Nr 27 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27 FÖRSTA KAMMAREN 1970

21—22 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Kaijser (m) ang. grunderna för ersättning vid vård hos

privatpraktiserande läkare .............................. 5

av herr Richardson (fp) ang. frånvaron i skolorna .......... 6

av fröken Pehrsson (ep) om viss vidareutbildning av föreståndare
för ålderdomshem ................................ 8

av fru Florén-Winther (m) ang. särskilt utrymme på barnstugor
för lindrigt infektionssjuka barn .................... 10

Regionalpolitiken .......................................... 12

Svar på enkel fråga av herr Österdahl (fp) ang. trafiken mellan
Gotland och fastlandet .................................... 116

Fredagen den 22 maj

Svar på interpellation av herr Wikström (fp) om närmare kontakt
mellan American Swedish Institute i Minneapolis samt svensk

folklivsforskning och museiverksamhet .................... 154

Regionalpolitiken (Forts.) .................................. 155

Regional differentiering av kreditpolitiken .................... 159

Den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m......... 160

Transportstöd som regionalpolitiskt medel .................... 177

Vissa lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor, m. m.......187

Otillbörlig marknadsföring, m. m............................. 191

Skattekraftsgränsen för Gotlands kommun .................... 210

Rostadstillägg åt pensionärer ................................ 213

Regionmusik................................................ 221

Stöd till idrotten........... 225

Anläggningsstöd till idrotten.................................. 239

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor ...................... 241

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött (m) ang. åtgärder för att förbereda tillämpningen
av det nya skattesystemet............................ 251

av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. samråd med markägare vid

uppgörandet av planer för naturvård m. m............... 251

av herr Eriksson, Olle, (ep) ang. omprövning av traktorskatten 251

Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 22 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 40, ang. den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m............................. 155

— nr 41, ang. regional differentiering av kreditpolitiken........ 159

— nr 42, om styrning av företagsetablering genom utnyttjande av

investeringsfondsmedel .................................. 160

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m. samt ang. särskilda stödåtgärder i
glesbygder .............................................. 160

— nr 105, ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel...... 177

— nr 106, ang. Norrlandsfondens fortsatta verksamhet m. m..... 187

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. vissa lokaliseringsoch
miljöpolitiska skattefrågor, m. m....................... 187

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. kontrollen av atomenergiverksamheten
i Sverige m. m............................... 190

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, om företagsdemokrati
inom den offentliga verksamheten.......................... 191

— nr 37, ang. ändring i kommunala vallagen.................. 191

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändring i avtalet den
14 maj 1959 med Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet ...... 191

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, ang. otillbörlig marknadsföring,
m. m............................................... 191

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, ang. otillbörlig marknadsföring,
m. m............................................. 209

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen ............................ 209

— nr 118, ang. utbetalning av ersättning för upplåtelse av vissa

kommunala sjukhus för läkarutbildning och forskning...... 209

— nr 119, ang. ändring i förordningen om skatteutjämningsbidrag,
m. m............................................... 210

— nr 120, ang. anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m................................................. 213

— nr 121, ang. regionmusik ................................ 221

— nr 122, ang. stöd till idrotten ............................ 225

Innehåll

Nr 27

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. stöd till idrotten ...... 239

Statsutskottets utlåtande nr 123, ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor
.............................................. 241

— nr 124, ang. förläggningen av AB Statens skogsindustriers huvudkontor
.............................................. 249

— nr 125, om pension åt rektorn Adrian Wennström .......... 249

— nr 126, om livränta åt Hilding Vilmer Jansson .............. 249

— nr 127, om ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson...... 249

— nr 128, om värdesäkring av trafiklivränta åt Thorild Olden burg

.................................................... 249

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. allmän beredskapsstat:
jordbruksärenden ........................................ 249

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. allmän beredskapsstat: godkännande
av förslag till stat, m. m......................... 250

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 245, till Konungen i anledning
av motioner om skydd för begreppet
rättshjälp.

Ang. grunderna för ersättning vid vård
hos privatpraktiserande läkare

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Kaijsers (m) fråga
angående grunderna för ersättning vid
vård hos privatpraktiserande läkare,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 maj förmiddagen, och
anförde:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om jag avser att underställa riksdagen
de grunder för ersättning vid
vård hos privatpraktiserande läkare
som kan bli resultat av riksförsäkringsverkets
och socialstyrelsens fortsatta
behandling av frågan.

Det uppdrag åt riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen som herr Kaijser
åsyftar gavs för kort tid sedan. Det är
uppenbarligen alldeles för tidigt att
yttra sig om behandlingen av de förslag
som kan bli resultatet av verkens
utredningsarbete.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Min fråga initierades av en intervju i

Svenska Dagbladet för snart 14 dagar
sedan. Jag tyckte att det kunde med
anledning av den intervjun vara intressant
att få veta hur statsrådet avser
att göra i det här fallet.

När ärendet behandlades i december
förra året, fick departementschefen bemyndigande
att utarbeta de bestämmelser
som kunde erfordras. Jag motionerade
då om att frågan skulle underställas
riksdagen, men motionen avslogs.
Motiveringen i andra lagutskottets utlåtande
var egentligen den att det skulle
vara olyckligt att försena lösningen
av frågan. Det står så här i utskottsutlåtandet:
”EU bifall till motionsyrkandet
skulle innebära att Kungl. Maj :t
måste avge en proposition till riksdagen
med begäran om riksdagens yttrande.
En sådan åtgärd skulle uppenbarligen
innebära risker för en försening
av reformens ikraftträdande. På
grund härav och då riksdagen redan
vid behandlingen av förevarande ärende
har möjlighet att diskutera det förslag
som lagts fram till lösning av privatläkarvårdens
inordnande i ersättningssystemet
avstyrker utskottet motionsyrkandet.
”

De båda motiv som andra lagutskottet
anförde — för det första att ikraftträdandet
skulle försenas och för det
andra att riksdagen redan haft tillfälle
att diskutera det förslag som framlagts
—- har, såvitt jag kan se, förfallit.
Dels har man inte kunnat träffa det
avtal som var en förutsättning för
ikraftträdandet, dels blir det av allt att
döma inte det förslag som då lades
fram som läggs till grund för det system
som kommer att tillämpas. Om
man följer andra lagutskottets intentioner,
borde frågan rimligen på nytt underställas
riksdagen.

Det förefaller mig för övrigt som om

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. frånvaron i skolorna
departementschefen vid det här tillfället
hade i någon mån begränsat sitt
syfte. Av intervjun framgick, om jag
inte minns fel eller tolkade den fel, att
framför allt läkarhusens läkare borde
inordnas i systemet, och det tror jag
är möjligt att göra. Det kan finnas en
önskan från båda håll om en sådan
samordning. Beträffande många andra
av de privatpraktiserande läkarna tror
jag emellertid att det är väldigt besvärligt.
Jag har t. ex. svårt att tänka mig
att den som vänder sig till en pensionerad
läkare, som hjälper sina medmänniskor
såsom yrkesman och hör ha rätt
att ta betalt för sina tjänster, skall kunna
få ersättning via sjukkassan på något
annat sätt än enligt nuvarande ordning.
Jag vet inte om det kan finnas
någon annan lösning. Jag tycker dock
att denna till läkarhusen begränsade
förutsättning kanske ger större möjligheter
att lösa problemet. Den förra lösningen
gick ju framför allt ut på att
sjukvårdshuvudmännen skulle stå för en
stor del av de kostnader som kunde
uppkomma.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det uppdrag som riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen
har fått går ut på att mot bakgrunden
av det framlagda betänkandet rörande
ersättning vid privatläkarvård och däröver
avgivna remissyttranden gemensamt
verkställa en fortsatt utredning
av hithörande frågor. Därvid — det
framhålles i direktiven — bör särskild
uppmärksamhet ägnas de frågor som
avser vård meddelad av läkare i gruppmottagningar.
Jag har velat säga detta
därför att uppdraget alltså inte är enbart
avgränsat till läkarhusen utan omfattar
hela det område som här är aktuellt.

Vidare vill jag bekräfta vad herr Kaijser
framhöll, nämligen att förslaget i
proposition 125 år 1969 i fråga om läkarvårdsersättning
—• som riksdagen

godtog — innebar ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att fastställa grunderna för
den ersättning som skall utgå för läkarvårdsutgifter.
Detta bemyndigande innefattade,
som också uttryckligen har
sagts, privatläkarvårdens område, men
som jag har framhållit i mitt svar till
herr Kaijser anser jag det vara alldeles
för tidigt att nu diskutera den
fortsatta handläggningen av de förslag
som riksförsäkringsverket och socialstyrelsen
kan komma fram till på grund
av det utredningsuppdrag som verken
har erhållit. Det är uppenbart att man
i så fall kommer in på rena hypoteser.

Vad som har skett på detta område
visar att det sannerligen icke är några
lätta frågor som verken nu har att utreda.
Det kan också framhållas att detta
utredningsuppdrag skall utföras i samråd
med Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Sveriges
läkarförbund. Herr Kaijser får alltså
ge sig till tåls litet grand.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. frånvaron i skolorna

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Riehardsons
(fp) fråga angående frånvaron i skolorna,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 14 maj förmiddagen,
och yttrade:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig, om jag kan ge upplysning
om i vad mån de i press och radio
framförda påståendena om att frånvaron
i skolorna skulle ha ökat under de
senaste åren är riktiga och, om så skulle
vara fallet, vilka åtgärder jag tänker
vidta.

Skolöverstyrelsen har enligt vad jag
erfarit denna fråga under uppsikt och
förbereder en undersökning om frånvaron.
När materialet föreligger finns
möjlighet att bedöma om några åtgärder
kan behövas.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att fä tacka utbildningsministern
för svaret. Jag kan
dock inte påstå att jag bar blivit så
värst mycket klokare. Det är visserligen
bra att skolöverstyrelsen har frågan
under uppsikt och tänker undersöka
problemet, men med vetskap om bur
lång tid en mera omfattande undersökning
brukar ta får man räkna med att
det kommer att dröja åtskillig tid innan
vi får en ingående och säker kännedom
om detta viktiga problem.

Jag skulle, herr talman, vilja ange
bakgrunden till min fråga genom att
sätta in den i ett något större sammanhang.

Alla politiska ställningstaganden måste
självfallet grundas på och utgå ifrån
en uppfattning om hur verkligheten är
beskaffad. Det är därför av fundamental
betydelse att denna verklighetsuppfattning
är korrekt, relevant och någorlunda
fullständig. Jag har tidigare i
olika sammanhang beklagat att ansvariga
skolmyndigheter visat alltför litet
intresse av att skaffa sig ingående kännedom
om den pedagogiska verkligheten
och vad effekten av olika skolreformer
blivit.

På många av politikens områden kan
man entydigt och direkt avläsa effekterna
av vidtagna åtgärder och ofta till
och med uttrycka dem i kvantitativa
termer. Så är det tyvärr inte på skolans
område, då effekterna ofta kan
märkas först efter lång tid och då det
är svårt att avgöra om resultatet är en
effekt av just verksamheten inom skolan
eller inte.

Den omedelbara anledningen till min
fråga var ett program i radio där rätt
alarmerande uppgifter lämnades. Det
uppgavs att bortåt hälften av eleverna
i många högstadieklasser var frånvarande.
En lärare hade vittnat om hur
omöjligt och förödmjukande han kände
det att planera lektioner när han
visste att bara drygt hälften av eleverna
skulle komma att närvara. Själv
trodde läraren i fråga att den stora

Ang. frånvaron i skolorna
frånvaron berodde på att eleverna inte
längre behövde lämna uppgift om anledningen
till frånvaron. Detta var
dock, uppgav eu representant för skolöverstyrelsen,
en missuppfattning men
det nämndes att det räckte med att
eleverna angav ”sjukdom” som orsak.
De skulle alltså inte behöva lämna uppgift
om sjukdomens art.

I eu skola hade man genom en enkät
bland eleverna fått veta att många hade
deltidsarbeten under skoltid. Med eu
terminologi från de vuxnas värld skulle
man kunna säga att de ägnade sig åt
extraknäckande på skoltid. Arbetsplatserna
var av de mest varierande slag
och kan sammanfattas med elevernas
egna ord: ”var som helst där man kan
tjäna pengar”. Detta låter onekligen
häpnadsväckande.

Jag trodde faktiskt att problem med
dålig närvaro tillhörde det förflutna.
När folkskolan under oerhörda svårigheter
och uppoffringar byggdes upp i
vårt land var detta ett allvarligt problem.
I folkskoleinspektörernas berättelser
utgjorde klagomål över dålig och
ojämn skolgång en stående ingrediens.
Man var bekymrad över den fattigdom
som var den yttersta orsaken till frånvaron.
Många gånger kunde barnen inte
gå till skolan därför att de saknade
kläder och skor. Ibland måste barnen
stanna hemma för att hjälpa till med
allehanda sysslor. Vägarna var därtill
ofta både långa och dåliga, vintertid
inte sällan helt oframkomliga. Från
skolmyndigheternas sida fördes en ihärdig
kamp för att skapa den primära
förutsättningen för skolans verksamhet,
nämligen att barnen var närvarande
i skolan.

Vad finns det nu för skäl att låta bli
att gå i skolan? Enligt den undersökning
som jag nämnde: att tjäna pengar,
inte för att bidra till familjens uppehälle
— vi lever ju i ett välfärdssamhälle
— men för att ha råd med fritiden:
diskotek, Öl på puben, bio, middag
ute på restaurang. ”Vårt samhälle kräver
ju att man träffar andra människor.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Om viss vidareutbildning av föreståndare för ålderdomshem

Det räcker inte med att sitta hemma i
familjen”, förklarade en samhällstillvänd
elev.

Det är självfallet inte särskilt uppmuntrande
att möta sådana här reaktioner.
Vi har med gemensamma ansträngningar
byggt upp ett skolväsen
som vi anser vara av hygglig kvalitet
och möts av likgiltighet och ibland direkt
ovilja från mångas sida.

Man undrar ibland om de unga egentligen
är betjänta av att mötas med så
litet av krav från de vuxnas sida som
nu är fallet. Som exempel på en sådan
hållning vill jag nämna de bestämmelser
som gäller för utbetalning av studiehjälp
till elever som skolkar från skolan.
Från centrala studiehjälpsnämnden
har direktiv lämnats om att studiehjälp
skall utgå till ”elev som på grund
av skolk uppvisar stor frånvaro” under
förutsättning att eleven ”någon
gång under varje månad är närvarande
i skolan”. ”Någon gång under varje
månad” — vad betyder egentligen det?
Skall det räcka med en dag, en halv dag
eller kanske bara en enda lektion varje
månad? Det vore av stort intresse att
få höra utbildningsministerns uppfattning
i den frågan.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
hela det anförande som herr Richardson
höll utan vill bara göra några konstateranden.

Jag tror inte att man har anledning
att befara att den undersökning jag
nämnde skall behöva ta lång tid. Den
genomförs under maj månad. Vi har
sommaren på oss att göra en värdering
av den, och slutsatser och eventuella
åtgärder kommer alltså inte att behöva
dra ut på tiden.

Skolöverstyrelsen avser att kartlägga
frånvaron över hela landet och har
lämplig personal anställd för just detta
ändamål. Det bör naturligtvis vara klokt
att, innan jag för min personliga del
tar ställning till vilken typ av åtgärder

som bör vidtagas, avvakta ett ordentligt
underlag. Jag kan nämna att det
har gjorts en undersökning i AC-län,
som visar på en genomsnittlig frånvaro
av 8,8 procent. Denna siffra är alltså
betydligt lägre än den som herr Richardson
angav från något stickprov,
men även en sådan frånvaro ligger något
högre än en normal sjukdomsfrekvens
kan ge anledning till.

Jag vill inte kommentera frågan mer
för dagen, utan jag avvaktar ytterligare
sakuppgifter.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag är helt tillfredsställd
med uppgiften att denna undersökning
skall göras snabbt, och jag har
full förståelse för att utbildningsministern
vill avvakta resultatet av undersökningen.
Det ligger helt i linje med
min principiella syn, att man skall ta
reda på hur det är i verkligheten innan
man vidtar några åtgärder.

Dock saknar jag i utbildningsministerns
anförande en kommentar till uppgiften
om hur man skall behandla elever
som skolkar. Jag kan inte begära
att utbildningsministern på rak arm
skall ge ett definitivt och genomtänkt
svar. Men det vore intressant att höra
en spontan reaktion på denna uppgift
att man kräver att en elev åtminstone
”någon gång under varje månad” skall
vara i skolan för att få uppbära studiehjälp.
Är det ändå inte att kräva
alltför litet av en elev som uppbär
samhällets stöd för att studera?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om viss vidareutbildning av föreståndare
för ålderdomshem

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara fröken Pehrssons
(ep) fråga om viss vidareutbildning av
föreståndare för ålderdomshem, vilken

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Om viss vidareutbildning av föreståndare för ålderdomshem

fråga intagits i kammarens protokoll för
den 14 maj eftermiddagen, och anförde: Herr

talman! Fröken Pehrsson har
frågat mig, om jag är beredd att medverka
till att utbildad ålderdomshemsföreståndare
ges möjlighet till vidareutbildning
för erhållande av sjuksköterskelegitimation.

Jag tolkar frågan så att därmed avses
utbildning för fortsatt verksamhet
inom åldringsvården och inte för övergång
till annat vårdområde.

Jag vill erinra om att det i proposition
nr 66 år 1968 angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. förutsattes
att utbildningen av ålderdomshemsföreståndare
skulle bestå tills vidare
jämsides med den nya linjen för
vidareutbildning av sjuksköterskor i
åldringsvård, i avvaktan på resultatet
av pågående personalbehovsundersökningar.

Utbildningen av ålderdomshemsföreståndare
kommer organisatoriskt att påverkas
av den beslutade vårdtekniska
utbildningen inom gymnasieskolan. Det
ingår i skolöverstyrelsens arbete att beakta
vilka konsekvenser den nya utbildningen
får för hittillsvarande utbildningar
inom bl. a. åldringsvården.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

Anledningen till att jag ställde frågan
är att önskemål framförts från
många ålderdomshemsföreståndare, som
vill komplettera sin utbildning för att
erhålla sjuksköterskelegitimation. Detta
vill de inte göra, som statsrådet har
tolkat det, för att fortsätta inom samma
vårdområde, utan för att ha ökade
valmöjligheter när det gäller att övergå
till annat vårdområde. Ålderdomshemsföreståndarna
hänvisar till att
sjuksköterskorna enligt läroplan från
skolöverstyrelsen den 28 oktober 1968
har möjlighet att med en termins vidareutbildning
bli föreståndare för ålder Första

kammarens protokoll 1970. Nr 27

domshem och primärkommunal öppen
åldringsvård. Ålderdomsheinsföreståndarna
vill ha liknande möjlighet till vidareutbildning.

Eftersom läroplanen för utbildning
till ålderdomshemsföreståndare håller
på att omarbetas vill jag fråga: Kommer
den nya läroplanen att biittre tillgodose
elevernas önskemål om större
samstämmighet i utbildningen av sjuksköterskor
och ålderdomshemsföreståndare?
Kommer detta att ske på ett sådant
sätt att komplettering av utbildningen
bättre än som nu är fallet åstadkommes
för den yrkesgrupp jag här
har nämnt? Hur och på vad sätt kan
de redan utbildade ålderdomshemsföreståndarna
komplettera sin utbildning
för att erhålla legitimation som sjuksköterskor? Tack

än en gång för svaret.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag beklagar att frågan
formulerats så att jag ej kunde vara
exakt säker på vad som avsågs.

Får jag med denna nya utgångspunkt
säga att den tanke som nu tas upp har
väckts i yrkesutbildningsberedningen,
och man har där skrivit ett stycke om
möjligheten till vidareutbildning för
ålderdomshemsföreståndarna. Det fåi
gå på remiss, och sedan får vi i veder
börlig ordning ta ställning till om något
sådant även i praktiken skall genomföras.

Jag vill bara göra den lilla kommentaren
nu, att 60 procent av de 2 000
föreståndarna för ålderdomshem och
de biträdande föreståndarna i dag saknar
utbildning över huvud taget för sitt
arbete. Detta ser vi kanske ändå som
den angelägnaste uppgiften i dag — att
rätta till denna uppenbara och påtagliga
brist.

Sedan måste vi naturligtvis också bedöma
hur vi i framtiden skall bedriva
utbildningen, vad vi skall prioritera.
Då får vi ta ställning till hur långt
fram man skall sätta önskemålen om

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Ang. särskilt utrymme på barnstugor för lindrigt infektionssjuka barn

att även de, som skaffat sig en utbildning,
i stor skala skall kunna gå över
på en ny form av utbildning och ett
nytt yrke. Det kan jag självfallet inte,
allra helst som inte kompetensutredningen
har lagt fram sitt förslag, uttala
mig närmare om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. särskilt utrymme på barnstugor för
lindrigt infektionssjuka barn

Statsrådet fru ODHNOFF erhöll ordet
för att besvara fru Florén-Winthers
(m) fråga angående särskilt utrymme
på barnstugor för lindrigt infektionssjuka
barn, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 15 maj, och
yttrade:

Herr talman! Fru Florén-Winther
har frågat mig om jag är beredd medverka
till en sådan ändring av normerna
för barnstugornas utrustning att
det till varje barnstuga bör finnas utrymme
där lindrigt infektionssjuka
barn kan vårdas.

Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar
för barnstugeverksamheten skall
det i varje barnstuga finnas minst ett
rum som kan användas som isoleringsrum
vid olycksfall eller hastigt påkommande
sjukdom. För de barn som på
grund av sjukdom inte kan besöka
barnstugorna finns en särskild barnvår
darinneorganisation. Verksamheten
med barnvårdarinnor som vårdar de
sjuka barnen i hemmen är under uppbyggnad
i kommunerna.

1968 års barnstugeutredning, som
skall utreda frågan om barnstugeverksamhetens
utformning, kommer även
att behandla barnstugornas lokalbehov.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Odhnoff för svaret på min
enkla fråga. Framför allt vill jag tacka

för beskedet att den sittande 1968 års
barnstugeutredning, som har att utreda
frågan om barnstugeverksamhetens utformning,
även skall behandla barnstugornas
lokalbehov och då kommer
att ta upp den här mycket viktiga frågan.

Socialstyrelsen har ju, som vi alla
vet, haft ett program för standardutbyggnad
på daghemmen och givit råd
och anvisningar om dess verksamhet.
Som åberopas här har ju dessa gått ut
på att det skall finnas ett isoleringsrum
vid olycksfall och hastigt påkomna
sjukdomar. Efter vad jag kan förstå,
räcker inte dessa råd och anvisningar.
Vi vet alla att med den överbeläggning
som rått på daghemmen har man i
mycket stor omfattning varit tvungen
att disponera också det rummet. Detta
gäller alltså olycksfall och hastigt påkommen
sjukdom, och jag har ingenting
att säga om det.

Men jag tror att när vi hela tiden nu
diskuterar att bygga ut barnstugorna,
måste vi se på en sådan här viktig
punkt, därför att det är barnets bästa
det gäller. Förkylning, mässling och
andra barnsjukdomar kommer inte bara
i hemmet, utan också under daghemstid.
Barnen behöver då avskiljas från
de andra fortast möjligt för att inte
smitta ner dem.

Vi vet också att det på landsbygden
ofta är långa sträckor och kan ta flera
timmar för föräldrarna när de skall
hämta sina barn och ta hem dem för
att skydda de andra barnen. Vi känner
även till att om mässlingsbarnen varit
hemma en tid och kommer tillbaka till
daghemmet, kan de vara ljuskänsliga
och behöver då ha någonstans att ta
vägen. Likaså vet vi att när ett barn
har varit sjukt en längre tid är barnet
så pass klent att det inte alltid orkar
med att anpassa sig till många andra
barn. Barnet kan även då och då behöva
veta att det har en säng att tillgå.
Finns det då möjlighet att ha ett
rum till förfogande i daghemmet, har
man en chans att lösa de problemen.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Ang. särskilt utrymme på barnstugor för lindrigt infektionssjuka barn

Många av daghemsbarnen är kanske
inte alldeles smittfria när de kommer
tillbaka till daghemmet igen, och det
kan jo då vara en möjlighet att några
dagar få leka i daghemmets hägn i ett
sådant rum. Då behöver varken daghemspersonalen
eller föräldrarna vara
oroliga för att man släppt ut barnen
för tidigt.

När det gäller hälsosynpunkterna har
man tidigare varit mycket restriktivare
inom daghemsvården, men en möjlighet
till ett särskilt utrymme skulle göra
att man inte behövde ha så många
restriktioner.

Vi skall heller inte glömma att en
sådan anordning hjälper föräldrarna
en hel del, framför allt de ensamstående
föräldrarna. De vet då att de har
möjlighet att på daghemmet få hjälp
vid en lindrigare infektionssjukdom. Vi
upplevde för någon tid sedan i TV att
en mamma i Bollmora klagade sin nöd
och sade att inte kunde daghemmet
hjälpa henne och att det var svårt att
få barnvårdarinna. Av statsrådets svar
framgår att barnvårdarinneorganisationen
är under uppbyggnad, men den är
inte alls färdig, och i vissa kommuner
finns den över huvud taget inte. Där
skulle ju socialstyrelsen kunna göra insatser
för att ytterligare stödja utbyggnaden
och för att ge direktiv som understryker
hur betydelsefull denna
verksamhet är för att hjälpa barnen
och de yrkesarbetande föräldrarna.

Jag tackar ännu en gång för svaret.
Jag tycker att det andas en positiv utveckling.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det är mycket viktigt
att vi ser denna fråga ur den synvinkel
som fru Florén-Winther delvis berörde,
nämligen barnens bästa. Då får
vi väl gå vidare och ställa oss frågan
om barnens bästa är att de skall tillbringa
en konvalescenstid på daghemmet.

Jag tror att den utbyggnad av barn -

vårdarinneorganisationen, som nu pågår
och som understöds från .statens
sida genom ett 35-procentigt bidrag, är
ett bra medel att tillgodose barnens
bästa. Självfallet måste man medan utbyggnaden
pågår också vara beredd
att pröva andra metoder och se om det
kan finnas andra framkomliga vägar.
Jag tror att ett vidgat samarbete mellan
barnstugorna och familjedaghemmen
skulle vara en möjlig väg till lösning
av dessa problem. Familjedaghemmen
är ibland av olika skäl tomma
på ordinarie dagbarn och skulle därför
kunna ta hand om barn som kanske
behöver det lugn och den avskildhet
som barnstugan har svårt att ge; det
skall ju inte bara finnas en säng som
står tom. Man kan också tänka sig att
kommunerna har ett antal kvalificerade
familjedaghem som mera permanent
står till förfogande för att ta emot
sjuka barn som kan behöva extra vila
och omvårdnad men som ändå utan
risk kan flyttas hemifrån.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag konstaterar att
statsrådet Odhnoff i detta sammanhang
har en linje för utvecklingen. Hon tar
i dagens debatt verkligen upp frågan om
en praktisk lösning. Ty detta är en
praktisk fråga, det är vi alla medvetna
om. Där kan man inte generalisera. Man
kan inte bara se till hur föräldrarna
eller daghemmet skall klara det och
inte tänka på barnens bästa. Man måste
inse att det är en kedja av kombinerade
saker som kan ge ett gott stöd såväl åt
barnen som åt föräldrarna och vår daghemsorganisation.

Socialstyrelsens stöd när det gäller
barnvårdarinneverksamheten bör enligt
min uppfattning utvecklas. Jag vill understryka
detta, ty man bör ute i kommunerna
arbeta med att söka nå en
snabbare utbyggnadstakt. Barnen mår
givetvis bäst av att stanna i sitt eget
hem och där få vård så länge som
möjligt, men vi vet ju hur det ser ut

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
under konvalescensperioderna. Barnen
kommer mycket snart tillbaka till daghemmet,
och då skall det finnas möjligheter
att i ett särskilt rum ge dem
en chans att få i lugn och ro återvinna
hälsan.

Att bygga ut familjedaghemsverksamheten
så som statsrådet antydde är enligt
min uppfattning en lycklig lösning.
Dessutom skulle detta ge familjedaghemmen
en ny ryggrad och en ny arbetsuppgift
som accepteras av samhället.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36,
statsutskottets utlåtanden nr 114 och
118—129, bevillningsutskottets betänkande
nr 39, bankoutskottets utlåtanden
nr 44 och 46, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 45, 51 och 53 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 31—33
och 35.

Ang. regionalpolitiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels proposition
med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., dels motioner angående regionalpolitiken.

Bankoutskottet hade i detta utlåtande
behandlat dels propositionen nr 75,
med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, in. m., såvitt
propositionen avsåge de långsiktiga
målen för regionalpolitiken, jämte
motioner som väckts i anledning av
densamma, dels motioner angående regionalpolitiken
vilka väckts under den
allmänna motionstiden vid riksdagens
början.

I propositionen nr 75, dagtecknad
den 13 mars 1970, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bland annat godkänna
vad chefen för inrikesdepartementet
enligt statsrådsprotokollet förordat
i fråga om regionalpolitikens mål.

Propositionen hade hänvisats till bankoutskottet
såvitt den avsåge de långsiktiga
målen för regionalpolitiken. I
övriga delar hade den hänvisats till
statsutskottet, som behandlade den i
sitt utlåtande nr 103.

Enligt propositionen erfordrades
målmedvetna åtgärder för att en tillfredsställande
balans i den regionala utvecklingen
skulle uppnås i landets olika
delar. En mera fast utformad regional
politik vore nödvändig. Förutsättningarna
härför komme att förbättras
väsentligt genom de handlingsprogram
— länsprogram 1970 — som för närvarande
utarbetades av länsstyrelserna
och planeringsråden. I propositionen
hade angivits allmänna riktlinjer för
utformandet av ett regionalt program
för hela landet. I anslutning därtill
gjordes vissa preciseringar av målen
för den regionala politiken. Ett sådant
program skulle innehålla två huvudmoment.
Det ena vore att statsmakterna
skulle angiva ramar för länens och
de regionala organens verksamhet. Det
andra vore en klassificering av orter
eller regioner med hänsyn till den typ
av åtgärder som behövdes för att lösa
de problem som vore förknippade med
respektive ortstyp.

En väsentlig förstärkning av de regionalpolitiska
medlen föresloges. Direkta
statliga insatser vore nödvändiga
för att bygga upp attraktiva och konkurrenskraftiga
samhällen i landets
norra delar. Inom skilda departements
verksamhetsområden hade vidtagits eller
förbereddes en rad åtgärder med
detta syfte.

En omfördelning även av enskild
verksamhet från expansiva till stagnerande
regioner erfordrades. Nya medel
föresloges för att påverka företagens lokaliseringsval.
Införandet av ett system

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

med obligatoriskt loknliseringssamriid
förordades. En ny stödform — sysselsättningsstöd
— föresloges för att stimulera
till ökad användning av arbetskraft
i företagen. För att förbättra produktionsbetingelserna
i stödområdet
hade förslag om transportstöd som regionalpolitisk!
medel framlagts efter
anmälan av chefen för kommunikationsdepartementet.

Kapitalstödet vid lokalisering skulle
i huvudsak få oförändrad inriktning
men förstärkas i flera avseenden. Det
nuvarande stödområdet, som i fortsättningen
skulle benämnas det allmänna
stödområdet, utvidgades med vissa
kommunblock i Värmlands och Kopparbergs
län.

Lokaliseringsstöd skulle kunna utgå
— utom till industri — till industriliknande
verksamhet och, inom det allmänna
stödområdet, vissa typer av serviceverksamhet
med huvudsaklig inriktning
på industrin. Möjlighet öppnades
att giva investeringsstöd för att
främja utflyttning från storstadsområdena
av centrala administrativa enheter
inom den privata sektorn. Stödet
till turistnäringen föresloges fortsätta
enligt hittills tillämpade grunder.

Undantagsvis skulle lokaliseringsstöd
kunna lämnas industriföretag eller företag
med industriliknande verksamhet
vid rationalisering av verksamheten
även om sysselsättningen i företaget
icke ökade. Stöd skulle kunna utgå till
företag som hyrde ut industrilokaler om
huvudsaklig ägaridentitet förelåge i
fråga om den fastighetsförvaltande och
den industriella verksamheten.

Nuvarande stöd i form av lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån skulle
bibehållas. Som alternativ till bidrag
skulle avskrivningslån kunna användas,
d. v. s. amorterings- och räntefritt
lån som avskreves på fem år. Bidrag/
avskrivningslån skulle dock i regel icke
utgå i fråga om industriserviceverksamhet
eller vid rationalisering.

Möjlighet skulle införas att giva ersättning
till företag vid omlokalisering

Ang. regionalpolitiken
till det allmänna stödområdet för
kostnader vid flyttning av maskiner
in. in.

För att underlätta anskaffandet av
rörelsekapital till industriell eller industriliknande
verksamhet inom det allmänna
stödområdet skulle .statlig garanti
för lån vid anskaffning av omsättningstillgångar
kunna tecknas i samband
med att lokaliseringsstöd beviljades
vid investeringar. Garantin skulle
kunna avse högst 50 procent av erforderligt
rörelsekapital för inledningsskedet.

Beslut om lokaliseringsstöd skulle
förfalla om investeringarna icke hade
påbörjats inom ett år. En intensifierad
bevakning och uppföljning av utvecklingen
i stödföretagen förutskickades.

Nuvarande stöd till lokaliseringsutbildning
skulle förstärkas. Inom det allmänna
stödområdet skulle företag som
nyanställde personal i samband med
nyetablering eller utvidgning av verksamheten
kunna få ett schablonstöd för
inträningen av de nyanställda med 5
kronor per elev och arbetstimme under
sex månader. Vid mera kvalificerad
utbildning skulle individuellt bestämt
stöd kunna utgå i högst ett år.

Kvalificerad arbetskraft som flyttade
till nyetablerat eller utvidgat industriföretag
inom det allmänna stödområdet
skulle kunna få flyttningsstöd — förutom
som för närvarande i form av
respenning och bortavistelsebidrag —
i form av starthjälp.

Frågan om utbyggnad av s. k. industricentra
skulle utredas vidare.

Inom ett särskilt inre stödområde —
väsentligen omfattande Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands läns
inland samt Jämtlands län, nordvästra
Gävleborgs län och norra Kopparbergs
län — föresloges försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd till industriföretag
som utökade arbetsstyrkan. Stödet
skulle utgå i tre år för varje årsarbetskraft,
varmed arbetsstyrkan utökades,
de två första åren med ä 000 kronor och
det tredje året med 2 500 kronor. Sys -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

selsättningsökningar redan under år
1970 skulle berättiga till stöd.

Förslagen innebure — inklusive det
transportstöd som chefen för kommunikationsdepartementet
förordat — en
regionalpolitisk satsning på 1 200 miljoner
kronor för en treårsperiod.

De motionsyrkanden, som behandlades
i detta utlåtande, återgives i det
följande i den ordning vari de upptoges
i utskottets yttrande. De motioner som
hade nummer under 1000 hade väckts
under den allmänna motionstiden, övriga
i anledning av propositionen.

A) Grundläggande frågor rörande de
långsiktiga målen för regionalpolitiken
behandlades i

a) de likalydande motionerna 1:314,
av herr Werner, och II: 338, av herr
Hermansson m. fl.;

b) de likalydande motionerna I: 820,
av fru Olsson, Elvy, samt II: 955, av herr
Johansson i Växjö och herr Josefson i
Arrie, vari bland annat anhållits, att
riksdagen måtte uttala sig för en decentraliserad
bebyggelsestruktur i landet; c)

de likalydande motionerna I: 313,
av herr Olsson, Johan, m. fl., och II: 972,
av herr Åsling in. fl., vari bland annat
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala sig för att en regionalpolitisk
målsättning, som också
innehölle en befolkningspolitisk målsättning,
borde utarbetas, syftande till
ett decentraliserat samhälle;

d) de likalydande motionerna I: 103,
av herr Bengtson in. fl., och 11:116, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att vid pågående
utredning om regionalpolitiken måtte
utformas förslag till en regionalpolitisk
målsättning för statsmakterna i syfte att
enligt motionerna skapa ett så långt
möjligt decentraliserat samhälle; samt

2. att riksdagen, i avvaktan på att en
sådan målsättning kunde fastställas,
redan nu måtte uttala, att lokaliseringsoch
regionalpolitiken i all möjlig ut -

sträckning borde utnyttjas i syfte att
skapa ett sådant näringsliv och en sådan
serviceutrustning i Norrlandslänen
och andra s. k. skogslän, att ytterligare
befolkningsutflyttning därifrån icke påtvingades.

B) Vissa i förhållande till propositionen
avvikande och kompletterande synpunkter
hade framförts i motionen II:
1352, av herr Tobé.

Principiella synpunkter på regionalpolitikens
inriktning hade vidare framförts
i

C) de likalydande motionerna I: 1142,
av herr Helén in. fl., och 11:1340, av
herr Gustafson i Göteborg in. fl., såvitt
däri föreslagits, att riksdagen skulle
uttala, att stödåtgärder i större utsträckning
borde inriktas på generella åtgärder
som främjade ett företagsvänligt klimat,
varvid förutom sänkta person- och
frakttaxor borde prövas bland annat
teleavgifterna, regionalt slopande av
arbetsgivaravgiften, snabbare avskrivning
för industribyggnader, lindring av
energiskatten samt andra differentieringar
i skattehänseende som kunde
främja Norrlands utveckling;

D) de likalydande motionerna I: 380,
av herr Bengtson in. fl., och II: 426, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t överlämnade
ett av centerpartiets styrelse antaget
regionalpolitiskt 15-punktersprogram,
vilket återgivits i motionerna, till
1968 års lokaliseringsutredning för dess
fortsatta arbete;

E) de likalydande motionerna 1:1144,
av herr Pettersson, Axel Georg, och
II: 1348, av herr Larsson i öskevik
in. fl.

F) önskemål om en regionalpolitisk
utvecklingsplan hade framställts i de
likalydande motionerna 1:1142, av herr
Helén in. fl., och II: 1340, av herr Gustafson
i Göteborg m. fl., såvitt nu vore
i fråga.

G) Liknande önskemål avseende
Norrland hade framställts i

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

a) de likalydande motionerna I: 58,
av herr Helén in. fl., och 11:69, av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begiira,

att utvecklingsplan med klar målsättning
för utvecklingen i olika regioner
i Norrland borde utarbetas, och

att med ledning av denna utvecklingsplan
ett näringspolitiskt program för
Norrland borde upprättas som underlag
för statens mer långsiktiga Norrlandspolitik; b)

de likalydande motionerna I: 472,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt
11:963, av herr Nilsson i Agnäs och
herr Petersson i Gäddvik, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att motionerna
överlämnades till den pågående lokaliseringsutredningen
med uppdrag till
utredningen att i den fortsatta lokaliseringsverksamheten
lägga upp en tioårig
utvecklingsplan för Norrland.

H) Norrbottens problem upptoges i
de likalydande motionerna 1:826, av
herr Strandberg, samt II: 965, av herr
Petersson i Gäddvik och herr Stridsman,
vari yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
försöksvis bedriven regionalpolitisk insats
för att vända den nuvarande utvecklingen
i Norrbotten så att målsättningen
i länsplanering BD 80 vore möjlig
att uppnå.

I) Eu fråga rörande statliga företag
upptoges i de likalydande motionerna
1:387, av herr Werner, och II: 429, av
fru Marklund in. fl.

Utredningsverksamhet av olika slag
hade föreslagits i

K) de likalydande motionerna I: 802,
av herr Andersson, Ingvar, in. fl., och
II: 970, av herr Åkerlind, vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta tillsätta en expertutredning
i syfte att belysa konsekvenserna av
den näringslivslokalisering och befolkningsomflyttning
som skedde;

IT)

Ang. regionalpolitiken

L) de likalydande motionerna 1:75,
av herr Lindblad och herr Jacobsson,
Per, samt II: 91, av herr Jönsson i Ingemarsgården
och herr Westberg i Ljusdal; M)

de likalydande motionerna I: 159,
av herr Pettersson, Karl, in. fl., samt
II: 180, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att en plan snabbt
måtte upprättas om statliga verksamheters
— eller delar därav — utflyttning
till lämpliga orter i Norrland.

N) Frågan om etableringskontroll berördes
i

a) de likalydande motionerna 1:1112,
av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl., och
11:1309, av herr Vigelsbo m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
snarast avseende stödområdesindelningens
avskaffande och införande
av etableringskontroll inom storstadsregioner
och andra orter med riklig
tillgång på arbetstillfällen men brist på
arbetskraft och bostäder;

b) de likalydande motionerna I: 384,
av herr Carlsson, Eric, och II: 435, av
herr Sundkvist m.fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till åtgärder för att hejda
storstädernas expansion, varvid .särskilt
frågan om etableringskontroll i storstadsregioner
borde övervägas;

c) de likalydande motionerna 1:228,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och
II: 339, av herr Åsling in. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att vid fortsatt utredning
om regionalpolitikens utformning
skyndsamt skulle prövas införande
av etableringskontroll i storstadsregionerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

d) de likalydande motionerna I: 823,
av herr Petersson, Bertil, m. fl., och II:
964, av herr Nilsson i Kalmar in. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivel -

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
se till Kungl. Maj:t begära tillsättandet
av en utredning med uppgift att utreda
och framlägga förslag till införandet av
etablerings- och investeringskontroll i
landet.

De under a nämnda motionerna hade,
såvitt de icke avsåge införande av etableringskontroll,
hänvisats till statsutskottet.

O) Förslag rörande begränsning av
storstädernas expansion hade i övrigt
framlagts i

a) de likalvdande motionerna 1:384,
av herr Carlsson, Eric, och II: 435, av
herr Sundkvist in. fl., såvitt det däri
ställda yrkandet — som återgivits under
N b ovan — icke avsåge införande
av etableringskontroll;

b) de likalydande motionerna I: 313,
av herr Olsson, Johan, in. fl., och II: 972,
av herr Åsling m. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till effektiva åtgärder
för att balansera storstädernas
tillväxt, varvid särskilt borde prövas
frågan om stimulansbidrag för flyttning
av företag från storstadsregionerna;

P) de likalydande motionerna 1:820,
av fru Olsson, Elvy, samt II: 955, av herr
Johansson i Växjö och herr Josefson i
Arrie, såvitt nu vore i fråga;

liknande innebörd hade de förslag
som framlagts i

Q) de likalydande motionerna I: 378,
av herr Bengtson och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 574, av herr Hansson
i Skegrie in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid pågående lokaliseringsutredning
måtte prövas möjligheterna
av att genom s. k. nya städer enligt det
system, som tillämpats främst i Storbritannien,
lätta på befolkningstrycket
i första hand i örestad, Storstockholm
och Storgöteborg, i enlighet med motionernas
syfte; ävensom

R) de likalydande motionerna 1: 995,
av herr Larsson, Thorsten, in. fl., och
II: 949, av herr Gustavsson i Alvesta

in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder för en regional samordning
för läns- och kommunalplanering
som förhindrade koncentrationsbildning
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionerna 1:314 och 11:338 angående
målsättning för regionalpolitiken,

b) motionerna 1:820 och 11:955, såvitt
de avsåge decentralisering av bebyggelsestrukturen,

c) motionerna 1:313 ocli 11:972, såvitt
de avsåge målsättning för regionalpolitiken,

d) motionerna 1:103 och 11:116 angående
målsättning för regionalpolitiken godkänna

vad i propositionen nr 75
förordats i fråga om de långsiktiga målen
för regionalpolitiken;

B. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1352, såvitt det däri framställda yrkandet
icke tillgodosetts genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1142 och II: 1340, såvitt de avsåge
generella regionalpolitiska stödåtgärder; D.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 380 och II: 426 angående överlämnande
till 1968 års lokaliseringsutredning
av visst regionalpolitiskt program
;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1144 och 11:1348 angående
målsättning för regionalpolitiken;

F. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1142 och II: 1340, såvitt de avsåge
utarbetande av en regionalpolitisk
utvecklingsplan;

G. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 58 och II: 69 om en
utvecklingsplan för Norrland,

b) motionerna 1:472 och 11:963 om
en utvecklingsplan för Norrland;

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:826 och 11:965 om särskilda
regionalpolitiska insatser i Norrbotten;

I. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:387 och 11:429 om utveckling av
statliga industrier i skogslänen;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 802 och II: 970 angående utredning
av näringslivslokaliseringens och
befolkningsomflyttningens konsekvenser; L.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:75 och 11:91 om kartläggning
av arbetskraftskostnader;

M. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och 11:180 om utflyttning
av statlig verksamhet till Norrland;

N. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:1112 och 11:1309,
såvitt de avsåge etableringskontroll,

b) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de avsåge etableringskontroll,

c) motionerna 1:228 och 11:339 om
etableringskontroll,

d) motionerna 1:823 och 11:964 om
etablerings- och investeringskontroll;

O. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:384 och 11:435 om
åtgärder för att begränsa storstädernas
expansion, såvitt motionerna icke behandlats
under N,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
de avsåge åtgärder för att begränsa
storstädernas expansion;

P. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 820 och II: 955, såvitt de avsåge
åtgärder för att påverka miljöförhållandena
i storstadsregionerna;

Q. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 820 och II: 955, såvitt de avsåge
prövning av regionplanen för Storstockholm; R.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:378 och 11:574 om utredning
rörande s. k. nya städer;

S. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 995 och II: 949 om åtgärder på
läns- och kommunalplaneringens område
för att förhindra koncentrationsbildning.

Ang. regionalpolitiken

Reservationer hade avgivits

1) , vid utskottets hemställan under A,
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 75 och

a) motionerna 1:820 och 11:955, såvitt
de avsåge decentralisering av bebyggelsestrukturen,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
de avsåge målsättning för regionalpolitiken,

c) motionerna I: 103 och II: 116
som sin mening giva till känna vad reservanterna
uttalat om de långsiktiga
målen för regionalpolitiken, samt

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:314 och 11:338, såvitt det däri framställda
yrkandet icke tillgodosetts genom
vad reservanterna anfört och hemställt
;

2) , vid utskottets hemställan under C,
av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m), Annerås (fp), Thorsten Larsson
(ep), Regnéll (in), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1142
och 11:1340 i ifrågavarande del som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om generella
regionalpolitiska stödåtgärder;

3) , vid utskottets hemställan under D,
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna 1:380 och 11:426
överlämnades till 1968 års lokaliserings -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

utredning för att beaktas vid dess arbete; 4)

, vid utskottets hemställan under E, av
herrar Thorsten Larsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep),
utan angiven mening;

5) , vid utskottets hemställan under F, av
herrar Annerås (fp), Thorsten Larsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:1142
och II: 1340 i ifrågavarande del hos
Kungl. Maj:t begära, att en regionalpolitisk
utvecklingsplan finge utarbetas
i enlighet med vad reservanterna anfört; 6)

, vid utskottets hemställan under G

a) av herrar Åkerlund, Strandberg

och Regnéll (alla in), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna I: 58 och II: 69,

b) motionerna I: 472 och II: 963

hos Kungl. Maj :t hemställa, att en utvecklingsplan
och ett näringspolitiskt
program för Norrland måtte utarbetas i
enlighet med vad reservanterna anfört;

b) av herrar Annerås (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(fp), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 58
och II: 69 hos Kungl. Maj:t anhålla, att
en utvecklingsplan och ett näringspolitiskt
program för Norrland måtte utarbetas
i enlighet med vad reservanterna
anfört,

b) avslå motionerna 1:472 och II:
963;

7) , vid utskottets hemställan under H,
av herrar Strandberg (m) och Strids -

man (ep), vilka dock ej antytt sin mening; 8)

, vid utskottets hemställan under K,
av herrar Åkerlund, Strandberg och
Regnéll (alla m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under K
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:802 och 11:970
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av näringslivslokaliseringens och befolkningsomflyttningens
konsekvenser i
enlighet med vad reservanterna anfört;

9) , vid utskottets hemställan under N,
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under N
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till

a) motionerna 1:1112 och 11:1309,
såvitt de avsåge etableringskontroll,

b) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de avsåge etableringskontroll,

c) motionerna 1:228 och 11:339,

d) motionerna I: 823 och II: 964

hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande etablerings- och investeringskontroll
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

10) , vid utskottets hemställan under O,
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson i
Glömminge och Stridsman (alla ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under O hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till

a) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de icke behandlats under N,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande åtgärder
för att begränsa storstädernas expansion
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

11) , vid utskottets hemställan under
P, av herrar Thorsten Larsson, Börjes -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

sou i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka likväl ej antytt sin åsikt;

12) , vid utskottets hemställan under
Q, av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka dock ej antytt sin mening;

13) , vid utskottets hemställan under
B, av herr Thorsten Larsson (ep), likaledes
utan angiven mening;

14) , vid utskottets hemställan under
S, av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under S hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:995 och 11:949 hos Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärder på läns- och kommunalplaneringens
område för att förhindra
koncentrationsbildning i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande ärende
jämväl finge beröras bankoutskottets
utlåtanden nr 41 och 42, statsutskottets
utlåtanden nr 103, 105 och 106
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! När vi den 24 april behandlade
arbetsmarknadsfrågorna betonade
jag att det varit önskvärt om vi
fått föra en debatt över hela det fält
där alla moment i fråga om arbetsmarknads-,
lokaliserings- och regionpolitik
är så nära sammanflätade.

Så har nu inte skett, och i dag gäller
de utlåtanden vi har att ta ställning till
den regionalpolitiska målsättning och
de statliga stödåtgärder som vi skall
söka förverkliga.

Enligt centerpartiets mening är alla
de olika momenten i fråga om regionpolitikens
målsättning och medel något
som bör samordnas. Vi vill kraftigt understryka
att lokaliseringspolitiken är
ett viktigt led i en regionalpolitik som

Ang. regionalpolitiken

enligt vår mening bör inriktas på ett
decentraliserat samhälle.

Den femåriga försöksperioden för lokaliseringspolitik
utgår vid kommande
halvårsskifte. I huvudsak har denna politik
under perioden bestått av stöd i
form av lån och bidrag till etablering
och utvidgning av företag i områden
med sysselsättningssvårigheter. Stödet
bär främst avsett det s. k. norra stödområdet
som i stort sett överensstämmer
med de s. k. skogslänen.

Redan vid principbeslutet 1964 framhöll
vi att ramen inte medgav tillräckligt
stöd för det syfte som lokaliseringspolitiken
måste få. Vid upprepade tillfällen
sedan dess har vi framhållit och
yrkat att medelsramen väsentligt skulle
vidgas. Vissa korrigerande riksdagstryck
har också fattats, senast i år då
femårsplanens kostnadsram fastställdes
till 1 225 miljoner kronor, varav 1 miljard
avsågs för lån och 225 miljoner för
lokaliseringsbidrag.

Det beräknas att den här femårsperioden
gett sysselsättning åt cirka 15 000
personer, varav 10 000 i norra stödområdet.
Detta resultat är givetvis väsentligt
men enligt vår mening ändå otillräckligt.

Mitt under en högkonjunktur har
vårt land nu en kraftig regional obalans.
Koncentrationsområdena — främst
de tre storstadsområdena — är konjunkturmässigt
överhettade av brist på
arbetskraft samtidigt som skogslänen
har arbetslöshet. Beträffande arbetslöshetsläget
har vi tillgång till en alldeles
färsk siffra publicerad i dagens tidningar.
Den säger oss enligt min mening
ganska mycket.

Försöksperiodens lokaliseringspolitik
har ofta rubricerats som aktiv, men resultatet
gör enligt vår bedömning inte
skäl för den beteckningen. Vi har också
vid flera tillfällen sagt att lokaliseringspolitikens
resultat bör ses mot bakgrunden
av den samtidigt pågående arbetsmarknadspolitiska
flyttningspolitiken.
De rörlighetsfrämjande åtgärder som
medverkat till arbetskraftsflyttning från

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
områden med undersysselsättning gäller
främst skogslänen och har verkligen
varit aktiva; antalet bortflyttade är
flerdubbelt större än de sysselsättningstillskott
som lokaliseringspolitiken gett.
Förklaringen till detta är att regeringen
obestridligen satsat väsentligt
mer av vilja på att flytta den fristående
arbetskraften till koncentrationsområdena
än på att genom lokaliseringspolitik
skapa nya arbetstillfällen
i regioner med sysselsättningssvårigheter.
Bakom detta ligger också att regeringen
inte har baserat lokaliseringspolitiken
på en regionalpolitisk målsättning
i överensstämmelse med det
lokaliseringspolitiska syftet.

Regeringens satsning främst på flyttning
av arbetskraften från de sysselsättningssvaga
områdena betyder en inriktning
inte på decentralisering utan
på centralisering. Lokaliseringspolitiken
har i den här fasen endast varit ett
medel att dämpa en alltför häftig koncentrationstakt.
Även statsverkspropositionen
för 1970/71 ger uttryck åt den
bär inställningen från regeringspartiet
som jag något försökt att skissera.

I hela landet har det mellan åren 1960
och 1968 skett en befolkningstillväxt
på omkring 500 000 invånare, och ungefär
300 000 av dessa har kommit till
de tre storstadsområdena. Motsvarande
tal för perioden 1968—1980, som prognostiserats
fram i Länsplanering 67,
skulle bli 810 000 totalt och 625 000 för
koncentrationsområdena i storstäderna.
Skogslänen beräknas under samma tid
få en befolkningsminskning på 140 000.

Vi har från centern pekat på att läget
vad gäller konsekvenserna av befolkningsomflyttningen
redan är mycket
allvarligt med följder som gör att man
redan bar stora svårigheter att bemästra
såväl i glesbygd som i storstadsområden.
I vissa kommuner har avfolkningen
gått så långt vad gäller de
yrkesverksamma åldrarna att mer än
30 procent av den kvarvarande befolkningen
är pensionärer. Man har alltså
fått en mycket ogynnsam ålderssamman -

sättning, och om man skall tro på prognoserna
kommer denna dystra utveckling
att fortsätta. Det gäller att på
något sätt kraftigt lägga ut moteld för
detta.

Mot bakgrund av de ökande problem
och svårigheter som befolkningsomflyttningen
medfört och medför bar man
glädjande nog kunnat konstatera att
kravet på en verkligt aktiv lokaliseringspolitik
är på väg att vinna större
gehör. Av allt fler medges att den förda
lokaliseringspolitiken varit otillräcklig.
Även från regeringens och socialdemokraternas
sida förklarades 1969 att lokaliseringspolitiken
måste byggas ut.

Grundvalen för de utlåtanden som vi
i dag behandlar är regeringens förslag
i ett flertal propositioner, där man föreslagit
att åtgärder för förstärkning av
lokaliserings- och regionalpolitiken, i
huvudsak på grundval av landshövding
Lemnes utredning, skall ske. Den Lemneska
utredningen fortsätter och fullföljer
sitt arbete i eu andra etapp. Regeringens
förslag nu är alltså att betrakta
som ett provisorium. De förstärkningar
som föreslagits i de aktuella
propositionerna står i stort sett i
överensstämmelse med vad centerpartiet
tidigare förordat. Det regionalpolitiska
femtonpunktprogram som centerns
styrelse antog hösten 1969 har på åtskilliga
punkter beaktats. En annan
historia är att det enligt vår mening
kommer alltför sent.

Den nya lokaliseringspolitiken inriktas
enligt regeringens förslag på en
treårsperiod, och den regionalpolitiska
satsningen för perioden föreslås till
1 200 miljoner kronor. Av detta belopp
beräknas 200 miljoner för lokaliseringsbidrag
och avskrivningslån, 800 miljoner
för lokaliseringslån, 25 miljoner för
sysselsättningsstöd och 75 miljoner för
transportstöd, förutom vissa andra
mindre poster. Det är sålunda en förstärkning
i jämförelse med tidigare
satsning. Vår bedömning är emellertid
att även den föreslagna ramen för den
framförliggande treårsperioden är otill -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

räcklig, men eftersom lokaliseringsutrcdningen
fortsätter sitt arbete, bör en
slutgiltig precisering av ramen fä anstå
till en senare tidpunkt. Vi lägger
inget säryrkande i det stycket.

För det budgetår som det närmast
gäller föreslås ett reservationsanslag av
60 miljoner till lokaliseringsbidrag och
ett investeringsanslag av 250 miljoner
kronor till lokaliseringslån. Vi har inte
funnit det lämpligt och nödvändigt atl
uppjustera dessa anslagsbelopp, och vi
har där förutsatt att man liksom tidigare
bör ge regeringen fullmakt att vid
behov överskrida anslaget. För försöksverksamhet
med industricentra föreslår
vi dock ett anslag på 3 miljoner
kronor och en ram för kreditgarantier
på 15 miljoner kronor.

Den geografiska avgränsningen av
det stödområde för kapitalstödet som
i fortsättningen skall betecknas som
allmänt och inte särskilt skall enligt
propositionen bli i stort sett densamma
som nu, dock med utvidgning av vissa
kommunblock i Värmlands och Kopparbergs
län. Utanför stödområdet skall
behovet av punktinsatser enligt departementschefen
bedömas efter samma
grunder och med samma förutsättningar
som hittills. Jag kommer inte att beröra
de särmeningar som vi bär beträffande
den geografiska avgränsningen
— de kommer att tas upp av andra.

När det gäller en annan avgränsningsfråga,
nämligen den om det inre stödområdet,
vill jag peka på att det ju
även tidigare med nuvarande bestämmelser
har funnits möjligheter att i
särskilda fall ge högre lokaliseringsstöd
än i normalfallen. Det har kunnat
utnyttjas i viss mån till differentiering
av stödet till inlandets förmån. Dessa
möjligheter skall enligt propositionen
kvarstå. Därutöver skall införas ett sysselsättningsstöd
till industriföretag som
utökar arbetsstyrkan. Detta skall gälla
inom ett särskilt inre stödområde, väsentligen
omfattande Norrbottens, Västerbottens
och Västernorrlands läns inland
samt Jämtlands län och nordvästra

Ang. regionalpolitiken
Gävleborgs län samt norra Kopparbergs
län. Med detta beaktas det från
vårt håll tidigare framförda kravet på
elt särskilt inre stödområde, vilket vi
noterar med tillfredsställelse.

Vi har också sagt att man bör diskutera
skatteinstrumentets användning
för lokaliseringspolitiska syften. Även
den användningen borde kunna differentieras
till förmån för det inre stödområdet.
Det kan ske på olika sätt. Vi
har exemplifierat genom att säga att
energiskatten på elkraft kan borttas för
det här området.

När det gäller lokaliseringspolitik
och kreditpolitik anser vi att det är angeläget
att i det fortsatta utredningsarbetet
frågan om kreditpolitikens anpassning
till lokaliseringspolitiken tas
upp och att man ingående prövar medel
och möjligheter på detta område.
Möjligheterna av en regional lågränta
bör övervägas, har vi sagt.

Vi anser att en nyckelroll för regionalpolitiken
tillkommer samhällsplaneringen,
särskilt den regionala utvecklingsplaneringen.
Vi menar då inte bara
den fysiska planeringen och lokaliseringsplaneringen
utan också den ekonomiska
och sociala planeringen inklusive
bostadspolitikens långsiktiga
planering. Samhällsplaneringens betydelse
underströks vid det lokaliseringspolitiska
beslutet 1964. Det sades då att
en aktiv och förutseende samhällsplanering
var en av grundförutsättningarna
för en lokalisering som på bästa sätt
kan främja det ekonomiska framåtskridandet.
De olika företagens val av lokaliseringsorter
beror t. ex. i hög grad av
samhälleliga beslut om lokaliseringen
av viktiga offentliga institutioner, t. ex.
för utbildning, forskning och service
eller vägar, kommunikationer och bostadsbyggande.
Det är samhällsplaneringen
och främst den regionala utvecklingsplaneringen
som skall samordna
den samhälleliga service- och resurspolitiken
med lokaliseringspolitiken.

Riksdagen förutsatte 1964 att plane -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
ringen i länen skulle utmynna i konkreta
handlingsprogram. Men först 1967
togs ett första initiativ till förverkligande
härav genom Länsplanering 1967
som redovisades 1969. I denna planering
som har försökskaraktär har länsstyrelserna
och planeringsråden uttryckt
en lokaliseringspolitisk målsättning
i vissa ramvärden i fråga om
framtida befolkningstal. Viss prioritering
mellan kommunblock och orter
har också gjorts. Regeringen har anbefallt
att statliga myndigheter i sitt arbete
skall beakta länsplaneringens resultat,
och för närvarande pågår inom
länsstyrelserna arbete med Länsprogram
1970 som med anknytning till
Länsplanering 1967 skall utmynna i
konkreta handlingsprogram för länen.
Den regionala utvecklingsplaneringen
måste, vill vi understryka, tillmätas huvudrollen.
Det sade riksdagen 1964.
Men naturligtvis måste den ligga inom
ramen för övergripande riksplanering.
På länsplaneringen skall i huvudsak
ankomma att bestämma satsning på
olika orter. Det är enligt vår mening en
uppgift för länens kommunala styrelser.
Den regionala utvecklingsplaneringen
bör som vi förordat i motioner
ha landstinget som huvudman.

I motioner har vi också begärt att
samhället skall fastställa ett regionalpolitiskt
handlingsprogram för hela
landet. Vi menar att detta är eu nödvändighet
för att en aktiv regionalpolitik
skall kunna föras. Lokaliseringsutredningen
har i sitt betänkande konstaterat
bristen av ett sådant program
men förklarat sig ämna ta upp frågan
om en preciserad regionalpolitisk målsättning
i det fortsatta utredningsarbetet.
Vi har från centern som preciserad
regionalpolitisk målsättning angett ett
så långt möjligt decentraliserat samhälle.
En samhälls- och näringsstruktur
i en decentraliserad form borde vara
någonting som stod högt på önskelistan
för alla. Det är uppenbart att överdimensionerad
storstadsbebyggelse har
svårt att ge invånarna acceptabla mil -

jöer. Från samhälls- och företagsekonomiska
synpunkter är det också helt
otillfredsställande.

Den socialdemokratiska regeringen
har inte gett uttryck åt någon preciserad
regionalpolitisk målsättning. Socialdemokraternas
politik har tidigare
närmast varit inriktad på att främja
koncentrationsutvecklingen, vilket innebär
konflikt med lokaliseringspolitiken.
Man har hellre velat flytta folk till
koncentrationsområdena än ge arbeten
till de sysselsättningssvaga områdena.
Koncentrationen av företagsamhet och
bebyggelse till de tre storstadsområdena
har betraktats som naturlig och
önskvärd från regeringens sida. Lokaliseringspolitiken
har därmed blivit endast
ett komplement, avsett att dämpa
en alltför häftig koncentrationstakt.
Följden av detta har blivit att Sverige
väsentligt mindre än jämförbara länder,
exempelvis Norge och Finland, satsat
på en aktiv lokaliseringspolitik. Inrikesministern,
som just gick ut, ställer
nu i proposition nr 75 i utsikt ett regionalt
handlingsprogram för hela landet.
I vilken riktning programmet skall
formas antyds inte. Det kan naturligtvis
finnas skäl för gissningen att regeringen
i viss mån ändrat attityd i frågan.
Jag hoppas det är så. Den har i
varje fall under de senaste åren påtalat
angelägenheten att dämpa storstadskoncentrationen,
och i den förevarande
propositionen anförs för detta även
miljöpolitiska skäl. Det står så här: ”En
balanserad fördelning av befolkning
och näringsliv är motiverad också av
miljöpolitiska hänsyn. Den ökande insikten
om miljöns betydelse har tillfört
välståndsbegreppet ytterligare en
viktig dimension.” Det låter nästan som
om det skulle kunna vara en formulering
av herr Palme.

Vi i centern tror dock inte att regeringspolitiken
skulle ha inriktats helt
på en decentraliseringspolitik. Det
finns en del andra tecken som alltjämt
pekar på ökad centralisering. Alltjämt
är satsningen på flyttning av arbets -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

kraft större än på lokaliseringspolitiken,
ocli det är uppenbart att regeringspolitiken
har en sänkt ambitionsnivå
i fråga om t. ex. vägbyggande och bostasbyggande
i de områden på vilka
lokaliseringspolitiken inriktas. Ett departementschefsuttalande
finns det särskild
anledning att uppmärksamma,
nämligen att det f. n. skulle saknas underlag
för konkretisering av den befolkningsmässiga
målsättningen för
stödområdet. Länsplanering 67 innebar
dock en målsättning i vissa ramvärden
i fråga om framtida befolkning. Departementschefens
uttalande nu synes oss
inte vara i god överensstämmelse med
tidigare uttalanden från flera regeringsledamöter
om att Norrlandslänen skall
bestå som en med andra regioner likvärdig
del av den svenska nationen.

Vi har i motioner pekat på detta och
föreslagit att riksdagen nu skall uttala
att lokaliserings- och regionalpolitiken
i all möjlig utsträckning skall utnyttjas
i syfte att skapa ett sådant näringsliv
och en sådan serviceutrustning i Norrlandslänen
och andra s. k. skogslän att
ytterligare befolkningsutflyttning därifrån
inte påtvingas. Detta är enligt vår
mening den stora och viktiga punkten
i den målsättning som man gärna vill
se i samband med den så mycket omtalade
regionpolitiken.

Det erfordras skyndsamma ställningstaganden
om inte den negativa utvecklingen
skall hinna gå så långt att den
inte kan brytas när det gäller Norrland.
Det är därför nödvändigt att planeringsproblemen
för den landsdelen
behandlas med förtur, även om ett fullt
färdigt underlag inte har förebragts i
alla detaljer. En utvecklingsplan för
Norrland med mål för utveckling inom
olika delar av regionen bör enligt vår
mening föreläggas riksdagen snarast
möjligt, och det bör då särskilt understrykas
att en av planeringens viktigaste
funktioner måste vara att samordna
alla de olika åtgärder och återverkningar
i regionalt avseende som
statsmakterna vidtar. Vi är inte främ -

Ang. regionalpolitiken

mande för statliga garantier för vissa
tätorters framtid, vi anser det tvärtom
nödvändigt att ge uttryckligt löfte om
att ett antal stödjepunkter i inlandet
skall erhålla det stöd de behöver för
att kunna ge en god service även om
avfolkningen fortsätter och de berörda
kommunernas ekonomi härigenom försvagas.

En utvecklingsplan för Norrland
skulle kunna utgöra underlag för ett
näringspolitiskt program som kan tjäna
som ledning för statens mera långsiktiga
näringspolitik. Vi anser att den
planeringsverksamhet som redan genomförts
och som pågår inom länen
lämnar värdefullt material för en sådan
utvecklingsplan, men den befriar
inte statsmakterna från skyldigheterna
att för sin del fastställa klara regionalpolitiska
mål.

Efter det här avsnittet, som jag —
även om det kanske låter pretentiöst —
gärna vill kalla mera principiellt, mera
allmänt, men som anknyter till flera
av våra reservationer, vill jag övergå
till att beröra några av de övriga reservationer
som avgivits till statsutskottets
utlåtande nr 103.

I reservation 3 vill vi ha utrett huruvida
det är möjligt att inom sjukvårdsområdet
uppnå lokaliseringspolitiska
effekter utan att konflikter med den
landstingskommunal sjukvårdsplaneringen
sker. Vi föreslår i denna reservation
att riksdagen skall överlämna
motionerna i denna del för övervägande
inom lokaliseringsutredningen i
samråd med socialstyrelsen.

Reservation 4 från centerpartisterna
i utskottet plus socialdemokraten herr
Mellqvist tar upp yrkandet om en förskjutning
av gränsen för det allmänna
stödområdet så att hela Kopparbergs
län innefattas i detsamma. Jag skall
inte närmare motivera denna reservation,
utan det kommer min partikamrat
herr Carlsson i Vikmanshyttan att
göra.

Reservation 5, som handlar om en
vidgning av det allmänna stödområdet

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
till att omfatta Gotland, har undertecknats
av samtliga icke socialistiska utskottsledamöter.
Jag tror att det finns
starka skäl för riksdagen att gå på reservationens
yrkande. Det finns starka
och allmängiltiga motiv för att Gotland
bör hänföras till stödområdet, och
den i propositionen redovisade tidigare
tillämpningen är inte tjänlig som riktpunkt
när det gäller Gotland. De beredskapspolitiska
hänsyn som departementschefen
anfört borde också beaktas
på det sätt som vi yrkar. Jag hoppas
att vissa socialdemokrater stöder
den här reservationen och att vi därmed
får ett bifall till reservanternas
förslag.

Även reservation 6 beträffande områdesdifferentieringen
av lokaliseringsstödet
är undertecknad av samtliga
representanter för oppositionspartierna.
Den tar upp de av ERU framlagda
undersökningarna, som har visat på
den ensidiga näringsstrukturen i glesbygdsblocket
och de följder i fråga om
låg yrkesintensitet, åldrings- och sjukvårdsproblem
samt knapp tillgång till
grundläggande service som jag tidigare
varit inne på. Vi vill här påvisa att en
påbörjad negativ utveckling på grund
av för sent och med otillräcklig kraft
insatt regionalpolitisk aktivitet har visat
sig bli självgenererande och därmed
ytterligare kan försämra förutsättningarna
att tillgodose kraven på fördelning
av välståndet. Man måste alltså
enligt vår mening koncentrera resurserna
till de områden där samhällsservicen
hotar att brytas ned, om utvecklingen
inte nu kan hejdas. Stödformerna
bör på det här sättet överses
fortlöpande i syfte att stödet skall kunna
differentieras till förmån för intressen
som eljest måste offras eller tillgodoses
med avsevärt mera kostnadskrävande
medel.

Reservation 7, som tar upp frågan
om lokaliseringsstöd för viss till jordbruket
angränsande verksamhet, har
avgivits av samtliga oppositionsledamöter
i utskottet. Det finns näringsområ -

den som ansluter till jordbruksproduktionen
och som i många fall kan befaras
få speciella svårigheter i tillämpningen
mot bakgrund av hittills ofta
åberopade jordbrukspolitiska överväganden.
Vi föreslår en skrivning som
möjliggör att hantering av jord- och
skogsbruksprodukter, vilken inte direkt
ansluter sig till en industriell tillverkningsprocedur,
ändå kan behandlas
välvilligt i de konkreta avgörandena,
då verksamheten inte direkt omfattas
av det statliga jordbruksstödet.

Reservation 8 beträffande lokaliseringsstöd
för marknadsföring och utvecklingsarbete
är också en trepartireservation.
Industriserviceföretag med
marknadsföring och utvecklingsarbete
bör enligt reservanternas mening också
godtas som stödberättigade. Mycket
starka skäl talar för detta, bl. a. de
initialsvårigheter som alla företag har
och där man skulle kunna stödja den
ambition som måste finnas för att det
skall vara möjligt att skapa en god industriell
utvecklingsmiljö.

Reservation 9 beträffande lokaliseringsstöd
för turistanläggningar skall
jag inte närmare beröra men vill bara
konstatera att den tar upp en väsentlig
angelägenhet. Vi har ansett att vi
bör kunna ge lokaliseringsstöd till turistanläggningar
i vidare mån än vad
regeringen har lagt förslag om. Inte
minst ökningen av underskottet i turistbalansen
när det gäller valutan är
skäl för större välvilja mot den inländska
turistnäringen. — Jag hoppas
att det är en ödets skickelse att finansministern
just nu intog sin plats i regeringsbänken.

Beträffande lokaliseringslån för rörelsekapital
så har vi i reservation 11
följt upp en cp-motion av herr Hedlund
m. fl., som påvisar behovet av
rörelsekapital och att detta skall kunna
tillgodoses förutom med hjälp genom
av oss förordade kreditgarantier
även med de direkta lokaliseringslånen.
Om man hade haft avsikten att
vid begränsningar av det totala kre -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

ditutrymmet genom prioriteringar tillgodose
de regionalpolitiska syftena och
just vid de här konjunktursituationerna
selektivt ta till vara investeringsbenägenlieten
vid högkonjunktur, så
anser vi att avsevärda effekter lättast
uppnås genom direktlån. Vi har förutsatt
att de angivna prioriteringssynpunkterna
har avsetts få tillämpning.
Mot en sådan bakgrund kan då inte
heller generella syften för kreditpolitiken
tala mot att det avsedda stödet
lämnas som lokaliseringslån. Det bör
väl snarare då, har vi sagt, erinras om
vad riksbanksfullmäktige har anfört
om kreditgarantiers starka beroende av
kreditmarknadsläget. Departementschefen
har sagt att lokaliseringslån inte
är lämpliga för finansiering av omsättningstillgångar.
Detta får väl vara
väsentligen vederlagt genom den hittillsvarande
verksamheten. Säkerhetsföreskrivningar
och amorteringstid
skulle man också kunna reglera inom
det nuvarande systemets allmänna ram.

Reservation 12 beträffande storleken
av bidrag och lån bygger på en centermotion,
och den har nu understötts
även av folkpartisterna. I motionen föreslås
att man genom höjda maximibelopp
skulle kunna gynna investeringar
inom det inre stödområdet, och den
ansluter sig alltså till vad lokaliseringsutredningen
i motsvarande syfte har
förordat för de av utredningen angivna
prioriteringsorterna. Ett stort antal
remissinstanser har ju också tillstyrkt
detta. Enligt vår mening måste
de på samhällsekonomiska och starka
sociala skäl grundade uttalandena för
en differentiering till förmån för Norrlands
inland och Norrbottens kustland
med Tornedalen följas upp med konkreta
särskilda stödåtgärder i högre
grad än enligt Kungl. Maj :ts förslag.
Nuvarande planeringsunderlag kan tills
vidare läggas till grund för erforderliga
prioriteringar, så att inte ytterligare
uppskov med kraftiga satsningar
skall bli följden.

Reservation 13 skall jag inte närma -

AnR. regionalpolitiken
re motivera utan vill bara anmäla att
vi står bakom reservationen.

Beträffande reservation 14 rörande
försöksverksamhet med industricentra
förutsätter jag att andra talare efter
mig kommer att beröra den frågan. Jag
vill också här bara säga, att vi delar
den mening som har framförts i reservationen.

Detsamma gäller reservation 15 om
ett samhällsbyggnadsstöd. Jag förutsätter
att herr Jacobsson kommer att
motivera den reservationen och avstår
därför.

När det gäller reservation 16 beträffande
information och uppsökande
verksamhet har centerpartisterna i
statsutskottet blivit ensamma på den
reservation, som bygger på en motion
av herr Hedlund m. fl. Vi påvisar att
lokaliseringsutredningen ju som förut
har nämnts har för avsikt att utreda
även organisationsfrågor. Vi anser att
de skäl som anförts i motionerna för att
uppmärksamt följa möjligheterna att
även organisatoriskt skapa en aktiv uppsökande
verksamhet inom lokaliseringsmyndigheten
bör motivera en starkare
prioritering.

Reservation 17 beträffande särskilda
stödåtgärder i glesbygder har avgivits
mot bakgrund av en centermotion, och
den stöds av centern och folkpartiet. Vi
säger där att den föreliggande arbetskraftssituationen
i glesbygderna kräver
att möjligheter tas till vara för att uppnå
sysselsättningseffekter även i andra
former än genom beredskapsarbeten i
samlad form. Ett effektivt stöd skulle
vara att natur- och miljövårdsarbeten
även i mindre omfattning kunde påräkna
stöd. De här åtgärderna faller
också enligt vår mening inom ramen
för regionalpolitikens vidare syften. Vi
menar därför att föreslagna ytterligare
medel bör kunna få disponeras under
glesby gdsanslaget.

När det gäller de arbetsmarknadspolitiska
flyttningsbidragen vill jag notera
att utskottet gått med på ett motionsförslag
av herr Nilsson i Tvärå -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
lund och mig där vi har yrkat att det
måtte medges att arbetsmarknadspolitisk!
flyttningsbidrag skall kunna utgå
för flyttning till det lokaliseringspolitiska
stödområdet enligt samma villkor
som för flyttning från sagda område
samt att riksdagen anhåller hos Kungl.
Maj :t om utfärdande av erforderliga
tillämpningsföreskrifter. Detla har utskottet
bifallit.

Ett särskilt yttrande är fogat till
statsutskottets utlåtande nr 103 angående
industricentra in. m. i Vindelådalen.
Det har avgetts av centerpartisterna
och folkpartisterna i utskottet. Vi har
där understrukit att inom en i vissa
motioner föreslagen försöksverksamhet
med industricentra bör man nu få fram
projekt med verkan för Vindelådalen.
1967 års riksdagsuttalande att Vindelälven
är att anse som en riksangelägenhet
och att önskvärda och bestående
lokaliseringsåtgärder bör vidtas kvarstår,
och det finns anledning att erinra
om detta. Inga konkreta åtgärder
har hittills redovisats som antyder en
snar lösning. Detta är självfallet också
fråga om arbetsmarknadsinsatser, men
huvudfrågan knyter sig, som vi ser det,
till lokaliseringsansträngningarna på
lång sikt. Bortsett från de trängda lokala
intressena bör särskilt beaktas risken
av att om statsmakternas centrala
beslut inte verkställs så rubbas förtroendet,
och därutöver svävar regionalpolitikens
planeringssamband i allvarliga
fara.

Låt mig sedan, herr talman, något
litet beröra en reservation som är avgiven
till bankoutskottets utlåtande nr
40 och betecknad med nr 9. Den är avgiven
av centerns representanter i bankoutskottet,
och denna reservation bygger
bl. a. på en motion som har avgivits
av herr Åsling och mig, vari hemställs
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att vid fortsatt utredning
om regionalpolitikens utformning
skyndsamt prövas införande av etableringskontroll
i storstadsregionerna i
enlighet med vad som i motionerna an -

förts. Det har bankoutskottets majoritet
inte velat gå med på, vilket jag tycker
är beklagligt. Vi har på den här reservationen
inte heller fått någon från
de övriga icke socialistiska partierna
med oss. Jag har tidigare i kammardebatter
under våren haft anledning att
tala om etableringskontroll i någon
form, och jag har också i den allmänna
debatten märkt att centerns tanke i det
här fallet vunnit viss anklang. Man
tycker då att det borde ha getts uttryck
för detta också i bankoutskottets behandling
av denna fråga.

I reservationen har centerrepresentanterna
sagt att tanken på att använda
någon form av etableringskontroll som
ett medel för att dämpa storstädernas
expansion flera gånger har framförts i
debatten om regionalpolitiken. Senast
har den Lemneska utredningen redovisat
vissa synpunkter på frågan om
etableringskontroll eller etableringsanmälan.
Flertalet remissinstanser som uttalat
sig i frågan har ställt sig positiva
till ett system innefattande i första hand
anmälan. Departementschefen anför i
propositionen att han finner det uteslutet
att på grundval av föreliggande
utredningsmaterial ta ställning till frågan
om framförda krav på etableringstillstånd.
Emellertid anser han att förutsättningar
finns att redan nu aktualisera
införandet av ett anmälningssystem
och hänvisar därvid till en inom inrikesdepartementet
upprättad promemoria
i ämnet. Det förslagets huvudpunkter
har redovisats i ett särskilt avsnitt
i bankoutskottets utlåtande nr 40.
Enligt reservanternas uppfattning bör
samhället för att begränsa storstädernas
tillväxt få möjligheter att påverka
företagens etableringar. Vilka former
den här påverkan bör ges kan inte avgöras
förrän efter ytterligare utredning.
Reservanterna vill ifrågasätta om
påtagliga effekter kan nås genom ett
.samrådsförfarande av det slag som skisseras
i promemorian. Man erinrar också
om att erfarenheterna av utomlandstillämpade
system med krav på etable -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

ringstillstånd därför bör kartläggas och
att förslag till ett sådant system utarbetas.
I samband härmed bör även möjligheterna
att tillämpa någon form av
investeringskontroll övervägas. En utredningsverksamhet
som har det här
syftet bör enligt centerns mening snarast
komma till stånd.

Det transportstöd som föreslagits
från regeringens sida har behandlats i
statsutskottets fjärde avdelning och
återfinns i statsutskottets utlåtande nr
105.

1 ett antal reservationer har vi från
centern fört fram förslag som skulle
ytterligare förbättra balansen mellan
olika regioner när det gäller fraktkostnaderna.
Jag vill understryka att inte
heller centerns förslag i den här delen
kan göra anspråk på att vara tillräckligt.
Jag vill gärna för utskicka att jag
som ledamot i bilskatteutredningen avser
att på lämpligt sätt gå vidare i
fråga om förslag till utjämning regioner
emellan på transportområdet. Ett sådant
krav står för övrigt inskrivet i
riksdagens principbeslut rörande trafikpolitiken.

Herr talman! För de bygders skull
som genom de av oss föreslagna insatsernas
effekt skulle kunna komma i
ett bättre läge hoppas jag givetvis att
våra reservationer vinner kammarens
bifall.

I fråga om det nu föredragna bankoutskottets
utlåtande nr 40 ber jag att få
yrka bifall till reservation 9. Övriga
yrkanden till olika utlåtanden kommer
att framställas av andra representanter
för centern. I fråga om statsutskottets
utlåtande nr 103 ber jag att få återkomma
med yrkande när detsamma föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag har hört att man i
förväg har talat om denna debattdag
som den stora Norrlandsdagen. Egentligen
skulle jag anse det riktigt och
önskvärt om vi kunde genomföra den -

Ang. regionalpolitiken
na debatt utan att samtidigt tala så
mycket om Norrland. Det problem som
vi här skall diskutera är ju närmast
frågan om hur vi bäst kan bereda människor
sysselsättning och utkomst, oavsett
var de bor. Det problemet är inte
enbart ett Norrlandsproblem — även
om det är påfallande aktuellt där i
dag. Det är ett glesbygdsproblem framför
allt, och glesbygder har vi som
bekant i alla delar av landet.

Jag är rätt övertygad om att en
mängd människor i detta land är hjärtligt
uttröttade på att höra talas om
Norrland. En god och angelägen sak
kan tjatas ihjäl, och resultatet kan bli
en kvardröjande likgiltighet. Jag är allvarligt
oroad för att denna likgiltighet
håller på att slå klorna i den svenska
riksdagen. Låt mig säga, herr talman,
att jag inte finner det så underligt,
samtidigt som det förvånar mig att inte
denna u-!andsdebatt för länge sedan
knäckt allt intresse för en aktivitet
man velat kanalisera till glesbygdsområdenas
vitalisering.

När jag talar om en u-landsdebatt är
det säkerligen många som vill beteckna
det som ett överdrivet och ovederhäftigt
tal. Det kan hända att det är det,
men nog präglas väl debatten ofta och
i hög grad av den barmhärtige samaritens
attityd. Och nog har vi själva
gjort vad vi kunnat ibland för att
mana fram bilden av en landsända som
med konsekvensen hos en naturlag går
sin undergång till mötes.

Tyngdpunkten i argumenteringen i
försöken att sälja Norrland och andra
områden här i landet, där inte husen
står så tätt och kanske inte är så höga
som exempelvis i Stockholm, har ju tyvärr
i stor utsträckning haft prägeln
av en stödaktion, en räddningsaktion
med en starkt uttalad social motivering.
Man appellerar till hjälpsamheten,
till medkänslan. Nog har vårt folk
i många sammanhang visat prov på en
storartad hjälpsamhet — det skall gärna
erkännas — men på det kommersiella
och det företagsekonomiska pla -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
net kommer man sannolikt inte särdeles
långt på den vägen.

Under diskussionen omkring sysselsättningsproblemen
har skapats vissa
nyckelord, eller skall vi säga modeord,
som lever en tid men så småningom
förlorar i styrka och slagkraft och sedan
får införlivas med den arsenal av
förbrukade argument som under åren
fyllt en uppgift i den uppehållande
strategin, men inte längre tjänar det
avsedda ändamålet. Vem känner inte
igen vokabulären, stödområden, stödjepunkter,
serviceorter, prioriteringsorter,
servicecentra m. fl. — för att nu
bara göra ett litet plock i rabatten.

De flesta av dessa nyckelord innehåller
värderingar. Det ligger knappast
någonting positivt dynamiskt i medvetandet
om att man lever och verkar i
ett ”stödområde”. Det ligger inte någonting
oemotståndligt attraktivt i att
bli hänvisad till att slå sig ned och
etablera sig i ett ”stödområde”. Det
ligger en klar skillnad i värderingarna
om man kan hänvisa till att man bor i
en prioriteringsort eller i en serviceort.
Risken finns med andra ord att
vi genom att sätta en stämpel på en
punkt i geografin där man kan — eller
skall vi säga får — lyckas med sin hantering,
av vad slag det vara må. Detta
kallas också med ett övergripande ord
för samhällsplanering.

Vi inbillar oss gärna att detta med
samhällsplanering är något nytt för vår
tid. Ingalunda. Även våra fäder planerade,
fast man tog väl mer sällan sina
direktiv från kungliga huvudstaden.
Denna planering skedde inte av en
slump. Våra kyrkbyar och kommuncentra
ligger där de naturligt bör ligga,
geografiskt spridda på ett riktigt
och naturligt sätt i allmänhet, och på
ett sådant sätt att hela landskap befolkningsmässigt
blir en sammanhållen
enhet.

Vad jag vill komma fram till är att
även i de s. k. glesbygdsområdena
vuxit fram en samhällstyp betingad av

de speciella sysselsättnings- och försörjningsförhållanden
som varit rådande,
med skog och jordbruk som basnäringar
och med en bebyggelse som
spritt sig från kustområdena inåt landet,
efter de stora floderna, de större
sjöarna och odlingsområdena. Inom
dessa områden är bosättningen alltjämt
intakt, men med ett vikande befolkningsunderlag,
beroende främst på de
förändringar som de nämnda basnäringarna
undergått.

Vare sig orterna är större eller mindre
— jag tänker nu främst på de gamla
kommunhuvudorterna — så är problemet
detsamma. Sysselsättningsmöjligheterna
viker och — det skall vi
inte förbise — utbildningsmöjligheter
och kostnader är inte jämbördiga. Nåväl,
men nu skall vi ju skapa prioriteringsorter
och serviceorter, säger
man. Ja, då är vi där igen. Grundtanken
bakom är väl kanske riktig, men
jag tror att greppet i viss mån är felaktigt.
Varför denna uppspaltning och
klassificering? Måste inte alla dessa huvudorter
jag talat om egentligen betraktas
såsom prioriteringsorter?

Ja, säger samhällsplaneraren, vi kan
ju inte satsa på alla orter. Vad är det
då man tänker satsa på? Ja, enligt
glesbygdsutredningen vill man ge litet
större bidrag och förmånligare villkor
vid företagsetablering i de s. k.
prioriteringsorterna. Varför det? Jo,
man vill göra dem mera attraktiva och
lockande. Är de inte det då? Jo, förvisso,
om man skall följa det urval som
utredningen stannat för. Detta hindrar
inte att dessa orter har svårigheter,
stora svårigheter, men dessa svårigheter
minskar knappast av att mindre
orter, som ligger på ett avstånd av 8—
10 mil därifrån, officiellt klassas ned
till en lägre dignitet. Det är inte lätt
för en vanlig människa att begripa finessen
med att den som vill starta
eller utvidga en rörelse på en plats,
som ligger geografiskt mera ogynnsamt
till och kanske också har andra han -

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

dikapp, nödgas göra detta på ogynnsammare
villkor än på en ort som har
bättre förutsättningar.

När jag gör dessa allmänt kritiska
kommentarer till den förda debatten
innebär det inte någon anklagelse som
riktar sig mot någon speciell — alla
har vi syndat. Men jag tror att det är
befogat att göra gällande att debatten
haft och har, tyvärr, en alltför negativ
grundton. Det positiva värdet av
att vidga industrisamhället till nya områden
i stället för att förstärka de olägenheter
som ytterligare befolkningskoncentration
vid de starkt industrialiserade
områdena innebär borde komma
till uttryck på ett mera tveklöst
sätt. De positiva förutsättningarna borde
klarare belysas och samhällsintresset
på lång sikt analyseras.

I grunden är ju detta som vi nu talar
om en jämlikhetsfråga av första
ordningen. De sysselsättningsproblem
det här gäller har varit föremål för
många och omfattande utredningar. Utredningsivern
markerar ett intresse,
men den kan också vara uttryck för en
viss vanmakt. Utredningarna har väckt
förhoppningar, men tyvärr är det ju så
att man inte kan leva på utredningar.
Det kan vara angenämt att få höra att
det kanske blir bättre om tio—femton
år, när man har hunnit utreda de eller
de frågeställningarna. Men tyvärr är
det ju en klen tröst, om man samtidigt
vet att växeln förfaller om 14 dagar.

Jag vill med detta ingalunda ha sagt
att frågor inte behöver utredas, men
det blir gärna så att den ena utredningen
föder den andra. Det händer så litet,
och missmodet sprider sig.

Jag tror att det finns ett intresse,
både hos regeringen och hos de politiska
partierna över huvud taget, att
åstadkomma någonting reellt, någonting
som ger effekter nu och som skapar
en grundval för en framtida utveckling.

Tyvärr är det ju så att det område vi

Nr 27 2*1

Ang. regionalpolitiken
bär diskuterar gärna blir en tummelplats
för politiskt taktiskt agerande.
Det är synd att det skall vara så. .lag
tror att jag med gott samvete skulle
kunna göra gällande att vi från folkpartiets
sida gjort vägande inlägg i
denna glesbygds- och sysselsättningsdebatt
under de senaste åren. Men jag
skall inte fortsätta att suga på den karamellen,
därför att jag finner det så
angeläget att vi anstränger oss att söka
samlande lösningar, och att vi också är
beredda att solidariskt betala vad det
kostar att skapa jämlikhet, att vidga
den industriella sektorn till nya områden
och att skapa nya företagsmiljöer.

En invändning möter vi var vi än
befinner oss i denna diskussion: Vi
måste ha företagare, vi måste ha tillgång
till riskvilligt kapital. Den invändningen
går inte att komma förbi, och
vi kommer aldrig förbi den, om vi inte
kan prestera ett lockande alternativ.
Därmed är vi väl också framme vid
själva sakfrågan, den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten och
statsutskottets och bankoutskottets utlåtanden
i detta ärende.

Jag har sagt att vi måste prestera ett
lockande alternativ. Den frågan reser
sig då: Tillgodoser propositionens och
utskottets förslag de krav och önskemål
som man i det avseendet måste
ställa? På den frågan kan man nog svara
både ja och nej. Vi är inom utskottet
ense i långa stycken, kanske i det mesta.
Förslaget innehåller många saker
som är bra. Brister det någonstans är
det väl främst, som jag ser det, i fråga
om de generellt verkande åtgärderna,
åtgärder som på ett avgörande sätt kan
påverka den industriella miljön.

Vid utskottsutlåtandet finns fogade
ett flertal reservationer, av vilka åtskilliga
just sysslar med dessa allmänt
övergripande åtgärder som syftar till
att skapa större jämbördighet mellan
olika orter och att även säkra ett fastare
och mera omfattande samhällsen -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

gagemang på de platser som i dag bildar
centrum för ett mera betydande
omland.

Det kan, som vi även antyder i reservation
2 till statsutskottets utlåtande
nr 103, bli nödvändigt med direkta
statliga insatser som tillförsäkrar vissa
orter en samhällsverksamhet och eu
service som tillgodoser ur jämlikhetssynpunkt
rättmätiga krav.

Ett led i samma syfte kommer också
till uttryck i reservation 3, som behandlar
frågan om lokalisering av sjukhus
in. m. I reservation 6 beträffande
områdesdifferentiering av lokaliseringsstödet
påpekas hur en påbörjad
negativ utveckling måste brytas om service-
och samhällsfunktionerna i fortsättningen
skall kunna upprätthållas.

Till denna kategori av reservationer
hör också reservation 15, där det påpekas
hur angeläget det är, att man ägnar
uppmärksamhet åt behovet av allmän
service, exempelvis när det gäller
skolor, post, kommunikationer, social
service, lokaler för fritid och kultur
in. m.

Vi pekar också på vikten av att den
kommersiella servicen kan fungera och
bestå samt på möjligheten att t. ex. inrätta
en lånefond med fördelaktiga lånevillkor
för butiks- och hantverkslokaler
m. m. Man bör också ta i beaktande
vad ett utvidgat samarbete mellan
kommuner och lokala företagsorganisationer
i dessa avseenden skulle kunna
åstadkomma.

En del reservationer syftar till mera
direkta och praktiska åtgärder, bl. a.
reservation 7, där frågan om vad som
skall betraktas som stödberättigad industriell
verksamhet diskuteras. Man
kommer där in på områden som anknyter
till jordbruksproduktionen och
pekar på att sådan hantering som avser
bearbetning av jord- och skogsbruksprodukter
och som inte direkt ansluter
till en industriell utvecklingsprocedur
bör behandlas välvilligt, då det gäller
verksamhet som inte direkt anknyter
till det statliga jordbruksstödet.

I reservation 8 tas upp frågor angående
lokaliseringsstöd för marknadsföring
och utvecklingsarbete inom företagen.
Av erfarenhet vet vi att detta
är ett stort och viktigt område. Det torde
kunna vitsordas, inte minst av företagareföreningarna
och länsstyrelsernas
lokaliseringssektioner. Frågan har
tagits upp av en rad remissorgan, bl. a.
Kooperativa förbundet, som anser att
formerna för ett stöd till marknadsinvesteringar
bör utredas. Enligt åtskilliga
remissinstanser bör stöd även kunna
utgå till vissa initialkostnader, inkörningskostnader
för nya maskiner,
produktionsenheter etc. Företagareföreningarnas
förbund befinner sig bland
dem som förordar stöd för dessa initialkostnader.

Turismen som sysselsättningsgren
och näringsfång tilldrar sig stort intresse,
framför allt när det gäller inland
och vissa fjällområden. Om vi
skall kunna bygga upp en turistnäring
av klass som kan få framtiden för sig,
krävs i regel mycket stora kapitalinsatser.
En utredning om planering av turistanläggningar
och friluftsområden
pågår men har ännu inte avslutat sitt
arbete. På detta område är det angeläget
att aktuella planer inte hindras
eller fördröjs av pågående utredningar
och att formella möjligheter skapas att
komma i åtnjutande av lokaliseringsstöd
och avskrivningslån samt att dessa
möjligheter även kan tillämpas utanför
stödområdet. I det sammanhanget kan
man bl. a. peka på Öland.

I allmänhet torde man våga säga att
ett stimulans- och lokaliseringsstöd på
detta område inte skulle behöva kollidera
med allmänna planeringshänsyn.
Turismens betydelse bör starkt betonas
och denna näring ges hög prioritet inom
de områden där förutsättningar för
sådan verksamhet föreligger.

Reservation 10 gäller frågan huruvida
lokaliseringsbidrag eller avskrivningslån
skall kunna utgå för anskaffande
av maskiner. Departementschefen
avstyrker utredningens förslag i

Torsdagen den 21 maj 1970 (in.

Nr 27

denna del och menar alt kontrollsvarigheter
och risk för snedvridande prisbildningseffekter
skulle kunna uppstå
genom en sådan subventionering.

Vi som står för reservationen har
svårt att förstå denna motivering. Kontrollsvårigheterna
bör ju inte vara större
för avskrivningslån ån för lokaliseringslån.
Risken för snedvridande prisbildningseffekter
kan rimligtvis inte
heller vara större genom subventionering
i denna form än genom andra former
för områdesdifferentiering som
statsrådet i alla fall har anslutit sig till.

Vi anser alt möjligheter borde föreligga
att genom direkta stödåtgärder
även stimulera maskinanskaffningen.
I synnerhet i de fall där kostnaderna
för maskinanskaffning är förhållandevis
höga skulle ett sådant stöd — naturligtvis
tillämpat efter en noggrann
prövning — säkerligen vara av mycket
stor betydelse.

Detsamma kan sägas beträffande vad
som anföres i reservation 11 om lokaliseringslån
för rörelsekapital. Detta behov
skall kunna tillgodoses med hjälp
av förordade kreditgarantier. Vi anser
att kapitalförsörjningen i viss mån även
skall kunna tillgodoses genom direktlån.
Vi tror att detta skulle vara av
värde speciellt när det gäller — vilket
ju ofta kan vara fallet — att tillgodose
investeringsbenägenhet vid en högkonjunktur.

Om man förutsätter att dessa prioriteringssynpunkter
medvetet tillämpas
kan ett sådant förfaringssätt ogärna anses
strida mot kreditpolitikens generella
syften.

Här kan det ju också vara skäl att
erinra om vad riksbanksfullmäktige anfört
om kreditgarantiers starka beroende
av det rådande kreditmarknadsläget.

Jag vill också understryka vad som
framhålles i reservation 12 om angelägenheten
av en medveten satsning och
differentiering av stödinsatserna, speciellt
i Norrlands inland, vissa kustområden
i Norrbotten och i Tornedalen.
Det planeringsunderlag som redan

Ang. regionalpolitiken
finns torde kunna läggas till grund för
erforderliga prioriteringar särskilt med
hänsyn till angelägenheten av att nödvändiga
satsningar inte blir fördröjda.
Det bör observeras att de möjligheter
att differentiera bidragen som finns
inte har fått den genomslagskraft som
varit önskvärd.

Slutligen ett par ord om det individuella
utbildningsstödet som berörs i
reservation 13. Huvudregeln är att utbildningsstödet
skall utgå under tolv
månader. I allmänhet kan detta antagas
vara tillräckligt, men vi finner det dock
mindre tillfredsställande med en ovillkorlig
maximering, särskilt som det i
en del fall kan komma att röra sig om
arbetskraft med mera kvalificerade arbetsuppgifter
och utbildningen också
i flertalet fall skall försiggå i en inte
utvecklad arbetsmiljö. Vi anser därför
att även om ettårsgränsen i flertalet fall
är tillräcklig så bör stödet ändå kunna
utsträckas till arton månader i de fall
där så befinns erforderligt.

I den presentation av glesbygd och
inland som då och då förekommer i
TV och andra massmedia får tyvärr de
negativa dragen gärna en stark betoning
som på sitt sätt bidrar till att villfarelser
och vanföreställningar lever
kvar. Man vägrar att inse att Norrland
t. ex. alltjämt är en rik landsända. Utan
malmen, skogen och vattenkraften vore
vi inte det välmående land som vi ändå
är.

I de flesta kommuncentra har man
en god samhällsservice, ett väl utvecklat
skolväsende, på sina håll också ganska
goda vägförbindelser. Denna samhällsuppbyggnad
har skett under den långa
period då jordbruk och skogshantering
sysselsättningsmässigt var de dominerande
inkomstkällorna. Alla känner vi
den lavinartade utveckling som skett
på dessa områden och som gjort att
tusentals arbetsföra människor förlorat
sina försörjningsmöjligheter på områden,
vilka tidigare betraktats som
säkra basnäringar, även om de inte gett
några stora inkomster.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

Det är naturligt att man inte har
kunnat bereda ny sysselsättning i tillräcklig
omfattning, men det är också
angeläget att göra klart för sig att detta
är mer beroende på problemets dimensioner
än på att förutsättningar för annan
verksamhet saknas.

Man bör också komma ihåg att man,
framför allt i Norrlands inland, inte
har den företagstradition att bygga på
som förhållandet är i andra delar av
landet, främst beroende på den näringsstruktur
som hittills bildat det väsentliga
försörjningsunderlaget. En ny näringspolitisk
inriktning kräver initialåtgärder,
som det allmänna måste svara
för. Det måste bli det pris man får betala
för att åstadkomma den jämlikhet
och den trygghet som är ett elementärt
villkor även för de människor som bor
i de delar av landet där den industriella
utvecklingen av naturliga skäl befinner
sig i ett annat läge.

Jag sade inledningsvis att en av de
viktigaste förutsättningarna för att kunna
stimulera företagssamhet och sysselsättning
är att genom generalla åtgärder
skapa en ekonomiskt gynnsammare,
men också ur andra synpunkter vänligare
och trivsammare företagsmiljö.
Detta gäller inte minst på transportoch
kommunikationssidan. I statsutskottets
utlåtande nr 105, som behandlas i
detta sammanhang, belyses olika sidor
av detta problem. Jag vill, utan att närmare
gå in på detaljer — andra kommer
att göra det — helt instämma i
flertalet av de reservationer som fogats
till detta utskottsutlåtande.

En av de angelägnaste åtgärderna när
det gäller att skapa intresse bland företagare
och industrifolk för att etablera
sig i nya områden är otvivelaktigt att
olägenheterna med avstånd och geografisk
belägenhet elimineras i görligaste
mån. Detta är ingen omöjlighet. Vägnätet
kan förbättras där så är erforderligt.
Fraktkostnaderna vid statens järnvägar
kan nedbringas och utjämnas. Detta
gäller den tyngre trafiken, men det gäller
inte minst styckegods- och person -

befordran, och det gäller även telekostnaderna
som måste utjämnas. Avstånden
måste krympas, ekonomiskt
och kommersiellt. I det avseendet kan
statsmakterna prestera avgörande insatser.

I detta sammanhang kan det också
vara anledning att beröra kostnaderna
för persontrafik med flyg. Vi har ett
väl utvecklat nät av flygförbindelser i
vårt land med en god service och standard
— men vilka priser! Det är ett
transportmedel för riksdagsmän, företagsledare
och andra som får sina resekostnader
betalda på annat sätt, men
det är knappast ett färdmedel för vardagsmänniskan
med måttliga inkomster.
Hur detta problem skall kunna angripas
vet jag inte, men jag är övertygad att
någonting radikalt måste ske och att
vi här rör oss på ett område, där man
har möjlighet att nå oanade effekter.
Det är inte likgiltigt för den företagare
som slår sig ned i en ort i Norrland,
om det kostar 400 kronor eller 150 kronor
att hälsa på släkt och vänner eller
att sköta nödvändiga affärsförbindelser.

Det är viktigt och nödvändigt att man
i de områden vi här talar om kan skapa
ny företagsamhet och ny sysselsättning
och därmed också åstadkomma
ett mera differentierat näringsliv. Framför
allt tror jag dock att man måste
bygga på den företagsamhet och den
sysselsättningsbas som redan finns. I
det sammanhanget skulle jag gärna vilja
säga ett ord om en näringsgren som
gärna glöms bort, som inte tillräckligt
beaktas som sysselsättningsfaktor, nämligen
jordbruket.

