfylld användning.
Enligt en nyligen framräknad uppgift
är de »onyttiga» kapitalkostnaderna
f. n. 55 % högre än de stora summor
som inbesparas genom av vakanserna
föranledda »inbesparingar».

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. krisen inom sjukvården

Färska uppgifter finns som belysning
på krissituationen. I september i år
meddelades från Kristianstads lasarett,
att det tar ett halvt år för en patient att
komma in på den medicinska kliniken.
800 personer väntar på att få komma in
på kirurgen. Motsvarande uppgifter
från Umeå lasarett avslöjar en väntekö
på 270 personer vid den kirurgiska kliniken.

Det har blivit allt vanligare, att lasarettens
styresmän och enskilda läkare
»slår larm» om sjukvårdskrisen. Situationen
förvärras år från år, heter det.
Statistiken bekräftar detta. Som exempel
kan nämnas att sommarstängningarna
vid lasaretten i Stockholm ökat
kontinuerligt och kraftigt under den
gångna femårsperioden. På de medicinska
klinikerna var 28,6 % av vårdplatserna
stängda år 1958, 32 % 1959,
33,8 % år 1960, 39,6 % år 1961 och
44,1 % år 1962. För de kirurgiska klinikerna
uppvisas motsvarande utveckling.

Kärnan i sjukvårdskrisen är bristen
på vårdpersonal och framför allt bristen
på sjuksköterskor. Den 1 april i år
redovisas en brist på 1 068 sjuksköterskor
vid kroppssjukhusen. Det är en
högre siffra än vid någon tidigare vårinventering
av behovet. Också i relativa
tal har bristen ökat. Vid vårinventeringarna
1960—1963 var den procentuella
andelen vakanser 6,4 år 1960, 7,9
år 1961, 7,9 år 1962 och 8,5 år 1963.
Vid höstinventeringarna 1956—1962 redovisas
procentsatserna 2,4, 3,0, 3,0, 5,9,
8,1, 8,7, 8,7.

Denna utveckling kan inte få fortgå
längre. En allvarlig sjukvårdskris får
inte betraktas och behandlas som en
normalföreteelse. De åtgärder som hittills
vidtagits har emellertid inte kunnat
hejda utvecklingen. Det är uppenbart
att krisens hävande förutsätter åtgärder
av skilda slag och på skilda områden.
Arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen
måste förbättras så att
de blir mera likvärdiga och konkur -

renskraftiga med vad som gäller på arbetsmarknaden
i övrigt. De särskilda
problem som betingar den gifta kvinnans
möjligheter till förvärvsarbete
måste angripas med mycket större
energi än hittills; det gäller bl. a. de
viktiga frågorna om beskattningen och
barntillsynen. Utbildningskapaciteten
av vårdpersonal är inte tillräcklig, här
är inte minst utbildningen av sjukvårdslärare
och instruktörer en flaskhals.

Kan inte ytterligare arbetsbesparande
metoder utfinnas vad gäller allt arbete
inom vårdområdet som avser andra arbetskrävande
sysslor än den direkta
vården, vilken självfallet inte får bli
eftersatt i ett rationaliseringsarbete?

Vad särskilt gäller det sist angivna
spörsmålet vill jag erinra om den sjukvårdsdelegation,
som tillsattes i fjol
höst och som i främsta rummet skulle
ägna sig åt sjukvårdens rationaliseringsproblem,
bl. a. med stöd av härpå inriktad
vetenskaplig forskning. Delegationen
skulle vidare enligt vad inrikesministern
meddelade i ett anförande
i denna kammare — den 28 november
— vara oförhindrad att »ta upp praktiskt
taget allt som rör sjukvården».
Arbetet skulle bl. a. kunna bedrivas genom
särskilda expertgrupper. Det skulle
vara av stort värde att få en redogörelse
för hur det då igångsatta arbetet
fortskridit.

Som underlag för en diskussion rörande
sjukvårdens aktuella situation
vore en redogörelse för omfattningen
av och skälen till sommarstängningarna
vid sjukhusen i år av stort värde.

Under hänvisning till här anförd motivering
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för i vilken omfattning och av
vilka skäl vårdavdelningar hållits stängda
under sommaren i år?

2. Vill herr statsrådet redogöra för
vilka åtgärder regeringen planerar för

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. ett kärnvapenfritt Norden

att åstadkomma en verklig förbättring
i tillgången på sjuksköterskor och annan
sjukvårdspersonal och i övrigt för
att den svårartade sjukvårdskrisen skall
kunna övervinnas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Interpellation ang. ett kärnvapenfritt
Norden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Regeringen har bland
annat genom den s. k. Undénplanen och
genom insatser i Förenta Nationerna
och avrustningskonferensen i Geneve
gjort berömvärda insatser i syfte att
hindra kärnvapnens spridning och begränsa
det geografiska utrymmet för
deras eventuella användning. Dess intresse
för den s. k. Rapatskiplanen om
ett kärnvapenfritt Centraleuropa liksom
för att fridlysa Sydamerika, Afrika och
Asien för användning av kärnvapen är
dokumenterat liksom dess idé att samtidigt
åstadkomma garantier från kärnvapenmakterna
för att kärnvapen inte
skall brukas på sådana områden. Om
allt detta är endast gott att säga.

Vissa företeelser under senare tid
har emellertid utnyttjats av regeringens
motståndare i syfte att framställa
denna som mer eller mindre främmande
för tanken att fridlysa den nordiska
regionen som kärnvapenfritt område,
bland annat i syfte att bevara handlingsfriheten
för en eventuell svensk
atomvapenutrustning. Den finländska
regeringens försök att aktualisera den
s. k. Kekkonenplanen om ett kärnvapenfritt
Norden, senast i samband med utrikesministermötet
i somras, tycks sålunda
inte ha fått svenskt understöd.
Den kommunistiska riksdagsgruppens
förslag till statsministern, att vid det
nordiska statsministermötet i slutet av

september detta år i Undénplanens anda
aktualisera frågan om ett kärnvapenfritt
Norden, föreföll inte heller utlösa
någon positiv reaktion.

Att detta ger utrymme för negativa
spekulationer om regeringens åsikter
och avsikter behöver inte förvåna. Om
regeringen är enig om nyttan av ett
kärnvapenfritt Norden, vilket jag utgår
från, och endast velat avvakta ett gynnsamt
tillfälle för frågans aktualisering,
står detta dock i en egendomlig motsättning
till dess berömvärda initiativ
under Genévekonferensen, där just behovet
av snabb handling för att utnyttja
det fördelaktiga läge som uppstått
genom provstoppsavtalet underströks.
Snabb handling är i detta fall lika motiverad,
lika nödvändig, för att minska
den oerhörda faran för den nordiska
regionen och inte minst vårt eget land
därest ett storkrig, som skulle bli ett
kärnvapenkrig, trots allt skulle utbryta.

