Nr 27 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27 FÖRSTA KAMMAREN 1964

25—26 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 maj Sid.

Svar på frågor:

av herr Isacson ang. avdrag vid beskattningen för kostnad för

biträde i taxeringsmål.................................. -4

av herr Mattsson ang. en av riksdagen begärd upplysningsbro schyr

rörande olika kreditformer för mindre företag...... 5

av herr Pettersson, Harald, om bättre möjligheter för företagare
att erhålla familjebidrag och bostadsbidrag vid värnpliktstjänstgöring
...................................... 5

av herr Jonasson ang. trafiksvaga enskilda järnvägar ........ 6

av herr Lager ang. taxehöjningarna å statens järnvägar...... 7

av herr Svanström om vissa lättnader för näringslivet på Gotland
.................................................. 9

av fröken Ljungberg ang. intagning av elever hösten 1964 på

4-årigt gymnasium .................................... 9

av herr Svanström ang. den kariesprofylaktiska verksamheten 11

Svar på interpellationer:

av herr Svanström ang. domänverkets markpolitik, in. m..... 13

av herr Mattsson ang. pensionärsbostadsbidragen ............ 32

Studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m............... 36

Höjning av vissa postavgifter ................................ 123

Uppskov med behandlingen av vissa motioner rörande kvinnlig
tronföljd ................................................ 128

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 maj sid.

Statsutskottets memorial nr 141, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till bostadsrabatter ............................ 35

— nr 142, ang. gemensam votering i fråga om anslag till stipendier
för främjande av högre vetenskapliga studier.......... 35

— nr 143, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om den kommunala
musikundervisningen ............................ 35

— nr 144, ang. gemensam votering i fråga om inrättande av en

befattning som konsulent för vävning och hemslöjd inom
skolöverstyrelsen ........................................ 36

Bevillningsutskottets memorial nr 58, ang. gemensam votering i
fråga om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid
beskattningen m. m..................................... 36

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. studiesocialt stöd till studerande
ungdom, m. m................................... 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. höjning av vissa postavgifter
................................................ 123

Utrikesutskottets memorial nr 6, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till utrikesutskottet hänvisade ärenden ............ 128

Konstitutionsutskottets memorial nr 18, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................. 128

Måndagen den 25 maj 1964

Nr 27

Måndagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 827.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 6, konstitutionsutskottets
memorial nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 119 och 127—133,
bevillningsutskottets memorial nr 56
och betänkande nr 57, andra lagutskottets
utlåtanden nr 48 och 52, jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 och memorial
nr 20, allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 36—40 och memorial nr
41 samt särskilda utskottets utlåtande
nr 1.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde särskilda
utskottets utlåtande nr 1 och bevillningsutskottets
betänkande nr 57 skulle
i nu angiven ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
ävensom att statsutskottets utlåtande nr
127 skulle sättas näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 48.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, med anledning
av väckta motioner angående inrättandet
av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjönstemännens
löner under åren 1964 och 1965

m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad organisation
av postverket, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 141, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1964/65 till bostadsrabatter;

nr 142, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1964/65 till stipendier för

främjande av högre vetenskapliga studier; nr

143, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående den kommunala
musikundervisningen; samt

nr 144, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om inrättande
av en befattning som konsulent för vävning
och hemslöjd inom skolöverstyrelsen; bevillningsutskottets

betänkande och
memorial:

nr 55, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1964/65, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner: samt
nr 58, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner
angående höjning av förvärvsavdragen
och ortsavdragen vid beskattningen
m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 38, över
väckt motion i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag rörande Inkomster av
statens kapitalfonder: Riksbanksfon den; andra

lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; ävensom

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

tredje lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandling av
vissa utskottet tilldelade ärenden.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 26 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ang. avdrag vid beskattningen för kostnad
för biträde i taxeringsmål

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Isacsons fråga angående
avdrag vid beskattningen för kostnad
för biträde i taxeringsmål, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig om jag avser att föreslå sådan ändring
i gällande skattelagstiftning, att
kostnader för biträde i taxeringsmål
blir avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Denna fråga har tidigare varit föremål
för motionsyrkanden. Sålunda avslog
1960 års riksdag på hemställan av
ett enhälligt bevillningsutskott motioner
härom. Utskottet framhöll då i sitt betänkande
nr 16, att denna fråga har
nära samband med spörsmålet om ersättning
av statsmedel för kostnader i
taxeringsmål. Allmänna bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål
och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol
utredes f. n. av besvärssakkunniga,
vilka för övrigt inom kort
väntas slutföra sitt utredningsuppdrag.
Enligt utskottets mening borde resultatet
av denna utredning avvaktas innan
en utsträckning av möjligheterna till avdrag
för deklarationsutgifter och fullfölj
dskostnader i taxeringsmål övervägdes.

Jag ansluter mig till de av utskottet
anförda synpunkterna och är därför inte
beredd att redan nu ta ställning till
frågan om införande av den avdragsrätt,
som herr Isacson åsyftar.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Jag tog upp den här frågan därför att
jag sett ett praktiskt exempel på hur det
kan gå om man har en alltför nitisk
taxeringsintendent. Jag känner till ett
par skattemål som har fört med sig
ganska stora kostnader för en deklarant.
Han fick så småningom restitution
av skatten — han fick alltså rätt
i skattemålet — men när han sedan ville
göra avdrag för den juristhjälp han
anlitat i målet medgavs inte detta.

Jag tycker att det här i mycket hög
grad är en rättvisefråga, och det var därför
som jag tog upp saken.

Nu har finansministern svarat att saken
är under utredning av besvärssakkunniga,
och formuleringarna i svaret
som statsrådet lämnat är sådana, att
man vågar förvänta att det mycket snart
skall komma ett förslag till riksdagen
om hur det här problemet skall lösas.
Men det är väl i alla fall så, att det kan
lösas på många olika sätt, och den lösning
som legat närmast till hands, i
varje fall tillfälligt, tycker jag är att
man inför avdragsrätt vid taxeringen
för sådana kostnader.

Nr 27

Tisdagen den 2(i maj 1964 fm.

Ang. en av riksdagen begärd upplysningsbroschyr rörande olika kreditformer for
mindre företag — Om bättre möjligheter för företagare att erhålla familjebidrag

och bostadsbidrag vid värnpliktstjänstgöring

•lag tror att människor nu för tiden
ofta känner sig osäkra och i viss mån
rättslösa mot ett taxeringsväsende som
utbyggs alltmer. Staten anställer allt
fler kunniga experter att bevaka statens
rätt när det gäller skatteväsendet. Skattelagstiftningen
blir också alltmer komplicerad,
och när man tvingats gå in i
ett skattemål, där man sedermera fått
rätt, så känns det fullkomligt orättfärdigt
att kostnaden som man fått vidkännas
i detta sammanhang icke ens får
avdragas vid taxeringen. Detta är ett
förhållande som givetvis inte kan fortgå
i längden, och jag förväntar mig att
den här frågan, som jag redan sagt är
ett rättvisekrav och ett snygghetskrav i
ett rättssamhälle, kommer att lösas mycket
snart.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få tacka för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. en av riksdagen begärd upplysningsbroschyr
rörande olika kreditformer
för mindre företag

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Mattssons fråga till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående en av riksdagen
begärd upplysningsbroschyr rörande
olika kreditformer för mindre företag,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
vilka åtgärder som har vidtagits i
anledning av bankoutskottets uttalande
i sitt utlåtande nr 23/1962 om att en
upplysningsbroschyr rörande olika kreditformer
för mindre företag skall komma
till stånd.

•lag får meddela, att Kungl. Maj:t uppdragit
åt kommerskollegium att utarbeta
broschyren. Kollegium har emellertid
i samråd med handelsdepartemen -

tet låtit detta bero intill dess statsmakterna
tagit ställning till den framtida
lokaliseringspolitiken. Detta ställningstagande
kan få betydelse också för den
framtida utformningen av kreditstödet
till de mindre och medelstora företagen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för svaret på min fråga.

Jag erinrar om att uppslaget till denna
upplysningsbroschyr kom från företagskreditutredningen,
vilken hade bedömt
den vara av värde för de mindre och
medelstora företagen. Man måste förvåna
sig över att riksdagens beslut, som
fattades 1962, icke har verkställts.

Enligt statsrådets svar har kommerskollegium
givits i uppdrag att utarbeta
broschyren, och det kan man väl finna
tillfredsställande i och för sig, men då
man vet att kommerskollegium förfogar
över personal, som arbetat med de
mindre och medelstora företagens lånefrågor,
borde det väl ha varit möjligt
för kommerskollegium att få broschyren
utarbetad tidigare. Nu får man
väl i viss mån hålla med handelsministern
om att det är riktigt att vänta
tills man har tagit ställning till hur lokaliseringspolitiken
skall utformas. Jag
hoppas bara att broschyren inte kommer
att dröja ytterligare två år efter det
att beslutet i den frågan fattats, utan att
den kan komma ut senast under 1965.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om bättre möjligheter för företagare att
erhålla familjebidrag och bostadsbidrag
vid värnpliktstjänstgöring

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Harald Pet -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. trafiksvaga enskilda järnvägar
terssons fråga om bättre möjligheter för
företagare att erhålla familjebidrag och
bostadsbidrag vid värnpliktstjänstgöring,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 maj, och anförde:

Herr talman! Med anledning av en
fråga av herr Harald Pettersson om jag
är villig att medverka till en sådan ändring
av tillämpningen av familjebidragsförordningen
att företagare som
fullgör värnpliktstjänstgöring får bättre
möjligheter till familjebidrag, får jag
meddela följande.

Nu gällande bestämmelser om familjebidrag
till företagare har tillämpats
från och med den 1 januari 1963, således
icke fullt ett och halvt år. De nya
principerna för att bestämma familjepenning,
bostadsbidrag och näringsbidrag
till egna företagare har undanröjt
tidigare orättvisor i fråga om familjebidragsgivningen.
Erfarenheterna har
också hittills i huvudsak varit positiva.
Med hänsyn härtill och till den korta
tid bestämmelserna tillämpats anser jag
icke skäl föreligga att ompröva dem.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på frågan.

Det är väl utan tvekan så att de nya
bestämmelserna har inneburit en viss
förbättring. De bestämmelser som har
varit gällande tidigare var ju av år 1946,
och har så pass lång tid förflutit, så
fanns det ju anledning att företaga en
omprövning. De nya bestämmelserna
har, såsom statsrådet säger, inte tillämpats
mer än ett och ett halvt år. Statsrådet
säger även i sitt svar, att han i huvudsak
är tillfredsställd med det sätt
varpå bestämmelserna har tillämpats
och kommit att slå ut i praktiken.

För en grupp har emellertid min fråga
konkretiserats, nämligen när det gäller
de företag som hänföres till grupp
2, d. v. s. typiska familjeföretag där ersättare
för den inkallade inte finns att

få — det må gälla handlande, företagare
inom servicebranscher av olika slag eller
jordbrukare, där hustrun på ett mycket
aktivt sätt har bidragit till den inkomst
som blir reducerande för familjepenningen
och bostadsbidraget.

Fn av huvudsakerna i propositionen
nr 188 år 1962 var väl ändock att skapa
en likställighet mellan löntagare och företagare.
Det var en av de punkter, där
man strävade efter att få jämställdhet.
Jag anser nog att om man då hade gått
in för att göra den beräkningen, att reducerande
inkomst skulle likställas med
hustruinkomst och således bli reducerande
endast till hälften, hade de nya
bestämmelserna kommit att på ett helt
annat sätt uppfylla de önskemål man
då hade, nämligen att uppnå jämställdhet
mellan löntagare och företagare.

■lag tackar för svaret och hoppas att
statsrådet, när statsrådet har fått titta
litet närmare på detta, också vilt medverka
till att en ändring kommer till
stånd så att denna jämställdhet uppnås.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. trafiksvaga enskilda järnvägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Jonassons
fråga angående trafiksvaga enskilda
järnvägar, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 20 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig om jag avser — därest nedläggande
helt eller delvis av trafiken på
trafiksvag enskild järnväg aktualiseras
— pröva frågan om ersättning för underskott
på trafiken i syfte att säkerställa
trafikens upprätthållande och en god
transportförsörjning för det område
som beröres av järnvägen i fråga.

Spörsmål av det slag, herr Jonasson
berört, får prövas i enlighet med de
riktlinjer för trafikpolitiken som antagits
av 1963 års höstriksdag. Som fram -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

går av utskottsutlåtandet har särskilt
uttalats, att ersättning till enskilda järnvägsföretag
kan falla inom ramen för
den av utskottet accepterade principen
om ersättning för täckning av underskott
i trafik, som erfordras för att säkra
en tillfredsställande transportförsörjning,
därest för ersättning angivna villkor
visar sig vara uppfyllda. Eu förutsättning
för att järnvägstrafik som går
med underskott skall bibehållas är givetvis
att trafiken icke kan tillfredsställande
ombesörjas billigare på annat sätt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

När 1963 års höstriksdag beslutade
om ersättningar till förlustbringande
busstrafik i enskild ägo, var det fortfarande
litet oklart huruvida liknande bidrag
kunde utgå till enskild järnväg under
samma förhållanden. Vid diskussionen
i första kammaren fick jag också
ett liknande svar av tredje lagutskottets
ordförande, herr Alexanderson, som sade
att sådana här bidrag »borde» kunna
falla inom denna ram; detta med anledning
av en motion som jag har väckt.

Orsaken till min motion i denna fråga
var att det bolag som upprätthåller
järnvägstrafiken mellan Karlstad och
Hagfors har begärt att få lägga ned person-
och styckegodstrafiken och i stället
ordna trafiken med bussar. Då har
människorna där, liksom också jag, resonerat
på det sättet att statsbidrag
borde kunna utgå lika gärna till trafiksvag
järnväg som till busstrafik, och nu
har jag också fått belägg för att så är
möjligt. Man skall väl inte behöva lägga
om från järnvägstrafik till busstrafik
för att få ett statsbidrag, som i övrigt
är behjärtansvärt och samhällsekonomiskt
riktigt. Kommunerna och människorna
i de trakter som berörs — det
gäller 50 000 å 60 000 invånare — har
resonerat på det sättet och vill ha järnvägstrafiken
kvar, allra helst som den

Ang. taxehöjningarna å statens järnvägar

är mera bekväm och kanske också mera
snabb än busstrafiken är tänkt att bli
i enlighet med de planeringar som har
skett.

Jag tycker nog att om bolaget skulle
få tillstånd att lägga ned persontrafiken
på denna järnväg, så måste det bli en
avsevärd försämring för denna bygd,
för såväl kommunerna som människorna.
En nedläggning är ej önskvärd. Jag
har ställt frågan för att få klarhet beträffande
statsbidraget, innan saken blir
avgjord.

Jag vill också i detta sammanhang ha
sagt, att det med hänsyn till de vägar
vi har i detta område nog är nödvändigt
att persontrafiken på järnvägen är kvar.
Det är inte så lätt att åka långa sträckor
och skaka i en buss.

Nu är jag mycket tacksam för kommunikationsministerns
svar på denna
fråga. Men i svaret säger han också att
det gäller, hur man på billigaste sätt
skall ha möjligheter att upprätthålla
persontrafiken. Jag skulle i detta sammanhang
vilja ha sagt, att man givetvis
måste ta hänsyn till ekonomien, den saken
är klar, men att man också får tänka
på att klara trafikförsörjningen på
bästa sätt.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. taxehöjningarna å statens
järnvägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Lagers
fråga angående taxehöjningarna å statens
järnvägar, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 21 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Lager har frågat
mig om jag anser det riktigt att kortvägstaxorna
på SJ höjes med väsentligt
högre procenttal än långvägstaxorna.

8 Nr 27 Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. taxehöjningarna å statens järnvägar

Frågan synes vara föranledd av att
järnvägsstyrelsen för någon tid sedan
hos Kungl. Maj :t föreslagit nya järnvägstaxor,
som bl. a. innebär att persontaxan
för tur och retur-biljetter och
enkla biljetter skulle höjas procentuellt
sett mera för korta än för långa resor.
Förslaget är f. n. föremål för beredning
inom kommunikationsdepartementet.
Innan denna beredning avslutas anser
jag mig inte böra göra något uttalande
i den av herr Lager aktualiserade frågan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla
fråga.

Statsrådet gissade alldeles rätt när
han trodde, att frågan var föranledd av
tidningsuppgifter som varit synliga under
den senaste tiden — den har nämligen
föranletts av järnvägsstyrelsens
publicerade förslag till taxehöjningar.
Förslaget är så konstruerat att resor på
de kortaste sträckorna upp till 10 km
höjs med 16 procent. Sedan sker det en
avtrappning, så att höjningen för de
längre resorna stannar vid 6 procent.

Det rör här rätt mycket människor.
Man räknar med att i Stockholms innerstad
arbetar cirka 320 000. Av dem
bor 60 000 ute i förorterna, och av dessa
60 000 betjänas ungefär två tredjedelar
av Statens järnvägar. Höjningen
gäller bara järnvägstaxorna och inte
busstaxorna, men det skulle väl vara
optimistiskt att tro att bussarna skulle
ha kvar sina taxor när taxorna för den
spårbundna trafiken höjs.

De som drabbas av höjningen i storstadsområdena
— jag tänker då närmast
på Stockholm — drabbas oförskyllt-
Det är inte Svenssons fel att han
måste bo i Täby och arbeta vid Drottninggatan,
och det är inte Perssons fel
att han bor i Huddinge och arbetar i
Vällingby. Säkerligen skulle både Svensson
och Persson gärna vilja bo närmare
arbetsplatsen eller skaffa sig ett jobb

närmare hemmet, om detta vore möjligt.
Men vi vet alla, att en sådan valfrihet
inte existerar i våra dagars samhälle.

Stockholms stad tillämpar ju inom
spårvägsbolaget en taxepolitik som liar
en social grundsyn, i det man subventionerar
trafiken för att hålla taxorna
nere. Statsmakterna är inte heller främmande
för tanken att subventionera
icke lönsamma bandelar. Bara för några
dagar sedan beviljade riksdagen 215
miljoner kronor just för detta ändamål.

Nu undrar man varför denna sociala
syn på trafiken skall begränsas till de
befolkningsglesa bygderna och varför
man inte skall kunna lägga samma syn
på tätorterna. De resor som nu framför
allt drabbas av taxehöjningarna är
i allra högsta grad arbetsresor. Det är
inte för nöjes skull som hundratusentals
yrkesverksamma medborgare i de
stora tätorterna sitter på tåg eller i buss
i timtal varje dag. Det gör de för att de
är tvingade till det, och det skall de
enligt min mening inte beskattas extra
för.

Jag förstår statsrådets återhållsamhet
när frågan ligger under beredning, men
den kommer väl tillbaka till regeringen
på ett eller annat sätt, och då vore det
tacknämligt om statsrådet vill ha dessa
synpunkter i åtanke.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Lager nämnde den
proposition, som riksdagen nyligen har
bifallit och som innebär att riksdagen
löste en kollektivbiljett på 215 miljoner
kronor åt de bygder där man har en
järnvägstrafik som går med motsvarande
underskott. Jag vill bara upplysningsvis
nämna, att den lönerörelse som
statens järnvägar haft och som i dagarna
avslutats innebär en ökning av lönekostnaderna
på drygt 100 miljoner kronor.
Vad som är möjligt att ta in genom
höjda taxor på person- och godstrafiken
ligger någonstans mellan 50
och 60 miljoner kronor.

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Om vissa lättnader för näringslivet på Gotland — Ang. intagning av elever hösten

1964 på 4-årigt gymnasium

Anledningen till att jag ställde fragan
till inrikesministern var att jag be -

Jag tror man skall ha dessa siffror i
minnet när man resonerar om denna
problematik.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara fästa statsrådets
uppmärksamhet på att jag här
inte har diskuterat taxehöjningar i allmänhet
utan endast den stora spännvidden
i taxehöjningen mellan kortresetaxorna
och taxorna för de längre resorna.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om vissa lättnader för näringslivet
på Gotland

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Svanströms
fråga till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet om
vissa lättnader för näringslivet på Gotland,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 19 maj, och yttrade:

Herr talman! Detta berör en fråga om
fraktkostnader, och det är rätt naturligt
att svaret då skall gå över kommunikationsdepartementet.
Vad herr Svanström
frågat om är huruvida det är
möjligt att åstadkomma fraktlättnader,
som i sin tur skall öka möjligheterna
till lokalisering på Gotland och därmed
också sysselsättningsmöjligheterna. På
den frågan vill jag svara följande:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 april i år har jag tillkallat
en sakkunnig för att inom kommunikationsdepartementet
verkställa utredning
i fråga om trafiken mellan Gotland
och fastlandet. Utredningen torde
komma att belysa bl. a. just frågan om
fraktkostnadernas betydelse för det gotländska
näringslivet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Första kammarens protokoll li)6b. Nr 27

dömde det som angeläget att prova saken
ur arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkt,
men när den kommit
att begränsas till resonemang om fraktkostnaderna
är jag tillfreds, herr talman,
med det svar som jag fått av kommunikationsministern.

Jag har från upplysningstjänsten inhämtat
uppgifter om de väsentliga skillnaderna
i kostnader beträffande frakter
mellan Gotland och fastlandet och
motsvarande avstånd på fastlandet. Jag
skall inte ta upp tiden med att läsa upp
alla dessa siffror. Jag hoppas att de
kommer att bli beaktade i den framtida
utredningen, en utredning som jag förutsätter
kommer att genomföras så
snabbt som möjligt.

Jag kan emellertid inte underlåta att
ta ett par exempel ur högen. Fraktgods
på 500 kg mellan Stockholm och Visby
kostar sålunda 73 kronor, medan motsvarande
sträcka på fastlandet betingar
ett pris av 38 kronor 50 öre, och när
det gäller vagnslaster har man för en
vagnslast på 20 ton en kostnad på 7
kronor 35 öre per 100 kg mellan Stockholm
och Visby medan kostnaden är 2
kronor 55 öre för motsvarande avstånd
på fastlandet.

Med dessa exempel, herr talman, har
jag velat peka på allvaret i att omgående
pröva möjligheten att sänka kostnaderna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. intagning av elever hösten 1964
på 4-årigt gymnasium

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara fröken Ljungbergs
fråga angående intagning av elever
hösten 1964 på 4-årigt gymnasium, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 maj, och anförde:

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. intagning av elever hösten 1964

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat om förbud blivit utfärdat mot
elevintagning i höst på gymnasiernas
4-åriga linje och i så fall med vilken
motivering.

I februari i år hemställde skolöverstyrelsen
— efter hörande av vederbörande
lokala myndigheter — att återstående
fyraåriga linjer vid de allmänna
gymnasierna skulle ersättas med treåriga
linjer successivt fr. o. m. läsåret
1964/65. Genom beslut den 20 mars och
den 17 april 1964 föreskrev Kungl.
Maj:t att intagning av elever icke skall
ske vid de fyraåriga linjerna läsåret
1964/65 och bemyndigade tillika skolöverstyrelsen
att beluta om inrättande
av treårig linje i stället för fyraårig.

I fråga om skälen för dessa beslut
vill jag anföra följande. Grundskolans
genomförande kräver en anpassning av
gymnasiet, varvid de fyraåriga linjerna
i nuvarande utformning under alla
omständigheter måste försvinna. Gymnasieutredningen
har föreslagit att de
studievägar i det nya — till grundskolan
anpassade — gymnasiet vilka närmast
motsvarar nuvarande allmänna
gymnasium, skall vara treåriga. Detta
förslag har vunnit en i det närmaste
enhällig anslutning bland remissorganen.
Regeringen avser att i proposition
förelägga höstriksdagen detta förslag.
För att åstadkomma en beredskap inför
övergången till ett till grundskolan mera
slutgiltigt anpassat gymnasium måste
de fyraåriga linjerna avvecklas, varvid
det är nödvändigt att intagningen
upphör innan det nya gymnasiet startar,
för att undvika att detta kommer
att arbeta parallellt med det gamla.

Oavsett det nu nämnda är det emellertid
— som skolöverstyrelsen betonat
— av resursskäl angeläget att intagningen
vid de fyraåriga linjerna snarast
upphör. Härigenom kan nämligen ökningen
av gymnasiets lokalbehov begränsas,
bättre hushållning ske med lärarkrafterna
och ytterligare elevplatser
vinnas.

på 4-årigt gymnasium

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för det klarläggande han här
gjort. Jag tror att det var viktigt att få
det, ty det förhållande jag berört i min
fråga har på sina håll i landet väckt en
stor undran och på vissa håll en förstämning.

Av det svar jag fått har jag förstått
att det förbud det här gäller utfärdats
som en förberedelse till det nya gymnasiet.
Det var ju redan i februari i år
som skolöverstyrelsen hemställde om
detta. Vid den tidpunkten övervägde
kanske departementschefen ännu att
följa gymnasieutredningens förslag att
det nya gymnasiet skulle inrättas fr. o.
m. den 1 juli 1965. Jag vet inte om det
var förhållandet vid den tidpunkt, då
Kungl. Maj:ts besked gavs den 20 mars
och den 17 april 1964 om att eleverna
inte skulle få intas på gymnasiernas
fyraåriga linje.

Det förefaller, som om man kanske
med denna beredskapsåtgärd inför övergången
till ett till grundskolan mera
slutgiltigt anpassat gymnasium har en
smula i onödan gått händelserna i förväg.
Man kunde ju ha dröjt ett år, eftersom
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
— enligt vad han
givit till känna — nu har för avsikt att
i proposition i höst föreslå det nya
gymnasiet först fr. o. m. hösten 1966.

Det är här eu sak, som jag skulle vilja
fråga departementschefen ytterligare
om. I 11 kap. 4 § skolstadgan av den 6
juni 1962 står, att allmänt gymnasium
omfattar treårig eller fyraårig heltidskurs.
Det innebär alltså att stadgan är
ändrad, såvitt jag kan förstå. Jag har
en förmodan — jag har inte kunnat
kontrollera den — att just detta stadgande
i 4 § måste falla tillbaka på något
tidigare riksdagsbeslut om gymnasieorganisationen,
men det är bara en
okontrollerad förmodan, som herr statsrådet
kanske kan ge mig besked om.

I svaret står att skolöverstyrelsen begärt
att återstående fyraåriga linjer vid
de allmänna gymnasierna skall ersät -

Tisdagen den 26 maj 19(54 fm.

Nr 27

tas. De måste väl vara ganska många. 1
varje fall förhåller det sig på det sättet
att de gamla skolformerna — realskola
och flickskola — på landets gymnasieorter
ännu är mycket flera än
grundskolan med 9 g. Det finns treårig
realskola på 69 gymnasieorter, fyraårig
realskola på 98 gymnasieorter, femårig
på 15 orter — ännu detta år —• och det
finns flickskola på 44 orter, under det
att det finns grundskola med 9 g endast
på 45 av våra gymnasieorter. Jag frågar
mig alltså, om det inte är ganska många
elever här i landet som har fått sin planerade
studiebana bruten på grund av
detta beslut.

Det finns en motivering som jag har
anledning att stryka under, eftersom jag
tycker att den i rådande bristsituation
på skolans område är i hög grad acceptabel,
och det är den som statsrådet anger
sist i svaret, nämligen resursskälen.
Det är bara att beklaga — och det vill
jag starkt stryka under — att en sådan
nödvändig rationaliseringsåtgärd gått ut
över de elever, som har räknat med det
fyraåriga gymnasiets lugnare studietakt.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! När regeringen fattade
det definitiva beslutet i detta ärende,
alltså den 17 april 19G4, var den helt
medveten om att gymnasiereformen
skulle uppskjutas till 1966 — det var
alltså inte så att vi först tog detta beslut
och sedan det andra beslutet om gymnasiereformens
ikraftträdande.

Naturligtvis kunde vi av tekniska skäl
ha väntat med detta ännu ett år — längre
hade det inte gått. Vad som emellertid
för mig var det helt avgörande var
skolöverstyrelsens bevisning — det vill
jag påstå — att man verkligen skulle i
fråga om resurser vinna på att nu gå
över till ett treårigt gymnasium.

Beträffande den konstitutionella frågan
vill jag säga, att det fortfarande
finns treåriga och fyraåriga gymnasielinjer.
Det är här bara fråga om linjeor -

Ang. den kariesprofylaktiska verksamheten

ganisationen, och den bestämmes av
Kungl. Maj:t. Bemyndigande härtill har
givits av riksdagen i vad avser vanliga
gymnasielinjer år 1953, vilket framgår
av statsutskottets utlåtande nr 109 och
riksdagens skrivelse 23G, och i vad avser
försöksgymnasielinjerna år 1960. I
samband med inrättandet av nya gymnasier
har riksdagen över huvud taget
bemyndigat Kungl. Maj:t att fastställa
linjeorganisationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. den kariesprofylaktiska verksamheten Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Svunströms fråga
angående den kariesprofylaktiska verksamheten,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 19 maj, och
yttrade:

Herr talman! Herr Svanström har frågat
mig vid vilken tidpunkt en av 1957
års folktandvårdssakkunniga föreslagen
och i årets statsverksproposition omnämnd
forskningsinstitution på tandsjukdomarnas
område beräknas komma
till stånd samt huruvida jag är villig
medverka till att den kariesprofylaktiska
verksamheten ytterligare intensifieras.

När det gäller frågan om en särskild
institution för profylaktisk forskning
vill jag efter samråd med ecklesiastikministern
framhålla följande. Tillgången
på forskare inom odontologiens område
är mycket begränsad. Man bör därför
liksom hittills koncentrera den
odontologiska forskningen till tandläkarhögskolorna.
En proposition om inrättande
av en fjärde tandläkarhögskola
förelägges riksdagen i dagarna. Om
detta förslag bifalles, kommer resurserna
för odontologisk forskning — däribland
den profylaktiska — att förstärkas
avsevärt. Frågan om inrättande av

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. den kariesprofylaktiska verksamheten
en särskild institution för profylaktisk
odontologisk forskning synes därför inte
aktuell.

Kariesförebyggande och andra profvlaktiska
åtgärder på tandsjukvårdens
område anser jag vara av väsentlig betydelse.
Bl. a. mot bakgrund härav torde
Kungl. Maj:t komma att för budgetåret
1964/65 medge en viss anslagsökning
för den av medicinalstyrelsen bedrivna
kariesförebyggande verksamheten.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

Det är glädjande att konstatera, att
statsrådet anser att olika kariesprofylaktiska
åtgärder är »av väsentlig betydelse».
Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att då är det också synnerligen
viktigt att väsentligt ökade resurser ställes
till förfogande för ändamålet. Det
kan inte anses vara tillfredsställande
att ha de proportioner, som nu är rådande,
mellan å ena sidan anvisade medel
för förebyggande åtgärder och å andra
sidan kostnader för att reparera redan
uppkomna skador i form av tandröta
in. m.

Vad sedan gäller den av 1957 års folktandvårdssakkunniga
föreslagna särskilda
forskningsinstitutionen på odontologiens
område vill jag säga, att jag finner
svaret mindre tillfredsställande. I
årets statsverksproposition, femte huvudtiteln,
sid. 359, har socialministern
skrivit följande: »I detta sammanhang
vill jag beträffande det vid 1963 års
riksdag väckta spörsmålet angående tillskapandet
av en statlig forskningsinstitution
enligt 1957 års folktandvårdssakkunnigas
förslag anmäla, att frågan om
den framtida odontologiska forskningen
f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
»

När man läser detta, vill man ju gärna
tro, att man här har att vänta något positivt.
Nu anför socialministern, att
forskningen bäst bedrives i anslutning

till de befintliga tandläkarhögskolorna,
och tack vare tillkomsten av ytterligare
en sådan högskola skulle resurserna
komma att öka väsentligt.

Men har man inte anledning betvivla,
herr statsråd, att fördelningen av resurserna
mellan fyra olika enheter ger
lika gott resultat som man möjligen
kunde hoppas nå för forskningens del,
om man i stället samlade dessa resurser
på en hand? En samlad statlig forskningsinstitution
på detta område skulle
enligt min uppfattning sannolikt kunna
ge bättre resultat än vad nuvarande ■—
och enligt statsrådets svar även i fortsättningen
bestående — anordningar
kan komma att ge.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att än en gång få tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Vad herr Svanström yttrade
i den senare delen av sitt anförande,
där han ansåg sig vara besviken på
svaret, föranleder mig att påpeka följande.

I svaret anmäler jag, att en proposition
om några dagar är att vänta angående
inrättande av en fjärde tandläkarhögskola
i landet. Det betraktar jag,
berr talman, ändå som någonting väsentligt
och mycket positivt.

Jag skall inte ta upp en debatt med
herr Svanström om forskningen på detta
område. Om jag här har någon förslagsrätt
skulle jag vilja föreslå, att vi
spar den debatten till dess att herr Svanström
haft tillfälle att läsa den proposition
vi har att vänta.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är självfallet också
tacksam för vad svaret innehåller om
tillkomsten av en fjärde tandläkarhögskola,
och jag har heller ingenting emot
att vi uppskjuter debatten om forskningen,
tills jag läst propositionen.

Att det emellertid är angeläget att något
göres framgår av den sammanställ -

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

ning, som finns rörande tillståndet inom
folktandvården, där man fortfarande
har alltför få tjänster besatta, .lag kan
bara nämna, att ungefär en fjärdedel av
samtliga tjänster är obesatta eller uppehälles
av vakansvikarier. Det är inte bra
att det förhåller sig på detta sätt, och
jag vidhåller därför att en ökad forskning
och ökad kariesprofylax kanske
skulle kunna ge en bättre tingens ordning
även på lång sikt.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Justerades protokollen för den 20 innevarande
månad.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Svanströms den 20 maj framställda interpellation
angående domänverkets
markpolitik, m. m„ erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Svanström har
frågat dels om jag anser att domänverkets
ökade markinnehav i södra och
mellersta Sverige överensstämmer med
riksdagens uttalande om en i huvudsak
oförändrad ägarebalans för nämnda områdens
vidkommande, dels om jag avser
att vidta åtgärder i syfte att hindra
ökning av domänverkets markinnehav
särskilt i södra och mellersta Sverige,
dels om jag ämnar ta sådana initiativ
att domänverkets markfond i ökad utsträckning
kan användas för anordnande
av fritidsområden.

Frågan om domänverkets markförvärv
behandlades av riksdagen senast
den 22 april i år. Då lämnade riksdagen
utan bifall en av herr Svanström
väckt motion om utredning i syfte att
begränsa domänverkets markinköp. Sedan
dess har enligt min mening knap -

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
post inträffat något som motiverar eu
ny debatt i denna fråga.

Det av herr Svanström åsyftade uttalandet
av riksdagen avser endast att
någon förskjutning i stort sett inte bör
äga rum i den huvudsakliga fördelningen
av jordbruks- och skogsmark
mellan staten, bolag och enskilda. Detta
uttalande måste enligt min mening avse
fördelningen i hela landet. De av herr
Svanström angivna ökningarna inom
vissa områden anser jag för övrigt i
allt fall inte vara av den storleksordning
att de strider mot riksdagens uttalande.

Beträffande användningen av domänverkets
markfond för att anordna fritidsområden
uttalade fjolårets riksdag
att domänverket i samband med sin
allmänna inköpsverksamhet bör eftersträva
att så långt som möjligt också
tillgodose det allmänna naturvårdsintresset.
Med hänsyn härtill och då därjämte
särskilda medel anvisas för statliga
förvärv av naturvårdsområden avser
jag inte att ta något sådant initiativ,
som herr Svanström åsyftar.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det snabba svaret
på min interpellation. Jag är inte
tacksam för svarets innehåll men knappast
heller överraskad över det.

Jordbruksministern säger att det inte
har hänt någonting sedan den tidpunkt,
den 22 april i år, då med anledning
av en motion från min sida motsvarande
problem diskuterades här i
riksdagen.

Jo, herr jordbruksminister, det har
visst hänt en hel del sedan dess! Bland
annat har representanter för över
40 000 skogsägare varit samlade till en
stämma i Växjö, där deras verkställande
direktör har tagit upp dessa problem
till allvarlig behandling. Det var
utan tvekan på det sättet, att man där
såg mycket allvarligt på den pågående
utvecklingen på detta område.

14 Nr 27 Tisdagen den

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

Dessutom har det, herr jordbruksminister,
hänt att herr jordbruksministern
själv har lagt ut texten inför ett kvalificerat
forum och därvid enligt tillgängliga
referat haft vissa bestämda
synpunkter på dessa problem.

Jag har i min interpellation anfört
siffror som visar att domänverket i södra
och mellersta Sverige under den senaste
tiden — sedan slutet av 1950-talet
ökat sitt markinnehav i betydande
utsträckning. Riksdagen har uttalat,
att någon förskjutning i stort sett icke
bör äga rum mellan staten, bolag och
enskilda i den huvudsakliga fördelning
av jordbruks- och skogsmark, och detta
uttalande står såvitt jag kan förstå helt
fast. Nu svarar jordbruksminstern att
de ökningar som jag har angivit inom
södra, östra och västra distrikten inte
skulle vara av den storleksordning, att
de strider mot riksdagsuttalandet.

Den meningen kan jag inte dela. Domänverkets
markinnehav har, såsom jag
framhöll i interpellationen, ökats kraf
tigt i södra och mellersta Sverige. Av
nettoökningen i fjol på 5 960 hektar
kom inte mindre än 4 638 hektar, d. v. s.
i det närmaste 78 procent, på östra,
västra och södra distrikten. Domänverkets
skogsmarksareal ökades i fjol med
4,4 procent i östra distriktet, med 1,4
i västra distriktet och med 1,6 procent
i södra distriktet. Från 1957 fram till
och med 1963 har ökningen i de tre
distrikten varit respektive 7,5 procent,
11 procent och 5,6 procent.

Jordbruksministern tycks vilja anse
att en ökning av domänverkets markinnehav
med några procent om aret
inte skulle spela någon större roll. Men
på den vägen kan man ju ganska snart
förstatliga en väsentlig del av jorden
och skogen i vårt land. Det är såvitt
jag kan förstå just det, som man håller
på med i södra och mellersta Sverige,
och det kan enligt mening inte förenas
med riksdagsuttalandet.

Jordbruksministern får förmodligen
anses vara socialist. Då är det natur -

26 maj 1964 fm.

ligtvis inte egendomligt om jordbruksministern
vill socialisera jord och skog.
Men då bör det enligt min mening vara
ett renlighetskrav att jordbruksministern
ger ett klart besked om att den socialdemokratiska
regeringen vill socialisera
jorden och skogen i stället för att
som nu sker smygsocialisera — med
anspråk på att allt skulle vara i överensstämmelse
med riksdagens intentioner.

Nu håller ju jordbruksministern på
med en översyn av jordförvärvs- och
bolagsförbudslagarna inom departementet.
Är avsikten härmed att skapa möjligheter
för ökat statligt ägande inom
jordbruket och skogsbruket?

Det går nog inte att säga att staten
är någon effektiv skogsbrukare. År 1962
hade domänverket en avkastning på
19,7 miljoner kronor. Om man räknar
med att domänverket skall förränta ett
kapital på över 2 miljarder kronor, så
blir förräntningen mindre iin 1 procent.
Det bör kanske också framhållas, att
domänverket subventionerades via arbetsmarknadsstyrelsen
med 11,3 miljoner
kronor till välbyggnader och vägunderhåll.
Det kan vara svårt att göra
jämförelser, men så mycket kan väl
sägas, att om bondeskogsbruket skulle
förränta sitt kapital på samma sätt som
domänverket skulle det givetvis inte
kunna existera.

Något sakskäl att förstatliga jorden
och skogen kan inte gärna finnas. Bottnar
hela den nuvarande markpolitiken
i en trosfråga för jordbruksministern
och regeringen, så är det inte bara beklagligt
utan också mycket äventyrligt.

Det är min mening att staten inte bör
lägga under sig jord och skog i någon
ökad utsträckning. Markfondsmedlen
bör i stället kunna användas till andra
ändamål. Jag nämnde i min interpellation
särskilt anordnandet av fritidsområden.
Jordbruksministern är enligt
svaret inte beredd att ta ytterligare initiativ
i detta syfte. Jag beklagar det.
Det är en mycket angelägen uppgift att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

ordna fritidsområden för särskilt tätorternas
befolkning. Domänverket bör
ha goda förutsättningar att medverka
härtill.

Jag skulle också till sist kunna anknyta
ytterligare någon reflektion till
hela det samlade problemet om ägande
i statens hand av skog i särskilt de
södra och mellersta delarna av landet.

Det är ju så att över 80 procent av
.statens innehav är förlagt till Norrland.
Där har verkligen statsskogarna
en dominerande andel av marken, och
där borde arronderingsarbetena sättas
in så att man kunde skapa stora enheter
av för stordrift välbelägna områden.
Genom den markpolitik som nu föres i
södra Sverige från domänverkets sida
splittras i stället ägofigurerna ytterligare
och man underlättar inte, utan
tvärtom försvårar möjligheterna till en
rationell stordrift. Det är nämligen så
att de enskilda skogsägarna, genom
lämpligt anordnande av skogsområden
och på annat sätt, allvarligt och framgångsrikt
eftersträvat att uppnå storskogsbrukets
fördelar utan att lämna
ifrån sig den enskilda äganderätten.
Man är på väg att lyckas. Men det kommer
att bli försvårat av att man finner,
att domänverket plötsligt kommer in i
ett skogsområde och ligger där som en
ö, som i stället borde kunna uppdelas i
för rationellt skogsbruk lämpliga enheter.

Detta är utan tvekan, herr jordbruksminister,
en allvarlig fråga ur näringspolitisk
synpunkt. Jordbruksministern
och jag är väl ändå överens om att skogen
är den allra väsentligaste av de naturtillgångar
vårt land har att bjuda.
Det gäller att få ut största möjliga avkastning
ur skogen och bereda så
många medborgare som möjligt en tillräcklig
och tryggad inkomst. Dessutom
bör vi hos så många människor som
möjligt bibehålla känslan av att ha ansvar
för och äga ett stycke svensk jord.

Med det anförda, herr talman, ber
jag än en gång att få tacka för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När herr Svanström talar
om domänverkets markförvärv, gör
han det i sådana ordalag, att han åtminstone
skrämmer upp sig själv, men
jag tror inte folk i allmänhet tar så
mycket intryck av vad han säger.

Jag vet inte för ögonblicket hur länge
domänverket har verkat, men jag har
.statistik från de senaste hundra åren,
som visar hur markförvärven under
denna period fluktuerat mycket starkt.

.lag kan erinra herr Svanström om
att man på 1890-talet kunde komma upp
i förvärv av 25 000 hektar om året
ibland. Strax före sekelskiftet noterades
några av de högsta förvärven; då förvärvades
under tre år i följd mellan
30 000 och 50 000 hektar per år. Först
1924 gör man på nytt ett stort förvärv,
nämligen av 30 000 hektar. Och så har
vi den verkligt stora toppen i den hundraårsperiod,
som jag här har beskrivit
— domänverket gjorde verkligt stora
förvärv 1934, när en del skogsföretag
<fick över styr — framför allt företag
med utländska intressen. Där måste staten
gripa in och köpa upp, och då kom
vi på ett år upp i ett förvärv av 70 000
hektar.

Detta har kunnat ske, herr Svanström,
utan att någon människa talat om socialisering
eller känt sig särskilt oroad
för framtiden. Men herr Svanström kan
inte vara med på att det skulle vara möjligt
för domänverket att i södra Sverige
under dessa senaste år förvärva mellan
4 000 och 5 000 hektar skog, utan att
man bör känna sig oroad!

Jag tror att de siffror jag anförde
sätter herr Svanströms resonemang i
sitt rätta sammanhang. Det är helt enkelt
fråga om våldsamma överdrifter.
.lag har en känsla av att herr Svanström
är just »den inringade bonde», (som
man ibland har hört talas om. Jag liar
gått och frågat mig: Vem är det som går
och känner sig så ängslig och hotad av
staten och av de enskilda bolagen, liksom
av en okunnig opinion? Jag har en
känsla av att den som fällt dessa yttran -

Nr 27

Tisdagen den

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

den hade herr Svanström i åtanke, ty
han ger faktiskt intryck av att känna sig
som den inringade och hårt pressade
bonden.

Jag vill också säga att de riksdagens
uttalanden som herr Svanström nu gör
sa stor affär av och som går ut på att
domänverket inte skulle få öka sitt
skogsinnehav, bara kan föras tillbaka
till 1960. Tidigare bär riksdagen aldrig
uttalat någonting om i vilken mån domänverket
skulle äga rätt att förvärva
mark. Det har ansetts självklart_efter som

det inte anvisats några särskilda
medel till domänverket — att domänverket
har haft rätt att som ett skogligt
företag disponera pengar, som det får
in vid försäljningar, för att på nytt förvärva
produktiv skogsmark som ersättning
för den del som förloras. Det har
egentligen aldrig ifrågasatts, att det
skulle behöva göras något speciellt uttalande
om domänverkets handlingsfrihet.
Domänverket har helt enkelt fått
röra sig inom ramen av tillgängliga medel.

Sa sent som 1960 gör alltså riksdagen
uttalandet om statens skogsförvärv. Tidigare
uttalanden har alltid avsett relationen
mellan de enskilda och bolagen;
det var uttalanden som kom till i anslutning
till bolagsförbudslagen, och i
det sammanhanget ville man markera,
att bolagens möjligheter till expansion
skulle stoppas. Det har alltså inte tidigare
varit tal om att på något sätt hindra
domänverket att göra köp, som verket
anser som förnuftig ersättning för
det man avstår ifrån.

Jag har velat erinra om detta också
därför att ingen av kammarens ledamöter
skall ha den föreställningen, att herr
Svanström bygger på några sedan gammalt
uttalade principer om domänverkets
rätt att förvärva skog.

Jag skall inte ingå på herr Svanströms
statistiska uppgifter. De står såvitt jag
kan se i överensstämmelse med domänverkets
beräkningar. Det är endast interpellantens
påstående att skogsmarksarealen
år 1963 ökat med 4,4 procent i

26 maj 1964 fm.

östra distriktet som skiljer sig från domänstyrelsens
beräkningar. Enligt domänstyrelsen,
som hittills endast har
preliminära siffror, inköptes år 1963
inte mer än 1 353 hektar i östra distriktet,
vilket skulle utgöra 0,9 procent av
den totala arealen, som uppgår till
144 000 hektar. I övrigt har jag dock
som sagt ingen anledning att kommentera
herr Svanströms siffror.

Till sist vill jag säga, att när herr
Svanström med sådan rörelse talar om
fritidsverksamheten framstår han nästan
som en smula hycklande i detta sammanhang.
Vad rör det sig nämligen om?
Tydligen vill herr Svanström inte att vi
skall anvisa mer pengar för att samhället
skall kunna säkra mer mark för fritidsändamål.
Han vill tvärtom begränsa
möjligheterna för samhället att kunna
förvärva sådan mark; det är detta
det rör sig om när han säger, att domänverket
skall »inom sin ram» tillgodose
dessa intressen.

Det gör domänverket. Riksdagen har
uttalat att när man kan göra skogsförvärv,
som samtidigt tillgodoser fritidsintressena,
skall detta också ske. Det
är även vad som händer. Man kan nog
kosta på sig det erkännandet, att ingen
har betytt så mycket för en aktiv naturvård
i vårt land som chefen för domänverket,
som på detta område tagit åtskilliga
initiativ. Inte minst naturvårdsfolk
i vårt land förstår nog att rätt uppskatta
detta.

Men därifrån till att säga, att alla förvärv
av mark för fritidsändamål skall
belasta domänverkets markfond, kan
inte vara rimligt. Domänverket har väl
rätt att hävda, att vad verket köper skall
vara produktiv skogsmark. Inte skall vi
uttala att domänverket skall ge ut sina
Pengar för att köpa öar i skärgården,
om vi nu vill förvärva sådana, eller för
att köpa grusåsar som är värda att skydda
ur naturvårdssynpunkt om det inte
växer skog på dem. Jag skulle kunna
anföra ännu fler exempel när det gäller
naturskyddsän damål och förvärv av
mark siktande till att antingen skydda

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

naturen eller till att bereda rekreationsmöjligheter,
där man inte utan vidare
kan säga att ett sådant förvärv är förenligt
med den skogliga politik som domänverket
bör föra.

Riksdagen skall självfallet anvisa särskilda
medel för förvärv av sådan mark,
som vi vill köpa för att skydda naturen
eller av andra orsaker. Om sedan domänverket,
vilket verket hittills visat,
när det förvärvar skog också beaktar
att skogen kan användas för fritidsändamål,
så är det en annan sak. Vi skall
självfallet med glädje notera att domänverket
även beaktar den sidan av saken.
Att som herr Svanström gör använda
det resonemanget för att begränsa verkets
möjligheter att förvärva mark är
nästan eu smula ohederligt, tycker jag.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jordbruksministern
i slutet av sitt anförande ifrågasätter
min hederlighet ligger det, förmodar
jag, väl inom ramen för vad man brukar
kalla en hyfsad debatt. Jag skall i
varje fall inte ta upp det uttalandet till
närmare skärskådande. Men nog är det
ganska egendomligt att man på detta
sätt behöver ta till storsläggan i en debatt,
som jag åtminstone hade hoppats
skulle kunna föras lidelsefritt.

Jordbruksministern undrade vem den
där bonden är, som känner sig hotad
från alla håll. Han kan fråga sin partikamrat,
den gamle riksdagsmannen Hermansson
från Östergötland, så kan han
få veta det. Herr Hermansson har i varje
fall i ett anförande som åhördes av
flera hundra personer i Ronneby brukshotell
sagt, att hans uppfattning är att
det är bättre med enskilt skogsägande
och enskilda skogsägare, som betalar
skatt till stat och kommun, än att skogen
lägges under staten. Fråga honom,
herr jordbruksminister, det är eu mycket
lämplig åtgärd innan jordbruksministern
frågar mig.

Vad sedan gäller de uttalanden som

Ang. domänverkets markpolitik, in. m.
gjorts här konstaterar jag, att jordbruksministern
inte har påstått att jag har fel,
inte heller i fråga om mina siffror. Möjligheten
att använda mera av markfondens
medel för inköp av för fritidsändamål
lämpliga områden tror jag bör
ställas i relation till det kända förhållandet,
att en del av de medel som
markfonden tillförts utgör den köpeskilling
som man fått vid försäljning av
tomtmark, som sannerligen inte sålts
till lågt pris, i närheten av städer och
tätorter. Denna mark har sålts till bostadsändamål
och liknande. De höga
hyrorna i fastigheter på sådan mark
kan åtminstone delvis ledas tillbaka till
de höga tomtpriserna. Jag påstår inte
att staten är ensam att uppträda på detta
sättet, men det är ett fakum att eu
del av markfondens pengar har erhållits
genom försäljning av tomtmark till
höga priser. Då menar jag att det är
rimligt att man i motsvarande grad delar
med sig av det till fritidsintressena.

Jag skall, herr talman, under de få
minuter som står till mitt förfogande
inte uppta något ytterligare resonemang
på de här punkterna. Jag vidhåller dock
mitt påstående att det enskilda ägandet
är att föredra. Jag har inte heller av
jordbruksministerns långa replik fått
något intryck av att han motsäger min
uppfattning.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Jag vill inte på något sätt bestrida att
herr Svanström har den uppfattningen,
att enskilt ägande är att föredra — jag
tror han har den föreställningen när
han säger det. Däremot är det inte säkert
att han får andra människor att
känna sig särskilt oroade i det här sammanhanget.

Herr Svanström kan gärna stå här och
åberopa vem som helst. Visst finns det
människor som kan tycka det är bättre
att enskilda äger skogen än att stat och
bolag gör det. Var och eu må ha sin
uppfattning om den saken, och det är

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
inget fel att ge sin uppfattning till känna.
En annan sak är att sätta i gäng en
kampanj av den sort som herr Svanström
medverkar i.

Sedan måste jag säga att det vore bra
underligt om domänverket inte skulle ta
ut marknadspris när det säljer mark till
en expanderande stad. Jag undrar vad
riksdagens revisorer skulle siiga om de
kom underfund med att domänverket
avstod från att tillgodose statens intressen
i det sammanhanget. Det är väl alldeles
självklart att en stad som vill köpa
mark inte skall bli speciellt gynnad därför
att staten råkar ha ett skogsinnehav
i anknytning till staden. Inte skall den
staden få köpa mark billigare än av enskilda
ägare! Inte är det väl så att en
enskild jordbrukare, som skall sälja
mark vars värde har stigit därför att det
ligger en tätort i grannskapet, känner
sig förpliktad att offra pengar på naturvård
eller andra sådana ändamål av
denna anledning.

Nej, det är alldeles tvärtom. Jordbrukarna
i närheten av Stockholm och andra
tätorter klagar, kanske med viss rätt
ibland, över att fritidsfolket håller på
att fördärva deras skogar och övriga naturtillgångar,
som blir utsatta för en
hård påfrestning. När man ömmar för
de jordbrukarna bör man tänka på att
när staden har expanderat så har också
markvärdena stigit. Yi skulle kunna finna
många exempel på att egendomar i
närheten av Stockholm stigit i pris till
det 15- eller 20-dubbla mot hur det var
eu gång i tiden. Om ägarna får vara
med om en så betydande värdestegring,
är det kanske inte så synd om dem att
de samtidigt får tåla eu del intrång från
den tätbebyggelse som dock i sista hand
förorsakat värdestegringen.

