Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1962

19—23 oktober

Debatter m. m.

Fredagen den 19 oktober

Sid.

Interpellation av herr Gomér ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens
olika vårdformer ................................ 3

Tisdagen den 23 oktober

Svar på fråga av herr Lindkvist ang. bevakningen av svenska militära

anläggningar .......................................... 6

Meddelande ang. sammanträdestider.......................... 8

Interpellationer av:

fru Nettelbrandt ang. dyrortsplaceringen av viss personal vid Arlanda
flygplats........................................ 9

herr Nilsson i Gävle ang. hyresregleringen.................... 9

herr Elmwall ang. vissa bestämmelser rörande de värnpliktigas utbildning
............................................ 10

herr Hamrin i Kalmar ang. översyn av bestämmelserna om civilanställning
vid försvaret................................ 12

herr Gustafsson i Skellefteå ang. de s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem
............................................ 13

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 28

S:iHJ u tu Å /.JMj f i

Mi .in TM t,-4 (I

ladnliin VI ; >h

''V*iU> !''4<j K™ »''!; fj-.-.f!

..... .......... / ■ - .. :.• -

.In m -..fwM

ji- :» •

. ■■■ Er,,: i.Vv/Ul!:!

: '' -jäv1'': > . -

Fredagen den 19 oktober 1962

Nr 28

Fredagen den 19 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen den 25
—31 oktober för utrikes resa.

Stockholm den 19 okt. 1962

Gunnel Olsson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 898 och 899;

till bankoutskottet motionen nr 900;
samt

till statsutskottet motionerna nr 901—
903.

§ 3

Föredrogs den av fru Gärde Widemar
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående särskild yrkesutbildning
för teater, television, radio
och film.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

statsrådet och chefen för civildepartementet
angående kallortsplaceringen av
Arjeplogs kommun.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot sjuksköterskebristen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående elevområdes
omfattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. fördelningen av patienter
på sjukvårdens olika vårdformer

Ordet lämnades på begäran till

Herr GOMÉR (ep), som yttrade:

Herr talman! En successiv och omfattande
reformering av sjukvården pågår
för närvarande i vårt land. Aktningsvärda
insatser görs av stat, landsting och
kommuner. Trots detta måste det konstateras
att vår sjukvård alltjämt är behäftad
med betydande brister. Som

Nr 28

Fredagen den 19 oktober 19G2

Interpellation ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika vårdformer

exempel härpå kan nämnas att de befintliga
vårdplatserna vid våra sjukhus
inte kan utnyttjas till fullo på grund
av personalbrist. Det är givetvis angeläget
att man vidtar alla möjliga åtgärder
för att snarast övervinna dessa svårigheter.
Men det är också angeläget att
bristerna och svårigheterna uppmärksammas
vid den långsiktiga planeringen
och utbyggnaden av sjukvårdsväsendet.

Det kan nämnas att man på ansvarigt
läkarhåll räknar med att minst 20 procent
av patienterna inom den slutna
vården inte är i egentligt medicinskt behov
av sådan vård. Enligt detta skulle
var femte patient vid våra sjukhus i
onödan uppta en vårdplats som kostar ca
100 000 kronor att åstadkomma och 100
kronor per dag i löpande kostnad. Förutom
att en del vårdplatser inte kan
utnyttjas till följd av personalbrist skulle
alltså en mycket stor del av de utnyttjade
vårdplatserna disponeras för
patienter som egentligen inte har behov
av vårdplats, allt till förfång för väntande
patienter med verkligt behov av
vårdplats. Funnes det tillgång till andra
lämpliga vårdformer skulle en betydande
avlastning av sjukhusen kunna ske
till båtnad för samtliga berörda.

Dessa förhållanden är inte unika för
vårt land utan förekommer också i
andra jämförbara länder. I England
t. ex. har genomförts en undersökning,
baserad på en analys av alla patienter
som remitterats till sjukhus från ett avgränsat
men representativt upptagningsområde.
Undersökningen gav vid handen
att vårdplatser behövdes för ca 2,5
promille av befolkningen och att det för
40 procent av de intagna kvinnorna och
25 procent av männen ej fanns kliniska
skäl för sluten vård samt att de kliniska
skälen för 15 procent av kvinnorna
och 21 procent av männen var osäkra.
Som jämförelse kan nämnas att det
faktiska antalet vårdplatser på sjukhus
i landet vid undersökningstillfället utgjorde
3,1 promille och att det centrala
sjukvårdsorganet kommit fram till ca 5

promille som en lämplig siffra i planeringen.

Huruvida det i vårt land finns en lika
stor skillnad mellan å ena sidan det medicinskt
grundade behovet av vårdplatser
inom den slutna vården och å
andra sidan antalet tillgängliga vårdplatser
och det vårdplatsbehov man
räknar med i planeringen är ovisst. Att
en skillnad av detta slag finns torde dock
inte behöva ifrågasättas. Härav får man
inte dra slutsatsen att vår sjukvård skulle
vara överdimensionerad, men man
måste ifrågasätta om den inte är feldimensionerad
och feldisponerad i ej
obetydlig utsträckning.

