Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28 ANDRA KAMMAREN 1960

25—30 november

Debatter m. m.

Fredagen den 25 november

Sid.

Svar på fråga av herr Dickson ang. viss utbyggnad av televisionsnätet 5
Svar på interpellationer av:

herr Carlsson i Huskvarna ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer
.............................................. 6

herr Spångberg ang. skärpning av bestämmelserna om jakt....... 7

Tisdagen den 29 november

Svar på interpellationer av:

herr Dickson ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter. ... 13

herr Hallén ang. införsel i lön för ådömt skadestånd............. 21

Svar på fråga av herr Svensson i Krokstorp ang. domänverkets inköp
av skog................................................ 24

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Bästekille ang. ersättning till fiskare som fått sina redskap
förstörda genom stormskador........................ 26

herr Gustavsson i Alvesta ang. statsbidragsbestämmelserna för nyelektrifiering.
......................................... 27

Interpellationer av:

herr Rydén ang. formerna för prövning av ansökningar om bidrag ur

lotterimedelsfondcn..................................... 29

herr Nelander ang. barnbyn Skå............................. 30

fru Lidman-Frostenson ang. principerna för inspektion av anstalter

under medicinalstyrelsens tillsyn.......................... 31

herr Magnusson i Borås ang. kontrollen över statliga byggnadsföretag
i syfte att förhindra onormala kostnadsstegringar.......... 31

1 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 28.

Nr 28

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 30 november

Svar på interpellation av herr Holmberg ang. planeringen av den framtida
malmutlastningen.................................... 32

Ökad statsgaranti för exportkredit............................ 35

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo.................. 38

Viss utredning beträffande anslagen under första huvudtiteln........ 43

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten
Bertil Björklund................................... 44

Utredning rörande de s. k. övnings- och yrkesämnenas ställning i merithänseende
............................................ 49

Skolornas kristendomsundervisning m. m........................ 50

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m............... 55

Utredning ang. luftfartsverkets ställning m. m................... 64

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa

fall................................................... 65

Lagstiftning om ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de

anställda i statliga företag................................. 87

Interpellationer av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. anläggande av s. k. koportar å järnvägslinjer
............................................ 90

herr Senander ang. de s. k. utomverkarnas löne- och anställningsvillkor.
.............................................. 90

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation...................................... 35

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, om utredning rörande handläggningen
av ekonomiska angelägenheter avseende kyrkliga ändamål 35

— nr 26, om införande i riksdagsstadgan av bestämmelser angående

en riksdagens personalnämnd.............................. 35

Statsutskottets utlåtande nr 176, om statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser enligt atomansvarighetslagen......... 35

— nr 177, ang. ökning av det högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit 35

— nr 178, ang. bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo..... 38

— nr 179, om viss utredning beträffande anslagen under första huvudtiteln.
................................................ 43

— nr 180, om inskränkning av Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
............................................... 44

— nr 181, om en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten
Bertil Björklund.................................. 44

Innehåll

Nr 28

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. utredning rörande de s. k. övnings och

yrkesämnenas ställning i merithänseende.................. 49

— nr 183, om upphävande av viss tjänstgöringsskyldighet för professorerna
vid tandläkarhögskolorna.......................... 50

— nr 184, om fördelning mellan olika huvudmän av kostnaderna för

folkhögskolor m. fl. läroanstalter.......................... 50

— nr 185, ang. anslag till byggnadsarbeten vid vissa yrkesskolor. ... 50

— nr 186, ang. undervisning om de mänskliga rättigheterna........ 50

— nr 187, om skolornas kristendomsundervisning m. m........... 50

— nr 188, om samarbete med Finland angående utbyggnaden av högskolan
i Umeå och universitetet i Uleåborg................... 55

— nr 189, ang. riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m... 55

— nr 190, om utredning angående luftfartsverkets ställning m. m. . . 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 79, ang. provisoriska bestämmelser

om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst
i vissa fall............................................. 65

— nr 84, om förordning angående beskattning av ränta å svenska

statens sparobligationer.................................. 87

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. varumärkeslag m. m....... 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, ang. lagstiftning om ökad insyn och
verklig medbestämmanderätt för de anställda i statliga företag.. . 87

■ iA». ;

x''f\i f

Fredagen den 25 november 1960

Nr 28

Fredagen den 25 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. viss utbyggnad av
televisionsnätet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela
kammaren, huruvida avsikten är att på
så sätt utbygga televisionsnätet, att
transmissioner från sändare i området
bakom järnridån möjliggöres, och om
så är fallet, när denna utbyggnad beräknas
kunna tagas i bruk.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Kontinuerlig och pålitlig direkt mottagning
i Sverige av program från televisionssändare
i öststaterna för återsändning
inom Sverige är för närvarande
inte möjlig på grund av den begränsade
räckvidden hos TV-sändare. Televisionsöverföringar
till Sverige från
nämnda länder måste därför ske indirekt,
d. v. s. genom transitering, varvid
befintliga programförbindelser antingen
genom Västtyskland—Danmark eller
genom Finland kan utnyttjas. Det svenska
televisionsnätet är ju redan via
Danmark anslutet till eurovisionsnätet
och står i förbindelse med Finland över
en provisorisk radiolänklinje.

En anslutning av eurovisionsnätet eller
av det finska televisionsnätet till
öststaterna är självfallet en sak som
.svenska myndigheter inte har bestämmanderätt
över.

Om en^sådan anslutning skulle komma
till stånd i en framtid, kommer frågor
om programutbyte i första hand att
handläggas av eurovisionens organ. I
fråga om de program, som eurovisionen
erbjuder, har Sveriges Radio full frihet
att avgöra vilka som skall utsändas över
det svenska TV-nätet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Dicksons fråga.

Härpå anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret. Jag
tror att det är värdefullt att man har
fått upplysning om hur saken ligger till.
Det går så mycket rykten av olika slag
— om väldiga sändare uppe vid Ishavskusten,
vilka skulle nå Nordkalotten,
där annan televisionssändning för närvarande
inte är möjlig. Det har även
ryktats om att det har, i varje fall uppe
i Nordnorge, utdelats televisionsapparater
som bara kan ta in program från
sådana där sändare.

Nu framgår det av kommunikationsministerns
svar, som jag är tacksam
för och på vars fullständighet jag inte
kan klaga, att det finns en respittid innan
man kan räkna med direktsändningar
och att vi på vårt håll i alla fall
har möjlighet att välja mellan vad vi
vill ha och vad vi inte vill ha. Naturligtvis
har inte statsmakterna direkt att
göra med frågan om urvalet, eftersom
det är Sveriges Radio som företar det,

Nr 28

Fredagen den 25 november 1960

Svar på interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer

men jag kan inte underlåta att understryka
vilket stort ansvar som kommer
att vila på denna myndighet med tanke
på det ideologiska krig, som pågår och
där televisions- och radiosändningar utgör
ett väsentligt medel i fråga om möjligheterna
att mjuka upp och infiltrera.

Det är därför av den största betydelse
att vi begagnar den tid som vi har
på oss, innan televisionssändningar från
området bakom järnridån kan tränga
in i varje svenskt hem, så att vi är rustade
att på det riktiga sättet möta denna
situation. Vi måste själva vara immuna
och ha skaffat oss en hållbar ideologi,
så att vi inte utan att veta det mer
och mer infiltreras av det kommunistiska
tänkandet. Det vill varken kommunikationsministern
eller jag — jag
är övertygad om att vi på den punkten
är alldeles överens.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att ånyo få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. rabatterade
järnvägsresor för folkpensionärer

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Carlsson i Huskvarna frågat mig
om några nya rabatteringsformer för
folkpensionärers järnvägsresor planeras
avlösa de nuvarande och i så fall när
detta kommer att ske samt om dessa nya
former kommer att vara av mera generell
och permanent natur eller om icke
en fortsatt tillämpning av det nu gällande
rabatteringssystemet kan ske.

Som svar vill jag anföra följande.

Inom järnvägsstyrelsen pågår — bl. a.
i anledning av en till styrelsen remitterad
framställning från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund rörande
utvidgning av rabatterna för folkpensionärernas
resor — en utredning om

de framtida rabatteringsförmånerna för
folkpensionärer. Resultatet av denna
undersökning kommer styrelsen att redovisa
i svaret på den nämnda remissen.
Därför kan jag inte lämna något
uttömmande svar på interpellantens fråga.
Emellertid kan jag meddela kammaren,
att enligt vad järnvägsstyrelsen beslutat
kommer SJ:s nyårskort att tillhandahållas
även till instundande juloch
nyårshelg.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Frågan är ju inte ny. Både i motioner
och interpellationer har jag tidigare
tagit upp den och påtalat önskvärdheten
av mer generella och permanenta
rabattbestämmelser för folkpensionärernas
resor. Jag har därvid bl. a.
hänvisat till det sätt varpå frågan lösts
i Norge och Danmark, där man har
mera generösa bestämmelser beträffande
tidslängden. Av statsrådets svar
framgår att frågan nu är föremål för
utredning inom järnvägsstyrelsen, och
detta är tacknämligt. Jag hoppas att det
inom rimlig framtid skall föreligga förslag
om en utvidgning av de bestämmelser
som hittills gällt.

I svaret meddelade statsrådet att SJ:s
s. k. nyårskort skall återkomma vid instundande
årsskifte. Giltighetstiden för
dessa kort var förra gången den 29 december—28
februari. Naturligtvis innebar
detta en god förmån, men mest
för dem som reste långt; för korta resor
var inte anordningen den bästa. Resorna
fick också företas under den kallaste
årstiden. Denna förmån utnyttjades
enligt uppgift av omkring 13 000
pensionärer. De gamlas helgresa under
helgen 1958—1959 utnyttjades av omkring
20 000 pensionärer.

Fredagen den 25 november 1960

Nr 28

Ett tredje alternativ som järnvägsstyrelsen
prövar denna höst är försäljningen
av den s. k. tågtian, som ger folkpensionärer
rätt att resa med halv biljett.
Denna tia har sålts i cirka 50 000
exemplar, d. v. s. för en halv miljon
kronor. Detta belopp plus biljetter bör
bli en god slant. Nyårskorten gav i runt
tal 650 000 kronor. Nu är tiden inte jämförbar,
men uppslaget med detta slags
rabattering ökade säkerligen reslusten
avsevärt.

Vid behandlingen av en motion i denna
kammare den 24 februari i år angående
utvidgning av rabattbestämmelserna
yttrade allmänna beredningsutskottets
ordförande, att vi tidigare har godkänt
järnvägsstyrelsens resonemang att
det inte är dess uppgift att klara folkpensionärernas
existens. Detta kan man
instämma i. Det påtalades också, att
folkpensionärerna får bättre pension i
år. Detta är också riktigt. Att dessa rabatter
skulle betraktas som allmosor
kan jag emellertid inte hålla med om.
Jag skulle tro, att för dem som lever
på enbart sin folkpension blir det inte
så mycket över att resa för.

Det finns ingen möjlighet för mig att
bedöma, om statens järnvägar förlorar
på denna anordning, men inte behöver
dessa höstresor, som begagnats av så
många, ge SJ en sämre inkomst. Enligt
min mening har förmånen tjänat två
syften, och båda är lovvärda. Tusentals
människor har använt möjligheterna att
resa och hälsa på släktingar och vänner
för en billig penning. Å andra sidan
har SJ fått ett ansenligt tillskott av resande.
För övrigt är det inte bara folkpensionärer
som erhåller rabatter för
resor med statens järnvägar.

Till sist vill jag än en gång, herr talman,
understryka att jag hoppas, att den
utredning som statsrådet nämnt i sitt
svar inom en nära framtid skall ge till
resultat mera generella och permanenta
bestämmelser till många folkpensionärers
glädje.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. skärpning av
bestämmelserna om jakt

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Spångberg frågat mig,
om jag med hänsyn till inträffade olyckliga
händelser under jakt ämnade föreslå
författningsändringar syftande till
effektivare skydd för människor och
humanare jaktmetoder samt om förslag
kunde väntas i så god tid, att de nya
bestämmelserna kunde träda i kraft före
nästa års älgjakt.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Herr Spångberg har i sin interpellation
berört med älgjakten förknippade
förhållanden, vilka länge väckt oro inte
minst inom ansvariga jägarkretsar. Sålunda
har Svenska jägareförbundet år
1957 avgivit förslag till lösning av älgjaktsfrågan,
innebärande bl. a. fordran
på vissa kompetensprov för älgjägare.
Förslaget har av Kungl. Maj:t överlämnats
för övervägande till jaktutredningen,
som, enligt vad jag inhämtat, kommer
att ta upp iilgfrågan som sin nästa
arbetsuppgift.

I höst har jägareförbundet ånyo tagit
upp frågan om kompetensprov såsom
villkor för förvärv av älgvapen. Förslag
i sådant syfte har nämligen ingivits
till inriksdepartementet. Det bör för
övrigt i detta sammanhang framhållas,
att sådant villkor redan uppställts inom
åtskilliga landsfiskalsdistrikt, och i två
län, Västerbottens och Jönköpings, har
samtliga polischefer i samförstånd med
lässtyrelscrna enats härom. Slutligen
har förbundet, med sikte bl. a. på djurskyddssvnpunkten,
i ett annat förslag
ifrågasatt, att ett kulgevär skall fylla
vissa minimifordringar beträffande kulvikt
och anslagsenergi för att kunna
godtas som älgvapen. Jägareförbundets

Nr 28

Fredagen den 25 november 1960

Svar på interpellation ang. skärpning av bestämmelserna om jakt

sistnämnda båda förslag är föremål för
remissförfarande.

De omständigheter, vilka må ha medverkat
till olyckshändelserna och skadskjutningarna
vid älgjakt, torde vara av
cn mångfald olika slag. Att det är den
mänskliga faktorn som oftast spelar in,
är väl dock klart. Ett förhållande som
kan nämnas är att särskilt under allmän
jakttid älgjakten merendels torde försiggå
utan jaktledare. Här har emellertid
säkerligen systemet med jaktvårdsområden
fyllt en viktig uppgift, i det att
man inom flertalet av dessa allmänt synes
sträva efter en väl organiserad jakt.
Ett ökat antal jaktvårdsområden kan
därför väntas medföra en förbättring av
de påtalade förhållandena. Enligt vad
jag inhämtat kommer också jaktutredningen
att i början av år 1961 framlägga
förslag i syfte att underlätta bildandet
av dylika områden.

Av vad jag sagt framgår, att förslag
berörande de av interpellanten upptagna
frågorna redan föreligger till övervägande
eller är att förvänta. Uppenbarligen
kan man med skäl hoppas att dessa
förslag skall komma att leda till att
iilgjakten blir bedriven på ett bättre
sätt.

Vad gäller interpellantens fråga om
tidpunkten för förslagens genomförande
kan jag för närvarande endast göra det
uttalandet, att jag självfallet är beredd
att för min del söka få fram en så snabb
lösning av förevarande problem som
möjligt.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellantens
fråga.

Härefter anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jag har med tillfredsställelse
noterat, att statsrådet visat positivt intresse
för frågans behandling och är
beredd att söka få fram en så snabb lös -

ning som möjligt. Jag anser att detta löfte
är mycket värdefullt, särskilt som
denna frågas lösning har dröjt så lång
tid att det har väckt en allmän uppmärksamhet.
Jag skulle naturligtvis ha
varit ännu mera till freds om svaret hade
rört sig inom en vidare ram. Nu
tycks det vara Svenska jägareförbundets
synpunkter på älgjakt som främst föresvävar
statsrådet.

Interpellationen avsåg inte uteslutande
älgjakt. Min interpellation syftade
till ett effektivare skydd för människor
samt humanare jaktmetoder med stor
vikt på naturvård och djurvård. Jag
uppskattar självfallet jägareförbundets
önskningar om en bättre jaktvård. Det
är dock jägarintresset — helt naturligt,
kanske — som främst kommer till uttryck
i de hittills redovisade synpunkterna.
Jag tror att man får gå mycket
längre än jägareförbundet gjort i vissa
utarbetade förslag och uttalanden. Då
jag läser de handlingar som kommer
från förbundet får jag nog det intrycket,
att det mest rör sig om jägarnas lovliga
avsikt att såra och döda. Jag skulle
tro att ordföranden i jaktvårdsutredningen,
som är närvarande här i kammaren,
i många stycken delar min uppfattning,
och jag vore tacksam om utredningen
litet mera ville syssla med
djurskyddsvännernas och djurskyddsföreningarnas
förslag.

Jag skall med några ord beröra vad
jag närmast syftar till genom att citera
några punkter ur en utredning, som en
känd djurskyddsinspektör i Värmland
framlagt. Det är en man som ofta anlitats
i större sammanhang när det gällt
kurser, djurvård etc. Efter en omfattande
utredning om jaktolyckor o. d. i
Värmland har han framlagt sin mening
i tio olika punkter som jag tar mig friheten
att läsa upp och rekommendera
dem till jaktvårdsutredningen:

1. Fastställd ålder för erhållande av
behörighetsbevis för jakt.

2. Vederbörande skall ha god syn och
hörsel och ej vara färgblind och ej in -

Fredagen den 25 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. skärpning av bestämmelserna om jakt

valid. Läkarintyg enligt fastställt formulär.

3. Vederbörande bör vara känd för
nykterhet. Intyg från nykterlietsnämnd.

4. Vissa färdigheter i skjutning. Genomgått
en praktisk jaktkurs. Godkänt
intyg från denna kurs.

5. Ansvarighetsförsäkring.

6. Skyddsdräkt.

7. Ansökan, med bifogande av åldersbetyg,
läkarintyg, nykterhetsintyg, kursbetyg
samt försäkringsbevis, skall insändas
till lämplig institution för erhållande
av behörighetsbevis.

8. Institutionen, som skall behandla
ärendet, bör bestå av en nämnd sammansatt
av en jurist, en läkare, en djurskyddare,
en sociolog samt eventuellt
annan lämplig person.

9. Behörighetsbeviset skall ersätta
jaktlicensen och skall lösas till fastställt
pris.

10. En ledare för jaktlaget skall finnas,
som är pliktig att meddela nämnden
de förändringar som under året
kan inträffa rörande behörighetsinnehavarens
omständigheter.

Till dessa punkter har en rad av djurskyddsföreningar
anslutit sig både i
Värmland och på andra håll. En del av
dessa krav går, såvitt jag förstår, igen
i de utredningar som pågår. De här
uppräknade sträcker sig dock betydligt
längre än jägareförbundets betänkanden
och utredningar någonsin gjort.

Tänk på en sådan detalj som rätten
att vid viss ålder få ett behörighetsbevis
för deltagande i jakt! För någon månad
sedan förekom det ett stort tidningsreportage
om en liten pojke på 14
år, som i samband med ett stort upplagt
jägarkalas fick delta i jakten och då
sköt några harar. Jakt är numera, som
vi alla vet, ett nöje. Det är numera sällan
som folk jagar för att få mat — i
varje fall inte i burgnarc kretsar. Man
kan nog fråga sig om det är ett lämpligt
nöje för 14-åriga pojkar. Är det inte viktigare
att de fostras till respekt för livet
och fostras för att skydda djuren i stäl -

let för att döda dem? Jag tror att ungdom
och barn i 14-årsåldern har mera
nytta av att vårda och skydda djur än
av att delta i jakt.

Kanske kan man också införa en åldersgräns
uppåt som inte bör få överskridas,
men det är möjligen svårare
att fastställa en sådan. Jag skall inte
nämna några exempel på allmänt kända
ting vad gäller alltför gamla människor
som har deltagit i jakter.

Jag tror vidare att man måste kräva
tillräckligt höga ansvarighetsförsäkringar,
som täcker de skador som uppstår
på liv och egendom vid olyckor i samband
med jakt och som medger ersättningar
som ungefär motsvarade vad som
utgår vid inträffade bilolyckor. Men ansvarighetsförsäkring
är inte nog, ty det
kan finnas människor som om de betalar
avgifter till en tillräckligt hög ansvarighetsförsäkring
ändå inte iakttar större
försiktighet än de hittills har gjort,
ty de vet att de får de skador de åstadkommer
ersatta genom försäkringen.
Och det är ju inte precis bara det vi vill
uppnå. Vi vill uppnå större försiktighet
i skog och mark vid handhavande av
livsfarliga vapen.

Vi måste också få betydligt skärpta
bestämmelser angående spritförtäring
i samband med jakt. Sprit och jakt hör
lika litet ihop som sprit och bilkörning.
Vi kanske skulle kunna införa samma
bestämmelse i detta avseende som nu
gäller för rattfylleri.

Som önskemål skulle jag vilja framhålla
att någon aktiv djurskyddare vore
med i en sådan utredning. Det skulle
från deras sida säkerligen kunna framkomma
värdefulla synpunkter. .lag avser
då en djurskyddare som inte samtidigt
är jägare. Med detta har jag naturligtvis
inte sagt att det bland jägare inte
finns några djurskyddare, men jägare
och djurskyddare har i allmänhet olika
utgångspunkter. Man räknar med att det
finns omkring 150 000 älgjägare i vårt
land, och det är otvivelaktigt riitt många
som man måste ta hänsyn till för alt

Nr 28

Fredagen den 25 november 1960

Svar på interpellation ang. skärpning av bestämmelserna om jakt

tillgodose deras nöjesbehov. Men det
finns säkert 3 150 000 djurskyddsvänner
som inte är jägare. Det är åtskilligt flera.
De känner i regel glädje när de får
se levande djur i skogen. För dem är
det en upplevelse de talar om, när de
i skog och mark får se en eller flera
levande älgar som får rättighet att leva
i fortsättningen utan att bli dödade därför
att man har fått syn på dem. Det
finns åtskilliga djurskyddsföreningar
som allvarligt kräver en annan ordning
än den som nu är rådande med dessa
dödsskjutningar, som jag tidigare bl. a.
i interpellationen har gett exempel på
och som jag nu inte skall uppta tiden
med att ytterligare redovisa.

Jag vill till sist, herr talman och herr
statsråd, uttala den förhoppningen att
de synpunkter jag här har framfört blir
beaktade vid utarbetandet av de förslag
som, det hoppas jag, inom den närmaste
framtiden föreläggs riksdagen i form
av en proposition i ämnet. Jag tolkar
det som ett löfte att så skall ske, då
jordbruksministern säger att förslag berörande
de av interpellanten upptagna
frågorna redan föreligger till övervägande
eller är att förvänta.

Med den tolkningen, herr talman, är
jag till freds med statsrådets om positivt
intresse vittnande svar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! De rent allmänna synpunkterna
i herr Spångbergs kommentar
till interpellationssvaret har jag i
stort sett inga invändningar mot. Jag
uppfattar det så, att vi tvärtom är ense
om att det på detta område alldeles särskilt,
med hänsyn till ting vi alla känt
oss upprörda över, krävs verksammare
insatser för att sätta ansvar, omdöme
och hänsyn i främsta rummet i umgänget
både med människor och djur,
om jag så får formulera det.

Det är emellertid eu sak jag finner
det angeläget att komplettera. Herr

Spångberg utgick ifrån att det är Svenska
jägareförbundet som åsyftades med
»pågående utredning». Det är det inte
utan det är den vid det här laget ganska
åldersstigna utredning, 1949 års jaktutredning,
som oavbrutet fått nya uppgifter
sig ålagda. Den arbetar under ledning
av överdirektör Bouveng, tidigare
i veterinärstyrelsen. Den har som sin
nästa uppgift just att ta upp älgjaktsfrågan
i hela dess sammanhang. Min
hänvisning till det bebådade förslaget
från jaktutredningen, som herr Spångberg
önskar skulle ha givits en vidare
ram, avser strängt taget alla de frågeställningar
som herr Spångberg har fört
på tal och som jag tror har starkt gensvar
i en vidsträckt opinion, vilken inte
minst är tillfinnandes inom Svenska jägareförbundets
ansvariga kretsar.

Med hänsyn till det utgångsläget tror
jag inte heller att det kan vara svårt
att finna den gemensamma nämnare
som kan hyfsa till den situation, som så
påtagligt varit illustrerad under senare
år med olyckor, vårdslöshet o. s. v. där
den mänskliga faktorn har inverkat vid
jaktolyckorna. Det var bara den kommentaren,
herr talman, som jag ville
foga till herr Spångbergs anförande.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
tacka statsrådet ytterligare en gång.
Statsrådets konstaterande att vi befinner
oss på samma linje är för mig mycket
glädjande. Det visar, att min tolkning
av statsrådets intresse för denna
sak var riktig.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rabattera -

Fredagen den 25 november 1960

Nr 28

de järnvägsresor för folkpensionärer i
samband med jul- och nyårshelgerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs fru Erikssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående forskares skyldighet
att erlägga arbetsgivaravgifter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Grebäck vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående överflyttningen
av utrikestrafiken till Arlanda
flygplats.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs herr Gustavssons i Alvesta
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående statsbidrag
till enskilda vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse till
riksdagen med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation; konstitutionsutskottets

utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande handläggningen
av ekonomiska angelägenheter avseende
kyrkliga ändamål, och

nr 26, i anledning av väckta motioner
i fråga om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser angående en riksdagens
personalnämnd;

statsutskottets utlåtanden:
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen,
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit,

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo,
nr 179, i anledning av väckta motioner
om viss utredning beträffande anslagen
under första huvudtiteln,

nr 180, i anledning av väckta motioner
om inskränkning av Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet,

nr 181, i anledning av väckta motioner
om en personlig laboratorsbefattning
i immunologi åt docenten Bertil
Björklund,

nr 182, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande de s. k.
övnings- och yrkesämnenas ställning i
merithänseende,

nr 183, i anledning av väckt motion
om upphävande av viss tjänstgöringsskyldighet
för professorerna vid tandläkarhögskolorna,

nr 184, i anledning av väckta motioner
om fördelning mellan olika huvudmän
av kostnaderna för folkhögskolor
m. fl. läroanstalter,

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten
vid vissa yrkesskolor,

nr 186, i anledning av väckta motioner
angående undervisning om de
mänskliga rättigheterna,

nr 187, i anledning av väckta motioner
om skolornas kristendomsundervisning
in. m.,

nr 188, i anledning av väckt motion
om samarbete med Finland angående ut -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

byggnaden av högskolan i Umeå och
universitetet i Uleåborg,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till riktlinjer
för regionsjukvårdens utbyggande,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående luftfartsverkets
ställning m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer;

första lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till varumärkeslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 66, i
anledning av väckt motion angående
lagstiftning om ökad insyn och verklig

medbestämmanderätt för de anställda i
statliga företag.

§ 10

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 369, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om rätt att undersöka ocli
bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral
m. m. (uranlag), m. in.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
14 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.34.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 29 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att rektor Henry Brandt, f. 5/3 1910,
från Strömma, Rävlanda, ej kan deltaga
i riksdagsarbetet under tiden den 28/11

t. o. m. den 1/12 1960 på grund av bronchitis
acuta intygas.

Sätila den 27/11 1960

Karl Ågerup
Provinsialläkare
Sätila

Kammaren beviljade herr Brandt i
Sätila ledighet från riksdagsgöromålen
från och med gårdagen till och med
den 1 nästkommande december.

Tisdagen den 29 november 19G0

Nr 28

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
vissa pornografiska tidskrifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Dickson frågat mig, om jag anser
att s. k. pornografiska tidskrifter bör få
förekomma i landet och, om ej, vilka
åtgärder som jag vill föreslå regeringen
för att sanera förhållandena.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Eftersom frågan om åtgärder för att
motverka spridningen av pornografiska
tryckalster behandlades i riksdagen
så sent som vid detta års vårsession,
torde jag kunna inskränka mig till att
i huvudsak hänvisa till riksdagens då
gjorda ställningstagande på grundval
av allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2. Riksdagen godkände utan
votering detta utlåtande, vari avstyrktes
ett motionsvis framställt yrkande
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning i frågan. Utskottet
fäste därvid särskilt uppmärksamheten
på den självsaneringsverksamhet
som pågår genom pressens rådgivande
nämnd.

Det är uppenbarligen otillfredsställande,
att tryckalster av här avsett slag
i stort antal sprides och försäljes i vårt
land. Med hänsyn till den vidsträckta
tryckfrihet som vi upprätthåller och
som vi anser vara av omistligt värde är
emellertid möjligheterna att genom lagstiftning
och rättsliga ingripanden motverka
denna företeelse begränsade. Åtal
och konfiskation brukar tillgripas endast
i mycket grova fall, varvid särskilt
beaktas om framställningen har en sadistisk
eller på annat sätt abnorm eller
förråande karaktär. .lag vill nämna,
att vid utarbetandet av det förslag till
brottsbalk, som snart skall föreläggas
riksdagen, har övervägts att utvidga
straffbestämmelserna så att ingripande

ätalsvägen skulle kunna ske även mot
sådana framställningar av denna karaktär,
som ej har samband med sexuella
förhållanden, något som icke torde
vara möjligt för närvarande. Vid remiss
till lagrådet av ifrågavarande del av
brottsbalksförslaget anförde emellertid
min företrädare i ämbetet, att en sådan
utvidgning skulle kunna föranleda alltför
starka inskränkningar i tryck- och
yttrandefriheten. Denna tanke har därför
ej ansetts kunna fullföljas i vidare
mån än såvitt angår spridning av
olämpliga alster bland barn och ungdom.
I förslaget har sålunda upptagits
en bestämmelse om straff för den som
bland barn eller ungdom sprider skrift
eller bild, som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller eljest medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga
fostran.

Representanter för ett stort antal
kristna samfund och organisationer
gjorde för någon tid sedan en framställning
till Kungl. Maj :t om åtgärder för
att skydda särskilt ungdomen mot det
skadliga inflytandet bl. a. från vissa typer
av publikationer. Utom andra åtgärder
föreslogs därvid viss reform av
konfiskationsförfarandet i syfte att göra
detta förfarande mera effektivt. Den
sålunda väckta frågan om reform av
konfiskationsförfarandet har överlämnats
till den nyligen tillsatta offentlighetskommittén
för övervägande.

När interpellanten efterlyser åtgärder
från min sida för att sanera förhållandena
vill jag hänvisa till de nu berörda
lagändringsförslagen och i övrigt
försäkra att de ifrågavarande skrifterna
är föremål för ständig och noggrann
uppmärksamhet vid den granskning
av tryckta skrifter som enligt tryckfrihetsförordningen
äger rum. I likhet
med vad som uttalades av riksdagen i
våras anser jag också, att man har anledning
att knyta förhoppningar till
den självsanering som pågår genom
pressens rådgivande nämnd. Enligt det
avtal, som gäller mellan Svenska pressbyrån
och Svenska tidningsutgivareföreningen,
kan pressbyrån efter hörande

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

av nämnden vägra distribution av tidning,
om den genom sitt innehåll kan
anses såra tukt, sedlighet eller allmän
anständighet. Pressbyrån kan också på
nämndens rekommendation underlåta
att teckna avtal om distribution av ny
tidning. Nämnden har på senare tid
ingripit i ett flertal fall, och ett par av
tidskrifterna distribueras f. n. ej av
pressbyrån. Även om — såsom interpellanten
har påpekat — ett ingripande
från nämnden mot en tidskrift inte
kan stoppa utgivningen och spridningen
därav, bör man kunna räkna med att
nämndens verksamhet, med stöd av en
bred opinion i vårt land, på längre sikt
skall bidraga till att motverka spridningen
av dessa osmakliga tryckalster.

Härefter anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för detta svar.

Liksom när frågan senast var uppe
har jag en stark känsla av att justitieministern
är positivt inställd till tankegångarna
i interpellationen och att han
vill göra vad han kan. Jag tvivlar sålunda
inte ett ögonblick på justitieministerns
goda vilja i det fallet. Svaret
tycker jag dock knappast andas någon
optimism. I detsamma är ett par smärre
lagändringar ifrågasatta, i övrigt är det
pressens rådgivande nämnd man har
att sätta sin lit till.

Jag håller med om att lagstiftning är
en nödfallsutväg, men den har behövt
vidtagas, eftersom vi redan för länge
sedan märkt att det inte var som det
borde vara på detta område. Tydligen
räcker det dock inte med vår nuvarande
lagstiftning. Vi fortsätter att glida
utför. Vid behandlingen av denna fråga
i våras bekräftades det från justitiedepartementet
att kvaliteten på de tryckalster
det här gäller sjunker undan för
undan.

I det sammanhanget skulle jag vilja
fästa justitieministerns uppmärksamhet

vid en artikel i en aftontidning, i vilken
man refererar en definition som högsta
domstolen och de underdomstolar som
dömt i ett speciellt fall har enat sig om
för att bedöma om en nakenbild är anständig
eller brottsligt oanständig. Tidningen
skriver -—■ jag har inte kunnat
kontrollera om det är riktigt återgivet —
följande: »I Sverige spridas sedan åtskilliga
år tillbaka en stor mängd publikationer
med bilder av nakna människor,
vilka publikationer icke ha något vetenskapligt
eller konstnärligt syfte utan
allenast syftar till att påverka läsarens
erotiska känslor.»

Jag ber kammaren om tillgift, om jag
här använder ord, som inte brukar användas
i vanlig konversation, men det
är domstolarna som sagt det citerade.
Fortsättningen lyder: »De avbildade

personerna intaga utmanande och sexuellt
eggande ställningar och i många fall
är bilderna arrangerade för framhävande
av könsorganen. Inom skönlitteraturen
förekommer detaljerade beskrivningar
av sexuellt samliv mellan människor
och av människors sexuella reaktioner
i övrigt. Framställningar i ord och bild
av nämnd typ distribueras öppet i stora
mängder. Offentliga ingripanden mot
dem förekomma praktiskt taget icke.
De få betraktas som allmänneligen godtagna.
»

Jag vill understryka de sista orden
»som allmänneligen godtagna». Domstolarna
tillägger: »Under hänsynstagande
till vad som sålunda allmänt förekommer
fastslås följande principer.» Härefter
följer sju punkter med olika definitioner
som jag tycker är synnerligen
liberala. Det är dock en sak, som jag
just nu inte har med att göra. Vad som
oroar mig litet är just att uttrycket »vad
som allmänneligen förekommer» varit
riktlinjen för uppställandet av dessa
normer. Relativiteten i detta begrepp
kan ju leda till den äventyrligheten, att
om nivån sänks ute i landet om några
år, blir nya normer gällande.

Det är svårt att lagstiftningsmässigt

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

fastställa några absoluta normer här,
det är riktigt, men jag tror att vi har
låtit det gå för långt, att vi kommer att
fortsätta att glida utför och att vi inte
på något sätt kan sätta vår förhoppning
till domstolarna för att nå en förbättring.

Min uppfattning är att den översexualiserade
atmosfär, som vi lever i och
som är ett av kännetecknen på den långt
gångna dekadansen och på närheten till
den västerländska kulturens sammanbrott,
är ett av de allra allvarligaste elementen
i tidsbilden. Jag har ur en av
våra stora dagstidningar klippt en biografannons,
som jag förmodar att cn
skicklig reklamman bär utformat för att
så många människor som möjligt skall
gå och se den film han här har velat rekommendera.
Det gäller tydligen ett
klipp ur en recension av denna film,
och annonsen, som sträcker sig över
hela sidan i denna stora stockholmstidning,
lyder så här: »Orgier av extatisk
galenskap och moraliskt förfall, sexualliysteri
och perversa böjelser.»

Det är sålunda detta som man lockar
publiken med och som man — jag är
rädd med en viss rätt — tror skall locka
många människor att gå och se just denna
film. Det tycker jag är en värdemätare
på var vi står här i landet, och det
är en klen tröst att det inte är stort bättre
i många andra länder här i Västerlandet.

För att komma med något positivt i
den här frågan skulle jag ändå vilja anknyta
till vad justitieministern säger på
slutet i svaret om att en bred opinion
på längre sikt skulle kunna bidraga till
att motverka spridningen av dessa
osmakliga tryckalster. Nu trycks de ju i
alla fall någonstans, och efter vad jag
vet giiller det i många fall mycket aktade
tryckerier, om vilka man skulle ha
hoppats att de höll sig för goda att göra
detta arbete. Men kan man inte på något
sätt, genom att vädja till dessa tryckerier
från justitiedepartementet, få dem att
avstå från att trycka dessa alster, så att

allmänheten åtminstone inte kan komma
och åberopa att detta ändå trycks
där och där, att i styrelsen för tryckeriet
sitter den och den och att det då i
alla fall är sanktionerat av allmänt aktade
människor? Jag tror att om opinionen
finge ett sådant stöd, skulle det
kunna göra en del nytta. Det är väl i
allmänhet så inom ett folk, att ju lägre
nivån är på det högsta planet, desto
djupare sjunket är bottenskiktet. Jag har
understrukit gång på gång här i riksdagen
— och jag betonar det ytterligare
— hur viktigt det är att ledande människor
i ett land verkligen håller sig på
högsta tänkbara nivå. Det drar ovillkorligen
med sig en mängd människor nedanför
detta ledande skikt, och det återverkar
även på bottenskiktet, så att det
kan höjas. Det blir på så sätt en allmän
höjning av nivån, och på det här området
är det trängande nödvändigt att detta
sker så snart som möjligt.

