Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

i j

Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1969

23—27 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 23 maj

Sid.

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området............. 5

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,

m. m...................................................... 24

Fortsatt valutareglering........................................ 28

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m....... 32

Åtgärder mot otillbörligt utnyttjande av behovsprövade sociala förmåner.
.............................................. 37

Rätten till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg............. 37

Åtgärder mot barnolycksfall.................................... 38

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m... . 39

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.................. 53

Obligatorisk kontroll av hastighetsmätare å motorfordon........... 58

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m................ 59

Meddelande om enkla frågor av:

herr Mundebo (fp) ang. bestämmelserna om barntillägg till ålders och

förtidspension.................................... 78

herr Romanus (fp) ang. statliga myndigheters utannonsering av

tjänster.................................................. 78

herr Strömberg (fp) ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms

universitet................................................ 78

herr Larsson i Borrby (ep) ang. importen av hästar.............. 79

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. principerna för beräkning av

tillägg till livränta......................................... 79

herr andre vice talmannen Cassel (m) ang. handläggningen av frågan
om Vindelälvens utbyggnad............................. 79

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Tisdagen den 27 maj

Sid.

Svar på fråga av herr Skoglund (s) ang. åtgärder för att främja sysselsättningen
i Norrland........................................ 79

Svar på interpellationer av:

fru Kristensson (m) ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt

omfattande både män och kvinnor........................... 96

herr Ekvall (s) ang. den anställdes innestående lön och semesterersättning
vid företags konkurs............................. 100

herr Henningsson (s) ang. barns vårdnadsplacering............... 102

herr Lindberg (s) ang. bestämmelser om högsta tillåtna vibrations nivå

för motorsågar........................................ 105

fru Marklund (vpk) ang. förbättring av pensionerna för förtidspensionerade
m. fl.............................................. 108

herr Andersson i Storfors (s) ang. tillstånd till och tillsyn över grus täktsverksamhet.

......................................... 110

herr Åkerlind (m) ang. flyttningsbidrag vid viss s. k. arbetsmarknadsutbildning.
........................................... 114

herr Sundelin (s) ang. sysselsättningsläget i Norrland............. 116

Interpellationer av:

herr Ahlmark (fp) ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd
............................................. 122

herr Lindkvist (s) ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd.
............................................. 122

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 23 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. försöksverksamhet på det

nykterhetspolitiska området................................. 5

— nr 43, om ändring i taxeringsförordningen..................... 24

— nr 44, ang. förordning om beräkning av skogsvärde vid 1970 års

allmänna fastighetstaxering, m. m............................ 24

— nr 47, ang. förordning om ändring i tulltaxan, m. m............. 28

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. fortsatt valutareglering........ 28

— nr 25, ang. lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................ 32

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, om upphävande av lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet, m. m..................... 36

— nr 53, om åtgärder mot otillbörligt utnyttjande av behovsprövade

sociala förmåner............................................ 37

— nr 56, ang. rätten till förtidspension m. m..................... 37

— nr 57, ang. rätten till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg 37

Innehåll

Nr 27

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. godkännande av 1968 års internationella
sockeravtal, m. m................................. 38

— nr 28, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation... 38

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 44, om åtgärder mot barnolycksfall.
................................................. 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m................................................ 39

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, om en allmän översyn av arbetarskyddslagen,
m. m.............................................. 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om fortsatt giltighet av vissa

skogsservitut............................................... 58

— nr 41, om obligatorisk kontroll av hastighetsmätare å motorfordon 58

— nr 42, om lagstiftning mot trafikfarlig bilförsäljning............. 59

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Fredagen den 23 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
maj.

§ 2

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska
området

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner.

I propositionen nr 86 förelogs att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att, utan hinder av ölförsäljningsförordningen,
medge den försöksverksamhet
med ölutskänkning på militära
marketenterier som föredragande departementschefen
förordat och att meddela
närmare föreskrifter för genomförande
av denna försöksverksamhet.

Förslaget avsåge utskänkning av Öl
av typ A och typ B, d. v. s. vanligt Öl
och mellanöl.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner:

1) Motionerna I: 1006 av herr Karl
Pettersson och II: 1157 av herr Nilsson
i Agnäs m. fl., vari hemställdes

att riksdagen måtte avslå propositionen; 2)

motionerna I: 1021 av herr Axelson
in. fl. och II: 1176 av herr Wiklund
i Stockholm m. fl., vari hemställdes

att riksdagen måtte avslå propositionen; 3)

motionerna I: 1022 av herr Nyquist
in. fl. samt II: 1174 av herr Rask
och fru Bergman, vari hemställdes

att riksdagen måtte avslå propositionen; 4)

motionen II: 1175 av herr Wennerfors.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 86 bemyndiga Kungl. Maj:t
att, utan hinder av ölförsäljningsförordningen,
medge den försöksverksamhet
med ölutskänkning på militära marketenterier
som föredragande departementschefen
förordat och att meddela
närmare föreskrifter för genomförande
av denna försöksverksamhet;

B) avslå motionerna

1) I: 1006 och II: 1157,

2) 1:1021 och II: 1176,

3) 1:1022 och II: 1174 samt

4) 11:1175.

Reservation hade avgivits av herrar
Wärnberg (s), Tage Johansson (s),
Stadling (s), Karl Pettersson (m), Engkvist
(s) och Vigelsbo (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1006 och II: 1157, I: 1021
och 11:1176 samt 1:1022 och 11:1174
avslå Kungl. Maj:ls proposition nr 86
och motionen II: 1175.

Utskottets hemställan, föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, som behandlas i bevillningsutskottets
förevarande betänkande
nr 41, föreslås att riksdagen bemyndigar
Kungl. Maj :t att utan hinder av ölförsälj
ningsförordningen medge den

6 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

försöksverksamhet med ölutskänkning
på militära marketenterier som föredragande
departementschefen förordat
samt att meddela närmare föreskrifter
för genomförande av denna försöksverksamhet.
Förslaget avser utskänkning
av Öl av typ A, d. v. s. vanlig pilsner,
och typ B, mellanöl.

Det gäller här en icke tidsbegränsad
försöksverksamhet, och försöket kan
följaktligen utsträckas att pågå hur
länge som helst. Men om man nu startar
en sådan försöksverksamhet och marketenterierna
får sälja mellanöl och det
på goda grunder kan antas att resultatet
blir sådant att utskänkningsrätten sedan
måste indragas, frågar jag mig, huruvida
det inte vore bättre att aldrig
meddela rätt att sälja Öl. Att en rätt
dragés in väcker ju nog större missnöje
än om någon försäljningsrätt aldrig
meddelats.

Det förefaller också egendomligt att
här bryta ut ett visst avsnitt ur en uppgift
som en pågående utredning arbetar
med. Det är ett förfarande som i andra
fall har väckt uppmärksamhet och som
ur principiell synpunkt har betraktats
som föga acceptabelt. Alkoholpolitiska
utredningen som nu arbetar borde få
slutföra sitt arbete innan man bryter
ut denna detalj. Då skulle vi kunna få
en mera överskådlig bild av det nykterhetspolitiska
läget i stort, och med ledning
därav kanske vi skulle kunna bedöma
denna detalj bättre.

Nu vill man göra gällande att detta
är endast en detalj — en i mångas mening
mycket blygsam sådan — men så
betraktades också riksdagens beslut om
införande av mellanöl. Den detaljen har
emellertid sedan visat sig vara mycket
mindre blygsam än man ursprungligen
tänkte sig. De växande siffrorna i fylleristatistiken
bär nogsamt vittne därom.
Under 1968 låg sålunda mellanölsförsäljningen
23 procent högre än året
före och inte mindre än 49 procent högre
än 1966. Ungdomsfylleriet har under
den tiden utvecklats till att bli ett av

vårt samhälles största sociala problem.

Om man studerar den värdemässiga
förskjutning som under nämnda tid har
ägt rum, finner man att mellanölsförsäljningen
år 1965, det första året som
allmänheten kunde köpa mellanöl, var
123 miljoner kronor. År 1966 ökade
siffran till 484,3 miljoner och år 1967
till 600,6 miljoner kronor. Mellanölsförsäljningen
under år 1968, för vilket år
ingen statistik har redovisats, torde
emellertid komma att ligga väsentligt
högre än de här angivna siffrorna.

För Öl av klass II A, den vanliga pilsnern,
har däremot den värdemässiga
konsumtionen gått tillbaka. Den var år
1964 403 miljoner kronor men har i
1967 års statistik redovisats till 213,2
miljoner kronor. Det har följaktligen
under fyra år skett en minskning av
försäljningen med nära 50 procent.

Det kan visserligen sägas att denna
statistik inte har någon avgörande betydelse
för ställningstagandet till dagens
fråga, som gäller införande av mellanölsutskänkning
till värnpliktiga vid arméns
marketenterier. Man skall inte,
såsom utskottet anför, hos de värnpliktiga
skapa känslan av att de står under
ett omotiverat förmynderskap. Detta
resonemang har självfallet visst fog för
sig. Mot bakgrunden av det stegrade
ungdomsfylleriet kan en del värnpliktiga
misstänkas vilja bibehålla sina alkoholvanor
även vid inryckningen i det
militära. De frågar sig varför de i rimlighetens
namn vid mogen ålder skall
påtvingas andra vanor än dem som de
varit tillförsäkrade i det civila livet.

Vore förmynderskapet emellertid inte
större inom det militära livet och inte
mera påkostande än att de värnpliktiga
inte får sin mellanöl på marketenteriet,
skulle förläggningsplatserna bli något
av ett himmelrike. Även om någon värnpliktig
vill ha sin mellanöl, behöver
den inte nödvändigtvis finnas tillgänglig
inom förläggningen. För den som
i detta avseende inte vill lägga om sin

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

civila livsföring finns det säkerligen
ändå möjligheter att skaffa mellanöl.

Med det kamratskap som utvecklas
inom en sluten militärförläggning, mot
vilket intet är att erinra, föreligger
emellertid alltid risk för att vissa värnpliktiga
för sällskaps skull tillägnar sig
dryckesvanor, som de tidigare i det civila
inte skulle ha accepterat. Det vore
beklagligt om vissa delar av vår värnpliktsungdom
skulle få en sådan belastning
som ett arv från militärtjänstgöringen.

De flesta värnpliktiga är numera bilburna
mellan hemort och förläggningsplats.
Det vore i hög grad beklagligt
om de värnpliktiga under sina bilresor
skulle råka ut för olyckor till följd av
rattfylleri som kan påvisas bero på ölkonsumtion
inom förläggningen.

Alla skäl talar sålunda för att riksdagen
avslår förevarande kungl. proposition.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen av
herr Wärnberg m. fl. Denna reservation
har fått stöd från tre av de i bevillningsutskottet
representerade partierna.
Jag vill endast beklaga att man från
folkpartiet inte velat ställa sig bakom
reservationsyrkandet.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Börjesson i Falköping
(båda ep), Jönsson i Ingemarsgården
(fp), Johansson i Skärstad och
Polstam (båda ep).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det är inte min mening
att nu försöka få till stånd en alkoholpolitisk
debatt. Den fråga som behandlas
är inte av den storleksordningen
att detta är befogat. Jag skall därför
fatta mig kort och endast med några
ord motivera min anslutning till den
reservation som fogats till bevillningsutskottets
betänkande.