Det är naturligtvis av största vikt att
man snarast möjligt kommer till rätta
med förekommande snedbelastningar
och feldisponeringar inom sjukvården.
Det finns ett uppenbart behov av fortlöpande
undersökningar och forskningar
i syfte att få fram även en medicinsk
grund för sjukvårdens planering och
reformering, d. v. s. för hur patienterna
från medicinsk synpunkt bör fördelas
på olika vårdformer o. d. Åtminstone
två olika vägar torde därvid vara möjliga.
Den ena vore att i något eller några
lämpligt utvalda och representativa områden
genomföra undersökningar av
samma art som den nämnda engelska
undersökningen. Syftet borde vara att
utröna vårdbehovet och dess utveckling:
hur stor del av patienterna måste
för undersökning eller behandling oundgängligen
uppta vårdplats inom den
slutna vården, hur stor del kan hänföras
till en mellanform mellan öppen och
sluten vård — t. ex. till en motsvarighet
till ambulatorierna inom den danska
sjukvården eller patienthotell —- hutstor
del kan hänföras till öppen vård,
till kronikervård, till konvalescentvård,
till rehabilitering etc. Måhända vore
det också möjligt att få fram underlag
för en differentiering inom den slutna
vården: intensivvård, intermediärvård
och lättvård. Den andra vägen vore att
genom fortlöpande diagnosstatistik ska -

Fredagen den 19 oktober 1962

Nr 28

Interpellation ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika vårdformer

pa underlag för hur patienterna från
medicinsk synpunkt borde fördelas på
olika vårdformer etc. Då inte ens den vetenskapliga
expertisen torde kunna komma
fram till en helt enhetlig bedömning
av hur patienterna borde fördelas på
vårdformerna är det möjligt att båda
vägarna bör prövas.

En ändamålsenlig hushållning med
sjukvårdsresurserna måste givetvis innebära
att varje patient får den vård
han behöver men också att ingen patient
upptar mera resurskrävande vårdplats
än som från medicinsk synpunkt
krävs. Våra sjukvårdsresurser är inte så
disponerade i dag. Det är en väsentlig
uppgift i reformarbetet och framtidsplaneringen
att komma till rätta med dessa
problem. Skall så kunna ske fordras
emellertid säkraste möjliga förutsägelser
om patientklientelets sammansättning
från medicinsk synpunkt. Det är möjligt
— eller troligt — att en sådan utgångspunkt
kommer att medföra att sjukvårdens
fortsatta förbättring kommer att få
en annan inriktning än för närvarande.
De stora sjukhus som nu bokstavligt talat
skjuter i höjden kan komma att ersättas
av mindre sjukhus till vilka på
lämpligt sätt anknyts inrättningar för
annan vård än sjukhusvård.

Sjukvårdens huvudmän har självfallet
ett mycket stort intresse för dessa
spörsmål. Det är emellertid inte lämpligt
eller möjligt att de var och en utför
grundläggande undersökningar och
forskningar som är erforderliga. Det är
en uppgift som måste åvila de statliga
instanserna. Staten har givetvis ett allmänt
intresse av att dessa spörsmål löses
men har också speciella intressen i
sammanhanget. För den pågående utredningen
rörande rehabiliteringsverksamheten
och för denna verksamhets ut -

byggnad t. ex. torde det vara av oskattbart
värde med ett prognosmaterial av
den art som här nämnts. Likaså kan ett
sådant material vara av värde för den
allmänna sjukförsäkringens utformning,
vilken är föremål för översyn. Utredningen
lär inte kunna undgå att ta upp
det något säregna förhållandet, att den
sammantaget dyrbaraste vårdformen •—
vårdplats inom den slutna vården —
oftast ställer sig mindre kostsam för den
enskilde än de billigare vårdformerna.
Behovet av undersökningar och forskningar
rörande patientklientelets fördelning
på vårdform etc. från medicinsk
utgångspunkt är enligt min mening uppenbart.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att i syfte att få
ett bättre underlag för sjukvårdsväsendets
utbyggnad och effektivisering
skyndsamt pröva huruvida man genom
fortlöpande undersökningar och analyser
av patienterna inom något eller
några begränsade men representativa
områden genom en allmän diagnosstatistik
eller genom båda dessa metoder
kan få en tillförlitlig grund för hur
patienterna från medicinsk synpunkt
bör fördelas på sjukvårdens olika vårdformer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 28

Tisdagen den 23 oktober 1962

Tisdagen den 23 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

Rio de Janeiro 20/10 1962

Hemställer om ledighet från riksdagsarbetet
till och med 8 november i samband
med deltagande i interparlamentariska
kongressen i Brasilia.