Jag ber än en gång att få tacka justitieministern.
Jag hoppas att justitieministern,
såsom han försäkrat, kommer
att ha sin uppmärksamhet fästad
vid detta område, hur obehagligt det nu
än kan vara, och att hans handgångne
män i departementet håller ögonen väl
öppna, på det att vi må kunna få den
rättelse som vi på detta område så väl
behöver.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Dickson och jag är överens om att vi
knappast kommer åt denna företeelse
med lagstiftning och rättsliga ingripanden,
utan att det är upplysning och
uppfostran som på längre sikt är utslagsgivande.

Jag vill inte underlåta att understryka
vad jag sade i mitt svar, nämligen att
dessa tidskrifter är föremål för en ständig
uppmärksamhet vid den granskning
som tryckfrihetsförordningen förutsätter.
Jag har under det senaste halv -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

året fem gånger haft anledning att ingripa
och överlämna tryckalster av detta
slag till åtal enligt tryckfrihetsförordningen.

Det är dock mycket svårt att domstolsvägen
komma till rätta med missförhållandena
på detta område. Det är
ju så att ett misslyckat åtal betraktas
som och utgör en god reklam för alstret
i fråga, och det har förekommit flera
gånger, att om domstol har förklarat en
viss tidskrift, en viss artikel eller en
viss bild icke brottslig, så har utgivaren
inte dragit sig för att direkt ange i reklamen:
»Godkänd av svensk domstol».
Man måste därför vara försiktig.

Däremot kan jag inte vara överens
med herr Dickson när det gäller frågan
om i vad mån man kan påverka tryckerierna.
Jag tror inte att tryckeriet härvidlag
har någon större betydelse. Tryckericheferna
lär nog inte lägga några moraliska
aspekter på frågan om vilka
alster deras tekniska resurser frambringar,
och lagstiftaren har ju också i
tryckfrihetsförordningen förutsatt en
annan form för ansvarets utkrävande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga vi här behandlar
har intresserat mig under
många år, och jag har också vid skilda
tillfällen haft möjlighet att ta upp den
i riksdagen.

Jag skall villigt medge, att när man
diskuterar frågor av denna art, är man
inne på utomordentligt svåra områden.
Det är inte så lätt att klara ut begreppen.
Detta sammanhänger med kluvenheten i
hela vårt kulturliv. Men det förhållandet,
att ordet anständighet är något som kan
missbrukas och att sedlighet kan förväxlas
med ljusskygghet, innebär väl inte
att vi som enskilda och som folk kan
göra oss av med de värden det här gäller,
svårdefinierbara men omistliga, de
värden som innesluts i de förkättrade
orden »tukt och sedlighet».

Frihet är ju också ett sådant där myc -

ket svårdefinierbart ord, och man kunde
ställa frågan: Vad är egentligen frihet
för någonting? Är friheten i sig själv
ett absolut värde? Måste inte friheten
förenas med och länkas samman med
andra moraliska imperativ? Saknas de,
menar jag, blir väl själva friheten till
självsvåld. Utan tvekan är friheten tungan
i vår demokrati. Den ger oss luft och
låter oss leva. Men det är av lika stor
vikt, att den luft vi andas inte är skämd,
ty eljest riskerar vi ohälsa och förgiftning,
även om våra lungor är aldrig så
friska.

Hurudan är nu luften och innehållet
i de tryckalster, som här har aktualiserats
både i riksdagen och i andra sammanhang
med skilda utgångpunkter?
Bör inte allt samhällsbyggande i hem
och skola gå ut på att dana starka karaktärer
och personligheter, att inspirera
till trohet, rätt och sanning, att visa att
sanning och rättrådighet är en tillgång
för den enskilde och för folken? Jag
tror att vi är överens om det. Det slag
av tryckalster vi här talar om verkar i
motsatt riktning. Till vad förvandlas då
friheten? Esaias Tegnér säger på ett
ställe: »Det är med friheten som med
elden. Binder du honom vid härden, så
sprider han värme och trevnad omkring
dig, men släpper du honom lös, så bränner
han dig själv och taket över ditt
huvud.»

Jag tror att detta är riktigt. Frihetens
eld måste brinna på ansvarets härd. Jag
tror att vi alla är överens om att den
fria pressen, som kan leva och röra sig
tack vare tryckfriheten, hör till våra
omistliga värden. Den friheten har människor
före oss slagits hårt för, och vi
vill inte tumma på den eller ta bort en
enda millimeter av den. Jag kan för min
del helt instämma i Torgny Segerstedts
ord: »Det fria ordets rätt är en god sak
i lugna idylliska förhållanden, och i
stormtider är det fria ordets rätt en
fråga på liv och död.»

Sedan detta är sagt på ett sådant sätt
att det inte kan förvrängas, vill jag lika

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

tydligt framhäva som min mening, att
om friheten inte bär sällskap med ansvar,
kan friheten bli sin egen fördärvare.
Om alla levde och handlade efter
Kants etiska maxim, »handla alltid så
att ditt handlande kan upphöjas till allmän
regel», så kunde man slopa en hel
del lagar och förordningar. Men lagstiftarna
har inte trott på den totala friheten
på hithörande område, och därför
har vi fått kap. 7 § 4 mom. 12 i tryckfrihetsförordningen,
motsvarande strafflagen
kap. 18 § 13.

Genom denna lag har samhället velat
gardera sig och skydda sig mot destruktiva
krafter som i skydd av tryckfriheten,
med olika motiveringar och med
det tryckta ordet som medel, inte drar
sig för att ockra på ett urspårat och
snedvridet sexualliv och även egga till
ett sådant. Vad dessa skrifters utgivare
hatar mest av allting är just de begränsningar
som tryckfrihetslagen ålägger
dem. Hur skulle det se ut om lagen inte
funnes? Det kan man förstå om man tar
del av det material som JK och andra
myndigheter slagit ned på. Är man inte
nöjd med det, kan man gå till polisens
sedlighetsrotel, som gärna står till tjänst
med material.

Vad många i detta land undrar är varför
lag inle får vara lag, varför inte gällande
lag tillämpas strängare än vad som
sker. Då en skrift innehåller skildringar
som måste sägas såra tukt och sedlighet,
så finns tryckfrihetsrättsligt sett
inte ett bättre rättesnöre än vad som
sägs i tryckfrihetsförordningen kap. 1 §
4, att man alltid skall fästa sin uppmärksamhet
mera på ämnets och tankens än
på uttryckets lagstridighet, på syftet mer
än på framställningssättet.

Behöver man sväva i ovisshet om just
syftet med pornografialstren? Jag tror
inte det. Syftet är ganska uppenbart. Det
är populärpornografien i form av tidskrifter
som har den stora läsekretsen
och som mer och mer, allteftersom upplagorna
växer i storlek, utgör en samhälleligt
betydelsefull idealbildare. Syf -

tet och inriktningen är det väsentliga.
För några år sedan skrev Jan Myrdal i
eu artikel i Expressen om den höstens
pornografi: »Här är inte bara fråga om
läderremmar och piskningar, här råder
en stämning av kvinnlig homosexualitet
och incestatmosfär i samband med rakknivar,
blod, operationsbord och skrik.»
Om detta slag av tidskrifter skrev allmänna
beredningsutskottet i början av
detta år: »Stor risk föreligger för skadliga
verkningar bland barn och ungdom,
och utskottet förutsätter att myndigheterna
tillämpar ett skärpt utnyttjande av
de lagliga medel som stå till förfogande,
om tillståndet på området inte förbättras.
» Har det förbättrats? Nej, det har
det sannerligen inte gjort. Det var en
ganska sund reaktion mot uselheten som
kom fram i utskottets skrivning. En sådan
reaktion kan vara betingad av kristen
etik, men den behöver inte nödvändigt
vara det. Det räcker med vanligt
vett.

Men det tycks vara svårt att komma åt
det pornografiska eländet. Litteraturombudet
i Borås har föreslagit åtal mot fem
nummer av tidskriften Piff och mot tre
nummer av eu annan som heter Raff.
Men hans förslag föranledde ingen åtgärd,
varför vet jag inte. Är man oviss
om vad som ligger i begreppen tukt och
sedlighet eller vet man inte vad som
skall inkluderas i begreppet pornografi?

Jag har vid annat tillfälle i denna
kammare sagt, att med pornografi inte
menas skildringar eller bilder av nakenhet
i och för sig. Då skulle ju världens
främsta mästare i skulptur och målarkonst
varit pornografer. Ingen vettig
människa har påstått något sådant. Pornografi
iir affärsmässig spekulation i
sexualskildringar och skildringar av
sexuallivet lösryckta ur livshelheten.
Framställningen blir falsk och förljugen
och därmed också skadlig. Reaktionen
mot dylikt behöver inte ha sin motivering
i kristen livssyn. Det räcker med
normala mänskliga renlighetskrav.

Den lag vi nu har skulle ju vara till

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 28.

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

skydd mot sexualskildringar i ord och
bild som är undermänskliga, smaklösa
och stillösa och som tjänar det enda syftet
att degradera det sexuella livet till
snusk och undermänsklighet. Sadism
och perversitet ingår ofta som betydande
incitament.

Jag anser, herr talman, att det är en
skam för vår kultur och för vårt demokratiska
liv att denna förgiftade och förgiftande
undervegetation av tryckalster
skall kunna dölja sig och växa i skydd
av vår tryckfrihetslag. Jag skulle med
utgångspunkt från tryckfrihetsförordningen
kap. 1 § 4, där det talas om syftet
med en skrifts spridning, vilja fråga justitieministern
om man inte kunde få
snabbare och mera effektiva ingripanden
mot dessa tryckalster. Justitieministern
säger i sitt svar till herr Dickson,
att skrifter av detta slag är föremål för
en ständig och noggrann granskning. Att
syftet med skrifternas utgivning är att
få profit framstår som sjävklart; utgivarna
frågar inte efter om sådden för
den enskilde och folket ger en skörd,
som blir nog så bitter. Ingen tror väl att
syftet med utgivandet av tidningar av
detta slag är att ge sann kunskap, att
bygga starka karaktärer och personligheter,
att inspirera till sanning och rätt.
Dylika frågeställningar existerar inte för
utgivarna av pornografiska skrifter.

Jag tror inte man kan komma ifrån att
de rättsvårdande myndigheterna har ett
stort ansvar här, och jag inser att justitieministern
är fullt medveten om detta
ansvar. Det skulle vara till stor glädje
för många, om det fanns möjlighet att
oftare visa att lagen har tänder.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag uppkallas av justitieministerns
yttrande om min tanke rörande
tryckerierna.

Justitieministern har nog rätt i att
tryckeriernas ägare många gånger inte
lägger någon moralisk aspekt på vad
deras tekniska apparatur framställer.

Men det är det som är fel. En tryckare
medverkar på detta sätt till att dra ned
i stället för att, som man borde, bygga
upp. Jag inbillar mig att det finns
många tryckare, som i denna allmänna
atmosfär inte tänkt på saken men skulle
kunna rätta sig, om man gav dem en påminnelse.

Vi läser så gott som varje dag om
sexualbrott — våldtäkter och annat —
och ändå är det bara en liten del av
brotten som kommer till offentligheten.
Dessa brott har utan tvivel samband
med att tankevärlden hos människor,
som kanske inte har mycket annat att
fylla sitt huvud med, domineras just av
sådana här ting. Det är filmer, det är
litteratur och det är bilder som ligger
bakom de fantasier som slutligen leder
till handling.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Låt mig bara med några
ord beröra den straffrättsliga sidan av
vad herr Gustafsson i Borås var inne på.

I 7 kap. tryckfrihetsförordningen utsattes
inget straff för spridande av tidskrifter,
som sårar tukt och sedlighet,
utan det hänvisas till strafflagens motsvarande
bestämmelser. Därför får knappast
1 kapitlets allmänna regler någon
betydelse när det gäller för domstolen
att bedöma, om det rör sig om en brottslig
skrift eller inte.

Jag skall vidare be att få citera ytterligare
ett stycke ur den dom, som herr
Dickson åberopade, ett avsnitt som jag
tycker är ganska klarläggande för tolkningen
av det uttryck det här gäller.
Domstolen säger rörande tolkningen av
18:13 strafflagen: »Fastmera måste det
anses förutsatt, att uppfattningen om
vad som är sårande för tukt och sedlighet
komme att skifta från ort till ort och
från tid till annan. I viss mån måste bedömningen
av om en bild är sedlighetssårande
bliva beroende av betraktarens
personliga uppfattning, och några

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

fasta allmängiltiga bedömningsnormer
torde icke ens för ett visst kort tidsskede
kunna uppställas.»

Jag tror alltså inte att man kan göra
så generella uttalanden som herr Gustafsson
i Borås gjorde.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Under de senaste åren
har ju debatter om detta i och för sig
mycket viktiga ämne ganska regelbundet
ägt rum här i kammaren. Vid diskussionerna
har någon röst från pressens
eget håll sällan gjort sig hörd, trots
att man, inte minst inom pressen, vid
olika tillfällen uppmärksammat ämnet.
Jag kan i anslutning till vad justitieministern
sagt nämna, att inom en av
pressorganisationerna har då och då —
senast för några år sedan — lämnats
ingående redogörelser för den praxis
justitiedepartementet tillämpat vid övervakningen
av tryckta skrifter av detta
slag. Jag tror man måste säga att detta
verkat så, att de som kritiskt granskat
dessa ting har fått en känsla av att övervakningen
skötts med både omdöme och
ansvar.

Det råder inga delade meningar om
det berättigade i de hårda och även
mycket kategoriska omdömen som såväl
justitieministern som herrar Dickson
och Gustafsson i Borås uttalat rörande
detta slag av geschäft, som sannerligen
inte är värdigt vare sig utgivare
av tryckt skrift eller tryckare. Å
andra sidan måste man nog —- åtminstone
i vidare mån än fallet tycks vara
med herr Dickson — ha klart för sig
svårigheten att ingripa på detta område.

För det första kan man inte — som
justitieministern också säger — tänka
sig ett tillstånd, där vad som anses oanständigt
i Borås betraktas på ett helt
annat sätt i Alingsås, för att nu nämna
de båda städer som herr Dickson och
Gustafsson representerar. Men det kan
mycket väl bli så, om det inte finns någon
enhetlig norm, något försök till

objektiv norm. Det har verkligen gjorts
ansträngningar att åstadkomma en sådan
norm, men det har då blivit klart
hur stora svårigheterna är att få en klar
gräns för var ett censuringripande kan
ske och var ett sådant ingripande inte
kan ske. Det är ingen tvekan om att det
skulle bli någon form av censur. Man
skulle nog kunna tänka sig detta, om
man vore övertygad om att den komme
att verka lika och verka objektivt i varje
situation.

Men hittills har vi faktiskt inte kommit
dithän. Det frapperade mig att man
i de inlägg som har gjorts har talat om
de pornografiska tidningarna men inte
om de pornografiska böcker, vilka, såvitt
jag kan förstå, i stort sett är skrivna
i samma syfte och vilka, i varje fall på
senare tid, har givits ut i förvånande
stora upplagor. För att inte göra reklam
för något sådant alster skall jag inte
nämna vare sig författarens, förläggarens
eller boktryckarens namn. Det är
nog fler än jag i denna kammare som
känner till detta. Dess bättre är det dock
så, herr talman, att några eller åtminstone
något av de företag som har inriktat
sig på att förtjäna pengar i denna
bransch totalt har misslyckats. Vissa
av ifrågavarande tryckalster har försvunnit,
och företag har gjort konkurs.
De publikationer av detta slag som finns
kvar kommer inte ut i särskilt stora
upplagor. Lyckligtvis finns det också
periodiska publikationer av annat slag
här i landet, och dessa kommer ut i upplagor
av helt annan storlek, vilket visar
att det är en mycket liten del av den
svenska läsekretsen som köper dessa
pornografiska skrifter jämfört med dem
som köper godtagbara publikationer av
olika slag.

Som jag redan sagt anser jag att man,
innan man tänker på censur, måste göra
klart för sig hur svårt det är för myndigheterna
alt dra en objektiv gräns, en
gräns som dessutom skulle vara godtagbar
och överensstämmande med allmänt
rättsmedvetande på detta område, vil -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder mot vissa pornografiska tidskrifter

ket ändå är och måste vara ganska vidsträckt.

För det andra bör man inte överdriva
omfattningen av den här litteraturfloran.
Den förekommer, som sagt, i alla
länder, och jag är inte säker på att den
är större i Sverige än på andra håll.
Jag skulle knappast tro att den är det.

Utöver vad jag nu har anfört vill jag
säga, att den publik, som utgör marknaden
för skrifter av det här slaget,
torde vara ganska begränsad och bestå
av människor med ett alldeles speciellt
skaplynne. Därtill vill jag, herr talman,
understryka att vi på detta område lika
väl som när det gäller den allmänna nyhetspressen
får betala priset för tryckfriheten
därigenom att felaktiga nyheter
lämnas, klavertramp begås. Det är ofrånkomligt,
ärade kammarledamöter, att vi
får räkna med att pressfriheten i vissa
fall missbrukas. Det enda som i längden
kan motverka pornografien är stigande
folkupplysning, förbättrad smak,
bättre sinne för vad som är värdigt
upplysta människor. Därvidlag behöver
vi nog inte vara alltför pessimistiska.
Just det att vi inte gömmer undan sådana
här tryckalster, att vi inte smusslar,
gör det möjligt att ha sådana här
diskussioner, där den avslöjande strålkastaren
inriktas på icke önskvärda förhållanden.
Jag tror, herr talman, att vi
handlar riktigt när vi inte gör det fria
ordets svans, som jag skulle vilja kalla
denna företeelse, större och farligare än
den är. Samtidigt är det viktigt att hålla
ögonen på den, som här skett genom
debatter i kammaren. Men att införa någon
censur som vore både rättsenlig
och smakenlig och omdömesmässigt
godtagbar, det torde vara mycket svårt.
Vi får nog hålla oss till den mera långsiktiga
metod som heter höjande av allmän
smak, stigande folkupplysning. Den
metoden kommer nog att visa sig vara
den effektivaste.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har inte den minsta

lust att på något sätt arbeta för att pressens
frihet beskäres. Men pressen ålägger
sig själv vissa modifikationer och
har kommit överens om att följa vissa
normer.

Herr Ståhls resonemang om att de som
spekulerat i att tjäna pengar på tidskrifter
av detta slag skulle ha misslyckats
är nog inte med verkliga förhållandet
överensstämmande. Jag har i år haft
tillfälle att tillsammans med ett team
granska denna fråga mer ingående. Vi
har framlagt våra synpunkter för justitieministern,
som ställde sig mycket
välvillig, även om han icke kunde dela
vår optimism att vi på lagstiftningsvägen
skulle kunna komma till rätta med
problemet. Det viktiga förhållandet är
ju, att upplagorna för de s. k. kolorerade
veckotidningarna av en bättre art —
det är kanske inte skäl att räkna upp
dem, men det finns åtskilliga sådana
som innehållsmässigt visserligen inte är
så särskilt djupgående men som dock är
tolerabla som underhållsläsning — håller
på att sjunka, under det att upplagorna
för de typer av tidskrifter, som
herr Dickson in. fl. pekat på, undan för
undan stiger. När vi delgav hans excellens
statsministern de uppgifter, som vi
kunnat skaffa, ställde han sig ganska
förstående till våra synpunkter och uttryckte
sin ängslan för att utvecklingen
skulle gå åt det hållet.

Inte minst i familjer, som har barn i
uppväxande ålder, frågar man gång efter
annan: »Kan ingenting göras på
detta område? Vi hittar dessa tidskrifter
hos våra barn i åldern 11, 12, 13, 14
och 15 år. Gör ni ingenting i riksdagen?
Har ni inga åsikter i denna fråga?» Vi
svarar: »Det är inte lätt att göra någonting.
Det är ett oerhört svårbemästrat
område.» Att läsarna av dessa tidskrifter
röner inflytande, tror jag ingen kan bestrida.
Hur skulle det vara möjligt att
läsa dem utan att påverkas?

Det är sant att moraliska normer kan
skifta från tid till annan. Men det finns
dock moraliska normer som man kan

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. införsel i lön för ådömt skadestånd

följa om man vill, och de är uttryckta i
tio Guds bud och har sin fulländning
i Matt. 5:e, 6:e och 7:e kap.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag är ledsen, om jag
gör min vän Manne Ståhl missräknad,
men hans förhoppning att stigande folkupplysning
skulle kunna lösa denna fråga
är nog grundad på rätt lös sand. Vi
har haft stigande folkupplysning länge,
men herr Ståhl kan i justitiedepartementet
få höra att det har gått mer och
mer utför på det område vi här diskuterar
under samma tid som folkupplysningen
stigit. Detta är inte en fråga om
upplysning utan om moral.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. införsel i lön
för ådömt skadestånd

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Hallén har frågat
mig, om jag anser att införsellagen bör
bli tillämplig på skadestånd på grund av
brott. Vidare har herr Hallén frågat,
om det är tänkbart att med hänsyn till
ungdomsbrottsligheten — i avvaktan på
pågående utredning om införselinstitutets
tillämpning när det gäller ådömt
skadestånd i allmänhet — genomföra en
provisorisk lagstiftning, som begränsas
till egendomsbrott, innefattande skadegörelse,
stölder, rån o. d.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Frågan om åtgärder för att få till
stånd effektivare betalning av skadestånd
som utdömts för brottslig gärning
har, som interpellanten påpekar, under
senare tid behandlats i riksdagen vid
flera tillfällen. Därvid har bl. a. ifrågasatts,
om det inte skulle vara möjligt
att använda införselinstitutet för indrivning
av sådana skadeståndsfordringar.

Regeringens inställning till denna fråga
har klargjorts i ett interpellationssvar
av statsministern i denna kammare den
2 december 1958. I interpellationssvaret
framhölls, att det förelåg ett nära samband
mellan frågan om införselinstitutets
tillämpning i dessa fall och utsökningsväsendets
reformering och att regeringen
därför hade ansett det mest
ändamålsenligt att frågan upptogs vid
den förestående revisionen av utsökningslagen.
Därjämte erinrades om att
riksdagen på våren 1958 hade uttalat sig
i frågan och intagit samma ståndpunkt.

Redan år 1957 igångsattes inom justitiedepartementet
en förberedande översyn
av utsökningslagen och därmed
sammanhängande lagstiftning. Vid denna
utredning har bl. a. insamlats en del
material till belysning av frågan om effektivisering
av betalningen av skadestånd
på grund av brott. Det torde vara
av intresse att här från detta material
redovisa vissa uppgifter, som belyser
den omfattning, i vilken villkorligt dömda
fullgör sin skyldighet att ersätta skada.
Uppgifterna omfattar villkorligt
dömda, som den 1 december 1959 stod
under övervakning och vilkas prövotid
då hade varat minst ett år. Skadestånd
har utdömts i 50 procent av fallen. Föreskrifter
om tid och sätt för betalningen
har meddelats endast i 12 procent av
de fall, där skadestånd utdömts. I 62
procent av de fall där föreskrifter hade
meddelats har skadeståndet helt eller
delvis erlagts, medan motsvarande procenttal
för övriga fall är 32. Härav synes
kunna slutas, att en väg att nå bättre
betalningsresullat när det gäller villkorligt
dömda är att domstolarna i större
utsträckning utnyttjar möjligheten att
ge särskilda föreskrifter om skadeståndsbetalningen
i den villkorliga
domen.

Sedan lagberedningen numera har avlämnat
förslag till jordabalk, bar beredningen
den 30 september 1960 fått i
uppdrag att gripa sig an med utsökningsrätten
och alltså fullfölja det arbe -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. införsel i lön

te som redan har påbörjats av den nyss
omnämnda särskilda utredningen. I direktiven
har frågan om eventuell utvidgning
av införselinstitutets tillämpning
särskilt framhävts, och det har förutsatts
att beredningen, i den mån den
under utredningens gång finner anledning
därtill, skall kunna framlägga förslag
till partiella reformer. Jag är inte
för närvarande beredd att taga ställning
till om det är möjligt och lämpligt
att, såsom interpellanten har ifrågasatt,
genomföra en provisorisk lagstiftning,
som medger införsel för skadestånd på
grund av vissa speciella typer av brott.
Det ankommer enligt det sagda på lagberedningen
att överväga denna fråga.
Jag är emellertid fullt ense med interpellanten,
att det är mycket angeläget att
få till stånd en effektiv betalning av skadeståndsfordringar
som grundas på
brottslig gärning.

Härpå anförde

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret, vilket jag finner
vara präglat av en positiv och välvillig
inställning till frågan om effektivisering
av ådömda skadestånd på grund av
brott. Statsrådet har erinrat om att
statsministern i svar den 2 december
1958 på en fråga angående ungdomsbrottsligheten
förklarat, att det förelåg
ett nära samband mellan frågan om
införselinstitutets tillämpning i dessa
fall och utsökningsväsendets reformering
och att regeringen därför hade ansett,
att vid frågan om revision av utsökningslagen
även frågan om en utvidgning
av införselinstitutets tillämpning
i här berörda fall borde prövas.
Herr statsrådet har erinrat om att en
sådan utredning påbörjades redan 1957
och att lagberedningen den 13 september
i år fått i uppdrag att ta itu med
utsökningslagen. I direktiven har understrukits,
att frågan om införselinstitutets
utvidgning skall uppmärksammas.

för ådömt skadestånd

Jag är mycket tillfredsställd med denna
upplysning, som visar att frågan förts
ett viktigt steg framåt. Att statsrådet inte
vill föregripa spörsmålets lösning
genom en provisorisk lagstiftning, innan
lagberedningen sagt sitt ord, får
jag erkänna är helt naturligt.

Statsrådet fäster själv uppmärksamheten
på att i fråga om villkorligt dömda
under en viss tidrymd hade skadestånd
utdömts i 50 procent av fallen.
Anvisningar om tid och sätt för skadeståndets
betalning hade givits endast i
12 procent av fallen. Att det i alla fall
varit effektivt framgår av att av denna
grupp av till skadestånd dömda hade
inte mindre än 62 procent helt eller delvis
betalt sitt skadestånd. Statsrådet har
säkerligen riksdagen med sig, då han
uttalar önskvärdheten av att domstolarna
mer allmänt än hittills utsätter bestämmelser
om tid och sätt för skadeståndets
betalning. De villkorligt dömda
frestas annars lätt att tro, att det
ådömda skadeståndet inte är så allvarligt
menat.

Men även om man effektiviserar skadeståndsbetalningen,
så låder vid denna
anordning vissa olägenheter. Ett betydligt
ökat arbete lägges på landets
skyddskonsulenter och på en del håll
höjs också kravet på en utökning av deras
antal. Även om så skulle ske, kvarstår
likväl, att dessa saknar befogenheter
att effektivisera kontrollen. I pressen
har nyligen ■— det var för ett par veckor
sedan — meddelats, att en ny giv mot
unga lagöverträdare har lanserats av
Stockholms rådhusrätts tionde avdelning,
den s. k. ungdomsroteln, där det
föreskrevs, att den dömde, en 17-årig
yngling, skulle genom månatliga avbetalningar
ersätta målsägaren med 20
kronor i månaden. Det ådömda skadeståndet
var 700 kronor. Man frågade sig,
hur det skulle gå, om den dömde uraktlät
att betala. Vederbörande svarade då.
att det villkorliga anståndet inte kan
anses förverkat. Det nya omhändertagandeinstitutet
på två veckor, som riks -

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. införsel i lön för ådömt skadestånd

dagen beslutat, kan ej heller komma i
fråga. Myndigheterna hade till och med
varit tveksamma om att utkräva betalningarna.
Man fruktade att den dömde
bara skulle sluta att arbeta. Man måste
väl, säger den tillfrågade, jourhavande
på ungdomsavdelningen, finna ett sätt,
som tvingar den dömde att betala. Här
anmäler sig införselinstitutet som en
framkomlig väg. Kan man, som riksdagen
beslöt häromåret, kombinera en
villkorlig dom med både böter och skadestånd,
bör man också kunna komplettera
dylika beslut genom att tillgripa
lagen om införsel i lön i sådana fall.

Villkorligt dömda är ofta ungdomliga
förbrytare, och domstolarna kan vad
gäller dem i många fall tänkas avstå
från både böter, skadestånd och -— i
framtiden — införsel i lön. Men frågan
blir allvarligare när det gäller de ovillkorligt
dömda. Jag vill i detta sammanhang
värja mig för misstanken att höra
till dem, som ständigt ropar på skärpta
straffsatser. Här är nämligen icke fråga
om straff över huvud taget, lika litet
som det kan kallas straff, om samhället
förmår någon att återlämna en stulen
penningsumma till ägaren. Att man
skall göra rätt för sig i första hand mot
den man kränkt, är en princip helt i
överensstämmelse med det allmänna
rättstänkandet. I Västtysklands lagstiftning
har denna princip vunnit tillämpning
alltmer.

Jag begynte min aktion för införselinstitutets
utvidgning 1952. Närmaste
anledningen var bilstöldernas våldsamt
stegrade siffror. Klientelet utgjorde och
utgöres alltjämt övervägande av ungdomar.

I pressen har refererats ett fall, där
en sådan ung människa dömts villkorligt
inte mindre än nio gånger. Skadestånd
har däremot aldrig utdömts, förmodligen
därför att han vid varje rättstillfälle
saknat arbete och medel. Man
kan fråga sig, om domstolen ansåg att
han inte ens i en framtid skulle kunna
få några inkomster. Jag behöver inte

referera de starka ord som JO använt
i en av sina ämbetsberättelser för senare
år — de återgavs för resten i första
kammaren under en debatt i en liknande
fråga den 4 maj detta år — där han
talade om vikten av att skadeståndsbestämmelserna
effektueras både för att
skydda den kränkte och för att erinra
dem, som har förbrutit sig, om att samhället
reagerar ordentligt mot brott.
Även riksåklagaren har understrukit
detta i en rundskrivelse till landets
domstolar, där han framhållit vikten av
att man preciserar bestämmelserna om
tid och sätt för skadeståndsbetalningarna.

Skadegörelse på motorfordon kan vara
ödeläggande nog för många fordonsägare
som känner hela sin existens vara
beroende av tillgången till fordonet.
Men ännu mer upprörande, herr talman,
blir dessa egendomsbrott när de
utövas — såsom ofta framgår av pressen
— mot gamla, fattiga och hjälplösa
människor. Det kan vara fråga om
folkpensionärer som genom sparsamhet
och försakelser har knåpat ihop några
tusen kronor. Så råkar de ut för ett rån,
kanske också i förening med hemfridsbrott
och misshandel, och blir berövade
vartenda öre. Brottslingen får i ett sådant
här fall naturligtvis ovillkorligt
straff och blir i regel också ådömd att
erlägga skadestånd. Men vad har de
gamla, bestulna och utplundrade för
glädje av att brottslingarna får en tids
fängelsestraff, om inte samhället samtidigt
skaffar sig resurser för att förmå
dem att göra rätt för sig gentemot de
bestulna? Allmänna opinionen i vårt
land reagerar mycket starkt mot att så
inte sker.

Jag tror emellertid att den lagstiftning
som nu förberedes i departementet
till stor del skall råda bot på dessa
missförhållanden, så att man kan vinna
det dubbla syftet att låta de unga förbrytarna
förstå och känna, att samhället
obönhörligt reagerar mot brottslingar
soin inlc vill göra rätt för sig, och

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på fråga ang. domänverkets inköp av

å andra sidan ge medborgarna en känsla
av att samhället verkligen ställer till
deras skydd de maktresurser, varöver
det förfogar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. domänverkets inköp
av skog

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Krokstorp
har frågat mig vilka risker jag anser
föreligga för att den inköpspolitik
som domänverket bedriver när det gäller
skogsmark skall på lång sikt leda
till genomgripande förändringar i äganrättsförhållandena
mellan enskilda och
staten i fråga om våra skogar.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Domänverkets totala skogsmarksinnehav
utgör för närvarande 3 884 776
ha eller 18 procent av landets skogsmarksareal.
Med hänsyn till kronoskogarnas
belägenhet är dock den värdemässiga
andelen — med fastighetstaxeringsvärdena
som beräkningsgrund •—
endast cirka 10 procent.

Under tioårsperioden 1950—1959 har
domänverket med medel ur den s. k.
markfonden förvärvat i runt tal 18 000
ha skogsmark. Under samma tid har
verket försålt omkring 6 000 ha skogsmark.
Köpeskillingarna för den förvärvade
skogsmarken med inägor och impediment
har uppgått till i runt tal 28
milj. kronor. Domänverket har under
motsvarande tid försålt mark för jordbruks-
och bostadsändamål för omkring
31 milj. kronor. Under den angivna tiden
har markfonden genom dessa köp
och försäljningar samt genom ränteintäkter
och inkomster av vissa ersätt -

skog

ningar m. m. tillförts nytt kapital i sådan
utsträckning att fonden ökat från
31,3 milj. kronor till 46,1 milj. kronor.
Den 30 september 1960 uppgick fonden
till 48,6 milj. kronor.

Den kraftiga uppsamling av medel
som under senare år ägt rum inom
markfonden har tidigare varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda
uttalade 1957 års riksdagsrevisorer
enhälligt att det inte kunde anses tillfredsställande,
att mycket betydande
belopp samlades på domänverkets markfond
utan att återköp kom till stånd.
Det allmännas markpolitik borde nämligen
bedrivas efter de av riksdagen
fastställda riktlinjerna, innebärande att
medel som inflyter till markfonden vid
försäljning och annan överlåtelse av på
domänfonden redovisad mark skall användas
för återköp av skogsmark.

Enligt en för några år sedan inom
domänverket gjord prognos skulle den
dåvarande markfonden jämte beräknade
nytillskott kunna medge en ökning
av verkets värdeinnehav i fråga om
skog och skogsmark med 5 å 10 procent,
innebärande en ökning av verkets andel
av landets samlade skogs- och skogsmarksvärden
med högst 0,5 å 1,0 procent.

Omfattningen av domänverkets markinköp
under den senaste tioårsperioden
har självfallet varit olika inom skilda
län. Främst på grund av att hembuden
under senare år varit väsentligt
större i södra och mellersta Sverige än
i Norrland har nyförvärv av skogsmark
huvudsakligast ägt rum inom de förstnämnda
delarna av landet.

För min del anser jag att den inköpsverksamhet
i fråga om skogsmark som
domänverket bedriver icke kan innebära
några för hela landet genomgripande
förändringar i äganderättsförhållandena
beträffande våra skogar.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Svenssons fråga.

Vidare anförde:

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på fråga ang. domänverkets inköp av skog

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och cliefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Statsrådet avfärdar mina
farhågor för att vi är på väg att komma
i obalans när det gäller förhållandet
mellan enskilt och allmänt markinnehav.
Han påvisade, att statens markinnehav
under den senaste tioårsperioden
endast har ökat med cirka 18 000
hektar skog. Till detta vill jag framhålla,
att enligt statistiken över hälften
av denna areal har inköpts under åren
1958—1959, och årets siffra verkar att
peka ännu mera uppåt. Detta får jag
fram genom att ta del av de hembud,
som har gjorts i mitt hemlän.

När nu markfonden ökar, vilket tycks
vara det som orsakat den ökade aktiviteten
beträffande de statliga markinköpen,
är frågan, om markfonden fortfarande
skall disponeras av domänverket
eller om inte dessa pengar kunde användas
på de markområden och de gårdar,
som man redan innehar, för upprustningar
och förbättringar. Man kan
fråga sig, vad denna aktivitet från domänverkets
sida beror på. Domänverket
har i varje fall i mina hemtrakter, Kalmar
län, under de sista femtio åren i
stort sett inte fört någon aktiv inköpspolitik.
Nu har man med ens under de
tre sista åren börjat att köpa och köpa.

Då kommer nästa fråga, nämligen vilken
räntabilitet domänverket kalkylerar
efter: med hänsyn till inköpspris eller
redovisade vinster? Det är ett faktum,
att enskilda köpare inte kan följa med
i den priskarusell, som blivit följden av
domänverkets aktivitet som köpare under
de senaste åren.