Men vi behöver inte gå så mycket in
på den diskussionen. Jag tror att herr
Svanström vid närmare eftertanke finner
det fullständigt orimligt att det förhållandet,
att domänverket säljer mark
i sådana här fall, skulle föranleda speciella
förpliktelser att det tar sig an naturvårdsintressen.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad den sista detaljen
beträffar vill jag säga, att det såvitt jag
kan bedöma saken är samhället som har
ansvar för att ge människorna möjligheter
till fritidsvistelse. Det kan ändå inte
vara rimligt att det skulle ankomma
på enskilda, utan det måste inordnas i
den allmänna service som vårt samhälle
ger. Jag vidhåller att staten i det fallet
har andra förpliktelser än de enskilda
och att staten, när pengar genom
försäljningar av t. ex. tomtmark kommer
in i större omfattning än om försäljningarna
skulle avse vanlig skogsmark,
bör medverka till att de sålunda
inkomna pengarna används för andra
ändamål än direkt förvärv av skogsmark.

Om herr jordbruksministern vidhåller
sin uppfattning i det fallet, så är våra
synpunkter helt oförenliga, såvitt jag
kan förstå.

Jämförelserna mellan enskilda och
samhället i övrigt skall jag inte gå in på
i detta sammanhang. Jag konstaterar att
jag fortfarande inte har fått något svar
på de frågor, som jag ställde till jordbruksministern
i mitt första anförande
beträffande hans synpunkter på den
framtida socialiseringen av landets skogar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det kommer att finnas
folk här efter herr Svanström och mig,
som diskuterar de här frågorna, och
jag kan självfallet inte avge några deklarationer
om framtiden. Det har inte
skett någon anvisning av pengar till
markförvärv, regeringen har inte tagit
upp denna fråga till diskussion, och jag
kan inte heller säga att den är aktuell.
Jag försäkrar därför att herr Svanström
inte har anledning att känna någon oro.

Här gäller frågan, om domänverket
skall ha lov att sköta sina affärer på
samma sätt som det har gjort under
hundra år eller om riksdagen nu plötsligt
skall stäcka dess verksamhet och

Tisdagen den 2(i maj 1964 fm.

Nr 27

hindra verket att handla utifrån vad det
finner vara affärsmässigt riktigt och
ekonomiskt försvarligt. Något annat gäller
frågan inte.

Jag kan som sagt inte avge några deklarationer
för framtiden, men jag har
för min del inte för avsikt att yrka på
någon speciell medelsanvisning för
markförvärv i detta sammanhang.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig såsom
icke honde och sålunda icke heller
»kringränd» att säga ett par ord i denna
fråga.

Jag hade förmånen att få framleva
mina barna- och ungdomsår pa ett småbruk
någonstans i Sjuhäradsbygden.
Där mötte man ofta talesättet, att skogen
är fattigmans tröja. Med åren fick
man lära sig att det bokstavligen låg en
hel del bakom detta tal. Man fick lära
sig att skogen byggde husen. Hade inte
skogen funnits i småbruket, skulle beståndet
av byggnader på småbruken varit
oändligt mycket sämre än det i dag
är. När gubbarna satt och kalkylerade
över sina möjligheter spelade det som
jordbruket gav eu mycket liten roll, och
hade man något speciellt behov att skaffa
fram kontanter, skulle alltid skogen
ge dem.

Nu har det hänt mycket sedan den
tiden, men faktum är, herr talman, att
problemet inte bara är lika aktuellt
utan sedan dess ännu mer utrerats. Genom
den sjunkande lönsamheten inom
småbruket har det blivit alltmer angeläget
att ha tillgång till några skogpinnar
som kan fylla ut budgeten.

Jag tycker inte det skall föranleda någon
förvåning att man inom skogsägarkretsar,
framför allt inom småbrukarkretsar,
med betänksamhet ser den utveckling
som håller på att ske. Det är
ändå ostridigt att takten i domänverkets
markförvärv har ökat. Låt även
mig bidra med några siffror, som kanske
i någon mån skulle kunna belysa
den saken.

Ang. domänverkets markpolitik, m. in.

Under femårsperioden 1951—1955
förvärvade domänverket 7 092 hektar
skog, jord och impcdiincnt. Under femårsperioden
1956—1960 förvärvade verket
22 247 hektar. Om vi tar den kortare
perioden 1961—1962, alltså bara
en tvåårsperiod, förvärvade verket under
den tiden 22 754 hektar. Ser vi på
investeringsbeloppet under dessa år,
finner vi att den första femårsperioden
— med 7 000 hektar — krävde 9,5 miljoner
kronor, den andra perioden —
med 22 000 hektar — 25,5 miljoner kronor
och tvåårsperioden 1961—1962
med 22 750 hektar 35 å 36 miljoner kronor.

.lag skulle i detta sammanhang vilja
tillägga en synpunkt som jag tror är
ytterligt angelägen i sammanhanget.
När man diskuterat aktuella motiv för
statens förvärv av skogsmark, har det
anförts en rad olika skäl. Man kan gå
till domänverkets skrift år 1959 »Sveriges
skogar under 100 år» och även till
den år 1957 utgivna skriften av domänverkets
chef Erik Höjer »Varför statsskogar?»
Där har anförts ett flertal motiv,
men låt mig stanna vid ett enda.
Sålunda har det sagts: »Även små, friliggande
skogsfastiglieter inom egentlig
jordbruksbygd bör inköpas av staten
därför att de i allmänhet ligger väl
till, har mycket god skogsmark med
ett värdefullt virkesförråd och verkar
stimulerande på förvaltningens insatser
för hög skogsavkastning.» Om ett
sådant program skulle fullföljas — och
varför skulle det inte det när det nu
en gång har skrivits ned och när det
finns ett allmänt intresse från vissa
kretsar att stödja ett ökat skogsinneliav
av staten — är det klart att man på
småbrukarhåll måste se detta med en
viss rädsla. Småbrukarna behöver inte
vara »kringrända» för att hysa den
rädslan, tv til syvende og sidst är det
ändå alltid fråga om möjligheten att
existera på den jordtorva och den
skogsbit som en gång har blivit dem
tilldelade.

Detta är, herr talman, ett problem

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, in. m.

som har mycket vida aspekter, inte
minst nr lokaliseringspolitisk synpunkt.
Betydande krafter i vårt land, även på
statssidan, har engagerat sig för eu aktiv
lokaliseringspolitik, som ju skall innebära
att man försöker bevara en fördelning
av befolkningen över landet
som kan anses vara ur många synpunkter
förnuftig och riktig. Men det är alldeles
klart att problemen får en helt
annan aspekt, om man i bilden tar in
den förändring som här kan förutses,
alltså att staten skulle lägga under sig
ett betydande antal även små brukningsdelar
som enklaver ute i bygderna.
Det skulle kunna betyda rätt stora förändringar;
framför allt skulle möjligheterna
att hålla människor kvar i bygderna
väsentligt försämras.

Det är alldeles uppenbart att man i
eu diskussion om lokaliseringspolitiken
i stort aldrig helt och hållet kan lämna
jordbruket utanför. De förändringar
som där sker i form av yttre rationalisering
och, som i detta fall, ändrade
ägarförhållanden är ju faktorer som ytterst
alltid påverkar det slutliga resultatet.
Jag kan, herr talman, inte se annat
än att resultatet ur lokaliseringspolitisk
synpunkt måste försämras, ty ju
mindre antal brukningsdelar, desto
färre människor. Det innebär också att
trycket på tätorter och samhällen i samma
ögonblick måste ökas högst väsentligt.
Lokaliseringspolitiken har inte ett
ensidigt syfte att kvarhålla folk i bygderna,
utan den är i minst lika hög
grad ägnad att minska trycket på de
stora tätorterna, en politik som jag skulle
tro omfattas av de flesta här i huset.

I diskussionen förs ofta in frågan
om vem som sköter sina skogsbitar bäst,
den ena eller den andra ägarkategorien.
Jag skall inte närmare ge mig in på
det problemet, det är väl egenligen
olösligt därför att påstående står mot
påstående.

Den som haft tillfälle att praktiskt
följa arbetet i en bygd bland skogsägarna
får ett obetvingligt intryck av
att den lilla bit skog vederbörande en

gång har fått ligger honom allra närmast
om hjärtat. Inga ansträngningar
anses vara för stora för att sköta skogen
på bästa möjliga sätt. Mest intressant
är det kanske att lyssna på diskussioner
bland småbrukarfolket om i vilken
grad man skall våga sig på att ta
ut av skogen vad som ligger inom ramen
för det lagliga och riktiga. Man
diskuterar också ingående hur de skador
skall botas som har åstadkommits
genom uttagen. Jag vill nog hävda att
den skogsvård som på det hållet utföres
är av allra högsta och bästa märke.

När man vill hävda en mer omfattande
statsägo av skog, som i och för sig
också går ut över småbruket, tror jag
att man skall ha klart för sig att man
därmed även tar ställning i frågan om
det över huvud taget skall finnas kvar
småbruk i någon utsträckning eller inte.
Jag tycker att det vore riktigt att
man då sade direkt ut, att i den politik
man vill föra ingår att småbruket så
fort som möjligt skall försvinna; det
betraktas inte, vad jag kan förstå, som
en nutidens form för verksamhet. Men
man måste då ha klart för sig att det
resonemanget inte kan föras utan hänsyn
till att de människor, som i dag med
skogens hjälp får sin utkomst av småbruket,
också skall beredas möjligheter
att existera i fortsättningen. Ur samhällets
synpunkt kan det inte vara riktigt
att betrakta problemet så, att småbrukarna
är en grupp som skall försvinna
utan att man på något sätt bekymrar
sig om konsekvenserna. Och för
mig står det alldeles klart att dagens
och framtidens skogspolitik på detta
område spelar en utomordentligt avgörande
roll.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Det är kanske märkligt
att även andra än skogsägare tar till
orda i denna debatt — jag skulle med
mina 10 hektar skog kanske närmast
vilja beteckna mig själv som småbrukare.

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Med anledning av jordbruksministerns
svar till herr Svanström vill jag
tillåta mig att relatera ett exempel på
domänverkets inköpspolitik. 1 Jönköpings
län pågår diskussion mellan två
bruk om samarbete bl. a. på skogsbrukets
område. Mellan brukens skogar ligger
några gårdar med eu sammanlagd
areal av 151 hektar, varav produktiv
skogsmark utgör 110 hektar. För att
åstadkomma ett välarronderat skogsbruksområde
sökte företagen förvärva
de ifrågavarande gårdarna men möttes
då av beskedet att domänverket hade
varit där och bjudit 350 000 kronor för
dessa —• jag upprepar det — 110 hektar
produktiv skogsmark. Till saken
hör att skogsområdet beräknas vara
värt cirka 200 000 kronor om man utgår
från eu förräntning av fem procent;
men som vi tidigare hört räknar tydligen
inte domänverket med en så hög
procentsats. Frånsett det synnerligen
höga pris som domänverket erbjudit
—■ och som väl knappast kan kallas ett
ekonomiskt riktigt bud -— finner man
det emelertid ännu mera förvånansvärt
att domänverket i stället för att
medverka till uppkomsten av ett välarronderat
skogsbruk söker spräcka planer
på att skapa ett sådant. Därest
statsrådet önskar mera preciserade uppgifter
kan jag under hand stå till tjänst
med sådana.

För en stund sedan var herr Sköld
inne i denna kammare. Tyvärr har han
gått, men jag skulle litet grand vilja
anknyta till herr Anderssons anförande
och nämna att mina förfäder på
1600- och 1700-talen satt på en skogsgård
i Norra Rörum, herr Skölds nuvarande
hemort. De måste ofta svälta på
sin gård där skogen väl knappt gav sin
ägare mer än bränslet. Naturligtvis har
situationen sedan dess avsevärt förändrats
genom att vi använder skogsprodukter
i huvudsak till helt andra ändamål
än bränsle, men jag skulle tro att
vad de mindre skogsägarna framför
allt ser som sin chans att kunna fortleva
är sambruksidén på välarrondera -

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
de skogsbruksområden. I detta sammanhang
finner man det upprörande, att
ett .statligt verk motarbetar tillkomsten
av sådana områden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Att jag begärde ordet i
denna debatt sammanhänger med att
jordbruksministern berörde de tre ägarkategorierna
ocli det historiska sambandet
därvidlag. Jag har — och delvis
på statligt uppdrag — sysslat med
sådana frågor under en avsevärd tid,
och jag får säga att den uppfattning
om liiget, som vi då hade, inte riktigt
överensstämmer med den som jordbruksministern
troligen har skaffat sig
senare.

Först och främst vill jag erinra om
att domänverket egentligen inte varit
speciellt avsett för sådan verksamhet
som clet nu tycks vilja inrikta sig på,
(1. v. s. att bli ett statligt företag för
skogsbruk. Domänverket var helt enkelt
ett arv från det gamla naturahushållet,
när man avvecklade boställena och vad
därmed sammanhängde och avsåg förvaltningen
av statens stora domäner.
.Statens betydande skogsinnehav i Norrland
är ett arv från Gustav Vasa, som
självsvåldigt lade under sig dessa marker.
Sedan gjorde ju riksdagen vad den
kunde — genom avvittringen överfördes
så småningom väsentliga delar av
Norrlands skogar i enskild ägo. Jag
menar att vi också här har att räkna
med ett arv från fordom.

Det var i samband med Norrlandsutredningen
och 1936 års skogsutredning
som tredelningen i fråga om skogsägarkategorier
uppmärksammades och
ordentligt diskuterades, och vi fick inom
skogsrationaliseringsutredningen
(len problemställningen i arv från dessa
utredningar. Fn given förutsättning
blev också att uppdelningen i ägarkategoricr
skulle bevaras ungefär oförändrad.

Nu säger jordbruksministern att denna
fördelning var en fråga som egent -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
ligen gällde bolagen och deras förhållanden.
Nåja, men bolag och enskilda
skogsägare — således i betydelsen ickebolag
— utgör endast två faktorer, och
den tredje var given förut. Den statliga
faktorn får vi inte glömma bort.

Vad är det då som har aktualiserat
det förändrade läget? Vad är det som
gör att statens förvärv nu står så att
säga i brännpunkten? Det sammanhänger
givetvis med jordlagstiftningen
och med att man fick en ganska effektiv
spärr för bolagens och jobbarnas
förvärv, medan däremot domänverket
fick ga löst, om jag så får uttrycka
mig. Därför kom riskerna för
att de enskilda brukarnas hemman skulle
hamna på annat håll att överflyttas
till att särskilt gälla staten. Jag antar
att jordbruksministern och jag är överens
om detta. Vad som har hänt under
den tid 1951 års rationaliseringsutredning
har suttit var en omsvängning som
är rätt så väsentlig. Utredningen startade
under för skogskompletteringskravet
ganska gynnsamma auspicier men
slutade i ett annat maktläge.

Det fortskridande socialdemokratiska
maktinnehavet gör att man känner
vissa farhågor för att de resurser som
domänverket förfogar över skall användas
för genomförandet av en utveckling
efter linjer som kan bli menliga
för den enskilda och privata företagsamheten.
Det är bra att saken bär
blivit påtalad, ty lika väl som soten kom
genom den tidigare valutgången, bör
man genom en ökad vaksamhet från de
enskildas sida kunna tillse att en fortskridande
förändring här inte får ske
alldeles i tysthet. Det var en andlig väckelserörelse,
som bars upp bl. a. av en
dikt, som hette Fenixbålet och där det
accentuerades ganska hårt: »Låt oss
blöda förrän vi falla.» Låt oss realistiskt
se hur utvecklingen går. Låt oss
skönja hur linjerna utvecklas. Då blir
det lättare också för de enskilda människorna
att inför valen inta sin ståndpunkt.

Den omläggning som bär skett inom

domänverket genom att man mer och
mer går in för att avveckla jordbruken
och lägga ned pengarna på skogen har
givetvis medfört att skogsinnehaven har
kommit så att säga i brännpunkten. De
flesta försäljningar som genom domänverket
liar kommit till stånd kan man
inte säga har varit förenade med någon
oskälig»'' prissättning när det gäller
jord och byggnader. Det är inte rättvist
att påstå det. Däremot är det märkvärdigt
vilket pris man sätter på sina
skogsinnehav.

Jag skall sedan beröra en annan
sak, som vi inom rationaliseringsutredningen
särskilt har fäst uppmärksamheten
på, nämligen allt detta som har
talats om storskogsbruk kontra småskogsbruk.
I själva verket var det så
att enskilda skogsfastigheter insprängda
bland bondeskog ansågs vara storskogsbruk,
därför att ägaren kände sig
stor, antingen det var fråga om staten
eller ett bolag. Jag anser att det vore
rimligt med en återgång så att man
inte av de fastigheter som av naturen
är lämpade som bondeskogsbruk inriktar
sig på att skapa nya latifundiekomplex.
Den utveckling som man skulle
önska sig vore att det blev en sådan
förskjutning som även herr Svanström
var inne på och som medförde att de
stora skogsinnehaven -—- de må vara i
.statens eller i bolagens hand — skulle
kunna arronderas eller utvecklas där
de ligger och staten och även bolagen
samtidigt vore beredda att återföra till
de enskilda de insprängda fastigheterna
och skogsskiftena i jordbruksbygder
som har råkat i händerna på staten eller
bolagen. I andra områden där utvecklingen
klart pekar på att jordbruken
försvinner skulle man kunna tänka
sig att de stora erhöll en motsvarande
kompensation för vad som där
avträddes. Jag tror att man på det sättet
skulle kunna nå fram till en lösning,
som i det långa loppet skulle
föra till någonting bättre än denna tendens,
som är så påtaglig inom domänverket.
Domänverket bör inte utveck -

Tisdagen den 2(i maj 1904 fm.

Nr 27

las så ensidigt skadligt att man t. o. in.
blir indignerad när det påstås att staten
och dess jordinnehav skulle kunna
lia särskilda förpliktelser att fylla.

Det är dock så att staten, det allmänna,
har förpliktelser både när det
gäller kompletteringen av de enskilda
jordbruken och när det gäller att se till
att tätortsbefolkningen får sina möjligheter
till fritidsmarker o. s. v. Är det
så märkvärdigt att man ser saken på
det viset? Jag tycker det borde vara
naturligt, fastiin jag medger att jordbruksministern
kanske tycker att det
mera »hör till marinen», d. v. s. till ett
annat departement.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
talade om att förvärven hade ökat. Nu
vill jag inte läsa upp nya siffror, herr
Andersson, ty vi kan lätt bedra varandra.
Jag vill säga att det förefaller mig
som om de siffror herr Andersson läste
upp inte beaktade motsvarande försäljningar
under de olika perioderna. Annars
är det emellertid ett riktigt påpekande
som herr Andersson gör, att det
finns en tendens till ökning, som emellertid
är helt förklarlig. Jag har redan
erinrat om det i mitt interpellationssvar,
men jag har kanske anledning att
upprepa det och understryka det ännu
kraftigare.

Till följd av inköpsverksamhetens
ringa omfattning på 1950-talet — nettoökningen
av produktiv skogsmark i statens
ägo uppgick då till endast 1 000
hektar per år — ökade den markfond
som förvaltades av domänverket år från
år, och från att ha varit nere i 30 miljoner
kronor steg den till 50 miljoner.
Riksdagens revisorer observerade denna
utveckling, och detta föranledde
dem 1958 att göra ett uttalande som
riksdagen sedan har anslutit sig till.
Där har vi alltså förklaringen till att det
efter riksdagens uttalande har blivit en
något snabbare takt i förvärven, ty det
står helt i överensstämmelse med det

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
uttalande som gjordes. Jag tillåter mig
citera vad som står i riksdagens revisorers
berättelse:

»Såsom tidigare nämnts ha statsmakterna
i fråga om markfondens ianspråktagande
fastställt, att medel som inflyta
vid försäljning och annan överlåtelse av
på domänfonden redovisad mark skola
användas för återköp av skogsmark.
Med hänsyn härtill kan det enligt revisorernas
mening icke anses tillfredsställande,
att mycket betydande belopp
samlas på denna fond utan att återförvärv
kommer till stånd. Revisorerna äro
medvetna om att stora svårigheter föreligga
att finna för markfondens medel
lämpliga placeringsobjekt, helst som
även andra allmänna institutioner uppträda
som konkurrerande köpare. Mot
bakgrunden av den utveckling som
skildrats i det föregående vilja emellertid
revisorerna framhålla önskvärdheten
av att det allmännas markpolitik
bedrives efter sådana linjer, att det beträffande
markfondens handhavande
fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt
fullföljas.»

Det är ett klart uttalande, som riksdagen
har anslutit sig till, nämligen att
man skall ta de inflytande medlen i anspråk
för att förvärva annan mark, så
att inte samhällets realtillgångar skall
minskas. Visserligen har detta sedan
lett till att domänverkets marktillgångar
har kunnat öka i någon mån, men jag
måste konstatera att det alltjämt finns
40 miljoner kronor i fonden, och man
har således inte lyckats — trots riksda
gens uttalande — att nedbringa fonder
väsentligt. Jag vill ansluta mig till för
hoppningen att det uttalande som riksdagen
gjort skall kunna beaktas, så att
domänverket skall ha möjlighet att göra
ytterligare förvärv, självfallet inom den
ram som står till buds.

När domänverket klandras för att det
uppträder som köpare i en bygd, är motiven
olika. Människor har kommit upp
till mig och bett att jag skulle medge
att domänverket fick köpa deras mark.
De har sagt att de har bjudit ut sin

Nr 27

Tisdagen den 26 mai 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
mark till grannarna, men dessa har
struntat i erbjudandet. I vissa fall har
grannarna sagt: Du behöver inte oroa
dig, ty vill du sälja kommer lantbruksnämnden
att ta hand om marken, och
då kommer vi säkerligen att få köpa
den! Grannarna liar helt enkelt varit
ovilliga att gå in på en diskussion om
köp eller pris. .lag har låtit beveka mig
av sådana ord och sagt att de självfallet
skall ta upp förhandlingar med domänverket.
Det får inte uppfattas så att vi
bär en förvärvslagstiftning som skall
sikta till att omöjliggöra för den som
skall sälja att få ut ett pris som står i
överensstämmelse med marknadsvärdet
på hans fastighet.

År det rätt mot människor som
kanske med mycket stor möda under
årtionden försökt bygga upp ett hemman
men som upptäcker att det inte
går att klara sig i den hårdnande konkurrensen,
att de inte skall ha rätt att
få ut ett skäligt pris för sin egendom?
•lag tar därför inte stort intryck av sådana
argument som framförts av en talare
här i debatten, nämligen att för en
egendom som är värd 200 000 kronor
rusar domänverket i väg och betalar
300 000 bara för att komma över den.
.lag känner tjänstemännen i domänverket
så väl att jag vet att de inte handlar
så huvudlöst. De har ett vettigt underlag
för de bud som ges, och de har
noga räknat igenom vilket pris de kan
betala.

Jag måste säga — och jag uprepar
vad jag sagt — att vi inte skall ha en
lagstiftning som hindrar säljarna att få
ut ett skäligt pris för sin egendom. Sedan
kan man ju lägga till att skulle domänverket
handla så huvudlöst att det
betalar 50 procent mer än det verkliga
värdet för en fastighet, skulle ju möjligheterna
för domänverket att uppträda
som köpare på andra håll reduceras
ganska kraftigt. Det borde för dem som
ivrar för att domänverket inte skall få
lov att köpa så mycket snarast vara en
utveckling som man hälsat med tillfredsställelse,
eftersom det skulle leda

till att de bönder som avträdde mark
skulle få goda ersättningar, medan domänverket
skulle få litet mark i utbyte.
Det skulle väl stå i överensstämmelse
med de tankegångar som är förhärskande
på visst håll.

Domänverket uppträder emellertid inte
på det sättet. Jag tror det var herr
Ferdinand Nilsson som höll ett litet valtal.
Han talade om valurnorna och sade
att folk borde få veta sanningen innan
valet. Parollen att man borde rösta på
centerpartiet var inte med, annars var
det en fullständig valparoll. Visst förstår
jag det. Ni syftar till att skrämma
upp folk på landsbygden och få nya
röster. Det är uppenbart, herr Nilsson,
att detta är syftet, och därför måste ni
göra mycket stor affär av de mycket
små saker som man har att utgå ifrån.

Någon stor förskjutning i fråga om
iigarfördelningen har inte skett. Det
kan vi alla bli överens om när vi ser på
de faktiska förhållandena. De borde inte
ge anledning till någon skrämselkampanj
av den sort som man kör fram
med. Men herr Nilssons inlägg var mycket
talande i så måtto att det ganska
tydligt visade syftet med denna kampanj.

För egen del vill jag säga att jag inte
har någonting emot att en sådan diskussion
kommer till stånd. Det är högt
på tiden att vi får diskutera dessa frågor,
och jag tror också att en sådan diskussion
skall kunna leda fram till en
omvärdering i vissa avseenden. Det är
på tiden att vi ändrar vår uppfattning
i fråga om bolagen. De skall inte vara
svartfötter överallt där de uppträder i
skogliga sammanhang. Det bör vara
möjligt att konstatera att i vissa fall är
det bättre om skogen får tillföras ett bolag
som har kapital, som har möjlighet
att köpa marken och att göra investeringar
i de maskiner som behövs för
att driva skogsbruk med ett gott utbyte.
Det är mycket bättre att bolaget får skogen
än att vi försöker konstruera låt oss
säga speciella små skogsbruksföretag av
familjemodell, där vi kanske löper ris -

Tisdagen den 2(i maj 1964 fm.

Nr 27

ken att fn ett nytt småbrukarproblem
att brottas med. Det är inte av intresse
för någon i vårt land att medverka till
eu sådan utveckling. Därför finns del
en hel del i denna debatt som är mycket
värdefullt och kan leda fram till eu
nyttig omvärdering av ståndpunkterna
när det gäller rätten att förvärva skog
och vem som bäst kan ta sig an skogen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var bara en liten
detalj i jordbruksministerns anförande
som jag ville kommentera. Hans goda
hjärta förbjöd ju honom att hindra att
folk som hade fått höga bud på sina fastigheter
skulle få ta ut de där priserna.

När vi behandlade denna sak i jordbruksrationaliseringsutredningen
arbetade
vi efter den principen att rationaliseringsbehovet
skulle vara avgörande.
Vi ville försöka åstadkomma att den
som väl behövde jord för att göra sitt
företag bärigt, bevara sin utkomstmöjlighet
och hindra att hans hem rationaliseras
bort, han borde få köpa skog.
Plånboken fick inte dör vara det avgörande.
Lantbruksnämnderna, där de
sköts ordentligt, har försökt tillämpa
denna princip att hjälpa de ekonomiskt
svagare. Alldeles särskilt avskräckande
ter det sig ju, om det finns en lämplig
skogsmark som kanske skulle kunna
förstärka och göra ett ganska stort antal
jordbruk bäriga, om höga Kronan
själv skulle beröva människorna den
möjligheten därför att domänverket med
sina stora resurser kan ge ett bud som
ligger långt över det belopp för vilket
en enskild vågar skuldsätta sig för att
förstärka bärigheten av sitt jordbruk.

Herr Andersson i Brämhult var inne
på lokaliseringsfrågan. Jag tror att just
sådana statsinköp på håll där rationaliseringen
är brännande för många
småbrukare föder irritationen. Det är
detta som gör att man gärna vill försöka
få en hämsko på en utveckling
som jordbruksministern inte anser va -

Ang. domänverkets markpolitik, in. m.
ra så farlig än. Skall vi vänta tills faran
liar blivit aktuell? Man måste stämma
i bäcken, så slipper man stämma i
ån.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga till
jordbruksministern att det problem som
han drar upp — att hjälpa dem som
slitit ett långt liv — är ytterst angeläget.
Men jag vill peka på att förhållandet
är att man i dag är ganska restriktiv
när det gäller förvärvslån och
driftlån. Jag vill gärna tala om för
jordbruksministern att jag har ett litet
ärende i min bänk, i vilket jag kommer
att begära tid för uppvaktning så
småningom. Dte gäller att underlätta fölen
ny ägare att träda till och betala det
belopp som anses vara skäligt med hänsyn
till insatsen under den avgående
ägarens livstid. Man kan inte diskutera
det ena skilt från det andra. Det var
detta som jag ville peka på.

Vidare vill jag, herr statsråd, för min
del alldeles bestämt avvisa påståendet
att detta skulle vara något valfläsk. Det
är väl märkvärdigt om en så betydande
fråga inte kan diskuteras, utan att man
skall misstänka dåliga bevekelsegrunder.
Jag tar helt avstånd från statsrådets
påstående.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara konstaterat
att det är förvånansvärt, herr jordbruksminister,
hur olika herr ministern
bedömer dem som kommer och
bönar. Här kommer vi ganska snällt
och beskedligt och ber om större förståelse.
Vi som är unga och som tänker
driva jordbruk och skogsbruk i framtiden,
vi får kalla handen. Nej, det skall
bolagen ha! Det skall staten ha! Sedan
får ni ta det som ni till äventyrs kan
konkurrera er till! Så kommer människor
och vill sälja, och det är tydligt
att de möter större förståelse hos jord -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
bruksministern. Jag undrar när den socialdemokratiske
jordbruksministern
blev företrädare för säljarna i detta
samhälle. Och jag undrar en sak till:
När blev han en särskild företrädare
för bolagsintressena?

Liksom herr Torsten Andersson bestrider
jag att denna fråga har lagts
upp inför valrörelsen. Även om jag så
småningom fått fram ett besked av
jordbruksministern beträffande skogssocialisering
och även om det är självklart
att frågan inte kommer att gå
spårlöst förbi i den allmänna debatten
inför valet, har den inte i första hand
dragits upp som en s. k. valfråga.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det är först att beklaga
att denna fråga inte kommit upp i
samband med jordbruksutskottets utlåtande
nr 19. Jag är rädd att vi fålen
ny debatt framåt dagen eller mot
natten.

När man sitter och lyssnar på denna
debatt får man en bestämd känsla
av att vissa saker kommer att sätta
spår efter sig. Jag erinrar mig den tidigare
debatten i andra kammaren, när
jordbruksministern besvarade en fråga
av liknande slag. Där uttalade han bl. a.
att det inte kan vara rätt att den minskande
jordbruksbefolkningen fortfarande
skall förfoga över hälften av den
svenska skogen, precis samma motivering
som vi hört vid tidigare tillfälle i
jordbruksutskottet av en talesman där.
Jag frågar mig: Är det inte den s. k.
socialdemokratiska studiegruppen i
jord- och skogsfrågor som börjar sätta
spår efter sig i formuleringar och tankeverksamhet?
Jag tyckte att det var
så pass likartade formuleringar att man
nästan måste spåra något sammanhang
i det avseendet.

Men vi vet en sak. Vi vet att vi inom
domänverket har en markfond som skall
användas för att köpa skogsmark åt
domänverket. Vi vet att den f. n. utgör
46 miljoner kronor. Men det är inte

det som vi opponerar emot. Vi är väl
allesammans medvetna om att den fonden
finns och skall användas för visst
ändamål. Ännu så länge har riksdagen
inte fattat något annat beslut.

Men till jordbruksutskottets utlåtande
nr 19 finns fogad en reservation i
vilken vi begär att det skall utredas om
det finns möjlighet att disponera dessa
pengar just för inköp av mark
för naturvårdsändamål, fritidsändamål
o. s. v.

När man ser detta ur jordbrukssynpunkt,
när man ser domänverkets egen
framfart då det gäller att köpa nya
egendomar, kan man inte låta bli att
förvåna sig över det sätt på vilket inköpsverksamheten
bedrives. Här har
man under mycket lång tid talat om
nödvändigheten av rationalisering —
storleksrationalisering, strukturrationalisering.
Vi är väl överens om att detta
är nödvändigt i vårt samhälle. Men när
man sitter och försöker pricka in på
en karta var domänverket köper sina
gårdar och därvid använder domänverkets
årsredogörelse, kommer man
underfund med att staten handlar precis
tvärtemot vad som i andra sammanhang
har godtagits som vettigt och rationellt.
Den gör ett punktköp här och
ett punktköp där. Man köper in jordbruksdomäner
och skogsdomäner. Man
har framför allt vänt sig mot södra
Sverige. Av de 17 miljoner kronor som
man köpte för år 1962 redovisas kallt
och klart i denna domänverkets redogörelse
att man norr om Dalälven köpte
för endast drvgt en halv miljon kronor,
medan 16,5 miljoner disponerats
i södra Sverige.

Orsaken kan man fråga efter. Den
ligger kanske i att det blir allt mindre
rotnetto på skogsdomiinerna i Norrland,
medan vi fortfarande har ett ganska positivt
netto i södra Sverige.

Men det kan ändå inte vara hela orsaken.
Varför gör man då ett punktköp
bär och ett där? Då hör jag jordbruksministern
säga, att det kommer
människor till honom och beklagar sig

Tisdagen den 26 maj 1964 fm

Nr 27

över att de inte får sälja till domänverket.
Här kommer alltså ganska egendomliga
sociala hänsyn in i bilden. På
grund av sitt goda hjärta tycker jordbruksministern
att detta skall få köpas,
och så får domänverket en liten gård
bär och en större gård där. Det är,
tycker jag, ganska egendomligt i sammanhanget.

Vad händer sedan? Jo, då man gjort
ett punktköp, så säger man: Nu har vi
en egendom här som vi måste storleksrationalisera.
Så kommer det en granne
och säger till jordbruksministern:
»Det är för galet att jag inte kan få ut
av domänverket vad han fått!» Då kommer
sociala hänsyn in i bilden igen.
Nog är väl detta ett ganska omöjligt
förfarande. Om jag tolkat detta resonemang
rätt så undrar jag om det är
på det sättet vi skall driva det hela.

.lag tror att om domänverket använde
sina pengar att rationalisera sina
egna domäner, så skulle det finnas mycket
som borde rationaliseras och säljas
bort för att man skulle kunna köpa
annat i stället i rationaliseringssyfte,
men på det sätt som man i dag förfar
handlar man fullständigt i strid mot
de intentioner som man annars försöker
lägga detta resonemang på. Jag
tror det är mycket väsentligt att dessa
saker kommer upp till debatt.

Herr jordbruksminister! Jag skulle
vilja fråga: Vad finns det för planer för
köpen? Det borde finnas två planer —
en plan när det gäller naturvårdsändamål
och fritidsändamål och en plan
när det gäller rationaliseringsändamål,
vilka man borde kunna handla efter,
men det som nu sker är punktköp som
verkar förvirrande, irriterande och
egendomliga och som inte har något
vettigt ändamål om man ser det ur
strukturrationaliseringssynpunkt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill bara rekommendera
herr Svanström att ta en liten titt
på vad som hänt under de senaste åren.

Ang. domänverkets markpolitik, ni. in.
Herr Svanström säger att det inte gjorts
någonting från regeringens sida för att
hjälpa de unga som vill sätta i gång
som jordbrukare och vill förvärva ett
jordbruk. Han borde ändå kunna ha
i minnet att riksdagen ganska nyligen
beslutat betydande förstärkningar när
del gäller jordfonden. Anslaget för ändamålet
bär för budgetåret 1963/64
uppräknats med inte mindre än 61 miljoner
kronor. Han torde också ha observerat
vad som skett i form av vidgade
kreditramar, ökade anslag och ökade
lånemöjligheter när det gäller rationaliseringsverksamheten.
Gör han
sig den mödan att kontrollera vad som
hänt, skall han finna att det gjorts betydligt
mera under senare år än under
någon tidigare period.

Jag har i övrigt inte någon anledning
att fortsätta polemiken mot de
många som yttrat sig i denna fråga.
Det finns emellertid anledning att säga
ett par ord till herr Isacson. Han vill
skapa den föreställningen att vi har
någon form av ministervälde, innebärande
att folk kan komma upp till jordbruksministern
och få missförhållanden
rättade. Vi skulle därvid handla planlöst,
beroende på den besökandes vackra
ögon eller sätt att argumentera. Det
är emellertid här i verkligheten fråga
om att väga två intressen mot varandra.

Jag vill först och främst erinra om
alt i fråga om domänverkets markinköp
inhämtas regelmässigt yttrande från vederbörande
lantbruksnämnd och att köpet
fullföljes endast undantagsvis när
nämnden avstyrkt. Jag tror att vi kan
räkna på båda händernas fingrar de fall
under de senaste åren där köpet fullföljts
trots att vederbörande lantbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen avstyrkt.
Någon konkurrens mellan domänverket
och lantbruksorganisationen vid inköp
skall således inte förekomma, men dock
inträffar det —- jag har nämnt ett av
dessa fall som jag varit ute för -—• att
domänverket dragit sig ur en affär,
eftersom lantbruksnämnden inte velat
tillstyrka. När vi i departementet se -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.
dan fått ytterligare fakta i ärendet har
det kunnat hända att jag så att säga
ställt mig på domänverkets sida och
sagt: ».lag tycker att domänverket bör
fullfölja detta köp.» Jag har ju inte
något annat att göra än att ta ställning
till överklagandet i de ärenden
som underställes mig, ocli de måste till
sist avgöras. Då kan det bli på det sättet
att jag går emot ibland domänverket,
ibland lantbruksorganisationen vid ställningstagandet
i sådana här förvärvsfrågor.
Det är enskilda människors intressen
det gäller och därför menar jag
alt man inte kan undgå att också tänka
på den enskilde individen-säljaren.
Jag beskrev en viss situation och
jag ansåg — och jag tror att många av
kammarens ledamöter skulle ge mig rätt
i detta — att vår lagstiftning inte borde
få användas på detta sätt. Den som
hindras sälja kan få känslan av rättslöshet
och alltför starkt beroende av
lagstiftning på detta sätt. Jag tycker åt!
det skall finnas möjligheter i ett sådant
fall att göra korrigeringar.

Jag har velat ange ett sådant exempel,
men jag vill samtidigt säga att det
självfallet inte är så ofta som sådant
förekommer, utan jag föreställer mig
att de skäl jag här anförde blir beaktade,
och jag är övertygad om att man
inom lantbruksorganisationen också
tar hänsyn i sådana fall. Jag vill således
inte att detta yttrande skall ge sken
av att vare sig lantbruksnämnderna eller
domänverket vid markförvärven
bortser från de enskilda människornas
berättigade intressen.

Det är här inte fråga om att åstadkomma
punktköp för att sedan använda
dem för att gå vidare. Jag tycker att
det i denna diskussion över huvud taget
finns mycket av misstänkliggörande
mot domänverket och dess ledning, precis
som om de skulle handla av orena
motiv. Jag vet att man från domänverkets
sida — som man klart ger till
känna — faktiskt vill att inköpsremisserna
skall användas för att förstärka
markinnehavet i södra och mel -

lersta Sverige. Det borde inte vara överraskande
för någon att så sker, och
jag kan inte förstå att det är orätt mot
oss som bor i södra och mellersta Sverige
att domänverket uppträder som
markägare på vissa platser — det kan
inte vara något fel i detta. .lag föreställer
mig att det med tanke på de relativt
begränsade resurser som står till
verkets förfogande — som jag tidigare
sagt — inte kan bli tal om så många inköp
att de nämnvärt kan ändra nu rådande
ordning.

Det finns ett fel i det resonemang
som här förts, när det talas om enhetligheten
i fråga om äganderätt i södra
och mellersta Sverige. Det finns
ingen enhetlighet. Det kan talas om att
det råder enhetlighet om ett bolag äger
ett mycket stort sammanhängande område.
I detta fall har man möjlighet
att disponera hela området, inrikta
skogsvård och avverkning på ett sådant
sätt att man har fördel av att det är
ett enhetligt ägande. Men när vi kommer
till södra och mellersta Sverige är
inte det förhärskande enskilda ägandet
liktydigt med att det går att disponera
marken där eller att organisera
eller planera det hela på samma förnuftiga
sätt som ett stort skogsbolag
kan göra. Vem är det som äger marken?
I det ena fallet kan det vara eu
jordbrukare och i det andra fallet en
person som ärvt en skogslott och som
bor i staden och i det tredje fallet någon
annan — det är ingen enhetlighet
alls. Det finns kanske inte något gemensamt
intresse. Efter hand som man
inom skogsägarföreningarna kan få eu
hundraprocentig anslutning kan vi kanske
så småningom börja tala om en viss
enhetlighet, men det kan dröja lång tid
ännu innan vi kommer dithän. Vi får
vara på vår vakt när vi resonerar om
ägostruktur så att inte det förhållandet
att det finns övervägande enskilt ägande
i södra och mellersta .Sverige skulle
anses betyda att det råder likformighet
eller att det finns möjligheter att agera
på samma sätt som de stora skogsbola -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

gen. Det är felaktigt att tro någonting
sådant.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall glädja kammaren
med att här inte hålla något val idl.

I diskussionen har riksdagens revisorer
nämnts vid ett par tillfällen, och
det är detta som har gett mig anledning
att begära ordet. Jag tillhörde inte revisionen
år 1958, men jag minns mycket
väl vad som behandlades då. För riksdagens
revisorers verksamhet år 1964 är
jag däremot i någon mån medansvarig.

För en månad sedan hade vi förmånen
att få en ingående föredragning av
domänverkets chef, generaldirektören
Höjer, beträffande verksamheten inom
domänverket. Vi fick se med hjälp av
kartor och annat material de olika
markområden, där domänverket framför
allt under de senaste åren bär anlagt
fritidsområden, strövområden, fiskevattensområden
o. s. v. Jag vill framhålla
att riksdagens revisorer ju är en
parlamentariskt sammansatt institution.
Ingen av revisorerna hade någonting att
erinra mot vad domänverket har uträttat
under de senare åren, vilket jag anser
vara nödvändigt att framhålla i detta
sammanhang. Vi blev tvärtom mycket
imponerade av de anläggningar som
domänverket bär lyckats åstadkomma
under de senaste åren. Jag får kanske
inom parentes tillägga att vi i nästa
vecka skall åka ner till Kalmar län och
se på en del anläggningar som domänverket
har utfört på Öland.

Vid den nämnda överläggningen ställde
vi många detaljfrågor till generaldirektör
Höjer, som besvarade dem alla.
Vi ville ha upplysningar om hela verksamhetsområdet,
om inköp, försäljningar,
rationaliseringsåtgärder m. in. Jag
vill, herr talman, här bara framhålla
att om man får döma av riksdagens revisorers
inställning till den redogörelse
som herr Höjer lämnade, kan man nog
säga att vi ansåg att domänverket har

Ang. domänverkets markpolitik, m. in.
bedrivit denna verksamhet på ett bra
sätt.

I övrigt vill jag, herr talman, tillägga
att jag aldrig har tillhört de människor
som anser att det är eu grupp som
skall ha rättigheterna ocli en annan
grupp som skall ha skyldigheterna.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är ganska egendomligt
vad domänverkets markfond ändock
kan få sinnena i svallning! Det är
inte första gången i denna kammare
som denna fråga diskuteras, och det är
inte heller första gången som herr Svanström
interpellerar i ämnet. Jag har här
framför mig en interpellation som herr
Svanström framställde år 1962. Då rörde
det sig om domänverkets markpolitik
och prispolitik. Vi hade ju ett val år
1962, och vi har också val 1964. Det ser
ut som en tanke att herr Svanström
och hans kollegers interpellationer i
dessa frågor praktiskt taget sammanfaller
med valperioderna. Jag vet inte om
det möjligen förhåller sig så att de behöver
någon förstärkning ute på fältet
för att försöka liva upp andarna framemot
hösten, eftersom de anser att dessa
frågor behöver diskuteras så grundligt.
De har till och med dragit fram berättelser
från sin egen barndom, men jag
skall faktiskt underlåta att här tala om
hur besvärligt man tidigare hade det
också på andra håll här i landet. Jag kan
kanske göra det vid ett annat tillfälle.

Eftersom man bär talat om markfonden
och domänverkets principer vid inköpen
vill jag framhålla att domänverket
dock inte köper all den mark som
blir erbjuden verket. Under den sista
femårsperioden har verket bara inköpt
eu tredjedel av den mark som erbjudits
och tackat nej till resten. Det senare
beror på bl. a. att domänverket inte varit
intresserat av objektet i fråga. Detta
kan ibland vara avsett som familjejordbruk,
eller också har priset varit alltför
högt. Verket har inte heller gjort något
inköp om detta avstyrkts av lantbruks -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. domänverkets markpolitik, m. m.

nämnden eller om lantbruksstyrelsen
inte heller har velat tillstyrka inköpet.
Av dessa anledningar har domänverket
inte gjort så stora inköp.

Jag har här ganska färska siffror
framför mig — jag har fått dem i dag —
varav framgår att under den senaste
femårsperioden, 1959—1963, har domänverkets
markinköp med anlitande
av markfonden och efter avdrag för
gjorda försäljningar uppgått till 24 000
hektar produktiv skogsmark inklusive
inägojord. Jag vet inte om jordbruksministern
drog dessa siffror. Detta innebär
eu nettoökning i medeltal per år
av statens markinnehav med 0,1 procent.
Det är den väldiga ökning, herr
Svanström, som skett på detta område!

Om man ser enbart till verkets inköp
av skogsmark i södra och mellersta Sverige
finner man att dessa medfört en
obetydlig omflyttning av skogsmark
mellan kronan och enskilda. Det rör sig
under hela femårsperioden om 0,3 procent
av skogsarealen för samtliga skogsägare
inom detta område.

Om man granskar Kalmar län, som
herr Svanström är så orolig för, visar
det sig att ifall man gör det verklighetsfrämmande
antagandet att man använder
hela markfonden om cirka 48 miljoner
för inköp enbart i Kalmar län,
skulle domänverkets andel av den totala
skogsmarksarealen i detta län maximalt
öka från 8 till 13 procent, medan
motsvarande andel för gruppen enskilda
skogar skulle minska från 82 till 77 procent.
Om man alltså, herr Svanström,
använder hela markfonden, skulle ändå
domänverkets markinnehav inte stiga
mer än från 8 till 13 procent. Det är all
den socialisering som skulle ske i Kalmar
län.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja ta
upp ett par frågor som berörts här. Herr
Isacson talade om den socialdemokratiska
studiegruppen som nu börjar ge
resultat. Förvånar det herr Isacson att
vi har en studiegrupp om framtidens
mark- och jordbruksproblem? Yi försöker
följa med i utvecklingen här i

landet, ty vi är medvetna om att vi i
någon mån måste dirigera denna utveckling,
när vi sitter i den svenska riksdagen.

Det här kan vara en rekommendation
till de andra partierna att göra likadant
och tänka sig igenom dessa frågor. Dö
kanske vi sluppe undan en del av dessa
debatter, och då kanske man inte heller
behövde höra ett sådant påstående som
jag tror herr Ferdinand Nilsson fällde,
att det socialdemokratiska maktinnehavet
är så oroande även på detta område.
Vilket maktinnehav? Att det sitter eu
majoritet i riksdagen och stöder en regering?
Det är naturligtvis ett maktinnehav,
men, herr Nilsson, det är den
svenska valmanskåren som givit det
förtroendet åt det socialdemokratiska
partiet, och det förtroendet kommer
partiet att fullfölja.

Yi skall se till att vi även i fortsättningen
har vårt väljarunderlag bakom
vår politik. Inte ens herr Ferdinand
Nilsson eller hans parti har lyckats rubha
detta underlag för en socialdemokratisk
politik, och det vittnar gott, vill jag
säga, om den svenska valmanskårens
förmåga att följa med i den politiska
diskussionen och utvecklingen här i
landet.

Liksom herr Nilsson satt jag med i en
jordlagsutredning, som lämnade ett förslag
vilket ännu inte givit något resultat
från regeringens sida. När vi då studerade
de befintliga jordlagarna, bolagsförbudslagen
och allra mest kanske
jordförvärvslagen, måste jag säga att
jag blev litet fundersam över att det
stiftas en lag som säger att en person,
bara därför att han är jordbrukare eller
född av jordbrukare eller av dotter, son
eller adoptivbarn till jordbrukare, skall
äga företräde före alla andra människor
vid köp av mark i detta land. Endast då
äger han rätt att köpa utan att fråga
lantbruksnämnden.

Jag reagerar personligen emot detta.
Det är ändå en liten grupp av landets
befolkning som äger denna fördel, medan
alla andra, t. ex. hela arbetargrup -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

pen här i landet, inte skall kunna förvärva
ens eu skogspinne, diirför att vederbörande
inte är född jordbrukare.
Det är att diskriminera eu stor del av
arbetarkåren i detta land, när man bar
sådana lagar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få hälsa herr
Hjalmar Nilsson välkommen i valdebatten.
Jag måste säga att han lyckades
prestera åtskilligt i den. Han hade
suttit och utrett frågor som hade med
jordlagsstiftningen att göra, men inte
kunde han då jordförvärvslagen, inte!
Den förbjuder ingen att förvärva svensk
jord — bara han vill åta sig att bruka
den! Det Ur vad det gäller. Sedan finns
det förstås vissa begränsningar, som
t. ex. skall »mota ekorrar», d. v. s. hindra
dem som samlar på sig den ena fastigheten
efter den andra. Men är detta
något fel, herr Hjalmar Nilsson?

Vidare sade herr Nilsson det där om
att man måste vara son eller dotter till
jordbrukare o. s. v. Men så står det inte,
herr Nilsson. Det står om förvärv
av en fastighet, oavsett vem som äger
den, att ägarens barn har rätt att slippa
en jordpolitisk prövning då de har
arvsrätt, då de vid vederbörandes död
skulle kunna tänkas ärva fastigheten. Så
är den saken konstruerad. Herr Hjalmar
Nilssons framställning att en svensk industriarbetare,
som vill bli jordbrukare,
skulle vara förhindrad att köpa ett
jordbruk, den är — hur skall jag lämpligast
uttrycka det? — det är lögn och
(ett ord till) dikt! Bara industriarbetaren
vill ägna sig åt att bli jordbrukare,
är det inget hinder.

Men när man skall vara expert på
dessa frågor och kan så här mycket, då
blir jag imponerad!

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt vidare
deltaga i denna debatt, men då

Ang. domänverkets markpolitik, m. in.
herr Hjalmar Nilsson var vänlig nog
att särskilt viinda sig till mig och påstå
att domänverksköpen är en fråga
som bara återkommer varje valår, så
måste jag säga, herr Hjalmar Nilsson,
att jag inte kan — jag erkänner mitt
handikapp — nå upp till den propagandistiska
nivå som herr Hjalmar Nilsson
alltid når upp till i sina inlägg här.
Det är självklart en fördel att kunna
argumentera så att man får allting till
politiska och valtaktiska frågor, även
sådant som är av livsavgörande betydelse
för landets framtid såsom den
fråga vi här i dag diskuterar, ty, herr
Hjalmar Nilsson, jag kan inte tänka
mig att jordbruksutskottets vice ordförande
helt kan bortse från detta förhållande.

Frågan gäller här att låta det enskilda
skogsbruket med utgångspunkt från
de rationaliseringssträvanden genom
samarbete som man nu håller på att
skapa få möjlighet till en verkligt rationell
drift, och det går inte om domänverket
kommer in med sina punktköp.
Dessa hindrar en strukturellt sett riktig
fördelning av innehavet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Eftersom herr Ferdinand
Nilsson och jag tillhörde jordlagsutredningen
kanske vi inte skall tvista
om vad vårt förslag gick ut på, men
ett faktum är under alla förhållanden
att barn eller adoptivbarn till en jordbrukare
får köpa jorden och skogen
utan lantbruksnämndens hörande. Man
kan inte neka dem, men om jag vill
köpa så skall ärendet prövas i vanlig
ordning av ett antal ledamöter. Det är
däri skillnaden ligger.

De fall där jordbruksnämnderna har
bifallit ansökan från industriarbetare
om förvärv av jord eller skog är mycket
få. Frågan är om man inte borde
ompröva denna sak, särskilt med hänsyn
till den utveckling som äger rum
här i landet för närvarande.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. pensionärsbostadsbidragen

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är så ledsamt med
herr Hjalmar Nilsson; man måste ta
om sakerna ett par gånger för att han
riktigt skall förstå.

Det är inte så, herr Hjalmar Nilsson
att det endast är jordbrukare som äger
jordbruksfastigheter i detta land. Det
finns också andra ägare, och deras arvingar
har precis samma rätt som jordbrukarnas
barn i detta fall. Den som
inte är son eller dotter till en jordägare
kan inte rimligtvis ärva jorden, och
det är på arvsprincipen som dessa undantag
är uppbyggda. Det är denna
norm man följer.

Vidare vill jag säga att det i princip
inte möter hinder för någon att förvärva
jord och skog om man förklarar sig
villig att bruka den och om detta accepteras
som troligt vid lantbruksnämndens
prövning. Vet inte herr Hjalmar
Nilsson det har han följt med dåligt.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag är lika ledsen över
att herr Ferdinand Nilsson inte förstår
mig eller över huvud taget vill förstå
denna fråga.

Jag skall ta ett annat exempel. Om
jag får ärva ett jordbruk genom testamente
så skall det efter ett visst antal
år, två år, prövas av lantbruksnämnden
huruvida jag får behålla jordbruket
eller inte eller om det måste försäljas.
Det är då inte så fritt som herr
Ferdinand Nilsson vill göra gällande.