En officiell förklaring av regeringen
till förmån för ett kärnvapenfritt Norden,
som även skulle innebära att militärledningens
förberedelser och förhoppningar
om svensk kärnvapenupprustning
måste skrinläggas, skulle inte
endast rensa luften och göra slut på
alla spekulationer i motsatt riktning,
den skulle också mäktigt påverka opinionen
i Norden liksom de maktägande
till förmån för denna humanitära, fredsfrämjande
och trygghetsskapande linje.

Jag hemställer med hänvisning härtill
om kammarens tillstånd att till herr
utrikesministern få framställa följande
spörsmål:

Anser regeringen att ett kärnvapenfritt
Norden med garantier av kärnvapenmakterna
skulle befrämja fredssträvandena
och öka Sveriges liksom
övriga nordiska folks säkerhet?

Om frågan besvaras jakande, förbereder
då regeringen några åtgärder i
syfte att åstadkomma ett kärnvapenfritt
Norden?

Denna anhållan bordlädes.

32 Nr 28 Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. förflyttning till Norrbotten av LKAB:s huvudkontor — Interpel -

lation ang. åldringsvården

§ 31

Interpellation ang. förflyttning till Norrbotten
av LKAB:s huvudkontor

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! I samband med förstatligandet
av järnmalmsgruvorna i Norrbotten
föreslog en av utredningsmännen,
att LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbotten. Samma förslag
ställdes också i flera riksdagsmotioner.
Motiveringen var dels att huvudkontoret
borde ligga i det län där gruvbolaget bedriver
sin verksamhet och dels att de
skatter, som bolagen erlägger i form av
s. k. huvudkontorsandel, rätteligen bör
tillfalla kommuner i sådana områden.
I fråga om beskattningen av LKAB är
den sistnämnda synpunkten också särskilt
berättigad därför att kommunalskatten
i Norrbotten är osedvanligt hög.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga sådana åtgärder
att LKAB:s huvudkontor flyttas
till Norrbotten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32

Interpellation ang. åldringsvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det finns för närvarande
ca 800 000 åldringar över 67 år i
Sverige. Antalet åldringar beräknas
växa till ca 1 miljon år 1970 och ca DA
miljon år 1980. Denna kraftiga ökning
innebär samtidigt en stegring av åldringarnas
andel i den totala befolkningen
från 10,5 % i år till drygt 12 % år
1970 och 14,5 % år 1980.

Av siffrorna kan utläsas ett behov av
att samhällets insatser för åldringarna
ökas. Detta är angeläget också med hänsyn
till de eftersläpningar som inte
minst åldringsvården fått erfara. Åldringarnas
bostadsfråga måste lösas. Nuvarande
hinder i skatte- och annan lagstiftning
för pensionärer att tjäna en
mindre inkomst vid sidan av pensionen
måste avlägsnas. Deras trivsel i ett ständigt
föränderligt samhälle måste underlättas.

Åldringsvårdens nuvarande läge är
synnerligen prekärt. Ytterligare 10 000
vårdplatser behöver inrättas vid sjukhemmen
för långtidssjuka under den
närmaste sjuårsperioden, en uppgift
som bör sättas i relation till de ca 3 000
vårdplatser inom långtidsvården som
tillkommit under senaste sjuårsperiod.
Ansträngningarna måste således tredubblas.
Detta nödvändiggör extraordinära
åtgärder såväl i fråga om fler sjukhusbyggnader
som i synnerhet i fråga
om ökat tillskott av vårdande personal.

Många åldringar som nu inte kan få
vård på sjukhem för långtidssjuka upptar
dyrbara platser inom den ordinarie
sjukvården. Socialpolitiska kommittén
har beräknat antalet sådana fall utanför
de tre största städerna till ca 1 350.
Dessutom vårdas ca 1 800 långtidssjuka
åldringar på ålderdomshemmen och ca
400 på mentalsjukhusen. En mer omfattande
upprustning av hemmen för långtidssjuka
kan väntas minska pressen på
den vanliga sjukvården, vården på ålderdomshem
och mentalsjukvården. En
sådan upprustning måste därför anses
angelägen för sjukvården i dess helhet.

Åldersdomshemmen fyller ett mycket
stort behov hos de allra äldsta. Tre fjärdedelar
av de gamla vid ålderdomshemmen
är över 75 år och hälften har fyllt
åttio. Denna vårdform, som är avsedd
för de relativt friska men orkeslösa åldringarna,
kommer av allt att döma även
i fortsättningen att ha betydelse. En

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

fortsatt utbyggnad och modernisering
av ålderdomshemmen är därför motiverad.
Svårigheten ligger i att uppehålla
den ursprungliga tanken att endast friska
åldringar skall vårdas där. Verkligheten
innebär att alltför många sjuka nu
vårdas på ålderdomshemmen med deras
för dessa vårdbehövande otillräckliga
resurser. En skärpt uppmärksamhet
måste ägnas åt vården av de långvarigt
sjuka som till övervägande del är äldre
människor. Som ovan framhållits föreliger
här en bristsituation som kanske
är den allvarligaste i vårt nuvarande
samhälle.

Den billigaste formen av vård och
tillsyn torde vara den som kan utföras
i de gamlas hem. Sannolikt är eu radikal
omgestaltning av samhällets hemhjälp
för gamla den metod som snabbast
ökar vård- och tillsynsmöjligheterna.
Socialpolitiska kommittén betecknar
behovet av tillsyn i hemmet över de
relativt friska åldringarna som omätbart.
Men behov föreligger också av
ökade insatser för vård av sjuka åldringar
i hemmet. Det är uppenbart att
hemhjälpen måste få inta en central
plats bland aktuella reformåtgärder
för de gamla.

Socialpolitiska kommitténs kartläggning
av de gamlas bostadsförhållanden
har väckt stor uppmärksamhet. Hälften
av pensionärerna bor omodernt. Omkring
en sjättedel av dem har lägenhet
utan vatten, avlopp och WC. Det är
skrämmande upplysningar. De som mest
behöver den moderna komforten lämnas
den förutan. Givetvis föranleder
åldringarnas dåliga bostadsförhållanden
särskilda hjälpbehov. En ökad samhällelig
insats för byggande av moderna
pensionärsbostäder kan därför i viss utsträckning
medföra ett minskat behov
av hemhjälp för de gamla. Av flera skäl
är således en förbättring av de gamlas
bostadsförhållanden angelägen.

Vården av de gamla är i varierande
utsträckning anförtrodd primärkommunerna,
landstingen och staten. Förbätt3
—Andra kammarens

Interpellation ang. åldringsvården

rade vårdmöjligheter förutsätter i inte
ringa utsträckning en bättre samordning.
På längre sikt kan en koncentrering
av huvudmannaskapet för åldringsvården
till en enda instans bli aktuell.