För att något underbygga detta vill
jag redovisa några siffror från min egen
länsdel under de sista åren. Åren 1958—
1960 inköptes i norra Kalmar län 1 058
hektar mark, därav 92 hektar åker och
resten skog. Under samma tid såldes
34,5 hektar mark och därvid har — det
är detta som jag är särskilt oroad av —

inköpspriserna i vissa fall legat över
dubbla taxeringsvärdena. Vi får snart
en ny fastighetstaxering, vid vilken man
skall ta hänsyn till de fastighetspriser,
som varit rådande under mellanperioden,
de skall så att säga vara normerande.
Fastigheten skall åsättas det värde,
som en förståndig köpare kan betala,
heter det i författningen.

Då är frågan, huruvida det är domänverkets
inköpspriser som kommer att bli
normerande? I så fall tycker jag att det
är kusligt. Vi bönder anser nämligen,
att redan taxeringsvärdena vid föregående
taxering är alldeles för höga, i
synnerhet i fråga om skogsmark. I betraktande
av det nuvarande ränteläget
och de progressiva skatterna är det
nära nog omöjligt att göra några avbetalningar
på lån. Det måste väl vara så,
att domänverket räknar med helt andra
förriintningsvärden och räntekostnader
än den enskilde eller en annan statlig
myndighet, såsom lantbruksnämnden,
får göra vid förstärkning av jordbruk
med skog. Domänverket slipper väl i
stort sett undan skatt, bortsett från fastighetsskatten.
Bönder och framför allt
blivande sådana är här i ett klart underläge,
det kan man inte komma ifrån.

Skall nu dessa höga inköpspriser,
som domänverket kan bjuda, slå igenom
i de nya fastighetstaxeringsvärdena, anser
jag att det vid kommande generationsväxlingar
blir omöjligt för söner
att överta sin faders gård. Det är kanske
framför allt detta som legat till grund
för min fråga rörande domänverkets
ökade markinnehav.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Bara några ord! Herr
Svensson har inte i sin fråga tagit upp
spörsmålet om domänverkets inköpspriser
eller den förräntningsprocent, varmed
domänverket räknar. Han liar bara
frågat, om man enligt min uppfattning

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

kan befara en allvarlig förskjutning mellan
olika kategorier av skogsägare.

I anledning av den frågan har jag
tillåtit mig — jag är rädd för att herr
Svensson har förbisett detta — att hänvisa
dels till ett uttalande av riksdagsrevisorerna,
dels till innebörden av det
allmännas markpolitik, nämligen att
medel som inflyter till markfonden vid
försäljning och annan överlåtelse av på
domänfonden redovisad mark skall användas
för inköp av skogsmark. Det är
därför egentligen helt i sin ordning, om
domänverket med ledning av de anvisningar,
som statsmakterna redan har givit,
sörjer för att man överväger de
hembud som förekommer och som kan
variera i olika län och från tid till
annan.

Siffrorna för domänverkets inköp under
åren 1958 och 1959 säger mycket
litet som en jämförelsepunkt under den
senaste tioårsperioden. Under den första
delen av denna period var hembudet
av skogsmark över huvud taget utomordentligt
litet, och det gör att inköpssiffrorna
under dessa år låg så lågt att
de knappast bör komma med i bilden.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Det kan naturligtvis
råda delade meningar om hur markfonden
skall användas, och även om statsmakterna
en gång uttalat en viss uppfattning
beträffande den saken, så är
det ingenting som hindrar att statsmakterna
vid ett annat tillfälle uttalar sig i
en annan riktning.

Vad jag har grubblat över — fastän
jag kanske inte fick fram det i min
fråga — och som jag anser vara en av
huvudorsakerna till de ökade hembuden
är de priser som domänverket kan bjuda
och som ingen enskild kan betala.
Det är detta som jag anser vara den
springande punkten i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ersättning till
fiskare som fått sina redskap förstörda
genom stormskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig, om jag vill medverka till att
ytterligare medel anvisas under anslaget
Bidrag till fiskare för förlust av
fiskredskap m. m., så att de fiskare,
som fått sina redskap förstörda vid
stormskador, i någon mån kan hållas
skadeslösa.

Med anledning härav vill jag först
nämna, att tillgången på medel under
anslaget Bidrag till fiskare för förlust
av fiskredskap m. m. under innevarande
budgetår kan beräknas till i runt tal
40 000 kronor. Vidare kan nämnas, att
de på statens fiskredskapslånefond under
nu löpande budgetår tillgängliga
medlen, inklusive inflytande amorteringar,
kan beräknas till omkring 65 000
kronor.

Med hittills tillgängliga upplysningar
om de i höst inträffade stormskadorna
på fiskredskap samt med hänsyn till gällande
riktlinjer för den statliga biståndsverksamheten
på detta område har jag
inte funnit det befogat att föreslå annan
åtgärd än den av interpellanten
nämnda förskjutningen av amorteringsplanerna
för fiskredskapslån, som beviljats
i anledning av stormskador hösten
1959. Om emellertid medelsbehovet
för bistånd i anledning av årets stormskador
skulle visa sig vara väsentligt
större än vad som nu är känt, är jag givetvis
villig pröva frågan om ytterligare
medelsanvisning för ändamålet.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Nilssons interpellation.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. statsbidragsbestämmelserna för nyelektrifiering

statsrådet och cliefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det är beklagligt att man under det
snart gångna året har kunnat säga att
det varit svårt att bärga grödan på land,
men det har inte varit lättare att bärga
den på sjön. I fjol hade man på sina
ställen mycket förödande stormskador,
och det har vi haft i år också, även om
de kanske varit spridda över ett längre
kustområde. Men detta har ju inte förbättrat
situationen för dem som drabbades
redan i fjol.

Jag har full förståelse för den åtgärd
som statsrådet vidtagit, nämligen förskjutning
av amorteringen ett år framåt.
Det är ett gott handtag, det skall
inte bestridas. Men när vi nu är i den
situationen att vi även i år har haft
skador, som enligt uppgifter i pressen
på sina håll blivit betydligt större än i
fjol — det vet vi dock ingenting med
bestämdhet om ännu, men jag förutsätter
att länsstyrelserna i vederbörande
län fortsätter att inventera skadorna —
tvivlar jag starkt på att de medel som
finns kommer att räcka.

Jag noterar också med tillfredsställelse
det löfte som statsrådet ger i sista
meningen av interpellationssvaret, där
han säger att om medelsbehovet skulle
visa sig vara väsentligt större än vad
som nu är känt, så är han villig pröva
frågan om ytterligare medelsanvisning
för ändamålet. Det löftet tar jag fasta
på. Jag är också övertygad om att alla
de som beröres av denna fråga är tacksamma
för att statsrådet bär denna positiva
syn på saken.

Jag ber att ännu en gång få tacka herr
statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. statsbidrags bestämmelserna

för nyelektrifiering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Gustavsson i Alvesta
frågat mig

1) om jag uppmärksammat vilka följder
Kungl. Maj:ts beslut den 15 september
1960 i mål angående statsbidrag för
nyelektrifiering kan komma att medföra
för arrendatorer, vilka bebor oelektrifierade
fastigheter, som på grund av ägarens
förmögenhetsställning icke kan
komma i åtnjutande av statsbidrag, samt

2) om jag är beredd att medverka till
en sådan ändring av nuvarande statsbidragsbestämmelser
för nyelektrifiering,
att den blivande elabonnentens ekonomiska
förhållanden och icke fastighetsägarens
förmögenhetsställning blir avgörande
vid behandlingen av ansökningar
om statsbidrag för elektrifiering av
utarrenderade jordbruksfastigheter eller
andra helårsbebodda bostäder på landsbygden.

Frågan om en arrendator skall kunna
få statsbidrag till elektrifiering av den
av honom brukade fastigheten oavsett
jordägarens ekonomiska förhållanden
var föremål för en interpellation vid
1959 års riksdag av herr Elmwall, som
anknöt till kungörelsen angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering.

I mitt svar på den interpellationen
framhöll jag bland annat att det vid olika
slag av arrenden är regel att det åligger
jordägaren att svara för fastigheten
tillhörande fasta anläggningar. Med hänsyn
därtill och då det ligger i sakens natur
att statligt stöd endast kan beviljas
den som bestrider kostnaden för åtgärden
anförde jag, att frågan om statsbidrag
bör bedömas efter en behovsprövning
som avser jordägarens ekonomiska
ställning. I annat fall måste det befaras
att skyldigheten att ombesörja den fasta
anläggningen alltmer kom att övervältras
på arrendatorn. En sådan utveckling
skulle kunna få vittgående verkningar
och blund annat leda till att elek -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

Svar på interpellation ang. statsbidragsbestämmelserna för nyelektrifiering

trifiering av arrendegårdar, som äges av
bolag, universiteten och kyrkan m. fl.,
skulle komma att bekostas av statliga bidrag,
avsedda för andra ändamål. Vidare
påpekade jag att frågan om att på arrendegårdarna
få till stånd en elektrifiering
måste normalt kunna lösas genom arrendeavtalen.
Härutöver upplyste jag att
förberedelser pågick inom jordbruksdepartementet
för att tillsätta en utredning
för översyn av arrendelagstiftningen
samt att det av interpellanten berörda
spörsmålet torde komma att behandlas
av utredningen. Denna utredning är sedan
ett år tillbaka i verksamhet och
kommer efter vad jag inhämtat att ta
upp till prövning även nu ifrågavarande
spörsmål.

Den av herr Gustavsson nu framställda
interpellationen har anknutits till bestämmelserna
i 1959 års kungörelse om
statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning.
Huvudregeln i bidragsbestämmelserna
enligt denna kungörelse kan i
korthet uttryckas så, att ett distributionsföretag
som utför nyelektrifiering
må erhålla statsbidrag, om företaget är
i uppenbart behov av medel för åtgärden
och utnyttjat förefintliga möjligheter
att på annat sätt anskaffa dem. Oberoende
av hur behovsprövningen utfaller
kan jämlikt kungörelsens 4 § bidragsgivning
komma i fråga, såframt särskilda
skäl förefinnes. Vid bedömningen av
huruvida dylika särskilda skäl kan anses
föreligga torde det som regel vara nödvändigt
att företaga viss behovsprövning
beträffande de i vederbörande
ärende berörda fastighetsägarnas ekonomiska
förhållanden.

Som framgår av det anförda tog herr
Elmwall i sin interpellation under förra
året sikte på bidragsgivningen till arrendatorer
enligt rationaliseringskungörelsen,
medan herr Gustavsson i årets
interpellation för fram motsvarande
spörsmål beträffande kungörelsen
1959: 369 om statligt stöd åt landsbygdens
elförsörjning. Även om rationaliseringskungörelsen
i regel avser elektrifie -

ring av en enstaka fastighet, medan kungörelsen
1959: 369 oftast åsyftar ett flertal
fastigheter, torde den behovsprövning
som här avses böra ske enligt samma
grunder, oavsett efter vilken av kungörelserna
bidragsprövningen skall bedömas.
Enligt båda kungörelserna är det
fråga om att ge bidrag till en rationaliseringsåtgärd
som är att jämställa med
en fast anläggning. Genom elektrifieringen
tillföres sålunda själva fastigheten
en värdestegring. Det måste därför
vara riktigt att låta behovsprövningen
även i förevarande fall principiellt avse
den person, vars förmögenhet får ett
tillskott på grund av den genom elektrifieringen
uppkomna värdeökningen,
d. v. s. fastighetsägaren.

Emellertid vill jag framhålla, att vid
prövningen av nyanläggningsbidrag till
en fastighet hänsyn bland annat måste
tas till fastighetens belägenhet i distributionsnätet.
Det förhållandet att fastigheten
legat så att företaget ej lämpligen
kunnat genomföras med mindre fastigheten
ingått i nätet, har sålunda bedömts
utgöra ett sådant särskilt skäl som enligt
kungörelsens 4 § möjliggjort statsbidrag
ehuru fastigheten på grund av behovsprövningen
bort uteslutas.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Gustavssons interpellation.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Netzén för svaret på min interpellation.

Av svaret att döma har den grupp
medborgare det här gäller att bereda sig
på att alltjämt sitta kvar i mörker, detta
trots att vi lever i TV-åldern. I de flesta
områden går vi nu mot en slutelektrifiering
av de fastigheter som saknar elektricitet.
Vi vet emellertid att det finns
en hel del gårdar, som ägaren själv inte
brukar — arrendegårdarna — och ofta
är ointresserad av att elektrifiera, trots
att det vore naturligt att gårdarna ingick
i ett elektrifieringsprojekt.

Tisdagen den 29 november 19G0 Nr 28

Interpellation ang. formerna för prövning av ansökningar om bidrag ur lotterimedelsfonden -

Herr statsrådet åberopar interpellationssvaret
till herr Elmwall, i vilket det
säges att det åligger jordägaren att svara
för fastigheten tillhörande fasta anläggningar,
och med hänsyn härtill ligger
det i sakens natur att statligt stöd kan
beviljas endast den som bestrider kostnaden
för åtgärden. Därför bör, säger
statsrådet, frågan om statsbidrag bedömas
efter behovsprövning som avser
jordägarens ekonomiska ställning. Nu är
det emellertid enligt arrendelagen så att
arrendatorn har möjlighet att elektrifiera
fastigheten, om jordägaren vägrar
göra detta. Men arrendelagens paragraf
blir ju illusorisk genom 1959 års kungörelse
om statsbidrag, eftersom arrendator
icke har möjlighet att få statsbidrag,
enär det är jordägarens ekonomiska
ställning som är det avgörande.

Jag kan inte finna att statsrådet här
har anvisat någon väg till lösning av
detta problem. Visserligen hänvisar
statsrådet till att den nu sittande arrendeutredningen
kommer att pröva detta
spörsmål, men även om så sker kommer
det att dröja innan utredningen lägger
fram sitt resultat. Jag tror att detta kan
leda till att elektrifieringsprojekt dels
fördröjes och dels försvåras på grund
av att man inte vet huruvida arrendegårdar
skall medtagas eller inte.

Statsrådet framhåller vidare att fastigheten
genom elektrifieringen tillföres
en värdestegring och att det därför
måste vara riktigt att låta behovsprövningen
även i förevarande fall principiellt
avse den person, vars förmögenhet
får ett tillskott på grund av den genom
elektrifieringen uppkomna värdeökningen.
Men även därvidlag kan man
åberopa arrendelagen. Enligt den föreligger
nämligen inlösningsskyldigliet för
ägaren i de fall arrendatorn har gjort
elektrifieringen, ocli därvid skall hänsyn
tagas till den värdestegring som
elektrifieringen inneburit. Arrendatorn
har för övrigt sin optionsrätt ocli med
stöd av denna kan man utgå ifrån att

det är han som även i det fallet får del
av statsbidraget. Han kan nämligen besitta
fastigheten under så lång tid som
man normalt räknar med för avskrivning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 188, med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 11 :o) och 14 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 25 och
26, statsutskottets utlåtanden nr 176—
190, bevillningsutskottets betänkanden
nr 79 och 84, första lagutskottets utlåtande
nr 39 och andra lagutskottets utlåtande
nr 66.

§ 10

Interpellation ang. formerna för prövning
av ansökningar om bidrag ur
lotterimedelsf onden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RYDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Till bestridande av kostnaderna
i samband med operahusets ombyggnad
har medel huvudsakligen anvisats
ur lotterimedelsfonden. För ändamålet
har också tidigare anordnats särskilda
lotterier, de s. k. teaterlotterierna.

Den uppseendeväckande fördyring
som inträffat för ombyggnaden har därmed
i kostnadsmässigt hänseende kommit
att drabba lotterimedelsfonden. Enligt
uppgift i generaldirektör ödens utredning
hade intill den 30 juni 1960
drygt 17 miljoner kronor tagits i an -

Nr 28

Tisdagen den 29 november 1960

språk av lotterimedel för ombyggnaden,
och de för ombyggnaden avsedda lotterimedlen
torde icke förslå för att
täcka de merkostnader som uppkommit.

Det är självfallet ett samhälleligt intresse
att lotterimedelsfonden och de bidrag,
som beviljas ur denna, användes
på bästa möjliga sätt.

Vad som inträffat torde bl. a. ge anledning
till en diskussion huruvida formerna
för prövningen och handläggningen
av ärenden rörande bidrag ur
lotterimedelsfonden är ändamålsenlig
särskilt med avseende på bidrag till
byggnadsändamål. Det vore av intresse
att få en redogörelse för den praxis som
utbildat sig härvidlag. Av särskilt intresse
är att få veta, huruvida departementschefen
anser att de omständigheter,
som framkommit i samband med
operahusets ombyggnad, ger anledning
till ändring i formerna för sådana ärendens
kostnadsprövning och handläggning
i övrigt. Och i synnerhet synes det
böra övervägas om handläggningen i
vad avser bidragsärenden av mera kostnadskrävande
natur kan utformas på ett
ur ekonomisk synpunkt betryggande
sätt.

Med hänvisning till det ovan anförda
och till angelägenheten av att även andra
kammaren beredes tillfälle att diskutera
dessa spörsmål anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle att för
kammaren lämna en redogörelse för den
administrativa praxis som tillämpas i
fråga om ansökningar om bidrag ur lotterimedelsfonden
särskilt i vad gäller
byggnadsändamål av mera kostnadskrävande
natur?

2. Vill herr statsrådet pröva frågan
om en sådan ändring i formerna för
ifrågavarande ärendens kostnadsprövning
och handläggning, att garantier kan
vinnas för att lotterimedelsfondens medel
kommer till användning för avsedda
kulturfrämjande ändamål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. barnbyn Skå

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som anförde:

Herr talman! De förhållanden som
blottats i samband med homosexhärvan
vid Skå-Edeby har framkallat frågan,
huruvida ledningen för barnbyn liksom
det allmänna på ett rätt sätt handlagt
sin ömtåliga uppgift. Att man här har
att arbeta med ett särskilt svårt klientel
är uppenbart. Att stora krav ställes på
personalen torde också vara klart. Samhället
måste ha resurser att hjälpa dessa
psykiskt missanpassade barn.

Inte minst sambandet mellan hornosexaffären
vid barnbyn och mordet på
den tioårige pojken i Hammarby gör
emellertid, att man måste se ytterst allvarligt
på denna sak. Främst gäller väl
detta kontrollen vid anställande av personal
liksom under verksamhetens gång.
När rykten om abnorma förhållanden
enligt uppgifter var i svang redan för
fyra å fem år sedan, borde väl detta ha
lett till mera noggranna undersökningar
och kontroller. Frågan om personalens
utbildning torde också böra tas upp i
detta sammanhang.

Att en verklig inspektion inte gjorts
av medicinalstyrelsen på sju år eller sedan
socialstyrelsen frånkopplades anstalten
är också anmärkningsvärt. För
övrigt hade ju barnavårdskommittén föreslagit
socialstyrelsen som inspektionsmyndighet
även för Skå. Kanske kan
man beträffande inspektionen här tänka
sig en kombination.

Med anledning av det inträffade och
i anslutning till ovan anförda synpunkter
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att inspektionen
av Skå-Edebyhemmet skötts på ett
tillfredsställande sätt?

2. Avser herr statsrådet att vidtaga
åtgärder i syfte att i görligaste mån garantera
att personalvalet för de svåra

Tisdagen den 29 november 1960

Nr 28

Interpellation ang. principerna för inspektion av anstalter under medicinalstyrelsens
tillsyn — Interpellation ang. kontrollen över statliga byggnadsföretag i syfte
att förhindra onormala kostnadsstegringar

vårduppgifter, som anstalten har, blir
tillfredsställande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. principerna för inspektion
av anstalter under medicinalstyrelsens
tillsyn

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! De uppgifter som framkommit
om förhållandena på barnbyn
Skå måste inge allvarliga betänkligheter
beträffande skötseln och tillsynen av anstalten.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
den 30 juni 1952 med bestämmelser om
den centrala tillsynen över vissa anstalter
är medicinalstyrelsen huvudtillsyningsmyndighet
över anstalter som har
vård av psykopatiska och nervösa barn.
Enligt kungörelsens 2 § har medicinalstyrelsen
sålunda »tillsyn över anstalten
i dess helhet och vården i allmänhet
där». Det har uppgivits att medicinalstyrelsen
inte företagit någon inspektion
på Skå sedan 1953, eller under en tid av
sju år. Man frågar sig därför vilka principer
och praxis medicinalstyrelsen tilllämpar
när det gäller inspektion av anstalter,
som står under styrelsens tillsyn
enligt ovannämnda kungörelse.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för vilken
princip och praxis medicinalstyrelsen
tillämpar i fråga om inspektioner av
anstalter, som står under styrelsens tillsyn? Denna

anhållan hordlades.

§ 13

Interpellation ang. kontrollen över statliga
byggnadsföretag i syfte att förhindra
onormala kostnadsstegringar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr MAGNUSSON i Borås (h), som
anförde:

Herr talman! Under senare tid har i
fråga om statlig byggnadsverksamhet
förekommit åtskilliga fall där kostnaderna
under hand stigit så kraftigt, att man
kan fråga sig om fullständig projektering
och kostnadsberäkning över huvud
taget förekommit eller om vederbörande
myndighet gjort allt vad som göras kan
för att hålla kostnaderna nere. Som
exempel kan nämnas ombyggnaden och
reparationen av operahuset, där de först
uppgivna kostnaderna mer än tredubblats.

Att vissa justeringar i kostnadskalkylerna
kan förekomma på grund av prisstegringar
o. dyl, är uppenbart, särskilt
om arbetet drar ut på tiden. Ett oeftergivligt
krav är emellertid att vederbörande
myndighet eller myndigheter noggrant
övervakar arbetets fullföljande
och tillser att kostnadsramen i möjligaste
mån hålles.

Uppenbart är att nuvarande ordning
inte fungerar tillfredsställande och att
speciella åtgärder måste vidtagas för att
förhindra att kostnaderna tar sådana
proportioner, att de inte står i rimlig
relation till de kostnadsberäkninagr man
från början utgått ifrån.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för på
vilket sätt vederbörande myndighet eller
myndigheter utövar kontroll över
statliga byggnadsföretag för att förhindra
onormala kostnadsstegringar under
arbetets bedrivande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

nr 370, i anledning av väckt motion
om viss ändring i folkpensioneringslagen;
och

nr 371, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor i
trafiken, m. m.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 6 §§
lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

181, angående omorganisation av örlogsvarven,
under sammanträdet avlämnats
till herr talmannen, nämligen
nr 872, av herr Wachtmeister,
nr 873, av herr Senander m. fl.,
nr 874, av herr Boija m. fl.,
nr 875, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 876, av herr Rydén in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

i 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 november

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. planeringen

för den framtida malmutlastningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Helmer Holmberg frågat
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
om denne är beredd
att påverka planeringen för den framtida
malmutlastningen så att den tilltänkta
Rombakshamnen icke behöver
byggas utan i stället behovet av ökad
utskeppningskapacitet kan tillgodoses
genom anordningar på svenskt område.

Med anledning av interpellationen,
som överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.

De uppgifter om den nya malmhamnen
på Svartön, som herr Holmberg
lämnar i sin interpellation, grundar sig
på vad som under pågående utredning
återgivits i tidningarna. Det slutliga
förslag till hamn, som fastställts och
vars genomförande nu påbörjats, har
ett annat utseende. Den nya hamnen
på Svartön kommer att kunna vid lågvatten
mottaga fartyg på upp till 35 000
ton. För närvarande kan det icke förutses,
att större fartyg kan gå in i Bottniska
viken. Den blivande farleden in
till Svartön, som får fullt tillfredsställande
navigationsförhållanden, kan i
framtiden fördjupas, om större fartyg
måste mottagas eller i syfte att motverka
landhöjningen. Hamnen ges sådant
tekniskt utförande, att den kan utbyggas
för en årlig utlastning av minst
12 milj. ton. Genom att frågan om en
fullgod farled till nuvarande hamnläge

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Svar på interpellation ang. planeringen för den framtida malmutlastningen

kunnat lösas, har kostnaderna för
malmskeppningen blivit lägre än vid
en förläggning av hamnen till Sandön,
varjämte hamnfrågan på lång sikt lösts
även för Luleå stads oljehamn och
Norrbottens järnverk.

Projektet att bygga ytterligare en
malmhamn på norsk sida är alltjämt
föremål för utredning och förhandlingar
och kan ännu icke bedömas. Det
är självfallet i första hand LKAB, som
har förutsättningar att bedöma, vilka
hamninvesteringar som erfordras för
malmtransporternas genomförande.

De allmänna synpunkter, som herr
Holmberg framfört beträffande en ny
malmhamn i Luleå, nämligen att den
skall ge möjlighet till ökning av transporterna
över Luleå, synes ha tillgodosetts
genom det nu beslutade projektet.
Luleå stadsfullmäktige har även uttalat
sig till förmån för alternativet
Svartön.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret. I korthet
skall det väl tolkas så att regeringen
inte vill blanda sig i LKAB:s förehavanden
i fråga om malmhamnbyggena.
Jag kan också hålla med finansministern
om att det i första hand åligger
LKAB:s ledning att bedöma vad som
bör ske i fråga om nya investeringar
för malmtransporterna i Norrbotten.

Men jag är förvånad över att regeringen
betraktar det som självfallet att
det skall gå till så som nu har skett.
Det gäller ju dock investeringar som
går löst på hundratals miljoner, och
det handlar om projekt med mycket
vittgående konsekvenser långt utöver
den verksamhet LKAB bedriver.

Även regeringen har ju brukat hävda,
att statsmakterna inte bör överlåta åt
företagsledningarna att ensamma be -

stämma om sådana saker. Den tanke,
som ligger bakom lokaliseringsutredningarna
och andra näringspolitiska
ingripanden från regeringens och riksdagens
sida, är enligt min mening en
riktig inställning, nämligen att samhället
skall ha ett mycket betydande inflytande
på sådana här frågor.

Det är bäst om statsmakterna är med
på ett tidigt stadium i sådana sammanhang
och före stora byggnationer och
näringspolitiskt viktiga åtgärder skaffar
sig både insikt och inflytande på
vad som skall ske. Det är avgjort bättre
än regeringsingripanden i efterhand,
såsom ett just nu aktuellt fall i Stockholm
visar.

Jag skall visst inte påstå att malmhamnbyggena
i Luleå och eventuellt
Narvik behöver bli en starkt förstorad
upprepning av de missförhållanden,
som avslöjats på Operans baksida. Men
det är tillräckligt mycket som har varit
och fortfarande är ovisst i fråga
om konsekvenserna av malmhamnbyggena
för att regeringen skulle haft anledning
att vara med om en ingående
prövning och ett ingripande beträffande
en del av de åtgärder som här
ifrågasatts.

Först och främt skall man ha i minnet,
att LKAB:s ledning ju dock först
har beslutat att bygga hamnen på Sandön,
även då efter mycket långvariga
utredningar och med vägning av fördelar
och nackdelar av de båda projekten.
I den mån det anförts några
motiv, när bolagsledningen plötsligt
svängde över till den andra lösningen,
så var det minst av allt någonting självklart
i den åtgärden. Tvärtom hävdas
även av sakkunniga på frågor som har
samband med malmhamnfrågan, att det
nu tillkommit ytterligare argument till
förmån för sandöprojektet.

Finansministern förklarade, att det
nu fattade beslutet om malmutlastningen
också på längre sikt löser hamnproblemen
för Luleå oljehamn och
Norrbottens järnverk. Sedan man nu -

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 28.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Svar på interpellation ang. planeringen för den framtida malmutlastningen

mera fått lite bättre överblick över
vad detta malmhamnbygge kommer att
få för konsekvenser, finns det starkare
skäl att fälla ett rakt motsatt omdöme
beträffande just den sidan av saken.
För det första blir det uppenbarligen
stora svårigheter för Luleå stad, för
oljehamnen och för Norrbottens järnverk.
För det andra kommer det att
bli mycket stora olägenheter och kostnader
för hundratals familjer genom de
konsekvenser malmhamnbygget får.

Bedömningen hos förvaltningen i Luleå
stad är inte heller så entydig som
man kan frestas tro av den passus som
finansministern har anfört om saken i
sitt svar.

Numera har man nämligen fått klart
för sig, vilket inte var fallet när Luleå
stad fattade sitt beslut, att bolagets och
SJ:s behov av mark i samband med
malmhamnbygget innebär att Luleå
stads redan bebyggda områden kommer
i farozonen och att det för såväl
staden som för enskilda människor
medför mycket stora olägenheter, vilka
kan undvikas om hamnen i stället
bygges på den plats där bolaget först
beslutade att bygga den.

För att inte bli beskylld för att här
fara osakkunnigt fram vill jag citera
en passus ur en PM, som utarbetats av
stadsdirektören i Luleå så sent som
den 8 november i år, alltså vid den
tidpunkt då man började få litet bättre
begrepp om vilka konsekvenser malmhamnbygget
kommer att få. Det visar
sig nämligen nu att man måste bygga
en stor rangerbangård, vilket inkräktar
på viktiga områden, som Luleå
stad och industrierna i närheten har
användning för. Vidare behöver man
väldiga områden för malmupplag. Slutligen
inverkar också den beslutade utbyggnaden
av Norrbottens järnverk.
Allt detta har lett till att man nu överväger
att avfolka hela Svartö-staden,
ett mycket stort bostadsområde, i vilket
många miljoner kronor är investerade
i bostadsbyggen, vatten- och av -

loppsanläggningar samt gator m. m. Om
detta säger stadsdirektör Lindvall i
Luleå följande: »Skulle malmutlast ningen

ha flyttats ut till Sandön, så
skulle ett betydande område ha frigjorts
för industrier och företag, som
ha behov av tillgång till såväl kaj som
järnväg, och sådana industrier och
företag hoppas vi ju, att vi i framtiden
skall få till staden. Även ute på Sandön
skulle utrymmen ha stått till förfogande
för sådana företag. I och med beslutet
om att malmutlastningen skall
ligga kvar på Svartön ha dessa möjligheter
till utveckling försvunnit och
ytterst få områden av denna art stå
nu till förfogande, i varje fall om kajanläggningar
skall kunna åstadkommas
till rimliga kostnader.»

Till detta vill jag lägga vad som i
sammanhanget anförts i många yttranden
till domstolen. Sålunda har fiskeriintendenten
påtalat de stora skador
som skulle åstadkommas på fisket,
och vidare har påtalats olägenheterna
för många småstugeägare, vilka kommer
att få sina områden mer eller mindre
förstörda.

Under den tid min interpellation legat
på regeringens bord har definitivt
beslut fattats, och regeringen kan nu
inta den ståndpunkten att det i vilket
fall som helst är för sent att ingripa.
Jag vill emellertid inte hålla med om
ens det. Ty om stora värden här går
till spillo och stora olägenheter uppstår
genom att hamnen anlägges på
fel plats, så är det ju ännu inte för sent
att ingripa.

Under alla förhållanden har jag velat
anföra dessa synpunkter på verkningarna
av det beslut som LKAB:s
styrelse nu fattat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kung], Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 189, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

4 och 6 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.

§ 3

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna nr 872
—876.

§ 4

Föredrogs den av herr Rydén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående formerna för prövning
av ansökningar om bidrag ur lotterimedelsfonden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Nelanders vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående barnbyn Skå.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fru Lidman-Frostenson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående principerna
för inspektion av anstalter under
medicinalstyrelsens tillsyn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Magnussons i Borås
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommu -

ökad statsgaranti för exportkredit

nikationsdepartementet angående kontrollen
över statliga byggnadsföretag i
syfte att förhindra onormala kostnadsstegringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat
utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse till
riksdagen med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande handläggningen
av ekonomiska angelägenheter avseende
kyrkliga ändamål, och

nr 26, i anledning av väckta motioner
i fråga om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser angående en riksdagens
personalnämnd; samt

statsutskottets utlåtande nr 176, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om statlig garanti för Aktiebolaget
Atomenergis förpliktelser enligt
atomansvarighetslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Ökad statsgaranti för exportkredit

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr STÅ1IL (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
jag har fogat till detta utskottsutlåtande
har inte på något sätt sin grund i
avvikande mening beträffande höjningen
av ramen för exportkrediter -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

ökad statsgaranti för exportkredit

nas omfattning. Tvärtom anser jag att
krediterna fortfarande torde vara i
knappaste laget, även om självfallet
den ökning som är föreslagen kommer
att bli av betydelse. Men det är en annan
fråga i samband med tillämpningen
av exportkrediterna jag skulle
vilja föra på tal, nämligen handläggningen
inom exportkreditnämnden. Jag
är angelägen om att dessa synpunkter
kommer fram så att de noggrant kan
övervägas inom regeringen. De informationer
jag fått bygger närmast på
erfarenheterna inom ett större värmländskt
exportföretag.

Detta företag har måst konstatera
att det beslut, som vid fjolårets riksdag
fattades rörande förbättringar av
exportkrediterna och som trädde i
kraft den 1 juli 1959, i vissa stycken
tyvärr resulterade i försämringar för
åtminstone en del företag som behöver
tillgodogöra sig dessa exportkrediter.
Man införde då exempelvis längre perioder
för krediternas löptid. På varor
som skulle levereras exempelvis till
Grekland höjdes premien därigenom
att nämnden bestämde att kredittiden
skulle räknas från den dag godset lämnar
Sverige och till dess betalning sker.
Om den tiden överskred 6 månader
måste man betala för två sexmånadersperioder
trots att behovet av exportkredit
understeg 6 månader. För leveranser
till Iran, som blivit en mycket
stor marknad för det företag jag här
åsyftar, har man hittills kunnat hålla
sig inom den sexmånadersperiod som
man får betala för. Men nu går tendensen
mot längre exporttider. Följden
blir att man även då får betala
för två sexmånadersperioder. Tidigare
kunde man betala för tremånadersrater,
vilket naturligtvis gjorde det hela betydligt
smidigare.

Jag erinrar om att det vid fjolårets
riksdagsbeslut förutsattes att de ändringar
som infördes skulle bli till lättnad
för exportnäringen, som vi är
angelägna om att den skall vara så

effektiv som möjligt trots betydande
konkurrenssvårigheter. I stället har vi
på grund av osmidig och stel handläggning
av dessa ärenden i exportkreditnämnden
kommit dithän att det
inträtt faktiska försämringar. Det företag
jag här refererar till är inte det
enda som överväger att övergå till att
försäkra enbart mot politiska risker
och inte, som man tidigare ansett sig
ha haft fördel av, även mot kommersiella
risker.

Nämnden godtar i flertalet fall nu
enbart försäkringar av leveranser till
sådana kunder som är säkra betalare
och som på annat sätt är tillförlitliga
ur exportörens synpunkt. I de fall då
upplysningarna om kunden är det minsta
osäkra vägrar exportkreditnämnden
att försäkra. Resultatet av detta blir ju
att en del företag säger sig att det inte
är någon mening med att fortsätta med
dessa försäkringar. Man överväger att
upphöra med dem. Jag skulle kunna
nämna ytterligare exempel på hur dessa
förlängningar av premieperioderna har
verkat. I några fall får man, därför att
kredittiden börjat löpa från den tidpunkt
då varan utföres från Sverige, betala
avsevärt högre exportpremier i jämförelse
med det tidigare systemet. Eftersom
man inom svensk export i allmänhet
men i detta fall i synnerhet rör sig med
hårt pressade marginaler, är dessa nya
villkor som exportkreditnämnden infört
ostridigt betungande. De utgör ett
ytterligare skäl för företagen att upphöra
med dessa försäkringar.

När det företag jag nämnde med anledning
av dessa förändringar vände sig
till exportkreditnämnden och bad att
få diskutera möjligheten att återgå till
det tidigare smidigare systemet, kom ett
svar som jag skulle vilja ha taget till
kammarens protokoll: »I brev av den 14
dennes — alltså juni — har Ni anhållit
beträffande leveranser under rubr.
ramgarantier att kredittiden måtte få
räknas först från den dag när godset
övergår till köparens besittning. Nämn -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

den har den 23 dennes beslutat att icke
bifalla Eder framställning.» Företaget
begärde då i hövliga ord att få en motivering
till detta blanka avslag på en
framställning som gällde en rätt viktig
svensk exportvara. Exportkreditnämnden
svarade i juli månad: »För en verksamhet
sådan som den som bedrives av
exportkreditnämnden måste gälla vissa
generella principer, och självfallet uppkommer
vid den praktiska tillämpningen
av sådana principer vissa gränsfall.
Men det är ofrånkomligt att de exportörer,
som vill ta nämndens tjänster i anspråk,
måste godtaga nämndens allmänna
regler. En anpassning av garantivillkoren
till varje individuellt fall är icke
möjlig.»

Här tillämpas alltså en hård byråkrati
på ett område, där byråkrati är minst
av allt lämplig. Det riktiga vore att
nämnden i sådana fall toge upp diskussioner
med företagen för att hjälpa dem
och därmed också svensk exportindustri
till så gynnsamma villkor som
möjligt i det hårda konkurrensläge som
föreligger.