Man kan ta fram fall där personer
blivit nekade att köpa trots att de varit
utbildade på jordbruksområdet. Jag
anser inte att vi bör hålla fast vid detta
system så fruktansvärt hårt, ty man
måste ändå ge andra människor här i
landet samma demokratiska rättigheter
som nu tillkommer en viss grupp.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
införde testamentet såsom en avledande
manöver för att komma ifrån blods -

bandet, och det förlåter jag honom därför
att han stod i den situationen.

Jag vill tillägga att det är riktigt att
man kan bli vägrad att förvärva en
fastighet, exempelvis när den behövs
för rationalisering för visst ändamål.
Då kan lantbruksnämnden säga nej.
Även i några andra fall kan lantbruksnämnden
neka, exempelvis om det kan
befaras att köparen far illa med fastigheten
o. s. v. Jag behöver inte i detalj
redogöra för dessa regler. I stort sett
är det på det viset att envar som vill
förvärva ett jordbruk och förklarar sig
villig att ägna sig åt det och sköta det
har i princip rätt att förvärva det efter
prövning enligt de fyra punkter som
finns angivna i jordförvärvslagen. Bland
dessa punkter är som nämnts vanhävd
en, och vanhävderna vill väl herr Hjalmar
Nilsson inte slå vakt om. Jordbruksrationaliseringen
är en annan
punkt. Den syftar till att skapa bärighet
för en fastighet genom tillskott från
andra fastigheter. Vill inte herr Hjalmar
Nilsson verkligen slå vakt om att
försvåra rationaliseringen, så gärna för
mig.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. pensionärsbostadsbidragen

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Mattssons den 11 februari framställda
interpellation angående pensionärsbostadsbidragen,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
om jag överväger en sådan ändring
av gällande bestämmelser, att pensionärsbostadsbidrag
skall kunna utgå för
lägenhet, som uppfyller gällande krav
i fråga om godtagbar bostadsstandard,
även om statliga lån eller räntebidrag
inte beviljats för lägenheten, och om
jag är beredd att vidta sådana åtgärder
i fråga om bidragsbestämmelserna att

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

en kostnadsförskjutning till nackdel för
kommunerna kan undvikas.

Spörsmålet angående utformningen
av det särskilda standardfrämjande
stödet till pensionärernas bostadskonsumtion
utreds av bostadsförbättringsutredningen.
Utredningen bär anmält
att resultatet av dess arbete kommer
att redovisas i år. Enligt vad jag bär
inhämtat från utredningen överväger
den en lösning, som skulle innebära att
pensionärsbostadsbidragen får ett väsentligt
vidgat tillämpningsområde. För
egen del är jag inte beredd att ta ställning
till frågan om bidragens tillämpningsområde
förrän utredningens förslag
i ämnet har redovisats och remissbehandlats.
Det blir dä också tillfälle
att ta ståndpunkt till bidragens framtida
utformning i olika avseenden.

Slutligen vill jag erinra om att de av
interpellanten ställda frågorna har berörts
i motioner till riksdagen, väckta i
januari innevarande år. Riksdagen har
numera avslagit motionerna i dessa delar
i avvaktan på resultatet av bostadsförbättringsutredningens
arbete.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för socialdepartementet herr Aspling
få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Pensionärsbostadsbidragen har uppenbarligen
inte det värde som avsågs
vid införandet. Tillämpningsområdet
har visat sig alltför kringskuret. Det
fordras kommunal hyresupplåtelse eller
möjligen i en del fall av kommunen
godkänd hyresupplåtelse. Vidare skall
lägenheten vara färdigställd efter den
1 juli 1946. Genom dessa regler bortfaller
möjligheten till pensionärsbostadsbidrag
i fall där det skulle vara
berättigat med hänsyn till pensionärens
ekonomiska situation.

Bidragets värde har också sjunkit i
kronor räknat i alla kommuner. Det
utgår efter en skatteunderlagsskala som
numera är starkt föråldrad. Lägsta bidraget,
175 kronor per år, utgår vid ett

2 Första kammarens protokoll 196b. Nr 27

Ang. pensionärsbostadsbidragen

skatteunderlag av 10 skattekronor per
innevånare eller mer — eltersom skatteersättningarna
i anledning av ortsavdragsreformerna
medräknas blir del
fråga endast om lägsta bidragsbelopp i
större delen av landet, befolkningsmässigt
sett. Högsta bidragsbelopp, 625 kronor
per ar, utgar endast vid skatteunderlag
som är mindre än 24 skattekronor
per innevånare. Det är väl fråga
om det bidragsbeloppet över huvud taget
förekommer numera. Härtill kommer
givetvis att värdet av de olika bidragsbeloppen
urholkats till iöljd av
penningvärdets fall.

Eftersom avsikten är att pensionärsbostadsbidrag
och kommunalt bostadstillägg
tillsammans skall täcka bostadskostnaden,
har följden naturligtvis blivit
att en allt större andel fatt täckas
av bostadstilläggen. Villkoren för de
kommunala bostadstilläggen har på
grund av den ekonomiska utvecklingen
försämrats ur kommunernas synpunkt.
Statens bidrag till de kommunala bostadstilläggen
är i princip skatteunderlagsgraderat.
Statens andel skall vara
lägst 20 och högst 75 procent, men till
följd av den starkt föråldrade underlagsskalan
har statens sammanlagda andel
av de kommunala bostadstilläggen
minskat undan för undan. Den överstiger
f. n. högst obetydligt minimigränsen
20 procent, och ligger någonstans
mellan 20 och 21 procent.

Kostnaderna för bostadsstödet till
pensionärerna har alltså mer och mer
lagts på kommunerna både till följd av
pensionärsbostadsbidragets konstruktion
och till följd av grunderna för
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun i fråga om bostadstilläggen.
Det är således inte underligt om man
i kommuner med svag skattekraft och
lågt skatteunderlag har svårigheter att
hålla bostadsstödet på en önskvärt hög
nivå och att pensionärerna får sitta
emellan på grund av detta.

Man bör också uppmärksamma att
antalet pensionärer i kommunen spelar
en stor roll i sammanhanget. I en de!

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. pensionärsbostadsbidragen
kommuner utgör pensionärerna inemot
en fjärdedel av befolkningen. I kommuner
med gynnsam åldersfördelning
kanske pensionärerna uppgår till 6 å 7
procent av befolkningen. När kommuner
med stor andel pensionärer därtill
regelmässigt har svagt skatteunderlag,
förstår man att möjligheterna i dessa
kommuner att ge ett hyggligt bostadsstöd
är starkt begränsade. Den nuvarande
ordningen är helt enkelt inte
rimlig, om man som målsättning har
att alla pensionärer skall få likvärdiga
möjligheter att bo i en bostad av ordentlig
standard.

Statsrådet erinrade om att frågan om
pensionärsbostadsbidraget varit föremål
för motioner vid årets riksdag. Ja,
det är riktigt, men inte bara vid årets
riksdag utan också tidigare. Från centerhåll
har vi nämligen ansett det angeläget
att beträffande pensionärsbostadsbidragen
få till stånd sådana förbättringar
som jag berört i interpellationen
i avvaktan på en mera genomgripande
reform. Vi har också ansett att man
borde ha rättat till de mest uppenbara
svagheterna i grunderna för de kommunala
bostadstilläggen, när dessa var
uppe till behandling vid 1962 års riksdag.
Men vid varje tillfälle har förslagen
avvisats av riksdagens majoritet.
Man har tagit det hela rätt förstrött.
Det har verkat som om man inte haft
kännedom om hur pensionärernas bostadsfråga
verkligen ligger till. Man får
hoppas att det skall bli en annan inställning,
när nu socialpolitiska kommittén
genom sin utredning klarlagt
vilka stora brister som finns på detta
område.

Med hänsyn till den hållning som
riksdagsmajoriteten intagit år efter år
har jag en viss förståelse för att statsrådet
nu vill avvakta bostadsförbättringsutredningens
förslag. Utredningens
förslag skall ju komma i år — mot bakgrunden
av det jag här berört kan det
faktiskt frambringas ett försvar för att
statsrådet inte vill vidtaga några åtgärder
så att säga i elfte timmen. Däremot

vill jag beklaga att majoritetens inställning
varit sådan som den varit. Men i
det avseendet är statsrådet uppenbarligen
av en annan mening. Han har mig
veterligt inte gjort något för att påverka
inställningen i dessa frågor hos den
politiska meningsriktning han tillhör.

Statsrådet framhöll att bostadsförbättringsutredningen
överväger en lösning,
som innebär att pensionärsbostadsbidragens
tillämpningsområde väsentligt
vidgas. Enligt min mening är
en sådan lösning ett visst framsteg. Det
är vad centerpartiet velat få till stånd
i avvaktan på utredningen. Men jag
ställer mig ändå frågande till om enbart
åtgärder för vidgning av tillämpningsområdet
är tillräckligt för att man
skall få en tillfredsställande lösning på
frågan om pensionärernas bostadsförsörjning.
Jag skall sammanfattningsvis
söka ange orsakerna till denna min
tveksamhet.

För det första — kan det ur administrativa
och andra synpunkter vara
rationellt med två jämnlöpande stödformer,
varav staten bekostar den ena och
lämnar bidrag till den andra? Bör man
inte i stället söka sammanföra pensionärsbostadsbidragen
och bostadstilläggen
till en stödform, där staten svarar
för en del och kommunerna för en annan
del av kostnaden?

För det andra — måste inte hänsynstagandet
till skattekraften i kommunerna
grundas på aktuella skatteunderlag,
sa att man kommer ifrån den nuvarande
förlegade ordningen, som är
orättvis både mot många pensionärer
och mot många skattebetalare?

För det tredje — måste man inte också
ta hänsyn till hur stor andel av befolkningen
i en kommun som är pensionärer?
Den omständigheten är ju av
mycket stor betydelse för möjligheterna
för den övriga delen av befolkningen
att ge ett tillräckligt bostadsstöd till
pensionärerna — följaktligen bör den
inverka på kostnadsfördelningen stat
och kommun emellan, om ett rättmätigt
resultat skall kunna nås.

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Sådana avgränsningar och spärregler
som gäller i fråga om pensionärsbostadsbidraget
bör inte finnas. Pensionärens
ekonomiska situation och bostadens
standard bör vara de avgörande
kriterierna. Förutsättningen härför är
att det finns lämplig stödform för bostadsförbättring
och dylikt.

Det bör också betonas att kommunerna
måste engagera sig på detta område.
Ett lokalt engagemang och lokal
kännedom om förhållandena är nödvändiga
— och detta kan man få endast
på det kommunala planet. Desto angelägnare
är det ju med en kostnadsfördelningsgrund
som ger olika kommuner
lika möjligheter.

Låt mig slutligen uttala förhoppningen,
att en reform av den innebörd jag
här skisserat skall bli resultatet av det
pågående utredningsarbetet. Jag hoppas
också — eftersom utredningen skall bli
färdig i år — att en sådan reform kan
beslutas nästkommande vårriksdag.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr Mattsson beklagade att jag inte
hade påverkat opinionen inom mitt
eget parti i riktning mot en reformering
av det bidrag vi här diskuterar.
Jag vill svara herr Mattsson, att när
vi har en sittande utredning, som har
till uppgift att göra en översyn av hela
bidragsformen, tycker jag nog att den
kan få arbeta i lugn och ro. Den är
också så sammansatt, att jag är övertygad
om att hela problemet blir penetrerat.

Därtill vill jag slutligen bara hänvisa
till vad jag sagt i mitt interpellationssvar,
att det, när utredningens förslag
föreligger, blir tillfälle att ta ståndpunkt
till bidragens framtida utformning i olika
avseenden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. pensionärsbostadsbidragen
Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1 och statsutskottets
utlåtanden nr 134—136.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1964/65 till bostadsrabatter.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
142, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1964/65 till stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På härefter gjord proposition godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag angående den kommunala musikundervisningen.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet
gjorda anmälan till handlingarna.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om inrättande av en
befattning som konsulent för vävning
och hemslöjd inom skolöverstyrelsen.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 58, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande i anledning av
väckta motioner angående höjning av
förvärvsavdragen och ortsavdragen vid
beskattningen m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att de nu godkända voteringspropositionerna
bleve godkända
även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares
talman gemensamma omröstningar över
dessa voteringspropositioner komme att
anställas vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 38, andra lagutskottets
memorial nr 54 och tredje
lagutskottets memorial nr 35.

Ang. studiesocialt stöd till studerande
ungdom, m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition angående
studiesocialt stöd till studerande ungdom,
dels Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
angående anslag till
kostnader för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti, dels
ock i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 beräkna

till Studiesociala åtgärder m. m. ett
förslagsanslag av 356 000 000 kronor
och

till Lånefonderna för studiesociala
ändamål ett investeringsanslag av
128 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t genom
en den 3 april 1964 dagtecknad proposition,
nr 138, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen
att

I. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) studiehjälpsreglemente,

b) förordning om förlängt barnbidrag
samt

c) studiemedelsförordning;

II. a) besluta, att studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden skulle
upphöra med utgången av juni 1964,

b) besluta att från och med den 1
juli 1964 inrätta en central myndighet
för studiesociala åtgärder, benämnd
centrala studiehjälpsnämnden;

Nr 27

.37

Tisdagen den 26 maj 1904 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

III. a) fastställa personalförteckning
för centrala studiehjälpsnämnden och
studiemedelsnämnderna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65 i enlighet med vad departementschefen
förordat i propositionen,

b) godkänna i propositionen införd
avlöningsstat för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Centrala studiehjälpsnämnden
m. m.: Avlöningar för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 784 000 kronor;

d) till Centrala studiehjälpsnämnden

m. m.: Omkostnader för budgetåret

1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 195 000 kronor; IV.

till Studiebidrag m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 349 000 000
kronor;

V. till Naturastipendier till studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kronor;

VI. till Statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1964/65 under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 5 000 000 kronor;

VII. till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1964/65 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 34 000 000 kronor;

~ VIII. till Studiemedelsfonden för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
89 000 000 kronor;

IX. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om de övergångsanordningar och
vidtaga de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för förslagens genomförande.

I propositionen nr 138 hade framlagts
förslag om ett nytt studiesocialt
system för studerande inom olika skol -

former ovanför grundskolan. Aven vissa
elever i grundskolan berördes av
förslagen.

Förslagen inneburo, att de studiesociala
stödåtgärderna skulle förstärkas
och utvidgas att omfatta väsentligt fler
studerande än nu. Tyngdpunkten i förbättringarna
låg på de gymnasiala skolformerna.
För de postgymnasiala utbildningslinjerna
hade föreslagits eu ny
stödform, som utgjorde en kombination
av bidrag och av medel som skulle
återbetalas efter avslutade studier. Återbetalningsskyldigheten
var så utformad,
att ingen vid någon tidpunkt skulle riskera
en mer än rimlig ekonomisk påfrestning.

Den nya studiehjälpen för studerande
inom de gymnasiala skolformerna
innefattade ett begränsat antal typer av
förmåner, vilka skulle utgå efter enkla
och schablonmässiga regler. Grundförmånen
var ett studiebidrag å 75 kronor
i månaden, vartill i vissa fall kommo
inackorderingstillägg med 100 kronor i
månaden och resetillägg med 30—75
kronor i månaden. Utöver dessa generella
förmåner skulle utgå inkomstprövade
tillägg med 25—75 kronor i månaden
och undantagsvis även behovsprövade
tillägg med högst 75 kronor i
månaden.

En grupp av studerande — de som
börjat sin högre utbildning det år under
vilket de fyllde 21 år eller senare
— skulle behandlas såsom ekonomiskt
fristående från sina föräldrar. I stället
för studiebidrag jämte tillägg skulle de
erhålla ett förhöjt studiebidrag å 175
kronor i månaden.

Samtliga bidrag skulle utgå under hela
studietiden.

Bidragen kunde kompletteras med
lån ur allmänna studielånefonden.
Högsta lånebeloppet var 5 000 kronor
om året. Lånen voro i princip icke subventionerade.

Elever i grundskolan, som uppnått
sådan ålder, att de icke längre kunde
komma i åtnjutande av allmänt barnbidrag,
skulle enligt förslaget erhålla

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

studiehjälp i form av förlängt barnbidrag
med 60 kronor i månaden.

Den nya stödformen för studerande
vid universitet och högskolor och andra
postgymnasiala utbildningslinjer gjorde
icke skillnad mellan olika ålderskategorier.
Alla nyinskrivna studerande och
alla andra, som uppfyllde vissa krav på
studielämplighet, skulle under hela studietiden
kunna få studiemedel för sitt
uppehälle med högst 6 720 kronor om
året jämte barntillägg med 1 200 kronor
om året för varje barn. I dessa studiemedel
ingick ett bidrag å 1 750 kronor
om året.

Inom studiemedelssystemet skulle de
studerande betraktas såsom ekonomiskt
fristående från sina föräldrar, och rätten
till studiemedel påverkades alltså
icke av föräldrarnas ekonomiska situation.
Däremot reducerades studiemedlen
på visst sätt med hänsyn till den studerandes
egen och hans makes inkomst
och förmögenhet.

Reglerna om den återbetalningspliktiga
delen av studiemedlen hade utformats
så, att återbetalningsskyldigheten
vid varje tidpunkt komme att vara anpassad
till betalningsförmågan, mätt i
beskattningsbar inkomst och förmögenhet.
I allmänhet behövde någon återbetalning
ej ske under ett år, då den
återbetalningsskyldiges inkomst ej
överstege i dagens penningvärde 14 000
—21 000 kronor.

Aterbetalningstiden skulle normalt
komma att bliva 20—25 år. I syfte att
åstadkomma en jämn belastning över
hela återbetalningstiden hade de avgifter,
med vilka återbetalningsskyldigheten
skulle fullgöras, indexreglerats. Ränta
skulle ej utgå. Skulle likväl indexregleringen
göra att återbetalningsskyldigheten
bleve ofördelaktigare för den
återbetalningsskvldige än ett vanligt lån,
ägde denne rätt till återbäring av för
mycket inbetalda avgifter.

Vore betalningsskyldigheten ej fullgjord
det år, då den återbetalningsskyldige
fyllde 65 år, skulle den del av skulden
bortfalla som ännu utestode. Åter -

betalningsskyldigheten skulle upphöra
automatiskt, om den återbetalningsskyldige
avled.

Kungl. Majrts förslag till studiehjälpsreglemente
var i nedan angivna delar
så lydande:

11 §•

År den studerande bosatt på ett avstånd
från skolan av minst sju kilometer
fågelvägen eller tolv kilometer
färdvägen, utgår resetillägg efter de
grunder och med de belopp, som fastställas
av Konungen.

Konungen äger för vissa fall föreskriva,
att resetillägg ej skola utgå ändock
att de i första stycket angivna
förutsättningarna äro uppfyllda.

Resetillägg utgår ej till studerande,
som åtnjuter inackorderingstillägg.

12 §.

Till studiebidrag utgår inkomstprövat
tillägg, såframt den studerandes och
hans föräldrars sammanlagda beskattningsbara
inkomst vid senaste taxering
till statlig inkomstskatt ej överstiger
tjugotusen kronor.

överstiger den studerandes och hans
föräldrars sammanlagda förmögenhet
tjugotusen kronor, skall en femtedel av
det överskjutande beloppet, avrundat
till närmaste lägre fulla hundratal kronor,
jämställas med beskattningsbar inkomst.

År den studerande gift, skall vid tilllämpning
av första och andra styckena
makens inkomst och förmögenhet
beaktas i stället för föräldrarnas.

18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med etthundrasjuttiofem
kronor i månaden.

22 §.

Studielån löper vid varje tidpunkt
med ränta som motsvarar normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.

Ränta, som belöper på amorteringsfri
tid, lägges till kapitalskulden.

Nr 27

:$9

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

23 §.

Studielån beviljas utan borgen eller
annan säkerhet.

Studielån skall återbetalas genom årliga
amorteringar. Vid fastställande av
amorteringsplan skall iakttagas, att den
första amorteringen icke bör äga rum
förrän under tredje året efter det, då
utbildningen avslutats, och att lånet
skall hava återbetalats före utgången av
tjugonde året efter den första amorteringen.

26 §.

Vad i detta reglemente är stadgat om
föräldrar skall, när fråga är om fosterbarn
eller adoptivbarn, i stället gälla
fosterföräldrarna eller adoptivföräldrarna.

Har make under sin vårdnad barn i
tidigare gifte eller utom äktenskap,
skall vid prövning av fråga om barnets
rätt till studiehjälp andra makens inkomst
och förmögenhet beaktas i stället
för inkomst och förmögenhet hos
den av barnets föräldrar som är skild
från vårdnaden.

29 §.

Har någon uppburit studiehjälp obehörigen
eller med för högt belopp och
har han insett eller bort inse detta, må
vad för mycket utgått genast återkrävas.

Avbryter någon sina studier, skall
vad i första stycket sägs äga motsvarande
tillämpning beträffande uppburen
studiehjälp, som är avsedd för tiden
efter avbrottet.

I förslaget till förordning om förlängt
barnbidrag var punkten 2 i övergångsbestämmelserna
av följande lydelse:

»Elev i folkskola, fortsättningsskola,
statlig realskola, högre kommunal
skola, enskild under statlig tillsyn ställd
flickskola och realskollinje inbyggd i
folkskolan skall, om ej annat följer av
3., i fråga om rätt till studiehjälp jämställas
med elev vid grundskolan.»

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till studiemedelsförordning var i
nedan angivna delar så lydande:

11 §•

Det belopp som följer av 9 och 10 §§
minskas med två tredjedelar av den
del av den studerandes inkomst för terminen,
som överstiger fyrtio procent av
basbeloppet, samt, om den studerande
är gift och sammanbor med maken, därjämte
med en tredjedel av den del av
makens inkomst för terminen, som
överstiger etthundrafyrtio procent av
basbeloppet.

Såsom den studerandes inkomst räknas
den inkomst som han kan antagas
komma att åtnjuta under terminen eller,
om studiemedel vid ett och samma
tillfälle skola beviljas för mer än en
termin, den inkomst som han kan antagas
komma att åtnjuta under terminerna,
delad med antalet terminer. Värdet
av naturaförmåner uppskattas efter regler,
som fastställas av Konungen. Studiemedel
och allmänt barnbidrag anses
icke såsom inkomst.

Vad i andra stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning vid beräkning
av makes inkomst.

12 §.

Har den studerande förmögenhet,
skall det belopp som följer av 9 och
10 §§ minskas, förutom med inkomst
enligt vad därom stadgas i 11 §, även
med en femtedel av den del av förmögenheten,
som överstiger fyra gånger
basbeloppet.

Är den studerande gift och sammanbo
makarna, skall vad i första stycket
sägs gälla jämväl beträffande makes förmögenhet.

15 §.

I studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår
studiebidrag med följande belopp, nämligen,

a) om han är berättigad till studiemedel
motsvarande minst sjuttio procent
av basbeloppet, åttahundrasjuttiofem
kronor eller,

b) om han är berättigad till studiemedel
med lägre belopp, så stor del av
åttahundrasjuttiofem kronor, som sva -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

rar mot förhållandet mellan det belopp
vartill han är berättigad och sjuttio procent
av basbeloppet.

Utgående studiemedel utgöra i första
hand studiebidrag.

20 §.

Avqiftsunderlaqet utgör summan av
dels den återbetalningsskyldiges inkomst
eller, om denna ej uppgår till ett
basbelopp, detta belopp,

dels den del av hans förmögenhet
som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Är den återbetalningsskvldige gift,
förhöjes den i första stycket nämnda
summan med hälften av
dels makens inkomst,
dels den del av makens förmögenhet
som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Har den återbetalningsskvldige vid
årets ingång vårdnaden om barn, som
är under tio år, minskas den summa
som följer av första och andra styckena
med femtio procent av basbeloppet.

Avgiftsunderlag avrundas nedåt till
närmaste hela hundratal kronor.

27 g.

Äterbetalningsskyldigheten upphör,
när de avgifter som den återbetalningsskvldige
erlagt tillhopa uppgå till lika
många basbelopp som de i 23 § första
och andra styckena omförmälda summorna
sammanlagt utgöra. Omvandlingen
av avgift i basbelopp skall för varje
år ske med tillämpning av basbeloppet
vid ingången av det år avgiften gällt.

Även om så ej följer av första stycket,
skall äterbetalningsskyldigheten upphöra,
när avgift erlagts för åren till och
med det, under vilket den återbetalningsskyldige
fyller sextiofem år.

Avlider återbetalningsskvldig, bortfaller
äterbetalningsskyldigheten. Dödsboet
efter den avlidne skall dock erlägga
ogulden avgift, som påförts den avlidne
för år före det, under vilket dödsfallet
inträffat.

30 §.

Finnes någon, när hans återbetalningsskyldighet
upphör, hava betalat

mer än han skulle hava gjort, därest
de återbetalningspliktiga studiemedlen
utgjort ett lån, som vid varje tidpunkt
löpt med ränta motsvarande sextio
hundradelar av normalräntan för lån
från statens utlåningsfonder, skall det
överskjutande beloppet återbäras till
honom.

Vid jämförelsen enligt första stycket
med ett lån skall antagas, att lånet skolat
återbetalas med lika stora annuiteter
fördelade på den tid under vilken
återbetalningen av studiemedlen ägt
rum.

Propositionen hade ursprungligen
hänvisats, såvitt anginge de därvid fogade
förfa ttningsförslagen, till lagutskott,
och, såvitt anginge övriga delar,
till statsutskottet. Sedan kamrarna beslutat
tillsätta ett särskilt utskott, hade
propositionen i sin helhet överlämnats
till detta.

Till särskilda utskottet hade vidare
överlämnats Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 1 att riksdagen måtte till
Kostnader för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 10 500 000 kronor.

I samband med propositionen nr 138
och nämnda förslag i propositionen nr
1 hade utskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalvdande motionerna 1:556,
av herr Hildinq och herr Hanson, PerOlof,
samt II: 689, av herr Jönsson i
Ingemarsgården, om rätt till avdrag vid
beskattningen för studiekostnader,

2) de likalvdande motionerna 1:566,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
TI: 670, av herr Antonsson m. fl., om
skattelättnader för periodiskt understöd
åt studerande,

3) motionen n:569, av herr Björkman
och fru Kristensson. om upphävande
av gällande grunder för generell avskrivning
av vissa studielån, samt

Tisdagen den 2(i maj 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

20) motionen 11:1001, av fru Kristensson.

4) motionen 11:072, av herr Björkman
och fru Kristensson, om rätt till
avdrag vid beskattningen för studiekostnader; B.

i anledning av propositionen nr
138 väckta motioner:

5) de likalydande motionerna 1:749,
av herrar Larfors och Augiistsson, samt
II: 911, av herr Forsberg m. fl.,

0) de likalydande motionerna I: 798,
av herr Dahlberg m. fl., och 11:983, av
herr Svanberg m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:799,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
11:982, av herr Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:800,
av herr Wirmark m. fl., och 11:985, av
herr Svensson i Ljungskile m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:801,
av herr Åkesson in. fl., och II: 984, av
herr Svensson i Kungälv m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 807,
av herr Andersson, Torsten, m. fl., och
11:1003, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 808,
av herr Dahlén, och 11:994, av fröken
Elmén,

12) de likalydande motionerna I: 809,
av herr Hanson, Per-Olof, och II: 996,
av herr Hamrin i Kalmar in. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 810,
av herr Lundström m. fl., och II: 1002,
av herr Ohlin in. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 811,
av fröken Mattson, och II: 995, av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 812,
av herrar Nyman och Dahlén, samt II:
1004, av herr West berg och fröken Elmén,

16) de likalydande motionerna I: 813,
av herr Virgin m. fl., och 11:997, av
herr Heckscher m. fl.,

17) motionen 11:998, av herr Hermansson
m. fl.,

18) motionen 11:999, av herr Kellgren,

19) motionen 11:1000, av herr Kellgren,
samt

2f Första kammarens protokoll Nr 27

I motionerna 1:550 och 11:689 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning och förslag om skattereformer,
innebärande avdragsrätt för amortering
av studieskuld samt för periodiskt
understöd åt studerande.

I motionerna 1:566 och 11:670 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning angående rätt
till skatteavdrag på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt
understöd till studerande enligt de riktlinjer,
som i motionerna angivits, samt
om framläggande för riksdagen av de
förslag, som kunde föranledas av utredningen.

I motionen 11:672 hade yrkats, att
riksdagen skulle för sin del besluta sådana
ändringar i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt medgåves för studiekostnader
enligt i motionen uppdragna
riktlinjer.

I motionerna 1:749 och 11:911 hade
föreslagits, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhalla om en skyndsam
utredning samt förslag om införande av
fria läroböcker och fri studiemateriel i
gymnasier in. fl. skolformer med upp
till motsvarande utbildningsnivå.

I motionerna I: 798 och II: 983 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att de elever, som åtnjöte inackorderingstillägg
och inkomstprövat tillägg
till studiebidraget, skulle erhålla 6 fria
hemresor mellan hemorten och skolan
per läsår;

att de studerande, som vore bosatta
på ett avstånd från skolan av minst
fem kilometer fågelvägen eller tio kilometer
färdvägen, skulle erhålla resetilllägg
efter de grunder och med de belopp,
som fastställdes av Konungen —
i nuläget 30 kronor per månad; samt

att studerande, som genom aftonkurser
eller genom studier på fritid avlade

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

examen på gymnasial nivå, skulle erhålla
ett studiestipendium på 2 000 kronor.

I motionerna I: 799 och II: 982 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte som sin mening uttala,
att elever vid landets diakonissanstalter
för hela sin studietid borde inneslutas
i det studiesociala stöd som
föreslagits i propositionen 138.

I motionerna 1:800 och 11:985 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,

att studiebidrag jämte tillägg skulle
utgå till kurser om minst fem veckors

längd,

att ett inackorderingsbidrag å 65 kronor
per vecka skulle utgå vid kurser av
minst en och högst fyra veckors längd,

att särskilt resebidrag skulle utgå enligt
nu gällande regler till elever vid
kurser om minst fem veckors längd,
samt

att det förhöjda studiebidraget till
elever vid folkhögskolorna skulle utgå
med ett belopp, som låge nära det genomsnittliga
för yngre folkhögskoleelever,
250 kronor per månad.

I motionerna 1:801 och 11:984 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening skulle giva
till känna, att elever vid institut
för ungdomsledarutbildning, teologiska
seminarier etc. måtte erhålla rätt till
studiemedel i enlighet med bestämmelserna
för universitet och högskolor
in. fl. läroanstalter.

I motionerna I: 807 och II: 1003 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 138 måtte
besluta,

I. att det förhöjda studiebidraget inom
studiehjälpens ram skulle uppgå till
2 500 kronor per år;

II. att resebidrag skulle utgå om färdvägen
vore minst tio kilometer, med
de förutsättningar i övrigt som angåves
i propositionen;

III. att de studiebidrag liksom studielån,
som fölle under studiehjälps -

regleinentet, skulle vara värdebeständiga; IV.

att det i studiemedlen ingående
studiebidraget skulle uppgå till 2 500
kronor per år;

V. att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av möjligheterna
att inom ramen för ett vanligt
återbetalningssystem tillgodose önskemålen
om längre återbetalningsperiod,
om hänsynstagande till låntagarens betalningsförmåga
samt om jämn periodisering
av återbetalningarna enligt vad i
motionerna sades;

VI. att kostnader för räntor å studiehjälp
och studiemedel skulle vara
avdragsgilla vid beskattningen;

VII. att studiemedlen likaväl som det
däri ingående studiebidraget skulle vara
värdebeständiga;

VIII. att möjlighet att erhålla studiemedel
icke skulle vara beroende av den
studerandes förmögenhet;

IX. att rätten till .studiemedel icke
skulle inskränkas genom stadgande om
maximiålder;

X. att 16 §, 2 st. i studiemedelsförordningen
skulle få följande lydelse:
»Likaså må, om särskilda skäl äro därtill,
studiemedel utgå med högre belopp
än som följer av 9—12 och 14 §§»;

XI. att till Studiebidrag m. in. för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
382 000 000 kronor.

I motionerna 1:808 och 11:994 hade
anhållits, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 138 måtte

1. besluta utforma bestämmelsen om
återbetalningsskyldighet enligt studiemedelsförordningen
(30 §) så, att avgiftsdebiteringen
upphörde, så snart den
återbetalningsskyldige erlagt ett sammanlagt
belopp, som motsvarade vad
han skulle erlagt, därest fråga varit om
ett penninglån löpande med villkor
som angåves i 30 § i förslaget till studiemedelsförordning,

Tisdagen den 2(i maj 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förnyad utredning av möjligheterna
att anpassa återbetalningsskyldigheten
enligt studiemedelsförordningen efter
den aktuella betalningsförmågan, ej efter
den beskattningsbara inkomsten,

3. uttala, att avdragsrätt vid beskattningen
borde gälla för avgift enligt studiemedelsförordningen
samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om erforderligt
förslag i detta syfte till ändring i
skattelagstiftningen.

I motionerna I: 810 och II: 1002 hade
yrkats,

A. att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 skulle

1. besluta, att resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
(11 §) skulle utgå
till den studerande, om denne vore
bosatt på ett avstånd från skolan av
minst fyra kilometer fågelvägen eller
sju kilometer färdvägen samt att särskilt
resebidrag skulle utgå enligt nu
gällande regler till elever vid folkhögskolekurser
om minst fem veckors
längd;

2. besluta, att reglerna för inkomstprövat
tillägg enligt studiehjälpsreglementet
(12 och 13 §§) skulle utformas
dels så, att en femtedel av förmögenhet,
som överstege 40 000 kronor, skulle räknas
som inkomst, dels så, att de tröskelproblem,
som vid vissa inkomstintcrvaller
kunde inträffa till följd av de i propositionen
föreslagna inkomstprövningsreglerna,
löstes på sätt som angivits
i motionerna;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag till
nästa års riksdag angående de handikappades
särskilda studieekonomiska
problem;

4. besluta sådan utformning av 20 §
i förslaget till studiehjälpsreglemente,
att den mera generösa praxis som studiehjälpsnämnden
följt i fråga om inkomstprövade
studiehjälpsformer till
fosterbarn komme att gälla även i fortsättningen; 5.

besluta, att deltidsstuderande skul -

le i avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete rörande vuxenutbildningen
övergångsvis erhålla studiehjälpsförmåner
enligt de i studiehjälpsreglementet
angivna huvudgrunderna
efter evalveringsregler, som centrala
studiehjälpsnämnden måtte utfärda;

0. besluta, att

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förnyad utredning om lämpliga
former för inordnande av korrespondensstuderande
i de studiesociala stödformerna,
samt

b) korrespondensstuderande tills vidare
skulle vara berättigade till studiebidrag
enligt de för vuxenutbildningsbidragen
gällande grunderna;

7. uttala, att det i den föreslagna studiemedelsförordningen
införda stadgandet
(7 §), att studiemedel ej må utan
särskilda skäl utgå efter det den studerande
fyllt fyrrtio år, borde tillämpas
med hänsynstagande till betydelsen av
att samhället icke motverkade eller
försvårade omskolning och vidareutbildning; 8.

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam, förnyad utredning rörande
barntilläggens utformning i de
fall där modern bedreve studier;

9. besluta fastställa sådana regler för
inkomstprövningen i fråga om studiemedel
(11 § studiemedelsförordningen),
att makes inkomst beaktades med en
tredjedel av den del av nämnda inkomst,
som överstege dubbla basbeloppet; 10.

besluta fastställa sådana regler
för förmögenhetsprövningen i fråga om
studiemedel, att förmögenhet endast beaktades
med en femtedel av det förmögenhetsbelopp,
som överstege åtta gånger
basbeloppet (12 § .studiemedelsförordningen)
;

B. att vederbörande utskott skulle utarbeta
de förslag till författningstext
som erfordrades enligt yrkandena i motionerna.

I motionerna 1:812 och 11:1004 hade
föreslagits, att riksdagen vid behand -

44 Nr 27 Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ling av Kungl. Maj :ts proposition nr
138 skulle besluta,

att studiemedel skulle utgå för termin
även efter det att den studerande
fyllt 40 år,

att studiehjälp och studiemedel skulle
utgå vid såväl heltids- som deltidsundervisning
omfattande minst 2 veckor,

att resebidrag skulle utgå för högst 8
resor per läsår i enlighet med gällande
bestämmelser om resebidrag till inackorderad
studerande, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att yrkesskoleberedningen skulle få i
tilläggsdirektiv att utreda vuxenutbildningens
former och organisation i hela
dess vidd.

I motionerna 1:813 och 11:997 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
till studiemedelsförordning i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj:t måtte till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag till studiemedelsförordning
med beaktande av de
yrkanden och riktlinjer, som framlagts
i motionerna;

2. a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om statlig lånegivning till studerande
å det postgymnasiala stadiet besluta,
att statlig kreditgaranti skulle ställas för
studielån, som med gällande penningvärde
uppginge till 6 500 kronor per
läsår, utan prövning av den studerandes
eller i förekommande fall dennes makes
inkomst eller förmögenhet samt i övrigt
enligt de i motionerna angivna riktlinjerna,

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att garantilånenämnden
skulle upphöra med
utgången av juni 1964;

3. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om ett studiebidrag på 1 750 kronor
besluta, att till studerande å det postgymnasiala
stadiet skulle utgå tentamenspremier,
motsvarande 1 000 kronor
per normalstudieår, utan prövning
av den studerandes eller dennes makes
inkomst eller förmögenhet samt i övrigt

enligt de i motionerna angivna riktlinjerna; 4.

a) besluta, att avdrag för studiekostnader
skulle medgivas i förhållande
till ett belopp, motsvarande 4 000
kronor per normalstudieår, samt i övrigt
enligt de i motionerna angivna riktlinjerna,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i skatteförfattningarna,
som föranleddes av bifall
till förslaget under 4. a);

5. besluta, att ovan nämnda studieförmåner
skulle kunna komma sådan
svensk medborgare till godo, som bedreve
studier vid utländsk utbildningsanstalt; 6.

a) till Studiebidrag m. in. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
339 000 000 kronor.

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till Studiemedelsfonden för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
89 000 000 kronor; samt

7. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I motionen II: 998 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta,

att studiebidragets grundbelopp skulle
fastställas till 100 kronor per månad,
att förhöjda studiebidrag till studerande,
som uppnådde 21 års ålder under
det kalenderår de påbörjade utbildning
vid gymnasier etc., skulle utgå
med 300 kronor per månad,

att till studerande i behov av inackordering
skulle utgå ett inackorderingstillägg
med 200 kronor per månad,
att resetillägg skulle utgå med belopp
motsvarande de verkliga kostnaderna,
att fria läroböcker och fri skolmateriel
skulle givas åt elever i gymnasier
och andra skolor på motsvarande utbildningsnivå,

att studiemedel för postgymnasiala
studier skulle utgå med maximum

Tisdagen den 2(1 maj 1964 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

7 500 kronor per studieår, varav 3 500
kronor per studieår i form av studiebidrag,

att lånen skulle göras räntefria och
utan indexreglering, samt

att åldersgränsen för erhållande av
lån skulle sättas till 16 år.

I motionen II: 1001 hade yrkats,

A. att riksdagen måtte besluta,

1) att ortsavdrag för barn under 21
år skulle medgivas vid beskattningen, i
den mån barnet ej åtnjöte egen inkomst
för vilken det taxerades, med 1 000 kronor
för ettvart av de två första barnen
och med 1 500 kronor för varje följande
barn, att tillämpas från och med beskattningsåret
1965,

2) att inackorderingsbidrag skulle
utgå med 150 kronor per studiemånad,

3) att i stället för i propositionen föreslaget
generellt bidrag om 75 kronor
per studiemånad jämte inkomstprövat
å högst 75 kronor per studiemånad
skulle utgå ett inkomstgraderat bidrag
å högst 150 kronor avtrappat på sätt i
motionen angivits,

4) att avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
förhöjt studiebidrag för studerande
som uppnått 21 års ålder, samt

B. att vederbörande utskott skulle utarbeta
förslag till de författningsändringar,
som erfordrades vid bifall till
förslaget under A 1.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) första och tredje yrkandena i motionerna
I: 798 och II: 983,

2) yrkandena i motionerna 1: 800 och
II: 985,

3) yrkandena under I och III i motionerna
I: 807 och II: 1003,

4) yrkandena under A 1 (andra delen),
2 (andra delen) och 4—6 i motionerna
I: 810 och II: 1002,

5) andra yrkandet i motionerna I:
811 och II: 995,

6) andra—fjärde yrkandena i motionerna
I: 812 och II: 1004,

7) första—fjärde yrkandena i motionen
II: 998,

8) första yrkandet i motionen II:
1000, samt

9) yrkandena under A 2—4 i motionen
II: 1001,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till studiehjälpsreglemente
— i anledning av andra yrkandet i motionerna
1:798 och 11:983, yrkandena
under II och VI i motionerna I: 807 och
11:1003 samt yrkandena under A 1
(första delen) och 2 (första delen) i
motionerna I: 810 och II: 1002 för sin
del antaga nämnda förslag med de ändringarna,
att 11, 12, 22 och 23 §§ i förslaget
erhölle följande lydelse:

11 §.

Är den studerande bosatt på ett avstånd
från skolan av minst sex kilometer
fågelvägen eller tio kilometer färdvägen,
utgår resetillägg efter de grunder
och med de belopp, som fastställas av
Konungen.

Konungen äger----äro uppfyll da.

Resetillägg utgår---åtnjuter in ackorderingstillägg.

12 §.

Till studiebidrag---tjugotusen

kronor.

överstiger den studerandes och hans
föräldrars sammanlagda förmögenhet
trettiotusen kronor, skall en femtedel
av det överskjutande beloppet, avrundat
till närmaste lägre fulla hundratal
kronor, jämställas med beskattningsbar
inkomst.

Är den----för föräldrarnas.

22 §.

Studielån löper--• — statens ut låningsfonder.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

23 §.

Studielån beviljas ----annan sä kerhet.

Studielån skall---första amor teringen.

Ränta, som belöper på amorteringsfri
tid, erlägges med lika stora annuiteter
under den i amortering splanen fastställda
amorteringstiden;

n. att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om förlängt barnbidrag — för sin
del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 2 i övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

2. Elev i folkskola, fortsättningsskola,
statlig realskola, högre kommunal skola,
enskild under statlig tillsyn ställd flickskola
och realskollinje inbyggd i folkskolan
skall, om ej annat följer av 3.
eller Kungl. Maj:t för vissa fall annorlunda
förordnar, i fråga om rätt till
studiehjälp, jämställas med elev vid
grundskolan;

III- att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under IV, V och VII_

X i motionerna I: 807 och II: 1003,

2) yrkandet under 2 i motionerna
I: 808 och II: 994,

3) yrkandena i motionerna I: 809 och
II: 996,

4) yrkandena under A 8 och 9 i motionerna
I: 810 och II: 1002,

5) första yrkandet i motionerna I:

811 och II: 995,

6) första yrkandet i motionerna I:

812 och II: 1004,

7) yrkandena under 1, 2 a, 3 och 5 i
motionerna I: 813 och II: 997,

8) sjätte—åttonde yrkandena i motionen
II: 998,

9) yrkandena i motionen II: 999,
samt

10) andra yrkandet i motionen II 1000,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda förslaget
till studiemedelsförordning _

med bifall till yrkandet under 1 i motionerna
1:808 och 11:994 samt i anledning
av yrkandet under A 10 i motionerna
1:810 och 11:1002 för sin del
antaga nämnda förslag med dels de
ändringarna, att 12, 20, 27 och 30 §§ i
förslaget erhölle följande lydelse, dels
ock att 27 § i förslaget flyttades och
erhölle sin plats omedelbart före 30 §:

12 §.

Har den studerande förmögenhet,
skall det belopp som följer av 9 och
10 §§ minskas, förutom med inkomst
enligt vad därom stadgas i 11 §, med en
femtedel av den del av förmögenheten,
som överstiger sex gånger basbeloppet.
Är den---makes förmögenhet.

20 §.

Avgiftsunderlaget utgör summan av
dels den återbetalningsskyldiges inkomst
eller, om denna ej uppgår till ett
basbelopp, detta belopp,

dels den del av hans förmögenhet
som överstiger sex gånger basbeloppet.

Är den återbetalningsskyldige gift,
förhöjes den i första stycket nämnda
summan med hälften av
dels makens inkomst,
dels den del av makens förmögenhet
som överstiger sex gånger basbeloppet.

Har den---av basbeloppet.

Avgiftsunderlag avrundas — — _

hundratal kronor.

29 §.

Aterbetalningsskyldigheten upphör —

--avgiften gällt.

Den återbetalningsskyldige är icke i
något fall pliktig att erlägga avgift för
År efter det, under vilket han fyller sextiofem
år.

Avlider återbetalningsskyldig — -—
— dödsfallet inträffat.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

VIII. att riksdagen måtte besluta att
i enlighet med Kungl. Maj;ts förslag

30 §.

Även om så ej följer av 2.9 § upphör
återbetalningsskyldigheten, när den
återbetalningsskyldige i avgifter erlagt
ett belopp motsvarande vad han skulle
hava erlagt, därest de återbetalningspliktiga
studiemedlen utgjort ett räntebärande
lån, vilket skolat återbetalas
med lika stora annuiteter fördelade på
den tid under vilken avgifter erlagts.
Räntan skall därvid antagas hava uppgått
till sextio hundradelar av den vid
varje tidpunkt gällande normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.

Finnes vid tillämpningen av första
stycket den återbetalningsskyldige hava
erlagt mer i avgifter än han skulle hava
gjort om de återbetalningspliktiga studiemedlen
utgjort ett län, skall det överskjutande
beloppet återbäras till honom; IV.

att riksdagen i anledning av yrkandet
under A 3 i motionerna 1:810
och II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört angående de handikappades
särskilda studieekonomiska
problem;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört angående resetillägg
till inackorderade studerande,
för vilka färdvägen i avsevärd mån
överstege fågelvägen mellan hem och
skola;

VI. att riksdagen med bifall till yrkandet
under A 7 i motionerna 1:810
och II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört angående dispens
från den i 7 § studiemedelsförordningen
stadgade åldersgränsen;

VII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under 2 b i motionerna
I: 813 och II: 997 — besluta, att studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden
skulle upphöra med utgången av
juni 1964;

från och med den 1 juli 1964 inratta en
central myndighet för studiesociala åtgärder,
benämnd centrala studiehjälpsnämnden; IX.

att riksdagen måtte fastställa personalförteckning
för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna,
att tillämpas från och med budgetåret
1964/65 i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag;

X. att riksdagen måtte godkänna i utlåtandet
införd avlöningsstat för centrala
studiehjälpsnämnden och studiemedelsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

XI. att riksdagen måtte till Centrala
studiehjälpsnämnden m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
784 000 kronor;

XII. att riksdagen måtte till Centrala
studiehjälpsnämnden m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 195 000 kronor;

XIII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under XI i motionerna
I: 807 och II: 1003 samt yrkandet under
6a i motionerna 1:813 och 11:997 —
till Studiebidrag m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 356 000 000
kronor;

XIV. att riksdagen måtte till Naturastipendier
till studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 16 500 000
kronor;

XV. att riksdagen måtte till Statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor;

XVI. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret

48 Nr 27 Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
34 000 000 kronor;

XVII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under 6 b i motionerna
1:813 och 11:997 — till Studiemedelsfonden
för budgetåret 1964/65 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 89 000 000 kronor;

XVIII, att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandena i motionen II: 569 —
till Kostnader för avskrivning av vissa
.studielån med .statlig kreditgaranti för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 10 500 000 kronor;

XIX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om övergångsanordningar
och vidtaga de åtgärder i
övrigt, som erfordrades för förslagens
genomförande;

XX. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) andra yrkandet i motionerna I798
och II: 983,

2) yrkandena under II och VI i motionerna
I: 807 och II: 1003, samt

3) yrkandena under A 1 (första delen),
2 (första delen), 3 och 10 i motionerna
1:810 och 11:1002,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under
I, III och IV, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

XXI. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 799 och
II: 982,

2) yrkandet i motionerna 1:801 och
II: 984, vilka yrkanden avsåge avgränsningen
av det studiesociala stödet,

3) yrkandet i motionerna 1:749 och
II: 911,

4) femte yrkandet i motionen II: 998,
vilka yrkanden avsåge fria läroböcker
m. in.,

5) yrkandena i motionerna I: 556
och II: 689,

6) yrkandet i motionerna 1:566 och
II: 670,

7) yrkandet under 3 i motionerna
I: 808 och II: 994,

8) yrkandet under 4 i motionerna
I: 813 och II: 997,

9) yrkandena i motionen II: 672, och

10) yrkandet under A 1 i motionen
II: 1001, vilka yrkanden avsåge skilda
skattefrågor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet med
början å sid. 90 i det tryckta utlåtandet
anfört bland annat följande:

»I ett tidigare avsnitt har behandlats
det i motionen Ii: 1001 framställda yrkandet
att begränsa de studiesociala
stödåtgärderna beträffande elever på
gymnasiestadiet till vissa inkomstprövade
bidrag för familjer med särskilt
låga inkomster. Detta yrkande har i motionen
sammanställts med ett yrkande
som rör barnfamiljernas beskattning.
Motionären har sålunda hemställt att
riksdagen måtte besluta att ortsavdrag
för barn under 21 år skall medgivas vid
beskattningen med 1 000 kronor för ett
vart av de två första barnen och med
1 500 kronor för varje ytterligare barn.

I de vid riksdagssessionens början
väckta motionerna I: 571 och II: 681,
vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
har samma yrkande framställts med endast
den avvikelsen att yrkandet avser
ortsavdrag för barn under 16 år. I sitt
den 28 april 1964 dagtecknade betänkande
nr 35 hemställer bevillningsutskottet,
att ifrågavarande motionsyrkande
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Som motivering härför åberopar
bevillningsutskottet dels att det
av stats- och kommunfinansiella skäl
inte för närvarande är lämpligt att höja
ortsavdragen i enlighet med motionärernas
förslag, dels att det enligt bevillningsutskottets
mening bör anstå
med en höjning av ortsavdragen i avbidan
på resultatet av allmänna skatteberedningens
arbete.

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. in.

Vad bevillningsutskottet sålunda anfört
äger enligt särskilda utskottets mening
giltighet jämväl för den del av
föreliggande yrkande i motionen II:
1001, som går längre än det av bevillningsutskottet
behandlade motionsyrkandet.
Särskilda utskottet avstyrker på
grund härav motionen II: 1001 i denna

del.»

Å sid. 91 och 92 i det tryckta utlåtandet
hade utskottet yttrat bland annat
följande:

»I motionerna 1: 749 och II: 911 har
hemställts om en skyndsam utredning
och förslag om införande av fria läroböcker
och fri skolmateriel i gymnasier
in. fl. skolformer med motsvarande utbildningsnivå.
Ett yrkande av liknande
innebörd återkommer i motionen II:
998.

Systemet med fria läroböcker och fri
studiemateriel är helt genomfört i
grundskolan. På gymnasiestadiet tillhandahålles
däremot eleverna fria läroböcker
och annan studiemateriel för
det fall vederbörande kommun ställt
medel till förfogande för sådant ändamål.
På ett flertal orter i landet liar
kommunerna påtagit sig kostnader av
detta slag. Såsom framhålles i motionerna
1:749 och 11:911 leder i många
fall de kommunala bestämmelserna för
utdelning av fri studiemateriel till att
olika regler får gälla för elever i skilda
skolor och även för elever i samma skola,
ett förhållande som naturligtvis inte
är helt tillfredsställande. Frågan huruvida
staten bör lämna bidrag till kostnaderna
för läroböcker och annan studiemateriel
på gymnasiestadiet bör enligt
utskottets mening övervägas i annat
sammanhang. Utskottet avstyrker
följaktligen motionsyrkandena.»

Reservationer hade avgivits

vid l i utskottets hemställan

A. (avseende krav i fråga om uppförande
och ordning för erhållande av
.studiehjälp)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Ljumjbertj
samt herrar Wallmark, Björkman
och Nordstrandh, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att 29 § studiehjälpsreglementet måtte
erhålla följande lydelse:

29 §.

Har någon--- — genast återkrävas.

Avbryter någon — — —■ efter avbrottet.

Studerande, som förvisats eller avvikit
från läroanstalt, erhåller icke någon
studiehjälp för vecka under vilken han
av sådan anledning varit borta från undervisningen; B.

(avseende frågan om värdebeständighet
av förmånerna inom studiehjälpssystemet) av

herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av yrkandet
under III i motionerna 1:807 och II:
1003 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag angående värdebeständighet av
förmånerna inom studiehjälpssystcmet;

C. (avseende bidrag till inackorderade
elevers hemresor)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Thorsten Larsson,
Larsson i Umeå, Gustavsson i Alvesta
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som denna reservation visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av det tredje yrkandet
i motionerna I: 812 och II: 1004 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till nästa års riksdag om sådan
ändring av studiehjälpsreglementet, att
inackorderade elever erhölle bidrag till
resor mellan hemorten och skolan;

D. (avseende det inkomstprövande
tillägget)

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av yrkandet under A 2
(andra delen) i motionerna 1:810 och
II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört angående det
inkomstprövade tillägget i studielijälpssystemet; E.