Det framkommer tid efter annan oroväckande
uppgifter om att ölkonsumtionen
företer drag som är anmärk -

ningsvärda. Framför allt gäller detta
för vissa ungdomsgrupper -— nu senast,
för några dagar sedan, kunde vi ta del
av uppgifter om att det till och med
gäller elever i grundskolan. Den reklamkampanj
för Öl som sedan länge
bedrivs av bryggerierna har nu faktiskt
fått sådan form och omfattning att den
överskridit gränsen för det som kan
anses förenligt med anständighet, ansvar
och god samhällsanda.

Det är också i detta sammanhang
man måste bedöma den fråga vi nu
behandlar, även om denna i och för
sig kan sägas vara av ringa storleksordning.
Enligt min mening har det inte
heller förebragts några övertygande bevis
på värdet av den försöksverksamhet
som det är fråga om. Jag anser därför
att vi inte bör gå längre i liberalisering
av bestämmelserna om ölet.

Jag vill erinra om att socialstyrelsens
chef Bror Rexed nyligen vid en hälsovårdskonferens
konstaterade att narkotikabruket
är allvarligt och måste bekämpas.
Han gav samtidigt uttryck åt
sin tro att detta skulle gå genom samfällda
ansträngningar. Men han ansåg
att vi därefter måste gripa oss an med
alkoholproblemet, som egentligen är ett
större bekymmer än narkotikan.

Jag tror inte det är möjligt att härvidlag
koppla bort ölet som faromoment
särskilt för ungdomen. Yi kan därför
gärna vänta med ytterligare lättnader
tills vi genom den alkoholpolitiska utredning
som nu arbetar får en samlad
överblick av alkoholproblemet.

Herr talman! Det är dessa motiveringar
som ligger bakom min anslutning till
reservationen, och jag ber att få yrka
bifall till denna.

I detta anförande instämde fröken
Sandell och fröken Åsbrink (båda s).

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det är ju här inte fråga
om någonting annat än en försöksverksamhet,
som skall verkställas efter en
framställning från överbefälhavaren.

8 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Det är lämpligt att ett försök görs med
rätt att vid marketenterierna utskänka
även Öl av klass I och klass II. Något
starköl är det inte fråga om. Förslaget
har remitterats till bl. a. försvarets personalvårdsnämnd,
som instämt i det.

Vi är säkerligen alla överens om att
det är av utomordentligt stor vikt att
allt görs för att skapa en bättre nykterhet.
Därvidlag råder alltså ingen strid,
och det är därför felaktigt att göra en
uppdelning av reservanterna och utskottsmajoriteten
i två grupper som
skulle ha olika intressen. Det är bara
fråga om vilka medel som skall väljas.

Vad som närmast ligger bakom
önskan att få till stånd denna försöksverksamhet
är att man vet att det redan
förekommer en viss konsumtion avspritvaror
vid militära förband, och såvitt
jag kan förstå vill man ha en bättre
kontroll — något som måhända skulle
kunna uppnås genom ett sådant här
försök. Kan vi den vägen komma fram
till en bättre ordning, är det enligt min
mening inte något fel att försöket görs.
Det är detta som ligger till grund för
att utskottsmajoriteten tillstyrker att Öl
försöksvis serveras även på marketenterierna.

Man kan naturligtvis tvista om huruvida
det är riktigt att bekämpa alkoholmissbruket
genom förbud. Jag tror
att det i stället har visat sig vara bättre
att utan förbud försöka hålla konsumtionen
nere. Vi kan bara göra jämförelser
med en del andra länder. Här i
Sverige har tillämpats ett ganska restriktivt
system, men vi har kommit underfund
med att detta varit felaktigt. Sett
ur den synpunkten måste det vara rätt
väg när man nu försöker att i någon
större utsträckning ge medborgarna frihet,
så att de icke skall finna tjusning
i att smita bakom ryggen på överordnade
för att komma åt den begärliga
drycken. Detta motiverar kanske också
att vi ger dessa ungdomar möjlighet att
visa att även de kan ta sitt ansvar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande nr 41.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Utskottets talesman har
hänvisat till att försvarets personalvårdsnämnd
har tillstyrkt den försöksverksamhet
som riksdagen nu har att
besluta om. Jag är ordförande i försvarets
personalvårdsnämnd, och det är
skälet till att jag har begärt ordet i den
här diskussionen.

Personalvårdsnämnden är sammansatt
av folk från många olika intresseriktningar.
Flera av denna kammares
ledamöter sitter med i nämnden, och
i varje fall någon av dem är starkt engagerad
inom nykterhetsrörelsen. I personalvårdsnämnden
finns vidare representanter
för de militära yrkesgrupperna
och för folkrörelserna. Med i nämnden
är också chefen för ett av de stora
stockholmsförband, som verkligen har
att kämpa med allvarliga alkoholmissbruksproblem.

Efter en mycket seriös och ingående
diskussion vid ett par sammanträden
kom personalvårdsnämnden fram till
att enhälligt tillstyrka ifrågavarande försöksverksamhet.
Det är framför allt,
herr talman, två motiv för detta. För
att få pojkarna i militärtjänsten aktivt
engagerade för och positivt inställda
till sina uppgifter ansågs det angeläget
att så långt det är möjligt skapa ungefär
likartade villkor för pojkarna utanför
och innanför kaserngrindarna.
Ungdomarna i militärförbanden bedömer
det såsom orättvist att de inte där
skall ha möjlighet att dricka den flaska
mellanöl som deras kamrater utanför
militärtjänsten kan göra.

Detta leder, herr talman, fram till en
nykterhetspolitisk slutsats. Många av
pojkarna går ut utanför militärförläggningen
och skaffar sig där inte bara
mellanöl utan också starköl och andra
starkare drycker, och det är ingen tvekan
om att det, såsom sagts i talarsto -

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

len här i dag, finns allvarliga problem
bland pojkarna i militärtjänst.

Vi tror i personalvårdsnämnden att
den här försöksverksamheten som är
mycket begränsad skall kunna leda
fram till en minskning av de svårigheter
man i vissa förband har att brottas
med.

Det är sålunda, herr talman, dels mot
bakgrund av den bedömning med hänsyn
till försvarsviljan som personalvårdsnämnden
har gjort, dels mot bakgrund
av att vi tror att förslaget kan
ha en gynnsam nykterhetspolitisk effekt
som nämnden enhälligt tillstyrkt en
försöksverksamhet.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det bifallsyrkande beträffande bevillningsutskottets
hemställan som utskottets
talesman förut har ställt.

I detta anförande instämde herrar
Krönmark och Björck i Nässjö, båda
(m).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Min vän herr Vigelsbo
beklagade att folkpartiet inte hade stött
reservationen. Jag vet inte närmare hur
saken har behandlats inom bevillningsutskottet
—- jag tillhör ju inte utskottet
— men detta är ingen partiskiljande
fråga. En mycket betydande del av folkpartiet,
både inom bevillningsutskottet
och utanför detta, stöder reservationen;
jag skulle tro att det nästan är
fråga om majoriteten av folkpartiets
riksdagsmän.

Det finns olika meningar inom alla
partier om detta spörsmål lika väl som
om mycket annat i fråga om nykterhetspolitiken.
Det kan man se av bevillningsutskottets
betänkande; en sådan
centerpartist som t. ex. herr Sundkvist
står på majoritetens ståndpunkt.

Jag vet inte om man skall tillmäta
personalvårdsnämndens vitsord så stor
betydelse. I varje fall känner jag inte
till att den besitter sakkunskap i fråga
om nykterhetspolitik och nykterhetsvård.

Vad gäller att ge de inkallade en så
likartad ställning som möjligt förhåller
det sig ju så, att de i en rad andra avseenden
ingalunda har samma ställning
som den civila befolkningen. Det råder
en mängd inskränkningar, som egentligen
är mycket väsentligare än den nu
gällande beträffande Öl. Inte heller det
argumentet tycks mig alltså väga alltför
tungt.

Inte heller jag har något behov av att
förstora upp eller dramatisera denna
fråga, men jag tycker att den väcks i
ett ur psykologisk synpunkt ganska
oroligt och därför rätt ogynnsamt nykterhetsläge.
Det gäller just mellanölets
roll i utvecklingen. Jag behöver inte
själv söka skildra situationen. Genom
pressen och på andra vägar förmedlas
ju upplysningar till oss. Det måste ha
gått långt, förefaller det mig, då man
dagen efter folknykterhetens dag i år
kunde läsa följande i en stor ledare i
Nya Wermlands-Tidningen, som ju inte
är känd för något slags nykteristiska
ensidigheter men som dock även tidigare
använt tongångar liknande dessa:
»Det är gott och väl att en medelålders
generation ändrat sina vanor en
smula från de starkaste dryckerna till
Öl och vin. Men det är rent ut sagt
skrämmande siffror som redovisats om
ungdomens alkoholvanor. Det kan förstås
sägas att det är bättre att de dricker
Öl än sprit. Men öldrickande i stor
omfattning är illa nog. Man kan inte
bortse ifrån att reklamen för ''svagare’
drvckesvanor stimulerat ungdomar som
inte druckit alls att börja dricka Öl och
vin.

Risken är stor att detta är ett första
steg för de flesta ungdomar. Öl och vin
är i stor utsträckning inkörsporten till
starkare spritvaror.

Alla tillgängliga undersökningsresultat
visar att alkoholvanorna över huvud
taget spritt sig med oroväckande snabbhet
nedåt i åldrarna. Det gäller Öl, vin
och starksprit.»

Längre ned i samma ledare skriver

10 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

.idningen: »Här har dock inte bara
myndigheterna ett stort ansvar utan
också de som för ut Öl, vin och sprit
på marknaden. NWT har för någon tid
sedan uppmärksammat den omfattande
ölreklam som direkt riktar sig till ungdomen.
Den stora ölkoncernen i landet
lockar med stora braskande annonser
där man applicerat behagfullt öldrickande
ungdomar i förföriska miljöer.

Man får hoppas att företaget ifråga
besinnar sitt ansvar — inte minst mot
bakgrund av den oroväckande statistik
som åter redovisas.»

Detta är alltså Nya Wermlands-Tidningens
uppfattning. Man skulle nästan
ha kunnat hämta denna skildring ur
en nykterhetstidning.

Jag ber också att få hänvisa till att
skolöverstyrelsens förre generaldirektör
Hans Löwbeer och dess nuvarande
chef Jonas Orring givit uttryck åt sin
djupa oro över den effekt på ungdomens
alkoholvanor som mellanölet har
haft. Jag konstaterar vidare att länsstyrelsen
i Gävleborgs län, alltså Jarl
Hjalmarsons län, för bara ett par månader
sedan såg sig nödsakad att vidta
ett flertal åtgärder mot det växande
ilmissbruket och bl. a. gjorde en framställning
till kontrollstyrelsen —• en
tämligen drastisk åtgärd i en fråga av
detta slag för att komma från en länsstyrelse.

Jag kan ärligt tillstå att jag inte omeielbart
var benägen att motionera mot
lenna proposition, eftersom det gällde
ett försök och eftersom detta, såsom
redan sagts, är förbundet med en rad
förbehåll — man bör ju vara öppen
och positiv till experiment, särskilt till
sådana som vetenskapligt kan kontrolleras.
Vi vände oss faktiskt inte här i
riksdagen, i varje fall gjorde ingen det
från den grupp jag företräder, med ett
avslagsyrkande mot försöken med fri
utminutering av starköl i Värmlands
och Göteborgs och Bohus län — ett försök
som gällde en bred publik och där
man således hade utsikt att bedöma ut -

fallet i en normalbefolkning i normala
miljöer. Det gick sedan illa, som vi vet.