Jag vill, herr talman, tillägga att jag
från representanter för det enskilda näringslivet,
som haft god kontakt med
vad som händer inom exportkreditnämnden,
fått bekräftat, att nämnden
gjort ansträngningar för att få en friare,
smidigare och mera ändamålsenlig anpassning
till företagens behov av dylika
försäkringar. Man har emellertid fått
intrycket, att dessa ansträngningar varit
förgäves och att det ligger en hård
hand över exportkreditnämnden och
dess handläggning av ärendena. Vems
den hårda handen är vågar jag inte uttala
mig om; jag vet inte om den tillhör
någon inom nämndens ledning eller
någon kraft utanför nämnden. Men
det är tydligt att vad jag här relaterat
är en erfarenhet som inte bara gäller
det företag jag tagit som exempel. Lika
tydligt iir att det här behövs en snabb
och märkbar ändring till det bättre.
Det är i förhoppningen, att de ansva -

ökad statsgaranti för exportkredit

riga myndigheterna, särskilt då handelsministern,
skall kunna åstadkomma
en sådan förbättring till företagens
tjänst, som jag velat anföra detta.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
stora tillfredsställelse över den ökning
av exportkreditramen till 1 000 miljoner
kronor som vi nu går att besluta.
Som såväl departementschefen som utskottet
framhåller är det inte minst
hjälpen till utvecklingsländerna och
återuppbyggnadshjälpen efter naturkatastrofen
i Chile som motiverat denna
utvidgning. Jag skulle i detta sammanhang
vilja säga, att siffran 1 000 miljoner
inte på något sätt får betraktas som
en maximisiffra. Allteftersom dessa handelsförbindelser
utvecklar sig, kommer
det nog att visa sig att här behövs ännu
större belopp. Jag skall nu inte ta
upp hela frågan om hjälpen till utvecklingsländerna
och vilken inverkan den
kan ha på exportkrediterna. Den saken
får vi diskutera i annat sammanhang.
Men jag vill redan nu anmäla att det
kan uppkomma omständigheter som gör
att vi både får utvidga ramen och ändra
villkoren för exportkrediterna.

Genom de ändringar som vidtogs förra
året inträdde en betydande förbättring
av villkoren. Det skall inte på något
sätt förnekas. Jag skulle emellertid
i anslutning till vad herr Ståhl sade
men utan att närmare känna de fall han
åberopade vilja uttala den förhoppningen
— jag ser att herr handelsministern
nu kommer in i kammaren, och jag är
glad att få göra det i hans närvaro •—
att det i fortsättningen skall bli möjligt
för exportkreditnämnden att bättre anpassa
sina villkor till de aktuella förhållandena
inom exportnäringen, till
de behov av differentierade villkor
som företagen har, beroende på sin olika
struktur. Man har en känsla av att det
här sker en ganska schablonmässig bedömning.
Fn smidigare anpassning till

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo

de skiftande behov, som företagen i Sverige
har, tror jag ytterligare skulle öka
exportkreditgarantiernas effektivitet.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag hoppas att herr talmannen
inte kommer att tycka att jag
svävar för långt från vårt debattämne,
om jag säger några ord om en sida av
exportkreditgarantigivningen som — det
medger jag — snarare vetter mot
bankoutskottets domäner än mot statsutskottets.

För egen del har jag uppfattningen,
att en diskussion kring exportkreditgarantier
förblir ganska akademisk så
länge man inte också talar om exportkrediter.
En välputsad fasad av exportkreditgarantier
får inte bli en Potemkinkuliss
som döljer besvärande brister i
det väsentliga. Och det väsentliga är och
förblir själva kreditfrågan. I förhållande
till finansieringsproblemet för exporten
måste risktäckningen betraktas som
en sekundär fråga.

Att en utökad ram för exportkreditgarantierna
i och för sig inte ökar landets
kreditkapacitet med en enda krona är
utan vidare klart och behöver inte särskilt
kommenteras. Däremot kan det
vara skäl påpeka, att exportkreditgarantierna
knappast heller påverkar fördelningen
av tillgänglig kredit till förmån
för exportnäringen. Av flera orsaker
kan nämligen en exportör, som är utrustad
med exportkreditgaranti, inte
räkna med att få den garantien betraktad
som annat än en supplementär säkerhet.

För det första har kreditgivaren klart
för sig, att garantien inte är ovillkorlig
gentemot honom. Formella felaktigheter
eller otillräckliga upplysningar om exportaffären
ger exportkreditnämnden
fria händer att frånträda sina utfästelser
— och då står kreditgivaren där
med hela risken.

För det andra passar tidsbegränsningen
av affärsbankskrediterna — sex må -

nader — illa samman med tiden för exportkreditgarantier,
som oftast sträcker
sig över flera år. Att stillatigande räkna
med automatisk prolongering av krediten
är föga tilltalande för både kreditgivaren
och kredittagaren.

Följden blir att exportörer för att ordna
exportkrediter måste förlita sig till
de säkerheter som står dem till buds utöver
exportkreditgarantier.

Vad jag med dessa synpunkter har
velat framhålla, herr talman, är att det
beslut som riksdagen nu kommer att fatta
om en utvidgad ram för exportkreditgarantigivningen
innebär en bättre lösning
av kreditriskproblemet men inte
av exportkreditproblemet. Det är detta
sista problem som är det verkligt brännande.
Vid sidan av pris och kvalitet
har kreditgivningen blivit avgörande för
möjligheterna att få order. Större exportorder
kräver ofta betydande investeringar.
Inte minst efter ATP-reformen,
som minskat både företagens förmåga
till självfinansiering och bankernas förmåga
till kreditgivning, är det trängande
nödvändigt att inte bara exportkreditrisken
uppmärksammas utan framför
allt att själva kreditfrågan angrips mera
energiskt.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Bidrag till Förenta Nationernas fond för
Kongo

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bidrag till Förenta
Nationernas fond för Kongo.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! För att redan från början
utesluta varje missförstånd vill jag
betona, att den grupp jag tillhör är förespråkare
för även en utvidgad teknisk,

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo

medicinsk och humanitär hjälp till
Kongos hårt prövade folk. Vi har visserligen
i skrivelse till regeringen ifrågasatt
fortsatt militär hjälp, därför att vi
anser att de vita ställt så till för sig i
Afrika, att det är bättre att sådan vakthållning
utövas av afrikanska trupper,
men vi har samtidigt klargjort, att om
vårt förslag bifölls skulle motsvarande
höjning ha skett av den humanitära
hjälpen till Kongos folk.

I dagens läge, när morgontidningarna
förkunnar att FN:s tekniska hjälpaktion
kan bryta samman inom två dagar på
grund av öppet sabotage från den
kongolesiska armén, vill jag bara ställa
några frågor till utrikesministern och
till utskottet.

Det heter i propositionen att »bistånd
skall lämnas Kongo för att möjliggöra
för dess regering att täcka de omedelbara
behoven för att bedriva sin offentliga
verksamhet i rimlig omfattning».
Det talas om åtgärder för »kontroll och
för samråd i överensstämmelse med generalförsamlingens
resolution», den resolution
enligt vilken FN skall fortsätta
att »bistå Kongos centralregering till bevarande
av landets enhet, territoriella
integritet och politiska oberoende, till
skydd för och främjande av folkets välfärd
samt till tryggande av internationell
fred».

Där kommer jag med den första frågan:
Vilken centralregering skall ha
denna hjälp? Den regering, som har
stöd av Kongos parlament, den regering
som på sin tid påkallade FN:s ingripande
och soin i tre på varandra följande
resolutioner av säkerhetsrådet utlovades
hjälp för att upprätthålla ordningen i
landet tills den själv fick kraft att göra
detta, har med FN som åskådare körts
bort från sina funktioner av en kuppregim,
dirigerad från Belgien. Den s. k.
studentregeringen med överste Mobutu
bär även i Hammarskjölds och hans
afrikanske representant Har Dayals
rapporter påvisats ha belgiska rådgivare
på varje enskild post. Och detta är i

ännu högre grad fallet med Tshombes
regering i Katanga, som jag inte tvekar
att beteckna som en uppenbar belgisk
Quislingregering. Ändå kunde vi i dagens
morgonnyheter i radion höra att
svenska officerare skall ha fest tillsammans
med en av Tshombes ministrar! —
Min första fråga lyder alltså: Är det
Mobutus regering som skall ha hjälp i
första hand? Har regeringen och utskottet
någon som helst garanti för att
anslaget åtminstone i någon mån blir
en hjälp till Kongos prövade folk?

Nästa fråga är: Har regeringen prövat
någon annan, direktare och genare väg
att bringa humanitär hjälp?

Och vidare: Har regeringen någon
som helst garanti för att inte dessa
pengar förbrukas för syften som står i
klar strid mot FN:s ursprungliga mening
och mot det kongolesiska folkets
självständighetssträvanden? I går kväll
förklarade Amerikas speciella röst i
Sveriges allt annat än neutrala television,
utrikeskrönikören, att den kongolesiska
regeringen med Mobutu i spetsen
föredrog Belgien framför FN. Än en
gång: Har vi någon garanti för att denna
hjälp inte går till militära aktioner,
riktade mot FN och FN:s ursprungliga
syften, mot hela FN-aktionen, och till
regimer, som när som helst kan börja
skjuta skarpt även på de svenska FNsoldaterna? -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Eftersom herr Johansson
i Stockholm har gjort en del frågor
angående hjälpaktionerna i Kongo, får
jag kanske litet närmare utveckla hur
dessa hjälpaktioner utformats. Jag påminner
först om att det rör sig om två
huvudgrenar av hjälp. Den ena är den
civila hjälpen och den andra är den
militära. Den civila hjälpverksamheten
avser högst olika områden av det civila
livet. Det gällde att i all hast sätta in
ersättare efter de många belgiska med -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo

borgare som hade hand om både administrationen
och det ekonomiska livet i
Kongo före självständigheten. När oroligheter
där utbröt och åtskilligt inträffade
som föranledde farhågor hos den
belgiska befolkningen för att den skulle
bli utsatt för övergrepp — såsom skedde
på sina håll — lämnade dessa belgare
helt brådstörtat landet och de olika
verksamhetsområden som de hade svarat
för.

Det var då Förenta Nationerna satte
in sin civila hjälpverksamhet, och den
kom att avse hälsovård, trafikförhållanden,
administration, undervisning, jordbruk
och även handel och ekonomisk
verksamhet över huvud. Det var fråga
om en rådgivande hjälp från FN:s sida.
Experter skickades ut för att ge råd
och utöva förmedlande verksamhet inom
skilda områden. Som bekant är det
en svensk, doktor Sture Linnér, som har
haft en ledande ställning i denna civila
hjälpverksamhet genom FN. För finansieringen
måste man i första hand anlita
tillgängliga medel för teknisk hjälpverksamhet.
Men det var endast i mycket
begränsad mån som de medlen räckte
till. Därför gjorde generalsekreteraren
till församlingen en framställning,
vilken också blev antagen, att det skulle
genom frivillig offervilja från medlemsstaterna
bildas en fond, som tills vidare
ansågs behöva bli 100 miljoner dollar
för 1960. Det hemställdes alltså att medlemsländerna
skulle frivilligt lämna bidrag
till denna fond. Det är det svenska
bidraget till den fonden som nu föreligger
till avgörande här i kammaren.
Man har ansett att Sverige borde erbjuda
sig att ge ett så stort belopp, som
skulle motsvara Sveriges andel enligt
den vanliga bidragsskalan, till utgifter
för Förenta Nationerna. Då har man
kommit upp till ett belopp av 7,2 miljoner
kronor, vilket alltså skulle bli
Sveriges insats för de behov som har
uppstått under 1960 för den civila hjälpverksamheten.

Herr Johansson ställde frågor huru -

vida vi hade några garantier för att
detta bidrag kom i rätta händer och att
det inte skulle komma att missbrukas
och användas till militära uppgifter
o. s. v. Vi har den garantien att en rad
av internationella tjänstemän förmedlar
hjälpen. De gör sitt bästa för att medlen
skall komma i rätta händer. Vid sådana
förhållanden som nu råder i
Kongo, där det inte finns någon centralregering
som är allmänt erkänd av hela
landet och där pretendenter till makten
bekämpar varandra och vägrar att erkänna
varandra, är det naturligtvis särskilt
vanskligt att arrangera en hjälpaktion.

Förhållandena i Kongo är ungefär likadana
som i ett land, där olika regeringspretendenter
strider om makten och
av vilka ingen är allmänt erkänd. Då
får utomstående stater försöka agera
genom att ta hänsyn till de faktiska
makthavarna i de skilda regioner där
de verkar. Så har FN:s representanter
också gjort. De har ibland fått träffa
uppgörelser om hjälp med de organ,
som faktiskt fungerar, oavsett om de
haft full legal behörighet att agera. Eftersom
det inte varit en legal ordning
i landet, har det varit nödvändigt att ta
hänsyn till vilka makthavarne som faktiskt
utövat verksamheten på skilda områden.
Ibland har avtal ingåtts med organ,
som närmast hyllar den ena riktningen
i konstitutionellt avseende, och
ibland med organ som har företrätt en
annan riktning men som har haft den
faktiska makten inom ifrågavarande
område. Jag tror inte att herr Johansson
i Stockholm behöver vara orolig för att
medel avsedda för humanitär verksamhet
kommer på villovägar i Kongo.

Förutom den civila hjälpen är det
fråga om militär hjälp. Den aktionen
har vidtagits med stöd av säkerhetsrådets
beslut och genomförts av generalsekreteraren
i enlighet med dess bemyndigande.
Sverige har som bekant
ställt en bataljon till förfogande ävensom
experter på skilda områden. Vi har

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo

dessutom ställt utrustning, flygplan och
helikoptrar till disposition för den internationella
styrka, som nu finns i
Kongo och som uppgår till närmare
20 000 man.

Utgifterna för den militära aktionen
är avsedda att gå på den ordinarie budget,
som Förenta Nationerna gör upp.
Därför har nyligen lagts fram en tillläggsbudget,
där generalsekreteraren begärt
de medel, som erfordras för de
militära styrkorna under 1960. Utgifterna
har beräknats till icke mindre än
66 miljoner dollar för dessa månader,
men detta belopp kan minskas med utgifter
för transport, vilka kostnader
Amerika välvilligt har åtagit sig att stå
för. Det kan nämnas i sammanhanget,
att en mindre del av pengarna skall gå
till ersättning åt de regeringar, som
har ställt manskap till förfogande, detta
i enlighet med de regler som gällt när
vi haft internationella styrkor i Ghazaområdet.

Det har alltså lagts fram ett provisoriskt
budgetförslag. Jag vill inte på något
sätt förneka att den finansiella ställningen
för Förenta Nationerna är synnerligen
bekymmersam; dels har det
inte kommit in på långt när de medel
som erfordras för den civila hjälpen och
dels vill ju vissa grupper av stater inte
bidraga till de utgifter som Förenta Nationerna
har påtagit sig. östblocket har
sagt principiellt nej både till kostnader
som går till den militära aktionen och
till kostnader för den civila hjälpen,
trots att östblocket i fråga om den civila
hjälpen har varit med om att besluta
dess igångsättande. Man vågar väl
hoppas, att denna fullständigt negativa
hållning skall ändras under trycket av
den allmänna opinionen.

Jag erinrar om att det på skilda håll
i världen, inte minst i vårt land, fanns
en utbredd opinion, som i högsta grad
gillade att FN försökte ingripa i det
kaotiska läge som rådde i Kongo och
därigenom förebygga svåra internationella
komplikationer. Den häftiga kri -

tik som från särskilt östmakternas sida
riktats mot generalsekreteraren, som varit
den ledande kraften i hjälpaktionerna,
är enligt vår mening helt ogrundad,
och vi har all anledning att slå vakt
om den politik, som generalsekreterare
Hammarskjöld har varit den främste representanten
för. Det finns ingen anledning
att undervärdera betydelsen av de
snabba och energiska åtgärder som han
vidtagit, och vi har all anledning att
även i fortsättningen stödja denna politik
i Kongo. Finansieringsfrågorna kan
hli mycket bekymmersamma, men de
ekonomiska följderna av ett totalt misslyckande
skulle bli mångdubbelt värre.
Jag är övertygad om att man också i
vårt land är medveten om att det har
varit en insiktsfull, opartisk och fredsfrämjande
politik, som under generalsekreterarens
ledning har förts i Isongofrågan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att med hänvisning till hans excellens
utrikesministerns uttalande få från riksdagens
sida understryka, att vad han
gav uttryck för beträffande förtroendet
för generalsekreterare Hammarskjöld
delas av det mycket överväldigande
flertalet både i riksdagen och
bland Sveriges folk.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den militära delen av
aktionen får vi tillfälle att senare diskutera
efter utskottsbehandling av frågan,
och jag tar nu bara upp den fråga
som i dag föreligger. Själva summan har
jag ingenting emot. Vad jag yttrar mig
om är medlens användning. Det framgår
ju av utrikesministerns redogörelse
här, att FN-institutionerna har använt
dessa medel hos de regimer som
haft den faktiska makten i olika delar
av landet. Jag förutsätter att mycket
stora delar av hjälpen gått till regering -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Bidrag till Förenta Nationernas fond för Kongo

ar med belgiska rådgivare såsom Mobuturegimen,
Tshomberegimen m. fl.

»Herr Johansson behöver inte vara
rädd för att medlen kommer på villovägar»,
sade utrikesministern. Jag anser
att medlen kommer på villovägar,
när de går till regimer som öppet saboterar
FN:s aktion, som t. o. m. militärt
bekämpar FN:s soldater och som söker
återinföra den belgiska kolonialregimen
i modifierad form, tv detta är vad
som pågår i Kongo. Det är villovägar.
Jag förstår att utrikesministern inte
gärna kan ge garantier mot en sådan
användning av medlen, ty det torde väl
vara omöjligt för den svenska regeringen,
om den inte väljer andra vägar för
hjälpen.

Eftersom utrikesministern talade om
generalsekreterare Hammarskjöld, vill
jag betona att den beskrivning jag gav
av läget och av belgiernas återvunna inflytande
på dessa regimer hade jag nästan
ordagrant tagit ur Har Dayals och
Hammarskjölds rapporter, de rapporter
som så starkt kritiserats av Förenta
staterna och Belgien. När nu saken tagit
denna vändning är det uppenbart,
att pengarna i stort sett går till regimer,
som står i strid inte bara med FN utan
också med det kongolesiska folkets nationella
självständighetssträvan, och då
kan den grupp jag tillhör inte taga något
ansvar för ett anslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
tycks tro att hjälpverksamheten
går till så, att ett stort belopp av kontanta
pengar lämnas över till den ena
eller andra regimen att handhavas efter
gottfinnande. Det sker emellertid en ytterst
ingående kontroll. Men om t. ex.
ett sjukhus står utan läkare och FN:s civila
ledning anser att den kan placera
en läkare i det sjukhuset, kanske den
gör detta, även om sjukhuset befinner
sig i en region, där en annan makthavare
har den politiska makten än den

makthavare som finns i en annan region.
Det är inte konstigare än så, när
jag sökt förklara, att man får försöka
göra upp med de personer, som har den
faktiska ledningen i olika verksamhetsområden.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det är just en sådan utdelning
av medlen som jag vill förorda,
nämligen att man ger hjälp åt sjukhus
direkt eller för ändamål som uppenbart
är till nytta för det kongolesiska
folket. Jag fäste mig emellertid närmast
vid regeringens egen formulering i propositionen,
att man skall möjliggöra för
Kongos centralregering att bedriva sin
offentliga verksamhet, att bevara landets
enhet o. s. v., alltså en rad formuleringar
som dessa regeringar öppet
och klart motarbetat. Det är det som
skapar konflikten. Men till varje humanitär
åtgärd, som går till rätt adress,
är vi självklart anhängare.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tänker inte blanda
mig i herr Johanssons i Stockholm diskussioner
utan begärde ordet endast
för att uttala ett instämmande i vad
förste vice talmannen nyss sade. Jag
tror att regeringens uppfattning, alt vårt
land skall även ekonomiskt stödja FN:s
aktion i Kongo, som utföres under ledning
av generalsekreterare Hammarskjöld,
delas av det alldeles överväldigande
flertalet av Sveriges folk. Det är
betydelsefullt, att man i vårt land —
liksom på många andra håll — stödjer
denna aktion, som är ett prov på FN:s
förmåga att lösa uppgifter, som går
långt utöver vad man kanske tidigare
tänkte sig, att FN på detta stadium av
sin utveckling skulle kunna bemästra.
I varje fall de flesta av oss har väl en
känsla av respekt, och kanske man kan
säga beundran, för generalsekreterare
Hammarskjölds sätt att handlägga denna
utomordentligt svåra uppgift. Om vi
från det håll jag representerar är ange -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Viss utredning beträffande anslagen under första huvudtiteln

lägna om att stödja denna aktion, är
motiveringen ingalunda i och för sig
den, att Hammarskjöld är en man av
svensk nationalitet, utan helt enkelt
den att vi betraktar den uppgift, som
han är i färd med att försöka lösa, såsom
varande av den allra största betydelse
för en fredlig utveckling i vår oroliga
värld.

Jag har gärna velat markera att den
inställning, som regeringen har i detta
spörsmål, kan vi ge ett oreserverat stöd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Viss utredning beträffande anslagen
under första huvudtiteln

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
179, i anledning av väckta motioner om
viss utredning beträffande anslagen under
första huvudtiteln.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg (I: 235) och den andra inom
andra kammaren av fru Svensson
(II: 296), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning beträffande anslagen
under första huvudtiteln med syfte
att skapa sådan ordning att riksdagen
bereddes möjlighet att bedöma skäligheten
av begärda anslag samt att frågan
om sättet för de kungliga slottens framtida
förvaltning även utreddes.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:235 och 11:296 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderberg och Åkerström, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:235 och 11:296 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning beträffande
anslagen under första huvudtiteln
med syfte att skapa sådan ordning att
riksdagen bereddes möjlighet att be -

döma skäligheten av begärda anslag
samt att frågan om sättet för de kungliga
slottens framtida förvaltning även
utreddes.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
fogats en reservation av herr Söderberg
i första kammaren och mig, där vi föreslår
att riksdagen må med bifall till motionerna
nr 235 i första kammaren och
nr 296 i andra kammaren i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning beträffande
anslagen under första huvudtiteln
med syfte att skapa sådan ordning,
att riksdagen beredes möjlighet
att bedöma skäligheten av begärda anslag,
samt att frågan om sättet för de
kungliga slottens framtida förvaltning
även utredes.

Denna motion har varit föremål för
remissförfarande, och svaren från de
två remissorgan som har haft att yttra
sig har vidfogats utlåtandet.

Beträffande frågan om redovisning
av särskilt anslagskraven till hovstaten
tycker jag nog, att vi under årens lopp
i statsutskottet har prutat av något på
vad man skäligen borde begära i detta
avseende. Jag har själv tidigare godtagit
dessa, låt mig gärna säga, i jämförelse
med många andra inte fullt tillfredsställande
utgiftsredovisningar. Denna
gång förekom en debatt i statsutskottet
mellan reservanten från första
kammaren och företrädare för första
avdelningen. Talesmännen för denna —
som inte var så få — ansåg att allt var
bra som det var, och det ser ut som om
riksräkenskapsverket har samma mening
när det gäller denna del. Det är
nämligen två frågor som har förts upp
av motionärerna; den andra gäller de
kungliga slottens förvaltning och användning.
Vi reservanter har menat,
att skall man göra en utredning bör
man nog titta på båda dessa ting.

Frågan om hovstaten har jag person -

44 Nr 28 Onsdagen den 30 november 1960

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten Bertil
Björklund

ligen större behov att betona. Kammarens
ärade ledamöter kan, om de vill se
litet närmare på den, läsa vad som sägs
av riksräkenskapsverket. Detta kommer
till slut med det resonemanget, att
om man skulle tänka sig att gå på en
uppdelning av anslagssumman på sätt
som motionärerna föreslagit, skulle det
innebära en rubbning av de för huvudtiteln
gällande konstitutionella grundreglerna.
Det är klart att om vi här i
riksdagen kommer till den slutsatsen,
att de konstitutionella grundreglerna
bör ändras, måste det vara riksdagen
obetaget att också ändra dessa. Nog anser
jag att t. ex. hovförvaltningen själv
skulle vara intresserad av en närmare
undersökning, så att man kunde få en
sådan ordning att riksdagens ledamöter,
när frågan om dessa anslag skall prövas
i kamrarna, visste litet bättre besked
t. o. m. i detaljerna.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Söderberg och mig.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! De synpunkter som den
ärade föregående talaren framförde här
är ju inte andra kammaren obekanta. Vi
har efter att ha remitterat dessa motioner
till riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen
och sedan byggnadsstyrelsen
också har gjort personliga föredragningar
inför statsutskottets första
avdelning kommit till att vi bör avstyrka
motionerna. Statsutskottet har med
28 röster mot 2 anslutit sig till avdelningens
förslag. Jag anhåller, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

180, i anledning av väckta motioner om
inskränkning av Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning
i immunologi åt docenten
Bertil Björklund

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

181, i anledning av väckta motioner om
en personlig laboratorsbefattning i immunologi
åt docenten Bertil Björklund.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carl Albert Anderson m. fl. (I: 101) och
den andra inom andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm m. fl. (II: 189),
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala sig för
att åt docenten Bertil Björklund inrättades
en personlig laboratorsbefattning
i immunologi.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 101 och II: 189 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det har väckts en motion
i båda kamrarna med förslag om
en personlig laboratorstjänst för docenten
Björklund vid statens bakteriologiska
laboratorium, en känd cancerimmunolog.

Förhistorien är väl känd. Det har varit
en del skriverier av en annan anledning
omkring denne forskare. Han har
lyckats intressera forskare i andra länder
för sina rön, och han har fått miljonbelopp
från Förenta staterna till sin
forskning här i Sverige. Han sysslar
med cancerproblemet och går fram ef -

Onsdagen den 30 november 1960 Nr 28

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten Bertil
Björklund

ter nya linjer. Som det står i motionen
har han i sina undersökningar såsom
den förste i världen påvisat hur cancerceller
har en från normala celler avvikande
immunologisk struktur och hur
de kan oskadliggöras av för normal
vävnad oskadliga immunbiologiska preparat.

Av sådana här saker förstår vi i allmänhet
ganska litet, men det har från
forskare av facket kommit många bevis
som styrker den uppfattningen att det
här är fråga om en forskare som bör
räddas åt vårt land. I våras fanns det
risk för att docent Björklund skulle behöva
lämna Sverige för att fortsätta sin
forskningsverksamhet på amerikansk
botten. Han arbetar i ett laboratorium,
av samma storlek som en liten tvårumslägenhet,
där apparater och instrument
för hundratusentals kronor trängs med
varandra. I detta otillräckliga utrymme
får hans medhjälpare stå och arbeta alldeles
inpå varandra, och arbetet kan
givetvis inte bedrivas på det sätt som
hade varit möjligt om man haft tillgång
till ett ordentligt laboratorium.

När frågan i våras var uppe här i
riksdagen lovade emellertid inrikesministern
och ecklesiastikministern att det
skulle byggas ett laboratorium just för
denna forskning. Det har också från enskilt
håll tillskjutits medel för ändamålet,
och man har all anledning att vänta
sig att det skall bli möjligt att fortsätta
forskningsarbetet i de spår som hittills
följts och som ser ut att föra ganska
långt.

Nu är det fråga om en tjänst för
denne forskare. Tyvärr har man inte
från karolinska institutets sida tidigare
vård så intresserad av att försöka få
till stånd en laboratorstjänst i immunologi.
Man har inte ansett det vara så
angeläget med den saken, och när det
har gällt speciellt docent Björklund, har
karolinska institutets talesman uttryckt
sig litet slarvigt för att vara vetenskapsman.
Man har sagt om Björklund: »Om

han inte trivs här i Sverige får han väl
resa dit han trivs.» Detta bör nog inte
fattas annat än som ett uttryck för att
även forskare och vetenskapsmän av
hög klass kan ha dåliga nerver.

Tiden har emellertid arbetat för den
unge docenten. Även företrädare för
karolinska institutet framhåller numera
att det är angeläget att en laboratorstjänst
i immunologi inrättas. I det yttrande
från karolinska institutets lärarkollegium,
som återgivits i statsutskottets
betänkande, heter det sålunda att
»immunologien måste betraktas som en
självständig och viktig disciplin för vilken
plats snarast bör beredas i den
svenska forsknings- och undervisningsorganisationen
vid universitet och högskolor».
En självständigare ställning för
immunologien och särskilda företrädare
för denna disciplin vid våra medicinska
läroanstalter betraktas alltså som
ett angeläget önskemål. Detta innebär
en betydligt mer positiv inställning till
saken än som tidigare visats från detta
håll.

Universitetskanslern har erkänt docent
Björklunds kapacitet och framhåller
att det bör inrättas en laboratorstjänst
i immunologi. Medicinalstyrelsen
säger rakt på sak att det hela inte är
någonting att resonera om. Docent
Björklund har styrkt sin kompetens,
och det är angeläget att inrätta en laboratorstjänst
i immunologi, när det
finns en sådan företrädare för denna
vetenskap. Man säger också att det är
mycket enkelt att utan särskilt ansökningsförfarande
ge tjänsten till docent
Björklund.

Från 17 av världens immunologer,
däribland de främsta i Amerika, har
uppskattande uttalanden om docent
Björklunds intressanta cancerforskning
insamlats av en av denna forsknings företrädare
i Sverige, nämligen professor
Hultberg. De vetenskapliga företrädarna
för immunologien i vårt land, professorerna
Gard och Malmgren, har också

46 Nr 28 Onsdagen den 30 november 1960

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten Bertil
Björklund

-— såsom framgår av utskottsutlåtandet
— ansett att docent Björklund bör placeras
på en laboratorstjänst.

Det är alltså inte något tvivel om att
det här gäller en förtjänt forskare. Cancerforskarna
ser i cancerimmunologien
en löftesrik väg att bekämpa folksjukdomen.
Immunologer av facket här
hemma och ute i världen uttalar ett enhälligt
förtroende för den företrädare
för cancerimmunologien som vi motionärer
har velat skaffa en laboratorstjänst.
Medicinalstyrelsen tillstyrker
motionen och anser att docent Björklund
bör ha en personlig laboratur.

Hela svenska folket visade ett oerhört
intresse för dessa frågor när det i våras
förekom en tidningsdebatt därom.
All forskning, som kan leda någon vart
när det gäller att hjälpa de cancersjuka
och att bringa ljus över problemet, följes
med mycket stor uppmärksamhet
från allmänhetens sida. Svenska folket
har tidigare visat beredvillighet att offra
pengar för denna forskning. Man blir
då litet förvånad när utskottet anser sig
vara tvunget att följa en helt formell
väg.

Det är f. ö. rätt lustigt att iakttaga hur
lärarkollegiet vid karolinska institutet
avvisar motionen under åberopande av
statsutskottets tidigare praxis att kräva
vanligt ansökningsförfarande för en ny
tjänst. Lärarkollegiet anser att utskottet
handlat klokt och skall handla så i
fortsättningen också. Statsutskottet åberopar
så lärarkollegiet och finner dess
uttalande klokt. På så sätt yttrar man
sig inte om frågan reellt utan åberopar
bara formell praxis.

Vad är man rädd för? Man är rädd
för att detta skall bli ett prejudikat.
Man fruktar att om en forskare nu får
en tjänst utan ansökningsförfarande så
kommer riksdagsmännen sedan att löpa
i väg och begära personliga tjänster åt
alla möjliga andra.

Nu har det faktiskt hänt förut att
riksdagen fattat beslut om en person -

lig tjänst. Jag vill minnas att vi inrättade
en professur åt professor Alvall i
Lund direkt på riksdagens initiativ. Jag
var själv motionär i det sammanhanget
också. Vi har inrättat en professur åt
runforskaren Sven B. F. Jansson, som
riksdagen mycket bestämt tillstyrkte,
och inte mindre bestämt ställde sig
riksdagen bakom en motion för att få
professor Klein till svensk forskare —■
han är nu motståndare, en av motståndarna
till den nu ifrågasatta personliga
tjänsten. I intet av dessa fall tror jag
någon har påstått att riksdagen fattade
ett förhastat beslut eller behövt ångra
sitt avgörande.

Man har i utskottsutlåtandet åberopat
att utskottet i ett annat fall, då det gällde
laboratur till docent Luft, uppställde
som villkor att befattningen skulle sökas
i vanlig ordning, om den kom till
stånd. Nu har den kommit till stånd och
docent Luft, som är en framstående man.
på sitt område och enligt min uppfattning
snarast bör få en professur, har
fått tjänsten. Men jämförelsen med det
fallet är inte hållbar ty docent Luft befann
sig inte i samma situation som
den man som föreliggande motion gäller.
Han hade inte att kämpa mot ett
motstånd som var dokumenterat på samma
sätt som i fråga om docent Björklund,
och karolinska institutet hade vid
det tillfället redan uttalat att institutet
ville ha en laboratur i endokrinologi
som det då gällde.

När det gäller cancerforskningen har
ju riksdagen tidigare gått en ovanlig,
väg. Det var en rätt ovanlig utfästelsenär
det förklarades, att om svenska folket
samlar in ett visst belopp för cancerforskning
skulle riksdagen ge motsvarande
belopp. Det var en rätt ovanlig
väg ecklesiastikministern gick när han
beslöt att ett laboratorium skulle byggas
just för den cancerimmunologiska
forskningen. Men detta innebär inte avvikelser
i princip från allmänt accepterade
handlingssätt utan att förtur un -

Onsdagen den 30 november 1960 Nr 28

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten Bertil
Björklund

dantagsvis kan givas för ting som i alla
människors föreställning bör ha förtur,
nämligen som här bemödandena om att
nå resultat i kampen mot cancer. De
akademiska striderna är en lyx man
inte skall dra in i ett sådant allvarligt
sammanhang. Intet område är så fullt
av småskurenhet och personlig dålig balans
som de akademiska. Det kan hänga
samman med mycket, och det vill jag
inte yttra mig om, men jag tycker att
de tingen bör leka på en annan gård än
den medicinska forskningens kringskurna
område.

Jag skulle önska att utskottet inte hade
varit så formellt. Om nu den av karolinska
institutet tillstyrkta tjänsten, alltså
en laboratorstjänst i immunologi, är
det inte säkert att den besätts med någon
som ägnar sig åt cancerimmunologi,
och jag vågar påstå att det just är för
cancerforskningens skull som motionärerna
har ansett det vara så angeläget
att få en företrädare inom ämnet immunologi.
Om tjänsten inrättas vid karolinska
institutet, vet man heller inte
om institutet kommer att lägga vikt vid
just cancerimmunologi när det gäller att
tillsätta en befattningshavare. Det kan
hända att man lägger vikten vid något
annat. Med det motstånd man har visat
från karolinska institutet mot just denna
gren kan det tänkas att man vid karolinska
institutet inte sätter samma värde
på cancerimmunologi som man gör
på andra håll utan väljer en företrädare
för ämnet som åtminstone inte motionärerna
i första hand har tänkt på. Om
karolinska institutet åtminstone av anslagsäskandena
att döma inte haft särskilt
stort intresse för en laboratorstjänst
i immunologi och nu genom en
motion som syftar till att tillgodose en
speciell del av immunologi, får en sådan
laboratorstjänst men tillsätter den
med en befattningshavare som icke motsvarar
de önskemål motionärerna har
uttryckt, ja, då har i varje fall inte vi
motionärer fått det vi har önskat, och

institutet har fått en tjänst väldigt »billigt».
De har inte tidigare bråkat om att
få den och får den därför att helt andra
intressen skulle gynnas än de som nu
blir tillgodosedda.

Om inte docent Björklund får denna
tjänst kommer han och hans forskning
att isoleras. Vid det nya forskningslaboratorium
som nu planeras blir det
väldiga svårigheter, och man ställer
denna internationellt erkände immunolog
och vårt lands ende docent i immunologi
vid sidan av den officiella
svenska representationen i den internationella
immunologiska forskningen.

När nu utskottet icke har försökt att
tränga in i den reella frågan utan bedömt
saken formellt, hoppas jag att
Kungl. Maj:t känner sig oförhindrad att
pröva frågan reellt och beslutar ge denna
tjänst till cancerimmunologi.

Jag vill sluta med att anföra vad medicinalstyrelsen
sade, nämligen att med
hänsyn till Björklunds även internationellt
erkända kapacitet tillsättning bör
kunna ske utan sedvanligt ansökningsförfarande.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till motionen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
enhälliga utlåtande i denna fråga
skulle jag kunna nöja mig med att enbart
yrka bifall till detsamma. Jag vill
dock säga ett par ord till fru Eriksson
i Stockholm.