Carl Christenson i Malmö

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna åldersbetyg: Att

riksdagsmannen Jöns Harald
Skoglösa är född den 11 sept. år 1898
(ett åtta nio åtta) i Vinslöv församling
i Kristianstads län, identitetsbeteckning
98 09 11 373, är svensk medborgare och
genom Kungl. stat. centralbyråns bevis
av 6/6 1962 fått tillstånd ändra släktnamn
från Johnsson till Skoglösa, betygar:
önnestad församling i Kristianstad
län, den 19 okt. år 1962

Gottfrid Persson
Komminister

§ 4

Svar på fråga ang. bevakningen av
svenska militära anläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Lindkvist bär frågat
om jag anser det tillfredsställande,
att bevakningen av svenska militära anläggningar
enligt uppgifter i stor utsträckning
sköts av ett privat vaktbolag
med internationell förankring.

Till svar vill jag anföra följande. Flertalet
militära skyddsföremål bevakas av
statsanställd personal. Endast en mindre
del av dem — mindre än 10 procent
om bevakning endast i form av tillsyn
ej medräknas — bevakas av privata företag.
För bevakning får endast anlitas
vaktföretag som i särskild ordning auktoriserats
av länsstyrelse (kungörelse
den 20 september 1951, SFS 1951: 640).
Somvillkor för auktorisation gällerbl. a.,
att för verksamheten skall finnas utsedd
en föreståndare som godkännes av
länsstyrelsen samt att anställd personal
prövats av polismyndighet med avseende
å laglydnad och medborgerlig
pålitlighet.

En med anledning av herr Lindkvists
fråga gjord kontroll har givit vid handen,
att samtliga vaktföretag som anlitas
av krigsmakten har sådan auktorisation.
Ingen utlänning är styrelseledamot
eller verkställande direktör i något
sådant företag; enligt uppgift finns
över huvud taget ej några utländska intressen
i företagen vare sig ekonomiska
eller andra. Att vissa styrelseledamöter
jämväl äger eller driver företag i
utlandet torde icke innebära att de
svenska företagen kommer i någon beroendeställning
till utlandet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lindkvists enkla fråga.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! När nyheten sipprade ut

Tisdagen den 23 oktober 1962

Nr 28

Svar på fråga ang. bevakningen av svenska militära anläggningar

att viktiga svenska militära anläggningar
bevakas av ett privat vaktbolag så
väckte det utomordentligt stor irritation.

I den första uppgiften angavs också
att bolaget var ett utländskt dotterbolag
med stark internationell förankring.
Det var inte endast på civilt håll som
reaktionen kom. Om man följer några
uttalanden av exempelvis överste Sten
Odelberg i försvarets bevakningstekniska
kommitté — dessa uttalanden har
gjorts i anslutning till intervjuer i några
dagstidningar — så framgår med all
tydlighet, att också på ledande militärt
håll är man måttligt förtjust över detta
förhållande. Jag har fått en rad förfrågningar
i ärendet sedan jag ställde frågan
till försvarsministern. Man har över
lag ansett att det finns gluggar i logiken
då det gäller försvarets tystnadsplikt:
å ena sidan har vi hårda bestämmelser
för anställda och inkallade i
försvarets tjänst och å andra sidan har
vakthållningen av viktiga anläggningar
lagts i ett privat vaktbolags händer.

Försvarsministern har med berömvärd
snabbhet besvarat min enkla fråga.
Enligt detta svar är vaktbolaget
helsvenskt, med enbart svenskt kapital
och med svenska medborgare i företagets
huvudstyrelse. Försvarsministern
uppgav att den bevakning som
sköts av privata företag rör sig om 10
procent av totalbevakningen. Även om
jag inte helt förstår vitsen med att viktig
bevakning läggs i ett privat vaktbolags
händer, är jag glad över statsrådets
besked på den punkten.

Bolaget är således svenskt och inte
utländskt, vilket jag noterar med tillfredsställelse.
Ingen kan dock bestrida
det åsyftade bolagets internationella
förankring. En av dess styrelseledamöter
och direktörer bedriver egna vaktbolag
i bl. a. England, och även på
andra håll i Europa är företrädare för
detta vaktbolag engagerade i likartad
verksamhet. Det är ingen nedvärdering
av bolaget, om jag hävdar att ett så -

dant förhållande lätt kan ge upphov
till irritation och missnöje.

Slutligen har jag erfarit att försvarets
bevakningstekniska kommitté förväntas
komma med ett förslag i bevakningsfrågan
inom kort. Detta är mycket
bra — men ett förslag i ärendet
kunde ha kommit tidigare. Såvitt jag
förstår lär kommitténs förslag i huvuddrag
innebära att militären själv skall
övertaga bevakningen. Om dessa antaganden
visar sig riktiga är jag mycket
tillfredsställd.