(avseende fosterbarns studiehjälpsförmåner) av

herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den i reservationen
angivna lydelsen samt att
utskottet med bifall till yrkandet under
A 4 i motionerna I: 810 och II: 1002 bort
hemställa, att 26 § studiehjälpsreglementet
måtte erhålla följande lydelse:

26 §.

Vad i detta reglemente är stadgat om
föräldrar skall, när fråga är om adoptivbarn,
i stället gälla adoptivföräldrarna.

Har make--- — från vårdnaden;

F. (avseende förhöjt studiebidrag)

1) av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet i anledning
av det fjärde yrkandet i motionerna I:
800 och II: 985, yrkandet under I i motionerna
I: 807 och II: 1003 samt det
andra yrkandet i motionen II: 998 bort
hemställa, att 18 § studiehjälpsreglementet
måtte erhålla följande lydelse:

18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med tvåhundrafemtio
kronor i månaden;

2) av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå
och Källstad, vilka ansett, att utskottets

yttrande i viss del bort lyda på sätt, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
i anledning av det fjärde yrkandet
i motionerna I: 800 och II: 985, yrkandet
under I i motionerna I: 807 och
II: 1003 samt det andra yrkandet i motionen
II: 998 bort hemställa, att 18 §
studiehjälpsreglementet måtte erhålla
följande lydelse:

18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med tvåhundra
kronor i månaden;

vid III i utskottets hemställan

G. (avseende förslaget till studiemedelsförordning
i dess helhet)

av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande hort
i viss del hava i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag till studiemedelsförordning,

A. måtte med bifall till motionerna
I: 813 och II: 997 samt med avslag å
följande motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under IV, V, VII och
X i motionerna I: 807 och II: 1003,

2) yrkandet under 2 i motionerna I:

808 och II: 994,

3) yrkandena 2—4 i motionerna I:

809 och II: 996,

4) yrkandena under A 7—10 i motionerna
I: 810 och II: 1002,

5) sjätte—åttonde yrkandena i motionen
II: 998,

6) yrkandet i motionen II: 999 samt

7) andra yrkandet i motionen II:
1000, såvitt nu vore i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag till
studiemedelsförordning med beaktande
av de yrkanden och riktlinjer, som reservanterna
framlagt;

B. måtte med bifall till motionerna
1:813 och 11:997 beträffande långivning
till studerande å det postgymna -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

siala stadiet besluta, att statlig kreditgaranti
skulle ställas för studielån, som
med gällande penningvärde uppginge
till högst 6 500 kronor per läsår, utan
prövning av den studerandes eller i
förekommande fall dennes makes inkomst
eller förmögenhet samt i övrigt
enligt de av reservanterna förordade
riktlinjerna;

C. måtte med bifall till motionerna
I: 813 och II; 997 besluta, att till studerande
å det postgymnasiala stadiet skulle
utgå examens- eller tentamenspremier
utan prövning av den studerandes
eller dennes makes inkomst eller förmögenhet
samt i övrigt enligt de av reservanterna
förordade riktlinjerna;

D. måtte med bifall till motionerna I:
813 och II: 997 besluta, att ovan nämnda
studieförmåner skulle kunna komina
sådana svenska medborgare till godo,
som bedreve studier vid utländsk utbildningsanstalt; H.

(avseende barntillägg)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av yrkandet under A 8 i motionerna
I: 810 och II: 1002 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande ett
förbättrat studiestöd åt studerande
mödrar;

J. (avseende behovsprövning med
hänsyn till makes inkomst)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet med bifall till yrkandet
under A 9 i motionerna 1:810 och
II: 1002 bort hemställa, att 11 § studiemedelsförordningen
måtte erhålla
följande lydelse:

11 §.

Det belopp som följer av 9 och 10 §§
minskas med två tredjedelar av den del
av den studerandes inkomst för terminen,
som överstiger fyrtio procent av
basbeloppet, samt, om den studerande
är gift och sammanbor med maken,
därjämte med en tredjedel av den del
av makens inkomst för terminen, som
överstiger tvåhundra procent av basbeloppet.

Såsom den------såsom inkomst.

Vad i------makes inkomst;

K. (avseende studiebidraget inom studiemedelssystemet) 1)

av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den ändrade
lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet i anledning av
yrkandet under IV i motionerna 1:807
och II: 1003 samt det sjätte yrkandet
(andra ledet) i motionen 11:998 bort
hemställa, att 15 § studiemedelsförordningen
måtte erhålla följande lydelse:

15 §.

I .studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår studiebidrag
med följande belopp, nämligen,

a) om han är berättigad till studiemedel
motsvarande minst sjuttio procent
av basbeloppet, ettusen kronor, eller,

b) om han är berättigad till studiemedel
med lägre belopp, så stor del av
ettusen kronor, som svarar mot förhållandet
mellan det belopp vartill han är
berättigad och sjuttio procent av basbeloppet.

Utgående .studiemedel--- — hand

studiebidrag;

2) av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt
atl utskottet med bifall till yrkandena
under IV och VII i motionerna 1:807

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

och II: 1003 samt i anledning av det
sjätte yrkandet (andra ledet) i motionen
11:998 bort hemställa, att 15 § studiemedelsförordningen
måtte erhålla
följande lydelse:

15 §.

1 studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår studiebidrag
med tjugofem procent av basbeloppet.

Är den studerande berättigad till studiemedel
med mindre än sjuttio procent
av basbeloppet, utgör studiebidraget
dock endast så stor del av nämnda
procenttal, som svarar mot förhållandet
mellan de studiemedel vartill han
är berättigad och sjuttio procent av basbeloppet.

I förekommande fall avrundas studiebidrag
till närmast jämna krontal.

Utgående studiemedel---hand

studiebidrag;

L. (avseende möjligheten att efter särskild
prövning bevilja studiemedel utöver
vad som följde av de generella
reglerna)

av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka dock ej antytt sin mening;

vid VII, IX, X, XI, XII i utskottets
hemställan

M. av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
utan angiven mening;

vid XIII i utskottets hemställan

N. av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka, under hänvisning
till reservationerna F 1 och K 2
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med avslag å yrkandet
under 6 a i motionerna 1:813 och
II: 997 samt i anledning av yrkandet
under XI i motionerna I: 807 och II:
1003 — till Studiebidrag m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
380 500 000 kronor;

O. av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

vid XVII i utskottets hemställan

P. av fröken Ljungberg samt herrar
1 Vallmark, Björkman och Nordstrandh,
utan angiven mening;

vid XXI i utskottets hemställan

Q. (avseende det studiesociala systemets
avgränsning)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell,
fröken Ljungberg samt herrar
Thorsten Larsson, Wallmark, Larsson i
Umeå, Björkman, Gustavsson i Alvesta,
Källstad och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
lyda på sätt, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av yrkandet i motionerna
1:801 och 11:984 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag i syfte att elever vid de
fria kristna samfundens teologiska seminarier
och liknande läroanstalter erhölle
rätt till studiemedel enligt studiemedelsförord
ningen;

It. (avseende det studiesociala systemets
avgränsning)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell,
fröken Ljungberg samt herrar
Thorsten Larsson. Wallmark, Larsson i
Umeå, Björkman, Gustavsson i Alvesta,
Källstad och Nordstrandh, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
yrkandet i motionerna I: 799 och II:
982 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna, att elever
vid diakonissanstalter skulle äga
rätt till studiemedel enligt studiemedelsförordningen
under hela sin studietid
;

S. (avseende avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande) -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

5.4

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

1) av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till yrkandet i
motionerna 1: 5CC och 11:670 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag angående avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till .studerande i enlighet
med vad reservanterna anfört;

2) av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort lyda så, som denna
reservation visade, samt att utskottet
bort hemställa, alt riksdagen med bifall
till yrkandet i motionerna 1:556 och
II: 689 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsamt förslag till sådana
ändringar i skatteförfattningarna,
att avdrag för periodiskt understöd till
.studerande medgåves vid beskattningen; 3)

av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av yrkandena
i motionerna 1:556 och 11:689
samt 1:566 och 11:670 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till
studerande;

T. (avseende avdragsrätt vid beskattningen
för studiekostnader)

1) av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka, under hänvisning till
sin under reservation S 3 intagna motivering,
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen
11:672, yrkandet under 3 i motionerna
I: 808 och II: 994 samt yrkandet
under 4 i motionerna I: 813 och II:
997 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling
i beskattningshänseende;

2) av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
vissa delar bort lyda på sätt i reservationen
angivits samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
yrkandet under 4 i motionerna 1:813
och 11:997 samt i anledning av motionen
11:672 måtte besluta, att avdrag
skulle medgivas för studiekostnader till
ett belopp, motsvarande 4 000 kronor
per normalstudieår i enlighet med vad
reservanterna anfört, ävensom i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till innevarande års höstriksdag rörande
sådana ändringar i skatteförfattningarna,
som föranleddes härav;

L''. (avseende ortsavdrag för barn under
21 år)

av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett, att det avsnitt av utskottets
yttrande, som började å sid. 90 i
det tryckta utlåtandet med orden »I
ett» och slutade å sid. 91 med orden
»denna del», bort ersättas med text av
följande lydelse:

»I motionen II: 1001 har bl. a. framförts
yrkande om införande av barnavdrag
vid beskattningen. Enligt motionen
bör avdrag medges intill dess barnet
fyllt 21 år, såvida barnet ej taxeras
för egen inkomst. Motsvarande yrkande
ehuru med annan åldersgräns har framförts
i de vid riksdagssessionens början
väckta motionerna 1:571 och 11:681,
vilka hänvisats till bevillningsutskottet
och i detta utskotts betänkande nr 35
blivit avstyrkta. Enligt vad särskilda
utskottet inhämtat är nämnda betänkande
avsett att behandlas i riksdagen innan
det här aktuella utlåtandet kommer
på riksdagens bord. Utskottet finner
sig på grund härav förhindrat att
tillstyrka bifall till motionen men vill
dock nedan ge tillkänna sin principiella
uppfattning i frågan.

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Makar med barn har obestridligen
högre levnadskostnader än barnlösa
makar, liksom makar med flera barn
har högre levnadskostnader än makar
med få barn. Skillnaden utjämnas i
någon mån genom barnbidragen men
blir inte på långt när eliminerad. På
grund härav har makar med barn lägre
skatteförmåga än barnlösa makar och
makar med många barn lägre skatteförmåga
än makar med få barn.

Till en beskattning enligt skatteförmågeprincipen
hör ortsavdrag. Dessa är
avsedda att från beskattning undanta
den del av inkomsten som åtgår till de
mest elementära levnadskostnaderna —
mat, husrum m. in. — och som sålunda
saknar varje skattekraft. Ortsavdraget
är nu för ensamstående 2 250 kronor
och för äkta makar dubbelt så högt eller
4 500 kronor. I motsats till vad fallet
är i de flesta med Sverige jämförbara
länder förekommer emellertid i
vårt land inget ortsavdrag för barn, vilket
för barnfamiljerna innebär att den
del av deras inkomst som är oundgängligen
nödvändig för barnets underhåll
och därmed saknar skattekraft blir beskattad.
Från skattesynpunkt är denna
inkomstdel att betrakta som obefintlig,
och barnfamiljerna får sålunda deltaga
i repartiseringen av de gemensamma
samhällsutgifterna efter ogynnsammare
grunder än andra skattskyldiga. Att
märka är att merbelastningen på grund
av frånvaron av barnavdrag drabbar
barnfamiljerna hårdare ju lägre inkomsten
är och ju fler barnen är. Beskattningen
av barnfamiljerna står alltså
för närvarande i omvänd proportion
till skatteförmågan.

Ktt införande av barnavdrag är därför
enligt utskottets uppfattning i och
för sig högst motiverat.»; ävensom

V. (avseende fria läroböcker m. m.)

av fröken Ljungberg samt herrar
\V allmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett, att det avsnitt av utskottets
yttrande, som började å sid. 91 i
det tryckta utlåtandet med orden »I

motionerna» och slutade å sid. 92 med
orden »följaktligen motionsyrkandena»
bort ersättas med text av följande lydelse: »l

motionerna 1:749 och 11:911 har
hemställts om en skyndsam utredning
och förslag om införande av fria läroböcker
och fri skolmateriel i gymnasier
in. fl. skolformer med motsvarande
utbildningsnivå. Ett yrkande av samma
innebörd återkommer i motionen
11: 998.

Systemet med fria läroböcker och fri
studiemateriel är helt genomfört i
grundskolan. På gymnasiestadiet tillhandahålles
däremot eleverna fria läroböcker
och annat studiematerial för det
fall vederbörande kommun ställt medel
till förfogande för sådant ändamål. På
ett flertal orter i landet har kommunerna
påtagit sig kostnader av detta slag.
Frågan huruvida staten bör inskrida
och lämna bidrag helt eller delvis till
kostnaderna för läroböcker och annat
studiematerial på gymnasiestadiet bör
enligt utskottets mening övervägas i annat
sammanhang. Utskottet avstyrker
följaktligen motionsyrkandena.»

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Under de sista 10 å 15
åren har eu debatt förts om nödvändigheten
av att bereda den studerande ungdomen
ekonomiskt stöd för bedrivande
av studier. I denna debatt har vi från
centerpartiets sida starkt hävdat att varken
vägavståndet eller pappas plånbok
får vara avgörande för huruvida de
unga eleverna skall ha möjlighet att studera.
När vi under årens lopp har medverkat
till att ekonomiskt understöd
lämnats, har denna grundsyn varit vägledande.

När vi, herr talman, i detta utskottsutlåtande
framlägger våra förslag om
studiestöd med anledning av förevarande
proposition, gör vi det från samma
utgångspunkt, nämligen att största möjliga
antal ungdomar skall beredas tillfälle
att utnyttja de möjligheter till utbildning
i det yrke eller på den studie -

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

väg som vederbörande bär lust till och
fallenhet för. Det ar, anser vi, eu skyldighet
för det samhälle, som får uppbära
frukterna av den skicklige yrkesarbetarens
eller vetenskapsmannens kunnande,
att svara för att inte deras studier
blir så ekonomiskt betungande, att
dessa omöjliggöres.

Frågan a.- således, vilka vägar för studiestöd
som vi kan välja på. Tidigare
bär främst låneformen varit den huvudsakliga.
Senare bar därtill ett ganska avsevärt
belopp varje år utbetalats såsom
bidrag i form av naturastipendier, räntefria
lån och resebidrag samt därjämte
ytterligare några bidrag av mindre storlek.
Härtill kommer att sedan ett par års
tid medgivits en 25-procentig avskrivning
på alla statliga studielån. Många
av dessa .studiebidrag, exempelvis naturastipendierna,
har emellertid varit behovsprövade.
En stark kritik har framförts
över att föräldrarnas inkomstförhållanden
skulle vara avgörande för huruvida
de äldre studerande skulle få
.studiehjälp eller ej. Denna behovsprövning
har som bekant nu tagits bort i
det nya förslaget, och det hälsar säkert
alla med tillfredsställelse.

I pressdebatten, liksom motionsledes,
har även en annan principiell fråga tagits
upp, nämligen frågan om studielön.
Jag tror inte på den formen av studiestöd.
För det första måste den kopplas
samman med ett ganska närgånget
prestations- och kontrollsystem, som ju
i regel inte är något rekommendabelt.
För det andra ställer det mycket stora
kostnadskrav på samhället. Beträffande
kostnaderna säger utskottet i föreliggande
utlåtande: »Studielön måste anses höra
hemma i ett samhälle med en helt annan
inkomststruktur än den som förekommer
i dagens Sverige», och utskottet
förmenar att det inte anses finnas
skäl för att överväga denna tanke. Jag
vill på mitt partis vägnar instämma
häri.

Propositionen bygger även upp sitt
förslag på en kombination av lån och
studiebidrag. I stort sett anser sig cen -

terpartiet kunna biträda propositionen
i den principiella uppläggningen, men
vi har även en hel del kritiska anmärkningar
och ändringsförslag beträffande
densamma i för de studerande betydelsefulla
detaljer.

I första hand vänder vi oss mot studiebidragets
storlek. Detta gör vi av två
skäl. Vi anser alt de 175 kronor per månad,
som utredningen och propositionen
föreslagit, är ett alltför litet belopp
till de äldre studerande. Samtidigt blir
det orättvist jämfört med de yngre kamraternas
möjligheter att få bidrag; de
kan som bekant få betydligt mera trots
att de går i samma skola och har i övrigt
samma betingelser. När en 19- eller
20-årig elev kan erhålla — för att nämna
några siffror — upp till mellan 225 och
325 kronor per månad, kommer enligt
det socialdemokratiska majoritetsförslaget
inte 21-åringen att få mer än 175
kronor per månad. Detta måste bli orättvist
och komma att skapa en massa irritation.
Särskilt markerat blir detta vid
alla våra folkhögskolor, där man kan
förvänta att medelåldern kommer att
höjas när nu, från och med läsåret 1963/
64, lägsta elevåldern höjts till 18 år. Rätt
snart har vi förmodligen två olika hälfter
av elever vid samma skola tillhörande
olika bidragskategorier. Den som har
möjlighet att starta på rätt sida om åldersstrecket
får det bäst, medan exempelvis
militärtjänst och andra liknande
hinder kan leda till att vederbörande
förlorar ett rätt avsevärt belopp per månad.
Utredningen har också uppvisat
siffror som pekar i den riktningen, och
skolöverstyrelsen har i sitt yttrande
över utredningens betänkande med flera
exempel visat samma sak. Ja, det heter
i skolöverstyrelsens yttrande: »Skol överstyrelsen,

som helt delar utredningens
syn på relationen mellan genomsnittsbidragen
till yngre elever och studiestödet
till äldre elever, vill i konsekvens
därmed förorda, att det förhöjda
studiebidraget till folkhögskoleelever

fastställes till 320 kronor — ---vilket

belopp överstyrelsen finner skäligt.»

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Herr talman! Vi har dock från den
principiella utgångspunkten att det gäller
att skapa ett schablonsystem, vilket
genom sin likartade tillämpning blir lättare
att administrera, ansett det alltför
krångligt att i detta avseende och vid
enskilda skolformer avvika från likhetsprincipen.
Vi menar att man både
vid folkhögskolan och vid andra gymnasiala,
yrkes- och likartade skolor kan
utjämna denna orättvisa genom att bringa
21-åringarnas bidrag i närheten av
de yngre elevernas. I reservation F 1
har vi därför under hänvisning till centerpartiets
motion i frågan föreslagit,
att studiebidraget bör per månad utgå
med 250 kronor. När det gäller studiemedlen
pa det postgymnasiala stadiet
föreslår vi ett likartat belopp.

Vi har också den uppfattningen att
dessa bidrag och förmåner inom studiehjälpssystemet
bör göras värdebeständiga
och föreslår i reservation B
att en utredning med detta syfte företages.

Uet belopp om 5 000 kronor, som föreslagits
kunna utgå per läsår såsom
.studielån, skulle enligt propositionen
ackumulera den uppskjutna räntan till
kapitalet. Därigenom skulle räntebeloppet
inte bli avdragsgillt i skattehänseende.
Centerpartiets motion om att betalningen
av denna ränta skulle kunna
uppskjutas men erläggas senare och
därmed bli en skatteavdragspost har
också tillstyrkts av utskottet.

Får jag nu, herr talman, övergå till
att kommentera avsnittet om studiemedelsförordningen.
Vår reservation
berör här även i första hand studiebidraget.
Förslaget om 1 750 kronor per
liisår eller 875 kronor per termin rimmar
enligt vår uppfattning inom centerpartiet
dåligt med värdet av nu utgående
.studiebidrag. Här kan ungefär
samma jämförelseförhållande mellan
olika studiekategorier gälla som jag anförde
beträffande det gymnasiala området,
men därtill kommer speciellt att
de nu utgående bidragen till stora
mängder av studerande är större än

dessa 1 750 kronor. Vi har exempelvis
naturastipendierna, som visserligen bara
utgår under halva studietiden men
som utslagna över hela tiden kan i dagens
läge anses representera ett värde
av 1 500 kronor per år; och har vederbörande
dessutom ett räntefritt lån,
måste man ju också lägga till den räntan
vid jämförelse av bidragen. Går vi
sedan över till den under senare år tilllämpade
25-procentiga avskrivningsrätten
på studiemedelssumman, kommer
man även där upp till likartat belopp.
Om jag skall nämna en cirkaberäkning,
kan jag säga att en ganska stor grupp
av studerande här konmier upp till ett
belopp av omkring 3 000 kronor per år.
L tan att ange någon definitiv siffra kan
man därför slå fast, att det av utredning
och regering föreslagna studiebidraget
är klart sämre för dem som hittills erhållit
studiestöd efter behovsprövning.

Centerpartiet har ansett det skäligt
att nu fastställa bidraget till de postgyinnasiala
studierna till 2 500 kronor
per läsår, vilket mera motsvarar genomsnittet
av nu utgående bidrag än regeringsförslaget
gör.

I reservation nr K 2 framhåller vi,
att det samtidigt är riktigt och nödvändigt
att anknyta studiebidraget till basbeloppet
för att därmed erhålla den
värdebeständighet, som skall ge bidraget
dess framtida värde. Propositionen
anknyter rätten till lånemedel till 70
procent av basbeloppet. Dä tycker vi
att det är både rimligt och enkelt att
göra detsamma med studiebidraget. Vi
föreslår därför att studiebidraget får
utgöra 25 procent av basbeloppet per
termin. Basbeloppet är nu 4 800 kronor,
men nästa år, då studiemcdelsförordningen
träder i kraft, torde basbeloppet
kunna antagas vara omkring
5 000 kronor. Den 25-procentiga beräkningen
ger alltså en summa av 1 250
kronor per termin, ett belopp som i
många stycken är motsvarande och parallellt
till studiesystemets hjälp i övrigt.
Principen om studiebidrag plus
lån har alltså varit i tillämpning gan -

Tisdagen den 26 mai 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ska länge, och vi tror att en avvägning
på sätt som vi i dessa reservationer föreslår
blir en lämplig sådan.

Det bidrag i form av tentamenspremie,
varom förslag är fogat till detta
utlåtande i form av motioner och reservationer,
där det avses att vederbörande
efter vissa grunder skulle kunna
erhålla 1 000 kronor per studieår, kan
enligt vårt förmenande inte vara en
lämplig bidragsform. Tentamen kan
sannerligen vara tillräckligt nervös och
pressande utan att man därtill skall behöva
riskera att förlora pengar på densamma.

Principen om att de studerande skall
få rätt att göra skatteavdrag för amorterad
studieskuld kan väl i och för sig
vara värd att diskutera. Vårt parti hyser
emellertid den uppfattningen, att
studiestödet skall komma under den tid
då vederbörande behöver pengarna för
sina studier. Sedan examina är klara
och den studerande genom dessa erhåller
goda inkomster, behöver han ju inte
detta stöd. Att medge skatteavdrag,
som i princip går längre än för andra
medborgargrupper, anser vi inte vara
rätt.

Frågan om återbetalningen av studiemedlen
har varit föremål för ett starkt
intresse. Den kritik som har riktats mot
att ett indexsystem skulle tillämpas kan
i och för sig vara förståelig, enär den
studerande inte då kunde överblicka vid
vilken tidpunkt han hade att erlägga en
till sin storlek i förväg bestämd summa
pengar. Efter den överenskommelse som
har träffats i utskottet om denna detalj
har en litet mera skärpt spärregel införts,
vilken innebär att vid den tidpunkt
då den studerande är färdig med
sina studier och man kan överblicka
lånesummans storlek, en beräkning
skall göras äver hur stor summa låntagaren
har att erlägga efter ett konventionellt
lånesvstem samt när tidpunkten
kan beräknas infalla för det
vanliga lånets inbetalande. När denna
summa sålunda har uppnåtts, kommer
indexamorteringen att upphöra. Ingen

behöver betala in mera än vad ett vanligt
lån skulle ha givit, och summan
kommer därför inte att vara så anonym
som i det tidigare förslaget.

överenskommelsen i utskottet innebär
vidare att det ursprungliga förslaget
har blivit justerat till det bättre. Ur
denna överenskommelse är väl kanske
främst att anteckna att antalet kilometer
för resebidragets erhållande bär
minskats från sju till sex och när det
gäller frågan om resväg från tolv till
tio. Vidare innebär den även en uppjustering
av den inkomsthöjande förmögenhetsgränsen
med 10 000 kronor och
i studiemedelsförordningen en höjning
av fribeloppet för förmögenhet från fyra
till sex basbelopp. Dessa förändringar
och denna justering till det bättre
av regeringens förslag kommer att tillföra
de studerande ytterligare omkring
8 å 10 miljoner kronor per år.

Får jag, herr talman, innan jag går
in på och yrkar bifall till föreliggande
reservationer, kommentera den blanka
reservation som är fogad till detta utskottsutlåtanden
punkten L, och undertecknad
av fru, Hamrin-Thorell, mig
och herr Gustavsson i Alvesta?

Den reservationen har tillkommit
med anledning av att det i studiemedelsförordningen
16 § andra stycket står
så här: »Likaså må, om synnerliga skäl
äro därtill, studiemedel utgå med högre
belopp än som följer av 9—12 och 14
§§.» Vi anser att skrivsättet »synnerliga
skäl» lätt kan ge upphov till en alltför
restriktiv tolkning av bestämmelserna.
Det kan finnas olika studietillfällen,
då man har alldeles speciella
omkostnader, och därför bör inte en
sådan här förordning göras så stel att
den till nästan hundra procent inte kan
tillämpas utöver vad som vanligen sker
såsom fallet är enligt nu föreliggande
förslag. Det bör alltså ske en uppmjukning.
Vi vill poängtera att man inte
bör hålla alltför hårt på den mycket
restriktiva tolkning som man lätt kan
komma fram till ur orden »synnerliga
skäl». Vi hoppas och tror att om det

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

verkligen finns särskilda skäl för förhöjda
studiemedel, bör man kunna få
rätt därtill.

Låt mig så, herr talman, såvitt avser
punkten I i utskottets hemställan, yrka
bifall till reservationerna B, om värdebeständigheten
av studiehjälpen, C om
inackorderade elevers hemresor, F 1
om förhöjt studiebidrag och K 2 om
studiebidraget inom studiemedelsförordningen,
vidare vid punkten XIII till
reservation N, samt slutligen vid punkten
XXI till reservation S 1 om avdragsrätt
för periodiskt understöd och till
den trepartireservation som betecknas
med Q.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det förslag som nu föreligger
och som kammaren har att ta
ställning till åsyftar ju att så långt möjligt
skapa ett enhetligt studiesocialt system
för de studerande över grundskolenivån.
Det eftersträvar att i de detaljer
där så går att göra skapa likformighet
i bestämmelserna om studiefinansiering
för elever på det gymnasiala
stadiet och för studerande i postgymnasialstadiet.

Det finns dock en viktig skillnad. När
det gäller det gymnasiala stadiet har
studiehjälpen, så som den utformats
här, också en familjestödjande motivering.
Den skall hjälpa familjerna att
hålla sina barn i skolan. Studiemedelsförordningen,
som således tillämpas på
de postgymnasiala stadierna, riktar sig
däremot till individerna. Det är individernas
behov av studiemedel som
skall tillgodoses i den situation då de
ägnar sig åt dessa studier.

Högerpartiet har för sin del anslutit
sig till uppfattningen, att om det
nu fortfarande finns en hög motståndströskel
mot högre studier, som på något
sätt är socialt motiverad, så är det
nog riktigt, såsom utredningen har bedömt
det, att den tröskeln framför allt
är tillfinnandes efter avslutad grundskola.
Därför har också vi från högerns

sida biträtt propositionen i allt väsentligt,
vad beträffar studiehjälpen på det
gymnasiala området. .lag vill bara, när
det gäller studiehjälpen, beröra några
detaljfrågor i anslutning till här avgivna
reservationer.

Här finns en första reservation, betecknad
A, som avser krav i fråga om
uppförande och ordning för erhållande
av studiehjälp. Hela vägen igenom —
utredningen, Kungl. Maj:t och utskottet
— har man varit överens om att uppförande
och ordning inte i och för sig
skall spela någon avgörande roll när det
gäller möjligheterna att erhålla studiehjälp.
Det skall inte vara någon sorts
prövning härvidlag, och detta är väl
desto mera motiverat som ordnings- och
uppförandebetygen väl försvinner successivt,
vilket jag för min del finner
riktigt, men studiehjälpsutredningen
har ändå för sin del menat, att det kan
vara anledning att fullfölja den familjestödjande
idé som ligger till grund för
studiehjälpen också i det här avseendet.
Familjerna skall ha hjälp till att
hålla sina barn i skolan. Om barnen av
icke legitima skäl uteblir från skolan,
finns det ingen anledning att låta studiehjälp
utgå. Sådana icke legitima skäl
är enligt utredningens mening avvikning
från skolan, alltså skolkning under
en vecka eller mer, och förvisning.
Reservanterna har i reservation A tagit
upp vad studiehjälpsutredningen föreslagit.
Kungl. Maj:t vill däremot i sin
proposition slopa detta studiehjälpsutredningens
förslag med den motiveringen
att en sanktion är olämplig i fråga
om en lämplighetsprövning beträffande
uppförande och ordning, och då kräver
konsekvensen att man inte heller
drar in studiehjälpen på grund av avvikelse
eller förvisning.

Jag tänker inte ta upp denna fråga
ur den synpunkt som departementschefen
gör. Det är inte i första hand för
att här ha ett disciplinärt hjälpmedel
som jag vrkar bifall till reservationen,
utan det är helt enkelt av rent logiska
skäl som jag nyss antydde. Att effekten

Tisdagen den 2(5 maj 19G4 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

av alt det kan bli densamma som om
bestämmelsen var tillkommen som ett
disciplinärt medel ger väl ingen anledning
till tvekan. En liktartad bestämmelse
bar funnits, och den har nu föreslagits
av utredningen. I den mån man
plockar bort den, är det självklart något
som uppmärksammas. Jag vill erinra
om vad herr Petersson, Erik Filip,
sade i en disciplindebatt i denna kammare
för ett par dagar sedan: »Sedan
vill jag också fästa uppmärksamheten
på att lärarna måste få en känsla att de
har myndigheternas stöd då det gäller
disciplinsvårigheter.» Otvivelaktigt kan
det från skolans sida upplevas som ett
minskat stöd, om myndigheterna tar
bort en sådan bestämmelse.

.lag vill säga ett par ord i anslutning
till ett par andra reservationer. I reservation
D av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell,
herrar Larsson i Umeå och
Källstad, behandlas frågan om inkomstprövningen
i propositionen. Jag har
stora sympatier för denna reservation,
tv det är otvivelaktigt så att när man
gör en inkomstprövning måste hänsyn
tas till tröskeleffekter. Men jag skulle
kanske ännu hellre ha sett att man i
samband med denna reservation också
erinrat om principen, att ju fler barn
det finns i en familj desto mindre räcker
inkomsten till, desto mindre skattekraft
har familjen, och att man vid
inkomstprövningen också skall ta hänsyn
till antalet barn, såsom det är antytt
i högerreservationen med beteckningen
U.

Reservationen E som avser fosterbarns
studiehjälpsförmåner upptar ett
yrkande, som jag för min del biträtt
i särskilda utskottet. Mitt namn har
dock inte kommit med, och det anser
jag bero på de ganska besvärliga förhållanden
under vilka detta särskilda
utskott arbetat — med den oerhörda
tidspress som rådde när utskottet vid
så sen tidpunkt fick ett omfattande
ärende att behandla. De stora svårigheter
som uppstod i utskottet berodde
inte på presidiet och inte på ett se -

kretariat som arbetade nästan över
gränsen till mänsklig förmåga utan det
berodde helt enkelt igen på att regeringen
försätter riksdagen i den situationen
att i sessionens elfte timme ta
ställning till stora, omfattande frågor
och hasta med utskottsberedningar som
man borde få en gott tillmätt tid för.
Alltnog — vi hade aldrig tid att i utskottet
få alla reservationerna presenterade
gemensamt, och man hade inte
möjlighet att ta ställning till dem där.
I 26 § finns en särbestämmelse, och jag
antar att de som står för reservationen
E närmare kommer att kommentera
den. Jag vill bara säga att mig förefaller
det alldeles naturligt, både ur fosterbarnens
och ur fosterföräldrarnas
synpunkt, att den inkomstprövning som
det är fråga om skall gälla de naturliga
föräldrarna, icke fosterföräldrarna.

I fråga om studiemedelsförordningen
har högern kommit att ensam inta en
avvikande hållning i förhållande till de
Övriga partier som deltagit i utskottsarbetet.
Det var kanske en något överraskande
situation. I varje fall hade man i
början av utskottsarbetet knappast anledning
förmoda att det skulle bli så.
Att så skedde får man väl tillmäta någons
skicklighet — jag vet ej vem det
är — och gratulera den okände.

Högerpartiet har emellertid ett förslag
till studiemedelsförordning i dess
helhet, ett förslag som bygger på en
principiell grundsyn av annan art än
den som Kungl. Maj:ts förslag bygger
på. Skillnaden i grundsyn här medför
helt enkelt olika system för studiestöd
på det postgymnasiala området. Vi yrkar
därför avslag på Kungl. Maj:ts förslag
till studiemedelsförordning. Vi har
i reservation G vid punkten III i utskottets
hemställan dragit upp riktlinjerna
för vårt system.

Grundsynen är alltså den, att på detta
stadium — när det gäller studerande
ungdomar över 21 år — tar studierna
sikte på en framtida yrkesverksamhet,
i regel en yrkesverksamhet som ekonomiskt
sett skall ge den som studerar

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

möjlighet att efter fullbordade studier
få högre inkomster än om han inte ägnat
sig åt studierna utan direkt gått ut
i förvärvsverksamhet. Studierna är med
andra ord, menar vi, ett slags investering,
en personlig investering. Därför
bör också rent principiellt studierna bekostas
av de studerande själva. Men det
är självklart att många ungdomar, kanske
flertalet ungdomar, saknar medel,
och då är det naturligt att man liksom
vid andra investeringar skall kunna göra
en upplåning. Samhällets insatser
härvidlag bör således vara att se till att
det behov av studiemedel som ungdomarna
har skall kunna tillgodoses, så
att levnadskostnaderna och de egentliga
studiekostnaderna under studietiden
blir täckta. Men samhället bör också
kunna utforma sin långivning så att
amorteringarna kan periodiseras på ett
lämpligt sätt och icke bli för tyngande.
I de fall då svårigheter uppstår skall
man kunna få möjlighet till anstånd eller
i vissa fall avskrivningar, men i
princip skall det vara ett lånesystem.

De här lånen som vi vill ställa till förfogande
skall inte behovsprövas, såsom
enligt Kungl. Maj:ts förslag, med hänsyn
till egen eller makes inkomst och förmögenhet.

Vi kompletterar studiesystemet med
ett yrkande om avdrag för studiekostnader.
Det hänger ihop med grundsynen
att studierna är en investering. Därför
menar vi att det äskade avdraget
för studiekostnader är en parallell till
den avskrivning, det värdeminskningsavdrag
som medges vid kapitalinvesteringar
i maskiner och annat.

Detta är huvudpunkterna i högerpartiets
förslag till studiestöd, ett förslag
som alltså tar sikte på den enskildes behov
och rättmätiga krav på samhällets
prestationer.

Vi har också ett förslag om att medel
utan krav på återbetalning skall kunna
ställas till förfogande. Dessa studiemedel
har enligt vår mening en enda motivering,
och det är samhällets intresse
att stimulera till effektiv studiegång.

Herr Thorsten Larsson tycker att systemet
var hårt och pressande. Examensoch
tentamenspremier är olämpliga,
därför att det är i och för sig nervös''
med tentamina, och så kommer nu därtill
risken att man skall behöva förlora
pengar, menar herr Larsson. Men det
gör man inte, om man klarar sina tentamina,
och jag antar att herr Larsson
inte anser att hans studiestöd skall finnas
till för ungdomar som ständigt och
jämt misslyckas i sina tentamina.

Vidare vill jag påpeka att enligt vårt
studiemedelssystem behöver den studierande
inte sakna medel under studietiden,
eftersom medel alltid kan ställas
till förfogande lånevägen.

Vi menar att examenspremiesystemet
kan ha ett visst värde som stimulans,
men i det nuvarande undervisningsväsendet
kan det hända att ett sådant system
bör kombineras med ett tentamenspremiesystem.
Detta är mera praktiskt,
och det tillgodoser kanske bättre framför
allt de akademiska utbildningsvägarna,
således den enskildes rätt att
kunna välja studieinriktning.

Vi vill däremot avslå Kungl. Maj:ts
förslag till generella studiebidrag, därför
att vi anser att förslaget är en begynnelse
till studielön. Herr Thorsten
Larsson tror inte heller, lika litet som
vi, på studielön. Ändå biträder han och
skriver under vad utskottet har föreslagit
i denna del. Det är ingen artskillnad
utan bara en grad- och tidsskillnad mellan
det föreslagna generella bidraget
och studielön. Detta framgår enligt min
mening klart och tydligt av vad utskottet
skriver. Jag skall läsa upp detta avsnitt
av utlåtandet, och jag ber kammarens
ärade ledamöter att lägga märke
till att jag läser upp avsnittet i dess helhet
och inte gör det fatala överhopp av
det lilla ordet »nu» — som spelar en så
stor roll —- vilket herr Thorsten Larsson
gjorde, om avsiktligt eller inte må
vara herr Larssons ensak. Utskottet
skriver: »Det vore från vissa synpunkter
tilltalande om man kunde lösa problemen
helt enkelt genom att införa ge -

Tisdagen den 26 maj 1904 fm.

Nr 27

1)1

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

nerella stipendier för alla som fullständigt
läckte studiekostnaderna (studielön).
Studielönen måste emellertid anses
höra hemma i ett .samhälle med en
helt annan inkomststruktur än den som
förekommer i dagens Sverige. I likhet
med departementschefen anser utskottet
att det inte finns skäl att nu överväga
tanken på en sådan stödform.»

Vi kan inte från högerns sida acceptera
en sådan möjlighet till utveckling
mot studielön, som det nu citerade avsnittet
anger. Vi kan inte göra det av
fyra skäl. För det första menar vi att
påståendet att studielönen skulle främja
rekryteringen till högre studier inte är
möjlig att belägga med det undersökningsunderlag,
som man i varje fall hittills
har fått fram. För det andra menar
vi att en studielön innebär ett otillbörligt
gynnande av omfattande och efter
hand växande grupper samhällsmedlemmar
på övriga skattebetalares bekostnad.
För det tredje kräver ett studielönesystem
en kontroll. För det fjärde leder
ett studielönesystem till en ökad dirigering
från statens sida av såväl studie-
som yrkesinriktning och är fördenskull
vansklig för studenterna när det
gäller det fria studievalet.

Med den motivering, som jag nu har
framfört, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservation A och E vid I
i utskottets hemställan och till reservation
G vid III i utskottets hemställan i
reservationernas samtliga punkter.

Utan att tills vidare ange närmare
motivering yrkar jag också bifall till reservationerna
Q, R, S 2, T 2, U och V
vid XXI i utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När vi i vårriksdagens
elfte timme sätter oss och summerar vilka
ärenden vi haft att handlägga som
kan betraktas såsom stora, kanske meningarna
kan bli litet delade, men vi
kan väl alla vara överens om att den
fråga vi i dag behandlar är ett av de
största och tyngsta ärendena. Det är väl

också ganska naturligt med tanke på
en liten nations beroende av välkvalificerad
och skolad arbetskraft. Man
brukar säga att »vi är eu liten nation på
sju miljoner som lever som sjutton». Det
är ju ingen tvekan om att den lilla grupp
som vi utgör i jämförelse med de stora
marknaderna kräver en hög skolning
på de flesta punkter.

Det har för mig som relativ nykomling
i riksdagen varit utomordentligt intressant
att delta i särskilda utskottets
handläggning av detta ärende. Kanske
bör jag säga, att mina erfarenheter mest
ligger på det negativa planet. När statsministern
en tisdag i våras besvarade
en enkel fråga av herr Lundström och
herr Virgin beträffande för sent avlämnade
propositioner, motiverade han
detta bl. a. med en stark reformvilja,
som skulle ursäkta regeringens förlöpning
i detta fall. Jag vill säga att jag inte
godtar en sådan förklaring från statsministerns
sida. Den lärdomen har jag
i varje fall dragit av behandlingen av
detta ärende, att jag för min del kommer
att med mycket skärpt uppmärksamhet
följa varje sådan försening vid
avlämnandet av propositioner — inte
minst när det gäller så stora frågor som
det här rör sig om.

Får jag sedan gå över till att säga någonting
om de olika delarna i utskottets
förslag. Som fröken Ljungberg sagt, bär
vi från högerns sida i princip godtagit
det förslag som Kungl. Maj :t framlagt
när det gäller studiehjälpen. Jag vill
dock erinra om att det avgivits en reservation
vid denna punkt, betecknad
med U, och att den sammanhänger med
vår principiella syn på det familjepolitiska
stödet. Av rent tekniska skäl kan
vi emellertid inte gå den vägen, eftersom
riksdagen vid tidigare tillfälle i år
har behandlat dessa frågor. Reservationen
avser endast motiveringen till utskottets
utlåtande. Vi anser att avdrag
bör medges med hänsyn till den skatteförmågeprincip,
som generellt har godtagits,
dock inte när det gäller barnen.
Detta har man icke i tillräcklig utsträck -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ning beaktat. Jag skall inte närmare gå
in på detaljerna i denna reservation,
utan jag vill bara stryka under, att av
reservationen framgår vår principiella
uppfattning. I övrigt har vi, när denna
fråga nu inte kunnat sakbehandlas, gått
den andra vägen, nämligen i princip
anslutit oss till Kungl. Maj:ts förslag och
till utskottets förslag.

Vi har således avgivit vissa reservationer
— fröken Ljungberg har talat en
del om dem — och jag skall inte närmare
gå in på dem. Däremot vill jag ägna
en smula tid åt frågan om vad som kallas
postgymnasiala studier, baserat på
studiesociala utredningens förslag. Jag
vill redan här skjuta in, att en av anledningarna
till att det uppstått så mycket
debatt och så många varierande
uppfattningar hos remissorganen under
behandlingen av detta förslag är att man
använt ordet »sociala». Vi får ett intryck
av att det här gäller en grupp som behöver
socialhjälp. Hela förslaget är mer
eller mindre uppbyggt på den mycket
lilla grupp, som av olika anledningar
kan få svårigheter med sina studier
eller efter avslutade studier, och efter
dessa små gruppers förhållanden har
reglerna dragits upp för samtliga stora
grupper. Det är väl detta som gör att
systemet blivit så stelt och krångligt.

Fröken Ljungberg har uppehållit sig
en del vid begreppet »studielön» eller
studiestipendiering. I princip har vi två
vägar att gå: den ena är att utbetala
studielön eller allmänna stipendier som
totalt täcker studiekostnaderna, och den
andra vägen är att den studerande själv
svarar för detta på egen hand. Regeringen
och utskottet har valt en kombination:
ett påbörjande av studielönen
och en lånegivning vid sidan därav i
statlig form. Det råder väl ingen tvekan
om att man siktar mot studielön. Det
finns visserligen bara en enskild socialdemokratisk
motion som kräver ett
principbeslut härom. Regeringsorganet
Stockholms-Tidningen och de socialdemokratiska
studenterna och ungdomsgrupperna
gör det, men såväl departe -

mentschefen som utskottsmajoriteten
är politiskt försiktigare i sitt yttrande
och vill liksom inte gå in på frågan utan
säger: »Låt oss nu lämna den här frågan
i detta sammanhang; den tar vi upp så
småningom när vi väl kommer in i systemet!»
Jag tror att detta klart kan läsas
ut ur de yttranden som gjorts och
som fröken Ljungberg också citerat. Jag
anser att vad Landsorganisationen säger
är riktigt, nämligen att det är stötande
att stora grupper, som inte fått åtnjuta
dessa studieförmåner, skall vara med
och betala investeringar för de grupper
som dock kommer att tillhöra de högst
betalda här i landet i framtiden. Det
torde väl också förbli så i fortsättningen.
Mot detta vill vi ställa en ren studieinvestering,
och jag skulle vilja säga
att det väl inte bara är jämförelser med
företagens investeringar i maskiner och
verktyg som kan göras. Vi har ju också
de investeringar, som företagen gör
i kunskaper och som också är avdragsgilla.
I och för sig torde vi väl ha knäckt
den principen att avdrag för kostnader
även för inhämtande av intellektuella
färdigheter medges, och att investering
i utbildning kan tillhöra de mest lönsamma
investeringarna torde utan tvekan
lönestatistiken ge vid handen. Vi
tror också att detta principiellt är den
riktigaste vägen, som ger den frihet för
de studerande som man i varje fall från
vårt håll eftersträvar.

Den andra delen av studiemedlen,
den stora delen, skall ju utgå i form
av lån. Jag skall be att något få gå in
också på dessa frågor.

Vi har i vårt system föreslagit fria
lån, upptagna på den fria marknaden
med statsgaranti, som ger lägsta möjliga
ränta för de studerande. Vi är alla
överens om att de låneformer som för
närvarande gäller är behäftade med
vissa felaktigheter — det är ingen tvekan
om detta, och dem är vi också intresserade
av att rätta till. Det kan
gälla amorteringstidens längd, det kan
gälla möjligheter till anstånd, det kan
gälla avskrivning vid dödsfall och det

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

kan gälla periodiseringen, d. v. s. var
den tyngsta delen av amorteringen skall
sättas in, i början eller i slutet.

Man har trott att man har skapat ett
system, som skulle klara allt detta genom
dessa indexlan. Det är ovanligt
många remissorgan som har yttrat sig
i detta sammanhang. Det finns remissorgan
som har tillstyrkt och det finns
remissorgan som har avstyrkt. Vad jag
tycker har värde i detta sammanhang
är vad de remissorgan har sagt, som
har med låneverksamhet att göra och
man alltså kan antaga att de vet vad de
talar om.

Jag skall först tillåta mig att citera
vad en av länsstyrelserna här i landet
skriver. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anför: »Enligt länsstyrelsens mening
medför emellertid ett indexreglerat
avgiftssystem flera nackdelar och
kommer av avgiftsbetalarna att uppfattas
som ett osäkerhetsmoment, icke
som en fördel. Man synes icke böra
bortse ifrån, att vi ha ett penning- och
kreditväsende, som är uppbyggt på nominell
grund. Ingenting tyder på att
vi inom överskådlig framtid kommer
att gå över till ett realt betraktelsesätt.
Indexreglering på detta begränsade fält
är omotiverad vid rådande institutionella
förhållanden inom kreditväsendet.
Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten
av att introduktionen av indexreglerade
låneformer börjar på ett så
speciellt och begränsat område som
studiekrediten. Indexreglerade lån synes
som värdesäkringsutredningen
framhållit böra få växa fram efter fritt
val ocli i konkurrens med andra låneformer.
Som framgår av utredningens
förslag medför dessutom övergången
till ett indexreglerat system ett så
osmidigt och komplicerat förfaringssätt
att det redan av administrativa skäl
knappast kan accepteras. Utredningen
synes ha överdrivit storleken av de finansiella
problem den har att lösa.
Dessa äro icke av det formatet att de
motivera den apparat utredningen är
beredd att bygga upp.»

Detta är eu ganska förkrossande kritik.
Om man dessutom tillägger att
landshövding Eckerberg har varit ordförande
i värdesäkringsutredningen
kanske vi kan vara överens om att
länsstyrelsens uttalande har en alldeles
särskilt stor tyngd.

Jag vill också nämna vad de två reservanterna
i garantilånenämnden har
anfört. De säger, att erfarenheten visar
att behovet av lindring i eller befrielse
från amortering uppkommer lika ofta
på grund av utgiftssidans gestaltning
som på grund av situationen på inkomstsidan
och att de ekonomiska åtagandena
endast är en del av den skuldsattes
ekonomiska situation. Ingen enhetsbedömning
görs av den studerandes
totala ekonomiska situation, heter
det.

Jag kan slutligen tillägga vad huvudintressenterna
för akademikerna, SACO,
säger. De skriver att utredningsförslagets
karaktär av skrivbordsprodukt, artificiell,
tillkrånglad, försedd med inte
önskade bieffekter som inte går att bemästra
ingenstans går tydligare i dagen.

Dessa yttranden är typiska för de avstyrkande
organen.

De enda som sysslar med pengar och
som har tillstyrkt förslaget är riksbanksfullmäktige
och tre ledamöter av
fem i garantilånenämnden. Förutom således
reservanterna i garantilånenämnden
har statsstipendienämnderna, generalpoststyrelsen,
studiehjälpsnämnden,
riksgäldsfullmäktige, Svenska
bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
och fyra av fem länsstyrelser
avstyrkt förslaget med ungefär
samma motiveringar som jag här
nyss har angivit. SACO och SR har avstyrkt
för sin del. Studentkåren vill
inte ha det och samtliga studentorganisationer,
både politiska och andra, med
undantag för de socialdemokratiska,
har avstyrkt förslaget.

Följdriktigt har det också väckts motioner
från såväl centerpartiet som
folkpartiet med begäran, i det ena fal -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

let om utredning angående ett nominellt
lånesystem och i det andra fallet
att vi skall återgå till ett nominellt
lånesystem med avslag på Kungl. Maj :ts
förslag.

Då frågar man sig: Vad är det som
gör att regeringen så definitivt vidhåller
detta förslag, som varken de lånegivande
myndigheterna vill vara med
om, eller de som skall bli begåvade
med detta system önskar, trots att det
påstås vara till fördel för studenterna''?

Ja, det är ju inte klart deklarerat,
men man kan gissa sig till en rad olika
skäl. Det sannolika är väl att regeringen
genom att påbörja studielönesystemet
och införa lån direkt från statskassan
för ett annat grepp än nu över
de studerande. Det faller sig då naturligare
för statsmakterna att utöva kontroll
över studiernas inriktning, yrkesval
o. s. v. Såvitt jag har kunnat förstå,
har detta varit grundmelodien bakom
förslaget. Bankernas organisationer säger
nämligen, att de förbättringar av
det egentliga lånesystemet, som är föreslagna,
lika bra kan uppnås inom ett
normalt lånesystem, av det slag vi nu
är vana vid.

Låt mig ta bara en av detaljerna.
Återbetalningen skall vara knuten till
betalningsförmågan, och betalningsförmågan
anses gå helt och hållet efter
inkomsten. Men vi har väl alla så lång
erfarenhet att vi vet, att vår aktuella
betalningsförmåga inte bara sammanhänger
med dagens inkomster, utan i
lika hög grad med de utgifter vi har
framför oss. Vi kanske vill flytta till
en större våning, köpa ett radhus, en
villa, en sommarstuga eller liknande.
Låt oss komma ihåg att vi talar om
grupper, som kommer att tillhöra de
relativt sett högre inkomsttagarna i
samhället. Uträkningen av betalningsförmågan
tar inte heller hänsyn till hur
många barn det finns i familjen, eller
till om några av dessa är över 10 år.

Med tanke på stelheten i detta system
är det förvånansvärt, att man vill
lägga fram ett förslag som detta, när

man nu vill gå över till helt nya stödåtgärder
till de studerande.

I vårt system finns examenspremier
inbyggda. Herr Larsson sade att detta
kommer att medföra svårigheter för
lärarna — de kommer så att säga att
få svårare att veta om de skall underkänna
eller godkänna en tentamen,
därför att det kan stå 1 000 kronor på
spel.

Låt mig da erinra om vad som står
i regeringens eget förslag. I 6 § står
det: »Till annan studerande utgå studiemedel
endast om det med hänsyn
till de resultat som han uppnått måste
anses sannolikt, att han kommer att
slutföra studierna inom normal tid.»

Här kommer att ske — och kanske
fullt riktigt —- en prövning ifrån det
centrala studiehjälpsorganets sida, om
vederbörande fullföljer sina studier på
ett normalt sätt. Gör han icke det, med
vissa undantag för rent personliga frågor,
får han inga studiemedel, varken
studiebidraget eller lånet. De tentamens-
och examenspremier, som vi föreslagit,
utfaller efter ungefär samma
regler. Vederbörande skall följa en normal
studiegång och avlägga tentamina
på normal tid. Det är alltså endast en
gradskillnad i detta avseende mellan
de olika förslagen.

Den avdragsrätt, som vi också förordat,
hänger ihop med följande tre saker:
fria län utan beliovsprövning, examens-
och tentamenspremier med 1 000
kronor om året normala studieår samt
avdragsrätt med 4 000 kronor per normalstudieår.
Vi har tidigare motiverat
denna avdragsrätt, och eftersom även
fröken Ljungberg var inne på den saken,
har jag ingen anledning att gå närmare
in på den nu. Jag vill bara säga,
att detta förslag för de flesta studenterna
innebär ett bättre stöd än regeringens
förslag.

Mot avdragsrätten har framhållits,
att den gynnar dem som kommer upp
i höga inkomster, vilket en del otvivelaktigt
gör. Men enligt vårt förslag skall
avdragsrätten endast få åtnjutas under

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

de fyra, fem första åren av vederbörandes
inkomsttid, då inkomstnivån är
tämligen likartad för de flesta. 1 den
mån en avdragsrätt alltså betraktas
medföra en orättvisa, så existerar den
orättvisan icke i detta förslag.