Jordbruket är nödvändigt ur försörjnings-
och beredskapssynpunkt i de
norra delarna av landet. Man bör nog
räkna med att jordbruket, även om det
kommer att undergå förändringar och
många brukningsdelar alltjämt kommer
att läggas ned, ändå kommer att bestå
som en betydande näringsgren. Det förefaller
mindre sannolikt att de stora
enheterna, de s. k. KR-jordbruken, kommer
att bli den dominerande formen

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

för jordbruk i inlandet. Strukturella och
topografiska förhållanden men även
företagsekonomiska bedömningar styrker
ett sådant antagande. Det medelstora
familjejordbruket, i fråga om
storleken mätt med andra värdeskalor
än vad experterna räknar fram, torde
bli den förhärskande formen i framtiden
— alltså den grupp som i dag är
praktiskt taget utesluten från varje möjlighet
till lån eller bidrag från det allmänna
för att förbättra sina ekonomibyggnader
eller komplettera sin inventarieutrustning.
Låt oss ta vara på de
möjligheter som på detta område erbjuder
sig, stimulera utveckling och
nytänkande och medvetet infoga även
jordbruket i våra sysselsättningspolitiska
strävanden.

Jag skall, herr talman, sätta punkt
här. Nu gäller det att bryta trenden, att
forcera ”motståndsvallen”. Vad vi nu
behandlar och de beslut vi kommer att
fatta må ingå som ett led i denna strävan.
Kommer det att visa sig tillräckligt?
Jag är övertygad att det inte är
tillräckligt, att det kommer att krävas
nya initiativ och nya grepp, vilja till
samförstånd och beredvillighet till andra
och djärvare satsningar. Då kanske
vi kan våga hoppas på att missmodet
och pessimismen skall vika och lämna
rum för de förhoppningar och den
framtidstro som är det första villkoret
för att våra bygder skall utvecklas och
leva vidare.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
beträffande yrkandena.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! I denna debatt har vi
att diskutera inte mindre än 101 avgivna
motioner som i sin tur har resulterat
i 45 reservationer jämte ett särskilt
yttrande. I de av mig angivna siffrorna
på antalet motioner ingår naturligtvis
en del dubbelräkningar genom att vissa
motioner till en del har behandlats i
ett utskott och till en annan i ett annat
utskott.

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. regionalpolitiken

Antalet motioner belyser intresset för
de lokaliseringspolitiska frågorna. Antalet
reservationer bevisar hur oppositionen
tvingas agera då utskottens socialdemokratiska
ledamöter nu som
förr har till uppgift att försvara regeringens
politik och sällan kan tänka
sig att på någon punkt låta oppositionens
uppfattning komma till uttryck,
även om det eller de olika förslag oppositionen
framför skulle kunna vara
till gagn för sysselsättningen i de landsändar
där lokaliseringspolitiska åtgärder
skulle få den största effekten.

Under den gångna delen av årets
riksdagssession har i andra sammanhang
behandlats olika motionsuppslag
som berört lokaliseringspolitiken. Det
är endast att med beklagande konstatera
att redan en hel del förslag blivit
nedröstade som skulle ha varit till gagn
särskilt för Norrlandslänen. Låt mig
erinra om att våra förslag avvisats i
fråga om höjning av mjölkpristillägget,
bidrag till icke lönsamma busslinjer,
i fråga om koncentration av SVETAB:s
verksamhet i Norrbotten, i fråga om
sänkning av arbetsgivaravgiften i Norrlandslänen,
i fråga om ändrade beskattningsregler
för vattenfallsverket och
då det gäller en snabbare ändring av
teletaxorna. Också i nu föreliggande
utlåtanden avvisas ett stort antal förslag
som framlagts av oppositionen.

Herr talman! Vi kan i dag konstatera
att utflyttningen från Norrlandslänen
fortgår i oförminskad, för att inte säga
accelererad, takt. Inte minst anmärkningsvärt
är att sysselsättningen inom
den statliga företagsamheten i Norrland
väsentligt har minskat under 1960-talet.
Antalet anställda i statliga företag i
Norrland har under nämnda tid minskat
från 45 000 till 34 000, d. v. s. med
11 000, eller om man så vill med 25
procent. Samtidigt har det enskilda näringslivet
under samma period ökat antalet
anställda från 99 000 till 107 000.
De av mig angivna siffrorna borde i
hög grad kunna minska skallet på det
enskilda näringslivet och dess oför -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

måga och ovilja till medverkan i fråga
om sysselsättning för invånarna i Norrlandslänen.

Under den allmänna motionstiden i
januari avgavs ett stort antal motioner
av representanter för moderata samlingspartiet.
Samtliga motioner baserades
på dels det principprogram som
av partiet föregående år antagits, dels
på det särskilda Norrlandsprogram som
också enhälligt antagits av partiet.

I moderata samlingspartiets principprogram
heter det: ”Målet för regionpolitiken
är att inom landets olika områden
åstadkomma en utveckling som
på sikt garanterar den enskilde trygghet
i boende och arbete. Ett särskilt
aktionsprogram måste därför upprättas
för Norrland. Det måste omfatta en utvecklingsplan,
en särskild utvecklingsfond,
ökade möjligheter för företagareföreningar
att stimulera till nyetablering,
företagsledarutbildning, ökad satsning
på turismen, insatser i samverkan
med Norge för underlättande av transporter,
då det gäller import och export
över norska hamnar och ett miljöpolitiskt
och socialpolitiskt motiverat stöd
till det norrländska jordbruket. Vid sidan
härav bör mera allmänt verkande
åtgärder för hela regioner utvecklas.
Taxesättningen, liksom även beskattningsåtgärder,
bör kunna användas
som regionalpolitiska medel.”

Utgående från dessa allmänna principer
har också vår Norrlandspolitik
utformats, och den kan i korta ordalag
sammanfattas på följande sätt:

En tio års utvecklingsplan bör upprättas
för Norrland. Skattepolitiken bör
reformeras så att företagsamhet i Norrland
stöds och uppmuntras. Fördelning
av kommunalskatter mellan produktions-
och huvudkontorskommuner
måste ses över. Fördelaktigare avskrivningsregler
måste införas, ökad satsning
måste ske på arbetsmarknadsutbildning.
Statens institut för hantverk
och industri måste få möjlighet att stimulera
nyetablering genom allsidig
kurs- och konsultationsverksamhet. En

koncentration av lokaliseringsstödet
bör ske till orter som kan utgöra kärnpunkter
i utvecklingsbara regioner.
Umeå universitet bör utbyggas till ett
Norrlandsuniversitet. En teknisk högskola
bör upprättas i Luleå. En översyn
av statens taxepolitik bör verkställas.
Ökade samhällsinsatser måste göras för
att säkra en fri sjöfart på Norrlandshamnarna.
Teletaxorna bör sänkas.
Samhället måste garantera ett Norrlandsjordbruk
av sådan omfattning alt
beredskapsmotivet tillgodoses och en
fortsatt accelererad avfolkning av den
norrländska glesbygden motverkas.
Äldrestödet bör utbyggas. Prisregleringen
på jordbruksprodukter utformas
så att producenterna i norra Sverige
får tillgodoräkna sig ett högre
avräkningspris. Ökade insatser för att
vidareutveckla turistnäringen i Norrland.

Detta var, herr talman, en kort sammanfattning
av vårt Norrlandsprogram.

Vi hade för ungefär ett år sedan en
lång debatt i riksdagen om lokaliseringspolitiken.
I det då föreliggande
utlåtandet, nr 30, från bankoutskottet
fanns ett särskilt yttrande av moderata
samlingspartiets representanter. Jag citerar
ur detta: ”Misströstan och en alltmer
utpräglad pessimism har spritt sig
hos befolkningen i de drabbade områdena,
särskilt i Norrland. Denna negativa
attityd har bidragit till att skapa
eu uppbrottsstämning som är illavarslande
och som snarast måste brytas. En
förnyad framtidstro på utvecklingsmöjligheter
inom skogslänen måste
skapas.

Läget har nu blivit så allvarligt att
eu kraftsamling erfordras. Det krävs
åtgärder som för den berörda befolkningen
manifesterar statsmakternas beslutsamma
vilja att ingripa. Skall tillräcklig
effekt kunna uppnås är det enligt
vår mening nödvändigt att alla politiska
partier samverkar. Ställda i valet
mellan att söka lösningar efter utpräglat
partipolitiska linjer och att eftersträva
samlande sådana har vi för

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

■vår del funnit angelägenheten av snara
oeh effektiva resultat fälla utslaget för
den sistnämnda handlingslinjen. — —
— Trots en kritisk inställning i vissa
hänseenden har vårt parti av ovannämnda
anledning avstått från reservationer
på ett flertal punkter vid skilda
tillfällen.”

Vi har också i år följt denna linje
men självfallet i något modifierad form
med hänsyn till att regeringen nu förelagt
riksdagen nya förslag avseende
lokaliseringspolitiken, förslag som naturligt
nog följts upp av nya motioner,
baserade på vår grundläggande uppfattning
men som likväl vid realprövningen
bedömts ur den synpunkt som
jag nyss angivit med citatet ur bankoutskottets
utlåtande förra året.

Den femåriga försöksverksamheten,
avseende lokaliseringspolitiken, har
icke lyckats bryta den negativa utvecklingen
inom Norrlandslänen. Mera omfattande
åtgärder måste således insättas.
Det nya förslag som regeringen nu
framlagt måste ses som ett provisorium
i avvaktan på de framtida lösningar
som kan aktualiseras sedan underlag
för bedömningar framtagits genom de
olika länens pågående arbete med länsplaneringen.

Trots att således underlag i dag saknas
för mera vittgående åtgärder måste
erfarenheterna från den bedrivna försöksverksamheten
läggas till grund för
dagsaktuella åtgärder. Så har också
skett i regeringens nya förslag. Vi godtar
de föreslagna åtgärderna, särskilt
som flertalet överensstämmer med förslag
som i flera år framförts av moderata
samlingspartiet. Men de föreslagna
åtgärderna måste enligt vår mening
kompletteras. I vår partimotion begärs
därför ytterligare åtgärder: bättre utnyttjande
av skattepolitiken, större avskrivningsmöjligheter,
differentiering
av arbetsgivaravgifterna, slopande av
energibeskattning för industrin samt
rättvisare skatteprinciper vad beträffar
produktions- och huvudkontorskommuner.

Ang. regionalpolitiken

Vi tror också att det skulle löna sig
mer att tillgripa generella stödåtgärder
än att bygga upp ett omfattande byråkratiskt
system. Regeringens förslag om
begränsningar i den stödberiittigade
verksamheten avvisar vi därför och påtalar
alt flertalet servicetjänster åt industrin
inom sektorerna administration,
marknadsföring och utvecklingsarbete
också borde komma i fråga när
det gäller lokaliseringsstöd. Vidare vill
vi i likhet med centerpartiet och folkpartiet
ha försöksverksamhet med s. k.
industricentra som föreslagits av bl. a.
1968 års lokaliseringsutredning men
som nu avvisas av regeringen.

Herr talman! Talesmän för moderata
samlingspartiet kommer att närmare
belysa de synpunkter som kan läggas
på de reservationer som vårt parti biträder.
Själv skall jag övergå till att
kommentera de två utlåtanden där jag
har deltagit i utskottsbehandlingen. Jag
börjar med bankoutskottets utlåtande
nr 40.

Bankoutskottet har ju att till prövning
uppta de långsiktiga målen för regionalpolitiken.
Reservation 2, där mitt
namn förekommer, går ut på att även
riksdagen här skall göra det uttalandet
att stödåtgärderna i större utsträckning
bör inriktas på generella åtgärder som
främjar ett företagsvänligt klimat. Vi
har nämnt exempel på trafikpolitikens
och skattepolitikens område. Vi har ansett
den frågan så pass betydelsefull
att vi även i bankoutskottet velat göra
denna hårda skrivning. Frågan i övrigt
återkommer sedermera i anslutning till
behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Reservationen 6 a, som moderata
samlingspartiet ensamt står för, tar upp
kravet på en utvecklingsplan för Norrland.
Jag har tidigare, herr talman, påpekat
att denna fråga tas upp i vårt
antagna principprogram, och i vårt
Norrlandsprogram har vi begärt en tioårig
utvecklingsplan för Norrland. Vi
har ansett ett tioårsperspektiv såsom
lämpligt för en sådan planering. Den

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
måste nämligen innefatta ett mycket
avancerat investeringsprogram och
stödåtgärder av både arbetsmarknadspolitisk
och socialpolitisk natur. En
utvecklingsplan, som lämnar besked om
att statsmakterna avser att satsa på ett
antal utvecklingsbara orter i Norrland
och sörja för att erforderliga stödorter
i Norrlands inland kan bibehållas, skulle
genom att undanröja denna osäkerhet
få verkningar långt utöver dem som
de direkta ekonomiska insatserna ger
anledning att räkna med. Denna utvecklingsplan
skall självfallet utmynna
i ett näringspolitiskt program. Men vi
säger samtidigt i reservationen att det
faktum att vi markerar en tioårig utvecklingsplan
inte på något sätt får förhindra
att åtgärder snabbt insättes för
att bryta den nuvarande utvecklingstendensen.

Reservationen 8, avgiven av moderata
samlingspartiet, tar upp frågan om
hänsynen till de samhällsekonomiska
effekter av olika slag som uppkommer i
samband med den befolkningsomflyttning
som numera äger rum i riket. Det
är riktigt att vi har expertgruppen
ERU, som utreder dessa frågor och närmast
skall se på produktionskostnaderna
i olika regioner och de olika samhällsekonomiska
konsekvenserna av
skilda lokaliseringsalternativ. Vi finner
det för vår del angeläget att få till stånd
en sådan utredningsverksamhet som direkt
kunde analysera och värdera de
samhällsekonomiska konsekvenserna av
den näringslivslokalisering och befolkningsomflyttning
som i dag äger rum.
Därför har vi i denna reservation
hemställt om en utredning i ärendet.

Innan jag övergår till att behandla
utlåtandet från statsutskottets fjärde avdelning
skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till reservationerna 2, 6 a
och 8 i bankoutskottets utlåtande nr 40.

Herr talman! Transportkostnadernas
roll i lokaliseringspolitiska sammanhang
har under närmare 30 år varit
föremål för olika utredningar. 1943

framhöll 1940 års Norrlandsutredning
att en utredning måste göras.

År 1946 framlade 1944 års Norrlandskommitté
konkreta förslag till taxesänkningar.
År 1951 framhöll 1947 års
utredning angående näringslivets lokalisering
att utredningar inom kommunikationsområdet
måste samordnas med
lokaliseringsplaneringen. År 1963 framlades
av 1959 års kommitté för näringslivets
lokalisering vissa förslag till
fraktlättnader. År 1969 anfördes av
1968 års lokaliseringsutredning att stor
uppmärksamhet måste ägnas dessa problem
vid fortsatta utredningar.

Trots allt vad som sagts har emellertid
inga speciella åtgärder tidigare vidtagits
i syfte att sänka kostnaderna.
Tvärtom har den förda taxepolitiken
med ofta återkommande taxehöjningar
försämrat konkurrensförmågan för
Norrlandsföretagen. Alldeles särskilt
har detta varit markant under de senaste
fyra åren då inte mindre än sex
taxehöjningar har genomförts och i
princip med procentuella påslag som
just drabbar de långa transporterna.

För att belysa effekten av de senaste
taxehöjningarna har ett företag i Norrbotten
som tillverkar sektionsbyggda
trähus närmare studerats i vad avser
transportkostnadernas utveckling. Under
de senaste fyra åren har transportkostnaderna
för ett hus till Stockholmsregionen
ökat från 2 700 kronor till
5 300 kronor, d. v. s. med nästan 100
procent. Observera att enbart taxehöjningen
den 1 juni förra året och den
1 januari i år har inneburit transportmerkostnader
för detta Norrbottensföretag
i förhållande till en konkurrent
i Mellansverige av storleksordningen
600 kronor per hus. Det totala lokaliseringsstöd
som företaget erhållit, innefattande
bidrag, viss räntebefrielse på
lånet samt kapitalkostnaden för det
alternativa kapitalet enligt företagets
beräkningar, uppgår till 600 kronor per
hus under en normal avskrivningstid.
Konkurrensläget har således för Norr -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

bottensföretaget pa ett halvt år försämrats
lika mycket som samhällets lokaliseringsstöd
betyder för företaget.
Exemplet belyser det ohållbara i att
icke anpassa trafikpolitiken till lokaliseringspolitiska
aspekter.

Nu skall jag, herr talman, ge mitt erkännande
till regeringen för att den inte
längre anser sig kunna underlåta att
handla och, trots att den senaste lokaliseringsutredningen
inte framlagt särskilt
förslag, likväl för riksdagen framlagt
proposition med förslag till vissa
transportstödåtgärder.

Vi accepterar, herr talman, propositionen
men vill att den kompletteras.

Det är av dessa anledningar som vi
när det gäller statsutskottets utlåtande
nr 105 har tvingats till ett antal reservationer
som jag till slut skall beröra.

Den blanka reservationen vid punkten
1 återkommer jag till i anslutning
till den sista reservationen i ifrågavarande
utlåtande.

Reservationen 2 berör Gotlandstrafiken.
Den har redan tidigare nämnts
här i dag. I reservationen begär vi tillsammans
med folkpartiet och centerpartiet
att åtgärder snarast vidtas för
att ernå en tillfredsställande lösning av
det gotländska kommunikationsproblemet.
Jag har svårt att förstå att vi inte
kunde bli ense i utskottet vid behandlingen
av denna fråga.

Reservationen 3 har också förorsakats
av motioner från oppositionens
sida. Vi vill med våra förslag komplettera
Kungl. Maj:ts proposition om
transportstöd, nämligen på så sätt att
transportstödet också skall kunna utgå
för transporter till Norrland; det kan
gälla exempelvis legoarbeten som skall
utföras vid norrländska företag och
möjligheten för företag i Norrland att
få billigare intransporter av råvaror
och halvfabrikat. Vi begär också tillläggsdirektiv
till den sittande utredningen
rörande stöd till jordbruket i
norra Sverige på så sätt att utredningen
skall undersöka möjligheterna att
få transportstöd inom stödområdet när

Ang. regionalpolitiken
det gäller produkter som används inom
jord- och skogsbruket.

Reservationen G tar också upp ett
problem som är aktuellt just för Norrlands
inland, nämligen den begränsning
i transportstödets uppbyggnadssystem
som innebär att den kortaste
sträcka för vilken stöd kan utgå är 300
kilometer. Den bestämmelsen drabbar
speciellt de inre delarna av Jämtland
och Norrbotten, där man många gånger
har behov av transporter till isfria
hamnar i Norge. Därför menar vi att
transportsträckan utanför Sverige också
borde få vara kvalifikationsgrundande
för erhållande av stöd.

Reservationen 8 går ut på att vi inte
har accepterat Kungl. Maj :ts förslag att
viktgränsen skall vara 500 kilo. Vi tror
att det är en olyckligt vald gräns och
stöder därför de motioner som går ut
på att viktgränsen är mycket ogynnsam
för vissa små och medelstora företag
och borde sättas vid 200 kilo. Det är
allt vad reservationen 8 innehåller.

Reservationen 9 tar upp frågan om
restitution av transportstödet. Bestämmelsen
att restitution skall ske en gång
per år innebär onekligen att företagen
får stå för kredit- och räntekostnader
under i sämsta fall ett år. Vi anser att
man borde kunna överväga någon lösning
på detta problem, exempelvis införande
av halvårsintervaller. Det är
hela den problematiken som vi har belyst
och vill få närmare översedd.

Slutligen vill jag beröra reservation
10, som rör sänkning av persontrafikkostnaderna.
Jag skall från början medge
att utskottsmajoriteten har varit
ganska positivt inställd till själva tanken
att åstadkomma en lösning i detta
sammanhang. Majoriteten har också velat
ge sin mening till känna till Kungl.
Maj:t. Vi har emellertid inte ansett att
man kan ge uttryck för en så pass tunn
uppfattning som majoriteten vill göra.
Det torde kunna anses, säger man, att
persontrafikkostnaderna har betydelse.
Vi använder från vår sida klart språk
på den punkten och säger att de spelar

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
en mycket viktig roll i lokaliseringsoch
trafikpolitiska sammanhang, speciellt
för Norrland. Vi säger att det är
uppenbart, men det har inte utskottsmajoriteten
velat gå med på. Vi har
också anfört att Kungl. Maj:t själv bör
överväga vilka metoder som skall användas
för att reducera persontransportkostnaderna.
Här återkommer jag
delvis till vad den blanka reservationen
nr 1 berör. I reservationen 10 heter
det: ”Bland de spörsmål som bör prövas
är frågorna om maximitariffer, en
taxemässig samordning mellan bussoch
järnvägsresor samt speciella taxor
för resor inom Norrland ävensom
taxorna på de norrländska flyglinjerna.
” Vi har bett att få hela detta problemkomplex
översett. Vi vill få fram
ett samlat program för sänkta persontransportkostnader,
såväl för järnväg,
för buss som för flyg. Vi begär också
att förslag härom skall föreläggas riksdagen
utan dröjsmål. Därför bör arbetet
bedrivas med största möjliga skvndsamhet.

Herr talman! Jag får senare återkomma
med yrkanden beträffande de reservationer
i statsutskottets utlåtande
nr 105 som jag här har berört.

Avslutningsvis vill jag säga några ord
om en annan fråga. Jag nämnde nyss
att vi för något år sedan hade en lokaliseringspolitisk
debatt. Jag vet vad jag
då sade i ett par hänseenden, och jag
kan inte underlåta att i detta sammanhang
— det här är kanske sista gången
som vi för en lokaliseringspolitisk debatt
i riksdagens första kammare —
säga mitt hjärtas mening på den här
punkten en gång till. Det är inte bara
en fråga för oss norrlänningar — och
kanske en del andra som har samma
problem att brottas med som vi har.
Det är inte bara en fråga som berör
oss, det är en fråga som i första hand
självfallet berör hela det svenska folket.
Men jag tror man måste vidga perspektiven
och se det här i betydligt
större sammanhang. Detta är inte bara
en nationell fråga, herr talman, detta

är en internationell fråga. Jag kan nämligen
aldrig drömma om att man skulle
behöva uppleva inom en snar framtid
att vi genom en felaktig politik i Sveriges
riksdag skulle blottställa på befolkningsunderlag
den del i Europa,
som snart är den enda kvarvarande delen
som kommer att ha kvar vad mänskligheten
då kommer att anse som det
dyrbaraste — den friska luften, det
rena vattnet och den avstressande miljön.
Må den icke bli förstörd genom en
felaktig lokaliseringspolitik! Då gör vi
en björntjänst mot svenska folket, mot
hela det europeiska folket.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det förslag till utlåtande
som härstammar från statsutskottets
tredje avdelning, alltså statsutskottets
utlåtande nr 103, vilket är
det enda jag här kommer att beröra,
omfattar 43 moment, och i 17 av dessa
föreligger alternativa förslag. Av detta
skulle man kunna dra den slutsatsen
att förslaget är ett splittringens dokument
och att den enhälliga uppslutningen
kring 1969 års riktlinjer var en
engångsföreteelse. Nu har väl det som
redan sagts från oppositionssidan visat
att de skilda meningarna inte röjer
alltför djupgående motsättningar. I
några fall är det enligt min mening
fråga om så små saker att man kan
misstänka att reservationerna tillkommit
mer för att visa upp ett engagemang
än för att leda utvecklingen framåt.
I de tre partimotionerna har man
också ställt sig bakom huvudprinciperna
i propositionsförslaget.

Den huvuddel av propositionen nr
75 som statsutskottet haft att behandla
innebär förslag om att fortsätta och gå
vidare på inslagna vägar — investeringsstödet
byggs ut och nya medel
prövas. För den närmaste treårsperioden
har satsats ungefär lika mycket
som under den gångna femåriga försöksperioden.
Och ändå är det inte bara
det direkta ekonomiska stödet vi

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

skall tänka på. Den tiden är väl förbi
— hoppas jag — när man såg lokaliseringsstödet
som ett medel att flytta arbetstillfällena
ända hem till den arbetssökande
i vilken ort han än bodde.
Vi får alltså alla möjliga följdinvesteringar
också, som inte bokförs på regionalpolitikens
konto, förutom den
allmänna standardhöjningen och glesbygdsstödet.

Bankoutskottet har behandlat de långsiktiga
målen för en regionalpolitik —
d. v. s. den framtida önskvärda struktur
som man vill sträva efter. Gränsdragningen
mot de närliggande målen,
som statsutskottet behandlat, blir i den
praktiska handläggningen flytande.
Klart är väl att vi i diskussionerna om
de närliggande målen på ett handgripligt
sätt får in de akuta balansfrågorna
och därför självfallet också tvingas gå
nära intill de arbetsmarknadspolitiska
bedömningarna.

I den mer allmänna delen av statsutskottets
utlåtande har vi ett antal reservationer,
som kan tas till utgångspunkt
för ett försök att analysera vad
det egentligen är som skiljer oss åt. I
motionerna bakom reservationen 1 —
från enbart centerpartiet — går yrkandet
ut från att det behövs en ny typ av
befolkningsmässig planering som skulle
innebära avvägningar mellan ett
stort antal faktorer. En slutsats har
dragits i förskott, nämligen att människan
inte kan anpassa sig till pressande
förhållanden i stora befolkningskoncentrationer.
Detta skall motarbetas
genom att riksdagen bestämmer regionala
befolkningstal som riktpunkt för
planeringen. Motiven ligger i mycket i
långsiktiga mål, och vi har därför också
i den delen hänvisat till bankoutskottets
behandling. För min del får
jag bara erinra om ERU:s slutsats att
de långsiktiga målen inte bör formuleras
i regionala folkmängdstal utan så
att man försöker få en ekonomisk utveckling
i vissa orter för att tillgodose
individernas trygghet och valfrihet.

Detta innebär inte att vi måste ta

Ang. regionalpolitiken
avstånd från decentraliseringstanken —■
sedd som balansskapande faktor — eller
från det självklara målet att tillgodose
glesbygdsbefolkningens intressen.
Snarare är det en förutsättning för
att så skall kunna ske. För statsutskottets
del — och i det mer närliggande
perspektivet — har majoriteten mer än
reservanterna betonat planeringstekniken
som sådan. Vi har inte anslutit oss
till den rena anpassningsplanering som
motionärerna med rätta angriper. Vi
har dock erinrat om att vi i dag och
om tio år har levande människor som
utsätts för en strukturomvandling inom
bl. a. skogs- och jordbruket som inga
vackra ord kan hejda. De har krav på
jämlikhet i livstiden. Vi måste därför
planera — utan att motverka de långsiktiga
mål som är bedömbara — så att
vi tar ansvar även för förändringar nu
och i morgon. Detta är ett dilemma som
vi aldrig kommer ur, om vi vill sätta
den enskilde i centrum. I varje målkonflikt
blir resultatet, för de levandes
skull, ofta en kompromiss.

Även om reservationen är nedtonad
till mer allmänna omdömen kan den
möjligen noteras som ett bevis på den
tilltro till central statlig planering som
centerpartiet därmed markerat.

Det jag sagt om brytningen mellan
närliggande och kanske slutna mål samt
långsiktiga målsättningar återspeglas
också på ett par andra punkter. Jag
tänker då närmast på prioriteringsresonemangen.
I fråga om prioriteringar
av vissa orter inom regionalplaneringen
har utskottsmajoriteten bedömt läget
så, att det som anges i propositionen
om ortsklassificeringen, och då
närmast serviceorterna i grupp 4, tillgodoser
vad mittenpartierna föreslår i
sina partimotioner. Skillnaden mellan
majoritetens skrivning och motionärernas
är i sak den att utskottet inte vill
ha en typ av statliga garantibeslut för
detta slag av mindre tätorter. I reservationen
2 har också ordet garanti försvunnit,
och skillnaden är egentligen
bara den att reservanterna vill ”ytter -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

ligare betona” vikten av en planering
även för dessa mindre och ibland ofullständiga
servicecentra. Det blir inte
konkretare av reservationen än det blir
av majoritetens text. Under alla förhållanden
är det väl på det regionala planet
som konkretionen slutligen finns
att hämta.

Hit hör också frågorna om den geografiska
inriktningen av det direkta lokaliseringsstödet.
Den prioritering som
ligger i det faktum att ett allmänt stödområde
fortfarande bör anges har utskottet
enhälligt anslutit sig till. Enighet
föreligger också om en prioritering
i viktiga avseenden av ett inre stödområde.
Bortsett från bestämningen av
gränslinjer som jag återkommer till
skulle alltså prioriteringsbedömningarna
så långt vara enhälliga. Men det är
svårt att vara opposition om man inte
kan markera avsteg från regeringslinjen.

En utgångspunkt för diskussionen om
prioriteringar är att man har klart för
sig att en prioritering innebär att man
sätter något före något annat. Om man
har begränsade resurser innebär prioriteringen
att man i några fall måste
vänta, i andra bli utan tilldelning. Mittenpartierna
har ju alltid varit i den
lyckliga omständigheten att man kan
prioritera så att alla får. Resurserna är
outtömliga eftersom man är söker på
att aldrig behöva ta ansvaret för att få
fram medlen. Exemplen är många. Det
hittills senaste från tredje avdelningens
område är reservationen vid bostadsutlåtandet
om bostadsbyggandets
regionala fördelning, en reservation
som jag skall bevara i tacksamt minne.
Den innehöll i korthet att vi dels skall
prioritera bristområdena, dels skall vi
prioritera övriga områden. Hur är det
nu i fråga om prioriteringar av ett lokaliseringsstöd? En

bild av frågeställningen får man
om man jämför Skånska Dagbladets
farhågor för en för hård koncentration
enligt regeringsförslaget med Norrbottens-Kurirens
oro för att inte en exak -

tare prioritering ingår i förslaget. Den
geografiska bilden illustrerar också i
någon mån ur vilka bevekelsegrunder
man gjort sina bedömningar. Det bör
i den här frågan noteras att man inte
från något håll fört fram förslaget att
nu och i detta sammanhang utpeka vissa
orter till vilka lokaliseringsstödet
skail prioriteras. Detta bör understrykas
eftersom i tidningsdebatten i flera
fall riktats kritik mot att regeringen
velat avvakta Länsprogram 1970.

Vad är det nu för konkret motsättning
i fråga om prioriteringar av lokaliseringsstödet?
Jo, utskottsmajoriteten
har anslutit sig till en geografisk prioritering
för ett allmänt stödområde och
därutöver till det inre stödområdet. Utskottet
har sagt att en differentiering
av stödets storlek liksom hittills skall
ske till inlandets förmån samt har erinrat
om sysselsättningsstödets anknytning
till det inre stödområdet. Center
och folkparti säger i reservation nr 6
att tillgängliga resurser måste ”i ytterligare
omfattning” koncentreras till
glesbygdsblocken. Är inte det samma
sak?

Nåväl, om det också är samma sak så
långt, så har de borgerliga representanterna
i alla fall delvis följt ett centerpartiförslag
och i reservation 10 föreslagit
att man i det inre stödområdet
skall räkna in också maskiner m. in. i
stödunderlaget för avskrivningslån. Är
då inte det ytterligare en prioritering?
Jo — kanske — men vad betyder det
egentligen? En bra bild får man om
man jämför med mittenreservationen
12 om högre procentsatser för bidrag
och lån till det inre stödområdet. Smaken
av gammalt vin i nya läglar blir
tydlig. Majoriteten har stött propositionsförslaget
— som jag nyss sagt —
även när det gäller att en differentiering
av stödets storlek som hittills skall
ske till inlandets förmån. Är det inte
där poängen ligger, nämligen att kunna
bjuda mer stöd än normalt om angelägenheten
ur samhällssynpunkt kräver
det? Varför då i detta sammanhang och

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

på denna grund ta upp konstruktionsteknik
som om det vore principfrågor?
•lag utgår då från att vi inte skall eftersträva
helt statsunderstödda industrier
i privat regi. I de fallen får vi nu lita
till rent statlig verksamhet.

Vad särskilt angår lån för rörelsekapital
får noteras att mittenpartiernas
tilltro till bankernas kreditprioritering
inte varit lika stark som eljest. Framtiden
får väl visa om samhället måste
göra fler ingrepp för att tillgodose de
borgerliga kraven.

Jag berörde tidigare stödområdesindelningen.
Där har vi att bedöma två
huvudfrågor. Den ena är om gränsen
på fastlandet skall förskjutas söderut
för att man skall få med det ena eller
andra området intill den föreslagna
gränslinjen. Den andra rör Gotlands
ställning.

Utskottsmajoriteten — med undantag
endast för centerpartiet — har haft
fullt klart för sig att förhållandena i
vissa fall utanför stödområdet kan vara
av samma art som i vissa områden
inom detsamma. Det är också klart att
avflyttningssiffrorna ibland är mera
negativa utanför än innanför gränsen.

I utlåtandet från utskottet poängteras
att lösningen inte generellt ligger i att
förskjuta gränsen. Det gäller att få en
mjuk övergång. Jag skall inte gå igenom
alternativen ett och ett.

Det största intresset tilldrar sig kanske
förslagen från centern i reservation
4 om att ta in hela Kopparbergs län
och från de tre borgerliga partierna att
ta in Gotland i stödområdet.

Det är klart att det ur vissa synpunkter
alltid är obekvämt att arbeta med
geografiska gränser liksom med prioriteringar,
eftersom det alltid blir någon
som anser sig ha kommit på fel sida
om gränsen. Det gäller var den än dras.

Förslaget i propositionen om gränserna
på fastlandet tillgodoser dock — enligt
allas mening utom centerns — kraven
på att gränsen skall bli i viss mån
flytande. Redan tillämpningen hittills
bör ge rimlig trygghet. Det framgår av

2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. regionalpolitiken
förslaget att för de första fyra åren av
försöksperioden 31,6 procent av stödet
gått utanför stödområdet. Hälften av
detta har gått till just de delar av Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län
som nu ligger utanför stödområdet. Det
är mer än vad Jämtlands och Norrbottens
län fick tillsammans.

I fråga om Gotland — som tas upp i
reservation nr 5 — är förhållandet i
viss mån annorlunda. Det grundläggande
är här öns isolerade läge. Såvitt jag
förstår blir det för Gotlands del i så
stor utsträckning fråga om speciella bedömningar
beträffande stödåtgärder att
den nuvarande ordningen bör bibehållas.
Det innebär inte att jag inte gärna
skulle se ytterligare initiativ på Gotland,
men utvecklingen hittills har inte
berott på att Gotland varit utanför stödområdet.
Det har inte ens gotlänningarna
påstått.

Slutligen vill jag i det här sammanhanget
ta upp försöken med industricentra
som berörs i reservation 14. Läst
tillsammans med det särskilda yttrandet
kan man få uppfattningen att det
är ett industricentrum i Vindelälvsdalen
det gäller att votera om. I sak är vi
väl egentligen överens om att frågan
skall prövas och prövas så snabbt som
möjligt, vilket också sker.

I fråga om de övriga perifera reservationerna
borde jag för att inte ta
alltför lång tid i anspråk hänvisa till
utskottsutlåtandet, eftersom det rör sig
om perifera beslutsalternativ, även om
de bakomliggande frågorna givetvis är
viktiga. På en punkt — det gäller reservationen
15 om ett samhällsbyggnadsstöd
—• vill jag dock göra ett par kommentarer.
Först och främst bör slås fast
att vi är eniga om att glesbygdsintressena
kräver tillgång till serviceorter
utanför tillväxtcentra. Propositionens
egen planeringsklassificering är ju inriktad
på detta. Vi är också eniga om
att dessa orter bör stödjas, ibland med
lokaliseringsstöd och ibland med andra
medel. Men därifrån är steget långt till
att bygga upp ett allmänt subventions -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
system för butiks- och hantverkslokaler.
Folkpartimotionen och den därpå
byggda mittenreservationen innebär
nästan otroliga förenklingar av frågeställningen.
Jag skulle vilja rekommendera
reservanterna att ta del av den
promemoria från glesbygdsutredningen
som länsstyrelserna i mars i år anbefallts
att beakta i Länsprogram 1970.
Promemorian innehåller preliminära
synpunkter på målsättningen för glesbygdens
serviceförsörjning och anbefalls
för studium.

Som vanligt leder syftet att debattera
om kommande voteringspunkter till att
tyngden förskjuts från helheten till delarna.

Jag vill inte påstå att vi i dag har en
utvecklad regionalpolitik, men jag vill
däremot påstå att vi är på god väg att
få en sådan trots oppositionens hängivenhet
för detaljfrågor. Som jag redan
i början var inne på är det fråga om
avvägningar mellan långsiktiga och
kortsiktiga mål, och varje kompromiss
kan då upplevas som något negativt.
Men det går bara inte att skissera ett
framtida Norrland och ett framtida Sverige
ur drömmen om det perfekt sammansatta
och fördelade samhället —
särskilt inte som den bilden är så olika
hos olika personer.

Det vi måste göra är att ta ansvar för
dem som drabbas av strukturförändringarna
— och därmed menar jag en
ändrad sysselsättningsinriktning. Mycket
tyder på att vi inte bara har att ta
hänsyn till jord- och skogsbruksnäringarnas
avfolkning utan att vi håller på
att ta de första stegen in i det efterindustriella
samhället. Ser vi på USA finner
vi att ända sedan 1947 nästan hela nettotillväxten
av sysselsättning har fallit
inom undervisning och forskning, sjukvård,
administration, bankväsen, handel
och liknande. Det här är, tycker jag,
centralt i sammanhanget. Vi får akta
oss för en glesbygdsromantik med bara
en strävan: åter till naturen, för att citera
gamle Rousseau. Det gäller att skapa
arbetstillfällen åt dem som behöver

dem nu — sådana arbeten att helst även
nästa generation kan dra nytta av investeringarna.
Det gäller att skapa servicetillgång
i detta ords vidaste mening
även för dem som inte ens genom kortare
flyttningar kan komma intill de
spontana serviceutbuden. Det gäller sist
men inte minst att skapa resurser att
tillgodose dessa krav. Det behövs en
realism i planeringsinriktningen, som
inte bara följer en vind utan ger planeringsunderlag
och prioritetsunderlag.
Därför skulle jag i det här sammanhanget
särskilt vilja framhålla vikten
av att den regionala planeringen och
den kommunalekonomiska planeringen
så snart som möjligt kan smälta samman
med samhällsplaneringen i övrigt.
Sedan, herr talman, är det kommande
riksdagar som får väga mellan konkretionerna.
Den betydelsefulla grunden
har lagts.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma i utskottsavdelningsordförandens
ord om
att statsutskottets utlåtande nr 103 förvisso
icke är ett splittringens dokument.
Men det finns nyanser, och det är dem
vi från oppositionssidan har försökt
att påvisa. Jag vill något protestera
mot ett uttryck som herr Birger Andersson
använde när han sade att man av
våra reservationer fick det intrycket
att de egentligen mera var till för att
visa upp ett engagemang än för att leda
utvecklingen framåt. Jag tror inte att
den sammanställningen är alldeles lyckad.
Skall man leda utvecklingen framåt,
får det nog finnas litet engagemang
också.

Herr Birger Andersson sade att regionala
befolkningstal inte skall fastställas
på riksplanet. Det låter bestickande,
och han försökte uppenbarligen
få mig att gå i något slags fälla där jag
skulle trampa igenom golvet i vår decentraliseringsfilosofi.
Men det är faktiskt
möjligt att resonera som vi har

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

gjort. Vi liar sagt att länsplaneringen,
den regionala planeringen, iir det viktiga.
Vi har också preciserat vad den
skall syssla med. Men som jag också
sade, har samhället centralt redan i dag
i sin hand medel som styr utvecklingen
ute i landets olika delar. Det kan räcka
med bostadspolitiken som exempel. Diir
finns en central styrning, och vi anser
att man väl borde kunna komma fram
till en styrning mot ett program som
visar att det fanns allvar i Länsplanering
67:s mål: Det innebar dock en målsättning
i vissa ramvärden i fråga om
framtida befolkning. Departementschefens
uttalande nu synes oss inte vara
i god överensstämmelse med tidigare
uttalanden från flera regeringsledamöter
om att Norrlandslänen skall bestå
som en med andra regioner likvärdig
del av den svenska nationen.

Det finns många olika möjligheter
att lösa de här problemen bättre och se
till att dessa frågor blir mindre ensidigt
styrda från centralt håll än vad de
är i dag.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan
om stödområdesgränserna. Jag vill
emellertid tala med herr Andersson om
prioriteringen och resurserna. Jag riktigt
kände igen herr Birger Andersson
när han tog ordet resurser i sin mun.
Det är klart att det är tacksamt att använda
det. Men har man uttalat så stolta
ord som att Norrland skall ges möjligheter
att vara likvärdigt med andra regioner
i landet, får man väl lov att följa
upp det på något sätt, och då krävs en
prioritering. Herr Birger Andersson
borde ha viss anledning att tänka på att
hans partis ledare, herr Palme, har sagt:
”Politik är att vilja”. Den här frågan
ligger litet grand på den bogen.

Jag skall inte lägga mig i Skånska
Dagbladets och Norrbottens-Kurirens
olika värderingar av flyttningen av
stödområdesgränsen. Jag tror att herr
Birger Andersson själv gav svaret när
han sade att man kanske ser det litet
olika i olika delar av landet.

När det gäller det särskilda inre stöd -

Ang. regionalpolitiken
området är vi tydligen ganska överens.
Jag vill dock i ett avseende reducera
vad herr Andersson vill försöka få oss
att tro: den teknik man tidigare har
haft när det gäller punktinsatser har
inte givit så mycket åt inlandet, och det
är herr Andersson mycket väl medveten
om. Gammalt vin i nya läglar? Ja,
jag är ingen expert, men läglarna var i
alla fall nya.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Anderssons
anförande innehöll ju egentligen inte
så mycket polemik. Han talade i rätt
allmänna ordalag om utskottets utlåtande,
och beträffande reservationerna
konstaterade han denna gång, som så
många gånger förr, vilket herr Gustafsson
redan har påpekat, att reservationerna
sannolikt tillkommit mera för att
visa upp ett engagemang än för att föra
frågan framåt. Det finns kanske anledning
att någon gång ta upp en särskild
debatt kring ett sådant resonemang och
en sådan inställning till reservationer
och avvikande meningar över huvud
taget i ett utskottsutlåtande. Jag skall
dock inte göra det nu, jag vill bara konstatera
att när herr Andersson sedan
gör jämförelser mellan utskottsutlåtandet
och reservationerna, så kommer
han i allmänhet till den slutsatsen att
det inte är så stor skillnad mellan dem
utan att reservationerna med andra ord
i huvudsak uttrycker vad utskottet redan
sagt. Såvitt jag förstår innebär detta
att herr Birger Andersson också med
litet tillmötesgående i stort sett skulle
kunna ansluta sig till reservationerna.

Men sedan sade herr Andersson att
reservationerna ger uttryck för så
många saker, och han tillägger att det
inte är så svårt att vilja en massa saker
när man är medveten om att man
inte kommer i en sådan ansvarsställning
att man behöver effektuera vad
man gett uttryck åt. Jag vill dock framhålla
för herr Andersson att vi inte är

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
så säkra på att vi inte kan komma i
den ansvarsställningen. Herr Birger
Andersson skall inte heller vara så alldeles
övertygad om att inte den tiden
kan komma.

Beträffande reservationen 15, som
gäller samhällsbvggnadsstödet, anser
herr Andersson det nästan otroligt
aningslöst vad vi där gett uttryck åt,
och han anför i anslutning därtill vad
som har sagts i en del utredningar. Jag
menar dock att en reservation, som ju
alltid måste vara ganska kortfattad,
egentligen inte är någon utredning.
Samtidigt är det omöjligt att bestrida
att samordningen mellan olika ämbetsverk
och instanser är otillräcklig och
otillfredsställande på olika områden
när det gäller skilda typer av samhällsservice.
Detta torde gälla både postverket,
järnvägsstyrelsen och åtskilliga
andra organ som har att utföra samhällsservice
i olika avseenden. Vid de
bedömningar som man ofta gör från
rent företagsekonomiska synpunkter
när det gäller anordningar av olika slag
på detta område tar man inte hänsyn
till de lokaliseringspolitiska avvägningar
som vi i detta sammanhang bör göra.

Sedan pekade herr Andersson på vad
ERU, alltså expertgruppen för regional
utvecklingsplanering, har sagt beträffande
olika regioners utveckling. Jag
vill också erinra om vad ERU även har
sagt nämligen att utredningsmaterialet
visar att en snabb takt i befolkningskoncentrationen
till storstadsområdena
medför stora olägenheter i olika hänseenden.
Det styrker oss i antagandet
att den decentralisering av samhällsfunktionerna
och även arbetstillfällena
som vi i olika avseenden och i dessa
reservationer har velat plädera för vilar
på samhällsekonomiskt riktiga principer.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Sedan herrar NilsEric
Gustafsson och Per Jacobsson nu

har recenserat mitt anförande, skulle
jag kanske kunna gå i utförligt svaromål,
men jag tänker inte göra det. I
mitt tidigare anförande behandlade jag
detaljfrågorna så utförligt som man kan
behandla dem. Jag skall dock ta upp
några saker.

Båda herrarna var något förargade
över att jag hade påstått att deras reservationer
mera tydde på ett visst engagemang
än på en önskan att föra frågan
vidare. Det har nämligen länge, som
vi alla känner till, pågått en viss tävlan
om vem som gör mest och vill mest, inte
minst när det gäller lokaliseringsfrågorna.

Statsutskottets tredje avdelning, som
är ansvarig för det utlåtande vi nu behandlar,
gjorde för en del år sedan
en studieresa till England för att vi
skulle se om vi kunde lära något av detta
land. Vi ansåg alla att vi hade intresse
av att få litet nya synpunkter på hur
lokaliseringsfrågorna sköts i ett annat
land.

I England satt då en borgerlig regering.
Vi lyssnade på dess talesmän ett
par dagar. De berättade bl. a. att de
hade stora svårigheter i norra England,
liksom vi har svårigheter i norra Sverige.
En av tjänstemännen i det department
som vi besökte förklarade med
stolthet i rösten att man genom statligt
initiativ hade lyckats flytta 90 000 personer
från det södra överbefolkade England
norrut. Vi var givetvis imponerade
av detta. Men någon av oss kom på tanken
att fråga om några personer under
tiden hade flyttat från norr till söder.
Vederbörande tjänsteman tittade sig litet
försiktigt omkring och upplyste till
slut att 300 000 personer hade flyttat
söderut. Så nettoresultatet var inte något
vidare.

Vi kom nu underfund med att lokaliseringsfrågorna
är svåra i vilket land
man än tar itu med dem. Jag tycker att
vi i vårt land har åstadkommit åtskilligt
i vår strävan att söka ge människorna
möjligheter till utkomst och rädda
de bygder som har haft svårigheter och

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

kommer att få svårigheter. Med det förslag
som kammaren i dag har att behandla
går vi vidare på den vägen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ER1C, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
fortsatte sin berättelse och höll precis
samma trevliga stil som i sitt inledande
anförande.

Jag saknar ändå någonting i herr
Birger Anderssons anförande. Han har
inte berört alla reservationer, vilket kan
vara begripligt, men jag trodde i alla
fall att han skulle vilja beröra reservation
9 som behandlar lokaliseringsstödet
till turistanläggningar. Det hade varit
intressant att få veta hur regeringspartiet
ser på den frågan. Det framgår
inte särskilt mycket av utskottets skrivning
på den punkten.

Sedan vill jag bara konstatera att herr
Birger Andersson har sagt att vi är på
väg "trots oppositionen”. Jag är inte säker
på att han har fattat riktigt rätt. Jag
tror att vi är på väg, och jag tror att oppositionens
förslag till förbättringar är
nödvändiga när det gäller att snabbare
komma fram på den väg vi tydligen
ändå är ense om.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att jag inte berörde alla
reservationerna berodde närmast på att
jag inte ville ta alltför mycket tid i anspråk.
Jag kan ju hänvisa på varje punkt
till vad utskottet har skrivit.

Stöd till turistanläggningar lämnas
och det kommer väl att fortsätta, men
i vissa fall har det stödet inte givit de
resultat som man önskat. Detta är ett
mycket känsligt kapitel. En del dyra och
förnämliga turistanläggningar har blivit
ekonomiskt fullkomligt ruinerande. Det
gör att man inte alltför mycket bör satsa
på någonting som man inte är riktigt
säker på kan ge värdefulla resultat. Där
resultat kan uppnås tycker jag för min

Ang. regionalpolitiken
del att man skall satsa på turistanläggningar.

Egentligen finns det väl inte mycket
mer att säga. Herr Nils-Eric Gustafsson
iir ju vänligheten själv, och jag har
ingen anledning att på något sätt vara
ovänlig mot honom. Jag tycker nog att
vi i allra största välvilja ändå är överens
om att skillnaderna mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är
mycket små. Vi strävar åt samma håll.
Herr Nils-Eric Gustafsson talade om
nyansskillnader. Ja, skillnaderna är inte
djupgående utan rör just nyanser. Men
det är naturligt att vi av politiska skäl
inte kan vara helt överens, det tror jag
att herr Nils-Eric Gustafsson måste erkänna.
Hade oppositionen tillstyrkt regeringsförslaget,
hade den väl haft eu
svår höst framför sig. Det är ju val i år!

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! När man diskuterar lokaliseringspolitik,
kanske särskilt problemen
i Norrlands inland, är det nödvändigt
att alltid ha bakgrunden till
problemen och vissa grundläggande
förhållanden klara för sig. Annars hamnar
man lätt i önsketänkande eller i
diskussioner om lösningar av problemen
som inte har någon anknytning
till verkligheten.

Basen för sysselsättningen i Norrland
har, som alla vet, varit jordbruk och
skogsbruk. Inom dessa näringar har
sysselsättningen starkt minskat. Strukturomvandlingen
i dessa näringsgrenar
har varit så snabb att enligt vissa prognoser
skulle sysselsättningen inom
jord- och skogsbruk i denna landsdel reduceras
med 70 000 arbetstillfällen mellan
1965 och 1970. Samtidigt har industrin
som helhet i landet gått in i ett skede
där sysselsättningstillväxten inte ökar
lika snabbt som vi tidigare varit vana
vid. Den nuvarande högkonjunkturen
har kanske något förändrat den bilden,
men vi kan säkert inte räkna med att i
framtiden ha en outtömlig mängd av
arbetstillfällen att fördela. I själva ver -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
ket bestämmer tillgången på lämpliga
projekt hur långt man kan nå med lokaliseringspolitiken.
Det är inte bristen
på lokaliseringsmedel, herr Gustafsson,
som lagt hämsko på verksamheten,
utan bristen på projekt. Tilldelningen
av medel har regering och riksdag successivt
anpassat till behoven.

Det är bl. a. mot den bakgrund jag
nyss angav som man bör se den industriella
utvecklingen i Norrland och
även resultatet av den hittills bedrivna
stödverksamheten.

De verksamheter i samhället som
kommer att bli mest intressanta ur sysselsättningssynpunkt
framöver är de
som vi brukar sammanföra under beteckningen
service. Detta är ett mycket
omfattande begrepp. Här ingår handel
och tjänster, både enskilda och offentliga
— som t. ex. sjukvård — och här
ingår också administration, forskning,
undervisning och en lång rad andra
snabbt växande verksamhetsgrenar.
Denna vida sektor beräknas ge utrymme
för omkring 500 000 nya arbetstillfällen
mellan år 1965 och år 1980. Det är
styrningen av denna expansion som mer
än något annat avgör den regionala utvecklingen
framöver — både direkt och
indirekt som lokaliseringsfaktor för
industrin — och som kräver en målmedveten
och samlad samhällsplanering.
Här kommer också frågan om lokalisering
av den statliga förvaltningen
in. Vi vet att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på den frågan.

En annan utgångspunkt för diskussionen
om lokaliseringspolitiken i Norrland
och för samhällsplaneringen måste
vara de geografiska förhållandena. Utvecklingen
inom näringslivet i Norrland
skiljer sig i princip inte från den
i Sverige i övrigt. Det är samma krafter
som verkar — de får bara större
tyngd i Norrland till följd av näringssammansättningen
och är svårare att
bemästra på grund av de långa avstånden
och bebyggelsestrukturen. Som
exempel härpå kan nämnas att endast
15 procent av befolkningen i skogslänen

bor i orter med över 30 000 invånare,
medan 45 procent bor inom tätorter i
övriga Sverige. Den som blir av med
sitt arbete i en glesbygd eller i en liten
ort i södra Sverige kan ofta pendla in
till arbete och service i en större ganska
närbelägen ort. Så är inte fallet i Norrland.

Både problemens omfattning och de
mål man bör sätta upp för utvecklingen
på lång sikt gör alltså att man inte
kan arbeta efter några enkla schabloner
eller ange några entydiga garanterade
befolkningssiffror för hela Norrland
eller delar därav. Det är farligt att
binda sig alltför mycket vid kvantitativa
målsättningar. Man måste ta hänsyn
till mål och önskningar både hos den
äldre och den yngre generationen, den
förra med en naturlig bundenhet till
sin miljö, den senare med en ofta annorlunda
utbildningsbakgrund och andra
krav på variation i arbetstillgång
och service. Man måste beakta risken
av en lokaliseringspolitik som skulle
konservera skillnader i ekonomiska förutsättningar
mellan olika delar av landet
och skillnader t. ex. i möjligheter
till förvärvsarbete för kvinnor.

För att sådana mål skall kunna nås
krävs det ett fortsatt utnyttjande av en
mängd politiska medel, lokaliseringspolitik,
arbetsmarknadspolitik, skatteutjämning,
förbättrad utbildning, ett
utvecklat glesbygdsstöd enligt de försök
som nu snabbt utvecklas m. m. Allt
detta inom ramen för en regional politik
med sikte på en rimlig balans mellan
olika landsdelar och regioner och
med utvecklingsmöjligheter för orter
inom ett brett storleksregister men med
en ofrånkomlig koncentration av både
stödinsatser och samhällsutbyggnad.

När vi nu skall ta ställning till regeringens
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten kan det
vara befogat att ta upp de frågor som
jag här har berört men också att erinra
om de insatser som gjorts från statsmakternas
sida på det lokaliseringsoch
regionalpolitiska området sedan

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

1904 års beslut om lokaliseringspolitiken
togs.

Under perioden 1 juli 1965—31 december
1909 beviljades statligt lokaliseringsstöd
till 529 företag med ett
sammanlagt belopp av 941 miljoner
kronor. Ungefär 70 procent av stödet
har gått till stödområdet och där avsett
433 företag. Det kan nu nämnas
att de investeringar som beräknades
tillkomma med lokaliseringsstöd under
de fyra första åren av försöksperioden
motsvarade sju procent av de totala
faktiska investeringarna inom den
egentliga industrin under denna period.
När det gäller lokaliseringsstödets
effekter på sysselsättningen inom
de berörda områdena visar en undersökning
som gjorts att antalet sysselsatta
i de företag som fått stöd fram
till årsskiftet 1969/70 ökat med sammanlagt
9 300 personer. Dessa företag
beräknar att under 1970 och 1971 öka
sin arbetskraft med 6 400 personer.
Därmed skulle man komma upp i en
sysselsättningsökning med 15 700 personer,
det antal som företagen själva
tillsammans har angivit i sina ansökningar
om lokaliseringsstöd. Detta får
betraktas som ett aktningsvärt resultat
av de insatser som gjorts.

Även om lokaliseringspolitiken alltså
har avsatt mycket betydande resultat
har dessa inte varit tillräckliga för att
uppväga de negativa effekterna på sysselsättningen
av framför allt den snabba
nedgången av antalet arbetstillfällen
inom jord- och skogsbruket. Det råder
alltså fortfarande en bristande balans
mellan skogslänen och övriga delar av
landet. Situationen kräver således fortsatta
och förstärkta insatser på det regionalpolitiska
området.

Regeringen har också visat att den
är beredd till de satsningar som krävs.
En omfattande regionalpolitisk utredningsverksamhet
pågår och underlag
för beslut kommer successivt fram. Expertgruppen
för regional utredningsverksamhet
har nu presenterat ett omfattande
betänkande om de regionala

Ang. regionalpolitiken
utvecklingstendenserna, och landshövding
Lemnes lokaliseringsutredning har
avgivit ett betänkande med förslag till
åtgärder på området. Av stor betydelse
är också att länsorganen och kommunerna
har engagerats i den regionalpolitiska
planeringsverksamheten. Riksdagen
tog förra året ställning till de resultat
av denna verksamhet som presenterades
under beteckningen Länsplanering
07. Nu fortsätter arbetet med
att utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram
under beteckningen Länsprograin
70.

På grundval av de förut nämnda betänkandena
bär riksdagen nu förelagts
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten genom proposition
nr 75. Det har fallit på bankoutskottet
att behandla propositionens
uttalanden om de långsiktiga målen för
regionalpolitiken. I övriga delar har
propositionen behandlats av statsutskottet.
Rankoutskottet har i samma betänkande
tagit upp ett stort antal motioner
på regionalpolitikens område,
som väcktes under den allmänna motionstiden
— alltså innan proposition
nr 75 avlämnades. I många fall har motionsyrkandena
blivit tillgodosedda genom
propositionens uttalanden och förslag.

Vid utskottets behandling av propositionen
har det visat sig att det föreligger
en bred politisk enighet om formuleringen
av de långsiktiga målen för
regionalpolitiken. Utskottet deklarerar
där sin anslutning till vad departementschefen
anfört. Det är bara centerpartiet
som i detta hänseende har
framfört avvikande synpunkter. Vad
centern framför allt efterlyser är mer
preciserade regionalpolitiska målsättningar
från statsmakternas sida. I propositionen
görs emellertid åtskilliga
preciseringar av målen, och skulle man
nu gå längre och binda sig för t. ex.
mer preciserade befolkningsramar för
olika regioner skulle man på ett olyckligt
sätt föregripa det arbete med målsättningsproblemen
som nu bedrivs in -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

om länsstyrelser, planeringsråd och
kommuner. Detta arbete fortgår, och likaså
kommer lokaliseringsutredningen
i sitt fortsatta arbete att mer ingående
ta upp en diskussion om regionalpolitikens
målsättning. Vi får därför acceptera
att riksdagens ställningstagande
i målfrågorna nu får betraktas som
preliminära och att underlag ännu inte
föreligger för att formulera målen så
precis som i och för sig skulle kunna
vara önskvärt. Riksdagen får inom en
ganska nära framtid anledning att ta
upp dessa frågor till förnyad diskussion
på grundval av ytterligare material.

När centerpartiet självt försöker formulera
regionalpolitiska målsättningar
kan dessa inte betecknas som särskilt
precisa. Det talas sålunda om att målsättningen
måste vara att en mer decentraliserad
samhällsstruktur skall
åstadkommas. I motionerna talas rent
av om ”ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle”, vad som nu menas
med den formuleringen. Särdeles precis
är den i varje fall inte. Det hela
konkretiseras något när man talar om
att det gäller att undvika en överkoncentration,
framför allt i storstadsregionerna.
Men så långt är vi också eniga.
Riksdagen uttalade sig redan förra
året för att storstadsområdenas expansion
borde dämpas, och detta ställningstagande
återkommer i propositionen.
Och när centerpartiet vidare i sin reservation
under punkten A uttalar att
man egentligen bara vill understryka
vikten av att målsättningsfrågorna
prioriteras i det fortsatta regionalpolitiska
utredningsarbetet så kan det konstateras
att detta är precis vad som
kommer att ske bland annat genom att
lokaliseringsutredningen skall söka utforma
en regionalpolitisk målsättning.
Slutsatsen kan alltså bli att det råder
allmän enighet om vikten av att mera
preciserade målsättningar för regionalpolitiken
fastställs. Vad centerpartiet
anfört i sin reservation innebär ju
knappast några preciseringar. Centern

är alltså ute efter att få en egen linje
i regionalpolitiken, en linje som det
inte finns underlag för.

Det kan i sammanhanget vara av intresse
att när centerns företrädare i en
reservation vid punkten R kommenterar
ett regionalpolitiskt program i 15
punkter, som antagits av centerpartiets
styrelse och som man vill ha överlämnat
till lokaliseringsutredningen, uttalar
man att de förslag som framläggs
i propositionen i stora drag är baserade
på samma grundsyn som programmet.
Centerpartiet tycks alltså ha vissa
svårigheter att göra klart på vilka
punkter man egentligen är oense med
oss andra när det gäller målen för regionalpolitiken.

Frågan om målen för regionalpolitiken
återkommer i en mittenpartireservation
vid punkten F där man begär
att en regionalpolitisk utvecklingsplan
skall utarbetas. Men arbetet med Länsprogram
70 innebär ju just att en sådan
utvecklingsplan med målsättningar
kommer att utarbetas. Även på denna
punkt är alltså centern, nu med stöd av
folkpartiet, ute i ogjort väder. Det kan
inte vara rimligt att nu föregripa resultatet
av arbetet med Länsprogram 70.

I reservationer vid punkten G bar de
borgerliga — med skiftande motiveringar
— uttalat sig för att en utvecklingsplan
och ett näringspolitiskt program
för Norrland borde utarbetas.
Oenigheten mellan moderaterna å ena
sidan och mittenpartierna å den andra
tycks närmast röra frågan om en sådan
utvecklingsplan bör bindas vid ett
tioårigt perspektiv eller inte. Frågan
om det tioåriga perspektivet borde givetvis
inte sakna betydelse i sammanhanget.
Vad som är väsentligt är i stället
att det planeringsarbete som reservanterna
efterlyser i stor utsträckning
utförs och bör utföras i det pågående
regionala planeringsarbetet inom län
och kommuner i Norrland. Under tiden
detta arbete pågår måste naturligtvis
ansträngningarna att stödja näringsliv
och befolkning i Norrland fortgå. Detta

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

är också vad som sker. 1 propositionen
redovisas en rad olika åtgärder som
vidtagits i detta syfte under senare tid.

Moderata samlingspartiets representanter
i utskottet begär i en reservation
vid punkten K utredning om näringslivets
och befolkningsomflyttningens
konsekvenser. Därvid skulle särskilt
samhällsekonomiska faktorer beaktas.
Bortsett från det något ovanliga i att
moderaterna vill ta hänsyn till samhällsekonomiska
faktorer framför företagsekonomiska
är det bara att konstatera
att ERU i sitt fortsatta arbete kommer
att syssla med just det slag av utredningsarbete
som reservanterna begär.
Detta sker för övrigt på grundval
av en beställning som riksdagen förra
året gjorde på bankoutskottets förslag.
Reservationen ter sig därför helt omotiverad.

Till slut ett par reservationer från
centerpartiets sida, i vilka storstadsregionerna
och dessas tillväxt tas upp.
Man begär bl. a. en utredning om åtgärder
för att begränsa storstädernas
expansion. Det kan konstateras, som
redan har skett, att enighet råder när
det gäller målet att dämpa storstädernas
tillväxt. Frågan om vilka medel utöver
de nu tillämpade som bör komma
till användning i detta syfte prövas
lämpligen vid lokaliseringsutredningens
fortsatta arbete. Någon särskild utredning
på detta område finns det
ingen anledning att föranstalta om.

Slutligen krävs i en centerreservation
vid punkten S att åtgärder skall
vidtas för att samordna läns- och kommunalplaneringen
i syfte att förhindra
ytterligare koncentration till storstadsområdena.
Detta samordningsbehov
torde i betydande utsträckning bli tillgodosett
dels genom de anvisningar
som redan utfärdats för Länsprogram
70, dels genom att angränsande län och
kommuner i sitt arbete finner det naturligt
att ta kontakt med varandra
och söka finna gemensamma lösningar
på gemensamma problem.

Genomgången av partiernas ställ -

Ang. regionalpolitiken
ningstaganden till de långsiktiga målen
för regionalpolitiken och till de motionskrav
som bankoutskottet har behandlat
i anslutning härtill visar att
det i realiteten råder ganska stor enighet
när det gäller de långsiktiga målen.
Centern har i en strävan att söka skapa
en egen politik i de här frågorna reserverat
sig på ett genomgående bräckligt
underlag sakligt sett. Man vill skjuta
undan det utredningsarbete som pågår
på det regionalpolitiska området och
med förbigående av de aktuella utredningarna
och av den planeringsverksamhet
som pågår inom länsorgan och
kommuner tvinga fram ytterligare preciseringar
av de regionalpolitiska målsättningarna,
preciseringar som centern
inte själv lyckats åstadkomma.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är påfallande att
förekomsten av utredningar är ett standardargument
som herr Åke Larsson
har utnyttjat till bristningsgränsen. Vi
som bor långt i norr har ju fått en massa
”paket” neddunsande under denna vinter.
I dem har man tagit upp frågor
där regeringen tydligen inte varit beroende
av att vänta på utredningar. Den
regel som herr Åke Larsson har fastslagit
gäller alltså bara oppositionspartierna.

Sedan har herr Åke Larsson sagt att
det inte är brist på medel som varit
orsaken till det klena utfallet av lokaliseringspolitiken
i vissa lägen, utan det
har varit brist på projekt. Där tror jag
inte att vi skall ta upp någon lång debatt,
men jag skulle kunna läsa upp
siffror som vederlägger herr Larssons
uttalande.

När det gäller preciseringarna tycker
herr Åke Larsson att de har gjorts på
ett alldeles utmärkt sätt i utskottsmajoritetens
skrivning. Men detta med osa -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
kerheten för bygder, för regioner, är
någonting som vi verkligen känner av.
Enligt vårt förslag skulle vi genom att
göra dessa preciseringar mera exakta
komma bort från denna osäkerhet för
bygderna och för befolkningen. Jag vill
också säga att centern har gjort preciseringar,
tvärtemot vad herr Åke Larsson
påstår, på ett helt annat sätt än vad
regeringspartiet har gjort. Ta till exempel
etableringskontrollen. Det är en bestämd
precisering.

Vidare säger herr Åke Larsson att vi
är ute för att skapa oss en egen linje i
dessa frågor. Det vänder jag mig emot.
Vi har haft denna linje ganska länge,
den är vår. Vi är så glada över att herr
Åke Larsson har kommit över på den —
om han har gjort det.

Om jag får använda den sista lilla
snutten av tid vill jag säga till herr
Birger Andersson, att min fråga till
honom om stödet till turistanläggningarna
närmast var föranledd dels av finansminister
Strängs uppdykande här,
dels av att turistunderskottet i valutabalansen
ger oss mycket allvarliga tankeställare.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! För att det inte skall
råda något missförstånd vill jag till herr
Larsson säga att vi både i anföranden
och i motioner har ställt oss mycket
positiva till den planering som pågår.
Vi har aldrig sagt något annat än att
detta är något som ovillkorligen måste
fram, och jag har själv i debatter åberopat
att utan detta underlag, där vi får
våra primärkommuner, våra landsting
och länsstyrelser inblandade i arbetet,
kan man inte heller komma fram till
den långsiktiga planering som man vill
ha. På den punkten bör det inte råda
några delade meningar.

Jag vet mycket väl vad vi skrev i bankoutskottet
föregående år och vad vi
diskuterade angående utvecklingsplanen
för Norrland, men såvitt vi har oss

bekant — det kan läggas in olika värderingar
i begreppen — har vi inte
kunnat komma fram till något annat än
att även i år vidhålla resonemanget om
att vi bör få en tioårsplanering.

Jag förstår inte vad herr Larsson
menade då han sade att reservation 8
vid hemställan under K var onödig. Det
är samma sak här. Vi har i reservationen
skrivit att vi känner till expertgruppen
ERU, som jag nämnde i mitt
första inlägg i dag. Vi har tolkat propositionen
på det sättet att ERU:s verksamhet
under de närmaste åren bland
annat skall inriktas på att analysera
produktionskostnaderna i olika regioner.
Att man därvid kommer in på en
del lokaliseringspolitiska aspekter är
väl ganska oundvikligt.

Vad vi säger är att vi naturligtvis
kan få ett visst underlag för en bedömning
av det slag vi åsyftar, men det
synes oss mycket angeläget att få till
stånd en utredningsverksamhet som direkt
inriktas på att analysera och värdera
de samhällsekonomiska konsekvenserna.
Om herr Larsson här i talarstolen
vill göra gällande att detta
önskemål är uppfyllt i direktiven till
ERU, så har vi emellertid inte kunnat
finna det vid studium av propositionen.
Därav denna reservation vid punkten
K.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Gustafsson vill
jag säga att om det nu är så som ni säger
—- och ni kan gärna få inbilla er att
ni är särskilt kloka på detta område -—
varför har ni då inte själva kunnat
komma med några preciseringar när ni
hållit på så många år? Vad ni dräller
fram med är bara en och annan avvikande
mening, som i stort sett inte har
någon betydelse om man börjar granska
saken.

Det är därför jag säger, att ni försöker
markera er egen linje med uppbjudande
av de yttersta ansträngningar,

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

men i själva verket är det inte någon
egen linje utan den ligger praktiskt
taget alldeles intill vår.

Jag vill ställa ytterligare en fråga till
herr Gustafsson. Man har kritiserat att
det dröjer innan Länsprogram 70 kommer
fram och sagt att något måste göras
under tiden. Vi är överens om att
något måste göras under tiden, men ni
vill ha preciserade planer redan nu.
Vore det inte bättre om just dessa preciseringar
kommer från lokala organ,
från kommunerna, från länsstyrelserna,
från landstingen? De människorna kan
dessa problem och känner till områdena
bättre än t. ex. regeringen i Stockholm

gör.

Jag förstår mycket väl att ni i det här
sammanhanget är både förbittrade och
besvikna över att regeringen inte i dag
har lagt fram de preciseringar ni önskat.
Tala om vilka orter ni vill ha särskilt
prioriterade!

Det skulle säkert smaka er att i den
valrörelse vi nu står inför kunna fråga
varför inte just den eller den orten blivit
medtagen här. Vi känner ert arbetssätt.
Ni skulle ha ökat budgivningen
undan för undan efter er vanliga taktik.

Regeringen kommer att lägga fram
preciseringar, men detta sker först när
Länsprogram 70 är färdigställt och de
lokala organen har framlagt sina synpunkter.
Då sker regeringens överarbetning
och det slutliga förslaget görs upp.
Herr Gustafsson borde kunna vara nöjd
med detta.

Jag tror som jag tidigare sade att vi
i stort sett är överens om greppen. Det
är bara så att det är valår och då måste
man ha något att kritisera. Det ingår ju
också i oppositionens uppgifter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Åke Larsson —
vi ligger långsides med regeringen och
har ingen egen linje, det var väl så du
sa?

Ang. regionalpolitiken

Detta är ändå litet mycket sagt. Herr
Ferdinand Nilsson har i sin bänk en
bok där den första lokaliseringsmotionen
i riksdagen finns. Den väcktes år
1944. Jag vill alltså inte gå med på herr
Åke Larssons beskrivning att vi inte haft
någon egen linje i de här frågorna.

Regeringen skall senare precisera sin
uppfattning säger herr Larsson. Det
måste betyda att herr Larsson medger
vad jag sa.

Vidare riktar herr Larsson en fruktansvärd
anklagelse mot sin egen regering.
Det skulle jag som utanförstående
knappast våga mig på.

Vad vi efterlyst är ett program på det
här området, just därför att staten och
de centrala myndigheterna påverkar
lokaliseringsfrågorna och regionalpolitiken
på en mängd olika sätt; och
många gånger sker denna påverkan i fel
riktning. Skall man under sådana omständigheter
inte från vårt håll kunna
kräva klart besked av regeringen —
som nu påstår sig vara positiv — hur
man mera i detalj ser på den här frågan?
Jag tycker att vi där har ställt ett
alldeles självklart krav.

Jag förstår att herr Åke Larsson tycker
det är besvärligt när vi krånglar
på detta vis. Men det är nu så att vi
följer upp våra förslag. Och kom ihåg,
herr Larsson, att lokaliseringspolitiken
och regionalpolitiken inte är en socialdemokratisk
uppfinning!

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson påstod
att centerpartiet redan 1944 lade fram
en motion i den här frågan. Jag betvivlar
inte alls detta. Ni har skrivit rätt
mycket om lokaliseringspolitik. Just
därför menar jag att när ni sysslat så
länge med dessa frågor borde ni ha ett
ordentligt program. Ni borde ligga före
i utvecklingen. Men allt vad ni skrivit
är diffust och svävar i luften. Man vet
inte vad ni vill. Ni har inte kunnat
åstadkomma några preciseringar. Det
är detta jag hela tiden velat slå fast.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

(Herr Gustafsson, Nils-Eric: Jag skall
överlämna programmet sedan!)

Vidare efterlyser man ett program.
Ja, det kommer när Länsprogram 70
läggs på bordet. Då kommer preciseringarna.
Litar ni inte på era representanter
i planeringsråden för att få fram
ett sådant här program? Tror ni inte
de är tillräckligt kloka?

Det litar dock jag på. För övrigt sitter
jag själv med i ett planeringsråd.
De kommer att arbeta fram ett program,
som kan ligga till grund för regeringen
så att den sedan kan presentera
ett mera preciserat program — det
är det jag lugnt avvaktar.

Under tiden jobbar vi med de medel
som vi har och i stort sett tycks vara
överens om, men om vilka centern försöker
skaffa sig en avvikande mening.
Jag tycker dock inte att man lyckats
särskilt bra.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Enligt de riktlinjer för
lokaliseringspolitiken som antogs av
1964 års riksdag är denna politiks mål
att främja en lokalisering av näringslivet
så att landets tillgångar av kapital
och arbetskraft blir fullt utnyttjade, att
det stigande välståndet fördelas på sådant
sätt att människorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service och att
strukturomvandlingen och den ekonomiska
expansionen sker i sådana former
och i sådan takt att de enskilda
individernas trygghet värnas.

En målsättning formulerad i så allmänna
ordalag anger visserligen själva
viljeinriktningen för lokaliseringspolitiken,
men den ger inte någon ledning
för det praktiska handlandet, och befolkningen
i olika delar av stödområdet
får inte något klart begrepp om vad
regionalpolitiken kan komma att betyda
för deras egen ort. Vissa konflikter
måste också uppstå mellan de olika
målsättningarna. Kravet på att strukturomvandlingen
sker i sådana former att

individens trygghet värnas kan mycket
väl komma i konflikt med målsättningen
om ett snabbt framåtskridande. Det
blir nödvändigt att åstadkomma en
prioritering, vid vilken det inte bör
betraktas som självklart att kravet på
snabbt framåtskridande i alla sammanhang
skall väga tyngre än kravet på
trygghet och ökad regional utjämning.

Utvecklingen har visat att de riktlinjer
och åtgärder som 1964 års riksdag
beslutade inte i tillräcklig utsträckning
förmått lösa de svårigheter som strukturförändringarna
i vårt näringsliv inneburit
för stora delar av vårt land.
Åtgärderna har också haft karaktär av
försöksverksamhet under en period av
fem år räknat från den 1 juli 1965 och
har resultatmässigt ingalunda svarat
mot de behov som förelegat och fortfarande
föreligger.

Vad som saknats är en målsättning
för att veta hur vi skall styra lokaliseringspolitiken
och för att bedöma effekten
av politiken sådan den blivit
utformad. Det behövs en målsättning
för att länen och kommunerna skal!
kunna göra sin planering. Likaså är
det angeläget att det privata och statliga
näringslivet skall kunna åstadkomma
denna planering. Man har då att
räkna med det befolkningsunderlag som
finns i de olika kommunerna både som
konsumenter och arbetskraft.

I dag behandlar vi bankoutskottets
utlåtande nr 40, som gäller proposition
nr 70, såvitt den avser de långsiktiga
målen för regionalpolitiken. Som reservant
skall jag närmast uppehålla
mig vid de partimotioner som folkpartiet
avgett.

Inledningsvis vill jag understryka
vad herr Åke Larsson sade om att enighet
i stort råder om den långsiktiga
målsättningen. Det är väl närmast om
vikten av preciseringar vi har skilda
uppfattningar, och det är preciseringarna
vi har tagit upp i våra motioner.

Det förslag rörande regionalpolitiken
som framlägges i propositionen avser,
som framgår av utskottsutlåtandet, en

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Nr 27

fortsättning och vidareutveckling av de
lokaliseringspolitiska insatser som
riksdagen beslutade år 1904.

I propositionen till årets riksdag om
den regionalpolitiska stödverksamheten
behandlar departementschefen även
målsättningen för denna politik och
anför bl. a. följande:

”Jag vill sammanfatta vad jag nu har
anfört om målen för den regionala politiken
på följande sätt. Den regionala
politiken skall bidra till att skapa ökad
jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avseende mellan människor i
skilda delar av landet. För att uppnå
detta är en mera fast utformad regional
politik nödvändig. Förutsättningarna
för en i länen förankrad och hela landet
omfattande regional politik kommer
att förbättras genom de handlingsprogram
— länsprogram 1970 — som
f. n. utarbetas av länsstyrelserna och
planeringsråden. Som stöd för det pågående
programarbetet anger jag vissa
allmänna riktlinjer för utformandet av
ett regionalt program för hela landet.”

Fn så allmänt formulerad målsättning
möter inga protester, men den
skapar inte heller någon klarhet om
vad regionalpolitiken kommer att innebära
konkret för de olika områdena.
Ovissheten kommer att bestå och förstärka
de negativa inslagen i bilden.
En fastare regionalpolitik avser regeringen
att utforma först när Länsprogram
1970 föreligger.

Vad som är en region är en definitionsfråga.
Beroende på syftet får man
olika avgränsningar. Det kan vara regioner
för översiktlig planering på en
nivå motsvarande våra län, men det
kan också vara storstadsregioner. Behovet
av regional samhällsplanering
har vuxit under senare år. Grundläggande
är koncentrationstendenserna i
näringslivet, befolkningsomflyttningarna
och trafikens snabba utveckling, och
detta har som följd att nya planeringsbehov
anmäler sig successivt.

Övergången från termen lokaliseringspolitik
till termen regionalpolitik

Ang. regionalpolitiken
är ett uttryck för den successiva förändring
av synsätt och inriktning på
mera ambitiösa mål som kännetecknar
denna sektor av politiken.

I vårt motionspar I: 58 och II: 69 begär
vi att en utvecklingsplan med klar
målsättning för utveckling i olika regioner
utarbetas och att med ledning
av denna utvecklingsplan ett näringspolitiskt
program för Norrland upprättas
som underlag’ för statens mer
långsiktiga Norrlandspolitik.

Norrlandsproblematiken har diskuterats
åtskilliga gånger i denna kammare.
Situationen är i korthet den att samtidigt
som vi har högkonjunktur i de
södra delarna av vårt land, så råder
motsatta förhållandet i Norrland, liksom
i en del andra områden med en
utveckling som är närbesläktad med
Norrlandslänens. Dalarna, Värmland
och Gotland är exempel på detta. Utflyttningen
pågår i sådan takt att den
kommer att få allvarliga följder för
många tätorter och detta främst i inlandet.

Underlag för handel och service
minskar så att lönsamheten är i fara
för många företag. Framtiden ter sig
tämligen dyster för många inlandskommuner
med ökad utflyttning av arbetskraft
i de aktiva åldrarna och en alltmer
oförmånlig åldersstruktur. Orsaken
är bristen på arbetstillfällen och
den nära nog obefintliga tillkomsten av
nya företag.

Vad kan då orsakerna vara till den
bristande etableringen i Norrland?
Självfallet är det flera, men en faktor
av betydelse är, som framhålles i vår
motion, att svårigheterna med att få
till stånd en önskvärd etablering av
företag i Norrlands inland i väsentlig
grad sammanhänger med den osäkerhet
som präglar området och att detta till
viss del orsakats av att lokaliseringspolitiken
i inlandet inte lyckats.

Man är osäker om inlandstätorternas
framtid, och detta är en dålig jordmån
för initiativ av ortens egna invånare,
och det bidrar också till att avskräcka

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
företag på annat håll att lägga filialtillverkningar
till dessa tätorter.

I vår motion föreslås en rad åtgärder:
en mer begränsad statlig utfästelse
bör utsträckas till ytterligare ett antal
orter utöver de s. k. prioriteringsorterna.
Stödet till det norrländska näringslivet
måste i större utsträckning
inriktas på generella åtgärder. En revision
av järnvägens frakttaxor framstår
som önskvärd för att mildra Norrlands
geografiska nackdelar, och detta gäller
även persontaxorna, som spelar en viktig
roll för Norrland. Avgiftsprincipen
för telekommunikationerna bör också
revideras.

En förbättrad utbildning i Norrland
bör ingå i ansträngningarna för att
skapa ett mer näringsvänligt klimat.

Slutligen tar vår motion upp förslag
till direkta stödåtgärder, ökade resurser
till företagareföreningarna, vissa
åtgärder för jordbruket och förslag till
förläggning av statlig verksamhet till
Norrland som bidrag till det norrländska
näringslivet.

Dessa olika åtgärder bör vidtas på
kortare eller längre sikt, och, som vi föreslår,
bör detta ske genom en samlad
utvecklingsplan för Norrland och med
en klar målsättning för utvecklingen i
olika regioner.

Utskottsmajoriteten hänvisar i utlåtandet
till att den fortsatta länsplaneringen
säkerligen medför att det grundläggande
arbetet på en utvecklingsplan
för Norrland blir verkställt. Vidare sägs
att det är angeläget att de samordnade
centrala planeringsinstanserna organiseras
med sikte på att Norrlandsproblemen
får en prioriterad behandling. Om
dessa riktlinjer följs anser utskottsmajoriteten
att syftet med motionerna blir
uppfyllt inom ramen för den redan inledda
regionalpolitiska planeringsverksamheten.

Men vi som har anslutit oss till reservationen
under punkt G anser inte att
det räcker med att bara vänta och se;
omedelbara åtgärder är av nöden. De
drabbade områdena måste få besked om

vad som kommer att ske i framtiden.

I vårt motionspar 1:1142 och II: 1340
som avgetts i anledning av propositionen
framhålles att målen för samhällets
regionalpolitik i första hand bör vara
två, valfrihet och regional utjämning.
Ansträngningarna bör inriktas på att
öka människornas valfrihet i fråga om
sysselsättning och bostadsort. De främsta
medlen för detta är att söka åstadkomma
fler arbetstillfällen och att ge
stöd till servicen i hotade områden.

Valfriheten bör alltså innebära ökade
möjligheter för människorna att bo
kvar på de platser de önskar och finna
utkomstmöjligheter där. Regional utjämning
betyder inte att man skall sträva
efter att förhållandena skall vara
exakt lika. Glesbygden kan inte erbjuda
ett lika differentierat utbud av kulturaktiviteter
och varierande sysselsättningsmöjligheter
som de stora tätortsregionerna.

Å andra sidan har glesbygden och de
små tätorterna företräden, som de stora
orterna inte kan erbjuda, exempelvis
när det gäller miljö- och fritidsaktiviteter.
Ingen kan kräva att få både fullständig
tätortsstandard och glesbygdsstandard
på samma plats.

När det gäller de olika frågeställningarna
i det senaste motionsparet så sammanfaller
de med de jag berört i vårt
motionspar 1:58 och 11:69. Tilläggas
bör kanske förslaget om stödområdets
avgränsning där vi delar departementschefens
uppfattning att en ökning av
stödområdet minskar möjligheterna att
styra industriell verksamhet till de mest
utsatta områdena. Detta talar för att
stödinsatserna även i fortsättningen bör
koncentreras till ett geografiskt avgränsat
område.

Men varje gränsdragning medför problem,
och motiven för stöd kan vara
starka också för kommuner som råkat
komma utanför stödområdet, och därför
bör stödbestämmelserna tillämpas på ett
smidigt sätt.

Samhällets industriella satsningar i
Norrland måste med nödvändighet kon -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

centreras om de skall få avsedd effekt.
1968 års lokaliseringsutredning har föreslagit
femton s. k. prioriteringsorter.
Dessa orter skulle bli föremål för särskilda
stödåtgärder, men regeringen vill
skjuta de nödvändiga prioriteringarna
på framtiden. Detta innebär år av ovisshet
och otrygghet.

Men utöver garanterade prioriteringsorter
är det angeläget att skapa ett större
antal statsgaranterade serviceorter,
som bidrar till en lösning av de svåra
sociala problem som annars uppstår då
servicen i ett område försvinner till
följd av vikande underlag.

Slutligen vill jag något beröra frågan
om etableringskontroll och etableringsanmälan.
Herr Gustafsson sade att centern
ensam har föreslagit etableringskontroll.
I lokaliseringsdebatten har frågan
uppkommit om man genom att hindra
etablering på annat håll, främst
Storstockholmsområdet, kan stimulera
etablering i Norrland. Men de verksamheter
som expanderar i Storstockholmsområdet
är offentlig förvaltning och övriga
tjänster. Antalet industrisysselsatta
minskar i detta område, och någon etablering
av större industrier förekommer
inte. Vad som däremot bör minskas är
tillväxten av den statliga förvaltningen i
området. En lokalisering av statliga
myndigheter till andra delar av landet
är angelägen.

Vi anser inte att tillståndstvång för
företagsetablering i storstadsregionerna
är någon effektiv väg för att stimulera
exempelvis Norrlands utveckling, och
från liberal synpunkt är metoden betänklig.
Däremot kan ett system med
etableringsanmälan prövas. Det innebär
att företag som avser att etablera sig eller
göra större utbyggnader skall anmäla
detta i god tid.

Därigenom kan myndigheterna komma
i kontakt med de företag där alternativa
lokaliseringar är tänkbara och
påvisa de fördelar som andra platser
kan erbjuda. Genom ett sådant system
skapas ett smidigt samråd mellan företag
och myndigheter.

Ang. regionalpolitiken

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
framhålla att det är angeläget att få klarhet
om vad regionalpolitiken kommer
att innebära konkret för olika områden.
Ovissheten kommer att bestå och förstärka
de negativa inslagen i bilden. En
fastare regionalpolitik avser regeringen
att utforma först sedan Länsprogram 70
föreligger. Beslut om målsättning kan
därför fattas tidigast 1972. Vid den tidpunkten
har regionalpolitiken bedrivits
på försök och utan klar målsättning i
åtta år. Ovissheten kommer att bestå
ännu under några år med de negativa
verkningar detta medför, vilket är att
beklaga.

Jag ber, herr talman, att senare få
återkomma med yrkanden.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Först skulle jag vilja
säga ett ord till herr Åke Larsson. Han
frågade vad centern menade med ett
decentraliserat samhälle. I nästa andetag
påstod han sedan att regeringen hade
samma strävan. Jag förstår att detta
är hans stora önskan. Man kan nog säga
att ni är på väg, men jag vill verkligen
hoppas att ni kan bjuda till bättre. Jag
håller dock med om att ni visat er bildbara
på denna punkt. Vårt arbete inom
centern såsom politiskt parti — det vill
jag framhålla med anledning av herr
Åke Larssons fråga om rösterna — är
naturligtvis att argumentera för att de
synpunkter som vi betraktar såsom vitala
för människorna skall vinna gehör
i samhällsarbetet.

Det lokaliseringspolitiska arbetet börjar
så småningom att vinna förståelse
efter hand som åren går. Men i många
år — alltför många — har en urbaniseringsprocess
fått fortgå som nu orsakar
många enskilda människor stora bekymmer
och åsamkar samhället onödiga
kostnader. Vi är inte ensamma i vårt
land om detta bekymmer, ty gör man
en rundresa i världen — särskilt i industriländerna
givetvis — skall man
finna att dessa problem är än mer ac -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
centuerade där än hos oss. Då tänker
jag kanske främst på vad storstadskoncentrationen
kostar oss. Det
medför stora kostnader att med speciella
medel lösa trafik- och bebyggelseproblemen
samt andra problem som är
oundvikliga i storstadsbildningen. Ändå
går det inte att undvika en miljö, som
i flera avseenden medför starka påfrestningar
på människorna, påfrestningar
som är alltför välkända i dagens miljödebatt
för att jag skall behöva räkna upp
dem här. När vi ser koncentrationsområdena
i Mellaneuropa, i England eller i
USA uppkommer osökt tanken: Är vi
dömda att gå samma öde till mötes? Kan
inte vår stora tillgång till fria ytor vara
en räddning undan de sammangyttringsproblem
som uppstått på sina håll?

Vad gör vi då i vårt land för att möta
dessa problem? Vad har vi gjort för att
ge folket i glesbygdsområdena chansen
att bli kvar? Först 1964 fattade riksdagen
ett mera aktivt lokaliseringsbeslut.
Dessförinnan hade centerpartiet i flera
år fört fram propåer i form av krav
och förslag. Den försöksverksamhet som
sedan startade fick en medelsram på
800 miljoner kronor. Framställningar
om kraftigare lokaliseringsstöd för vissa
regioner i landet gjordes av vårt parti
vid upprepade tillfällen. Medelsramen
för lokaliseringsstödet har också korrigerats
flera gånger under den gångna
perioden, senast innevarande år då den
fastställdes till 1 225 miljoner kronor,
varav 225 miljoner i lokaliseringsbidrag.

Allt detta har givetvis skapat behövliga
arbetstillfällen inom berörda områden,
men ändå har det bedrivits en politik
som inneburit att människor flyttats
på ett sätt som förtjänar epitetet
dramatiskt. Regeringen synes satsa väsentligt
mera på att flytta den friställda
arbetskraften till koncentrationsområdena
än på att genom lokaliseringspolitiken
skapa nya arbetstillfällen i regioner
med sysselsättningssvårigheter. En
sådan regeringspolitik betyder inte satsning
på en decentralisering utan på en

centralisering, och den skapar på sikt
sådana problem som jag tidigare berört
och som blir svåra att bemästra.

En aktiv lokaliseringspolitik kan bedrivas
med olika medel och i en samverkan
mellan dessa. Vi har exempelvis
vid upprepade tillfällen förordat prövning
av hur skatteinstrumentet skall
kunna utnyttjas lokaliseringspolitiskt.
Det gäller också att samordna kreditpolitiken
med regionalpolitiken.

Även investeringsfonderna bör utnyttjas
i nämnda syfte. Då och då kan vi i
pressen läsa meddelanden om att ett
eller annat företag fått utnyttja investeringsfonden
för att etablera sysselsättning
och produktion i den ena eller
andra orten. Det är bra. Men så kommer
det på nästa rad: Samtidigt får
företaget använda investeringsfondsmedel
för en utbyggnad inom ett annat
område. Som regel innebär detta att den
sistnämnda utbyggnaden utgör den
största anparten, och den sker för det
mesta i vad vi kallar koncentrationsområden.
Jag vill inte säga annat än
att sådant kan vara nödvändigt, men
jag tycker att proportionerna är egendomliga.
På lokaliseringsområdena har
kommit cirka 10 procent, medan 90
procent utnyttjas i koncentrationsområdena,
detta i ett läge då det förelegat
brist på arbetskraft och risk för ekonomisk
överhettning. Detta förfarande
ökar onekligen den regionala obalansen,
och det har kritiserats i motioner
vid årets riksdag.

Departementschefen har i proposition
nr 75 uttalat att investeringsfonderna
ger goda möjligheter att tillgodose regionalpolitiska
synpunkter. Vi från centern
vill uttala förhoppningen att dessa
medel i fortsättningen används mer till
lokaliseringsområdenas favör.

Herr talman! Det finns mycket att
uppehålla sig vid, men vi har en lång
talarlista, och då jag förmodar att motionärer
från vårt håll kommer att utveckla
en del synpunkter på dessa vitala
områden kan jag inskränka mig till
ett par avsnitt.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Jag vill gärna konstatera att det under
senare år inom lokaliseringspolitiken
har skett, som jag tidigare nämnde, en
viss islossning eller åtminstone blåst
litet mildare fläktar när det gäller de
mindre orternas problem.

Jag var i tillfälle att konstatera detta
i förra veckan från denna talarstol då
riksdagen behandlade utskottsutlåtandet
om högre undervisning och forskning.
Riksdagen beslöt då att i .skrivelse
till Kungl. Maj :t ge sin mening till känna
om ytterligare decentralisering av
den högre undervisningen. Många hyser
den uppfattningen att ingen lokaliseringsstödjande
åtgärd för Norrlands
vidkommande har varit så betydelsefull
som när vi inrättade universitetet i
Umeå, och det tror jag är riktigt. Två
personer var särskilt aktiva därvid,
nämligen dåvarande utbildningsministern
Ivar Persson i Skabersjö och förre
kommunikationsministern Skoglund.
Jag tycker att vi gärna kan konstatera
detta i dag när vi har fått ett historiskt
perspektiv och klart kan se betydelsen
av denna etablering. Kanske kan vi
spåra fler sådana betydelsefulla handlingsriktningar
i dag. Ja, vi kan se oss
om. Jag skulle då vilja framhålla vad
förre inrikesministern sade i 1969 års
statsverksproposition: ”En mera märkbar
dämpning av storstadstillväxten är
nödvändig.” Statsrådet Holmqvist har
gått ytterligare något steg längre i propositionen
nr 75 än detta allmänna uttalande
av regeringen år 1969. Vi har
emellertid — trots vad herr Åke Larsson
för en stund sedan sade — hittills saknat
ett mera preciserat ståndpunktstagande.
Även i propositionen nr 75 anförs
att vissa grundläggande förutsättningar
saknas för den regionalpolitiska
målsättningen. Denna tveksamhet, dessa
dröjsmål anser vi vara riskabla för
en riktiv utveckling i fortsättningen.
Vill man verkligen göra en effektiv insats,
är här ingen tid att förlora.

I reservation 1 har vi uttalat ”att
statsmakternas dröjsmål med att klart

Ang. regionalpolitiken
ange i vilken riktning den regionala
utvecklingen bör fortgå i själva verket
innebär ett accepterande av utvecklingstendenser
som måste bedömas som
skadliga för vårt land. Den politik som
förts under 1960-talet har i betydande
mån främjat en koncentrationsutveckling
som inte varit förenlig ens med de
begränsade mål som uppställts för den
hittillsvarande lokaliseringspolitiken.”
De flesta av oss vet vilka problem exempelvis
koncentrationen till Stockholm
har skapat. Nu planeras vissa utflyttningar
som någon sorts utjämningsåtgärd.
Jag tror att sådana planer är
nödvändiga, men det hade varit bättre
om regeringen i tid hade beaktat etableringsproblemet.
Att nyplantera i tid på
nya områden är bättre än att rycka upp
gamla plantor med rötterna för att omplantera
dem på annat ställe. En nyetableringskontroll
för särskilt våra tre
storstadsområden är nödvändig.

Statsrådet Holmqvist känner ju väl
till våra problem i Skåne. Den etablering
som nu sker i det s. k. Örestadsområdet
för med sig en snedbelastning
ur befolkningssynpunkt i Malmölänet
som är mycket misslyckad. För dryga
kostnader får vi nu bygga olika slag av
försörjnings- och serviceanläggningar
som vi vid en mera jämn befolkningsfördelning
uppenbarligen hade fått på
mycket rimligare villkor. Samtidigt som
vi planerar och bygger nya anläggningar
och fabriker i dessa redan överhettade
områden får bussar och andra trafikmedel
ändå föra in arbetskraft till
Malmö—Lund-omådet, där inte minst
de stora sjukhusen kräver extra arbetskraftstillskott.

I Länsplan 68 framhåller länsstyrelsen
att för närvarande är 92 procent av
arbetskraften sysselsatt i västregionen
av länet, medan endast 4 procent anges
sysselsatt i österlensområdet och 4 procent
i Mellanskåne. Sysselsättningsökningen
var 62 procent i sydvästra delen
och 24 procent i nordvästra länsdelen.
Länsstyrelsen framhåller även

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
att koncentrerad tillväxt ger upphov
till en mängd kostnadsmässigt tyngande
problem.

Här diskuterades tidigare planeringsråden
och deras uppgifter. Men kom
ihåg att planeringsråden inte liar någon
beslutandefunktion! Jag vill här nämna
en rapport som Malmöhus läns planeringsråd
har låtit publicera. Vi får veta
att ambitionen för utvecklingsfrämjande
åtgärder hos kommunerna är god.
Jag tycker att därom egentligen inte är
så mycket att säga. Det är deras uppgift
att planera, att skaffa mark etc.
När därför planeringsrådet omtalar i
sin rapport av den 19 augusti 1969 att
dessa kommuner har planerat en industribebyggelse
på ytterligare 3 100 hektar
i närheten av Malmöhus läns tätorter
är det väl inte mycket att säga
därom, med utgångspunkt från den
egna kommunens ambitioner. Men här
måste länens översiktsplanering och
deras möjligheter att göra överslagsberäkningar
för möjlig och behövlig etablering
komma in i bilden. Många människor
i våra bygder förvånar sig över
vissa företagsetableringar som gjorts
där på senare tid.

Jag har i en motion tagit mig friheten
att påvisa en del av dessa förhållanden
som jag här nämnt samt vilka konsekvenser
dessa får. Vi skall inte glömma
det faktum att denna väldiga utbyggnad
samtidigt innebär att vi lägger sten och
asfalt på stora arealer av vårt lands bästa
åkerjord.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till en ganska intressant karta över
Malmöhus län som finns intagen i motionen
1:995. Jag vill gärna åberopa
vad lantbruksnämnden i Malmöhus län
har sagt om detta vårt åkerbruksområde
i länet. Lantbruksnämnden skriver: ”Malmöhus

län ingår i det nordvästeuropeiska
jordbruksområdet, vars ur
helhetssynpunkt av naturen mest gynnade
områden finns inom ett bälte från
Skåne över Danmark, Nordvästra Tyskland,
Holland och Belgien till norra

Frankrike och södra England. Dessa
områden anses vara bland de bästa i
världen ur jordbrukssynpunkt.”

Av den karta som finns återgiven i
min motion I: 995 framgår att just inom
det område som har världens bästa
åkerbruksjord planeras den s. k. bandstaden
mellan Trelleborg och Landskrona.
De mest bördiga åkerbruksområdena
och denna bandstad sammanfaller
alltså. Det kan vara intressant
att veta detta, och man bör kunna tilllåta
sig att göra följande reflexion: Kan
vi inte med lika stor fördel uppföra
städer och fabriker på någon annan
plats i våra län? Det måste vara nationalekonomiskt
vanvett att lägga asfalt
och sten på ett av världens bästa åkerbruksområden.
Likaväl som Örestadsregionen
skall ha sitt vatten från sjön
Bolinen i Småland, i en 20 mil lång ledning,
borde folket och fabrikerna kunna
förläggas där denna naturtillgång
finns.

Herr Hansson i Skegrie har motionerat
om att införa det engelska försöket
med New Towns. Varför inte? Bygg nya
städer i angränsande sydsvenska län,
om nu strömmen skall gå mot söder. Utnyttja
vår nationaltillgång: våra stora
fria ytor! Bevara vår nationaltillgång:
det väst- och sydskånska åkerbruksområdet!
Sammangyttra inte människorna
mer än nödvändigt. Frakter, boendekostnader
o. d. blir inte nämnvärt olika
vid en etablering i Älmliult—Växjö eller
Toinelilla—Sjöbo jämfört med en etablering
i Malmö—Lund eller trakterna
däromkring. Vi måste få en balans i
etableringen. Hur uppnår vi den? Givetvis
genom att söka förverkliga de
olika uppslag som diskuterats här i dag
och det som nu föreslås i utskottsutlåtanden,
i propositioner och motioner.
Men därtill kommer att länsstyrelserna
måste samplanera för att få bästa möjliga
översikt och balans i regionerna.
Om länsstyrelserna på ett tidigt stadium
hade fått ett sådant besked hade vi
säkert i dag i många stycken haft en
bättre ordning i fråga om planeringen.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Tyvärr är det nu inte så. Vi har föreslagit
detta i en motion, som visserligen
fått en mycket välvillig skrivning
av utskottet — det erkänner jag gärna.
Vi tror dock inte att det räcker med
enbart rekommendationer till länsstyrelserna.
Vi menar att ett direkt uttalat
besked bör ges i detta fall. Därför föreslår
vi även detta i den reservation
som vi avgett till bankoutskottets utlåtande.

Herr talman! Vi återkommer senare
med yrkanden på de särskilda punkterna.
Jag slutar detta anförande med att
endast yrka bifall till de reservationer
där mitt namn förekommer.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Man får ett starkt intryck
av hur aktuella och mångsidiga
de lokaliseringspolitiska frågorna är
när man konstaterar hur många propositioner,
hur många motioner och hur
inånga utskottsutlåtanden vi skall behandla
i dag, alla berörande olika former
av regionalpolitisk stödverksamhet
i vid bemärkelse. Och ändå berör de
inte alls alla frågor som har betydelse
i det sammanhanget. En del har tidigare
behandlats, och någon kommer att
behandlas i morgon. Jag är övertygad
om att även den ekonomiska debatt som
skall föras nästa vecka kommer att behandla
frågor som har betydelse i detta
sammanhang.

Jag skulle här vilja göra en liten utvikning
från ämnet.

Det är tre avdelningar i statsutskottet
och två andra utskott som varit sysselsatta
med olika sidor av hela paketet.
Hela ärendet är ett exempel på ett
ämne, där den blivande enkammarriksdagens
så småningom tillkommande
fackutskott kan komma att förenkla och
samordna utskottsbehandlingen på ett
helt annat och bättre sätt än vad den
nuvarande och funktionella utskottsuppdelningen
gör. Å andra sidan ingår
det i paketet vissa speciella frågor av
sådan art att ett funktionellt arbetande

Ang. regionalpolitiken
utskott av den stil som våra nuvarande
har ändå kanske har större möjligheter
till enhetliga bedömningar inom vissa
avsnitt av frågekomplexen än vad ett
enda fackutskott kommer att ha. Jag
tänker t. ex. på avgifts- och skattefrågor,
där samstämmighet i bedömning,
såvitt jag kan förstå, har större betydelse
ur principiell synpunkt än själva
den regionalpolitiska aspekten. Det är
väl inte uteslutet att det tar en tid innan
en fast praxis utkristalliserat sig
på detta område. Även för oss som kommer
att stå utanför som åskådare blir
det av stort intresse att se hur dessa
frågor kommer att lösas och hur avvägningarna
kommer att göras — om
vi får leva så länge att man har nått
fram till en fast praxis. Onekligen är
det emellertid ett intressant statsvetenskapligt
problem.

Så åter till lokaliseringspolitiken.