Att den i motionerna åberopade forskaren
är en mycket framstående sådan,
det är utskottet, i likhet med remissinstanserna,
fullt ense om. Det gäller också
här ett mycket viktigt område, ett
område där man för närvarande -— givetvis
över hela linjen — med ljus och
lykta söker efter vägar för att bromsa
härjningarna av denna sjukdom.

Jag tycker nog ändå att fru Eriksson
i Stockholm efter sin långa motivering

48 Nr 28 Onsdagen den 30 november 1960

Inrättande av en personlig laboratorsbefattning i immunologi åt docenten Bertil
Björklund

för sitt yrkande liksom slår undan den
plattform hon vill stå på. Hon medger
själv att det är väldigt känsligt när man
inom detta speciella område vill få fram
en forskare. Det är ofta risk för att en
viss kverulans gör sig gällande, och det
kan komma ovidkommande synpunkter
med i spelet då det gäller utnämningar.
Detta är skälet till — bland flera andra
— att utskottet nu, som många gånger
tidigare, intagit denna ställning. Det är
viktigt att det här finns en formell
praxis att lita till. En sådan har också
utvecklats under åren. Vid tidigare tillfällen
— vi har haft ett par sådana under
1950-talet — har ju också utskottet
och riksdagen intagit precis samma
ställning som i det här fallet. Universitetskanslern
har ju inte heller för sin
del velat förorda den personliga tjänsten.

I likhet med fru Eriksson i Stockholm
föreställer jag mig, att Kungl. Maj :t har
uppmärksamheten riktad på detta, så
att den begärda laboraturen i sinom tid
kan besättas efter kungörelse, ansökan
och sakkunnig granskning. Då kommer
man också ifrån det som fru Eriksson
var rädd för, nämligen att man på detta
område hamnar någonstans, där inte
sakliga synpunkter i första hand får
göra sig gällande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utskottets talesman har
här just åberopat de skäl, som jag sade
att utskottet haft när man avslog motionerna
— de formella skälen. Jag respekterar
dem. Jag förstår så väl utskottets
tankegång. I denna fråga är emellertid
jag •—• och många andra med mig — så
engagerad, att de formella skälen får
vika. Vi anser, att när man har lyckats
eller kommer att lyckas att få ett laboratorium
och när forskaren själv lyckats
få pengar, då vore det också riktigt

att man här ordnade med en tjänst för
honom just vid detta laboratorium. Vi
behöver inte heller fara vill om hans
kompetens. Alla de som är immunologer
av facket har erkänt detta. Det har också
offentligt återgivits i utskottsutlåtandet.
Likaså är det styrkt att det är väsentligt
för cancerforskningen att detta
arbete får fortsätta, och det är styrkt
att man vågar hoppas någonting av denna
forskning.

När det förhåller sig så, och vi vidare
kan konstatera att det tidigare har gjorts
avsteg just beträffande cancerforskningen,
vill jag hoppas att ett sådant avsteg
göres även nu. Jag tror att man ändå
kan ha hedern i behåll och nästa gång
det kommer propåer av detta slag då
avstyrka dessa utan att därmed sätta
aktningen för sig själv i fara.

Detta är ett ovanligt fall. Det gäller
också en alldeles speciell gren av forskningen,
en gren som med hänsyn till intresset
för densamma skulle kunna kallas
folklig. Riksdagen skulle säkerligen
bli mer uppskattad av det svenska folket,
om den i detta fall vågade vara
djärv, än om den bestämmer sig för att
vara försiktig och dröja med förverkligandet
av motionens syften.

Jag hoppas att riksdagen skall ge uttryck
åtminstone för ett positivt intresse.
Vidare hoppas jag på Kungl. Maj:t.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Fru Eriksson sade sig
hoppas på att statsutskottet vid behandlingen
av liknande ärenden i fortsättningen
skulle ta direkt och omedelbar
ställning till olika framställningar av
det slag, varom här är fråga.

Jag kan inte förstå hur man kan begära
att avdelningen och utskottet som
sådant skall kunna tränga in i dessa
frågor i sådan utsträckning, att man kan
anse sig kapabel att direkt ta ställning
till förslag om utnämningar på olika
områden. Det är nog tryggast både för

Onsdagen den 30 november 1960 Nr 28

Utredning rörande de s. k. övnings- och yrkesämnenas ställning i merithänseende

utskottet och riksdagen att även i fortsättningen
här lita till den gamla säkra
form för utnämningsförfarande, som har
blivit praxis och som tidigare har visat
sig hållbar.

Fru Eriksson gjorde gällande att utskottet
inte hade trängt in i denna fråga.
Ja, utskottet har i detta fall inte haft
annan möjlighet än att hänskjuta frågan
till vederbörande remissinstanser,
vilka varit de enda som över huvud taget
haft kompetens att yttra sig.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
missförstod mig. Jag sade att jag
hoppades att man trots ett undantag i
detta fall ändå i fortsättningen kunde
pröva tillsättandet av dessa tjänster på
samma sätt som man förut gjort. Jag
tror alltså inte att vederbörande i statsutskottet
förlorar sin själ, om de gör en
avvikelse i dag men tillämpar tidigare
praxis i fortsättningen.

Jag vill sålunda, tvärtemot vad herr
Nilsson förmodade, varna för beträdandet
av en sådan väg i framtiden. Men
jag skulle önska att herr Nilsson kunde
betrakta det ärende, som vi i dag har
att ta ställning till, som ett särfall.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 181, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 101 och
II: 189.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 63 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Utredning rörande de s. k. övnings- och
yrkesämnenas ställning i merithänseende

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av väckta motioner angående
utredning rörande de s. k. övnings-
och yrkesämnenas ställning i merithänseende.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! övningsämnena teckning,
slöjd, musik, husligt arbete och
gymnastik uppskattas i alltför ringa utsträckning
inom den svenska skolan.
För att få en annan grundsyn på detta
tror jag att dessa ämnen måste tillerkännas
ett allmänt större meritvärde.
Beklagligt nog har det i betygshetsens
och skolköernas tid blivit så, att de ämnen,
som inte direkt ger poäng och meriter
för inträde och uppflyttning, blivit
alltmer förbisedda — ja, rent av
nonchalerade.

Jag tror att detta är särskilt beklagligt
därför att färdigheterna i övningsämnena
indirekt har mycket stor betydel -

Nej;

4 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 28.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Skolornas kristendomsundervisning m. m.

se. Sverige har kritiserats — ofta med
all rätt — för att vara ett ganska stereotypt
och för kultur rätt ointresserat
land. Sverige tillhör om inte de underutvecklade
så i varje fall de utvecklingsbara
länderna när det gäller kultur.
Vår kulturella standard har inte hållit
jämna steg med vår materiella. Men allteftersom
vi länkas in i ett större internationellt
umgänge, måste vi ändra på
utvecklingen härvidlag.

Jag tror också att särskilt en större
förståelse för estetisk fostran på lång
sikt betyder mycket för vår industriella
utveckling och vår industris ställning
på världsmarknaden. Som affärsman har
jag inte kunnat undgå att uppmärksamma
vad handaskicklighet, stil, god smak
och känsla för linjer och rytm betyder
för en vara. Jag har en bestämd känsla
av att lång estetisk fostran — och en
omgivning av sådant som vi benämner
konst och kultur — ofta avspeglar sig i
olika länders produkter. Det är inga
tillfälligheter, att Italien och Frankrike
så starkt leder inom vissa industrier.
Det sammanhänger med nedärvd kultur,
stora skönhetsvärden, som omger
människorna där, samt en större förståelse
för allt detta.

Det behövs litet mer av ökad känsla
för de s. k. övningsämnena i vår nya
skola. Jag är glad åt att statsutskottet
så klart uttalat sig i den riktningen och
framhållit, att inte bara 1957 års skolberedning
och gymnasieutredningen
utan även — och det bör poängteras —
Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på de i motionerna berörda
spörsmålen, d. v. s. ökat beaktande även
i merithänseende av övningsämnena
och de praktiska läroämnena.

Herr talman! Med hänsyn till att
statsutskottet varit ovanligt positivt i
sin skrivning anser jag mig inte ha anledning
att ställa något särskilt yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 183, i anledning av väckt motion
om upphävande av viss tjänstgöringsskyldighet
för professorerna vid tandläkarhögskolorna,

nr 184, i anledning av väckta motioner
om fördelning mellan olika huvudmän
av kostnaderna för folkhögskolor
m. fl. läroanstalter,

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten
vid vissa yrkesskolor, och

nr 186, i anledning av väckta motioner
angående undervisning om de
mänskliga rättigheterna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Skolornas kristendomsundervisning
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av väckta motioner
om skolornas kristendomsundervisning
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det kan inte hjälpas, att
man såsom starkt engagerad i den fråga
vi nu går att besluta om, känner — i
varje fall som en första omedelbar
reaktion — besvikelse och förvåning,
eftersom utskottets förevarande utlåtande,
tolkat efter bokstaven, kan ge det
intrycket, att utskottet liksom skjutit
hela frågan ifrån sig.

Här har nu från riksdagens samtliga
demokratiska partigrupper väckts en
rad motioner, vilka visserligen företer
mer eller mindre framträdande avvikelser
i de allmänna resonemangen och
även i de yrkanden som ställts, men
som ändå alla har samma grundsyn. De

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

syftar alla till att bära fram en opinion
i landet, som anser det fundamentalt
viktigt att kristendomsämnet för framtiden
garanteras en klart tryggad ställning
i vårt skolsystem och ges en position
som fullt ut svarar mot ämnets betydelse
både som kunskaps- och bildningsfaktor
och som andlig och etisk
kraftkälla för hela vårt folk.

För egen del känner jag speciellt ansvar
för en av de många motioner, som
rönt ödet att anses »icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda». Jag finner
det emellertid utomordentligt viktigt,
inte minst med hänsyn till opinionen
utanför dessa väggar, där man kanske
inte är helt förtrogen med praxis
och procedurordning här i riksdagen,
att sammanhanget blir fullt klarlagt och
att inga missförstånd uppstår.

Jag har sålunda tolkat utskottets ställningstagande
på det sättet, att utskottet
inte har velat föregripa den omprövning
som är och kan bli ytterligare aktuell
inom 1957 års skolberedning, den
väl just nu i viss mening centrala instansen
i detta fall. Men vi hade naturligtvis
helst sett att riksdagen ändå kunnat
avge en opinionsyttring — självklart
utan att ta ställning till detaljerna
— som utsagt någonting väsentligt om
kursriktningen och som angivit var och
hur huvudstråket så att säga skall gå,
när det gäller skolans kristendomsundervisning.
Så har dock inte skett. Som
läget nu är, öppnar sig uppenbarligen
ingen annan framkomlig väg än att enträget
och eftertryckligt vädja till skolberedningen,
då i första hand till beredningens
ärade ordförande, ecklesiastikministern
själv, att vid kommande
utomordentligt viktiga avgöranden
medverka till sådana lösningar, som åt
kristendomsämnet garanterar en tryggad
ställning på schemat. Att ordet
»tryggad» här har aspekter som anknyter
både till timantal och läroinnehåll,
skall jag nu inte närmare utveckla. Jag
vill i det fallet bara hänvisa till de argument
och förslag som framförts i en

Skolornas kristendomsundervisning m. m.

av herr Nelander och mig själv undertecknad
motion, väckt tidigt på nyåret.

Sedan vill jag också göra det tillägget
•—- och det gör jag med allt eftertryck
— att många människors ögon
kommer att vara intensivt riktade på
skolberedningen i detta stycke, och att
de avgöranden som kommer att träffas,
av mycket stora folkgrupper bedömes
som de för hela vår kulturutveckling
betydelsefullaste av alla skolpolitiska
ställningstaganden. Ty här gäller det i
sanning inte utanverkan i det samhällsbygge
och i den samhällsplanering vi
alla bär ansvaret för, utan det gäller i
eminent hög grad innersidan.

Herr talman! Jag förstår att det för
dagen inte är möjligt att komma längre
i denna fråga, och jag nöjer mig därför
med dessa uttalanden.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås, Nelander, Nilsson
i Lönsboda, Carlsson i Huskvarna, Antby
och Hammar (alla fp).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Två dagar senare än
dagens datum förra året, nämligen den
2 december, utlöste en motion av herr
Rubbestad angående skolans kristendomsundervisning
en ganska omfattande
och ur flera synpunkter mycket intressant
debatt i detta ärende. Den var
märklig inte minst i det avseendet att
man från oväntat många håll höll före,
att denna undervisning bör få en klarare
och fastare utformning. Att den debatten
skulle få till följd en rad motioner
vid 1960 års riksdag hade man på
känn, och det blev också fallet. Då jag
är övertygad om att mina kammarkamrater
tagit del av dessa motioner, skall
jag avstå från att redogöra för dem.

Utskottet har vid sin behandling av
motionerna inte ansett sig kunna föreslå
några mera direkta åtgärder i skrivelse
till Kungl. Maj:t utan stannat vid
en hänvisning till att de i motionerna

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Skolornas kristendomsundervisning m. m.

avhandlade frågorna enligt vad utskottet
har sig bekant hör till det komplex
av spörsmål, som för närvarande är föremål
för bedömande inom 1957 års
skolberedning, och följaktligen hemställer
utskottet att dessa motioner inte må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag böjer mig, herr talman, för det
yrkandet och kommer inte att framställa
något säryrkande men jag vill ändå
tillägga ytterligare några ord.

Av de yttranden, som utskottet infordrat
och som i utlåtandet redovisats,
inger dock skolöverstyrelsens yttrande
anledning till oro. Skall det prägla skolberedningens
handlande, befarar jag att
denna fråga kommer att bli en allvarlig
stridsfråga för framtiden. Jag vill
emellertid hoppas, och jag vädjar till
skolberedningen att icke med kall hand
avvisa de förbättringar av kristendomsundervisningen,
som i motionerna begärts.

En kunskapsmeddelelse i kristendomens
huvudsanningar bör stå de unga till
buds i våra skolor, och åtgärder i syfte
att underlätta konfirmationsundervisningens
samordning med skolans ordinarie
undervisning är krav som inte
kan tystna. Den kristna fostran av landets
folk har under många århundraden
varit livsnerven i samhället och inte
minst givit folket kraft att leva vidare
när nöden varit som störst. Skall denna
grund för vårt samhällsliv icke gå förlorad,
då får den kristna fostran inte
försummas. Det är mycket som brister i
nutidens föräldraansvar inför de unga.
Vi får därför inte glömma att de unga,
som nu fostras, snart kommer att stå
som föräldrar och fostrare åt en ny
generation.

En ledande man i vårt land har också
yttrat, att vart och ett av tio Guds bud
som sätts ur funktion måste ersättas
med hundratals straffparagrafer. Jag
skulle här vilja tillägga, att dessa tio
Guds bud då inte heller får läsas som en
själlös lagkodex. Först när inlärandet
får leda till en verklig kristen gudsför -

tröstan blir det fostran i djupaste mening.

Herr talman! Trots att jag inte har
något särskilt yrkande har jag velat
framföra dessa ord i anslutning till behandlingen
av denna fråga i dagens
överläggning.

I detta yttrande, under vilket herr
andre vice talmannen övertagit förhandlingarnas
ledning, instämde herrar
Svenungsson (h), Nordgren (h), Carlsson
i Bakeröd (ep) och Nilsson i Bästekille
(h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
som här föreligger, återspeglar ju enigheten
inom utskottet. Man har hänvisat
till skolberedningens arbete och menat
att resultatet från denna beredning
bör föreligga innan man vill ta ställning
i sak. Detta torde återspegla en önskan
att undvika strid och meningsbrytningar
om kristendomsundervisningen och
låta den bli föremål för en mera ingående
och förtrolig prövning inom skolberedningen.

För vår del vill vi slå vakt om kristendomsundervisningen
och tillvarata
möjligheterna att förbättra den så långt
det går. Så till vida skulle det inte ha
varit någon svårighet för oss att ta ställning
till de motioner som här föreligger.
En av dessa motioner är ju för övrigt
en partimotion från vårt håll. Att
även vi har kunnat godta utskottsutlåtandet
beror på att vi så långt möjligt
vill undvika strid och meningsbrytningar
i fråga om kristendomsundervisningen.
Jag hoppas att samma önskan har
varit vägledande även på annat håll vid
ställningstagandet i statsutskottet.

Det är givetvis vår förhoppning, att
skolberedningen skall komma fram till
en positiv ståndpunkt i fråga om kristendomsundervisningen.
Timantalet får
inte skäras ned, och ämnet måste få
samma möjligheter som andra ämnen
när det gäller undervisningsmateriel

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

och pedagogiska resurser över huvud
taget.

Vår motion innebär ju också ett annat
yrkande, som behandlats av vårriksdagen.
Det gällde vidareutbildningen
av folkskollärare, där vi begärde att
terminskurs skall få anordnas i kristendomsämnet
i likhet med vad som sker i
andra ämnen, Lärarfrågan spelar nämligen
en betydande roll, och det finns
enligt vår mening ingen anledning att
sätta kristendomsundervisningen i en
negativ särställning, tvärtom.

Det lyckades inte för oss i våras att
vinna tillräckligt stöd för den saken.
Jag vill emellertid nu vädja till ecklesiastikministern
att i statsverkspropositionen
till nästa år ta upp detta
vårt förslag från i våras.

Eftersom utskottet har hänvisat till
skolberedningen finns det kanske anledning
att erinra om vad 1946 års skolkommission
framhöll i sitt principbetänkande
1948: »Kristendomsämnet bör
mer än de flesta andra ämnen kunna
vara instrument för den personlighetsdaning,
som är skolans väsentligaste
uppgift. Undervisningen i detta ämne
bör ge eleverna möjlighet att på grund
av sakliga upplysningar och gedigen
kunskap om religionens värld, på grund
av insikt om frågornas allvar och livsavgörande
betydelse och på grund av
egna erfarenheter och egen läggning
bygga upp en personlig livsåskådning.»
Om detta avsnitt i skolkommissionens betänkande
har det sagts, att det har blivit
föremål för de mest skiftande tolkningar,
som sträckt sig längre än vad
skolkommissionen syftade till. Lika fullt
tror jag att det citerade bör vara en
värdefull grund att stå på vid behandlingen
av frågan inom skolberedningen.

Det bör uppmärksammas och har
också påtalats att kristendomsämnet
allvarligt tenderar att bli ett historiskt
ämne, att omfatta enbart kyrkohistoria.
För vår del vill vi beklaga en sådan
utveckling. Kan man över huvud taget
göra klart för eleverna att religionen

Skolornas kristendomsundervisning m. m.

rör frågor av livsavgörande betydelse,
om man inskränker undervisningen till
att i huvudsak omfatta en historisk beskrivning?
Jag tvivlar på den saken.
Man får i kristendomsundervisningen
inte glömma bort att religion är religion,
något väsensskilt från andra ämnen.
Detta är inte minst viktigt med
tanke på orienteringen i religionens
värld.

När man talar om religionsfrihet får
man inte lägga in en ensidig mening i
det ordet så att det bara kommer att innebära
frihet från religion. Det måste
väl också och kanske framför allt innebära
frihet att ha en religion. Skall
undervisningen syfta till och möjliggöra
ställningstagande i det avseendet,
fordrar den mera av engagemang än en
historisk beskrivning kan ge. Annars
blir det svårt att klargöra religionshegreppet.

En annan aspekt på denna fråga gäller,
som ju också skolkommissionen har
framhållit, personlighetsdaningen. Det
är överflödigt att uppta kammarens tid
med en uppräkning av ungdomsproblemen
och deras yttringar. Dessa spörsmål
har många gånger debatterats här
i kammaren. Därvid har man varit ense
om att vad som främst behövs är en
fast vägledning och goda normer för de
unga. Enligt vår mening finns i den
kristna livsåskådningen och den kristna
etiken sådan vägledning och sådana
normer. De innehåller gamla sanningar,
sanningar som står sig, sanningar som
är tidlösa. De torde vara få som vill bestrida
att här finns rättesnören för vad
som är rätt och orätt, för vad som är
sant och osant, för vad som är ont och
gott. Det måste vara en mycket väsentlig
uppgift för skolans kristendomsundervisning
att tillvarata detta.

I fråga om kristendomsundervisningen
och personlighetsdaningen i framtiden
är det ytterligare en sak jag vill
framhålla. Helt visst var det lättare att
leva och anpassa sig i det s. k. gamla
samhiillet. Man fick lära sig ett beteen -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Skolornas kristendomsundervisning m. m.

de som var rätt och riktigt och som i
regel höll livet ut. Samhället förändrades
inte så mycket och de olika situationerna
var inte så många. I det nutida
samhället är det annorlunda. Förändringarna
är stora och kommer ofta,
situationerna växlar och är mångskiftande.
Det är inte lätt, om ens möjligt,
att lära in ett beteende som håller i alla
lägen. Beteendet måste ersättas av normer.
Det gäller att komma fram till normer
och regler som håller även om förhållandena
skiftar.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Med dessa ord har jag endast
velat understryka, att kristendomsämnet
ingalunda är det minst viktiga av
de spörsmål som skolberedningen kommer
att få behandla. Jag har velat deklarera
hur jag sett på denna sak i utskottet
när jag har medverkat till de
beslut som föreligger.

Häri instämde herrar Fälldin (ep)
och Larsson i Norderön (ep).

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Till stora delar kan jag
instämma i vad de föregående ärade talarna
haft att säga om det utlåtande som
här föreligger. Det är verkligen en stor
opinion som är intresserad av denna
fråga. Till den opinionen hör många
människor utöver dem som regelbundet
besöker kyrkor och samfund. De frågor
som här vidrörs kommer väl småningom
att föranleda omfattande debatter
— jag förmodar också här i riksdagen
— eftersom människor är så intresserade
av vad som sker på detta område.

Även jag har medverkat i en av de
motioner som behandlats av utskottet.
Jag förstår att utskottet handlat som
det gjort i detta fall, eftersom hela frågan
om kristendomsämnets ställning ju
ligger under skolberedningens arbete.
Det finns väl ingen anledning att dra
upp en större debatt om dessa saker i

dag, även om mycket av vad som här
sagts, inte minst av herr Hansson i
Skegrie, kunde föranleda ett meningsutbyte.
Jag tog till orda för att få understyrka
vilken bredd opinionen i detta
fall har men också för att få framhålla
att denna fråga inte är så helt problemfri
som det kan ha förefallit av vissa
yttranden.

Det är nämligen inte så enkelt för
skolan att ge eleverna de höga normer
som sedan skall vara en kraftkälla för
framtiden. Lektor Ansgar Eeg-Olofsson,
som är ordförande i frikyrkliga samarbetskommittén
och som har en omfattande
erfarenhet av ifrågavarande undervisning,
uttalade för ett par månader
sedan, att det verkliga bekymret är att
de normer, som kristendomsundervisningen
meddelar, så flagrant motsägs
av vad barnen och ungdomarna ser i
sina egna hem. Därför kommer mycket
av vad de möter i skolan att te sig som
någonting högst idealistiskt och sig i
luften för att inte säga stratosfären befinnande.
Det är ett problem som vi inte
så lätt kan klara ut bara med att påyrka
en utökning av antalet lektionstimmar
för kristendomsundervisningen.

Jag tror därför att det finns skäl till
att vi, när vi diskuterar dessa ting, försöker
medverka till att skapa en nyanserad
opinion även bland dem som vill
ha en förstärkning av kristendomsundervisningen.
Det kan gälla frågan om
timantalet — vilket är det rätta timantalet
på olika nivåer? I den motion jag
varit med om att frambära har vi särskilt
riktat uppmärksamheten på 9 y,
som nu är sämst ställd. Man kommer här
även in på frågan om de pedagogiska
vägarna, om kursernas omfattning och
inriktning.

Låt oss alltså medverka till en nyansering
av denna debatt, så att vi inte
utan vidare ger löftet, att om vi bara får
ytterligare några timmar för kristendomsundervisningen,
så skall rader av
de problem, som samhället i dag kämpar
med, t. ex. ungdomskriminaliteten,

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

lösas. Jag tycker att alltför många av
dem som yttrar sig i dessa frågor för
vårdslöst gör utfästelser om de stora
folkmoraliska vinster man här skulle
kunna inhösta. Det är inte säkert att vi
kan gå i god för dessa löften. Men det
hindrar inte att vi begär en fullgod
kristendomsundervisning.

Dessutom skulle jag redan nu vilja säga,
att vi väl nu bör kunna avpolitisera
frågan om kristendomsundervisningen.
Vi som upplevt den gångna valrörelsen
på det kristna fältet har mött ganska
många antydningar om att finge vi bara
ett regimskifte, så skulle kristendomsundervisningen
bli annorlunda! Vi kan
väl vara överens om att detta område är
mycket litet ägnat att dras in i de partipolitiska
uppgörelser som vi eljest kan
ha med varandra.

Slutligen vill jag vädja till skolberedningen
att medverka till en förstärkning
—- om möjligt kvantitativt men i varje
fall kvalitativt — av kristendomsundervisningen
i våra skolor.

I detta anförande instämde fru Johansson,
herr Gustafsson i Uddevalla,
herr Gustafsson i Bogla och fru Torbrink
(samtliga s).

överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av väckt motion om
samarbete med Finland angående utbyggnaden
av högskolan i Umeå och
universitetet i Uleåborg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till riktlinjer för
regionsjukvårdens utbyggande, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 159 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 13 maj 1960, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer
för regionsjukvårdens utbyggande,
m. m., som departementschefen förordat.

De angivna riktlinjerna för regionindelningen
inneburo bland annat, att riket
indelades i sju regioner för den högspecialiserade
kroppssjukvården med
regionsjukhus i Stockholm, Uppsala,
Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Örebro
och Umeå, varvid dock vissa regionspecialiteter
tills vidare ej skulle utbyggas
i Linköping och Örebro. Umeåregionen
skulle omfatta Ångermanland av
Västernorrlands län samt Västerbottens
och Norrbottens län, motsvarande ett
beräknat sammanlagt invånarantal av
omkring 680 000 år 1970.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson m. fl. (I: 696) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
m. fl. (11:856), hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 159 ville
beakta vad i motionerna anförts, i huvudsak
innebärande att det syntes erforderligt
att statligt stöd i lämplig
form lämnades berörda landsting för
att utbyggnaden av umeåsjukhusets resurser
i fråga om specialistvården skulle
kunna ske i den takt som förutsatts
och som vore nödvändig för att inte regionsjukhustanken
skulle förfelas inom
de berörda områdena.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande
som förordats av chefen för inrikesdepartementet
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 13 maj
1960;

II. att motionerna 1:696 och 11:856
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat:

Mot bakgrunden av utskottets nyssnämnda
principiella ställningstagande
anser sig utskottet inte böra biträda vad
i motionerna 1:696 och 11:856 anförts
om önskvärdheten av statligt stöd i en
eller annan form till Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens läns
landsting. Utskottet avstyrker därför
dessa motioner.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Axel Johannes
Andersson, Sundin, Åkerström, Jansson
i Kalix, Gustafsson i Skellefteå och
Larsson i Hedenäset, vilka ansett att
efter ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort införas text av följande
lydelse:

»Utskottet vill emellertid inte utesluta
möjligheten av att det framdeles i något
fall kan visa sig nödvändigt på grund
av förhållandevis höga kostnader för
regionsjukvårdens ordnande eller andra
speciella skäl att överväga ett statligt
stöd exempelvis genom räntefria lån
med relativt lång amorteringstid eller
genom annan lämplig stödåtgärd.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
bygger på en proposition
rörande regionsjukvårdens ordnande
här i landet. Propositionen i sin tur
bygger på en uppgörelse som i förväg
träffats med huvudmännen om uppdelningen
i regioner och om villkoren. Enligt
propositionen skall kostnaden, omkring
200 miljoner kronor, bäras av huvudmännen.
I detta sammanhang har
vi också haft att behandla en motion,
där det påpekas att det är två regioner,
nämligen Umeå- och örebroregionerna,
som har ett befolkningsantal understigande
det som anses vara idealet för att
driften skall bli rationell och därmed
ekonomisk. Man måste gå ut ifrån att

här ifrågavarande lösning blir dyrare
för de två mindre regionerna. För
Umeåregionen tillkommer dessutom de
längre avstånden.

Vidare har motionärerna pekat på det
förhållandet att den samlade kommunalskatten,
alltså såväl de primära kommunernas
som landstingens, är hög. Då
har motionärerna, som har skjutit in
sig på Umeåregionen, ansett att man vid
behandlingen av denna proposition borde
beakta vad som sägs i motionens
motivering, nämligen att man bör överväga
ett statligt stöd i en eller annan
form, t. ex. räntefritt amorteringslån.
Vi reservanter har i stort sett samma
mening som motionärerna. Bland de senare
är samtliga partier representerade
utom ett men det har ju sin särskilda
förklaring.

Det skulle inte innebära något äventyr
om riksdagen följde reservanterna
eftersom vårt förslag till skrivning är
följande: »Utskottet vill emellertid inte
utesluta möjligheten av att det framdeles
i något fall kan visa sig nödvändigt
på grund av förhållandevis höga kostnader
för regionsjukvårdens ordnande
eller andra speciella skäl att överväga
ett statligt stöd exempelvis genom räntefria
lån med relativt lång amorteringstid
eller genom annan lämplig
stödåtgärd.»

Med uttrycket »förhållandevis höga
kostnader» har vi menat att kostnaderna
skall vara höga i jämförelse med
kostnaderna för andra regioner. Av uttrycket
»speciella skäl» kan bland annat
utläsas högt skattetryck.

I statsutskottet sades att detta skulle
innebära att bryta sönder en princip.
För den händelse att detta kommer att
sägas även här, vill jag i förväg säga till
vederbörande att det är fel att uttrycka
saken på det sättet. Vi reservanter har
godtagit den grundläggande principen i
fråga om finansiering, att kostnaden
skall bäras av huvudmännen. Men vi
menar att en princip inte skall uppfattas
så, att det inte skall kunna ske nå -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

gon liten avvikelse från densamma. Det
skulle vara i hög grad oroande om en
annan uppfattning skulle råda här i
riksdagen. Enligt min mening finns det
ofta anledning att säga: det här är en
princip, men undantag kan i någon mån
komma i fråga, inte minst för att liksom
bekräfta principen.

Herr talman! Med det anförda och
under hänvisning till vad som också
sagts i motionen yrkar jag bifall till reservationen
av herr Näsström m. fl.

Herr WIKLUND (s):

Herr talman! I anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i detta ärende väckte
jag tillsammans med några kolleger
en motion, inte därför att vi motsatte
oss de allmänna och väsentliga principerna
i propositionen utan närmast i
syfte att framföra våra bekymmer rörande
den kostnadsfördelning och den
för regionerna olika belastning, som
propositionen innebar.

Jag vill börja med att säga att vi helt
ansluter oss till den allmänna principen
om att regionsjukvården skall ordnas
på det här sättet. Likaledes ansluter
vi oss till tanken på organiserandet
av de sju sjukvårdsregionerna. Och
framför allt vill vi understryka departementschefens
uppfattning att den föreslagna
utökningen av Umeåregionen är
minst sagt nödvändig för att den regionen
skall få ekonomisk bärkraft. Trots
den utökning av regionen, som statsrådet
har föreslagit, blir det beräknade invånartalet
år 1970 endast 680 000, medan
den statliga utredningen satt en
miljon såsom norm. Regionen måste
alltså anses bli i minsta laget även efter
utökningen. Skall de beräknade utbyggnaderna
genomföras inom rimlig tid,
kan väsentliga kostnadsökningar uppstå
för huvudmännen.

Norrbottens landsting hade tillfälle
att avge ett yttrande över utredningens
förslag. Landstinget framförde sina bekymmer
och undrade, om det inte gick

att få en tillräckligt folkrik region.
Norrlandskommittén redovisade i sitt
betänkande 1947 ett förslag som gick ut
på att en region omfattande de fyra
nordligaste länen var lämpligt underlag
för ett rikssjukhus.

Hänsyn måste tas till befolkningsunderlaget,
ty detta spelar en väsentlig
roll för kostnadsfördelningen. Stockholms-,
Uppsala-, Lund-, Malmö- och
Göteborgsregionerna har ett invånartal
på mellan 1 250 000 och 1 500 000. Linköpingsregionen
har 900 000 och örebroregionen
750 000, medan Umeåregionen
som sagt beräknas få 680 000. De
stora regionerna slipper undan med en
investeringskostnad per invånare räknat
som inte är mer än hälften så stor
som samma kostnad för Linköpingsoch
Umeåregionerna. Detta har flera orsaker.

Den övervägande delen av de äldre
undervisningssjukhusen har redan varit
föremål för avsevärd utbyggnad, en
utbyggnad som skett med väsentliga
statliga bidrag. Olikheten i utbyggnadsbehovet
och befolkningsunderlaget medför
en olikhet i belastningen, som vi
hade hoppats att utskottet skulle på något
sätt beakta. Om det av skilda orsaker
inte går att göra regionerna mera
jämställda i fråga om invånartalet, borde
man söka finna en formel för kostnadsfördelningen,
som någorlunda svarar
mot vad som faller på medborgarna
i landet i dess helhet. Vi pekade på vissa
möjligheter i motionen, bl. a. möjligheten
att med statsbidrag samt lån,
ränte- eller amorteringsfria under viss
tid, kunna klara saken.

Herr Åkerström sade nyss att vissa
avsteg bör kunna göras från en princip.
Jag instämmer med honom och hävdar,
att även om man nu godtar principen
om landstingen som huvudmän och ansvariga
för regionsjukvården, så får
denna princip inte anses heligare än
exempelvis utredningens princip att underlaget
för varje region borde vara en
miljon invånare. Då man i detta fall

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

måst kompromissa sig fram till ett invånartal
som är bara två tredjedelar av
en miljon, borde man ha kunnat fortsätta
med en kompromiss som beaktade
kostnadernas verkningar.

I utskottets förslag ingår ett poängterande
av vad departementschefen sagt
om önskvärdheten av fortsatta undersökningar
rörande ett nordiskt samarbete
beträffande regionsjukhuset i
Umeå. Jag vill gärna understryka detta
uttalande. Men det rimmar ganska illa
med utskottets avvisande inställning i
kostnadsfrågan, ty för man in ett nordiskt
samarbete i bilden är det inte
längre fråga om endast en belastning av
de närmast liggande landstingsområdena.

De skäl vi åberopat i motionen äger
fortfarande giltighet. Här gäller det ett
relativt glest bebyggt område av vårt
land, långt från Uppsala och från huvudstaden,
dess invånartal fyller inte
kvoten. Området måste ta kostnader för
ett nybygge i fråga om vilket undervisningssjukvårdens
och det nordiska samarbetets
kostnadsdelar åtminstone tills
vidare är okända. Vi noterar dock departementschefens
uttalande att frågan
om särskilt bidrag till kliniken i Umeå
för undervisning och forskning får bli
föremål för förhandlingar. Vi förutsätter
att detsamma skall gälla, om det blir
en nordisk samverkan.

Till utskottets betänkande är fogad en
reservation med förslag till tillägg i
skrivningen. Det är så formulerat, att
det skulle möjliggöra särskilda åtgärder,
om framdeles i något fall kostnaden för
ordnande av regionsjukvården skulle bli
särskilt betungande. Det är ett enligt
min mening rimligt förslag, och jag ber,
herr talman, att med det sagda få yrka
bifall till reservationen av herr Näsström
m. fl.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Wiklund sagt.

Även om jag delar meningen att det kan
vara ändamålsenligt, att huvudmannaskapet
skötes av landstingen, kan jag
ändå inte, eftersom jag bor i en landsända
med ett ständigt vikande befolkningsunderlag,
undgå att känna mig orolig
för att nya uppgifter läggs på landsändan,
för vilkas kostnader den skall
svara. Det kan rimligen inte få någon
annan verkan än att de personer, som
bor kvar där, får högre kostnader att
bära än de som av olika skäl bor i en
annan landsända. Om man härtill lägger,
att våra strävanden att åstadkomma
skatteutjämning för att i någon mån
minska denna effekt inte heller möts
med så särskilt stor förståelse, då finns
det, i varje fall med mina utgångspunkter,
anledning att försöka att vid varje
tillfälle, då kostnader för nya uppgifter
läggs på de kommunala myndigheterna,
utjämna kostnaderna för människorna
i olika delar av landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Näsström
m. fl.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Av vissa remissinstanser
har ifrågasatts, om denna proposition
egentligen var nödvändig. Från
vissa utgångspunkter kan man naturligtvis
fråga sig det. Men de skäl, som
departementschefen redovisat för sitt
framläggande av propositionen, anser
jag vara så vägande, att inga invändningar
skäligen kan resas mot den.