Herr talman! Med detta ber jag att
fä yrka bifall till reservation G. .lag vill
också yrka bifall till reservation S2,
som berör periodiskt understöd till studerande.
Eftersom föräldrar får dra av
bidrag till barn, som inte studerar, får
man anse det stötande att detta icke
medges därest barnen studerar. Jag ber
också att få yrka bifall till reservation
V, beträffande de fria läroböckerna,
samt reservationerna Q och R.

För den händelse vårt huvudförslag
under reservation G kommer att bifallas,
ber jag att få återkomma med delyrkanden
i anslutning till reservationerna
M, O och P beträffande medlens
anvisande o. s. v.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara att göra
ett par korta randanmärkningar med
anledning av de båda senaste anförandena.

Fröken Ljungberg menade att jag
hade skrivit under på något, som skulle
innebära att vi rätt snart skulle få en
studielön. Fröken Ljungberg kom till
den slutsatsen genom att tolka det lilla
ordet »nu» som om det vore snart aktuellt.

Det skulle vara intressant att här ta
upp eu diskussion om vad studielön
egentligen kan innebära. Jag kommer
själv att med stort intresse lyssna till
vilken betydelse som statsrådet Palme
inlägger i detta begrepp i det anförande
som han kanske snart kommer att
hålla.

Jag blev sedan litet desorienterad genom
att de båda högertalarna tycks ha
olika uppfattning. Herr Wallmark sade
»studielön eller allmän stipendiering —
vad man nu kallar det». Det vore tack 3

Första kammarens protokoll 196''i. Xr 27

nämligt om fröken Ljungberg och herr
Wallmark här ville ta upp en liten debatt,
ty de har tydligen skiljaktiga uppfattningar
på denna punkt. Det bidrag,
som vi nu går att besluta om, kan enligt
min mening inte direkt kallas för
studielön, eftersom det inte ens tillnärmelsevis
är av den storlek som beloppet
i så fall måste ha.

Vad beträffar tentamenspremierna
har jag tolkat läget så, att det kan vara
nervöst och pressande tillräckligt för
den som sitter i en tentamen och skall
klara sina betyg utan att samtidigt behöva
riskera att förlora pengar om han
misslyckas, .lag för det resonemanget
utifrån det kända faktum, fröken Ljungberg,
att olika faller ödets lotter. En
krona är faktiskt mer värd för somliga
än för andra. Det kan ha större betydelse
för vissa av dem som sitter i en
tentamen, om de förlorar en tusenlapp,
än för andra som kanske kan få pengarna
på annat sätt.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Nej, herr Larsson, jag
inlade i ordet »nu» ingen aktualitetstolkning.
Ordet innebär dock en tidsbestämning
— det kan man inte komma
ifrån.

Vad beträffar påståendet att herr
Wallmark och jag skulle ha olika uppfattningar
om begreppen studielön och
allmänt studiebidrag förstod jag inte
riktigt vad herr Larsson menade, utan
det får jag väl i så fall be att få återkomma
till.

Jag uppfattar det så, att ett generellt
studiebidrag kan mycket lätt när tiden
är lämplig härför utbyggas till studielön.
Det gäller ju bara att öka på beloppet
till dess att man är uppe i en lämplig
studielönssumma. Jag är alldeles
övertygad om att herr Larsson kommer
att hjälpa till med detta nästa år.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får lov att läsa
upp vad som står på sidan 81 i utlå -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

tandet för herr Larsson, så kanske det
klarnar. Där står: »Det vore från vissa
synpunkter tilltalande om man kunde
lösa problemen helt enkelt genom att
införa generella stipendier för alla som
fullständigt täckte studiekostnaderna
(studielön).»

Det är alltså synonyma begrepp enligt
departementschefen och utskottet
och även från högertalarnas synpunkt.
Det finns ingen skillnad där.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till detta
läsa upp den följande meningen: »Studielönen
måste emellertid anses böra
hemma i ett samhälle med en helt annan
inkomststruktur än den som förekommer
i dagens Sverige.»

Det innebär väl ändå, att man med
studielön avser något helt annat än vad
vi här är i färd med att genomföra.

Sedan är det ytterligare en sak som
jag fäst mig vid i högertalarnas resonemang
— jag tror att det var herr
Wallmark. Han ansåg i fråga om det
studiesociala stödet att uttrycket »social»
på något sätt stötte honom. Det
beror på vad man inlägger för betydelse
i »social». Jag inlägger i ordet
»social» ett trygghetsbegrepp. Det är
vid främst trygghet som vi här söker
skapa.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är mycket viktigt
att de ungdomar som träder ut i förvärvslivet
får den skolning och utbildning
som passar deras anlag ocli håg
och som gör dem skickade att på bästa
sätt göra en insats i samhällslivet. Det
är eu av grundförutsättningarna för
eu harmonisk och meningsfylld tillvaro
för den enskilda människan men
även eu förutsättning för att våra arbetskraftsresurser
skall kunna tillvaratas
på effektivaste sätt, och därigenom
för en expansiv ocli lycklig utveckling

av vårt land, både ekonomiskt och
kulturellt.

Det är också så att samhället satsar
allt större resurser på skilda former
av utbildning. Den omgestaltning
av skol- och utbildningsväsendet, som
inletts under det gångna decenniet och
som nu successivt genomförs, syftar ju
till att ge ungdomarna rika valmöjligheter
och ge dem en utbildning som
tillvaratar deras individuella möjligheter.

Trots den utbyggnad av skolväsendet
på skilda områden, som samhället
har genomfört, medför studierna utgifter
som de studerande själva eller
deras familjer vanligen svarar för. Genom
olika stödåtgärder försöker dock
samhället minska de sociala, geografiska
och ekonomiska hindren för ungdomens
utbildning, och bl. a. försöker
man att genom olika former av studiestöd
bredda rekryteringen till utbildning
ovanför grundskolan. Därigenom
tillgodogör sig samhället, såsom påpekas
i folkpartiets partimotion, på ett
bättre sätt individernas begåvning, och
detta innebär i sin tur att studiestödet
positivt påverkar samhällsekonomien.

Inom folkpartiet hälsar vi med tillfredsställelse
den utbyggnad av studiestödet
som föreslagits i proposition
nr 138, och i utskottet har folkpartiets
ledamöter i princip anslutit sig till förslagets
huvudlinjer i fråga om både studiehjälpsförordning
och studiemedelsförordning.
Vi har dock i vissa detaljer
haft avvikande meningar, som föranlett
reservationer från vår sida.

Jag ansluter mig till herr Thorsten
Larssons uttalande beträffande vikten
av att behovsprövningen har tagits bort
i studiehjälpssystemet. Det är värdefullt
i fråga om båda stödformerna, men när
det gäller studiemedelssystemet motiveras
det särskilt av att de som studerar
vid högskolor och universitet ofta har
nått myndighetsåldern och inte anser
det tillfredsställande att deras möjligheter
att få studiestöd skall påverkas av
föräldrarnas ekonomi — de vill själva

Tisdagen den 2G maj 19(54 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. in.

laga det ekonomiska ansvaret även för
sin utbildning.

Jag vill, herr talman, beröra några detaljfrågor
som gäller de båda förordningarna:
studiejälpsförordningen och
studiemedelsförordningen. Jag kommer
därvid endast att motivera några av de
reservationer som folkpartiet står för —
övriga reservationer kommer mina partikamrater
i utskottet att taga upp och
argumentera för.

Innan jag går in på reservationerna
vill jag emellertid ta upp en fråga som
har varit föremål för ingående debatt
i utskottet, nämligen hur återbetalningssystemet
i studiemedelsförordningen
skall utformas. Åsikterna har här brutit
sig.

Det återbetalningssystem som föreslås
i propositionen innebär indexbundna
amorteringslån, s. k. avgifter. De årliga
amorteringarna skall enligt detta förslag
vara knutna till basbeloppet inom ATP.
Därigenom ernås att återbetalningssystemet
knyts till variationerna i penningvärdet
och löneutvecklingen och
därmed även till låntagarens betalningsförmåga.
I systemet finns bestämmelser
inbyggda som medger uppskov
och i vissa fall befrielse från amortering
vid nedsatt betalningsförmåga. I
övrigt är återbetalningsbestämmelserna
mycket gynnsamma, med eu amorteringstid
på 20—25 år.

Av synnerligen stor vikt i detta system
är tryggheten för amorteringar vid
inkomstbortfall. Detta är väl också ett
av huvudmotiven för det förslag som
här föreligger.

Herr Wallmark har redan påpekat, att
många remissinstanser har kritiserat
och avstyrkt detta system. Det har påtalats
att man använder sig av två olika
kreditformer, en för studiehjälpssystemet
och en för studiemedelssystemet. 1
det ena fallet används ett konventionellt
återbetalningssystem med vanlig typ av
amortering och räntedebitering, och i
det andra används det nya avgiftssystemet.
Det vore fördelaktigare med enhetlighet.
Kritiken går också ut på att

3-f Första kammarens protokoll 1964. Nr 27

de studerande inte kan utläsa de ekonomiska
skyldigheter som studielånet medför.
Vidare påpekas, att en utredning
nyligen framlagt ett betänkande om värdesäkra
lån, oeli man menar att detta
betänkande först borde remissbehandlas
och underkastas riksdagens prövning
innan man inför lån med värdesäkra
amorteringar på detta speciella
område. Det sägs också att beräkningarna
är komplicerade och att systemet
blir administrativt betungande.

Inom utskottet har jag framhållit att
dessa åsikter, som framförts av remissinstanserna,
liar stort fog för sig. Jag
har menat att ett konventionellt återbetalningssystem
har vissa fördelar och att
man även i ett konventionellt återbetalningssystem
borde kunna inbygga det
trygghetsmoment som det nu föreslagna
systemet innehåller.

Vi har inom folkpartiet emellertid anslutit
oss till det föreslagna återbetalningssystemet.
Ett bärande motiv för
detta är att det enligt vår mening torde
bli rätt svårt att till studiemedelsförordningens
ikraftträdande få ett förslag till
ett återbetalningssystem på konventionell
basis utarbetat. Även den spärregel
som finns inom det föreslagna systemet

— att låntagaren inte skall behöva betala
tillbaka mer än vad ett konventionellt
amorteringssystem skulle medföra

— gör enligt vår mening systemet ekonomiskt
fördelaktigt ur låntagarens
synpunkt.

Vi har också i utskottet fått till stånd
en skrivning som säger att det torde vara
nödvändigt att inom ett visst antal år
återigen pröva det föreslagna systemets
egenskaper, varvid en jämförelse bör
göras med de fördelar som ett konventionellt
återbetalningssystem kunde innebära.

En av orsakerna till att vi i utskottet
gått med på avgiftssystemet är den
kompromiss i vissa frågor som herr
Larsson redan har talat om. Genom att
vi anslutit oss till avgiftssystemet har
vi uppnått att en utskottsmajoritet bestående
av folkpartiets, centerpartiets

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

och socialdemokraternas ledamöter anslutit
sig till förslag om vissa lindringar
både i studiemedelsförordningen och
i studiehjälpsreglementet, som vi framfört
i motioner.

En av de viktigaste fördelar vi därvid
ernått tillgodoser den kritik som på
en viktig punkt riktats mot det föreslagna
amorteringssystemet. Jag har redan
tidigare nämnt att den i propositionen
förordade indexbindningen av återbetalningarna
är förbunden med eu regel av
innebörd, att ingen skall behöva erlägga
mer i avgifter än han skulle haft att erlägga
i amortering och räntor därest
fråga varit om ett ordinärt lån. Det med
denna regel i propositionen föreslagna
avräkningsförfarandet föreskriver
emellertid, att en återbetalning av skillnaden
mellan det enligt propositionens
avgiftssystem inbetalda totalbeloppet
och den sammanlagda amorteringssumman
enligt konventionellt system skall
kunna äga rum först vid den normala
återbetalningstidens slut, vilket kan innebära
att den återbetalningsskyldige
får erlägga avsevärda belopp som sedan
skall återbetalas, normalt det år då
han fyller 50 år.

I en folkpartimotion har framhållits
att denna konsekvens inte kan vara
riktig och rimlig. Vi bar i stället föreslagit
att man kombinerar systemet
med en spärr som gör att avgiftsbetalningen
avbrytes då avgifternas sammanlagda
belopp nått upp till samma
storleksordning som ett konventionellt
amorteringssystem skulle ge, och
detta förslag har utskottet accepterat.
Det har medfört en ändring i studiemedelsförordningen
som vi med tacksamhet
noterar.

En annan detaljfråga beträffande vilken
vi tack vare kompromissen i utskottet
nått enighet om en förbättring
gäller propositionens förslag i studiehjälpssystemet
att icke betalda räntor
under år då låntagarna befriats från
amortering skall läggas till kapitalet.
Detta skulle betyda att dessa räntor icke
bleve avdragsgilla vid beskattning när

de senare betalades. Vi har där fått en
ändring till stånd som innebär att den
uppkomna ränteskulden kvarstår som
ränteskuld men fördelas i jämna annuiteter
under amorteringstiden; den
blir därigenom avdragsgill det år då den
betalas.

Dessutom har vi inom studiehjälpssystemet
fått liberalare bestämmelser
när det gäller elevernas möjligheter att
komma i åtnjutande av resetillägg. 1
propositionen föreslås att elever, som
har ett avstånd från hem till skola om
minst 7 km fågelvägen eller 10 km färdvägen,
skall komma i åtnjutande av resetillägg.
Den bestämmelsen är ogynnsammare
än vad som nu gäller, och folkpartiet
har i en motion föreslagit sträckorna
4 km fågelvägen och 7 km färdvägen.
Även här har en kompromiss
åstadkommits, och utskottet föreslår 6
km respektive 10 km.

Vi har också fått till stånd en ändring
beträffande det inkomstprövade
tillägget i studiehjälpssystemet. Inkomstprövningen
bygger här på en uppskattning
av den studerandes, föräldrarnas
eller i förekommande fall makens
ekonomiska situation. I propositionen
föreslås att en femtedel av den
del av den studerandes eller föräldrarnas
sammanlagda förmögenhet, som
överstiger 20 000 kronor, skall räknas
såsom inkomst vid bedömning av rätten
till inkomstprövat tillägg i studiehjälpssystemet.

Från folkpartiets sida anser vi att en
förmögenhet av 20 000 kronor är alltför
liten för att bilda underlag för ekonomiska
bidrag till barnens studier.
Dessa 20 000 kronor i förmögenhet kan
ligga bundna i en liten villafastighet eller
i annat fast kapital, som inte är belåningsbart
eller realiserbart och som
alltså inte kan användas för att aktivera
medel för studiekostnader. Vi har
ansett att detta är en alltför snäv gräns
och i stället föreslagit att gränsen skall
sättas vid 40 000 kronor.

Vi har även därvidlag uppnått en
kompromiss. Utskottet har föreslagit

Tisdagen den 2f> inaj 1964 fm. Nr 27 69

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. m.

ra ord om avdragsrälten vid den skat -

90 000 kronor i stället för propositionens
20 000 kronor.

Denna kompromiss har fått konsekvenser
när det gäller en bestämmelse
i studiemedelsreglementet. I propositionen
har nämligen föreslagits att det
maximibelopp, som studerande skall åtnjuta
i form av studiemedel, skall reduceras
med hänsyn till den studerandes
egen eller hans makes förmögenhet.
Det föreslås att maximibeloppet skall
reduceras med en femtedel av den del
av förmögenheten som överstiger fyra
gånger basbeloppet, i dagens penninvärde
19 200 kronor. Vi har i motioner
framhållit — det är samma argumentering
som jag nyss använde — att denna
gräns är alltför låg och i stället föreslagit
att gränsen skall sättas till åtta
gånger basbeloppet, i dagens penningvärde
motsvarande 40 000 kronor.

Utskottet har gått med på att gränsen
sättes vid sex gånger basbeloppet, motsvarande
ungefär 30 000 kronor. Vi anser
att de förbättringar som genom denna
kompromiss ernåtts avsevärt förbättrar
den studerande ungdomens situation.

När det gäller studiehjälpens storlek
har vi en reservation, som går något
längre än propositionens förslag. I propositionen
föreslås för elever över 21
år, vilka omfattas av studiehjälpsförordningen,
ett bidrag på 175 kronor per
månad. Det är här fråga om en mindre
grupp vuxna elever; det kan vara elever
vid t. ex. folkhögskolor och yrkesskolor.
Dessa elever kan ofta inte räkna
med stöd från sina föräldrar för genomgång
av en skola. Många gånger
har de avbrutit sitt arbete för att förkovra
sina kunskaper, och det kan för
dem innebära en stor ekonomisk belastning
att besöka dessa skolor. Vi föreslår
i vår reservation att detta studiebidrag
höjes från 175 kronor till 200
kronor. I konsekvens härmed föreslår
vi också att studiebidraget enligt studiemedelsförordningen
höjes från föreslagna
1 750 kronor till 2 000 kronor per
studieår.

Får jag också, herr talman, säga någ -

temässiga behandlingen av studiekoslnaderna.
Det bär mänga gånger från
folkpartiets sida hävdats att studiekostnaderna
borde vara avdragsgilla vid beräkning
av skatt. I år har vi, dels vid
riksdagens början och dels i samband
med den föreliggande propositionen,
tagit upp två detaljfrågor i detta avseende,
för det första frågan om avdragsrätt
för periodiskt understöd till .studerande
och för det andra frågan om avdragsrätt
för amortering av studieskuld.

Vid flera tidigare tillfällen, säger motionärerna,
har riksdagen uttalat sig för
en positiv lösning av frågan om den
skattemässiga behandlingen av studiekostnader.
1 främsta rummet borde enligt
riksdagens uttalade mening frågan
om avdragsrätt för periodiskt understöd
åt .studerande regleras, men även
i fråga om skattereglerna avseende studiekostnader
i övrigt var enligt riksdagens
uppfattning en omprövning synnerligen
önskvärd. Dylika uttalanden
har gjorts bl. a. av 1952, 1953 och 1950
års riksdagar. Genom beslut av 1961 års
riksdag infördes ett system med avskrivning
med en fjärdedel av vissa
studielån.

I folkpartimotionerna har kritiserats
att Kungl. Maj:t helt och hållet har gatt
förbi skatteproblemen vid behandlingen
av det studiesociala stödet. Den allvarligaste
kritiken riktar motionärerna
mot det förhållandet, att propositionen
inte tagit upp den skattemässiga behandlingen
av periodiskt understöd. Xär
det gäller periodiskt understöd medger
gällande skattebestämmelser avdragsrätt
utom i fråga om understöd till studerande.
Nu skall emellertid medges att
behovet av skattemässigt avdrag för periodiskt
understöd och även för studiekostnader
inte är lika stort som tidigare.
De föreslagna stödformerna ger de
studerande en mera gynnsam stiillning
än vad förut varit fallet, men det finns
dock alltjämt bärande argument för att
även avskrivningsfrågorna skall tagas
upp till behandling och utredning.

Ett argument är att det periodiska

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

understöd, som en studerande erhåller,
räknas som inkomst vid inkomstprövningen
enligt studiemedelssystemet.
Detta kan leda till att studiemedlen reduceras
på grund av ett periodiskt understöd.
Det är en konsekvens av det i
propositionen föreslagna inkomstbegreppet,
och då menar motionärerna
och reservanterna att lagstiftningen bör
anpassas härtill och medge avdragsrätt
för periodiskt understöd även då mottagaren
bedriver studier.

Ett annat argument är att det finns
ungdomar som inte kan klara den studietakt
som stipuleras för att de skall
komma i åtnjutande av studiestöd. De
har en långsammare takt än normalt,
vilket i vissa fall kan innebära att de
inte får det stöd som andra får. De
måste finansiera sina studier på annat
sätt. Det kan vara så att föräldrarna får
träda in och bekosta studierna. Även
då kan det vara motiverat med en avdragsrätt
för periodiskt understöd. Det
finns vägande skäl för att även studiekostnaderna
borde beaktas vid beskattningen.
I reservation S 3 och T 1 föreslås
att en utredning tillsättes för dessa
skattefrågor.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna C,
D, E, F 2, H, J, K, Q, R, S 3 och T 1.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
be att få instämma med fröken Ljungberg
och herr Wallmark i kritiken mot
den pressade arbetstakt, som detta ärende
har varit utsatt för i utskottet. Även
om inte jag heller vill skylla det på någon
särskild, vill jag också intyga att
det har varit oerhört svårt för dem som
inte är specialister på denna fråga att
arbeta sig igenom den under så kort tid
som stått till buds.

Den utredning som ligger till grund

för den proposition och det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har utsatts
för en hård kritik, inte minst från studenthåll.
Det finns knappast någon anledning
att negligera denna kritik. Det
är inte lyckligt om de som skall få denna
studiehjälp inte anser systemet vara
godtagbart. Kritiken har dels gått ut på
att det icke återbetalningsskyldiga bidraget
är för litet, dels anser de blivande
låntagarna det otillfredsställande att
de på grund av att bidragen är indexreglerade
inte har fullt klart för sig hur
mycket de skall betala i avgifter per år.
Vidare ifrågasättes det lämpliga i att
denna grupp skall bli den första som utsättes
för just denna värdesäkring vad
beträffar lånen.

En grupp av dem som nu studerar blir
också otvivelaktigt rätt missgynnad, om
man jämför med den rent ekonomiska
hjälp de nu har. Men då har de å sin
sida inte tagit med i beräkningen de
trygghetsmoment, som är inbyggda i
detta system. Man kan förstå och delvis
även godta deras kritik. Men vägd emot
de fördelar som detta studiehjälps- och
studiemedelssystem innebär för stora
grupper studerande, som förut inte har
haft några möjligheter att få någon
hjälp, framstår de kritiska synpunkterna
överdrivna. Mot denna relativt lilla
grupp som anser sig missgynnad svarar
en stor grupp som härigenom får det
bättre.

Man kan med tillfredsställelse konstatera
att en betydande förbättring också
har skett under utskottsbehandlingen
vad beträffar återbetalningssystemet.
Jag hänsyftar då på vad herr Stefanson
och flera andra har påvisat, nämligen
att det sätts in en spärr när de inbetalda
avgifterna har nått upp till samma summa
som slutamorteringen på ett konventionellt
lån. Redan då blir alltså avgiftsbetalaren
skuldfri. Det skulle under
denna debatt vara intressant att så småningom
få höra, vad statsrådet Palme
har för motiv för att införa denna nya
och jag vågar påstå bland allmänheten
rätt svårförståeliga terminologi på en

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

del åtaganden här. Jag syftar på ordet
»avgifter» i stället för »lån» etc. Det
måste ju ligga något motiv bakom.

Vidare hälsar man med tillfredsställelse
vad som även förut har poängterats
och som återfinnes på sidan 83 i utlåtandet,
där det förutsättes att man i
framtiden skall göra jämförelse mellan
hur ett konventionellt lån slår ut och
detta avgiftssystem. Då förutsätter jag
naturligtvis att man, om denna jämförelse
utfaller i negativ riktning för detta
nya system, kommer att ändra det på
de punkter, där det verkligen blir ofördelaktigt.

Jag skall nu gå över till att motivera
ett par av de reservationer som vi avgivit
till utlåtandet och tar dem i den
ordning som de återfinns i detta.

Den första reservationen som jag har
skrivit på tar upp disciplinfrågorna i
förhållande till studiehjälpen och den
har tidigare motiverats av fröken Ljungberg.
All sådan hjälp utgår utan krav på
uppförande och ordning. Detta är bara
bra, och det motsätter sig inte reservanterna.
Däremot frågar vi oss, om det kan
vara riktigt att den elev, som inte bevistar
den undervisning för vilken studiehjälpen
är avsedd, ändå skall erhålla
den. Om den studerande avvisats från
undervisningen någon tid eller helt enkelt
uteblir, så bör enligt vår uppfattning
inte pengarna utbetalas under just
den tiden, men eleven skall naturligtvis
ha rätt att få dem när han eller hon
återvänder till skolan. Det är orimligt,
och jag tror inte att det bottnar i folks
rättsmedvetande, att pengar skall utbetalas
till den pojke eller flicka som genom
att inte gå till skolan saboterar undervisningen.
Jag tycker inte att det är
ett bärande motiv att pengarna skall gå
till familjen och inte till pojken eller
flickan direkt. Studiehjälpen utgår inte
till småbarn utan till ungdomar, som
man ändå kan ha vissa anspråk på. Jag
kan inte förstå att det sker dem någon
orättvisa, om de utsätts för kravet att
vara i skolan för de pengar som är avsedda
för det ändamålet.

Detta är också utredningens förslag,
fast det tyvärr inte har kommit med
vare sig i propositionen eller i utlåtandet,
men vi har tagit upp det i en reservation.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservation A.

Nästa reservation hänför sig till de
förmåner som fosterbarnen bör ha. Vi
reservanter anser att deras ställning är
så osäker, att den bör ge anledning till
eu viss uppmärksamhet. Det har också
propositionen och utlåtandet observerat,
men förslaget innebär att fosterbarnen
skall höra mera samman med fosterföräldrarna
och därför vara mera beroende
av deras ekonomi än av de biologiska
föräldrarnas. Fosterföräldrarna har
dock inte någon legal skyldighet att svara
för fosterbarnens utbildning utöver
den grundskola, som barnen har skyldighet
att genomgå. Därför förefaller
det oss som om fosterbarnens möjligheter
till utbildning lätt kommer i farozonen,
och det vill vi inte riskera. I
synnerhet föreligger den risken i familjer
där det finns egna barn och där
det kan gälla att avväga möjligheterna
för de olika syskonen i hemmet.

För att fosterbarnens rätt att få studiehjälp
skall tillgodoses, har vi stannat
för att ekonomiskt sett knyta den
till de biologiska föräldrarnas ekonomi.
Vi anser att fosterbarnen på det sättet
har större möjligheter att få hjälpen och
få den med större belopp skulle jag vilja
tillägga. Adoptivbarnen intar en helt annan
rättslig ställning i förhållandet till
adoptivföräldrarna och för dem behövs
ingen ändring.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
E.

Att de unga studentfamiljerna, där
båda studerar, har stora svårigheter att
klara upp sina dubbla studier, när barnen
kommer, behöver väl knappast någon
förklaring i nuvarande läge, när
det är så ytterst svårt att få någon hjälp
för att sköta barnen och det finns så få
daghemsplatser även för studentbarn.
Dessa familjer behöver därför ett förstärkt
ekonomiskt stöd. Det har föreslå -

72 Nr 27 Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. ni.
gits 1 200 kronor i barntillägg, vilket

skall återbetalas precis som studiemedlen
i övrigt.

I den motion, där vi tar upp frågan
om barntilläggen, har vi pekat på ett
förstärkt stöd för dessa familjer. Det
nuvarande familjepolitiska stödet åt
barnfamiljer ges dels som barnbidrag,
dels som skatteavdrag, det s. k. förvärvsavdraget
som avser att täcka merkostnader
i barnfamiljer där hustrun förvärvsarbetar;
studier torde, anser vi, i
detta hänseende kunna jämställas med
yrkesarbete. En studerande mamma har
ungefär samma utgifter som en yrkesarbetande,
men hon har inga inkomster
och kan därför inte tillgodogöra sig ett
förvärvsavdrag. En studentfamiljs prekära
ekonomi går så gott som alltid ut
över den studerande mamman. Det är
hon som måste avbryta eller uppskjuta
sina studier. Ett förstärkt stöd för barnen
skulle möjliggöra inte minst för
henne att fullfölja studierna. Dessa
Pengar skall ju återbetalas. Det gäller
dltså ett lån.

Vi har föreslagit att denna fråga skall
as upp till förnyad prövning, och jag
yrkar bifall till reservation H.

Som bekant skall inte föräldrarnas inkomster
inverka på den studerandes
möjligheter att få studiehjälp. Endast
hans egna inkomster och i någon män
makens kommer att inverka. I motionerna
nr 810 i första kammaren och nr
1002 i andra kammaren har tagits upp
fragan om i vilken utsträckning detta
bör ske. Naturligtvis kan man ställa sig
tveksam inför det faktum, att makes inkomster
över huvud taget skall inverka
på möjligheterna att få lån. Från vissa
kvinnoorganisationer och även från studentskehåll
har framförts en propå om
att makarna ekonomiskt sett skall behandlas
som fristående individer. Detta
skulle då gälla såväl lånemöjligheterna
som återbetalningen. I praktiken torde
detta emellertid leda till ganska egendomliga
konsekvenser, ändå värre än
de som finns knutna till det system som
vi nu skall ta och som inte heller kan

anses i detta avseende vara alldeles
riskfritt.

Vi vet alla att det finns en inte så liten
grupp av välutbildade kvinnor som
av olika anledningar — inte så sällan
just på grund av den dåliga lönsamheten
— endast en kort tid eller ibland
aldrig tillgodogör sig sin utbildning på
arbetsmarknaden. Dessa kvinnor har
alltså av staten fått ett inte oväsentligt
ekonomiskt stöd för sin utbildning. De
är skyldiga att i form av avgifter återbetala
detta så snart deras inkomster
tillåter det. Men om de förblir s. k. hemmafruar
och inte har några inkomster,
skjuts avgiftsbetalningen på framtiden
och bortfaller helt när de fyllt 65 år.
Detta blir onekligen enligt min uppfattning
ett nytt incitament för gifta kvinnor
att inte gå ut i förvärvslivet, och vi
har alldeles tillräckligt av sådana redan
förut.

Detta system är en ny anledning för
staten att ordna så att den gifta, välutbildade
kvinnliga arbetskraften stimuleras
att försviirvsarbeta. Annars blir det
en ren felinvestering i studiematerialet.
Avdragsrätt för avgifterna skulle givetvis
vara en faktor ägnad att stimulera
kvinnorna till att använda sin utbildning.
Systemet är ju sådant, att om makens
inkomster går över en viss gräns,
så krävs visserligen den andra maken,
men i praktiken kan man aldrig få ut
pengarna, om hustrun inte haft någon
inkomst.

.lag tror att det är mycket viktigt att
vi ser upp just med detta förhållande
och verkligen ordnar det så, att det
inte blir en negativ faktor när det gäller
att få kvinnorna att använda sin
arbetskraft. Jag förmodar, herr talman,
att vi i kväll eller i morgon kommer
att ta upp denna fråga i ett vidare sammanhang,
och då kanske man kan få
återkomma till detta.

Det har också rests krav på att dessa
avgifter skulle få betraktas på etl
annat sätt än vanliga skulder eller ett
konventionellt lån vid en bodelning,
t. ex. vid en skilsmässa. Naturligtvis

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

kan det då, om den ena maken har
stora avgifter att betala i framtiden och
den andra små eller inga alls, uppstå
ett minskat netto att dela, men detta
gäller vid all bodelning där det finns
skulder i boet. Det är möjligt — för att
inte säga troligt — att det i framtiden
måste läggas vissa speciella aspekter
just på dessa avgifter. De skiljer sig
onekligen från ett konventionellt lån
genom att vissa trygghetsmoment är inbyggda
däri — avgifterna bortfaller vid
vederbörandes död, och avgiftsbetalningen
upphör när vederbörande är 65
år. Det kommer att betyda att vi får
göra vissa ändringar i åtskilliga andra
lagar, giftermålsbalken, ärvdabalken
etc. Men när systemet är utbyggt och
har kommit i gång tror jag inte att man
kommer ifrån att ta hänsyn till dessa
synpunkter. Man kanske kan förutsätta
att det kan ske i samband med ett
framtida förslag till riksdagen om en
ändrad äktenskapslagstiftning och därmed
sammanhängande frågor.

Om man godtar avdragsrätten för avgifterna,
kan man diskutera om de föreslagna
reduktionsreglerna skall sätta in
med den kraft som avsetts. I en motion
har föreslagits en höjning av fribeloppet
för makes inkomst från 140 procent
till 200 procent av basbeloppet,
vilket i nuläget betyder en höjning från
13 440 till 19 200 kronor. Vad förmögenheten
beträffar föreslår motionärerna
en höjning från fyra till sex gånger
basbeloppet. Detta har ju stor betydelse
när det gäller lånemöjligheterna. Men
förutsättningen är att vi godtar avdragsrätten,
annars blir det — det förstår
jag också — en större grupp som löper
risken att i framtiden inte vilja betala
sina avgifter.

.lag ber alltså att få yrka bifall till
reservation J.

Sedan skall jag med ett par ord beröra
ett avsnitt, där jag avgivit en blank
reservation. Eftersom herr Larsson också
tagit upp detta avsnitt till behandling,
kan jag yttra mig ganska kortfattat.

Studiemedel skall kunna utgå med
högre belopp om »synnerliga skäl
finns», som det står i paragrafen. För
elever vid en del läroanstalter föreligliger
utan tvivel större behov av ekonomisk
hjälp än för elever vid andra
läroanstalter. Vi har under utskottsarbetet
fått exempel från t. ex. Gymnastiska
centralinstitutet, där eleverna har rent
personliga utgifter för utrustning och
arbetsredskap, som de måste skaffa sig
för sin utbildning — utgifter som otvivelaktigt
är större än motsvarande för
elever vid andra läroanstalter. Jag skulle
vilja lägga myndigheterna på hjärtat
att behandla dessa elever generöst. I
det fallet har jag intet yrkande.

Systemet får inte bli så låst, att undantag
inte kan göras. Att byråkrati
och formalism skall få överväga, därför
att man vill visa upp ett fint, enhetligt
system utan skarvar är oförenligt med
viljan att alla skall ha tillgång till högre
studier utan hänsyn till föräldrarnas
ekonomi och till bostadsorten.

Även om det inte direkt hör till dagens
debattämne, herr talman, skulle
jag avslutningsvis vilja påpeka några
konsekvenser av detta studiehjälps- och
studiemedelssystem.

Avsikten är att allt fler ungdomar
skall få möjlighet att studera. Vi hoppas
alltså och räknar med att tillströmningen
till olika utbildningsanstalter ökar
avsevärt. Hur kommer denna ström att
få det? Finns det bostäder för studenterna?
Finns det lärarkrafter? Finns
det lokaler? Vad skall de annars göra
med pengarna?

Redan nu finns det en spärr vid universiteten,
inte minst i form av brist på
bostäder. Till vissa ämnen strömmar
redan nu eleverna i så stora skaror, att
chansen att få någon handledning är
lika med noll. Många av eleverna ser
aldrig under hela sin studietid vare sig
professorn eller docenten, knappast
amanuensen.

Lokalmöjligheterna är också ytterst
begränsade. Man vet snart inte var man
skall göra av studenterna vid skrivning -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

arna. I Uppsala t. ex. satt denna termin
statsvetare, som skriftligt tenterade för
två betyg, utplacerade på Flustret och i
Folkets hus — och det gick ju an, ty
båda dessa lokaler torde vara välkända
för studenterna. Men de som placerats i
Tiundaskolans aula hade all anledning
att klaga. Under en stor del av den tid
som studenterna satt och skrev, alltså
för två betyg i statskunskap, försiggick
skolbarnsbespisning under dem. Hur
det lät behöver jag nog inte beskriva.
Det var skrän och skrik och bråk och
väsen, och många blev så störda att de
inte kunde fullfölja sin uppgift.

När detta kan ske redan nu, hur skall
det då inte bli i framtiden? Det kommer
att vila ett stort ansvar på regeringen
att ordentligt planlägga studiesystemet
i dess helhet. Annars blir det beslut vi
nu skall ta ett beslut på papperet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Sånär hade tårarna av
rörelse trillat utför mina kinder när
jag åhörde den smått teleologiska debatten
mellan herr Thorsten Larsson och
högerrepresentanterna om studielönens
egentliga innebörd och om socialdemokratiens
avsikter när det gäller studielönen.

Här har en utredning, som jag fick
vara med i, under ganska livfulla debatter
under ett antal månader angripits
framför allt för att den inte sträckt
sig tillräckligt långt när det gäller att
genomföra studielönen. Sedan visar det
sig att nära nog huvudpunkten i högertalarnas
kritik var att beskylla mig och
andra för att delta i någon mer eller
mindre hemlig komplott, som just avsåg
studielönens snara genomförande.

Det är närmast detta som uppfordrat
mig att nu ta till orda och besvara de
frågor, som här ställts, samt också berätta
något om den principiella bakgrunden
till förslaget. Jag är övertygad
om att chefen för ecklesiastikdepartementet
senare kommer att närmare utveckla
riktlinjerna för propositionen.

Det är alldeles riktigt — så långt kan
jag ge högertalarna rätt — att när den
studiesociala utredningen på sin tid
tillsattes på beställning av riksdagen
och i samband därmed gavs relativt
snäva direktiv att just arbeta med de
traditionella student- och akademikergrupperna,
sa hade jag själv och många
med mig den föreställningen att detta
utredningsarbete relativt snabbt skulle
kunna leda till ett betydande steg mot
en studielön, hur man nu betraktar
denna — antingen man anser att den
skall täcka de normala studiekostnaderna
eller man, som på senare tid skett,
anser att den skall utgå som vanlig lön
På vilken det skall betalas skatt i vanlig
ordning.

Men när utredningsarbetet sattes i
gång så fann vi ju en hel del ting. Det
första vi frapperades av var att den
grupp av människor, som på utbildningsområdet
var sämst tillgodosedd,
var de vuxna människorna, de som förvärvsarbetar
och som litet senare i livet
vill begagna möjligheten att bygga
på sin utbildning eller skaffa sig en
utbildning som de i ungdomen inte
haft tillgång till. Det framstod för oss
ganska snart som det mest akuta studiesociala
problemet, som inte kunde
lösas bara genom att staten ökade sina
bidrag utan som också krävde att staten
vidtog institutionella åtgärder för
att sriapa för vuxeneleverna lämpliga
utbildningsanstalter och utbildningsformer.

I sin första etapp gick därför utredningen
in på vuxenutbildningens problematik
och lade fram förslag om provisoriska
organisatoriska åtgärder, som
riksdagen genomfört och som nu säkerligen
kommer att byggas ut i ett betydligt
mera omfattande system efter förslag
av gvmnasieutredningen.

Sedan upptäckte vi att det fanns
vissa grupper, som inte ansågs höra till
de traditionella akademiker- eller studentkategorierna
men som i realiteten
befann sig i precis samma studieekonomiska
situation som de. De befann

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

sig i samma ålder, de hade någorlunda
lika lång studietid, men de hade mycket
sämre förmåner än studenterna.
Det var sjuksköterskorna, det var hela
den stora kategorien av blivande lärare
av olika slag, det var sjöbefäl och det
var många andra sådana grupper. Då
fann vi, att dessa grupper i första hand
borde lyftas upp åtminstone till samma
nivå som de vanliga studenterna.

Nästa steg blev att vi såg att det var
ytterst svårt att lägga fram ett system
för de s. k. postgymnasiala utbildningsvägarna
utan att ta hänsyn till vad som
händer på en tidigare nivå — i gymnasier,
yrkesskolor och fackskolor och
andra utbildningsanstalter för 10—20-åringar. Dit kom vi, när vi gick på
kärnpunkten — som jag ser det — i
hela den studiesociala problematiken,
nämligen frågan om att stimulera studierekryteringen
till den högre utbildningen.
Jag fann att man inte kom vidare
på den vägen, om man inte försökte
alt skapa ett någorlunda enhetligt
studiesocialt system, som täckte hela
utbildningsgången efter grundskolan —
och av den anledningen kom den andra
utredningen till. Vi kom alltså in på
detta stora område, ty det är där de
stora elevkategorierna befinner sig,
med utgångspunkt från rekryteringsproblematiken.
Vi kunde finna att den
tidigare alldeles otroligt snäva rekryteringen
till högre utbildning delvis
hade förändrats under 1950-talet. Om
jag minns rätt kom 1947 bara 8 procent
av studenterna från arbetarhem, 1957
hade antalet ökat till 12 procent och
1960 till 14 procent. Det skedde en utveckling,
och man kunde förvänta en
fortsättning med ledning av rekryteringsuppgifterna
från gymnasierna.
Men fortfarande var det så att 70 procent
av befolkningen, d. v. s. huvudsakligen
barn från arbetar- och jordbrukarhem,
svarade för bara omkring
en fjärdedel av de studerande vid universiteten,
medan 5 procent av befolkningen
— enligt statistiska centralbyråns
redovisning barn till akademiker,

4 Första kammarens protokoll 196b. Nr 27

direktörer, officerare och grosshandlare
— rekryterade närmare 30 procent
av studenterna.

När vi emellertid gick ett steg vidare
och frågade oss var under utbildningsgången
det är som barnen från hem
med svag ekonomi eller bristande studietradition
faller ifrån, fick vi lram
ett synnerligen intressant material, som
enligt vår uppfattning gav vid handen
att denna avtappning i första hand
sker vid övergången från realskola—
grundskola och motsvarande till gymnasium
och till fortsatt utbildning över
huvud taget på det gymnasiala stadiet.
Att denna s. k. socialt korrelerade avtappning,
som där skedde, ingalunda
kunde förklaras med hänvisning till
begåvningsfaktorer har en rad utredningar
givit besked om. I England har
det gjorts sådana undersökningar. Där
har utförts begåvningstester för en
grupp 11-åringar för tio, femton år
sedan. Sedan undersöktes, vilka av dessa
11-åringar det var som tio år senare
kom vidare till universitet. I en
grupp med begåvning över genomsnittet
kom 35 procent av barnen från
medelklasshem till universitet, men endast
15 procent av barnen från arbetarhem
kom till universitet, och de hade
såvitt man kunte mäta exakt lika stor
begåvning i 11-årsåldern.

Beträffande det svenska materialet
har professor Härnqvist i Göteborg
utfört vissa undersökningar. Av dessa
framgår att barnen i socialgrupp I
gick en mycket hög procent vidare —
självfallet om de hade höga betyg men
även om de hade ganska låga betyg
— medan många av barnen från socialgrupperna
II och III inte gick vidare
ens när de hade goda betyg. Jag
tror att det var 25 procent av barnen
från socialgrupperna II och III med
goda betyg som uppgav att de inte
skulle utbilda sig vidare eftersom deras
föräldrar inte hade råd. Jag skall
inte gå mera in på detta spörsmål utan
bara redovisa slutsatserna: här finns
den stora inotståndströskel för vida -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. m.

reutbildning, som fröken Ljungberg
nämnde.

Om vi emellertid går ett steg vidare
och ser på övergången från gymnasium
till universitet, finner vi att där
inte föreligger särskilt stora skillnader
mellan olika grupper. År 1943 var
det 46 procent av studenterna från arbetarhem
som gick till universitet och
högskolor mot 72 procent av studenterna
från akademikerhem, men 1957
hade detta utjämnats så att motsvarande
siffror var 67 procent resp. 68
procent, d. v. s. övergångsfrekvensen
i olika socialgrupper var i stort sett
likadan — även om det förelåg en
viss tendens för studenterna från arbetarhem
att välja kortare studiebana.
Hade man väl tagit studentexamen, gick
man vidare. Vid detta tillfälle var också
det studiesociala stödet påtagligt
sämre än för närvarande.

Vi drog slutsatsen att om vi vill nå
rekryteringseffekt — och det är det
viktiga — bör vi sätta in de stora ökningarna
på vad som kallas för det
gymnasiala stadiet — det gäller elever
vid yrkesskolor, gymnasier, fackskolor,
folkhögskolor. Det är vad som skett.
Det föreliggande förslaget betyder för
en familj med barn i 16—18-årsåldern
i skolan i många fall flera tusenlappars
förbättring.

Med denna kraftiga satsning är det
klart att det av rent statsfinansiella
skäl inte var möjligt att ha kvar den
ursprungliga intentionen att satsa hårt
på den begränsade akademikerkategorien.
En så stor del av ett tänkbart
reformutrymme var intecknat att man
fick tänka sig en större försiktighet
På detta område. Men som skäl för
denna försiktighet tillkom också ett
annat argument som redan skymtat i
dagens debatt.

Man har haft den föreställningen att
ett införande av studielön eller en mycket
stark subventionering av de studerande
skulle medföra en inkomstutjämning,
därför att därigenom avlägsnades
ett av de argument som förekom -

mer vid löneförhandlingarna, nämligen
att man till följd av en dyr utbildning
bör få eu högre lön. Vi kunde dock
ganska snart konstatera på grundval av
de utredningar som förelåg, att man
inte kunde finna något praktiskt samband
mellan studiesociala reformer och
löneutveckling. Tvärtom gav erfarenheten
vid handen att det i huvudsak var
marknadsmässiga faktorer som avgjorde
löneutvecklingen för dessa kategorier
och att det skulle förbli så i framtiden.
Så länge vi för en progressiv
samhällelig politik kommer vi alt ha eu
påtaglig brist på arbetskraft med akademisk
utbildning, och denna kommer
till följd därav att befinna sig i ett
gynnsamt förhandlingslage. Det är alltså
knappast tänkbart att ett ökat studiesocialt
stöd skulle försämra löneutvecklingen
för akademikerna. Då stod man
inför det konstaterandet att ökade subventioner
och bidrag på detta område
måste betecknas som en klar transferering
till akademikergrupperna från
människor som aldrig har haft möjlighet
eller ens kunnat drömma om möjlighet
till högre utbildning och som
heller aldrig har haft eller kan tänkas
få de inkomster som är normala för
akademikergrupperna. En sådan transferering
kan man enligt vårt förmenande
bara göra om man kan påvisa påtagliga
sociala skäl härför, men den kan
naturligtvis aldrig ha ett egenvärde.

Xär vi hade funnit att det väsentligaste
argumentet, rekryteringsfrågan,
huvudsakligen löstes genom att satsa på
gymnasienivån, föll det starkaste sociala
skälet till stor subventionering på
akademikernivå bort.

Då blev nästa problem: Vad är det i
så fall som är viktigt? Viktigt är, såsom
också framhållits i debatten, att
man inte kan förvänta sig att de studerande
själva skall kunna anskaffa de
pengar som de under studietiden behöver
för att bekosta sitt uppehälle. De
får gratis utbildning av staten, men de
skall också leva under tiden. Då är det
klart att man måste ge en statlig ga -

Tisdagen den 20 maj 1004 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

rån ti eller »eu rätt till studiemedel»
som vi kallar det —- som tillförsäkrar
de studerande en hygglig levnadsstandard
under studietiden. Man kan naturligtvis
ha olika meningar om hur
hög denna standard hör vara. lätt förslag
som ger ungefär 6 800 kronor till
en ensamstående och till tvä studerande
som är gifta med varandra närmare
14 000 kronor skattefritt kan väl inte
sägas ligga i underkant; om man jämför
dessa belopp med vad de flesta människor
har till sitt förfogande i dagens
samhälle framstår det som ganska hyggligt.
Längre kan i alla fall knappast
samhället sträcka sig för närvarande i
sina garantier.

Med utgångspunkt från att man inte i
dagens läge och med den inkomststruktur
vi nu har kan subventionera hela
denna studiehjälp, blev frågan: Om nu
en del av hjälpen skall återbetalas, hur
skall vi samtidigt kunna avskaffa de
sociala vådor som är förenade med den
nuvarande skuldsättningen? Dessa vådor
brukar vi sammanfatta i tre punkter.

För det första ligger återbetalningen i
nuvarande system tidsmässigt illa till.
Den inträder omedelbart efter examen
och gäller då de högsta beloppen. Samtidigt
är utgifterna för bosättning ofta
höga, och man ligger då lägst på löneskalan.

För det andra blir ju skuldsättningen
utomordentligt besvärlig för dem som
inte får någon betalningsförmåga.

För det tredje innebär själva det faktum
att man skuldsätter sig en viss
risk, som för vissa grupper kan få en
rekryteringshämmande effekt. Av rädsla
för att skuldsätta sig bedriver man
kanske inte de studier man eljest skulle
ha förutsättningar för.

Vi angrep dessa problem. Vi försökte
lösa problemet med den hårda belastningen
omedelbart efter examen genom
att kraftigt förlänga återbetalningstiden
och genom att åstadkomma en
jämn periodicering av återbetalningen.
Vi löste — och det var det viktigaste

— problemet med de ömmande fallen,
de som inte hade någon betalningsförmåga,
och vi tog hort den risk som är
förenad med skuldsättningen genom att
föreslå de trygglietsgarantier som finns
inbyggda i systemet och som innebär
att om man inte har någon betalningsförmåga
skall man inte heller behöva
betala. Vid dödsfall bortfaller betalningsskyldigheten
helt, och drabbas
man av sjukdom eller olycksfall eller
av andra skäl får låga inkomster behöver
man inte betala eller får anstånd.
Det är inga snäva gränser som föreslås
gälla, Betalningsskyldigheten inträder
för ensamstående vid en inkomst av
14 500 kronor och för gifta vid en inkomst
av ungefär 21 000 kronor.

Man har frågat i debatten varför detta
kallas för avgifter och inte för lån.
Jag vill medge, fru Hamrin-Thorell, att
skillnaden inte är så stor. Det är dock
inte ett vanligt traditionellt lån, nämligen
såtillvida att det först är betalningsförmågan
som utlöser betalningsskyldigheten.

Man har från högerns — framför allt
från herr Wallmarks — sida beklagat
sig över att i detta återbetalningssystem
det är den beskattningsbara inkomsten
som får ligga till grund för om en person
blir betalningsskyldig eller ej. Man
köper sig kanske, som herr Wallmark
yttrade, en större våning eller får av
andra skäl sin betalningsförmåga påverkad.
Denna invändning är ganska
förvånande mot bakgrunden av den högermotion
som framlades här i riksdagen
bara för ett år sedan och i vilken
en av huvudpunkterna var att »återbetalningsskyldighet
i princip göres beroende
av den återbetalningsskyldiges beskattningsbara
inkomster». Detta som
för ett år sedan framlades som en vägledande
princip, har nu blivit det mest
betänkliga i förslaget.

Detta trygghetssystem innebär inte
att man avskaffat skyldigheten att återbetala
en stor del av uppburna studiemedel,
men jag tror att man kan säga
att man har avskaffat studieskuldsätt -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ningen som ett socialt problem. Samhället
har övertagit riskerna och därmed
skapat garantier för ett system som
icke innebär ett rekryteringshinder och
som löser de sociala problemen utan
att skapa nya och utan att skapa orättvisor
i relationerna mellan olika grupper
i samhället.

Nu har det från en del håll sagts att
detta skulle innebära en försämring.
Det har från diverse håll framlagts räkneexempel
som givit mig anledning att
känna glädje och tacksamhet över att
jag i en annan utredning — gymnasieutredningen
— fått vara med om att
föreslå en kraftig förstärkning av matematikundervisningen
på de svenska
gymnasierna. Dessa exempel har inte
bara underlåtit att ta hänsyn till de
kraftiga förbättringar som skett för studenterna
enbart under de två, tre, fyra
senaste åren. De har även utgått ifrån
personer som maximalt skuldsätter sig
och räknat detta som normalfall. Man
har utan vidare räknat förmåner som
utgår en lång tid efter studiernas slut,
som om de utgått under studietiden.
När man räknat värdet av den 25-procentiga
avskrivningen, har man inte
räknat med att låntagaren måste betala
ränta under studietiden och viss tid
därefter även för den del som sedermera
avskrivs, och det blir fråga om
ganska betydande belopp. Man har inte
räknat något värde för den långa amorteringstiden
och den jämna periodiceringen.
Det torde inte vara möjligt att
i en vanlig bank fa konsumtionslån på
sådana villkor. Det är naturligtvis svårt
att beräkna, men det är klart att det
har ett värde. Framför allt har man inte
räknat ett dugg värde för det avskrivningssystem
som finns i detta förslag
och som generellt sett är ganska betydande
om man slår ut det per student
men som speciellt är synnerligen betydelsefullt
för den som får del av avskrivningarna.

På detta sätt har man alltså kunnat
få fram att det nya systemet skulle innebära
försämringar. Jag tror att detta

är alldeles fel, ja, jag är övertygad om
det. Men det viktigaste skälet till att
det är fel är det rent principiella betraktelsesättet.
Man har sagt att förslaget
innebär att de sämst ställda får en
försämring. Då har man sagt att de
sämst ställda är barnen till arbetare,
och så har man räknat ut vad ett arbetarbarn
skall kunna få enligt vissa
maximalförutsättningar under nuvarande
system och jämfört med det nya systemet.

Men när vi i utredningen beslöt oss
för att avskaffa behovsprövningen var
detta en viktig principståndpunkt som
vi ville fullfölja, nämligen att betrakta
eleverna som från föräldrarna fristående
individer. Med det betraktelsesättet
blir de sämst ställda inte de elever som
kommer från eu viss social miljö eller
från en viss familjetyp. De sämst ställda
blir de människor som under sin
yrkesverksamma tid kommer i en sådan
situation att de inte kan betala tillbaka
sina studiemedel. Detta gäller oavsett
vilken familj de kommer ifrån.