Det är kanske inte egendomligt att
likartade lokaliseringsproblem samtidigt
förekommer praktiskt taget överallt
i världen. Herr Thorsten Larsson
talade nyss om det och erinrade om de
stora befolkningskoncentrationer som
finns i länderna i Europa. Men också
i dessa länder finns det samtidigt avfolkningsområden
där sysselsättningssvårigheter
uppträder. Det gäller ju
t. o. m. sådana små och tättbefolkade
länder som Belgien och Holland. Detta
sammanhänger naturligtvis med att näringslivets
omstrukturering äger rum
på ungefär samma sätt överallt. Men
det ger också möjlighet till vissa lärdomar.
Man har inom olika länder försökt
och prövat olika uppslag och olika
metoder. På vissa håll tycks man också
ha nått goda resultat. Hos oss har väl
resultaten än så länge varit ganska
mediokra. Man har skapat cirka 10 000
nya arbetstillfällen inom stödområdet.
Alltid något! Det har kanske kunnat
förlångsamma, men det har inte kunnat
vända den trend mot en uttunning
av befolkningen inom detta område som
hela tiden har pågått. Arbetslösheten
inom skogslänen har alltjämt inte mins -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

kat trots den högkonjunktur som finns

inom andra områden.

Inte heller vet man i hur många fall
ett understöd av en nystartad eller utökad
industri på ett håll medför att en
annan industri inom samma bransch
på ett annat ställe i landet inte har
kunnat hävda sig i den nya konkurrenssituationen,
utan klappat ihop. Sådana
negativa effekter har förekommit.
Det visar hur svårt det kan vara
att med konstlade medel gripa in i det
ekonomiska skeendet. Det visar också
att man måste behandla ärenden av
denna typ med stor noggrannhet och
försiktighet och att man helst bör använda
generellt verkande medel.

Som sagt, hos oss har man hittills
inte nått så långt, inte alls så långt som
man nått på en del andra håll ute i
Europa, om man får tro på uppgifterna
därifrån. Egentligen är det kanske inte
så egendomligt. Man började sent, och
man började med tvekan. Man hade
LO:s programskrift ”Samordnad näringspolitik”
av år 1961 som ledstjärna.
Den innehöll bl. a. att stagnerande
bygder skall avfolkas — det är inte
någon illasinnad feltolkning, ty så sammanfattades
uttalandet i denna speciella
fråga så sent som 1969 av en socialdemokratisk
författare — och det gällde
naturligtvis att efter bästa förmåga
försöka följa den tesen. Den tesen har
väl i själva verket ställt till lika mycket
ohägn som den samordnade satsen:
svaga företag skall slås ut. Också den
har haft en negativ lokaliseringspolitisk
effekt. Mot bakgrunden av den
första satsen är uttalandet i den nu behandlade
propositionen nr 75 att ”en
omfördelning även av enskild verksamhet
från expansiva till stagnerande regioner
erfordras” i sanning anmärkningsvärt.
Det tyder på ett uppvaknande
från ideologiska teorier till en verklighet
som under årens lopp inte velat
utan motstånd anpassa sig till teorierna.

Men alltjämt är insatserna halvhjärtade.
Företagsekonomiska åtgärder med

verkan i en riktning som är direkt motsatt
mot lokaliseringspolitiska önskemål
genomförs utan tanke på eller i
varje fall utan ingående undersökning
av den samhällsekonomiska effekten.
•lag tänker här i första hand på genomförda
eller planerade järnvägsnedläggningar.
Kanske en måttlig förlust på
järnvägen är mindre kostsam än en till
följd av nedläggningen nödvändig upprustning
av de landsvägar som skall
ersätta den nedlagda järnvägen. Vi
hörde ett exempel i den riktningen i
går, men det finns andra som är aktuella.
Helt bortsett från den rent företagsekonomiska
aspekten har nedläggningen
en samhällsekonomisk och även
en psykologisk effekt inom regionen,
vilken är mycket svår att beräkna i
pengar.

Jag tänker vidare på beskattningen
av de statliga kraftverken, som vi talade
om för en tid sedan, samt på avvisandet
av tanken på enhetliga eller i
varje fall starkt utjämnade telefontaxor,
som vi ju också behandlade för
ungefär en vecka sedan. Vi kan också
se hur man drar in domsagor, lantmäterikontor,
polisdistrikt. Man centraliserar
dem och uttunnar den personal
som bor längre ut i bygderna. Samtidigt
minskar man också den service
som folk kan få där. Rent företagsekonomiskt
är det kanske billigare, men
samhällsekonomiskt är det mycket svårt
att avgöra om någon verklig besparing
kommer till stånd.

Medan man å ena sidan försöker hålla
kvar och sysselsätta dem som bor i
dessa avlägsna trakter, bedriver AMS
en kraftigt underbyggd propaganda för
flyttning till andra områden, där nya
bostäder, nya trafikleder, nya vattenoch
avloppsledningar, nya skolor o. s. v.
kräver utgifter av samma storleksordning
som kanske skulle ha räckt till för
att lägga en ny industri eller en annan
ny verksamhet på den plats, där
man hämtar arbetskraften för att flytta
den över till en ny, kanske helt obekant
miljö. Därtill kommer att arbets -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

kraften kanske har svårt att anpassa sig
där.

Herr talman! Jag skall inte kverulera
om detta längre. Jag tror att inrikesministern
har eu ärlig önskan att
genomföra verkliga insatser på detta
område. I mycket avvaktar han ju resultatet
av Länsprogram 70, som skall
bli grundval för eu mera fast utformad
regional politik. Man skall givetvis planera,
men jag är kanske ensam om att
vara rädd för en alltför fast utformad
regional planering. Planeringen måste
ändå vara sådan att den kan anpassas
till ändrade förhållanden. Den måste
vara en rullande planering. Det är så
lätt att den kan fotas på tillfälligt härskande
teorier av den typ som jag nyss
nämnde. Dessutom kan uppgjorda prognoser
visa sig vara alldeles felaktiga.
Ingenting är så svårt som att spå, i all
synnerhet när det gäller framtiden.

Prognoserna har ju dessutom ofta
den effekten att de är s. k. självuppfvllande.
Detta gäller alldeles särskilt
om prognoser i ogynnsam riktning beträffande
ett område. Planerna måste
alltså fortlöpande överses, liksom naturligtvis
också stödformernas utformning,
vilket understryks i en av reservationerna.

Jag konstaterar emellertid, som
många andra redan gjort, att alla i princip
är eniga med inrikesministern om
de åtgärder som han föreslår. Men man
vill gå längre. Man har nya uppslag av
mer eller mindre realistisk karaktär.
Man vill utsträcka området för den
egentliga stödverksamheten också till
andra delar av landet.

När jag nu med några ord skall beröra
de reservationer som vi har fogat
till statsutskottets utlåtande nr 103
kommer jag en smula post festum, eftersom
de redan tidigare har diskuterats.
Jag skall därför bara ägna några
ord åt dem.

Vi har anslutit oss till reservation 3
som yrkar på att man vid sjukvårdsanstalters
lokalisering skall försöka uppnå
lokaliseringspolitiska effekter utan

Ang. regionalpolitiken
att man därmed träder i konflikt med
landstingskommunala intressen. På små
orter med ensidigt näringsliv kan ju en
sjukvårdsinrättning ge kvinnlig arbetskraft
arbetsmöjligheter som de annars
skulle sakna.

Avgränsningen av det allmänna stödområdet
kan naturligtvis diskuteras.
För mig personligen är naturligtvis
frågan om gränsdragningen i Värmland
av särskilt intresse. Den kommer säkert
senare att beröras av annan talare.
Oavsett hur gränsen dras måste avgörandet
av lokaliseringspolitiska frågor
just inom gränsområdet göras alldeles
särskilt noggrant och i en så positiv
riktning att negativa effekter i området
strax utanför själva stödområdet
inte uppkommer.

Vi har också anslutit oss till uppfattningen
att Gotland bör ingå i stödområdet.
Där föreligger alldeles särskilda
problem. Där behöver man också vidtaga
åtgärder för att underlätta kommunikationsförhållandena.

Vi tillstyrker vidare att man bör
undersöka på vilket sätt marknadsförings-
och utvecklingsfunktioner bör
stödjas. Likaså anser vi att även sådan
hantering av jord- och skogsbruksprodukter
som inte direkt är ansluten till
en industriell tillverkningsprocedur
skall behandlas välvilligt då stödåtgärder
avgörs och verksamheten inte direkt
omfattas av det statliga jordbruksstödet.

Vi tycker också att lokaliseringsbidrag
eller avskrivningslån bör kunna
utgå till turistanläggningar. Inom vissa
områden är det svårt att tänka sig
andra former för sysselsättning än just
i samband med turistanläggningar. Det
har dock visat sig att det under lång
tid kan vara mycket svårt att få en
sådan verksamhet lönsam. Sådana anläggningar
kan dock bli centrum för
en enklare och mindre kostsam turistverksamhet
vilket kan få en samhällsekonomisk
betydelse som är värd att
stödja.

Vi tycker också att lokaliseringsbi -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
drag skall kunna utgå till maskinanskaffning
inom stödområdet.

Slutligen menar vi också att man bör
göra försök med industricentra på ett
par tre ställen för att man skall kunna
skaffa sig erfarenhet av hur denna
verksamhet kan fungera och om någon
lokaliseringspolitisk hjälp kan uppnås
genom dessa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer vi antecknat
oss för.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande
med några kommentarer till
det som herr Per Jacobsson sade i början
av debatten.

Han hyste oro för att man hade fått
en Norrlandsdebatt, som kanske skulle
kunna upplevas såsom negativ för
landsändan. Jag skulle vilja utveckla
detta resonemang och säga att det nog
är viss skillnad på den bakgrund vi i
dag har till denna debatt mot vad vi
tidigare haft. Det råder nämligen ingen
tvekan om att det förslag till
regionpolitik och lokaliseringspolitik
som regeringen presenterat väckt optimism
och framtidstro i betydande delar
av Norrland. Jag tror att statsministern
hade rätt, när han för en tid
sedan i ett tal i Härnösand sade: ”För
tre år sedan hette det i debatten om
Norrland: Hur skall Norrland kunna
överleva? I dag lyder frågan: Med vilka
medel skall Norrland utvecklas?” Några
av dessa medel ingår i det förslag till
regionpolitik som regeringen nu lagt
fram. Jag skall, herr talman, endast
uppehålla mig vid några av de punkter
som finns i detta förslag.

Jag vill först ta upp frågan om det
särskilda sysselsättningsstödet inom det
s. k. inre stödområdet. Där har utskottet
enhälligt gjort ett uttalande, som bör
kunna undanröja en del risker för en
olycklig utveckling, om man strikt
skulle tillämpa den administrativa indelning
efter kommunblocksgränser,
som föreslagits. Det finns nämligen

kommunblock som gränsar intill varandra
och där näringslivsstruktur och
annan utveckling är enahanda. Det
finns till och med fall där primärkommuner
vid indelningen i kommunblock
delats mellan två kommunblock
och där enligt förslaget detta särskilda
stöd skulle utgå till den ena delen av
den gamla kommunen men icke till den
andra. Det är därför motiverat när utskottet
viil ge Kungl. Maj:t till känna
”att den administrativa indelningen inte
tillmäts så avgörande inflytande vid
gränsdragningen att delar av kommunblock,
där det är befogat att sysselsättningsstöd
får utgå, kommer att falla
utanför stödområdet”. Att regeringen
vid denna gränsdragning skall beakta
det allmänna syftet att skapa en effektiv
servicestruktur och att dessa beslut
skall stå i överensstämmelse med den
regionala planeringen finner jag liksom
utskottet vara självklar. Den rent praktiska
tillämpningen av en sådan modifierad
gränsdragning borde kunna försöksvis
tillämpas intill dess kommunblocken
är färdigbildade och de nya
storkommunerna börjat fungera som
kommunala enheter.

Sedan några ord om kreditpolitiken.

När det gäller placeringen av lokaliseringsföretagens
lånebehov har det till
följd av de i och för sig nödvändiga
kreditrestriktionerna inträffat flera fall
under den senaste tiden, där bankerna
under hänvisning till brist på kapital
avvisat företagens låneansökningar.
Bankerna har därvid som skäl åberopat
riksbankens skärpta krav på kreditpolitikens
område. Skulle detta vara riktigt
och bli en allmänt utbredd företeelse,
så utgör det ett allvarligt hot mot
möjligheterna att genomföra betydande
delar av den aktiva lokaliseringspolitik
som statsmakterna vill föra. Det kan
därför på mycket goda grunder ifrågasättas
om inte lokaliseringsföretagen
bör prioriteras vid kreditgivningen. Eu
sådan åtgärd skulle säkert verksamt bidraga
till en ökad investeringsvilja inom
skogslänens näringsliv.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Så några ord om en annan detalj i
förslaget om ny lokaliseringspolitik.
Det gäller grunderna för det flyttningsstöd
som förordas beträffande den kvalificerade
arbetskraften. I december i
fjol diskuterades denna fråga sedan
jag framställt en interpellation. Inrikesministern
ställde vid detta tillfälle
i utsikt att han skulle redovisa ett förslag
i samband med propositionen om
den nya lokaliseringspolitiken. Jag vill
i korthet anmäla att jag inte har någon
som helst invändning mot det förslag
som inrikesministern nu förelägger
riksdagen i fråga om flyttningsstödet.
Jag har full förståelse för att inrikesministern
inte ansett sig kunna tillgodose
kravet på att flyttningsstödet även
skulle omfatta det utrustningsbidrag
som man brukar kalla ”gardinpengar”.

Slutligen vill jag, herr talman, något
uppehålla mig vid frågan om det särskilda
transportstödet, som jag betraktar
som ett av de betydelsefullaste inslagen
i den kommande regionpolitiken
och som genom en vidareutveckling
verkligen kan komma att radikalt förändra
näringslivets förutsättningar i
Norrland. Kort sagt innebär transportstödet
för företagen i Norrland att de
kan konkurrera på lika villkor i exempelvis
Stockholmsområdet. För frakter
till de två övriga stora avsättningsområdena
Malmö och Göteborg innebär
det också betydande lättnader. Genom
detta stöd är vi på väg mot ett ”rundare
Sverige”, som gynnsamt måste påverka
näringslivets utveckling i Norrland.

Låt mig sedan anföra några synpunkter
i anslutning till motionsparet I: 1101
och 11:1289. Vi har med tillfredsställelse
noterat att utskottet som sin mening
velat ge Kungl. Maj:t till känna
vad vi i vårt motionsyrkande hemställt
om, nämligen att möjligheterna till och
formerna för en väsentlig sänkning av
kostnaderna för personbefordran på
längre sträckor inom landet blir föremål
för prövning och att ett förslag i
den riktningen föreläggs riksdagen om

Ang. regionalpolitiken
möjligt redan under instundande höstsession.

Jag vill också, utöver det som anförts
i vår motion, vid detta tillfälle
åberopa några synpunkter som Linjeflygs
chef direktör Arne Wickberg i en
tidningsintervju för några dagar sedan
gav uttryck åt. Han säger bl. a. att för
Norrland kan flygets insatser bli av avgörande
betydelse för lokaliseringspolitiken.
Han erinrar om betydelsen av
snabba transporter av råvaror, reservdelar,
post och tidningar. När det gäller
reservdelar till de utlokaliserade
företagen säger herr Wickberg att flyget
kan eliminera kostnaderna för dyrbara
och stora lager på lokaliseringsorten.
När det sedan gäller persontransporterna,
så erinrar direktör
Wickberg om betydelsen av weekendresor
för de inflyttade. Med andra ord:
ett väl utbyggt reguljärt flyg och till
rimliga kostnader för den enskilde
skulle säkerligen undanröja ett av de
största handikappen för en utvecklad
industrialisering av Norrland.

Men det finns också, herr talman, i
samband med detta anledning att fästa
uppmärksamheten på behovet av en
bättre samordning av kommunernas insatser
i fråga om byggandet av flygplatser.
Med den nuvarande ordningen
föreligger uppenbara risker för betydande
kommunala felinvesteringar,
som i sin tur kan medföra stora driftsunderskott.
Jag vill på allvar ifrågasätta
om inte det kommunala flygplatsbyggandet
i Norrland måste ingå som en
del i lokaliseringspolitiken och därmed
också i betydande grad vara en statlig
angelägenhet. Om vi har accepterat att
samhälleliga ingripanden till utveckling
av näringslivet i första hand skall
ske genom statens försorg, så borde
även denna för näringslivets utveckling
i Norrland så viktiga del av kommunikationerna
vara en statens angelägenhet.
Det tillhör utan tvekan ett av de
medel — för att tala med Olof Palme —
som Norrland skall utvecklas med.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

I detta anförande instämde herrar
Dahlberg, Hedström, Stadling, Jonsson
och Sörlin (samtliga s).

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Vi behandlar i dag ett
regionalpolitiskt paket, och transportstödet
ingår däri som en betydelsefull
del. Det är ett nytt steg som tas inom
ramen för de trafikpolitiska riktlinjer
som riksdagen tidigare har bestämt.
Det är en uppföljning och en komplettering
av insatser och åtgärder som
statsmakterna redan tidigare vidtagit
för att stödja samhällsmotiverade transporttjänster
som har haft sammanhang
med regional utveckling och allmän
.samhällsplanering. Man kan erinra om
den s. k. kollektivbiljetten inom SJ, bidragen
till den olönsamma busstrafiken
och de extra skatteutjämningsbidrag
som kan sökas av ekonomiskt svaga,
glest befolkade kommuner, som försöker
ordna lokal trafikservice.

Det nya är ju att man inför ett statligt
fraktstöd som är destinerat direkt till
näringslivet inom geografiskt avgränsat
område. Norrlandsproblemens inslag av
ett slags nedslående ödesbestämdhet,
förknippad med besvärliga geografiska
förhållanden, avfolkning, bristande företagsförutsättningar
och allehanda därav
uppkommande svårigheter för de
kvarboende, har tidigare utlöst en begriplig
men likafullt farlig hopplöshet
hos enskilda, organisationer och myndigheter,
någonting som statsutskottet
för ett år sedan starkt upplevde. Herr
Högström har i dag vittnat om att de
åtgärder som nu föreslås så att säga har
medfört en påtaglig optimism där uppe,
vilket man bör vara tacksam och glad
för.

De nya försök som staten nu gör på
transportsidan för att vända utvecklingstrenden
i norra Sverige hälsar utskottet
genomgående med stor tillfredsställelse
och detta framkommer även i
de 25 motioner i ämnet som utskottet
haft att behandla rörande transportfrå -

gan. Vi har skäl att tro på en god stimulanseffekt
av transportstödet för redan
etablerade företag och för nyplaneringar.

I väsentliga avseenden är utskottet
helt ense. Vi tillstyrker ett system med
selektivt utformat transportstöd som
klart överlägset en generell form av
fraktsubventionering. Den valda formen
medger styrning av fraktstödet till företag
som är särskilt transportkostnadskänsliga
eller som i övrigt har speciell
betydelse från regionalpolitiska synpunkter.

Den valda formen medger också att
enhetliga bestämmelser kan tillämpas
såväl för järnvägen som för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken, utan ingrepp i
en allmän kostnadsanpasad taxesättning,
och att datatekniken kan användas vid
den administrativa hanteringen.

Utskottet godtar departementschefens
argumentering för att sjötransporterna
inte innefattas i transportstödet. Avståndsfaktorn
spelar för den inte samma
roll som för landtransporten, och
dessutom genomgår näringen en strukturförändring
och gynnas av en förbilligande
koncentration av anlöpen till ett
fåtal bashamnar. Vidare har sjötransporten
speciellt i Norrland en fördel genom
de 25 miljoner kronor som staten
anslår till fri isbrytning, och förslag
om att man skulle avgiftsbelägga den
har ju avvisats. Utskottet finner det också
riktigt med differentierade rabattsatser
inom olika fraktbidragsregioner och
är också tillfredsställt med uttalandena
i propositionen att man inom dessa olika
regioner skall försöka undvika besvärande
tröskeleffekter.

De i januari i motioner framförda allmänt
formulerade önskemålen om transportstöd
till Norrland har i och med
proposition 84 i sak blivit tillgodosedda.
De yrkanden om ändringar som har
framställts med anledning av proposition
84 har i vissa fall, såsom framgår
av utlåtandet, föranlett en del reservationer.

Herr Strandberg erinrade om att ett

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

trettioårigt utredningsarbete har förekommit
på transportområdet. Det visar
att dessa frågor ingalunda är lätta att
hantera. Av en redogörelse i propositionen
framgår att ingående undersökningar
föregått propositionen. Olika alternativ
att komma till rätta med problemen
har prövats. Därvid har man
hl. a. undersökt möjligheten alt medge
ett transportstöd i båda riktningarna.
Den vägen har emellertid avvisats. Ett
fraktlindringsbidrag för transport in i
stödområdet skulle uppenbarligen motverka
det regionalpolitiska syftet med
transportstöd. Större industriföretag
utanför stödområdesgränsen men med
filialanläggningar inom denna har redan
nu normalt mycket gynnsamma
fraktavtal. Fraktnedsättning för intransport
även i det sammanhang som
har avsetts i reservation nr 3 skulle enligt
utskottsmajoritetens mening få en
ogynnsam konkurrenseffekt på företagsamheten
inom stödområdet och hämma
en önskad nyetablering. Den nyetableringen
vill man gärna se i olika led
av produktionskedjan. Undantagsbestämmelser
i detta avseende skulle för
övrigt, tror jag, med olika i och för sig
vägande argument lätt kunna leda till
glidningar i bedömningarna av vad som
vore förenligt med den målsättning som
ligger bakom hela denna reform.

Utskottet delar alltså departementschefens
uppfattning att transportstödet
bör begränsas till att avse transporter
från och inom stödområdet. Jag vill
emellertid redan här inskjuta att det vi
i dag beslutar om är en försöksverksamhet
under en treårsperiod och att denna
verksamhet skall följas upp och erfarenheterna
utvärderas för att man skall
ha ett säkrare underlag för den framtida
utformningen och tillämpningen av
bestämmelserna på detta område.

Departementschefen begär för resten
också riksdagens bemyndigande att
inom ramen för dessa riktlinjer få göra
jämkningar som kan visa sig nödvändiga.
Samma resonemang förs även i

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. regionalpolitiken
den andra huvudpropositionen i detta
ärende.

Den transportsträcka som skulle kvalificera
till fraktnedsättning skall överstiga
300 kilometer. Att gränsen har
satts vid 300 kilometer beror på att det
är medeltransportsträckan inom statens
järnvägars fjärrtrafik i hela landet.

Motiven för proposition nr 84 har varit
att undanröja de långa avståndens
konkurrensnackdel i transportkostnadshänseende.
Man vill inte ge Norrland
och angränsande områden några fördelar
utan marknadsförutsättningar likvärdiga
med dem näringslivet har i övriga
delar av landet. Om man betraktar
detta som en riktig princip — och det
gör vi — måste man enligt utskottsmajoritetens
mening anse det vara ganska
orimligt att undanröja en sådan snedbelastning
i fråga om transportkostnaderna
på ett ställe och konstituera dem
på ett annat. Det skulle man nämligen
göra om man skulle tillmötesgå de önskemål
om sänkning av kilometergränsen
som framförts i motioner från olika
håll. Utskottsmajoriteten har funnit att
gränsen är väl avvägd och sakligt motiverad
och godtar också de angivna rabattsatserna,
som ger större fraktnedsättning
ju högre upp i landet avsändningsorten
för uttransporten är belägen
eller de interna transporterna utförs.

Enligt beräkningar som är gjorda på
grundval av läget 1968 leder den här
insatsen på transportsidan till en kostnad
för statsverket på ungefär 25 miljoner
kronor, som första gången tas upp
i staten 1971/72. Fraktstödet skall nämligen
utgå i form av restitution på faktiskt
erlagd frakt, därest den sammanlagda
fraktkostnaden under året uppgår
till minst 3 000 kronor. De 25 miljonerna
får väl ses som ett begynnelsebelopp,
vilket alla hoppas kommer att öka,
eftersom ett expanderande näringsliv
inom stödområdet är precis vad vi eftersträvar.
Det är då givetvis i hög grad
angeläget att godshantering och transportlösningar
blir så effektiva och så

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

rationaliseringsbevakade som möjligt
och att ett verkligt kostnadsansvar kommer
till synes på alla håll.

Utifrån dessa synpunkter och naturligtvis
också utifrån rent praktiska sådana
kommer fraktstöd inte att utgå till
mindre sändningar, och den nedre viktgräns
som satts är 500 kilo verklig vikt.
Denna spärr har också utlöst en rad
motioner i vilka begärs lägre viktgräns.
Jag vill för min del inte bestrida att enstaka
näringsidkare med den satta gränsen
kan komma i svårigheter, men var
man nu än sätter en gräns riskerar man
ju missgynnade gränsfall. Jag tror ändå
att det bör vara möjligt för så gott som
alla, också mindre företag, att genom en
klok transportplanering, koncentration
tidsmässigt eller genom samtransporter
få del av transportstödet. Förutsättningarna
för det ökar också i takt med framgången
i de serviceansträngningar som
görs inom olika transportsektorer och
det vidgade samarbete mellan olika trafikgrenar
som har påbörjats.

Herr Strandberg har avgivit en reservation
som stöder sig på en motion
av de moderata vilka ömmar för de trafikföretag
som gör ränte- och kreditförluster
i väntan på restitutionen. Motionärerna
vill ha kortare betalningsintervaller.
I dag utgår ju inte något fraktstöd
alls. När vi nu klubbar igenom ett
sådant, finns det alltså de som vips
vill ha så att säga subvention på subventionen.
En häpnandsväckande tanke
och — det tillåter jag mig säga — en
häpnadsväckande reservation!

I tre motionspar har krävts speciella
förslag om ett transportstöd till Gotland.
Det transportstöd som vi nu diskuterar
är tekniskt inte så konstruerat att det
med fördel kan tillämpas på Gotland. I
reservation nr 2 yrkas att riksdagen
skall göra en beställning hos Kungl.
Maj :t i motionernas anda.

Utskottsmajoriteten är ingalunda kallsinnig
mot gotlänningarnas flera gånger
här i riksdagen framförda önskemål om
att få bättre och billigare kommunikationer
med fastlandet. Tvärtom, senast i

utlåtande nr 9 förra året underströk
statsutskottet det angelägna i att frågan
snart bringades till en hygglig lösning,
och det är en sak som också departementet
vill. Statsverket har inte heller
varit overksamt.

Eftersom vi har haft Gotlandsfrågan
uppe till behandling vid flera tillfällen
vill jag här bara rekapitulera att förhandlingar
har pågått sedan år 1968
mellan representanter för staten och
intressenter i Gotlands trafikbolag för
att åstadkomma rimligare förhållanden.
Budet från statens sida innebar att
staten skulle bidra till investeringskostnaderna
för hamnanläggningar och för
en rationell godshantering, att staten
var beredd att ingå i en samarbetsöverenskommelse
med bolaget för att garantera
reguljär sjötrafik och en därtill
ansluten landtrafik. Som kompensation
för sina insatser skulle stat och kommun
få inflytande på taxesättningen.
Detta bud, som gällde olika leder i trafiken
mellan ön och fastlandet och som
skulle ha fått en verkligt stor betydelse
för näringslivet, för den allmänna
utvecklingen över huvud taget, för de
resande gotlänningarna och som också
backades upp av en utbredd positiv opinion
på Gotland, ledde emellertid inte
till någonting på grund av bristande intresse
för saken hos statens förhandlingsmotpart.
Det synes angeläget att
opinionsarbetet i denna fråga närmast
inriktas på annat håll än här i riksdagen,
och inga kan naturligtvis göra det
med större utsikt till framgång än gotlänningarna
själva. Övervägandena inom
departementet i frågan fortgår.

I några motioner har begärts att utredningar
skall göras för att också förbilliga
persontransporterna, som här
redan har berörts flera gånger. En del
motionärer vill se denna fråga som ytterligare
ett regionalpolitisk! instrument
med avseende på Norrland, men
det finns även motionärer som syftar
till prissänkande åtgärder i fråga om
personbefordran när det gäller långa
avstånd över huvud taget. Att person -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

taxorna inom olika trafikgrenar upplevs
som höga på många håll i landet
och känns alldeles särskilt betungande
för människor som hor i ett område
med långa avstånd är alldeles självklart
— det är bara någonting som man har
att konstatera. Antaganden kan man
göra om huruvida personlransportkostnaderna
också har betydelse som en
konkurrensnackdel inom näringslivet.
Några undersökningar som belägger
den saken har inte gjorts och än mindre
om transportkostnadernas betydelse
i allmänhet.

Utskottet anser att det är motiverat
att man inom departementet kartlägger
också persontransportkostnaderna, persontransporternas
behov, styrka och
inriktning. Den som är angelägen om
detta — och det är vi ju alla — kan
inte annat än känna sig nöjd när man
i går kunde läsa ett referat av kommunikationsministerns
uttalande i Boden,
där han klart deklarerade sin beredvillighet
att ta sig an dessa frågor i den
takt som är möjlig.

Vi vill också från utskottets sida med
all kraft understryka att frågan om
persontransportkostnaderna verkligen
är en ytterst komplicerad fråga och att
möjligheterna att realisera olika lösningar
leder till svåröverskådliga konsekvenser
som vi i dag inte kan ha någon
som helst mening om. En penetrering
av dessa frågor måste med nödvändighet
ta tid.

Utskottet vill därför framhålla det angelägna
i att man nu först och främst
ror transportstödsreformen i hamn och
att den realiseras enligt planerna. Den
saken kräver åtskilligt arbete under en
tid framöver på olika viktiga detaljavsnitt
vilka ianspråktar departementala
särskilt på trafikområdet kunniga personer.
Tillgången på sådana är såvitt
jag vet begränsad, och det finns ju kapacitetsgränser
också för dem.

Herr talman! Jag vill sedan endast
anföra några synpunkter i anledning
av vad herr Strandberg sade. Han har
nyss föredragit en -— som han själv

Ang. regionalpolitiken
sade — kortfattad katalogisk sammanfattning
av de moderatas Norrlandsprogram.
Alla deras krav går ut på
stödåtgärder till denna landsända. Han
berörde de ekonomiska svårigheterna
däruppe, som är förknippade med avfolkningen.
Han önskade en mer rejäl
lokalpolitisk satsning än den som regeringen
gjort.

Jag måste då förstå honom så att han
önskar en ökad lokalisering till Norrland,
främst av industri, eftersom den
är mest sysselsättningsskapande. Herr
Strandberg slutade sitt anförande med
en av stark känsla buren önskan att
regeringen inte genom felaktig politik
skall förstöra den friska luften, vattnet
och de härliga vida skogarna däruppe.
Sammanhanget är för mig en aning
oklart. Jag tyckte att resonemanget var
motstridigt och förvirrande, men det
kanske beror på min oförmåga att få
någon fason på det. Jag delar emellertid
herr Strandbergs allmänna syn,
nämligen att Norrland har något att erbjuda
oss svenskar, som vi alltmer
kommer att uppskatta för vår hälsas
skull och som man internationellt, med
tilltagande industriell utveckling och
miljöförstörelse, snart nog kommer att
finna vara någonting ganska unikt och
lockande.

Herr Strandberg klandrade flera
gånger i sitt anförande regeringen för
felaktig politik också då den förts efter
principer som han själv flera gånger
har anslutit sig till. Inom parentes gäller
det t. ex. just inom trafikpolitiken,
bl. a. principen om full kostnadstäckning
för olika trafikgrenar, som är en
anledning till att vi bär de höga flygpriser
som här påtalats. På vilken
ståndpunkt står nu herr Strandberg beträffande
lokaliseringsansträngningen i
Norrland?

Jag tycker att herr Strandberg för
klarhetens skull borde bestämma sig.
Skall vi ha en ökad och spridd industriell
verksamhet i Norrland — jag
förutsätter att den sker under miljökontroll
— eller skall vi inte? Motiva -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

tionen för transportstödet kan inte

framstå som oklar för någon.

Herr talman! Jag ber att sedermera
få återkomma med yrkanden.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! Egentligen skulle jag
behöva förlängt genmäle för att bemöta
alla underligheter — jag måste kalla
dem för det — som fru Wallentheim
framförde.

Om nu av mig åberopas ett 30-årigt
utredningsarbete, säger fru Wallentheim:
Se där, det är en mycket svår
fråga. Hur många gånger sätter vi inte
i gång utredningar och får förslag på
riksdagens bord bara med några månaders
varsel? Så komplicerade är väl
ändå inte ärendena!

Sedan förstår jag inte resonemanget
om reservationen 3, där vi begär transportstöd
jämväl till stödområdet. Att ett
sådant stöd skulle kunna hämma företagsamheten
inom Norrlandslänen går
inte ihop med mitt sätt att se på frågan.

Fru Wallentheim uttalar sig oreserverat
för att den av Kungl. Maj :t föreslagna
viktgränsen 500 kilo är mycket
väl avvägd. Hur vet man det? Fru Wallentheim
tycks inte ha den blekaste
aning om hur det går till att transportera
från den norrländska företagsamheten.
Hon börjar tala om samtransporter,
men hur skall man bära sig åt
för att ordna sådana? Känner man litet
till vad företagarna själva tycker —
de som begriper sig på det hela — vet
man att de delar vår uppfattning att
gränsen 500 kilo inte är särskilt väl
vald. Jag har tidigare i dag sagt att vi
accepterar principen för transportstödet,
men med kompletteringar. Detta
är en komplettering, nämligen att gränsen
bör sänkas från 500 kilo till 200
kilo.

Om fru Wallentheim vill göra gällande
att det är en häpnadsväckande reservation
när vi talar om restitutionen

vill jag påpeka att det inte gäller restitution
till transportföretag utan till de
näringsutövare som tillverkar produkter
som sedan skall sändas. De företagen
får ligga ute med kapital. Det är
allt vi har sagt.

Man skulle kunna föra en lång debatt
om persontrafiken. Jag läste att kommunikationsministern
varit i min hemstad
häromdagen och tydligen läst majoritetsuttalandet,
eftersom samma ordval
återgivits i de norrländska tidningarna.
Det är ju inget fel i det, enär riksdagen
med all sannolikhet torde följa
utskottets förslag och därmed också
rösta på det sättet. Men naturligtvis
måste kommunikationsministern ta hänsyn
till vad riksdagen säger, det utgår
jag ifrån.

Det är fel att säga att inga undersökningar
gjorts rörande persontrafikkostnaderna
på de långa transporterna
och rörande påverkan av näringslivets
utveckling. Då behöver fru Wallentheim
bara ta fram sina egna partikollegers
motion — det är herr Högström
och herr Svanberg — som själva
visar på undersökningar på geografiska
institutionen i Lund, om jag på rak
arm minns rätt. Läs dem, det är en undersökning! I

1963 års trafikpolitiska beslut, fru
Wallentheim, står också att man skall
ta lokaliseringspolitiska hänsyn i trafikpolitiken.
Med de premisserna har
jag arbetat hela tiden under de år jag
tillhört fjärde avdelningen i riksdagens
statsutskott. Jag har ingenting att ändra
på den punkten.

Miljöfrågan skall jag be att få återkomma
till senare.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När man har lyssnat
till såväl representanter från de olika
utskotten — alltifrån statsutskottet till
bankoutskottet — och när vi nu är
framme vid bevillningsutskottet kan
man väl med fog säga, om man, herr
talman, vill försöka att inte vara allt -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

för polemiskt politisk, att det i stort
sett råder enighet om de medel som man
bör använda för att nå en viss målsättning
på de orter i vårt avlånga land
som är drabbade av näringspolitisk
svaghet över huvud taget. Det har även
här sagts att det råder nyansskillnader.
Jag vill understryka att så även är fallet.
Jag vill också säga rent allmänt att
när det gäller vidtagande av konkreta
åtgärder råder det måhända en viss
skillnad mellan den socialdemokratiska
majoriteten och de reservationer som
är avlämnade från de olika utskotten.

Jag talar här icke om stödområden,
trots att jag är norrlänning, därför att
jag har den bestämda uppfattningen
att det inte bara är Norrlandslänen
som har speciella svårigheter, utan här
har omvittnats att man — även om det
är i omvänd riktning — har problem
av likartad natur i andra delar, exempelvis
Skåne. Jag tror att man på lång
sikt måste tänka i vidare banor och
även besluta i enlighet med detta — där
man ser svårigheterna i deras helhet var
helst de uppträder. Låt mig, herr talman,
göra en reflexion till i det här
sammanhanget nämligen denna: Jag

tror inte att vi som norrlänningar i det
långa loppet tjänar syftemålet bara med
att klaga att så och så dåligt har vi det.
Det kanske innebär att vi skrämmer
folket och speciellt då näringslivets representanter
från att komma till den
landsändan. För att eliminera de olika
svårigheterna, och jag tänker då på
landet i dess helhet igen, har vi från
centerpartiet under åren drivit en målmedveten
politik syftande till att utan
för långt gående drastiska ingripanden
från statsmakten — jag tänker på den
förflyttning som sker mellan olika orter
— ge de enskilda och grupper av
människor möjlighet att med bibehållen
trivsel och utkomst kunna stanna
kvar i sin hembygd. Man kan väl också
säga att vi med den politik som har
förts under dessa år har kommit en bit
på vägen. Det är väl också att hoppas
att vi i takt med de ekonomiska möj -

Ang. regionalpolitiken
ligheterna och med en förvandling av
synen hos oss alla när det gäller att lösa
dessa problem skall komma ännu längre
än vi hittills har kommit.

Den del av lokaliseringspolitiken som
behandlats av bevillningsutskottet avser
skattelättnader och avgiftslättnader
samt målsättningen för dessa instruments
tillämpning i lokaliseringspolitiskt
avseende. I sammanhanget ingår
även skattepolitikens användning i miljöpolitiken.
Det sista är inte minst värt
med tanke på de allmänna deklarationerna
från såväl statsmakternas sida
som från naturvårdande myndigheter
på detta område att man skall använda
de instrument som över huvud taget
är möjliga.

Som ett medel att styra sysselsättningen
synes skattepolitiken kunna vara
verksam. Skattelättnader kan bestå i befrielse
från företagsbeskattning av vinster,
speciella avskrivningsregler, befrielse
från energi- och transportavgifter
o. s. v. Investeringsfondernas användning
som ett medel i lokaliseringspolitiken
bör på ett bättre sätt än vad
som skett bli ett positivt inslag i regionalpolitiken.
Investeringsfonderna
kom ju till därför att man lät företagen
göra dessa avskrivningar i en högkonjunktur
för att de sedan skulle kunna
använda dem näringspolitiskt när konjunkturen
vänder. Om man utan att ta
några som helst exempel ser på vad som
har skett under dessa år, kan man utan
att överdriva säga att det inte har varit
tillfredsställande. Målet, investeringsfondernas
användning, har ju också tagits
upp av lokaliseringsutredningen.
Utredningen har i sitt delbetänkande
1969:49 även framhållit nödvändigheten
av att man använder investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Energiavgiftens inverkan på näringslivets
lokalisering bör enligt reservanterna
bli föremål för utredning. Detta
gäller inte minst variationerna i fråga
om bensinpriset. Man har ju möjligheter
att via skattepolitiken avgränsa de av
avstånden beroende zonerna mera rätt -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
vist såväl enskilt som näringspolitiskt.
Det bör även påpekas att andra länder
använder skatte- och avgiftspolitiken
som ett lokaliseringspolitiskt instrument.
I vårt land har man — vilket
också framgått av dagens debatt — i huvudsak
använt stödåtgärder. Detta gäller
såväl bidrag som lån. Ett prejudicerande
undantag har gjorts i fråga om
investeringsavgift för icke prioriterade
byggnationer. Här har riksdagen beslutat
att i enlighet med regeringens förslag
undanta vissa områden i vårt land så
att de inte drabbas av denna s. k. straffskatt.

Den sysselsättningspolitiska betydelsen
av de mindre och medelstora företagen
är så allmänt dokumenterad att
den måste anses som ett känt faktum.
Det är också lika känt och omvittnat
att dessa företag i jämförelse med aktiebolagen
inte har samma möjligheter att
via avsättning till investeringsfonder
konsolidera sin ställning. Jag vill här
bara göra det inpasset att de ökade
konkurserna som blivit särskilt påfallande
under första kvartalet 1970, och
det gäller speciellt denna typ av företag,
bör vara ett observandum för riksdagen.
Det måste anses nödvändigt att
dessa företag för att kunna behålla konkurrenskraften
ges likartade möjligheter
med de större företagen. Reservanterna
anser att denna företagstyp via
skatterna skall ges bättre möjligheter
till konsolidering och självfinansiering
och begär därför att utredningar skall
vidtas på detta område.

Herr talman! Jag kommer sedermera
i den ordning som här påbjudits att yrka
bifall till de reservationer som fogats
till bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat inskränka
mig till att i stort instämma i
vad herr Sundin sade, men jag skall be
att få anlägga några ytterligare synpunkter.

När vi nu står inför avslutningen av
en femårig försöksperiod av aktiv lokaliseringspolitik
och när det gäller att
dra upp riktlinjerna för framtiden, talar
vi inte mycket om lokaliseringspolitik
men desto mer om regionalpolitik,
som är ett mycket vidare begrepp. Man
kan säga att regionalpolitiken är en tillsats
till eller kanske snarare en inriktning
av den nationella tillväxtpolitiken
i syfte att ge människorna i olika delar
av landet del av de materiella framstegen.
Allt fler länder i Europa har
under 1960-talet börjat bedriva en regional
utvecklingspolitik som sysslar
inte bara med avfolkningsområdenas
problem utan lika mycket med stockningsproblemen
i storstadsområdena.

Med olika metoder söker man förstärka
näringslivet i de ekonomiskt
svagare områdena, samtidigt som man
vidtar återhållande åtgärder i expansionsområdena.
En regional utvecklingspolitik
arbetar genom såväl positivt
som negativt verkande medel. Erfarenheterna
från olika länder visar att man
för att nå resultat i varje enskilt fall
måste använda sig av en rad olika medel
i kombination med varandra.

I flera länder, kanske främst Frankrike
och Italien, som ligger långt framme
i fråga om regional utvecklingspolitik,
använder man skattelättnader som
medel att främja de regionalpolitiska
målsättningarna. Skattelättnaderna kan
bestå i att företag som etablerar sig inom
ett utvecklingsområde befrias från
skatt på vinsten eller från skatt på fastighet
som ingår i rörelsen. De kan också
bestå i att ett sådant företag får
skriva av sina anläggningstillgångar på
kortare tid än som eljest är normalt.
Slutligen förekommer det att företag i
utvecklingsområdena befrias från eller
får ersättning i energi- och transportskatter.

I proposition nr 75 drar inrikesministern
upp riktlinjerna för en svensk regionalpolitik.
Låt vara att det mesta
ännu är ganska opreciserat och att de
omedelbara åtgärder som föreslås i stort

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

sett endast innebär en fortsättning av
den nuvarande lokaliseringspolitiken

— jag gör dock här ett undantag för det
av kommunikationsministern signerade
förslaget om transportstöd i Norrland

— men färdriktningen har angetts, och
ytterligare åtgärder är väl att emotse.
Men de får inte dröja så länge att de
olösta regionala problemen tillåts att
växa oss över huvudet. En målmedveten
svensk regionalpolitik kräver att vi
på olika områden avpassar våra åtgärder
så att de leder till eller i varje fall
inte motverkar en balanserad regional
utveckling. I den ekonomiska politiken
intar skattepolitiken en framträdande
plats. Det borde därför ligga nära till
hands att bland andra medel söka använda
den för regionalpolitisk styrning.

Lokaliseringsutredningen har i sitt
betänkande ägnat en trycksida åt problemet
och ställer sig i princip inte
avvisande men hamnar till slut på en
negativ linje. I och för sig vore det en
fördel med snabbare avskrivning av industribyggnader
inom stödområdet, säger
utredningen, men de nya avskrivningsregler
för byggnader i rörelse som
tillämpas från och med i år är så gynnsamma
att företagen under de första
åren efter en etablering knappast kan
utnyttja ännu förmånligare avskrivningsmöjligheter.
Det skulle också vara
en fördel, anser utredningen, om
företagen kunde använda skattefria
vinstmedel för investeringar i stödområdet.
Några åtgärder i den riktningen
behövs emellertid inte, säger utredningen.
De nuvarande investeringsfonderna
ger nämligen möjligheter till investeringar
i stödområdet som är fullt
tillräckliga.

Trots detta har såväl vid riksdagens
början som i samband med proposition
nr 75 en rad motioner väckts som
går ut på generella skattelättnader i regionalpolitiskt
syfte. Men bevillningsutskottets
socialdemokratiska majoritet
är som väntat negativt inställd.

I och för sig är det väl riktigt som
lokaliseringsutredningen säger i sitt

Ang. regionalpolitiken
betänkande, att nystartade företag i regel
inte kan redovisa sådana vinster att
de kan tillgodogöra sig gynnsammare
avskrivningsregler än dem som redan
finns.

Men det är ju inte bara nystartade
företag som man räknar med vid etableringar
i stödområdet. Man vill också
att redan existerande företag i andra
delar av landet skall förlägga åtminstone
en del av sin expansion till stödområdet
genom att där sätta upp filialanläggningar.
För sådana företag kan möjligheterna
till snabbare avskrivning av
byggnader vid etablering i stödområdet
spela en avgörande roll när det gäller
att bestämma lokaliseringen. Men möjligheterna
att använda beskattningen
som instrument i regionalpolitiken är
inte begränsade till avskrivningsreglerna
och investeringsfonderna.

Säkerligen finns det andra skatteområden
där man skulle kunna genomföra
en differentiering med gynnsamma
verkningar från regionalpolitisk synpunkt.
Inte minst borde detta gälla på
den indirekta beskattningens område,
och herr Sundin har ju gett exempel
på det. Starka skäl kan ytterligare anföras
för en lägre skatt på lastbilar och
släpvagnar i Norrland. Men utskottsmajoriteten
har en annan mening. En regional
skattepolitik skulle vara särskilt
olycklig i fråga om den indirekta beskattningen,
säger utskottet. ”Varför
då?” frågar man sig. Jo, utskottet svarar
att den ”skulle äventyra kontrollen,
rubba konkurrensneutraliteten och skapa
betydande merarbete för såväl de
skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna
utan att några lokaliseringspolitiska
resultat kan garanteras”.

Men det är väl ingen människa som
vare sig trott eller påstått att skattepolitiska
åtgärder på ett begränsat område
ensamma skulle garantera några
regionalpolitiska resultat. Vad man syftar
till är att dessa tillsammans med
andra åtgärder skall bidra till en balanserad
regional utveckling.

Liksom regionalpolitiken har miljö -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
politiken karaktären av en övergripande
målsättning, som bör påverka statsmakternas
handlande på en rad olika
områden. I bevillningsutskottets betänkande
nr 36 har regional- och miljöpolitiska
skattefrågor sammanförts till
ett paket. Vi hade förra året en ingående
debatt i kammaren om skattepolitiken
som miljöpolitiskt instrument, och
jag kan därför i likhet med herr Sundin
nu fatta mig kort på den punkten.

Också i fråga om miljövårdsåtgärder
betydde de avskrivningsregler för industrianläggningar,
som riksdagen beslutade
i fjol, ett stort framsteg. Men
fortfarande har man i åtskilliga andra
länder — bl. a. sådana industriländer
som Västtyskland och Frankrike — ännu
gynnsammare regler för avskrivningar
på miljövårdsanläggningar än vi
har i Sverige. Därtill kommer att frågan
för jordbrukets vidkommande fortfarande
är olöst, och där saknas inte
vare sig vatten- eller luftvårdsprobiem.

Reservation nr 2 har herr Sundin berört
utförligt. Jag skall därför inte alls
gå in på den utan bara säga att yrkanden
från vårt håll kommer att framställas
när det blir tillfälle till detta.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herrar Per Jacobsson
och Annerås och nu senast herr Tistad
har utförligt belyst de förslag som folkpartiet
har lagt fram i dessa frågor. De
har gått in i en detaljdiskussion; jag
skall bara göra några allmänna kommentarer,
bl. a. med utgångspunkt i
några uttalanden som jag hört här under
debatten.

Först dock en allmän kommentar till
frågan om vilka resultat som 1964 års
beslut om lokaliseringspolitiken egentligen
lett till. Har man nått målsättningen?
Ett av målen var att man
skulle ha ett fullt utnyttjande av landets
tillgångar av kapital och arbetskraft.

Verkligheten ger ett klart underbetyg
åt socialdemokratins sätt att sköta lokaliseringspolitiken
med tanke på den

målsättningen. Människors sysselsättningsmöjligheter
är nu i många landsdelar
sämre än vad de var 1964. I samma
områden är den genomsnittliga inkomsten
väsentligt lägre än i övriga delar
av landet. Det är givetvis också ett
underbetyg. Det är därför fullt förståeligt
om en del av de socialdemokratiska
propagandamakarna ofta snabbt glider
förbi den sidan av jämlikheten. Man ger
löften för framtiden på andra punkter,
men här är man ibland litet försiktigare.
Alla är det inte, men de som är försiktiga
resonerar väl ungefär så som herr
Birger Andersson gjorde för en stund
sedan, när han sade att det är farligt
att ge löften — man vet ju inte hur det
kan gå. Herr Andersson har i varje fall
blivit försiktig av skadan.

Det är klart att det finns betydande
svårigheter när det gäller att åstadkomma
det som vi givetvis alla vill, nämligen
uppnående av målet: fullt utnyttjande
av landets tillgångar av arbetskraft
och kapital. Det vore helt orimligt
att påstå något annat.

Den stora strukturomvandlingen, som
lett till att det behövs mycket mindre
arbetskraft i skogen och i jordbruket, är
den främsta orsaken till att Norrland
och skoglänen fått det sämre. Men det
måste väl kännas litet genant för socialdemokratin,
som framställer sig som
det parti som i alla situationer och för
alla problem i samhället har ett program
och även vilja att genomföra det,
att här tvingas konstatera att det ännu
återstår kolossalt mycket att göra.

Under den senaste månaden har herr
Palme framträtt som den person vilken
för sitt parti vill monopolisera allt gott
som gjorts. Det är klart att man då också
för sitt parti måste monopolisera alla
de misslyckanden som kan konstateras i
detta och andra sammanhang. Den sidan
av medaljen har dock herr Palme
haft mycket mindre intresse för att
diskutera.

Självfallet har under dessa år en hel
del värdefulla resultat uppnåtts — det
vore orimligt annars. Jag vill med till -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

fredsställelse konstatera vad som skett
men samtidigt påstå att det återstår
mycket att göra.

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet
har levererat en råd
mycket intressanta siffror i detta sammanhang.
Om man t. ex. ser på sysselsättningseffekten
i de företag som fått
stöd finner man alt resultatet inte iir
särskilt lysande. Jämför man den väntade
ökningen av sysselsättningen och det
verkliga utfallet, så är det allt annat
än tillfredsställande. Det är egentligen
endast de företag som fick stöd 1965
som kan påvisa att de uppnått den väntade
ökningen. Av någon anledning har
det gått särskilt illa för de företag som
fick stöd år 1966. De har bara realiserat
en sjättedel av den väntade sysselsättningsökningen.
Man får hoppas att det
skall bil möjligt för dem att visa något
bättre resultat, men när undersökningen
giordes var det verkligen dåligt. Stödföretagens
förädlingsvärde per sysselsatt
ligger enligt ERU något under genomsnittet
för industrin i dess helhet.

Enligt vår mening är dessa resultat
inte något skäl för att låta bli att stödja
enskilda företag, men det understryker
nödvändigheten av att satsa på ett nytt
sätt och att satsa mera på generella åtgärder
i den nya regionalpolitiken än
vad regeringen avsett. Det är intressant
att se att det just är arbetsmarknadsorganisationerna
som i sina remissuttalanden
understryker detta. De vet ju var
skon klämmer både när det gäller sysselsättningen
och när det gäller möjligheten
att skapa företag som verkligen
kan leva vidare. Det är givet att statsmakterna
här befinner sig i ett sakligt
men också psykologiskt dilemma. Det
vore fel att försöka komma ifrån det.

Punktinsatser, stöd åt utvalda företag,
kan nämligen synas vara mer effektiva.
De verkar mer konkreta för den bygd
som man vill stödja. De allmänt förbättrande
åtgärderna ligger litet mera i
fjärran, det är svårare för människorna
att uppfatta dem som betydelsefulla.
Risken för felsatsningar är emellertid så

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. regionalpolitiken
mycket större vid en för stark koncentration
på punktinsatser. Satsar man
däremot också väsentligt kraftigare på
allmänt förbättrande åtgärder, uppväger
man den nödvändiga risk man tar då
man gör insatser i enskilda företag.
Det är alltså inte fråga om ett antingen
— eller utan ett både — och.

Herr Rirger Andersson sade att det
verkligen gäller att skapa arbete så att
nästa generation också har glädje av
det. Det hoppas vi alla. Just därför är
det med tanke på de siffror som kommit
fram beträffande den hittillsvarande
utvecklingen nödvändigt, som vi från
folkpartiets sida framhållit, att satsa
mera på generella åtgärder än vad inrikesministern
har föreslagit — och
även regeringen i allmänhet; saken berör
ju flera departement.

Det har här kommenterats att kommunikationsministern
har vaknat upp,
och det är alldeles riktigt. Vi har tidigare
understrukit nödvändigheten av
att Norrland får billigare kommunikationer,
och när det gäller frakterna har
han i propositionen tagit ett steg åt rätt
håll. Men han hade när propositionen
skrevs inte kommit så långt att han var
beredd att ta ett väsentligt steg också
när det gäller persontrafiken. Det borde
vara billigare för norrlänningarna
att resa i affärer. Det är intressant att
kommunikationsministern för någon
dag sedan inför denna debatt förklarade
att det är nödvändigt att se till att också
göra någonting när det gäller persontrafiken.
Socialdemokraterna i statsutskottet
har här kommit på efterkälken, de
har inte lika snabbt fattat situationens
allvar.

En annan skattepolitisk åtgärd som ett
flertal talare har berört är slopandet av
arbetsgivaravgiften. Självfallet skulle
en sådan åtgärd betyda mycket för företagen
i de utsatta områdena. Riksdagens
majoritet har avvisat tanken på att överväga
detta, men jag tror nog att socialdemokraterna
kommer att få ångra sig.

Det kan inte vara särskilt klokt att
inte ens våga sig på att begära en ut -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

redning och kräva att denna görs
snabbt.

Lindring av energiskatten bar förordats
av många remissinstanser. Det
skulle minska de nackdelar Norrland
har när det gäller att skapa en likvärdig
konkurrens. Det gäller ju inte att
subventionera Norrland i största allmänhet,
utan det gäller att få Norrlands
näringsliv mera jämbördigt i konkurrenshänseeende.
Där kommer frågan
om den företagsvänliga miljön in
som något avgörande. Det är intressant
att arbetsmarknadsorganisationerna i
sina remissvar så flitigt tar upp nödvändigheten
av att skapa ett företagsvänligt
klimat i Norrland och i skogslänen.
Det är klart att uttrycket ”företagsvänligt
klimat” måste skorra illa
inom socialdemokratins vänsterflygel.
”Företagsvänlig miljö” är inte precis ett
uttryck som man på den kanten med
förtjusning tar i sin mun, och den
opinionen har väl spelat en viss roll.
Det kan vara en rimlig förklaring till
varför inrikesministern på vissa punkter
har visat en så stor tveksamhet och
till och med håglöshet. Om man inte
skall slå bort alla argument för socialdemokratins
vänsterflygel, så kan man
inte vara för realistisk i sin bedömning
när det gäller nödvändigheten av att
skapa bättre förutsättningar för företagsamheten
i Norrland. Något annat
skäl kan knappast föreligga för att man
inom regeringen varit så pass tveksam.
Vad gör man t. ex. för att ordentligt
förbättra och hjälpa företagen, när de
vill ha chanser att marknadsföra och
vidareutveckla sina varor? Detta är det
avgörande för om det företagsvänliga
klimatet verkligen skall få någon betydelse.

Eller vi kan ta upp förslaget om en
försöksverksamhet med industricentra.
Där råder en intressant motsatsställning
mellan regeringen och LO. LO
menar att det verkligen finns anledning
att starta denna försöksverksamhet,
men regeringen vill det inte. Vi har ju
förordat detta, men socialdemokraterna

i utskottet har inte tagit något intryck.
Mera skall utredas, säger inrikesministern,
och mera skall utredas säger som
ett eko socialdemokraterna i utskottet.
Det är den vanliga försvarsattityden
när man inte med tillräcklig energi vill
se till att någonting sker. Turistnäringen
skall jämställas med andra näringsgrenar,
har vi inom vårt parti tidigare
också föreslagit, och vi noterar med tillfredsställelse
att en rad remissinstanser
är av samma mening. Men statsutskottets
socialdemokrater säger: Vi vill
vänta på en ny utredning.

Men hur är då situationen t. ex. i
Norrland? Är den verkligen så bra att
man här kan stoppa, där regeringen
och socialdemokraterna i statsutskottet
nu har stoppat? Mitt under högkonjunkturen
har vi fortfarande stor arbetslöshet
i Norrland. Folkflykten fortsätter.
De statliga företagen har inte kunnat
hålla uppe sysselsättningen utan minskat
arbetskraften med tusentals man under
ett antal år. När det gäller talet om
att man skall försöka göra någonting
som vänder misstron i Norrland till en
tro på framtiden, så verkar det som om
denna vändpunkt skulle låta vänta på
sig. Alla erkänner att detta är en avgörande
fråga, och det gör givetvis också
regeringen. Men det finns klara bevis
för att man tvekar när det verkligen
gäller att gå från ord till handling.

Herr Åke Larsson hade i detta sammanhang
ett mycket intressant inlägg.
Vi har sagt att det är nödvändigt att
man på ett så tidigt stadium som möjligt
väljer ut de prioriteringsorter, för
vilka staten skall garantera goda möjligheter.
När man hörde herr Åke Larssons
inlägg kunde man inte komma till
något annat resultat än att en av anledningarna
till att regeringen inte har
lagt fram förslaget härom i år är att
det är valår. Det skulle ju smaka fågel,
menade han — eller vilket uttryck han
använde — om vi hade lagt fram förslag
om en sådan sak ett valår. Skall
man verkligen tolka detta så att regeringen
har med tanke härpå gjort upp

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

sitt eget tidsschema? Man har heller
inte ändrat andra myndigheters tidsscheman
pä denna punkt så att det
skulle bli möjligt att lägga fram förslaget
i år. Man skulle undvikit detta därför
att det är valår. Det skulle vara intressant
att höra om inrikesministern har
samma uppfattning, nämligen att det
faktum att det är valår skulle utgöra
något skäl mot framläggande av ett förslag.
Ovissheten fortsätter ju. Alla som
känner till förhållandena i t. ex. Norrlands
inland vet att ovissheten är en
av de stora bördor som människorna
där uppe har att bära.

Den fråga man nu ställer är: Räcker
det som regeringen har föreslagit för
att vända på utvecklingen? En rad talare
har sagt att det inte räcker, och
jag vill instämma. Det räcker absolut
inte. Regeringen är givetvis medveten
om detta, men den har inte velat göra
mer. Vad som framför allt saknas är en
samlad plan för utvecklingen i Norrland.
Vi väntar ännu på samordning
mellan alla de olika instanser som påverkar
utvecklingen där uppe, en samordning
som måste göras i en utvecklingsplan
för Norrland, vilket folkpartiet
föreslagit.

Regeringen har verkligen sölat. Det
är intressant att läsa vad LO sagt i sitt
remissvar beträffande det nya steget:
”Det borde enligt LO:s uppfattning ha
varit naturligt att ett färdigt program
för den fortsatta lokaliserings- och regionalpolitiska
verksamheten föreligger
när den nuvarande försöksperioden tar
slut den 1 juli 1970. LO är därför förundrad
över att försöksverksamheten
inte följts upp på ett sådant sätt att
utredningen kunnat framlägga ett fullständigt
förslag över den fortsatta lokaliserings-
och regionalpolitiska verksamheten,
utan att denna såsom utredningen
antytt, i åtminstone två år till
kommer att präglas av fortsatta utredningar
och provisorier. LO vill starkt
understryka nödvändigheten av att dessa
provisorier ges en klar tidsmässig
begränsning.”

Ang. regionalpolitiken

Det kan man verkligen understryka.
Men den dom som faller över utredningen
faller därmed också över regeringen,
som icke har velat ta några väsentliga
steg utan att vänta på nya
utredningsresultat.

I det förslag som nu ligger på riksdagens
bord finns det en del bra saker.
Det har betonats av de talare från
folkpartiet som har uppträtt här. Jag
vill också understryka vad de sagt om
att det självklart behövs ytterligare en
rad insatser. Det socialdemokratin bjuder
på räcker inte för att vända utvecklingen.
Man har inte haft tillräcklig
politisk handlingskraft för att riksdagen
nu 1970 skulle kunna fatta beslut
som betydde en radikal vändpunkt til]
det bättre för de eftersatta delarna av
vårt land — för Norrland, för skogslänen
och för Gotland.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Åtskilliga talare har påvisat
att den hittillsvarande låne- och
bidragspolitiken i stort sett inneburit
vad man på militärt språk brukar kalla
ett ”uppehållande försvar”. Det är väl
framför allt detta som lett till den bitterhet,
som glesbygdernas människor i
aRt större utsträckning och i allt fränare
tonlägen ger uttryck åt, när man
diskuterar aktiv näringspolitik i dessa
bygder. Många har betraktat de hittillsvarande
insatserna som löftespolitik
utan täckning. Utrednings- och kartläggningsverksamheten
har nog varit
bra, har man sagt, men utflyttningsströmmen
ökar och pekar hän mot en
utveckling som, om den skall brytas,
kräver helt andra insatser än dem man
hittills har gjort.

Att näringslivet i södra Sverige har
brist på arbetskraft och att det borde
vara förnuftigare att söka fylla bristen
med mäninskor från andra delar av

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken

landet än genom import av arbetskraft
utifrån accepterar man inte. Och än
mindre godtar man den pågående
strukturrationaliseringens och folkomflyttningens
försämring av levnadsbetingelser
och miljö för den del av befolkningen
som inte kan flytta. Det är
mot den bakgrunden som bl. a. Norrlandskampanjen
”Vi flytt int” skall bedömas
och förstås.

Tålamodet hos de utsatta landsdelarnas
befolkning håller på något sätt på
att ta slut. Det kan därför vara politiskt
frestande för både regering och opposition
att bedriva löftespolitik och att
gå längre än vad de faktiska och ekonomiska
möjligheterna medger. Varken
regeringens proposition eller oppositionens
motbud är väl helt fria från
sådana tendenser. Under det senaste
året har mer eller mindre improviserade
hugskott av olika slag lett till farhågor
för att regeringspartiet skulle
plottra bort regionalpolitiken i brist på
långsiktiga alternativ. Det är därför,
herr talman, som jag anser det vara så
värdefullt att den nu aktuella propositionen
tecknar i varje fall konturerna
till en mer målmedveten planering med
ökad vikt lagd på generella ekonomisk-politiska
åtgärder och med större
möjligheter att lösa problemen vid kärnan.
Jag har under de gångna årens
lokaliseringsdebatter starkt strukit under
betydelsen av sådana åtgärder, och
det är alltså med glädje som jag nu
konstaterar dessa nya tankegångar.

Den, herr talman, som skall ordinera
en medicin måste, om han vill räkna
med att nå effekt, ha sjukdomsbilden
fullt klar för sig. Utmärkande för
de gångna årens lokaliseringsdebatter
har i alltför stor utsträckning varit avsaknaden
av insikter om de verkliga
orsakerna till den bristande näringspolitiska
balansen mellan olika områden
i vårt land. Man har ibland fått en
känsla av att många kanske inte velat
ha orsakerna helt klarlagda, eftersom
det därmed har varit lättare att hänge
sig åt önsketänkande eller att ordinera

olika homeopatiska medel som varit
verkningslösa på lång sikt. Därför kr
det värdefullt att ERU, expertgruppen
för regional utredningsverksamhet, nu
har redovisat en första analys av orsakerna
till den regionala obalansen. ERU
pekar som vi alla vet i första hand på
den s. k. traditionella lokaliseringsteorins
ingredienser, nämligen regionala
transportkostnadsskillnader, löneskillnader
och olikheter i marknadsunderlag.
Den hänvisar också till det ömsesidiga
sambandet mellan de olika faktorer
som styr företagssektorns, hushållssektorns
och den offentliga sektorns
lokaliseringsvanor och understryker
särskilt de kedjereaktioner som ett
beslut i eu sektor kan medföra inom
andra sektorer. I analysen har ERU
också framtagit olikheter i produktivitetshänseende
i olika regioner och påvisat
det produktivitetsövertag som
storstadsregionerna har i vissa branscher.
Vidare har särskilt uppmärksammats
den betydelse som det vi brukar
kalla för det allmänna näringspolitiska
klimatet har för lönsamhet och produktivitet.

En koncentration av ett antal företag
med möjligheter till kontakter mellan
personal på företagsledar-, utrednings-
och planerarnivå är måhända
när allt kommer omkring, i varje fall i
flertalet branscher, den allra viktigaste
faktorn i lokaliseringssammanhang.

I fråga slutligen om utbudet av produktionsfaktorer
såsom arbetskraftskostnader
och nära tillgång till avsättningsområden
ger de positiva och negativa
konsekvenserna en mera splittrad
bild för och emot olika områden.
Åtskilligt utredningsarbete kvarstår alltjämt,
men vi är i dag genom ERU:s arbete
väsentligt bättre rustade än vi var
tidigare att ordinera effektivare mediciner.

Målsättningen för den hittillsvarande
politiken har som vi alla vet haft två
riktpunkter, dels att ge människorna
i olika delar av landet tillfredsställande
ekonomiska, sociala och kulturella

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

förhållanden, dels att främja ett snabbt
ekonomiskt framåtskridande. I propositionen
understrykes nu i sistnämnda
hänseende, att en positiv utveckling av
utrikeshandeln kräver eu effektiv
struktur i både exportindustrin och
den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin
samt att tillväxten av
folkhushållets resurser är av avgörande
betydelse för att övriga mål inom den
ekonomiska politiken skall kunna förverkligas.

Att den dubbla målsättningen inrymmer
motsägelser erkänner departementschefen
i propositionen. Vid förverkligandet
av nya regionalpolitiska
strävanden är det därför väsentligt att
söka förebygga målkonflikter. Vårt
samhällsekonomiska läge och de påfrestningar
som vår ekonomi kommer
att ställas inför i en integrerad och allt
hårdare omvärld gör detta helt enkelt
nödvändigt. Det ena syftet kan alltså
inte utan allvarliga konsekvenser på
lång sikt tillgodoses på bekostnad av
det andra. Det bör inte komma i fråga
att ”ge den ekonomiska tillväxten en
mindre central plats än tidigare”.

Herr talman! Redan av ERU:s långtifrån
fullständiga analys framgår alltså
att en lokalisering av våra industriella
enheter i stor utsträckning för närvarande,
i varje fall på kort sikt, framstår
som mera företagsekonomiskt motiverad
och därför i effektivitetshänseende
mera ändamålsenlig i Mellanoch
Sydsveriges expansiva områden.
Det är ett faktum som vi i dag inte
kan komma ifrån. Men vid en mera
samhällsekonomiska bedömning, då i
kalkylen också vägs in inte bara de
problem och kostnader som en fortgående
expansion i tätortsområdena innebär
utan också hänsynen till miljö och
sysselsättning i glesbygderna, beredskapsskäl
och andra liknande motiv,
kan slutresultatet bli ett annat. Vid den
slutliga bedömningen har vi alltså att
ställa mot varandra de företagsekonomiska
vinsterna och de samhällsekonomiska
förlusterna vid en viss lokali -

Ang. regionalpolitiken

seringsutveckling. Det blir då — och
det får väl anses vara själva innebörden
i dagens regionalpolitik — ingalunda
givet att den hittillsvarande utvecklingen
är den på lång sikt enda
riktiga.

Vid konstruktionen av en mot den
här bakgrunden uppbyggd regionalpolitik
och vid bedömningen av vad den
får kosta samhällsekonomiskt sett kan
åtskilliga praktiskt politiska slutsatser
dras av ERU:s nu tillgängliga analyser.
I första hand bör konkreta resultat
från statsmakternas sida kunna baseras
på vad vi nu vet om den långsiktiga
betydelsen av satsningar på infrastruktur
i lämpliga centra inom glesbygderna.
Lokalisering av administrativa
statliga enheter, av militära förband,
utbildnings- och sjukvårdsanstalter
är alltså direkt ägnad att påverka
servicesektorns storlek och utveckling.
Tillkomsten av bara några få producerande
företag kan bidra till att ge en
dylikt koncentration en självgenererande
dragningskraft, som i sin tur gynnar
uppkomsten av det näringspolitiska
klimat som är en av de allra väsentligaste
förutsättningarna för lönsam och
bestående företagsamhet.

En annan slutsats är att, då en samhällsekonomisk
totalkalkyl talar för en
industrilokalisering som är företagsekonomiskt
dyrare än vad den skulle
vara vid ett annat lokaliseringsalternativ,
samhället bör vidta sådana kostnadsutjämnande
åtgärder att företaget
kan med räntabilitet och konkurrenskraft
”kosta på sig” det sämre lokaliseringsalternativet.
Det blir med andra
ord fråga om en avvägning där vinsterna
i samhällsekonomiskt hänseende
får medverka vid täckningen av kostnaderna
i företagsekonomiskt hänseende.
I den mån de statliga insatserna
inte syftar längre än till att utjämna
konkurrensolikheter behöver de inte
betraktas som subventioner i vanlig
mening. De utjämnande åtgärderna syftar
ju till att åstadkomma en totaleffekt
som är samhällsekonomiskt motiverad.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
Att kostnaderna skall bäras av det allmänna
följer logiskt av det här förda
totalkalkylresonemanget och av den arbetsfördelning
mellan stat och enskilda
som alla politiska partier accepterat
inom ramen för vår kapitalistiska
blandekonomi. Att det kan vara vanskligt
att ange var gränserna för samhällsinsatser
skall dras för att det inte
skall bli fråga om konkurrenssnedvridande
subventioner är naturligtvis ett
ömtåligt problem. Men sådana svårigheter
får inte förhindra strävandena
att åstadkomma en förnuftig lösning i
olika fall.

Detta, herr talman, kan kanske betraktas
som ett försök att, skall vi säga,
intellektuellt ekonomiskt motivera regionalpolitiska
insatser av det slag som
jag anser behövliga. Det är möjligt att
jag har misslyckats, men det är i varje
fall mot denna principiella bakgrund
som moderata samlingspartiet anser att
riktlinjerna för en realistisk lokalisering5-
och regionalpolitik bör dras upp.
Det är också mot den bakgrunden vi
har bedömt regeringens förslag och de
antydningar som görs om vad som skall
komma i fortsättningen.

Jag har redan tidigare sagt att de företagsekonomiska
lokaliseringsfaktorerna
kan förändras snabbt. En lokalisering
som i dag ter sig mindre väl motiverad
från företagsekonomisk synpunkt
kan om bara några år måhända te sig
fullt försvarlig. Motsättningarna mellan
å ena sidan företagsekonomiska och å
andra sidan samhällsekonomiska aspekter
och de sociala motiv som också ingår
i bilden kan vara skenbara och mer
kortsiktiga än vad många hittills utgått
ifrån. Det framhöll jag vid förra årets
debatt i denna fråga, men då i andra
kammaren. På lång sikt kan utvecklingen
— gjorde jag då gällande, och jag
vidhåller det fortfarande — om den
kompletteras med en realistisk politik
leda till ett betydligt mer differentierat
och decentraliserat utnyttjande av vårt
lands samlade resurser än vad många i
dag föreställer sig.

Ny teknik, förbättrade kommunikationer,
kortare förbindelselinjer över huvud
taget borde alltså på längre sikt
kunna bryta den nuvarande vikande befolkningsmängden
i glesbygdsområdena.
Vi kanske — menade jag — just nu befinner
oss i en vågdal. Jag pekade också
i det sammanhanget på vårt lands
möjligheter att i ett bättre samarbetande
Europa kunna öppnas för en turism av
helt andra dimensioner och med helt
annan inriktning än den vi hittills räknat
med. De filialbildningar inom industrin
som har ägt rum i de norra delarna
av vårt land under de senaste åren,
stimulerade framför allt av frisläppta
investeringsfonder, har trots vissa påtagliga
övergångssvårigheter på många
håll gett positiva erfarenheter som brutit
ner tidigare förutfattade meningar.
Insikten om att lokalisering utanför de
expansiva områdena kan bli lönande på
sikt har i dag börjat spridas inom det
svenska näringslivet, som tidigare var
minst sagt svalt i sin inställning. Jag kan
alltså i dag ansluta mig till de synpunkter
som inrikesministern framför i propositionen,
nämligen att vissa delar av
den industriella tillverkningen inte är
lika geografiskt bundna till vissa fasta
förutsättningar som tidigare. Det borde
i dag finnas större möjligheter än förut
att i olika delar av landet utveckla
mångsidiga, välavvägda industriregioner
med differentierad arbetsmarknad
som ger ökade valmöjligheter för den
enskilde.

Men ett villkor för det, herr talman, är
— och det är mitt eget tillägg till citatet
ur propositionen — att eventuellt
individuellt subventionstänkande kommer
bort ur bilden och att de stimulerande
och pådrivande insatser som nu
övervägs inriktas på att utjämna olikheter
i konkurrenshänseende, generellt
sett, att med andra ord ge lika förutsättningar
för företag etablerade i utvecklingsbygderna
och i de expansiva regionerna.

Sådana insatser lär underlättas av
den vidgade förståelsen för att den

Torsdagen den 21 maj 1970 fm,

Nr 27

hittillsvarande storstadsstrukturen inte
enbart främjar effektivitetsintressen,
utan tvärtom i många hänseenden tenderar
att kulminera. Kritik kan förvisso
riktas mot alltjämt förhärskande stadsplaneteorier,
som inriktas på att, trots
bilismens expansion, starkt koncentrera
stadsbyggandet och att övervältra kostnaderna
för kommunikationer, miljöförsämring
och psykisk ohälsa på de enskilda
konsumenterna. Oavsett möjligheterna
att reformera stadsbyggandet
drar, generellt sett, storstadsagglomerationerna
så stora totala kostnader att
deras räntabilitet förmodligen har överskattats.
Det är signifikativt att industriföretag,
som inte är direkt beroende av
tätortsområdenas goda avsättningsmöjligheter
eller så tekniskt inriktade att
kontakterna med andra industriella och
tekniska enheter är en nödvändig förutsättning
för god drift, nu alltmer söker
sig ut från dessa områden.

Morgondagens regionalpolitik borde,
menar jag, alltså inte behöva möta de
tillspetsade ekonomiska och ideologiska
motsättningar mellan tätorts- och glesbygdsområden
som tidigare fanns. Regionalpolitiken
borde därmed, som på
många håll i utlandet, kunna avpolitiseras
och göras till föremål för en mer
teknisk-ekonomisk diskussion om bästa
sättet att utnyttja landets samlade resurser
av kapital och arbetskraft och
därmed förbättra våra möjligheter, totalt
sett, att framgångsrikt tävla ed
andra på de internationella marknaderna.

En sådan övergripande bedömning av
svensk regionalpolitik understryker ytterligare
de synpunkter som tidigare
alltid framförts från moderata samlingspartiets
sida om vikten av att tillgripa
generellt verkande åtgärder som regionalpolitiska
instrument.

På skattepolitikens område har vi i
dag tyvärr bara att registrera att riksdagen
så sent som i förra veckan klubbade
igenom ett majoritetsbeslut, som
måste få direkt negativa konsekvenser
för stödområdenas kommuner. Jag syf -

Ang. regionalpolitiken
tar på avskaffandet av avdragsrätten för
kommunalskatt, som främst drabbar invånarna
i de delar av landet som vi här
talar om. Möjligheterna för dessa landsdelar
att locka till sig arbetskraft kommer
att försvåras då man ytterligare
skärper inkomstskatten. Och det är inte
minst den kvalificerade arbetskraften
som är särskilt attraktiv för dessa kommuner
och som kan bidra till en självgenererande
utveckling i olika riktningar.

På företagsbeskattningens område
skulle vårt land liksom andra länder,
det har understrukits av flera talare tidigare
i dag, kunna tillgripa åtskilliga
generellt verkande åtgärder för att utjämna
kostnadsdifferenserna mellan olika
landrdelar. Möjligheterna till förbättrade
avskrivningar har naturligtvis betydelse
för företag som har sådan lönsamhet
att avskrivningsmöjligheter föreligger.
Betydelsen är särskilt stor just
för sådana företag i södra Sverige som
funderar på en filialbildning i norr.
En differentiering av arbetsgivaravgiften,
ett slopande av energibeskattningen
skulle, vilket även tidigare talare framhållit,
bidra till att öka lönsamhetsbetingelserna.

De nuvarande kreditrestriktionerna
är särskilt kännbara för företag i utveckling
och framför allt för sådana som
på grund av sitt läge har större kostnader
och därmed större kreditbehov än
andra. Även om de nuvarande extremt
hårda restriktionerna i varje fall delvis
utgör en ofrånkomlig följd av regeringens
underlåtenhet att fullt ut utnyttja finanspolitiska
medel och även om de inte
direkt riktats mot företagsamhetens kreditefterfrågan,
drabbar de likväl hårt
framför allt små och medelstora företag
och främst dem som befinner sig i ett
känsligt utvecklingsskede.

Propositionen, herr talman, överensstämmer
som jag redan sagt på många
punkter med den regionalpolitiska målsättningen
att utjämna merkostnader
som utgör hinder för företagsetablering
i de här områdena. En utjämning av

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
transportkostnaderna som regionalpolitisk
medel kan självfallet ske även
med andra metoder än dem som propositionen
föreslagit. Men vi har accepterat
regeringens förslag, även om vi då
det gällde detaljerna kan ha haft en del
synpunkter. Våra önskemål om att
transportstödet inte bara skall avse
gods- utan även persontrafik har utvecklats
av herr Strandberg. Den begränsning
regeringen i detta hänseende
företagit är varken logiskt eller sakligt
motiverad. För många företag, framför
allt dem som anlitar den mest kvalificerade
arbetskraften, uppgår kostnaderna
för persontransporter till höga belopp.
Även då det gäller att förmå duglig
arbetskraft att flytta till Norrland skulle
en taxereducering för persontrafiken få
mycket positiva verkningar. I fråga om
teknisk och ekonomisk planering för
produktion samt avsättning av tillverkade
produkter, är kontakterna med
marknaderna i södra delen av landet eller
utanför vårt lands gränser i dag av
långt större betydelse än tidigare. Ju
längre norrut företagen är belägna,
desto större blir företagens merkostnader
för sådana här alldeles ofrånkomliga
förbindelser.

Ett utbyggt transportkostnadsstöd
skulle också vara ägnat att stimulera
en önskvärd utbyggnad av inrikesflygets
trafiknät till dessa områden. Här
finns, herr Högström har alldeles rätt,
mycket att göra. Värt land är i det hänseendet
sämre rustat än andra med oss
jämföra och närbelägna länder.

Man må hysa vilken uppfattning som
helst om den solidariska lönepolitikens
fördelar och om de garantier för en lugn
utveckling som centrala avtalsuppgörelser
mellan de starka parterna på arbetsmarknaden
medfört. Sådana uppgörelser
tenderar emellertid till att försvåra
en lokal lönesättning grundad på
varierande produktionsbetingelser i olika
branscher och på olika orter och har
säkerligen bidragit till att av lönekostnaderna
starkt beroende företag slagits
ut snabbare än vad fallet skulle lia va -

rit vid en låt mig säga mjukare lönepolitik.
Sett ur effektivitetens synvinkel
och med hänsyn till det allmänna
ekonomiska intresset att främst utveckla
sådana industribranscher där vårt
land är konkurrenskraftigt och kan betala
höga löner, kan man inte rikta någon
erinran mot en sådan utveckling.
Men på detta område, liksom då det gäller
den rent företagsekonomiska bedömningen
av företagens lokalisering,
bör hänsyn tas till de samhällsekonomiska
och mänskliga problem som en
alltför snabb strukturrationalisering
kan föra med sig och de samhällsekonomiska
kostnader som följer av företagsnedläggningar
på orter med ett konjunkturkänsligt
näringsliv. För vissa industribranscher
är fortfarande lönekostnaderna
den helt dominerande
kostnadsfaktorn, och det är därför inte
uteslutet att en mer differentierad lönesättning
skulle ha kunnat få positiva
konsekvenser i lokaliseringshänseende.

Nu argumenterar jag, herr talman,
självfallet inte för lägre löner i glesbygderna.
Jag ser att inrikesministern
spetsade öronen. Det är kanske bäst att
understryka att jag inte argumenterar
för lägre löner. Min argumentation syftar
egentligen endast till att stödja den
tanke som kommer till uttryck i det sysselsättningsstöd
som nu försöksvis skall
tillämpas inom regionalpolitikens ram.
Man kan naturligtvis gentemot detta
stöd göra gällande att det är en driftssubvention
och att vi därmed glidit in
på en principiellt ny och för framtiden
riskabel väg som skulle kunna leda fram
till en allmän subventionering av icke
lönsamma företag. Men jag bedömer,
herr talman, inte sysselsättningsstödet
på det sättet, utan mera som ett uttryck
för en riktig regionalpolitisk giv
inriktad på att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden
mellan olika orter
och att stimulera personalintensiva företag
att etablera inom stödområdet.
Jag tycker för resten inte om ordet
stödområde. Herr Sundin har alldeles
rätt, man borde komma bort från den

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

vokabulären så fort som möjligt. Om
någonting kan vara ägnat att avhålla
företag från att söka sig till dessa områden,
är det just sådana här subventionsbetonade
negativa uttryck som begreppet
stödområde. Detta sagt inom
parentes.

Jag vill vidare peka på ännu en konkurrensfaktor
av betydelse framför allt
för Norrlands näringsliv, nämligen de
långa isvintrarna. Helt lär vi väl aldrig
ha möjlighet att balansera isvintrarnas
kostnadsstegrande effekt, men man vet
ju aldrig vart tekniken kan föra. En
väsentligt förstärkt isbrytarberedskap
skulle i varje fall i dag vara ägnad att
avsevärt reducera kostnadsstegringarna.
Yår isbrytarberedskap har verkligen
inte varit tillräcklig. I det här hänseendet
tycks vi på något sätt påminna
om engelsmännen som i sina minst sagt
kylslagna hus tycks stå lika handfallna
varje år då vintern blir något strängare
än normalt.

Jag har, herr talman, här begränsat
mig till att tala om allmänna riktlinjer
för svensk regionalpolitik i den förhoppningen
att de åtgärder, som nu
föreslagits och som riksdagen om några
timmar kommer att besluta, successivt
skall byggas ut med ytterligare medel
syftande i samma riktning då utredningsmaterialet
blivit mera fullständigt
än det är i dag. Åtgärderna
skall alltså utformas så att de bidrar
till att skapa den infrastruktur och de
allmänna grundförutsättningar för en
positiv utveckling av näringslivet som i
sin tur skapar och till sig drar ytterligare
företagsamhet. Vidare måste de
medel varmed politiken arbetar gestaltas
så att de inte får eller kan uppfattas
som individuell subventionering av
eljest inte lönsam drift, utan som insatser
för utjämning av kostnads- och konkurrensolikheter
som annars skulle
omöjliggöra en sådan utveckling. Åtgärderna
måste generellt sett rymmas
inom ramen för en samhällsekonomisk
totalkalkyl som — jag upprepar det,
herr talman — syftar till att ge det mest

Ang. regionalpolitiken
effektiva utnyttjandet av landets samlade
tillgångar.

Jag har alltså förbigått de säryrkanden
av olika slag som gjorts vid ärendets
behandling i riksdagen. Men jag
kan inte låta bli att beklaga det intresse
som på sina håll förelegat att ge
sken av att de politiska partierna står
splittrade i denna för hela landet betydelsefulla
fråga. Vi vet att så inte är
fallet och att siirmeningarna rör nyanser
och mindre betydelsefulla avsnitt.
Med ett större intresse från majoritetens
sida att åstadkomma en samlande
lösning och med en mer bestämd vilja
från hela oppositionens sida att komma
överens skulle antalet särmeningar och
reservationer ha kunnat begränsas. Sveriges
riksdag skulle därmed ha haft lättare
att bibringa människorna i glesbygderna
intrycket av en bestämd politisk
vilja att angripa och lösa dessa
svåra problem.

I detta yttrande instämde herr Pettersson,
Karl, (m) och herr Andersson,
Ingvar, (m).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det behövs radikala,
omfattande åtgärder, om man skall lösa
problemen för glesbygden och framför
allt för Norrland. Det hjälper inte om
man vidtar otillräckliga åtgärder. Då
blir följden endast att avfolkningen
fortsätter i mindre hastig takt, men så
småningom står man framme vid den
krispunkt där det är så litet folk kvar
att skolor, affärer och sociala inrättningar
etc. inte kan existera. Sedan går
det mycket snabbt utför. Det tjänar alltså
inte mycket till att anslå pengar i
otillräcklig utsträckning och vidta åtgärder
som inte är tillräckliga. Då bara
fördröjer man den utveckling som nu
pågår. Temat för mitt korta anförande
här kommer därför att bli att vi måste
vidta omfattande åtgärder. I annat fall
blir resultatet endast att vi tar en längre
tidsperiod på oss.

Om man ser på befolkningsutflytt -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
ningen från skogslänen och andra områden
främst till de tre storstadsområdena
Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna,
så har den under 1960-talet varit mycket stor. Av en total befolkningstillväxt
i landet mellan 1960
och 1968 på ungefär 450 000 invånare
gick 300 000 till de tre storstadslänen.
Motsvarande tal för perioden 1968—
1980 blir enligt prognoserna 810 000 i
befolkningstillväxt, varav 625 000 skall
gå till de tre storstadsregionerna. Man
beräknar att skogslänen under denna
tid skall få en folkminskning med
140 000 invånare vilket skulle medföra
mycket besvärliga konsekvenser för
dessa län på det sätt jag nämnde förut.

De negativa konsekvenserna av befolkningsomflyttningen
är redan mycket
allvarliga och svårbemästrade med
å ena sidan glesbygdsproblemen och å
den andra storstadsproblemen. I vissa
kommuner har avfolkningen gått så
långt beträffande avflyttningen av människor
i de yrkesverksamma åldrarna
att mer än 30 procent av den kvarvarande
befolkningen är pensionärer. Där
har man alltså fått en mycket ogynnsam
ålderssammansättning. Prognoserna
pekar på att denna utveckling kommer
att fortsätta. Andelen sysselsatta
inom jord- och skogsbruk väntas gå
ned från 10 procent av de förvärvsarbetande
1965 till knappt 4 procent år
1980. Detta ställer skogslänen inför
mycket svåra problem.

När det parti jag tillhör tog upp lokaliseringspolitiken
1944 förmärktes
inte det minsta intresse för den. Vi blev
närmast bemötta hånfullt den gången.
Vad var det för sorts utopier vi kom
med? Glädjande nog råder nu många
år efteråt i varje fall enighet om att
man skall bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.
Det kanske blev för regeringspartiet
en tankeställare 1966. Efter
den stora valmotgången det året sade
statsminister Tage Erlander att motgångarna
hade blivit särskilt stora i
Norrland — jag tror det var en tillbakagång
med 2,5 procent för socialde -

mokraterna — och han ansåg att det
berodde på att man inte förstått den
socialdemokratiska lokaliseringspolitiken.
Jag tror tvärtom att man hade förstått
den och att detta var orsaken till
de svåra motgångarna. Det var emellertid
mycket nyttigt, ty det har i alla fall
blivit litet mera aktivitet från regeringens
sida sedan 1966 och även något
större intresse.

När vi i går fick redovisningen för
arbetslöshetssiffrorna visade det sig tyvärr
att situationen var den, att det
råder mycket stark brist på arbetskraft
i södra delen av Sverige, men fortfarande
har vi en avseväd arbetslöshet i
Norrlandsliinen.

Näringslivet har koncentrerats till
några få områden. Sådan har utvecklingen
varit, och denna utveckling skapar
som jag nämnde tidigare problem
både i glesbygden och i storstäderna.
Vissa områden och till och med landsdelar
håller på att bli så utglesade att
näringsliv och bebyggelse inte längre
kan upprätthållas. Då har vi nått den
kritiska punkt jag talade om tidigare.
Särskilt för Norrland är utvecklingen
allvarlig. Samtidigt överdimensioneras
koncentrationen till storstadsområdena
med de konsekvenser detta får i form
av svårbemästrade, ofta olösliga problem
i fråga om miljö, trafik, bostäder
och sociala förhållanden.

Tyvärr visar prognoserna på en ytterligare
forcering av denna utveckling,
vilken vi nu med de åtgärder vi företar
möjligen åtminstone skulle dämpa takten
av eller allra helst vända i motsatt
riktning.

Det är både miljöpolitiska och samhällsekonomiska
skäl som gör det nödvändigt
med en betydligt mer aktiv
lokaliserings- och regionalpolitik, som
kommer att möjliggöra näringsliv och
bebyggelse över hela landet.

Den politik som hittills förts har varit
helt otillräcklig och även felavvägd.
Man bär flyttat de arbetslösa till koncentrationsområdena
i stället för att
söka skapa arbetstillfällen i de regio -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

ner diir arbetskraften finns. Ilär måste
vi få helt omvända proportioner genom
eu aktiv lokaliseringspolitik som understöds
av en samhällsplanering och
en regionalpolitisk målsättning, inriktad
på ett så långt som möjligt decentraliserat
samhälle.

Det är också här vi angriper regeringens
politik och dess vurm för centralism.
Man skall koncentrera och koncentrera
och har tydligen fattat situationen
så att all rationalisering måste
ske endast genom skapandet av större
enheter, vilket jag för min del tror är
ett misstag. Det är inte alls så alltid.
Men denna centralism drivs i alla sammanhang,
både när det gäller beslutsfattandet
i politiska instanser och inom
näringslivet etc.

Vi tror inte på centralismen. Vi tror
att vi måste driva en betydligt mer
decentralistisk politik. Detta skulle vara
gynnsammare i många avseenden.

Jag har tidigare nämnt ett problem
som är lika stort fast på motsatt sätt.
Jag syftar på överkoncentrationen till
de tre storstadsområdena. Det blir allt
mer uppenbart hur svårt det är att
ordna denna storstadskoncentration så
att invånarna bereds någorlunda tillfredsställande
miljöer.

Vi har inte på något sätt velat bedriva
en storstadsfientlig politik men är
starkt medvetna om de problem som
finns i storstäderna. En negativ konsekvens
av den forcerade befolkningsomflyttningen
är att ett betydande samhällskapital
i form av bostäder, skolor,
vägar m. m. förloras i avflyttningsregionerna.
Sedan krävs det också nytt
kapital i koncentrationsområdena, vilket
allt blir mycket kostnadskrävande.

En väsentlig del av bilden är också
de betydande nominella inkomstskillnader
som förekommer mellan glesbygdsområdena
och koncentrationsområdena.
Folk resonerar nu alltid så att det måste
vara viktigt att få bra betalt. Inkomsten
per invånare är enligt ERU:s redovisningar
nära dubbelt så stor i Stockholm
som i Norrlands inland, och löneklyf -

Ang. regionalpolitiken
tan torde ha ökat under senare år. Där
har alltså lokaliserings- och regionalpolitiken
eu väsentlig uppgift, inte
minst i jämlikhetspolitiskt syfte. Jag
undrar just, mot bakgrunden av statsministerns
aktuella uttalande att man
till och med skulle vara beredd att
eventuellt tillgripa andra åtgärder för
att främja jämlikheten, om regeringen
också i det här avseendet är redo att
söka få till stånd en utjämning.

Vi har från centern under år 1969
lagt fram ett 15-punktersprogram som
vi anser bör genomföras, vilket skulle
bli till mycket stor nytta för Norrland.
Jag skall utan vidare erkänna att en
del av dessa punkter har beaktats. Men
i regel har man varit alltför försiktig
och gjort för litet. Åtgärderna kommer
inte att räcka.

Jag skulle bara vilja visa på en av
de faktorer jag tycker är betydelsefull
just för näringslivet. Vi har tidigare talat
mycket ofta om skatteinstrumentet
som kan utnyttjas lokaliseringspolitiskt.
Så finns också investeringsfonderna
som skulle kunna användas på ett annat
sätt än tidigare. På ett par punkter
får man då göra vissa invändningar.
Den ena är att investeringsfonderna
verkligen också måste utnyttjas för lokaliseringspolitiska
ändamål. Under senare
år har fondmedlen använts så att
inom lokaliseringsområden utnyttjats
10 procent, medan cirka 90 procent
av medlen utnyttjats i koncentrationsområdena.
Detta i ett konjunkturläge
där man haft brist på arbetskraft och
risk för ekonomisk överhettning förelegat.
En sådan användning av investeringsfonderna
gynnar inte det egentliga
syftet och kommer inte att ge resultat
i de områden vi nu diskuterar.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om ett annat område,
som också varit föremål för intresse under
lång tid. Fru Wallentheim drog en
lång harang, en blandning av vackra
ord och ursäkter, varför regeringen
inte gjort någonting för Gotlandstrafiken
och Gotlands förhållanden över

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
huvud taget. Gotlandsproblemen har
diskuterats i så många år, att det verkligen
kan synas hopplöst att få någon
rätsida på dem. Det visar en brist på
handlingskraft från regeringens sida
som är förvånande. Förra året fick vi
veta vad gällde sjötransporterna att
man var mycket nära en överenskommelse
— det var bara ett företag som
inte hade accepterat. Hur är det i dag?
Ingenting har hänt! Utskottsmajoriteten
skriver att kommunikationerna mellan
Gotland och fastlandet snarast möjligt
bör få en tillfredsställande lösning.
Det är en sådan där from önskan som
skrevs även förra året. Jag skulle vilja
få ett besked av fru Wallentheim, inrikesministern
eller vem som kan vilja
ta sig an detta, om vad som har hänt.
Man har fortfarande lika stora besvärligheter
med sjötransporterna till Gotland,
Linjeflyg debiterar lika höga priser
som tidigare, och man har egentligen
inte nått något som helst resultat.
Skall det verkligen inte bli någon sorts
reda när det gäller att lösa Gotlandsproblemen?
Man sade tidigare från regeringshåll
att det bara var en enda
intressent som hindrade en överenskommelse.
När då denna enda är den
mest betydande och den nästan fullkomligt
dominerande intressenten, så är
det självklart att man inte nu står ett
steg närmare en lösning än vad man
gjorde för ett år sedan. Jag förstår att
Gotlands befolkning känner sig förtvivlad
över att det inte händer någonting.
Det är bara vackra ord och ursäkter
som strömmar från talarstolarna i riksdagens
båda kamrar varje år man diskuterar
Gotlands trafikförhållanden.

Herr talman! Yrkanden kommer att
framställas vid respektive utskottsutlåtandens
behandling.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Mitt intryck av de borgerliga
partiernas reaktion på de nu
aktuella propositionerna och inte minst
den som gäller den regionalpolitiska

utvecklingen är främst att både moderata
samlingspartiet och folkpartiet befinner
sig i ett väldigt dilemma. Båda
partierna har förut visat en mycket
stor tveksamhet i fråga om insatser av
detta slag, och sådan tvekan kunde
man skönja åtminstone i herr Bohmans
inlägg. Jag tyckte inte att herr Dahlén
var lika öppenhjärtig på den punkten.
Han erkände inte det dilemma man här
befinner sig i. Vad man sade för fem
år sedan var att lokaliseringsstödet inte
fick tillämpas på ett sådant sätt att man
upphävde den naturliga konkurrenssituationen.
Med hänsyn till den borgerliga
ideologin är det naturligtvis den
rätta utgångspunkten, ty man anser ju
att fri konkurrens leder till de bästa
förhållandena.

Nu sade herr Bohman för sin del att
det var ett dilemma, och det förstår jag
fuller väl. Men det är nästan att gå för
långt, herr Bohman, att anse att vi inte
skall använda ett sådant begrepp som
stödområde, därför att det klingar illa.
Vad är det annat än att nämna saker
och ting vid deras rätta namn? Verksamheten
kan inte ske utan ett visst
stöd från samhällets sida. Att inte erkänna
denna situation kan knappast
tjäna några vettiga syften, man vill bara
uppehålla skenet av att detta går att
klara utan samhällets hjälp.

Både partimotionerna och i viss mån
uttalandena i debatten avspeglar detta
dilemma. Man har accepterat regeringens
förslag, man har kryddat med mera
pengar, vidgade ramar, generösa bedömningar
när det gäller vissa detaljer.
Detta är ingenting annat än det vi
vanligtvis får se här i riksdagen: ett
överbud sedan väl förslaget lagts fram
och sedan principerna blivit utformade.
Då har man möjlighet att göra sådana
små marginella förändringar.

Jag kan inte tycka att det är någonting
genant i detta förslag, herr Dahlén.
Det är ju en uppföljning av den
försöksverksamhet som igångsatts. Vi
var medvetna om att det skulle ta tid,
och nu går vi vidare.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

.lag vill gärna säga att det iir glädjande
att förslaget fått en så stor uppslutning
som nu verkligen är fallet. Man
inser tydligen att marknadskrafterna
inte automatiskt löser människornas
problem.

Viktigast för regeringens del är att
vi nu kan finna att riksdagen tydligen
blir överens om ett förslag som ur kvalitetssynpunkt
innebär eu väsentlig förstärkning
av de regionalpolitiska åtgärderna.
Att dessa kan genomföras utan
någon politisk strid anser jag vara en
stor fördel. Jag vill notera som speciellt
värdefullt att man nu från alla håll accepterar
att vi behöver en preciserad
regional planering. Detta accepteras
också av de borgerliga partierna och
det är i verkligheten ett steg på vägen
mot att acceptera ett ökat samhällsinflytande
också över näringslivets utveckling.

Jag skall inte i mitt inlägg gå in på
de avsnitt som tidigare belysts här av
talesmän för bankoutskottet och statsutskottet.
De har redogjort för sina och
regeringens motiv och gett sitt stöd åt
de förslag som föreligger.

Herr Bohman sade något om att det
ibland förekommer överdrifter. Jag vet
inte vem han syftade på i den här situationen,
men en överdrift kan man
se i en av centerpartiets reservationer
till bankoutskottets utlåtande, där det
talas om att vi i detta land har tendenser
till överkoncentration. Jag har aldrig
tidigare hört det uttrycket i det här
sammanhanget och jag vet inte vilka utgångspunkter
man har. Man gör i varje
fall knappast någon internationell jämförelse
vid beskrivningen av förhålllandena
i vårt land. I Danmark — för att
hålla oss till våra grannländer — bor
en tredjedel av befolkningen i huvudstaden.
I Norge hor en större andel av
befolkningen i huvudstaden Oslo jämfört
med den andel av Sveriges befolkning
som bor i Stockholm. I London,
som har fler människor än Sverige, är
befolkningen samlad på en yta mindre
än Skånes.

Anjr. regionalpolitiken

Jag vill gärna ta delta tillfälle i akt
att understryka vad som betonats av
bl. a. ERU och som framgår av den bilagedel
som vi i dagarna fått i anslutning
till ERU:s yttrande. Där betonas
att Sverige vid internationella jämförelser
framstår som mycket gynnat i
många avseenden. Vi har inte de problem
som man har i ett flertal andra
europeiska länder med en ständigt växande
befolkning och en knapp yta för
den befolkningstillväxten. I Holland
t. ex. är ett av de största problemen
hur man skall få utrymme för den befolkningsökning
som man naturligt räknar
med.

Här i Sverige är problemet det rakt
motsatta. Vad vi diskuterar i dag är inte
så mycket att vi inte har utrymme för
våra medborgare, utan det kanske mest
överskuggande problemet är hur vi i
den urbaniseringsprocess som pågår
även i vårt land — om än inte med
samma styrka som i vissa andra länder
— skall kunna rädda de delar av
landet, där utglesningen har gått långt
och man vet att den också tenderar
att fortsätta. I förslaget har vi påpekat
som angeläget att skapa alternativ
till storstäderna. Vi har också klart deklarerat
att regeringen gärna vill medverka
till att försöka dämpa utvecklingen
i våra största befolkningskoncentrationer,
storstadsområdena. Det råder
inget tvivel om att vi gärna ser en utveckling
som bjuder ett större mått av
harmoni. Såsom någon antydde i debatten,
har vi anledning att inte minst
arbeta för alternativ till storstaden, att
i varje län eftersträva att få fram städer
som är tillräckligt stora för att
motsvara de anspråk som människor
i dag ställer. När man gör vissa jämförelser
märker man att vad vi saknar
— vilket också framgår av ERU:s undersökningar
— är städer med ett befolkningstal
på 100 000. Vid internationella
jämförelser märker man att vi har
mindre tillgång till samhällsbildningar
av den typen. Vi har starkt pläderat
för att det måste ske en större satsning

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
inom länen för att man skall kunna
bygga upp sådana centra som kan erbjuda
fullödig service i olika avseenden.
Man kan då få verkliga alternativ
och motverka flyttningen till de största
städerna i vårt land.

Utan att på något sätt vilja förringa
betydelsen av utflyttning från storstäderna
tycker jag att man tar till alltför
kraftiga ord, när man från centerns
sida gör gällande att vi skulle befinna
oss i en speciellt besvärlig situation. I
verkligheten har vi kanske bättre tid
än andra länder att handla, vi har rådrum
på ett annat sätt än vad man har
på många andra håll. Vår situation
är en annan än andra länders, och vi
måste därför komplettera våra insatser
för att främja en industriell utveckling
inom olika regioner. Vi måste också
med stort intresse studera vad vi skall
göra i glesbygden, och därför arbetar
vi parallellt med de uppgifterna. Vi vet
att människorna där har vissa anspråk.
Det framgår av ERU:s undersökning
att människor, när de tillfrågas om
vad de önskar av tillvaron, vill ha en
viss service, och att den verkliga glesbygden
inte kommer att kunna motsvara
människornas önskemål. Man vill bo
på en ort där man har en bra bostad,
där man har relativt nära till sitt arbete
och där man har möjligheter att
göra sina inköp utan alltför stort besvär.

En annan viktig sak som framgår av
det här materialet är att människorna
också tänker på familjen och på barnens
utbildningsmöjligheter. Därför är
det orealistiskt att räkna med att vi
kan bevara strukturen överallt i vårt
samhälle sådan som den råkar vara i
dag. Det kommer att ske förändringar
även framöver. Människor kommer att
flytta.