Jag ber att få tacka statsrådet Andersson
för det snabba svaret på min
enkla fråga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Sedan vi nu har klarat
upp det som frågan gällde, nämligen
om det är firmor med internationella
intressen som anlitas, och sedan det
nu alltså står klart att det inte förhåller
sig så, utan att det bär gäller en
svensk företagare som bär liknande företag
också i andra länder, någonting
som väl får jämföras med svensk export,
skall jag kanske säga ett par ord
ytterligare om den fråga som är intressantare
i sammanhanget, nämligen om
man över huvud taget bör anlita privata
vaktbolag till sådan bevakning.

Det ställer sig ekonomiskt fördelaktigt
och är gynnsamt ur många andra
synpunkter att göra detta. Framför allt
av personella skäl; vi slipper att för
besök på spridda anläggningar, där det
kanske bara behövs ett besök i veckan,
ha särskild statsanställd personal.
Försvarets centrala förvaltningar har
bevakning nattetid ordnad på samma
sätt. Samma vaktbolag bevakar också
riksdagshuset, och även kanslihuset
vaktas av bolaget. Det är alltså inte
bara de militära centrala myndigheterna
utan också civila myndigheter som
anlitar privata vaktbolag.

Den stora frågan är nu om detta system
är mindre pålitligt än bevakning

Nr 28

Tisdagen den 23 oktober 1962

Meddelande ang. sammanträdestider

genom särskild av staten anställd vaktpersonal.
Jag bär ägnat så mycket intresse
jag kunnat åt detta under den
senaste veckan. Jag bär kommit till
den uppfattningen, att denna vakthållning
är minst lika pålitlig. Den personal
som anställs av vaktbolagen prövas
lika noggrant när de anställs som
man prövar motsvarande personal i statens
tjänst. Trots att denna ordning gällt
i många år har vi aldrig haft några bakslag.
På frågan om detta system är pålitligt,
och det tycker jag är det väsentligaste
i sammanhanget, måste jag alltså
svara att jag anser att det är pålitligt.

En annan sak är att vi inom försvaret
gärna vill sköta denna vakhållning
själva. Grundprincipen är att militär
personal eller civilanställd personal
skall sköta vakthållningen. En ändring
kan ganska snart aktualiseras. Vi får,
hoppas jag, i slutet på året eller i början
på nästa år förslag om hur denna
vakthållning i så fall skall skötas i
stockholmsområdet, där vi för närvarande
anlitar privat vakthållning mest.

Jag kan sammanfatta det sagda med
att säga, att vi bör försöka klara bevakningen
själva med egen personal och
tekniska hjälpmedel. Det är närmast
hjälpmedel vi vill få fram. Men i den
mån man av ekonomiska skäl inte kan
rekommendera att försvaret uteslutande
anlitar anställt folk, tror jag inte
att det är någon risk med att de auktoriserade
vaktfirmorna anlitas på sätt
som sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag,
i anslutning till utdelad plan för kammarens
sammanträden under återstoden
av liöstsessionen, meddela följande.

Sista dagen för avgivande av motioner
i anledning av de vid höstsessionens
början avlämnade propositionerna
är lördagen den 27 oktober, då sammanträde
anordnas kl. 10.00. Vid arbetsplenum
den 30 oktober kl. 13.00
kommer endast ett ärende att företagas
till avgörande, nämligen frågan om
viss ändring i EFTA-konventionen. Under
den därpå följande veckan anordnas
endast bordläggningssammanträden.
Nästa arbetsplenum blir onsdagen
den 14 november kl. 14.00, och höstens
»remissdebatt» börjar kl. 10.00 torsdagen
den 15 november med eventuell
fortsättning vid det bordläggningsplenum
som utsatts till fredagen den 16
november kl. 10.00. Onsdagen den 21
november avses utskottsutlåtandet angående
brottsbalken skola företagas till
avgörande; sammanträdet börjar då kl.
10.00.

Såvitt nu kan bedömas kommer icke
någon fredag att behöva disponeras för
arbetsplenum. Sessionens sista sammanträde
torde komma att äga rum onsdagen
den 12 december, såvida det icke
på grund av skiljaktiga beslut i kamrarna
blir erforderligt att anordna plenum
jämväl torsdagen den 13 december.

Kammarens ledamöter har också tillställts
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under höstsessionen 1962. Självfallet
kan tidsförskjutningar komma att inträda
beträffande eu del av de i planen
upptagna ärendena.