Ser man närmare på den sak det nu
gäller, är förslaget till försöksverksamhet
enligt min mening otillfredsställande
berett — jag snuddade vid det när
jag talade om personalvårdsnämnden,
som är en av de två instanser som har
yttrat sig. Ingen militär instans i egentlig
mening — jag tänker på förbandschefer
— har hörts, inga nykterhetsvårdande
myndigheter heller. Försöket
skulle kunna genomföras, om det var
upplagt som en grundligt genomtänkt
försöksverksamhet, avseende dem det
gäller i stort. Vi får med detta försök i
stället ett tillfälle att se effekten på det
speciella urval militärpersonal, som är
kvar på förbanden efter tjänstgöringstidens
slut. Därtill kommer att det tvivel
på att det verkligen är möjligt att
på ett meningsfullt sätt mäta effekten
av försöksverksamheten, som en ledamot
av alkoholpolitiska utredningen uttalat
i en reservation, knappast kan avvisas.

Jag fäster på nytt uppmärksamheten
på att det inte blir ett genomsnitt av
militärpersonal, som försöket kommer
att gälla, och att det inte blir möjligt
att pröva hur de civila vanorna bland
den manliga genomsnittsbefolkningen
att förtära Öl av olika typ verkar under
de förhållanden, bland annat i samband
med måltider, som råder inom
militärförbanden i deras normala funktioner.
Försöket görs under specifika
förhållanden med ett högst speciellt urval
av försökspersoner. Hur samma frihet
att dricka Öl inom som utanför militärförbanden
verkar kommer man alltså
inte att kunna pröva.

Som herr Vigelsbo berörde råder det
oklarhet om hur länge försöket skall
pågå. Lämnas nu ett medgivande om
försöksverksamhet tills vidare, är det
sedan inte möjligt att stoppa försöket,
hur mycket än t. ex. alkoholpolitiska
utredningen skulle önska detta — allt
kommer därvid att bero på Kungl.

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Maj ds bedömning av utfallet av försöket.

Med detta, herr talman, och med hänvisning
till ytterligare motiveringar i
motionerna I: 1021 och II: 1176 ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Westberg i Ljusdal, Sellgren, Jonsson i
Mora, Nilsson i Lönsboda, Rimås, Nelander
och Berndtsson (samtliga fp).

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga till kammaren att herr Wiklund
i Stockholm visar en upprörande
okunnighet då han karaktäriserar försvarets
personalvårdsnämnd. Herr Wiklund
har över huvud taget inte satt sig
in i hur nämnden arbetar och hur den
är sammansatt. Han säger bl. a. att
nämnden saknar nykterhetspolitisk sakkunskap.
En av medlemmarna i nämnden
är den tjänsteman i skolöverstyrelsen
som har ansvaret för styrelsens äskanden
när det gäller nykterhetsorganisationernas
verksamhet o. s. v. Jag
har erinrat om att det bland nämndens
ledamöter finns aktivt verksamma medlemmar
av nykterhetsrörelsen.

Samtliga nämndens ledamöter har
enats om att tillstyrka denna försöksverksamhet.

Vidare säger herr Wiklund att ingen
militär instans har tillfrågats. Bör vi
inte, herr Wiklund, i detta sammanhang
räkna med att Officersförbundet är representerat
i nämnden? Dessutom är
en av ledamöterna chef för ett av
de största stockholmsförbanden, vilket
verkligen har att brottas med det problem
vi nu talar om.

Om herr Wiklund anser att personalvårdsnämnden
inte har sakkunskap på
detta område och att den som remissinstans
inte bör tillmätas någon större
vikt, måste det således betyda att herr
Wiklund helt saknar kännedom om
nämnden och dess arbete.

Jag vill också vända mig mot en an -

nan sak som herr Wiklund sade. Det
gäller frågan om likställdheten mellan
de värnpliktiga och andra ungdomar.
På en mängd områden kan man inte
uppnå likställdhet för de värnpliktiga;
det ligger i militärsystemets natur. Men
jag sade i mitt anförande att man med
hänsyn till försvarsviljan så långt det
är möjligt bör skapa lika villkor. Det
görs för närvarande bl. a. experiment
med civil klädsel även innanför kaserngrindarna.
Det föreliggande förslaget
är ett försök att på ett begränsat
område åstadkomma ökad likställdhet
mellan pojkarna i militärtjänst och andra
ungdomsgrupper.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var en gruvlig salva
som herr Alemyr avfyrade, och det kan
måhända vara riktigt att göra det i ett
försvarssammanhang.

Jag tycker också att det är naturligt
att herr Alemyr försvarar personalvårdsnämnden,
eftersom han är dess
ordförande. Att det i personalvårdsnämnden
finns personer som kan denna
sak har jag inte ifrågasatt. Jag talade
om nämnden som organ, och herr
Alemyr vill väl ändå inte göra gällande,
att personalvårdsnämnden är en nykterhetsvårdsnämnd
eller en specialmyndighet
för att bedöma sådana här frågor?
Varför kunde man inte låta de
vanliga nykterhetsvårdande organen
yttra sig seriöst i denna fråga? Skolöverstyrelsen
nämndes av herr Alemyr.
Varför kunde inte den få yttra sig? Skolöverstyrelsen
har stor erfarenhet av hur
det förhåller sig bland ungdomen. Dess
chef har uttalat stor oro beträffande
mellanölets roll när det gäller utvecklingen
av ungdomens alkoholvanor. Socialstyrelsen
borde naturligtvis också
ha fått yttra sig liksom de nykterhetsvårdande
organen i de orter som har
militärförläggningar.

Det var detta jag avsåg. Man fick av
herr Alemyrs anförande nästan det in -

12 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

trycket att personalvårdsnämnden hade
sakkunskap utöver vad som hör till denna
världen. Jag vill inte säga att det
är oviktigt att personalvårdsnämnden
yttrar sig, men jag anser att man borde
ha försökt få en mer differentierad
opinionsbild genom att tillfråga de särskilt
sakkunniga organen när det gäller
nykterhetsvården.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
att personalvårdsnämndens uppgift enligt
dess instruktion är att vara det remissorgan
som Kungl. Maj :t och ÖB
skall vända sig till i frågor av denna

typ Herr

WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det skulle alltså betyda
att man i sådana frågor vore förbjuden
eller hindrad att inhämta yttrande från
nykterhetsvårdande organ. Det är en
mycket märklig tolkning, och jag tror
inte att den på något sätt är korrekt.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! I propositionen säger
departementschefen att försöket med
ölutskänkning vid förbanden skall pågå
tills vidare utan någon fastställd tidsbegränsning.
Jag har i en motion framhållit
att försöket från både principiella
och andra synpunkter hade bort tidsbegränsas.
Med litet god vilja kan jag
emellertid nöja mig med den skrivning
utskottet gjort i sitt betänkande; denna
fråga är ju inte särskilt stor i sammanhanget.

Jag skulle i stället vilja ägna några
minuter åt själva förslaget som sådant.
Jag gör detta därför att jag inte riktigt
kan förstå hur det har kunnat uppstå
oenighet i denna lilla fråga. Nykterhetsgruppens
ställningstagande förbryllar
mig verkligen. Även om jag i de alkoholpolitiska
frågorna har en annan
mening om alkoholpolitikens utformning
känner jag mycket stor respekt

för nykterhetsrörelsens insatser för ett
nyktrare samhälle. Trots att jag inte
tror att restriktionssystem är lösningen
på alkoholproblemet har jag försökt sätta
mig in i och förstå hur exempelvis
herr Wiklund i Stockholm, herr Engkvist,
herr Vigelsbo och andra resonerar
sig fram till sin uppfattning. Inte
minst när jag på olika sätt får upplysningar
om alkoholens skadeverkningar
och de djupt tragiska konsekvenser som
alkoholmissbruket kan medföra såväl
för den som hamnat i ett missbruk som
för de människor i omgivningen som
oförskyllt får lida för detta, blir jag
mycket tveksam och försöker att på
nytt grundligt tänka igenom problemet.
Varje gång jag omprövat min uppfattning
har jar trots allt stärkts i den liberala
synen på alkoholpolitiken. Jag vill
emellertid, herr Wiklund, starkt understryka
min respekt och förståelse för
den motsatta ståndpunkten och helhetsuppfattningen
i alkoholfrågan.

Vad som däremot är svårare att förstå
är reservanternas yrkande om avslag
på förslaget om den här försöksverksamheten.
Har vi inte i flera år
varit överens om att på olika sätt styra
över konsumtionen från starkare drycker
till svagare? Har vi inte varit överens
om att det gäller att begränsa det
avsevärt skadligare starkspritsdrickandet?
Visst är det allra bäst att över huvud
taget inte nyttja dessa drycker, men
vi måste vara realistiska. Ett alkholfritt
samhälle är dess värre en utopi, och vi
måste därför utforma vår alkoholpolitik
så att vi kan räkna med en så bred
förankring som möjligt i de djupa leden.

Här gäller det frågan huruvida Öl
på försök skulle kunna utskänkas på de
militära förbanden och marketenterierna.
Det gäller alltså inte utskänkning
av starksprit, starkvin eller lättvin, utan
det gäller om värnpliktige eller repgubben
Svensson skall få dricka en Öl till
kvällssmörgåsen ifall han tycker om att
göra det.

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Vad är då motionärernas och reservanternas
alternativ? Deras alternativ
är att denne Svensson, som är inkallad
för att öva sig för uppgiften att försvara
vår hembygd och vårt land, om han
önskar en Öl skall bli tvungen att smygdricka
denna inom kasernområdet eller
klä om sig för att efter dagens övningar
bege sig till regementsortens krog. Den
som har varit inkallad är klart medveten
om hur olustigt smygdrickandet på
kasernområdet är, men han vet också
att det vid ett krogbesök efter tjänstens
slut ofta tyvärr blir mer än en flaska
Öl.

Jag vill även understryka att det här
gäller en försöksverksamhet. Resultatet
av denna borde vara värdefullt för alla
som är intresserade av alkoholfrågorna
och den framtida alkoholpolitikens utformning.

Jag måste vidare påpeka det orättvisa
i att en officer kan få en Öl på
mässen. Är man underofficer, kan man
också få en Öl på mässen, och är man
underbefäl, kan man få en Öl på marketenteriet
eller mässen, men för en
vanlig menig, en vanlig basse, blir det
kalla handen. Är det jämlikhet? Så behandlas
alltså den unga generationen,
som vi i övrigt ställer så stora krav på
och hoppas så mycket av. När den unge
mannen är civil och står i matkön i
arbetsplatsens lunchrum, kan han få en
Öl till maten, men är han klädd i uniform
och är i det svenska försvarets
tjänst, vägras honom detta, t. o. m. på
hans fritid.

Jag försökte lyssna noga på herr Wiklund
och flera av de övriga som har
försvarat reservationen. Jag återupprepar,
herr talman, att jag har stor respekt
för nykterhetsgruppens helhetsuppfattning
i alkoholfrågan, men den ståndpunkt
som man har intagit i dag förbryllar
mig och säkerligen också många
utanför detta hus, icke minst bland de
unga.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är inte på något
sätt förvånad över att herr Wennerfors
är så förbryllad av vårt ställningstagande
i denna fråga. Han har nämligen vid
upprepade tillfällen här och även utanför
detta hus framträtt som en av de
främsta försvararna av ölintressena i
detta land.