När regeringen nu har anklagats för
att inte ha kunnat fastlägga en mera
konkret och definitiv regionalpolitisk
målsättning, så tar jag den kritiken med
rätt stort lugn. Det är helt enkelt nöd -

vändigt att ta god tid på sig vid arbetet
med dessa frågor.

Jag sade att utgångspunkterna är olika.
Vi kan inte hämta erfarenheter från
andra länder och utan vidare applicera
dem på Sverige. Det har sagts att Norge
och Finland har satsat mer än vi
på regionalpolitik. Jag vet inte om det
är på det sättet, men förmodligen inräknas
då i regionalpolitiken åtgärder
som vidtagits för att återställa det som
förstördes under kriget. Om man inte
beaktar att det där föreligger en speciell
situation, får man också en felaktig
föreställning.

Herr Tistad pekade på vad som görs
i Frankrike och Italien, och någon talare
— jag tror att det var herr Bohman
— nämnde också England. Vad
är det fråga om i England? Jo, att ställa
om en industri som blivit omodern, att
lägga om en produktion från kolgruvor
och annat som nu är passerat av den
tekniska utvecklingen, och det är vad
engelsmännen satsar på. Deras problem
är inte desamma som våra.

Vad var det som föranledde de åtgärder
som vidtagits i Italien? Jo, den
väldiga fattigdomen i de södra delarna
av landet. Och vad beträffar Frankrike
har man där kommit i gång med jordbruksrationaliseringen
senare än vi
gjort i vårt land, och därför har man
också andra utgångspunkter för sitt
handlande. Det är sålunda inte möjligt
att hos oss lösa dessa frågor bara genom
att se efter hur andra länder löser sina
problem.

Den som tar reda på hur målsättningarna
har ställts upp i olika länder skall
finna — det vågar jag säga — att vi väl
kan hävda oss gentemot utlandet. Det
har helt enkelt inte varit möjligt för
oss att komma fram till så preciserade
program som herr Bengtson och andra
nu efterlyser.

Herr Gustafsson frågade inledningsvis
i dag, liksom senare herr Bengtson,
efter en målsättning, innebärande en
garanti för att befolkningen i olika

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

landsdelar skall uppgå till en viss storlek.
Om det skall vara någon mening
med en sådan deklaration, måste vi också
ta de praktiska konsekvenserna, och
då kan det sannerligen bli nödvändigt
att göra mycket radikala ingrepp i utvecklingen.
Man får verkligen tänka
över sådant här. Är vi beredda att i dag
förklara att vi kommer att tillgripa medel
som leder till en sådan utveckling?
I så fall måste det vara angeläget att
precisera vilka tvångsåtgärder eller vilka
andra åtgärder som erfordras för
att garantera den utvecklingen.

Avger man en deklaration om att befolkningen
i ett visst område skall uppgå
till samma antal som den har i dag,
måste detta föregås av mycket grundliga
överväganden och utredningar. De
forskningsresultat som redovisas av
ERU har jag tolkat på det sättet att
man ännu inte klart kan utläsa konsekvenserna
av olika handlingsalternativ.
Vi måste därför pröva oss fram i riktning
mot ökad konkretisering av de regionalpolitiska
målen. Jag tycker att det
är lika bra att säga att detta kommer
att ta viss tid för oss. Men då får vi också
större förutsättningar att ha människorna
med oss i vårt arbete.

Centerpartiet skulle nog ha anledning
att ta sig en funderare över detta, eftersom
man så starkt brukar deklarera att
man har respekt för det regionala inflytandet
och skall försöka utnyttja det.
Skall vi göra regionala program, bör
det ske på det sättet att kommunerna
och landstingen får vara med i planeringsråden
hos länsstyrelserna, eller hur
vi nu vill ha det.

Herr Haglund i andra kammaren
frågade: Vad är det man vill, när det nu
skall gå snabbare? Skall detta program
tas nästa år eller när? Kan man inte
utgå ifrån att det tidsschema som är
fastlagt och som kan leda till att vi
1972 kan fatta detta beslut är tillräckligt?
Då har vi förvissat oss om att vi
kan fånga upp de bedömningar som görs
kommunalt och regionalt i dessa frågor.

Herr talman! Jag kanske i dessa frå -

Artg. regionalpolitiken
gor måste förklara, att jag inte kan se
såsom möjligt att göra bestämda utfästelser
om hur befolkningsutvecklingen
skall bli. Inte heller centerpartiet kan
göra detta med de små utbroderingar
som centerpartiet gör med sina yrkanden,
ty de medel som man anvisar är
klart otillräckliga för att man skulle
våga säga att vi kommer att få ett helt
annat resultat av verksamheten än som
eljest skulle bli fallet.

Om vi hade hållit oss till de värderingar
som gjorts inom länsstyrelserna
och planeringsråden — de är ganska
seriöst utförda — och följt dem utan vidare,
hade vi behövt en nettoinvandring
till vårt land på mellan 50 000 och
75 000 personer om året för att vi 1980
skuile ha nått upp till den befolkning
som man på länsplanet räknade med.

Det är väl inte bara utvecklingen i
Norrland som kan ge anledning till funderingar
om att man skulle garantera
en viss befolkningsutveckling. Det skulle
likaväl kunna gälla för vissa andra områden,
där vi också har en betydande
utflyttning.

Jag kanske inte har så mycket att
invända mot herr Bohmans anförande.
Han betonade att storstadsproblemen är
speciella. Jag anser det viktigt att också
dessa problem blir belysta i framtiden.

Herr Dahlén talade om arbetsgivaravgiften
och andra åtgärder. Det är relativt
små effekter man kan nå därmed.
Om årslönen ligger mellan 18 000 och
20 000 kronor betyder det kanske upp
till 200 kronor per anställd i lättnad.
Tänk så mycket mera sysselsättningsstödet
med 5 000 kronor per arbetare om
året betyder för ett nystartat företag.
Man har inte särskilt uppmärksammat
att detta är ett värdefullt tillskott. Sysselsättningsstödet
är ett generellt verkande
medel, som vi nu har tagit till.
Jag tror för min del att detta stöd är
betydligt mera effektivt än de stödformer
som oppositionen har ansett det
synnerligen önskvärt att få utnyttja.

Herr Dahlén påstod vidare att regeringen
verkligen har sölat med dessa

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
frågor. Herr Dahlén har en benägenhet
att ta till i överkant. Jag tycker nog inte
åt1 man kan säga a‘t vi har sölat med
dessa frågor. Jag skulle kanske snarare
vilja säga att folkpartiet har sölat. Jag
har redan inledningsvis pekat på den
tveksamhet som man har visat från folkpartiets
sida. Herr Dahlén medverkade
kanske själv i den skrift som kom ut år
1964 eller år 1965 och som hette Lokalisering
utan dirigering. Det var en ganska
hård vidräkning med den form av
verksamhet som innebär att samhället
skall träda in och ge lokaliseringsstöd.
Riskerna för att vi skulle få en dirigering
av näringslivet bedömdes den
gången vara så stora, att man satte i
gång en formlig kampanj mot åtgärder
av detta slag. I dag kräver folkpartiet
en näringspolitisk plan och en målsättning
för regionalpolitiken som innebär
alt samhället skall klart ange vilken typ
av åtgärder som kan vara lämpliga att
sätta in på olika orter och vad syftet är
med dessa åtgärder. Såvitt jag kan förstå
innebär detta någonting av en dirigering.

Jag finner det tacknämligt att man
inom folkpartiet har kommit till insikt
om betydelsen av åtgärder från samhällets
sida inom regionalpolitiken, men då
tycker jag att det är att ta till väl starka
ord när man anklagar regeringen för att
ha sölat. Vi har haft vissa bekymmer att
få er med på vår linje. Det kan vara en
fördel att vi har haft en försöksperiod,
därför att nu kan man på borgerligt håll
överge en del av de positioner som man
tidigare intog och säga att man har lärt
av erfarenheterna och inte längre tror
att regeringen kommer att utnyttja beviljade
medel för att driva en osund
dirigering av näringslivet.

Herr Dahlén angav ett exempel på
att sysselsättningsökningen hade varit
mycket obetydlig, och han utgick väl
därvid från material som lämnats av
ERU. Detta material hänför sig till år
1968, men här gällde det företag som
startade år 1966. Det tar en viss tid innan
ett företag blir uppbyggt och får

maskinerna i gång, och därför är det
inte så underligt att man år 1968 inte
kunde läsa ut en fullständig effekt av
företagets verksamhet. Jag kan försäkra
att det ser betydligt bättre ut i dag, och
det finns siffror i propositionen på sidan
182 som belägger detta.

Herr Bengtson använde statistik som
visade att utflyttningen fortgår inom
vissa delar av landet. Han liksom herr
Gustafsson menade att statsmakterna
inte på något sätt bör medverka till att
en sådan utflyttning får fortsätta. Även
när det gäller den här frågan tror jag
att det är nödvändigt att nyansera bilden
en smula. Även om vi skulle lyckas
intressera ännu fler företag för att etablera
sig inom stödområdet — i skogslänen
— får vi räkna med att det kommer
att finnas ett fortsatt behov av valmöjligheter
för människorna. ERU-undersökningar
från Stensele och Pajala
och en rad andra glesbygder visar att
när folk ställs inför frågan om åtgärder
skall vidtas för att de skall kunna
bo kvar eller om åtgärder skall vidtas
för att underlätta en flyttning så svarar
den övervägande delen att de vill
bo kvar. Bland de yngre grupperna —
mellan 20 och 39 år — säger dock 13 å
15 procent av de tillfrågade att de både
vill ha en möjlighet att kunna stanna
kvar och en möjlighet att flytta, i båda
fallen under förutsättning att bidrag utgår.
En undersökning som har gjorts i
Skellefteå visar att i samma åldersgrupper
var fjärde säger att han vill bibehålla
de rörlighetsfrämjande åtgärderna.
Därför får man nog inte i sin
iver att försöka betona betydelsen av
lokaliseringspolitiska åtgärder underkänna
det värde som ligger i att vi har
en fri arbetsmarknad inte bara i detta
land — vi har faktiskt en fri arbetsmarknad
i Norden — och att det finns
möjligheter för människor att utnyttja
den.

Herr talman! Eftersom tiden kanske
också skall medge ett replikskifte skall
jag inskränka mig till dessa synpunkter
härvidlag.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Herr Arne Geijer sade vid något tillfälle,
jag tror att det var här i kammaren,
att han ville likna den lokaliseringspolitik
som vi för i detta land
vid en morotspolitik. Det ligger någonting
i den karakteristiken. Vi har hittills
valt att med stimulans och olika
former av uppmuntran försöka få en
ökad lokalisering till Norrland. Det har
också lett mig och regeringen till att
även ytterligare åtgärder som vi föreslår
skall ha den formen. Vi liar signalerat
en lokaliseringsrådgivning, som
skulle komma till stånd på det sättet
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få
ökade resurser att, i kontakt med företagen,
diskutera igenom deras situation,
presentera de möjligheter som bjuds
och därmed också få företagen att inse
att det kan vara fördelaktigt för dem att
lokalisera verksamheten till skogslänen.

Från centerpartiets sida har i dag redan
sagts att de åtgärderna är otillräckliga
och att man i stället vill ha en
etableringskontroll införd. Jag vill i
detta sammanhang gärna fråga herr
Bengtson: Hur skall den etableringskontrollen
se ut och vilka tvångsmedel
eller andra åtgärder skall tillgripas för
att man skall få detta att fungera? Herr
Hedlund har tidigare presenterat hur
han hade tänkt sig detta. Han sade att
ett företag som startar med 50 personer
eller fler i Stockholm skulle vara
skyldigt att anmäla det. Man skulle tydligen
förbjuda tillkomsten av ett så stort
företag i Stockholm. En tid därefter
blev han tillfrågad om huruvida detta
gällde Göteborg. Då sade han: Nej —
det var inte tal om Göteborg. Sedan
kom han tillbaka till Stockholm, om jag
inte minns fel och fick frågan: Hur
ställer det sig för de företag som finns
i Stockholm? Om ett tillkommande företag
får etablera sig och anställa 50 personer,
skulle inte vi som redan är här
då ha rätt att också utvidga vår verksamhet
med 50 personer? Om jag inte
minns fel blev svaret: Det är alldeles
riktigt. Ni skall givetvis få expandera
med 50 personer.

Ang. regionalpolitiken

Jag vet inte om beskrivningen är helt
riktig — jag skall kolla det ■— men jag
har åtminstone en minnesbild av att
tidningarna återgav detta skeende dag
för dag på detta sätt. Jag vet inte heller
om herr Bengtson kan ge ett bättre besked
om hur denna etableringskontroll
skall fungera. Det är eu sak att ge ett utredningsuppdrag,
men på något sätt
bör man konkretisera vad man menar.
Jag har för min del trott att vi kan
fortsätta med diskussioner och överläggningar
och gärna också med att ge
uppmuntran och stöd — vi kan kalla
det vad som helst, herr Bohman — till
de företag som vill etablera sig inom
stödområdet. Jag tror att det är en bättre
väg att gå. Därför har jag för min del
inte ansett att man i nuvarande läge
skall införa någon etableringskontroll.

Förslaget är ute på remiss, och vi får
senare se hur det bedöms på olika håll.
Jag är övertygad om att vi i en sådan
lokaliseringsrådgivning skulle kunna få
ett ytterligare och värdefullt instrument
för det fortsatta arbetet. Jag finner det
glädjande att Industriförbundet nu, just
i anslutning till diskussionen om den
regionala utvecklingen, också har signalerat
att man tänker förstärka sina resurser
och sina insatser för en sådan
utveckling. Jag hälsar detta med tillfredsställelse.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesminister Holmqvist
försökte göra gällande att det hade
varit ett särskilt svårt dilemma för folkpartiet
att vara med om vad som här
föreslås. Herr Holmqvist har kanske
inte följt med i historien så noga —
han har ju sysslat med andra områden
tidigare — så jag skall inte göra så
stor affär av det. Särskilt olyckligt var
det att man citerade den utredning som
vi inom folkpartiet gjorde i mitten av
1960-talet och som hette ”Lokalisering
utan dirigering”. Vad föreslog den utredningen
bl. a.? Jo, den föreslog en
rad av de generella åtgärder som vi

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
nu tagit upp och som regeringen i och
för sig också går med på — delvis.
Lägre frakttaxor t. ex. och lägre eltaxor,
just sådana generella åtgärder
föreslog man från folkpartigruppens
sida. Så att så där kolossalt svårt för
mig att gå med på vad som i dag föreslås
av regeringen är det inte!

Och vidare, herr Holmqvist, om man
nu från statsmakternas sida garanterar
vissa orter, låt oss säga i Norrlands inland,
att de verkligen skall få den service,
den standard som lockar företag
att komma dit och att stanna kvar där,
ja, då behöver man ju ingen dirigering.
Det är tydligen dit vi båda vill komma.
Vi vill inte ha någon dirigering av arbetskraften.
Vi vill ordna det så att
företagen finner det naturligt att placera
sig i t. ex. Norrlands inland. I så
fall hälsar jag herr Holmqvist välkommen
på den linje som folkpartiarbetsgruppen
skisserade redan i mitten av
1960-talet.

Men historien må vara en sak för sig.
Jag förutsätter att tänkandet inom alla
partier gått vidare. Ingen av oss vill väl
göra gällande att precis det som sades
i mitten av 1960-talet var den slutgiltiga
sanningen. Men detta är en sak för sig.

Sedan kom herr Holmqvist in på att
det är nödvändigt att ”ta god tid på
sig”. Ja, det förstår jag att man tycker
i regeringen. Det är bara det att de
människor som skall vänta på att regeringen
utreder och tänker färdigt onekligen
är litet otåliga. Det är självklart
att när man nu får vänta så länge så
innebär just frånvaron av garanti åt
ett antal orter att de skall kunna leva
vidare att problemet för deras del förvärras.
Det är i stor utsträckning en
psykologisk fråga. Vi bör därför försöka
klargöra att statsmakterna är villiga
att ta ansvaret för att ett stort antal
orter verkligen skall få det bättre.
På den punkten ville inrikesministern
inte ge några fler löften än tidigare.
Han avstod att kommentera herr Åke
Larssons antydan om att det är det
förhållandet att vi har valår som gjort

att man inte lagt fram ett förslag om
prioriteringsorter. Jag förstår honom
•—• och jag skall inte pressa inrikesministern
på den punkten.

Sedan tog herr Holmqvist åter upp
en sak som han nämnde första gången
för ett par år sedan, nämligen att det
vi saknar egentligen är städer på 100 000
invånare. Om jag förstod honom rätt
skulle man helst ha en sådan stad i
varje län. Det låter säga sig. Den fråga
man då gör sig är vad inrikesministern
kan redovisa av konkreta åtgärder sedan
inrikesministern första gången
nämnde detta om önskvärdheten av en
hundratuseninvånarstad i varje län. Det
vore intressant att i detta sammanhang
få ett svar på den frågan.

Sedan noterar jag att det för Norrlands
del är oerhört väsentligt att man
får en utvecklingsplan som samordnar
olika aktiviteter. Den saken svävar alltjämt
i luften. Inrikesministern vill inte
lova att verkligen söka åstadkomma den
plan som gör en samordning naturlig
och som kan bidra till att man får en
vändning i utvecklingen i Norrland.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Dahlén
reagerade jag mot statsrådet Holmqvists
historieskrivning. Om statsrådet är i
god tro, beror det på att statsrådet inte
har följt debatten lika länge som åtskilliga
andra har gjort. Han lade i min
mun en argumentering som jag inte
fört. Jag har varit fullt konsekvent hela
tiden när jag har sagt att vad det här
gäller är att utjämna konkurrensolikheterna.
När jag har vänt mig mot inslag
i den tidigare politiken har det just varit
därför att de kunde få snedvridande
konsekvenser i konkurrenshänseende.

Jag talade inte själv om ”dilemmat”
i lokaliseringspolitiken. Däremot påvisade
jag att regeringens målsättning,
i varje fall tidigare, har varit tvekluven.
Man har inte på ett tidigt stadium gjort
klart för sig att här fanns olika ele -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

ment —- socialpolitiska element och effektivitetselement
— utan behandlade
dem så att säga i samma boll och hamnade
därför i en besvärlig situation.
Tillåt mig påminna om att när regeringen
började driva sin lokaliseringspolitik
stod den i stor utsträckning på LO:s
ståndpunkt, den ståndpunkt som har
kommit till uttryck i ”Samordnad näringspolitik”,
en rätt rå och radikal politik
som helt enkelt gick ut på att företagen
skulle slås ut, om de var belägna
i sådana orter att företagen var mindre
effektiva. Sedan gick regeringen över
till det individuella bidrags- och lånesystemet,
som på grund av det mått av
subventionering som låg däri fick blott
begränsad verkan på lång sikt —- det
var ju också något helt annat än det
generella stöd som man nu är inne på.

Jag apostroferade, herr Holmqvist,
starkt sysselsättningsstödets betydelse.
Jag tror att det är en riktig väg som ni
nu har börjat gå in på. Men i början
har ni inte vetat vad ni har velat —
ni har bara velat.

Jag tycker alltså att de nya tankegångar
som kommer till uttryck är bra,
och jag har vågat, vilket är djärvt för
en företrädare för ett oppositionsparti,
berömma regeringen för den nya giv
som jag hoppas skall fullföljas i riktning
mot en mer realistisk regionalpolitik.

Statsrådet Holmqvist tyckte inte om
att jag vill ha bort begreppet ”stödområden”.
Jag vidhåller att det är ett
psykologiskt felaktigt begrepp. Jag vågar
påstå att det kommer att bli svårt
att behålla det begreppet, då Länsplanering
70 har fullföljts och då man har
ett samlat planeringsmaterial. Har man
det samlade regionala planeringsmaterialet
i sin hand, kommer begreppet
stödområde automatiskt bort ur bilden.
Det är i varje fall min uppfattning.

Jag vill ytterligare göra det besvärligt
för statsrådet Holmqvist genom att
berömma honom för hans uttalande om
etableringskontroll. Jag tror att det
vore ett mycket olyckligt inslag i svensk

Ang. regionalpolitiken
regionalpolitik, om man började fundera
på en direkt etableringskontroll.
Det skulle kunna få konsekvenser rakt
motsatta dem man eftersträvar, inte
minst i den integrerade värld som vi
väl alla hoppas att vi skall få vara delaktiga
i. Sådana åtgärder skulle leda
till det som vi vill motarbeta, nämligen
så försämrad effektivitet i det svenska
folkhushållet att vi inte får råd att fullfölja
de nya regionalpolitiska riktlinjerna.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern framställde
det som om regeringen skulle ha
tagit ett initiativ i den fråga som vi
nu diskuterar, och sedan skulle oppositionspartierna
bara ha gjort vissa justeringar.
Det är ingen riktig bild. Regeringen
har under många år i det längsta
hållit tillbaka och slutligen förmåtts att
driva en aktivare lokaliseringspolitik.

Sedan talar herr Holmqvist om överhud
från vissa av oppositionspartierna.
Vad är överbud för någonting, herr
Holmqvist? År regeringen verkligen så
självgod att den anser att dess förslag är
a priori fastställda? Anser regeringen att
den är Betlehemsstjärnan i svensk politik
och att det inte finns några andra
åsikter som kan göra sig gällande? Man
kan ha åsikter om hur mycket man skall
ge till den ena eller andra saken, men
man kan inte tala om överbud, om man
inte har en fast utgångspunkt. Någon
sådan representerar inte regeringens
bud i detta fall.

Vi har nämnt om överkoncentrationen
på flera ställen, men vi har också
nämnt denna sak i bankoutskottets utlåtande
nr 40. Där har vi bl. a. sagt att
den i ett par motioner använda formuleringen
”ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle” inte får uppfattas som
en rekommendation att man skall bortse
från nutidens krav på koncentration i
näringsliv, service och allmän bebyggelsestruktur.
Vi har alltså inte sagt någonting
emot koncentrationen, men vi säger

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Ang. regionalpolitiken
att den inte får bli överdriven. I flera
av de fall som diskuterats här skulle jag
vilja råda inrikesministern att tala med
sina partivänner i England.

Vi har först och främst de där 100 000
invånare som kastades fram som städernas
lämpliga storlek. De städer som man
nybildat i England har mellan 60 000
och 80 000 invånare. Och vad t. ex. London
beträffar försöker man lägga dessa
nya städer så långt från London att de
inte blir några förstäder eller sovstäder.
Jag tycker att det är ett utmärkt exempel
för herr Holmqvist att studera hur
hans partivänner i England gått till
väga.

Vad det där talet 100 000 beträffar, så
blir det nog inte så lätt för Norrland att
existera, om man skall ha städer av den
storleken där. Det är en bra bit kvar för
städerna i Norrland att komma upp till
den storleken.

Herr Holmqvist säger att centerpartiet
har sagt att man skall garantera en
viss befolkningsstorlek. Herr Holmqvist
ger ju själv ett riktmärke när han säger
att 100 000 är en idealisk storlek för
dessa städer. Då kan ju också vi säga
att vi önskar få det så eller så. Det är
samma sak. När man framställer ett mål,
så kan ju vi göra det lika väl som inrikesministern.

Herr Holmqvist frågade om etableringskontrollen.
Den är inte så egendomlig,
ty den finns ju både i London
och Paris. Det är inte så svårt att ta
reda på hur man där har använt etableringskontrollen.
Där finns ett mönster
för hur man kan göra det. Att vi inte
genast presenterar en detaljerad redogörelse
för en etableringskontroll är naturligt.
Det brukar inte krävas att man
skall göra det. Man lägger fram uppslaget
i dess grunddrag, och sedan utreder
man vilka konsekvenserna blir. Men
som sagt, vi har exempel från ett land
där herr Holmqvists partivänner nu har
regeringsansvaret — etableringskontrollen
i London — och den kan vi mycket
väl ta efter om den är tillämplig på
svenska förhållanden.

Beträffande frågan om rörlighetskravet
för arbetskraften har vi sagt i vår
motion att politiken hittills varit otillräcklig
och felavvägd. Sedan säger vi
att man har flyttat de arbetslösa till koncentrationsområdena
i stället för att
skapa nya arbetstillfällen. Det var alltså
vårt alternativ. Man skulle i stället sträva
efter att skapa arbetstillfällen, och inte
som nu skett inrikta sig på att bara flytta
bort befolkningen. Det är det som vi
anser felaktigt i regeringens politik.

Herr talman! Det är närmast vad jag
här nämnt som föranlett att jag inte
ändrat uppfattning. Regeringen har hållit
emot mycket länge i lokaliseringspolitiken.
När man skulle vidta åtgärder
har man inte vidtagit tillräckliga åtgärder.

Jag vill slutligen fråga inrikesministern:
Om man nu företar otillräckliga
åtgärder så att befolkningen ständigt
minskas — visserligen kanske inte i
samma takt som förut — blir ju resultatet
till slut att man en dag har en krissituation,
då den befolkning som alltjämt
finns kvar på en ort inte kan stanna
där längre därför att det inte finns
några skolor, affärer, social service o. d.
Måste vi inte vara eniga om att vi skall
förebygga detta? Annars kan vi ge upp
på detta område, och då är det slut helt
enkelt. Yi måste vidta tillräckligt kraftiga
åtgärder för att vända strömmen,
om det skall bli någon effekt av insatserna.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Nyanser! Ja, det är alldeles
riktigt, herr Holmqvist. Det kan
naturligtvis bero, inte på att centerpartiet
har lagt sig långsides med socialdemokraterna,
utan på att det socialdemokratiska
partiet och övriga i denna kammare
representerade partier kommit
närmare oss. Jag tror att det ligger till
på det sättet.

Herr Holmqvist påstod att vi har ett
bättre läge här i Sverige än i våra grann -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

länder när det gäller lokaliseringspolitiken,
att vi har bättre rådrum, tror jag
han sade. Då vill jag säga att det exempel
han tog när det gällde vad man
satsat i våra nordiska grannländer för
att återställa såren efter kriget kanske
inte var ett iså förfärligt bra exempel.
Vi i detta land som inte haft något krig
borde väl haft större möjligheter att
kunna klara en regional balans på ett
bättre sätt.

Målsättningen med ett visst befolkningstal
skulle vara för ingripande, säger
herr Holmqvist. Då vill jag säga, att
om åtgärder vidtagits tidigare kanske
inte de här föreslagna åtgärderna som
herr Holmqvist betecknar som så radikala
blivit nödvändiga.

Det regionala inflytandet är vi visst
rädda om!

Herr Holmqvist säger vidare att allt
det här kommer att ta mycket lång tid.
När det gällde länsförvaltningen behövde
regeringen inte så förfärligt mycket
tid. Men det var ju en mycket liten reform
man då föreslog. Raskt slängde
man Per Nyströms betänkande i papperskorgen.
Det går om man vill, att
strunta i viktiga utredningar!

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.
jämte motioner;

nr 238, i anledning av Kung!. Maj :ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m., jämte motioner;
och

Ang. regionalpolitiken
nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, in. in.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960:74);

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950:261), m. in.; och
nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan (1951:
824).

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till allmänna barnbidrag,
in. m., jämte motioner; och

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Torsdagen den 21 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. regionalpolitiken (Forts.)

Fortsattes överläggningen vid bankoutskottets
utlåtande nr 40.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Bohman har inte
tillfälle att närvara i kammaren, och
jag har därför inte anledning att polemisera
mot vad han har sagt.

Däremot kan jag be herr Dahlén tänka
igenom vad han sade om att det gäller
att snabbare än nu få fram en målsättning.
Man skulle mera preciserat
ange orternas befolkningstal och vad
man vill eftersträva eller garantera. Betyder
det att herr Dahlén anser att vi
inte skall avvakta det arbete som nu pågår
på länsplanet och som riksdagen
har beslutat? Det är ganska väsentligt
att få veta om det verkligen är på det
sättet som herr Dahlén — och även centern
— säger, att man är beredd att ta
ställning utan att avvakta den bedömning
som sker regionalt. Det är så pass
angeläget att få detta klarlagt, att jag
ställer den frågan.

Vi skall kanske inte syssla så mycket
med det förgångna, men jag blev frestad
till det när herr Dahlén sade att
regeringen varit så senfärdig i dessa
frågor. Det fanns anledning att påpeka
att folkpartiet stått mycket tvekande.
Det visade sig redan när riksdagen på
sin tid diskuterade om det över huvud
taget behövdes en utredning om lokaliseringspolitiken.
Då sade högern och
folkpartiet nej. Oavsett vad det kan ha
stått i broschyren från mitten av 1950-talet var det socialdemokratiska ledamöter
och även enstaka centerpartister
som hade väckt de motioner som

riksdagen tog ställning till år 1958. Jag
vill erinra om detta faktum och låta
historien vara passerad med det. Herr
Gustafsson sade i ett tidigare inlägg att
centerpartiet skulle ha drivit dessa frågor
sedan 25 år. Det var något överraskande
eftersom det före 1958 inte fanns
någon partimotion i frågan. Som jag sade
var det enstaka centerpartister och
socialdemokrater som motionerade i
frågan. Det är först sedan lokaliseringsutredningen
tillsattes som centerpartiet
har funnit frågan så angelägen att
man väckt särskilda partimotioner om
detta.

Herr Dahlén ansåg att det psykologiska
betydde så mycket, d. v. s. att man
i bygderna fick klart för sig att nu eftersträvas
en garanti. Jag anser att det
är mer väsentligt att vi också skall ha
utsikter att kunna infria vad vi lovar.
Det är inte bara en psykologisk fråga,
det bör också finnas ett innehåll i det
som riksdagen uttalar sig för.

Herr Bengtson gjorde gällande att
centern ville gå längre på många punkter.
Det märkliga är bara att detta inte
föranlett centern att begära mer pengar
till verksamheten. Det som skulle betyda
så mycket mer skulle inte kosta någonting
utan tydligen rymmas inom ramen
för de föreslagna anslagen. Den
tolkning som herr Bengtson gjorde av
mitt inlägg förde alldeles för långt, ty
herr Bengtson bör erinra sig att vad jag
ville klargöra med min jämförelse med
andra länder var att vår situation ändå
inte var så hårt pressad utan att vi hade
möjligheter att grundligt penetrera
dessa frågor. I detta sammanhang betonade
jag att det fanns anledning att
såsom ett led i de regionalpolitiska strävandena
skapa dessa större bärkraftiga
orter, en i varje län. Det kan väl diskuteras
om invånarantalet härvidlag

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

skall vara 100 000, men jag kan konstatera
att det i Sverige statistiskt sett
finns en svacka när det gäller orter med
denna befolkningsmängd. Undersökningar
som har gjorts visar att skall vi
undvika att människor söker sig till
huvudstaden eller någon annan stor
stad, måste vi i länen skapa möjligheter
till en så fullödig service som möjligt
på många områden, och då kan man
komma till det invånarantal som jag
här angett. Men jag förstod inte de paralleller
med London som gjordes, ty
här gäller det ändå en satsning på olika
punkter ute i landet långt utanför pendelavstånd.
Jag anser inte heller att man
som i England bör bygga upp nya samhällen
och städer, utan jag anser att det
bör satsas på vad som redan finns i
landet. Denna jämförelse är därför som
sagt inte mycket värd.

Jag kommer vidare tillbaka till frågan
om etableringskontroll, ty centerpartiet
måste ändå ha menat någonting
med detta. Man är således inte villig att
ens en gång pröva, såvitt jag kan förstå,
möjligheterna att komma fram med
en lokaliseringsrådgivning. Visst kan vi
undersöka hur det förhåller sig i andra
länder, och jag kan upplysa herr
Bengtson att jag varit över i Norge och
tillsammans med representanter för
norska regeringen diskuterat dessa frågor.
Där har man nöjt sig med en lokaliseringsrådgivning.
Jag tror för min
del att det finns goda förutsättningar
att uppnå resultat därigenom. Varför
skall man vara så otålig, herr Bengtson,
att man redan innan över huvud taget
detta förslag framförts underkänner
det och säger att det bör ske en utredning
som syftar till att gå längre, nämligen
till införandet av etableringskontroll?
Vill man ha en sådan kontroll
skall man också ha klart för sig att det
måste finnas ytterligare medel för att
vi verkligen skall få ut en effekt av en
sådan etableringskontroll. Det uttas ju
inte i dag några särskilda avgifter för
industriinvesteringarna. Men det är en
väg som kan användas för att modifiera

Ang. regionalpolitiken
det hela. Det kan naturligtvis också utfärdas
ett totalt förbud mot en utbyggnad
utom i de fall där det föreligger
intresse av att eu sådan utbyggnad
sker, men ett sådant tillvägagångssätt
kräver både en övervakning och en helt
annan uppsättning av hjälpmedel än
vad rådgivningen kräver. Vi har ställt
oss tveksamma till om det är nödvändigt
att ta detta steg. Flertalet av remissinstanserna
och även LO har på
denna punkt gett ett förord för att vi
bör gå fram med en lokaliseringsrådgivning.
Låt oss därför, herr Bengtson,
pröva denna väg, innan vi dömer ut förslaget
om lokaliseringsrådgivning!

Jag tycker att herr Gustafsson en
smula blandat ihop begreppen i detta
sammanhang. Jag gav inte uttryck för
något annat än antaganden, eftersom
jag sade att jag inte närmare studerat
det hela, men det skulle inte förvåna
mig om man i Norge och Finland satsat
mer än vi gjort med hänsyn till de
speciella problem som där förelegat.
Detta har ingenting i övrigt att göra
med bedömningen av vad som görs i
Norge, och jag tror att ganska betydande
resultat har uppnåtts där.

Jag har vid två tillfällen haft möjlighet
att diskutera de erfarenheter man
har gjort i grannlandet. För dem som
ivrar för att man skall utöka stödområdet
finns det kanske anledning att
framhålla att man i Norge har gjort
den erfarenheten att det, sedan man har
vidgat stödområdet, har blivit svårare
att få lokalisering inom de nordligaste
delarna av landet. Det har blivit rikare
valmöjligheter och flera krav att tillgodose.
Man har förlorat en del av den
glädjande utveckling som man tidigare
hade i de nordliga fylkena. Jag fick
helt nyligen en beskrivning av detta,
och det kan vara något som vi bör erinra
oss vid dessa jämförelser.

De som har yttrat sig här måste väl
ändå bestämma sig, ty om man skall
lova mer än vad regeringen gör i propositionen,
skall man även kunna anvisa
vilka medel som måste till. Där

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

tycker jag nog att i synnerhet centerpartiet
men även folkpartiet har gjort
det alltför bekvämt för sig genom att
bara kräva att regeringen skall utreda,
utan att man får en klar anvisning om
vad man egentligen syftar till.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande
var statsrådet Holmqvist kritisk mot att
jag anförde exempel på regionalpolitiska
insatser i Italien och Frankrike. Han
menade att förhållandena i dessa länder
är så olika dem som råder hos oss
att vi inte kan dra några slutsatser av
de erfarenheter som har gjorts i dessa
länder.

Det är klart — det medger jag gärna
— att man inte utan vidare kan peka
på vad som har gjorts i Italien och
Frankrike och säga att så har de gjort
och så bör vi också göra. Naturligtvis
måste vi utvärdera deras erfarenheter
mot bakgrunden av de förhållanden som
råder i dessa länder. Men det måste vara
helt felaktigt att liksom statsrådet
Holmqvist påstå att vi, därför att problemen
i Italien och Frankrike är så
mycket värre än våra, inte har någonting
att lära av det sätt på vilket de har
tacklat sina problem. Tvärtom är väl
deras erfarenheter värdefulla just därför
att de har haft sådana besvärliga
problem att angripa. Om det gäller att
testa t. ex. ett tvättmedel får man väl ett
bättre begrepp om tvättförmågan om
man prövar tvättmedlet på ett plagg
som är ordentligt nedsmutsat än om
man prövar det på ett plagg som är nästan
rent. Regeringen menar tydligen —
det gäller väl inte bara i detta fall utan
även i andra sammanhang — att vi inte
behöver bry oss så mycket om hur man
gör i andra länder. Vi är i alla avseenden
så bra att vi kan lösa våra problem
själva utan att behöva lära av andras
erfarenheter.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr tahnan! Nu talade herr inrikesministern
om en folkpartibroschyr från

1950-talet. Jag vet inte om jag har sagt
fel. Inrikesministern gav i sitt första inlägg
den rätta tidsbestämningen. Det var
nämligen i mitten av 1960-talet vi lade
fram en utredning. Men vi behöver
inte diskutera mer om det.

Sedan undrar jag vad avsikten var
med första delen av inrikesministerns
anförande, då han försökte få mig att
erkänna att regeringens sölande när det
gäller att få fram prioriteringsorter nu
har gjort det svårare att besluta om dem.
Om det var inrikesministerns avsikt är
det klart att det inte är så svårt för mig
att erkänna att regeringen inte har
planlagt sitt eget arbete och sett till att
de utredningar som skulle syssla med
detta och den planering som behövs
kommit fram i tid så att 1970 års riksdag
kunde fatta ett beslut. Vill han ha
det erkännandet från mig att det nu genom
detta sölande har blivit svårare,
svarar jag: Ja, visst erkänner jag det.
Ert sätt att handlägga dessa frågor har
försvårat för riksdagen att besluta och
försvårat för de bygder som behöver
hjälp att verkligen få hjälp i rätt tid. År
det detta erkännande inrikesministern
vill ha, så ger jag honom det.

Statsrådet Holmqvist sade att jag lagt
stor vikt vid den psykologiska frågan.
Ja, jag har sagt att den är mycket viktig,
och det trodde jag att vi alla var
överens om. Om ledningen för ett företag
börjar tvivla på företagets möjligheter
att locka till sig de specialister och
andra som det behöver, därför att människorna
på orten kanske inte kommer
att kunna påräkna en rimlig service, så
börjar man överväga om företaget skall
stanna kvar eller inte, och det är klart
att det är en psykologisk fråga.

LO säger mycket riktigt i sitt remissyttrande
att en av anledningarna till att
det har blivit så pass illa ställt är brister
hos hela den industriella miljön. Det
finns inte tillräckligt företagsvänligt klimat
på tillräckligt stora orter för att
man skall kunna säga att näringslivet
friskt skall kunna leva vidare. Jag trodde
att alla var överens om det. Inrikes -

Torsdagen den

ministern vill möjligen ha en annan
betoning, men det är ingenting att haka
upp sig på

Sedan en sak till. Det finns ett uttalande
i propositionen om vilket jag vet
att flera har funderat över vad det egentligen
betyder. Det finns kanske en förklaring,
fastän den i så fall är undanstoppad.
Det står så här: ”Åtgärder vidtas
i särskild ordning för att glesbygdernas
människor skall tillförsäkras
goda levnadsförhållanden.” Vilken särskild
ordning är det och vilka åtgärder
är det inrikesministern syftar till? Jag
tycker inte att debatten skall avslutas
utan att den hemligheten blir uppenbarad
för oss alla.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern har
ägnat centerns förslag stor uppmärksamhet,
och de tackar vi för. Centern
har ju varit ledande på det här området,
och sedan har socialdemokratin
kommit med ett alternativ.

Det är speciellt etableringskontrollen
som har ägnats uppmärksamhet. Det är
klart att man kan bygga upp en massa
svårigheter, men centerpartiet och
Landsorganisationen kan ju utreda saken,
ty LO har varit inne på samma linje
som vi. Har inrikesministern varit
lika kritiskt när LO talat om etableringskontroll?
I den Lemneska utredningen
användes också ordet etableringskontroll,
så tanken är inte alls främmande
för andra grupper heller.

Jag tror inte att det i någon fråga
begärs att ett förslag skall vara klart
utan vidare, utan en idé förs fram och
sedan blir det en utrednings sak att utforma
ett förslag i detalj. De svårigheter
inrikesministern har byggt upp har
inte alls övertygat mig om att vi skall
lämna tanken på etableringskontroll, ty
den idén omfattas säkert av en mycket
stor del av svenska folket. Tanken att
vi inte bör låta städerna växa till sådan
storlek att det medför en massa olägenheter
vinner mycket stor sympati Tan 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 2’<

1 maj 1970 em. Nr 27 <J7

Ang. regionalpolitiken
ken på etableringskontroll bör alltså
inte uppges, utan i stället behövs en
närmare utredning om den.

Nu talade jag om framtiden, och jag
tycker att vi inte skall tala så mycket om
historiska tilldragelser. Jag vill bara
nämna att det var 1944 som herrar Heiding,
om någon nu kommer ihåg hans
namn, Ivar Persson, senare landshövding
i Kalmar län, och några stycken
till från centerpartiets föregångare bondeförbundet,
väckte den första motionen.
Socialdemokraterna kom traskande
efter och motionerade om samma sak,
men det var 14 år senare. Det har sagts
att det inte var någon partimotion från
vårt håll. Ja, vad socialdemokraterna
beträffar så kunde de ju inte gärna väcka
partimotioner, eftersom de var i regeringsställning,
men deras motion i
den här frågan var inte av högre dignitet.
Nå, detta förändrar inte saken så
mycket, och jag tycker, som sagt, att vi
nu inte skall gräva i historien.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När jag hörde statsrådet
Holmqvists anförande före middagspausen
tyckte jag mig där märka en viss
positiv syn i fråga om de områden där
det håller på att bli vad man skulle
kunna kalla en koncentration i överkant.
Statsrådets företrädare har sagt att
det är nödvändigt att begränsa tillväxten
till dessa områden, och statsrådet Holmqvist
har varit inne på samma sak. Jag
apostroferade i mitt huvudanförande i
dag detta uttalande och tyckte att det
var bra.

När statsrådet Holmqvist nu frågar
hur vi vill ha etableringskontrollen utformad
och vad vi menar i centern med
etableringskontroll, skulle jag vilja ställa
en motfråga, nämligen hur statsrådet
avser att fullfölja den tankegången så
att det blir möjligt att få ett inflytande
över storstadstillväxten. Vi känner ju
båda till det s. k. Örestadsproblemet.
Inom det området förekommer vissa eta -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

bleringar som i dag förvånar åtskilliga
människor. Här har man nu lagt fabriker
inom redan överhettade områden
som gör att vi har mycket svårt att fylla
behovet av vårdpersonal på de stora
sjukhusen. Vi måste i dag skicka bussar
till Sjöbo och Österlen för att få arbetskraft
till Lunds lasarett, till sjukhuset i
Malmö etc. Inte desto mindre lägger
man en industri inom detta område som
kräver ny kvinnlig arbetskraft till ett
antal av ett par, tre hundra. Det har
lett till att inom vissa kommuner bostadstillstånd
kan ges till ett antal av en
lägenhet om dagen o. s. v. Det är klart
att den kommunala ambitionen inte säger
nej till detta, men här måste till en
översiktlig planering. Detta är enligt
mitt förmenande en anledning till att
anklaga regeringen; ni backar nu och
fullföljer inte de ambitioner som ni
ibland skriver så vackert om.

Jag skulle vilja efterlysa om det inte
var någon realitet bakom detta tal om
att det erfordras en viss begränsningsmöjlighet
för att kunna utnyttja våra resurser
i andra sammanhang På den
punkten tyckte jag att statsrådet uttalade
sig mycket positivt när han sade:
Låt oss medverka till alternativa orter
till storstäderna. Detta uttalande gjorde
han i sitt första anförande Vågar man
tro på detta, eller har någonting hänt
som statsrådet kommit att tänka på under
tiden?

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja erinra om att jag tidigare i dag
visade ett par kartor för kammaren —
det var inte så många inne då — av vilka
framgick att det s. k. bandstadsalternativet
som skulle gå från Trelleborg
upp till Landskrona sammanfaller med
de allra bästa åkerbruksområdena, men
den saken känner ju statsrådet Holmqvist
i sin egenskap av före detta jordbruksminister
till lika bra som jag.

Detta är mycket angelägna frågor. I
dag märker vi en åstundan att flytta ut
företag från Stockholm. Låt mig säga att
det naturligtvis är nödvändigt, men
bättre än att dra upp med rötterna är

det kanske att i tid se till att man inte
nyetablerar utan från början får en jämnare
fördelning här i landet. Vi har en
tillgång i de stora ytorna. Utnyttja den!

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är litet ledsen över
att min gamle vän Thorsten Larsson
ifrågasätter om det ligger någonting i
det jag har sagt.

Jag måste av den anledningen kanske
förklara skillnaden mellan det rådgivningsförfarande
som vi har föreslagit
och etableringskontroll. Det är självfallet
ingen sinkadus att vi har valt att använda
det rätta namnet: lokaliseringsrådgivning.
Något annat menar vi inte.
Jag har angivit detta i mitt tidigare
anförande på det sättet att vi gärna vill
fortsätta samarbetet, diskussionen och
överläggningarna. Om man skall göra
det bör man ha ett samrådsförfarande
och inte gå på kontrollinjen från början.
Skall man ha en etableringskontroll
som utgångspunkt så kräver det att
man från samhällets sida tar på sig'' ett
mycket större ansvar. I så fall måste vi
ha klart för oss att vi måste skaffa en
uppsättning av personal i arbetsmarknadsstyrelsen
och på annat håll, som
inte bara kan gå in i diskussion med de
olika representanterna för skilda delar
av näringslivet utan som också skall
kunna fatta beslut. Då måste naturligtvis
samhället ta på sig ett ganska betydande
ansvar. Kanske kommer vi dithän,
men vad jag reagerar emot är att
centern redan på detta stadium, innan
förslaget har presenterats, utdömer
systemet med den fria diskussionen och
säger att vi behöver ett starkare medel.
Vilka möjligheter finns då om man
inte accepterar etableringskontrollen?
Jag tror att det ligger mycket i möjligheterna
till diskussion och i presentationen
av vad som kan erbjudas ute i
olika delar av landet för en industri
som vill etablera sig eller bygga ut. Det
är kanske förvånansvärt att det finns
inflytelserika, kunniga industriledare
som inte har hunnit sätta sig in i vad

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

vår lokaliseringspolitik betyder och vilket
stöd man därmed kan ge. Min avsikt
har varit att vi, när riksdagen blir
klar med detta beslut, skall gå ut i en
upplysningskampanj genom annonser
m. m. för att försöka sprida ut över landet
ett besked om vilka möjligheter det
finns för den som vill etablera en verksamhet
i de delar av landet där vi
främst vill att näringslivet skall utvecklas.

Det är också uppenbart att vi — då
det gäller de institutioner och verksamhetsgrenar
där samhället har ett avgörande
inflytande på olika sätt — kan
verka för en utflyttning till andra delar
av landet. Det har signalerats att
det relativt snart kommer förslag om
utflyttning av vissa aktiviteter från
Stockholm, vilket redan åstadkommit
en viss diskussion. Jag har den uppfattningen
att man på det här området
verkligen måste ta ett krafttag denna
gång för att realisera de intentionerna,
så att man får fram ett resultat.

Med det, herr Thorsten Larsson, har
jag velat ange att det finns andra vägar
att gå, som ger en ganska hållbar grund
för en prövning av en frivilliglinje, för
att nu anknyta till tidigare använda begrepp.
Jag vill också erinra herr Thorsten
Larsson om att vi för industrin i
dag har en fri etablering. Den är gynnad
på det sättet att vi inte lagt den
under kontroll. När det däremot gäller
kontorsbyggnader, serviceanläggningar
och andra ting har vi, med de författningar
som i dag gäller, möjligheter att
hålla igen. Ledamöterna i denna kammare
vet kanske väl att det stora antal
ärenden, där vederbörande nekas tillstånd
att bygga, i mycket stor utsträckning
gäller de tre storstadsregionerna.
Men på industrisidan har vi inte i dag
möjlighet att styra med några åtgärder.
Därför kan det också hända att en industri,
som ju inte på något sätt kräver
bidrag av staten, kan bygga ut sin verksamhet,
exempelvis i Malmö.

Till herr Tistad vill jag säga att jag är
rädd att han missförstod mig. Jag har

1)9

Ang. regionalpolitiken
uttryckt mig fel om jag sagt att vi inte
skulle ha något att lära av andra länder;
det har absolut inte varit min mening.
Däremot vill jag gärna säga att vi
inte utan vidare kan i vårt land tillämpa
de erfarenheter man gjort i vissa
andra länder, eftersom utgångspunkterna
är så olika. Om man ser t. ex. på
den engelska lokaliseringspolitiken,
som vi har gjort, och studerar de författningar
som gäller för denna, kan jag
utan vidare säga att det skulle erbjuda
betydande svårigheter att få den
svenska riksdagen att acceptera något
sådant med de utgångspunkter vi har.
Det betyder inte att det inte är riktigt
som man gör i England, men vi kan inte
utan vidare tänka oss att driva en lokaliseringspolitik
på det sättet.

Herr Dahlén har nu förklarat att han
egentligen inte menade annat än att vi
hade dröjt med att peka ut prioriteringsorterna.
Jag vill då klart rätta till
alla missförstånd som kan föreligga på
den punkten. Vi kom vid beredningen
fram till att det inte var någon särskilt
lyckad lösning att nu peka ut ett antal
orter och säga att det är just de som
skall ha ett försteg. När det inte var
någonting annat som utredningen hade
föreslagit än att man på dessa orter
skulle få låna något mera, att gränserna
skulle sättas högre än vad som gällde
för det allmänna stödområdet, fann vi
att den nuvarande författningen faktiskt
möjliggör avvikelser med hänsyn till de
särskilda omständigheter som kan föreligga.
Det låg alltså ingen särskild poäng
i förslaget, eftersom man redan
nu kan ge ett generösare bidrag än vad
som gäller i allmänhet.

När vi i stället bestämde oss för att
ge ett sysselsättningsstöd i den utformning
vi förordar, kunde vi inte säga att
det skall förbehållas för vissa orter. Vi
såg det som något värdefullt att alla
industriföretag i inlandet skulle ha
möjlighet att få stöd. I den mån sysselsättningstödet,
beredde någon ytterligare
person på en plats möjlighet till
produktivt arbete, var det ett intresse

100

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

för oss. Utpekandet av de orter som särskilt
skall utvecklas — vi har bara kunnat
göra en beskrivning av hur vi ser
dessa olika ortstyper — får ske genom
det arbete som nu pågår i Länsplan
1970. Jag kan inte se som någon olycka
att det blir ett visst dröjsmål härvidlag.
Det är så mycket annat som skall med
i bilden, inte bara industrilokaliseringarna.
Skall systemet med prioriteringsorter
verkligen få någon avgörande betydelse,
måste det bii en samling av
investeringar, både statliga och andra
investeringar. Det måste ges anvisning
om var industrier helst bör placeras.
Men det är naturligtvis också fråga om
hur man i kommuner och landsting vill
agera för att följa upp en sådan utveckling.
Jag tycker att den stödform vi har
bestämt oss för är bättre än den utredningen
föreslog, och det finns ingen
särskild anledning att i detta läge föregripa
det utredningsarbete som pågår.

Sedan skall jag gärna ge svar på herr
Dahléns fråga vad som menas med särskilda
åtgärder. Det är glesbygdsgruppens
arbete vi har syftat på, och den
särskilda utredning som nu är tillsatt
för att följa upp den verksamheten. Det
finns inte så mycket anfört om detta,
men på en sida i propositionen har vi
något antytt vad som skett på det området.
Där är vi inne på ett avsnitt
som vi alla är intresserade av och där
det redan har gjorts mycket fina insatser.
Jag vill emellertid säga att denna
verksamhet tills vidare närmast ligger
på experimentplanet. Jag är helt övertygad
om att ur det arbetet skall komma
fram en del värdefullt för framtiden,
för nog skall det finnas möjligheter att
göra insatser i den verkliga glesbygden.
Där finns det inte så många människor
som skall ha service och där kanske det
för samhället inte uppstår så stora kostnader
totalt, men det gäller att finna
de rätta metoderna för att kunna föra
ut den service och hjälp dessa människor
verkligen behöver. Bland annat
detta är alltså avsikten med den mening
som hem Dahlén efterfrågar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna säga till
statsrådet Holmqvist att jag visst tror
på vad han har sagt. Vi har haft våra
meningsutbyten ända sedan ungdomsåren,
så jag känner honom ganska väl.
Statsrådet anförde att han tänker sig
att klara upp frågan om storstadskoncentrationen
med fri diskussion och
upplysningar, om jag fattade honom
rätt. Det är naturligtvis bra så långt det
går, men vad gör man när det inte går
längre, när företaget säger: Vi vill etablera
oss här, punkt och slut.

Jag anser att det är den situationen
som är kritisk och som bör klaras upp.
Vi bär erfarenhet av detta, statsrådet
Holmqvist, i Skånelänen. I en interpellationsdebatt
och även motionsvis har
jag tidigare anfört att jag hade hoppats
att statsrådet Holmqvist, när han blev
inrikesminister, skulle tala om för länsstyrelserna
åtminstone i de södra länen
att de måste planera över gränserna för
att nå ett ordentligt resultat. Vi kan
inte se t. ex. Skåne som två planeringsenheter,
utan det måste vara en planeringsenhet.
Vi har ett Norrlandsproblem
på Österlen, det känner statsrådet till
lika bra som jag. Vi har överhettningsproblem
i Malmöregionen; Skåne håller
på att kantra över åt det hållet.

Efter statsrådets senaste anförande
verkar det nästan som om han sträcker
fram hartassen och närmar sig företagen
så försiktigt att han hellre vill att
de skall ha frihet att etablera sig var de
vill för att sedan tvinga människorna
genom efterfrågan på arbete att flytta
efter än tvärtom. Är det bättre att flytta
människorna med tvång än företagen?
Jag skulle i all vänlighet vilja varna för
en sådan politik.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Får herr Thorsten Larsson
och jag hålla på en stund kommer
alla representanter för skogslänen att
känna sig helt bortkomna. Då har vi

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

101

nämligen fått en uppochnedvänd debatt.
.lag har uppfattat det hela som att problemen
inte ligger söderut, även om jag
gärna skall ansluta mig till vad herr Larsson
säger, att det här inte är ett speciellt
Xorrlandsproblem utan förekommer på
många håll i landet. Det kan vara intressant
att notera att i ett litet längre perspektiv
har den stora utflyttningen i vårt
land skett från de östra delarna av Götaland
och från de västliga delarna längre
upp i Svealand. Bl. a. har Värmland och
Kopparbergs län drabbats av mycket
stora utflyttningar. Om vi räknar det
totala antalet människor är det därifrån
den stora strömmen under de senaste
årtiondena har gått över till de stora
tätortsbildningarna. Problemet finns
alltså litet varstans, men vi skall kanske
inte fördjupa oss i den debatten i dag.

Jag tycker nog att herr Thorsten Larsson
har spetsat till problemet en smula,
därför att vi har ju inte någon tvångsförvaltning
av människor i det här landet.
Det ber vi att få slippa. Vi har inte
heller haft någon tvångsförflyttning av
företag, och jag ber även att tills vidare
få slippa detta. Om de remissinstanser
som skall yttra sig över den promemoria
vi har skickat ut allmänt eller i mycket
hög grad skulle komma till den uppfattningen
att det är otillräckligt med vad
som föreslås måste vi ta oss en funderar
e på det. Men i dag har jag all anledning
tro att den anvisade vägen är den
lämpligaste i detta sammanhang.

Det är en stor fördel om man gentemot
företagen kan förklara att vi vill
ha en seriös diskussion omkring lokaliseringen.
Industriförbundet har fattat
ett beslut om att knyta ett antal personer
till förbundets verksamhet. Dessa
skall gå ut och lämna information om
industrilokalisering. Det är självklart
lämpligt att man går sådana strävanden
till mötes och inte säger att de inte är
någonting värda. Självfallet är det värt
att göra försöket. Jag tycker att detta
är ett uttryck för att man inom näringslivet
känner ett ansvar. Det är i så fall
värdefullt och det bör vi uppmuntra.

Ang. regionalpolitiken
Skulle det visa sig att vi inte kan lösa
frågan på detta sätt får andra efter oss
försöka finna andra lösningar och det
iir inte säkert att herrar Thorsten Larsson,
Dahlén, Bengtson och jag får vara
med om det. Men man får måhända erfarenheter
som kan leda till andra åtgärder.
Jag har som sagt inte anledning att
i dagens läge se någon fördel i att kasta
yxan i sjön och inte hysa några förhoppningar
om den här verksamheten.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är inte utan att
man känner det svårt att fortsätta debatten
efter denna omgång med gruppledare
och statsråd. Men statsrådet gav mig
ett tips i sitt senaste anförande vilket
stärkte mig, och även jag vågade därför
gå upp. Han sade alt det tenderar att bli
en diskussion mellan skåningar. Jag kan
konstatera att norrlänningarna i denna
debatt befinner sig i ett betydande underläge.
Bet är bara fem norrlänningar
som före mig har deltagit i debatten i
dag, även om de har gjort det med den
äran. Det är ändå ett Norrlandsproblem,
framför allt ett problem för skogslänen,
som vi diskuterar, och det kanske därför
kan vara tillåtet även för oss att delta
i debatten trots att den drar ut på
tiden.

Som norrlänning känner man väl till
de problem vi här diskuterar, och när
man reser hem varje vecka möter man
dem i olika sammanhang. Jag tycker det
är synd att regeringen inte har lyckats
lösa frågan så att en norrlänning bär
hand om regionalpolitiken. Det bör vara
en som verkligen känner till problemen
i grunden. Det har sagts att man
kanske skulle ha en Norrlandsminister.
I så fall kanske det blev en norrlänning,
och det är möjligt att det statsrådet då
skulle ha haft en något mer bestämd
målsättning i denna debatt än vad vi
har fått höra hittills.

Jag vill säga att detta är ingen kritik
mot statsrådet Holmqvist personligen.

Det är glädjande att se att så många

102

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em

Ang. regionalpolitiken
har slutit upp kring denna regionalpolitik.
Det föreligger ett betydande antal
motioner och ett stort intresse för
dessa frågor, och alla är inriktade på att
här måste vi finna en lösning. Vi skiljer
oss åt endast i fråga om graden av åtgärder
samt vad vi vill satsa på de olika
åtgärderna.

Socialdemokraterna får nog lov att
hålla med om det vi från centerpartiet
har sagt många gånger att flera av dagens
problem hade varit betydligt enklare
att lösa om vi hade börjat med en
aktiv lokaliseringspolitik 15 år tidigare.
Det hade kostat samhället mindre och
besparat människorna lidanden av
många olika slag — men bättre sent än
aldrig.

Jag vill för min del slå fast att lokaliseringspolitiken
under 1960-talet har
varit alltför begränsad. Man frestas
ibland att imponeras av de stora summor
som har satsats på lokaliseringspolitiken.
Men tar man t. ex. bort lånedelen
i lokaliseringspolitiken — den skall
ju återbetalas, visserligen till en början
med en viss räntesubvention — och räknar
lokaliseringsbidragen, den räntefrihet
som lånen betingar samt utbildningsbidragen,
så kommer man fram till
att staten har satsat 350 miljoner kronor
på fyra och ett halvt år. Utöver denna
summa har man förstås satsat på beredskapsarbetena
och liknande, men för
de tre avsnitt jag nämnde har man inte
satsat mer i bidrag eller subventioner.
Samtidigt kostar oss arbetsmarknadspolitiken
— jag nämner det för att visa
skillnaden — omkring två miljarder
kronor per år. Det kan inte påstås att
vi har ansträngt oss till bristningsgränsen
när det gällt att klara lokaliseringspolitiken.
Tvärtom anser jag att intresset
kring den har varit ganska ljumt.

Herr Åke Larsson nämnde att det inte
är brist på pengar för lokaliseringspolitiken
utan brist på projekt. Det är enligt
min mening en felaktig slutsats.
Fanns det bara pengar — det har LO
sagt liksom herr Hagnell, som har intresserat
sig för dessa frågor — då kun -

de man också finna former för att skaffa
fram projekten.

I en reservation till statsutskottets betänkande
nr 103 föreslås en uppsökande
verksamhet av lokaliseringsprojekt.
Man vill att det skall finnas en organisation
för att verkligen klara dessa problem.
Används pengarna på ett förnuftigt
sätt kommer man också att finna
projekt.

Samtidigt med lokaliseringspolitiken,
som jag anser är för svag, har samhället
fört en annan politik som gått i en
annan riktning och motverkat lokaliseringspolitiken,
kanske helt eliminerat
den i vissa avseenden. Jag tänker på
den starka rörlighetspolitik som har
förts genom samhällets medverkan.
Många människor har flyttat och fått
statsbidrag genom samhällets försorg.
De är fler än dem man försökt skaffa
arbete åt i hemorten. Det har inneburit
att många expansiva företag som behövt
arbetskraft har avstått från att lokalisera
sig till Norrland. De har kunnat
stanna kvar i de expansiva orterna och
väntat på att samhället har sörjt för att
arbetskraft från Norrland har stått vid
fabriksporten. Det är en politik som
jag anser inte stämmer med verkliga
ambitioner att lösa dessa frågor.

Denna flyttning har vidare inneburit
att bostäder har måste byggas i ökad
omfattning i inflyttningsorterna. Från
industrihåll har det sagts att för varje
människa man har flyttat till Stockholm
har det under 11 månader krävts två
mans arbete att bygga en bostad. Detta
bostadsbyggande som har måst ske
snabbt kan sägas utgöra ett improduktivt
arbete. Om i stället arbetet hade lokaliserats
till de orter där arbetskraften
fanns så hade en rad fördelar vunnits
och kostnader inbesparats.

Det finns en hel rad andra företeelser.
Man kan tala om skatterna på biltrafiken,
som ju drabbar de mest avlägsna
landsändarna mest. Man kan tala om de
våldsamma höjningarna av taxorna på
statens järnvägar. Man kan tala om de
krympande väganslagen, som utan tve -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

103

kan röjer en planering inte siktande
till eu balans i samhället utan i stället
syftande till att möta den väntade expansionen
inom några få storstadsområden
i landet. Man har i samband med
vägplanen klart uttryckt ambitionen att
möta den väntade utvecklingen, där om
ett antal år ungefär 90 procent av befolkningen
kommer att bo i tätorter och
då företrädesvis i de större tätorterna.

Det finns många flera tendenser som
gått i motsatt riktning mot vad vi vill
med en aktiv näringspolitik. Läget har
blivit mycket tillspetsat, men det är så
många talare som redan berört detta så
jag tänker inte uppehålla mig vid det,
även om jag tänkt det från början. Jag
vill bara hänvisa till vad ERU, d. v. s.
den utredning som flera gånger tidigare
åberopats här, i det sammanhanget har
sagt. Denna utredning har påtalat t. ex.
skiktningen av olika yrkesarbetande,
där storstäderna kommer att innehålla
huvudparten av förvaltningspersonalen
och personal i styrande och ledande
ställning, medan ute i landsorten kommer
att vara kvar människor som endast
arbetar med varuproduktion. Man
har uppmärksammat de stora löneskillnaderna
olika orter emellan, och man
säger slutligen att glesbygdsproblemen
måste ägnas stor uppmärksamhet under
1970-talet. Inte minst är det ett
problem att många mindre tätorter nu
har kommit i den situationen att de befolkningsmässigt
börjar minska.

Om vi skall lyckas med den diskuterade
regionalpolitiken beror i grunden
på hur vi skall kunna skapa förtroende
ute i områdena för den politik vi vill
föra. Denna diskussion om förtroende
har alldeles nyss berörts, men jag vill
understryka vad det betyder för människorna
i ifrågavarande landsändar, om
de verkligen kan våga tro på regeringens
förmåga och vilja att göra någonting
som leder till resultat. Man kommer
nämligen inte ifrån att en väsentlig faktor
i de strömningar som kan iakttas
mellan olika orter beror på spekulation
—- spekulation inför framtiden, om var

Ang. regionalpolitiken
arbetskraften eller kapitalet får det
största utbytet, vilka orter som kommer
att växa och vilka orter som kommer
att do. Det är denna inställning många
har, och det är den som också är avgörande
i dagens folkomflyttning, även
om man nu bara kan skönja konsekvenserna
i framtiden. Lyckas vi ge regionalpolitiken
en målsättning — och ett
innehåll — som innebär att människorna
vågar tro på framtiden, har vi därmed
gjort grovarbetet för att lyckas med
denna politik.

När vi från centerpartiets sida talar
om en mera bestämd målsättning än den
som regeringen framfört innebär det att
vi vill göra klart för människorna att
vi vill satsa på en regionalpolitik, som
innebär att man i huvudsak kan behålla
den befolkning som nu finns i de olika
länen. Det är inte fråga om en prioritering
eller en målsättning inom kommunblockens
ram utan det gäller att behålla
den befolkning man nu har inom de
olika länen. Om folkmängden avsevärt
sjunker under den nuvarande nivån,
kommer områdena att drabbas av ytterligare
svårigheter.

För att nå denna målsättning måste
alla medel användas — det är fråga om
direkt lokaliseringspolitik, jordbrukspolitik,
miljöpolitik, skattepolitik, etablerings-
och investeringskontroll. Det
kommer också att dra stora kostnader.

På inrikesministerns fråga om var ri
har de pengar som vi tänker använda
till att driva en effektivare regionalpolitik
och uppfylla vår målsättning vill
jag svara att det här bara är en början.
Sedan får vi givetvis vara beredda
att satsa de pengar som erfordras, om
vi skall kunna nå målet. Skall vi försöka
uppehålla en viss befolkningsnivå, fordras
det också åtgärder, och jag tror inte
att det skulle vara svårt för socialdemokraterna
och centern att komma överens
om att skaffa fram pengar till detta.

Man måste fråga sig var regeringen
står. Herr Holmqvist är ju själv tveksam.
Han talar här om att människorna
vill ha bättre service. Det har gjorts en

104

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
undersökning och han åberopar den
som ett skäl för tveksamhet om målsättningen.
Människorna vill ha större tätorter
— städer med omkring 100 000 invånare.
Men statsrådet är då inne på en
orealistisk tankegång, därför att det inte
torde vara möjligt att skapa sådana tätorter
i vårt land. Det är helt omöjiigt i
Norrland, och det torde också möta stora
svårigheter i de södra delarna av landet.
Skall man göra det kommer man att
få enorma problem.

När statsrådet Holmqvist använder sådana
ordalag röjer han tveksamhet om
möjligheterna att driva en sådan aktiv
regionalpolitik som norrlänningar och
andra som närmast berörs vågar tro på.
Han har i andra sammanhang talat om
hur mycket befolkningen i Jämtland
och i Norrbotten skall minska och antytt
att de människor som flyttar i varje
fall flyttar till bättre förhållanden. Har
man en sådan inställning är det givetvis
svårt att aktivt driva en politik som leder
till resultat och som människorna
tror på.

I fjolårets statsverksproposition förekom
det berömda uttalandet att man vill
dämpa storstädernas tillväxt — det mest
citerade uttalandet i riksdagssammanhang
under senaste året. Men om vi läser
texten i stycket om Länsplanering
67 möter vi en rad reservationer. Man
talar om att man inte kan binda sig för
en viss befolkningsnivå, man kan inte
garantera någon viss utveckling. Då blir
frågan vad som har gjorts för att uppnå
målsättningen att dämpa storstadskoncentrationen.

Länen som deltagit i Länsplanering 67
har själva fått göra upp de befolkningsramar
som ansågs riktiga. Vi hade
prognos 2 som var en framskrivning av
utvecklingen, och vi hade kommunernas
yttranden om den. Prognos 4 skulle vara
den enligt länsstyrelserna och planeringsråden
förnuftiga befolkningsnivån
i de olika länen. Denna målsättning som
sådan har inrikesministern inte kunnat
godta. Han anser att den är orealistisk i
många stycken och säger klart ut att i

den mån befolkningsvärdena överstiger
dem ‘ prognos 2 går de inte att förverkliga.
Man har således på länsplanet gjort
en planering som skulle kunna vara till
nytta för regeringen i dess målsättningsarbete,
men den har inte utnyttjats tillräckligt.

Det har ifrågasatts om regeringen
driver en politik på det regionala planet
som endast är avsedd att lindra
verkningarna av en utveckling, som man
i grund och botten inte anser sig kunna
hindra. Det skulle vara intressant att
få en deklaration i den betydelsefulla
frågan om man verkligen på allvar vill
satsa på en aktiv regionalpolitik. Inte
minst Norrlandsrepresentanterna från
olika partier har anledning att följa dessa
frågor med stor uppmärksamhet.

Sedan skall jag övergå till att helt
kort beröra några reservationer och motioner.

När det gäller etableringskontrollen
vill jag säga, eftersom statsrådet Holmqvist
varit vänlig nog att sitta här i
kammaren även under denna del av
debatten, att vi alla känner till att lokaliseringspolitiken
är en sida av två
och att den andra sidan är problemen i
storstadsområdena. Driver vi en politik
som innebär att vi fortsätter att bygga
ut våra stora städer, kommer människorna
inte att räcka till för den regionalpolitik
som vi vill föra. Vi måste
alltså få en begränsning till stånd — hur
det nu skall gå till — och då kan väl
frågan om etableringskontroll diskuteras.
Den reservation som på denna
punkt avgivits behöver inte innebära —•
jag ser det inte så — att man därmed
förkastar det förslag som regeringen har
framlagt, att man skall pröva sig fram.
Jag tror att det finns en syntes mellan
dessa båda förslag som skulle vara realistisk.
Det är nödvändigt att resonera
sig fram i detta sammanhang, men vi
måste bakom resonemanget ha någonting
som i yttersta nödfall kan tillgripas.
Jag tror inte att det alla gånger
kommer att räcka med ett resonemang,
och det är därför inte något fel att avge

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

105

en reservation i vilken vi yrkar på att
frågan om etableringskontroll skall tas
upp till utredning. Detta behöver inte
innebära att samrådstanken skall fördröjas.

.lag har väckt en motion där detta
problem berörs, och den motionen ligger
också till grund för en reservation.

1 motionen har anförts att man i första
hand bör pröva positiva åtgärder när
man skall dämpa storstadsområdenas
tillväxt. Jag anser att man bör överväga
möjligheten att införa flyttningsbidrag
till företag eller institutioner som vill
flytta från Stockholm. Om t. ex. jordbrukets
föreningsrörelse, som nu utreder
frågan om en utflyttning av sina huvudkontor,
vill flytta till en annan ort,
eller om ett litet företag som inte trivs
i trängseln mellan förvaltningshusen i
Stockholm skulle vilja flytta från storstaden,
vore det inte då en ganska verksam
åtgärd att ge dessa företag eller
institutioner flyttningsbidrag så att det
verkligen blir fart på utflyttningen? Det
gäller alltså en frivillig utflyttning från
storstadsområdena. Jag tror att detta
skulle vara en bra åtgärd.

Förslaget om industricentra tycker
jag är intressant. Skall man verksamt
främja företagsamheten i ett område,
kan det väl knappast göras bättre än genom
att erbjuda företagen moderna och
färdiga lokaler. Det allra svåraste problemet
för ett företag som nu vill starta
är att komma in i rationella lokaler. Hvrestanken
har ju här ofta diskuterats,
och det finns många exempel på att
t. ex. de s. k. verkstadshusen blivit lyckade
satsningar. Jag har väckt motioner
om att kommunerna skulle få möjlighet,
liksom fallet var 1963—1965, att bygga
sådana här verkstadslokaler med statsbidrag.
Statsbidrag har sedan dess
lämnats endast genom regeringens medverkan
från fall till fall. Jag anser att vi
bör skynda på denna tanke med industricentra.
Jag hoppas att regeringen,
oavsett vilket beslut som fattas i dag,
söker föra fram detta förslag till realitet.

4f Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Anjf. regionalpolitiken

Fn motion som jag har väckt och soan
inte föranlett någon reservation gäller
stödområdet och Gävleborgs län. Det
iir ett förslag som jag tillsammans med
partikamrater på Gävleborgsbiinken i
båda kamrarna fört fram. Vi har menat
att Gävleborgs län — som nu är delat
av en gräns som innebär att Gästrikland
ligger utanför stödområdet — helt bör
ingå i stödområdet. Vi menar nämligen
att Gästrikland har sådana problem att
det bör tillhöra stödområdet. Detta visar
inte minst den stora satsning som
under senare år gjorts på lokaliseringsobjekt
inom Gävle-, Sandviken- och
Ockelboområdena. Vi anser att det är
riktigt att hela länet odelat tillhör lokaliseringsområdet.

Nu är det inte någon större mening
med att yrka bifall till en motion, som
man inte har fått uppbackad i utskottet.
Jag vill dock uttala den förhoppningen
att man även i fortsättningen
kommer att se till att detta område liksom
många andra områden utanför
stödområdet verkligen får del av den
regionalpolitiska satsningen.

I ett annat ärende, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 106 som inte alls
berörts i dag, har jag en blank reservation.
Anledningen härtill skall jag med
några ord förklara. Flertalet här känner
väl till Norrlandsfonden. Dess verksamhet
har ju varit resultatgivande.
Fonden arbetar med medel från LKAB,
alltså vinsterna från malmutvinningen
i Norrbotten. Fondens huvudsyfte är
att stimulera näringslivet i Norrland.
Hittills har verksamheten i huvudsak
begränsats till de fyra nordligaste länen,
trots att man från början har sagt
att hela Norrland — även Gävleborgs
län — skulle tillhöra verksamhetsområdet.
Förmodligen har det berott på
att pengarna inte räckt till och att man
stannat med verksamheten i de områden
där problemen varit störst.

I och med detta beslut tillförs ju
Norrlandsfonden ytterligare pengar. Vi
har föreslagit att fonden skulle få 25
miljoner kronor. Fondens styrelse liar

106

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

själv föreslagit 30 miljoner kronor. Regeringen
har stannat för 20 miljoner
kronor. Jag vill uttala den förhoppningen
att man efter hand när verksamheten
byggs ut också ser till att Norrlandsfonden
får de begärda 25—30 miljoner
kronorna.

Utskottet har uppmärksammat min
motion och skrivit mycket bra. Jag vill
därför uttala förhoppningen att utskottets
intentioner att Norrlandsfondens
verksamhet skall beröra hela Norrland
— således även Gävleborgs län — kommer
att bli verklighet när pengarna nu
ökar. Jag hoppas också att den styrelse
som kommer att väljas får representanter
från samtliga Norrlandslän.

Till slut några ord om transportstödet.
Vi är mycket glada över att man
har slagit fast en ny princip, som innebär
att man generellt försöker komma
åt de dryga avståndskostnaderna i
Norrland. Detta har jag endast gott att
säga om. Bara på två avsnitt har jag för
min del invändningar att göra.

Först och främst har man föreslagit
en nedre gräns för fraktstödsberättigad
sträcka. Under 30 mils avstånd utgår
inte något fraktstöd. Man frågar sig
varför just denna sträcka har valts. Vi
anser det vara en för lång sträcka, om
fraktstödet skall bli effektivt. Inom
stödområdet finns många underleverantörer
till andra företag som skulle ha
behov av att komma i åtnjutande av
detta fraktstöd, men som nu kommer
utanför. För övrigt kommer vissa orter
i södra delen av stödområdet inte att få
fraktstöd när de sänder gods till det
stora Mälarområdet. Detta tycker vi är
orimligt. Det borde vara så att hela
stödområdets leveranser till Mälarområdet,
som ju är det största avnämarområdet
i landet, skulle ligga inom den
fraktstödsberättigade gränsen. Herr
Erik Svedberg och jag har en gemensam
motion i denna kammare, som
följts upp av en reservation.

Ett annat problem är den nedre viktgränsen
för fraktstöd. Sändningarna
måste ha 500 kg verklig vikt för att

fraktstöd skall utgå. Nu är väl ingen
ansvarig från fjärde avdelningen inne
i kammaren, men jag skulle vara väldigt
intresserad av att få fråga hur man
har kommit till den ståndpunkten att
sändningar under 500 kg inte skall få
fraktstöd. Det har visat sig att mindre
företag inte alls kommer i fråga med
den gränsen. Jag har fått en uppgift
från statens järnvägar för januari månad
förra året, av vilken framgår hur
stor andel av styckegodssändningarna
—- alltså inte vagnslastgodset — som
utgörs av poster över, respektive under
500 kg. Det visade sig att 75 procent av
sändningarna ligger under 500 kg av
den totala styckegodsmängden på SJ.
Det blir alltså bara ett fåtal företag som
får nytta av transportstödet. Jag har
också gjort några stickprov vid företag
i Hälsingland, varvid det visat sig att
stora företag inom möbelproduktionen
och andra branscher med relativt lätt
tillverkning inte kommer att få nytta
av detta fraktstöd.

Det anser vi vara en stor brist, och vi
har avgivit en reservation som går ut
på att den nedre gränsen skall sättas
vid 200 kg. Jag hoppas att den reservationen
kommer att vinna bifall, och om
så inte skulle ske, hoppas jag att erfarenheten
mycket snart kommer att
rätta till ett stort missförhållande.

Med detta har jag, herr talman, framhållit
några synpunkter i denna angelägna
fråga och jag kommer att yrka
bifall till de reservationer där centerns
ledamöter står som undertecknare.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill understryka
vad herr Johan Olsson sade i inledningen
till sitt anförande, där han så
strängt betonade centerns starka viljeinriktning
i dessa frågor. Det är alldeles
påtagligt att statsminister Palmes
ord ”Politik är att vilja” präglar centerns
inställning här i dag. Från annat
håll har vi däremot hört talas om utredningar
angående det och det, och

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

107

ingen vet vilka — och i vart fall inte
en så gammal man som jag — som någonsin
får uppleva att dessa utredningar
blir färdiga.

Centern vill att vi skall bevara och
bygga ut en levande bygd. Centern vill
bevara ute i bygderna möjligheter att
upprätthålla ett näringsliv som kan utgöra
underlag för det som var ledstjärnan
i den första lokaliseringsutredningen,
nämligen att skaffa de bygder som
hotades av avfolkning samma ekonomiska,
sociala och kulturella möjligheter
som i andra områden. Jag vet att
det där bär misstolkats litet. Det har
talats om lokaliseringsåtgärder för
Norrköping, för Gävle, för Falun och
för Karlstad. Jag hoppas dock att dessa
städer skall lyckas komma upp till
samma ekonomiska, sociala och kulturella
nivå som de fattiga socknarna i
mellersta Sverige vilka lagts utanför
det privilegierade området.

Jag betonade centerns insats på detta
område. Några år efter det att jag
hade upphört att vara partisekreterare
hade jag glädjen att medverka vid tillkomsten
av den första lokaliseringsmotionen
i den svenska riksdagen. Det var
den motion som 1944 väcktes av herrar
Heiding, Ivar Persson, Arvid de Geer,
Gustavson i Guntorp, B. A. Nilsson,
Jones Erik Andersson i Ovanmyra och
C. P. V. Gränebo i första kammaren.
I andra kammaren var herr Norup huvudmotionär,
och även där var det också
ledande bondeförbundare som gick
in för att föra fram den här tanken.
Hur resonerade de då? Baxnade de inför
möjligheten att vidta åtgärder? Såg
de inte problemet?

Den motion som jag här talar om kom
till i anslutning till propositionen år
1944 om kontroll av byggnadsindustrin.
Motionens syfte var att man skulle genom
byggtillstånd till mindre orter
men även till mindre städer lokalisera
industrier och företagsamhet som skulle
kunna bereda underlag för verksamheten.
Då lades grunden för den uppfattning
som vi har kämpat för i vår loka -

Ang. regionalpolitiken

liseringspolitik. På samma sätt tog centern
upp miljövården och drev fram
den till den betydelsefulla fråga som
den i dag är.

I årets debatt riktas genomgående en
kritik mot centerns politik; man pekar
gång på gång på vad centern tycker,
man talar om att centern överdriver
och för en överbudspolitik o. s. v. Jag
behöver inte vederlägga dessa påståenden,
eftersom herr Nils-Eric Gustafsson
gjorde det på ett så grundligt sätt.

Det är fullt naturligt att där man är
en smula ohågad och tveksam i dessa
frågor så riktar man kritik framför allt
mot centern, eftersom det är vi som
driver fram förslagen.

Statsrådet Holmqvist frågade, så naturligt,
och herr Johan Olsson ställde
samma fråga: Vad är det för resonemang
som förs med herr Thorsten
Larsson — han talar ju om förhållandena
i södra Sverige, men detta är ju
en Norrlandsfråga?

Ja, varför är nu socialdemokratin,
varför är ett socialdemokratiskt statsråd
från Skåne på detta sätt lokalt inställd
i detta fall? Det är i själva verket
mycket naturligt. Det var ju så att socialdemokratin
i 1966 års val ”gick på
en blåsning” i Norrlandslänen just därför
att man hade försummat lokaliseringsfrågorna.
När man såg valutslaget
i Norrlandslänen fick man för sig att
detta måste vara en Norrlandsfråga.
Och i sin mån är det en Norrlandsfråga
— i stora delar av Norrland en mycket
brännande fråga och en fråga vars
lösning kommer att inverka på förhållandena
inom mycket stora delar av
Norrland.

När motionärerna inom vårt parti år
1944 tog upp frågan om kontroll för att
befordra förläggning av industriell
verksamhet, småindustri och hantverk
till andra platser i landet än storstäderna
—- som det sades i sammanfattningen
till motionen — då var det i
känslan av att man på det viset verkligen
skulle kunna åstadkomma någonting.

108

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

När vi från centern i årets motionsskörd
så starkt har poängterat frågan
om etableringskontrollen är det därför
att detta inte är någonting att bara prata
om hur länge som helst eller att utreda
hur länge som helst, utan här får
man vara beredd att använda nyporna
om så behövs. På det sättet kan man
inpränta allvaret i det problem som
det här gäller.

Jag kommer härefter till frågan om
stödområdesindelningen, som självfallet
är mycket betydelsefull för dem det
gäller. Jag förstår så väl att man kan
resonera så att det gäller att få utflyttningsbidrag
och krediter till det därmed
privilegierade området o. s. v. Jag
förstår så väl det resonemanget, och
min bestämda uppfattning är att vad
som görs på detta område måste göras
i syfte att i mycket stora delar inom
det norra stödområdet vidtaga effektiva
åtgärder och uträtta mycket där,
eftersom det verkar att behövas. Men
varför denna ensidiga inriktning? Här
har jag ungefär samma inställning som
min partikamrat, norrlänningen Sundin,
som påpekade att det inte gagnar
de bygderna om man alltför mycket
poängterar att det nästan skulle vara
fråga om en förvisning av näringslivet,
som måste lockas dit med olika åtgärder.
I själva verket har ju Norrland naturresurser
och en befolkning som kan
ge ett gott underlag för näringslivet. Vi
får komma ihåg att enligt lokaliseringsutredningen
är den första faktorn vid
lokaliseringen tillgången på arbetskraft.
När man går in för att förflytta arbetskraften
så betyder det att man bortser
från denna första faktor enligt lokaliseringsutredningen,
och man försvårar
också dessa orters möjligheter att repa
sig. Jag såg hur det gick till när man
i den kommun, där jag bor, skulle starta
en stor anläggning. Man hade arbetskraft
i Stockholm som skulle flytta över
till denna kommun. Men det trasslade
till sig eftersom de anställda inte var
nöjda med de bostäder som fanns där.
Då förklarade länsarbetsnämndens re -

presentant: Då får vi företa en raid
uppe i Norrland för att värva folk hit
till Upplands-Bro. Det är en form av
lokalisering som vi i mellersta Sverige
liar svårt att förstå. Vi har så pass mycket
solidaritetskänsla att vi inte vill ha
det ordnat på det sättet. Vi trodde att
det var någonting annat som var det
väsentliga.

Då kommer jag också fram till något
som även berörts av tidigare talare:
det är litet ogynnsamt för stora investeringar
att de skall beslutas och planeras
i en tid då de ekonomiska restriktionerna
är så starka, då räntetrycket
är så stort o. s. v. Det är ingen gynnsam
utgångspunkt, men vi måste göra
klart för oss att det inte hjälper att bara
satsa stora belopp i lån och bidrag, om
sugningen fortsätter från regioner med
överhettad sysselsättning, där man bjuder
högre löneförmåner än näringslivet
på andra håll kan ge. Man har i de
förstnämnda regionerna s. k. marknadsmässigt
betingade löner som ligger så
högt att man inte kan konkurrera därmed
på andra håll. Under sådana förhållanden
står det klart att man kan
åstadkomma ett stort elände. Herr Johan
Olsson snuddade vid detta problem
då han nämnde att om man tar
arbetskraft till Stockholm så blir så och
så många sysselsatta med byggandet.
Det värsta är att man för det första då
måste räkna med att de som skall komma
till Stockholm för att bygga måste
ha bostäder själva och att det för det
andra visar sig att när lönenivån ligger
så pass högt som den gör inom
storstadsregionerna så stiger också bostadspretentionerna
och då vill ungdomarna
där ha egna bostäder i en omfattning
som de tidigare inte haft. Det
har därför varit mycket svårt för statsmakterna
att ordna bostadsförsörjningen
där.

Jag har aldrig begripit att man kritiserat
vår socialdemokratiska regering
för att den inte har klarat bostadsfrågan.
Men jag har heller aldrig begripit
hur den kunde vara så oförståndig att

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

109

den lovade att göra det. Såvitt jag förstår
har man på detta område skapat
en situation som är mycket svår att
komma till rätta med. .lag har ett tydligt
exempel som jag kanske har anfört tidigare.
Ni vet hur eu kommun skall
vara enligt receptet. Den skall vara ur
sysselsättningssynpunkt självförsörjande,
det skall finnas industrier och service
på olika sätt. Den kommun det här
giiller fick en industri. Den kunde också
på grund av lyckliga omständigheter
få 260 bostäder till denna industri.
Kommunen ligger ungefär 4 mil från
Stockholm. Man hade folk, arbete och
bostäder, men sugningen från storstaden
var så stor att endast två eller tre
av de 260 som hyr dessa bostäder tar
arbete på orten. De andra far inte till
Stockholm, ty Stockholm är landets
största utflyttningskommun, men till
Stockholmsräjongen där det finns andra
möjligheter och förutsättningar. För
dem som bedömer formellt blev resultatet
en besvikelse, men för dem som
bor i dessa bostäder blev det lyckligt.
De far den längre vägen, men de får
också de överhettade storstadsregionslönerna
o. s. v. Det var människor längre
bort som tog chansen att resa till den
ort där fabriken fanns och ta anställning
där. Industrin går för fullt och
har arbetskraft.

Men detta är en konstig ordning, och
det blir ingen balans förrän vi får bukt
med de överhettade områdena. Kan vi
inte få en bättre balans mellan lönenivå
och andra förhållanden i de olika
kommunerna, så kommer sugningen att
fortsätta, och då kommer satsningen —
den får bli hur stor som helst — att
bygga på ganska lös grund. Det är en
synpunkt som jag tror är så väsentlig
att redan den motiverar att man ser
mycket allvarligt på det krav som innefattas
i den första motionen från vår
sida i lokaliseringsfrågan och som går
ut på att man skall använda byggkontrollen
för att bemästra de förflyttningar
det här gäller. Jag tror att man kan
nå resultat endast genom att verkligen

Ang. regionalpolitiken

vara beredd att vidta kraftiga åtgärder
i fråga om etableringskontrollen.

Beträffande det s. k. stödområdet måste
jag säga att jag förstår alt stora delar
av denna zon så innerligt väl behöver
vad det här gäller, och det är ingen
som missunnar dem det. Men det är
inte klokt att betrakta detta som en
där överallt lika allmän företeelse. Det
finns även inom denna zon överhettade
områden. Jag skulle kunna nämna två
eller tre stora områden där som jag vågar
karakterisera som klart överhettade.
Där har man faktiskt svårigheter av
denna art. Den stora sugningen, som
drabbar det inre stödområdet, har inte
kommit från södra Sverige och från
storstadsregionerna utan från de egna
regionerna där uppe i Norrland. Skall
man inte kunna komma därhän att det
i varje fall blir en saklig bedömning av
huruvida de förutsättningar föreligger
som erfordrar åtgärder och att det inte
blir en generell anordning där gränsdragningen
blir det väsentliga?

Om ni går igenom motionerna hittar
ni den ena efter den andra, i vilka motionärerna
begär korrigeringar och förskjutningar
av gränserna för stödområdet.
Man vill förskjuta gränserna när
det gäller Gävleborgs län, Kopparbergs
län, Värmlands län och man går till och
med ned i Dalsland. Även på andra håll
vill man vara med och få samma förmåner.

Det hela erinrar mig om en man som
hört ett föredrag om nikotinmissbruk.
Den mannen tillägnade sig det som sades
och hade lärt sig i föredraget att
nikotinet samlade sig i den nedre delen
av cigarren. Därför skar han alltid bort
den nedre delen av cigarren och klarade
problemet på det sättet.

Det är faktiskt på det sätet att det
blir svåra motsättningar i gränstrakterna.
31 procent av det totala stödbeloppet
går till orter utanför stödområdet
— och nära hälften därav måste appliceras
just på gränszonen, därför att
människor och företag där känner olikheten
och bristen på jämlikhet så myc -

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
ket hårdare än man gör på andra håll.
I detta sammanhang kan vi erinra oss
mannen med cigarren: om vi flyttar
gränsen en liten bit följer också den
zon som ligger närmast till för sådana
extra stödåtgärder efter. Kan man inte
i stället gå in för saklig bedömning!

Jag vill dessutom vara litet lokalpatriot.
Jag talar inte för min egen
bygd, där det ligger till på ett annat
sätt, men de delar av Svealandslänen
som gränsar till stödområdet är inte
speciellt avskilda från de områden beträffande
vilka man väckt motioner
och framfört önskemål. När det gäller
gränsjusteringar yrkar dessutom i reservation
4 till statsutskottets utlåtande
nr 103 — som är helt underbar — reservanterna
avslag på den ena centerpartimotionen
efter den andra, och
några till.

Vi skall inte arbeta på det sättet! Låt
oss bedöma frågorna sakligt. Bygderna
inom området vinner på det. Områdena
som nu ligger utanför vinner på att bli
bedömda sakligt och inte med utgångspunkt
från schablonindelningar. Jag
anser att det är önskvärt att så snart
som möjligt ta itu med dessa problem.
Vi fick inte nu någon ändring, men vi
kan konstatera att länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Gotlands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro
och Västmanlands län uttalar sig mot
bibehållande av ett geografiskt avgränsat
område. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs
och Gävleborgs län kritiserar indelningen,
men säger att den kan få
bestå tills vidare. Den består naturligtvis
tills vidare och Kungl. Maj:t tycks
inte vilja avskaffa den. Jag tror emellertid
att det bör vara ett mål att försöka
göra vad vi kan för att främja
borttagandet av denna indelning, som
endast skapar svårigheter och bereder
orättvisor. Tänk er vad det betyder för
de län som gränsar till stödregionen
om vi t. ex. kommer så längt, som herr
Johan Olsson var inne på, att vi får
flyttningsbidrag och möjligheter att

flytta ut företag från Stockholm. Det
vill till att inte dessa företag gör ett
skutt över Stockholms län, Uppsala län,
Västmanlands län, Örebro läns norra
del och flyttar in i stödområdet. Gör de
det får de flyttningsbidrag. Annars
skulle de inte få det, men om de flyttar
får de dessutom möjlighet att erhålla
bidrag och lån av lokaliseringsmedel.
Varför skall det vara på det sättet?
Propositionen är en halvmesyr — det
vet vi alla. Men med en demokratiskt
ordnad länsförvaltning och med ett bra
folkligt inflytande från landstingen i
de olika länsorganen skulle man kunna
få en saklig bedömning av detta.

Herr talman! Jag har här framfört
mina synpunkter, och jag kommer att
rösta för centerns samtliga reservationer
till utlåtandena från både statsutskottet,
bankoutskottet och bevillningsutskottet
utom beträffande punkten 4,
där man för att åstadkomma vissa förmåner
åt ”masriket” har yrkat avslag
på kraven från de andra länen. Varför
skall det vara på det sättet? Skulle inte
lokaliseringspolitiken kunna föras efter
något större mått så att man kunde
komma bort ifrån detta? Jag tror att ett
försök att få bort stödområdena utgör
en möjlighet. Vidare tror jag att vi inte
får någon ordning på lokaliseringspolitiken
förrän vi kommer därhän att vi
har en ordentlig etableringskontroll för
att få bukt med överhettningen. Detta
gäller inte endast storstadsregionen
utan även andra regioner där vi har
onormalt stor tillgång på arbetstillfällen
samt därav påverkade löneförhållanden
som gör det omöjligt för de i
närheten belägna orterna att kunna
upprätthålla ett sunt näringsliv.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Den femåriga försöksverksamheten
på lokaliseringspolitikens
område står nu inför sitt slut, och det
är därför nödvändigt att riksdagen tar
ställning till ett nytt program för hela
lokaliseringspolitiken — eller regionalpolitiken,
som det nu heter.

Torsdagen den 21 maj l!)7(l em.

Nr 27

111

Man har diskuterat huruvida det råder
eu motsättning mellan lokaliseringspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken,
och jag tillhör dem som anser att
det inte råder någon motsättning dem
emellan. Det är nödvändigt med en effektiv
arbetsmarknadspolitik. Men för
den som följt det lokaliseringspolitiska
arbetet har det stått klart att lokaliseringspolitikens
medel varit för få, de
liar varit för litet differentierade, och
de ekonomiska resurserna har inte varit
tillräckliga. Lokaliseringspolitiken
har därför kommit i underläge gentemot
arbetsmarknadspolitiken. Jag har
också tidigare i denna kammare sökt
tala för en bättre samordning mellan
dessa två, så att de sysselsättningsfrämjande
åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken
kan stödja lokaliseringspolitiken,
t. ex. så att beredskapsarbeten
kan användas i lokaliseringspolitiskt
syfte.

När lokaliseringsutredningen arbetade
måste den självfallet ta ställning till
stödområdets gränser och huruvida
stödområdet skulle behållas eller inte.
Lokaliseringsutredningen har föreslagit
att det s. k. allmänna stödområdet
skall finnas kvar. Man har även föreslagit
vissa justeringar av dess gränser.
Man har ansett att vissa delar av det
nuvarande stödområdet, t. ex. de sydliga
delarna, inte längre har sådana
problem att de behöver vara med i det
allmänna stödområdet. Problemen i
dessa områden, säger utredningen, kan
inte heller anses vara större än i många
andra landsdelar, t. ex. Öland och Gotland.
Utredningen förordar därför en
inskränkning av stödområdet i dessa
delar, nämligen vissa delar av Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs län och
Värmlands län.

Statsrådet delar dock inte den uppfattningen.
Han anser att förhållandena
i dessa områden inte är stabiliserade
i så hög grad att de bör uteslutas från
allmänna stödområdet. En förändring
i behovet av punktinsatser bör enligt
hans mening beaktas, i första hand på

Ang. regionalpolitiken
så sätt att stödets storlek blir differentierat
med hänsyn till angelägenheten
ur lokaliseringssynpunkt och att en utbyggnad
av näringslivet stimuleras.
Därför biträder han inte utredningens
förslag i det avseendet.

En konsekvens av detta borde naturligtvis
ha blivit att statsrådet också föreslagit
att Gotland skulle ingå i stödområdet,
då utredningen liksom har
använt Gotland som ett skäl för att de
sydligaste delarna borde utgå ur stödområdet.
Här har dock statsrådet en
helt annan uppfattning. Det resonemang
han för om Göteborgs och Bohus
län för han inte när det gäller Gotlands
län. Han anser att det inte finns tillräckliga
skäl för att låta Gotland ingå
i stödområdet, men säger också att Gotland
på grund av sitt isolerade läge har
problem som i många fall kan motivera
lokaliseringspolitiska insatser. Frågan
om lokaliseringsstöd till företag i detta
län bör därför, enligt statsrådets mening,
prövas med hänsyn härtill.

Någon mer djuplodande motivering
för att Gotland inte skall vara med i
stödområdet har statsrådet inte presterat.
Han säger bara att det inte finns
tillräckliga skäl. Det är ganska anmärkningsvärt
när man betänker vilka svåra
problem Gotland har. Även om jag själv
är gotlänning och därför naturligtvis
ömmar för Gotland, har jag svårt att
förstå att Gotland ur näringslivs-, sysselsättnings-
och servicesynpunkt och
ur alla andra synpunkter som man bör
ta hänsyn till när man diskuterar lokaliseringsfrågan
skulle vara bättre lottat
än de södra delar av landet som vi diskuterar
och som statsrådet anser skall
ingå i stödområdet.

Statsrådets ställningstagande när det
gäller dessa områden av Sverige anser
jag riktigt, men jag anser också att han
borde ha tagit klar ställning till att Gotland
skulle ingå i stödområdet. Han
borde då även ha tagit hänsyn till de
fakta som föreligger beträffande Gotland
i de prognoser som har presenterats.

112

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

•lag behöver inte gå längre än till
statsrådets eget departements planeringssekretariat,
som i sin prognos har
beräknat att Gotlands befolkning år
1980 endast uppgår till 47 000 personer.
Det innebär att Gotlands befolkning år
1980 har sjunkit till 87,1 procent av det
befolkningstal man hade år 1967. Endast
två län i hela Sverige beräknas få
en sämre procentuell befolkningsutveckling,
nämligen Jämtlands och Norrbottens
län. Alla övriga län — bland
dem således även sådana som föreslås
ingå i det allmänna stödområdet —
skulle få en bättre befolkningspolitisk
utveckling än Gotland.

Det finns mycket att tillägga om läget
på Gotland, men tidspressen här i kväll
gör att jag inte skall uppehålla mig så
mycket vid detta. Jag vill hänvisa till
vad som står i motion I: 1152 som jag
har varit med om att skriva.

Gotland har fortfarande ett relativt
stort antal ungdomar, och det är angeläget
att dessa kan hållas kvar i länet
så att inte befolkningen i alltför stor
utsträckning kommer att bestå av äldre
personer. Det är ett avsevärt färre antal
människor på Gotland i arbetsför
ålder procentuellt sett än i landet i övrigt.
Skulle stora grupper av ungdomar
flytta från Gotland därför att de inte
kan få sysselsättning där, då skulle vi
hamna i ett verkligt tråkigt läge när det
gäller möjligheten att försörja befolkningen,
ge den erforderlig service
o. s. v. Det skulle även bli svårt att tillhandahålla
befolkningen sjukhus- och
åldringsvård i en utsträckning som anses
godtagbar i detta land. Därför är
det angeläget att alla klutar sätts till för
att skaffa nya sysselsättningar till Gotland
för att bereda befolkningen sysselsättning
och för att hindra att avflyttningen
från ön åter tar fart under
1970-talet såsom prognoserna visar.

Här skulle jag, om herr Birger Andersson
varit närvarande i kammaren,
ha velat säga några ord till honom, eftersom
han kom in på Gotlandsproblemen
i sitt anförande. Han talade om

Gotlands speciella läge, och jag har ju
tidigare tagit upp denna fråga i kammaren.
Då hävdade jag att isoleringen
givetvis hänger samman med kommunikationerna
mellan Gotland och fastlandet.
Statsrådet Norling har aviserat
att han senare ämnar svara på min enkla
fråga om vad regeringen har gjort
för att lösa Gotlands trafikproblem. Då
skall herr Andersson få vara med och
heja på — jag tror att det kommer att
behövas. Jag kommer även senare i mitt
anförande att beröra kommunikationsproblemen.

Slutsatsen av herr Birger Anderssons
resonemang tidigare i dag tycks bli att
eftersom Gotland är så isolerat, behöver
det inte vara med i stödområdet.
Så drämde han till ordentligt och sade
att utvecklingen hittills inte berott på
att Gotland ligger utanför stödområdet.
Det hävdar inte ens gotlänningarna
själva, blev den slutkläm han så övertygande
levererade. Detta är naturligtvis
den drivne politikerns sätt att diskutera:
att blanda ihop orsak och verkan.

Utvecklingen inom olika områden i
vårt land och givetvis också på Gotland
beror primärt inte på huruvida respektive
område ligger inom stödområdet
eller ej. Det är vissa primära orsaker
som blir avgörande, och i detta fall är
det naturligtvis näringslivets inriktning,
dess expansionskraft, de strukturella
förändringar som näringslivet genomgår
i samband med den tekniska
och ekonomiska utvecklingen; givetvis
inverkar också områdets läge i förhållande
till avsättningsorterna. Även andra
omständigheter spelar in. Så är det
på Gotland, och så är det i Norrland.
De näringsgrenar som dominerat Gotland
och Norrland, jordbruk med binäringar
som det så vackert heter,
d. v. s. jordbruk och skogsbruk, har
genomgått en strukturrationalisering
som väl ingen annan näringsgren i
detta land. Eftersom dessa näringsgrenar
betytt så mycket ur sysselsättningssynpunkt,
har rationaliseringen och

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

113

mekaniseringen tagit bort fler relativt
sett arbetstillfällen i dessa områden än
på andra håll, och man har fått ovanligt
litet i stället. Enligt Länsplanering
1907 skall nära hälften av jordbruksbefolkningen
på Gotland fram till 1980
lämna jordbruket. Detta förhållande,
kombinerat med det isolerade geografiska
läget och den ringa dragningskraft
som Gotland har på industriföretag
på fastlandet, är naturligtvis orsaken
till dagens svårigheter och dystra
prognoser när det gäller sysselsättningen.

Vi vill hindra denna förutsedda utveckling
och vill därför vara med i
stödområdet och locka med den morot
som man här tidigare talat om och som
vi saknar. Vi vill också få hjälp med
att nedbringa transportkostnaderna, så
att havet inte blir en skiljelinje utan en
förbindelselänk i egentlig mening. Detta
är anledningen, herr Andersson, till
de krav vi ställer på vårt gemensamma
samhälle, där vi — den fattiga och kanske
bortglömda landsdelen — också vill
vara med i jämlikhetssträvandena ur
regional synpunkt. För oss är det beklämmande
att höra talas om jämlikhet,
när ingenting göres ur regional synpunkt
från regeringens sida för att häva
uppenbara orättvisor mot dem som
bor och arbetar på Gotland.