Det är intressant att se att Landsorganisationen
som väl närmast företräder
dem som enligt kritiken skulle
missgynnas helt anslutit sig till förslaget,
medan de förment sämst ställdas
talan något plötsligt förts av akademikerorganisationerna.
Det kan ge anledning
att blicka litet djupare om motiven.
Emellertid har man nu i stort sett
varit ense även om bidraget. Herr
Thorsten Larsson argumenterade visserligen
för ett högre bidrag. Jag vill där
rätta till ett missförstånd, så att han
åtminstone skall votera för sitt högre
bidrag med öppna ögon. Han vill, säger
han, öka bidragen för de äldre eleverna
i studiehjälpssystemct så att de kommer
i närheten av vad de yngre eleverna
får. Jag vill göra herr Larsson uppmärksam
på att enligt förslaget får de
yngre eleverna från 75 till 250 kronor
i månaden, i en del fall 325. Genomsnittet
torde ligga vid 130—140 kronor.
De äldre eleverna däremot får 175 kronor
i månaden, d. v. s. högre än genom -

Tisdagen den 2(i mai 1964 fm. Nr 27 7.1

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. nt.

snittet för de yngre eleverna. Det ar
alltså alldeles fel att påstå att de äldre
generellt skulle få mindre än de yngre
— snarare är det något mera.

Även när det gäller studiebidraget för
de äldre går herr Larsson en bit högre.

I fjol ville centerpartiet inte ha något
studiebidrag alls, i år vill man ha det
högre än vad utskottet föreslår. Det har
varit besvärligt, ty man vill värdesäkra
bidraget och samtidigt ha det högre.
Herr Thorsten Larsson sade att man
skulle ha 25 procent av basbeloppet
och föreslog ett bidrag av 2 500 kronor.
Men då var han tvungen att förskottera
litet inflation, penningvärdet måste
sjunka en bra bit för att 25 procent av
basbeloppet skall komma upp i 2 500
kronor. Men centern kanske räknar med
det?

Även folkpartiet har till min förvåning
kommit med förslag om ett något
högre bidrag, nämligen 200 kronor.
Det var något förvånande. 1 många år
har jag varit med i statsutskottets andra
avdelning, och på detta område har
inte folkpartiets representanter precis
haft spenderbyxorna på sig. I utredningen
framfördes inte alls från
folkpartiets sida krav på något större
bidrag. Det föreligger inte ens någon
motion om högre bidrag, men sedan
förmodar jag att det har kliat litet
grand i pälsen, och så kommer man
i sista stund med en reservation om
bidrag på 200 kronor.

.lag skall kanske inte göra någon
stor affär av detta, utan jag vill framför
allt markera såsom glädjande att
det har varit möjligt att skapa en sådan
stor enighet kring detta studiesociala
system. Det har — jag vill understryka
det — varit ett mycket nära
samarbete mellan socialdemokrater och
folkpartiets representanter i denna fråga
under åtskilliga år, och det är mycket
glädjande att detta samarbete och
det fina arbete som har gjorts i särskilda
utskottet nu leder fram till att
detta system i sina stora huvuddrag

kommer att kunna antagas a\ e
majoritet i riksdagen.

Detta innebär inte att systemet är
färdigt en gång för alla. .lag måste
med blvg rodnad stiga titt del har skett
avsevärda förbättringar både under remissbehandlingen
och departementsbehandlingen
och genom särskilda utskottets
arbete. Det är tecken på att systemet
inte är färdigt. Det är en nykonstruktion,
där erfarenheten får lära
vilka förbättringar man skall sätta in
i framtiden både tekniskt och när det
gäller beloppen. .lag vill säga när det
gäller beloppen att det naturligtvis inte
är orimligt att bidragen i framtiden
går upp till 200 eller 250 kronor. Man
bör emellertid tänka på att sätta in en
förbättring på de punkter där det är
mest angeläget.

.lag ifrågasätter om det inte är mest
angeläget att i nästa etapp ytterligare
förbättra vuxenelevernas situation. Det
får vi väl ta ställning till när gvmnasieutredningen
kommer med förslag till
organisationen för den nya vuxenutbildningen.
Det skulle inte förvåna mig
om de som vill ha högre bidrag i dag
säger att det är riktigare att gå vidare
på den linjen i stället.

Till sist, herr talman, vill jag återkomma
till fru Hamrin-Thorells mycket
vägande slutord — synpunkter som
under hela det utredningsarbete som
föregått utskottets förslag har varit
mycket levande. Det räcker nämligen
inte med att dela ut stora bidrag, tv
det är ganska lätt att dela ut bidrag.
Man måste också se till att de elever
som stimuleras genom dessa ökade bidrag
även får möjlighet att bedriva
studier. Vi upplever ju en fullkomligt
enastående expansion i hela utbildningsväsendet
för närvarande på alla
nivåer, där ungdomens efterfrågan på
bättre utbildning liksom bryter ned
alla gamla föreställningar om vad som
var realistiskt och rimligt. Studiehjälpen
är ju ett led i denna utbildningspolitik
och denna väldiga utbildnings -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

expansion. Det är givet att man kan
tänka sig en situation, där denna mycket
kraftiga stimulans till ökad utbildning
som detta utskottsförslag innebär
kan skapa svårigheter. Vi förutsåg det
i studiehjälpsutredningen som förklarade
att förbättringen av studiehjälpen
kan förväntas ytterligare öka tillströmningen
till utbildningsanstalterna. Dess
syfte är ju just att stimulera till vidgad
rekrytering från de samhällsgrupper,
där barnen för närvarande endast
i relativt begränsad utsträckning söker
sig till utbildning efter grundskolan.
Trycket på skolorna ökar ytterligare.

Detta kan bli konsekvensen av reformerna.
och det är »ett dilemma som
återkommer på många områden inom
samhällslivet. Här som på många andra
områden bryter sig önskan att tillgodose
sociala rättvisekrav och möta
människornas förväntningar med svårigheten
att på det institutionella området
tillgodose den ökade efterfrågan
som till inte ringa del är en följd
av samhällets egna åtgärder».

Likväl kommer dessa förslag fram,
och få tvekar att genomföra dem, därför
att det ur effektivitetssynpunkt
knappast kan vara »rimligt att låta sociala
och ekonomiska faktorer förhindra
bästa möjliga rekrytering av elever
till kvalificerad utbildning, och det
kan framför allt inte vara försvarligt
att vid trängsel och knappa utbildningsresurser
låta just ungdomar från
hem med svag ekonomi och bristande
studietraditioner träda tillbaka». Det
är det som är dilemmat. Jag tror att
det förslag, som riksdagen kommer att
anta, genom sin stimulerande verkan
kommer att innebära ett stort steg
mot ökad rättvisa i samhället, mot att
öppna vägarna för ungdomen till praktisk
och teoretisk utbildning.

Och jag vill uttrycka den förhoppningen
att den enighet som har förelegat
när det gäller att satsa på denna
stimulans också kommer att finnas när
det gäller att ställa resurser till förfo -

gande för att ge dessa ungdomar den
utbildning som de har så goda förutsättningar
för.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme sade
att tårarna nästan trillade nedför hans
kinder när han lyssnade till debatten.
Med tanke på det vänliga småleende
som har vilat på hans läppar under
hela debatten vill jag tolka det som
glädjetårar över att ha lyckats fånga
in folkpartiet och centerpartiet i denna
uppgörelse. Det var mycket skickligt
gjort, och det gratulerar jag statsrådet
till.

Man kan ta en mager förlikning eller
en fet process. När vi har granskat
vad som ligger i kompromissuppgörelsen
har vi bedömt det som en utomordentligt
mager förlikning, för studenternas
del en höjning av den
inkomstprövade förmögenhetsgränsen
från 20 000 till 30 000 kronor. Det äi
väl realiteter det enda som hänt i del
fallet, och det är väl knappast någoi
att tala om.

Den stora och viktiga fråga som
statsrådet Palme berörde gällde tröskelproblemen
vid gymnasiestudier. Att
med en sådan emfas betona dem är väl
att slå in öppna dörrar. Här råder ju
inga delade meningar, utan vi är alla
överens om att reformen bör sättas
in när vi har fått ta del av de analyser
som har gjorts i studiehjälpsutredningen.
I varje fall har jag den uppfattningen
att det är där man kan
tala om socialt motiverade önskemål att
bredda rekryteringsunderlaget.

Den diskussion som jag i huvudsak
förde gällde de s. k. postgymnasiala
studierna och deras finansiering. Här
säger statsrådet att det först och främst
gäller att ställa studiemedel till förfogande
för studenter och likställda.
Där råder heller inga delade meningar,
i varje fall inte mellan högern och regeringen,
utan också vi föreslår att de
studerande skall få en summa som

Nr 27

Tisrlagen den 26 mai 1004 fin.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

kan anses rimligen täcka deras levnadskostnader,
nämligen 6 500 kronor
i dagens penningvärde.

Del andra man vill komma åt är
vådorna med skuldsättningen, och det
är här de sociala frågorna kommer in
i bilden. Herr Palme kom med ett raskt
kliv över till det indexlånesystem som
förordas i utredningen men berörde
icke med ett ord varför inte utredningen
eller Kungl. Maj:t har diskuterat
möjligheterna alt gå den vanliga
lånevägen med tillgodoseende av de
sociala synpunkterna: förlängning av
amorteringstiden, skäligt anstånd när
så behövs, möjlighet till en individualprövning
så att hänsyn inte bara tas
till inkomsten, samt avskrivning vid
dödsfall, som heller inte är något kontroversiellt
problem. Det torde inte
finnas något krav som förs fram i utredningen
som inte kan tillgodoses den
vägen. Inte heller periodiceringen torde
vara något som helst problem.

Som jag nämnde i mitt tidigare anförande
är ingen av de långivande instanserna
emot detta system; huvuddelen
säger tvärtom att problemet kan
lösas på detta sätt, men likväl har inte
regeringen velat pröva det. Det förefaller
något egendomligt.

Jag kan kanske få en precisering av
vilken motion det talades om som högern
skulle ha väckt vid föregående
års riksdag, så skall jag läsa den och
därefter återkomma. Vi hävdar emellertid
att det bör finnas möjlighet
till en individuell prövning, eftersom
de männskiskor som vi nu talar om
icke endast har studieskulder utan
också har en rad andra betalningar
och därför kan behöva uppskov.

Det skulle vara av värde att få höra
vad statsrådet har att anföra mot en
förbättring och komplettering av det
nuvarande lånesystemet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep!
kort genmäle:

Först vill jag säga att utskottet inte
bär träffat den här uppgörelsen på

grund av några försök från regeringens
eller socialdemokraternas sida att få
den till stånd, utan vi ansåg denna uppsnyggning
av regeringens förslag vara
så värdefull i sina detaljer, att vi fann
oss böra gå med på den. Detta tror jag
inte någon kan bestrida.

När statsrådet Palme argumenterade
för bibehållande av de 175 kronorna
menade han att vi skulle ha räknat fel
då vi hävdar att genomsnittet för postgymnasiala
studier är 240 kronor. Här
står uppfattning mot uppfattning. Jag
vill emellertid åberopa vad skolöverstyrelsen
har sagt i denna fråga när det
gäller exempelvis folkhögskolorna.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande
åberopat utredningens material, enligt
vilket det är fråga om ett genomsnittstal
av 240 kronor per månad för yngre
elever. Jag har sett beräkningar från
andra skolor på det gymnasiala området
som givit ungefär samma resultat.

Genom att här införa en enhetlig summa
— vi föreslår 250 kronor — har vi
möjlighet att ta bort den källa till irritation
mellan äldre och yngre elever
som absolut kommer att finnas kvar därest
vi fattar beslut om 175 kronor.

Vad sedan gäller studerande vid postgymnasiala
utbildningslinjer menade
herr Palme att vi genom att föreslå ett
25-procentigt basbelopp per termin diskonterade
en kommande inflation. Jag
tror inte att centerpartiet behöver diskontera
någonting här. Det är uppenbart
att regeringen sköter inflationen
så säkert, att basbeloppet rätt snart
kommer att ha stigit från 4 800 till
5 000 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det var svårt att trots
stor uppmärksamhet begripa resonemanget
kring rekryteringsfrågan.

A ena sidan får vi höra att rekryteringsfrågan,
den fortfarande socialt
otillfredsställande rekryteringen, i stor
utsträckning ligger till grund för det

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

studiesociala system som här upprättas.
Ä andra sidan får vi veta, vilket vi alla
vet förut, att rekryteringen framför allt
av ungdomar på det gymnasiala stadiet
har ändrats väsentligt under 1950-talet.
Vad är det egentligen, herr Palme, som
har åstadkommit denna förändring? Är
det inte 1950-talets välståndshöjning
som gjort att människorna mindre har
känt tvånget att så snart som möjligt
gå ut i förvärvslivet och tjäna pengar?

Herr Palme håller nu på att skapa
samma egenartade mytbildning i rekryteringsfrågan,
samma efterfrågesituation
på utbildningsområdet, som regeringen
har skapat på bostadspolitikens
område. Man begränsar, rationaliserar
och skär ned. Sedan säger man att efterfrågan
är en följd av samhällets egna
åtgärder — det var ett av de sista uttryck
som herr Palme använde här. Vi
har nyss hört — det var en kollega till
herr Palme i regeringen som talade om
det för oss tidigare i dag — att vi har
en stor bristsituation som nödvändiggör
att man tar bort alla fyraåriga linjer i
gymnasierna — till stor otillfredsställelse
för en hel mängd människor. Det
är en sådan efterfrågesituation, herr
Palme, som skapats genom samhällets
egna åtgärder, en situation av samma
typ som bostadsköerna.

Hem STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga några
ord till statsrådet Palme med anledning
av vårt förslag om en ökning av
det förhöjda studiebidraget från 175 till
200 kronor.

Det förslaget har inte tillkommit bara
därför att det kliat i pälsen på oss
som statsrådet uttrycker det, utan det
ligger ekonomiska resonemang bakom.
När vi inom folkpartiet diskuterat denna
sak har vi noga övervägt hur mycket
vi med tanke på vår budgetkalkyl
hade råd att gå utöver det av regeringen
framlagda förslaget. De förslag som vi
väckt i våra motioner baserade sig på
dessa kalkyler. Nu har vi emellertid se -

nare avstått från vissa av våra förslag.
Vi har bl. a. avstått från förslaget om
sänkning av kursernas längd för att elev
skall komma i åtnjutande av studiebidrag.
Vi hade motionsvis föreslagit en
sänkning från åtta till fem veckor men
bär nu accepterat propositionens förslag
om åtta veckor. Där faller en kostnadspost
bort från vårt ursprungliga
förslag. Vi hade dessutom yrkat att resvägen
för åtnjutande av resebidrag
skulle sänkas till fyra respektive sju
kilometer men har nu på den punkten
gått med på en kompromiss. Detta inklusive
de kostnadssänkningar som de
av mig tidigare anförda kompromisserna
innebär i jämförelse med folkpartiets
förslag medför sammanlagt en
kostnadsbesparing som gör att vi nu
kan yrka på en ökning av det förhöjda
studiebidraget från 175 till 200 kronor,
respektive en ökning av bidraget i studiemedelssystemet
till 2 000 kronor. Det
gör ungefär 18 miljoner kronor.

Sedan vill jag till herr Wallmark säga
att i fråga om huvudinnehållet i den
framlagda propositionen har folkpartiet
positivt anslutit sig till detta såväl
genom sin representant i utredningen
som i motioner och under utskottsbehandlingen.
I fråga om utformningen
av studiehjälpen, både i studiehjälpsförordningen
och i studiemedelsförordningen,
har vi i huvudsak intagit samma
ståndpunkt som propositionen. Det
gäller metoderna för studiestödets utformning.
Sedan har vi varit tveksamma
beträffande återbetalningssystemet.
Den tveksamheten gav vi uttryck för
under utskottsdebatten. Vi ansåg dock
att den uppgörelse som träffats innebar
så stora fördelar och sådana påtagliga
förbättringar av propositionen att vi
kunde ansluta oss till den.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
och hans högre bidrag kan vi kanske
klara upp; nu förstår jag hur han räknat.
Han vill hävda att genomsnittsbi -

Tisdagen den 2(i maj 1964 fm.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. in.

draget för yngre elever vid folkhögskolor
kan tiinkas bli 240 kronor, men han
sade att det gällde för yngre elever över
huvud tagel. Och då är det fel. Det är
möjligt att yngre elever vid folkhögskolor
med hänsyn till sin sociala bakgrund
kan få mer än genomsnittet för
yngre elever över huvud taget, men här
har man naturligtvis inte kunnat skapa
några speciella stödformer för särskilda
skolformer, utan man har försökt
skapa ett generellt system för alla elever.
Då får man inte bara ta de stora
fördelarna ulan också de små nackdelarna
i detaljer som därav kan följa.

•lag skall inte polemisera mot herr
Stefanson och lians päls längre. Det är
ett lustigt sätt att beräkna när man först
lägger fram eu önskelista och sedan avstår
från hälften av önskelistan och
tycker att man gjort en sådan besparing
att man kan komma med ett litet överbud
på en annan punkt.

Jag skall i stället bemöta högertalarna,
som av flera skäl var ganska intressanta.
Först ville herr Wallmark veta
när det här högerförslaget i fjol hade
framlagts, .lag förstår att han ville ha
en redogörelse för högerns tidigare förslag
i den studiesociala frågan, därför
att man under de senaste åren avverkat
ett inte obetydligt antal positioner. År
1959 var högern i stort sett enig med
oss andra. År 1960 skulle högern i besparingsnitets
tecken avskaffa alla naturastipendier,
och man var så fylld av nit
att man till och med ville avskaffa statsstipendienämnderna
och även anslaget
till dem. Om det förslaget hade bifallits
skulle det inte ens ha funnits någon
möjlighet att dela ut lån. Nästa år var
högern inne på examenspremier, och
det förslaget utsattes för en något omild
behandling. Året därpå, 1963, kom det
en högermotion i andra kammaren, nr
587, som i radion presenterades som en
partimotion — den blev föremål för entusiastiska
hyllningar i Svenska Dagbladet
— där man ville ha en allmän studiefond,
ur vilken samtliga studerande
skulle kunna erhålla indexreglerade

.studiemedel. Återbetalningsskyldighet
skulle föreligga, och den skulle i princip
göras beroende av vederbörandes
beskattningsbara inkomst. Den här motionen
var intressant, ty det var så mycket
i den som överensstämde med promemorior
som vi hade att arbeta med i
studiesociala utredningen, att vi undrade
varifrån den kunde komma. Men den
fanns där, och högern hyllade den en
lid. Nu har man alltså kommit in på
ytterligare en linje och vill ha tentamenspremier
enligt ett såvitt jag förstår
ganska invecklat system, tv med den
frekvens av deltentamina som numera
finns vid universiteten och som i framtiden
kan väntas om den nya administrationen
går igenom skulle man få uppsätta
ganska detaljerade ackordsprislistor
för att kunna räkna ut hur stort bidrag
som skall utgå till studerande som
avlagt en eller flera tentamina.

Men den här splittringen hos högern
framstod ju här i kammaren alldeles
nvss. Först påtalade herr Wallmark att
jag lade sådan vikt vid rekryteringströskeln
mellan realskola och gymnasium
och mellan grundskola och gymnasium,
därför att det var att slå in
öppna dörrar, tv den saken var högern
ense med oss om. Det förefaller som om
definitionen på öppna dörrar är meningar
som även högern kan ansluta sig
till. Omedelbart därefter gick fröken
Ljungberg upp och frågade vad jag
över huvud menade med talet om en
rekryteringströskel vid övergången till
gymnasiet. Del var ju alldeles klart att
det var välståndsutvecklingen som gjorde
att rekryteringen breddades, och
detta kunde inte ha någon betydelse i
detta sammanhang, utan det skulle bara
vara en ursäkt för att sedermera kunna
säga att det var på grund av samhällets
egna åtgärder som vi hade bristproblem
på den högre utbildningens område.

Om jag skall försöka att slita den här
tvisten, kan jag säga att herr Wallmark
i stort sett har rätt. Det är alldeles uppenbart
att det finns ett påtagligt rekrv -

Nr 27

Tisdagen den 26 mai 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

teringshinder efter grundskolans slut
för elever med svag ekonomi och bristande
studietradition. Den är till väsentlig
del avhängig av miljöfaktorer. Alla
undersökningar visar att den också till
väsentlig de! är beroende på ekonomiska
faktorer. Vill man upphäva den kommer
hela utbyggnaden av utbildningsorganisationen,
hela den väldiga allmänna
välståndsutvecklingen, att stimulera
till en ökad rekrytering. Ja visst,
men vad samhället kan göra för att avhjälpa
de rekrvteringssvårigheter som
föreligger är att stödja de familjer som
på grund av svagare ekonomi och bristande
studietradition inte stimulerar
barnen alt gå vidare. Det är alldeles uppenbart
att detta stöd från samhällets
sida kommer att ha en påtaglig rekryteringseffekt,
tillsammans med en rad
andra faktorer. Man kan väl inte exakt
säga hur mycket de olika vikterna väger,
men de finns ändå alla med i bilden.
Så till vida har herr Wallmark rätt,
och det förefaller som om högern ansluter
sig till den meningen, eftersom
högern har gått med på hela studiehjälpssvstemet
i stort sett; därvidlag föreligger
inga delade meningar.

Herr Wallmark ville också veta varför
man hade valt detta system för återbetalning
och varför man inte hade tagit
ett konventionellt system. Som ledamot
av särskilda utskottet måtte väl
ändå herr Wallmark ha studerat materialet
i denna fråga. Skälet var helt enkelt
att ingen av oss som arbetat med
den här frågan kunde uppnå de periodiceringseffekter
och framför allt inte
de trvgghetsgarantier som är det centrala
i detta studiesystem, med användande
av konventionella metoder utan att
göra systemet betydligt mera invecklat.
Det är inte bara fråga om en allmän
välvilja mot människor att få anstånd
eller befrielse från betalning, utan de
skall också ha en rätt till befrielse eller
anstånd, en i lag och förordning garanterad
rätt därtill. De skall inte vara
beroende av skönsmässiga prövningar.
Detta har alla som arbetat med dessa

frågor ansett vara en mycket väsentlig
trvgghetsgaranti, och en sådan garanti
har inte gått att uppnå med konventionella
metoder. Därför har detta system
valts.

Herr Wallmark var en smula grätten
mot folkpartiet och centerpartiet. Han
talade om olika manövrar. Jag tror det
är alldeles fel. Det är här inte bara fråga
om enskilda personers skicklighet,
utan man har haft ett bra system som
man kunnat nå enighet om. Jag skall
gärna säga att det har framlagts påtagligt
konstruktiva förslag till förbättringar
under utredningsarbetets gång från
folkpartiets och centerpartiets sida. Då
är det förslaget som är bra och inte enskilda
personer som är mer eller mindre
skickliga.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! I herr Palmes förra anförande
fick vi veta att han tidigare
hade motiverat behovet av studielån
med utgångspunkt från rekrvteringsproblemet,
men nu har herr Palme kommit
ifrån tankarna på studielön; och det
var eventuellt därför som tårarna trillade.

Min fråga i sammanhanget gällde hur
man kan använda samma rekryteringsproblem
som motivering också för det
nya systemet. Detta föreföll mig litet
obegripligt. Jag ifrågasatte faktiskt inte
existensen av ett rekryteringsproblem,
men jag sade att jag är övertygad om att
välståndsutvecklingen bidrar till att det
problemet successivt löses.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr överdomaren Palme
har nu utdelat ett betyg, och jag
borde naturligtvis med tacksamhet ta
emot det eftersom han anser att jag hade
rätt. Men vi kan kanske själva få döma
i de frågorna, och vi avstår för vår
del från herr Palmes bedömningar.

Jag tror nämligen att det ligger så till

Tisdagen don 26 maj 1964 fm.

Nr 27

,sr>

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. in.

i båda frågorna att välståndsutvecklingen
— i enlighet med de siffror som herr
Palme själv liiste upp — har breddat
rekryteringsunderlaget ur social synpunkt;
men det kan utan tvekan ske
snabbare med vissa insatser. Och jag
vill erinra om att när vi från högerparliets
sida anslutit oss till detta förslag
har vi gjort det med reservation för etl
principiellt familjepolitiskt program
som finns fogat till utskottets utlåtande.
Vi hade alltså önskat gå eu annan
väg, men stödet skulle i det fallet ha varit
lika gott om inte bättre.

Den högermotion som herr Palme
åsyftade — tydligen en enskild högermotion
11:587 år 1963 — har jag inte
tillgänglig och kan alltså inte citera den
direkt. Men tillåt mig läsa upp en passus
ur denna motion som finns återgiven i
högerns motion i år; »I den mån de studerande
eller vissa av dem åläggs återbetalningsskyldighet,
helt eller delvis,
för erhållna belopp, måste systemet vara
frivilligt. Den studerande skall själv
få avgöra vilka förpliktelser han vill
åtaga sig.»

Varken i utskottets utlåtande eller i
utredningen finns något resonemang beträffande
normala nominella lån, och
det är anledningen till att alla de tre
borgerliga partierna, både centerpartiet,
folkpartiet och högerpartiet, motionerat
för att få nominallånesystemet belyst.
Detta är inte en lapsus utan en
kall realitet. 1 utskottets utlåtande sägs:
»Alldeles oavsett huruvida ett lika gynnsamt
resultat skulle kunna uppnås med
ett annat återbetalningssvstem» o. s. v.,
och därmed har det i varje fall slagits
fast att man inte behöver få ett sämre
system om man behåller det nominella,
men man går inte in i någon prövning
här. Det har varken utredningen, regeringen
eller utskottet gjort.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara helt kort
konstatera att herr Palme i sitt föregå -

ende inlägg hävdade att jag absolut hade
fel beträffande studiestödets storlek, medan
han i nästa yttrande erkände att
jag hade rätt åtminstone i fråga om folkhögskolorna
och liknande skolor. Det
får jag kanske notera som en framgång
för min argumentering. Om jag då även
skulle fått eu utredning över det gymnasiala
systemet i dess helhet — skulle
det säkert visa sig att ganska många enligt
behovsprövningsprincipen kommer
att ligga mycket nära de 240 kronorna
— då kan det ju hända att statsrådet i
nästa debatt beträffande denna fråga
kommer att vara något mindre säker i
tonen när han säger att jag har fel.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skulle vilja säga atl
herr Larsson naturligtvis hade absolut
fel i sitt första inlägg, men nu har vi
fått veta att det inte berodde på någon
ond vilja eller dylikt utan bara på att
han hade uttryckt sig otydligt och givit
sitt yttrande giltighet för alla yngre elever
på det gymnasiala fältet. Detta har
han nu tagit tillbaka — det gällde inackorderade
yngre elever vid folkhögskolorna,
och där har jag gett honom rätt.

Till fröken Ljungberg vill jag säga att
en vanlig orsak till mänskliga dispyter
är att man talar om två olika saker. .lag
bär sagt — det är alldeles riktigt — att
rekryteringsskälen icke längre är något
avgörande argument för studielön på
det postgymnasiala stadiet. Detta är
kanske det viktigaste jag för min del
har upptäckt under utredningsarbetet.
Däremot utgör förstärkta bidrag en väsentlig
hjälp till vidgad rekrytering på
det lägre stadiet; och det är detta jag
har talat om. Någon motsättning finns
alltså inte där. Av de skäl jag anfört -—
främst att det i dagens läge skulle innebära
en stötande inkomsttransferering
mellan olika grupper —- kan vi nu inte
genomföra studielönen; det finns inte
tillräckligt bärande social motivering
för detta. Men vi har gjort systemets
konstruktion flexibel och anpassnings -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

bar, och i en annan typ av samhälle kan
man naturligtvis tänka sig att genomföra
studielön. Konstruktionen lägger inget
hinder i vägen; på den punkten har
fröken Ljungberg alldeles rätt.

Det föreligger heller inte någon hemlig
komplott att genomföra studielön,
utan bara om de studiesociala skälen
blir så starka att det klart och öppet
kan påvisas motiv härför, kan man börja
diskutera frågan på allvar.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende ävensom handläggningen
av återstående ärenden på
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till teaterverksamhet
m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in.;

nr 260. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bildande av ett
statligt aktiebolag för bevakningstjänst
m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
förvaltningarna vid marinkommando
Syd;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. in.;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de ändring i lagen om allmän försäkring
in. in., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1964/65;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1964/65; och

nr 266, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion;
samt

nr 274, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och
23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962 (nr 703),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. m.;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet och
omorganisationen av polisväsendet
m. m.; samt

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 296, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 163, angående avveckling
av magistrats- och koinmunalborgmästarinstitutionerna,
m. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående statsrådens befattning med
Wennerströmaffären;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
om sänkning av myndighetsåldern;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllämplig
lag beträffande internationella
köp av lösa saker, in. m.; samt

nr 33, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o), 11 :o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, dels ock i ämnet
väckt motion; ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 53, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående skolväsendets centrala
ledning in. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Tisdageu den 26 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. studiesocialt stöd till studerande
ungdom, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående studiesocialt stöd till studerande
ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag
i statsverkspropositionen angående
anslag till kostnader för avskrivning av
vissa studielån med statlig kreditgaranti,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Under förmiddagen hade
tre partier möjlighet att hinna fram
till talarstolen för att framföra sina synpunkter
och ståndpunkter i den fråga
det här gäller. Därefter tog statsrådet
Palme i enlighet med sin rätt ordet innan
det fjärde partiet skulle kunna
framföra sina synpunkter. Då skulle det
väl alltså nu vara dags för detta fjärde
parti att få säga sitt i denna fråga.

De kammarledamöter, som är närvarande,
ursäktar väl gärna att jag avstår
från att gräva mig ned i massan av
detaljer och att jag tar det hela mera
översiktligt och principiellt. Men inom
ramen för det principiella nödgas jag
nog också polemisera mot högerpartiets
ståndpunkt i studiemedelsfrågan, åtminstone
för att få detta fört i protokollet.

Vårt parti, det kommunistiska, har
ju länge och envist verkat för en demokratisering
av undervisningen. I en sådan
demokratisering måste ett starkt
förbättrat studiestöd ingå, sålunda också
det som inkluderas i den föreslagna

förordningen om studiemedel. Ett av
huvudskälen för oss har alltid varit, att
ingen studiebegåvad och studievillig
ungdom bör av ekonomiska eller geografiska
skäl hindras att få fortbildning
utöver grundskolenivån. Ett annat skäl
är att det samhälleligt sett är nödvändigt
och därtill ekonomiskt synnerligen
lönsamt att säkra en hög utbildningsnivå
för de unga och i förekommande
fall också för de äldre, som ti
digare inte haft dessa studiemöjligheter
men numera kanske i högre grad kan
komma att få det. Jag vill hävda att det
land, som underlåter att satsa på eu
sådan utbildning, mycket snabbt kommer
att i skilda avseenden bli akterseglat
av de länder som vågar och kan offra
mera på studier.

Systemet med studielön har ju aktualiserats
i detta sammanhang och diskuterats
under förmiddagen. Det har
aktualiserats även av oss. Med tanke
på bland annat den samhälleliga nödvändigheten
av studier på hög nivå och
den ekonomiska vinst, som samhället
gör genom att möjliggöra sådana studier,
är det för oss svårt att acceptera
utskottets bekymmer för den statsfinansiella
effekten av ett system med studielön.
En sådan investering skulle ju
ge sjufalt igen och således vara mycket
mera lönsam än åtskilligt annat, bland
annat då det militära penningslöseriet.

Här har vi nu fått läsa den reservation
som utskottets högerrepresentanter
har snickrat ihop, den reservation som
avser framför allt studiemedelsförordningen
och som fröken Ljungberg här
kommenterade i dag — dock något
stillsammare, tycker jag, än orden föll
i reservationen. Den syn på studiefrågan,
som i reservationen bara bristfälligt
kamoufleras, liknar enligt min mening
mest av allt ett slags fornlämning.

All den är antikverad är
som kan sägas.

Huvudtanken för högern är ju att
alla studier bör bekostas av de studerande
själva, när de sker på en litet
högre nivå, och det kallade fröken
Ljungberg för en principiell grundsyn
från högerpartiets sida. Det är väl inte
tänkbart att detta uråldriga synsätt kan
bero på bristande insikt om den samhälleliga
betydelsen av en hög utbildningsnivå.
1 stället är det nog gamla
överklassinstinkter, som inspirerar uttalanden
av denna art. Det ansågs ju i
forna tider — och anses tydligen i viss
mån fortfarande -— att det fanns ett
särskilt studielämpat skikt inom befolkningen
som i kraft av studietraditioner
inom sin kast och i kraft av ekonomiska
möjligheter att själva svara för
studiekostnaderna var predestinerade
att svara för återväxten inom ämbetsmannaklassen
—- just de och inga andra
ägde de intellektuella förutsättningarna
för att tillägna sig undervisning på en
så hög nivå.

Man kan inte finna annat än att mycket
av denna inställning återspeglas i
högerns reservation, vilken således är
ett eko av det som eu gång var, fastän
reservationen ju här hängs upp på argumentet
att den högutbildade med tiden
också får en hög lön och därför
kan ta påfrestningen att själv i alla avseenden
betala sina studiekostnader. 1
en politik med syfte att demokratisera
undervisningsväsendet kan det inte
gärna, tycker jag, finnas plats för eu
sådan förbiseglad syn på studiefrågorna
som högerns reservation ger uttryck
för och som i viss utsträckning också
har kommit fram i de anföranden som
hållits här i anslutning till reservationen.

Det finns ju något som brukar kallas
för begåvningsreserven. Då måste man
fråga sig: Vad består denna »reserv»
av?

Jo, den består just i den mängd av
egåvningar i folkets djupa led, som

av ekonomiska eller likartade skäl aldrig
getts möjlighet att utnyttja sina
intellektuella förutsättningar för högre
studier. De har helt enkelt inte haft
råd att bekosta sina studier själva. Inom
stora skikt av befolkningen är delta
förhållande fortfarande rådande.

Det är ju endast till den mindre
delen fråga om de direkta kostnaderna.
Den för It) 000-tals hem oöverstigliga
indirekta kostnaden består i att
dottern eller sonen vid studier inte
kan bidra till hushållskostnadernas finansiering.
Det är ju detta som är det
stora problemet, det är detta som driver
så många intellektuellt begåvade
ut i ett förvärvsarbete för vilket de
inte är mest lämpliga.

Fröken Ljungberg talade här om
»motståndströskeln». Denna motståndströskel,
som uttrycket föll, sades finnas
framför allt efter genomgången
grundskola. Ja, det finns ju en sådan
tröskel, det är obestridligt, men huruvida
den skall kallas inotståndströskel
eller icke vill jag inte nu diskutera.
Tröskeln är ekonomisk och den framträder
inte mindre starkt vid övergång
frän gymnasium till en högre utbildning.
Men där ville alltså högerreservanterna
och bland dem fröken Ljungberg
i förmiddags, att samhället inte
skall ge någon hjälp för forcering av
denna tröskel.

Det är detta som vi inte vill förstå
och icke kan acceptera. Det är en förlegad
åsikt, och verkningarna av dessa
förhållanden framgår av att trots
vissa förbättringar, som statsrådet Palme
erinrade om i sitt anförande och
trots vissa framsteg så kommer fortfarande
en oproportionellt liten del av
studenterna från arbetarklassen, från
bondeklassen och likartade skikt i samhället.
Alltså föreligger fortfarande en
betydande social snedbelastning när
det gäller frågan om de högre studierna,
vilka fortfarande i hög grad är ett
privilegium för folk med stora inkomster,
sådana som sålunda har råd att

Tisdagen den 20 maj 1964 em. Nr 27 89

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. in.
det minsta

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

betala vad studierna kostar. Högerpartiet
vill alltså, att endast de skall kunna
fa möjlighet att studera.

Hur många 10 000-tals studiebegåvade
ungdomar som genom sådana triviala
omständigheter som jag nyss
nämnt hindras från högre utbildning
kan inte anges, men det är många, och
det har varit till skada för det .svenska
samhället att de inte beretts denna
möjlighet. Jag måste hävda, att det
är häpnadsväckande att ännu i våra
dagar intellektuellt högtstående människor
kallas för en »begåvningsreserv»
bara av det skälet att de inte
bär ekonomiska resurser till förfogande
för att finansiera studierna och därigenom
blir en reserv.

Sant är visserligen att de i gammal
mening saknar det som kallas för studietradition
— ty varifrån skulle de
ha fått denna studietradition, när högre
studier har varit ett uteslutande privilegium
för överklassen? Men det är
en förnärmande och bornerad myt att
de intellektuella förutsättningarna för
studier skulle vara sämre inom dessa
befolkningsgrupper än inom andra. Det
är bara det, att brist på studietradition
givetvis kan försvåra studierna för
den studerande. Brist på studietradition
har vi verkligen haft i 10 000-tals
svenska hem, där ändå ungdomarna
v isat sig vara mycket framåt fastän
de inte har fått den möjlighet till den
högre utbildning som hade varit så
angelägen.

Jag tycker alltså att vi måste komma
bort definitivt från denna uppspaltning
i på ena sidan utnyttjade begåvningar
och å andra sidan en begåvningsreserv
som icke är utnyttjad på
rätt sätt. Äntligen måste strävandet gå
ut på att alla får lika chans, och då
frågar jag för att sammanfatta: Kan
det nu föreliggande förslaget till ett
studiestöd medföra en så djupgående
demokratisering som det måste bli fråga
om?

Jag tror vi i sanningens namn måste
svara nej på den frågan. Detta för -

slag lämnar en lång väg kvar till en
verklig demokratisering av utbildningen,
särskilt den högre. För min del vill
jag tillägga, att vi dock icke vill förneka
att förslaget som det föreligger
efter behandling i utskottet innebär att
ett steg tas i riktning mot en sådan demokratisering,
så långt det gäller de
materiella förutsättningarna. Men de
materiella förutsättningarna är inte allt
i fråga om en verklig demokratisering.

Ett grundstudiebidrag på 75 kronor
i månaden på gymnasienivå och ett
årsbidrag om maximum 1 750 kronor
högre upp betyder för åtskilliga kategorier
förbättringar jämfört med de
förhållanden som nu råder. Enligt vår
uppfattning hade det emellertid varit
både socialt välmotiverat och samhälleligt
lönsamt att redan nu ta åtminstone
ett steg till på vägen fram till
det önskvärda systemet med studielön,
det system som här har diskuterats och
kritiserats och det system som utskottet
inte ansett möjligt att ta, nu — eller
(innu — en studielön som enligt vår
uppfattning borde vara sådan att den
täckte de med studierna förenade såväl
direkta som indirekta kostnaderna.

Vi har därför föreslagit bl. a. att
grundbeloppet för studiebidrag på
gymnasienivå skall fastställas till 100
kronor nu och ökas till 150 kronor
snarast, att inkvarteringstillägget skall
uppgå till 200 kronor mot föreslagna
75 kronor och att resetillägget skall
motsvara de verkliga kostnaderna.

Det skulle föra för långt att här fördjupa
sig i en argumentation för dessa
förslag. Det har redan tidigare förekommit
ingående granskningar av olika
detaljer i det föreliggande utskottsförslaget,
och jag nöjer mig med att notera
att jag av formella skäl inte kan yrka
bifall till motionen i de tre frågor som
jag nu relaterat, fastän den ju innehåller
flera förslag.

Vårt förslag om att det återbetalningsfria
bidraget för studerande på universitet
och högskolor skall höjas från
föreslagna 1 750 kronor till 3 500 kro -

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. m.

nor bemötes av departementschefen och
utskottet med följande ord: »Det skulle
vara oriktigt att ge en 19-årig universitetsstudent
studiebidrag om 350 kronor
eller 375 kronor i månaden, medan en
19-årig yrkesskoleelev skulle få bara 75
kronor i grundbelopp.»

Uttrycket »bara» kursiverar jag naturligtvis
gärna, eftersom det faktiskt
bara gäller 75 kronor. Därutöver vill jag
emellertid påpeka för det första, att vi
för vår del inte föreslagit bara 75 kronor
i månaden för den där vrkesskoleeleven
utan uttalat oss för 150 kronor
och nu omedelbart 100 kronor. För det
andra är inte den 19-åriga studenten
19-årig under hela sin studietid, utan
han är väl underkastad samma lagar
som alla andra vad årens flykt beträffar.
Utskottsargumentationen tycker jag
haltar på bägge benen.

Vårt förslag i motionen II: 998 av
herr Hermansson m. fl. om studiebidragets
storlek på universitetsnivå — välmotiverat
också därför att det föreslagna
bidraget på 1 750 kronor betyder
en direkt försämring i förhållande till
nu för de ekonomiskt sämst ställda studerandena
— inneslutes på sitt sätt i
reservationen K 2 av herr Thorsten
Larsson, där ett maxiinibidrag på 2 500
kronor föreslås. Av formella skäl är
jag ur stånd att yrka bifall till vår
motion, men jag ber att få uttala min
anslutning till denna reservation K 2.

Vår motions övriga förslag, som innefattas
i de utskottspunkter som jag
nämnt, får jag avstå från att kommentera.
Det skulle föra för långt och är
kanske också onödigt. Jag noterar bara
att det bl. a. gäller förhöjda studiebidrag
med 300 kronor per månad för sådana
som börjar i gymnasiet eller på
liknande undervisningsanstalt vid 21
års ålder. Där kan det också finnas anledning
att ansluta sig till yrkandet i
reservationen F 1 av herr Thorsten
Larsson om ett bidrag på 250 kronor
i månaden.

Vidare har vi föreslagit fria läroböcker,
fri skolmateriel och liknande i

gymnasier och .skolor på motsvarande
utbildningsnivå. Hiir skriver utskottet
som man säger positivt. .lag avstår från
att nämna (ivriga förslag i vår motion
och vill beträffande förslaget om fria
läroböcker uttala förhoppningen, att
denna positiva skrivning skall befrämja
frågans vidareutveckling.

Herr talman! Jag vill tillägga att jag
av formella skäl inte kan yrka bifall
till motionen heller på denna punkt,
eftersom ett bifall ju skulle kräva utskriven
text i anslagsfrågan. Något sådant
har i varje fall inte utskottet velat
befatta sig med, eftersom det anser sig
ha tillfredsställt oss med denna relativt
positiva skrivning sedan det inte velat
acceptera vårt förslag.

Herr talman! Med detta har jag försökt
att i någon mån ange åtminstone
vår principiella syn på ett ärende, som
vi betraktar såsom synnerligen angeläget.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Litet vid sidan av den
stora fråga, som den studiesociala reformen
utgör, har också vissa skattefrågor
hängts på behandlingen. Man har i
tre reservationer med litet olika motiveringar
framställt krav på ett skrivelseförslag
till Kungl. Maj:t för att möjliggöra,
att avdragsrätt för periodiskt
understöd medgives för den som underhåller
studerande.

Denna fråga är inte ny för riksdagen.
Senast vid fjolårets riksdag gjordes
framstötar i samma riktning. Man kan
också säga att ämnet långt tidigare varit
uppe till behandling i riksdagen, och
riksdagen har uttalat visst intresse för
det. För några år sedan fick vi den 25-procentiga avskrivningsrätten, som
många vill sätta in som ett substitut för
avdragsrätt för periodiskt understöd till
studerande. Enligt min uppfattning är
det emellertid så att den 25-procentiga
avskrivningsrätt, som nu försvinner,
inte bara gällde en ersättning för skattelättnader
— det var väl i varje fall i

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

lika hög grad ett bidrag eller ett stipendium
som ett skatteavdrag.

Från den utgångspunkten måste man
väl konstatera, att de nära 200 nya miljonerna,
som särskilda utskoittet tillstyrker
på driftbudgeten nu, liar gjort
skattelindringar ännu mindre berättigade
än vad de var tidigare. Man har alltså
genom det mycket generösa förslag,
som förligger i fråga om studiesocialt
stöd, ryckt undan grunden för skattelättnader
på denna punkt. För min del
bar jag hela tiden haft den uppfattningen
att det periodiska understöd det
bär rör sig om, vilket framgår av namnet,
är ett undestöd till behövande;
man vill gärna hjälpa en gannnal förälder
eller hjälpa någon annan anhörig
som har det svårt.

Nu har man här i kammaren vid tidigare
tillfällen, jag minns särskilt i fjol
och kanske också nu, fått det intrycket,
att man är mycket irriterad över det
sätt på vilket lagstiftningen om avdragsrätt
för periodiska understöd är beskaffad.
Man pekar i årets reservationer på
— även herr Wallmark har varit inne
på den saken — att om understödet utgår
till sysslolösa människor, så är det
avdragsgillt, men inte om det utgår till
studerande. I fjol sade man till och med
i debatten, att om understödet utgår till
odågor, är det avdragsgillt, men inte
om det utgår till studerande.

.lag har alltså ett intryck av att jämförelserna
med den avdragsrätt för periodiskt
undestöd som gäller för andra
grupper verkar irriterande snarare än
de regler efter vilka avdragsrätt nu beviljas.
Om reservanterna i utskottet hade
haft för avsikt — och det kunde
man nästan tro att de har — att försöka
täppa till alla de möjligheter till
missbruk, som i dag föreligger beträffande
avdragsrätten för periodiskt understöd,
kan jag åtminstone försäkra att
jag skulle ha lämnat mitt helhjärtade
stöd.

Kent sakligt måste man ändå framhålla,
att när vi i dag behandlar det
studiesociala stödet, så är det fråga om

att hjälpa unga människor i deras studier
och inte om att skapa skattelättnader
för föräldrarna. Denna invändning
har så mycket större aktualitet i
dag, när man har för avsikt att frikoppla
föräldrainkomsten från mycket stora
grupper av studerande ungdomars rätt
att erhålla studiemedel.

Vad sedan gäller avdragsrätten i fråga
om studieskulder så är inte heller
denna fråga nv för riksdagen. Riksdagen
har tidigare ställt sig mycket
kallsinnig till denna avdragsrätt, vilket
är helt i enlighet med de skatteprinciper
vi har. Enligt dessa är inga amorteringar
av skulder avdragsgilla. Herr
Thorsten Larsson yttrade i sitt första
inlägg i kammaren i dag något som jag
anser vara riktigt, nämligen att större
skatteförmåner bör inte ges för studieskulder
än som ges för andra medborgares
skulder. Detta vill jag understryka.

I en reservation, som också fröken
Ljungberg pläderade för, vill man sätta
likhetstecken mellan amorteringar
av studieskulder och avskrivningar på
maskiner och inventarier. Jag tycker
att denna liknelse haltar betänkligt. Avdragsrätten
beträffande maskiner begränsas
ju till maskinens fysiska livslängd.
Denna tid motsvarar i princip
avskrivningstiden. Avskrivningstiden
för en människas utbildning varar ju
livet ut. Utbildningens frukter kan
nyttiggöras inte bara fram till pensionsåldern,
som man har påpekat, utan
även för tiden därefter, ty pensionen
är ju grundad på de kunskaper man
har förvärvat och den lön man på
grundval av dem har skaffat sig.

Därjämte bör påpekas att studielånen
kommer till allra största delen att
användas för att täcka rena levnadskostnader.
Man betalar för sitt uppehälle,
för mat och logi m. m. För själva
utbildningen behöver man bara betala
mycket litet. Det blir här alltså
fråga om rena levnadskostnader, och
sådana kostnader är ju inte avdragsgilla
för andra människor mer än upp

Tisdagen den 26 maj 1964 cm. Nr 27 93

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Herr WALLMARK (Ii) kort genmäle:

till belopp som motsvarar ortsavdragets
storlek.

Låt mig dessutom erinra om alt lönesättningen
i yrkena för akademiker är
avpassad efter nuvarande förhållanden,
nämligen att avdrag för amortering av
studieskulder inte tillätes.

.lag tror att jag redan tidigare i denna
kammare liar omnämnt en av SACO
utförd utredning, som visar olika människors
livsinkomst efter frånräknande
av skatt. Har man haft tillfälle att skaffa
sig en grundlig teoretisk utbildning,
visar det sig att man får en åtskilligt
större livsinkomst sedan skatten är avdragen
än andra människor.

Låt mig nämna ett par exempel.
En civilekonom har 1,2 miljon kronor
kvar som livsinkomst sedan skatten är
betalad, medan metallarbetaren har en
sådan inkomst av drygt 540 000. En adjunkt
har en inkomst av 800 000 kronor
under sin livstid, medan konduktören
har drygt 550 000 kronor. Är det någon
som tror att lönerna inom de akademiska,
välbetalda yrkena skall sänkas
vid införande av förmånligare skatteregler?
Eller är det meningen att de,
som inte haft tillfälle att tillägna sig en
motsvarande utbildning, på sina skattsedlar
skall betala det tomrum i budgeten
som den föreslagna avdragsrätten
skulle innebära?

Även om det är frestande skall jag
inte gå in på fröken Ljungbergs resonemang
om barnbidrag kontra barnavdrag,
eftersom fröken Ljungberg inskränkte
sig till att säga, att det här
gällde något som man fick återkomma
till en annan gång. Det var här bara
fråga om motiveringar, och det ställdes
inte något yrkande i denna del. Därför
skall inte heller jag ingå på detta spörsmål
närmare utan får väl kanske, även
jag, tillfälle att återkomma senare.

Herr talmani Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på de punkter som gäller skatteavdrag.

Herr talman! Får jag bara göra eu
kort kommentar till herr Adolfssons inlägg
—- även om det kanske inte förtjänar
att bemötas. Jag tycker att herr
Adolfsson bör studera L():s yttrande i
sammanhanget, så kanske herr Adolfsson
ändrar mening helt och hållet.

Får jag sedan säga till herr Wärnberg,
att det ju föreligger flera problem
som är förenade med de periodiska understöden.
Jag vet inte om herr Wärnberg
lagt märke till att periodiskt understöd
enligt regeringsförslaget ju skall
betraktas som en inkomst för den studerande,
vilket innebär att han får eu
i relation härtill gjord reducering av
studiemedlen. Det är ett kanske märkligt
förslag, men så ligger det faktiskt
till.

Det är egentligen avskrivningsfrågorna
som jag skulle vilja kommentera. När
det gäller jämförelsen med investeringar
bör vi inte bara beakta fysiska produkter,
d. v. s. byggnader, maskiner,
verktyg o. d. Jag gjorde i mitt tidigare
anförande en jämförelse även med
företagsinvesteringar i utbildning, som
ju är helt avdragsgilla. Logiken borde
då bjuda oss att acceptera detsamma
även för enskilda personer. De möjligheter
som inkomsttagare har att göra
ortsavdrag står inte de .studerande till
buds under studietiden. Liksom det har
skett en sådan ändring när det gäller
studiehjälpen, att räntor som de .studerande
skall betala icke lägges till kapitalskulden
utan får anstå och betalas
när de får egna inkomster, borde de
ortsavdrag som studenterna icke kan
komma i åtnjutande av under studietiden
uppskjutas, så att de kan få göra
avdrag för dem senare. Det är dock
egna pengar som de hanterar hela tiden.

Den jämförelse någon gjorde mellan
lönerna för civilekonomer och metallarbetare
tvivlar jag inte alls på, utan
den uppgiften är nog riktig. Den stämmer
ganska väl med vad jag tidigare
sagt i detta sammanhang, att utbild -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ning är det mest lönsamma en människa
kan ägna sig åt, och det gör att
jag ännu mer styrks i min uppfattning
att det är orättfärdigt att stora grupper,
som inte får dra nvtta av statens
hjälp för sin utbildning, skall skattemässigt
betala de högavlönades studieinvesteringar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig också vid
herr Wärnbergs resonemang om det periodiska
understödet. Bl. a. fällde han
yttrandet, att det inte är meningen att
man skall ge föräldrarna skattelättnader,
utan det är barnen som skall tillgodoses.
Det är nog alltför enkelt att
dra en sådan slutsats — de skattelättnader
som föräldrarna får kommer nog
också barnen till godo.

Det var inte bara detta jag fäste mig
vid, utan jag skulle också vilja ställa
en fråga till herr Wärnberg. Det är
tydligen herr Wärnberg likgiltigt hur
många kryphål det finns i det nuvarande
systemet med periodiskt understöd.
Vi vet att det finns stora möjligheter
att kringgå detta. Föräldrar har
t. ex. rättighet att ge sin svärdotter periodiskt
understöd för hennes utbildning
och få avdragsrätt för det, men
det understödet lär väl i lika hög grad
kunna komma deras son till godo. Det
vore dock rimligare att detta skedde
så att säga på legal väg, och att föräldrar
alltså fick ge periodiskt understöd
till sina barn med avdragsrätt.

För övrigt finns i det studiesociala
system, som nu byggs upp, många möjligheter
att slingra sig för den som vill.
Men det systemet är herr Wärnberg färdig
att godta i hela dess utsträckning.
Man kan t. ex. peka på den grupp ungdomar
i universitetsstäderna, som bor
hemma. Kost och logi plus det kontantunderstöd
de får för sina studier räknas
som en inkomst för dem, vilket i
hög grad kommer att reducera deras
möjligheter att få bidrag och lån. Jag

skulle förmoda att ekonomiskt sinnade
föräldrar inte längre kommer att låta
sina studerande barn bo hemma, utan
de får flytta till subventionerade studentrum,
i den mån sådana är att tillgå.
Då har de möjligheter att få både lån
och bidrag. Så är systemet faktiskt
konstruerat.