§ 6

Föredrogs den av herr Gomér vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående fördelningen av patienter
på sjukvårdens olika vårdformer.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 23 oktober 1962

Nr 28

Interpellation ang. dyrortsplaceringen av viss personal vid Arlanda flygplats
Interpellation ang. hyresregleringen

§ 7

Interpellation ang. dyrortsplaceringen av

viss personal vid Arlanda flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade
:

Herr talman! I samband med att Arlanda
flygplats togs i bruk tillskapades
en enhetlig flygplatsorganisation
för de båda flygplatserna vid Bromma
och Arlanda. För den anställda personalens
del innebar beslutet, att de statligt
anställda befattningshavarna vid
båda flygplatserna avlönas efter dyrort
5. Genom att beslutet formellt endast
omfattar de statligt anställda befattningshavarna
har den personal, som
vid Arlanda tillhör passkontrollen och
som formellt är kommunalt anställd,
fått sina löner beräknade enligt dyrort

3. Då den berörda personalen vid Arlanda
arbetar sida vid sida på samma
arbetsplats, är det uppenbart att
skillnaden i dyrortsgruppering uppfattas
som orättvis och väckt irritation.

Att denna situation uppkommit kan
möjligen förklaras av att det vid starten
endast fanns en befattningshavare
vid passkontrollen vid Arlanda med en
tjänst som uppehölls som arvodesbefattning.
Personalen vid passkontrollen
har sedan utökats och omfattar nu sammanlagt
11 polismän förutom 3 kvinnliga
kontorsbiträden, vilka senare dock
är statligt anställda. Polismännen som
ombesörjer passkontrollen är som ovan
påpekats kommunalt anställda, men deras
löneförmåner bestrides enligt lagen
om polisväsendet av statliga medel.

Att den formella skillnaden i anställningshänseende
skall få sådana konsekvenser
för lönesättningen bär sannolikt
inte varit avsikten. Det synes också
svårt att motivera, att skillnaden i
dyrortsplacering mellan å ena sidan
personalen vid passkontrollen och å

andra sidan den övriga personalen vid
flygplatsen skall upprätthållas även
fortsättningsvis. Det bör enligt min mening
vara angeläget för staten som arbetsgivare
att undanröja den orättvisa
som bär drabbar en del av den vid
flygplatsen tjänstgörande personalen.
Det bör vara naturligt för kommunikationsministern
som det ansvariga statsrådet
att medverka härtill.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet ta initiativ till
att den personal, som tjänstgör vid passkontrollen
vid Arlanda flygplats, blir i
lönehänseende placerad i dyrort 5 i
likhet med den övriga personalen vid
flygplatsen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. hyresregleringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! I skrivelse av den 6 december
1957 uppdrog Kungl. Maj:t åt
statens hyresråd att låta utreda läget på
hyresmarknaden ävensom att, »efter
hörande av vederbörande kommunala
myndigheter, inkomma med förslag till
avveckling av hyresregleringen». Kungl.
Maj :t har därefter, på förslag av statens
hyresråd, beslutat om en regional och
kategorimässig avveckling av lagen på
drygt 200 orter. Hyresrådet säger sig,
beträffande regional avveckling av lagen,
»ha tillmätt de kommunala myndigheternas
ståndpunktstaganden väsentlig
betydelse och frångått dessa endast
i de fall, då hyresrådet med stöd
av föreliggande utredning rörande lä -

10 Nr 28 Tisdagen den 23 oktober 1902

Interpellation ang. vissa bestämmelser rörande de

get på hyresmarknaden ansett skälen
härför vara starka». Tillgängligt siffermaterial
tyder emellertid på att statens
hyresråd icke i tillräcklig grad låter sig
leda av de kommunala myndigheternas
uttalade önskemål beträffande lagens
bibehållande på sina respektive orter.
Icke heller regeringen har enligt undertecknads
mening i tillräcklig grad
låtit sig leda i sina beslut av den mening
som de kommunala myndigheterna
givit uttryck för.

Vetlanda stad är en av de många orter,
där de kommunala myndigheterna
önskade lagens bibehållande. Ytterligare
exempel kan anföras i denna riktning.
Lagen upphävdes emellertid med
betydande hyresstegringar som följd.

Andemeningen i riksdagens beslut rörande
hyresregleringslagens successiva
avveckling kan inte missförstås. Riksdagens
mening var att lagen icke fick avvecklas
på orter, där bostadsbristen var
av sådan omfattning, att risker för hyresstegringar
ansågs föreligga. Denna
av riksdagen uttalade mening har enligt
undertecknads uppfattning på ett
flagrant sätt frångåtts med kraftiga hyresstegringar
som följd. Statens hyresråds
rekommendationer och regeringens
beslut i hithörande spörsmål är
desto mera märkliga som i det angivna
fallet liksom i icke här angivna men
kända fall det icke kan sägas att bostadsbristen
var undanröjd.

De hyresstegringar som följt på hyresregleringslagens
avskaffande på vissa
orter aktualiserar frågan: När kan
man förvänta sig att regeringen framlägger
förslag till ny obligatorisk liyreslagstiftning?
En dylik hyreslagstiftning
är brådskande, särskilt som nu
gällande lagar, övergångslagen och besittningsskyddslagen,
icke ger det nödvändiga
hyresskydd bostadskonsumenterna
har rätt att kräva.