Det faktum att å ena sidan staten svarar
för medicinska forskningen och utbildning
av bl. a. läkare och att å andra
sidan landstingen och de landstingsfria
städerna är huvudmän för den
slutna kroppssjukvården och även betalar
kostnaderna härför bär gjort, att
man velat undvika vissa intressemotsättningar,
vilka förhandlingsvägen i
stället länkats in till att bli en intressegemenskap.
Detta anser jag vara det
centrala och värdefulla som har upp -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

nåtts genom den långsiktiga planeringen
av denna regionsjukvård, som är en
följd av de medicinska och vårdtekniska
framsteg, som ständigt göres och
vilka tillsammans framtvingat en ökad
specialisering av sjukvården. Vi vet inte
med bestämdhet, om specialiteter som i
dag kan anses vara lämpliga att hänföra
till regionsjukvården skall kunna
stanna inom denna räjong. De kan
kanske om en tid anses mera lämpliga
att hänföra till de s. k. länsspecialiteterna.
Enighet har uppnåtts mellan de
förhandlande parterna, staten och huvudmännen,
om principerna. Det fastslås
att kroppssjukvården i fortsättningen
i princip vad gäller den slutna vården
enligt sjukvårdslagen skall betalas
av de sjukvårdshuvudmän, som har
hand om den, främst landstingen.

Genom propositionen lägges inte någon
ny uppgift på landstingen. Om man
anser det, måste det bero på en missuppfattning.
Avsikten är endast att
skapa en planläggning, en samordning,
för att få en ändamålsenlig och ekonomiskt
försvarbar organisation som, om
landstingen var för sig ensamma skulle
åstadkomma den, skulle bli mycket dyrare
än vad den blir enligt denna regionplanering.

Jag vill emellertid inte på något sätt
försöka missförstå reservanterna från
det nordligaste Sverige. Att geografiska
förhållanden och därmed följande skillnader
i befolkningstäthet och kommunikationer
kan medföra försämrade
förutsättningar för kommunalt liv och
förvaltning är uppenbart. Jag delar
emellertid inte reservanternas mening,
att det skulle råda ett speciellt förhållande
just inom regionvården. Jag vill
understryka att ett sådant förhållande
råder på hela det kommunala förvaltningsområdet,
såväl på det primärkommunala
som på det landstingskommunala
fältet. Att befolkningsunderlaget
blivit mindre i den regionen är väl ett
resultat av de nyss nämnda faktorerna.

Herr Wiklund försökte göra gällan -

de att det skulle bli billigare för dem
som hade äldre undervisningssjukhus,
därför att de redan hade en viss utbyggnad
av sina sjukvårdslokaler, än
för t. ex. Umeåregionen som ännu inte
har sitt undervisningssjukhus färdigt.
Men jag kan inte heller i det fallet finna
att detta problem skall lösas såsom
reservanterna anser. Det skall lösas avtalsvägen
mellan staten och de landsting
inom vilkas områden undervisningssjukhusen
förläggs. Jag vet inte
om ni är belåtna med det avtal och med
de kostnader, som ni har påtagit er
beträffande undervisningssjukhuset i
Umeå. Det har jag ingen anledning att
vidröra. Men jag vill här ha sagt ifrån,
att enligt utskottets mening är det ovidkommande
frågor i det här sammanhanget.

För egen del skulle jag vilja tolka reservationen
så, att den i realiteten inte
är någonting annat än en beställning på
en sorts skatteutjämning för landstingen.
Jag tycker att det hade varit rejälare
att säga ut detta. Regionsjukvårdens
utbyggande är nämligen inte något som
man kan hänga upp en sådan begäran
på, eftersom denna utbyggnad inte gör
det dyrare för landstingen utan snarare
är en åtgärd som bör underlätta för
landstingen att få bättre sjukvård till
billigare pris, då man får det lättare att
ordna dessa här ifrågavarande specialiteter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Med anledning av det
som sist sades från denna talarstol skulle
jag vilja göra ett par korta erinringar.
Det gällde frågan vad som har skett
beträffande undervisningssjukhusen.

Herr Hansson sade att det inte blir
billigare för dem som har undervisningssjukhus
för närvarande i sina
landstingsområden. Det är troligen riktigt.
Han sade vidare — jag vet inte

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

om han adresserade sig till oss norrlänningar
— att frågan om vi inte är
nöjda med de kostnader, som vi har påtagit
oss för det nuvarande undervisningssjukhuset,
egentligen är en sak,
som inte hör hit. Jo, den hör hit av en
alldeles speciell anledning.

Som bekant har tidigare hävdats den
meningen, att vid undervisningssjukhusen,
som ju sysselsättes med statliga
uppgifter — det måste ju vara en statens
uppgift att utbilda läkare — skulle
vårdavgifterna vara så avpassade, att
det egentligen bara skulle vara en symbolisk
avgift som landstingen skulle
ha att erlägga per vårdplats som de tog
i anspråk på undervisningssjukhuset.
För några år sedan skedde emellertid
därvidlag en mycket betydande förändring,
som redan liar fått synnerligen
stora ekonomiska skadeverkningar för
landstingen och uppenbarligen kommer
att få det i ännu mycket högre grad med
den utbyggnad av regionsjukvården
som nu kommer till stånd. I den mån
man skall betrakta dessa sjukhus även
som undervisningssjukhus borde enligt
min mening de principer för prissättningen
av vårdavgifterna på sjukhusen
som tidigare gällt ha bibehållits. Men
under den tid inrikesministerposten
innehades av centerpartiet skedde som
bekant en stor uppskrivning av vårdkostnaderna
på undervisningssjukhusen.
Från att vi tidigare hade betalat
2:50 per vårdplats får vi nu betala i
runt tal 50 kronor per vårdplats.

Jag har tidigare i debatter här visat
vilka verkningar det fått t. ex. för Norrbottens
landsting. Detta har förut kunnat
nöja sig med att ta upp 20 000 kronor
i staten för den delen av vården
men får nu ta upp nära en halv miljon
kronor. Nog har det protesterats mot
detta tillstånd, och nog borde herr
Hansson i önnarp också veta, att vi
inte är nöjda med de kostnader vi så
småningom pålagts beträffande undervisningssjukhusen.

Med de utgångspunkter jag haft, när

jag bedömt dessa frågor, skulle jag för
min del ha önskat, att utskottet hade
lyssnat till de förslag, som herr Wiklund
har ställt, nämligen att det skulle
ges statsbidrag till landstingen för regionsjukvården.
Jag kommer för min
del att rösta för reservationen, inte därför
att det är ett specifikt norrlandsintresse
utan därför att reservationen
lämnar en väg öppen för framtida strävanden
att få staten att överta en större
del av kostnaderna för bl. a. denna
del av sjukvården. Man borde som sagt
redan nu ha gått längre, men i varje fall
öppnar reservanternas förslag en väg
att komma igen i denna fråga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att göra några korta invändningar
med anledning av vad herr
Hansson i önnarp sade. I hans allmänna
reflexioner kan jag instämma. Inom
tredje avdelningen har vi varit överens
om att det är ett gott grepp om frågan
som tagits genom det framlagda förslaget
och att det framför allt är nödvändigt
att själva regionindelningen blir
klarlagd, så att någonting kan börja ske
på detta område. I princip har vi alltså
varit fullständigt eniga. Meningsskiljaktigheterna
har bara gällt det förhållandet,
att sjukvårdskostnaderna inom
de olika regionerna måhända kommer
att bli rätt olika på grund av att
regionerna inte har kunnat göras någorlunda
likartade i fråga om befolkningsunderlagets
storlek. Det är svårt
att med bestämdhet säga, om detta motiverar
någon särskild fördelning av
kostnaderna, men vi reservanter anser
starka skäl tala för att så kommer att
bli fallet.

Herr Hansson i önnarp medgav också
att det för Norrlands del föreligger speciella
omständigheter på grund av de
långa avstånden och kommunikationssvårigheterna,
varför sjukvården liksom
mycket annat blir dyrare i Norrland

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

än i andra delar i landet. Men herr
Hansson i Önnarp menade att detta inte
var någonting som speciellt rörde regionsjukvården
utan gällde kommunala
angelägenheter över huvud taget och
att frågan därför måste lösas i ett större
sammanhang. Jag tycker emellertid
att det finns mycket som säger, att det
här gäller en speciell sak och att det
kunde vara rimligt med en kostnadsutjämning
mellan de olika sjukvårdsregionerna.

Remissinstanserna i Västernorrlands
och Jämtlands län har förklarat att deras
traditionella, ekonomiska, kulturella
och sjukvårdsmässiga relationer har
på grund av kommunikationsförhållandena
varit inriktade på Uppsala och
Stockholm och att man därför inte har
något intresse av att i sjukvårdshänseende
tillhöra Umeåregionen. Det är
emellertid tydligen omöjligt att villfara
detta önskemål, eftersom Umeåregionen
då skulle bli alldeles för liten. Men
om man alltså måste tillhöra en region,
som man själv inte vill tillhöra och på
grund härav får större utgifter för regionsjukvården,
så är väl detta ett speciellt
skäl som gör det särskilt befogat
med en utjämning i detta sammanhang.

Herr Hansson i Önnarp anser att denna
fråga får lösas avtalsvägen av staten
och de landsting som har undervisningssjukhus
inom sitt område. Detta
argument återfinnes också i propositionen.
Nu har det ju redan förekommit
sådana förhandlingar om undervisningssjukhusens
kostnader, och herr
Hansson i önnarp framhöll att frågan
om huruvida vi för Västerbottens del
var belåtna eller icke var ovidkommande
i detta sammanhang. Jag kan medge
detta, men jag måste säga att vid dessa
förhandlingar har vi nog inte kommit
i paritet med de andra undervisningssjukhusen.
Nu skulle framtida underhandlingar
gå så bra för vårt vidkommande,
att vi på den vägen skulle kunna
utjämna skillnaden i kostnader inte
bara för undervisningssjukliusen utan

också för regionsjukvården. Herr Hansson
i önnarp får ursäkta, om vi är pessimistiska
i det avseendet. Vi har inte
så stor tro på möjligheterna att genom
underhandlingar åstadkomma den utjämning
som vi anser vara rättvis på
grund av att Umeåregionen är så liten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Holmberg att enligt vad jag har
kunnat finna, när jag för vårt landstings
vidkommande har haft anledning syssla
med frågan om undervisningssjukhuset
i Lund, så skall staten såsom företrädare
och huvudman för forskning och utbildning
i princip svara för kostnaderna
för dessa grenar, medan landstingen
såsom huvudmän för den slutna kroppssjukvården
skall svara för vårdkostnaderna.

Detta betyder dock ingalunda att sjukvården
vid undervisningssjukliusen blir
billigare — det skall ingen inbilla sig.
Våra erfarenheter från sjukvårdsinrättningarna
i Lund säger oss att visst är
det bra att ha tillgång till alla dessa
specialiteter som ett undervisningssjukhus
förfogar över, men man skall också
vara medveten om att det kostar pengar.

Frågan om vad staten å ena sidan och
sjukvårdshuvudmannen å andra sidan
skall betala är emellertid — det vill jag
ytterligare betona — eu ovidkommande
sak i detta sammanhang, när vi diskuterar
fördelningen av regionsjukvården.
Detta får bli en speciell förhandlingsfråga
mellan berörda parter.

Från reservanternas sida gör man
rätt kategoriska påståenden om att det
för Norrlands del nödvändigtvis blir
väsentligt dyrare med regionsjukvården,
eftersom Umeåregionen befolkningsmässigt
sett är så liten. Men bortsett
från de omständigheter som rent
allmänt gäller för kommunal förvaltning
inte bara i Norrland — det finns

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

andra områden som har det ungefär
lika besvärligt — har nog inte reservanterna
tillräckligt underlag för sitt
påstående, att det självklart måste bli
dyrare med en regionsjukvård som
omfattar ett mindre antal invånare,
utan det är närmast fråga om gissningar.
Om det emellertid skulle uppstå betydande
förskjutningar, kommer givetvis
frågan om en kostnadsutjämning att
aktualiseras.

Jag kan inte på något sätt finna att
de argument, som nu anförts beträffande
denna lilla delfråga inom ett stort
komplex, skall motivera ett frångående
av de förhandlingsresultat som propositionen
bygger på.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det iir en mycket bekväm
ståndpunkt herr Hansson i Önnarp
intar, när han säger att principen
är fastslagen, att fördelningen mellan
staten och landstingen skall vara så och
så. Jag skulle vilja fråga licrr Hansson
vad det var för fel på de principer, som
gällde innan herr Hedlund förändrade
det hela och bestämde att man skulle
ålägga landstingen tjugufemfaldigt större
utgifter för undervisningssjukhusen
är tidigare. Enligt min mening var den
princip som gällde förut den riktiga
och rättvisa, och den borde ha bibehållits.
Denna princip skulle man ha handlat
efter även nu i frågan om fördelningen
av kostnaderna för regionsjukhusen
mellan staten och landstingen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag behöver i och för
sig inte förlänga debatten, ty i huvudfrågan
visar det sig ju att vi är överens.
Det är med den allra största tillfredsställelse
jag konstaterar att riksdagen
— som jag hoppas — enhälligt godtar
regionplanen. Detta betyder att man
har länkat in ett utomordentligt viktigt
led i vår sjukvårdsorganisation och att

vi har tillskapat en ordning för den
högkvalificerade sjukvården, som så
småningom skall ge möjligheter för alla
i vårt land att nå denna på det bekvämaste
sätt som vi över huvud taget kan
räkna med.

Självfallet har det vid denna planering
uppstått vissa besvärligheter då det
gällt regiongränserna, och denna problematik
hänför sig framför allt till förhållandena
uppe i Norrland med dess
mycket stora avstånd. Kanske skulle
man med hänsyn till befolkningsunderlaget
ha tillskapat en särskilt stor region
där. Å andra sidan var detta inte
möjligt på grund av avstånden, och därför
föreligger nu planen sådan den är
med ett regionsjukhus i Umeå. Jag tror
att det för vår norra landsända är av
mycket stor betydelse att så har skett.

Detta betyder inte att vi har underskattat
de ekonomiska svårigheter, som
man kommer att ställas inför i den allra
nordligaste regionen. Det ligger i sakens
natur att om man har ett mindre
befolkningsunderlag, får man också
större kostnader per enhet. Vi står heller
inte främmande för att, i den mån
det visar sig bli alltför stora påfrestningar
för detta regionsjukhus, överväga
att söka medverka till lättnader, om
det skulle bli nödvändigt. Hur dessa
skall utformas, anser vi det alldeles för
tidigt att nu diskutera; det får ske efter
hand som man får problemen så att säga
inpå sig. I princip bör vi inte göra
något speciellt undantag utan behandla
landet som en enhet och de olika regionerna
från ungefärligen samma utgångspunkter.
Vi bör dock inte bortse från
alt svårigheter kan komma att uppstå,,
inte minst vad gäller möjligheterna att
få läkare och annan sjukvårdspersonal
till ett undervisningssjukhus med full
kapacitet i Umeå. Där kommer undervisningen
att spela en utomordentligt
stor roll.

Man skall enligt min mening inte förstora
denna fråga, utan vi får i framtiden
diskutera hur vi skall kunna åstad -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande, m. m.

komma lättnader, om sådana visar sig
nödvändiga.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Efter inrikesministerns
anförande vill jag bara framhålla, att
huvudsyftet med vår motion var just
vad inrikesministern betonade, nämligen
att man inte skall behöva betala väsentligt
mera för en vara i en del av
landet än i andra. Som bland andra
herr Wiklund underströk måste man se
till, att det inte blir en snedbelastning
i fråga om olika delar av landet. Inrikesministern
säger alldeles klart, att
man skall behandla landet som en enhet.

Det uppstår emellertid här vissa svårigheter
inom en del av landet, som
man får ta alldeles särskild hänsyn till.
Jag vill påpeka för min vän herr Hansson
i önnarp, att det är alldeles otvetydigt
— och det bestyrktes senare av
inrikesministern — att om man skapar
en region med 600 000 invånare och
skall utbygga regionsjukhuset på precis
samma sätt som i en region med en
och en halv miljon invånare — alltså
med samma vårdmöjligheter och samma
antal specialiteter — blir det dyrare
per invånare räknat i det område som
har bara hälften så stort befolkningsunderlag
som det andra. Detta är alldeles
obestridligt, så det behöver vi inte
offra någon längre tid på.

Jag begärde ordet, herr talman, bara
för att kort och gott konstatera att om
man hade lagt samma synpunkter på
motionen i utskottet som inrikesministern
anlade på frågan i dess helhet,
skulle det inte ha varit några svårigheter
för utskottet att skriva på ett sådant
sätt, att man kommit fram till vad
reservanterna önskar. Det skulle inte ha
funnits någon som helst svårighet för
utskottet — och utskottet hade därmed
inte ändrat andemeningen i Kungl.
Maj:ts proposition — att skriva som
motionärerna ville och som reservan -

terna har formulerat. Därför ber jag,
herr talman, att få vädja till kammarens
ledamöter, de som är här inne nu och
hör detta, att verkligen medverka till att
lösa frågan så smidigt som möjligt. Vill
man det, ansluter man sig också till reservationen,
vilken jag ber att få yrka
bifall till.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att enigheten förefaller vara t. o. m.
större än vad vi väntade oss. Herr Hansson
i Önnarp säger att regionsjukvården
inte nödvändigtvis blir dyrare, men
om den skulle visa sig bli särskilt dyr
inom något område anser han att vi i
en framtid får uppta frågan till behandling
igen, och inrikesministern sade
ungefär detsamma. Om statsutskottets
majoritet hade skrivit så som herr
Hansson i önnarp och inrikesministern
i dag talar, skulle det nog inte ha blivit
någon reservation. Det förefaller därför
som om vi skulle kunna uppnå hundraprocentig
enighet kring reservanternas
uppfattning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med det tillägg till motiveringen, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 189, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Utredning angående luftfartsverkets ställning m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med det
tillägg till motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 134 ja och 60 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Utredning angående luftfartsverkets
ställning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 190, i anledning av väckta motioner
om utredning angående luftfartsverkets
ställning m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ställa något yrkande mot detta enhälliga
utskott men jag vill göra en liten
kommentar till utlåtandet.

Att utskottet har ansett att frågan om
luftfartsverkets ställning behöver utredas
är tacknämligt, ty det var detta som
begärdes i motionerna, men när utskottet
uttalar att det är den skandinaviska
flygtaxekommittén som skall göra utredningen,
bör jag få sätta ett frågetecken.
Jag har den uppfattningen att det
är olämpligt att denna kommitté med
ledamöter från tre länder skall handlägga
ett ärende som internt rör ett
svenskt ämbetsverk. Skulle det i detta

fall bli — som i fråga om det förra betänkandet
som denna kommitté framlade
-— att de två svenska ledamöterna
gör kommittébetänkandet efter samråd
med de andra ledamöterna, blir förhållandet
det, att en byråchef i luftfartsstyrelsen
och en byråchef i kommunikationsdepartementet
ensamma skall utreda
frågan. En utredning med sådan
sammansättning kan väl inte vara rätta
sättet att behandla en så pass omfattande
fråga.

Jag vill också sätta ett litet frågetecken
för luftfartsstyrelsens ställning,
sådan den återgivits i utlåtandet. Styrelsen
säger sig för sin del anse att det
i praktiken skulle vara uteslutet, att
dess verksamhet skulle bedrivas i de
former som gäller för administrativa
ämbetsverk.

Detta uttalande är verkligen egendomligt
med tanke på att luftfartsstyrelsen
själv 1951 ifrågasatte, om verket i
fortsättningen skulle vara affärsdrivande
och ville ha en utredning på den
punkten. Styrelsen fick Kungl. Maj:ts
uppdrag att själv verkställa den begärda
utredningen. Man tuggade inom luftfartsstyrelsen
på ärendet i sju år till
1958, då det meddelades att taxekommittén
hade övertagit frågan, som fortfarande
utreddes. Luftfartsstyrelsen har
alltså nu i praktiken överlåtit åt en
representant från verket att ensam lösa
problemet. Jag hoppas det med tiden
rättar till sig på denna punkt, ty detta
är verkligen inte rätta sättet att bedriva
en utredning. I övrigt är jag naturligtvis
tacksam för att utskottet följt motionen
i så måtto att man anser en utredning
behövlig.

Jag har intet yrkande.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Av utlåtandet framgår
att vi i utskottet icke har ansett att man
nu skulle behöva tillsätta en sådan utredning
som motionärerna har föreslagit.
Vi har menat att man först bör avvakta
flygtaxekommitténs förslag. Det

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

är tids nog att pröva denna fråga när
kommittén lagt fram sitt förslag. Vi har
nu fått veta, att kommittén beräknas bli
färdig med sina förslag fram på nyåret.

Motionärerna kan inte ha rätt när de
anser, att den omprövning som sker i
den skandinaviska flygtaxekommittén
inte skulle vara nödvändig att göra innan
man går vidare. Flygtrafiken på de
skandinaviska flygplatserna domineras
av SAS, som svarar för merparten av
landningsavgifter m. m. som utgår till
de skandinaviska luftfartsverken. SAS
är ett konsortium av de nationella flygföretagen
i Sverige, Norge och Danmark.
Den ekonomiska målsättningen
för luftfartsverket i ett skandinaviskt
land berör direkt de andra länderna
genom dessas medverkan i SAS.

Flygtaxekommittén sysslar med en
rad frågor. Man vill komma fram till en
gemensam ståndpunkt beträffande luftfartskostnaderna.
Man vill försöka få
ensartade bestämmelser när det gäller
övervakning och säkerhet. Man vill ha
samma start- och landningsavgifter.
Man vill också bestämma hur man skall
beräkna kostnaderna för flygfyrar och
trafikledningspersonal m. m. Allt detta
skall denna kommitté lägga fram förslag
om. Därför har vi ansett, att man i varje
fall inte för närvarande bör tillstyrka
en sådan omprövning som motionärerna
har föreslagit. Vi bör vänta med en
sådan.

Nu har under senare tid även andra
omständigheter inträffat som gör, att
man kanske bör avvakta innan man prövar
frågan om luftfartsverket och inrikesflyget
och vårt flyg på interkontinentala
linjer. Alla vet att vi under den
gångna tiden haft stora besvärligheter
vid underhandlingar med andra länder
i dessa frågor.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte framställt
något annat yrkande än bifall till ut -

skottets förslag. Jag vill emellertid till
herr Persson i Växjö säga, att enligt
min mening skulle denna taxekommitté
ha lättare att lösa sina många problem
om man hade klart för sig, huruvida
luftfartsverket i fortsättningen skulle
vara ett affärsdrivande verk eller inte.
Att luftfartsverket är ett affärsdrivande
verk innebär i princip, att verket skall
ha kostnadstäckning från inkomsterna.
Det har visat sig omöjligt. Det är nödvändigt
att pressa upp avgifter av olika
slag så mycket som möjligt för att ge
luftfartsverket så stora inkomster som
möjligt.

Förra gången vi diskuterade denna
sak gällde det den där femman som
skulle betalas vid inrikestrafiken. Den
beräknades nedbringa förlusten med en
eller annan miljon, vilket inte är så särskilt
mycket.

Om man hade klart för sig huruvida
luftfartsverket i huvudsak skulle vara
ett administrativt verk och inte i fortsättningen
ett affärsdrivande verk, skulle
hela taxesättningen och övriga hithörande
frågor lättare kunna handläggas.
Det var, herr talman, endast detta
jag ville framhålla.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 20

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 79, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
om beskaltningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa fall
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 april 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 162, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föresla -

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 28.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

git riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 69 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat att uppskjuta behandlingen
av den föreliggande propositionen
till innevarande års höstsession.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen framlägges, på grundval
av 1960 års bolagsskattesakkunnigas
promemoria, förslag till provisoriska
bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomiska föreningars
vinster. Bestämmelserna föreslås
skola gälla vid 1963—1973 års taxeringar.
Enligt förslaget skall aktiebolag
medgivas avdrag för utdelning å nyemissioner
verkställda efter den 1 juli
1961 med fyra procent av inbetalat kapital.
Vidare skall bolag och föreningar
vara skattskyldiga för utdelning å aktier
och andelar, som anskaffats i kapitalplaceringssvfte.

I det ovannämnda författningsförslaget
voro rubriken och 10 § av följande
lydelse:

Förordning med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags
och ekonomisk förenings inkomst i vissa
fall.

10 §.

Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar, vilkas verksamhet
helt eller till väsentlig del består i förvaltning
av annan fastighet, värdepapper
eller annan därmed likartad lös
egendom (förvaltningsföretag), skola vara
skattskyldiga för utdelning från svenska
aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar, i den mån sammanlagda
beloppet av den utdelning, som uppburits
under beskattningsåret, icke motsvaras
av egen utdelning som företaget
beslutat för samma beskattningsår.

Består förvaltningsföretags verksamhet
uteslutande i förvaltning av värdepapper
och annan därmed likartad lös
egendom och är det en väsentlig uppgift
för företaget att genom ett välfördelat
värdepappersinnehav erbjuda aktieägare
eller andelsägare riskfördelning
samt ägas aktierna eller andelarna
i företaget av ett stort antal fysiska personer,
skall dock företaget vara skattskyldigt
för sådan uppburen utdelning
som nyss sagts allenast i den mån sammanlagda
beloppet härav icke motsvaras
av egen utdelning, som företaget beslutat
för beskattningsåret, ökad med
en fjärdedel.

Förvaltningsföretag äger, utan hinder
av bestämmelserna i 39 § 1 mom. kommunalskattelagen,
åtnjuta avdrag för
ränta å gäld som belöper å värdehandlingar.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:699
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl. och
11:859 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
vari hemställts

»A) att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen nr
162 fogade författningsförslaget i vad
detsamma avser aktiebolags rätt till avdrag
för viss utdelning med den ändringen,
att avdragsrätten för utdelning
å nyemissioner anknytes till inbetalningar
under tiden den 1 april 1961—
den 31 december 1966,

2) avslå propositionen nr 162 i vad
densamma avser införande av skattskyldighet
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar för utdelningar i vissa
fall, samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
författningstext»; ävensom

II) de likalydande motionerna I: 700
av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
II: 860 av herr Kollberg m. fl., vari hemställts 1)

att riksdagen vid behandlingen av

Onsdagen den 30 november 1900

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 måtte
antaga de där avgivna förslagen till provisoriska
bestämmelser i syfte att underlätta
nyemission av aktier, med den
ändring i fråga om ikraftträdandet som
i motionerna angivits, men avslå propositionen
i den del den innefattade
införande av s. k. kedjebeskattning,
samt

2) att vederbörande utskott måtte
föreslå erforderliga justeringar i författningstexten.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa
fall med de ändringar av 2, 7, 10 och
12 §§, som angivits i utskottets hemställan; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:699
av herr Gustaf Henry Hansson in. fl.
och 11:859 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.; samt

2) de likalydande motionerna 1:700
av herr Per-Olof Hanson m. fl. och
II: 860 av herr Kollberg in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I utskottets förslag hade 10 § följande
lydelse:

10 §

Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar, vilkas verksamhet
uteslutande eller så gott som uteslutande
består i förvaltning av värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom
(förvaltningsföretag), skola vara skattskyldiga
för utdelning från svenska aktiebolag
och svenska ekonomiska föreningar,
i den mån sammanlagda beloppet
av den utdelning, som uppburits un -

der beskattningsåret, icke motsvaras av
egen utdelning som företaget beslutat
för samma beskattningsår.

Består förvaltningsföretags (— Kungl.
Maj:ts förslag) — ---en fjärdedel.

Förvaltningsföretag äger (= Kungl.
Maj :ts förslag) — — — å värdehandlingar.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Torsten Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Kollberg, Gustafson i Göteborg och
Stiernstedt, vilka ansett att den föreliggande
propositionen bort avslås i vad
avsåge införande av skattskyldighet för
aktiebolag och ekonomiska föreningar
för utdelningar i vissa fall och att utskottet
därför bort hemställa

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 699 av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl. och II: 859 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 700 av herr Per-Olof Hanson
m. fl. och II: 860 av herr Kollberg m. fl.,
antaga ett i reservationen intaget förordningsförslag
med följande rubrik:
Förordning med provisoriska bestämmelser
om aktiebolags rätt till avdrag
för viss utdelning;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhålla, att den av
Kungl. Maj:t under innevarande år tillsatta
utredningen rörande de mindre
företagens kapitalförsörjning borde påskynda
sitt arbete, så att förslag i angivet
syfte snarast kunde föreläggas riksdagen; C)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 699
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.
och II: 859 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.; samt

2) de likalydande motionerna 1:700
av herr Per-Olof Hanson in. fl. och
II: 860 av herr Kollberg in. fl.,

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Sundin och Antonsson,
vilka ansett att ingen ändring bort företagas
beträffande 10 § i det genom förevarande
proposition framlagda förordningsförslaget
och att utskottet sålunda
under A bort hemställa att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 162 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med provisoriska
bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall med ändringar i enlighet
med utskottets förslag allenast i
fråga om 2, 7 och 12 §§.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I proposition nr 162,
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 79, framlägges två olika
förslag till provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomiska föreningars inkomst.

Det första förslaget innebär att aktiebolag
medges avdrag för utdelning på
nyemissioner med 4 procent av inbetalt
kapital — jag kommer här för korthets
skull att kalla detta för emissionsrabatt.
Det andra förslaget innebär att s. k.
kedjebeskattning skall återinföras. Detta
sista betyder, att bolag och föreningar,
vilkas inkomster redan nu är underkastade
dubbelbeskattning, blir än mera
skattebelastade.

Förslaget om emissionsrabatt syftar
till att underlätta bolagens kapitalbildning.
Den andra åtgärden — att återinföra
den 1928 avskaffade kedjebeskattningen
— har finansministern motiverat
med att den behövs som en kompensation
ur statsfinansiella synpunkter
för emissionsrabatten, som förmenas
minska skatteintäkterna för statsverket.

Det är två vitt skilda åtgärder soin
föreslås. Och eftersom någon kompensation
inte behövs — såsom jag strax
skall utveckla närmare — kan jag inte
se att det finns någon som helst anledning
att godta finansministerns uppfattning,
att de båda förslagen måste ses
som en enhet.

Jag har i stort sett ingenting att erinra
mot emissionsrabatten. Bolagsskattesakkunniga,
som haft att utreda den
här frågan, har ansett att det även från
det allmännas synpunkt är behövligt att
införa en provisorisk lindring av dubbelbeskattningen
i vad gäller avkastning
på nyemitterat aktiekapital för att
därigenom underlätta kapitalanskaffningen
inom företagen. Förslaget innebär
dock ingen verklig lösning av företagens
kapitalförsörjning. Det måste
man ha klart för sig. Trots detta anser
jag mig inte böra göra några erinringar
mot den föreslagna avdragsrätten såsom
ett försök att i viss mån underlätta ifrågavarande
kapitalanskaffning.

Det framlagda förslaget kan dock
icke i nämnvärd grad underlätta de
mindre företagens kapitalförsörjningsproblem.
Det är därför i hög grad önskvärt
att den av Kungl. Maj:t under innevarande
år tillsatta utredningen rörande
dessas — alltså de mindre företagens
— kapitalförsörjning påskyndas,
så att förslaget rörande dessa företags
problem kan föreläggas riksdagen med
det snaraste.

Det av mig här uttalade önskemålet
innebär inte någon kritik av den nu sittande
utredningens arbetstakt.

Nu tycks finansministern anse, att
den skatteminskning, som tros bli följden
av avdragsrätten vid nyemissioner,
behöver kompenseras. Han har därför
som jag nyss nämnde föreslagit ett återinförande
av kedjebeskattningen. Denna
kompensation är emellertid inte nödvändig.
Riksräkenskapsverket säger sålunda,
att det skattebortfall, som kan
förutses som en följd av de föreslagna
reglerna om emissionsrabatt, icke är av

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

den storleksordning att det utgör ett
hinder för att genomföra emissionsrabatten,
oavsett om motsvarande belopp
inhämtas genom återinförande av kedjebeskattningen.

Min uppfattning är att emissionsrabatten
kommer att medföra en ökning
av skatteunderlaget och därmed tillföra
staten ökade skatteinkomster på längre
sikt. Det är ju ganska självklart att ett
företag gör en nyemission under förutsättning
att företaget därigenom kan
öka sin produktivitet och sin konkurrenskraft
och därmed också sin skattekraft.
Något behov för staten att kompensera
sig för ett befarat skattebortfall
finns därför inte på längre sikt, och
det är väl rimligt att ett sådant tidsperspektiv
beaktas då det gäller denna del
av förslaget.

Förslaget om emissionsrabatt har sålunda
en samhällsekonomisk motivering,
som enklast kan uttryckas på det
sättet, att kapitalförsörjningen för genomförande
av högräntabla projekt
skall underlättas samtidigt som företaget
i fråga genom ökat aktiekapital får
en starkare ekonomisk ställning, som —
det vill jag understryka — är värdefull
för samhället och inte minst för de
anställda.

Vad jag nu har sagt visar att ett återinförande
av kedjebeskattningen inte
kan motiveras ur statsfinansiell synpunkt.
Det finns dessutom andra utomordentligt
allvarliga erinringar att göra
mot förslaget. Det är nämligen inte vilken
tillfällig liten ändring som helst det
här är tal om, utan det är en djupt ingripande
omläggning av skatteregler,
som varit gällande i tre decennier, regler
som enligt kammarrättens utlåtande
numera fungerar utan anmärkning.

Då man avskaffade kedjebeskattningen
år 1928, ansåg man att man inte kunde
förebringa ett hållbart försvar för
en sådan beskattning. Detta var fallet
också 1951, då det gjordes vissa justeringar
i tillämpningen. Dåvarande finansministern
framhöll, att man med

de då, d. v. s. 1951, föreslagna justeringarna
inte siktade till att åstadkomma
en flerfaldig kedjebeskattning utan till
att göra den alltjämt gällande dubbelbeskattningen
effektiv. Att nu återinföra
kedjebeskattningen är alltså ett ingrepp
som är av principiell natur och som
inte bör genomföras utan tvingande och
starka skäl. Några sådana skäl har icke
åberopats, utan endast -— som jag förut
framhållit -— skäl av enbart fiskalisk
natur.

Herr talman! En ändring av en skattelag
måste vara motiverad i och för sig
och får inte grundas enbart på ett påstått
och enligt min mening oredovisat
behov av pengar för att genomföra en
kompensationsaffär. Det är anmärkningsvärt,
att Kungl. Maj:t funnit sig
kunna föreslå denna genomgripande
ändring av skattelagarna utan att en
noggrann och fullständig utredning av
de ekonomiska verkningarna av ändringen
föreligger. Varken i sakkunnigutredningen
eller i propositionen har
nämligen en sådan utredning presterats.

Det är betecknande, att de myndigheter
och institutioner, som är mest sakkunniga
på området, framlagt starka
och övertygande skäl mot förslaget att
återinföra kedjebeskattning. Jag skall
inte trötta kammaren med att föredra
dessa i detalj, men gemensamt för dem
är, att det här är fråga om en ur principiell
synpunkt så genomgripande
skärpning av nuvarande regler, att den
inte bör genomföras utan eu föregående
utredning av de ekonomiska verkningarna
för näringslivet.

Jag skall bara nämna, att kammarrätten
påpekar, att möjligheterna till missbruk
av det nu gällande systemet är effektivt
eliminerade. Riksskattenämnden
anser förslaget vara principiellt så allvarligt,
att endast mycket starka skäl
skulle motivera att förslaget genomföres.
Sådana skäl anser riksskattenämnden
ej har påvisats. Jag vill också erinra
om att näringslivets skattedelegation
påpekat, att man inte utan rimlig

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

motivering kan bryta upp redan befintliga
rättsliga och ekonomiska sammanhang
och övergå till ett nytt system med
än så länge helt outredda verkningar.

Finansministern säger i propositionen,
att förslagen är att se som ett led
i en omfördelning av skattebördan från
vissa företag, som finansministern i propositionen
betecknar som kapitalstarka
och stagnerande, till nystartade och expanderande
företag. Denna omfördelning
av bolagsbeskattningen har inte
heller visats, vad kedjebeskattningen angår,
komma att medföra en förbättrad
investeringsfördelning. över huvud taget
är förslaget i denna del baserat på
lösa antaganden. Innehav av aktier i
andra bolag är intet kriterium på stagnation.

Att ingripa på bolagssektorn i dag inför
förestående betydande förändringar,
föranledda av de nya europeiska
marknaderna, framstår som ett i högsta
grad diskutabelt förfarande. Riksdagens
uppgift måste i detta sammanhang vara
att underlätta för företagen och inte att
komplicera deras verksamhet genom
opåkallade och omotiverade ingrepp i
skattelagstiftningen.