Jag tror aldrig att vi kan komma
ifrån dessa kryphål, hur vi än försöker
täppa till dem. Av den anledningen
förstår jag inte riktigt resonemanget
att det vore så förfärligt att införa systemet
med avdragsrätt för periodiskt
understöd för barnens utbildning. Att
det redan nu finns stora möjligheter att
slingra sig och att människor faktiskt
så gör, det måste ändå skapa en viss
otrivsam känsla. Vi borde i stället ge
dem de lagliga möjligheterna.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka
vad herr Wallmark sade, att förslaget
till studiemedelsförordning bestämmer
att periodiskt understöd, som föräldrar
ger sina barn för studier, skall betraktas
som inkomst, vilken kan nedsätta
den studerandes möjligheter att
få studiehjälp. Då är det väl inte mer
än rätt att avdrag får göras för detta
understöd. Jag tycker lagstiftningen bör
anpassas efter dessa förhållanden och
medge avdragsrätt.

Ett annat argument, som jag också
angav i mitt första anförande, är att
det kommer att finnas ungdomar som
inte klarar den stipulerade studietakt
som erfordras för att komma i åtnjutande
av studiestödet. Varje nytillträdande
till högskolor och universitet
har rätt till studiestöd, men det fortsatta
stödet är beroende av om vederbörande
klarar en normal studietakt.
Även om bestämmelserna därvidlag
kommer att tolkas ganska liberalt, kommer
det ändå att finnas ungdomar, som
på grund av långsammare sludietakt
inte kommer i åtnjutande av studiestöd,
men som på grund av intresse och en -

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

vishet ändå siktar mot ett visst studiemål
och inte ger upp. Sådana ungdomar
kommer att vara hänvisade till
föräldrarnas medverkan vid studiefinansieringen
hl. a. i form av periodiskt
understöd. Det motiverar att den finansieringformen
ges stöd i form av
avdragsrätt.

Avslutningsvis vill jag bara säga, att
vi från folkpartiets sida endast yrkat
på en allsidig utredning i denna fråga.
Vi är på det klara med att problemet
om avdragsrätt innehåller många
svårlösta problem, som bör överlåtas
till en utredning.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga
till herr Wallmark, att beskattningsårets
slutenhet har gjort att man inte
kan magasinera ortsavdragen år för
år till en enda pott för att sedan få
dra av den. Här har vi en princip, som
vi har tillämpat i all skattelagstiftning.
Det är inte endast studerande människor
det rör sig om, utan också många
andra, som då skulle få samma förmån
i fråga om ortsavdrag -— exempelvis vid
militärtjänstgöring och i andra fall.
Principen om beskattningsårets slutenhet
har gjort att man inte kunnat göra
någon avvikelse.

Vad gäller den större skattefriheten
måste den väl ge ökade inkomster.
Om man gör på det sättet, att man
har en fastställd löneplan och dessutom
ger större skattefrihet åt vissa inkomster
så måste ju lönen bli ännu
större.

Herr Wallmark säger att han inte
vill vara med om att överföra allmänna
medel till en kategori människor,
som redan nu har mycket höga inkomster,
men han vill i stället vara
med om att överföra dessa medel skattevägen.
Jag tycker att det är ungefär
samma sak.

Fru Hamrin-Thorell nämnde något
om att det i dag finns en massa kryphål
när det gäller avdragsrätt för pe -

riodiskt understöd. Det är precis vad
jag sade när jag stod i talarstolen nyss,
och jag försäkrar ännu en gång fru
Hamrin-Thorell, att när hon sätter i
gång en aktion för att täppa igen dessa
kryphål skall jag vara hennes trognaste
drabant. Jag anser också, att en
del av de kryphål som finns i dag för
periodiskt understöd är felaktiga och
måste bort. Det är en aktion som är berättigad
och ett problem som vi måste
göra någonting åt förr eller senare i
stället för att utvidga fältet för avdragsrätt
för periodiskt understöd.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wallmark försöker
att avfärda det jag hade att säga
beträffande högerreservationens anda
och bokstav. Avfärdandet bestod i en
hänvisning till att jag borde studera
Landsorganisationens yttrande. Jag tycker
att det för det första inte är någon
korrekt debattmetod att på detta sätt
försöka avfärda invändningar, som har
rests mot någonting som har skrivits i
en reservation, och för det andra behöver
jag i och för sig inte ytterligare
studera Landsorganisationens yttrande.
Jag har ju studerat högerreservationen
och jag har ställt denna mot en verklighet,
som jag också har studerat, och
det har för mig varit tillräckligt för att
anföra de kritiska synpunkter på reservationen
som jag tog mig friheten
att göra.

Att förvägra universitetsstuderande
studiebidrag och hänvisa dem uteslutande
till lån är att stänga vägen till
högre studier för massor av studiebegåvad
och studievillig ungdom från
vad man brukar kalla folkets djupa led,
ty där har man inte rika föräldrar att
falla tillbaka på för att finansiera studierna.
Det är ju också så, att man i
dessa kretsar helt enkelt inte vågar
sätta sig i stora skulder vare sig av den
ena eller andra anledningen.

Här i kammaren skall man väl inte
redovisa personliga förhållanden, men

Nr 27

Tisdagen ot.,, tö maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

jag liar hört att det har förekommit
av och till; bl. a. gjorde herr Isacson
det häromdagen. Jag skulle också för
en gångs skull vilja göra det och säga
att jag verkligen har två ättlingar som
studerar på hög nivå, och jag vet sannerligen
vad det kostar. Och jag vet en
sak till — inte bara att de har klarat
sig, om jag får lov att säga detta,
utan också att om inte mina ekonomiska
förhållanden varit relativt hyggliga
hade mina två ättlingar inte kunnat
genomföra dessa studier, tv då hade
det inte varit möjligt att finansiera

dem. Om min ekonomiska situation hade
varit den genomsnittliga inom arbetarklassen
hade det inte gått, och
följaktligen måste man tillmäta det
mycket stor betydelse att direkta bidrag
inom studiemedelsförordningens ram
ges oeh att man inte bara håller sig till
frågan om lånen. Gör man såsom högerreservationen
önskar, så betyder det
bara att man bygger npp en hög tröskel
som massor av begåvade ungdomar
från folkets led inte kan komma över.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg hänvisar
till beskattningsårets slutenhet. Vi
har dock i studiehjälpsförordningen
gått runt detta problem genom skrivningen
att upplupna räntor icke, som
propositionen föreslagit, skulle läggas
till kapitalskulden utan skulle betraktas
som en uppskjuten ränta. Den blir
då till fullo avdragsgill när året är slut.

Det är väl egentligen bär endast att
hävda ett rättvisekrav och inte fråga om
att skattevägen subventionera människor,
när vi säger att ett ortsavdrag,
som inte kunnat utnyttjas av rent tekniska
skäl, skall kunna utnyttjas senare,
när vederbörande får en sådan inkomst
att det kan utnyttjas. Enligt det
förslag som vi lägger fram har de ju lånat
alla dessa pengar för sitt uppehälle.
Då borde de också få åtnjuta avdrag för
dem.

Såsom jag fattat herr Wärnberg är

det uteslutande eu teknisk fråga han
diskuterar. Men vi kanske kan vara
överens om att principiellt, rättevisemässigt
sett, borde man gå den väg som
vi har förordat.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Wallmark
har fattat alldeles fel på den
punkten.

Vi har gjort om propositionens förslag
så att det blivit i överensstämmelse med
nuvarande skattelagstiftning. Propositionen
hade nämligen brutit beskattningsårets
slutenhet genom att lägga
räntan till kapitalskulden och förvandla
den till kapital. Då förvandlade man
en avdragsgill post till något som inte
är avdragsgillt. Om man inte betalar
ränta på ett vanligt lån under några år
utan betalar den på en gång, så har det
ingenting med beskattningsårets slutenhet
att göra. Det är det år man betalar
räntan som är avgörande.

På den punkten har vi inte gjort något
avsteg utan endast en teknisk omläggning
av det hela, som mera passar
med våra nuvarande skatteprinciper än
propositionens förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I detta ärende känner
jag mig som den ensamme gässlingen,
som — jag är ledsen för det — inte
utan vidare kan följa med den egna flocken.
Jag ser mig därför manad att utveckla
mina personliga synpunkter inför
kammaren.

Vad först angår studiehjälpen för elever
vid gymnasier, yrkesskolor m. fl. —
där även högerreservanterna godtagit
propositionen — så måste jag anmäla
att jag hyser viss tveksamhet inför den
föreslagna stora utbyggnaden av denna
hjälpform, detta med hänsyn till konsekvenserna
för gymnasiet som sådant.

Tillströmningen till gymnasierna är
redan nu så stor att organisationen sättes
på mycket svåra prov, inte minst

Tisdagen (ten 2G maj 19(54 em.

Nr 27

Ang. studiesocialt stiid till studerande ungdom, m. in.

med hänsyn till undervisningens standard.
Föreligger inte risk för — frågar
jag —- att genom den utbyggda ekonomiska
studiehjälpen tillströmningen
kommer att svälla över alla bräddar?
Detta kan komma att medföra organisatoriska
svårigheter, såvida inte de
minskade barnkullarna möjligen kan
lätta på trycket.

Det var intressant att höra att statsrådet
Palme i sitt anförande före middagspausen
var innepå dilemmat hur
man skall kunna klara den expansion
som här kan krävas på kort sikt utan
risk för sammanbrott. Han menade tydligen
att rättvisesynpunkten här måste
fälla utslaget. När jag hörde statsrådet
Palme kom jag att tänka på det gamla
latinska uttrycket fiat justitia, pereat
mundus — eller översatt till herr Palmes
språk: Må rättvisan segra, även om
skolan håller på att sprängas!

Den fortgående sociala breddningen i
rekryteringen till den högre utbildningen
framstår givetvis i och för sig — det
medger jag gärna — ur demokratisk
synpunkt som glädjande. Men, herr talman,
den sociala rättvisesynpunkten kan
omöjligt drivas så långt att olika befolkningskategorier
eller yrkesgrupper får
den proportionella andel av antalet studerande
vid universitet och högskolor
som motsvaras av deras totalandel i landets
befolkning — om det nu är dit man
siktar. Det är kanske en reaktionär synpunkt
detta, men jag'' har den åsikten.
Huvudsyftet för samhället måste dock
vara bästa möjliga tillvaratagande av
studiebegåvningarna på olika områden,
var de nu än kommer ifrån.

För att inget missförstånd skall behöva
uppstå vill jag bär inflika att jag
helhjärtat godtager tanken på vuxenutbildningsbidraget.

I fråga om studiefinansieringen av de
s. k. postgymnasiala studierna, d. v. s.
studier vid framför allt universitet och
högskolor, kan jag — till skillnad från
mina partivänner — i väsentliga stycken
följa propositionen, bortsett därifrån
att jag inte finner sammankopp -

lingen med studiehjälpen för gymnasierna
nödvändig eller ens lämplig och
liar svårt alt smälta de terminologiska
utsvävningarna t. ex., att lån skall kallas
för återbetalningspliktiga .studiemedel
och amorteringen eller annuiteten
för bidrag. Nåja, det kanske gör mindre
—- vad nu ordet kan ha för makt över
tanken.

Min huvudsynpunkt är den, att med
tanke på dagens studentsociala värld
det knappast kan vara lyckligt för samhället
att vår studerande ungdom till
alldeles övervägande del under sin studietid
och när den senare skall gå ut i
yrkeslivet skall ha en stor skuldbörda
hängande som en tyngande kvarnsten
om halsen. Det är allt dyrare att leva.
allt dyrare att studera, och den allmänna
skuldsättningen är i tilltagande. En
stor skuldbörda blir en belastning inte
bara ekonomiskt utan även psykiskt för
kommande generationer av akademiker,
l-itt utbrett amorteringselände bland
akademikerna kan medföra sociala påfrestningar
för samhället.

Jag kan fördenskull för min del
inte se problemet huvudsakligen som
en lånefråga. Det kan inte heller lösas
huvudsakligen som en lånefråga. Det
har vidsträckta sociala aspekter. Den
springande punkten är — som jag ser
det — det faktum att föräldrarna av
olika skäl helt enkelt inte längre har råd
att betala sina barns studier i samma utsträckning
som förr. Ungdomen får väsentligen
själv ta på sig det ekonomiska
ansvaret för sina studier. Denna förändrade
stituation kräver — det ger jag
departementschefen rätt i — en helt
annan och större insats från samhällets
sida än tidigare med en viss tonvikt på
kontantsidan.

Sedan gammalt har det funnits tillgång
till stipendier i begränsad omfattning
— ett system mot vilket ingen har
haft något att invända. Detta gamla system
har länge varit otillräckligt och
bär måst byggas ut med de statliga naturastipendierna,
som på senare år utgått.
Dessa naturastipendier, som i prin -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

cip i dag utgår till 47 procent av de
nyinskrivna, har uppenbarligen fyllt en
mycket betydelsefull uppgift och hjälpt
många, som eljest inte skulle kunna
ekonomiskt ha gått i land med sina studier,
till att avlägga examen. Systemet
har tämligen allmänt accepterats och
vuxit in i studentmedvetandet. Detta
senare är en ganska väsentlig sak. Inte
minst har dessa statliga stipendier inneburit
eu trygghet och en stimulans
för de kvinnliga studenterna, som av
naturliga skäl varit särskilt rädda för
att skuldsätta sig. De goda erfarenheterna
av naturastipendierna gör att reformerna
på området enligt min mening
i första hand bör inriktas på en utbyggnad
av stipendiesystemet.

Utifrån nu anförda synpunkter är jag
för min del, utan hinder av min allmänt
konservativa grundsyn på samhällsproblemen,
beredd att i princip
godta det föreslagna ändrade systemet
med kontanta stipendieringar av studierna
— vi kan kalla det kontanta studiebidrag
eller något annat — som komplement
till förbättrade lånemöjligheter.
Den stora fördelen och det stora
värdet med den föreslagna reformen ser
jag framför allt ligga däri, att sammankopplingen
med föräldrarnas ekonomi
slopas. Reformen har även andra detaljförbättringar.

I fråga om studiebidragets storlek
dar jag mig inte för att t. o. m. gå längre
än propositionen och utskottsmajoriteten.
Jag har i denna del inte kunnat
undgå att ta intryck av studentorganisationernas
argument. För studenterna
ter sig det kontanta studiebidraget som
en omedelbar realitet — det betyder i
dag mest — medan däremot högerlinjens
inkomstavdrag, även om det i förening
med tentamenspremierna totalt
ger mer i pengar, framstår som en hägring
i fjärran.

Vad studentorganisationerna reagerat
mot är att propositionen i denna del
innebär en försämring av de nuvarande
naturastipendierna, vilka kategorier de
nu än går ut över. Försämringen för

vissa grupper är pataglig. Inte ens den
aritmetik som statsrådet Palme ville lära
ut till studenterna i Lund torde kunna
dölja det faktum, att det är en försämring.

Jag hyser vissa sympatier för centerpartiets
förslag i denna del i den mån
det endast avser det postgymnasiala studiestödet,
innefattande ett kontant årligt
studiebidrag om 2 500 kronor. Att
i centerpartiets reservation bidragsbeloppets
storlek så hårt knutits till basbeloppet
gillar jag dock egentligen inte.

Jag delar för min del inte farhågorna
för att studiebidragssystemet skall kunna
utvecklas till ett statligt studielönsystem
med långtgående konsekvenser
för lönesättning och anställningsvillkor.
Invändningarna i denna punkt förefaller
mig vara mera ideologiskt än praktiskt-politiskt
betingade. Ideologier begriper
jag mig inte så mycket på i praktiska
sammanhang. Jag tycker nog
egentligen att den principiella skillnaden
mellan högerpartiets linje med tentamenspremier
på 1 000 kronor och utskottsmajoritetens
linje med studiebidrag
— bortsett från bidragsandelens
storlek — i grund och botten inte är
så stor som det vid första betraktandet
vill förefalla. Herr Wallmark talade
med rätta om en gradskillnad i sammanhanget.

Ur principiell synpunkt skulle jag
kunna svälja det ena lika väl som det
andra. Högerförslaget har förvisso sina
förtjänster genom att premierna knyts
till fullgjorda prestanda, men även utskottsmajoriteten
kräver i princip som
villkor för fortsatt studiebidrag, att studierna
fullföljs i den ordning studiehandboken
föreskriver. Det ena utgår i
förskott, det andra i efterskott — det är
förvisso en skillnad, men är den rent
principiellt så stor?

Jag hade helst sett att som villkor för
studiebidrag för första året uppställts
att —- på samma sätt som nu gäller för
garantilånen — .studielämpligheten i
princip styrkts genom genomsnittsbetyget
Ba i studentbetyget, med möjlighet

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

dock för påtagliga specialbegåvningar
att erhålla bidrag även om genomsnittshetyget
inte uppnåtts.

Systemet med studiebidrag är av allt
att döma enklare att administrera, och
tenna linje skapar också åt de studerande
fasta utgångspunkter för en ordentlig
studiebudget, så att de kan ordna sin
ekonomi därefter. De får regelbundet
kontanta pengar vid en tidpunkt i tillvaron
då de bar svårast att skaffa sådana.

Herr talman! .lag kommer alltså i fråga
om studiebidraget att i första hand
rösta för reservation K 2 av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta
och i andra hand eventuellt för
folkpartireservationen.

När det gäller låneformerna ansluter
jag mig däremot till högerreservationen.
Jag tycker att ett mera konventionellt,
d. v. s. nominellt system är att
föredraga framför den föreslagna ordningen
med indexreglering av återbetalningen.
Denna indexreglering som sådan
förefaller mig olämplig, och trots
vad stastrådet Palme säger tror jag inte
att den är en nödvändig förutsättning
för systemet. Kritiken mot systemet
skal! kanske i övrigt inte överdrivas;
vad jag ställer mig mest kritisk mot är
att systemet blir så krångligt och inte
kan fungera utan hjälp av datamaskiner.
Å andra sidan erbjuder systemet,
det skall medges, påtagliga fördelar ur
trvgghetssvnpunkt. Den längre amorteringstiden
utgör också en förbättring.
Men fördelarna skulle, som det redan
sagts, även kunna inbakas i ett mera
konventionellt lånesvstem.

I princip godtar jag också högerreservationerna
till förmån för avdrag vid
inkomstbeskattningen för studiekostnader.
Här skulle kanske den enklaste tekniska
lösningen kunna nås genom att
ifrågavarande avdragsrätt begränsas till
icke åtnjutna ortsavdrag, d. v. s. ortsavdrag
som vederbörande inkomsttagare
gått miste om under sin studietid
därför att han då saknat inkomst. Ur
rättvisesynpunkt kan ingen invändning

riktas häremot — det torde även herr
Wärnberg kunna medge. Hans invändning
att lösningen strider mot skatteårets
enhet och slutenhet tror jag inte
att man behöver ta så högtidligt. Jag
kommer alltså att rösta för högerreservationen
i denna punkt.

Slutligen kommer jag, herr talman,
att rösta för reservationerna till förmån
för avdragsrätt för periodiskt understöd
till studerande.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Riksdagen har under
de senaste åren haft att ta ställning till
ett flertal nydanande reformer på .skolans
område, och så är fallet även i år
då proposition om det studiesociala
stödet till den studerande ungdomen
förelagts riksdagen.

Jag har ingen anledning att här ta
upp propositionens målsättning och ej
heller utformningen av det studiesociala
stödet till någon ingående granskning.
Skälen till detta är av två slag.
Det första och kanske mest väsentliga
är att jag är helt införstådd med vad
propositionen innehåller och vad som
nu föreslås sedan utskottet behandlat
ärendet. Det andra är att jag inte tror
att kammarens ledamöter efter den ingående
debatt som förts i dag har så
stor möjlighet att bli berikade med ytterligare,
nya synpunkter på detta
ärende.

Jag vill dock för min personliga del
framhålla, att jag känner stor tacksamhet
och tillfredsställelse över det krafttag
som framläggandet av proposition
nr 138 om studiesocialt stöd till våra
ungdomar innebär.

Trots denna min stora glädje över de
föreslagna åtgärderna till förbättring av
det studiesociala stödet har jag likväl
funnit anledning att i anslutning till
propositionen medverka vid tillkoms -

100

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ten av en motion, som ingår i motionsparet
första kammaren nr 749 och andra
kammaren nr 911. Dessa motioner
utmynnar i en anhållan om skyndsam
utredning samt förslag beträffande fria
läroböcker och fri undervisningsmateriel
i gymnasier och övriga skolformer
på samma nivå. För att inte alltför mycket
ta kammarens tid i anspråk ber jag
att få hänvisa till den motivering för
yrkandet, som återfinnes i motionerna.
Jag vill dock tillägga att jag har mycket
svårt att förstå varför en gräns när det
gäller fria läroböcker och fri undervisningsmateriel
skall dras mellan grundskolan
och skolorna på gymnasienivå.
Man kan för all del säga att grundskolan
är obligatorisk medan gymnasiet
och andra skolor på samma nivå inte
är det. Men utvecklingen går synbarligen
därhän att de flesta ungdomar kommer
att fortsätta sin utbildning efter
grundskolan, och då anser jag nog att
man även i de högre skolformerna bör
ha tillgång till fria läroböcker och fri
undervisningsmateriel.

Det studiebidrag på 75 kronor per
månad — d. v. s. grundbidraget — som
gymnasiets elever nu skall få, kommer
att högst väsentligt urholkas om eleverna
själva skall betala sina böcker och
sin undervisningsmateriel; i vissa fall
torde omkring hälften av studiebidraget
gå åt till att täcka kostnaderna för dessa
saker.

Redan nu ger vissa kommuner fri undervisningsmateriel
till i kommunen
mantalsskrivna elever på gymnasienivån,
men elever som bor på annan ort
och går i gymnasiet på en ort där man
liar fri undervisningsmateriel får inte
samma förmån. Det har i dagarna berättats
för mig att en stad för att klara
detta problem tillställt elevernas hemortskommun
räkning på fria läroböcker
och fri undervisningsmateriel.

Förhållandena inom vårt skolväsen
är i detta avseende ännu inte välordnade,
och därför behöver en ändring ske.
Det allmänna tillhandahåller nu lokaler,
lärare, institutionsmateriel och även

skolfrukostar. Därför finner jag det naturligt
att eleverna också får hela undervisningen
fri, d. v. s. att även läroböckerna
och undervisningsmaterielen
blir kostnadsfria för eleverna och deras
föräldrar.

Mot utskottets skrivning i ärendet har
jag för min del inte så stora erinringar
att göra. Den måste väl betraktas såsom
mycket vänlig — en positiv skrivning,
som herr Adolfsson uttryckte det
— men jag förvånar mig över att utskottet
efter sin vänliga bedömning av
motionens syfte har kunnat komma
fram till yrkandet att motionen skall
avslås, även om man samtidigt säger,
att frågan enligt utskottets mening »bör
övervägas i annat sammanhang».

Ett övervägande i annat sammanhang,
d. v. s. ett skjutande av saken på
framtiden, innebär en försening av frågan.
Ett bifall i dag till motionen skulle
ha inneburit att en utredning beställdes
och ingenting mera. Det dröjer i så
fall minst ett par år innan någon ändring
kan ske, som ger fria läroböcker
och fri undervisningsmateriel till gymnasieeleverna
och eleverna i andra
skolformer på samma nivå. Ett bifall
till utskottets avslagsyrkande innebär
alltså med all sannolikhet ett avsevärt
längre dröjsmål än så.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
I: 749 och II: 911.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Det framlagda förslaget
innebär i stort väsentliga förbättringar
för de studerande. Vad som
framför allt tillgodoses är trygghetssynpunkten.
Det förefaller alldeles orimligt
att, som det görs från vissa håll, å
ena sidan klaga över de studerandes utbredda
skuldsättning och å andra sidan
säga, att ett system som särskilt beaktar
de tungt skuldsattas situation är något
överflödigt, därför att skuldsättningens
vådor är ett marginellt problem.

Att de flesta klarar av sina amorte -

Tisdagen den 2(i inaj 1904 em.

Nr 27

101

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. m.

ringar utan stora svårigheter är en sak.
Kn annan sak iir att risken alltid finns
att betalningsförmågan uteblir eller blir
mycket ringa. Vare sig denna risk är
stor eller liten, så finns den där, och
den upplevs mycket olika av olika studerande.
Det är sannolikt att de studerandes
sociala bakgrund härvidlag spelar
eu roll. Det är denna risk som skall
undanröjas, och det är detta som sker
genom det återbetalningssystem, som
tre partier i utskottet nu givit sitt stöd
och som företrädare för det fjiirde förordade
i eu motion till fjolårets riksdag.

När det sedan gäller utformningen av
det studiesociala systemet i dess enskildheter,
så är det klart att det förslag
som nu skall beslutas inte utgör något
slutmål. När systemet fått fungera någon
tid kommer det säkert att visa sig
att justeringar är behövliga. Det gäller
också att se till att systemet inte bara
fungerar administrativt smidigt utan
också att studera de sociala konsekvenserna.
Här finns de som i debatten velat
göra gällande, att ett genomförande
av det nya förslaget skulle ytterligare
snedvrida den .sociala rekryteringen till
olika utbildningsvägar. Även om det
inte verkar sannolikt att dessa olycksprofetior
slår in — det motsatta resultatet
kan i stället förväntas — bör förhållandena
hållas under kontroll. Tendenser
till social snedvridning av rekryteringen
kan och får motverkas genom
omläggning av systemet.

I fråga om de olika bidragsbeloppen
kan det beslut som nu skall fattas inte
betraktas som annat än ett steg på vägen
mot ett ökat samhälleligt studiesocialt
stöd. Till de förbättringsförslag,
som bör stå närmast i tur, liör en uppräkning
av de förhöjda studiebidragen
på det gymnasiala området och en höjning
av studiebidraget vid de postgymnasiala
banorna. Det är inte en rimlig
avvägning att en studerande vid övergång
till postgymnasiala studier får ett
lägre studiesocialt stöd än vad han åtnjutit
under gymnasietiden. Denna si 5

Första kammarens protokoll 1''J64. Nr 28

tuation kan nu inträffa för många av
dem som under gymnasietiden inte kan
bo i sina föräldrahem. Under gymnasietiden
erhåller de per månad lägst 175
kronor och i flertalet fall högre belopp.
Under den postgymnasiala tiden får de
högst 175 kronor per månad och i
många fall en reduktion av detta belopp
på grund av egen eller makes inkomst.
Dessa olägenheter undgår man, om studiebidraget
höjes.

Som en randanmärkning till förslaget
i övrigt vill jag framhålla följande.

I propositionen sägs, att den nya studiehjälpen
för de gymnasiala skolformerna
innefattar ett begränsat antal typer
av förmåner, vilka skall utgå efter
enkla och schablonmässiga regler. Denna
riktiga tanke torde nu omfattas i
vida kretsar. Det förefaller emellertid
finnas en och annan lucka, som behöver
täppas till, innan man uppnår det
mål som här utstakats.

I det framlagda studiehjälpsreglementet
heter det i § 9, att studiebidrag utgår
med 75 kronor i månaden. I § 18
förklaras att förhöjt studiebidrag utgår
med 175 kronor i månaden. Däjrtill
kommer sedan vissa tilläggsbelopp, som
också är preciserade i ett bestämt antal
kronor.

I utskottets kommentar till det förhöjda
studiebidraget framhålles på sid.
79, att »bidraget är lika för alla oberoende
av ekonomiska förhållanden».

Man får intrycket att individens egna
inkomster inte skall kunna reducera
dessa grundbelopp. Om man emellertid
läser § 28 finner man att det, som i de
förut citerade paragraferna framställdes
som belopp vilka individen under
alla förhållanden skulle vara berättigad
att erhålla, kan han i själva verket gå
miste om. I § 28 förklaras nämligen,
att om studerande som bedriver heltidsstudier
»uppbär lärlingslön eller annan
dylik ersättning må honom eljest tillkommande
studiehjälp minskas med
hänsyn härtill enligt grunder som Konungen
fastställer».

Detta betyder att en individ kan ha

102

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

hur stora inkomster som helst utan
reduktion av studiebidrag eller förhöjt
studiebidrag, om bara inte inkomsterna
erhållits i samband med utbildningen.
Denna bestämmelse missgynnar alla
studerande som helt eller delvis genomgår
en praktisk utbildning och som erhåller
någon ersättning för den arbetsprestation
de utför. Framför allt kommer
bestämmelsen att missgynna yrkesskoleelever.

Hur denna reduktion av det studiesociala
stödet skall ske sägs inte i propositionen.
Det skall bestämmas i administrativ
väg. Kanske skall studiestödet
minskas med lika stort belopp
som den s. k. lärlingslönen. Kanske
skall det vara en viss kvot av inkomsten,
som verkar reducerande på studiebidraget.
Här finns verkligen inga enkla
och schablonmässiga regler för riksdagen
att antaga. I stället inbjuds den att
öppna en lucka som skall fyllas med innehåll
av administrativa myndigheter.
För de grupper av studerande som utför
ett produktivt arbete i samband med
sin utbildning innebär det framlagda
förslaget ingen säker förbättring. Vad
förslaget får för konsekvenser visar sig
först då regeringen i sinom tid utfärdar
detaljbestämmelserna.

Det missgynnande av arbetsinkomster
som erhållits i samband med utbildningen
drabbar) inte bara yrkesskoleelever
och vissa andra grupper på
gymnasiestadiet. Under ett övergångsår
skall också blivande sjuksköterskor erhålla
studiestöd enligt studiehjälpsreglementets
regler. Deras ersättning under
utbildningstiden varierar något
men torde sällan överstiga 350 kronor
i månaden. I flertalet fall är den lägre.
Skall detta reducera deras studiestöd
under det närmaste övergångsåret och
i så fall med hur mycket? Blivande
sjuksköterskor kan inte gärna tänkas ha
några extrainkomster. Deras utbildning
tar individens krafter i anspråk mer
än på de flesta andra studiebanor. Fn
elev på en annan studiebana kan kanske
vid sidan av sina studier hinna

med ett arbete som ger eu mycket högre
inkomst än vad sjuksköterskeeleven erhåller.
Den eleven får behålla sitt studiebidrag
ograverat. För sjuksköterskeeleven
blir bidraget reducerat.

I sitt remissyttrande över studiehjälpsutredningens
förslag tog TCO upp
denna fråga. Helst hade organisationen
sett att ingen beliovsprövning alls förekom.
Om emellertid beliovsprövning
förekommer, bör ett fribelopp skapas
av samma slag och av samma höjd som
på det postgymnasiala området.

Helst borde således 28 § styrkas ur
studiehjälpsreglementet. Då skulle arbetsinkomster
i samband med utbildning
bli jämställda med andra arbetsinkomster.
Om nu inte detta anses
lämpligt, bör åtminstone i denna riksdagsdebatt
utsägas det önskvärda i att
samma fribelopp som på det postgymnasiala
området fastställs. En högskolestuderande
får uppbära bortåt 4 000
kronor per år i .stipendier eller amanuensarvoden
utan reduktion av sina
studiesociala förmåner. Det är därför
obegripligt varför en yrkesskoleelev, eller
nu under övergångsåret en sjuksköterskeelev,
skulle ställas i ett sämre läge.
Det talas mycket om jämställandet
av praktiska och teoretiska utbildningsvägar.
Också i anslutning till det nu föreliggande
förslaget har sådana ord
fällts. Därför vill jag uttrycka den förhoppningen
att 28 § får en sådan t i 11 -lämpning som här förordats.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är min avsikt att
närmare beröra bakgrunden till reservationerna
litt. C, Q och R, som jag redan
nu vill yrka bifall till.

Även med risk att upprepa vad eu del
av kammarens ledamöter tidigare har
sagt vill jag, innan jag går in på de frågor
som jag närmare ämnar tala om,
göra några allmänna reflexioner med
anledning av proposition nr 138 angående
studiesocialt stöd till studerande
ungdom. Samtidigt vill jag uttala mitt

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

103

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. m.

varma stöd av de principer som ligger
bakom den framlagda propositionen,
nämligen att bereda studieintresserad
ungdom möjligheter att fortsätta sina
stuilier oberoende av ekonomiska förhållanden
eller geografisk bosättning.

De flesta av oss har väl i olika sammanhang
kommit i kontakt med människor,
vilkas högsta önskan en gång
varit att fortbilda sig men som av olika
skäl inte fått detta. Det har främst varit
ekonomiska skäl men även oförstående
föräldrar eller sådan bosättning att
möjligheten till studier varit liten och
intresset för sådana ringa. Vi vet också
vad detta har betytt för dessa människor
under hela deras liv.

Sådana hinder bör i och med genomförandet
av propositionens grundidéer
vara undanröjda. Det har varit
en stor tillfredsställelse för mig att
fä arbeta med i det särskilda utskott
som haft alt förbereda detta ärende.
Emellertid är detta en stor fråga, stor i
fråga om samhällets ekonomiska engagemang
och stor för de ungdomar som
efter dess olika bestämmelser bär att
för en stor del av sitt liv bygga upp sin
framtid och sina ekonomiska förhållan den.

Ur dessa synpunkter, herr talman,
vill jag beklaga att propositionen blivit
framlagd så sent att ärendet måst behandlas
i brådskans tecken. Det har inte
varit möjligt att i sådana frågor, där
olika uppfattningar gjort sig gällande
och där tveksamhet rått och bort råda,
utreda och lägga fram så pass i detalj
utformade förslag att dessa kunnat ställas
fram såsom klara alternativ till propositionens
paragrafer.

Att tidsnöd även tidigare lått göra
sig gällande kan vi utläsa av den olika
uppläggning, som givits studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen.
Jag vill peka på sådana detaljer
som att studielån vid studiehjälpen
lagts upp som konventionella avbetalningslån
under det att studiemedelslånen
skall återbetalas enligt propositionens
nya och ännu oprövade avgifts -

system. Detta måste medföra att en och
samma person kan ha att betala sina
studier efter olika system, som knappast
går att sammanjämka och i varje
fall knappast i nuvarande form kan göras
om till ett enda län. Vidare föreligger
i fråga om spärr på grund av inkomst
och förmögenhet i studiehjälpsreglementet
direkt angivna fixa belopp,
under det att de i fråga om studiemedel
är sammankopplade med basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring.
Detta kan också vålla praktiska svårigheter
och är ur alla synpunkter skönhetsfläckar
som tyder på att tiden mätts
för knapp för ordentlig sammanskrivning.
1 utskottet har det självklart inte
varit möjligt att sammanjämka de båda
principerna.

Innan jag går in på de reservationer,
vilkas talan jag tidigare har förutskickat
mig skola tala för, vill jag, såsom
tidigare har skett här i kammaren, ytterligare
beröra ett par principiella frågor.
Enligt förslaget skall i enlighet med
propositionen 16 § i studiemedelsförordningen
få följande lydelse: »Studerande,
som till följd av vad i 11 och 12 §§
sägs ej är berättigad till studiemedel,
må likväl erhålla sådana medel, om synnerliga
skäl äro därtill. Likaså må, om
synnerliga skäl äro därtill, studiemedel
utgå med högre belopp än som följer
av 9—12 och 14 §§.»

Det har under beredningen diskuterats
att ändra »synnerliga skäl» till det
inte fullt så starka uttrycket »särskilda
skäl». Emellertid har det senare bedömts
såsom för allmänt hållet och
svagt. Det må emellertid uttryckas en
förhoppning att uttrycket »synnerliga
skäl» bedöms så liberalt som möjligt. Vi
har grupper av studerande som arbetar
även sommartid med fältövningar

o. d., och vi har studerande som är
tvingade att skaffa sig dyrbar undervisningsmateriel.
För sådana kategorier
kan säkerligen inte de normala studiemedlen
räcka till. Det bör därför vara
möjligt för dem att utfå högre belopp.
Vidare vill jag trycka på att särlingarna,

104

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 ein.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

som av olika skäl inte liar kunnat följa
med i den normala stiulietakten och därmed
kan riskera att inte få studiemedel,
måtte bedömas med all önskvärd
hänsyn. Det blir för dem ganska dyrbart
att studera vid sidan av det studiesociala
stödet, och det är därför dubbelt
viktigt att hänsyn tas till de förhållanden
av personlig natur, varom talas
i 6 § studiemedelsförordningen.

Herr talman! Jag vill övergå till reservationerna.
I reservation C har reservanterna
yrkat på förslag till nästa
års riksdag om sådan ändring av studiehjälpsreglementet
att inackorderade
elever erhåller bidrag till resor mellan
hemorten och skolan. Motivet för detta
yrkande redovisas i motionerna 1:
812 och II: 1004 och är helt enkelt atl
hjälpa eleverna att i största möjliga utsträckning
uppehålla kontakterna med
hemmet under skoltiden. Det rör sig ju
här om ungdom i tonåren, och just i de
åren bör det vara av särskild vikt att en
nära kontakt hålles med hemmet. Därest
bidrag skulle utgå borde man också
kunna undvika den olustiga liftningen,
som man nu på många håll kan se på
vägarna och som det bör vara eu samhällssak
att få bort eller åtminstone
minska ned såsom obehövlig av ekonomiska
skäl.

Reservationerna Q och R avser båda
det studiesociala stödets avgränsning.
Reservation Q stöder flerpartimotionerna
1:801 och 11:984 och begär utredning
och förslag i syfte att elever vid
de fria kristna samfundens teologiska
seminarier och liknande läroanstalter
skall erhålla rätt till studiemedel enligt
studiemedelsförordningen. Det må såsom
stöd för reservationen räcka med
ett citat ur skolöverstyrelsens yttrande,
för övrigt intaget i motion TI: 984. Jag
citerar:

»överstyrelsen vill också fästa uppmärksamheten
på att det finns ett antal
utbildningsanstalter, som ger ungdomsledarutbildning
och teologisk utbildning
av i princip samma karaktär som universitetens
prästutbildning. Andra in -

stitutioner ger en ungdomsledarutbildning
på ungefärligen samma nivå som
fackutbildningen vid Sköndalsinstitutet.
Som exempel på sådana institutioner
kan nämnas KFUM:s ledarinstitut med
tvåårig utbildning, Svenska missionsförbundets
teologiska seminarium med
upp till fyraårig utbildning, Evangeliska
fosterlandsstiftelsens teologiska institut
och RKL'':s ungdomsledarinstitut i Sigtuna.
— — Enligt överstyrelsens mening
bör det av utredningen föreslagna
studiemedelssystemet även kunna omfatta
studerande vid institutioner av
ovannämnda karaktär, efter vederbörlig
prövning och under samma villkor, som
de av utredningen på s. 134 uppräknade
studerandegrupperna.»

Reservation R stöder flerpartimotionerna
1:799 och 11:982 och vill att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giver till känna att elever
vid diakonissanstalter skall äga rätt
till studiemedel under hela sin studietid.
När det gäller diakonissanstalterna
gäller ju redan och skall för framtiden
gälla, att utbildningen av sjuksköterskor
står under medicinalstyrelsens tillsyn
och får sludiesociala förmåner. Del
måste dä enligt min mening te sig rätt
egendomligt att skilja på olika delar av
undervisningen, helst som behovet av
människor med den utbildning som ges
vid dessa anstalter är obegränsat stort
i ett samhälle, där åldringsvården hälsa
stora uppgifter som i vårt och där
åldringarna för varje år ökar i antal
men vårdmöjligheterna redan nu år
otillräckliga. Rent allmänt tillkommer
här atl utbildningsmöjligheterna på de
flesta områden är otillräckliga. Det borde
därför vara eu självklar sak att stödja
alla former av erkänt god undervisning.
Med dessa ord, herr talman, vill
jag yrka bifall även till reservation R.

Slutligen må det tillåtas mig att uttala
eu förhoppning att de beslut som riksdagen
i dag står i begrepp att fatta skall
lända de studieintresserade till god
hjälp att nå sina mål och även tjäna landet
till gagn. Det har i vissa frågor

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

105

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, ni. in.

rests kritik från de studerande. Visst
finns det oprövade lösningar i det framlagda
förslaget, och nog är det synnerligen
tillkrånglat på många områden,
men jag tror dock, herr talman, att mycket
av kritiken har berott på svårigheten
att tolka bestämmelserna och se
sammanhanget i hela systemet. Vi får
nog därjämte vara beredda på att det
inte är den slutgiltiga lösningen vi nu
går att antaga. Tvärtom är det sannolikt
att vi under de år som kommer både får
ompröva och ändra mycket i förslaget.
Propositionen medför dock en avsevärd
utökning av samhällets stöd och bör vara
en god grund att bygga vidare på.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Behandlingen av detta
ärende har gått utomordentligt snabbt,
åtminstone i utskottet. Den har därför
också blivit ganska ofullständig. Detta
gör att man inte behöver känna ett alltför
dåligt samvete för att göra en lång
debatt åtminstone några minuter längre.

Den summariska behandlingen framgår
inte minst av att varken utredningen,
propositionen eller utskottsmajoriteten
har givit sig tid att analysera problemet
om hur man skall betrakta studierna.
Skall studierna vara en investering?
Skall de vara ett arbete som
fordrar lön och där staten är arbetsgivare?
Skall de till äventyrs vara någon
form av konsumtion? Mycket talar för
att utskottet valt den motiveringen att
de närmast skall betraktas som ett arbete
som mer eller mindre omedelbart
skall ersättas i pengar, utgivna av skattebetalarna.
Som tidigare utvecklats av
högerpartiets representanter i kammaren
har vi i stället för att anse studierna
vara ett arbete som fordrar lön betraktat
dem som en investering. Den
tanken är ett fullföljande av en serie
motioner och framställningar som högerpartiet
gjort under det senaste decenniet.

.lag vill göra detta tillägg eftersom
statsrådet Palme före middagspausen

gjorde gällande att högerpartiet har
kastat från den ena ståndpunkten till
den andra. Det var uppenbarligen eu
medvetet felaktig historieskrivning, eftersom
vi från vårt håll ständigt hållit
fast vid att investeringsprincipcn skall
ligga till grund för hur man finansierar
studierna. Detta stämmer också helt
överens med verkligheten. Kunskap och
utbildning — har det ju sagts från eu
del andra talare hör — kan jämföras
med eu investering i en maskin eller
byggnad eller något annat som så småningom
ger en god avkastning. Men
konsekvensen av detta blir att studierna
skall finansieras av den studerande
själv och huvudsakligen lånevägen.

Man kommer då in på det resonemang
som förts tidigare här i kammaren
nämligen om de skattemässiga effekterna
av att man betraktar studierna som
en investering. Effekten blir närmast
att man måste etablera ett system med
avdragsrätt för studiekostnader. Det
har gjorts gällande från eu del håll att
själva avdragsrätten skulle bli orättvis,
därför att den särskilt skulle gynna de
högre inkomsttagarna. Detta resonemang
är välkänt och förs mycket ofta
från regeringsbänken och från socialdemokraternas
sida, vilka ju strängt taget
aldrig har accepterat tanken på
skatteavdrag. Det system som vi har föreslagit
innebär emellertid att vi schablonmässigt
kvantifierat avdragsbeloppen
och även reglerat den tid under
vilken avdragsrätten skulle få åtnjutas.
På det sättet undviker vi att just höglönegrupperna
eller de högst betalda
grupperna särskilt skulle gynnas genom
avdragsrätten. Jag har velat nämna detta,
eftersom man tidigare här riktat anmärkningar
mot själva principen om
avdragsrätt i detta avseende.

Det finns naturligtvis många skäl och
orsaker som bestämmer ett studiefinansieringssystem.
Vi fick höra av statsrådet
Palme, som var utredningsordförande
i skattesociala utredningen, att han
i stor utsträckning vägletts av rekryteringssynpunkter
och de förändringar

106 Nr 27 Tisdagen den 26 maj 1964 om.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

som skett på det området under senaste
decenniet. För vår del är det inte i
första hand rekryteringssvnpunkter som
bestämt vårt studiefinansieringssvstem,
utan det är två trygghetskrav som återkommit
från våra tidigare gjorda framställningar.
Det första kravet är trygghet
när det gäller själva tilldelningen
av studiemedel eller studielån. Här bör
anmärkas att utskottet knappast beaktat
de studerandes verkliga behov av
studiemedel. Av någon inte närmare
utvecklad orsak har regeringen och
därmed utskottsmajoriteten inklusive
folkpartiet och centepartiet närmast utgått
från vad en pensionär behöver
när man bestämt det lånebelopp som
de studerande skulle få upptaga. Beloppen
har knutits till lagen om allmän
försäkring — till 70 procent av basbeloppet.
Man kan fråga sig om denna anknytning
verkligen är riktig. Ungdomarna
— det är ändå fråga om ungdomar,
även om de är över 21 år__har

ju helt andra behov, helt andra levnadsvanor
än de som är pensionerade,
som redan lämnat yrkesarbetet. För vår
del har vi därför ansett att det funnits
skäl att öka studiemedelstilldelningen
med 1 500 kronor, och därmed har vi
också ökat tryggheten för de studerande
när det gäller tilldelningen av studielånen.
Jag tror också att det belopp
för studielån som vi har räknat med,

6 500 kronor, bättre stämmer överens
med de studerandes faktiska omkostnader.

Den andra trygghetstanken är själva
återbetalningsvillkoren. Det är på denna
punkt som vi starkast skiljer oss i
principiellt avseende från regeringen,
folkpartiet och centerpartiet. Det försäkringssystem
som har etablerats av
majoriteten — jag vill erinra om att det
finns skäl för att kalla det ett försäkringssystem,
eftersom statsrådet Palme
åtminstone i ett tidigare sammanhang
har använt uttrycket »omvänd ATP» —
ställer man sig onekligen ganska frågande
inför. Man kan fråga sig: Vad
försäkras man för? Var finns risken?

På de frågorna finns intet svar, eller
ens något principiellt resonemang vare
sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet.

När man talar om återbetalningen
kommer man omedelbart in på det system
för indexreglering som tidigare
diskuterats här och som utskottsmajoriteten
accepterat. Det är viktigt att slå
fast att man inte indexreglerat själva
studiemedlen utan endast avgifterna —
återbetalningen av lånen. Man har också
introducerat ett helt nytt institut
utan principiell debatt här i riksdagen.
Det har tidigare sagts att flertalet av remissinstanserna
blankt avstyrkt denna
indexreglering, och redan det vore till
räckligt starkt skäl att avvisa indexregleringen,
åtminstone i avvaktan på en
mera ingående diskussion om huruvida
nian skall införa indexreglerade system
inte bara på detta utan även på andra
områden. För en tid sedan framlade
värdesäkringskommittén ett betänkande
om indexlån. Hade det då inte varit
lämpligare att de förslag som framförts
där åtminstone blivit diskuterade här i
kammaren från allmän principiell utgångspunkt
i samband med våra diskussioner
om den ekonomiska politiken?
Tillfälle härtill finns ju när vi diskuterar
statsverkspropositionen, och
man skulle kunna tänka sig att frågan
togs upp också i den ekonomiska debatten.

För en tid sedan nämnde finansministern
att det ekonomiska planeringsrådet
diskuterat problem som sammanhängde
med värdesäkningsproblemen.
Han räknade därvid med att något av
vad som diskuterats där förr eller senare
skulle presenteras för riksdagen
i ett större ekonomiskt sammanhang.
Jag frågar mig då om det är meningen
att vid ett senare tillfälle här i kammaren
skall tas upp hela den principiella
diskussionen om man skall införa värdebeständiga
lån på flera områden än
det område det bär gäller. Det finns
förslag härom från andra partier — om
jag inte missminner mig har folkpartiet

Nr 27

107

Tisdagen den 20 maj i''.»(> l em

Aur. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. in

under några år framfört tanken att man
skulle indexreglera bostadslånen.

Slutligen vill jag ta upp eu sak som
gäller själva studiebidragets motivering.
Det har talats en del om huruvida
det i det av regeringen framlagda systemet
verkligen är fråga om studielön eller
inte. Såvitt jag förstår bar statsrådet
Palme, ecklesiastikminister balennian
och utskottet accepterat att det
finns ett samband mellan studiebidragen
och de allmänna inkomstförhållandena.
Frågan är nu om man vill ta konsekvenserna
av detta. Först och främst slai
man alltså fast att det föreligger ett sådant
samband, att inkomstutvecklingen
kan göras till föremål för förändringar,
och att detta förslag endast kan utgöra
en etapp på vägen.

För att belysa tankegången bakom
regeringens och utskottets resonemang
skall jag citera tre ställen i det särskilda
utskottets yttrande som refererar till
propositionen. Det börjar med att ecklesiastikministern
säger att han »betraktar
den förestående reformen som
en betydelsefull etapp men inte som
slutmålet för lagstiftningsarbetet på det
studiesociala området». Vidare säger
han: »I ett framtida samhälle där allt
flera människor under olika skeden av
sitt liv kommer att befinna sig under
utbildning skulle studielönen kunna bli
ett smidigt instrument för en med arbetsmarknadspolitiken
nära samordnad
utbildningspolitik.» Slutligen slår utskottsmajoriteten
fast att det vore tilltalande
om man kunde lösa problemen
helt enkelt genom att införa en studielön,
men att det förutsätter en annan
inkomststruktur. Utskottet anser också
att man inte nu bör överväga tanken pa
eu sådan stödåtgärd.

Dessa citat ger mig anledning att
ställa två frågor. Hittills har ju inkomstutvecklingen
i stort sett endast
påverkats av statsmakterna skattevägen.
Man har också från finansministerns sida
senast i kompletteringspropositionen
sagt att statsmakterna inte skall lägga
sig i lönebildningen och inkomsterna.

Det är eu sak som arneismn
parter skall klara. Men om finansministern
säger detta, varför för då ecklesiastikministern
ett resonemang som
närmast pekar på att studielönen, det
framtida målet, skall kunna påverka inkomstbildningen?
Är det inte bär, på
längre sikt, även om man förnekar det,
fråga om ett direkt statsingripande i
lönebildningen, vars konsekvenser vi i
dag inte kan se, men som på längre sikt
säkerligen kommer att visa sig för de
studerande?

Jag refererade också till att ecklesiastikministern
hade antytt att detta bara
är en etapp på vägen. Detta etapptänkande
kanske anknyter till studiebidragets
storlek. Här bar ju onekligen inträffat
en sorglustig situation, där socialdemokraternas
bud är 1 750 kronor,
folkpartiets 2 000 kronor, centerpartiets
2 500 kronor och SACO:s 3 250 kronor.
Man frågar sig nu vad som kommer att
hända nästa år eller året därpå. Blir det
som man skrev i tidskriften Tiden för
en tid sedan, då studiestödet och jämlikheten
diskuterades, nämligen att man
under alla förhållanden har bäddat för
årligen återkommande strider om stipendiedelens
storlek, eller blir det på
det sättet att man redan nästa år kan
tänka sig att socialdemokraterna accepterar
folkpartiets bud om 2 000 kronor
och folkpartiet accepterar centerpartiets
bud om 2 500 kronor och centerpartiet
accepterar SACO:s bud som
det föreligger i år om 3 250 kronor?

Jag har velat nämna detta, därför att
jag är rädd för att man med detta system
har introducerat ett tvisteämne
som ständigt kommer att bli föremål
för politisk auktion och politiska strider
i riksdagen — och kanske också
ute på valfältet.

Med detta tror jag mig ha angivit
ytterligare några synpunkter på att vårt
studiemedelssystem, som mera strikt
håller sig till att studier är en fråga
om investering, skulle kunna leda till
både fredligare politiska förhållanden
och effektivare ekonomi för den stude -

108

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

rande än det system torde medföra
som regeringen tillsammans med folkpartiet
och centerpartiet nu kommer
att genomdriva.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag misstänker att den
som läser dagens protokoll från kammardebatten
och som inte liar läst propositionen
och utskottsutlåtandet får en
ganska förvirrad uppfattning om vad
som egentligen har hänt. Vi torde nog
vara överens om att man på den stora
saken som sådan inte har använt inånga
ord, men att en del detaljer ventilerats
ganska ingående.

Har man tillhört den nuvarande studielijälpsnämnden
ett antal år, måste
man känna verklig tillfredsställelse
över att vi nu får ett förslag som vi
ändå innerst inne måste erkänna vara
en verklig hjälp för våra studerande.
Eftersom bara ökningen från föregående
år rör sig om cirka 200 miljoner kronor,
kan man kanske förstå vad detta
i verkligheten innebär. Utskottet har
höjt beloppet med 7 miljoner kronor.

Här har man tidigare talat om den
överenskommelse som träffats i utskottet,
och på tal härom vill jag för min
del säga att jag är glad över den samarbetsvilja
som fanns i utskottet. Såvitt
jag kan förstå försökte de flesta
göra det bästa möjliga på den korta
tid som stod oss till buds.

Herr talman! Det är denna principiella
inställning som jag vill framhålla.
Det förtjänar kanske också att
nämnas att såvitt jag vet inget annat
demokratiskt land har hunnit så långt
på studiehjälpens område som vi efter
detta beslut. Detta är inget skryt i övermod.
Vi konstaterar detta, och vi är väl
ödmjukt tacksamma över att vi kommit
i den situationen att vi kan genomföra
detta förslag.

Vad gäller det egentliga innehållet i
propositionen och utskottsutlåtandet
vin jag för dem, som kanske inte haft
tillfälle att läsa propositionen och utlå -

tandet, bara erinra om att det här gäller
tre olika ting.

För det första är det fråga om ett nytt
studiehjälpsreglemente för gymnasiala
och motsvarande studier.