Många pensionärer gläder sig åt att
på äldre dagar kunna förfoga över en
välförtjänt ledighet. Andra vill gärna ha
en möjlighet att tjäna en slant extra för
att dryga ut pensionen. Än återstår mycket
innan samhället har tillräckligt stimulerat
detta önskemål. För närvarande
är läget det att samhället genom olika
åtgärder gör det föga lönande för en
pensionär att tjäna en mindre inkomst
vid sidan av pensionen.

Bland de åtgärder som närmast kommer
i fråga är skattepolitiska reformer
särskilt angelägna. För närvarande
drabbas pensionärer med små extrainkomster
av orimliga avbränningar i
form av skatter och mistade folkpensionsförmåner.

När antalet åldringar nu kraftigt
ökar, kommer de gamlas trivselproblem
alltmer i förgrunden. Bullerproblemen
måste ägnas ökad uppmärksamhet. På
olika sätt kan de gamlas behov av resor
stimuleras. Fn utvidgning av rabatteringen
på järnvägar och flyg bör övervägas.

Många av de problem som jag berört
i denna interpellation berör i första
hand kommunerna och landstingen.
Men också för dessa problems lösning
har staten ett allmänt ansvar. På olika
vägar kan staten stimulera och vägleda
landsting och kommuner till ökade
insatser. Det förefaller önskvärt att sådan
stimulans sker på flera av de här
berörda områdena, där problemen under
de närmaste åren är mycket stora.

Situationen bl. a. på åldringsvårdens
område är sådan att omedelbara åtgärder
måste företagas, om inte läget skall
förvärras ytterligare. Det kan inte vara
lämpligt att låta det faktum att en utredning
sedan lång tid tillbaka sysslar
med åldringsvårdsproblem utgöra hinder
för omedelbara åtgärder. Ett sådant

protokoll 1963. Nr 28

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. åldringsvården

dröjsmål kan nämligen få allvarliga
återverkningar längre fram i tiden.

Med hänvisning till den här anförda
motiveringen hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vilka omedelbara åtgärder från statens
sida anser herr statsrådet påkallade
i syfte att lindra och snarast möjligt
undanröja krissituationen inom
åldringsvården?

2. Vilka insatser från samhällets sida
anser herr statsrådet angelägna för att
förbättra åldringarnas bostadsförhållanden,
komma till rätta med vårdproblemen
för de sjuka åldringarna, avlägsna
eller i varje fall minska nuvarande
hinder för en pensionär att tjäna en
mindre inkomst vid sidan av pensionen
och över huvud underlätta de äldres
trivsel i samhället?

Denna anhållan bordlädes.

§ 33

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj;ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m., samt

nr 172, angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 34

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt, motionerna:

nr 946, av herr Wachtmeister, och

nr 947, av herr Larsson i Norderön
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., motionen nr 948, av
herr Carlsson i Stockholm m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.35.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 17 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i Europarörelsens
konferens för parlamentariker i Bonn
den 22/10—25/10 1963 anhåller undertecknad
om tjänstledighet från riksdagsarbetet
under nämnda tid.

Stockholm den 17/10 1963

Erik Grebäck

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhåller undertecknad
härigenom om ledighet från
riksdagsgöromålens fullgörande under
tiden den 22 t. o. in. den 26 oktober
1963.

Stockholm den 17 oktober 1963

Gösta Skoglund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Torsdagen den 17 oktober 1963

Nr 28

§ 2

Föredrogs var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner, nämligen nr

171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m., samt

nr 172, angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
m. m.

§ 3

Föredrogs var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 946 och 947; samt

till bankoutskottet motionen nr 948.

§ 4

Föredrogs var för sig nedan redovisade,
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
interpellatiohsframställningar, nämligen
av:

herr Heckscher, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åldringsvården,

herr Heckscher, till hans excellens
herr statsministern angående spioneriaffären
Wennerström,

herr Ohlin, till hans excellens herr
statsministern angående spioneriaffären
Wennerström,

herr Hedlund, till -hans excellens herr
statsministern angående spioneriaffären
Wennerström,

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lärarbristen,
herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
spioneriaffären Wennerström,
herr Carlsson i Huskvarna, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående pensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen,

herr Elmwall, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angåen -

de företagen omläggning av penningpolitiken,

herr Elmwall, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
skydd för jordbruk och boskapsskötsel
mot skada genom vattenförorening,
herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående skydd mot tömning
av kloakvatten i sjöar och vattendrag,
herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
rymningarna från fångvårdsanstalterna,

herr Larsson i Norderön, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående kommunernas engagemang
i verksamhet för fritidsrekreation,

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statsbidraget
till kommuner för skolskjutskostnader,
herr Björkman, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
personalläget inom sjukvården,
herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
utlandssvenskarnas rösträtt,
herr Nilsson i Gävle, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående ytterligare -arbetstidsförkortning,

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
omvårdnaden av de handikappade
barnen,

herr Palm, till statsrådet fru Lindström
angående de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna, «*>> . v''

herr Alemyr, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet -angående
rymningarna från fängvärdsanstalterna,

herr Spångberg, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
-angående vissa militära flyghaverier. 1
herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående rymningarna från
f ä n g vår d san stal terna,
herr Fälldin, till statsrådet fru Lind -

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. eftersläpningen i utbetalningen av folkpensionsförmåner

ström angående de svenska biståndsinsatserna
till u-länderna,

fru Boman, till hans excellens lierr
ministern för utrikes ärendena angående
åtgärder för att bereda svenska utvandrare
i Sovjetunionen möjlighet att
återvända till Sverige,

fru Nettelbrandt, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
krisen inom sjukvården,

herr Hagberg, till lians excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
ett kärnvapenfritt Norden,

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående förflyttning till Norrbotten av
LKAB:s huvudkontor, samt

herr von Friesen, till lierr statsrådet
och chefen iför socialdepartementet angående
åldringsvården.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ENSKOG (fp), som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
172, angående riktlinjer för fortsatt utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet
m. m., måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionens avlämnande,
d. v. s. första plenum efter
torsdagen den 31 innevarande oktober.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Interpellation ang. eftersläpningen i
utbetalningen av folkpensionsförmåner

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

I en enkel fråga som ställdes i mars
i år frågade jag socialministern om han

uppmärksammat vissa eftersläpningar i
utbetalningen av folkpensionsförmåner
och om han ville medverka till åtgärder
i syfte att påskynda dessa utbetalningar.

I sitt svar meddelade socialministern
att det i slutet av mars fanns inemot
52 000 obehandlade utbetalningsärenden,
varav 35 000 gällde jämkningar i
kommunala bostadstillägg. Vidare upplystes
att riksförsäkringsverket hade
vidtagit alla rimliga åtgärder för att förstärka
utbetalningsenheternas kapacitet.
Enligt verkets beräkningar skulle arbetsbalansen
på utbetalningssidan vara
undanröjd före den 1 juli. Därvid hade
även beaktats det stora antal nya ärenden,
som förväntades komma in.