Om jag inte enligt herr Alemyr förstår
särskilt mycket av vad personalvårdsnämnden
gör, förstår herr Wennerfors
inte särskilt mycket av hur det
går till på en militärförläggning efter
tjänstgöringstidens slut. De flesta söker
ta sig därifrån så snart som möjligt,
och det är i varje fall inte min uppfattning
att en möjlighet att dricka mellanöl
skulle hålla dem kvar i militärförläggningen.

Herr RASK (s):

Herr talman! I motion 1:1022 och
II: 1174 har vi motionärer yrkat avslag
på proposition nr 86, och jag vill med
några ord motivera mitt ställningstagande.

Jag tror inte att man tjänar saken
genom att ta upp något resonemang
om nykterhetspolitiken i dess helhet.
Jag tror i stället att debatten i detta
ärende tjänar sitt syfte bäst om den
begränsas till vad förslaget innebär. Jag
vill därför inte säga att saken är oväsentlig,
tvärtom. Frågan gäller ungdom
under värnpliktsutbildning.

Det är visserligen fråga om en försöksverksamhet,
och en begränsad sådan,
men vad skall denna försöksverksamhet
egentligen tjäna till? Alla känner
till de negativa verkningar som mellanölet
har fått på ungdomens tillvänjning
och attityder. På ytterligare ett
område vill man nu introducera mellanöl,
och följden kan inte bli någon annan
än en ökad och icke önskvärd tillvänjning
bland ungdomar.

Överbefälhavarens agerande i denna
fråga är både besynnerligt och anmärk -

14 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

ningsvärt. Vår högste militäre chef har
här tagit ett initiativ som vi bör avvisa.
Man ökar inte trivseln vid de militära
förläggningarna genom att göra
marketenterierna till ölpubar.

Annars är de värnpliktigas trivsel en
fråga som borde uppmärksammas mera
på högsta ort. I en interpellationsdebatt
för ett par, tre år sedan efterlyste
jag initiativ till fritidsaktiviteter framför
allt för de värnpliktiga från södra
och mellersta Sverige som får sin värnpliktsutbildning
vid norrlandsregementena.
Så långt jag har kunnat följa utvecklingen
på detta område har inga
initiativ i detta fall tagits av överbefälhavaren
eller honom närstående mer
än denna framställning nu om utskänkning
av Öl på marketenterierna.

I propositionen citeras några meningar
i ÖB:s motivering för framställningen.
Han uttalar där bl. a. att känslan av
förmyndarskap skulle försvinna, om de
värnpliktiga finge dricka mellanöl på
»markan». Bevillningsutskottets majoritet
har gått på detta. Utskottet har
t. o. m. lagt till ordet »omotiverat». Om
man nu sätter ordet »förmynderskap» i
motsats till ordet »frihet» — och det
måste man göra i detta sammanhang —
vill åtminstone jag lägga in litet mer
innehåll än detta om mellanöl i ett så
stort och värdeladdat ord.

Jag finner således inga som helst
skäl som talar för en försöksverksamhet
av det slag som föreslås i propositionen,
och jag yrkar därför, herr talman,
bifall till den reservation av herr
Wärnberg m. fl. som är fogad till utskottets
betänkande.

I detta anförande instämde herr Almgren
(s).

Fru BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
i anledning av proposition nr 86, där
det föreslås försöksverksamhet med ölutskänkning
på militära marketenterier.

Också jag har reagerat för att endast
två remissyttranden har avgivits. Inom
alkoholpolitiska utredningen, som står
för det ena yttrandet, råder det delade
meningar. T. o. m. förslagsställaren, ÖB,
tycks vara tveksam till att utvidga mellanölsreformen
till militära marketenterier
och föreslår därför försiktigtvis en
försöksverksamhet.

Det sägs i propositionen att försöksverksamheten
skall bedrivas under noggrann
kontroll, men svårigheterna därvidlag
torde vara betydande. Alkoholpolitiska
utredningen uttalar, att den
föreslagna försöksverksamheten möjligen
kan ha ett visst värde för att klarlägga
vilken roll ölet kan spela för nykterhetstillståndet
bland ungdomen i den
speciella situation som just militärtjänstgöringen
utgör. Alkoholpolitiska
utredningen ställer vidare som ett absolut
villkor för ett genomförande av öB:s
förslag att garantier skapas för en ordentlig
uppföljning av försöket. En av
ledamöterna i alkoholpolitiska utredningen
har reserverat sig mot beslutet
under åberopande av att möjligheten
att på ett meningsfullt sätt mäta effekten
av den försöksverksamhet det här
gäller måste bedömas som ringa, varför
den ter sig meningslös och därtill innebär
risker för ökade alkoholskador.

Dalarnas distriktsloge av IOGT har
hemställt att ÖB:s förslag avvisas. De
skäl som anförts för försöksverksamheten
anses inte bärande. Risk föreligger
för att den kan medföra allvarliga konsekvenser
för det allmänna nykterhetstillståndet.
Den har vid sin senaste avslutade
kongress också betonat ölets negativa
verkningar för vår ungdom och
t. o. m. använt så starka uttryck som att
ölet är »social dynamit» för vår ungdom.
Jag tror att det ligger något i dessa
uttalanden, och jag tror att vi bör
hysa all respekt och aktning för nykterhetsorganisationernas
synpunkter i
dessa frågor.

Det sägs att utskänkningen endast
skall bedrivas efter tjänstgöringens slut

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

för dagen och därigenom också kan bidra
till att minska förtäringen utanför
kasernområdet. En sådan bevisföring
är knappast riktig. Det finns väl också
möjlighet för att denna försöksverksamhet
kan påverka dem som tidigare har
varit ointresserade till icke önskvärd
tillvänjning.

I utskottets uttalande framhålls att
försöksverksamheten skall »mera ses
som ett led i strävandena att begränsa
sådana regler inom militärlivet som kan
bidra till att hos de värnpliktiga skapa
känslan av att stå under ett omotiverat
förmynderskap än som ett led i en
nykterhetspolitisk reformverksamhet».
Utskottet anser också att från nykterhetspolitisk
synpunkt kan frågan anses
vara bagatellartad.

Man skulle kunna instämma i utskottets
skrivning, om värdet av ett omotiverat
förmynderskap genom denna försöksverksamhet
kunde elimineras. Men
kan det vara riktigt att, som utskottet
säger, det skulle ligga ett så stort värde
i detta genomförande av ölutskänkning
att förmynderskapskänslan skulle försvinna
i och med detta? Det tror jag
verkligen inte. Hur skulle det i så fall
uppfattas, ifall risk förelåg för att sådana
olägenheter uppstod att försöket
kanske t. o. m. skulle behöva avbrytas,
vilket enligt ÖB inte utesluts?

Utskottets uppfattning är att försöksverksamheten
ur nykterhetspolitisk synpunkt
inte spelar någon roll. Jag skulle
vilja tillägga att det dock kan spela en
negativ roll. Jag kan inte dela de två
ledamöters mening i alkoholpolitiska
utredningen, vilka ansett, att utredningen
klarare bort uttala sig för värdet av
den föreslagna försöksverksamheten,
som enligt deras mening bör ses som
ett led i en alkoholpolitisk strävan att
styra över konsumtionen från starkare
till svagare drycker. Det torde vara väl
klarlagt att ölet i många fall är inkörsporten
för många unga människor till
ännu starkare drycker, varför ölets roll
inte kan anses vara bagatellartad. Ris -

ken för att nuvarande ölrestriktioner
skall skapa känsla av omotiverat förmynderskap
hos värnpliktiga måste, såsom
jag upplever det, betecknas som
mycket liten, i varje fall i förhållande
till alla andra inskränkningar som drabbar
den enskilde vid fullgörandet av
militärtjänstgöringen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Kungälv (s).

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Efter alla de »trosbekännelser»
som framförts från nykterhetshåll
vill jag understryka att nykterhetsrörelsen
inte är principiellt enig
i de alkoholpolitiska frågorna. Vi kan
som exempel ta organisationen Verdandi
vars synsätt återspeglats i nr 3 i år
av tidningen Verdandisten. Jag citerar:
»SSU och Verdandi vill bryta ''väckelseepoken’
och göra realpolitik av kampen
mot alkoholskadorna. Restriktionerna
och lagstiftningen kring försäljningen
av Öl, vin och sprit får inte bli
en huvudfråga.»

Just beträffande denna konkreta fråga
tog jag mig friheten att kontrollera
Verdandis uppfattning. Organisationen
som sådan har inte tagit ställning, men
den funktionär inom organisationen
som jag träffade talade starkt för propositionen.
Därmed tror jag att vi kan
vederlägga resonemanget att det står en
nykterhetsfront mot en annan front i
denna fråga.

Vi måste bedöma dessa problem med
en annan utgångspunkt. Under senare
tid har det skett en större anpassning
av de militära bestämmelserna till gällande
civila normer, vilket naturligtvis
innebär en positiv utveckling, och detta
av flera skäl. Det främsta är att de
värnpliktiga upplevt åtskilliga bestämmelser
som omotiverade, vilket naturligt
nog kunnat utgöra en bidragande

16 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

faktor till en negativ inställning till militärtjänstgöringen
som sådan, något
som givetvis är olyckligt.

De nya bestämmelser som nu trätt i
kraft bygger i mycket stor utsträckning
på principen att bestämmelser i Tjänstereglemente
för Krigsmakten skall överensstämma
med gällande civila normer
och därmed får också de värnpliktiga
en mindre stark känsla av detta omtalade
och omotiverade förmynderskap.
Vi har alltså sett att mycket redan avskaffats.
Den gamla klassiska reveljen
finns inte längre, hälsningsplikten i sin
gamla form är också avskaffad o. s. v.
Förslaget i propositionen bygger i hög
grad på samma motiv. Det finns för
närvarande ett förbud som, såvitt jag
förstår, inte kan motiveras med tjänsteskäl
och detta leder till att man kan få
en känsla av att stå under förmynderskap.

Vi skall också ha klart för oss vilka
förutsättningar för försöksverksamhetens
genomförande som uppställs i propositionen.
Det framhålles bl. a. att försöksverksamheten
skall ske i intimt
samråd med den alkoholpolitiska utredningen,
att det endast är fråga om
utskänkning — således inte om utminutering
—- av vanligt Öl och mellanöl,
att alkoholpolitiska utredningen förutsattes
göra en uppföljning av försöket
och slutligen att försäljningen skall ske
endast efter tjänstens slut.

I detta sammanhang vill jag polemisera
något mot motionärerna och de tidigare
talarnas yttranden. Man säger att
berörda organ inte har haft tillfälle att
yttra sig över förslaget och framhåller
att ÖB är mycket tveksam, men båda
dessa påståenden är felaktiga. Frågan
har ingående diskuterats bl. a. i samband
med den totala anpassningen av
militära bestämmelser till civila normer.
Representanter för de politiska
ungdomsförbunden har deltagit i diskussionen
liksom även förbandschefer
och andra berörda grupper såsom vissa
förbandsnämnder. Beträffande öB:s

tveksamhet vill jag säga att jag uppfattat
saken så, att tveksamheten närmast
består i att ÖB ifrågasätter enligt vilka
regler utskänkningen skall ske — det
är alltså inte fråga om någon tveksamhet
beträffande utskänkningen som sådan.
Låt oss också tillägga att när inte
ens ÖB finner det nödvändigt att upprätthålla
skillnaden mellan värnpliktiga
och andra jämnåriga i dessa avseenden
har jag mycket svårt att förstå att andra
skall behöva lägga förmyndaraspekter
på frågan.