Om Gotland hade inrangerats i det
allmänna stödområdet, så hade däri legat
ett medgivande att vi behöver ökad
sysselsättning. De företag som är intresserade
av lokalisering skulle då
också indirekt ha fått reda på att till
Gotland bör man lokalisera företag liksom
till Norrland. Nu blir industrilokaliseringen
koncentrerad till Norrland
i den mån den äger rum. I och för sig
är det viktigt att industrin kommer dit,
men man bör även rikta uppmärksamheten
på Gotland i detta avseende. Även
om statsrådet har sagt att problemen
i många fall kan motivera lokaliseringspolitiska
insatser på grund av Gotlands
isolerade läge, föreligger naturligtvis
risk för att vi får en sämre behandling

Ang. regionalpolitiken
än stödområdet i övrigt. Att den risken
inte är obefintlig ligger ju däri, att Gotland
under den försöksperiod som nu
har pågått också i praktiken har blivit
sämre behandlat än inte bara stödområdet
utan även jämfört med vissa orter
i södra Sverige som har fått lokaliseringsstöd
och inte bara stöd i form
av lån utan också i form av bidrag. Bidrag
har nämligen aldrig beviljats Gotland
enligt lokaliseringsbestämmelserna,
och det tycker vi är en något negativ
inställning till Gotland med en onödigt
kraftig begränsning av möjligheterna
till lokalisering till länet. Det
finns ju ingenting i den nuvarande lokaliseringskungörelsen
som hindrar att
bidrag kan utgå även utanför stödområdet,
men något sådant har på grund
av någon praxis som utbildats i departementet
inte beviljats Gotlands län. Vi
gotlänningar är givetvis intresserade
av att det yttrande som statsrådet gör
om Gotland skall tolkas så att vi också
skall kunna få bidrag eller avskrivningslån
i enlighet med samma regler
som gäller för det nu föreslagna allmänna
stödområdet. Det är min förhoppning
att statsrådet positivt skall
se på Gotlands län i den här frågan.
Jag tror också att det är nödvändigt att
vi får en positiv behandling om vi skall
få balans mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft.

Mot den bakgrunden anser jag det
angeläget att Gotland kommer in i stödområdet.
Jag kommer därför att yrka
bifall till reservation 5 vid statsutskottets
utlåtande nr 103 vad det gäller utvidgning
av det allmänna stödområdet
till att omfatta Gotland.

Utvecklingen inom näringslivet på
sikt pekar på att servicenäringarna
kommer att öka i omfattning, att basnäringarna
minskar och att även industrin
totalt sett i landet torde komma
att minska antalet sysselsatta under
åren framöver. Mot den bakgrunden
torde det vara svårt att lösa de lokaliseringspolitiska
åtgärderna såväl inom
allmänna stödområdet som på Gotland

114

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

genom att tillföra dessa områden nya
industriföretag eller att utöka antalet
industrisysselsatta. Lokaliseringspolitikens
medel borde vidgas till att omfatta
annat än rena industriföretag. Jag
har därför i en särskild motion föreslagit
att 1968 års lokaliseringsutredning
skulle få i uppdrag att i sitt fortsatta
arbete behandla frågan om lokaliseringsstöd
till hälso- och sjukvårdsinrättningar.

Statsutskottet anser att man kan utgå
ifrån att frågan kommer att beaktas
utan någon riksdagens åtgärd. Man anser
dock att möjligheterna att uppnå
beaktansvärda resultat måste anses begränsade.
Vad som är begränsade resultat
kan givetvis diskuteras. Men för
den framtida lokaliseringspolitiska
verksamheten torde det vara nödvändigt
att beakta och ta till vara de möjligheter
som finns i att lokalisera ut
vissa typer av sjukhus och sjukvårdseller
hälsovårdsinrättningar. Även hälso-
och miljövårdssynpunkter talar för
en utflyttning av sådana inrättningar.

Jag tror det är angeläget att frågan
utredes och vill därför instämma i reservation
3, som anser att lokaliseringsutredningen
i samråd med socialstyrelsen
bör få ta upp den här frågan i sitt
fortsatta arbete.

En annan fråga som också är betydelsefull
ur sysselsättningssynpunkt är turistnäringen,
och här är det så att turistnäringen
har goda förutsättningar
inom områden med vikande sysselsättning.
En utbyggnad av turistanläggningar
i Norrland, på Öland och Gotland
skulle betyda mycket ur sysselsättningssynpunkt.
Speciellt på Öland
och Gotland — i den mån Gotland inte
kommer med i stödområdet —- skulle
det vara värdefullt om lokaliseringsstöd
kunde utgå även utanför stödområdet.
Jag instämmer därför i reservation
9 i statsutskottets utlåtande nr 103.

Jag nämnde förut att jag skulle ta
upp frågan om förbindelserna mellan
Gotland och fastlandet. Det gäller här
både båtförbindelser och flygförbindel -

ser. Det mest angelägna problemet är
här att få kostnader för transport av
gods, passagerare och bilar som inte är
högre än kostnader på motsvarande
sträckor på fastlandet. Jag har ganska
regelbundet tagit upp denna fråga här
i kammaren för att verkligen följa upp
vad regeringen gör i denna för Gotland
så vitala fråga. Riksdagen har varje
gång frågan om sjöförbindelserna mellan
Gotland och fastlandet varit uppe
ställt sig positiv, såsom fru Wallentheim
framhöll i sitt anförande tidigare här
i dag. Så var det 1945 och 1963, och så
var det i fjol. Men någon lösning har
ännu inte kommit till stånd.

Vi från Gotland som tillhör mittenpartierna
beslöt därför att motionera i
denna fråga till årets riksdag. Vi yrkade
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag rörande
särskilt fraktlindringsbidrag att
avräknas mot bilskattemedel för transporter
till och från fastlandet. Vi hemställde
i en annan motion att de statliga
avgifter som belastar Gotlandsflyget
skulle slopas. Vi ville på detta sätt
söka skynda på ärendet och få någonting
konkret att hända. Statsutskottet
har med anledning av motionerna anfört
följande: ”1 anslutning härtill må
erinras om att förhandlingar mellan
representanter för staten och intressenter
i Gotlandstrafiken angående en samarbetsöverenskommelse
om regelbunden
sjötrafik mellan Gotland och fastlandet
och därtill anslutande landtrafik
pågått sedan maj 1968.” Utskottet förklarar
vidare att det är berett till en
statlig insats som verkligen kommer
gotlänningarna och den allmänna utvecklingen
på ön till godo.

Vidare anför utskottet: ”Enligt vad
utskottet erfarit är härmed sammanhängande
frågor alltjämt under övervägande
inom kommunikationsdepartementet.
” Slutresultatet av utskottets resonemang
blir att man skall avvakta
resultatet av nämnda övervägande innan
andra åtgärder vidtas.

Fru Wallentheim har tidigare i dag

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

115

varit inne på frågan om denna preliminära
överenskommelse som slöts mellan
vissa hamnkommuner på Gotland,
lastbilsföretag och staten. Fru Wallentheim
säger att eu utbredd opinion var
för detta förslag. Detta preliminära avtal
slöts, fru Wallentheim, efter mycket
hårda förhandlingar med dåvarande
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
Lars Peterson. Landstinget,
som väl torde representera hela Gotlands
befolkning, skrev inte på avtalet,
och därmed kan väl också sägas att fru
Wallentheim inte var så särskilt initierad
om den utbredda opinionen.

Den överenskommelse som träffats
skulle betyda ganska litet när det gäller
att sänka kostnaderna för frakt mellan
Gotland och fastlandet. Vad gotlänningarna
vill ha är en lösning som innebär
att kostnaderna för frakt och för
persontrafik på de reguljära förbindelserna
inte blir högre än kostnaderna
på motsvarande sträckor på fastlandet.

Fru Wallentheim talade vidare om
att gotlänningarna bäst kan påverka
förhandlingsmotparten — och därmed
menar hon väl Gotlandsbolaget. Detta
ger mig då anledning att fråga kommunikationsministern,
hur det egentligen
ligger till med det angivna erbjudandet
från Gotlandsbolaget att staten skulle
få sätta till en styrelseledamot eller en
revisor i bolagets styrelse för att staten
skulle få den insyn i bolaget och det inflytande
på taxesättningen som man väl
syftar på, när man talar om att den statliga
insatsen skall komma gotlänningarna
till godo. Det sägs ju också man
och man emellan att bolaget erbjudit
sig att sälja aktierna till staten. Om
detta är riktigt — statsrådet Norling
kan kanske tala om detta i samband
med svaret på min enkla fråga — finns
det ju en förhandlingsvillig motpart,
och gotlänningarna behöver väl inte
speciellt påverka bolaget i denna riktning.
Det gäller bara för kommunikationsdepartementet
att ha kontakt och
förhandla med bolaget. Det skulle givetvis
vara intressant att få höra om

Ang. regionalpolitiken
förhandlingar har pågått med bolaget
efter september 19C9, eftersom statsrådet
tidigare har sagt att bolaget avvisade
förslaget att skriva på det här avtalet
om 15 miljoner kronor under tio
år. Om inga förhandlingar har pågått
sedan dess, alltså sedan september 1969,
tycker jag att statsutskottets uttalande
att förhandlingar har pågått sedan maj
1968 i viss mån bygger på bristande
kännedom om vad regeringen gör och
inte på verkliga fakta.

Det är med stor förvåning som vi gotlänningar
tar del av det handlingsmönster
som regeringen följer när den behandlar
frågan om Gotlandstrafiken.
Det görs ständiga hänvisningar till tidigare
uppgörelser, vilka aldrig har blivit
accepterade av Gotlandsbolaget. Det
görs hänvisningar till hur Gotlandsbolaget
har avslagit framställningarna om
ett deltagande i den delegation som den
preliminära överenskommelsen avsåg.
Så snart ett privat bolag, av vilket Gotland
för sina förbindelser med moderlandet
är helt beroende, har sagt nej
till en överenskommelse, har regeringen
vikit undan och låtit detta nej stå
kvar utan att, såvitt jag kan förstå, ha
tagit upp det erbjudande som bolaget
samtidigt enligt uppgift har lämnat och
som jag tidigare här har frågat om.

Man kan ha anledning att tvivla på
om regeringen verkligen är beredd att
ta, låt oss säga, en betydlig ekonomisk
kostnad för att ordna Gotlands förbindelser
med fastlandet. Genom statens
järnvägar och även på andra sätt medverkar
staten aktivt, framför allt i fj ärrtrafiken,
på andra håll i vårt land. Men
även lokaltrafiken upprätthålles genom
SJ eller andra företag, där staten åtminstone
beträffande den lokala trafiken
på trafiksvaga järnvägslinjer varje
år bidrar med 200—250 miljoner kronor
ur statskassan för att hålla trafiken
i gång. Av detta belopp får Gotlands
folk ingenting, eftersom vi inte har några
järnvägar på Gotland.

Jag vill också erinra om den bro, som
bygges till Öland och som vi gotlän -

116

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
ningar med glädje ser tillkomsten av.
Jag har hört talas om att den skulle
kosta ca 120 miljoner kronor. Det finns
väl olika uppgifter härom. Genom denna
bro får Ölands folk en förbindelse
till fastlandet och får därigenom samma
möjligheter som andra fastlänningar.
Det är gotlänningarna och speciellt
jag, som också representerar Öland i
denna kammare, glada för. En sådan
fast förbindelse är naturligtvis det som
vi gotlänningar strävar efter, men vi
har ju med dagens tekniska resurser
inte möjligheter att få en bro. Men trafiken
skulle kunna läggas upp så att
färjorna mellan Gotland och fastlandet
motsvarade den bro som ölänningarna
får nyttja men som vi inte får del av.
Ett belopp motsvarande underhållskostnaden
på Ölandsbron och förväntningen
av det investerade kapital som där
har lagts ner borde kunna användas för
att subventionera Gotlandstrafiken. Jag
tror att de 10—12 miljoner kronor som
de årliga kostnaderna för ölandsbron
troligen kommer att uppgå till skulle
vara en god hjälp att få ned trafikkostnaderna
mellan Gotland och fastlandet
till samma kostnad som på motsvarande
avstånd på fastlandet.

Jag vill också erinra om att statens
vägverk driver färjeleder på ett 90-tal
olika platser här i landet. Dessa färjeleder
är avgiftsfria. Det finns andra
färjeleder med statsbidrag som också
är avgiftsfria. I stort sett är det bara
invånarna på Öland, Gotland, Ven och
Visingsö samt kanske ytterligare någon
ö i detta land med reguljära förbindelser
och med en bofast befolkning som
får betala avgifter när de skall färdas
mellan fastlandet och sin ö. Det är orimligt,
tycker jag, att Gotlands befolkning
i dag skall betala tre gånger så höga
avgifter för sitt fraktgods som man gör
för motsvarande sträckor på fastlandet.
Jag tror att det finns goda möjligheter
att åstadkomma en lösning, om man
bara med energi ägnar sig åt detta.

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 105 är enligt min mening otill -

fredsställande i vad avser förbindelserna
mellan Gotland och fastlandet.
Utskottet vill vänta och se. I reservation
2 framhålles att det är ofrånkomligt att
åtgärder snarast vidtages för att få en
tillfredsställande lösning till stånd av
de gotländska kommunikationsproblemen,
såväl beträffande persontrafiken
och godstrafiken med båt som beträffande
flygtransporterna. Jag kommer,
herr talman, att yrka bifall till den reservationen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med debatten angående
regionalpolitiken besvara herr Österdahls
(fp) fråga angående trafiken
mellan Gotland och fastlandet, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 14 maj eftermiddagen, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
mig om jag vill redogöra för vilka
åtgärder regeringen vidtagit under innevarande
år för att lösa trafikproblemen
mellan Gotland och fastlandet.

Jag har tidigare under denna riksdagssession
i ett svar på en enkel fråga
av herr Österdahl redogjort för regeringens
positiva inställning och beredvillighet
att få en rationell lösning av
den reguljära sjötrafiken mellan Gotland
och fastlandet. En sådan lösning
är emellertid beroende av andra intressenter,
inte minst gotlänningarna
själva.

Jag vill framhålla att vi inom kommunikationsdepartementet
ser allvarligt
på denna fråga och tänker arbeta
för att finna en för alla parter lämplig
utväg ur det läge som frågan för närvarande
befinner sig i.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på den enkla frå -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

117

gan. Det är väl egentligen inte nägot
nytt som kommer fram i detta. Statsrådet
betygar sin positiva inställning
och beredvillighet till eu rationell lösning,
och det gjorde han ju i februari
också. Jag kan erinra om att statsrådet
den 5 februari som svar på min fråga
den gången sade att ärendet övervägs
vidare inom kommunikationsdepartementet
och att han för dagen inte kunde
säga något närmare om vad dessa
överväganden kunde leda till. Vad de
leder till har vi inte heller i dag fått
reda på.

Det gäller inte bara, herr statsråd,
att ha en positiv inställning till frågan.
Det gäller också att verkligen göra någonting.
Det är ju en lösning på frågan
som vi väntar på. Ingenting har hänt,
såvitt jag kan förstå, under den här
tiden.

Statsrådet säger att en lösning givetvis
är beroende på andra intressenter,
inte minst gotlänningarna själva. Precis
som om gotlänningarna inte skulle vara
intresserade av en lösning! Det är väl
de som verkligen är intresserade av en
lösning — men naturligtvis en godtagbar
lösning som ger rättvisa åt gotlänningarna.
Om statsrådet syftar på trafikintressenter,
så skall jag be att få
svar på den fråga som jag ställde i mitt
förra anförande: Hur är det med Gotlandsbolagets
erbjudande om att staten
skulle få en styrelserepresentant eller
en revisor i bolaget eller att bolaget
skulle sälja aktierna till staten? Jag fick
inget svar på detta.

Nu säger statsrådet att han tänker arbeta
för att finna en utväg ur det läge
frågan befinner sig i. När ämnar regeringen
börja tänka inte bara på att finna
en utväg ur det läge som frågan befinner
sig i utan också på att vidta åtgärder
för att lösa frågan? Det är detta
som vi är intresserade av. Jag måste
tyvärr konstatera att ingenting har
hänt sedan september 1969.

Det finns dock vissa principer som
vi gotlänningar är intresserade av. Jag''
skulle därför vilja fråga statsrådet: An -

Ang. regionalpolitiken

ser statsrådet i princip att vi på Gotland
inte skall ha högre frakter och
resekostnader på den reguljära trafiken
än man har för motsvarande sträckor
på fastlandet? Det skulle verkligen
vara intressant att veta om regeringen
i princip hyllar den idén, eller om de
15 miljonerna på tio år skulle vara tillräckligt.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr österdahls sätt att
gång på gång och med relativt täta mellanrum
ställa samma fråga tyder på att
herr Österdahl har tagit på sig uppgiften
att fungera som något slags väckarklocka
i detta sammanhang, och i och
för sig inget ont i det.

Jag försäkrar herr Österdahl att jag
är starkt medveten om problemen på
Gotland och avser att göra vad jag förmår
för att komma fram till en lämplig
lösning. Såsom jag framhöll i svaret på
frågan och i mitt inlägg är det dock
mer än en part som arbetar med detta
problem. Båda parterna får bjuda till.
Det går inte för den ena parten att bara
säga nej och vänta på ett nytt förslag
som eventuellt ser bättre ut, kanske
också då säga nej och förlita sig på att
det väl kommer ett förslag till. Det går
inte att göra så — i regel förhandlar
man inte på det viset när man sysslar
med så allvarliga frågor som det här
gäller.

Herr Österdahl gör stor affär av att
det förslag som parterna förhandlade
om i fjol skulle ha varit ett dåligt förslag
eller åtminstone inte ett för gotlänningarna
tillfredsställande förslag.
Jag bestrider på det allra bestämdaste
att överenskommelsen inte skulle ha
varit till stor fördel för gotlänningarna.
Jag är förvissad om att herr Österdahl
tillhör en minoritet när han inte
vill erkänna de fördelar som ändå
låg i förslaget. Förslaget godtogs i
princip av alla parter utom av Gotlandsbolaget,
vilket jag i dag djupt be -

118

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
klagar. Om man då hade åstadkommit
en lösning är jag övertygad om att förutsättningar
skulle ha förelegat för gotlänningarna
att få sin transportförsörjning
ordnad på ett mera tillfredsställande
och rationellt sätt.

Vi har självfallet inte släppt Gotlandsfrågan,
jag upprepar det, men vill
betona, och det är också en upprepning,
att det är angeläget att även de
som sade nej i höstas till den lösning
som då låg inom räckhåll tänker sig
noga för innan de på nytt stjälper ett
bra förslag. Det råder ingen tvekan om
att nejet i höstas redan nu har fått besvärande
konsekvenser för olika intressenter
på Gotland och därmed också
självfallet för gotlänningen.

Herr Österdahl har ställt fyra fem
tilläggsfrågor. Han frågar: Skulle staten
få sätta in en representant i styrelsen,
bär bolaget erbjudit sig att sälja aktierna,
har förhandlingar pågått efter september?
O. s. v. Herr Österdahl, riksdagen
är inte den lämpligaste platsen att
lämna referat om förhandlingar. Det
skulle kunna inträffa att det spred sig
utanför dessa lokaler. Med risk för att
herr Österdahl blir missnöjd tror jag
att det för sakens bästa — inte minst
för att det rör förhandlingar — är allra
lyckligast att jag inte svarar på någon
av dessa frågor.

Herr ÖSTERDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet upprepar
sitt uttalande, som om gotlänningarna
skulle vara emot en uppgörelse
och att få bättre förhållanden. Det är
väl i detta fall Gotlandsbolaget som sagt
definitivt nej. Landstinget var inte med
på detta förslag, och det är orsaken till
att jag kan säga att gotlänningarna inte
i gemen var för förslaget. Men den som
definitivt har sagt nej är Gotlandsbolaget.
När ett enskilt bolag säger nej till
regeringen, faller man alltså, som jag
sade, undan och gör ingenting för att
lösa frågan. Hur menar då statsrådet
att problemet skall lösas om statsrådet

inte kan komma till någon uppgörelse
med Gotlandsbolaget? Det är därför jag
ställer frågan: Hur är det med erbjudandena
från Gotlandsbolaget och med
förhandlingarna? Det är tydligen så att
det inte varit några förhandlingar i
gång sedan september 1969. Det tycks
endast ha förekommit några telefonsamtal
under den senare delen av 1969
innan förre statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
lämnade sin
tjänst. Såvitt jag kan förstå har inga
förhandlingar ägt rum. Det är då på
tiden att man tar initiativ igen och tar
kontakt med gotlänningarna och inte
bara skyller på att dessa inte vill ha någon
lösning. Försök alltså ta kontakt
med gotlänningarna. Vi står alla till
förfogande för att ordna kontakter både
med representanter för olika institutioner
på Gotland och eventuellt även
med Gotlandsbolaget.

Jag vore mycket tacksam om man
kunde komma i gång med denna sak
och inte bara behövde höra undanflykter
här i kammaren.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill med hänvisning
till vad herr Österdahl nu sade
nämna att jag i mitt svar framhöll att
vi skall arbeta för att finna en för alla
parter lämplig utväg ur detta problem,
och det får utgöra svaret på herr österdahls
senaste hemställan.

Jag tänker använda några minuter
till att lämna några kommentarer till
frågan om transportstödet.

Efter att ha lyssnat på diskussionen
noterar jag med tillfredsställelse att det
råder en ganska allmän enighet om
grundtankarna i propositionen om
transportstöd. Alla tycks vara överens
om angelägenheten av att det genom
en lämplig reducering av fraktkostnaderna
för näringslivet inom stödområdet
skapas marknadsförutsättningar som
är mera likvärdiga med dem som gäller
för näringslivet i andra delar av
landet. Därigenom krymper man de

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

kostnadsmässiga avstånden till marknaderna
i Syd- och Mellansverige och till
exportmarknaderna, vilket i ungefär
motsvarande mån ökar avsättningsmöjligheterna.
ökad avsättning är i sin tur
en förutsättning för att man skall kunna
stimulera till etablering av nya företag
och till expansion av redan etablerade
företag inom stödområdet. Genom
den näringspolitiska stimulans, som vi
hoppas att transportstödet skall ge, blir
det inte bara ett begränsat lokaliseringspolitiskt
hjälpmedel, utan det
kommer på sitt sätt att bidra till den
allmänna regionala utvecklingen i de
berörda delarna av landet.

Vad vi til syvende og sidst vill är att
få till stånd en större regionalpolitisk
jämlikhet mellan olika delar av landet.
Däri innefattar vi dels att vi vill ha bättre
utnyttjande även av de arbetskraftsoch
kapitalresurser som finns inom
stödområdet, dels att vi genom att göra
området mer attraktivt för näringslivet
vill skapa en livskraftig och varaktig
servicemiljö som i tillräcklig utsträckning
tillgodoser de krav människorna
i ett modernt välfärdssamhälle har rätt
att ställa.

Vi är också överens om att transportstödet
skall vara förenligt med de
trafikpolitiska riktlinjer som riksdagen
har antagit och upprepade gånger fastslagit.
Att syftet är i linje med de trafikpolitiska
målsättningarna är ju också
helt klart.

Med ett samtidigt beaktande av de
regional-, lokaliserings- och näringspolitiska
målsättningarna bidrar stödet
till att främja en tillfredsställande
transportförsörjning. Detta sker på ett
sätt som säkrar företagsekonomisk effektivitet
och bibehåller konkurrens på
i princip oförändrade villkor mellan
de trafikgrenar som närmast berörs av
här ifrågavarande transportströmmar.
Härvidlag kan konstateras att transportstödet
i viss eller rättare sagt i dubbel
mening är vad man med ett modernt
ord brukar kalla en innovation. Sverige
är det första — åtminstone euro -

Ang. regionalpolitiken
peiska — land som inför ett transportstöd
vilket är både regionalpolitiskt utformat
och trafikpolitiskt genomtänkt.

Jag sade att det rådde allmän enighet
om angelägenheten av att ett transportstöd
är förenligt med den trafikpolitiska
målsättningen. Jag borde kanske
ha sagt ”nästan enighet”. Det finns
nämligen en reservation från moderata
samlingspartiet, en reservation som är
lika dåligt underbyggd som den är
sparsamt undertecknad. Jag tänker på
herr Strandbergs reservation, där han
fortfarande håller fast vid sin gamla
tanke på maximitariffer i järnvägstrafiken.
1 propositionen har jag sökt visa
att den typen av generella SJ-lösningar
på godssidan svårligen kan förenas
med trafikpolitisk balans i förhållandet
mellan de båda berörda trafikgrenarna
och att den allvarligt skulle försämra
statens järnvägars möjligheter
till en företagsmässigt effektiv drift.
Dessutom skulle en dylik specifik maximitarifflösning
undergräva kundföretagens
eget ansvar för att utveckla rationella
transportlösningar. Dessa argument
borde även herr Strandberg
kunna acceptera. Men jag vet att det
här är fråga om en gammal kär tanke
hos herr Strandberg, och som den
ståndaktige tennsoldat han är släpper
han den inte.

I övrigt synes också i stort enighet
råda om den principiella utformningen
av ett transportstöd. Jag tänker främst
på valet av en lösning som är selektiv
och som bygger på ett restitutionsförfarande.

I fråga om de transportriktningar
och de produktslag som har föreslagits
omfattade av stödet vill jag allmänt
framhålla att kommunikationsdepartementets
övervägande härvidlag inte har
betingats av någon ambition att hålla
stödet inom en viss ekonomisk ram. Vi
har förutsättningslöst försökt att bygga
upp en modell som är så konstruerad
att den verkligen stöder de lokaliserings-
och regionalpolitiska strävandena.
Dels har vi såvitt möjligt velat sti -

120

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
mulera en vidareförädling inom stödområdet
av råvaror och halvfabrikat,
dels har vi velat underlätta uttransporterna
av de vidareförädlade produkterna
ur området. Stödområdet är inte
betjänt av en ordning som innebär att
utförsel av råvaror och mera obearbetade
halvfabrikat underlättas med sikte
på vidarebearbetning utanför området.
Det kan inte vara någon vinst för stödområdet.
Det är tanken bakom produktavgränsningen
i uttransporterna.

I debatten och i vissa motioner har
man mött förslag om att visserligen hålla
på propositionens produktavgränsning
som en huvudlinje, men att undantag
borde göras för viss slags råvara
eller visst slags halvfabrikat, som alltså
också borde omfattas av stödet. Man
anför särskilda skäl just för den produkt
man talar om. Det är enligt min
mening ett mycket riskabelt sätt att resonera.
Speciella skäl kan alltid anföras,
och har man börjat göra undantag
för vissa varor utgör det i sig självt skäl
för ytterligare undantag. Därmed är
man i gång med att luckra upp det regional-
och lokaliseringspolitiska värdet
hos detta stöd. Jag konstaterar med
tillfredsställelse att utskottet härvidlag
utan någon reservation gått på propositionens
linje.

Sedan vill jag beröra frågan om intransporterna.
Stödet omfattar som bekant
inte intransporter. I reservationer
till statsutskottets utlåtande har reservanterna
yrkat att stödet skall utsträckas
till att omfatta även intransporter
av råvaror och halvfabrikat och att stödet
även borde utgå till transporter till
stödområdet med avseende på vad som
brukar kallas legoarbeten. I anslutning
därtill vill jag allmänt framhålla att
valet av transportriktningar och produktslag
givetvis har fått träffas med
ett kombinerat beaktande av näringspolitiska,
fraktmässiga och rent praktiskt
administrativa hänsyn. I det sistnämnda
hänseendet tänker jag på angelägenheten
av att vi får ett system
som inte är mer komplicerat än att det

kan praktiskt hanteras och inte onödigtvis
skapar besvärliga gränsdragningsproblem.
Efter sådana överväganden
har jag funnit det mest ändamålsenligt
att inrikta stödet på utgående
transporter och på interna transporter
inom stödområdet.

I fråga om intransporterna av mer
förädlade produkter gäller att ett transportstöd
i åtskilliga fall skulle påverka
konkurrensförutsättningarna för det
norrländska näringslivet i ogynnsam
riktning, i första hand för den del av
det norrländska näringslivet som har
sin huvudsakliga avsättning på den
norrländska hemmamarknaden. När
det gäller halvfabrikat och över huvud
taget s. k. mellanprodukter kan man
också rent allmänt säga att den i propositionen
föreslagna konstruktionen
med stöd till interna men inte till ingående
transporter gynnar underleverantörsförhållanden
i vad avser mer
bearbetade halvfabrikat och mellanprodukter.
Bortsett från det gäller att intransporter
av råvaror, halvfabrikat
och olika slags mellanprodukter i betydlig
utsträckning redan i dag omfattas
av fraktavtal, som innebär mer eller
mindre långtgående rabatter för de
ifrågavarande sändningarna in i stödområdet,
rabatter som givetvis kommer
att finnas kvar även i framtiden.

Jag kan tillägga någonting som inte
är nämnt i propositionen, men som måhända
kan vara värdefullt att ha nämnt
i denna argumentering, nämligen att
det stöd som avses knutet till de utgående
transporterna har givits en procentmässig
storlek som får anses innefatta
också ett allmänt ekonomiskt stöd
till de berörda företagen och som även
kompenserar något för avståndsfaktorn
vid vidaretransporterna.

Frågan om stöd till persontransporterna
har tagits upp av många talare i
dag och kommer förmodligen att tas
upp ytterligare. Denna fråga behandlas
även i såväl utskottets majoritetsutlåtande
som reservationer. Jag vill deklarera
att det kan antas att persontrans -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

121

portcrna spelar en roll i de lokaliserings-
och regionalpolitiska sammanhangen.
Kostnaderna i tid och i pengar
för transport av människor kan innebära
en konkurrensnackdel i olika hänseenden
för näringslivet inom stödområdet.

Jag har redan sagt, och kan upprepa
det här, att jag är medveten om dessa
problem och avser att i samband med
uppföljningen av det transportstöd som
vi nu diskuterar kartlägga persontransportbehovens
styrka och inriktning inom
stödområdet och i det sammanhanget
också överväga möjliga och
lämpliga lösningar i fråga om utformningen
av ett persontransportstöd. Däremot
är det inte möjligt för mig att nu
säga något mera exakt om när resultatet
av sådana överväganden kan redovisas.
Det har sagts förut i dag — och
jag kan dela den uppfattningen — att
dessa problem är av mycket komplicerad
natur. Arbetet måste få bedrivas
i den takt som är möjlig med hänsyn
till bl. a. de avgjort betydande insatser
som nu i ett inledningsskede krävs i
samband med fraktbidragsstödet.

Herr talman! Jag vill sluta med att
än en gång upprepa min positiva inställning
till denna fråga. Om den inställningen
bör inget tvivel råda.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan naturligtvis
inte låta bli att begära ordet här, som
den ståndaktige tennsoldat jag är. Jag
vill närmast fråga kommunikationsministern:
Vad menas med eu gammal
kär ståndpunkt, herr statsråd?

Jag sade i mitt anförande tidigare i
dag att under punkten 1 föreligger endast
en blank reservation. Det hänför
sig till det förhållandet att i en senare
reservation, som jag ingalunda är ensam
om, tar vi upp frågan. Närmast
gäller det maximeringsprincipen för
persontransporterna. Därför finns det
ingen orsak att leva rövare beträffande
punkten 1. Detta framgår av protokollet

Ang. regionalpolitiken

från det debattinlägg jag gjorde i dag
på förmiddagen.

Jag tycker inte att herr statsrådet
skall vara så förfärligt aggressiv mot
mig för att vi har nämnt begreppet
maximering. Jag är beredd, herr statsråd,
att här kan hända någonting, eftersom
herr statsrådet, som ju såsom
departementschef också är ansvarig för
televerket, tydligen tänker riva upp
principerna att maximera samtalsperiodsberäkningarna
till 450 km. Det är
fara på färde, herr statsrådet. Jag är
beredd!

Låt mig också påpeka att när det
gäller våra reservationer om intransporter
säger herr statsrådet att det
skulle kunna påverka konkurrenssituationen
inom Norrland. Men vi har sagt
att det är för att kunna ge näringslivet
i Norrland möjligheter att utföra exempelvis
legoarbeten. Vi har i reservationen
inte sagt att vi vill ha en generell
fraktlindring för intransporter. Det gäller
endast vissa exempel, halvfabrikat
och sådant. Det är ingalunda vår avsikt
att stödet skulle få förändra konkurrenssituationen
inom Norrlandslänen.

Beträffande statsrådets resonemang
om persontransportkostnaderna är jag
glad att herr statsrådet för varje dag
som går tydligen närmar sig vår uppfattning,
även om herr statsrådet säger
att ”det kan antas att” o. s. v. Jag ber
att få hänvisa till vad länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen har skrivit
i en skrift som kommunikationsministern
känner till. På sidan 42 säger man
sammanfattningsvis att länsstyrelserna
begär att ”frågan om trafikpolitikens
utnyttjande som ett lokaliseringspolitiskt
instrument genom införandet av
lägre taxor för gods- och personbefordran
på statens järnvägar inte skjuts på
framtiden genom direktiv till nya utredningar.
Behovet av lättnader för sådana
transporter synes vara så väl dokumenterat
att arbetet med att utforma
den praktiska tillämpningen borde kunna
inledas omedelbart.”

122

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

Det är detta vi har tryckt på i reservationen.
Så pass klarlagt är det redan.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! När det gäller frågan
om persontrafiken och persontransportstödet
är det klart att man kan säga
som herr Strandberg — flera andra talare
har också sagt det tidigare i debatten,
vilken jag har lyssnat till — att det
är fullt klarlagt med persontransportkostnaderna.
Men innan en undersökning
för området är ordentligt genomförd
— med all respekt för de fyra
landshövdingarnas undersökning — innan
man har fått en allmänt genomförd
undersökning som sträcker sig litet
längre än den i och för sig intressanta
läsning som deras undersökning utgör
och innan man har satt in persontransportbehovet
i hela sitt vidlyftiga och stora
sammanhang, anser jag inte det vara
något fel att använda uttrycket att det
kan antas att det är så här. När vi får
fram ett ordentligt undersökningsmaterial
kan vi på ett helt annat sätt resonera
om behovet av eventuella åtgärder.
Vi skall inte fastna i en diskussion om
hur det kan vara.

Jag föreslår, herr talman, att vi gör
som jag har sagt och först undersöker
hur förhållandena är på detta område.

Herr STRANDBERG (in) kort genmäle
:

Herr talman! Jag konstaterar bara
att det väl snarast var kommunikationsministern
som inte hade tänkt över sitt
uttalande, eftersom han gjorde ett påstående
som han sedan tvingades ta
tillbaka.

Jag skall be att få ge samma råd till
kommunikationsministern som jag tidigare
i dag givit en ledamot av kammaren.
Nyss hänvisade jag till vad länsstyrelserna
för de fyra nordligaste länen
uttalat. Jag kan hänvisa statsrådet
Norling till samma skrift om vad en hel
del intervjuade företag uttalar. Men läs

i första hand den socialdemokratiska
motionen, herr statsrådet. I den åberopas
att geografiska institutionen i
Lund har verkställt utredningar om persontransportens
betydelse.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Vi diskuterar i dag och
förmodligen en god stund i natt målsättningen
för den fortsatta lokaliseringspolitiken
i vårt land. Det är tacknämligt
att en väsentlig förstärkning av
de regionalpolitiska medlen föreslås.
Statliga insatser av olika slag är nödvändiga
för att få i gång verksamhet
i sysselsättningssvaga områden. Inte
minst det stora antalet motioner vittnar
om att lokaliseringsfrågan är stor och
betydelsefull.

De många förslagen till utökning av
det s. k. allmänna stödområdet visar
val också att sysselsättningsproblemen
inte är strikt begränsade inom detta
område. Det kan till och med befaras
— exempel på det saknas ej — att ökade
svårigheter uppstår strax utanför
stödområdet. Företag som vill utvidga
sin verksamhet har stora svårigheter
att få hjälp, medan en inflyttning till
stödområdet skulle erbjuda ekonomiska
fördelar. Resultatet kan bli att en ny
glesbygd uppstår bara därför att den
råkar ligga på fel sida om gränsen. Herr
Ferdinand Nilsson, min länsbänkkamrat,
var också inne på dessa problem,
och jag kan till stora delar hålla med
honom. Jag tror att vi även på åtskilliga
platser i södra och mellersta Sverige
har många glesbygdsproblem att
brottas med. Trots närheten till den
expansiva Mälardalen har t. ex. norra
och nordöstra Uppland haft uppenbara
sysselsättningssvårigheter, även om den
planerade nyetableringen av industrier
till Tierp och förläggandet av kärnkraftverk
till Forsmark kan komma den
nedåtgående trenden att bromsas upp.

Stödområdesgränsen får inte bli en
låst gräns som ej får överskridas. Utskottet
framhåller också den föreslagna

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

123

flexibla tillämpningen. Jag skulle här
vilja ha en generös bedömning i gränsfallen,
så att områden med tungt och
ensidigt näringsliv — som i norra Uppland
— kan få en viss differentiering
och positiv utveckling av sin industri.

Transportstödet som regionalpolitisk!
medel, vilket föreslås i propositionen
84, som behandlas samtidigt i dag, hälsas
med stor tillfredsställelse. Som vanligt
när något nytt och positivt kommer
vill man ha ännu mer på en gång,
och om detta är väl inte så mycket att
säga. Det är bara det att det gäller att
skapa så enkla och lätt tillämpbara regler
som möjligt så att den administrativa
handläggningen inte blir onödigt
tungrodd och kostsam. Det bör väl
också betonas att det nu gäller en försöksperiod
på tre år. När vissa erfarenheter
vunnits kan man lättare bedöma
vilka eventuella kompletteringar och
ändringar som kan behöva göras.

Fru Wallentheim har i sitt anförande
på ett klarläggande sätt bemött de olika
reservationerna. På min lott skulle komma
att närmare beröra reservationerna
3 och 6 i statsutskottets utlåtande nr
105. Jag vill emellertid först understryka
att statsutskottets fjärde avdelning
tagit mycket allvarligt på denna fråga.
Alla har varit övertygade om att
regeringens förslag till transportstöd
kommer att bli av mycket stort värde.
Det kommer att minska olägenheterna
med och konkurrensbegränsningen av
de långa avstånden från stödområdet.

I de många motionerna berörs flera
frågor av teknisk natur, innebärande utvidgningar
av olika art bl. a. i fråga om
godsslag, viktgränser m. m., som också
tagits upp i reservationerna. När det
nya systemet med fraktstöd verkat en
tid kan bättre överblickas om de fastställda
bestämmelserna är de mest lämpliga
för att ge åsyftat resultat.

Det mest intressanta av de olika förslagen
i motionsfloden är utan tvekan
persontrafikens inlemmande bland stödåtgärderna.
I motionen av herrar Högström
och Svanberg m. fl. understrvkes

Ang. regionalpolitiken
nödvändigheten av att de mycket höga
kostnaderna för persontrafiken sänks
till en mera rimlig nivå för att den industriella
miljön i landets norra delar
på ett verkligt avgörande sätt skall kunna
förbättras. Utskottet har visat stor
förståelse för denna synpunkt och anser
det angeläget att kartlägga persontransportbehovet
och att överväga möjliga
och lämpliga lösningar till ett eventuellt
persontransportstöd. Det är i hög
grad en
spelar en stor roll vid lokaliseringsöverväganden
från företagens sida. Man
måste dock ha klart för sig att det är
en komplicerad fråga, vilket också framgick
av fru Wallentheims anförande och
av kommunikationsministerns inlägg
alldeles nyss, då man skall ge sig in på
de olika taxorna inte minst då flygets.
Det gäller inte bara tekniska problem
utan även samarbetet i Norden, konkurrensförhållandena
och mycket annat.
I första hand bör därför själva
fraktstödet lösas, och i andra hand får
man se vilka framkomstvägar som är
möjliga för ett utökande av stödformen
till att gälla även persontransporter.

Reservationen 3 tar upp stödet av
olika transporter in till stödområdet
samt frågan om tilläggsdirektiv till utredningen
om stöd till jordbruket i
norra Sverige. Vad först gäller transportstödet
i riktning mot Norrland anser
utskottsmajoriteten att övervägande
skäl talar för att dessa transporter inte
skall omfattas av transportstödet. Detsamma
gäller beträffande intransporten
av råvaror och halvfabrikat. Statsrådet
Norling har här före mig utvecklat regeringens
och även utskottets synpunkter,
varför jag ej närmare behöver beröra
detta.

I reservationen 3 vill man även ge
tilläggsdirektiv till utredningen om
stöd till jordbruket i norra Sverige.
Man kan väl knappast skilja ut en särskild
näringsgren på detta sätt. Vi har
nu haft en transportutredning inom
departementet som penetrerat hela
transportproblematiken. Sedan är det

124

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

väl jordbruksutredningen obetaget, om
den finner just transportsidan och då
transporterna in till området viktig såsom
stödåtgärd för jordbruket, att diskutera
även den saken. Det behövs inga
tilläggsdirektiv för detta.

I reservation nr 6 vill man som kvalifikation
för transportstödet även räkna
in transportsträcka i Norge eller Finland.
Som regel kommer man säkert upp
i stipulerade 300 kilometer inom landet
med de långa avstånd som är kännetecknande
för våra nordliga län. Det
hör väl också till ovanligheterna att
gå utanför landets gränser för att tilllämpa
en reform av den här arten.
Gränsen 300 kilometer har valts med
hänsyn till önskvärdheten av att utesluta
lokaltrafiken och med beaktande
av det förhållandet att medeltransportsträckan
för SJ:s godstransporter i genomsnitt
för landet som helhet ligger
ungefär vid denna gräns. Skulle erfarenheterna
under den treåriga försöksperioden
visa att de berörda gränsområdena
blir otillbörligt missgynnade,
får man ta saken under omprövning.
Det vore olyckligt om man så här i initialskedet
skulle införa så många ändringar
att själva huvudsyftet med transportstödet
förfelades genom en alltför
tungrodd tillämpning.

Därmed har väl också herr Johan
Olsson fått svar på sin fråga varför avståndsgränsen
satts till just 300 kilometer.
Fru Wallentheim har redan berört
denna fråga, och den har behandlats
även av utskottet och i propositionen.
Det står på s. 10 i utskottets utlåtande,
herr Olsson.

Herr Olsson frågar också varför viktgränsen
har satts till 500 kg. Det är av
praktiska skäl man har gjort undantag
för de mindre sändningarna. Därmed
kan restitutionsförfarandet förenklas,
samtidigt som företagen stimuleras att
ordna sina transporter mera rationellt.
Utskottet framhåller här också de möjligheter
till samsändningar som finns.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att på alla punkter

få tillstyrka statsutskottets förslag i dess
utlåtande nr 105.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det är endast en punkt
i fråga om fraktstödet som jag vill ytterligare
beröra, eftersom herr Hjorth
tog upp frågan. Fastställandet av en
lägsta gräns på 500 kg för de sändningar
som skall vara berättigade till
fraktstöd är ett mycket dåligt förslag
sett ur mindre och medelstora företags
synvinkel och det verkar vara illa förberett.
I den mån det kan lämnas nya
synpunkter på detta nu när både fru
Wallentheim och kommunikationsministern
är i kammaren vore jag tacksam.

Herr Hjorth säger att man kan utnyttja
de tillfällen till samsändningar
som finns. Vill ni då förklara för mig
hur man gör? Det är väl självklart att
företagen redan nu utnyttjar de möjligheter
till samsändningar som finns.
Även de företag som levererar sina varor
till grossister, och där det alltså
kan bli fråga om stora poster, är genom
den nuvarande uppläggningen ofta
tvingade att leverera enstaka produkter
direkt till kunderna på order från
grossisten. Dessutom gäller det här verklig
vikt. Om t. ex. en möbelsändning
väger 475 kg, kan den genom volymtaxan
komma att taxeras för en vikt på
1 000 kg. Det innebär att ett företag
som i själva verket får betala frakt för
1 000 kg inte kommer i fråga när det
gäller fraktstöd. Jag anser att det här
förslaget snarast möjligt bör omarbetas.
Det är illa genomtänkt som det nu är
framlagt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vår tid präglas av stora
förändringar. Stukturomvandlingen
sätter starka spår efter sig överallt i
vårt land, och jämsides med en stark
inflyttning till de tre storstadsregioner -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

125

na — Stockholmsregionen, Göteborgsområdet
och örestad nere i Skåne —.
har utflyttningen blivit 1960-talets signum
för stora delar av Norrland och
Dalarna. Stora områden bär drabbats
av en utglesning som gör det allt svårare
att upprätthålla en tillfredsställande
samhällsservice. Statistiskt får vi
detta belyst vid varje årsskifte, när församlingarna
redovisar sina bokslut över
befolkningsförändringarna under det
gångna året.

Men det gäller här också något mera
än statistik och sifferredovisningar.
Bakom alla siffror, alla data och alla
uppgifter finns det också människor —
människor som spelar en roll och fyller
en uppgift i det drama som utspelas.
Några tusen människor som flyttat söderut
tvingas till detta på grund av
brist på sysselsättning, och de är också
ofta människor som ryckts loss ur en
bygd där de har sina rötter. Statsrådet
Holmqvist talade här i dag om den frivilliga
flyttningen som ägde rum i landet.
Jag vill på denna punkt säga att
det för många människor här rör sig
om tvångsförflyttning. Det talas också
om nyttan av omflyttningen, och ofta
får de som flyttat nya och bra betalda
arbeten. Men bakom detta finns även en
längtan tillbaka till den gamla hembygden,
och jag har förståelse för denna
längtan. Som regel sker denna omflyttning
genom medverkan av arbetsmarknadsstyrelsen
—• ett ämbetsverk
som i folkhumorn döpts till: ”Alla mannar
söderut” med hänsyn till initialerna
i det förkortade namnet AMS. Denna
omflyttning som pågått under lång tid
— vad vore egentligen Stockholm utan
inflyttningen från landet i övrigt? —-har ju tenderat att öka under 1960-talet. Visst har sporadiska försök till
lokaliseringspolitiska insatser gjorts,
främst under de senaste åren. Dessa har
väl också något dämpat takten på en
del håll; en del länssiffror ger ju belägg
för detta antagande.

Den omflyttning som skett är ju inte
bara en Norrlandsfråga — Kopparbergs

Ang. regionalpolitiken

län har nämnts tidigare bär i dag och
där har man haft stora svårigheter att
kämpa med. Detta avspeglas också i
att länet under 1960-talet minskat från
286 309 invånare till 279 365 vid det
senaste årsskiftet — en minskning på
tio år med 6 944 invånare. Det är främst
länets södra delar som drabbats av denna
folkminskning, nämligen Avesta—
Hedemoraregionen och Västerbergslag
—Ludvikaregionen. Av den totala utflyttningen
ur länet kommer inte mindre
än två tredjedelar från här nämnda
regioner.

Skälen till denna utflyttning är
många. De nämnda områdena har ju
som basnäring främst jord- och skogsbruk,
järnbruk och gruvdrift. Vad som
sker är egentligen anmärkningsvärt,
och man måste fråga sig vart vi är på
väg. Gruvor har lagts ner därför att
det är för dyrt att ta upp malmen ur
dem, och vi har inte råd att bruka
jorden. 54 procent av åkern i Kopparbergs
län skall tas ur bruk enligt lantbruksstyrelsens
propåer, och en stor
del av skogen i de norra delarna befinner
sig enligt gjord planering snart
i nollzon. Detta är ändock våra gamla
basnäringar — grunden för livets uppehälle
och länets sysselsättningsmöjligheter.

Det finns i Kopparbergs län stora
företag vilkas verksamhet grundas på
länets naturtillgångar. Att dessa företag
funnits där har varit till gagn för länet,
det skall erkännas. Men jag skulle också
vilja säga att de ekonomiska intressen
som stått och står bakom dessa
företag också borde ha ett ansvar för
länets framtid. Nog är det anmärkningsvärt
att dessa finanskretsar inte
har kunnat engagera sig för att skaffa
nya sysselsättningsmöjligheter till Kopparbergs
län som kompensation för den
nedgång som skett av antalet anställda.
Det finns, herr talman, anledning att
efterlysa större ansvar från det hållet.
Det vill jag ha sagt vid det här tillfället.

Lokaliseringsutredningen, salig i å -

126

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

minnelse, anförde vissa kriterier för när
samhällets insatser borde sättas in för
att värna och stödja sysselsättningsmöjligheterna
i en bygd. Regering och riksdag
gick andra vägar, när det beslut
lades fast som var vägledande för den
lokaliseringsverksamhet som bedrivits
under senare delen av 1960-talet. Dessa
nya riktlinjer innebar att vi fick stödområden,
som i stort sett omfattat hela
Norrland. Norra delarna av Kopparbergs
och Värmlands län, Dalsland
in. fl. områden kom också med. Dessutom
har vissa punktinsatser gjorts vid
speciella tillfällen.

Enligt det nu föreliggande förslaget
flyttas inom Kopparbergs län gränsen
för stödområdet söderut, så att den expansiva
Falun—Borlänge-regionen kommer
inom stödområdet, samtidigt som
de delar som har de största svårigheterna
lämnas utanför, nämligen Avesta
—Hedemora-regionen och Västerbergslag.
Kungl. Maj:ts förslag att inte låta
hela länet ingå i det nya stödområdet
har mötts av starka invändningar i länet,
detta med vissa undantag. Departementschefen
har delvis motiverat sina
ställningstaganden i propositionen med
vad länsstyrelsen har anfört i sina remissyttranden
om att framför allt centralregionen
Borlänge—Falun måste vara
med i stödområdet, detta med skrivningar
som givit möjlighet för departementschefen
att lämna södra Dalarna
utanför.

Man måste ändå fråga sig om ett län
bör delas upp på detta sätt och vilken
målsättning som finns för den framtida
regionalpolitiken. Är det omsorgen om
det område där länsstyrelse och landshövding
finns som är det väsentliga?
Är det övertron på centralisering till
storregioner som spelar in här? För
mig, som tror på ett decentraliserat
samhälle, är det svårt att förstå hur
man motiverar att de områden som under
hela 1960-talet haft den mest markerade
utflyttningen inom Kopparbergs
län skall lämnas utanför de nya stödområdesgränserna.

Statsutskottets tredje avdelning gjorde
ett besök i vissa delar av Kopparbergs
län för att orientera sig om problemställningen.
Det besöket fick genom
sin uppläggning närmast formen av
en hemlig resa, en av de märkliga passager
som man finner så många av i
denna fråga. Vi hade hoppats inom lä''
net att avdelningen efter sitt besök skul
le ha funnit anledning att korrigera
Kungl. Maj:ts förslag. Så har emellertid
inte blivit fallet. Det vore värdefullt
om vi här i kammaren kunde få del av
skälen till att man inte funnit möjlighet
att låta hela länet ingå i stödområdet.

Nu har utskottet stannat vid en välvillig
skrivning. Det är inget nytt här
i riksdagen, utan det förekommer ofta.
Men vad är den välvilliga skrivningen
värd för sysselsättningen i en bygd som
ligger omedelbart utanför stödområdesgränsen?
Jag har anledning att ställa
den frågan. Inom stödområdena kommer
det att utgå sysselsättningsstöd för
de första tre åren, när ett företag har
lokaliserats dit, innebärande att företaget
totalt sett kan få 12 500 kronor
per anställd. Men i kommuner som hamnat
utanför stödområdesgränsen kommer
företagen genom det beslut som
riksdagen fattade för någon vecka sedan
att få erlägga en investeringsavgift
av 25 procent för vissa investeringar.
Detta gör att stödområdesgränsen får
en mycket större betydelse än hittills genom
sina indirekta konsekvenser.

Låt mig sedan peka på hur det blir
för en bygd utanför stödområdet. Jag
har ett par siffror från min egen kommun,
Hedemora stad. 1960 var invånarantalet
i kommunblocket 18 863. Tio år
senare, alltså 1970, är det 17 250, alltså
en minskning med bortåt 9 procent under
1960-talet. Här skall observeras att
nedgången inom denna kommun under
de två senaste åren har varit nära nog
500 personer. Undersökningar som har
gjorts i länet visar att av dem som har
flyttat ut ur länet är 92 procent under
40 år. Till detta kommer såsom en lo -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

127

gisk följd att antalet åldringar ökar i
avfolkningsbygderna. Så är förhållandet
även för oss. Det är ingenting nytt
att säga detta, men det finns ändå anledning
att påminna om vad som sker.
Södra Dalarna är inte något undantag
på denna punkt. I dag är nära nog var
femte invånare där pensionär.

I proposition nr 103 redovisas några
siffror över inkomstförhållandena inom
olika delar av vårt land. Två sifferserier
redovisas. I den ena serien redovisas
den nominella inkomsten per sysselsatt.
Av den serien framgår att i
skogs- och glesbygdsområdena är inkomsten
per sysselsatt i stort två tredjedelar
av inkomsterna i de mest expansiva
områdena i vårt land. Ett utslag,
kan man säga, av den regionala obalans
som råder. Jämsides med överhettningen
såsom en följd av bl. a. den centralisering
som sker finns klara lågkonjunkturområden
med brist på sysselsättning.
Det bidrar alltså till att skärpa den rådande
obalansen.

I den andra serien redovisas inkomsten
per invånare i förut nämnda områden.
Där finner vi att inkomsten i
expansionsområdena är dubbelt så hög
per capita som i lågkonjunkturområdena.
Det är självklart att situationen blir
denna. Den aktiva befolkningen har
måst flytta. Kvar är skolungdomarna,
de som inte har börjat skolan samt
främst den äldre befolkningen och då,
såsom jag nämnde förut, en stor grupp
av pensionärer.

Hög ålder och låga inkomster är inte
de allra bästa förutsättningarna för ekonomisk
aktivitet. Att detta återverkar
på servicenäringarna i vederbörande
regioner torde vara ganska klart. Men
det påverkar också den kommunala
ekonomin, främst i fråga om skatteunderlag
och skattekraft. Visserligen finns
ett skatteutjämningssystem, där visst
skatteunderlag är garanterat per invånare.
Detta medför alltså att i en kommun,
där befolkningstalet sjunker,
minskar också skatteunderlaget i motsvarande
grad just genom skatteunder -

Ang. regionalpolitiken
lagsreformens utformning. Därmed
minskas också kommunens inkomster.

En väg ur svårigheterna är möjligheter
till ökad sysselsättning. Här är,
herr talman, ytterligare skäl till att hela
Dalarna bör ingå i stödområdet.

Utflyttningen för också med sig andra
konsekvenser. Investerat kapital i offentlig
och enskild service blir sämre
utnyttjat. .lag kan peka på min egen
hemstad, där vi har ett gymnasium
som byggdes 1967. Det året hade vi
inga svårigheter att fylla fyra intagningsklasser
med kompetenta elever.
För läsåret 1970/71 har vi svårt att
fylla tre intagningsklasser. I en tid
med ett överhettat klimat bör också den
aspekten vara med, nämligen att det
gäller att skapa sysselsättning i bygder
med en utbyggd samhällsservice för att
kunna utnyttja den arbetskraft som
finns där.

Södra Dalarna och Västerbergslagen
är välbelägna bygder, värda att satsa
på. De människor som räknar dessa
bygder såsom sin hembygd vill stanna
kvar, göra sin arbetsinsats och få sin
utkomst där.

Motioner är väckta av oss på Dalabänken
där vi är eniga om att hela länet
bör ingå i stödområdet. Samma yrkande
finns även i centerns partimotion.
Av vad jag här har anfört torde
framgå att dessa motioner är sakligt
grundade. Jag kan med detta trösta
också herr Ferdinand Nilsson. Nu hade
herr Ferdinand Nilsson en annan
bedömning av dessa frågor, och det kan
jag mycket väl förstå, men den bedömningen
sker såvitt jag förstår närmast
från Kungsängens horisont och
inflytandet där från Stockholmsområdet.
Det ter sig litet annorlunda om
man är från ett utflyttningslän och
känner till problematiken där.

Mot denna bakgrund, herr talman,
kommer jag att yrka bifall till reservationen
4 till statsutskottets utlåtande nr
103, i vilken föreslås att riksdagen som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört om en utvidgning

128

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
av stödområdet att innefatta hela Kopparbergs
län.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Den hittills bedrivna
lokaliseringspolitiken har i Kopparbergs
län underlättat den i och för sig
säkerligen nödvändiga rationalisering
och omstrukturering som vissa delar
av näringslivet kommit att genomgå.
Det nu aktuella förslaget till regionalpolitisk
stödverksamhet får anses innebära
en förbättring av stödets utformning,
och jag finner mig ha all anledning
att ansluta mig till vad som föreslagits
— dock med den ändring som
kommit till uttryck i reservation nr 4
vid statsutskottets utlåtande nr 103.
Skälen till den önskade ändringen skall
jag försöka redovisa i det följande. I
motionerna I: 1099 och II: 1285 har tidigare
vi Dalariksdagsmän anfört synpunkter
på proposition nr 75 i detta
avseende.

Herr Eric Carlsson har alldeles nyss
berört frågan om befolkningsutvecklingen,
men det torde vara oundvikligt
att vi tar upp samma saker. Han har
också sagt några ord till herr Ferdinand
Nilsson, och det slipper jag därför
göra. Herr Ferdinand Nilsson uttalade
sig en smula vanvördigt om ”masriket”
och utvecklingen där. Jag vet
inte hur stor kännedom herr Nilsson
har om näringslivet, men när man bor
mitt i ett avfolkningsområde, som vi
Dalariksdagsmän gör, ser man nog litet
mera seriöst på saken än herr Nilsson.

Befolkningsutvecklingen i Kopparbergs
län har under 1960-talet karakteriserats
— såsom tidigare har sagts —
av en stor nettoutflyttning med en betydande
folkminskning som följd. Nettoutflyttningen
har på senare år uppgått
till nära 2 000 personer per år. Av
länets flyttningsförlust faller cirka 60
procent på Avesta och Ludvika planeringsregioner.
Åren 1963—1969 var
nettoflyttningsförlusten i dessa regioner
cirka 8 000 personer. Inom den

tunga industrin, gruvor, järn- och stålverk
samt verkstadsföretag har skett en
rad struktuella förändringar som lett
till arbetskraftsbesparande åtgärder.
Den procentuella befolkningsförändringen
var under perioden 1961—1965
i Kopparbergs län minus 1,3 procent
och för perioden 1966—1968 minus 0,7
procent. I Norrlandslänen är motsvarande
siffror under den första perioden
för Norrbottens län minus 0,8 och
under den senare perioden ± 0, för
Västerbottens län minus 2,4 respektive
+ 0,3, för Västernorrlands län minus
2,8 respektive minus 0,4 och för Jämtlands
län minus 6,3 respektive minus
2,4.

Men det är inte bara folkmängdens
totala storlek som inger oro för framtiden
utan också åldersstrukturen, sådan
den kommit till uttryck praktiskt
taget under hela 1960-talet. Befolkningens
åldersfördelning i procent var den
31 december 1968:

Åldersgrupper

	0—14	15—49	50—64	65—
Koppar-
bergs län	20,7	44,6	20,0	14,7
Hela
riket	20,9	47,0	18,7	13,3
Om	Kopparbergs län	jämförs	med

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs och Värmlands
län, har Kopparbergs län bland
de jämförda länen efter 1965 haft den
största minskningen av personer i åldrarna
15—49 år. Den nedgången har varit
så omfattande att Kopparbergs län
även för hela 1960-talet erhållit den
största minskningen av alla länen. Reduceringen
av befolkningen i de produktiva
åldarna är huvudsakligen ett
resultat av utflyttningen från länet.
Flyttningen har på detta sätt kunnat
dölja en arbetsmarknadssituation som
varit lika besvärande som i de nordliga
delarna av landet. En fortsatt utflyttning
av folk i de produktiva åldrarna
leder snabbt till spiraleffekter

Torsdagen den 21 maj 1970 om.

Nr 27

129

med en mycket ogynnsam åldersfördelning
som följd. Tecken på det kan redan
skönjas på flera håll i länet.

Befolkningsutvecklingen har således
under 1960-talet, som jag sökte redovisa,
varit — även jämfört med norrländska
förhållanden — ogynnsam i
Kopparbergs liin. De framtida perspektiven
är bl. a. mot den angivna bakgrunden
så pass oroande att de borde
påkalla snabba lokaliseringspolitiska
lösningar.

Mer än hälften av länets flvttningsförluster
faller på Avesta och Ludvika
planeringsregioner. Om man i dessa regioner
skall förmå hejda den nuvarande
utflyttningen och uppnå befolkningsmålsättningen
för år 1980 enligt
tidigare planering, så krävs att man kan
erbjuda sysselsättning åt dem som vill
och kan förvärvsarbeta. Det bör råda
balans mellan efterfrågan och utbudet
av arbetskraft. Industrinäringarna dominerar
i Avesta och Ludvika. Andelen
var 48 procent 1960 och 45 procent
1965 i Avesta, medan den i Ludvika var
53 procent 1960 och 51 procent 1965.
Vid en särskild undersökning, som utförts
vid länsstyrelsen i Kopparbergs
län, har industribranscherna ordnats
med avseende på såväl kapitalintensitet
som lönsamhet. Av undersökningsresultatet
att döma uppvisade elektroteknisk
industri, järn- och övrig metallmanufaktur,
grafisk industri, transportmedelsindustri
samt plastindustri åren
1965 och 1966 lägre kapitalintensitet
och högre lönsamhet än industrin som
helhet. Även mekaniska verkstäder uppvisade
goda värden. Det synes alltså
som om det är företag i dessa branscher,
vilka i första hand bör tillföras näringslivet
i Avesta- och Ludvikaregionerna.

Situationen för Kopparbergs län som
helhet är bekymmersam; det torde
framgå av det sagda. Om nu de här
nämnda områdena har särskilda svårigheter
och snabbt borde tillföras nya
sysselsättningsmöjligheter, är det naturligtvis
mycket svårt för representanter

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

An(f. regionalpolitiken

för Dalarna att acceptera att just dessa
delar lämnas utanför det allmänna stödområdet.

Visserligen har departementschefen
uttalat att det behov av punktinsatser
som kan komma att uppstå bör bedömas
efter samma grunder och med
samma förutsättningar som hittills. Detta
får särskild betydelse i de områden
som gränsar till det allmänna stödområdet.
Stödområdesgränsen får inte
uppfattas som en stelt fixerad demarkationslinje,
utanför vilken inget stöd
kan komma i fråga, heter det vidare.
Utskottet säger —• det har vi hört utskottets
skicklige talesman herr Birger
Andersson på förmiddagen meddela —
att man i fråga om avgränsningen av
det allmänna stödområdet särskilt uppmärksammat
de risker som finns för
att nedgångsområden uppstår vid gränsen
till ett stödområde. Sedan fortsätter
man: ”Generellt kan dessa svårigheter
inte helt lösas genom förändringar
som enbart geografiskt förskjuter dessa
svårigheter med risk för en anknytning
direkt till expansiva regioner.
Den föreslagna flexibla tillämpningen
enligt hittillsvarande metoder får därför
anses vara den lämpligaste lösningen.
”

Vi är inte helt övertygade om att resonemanget
till alla delar är riktigt.
Det är med en viss olustkänsla vi konstaterar
länets uppdelning, helst som
svårt ansatta delar har lämnats utanför.
Våra länsmyndigheter — länsstyrelse
och planeringsråd — önskar en
utvidgning av stödområdet. Politiska
och fackliga organisationer önskar detsamma.
Senast har liknande önskemål
kommit till uttryck genom ett uttalande
från årsmötet med Kommunförbundets
länsavdelning. Herr Eric Carlsson
nämnde något om skatteunderlaget,
och det är givetvis också en del av bakgrunden
till det uttalande som Kommunförbundes
länsavdelning bär gjort.
Där heter det: ”Med tillfredsställelse
noteras departementschefens uttalande
att ytterligare lokaliseringspolitiska in -

130

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

satser krävs för att förstärka näringslivet
i Kopparbergs län och att det nuvarande
stödområdet därför föreslås bli
utvidgat till att omfatta även Borlänge,
Faluns, Mockfjärds och Säters kommunblock.

Att Avesta och Hedemora kommuner
samt Ludvika och Smedjebackens kommunblock
lämnats utanför det allmänna
stödområdet kan emellertid enligt
vår mening få till följd, att den negativa
utvecklingen i de södra delarna av
vårt län förstärkes, varigenom satsningen
på centralregionen motverkas
och den avsedda positiva effekten för
hela länet uteblir.

Vi har därför den bestämda uppfattningen,
att en förutsättning för att
uppnå full effekt av de lokaliseringspolitiska
insatserna som krävs för att
stabilisera länet som en näringsgeografisk
enhet är, att hela länet får ingå
i det allmänna stödområdet.

Därest den i propositionen föreslagna
stödområdesgränsen ändock skulle
bli fastställd måste enligt vår mening
i riksdagsbeslutet klart sägas ut, att näringspolitiska
stödåtgärder i framtiden
kommer att sättas in även inom de delar
av länet som lämnas utanför stödområdet.
Dessa stödåtgärder får inte inskränkas
till punktinsatser i samband
med företagsnedläggningar utan måste
ske i samma omfattning och efter samma
bedömningsgrunder som gäller inom
det allmänna stödområdet.”

Med hänsyn till det anförda, herr
talman, kommer jag att yrka bifall till
utskottets hemställan i statsutskottets utlåtande
nr 103 med undantag av vad
som berörs i punkt 16. I det avseendet
kommer jag att yrka bifall till reservation
4.

Häri instämde herr Andersson, Ivar,
(s).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Efter denna långa debatt
skulle jag tro att kammarens ledamöter
uppskattar om jag begränsar mitt

inlägg och försöker hålla mig inom
gränserna för kammarledamöternas tålamod.
Jag vill därför endast helt kortfattat
försöka klarlägga de svåra problem
som Värmland har att brottas
med när det gäller utflyttning och bristande
sysselsättning.

I motionerna I: 1132 och II: 1329 har
vi motionärer, från samtliga partier på
Värmlandsbänken, anslutit oss till de
i proposition nr 75 framlagda förslagen
om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten. Vi har dock i nämnda
motionspar motiverat visst ändringsförslag
i fråga om gränserna för
den fortsatta stödverksamheten när det
gäller Värmlands län. Den hittills bedrivna
lokaliseringspolitiken har i
Värmlands län bidragit till en angelägen
omstrukturering av samhället, och
den har haft positiva effekter på sysselsättningen.
Det nu aktuella förslaget
innebär en förbättring av stödets utformning,
och vi ser speciellt den föreslagna
utvidgningen av stödområdet
som en positiv åtgärd. Detsamma gäller
departementschefens uttalande om
en smidig tillämpning av stödbestämmelserna
i gränsområdet mot det allmänna
stödområdet.

Sett mot bakgrunden av Värmlands
läns svåra situation vore det emellertid
önskvärt att steget togs fullt ut så att
Värmlands län i sin helhet inlemmades
i stödområdet. Detta är enligt vår
mening en nödvändighet för att man
skall kunna åstadkomma den stabilisering
av befolknings- och sysselsättningsunderlaget
som förutsattes i målsättningen
i Länsplanering 1967.

Som vi redovisat i motionerna ökade
befolknings- och sysselsättningsunderlaget
i länet under 1950-talet. Sedan år
1960 redovisas däremot en kraftig
minskning för länet, i huvudsak genom
sysselsättningsförändringar i jord- och
skogsbruket, vilka påverkat utvecklingen
i negativ riktning, framför allt i länets
norra och västra delar. Folkmängden
i hela Värmlands län reducerades
från 1960 till 1968 med nära 6 000 per -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

131

soner. Inom hela stödområdet hade endast
Jämtlands län en väsentligt ogynnsammare
utveckling.

Det som verkligen inger oro för
framtiden är emellertid inte folkmängdens
storlek i och för sig, utan den
snedvridning av åldersstrukturen som
utvecklingen medfört under hela 1960-talet. Värmlands län hade år 1968 den
minsta andelen av befolkningen i åldersgruppen
0—14 år och samtidigt
tillsammans med Jämtlands län den
största andelen i åldersgruppen 65 år
och däröver. Födelseöverskottet har
starkt reducerats sedan mitten av 1960-talet och ersattes 1969 av ett födelseunderskott.
För första gången i modern
tid var antalet döda större än antalet
födda. Förändringen kan sägas vara en
indikation på att uttunningen i yngre
arbetsföra familjebildande åldrar börjar
ge icke önskvärda effekter.

Länets planeringsråd har i sin regionalpolitiska
målsättning räknat med
en stabilisering av folkmängden för länet
under 1970-talet. De verkligt avgörande
resultaten förutsätter dock lösningar
som är applicerbara på länets
växande områden vid Vänern och med
Karlstad som huvudort. Detta är ett
uttalat önskemål i den regionalpolitiska
målsättningen som länsmyndigheterna
söker omsätta i praktisk politik. Vi vill
starkt understryka att Vänerområdets
möjligheter i detta hänseende hittills
har varit starkt begränsade.

Karlstadsregionen kunde under åren
1963—1967 bereda utkomst åt endast
en mindre del eller 3 200 av de drygt
7 200 personer som flyttade ut från
västra och norra Värmland under perioden.
Från länets sida har i olika
sammanhang framhållits att en angelägen
stabilisering av befolknings- och
sysselsättningsunderlaget är ytterst beroende
av att stödmöjligheter kan tilllämpas
inom länet i dess helhet.

För att kunna åstadkomma en balanserad
länsutveckling är det nödvändigt
att olika former av statligt lokaliseringsstöd
kan beviljas i de delar av länet

Ang. regionalpolitiken

som enligt propositionen kommer alt
ligga utanför stödområdet. Hittills har
olika former av stimulans utgått till företag
utom stödområdet — vi förnekar
inte detta. Det har skett främst till
Kristinehamn, Kil, Forshaga, Molkom
och Vålberg, och en viss omvandling
och utveckling har härigenom skett.
Men vi konstaterar att regionen fortfarande
är eft skogsindustriområde, och
någon mer spontan ökning av sysselsättningen
i en vid sektor kan inte förmärkas
inom länets centrala delar. Det
måste starkt betonas att de argument
som redovisas i propositionen för Faluoch
Borliingeblockens införande i stödområdet
har samma valör och samma
tyngd när det gäller Karlstadsregionen
och Kristinehamnsregionen, vari ingår
även Storfors köping. Ett införande av
dessa båda regioner i stödområdet skulle
medföra att det kommer att omfatta
hela länet, vilket är syftet med de
nämnda motionerna.

Ett särskilt motiv för en sådan ändring
att stödmöjligheterna kommer att
gälla även de centrala delarna av länet
har med den praktiska tillämpningen
att göra och med de uppenbara risker
för en snedvridning av den lokaliseringspolitiska
verksamheten när gränser
skall dela ett näringspolitiskt och
administrativt väl sammanhängande
område. De olika delarna av länet är
ju inga fristående regionala enheter,
utan de är sammanvävda i ett funktionellt
mönster med ömsesidiga beroenden
både industriellt sett och när det
gäller den offentliga och privata servicen.

Sammanfattningsvis måste man kunna
säga att obestridligt övervägande
skäl talar för att hela länet, även dess
huvudort, i fortsättningen borde ingå
i stödområdet. De framtida perspektiven
är bl. a. mot den bakgrund som
motionerna klargjort så pass oroande
att de påkallar snabba lokaliseringspolitiska
åtgärder, sådana åtgärder som
även är applicerbara på länets centrala
delar.

132

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

Herr talman! Jag har med detta
i någon mån velat klarlägga motiven för
nämnda motioner. Statsutskottet har enhälligt
yrkat avslag på motionerna, och
det har märkligt nog även reservanterna
bakom reservation 4 gjort. I det
läget finner jag det inte möjligt att
med någon framgång ställa ett yrkande.
Men jag ber, herr talman, att få uttala
den förhoppningen att en smidig tilllämpning
kommer till stånd när det
gäller stödbestämmelserna i gränsområden.

I detta anförande instämde herr
Axelson (fp).

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Trots den långt framskridna
tiden och trots att så många
talare debatterat detta omfattande ämnesområde
ber jag om talmannens och
kammarens överseende att jag kanske
kommer att ta längre tid i anspråk än
vad som kan anses lämpligt. Men med
hänsyn till det antal motioner som jag
medverkat till att skriva inom detta
ämne vill jag ändå ta mig den friheten.

Den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 103 och i bankoutskottets
utlåtande nr 40, förslag angående
transportstöd som regionalpolitiskt
medel i statsutskottets utlåtande nr 105
och skattefrågornas användande i lokaliseringspolitiken
i bevillningsutskottets
betänkande nr 36. I dessa utlåtanden
och i betänkandet behandlas
Kungl. Maj:ts förslag i propositionerna
1, 75 och 84 jämte väckta motioner.

Den lokaliseringspolitiska försöksverksamhetens
riktlinjer fastställdes
vid 1964 års riksdag. Målen för samhällets
regionalpolitik sammanfattas
enligt 1964 års riksdagsbeslut om en aktiv
lokaliseringspolitik på följande sätt:
Landets tillgångar av kapital och arbetskraft
fördelas på ett sådant sätt att
ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas. Det stigande välståndet bör
fördelas så att människorna i olika de -

lar av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service. Strukturomvandlingen
och den ekonomiska
expansionen bör ske i sådana former
och i sådan takt att de enskilda individernas
trygghet värnas. Landets försvar
bör underlättas.

Dessa mål skulle enligt beslutet främjas
genom samhällelig rådgivning åt företag
om lokaliseringsbetingelserna i
olika delar av landet, statligt ekonomiskt
stöd vid industrilokalisering inom
vissa områden samt en aktiv samhällsplanering.
Målsättningen har tyvärr inte
kunnat infrias. Skillnaderna mellan
det ekonomiska framåtskridandet, en
tillfredsställande social och kulturell
service och de enskilda individernas
trygghet i olika regioner har blivit
större under den gångna perioden.

Den regionalpolitiska planeringen
har bedrivits under beteckningen Länsplanering
1967. Den har inte kunnat
fullföljas med konkreta handlingsprogram.
Enligt direktiv skall konkreta
regionalpolitiska handlingsprogram utarbetas.
De går under beteckningen
Länsprogram 1970. Resultaten av dessa
länsprogram kommer inte att kunna
föreligga för behandling förrän år 1972.
Därtill kommer pågående förberedelse
för en ny länsplaneringsomgång under
budgetåret 1972/73. Utredningar och
prognoser måste givetvis produceras
och utvecklas, men det ligger en fara i
offentliggörandet av prognoserna genom
att de lätt får en styrande effekt.
De uppfattas som program för den fortsatta
utvecklingen och kan därigenom
få en icke avsedd effekt.

Beträffande utredningsverksamheten
för lokaliseringsfrågorna och därmed
sammanhängande problem börjar människorna
mer och mer styrkas i uppfattningen
att utredningarna innebär
hinder för konkreta åtgärder och att
det blir för sent att genomföra sådana
i stora delar av glesbygderna. Pågående
utredningar har inte färdigredovisats,
varför Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag när det gäller lokaliseringspoli -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

133

tiska insatser efter försöksperiodens
utgång den 1 juli i år alltjämt får karaktären
av försöksverksamhet.

Förhoppningen att försöksverksamheten
skulle avlösas av en mera långsiktig
och målinriktad verksamhet har
inte infriats. Detta medför att berörda
människor och ansvariga politiker och
företagare inom dessa områden inte
kan erhålla klara direktiv om målsättningen
för framtiden. Pågående utredningar
måste slutföras så fort som möjligt,
och därefter skall långsiktiga riktlinjer
dras upp för den regionalpolitiska
och lokaliseringspolitiska verksamheten.
Föreliggande utredningsmaterial
kan läggas till grund för en påbörjad
långtidsplanering. På grund härav
har vi i motionerna 1:472 och II:
963 föreslagit att en tioårig utvecklingsplan
läggs upp för Norrland.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
om bifall till den reservation
från moderata samlingspartiet, nr 6 a
vid bankoutskottets utlåtande nr 40,
som behandlar denna fråga.

Under försöksperioden den 1 juli
1965 till den 31 december 1969 har statligt
lokaliseringsstöd beviljats till 529
företag med sammanlagt 941 miljoner
kronor. Av stödet bär 70 procent gått
till stödområdet och avsett 433 företag.
Största andelen av stödet under tiden
1 juli 1965 till 30 juni 1969 har Västernorrlands
län fått. Därnäst kommer
Västerbottens, Värmlands, Gävleborgs
och Kopparbergs län. Norrbottens och
Jämtlands län kommer först på sjunde
respektive åttonde plats.

Västernorrlands län har erhållit 17,5
procent, Västerbottens 12,4, Värmlands
11,6, Gävleborgs 10,4, Kopparbergs 9,4,
Älvsborgs 9, Norrbottens 6,9 och Jämtlands
län 6,8 procent av utgående lokaliseringsstöd
för den angivna tiden.

Det kan konstateras att den regionala
fördelningen av det statliga lokaliseringsstödet
koncentrerats till kusten
och norra stödområdets södra gräns.

Av beräknade sysselsättningstillskott
på grund av de investeringar till vilka

Ang. regionalpolitiken
lokaliseringsstöd beviljats, varav omkring
två tredjedelar inom och eu tredjedel
utom stödområdet, kommer Älvsborgs,
Västerbottens, Värmlands och
Västernorrlands län i nämnd ordning.
Även vid den jämförelsen kommer Norrbottens
och Jämtlands län på sjunde
respektive åttonde plats.

Under fjolårets riksdag var frågan
om Olympiska spelens förläggning till
Östersund år 1976 aktuell. Regeringen
redovisade aldrig något förslag till riksdagen.
Frågan föll på grund av regeringens
negativa inställning. Vid behandlingen
av motion i frågan uttalade
sig såväl vederbörande utskott som regeringens
företrädare i klara ordalag,
att andra kraftfulla åtgärder skulle sättas
in när det gällde Jämtlands län.
Sysselsättningstillfällen skulle skapas
inom industri, turism och närliggande
verksamheter.

Trots den överhettning som råder
inom andra delar av vårt land har arbetslöshetssiffrorna
fortsatt att stiga
inom Jämtlands län under senaste tiden.
Dessutom ökar antalet sysselsatta
i omskolningsverksamliet, beredskapsarbete
m. m. Jag vill hänvisa till
länsarbetsnämndens sammanställningar,
som jag ber att få bifoga till protokollet
(bil. 1—3).

Vissa åtgärder har vidtagits för att
skapa sysselsättningstillfällen. De är
helt otillräckliga och har i en del fall
inte lett till utlovad effekt. Ett exempel
i det fallet är det s. k. sysselsättningsstödet
för äldre ortsbunden arbetskraft,
där bl. a. åtgärder i skogsbruket
skulle ge cirka 2 000 helårsarbetare
i Norrlands inland och för Jämtlands
län cirka 500. Denna målsättning har tyvärr
inte kunnat uppfyllas bl. a. på
grund av bestämmelsernas utformning.
För Jämtlands län är siffran cirka 160,
men därav är det en stor del som inte
kan sägas vara helårsarbetande, då
arealstorleken i många fall ligger på
en å två hektar skogsmark beträffande
skogsvårdande åtgärder. Dessa jämte
andra åtgärder som vidtagits är helt

134

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

otillräckliga för att man skall kunna
uppnå utlovad effekt. Detta framgår avvad
här har sagts och av vad som redovisas
i Kungl. Maj :ts proposition nr
75 när det gäller andelens lokaliseringsstöd
för Jämtlands län.

Av denna anledning, herr talman,
väckte jag motion I: 50 under riksdagens
allmänna motionstid. I motionen
hemställes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala att behovet
av lokaliseringspolitiska insatser i olika
delar av Jämtlands län särskilt tillgodoses
vid utformningen av- den fortsatta
lokaliseringspolitiken.

Statsutskottet avstyrker under punkten
3 i utlåtande nr 103 motionen i
fråga. I motiveringen anges att syftet
med motionen får anses vara tillgodosett
och att synpunkterna inte har undgått
beaktande. Med hänsyn till tidigare
utfästelser från statsmakterna förefaller
det minst sagt underligt med detta utskottets
konstaterande.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkande om bifall till motionen
1:50 vid statsutskottets utlåtande nr
103.

I proposition nr 75 anförs att åtgärderna
inom stödområdet kombinerats
med rörlighetsstimulerande insatser för
arbetskraften. Det sägs bl. a. i propositionen
att om de nu existerande problemen,
främst i norra Sverige, skall
vänta på sin lösning tills en regionalpolitisk
målsättning utformats torde det
vara för sent att kunna bibehålla en
befolkningsstorlek på någorlunda acceptabel
nivå i landsdelen.

I ett flertal remissyttranden till lokaliseringsutredningen
anfördes att statsmakterna
inte får bortse från de problem
som en fortsatt rationalisering inom
näringslivet kommer att medföra
för Norrlands inland. Bland annat avsociala
skäl och för skogsbruket är det
angeläget att den befolkning som nu och
i fortsättningen kommer att ha sin bärgning
i denna del av landet kan erbjudas
rimlig service.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll i

sitt remissvar över lokaliseringsutredningen
att de lokaliseringsstödjande åtgärderna
ger de största sysselsättningseffekterna
först på längre sikt. Åtgärder
som underlättar arbetskraftens geografiska
rörlighet leder enligt arbetsmarknadsstyrelsen
i allmänhet till betydligt
snabbare resultat. Med anledning av den
slutsatsen kan frågan ställas: Finns det
efter denna rörlighet några möjligheter
till andra insatser i vederbörande avflyttningsområde?
Fyra av fem som under
senare år flyttat och därvid fått
starthjälp har flyttat utom eget län. Det
talas ju så ofta om valfrihet. Vilken valfrihet
har de människor som i många
fall varit tvungna att flytta mot sin egen
vilja?

I moderata samlingspartiets motionspar
1:802 och 11:970 belyses konsekvenserna
av den pågående folkomflyttningen
och de faktorer som påverkas
genom nedläggningen av skolor, sjukhus,
järnvägar m. m. Mycket skulle vara
att vinna på att försöka få fram en helhetsbedömning
genom att man tog med
i balansen även de kostnader som samhället
får stå för i olika alternativa lägen.
Motionernas yrkanden följs upp i
moderata samlingspartiets ledamöters
reservation 8 till bankoutskottets utlåtande
nr 40.

Herr talman! Jag ber att även i denna
fråga få instämma i yrkandet enligt reservationen.

Klassificeringen av orter och regioner
bör i enlighet med vad som anförs
i proposition nr 75 grundas på ställningstaganden
som redan har gjorts i
skilda sammanhang och kan i stort gälla
den uppräkning som sker: storstadsregioner,
storstadsalternativ, regionala
tillväxtcentra och serviceorter. Det är
dock av betydelse, att serviceorterna
icke försvagas så att de inte kan fylla
sina uppgifter och de kvarboende människornas
rättvisa krav på en acceptabel
service. Konstaterandet i propositionen
att fördelningen inom respektive
kommunblock av de offentliga resurserna
bör vara en primärkommunal

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

135

angelägenhet kan noteras med tillfredsställelse.

Vid val av medel i den regionala poliktiken
nämns i propositionen olika åtgärder,
som vidtagits eller förbereds för
att främja utbildningens och försvarets
områden i Norrland och de statsägda
företagens roll i sammanhanget. Likaså
nämns förstärkt organisation och ökade
resurser åt statens institut för företagsutveckling
för att främja utvecklingen
av de mindre och medelstora industriföretagen.

I motionerna I: 1115 och II: 1308 från
moderata samlingspartiet framförs yrkanden
angående åtgärder i Vindelådalen.
I motionerna pekas på vägprojekt,
som kan bidraga till sysselsättning såväl
på kort som på längre sikt. Utskottet
avvisar framställningen trots gjorda uttalanden
om att alternativa arbetstillfällen
har utlovats till det aktuella området
under debatten före och efter beslutet
om Vindelälven.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att återkomma med yrkande om bifall
till motionerna I: 1115 och II: 1308.

Möjligheterna att genom generella medel
påverka utveckligen inom stödområdet
berörs vid ett flertal olika tillfällen
i propositionen nr 75. Bl. a. nämns
möjligheten att minska eller avskaffa
arbetsgivaravgiften i norra delarna av
landet. Förslag har under årets riksdag
framlagts motionsvägen bl. a. från moderata
samlingspartiet om en sådan
minskning av arbetsgivaravgiften. Riksdagsmajoriteten
har tidigare i vår avslagit
den gemensamma borgerliga reservationen
om bifall till detta yrkande
i likhet med andra framställningar av
generell karaktär från moderata samlingspartiet
inom beskattningens område.
I motionsparet 1:374 och 11:421
hemställes om förslag till sådana ändringar
i kommunalskattelagen att avskrivningsmöjligheterna
förbättras för
industrins byggnader inom det s. k. stödområdet.

I ett annat motionspar, nämligen I:
154 och II: 176, hemställes om en sänk -

Ang. regionalpolitiken
ning av fordonsbeskattningen för lastbilar
ocli släpvagnar i Norrland på
grund av avstängning av vägar vid tjällossning
samt ur lokaliserings- och kostnadsmässiga
synpunkter.

I särskilt yttrande av ledamöter i
lokaliseringsutredningens rådgivande
nämnd, herrar Svanberg, Ekström och
Kahlin, framhölls vikten av generella
åtgärder. Detta framhölls också av flera
tunga remissinstanser, bl. a. LO, SAF,
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen
och Svenska kommunförbundet.
Dessa frågor behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 36. Utskottets
majoritet avstyrker motionsförslagen.
Motionsparen innefattas i den
med 1 betecknade reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till denna reservation.

Investeringsfondernas disposition som
ett regionalpolitiskt instrument bör
även i fortsättningen tas till vara. I
motionsparet I: 160 och II: 181 hemställer
jag och herr Petersson i Gäddvik
m. fl. att riksdagen som sin mening
ger till känna att större krav ställes på
etablering inom stödområdet när de
större industriföretagen utnyttjar avsatta
investeringsfondsmedel. Bankoutskottet
framhåller i sitt utlåtande nr
42, att det enligt utskottets mening är
angeläget att investeringsfonderna även
i fortsättningen inom ramen för sitt
syfte kan utnyttjas för att skapa nya
och varaktiga arbetstillfällen i sysselsättningssvaga
regioner. Utskottet förutsätter
att så kommer att ske i betydande
utsträckning även i fortsättningen. Jag
skulle vilja uttala den förhoppningen,
att investeringsfondsmedlen i större utsträckning
än hittills varit fallet utnyttjas
för investering inom de sysselsättningssvaga
regionerna och framför allt
inom stödområdet. Andelen som faller
på dessa områden bör vara större i
förhållande till vad som fallit på de s. k.
heta områdena än hitintills.

Erfarenheterna från den hittillsva -

136

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

rande lokaliseringspolitiska stödverksamheten
tyder på att kostnadsolikheter,
som har samband med avståndsfaktorn,
har en inte oväsentlig betydelse
för företagens lokaliseringsval och expansionsmöjligheter.
Detta har påtalats
under lång tid. Det är ur regionalpolitiska
synpunkter därför angeläget att
en reduktion av frakt- och resekostnaderna
kommer till stånd så att förutsättningarna
för avsättning av företagens
produkter och kontaktkostnaderna blir
mera likvärdiga med dem som gäller
för företag, som ligger närmare stora
marknader.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 84
framlägges förslag om generella åtgärder
för reduktion av fraktkostnaderna
för företagen inom stödområdet. Stödet
är utformat selektivt i form av restitution
till företagen baserad på faktiska,
erlagda kostnader. Fördelen med ett sådant
system baserat på de verkliga
fraktkostnaderna är att det medger
fraktlättnader utan ingrepp i den allmänna
kostnadsanpassade taxan med
likartad behandling av såväl järnvägssom
lastbilstrafik. I stort sett kan förslaget
accepteras, men det finns några
delar av förslaget som skulle behöva
omarbetas.

Herr talman! Jag vill först instämma
i det yrkande som framförs i reservation
2 vid statsutskottets utlåtande nr
105 angående Gotlandstrafiken. Jag vill
också instämma i yrkandet om bifall
till reservation 3.

Jag kommer vidare att yrka bifall till
reservation 4 angående nedre gräns för
fraktstödsberättigad sträcka. Huvudorsaken
till mitt instämmande i detta yrkande
härleder sig till behandlingen av
förslaget och reservationen angående
transportsträckor i Norge och Finland
som kvalifikationsgrundande för transportstöd.

För Norrlands inland går i stor utsträckning
den naturliga och billigaste
transportvägen över norska, isfria hamnar.
Motioner om transitotrafik och
transporter av olja från norska ham -

nar har tidigare behandlats av årets
riksdag och i vederbörlig ordning avslagits.
Motiv för avslagen har nu, liksom
tidigare, varit pågående utredningar
bl. a. inom Nordiska rådet. Det förefaller
vara den obotfärdiges förklaring
till att dessa naturliga transportvägar
icke kan få en rejäl chans. Men det är
ju tyvärr så, att starka intressen finns
såväl för kusthamnarna efter Bottniska
viken som på Västkusten, vilka intressen
motarbetar inlandets naturliga
transportvägar. Det talas i andra sammanhang
högtravande om vårt lands
intresse för nordiskt samarbete och för
det upphaussade resultatet av Nordekförhandlingarna.
Men när det kommer
till konkreta åtgärder, där vårt intresse
för realiserandet av dessa stolta deklarationer
skall visas, sviker viljan.
Det tråkiga är att detta drabbar inlandet
och dess export på ett beklagligt
sätt. Men det är kanske meningen att
transporterna skall styras från de närliggande
norska hamnarna till exempelvis
Göteborg.

I det motionspar I: 1137 och II: 1333,
som jag står som en av undertecknarna
för, hemställes att det föreslagna
transportstödet jämväl skall omfatta
transport till isfri norsk hamn med
hänsyn till det nordiska samarbetet
och till den oerhörda betydelse transportmöjligheterna
till norsk isfri hamn
har särskilt för inlandet men även för
Mellannorrland över huvud taget. Utskottet
har helt kort ansett sig inte
kunna tillstyrka förslaget med hänsyn
inte minst till de praktiska olägenheter
som skulle vara förenade med ett
genomförande av förslaget. Konsekvensen
av utskottes ställningstagande blir
att med den föreslagna nedre gränsen
för fraktstödet kommer en stor del av
exporttransporterna från inlandet och
särskilt dess västra delar icke i åtnjutande
av någon fraktnedsättning. Jag
ansluter mig därför till reservation 4,
men jag anser att reservationens yrkande
icke tillgodoser kraven på fraktbidrag
för export från inlandet, särskilt

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

137

då dess västra delar, varför jag ber att
få återkomma med yrkande om bifall
till motionsparet 1:1137 och 11:1333.

På grund av samma hänsyn till export
från inlandet över norsk hamn kommer
jag också att biträda reservation 6
i samma utlåtande.

I motionsparet 1:1161 och 11:1361
från vårt håll pekas på det föreslagna
restitutionsförfarandet. Det hemställes
i motionerna och reservation 9 att föreskrifter
måtte utarbetas med en utformning
av restitutionsbestämmelserna
på sådant sätt att de negativa effekterna
av kapital- och räntekostnad för
fraktersättning elimineras. Jag biträder
det yrkande som framföres i reservation
9.

I samma motionspar hemställes om
att dispensmöjligheter kan lämnas för
vissa maskin- och verktygstransporter
från allmänna stödområdet, trots att
de understiger 500 kg i verklig vikt.
Detta motiveras med att leverans sker
till förbrukare av maskiner och verktyg
utan möjlighet till vad utskottet
benämner samsändning för rationell
transport. De praktiska möjligheterna
till sådan samsändning finns icke i dessa
fall. I nuvarande läge avstår jag från
att yrka bifall till motionerna, men en
framställning i enlighet med deras hemställan
återkommer med all säkerhet.

Ett tredje yrkande i motionsparet
var att fraktbidragsnämndens kansli
skall förläggas till Östersund. Utskottet
avstyrker framställningen med erinran
om att kansliet personalmässigt beräknas
få en mycket begränsad omfattning,
varför dess stationering från lokaliserings-
och regionalpolitiska synpunkter
inte torde bli av nämnvärd betydelse.
Dessutom blir dess arbetsuppgifter
enligt utskottet av sådan karaktär
att de måste fullgöras i nära kontakt
med vederbörande departement
och myndigheter. I motionerna framhålles
att fraktsedelsbehandlingen kommer
att ske med databehandling. Länsstyrelsen
i Östersund saknar databehandlingsutrustning.
En enhet av den

5f Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. regionalpolitiken
nya värnpliktsorganisationen kommer
att förläggas till Östersund. Även dess
material kommer att databehandlas.
Förutom dessa centrala behov av databehandlingsmöjligheter
finnes ett begränsat
övrigt behov av tillgång till databehandling
av material inom Jämtlands
län från företag och organisationer.

Man brukar ju tala om önskvärdheten
av decentralisering och utflyttning
av företag och institutioner. Detta behandlas
i annat sammanhang inom lokaliseringspolitikens
ram i proposition
nr 75 och bankoutskottets utlåtande nr
40. Det har framförts i statsverkspropositionerna
såväl 1969 som 1970 att
den statliga verksamheten skall flyttas
ut från storstadsområdena i så stor utsträckning
som möjligt. Särskilt skall
detta ske vid nyetablering av statlig
verksamhet. Men det är tydligt att sorteringen
av fraktsedlar måste ligga i
Stockholm och i närheten av departementet!
Jag och många med mig har
den uppfattningen att sortering av
fraktsedlar och utanordnande av fraktrestitution
lika bra kan vara förlagd
till någon ort utanför Stockholm. Jag
förutsätter att den nya nämnden kommer
att tilldelas telefon, så att den i
likhet med övriga företag kan nå den
centrala administrationen i Stockholm
per telefon. Det har tidigare slagits på
stora trumman för decentralisering.
Jag hoppas att det resonemanget även
kan stå sig när det gäller en ny organisation
som fraktbidragsnämnden.

Herr talman! Jag kommer sedermera
att yrka bifall till motionerna 1:1161
och II: 1361 när det gäller förläggning
av bidragsnämndens kansli till Östersund.

Moderata samlingspartiets motionspar
1:86 och 11:99 behandlar följande
frågor:

1. Trafikpolitikens utnyttjande som
ett lokaliseringspolitiskt instrument.

2. Flygets plats i svensk transportpolitik.

3. Krav på att vägbyggandet i Norr -

138

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

land utföres med beaktande av sekun därvägarnas

betydelse för skogs- och

turistnäringarna.

4. Att norrländsk exportindustri inte
skall belastas med ytterligare transportkostnader
vare sig som en följd av
föreslagna sjöfartsavgifter eller som en
följd av alternativa landtransporter för
transoceana skeppningar över Göteborg.

5. Ändringar av antalet avståndsklasser
och gränserna mellan dessa för att
göra teletaxorna mindre avståndsberoende.

Punkterna 2 och 4 har tillstyrkts av
utskottet enligt punkt 23 i statsutskottets
utlåtande nr 105, i så måtto att
framställningarna och vad utskottet anfört
däröver anses böra ges Kungl. Maj:t
till känna. Det tredje yrkandet angående
sekundärvägarnas betydelse avfärdar
utskottet med att erinra om att
vägfrågorna ingående behandlats i utskottets
utlåtande nr 6 som godkänts
av riksdagen, varför utskottet finner
att motionerna inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. Motionerna
väcktes under allmän motionstid,
varför frågorna inte kunde
ha behandlats innan motionerna
väcktes. Teletaxorna har avhandlats
och framställningarna har avslagits av
riksdagen, visserligen med ytterst
knapp majoritet.

Beträffande flygets plats i svensk
transportpolitik är icke utskottets
skrivning till fyllest, utan riksdagen bör
som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna de synpunkter som framföres beträffande
flygkommunikationerna i den
till statsutskottets utlåtande nr 105 fogade
med 10 betecknade reservationen.

Herr talman! Jag kommer att biträda
yrkandet i reservation 10.

I övrigt kan det hälsas med tillfredsställelse
att transportkostnaderna kommer
att mera jämställas mellan olika
regioner i landet genom de selektiva
åtgärder som vidtages i anledning av
föreliggande förslag. Åtgärderna kom -

mer att bidra till ett bättre industriklimat
i skogslänen.

För att återgå till åtgärder av mera
punktvis karaktär vill jag nämna att
motioner från moderata samlingspartiet
med nr 1:1145 och 11:1339 behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
103. Utskottet anser att beaktandet av
regionalpolitiska synpunkter vid lokalisering
av vissa typer av sjukhus och
andra sjukvårdsinrättningar bör kunna
tänkas kunna komma i fråga, men
anser möjligheterna att inom sjukvårdsområdet
uppnå beaktansvärda resultat
måste anses begränsade. Utskottet utgår
från att detta område beaktas utan någon
riksdagens åtgärd. Möjligheten att
inom sjukvårdsområdet uppnå lokaliseringspolitiska
effekter och deras inplacering
i den landstingskommunala
sjukvårdsplaneringen bör närmare utredas.
Lokaliseringsutredningen har
icke avslutat sitt arbete, varför utredningen
bör få ta del av förslagen.

Herr talman! Jag kommer att biträda
yrkandet om bifall till reservation 3.

Jag ber också att få biträda yrkandet
i reservation 5 i samma utlåtande
innebärande en vidgning av det allmänna
stödområdet till Gotland samt
yrkandet i reservation 6 beträffande
områdesdifferentieringen av lokaliseringsstödet.

Motionsparet 1:1146 och 11:1338
från moderata samlingspartiet behandlar
frågan om lokaliseringsstöd för viss
jordbruket angränsande verksamhet. I
stor utsträckning kommer jordbruket
att vara en av de viktigaste basnäringarna
även i framtiden inom vissa delar
av stödområdet. Det finns betydelsefulla
områden vilka gränsar till jordbruket
men som inte omfattas av de
föreslagna stödåtgärderna. På de näringsområden
som ansluter sig till jordbruksproduktionen
kan i många fall
befaras speciella svårigheter i tillämpningen
mot bakgrund av hittills ofta
åberopade jordbrukspolitiska överväganden.
Sådan hantering av jord- och

Torsdagen den 21 inaj 1970 em.

Nr 27

139

skogsbruksprodukter som inte direkt
ansluter till en industriell tillverkningsprocedur
bör behandlas välvilligt då
verksamheten inle direkt omfattas av
det statliga jordbruksstödet. Utskottsmajoriteten
avstyrker bifall till motionerna
med hänvisning till vad departementschefen
anfört om stöd (ill industriliknande
verksamhet. Med hänvisning
till vad tidigare anförts bör motionsyrkandena
ges Kungl. Maj:t till
känna i enlighet med reservation 7 till
statsutskottets utlåtande nr 103.

Moderata samlingspartiets motioner
1:1147 och 11:1351 tar upp den aktuella
frågan om utbildning av företagare.
Bristen på företagare påtalas ofta
när det gäller frågorna omkring lokaliseringsobjekt
till avflyttningsområdena.
I många fall har dock företagareämnen
funnits, som ofta kan ha ett stort
praktiskt kunnande inom sitt yrke
men som skulle behöva utbildning i
viss utsträckning. Utskottets skrivning
i anledning av motionerna kan knappast
vara mera kortfattad. Det konstateras
enbart att den gjorda hemställan
ej torde fordra någon riksdagens ytterligare
åtgärd. Någon motivering till detta
kortfattade konstaterande finns inte.
Behovet är dokumenterat för en sådan
utbildning som omnämns i motionerna.
Skulle så icke vara fallet, hoppas
jag att utskottets talesman verifierar
förhållandet. Samtidigt skulle det vara
intressant att veta bakgrunden till det
kortfattade konstaterandet. Kan det tolkas
på sådant sätt att det inte finns
intresse för att få flera företagareämnen
utbildade till bra företagare och
därigenom kunna öka sysselsättningsmöjligheterna
för arbetstagare och skapa
större förutsättningar för att företagen
skall kunna leva vidare?

Herr talman! Jag kan av tekniska
skäl inte yrka bifall till motionsparet.

Under den allmänna motionstiden
väckte moderata samlingspartiet motionerna
1:78 och 11:94 vari hemställes
att gällande bestämmelser för olika
bidragsformer vid förflyttning av ar -

Ang. regionalpolitiken
betskraft tillämpas på samma sätt vid
flyttning till som vid flyttning från avfolkningsområden.
I anledning av förslag
i Kungl. Maj:ts proposition nr 75
väcktes från vårt håll motionerna I:
1148 och 11:1350. I propositionen nr
75 föreslogs att bestämmelserna skulle
ändras så till vida att flyttningsbidrag
skulle vidgas att omfatta även starthjälp.
Däremot föreslogs inte att bidragsformerna
skulle utvidgas med utrustningsbidrag
vid flyttning till stödområdet.
För flyttning från stödområdet gäller utrustningsbidrag.
Av denna anledning
kvarstår hemställan i motionerna 1:78
och II: 94 på denna punkt i likhet med
yrkandet i motionerna 1:1148 och II:
1350. Någon anledning att, såsom departementschefen
föreslår, ha olika
villkor för den flyttande arbetskraften
kan inte finnas, varför jag, herr talman,
ber att få återkomma med yrkande i
denna fråga beträffande motionsparen
1:78 och 11:94 samt 1:1148 och II:
1350.

I motionsparet I: 159 och II: 180 från
moderata samlingspartiet betecknas en
decentralisering av den statliga förvaltningsapparaten
som ett verksamt led i
en medveten regionalpolitik. Det krävs
därför i motionerna att en plan upprättas
för utflyttning av statliga verksamheter
eller delar därav till Norrland.
Frågan bär tidigare berörts när
det gäller det konkreta exemplet på föläggning
av fraktbidragsnämndens
kansli till Östersund. Bankoutskottet
anför i utlåtandet nr 40 att det enligt
propositionen nr 75 kommer att föreligga
förslag från den tillsatta delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet
om vilken statlig verksamhet
som bör flyttas från Storstockholmsområdet
och till vilka orter lokalisering
bör ske. Det vore därför ett lämpligt
tillfälle för delegationen att biträda yrkandet
om förläggning av fraktbidragsnämndens
kansli utanför Stockholm.
Det behöver ju inte bli något problem
med befintlig personal. Tjänsterna skall
ju nvtillsättas.

140

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandena i reservationerna 8, 9, 10
och 14 vid statsutskottets utlåtande nr
103.