Det är nu uppenbart att förhoppningarna
om att klara av eftersläpningarna
i utbetalning av folkpensionsförmåner
före den 1 juli i år inte infriats. Av tidningsreferat
att döma har arbetsbalansen
under sommaren i år varit mycket
stor. Många pensionärer har fått vänta
orimligt lång tid på tlläggen till sina
förmåner. Det är självfallet angeläget
att reformer, som riksdagen fattar beslut
om, omsättes i verkligheten inom
föreskriven tid. Om personalförstärkning
behövs för detta ändamål måste
den företagas. Omorganisation och liknande
åtgärder som kan göra utbetalningsproceduren
enklare och snabbare
är givetvis också angelägna.

Under hänvisning till den här anförda
motiveringen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet ställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
den fortsatta eftersläpningen i fråga
om utbetalningen av folkpensionsförmåner? 2.

Anser herr statsrådet att särskilda
åtgärder på det organisatoriska planet
är påkallade i syfte att förhindra eftersläpningar
i utbetalningen av dessa förmåner? Denna

anhållan bordlädes.

Torsdagen den 17 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. villkoren för anställande av partiellt arbetsföra inom statlig
och statsunderstödd verksamhet

§ 7

Interpellation ang. utbildning av vissa
värnpliktiga som beviljats uppskov med

krigstjänstgöring i vanlig ordning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Den 10 december 1954 utsåg försvarsministern
ledamöter i 1954 års utredning
rörande totalförsvarets personalbehov.
Uppdraget gällde främst utbildningen
av värnpliktiga med uppskov eller
annan befrielse från krigstjänstgöring
i vanlig ordning inom krigsmaken.
De sex sakkunniga avlämnade sitt
betänkande den 15 november 1955, och
de föreslog i detta bl. a. att värnpliktiga
med uppskov och med kvarstående
skyldighet att fullgöra repetitionsövning
skulle fullgöra vissa driftvärnsutbildning
i stället. Betänkandet sändes
ut på remiss till olika myndigheter, och
svar skulle avlämnas före den 1 mars
1956. Sedan dess har över sju år förflutit,
och några åtgärder har mig veterligt
ännu inte vidtagits som följd av
utredningens förslag.

I anledning av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
chefen för försvarsdepartementet få
ställa följande fråga:

Vilka åtgärder kommer att vidtagas
för att ge dem, som beviljats uppskov
från krigstjänstgöring i vanlig ordning
men som genom särskild lagstiftning
ålagts bära vapen vid beredskap eller
mobilisering och som inte ingår i det
frivilliga driftvärnet, en utbildning härför
redan i fredstid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. villkoren för anställande
av partiellt arbetsföra inom statlig
och statsunderstödd verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Under senare år har man glädjande
nog kunnat konstatera en något mer positiv
hållning än tidigare från offentliga
och enskilda arbetsgivares sida när det
gäller att anställa partiellt arbetsföra.
Ännu återstår dock mycket att göra,
innan förhållandena på detta område
är tillfredsställande.

Onödigt stränga krav på friskintyg
gäller fortfarande inom statsförvaltningen.
I ett avseende bör en omedelbar
liberalisering kunna ske. För att
partiellt arbetsföra skall kunna erhålla
ordinarie eller extra ordinarie statstjänst
erfordras läkarintyg, som styrker
den sökandes arbetsförmåga inte bara
vid anställningstillfället utan också i
framtiden. Läkarens s. k. prognosbedömningar
präglas i hög grad av osäkerhet.
De blir ofta av föga värde. Däremot
hindrar de den partiellt arbetsföre
från att erhålla ett arbete som han
eljest på grund av förtjänst och skicklighet
kan ha företräde till.

I en utredning om diabetikervården,
som biträdande överläkaren vid Södersjukhuset
dr Bo Andersson gjort på begäran
av medicinalstyrelsen, påpekas att
värdefull arbetskraft på grund av prognosbedömningen
undandras arbetsgivaren
samtidigt som onödiga svårigheter
skapas för en värdefull grupp människor,
vilkas möjligheter till självförsörjning
kringskärs. Dr Andersson föreslår
att prognosbedömningen ej längre
skall företagas.

Prognosbedömningen infördes för att
säkerställa statens intresse som arbetsgivare
av att kostnaderna för den ordinarie
och extra ordinarie personalens
pensioner hölls nere. Detta intresse
skulle enligt dr Andersson lika väl kunna
tillgodoses genom en klausul i avtalet
för invaliditet orsakad av ifrågavarande
sjukdom.

Statens nämnd för partiellt arbetsföra
har nyligen föreslagit att prognos -

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. beaktande av enskilda företags kapacitet vid prövningen av
frågor om utbyggnad av statliga anläggningar på försvarets område

bedömningen slopas för de extra ordinarie
tjänstemännen och eventuellt också
för de ordinarie. Enligt nämndens
mening bör rätt till extra ordinarie anställning
— om övriga förutsättningar
är för handen —- föreligga om de partiellt
arbetsföra anses kunna fullgöra
normal arbetsprestation vid anställningstillfället,
även om prognosen för
framtiden är oviss.

En lösning efter de linjer som här
refererats borde snarast kunna komma
till stånd. I första hand bör en lösning,
som slopar prognosbedömningen vid
både ordinarie och extra ordinarie anställning,
eftersträvas. De eventuella
ändringar i anställningsavtalen, som har
aktualiserats genom en reform av angivet
slag, förutsätter jag bli föremål för
förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.

Under vårriksdagen har en interpellation
framställts, som bland andra problem
också behandlar frågan om slopande
av prognosbedömningen vid anställning
av diabetessjuka som ordinarie
eller extra ordinarie tjänstemän i
statens tjänst. Interpellationer har inte
besvarats. Det är enligt min mening angeläget
att prognosbedömningen slopas
för alla kategorier av partiellt arbetsföra.

Med åberopande av bär anförd motivering
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för civildepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan ändring av bestämmelserna rönande
anställningsvillkor för partiellt
arbetsföra inom statlig och statsunderstödd
verksamhet, att den s. k. prognosbedömningen
slopas och att de partiellt
arbetsföras arbetsförmåga vid anställningstillfället
blir enda hälsovillkor för
erhållande av ordinarie och extra ordinarie
tjänster?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. beaktande av enskilda
företags kapacitet vid prövningen av
frågor om utbyggnad av statliga anläggningar
på försvarets område

Ordet lämnades på begäran till

Herr BROBERG (fp), som yttrade:

Tillverkning av ammunition och ammunitionsdetaljer
sker förutom vid de
statliga anläggningar, som försvarets fabriksstyrelse
administrerar, även vid enskilda
företag. Den konkurrens som därigenom
föreligger mellan statliga och
enskilda fabriker kan förutsättas vara
en positiv faktor. Konkurrensen bör
verka stimulerande på den tekniska
utvecklingen och tvinga fram ett beaktande
av de ekonomiska aspekterna.
Det är givet att särskild vikt på detta
område måste läggas vid beredskapsfrågorna.
Emellertid fyller en anläggning
i privat ägo i och för sig samma
funktion som en statlig ur beredskapssynpunkt.
Det i beredskapshänseende
avgörande blir inte om anläggningen är
statlig eller enskild, utan andra faktorer
är därvidlag bestämmande.