Jag har alltså, herr talman, tungt vägande
invändningar av principiell natur
att göra mot ett återinförande av
kedjebeskattning och ber därför att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 79 fogade reservationen,
betecknad I, av herr Hagberg
m. fl.

I reservationen föreslagen ändring av
7 § är en följd av att 10 § utgår i det av
reservanterna framlagda förslaget till
förordning.

Herr talman! Jag tillåter mig även
framhålla, att den av mig omnämnda
reservationen också innefattar en hemställan att

riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhålla, att den av
Kungl. Maj :t under innevarande år tillsatta
utredningen rörande de mindre
företagens kapitalförsörjning bör på -

skynda sitt arbete, så att förslag i angivet
syfte snarast kan föreläggas riksdagen.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr Kollberg har här
nyss riktigt angivit, att den proposition
som vi nu behandlar upptar två fristående
lagförslag. Dels gäller det ett förslag
om en begränsad lindring i den
dubbelbeskattning, som våra aktiebolag
är föremål för i vårt land, dels ett förslag
om återinförande av kedjebeskattning
—■ d. v. s. tre- eller flerdubbel beskattning
av vissa inkomster -— i fråga
om bolag och ekonomiska föreningar.

Finansministern, senare också utskottet,
försöker ge sken av att dessa två
förslag hör ihop, att det hela är så att
säga ett enda paket. Finansministerns
och utskottets motivering för att de hör
ihop är att det ena förslaget säges ge en
skattelättnad med 25 miljoner kronor
per år för bolagssektorn, medan det
andra förslaget ger bolagssektorn en
skatteökning med 25 miljoner kronor
per år.

Totalt sett skulle det alltså bli plus
minus noll vad gäller det totala skatteutfallet.
Det är detta som för finansministern
gör att de hör ihop när han
säger att allt får ses som ett enda förslag.
Det blir så att ett företag får mindre
skatt, ett annat högre skatt. Finansministern
ger med den ena handen och
tar med den andra, det är innebörden i
förslaget.

Att det förhåller sig på angivet sätt
med själva skatteutfallet kan möjligen
sägas vara riktigt första och andra året
förordningarna är i kraft. Men jag har
den uppfattningen att när den första
förordningen varit i kraft någon tid,
kommer finansministern att med båda
händerna ta skatt från företagen, han
kommer inte att lämna något tillbaka.
Den ökade investering, som finansministern
med rätta väntar skall komma till
stånd genom förslaget om en viss avdragsrätt
för utdelning på nyemissio -

Onsdagen den 30 november 1900

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

ner, kommer nämligen ganska säkert efter
en kort tid, trots avdragsrätten, att
totalt ge bolagen, som gjort denna nyemission,
ett ökat skatteunderlag. Därmed
kommer de också totalt att betala
mera i skatt än tidigare. Denna skattereform
kommer med andra ord att betala
sig själv. Stat och kommun kommer
inte i längden att få minskade skatteintäkter
genom detta förslag, tvärtom
kommer säkerligen statens och kommunens
intäkter att stiga genom att man
inför en avdragsrätt, som medför att bolagen
kan anse det företagsekonomiskt
riktigt att skaffa sig kapital för investeringar.

Att det i verkligheten rör sig om två
fristående förslag framgår också med
all tydlighet, när man tar del av remissinstansernas
yttranden. Alla utan undantag
har behandlat vart förslag för sig,
behandlat dem som två skilda förslag.

Som herr Kollberg redan framhållit
har vi från högerpartiet och folkpartiet
också strängt skilt på de båda förslagen,
och vi har med utgångspunkt från
den näringsvänliga politik som vi vill
föra funnit att det förslag, som ur allmän
ekonomisk synpunkt är gynnsamt,
bör bifallas, medan det andra förslaget,
som belastar bolag och ekonomiska föreningar
med nya skatter och därmed
samhällsekonomiskt torde vara till skada,
bör avslås. Tyvärr måste jag konstatera,
att inte alla de tre borgerliga partierna
kunnat enas om denna ur vår
synpunkt näringsvänliga politik. Majoriteten
av centerpartiets representanter
i bevillningsutskottet har mält sig ut
ur sammanhanget och i stort förordat
det socialdemokratiska förslaget. Endast
representanten för småföretagarna
inom centerpartiet, herr Mattsson, har
gått på den borgerliga linjen.

Från högerpartiets sida har vi, som
jag nyss sagt, stött förslaget om avdragsrätt
för utdelad vinst på nycmmissioner.
Personligen — och jag vågar nog
tala för hela högerpartiet — är jag dock
inte helt belåten med förslaget som det

nu föreligger. Det är nämligen för begränsat.
Enligt det föreliggande förslaget
blir det endast en liten del av utdelad
vinst som inte dubbelbeskattas, nämligen
den del som kommer från nytt insatt
kapital. Vinsten från tidigare insatt
eller fonderat kapital kommer även i
fortsättningen att bli föremål för dubbelbeskattning.
Likaså kommer en del
av vinsten från det nya kapitalet att
dubbelbeskattas, om det nyinsatta kapitalet
ger en avkastning som är högre än
fyra procent. Med utgångspunkt från
gällande ränta bör man på riskvilligt
kapital räkna med mer än fyra procent,
och därför borde räntan vara minst sex
procent, om nu inte hela den utdelade
vinsten skall vara avdragsberättigad,
vilket torde vara det riktigaste.

Förslaget är inte heller ur teknisk
taxeringssynpunkt helt tillfredsställande.
Från ett och samma bolag kommer
sålunda viss utdelning att bli avdragsgill,
en annan del blir det inte. Taxeringsmyndigheterna
måste kontrollera
när aktiekapitalet kommit till och hur
stor del av det totala aktiekapitalet som
kommit till vid det ena eller andra
tillfället. Riksskattenämnden har också
starkt understrukit, att förslaget kommer
att komplicera skatteförfattningarna.
Ett renodlat förslag med full avdragsrätt
för utdelat kapital skulle inte
ha medfört en sådan komplikation.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid detta propositionens
första förslag. Vi från högerpartiet har
accepterat detsamma som ett första steg
mot uppmjukning av dubbelbeskattningsreglerna,
och jag hoppas att den
skatteutredning som nu är i verksamhet
på företagsbeskattningens område kommer
att föreslå ytterligare uppmjukningar
i detta avseende, till fromma för
vårt näringsliv och dem som där är sysselsatta.
.lag tror att inte minst småföretagarna,
som i allt större och större
utsträckning driver sin rörelse i bolagsform,
väntar sig ytterligare uppmjukningar.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

Propositionens andra förslag har så
starkt och så riktigt kritiserats av herr
Kollberg, att jag på den punkten skall
fatta mig mycket kort. Jag instämmer
helt i den kritik herr Kollberg riktade
mot det förslaget, både ur principiella
och tekniska synpunkter. Den nedgörande
kritik förslaget dessutom utsatts
för från så gott som alla remissinstanser
gör också att det inte finns mycket
för mig att tillägga. Jag vill endast uttala
min förvåning över att en finansminister
kan framlägga ett så dåligt
underbyggt förslag.

Själva utredningsförslaget lämnar
inte några som helst upplysningar om
vilka samhällsekonomiska följder förslaget
kommer att få. Att utredarna inte
talat om detta är emellertid inte deras
fel —■ det vid jag starkt understryka —
tv i deras direktiv ingick inte att göra
en sådan utredning. Men eftersom en
sådan utredning inte skulle göras av de
sakkunniga, hade man väntat sig att det
inom departementet skulle gjorts en sådan.
Detta borde ha skett åtminstone
sedan man fått klart för sig att exempelvis
sådana remissinstanser som LO,
TCO m. fl. klart och tydligt sagt ifrån
att de inte ansåg sig kunna ta ställning
till förslaget, eftersom dess ekonomiska
verkningar inte var utredda.

Orsaken till att vi inom högerpartiet
har gått emot detta förslag om kedjebeskattning
är framför allt att vi ansett
förslaget vara ett planlöst skatteingripande,
som kommer att få negativ effekt.
Dess ekonomiska verkningar känner
vi visserligen inte, eftersom någon
utredning inte gjorts, men man torde
ändå våga påstå att en beskattning av
företagsvinster med över 80 procent,
som denna kedjebeskattning kommer
att leda till, måste påverka företagens
förmåga till självfinansiering. Jag anser
att självfinansieringen inom företagen
utgör en av grundpelarna för forcerad
rationalisering och utbyggnad av vårt
näringsliv. Vi måste därför ha en företagsbeskatlning
som skapar möjligheter

till ökad självfinansiering. En kedjebeskattning
är diskriminerande på företagssparandet
och försvårar självfinansieringen.

Under senare år har framlagts och
genomförts olika förslag, vilka försvårar
företagens självfinansiering. Jag
tänker bl. a. på ATP, som kommer att
öka företagens kostnader och därmed
sänker deras räntabilitet. Vidare har
pensionsstiftelserna inom företagen tidigare
varit en hjälp vid självfinansieringen,
men nu kommer dessa fonder
undan för undan att minska i stället för
att de i ett expanderande näringsliv
borde öka.

Vi har också fått vidkännas en skärpning
av lagervärderingsbestämmelserna,
vilka skall tillämpas vid 1961 års taxering.
Härigenom kommer en del av det
egna kapitalet att tas ut ur företagen i
form av skatt, och möjligheterna till nybildning
av kapital blir därmed reducerade.
Denna försämring av möjligheterna
till självfinansiering är ett allvarligt
problem för såväl de större som
de mindre företagen.

Vi reservanter från högern och folkpartiet
har därför, som herr Kollberg
redan berört, föreslagit att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla
att frågan om de mindre företagens
kapitalförsörjning så fort som
möjligt blir utredd, så att förslag snarast
kan föreläggas riksdagen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservation
I i vad avser såväl A och B som C.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag har en känsla av
att denna debatt kommer att efterlämna
ett ganska splittrat intryck, beroende
på att vi är i den unika situationen att
vi diskuterar dels en skatteskärpning,
dels en skattelindring, och att de två
förslagen finns i en och samma proposition.
De två föregående talarna har

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

apostroferat huvudlinjerna i dessa två
delar. Skattelindringsförslaget innebär
att avdragsrätt, d. v. s. skattefrihet,
skall medges för utdelning på nyemissioner
upp till 4 procent av det kapitalbelopp
som inbetalats. Avdragsrätten
skall gälla under ett visst antal år framåt.
Denna avdragsrätt är intressant därför
att dubbelbeskattningsprincipen på
detta speciella område i realiteten temporärt
upphäves. Propositionen innebär,
som redan sagts, en skatteskärpning
i så måtto att bolag som äger aktier
i andra bolag i princip blir skattepliktiga
för utdelningen på dessa aktier.
Från denna huvudregel medges vissa
mycket viktiga undantag som jag inte
skall gå in på.

Herrar Kollberg och Nilsson i Svalöv
har mycket starkt kritiserat den skatteskärpande
delen av propositionen. Deras
ståndpunkt är enkel så till vida som
de godtar den del av propositionen
som är smaklig, d. v. s. skattesänkningen,
men går emot den som är mindre
smaklig, skatteskärpningen. Det är ju
ett bekvämt sätt att angripa en mycket
komplicerad skattefråga.

Jag fick också det intrycket — om än
inte alltför starkt —• av herrar Kollbergs
och Nilssons anföranden, att de anser
att man här är på väg att genomföra en
skattereform som kommer att få mycket
omfattande verkningar för det svenska
näringslivet. Jag tror därför att det är
nödvändigt att vi i debatten försöker
reducera förslaget till riktigare proportioner.
Jag har den bestämda meningen
att om vi betraktar näringslivet
som en totalitet så är det fråga om en
förhållandevis obetydlig reform. Detta
gäller såväl skattelättnads- som skatteskärpningsdelen.
Man får en riktigare
bild av de verkliga proportionerna om
man uttrycker saken på följande sätt.

Det skatteunderlag som blir föremål
för beskattning beräknas till 25 miljoner
kronor. I skatt betyder det för
närvarande cirka 12 miljoner. Till bilden
bör då att de svenska bolagens

sammanlagda utdelningar per år uppskattas
till cirka 600 miljoner. Ett slopande
av skattefriheten för kapitalplaceringsaktier
betyder, att man skattebelägger
4 procent av bolagens sammanlagda
årsutdelning — den utdelning
som hittills varit skattefri. Jag kan inte
anse att den reformen är alltför revolutionerande.

Vad jag nu sagt belyser reformens
relativt begränsade omfattning totalt
sett. Men jag måste i rättvisans namn
erkänna att även om det belyser proportionerna,
så har man fördenskull
inte rätt att bortse från förslagets verkningar
i det enskilda fallet, hur skärpningen
drabbar det enskilda företaget.
Men det är ju här som de delvis betydelsefulla
undantagen sätter in, för det
första för investmentbolagen, för det
andra för förvaltningsbolagen och de
blandade bolagen och för det tredje för
de företag vilkas produktion är sådan,
att man måste betrakta aktierna som
organisationsaktier. Jag kan också peka
på den fullt legala möjlighet som bolagen
får att genom ombildningar delvis
undgå skatteskärpning.

Får jag också, herr talman, säga några
ord om den grundtanke som ligger bakom
avdragsrätten och som herr Kollberg
speciellt berörde. Tanken är den,
att företagen skall stimuleras att gå ut
på marknaden för sin kapitalförsörjning.
Enligt propositionen innebär förslaget
i princip en begränsad omfördelning
av skattebördan till de kapitalstarka
företag, som inte har någon påfallande
investeringsaktivitet och från
de nystartade expanderande företagen.
Om nu bolagen tack vare avdragsrätten
stimuleras att gå ut på marknaden och
man samtidigt avskaffar denna skattefrihet,
måste väl det leda till att kapitalströmmen
kommer att söka sig till
de mera expansiva investeringsobjekten.
Jag kan som enkel lekman inte förstå
annat än att det måste vara riktigt
ur samhällsekonomisk synpunkt att så
sker. Kanske man också grundlägger en

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

något friare kapitalmarknad på lång
sikt. Det vågar jag inte ha någon bestämd
uppfattning om.

Nyemissionen har, som finansministern
också säger i propositionen, hittills
varit en ganska dyrbar kapitalförsörjningsforin
för företagen. Investeringarna
måste med andra ord vara
högt räntabla, eftersom avkastningen
skall räcka dels till skatt, dels till utdelning.
Det är ju här som lättnaderna
kommer att verka mest positivt.

Jag vill emellertid understryka det
viktiga faktum som både herr Kollberg
och herr Nilsson i Svalöv påpekat, nämligen
att den skattelättnad som här föreslås
i första hand kommer att kunna
utnyttjas av de större bolagen. Jag tror
därför inte att herr Nilsson i Svalöv
framställer saken rätt, när han försöker
ge kammaren det intrycket, att skattelättnaden
för nyemissionerna i framtiden
skulle få ganska stor betydelse för
de många småföretagen. Det är väl dock
så, att det för närvarande inte finns någon
kapitalmarknad, på vilken de medelstora
och mindre företagen kan gå
ut och emittera aktier.

Köpmannaförbundet har i sitt remissyttrande
mycket starkt understrukit —
och jag vill ansluta mig till detta uttalande
— att de mindre och medelstora
bolag, som till antalet är helt dominerande
och som spelar en mycket stor
ekonomisk roll i vårt näringsliv i stort
sett inte får någon glädje av den reform
som här föreslås. Detta är anledningen
till att vi i reservation II har framhållit
angelägenheten av att den utredning,
som sysslar med den mindre företagsamhetens
kapitalförsörjning, arbetar
så snabbt som möjligt och snarast
lägger fram förslag till åtgärder.

Jag skall inte gå in på frågan om det
finns något logiskt samband mellan propositionens
båda led. För min del kan
jag inte komma ifrån att det i viss mån
finns ett sådant samband. Blir det ett
replikskifte, skall jag gärna motivera
den uppfattningen.

Trots de undantagsbestämmelser som
jag refererat till och trots den uppmjukning
av propositionen som utskottet
gjort, är det ofrånkomligt att en hel
del företag blir skattepliktiga, för vilka
det skulle kunna anföras skäl för en
lättnad. F.ftersom statsrådet Sträng är
närvarande i kammaren vill jag gärna
säga, att jag beklagar att denna proposition
inte åtföljdes av ett förslag till
temporär lättnad i utskiftningsskatten
under en övergångsperiod. Man skulle
kunna tänka sig att bolagen får möjlighet
att till sina aktieägare utskifta ett
så stort belopp, som motsvarar aktieinnehavet
i det främmande bolaget, och
att skatten på den utskiftningen blir
lägre än den utskiftningsskatt vi för
närvarande har. Vi ställer ju ändå här
bolagen i en för dem ny situation. För
närvarande är utskiftningsskatten 40
procent. Måhända skulle man kunna
tänka sig en reducering till 20 eller 30
procent. Jag vädjar till finansministern
att till nästa år lägga fram en proposition
i detta syfte.

Min personliga uppfattning om kapitalplaceringsaktierna
är att det icke
kan vara ett primärt intresse att bolag
äger aktier i andra bolag. Jag är öppen
för att det kan finnas undantagsfall, där
detta är värdefullt, men jag kan absolut
inte tro att det skulle vara ett allmänt
primärt intresse.

Jag har under den korta tid jag suttit
i denna kammare med uppmärksamhet
lyssnat till en rad anföranden där man
— jag förmodar på ideologisk grund -—
talat för en spridning av äganderätten,
enkannerligen en spridning av aktieägandet
i vissa fall. De som hyllar tanken
på en som det heter egendomsägande
demokrati bör väl hälsa båda leden
i propositionen med tillfredsställelse,
ty såvitt jag förstår kommer båda dessa
åtgärder att medverka till en spridning
av aktieägandet. Den föreslagna
skattefriheten för nyemissionerna kommer
att tillföra marknaden nytt aktie -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

material och skatteskärpningen kommer
att verka i samma riktning.

Jag erkänner villigt, herr Kollberg,
att kedjebeskattning inte är någon trevlig
skatteprincip. Å andra sidan är det
ganska svårt att komma ifrån att det i
praktiken varit på det sättet, att ett företag
som har att välja mellan placeringar
i aktier och andra placeringar
påverkats av den hittills gällande skattefriheten
på aktieområdet. Nu kommer
bolagen att få konkurrera med
andra kapitalplacerare och få träffa
samma avgöranden som de.

I reservation II av herr Sundin och
mig föreslås att företag, vilkas verksamhet
består i förvaltning av annan fastighet,
skall jämställas med övriga förvaltningsföretag.
Detta överensstämmer
med propositionens förslag, i vilket utskottet
föreslagit en ändring. Jag betraktar
i princip förvaltning av annan
fastighet som likvärdig med förvaltning
av värdepapper, ty sådana förvaltningsföretag
är icke rörelsedrivande.

Slutligen menar jag att då vi här går
in för en tillfällig lagstiftning, finns det
ingen anledning att skärpa reglerna hårdare
än vad finansministern har gjort.
Yare sig de sakkunniga, som har lagt
fram promemorian, statsrådet eller någon
av remissinstanserna har ansett att
man här behöver gå fram i skärpande
riktning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservation II av herr
Sundin och mig.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall endast framföra
ett mycket kort genmäle. Herr Antonsson
sade, att högerpartiet och folkpartiet
gjort det ganska bekvämt för sig
genom att de stöder skattesänkningen
men samtidigt väjer för skatteskärpningen.
Men, herr Antonsson, jag vill
åtminstone siiga, att vi i högerpartiet
inte är ute efter det smakliga utan efter
det sakliga. Tror inte herr Antonsson att

skattelindringen i det långa loppet medför
ett ökat skatteunderlag, medan skatteskärpningen
kommer att verka i motsatt
riktning? Vi tror faktiskt att propositionens
första del kommer att verka
positivt på vårt näringsliv och för
dem som är anställda i det, medan propositionens
andra del kommer att verka
negativt på vårt näringsliv och för
dem som är anställda i det. Det är därför
vi har handlat som vi har gjort.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå lierr
Nilssons i Svalöv synpunkt, att ett kompensationstänkande
i detta fall inte är
principiellt riktigt. Men vi får väl se saken
praktiskt. Antag att herr Nilsson i
Svalöv, när han på nyåret gör upp sitt
budgetalternativ, får utrymme för en
skattesänkning — det brukar han ju få.
År då enligt herr Nilssons i Svalöv mening
skattefrihet för kapitalplaceringsaktier
den angelägna reformen för vårt
näringsliv och den som bör genomföras
först? Jag för min del anser att det
finns en rad mycket mer angelägna
skattereformer, exempelvis genomförande
av den fullständiga resultatutjämningen.

Nu gäller det ju här små summor. Annars
har jag observerat, att när näringslivets
företrädare träffade regeringen på
Harpsund presenterade de en räkning
på cirka en halv miljard avseende
önskemål om skattesänkningar.

Vi måste se till de verkliga förutsättningarna
och inte spänna bågen för
högt. Den fråga vi nu diskuterar har
inte den högsta angelägenhetsgraden.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! På frågan, huruvida
detta är eu av de första skattelättnader
jag skulle vilja vara med om på företagsbeskattningens
område, vill jag svara,
att där är andra skattereformer som
kanske bör komma före. Men det är inte
detta vi diskuterar nu. Vad som är av -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

görande i dag är, om det skall införas
en princip i vår skattelagstiftning, som
inte funnits under de senaste tre decennierna.
Det gäller en skatteskärpning
evad det avser propositionens
andra del och det är mot denna skatteskärpning
jag vänder mig.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det förvånar mig inte
att den bär propositionen har vållat en
smula förvirring. Ty vad är det egentligen
fråga om? Tidigare har man genom
bolagsskattelagstiftningen sökt
främja företagens konsolidering. Detta
har skett genom mycket liberala avskrivningsregler,
generös lagervärdering,
möjligheter till skattefria avsättningar
till olika pensionsfonder samt
till investeringsfonder •— allt i syfte att
hjälpa företagen till självfinansiering
och konsolidering. De har därigenom
haft rika möjligheter att »plöja» in nytt
kapital i sina rörelser. Detta bolagsskattesystem
har inte endast i utlandet utan
även av svenska företagare erkänts vara
det gynnsammaste i världen. Det vitsordas
fortfarande ute i världen att den
svenska industrien har en internationellt
sett gynnad ställning, trots skärpningen
under senare år av bolagsbeskattningen.

Jag vet väl att företagarna vid Harpsundsmötet
och även på Arosmässan
har krävt att bolagsskatten skall slopas
i vad gäller dubbelbeskattningen på utdelade
vinster. Åtminstone vill man ha
den sänkt. Men detta ändrar inte det
faktum att själva systemet är gynnsammare
för svensk industri än vad industrien
i andra länder har att räkna med.

Att detta system för bolagsbeskattning
haft en även ur samhällsekonomisk
synpunkt värdefull konsolideringseffekt
är uppenbart, och att det även i framtiden
bör ha en sådan inriktning står
utom all diskussion, säger departementschefen
i propositionen.

Men ändå får vi här en proposition,

som i viss mån stimulerar till utdelningar
och beskattar fonderade medel, även
om man säger att syftet är att göra nyemissioner
billigare. Anledningen därtill
är att skattereglerna inte haft idel
gynnsamma konsekvenser. De genom
den långt drivna självfinansieringen
växande förmögenheterna i företagen
skapar en stelhet i företagsstrukturen
som inte gynnar ekonomiska framsteg,
framhålles av en företagsdirektör. Den
långt drivna självfinansieringen har sin
främsta grund i att företagens skattemässiga
värderingsregler varit så gynnsamma
och att de fonderade vinstmedlen
blivit så lindrigt beskattade. Självfinansiering
har varit det bästa sättet
för företagen att skaffa kapital och detta
har främjats av det ekonomiska klimatet
i vårt land, som har gjort det lätt
för företagen att ta ut höga priser och
därmed höga vinster. Flertalet större
företag har helt enkelt inte haft något
behov av att anskaffa kapital genom nyemissioner.
I den mån de har haft behov
av kapitaltillskott har de oftast
skaffat sig detta genom lån i stället. Det
har varit billigare. Räntan på dessa lån
är avdragsgill vid deklaration, medan
utdelning på aktiekapital inte är avdragsgill.

Nu menar man, att den långt drivna
självfinansieringen inte är — ur samhällsekonomisk
synpunkt — odelat fördelaktig.
Den kan äventyra en rationell
företagsstruktur. Exempelvis Kooperativa
förbundet anser det inte uteslutet
att, om det självfinansierade kapitalet
hade varit tillgängligt på den öppna
marknaden, detta i vissa fall hade kunnat
få en ur samhällsekonomisk synpunkt
mer räntabel användning än som
faktiskt har skett.

Och nog förekommer det samhälleligt
sett omotiverade »skatteinvesteringar»
ibland. Men företagen har också använt
sin förmögenhetsbildning till att inköpa
börsnoterade aktier. Därigenom har
man medverkat till att pressa aktiekurserna
i höjden, men det kan också hän -

Onsdagen den 30 november 19G0

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

da att vissa företag funnit det betydligt
bekvämare att inhösta skattefria utdelningar
på kapitalplaceringsaktier än att
driva sin rörelse på effektivaste sätt.
Dessa köp kan med andra ord verka
direkt produktionshämmande.

Därtill kommer att man försvårat
för nystartade eller expanderande företag
att anskaffa medel genom nyemissioner.
Detta kan särskilt drabba småföretagen.
Lönande och ur samhällssynpunkt
värdefulla projekt inom företag,
som för sin kapitalanskaffning är beroende
av nyemission, kan få stå tillbaka
för mindre lönande projekt inom de
självfinansierande företagen.

Herr talman! Om jag förstått saken
rätt är det bl. a. för att motverka dessa
företeelser som förslaget i denna proposition
skall genomföras men även för
att söka få en ur det allmännas synpunkt
gynnsammare inriktning av kapitalanskaffningen.
Fullmäktige i riksbanken
säger bl. a., att man kan »peka
på det värdefulla i att företagsvinsterna
via utdelningar kanaliseras till en
öppen kapitalmarknad, på vilken de företag
som har de största utvecklingsmöjligheterna
kan anskaffa tillräckligt
kapital».

Propositionen innebär, såsom tidigare
framhållits, dels att skattelättnader
skall medges bolag i samband med nyemissioner,
dels att den skattefrihet
skall borttagas, som åtnjutits av bolagen
och de ekonomiska föreningarna för utdelningar
på aktier som förvärvats i
kapitalplaceringssyfte. Åtta reservanter
tillstyrker propositionens första del men
vill inte alls godtaga den senare. Det
är emellertid, som departementschefen
framhåller och som utskottet understryker,
nödvändigt att propositionsförslaget
i allt väsentligt bifalles i sin helhet.
Vill man inte ta även den senare delen,
som avser slopandet av skattefriheten
för utdelningar på kapitalplaceringsaktier,
så bör hela propositionsförslaget
avslås, menar utskottet. Och visst kan
det finnas motiveringar även härför.

Det är ju en helt ny princip som genomföres,
medan eu stor skatteutredning
pågår. Som några remissinstanser anfört
har reformens realekonomiska konsekvenser
inte utretts, och man tror inte
heller på effekten av de föreslagna
åtgärderna. Det är alldeles riktigt som
herr Kollberg sade, att det inte blir någon
tillfredsställande lösning av företagens
kapitalförsörjning. Åtgärderna är
otillräckliga, menar somliga. Konjunkturinstitutet
framhåller bl. a. att likviditeten
inom företagssektorn är synnerligen
hög och att ekonomien kännetecknas
av stigande aktivitet, varför lättnader
i bolagsfinansieringen för närvarande
är helt omotiverade. Av konjunkturinstitutets
senaste rapport, som omnämnes
i dagens tidningar, framgår att
det inte ändrat uppfattning. Det heter i
rapporten att vi kan räkna med väldiga
investeringar under kommande år —
för industriens del talas det om en ökning
på 10—15 procent — och att några
nämnvärda hinder för industrien att
klara finansieringen inte förefaller existera.
Nog kan det alltså anföras motiveringar
för att slopa hela detta förslag.
Bevillningsutskottet har emellertid inte
funnit att man kan göra det. När utskottet
vägt fördelar och nackdelar mot
varandra, har utskottet funnit, att det
finns beaktningsvärda fördelar. Man
bör därför genomföra denna försökslagstiftning.

Jag vill kraftigt understryka, att det i
första hand finns en samhällsekonomisk
motivering för förslaget. Innebörden
av propositionen är inte, som man
här tycks göra gällande, att man vill
lätta skatterna för bolagen. Om man
tror det, har man, såvitt jag förstår, fullkomligt
missförstått propositionen. Innebörden
är i stället, säger departementschefen,
att i begränsad utsträckning
flytta över skattebördan från nystartade
och expanderande företag till
stagnerande sådana. Det är alldeles uppenbart,
att om man vill nå resultatet,
att aktietillgången skall öka, måste bå -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

da åtgärderna genomföras, båda delarna
av propositionen. Genom att nyemissioner
underlättas, ökas tillgången
på aktier. Det kan ju väntas ske även
genom att de kapitalstarka bolagens intresse
att hålla överskottsmedel placerade
i aktier minskas. Det blir med andra
ord en ökad tillgång på aktier. Man
fick ju lära sig redan i barndomen, höll
jag på att säga, att priserna beror på
tillgång och efterfrågan. Både åtgärderna
är sålunda synkroniserade i ett gemensamt
syfte. Därmed når man också
syftet att man kan hålla aktiekurserna
nere.

Jag skulle vilja understryka vad herr
Antonsson sade om att det inte kan vara
ett primärt samhällsintresse, att man
gynnar denna kapitalplacering i aktier.
Finns det något samhällsintresse eller
ens ett företagarintresse i stort att gynna
utdelningar på kapitalplaceringsaktier?
Utdelningar på sådana aktier är ju
egentligen endast en ränta på placerade
medel, precis som när man placerar
i bank och får ränta. Men om man placerar
pengar i bank och får inkomst i
form av ränta, så får man skatta för den.
Här är det inte fråga om någonting annat
än att skapa likhet mellan penningplaceringar
i bank och på detta sätt i
aktier.

I likhet med departementschefen understryker
utskottet vad fullmäktige i
riksbanken framhåller, nämligen att det
ur samhällsekonomisk synpunkt är föga
rationellt att ett företags val mellan
egna investeringar — förvärv av aktier
— förvärv av obligationer och andra
kapitalplaceringar skall påverkas av
skattefriheten för avkastning på kapitalplaceringar.
Nog bör det väl vara
andra skäl som avgör, hur ett företag
skall placera sina pengar. Att lättnaden
i dubbelbeskattningen kommer nystartade
och expanderande företag till godo,
medan skärpningen drabbar de kapitalstarka
företagen, kan inte vara något
skäl för att man inte skall se denna
proposition i dess helhet.

Det har här tidigare i anföranden av
herr Nilsson i Svalöv och herr Kollberg,
vill jag minnas, kraftigt klandrats,
att man nu skulle införa denna
kedjebeskattning. Jag vill emellertid erinra
om att kammarrätten säger, att den
historiska bakgrund, som de sakkunniga
lämnat, ger vid handen, att det aldrig
har varit lagstiftarnas avsikt att eliminera
kedjebeskattningen i fråga om
andra aktier och andelar än sådana som
ingår i — om jag skall fatta mig kort —
organisationsföretagen. Man förutsatte,
att om det bleve missbruk, skulle man
vidta åtgärder till förhindrande därav.
Jag skall för att förekomma en invändning
från herrarna gärna understryka,
att kammarrätten sedan säger, att den
ändå inte anser påkallat att av principiella
skäl eller på grund av befarat
missbruk ändra detta, utan finner att
man bör skapa andra korrektiv.

Jag skall något beröra de avvikelser
från propositionen som utskottet har
föreslagit. Därvid skall jag försöka fatta
mig kort, även om det måste ta litet tid.
Utskottet har sålunda inte kunnat tillstyrka
bifall till den kungl. propositionen,
sådan den föreligger, utan har föreslagit
några ändringar.

Den första ändringen gäller förordningens
ikraftträdande. Enligt proposition
skulle man få rätt att göra avdrag
för utdelning på aktiekapital som nytecknats
efter den 1 juli 1961. På den
punkten har utskottet tillmötesgått motionärerna
i överkant och föreslagit ■—
inte från den 1 april som motionärerna
har yrkat utan — från den 1 januari
1961. Avdrag skall få ske precis som
om kapitalet hade lånats, då som jag
förut nämnt räntan är avdragsgill. Avdragsrätten
föreslås emellertid begränsad
till 4 procent av det nyemitterade
kapitalet. Det betyder följande enligt
ett exempel som icke är redogjort för
i utskottets betänkande men som de
sakkunniga har lämnat. Kostnaden för
ett bolag, som vill utdela 6 procent, blir
med nuvarande bolagsskatt 12 procent,

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

eftersom lika mycket som man utdelar
måste betalas i skatt. Aktiekapitalet är
sålunda en synnerligen dyr form för ett
företag att skaffa medel.

Med den föreslagna lindringen av
dubbelbeskattningen blir den erforderliga
förräntningen av det nya aktiekapitalet,
om utdelningen fortfarande är 6
procent, 8 procent i stället för nuvarande
12 procent. 4 procent är nämligen
avdragsgilla, och de återstående utdelade
2 procenten blir dubbelbeskattade
och motsvarar alltså 4 procent, summa
8 procent.

Det bör observeras att det endast är
de rörelsedrivande bolagen och inte de
ekonomiska föreningarna som får denna
avdragsrätt. Man anser nämligen att
det är de rörelsedrivande bolagen som
det i första hand är angeläget att underlätta
kapitalanskaffningen för. Det
är givetvis likgiltigt — som de sakkunniga
säger —• om det nytecknade aktiekapitalet
avser aktier i ett nybildat
bolag eller en ökning av aktiekapitalet
i ett redan existerande bolag. Utdelningen
bör i båda fallen behandlas som en
omkostnad i rörelsen på samma sätt
som en utgiftsränta. Därav följer också
att avdrag skall medges vid såväl den
statliga som den kommunala taxeringen.

Det har föreslagits särskilda regler
för att förhindra att bolag inom koncerner
gör manipulationer för att undvika
skatt. Det föreskrives nämligen att
för rätt till avdrag kräves att det bolag,
som vill göra avdraget, skall kunna intyga
att dess aktier vid beskattningsårets
utgång inte till mer än 50 procent
tillsammans äges av bolag eller ekonomiska
föreningar, som är frikallade
från skattskyldighet för utdelning från
bolaget. Härvid skall bortses från aktier
som äges av förvaltningsföretag, som
skall behandlas enligt andra former.
Även på denna punkt hav utskottet avvikit
från propositionen och föreslår att
också dotterbolag till utländska moderbolag
skall medges ifrågavarande avdragsrätt.
Om nämligen ett utländskt

moderbolag i stället för aktieplacering
i dotterbolaget lämnar detta kapital i
form av lån, får dotterbolaget göra avdrag
för räntan på detta lån, trots att
moderbolaget inte beskattas för ränteinkomsten
i vårt land. Då inte heller konkurrenshänsyn
gärna kan åberopas mot
att utländska dotterbolag i vårt land får
denna avdragsrätt, anser utskottet, att
de bör få den.

Vad beträffar den senare delen innebär
det, som redan sagts, att bolag och
ekonomiska föreningar nu är befriade
från skatt för utdelningar från svenska
aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar.
Propositionen föreslår att bolag
och föreningar, som driver rörelse,
jordbruk eller skogsbruk, skall bli skattskyldiga
för aktier anskaffade i kapitalplaceringssyfte.
Detta anses ha skett,
om förvärvet av aktierna eller andelarna
inte betingats av den rörelse, som
bedrives av bolaget eller föreningen
eller av detta företag närstående bolag
eller förening.

Aktier och andelar skall anses ha förvärvats
i kapitalplaceringssyfte, om deras
sammanlagda röstetal vid beskattningsårets
utgång motsvarade mindre
än 25 procent av röstetalet för samtliga
aktier eller andelar i det bolag eller
den förening, som verkställt utdelningen.

Förvaltningsbolag, d. v. s. bolag eller
förening vilkas verksamhet helt eller
till väsentlig del består i förvaltning av
annan fastighet, värdepapper eller annan
därmed likartad lösegendom, föreslås
bli skattskyldiga för uppburen utdelning,
i den mån det sammanlagda
beloppet överstiger den av bolaget för
beskattningsåret beslutade egna utdelningen.
Utdelningsinkomst som utdelas
vidare är alltså skattefri, medan den
fonderade utdelningsinkomsten, som
stannar i företaget för att öka företagets
förmögenhet, beskattas.