Vidare har motionärer och andra talare
anfört att det är svårt att kontrollera
ölförsäljningen och att skilja på
värnpliktiga med och utan kvällstjänstgöring.
I och för sig tror jag inte att
det är några svårigheter med att kontrollera
försäljningen vid utskänkningen.
Där finns det många praktiska vägar
att gå fram på. Vad svårigheten att
skilja mellan tjänstgöringsfria och icke
tjänstgöringsfria värnpliktiga beträffar
bottnar resonemanget i viss utsträckning
i okunnighet hos talarna. Kvällstjänstgöring
förekommer nämligen i
mycket stor utsträckning på samma
kvällar för samtliga enheter inom förbandet.
Vissa skillnader förekommer,
men i huvudsak är den tjänstgöringen
förlagd till samma kvällar, och då kan
svårigheterna i det fallet inte bli särskilt
stora.

Dessutom kan tilläggas, alldeles oavsett
vad man rent principiellt tycker
om nummerbrickor på soldater, att varje
soldat har en nummerbricka av vilken
det framgår vilken enhet vederbörande
tillhör. Slutligen är resonemanget
att det är svårt att genomföra en viss
reform i och för sig inte något argument
mot att genomföra reformen.

Här har också talats om den okontrollerade
ölkonsumtionen utanför kasernområdet.
Den senaste talaren ifrågasatte
riktigheten i påståendet, att den
konsumtionen skulle minska. Låt mig
i anslutning till det säga, att det är
svårt att finna motiv för att någon skul -

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

le gå ut till sin bil för att dricka Öl, när
lian inom kasernområdet under vettiga
former kan dricka sitt mellanöl. Jag vill
också tillägga att den insmuggling av Öl
till förbandsområdena, som vi måste erkänna
förekommer, sannolikt skulle försvinna
vid ölförsäljning på marketenterierna.

Låt mig slutligen göra tre konstateranden.
Utskänkning av Öl förekommer
redan på mässarna. Det är rimligt att
även de värnpliktiga får rätt att köpa
Öl. Vi får se det som ett led i demokratiseringssträvandena
inom försvaret.

Vidare fullgör omkring 50 000 personer
årligen sin första militärtjänstgöring,
och huvuddelen av dem är 20 år,
alltså samma ålder som riksdagen för
några dagar sedan beslöt att fastställa
som myndighetsålder. Dessutom fullgör
70 000—90 000 människor repetitionstjänstgöring
varje år, och av dem är
samtliga myndiga. Jag tycker att vi bör
kunna visa dessa båda grupper samma
förtroende i militära som i civila sammanhang.

Slutligen har man i Danmark sedan
1962 sålt Öl vid förbanden, och enligt
chefen för den danska personalvårdsniimnden
har det inte vid något tillfälle
under denna tid förekommit något
som helst missbruk.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få motivera mitt ställningstagande
när denna fråga behandlades i utskottet.

Jag tror det är riktigt som herr Engkvist
och herr Wennerfors framhöll, att
den detaljfråga vi nu diskuterar är av
relativt liten betydelse. Däremot finns
det naturligtvis all anledning att understryka
vad såväl utskottet som reservanterna
skrivit om att åtskilliga drag
i dagens nykterhetspolitiska situation
är oroande. Men jag tycker som sagt att

vi inte skall blåsa upp detta spörsmål
till någon stor fråga.

Mitt ställningstagande grundar sig
helt enkelt på det förhållandet, att vi
har en alkoholpolitik utredning som
arbetar med den nykterhetspolitiska situationen,
vilken såsom både utskottet
och reservanterna konstaterar ter sig
oroande i vårt svenska samhälle. Alkoholpolitiska
utredningen behöver givetvis
ett visst underlag för att arbeta. Vi
har tidigare haft försöksverksamhet av
två olika slag, som utredningen fått ta
ställning till. Vi har haft försök med
fri försäljning av starköl i livsmedelsbutikerna,
ett försök som misslyckades
totalt. Vi har också haft en försöksverksamhet
med utskänkning av spritdrycker
i teaterfoajéerna, ett försök som
utföll så lyckligt att många ansåg att
det inte längre skulle betraktas som ett
försök.

När man nu gör ett försök även på
detta område tycker jag att det finns
all anledning att betrakta det som ett
verkligt försök, även om det inte är
tidsbegränsat. Jag tycker också att det
misslyckade försöket med den fria försäljningen
av starköl bevisar att man,
om försöket skulle misslyckas, är beredd
att gripa in och omedelbart stoppa
den, såsom skedde med försäljningen
av starköl.

Det har under dessa förhållanden inte
varit svårt för mig att ta ställning till
denna fråga. Jag menar att vi måste få
ett bättre underlag för att utreda hur
vi skall umgås med de alkoholhaltiga
dryckerna, och det kan vi i viss mån
skapa på denna väg. Jag är inte alls
övertygad om — det lär ingen våga
vara — att restriktioner är den enda
vägen att gå i detta avseende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Redan när förevarande
proposition kom i min hand förbryllade
den mig. Även ÖB:s ställningstagande,

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

18 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

som innebar att han förordade försöket,
gjorde mig förvånad. Den uttolkning
som givits av vad som står i propositionen
finner jag emellertid vara ännu
mera förbryllande. Slutsatsen skulle väl
vara, om jag rätt tolkat det som jag nu
fått höra, att man genom att främja ölförtäring
skall försöka att minska den
och att det skall bli svårare att dricka
Öl genom att det skall bli lättare att få
tag på Öl. Det måste vara en logisk kullerbytta.

Vidare säger man att detta är en
liten fråga, och jag kan på sätt och vis
hålla med om det. Men det är ändå en
stor fråga i så måtto, att den utgör ett
led i en utveckling som gör mig mycket
bekymrad och ledsen.

Herr talman! Jag vill uttala min
oro över och min protest mot detta försök,
och jag vill betona hur farligt jag
anser det vara. Jag skall be att få stryka
under vad som står på några rader
i den motion, som nämns först i utskottets
utlåtande, nämligen följande:

»Givetvis kan man antaga att marketenteriutskänkning
av Öl skulle kunna
medföra minskad förtäring utanför kasernområdet,
men en sådan slutledning
är knappast bevislig. Säkerligen är det
andra antagandet troligare, nämligen
att ölutskänkning på marketenteri påverkar
förut ointresserade till icke
önskvärd tillvänjning.» Något av denna
inställning skymtade också i ÖB:s uttalande,
och det är min övertygelse att den
är riktig.

Jag vill framställa en vädjan till kammarens
ledamöter att besinna sig. Jag
tycker att ordet »försök» är ohyggligt
i detta sammanhang. Det gäller ett experiment
som är onödigt mot bakgrunden
av den alkoholpolitiska utvecklingen
och med tanke på dagens läge på
nykterhetsfronten i Sverige. Låt oss använda
våra krafter för att vända strömmen
i stället för att steg för steg gå nedåt!
Här behövs alla goda krafter, ty
detta är ett mycket stort samhällsproblem.
Alkoholproblemet är enligt min

mening mycket störer än narkotikaproblemet.
Och om ett förverkligande av
propositionsförslaget skulle leda till att
några människor förs till alkoholism,
ja, skulle bli inkörsporten till fördärvande
vanor, så vill jag inte vara med
om att ta ansvaret för det.

Det kan inte vara riktigt att tro att
detta försök skulle bidraga till att förtäringen
de facto blir mindre. Jag skulle
förmoda att försöken leder om inte till
kraftiga applåder från bryggerierna så
dock till en betydande inverkan på deras
försäljningskassor. Vårt samhällsansvar
kräver, tycker jag, att vi inte låter
försöken äga rum.

Jag är också tveksam huruvida utvecklingen
mot förbättrad nykterhet
främjas av att man talar för vin och Öl.
Och när man i detta sammanhang använder
ordet reform, så tycker jag att
det är fel.

Det märks också att partierna är delade
i denna fråga. Och till min gode
vän herr Wennerfors, som jag har så
lätt att förstå i många andra sammanhang,
vill jag säga att om han finner
vårt ställningstagande på nykterhetsfronten
förbryllande, så tycker jag att
hans resonemang är mer förbryllande.

Först och främst borde herr Wennerfors
veta att även om han håller på
jämlikhet och sådant måste man ändå
säga sig, att det är en viss skillnad på
dem som besöker officersmässen och
de unga rekryterna. Jag begär en större
mognad och en större förmåga att bedöma
verkningarna av ölförtäring av en
man som nått den åldern och den ställningen
att han är officer.

Jag tvivlar inte på att herr Wennerfors
är en ungdomens man, men jag är
inte övertygad om att hans ställningstagande
i detta fall gör honom till en
ungdomens vän. Vi nykterister, vi som
arbetar inom nykterhetsrörelserna, anser
oss i alla fall vara främjare av
ungdomens intressen.

Det var en mycket ung talare, herr
Gustavsson i Nässjö, som nyss också

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

gjorde uttalanden om nykterhetsrörelsen.
Och det är möjligt att herr Gustavsson
har rätt då han citerar en representant
för Verdandi. Men själv har
jag under många år arbetat inom
I.O.G.T., varit medlem av MHF och i
kristna sammanhang verkat för folknykterheten,
och jag tror mig vara en talesman
för nykterhetsrörelsen då jag säger,
att de allra flesta vänder sig mot
denna försöksverksamhet. Jag tror att
de som i dag är unga i morgondagens
samhälle kommer att förstå den som
försökte bromsa utvecklingen på detta
område.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Nässjö
tar synnerligen lätt på en rörelses
uppfattning. Hans mycket intressanta
utläggningar i frågan kan verka vara
sakligt underbyggda, men om han låter
en tjänsteman i en folkrörelse ge uttryck
för hela folkrörelsens uppfattning tillmäter
jag inte herr Gustavssons uttalande
något värde.

Det som fick mig att gå upp i debatten
var emellertid närmast herr Alemyrs
inlägg. Herr Alemyr förde in ölet
i ett resonemang om försvarsviljan —
det var detta som tände. Jag var nämligen
förra året på besök i Gävle och
hade tillfälle till ingående diskussioner
om saken med chefen för mässverksamheten.

Jag är organiserad nykterhetsman,
men i dessa frågor är jag ytterst tolerant.
I min hemkommun har vi haft en
mängd diskussioner i liknande frågor.
Enligt 10 § andra stycket ölförsäljningsförordningen
gäller att Öl får utskänkas
vid slutet bord till bl. a. anställda
vid institution eller förelag i för
dem avsedd matsal eller därmed jämförlig
lokal, vilket resulterat i att jag
i samtliga fall varit med om att tillstyrka
ölservering inom olika företag
och institutioner. Men jag måste
beträffande denna fråga —- framför allt

som herr Alemyr framställer den —
känna mig en aning reserverad. I den
debatt som fördes i Gävle kröp så småningom
fram att det här säkerligen är
fråga om att bredda kundunderlaget för
mässen. Man har där utformat hela
massrörelsen på ett mycket smakfullt
sätt. Inte minst hade man dekorerat
mässen mycket trivsamt.