Med hänvisning till vad bär anförts
her undertecknad få rikta följande frågor
till statsrådet och chefen för socialdepartementet: -

värnpliktigas utbildning

överväger regeringen att återinföra
nu gällande hyresregleringslag på de
orter, där dess upphörande lett till oskäliga
hyresstegringar?

Kan man förvänta att förslag till ny
hyreslagstiftning framläggs i sådan tid,
att denna lagstiftning blir gällande när
nuvarande hyresregleiringslag upphör
att äga giltighet, d. v. s. den 1 januari
1964?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. vissa bestämmelser

rörande de värnpliktigas utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Det ställes stora krav på
en man i .svensk uniform. Han skall
rara korrekt klädd, iakttaga ett värdigt
uppförande, vara uppmärksam mot befäl,
kamrater och civila. Därutöver skall
han givetvis beflita sig om att förkovra
sina militära kunskaper under utbildningstiden-värnpliktstiden,
så att han
med skicklighet på den plats han ställes
verksamt bidrager till sitt lands försvar,
om så skulle erfordras. Det förefaller
som om den enskilde soldatens
initiativ och handlingskraft numera av
den militära ledningen skattas betydligt
högre än förr och att utbildningen
av den enskilde soldaten alltmer överföres
på detta plan. Vad den svenske
soldaten av sin utbildning överfört i
praktisk tillämpning under de år han
nu gjort tjänst som soldat i FN anser jag
hedrar både honom och det befäl som
utbildar honom.

Vad här sagts om den enskilde soldaten
innebär inte att den militära lydnadsplikten
behöver eller får eftersättas.
Men jag förutsätter, att den som får
en order och före eller under utförandet
upptäcker att den av en eller annan
anledning blivit felaktig (på grund av

Tisdagen den 23 oktober 1962

Nr 28 11

Interpellation ang. vissa bestämmelser rörande de värnpliktigas utbildning

felaktiga uppgifter eller förutsättningar)
och ställer sitt handlande därefter
blir varken åtalad eller bestraffad. Det
bör väl räcka om han inför ordergivaren
eller den ordergivaren är underställd
redogör för den bedömning som
medfört ändring i utförandet av ordern
eller underlåtenhet att utföra densamma.

Här föreligger nu ett fall då en soldat
avslutat sin utbildning och klätt sig
civil och var färdig för hemresa. Därvid
har följande passerat:

1. Soldaten hejdas före utpasserandet
från området av ett underbefäl som beordrar
honom att återvända och verkställa
städning av ett logement, enligt
uppgift ett annat logement än där han
varit förlagd.

2. Soldaten uppfattar ordern som felaktig
och vägrar utföra den. Underlaget
för vägran är att han vet att logementet
är nystädat. Då han dessutom är
iklädd egna civila kläder uppfattar han
ordern som en förföljelseåtgärd från
en befälsperson.

3. Soldaten blir då meddelad arrest
men försöker springande undkomma.

4. Ett annat underbefäl ger då order
till vaktpost att skjuta. Vaktposten skjuter
två skott men undviker enligt instruktionen
riktad eld.

5. Soldaten stannar då och blir omhändertagen
och insatt i arrest.

C. En stund senare flyr han ur arresten.
Tydligen handlar han nu under
full panik. Ett par dygn håller han
sig undan men när han ser i tidningarna
att polisen betraktar hans ev. förseelse
som bagatellartad, ger han sig
till känna.

Soldaten hör tydligen till en kategori
som har svårt att inpassa sin tillvaro
i den militära rutinen. Han har dessutom
haft oturen att som befäl, låt vara
inom förläggningen, få en person som
av händelseförloppet att döma inte besitter
erforderlig förmåga att bedöma
den värnpliktiges psyke och inrikta
handledningen därefter. För den värnpliktige
kan erfarenheterna under värn -

pliktstiden bli avgörande för hans uppfattning
om försvarsplikten. Denne soldat
torde väl knappast vid tjänstgöringens
slut uppfatta försvarsplikten som
en rättighet, väl värd att tillvarataga.
Känslan för rättvisa är hos pojkar i
värnpliktsåldern mycket utpräglad, och
en orättvis behandling kan för en yngling
bliva till avsevärt hinder för den
framtida utvecklingen.