Det bör därför vara av vikt att, innan
avgöranden om utbyggnad av statliga
anläggningar träffas, frågan om kapaciteten
vid motsvarande anläggningar
i enskild ägo klarlägges. Försvarets
fabriksstyrelse kan förutsättas ha samma
ambition som varje enskilt företag,
nämligen att verksamheten skall expandera
och den stegrade produktionen
täcka största möjliga andel av förbrukningen.
Emellertid bör riksdagens ställningstagande
ske från andra utgångspunkter,
och det väsentliga i det avseendet
måste bli att uppnå önskvärd försvarseffekt
med minsta möjliga kostnad.

Kungl. Maj :t har i mars innevarande
år givit försvarets fabriksverk i uppdrag
att verkställa förnyad utredning
om bl. a. lokalisering av planerad sam -

Torsdagen den 17 oktober 1963 Nr 28

Interpellation ang. taxesystemet för detaljdistribution av elektrisk kraft på landsbygden -

mansättningsverkstad för ammunition.

I den utredning som försvarets fabriksstyrelse
framlagt kan citeras följande:

»För försvarets fabriksstyrelse står
det klart att det beredskapskrav man
kan ställa på en anläggning av detta
slag främst måste taga sig uttryck i att
man redan vid dess projektering räknar
med möjligheterna för en utvidgning
— en utvidgning som ger tillräcklig
bas för de produktionsanspråk, som
kan komma att ställas i ett skärpt läge.
De bedömningar fabriksstyrelsen från
denna utgångspunkt gjort slutar i att
förar eller senare en andra etapp för
sammansättning och revidering av ammunition
kan bli aktuell.»

Den kapacitet på detta område som
finns inom de enskilda företagen är
mycket stor. Såvitt man kan bedöma
har dessa företag avsevärt större kapacitet
än vad som motsvarar fredsbehovet
inom vårt land. Detta har även
medfört en synnerligen otillfredsställande
beläggning av de enskilda företagen
med åtföljande sysselsättningsproblem.
I fabriksstyrelsens ovannämnda
utredning iklarlägges inte de enskilda
företagens kapacitet, och något direktiv
från Kungl. Maj :ts sida att innefatta
detta i utredningen synes inte ha givits.
Inte heller i tidigare utredningar i
denna fråga har de enskilda företagens
kapacitet och möjligheter tagits upp till
granskning. Från ekonomisk synpunkt
är det självfallet i hög grad otillfredsställande
att verkställa utbyggnad av
statliga anläggningar samtidigt som motsvarande
i enskild ägo får tagas ur drift.
Det synes icke kunna motiveras vare sig
av säkerhetsskäl eller andra skäl att
icke sådana förhållanden klarlägges i
de utredningar som ligger till grund för
riksdagens ställningstagande. För de
fall inte direkta kapacitetsuppgifter anses
lämpliga att offentliggöra kan mycket
väl relativa siffror lämnas som belyser
förhållandena.

Jag anhåller därför om kammarens

tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet medverka till att
frågor om utbyggnad av anläggningar
på försvarets område utredes på ett sådant
sätt att möjligheterna att utnyttja
befintlig kapacitet av betydande omfattning
inom enskilda företag blir fullt
klarlagd?

År herr statsrådet villig att i sådant,
syfte utvidga den nyligen påbörjade utredningen
om den statliga sammansättningsanläggningen
för ammunition?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. taxesystemet för detaljdistribution
av elektrisk kraft på
landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (cp)3 som
yttrade:

I början av juni innevarande år bekantgjorde
kungl. vattenfallsstyrelsen
att styrelsen hade för avsikt att införa
ett nytt taxesystem för detalj distribution
av elektrisk kraft på landsbygden.
Taxesystemet avser att ersätta
det hittills tillämpade tariffenhetssystemet,
vilket blivit alltmera komplicerat
och svårförståeligt för abonnenterna
och därigenom visat sig hämmande för
ett rationellt utnyttjande av elkraft inom
hushåll, lantbruk och småindustri.

Efter ingående studier har vattenfallsstyrelsen
nu beslutat införa den s. k.
säkringstariffen, vilken från flera synpunkter
är ett väsentligt bättre tariffsystem
än det nuvarande, varför den
nya tariffen bör kunna bidraga till ett
riktigare utnyttjande av elenergien.

Samtidigt meddelade vattenfallsstyrelsen
att den taxesänkning som kommit
styrelsens högspänningsabonnenter
till del i början av året skulle få sin

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. taxesystemet för detaljdistribution av elektrisk kraft på landsbygden -

motsvarighet i sänkta avgifter vid leverans
av lågspänd kraft.

Vattenfallsstyrelsen bär sålunda för
sin del beslutat införa ett system med
avgifter som placerar alla enfasleveranser
och sådana trefasleveranser, som
bär högst 16 ampere (A) huvudsäkring,
i ett första abonnemangssteg.

Dessa abonnenter får alltså en och
samma fasta avgift, eller 132 kronor per
år, vilket benämnes abonnemangsavgift.
De följande abonnemangsstegen — med
successivt ökad abonnemangsavgift —
angives i följande skala:

Huvud-		Årlig
säkringens		abonne-
storlek		mangsavgift
16 A . . .		........ 132 kr./år
20 A . . .		........ 198 »
25 A . . .		........ 264 »
35 A . . .		........ 396 »
50 A . . .		........ 600 »
63 A . . .		........ 780 »
80 A . . .		........ 1 080 »
100 A ...		........ 1 500 »
Avgifterna	avser trefasleverans vid
380/220 volt (V).	Vid 220/127 V sker in-
placeringen	två	abonnemangsklasser

lägre. I fastigheter, där särskilt abonnemang
för fastighetens allmänna behov
tecknats av fastighetsägaren, sänks
abonnemangsavgiften för övriga abonnemang
i lägsta abonnemangsklassen
till 84 kronor per år. För leveranser i
lägsta abonnemangsklassen kan, om elförbrukningen
inte överstiger ett par
hundra kWh per år, specialvillkor ifrågakomma.

Energiavgiften i vattenfallsstyrelsens
hittillsvarande tariff för detaljdistribution
på landsbygden bär under årens
lopp höjts i flera etapper till 11 öre/
kWh. Detta pris anses i dag såväl från
självkostnads- som försäljningssynpunkt
vara ett alltför högt värde. Vattenfallsstyrelsen
har sålunda ansett sig kunna
sänka energiavgiften i den nya huvud -

tariffen till 8 öre/kWh i Mellansverige
och 7 öre/kWh i Norrland.

Införandet av den nya säkringstariffen
och de sänkta energiavgifterna väntas
medföra en sänkning av elavgifterna
för vattenfallsstyrelsens lågspänningsabonnenter
med i genomsnitt ca
10 procent.