Mitt anförande, herr talman, blev
långt, men det är ett omfattande och
viktigt område vi behandlar. Förhoppningarna
om snabba åtgärder för att
ange initiativ och riktlinjer till möjligheter
för glesbygdernas — och då särskilt
skogslänen och deras inlands —
invånare att få utkomst och service
inom berörda områden har tyvärr inte
infriats. Det bär oupphörligt framhållits
att åtgärderna måste sättas in innan
avfolkningen gått så långt, att det
endast kan konstateras, att nu bär utvecklingen
nått den punkt, då det inte
lönar sig att vidta några åtgärder. Tyvärr
kan man konstatera att snabbheten,
när det gäller insatser för att flytta
människorna till andra delar av landet,
är mycket mer iögonfallande. Arbetsmarknadsverkets
senaste giv att
med charterflyg transportera folket söderut
bevisar inom vilket område de
snabba insatserna sätts in. Enligt gjorda
tidningsuttalanden har arbetsmarknadsstyrelsens
värvningsresor med
charterflyg från de norra delarna av
landet gått bra. Detta får väl tolkas på
det sättet, att man lyckas i de fortsatta
strävandena att inrikta ansträngningarna
på de rörlighetsstimulerande åtgärderna.

Det har varit ett omfattande materiel
som utskottet haft att behandla inför
avgörandet om den fortsatta försöksverksamheten
inom regionalpolitiken.
Detta kan avläsas i behandlingen
av en del motioner. Skrivningarna tyder
på att en del eller delar av motioner
knappast blivit föremål för någon
realbehandling.

Herr talman! Jag vill uttala den förhoppningen
att regional- och lokaliseringspolitiken
skall komma att i ökad
utsträckning inriktas på att skapa sysselsättningstillfällen
i avfolkningsområdena.
Däri inbegripes det tidigare uttalade
önskemålet om att de olika ut -

redningarna fullföljs snarast och följs
upp av konkreta åtgärder, så att berörda
människor inte förlorar tron på alla
utfästelser.

Jag vill till slut, herr talman, peka
på att det finns flera positiva ändringsförslag
i försöksverksamheten, som
framförs i de nu behandlade propositionerna.
Jag vill bara nämna möjligheterna
till kreditgarantilånen, under
förutsättning att kreditmöjligheter kan
skapas för anskaffning av rörelsekapital,
avskrivningslånen, sysselsättningsstödet
till det inre stödområdet, ändringarna
i utbildningen inom företagen
och fraktbidragen. Till ett genomförande
av dessa förslag, kompletterade med
anförda ändringsförslag, vill jag deklarera
mitt stöd. Jag vill dock avslutningsvis
åter framhålla behovet av ökade
generella åtgärder för att förbättra
det industriella klimatet i de berörda
områdena.

Häri instämde fröken Stenberg (m).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall försöka vara
mycket kortfattad, även om det är påfrestande
när man skall beskriva förhållandena
i ett län som med rätta i
både historiskt och kulturellt avseende
kan betecknas som hjärtat i vårt vackra
land. Det gäller nämligen förhållandena
i Kopparbergs län. Herr Eric Carlsson
och herr Nyquist har dock gjort det lättare
för mig, då de belyst problematiken
i detta län med statistik över befolkningsutveckling,
utflyttning och arbetslöshet.

Jag kommer att inskränka mig till frågan
om stödområdets avgränsning. Propositionen
har här följt förslaget i betänkandet
”Lokaliserings- och regionalpolitik”,
avgivet av 1968 års lokaliseringsutredning.
Där föreslås som bekant
vissa ändringar i den nuvarande
avgränsningen av stödområdet, bl. a. i
fråga om Kopparbergs län. Departementschefen
framhåller, liksom utredningen,
att ytterligare lokaliseringspo -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

litiska insatser behövs för att förstärka
näringslivet i länet. I syfte att bygga ut
företagsamheten i länets centralregion
föreslås att Borlänge—Faluns, Mockfjiirds
och Säters kommunblock skall
ingå i stödområdet. Det är i och för sig
bra att lokaliseringspolitiken främjar
de strävanden som finns i länet att bygga
ut centralregionen och därigenom
bidrar till att skapa ett alternativ till
storstadsregionerna, ett alternativ som
kan attrahera och bära upp kvalificerad
samhällelig och enskild service.

Jag har många gånger tidigare i denna
kammare i de lokaliseringspolitiska
debatterna och också i remissdebatter
framhållit att stödområdet enligt min
åsikt är felaktigt avgränsat, när inte
hela länet är med inom stödområdet.
Nu flyttar man gränsen söderut, men
fortfarande är en väsentlig del av länet
utanför detta stödområde. Det är utomordentligt
beklagligt att länet även denna
gång delas i två delar. Söder om
gränsen utanför stödområdet ligger fortfarande
Ludvika och Smedjebackens
kommunblock liksom Avesta och Hedemora.
Det kan inte vara lämpligt att
även i fortsättningen låta stödområdesgränsen
dela den administrativa enhet,
som ett län utgör, i två delar. I Kopparbergs
län har de kommunblock, som nu
kommer att ligga utanför stödområdet,
haft och har också i dag betydande problem
i fråga om befolkningsutvecklingen.
Detta har belysts genom statistik
som tidigare anförts här. Gränsdragningsproblem
av denna art måste också
komma att skapa svårigheter för länsstyrelse
och planeringsnämnd — för
länsmyndigheter över huvud taget — i
planeringen.

Här har redan nämnts de fyrpartimotioner
avlämnade av länets samtliga
riksdagsmän som behandlar denna avgränsningsfråga.
Näringslivet domineras
av tung industri och stora företagsenheter,
som starkt rationaliserat sill
verksamhet. Samtidigt har strukturrationaliseringen
av jord- och skogsbruket
fortsatt här liksom på andra håll

141

Ang. regionalpolitiken
och medfört en nedskärning av arbetskraften,
vilket inneburit sysselsättningsproblem.

Näringslivet har på grund av otillräcklig
differentiering en för befolkningsutvecklingen
ogynnsam struktur.
De människor som förlorat sitt arbete
har inte kunnat erbjudas alternativa
sysselsättningsmöjligheter, och detta har
medfört en kraftig utflyttning. Man kan
befara att denna utflyttning på sikt får
allvarliga följder dels för den befintliga
industrins rekrytering, dels för
servicestandarden inom ifrågavarande
områden. En under många år pågående
stark utflyttning och ett till följd därav
sviktande befolkningsunderlag kan medföra
att kommunerna inte blir attraktiva
för företag inom handel och servicenäringar.
Också servicestrukturen
riskerar därför att bli ofullständig och
ogynnsam — man ser exempel på det i
vårt län. Detta bidrar i sin tur till att
göra områdena mindre tilltalande för
industrilokalisering. På längre sikt kan
också ett minskat befolkningsunderlag
inverka ofördelaktigt på utbyggnaden
av den offentliga servicen, t. ex. på utbildningsområdet.
Jag behöver inte gå
in närmare på detta; det har herr Eric
Carlsson redan talat om. Här har vi således
en spiraleffekt — den negativa
effekten på en del av näringslivet medför
negativ effekt för andra delar.

För att man skall kunna åstadkomma
eu fördelaktigare företagsstruktur med
ökad differentiering krävs kraftfull
medverkan från samhällets sida. Framför
allt behövs en ökad satsning på att
förmå företag inom verkstadsindustrin
att slå sig ned inom dessa områden.
Den arbetskraft som finns här har i
regel sådan utbildning att den också väl
passar nya företag eller utbyggda företag
inom verkstadsindustrin.

Jag tycker att det är utomordentligt
beklagligt att inte inrikesministern har
tagit starkare intryck av de farhågor
som vid uppvaktningar inför statsrådet
framförts från såväl länsstyrelsen som
berörda kommuner. Dessutom borde

142

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
man ha varit mer lyhörd för den allmänna
opinionen i länet, speglad i den
mångfald av uttalanden som i stödområdesfrågor
gjorts av skilda organisationer.
Statsutskottets tredje avdelning,
som på ort och ställe studerat problemen,
tog inte särskilt starkt intryck av
de svårigheter som vi har däruppe, vilket
jag beklagar.

Herr Nyquist — och jag tror även
herr Eric Carlsson — har redan refererat
vad Kopparbergs länsavdelning av
Svenska kommunförbundet uttalade vid
sitt årsmöte för någon vecka sedan, och
jag behöver inte åter läsa upp detta. Jag
vill bara kortfattat framhålla, att avdelningen
anför att den negativa utvecklingen
i de södra delarna av vårt
län kommer att förstärkas genom att
dessa delar lämnats utanför stödområdet,
varigenom satsningen på centralregionen
motverkas och den avsedda
positiva effekten för hela länet kommer
att utebli. Kommunförbundet är av
den bestämda uppfattningen att hela
Kopparbergs län bör tas in under stödområdet.

Avesta och Ludvika planeringsregioner
får nu naturligtvis ännu svårare att
attrahera industrier för att åstadkomma
ett mer differentierat näringsliv. Söderut
finns konkurrensen och dragningskraften
från de expansiva industriorterna
i Mälardalen och norrut från centralregionen
Falun—Borlänge, som är
attraktiv i och för sig men som kommer
att få ännu större möjligheter att
dra till sig företag när den inrymmes i
stödområdet. Jag vill än en gång framhålla
att jag anser satsningen på Dalarnas
centralort och en utvidgning av
stödområdet till att omfatta centralorten
riktig, men det är helt fel att försvaga
de södra kommunblockens möjligheter
att konkurrera om lokaliseringsobjekt
och försvåra utbyggnaden
av befintlig företagsamhet genom att
samtidigt lämna dessa utanför det lokaliseringspolitiska
stödet. Det är för resten
inte bara det direkta stödet i form
av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån,

lokaliseringskrediter och utbildningsbidrag
som generellt bortfaller utan också
möjligheterna till den nedsättning av
fraktkostnader som föreslås i proposition
nr 84 och behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 105.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till reservation 4 vid statsutskottets
utlåtande nr 103. Om riksdagen trots allt
skulle bifalla propositionens förslag —
det verkar ju osannolikt efter den starka
argumentering som framförts från representanter
för Kopparbergs län — vill
jag uttrycka en varm förhoppning om
att de möjligheter som föreslås i propositionen
när det gäller att ge lokaliseringsstöd
till orter utanför stödområdet,
där särskilda svårigheter uppstår,
utnyttjas generöst. Departementschefen
framhåller — och det har herr Nyquist
redan refererat — att stödområdesgränsen
inte får uppfattas som en fixerad
demarkationslinje. Just i gränsområdet
finns skäl att tillämpa stödbestämmelserna
på ett smidigt sätt. Det
finns ingen anledning för mig att nu
upprepa det som herr Nyquist redan
framhållit om utskottets välvilliga skrivning
i detta fall.

I folkpartiets motion har vi kraftigt
betonat angelägenheten av en generös
tillämpning'' av reglerna när det gäller
gränsregionerna närmast stödområdet.
Utskottet har också instämt i detta.
Även om en sådan lösning naturligtvis
inte är av samma värde och ger samma
effekt som om ifrågavarande kommuner
inryms i stödområdet kan den, förutsatt
att utskottets rekommendation
om en generös tillämpning också följs,
bidra till att något förbättra dessa områdens
situation.

Men, herr talman, inom Kopparbergs
län råder en entydig uppfattning att
hela länet bör tas in under stödområdet.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Den regionalpolitiska
debatten har nu pågått här i kammaren
i elva timmar. Ingen i kammaren
bär väl orkat följa med hela debatten;

Torsdagen den 21 mai 1970 em.

Nr 27

113

många av oss har dock lyssnat tillräckligt
länge för att konstatera att
den rört sig om åtskilliga principiella
frågor men också om flera konkreta
problem. I långa stycken har debatten
berört norrländska förhållanden. För
min del kommer jag främst att beröra
förhållandena i sydöstra Sverige och i
korthet kommentera tre av mig väckta
motioner.

I den första av dessa motioner, nr
I: 1149, har jag fäst uppmärksamheten
på Ölands problem. Jag har därvid erinrat
om att Ölands invånarantal sedan
länge är stadigt sjunkande, vilket framgår
av följande siffror: år 1950 25 900,
år 1969 20 512 och år 1980 beräknade
18 800. Nedgången av jordbruket har
inneburit en avsevärd minskning av arbetstillfällen
som ej kunnat kompenseras
av en motsvarande utbyggnad av
industrin. Ungdomarna har måst överge
sin ö, och inslaget av åldringar har
blivit onormalt stort. Således beräknas
den äldsta gruppens — 70 år eller äldre
— andel av befolkningen år 1980 till
15,4 procent mot 10,6 procent för riket
i dess helhet.

Även övriga data för Öland är oroande.
Beträffande bostadsförhållandena
framgår att den procentuella andelen
omoderna lägenheter är 64 för ön i dess
helhet och 80 för dess glesbygd. För
glesbygden i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län är motsvarande siffror
32, 32 och 56. Bostadsförhållandena
är således mycket otillfredsställande.

Detsamma gäller inkomstförhållandena,
vilket framgår av följande siffror
för antalet skattekronor per invånare
respektive medelskattekraft i procent
av riksmedeltalet: Öland 54,66—61 procent,
Jämtlands län 70,44—78 procent,
Västerbottens län 75,21—83 procent
och Norrbottens län 81,35—90 procent.

De siffror som jag här nämnt är till
fyllest för att utvisa att Öland befinner
sig i en sådan situation att särskilda
lokaliseringspolitiska åtgärder erfordras.
Det förefaller naturligt att dessa
åtgärder i första hand inriktas på tu -

Ang. regionalpolitiken

ristnäringen som för Ölands del är av
den största betydelse. Turismens omfattning
är redan nu mycket stor och
beräknas öka högst avsevärt i och med
ölandsbrons färdigställande år 1972.

För att möta den ökade turistströmmen
erfordras emellertid bl. a. en rejäl
upprustning av turistanläggningar på
ön. Detta är desto mera angeläget som
antalet utländska turister kan väntas bli
mycket stort. I dessa dagar, då vi har
bekymmer med vår valutareserv, vill
jag gärna framhålla hur värdefullt det
vore om Öland med sina goda förutsättningar,
med sin vackra och särpräglade
natur och sitt sköna klimat
kunde rustas upp ordentligt, så att det
både kunde locka till sig utländska turister
och för oss svenskar framstå som
ett verkligt alternativ till utländska semestermål.

För en upprustning av turistanläggningar
erfordras emellertid ett starkt
statligt lokaliseringsstöd, och något sådant
stöd kan enligt nu gällande bestämmelser
över huvud taget ej utgå,
då Öland ej tillhör det allmänna stödområdet.

Inrikesministern har i avvaktan på
pågående utredning i sin proposition ej
velat frångå dessa bestämmelser, och
statsutskottets majoritet avvisar med
samma motivering motionens hemställan
att riksdagen måtte besluta att lokaliseringsstöd
för turistanläggningar på
Öland skall kunna utgå efter samma
regler som för turistanläggningar inom
det allmänna stödområdet.

Det är djupt beklagligt med denna
negativa inställning från regeringspartiets
sida. I en gemensam borgerlig reservation,
nr 9, fogad till statsutskottets
utlåtande nr 103, framhålles att det
förhållandet att utredningen om planering
av turistanläggningar och friluftsområden
inte avslutat sitt arbete inte
får hindra att ändringar i villkoren för
lokaliseringsstöd övervägs och beslutas.
Väsentligt är bl. a. att lokaliseringsstöd
kan utgå även utanför stödområdet.
Reservanterna förordar en sådan

144

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
vidgad tillämpning av hittills gällande
regler och framhåller att detta skulle
bli av stor betydelse bl. a. för Öland.

Jag måste än en gång beklaga att utskottet
i dess helhet ej har kunnat följa
denna linje. Nu ligger det stor risk i
att Öland i avsaknad av lokaliseringsstöd
ej kan rusta upp sina turistanläggningar
i tid för att kunna möta den
stora turistström som utan tvivel kommer
i samband med Ölandsbrons färdigställande.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till ovannämnda reservation.

Jag skall så be att få säga några ord
om motionen I: 802 —- angående konsekvenserna
av den pågående näringslivslokaliseringen
och befolkningsomflyttningen
— med herr Ingvar Andersson
som första namn. I motionen
tas upp till diskussion faktorerna bakom
och konsekvenserna av förändringar
i näringslivets lokalisering och
den därmed förenade befolkningsomflyttningen.
Företagen fattar ofta sina
beslut enbart på grundval av företagsekonomiska
överväganden, och processen
leder till koncentration till tätområdena
och en fortsatt avfolkning av
glesbygderna.

Vi motionärer har funnit denna utveckling
oroande och menar att inte
bara företagsekonomiska utan också
samhällsekonomiska beräkningar måste
beaktas vid lokaliseringsbesluten. Därför
föreslås en expertutredning med
uppgift att analysera och värdera de
samhällsekonomiska konsekvenserna av
näringslivslokaliseringen och befolkningsomflyttningen.

Statsutskottets majoritet avvisar tyvärr
detta förslag under hänvisning till
ERU:s — expertgruppen för regional
utredningsverksamhet — arbete, genom
vilket motionärernas önskemål förmenas
vara tillgodosedda.

I reservation nr 8, fogad till bankoutskottets
utlåtande nr 40, framhålles
emellertid att det är angeläget att få
till stånd en utredningsverksamhet som
direkt inriktas på att analysera och

värdera de samhällsekonomiska konsekvenserna
av den näringslivslokalisering
och befolkningsomflyttning som
äger rum.

Utan att avvakta någon utredning
kan man dock helt instämma med dem
som beklagar den utveckling som äger
rum i våra dagars Sverige med den allt
starkare koncentrationen till vissa storstadsregioner
med deras ofta ogynnsamma
bostads- och miljöförhållanden.

För mig faller det sig naturligt att
erinra om vilket gott alternativ till storstadsregionen
som exempelvis Kalmar
län utgör.

Dess bättre har detta läns tidigare
stagnation nu förbytts i en expansion,
och befolkningsutvecklingen för länet
i dess helhet är positiv. För en fortsatt
lycklig utveckling fordras dock en
utökning av bostadsproduktionen och
vägbyggnadsprogrammet, och härför
krävs bättre tilldelning av vägmedel
och byggnadskvot.

Sydöstra Sverige har onekligen släpat
efter en del i utvecklingen, delvis
till följd av andra världskriget. På längre
sikt bör man dock kunna räkna med
att kommunikationerna och handeln
med länderna kring Östersjön får en
allt större omfattning, vilket blir av
utomordentlig betydelse inte bara för
denna landsända utan för hela vårt
land.

Varje landsända har givetvis sina
önskemål. För Kalmar läns del är en
upprustning av kommunikationerna ytterst
angelägen. Dessutom borde helt
naturligt länet vara i statsmakternas
åtanke vid utbyggnaden av den postgymnasiala
utbildningen och vid den
utflyttning av statliga institutioner från
huvudstaden som aviserats, senast här i
kväll av statsrådet Holmqvist. Efter att
ha hört hans uttalande på denna punkt
skall det bli intressant att se vad som
verkligen kommer att ske i fråga om
utflyttning av företag från Stockholmsområdet.
Herr talman! Jag kommer att
yrka bifall till reservation 8, fogad till
bankoutskottets utlåtande nr 40.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

145

Slutligen har jag i en tredje motion,
1:1162, behandlat Gotlands transportproblem.
Kommunikationsministern har
i proposition nr 84 framlagt förslag om
speciellt transportstöd för transporter
till och från det allmänna stödområdet.
Gotland tillhör inte detta område och
skulle därför inte kunna ifrågakomma
för något transportstöd. Detta har förefallit
mig orimligt eftersom Gotland
ju har alldeles ovanligt stora transportkostnader.
Av den anledningen har jag
i motionen hemställt, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till speciellt transportstöd för transporter
till och från Gotland.

I sitt utlåtande nr 105 avstyrker statsutskottet
motionen under hänvisning
till att inom kommunikationsdepartementet
pågår vissa överväganden och
att det i propositionen framlagda förslaget
till transportstöd till sin tekniska
natur är sådant att det inte lämpligen
kan tillämpas med avseende å
Gotlandstrafiken. Det sistnämnda är
obestridligt, då propositionen endast
talar om stöd för järnvägs- och lastbilstransporter
överstigande 300 kilometer.
I motionen har också framhållits
att transporterna till och från Gotland
måste företas med båt eller flyg
och att därför fordras ett speciellt utformat
transportstöd.

Den socialdemokratiska utskottsmajoritetens
negativa inställning till motionen
är beklaglig. Dess bättre förekommer
här en gemensam borgerlig reservation,
nr 2. I denna erinras om de
uttalanden som tidigare gjorts från
riksdagens sida och hävdas att det med
hänsyn till dem är ofrånkomligt att åtgärder
snarast vidtas för att ernå en
tillfredsställande lösning av de gotländska
kommunikationsproblemen. Vidare
uttalas i reservationen att en sådan
lösning bör omfatta såväl personsom
godstrafiken och avse jämväl flygtransporterna.
Det bör vidare ankomma
på Kungl. Maj:t att låta utarbeta
och framlägga förslag i ärendet.

Herr talman! Under de tio år jag till -

Ang. regionalpolitiken

hört riksdagen har, tror jag, Gotlands
mycket otillfredsställande trafikförhållanden
varje år varit föremål för debatt
i denna kammare. Gång på gång
har välvilliga uttalanden gjorts, men
tyvärr måste vi alla konstatera att någon
verklig förändring till det bättre ej
skett.

Olika utredningar har varit i verksamhet,
den s. k. ö-utredningen och
Gotlandstrafikutredningen, men lösningen
av trafikproblemet låter alltjämt
vänta på sig. I dessa dagar, då det talas
så mycket om jämlikhet, borde vi alla
inse att gotlänningarna i transportfrågan
av oss ej behandlas som några jämlikar.
De är direkt missgynnade på
grund av sitt geografiska läge. Det är
såvitt jag förstår då vår skyldighet att
på allt sätt underlätta deras situation
— i det nu aktuella fallet genom att ge
dem ett effektivt transportstöd. Jag vill
emellertid understryka att ärendet
brådskar. Kommunikationsministern
har ju också tidigare här i kväll energiskt
erinrats härom.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 105 fogade reservationen nr 2.

Allra sist ber jag att få instämma i
övriga reservationer, under vilka återfinns
namn på representanter för moderata
samlingspartiet.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Den lokaliseringspolitiska
debatten här i landet har fått karaktären
av politiska spekulationer i
alltför stor utsträckning, uppenbarligen
i syfte att nå vissa marginalväljargrupper.
I mitt tycke har också alltför litet
tid av den långa debatt som ägt rum
i dag ägnats åt bakgrunden till den
nuvarande utvecklingen, nämligen
strukturomvandlingen inom jord- och
skogsbruket. Speciellt har den rationalisering
som skett inom skogsbruket
medfört avsevärda minskningar av arbetstillfällena.
Flertalet om inte rent av
alla gjorda prognoser har kullkastats,

146

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken
därför att antalet sysselsatta blivit färre
än beräknat, fastän det verkat som
om man tagit till i överkant, när man
gjort beräkningar av hur många arbetstillfällen
som skulle försvinna.

I stället för att kräva att de som rationaliserat
bort arbetstillfällen också
skall svara för att nya tillskapas, ropar
man på hjälp från staten och skyller
på regeringen i stället för på företag
och andra som rationaliserat bort människorna
från deras arbeten och tvingat
dem att flytta till områden där arbete
erbjudits.

Nu gäller det dock att göra det bästa
möjliga för att avhjälpa problemen.
Där måste samhället göra kraftiga insatser,
och jag tycker att man bör poängtera
att dagens debatt gäller regionalpolitisk
stödverksamhet, i syfte att
bygga upp service- och industriorter
som är attraktiva att bosätta sig på. Avstånden
för människorna till servicen
får emellertid inte vara alltför stora
eller tids- och kostnadskrävande. Det
gäller också att skapa industriell verksamhet
i den utsträckningen att ett ensidigt
näringsliv motverkas.

De nu föreslagna åtgärderna har vissa
brister, som jag här kort vill utveckla.
Yissa områden som lämnats
utanför det allmänna stödområdet hör
till de områden i landet som drabbats
mycket hårt av den pågående befolkningsomflyttningen
med åtföljande
kraftiga befolkningsminskningar. Särskilt
gäller det de delar av Kopparbergs
län, närmast Ludvika och Avesta
planeringsregioner, som enligt Kungl.
Maj :ts förslag fortfarande skulle falla
utanför det allmänna stödområdet.

Även om både departementschefen
i propositionen och utskottet i sin
skrivning är positiva till att möjligheter
skall finnas för lokaliseringspolitiska
åtgärder utanför det allmänna
stödområdet, anser jag det ändock vara
nödvändigt att de delar av Kopparbergs
län som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle komma utanför stödområdesgränsen
kommer att tillhöra det all -

männa stödområdet. Det skulle vara
av stort värde för näringslivet i hela
länet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få instämma i yrkandet i reservation 4
i statsutskottets utlåtande nr 103.

Förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd,
främst avsett för Norrlands
inland — det s. k. inre stödområdet —
är ett välkommet initiativ, men även
här vill jag uttrycka den förhoppningen
att inga vattentäta skott skall uppstå
mellan det inre och det allmänna stödområdet.
Det är enligt min bestämda
uppfattning speciellt olyckligt om inte
eu flexibel bedömning tillämpas beträffande
de områden där planeringsregionerna
delats —• man vill ju i så
många andra sammanhang från myndigheternas
sida hålla planeringsregionerna
samman, och vi har ju nu antagit
begreppet regionalpolitik som en
vedertagen terminologi. Även i detta
sammanhang är Kopparbergs län drabbat,
nämligen där endast delar av en
planeringsregion förts till det inre
stödområdet.

Herr talman! Det är min förhoppning
att områden och kommunblock
som ligger i gränsområdet till det inre
stödområdet skall kunna få stödbestämmelserna
tillämpade på ett smidigt
sätt, varför jag hoppas att skrivningen
i statsutskottets utlåtande, nr
103, s. 24, femte stycket, har den innebörden
att tonvikten kan läggas på
”---i huvudsak detta område”.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord beträffande transportstödet.
Den föreslagna begränsningen till 500
kg för varje enskild sändning kommer
att medföra svårigheter för många
mindre företag och för sådana företag
som tillverkar lätta produkter — det
kan vara lätta men skrymmande produkter.
Jag hade hoppats på en bättre
behandling i utskottet av motion II:
1290. Bestämmelsen kan komma att
medföra konkurrenssvårigheter för
mindre och medelstora företag, även
om utskottet påstår att samsändningar

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

147

kan ske, vilket jag för resten tror är
orealistiskt. Jag hoppas att man inom
departementet följer denna fråga med
största uppmärksamhet och är beredd
att föreslå ändringar om det visar sig
erforderligt —• även efter en rätt kort
försöksperiod. Jag har för dagen här
inget annat yrkande men vill uttala en
förhoppning att frågan följs med största
uppmärksamhet från departementet
och de ansvariga myndigheternas sida
så att de är beredda att snabbt vidtaga
erforderliga åtgärder om så skulle befinnas
nödvändigt.

Jag har med det anförda velat motivera
varför jag vid den kommande voteringen
beträffande denna punkt kommer
att avstå från att rösta.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Det var närmast bankoutskottets
utlåtande nr 42 i fråga om
styrning av företagsetablering genom
utnyttjande av investeringsfondsmedel
— något som berörts här i dag av herr
Karl Pettersson — som jag skall svara
för.

Utskottet är nu ense i denna fråga.
Chefen för inrikesdepartementet har ju
även i propositionen deklarerat att möjligheterna
att utnyttja investeringsfonderna
som ett regionalpolitiskt instrument
kommer att tas till vara i det fortsatta
arbetet.

Vid kontakter med länsorganen har
också dessa framhållit att investeringsfondsmedlen
haft stor betydelse för företagsinvesteringarna.
Eftersom departementschefen
nu deklarerat att fonderna
även i fortsättningen kommer att utnyttjas
för sitt ändamål, vill jag, herr
talman, med detta korta inlägg yrka
bifall till utskottets förslag.

Låt mig emellertid, herr talman, när
jag nu äntligen har fått ordet något
beröra den väldiga omställningsprocess
som under det senaste decenniet ägt
rum inom skogsbruket och som väl är
den närmaste orsaken till de problem
vi i dag diskuterar. När arbetsmark -

Ang. regionalpolitiken
nadsstyrelsen i slutet av 1950-talet gjorde
en inventering av arbetskraftsbehovet
inom skogsbruket och då kom fram
till att behovet av sådan arbetskraft
komme att minska med cirka 50 procent
under 1960-talet, gjordes det politik
av detta. Man gjorde gällande
att arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen
ville tvinga folk att flytta från
landsbygden för att få arbetskraft till
storstadsområdena. Någon saklig debatt
om vad som höll på att ske var svår att
få fram. Det har ju inte här gällt att
tvinga folk att flytta. Det var — och
är fortfarande — en fråga om en rationaliseringsprocess
som företagen måst
företa på grund av konkurrensförhållandena
på världsmarknaden. Det är
därför vi fått dessa problem, framför
allt i Norrland.

Från fackföreningsrörelsens sida har
vi accepterat en meningsfylld rationalisering,
men vi accepterar därför inte
alla de åtgärder som vidtagits från
skogsföretagens sida de senaste åren.
Vi tror att man med en bättre planering
och smidigare övergång hade kunnat
mildra verkningarna av dessa omställningar.
Vi vet att skogsbolagen så
sent som i fjol sade upp ganska många
av sina anställda och att samma arbetsgivare
i år är ute och söker möjligheter
till import av utländsk arbetskraft.
Det är denna dåliga planering
som vi reagerar emot.

Eftersom många talare bär i dag endast
berört arbetslöshetssiffrorna för
dagen och inte orsakerna till deras
uppkomst, vill jag här med några siffror
belysa utvecklingen för Norrlands
vidkommande under de senaste 15
åren. Bortrationalisering av arbetskraft
stannade inte vid 50 procent som arbetsmarknadsstyrelsen
förutspått. Inom
vissa områden rör det sig om närmare
SO procent. Siffrorna är hämtade från
Svenska cellulosa AB:s statistik fram
till 1968. År 1956 fanns inom södra
skogschefsdistriktet 4 160 man anställda.
1960 hade siffran sjunkit till 3 070
man. 1965 var siffran 2 190 man och

148

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

1968 — alltså enligt den senaste rapporten
— 1 810 man. Det har alltså
skett en sänkning av antalet anställda
bara inom södra skogschefsdistriktet
från 4 160 man till 1 810 man. Det beräknas
att siffran i dag är omkring
1 500 man. Det är en synnerligen stor
reducering av arbetskraft som här
skett. Lägger vi därtill nedläggningen
av flottningen i Ljungan och Indalsälven,
som berör cirka 1 600 deltidsanställda
— eller omräknat till heltidsanställda
cirka 500 man — förstår vi innebörden
av denna rationaliseringsprocess.

Inom hela cellulosakoncernens verksamhetsområde
— alltså hela Norrlandsområdet
— har vi haft följande
utveckling. 1956 fanns inom hela området
8 640 anställda. 1968 var vi nere
i 3 020 anställda. 1970 beräknas siffran
till cirka 2 500 man. Lägger vi därtill
att det inom det privata skogsbruket
skett ungefär samma utveckling, förstår
var och en varför den norrländska
ungdomen inte kan stanna kvar på
landsbygden.

Att täcka denna åderlåtning enbart
genom nyetableringar är väl i det närmaste
ogörligt. Detta måste tyvärr kombineras
med befolkningsomflyttningar
till orter där ungdomen kan beredas en
tryggare sysselsättning. I den debatt
som förts här i dag tycks man inte ta
den minsta hänsyn till denna omställning
utan lägger skulden helt på den
förda politiken. Från fackförbundets
sida bar vi, som sagt, accepterat en meningsfylld
rationalisering, därför att vi
tror att detta är den enda vägen för de
anställda i skogsbruket att komma fram
till en acceptabel lönenivå och en tryggare
anställningsform. Utvecklingen
bar ju också visat att de anställda på
skogen fått en gynnsammare löneutveckling
under de senaste åren.

Den satsning som nu föreslagits för
de närmaste tre åren är ju ingenting
slutgiltigt. Jag bar nog den uppfattningen,
herr talman, att skall vi klara
utvecklingen inom dessa områden för

framtiden, så måste nog staten vara
beredd att gå in som företagare, och
vi får säkert räkna med betydligt ökad
investering framöver.

Herr PALM (s):

Herr talman! Mitt anförande skall i
likhet med herr Stadlings bli mycket
koncentrerat. Jag har också att svara
för ett utskottsutlåtande, nämligen bankoutskottets
utlåtande nr 41, vilket
skall behandlas i det här sammanhanget.
Det har kommit att tangeras
tidigare i dag under den här långa debatten.
Det var herr Thorsten Larsson
som för rätt många timmar sedan uppehöll
sig vid reservationen till utlåtandet.

Herr Thorsten Larsson är en av de
tre centerpartistiska reservanterna som
vill åstadkomma en differentiering av
kreditpolitiken. Herr Larsson anförde
vad han ansåg vara en stor nackdel, att
företagen får bygga både inom och
utom de s. k. koncentrationsområdena,
som han sade. Han skulle sedan visa
kartor över regionplaneringen i Malmöhus
län, men vi fick bara se vita fläckar
på TV-skärmarna. Om det låg ett
önsketänkande bakom och han önskade
få allt regionplaneringsarbete utraderat
är svårt att bedöma, men han beklagade
ju att det skall, som han sade,
läggas asfalt på världens bästa åkerjord.

Centerpartireservationen innehåller
en del oklarheter. Där sägs på ett ställe:
”Vidare bör möjligheterna att samordna
kreditpolitiken med regionalpolitiken
ingående prövas. En sådan
samordning kan tänkas innebära bl. a.
en regionalt avgränsad kontroll av kreditexpansionen
och en regional lågränta.
”

Hur en regional lågränta skulle tilllämpas
har vi inte fått veta någonting
om. Det har i varje fall inte klarats ut
i utskottet av dem som står för reservationen,
och det har inte heller klarats
ut i debatten här i dag. Det är en

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

149

mycket intressant tanke utöver dem
som annars kastas fram i sådana här
sammanhang.

Utskottet anför mot det här påståendet:
”Av allt att döma skulle det emellertid
erbjuda stora svårigheter att i
praktiken genomföra en regionalisering
av kreditpolitiken. Det skulle sålunda
bli nödvändigt att skapa garantier
för att krediter som beviljats inom
en viss region medförde en förbrukning
av resurser endast inom denna region.
Följden skulle bli att regionalt
avgränsade kreditmarknader uppkom,
vilket skulle inverka negativt på möjligheterna
att uppnå andra mål för den
ekonomiska politiken är de regionalpolitiska.
Effektivitetsfrämjande omställningar
av produktionsstrukturen skulle
hämmas och den ekonomiska tillväxten
därigenom på längre sikt bli lägre
än vad som annars skulle vara möjligt.
”

Den tanke som förts fram i centerpartiets
reservation skulle kunna leda
till en byråkrati av de mest fantastiska
dimensioner, och det skulle krävas ett
nit av osedvanligt slag att se till att den
här politiken fungerade. Hur den skulle
fungera för böndernas företag kan
man ju alltid spekulera omkring. Att
projektet i Väröbacka skulle flyttas till
ett helt annat område som kan locka
med en regional lågränta är väl en sak
som de flesta av oss ställer sig ytterst
tveksamma inför.

Vi har, som sagt, inte fått någon förklaring
vare sig i dag här i kammaren
eller vid utskottsbehandlingen till hur
den regionala lågräntan skulle kunna
praktiseras. Man får väl ta det som ett
uttryck för att gamla ideologier ibland
livas upp på nytt. Den nymerkantilism
som denna gång bär centerpartiets märke
kan ledas tillbaka till sin storhetstid
för mycket länge sedan. Det har
fört med sig att mittenbröderna folkpartisterna
med sin liberalistiska samhällsåskådning
inte har kunnat slå följe
med dessa nymerkantilistiska värderingar.
Centerpartiet står alltså ensamt

Ang. regionalpolitiken
med sin reservation. Ytterligare eu
spricka har alltså uppstått i mittenpartiernas
stålpakt.

Såsom jag förut har sagt möter vi
som har behandlat alla motioner i lokaliseringsfrågan
många löst framkastade
tankar och funderingar, som inte
alltid är så bärkraftiga. En av de motioner
som framstår såsom minst bärkraftig
i denna debatt är den motion
som resulterat i den föreliggande reservationen.
Den kan sannolikt användas
med större framgång på andra platser
och i andra debatter just nu än i
den svenska riksdagen.

Herr talman! Jag kommer att yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande nr
41.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 36 behandlas ett antal
motioner, som bl. a. har väckts av moderata
samlingspartiet och handlar om
hur man beskattningsvägen skall kunna
främja lokaliseringspolitiken inom
de områden som vi kallar för stödområden.

I de norrländska länen har vi de
långa transportavstånden som fördyrar
inte bara råvarorna utan också de färdiga
produkterna, som därigenom helt
naturligt kommer i ett från konkurrenssynpunkt
sämre läge än produkter
från den del av företagsamheten som
har en geografiskt sett bättre belägenhet.
En möjlighet, som i detta sammanhang
borde kunna övervägas, är
att man skulle kunna mildra beskattningen
på de lastfordon som har sin
huvudsakliga verksamhet inom stödområden.

En annan motion tar upp de viktiga
frågorna om vatten- och luftföroreningarna
och behandlar även frågan
om bullerproblemet. Vi har väl alla en
känsla av att mycket har försummats
på dessa områden, som vi med ett ord
kan kalla miljövården. Visserligen får
vi nu nya och bättre avskrivningsregler,
men jag ifrågasätter om de är till -

150

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 em.

Ang. regionalpolitiken

räckliga, alldenstnnd investeringarna
ändå skall bäras av produktionen. Från
konkurrenssynpunkt kan detta bli besvärligt,
och vi anser därför att en undersökning
bör ske om de nya avskrivningsbestämmelserna
är tillräckliga.

I övrigt vill jag understryka vad som
framhålles i motionsparet 1:1141 och
11:1344, vari erinras om att skattepolitiken
kan bli ett verksamt medel i syfte
att bedriva en framgångsrik regionpolitik.
Detta bör uppmärksammas främst
av de regioner som drabbas hårdast av
en skattepolitik som inte stimulerar kapitalbildningen
och inte heller befrämjar
produktionen. Därför ligger den
tanken nära att man bör överväga om
man inte inom de nuvarande beskattningsreglernas
ram kan medge större
avskrivningar i det regionpolitiska
stödområdet. Ett gott motiv för detta
anser jag vara att det på grund av klimatiska
betingelser är avsevärt dyrare
att uppföra industrianläggningar och
liknande byggnader här än i orter med
betydligt mildare klimat.

I motionsparet pekar man också på
slopandet av energiskatten och en differentiering
av arbetsgivaravgiften.
Dessa och liknande åtgärder skulle väl
sammanfalla med riksdagens nyligen
fattade beslut om den tjugofemprocentiga
investeringsavgiften där lokaliseringsområdena
då undantogs.

Ett annat gammalt önskemål som noggrant
bör övervägas är fördelningen av
kommunalskatten mellan produktionsoch
huvudkontorskommuner inom stödområdena,
ett gammalt önskemål om
en rättvisare beskattning som snarast,
tycker vi, bör tillgodoses.

Bevillningsutskottets majoritet har
avvisat alla dessa förslag främst från
principiell synpunkt och menar att lokal-
och miljöpolitiska skattelättnader
inte bör ges utan att detta intresse måste
tillgodoses genom andra åtgärder.

Reservanterna till detta utlåtande
hävdar emellertid att man i sådana
sammanhang både kan och bör använda
sig av skattepolitiken för att åstadkomma
en styrning av företag och sysselsättning
till vissa landsdelar då så

anses vara önskvärt. Många andra industriländer,
såsom Frankrike, Italien,
Västtyskland och Förenta staterna, använder
skattelättnader för att främja
de lokalpolitiska målsättningarna.

Med detta korta inlägg ber jag, herr
talman, att få ansluta mig till de yrkanden
som har ställts i de reservationer
som är fogade till detta betänkande.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Mitt deltagande som
siste talare i den här debatten är motiverat
av att jag pliktskyldigast har
att se till att ett bifallsyrkande ställs till
bevillningsutskottets betänkande nr 30.

Gemensamt för de motionsyrkanden
som har ställts är — såsom redan har
nämnts av herr Yngve Nilsson och av
herr Tistad — att man vill använda
skattepolitiken som ett lokaliseringspolitiskt
instrument. Förslagen innehåller
konkret att skatteregler skall införas
som är olika i landet beroende
på vilken region det gäller.

Motionerna har ett lokaliseringspolitiskt
syfte, och därför är det naturligt
att de behandlas i samband med denna
lokaliserings- och regionalpolitiska
debatt.

Jag vill starkt understryka vad utskottet
säger i sin skrivning, nämligen
att även om bevillningsutskottet inte
har haft att behandla de i propositionen
nr 75 framlagda förslagen vill utskottet
för sin del framhålla att de åtgärder
som där föreslås innebär en
lämpligare form av stöd än de skatteåtgärder
som förordas i motionerna.

Dessa frågor är inte heller nya för
bevillningsutskottet. Utskottet har i olika
sammanhang vid tidigare tillfällen
haft att ta ställning till motsvarande
motionsyrkanden, och utskottet har av
principiella skäl avvisat yrkandena. Vi
har inom utskottet inte kunnat finna
att de motionskrav som nu förs fram
har en sådan tyngd att det finns anledning
att ändra denna principiella uppfattning
från utskottets sida.

Vill man gynna vissa regioner i landet
— vissa verksamheter, varor eller
tjänster -— bör det ske med andra åt -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

151

gärder än genom lättnader i beskattningen.
Ett enda undantag från denna
huvudregel skulle möjligen vara — såsom
någon har framhållit — investeringsavgiften.
På den punkten har ju
bevillningsutskottet tillstyrkt Kungl.
Maj ds förslag, innebärande att sådan
avgift inte skall behöva erläggas för
byggnation inom det allmänna stödområdet.
Men då skall vi komma ihåg
att detta avsteg är särskilt motiverat.
Investeringsavgiften är nämligen mera
att betrakta som en förbudslagstiftning
än som en egentlig skattelagstiftning.
Finansministern har själv i denna fråga
uttalat att han för sin del helst ser
att inte en enda krona flyter in i statskassan
på grund av investeringsavgiften.
Detta får anses vara ett uttryck
för att man vill att den här regleringen
skall fungera. När så behövs skall
verksamheten med andra ord kunna kylas
ned.

När det gäller förslagen om att differentiera
skatten i vissa sammanhang
hävdar utskottet att det skulle vara eu
olycklig väg att slå in på. Vi anser att
lika beskattningsregler bör gälla för alla
områden i landet. Särskilt när det gäller
den indirekta beskattningen finns
det åtskilliga invändningar att resa mot
de förslag som har framlagts i motionerna.
De skulle bl. a. kunna äventyra
kontrollen av skattesystemet, rubba konkurrensneutraliteten
i beskattningen,
som man så ofta — inte minst från borgerligt
håll — hävdar att man skall
värna om. De kommer dessutom att
skapa ett betydande krångel och merarbete
för såväl de skattskyldiga som
skattemyndigheterna, utan att man kan
ge någon garanti för att man skall få
några lokaliseringspolitiska resultat av
betydelse.

Herr Tistad använde i sitt replikskifte
med inrikesministern ett bildspråk,
där han talade om tvätt och prov
av tvättmedel. Han jämförde de närings-
och lokaliseringspolitiska förhållandena
i Sverige med dem i Italien
och Frankrike och menade att om man
skall pröva ett nytt tvättmedel, så skall

Ang. regionalpolitiken
man tvätta ett smutsigt plagg och inte
ett som är nästan rent. Med detta har
väl herr Tistad medgivit att våra problem
i Sverige på detta område är betydligt
mindre än dem i Frankrike och
Italien. Man kan, herr talman, också
riskera att man tar till för starka doser
av tvättmedel, när man tvättar, så
att man fördärvar det plagg man vill
tvätta rent. Jag tror att vad som framförts
i motionerna i bevillningsutskottets
betänkande nr 30 är en alltför stark
dos för förhållandena i vårt land.

Herr talman, jag kommer att yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till kammarens nästa sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
tredje lagutskottets utlåtande
nr 45 uppföres före konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36, jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 efter statsutskottets
utlåtande nr 122, jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 före statsutskottets
utlåtande nr 129, tredje lagutskottets
utlåtande nr 51 efter bevillningsutskottets
betänkande nr 39 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 35 efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 53.

Vidare hemställer jag, att kammaren
måtte besluta att på samma lista statsutskottets
utlåtanden nr 104 och 111
sättes sist.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 00.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Bilaga 1 till anförande av herr Pettersson, Karl, vid bankoutskottets utlåtande nr 40. (Första kammarens protokoll 21/5 eftermiddagen)

LÄNSARBETSNÄMNDEN I JÄMTLANDS LÄN

c2.

£-

Antalet arbetslösa i Jämtlands län vid mitten av varje månad åren 1955—1970. pr

Månad	1955	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966	1967	1968	1969	1970
Januari	612	597	758	1 005	2 000	872	795	806	939	936	895	840	1 040	1 442	1 792	1 688
Februari	435	581	698	960	1 194	604	656	688	652	638	578	905	876	1 199	1 397	1 530
Mars	448	580	692	834	901	531	584	585	552	541	549	685	665	1 033	1 356	1 464
April	511	672	768	1 258	1 350	565	766	655	746	731	568	882	702	1 062	1 406	1 462
Maj	423	444	617	1 347	836	410	398	569	552	586	669	691	843	845	1 318	1 584
Juni	154	261	369	608	510	340	236	311	428	373	352	339	497	524	724
Juli	148	175	291	533	480	246	188	277	301	306	282	221	383	453	621
Augusti	152	195	302	608	571	317	272	341	403	419	361	334	432	777	793
September	224	299	393	606	459	329	284	337	415	475	423	418	454	798	789
Oktober	300	365	599	928	509	398	406	422	490	573	444	443	588	930	857
November	456	588	678	1 220	547	543	495	626	634	625	533	652	930	1 322	1 087
December	386	559	675	1 324	578	492	565	591	716	578	590	688	779	1 259	1 307
Medeltal per månad 354	443	570	936	828	470	470	517	569	566	521	591	682	970	1 121

152 Nr 27 Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

153

Ang. regionalpolitiken

Bilaga 2 till anförande av herr Pettersson, Karl, vid bankoutskottets utlåtande nr 40. (Första
kammarens protokoll 21/5 eftermiddagen)

LÄNSARBETSNÄMNDEN I JÄMTLANDS LÄN

Antalet personer sysselsatta i beredskapsarbeten i mitten av varje månad åren 1961—1970.

Månad	1961	1962	1963	1964	1965	1966	1967	1968	1969	1970
Januari	212	172	670	799	638	499	519	924	1 216	929
Februari	259	225	875	929	752	611	698	1 185	1 329	1 268
Mars	249	254	1 028	1 033	797	636	905	1 361	1 352	1 386
April	152	264	974	873	662	582	807	1 260	1 206	1 419
Maj	120	231	939	661	380	371	459	1 160	845
Juni	99	183	616	666	442	383	482	1 180	878
Juli	107	175	418	507	430	380	372	809	713
Augusti	in	176	423	468	373	313	418	835	680
September	113	199	448	479	333	320	473	907	663
Oktober	105	300	554	568	380	319	470	1 059	763
November	121	459	667	501	450	381	535	1 067	858
December	137	558	807	634	496	466	999	1 291	869
Medeltal per månad 149	266	702	677	511	438	595	1 086	948

Bilaga 3 till anförande av herr Pettersson, Karl, vid bankoutskottets utlåtande nr 40. (Första
kammarens protokoll 21/5 eftermiddagen)

LÄNSARBETSNÄMNDEN I JÄMTLANDS LÄN

Antalet personer placerade i arbetsmarknadsutbildning i mitten av varje månad åren 1963—1970.

Månad	1963	1964	1965	1966	1967	1968	1969	1970
Januari	441	492	603	502	638	861	860	1 083
Februari	461	507	575	536	667	870	944	1 238
Mars	475	546	603	528	679	938	1 005	1 268
April	506	567	553	539	684	842	1 052	1 441
Maj	474	517	597	550	736	866	1 016
Juni	412	475	554	528	596	630	675
Juli	369	358	515	503	522	535	665
Augusti	353	345	481	467	513	554	676
September	382	421	497	528	637	677	873
Oktober	429	469	525	557	709	777	1 014
November	469	523	542	592	722	793	1 076
December	488	633	551	636	774	888	1 139
Medeltal per månad	438	488	550	539	656	769	917

154

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Fredagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Herr Persson, Fritz, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 13 innevarande
månad.

Om närmare kontakt mellan American
Swedish Institute i Minneapolis samt
svensk folklivsforskning och museiverksamhet Herr

statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Wikströms (fp) interpellation om närmare
kontakt mellan American Swedish
Institute i Minneapolis samt svensk
folklivsforskning och museiverksamhet,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig vilka åtgärder jag ser som tänkbara
för att skapa en närmare kontakt
mellan American Swedish Institute i
Minneapolis och svensk folklivsforskning
och museiverksamhet.

American Swedish Institute i Minneapolis
spelar en betydelsefull roll för
att öka kunskaperna om svenska emigranters
historia. Institutet är dock inte
ensamt om att göra sådana insatser. Jag
vill gärna erinra om det svensk-amerikanska
historiska museet i Philadelphia
som tillkom under 1930-talet och likaså
om det emigrationshistoriska arbete
som bedrivs av det i samband med emigrantjubileet
1948 tillkomna Swedish
Pioneer Historical Society. Av betydelse
är också aktiviteter som utvecklas i

ett antal föreningar och organisationer
av mer lokal räckvidd och av den
svensk-amerikanska pressen. En utredning
rörande åtgärder till stöd för den
senare har under våren tillsatts på förslag
av utrikesministern.

Den svenska ambassaden i Washington
har under senare tid uppmärksammat
frågan, hur man från svenskt
håll mer aktivt skulle kunna bistå de
här berörda organisationerna i deras
verksamhet. Förslag till åtgärder har
dock inte ännu redovisats. Saken aktualiseras
ytterligare i och med att vissa
penningmedel kommer att ställas till
förfogande för det svensk-amerikanska
kulturarbetet genom inkomsterna från
det av Sveriges Radio publicerade bildverket
”Svenskar”. Förslag till utnyttjande
av dessa medel är för närvarande
under utarbetande inom ambassaden i
Washington. Frågan om stöd till projekt
av den typ som berörs i herr Wikströms
interpellation bör efter förslag från vederbörande
institutioner kunna tas upp
till prövning i detta sammanhang. I
avvaktan på erfarenheter av användningen
av nämnda medel är några särskilda
initiativ från min sida inte aktuella
i den fråga som herr Wikström
väckt.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! I december i fjol var
utbildningsministern hedersgäst och
högtidstalare vid American Swedish
Institute’s 40-årsjubileum. I januarinumret
av institutets tidning kunde man läsa
om denna högtid, där mer än 900 personer
deltog och där över den rostade
kycklingen och födelsedagstårtan Minnesotas
guvernör, ambassadör de Besche
och utbildningsministern talade. Enligt
referatet sade utbildningsministern bl. a.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

155

att Sverige har eu stor skuld till Amerika
för de impulser som har kommit
till Sverige västerifrån.

För den som haft förmånen att gästa
institutet och som följer dess arbete
med intresse var det naturligt att interpellera
utbildningsministern om vilka
möjligheter han efter sitt besök ansåg
tänkbara för att förstärka kontakterna
mellan vårt land och institutet.
I sitt svar påpekar statsrådet Carlsson
att det finns andra liknande institutioner
med svensk-amerikansk bakgrund.
Jag är väl medveten om det. Så mycket
angelägnare är det då att vi från svensk
sida gör vad vi kan för att underlätta
verksamheten för dessa kulturinstitutioner.

Statsrådet hänvisar till att en utredning
tillsatts om stöd till den svenskamerikanska
pressen. Det är bra. Jag
hoppas att förslag till åtgärder framläggs
medan ännu några svensk-amerikanska
tidningar lever kvar!

Statsrådet meddelar också att ”den
svenska ambassaden i Washington under
senare tid har uppmärksammat frågan
hur man från svenskt håll mesaktivt
skulle kunna bistå” de organisationer
det här är fråga om, främst American
Swedish Institute i Minneapolis
och svensk-amerikanska historiska museet
i Philadelphia. Jag hoppas att ambassadens
utredning snarast kan utföras.

I min interpellation har jag föreslagit
att ett närmare samarbete skulle etableras
mellan institutet och svensk folklivsforskning.
En möjlighet skulle därvid
vara, att varje år någon amanuens
eller bibliotekarie via t. ex. Nordiska
museet ställdes till institutets förfogande.
På så sätt skulle detta få ett betydelsefullt
stöd för sin verksamhet, inte
minst då i form av ökade möjligheter
att erbjuda medverkan vid kurser, konferenser,
föreläsningar och besök i amerikanska
föreningar och skolor. Men
dessutom skulle den vägen kunskaper
och erfarenheter tillföras svensk folklivsforskning
och museiverksamhet.

Ang. regionalpolitiken

Detta förslag är enkelt att genomföra,
inte särskilt kostnadskrävande och skulle
snabbt ge en avsevärt förbättrad kontakt
mellan institutet och svensk folklivsforskning.
Även om institutet i och
för sig skulle behöva ett direkt ekonomiskt
stöd, tror jag att dess chef, Nils
William Olsson — för övrigt i fjol utsedd
till årets svensk-amerikan -— med
stor tacksamhet skulle välkomna sådana
initiativ.

Jag hoppas att utbildningsministern
vill medverka till att denna fråga snarast
föres vidare, helst så att när institutets
vänner nästa gång samlas till
sin ”roast chicken” och ”anniversary
cake” American Swedish Institute i
Minneapolis är fastare knutet till svensk
folklivsforskning och museiverksamhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Ang. regionalpolitiken (Forts.)

Fortsattes behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 40.

Då ytterligare talare ej funnos anmälda,
förklarades den vid detta ärende
under gårdagen förda överläggningen
avslutad. Herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i bankoutskottets
utlåtande nr 40 gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter, vid vilka
endast yrkats bifall till utskottets hemställan,
komme att sammanföras.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

156

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. regionalpolitiken

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, l''horsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 17.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten B.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskot -

tets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anneräs begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
C, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten D
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

157

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten E.

I vad gällde punkten F gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Annerås
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Ang. regionalpolitiken

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
F, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Annerås in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten G, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Strandberg, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Larsson, Thorsten, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Annerås
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
6 b.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kam -

158

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. regionalpolitiken
maren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Strandbergs yrkande.

Herrar Annerås och Dahlén äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 40 punkten G antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Åkerlund m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Annerås m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-19;

Nej — 41.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Annerås m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Annerås och
Dahlén begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 42.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna H
och I.

Vidkommande punkten K gjordes sedermera
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna L
och M.

Såvitt rörde punkten N gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 betecknade reservationen; och

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

159

Ang. regional differentiering av kreditpolitiken

förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
N, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 18.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande punkten O gjordes därefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
P, Q och R.

Slultigen gjordes enligt de angående
punkten S förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 14 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. regional differentiering av kreditpolitiken Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
angående regional differentiering av
kreditpolitiken.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr
40.)

I detta utlåtande hade utskottet i ett
sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
813, av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl.,
och II: 971, av herr Äsling m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en allsidig
utredning av kapitalmarknadens funktion
och kreditpolitikens effekt på den
regionala balansen enligt motionernas
syfte,

dels ock de likalydande motionerna
1:1151, av herr Sundin m. fl., och II:
13-72, av herr Hedlund m. fl., såvitt däri
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att vid den
fortsatta utredningen om lokaliseringsoch
regionalpolitiken måtte prövas utformning
av kreditpolitiken med hänsyn
till det lokaliseringspolitiska syftet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:813 och 11:971,

b) motionerna 1:1151 och 11:1342,
såvitt nu vore i fråga.

160

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Börjesson i Glömminge
och Stridsman (alla ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av

a) motionerna 1:813 och 11:971,

b) motionerna 1:1151 och 11:1342,
såvitt nu vore i fråga,

hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående en regional differentiering
av kreditpolitiken i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till föreliggande
reservation. Jag avstår dock
från att begära votering då jag anser
att voteringen vid det föregående utlåtandet
kan ligga till grund även för
resultatet av denna votering.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 42, i anledning
av motioner om styrning av företagsetablering
genom utnyttjande av investeringsfondsmedel,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag om den
fortsatta regionalpolitiska stödverksam -

heten, m. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte
motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr
40.)

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel för lokaliseringsstöd
hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 75, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 13 mars 1970, föreslagit riksdagen,
såvitt nu vore i fråga, att

1. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om regionalpolitikens
icke långsiktiga mål,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om regional planering
och val av medel i regionalpolitiken,

3. godkänna de ändrade grunder för
lokaliseringsstöd och utbildningsstöd
samt flyttningsstöd till kvalificerad arbetskraft
som förordats i statsrådsprotokollet,
att tillämpas från och med
budgetåret 1970/71,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja
företag eller organisation som flyttade
central förvaltning från storstadsområde
till annan ort stöd vid investeringar
i byggnader efter motsvarande grunder
som gällde för lokaliseringsstöd,

5. bemyndiga Kungl. Maj :t att från
och med budgetåret 1970/71 anordna
försöksverksamhet med sysselsättningsstöd
enligt de huvudsakliga riktlinjer
som förordats i statsrådsprotokollet,

6. bemyndiga Kungl. Maj :t att — med
tillämpning av de under 3 förordade
ändrade grunderna för lokaliseringsstöd
— efter utgången av budgetåret 1969/
70 taga i anspråk outnyttjat utrymme av
de ramar för beslut om lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån som hade
fastställts för den femåriga försöksperioden,

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

161

Ang. den fortsatta

7. bestämma att under budgetåren
1970/71—1972/73 härutöver finge beviljas
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån,
lokaliseringslån, utbildningsstöd, sysselsättningsstöd
och transportstöd med
sammanlagt högst 1 200 000 000 kronor
med den huvudsakliga fördelning som
angivits i statsrådsprotokollet,

8. fastställa en ram för statlig garanti
för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
för budgetåret 1970/71 av högst
25 000 000 kronor,

9. för budgetåret 1970/71 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a.

till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor,

b. till Stöd till lokaliseringsutbildning
ett förslagsanslag av 35 000 000 kronor,

c. till Infriande av statlig garanti för
lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
ett förslagsanslag av 1 000 kronor,

d. till Sysselsättningsstöd ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor,

på kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd till Lokaliseringslån ett
investeringsanslag av 250 000 000 kronor.

Propositionen nr 75, i vad den avsåge
förslag att godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om regionalpolitikens
långsiktiga mål, behandlades
jämte motioner i bankoutskottets utlåtande
nr 40.

Kungl. Maj :t hade vidare i propositionen
nr 1, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 2
januari 1970, föreslagit riksdagen att till
Särskilda stödåtgärder i glesbygder för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 47,
av herr Helén m. fl., och II: 57, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala,

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

1. att staten i enlighet med vad i motionerna
anförts borde garantera att utöver
de s. k. prioriteringsorterna samhällsservicen
komme att upprätthållas
i ett antal serviceorter i Norrlands inland,

2. att de direkta stödinsatserna i högre
grad borde inriktas mot arbetskraftsintensiv
och särskilt sysselsättningsskapande
verksamhet,

3. att lokaliseringsstöd i vidgad omfattning
borde kunna utgå till turistanläggningar
samt även till serviceanläggningar,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 77,
av fröken Pehrsson in. fl., och II: 93, av
herr Persson i Heden,

dels de likalydande motionerna I: 78,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., och II:
94, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att gällande bestämmelser
för olika bidragsformer vid förflyttning
av arbetskraft måtte tillämpas på
samma sätt vid flyttning till som vid
flyttning från avfolkningsområden,
dels de likalydande motionerna I: 343,
av herr Werner, och II: 379, av fru
Marklund m. fl., såvitt nu vore i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 474,
av herr Svanström och herr Larsson,
Nils Theodor, samt 11:751, av herr
Dahlgren och herr Börjesson i Glömminge,

dels de likalydande motionerna I: 654,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och II:
797, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle medgiva,
att arbetsmarknadspolitiskt flyttningsbidrag
må kunna utgå för flyttning
till det lokaliseringspolitiska stödområdet
enligt samma villkor som för flyttning
från sagda område i enlighet med
motionernas syfte samt anhålla hos
Kungl. Maj :t om utfärdande av härför
erforderliga tillämpningsföreskrifter,
dels de likalydande motionerna 1:675,
av fru Olsson, Elvy, och II: 758, av herr
Grebäck m. fl., vari förslagits, att riks -

162

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om att initiativ toges till en
befolkningspolitisk riksplanering i syfte
att åstadkomma ett med hänsyn till
sociala krav, arbetskraftstillgång, miljöoch
naturresurser lämpligt befolkningsunderlag
för varje region i landet,

dels de likalydande motionerna I: 682,
av herr Olsson, Johan, m. fl., och 11:777,
av fru Jonäng m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan
om extern sjukhuslokalisering ur sociala
och ekonomiska in. fl. aspekter,
dels de likalydande motionerna 1:990,
av herr Pettersson, Harald, samt II: 527,
av herr Börjesson i Falköping och herr
Larsson i Luttra,

dels motionen 1:50, av herr Pettersson,
Karl, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att behovet av lokaliseringspolitiska
insatser i olika delar av Jämtlands
län särskilt borde tillgodoses vid utformningen
av den fortsatta lokaliseringspolitiska
verksamheten med hänsyn
till att en så stor avflyttning skett
från länet och att den procentuella andelen
av utgående lokaliseringsstöd till
Jämtlands län under pågående försöksperiod
varit så ringa,

dels motionen 11:541, av herr Martinsson
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
sådan översyn av arbetsmarknadskungörelsen,
att samma förmåner utginge
vid flyttning till ort inom stödområdet
som vid annan flyttning,

dels motionen II: 548, av herr Äsling
och herr Jönsson i Ingemarsgården, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning av
förutsättningarna för etablering av s. k.
lokaliserad sjukvård,

dels motionen 11:760, av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om förslag till sådan
ändring av bestämmelserna i lokaliseringsstödkungörelsen,
att stöd kunde
utgå till turistanläggning även utanför
stödområdet,

dels motionen II: 795, av herr Nilsson
i Tvärålund och herr Eriksson i Bäckmora,
vari yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av statsverkspropositionen
för 1970/71 under inrikesdepartementets
huvudtitel, punkten C 3, skulle

1. medgiva, att som objekt för s. k.
hemarbeten finge räknas även naturoch
miljövårdsarbeten i enlighet med
vad i motionen anförts samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av härför erforderliga tillämpningsföreskrifter,

2. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 8 000 000 kronor.

Vidare hade utskottet behandlat följande
i anledning av propositionen nr
75 väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:

1098, av herr Larsson, Åke, in. fl., och
11: 1286, av fru Lindberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1099, av herr Nyquist m.fl., och II: 1285,
av herr Boo m.fl., vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition 1970:75 för sin del
måtte besluta, att hela Kopparbergs län
skulle ingå i allmänna stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:

1100, av herr Skagerlund, och 11: 1287,
av herr Andersson i Örebro,

dels de likalydande motionerna I:

1111, av herr Möller m.fl., samt II: 1305,
av herr Haglund och herr Westberg i
Hofors,

dels de likalydande motionerna I:

1112, av herr Nilsson, Ferdinand, m.fl.,
och 11:1309, av herr Vigelsbo m.fl., i
vad avsåge yrkandet att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om förslag snarast avseende stödområdesindelningens
avskaffande,

dels de likalydande motionerna I:

1113, av herr Nilsson, Nils, och II: 1306,
av herr Jonasson,

dels de likalydande motionerna I:

1114, av herr Nilsson, Nils, och II: 1307,
av herr Jonasson,

dels de likalydande motionerna I:

1115, av herr Pettersson, Karl, och frö -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

163

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

ken Stenberg, samt II: 1308, av herr
Nilsson i Agnäs och herr Petersson i
Gäddvik, vari hemställts, att riksdagen
måtte hesluta om åtgärder i Vindelådalen
och därvid beakta vad som i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:

1132, av herr Carlsson, Oscar, m. fl., och
II: 1329, av herr Eskel in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1133, av herr Olsson, Johan, och IT:
1330, av fru Jonäng och herr Eriksson i
Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I:
1140, av herr Bohman m.fl., och II:
1343, av herr Holmberg m. fl., såvitt avsåge
anhållan att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen förslag om försöksverksamhet
med s. k. industricentra,

2. besluta, att till i lokaliseringspolitiskt
hänseende stödberättigad verksamhet
skulle hänföras även sådan industriell
verksamhet som vore att beteckna
som marknadsföring och utvecklingsarbete,

dels de likalydande motionerna I:
1142, av herr Helén m.fl., och II: 1340,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt
avsåg hemställan

1. att riksdagen måtte uttala,

a. att staten i enlighet med vad som
i motionerna anförts borde garantera,
att samhällsservicen komme att upprätthållas
i vissa s. k. prioriteringsorter
samt därutöver i ett större antal serviceorter
i Norrlands inland,

b. att lokaliseringsstöd i form av såväl
lån som bidrag i vidgad omfattning
borde kunna utgå även till turistanläggningar,

c. att försöksverksamhet med ett antal
industricentra i Norrland snarast
borde påbörjas,

d. att lokaliseringsstöd även borde
kunna utgå till andra serviceanläggningar
än industriserviceanläggningar i de
fall, då service av berört slag saknades
eller skadliga konkurrensrubbningar
kunde undvikas,

e. att lokaliseringskungörelsen borde
tillämpas generöst i fråga om de kommuner
i Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län samt i landskapet Dalsland
som icke inginge i allmänna stödområdet,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t borde begära, att en lånefond
för butiks- och hantverks- m. fl. lokaler
i statsgaranterade prioriterings- och serviceorter
skulle inrättas,

3. att riksdagen måtte besluta,

a. att det allmänna stödområdet skulle
utvidgas till att omfatta även Gotland,

b. att maximitiden för individuellt utbildningsstöd
skulle förlängas till 18
månader i enlighet med vad som i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:
llbö, av herr Pettersson, Karl, och II:
1339, av herr Enarsson, vari yrkats, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 75 skulle besluta,
att den föreslagna lokaliseringspolitiska
försöksverksamheten jämväl skulle omfatta
riksanläggningar för hälso- och
sjukvård förlagda inom det allmänna
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:

1146, av herr Pettersson, Karl, och II:
1338, av herr Enarsson, vari föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 75 skulle
besluta, att lokaliseringsstöd jämväl
skulle kunna utgå till näringsområden,
vilka gränsade till jordbruket men som
icke omfattades av det statliga jordbruksstödet,

dels de likalydande motionerna 1:

1147, av herr Pettersson, Karl, samt II:
1351, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 måtte
beakta behovet av utbildning av företagare
och lokaliseringsföretagens förmän,
instruktörer och verkmästare,

dels de likalydande motionerna I:

1148, av herr Pettersson, Karl, samt II:
1350, av herr Petersson i Gäddvik och

164

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

herr Milsson i Agnäs, vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 75 måtte besluta,
att ersättning jämväl skulle utgå i form
av utrustningsbidrag till den arbetskraft,
vilken flyttade till allmänna stödområdet,
i likhet med vad som gällde
för flyttning av arbetskraft från stödområdet
till södra och mellersta delarna
av landet,

dels de likalydande motionerna I:

1149, av herr Schött, och II: 1147, av
herr Krönmark, vari yrkats, att riksdagen
vid behandling av proposition nr 75
skulle besluta, att lokaliseringsstöd för
turistanläggningar på Öland skulle kunna
utgå efter samma regler som för turistanläggningar
inom det allmänna
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:

1150, av herr Stefanson, och II: 1346, av
herr Jonsson i Mora, vari anhållits, att
riksdagen med anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 75 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag till nästa års riksdag
om en försöksverksamhet beträffande
samarbete mellan kommuner och lokala
företagareorganisationer beträffande
utställnings-, försäljnings- och servicelokaler
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:

1152, av herr Österdahl, samt 11:1341,
av herr Gustafsson i Stenkyrka och herr
Franzén i Träkumla, vari föreslagits,
att riksdagen skulle uttala, att allmänna
stödområdet borde omfatta även Gotlands
län,

dels de likalydande motionerna I:

1153, av herr Österdahl, och II: 1345, av
herr Jonsson i Mora, vari hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att 1968 års lokaliseringsutredning
borde få i uppdrag
att i sitt fortsatta arbete behandla frågan
om lokaliseringsstöd till hälso- och
sjukvårdsinrättningar enligt vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:

1151, av herr Sundin m. fl., och II: 1342,
av herr Hedlund m. fl., såvitt avsåge an -

hållan att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 75 måtte

1. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1970/71 bevilja lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag med högre
belopp än som anvisats under anslagen,

2. medgiva, att i allmänna stödområdet
finge intagas Gotlands län samt hela
Kopparbergs län,

3. medgiva, att för det inre stödområdet
finge gälla i enlighet med motionernas
syfte

a. att lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
finge lämnas även vid anskaffning
av maskiner, arbetsredskap och
verktyg samt vid förvärv av ledig fabrikslokal,

b. att lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
finge motsvara högst 40 procent
eller, om särskilda skäl förelåge,
högst 60 procent av stödunderlaget,

c. att det sammanlagda stödet av lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag/
avskrivningslån finge utgöra högst 80
procent av investeringskostnaderna,

4. medgiva, att lokaliseringslån finge
utlämnas även till rörelsekapital inom
allmänna stödområdet med högst 50
procent av beräkningsunderlaget enligt
vad i motionerna anförts,

5. medgiva, att lokaliseringspolitiskt
stöd måtte kunna utlämnas till turistanläggningar
även utanför allmänna stödområdet
i enlighet med motionernas syfte,

6. beträffande industricentra

a. godkänna, att försöksverksamhet
finge startas med två industricentra
inom allmänna stödområdet,

b. anvisa för budgetåret 1970/71 till
försöksverksamhet med industricentra
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor,

c. fastställa en ram för statlig garanti
för lån till byggande av industricentra
för budgetåret 1970/71 av högst
15 000 000 kronor,

7. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att det fortsatta samarbetet mellan staten
och näringslivet för en aktiv lokaliseringspolitik
måtte omfatta även de
mindre och medelstora företagens organisationer,

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

Ang. den fortsatta

8. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vid den fortsatta utredningen om
lokaliserings- och regionalpolitikens utformning
måtte prövas inrättande av en
särskild avdelning inom lokaliseringsmyndigheterna
med uppgift att genom
uppsökande verksamhet förvärva företag
för lokalisering inom allmänna stödområdet,

dels motionen I: 1143, av herr Lindblad,

dels motionen II: 1288, av herr Nilsson
i Östersund m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående förutsättningarna
för en tvärregional lokaliseringsplanering
för det norrländska inlandet som
ett komplement till lokaliseringspolitiken,

dels ock motionen 11:1337, av herr
Börjesson i Glömminge.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande befolkningsramar att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 343
och II: 379, såvitt nu vore i fråga,

2. beträffande en befolkningspolitisk
riksplanering att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 675 och II: 758,

3. beträffande prioriteringen av vissa
län att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 50 samt I: 474 och II: 751,

4. beträffande regionala prioriteringar
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1114 och II: 1307,

5. beträffande prioriteringar av vissa
orter att riksdagen måtte avslå motionerna
1:47 och 11:57 samt 1:1142 och
II: 1340, samtliga såvitt nu vore i fråga,

6. beträffande åtgärder i Vindelådalen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1115 och II: 1308,

7. beträffande åtgärder på central nivå
att riksdagen som sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört,

8. beträffande alternativ till freds -

165

regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.
förband i Norrlands inland att riksdagen
måtte avslå motionen I: 1143,

9. beträffande lokalisering av sjukhus
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:682 och II: 777, II: 548, I: 1145
och II: 1339 samt I: 1153 och II: 1345,

10. beträffande internordisk regionalplanering
att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:1288 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

11. beträffande samråd med vissa organisationer
att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:1151 och II:
1342, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

12. beträffande regionalpolitikens
icke långsiktiga mål, i vad de ej behandlats
under 1—11, att riksdagen
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 13
mars 1970 förordats,

13. beträffande regional planering, i
vad den ej behandlats under 1—11, att
riksdagen måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

14. beträffande val av medel i regionalpolitiken
att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj ds förslag samt
med avslag å motionerna 1: 343 och II:
379, nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

15. beträffande fråga om avskaffande
av stödområdesindelningen att riksdagen
måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 1112 och II: 1309, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

16. beträffande en förskjutning av
gränsen för det allmänna stödområdet
m. m. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna I: 1142 och II: 1340,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
och avslå följande motioner om
utvidgning av området, nämligen beträffande -

166

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m

a. hela Älvsborgs län motionerna I:
77 och II: 93,

b. av Skaraborgs län Vararegionen
motionerna 1:990 och 11:527,

c. hela Värmlands län motionerna I:
1321 och II: 1329,

d. av Örebro län Lindesbergsregionen
motionerna 1:1098 och 11:1286
samt I: 1100 och II: 1287,

e. hela Kopparbergs län motionerna
1:1099 och 11:1285 samt 1:1151 och
II: 1342, de två sistnämnda såvitt nu
vore i fråga,

f. hela Gävleborgs län respektive därav
Gästrikland motionerna 1:1133 och
II: 1330 samt I: 1111 och II: 1305,

17. beträffande en vidgning av det
allmänna stödområdet till Gotland att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:1142 och 11:1340, 1:1151 och
11:1342 samt 1:1152 och 11:1341, de
fyra förstnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

18. beträffande utredning om vidgning
av det allmänna stödområdet till
Kalmar län med Öland att riksdagen
måtte avslå motionen II: 1337,

19. beträffande områdesdifferentieringen
av lokaliseringsstödet att riksdagen
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

20. beträffande lokaliseringsstöd till
hantverks- och hemslöjdsverksamhet
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1113 och II: 1306,

21. beträffande lokaliseringsstöd för
viss jordbruket angränsande verksamhet
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionerna 1:1146 och 11:1338 godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

22. beträffande lokaliseringsstöd för
marknadsföring och utvecklingsarbete
m. m. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1140 och 11:1343
samt I: 1142 och II: 1340, nämnda mo -

tioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

23. beträffande lokaliseringsstöd till
turistanläggningar att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 47 och
II: 57, I: 1142 och II: 1340, I: 1151 och
11:1342, 1:1149 och 11:1347 samt II:
760, de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

24. beträffande maskiner m. m. som
stödunderlag för lokaliseringsbidrag/
avskrivningslån att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 1151
och 11:1342, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

25. beträffande lokaliseringslån för
rörelsekapital att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:1151 och 11:1342, såvitt
nu vore i fråga,

26. beträffande storleken av bidrag
och lån att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1151 och 11:1342,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats,

27. beträffande grunder för lokaliseringsstöd,
i vad de ej behandlats under
15—26, att riksdagen måtte godkänna
de ändringar som förordats i statsrådsprotokollet
att tillämpas från och med
budgetåret 1970/71,

28. beträffande längsta tid för individuellt
utbildningsstöd att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
1142 och II: 1340, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

29. beträffande grunder för utbildningsstöd,
i vad de ej behandlats under
28, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1147 och 11:1351 godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

167

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. ni.

30. beträffande flyttningsstöd i form
av utrustningsbidrag att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 1148
och II: 1350 godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

31. beträffande grunder för flyttningsstöd
till kvalificerad arbetskraft att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt i anledning av motionerna
I: 78 och II: 94, I: 654 och II:
797 samt 11:541 godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

32. beträffande stöd vid investeringar
i bygggnader till företag eller organisation
som flyttade central förvaltning
från storstadsområde till annan ort
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Majd att bevilja sådant stöd efter motsvarande
grunder som gällde för lokaliseringsstöd,

33. beträffande försöksverksamhet
med industricentra att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 1140 och II: 1343,
1:1142 och 11:1340 samt 1:1151 och
II: 1342, samtliga såvitt nu vore i fråga,

34. beträffande ett inre stödområde
och sysselsättningsstödets geografiska
avgränsning att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag som sin
mening giva Kungl. Maj d till känna vad
utskottet anfört,

35. beträffande försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd att riksdagen, i
vad frågan ej behandlats under 34, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna 1:47 och 11:57,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte bemyndiga Kungl. Maj d att från
och med budgetåret 1970/71 anordna sådan
försöksverksamhet enligt de huvudsakliga
riktlinjer som förordats i statsrådsprotokollet,

36. beträffande ett samhällsbyggnadsstöd
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1142 och II: 1340 samt I: 1150 och
II: 1346, de två förstnämnda såvitt nu
vore i fråga,

37. beträffande nu gällande ramar för
lokaliseringsstöd att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj d att — med till -

lämpning av under 15—27 förordade
ändrade grunder för lokaliseringsstöd
— efter utgången av budgetåret 1969/70
taga i anspråk outnyttjat utrymme av
de ramar för beslut om lokaliseringsbidrag
ocli lokaliseringslån som hade fastställts
för den femåriga försöksperioden,

38. beträffande en totalram för regionalpolitiskt
stöd att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
i anledning av motionerna 1:1151 och
11:1342, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att under budgetåren
1970/71—1972/73 utöver vad under
37 angivits skulle få beviljas lokaliseringsbidrag/avskrivningslån,
lokaliseringslån,
utbildningsstöd, sysselsättningsstöd
och transportstöd med sammanlagt
högst 1 200 000 000 kronor enligt
den huvudsakliga fördelning som
angivits i statsrådsprotokollet,

39. beträffande en ram för statlig garanti
för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
att riksdagen måtte fastställa
en sådan ram för budgetåret 1970/
71 av högst 25 000 000 kronor,

40. beträffande beslutsram och anslag
för byggande av industricentra att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
1151 och II: 1342, såvitt nu vore i fråga,

41. beträffande anslag till regionalpolitisk!
stöd, i vad frågan ej behandlats
under 40 och 43, att riksdagen för budgetåret
1970/71 måtte anvisa

a. till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor,

b. till Stöd till lokaliseringsutbildning
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 35 000 000 kronor,

c. till Infriande av statlig garanti för
lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 1 000 kronor,

d. till Sysselsättningsstöd på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor,

e. till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd

168

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

ett investeringsanslag av 250 000 000
kronor,

42. beträffande information och uppsökande
verksamhet att riksdagen måtte
med godkännande av vad i statsrådsprotokollet
förordats avslå motionerna
1:1151 och 11:1342, såvitt nu vore i
fråga,

43. beträffande särskilda stödåtgärder
i glesbygder att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen 11:795 till Särskilda
stödåtgärder i glesbygder för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1, beträffande en befolkningspolitisk
riksplanering, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundhorn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:675 och
II: 758 som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

2, beträffande prioriteringar av vissa
orter, av herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep) och
Lindblad (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Andersson i
Knäred (ep), Dahlgren (ep) och Westberg
i Ljusdal (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 47 och II: 57 samt I: 1142 och
II: 1340, samtliga såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

3, beträffande lokalisering av sjukhus
m.m., av herrar Bohman (m), Virgin

(m), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep) och Lindblad
(fp), fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep) och Gustafson i
Göteborg (fp), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (in), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:682 och 11:777, 11:548, 1:1145 och
och 11:1339 samt 1:1153 och 11:1345
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

4, beträffande en förskjutning av
gränsen för det allmänna stödområdet,
av herr Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mellqvist
(s), Eliasson i Sundborn (ep), Andersson
i Knäred (ep) och Dahlgren (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:1142 och 11:1340, med
bifall till motionerna 1:1151 och II:
1342 samt I: 1099 och II: 1285, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga,

a. som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört
bland annat om en utvidgning av stödområdet
att innefatta hela Kopparbergs
län,

b. avslå motionerna 1:77 och 11:93,
1:990 och 11:527, 1:1132 och 11:1329,
I: 1098 och II: 1286, 1:1100 och 11:1287,
1:1133 och 11:1330 samt 1:1111 och
II: 1305;

5, beträffande en vidgning av det allmänna
stödområdet till Gotland, av herrar
Bohman (m), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och IJndblad (fp), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (in) samt

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

169

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

herrar Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (in), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
i ngiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under 17
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till .motionerna 1:1142 och II:
1340, 1:1151 och 11:1342 samt 1:1152
och 11:1341, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

G, beträffande områdesdifferentieringen
av lokaliseringsstödet, av herrar
Bohman (m), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafssson
(ep) och Lindblad (fp), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Dahlgren (ep) och
Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den ändrade avfattning som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 19 hemställa, att riksdagen
måtte som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 7,

beträffande lokaliseringsstöd för
viss jordbruket angränsande verksamhet,
av herrar Bohman (m), Virgin (m),
Per Jacobsson (fp) Nyman (fp), NilsEric
Gustafsson (ep) och Lindblad (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m), samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 21 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 1146 och II: 1338
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

6| Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

8, beträffande lokaliseringsstöd för
marknadsföring och utvecklingsarbete
m.m., av herrar Bohman (in), Virgin
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep) och Lindblad
(fp), fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep) och Gustafson i
Göteborg (fp), fröken Ljungberg (in)
samt herrar Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (in), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 22 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 1140 och II: 1343 samt
1:1142 och 11:1340, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

9, beträffande lokaliseringsstöd till
turistanläggningar, av herrar Bohman
(m), Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik (m),
Dahlgren ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 23 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:47 och 11:57, I:
1142 och 11:1340, 1:1151 och 11:1342,
I: 1149 och II: 1347 samt II: 760, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 10,

beträffande maskiner m.m. som
stödunderlag för lokaliseringsbidrag/
avskrivningslån, av herrar Bohman (m),
Virgin (m), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep) och
Lindblad ("fp), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Eliasson i Sundborn (ep) och

170

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik
(in), Dahlgren (ep) och Westberg i
Ljusdal (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 24 hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:1151 ocli 11:1342, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

11, beträffande lokaliseringslån för
rörelsekapital, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 25 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1151
och II: 1342, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

12, beträffande storleken av bidrag
och lån, av herrar Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp), Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 26 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:1151 och 11:1342,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

13, beträffande längsta tid för individuellt
ntbildningsstöd, av herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och Lindblad (fp), fru

Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den ändrade lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 28 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:1142 och 11:1340, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj d till känna
vad reservanterna anfört;

14, beträffande försöksverksamhet
med industricentra, av herrar Bohman
(m), Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (in) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik (m),
Dahlgren (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 33 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:1140 och 11:1343, 1:1142 och
II: 1340 samt I: 1151 och II: 1342, samtliga
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj d till känna vad
reservanterna anfört;

15, beträffande ett samhällsbyggnadsstöd,
av herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
7fp), Nils-Eric Gustafsson (ep) och
Lindblad (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Andersson i
Knäred (ep), Dahlgren (ep) och Westberg
i Ljusdal (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 36 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1142 och II: 1340 samt
I: 1150 och II: 1346, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj d till känna vad reservanterna
anfört;

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

171

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

16, beträffande information och uppsökande
verksamhet, av herr Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Andersson i Knäred (ep) ocli Dahlgren
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 42 hemställa,
att riksdagen måtte med godkännande
av vad i statsrådsprotokollet
förordats och med bifall till motionerna
1:1151 och 11:1342, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

17, beträffande särskilda stödåtgärder
i glesbygder, av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 43 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
II: 795

a. som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört,

b. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 000 000
kronor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande industricentra
m. m. i Vindelådalen, av
herrar Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep) och Lindblad
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Andersson i Knäred
(ep), Dahlgren (ep) och Westberg i
Ljusdal (fp).

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! .lag hemställer om bifall
till reservationerna 1—-17.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 3, 6, 7, 8 och 14.

Jag vill också framhålla att därest
jag avstår från att begära rösträkning
innebär det icke att jag frånträtt yrkandet
utan endast att jag vill förenkla
omröstningsförfarandet.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
under p. 3 till motionen I: 50, under
p. 6 till motionsparet I: 1115 och II:
1308, under p. 30 till motionsparet I:
1148 och II: 1350 samt under p. 31 till
motionsparet 1:78 och 11:94.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
under p. 15 till motionsparet I:
1112 och II: 1309.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 9.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till
utskottets hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bi -

172

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

fall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten 3, fortsatte herr talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt såvitt gällde motionen I:
50 samt därefter särskilt avseende utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjordes beträffande utskottets
hemställan såvitt gällde motionen
1:50 propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på bifall till
nämnda motion; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
dels vad utskottet i övrigt hemställt
i punkten 3, dels ock utskottets
hemställan i punkten 4.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

173

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes angående punkten 6
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:1115 och 11:1308; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 7
och S.

Med avseende å punkten 9 gjorde
herr talmannen nu propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 06;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
10—U.

Rörande punkten 15 gjordes härefter
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:1112 och 11:1309, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 16, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gus -

174

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

tafsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 18.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt avsåge punkten 17 gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Svanström (ep) anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Vidare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 18.

Beträffande punkten 19 gjorde herr
talmannen därefter propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befunnos
därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

175

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

Kammaren biföll sedermera på gjord
proposition utskottets hemställan i
punkten 20.

Vidkommande punkten 21 gjordes
därpå propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 22 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Angående punkten 23 gjorde herr talmannen
nu propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

176

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m. m.

I vad anginge punkten 24 gjordes
därefter propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten 25 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 11 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes enligt de angående
punkten 26 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Kammaren biföll därefter utskottets
hemställan i punkten 27.

Såvitt rörde punkten 28 gjordes nu
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 29.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten 30 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på

bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 1148 och II: 1350; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten 31 gjordes sedermera
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 78 och II: 94; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten 32.

Såvitt gällde punkten 33 gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

177

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 34
och 3j.

I avseende å punkten 36 gjordes därefter
propositioner, först på bifall til!
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
37—41.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 42 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen gjordes i enlighet med de
angående punkten 43 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt
medel

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående transportstöd
som regionalpolitiskt medel jämte
motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr
40.)

I propositionen nr 84 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 13 mars 1970, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
av departementschefen angivna riktlinjerna
för ett transportstöd, dels besluta,
att den 1 januari 1971 skulle inrättas
en fraktbidragsnämnd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en extra ordinarie
tjänst för chefen för fraktbidragsnämndens
kansli samt dels till Kostnader
för visst fraktbidragsförfarande för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor.

För att främja de regionalpolitiska
strävandena att utveckla näringslivet i
Norrland och övriga delar av det allmänna
stödområdet hade i propositionen
föreslagits ett transportstöd i syfte
att minska de kostnadsmässiga olägenheter,
som följde med långa avstånd
inom stödområdet. Transportstödet avsåges
omfatta järnvägs- och lastbilstransporter
från ort inom stödområdet
på sträckor över 300 km. Av regionaloch
näringspolitiska skäl borde enligt
förslaget stödet inriktas på helfabrikat
och mera bearbetade halvfabrikat och
avse utgående transporter och transporter
inom stödområdet. Varumässigt
spände de stödberättigade transporterna
över ett brett register av från regionalpolitisk
synpunkt betydelsefulla produktslag.
Malmer, metaller, mera obearbetade
halvfabrikat inom järn- och
stålsektorn, träråvaror och pappersmassa
samt oljor och bensin skulle undantagas.
De föreslagna fraktnedsättningarna
varierade mellan 15 och 35 procent
av erlagd frakt beroende på avsändningsortens
geografiska belägenhet
inom stödområdet. Stödet avsåges utgå
i form av årlig restitution. En särskild

178

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel

fraktbidragsnämnd skulle enligt förslaget
inrättas den 1 januari 1971, från vilken
tidpunkt stödet föresloges utgå.
Verksamheten föresloges bedriven på
försök under en treårsperiod. Årskostnaden
hade i utgångsläget uppskattats
till cirka 25 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
1123, av herr Jacobsson, Gösta, och II:
1319, av herr Oskarson,

dels de likalydande motionerna I:

1135, av herr Nilsson, Nils, och herr
Carlsson, Eric, samt 11:1332, av herr
Eliasson i Sundborn och herr Boo, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta,
dels att det lägsta avståndet för transportstöd
skulle fastställas till 200 km
mot i propositionen föreslagna 300 km,
dels att den lägsta gränsen för stödberättigad
enskild sändning skulle fastställas
till 200 kg vikt mot i propositionen
föreslagna 500 kg och dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till stöd i vissa fall
för transport av massaved,

dels de likalydande motionerna I:

1136, av herr Olsson, Johan, samt II:
1334, av herr Eriksson i Bäckmora och
fru Jonäng, vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att krav på nedre viktgräns för erhållande
av restitution på fraktkostnader
icke borde förekomma,

dels de likalydande motionerna I:

1137, av herr Pettersson, Karl, och II:
1333, av herr Enarsson, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att föreslaget
transportstöd jämväl skulle omfatta
transport till isfri norsk hamn,

dels de likalydande motionerna I:
1140, av herr Bohman m. fl., och II:
1343, av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
yrkande att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa, 1. att,
vad gällde transportstödet som regionalpolitiskt
instrument, Kungl. Maj:t
måtte förelägga riksdagen förslag om

en ytterligare utvidgning av detta till
bland annat persontransporter i enlighet
med vad i motionerna anförts, 2.
att Kungl. Maj :t skulle låta utreda möjligheterna
till en maximering av tarifferna
för statens järnvägars gods- och
persontransporter, liksom inrikesflygets
taxor i enlighet med vad i motionerna
anförts (motionerna väckta i anledning
av propositionen nr 75),

dels de likalydande motionerna I:
1142, av herr Helén m. fl., och II: 1340,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avser hemställan

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning om ett
samlat program för sänkta kostnader
för persontransporter med tåg, buss och
flyg med sikte på att minska Norrlands
kommunikationsproblem,

att riksdagen måtte besluta att i fråga
om kvalifikation för transportstödet
i de fall transportsträckan inom Sverige
icke uppginge till 30 mil även transportsträcka
i Norge eller Finland skulle
räknas och stöd kunna utgå för den
del av transporten som utförts inom
Sverige samt

att transportstöd måtte utgå även i
riktning mot Norrland i fråga om transporter
av produkter, som skulle för
sydsvenska företags räkning vidarebehandlas
vid företag i Norrland (motionerna
väckta i anledning av propositionen
nr 75),

dels de likalydande motionerna I:

1160, av herr Olsson, Johan, och herr
Svedberg, Erik, samt 11:1368, av herr
Östrand m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1161, av herr Pettersson, Karl, och II:
1361, av herr Enarsson, vari anhållits,

1. att riksdagen måtte utarbeta föreskrifter
om en lösning av restitutionsbestämmelserna
på sådant sätt, att de
negativa effekterna av kapital- och räntekostnad
för fraktersättning eliminerades,
2. att dispensmöjligheter kunde
lämnas för vissa maskin- och verktygstransporter
från allmänna stödområdet
trots att de understege en vikt av 500 kg

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

171)

Ang. transportstöd som regionalpolitisk! medel

verklig vikt samt 3. att fraktbidragsnämndens
kansli måtte förläggas till
Östersund,

dels de likalydande motionerna I:

1162, av herr Sehött, och 11:1360, av
herr Björkman, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om förslag till speciellt transportstöd
för transporter till och från
Gotland,

dels de likalydande motionerna 1:

1163, av herr Stefanson, och 11:1363,
av herr Jonsson i Mora, vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att det lägsta
avståndet för transportstödet måtte
fastställas till 200 km och att den lägsta
viktgränsen för stödberättigad enskild
handel måtte fastställas till 200

dels de likalydande motionerna I:

1164, av herr Sundin in. fl., och II:
1362, av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t I. anhålla
om utredning och förslag till höstriksdagen
angående stöd till flygtransporter,
II. uttala, dels att fraktstöd borde
utgå i avståndsklassen 201—300 km
med en rabattsats av 10 procent, dels
att fraktstöd borde utgå för sändningar
med en vikt överstigande 200 kg, III.
anhålla om utredning och förslag till
höstriksdagen beträffande frågan om
stöd till transporter in till stödområdet
i fråga om råvaror och halvfabrikat, enligt
i motionerna anförda grunder, samt
IV. anhålla om att utredningen om stöd
till jordbruket i norra Sverige genom
tilläggsdirektiv finge i uppdrag att utreda
frågan om stöd till transporter in
till stödområdet i fråga om inom jordbruket
använda förnödenheter samt att
detta måtte ske med sådan skyndsamhet,
att förslag kunde föreläggas höstens
riksdag,

dels de likalydande motionerna I:

1165, av herrar T istad och Levin, samt
II: 1365, av herr Sjöholm och herr Andersson
i Örebro, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till

höstriksdagen i enlighet med vad i motionerna
anförts om 1. transportstöd
för transporter av varor till allmänna
stödområdet, 2. rabattering av persontransporter
till, från och inom allmänna
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I:
1101, av herr Högström in. fl., och 11:
128!), av herr Svanberg in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en skyndsam utredning rörande möjligheterna
till och formerna för en väsentlig
sänkning av kostnaderna för personbefordran
på längre sträckor inom
landet med sikte på att förslag skulle
kunna föreläggas riksdagen snarast,
om möjligt redan under höstsessionen
1970,

dels motionen 11:1290, av herr
östrand in. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte godkänna riktlinjer för
ett transportstöd som regionalpolitiskt
medel som innebure, att fraktbidrag utginge
för enskild sändning överstigande
200 kg verklig vikt,

dels motionen 11:1364, av herr Sellgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, 1. att uttransporter av pappersmassa
skulle tillföras gruppen
fraktstödberättigade varuslag, 2. att den
nedre viktgränsen för enskild sändning
skulle borttagas, 3. att transportstöd
skulle utgå jämväl för intransporter av
råvaror och halvfabrikat samt att riksdagen
skulle uttala, att avgränsningen
för intransporter av fraktstödberättigade
varuslag borde göras i överensstämmelse
med vad i motionen anförts,

dels motionen II: 1366, av herr Westberg
i Ljusdal, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, 1. att avståndsgränsen
för transportstöd skulle vara 25 mil,

2. att minimivikten för stödberättigad
transport skulle vara 200 kg, samt 3. att
Ljusdalsregionen skulle tillföras det
område där transportstödet kunde uppgå
till maximalt 25 procent,

dels motionen II: 1367, av herr Asling,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.

180

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel

Maj:t I. anhålla, att initiativ måtte tagas
till överläggningar med den norska
regeringen syftande till att undanröja
de hinder av formell och praktisk natur
som för närvarande begränsade den
svenska trafiken över Trondheimsfjordens
hamnar och Mo i Rana, II. anhålla,
att en utredning måtte tillsättas i
samråd med den norska regeringen i
syfte att undersöka förutsättningarna
för en regional samplanering av bland
annat transportväsendet i Tröndelagens
båda fvlken och Jämtlands län,
samt III. uttala, dels att fraktstöd enligt
proposition nr 84 även borde utgå
i avståndsklassen 201—300 km med en
rabattsats av 15 procent, dels att vid
beräkning av transportavstånd som underlag
för fraktstöd avståndet från den
svenska riksgränsen till hamn vid
Trondheimsfjorden respektive Mo i
Rana borde inräknas i stödunderlaget.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna 1: 47,
av herr Helén m. fl., och II: 57, av herr
Gustafson i Göteborg, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte uttala, att
stödåtgärderna åt Norrland i större utsträckning
borde inriktas på generella
åtgärder ägnade att skapa ett företagsvänligt
klimat, varvid borde övervägas
bland annat revisioner av frakt- och
persontaxorna samt teleavgifterna,
dels de likalydande motionerna I:
208, av herr Bengtson m. fl., och II:
243, av herr Hedlund m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kung],
Maj:t skulle anhålla om skyndsam utredning
av frågan om fraktstödjande
åtgärder enligt i motionerna anförda
grunder (såvitt ej rörde skattefrågor),
dels de likalydande motionerna I: 86,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt II:
99, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
A. att Kungl. Maj:t måtte avläm -

na förslag om trafikpolitikens utnyttjande
som ett lokaliseringspolitiskt instrument
genom införandet av lägre
taxor för gods och personbefordran på
statens järnvägar i Norrland, B. att en
skyndsam utredning måtte genomföras
med syfte att klarlägga flygets plats i
svensk transportpolitik med särskilt beaktande
dels av flygtrafikens regionalpolitiska
betydelse för de fyra nordligaste
länen, dels av möjligheterna att
eliminera verkningarna av den brist på
konkurrens som utmärkte det inrikes
linjeflyget, C. att väganslagens rambelopp
som vägverket angivit för perioden
1970—1974 måtte fördelas så att
kravet på vägbyggandet i Norrland
kunde tillgodoses med beaktande av sekundärvägarnas
betydelse för skogsoch
turistnäringarna, samt D. att norrländsk
exportindustri icke belastades
med ytterligare transportkostnader vare
sig som en följd av föreslagna sjöfartsavgifter
eller som en följd av alternativa
landtransporter för transoceana
skeppningar över Göteborg,

dels de likalydande motionerna I:
343, av herr Werner, och II: 379, av fru
Marklund m. fl., i vad avsåge anhållan
att riksdagen måtte uttala, att järnvägens
taxepolitik borde utformas så att
norrlandslänen icke missgynnades samt
att vägnätet i norrlandslänen skyndsamt
borde ses över och sådana åtgärder vidtagas
som ledde till förbättring av vägarna
och igångsättning av arbetet med
nya vägar, som exempelvis vägen Kiruna—Narvik,

dels de likalydande motionerna I:
702, av herr Andersson, Axel, m. fl., och
II: 555, av herr Sellgren m. fl., vari yrkats,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att snarast tillskapa regler
för en samordning av den lokaliseringspolitiska
och den trafikpolitiska målsättningen,

dels motionen II: 854, av herr Åsling,

dels de likalydande motionerna I:
366, av herr Österdahl m. fl., samt II:
825, av herr Gustafsson i Stenkyrka och

Fredagen den 22 inuj 1970

Nr 27

181

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel

herr Franzén i Träkumla, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till.Kungl.
Maj:t skulle hemställa om förslag rörande
särskilt fraktlindringsbidrag, att
avräknas mot bilskattemedel för transporter
till och från Gotland,

dels de likalydande motionerna I:
367, av herr Österdahl in. fl., samt II:
827, av herr Gustafsson i Stenkyrka och
herr Franzén i Träkumla, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att de statliga avgifter
som belastade Gotlandsflyget
skulle slopas.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1123 och II: 1319,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1140 och II: 1343 i vad avsåge
utredning rörande maximering av tarifferna
för statens järnvägars godstaxor
liksom inrikesflygets godstaxor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1164 och II: 1362 i vad avsåge
förslag till höstriksdagen angående stöd
till flygtransporter,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1366 i vad avsåge yrkandet att
Ljusdalsregionen skulle tillföras det
område där transportstödet kunde uppgå
till maximalt 25 procent,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1162 och 11:1360, 1:366 och
II: 825 samt I: 367 och II: 827,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1142 och II: 1340 i vad avsåge
transportstöd i riktning mot Norrland,
11:1364 i vad avsåge hemställan att
transportstöd skulle utgå för jämväl intransporter
av råvaror och halvfabrikat,
1:1164 och 11:1362 i vad avsåge
förslag till höstriksdagen beträffande
stöd till transporter in till stödområdet
av råvaror och halvfabrikat och tillläggsdirektiv
till utredningen om stöd
till jordbruket i norra Sverige samt I:
1165 och 11:1365 i vad avsåge transporter
till allmänna stödområdet,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
It: 1364 i vad avsåge hemställan
att pappersmassa måtte tillföras gruppen
fraktstödsberättigade varuslag samt
beträffande avgränsningen för intransporter
av stödberättigade varor,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1135 och II: 1332 i vad avsåge
stöd i vissa fall av transporter av massaved,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1164 och II: 1362 i vad avsåge
hemställan att fraktstöd måtte utgå i avståndsklassen
201—300 km med en rabattsats
av 10 procent,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1163 och II: 1363 samt I: 1135
och II: 1332, samtliga motioner i vad
avsåge hemställan att nedre avståndsgräns
för stödberättigad transport skulle
vara 200 km,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1366 i vad avsåge hemställan
att nedre gräns för stödberättigad
transport skulle vara 250 km,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1160 och 11:1368,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1367 i vad avsåge hemställan
att stödet i avståndsklassen 201—300
km skulle utgå med en rabattsats av
15 procent,

14. att riksdagen måtte avslå yrkandet
i motionerna I: 1142 och II: 1340
att i fråga om kvalifikation för transportstödet
i förekommande fall även
transportsträcka i Norge eller Finland
skulle räknas och stöd kunna utgå för
den del av transporten som utförts inom
Sverige samt motionen 11:1367 i
vad avsåge yrkandet att vid beräkning
av transportstöd avståndet från den
svenska riksgränsen till hamn vid
Trondheimsfjorden respektive Mo i Rana
skulle inräknas i stödunderlaget,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1137 och II: 1333,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1367 i vad den avsåge initiativ
till överläggningar med den norska regeringen
i vissa i motionen berörda

182

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt
frågor samt att utredning måtte tillsättas
i samråd med norska regeringen
rörande viss regional samplanering,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1136 och 11:1334 samt motionen
II: 1364 i vad avsåge nedre viktgräns
för stödberättigade fraktsändningar,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1161 och II: 1361 i vad avsåge
dispensmöjligheter för vissa maskinoch
verktygstransporter,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1164 och 11:1362, 1:1135 och
11:1332, 11:1366, 1:1163 och 11:1363,
samtliga motioner i vad avsåge fastställandet
av en nedre viktgräns vid
200 kg, samt motionen 11:1290,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I:1161 och II:1361 i vad avsåge
utarbetande av vissa restitutionsbestämmeiser,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1161 och II: 1361 i vad avsåge
förläggning av fraktbidragsnämndens
kansli till Östersund,

22. att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionerna
1:1101 och 11:1289 samt motionerna
I:1142 och II:1340 i vad avsåge
utredning om ett samlat program för
sänkta kostnader för persontransporter,
I: 1165 och II: 1365 i vad avsåge rabattering
av persontransporter, 1:1140 och
11:1343 i vad avsåge transportstödets
utvidgning till bland annat persontransporter
och maximering av tarifferna
för statens järnvägars persontariffer
liksom inrikesflygets persontaxor samt
motionerna I: 86 och II: 99 i vad avsåge
utredning rörande flygets plats i svensk
trafikpolitik,

23. att riksdagen beträffande riktlinjerna
i övrigt för ett transportstöd som
sin mening måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet med godkännande
av departementschefens uttalanden anfört
samt vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1:47 och 11:57 i
vad avsåge frakttaxor m. in., I: 208 och
11:243 i vad avsåge utredning rörande

medel

fraktstödjande åtgärder (såvitt ej rörde
skattefrågor), 1:86 och 11:99 i vad avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
trafikpolitikens utnyttjande som lokaliseringspolitiskt
instrument och att norrländsk
exportindustri icke skulle belastas
med ytterligare transportkostnader
m. m. samt I: 343 och II: 379 i vad avsåge
järnvägens taxepolitik ävensom
I: 702 och II: 555,

24. att riksdagen måtte besluta att
den 1 januari 1971 skulle inrättas en
fraktbidragsnämnd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat,

25. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en extra ordinarie
tjänst för chefen för fraktbidragsnämndens
kansli,

26. att riksdagen till Kostnader för
visst fraktbidragsförfarande för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln måtte anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor,

27. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 86 och II: 99 i vad avsåge vägbyggandet
i Norrland,

28. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:343 och 11:379 i vad avsåge
översyn av vägnätet i Norrlandslänen,

29. att riksdagen måtte avlå motionen
II: 854.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande maximering av tarifferna
för järnvägstransporter samt för
inrikesflygets godstaxor, av herr
Strandberg (m), utan angiven mening;

2, beträffande gotlandstrafiken, av
herrar Bohman (in), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp),
Lindblad (fp), Strandberg (m), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep),
Westberg i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motio -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

183

Ang. transportstöd som regionalpolitisk! medel

nerna 1:1102 och 11:1300, 1:300 och
11:825 samt 1:307 och 11:827 som sin
mening giva Knngl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande transporterna
mellan Gotland och fastlandet;

3, beträffande stöd av transporter
till stödområdet samt tilläggsdirektiv
till utredningen om stöd till jordbruket
i norra Sverige, av herrar Bohman (m),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Lindblad (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Wennerfors (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 0
hemställa, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna I: 1142 och II: 1340 i vad
avsåge transportstöd i riktning mot
Norrland, II: 1304 i vad avsåge hemställan
att transportstöd skulle utgå för
jämväl intransporter av råvaror och
halvfabrikat, I: 1164 och II: 1362 i vad
avsåge förslag till höstriksdagen beträffande
stöd till transporter in till stödområdet
av råvaror och halvfabrikat
och tilläggsdirektiv till utredningen om
stöd till jordbruket i norra Sverige samt
I: 1165 och II: 1365 i vad avsåge transporter
till allmänna stödområdet;

4, beträffande nedre gräns för fraktstödsberättigad
sträcka, av herrar
Bengtson (ep), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Andersson
i Knäred (ep) och Dahlgren (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 9 hemställa, att riksdagen som
sin mening måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna I: 1164 och II: 1362
i vad avsåge hemställan att fraktstöd
måtte utgå i avståndsklassen 201—300
km med en rabattsats av 10 procent;

5, beträffande nedre gräns för stöd -

berättigad transport, av herr Lindblad
(fp) och herr Westberg i Ljusdal (fp),
vilka dock ej antytt sin mening;

0, beträffande inräknande av transportsträckor
i Norge och Finland som
kvalifikationsgrundande för transportstöd,
av herrar Bohman (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Lindblad (fp), Strandberg (m),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Wennerfors (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 14
hemställa, att riksdagen måtte som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i anledning av motionerna
1:1142 och 11:1340 i vad avsåge
att som kvalifikation för transportstödet
även transportsträcka i Norge eller
Finland skulle räknas och stöd kunna
utgå för den del av transporten som
utförts inom Sverige samt motionen
II: 1367 i vad avsåge att vid beräkning
av transportstöd avståndet från den
svenska riksgränsen till hamn vid
Trondheimsfjorden respektive Mo i Rana
skulle inräknas i stödunderlaget;

7, beträffande nedre viktgräns för
stödberättigade fraktsändningar, av
herr Johan Olsson (ep), som likväl ej
antytt sin åsikt;

8, beträffande nedre viktgräns för
stödberättigade varutransporter, av

a. herrar Bohman (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp),
Lindblad (fp), Strandberg (in), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 19 hemställa,
att riksdagen som sin mening måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reser -

184

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt
vanterna anfört i anledning av motionerna
1:1164 och 11:1362, 1:1135 och
11:1332, 11:1366, 1:1163 och 11:1363,
samtliga motioner i vad avsåge fastställande
av en nedre viktgräns vid
200 kg, samt motionen 11:1290;

b. herr Mellqvist (s), utan angiven
mening;

9, beträffande restitutionsbestämmelserna,
av herrar Bohman (m) och
Strandberg (m), fröken Ljungberg (m)
samt herr Wennerfors (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 20
hemställa, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna I: 1161 och II: 1361 i vad
avsåge utarbetande av vissa restitutionsbestämmelser; 10,

beträffande sänkning av persontrafikkostnaderna,
av herrar Bohman
(m), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Lindblad (fp),
Strandberg (m), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep) och Gustafson
i Göteborg (fp), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Andersson i Knäred
(ep), Dahlgren (ep), Westberg i Ljusdal
(fp) och Wennerfors (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade lydelse,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under 22 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1142 och II: 1340 i vad avsåge utredning
om ett samlat program för
sänkta kostnader för persontransporter
samt i anledning av motionerna I: 1165
och II: 1365 i vad avsåge rabattering
av persontransporter, I: 1140 och II:
1343 i vad avsåge transportstödets utvidgning
till bland annat persontransporter
och maximering av tarifferna
för statens järnvägars persontariffer
liksom inrikesflygets persontaxor, 1:86
och 11:99 i vad avsåge utredning rörande
flygets plats i svensk trafikpolitik
samt 1:1101 och 11:1289 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad

medel

reservanterna anfört rörande utredning
om ett samlat program för sänkta kostnader
för persontransporter med tåg,
buss och flyg med sikte på att minska
Norrlands kommunikationsproblem.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 6, 8 a, 9
och 10. Därest jag inte på alla punkter
kommer att begära votering, sker det
endast för att förenkla arbetsproceduren.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 4.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Beträffande punkten 15
i utskottets hemställan yrkar jag bifall
till motionerna I: 1137 och II: 1333 och
beträffande punkten 21 till motionerna
I: 1161 och II: 1361.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag på alla punkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till
utskottets hemställan, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet hemställt i punkterna
1—4.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 be -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

185

Ang. transportstöd som regionalpolitisk medel

tecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 6 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo uppläst, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för "ja-p1-0-positionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 7
och 8.