Men vad kommer att inträffa framöver
därest vi tillstyrker propositionen?
Det lär säkerligen inte dröja så
länge förrän med den reklamteknik
som ölleverantörerna har i detta land vi
över hela vårt svenska samhälle kommer
att få se stora ölannonser med en
militär som sveper en Öl. Därmed har
de fått ytterligare en inkörsport.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Apropå herrar Olssons
i Mölndal och Nilssons i Agnäs polemik
mot mig beträffande Verdandis ståndpunkt
vill jag säga att jag i och för sig
inte konstaterade att hela Verdandi i
just denna fråga enhetligt sluter upp
bakom den uppfattning som framkommer
i propositionen. Vad jag däremot
citerade var Verdandis principiella inställning.
Med utgångspunkt i denna är
det inte ologiskt att dra slutsatsen, att
sannolikheten talar för att denna organisation
sluter upp bakom propositionen
i just denna fråga.

Det är detta som är det intressanta,
ty det är här som skiljelinjen de facto
går i uppfattningen om hur nykterhetspolitiken
skall bedrivas. Verdandi
har såsom jag ser det en realistisk
uppfattning. Man säger där att vi inte
skall gå till attack mot alkoholbruket
som sådant. Det är orealistiskt att tro
att vi helt kan få bort detta. Däremot
— och detta är det väsentliga —
skall vi försöka komma till rätta med
de negativa effekterna. Det är där vi
skall skjuta in vår verksamhet.

20 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Herr Nilsson i Agnäs säger att han
ställer större krav på officerarna och
att han väntar sig mera av dem än de
värnpliktiga. Jag ställer precis lika stora
krav på de värnpliktiga, och jag tror att
de säkerligen har lika gott omdöme som
vilken officer som helst.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande tidigare
i dag begränsade jag mig till de
synpunkter jag ansåg angelägna att
framföra mot bakgrund till ställningstagandet
i försvarets personalvårdsnämnd.
Jag avstod från att gå in på hela
problemkomplexet, bl. a. därför att detta
trots allt är en liten fråga när det gäller
hela det stora nykterhetspolitiska
försöksfält som man arbetar med.

När jag nu kommer tillbaka beror
det på att jag tror att min vän Olsson
i Mölndal missförstod mig och att han
i mitt anförande läser in för mycket
beträffande sambandet mellan Öl och
försvarsvilja. Jag sade i mitt första anförande:
För att få pojkarna i militärtjänsten
aktivt engagerade för och positivt
inställda till sina uppgifter ansågs
det angeläget att så långt det är
möjligt skapa ungefär likartade villkor
för pojkarna utanför och innanför kaserngrindarna.

Att försöksvis införa mellanöl på marketenterierna
är en liten detalj i strävandena
att nå fram till en sådan likställighet.
Jag nämnde också att försök
med civil klädsel o. s. v. är andra detaljer
för att nå fram till detta mål.

Vi skall alltså inte överdriva betydelsen
av ölet i och för sig.

Låt mig till sist bara erinra om att
idén med försöksverksamhet har uppstått
under en konferens mellan ungdomsorganisationerna
och representanter
för försvaret. Det var sålunda därifrån
den idé kom som så småningom
utmynnade i ett förslag från överbefälhavaren.
De samlade svenska ungdomsorganisationerna
anser det ha värde
att detta försök görs, och det är ock -

så ett skäl till att försvarets personalvårdsnämnd
enhälligt har tillstyrkt förslaget.

Jag ber att få upprepa att i personalvårdsnämnden
sitter ledamöter som är
mycket aktiva inom nykterhetsorganisationerna.
Där finns bl. a. två värderade
ledamöter av denna kammare, som
medverkar i nykterhetsrörelsens arbete
och väl känner det. Jag erinrade också
om att den tjänsteman i skolöverstyrelsen
som närmast handlägger ärendena
beträffande ungdoms- och nykterhetsorganisationer
har varit med om det
enhälliga tillstyrkandet. Jag har därför,
herr talman, bedömt som angeläget att
meddela kammaren personalvårdsnämndens
ställningstagande på denna punkt.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar herr Gustavssons
i Nässjö uppfattning att det inte
behöver vara något fel på ungdomens
omdömesförmåga i och för sig. Den är
nog lika bra som andras, kanske bättre.
Men det finns något som heter mognad
och erfarenhet. Jag har själv varit
18 år, och jag måste nu, när jag har
nått medelåldern, medge att en del
uppfattningar jag hade då har jag fått
korrigera. Jag menar att det är något
positivt i detta. Det innebär ingen nedklassning
av ungdomen, tvärtom. Jag
tror att den begär av oss att vi på de
områden, där den själv inte kan överblicka
konsekvenserna av vissa saker,
säger vår mening.

Man har talat så mycket om förmvnderskap,
men är det bara någonting negativt?
Nej, det är också någonting positivt.
Jag är emot förmynderskap som
består av tvång för tvångets egen skull,
men att en klok, vis och erfaren människa
ger mig ett råd kan jag inte
uppfatta som någonting negativt, även
om hon skulle betraktas som min förmyndare.

Hur långt skall vi för övrigt gå när
det gäller alkoholservering? Det blir väl

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

skolbespisningarna nästa gång, eller
hur? Det kan inte råda något tvivel
om det.

Och hur ser det ut den dag då försöket
är slut och köerna på marketenteriet
får veta att nu säljs inte längre
Öl? Jag undrar om det inte är bättre
— som herr Vigelsbo sade — att nu
sätta stopp i stället för att göra ett försök
och sedan en dag komma till folk,
som kanske inte har förstått att det
rörde sig om ett försök utan trott att
det var en förändring, och säga: Nu är
det slut.

Jag kan inte heller förstå likställighetskravet,
som herr Alemyr framförde.
Jag tror inte att människorna i det
militära, inte ens repgubbarna, upplever
det som någonting fruktansvärt —
att vi trampar på deras rätt att vara
jämställda med de civila — om vi säger
nej till denna försäljning.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att denna reform inte gäller enbart
dem som gör sin första tjänstgöring.
Den berör också 70 000—90 000 människor
som gör sin repetitionstjänstgöring,
människor som enligt herr Nilsson
i Agnäs alltså är kloka, visa och
erfarna.

Herr NILSSON i Agnäs (m) kort genmäle: Herr

talman! Just dessa människor,
herr Gustavsson i Nässjö, är nog så
kloka att de inte ropar på denna försöksverksamhet.
Jag tror att de har nått
en sådan mognad.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Den fråga vi här diskuterar
— utskänkningen av Öl på de
militära marketenterierna — kan i och
för sig synas vara utan större betydelse
för vår alkoholpolitiska situation. Att
jag ändå under några minuter vill ta

kammarens tid i anspråk med några
synpunkter beror helt enkelt på att vi
alla vet, att man i ungdomen är mycket
ömtålig och mottaglig för nya intryck.

Det fanns i min hembygd ett gammalt
talesätt om umgänget med alkoholen:
Klarar man sig bara över den
första militärtjänsten, så går det bra
resten av livet. Det ligger mycken sanning
i det gamla talesättet. Vi vet alla
hur det är; det blir trots allt ''många
långsamma kvällar på logementet och
i marketenteriet. Om de skall utfyllas
med, som några talare tydligen menar,
en meningsfylld tillvaro tillsammans
med en ölbutelj som lätt kan
åtföljas av flera, blir det utan tvekan
för många ungdomar inkörsporten till
alkoholkonsumtion i hela deras liv.
Lika sant som det är att alkoholen för
många inte blir något problem, lika
sant är det att den för många blir ett
problem för framtiden.

Jag har mycket liten förståelse för
vad som från något håll sades om att
utskänkning av Öl på marketenterierna
skulle göra pojkarna mer aktiva i utbildningen.
Skulle detta vara det enda
tänkbara sättet att göra de värnpliktiga
mer intresserade av sin utbildning,
beklagar jag det.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som är fogad vid bevillningsutskottets
betänkande.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Bara några korta kommentarer
till vad som har sagts här.

Jag beundrar herr Gustavsson i Nässjö
och herr Alemyr för det förtroende och
den högaktning som de har uttalat för
ÖB i denna fråga -— jag hoppas att det
förtroendet skall hålla även i andra
sammanhang.

Vi har här diskuterat frågan om principerna.
Herr Magnusson i Borås och
herr Sundkvist höll för bara några timmar
sedan från denna talarstol ilskna
anföranden för att finansministern hade
brutit ut ett ärende ur dess utred -

22 Nr 27 Fredagen den 23 maj 1969

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

ningsmässiga sammanhang. Det gällde
förslaget om skatt på traktorer och
släpvagnar. Men i dag, när finansministern
föreslår att den fråga som nu
föreligger till behandling bryts ut ur
den nykterhetspolitiska utredningen, är
det som om herrarna varit hemma och
bytt skjorta och därmed också principer.
Jag kan inte förstå att det är så
stor skillnad på diskussionsobjekten —
den enda skillnaden är att det ena flyter
och det andra rullar. Skall vi hålla
på principerna på samma sätt i dag
som i går, håller mitt yrkande om avslag
på Kungl. Majrts proposition.

Sedan vill jag säga till herr Wennerfors
att inte heller jag har varit kronvrak
— jag har fullgjort min värnplikt
och vet vad kamratskapet innebär. I det
fallet är vi alltså likställda, men vi har
kanske dragit olika slutsatser av de erfarenheter
vi har gjort.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om avslag på utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
vi har herr Vigelsbo här i kammaren
som logikens store försvarare. Jag trodde
dock att herr Vigelsbo kunde hålla
med om att den fråga vi diskuterade
i går — frågan om skatt på släpvagnar
och traktorer — var betydligt större
än denna lilla fråga, om pojkarna skall
ha tillgång till ett glas Öl på mässen
eller inte. Jag tycker att det är ganska
förvånansvärt att denna lilla fråga har
kunnat föranleda en så lång debatt.
Det är i full övertygelse om att ställningstagandet
i propositionen är riktigt
som jag hoppas att denna debatt
relativt snart avbrytes och att vi därefter
fattar beslut i enlighet med utskottets
hemställan, något som jag tror vore
ganska förnuftigt.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo drog

verkligen en riktig slutsats när han sade
att herr Magnusson i Borås och jag hade
bytt skjorta; det har förmodligen
både herr Magnusson och jag gjort. Men
därmed har vi inte bytt åsikt. Det förslag
vi nu stöder ligger helt i linje med
vad vi kämpade för i går kväll, nämligen
att vi borde ha ett bättre utredningsmaterial
till grund för det beslut
vi skulle fatta. Det är i detta fall inte
fråga om att bryta ut någonting, utan
det är fråga om att göra ett försök för
att få fram ett bättre utredningsmaterial.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig egendomligt
att man mäter och värderar
principerna med hänsyn till frågans
storlek.

Man bryter här ut den ena frågan
efter den andra ur pågående utredningar.
När utredningsmännen en gång skall
skriva sitt betänkande, som väl kommer
att väga åtminstone ett eller två
kilo, har man förmodligen bara historiken
kvar att skriva om. Finansministern
har undan för undan tagit bort
det väsentliga innehållet ur utredningsuppdraget.
Jag har därför principiellt
svårt att förstå den ståndpunkt som
utskottsmajoriteten intagit i denna
fråga.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Vigelsbo måste
väl ändå medge att den alkoholpolitiska
utredningen, när den skall lägga
fram sitt förslag angående den framtida
alkoholpolitiken i detta land, kan ha
nytta av resultatet av den föreslagna
försöksverksamheten. Jag hoppas innerligt
att herr Vigelsbo vill medge det.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Får jag säga till herr
Magnusson i Borås, att jag inte tror att
detta är någon liten fråga. Det kan synas
vara en detalj, men det stora sam -

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

manhang, till vilket den detaljen hör,
är det största problem som vi har i vårt
samhälle.