Vattenfallsstyrelsens beslut att införa
»en rent elektrisk tariff», som gör de
fasta årliga avgifterna direkt beroende
av mätbara elektriska storheter och oberoende
av antalet bostadsrum, åkerareal
eller golvytans storlek, måste hälsas
med tillfredsställelse. Det har sedan
länge varit ett önskemål, särskilt från
jordbrukare företrädda av RLF, att ett
mera utvecklingsbefrämjande eltaxesystem
än det nuvarande skulle tillämpas
på landsbygden. Att införandet av det
nya systemet kommer att medföra en
icke obetydlig genomsnittlig taxesänkning
för flertalet elabonnenter på landsbygden
bör underlätta övergången till
det nya taxesystemet.

Emellertid kan det •— som vattenfallsstyrelsen
själv framhållit — icke
undvikas att en sådan radikal förändring
av det hittills allmänt tillämpade
debiteringssystemet för detaljdistribuerad
kraft kan komma att medföra höjda
elavgifter för vissa mindre elförbrukare.
Vattenfallsstyrelsen bär därför,
som framgår av vad som tidigare
nämnts, erbjudit elabonnenter med en
årlig förbrukning av storleksordningen
ett par hundra kilowattimmar vissa specialvillkor
vilka kommer att innebära
lägre fasta avgifter med höga energiavgifter.

Det kan emellertid redan nu förutses
att det finns en annan kategori elabonnenter
på landsbygden, nämligen mindre
jordbruk och hantverkare in. fl., med
en årsförbrukning av storleksordningen
ett par eller några tusen kilowattimmar,
vilka icke kan använda mindre
motorer och apparater än medelstora
jordbruk eller andra yrkesabonnenter

Torsdagen den 17 oktober 19G3

Nr 28

och därför måste abonnera på en relativt
stor säkring mot en fast avgift som
är betydligt högre än vad som tidigare
betalats. Desutom finns det många mindre
bostadslägenheter, vilka förbrukar
betydligt mer än ett par hundra kilowattimmar
per år och som skulle kunna
nöja sig med en mindre säkring än
16 ampere men som enligt den nu föreslagna
indelningen i abonnemangsklasser
måste betala en abonnemangsavgift
av lägst 132 kr/år, vilket är så avsevärt
mycket mer än vad man tidigare betalat
att det icke kan kompenseras genom
den sänkta energiavgiften.

Sådana mindre jordbruk och bostadslägenheter
etc. kommer därför säkerligen
att få sina totala elavgifter avsevärt
höjda, vilket givetvis måste anses
vara i hög grad otillfredsställande sett
mot bakgrunden av att storindustrien
och flertalet detaljabonnenter samtidigt
får sänkta elavgifter.

Då det inte kan bereda vattenfallsstyrelsen
några större svårigheter att
erbjuda sådana mindre elabonnenter
antingen en lägre abonnemangsklass än
16 ampere eller övergångsrabatter eller
också maximera deras elkostnader genom
att fastställa ett högsta resulterande
kilowattimmepris, bör det vara möjligt
att genomföra den nya säkringstariffen
utan att någon kategori av elabonnenter
vid oförändrad förbrukning
får höjda avgifter eller åtminstone
inte behöver betala nämnvärt högre avgifter
än tidigare.

.lag anhåller därför om kammarens
tillstånd att framställa följande fråga
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
:

Är herr statsrådet beredd att förorda
övergångsrabatter, maximering av det
resulterande priset per kilowattimme
eller sådan ändrad indelning av kungl.
vattenfallsstyrelsens nya säkringstariff
i abonnemangsklasser att mindre jordbruk,
bostadslägenheter och andra lågförbrukare
på landsbygden, för vilka
den nya tariffen kan medföra en vä -

Interpellation ang. lärarbristen

sentlig höjning av de totala elavgifterna,
får del av den taxesänkning som
från och med innevarande år kommer
att genomföras för storindustrien och
det övervägande antalet detaljabonnenter,
på så sätt att sådan lågförbrukare
vid oförändrad förbrukning icke får
höjda avgifter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. lärarbristen

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

God tillgång till goda lärare är det
villkor som måste uppfyllas för att skolan
skall bli i stånd att svara mot de
krav som ställs på den av samhället och
medborgarna. Varje elev skall få den
utbildning som bäst lämpar sig för och
utvecklar elevens speciella anlag och
intressen.

Vi vet att det för närvarande råder
— och sedan länge har rått — stor
brist på kvalificerade lärare. För riksdagen,
som ju har att besluta i fråga
om lärarutbildningens omfattning, är
det en förutsättning att ha god kännedom
om de faktorer som påverkar lärartillgången.
Därvidlag kommer länsskolenämndernas
undersökning av lärarbristens
omfattning att kunna ge god
ledning. Det är således önskvärt att
riksdagen snarast får tillfälle att ta del
av undersökningsresultatet.

En avgörande faktor för bedömningen
av lärarbristen ligger i det program
som riksdagen beslutat rörande sänkningen
av elevantalet i klasserna inom
den obligatoriska skolan. Fråga måste
därför uppstå om, och i så fall i vilken
utsträckning, lärarbristen hindrat sänkning
av elevantalet per klassenhet. Jag
utgår från att detta förhållande kommer
att belysas av den företagna undersökningen.

Med stöd av ovanstående anhåller jag

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. en utbyggnad av hemvården för gamla

om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Vill herr statsrådet i god tid före
höstriksdagens slut ge en utförlig redovisning
för resultatet av den undersökning
beträffande lärarsituationen som
nu genomföres av länsskolnämnderna?

2) Vill herr statsrådet ge kammaren
uppgift om i vilken utsträckning riksdagens
beslut beträffande sänkt elevantal
i grundskolans klasser har kunnat
effektueras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. en utbyggnad av
hemvården för gamla

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Det finns bevisligen möjlighet att
omedelbart åstadkomma en betydande
förbättring för många tusen gamla som
behöver vård. Anledningen till denna
interpellation är inte någon ringaktning
för den »geriatriska forskning»
som högerledaren anfört som angelägen
uppgift för åldringsvården. Det är också
självklart att långtsyftande planer i
fråga om bostadsförsörjning och läkarutbildning
m. in. kan medföra ett bättre
läge för de gamla i framtiden —
kanske redan om tio år. Men då lever
förmodligen inte flertalet av de gamla
som nu utsätts för de svåra följderna
av statsmakternas tidigare försummelser.
Det är ingen överdrift att beteckna
åldringsvården som ett katastrofområde.
EU mycket stort antal gamla får
inte den vård de skulle behöva. I detta
läge kan statsmakterna inte hänvisa
bara till vad som skall ske en gång
i framtiden utan måste tillgripa omedelbara
extraordinära åtgärder.