Det finns emellertid förvaltningsföretag
— de s. k. börsnoterade investmentbolagen
— som skiljer sig från andra

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

förvaltningsföretag därigenom att deras
verksamhet uteslutande består i förvaltning
av värdepapper och därmed likartad
lös egendom och att det dessutom
är en väsentlig uppgift för dem att genom
ett välfördelat värdepappersinnehav
erbjuda aktieägare eller andelsägare
riskfördelning. Om aktierna eller andelarna
i dessa tillika äges av fysiska
personer, gäller särskilda regler.

Dessa investmentbolag föreslås bli
skattskyldiga för uppburen utdelning, i
den mån sammanlagda beloppet överstiger
125 procent av den av bolaget under
beskattningsåret verkställda egna
utdelningen. Om ett bolag har exempelvis
en utdelningsinkomst på en miljon
kronor och en egen utdelning på
800 000 kronor eller 80 procent blir hela
utdelningsinkomsten skattefri. Men om
bolaget utdelar mindre än 80 procent av
den inkomst det har på sina kapitalplaceringsaktier,
exempelvis 600 000 kronor,
får bolaget betala skatt på skillnaden
mellan 125 procent på 600 000 kronor
och 1 miljon kronor, d. v. s. på
250 000 kronor.

Nu har det vid remissbehandlingen
uttalats farhågor för att åtskilliga företag
som driver rörelse skulle komma att
ombildas i syfte att utnyttja de regler
som gäller för förvaltningsföretagen.
Utskotten menar, att det inte går att
bortse från att sådana risker finns och
att vissa företag på den vägen kommer
att försöka undandra sig den avsedda
beskattningen av utdelningar på kapitalplaceringsaktier.

Om nämligen förvaltningsföretagens
verksamhet kan innefatta även förvaltning
av fastighet, kan ett företag som
driver rörelse i regel utan större kostnader
göra sådana ombildningar att det
blir att betrakta som ett förvaltningsföretag
och får gynnsammare beskattning.
För att söka förhindra en sådan
ombildning föreslår därför utskottet, att
endast företag som förvaltar värdepapper
och liknande tillgångar skall behandlas
som förvaltningsföretag.

Det är klart att det vore enklast att
begränsa de speciella reglerna för förvaltningsföretag
till att gälla endast de
stora börsnoterade investmentbolagen,
som jag nämnde. Därigenom skulle de
föreslagna bestämmelserna för rörelseidkande
företag bli tillämpliga på övriga
förvaltningsföretag.

Detta vill utskottet emellertid inte föreslå
nu utan nöjer sig med att uttala,
att därest det skulle visa sig att företagen
trots den av utskottet föreslagna
ändringen, därest den blir antagen, ändock
verkställer enbart av skatteskäl
betingade ombildningar, bör man överväga
en sådan ändring av bestämmelserna,
att även förvaltningsföretagen —
med undantag av investmentbolagen —
beskattas enligt de regler som föreslagits
för rörelseidkande företag.

Det finns emellertid, herr talman, enstaka
rörelsedrivande företag med så
stort innehav av kapitalplaceringsaktier
att en beskattning av dessa aktier
kan tvinga företaget att sänka sina egna
utdelningar i väsentlig grad. För att bereda
dessa företag tid att anpassa sig
efter de nya reglerna har departementschefen
i propositionen föreslagit, att
riksskattenämnden, om särskilda skäl
föreligger, skall kunna medge dispens
från de föreslagna bestämmelserna under
högst tre år.

Utskottet finner inte detta förslag helt
tillfredsställande utan föreslår i stället,
att dispensregeln utformas så att riksskattenämnden
— om särskilda skäl
därtill föreligger — skall medge att ett
företag, som driver rörelse, jordbruk
eller skogsbruk, skall behandlas som ett
förvaltningsföretag.

Utskottet har i konsekvens därmed
föreslagit en sådan ändring av 10 §, att
med förvaltningsföretag skall förstås bolag
och förening, vilkas verksamhet
»uteslutande eller så gott som uteslutande»
—- i stället för enligt propositionen
»helt eller till väsentlig del» — består
i förvaltning av värdepapper eller annan
därmed likartad lös egendom. Med

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

andra ord har således begreppet »annan
fastighet» strukits ur 10 § i författningen.
Ett företag kan enligt denna formulering
betraktas som förvaltningsföretag,
även om det driver en i förhållande
till förvaltningen av värdepapper och
dylikt helt obetydlig rörelse, jordbruk
eller skogsbruk eller äger en mindre
annan fastighet. Är däremot rörelsen,
jordbruket eller skogsbruket av betydelse
eller gäller det en relativt stor annan
fastighet, betraktas företaget icke såsom
ett förvaltningsföretag med mindre än
att riksskattenämnden meddelat dispens.

Detta förslag från utskottets sida har
— det vill jag säga herr Antonsson som
på denna punkt reserverat sig — tillkommit
i vad vi betraktat vara företagens
egna intressen. Meningen är att
företagen skall kunna utan ombildning
och särskild dispens tillämpa de för
förvaltningsföretagen föreslagna, i allmänhet
gynnsammare reglerna.

Utskottet understryker emellertid att
de fall, där dispens kan förekomma,
torde bli mycket få. Som riktpunkt torde
enligt utskottets mening kunna anges
att i dispensfallen bör den uppburna
utdelningen på kapitalplaceringsaktier
i regel utgöra minst 75 procent av företagets
egen normala utdelning. Utskottet
förutsätter vidare att företaget verkställt
utdelning i skälig omfattning.

Herr talman! Jag har härmed berört
de viktigaste detaljer, där utskottets
förslag avviker från propositionen, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
betänkande i dess helhet.

Herr talmannen tog nu åter ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Ilerr talman! Allt som kan sägas i
denna fråga har väl sagts i de ganska
långa och utförliga inlägg, som både
oppositionens och utskottets talesmän
alldeles nyss har presterat. Jag inskrän -

ker mig följaktligen till ett par små kommentarer
och kanhända något av en
deklaration.

Det förslag som riksdagen i dag behandlar
ser jag som en rationell och
riktig omfördelning av skattebelastningen
inom företagen. Det är ett tillmötesgående
av ett önskemål, som man från
företagarsidan under många år har fört
fram till regeringen. Läget är emellertid
— som det också sagts här tidigare
i debatten — inte sådant att man för
dagen, med den högkonjunktur som nu
råder och som man även hade i blickfältet
när propositionen skrevs, skulle
kunna stå till svars med att gå fram
med bara en ensidig liberalisering av
företagsbeskattningen. Därför blev detta
förslag dubbelsidigt, som det här har
beskrivits. Jag är för min del ändå
övertygad om att man på företagarhåll
med relativ tillfredsställelse kommer att
inregistrera faktum, om kamrarna godtar
detta förslag, och känna besvikelse,
om det skulle förkastas, trots att den
senare delen av förslaget — som högeroch
folkpartirepresentanter har reserverat
sig mot —- nu är en integrerande
del av det hela.

Jag satt och lyssnade på herr Nilssons
i Svalöv argumentation, och jag tyckte
nog att den verkade påtagligt ansträngd.
Det var kanske därför att herr Nilsson
i Svalöv har minst lika goda kontakter
med företagarsidan som jag och nog
innerst inne vet, att man på det hela
taget är till freds med denna proposition.
När herr Nilsson skall fördöma
förslaget i de ordalagen att »sällan har
väl en finansminister lagt fram ett förslag
som varit så illa genomarbetat» är
det väl att ta till stora ord som är avsedda
att eamouflera tvivlet på den egna
argumentationens riktighet.

Herr Nilsson i Svalöv anförde vidare,
att kedjebeskattningen — som han uttryckte
sig — diskriminerar företagssparandet.
Om man tittar litet närmare
på den saken finner man att detta är
betydande överord. Visserligen kan ett

6 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 28.

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

företag ibland ha ett visst behov av att
under goda år bärga över en del av likviditeten
för framtida investeringar,
men detta kan det göra på annat sätt än
just genom att placera tillgångarna i
andra företags aktier. Nu har det emellertid
blivit något av en ganska permanent
institution hos företagen att hålla
sig med andra företags papper i sina
portföljer. Därför har det hela ingenting
med egentlig företagsfinansiering
eller med diskriminering av företagssparandet
att göra. Det är överskottsmedlen
som man har funnit för gott att
mera permanent placera på detta sätt.
Enligt mitt förmenande finns det inte
tillräckligt starka skäl för att påstå, att
detta är något som man till varje pris
bör rädda.

Jag kan också säga till herr Nilsson
i Svalöv, att själva denna princip om
beskattning av kapitalplaeeringsaktier
inte är något som så här på en gång har
runnit upp i huvudet på finansministern
och hans regeringskolleger. Denna
princip är redan accepterad och genomförd
i åtskilliga andra länder. Den linje,
som vi nu slagit in på, d. v. s. med en
skattelättnad på emissions- och kapitalanskaffningssidan
och en balanserande
skärpning å den andra sidan, är man
på flera håll ute i Europa i färd med att
genomföra, och den har också på något
håll redan börjat tillämpas. Både i Danmark,
Norge, Finland, Tyskland och
Förenta staterna har redan genomförts
den här principen för beskattning av
kapitalplaeeringsaktier, och i Nederländerna
diskuteras saken för närvarande.
Det är alltså inte fråga om någonting
unikt för vårt land.

Den ändring, som sålunda skulle ske,
innebär i stort sett ett status quo sett
från fiskala utgångspunkter, men den
medför en rationell och samhällsekonomiskt
riktig förskjutning av företagsbeskattningen
inom dess nuvarande ram.

Jag är inte heller överdrivet imponerad
av herr Nilssons i Svalöv argumentering,
när han säger att om bara före -

tagsbeskattningen tillräckligt lindras,
kommer det att flyta in så mycket större
skatter till statens kassa. Därmed
skulle herr Nilsson ha deklarerat en
annan uppfattning än vad jag har gjort,
då jag har sagt att jag vill i denna specifika
skattefråga få ett plus och ett
minus som tar ut varandra. Jag kommer
också, herr talman, osökt att tänka
på en gammal historia från engelska
parlamentet. Fin talare, som argumenterade
i den anda som herr Nilsson här
gjort, blev så entusiastisk för saken att
han rekommenderade finansministern
att avveckla allt vad skatter hette för
att skatteinkomsterna skulle flöda på ett
sätt som finansministern aldrig tidigare
hade bevittnat. Det är ju också den yttersta
konsekvensen av herr Nilssons
resonemang.

Jag bär, herr talman, bara velat komina
med dessa korta anmärkningar, eftersom
frågan redan är så ingående
ventilerad, men jag vill till slut göra en
liten deklaration. Utskottet har i ett avseende
korrigerat regeringens proposition,
medan man däremot i en reservation
har gått på propositionen. Det gäller
den partiella beskattning av utdelningsinkomsterna
som föreslagits för
förvaltningbolagens del. I propositionen
lämnas i detta sammanhang en ganska
klar varning. Om det skulle bli en allmän
drive i riktning mot att omvandla
de rena rörelsebolagen till förvaltningsföretag
eller via dotterföretag på annat
sätt manipulera så att förvaltningbolagens
lindrigare beskattningsform kan
utnyttjas, så får man återkomma, sägs
det i propositionen, för att hindra en
sådan utveckling. Jag tänkte mig att
denna varning skulle vara tillräcklig,
men till min förvåning märkte jag att
så fort propositionen kom på bordet
blev man på sina håll — och detta på
håll där jag inte hade väntat det — ytterst
entusiastisk för att underlätta omvandlingen
till sådana här partiellt skattebefriade
förvaltningsbolag. I stället för
att ta varning av propositionens skriv -

Onsdagen den 30 november 1900

Nr 28

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

ning, blev man entusiastisk för att underlätta
en i mitt tycke i viss mån icke
önsklig utveckling.

Det är ju helt naturligt att man inom
bevillningsutskottet när denna reaktion
var ett känt faktum sade sig att det väl
då var lika bra att försöka skärpa själva
begreppet förvaltningsbolag för att förebygga
missuppfattningar av de hårresande
slag som har kommit till synes
bland folk som bör veta bättre. För
min del förstår jag fuller väl de synpunkterna
inom bevillningsutskottet.
Jag har därför, och det vill jag ge till
känna inför kammaren, kommit till slutsatsen
att det med den utvecklingen vi
så påtagligt kunde inregistrera är klokt
och riktigt att korrigera propositionen
såsom utskottet har gjort, och därför
kommer också regeringens medlemmar,
visa av skadan, att rösta för utskottets
förslag.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av finansministerns
antydan att reservanterna
vill slå vakt om företagens kapitalplaceringsaktier
vill jag erinra om att
jag för min del tidigare under debatten
här i andra kammaren framhållit att jag
anser att propositionen bygger på felaktiga
principer. Finansministern har
ju, som han framhöll, velat åstadkomma
en viss liberalisering, men han har
kopplat samman denna liberalisering
med en fiskalisk åtgärd. Man kan inte,
menar jag, sammankoppla dessa båda
förslag, som uppenbart är oberoende av
varandra. Man måste hysa allvarliga betänkligheter
mot ett sådant kompensationstänkande
i fråga om skattelagstiftningen.
För övrigt har jag tidigare försökt
visa att någon kompensation för
den liberalisering som finansministern
har föreslagit icke är erforderlig. På
grund av verkningarna i form av ökad
skattekraft hos företagen blir det på
längre sikt eu utjämning statsfinansiellt
sett om enbart lättnaderna vid nyemissionen
genomföres.

När finansministern så uttryckligt
framhåller att de båda förslagen måste
betraktas som en enhet, ber jag få erinra
om att fullmäktige i riksbanken
konstaterat att sambandet mellan de olika
förslagen inte torde vara sådant att
genomförandet av ett av förslagen skulle
förhindra uppskov med det andra.

En ändring av en skattelag måste vara
motiverad i och för sig och får inte
grundas på ett påstått, enligt min mening
oredovisat behov av pengar för genomförande
av en kompensationsaffär.

Om finansministern anser att förslaget
om återinförande av kedjebeskattning
bör prövas ur andra synpunkter,
är det lämpligt att den prövningen sker
inom den företagsbeskattningskommitté
som ju är tillsatt för att utreda företagsbeskattningen
i dess helhet.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Finansministern betonade
att propositionen egentligen endast
gällde ett förslag som rörde en omfördelning
av skatten inom företagssektorn.
Han uttryckte sig bl. a. så, att
fiskaliskt sett blir det status quo.

Jag frågade redan i mitt första inlägg
om inte propositionens första förslag
kommer att betala sig självt och om inte
resultatet av båda förslagen tillsammans
blir att finansministern kommer att ta
skatter från företagen med båda händerna
— nu verkar det som om han
bara tog med ena handen och gav med
den andra. Det blir nog inte så. Under
en följd av år kommer skattelindringsförslaget
enligt min mening att betala
sig självt och någon kompensation genom
kedjebeskattning behövs inte.

Finansministern ironiserade över att
jag framfört att ett skattesänkningsförslag
kunde betala sig självt och nämnde
ett exempel från engelska parlamentet,
där eu talare uppmanat parlamentet att
avskaffa alla skatteförordningar i förhoppning
att .statens skatteintäkter då
skulle flöda över alla bräddar. Detta fi -

(>* — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

nansministerns citat av den engelske
parlamentsledamoten — om händelsen
nn verkligen inträffat, vilket jag inte
vet — tolkar jag så att finansministern
är av den uppfattningen att skattereformer,
som gynnar näringslivet, icke i och
för sig kan betala sig själva. Det skulle
vara intressant att verkligen få besked
av finansministern på denna punkt.
Själv är jag av den uppfattningen att
skattereformer kan genomföras så att de
betalar sig själva. Och tror inte finansministern
att den avdragsrätt för företagen
som vi här i dag behandlar skulle
vara till gagn för såväl företagen som
samhället, varför har då finansministern
föreslagit denna anordning?

Sedan sade finansministern att jag
nog tvivlade på att det var så stora
nackdelar förbundna med förslaget som
jag låtit påskina och att jag fördenskull
använt rätt starka uttryck t. ex. att förslaget
»inte alls» vore underbyggt. Herr
finansminister, förslaget är inte alls utrett
ur samhällsekonomisk synpunkt,
och det har de flesta remissinstanser
mycket starkt tryckt på. En del remissinstanser
har till och med sagt att de
inte kan yttra sig över detsamma därför
att det inte är utformat på sådant sätt
att dess ekonomiska verkningar kan bedömas.
Finansministern försökte heller
inte nu motivera sitt förslag. Det skulle
vara intressant om finansministern ville
göra detta.

Sedan vände sig finansministern
emot att jag sagt, att kedjebeskattningen
var en diskriminering av företagssparandet.
Finansministern ville låta påskina
att överskottsmedel, som placerades
i börsnoterade aktier, var pengar
som man inte hade någon användning
för och i så fall gjorde det heller ingenting
att man beskattade dem hårt. Men,
herr finansminister, jag har själv varit
med om att företag på kort sikt placerat
överskottsmedel i börsnoterade aktier
därför att man av olika skäl inte kunnat
göra investeringar för dagen. Man har
måste vänta 3—5 år. Med den politik

som förts när det gäller penningvärdet
har man då ansett det vara lämpligt att
placera pengarna i börsnoterade aktier
även om det bara gällde t. ex. en femårsperiod.

Jag vill även säga ett ord till herr
Brandt i Aspabruk. Han sade, att en av
anledningarna till att man föreslagit
kedjebeskattningen var, att man funnit
att bolagens aktieinköp var så stora, att
de pressade upp aktiekurserna. Man kan
studera propositionen och läsa vad näringslivets
skattedelegation sagt i sitt
remissyttrande. Där framgår att under
1958 uppgick ökningen av bolagens innehav
av börsnoterade aktier till 15 miljoner
kronor. Under 1959 hade innehavet
av börsnoterade aktier däremot
minskat med 2 miljoner kronor. Detta
påstående från näringslivet har inte
alls bemötts i propositionen. När vi i utskottet
ställde frågor på denna punkt
var det ingen som betvivlade uppgiften,
utan man ansåg att uttalandet av näringslivets
skattedelegation var riktigt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom herr Nilsson
i Svalöv ställde en fråga till mig skall
jag självfallet besvara den. Jag skulle
kunna göra det med det korta och enkla
beskedet, att så länge vi i detta hus över
huvud taget är överens om att driva en
ekonomisk politik som innebär ett fullt
ianspråktagande av alla våra reala resurser
— en ambitiös sysselsättningspolitik
således — så länge kommer varje
skattesänkning att innebära minskade
skatteintäkter till statskassan.

Sedan vill jag till herr Kollberg säga,
att han givetvis kan hänvisa till en och
annan remissinstans som sagt, att man
borde kunna dela upp detta förslag, ty
det behövde inte ses som ett sammanhängande
helt. Herr Kollberg hänvisade
— om jag minns rätt — till riksbanksfullmäktige.
Om jag inte minns fel yttrade
sig riksbanksfullmäktige på det
sättet, att man väl borde kunna genom -

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och

föra skärpningen i form av beskattning
av kapitalplaceringsaktier, men med
hänsyn till den ansträngda konjunkturen
skjuta på liberaliseringen i fråga
om nyemissionerna. Man kan ta det som
ett uttryck för att man kan dela på det
hela, men argumentet och exemplet var
ju ur herr Kollbergs synpunkter litet
malplacerat. För min egen del har jag
emellertid ansett, att dessa båda frågor
hänger ihop. I de länder där man ansträngt
sig att fundera över dessa frågor
har man också kommit fram till
liknande slutsatser.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! På ett avsnitt gör finansministern
här en reträtt från propositionen.
När jag lyssnar till finansministerns
argumentation i sammanhanget
tycker jag nog, att den reträtten
är ganska svagt camouflerad. Finansministern
säger, att han under behandlingen
i bevillningsutskottet styrkts i
misstanken att man kommer att utnyttja
dessa möjligheter att undgå beskattning
på ett otillbörligt sätt. Jag vet inte
på vilket sätt sådana tendenser skulle
ha framträtt. För min del kan jag inte
förstå att de nu skulle ha kommit i dagen
på ett mera markerat sätt än när
man på ett tidigare skede arbetade med
detta förslag.

Om däremot finansministern tycker
att två centerpartireservanter kanske
är ett svagt underlag för att stötta upp
en kungl. proposition även om det gäller
en enda paragraf, då kan jag ha en
viss förståelse för honom med hänsyn
till den kompakta majoritet han iir van
att ha bakom sig. Det är emellertid inte
bara så att vi vill hålla kvar begreppet
»annan fastighet» i förvaltningsföretagen.
Om jag uppfattat 10 § rätt innebär
utskottets skrivning en direkt skärpning
av beskattningsregeln. I propositionen
beter det »helt eller till väsentlig del»
och i den nya formuleringen »uteslutande
eller så gott som uteslutande».
Det måste innebära en skärpning.

ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

Jag anser fortfarande, att när finansministern
i propositionen mycket bestämt
höjer ett varnande pekfinger för
att använda rätten till bolagsombildningar
på ett otillbörligt sätt är det till
fyllest. Jag står alltså i dag inte på herr
Strängs sida utan delar den uppfattning
finansministern hade, när han lade
fram detta förslag i propositionen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Nilsson i Svalöv när han åberopar
näringslivets skattedelegations uppgifter
om aktiekursernas förändringar.
•Tåg har ingen anledning att betvivla
riktigheten av dem, men vi har inte
heller i utskottet undersökt och verifierat
dessa uppgifter. Jag vill i stället
erinra om att man i motionerna här
skriver: »Ser man på kursutvecklingen
under ett längre tidsavsnitt visar det
sig, att den totala kursstegringen motsvarar
penningvärdeförsämringen.»

Förra hösten hade man i radio en
diskussion om kursstegringarna, och av
den framgick det att mot efterkrigstidens
mer än fördubbling av aktievärdena,
som hade stigit med 140 procent
sedan 1947, stod då en 60-procentig
uppgång av priserna. Aktierna hade
alltså ledningen med bred marginal.

Överläggningen var härmed slutad.

Det genom propositionen framlagda förordningsf
årslaget

Förordningens rubrik

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av det förslag som framlagts i den vid
betänkandet fogade reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 28

Onsdagen den 30 november 1960

Beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall

Den, som vill, att kammaren bifaller Vinner Nej, har kammaren godkänt
bevillningsutskottets hemställan under paragrafen i den lydelse, som föreslamom.
A) i utskottets betänkande nr 79, gits i den vid utskottets betänkande
såvitt avser det föreliggande förord- fogade reservationen II) av herrar Sunningsförslagets
rubrik, röstar din och Antonsson.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 78 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

10 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet fogade
reservationen II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Antonsson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i bevillningsutskottets föreliggande
förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 104 ja och 20 nej, varjämte
76 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Återstående delar av förordningsförslaget Utskottets

hemställan bifölls.

Utskottets hemställan i mom. A

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om förordningsförslaget
fattade beslut.

Det i reservationen I) framförda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
de mindre företagens kapitalförsörjning Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till reservationen i denr.
a del, dels ock på avslag å ifrågavarande
yrkande; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kollberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen I) av herr Hagberg
m. fl. under B) framställda yrkandet
om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande

Onsdagen den 30 november 1960 Nr 28

Lagstiftning om ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i
statliga företag

de mindre företagens kapitalförsörjning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 92 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förevarande
reservationsyrkande.

Utskottets hemställan i mom. B

Förklarades besvarad genom kammarens
ovan i denna paragraf redovisade
beslut.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RYDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag röstade fel vid den sista omröstningen.

§ 21

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
beskattning av ränta å svenska
statens sparobligationer; och

första lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till varumärkeslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 22

Lagstiftning om ökad insyn och verklig
medbestämmanderätt för de anställda i
statliga företag

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning om ökad insyn
och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i statliga företag.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 581,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Senander m. fl. hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer att en utredning tillsättes
med uppgift att utreda frågan
om de statliga företagsnämndernas arbetsformer
samt framlägga förslag till
en lagstiftning som tillförsäkrar de anställda
i statliga verk och företag ökad
insyn och verklig medbestämmanderätt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 581, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är väl knappast någon
som på allvar vill bestrida att företagsnämndinstitutionen
i vårt land är
en ganska kraftlös och blodlös inrättning.
Detta gäller inte bara på den allmänna
arbetsmarknaden. Det gäller
också företagsnämnderna inom statstjänsten,
trots att man ju tycker att staten
borde föregå med gott exempel och
medverka till att företagsnämnderna
där blir effektiva, inte som nu bara diskussionsklubbar,
som inte har något att
säga till om och där man inte ens får

88 Nr 28 Onsdagen den 30

Lagstiftning om ökad insyn och verklig

statliga företag

diskutera annat än mycket betydelselösa
frågor.

Om företagsnämnderna skall kunna
fullgöra sina uppgifter så som man åtminstone
teoretiskt anser att de bör göra,
så bör de lia medbestämmanderätt i
företagen, inte bara vara diskussionsklubbar
som nu. Ty något annat är de
inte. Det råder också en allmän uppfattning
bland såväl arbetare som
tjänstemän på det kommunala och statliga
området att det egentligen är ganska
meningslöst att vara med i en företagsnämnd.

Jag tror dock att man kan effektivisera
företagsnämnderna åtskilligt. Detta
är också nödvändigt, vilket framgår av
att de fackliga organisationer som har
med denna sak att skaffa har gjort upprepade
försök att effektivisera företagsnämndverksamheten
så att de åtminstone
något så när fyller sin uppgift att
bereda de anställda medinflytande även
över företagets drift och skötsel.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att statstjänarnas topporganisationer,
närmast statstjänarkartellen, försökt att
vid förhandlingar med civildepartementet
få en förbättring av nämndverksamheten
till stånd, men att de där har stött
på ett kompakt motstånd och inte lyckats
att förhandlingsvägen åstadkomma
något resultat. Nu är emellertid frågan
vilken metod man skall använda och
vilken väg man skall gå för att få till
stånd denna effektivisering av företagsnämndverksamheten.
De fackliga
organisationerna har tyvärr hemfallit
åt tanken att förhandlingsvägen kunna
åstadkomma en sådan utbyggnad av företagsnämndsinstitutionen
att man därigenom
fick ett medinflytande för de
anställda över företagets drift och skötsel.
Jag anser det emellertid vara att
hemfalla åt rena metafysiken, om man
föreställer sig att arbetsgivarna någonsin
skulle gå med på att ge de anställda
verkligt medinflytande och verklig insyn
i företagen. Men detta är nödvän -

november 1960

medbestämmanderätt för de anställda i

digt för att företagsnämnderna skall bli
effektiva och för att de anställda skall
få medbestämmande framför allt i frågor
som rör dem själva i deras egenskap
av anställda i företaget.

Vi skattar inte åt en sådan illusion.
Vi är övertygade om, att därest vi skall
nå ett resultat i detta fall, så måste vi
lagstifta i frågan, helt enkelt ålägga företagarna
att engagera de anställda på ett
sätt som ger dem verkligt medinflytande
och som gör att de kan inverka på
företagens drift och skötsel. Vi har tidigare
motionerat om en sådan allmän
lagstiftning men då stött på motstånd
även här i riksdagen. Därför har vi
tänkt att man åtminstone skulle kunna
göra en utredning om en lagstiftning
som syftar till en sådan medverkan
från de anställdas sida beträffande verkens
drift och skötsel att man nådde
det resultat som ursprungligen var avsett
med företagsnämnderna.

Nu vänder sig utskottet mot detta förslag
och stöder sig därvid på vad de
fackliga organisationerna sagt. Jag vill
emellertid erinra om att statstjänarkartellen,
som ju omsluter den stora massan
av lägre tjänstemän inom statsförvaltningen,
har sagt sig helt och fullt
vara överens med motionens syfte. Kartellen
har dock i något svävande ordalag
sagt att det nog är riktigast att närma
sig frågan förhandlingsvägen. Men
jag är av den bestämda uppfattningen
att det är omöjligt att nå resultat på den
vägen. Därför vore det riktigare om staten,
som ju älskar att utge sig själv som
mönsterarbetsgivare, först åstadkom
ändrade förhållanden på sitt område för
att därigenom tjäna som föredöme. Det
är inte bättre nu på det statliga området
än på den privata arbetsmarknaden i
fråga om företagsnämndernas befogenheter.
Jag har själv i flera år deltagit i
verksamheten i en företagsnämnd, och
jag vet därför att man där inte har något
som helst medinflytande. Man får
för övrigt inte den insyn i företagets

Onsdagen den 30 november 1960 Nr 28

Lagstiftning om ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i
statliga företag

eller verkets drift och skötsel som skulle
vara en förutsättning för nämndens
verksamhet.

Herr talman! Med det här anförda ber
jag att få yrka bifall till den av oss
väckta motionen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Man försöker här från
herr Senanders och kommunisternas
sida att ställa arbetsmarknadens parter
åt sidan — fackföreningsrörelsen i synnerhet
— när det gäller deras naturliga
rätt att utveckla företagsnämnderna på
ett sådant sätt som bäst passar dem.

Den ökade insynen skall ju växa fram
just på ett naturligt sätt i samarbete och
förståelse, inte lagstiftningsvägen och
inte så att man gör arbetsmarknadens
parter betydelselösa även på detta område.
Går man lagstiftningsvägen, herr
Senander, så eliminerar man ännu mera
företagsnämnderna.

Det finns därför alla skäl att avslå
motionen, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Herr Senander gör i sitt
inlägg gällande att man inte har några
möjligheter att träffa uppgörelse med
arbetsgivarna, alltså med verksstyrelserna,
om företagsnämndernas verksamhet.
Det är nog riktigt på sitt sätt; den
uppgörelsen träffar man nämligen med
civilministern. För ett par år sedan
träffades en sådan uppgörelse, ocli det
är den man nu arbetar efter. När man
kommit dithän att man kört in sig riktigt
på den, är det givet att vi kommer
att yrka på nya förhandlingar. Med ledning
av de resultat man då nått kommer
man också att kräva eu del förbättringar
och kanske också mera medbestämmanderätt.

Herr Senander säger vidare, att statstjänarkartcllen
i svävande ordalag har
avstyrkt denna framställning om att

man skall lagstifta på området. Det är
inte så. Statstjänarkartellen har i sitt
remissvar klart sagt ifrån, att man anser
det olämpligt att lagstifta på detta område.
Man rekommenderar fria förhandlingar
mellan parterna, och den uppfattningen
delar också de övriga statstjänarrepresentanterna
här i riksdagen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag kan inte finna att
statstjänarkartellen har förklarat lagstiftningsvägen
olämplig. Man har åberopat
sig på att den fackliga rörelsen —
och i detta fall åsyftas väl närmast LO
-— har ställt sig avvisande till tanken på
en lagstiftning. Jag tycker i alla fall
ordalagen är sådana, när man exempelvis
förklarar att motionens yrkande ligger
klart i linje med statstjänarkartellens
uppfattning. Och resonemanget i
fortsättningen — jag säger inte att det
är svävande, men det är av sådan natur
att man måste dra slutsatsen, att statstjänarkartellen
knappast i detta avseende
har någonting emot en lagstiftning.

Till herr Lothigius vill jag säga, att
vi åsyftar inte bara att företagsnämnderna
skall få insyn i företagen. Om företagsnämnderna
skall ha någon betydelse,
måste de anställda via företagsnämnderna
ha verkligt medinflytande,
och det är ju målet även för den fackliga
rörelsens strävanden.

Att vi här i riksdagen ställer förslag
om lagstiftning är ju inte att ställa fackföreningsrörelsen
och arbetsmarknadens
parter mer åt sidan än om man
ställer förslag om andra åtgärder, som
syftar exempelvis till att skydda arbetskraften
— längre semester o. s. v. Där
har man ju redan lagstiftat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

90 Nr 28 Onsdagen den 30 november 1960

Interpellation ang. anläggande av s. k. koportar å järnvägslinjer — Interpellation
ang. de s. k. utomverkarnas löne- och anställningsvillkor

§ 23

Interpellation ang. anläggande av s. k.
koportar å järnvägslinjer

Herr ERIKSSON i Bäekniora (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I samband med järnvägsbyggen
och anläggandet av dubbelspår
förorsakas jordägare betydande intrång
inte minst genom den splittring
som sker i fråga om åkerarealen och
därav föranledda olägenheter ur driftssynpunkt.
Den ägosplittring som härigenom
förorsakas jordägaren medför i
många fall att den övervägande delen
av åkerarealen avskiljes från fastighetens
byggnader. Brukningen av den
areal som genom järnväg avskiljes från
fastigheten liksom betesgången med
djuren kan endast ske genom övergångsställen
å järnvägsspåren. Ur jordägarens
synpunkt är en sådan övergång
förenad med svårigheter och stora risker,
eftersom osäkerhet alltid måste
råda beträffande tågens passering. Särskilt
är detta förhållandet när det gäller
övergång med djur och det är fråga om
dubbelspår. Dessa risker skulle kunna
elimineras genom att SJ bekostade och
anlade s. k. koportar, på samma sätt som
nu sker i fråga om de allmänna vägarna.
Frågan om dylika koportar under
SJ-spår är aktuell i hela landet, men
har i dagarna särskilt aktualiserats genom
dubbelspårsbygget å linjen Kilafors—Bollnäs.
Vissa markägare som är
berörda härav har under förhandlingar
med SJ yrkat på koportar, där sådana
av omständigheterna är påkallade
för att möjliggöra betesgång med djuren.
Något sådant medgivande har icke
lämnats av SJ:s representanter. Stor oro
har därigenom uppstått bland markägarna
över möjligheten att i fortsättningen
kunna driva sina jordbruk med
den ökade tågtrafik som är att vänta i
och med att dubbelspåret blir färdigbyggt.
För att belysa situationen kan
som ett exempel nämnas, att en av de

berörda jordägarna, vars fastighet omfattar
18 ha åker, befinner sig endast
1,5 ha åker på den sidan av järnvägen
där byggnaderna är belägna. Det inses
lätt de svårigheter, som är förenade med
brukningen av en sådan fastighet, samt
de ytterligare svårigheter som uppstår
genom anläggandet av dubbelspår.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra
följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att statens
järnvägar erhåller sådana rekommendationer
och direktiv, att i fall som
berörts i interpellationen SJ må bekosta
och anlägga s. k. koportar å järnvägslinjer
i likhet med vad som nu tillämpas
i fråga om allmänna vägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. de s. k. utomverkarnas
löne- och anställningsvillkor

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Förhållandena för de
s. k. utomverkarna i statens tjänst kan
knappast förenas med en modern tids
uppfattning om löne- och arbetsvillkor.
Allra minst kan de förenas med talet om
staten som mönsterarbetsgivare.

Utomverkarsystemet, som innebär att
ett statsverk håller sig med en personal
som inte sorterar under vare sig avlöningsreglementet
eller kollektivavtal,
florerar sedan många år tillbaka speciellt
vid postverket. Systemet har på senare
tid kommit i blixtbelysning genom
förhållandena vid posten i Stockholm.
Där har till och med förelegat risk för
arbetsnedläggelse.

Utomverkare utför i regel samma arbete
som postiljonerna. Men deras månadslöner
är cirka 200 kronor lägre.
Vid postavdelningen å Stockholms ban -

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 28

Interpellation ang. de s. k. utomverkarnas löne- och anställningsvillkor

gård kommer de först efter flerårig
anställning upp till 1 009 kronor i månaden.
Vid centralpostkontoret är begynnelselönen
939 kronor. Efter 6 års
anställning blir lönen 988 kronor.

Det förekommer även anställning på
kontrakt. Däri begränsas anställningen
till viss tidrymd. Uppsägning sker följaktligen
samtidigt med anställningen.
Entledigande kan emellertid ske före
den fastställda tiden om en utomverkare
av ena eller andra anledningen inte
anses passande. Kontraktet vimlar för
övrigt av föreskrifter om den anställdes
skyldigheter. Däremot återfinnes knappast
någon föreskrift om hans rättigheter.

Denna form för anställning i statens
tjänst har allmänt ansetts tillhöra en
förgången tid. Den praktiserades för cirka
50 år sedan i tullverket och säkerligen
även i andra statsverk. Några försök
att återinföra den har inte försports.
Men postverket har tydligen ansett sig
böra pröva den på nytt.

Det för moderna tider främmande
utomverkarsystemet bör snarast bringas
ur världen. Antingen bör avlöningsreglementets
föreskrifter om anställning
som aspiranter med åtföljande befordringsgång
vinna tillämpning eller kollektivavtal
i vanliga former upprättas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
får jag hemställa om kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att förbättra
de s. k. utomverkarnas löne- och anställningsvillkor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 25

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
368, till Konungen i anledning av riksdagens
år 1959 församlade revisorers
berättelse, i vad densamma avser dels
vissa iakttagelser rörande 1959 års
taxering m. m., dels kostnaderna för
riksdagstrycket, dels ock tillvaratagande
av kronans intresse i vissa rättsärenden.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 372, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till varumärkeslag m. m.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.34.

In fidem

Sune K. Johansson