I fråga om punkten 9 gjorde herr talmannen
nu propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bengtson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

186

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-98;

Nej — 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Stefanson (fp) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
10—13.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten 74 förekomna yrkandena propropositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes i enlighet med de
avseende punkten 15 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionerna I: 1137 och II:
1333; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet hemställt i punkterna 16—
18.

Såvitt rörde punkten 19 gjorde herr
talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

187

Ang. vissa lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor, m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 04;

Nej — 57.

Därjämte liade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten 20 gjordes nu
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
9 betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

I vad gällde punkten 21 gjordes därefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 1161 och II:
1361 i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende å punkten 22 gjorde
herr talmannen vidare propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 10 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 105 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.

vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 23—
29.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 106, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Norrlandsfondens fortsatta verksamhet
in. m. jämte motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, med anledning av
motioner rörande vissa lokaliseringsoch
miljöpolitiska skattefrågor, in. ni.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bankoutskottets utlåtande nr
40.)

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet föreliaft följande
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:56,
av herr Helén in. fl., och II: 66, av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., vari hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte

188

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. vissa lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor, m. m.

uttala, att stödåtgärderna i större utsträckning
borde inriktas på generella
åtgärder ägnade att skapa ett företagsvänligt
klimat, varvid borde övervägas
bland annat snabbare avskrivning av
industribyggnader, regional utjämning
av priserna för bensin och olja, lindring
av energiskatten samt andra differentieringar
i skattehänseende som kunde
främja Norrlands utveckling;

2) de likalydande motionerna 1:154,
av herr Pettersson, Kort, m. fl., samt II:
176, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t,
med beaktande av vad i motionerna
anförts angående avstängning av vägar
vid tjällossning samt lokaliserings- och
kostnadsmässiga synpunkter, måtte
hemställa om förslag, att fordonsbeskattningen
av lastbilar och släpvagnar
i Norrrland skulle sänkas med en
tredjedel,

3) de likalydande motionerna 1:208,
av herr Bengtson m. fl., och II: 243, av
herr Hedlund m.fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam utredning av frågan
om fraktstödjande åtgärder enligt i
motionerna anförda grunder,

4) de likalydande motionerna 1:372,
av herr Bohman m.fl., cch 11:419, av
herr Holmberg in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära förslag till ändrade
avskrivningsregler för investeringar i
luft- och vattenvårdande anläggningar
samt för bullerbekämpande åtgärder,

5) de likalydande motionerna I: 374,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt II:
421, av herr Nilsson i Agnäs och herr
Petersson i Gäddvik, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära förslag till sådana ändringar
i kommunalskattelagen, att avskrivningsmöjligheterna
förbättrades
för industrins byggnader inom det s. k.
stödområdet,

6) de likalydande motionerna I: 781,
av herr Jonsson m. fl., och II: 930, av
herr Sundelin m. fl., vari anhållits, att

riksdagen måtte besluta sådan ändring
av förordningen (1922:260) om automobilskatt,
att fordonsägare, som tillfälligt
avregistrerat sitt fordon, bleve
berättigad att i enlighet med vad som
anförts i motionerna återbekomma fordonsskatt
även för kortare tid än en kalendermånad,

7) de likalydande motionerna I: 790,
av herr Stefanson in. fl., och II: 914, av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle göra en allmän
principdeklaration om investeringsfondernas
användning för miljöskyddande
investeringar,

8) de likalydande motionerna I: 793,
av herr Sundin, och II: 937, av herr Asling
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära,
att investeringsfonderna generellt finge
användas för en aktiv lokaliseringspolitik
i det lokaliseringspolitiska stödområdet,
varvid som villkor samtidigt
skulle gälla, att investeringarna under
alla förhållanden till klart övervägande
del måste tjäna den aktiva lokaliseringspolitiken,

9) de likalydande motionerna I: 1141,
av herr Bohman m. fl., och II: 1344, av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning och förslag till
riksdagen om ökad användning av skattepolitiken
som ett regionalpolitiskt instrument
i enlighet med vad som anförts
i motionerna,

10) de likalydande motionerna I:
1151, av herr Sundin in. fl., och II: 1342,
av herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
utom annat, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 75 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att
vid den fortsatta utredningen av lokaliserings-
och regionalpolitikens utformning
borde prövas

a) en sådan användning av skatteinstrumentet,
att de mindre företagen
finge förmåner som svarade mot vad investeringsfonderna
gåve de större företagen,

b) en regional differentiering av

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

181)

Ang. vissa lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor, m. m.

energiskatten på elkraft och av den allmänna
arbetsgivaravgiften i enlighet
med motionernas syften. De under 3
upptagna motionerna behandlades, i
vad de icke avsåge skattefrågor, av
statsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med anledning av motionerna I:
781 och 11:930 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till 1970 års höstriksdag
i enlighet med vad utskottet i
betänkandet förordat beträffande ändrade
bestämmelser om restitution av
automobilskatt;

B) avslå följande motioner i den mån
desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet anfört
och hemställt, nämligen

1) motionerna 1:56 och 11:66, i vad
de behandlats i detta betänkande,

2) motionerna I: 154 och II: 176,

3) motionerna 1:208 och 11:243, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,

4) motionerna 1:372 och 11:419,

5) motionerna 1:374 och 11:421,

6) motionerna 1:781 och 11:930,

7) motionerna I: 790 och II: 914,

8) motionerna I: 793 och II: 937,

9) motionerna 1:1141 och 11:1344,
samt

10) motionerna I: 1151 och II: 1342, i
vad de behandlats i detta betänkande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under
B 1—B 10 hemställa, att riksdagen måtte
med anledning av följande motioner,
nämligen

1) 1:56 och 11:66, i vad de behandlats
i detta betänkande,

2) I: 154 och II: 176,

3) I: 208 och II: 243, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

4) I: 372 och II: 419,

5) I: 374 och II: 421,

6) I: 781 och II: 930,

7) I: 790 och II: 914,

8) I: 793 och II: 937,

9) I: 1141 och II: 1344 samt

10) I: 1151 och II: 1342, i vad de avsåge
frågan om en regional differentiering
av energiskatten för förbrukning
av elkraft och av den allmänna arbetsgivaravgiften i

skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om skattereglernas användning
som regional- och miljöpolitiskt
instrument;

2) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under
B10 hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av motionerna I: 1151 och
II: 1342, i vad de avsåge frågan om sådan
användning av skatteinstrumentet,
att de mindre företagen finge förmåner
som svarade mot vad investeringsfonderna
gåve de större företagen, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära översyn
och förslag rörande ändringar i beskattningsreglerna
i syfte att främja de
mindre företagens konsolidering, självfinansiering
och utveckling.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

190

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. vissa lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor, m. ni.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

positioner komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten B, fortsatte herr talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt såvitt avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning av frågan
om skattereglernas användning som regional-
och miljöpolitiskt instrument,
därefter särskilt i vad gällde skrivelser
till Kungl. Maj:t om ändringar i beskattningsreglerna
i syfte att främja de
mindre företagens konsolidering, självfinansiering
och utveckling samt vidare
särskilt rörande utskottets hemställan i
övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i fråga
om utskottets hemställan i punkten
B såvitt gällde skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning av frågan om skattereglernas
användning som regionaloch
miljöpolitiskt instrument propositioner,
först på bifall till vad utskottet
närutinnan hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36
punkten B i vad gäller skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning av frågan
om skattereglernas användning som regional-
och miljöpolitiskt instrument,
röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan i
vad gällde skrivelse till Kungl. Maj:t
om ändringar i beskattningsreglerna i
syfte att främja de mindre förtagens
konsolidering, självfinansiering och utveckling
gjordes nu propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Tistad
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i
punkten B.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av motioner angående kontrollen av
atomenergiverksamheten i Sverige
in. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

191

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner om
företagsdemokrati inom den offentliga
verksamheten; och

nr 37, i anledning av proposition
med förslag till ändring i kommunala
vallagen (1930:253) jämte följdmotioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av protokoll rörande ändring
i avtalet den 14 maj 1959 mellan
Sverige och Österrike för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter
på inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m. i vad den hänvisats till lagutskott,
dels motioner i ämnet, dels ock motioner
om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning i viss del samt angående
ärekränkning av juridisk person.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 57, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931:
152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen
(1913: 159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen
(1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av
oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd in. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953: 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937: 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet,
såvitt avsåge ändring
i lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar
(punkt 8), medan den i övrigt hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet.

Syftet med den nya lagen om otillbörlig
marknadsföring vore att, framför
allt i konsumenternas intresse, skapa
effektiva garantier för att reklam och
marknadsföring icke bedreves med
otillbörliga metoder.

Lagens centrala bestämmelse utgjordes
av en generalklausul, vilken gjorde
det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd
eller annan vid marknadsföring
företagen handling, som genom
att strida mot god affärssed eller på annat
sätt vore otillbörlig mot konsumenter
eller näringsidkare. Förbudet skulle
i regel förenas med vite. Vid sidan av
generalklausulen föresloges särskilda
straffbestämmelser rörande vissa speciella
marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna
avsåge dels vilseledande
reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden
och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skulle
anförtros åt särskilda institutioner.
Dessa utgjordes av ett organ med dömande
uppgifter, marknadsrådet, samt
en särskild konsumentombudsman.
Marknadsrådet skulle vara enda instans

192

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
i ärenden om förbud enligt generalklausulen.
Frågor om utdömande av
vite skulle dock handläggas av allmän
domstol. I rådet skulle finnas företrädare
för näringsidkar- och konsumentintressen.
Rådet föresloges övertaga de
uppgifter som nu ankomme på näringsfrihetsrådet.
Konsumentombudsmannen
skulle övervaka marknaden och föra
det allmännas talan inför marknadsrådet.
Beslutade ombudsmannen i ett visst
fall att icke ansöka om förbud hos rådet
kunde sådan ansökan göras av näringsidkar-,
konsument- eller löntagarorganisation
eller av enskild näringsidkare.
De särskilda straffbestämmelserna
skulle tillämpas av de allmänna
domstolarna. Allmänt åtal finge dock
väckas endast efter anmälan eller medgivande
av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen hade
bland annat föreslagits en mindre ändring
i brottsbalken samt upphävande
av den särskilda lagstiftningen om oriktiga
geografiska ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föresloges träda i
kraft den 1 januari 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna I: 1131,
av herr Pettersson, Arne, och II: 1327,
av herr Pettersson i Lund;

2. de likalydande motionerna 1:1139,
av herr Jacobsson, Gösta, och herr Bohman,
samt II: 1336, av herr Magnusson
i Borås och herr Enarsson, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
med ändring av Kungl. Maj ds proposition
1970:57 besluta, att de rättsliga
funktioner som enligt den kungl. propositionen
föresloges skola tillkomma
det nyinrättade marknadsrådet i stället
skulle utövas av de allmänna domstolarna
med tingsrätterna som första instans; 3.

de likalydande motionerna I: 1171,
av herr Brundin och herr Andersson,

Ingvar, samt 11:1380, av fru Sundberg
m. fl., i vilka motioner anhållits,

A att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa,

1. att förslag skyndsamt måtte utarbetas
och föreläggas riksdagen angående
revision av lagstiftningen även beträffande
andra former av otillbörlig
konkurrens än otillbörlig marknadsföring,

2. att åtgärder måtte vidtagas för att
säkerställa största möjliga nordiska enhetlighet
i rättstillämpningen i fråga
om otillbörlig marknadsföring,

3. att förslag om lagbestämmelser om
ekonomiskt förtal snarast måtte utarbetas
och föreläggas riksdagen;

B att riksdagen måtte besluta,

1. att, såvitt gällde reklam i tryckt
skrift, behörigheten för konsumentombudsmannen,
marknadsrådet och allmän
domstol utanför tryckfrihetsprocessen
skulle begränsas till framställning,
som uppenbarligen saknade betydelse
för sådan information och åsiktsbildning
som inginge i den allmänna
opinionsbildningsprocessen,

2. att marknadsrådets beslut skulle
kunna överklagas vid allmän domstol;

4. de likalydande motionerna I: 1172,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
II: 1379, av herr Hovhammar m. fl., i
vilka motioner yrkats, att riksdagen
med ändring av propositionen nr 57
skulle besluta,

att talan endast skulle få föras av den
som lede förfång av åtgärden (6 § lagen
om otillbörlig marknadsföring)
samt

att marknadsrådets beslut skulle kunna
föras vidare till allmän domstol (2 §
lagen om marknadsråd in. m.);

5. motionen I: 1173, av fru Segerstedt
Wiberg, i vilken motion hemställts, att
riksdagen måtte vid antagande av förslaget
till lag om otillbörlig marknadsföring
uttryckligen angiva, att tryckt
skrift, vilken enbart förmedlade spridning
av marknadsföringsåtgärd, i princip
icke skulle omfattas av lagstiftning -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

193

en, enär i sådant fall det tryckfrihetsrättsliga
ansvaret vore till fyllest; samt

G. motionen IT: 1378, av herr Ahlmark,
i vilken motion föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att 1970 års höstriksdag
måtte föreläggas förslag till sådan
ändring av den föreslagna lagen om
otillbörlig marknadsföring, att möjligheter
gåves att anföra besvär mot marknadsrådets
beslut.

Vidare hade utskottet behandlat följande
fristående motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 235,
av herr Helén m. fl., och II: 272, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
vore i fråga;

B. motionen 1:835, av herr Jacobsson,
Gösta, och herr Bohman, vari anhållits,
att riksdagen måtte göra framställning
till Kungi. Maj :t, att frågan om
ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska
personer, bolag, föreningar m. m.
måtte upptagas till förnyad utredning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1172 och II: 1379, såvitt
avsåge rätt att föra talan om förbud
enligt 1 § i det vid propositionen nr 57
fogade förslaget till lag om otillbörlig
marknadsföring, antaga 6 § i lagförslaget; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1173 samt motionerna I:
1171 och 11:1380, såvitt avsåge den föreslagna
lagstiftningens förhållande till
tryckfriheten, bifalla propositionen i
denna del;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1139 och II: 1336 bifalla
propositionens förslag i fråga om marknadsrådets
rättsliga funktioner;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1171 och 11:1380 samt
I: 1172 och II: 1379, samtliga såvitt avsåge
frågan om rätt att föra talan mot
marknadsrådets beslut, antaga 2 § i förslaget
om lag om marknadsråd in. m.;

7 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. ni.

E. att riksdagen måtte antaga de i
propositionen under 1)—7) angivna
lagförslagen i de delar som ej omfattades
av hemställan under A—D;

F. att motionen I: 835 samt motionerna
1:1171 och 11:1380, såvitt avsåge
ekonomiskt förtal, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att dels motionerna 1:1171 och
II: 1380 samt I: 1172 och II: 1379, samtliga
såvitt avsåge frågan om rätt att
föra talan mot marknadsrådets beslut
och i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt
under D, dels motionen II: 1378 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

”H.” att följande motioner, nämligen

1. 1:235 och 11:272, såvitt nu vore
i fråga;

2. I: 1131 och II: 1327;

3. I: 1171 och II: 1380; samt

4. I: 1173;

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å s. 90
i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

”Såsom departementschefen framhållit
är effekten av en ny lagstiftning på
marknadsföringsområdet beroende av
att man får övervakande och räitstilllämpande
specialorgan med tillräckliga
resurser och tillräcklig auktoritet. Han
anser vidare att de allmänna åklagarna
och domstolarna inte kan anses ha sådan
erfarenhet av förhållandena inom
näringslivet och på konsumtionsmarknaden
att man kan anförtro dem några
mera betydande uppgifter i detta sammanhang.
Med den sammansättning som
marknadsrådet enligt lagförslaget skall
ha kommer rådet enligt utskottets mening
att vara väl ägnat att fylla sina
uppgifter på området. Sammansättningen
kan också — såsom departementschefen
påpekar — förväntas skapa
garantier för enhetlig praxis och en

194

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
rättstillämpning som omfattas med förtroende
av alla berörda parter. De i
motionerna 1:1139 och 11:1336 framförda
farhågorna för att rådet skulle
låta sig påverkas av ovidkommande opinioner
saknar därför fog. Självfallet är
det — som påpekas i motionerna —
önskvärt att rättsutvecklingen på området
utvecklas efter enhetliga linjer
inom Norden. Intresset härav kan dock
inte anses väga så tungt att man bör
avstå från att tillskapa ett specialorgan
som bedöms erforderligt för att det väsentliga
syftet med lagstiftningen, hänsynen
till konsumentintressena, skall
kunna tillgodoses. Motionerna 1:1139
och II: 1336 bör därför avslås.”

Reservationer hade avgivits

vid C i utskottets hemställan

I, beträffande marknadsrådets rättsliga
funktioner, av herrar Grebäck (ep),
Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Skagerlund
(fp), Tobé (fp), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande
på s. 90, som började med orden
”Såsom departementschefen” och slutade
med orden ”därför avslås” bort
hava följande lydelse:

”Även om principiella invändningar
kan resas mot förfaringssättet att ur
den allmänna rättskipningen bryta ut
vissa uppgiftsområden med motivering,
att allmänna åklagare och domstolar
icke kan anses ha tillräcklig erfarenhet
av förhållandena inom respektive områden,
finner sig utskottet icke kunna
biträda i motionerna 1:1139 och II:
1336 framställt yrkande att de rättsliga
funktioner som föreslås tillkomma
marknadsrådet i stället skall utövas av
de allmänna domstolarna. Med den sammansättning
som marknadsrådet enligt
lagförslaget skall ha kommer nämligen
rådet enligt utskottets mening att vara
väl ägnat att fylla sina uppgifter på
området. Sammansättningen kan också

— såsom departementschefen påpekar

— förväntas skapa garantier för enhetlig
praxis och en rättstillämpning som

omfattas med förtroende av alla berörda
parter. De i nämnda motioner framförda
farhågorna för att rådet skulle
låta sig påverkas av ovidkommande opinioner
saknar därför fog. Självfallet
är det — som påpekas i motionerna —
önskvärt att rättsutvecklingen på området
utvecklas efter enhetliga linjer inom
Norden.”;

vid F i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om utredning
rörande ekonomiskt förtal och förtal
mot juridiska personer m. m., av herrar
Ebbe Ohlsson (m) och Wachtmeister
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionen
1:835 samt motionerna 1:1171 och II:
1380 hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om ekonomiskt förtal
och förtal mot juridiska personer;

vid G i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om rätt att
föra talan mot marknadsrådets beslut,
av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (in), Skagerlund (fp),
Tobé (fp), Wachtmeister (m) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1171 och II: 1380,
motionerna 1:1172 och 11:1379 samt
motionen II: 1378 giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
rätt att föra talan mot marknadsrådets
beslut.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36.

Herr ÅKESSON (fp);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr I och III.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Det här föreliggande
lagförslaget är något av en milstolpe i
konsumentpolitikens historia.

Att skapa en lagstadgad gräns för att
säkra att sund reklam och rationell
marknadsföring får bättre villkor är
mycket angeläget. Därmed kan man
också tränga ut den del av varureklam
och försäljningsmetoder som enbart
haft till uppgift att locka och lura köpare
som inte har något egentligt behov
av varorna. Ofta dyker nya försäljningsmetoder
och reklamfinter mycket
snabbt upp och sprider sig som
ogräs. Därför är det enligt min förmenande
viktigt att lagen gjorts så anpassningsbar
som möjligt genom generalklausulen.
Den kommer att tvinga försäljare
och reklammakare att inte bara
tänka ut säljande slogans och jippon
utan att också sätta in varan, både dess
funktion och kvalitet, i sammanhanget.
Det måste ge dessa grupper ett större
ansvar inte bara mot producenten utan
också mot konsumenten, som blir personifierad
i konsument-ombudsmannen.

Det är beklagligt när man ibland i
den politiska diskussionen ser försök
att misstänkliggöra våra strävanden att
stödja och stärka konsumenternas ställning.

Vice ordföranden i Moderata samlingspartiets
kvinnoförbund har vid några
föredrag i mina hemtrakter och vid
tidningsintervjuer i samband därmed
gjort en del uttalanden, som jag anser
borde kommenterats och helst dementerats
från hennes förbunds eller partis
sida. I en artikel förekommer en intervju
med henne. Hon talar om ett gigantiskt
konsumentverk som, ”skall slå
fast vad som är våra grundläggande
fysiska, psykiska och sociala behov.”
Hon fortsätter enligt artikeln: ”Uppenbarligen
menar man att individernas

195

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
egna subjektiva värderingar och önskemål
skall ge vika för dessa centralt
framställda behov.” Vidare säger vice
ordföranden i moderata kvinnoförbundet:
”Hur skall de se ut dessa tjänstemän
som skall tala om för oss hur vi skall
bo, klä oss, vad vi ska äta? Hur ska
övervakningen ske så att det kan kontrolleras
att vi till punkt och pricka
följer den statliga dirigeringen i hemmen?
Skall vi kanske rent av få en
hemlig matpolis som gör överraskande
hemkontroller?”

Herr talman! Jag har dristat mig att
ta upp denna fråga i kammaren därför
att man flera gånger i såväl proposition
som utskottsutlåtande nämner att den
nya lagstiftningen skall söka hindra
att konsumenterna blir vilseledda. Nu
kommer ju inte politiska uttalanden
att granskas från marknadsföringssynpunkt;
de granskas i stället i den politiska
debatten. Det synes mig dock helt
otillständigt att misstänkliggöra konsumentpolitiken
på detta sätt, speciellt som
det skett i en stad, där en av de försöksvis
inrättade konsumentkommittéerna
haft en livlig verksamhet och vunnit
konsumenternas förtroende sedan
man i många fall kunnat hjälpa konsumenter
efter att de fått bristfälliga varor
eller utsatts för olämpliga försäljningsmetoder.

Det vore tacknämligt om representanterna
för moderata samlingspartiet, som
i huvudsak stöder det föreliggande lagförslaget,
ville sluta att vilseleda genom
vad jag uppfattar som en otillbörlig
marknadsföring av konsumentpolitiken.

Häri instämde fru Wallentheim (s).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Rörande propositionen
med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring
må det tillåtas mig att som
motionär säga några ord. Jag har dessutom
som sakkunnig när det gäller det
ursprungliga förslagets utarbetande ett
förflutet som i någon mån förpliktar.

Det ursprungliga förslaget utarbeta -

196

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
des i det nordiska samarbetets tecken.
Jag måste livligt beklaga att detta samarbete
inte kunnat fullföljas på grund
av att Sverige i slutskedet valt en linje,
som i ett betydelsefullt hänseende skiljer
sig från den gemensamma linje de
övriga nordiska läderna valt.

Jag skall gärna medge att en vittgående
överensstämmelse råder i fråga
om de materielrättsliga reglerna, bortsett
från att propositionen icke tagit
med vissa regler som man avser att
behandla särskilt.

Skillnaden ligger egentligen på forumområdet.
Medan de övriga nordiska
länderna hänfört generalklausulen i
§ 1 till de ordinarie domstolarna har
justitieministern valt att göra denna
paragraf till ett politiskt slagnummer.
Till den ändan har föreslagits att frågan
om förbud mot reklamåtgärd eller
annan handling, som genom att strida
mot god affärssed eller på annat sätt är
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
skall hänföras till en specialdomstol
med dominerande lekmannainflytande.
Det har från rättssäkerhetssynpunkt
synts mig äventyrligt med
tanke på generalklausulens högst allmänna
och tänjbara rekvisit att för ändamålet
inrätta en specialdomstol.

Det talas så mycket om reklamens
indoktrinering av konsumenterna. Den
föregående ärade talarinnnan var inne
på den tanken. Jag har som motionär
föreslagit att de allmänna domstolarna
skall bli forum. Därigenom vinner man
den tryggheten, att avgörandet får överklagas
i högre instans.

I reservation III vill man införa en
rätt att överklaga till högsta domstolen.
Detta är gott och väl. Men lämpligheten
av ett dylikt ”blandat” system med
specialdomstolar och överklagande till
högsta domstolen kan diskuteras. Det
kan leda till en olycklig spänning mellan
specialdomstol och ordinarie domstolsväsen,
vilket inte kan vara till
rättsväsendets gagn. Men det är i alla
fall en linje. Den borde ha diskuterats
med de övriga nordiska länderna. Så

har veterligen inte skett. Jag tycker att
det är ytterst angeläget att rättsutvecklingen
går efter enhetliga linjer inom
Norden. Det vill jag gärna understryka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 1139, väckt av mig och herr
Bohman och II: 1336, väckt av herrar
Magnusson i Borås och Enarsson.

Jag yrkar också bifall till reservation
II som behandlar en av mig väckt
specialmotion rörande ekonomiskt förtal
och förtal av juridiska personer.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den debatt som har påbörjats här om
konsumenternas behov av skydd. Jag
tror att det är alldeles riktigt att det
behövs ett skydd och att det även är
nödvändigt med kontroll av en reklam,
som ofta slår över och går för långt.

Jag beklagar, liksom herr Jacobsson,
att det inte har varit möjligt att få till
stånd ett nordiskt samarbete på området,
men jag hoppas att man har det i
tankarna och planerar för bättre förhållanden
i framtiden.

I det särskilda yttrande som herr
Hernelius och jag har lämnat i anslutning
till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 36 framhåller vi att propositionen
57 rörande lagen om otillbörlig
marknadsföring även omfattar
tryckfrihetsrättsliga problem. Det är
dessa jag vill beröra i detta sammanhang,
och de som framför allt blivit behandlade
av tredje lagutskottet. Vi hade
helst sett att de hade blivit föremål för
behandling i konstitutionsutskottet eller
i ett sammansatt utskott. Nu har
konstitutionsutskottet bara fått yttra sig
i den del som gäller sekretessbestämmelserna
och som är av rent formell
natur.

Tredje lagutskottet har däremot tagit
ställning till frågorna som gäller avgränsning
av det tryckfrihetsrättsliga
ansvaret i förhållande till administrativa
och straffrättsliga ingripanden.

Jag har i en motion framhållit att här

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

197

finns risk för eu kollision mellan
tryckfrihetsförordningen och marknadsföringslagen.
Eftersom tryckfrihetsförordningen
har grundlags karaktär,
bör rimligen större hänsyn visas
den än marknadsföringslagen. Detta
framhålles för övrigt också i en motion
av herr Brundin. När man påpekar
detta, kan förhållandet tyckas enkelt
nog, men ett närmare studium av frågorna
visar snabbt att det kan uppstå
en rad mycket svårbestämbara gränsfall.
Tredje lagutskottet säger i sitt utlåtande
att den föreslagna lagstiftningen
självfallet inte får tillämpas så,
att intrång sker på det av tryckfrihetsförordningen
skyddade området. Uttalandet
är ju riktigt och kan noteras med
tacksamhet. Men fortfarande gäller att
det är lätt att säga tulipanaros, om man
stannar där. Men det är mycket svårt
att avgöra när reklam är av uteslutande
kommersiell natur, och det kan också
vara besvärligt att utreda var gränsen
går mellan kommersiell och redaktionell
text. Upplysande text kan ha
formen av kommersiell, och kommersiell
text kan vara upplysande. Här går
alltså områdena in i varandra, och man
kommer vid lagens tillämpning säkert
ofta att ställas inför svåra gränsdragningar.

Av det skälet har jag i min motion
pekat på möjligheten att inte låta det
förmedlande organet träffas av den nya
lagen. Det är i varje fall angeläget att
ansvaret klart blir angivet. Tyvärr fick
vi, som jag redan sagt, inte behandla
ämnet i fråga i konstitutionsutskottet
eller i ett sammansatt utskott. Därför
har vi fått nöja oss med ett särskilt
yttrande.

Kanske skall utskottsmajoriteten i
konstitutionsutskottet vara glad över
den ordningen. Vi framhåller nämligen
i vårt särskilda yttrande, att eftersom
regeringen funnit det nödvändigt att
utreda förutsättningarna innan man
fattar beslut om ett eventuellt införande
av förbud mot reklam för sprit och tobak
hade det funnits skäl att på samma

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
sätt utreda förutsättningarna för en lag
om förbud mot otillbörlig marknadsföring.
Nu får vi först en lag och därefter
en utredning. Sedan vi avlämnade
vårt särskilda yttrande har nämligen regeringen
utfärdat direktiv till en utredning
om reglering av yttrandefriheten
i massmedia. Direktiven går ut på att
vidta erforderliga åtgärder för att möjliggöra
ett införande av förbud mot reklam
för sprit och tobak. Det är således
inte utan vidare givet vad utredningen
leder till.

Utredningen skall också ta upp till
granskning huruvida lagen om otillbörlig
marknadsföring står i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen.
Ordningen i utredningsförfarandet är
alltså olika för de två frågorna. I fråga
om reklamförbud för tobak och sprit
vill man uppenbarligen gå försiktigt
fram, försiktigare än i fråga om en lag
mot otillbörlig marknadsföring. Gissningsvis
skulle man kunna tänka sig att
regeringen betraktar den otillbörliga
reklamen i allmänhet som farligare än
reklamen för sprit och tobak. Sammanhanget
blir då ganska svårförklarligt.
På det hela taget måste jag erkänna att
jag inte kan genomskåda det högre politiska
tänkande som har kommit till uttryck.
Samtidigt som man stramar åt
reglerna för vad man kallar otillbörlig
marknadsföring föreligger som bekant
ett annat förslag som går ut på att ge
större frihet åt en rad företeelser som
på många håll i samhället betraktas såsom
avsevärt mer stötande.

Jag skall för dagen nöja mig med att
uttala en förhoppning att när denna
granskning kommer till stånd man skall
slå vakt om tryck- och yttrandefriheten.
Det värsta som kunde hända vore om
man i sin önskan att komma åt osund
marknadsföring skulle införa någon
form av censur.

Om jag har läst direktiven rätt så vill
justitieministern inte öppna möjligheter
till ingripanden mot den fria opinionsbildningen,
men det vore värdefullt
att här få en försäkran om att en i

198

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
och för sig mycket berättigad önskan
att skydda konsumentintressena inte får
leda till att den fria opinionsbildningen
på något sätt hämmas. Annars tror jag
att man gör större skada än vad man i
övrigt uppnår i gott syfte.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! Jag känner mig föranlåten
att tillbakavisa fru Grethe Lundblads
demagogiska angrepp mot Moderata
samlingspartiets kvinnoförbunds
vice ordförande. Det är väl fråga om
inte den i 2 § upptagna punkten om
vilseledande reklamframställning också
borde kunna gälla för politiker. För
egen del anser jag att åtskillig reklam
är både överdriven och tämligen inskränkt,
men jag konstaterar också att
näringslivet har vidtagit många åtgärder
för att sanera reklamen.

För övrigt vill jag, herr talman, bara
hänvisa till vad jag har sagt bär i kammaren
om konsumentpolitiken för några
veckor sedan.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Två punkter skall jag
här ta upp.

Den ena punkten gäller det nordiska.
Jag vill instämma med de talare som
har beklagat att en samordning inte
har kommit till stånd; det hade verkligen
varit av behovet påkallat.

Jag vill också uttrycka min förvåning
över de något storsvenska tankegångar
som kommit till uttryck i tredje
lagutskottets utlåtande. Där står på s. 92
att i de övriga nordiska länderna är
man för närvarande inte beredd att ge
konsumentintresset den dominerande
plats etc. som man i vårt land vill förorda.
På s. 93 står — det är ett citat
av departementschefens yttrande — att
intresset av identiskt lika lagregler och
likartade administrativa system inom
Norden inte väger så tungt att vi i Sverige
bör avstå från att konstruera en

ny lag etc. som fordras för att konsumentintressena
skall bli tillräckligt väl
tillgodosedda.

Dessa tankegångar kommer, herr
statsråd, betänkligt nära uttrycket missaktning
i förhållande till övriga nordiska
länder, som alltså anklagas för att
inte ha samma insikt om konsumentintressenas
betydelse som vi i Sverige
har, vi som är så förträffliga.

Den andra punkten, som jag skall be
att få ta upp, är samma sak som fru
Segerstedt Wiberg berörde, och jag
kan därför fatta mig kanska kort.

Det är ju en av de svåraste delarna
av tryckfrihetsrätten att draga gränser
mellan tryckfrihetsrätten och annan
rätt. Om någon sätter in en falsk giftermålsannons
och ansvarige utgivaren
inte kan inse att den är falsk, då straffas
inte ansvarige utgivaren utan den
som satt in annonsen, i den mån annonsen
kan anses som förtal eller smädelse.
Inte heller straffas ansvarige utgivaren
om bedrägeri begås genom annons
och detta inte kan upptäckas vid
normal granskning, utan då straffas
den som utfört bedrägeriet.

Mer tveksamt är kanske ett utslag,
enligt vilket uppgifter om vinnande
lotter i ett lotteri har ansetts medföra
ansvar för ansvarige utgivaren.

Här kommer vi in på ett mycket besvärligt
område — vilseledande marknadsföring.
Man måste säga sig att om
tryckfriheten kan tangeras genom reklamförbud
mot sprit och tobak — och
det tycks man vara enig om, i varje fall
har många av våra högsta juridiska
instanser konstaterat det — vore det
märkvärdigt om inte tryckfriheten
skulle tangeras också i det här sammanhanget.

Tredje lagutskottet säger att det självfallet
inte får komma i fråga att det
blir något intrång på det av tryckfrihetslagen
skyddade området, men utskottet
fortsätter: ”Framställningar som
har rent kommersiella förhållanden till
föremål, d. v. s. avser en näringsidkares
affärsverksamhet eller där tillhan -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

dahållna varor och tjänster, är inte av
sådan art som tryckfriheten avser att
värna — — ■—

Vem drar gränsen, herr talman? Det
är ganska svårt att dra dessa gränser.
Jag vill erinra om att marknadsföring
av t. ex. opinionsbildande tidskrifter
av typen Tidsignal, Medborgaren, Tiden
m. fl. siktar till försäljning av en
vara och alltså är kommersielit betonad.
Men bakgrunden till marknadsföringen
är inte rent kommersiella intressen
utan spridning av idéer. Detta
är ett av de många gränsfall som kan
uppkomma.

Det var beklagligt att inte detta ärende
från början fördes in under konstitutionsutskottets
granskning, så att
tryckfribetsfrågan kunde få sin rätta
belysning i det rätta sammanhanget.
Nu tillkom i stället ett särskilt yttrande
till konstitutionsutskottets utlåtande. Något
yrkande kunde ju inte ställas, som
fru Segerstedt Wiberg påpekade.

Det är med glädje man finner att
tankegången i vårt särskilda yttrande
har justitieministern gjort till sin i
direktiven för den nya utredningen.
Det är faktiskt ett bifall till detta särskilda
yttrandes synpunkter som står
att läsa i direktiven. Detta är alltid något,
men jag måste instämma med den
talare som förut sade att det hade varit
mer tillfredsställande om man löst
tryckfrihetsfrågorna innan man lade
fram det här lagförslaget och kanske
något djupare beaktat vilka problem
som uppstår och vilka kollisionsrisker
som kan finnas för framtiden.

Rättsutvecklingen under närmaste tiden,
innan den nya utredningen är
färdig med sitt resultat, kommer att avvaktas
med stort intresse. Det kan rent
av bli fråga om provisoriska åtgärder
under den tid utredningen arbetar.
Vad vet jag, det beror på rättstillämpningen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag vill precisera mitt
yrkande om bifall till motionerna med

19!)

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
att i lagtexten till 1 § ordet ”marknadsrådet”
skall utbytas mot orden
”allmän domstol”.

Herr BRUNDIN (ni):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Ingvar Andersson i denna
kammare väckt en motion med anledning
av det föreliggande lagförslaget.

Läget är att vi sedan lång tid vid
lagstiftning inom näringsområdet har
haft en strävan att åstadkomma största
möjliga nordiska rättslikhet. Den har
också resulterat på en hel rad områden,
vilket innebär att vi inom de nordiska
länderna har lagar som överensstämmer
med varandra. Det gäller t. ex.
lagstiftningen om köp, skuldebrev, avtal,
varumärken, patent etc.

Det är beklagligt att det nu framläggs
ett lagförslag på detta område som radikalt
bryter mot den nordiska lagstiftningstraditionen.
Det här förslaget
skiljer sig nämligen avsevärt från de
nordiska utredningsförslagen dels genom
att det avser reglering enbart av
den otillbörliga marknadsföringen medan
övriga delar av den otillbörliga
konkurrensen lämnas därhän, dels genom
att det innehåller förslag till organisatoriska
lösningar. Enligt vår mening
är det angeläget att förslag snarast
framlägges om en revidering av
bestämmelserna om företagsspioneri,
missbruk av företagshemlighet m. m.
Det måste också skapas garantier för
att skilda organisatoriska lösningar i
de nordiska länderna inte leder till olika
rättspraxis.

Vi har vidare tagit upp frågan om
rätten att föra talan mot marknadsrådets
beslut. Den nu föreslagna ordningen
att dessa beslut inte skall kunna
överklagas är enligt vår mening helt
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Det måste komma att uppstå
komplikationer genom att en och
samma marknadsföringsåtgärd kan bli
bedömd både av allmän domstol enligt
specialbestämmelserna och av marknadsrådet
enligt generalklausulen.

200

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig'' marknadsföring, m. m.

För den enskilde näringsidkarens
rättssäkerhet skulle det därför vara av
stor betydelse om de beslut som fattas
av marknadsrådet kunde bli föremål för
prövning i annan instans än den som
först prövat fallet. Rättssäkerheten
tryggas bara genom att talan kan föras
mot marlcnadsrådets beslut vid allmän
domstol.

Vi har vidare, som redan tidigar talare
berört, fäst oss vid att det skett en
otillfredsställande gränsdragning mellan
den nu föreslagna lagen och tryckfrihetsförordningen.
Enligt vår mening
bör behörigheten för konsumentombudsmannen,
marknadsrådet och allmän
domstol utanför tryckfrihetsprocessen
begränsas till framställningar
som uppenbarligen saknar betydelse
för sådan information och åsiktsbildning
som ingår i den allmänna opinionsbildningsprocessen.

Det nu föreliggande förslaget kan inte
ge tillräcklig vägledning för rättstilllämpningen
i fråga om gränsdragningen
mellan tryckfrihetsförordningen och
den nya lagen om otillbörlig marknadsföring.
Det måste, såvitt vi förstår,
framför allt vid lagens tillämpning under
de närmaste åren uppkomma en
hel rad komplikationer och kollisioner
mellan de båda lagarna. Och enligt vår
mening bör tryckfrihetsförordningen
ta över vid varje förekommande kollision.

Herr talman! De synpunkter som vi
har tagit upp i vår motion och som jag
här kort berört har fångats upp i de
reservationer, som fogats till tredje lagutskottets
utlåtande nr 45. Jag ber att
få yrka bifall till dessa reservationer.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Jag ville i mitt tidigare
anförande ge uttryck för att när det vid
marknadsföringen av konsumentpolitiken
i den politiska debatten kommer
fram sådana enorma överdrifter att konsumenterna
blir skrämda, tycker jag att
man från annat politiskt håll måste rea -

gera. Om man från konsumentpolitiskt
centralt hål'' vill göra en enkät för att
undersöka hushållens köpvanor — vi
kan kalla det en sorts opinionsundersökning
— tycker jag att det är alldeles
felaktigt, när välinformerade politiker
talar om att det nu skulle finnas en hemlig
matpolis som går på överraskande
hemkontroll.

Jag kan bara bär konstatera att fru
Florén-Winther inte tagit avstånd från
sådana uttalanden. Jag tycker att dylika
uttalanden faktiskt är ägnade att utan
underlag skrämma konsumenterna så
att de kanske blir mindre angelägna att
medverka till att vi får en bättre konsumentupplysning
och ett ordentligt
konsumentstöd.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det var ju en egendomlig
spelöppning som vi här fick bevittna,
när reservanterna nöjde sig med att
bara yrka bifall till sina reservationer.
Jag kan förstå dem, ty det finns säkerligen
inte mycket att säga om reservationerna
—- i varje fall är en av dem enligt
min mening ganska svagt motiverad.
Men sedan har det ordnat till sig,
så att säga. Vi har fått debatt i frågan,
och då har jag naturligtvis som talesman
för utskottet att redovisa de synpunkter
på frågan som utskottet har anfört.

Utskottet har varit enigt om att den
föreslagna lagstiftningen behövs och att
den är välmotiverad. Vi har till största
delen också varit överens om de förslag
som lagts fram.

Det har avgivits tre reservationer som
berör dels det rättsliga förfarandet, dels
frågan om ekonomiskt förtal, dels rätten
att föra talan mot marknadsrådets beslut.

När det gäller reservationen om det
rättsliga förfarandet har utskottet enligt
mitt förmenande fört ett mycket sakligt
resonemang och kommit till en riktig
ståndpunkt. Utskottet framhåller, att effekten
av en ny lagstiftning på detta

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

201

område blir beroende av att man får
övervakande och rättstillämpande specialorgan
med tillräckliga resurser och
tillräcklig auktoritet. Departementschefen
har framhållit att de vanliga domstolarna
inte kan ha den speciella kännedom
om förhållandena på näringslivets
fält och på konsumtionsområdet att
man kan ge dem mera betydande uppgifter
i det här sammanhanget. Samma
system tillämpas för resten på andra
områden, exempelvis i fråga om miljöskyddslagen,
som vi antog för något år
sedan.

Marknadsrådet kommer att få en viktig
funktion i detta sammanhang. Eftersom
det kommer att förfoga över expertis
på de olika områden det rör sig om
finns det goda möjligheter för rådet att
bli ett verkligt auktoritativt organ, som
blir väl mottaget av alla parter.

I ett par motioner från moderata samlingspartiet
upptas frågan om samordning
med de övriga nordiska länderna
på lagstiftningens område. De synpunkter
som där framförts har vidarebefordrats
här i dag av herrar Gösta
Jacobsson och Brundin. Det är klart att
det finns anledning att säga att det vore
önskvärt med ett enhetligt nordiskt uppträdande
på lagstiftningens område. Det
är alldeles uppenbart att Norden håller
på att bli sammankopplat i fråga om
ekonomin. Om vi exempelvis kan utveckla
Nordek som vi har tänkt, så är
det klart att detta gör det angeläget med
eu så likartad lagstiftning som möjligt
i de nordiska länderna.

Herr Hernelius får tala om storsvenska
tag från utskottets sida, men det är
ju ändå ett faktum att Sverige ligger före
de andra nordiska länderna när det gäller
konsumentlagstiftningen. Jag vågar
säga att Sverige är ett föregångsland
på området, och vi skall inte vänta till
dess alla de andra uppnått ungefär
samma position. Det är detta som avgjort
departmentschefens val av metod,
som utskottet har anslutit sig till, när
vi inte velat invänta den lagstiftning

7f Forsta kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
som eventuellt kan komma till stånd i
de övriga nordiska länderna.

Så några ord om den första reservationen,
som jag redan inledningsvis betecknade
som så egendomlig att jag förstår
tveksamheten hos reservanternas
talesman. I sak är det exakt samma
skrivning i utskottets utlåtande som i
motionen. Skall det vara ett nytt sätt
att föra opposition att göra en ändring
i två meningar som egentligen ingenting
innebär och sedan ansluta sig till utskottet?
Varför framfördes inte synpunkterna
på ett sådant sätt att de kunnat
komma med i utskottets skrivning,
varigenom det hade blivit en reservation
mindre? Det har sagts att oppositionen
lassar fram i filttofflor, och nog har de
oppositionsmän tagit på filttofflorna ordentligt
som skrivit den första reservationen
till det här utlåtandet.

En borgerlig ledamot, herr Ferdinand
Nilsson, har avstått från att skriva under
den reservationen, vilket jag tycker
länder honom till heder. Det är inte alla
dagar jag kan berömma herr Ferdinand
Nilsson, men i det här fallet tycker jag
att det finns skäl att göra det.

Den andra reservationen, som är undertecknad
av de moderata ledamöterna
i utskottet, är avgiven till förmån för
motioner av herrar Gösta Jacobsson och
Bohman samt av herrar Brundin och
Ingvar Andersson, vilka syftar till utredning
om lagbestämmelserna mot ekonomiskt
förtal. Fru Florén-Winther gjorde
ett kort inlägg, vilket var intressant så
till vida att hon förde in frågan om inte
även politikerna borde vara underkastade
någon lagbestämmelse. Jag vet inte
om det var någon eftertankens kranka
blekhet som kom till uttryck i hennes
tal. Jag håller med om att det är otillbörligt
att utsätta enskilda och företag
för ekonomiskt förtal —- men hur är det
när man förtalar företaget Sverige? Hur
är det exempelvis när moderata samlingspartiets
ledare förtalar företaget
Sveriges ekonomi, något som kanske
medför spekulationer i valuta? Eller

202

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
hur är det när Industriförbundets direktör
Axel Iveroth talar om behovet av
prisstopp och momshöjning o. s. v., vilket
kanske leder till ökat inköp av vissa
varor? Nog finns det skäl att fundera
över det fru Florén-Winther var inne
på.

I själva sakfrågan har utskottet anfört
att generalklausulen ger näringsidkare
ett visst skydd mot förtal från konkurrenter,
men att det kanske finns tillfällen
då detta skydd inte är tillräckligt.
Departementschefen har anfört att denna
fråga inte hör hemma i denna lagstiftning,
och hans inställning delas av
utskottet. Frågan får tas upp i annat
sammanhang när andra lagar kan komma
på tal.

Den tredje reservationen behandlar
rätten att föra talan emot marknadsrådets
beslut. Reservanterna vill att riksdagen
skall hemställa hos regeringen att
den framlägger förslag som möjliggör
överklagande av marknadsrådets beslut.
Reservanterna åberopar rättssäkerheten
och pekar på att marknadsrådet har att
fatta stora och betydelsefulla beslut med
stor ekonomisk räckvidd. Jag vill i anslutning
härtill göra ett par kommentarer.

Vi har för närvarande en konkurrensbegränsningslag,
som innebär att beslut
av näringsfrihetsrådet inte får överklagas.
Det är här alltså inte fråga om att
införa någon nyhet i svensk lagstiftning,
utan bara det att man på detta område
tillämpar samma lag som redan gäller
beträffande näringsfrihetsrådet. Utskottet
anför också att man har det likadant
på arbetsmarknadsområdet, ty där får
ingen föra talan mot arbetsdomstolens
beslut. Det är följaktligen inte några
nyheter som här införes, utan man fortsätter
bara på en väg som man tidigare
har beträtt.

Ja, herr talman, detta var i sak vad
utskottet har behandlat. Det gäller en
stor och vittomfattande fråga, och det
finns självfallet mycket att säga om
den. Jag skall dock försöka att koncentrera
mitt inlägg.

Både fru Segerstedt Wiberg och herr
Hernelius har påstått att denna lag riskerar
att komma i kollision med tryckfrihetsförordningen.
Utskottet har mycket
kraftigt understrukit att det inte får
förekomma att lagstiftningen om otillbörlig
marknadsföring tillämpas så att
den innebär ett intrång på tryckfrihetens
område. Det gäller framställningar
som har ett rent kommersiellt syfte och
inte är av den art som tryckfrihetsförordningen
är satt att värna. Jag vid betona
att utskottets skrivning i sak är så
pass stark att den täcker vad som kan
vara rimligt i detta fall.

Även herr Brundin var inne på tryckfrihetsproblemet.
Jag ger samma svar
till honom som till fru Segerstedt Wiberg
och herr Hernelius, nämligen att
tredje lagutskottet här har formulerat
ett yttrande, som ger täckning för att
denna lag inte skall kollidera med
tryckfrihetsförordningen.

Jag förstår att herr Hernelius tyckte
att tredje lagutskottet inte har tillräcklig
kapacitet för att yttra sig i tryckfrihetsfrågor.
Det är klart att vi inte är
specialister i det avseendet. Men vad vi
har gjort är att vi klart har dokumenterat
en gränsdragning mellan å ena
sidan vad som yttras exempelvis i en
tidning i politiskt hänseende och å
andra sidan vad man gör när man för
fram reklam och kommersiella intressen.
Herr Hernelius förde ett egendomligt
resonemang om Tidsignal, Tiden
och Medborgaren och ville föra in synpunkter
av redaktionell art i denna
debatt. Jag förstår uppriktigt sagt inte
vad det har med denna fråga att göra.
Där rör det sig ju om att föra fram
andra ting. De tidningarna sysslar ju
inte med kommersiell reklam utan politisk
opinionsbildning, som är någonting
helt annat än vad vi i detta ärende
har att syssla med.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till tredje lagutskottets
förslag.

Fredagen den 22 inaj 1970

Nr 27

203

Fri! SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var inte så lätt
att hela tiden följa det resonemang som
utskottets talesman förde.

Herr Karlsson angrep dem som förtalar
företaget Sverige; han tyckte att
det var ett ekonomiskt förtal. Detta är
ett intressant sätt att resonera på. Senast
i dag kunde vi i Sveriges Radio
höra — det stod också i tidningarna —
att det ekonomiska tillståndet i Amerika
är uruselt, att det går mot en katastrof
som är ägnad att skapa oro. Är
detta ekonomiskt förtal? Det skulle vara
mycket intressant att få svar på den
frågan.

Herr Karlsson tolkade mitt anförande
så, om jag förstod honom rätt, att
jag var mycket nöjd med tredje lagutskottets
skrivning. Jag tycker att den är
bra, men jag kan inte påstå att den har
skapat klarhet, jag hoppas därför att
justitieministern vill bidra till att skapa
en något större klarhet.

Är det otillbörlig kommersiell reklam
om ett förlag annonserar om att vi
kan få köpa en bok billigt som visar
hur det finansiella läget är? Är det otillbörlig
eller tillbörlig reklam om man
säger att det är en politiskt framstående
person som har skrivit boken? Är
det otillbörlig reklam om det i en annons
står att förlaget endast för vänstervriden
litteratur och gör gällande att
en vänstervriden politik lönar sig bäst?
Är det, herr justitieminister — jag tror
att det kanske är bäst om justitieministern
svarar på den frågan, annars är
jag tacksam om herr Karlsson vill göra
det — tillbörlig reklam om det i en
bokannons står på följande sätt: ”Denna
krönika är hållen i en förlöjligande
och kränkande ton. De som förlöjligas
och kränks är Sven Wedén (repris),
Yngve Holmberg, Björn Alilander, Kosygin,
Stalin, Gunnar Hägglöf, Dagens
Nyheter, Tor Bonnier samt, precis nu,
Allan Hernelius — en av de aggressivaste
reaktionärer som fötts i Tidaholm.
Förlöjligandet och kränkningar -

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. in.
na bygger delvis på privata uttalanden
som jag har uppsnappat eller snott eller
köpt?”

Är detta otillbörlig eller tillbörlig
reklam?

Fru FLORÉN-WINTHER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att bemöta fru Lundblad, då jag
inte riktigt förstod på vilken faktagrund
som hon angrep mig i mitt uttalande
för en stund sedan.

Fru Lundblad gjorde gällande att
man bara gjorde ett försök att skrämma
konsumenterna. Till det vill jag
säga — vilket jag också haft anledning
att göra i konsumentdiskussionen —-att en del fakta i konsumentutredningens
lägesrapport är så pass grumliga
att de kanske till och med kan verka
litet skrämmande. I varje fall var lägesrapporten,
såsom framhölls från många
håll under den diskussion som vi hade
för en tid sedan, en utgångspunkt för
funderingar över vad konsumentutredningen
egentligen ville. Om man i utredningssammanhang
går så långt att
man till och med går in på människors
matsedlar och sammansättningen av
den mat de skall äta så är det litet
skrämmande. Men jag tror ändå att vårt
lands konsumenter i stort sett inte är
så lättskrämda. Det är dock fråga om
människor som i hundratals år själva
kunnat klara av att sammansätta en
matsedel och detta utan hjälp av statliga
utredningar.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
herr Göran Karlsson blir mer och mer
storsvensk. Där är det inga filttofflor!
Det är nog en okänd fotbeklädnad för
utskottets talesman.

Utöver de gamla tankegångarna från
utskottet kom nu följande: Vi ligger
framför; vi är ett föregångsland; vi
kan inte vänta på att alla andra skall

204

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
uppnå samma ställning. Ja, där har
vi positiv missaktning i den betydelse
justitieministern numera lägger in i
ordet.

Sedan förde herr Karlsson ett något
underligt resonemang om tryckfrihetsförordningen.
Han sade att man inte
kan blanda in det redaktionella i detta.
Men nu är det ju så att även redaktionell
text kan avse kommersiella förhållanden.
Har herr Karlsson aldrig
hört talas om något som heter textreklam? -

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jo, herr Hernelius, jag
har både hört talas om textreklam och
skrivit sådan. Men då har det inte varit
fråga om otillbörlig marknadsföring,
utan om klara och upplysande fakta
som serverats. Så var det med den saken.

När det gäller fotbeklädnader, herr
Hernelius, bedömde jag dessa med utgångspunkt
från reservanternas uppträdande.
Därför kunde jag inte säga
någonting annat än att jag betraktar
det som om man vore klädd i filttofflor
när man inte ens argumenterar för sina
reservationer.

Fru Segerstedt Wiberg säger att hon
inte kunde följa med i mitt resonemang.
Det är möjligt att jag inte kan uttrycka
mig så att fru Segerstedt Wiberg förstår
vad jag menar. Jag får kvittera artigheten
med att anföra att jag ännu mindre
begriper vad fru Segerstedt Wiberg
sade. Jag skall inte svara på vad hon
frågade justitieministern. Det föreställer
jag mig att han eventuellt gör. Jag
tyckte dock att hela det resonemang
som hon förde för att exemplifiera sin
mening var något underligt, speciellt
när hon talade om det som hade lästs
i Sveriges Radio om Amerika. Hon frågade:
År detta otillbörlig marknadsföring?
Men, fru Segerstedt Wiberg, lägg
märke till att jag, när jag talade om
moderata samlingspartiets motion, som

innebär att man vill ha skydd mot ekonomiskt
förtal av enskilda och juridiska
personer, sade att jag kan förstå att
man vill få ett sådant skydd. Samtidigt
tilläde jag — jag byggde då på ett yttrande
av fru Florén-Winther, som gick
ut på att det kanske behövs lagstiftning
om politikernas rätt att yttra sig: Vad
innebär det om en svensk partiledare
gör uttalanden om den svenska ekonomin,
som är vilseledande och som följaktligen
kan medföra spekulation i valuta
o. s. v.?

Det var det exempel jag gav. Mot det
anför fru Segerstedt Wiberg att man i
Sveriges Radio läst någonting om att
Amerika har urusel ekonomi. Men, fru
Segerstedt Wiberg, värdet hos detta uttalande
beror alldeles på vem som har
gjort det. Har Sveriges Radio vidarebefordrat
ett telegram från Amerika har
det ingenting med otillbörlig marknadsföring
att göra, men om någon speciell
politiker har sagt detta i ovederhäftigt
syfte, vilket jag anser hade skett i det
fall jag åberopade, kan det vara tal om
något som kan kallas politiskt ovederhäftig
marknadsföring.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Karlsson, det
är inte lätt.

Herr Karlsson framhöll att det är
ekonomiskt förtal om man säger att den
svenska ekonomin är dålig, och att det
är verkligt ekonomiskt förtal om en
moderat partiledare gör det. Vi kan för
att vara objektiva hålla oss till en moderat,
han är varken herr Karlssons
eller min partiledare. Det är alltså förtal
om han kritisera den svenska ekonomin
och lämnar, enligt herr Karlsson,
vilseledande uppgifter.

Herr Karlsson! Om han nu mot bättre
vetande säger att Sverige har en förträfflig
ekonomi, är det då inte vilseledande
utan tillbörlig reklam?

Att jag talade om Amerika var därför
att jag ville försöka dämpa herr Karls -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

205

son litet. Om man i det ena landet inte
får kritisera ekonomin, får man då kritisera
i det andra landet? Tycker inte
herr Karlsson att det är otillbörligt av
fondmäklarna i New York att de mot
sitt land sprider sådana uttalanden som
att man går mot en ny katastrof? Det
måste ju vara konsekvensen av herr
Karlssons resonemang.

Men om man prisar, är det tydligen
fråga om en helt tillbörlig reklam. Jag
önskar herr Karlsson lycka till!

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får väl säga till fru
Segerstedt Wiberg som Charles Lindleys
hustru sade till honom när han
kom hem en gång och skulle förklara
sig efter att ha varit borta en natt: Förklara
dig inte, Charlie lille, det gör bara
saken värre! Jag tycker att fru Segerstedt
Wibergs förklaringar här sannerligen
inte har gjort hennes sak bättre.
Jag skall inte i fortsättningen ta upp
något resonemang beträffande Amerika.

Jag begärde egentligen ordet för att
framhålla att det i utskottsutlåtandet
på sidan 93 fattas ett H på sista raden.
Det skall stå: ”H. att följande motioner,
nämligen” o. s. v. Det tror jag är det
väsentligaste som bör sägas just nu.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var en skillnad mellan
Charles Lindleys situation och min.
Jag har nämligen bett herr Karlsson
förklara sig.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om det är ytterligare
förklaringar som fru Segerstedt Wiberg
vill ha, så kan jag säga att när jag tog
upp frågan om ekonomiskt förtal, närmast
med anledning av det moderata
samlingspartiets motion, var det därför

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
att jag drog konsekvenserna av vad fru
Florén-Winther sade, nämligen att även
politiker borde ha något av en dylik
regel. Jag säger då att om man förtalar
företaget Sverige är det egentligen lika
farligt som att förtala ett enskilt företag.
Det är vad jag ville ha sagt. Att sedan
fru Segerstedt Wiberg gör sig till
talesman för de moderata förvånar mig
i och för sig, men inte har hon gjort
saken bättre. Att förtala svensk ekonomi,
att förtala ett enskilt företag eller
att förtala en enskild person, det betraktar
jag som lika illa. Det är den
konsekvensen, fru Segerstedt Wiberg,
som jag har dragit av resonemanget och
av de motioner som här föreligger.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att för herr
Karlsson få förklara att jag inte har
någon anledning att uppträda som försvarare
av det moderata partiets politik;
det får moderaterna göra själva.
Vad jag har anledning att försvara är
yttrandefriheten.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Ja, nog kan moderaterna
svara för sig själva. Vem har förtalat
svensk ekonomi? Herr Karlsson
utgår från att herr Holmberg skulle ha
gjort det. Jag vet inte vad herr Karlsson
menar med förtal. Uppgifter om
den svenska ekonomin är offentligen
framlagda i finansplanen och kompletteringspropositionen.
Det kraftfullaste
inlägget om farorna för vår ekonomi
har enligt min uppfattning gjorts av en
aktad ledamot av denna kammare, herr
Arne Geijer.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När jag sade att jag anser
att det är farligt att förtala svensk
ekonomi, så var det bl. a. efter det yttrande
av herr Holmberg vilket sedermera
medverkade till att han avgick ur
bankofullmäktige.

206

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Förhandlingstekniken
inom kammaren har gett mig riklig anledning
till eftertanke om hur det kommer
att bli i en enkammarriksdag med
350 ledamöter, där partiledare och utskottsrepresentanter
helt dominerar debatten
och alla andra kommer bort.

Jag konstaterar att jag begärde ordet
för rätt länge sedan. Men låt oss vara
litet lyriska. När sommarhimlens stjärnehär
presenteras i anknytning till tredje
lagutskottets utlåtande nr 45, så visar
det sig att halva utskottet består av
stjärngossar — samt en och annan flicka
också. Men jag begärde ordet egentligen
för att i all vänskaplighet säga till
herr Göran Karlsson: Litet för mycket
blommor för mig! I väntan på att jag
skulle få ta till orda fick jag i alla fall
tillfälle att lyssna till ett antal talare,
av vilka somliga begärt kort genmäle
medan andra fick det ändå. Det gjorde
att en stackars liten stjärngosse alldeles
kom bort i debatten.

Efter denna ingress, som jag anser ha
en betydande räckvidd med hänsyn till
den kommande utvecklingen i den nya
riksdagen -— den berättar för oss hur
det kommer att gå med enkla små
stjärngossar i debatterna där —, vill
jag säga att herr Göran Karlsson riktigt
konstaterade att mitt namn saknas under
reservationerna. Möjligen kan han
söka någon förklaring i den lilla stjärnan
under uppräkningen av de ledamöter
som varit med i utskottet. Emellertid
vill jag helt ansluta mig till den uppfattning
han hade beträffande reservationen
under C. Hans resonemang här
är fullt plausibelt.

Beträffande punkten F skulle jag om
jag varit närvarande vid justeringen
haft tillfälle att reservera mig, men det
skulle jag ändå icke gjort. Vid voteringen
här, om det blir någon, kommer jag
icke att rösta. Jag kommer att avstå.
Jag har en känsla av att det problem
som tas upp under denna punkt är mycket
väsentligt, men det bör kanske inte
tas upp i detta sammanhang.

Beträffande reservation III under
punkten G tycker jag att reservanterna
på ett förtjänstfullt sätt understrukit
att det dock gäller att befästa rättssäkerheten
i sammanhang som kan vara
av stor ekonomisk räckvidd. Herr Göran
Karlsson säger att den metod som
föreslås i propositionen inte är någon
nyhet. Nej, herr Karlsson, men det vore
ett framsteg, om vi kunde få det bättre
ordnat än enligt propositionens förslag
och således i överensstämmelse
med reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
III under G.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det skulle måhända varit
på sin plats för mig att något närmare
utveckla det förslag som nu föreligger
till behandling. Jag skall dock
avstå därifrån, även om vad som här
föreslås enligt såväl min som troligen
också de flestas uppfattning är ett mycket
viktigt förslag och ett mycket viktigt
led i regeringens konsumentpolitik.
Jag skall alltså inte göra några allmänna
principuttalanden, utan nöjer
mig med att försöka besvara ett par
frågor som framställts och yttra mig
något beträffande reservationerna.

Enligt propositionsförslaget skall
marknadsrådets avgörande inte kunna
överklagas. Detta har tillstyrkts av
majoriteten i lagutskottet, men i en reservation
har förordats att det skall
införas en möjlighet till överklagande.
Enligt min mening skulle en sådan ordning
vara mycket olycklig. Den skulle
undergräva marknadsrådets auktoritet
och förlänga handläggningstiderna på
ett ytterst besvärande sätt. För min del
har jag den bestämda uppfattningen att
de regler som förslaget innehåller i fråga
om rådets sammansättning och handläggningen
av ärendena tillgodoser
mycket högt ställda anspråk på rättssäkerhet.
Jag vill också — som för övrigt
har framhållits av herr Göran Karlsson
— påpeka att de föreslagna reglerna

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

207

helt stämmer överens med vad som gäller
beträffande näringsfrihetsrådet.

1 en annan reservation förordas att
riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t
om förnyad utredning av frågan om
ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska
personer, och man har även i debatten
i denna kammare framfört önskvärdheten
härav. Jag vill i detta avseende
för dagen inte göra något annat
uttalande än att denna fråga alltjämt
övervägs inom regeringen.

Vad sedan angår de särskilda yttrandena
till konstitutionsutskottets utlåtande
beträffande förslagets förenlighet
med tryckfrihetsförordningen, och det
som i samband därmed anförts i kammaren,
vill jag framhålla följande: Lagförslaget
bygger på den sedan länge erkända
principen att tryckfrihetsförordningens
regler inte är tillämpliga för
sådana framställningar, som har rent
kommersiella förhållanden till föremål.
Jag vill i det sammanhanget hänvisa
till att förslaget uttryckligen har accepterats
av lagrådet. Jag vill dock gärna
understryka vad som sägs i propositionen,
nämligen att det är av utomordentligt
stor vikt att lagen inte tillämpas
på ett sätt som kan synas tvivelaktigt
från tryckfrihetsrättslig synpunkt.

Jag skall gärna också erkänna att frågan
om tryckfrihetens gränser är svårbedömd.
Den debatt, som har förts både
i riksdagen och på andra håll beträffande
förbud mot alkohol- och tobaksreklam,
ger ju klart belägg för det.

Som tidigare nämnts här, kommer
regeringen att inom kort tillsätta en utredning
för att se över tryckfrihetsförordningen.
Direktiven för denna utredning
är redan klara. Det blir en viktig
uppgift för utredningen att analysera
dessa frågor. I anledning av fru Segerstedt
Wibergs inlägg på den punkten
kan jag lämpligast hänvisa till vad som
står i direktiven för denna utredning
om enhetlig reglering i grundlagen av
yttrandefriheten i massmedia m. m.
Det framhålles där att en viktig uppgift
är att finna en sådan utformning av

Anfj. otillbörlig marknadsföring, ni. m.
nya grundlagsregler, att man får möjlighet
att ingripa mot reklam och annan
marknadsföring av varor som iir skadliga,
etc. 1 det sammanhanget påpekas
det i direktiven att det är viktigt att
möjligheterna till ingripanden inte får
en sådan utformning att de kan användas
också för att begränsa tillfällena till
information och åsiktsbildning i egentlig
mening. Jag hoppas att fru Segerstedt
Wibergs synpunkter därmed också
skall ha blivit beaktade.

Det har också påpekats att man tyvärr
inte har kunnat få en gemensam
nordisk lagstiftning på detta område.
Jag vill i det avseendet bara säga att
detta naturligtvis inte innebär att vi
har ett bristande intresse för att försöka
att i fortsättningen komma fram till enhetlig
reglering även på detta område.
Men enligt min mening får den synpunkten
inte överbetonas alltför mycket.
Om den situationen föreligger att
vi har möjligheter att komma fram till
lösningar i en viss fråga kan tyvärr dessa
fördröjas avsevärt om vi skall vänta
på att enhetlighet råder i de nordiska
länderna. Det kan knappast anses vara
ett avsteg från vår allmänna politik att
vi i något enstaka fall fattar självständiga
beslut på detta område.

Till sist, herr talman, har det förts en
animerad debatt om tolkningen av vad
som är otillbörlig och vilseledande reklam.
Fru Segerstedt Wiberg har ställt
en direkt fråga i ett konkret fall, men vi
skall väl inte föregripa det kommande
marknadsrådet med att göra tolkningar
som kan bli bindande för det. När
det är fråga om en lag som innehåller
en generalklausul — det är ju många
gånger en lämplig och smidig form att
arbeta sig fram efter — skall man väl
inte redan vid sjösättandet av förslaget
föra fram misstankar om att det kan förekomma
extrema tolkningar på skilda
punkter. Det väsentliga ligger i vad det
är för människor som skall tillämpa och
tolka lagen.

Därför blir mitt svar till fru Segerstedt
Wiberg: Med den sammansättning

208

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.
som vi vill ge marknadsrådet tror jag
att om vi kan få vettigt och klokt folk
— och det bör vi väl kunna få — så
skall vi väl också kunna få vettiga och
kloka avgöranden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A och B.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
andre vice talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan samt därefter
särskilt rörande motiveringen.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten C, anförde vidare herr andre
vice talmannen, hade yrkats

dels att densamma skulle bifallas,

dels ock, av herr Jacobsson, Gösta,
att kammaren skulle godkänna 1 § i
förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring
med den ändrade lydelse,
som under överläggningen föreslagits.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen i punkten
C, yttrade nu herr andre vice talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas oförändrad, dels
ock att kammaren skulle godkänna utskottets
motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Grebäck
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda

yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets
motivering oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i
tredje lagutskottets utlåtande nr 45
punkten C oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Grebäck m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkesson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna D
och E.

Ytterligare gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de avseende
punkten F förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herrar Ebbe Ohlsson och Wachtmeister
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat pro -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

209

positionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Brundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Ebbe Ohlsson
och Wachtmeister vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Brundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de rörande punkten G
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Grebäck m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Ang. otillbörlig marknadsföring, m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkesson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan
i punkten H med rättande av det utav
herr Karlsson, Göran, omnämnda tryckfelet.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av proposition med förslag till
lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m., i vad denna hänvisats till utskottet,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen;
samt

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbetalning av er -

210

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. skattekraftsgränsen för Gotlands kommun

sättning för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skattekraftsgränsen för Gotlands
kommun

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i förordningen (1965:268)
om skatteutjämningsbidrag, m. m., jämte
motioner.

I propositionen nr 107 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 april 1970, föreslagit riksdagen
att

1. antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i förordningen
(1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,

2. godkänna vad departementschefen
i övrigt förordat om statsbidrag till Gotlands
kommun.

Den 1 januari 1971 skulle Gotlands
läns landsting upplösas i samband med
att de borgerliga primärkommunerna på
Gotland sammanlades till en kommun,
Gotlands kommun. Med anledning härav
föresloges i propositionen ändring
i förordningen om skatteutjämningsbidrag
av innebörd, att skattekraftsgränsen
för Gotlands kommun skulle fastställas
till 92 procent. Vidare föresloges
att Gotlands kommun i vissa statsbidragshänseenden
skulle likställas med
landstingskommun.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1186, av herr Schött in. fl., och II: 1393,
av herr Björkman m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i förordningen
(1965:268) om skatteutjäm -

ningsbidrag, vilket förslag avsåge, att
skattekraftsgränsen för Gotlands kommun
skulle bestämmas till 110 procent,

dels ock motionerna I: 1202, av herr
Österdahl m. fl., och II: 1408, av herr
Gustafsson i Stenkyrka m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
omedelbar uppflyttning av Gotlands
kommun till skattekraftsområde 2.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 1186 och II: 1393 samt
I: 1202 och II: 1408 antaga det vid propositionen
nr 107 fogade lagförslaget
om ändring i förordningen (1965:268)
om skatteutjämningsbidrag,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 april 1970 i övrigt förordats
om statsbidrag till Gotlands kommun.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Ottosson (m), Wirtén (fp),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Tobé (fp), Lothigius (m) och
Eriksson i Arvika (fp).

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Anledningen till statsutskottets
utlåtande nr 119 och den bakomliggande
propositionen 107 med förslag
till lag om ändring i förordningen
om skatteutjämningsbidrag m. m. är
att Gotlands läns landsting upplöses
den 1 januari 1971 i samband med det
märkliga förhållandet att samtliga borgerliga
primärkommuner på Gotland
läggs samman till en enda kommun,
Gotlands kommun.

Onekligen lever vi i en tid full av
förändringar, inte minst på det kommunala
planet, men utan tvekan är förändringarna
på Gotland de mest genomgripande.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

211

Ang. skattekraftsgränsen för Gotlands kommun

Den som haft förmånen atl ofta gästa
ön och dessutom för några år sedan
tillsammans med tredje lagutskottet under
biskop Anderbergs charmanta ciceronskap
fått besöka ett flertal av öns
92 gamla kyrkor, många av dem utomordentligt
förnämliga och alla erinrande
om en gången tids uppdelning av
Gotland i lika många socknar, kan inte
undgå att känna den nu förestående förändringen
särskilt starkt. Av många
måste den också upplevas inte bara som
märklig utan som historisk.

Alltnog. Vad det nu gäller är att fastställa
reglerna för Gotlands kommuns
erhållande av skatteutjämningsbidrag.
1 propositionen föreslås att skattekraftsgränsen
för kommunen fastställes till
92 procent.

I motioner från moderata samlingspartiet
har vi erinrat om att skatteutjämningsbidragen
syftar till att åstadkomma
en utjämning i skattetrycket
mellan kommunerna och skapa möjligheter
för dem att tillhandahålla likvärdiga
tjänster utan att detta medför olikheter
i skattetryck.

Vidare har påvisats att Gotlands län
har den lägsta skattekraften i landet,
68:07 skattekronor per invånare jämfört
med 74: 75 för Jämtland och 96: Öl
för hela riket. Den totala kommunala
utdebiteringen på Gotland är också
22:85 kronor mot 21:00 kronor i medelutdebitering
för riket. Härtill kommer
att kommunerna på Gotland har en
genomsnittligt större låneskuld än kommunerna
i riket.

Flertalet remissinstanser har också
ansett att skattekraftsgränsen för Gotland
bör sättas högre än 92 procent.
Som skäl anförs bl. a. det högre kostnadsläget
på Gotland, de ogynnsamma
utvecklingstendenserna beträffande befolkningsrörelserna
och bristen på industriella
etableringar. Ett alldeles särskilt
skäl är att Gotland på grund av
sitt geografiska läge har speciella svårigheter,
exempelvis dyra och tidskrävande
person- och godstransporter; det

var ett problem som vi ingående diskuterade
under gårdagen.

Med denna motivering har vi motionärer
föreslagit att Gotlands kommun
skulle inplaceras i skattekraftsområde
2 i det kommunala skatteutjämningssystemet.

Statsutskottet avstyrker motionerna
under hänvisning bl. a. till att Kungl.
Maj:t den 24 april 1970 —• lustigt nog
dagen efter motionens avlämnande —
bemyndigat finansministern att tillkalla
sakkunniga med uppgift att se över
reglerna om skatteutjämningsbidrag till
kommunerna.

Utskottet är enigt, men i ett särskilt
yttrande har samtliga borgerliga ledamöter
uttalat att de finner starka skäl
tala för att skattekraftsgränsen för Gotlands
kommun bör sättas högre än föreslagna
92 procent och förutsätter att
den nya utredningen med förtur tar upp
de i motionerna berörda frågorna till
övervägande och förslag.

Väl medveten om Gotlands stora svårigheter
beklagar jag som motionär, att
beslut nu ej kan fattas om Gotlands
omedelbara inplacering i skattekraftsområde
2. I det läge i vilket frågan nu
befinner sig får jag med kraft understryka
nödvändigheten av att den nya
utredningen behandlar Gotland med
förtur. Det gäller att snarast ge Gotland
dess rätta placering i vårt skatteutjämningssystem.

Alla måste vi medverka till att en sådan
ordning skapas att Gotland på någorlunda
lika villkor skall kunna konkurrera
med fastlandet i fråga om befolknings-
och näringslivsutveckling
samt kommunal service.

Herr talman! Jag har med detta korta
inlägg velat understryka ärendets vitala
betydelse för Gotlands framtida utveckling.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! I samband med den regionalpolitiska
debatten i kammaren i

212

Nr 27

Fredagen den 22 mai 1970

Ang. skattekraftsgränsen för Gotlands kommun

går ventilerades Gotlands problem ingående,
och jag höll ett längre anförande
om detta. Jag skall därför i dag bara
erinra om att den ekonomiska utvecklingen
på Gotland inte har kunnat hålla
jämna steg med den utveckling som ägt
rum i andra delar av landet. Detta
hänger givetvis samman med att Gotland
inte har sådana expanderande näringar
som finns på andra håll. Skattekraften
har relativt sett under de senaste
åren minskat så att Gotland nu
har den lägsta skattekraften i hela landet
— endast 71 procent av medelskattekraften.
Medelsbehovet har ökat på
Gotland liksom i andra delar av landet,
och detta har medfört att den kommunala
utdebiteringen där med 1: 85
skattekronor överstiger medelutdebiteringen
för riket.

För att hålla en standard på den
kommunala servicen som är något så
när likvärdig den i andra motsvarande
områden utan alt ytterligare höja utdebiteringen
har stora lån måst upptagas.
Primärkommunerna på Gotland har en
låneskuld av 33 kronor per skattekrona
mot 26 kronor för riket i medeltal, och
landstingen har en motsvarande skuld
på 7 kronor mot riksmedeltalet 3 kronor.
De områden som nu tillhör skattekraftsområde
2 dit vi önskar komma
hade när bestämmelserna om skattekraftsområden
infördes högre utdebitering
än Gotlands län. Nu har Gotland
en utdebitering som överstiger Jämtlands
län med 77 öre per skattekrona
och Västernorrlands med 85 öre. Gotlands
län har också högre utdebitering
än Norrbottens och Västerbottens län.
Trots den högre utdebiteringen får vi
avsevärt lägre skatteutjämningsbidrag
än flertalet Norrlandslän. Av årets statsverksproposition
framgår att skatteutjämningsbidraget
i Jämtland utgick
med 9:64 kronor per skattekrona, i
Norrbotten med 8:81 kronor, i Västerbotten
med 7:67 kronor, medan Gotlands
län fick 7: 10 kronor.

Statsutskottet har i sitt yttrande över
bl. a. en fyrpartimotion, där jag står

såsom första namn i denna kammare,
meddelat att ett bifall till motionen
skulle kosta 20 miljoner kronor per år
i ökat bidrag. Detta visar, tycker jag,
hur illa Gotland ligger till i detta avseende
och vad det kostar att få samma
bidrag som andra jämförbara områden.
Jag vill därför understryka vad
som sägs i det särskilda yttrandet till
detta utlåtande beträffande Gotland,
speciellt att utredningen för översyn av
skatteutjämningsbidrag med förtur tar
upp dessa frågor till övervägande och
förslag. Detta problem är så vitalt för
Gotland att det snarast bör bli löst på
det sätt som har föreslagits i motionerna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i de anföranden
som nyss har hållits av herrar Schött
och Österdahl. Jag skall begränsa mig
till att understryka de synpunkter som
de har framfört liksom även de synpunkter
som innefattas i det särskilda
yttrandet, vari uttalas att starka skäl
talar för att skattekraftsgränsen för
Gotlands kommun bör sättas högre än
de föreslagna 92 procenten och att man
förutsätter att den tillsatta utredningen
tar upp dessa frågor med förtur.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! När snart alla mina
kamrater på Kalmar- och Gotlandsbänken
har talat i denna fråga, är det kanske
tid för mig att anföra några synpunkter
från utskottet.

Såsom herr Schött erinrade om är
motivet för denna proposition och det
föreliggande utskottsutlåtandet den sammanläggning
av kommunerna på Gotland
som kommer att ske. I samband
därmed övertar kommunerna de landstingskommunal
uppgifterna. Detta innebär
en försämring av skatteutjämningsbidraget
på grund av gällande
regler. Denna försämring vill departe -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

213

mentscliefen justera genom det föreliggande
förslaget, som innebär att Gotland
efter denna kommunreform i detta
avseende skall bibehålla status quo.

i anslutning till propositionen har såsom
här har omvittnats framförts förslag
motionsvägen som inneburit krav
på eu förändring av skatteutjämningsbidraget
genom att Gotland höjs upp
till skatteklassområde 2. Utskottet har
inte velat vara med på det i det här
sammanhanget utan nöjt sig med att
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Det innebär
emellertid inte att utskottet saknar
förståelse för de synpunkter som
framförts när det gäller Gotlands situation.
Utskottet förutskickar — och det
kan man väl utläsa av direktiven — att
den nyss tillsatta utredningen som skall
se över skatteutjämningsbidragen jämväl
kommer att se över Gotlands situation
i det här avseendet. Om det förhåller
sig så som här har anförts, så förmodar
jag att det kommer att bli en justering.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Utskottets talesman
nämnde att utredningen jämväl skulle
överse Gotlands problem. Vad vi anser
angeläget är att denna översyn sker
med förtur. Frågan är ytterligt angelägen.
Jag vill alltså än en gång understryka
vad som framhålles i det särskilda
yttrandet, nämligen att Gotlandsfrågan
bör behandlas med förtur.

Häri instämde herr Österdahl (fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. bostadstillägg åt pensionärer

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 120, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna in. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1, enligt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1970, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 680 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 89,
av herr Bohman m. fl., och II: 106, av
herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 94,
av herr Werner, och II: 108, av fru Ryding
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om förslag angående statligt
grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg, förslagsvis
500 kronor per bidragsberättigad
pensionstagare, förbundet med villkor
i syfte att trygga en minimistandard
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I:
145, av herr Carlsson, Eric, m. fl., och
II: 162, av herr Larsson i öskevik m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam utredning och förslag angående
ett statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget till folkpensionen,

dels de likalydande motionerna I:
288, av herr Högström m. fl., och II: 317,
av herr Ekström m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa om en skyndsam översyn av
reglerna för kommunala bostadstillägg
till pensionärer,

dels de likalydande motionerna I:
573, av herr Bohman m. fl., och II: 679,

214

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. bostadstillägg åt pensionärer
av herr Holmberg m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels motionen I: 744, av herr Jacobsson,
Gösta,

dels ock de likalydande motionerna
I: 753, av herr Peterson, Eric, och herr
Österdahl samt 11:871, av herr Jonsson
i Mora m. fl., i vad avsåge anhållan
alt den av riksdagen 1969 begärda utredningen
angående kostnadsfördelning
mellan stat och kommun ävenledes
finge i uppdrag att överväga frågan
om lämpliga statliga åtgärder för
utjämnande av skillnaderna i de utgående
kommunala bostadstilläggen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 680 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:89 och 11:106,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:94 och 11:108, 1:145 och II:
162, 1:288 och 11:317 samt 1:753 och
11:871, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 573 och II: 679, såvitt nu vore
i fråga,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 744.

Reservation hade anförts, beträffande
bostadstillägg åt pensionärer, av herrar
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Tobé (fp) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört i anledning av motionerna
1:94 och 11:108, 1:145 och
11:162, 1:288 och 11:317 samt 1:753

och 11:871, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vi diskuterar nu de
kommunala bostadstilläggen till folkpensionärerna.
Alltsedan 1965, då staten
övertog samtliga folkpensionskostnader,
utom bostadstilläggen, har frågan om
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
diskuterats. Redan vid riksdagsbehandlingen
1965 var meningarna
delade. Många remissinstanser, bland
andra Kommunförbundet, var kritiska
mot den lösning som skatteutjämndngskommittén
föreslog. Det uttalades i remissyttrandena
att även bostadstilläggen
till folkpensionärerna var en del av
pensionssystemet och således borde vara
en hela samhällets angelägenhet.
Risken fanns att tilläggen kom att bli
beroende på de enskilda kommunernas
ekonomi, varigenom olika nivåer skulle
uppstå och vissa pensionärer drabbas
orättvist härav. Det ansågs vidare att
det då föreslagna skatteutjämningssystemet
inte skulle komma att lösa problemet
tillfredsställande.

Skatteutjämningsreformen har i stora
drag fungerat väl, och det är endast i
detaljerna en översyn och justering bör
komma till stånd I fråga om bostadstillägggen
har utvecklingen dock visat
att vad man befarade 1965 har besannats.
Bostadstilläggen varierar mellan
olika kommuner på ett sätt som inte
kan vara rimligt. I motionerna i ärendet
har nämnts att tillägg utgår som lägst
med 500 kronor och som högst med
9 000 kronor per år. De lägsta tilläggen
utgår i glesbygdskommunerna, och en
av orsakerna till den stora spännvidden
är det stora antalet pensionärer i dessa
kommuner. Det finns kommuner där antalet
pensionärer utgör omkring 3 procent,
medan antalet i andra kommuner
uppgår till 30 procent. Denna olikhet i
grundförutsättningarna mellan olika
kommuner har inte kunnat undanröjas
av skatteutjämningssystemet. Man kan
i dag spåra en negativ trend i den här

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

215

utvecklingen. Ett stort antal kommuner
kommer att 1''å ett minskat antal invånare,
vilket innebär att de också får
minskade skatteutjämningsbidrag. Det
kan dock inte sägas att kommunernas
kostnader för service och annat kommer
att sjunka i samma grad utan kanske
i stället i vissa fall kommer att öka
i den mån andelen folkpensionärer av
befolkningen blir större.

Bostadskostnaderna i olika kommuntyper
skiljer sig inte i samma utsträckning
som skillnaderna i fråga om bostadstilläggen,
om man utgår från en
någorlunda likvärdig standard. Byggnadskostnaderna
för nya hus är — såsom
framhålles i motionerna — större i
de svagaste kommunerna än i medelstora
städer.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
bostadstilläggen utgår med orimligt varierande
belopp i olika kommuner. Detta
drabbar pensionärerna på ett orättvist
sätt, väsentligen beroende på olikheter
kommunerna emellan i fråga om
deras ekonomi och på den ojämna fördelningen
av folkpensionärer. Skatteutjämningssystemet
har inte kunnat eliminera
detta problem.

Det har framlagts olika förslag att
söka komma till rätta med denna orättvisa.

I vissa motioner nämns att ett statligt
grundbelopp bör utgå för att lätta kommunernas
börda på detta område och
därmed möjliggöra en utjämning. Vissa
motionärer har ansett att detta helt och
hållet är en statlig fråga och att hela
kostnaden bör bestridas av statsmedel.
Det föreligger också förslag om att systemet
bör överarbetas på så sätt att de
kommunala bostadstilläggen sammanförs
med det allmänna bostadsstödet.
Detta har ifrågasatts av riksförsäkringsverket.
Här kunde då öppnas en möjlighet
att, såsom fallet är beträffande stödet
till barnfamiljerna, få ett statligt
grundstöd kompletterat med kommunala
tillägg.

När riksdagen i fjol behandlade denna
fråga krävde ett antal motionärer ett

Anjj. bostadstillägg åt pensionärer
statligt grundbelopp som tillskott till de
kommunala bostadstilläggen. Statsutskottet
sade i denna fråga i sitt utlåtande
nr 30 år 1909: ”Utskottet har tidigare
redovisat sin allmänna syn på de två
väsentligare leden i det nuvarande skatteutjämningssystemet
och vill understryka
att allmänt hållna automatiskt
verkande regler som ej inkräktar på
kommunernas självbestämmanderätt
även i fortsättningen bör vara huvudprinciperna.
Detta betyder bl. a. att utskottet
inte kan biträda de motionsvis
framförda yrkandena beträffande vissa
specialdestinationer m. in.” Man avsåg
då alltså bostadstilläggen. ”Även dessa
yrkanden vill utskottet emellertid uppfatta
som tecken på att en översyn —
utan syfte att i grunden ändra det nuvarande
systemet — är motiverad.”

Det blev alltså i fjol i viss mån ett bifall
till motionsyrkandena. Utskottet bakade
in även dessa motionskrav i det
allmänna kravet på utredning om skatteutjämningssystemet
och kostnadsfördelningen
mellan kommuner.

Ingenting hände emellertid under förra
året, och vid årets början har motionärerna
återkommit. Henr Eric Carlsson
i denna kammare är motionär, och
det föreligger även en kommunistmotion
i detta ärende. Motionärernas skara har
emellertid nu förstärkts med en råd
framstående socialdemokrater, i denna
kammare med herr Högström som första
namn och i andra kammaren med
herr Ekström som första namn.

Efter det att motionerna väcktes har
vissa utredningar aviserats. Dels har
startats en utredning av finansdepartementet,
där man begär en översyn av
skatteutjämningssystemet, dels har man
inom civildepartementet igångsatt en utredning
som kommer att behandla uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun.
Det finns emellertid ingenting i
direktiven, som nu är offentliga, som
säger att man ämnar ta upp den fråga
vi diskuterar i dag. Om man skulle vara
välvillig kunde man möjligen säga att
detta problem kommer att tas upp i

216

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. bostadstillägg åt pensionärer
samband med frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Civilministern
anför dock att den kan komma
att behandlas först när utredningen
redovisat sitt betänkande om uppgiftsfördelningen
mellan kommunerna. Med
den takt vi vet att utredningar brukar
arbeta skulle vi kunna påräkna en ändring
härvidlag först framemot 1980-talet.

Vid behandlingen i utskottet i år har
utskottet åberopat förra årets utlåtande.
Utskottet anför: ”1 sitt utlåtande förra
året underströk utskottet att allmänt
hållna automatiskt verkande regler som
ej inkräktar på kommunernas självbestämmanderätt
även i fortsättningen
borde vara huvudprinciperna i skatteutjämningssystemet.
Detta betydde bl. a.
att utskotttet fann sig inte kunna biträda
då motionsvis framförda yrkanden
beträffande vissa specialdestinationer
m. m. Riksdagen anslöt sig till utskottets
uppfattning.”

Med erinran härom avstyrker utskottsmajoriteten
motionerna i vad de
avser ett speciellt statsbidrag. Majoriteten
nämner ingenting om att riksdagen
i fjol faktiskt beslöt om en översyn av
detta problem, utan avvisar motionsyrkandena
med motiveringen att ett bifall
innebär en specialdestination.

I reservationen har vi understrukit
motionärernas synpunkter att skatteutjämningssystemet
inte har klarat detta
problem. Vi har velat tillkännagiva detta
för Kungl. Maj :t samt påpeka att denna
fråga särskilt bör uppmärksammas
av skatteutjämningsutredningen. Man
bör speciellt överväga åtgärder med syfte
att eliminera de särskilda svårigheter
som föreligger för kommuner med svag
skattekraft och relativt stort antal pensionärer.

Jag skulle inte bil förvånad om reservationen
ändå skulle vinna i den votering
som kommer att äga rum. Skillnaden
mellan utskottets skrivning och
motionerna är inte så stor. Såvitt jag
har uppfattat rätt när jag lyssnat till de
enskilda ledamöterna förutsätter även

utskottsmajoriteten att denna fråga på
ett eller annat sätt skall lösas snarast.
Ett uttalande i enlighet med reservationen
skulle ge en vink om att denna fråga
bör tas upp av skatteutjämningsutredningen.
Jag tycker att det vore en
rimlig och bra behandling med hänsyn
till det beslut som riksdagen i fjol fattade
i detta ärende.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Johan Olsson har anfört när han
har redogjort för det nuvarande skatteutjämningssystemet
— dess förtjänster,
men också dess otillräcklighet när det
gäller att utjämna skatteskillnader mellan
olika kommuner i vissa avseenden.
Han har också redogjort för de två utredningar
som nu arbetar dels för att
göra en översyn av det nuvarande skatteutjämningssystemet
— d. v. s. reglerna
om skatteutjämningsbidrag för kommunerna
— dels för att, på uppdrag av
civildepartementet, ta upp frågan om
uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun.

Vi reservanter hänger upp oss på att
man först efter detta — och det kan
dröja många år, som herr Olsson påpekade
— tar upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Vi
får då, herr talman, räkna med ganska
stor otålighet från kommunerna också
framöver. Vi kommer även i fortsättningen
att få motioner i samma ärenden
som vi behandlat under de senaste
åren, framför allt när det gäller olikheter
mellan kommunerna beträffande det
kommunala bostadstillägget till pensionärer.
Det är med anledning av denna
otålighet och frågans stora vikt som vi
till utlåtandet fogat en reservation, vilken
i och för sig kanske inte avviker
så mycket från utskottets förslag men
understryker att vi måste se till att vi
får prioritet när det gäller att ta upp
bostadstilläggen till prövning i samband
med skatteutjämningen.

Fredagen den 22 maj 1070

Nr 27

217

Det liar sagts i direktiven till denna
översyn, att den skall lia till målsättning
att med bevarande av det nuvarande
systemets principiella uppbyggnad
uppnå en bättre och alltså rättvisare
utjämning av det kommunala skattetrycket
i olika delar av landet. Det
sägs vidare att omprövningen möjligen
kan ge vid handen att medel kan föras
över från de mindre skattetyngda kommunerna
till de relativt sett mera skattetyngda,
varigenom en ytterligare utjämning
skulle kunna åstadkommas.
Men som herr Johan Olsson påpekar
står det egentligen ingenting direkt om
det kommunala bostadstillägget, utan
man får tänka sig att man ändå har anledning
att ta upp detta i utredningen.
Även ur den synpunkten tror jag det är
viktigt att riksdagen i dag ger sin mening
till känna genom att biträda reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Som en av dem som har
undertecknat motionsparet 1:288 och
11:317 vill jag anföra några synpunkter.
Jag skulle vilja ställa en direkt fråga
till utskottets talesman herr Bertil
Petersson med anledning av detta motionsyrkande.
Har man av direktiven
för den översyn som nu skall ske beträffande
de kommunala skatteutjämningsbidragen
dragit slutsatsen att de
synpunkter som har framförts i detta
motionspar kan anses bli beaktade? Om
det är så förstår jag varför man har avstyrkt
motionerna.

Jag är på det klara med att man inte
i dag kan flytta över dessa kostnader
helt på staten, ty jag tror inte att det är
på den vägen man skall åstadkomma en
större jämlikhet mellan kommunerna på
detta område. Men jag tror att det finns
full täckning för en översyn ur de fattiga
kommunernas och utflyttningskommunernas
synpunkt. Låt mig bara
erinra om vad vi har sagt i vår motion,

Ang. bostadstillägg åt pensionärer
nämligen att utflyttningen från dessa
kommuner har gått så snabbt att det
inte bar varit möjligt för kommunerna
att anpassa sin kostnadsutveckling och
sänka kostnaderna allmänt som en följd
av det minskade underlaget. Detta har
också kommit att negativt påverka skatteutjämningsbidraget,
eftersom det är
knutet till befolkningstal o. s. v.

Det är därför som jag verkligen vill
ifrågasätta om man på detta område,
liksom på en del andra områden, med
hänsyn till den snabba utvecklingen
kan bibehålla de principer som man
vid fjolårets riksdag ansåg det föreligga
skäl att alltjämt bibehålla, nämligen att
man inte vill ha någon form av specialdestination
av skatteutjämningsbidragen.
Jag tror, herr talman, att om man
skall kunna åstadkomma eu rättvisare
fördelning av kommunernas ekonomiska
möjligheter och ge i detta fall pensionärerna
en jämbördig standard,
tvingas man till en specialdestination
av vissa bidrag till den typ av kommuner
det här gäller.

Jag hoppas att utredningen tar upp
dessa problem, och jag vill gärna uttala
förhoppningen att herr Bertil Petersson
kan ge beskedet att de skall prövas
och bli föremål för utredningens
övervägande. Om det är på det sättet
anser jag mig inte ha någonting att invända
mot utskottets hemställan i detta
avseende.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
erinra om att det var statsutskottet som
i fjol enhälligt föreslog riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en översyn av skatteutjämningssystemet
och att man då jämväl skulle ta
upp frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Enligt majoritetens
uppfattning har Kungl. Maj:t
infriat denna beställning, dels genom
den utredning som finansministern nu
har tillsatt och som skall se över skatteutjämningssystemet,
dels genom den

218

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. bostadstillägg åt pensionärer
beredning som civilministern tillkallat
och som rent organisatoriskt skall se
över fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan stat och kommun.

Man får nämligen förutskicka att det
krävs ett sådant handläggningsförfarande
som här lanserats från Kungl. Maj :ts
sida när det gäller den del som avser
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Frågan är så långt jag förstår
mycket allvarlig ur den synpunkten att
det gäller att i anslutning därtill göra
en avvägning, en organisatorisk uppdelning
som inte innebär att man naggar
den gamla erkända kommunala
självstyrelsen i kanten. Jag tror att det
inte minst ur kommunalmännens synpunkt
är angeläget att man här grundligt
tänker igenom problematiken innan
man tar ställning.

Därför synes det mig nödvändigt att
detta avsnitt av beställningen handläggs
i två omgångar. Men med hänsyn till läget
i många kommuner vill jag uttala
den förhoppningen att den beredning
som civilministern tillsatt kommer att
arbeta med största möjliga skyndsamhet
för att ärendet inte skall dra ut alltför
långt på tiden.

Låt mig sedan gå över till frågan om
själva skatteutjämningssystemet. De tidigare
talarna har erinrat om vad statsutskottet
skrivit i fjol, vilket upprepas
i det nu föreliggande utlåtandet, och jag
tar mig friheten att ännu en gång citera
det för sammanhangets skull. Det
sägs där: ”1 sitt utlåtande förra året
underströk utskottet att allmänt hållna
automatiskt verkande regler som ej inkräktar
på kommunernas självbestämmanderätt
även i fortsättningen borde
vara huvudprinciperna i skatteutjämningssystemet.
Detta betyder bl. a. att
utskottet fann sig inte kunna biträda då
motionsvis framförda yrkanden beträffande
vissa specialdestinationer m. m.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.
”

Detta är alltså vad som ligger i botten
av den beställning, som riksdagen gjorde
år 1969. De utredningsdirektiv som

finansministern lagt till grund för den
nu tillsatta utredningen bygger på dessa
principer. Jag tror att det ur många
synpunkter är angeläget att man bevarar
dessa regler även i fortsättningen.

Vad som nu skiljer majoriteten och
reservanterna är frågan om kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen.
Jag har här fått en direkt fråga av herr
Högström om utskottet vid sitt ställningstagande
har utgått ifrån att det
ligger i utredningsdirektiven att man
skall beakta de i bl. a. hans motion
framförda yrkandena när det gäller
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.
På det vill jag svara att om
herr Högström därmed menar att utskottet
skulle tänka sig en specialdestinering,
så måste svaret bli nej. Men jag
utgår ifrån — liksom bl. a. femte avdelningens
ordförande, om jag uppfattat
honom rätt — att de allmänna kostnaderna
för kommunerna, alltså även
kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen,
kommer att tas med i de bedömningar
som utredningen kommer
att göra.