Givetvis handlade denne soldat felaktigt.
Han skulle genast vänt sig till
pluton- eller kompanichef om dessa
fanns inom räckhåll, i annat fall till
dagofficeren. Säkerligen hade denna bagatell
i så fall klarats upp utan större
svårighet. Men fråga är här vem som
handlade mest felaktigt, den befälsperson
som beordrade soldaten, redan
iklädd civila kläder, att städa ett redan
färdigstädat logement eller den menige
som vägrade lyda. Vems omdöme
klickade? Hur skall man vidare bedöma
den befälsperson som beordrade en
vaktpost ge eld på en springande civilklädd
person utan att egentligen veta
vad som passerat. Vaktposten var säkerligen
beväpnad med kulsprutepistol.
Var och en vet att eldgivning med detta
vapen bör ske under för andra människor
betryggande förhållanden. Att
beordra eld under irriterande omständigheter
var säkerligen att utsätta även
vaktposten för en icke nödvändig påfrestning.
Vaktposten kunde i nervositet
lätt ha råkat träffa den flyende eller
någon annan. Vem hade i så fall fått
bära ansvaret?

Ett annat fall där arrest ålagts värnpliktig
utan laga grund har i dagarna
relaterats i pressen. Den värnpliktige
hade kommit tio minuter för sent till
sin tjänstgöringsplats. En högbåtsman
anmälde detta för en högre sjöofficer,
vilken är bestraffningsberättigad. Denne
ålade den värnpliktige 8 dagars förvaringsarrest.
MO lät åtala sjöofficeren
för tjänstefel och högsta domstolen har
nu funnit att beslutet om arrest icke
var lagligen grundat. I andra hand har
jag fått uppgifter att värnpliktiga ålagts

12 Nr 28

Tisdagen den 23 oktober 1962

arrest för för sen ankomst från permission
även om det kunnat styrkas att
den sena återkomsten var beroende av
försening på använd järnvägs- eller
busslinje. Av stort intresse är, om »förseelser»
av dylikt slag kan anses så
svåra eller disciplinupplösande, att de
bör föranleda frihetsberövande åtgärd.
I varje fall synes det nödvändigt att
endast domstol får befogenhet till en
för individen så nedsättande åtgärd som
ett frihetsberövande utgör.

Det måste över huvud taget anses
mycket tveksamt, om det militära arreststraffet
som bestraffningsform under
fredstid kan anses svara mot ett
modernt samhälles krav på motsvarighet
mellan brott och straff. I ett av de
bär relaterade fallen förelåg ju inte ens
dom.

På grund av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

Kan herr statsrådet medverka till sådana
bestämmelser, att befäl och underbefäl,
som visar sig icke lämpliga att
handleda eller utbilda värnpliktiga, kan
överföras till annan för dem lämpligare
tjänstgöring?

Vill herr statsrådet, därest det visar
sig att gällande reglemente genom otydlighet
eller annan brist i utformningen
medverkar till att händelser av här relaterade
art inträffar, vidtaga åtgärder
för erforderlig ändring av reglementet?

Vill herr statsrådet vidare medverka
till att den utredning som tillsatts angående
militära bestraffningsformer,
t. ex. arreststraffet, skyndsammast blir
fullföljd?

Anser herr statsrådet, att under senare
tid passerade händelser inom armén,
som t. ex. order till värnpliktiga
att plocka upp patronhylsor med munnen,
pennalism de värnpliktiga emellan
etc., kan erfordra särskilda förebyggande
åtgärder eller bestämmelser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna
om civilanställning vid försvaret Ordet

lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade
:

Herr talman! Enligt uppgift tillämpas
olika bestämmelser för anställning i
civil respektive militär tjänst inom försvaret
vad gäller kravet på att den anställde
skall vara svensk medborgare
från födseln. För militär personal lär
inget sådant krav finnas, vilket däremot
är fallet med civil personal. En person,
som vid födseln ej var svensk medborgare,
får således ej inneha civil anställning
vid krigsmakten eller vid företag, som
tillverkar krigsmaterial.

Ett aktuellt fall som kommit till min
kännedom är följande. En pojke, som
var född i Finland, kom som tvååring
till Sverige under vinterkriget. Han
adopterades av svenska föräldrar och
fick så småningom svenskt medborgarskap.
Den finskfödde pojken fick en god
yrkesutbildning. Av arbetsförmedlingen
i sin hemort anvisades han arbete som
finmekaniker vid flygvapnet. Han sökte
och fick anställningen. Efter en tid
kom det emellertid till arbetsgivarens
kännedom, att den anställde inte var
född svensk medborgare. Följden blev
att han avskedades, trots att han enligt
arbetsgivarens vitsord skötte sina uppgifter
på ett förtjänstfullt sätt.