En sak har inte nämnts i debatten.
Det skulle vara intressant att få veta
vad de ungdomar, som skall göra sin
värnplikt, själva anser i denna fråga.
De som talar för detta förslag tillhör
årsklasser som redan fullgjort sin värnplikt.
Det stora intresset för denna sak
är därför litet egendomligt.

Jag tror inte att ungdomarna i dag
är så beroende av Öl, att de absolut
måste ha tillgång till det. Jag tror mycket
bättre om vår ungdom såsom jag
lärt känna den. Om en pojke har börjat
använda Öl, så är det därför inte nödvändigt
att han har tillgång till det på
sin arbetsplats. Vi anser en militärförläggning
vara en arbetsplats. Är det vanligt
att man får dricka Öl på arbetsplatsen?
Är det riktigt att de pojkar, som
har hand om vapen och ammunition,
på rasten dricker några mellanöl för
att sedan hantera farliga vapen.

Herr Magnusson i Nennesholm sade
att militärtjänstgöringen är en tid av
påfrestning för ungdomarna. Jag har
forskat något i detta, och jag vet att åtskilliga
ungdomar just under den första
militärtjänstgöringen grundlagt sina tobaks-
och spritvanor.

Jag skulle vilja nämna ett ord som
är ganska populärt, nämligen ordet solidaritet.
Om vi tänker oss att tio
ungdomar genom att dricka mellanöl
kommer in på en väg som slutar med
att de blir alkoholskadade, skulle jag
vilja fråga alla dem som är så glada åt
mellanölet om vi inte skall visa så stor
solidaritet att vi kan avstå från denna
sak för att rädda dessa ungdomar som
annars skulle råka illa ut. Det kan ju
hända att det är vår bror eller vår son
som kommer in på denna farliga väg
därför att han i kamratkretsen börjat
använda mellanöl.

Herr Wennerfors säger att den som
varit inkallad vet hur olustigt det är
med smygsupandet. Jag har varit in -

kallad många gånger, herr Wennerfors,
och något smygsupande förekommer
knappast. Det sker ganska öppet. När
jag var inkallad senast — och det har
jag vittne på — fick vi aldrig somna
före klockan två i det tält där vi bodde.
Anledningen till detta kan nog herr
Wennerfors räkna ut själv.

För några veckor sedan behandlade
vi frågan om motreklam. Varför skulle
vi inte på det militära planet kunna
satsa mera när det gäller upplysning
och motreklam? Varför kan vi inte göra
positiva insatser och inte bara öppna
dörrar för sådant som är farligt?

Jag skulle respektera överbefälhavaren
och regeringen, som ytterst är ansvariga
för det förslag som lagts, om
de i jämlikhetens intresse hade ordnat
så att Öl inte serveras till officerarna
heller. En sådan åtgärd skulle vi ha
hälsat med stor tillfredsställelse.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag måste rätta till en
missuppfattning som herr Johansson
i Skärstad har gjort sig skyldig till. Det
är ingalunda så att ölet skall kunna
drickas under arbetstid. Man skall inte
kunna springa från övningar och dricka
en Öl, utan det är uteslutande fråga om
en rättighet att göra det efter arbetets
slut.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
säger att vi inte tagit hänsyn till
vad ungdomen anser och att vi borde
fråga den. Ungdomsorganisationerna
har emellertid fått yttra sig och de
har enhälligt tillstyrkt förslaget, så på
den punkten råder ingen tveksamhet.

Både herr Johansson i Skärstad och
andra har nu utvecklat tankarna om
ölet på ett sådant sätt att man nästan
är benägen att ställa frågan till dem
om de är beredda att över huvud taget
förbjuda ölet i Svea rike. Anser herr
Johansson i Skärstad att ölet är förenat
med så stora risker i jämförelse

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, m. m.

med de andra alkoholhaltiga dryckerna
att vi nu måste överväga att förbjuda
det helt? Jag tycker att det har gått så
långt i debatten.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag tar för givet då
att det bara är efter klockan 5 som man
får dricka en mellanöl.

Jag bär inte talat om att förbjuda
Öl. Jag har däremot sagt att vi förra
året var överens här i riksdagen om
att vi skulle förbjuda all reklam, och
förbjuder man reklamen, måste det
vara fråga om någonting farligt. Vi bör
inte släppa in ölet, eftersom vi alla är
medvetna om att det är farligt, då det
har förstört många människor som börjat
dricka Öl och fortsatt med sprit.

Något förbud har vi inte talat om.
Det är bara herr Wennerfors som har
fått det för sig.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Wärnberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda -

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Engkvist begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 61 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
m. m., jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
97 föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) förordning om beräkning av
skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,

2) förordning om ändring i förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås beträffande
1970 års allmänna fastighetstaxering att
de skogsbruksvärden som skulle framkomma
med tillämpning av gällande
värderingsgrunder reduceras i viss ut -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, m. m.

sträckning. Härigenom undviks att taxeringsvärdena
på skogsfastigheter blir
alltför höga. Reduktionen föreslås till
100 kr. per hektar skogsmark, dock
högst 30 % av det oreducerade skogsbruksvärdet.

I de i anledning av propositionen
väckta motionerna I: 1029 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 1183 av herr
Enarsson m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte anta i motionerna framlagt
förslag till förordning om beräkning
av skogsvärde vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering, innebärande att
skogsbruksvärdet vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering skulle reduceras
med 150 kr. per hektar skogsmark.

Utskottet hade vidare behandlat den
vid riksdagens början väckta motionen
II: 820 av hem Wachtmeister.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 97 anta de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,

2) förordning om ändring i förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto;

B) avslå

1) motionerna 1:1029 och 11:1183
samt

2) motionen II: 820.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Karl
Pettersson (m), Levin (fp), Eriksson i
Bäckmora (ep), Enarsson (m), Börjesson
i Falköping (ep) och Ahlmark (fp),
vilka ansett att utskottet under A 1
och B 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 97
icke kunnat oförändrad antas och med
bifall till motionerna 1:1029 och II:
1183, anta i reservationen framlagt förslag
till förordning om beräkning av

skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Hem ENARSSON (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 44, som vi nu går att
behandla, avser Kungl. Maj :ts förslag
till förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.
Till betänkandet har avgivits
en reservation av bevillningsutskottets
borgerliga ledamöter, och jag ber att
med några få ord få närmare motivera
reservationen.

Ifrågavarande förslag går ut på att
de skogsbruksvärden som skulle framkomma
med tillämpning av gällande
värderingsgrunder reduceras i viss utsträckning.
Enligt gällande bestämmelser
skall skogsmark och växande skog
vid fastighetstaxering åsättas ett avkastningsvärde,
och inte som vid värdering
av ren jordbruksfastighet och
annan fastighet ett allmänt saluvärde.
Inför den stundande fastighetstaxeringen
skall beräkningen av värdet på de
framtida skogsuttagen, på vilka taxeringen
skall grundas, göras med ledning
av virkespriserna under åren
1963—1967. Ser man vidare på rånettovärdets
utveckling under denna period,
finner man att det varierar mellan
26 och ner till 18 kronor per skogskubikmeter.
Det lägsta priset avser senaste
basår, alltså 1967.

Avdrag för allmänna kostnader skall
i princip göras med 33 procent. Den
nettoavkastning, som man kommer
fram till, diskonteras efter 5 procent
till nuvärdet. Sistnämnda värde har
dock inte fullt ut tillämpats vid närmast
föregående allmänna fastighetstaxeringar.
Sålunda tillämpades vid 1965 års
fastighetstaxering en reduktionsregel
med 3 kronor per skogskubikmeter,
dock högst 30 procent av skogsvärdet
per kubikmeter.

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, m. m.

Finansministern redovisar i propositionen
olika förslag till spärregel. Han
säger att han anser en sådan nödvändig
även vid 1970 års fastighetstaxering.
Efter olika resonemang har han
slutligen stannat för en reduktion med
100 kronor per hektar skogsmark, dock
högst 30 procent av det oreducerade
skogsbruksvärdet.

I motionsparet I: 1029 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 1183 av mig m. fl.
har det föreslagits att reducering skall
ske med 150 kronor per hektar skogsmark.

Av remissinstanserna har bl. a. lantbrukets
skattedelegation framhållit, att
säkerhetsmarginalen vid jämförelse med
1965 års taxering minskar med cirka
två tredjedelar. Skattedelegationen liksom
länsstyrelserna i Östergötlands och
Jämtlands län samt domänverket föreslår
en reducering med 150 kronor per
hektar.

Yi reservanter anser att ett sådant
värde bättre svarar mot en mera realistisk
bedömning av skogsbrukets lönsamhet
och förhindrar att skogsbruksvärdena
höjs till en nivå som saknar underlag
med hänsyn till nettoavkastningen.

Utskottsmajoriteten säger nu att man
vid bestämmandet av säkerhetsmarginalen
måste beakta, att prognoserna för
skogsindustrin inte är helt ogynnsamma
på längre sikt. Detta uttalande kan måhända
i och för sig vara riktigt, men
enligt min uppfattning kommer det att
dröja åtskillig tid innan skogsägaren
kan tillgodogöra sig några nämnvärda
prishöjningar på rånettot. Omkostnaderna
för skogsbruket har inte visat någon
benägenhet att sjunka; snarare tvärtom.
Det helmekaniserade sättet för avverkning
m. m. har inte kunnat bemästra
kostnadsstegringarna och är för övrigt
svårt att tillämpa för den mindre och
medelstore skogsägaren.

En annan omständighet av betydelse
i sammanhanget är den prissättning
på grov skog som tillämpats under de

senaste åren, varvid de grova dimensionerna
av virket undergått en mycket
kraftig prisreduktion — avsevärt högre
än för medeldimensionerna — vilket
hårt slagit igenom i medelpriset per
kubikmeter för en skogspost med relativt
grov skog. Prisutvecklingen under
den föregående basperioden visar också
detta. 1967 kom genomslaget med de
kraftiga reduktionerna, och då sjönk
också rånettovärdet per kubikmeter ned
till 18 kronor.

Jag kan sålunda i likhet med reservanterna
inte dela den ganska optimistiska
syn på skogsbrukets lönsamhet,
som såväl finansministern som utskottsmajoriteten
gett uttryck åt och som
kommer att återspeglas i skogsbruksvärdena
vid 1970 års fastighetstaxering.

Herr talman! Ett orosmoment som
jag inte vill underlåta att omnämna
i sammanhanget, är de uttalanden som
nyligen gjorts beträffande värdena vid
1970 års fastighetstaxering för annan
fastighet, vilka visserligen inte är relevanta
i dessa sammanhang; men då desamma
har sagts beröra även jordbruksvärdet,
som ingår i taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet, får detta betydelse
för taxeringsvärdets slutsumma
för sådan fastighetsenhet. Enligt dessa
uttalanden som slagits upp med stora
rubriker i pressen och som även väckt
en ganska stark reaktion i fastighetsägares
och liknande organisationer,
skall värdesättningen ske med utgångspunkt
från 75 procent av 1968 års saluvärde
för fastigheten, vilket beräknas
medföra kraftiga höjningar av taxeringsvärdet.
Jag kan inte annat än hysa
en viss oro inför dessa uttalanden, och
jag vill här begagna tillfället att framhålla,
att man vid saluvärdets åtsättande
inte rimligen kan få bortse från fastighetens
avkastning.