Jag tar mig friheten att läsa ett par
avsnitt ur direktiven som något klarlägger
efter vilka principer man skall arbeta.
Det heter där bl. a.: ”Utredningen
bör undersöka den gällande reduceringsregelns
effekt och framlägga de
förslag som detta föranleder. Omprövningen
kan möjligen ge vid handen att
medel kan föras över från de mindre
skattetyngda till de relativt sett mera
skattetyngda kommunerna varigenom
en ytterligare utjämning skulle åstadkommas.
”

Det heter vidare något längre ned i
direktiven: ”Emellertid kan det förhållandet
att bidraget är beroende av invånarantalet
ha sin speciella betydelse
för avfolkningskommunerna. Det torde
säkerligen vara förenat med problem
att minska den kommunala verksamheten
i takt med de sjunkande inkomsterna
på ett sådant sätt att den kommunala
standarden för de kvarboende kommunmedlemmarna
inte samtidigt sänks.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

219

Visserligen innebär det nuvarande systemet
att skatteutjämningsbidragen
ökar med stigande utdebitering, och som
jag tidigare nämnde beaktas befolkningsminskning
vid tilldelning av extra
bidrag. Det är dock inte säkert att detta
är tillräckligt för att skapa rättvisa genom
skatteutjämningssystemet. Det är
därför angeläget att undersöka hur systemet
fungerat för avfolkningskommunerna.
Vid översynen bör detta beaktas,
och utredningen bör överväga huruvida
en rimlig bidragsgivning till avfolkningskommunerna
kan lösas på ett riktigare
sätt inom ramen för de två generella
bidragsformerna.”

Jag tycker mig kunna inläsa i dessa
direktiv att när man synar avfolkningskommunernas
problematik så kommer
här in i bilden de ökade kommunala
kostnader som kan uppstå t. ex. vid en
ogynnsam ålderssammansättning genom
större kommunala bostadstillägg
till pensionärerna.

Jag vill därför svara herr Högström
att de synpunkter som framförts i motionen
inte kommer att beaktas såsom
en specialdestinering. Däremot torde de
komma att invägas i de allmänna kostnader
som kommunen har och på det
sättet bli beaktade. Jag hoppas att herr
Högström är nöjd med det svaret.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Bertil Peterssons besked vill jag helt
kort säga att även jag ur direktiven kan
utläsa att en del av de synpunkter som
vi har fört fram i vår motion blir beaktade.

Herr Petersson, utskottsmajoriteten
och jag själv har kanske inte samma
uppfattning om behovet av en specialdestination
av det kommunala bostadstillägget.
När utredningen så småningom
behandlat den frågan kan det tänkas
att man finner anledning att överväga
en specialdestination.

Ang. bostadstillägg åt pensionärer

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har ett behov av att
meddela herr Högström att jag har samma
uppfattning som herr Bertil Petersson
att bostadstilläggen bör ingå i utredningens
direktiv. I annat fall vore
utredningen meningslös.

Beträffande frågan om en specialdestination
för bostadsstöd delar jag
också utskottets och herr Peterssons
uppfattning. Vi anser att man in i det
längsta skall avvakta om behov föreligger
av en sådan specialdestination. Det
gör vi i andra sammanhang, och det bör
bli sista utvägen. Nu vill vi först avvakta
vad dessa utredningar kommer fram
till.

Jag vill dessutom framhålla att vi reservanter
anser att utredningarna inte
får ta för lång tid på sig. Det är anledningen
till vår reservation.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag lyssnade med spänning
på vad herr Bertil Petersson skulle
svara herr Högström på frågan om
hur herr Petersson läste dessa direktiv.

Man måste verkligen vara solidarisk
till det yttersta för att få ut någonting
som ger ett tillfredsställande svar till
motionärerna, när man försöker tolka
direktiven så som att frågan är löst. Jag
trodde faktiskt att herr Petersson och
utskottsmajoriteten hade några försäkringar
att stödja sig på om att denna
fråga skulle tas upp när de fattade detta
beslut. Det föreföll mig som om de
ledamöter som deltagit i behandlingen
av ärendet ändå haft ett positivt intresse
för att på något sätt lösa denna fråga.

När man läser utskottsutlåtandet blir
man emellertid klart besviken, för utskottet
går direkt på avslag utan att
skriva en enda rad om att man i fjol beställde
en översyn och utan att skriva
en enda rad om att utskottet förutsätter
att utredningarna skall ta upp direktiven.
Det brukar dock utskotten göra
när de avslår en motionsframställning.
Varför har inte utskottet, herr Peters -

220

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. bostadstillägg åt pensionärer
son, denna gång skrivit att utskottet förutsätter
att de aviserade utredningarna
kommer att ta upp detta problem och
att utskottet fördenskull avstyrker motionerna?
Det är ju det vanliga handläggningssättet.
Varför har utskottet
gått ifrån denna princip den här gången? Jag

vill rekommendera de motionärer
och ledamöter som har en bestämd uppfattning
i en sådan fråga, som i och för
sig inte är partiskiljande, att de inte
till varje pris hänger med utan står för
sin mening. Här innebär ju reservationen
en möjlighet att ge en liten försiktig
vink om att detta problem är angeläget.
Det är inte fråga om beställning
av en specialdestination. Det är möjligt
att man för att kunna lösa problemet
måste få en viss form av specialdestination,
ungefär liknande den som redan
finns när det gäller visst anslag för
kommuner med höga kostnader för skolskjutsar.
Det är i viss mån en medelväg,
men man kan kanske tänka sig andra
former. Ett sätt är att helt enkelt arbeta
om hela systemet till någonting som bakas
samman med det allmänna bostadsstödet.
Enligt min uppfattning är det att
vara alltför försiktig att inte våga erkänna
att reservationens förslag i detta
läge är det enda riktiga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme
att framställas först särskilt angående
punkterna 1 och 2 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan,
därefter särskilt rörande punkten 3
samt vidare särskilt avseende punkterna
4 och 5.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten

3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 120 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
4 och 5.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

221

Ang. regionmusik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående regionmusik
jämte motioner.

I propositionen nr 31 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för en omorganisation av militärmusiken
till en regionmusikorganisation den
1 juli 1971, 2) bemyndiga Kungl. Maj :t
att vidtaga de övergångsåtgärder och
åtgärder i övrigt som behövdes för att
genomföra förslagen.

I propositionen hade föreslagits, att
den nuvarande militärmusiken skulle
omorganiseras till en regionmusikorganisation
den 1 juli 1971. Regionmusiken
föresloges få uppgifter inom såväl försvaret
som det allmänna musiklivet. En
övervägande del av kapaciteten föresloges
bliva disponerad för det allmänna
musiklivet, där huvuddelen av insatserna
skulle ske inom rikskonsertverksamheten.
Viss kapacitet komme dock att
disponeras för direkta lokala insatser.
Verksamheten komme främst att innefatta
skolkonserter, framträdanden i
föreningsliv och vid vårdanstalter m. m.
samt insatser till stöd för amatörmusiken.

Organisationen komme enligt propositionen
att omfatta 22 musikavdelningar,
vilka skulle samverka i åtta regioner.
Musikavdelningar skulle i huvudsak
förläggas till de orter som i dag
hade militärmusikkårer, med undantag
för Eksjö och Göteborg.

Nuvarande militärmusikerutbildning
föresloges skola avvecklas. Den vid omorganisationen
anställda personalen
skulle beredas anställning i regionmusiken
och i förekommande fall fortsatt
utbildning.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1168, av herrar Brundin och Svennngs son,

samt II: 1377, av herrar Nord strandh

och Thylcn,

dels de likalydande motionerna I:

1169, av herr Hernelius, samt II: 1375,
av herr Magnusson i Borås och herr
Werner,

dels de likalydande motionerna I:

1170, av fru Landberg och herr Larsson,
Lars, samt II: 1373, av fröken Bergegren
och herr Johansson i Norrköping,

dels motionen 11:1374, av herr Johansson
i Skärstad och herr Magnusson
i Nennesholm,

dels ock motionen 11:1376, av herr
Nordstrandh.

I motionen 11:1374 hade anhållits,
att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 31 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att musikavdelning
borde lokaliseras till Eksjö.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1170 och II: 1373 om musikavdelning
i Norrköping i stället för Linköping,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1168 och 11:1377 om musikenhet
i Göteborg,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1374 om musikavdelning i Eksjö,

4. att riksdagen i övrigt måtte godkänna
de i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970
förordade riktlinjerna för en omorganisation
av militärmusiken till en regionmusikorganisation
den 1 juli 1971,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:1376 samt 1:1169 och II:
1375, sistnämnda motioner i vad de avsåge
civilmilitär status för musikpersonalen,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1169 och 11:1375, nämn -

222

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. regionmusik

da motioner i vad de avsåge rekryterings-
och utbildningsfrågor, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt
som behövdes för att genomföra Kungl.
Maj :ts förslag.

Vid utlåtandet hade avgivits två särskilda,
med 1 och 2 betecknade reservationer.

I reservation 2 hade herrar Bohman
(in), Nyman (fp), Ottosson (m), Wirtén
(fp), Wikström (fp), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nordstrandh
(in), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Tobé (fp), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp) beträffande
filial i Eksjö ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
II: 1374 besluta i enlighet med vad
reservanterna föreslagit beträffande Eksjö.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den legendariske Hjalmar
Meissner var i början av seklet ledare
för den i Eksjö förlagda armémusikkåren,
som nu föreslås bli indragen.
Visserligen var förläggningsplatsen då
Hultsfred, men regementet, som då hette
Kalmar regemente, flyttades år 1920
till Eksjö och benämnes numera Norra
Smålands regemente, och dit är armémusikkåren
i dag knuten. Det är ett
vittnesbörd om den dåtida musikkårens
popularitet att beteckningen ”kalmariterna”
förvandlades till det mycket
gouterade smeknamnet ”hjalmariterna”
— efter ledaren. ”Hjalmariterna”
var vida berömda och gjorde en
fin musikkulturell insats i sin hembygd
men också vid framträdanden på andra
platser i landet.

Också i dag är armémusikkåren i Eksjö
en musikkulturell faktor att räkna
med. Den gör visserligen inte propaganda
på samma sätt — tiden har ändrats,
och musikutbuden har mångdubb -

lats, inte minst genom radio och TV.
Men dess medlemmar ■—- utomordentligt
skickliga yrkesmän — är pionjärer,
kring vilka musiklivet i nordöstra Småland
är centrerat. I stor utsträckning
är de ute i bygderna — i städer, småsamhällen
och byar — och leder musikkurser
och musikcirklar av olika
slag. Och att den verksamheten är uppskattad
och befordrande för musiklivet
är verkligen omvittnat. Den verksamheten
kan inte heller ersättas av kommunala
musikledare. Den instrumentalundervisning
dessa ger är utomordentligt
värdefull, men vem skall ta hand
om och vidareutveckla elevernas nyförvärvade
kunskaper, om inte tillgång
finns till ledare av orkester- och ensemblespel
av olika slag? Här har enligt
erfarenheterna från nordöstra Småland
armémusikerna haft och har en
oerhört betydelsefull uppgift som
främjare av ett i många fall avancerat
musikliv på amatörnivå.

Det är med andra ord så, att en bortflyttning
från Eksjö av armémusiken i
realiteten skulle innebära att hela nordöstra
Småland blir ett stort vakuum i
fråga om utövande orkestermusiker
med allvarliga konsekvenser för musiklivet
som detta innebär.

På riksdagens bord föreligger nu
förslag med den vällovliga avsikten att
bygga upp en regionmusikorganisation,
bestående av 22 musikavdelningar vilka
skall samverka i åtta regioner. Förslaget
har otvivelaktigt flera positiva
inslag. Men det är ett misstag att föreslå
nedläggning av Eksjökåren.

I reservation 2 framhålles att indragningen
av musikkåren i Eksjö skulle få
svåra konsekvenser för musiklivet i
området, vilket också departementschefen
har klart för sig, eftersom han
•— för Eksjös skull — vill förstärka musikkåren
i Jönköping.

Reservanterna vill förorda att avdelningen
i Jönköping utökas med ytterligare
tio musiker så att det sammanlagda
antalet för landet uppgår till 600.
I Eksjö bildas en filial med 20 musiker,

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

223

som organisatoriskt och administrativt
ingår i Jönköpingsavdelningen men stationeras
i Eksjö. En sådan åtgärd skulle
vara mer i överensstämmelse med strävanden
och önskemål att få en ökad
spridning och decentralisering av kulturverksamheten
på musikens område
i denna del av Småland.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 2.

Häri instämde herr Bengtson (ep).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Herr Wirténs historieskrivning
sanktionerar möjligen att jag
tar till orda som kalmarit. När motsvarande
regemente på sin tid var förlagt
till Hultsfredsslätt, var det — som vi
kan läsa i Vilhelm Mobergs skildringar
— ganska väsentligt med musiken liksom
mycket annat som gjorde alt det på
denna tid rörde sig och svängde i det
militära livet.

Helt allmänt är jag dessutom, som
kammarens ledamöter känner till, litet
intresserad av de militära sammanhangen,
i varje fall när det rör sig om
sådana folkliga moment som musik och
värnpliktsfrågor och liknande ting.

Denna fråga har emellertid också en
allvarligare bakgrund i nuläget. Enligt
det förslag som här föreligger kommer
Eksjö och Göteborg att bli de två enda
platser där den nuvarande verksamheten
icke kommer att fortsättas. Härigenom
blir utan tvekan, som herr Wirtén
här sagt, östra delen av Småland mycket
fattigt i det avseende det här gäller.
Det är på det sättet att betydande kontakter
tagits från Eksjö in över länsgränsen
till Kalmar län, och en hastig
blick på kartan visar ju att det med
den tilltänkta organisationen uppstår
ett s. k. vitt område i nordöstra delen
av Småland, och detta beklagar vi som
företräder dessa delar av landet.

Jag inbillar mig att det är en helt
annan sak beträffande Göteborg. Där
finns ju betydande musikaliska aktiviteter
som är stödda av stat och kom -

Ang. region musik
mun, och där utvecklas ju ett rikt musikliv,
varför det kanske inte har så
stor betydelse om den hittillsvarande
verksamheten inte fortsättes. De som
känner till Eksjö stad och bygden däromkring
kan konstatera att det nuvarande
musiklivet i dessa trakter i hög
grad varit beroende av den aktivitet
som utvecklas av den militära kåren.

Jag har väl annars bara att konstatera,
herr talman, att förslaget i propositionen
innebär en omvandling av den
militära verksamheten till en mera civil
sådan, vilket är att hälsa med tillfredsställelse.
Men indragningen av kåren
i Eksjö har utlöst en betydande
oro som bl. a. resulterat i en motion,
II: 1374, i andra kammaren väckt av
herr Johansson i Skärstad och herr
Magnusson i Nennesholm och som går
ut på att upprätta en musikavdelning
också i Eksjö. Jag har anledning att
instämma i de synpunkter som anförts
i motionen.

Vid behandlingen har utskottet emellertid
ansett att de förutsättningar som
kan skapas genom att Jönköping blir
huvudort för regionen och får möjligheter
att bedriva verksamhet också
utanför förläggningsorten och bland
annat i Eksjö skulle vara till fyllest i
detta sammanhang. Men utskottet säger
på s. 4: ”Utskottet är medvetet om att
indragning av en militärmusikkår på
en ort av Eksjös karaktär med nuvarande
förutsättningar för verksamhetens
utformning kan innebära svårigheter.
” Om man anför dessa synpunkter,
hade det kanske varit rimligt om
man hade kommit fram till ett majoritetsbeslut
innebärande ett godkännande
av det förslag som framförts i reservation
2. Detta har emellertid inte
varit möjligt, men jag vill livligt instämma
i vad som anförts i reservationen,
där det sägs på följande sätt: ”Invändningar
mot indragningen av kåren
i Eksjö har vid remissbehandlingen
framförts från olika håll. Det har därvid
framhållits att Eksjömusikerna är
verksamma som pedagoger och inom

224

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. regionmusik

musikalisk bildningsverksamhet i en
rad kommuner i ett ganska vidsträckt
område. Jag vill tillägga att området
också omfattar en del av Kalmar län,
något som invånarna där funnit trivsamt
och betydelsefullt.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i det tidigare
framställda yrkandet om bifall till reservation
2.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I den fråga som nu behandlas
av riksdagen, militärmusikens
omorganisation till att verka inte bara
inom försvaret utan också inom det allmänna
musiklivet, råder — som också
talare före mig redovisat — i stort inom
utskottet inga delade meningar.

I propositionen föreslås en organisation
som syftar till en väsentlig förnyelse
av det allmänna musiklivet i dess
helhet och som kommer att möjliggöra
ett rikare utbud av värdefull musik.
Därvid kommer också intresse för den
sortens musik att väckas hos nya lyssnargrupper.
Verksamheten kommer
med andra ord att både breddas och
fördjupas. Insatserna inom den allmänna
delen skall huvudsakligen ske via
rikskonsertverksamheten.

På många orter i vårt land råder stor
brist i fråga om musikutbudet, och målsättningen
har varit att försöka skapa
en organisation som så rättvist som
möjligt skulle kunna fördela de tillgängliga
resurserna mellan landets olika
delar. För att det målet skall uppnås
måste en omfördelning ske från södra
delen av landet upp till Norrland, som
i det här avseendet inte fått sin del av
den tillgängliga kakan.

I samband med denna omfördelning
blir det vissa förändringar i förhållande
till den nuvarande situationen. I
propositionen föreslås indragning av
militärmusikkårerna i Eksjö och Göteborg.
Därav kommer reservationerna.

Att en indragning av en sådan här
verksamhet otvivelaktigt är mycket

känslig att genomföra kan vi instämma

i. Man inkräktar på en väl etablerad
kulturell verksamhet, personal kan
komma att omflyttas o. s. v. Vi förstår
alltså att detta för en ort som Eksjö kan
innebära vissa försämringar, ty det förhåller
sig väl så som även utredningen
konstaterar ”att de orter dit en militärmusikkår
kommit att bli förlagd torde få
anses ha haft en avgjord fördel framför
andra orter”. Bara det skälet är ju
tillräckligt för att man skulle vilja vara
kvar vid det gamla.

Men tanken bakom utredningens och
departementschefens förslag är att den
nya regionmusiken skall kunna ge de
orter som nu inte har något musikutbud
alls eller bara mycket litet musikutbud
en möjlighet att få del av detta
kulturutbud. Vi måste alltså solidariskt
dela på de tillgängliga resurserna.

Dessutom tror vi att det korta avståndet
mellan de båda städerna Jönköping
och Eksjö bör göra det möjligt att med
hjälp av musikerna i Jönköping, plus
den förstärkning av musikkåren i Jönköping
som departementschefen har föreslagit
till följd av indragningen, eliminera
svårigheterna att upprätthålla
det omvittnat fina musikliv som finns i
Eksjöområdet. Slutligen skall även den
utbyggda rikskonsertverksamhetens
möjligheter att stödja traktens musikliv
beaktas i sammanhanget.

För Göteborgs del —• med dess rika
musikliv, vilket har omvittnats av talare
före mig, och med de militärmusikkårer
som finns inom regionen — torde
omorganisationen inte påverka musikutbudet
i någon högre grad. Det är ju
här också fråga om en ordentlig kostnadsminskning.
När det gäller den frågan
är vi inom avdelningen helt eniga
med departementschefen.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

225

utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1 och
2, därefter särskilt rörande punkten 3
samt vidare särskilt avseende punkterna
4—6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej —■ 52.

8 Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. stöd till idrotten
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
4—6.

Ang. stöd till idrotten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stöd till
idrotten jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedannämnda
ändamål hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 79, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 mars 1970, föreslagit
riksdagen att

1. till Stöd till idrotten: Anläggningsstöd
in. m. för budgetåret 1970/71 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kronor, varav
5 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

2. godkänna de riktlinjer som förordats
i statsrådsprotokollet beträffande
administrationen av organisationsstödet
till idrotten,

3. till Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m. m. för budgetåret 1970/71
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 40 400 000 kronor.

I propositionen nr 79 hade föreslagits,
att medelsanvisning för idrottsändamål,
som för närvarande skedde under
fjärde, åttonde, nionde och tionde
huvudtitlarna, skulle sammanföras till
två reservationsanslag, det ena för organisationsstöd
m. m. och det andra för
anläggningsstöd m. m. Sveriges riksidrottsförbund
avsåges få en central
ställning vad anginge frågor om organisationsstödet.
Med hänsyn härtill förordades,
att Kungl. Maj:t i riksidrottsstyrelsen
skulle hava två ombud med
rätt att till Kungl. Maj:t föra upp kon -

226

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten

troversiella frågor rörande anslagets
fördelning och användning. Frågor om
anläggningsstöd m. in. avsåges skola
handläggas av statens naturvårdsverk,
till vilket knötes en delegation för dessa
frågor.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet såvitt den avsåge organisationsstöd
och i övrigt till jordbruksutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 16,
av herrar Sörenson och Axelson, samt
11: 18, av herr Sjöholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid antagande av
Kungl. Maj :ts förslag avseende stöd till
idrotten måtte besluta, att den s. k. boxningssporten
icke skulle vara berättigad
till statligt ekonomiskt stöd,

dels de likalydande motionerna I:
273, av herr Annerås m. fl., och 11:163,
av herr Oskarson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

1118, av herrar Bohman och Nyman,
samt II: 1317, av herrar Wachtmeister
och Lundberg, vari anhållits, att riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av ett reservationsanslag
av 40 400 000 kronor till Stöd till
idrotten: Organisationsstöd för budgetåret
1970/71, måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
vid dispositionen av de av riksdagen
beviljade medlen måtte beakta de i motionerna
anförda synpunkterna, innebärande
att utanför riksidrottsförbundet
stående organisationer skulle äga
att direkt till Kungl. Maj :t ingiva sina
medelsframställningar samt att fördelningen
på olika organisationer och ändamål
av de disponibla medlen måtte
avgöras utan hörande av någon av de
bidragsmottagande organisationerna,

dels de likalydande motionerna 1:

1119, av herr Helén m. fl., och II: 1312,
av herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., i
vad avsåge hemställan att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,

1. att en femårsplan för det statliga
stödet till idrotten finge uppgöras och
föreläggas riksdagen,

2. att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till en landsomfattande kampanj för
ökad motionsaktivitet i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:
1120, av herr Hjorth, och 11:1314, av
herr Lindahl, vari yrkats, att vid behandlingen
av propositionen nr 79 hänsyn
skulle tagas till Cykel- och mopedfrämjandets
behov av ekonomiskt stöd
och att inom ramen för de föreslagna
medlen till organisationsstöd Cykeloch
mopedfrämjandet skulle inrymmas
bland de bidragsberättigade organisationerna,

dels de likalydande motionerna I:
1122, av herr Werner, och 11:1313, av
herr Hermansson m. fl., vari föreslagits,

1. att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning i syfte att klarlägga omfattningen
och arten av den professionaliserade
idrottsverksamheten och hur
samhällsstödet borde avgränsas gentemot
densamma,

2. att riksdagen skulle uttala sig för
tillskapandet av ett fristående och
obundet organ som mottoge, granskade
och hade att yttra sig över de olika
idrottsorganisationernas anslagsäskanden,

3. att riksdagen också skulle uttala
sig emot i propositionen angivna åtgärder
vilka kunde komma att verka som
påtryckning på olika idrottsorganisationer
för att förändra deras organisatoriska
förhållanden och självständighet,

dels motionen 11:1315, av herr Martinsson,
vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta,

1. att som hittills chefen för försvarsdepartementet
skulle utse Kungl. Maj:ts
ombud i Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet,

2. att Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet skul -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

227

le ingiva sina anslagsäskanden direkt
till Kung!. Maj:t och att de helt skulle
behandlas på departementsnivå,

3. att Frivilliga skytterörelsens ungdomsorganisation
även i fortsättningen
skulle erhålla bidrag från skolöverstyrelsen,

dels ock motionen 11:1316, av herr
Wachtmeister, vari yrkats,

1. att vid skytterörelsens organisatoriska
överförande till handelsdepartementet
skulle beaktas, att skytterörelsen
hade varit, vore och torde förbliva
en frivillig försvarsorganisation och
därför måste bevara sin breda förankring
i vårt samhällsliv, vilket även borde
avspeglas vid anslagsgivningen i
framtiden,

2. att som hittills chefen för försvarsdepartementet
skulle utse Kungl. Maj:ts
ombud i Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet,

3. att Skytteförbundens överstyrelse
och Svenska pistolskytteförbundet skulle
ingiva sina anslagsäskanden direkt
till Kungl. Maj:t,

4. att Frivilliga skytterörelsens ungdomsorganisation
jämväl i fortsättningen
skulle erhålla bidrag från skolöverstyrelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1118 och II: 1317, I: 1122
och II: 1313, II: 1315 samt II: 1316 som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
särskild föredragning för
Kungl. Maj:ts ombud av vissa idrottsorganisationers
anslagsframställningar,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:1315 samt 11:1316 i vad de
avsåge Kungl. Maj :ts ombud i vissa organisationer,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1122 och II: 1313 i vad de avsåge
uttalande mot vissa åtgärder,

4. att riksdagen i övrigt måtte godkänna
de riktlinjer som förordats i
statsrådsprotokollet beträffande admi -

Ang. stöd till idrotten

nistrationen av organisationsstödet till
idrotten,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
11:1315 samt 11:1316 i vad de
avsåge bidrag till Frivilliga skytterörelsens
ungdomsorganisation,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1119 och II: 1312 i vad de avsåge
kampanj för ökad motionsverksamhet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1122 och II: 1313 i vad de avsåge
viss utredning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1119 och II: 1312 i vad de avsåge
femårsplan för det statliga organisationsstödet
till idrotten,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:16 och 11:18,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:273 och 11:163,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1120 och II: 1314,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1316 i vad den icke behandlats
under 1, 2 och 5,

13. att riksdagen måtte till Stöd till
idrotten: Organisationsstöd m. m. för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 40 400 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1, beträffande femårsplan för det
statliga stödet till idrotten, av herrar
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Tobé (fp) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 8
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1119 och II: 1312,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
riktlinjer för anslagsutvecklingen
avseende organisationsstödet till idrotten; -

228

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten

2, beträffande stöd åt boxningssporten,
av herrar Nyman (fp), Wirtén (fp)
och Wikström (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 16 och II: 18 besluta,
att anslaget Stöd till idrotten: Organisationsstöd
m. m. icke skulle få disponeras
för stöd åt boxningssporten;

3, beträffande ekonomiskt stöd åt Cykel-
och mopedfrämjandet, av herr
Hjorth (s), som dock ej antytt sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 79 angående stöd till idrotten
har i sina huvudlinjer godtagits av ett
enhälligt statsutskott. Det är endast på
två punkter som skilda meningar råder,
nämligen dels beträffande en femårsplan
för idrottsstödet och dels beträffande
anslaget för amatörboxningen.

Formerna för det statliga stödet till
idrotten har under årens lopp varit föremål
för flera utredningar. I allmänhet
har meningarna varit mycket delade.
Den utredning som tillsattes år 1965,
och på vars förslag ”Idrott åt alla” proposition
nr 79 grundas, har fått ett mycket
gott mottagande. Jag skulle här vilja
återge några uttalanden av utredningen.
Den skriver bl. a.: En kraftig
breddning av idrotten mot mer motionsbetonade
aktiviteter har ägt rum. Idrotten
betraktas i dag som en viktig uppgift,
som ett medel för förebyggande
hälsovård, som fritidsverksamhet icke
minst av betydelse inom ungdomsverksamhet.
Enighet har rått om att större
insatser bör göras av samhället för motions-
och breddidrott. Såväl samhälle
som näringsliv och organisationer har
ett ansvar för att skapa en god hälsosituation
som förutsättning för fortsatt
standardstegring.

I proposition nr 79 föreslås en kraftig
ökning av anslagen för anläggnings -

och organisationsstöd, någonting som
folkpartiet år efter år i motioner har
yrkat på och nu med tillfredsställelse
ser förverkligat.

I statsutskottet har behandlats organisationsstödet
och i jordbruksutskottet
anläggningsstödet för idrotten.

Det står dock klart att det statliga stödet
till idrotten under 1970-talet måste
byggas ut ytterligare och helst efter en
långsiktig planering. Idrottsrörelsen
har behov av en långsiktig planering,
liksom mycken annan verksamhet i
vårt samhälle. Även idrottsutredningen
framhöll, att långtidsplanering av det
statliga idrottsstödet är synnerligen
nödvändig, och gjorde upp förslag till
en femårsplan. Man framhöll att femårsperspektivet
anknyter till den långsiktiga
budgetplaneringen och vidare
att kommunerna för sin planering måste
känna statens intentioner när det
gäller bidragen.

Av statsrådsprotokollet framgår att
departementschefen anser det naturligt
att ökade resurser ställs till idrottens
förfogande men inte finner anledning
att i detta sammanhang lägga fast
anslagsökningarna för kommande budgetår.

När det gäller organisationsstödet till
idrotten talar enligt reservanternas mening
starka skäl för den av utredningen
och vissa motionärer föreslagna femåriga
planeringsramen. Vi är inte beredda
att förorda att medelsanvisningen
definitivt fastställs för den närmaste
femårsperioden men anser att riksdagen
bör uttala sig för att den plan för anslagsökning,
som avser i första hand
det organisationsstöd som statsutskottet
förordar i sitt utlåtande nr 122 och
som idrottsutredningen framlade förslag
om, bör tjäna som riktpunkt för
ifrågavarande anslagsutveckling under
kommande år. Ett sådant beslut anser
vi skulle vara till god hjälp för idrottens
utbyggnad och planering.

Jag övergår härefter, herr talman, till
att säga några ord om reservation 2 som
avser stödet åt boxningssporten. I fjol

Fredagen den 22 mai 1970

Nr 27

229

vår trodde vi som är motståndare till
boxning att det var sista ronden vi skulle
behöva gå här i riksdagen beträffande
detta anslag till amatörboxningen.
Vi erinrar oss att 1968 års riksdag med
betydande majoritet beslöt förbud mot
professionell boxning på grund av dess
medicinska skadeverkningar, vilka
klart och tydligt hade dokumenterats i
den nordiska läkarkommitténs år 1967
avgivna betänkande, samt dess förråande
inverkan på såväl deltagare som
åskådare.

Givetvis kan framhållas att det, på
sätt och vis, är skillnad mellan professionell
boxning och amatörboxning,
men man kan i viss grad åberopa samma
motiv för ett förbud mot amatörboxning
som för ett förbud mot professionell
boxning. Regeringsförbudet mot
professionell boxning är sakligt sett ett
fördömande av all boxning, även om
det kan påvisas en viss gradskillnad
mellan de båda formerna. En påtaglig
brist är att det inte klargjorts hur kontrollen
och efterlevnaden av de angivna
reglerna skall ske och ej heller av vem
kontrollen skall verkställas. Man har
nämligen utarbetat inte mindre än 27
olika regler, som man nu skall söka
följa för att dämpa skadeverkningarna
av amatörboxningen. Det är nog inte så
lätt att kontrollera att de reglerna efterföljs.

Vi reservanter anser att regering och
riksdag inte gärna dels kan fördöma
boxningen som sådan, dels därpå understödja
amatörboxningen med ekonomiska
bidrag.

Jag vill erinra om de remissyttranden
som avgavs i samband med departementspromemorian
angående boxningsförbud.
Flera auktoriteter ville då även
införa förbud mot amatörboxning, nämligen
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, flera hovrätter, Svenska
läkarsällskapet och flera länsstyrelser.
Undra på att justitieministern var mycket
tveksam och att han också var inne
på förbud mot amatörboxning.

Men Sveriges riksdag vill fortsätta att

Ang. stöd till idrotten

hålla fast vid myten att den inte bör bestämma
huruvida boxningen skall ha
statligt bidrag eller ej, utan bör överlåta
åt Riksidrottsförbundet att avgöra
detta. Jag har sagt tidigare — och anför
det även i år —- att vi bör uttala vår
mening i frågan, så att medborgarna får
klart för sig att boxning även i amatörformen
kan vara minst sagt hälsovådlig Herr

talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till såväl reservation 1
som reservation 2.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Dagens debatt om stödet
till idrotten torde bli rekordkort.
Anledningen är helt enkelt att vi har att
behandla en proposition som i allt väsentligt
bygger på 1965 års idrottsutrednings
förslag, innebärande ett avsevärt
ökat stöd åt idrotten. Jag skall begränsa
mig till ett par korta kommentarer.

Som en av dem som här i riksdagen
alltid har agerat i idrottens anslagsfrågor
och minns hur vi måste kämpa för
att få bort nöjesskatten på våra idrottstävlingar,
vill jag uttala min stora glädje
över såväl propositionen som utskottsutlåtandena.
Det är med verklig
tacksamhet jag konstaterar den enighet
som nu råder i uppfattningen om idrottens
stora betydelse. Jag vill med skärpa
understryka vad som framhållits såsom
det mest väsentliga, d. v. s. stödet
till motions- och breddidrotten som en
synnerligen betydelsefull faktor i den
förebyggande hälsovården.

Statsutskottet nämner i detta sammanhang
det stöd åt hälsovårdsupplysning
som tidigare anvisats under femte
huvudtiteln. Jag vill nu liksom vid detta
ärendes behandling här i kammaren
hävda att anslaget till hälsovårdsupplysning,
2,5 miljoner kronor, alltjämt är
otillfredsställande lågt i jämförelse med
våra enorma sjukvårdskostnader, som
uppgår till 8 å 9 miljarder kronor per
år.

230

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten

Samma dag som propositionen om
idrottsstödet delades här i kammaren
lyckönskade och tackade jag statsrådet
Gunnar Lange. Jag kunde då inte underlåta
att fästa hans uppmärksamhet
på en skönhetsfläck i den vackra tavlan.
Jag tänkte på förslaget att samma statsbidrag
skall utgå till simundervisningslokal
som till gymnastikundervisningslokal.
Denna fråga, av mig väckt och
av statsutskottet positivt behandlad redan
1962, har åter skjutits på framtiden.
Jag skall inte trötta kammaren med ny
repetition i det ärendet. Helt naturligt
har jag även denna gång motionerat i
saken, och jag har med glädje konstaterat
att motion med samma syfte väckts
också på folkpartihåll. Jag skall i dag
begränsa mig till att uttala förhoppningen
att nuvarande orimliga förhållande,
att inget statsbidrag utgår till simundervisningslokaler,
snarast skall bringas
ur världen.

Beträffande reservation 1 vill jag säga
att skillnaden mellan utskottet och reservanterna
inte skall överdrivas. Såvitt
jag förstår är både utskottet och reservanterna
mycket positivt inställda och
utgår från att anslaget skall ökas för
varje år. Givetvis är det dock värdefullt
med den positiva skrivning som återfinns
i reservationen; jag vill inte underlåta
att nämna det.

Reservation 2 tar upp den ständiga
frågan huruvida statsmedel skall utgå
till boxningssporten. För min del vill
jag denna gång liksom tidigare göra
klart för kammarens ledamöter, att önskar
man en ändring i nuvarande förhållanden
så måste den beslutas här i
huset — eljest blir det ingen ändring.
För min del har jag stött reservationslinjen
tidigare, och jag ämnar göra så
även i år. Jag kommer alltså att rösta för
båda reservationerna.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar gäller anslaget till vår största
folkrörelse, idrottsrörelsen. I år har vi
idrottsutredningens betänkande ”Idrott

åt alla” som grundval. Utskottets enighet
— visst finns det ett par reservationer,
men de kan väl kallas för en
liten krusning på eniglietsytan — gör att
jag skulle kunna nöja mig med att yrka
bifall till utskottets förslag, men jag vill
ändå beröra de frågeställningar som anförs.
Dessutom vill jag med tillfredsställelse
konstatera att utredningens grundläggande
tanke, att större insatser skall
göras för motions- och breddidrotten,
också varit den bärande målsättningen
för idrottsorganisationerna.

Vad gäller mittenreservationen, som
syftar till en femårsplan för organisationsstödet
till idrotten, skall man se det
av departementschefen föreslagna anslagsbeloppet
som en första etapp för att
ge idrotten ökade resurser. Det skulle
därför inte vara så klokt att nu binda
sig för en femårsplan, trots att femårsplaner
ur vissa synpunkter har fördelar.
Man bör nog se resultatet av de nu ökade
resurserna till idrotten innan man
binder sig för en långsiktig plan. Vi
finner därför reservanternas förslag,
att riksdagen skall uttala sig för en
riktpunkt för anslagets utveckling,
mindre lämpligt.

Beträffande folkpartireservationen,
att anslag inte skulle beviljas till amatörboxningen,
har vi som företräder utskottsmajoriteten
liksom under tidigare
år den uppfattningen att idrottsrörelsen
själv bör få avgöra hur medlen skall fördelas
mellan de olika specialförbunden.
Herr Nyman har också sagt att vi skall
förfara på det sättet. Detta innebär att
så länge vi har amatörboxning kvar som
idrottsgren, måste det ankomma på
Riksidrottsförbundet att fördela anslagen
också till boxningssporten. I samband
med fördelningen av anslagen har
vi från riksdagens sida under alla år
hävdat att vi haft det största förtroende
för Riksidrottsförbundet och ansett att
det har de bästa kvalifikationer att fördela
anslaget. Detta har i år kommit till
uttryck i att Riksidrottsförbundet fått
förtroendet både att fördela anslagen
och att sköta förvaltningsuppgifterna.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

2:11

Fn viss oro liar därvid framkommit
hos de organisationer, som står utanför
Riksidrottsförbundet, för att de skulle
bli behandlade på ett sämre sätt än de
organisationer som är anslutna till förbundet.
För att tillmötesgå dessa organisationer
har departementschefen
föreslagit att Kungl. Maj ds ombud i
Riksidrottsförbundet utökas från en till
två. Dessa ombud har som en av sina
uppgifter att bevaka de organisationers
intressen som står utanför Riksidrottsförbundet.
Dessutom skall egna medelsframsitällningar
göras till Kungl. Majd
för dessa organisationer.

Allt detta bör, enligt utskottets mening,
dämpa farhågorna för att Riksidrottsförbundet
skulle få ett alltför
stort inflytande på bekostnad av de
övriga idrottsorganisationerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag har vid punkt 11 i
detta utskottsutlåtande avgeit en blank
reservation och ber att få säga några
ord om denna.

Hela Idrottssverige har med glädje
hälsat det kraftigt ökade anslag för
stöd till idrotten som Kungl. Maj d föreslagit.
Symboliskt nog rubricerades
idrottsutredningens betänkande ”Idrott
åt alla”.

Det är inte bara fråga om ett stöd till
själva tävlingssporten som sådan utan
i lika hög grad om ett krafttag för motion
och fysisk rekreation. Det svenska
folket har alltmer kommit underfund
med motionsverksamhetens betydelse
för god hälsa och välbefinnande. För
medelålders och äldre människor är det
emellertid inte lätt att finna en lämplig
motionsform.

Att cykeln är ett utmärkt medel att
förbättra konditionen kan de riksdagsledamöter
intyga som just nu förbereder
sig för sin fjärde Vätternrunda. Det
fanns närmare fyra miljoner cyklister i
vårt land föregående år, och intresset
för cykelåkningen bara ökar.

Ang:, stöd till idrotten

Många har tagit för vana att dagligen
cykla till jobbet. Till alla andra förtjänster
kommer att cykeln är vårt mest miljövänliga
fordon. Runt om i landet ordnas
regelbundet varje vecka i likhet
med tidigare år cykelturer för allmänheten.
De har blivit synnerligen populära
såväl bland kvinnor som män och
i alla åldrar.

Utan en organisation som Cykel- och
mopedfrämjandet, med dess 8 000 enskilda
medlemmar, skulle helt säkert det
kraftigt stegrade intresset för cykelåkningen
ha uteblivit. Dess verksamhet
som påtryckargrupp, dess propaganda
för turistcykling, för cykelbanor och cykelvägar
och för användning av cykeln
som motionsinstrument har burit frukt.
Nu inser allt fler cykelns förtjänster såsom
varande ett praktiskt, billigt och
sunt medel att förbättra konditionen.

Under sin snart 35-åriga tillvaro har
CMF —• alltså Cykel- och mopedfrämjandet
— inte åtnjutit något statligt stöd.
För att CMF skall kunna fortsätta att
hävda sina intressen och föra cykelsporten
ytterligare framåt är det angeläget
att denna organisation i likhet med andra
av samma art får statsbidrag för sin
samhällsgagnande verksamhet. I våra
motioner 1:1120 och 11:1314 har vi
föreslagit att Cykel- och mopedfrämjandet
skall få räknas in bland de bidragsberättigade
organisationerna.

Nu vill utskottet inte att riksdagen
skall besluta i frågan innan Kungl.
Maj:t beretts tillfälle att vid fastställandet
av statsbidrag till de utanför Riksidrottsförbundet
stående organisationerna
pröva och avgöra frågan. Ur min
synpunkt förefaller det naturligt att
CMF med tanke på dess insatser för
motions- och breddidrott får del av det
organisationsstöd, som skall utgå.

Cykelfrämjandet har en viktig uppgift
att fylla som motvikt mot bilorganisationerna,
som ej för cyklisternas
talan. CMF är ett ofta anlitat remissorgan.
I sitt yttrande nyligen över Vägplan
70 har CMF vänt sig mot det dominerande
biltänkandet i aktuella tra -

232

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten

fikplaneringssammanhang. Man framhåller
även behovet av forskning om
cykeltrafiken. Cykelns betydelse för att
förbättra den fysiska aktiviteten och
motverka stress är odiskutabel. Den
kan även bidraga till att nedbringa antalet
trafikolyckor.

Det finns alltså klara motiv för en
stark organisation för alla cykelvänner.
Cykel- och mopedfrämjandet motsvarar
dessa krav men är i behov av ekonomiskt
stöd.

Jag har, herr talman, inget yrkande
men vill uttala förhoppningen att Kungi.
Maj:t inte glömmer bort Cykelfrämjandet
vid medelsfördelningen.

I herr Hjorths anförande instämde
herrar Paul Jansson, Hansson och Thorle
Nilsson (samtliga s).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Idrottens stora betydelse
för folkhälsan och fritidssysselsättningen
för både äldre och yngre har betygats
vid så många tillfällen att jag
inte behöver orda ytterligare om det.

I dagens samhälle har människorna
mera fritid än de någonsin haft tidigare.
Inom något år har flertalet arbetstagare
en arbetstid av 40 timmar per vecka.
Vi har fyra veckors lagstadgad semester,
femdagarsveckan är i stort sett
genomförd, och det är en god utveckling
som jag hoppas kommer att fortsätta.

Men den utvecklingen har naturligtvis
också negativa sidor. Även om det
dagliga arbetet för flertalet blir mindre
fysiskt ansträngande, är många arbetsmiljöer
stereotypa och stresskapande.
Arbetsmomenten inskränker sig ofta till
monotona kontrollåtgärder, och till
andra avigsidor i det välutvecklade
samhället hör människornas ökande
stillasittande både på arbetsplatsen och
under fritiden. Urbaniseringen medför
att människor bosätter sig i från hälsosynpunkt
ogynnsamma miljöer, med
nedsmutsad luft, förorenade vatten och
nedskräpade omgivningar. En stor del

av dagen går åt för resor till och från
arbetet. Fritidssysselsättningarna blir
också mer och mer orörliga. Många
människor utnyttjar sin fritid på ett
felaktigt sätt, och då uppnår de mycket
tidigare en så att säga fysiologisk
pensionsålder. Det har ju klart visats
vid konditionsmätningar t. ex. i samband
med värnpliktstjänstgöring. Många
människor arbetar under en stor del av
sin fysiskt arbetsföra ålder med fysiologiskt
starkt reducerade resurser. Välfärdssamhällets
avigsidor medför att
många människor lever i närheten av
en trötthetsgräns.

Om nu åtskilliga människor utnyttjar
sin fritid felaktigt, så kvarstår fritidsproblemen
i traditionell mening, d. v. s.
att människor saknar tillgång till fritidssysselsättning.
Vårt sätt att utnyttja
fritiden är en sak som angår alla, och
idrotts- och friluftsliv ger den enskilde,
både den äldre och den yngre, ett större
välbefinnande. En vettigt utnyttjad
fritid är också ett samhällsintresse av
största betydelse.

Trots enigheten om idrottens betydelse
har stödet till den inte blivit ordnat
fullt tillfredsställande på vare sig
ena eller andra sättet. Det har t. ex.
kommit anslag från sex huvudtitlar, det
har varit rätt snålt med anslagen, och
många är de motioner som vi framfört
här i kammaren men som i regel avvisats
av socialdemokraterna. Man har
inte velat gå högre än vad som föreslagits
från departementet. Vi i centern
har haft åtskilliga motioner. Det är
emellertid glädjande att det nu blir en
avsevärd förbättring, och jag vill framför
allt understryka vad som tidigare
sagts här att idrotten kommer mera breda
lager till del.

Jag vill genast betyga att stjärnidrotten
måste finnas; man skall inte klandra
den och säga att den inte bör existera.
Utan stjärnidrotten får vi inte samma
intresse för idrott och motion som för
närvarande. Det är emellertid synnerligen
önskvärt att idrottsutövandet utsträckes
till alla åldersgrupper. Jag vill

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

233

erinra om det referat vi nyligen kunde :
läsa i tidningarna om japanen som löpte
maraton vid 71 års ålder. Han vann :
i sin åldersklass men fortsaite ytterligare
ett varv för att springa lika långt
som de yngre tävlande.

Det finns i vårt land trots intresset
ganska dåliga möjligheter till idrott.
Idrottsplatserna är otillräckliga till antalet.
Idrottsplatser där seriefotboll spelas
är inte tillgängliga för allmänheten
när som helst, därför att det gäller att
vara aktsam om gräsmattan. De små
enkla idrottsplatserna som vem som
helst får hålla till på är alltför fåtaliga.
Detta är visserligen kommunala angelägenheter,
men med statligt stöd finns
mycket att göra.

Det är vidare mycket dålig tillgång
på löp- och gångstigar och skidspår.
Människor som vill ge sig ut i skog och
mark men inte kan orientera vågar inte
gå så långt in i skogen därför att de är
rädda att inte hitta tillbaka. Vi har ett
jättearbete framför oss för att få ut
idrotten till allt bredare lager.

Det har reclan nämnts att sjukvårdskostnaderna
uppgår till cirka 8 miljarder
kronor i vårt land. Det är verkligen
på tiden att vi inte bara planerar och
bygger stora och dyrbara sjukhus utan
också ordentligt anstränger oss för att
människor inte skall hamna på sjukhus.
Det blir mycket billigare än att bara ta
hand om människor som fått sin hälsa
förstörd. De bästa hälsomedel som existerar
— det kan inte bestridas — är
frisk luft och rörelse. De kan förebygga
många sjukdomar.

Det är stor enighet i denna fråga, vilket
framgår av att bara två reservationer
föreligger av vilka den ena inte
skiljer sig så mycket från utskottets
skrivning. Det vore dock önskvärt med
större säkerhet för idrottens del. Den
behöver det liksom den behöver större
möjligheter till planering. Nu är det
inte som herr Jonsson påstod, att vi
skulle ha sagt — jag kanske missförstod
honom — att anslaget skulle fastställas
för fem år. I reservation 1 framhålles

»t Första kammarens protokoll 1970. Nr 27

Ang. stöd till idrotten
att utskottet inte är berett att förorda
att medelsanvisningen definitivt fastställs
för den närmaste femårsperioden.
Man vill i stället att riksdagen skall uttala
sig för att den plan för anslagsökning
avseende organisationsstödet som
idrottsutredningen framlagt bör tjäna
som riktpunkt för ifrågavarande anslags
utveckling. Detta, och alltså inte
att vi skulle fastställa något anslag,
skulle ge större säkerhet och bättre
möjligheter till planering. Trots att jag
inte har några direkta invändningar
mot utskottets skrivning anser jag ändå
att reservationen i detta avseende bör
bifallas.

Jag vill särskilt understryka vad departementschefen
har framhållit, att
han anser det naturligt att ökade resurser
successivt ställs till idrottens förfogande.
Utskottet har understrukit det
då man uttalar att det av Kungl. Maj :t
presenterade förslaget får ses som en
första upprustningsetapp. Vi räknar
med att anslagen i fortsättningen skall
öka ytterligare, allteftersom vi kan planera
och utnyttja dem på ett riktigt
sätt.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservation 1.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall gärna instämma
i den manliga kören till idrottens
lov, även om jag inte som herr Hjorth
kan cykla Vättern runt utan får nöja
mig med att cykla på min balkong och
i övrigt med att motionera här nere i
källaren. Att vi är en ståndaktig trupp
kvinnor som motionerar där visar förvisso
motionens värde — man kan ju
inte säga att det är lokalerna som utgör
lockbetet.

Jag vill, herr talman, främst få påpeka
hur felaktigt jag tycker det är att
samtidigt som vi prisar idrotten så anslår
vi medel till något som mest liknar
misshandel.

När vi hade haft den sista debatten

234

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten
om den professionella boxningen här i
riksdagen, anordnades en avskedsmatch
i Göteborg, som jag tyckte att jag borde
se. Jag hade inte sett någon boxningsmatch
på några år, och därför ville jag
se om våra påståenden om råheten i
boxningen stod sig. Jag fick försäkringar
att det skulle bli en mycket fin
match — en uppvisningsmatcli.

Jag såg hur unga människor slog varandra
blodiga, hängde mot varandra,
skildes åt, för att ånyo banka på varandra.
Jag såg hur deras blickar blev
dimmigare och dimmigare och hur de
förlorade varje uns av vilja och medvetenhet.
När det såg riktigt otäckt ut, då
jublade publiken och hejade på den som
slog hårdast. Det var som om den hade
förlorat varje sinne för medmänsklighet.
Efter spektaklets slut upplystes jag
om att detta hade varit en mycket stillsam
uppvisningsmatch. Det var tveksamt
om publiken verkligen fått valuta
för sina pengar.

Herr talman! Den upplevelsen gjorde
att jag blev än mer övertygad om
att det är en skam att uppmuntra dessa
former av misshandel. Vad man vill
åstadkomma är ju endast och allenast
att skada en medmänniska. Och skador
och misshandel har vi väl nog av i dagens
värld!

När vi fick förslaget om förbud mot
den professionella boxningen, hade
man — som herr Nyman redan påpekat
— haft två alternativ upprättade inom
justitiedepartementet. Dåvarande justitieministern
valde att tills vidare föreslå
en begränsning av förbudet att gälla
endast den professionella boxningen,
men han varnade bl. a. i debatten här i
kammaren för att förringa boxningens
skadeverkningar. Det gällde, framhöll
han, att tillfoga en medmänniska skada.
Det förefaller mig då orimligt, herr talman,
att vi skall medverka till skadande
av människor och till misshandel
genom att anslå medel till boxningen.

Herr Jonsson sade att så länge vi bär
amatörboxningen, bör vi också låta den

få pengar. Skall alltså staten hålla vid
liv en företeelse, som är i utdöende? År
det inte ett sätt att smita från vårt ansvar,
när vi säger att idrottsrörelsen får
avgöra om den vill ge pengar? Idrottsrörelsen
känner sig givetvis uppmanad
och uppmuntrad att ge pengar till denna
företeelse, om vi själva här i riksdagen
inte säger att vi bör stoppa den. Vi
har inte gjort det tidigare, men vi har
allt tydligare fått klart för oss att boxning
är liktydigt med misshandel. Skall
vi trots detta krypa ifrån vårt ansvar
och ge pengar till den?

Jag vet inte om man ens på allvar har
undersökt att boxningsreglerna efterlevs.
Efter vad jag inhämtat i pressen
finns det någon, kallad Jätten, som är
en framstående amatörboxare, trots att
han inte uppfyller regeln om att ha fyllt
17 år. I nordiska mästerskapstävlingarna
i Helsingfors var det fem boxare som
slogs knock-out. Inte heller efterföljs
reglernas krav om en veckas uppehåll
efter varje match. Det bedrövliga är att
man med statliga anslag uppmuntrar
denna företeelse.

Att man sedan säger att det finns andra
företeelser inom idrotten som också
leder till våld och råheter kan inte vara
ett försvar för boxningen. Dessa andra
företeelser är trista, men dem söker
man förhindra. Man har inom t. ex. ishockey
och fotboll regler som säger att
man inte får skada någon, och man gör
kraftiga ansträngningar för att få bort
sådana skönhetsfläckar. Men när man
kommer till boxningen vill man försvara
den med att det inom andra idrotter
kan förekomma avarter. Det är inte ett
acceptabelt försvar för att vi skulle ge
pengar till en företeelse som bedrivs i
avsikt att skada en medmänniska.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

I detta yttrande instämde herr Wikström,
fru Hamrin-Thorell samt herrar
Axelson och Tistad (samtliga fp).

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

23.",

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är ett känt faktum
att idrottsrörelsen har betecknats som
vår största folkrörelse. Riksidrottsförbundet
och Korporationsidrottsförbundet
har tillsammans ca 2 miljoner medlemmar,
som på ett eller annat sätt själva
utövar idrott. Till det kommer mängden
av oorganiserade motions- och
idrottsutövare.

Idrottsutredningen har definierat
idrotten som ett samlande begrepp för
alla de tävlingsmässiga och andra fysiska
aktiviteter som människor utför
för att uppnå ett visst resultat eller för
att få motion eller fysisk aktiv rekreation.
Detta låter imponerande, men det
viktiga är att man har fångat in så gott
som alla människor under begreppet
idrottsutövare. Alla kan känna att de i
någon mån utövar idrott. Men vi vet att
många människor av olika skäl — en
del helt enkelt därför att de inte har fysiska
förutsättningar, andra av bekvämlighet
eller oföretagsamhet — avstår
från motionsverksamhet och idrott. Det
kan bli riskabelt för den senare gruppen,
och det har återverkningar även
för samhället. Det måste stå klart, att
samhället har ett ansvar att hjälpa till
och ta initiativ för att så många människor
som möjligt skall utnyttja de
möjligheter som finns till fysisk aktivitet
och ge dem hjälp att bedriva idrott
under stimulerande former.

Skälen är många och alltför välkända
för att jag i detalj skall behöva gå in på
dem. Det räcker med att framhålla vad
idrotten ger i form av bättre kondition,
fysiskt och psykiskt välbefinnande. Den
är en av förutsättningarna för att de av
oss, som i allt större utsträckning har
stillasittande eller monotont arbete,
som i allt större utsträckning åker bil
till arbetet, som utsätts för stress och
andra påfrestningar på arbetsplatserna,
verkligen skall orka med själva arbetsprestationen
och känna tillfredsställelse
med arbetet. I ett större perspektiv blir
idrotten ett av de viktigaste inslagen i
den förebyggande hälsovården. Det är

Ang. stöd till idrotten
en synpunkt som de anslagsgivande
myndigheterna inte alltid har tagit med
i beräkningen. Erfarenheterna från
vårdsektorn visar att en ökad satsning
på förebyggande vård är en förutsättning
för att de växande kostnaderna
inom denna sektor skall kunna begränsas.
Konditionsmiitningarna i sambad
med militärtjänstgöringen har visat med
eftertryck att den fysiska konditionsnivån
hos de inkallade står på en mycket
låg, för att inte säga eländig, nivå.
Inom motionsverksamheten för studenter
har konditionstestningar visat, att
det inte alls är ovanligt att 20—25-åringar har kondition som en normal
60-åring. Många människor lever enligt
andra undersökningar under en stor
del av sin aktiva tid i närheten av
”trötthetsgränsen”.

Dessa argument innebär naturligtvis
inte att jag bara vill ge idrotten ett medicinskt
berättigande. Vi skapar ett
samhälle med för de flesta människor
allt större fritid, och då bär vi också
skyldighet att medverka till att fritiden
fylls med meningsfull verksamhet. Det
är här idrottsrörelsen kommer in som
en av de största bidragsgivarna för att
enSagera människor i den gemenskap
och trivsel som idrotts- och friluftsliv
skapar.

Det samhälleliga stödet till idrotten
är därför en investering som från en
rad synpunkter kan betraktas som utpräglat
lönsam.

Men stödet behöver inte nödvändigtvis
gå till stora eleganta anläggningar
med perfekt utrustning, utan man kan
även tänka sig andra och billigare möjligheter.
Dit hör en snitslad bana i terrängen
och en bastu, som räcker för att
ge många människor tillfredsställande
möjligheter till motion. Men den brett
upplagda propagandan bör sättas in för
att få fler människor att verkligen överge
stillasittandet.

Vi har i motionen föreslagit en riksomfattande
kampanj för ökad motionsaktivitet.
Den skulle kunna bedrivas i
samarbete mellan stat, kommun, idrotts -

236

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten
rörelsens organisationer och näringslivet.
Vi behöver inte precis ta efter Kinas
exempel, men avbrott under arbetstiden
för fysisk aktivitet som avviker
från den typ av psykiskt eller fysiskt
tröttande arbete som utförs bör nog förekomma
på åtskilliga arbetsplatser.

Samhällets insatser för idrotten har
utretts åtskilliga gånger; många tycker
alltför länge. Det är glädjande att vi
nu får ett beslut som ger ökat stöd till
idrotten. Från folkpartieis sida har vi
under 1960-talet yrkat på högre anslag
till idrottsrörelsen, främst av de skäl
som jag redan berört, nämligen idrottens
betydelse, den förebyggande hälsovården
och dess ungdomsfostrande betydelse.
Våra förslag har regelmässigt
avvisats, och vi tycker därför nu att det
är tillfredsställande att idrottsutredningens
förslag, som i likhet med våra
tidigare förslag innebär en höjning av
anslagen, i stort sett har antagits av regeringen
och utskottsmajoriteten. Det är
på tiden. När vi instämmer i utredningens
bedömningar och förslag, betyder
det att vi ansluter oss till huvuddragen
i propositionen, men en motion har
kommit med vissa kompletteringar.
Herr Nyman har här i kammaren närmare
utvecklat detta, och jag instämmer
med honom. Vad jag särskilt vill understryka
är betydelsen av att idrottsrörelsen,
genom att riksdagen får tillfälle att
anta en femårsplan för stödet till idrotten,
kan arbeta mera långsiktigt och effektivt.

Jag vill också uttala den lilla förhoppningen
att idrottsrörelsen som folkrörelse
även i fortsättningen kommer att
vila på frivilliga insatser. Det samhälleliga
stödet bör ses som ett komplement
till dessa insatser, och vi bör alla sträva
efter att även i fortsättningen bibehålla
det goda samarbetet.

Jag yrkar bifall till reservationerna
av herr Nyman m. fl.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Utskottets talesman anförde
att de två reservationer som fogats

till utskottets betänkande var krusningar
på enighetsytan. Detta beror naturligtvis
på hur man bedömer det hela
och hur djupt man ser på saken.

Det kan sägas att stödet till boxningssporten
är ganska bagatellartat och inte
någonting att fästa sig vid — vi kan
också lägga andra aspekter på denna
fråga. Ett av de verkligt stora problem
som vi har att brottas med i de demokratiska
staterna, och jag skulle tro i
världen som helhet, är frågan om våldet.
Herr Palme sade häromdagen att
han kände sig djupt oroad över det
tilltagande våldet i vårt samhälle. Han
diskuterade frågan hur man skulle komma
till rätta därmed och anförde som
sin uppfattning att man bör lösa sociala,
ekonomiska och mänskliga problem i
detta sammanhang. Jag tror att det ligger
någonting väsentligt i vad han hade
att säga.

Hur ligger det då till med frågan om
stödet till boxningssporten? Vi kan naturligtvis
anföra — som här har skett
— att det är fråga om att skada människor
och att boxningen övar ett förråande
inflytande. När boxningssporten
en gång etablerades i det västerländska
samhället, talades det om ”the noble
art of self-defence” — den nobla konsten
att försvara sig själv.

Vi är medvetna om att utvecklingen
har blivit en annan. Det är nu inte fråga
om att försvara sig själv utan om att så
effektivt som möjligt komma åt en annan
människa med de möjligheter en väl
tränad boxare har.

Om man betraktar saken på det sätt
som jag här gör — alltså frågar hur vi
i vårt samhälle kan vara effektiva då
det gäller att komma till rätta med våldet
-— kan också små frågor ibland anta
en stor etisk dimension. Jag menar
att så är förhållandet i detta sammanhang.
Här är det fråga om att samhället
stöder en idrottsgren som till sin princip
har våldets effektiva utövande. Det
menar jag vara ovärdigt ett moget demokratiskt
samhälle. Det menar jag icke
höra till den utveckling som vi så -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

237

som demokratiskt samhälle vill stödja.

Det måste vara en fråga för oss om att
på allt sätt komma åt sådana tendenser,
små eller stora, som stöder våldstankens
utvecklande i vårt samhälle. Då tror jag
att vi också får ta på allvar det problem
som vi nu behandlar. Frågan blir: Skall
vi eller skall vi inte såsom samhälle ge
stöd åt boxningssporten?

Herr Schött framhöll alt skall vi alls
kunna tänka oss att få någon ändring till
stånd i detta sammanhang, måste vi här
i huset säga till att vi icke är beredda
att stödja denna utveckling. Jag tror att
herr Schött har alldeles rätt. Det är att
ta för lätt på saken att säga att de myndigheter
som har fått anslag får avgöra
hur anslagen skall fördelas. Det låter
plausibelt, demokratiskt och liberalt och
allt möjligt fint. Men jag tror att det ligger
realism i detta att folket i vårt land
väntar att vi här i riksdagen skall ha
kraft och mod nog att säga var vi står
och vad vi tycker i detta avseende.

Jag har inget som helst behov av att
säga något annat än att det verkligen är
en utomordentlig sak att vi stöder idrotten
i dess helhet. Jag skulle ha varit beredd
att med glädje stödja kravet på
ökade anslag till idrotten, om man hade
nått enighet om sådana förslag. Men jag
anser att stödet till boxningssporten inte
är av den art som vi i denna kammare
bör stödja. Jag menar därför att det
ligger mer än frågan om att man skadar
människor bakom reservation 2. Det gäller
här en fråga av djupt ingripande
art.

Med denna utgångspunkt, herr talman,
yrkar jag med stor frimodighet
bifall till reservation 2, och jag betraktar
inte problemet såsom en krusning på
ytan utan såsom en vind som blåser i en
riktning som jag inte känner sympati
för.

Häri instämde herr Nilsson, Nils,
(ep).

Ang. stöd till idrotten

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag vill la upp tre saker.

Den första är bidraget till skytlcrörelsen,
som nu föreslås överfört till
idrottsanslaget. Motioner har väckts
med anledning därav, men utskottet avvisar
dem ganska snävt. Låt mig bara
konstatera att riksdagen för några veckor
sedan behandlade i sak samma
problematik och då beslöt att skriva till
Kungl. Maj:t och ge till känna några
synpunkter som väl nära överensstämmer
med vad motionärerna har sagt,
nämligen att det frivilliga skytteväsendet
har särskild betydelse för upprätthållande
av skjutskickligheten inom
det militära försvaret och totalförsvaret
i övrigt och att rörelsen därför liksom
för närvarande bör ha anknytning till
det frivilliga försvarsarbetet och delta
i samarbetet frivilligorganisationerna
emellan. Riksdagen såg då ingen svårighet
att förena ett överförande av
pengarna från en huvudtitel till en annan
med uppfattningen att skytterörelsen
fortfarande är en friviliigrörelse.
Jag hoppas den får fortsätta att ingå
under frivilligkungörelsen — en fråga
som departementet ännu inte har avgjort.

Skytterörelsen bildades redan på
1860-talet som en djupt folklig och
starkt demokratisk rörelse. Vi känner
August Blanches och andras insatser
därvidlag. Det är alldeles uppenbart att
sin hemortsrätt måste rörelsen själv få
bestämma. Jag tolkar riksdagens skrivelse
för några veckor sedan som ett
yttrande just i den riktningen. Att sedan
utskottet inte kan hålla reda på alla
sina utlåtanden utan dessa ibland
strider litet mot varandra må väl vara
statsutskottet förlåtet.

Herr talman! Den andra saken. Man
behöver inte följa så särskilt mycket av
idrottsdebatten här i landet för att märka
att det finns mycket starka önskningar
om att få idrotten betraktad som
ett yrke för de människor som är mest
framgångsrika, de som så att säga är

238

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. stöd till idrotten

hjältarna i det som är en folkrörelse.
Man vill ha detta återspeglat inte bara
här i Sverige utan också internationellt,
framför allt i olympiska sammanhang.

Det är klart att den här frågan måste
avgöras av idrottsrörelsen själv. Men
kommer man dithän att elitidrotten till
stor del bedrivs av heltidsanställda inom
en kommersiell sektor, så är det väl
ofrånkomligt att det måste leda till att
det stöd som vi ger härifrån primärt
måste komma de delar av idrotten till
godo som når ut till många människor.
Den förvärvsmässiga delen av idrotten
må sköta sig mer på egen hand. Det är
uppenbart att den debatt som i dag förs
måste leda till sådana konsekvenser så
småningom. Att döma av hur de människor
uttalar sig som agerar i frågan
tycks de inte heller ha så m}''cket emot
en sådan utveckling. Man må ta detta
som ett konstaterande.

Det tredje, herr talman, är inte någon
önskan om en stor trafikpolitisk diskussion
här, men nog kan man säga att den
svenska trafikpolitiken ännu inte givit
cykeln full rättvisa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna 1—7,
därefter särskilt rörande vardera punkten
8 och 9 samt vidare särskilt avseende
punkterna 10—13.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—7.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 8 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets

hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 9
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den
av herr Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

23!)

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 32.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 10
—13.

Ang. anläggningsstöd till idrotten

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stöd till
idrotten, såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att i avbidan på
särskild proposition i ämnet till Stöd
till idrotten: Idrotts- och friluftsanläggningar
m. m. för budgetåret 1970/71
beräkna ett reservationsanslag av
16 500 000 kronor hade Kungl. Maj:t i
propositionen nr 79, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 13 mars 1970,

Ang. anläggningsstöd till idrotten

såvitt nu vore i fråga, föreslagit riksdagen
att till Stöd till idrotten: Anliiggningsstöd
m. m. för budgetåret 1970/71
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kronor,
varav 5 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Propositionen hade i nu angiven del
hänvisats till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

dels den vid riksdagens början väckta
motionen 11:1103, av herr Wennerfors,

dels ock de i anledning av propositionen
nr 79 väckta motionerna

1. de likalvdande motionerna I: 1119,
av herr Helén m. fl., och II: 1312, av
herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., vari,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära dels att en femårsplan för
det statliga stödet till idrotten måtte
uppgöras, dels att statsbidragsbestämmelserna
måtte ändras så, att statsbidrag
kunde utgå med samma bidragsprocent
vid byggande av simanläggning
i anslutning till skola som vid byggande
av gymnastiksalar,

2. de likalydande motionerna I: 1121,
av herr Schött, och II: 1318, av herr
Wennerfors, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att samma statsbidragsmöjligheter
skulle gälla för simundervisningslokal
som för gymnastikundervisningslokal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna motionen 11:1103 utan åtgärd,

2. lämna motionerna 1:1121 och II:
1318 samt, såvitt avsåge statsbidrag till
simanläggningar, 1:1119 och 11:1312
utan åtgärd,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 1119
och 11:1312, såvitt desamma i övrigt
hänvisats till utskottet, till Stöd till

240

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. anläggningsstöd till idrotten
idrotten: Anläggningsstöd m. in. för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kronor,
varav 5 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen, ävensom giva
Kungl. Maj:t som sin mening till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
övergångsbestämmelser i samband
med omläggningen av den statliga
bidragsgivningen till stöd till uppförande
av anläggningar in. in.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Skärman (fp), Skagerlund
(fp) och Nilsson i Lönsboda
(fp).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Genom årets statsverksproposition
genomförs ett försök till rationalisering
av medelsanvisningen för
idrottsändamål. Från att tidigare ha berört
en råd huvudtitlar har stödanslagen
— samtidigt som de räknats upp,
vilket vi konstaterar med tillfredsställelse
— hänförts till i huvudsak två reservationsanslag,
det ena för organisationsstöd
m. m. och det andra för anläggningsstöd.
Det har bl. a. medfört att
jordbruksutskottet för första gången
haft att handlägga ett större anslag till
idrottens stöd.

Organisationsstödet, som är det stora,
tunga beloppet, har tidigare här berörts
i samband med reservation 1 till statsutskottets
nyss behandlade utlåtande nr
122.

Vad i denna reservation sagts om betydelsen
av en femårsplan för organisationsstödet
får anses gälla i än högre
grad för anläggningsstödet. Vid behandlingen
av denna del av anslaget i jordbruksutskottet
har vi funnit att avsaknaden
av en sådan plan icke var möjlig
att reparera för det nu kommande budgetåret
utan att vi haft att ta ställning
till ramen för ifrågavarande stöd utan
ledning av någon utvecklingsplan.

I ett särskilt yttrande har vi emellertid
utvecklat behovet av en sådan plan

inte bara för idrottsorganisationerna
utan i hög grad även för den kommunala
planeringen. Vi stöder oss på
idrottsutredningens förslag och vill därjämte
att planen läggs fram till nästa
års budgetbehandling och utformas som
en femårig rullande plan.

Herr talman! Med uttalande av detta
önskemål ber jag att för denna gång få
tillstyrka jordbruksutskottets utlåtande
nr 33. Må det vara mig tillåtet att samtidigt
uttala den förhoppningen att den
25-procentiga investeringsavgiften inte
alltför länge skall behöva belasta byggandet
av idrottsanläggningar.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Vid behandlingen av föregående
ärende berörde jag frågan om
statsbidrag till simundervisningslokaler.
Formellt bör jag ställa mitt yrkande
nu.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
min motion, nr I: 1121.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt. Jag vill också påpeka att frågan
om simanläggningar o. d. är under utredning.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Denna fråga väcktes av
mig här i riksdagen redan år 1962 och
fick då en positiv behandling av statsutskottet.
Det är ytterligt anmärkningsvärt
att riksdagen inte har varit beredd
att ännu ta definitiv ställning i
frågan.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

241

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjordes angående punkten
2 propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:1121 och II:
1318; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 3.

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av motioner
angående förläggningen av I.KAB:s huvudkontor.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft

dels de likalydande motionerna I: 13,
av herr Andersson, Axel, och herr Lindblad,
samt II: 17, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära skyndsam utredning
och förslag om förläggning av LKAB:s
huvudkontor till lämplig ort i Norrbotten,
varvid utredningsarbetet borde ske
under medverkan från företagets ledning,
de anställda samt representanter
för Norrbottens län,

dels de likalydande motionerna I: 14,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och
II: 19, av herr Stridsman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte uttala sig
för att LKAB:s huvudkontor borde flyttas
från Stockholm till Norrbotten,
dels ock de likalydande motionerna
1:15, av herr Strandberg m. fl., samt
II: 16, av herr Holmberg och herr Petersson
i Gäddvik, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att LKAB:s huvudkontor
skulle flyttas från Stockholm till
Norrbottens län.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder

hemställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:13 och 11:17, 1:14 och II:
19 samt I: 15 och II: 16.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (in), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wirtén (fp), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (in), Mattsson (ep),
Andersson i Knäred (ep), Tobé (fp),
Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:13
och 11:17, 1:14 och 11:19 samt 1:15
och 11:16 som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta statsutskottets
utlåtande nr 123 tas upp frågan om
LKAB:s huvudkontor och dess förläggning.

Denna fråga om omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor har diskuterats i
riksdagen vid inte mindre än fyra olika
tillfällen under årens lopp. Det är
intressant att se hur själva bakgrunden,
mot vilken lokaliseringsfrågan bedöms,
har förändrats med åren. Därför
har också tyngdpunkten hos skälen för
omlokalisering förskjutits. Tidigare var
kanske lokaliseringspolitiska och skattemässiga
skäl sådana avgörande moment
som åberopades när man ville föreslå
att LKAB:s huvudkontor skulle
förflyttas norröver.

Det har också under de senaste åren
tillkommit nya moment. Ett sådant är
Statsföretag AB, som sedan den 1 januari
1970 övertagit det omedelbara
ägaransvaret för LKAB. Ett annat moment,
som vi har uppmärksammat och
som jag tror har ett visst inflytande på
denna fråga, är LKAB-konflikten i början
av året. Den har åtminstone aktualiserat
frågan ur psykologisk synpunkt.

242

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Till förmån för en omlokalisering av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten
talar i dag de tekniska förbättringarna
av telekommunikationerna, de ökade
möjligheterna till personkontakter, den
förbättrade teknisk- industriella miljön,
för att inte tala om boendemiljön uppe
i norr. Förutsättningarna för etablering
av LKAB:s huvudkontor i Norrbotten
är därför betydligt gynnsammare i dag
än bara för några år sedan.

Vi reservanter anser att det inte är
till nackdel att ett företags huvudkontor
är förlagt i nära anslutning till dess
stora produktionsenheter, och jag ifrågasätter
om någon har en annan uppfattning.
Såväl ekonomiska, administrativa
som psykologiska skäl talar i dag
för en sådan förläggning. Sistnämnda
skäl väger särskilt tungt för LKAB:s
omlokalisering till Norrbotten.

De av LKAB:s styrelse nu redovisade
uppfattningarna beträffande huvudkontorets
kvarblivande i Stockholm tycker
vi reservanter verkar långt ifrån övertygande.
Vi anser att en förutsättningslös
omprövning av styrelsens inställning
är synnerligen väl motiverad.

I statsutskottets utlåtande talas det
bl. a. om att man inom statsmakterna
kommer att närmare penetrera möjligheterna
och sättet att bättre sammanhålla
statens totala malm- och gruvintressen.
Det åberopas också av utskottet
i lokaliseringsfrågan att Statsföretag AB
”menar att de allmänna utgångspunkterna
för en prövning av frågan inom
en nära framtid kommer att vara andra
än i dag”.

Jag måste bekänna att detta verkar
litet dunkelt, och jag skulle gärna vilja
fråga: Vad är det för utgångspunkter,
vad är det för andra totala malm- och
gruvintressen som kan komma i fråga
här i Mellansverige eller i södra Sverige?
Jag kan inte tänka mig att det
kan vara några betydande intressen
man avser.

Tyngdpunkten i LKAB:s produktionsintressen
måste ligga uppe i norr.
Detta är ett av de avgörande skälen till

att jag tycker att huvudkontoret, och
framför allt företagsledningen, bör vara
där uppe, d. v. s. i så nära anslutning
som möjligt till sina produktionsenheter.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Med instämmande i vad
herr Nyman här har sagt vill jag komplettera
hans inlägg något.

Inledningsvis vill jag understryka
vad som sägs i början av reservationen,
att det ”i första hand är den ansvariga
företagsledningen som bör ha att fatta
de avgörande besluten även i fråga om
lokaliseringen av företagets huvudkontor”.
Vi anser emellertid att riksdagen
bör ha möjlighet och frihet att säga sin
mening i en så stor och betydelsefull
fråga som denna. Det gäller ju här ett
av statens största företag, som har avgörande
betydelse för Norrbottens näringsliv.
Det är också ett avgörande av
stor regional betydelse. Ett beslut i denna
fråga kan i viss mån bli prejudicerande
för ställningstaganden i andra
liknande frågor, vare sig de gäller enskilda
eller statliga företag.

Denna fråga var senast uppe till behandling
i mitten av 1960-talet. Sedan
dess har de regionalpolitiska synpunkterna
fått en helt annan dignitet. Frågan
om utflyttning av verksamhet från
storstadsområdena — eller från stockningsområdena,
som man numera kallar
dem — har fått ökad tyngd. Jag vill
erinra om statsverkspropositionens uttalande
i fjol, som riksdagen beslutade
i enlighet med, att man måste dämpa
storstädernas tillväxt. Jag vill också erinra
om det beslut som riksdagen fattade
i dag på förmiddagen där man är
inne på tanken om anmälningskontroll
för nyetablering eller utvidgning av företag
i storstäderna. Man diskuterar i
många sammanhang en utflyttning av
statliga företag, och vi har att vänta
förslag i den riktningen från en statlig

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

243

Ang. förläggningen av LKAB:» huvudkontor

utredning, som sägs ha arbetat snabbt.
Denna utveckling av de regionalpolitiska
frågorna och storstadsproblemen
gör att frågan om en utflyttning av
LKAB:s huvudkontor bör tas upp till
omprövning.

Frågan har särskilt aktualiserats genom
den konflikt som drabbade LKAB
i vintras. Krav på bättre kontakt med
högsta ledningen var utmärkande för
den konflikten. Det är troligt — men
det må vara min personliga åsikt — att
konflikten hade förkortats, om inte rent
av kunnat förebyggas, om huvudkontorets
ledning hade varit förlagd nära
platsen för företagets verksamhet. Som
herr Nyman framhållit talar väsentliga
skäl för att ett huvudkontor bör ligga
i nära anknytning till verksamheten.
Det är mycket svårt att hävda, som
LKAB:s styrelse gör i sitt yttrande, att
man just genom att man ligger på ett
visst avstånd bidrar till en decentraliserad
verksamhet. Jag tror inte att huvudkontoret,
om det hade varit placerat
t. ex. i Luleå, skulle ha influerat
till en centraliserad ledning för de speciella
lokala förvaltningsenheterna. Det
finns, anser jag, ingen realitet i detta.

Länsstyrelsens i Norrbotten yttrande
får tillmätas betydande vikt. Visserligen
skriver utskottet: ”Länsstyrelsen i
Norrbottens län har förklarat sig inte
vara beredd att för närvarande ta definitiv
ställning i sakfrågan.” Men om
man läser länsstyrelsens yttrande kan
man slå fast att länsstyrelsen under
förutsättning att en förläggning av huvudkontoret
till Norrbotten inte skulle
innebära en försämrad effektivitet är
helt inne på tanken att LKAB:s huvudkontor
bör ligga i Norrbotten. Länsstyrelsen
understryker åter vad den
sade 1964 och framhåller att utvecklingen
närmast torde ha gått i den riktningen
att de synpunkter man då anförde
för kontorets förläggning till
Norrbotten nu närmast har förstärkts.

De synpunkter som framförts i reservationen
stöds av många framlagda
utredningar. Den Eckerbergska lokali -

seringsutredningen 1963:69, som hade
till uppgift att undersöka möjligheterna
att utflytta statliga företag från Stockholmsområdet,
uttalade ganska bestämt
värdet av att LKAB:s huvudkontor förlädes
till Norrbotten. Den Näslundska
lokaliseringsutredningen uttalade ungefär
liknande tankegångar.

Vi har nu en färsk utredning som citerades
rätt ofta i gårdagens debatt och
som kommer att tillmätas betydande
värde vid bedömningen av många olika
frågor framöver. Det är expertgruppen
för regional utredningsverksamhet,
EBU, som för omkring en månad sedan
avgav ett delbetänkande. Man redovisar
i denna utredning att nära 80
procent av affärsverkens högre tjänstemän
finns i storstäderna, därav 65 procent
i Stockholm. Man redovisar hur 48
procent av ledande administrativ personal
inom några större industribranscher
finns i storstäderna, därav 27
procent i Stockholmsregionen. Utredningen
drar följande slutsats:

”Av ERU :s material framgår att utvecklingen
har gått mot en uppdelning
av näringslivet till en storstadsorienterad
del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet,
informationsbehandling
och styrning och en del som orienteras
mot andra regiontyper och inriktas
på direkt varuproduktion. Enligt
ERU:s uppfattning kan en fortsatt sådan
utveckling leda till allvarliga ekonomiska,
sociala och kulturella konsekvenser.
Den kan motverka t. ex.
möjligheterna till en utjämning av
skillnaderna i förvärvsintensitet. Den
kan också skärpa de regionala olikheterna
när det gäller arbetskraftens utbildningsstruktur.
”

Man har alltså varnat för en utveckling
där den administrativa ledande
och styrande personalen i stort sett
kommer att vara koncentrerad till ett
enda område i landet, medan den personal
som sysslar med direkt produktion
kommer att vara spridd ute i landet.

Det skulle innebära att vi ytterligare

244

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ökade dessa svårigheter om vi nu utan
vidare accepterade att ett av statens
största företag skall ha sitt huvudkontor
i huvudstaden. Jag tror i stället att
staten har anledning att här gå före
med gott exempel. Helt visst finns det
både statliga och enskilda företag som
kommer att få anledning att pröva liknande
frågor. Det är då angeläget att
staten går före med ett gott exempel i
linje med den regionalpolitiska målsättning
som vi i andra sammanhang
varit helt överens om.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! De motiveringar som
1957 åberopades för förläggning av
LKAB:s huvudkontor till Stockholm är
i dag icke längre bärande. I stället reses
allt större krav på ökade närkontakter
mellan den centrala ledningen och
de lokala arbetsplatserna. En enhällig
gruvarbetarkår i Norrbotten har också
krävt placering av LKAB:s huvudkontor
i Norrbotten.

Herr talman! Med tack för talmannens
eloge till kammaren för några
timmar sedan ber jag — under hänvisning
dels till innehållet i motionsparet
I: 15 och II: 16, dels till vad som i reservationen
anförts — få yrka bifall till
föreliggande reservation.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Nyman som föranledde mig att begära
ordet. Han sade att psykologiska skäl
och framför allt gruvkonflikten i vintras
gjort att frågan om förläggningen
av LKAB:s huvudkontor nii kommit i
ett nytt läge. Situationen i gruvkonflikten
skulle, ansåg herr Nyman, kanske
ha varit en annan om LKAB:s huvudkontor
hade legat i Norrbotten.

Som alla känner till utbröt konflikten
inte genom den fackliga organisationens
agerande, utan konflikten uppstod helt

vid sidan av gängse fackliga kontakter.
Arbetarna var bundna av ett tvåårsavtal.
Bolagsledningen kunde inte förhandla
med en ny part — det var en ny
part som trädde in i stället för fackföreningen;
alla minns vi väl de s. k. stormötena.
Detta medförde att konflikten
förlängdes. Den fackliga organisationen
hade inte något grepp över det hela.
Det gjordes försök från fackförbundets
sida att på arbetsplatserna både i Svappavaara
och Kiruna tala arbetarna till
rätta, men detta lyckades inte. Jag tror
inte det skulle ha förändrat situationen
om LKAB:s ledning hade funnits i Kiruna
eller Luleå vid det tillfället.

LKAB är ett exportföretag som är beroende
av att kunna sälja sin malm. Det
stora problemet är att finna marknad
för malmen. LKAB har där särskilda
problem eftersom malmen i Norrbotten
är fosforrik. Med den masugnsteknik
som numera praktiseras har man vissa
svårigheter att använda fosformalm.
Det pågår ett intensivt forskningsarbete
för att söka göra dessa malmer mer
attraktiva. Man har måst sänka priset
på den fosforrika malmen för att säkra
en viss marknad. På lång sikt har
LKAB dock ett handikapp på grund av
att malmen innehåller fosfor. Företaget
måste nu vid sidan av själva malmförsäljningen
bedriva en omfattande experimentverksamhet
vid masugnarna ute
i Europa. Man har ständiga kontakter
med köparna om hur malmerna bäst
skall kunna användas. Det är inte som
många tror, endast en sorts malm som
LKAB säljer, utan det rör sig om ett
20-tal olika malmkvaliteter med olika
användningsområden. LKAB har därför
ett stort behov av kontakt med kunderna.
Det är til syvende og sidst det som
är av avgörande betydelse för att kunna
sälja malmen.

Jag tror det var herr Johan Olsson
som sade att LKAB:s huvudkontor borde
förläggas till Luleå. Skall man flytta
det från Stockholm till Norrbotten —
Norrbotten är ju stort — så måste det
väl bli till Kiruna, där 60 procent av

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

245

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

verksamheten äger rum. AU flytta huvudkontoret
till Luleå, där det bara
finns ett drygt hundratal anställda och
varifrån skeppningar bara kan ske under
halva året, är inte berättigat. Men
även omflyttning till Kiruna för med
sig stora svårigheter.

Denna fråga skulle ha lösts i samband
med statsinlösen i mitten på 1950-talet, då en ny ledning för LKAB trädde
till. Skulle det nu ställas på sin spets
att flytta LKAB:s huvudkontor till Kiruna
finge man se sig om efter en annan
stabsorganisation än den som för
närvarande finns i LKAB. Det är inte
lätt att få tag i en sådan. Jag är övertygad
om att det skulle ställa företaget i
stora svårigheter att nu flytta huvudkontoret
från Stockholm. En sådan
flyttning måste ske vid en annan och
bättre tidpunkt, t. ex. vid ett generationsskifte
i företaget. Då skulle man ha
fria händer. Faktum är ju dessutom
att andra företag i branschen, Grängesberg
och Boliden, har sina huvudkontor
i Stockholm.

Den part av den kommunala beskattningen
som faller på Stockholm har,
som framgår av utskottsutlåtandet,
minskat undan för undan och uppgår
till cirka 1,4 miljoner av en sammanlagd
kommunalskatt på 34 miljoner
kronor. Ur skattesynpunkt har man
alltså angripit detta problem.

Det är riktigt som statsutskottets femte
avdelning har framhållit att det bör
vara bolagets styrelse som tar ställning
till och prövar en flyttning när en sådan
kan bli lämplig.

Då man vidare pekar på det behov av
kontakt med företagsledningen som
konflikten i vintras säges ha visat vill
jag erinra om att det därvidlag i det
dagliga arbetet inte kan bli tal om kontakt
på högsta nivå så att säga. Skall
gruvarbetarna ha medinflytande skall
det väl först och främst vara på arbetsplatsen.
Där kan inte företagsledningen
gå omkring, utan det är tjänstemän och
arbetsledare som skall skapa denna
kontakt. Det är helt enkelt inte möjligt

för verkställande direktören och överingenjörer
att gå omkring på arbetsplatsen
och skapa kontakt, utan den
måste skapas på annat sätt.

Jag ber, herr talman ,att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Denna fråga har vid
skilda tillfällen varit uppe i riksdagen.
Som framgår av utskottets utlåtande
har den varit uppe till behandling åren
1956, 1964, 1965 och 1966.

Anledningen till att frågan har kommit
upp vid årets riksdag är den stora
strejkvåg som under den allmänna motionstiden
inträffade vid malmfälten.
Den följande motionsfloden bars väl
upp av strejkvågen.

Jag är inte övertygad om att väsentliga
organisatoriska frågor för ett företag
som är av så utomordentlig betydelse
för en hel landsända bör behandlas
på ett så känsloladdat underlag.

Utskottets majoritet hävdar denna
gång liksom vid de tidigare tillfällena
att det i första hand bör vara företagets
ledning som skall avgöra om eller
när huvudkontoret skall flyttas från
Stockholm.

Statsföretag AB framhåller i sitt remissyttrande
om just den saken ”att
avgörande för frågan om lokaliseringen
av ett företags huvudkontor bör
vara vad som är rationellt och effektivt
för företaget i dess funktion, vad som
ger de bästa förutsättningarna för lönsamhet,
på denna byggd expansionskraft
och därmed möjligheterna att skapa
meningsfylld och varaktig sysselsättning”.
I övrigt anför bolaget följande:
”Det är därför den ansvariga företagsledningen
som — med hänsyn till
alla relevanta faktorer, alltså även de
mer generella — bör ha att fatta de avgörande
besluten även i frågor av denna
art.”

Utskottsmajoriteten ställer sig helt
bakom denna mycket sakliga synpunkt.

Även reservanterna säger i inled -

246

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ningen till reservationen att det inte synes
råda några delade meningar om
att det i första hand är den ansvariga
företagsledningen som bör ha att fatta
de avgörande besluten även i fråga om
lokaliseringen av företagets huvudkontor.
Det egendomliga är att efter en hel
sida med motiveringar kommer man
fram till en helt annan slutledning,
som enligt mitt förmenande inte går
ihop med motiveringarna.

Om riksdagen skulle fatta beslut i enlighet
med reservationens förslag måste
man räkna med — och det gör väl
reservanterna innerst inne — att med
den tyngd som ett riksdagsbeslut ändå
har så skulle man binda upp företagsledningen;
den skulle inte ha samma
möjligheter att fritt och obundet behandla
denna fråga. Utskottsmajoriteten
anser att vi inte har en sådan insyn
i företaget att vi allsidigt och sakligt
kan bedöma vad som är riktigt i
detta fall, utan utskottsmajoriteten förmenar
att det bör vara den ansvariga
företagsledningen som tillsammans med
ägaren, d. v. s. Statsföretag AB, skall ta
ställning och fatta det avgörande beslutet.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! När jag nämnde psykologiska
skäl så avsåg jag inte att i första
hand beröra LKAB-konflikten i det sammanhanget.
I mitt tidigare anförande
nämnde jag psykologiska skäl som ett
av momenten i lokaliseringsfrågan. Jag
inlägger också däri vikten av att man
har en så god närkontakt som möjligt
med företagsledningen. Det är en
mycket viktig psykologisk faktor i
allt företagande. Ingen kan väl förneka
att det är bättre att en företagsledare
är så nära sin personal och
produktion som möjligt än att som i
detta fall befinna sig i Stockholm, medan
produktionen och huvuddelen av

personalen är i Kiruna. Det finns givetvis
motiv även för detta arrangemang,
men vi reservanter har kommit
fram till att det vore värdefullt — som
herr Bertil Petersson också nämnde —
om styrelsen på nytt kunde pröva frågan
om man inte skulle kunna förlägga
företagsledningen till Norrland.

Det var från dessa synpunkter jag
nämnde psykologiska skäl, och att kalla
detta för känsloladdat underlag tycker
jag inte är riktigt. All erfarenhet inom
näringsliv och företagsledning talar för
att en företagsledning helst bör vara
så nära sin personal som möjligt.

Sedan nämnde herr Dahlberg någonting
om att LKAB är ett exportföretag
och att man har bäst kontakt med kunderna
i Stockholm. Men vi har inte sagt
att inte försäljningsavdelningen skulle
kunna vara kvar i Stockholm, vilket
kanske visar sig vara praktiskt. Men
det är just företagsledningen som man
bör överväga att flytta till Norrbotten.

Vi har i reservationen inte diskuterat
Luleå eller Kiruna. Den frågan får givetvis
prövas av styrelsen och förvaltningsbolaget.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Till herr Dahlberg vill
jag säga att jag bara kommenterade
en passus i yttrandet från LKAB:s styrelse
då jag sade ”till exempel Luleå”.
Jag har därmed inte tagit ställning till
var i Norrbotten kontoret skall ligga.
Det är en fråga som vederbörande får
fundera närmare på om detta skulle bli
aktuellt.

Vi har heller inte fört fram skattesynpunkterna
som väsentliga i sammanhanget.
Det kan dock erinras om att
de skulle ha betydelse för Norrbotten
om en förändring kom till stånd. Herr
Dahlberg nämnde själv 1,4 miljoner
kronor som nu betalas i kommunalskatt
i Stockholm. Men till summan 1,4 miljoner
skall läggas skatten från en del
personal som skulle flyttas — man får
troligen behålla ett försäljningskontor

rredagen den 22 maj 1970 Nr 27 247

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

i Stockholm om huvudkontoret flyttas.
Det hela skulle dock förstärka skatteunderlaget
i Norrbotten. Detta är dock
ett skäl som vi inte har lagt avgörande
vikt vid.

Herr Bertil Petersson säger att företagsledningen
bör fatta det avgörande
beslutet, och det är riktigt. Men därmed
behöver rimligen inte riksdagen
frånsäga sig rätt och möjlighet att ha
en uppfattning i frågan. Här diskuterar
vi regionalpolitik och är överens om
att försöka få till stånd en dämpning
av tillväxten i storstadsområdena och
eu förstärkning av landsortens näringsliv.
Den fråga vi nu behandlar har väsentlig
betydelse i de sammanhangen. Det
är ändå riksdagen som har ansvaret för
att försöka få till stånd en sådan avvägning
att vi uppnår balans mellan
olika regioner. Det kan ju inte vara
rimligt att vi här i riksdagen säger att
LKAB, detta stora företag bör ligga
kvar med huvudkontoret i Stockholm
och att vi sedan fattar beslut om att
en hel rad statliga institutioner i övrigt
skall flyttas ut! Vad finns det för konsekvens
i ett sådant handlande? Man
måste rimligen ha samma utgångspunkt
när man bedömer olika företag, och
just LKAB har ganska stor betydelse
i detta sammanhang. Om riksdagen förordar
att LKAB:s kontor skall ligga
kvar i Stockholm blir det svårt att sedan
bestämma att andra företag skall
flyttas ut.

Jag vill då fråga herr Bertil Petersson,
som jag ser har begärt ordet: Vilka
är skälen för att LKAB:s kontor bör
ligga här i Stockholm? År det effektivitetsskäl,
eller vad är det som gör det
så svårt att ändra på detta? Är svårigheterna
föranledda av den företagsledning
som LKAB nu har? Herr Dahlberg
sade ju att en eventuell förändring
borde ha skett innan den nuvarande
företagsledningen blev tillsatt. Sådana
här problem kommer vi att möta närhelst
vi skall tackla frågor om utflyttning
av företag från storstadsområdena.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Herr Olsson har helt
missuppfattat mig och vad som står i
utlåtandet, när han frågar varför vi inte
vill flytta ut LKAB-ledningen från
Stockholm.

Verkligheten är den att det majoritetsförslag
som ligger på riksdagens
bord innebär att vi vill att den ansvariga
företagsledningen skall avgöra huruvida
kontoret skall ligga i Stockholm
eller i Norrbotten. Vi vill över huvud
taget inte att riksdagen skall göra något
uttalande i detta sammanhang med
hänsyn till att vi inte är tillräckligt insatta
i företagets organisation och inte
vet vad som är mest effektivt för företaget.

Så kom inte och säg att vi i och för
sig inte vill flytta kontoret och att det
skulle ha någon betydelse för lokaliseringspolitiken
i övrigt. Vi vill att man
inom företaget skall ta ställning, därför
att det är där ansvaret och erfarenheten
finns.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Till herr Nyman vill jag
säga att ledningen i LKAB är ganska
decentraliserad och att de fyra förvaltningarna
i Narvik, Kiruna, Luleå och
Malmberget har ganska stora befogenheter.
Skall huvudkontoret flyttas upp
till Kiruna, måste det bli en ganska
central ledning av verksamheten, något
som blir annorlunda än vad som nu är
fallet. Jag tror inte att de anställda får
det bättre genom att ha den högsta ledningen
alldeles inpå sig. De olika förvaltningarna
har fått stora befogenheter,
och de får utöva sin verksamhet
inom vissa ramar.

Herr Johan Olssons första anförande
gav ju belägg för hur det är ställt inom
det enskilda näringslivet där många
förvaltningar har sina huvudkontor i
Stockholm. Detta har inte skett på en
slump, men här vill man tydligen att de

248

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

statliga företagen skall få en annan behandling.

Vid tiden för inlösen av LKAB ägde
staten hälften av aktierna, och det var
Grängesberg AB som skötte om verksamheten
från sitt kontor vid Gustav
Adolfs torg. Då var det aldrig någon
som ställde kravet på en förläggning av
verksamheten till Norrbotten, utan det
var först efter förstatligandet som hela
denna diskussion har kommit upp.
LKAB är ju ändå över 80 år gammalt.
Det måste ju ändå vara en fördel att
ligga i detta ekonomiska centrum som
Stockholm utgör, när ett företag skall
ut på marknaden och sälja. Även organisationer
som inte har några affärer
på exportmarknaden ligger här i Stockholm.
Tag t. ex. alla jordbrukets och
skogsbrukets organisationer som är placerade
här i staden, trots att de endast
har försäljning på hemmamarknaden!
Men de har funnit att Stockholm har
vissa fördelar, och jag tror inte att det
är av en slump som detta har skett.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär vill jag
säga ett par ord i denna fråga.

När jag lyssnar på herr Dahlberg,
finner jag att hans mod att vara med
om ett ingripande när det gäller ett
statligt företag inte är stort. När herr
Dahlberg nämner att flertalet företag
har sina kontor här i Stockholm och att
LKAB skall ligga här i staden, måste jag
fråga: År det logik bakom detta eller är
det slentrian eller tradition? Det finns
dock, herr Dahlberg, en rad stora företag
här i landet som inte har sina huvudkontor
här i Stockholm, t. ex. Stora
Kopparbergs AB som har kontoret i Falun,
HCB som har kontoret i Kramfors,
ASEA som har kontoret i Västerås,
Korsnäs som har kontoret i Gävle och
Uddeholm och Billerud som ligger i
Värmland. Jag vet att dessa företag
mycket väl kan driva sin verksamhet.
Om jag har motionerat i denna fråga,
herr Dahlberg, har jag också menat nå -

gonting därmed. Jag anser nämligen att
LKAB:s huvudkontor bör ligga i Kiruna,
där företaget dock bedriver den
största delen av sin verksamhet.

När man hävdar att vi inte bör genom
politiska beslut binda upp LKAB
på något sätt, måste jag säga att ängslan
för ingripanden ju i andra fall inte
brukar vara så stor men att det är
märkligt vad majoriteten blivit försiktig
i detta fall. Här vågar tydligen majoriteten
över huvud taget inte göra någonting.
Man talar om den ansvariga
ledningen — har inte riksdagen ett ansvar
också, eftersom riksdagen ändå
har synpunkter på frågan om företagslokaliseringen
i detta land?

Jag kan anföra ett parallellexempel
från ett grannland, där det också finns
ett mycket stort företag som hade sitt
huvudkontor i huvudstaden. Där fattade
man beslutet att flytta ut huvudkontoret
till den ort där företaget hade sin
produktion. Jag har frågat hur detta
har utfallit och fått till svar att det går
betydligt bättre än förut, när det blivit
nära kontakt mellan huvudkontoret och
verksamheten i övrigt.

Det har sagts här att malmen från
Kiruna har en speciell karaktär och att
det behövs en viss försöksverksamhet
vid olika järnbruk i Europa. Vad är det
som säger att det skall vara självklart
att när försöksverksamhet bedrivs ute i
Europa rörande en malm som kommer
från Kiruna, så måste huvudkontoret
ligga i Stockholm? Ibland bevisar man
för mycket, herr Dahlberg. Det tycker
jag att herr Dahlberg gjorde i det här
sammanhanget.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Bara ett par ord utöver
herr Eric Carlssons anförande.

Vad beträffar jordbrukets organisationer
kan jag tala om att dessa själva
har satt i gång en utredning om utflyttning
av huvudkontoret från Stockholm.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

249

Ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 123, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej —47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela kammarens ledamöter
att jag har för avsikt att föreslå att
vi avbryter behandlingen av på dagordningen
uppförda ärenden i och med

statsutskottets utlåtande nr 129, d. v. s.
innan vi kommer till bevillningsutskottets
betänkande nr 39. På de ärenden
som alltså återstår för i dag förekommer
inga reservationer.

Vid början av dagens sammanträde
utdelades till ledamöterna en plan för
ärendenas fördelning på plena i nästa
vecka. Av planen framgår bl. a. att den
ekonomiska debatten, d. v. s. behandlingen
av kompletteringspropositionen,
inte kan placeras förrän på föredragningslistan
fredagen den 29 maj. Även
andra ärenden har färdigställts så sent
att de kan behandlas först på fredag.
Jag nödgas därför konstatera att ledamöterna
får räkna med att vi den sista
fredagen på denna session för första
gången troligen måste ta kvällen i anspråk
för plenum.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 124, i anledning av motioner angående
förläggningen av AB Statens skogsindustriers
huvudkontor;

nr 125, i anledning av motioner om
pension åt rektorn Adrian Wennström;

nr 126, i anledning av motion om
livränta åt Hilding Vilmer Jansson;

nr 127, i anledning av motion om
ekonomisk gottgörelse åt fru Elin Johansson;
och

nr 128, i anledning av motion om
värdesäkring av trafiklivränta åt Thorild
Oldenburg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

250

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 129, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1970/71 i vad avser godkännande av
förslag till stat, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
den 26 maj.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 249, i anledning av proposition
med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m., i vad denna hänvisats
till konstitutionsutskottet; och
nr 250, i anledning av proposition
med förslag till ändring i kommunala
vallagen (1930:253) jämte följdmotioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation rörande
rådets adertonde session i Reykjavik
den 7—-12 februari 1970; samt
nr 12, i anledning av motioner väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 31, i anledning av proposition angående
godkännande av konvention om
avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till utskottet, jämte följdmotioner;

nr 38, i anledning av motioner angående
formerna för riksdagens öppnande;
samt

nr 43, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete på
telekommunikationsområdet m. m. jämte
motion;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
jämte motioner; samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
43, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i taxeringsförordningen (1956:
623);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m. jämte
motioner i ämnet; samt

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
mönsterskyddslag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

Fredagen den 22 inaj 1970

Nr 27

251

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd m. m., jämte motioner; nr

52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., jämte motion i ämnet; samt
nr 53, i anledning av motion om harmonisering
av införsellagen och lagen
om bidragsförskott;

tredje lagutskottets utlåtande nr 50,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skydd mot
flyghavre jämte motion i ämnet; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 41, i anledning av motioner om en
försöksverksamhet med busstrafik;

nr 42, i anledning av motioner om
åtgärder mot trafikolyckor förorsakade
av renar;

nr 43, i anledning av motioner om
statligt stöd till hembygdsföreningar för
miljövårdsinsatser;

nr 44, i anledning av motion om ekonomiskt
stöd åt de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna; samt
nr 45, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera till ökad användning
av fruktdrycker.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt 20 § i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
”Vill Herr Statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de åtgärder,
som kommer att vidtagas för att förbereda
den praktiska tillämpningen av det
nya skattesystem, som träder i kraft
den 1 januari 1971?”;

av herr Carlsson, Eric, (ep) till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet:
”Anser Statsrådet det vara angeläget
att vid uppgörandet av översiktliga
planer för naturvård, friluftsliv
och fritidsbebyggelse information
lämnas och samråd sker med berörda
markägare?”; samt

av herr Eriksson, Olle, (ep) till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet:
”Överväger finansministern
en sådan omprövning av traktorskatten
att den bättre anpassas till principen
att varje fordonskategori skall svara
för sina vägkostnader?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNOL. BOKTR. STHLM 1970