Det finns grund för antagande att en
djärvare satsning på hemvården av
gamla är den viktigaste uppgiften för

att snabbt uppnå betydande resultat.
Vissa landsting och primärkommuner
har prövat den vägen med stor framgång,
så stor att de kommuner som
skött saken bäst är överlupna med
framställningar från gamla som vill
ha vård i denna form.

I korthet handlar det om att skaffa
ekonomiska förutsättningar för sådan
hemvård. Vårdpersonal finns tillgänglig
i mycket stor omfattning i alla de fall
där det inte är fråga om medicinsk
behandling och omvårdnad. Närmast
till hands är släktingar som vanligen
gärna tar hand om sina gamla anförvanter.
Men för att kunna göra detta
måste de i vissa fall skaffa sig en större
lägenhet än de nu har råd att hyra.
I många fall förutsätter sådan vård att
släktingarna i fråga kan avstå från
förvärvsarbete, och det är över huvud
taget mest ekonomiska svårigheter som
hindrar en utvidgning av hemvården.

För de många gamla, som inte har
släktingarna att tillgå, är tyvärr bristen
på hemsamariter, hemvårdarinnor och
liknande utbildad personal ofta en anledning
till svåra missförhållanden.
Men det behövs inte heller alltid specialutbildning
— fortfarande under förutsättning
att det gäller den mängd av
gamla som inte behöver medicinsk vård.
Det räcker för vanliga åldringar med
att de får hjälp av en van och kunnig
husmor. Och det finns tiotusentals kvinnor
som säkerligen kan värvas för sådan
hemvård av gamla om de får betalt
för arbetet och inte hindras av
en massa byråkratiska bestämmelser.

Många gamla föredrar denna vårdform
framför intagning på sjukvårdsanstalter
och ålderdomshem. Om denna
metod tillämpades i mångfaldigt större
omfattning än vad som nu är fallet,
skulle detta också minska belastningen
på sjukhusen i fråga om sådana
gamla som mycket väl skulle kunna
vårdas i sitt eget eller släktingars hem.

Det har visat sig att landsting som
satt i gång hemvård begränsar sin verk -

Torsdagen den 17 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. övergången från alkoholstarka till alkoholsvagare drycker

samhet i huvudsak till sådana gamla
som i annat fall måste intas på sjukhus.
Det är sjukvård som är »landstingens
huvuduppgift», säger man, annan
vård av gamla är primärkommunernas
sak. Redan av denna anledning
blir det massor av »gränsfall» som
är svåra att bedöma, och sådana kompetenstvister
går ut över de gamla. Men
främst beror det även härvidlag på
ekonomiska faktorer. Landsting och
primärkommuner har stora ekonomiska
svårigheter. Risken för skattehöjning
blir därför ofta en avgörande invändning
mot en ordentligt utbyggd hemvård
för gamla. Enligt min mening borde
därför alla kostnader för hemvård av
gamla bekostas genom statsbidrag. Då
skulle det inte heller bli några tvister
mellan landstingen och primärkommunerna
om vilken del av kommunorganisationen
som skall svara för den
ena eller andra kategorien av vårdbehövande.

Till slut vill jag ytterligare framhålla
att ett ingripande från statsmakterna
av det slag jag förordat snabbt skulle
leda till förbättringar inom åldringsvården
utan väntan på andra åtgärder
som i och för sig också är nödvändiga
men kommer att dröja lång tid.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att snart förelägga
riksdagen förslag om sådana bidrag
till landsting och primärkommuner
att detta kan medverka till en stor utbyggnad
av hemvården för gamla?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. övergången från alkoholstarka
till alkoholsvagare drycker

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Under

fjolåret och första halvåret
1963 har i vissa avseenden någon liten
förbättring i nykterhetstillståndet
kunnat konstateras. Inte desto mindre
är situationen alltjämt — åtta år efter
ikraftträdandet av 1954 års reform •—■
i hög grad otillfredsställande. Alkoholmissbruket
bär i vårt land en sådan
omfattning, att det utgör ett av våra
allvarligaste sociala problem. Det ligger
nära till hands att jämföra med
förhållandena i Danmark. Trots att den
totala årliga alkoholkonsumtionen i
Danmark, mätt i ren alkohol per invånare,
numera är något större än i Sverige
(4,34 liter mot 4,01), är uppenbarligen
de ogynnsamma sociala konsekvenserna
där avsevärt mindre framträdande
än hos oss. Även om skälen
härtill kan vara flera, förefaller det
sannolikt att olikheterna i konsumtionsstrukturen
spelar en betydande, för att
inte säga avgörande roll. Den danska
starkspritkonsumtionen per invånare
är föga mer än en fjärdedel av den
svenska, samtidigt som den danska öloch
starkölsförbrukningen är mer än
tre gånger så stor som hos oss.

Självfallet är det en angelägen uppgift
att söka minska alkoholkonsumtionen
totalt sett, och givetvis är det värdefullt
i den mån den helnyktra sektorn
kan vidgas, men minst lika viktigt får
det anses vara att man genom olika
åtgärder förmår bryta starkspritsedens
dominans och skapa förutsättningar
för mildare dryckesvanor. Värdet av
en sådan konsumtionsförskjutning från
starkare till svagare drycker framgår
inte endast av jämförelser med förhållandena
i andra länder utan bekräftas
också av vetenskapliga undersökningar,
som visar att samma mängd alkohol,
förtärd i lågprocentig respektive högprocentig
form, i förra fallet ger betydligt
mindre rusverkan än i det senare.
Nykterhetspolitiken bör alltså utformas
så, att den på effektivaste sätt

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Interpellation ang. övergången från alkoholstarka till alkoholsvagare drycker

främjar en övergång från sprit till
vin och maltdrycker.

Synpunkter av detta slag bär delvis
varit vägledande för statsmakternas nykterhetspolitik.
Något bär uppnåtts men
mera återstår — den massiva brännvinsseden
är naggad i kanten men icke
bruten. I vida kretsar efterlyser man
i dag och med sikte på framtiden ett
alkoholpolitiskt program, som går ut
på att med kraftfulla samverkande åtgärder
styra över konsumtionen från
de högprocentiga dryckerna till drycker
med lägre alkoholhalt. Bl. a. anmäler
sig här vissa prispolitiska spörsmål.
Det antages allmänt — och vitsordas
av undersökningar — att priset
spelar en betydande roll för konsumtionsvalet.
En prisdifferentiering till de
svagare dryckernas favör tjänar sålunda
i hög grad det angivna syftet. I viss
män ökades prisklyftorna mellan starkare
och svagare drycker genom den
senaste skattehöjningen, vilken träffade
spriten procentuellt hårdare än vinet,
samtidigt som maltdrycksgruppen
lämnades helt utanför. Om denna anordning
får gynnsam nykterhetspolitisk
effekt, vilket är antagligt, borde en
ännu striktare genomförd prisdifferentiering,
i huvudsak baserad på principen
skatt efter rusverkan, kunna få än
gynnsammare konsekvenser. Detta
spörsmål förtjänar att övervägas då
prisfrågorna framdeles åter aktualiseras.