För det andra gäller det en förordning
om förlängt barnbidrag för barn
över 16 år som av någon anledning,
sjukdom eller dylikt, går kvar i vår
grundskola eller motsvarande skola.

För det tredje föreslås en studiemedelsförordning
för postgymnasiala studier.

Dessa tre olika ting kompletterar varandra,
och det har ju varit statsrådets
avsikt att så skulle vara fallet.

När vi i utskottet har haft att ta ställning
till detta problem är det ju alldeles
uppenbart att det med hänsyn till
remissvaren och de många motionerna

— ett tjugutal dubbelmotioner _ har

kommit fram olika synpunkter på en
råd detaljer. .lag har lyssnat på samtliga
talare här i dag, och jag vill bara
med utgångspunkt från utskottsöverläggningarna
kommentera några av de
uttalanden som har gjorts här.

Fröken Ljungberg började sitt anförande
med att erinra om att studiehjälp
enligt detta förslag kommer att utbetalas
även till de barn som ibland uteblir
frän skolan. Härom hade vi en
ganska lång överläggning i utskottet.
Med hänsyn till att ett berövande av
studiebidraget drabbar inte det barn
som burit sig illa åt utan föräldrarna,
ville vi inte ansluta oss till tankegången
att man skulle dra in studiehjälpen under
tid då barnet uteblir från skolan.
Detta ställningstagande hindrar inte att
vi är fullt medvetna om att rektorer
och andra behöver tillgång till korrektionsmedel.

En annan detalj, som vi också hade
långa överläggningar om, gällde huruvida
man skulle vid behovsprövning utgå
från de naturliga föräldrarnas ekonomiska
läge eller från de inkomster
som fosterföräldrarna förfogade över.
Detta spörsmål har i den nuvarande
studiehjälpsnämnden visat sig vara

Tisdagen den 2(i maj 1904 em.

Nr 27

109

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

ganska besvärligt. Vi har i nämnden
ibland fått uppgift om att de naturliga
föräldrarna är obefintliga. Dessutom
bär det hänl att de s. k. naturliga föräldrarna
— framför allt fadern —- visserligen
har betalat avtalsenligt underhall
men ingenting därutöver. Som alla
vet släpar dessa underhållsbidrags verkliga
värde efter i tiden, så att bidragen
ofta iir ganska blygsamma i förhållande
till de verkliga kostnaderna, vilket
visat sig medföra besvärliga problem.
Betalar emellertid de naturliga
föräldrarna bidrag till fosterföräldrarna,
tas denna intäkt med vid bedömningen
av fosterföräldrarnas ekonomiska
läge.

Vi har vidare haft ganska långa föredragningar
och överläggningar om avdrag
för studier. Herr Wärnberg har
varit inne på detta ämne, varför jag inte
skall trötta kammaren med att beröra
dessa spörsmål. Jag vill här endast instämma
i vad herr Wärnberg har framhållit.

Fröken Ljungberg nämnde något om
tentamens- och examenspremier. Vi har
inte velat ansluta oss till denna tankegång
och det av flera skäl, bl. a. därför
att ersättningen i så fall skulle komma
i efterhand.

Fröken Ljungberg påpekade också att
man bör läsa rätt. Det skedde i en replik
till herr Thorsten Larsson, som i
ett citat skulle ha hoppat över det lilla
ordet »nu». Fröken Ljungbergs påpekande
var kanske riktigt, men å andra
sidan får jag nog säga till fröken Ljungberg
att vi inte hade kursiverat ordet
»nu». Att detta ord kom med i texten
berodde på att vi behandlade detta problem
nu. Huruvida riksdagen kommer
till ett annat ställningstagande om 10,

15 eller 20 år vet vi ingenting om, och
vi bör kanske inte ens lägga oss i detta
problem. Den dagen den sorgen — kanske
finns många av oss inte kvar i kammaren
då. Jag har på detta sätt bara velat
förklara det av fröken Ljungberg berörda
skrivsättet.

Herr Wallmark var inne på innehål 5f

Första kammarens protokoll 1964. Nr 27

let i remissyttrandena, framför allt
dem som gällde återbetalningsmetoden
efter de postgymnasiala studierna. De
som har läst propositionen noga vet att
många — för att inte säga de flesta —
av remissinstanserna som har haft en i
förhållande till propositionen avvikande
mening och har framhållit att detta
förslag avser någonting nytt och oprövat.
Det har varit huvudtesen i deras
resonemang. Med anledning härav vill
jag för min del erinra om hur många
gånger vi i detta hus får ta itu med
problem som iir nya och oprövade. Varje
år har vi att ta ställning till en rad
sådana frågor. Om man nu hyser förmodanden
om att detta blir någonting
alldeles säreget, kan vi kanske framhålla
att vi i skrivningen har framhållit att
man genom broschyrer och olika meddelanden
bör kunna ge samtliga som vill
erhålla närmare upplysningar ingående
kännedom om vad förslaget innebär.

Herr Stefanson framhöll med rätta att
i de stora frågorna var socialdemokraterna,
folkpartiet och centerpartiet
överens. Jag för min del är glad över
den överenskommelse som kunde träffas
på dessa punkter, ty jag tror att
hela syftet med denna ökade hjälp tjänar
på att man när det gäller de väsentliga
punkterna kan påpeka att det bakom
dessa punkter stått en praktiskt taget
enhällig riksdag.

Herr Stefanson framförde också vissa
detaljanmärkningar, och de finns med
i reservationen. För dem som inte närmare
har läst utskottsutlåtandet kan
det tyckas egendomligt att det trots
denna överenskommelse finns ett 25-tal
reservationer. Vid en närmare titt på
dessa skall man emellertid finna att de
inte iir av den största storleksordningen.
Dess bättre kunde vi komma överens
om de stora problemen.

Fru Hamrin-Thorell nämnde att det
krävs ytterligare insatser för att kunna
få detta system att verka på ett bra sätt.
Hon nämnde således att det bör finnas
bostäder, lärare och lokaler. Dessa saker
är vi kanske alldeles överens om.

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Att det bör finnas bostäder vill jag
för min del tolka som en i högsta grad
kommunal angelägenhet. De städer och
andra orter som har förmånen att ha
framför allt högre utbildningsanstalter
bör också känna ett ansvar på den
punkten, så att de i tid skaffar bostäder
till de ungdomar som skall studera där.

Beträffande lärarfragan vet vi alla
hur bekymmersam situationen är, men
vi vet också att inte minst årets riksdag
genom sina beslut har försökt att förbättra
läget på det området.

Skollokaler utgör också ett problem,
men vi försöker på allt sätt att förse
vara undervisningsanstalter med goda
sädana. Att inte allt kan ske på ett eller
ett par år är vi väl ändå överens om.

Herr Adolfsson tog upp frågan om
studielön, ett problem som också flera
andra talare varit inne på. Utskottet har
även ganska klart framfört sin mening
på den punkten. 1 en demokrati med fri
iönesättning har vi mycket svårt att förstå
hur man skall kunna fullfölja ett
eventuellt studielönesystem. Att införa
studielön, om det finns gott om pengar,
torde inte vara någon större svårighet.
Hur det sedan skall bli med lönesättningen
är det som alltid varit problemet,
när vi har diskuterat detta.

Herr Adolfsson talade också om de
stora begåvningsreserver som finns, vilket
är alldeles riktigt. Han framhöll att
om man studerar de olika socialgruppernas
insats visar det sig att den
minsta socialgruppen har det största
antalet elever som vill få en högre utbildning,
och så har det väl varit länge.
Vi har dock kanske märkt att det under
de senaste åren har skett en avsevärd
omsvängning. För min del skulle jag tro
att det i mycket hög grad beror på att vi
har fått yrkesvalslärare på olika områden.
Man brukar dra det gamla välkända
exemplet om den fattiga prästänkan
som på ett eller annat sätt ordnar så att
hennes barn kan få studera vidare, under
det att det inom andra yrken och
stånd ibland har varit inte ett ekonomiskt
problem utan ett ideologiskt att få

föräldrarna att gå med på att låta sina
barn fortsätta studierna. Jag tror den
vallen håller på att brytas, vilket också
märks av antalet anmälningar till de teoretiska
ämnena. Från grundskolan får
vi rapporter om att en mycket hög procent
av eleverna väljer studielinjer som
för fram till teoretiska studier. Det kan
tänkas att detta kommer att bli ett bekymmer
för oss så småningom, såvida
vi inte kommer i det ekonomiska läget
att vi t. ex. anser att studentexamen bör
vara en allmän bildningsgrund för alla.
Jag misstänker att det dröjer några år
innan så blir fallet. Skulle det ske vore
det inget ont.

Herr Jacobsson höll ett intressant anförande.
Han nämnde att han på vissa
punkter inte kunde följa sina partivänner,
medan han kunde göra det på andra.
Sådant händer kanske inom alla partier,
och det är därför inte så mycket att
säga om det. När han emellertid talade
om naturastipendier, som kanske har
varit en av kärnpunkterna i den kritik
som riktats mot propositionen, får vi
nog erinra om att det föreliggande förslaget
innebär en förbättring för alla
ungdomar. Jag har haft möjlighet och
tillfälle att följa med just på detta område
och vet hur detta stipendium har
verkat. Jag måste därför säga att det var
mycket glädjande att vi nu får ett förslag
som kan hjälpa de allra flesta, för
att inte säga alla.

Någon talade tidigare om en liten detalj
i detta sammanhang, nämligen frågan
om de fria läroböckerna. Som alla
vet är det kommunerna som nu beslutar
huruvida eleverna i gymnasier och liknande
skolor skall få fria läroböcker.
Inom utskottet har vi inte haft tillfälle
att nu ta ställning till det problemet. Det
är ju i högsta grad en kommunal fråga.

Vi har ju i utskottet gjort vissa ändringar
i departementschefens förslag.
Jag vill bara erinra om några av dessa
ändringar.

Vad gäller resetillägget har vi förbättrat
det så till vida att avståndet fågelvägen
räknat har vi satt till sex ki -

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, in. ni.

lometer i stället för enligt departementschefens
förslag sju kilometer, och gränsen
för den verkliga färdvägen har vi
satt till tio kilometer, under det att propositionen
hade tolv kilometer. Härutöver
har vi i vår skrivning framhållit
att när det är en mycket stor skillnad
emellan fågelvägen och färdvägen, skall
i bestämmelserna införas en sådan passus
att man kan få bidrag inte bara en
klass högre utan flera klasser högre, om
detta är motiverat.

Här har tidigare nämnts att vi har
gjort en förändring vad gäller förmögenhetsgränsen
från 20 000 till 30 000
kronor. Vi har även på andra punkter
gjort vissa ändringar, men jag vill framhålla
att det inte är några större ändringar.
Vad gäller basbeloppet har det
ändrats från fyra till sex gånger, men
jag vill ytterligare framhålla att utskottet
har följt huvudtanken i departementschefens
förslag, och vi tror också
att det är den riktiga linjen. Jag är för
min del glad över att vi har kommit
i den ekonomiska situationen att departementschefen
har kunnat lägga fram
detta förslag som kostar stora pengar.
Jag går ut ifrån att regeringen och andra
som haft med detta att göra har resonerat
som så att våra ungdomars framtid
har så stor betydelse att det är värt
för samhället att offra dessa pengar, om
man nu skall tala om offer i ett sadant
sammanhang, vilket jag inte gärna vill
göra, ty jag anser att det är en plikt
mot våra ungdomar att de får bästa möjliga
utbildning och detta under så drägliga
ekonomiska villkor som möjligt.

Herr talman! Jag skall inte trötta
längre. Jag har endast velat framhålla
dessa saker, och än en gång vill jag säga
att jag är glad över den vilja till samarbete
som har funnits i särskilda utskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga punkter i särskilda utskottets
utlåtande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hade hoppats att
kunna deltaga i debatten här i kammaren
tidigare i dag, men med hänsyn till
att den sammanföll med debatten i andra
kammaren har jag tyvärr varit förhindrad.
Jag vill ändå nu när talarlistan
är genomgången göra en enda liten
kommentar och det närmast med anledning
av herr Holmbergs inlägg här
för en stund sedan. Han tog upp frågan
om studielönen och ansåg sig vara något
förvirrad när han citerade dels departementschefen,
dels utskottet och
också utredningen. Jag kan inte förstå
det, utan jag tycker att det är en ganska
klar framställning här om dessa ting.

Han började med att säga att departementschefen,
alltså jag, betraktade
den förestående reformen som en betydelsefull
etapp men inte som slutmålet
för lagstiftningsarbetet på det studiesociala
området, och det gör jag
verkligen. Jag betraktar det inte som
slutmålet på det studiesociala området,
men just i detta sammanhang var det
inte tal om studielönen utan om gränsdragningen
mellan gymnasiala skolformer
och studiestödet för postgymnasiala
utbildningslinjer.

Vad sedan gäller studielönen — jag
utgår från att den kommer att figurera
då och då i den politiska debatten —
är vi kanske överens om att vi med lön
naturligtvis, som det står i propositionen,
menar närmast en generell stipendiering
och inte en ersättning för arbete.
Vi tänker oss med studielön knappast
förknippat organiserade studenter
som deltager i lönerörelser och placeras
i lönegrader. Denna form av studielön,
som jag en gång i min ungdom var
med om att diskutera, är väl nu avförd
från dagordningen. I propositionen
finns det inte något avståndstagande i
princip från denna studielön, alltså generell
stipendiering. Det vill jag understryka.

Det finns heller intet i det system
som kammaren om en stund kommer
att antaga vilket i och för sig hindrar

112

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.
Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

en utbyggnad mot en mer generell stipendiering.
Däremot har jag och utskottet
enats om att anse att studielönen
i dagens samhälle inte är en realitet,
i varje fall inte en politisk realitet.
Det står bl. a. i propositionen att studielönens
förverkligande måste bli beroende
bl. a. av de statsfinansiella förutsättningarna
och inkomstutvecklingen
i samhället. Ja, med inkomstutvecklingen
i samhället har vi inte menat något
annat än att så länge vi har en marknadshushållning
på lönesättningens område
och så länge akademikerna i den
prissituation som råder på den akademiska
arbetsmarknaden kommer att
kunna ta ut ganska hyggliga löner, så
är det orimligt att i samband med detta
tillstånd också diskutera den generella
stipendieringen. Det är helt enkelt
vad som ligger bakom hela detta
resonemang om studielönen. Märkvärdigare
är det inte, men jag är övertygad
om att frågan kommer igen många
gånger.

Jag vill bara till sist, herr talman,
säga att under den långa debatten om
detta förslag är det egentligen den första
reaktionen ifrån studenthåll och akadeinikerhåll
som överraskade mig och
nästan chockerade mig. Jag har inte
kunnat inse — och då talar jag av
ganska lång erfarenhet från slutet av
1940-talet och den dåvarande studentsociala
utredningen — annat än att det
förslag som nu föreligger och som den
s. k. Palmeska utredningen lagt fram
är ett mycket djärvt förslag till en storslagen
reform på sitt område. Jag hade
för några veckor sedan i London tillfälle
att redogöra för det nu föreliggande
förslaget, och jag måste säga att det
inte är något tvivel om att vi i Sverige
kommer att inta den absoluta tätplatsen
bland Europas demokratier när det
gäller studiestödet efter det beslut som
kommer att fattas i dag.

På ett område som det studiesociala
finns det givetvis alltid rum för divergerande
synpunkter och önskemål om
ytterligare förbättringar. Några av des -

sa önskemål har blivit tillgodosedda i
utskottets utlåtande — vi hörde nvss utskottsordföranden
räkna upp dem. Jag
tror att vi därmed nått gränsen för vad
vi för närvarande kan kosta på oss, och
utskottet har — enligt min mening på
goda grunder — avböjt i och för sig
förståeliga önskemål om något högre
studiebidrag för vissa kategorier än
vad regeringen föreslagit och om indexreglering
också av studiebidragen.

Herr talman! Det är ett betydelsefullt
beslut som kammaren i dag skall fatta,
50 år efter det att riksdagen första
gången hade att behandla en studiesocial
fråga, i anslutning till en motion
till 1914 års riksdag av Erik Palmstierna.

Som framgått är det min förhoppning
att dagens beslut skall kunna fattas
med en stor majoritet, som tryggar den
studiesociala reformens smidiga genomförande.
Vi är väl alla här i kammaren
ense om att vi med denna reform
tar ytterligare ett stort steg på vägen
mot en demokratisering av utbildningen.
Men samtidigt anser jag mot
bakgrund av vad jag sagt, att detta är
en etapp, att vi inte bör känna oss alltför
belåtna med oss själva och slå oss
till ro med vad som nu uträttas. De studiesociala
frågorna bör även i fortsättningen
stå på dagordningen. Redan nu
skymtar förbättringar som i en framtid
bör genomföras. Bl. a. tänker jag
då på behovet av eu omprövning av de
studiesociala förmånerna inom vuxenutbildningen.
Den frågan bör tas upp
så snart pågående utredningsarbete om
vuxenutbildningens framtid avslutats.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att vid
ställandet av propositioner komme att
följas en till kammarens ledamöter i
förväg utdelad stencilerad uppställning.
Först komme sålunda, fortsatte herr talmannen,
propositioner att framställas
beträffande förslaget till studielijälpsregleinente,
därefter rörande förslaget
till förordning om förlängt barnbidrag,

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

u:\

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

vidare angående förslaget till studiemedelsförordning,
ytterligare avseende
skrivelseförslag vid dels punkten I, dels
ock punkten III i utskottets hemställan,
härpå i vad angingc anslag till Studiebidrag
in. in., sedermera i vad gällde vissa
skrivelseförslag vid punkten XXI i
utskottets hemställan, härefter i avseende
å utskottets hemställan i övrigt
samt slutligen vidkommande utskottets
motivering i vissa delar.

Kungl. Maj:ts förslag till studiehjälpsrcglemente,
sådant det av utskottet tillstyrkts 1—17

§§

Godkändes.

18 §

Såvitt gällde denna paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
densamma skulle godkännas; 2: o), av
herr Stefanson, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med F 2 betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Larsson,
Thorsten, att förevarande paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i reservationen F1 av honom
och herr Gustavsson i Alvesta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Larsson, Thorsten, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapro -

positionens innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 18 § studichjälpsreglementet
i .särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager paragrafen med
den lydelse som föreslagits i den av
herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med F 2 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i reservationen
F 1, av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 27.

Därjämte hade 91 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 18 paragrafen i
Kungl. Maj ds av särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1 i denna del tillstyrkta
förslag till studiehjälpsreglemente,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den

114

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med F1 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 20.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

19—25 §§

Godkändes.

26 §

I fråga om denna paragraf gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med E betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
•n så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 26 paragrafen i
Kungl. Majrts av särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1 i denna del tillstyrkta
förslag till studiehjälpsreglemente,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med E betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 51.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

27 och 28 §§

Godkändes.

29 §

Beträffande förevarande paragraf, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
paragrafen med den lydelse, som
föreslagits i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna med A betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av paragrafen vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 29 paragrafen i
Kungl. Maj:ts av särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1 i denna del tillstyrkta
förslag till studiehjälp sreglemente,
röstar

Ja;

Nr 27

115

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med A betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

30—35 §§

Godkändes.

Rubrik, ingress och övergångsbestämmelser Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om förlängt barnbidrag, sådant förslaget
av utskottet tillstyrkts

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till studiemedelsförordning,
sådant det av utskottet
tillstyrkts.

Fråga om avslag å förslaget till studiemedelsförordning,
m. m.

I vad avsåge den av fröken Ljungberg
m. fl. avgivna, med G betecknade
reservationen gjorde herr talmannen
propositioner, först på antagande av de
förslag, som innefattades i densamma
samt vidare på avslag å reservationen;
och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår den vid särskilda utskottets
utlåtande nr 1 av fröken Ljungberg
m. fl. avgivna, med G betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som
innefattas i reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

i—10 §§

Godkändes.

11 §

Rörande denna paragraf gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med J betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

116

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 11 paragrafen i
Kungl. Maj :ts av särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1 i denna del tillstyrkta
förslag till studiemedelsförordning,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med J betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 48.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

12—U §§

Godkändes.

15 §

Vidkommande denna paragraf, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att densamma skulle godkännas; 2:o),
av herr Stefanson, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med K 1 betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Larsson,
Thorsten, att kammaren skulle godkänna
paragrafen med den lydelse, som
förordats i reservationen K 2 av honom
och herr Gustavsson i Alvesta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Larsson, Thorsten, äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 15 § studiemedelsförordningen
i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med K 1 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i reservationen
K 2, av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 28.

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

117

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.
Därjämte hade 89 ledamöter tillkän- vid erhålla beteckningarna 27 § resnagivit,
att de avstodc från att rösta. pcktive 28 §.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 15 paragrafen i
Kungl. Maj:ts av särskilda utskottet i
dess utlåtande nr 1 i denna del tillstyrkta
förslag till studiemedelsförordning,
röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Thorsten Larsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med K 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 21.

Därjämte hade 45 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

16—26 §§

Godkändes.

27 tf

Godkändes; och beslöts enligt utskottets
förslag att paragrafen skulle flyttas
och erhålla beteckningen 29 §.

28 och 29 §§

Godkändes. Därjämte beslöt kammaren,
till följd av beslutet att 27 § skulle
erhålla beteckningen 29 §, att förevarande
paragrafer skulle flyttas och där -

80—37 B

Godkändes.

Rubrik, ingress och övergängsbestäminetser Godkändes.

Skrivelseförslag vid punkten I i utskottets
hemställan

Truga om värdebeständighet av förmånerna
inom stndichjålpssystemet

I vad anginge detta förslag gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet i punkten I mom.
3, såvitt avsåge yrkande under III i motionerna
1:807 och 11:1003, hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Thorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna, med B betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten I mom. 3, såvitt avser yrkande
under III i motionerna 1:807 och II:
1003, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna, med B betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

118

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 18.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fråga om bidrag till inackorderade
elevers hemresor

Beträffande utskottets hemställan i
punkten I mom. 6, såvitt avsåge tredje
yrkandet i motionerna 1:812 och II:
1004, fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
G betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten I mom. 6, såvitt avser tredje
yrkandet i motionerna I: 812 och II:
1004, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med C betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 66.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fråga angående det inkomstprövade
tillägget

I vad gällde detta förslag gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
i punkten I mom. 4, såvitt avsåge yrkandet
under A 2 (andra delen) i motionerna
1:810 och 11:1002, gjorda
hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med D
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Skrivelseförslag vid punkten III i utskottets
hemställan

Fråga om barntillägg

Angående denna fråga gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan i punkten III
mom. 4, såvitt avsåge yrkandet under
A 8 i motionerna I: 810 och II: 1002,
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med H betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

119

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten III mom. 4, såvitt avser yrkandet
under A 8 i motionerna I: 810 och
II: 1002, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej:

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med H betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 27.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till Studiebidrag m. m.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten XIII, yttrade herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna, med
N betecknade reservationen. Emellertid,
fortsatte herr talmannen, torde sistnämnda
yrkande vara ett följdyrkande
till reservationerna F 1 och K 2, vilket
genom kammarens redan fattade beslut
finge anses hava fallit.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten XIII gjorda hemställan.

Vissa skrivelseförslag vid punkten
XXI i utskottets hemställan

Fråga om rätt till studiemedel för elever
vid de fria kristna samfundens teologiska
seminarier

Rörande utskottets hemställan i punkten
XXI mom. 2, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med Q betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes ei
omröstningsproposition av följande ly
delse:

Den, som bifaller vad särskilda ut
skottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten XXI mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med Q betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 68.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

120

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

Fråga om rätt till studiemedel för e/e- Fråga om avdragsrätt vid beskattver
vid diakonissanstalter under hela ningen för periodiskt understöd till stustudietiden
derande

I avseende å utskottets hemställan i
punkten XXI mom. 1 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Stefanson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med R betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten XXI mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med R betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt anginge denna fråga, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att vad utskottet i punkten XXI
mom. 5 och 6 hemställt skulle bifallas;

2:o), av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med S 3 betecknade reservationen; 3:o),

av fröken Ljungberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av henne m. fl. anförda
reservationen S 2; samt

4:o), av herr Larsson, Thorsten, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen S 1 av honom och
herr Gustavsson i Alvesta.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet i denna del
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de liärå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons yrkande.

Herr Larsson, Thorsten, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de ovan under
3:o) och 4:o) angivna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgiv -

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

121

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

na svaren huva utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fröken
Ljungbergs yrkande.

Herr Larsson, Thorsten, begärde likväl
votering jämväl om innehållet i denna
kontraproposition, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel
upplästes ocii godkändes för den andra
förvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets
utlåtande nr 1 punkten XXI mom.
5 och 6 antager godkännande av det
förslag, som innefattas i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med S 2 betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits reservationen
S 1, av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta.

Sedan denna voteringsproposition
änvo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 23.

Därjämte hade 85 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets
utlåtande nr 1 punkten XXI
mom. 5 och 6 antager godkännande av
det förslag, som innefattas i den av herr

Stefanson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med S 3 betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen S 2, av fröken
Ljungberg m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 35;

Nej — 31.

Därjämte hade 77 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten XXI mom. 5 och 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med S 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

122

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom, m. m.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 56.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fråga om avdragsrätt vid beskattningen
för studiekostnader

I vad gällde förevarande fråga, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
l:o) att utskottets i punkten XXI mom.
7—9 gjorda hemställan skulle bifallas;
2:o) av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med TI betecknade reservationen; samt
3:o), av fröken Ljungberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen T 2 av henne
m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons yrkande.

Herr Wallmark äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets
utlåtande nr 1 punkten XXI
mom. 7—9 antager godkännande av det
förslag, som innefattas i den av herr

Stefanson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med T 1 betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen T 2, av fröken
Ljungberg m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befuiv
nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —32;

Nej —31.

Därjämte hade 78 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten XXI mom. 7—9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med T 1 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Tisdagen den 20 maj 1904 om.

Nr 27

123

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej —52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fråga om utredning rörande fria läroböcker Beträffande

utskottets i punkten XXI
inom. 3 gjorda hemställan gjordes propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare på bifall till motionerna
1:749 och 11:911; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Utskottets motivering i vissa delar

Det avsnitt, som å sid. 90 i det tryckta
utlåtandet började med orden »I ett»
och å sid. 91 slutade med »denna del»

I fråga om utskottets motivering i förevarande
del gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare därpå att den
motivering skulle godkännas, som föreslagits
i den av fröken Ljungberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med U betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
motivering, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det avsnitt i
motiveringen i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, som på s. 90 börjar med
orden »I ett» och på s. 91 slutar med
orden »denna del», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. höjning av vissa postavgifter

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med U betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—115;

Nej— 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det avsnitt, som å sid. 91 i det tryckta
ta utlåtandet började med orden »I motionerna»
och å sid. 92 slutade med
»följaktligen motionsyrkandena»

Vidkommande utskottets motivering i
denna del gjordes propositioner, först
på godkännande av densamma samt vidare
på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med V betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. höjning av vissa postavgifter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 23 april 1964 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 155, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att besluta, att avgifterna
för inrikes brev, postkort, korsband,
postanvisningar, postförskott, pa -

124

Nr 27

Tisdagen den 26 mai 1964 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter

ket, assurans och rekommendation skulle
från och med den 1 juli 1964 utgå
med de belopp, som av departementschefen
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t förordats.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag hade
grundportot för brev föreslagits ökat
med 5 öre till 40 öre och för brev i
högre viktsatser med 10—50 öre. Höjda
avgifter hade även föreslagits för postkort,
korsband, postanvisningar, postförskott,
paket samt assurans och rekommendation.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:824,
av herr Petersson, Erik Filip, och herr
Skärman, samt IT: 1014, av herr Ståhl
m. fl„

II) motionen II: 1013, av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren.

I motionerna I: 824 och II: 1014 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 155
skulle besluta, att inrikes brevportot för
lägsta viktklassen (under 20 gram) icke
skulle höjas utan behållas oförändrat
vid 35 öre.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 155;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:824,
av herrar Erik Filip Petersson och
Skårman, samt 11:1014, av herr Ståhl
m. fl., ävensom

2) motionen II: 1013, av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Erik Filip
Petersson, Ottosson, Magnusson i Borås,
Christenson i Malmö, Darlin och Broberg,
vilka ansett, att utskottets yttran -

de bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 155 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna I:
824, av herrar Erik Filip Petersson och
Skårman, samt II: 1014, av iherr Ståhl
in. fl., bifalla Kungl. Maj:ts förslag med
den ändringen, att det inrikes brevportot
i första viktsatsen bibehölles oförändrat
vid 35 öre;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:824,
av herrar Erik Filip Petersson och
Skårman, samt 11:1014, av herr Ståhl
in. fl., ävensom

2) motionen II: 1013, av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Elofsson
och Vigelsbo.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp) :

Herr talman! Efter varje lönerörelse
får man alltid en viss diskussion om
hur de höjda lönerna slår igenom i höjda
priser, och man blir erinrad om den
gamla satsen att löner och priser jagar
varandra. Å andra sidan märker man
emellertid alltid en olust när man upptäcker
denna företeelse. Man har ju
många gånger mött det uttalandet, att
man från samhällets sida måste göra
krafttag för att hejda inflationen och
försöka bryta denna onda cirkel. Från
samhällets sida måste det vara en angelägenhet
av första ordningen att begränsa
inflationen. Ingen människa tjänar
på den, men många blir lidande.

Man bör inte heller ta lönehöjningarna
till intäkt för att genomföra större
prishöjningar än vad som absolut är av

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

12.''»

nöden —• i varje fall inte större iin som
betingas av de kostnadsökningar inom
företagen, som löneökningarna motiverar
och som är aktuella för varje tidsperiod.

I den föreliggande propositionen redovisas
för postverket en ökning av
lönekostnaderna med cirka 34 miljoner
kronor. För att täcka in denna summa
föreslås en höjning av portosatserna
med 68 miljoner kronor eller med den
dubbla summan.

Systemet att tillmäta lönekostnaden
en så kraftigt prishöjande verkan betecknar
vi reservanter som inte rimligt.
Vi skulle väl inte heller acceptera
ett sådant system, om det blev en allmän
regel, inom näringslivet, utan detta
skulle säkert utlösa våldsamma protester.

Frågan om att söka hejda prisstegringarna
bör tillmätas ett sådant värde,
att man speciellt vid de statliga företagen
bör observera denna.

Med dessa motiv har vi reserverat
oss mot utskottets beslut. När det gäller
beräkningarna av det framtida överskottet
inom postverket finns det många
obekanta faktorer att räkna med. Det är
mycket svårt — för att inte säga omöjligt
— att exakt pricka in hur många
miljoner överskottet kommer att uppgå
till i det ena eller andra fallet. Jag vill
endast peka på att den i propositionen
nämnda minskningen i tillväxttakten i
inkomsterna -—- eller med andra ord
köpmotståndet — om 16 miljoner kronor
vid ett bifall till reservationen skulle
bli väsentligt mindre. Enligt kompletteringspropositionen
befinner sig
synbarligen också postverket i en period
av stegrad lönsamhet. Det redovisas
exempelvis att enligt en utfallsberäkning
den 2 april 1964 skulle postverkets
för innevarande budgetår inlevererade
överskott uppgå till en miljon
kronor. Enligt uppgifter, som låg till
grund vid propositionens skrivande senare
i april, säger man att man kan
räkna med ett gynnsammare budgetutfall,
och det förutses att det inlevere -

Ang. höjning av vissa postavgifter
rade överskottet för innevarande budgetår
skall uppgå till 9 miljoner kronor.
I beräkningarna för det kommande
budgetåret var man i december månad
av den uppfattningen, att det vid oförändrade
löner endast skulle bli ett överskott
på 7 miljoner kronor. I mars månad
hade man höjt beloppet till 11 miljoner
kronor. Detta visar sålunda alt
det finns skäl antaga att ett bifall till
reservationen skulle ge ett fullt försvarligt
överskott för kommande budgetår.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till detta betänkande är
fogat etl särskilt yttrande av herrar
Elofsson och Vigelsbo. I anledning av
herr Elofssons frånvaro skall jag lämna
några kommentarer.

De som har avgivit det särskilda yttrandet
är medvetna om att den höjning
som här föreslås i och för sig ger ett
visst överskott. Att man från deras håll
ändock har kunnat ansluta sig till utskottsmajoriteten
beror dels på rådande
budgetläge — vilket framhålles i det
särskilda yttrandet — dels också på att
en höjning i flera intervaller skulle vara
sämre än utskottets förslag.

Dessutom vill jag, herr talman, anföra
den synpunkten, att kräver man
en bättre service från postverkets sida
— detta gäller inte minst den del av
vårt land som kallas landsbygden —
måste man väl för att över huvud taget
få detta önskemål tillgodosett också vara
med och betala. Härtill vill jag foga
även den synpunkten, alt det ju finns
möjligheter för postverket att höja vissa
posttaxor utan riksdagens hörande.
Skulle man följa reservationen, kan man
väl förmoda alt sådana höjningar skulle
komma till stånd.

Detta är, herr talman, skälen till att
vi ansluter oss till utskottsmajoriteten.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är inte särskilt populärt
alt förorda taxehöjningar. Det

126

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter
känner vi till från många andra tillfällen.
Om man skall betrakta postverket
som ett företag som skall vara självbärande,
och om skattebetalarna inte
skall behöva betala särskilt för det, är
man tvingad att vidta dessa åtgärder,
och det är därför som utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj :ts proposition. Det
innebär visserligen ett överskott för
nästa år — dock inte med 45 miljoner
kronor av själva poströrelsen utan med
bara 25 miljoner kronor. Kanske det inte
ens blir detta belopp. Dessutom talman
i anspråk postsparbankens överskott.
och då får man fram den i kompletteringspropositionen
angivna summan
45 miljoner kronor. Den propositionen
skall vi behandla i morgon.

Det är klart att om man skall betrakta
detta verk från rent affärsmässiga
synpunkter — och det kan man kanske
i viss utsträckning göra — vore det avintresse
att få reda på vilket kapital
statsmakterna investerat i postverket.
Vilka medel används där, och vilken
skälig förräntning kan man räkna med
på de pengar skattebetalarna satt in i
postverket? Det är litet svårt att få
fram denna siffra. Motionärerna säger
att 100 miljoner kronor har anvisats,
men detta kan ju inte vara riktigt. En
mängd andra investeringar har gjorts,
som med den metodik vi använder avskrivs.
Det är ändå så, att om det vore
ett privatföretag, och härtill hänvisar
man ofta, och om det skulle göras räntabelt,
skulle vi få räkna med alla de
miljoner som staten investerat.

Nu anför vi i vårt betänkande, att
riksdagen flera gånger uttalat, att postverket
borde lämna ett överskott på mellan
20 och 40 miljoner kronor årligen.
Nu är att märka att dessa pengar, som
bildar överskott, inlevereras till statskassan.
De behålles alltså inte inom
postverkets rörelse, motsvarande vad
som sker inom andra företag. Det blir
rätt snäva marginaler för postverket,
när det skall beräkna sina kostnader,
och jag har fått den uppfattningen att

den löneförhöjning som är beräknad till
nästa budgetår, alltså 1964/65, kommer
att uppgå till 34 miljoner kronor.

Yi känner alltså redan nu till att vi
måste ta dessa lönehöjningar, .lag kan
därför inte förstå, att företrädarna fölreservationen
tycker, att det är ändamålsenligt
att förfara på det sätt som
här skett. Ni som företräder vad ni kallar
för rationellt skötta företag, skulle
ju aldrig i det privata livet vilja driva en
verksamhet, om ni inte får förräntning
på det investerade kapitalet, men i riksdagen
går det att tala som om ni skulle
göra det. .lag tycker inte det är någonting
rekommendabelt, att inte erkänna
det faktum att man här har en verksamhet,
där man måste se till att inkomsterna
kommer fram.

Utskottsmajoriteten anser att vi bör
godkänna detta förslag. Det är klart att
man kan säga, att det innebär, att man
för brevporto tar ut litet mer än man
behöver göra för att täcka kostnaderna,
men det finns andra rörelsegrenar som
inte bär sig. Jag är inte främmande för
tanken att betrakta postverket på det
sättet, att det kan finnas anledning att
säga, att om vi vill att postverket skall
åstadkomma en viss service till ett lägre
pris, d. v. s. till ett pris som faktiskt
innebär underskott, kan detta diskuteras.
.lag hyser emellertid den uppfattningen,
att om postverket som affärsdrivande
verk blir ålagt att utföra
vissa serviceuppgifter, skall man via
budgeten anvisa detta affärsverk motsvarande
belopp. Detta är ungefär vad
som är fallet med SJ nu. SJ får således
en summa per år, därför att SJ utför en
viss verksamhet inom järnvägsdriften,
d. v. s. man vill inte lägga ned de banor
som man har underskott på, utan
man betalar för att SJ skall kunna driva
dem. Jag är inte främmande för att
det i framtiden kan uppkomma en sådan
situation, att vi vill att posten skall
utföra en viss serviceverksamhet till en
kostnad som den inte får täckning för,
men då skall riksdagen anvisa medel

Tisdagen den 26 mai 1964 em.

Nr 27

127

härför på budgeten. Det tycker jag är
bättre ur redovisningstekniska synpunkter.

T det läge vi har nu har utskottet funnit
att vi bör tillstyrka propositionen,
och jag hemställer om hifall till utskottets
betänkande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! .Tåg vill endast säga, att
när utskottets ärade ordförande efterlyste
förräntning av kapitalet, får vi
väl räkna så att det överskott som inlevereras
är förräntning av kapitalet,
och poströrelsen behöver inte i nuvarande
läge anlita några subventioner
för icke lönsam rörelse i likhet med
vad järnvägen får. Det finns därför inrymt
även en viss verksamhet av social
natur i postverket.

Herr ERICSSON, JOHN. (s):

Herr talman! Om man har investerat
låt oss säga 700 å 800 miljoner kronor
i ett företag och får ett överskott på 4
å 5 miljoner kronor, anser herr Petersson
då att det är en skälig förräntning
på det kapitalet?

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Ja, kan det bevisas att
det är 700 å 800 miljoner kronor som
är investerade och som rätteligen skall
förräntas, så får det bli diskussion om
den saken, men det torde vara svårt att
få fram eu sådan siffra.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har tidigare sagt
att jag skulle önska att detta affärsdrivande
verk verkligen haft en bokföring,
där man registrerar vad som har investerats
i postverket. Motionärerna anger
siffran 100 miljoner kronor. Det är direkta
medelsanvisningar. Härtill kommer
kapitalinvesteringar på olika områden
inom postverket som skrives av.

Ang. höjning av vissa postavgifter
Det är skattebetalarnas pengar som vi
sätter in. Då menar jag att när riksdagen
en gång har sagt att ett överskott
på 20—40 miljoner kronor kan vara
skäligt, finns det inte någon anledning
att nu göra något avsteg från detta.
Har vi fixerat ett sådant belopp skall
man öka vinsten om man investerar ännu
mer, låt oss säga i datamaskiner och
liknande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Enligt reservationen
bör överskottet för nästa år bli cirka
20 miljoner kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57, röstar

‘ Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

128

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 48.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

motioner rörande kvinnlig tronföljd

Reservation hade anförts av herrar
Sveninpsson, Hiibinette, Braconier och
Anners, vilka ansett, att behandlingen
av de under punkterna 2 b och c i utskottets
memorial upptagna motionerna
1:390 och 11:467 samt 1:803 ej skulle
uppskjutas till höstsessionen med innevarande
riksdag.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 6, angående
uppskov med behandlingen av vissa till
utrikesutskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
motioner rörande kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 18, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden.

I detta memorial hade utskottet hemitällt,
att riksdagen måtte besluta att
till höstsessionen med innevarande
riksdag uppskjuta behandlingen av följande
motioner, nämligen:

8)
9)

10)

11)

12)

13)

14)

15)

16)

II: 361 från år 1963;

a) I: 57 och II: 75,

b) 1:390 och II: 467,

c) I: 803;

II: 62;

I: 454 och II: 544;

I: 94 och II: 118;

II: 303;

I: 143 och II: 174
II: 550;

1:456 och 11:543
II: 181;

I: 142 och II: 182
II: 119;

I: 389 och II: 468
I: 58 och II: 120;
I: 262 och II: 306
II: 183.

samt

De under punkterna 2 a—c i utskottets
hemställan upptagna motionerna
gällde fråga om kvinnlig tronföljd.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det brukar vara vanligt
i riksdagsarbetet, tycker jag mig ha
märkt, att önskemål som begränsar sig
till formerna för handläggning av ärenden,
remisser, föredragningar o. d. brukar
tillmötesgås, även om de inte delas
av en majoritet. En sådan praxis är
värdefull — riksdagen kan ägna sina
krafter åt viktigare ting än procedurfrågor.

T det memorial från konstitutionsutskottet
som nu behandlas redovisas etl
undantag. Utskottet har beslutat föreslå
kammaren att uppskjuta behandlingen
av ett motionspar till i höst trots protester
häremot av eu minoritet. Det gäller
två motioner, väckta vid vårsessionens
början och berörande införandet
av kvinnlig tronföljd. Vi anser från
vårt håll att dessa motioner har klart
reellt samband med den sedermera i
proposition nr 140 föreslagna grundlagsändringen
om höjning av tronföljarens
myndighetsålder.

När denna proposition avlämnades
till riksdagen väcktes ytterligare en
motion, som med hänvisning till motiveringen
i de tidigare motionerna upprepade
deras yrkanden. Denna motion
mottogs av talmannen och remitterades
till konstitutionsutskottet i anledning avpropositionen.
Därigenom fastlades enligt
vår åsikt även det formella sambandet.

Trots detta har konstitutionsutskottets
majoritet föreslagit skild behandling
och förelägger kammaren förslag
till beslut i anledning av proposition nr
140 utan att i sammanhanget ha behandlat
motionerna. Dessa föreslår ut -

Tisdagen (lön 20 mai 1964 em.

Nr 27

Ang. uppskov med behandlingen av

skottet skola uppskjutas till höstsessionen.

Då vi alltså från vårt håll i hög grad
känner sambandet levande mellan mo
tionerna och propositionen och också
finner att ett formellt samband föreligger,
ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på konstitutionsutskottets memorial
i vad det avser framställning om
proposition om behandling av motionerna
under punkterna 2 b och c.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller detta memorial
med förslag om uppskov med
behandlingen till höstsessionen av ett
antal motioner som hänvisats till konstitutionsutskottet
för beredning så har
den mycket ovanliga händelsen inträffat,
som herr Virgin redan har nämnt
och som framgår av memorialet, att vi
inte blivit eniga i detta beslut, utan där
finns en reservation av högerledamöterna
till detta utskottsmemorial. Detta kan
säkert betecknas — såsom också herr
Virgin redan har gjort — som eu mycket
ovanlig händelse, ty, som han sade,
nog brukar vi vanligen bli eniga om
formerna för och tidpunkten för ärendenas
utskottsbehandling.

Det finns emellertid också här en
händelse och ett förslag som är ännu
mycket mer ovanligt, ja, troligen något
som aldrig tidigare har förekommit i
riksdagens arbete, nämligen det förhållandet,
att här lämnar Kungl. Maj:t denna
grundlagsproposition med nr Ilo,
och med anledning av denna proposition
väckes ett antal motioner. Bland
dessa motioner fanns även en motion
från högerhåll med förslag om skyndsam
utredning om kvinnlig tronföljd.
Det var bara ett utredningsyrkande, det
vill jag påpeka. Den kungl. propositionen
och alla andra motioner som väckts
med anledning av propositionen blir
slutbehandlade vid vårriksdagen och
kommer att behandlas i kamrarna i
denna vecka, men högermotionen om
kvinnlig tronföljd knuffas undan, och

129

vissa motioner rörande kvinnlig tronföljd
den föreslås nu av utskottsmajoriteten
att behandlas först under höstriksdagen.

Det verkliga förhållandet och resultatet
av det förslag som här föreligger
kommer således att bli, om utskottets
förslag på denna punkt bifalles, att här
lämnar Kungl. Maj:t eu proposition i
viktiga grundlagsfrågor, här i kammaren
väckes en motion med anledning
av den kungl. propositionen, den blir
i vanlig ordning remitterad för ulskottsbehandling
samtidigt med propositionen,
men några veckor därefter så
är propositionen slutbehandlad och bara
en av motionerna har som sagt knuffats
undan för behandling först till hösten.
Detta är ett sätt att behandla en
proposition och en motion som jag i
utskottet inte har kunnat få uppgift om
har förekommit tidigare. Utan att själv
ha gjort några efterforskningar tror jag
inte, att något liknande förslag förts
fram i riksdagen. Jag skulle heller inte
tro att något liknande beslut, om det nu
blir ett beslut i överensstämmelse med
utskottsmajoritetens förslag, tidigare
har fattats. Nog räknar man med att om
en motion blir remitterad för utskottsbehandling
i samband med en kungl.
proposition, så skall motionen också
behandlas i samband med behandlingen
av propositionen. Vart skulle det leda
hän om det skulle bli praxis framdeles
att motioner, som man av någon
anledning inte vill behandla i samband
med en kungl. proposition, skulle uppskjutas
till ett senare tillfälle bara för
att komma ifrån dem?

En motion med samma yrkande om
utredning av frågan om kvinnlig tronföljd
väcktes av högerpartiet under den
allmänna motionstiden vid riksdagens
början. Det skedde då med tanke på
det grundlagsförslag, som enligt vad
som då var känt skulle komma. I fråga
om den motionen passade utskottet på
att strax innan behandlingen av grundlagspropositionen
började besluta, atl
motionens slutgiltiga behandling skulle
uppskjutas till hösten. Detta beslut fat -

130

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
lades trots eu fullständig föredragning
av motionen förekom den 3 mars. När
detta första uppskovsbeslut fattades var
meningarna i utskottet starkt delade om
man verkligen skulle ga till väga pa
detta underliga sätt. Vid den votering
som då förekom röstade sex ledamöter
tillhörande tre olika partier för att motionen
skulle behandlas vid vårriksdagen,
medan tre ledamöter avstod från
att rösta — majoriteten i utskottet bestod
av nio ledamöter.

Under vintermånaderna gjordes vid
flera tillfällen i utskottet uttalanden om
att de motioner som berörde eller gränsade
till de frågor, som enligt vad som
redan då i stort sett var känt skulle
läggas fram i den väntade grundlagspropositionen,
skulle behandlas nu under
våren, medan ärenden av annat
slag eventuellt kunde uppskjutas till
hösten. Utskottet har även mottagit propositioner
och motioner senare än dessa
häda motioner och även behandlat
dem.

.lag är väl medveten om att de båda
högermotionerna inte innehåller något
yrkande om ändring i grundlagen, varför
det inte ur den synpunkten är angeläget
att de blir behandlade före höstens
riksdagsmannaval. Men det finns i
motionen om kvinnlig tronföljd eu
stark anknytning till ett av grundlagsförslagen,
nämligen beträffande successionsordningen
och tronföljarens myndighetsålder.
Det måste vara detta, som
är orsaken till att den sist lämnade motionen
blev remitterad till behandling i
konstitutionsutskottet vid detta tillfälle.

Ofrånkomligt finns det ett starkt samband
mellan myndighetsåldern och
kvinnlig tronföljd. Man kan säga afl om
kvinnlig tronföljd hade varit införd i
var författning, så hade det inte funnits
någon anledning att i år aktualisera frågan
om en höjning av myndighetsåldern
för den som är arvtagare till kronan.
Om både kvinnliga och manliga
medlemmar av kungafamiljen i framtidens
Sverige kan bli arvtagare till kronan,
kommer inte tronföljarens mvndig -

motioner rörande kvinnlig tronföljd
hetsålder att vara det problem som det
från vissa håll anses vara i dagens situation.

Vad är da orsaken till att utskottet
handlat pa det mycket underliga sätt,
som det här är fråga om?

Ja, den verkliga orsaken kan inte
vara något annat än motionens innehåll.
Det har i utskottet gjorts gällande
att utskottet befunnit sig i tidsnöd, men
det är helt naturligt inte den verkliga
orsaken. Jag hävdar bestämt den uppfattningen,
att någon tidsnöd av nägot
slag icke har förekommit, åtminstone
inte före den 11 maj, då behandlingen
av Wennerströmsärendet började. Jag
vill också bestämt framhålla, att det
hade funnits gott om tid före den lf
maj att slutbehandla motionen om
kvinnlig tronföljd, och det finns tid
alltjämt. Men viljan har inte funnits därtill
en normal och vanlig behandling av
dessa motioner.

Om riksdagen i dag beslutar i överensstämmelse
med reservationen, så
kommer utskottet, har det utlovats, utan
några särskilda bekymmer att klara av
att vid vårriksdagen behandla den här
motionen; det blir inte på något sätt
någon katastrof i konstitutionsutskottet.

Av denna anledning och med de skäl
som jag här har anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
utskottsmemorialet fogade reservationen
och således instämma i det yrkande
som framställts av herr Virgin, vilket
innebär avslag på utskottets förslag
under punkten 2 b och c.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! I sak vill jag säga, att
majoriteten inom utskottet inte tycker
att de här motionerna har sådant samband
med proposition 140, att de skall
behöva behandlas samtidigt med den.
Jag vill påpeka att motionerna inte avser
att bryta den aktuella tronföljden,
utan det är en utredning på längre sikt
som föreslås.

Herr Sveningsson sade, att det här

Tisdagen den 20 muj 1904 em.

Nr 27

131

Ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner rörande kvinnlig tronföljd

är en unik situation och en ovanlig behandling.
Ja, herr talman, nog är det
ganska ovanligt! Här har vi motionerna
1:57 och 11:75 om kvinnlig tronföljd,
och man har ingenting emot att
de skjuts till hösten, men de fyra övriga
motionerna vill man behandla nu. Det
påminner om en hushållsgris’ öde under
andra världskriget. Det var två
grannfamiljer som gemensamt hade en
hushållsgris, och när det lackade mot
jul skrev båda familjerna var för sig
till kristidsnämnden och anhöll att fä
slakta grisen. Den ena familjen fick bifall,
och den andra fick avslag på sin
framställning. Den familj som fått avslag
skrev sedan på nytt till kristidsnämnden:
»När vår grannfamilj i enlighet
med meddelat tillstånd slaktade
sin del av hushållsgrisen, råkade även
vår halva av grisen avlida.»

Nu vill alltså herr Sveningsson att två
av motionerna skall slaktas i höst och
att de andra skall slaktas nu. Skulle inte
herr Sveningsson kunna medge, att
denna motionsslakt borde ske på en
gång?

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det kan naturligtvis vara
trevligt med ett skämtsamt inslag,
och det kanske behövs för att lätta upp
stämningen vid denna sena timme, men
vad konstitutionsutskottets behandling
av dessa motioner har med slakt av julgrisar
att göra har jag ingen möjlighet
att inse.

Utskottets ärade ordförande försöker
blanda in ett par andra motioner och
tycker det är underligt att inte vi från
högerhåll har tagit upp även dem i reservationen.
Det har sin förklaring i att
vi tycker att det räcker att behandla
vid vårriksdagen de motioner, som har
väckts från högerhåll. Men är det så att
herr ordföranden vill vara med om att
även dessa andra motioner i samma
ämne behandlas under denna vecka, så
liar jag ingenting emot det.

Sedan sade ordföranden i utskottet,
att majoriteten i utskottet inte hade den
uppfattningen, att dessa motioner borde
behandlas vid vårriksdagen. Det verkliga
skälet vill han inte tala om — det
var naturligtvis motionernas innehåll
som inte riktigt passade. I motsats till
utskottets uppfattning har ju kamrarna
ansett att dessa motioner borde remitteras
och räknat med att de skulle behandlas,
och det var utskottets skyldighet
att behandla motionerna, som remitterades
i anledning av en proposition
vid vårriksdagen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är väl alldeles ovi
dersägligt att dessa motioner handlai
om samma sak, nämligen kvinnlig tronföljd,
och då bör de väl behandlas samtidigt.

För övrigt sade herr Sveningsson i
sitt första anförande, om jag inte fattade
fel, att det hade utlovats från utskottets
sida att utskottet utan vidare
besvär skulle kunna behandla dem i
vår. .lag undrar: Vem har lovat det?

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det uttalandet om möjligheten
till behandling nu i vår gjordes
av utskottets sekreterare, när utskottet
höll sammanträde. Det är kanske inte
riktigt att utskottet som sådant har
gjort uttalandet, men från utskottets
sekretariat har det sagts, att det går
mycket bra att behandla dessa motioner,
om kammaren så beslutar i dag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna 2 b
och c av utskottets i förevarande memorial
gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående utskottets hemställan
i övrigt.

132 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa

I fråga om punkterna 2 b och c, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att kammaren skulle avslå utskottets
hemställan i nämnda punkter.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt memorial nr 18
punkterna 2 b och c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
i nämnda punkter.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

motioner rörande kvinnlig tronföljd

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 26.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta memorial.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr talmannen hemställde, att å föredragningslistan
för morgondagens
sammanträde statsutskottets utlåtanden
nr 134 och 135, bevillningsutskottets betänkande
nr 55 samt bankoutskottets utlåtande
nr 38 måtte i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020