Det torde vara svårt att finna motiv
för de generella säkerhetsföreskrifter,
som hindrar naturaliserade personer
från att få civil anställning vid krigsmakten.
Dessa framstår som desto mer
omotiverade, då motsvarande hinder
icke synes vara för handen om personen
i fråga vill bli yrkesmilitär. För civilmilitär
personal i lägre tjänsteställningar
synes en revision av bestämmelserna
utan vidare kunna genomföras.
Det borde vidare övervägas om inte naturaliserade
personer, som bott särskilt
länge i Sverige, eller som kommer från

Tisdagen den 23 oktober 1962

Nr 28 13

Interpellation ang. de s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem

de nordiska grannländerna kunde undantagas
från bestämmelserna. Över huvud
bör en allmän översyn av bestämmelserna
om svenskt medborgarskap
från födseln för vinnande av s. k. civilanställning
vid krigsmakten komma till
stånd.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
översyn av de bestämmelser, som reglerar
villkoren för civilanställning vid
försvaret?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. de s. k. hemmadöttrarnas
pensionsproblem

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Frågan om de s. k. hemmadöttrarnas
pensionsproblem har aktualiserats
i motioner till 1960, 1961 och
1962 års riksdagar. Motionärernas avsikt
har varit att äldre kvinnor, som ej uppnått
folkpensionsåldern, skulle efter individuell
prövning kunna erhålla förtidspension
om försörjningsförmågan är
väsentligt nedsatt. Problemet rör inte
endast hemmadöttrar, som hushållat för
föräldrar eller syskon och som vid deras
frånfällc blivit hänvisade till att
försörja sig på annat sätt, utan även
äldre kvinnor som fått sin situation förändrad
av andra orsaker, exempelvis
genom skilsmässa. De saknar i många
fall yrkesutbildning och förutsättningar
för omskolning och har svårt att anpassa
sig på arbetsmarknaden.

Ett större antal av dessa kvinnor än
tidigare kommer att bli hjälpta tack vare
de nya regler för förtidspensionering
som antogs av årets riksdag. Förutsättningen
för att förtidspension skall bevil -

jas är emellertid att nedsättningen av
arbetsförmågan beror på medicinska
faktorer. Beror den på andra omständigheter
kan förtidspension inte erhållas.
Det borde finnas möjlighet för pensionsdelegationerna
att efter individuell
prövning medge förtidspension när
det föreligger ett påtagligt behov, även
om den bristande försörjningsförmågan
inte kan härledas till medicinska faktorer.

I en folkpartimotion till årets riksdag
hänvisades till den lagstiftning som genomförts
i Danmark. Enligt denna kan
inte endast änkor utan även andra ensamstående
kvinnor, vilka fyllt 50 år,
efter särskilt prövningsförfarande tillerkännas
pension när särskilda omständigheter
är för handen, utan att därför
rätt till invalidpension föreligger.

I ett utlåtande till 1961 års riksdag förklarade
andra lagutskottet, att denna fråga
inte torde helt kunna finna sin lösning
inom invalidpensioneringen, varför
ytterligare åtgärder kunde bli erforderliga.
Först borde emellertid behovet
klarläggas. Utskottet ansåg lämpligt
att en sådan utredning skedde i anslutning
till socialpolitiska kommitténs
arbete.

Utskottet liksom även riksdagen, som
antog utskottets utlåtande, har alltså
medgivit att behov av ytterligare åtgärder
föreligger. Å andra sidan kan behovet
inte ha en sådan omfattning, att en
reform som innebär att dessa kvinnor
får sin försörjning ordnad skulle få besvärliga
statsfinansiella konsekvenser.
Det kan därför inte anses alldeles nödvändigt
att ett beslut föregås av en
grundlig utredning av behovet. Däremot
är det angeläget att en lagstiftning, som
möjliggör att dessa människor blir hjälpta,
genomföres utan ytterligare dröjsmål.
Att utarbeta bestämmelser för denna
utbyggnad av förtidspensioneringen
bör kunna medhinnas i så god tid, att
beslut kan fattas av 1963 års vårriksdag.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att

14 Nr 28

Tisdagen den 23 oktober 1962

Interpellation ang. de s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem

till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
lagstiftning skyndsamt utarbetas och
förelägges riksdagen nästa år i syfte
att skapa pensionsmöjligheter genom det
allmänna åt sådana äldre ensamstående
kvinnor före folkpensionsåldern, som
vårdat och skött hushållet för sina föräldrar
och som vid deras frånfälle får
betydande försörjningssvårigheter, eller
som av andra orsaker drabbas av motsvarande
försörjningsproblem utan att
på medicinsk grund kunna få förtidspension
enligt lagen om social försäkring? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och de
kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal,
den 19 oktober 1962.

Stenografen hos kammaren fröken
Vera Jansson beviljades tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden den 16
oktober—4 november. Att under tiden
den 29 oktober—2 november uppehålla
fröken Janssons stenografbefattning förordnades
reservstenografen Arne Larsson.

I anslutning härtill bemyndigades
kammarens sekreterare att vid kortare

sjukledigheter bevilja befattningshavare
hos kammaren tjänstledighet samt förordna
erforderlig vikarie.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 185, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, in. in.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 904, av herr Carlsson i Göteborg
m. fl. i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 178, med förslag till lag om
ändring i sjömanslagen den 30 juni
1952, m. m., och

nr 905, av fru Holmquist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 181, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.21.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STNLM 62
204762