Sedan 1957 bär Nya System AB bedrivit
viss propaganda för övergång
från sprit, främst brännvin, till svagare
drycker. Särskilt kraftigt bär bolaget
satsat på sin kampanj under mottot
»Byt till vin». I utlåtandet nr 48/1961
med begäran om utredning av alkoholreklamen
uttalade bevillningsutskottet,
att Nya System AB:s propaganda i stort
sett synes ha givit ett positivt resultat.
Påståendet jävas i varje fall icke av en
undersökning som utförts av statistiska
centralbyråns utredningsinstitut på begäran
av 1961 års nykterhetslagkom -

mitté. Undersökningen, som avser speciell
annonsering i vissa försöksområden
under en 14-dagarsperiod, har i den
mån signifikanta skillnader mellan försöks-
och kontrollområden över huvud
taget erhållits givit mycket små utslag.
Detta är begripligt med hänsyn till experimentets
begränsade omfattning. Avintresse
är dook att de farhågor man
på sina håll hyst beträffande dels vinpropagandans
eventuella konsumtionshöjande
effekt för vin och sprit tillsammantagna,
dels denna propagandas
möjliga negativa påverkan på icke-alkoholkonsumenter,
ej fått något som helst
stöd av det framlagda materialet. De
utslag som erhållits talar snarast till
propagandans förmån. Ett resultat, som
dock enligt undersökarna bör bedömas
med försiktighet, ger sålunda vid handen
att tamtalet konsumtionstillfällen
ökat något för vin och reducerats i
minst samma omfattning för sprit. Ändringen
i vanemönstret var dock inte så
stor att den satte påvisbara spår i den
kvantitativa konsumtionsstatistiken.
Det klaraste utslaget gällde konsumenternas
attityd till priserna: intervjupersonerna
i försöksområdena hade blivit
bättre medvetna om prisskillnaden mellan
vin och sprit.

Även om slutgiltig ställning till reklam-
och propagandafrågorna inte kan
tagas förrän nykterhetslagkommittén
framlagt sitt betänkande, synes det angeläget
att hithörande spörsmål redan
nu beaktas i ljuset av den nämnda undersökningen.
Finns det skäl att bedöma
riskerna med Nya System AB:s
propaganda för mildare dryckesseder
såsom mindre än de med denna propaganda
förenade vinsterna i nykterhetsliänseende,
bör uppenbarligen kampanjen
utan dröjsmål intensifieras.

Inte minst mot bakgrund av det danska
exemplet -synes det önskvärt att en
betydande del av den totala svenska alkoholkonsumtionen
kan styras över till
maltdryckssektorn. Även om sannolikt
vinet har större konkurrenskraft i för -

Torsdagen den 17 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. övergången från alkoholstarka till alkoholsvagare drycker

hållande till brännvinet än maltdryckerna,
torde man icke kunna bortse
från att i varje fall starkölet i åtskilliga
familjer kommit att användas som
substitut för brännvin. En sådan utveckling
bör givetvis främjas. Otvivelaktigt
skulle starkölets konkurrenskraft
i förhållande till de alkoholstarkare
dryckerna kraftigt öka, om lättnader
infördes i utminuteringen så att t. ex.
saluförandet överflyttades till livsmedelsbutikerna.
Andra fördelar står också
att vinna med en sådan ordning,
främst att kunder, som endast har för
avsikt att köpa starköl, hålls utanför
systembutikerna och därmed undgår
frestelsen till impulsköp av spritdrycker.

Det kan möjligen invändas att den
popularisering av starköl, som en försäljningsreform
i antydd riktning skulle
innebära, icke vore alldeles riskfri. Invändningen
kan inte utan vidare avvisas
såsom grundlös, men som alltid i
nykterhetspolitiskt reformarbete måste
risker vägas mot sannolika fördelar.
Anser man det vara en angelägenhet av
första ordningen att bryta starkspritsedens
dominans, måste man vara beredd
till vissa okonventionella konsumtionsstyrande
grepp. Att låta det 4,5-procentiga starkölet säljas under samma
betingelser som gäller för det vanliga
2,8-procentiga ölet borde knappast
te sig som ett alltför vågat experiment
— särskilt om det ses mot bakgrunden
av det ofantliga experiment som företogs
i och med spritransoneringens slopande
och som ligger till grund för
vår nuvarande nykterhetspolitik.

I detta sammanhang förtjänar påpekas,
att starkölet i obegränsad mängd
var tillgängligt under hela spritstrejken
i våras. Under mars—april tredubblades
försäljningen, vilket vittnade om
att många då nyttjade starköl i stället
för sprit och vin. Trots att bland de
nya starkölskonsumenterna bör ha funnits
ett icke obetydligt inslag av personer
med avancerade alkoholvanor, var

nykterhetssituationen under denna tid
ojämförligt bättre än normalt. Förhållandet
ger — låt vara att erfarenheterna
från en så unik period bör bedömas
med försiktighet — i allt fall en antydan
om skillnaden med avseende på
sociala konsekvenser mellan starkölssed
och starkspritsed. Över huvud taget
förefaller det, med hänsyn till den erfarenhet
man numera har, föga motiverat
att i försäljningsavseende behandla
starkölet på samma sätt som de
högprocentiga alkoholdryckerna.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor: 1)

Är herr statsrådet beredd att, under
fullföljande av den huvudlinje i
svensk nykterhetspolitik som syftar till
en övergång från alkoholstarka till alkoholsvagare
drycker, i samband med
de skatteändringar vilka framdeles kan
bli aktuella medverka till en längre
gående prisdifferentiering till förmån
för de lågprocentiga dryckerna?

2) Är herr statsrådet beredd att föreslå
åtgärder i syfte att intensifiera
den propaganda för övergång från sprit
till vin som för närvarande bedrivs i
Nya System AB:s regi?

3) Är herr statsrådet beredd att överväga
sådan ändring i rusdryokslagstiftningen
att det 4,5-procentiga starkölet
får saluföras under friare former, eventuellt
i livsmedelsbutiker och på därmed
jämförliga försäljningsställen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 173, angående ytterligare tillägg å
de livräntor som utgår enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar vid införandet av

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

statsmonopol å importen av tobaksvaror,

nr 177, med förslag till förordning
om skattefrihet för viss ersättning till
Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska
reproduktionsaktiebolaget,

nr 178, om godkännande av avtal mellan
Sverige och Danmark angående
samhandeln med jordbruksprodukter
inom den europeiska frihandelssammanslutningen
m. m.,

nr 179, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark, m. in., och

nr 181, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt, motionerna:

nr 949, av herrar Hedin och Hamilton,

nr 950, av herrar Holmberg och Nilsson
i Gävle,

nr 951, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 952, av herr Levin, och
nr 953, av herr Levin; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 164, med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering i
Norrbottens län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom
Norrbottens län, motionen nr 954, av
herr Broberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 63
313301