Herr talman! För en ägare är det till
föga glädje, så länge han har fastigheten
i sin hand, om fastighetens saluvärde är
högt. Det är först vid en avyttring som
detta får verklig betydelse för honom.

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, m. m.

Vad som är väsentligt under innehavet
är avkastningen och den lön för nedlagt
arbete fastigheten ger. Det är min
förhoppning, att de synpunkter jag här
framfört kommer att beaktas av vederbörande,
som har ansvaret för utfärdandet
av anvisningar om värdenivån
vid 1970 års fastighetstaxering, så att
man inte hamnar på en värdenivå totalt
sett för jordbruksfastighet, som avsevärt
överstiger avkastningsnivån. Jag
tror för min del, att det finns anledning
för alla kategorier fastighetsägare, inte
minst med hänsyn till de nya signaler
om värdesättningen inför den kommande
fastighetstaxeringen som jag nyss
berört, att med uppmärksamhet följa
utvecklingen, så att inte resultatet av
värdesättningen medför verkningar i
ekonomiskt avseende, som ställer dem
i en bekymmersam situation och som
inte heller stämmer med verkligheten.
Framtiden är alltid oviss, och under den
femårsperiod som taxeringen skall gälla
kan utvecklingen lätt gå i annan riktning
än vad de makthavande i dag
tror.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Propositionen nr 97 avser
att ge möjlighet att vid den kommande
allmänna fastighetstaxeringen
reducera de högre taxeringsvärden på
skogen som skulle komma i fråga enligi
sedvanlig värderingspraxis. Enligt propositionens
förslag får man garantiei
för att det inte fastställs högre skogsbruksvärden
än vad som svarar mot
de verkliga avkastningsvärdena. Detta
sker genom reduktion av de skogsvärden
som enligt skogsvärderingsinstruktionen
skall ligga till grund för uppskattningen
av skogsbruksvärdena vid
denna fastighetstaxering. Sådan reduk -

tion skall kunna ske med 100 kronor per
hektar skogsmark, dock med högst 30
procent av det taxeringsvärde som uppkommer
vid en värdering utan reduktion.

Vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna
har det visat sig att
skogsvärderingsinstruktionens regler på
grund av den ojämna prisutvecklingen
och de successivt stegrade omkostnaderna
inom skogsbruket medfört vissa
ojämnheter vid värderingen av växande
skog. Därför har det ansetts nödvändigt
med en översyn av skogsvärderingsinstruktionens
bestämmelser. En
sådan pågår också inom 1966 års fastighetstaxeringskommittéer.
Detta kräver
emellertid omfattande utredningar
och arbetet väntas inte bli färdigt till
1970 års allmänna fastighetstaxering
utan först till den följande allmänna fastighetstaxeringen
år 1975. Detta har föranlett
det förslag som vi nu behandlar
om jämkning av skogsbruksvärdet vid
1970 års allmänna fastighetstaxering.

Som den föregående talaren nämnde
skulle de nuvarande reglerna utan nu
föreslagen reduktion medföra en 25-procentig höjning av skogsbruksvärdena
1970. Med hänsyn till att det råder en
viss osäkerhet om avsättningsmöjligheterna
och kostnadsutvecklingen inom
skogsbruket är det enligt utskottets mening
inte realistiskt med en så stor höjning
av värdenivån, och därför bör åtgärder
vidtas i enlighet med propositionens
förslag för att hålla taxeringsvärdena
på skogsfastigheter nere vid den
kommande allmänna fastighetstaxeringen.
Det bör emellertid beaktas att prognoserna
för skogsindustrin på längre
sikt inte är helt ogynnsamma och att en
alltför stor sänkning av taxeringsvärdena
från olika synpunkter är olämplig
såväl från skogsägarnas som kommunernas
synpunkt. Vidare bör man tänka
på att salupriserna för skogsfastigheter
genomgående är mycket högre än
taxeringsvärdena trots den försämrade
avkastningen. Det sista bör särskilt be -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Fortsatt valutareglering

aktas i detta sammanhang. Utskottet
kan därför inte finna det motiverat med
någon större reduktion av skogsbruksvärdet
än den som föreslagits i propositionen.
Genom avdraget med 100 kronor
per hektar skogsmark med begränsning
till 30 procent av det oreducerade
skogsbruksvärdet får man, såvitt utskottet
kunnat finna, en tillräcklig garanti
mot alltför höga värden. Därigenom
uppnås att 1970 års värdenivå i
genomsnitt för hela landet blir 10 procent
högre än de reducerade värdena
var 1965. Detta får väl också anses skäligt
med hänsyn till den väntade prisoch
kostnadsutvecklingen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A 1 och B 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
A 1) och B 1) i utskottets betänkande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 84 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna A 2 och B 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
januari 1968 (nr 25), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Fortsatt valutareglering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående fortsatt valutareglering
jämte motioner.

I en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 87, hade Kungl. Majd
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag

1) begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264).

I anledning av propositionen hade
väckts

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

dels de likalydande motionerna I:
1007 av herr Lundström m.fl. och II:
1158 av fru Nettelbrandt m.fl., vari
yrkades att riksdagen vid sin behandling
av propositionen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om »en översyn
av valutalagstiftningen i syfte att
uppnå en liberalisering av densamma»,

dels de likalydande motionerna I:
1023 av herr Ingvar Andersson och
II: 1177 av herr Lothigius, vari yrkades
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt tillsätta en utredning
bestående av särskilt sakkunniga på
området med uppdrag »att överse den
nuvarande valutaregleringen och att
pröva möjligheten att överge det negativa
systemet till förmån för ett positivt
regelsystem, varvid i utredningsdirektiven
skall ingå att den svenska valutaregleringen
skall anpassas till de liberaliseringssträvanden
som nu kan avläsas
inom exempelvis EEC-samarbetet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) samtycka till förordnande om fortsatt
valutareglering i enlighet med vad
som förordades i propositionen nr 87,
och

2) vad beträffar det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört därom;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1007 och II: 1158 samt 1:1023
och II: 1177.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m), Österdahl
(fp), Regnéll (m) och Larsson i
Umeå (fp), vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1007 och II: 1158 samt
1:1023 och 11:1177 hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande valutaregleringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Fortsatt valutareglering

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Vi har under de senaste
åren vant oss vid att förknippa överväganden
om valutor och internationella
betalningar med dystra anletsdrag
och bekymrade tonfall. Nationalekonomerna
har framhållit hur den otillräckliga
internationella likviditeten äventyrar
tillväxten i handelsutbytet länderna
emellan. Riksbankscheferna har ängsligt
avvaktat rapporterna om hur valutareserverna
utvecklats från månad till
månad. Inom varuhandeln har man inte
kunnat lita på vad likvid i främmande
valutor skulle ha för motsvarighet i det
egna landets pengar när likviden skulle
bli aktuell för att erläggas, och oroade
kapitalägare har växlat om sina tillgodohavanden
från valutor som har
förefallit hotade till andra som har tett
sig tryggare. Spekulanter har, där de
så kunnat, hamstrat guld i förhoppning
om snabba vinster, och riksdagsmän har
i vissa utländska parlament växlat hårda
och upprörda ord i debatter om sina
regeringars agerande i valutafrågor.

Mot denna bakgrund har det inte varit
näraliggande att lägga fram förslag
om att på den svenska hemmaplanen
genomföra någon mera genomgripande
liberalisering eller kanske rent av slopa
valutaregleringen. Sådana förslag har
man avstått från i de motioner som
väckts i anslutning till den proposition,
där Kungl. Maj :t på sedvanligt sätt begär
ett års förlängning av valutaregleringen.
Mot en sådan förlängning har
varken motionärerna eller någon ledamot
av utskottet i dagens läge haft något
att erinra.

Däremot är motionärerna liksom folkpartiets
och moderata samlingspartiets
representanter i bankoutskottet skeptiska
mot det välbehag, med vilket departementschefen
i propositionen uttalar
sig om förträffligheten hos valutaregelringar
som sådana och i synnerhet den

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Fortsatt valutareglering

svenska. Det är nämligen faktiskt så att
de spänningar, som framkallat oron på
valutamarknaderna, till inte ringa del
är resultat av regleringar, vilka hindrat
successiv utjämning av besvärande skillnader
i valutornas köpkraft. Det är inte
bara så att oron ger upphov till restriktioner.
I minst lika hög grad gäller att
orsaksförhållandet är det motsatta,
d. v. s. att restriktioner och kontroller
av olika slag framkallar oro.

Som vi ser det måste målet vara en
hög grad av frihet för internationella
betalningar. Med Sveriges ovanligt stora
utrikeshandel är detta ett särskilt
påtagligt intresse. Som en — enligt vår
uppfattning välbehövlig ■— motvikt mot
finansministerns så oreserverade belåtenhet
med de nuvarande reglerna önskar
vi en utredning om möjligheterna
att ge regleringen en mera liberal utformning.

Det är nu sju, åtta år sedan man gjorde
en systematisk genomgång av valutaregleringen.
Detaljjusteringar av reglerna
har sedan dess gjorts vid olika tillfällen,
både i skärpande och i liberaliserande
riktning. Likaså har man studerat
vad som skulle behöva ändras, om
en svensk anslutning till EEC blir aktuell,
och vad man har att räkna med
vid ett närmare nordiskt ekonomiskt
samarbete. Något samlat grepp har man
emellertid inte tagit. Ett motiv för att
nu på nytt få en systematisk genomgång
är också att det formella regelsystemet
och praxis kommit att på många punkter
gå starkt isär, något som alltid är
otillfredsställande.

Dessa synpunkter har lett till motionärernas
krav på en utredning, en tanke
som får stöd i en reservation som
fogats vid utskottets utlåtande. Jag ber
nu att få yrka bifall till denna reservation.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Reservanterna i detta
ärende har önskat få till stånd en utredning
syftande till större frihet i valuta -

rörelserna. Utskottsmajoriteten anför
däremot att en utredning inte är så nödvändig;
mindre ändringar i valutaregleringens
tillämpning genomförs praktiskt
taget årligen, men något samlat grepp
på frågan har inte tagits.

Svenska sparbanksföreningen har i
sitt remissyttrande över en skrivelse,
som låg till grund för propositionen,
förordat en utredning som skulle belysa
och motivera behovet av lagstiftning
på valutaområdet under olika tänkbara
förutsättningar i utvecklingen under
1970-talet. Vi tycker liksom Sparbanksföreningen
att det är motiverat att man
tillsätter en sådan utredning med uppgift
att undersöka alternativa möjligheter
till lättnader i nuvarande bestämmelser.
Valutaregleringen tillämpas
för närvarande liberalt, och det kan
då naturligtvis tyckas vara onödigt med
bestämmelser som i praktiken inte fyller
någon annan funktion än att vara
till hinders. Tillstånd måste begäras,
som man får automatiskt — då har emellertid
både myndigheten och den som
skall söka tillståndet förorsakats en hel
del arbete och extra besvär.

En översyn av valutaregleringen är
mot denna bakgrund enligt vår uppfattning
motiverad. Den ökande internationella
handeln ställer krav på att
vi härvidlag har ett smidigt instrument
som inte skapar onödigt krångel och
merarbete. Regleringen bör inte få överleva
sig själv — i första hand bör den
avskaffas i de delar som inte erfordras.
Att behålla regleringen för dess
egen skull vore ju meningslöst och dessutom
kostsamt. Går det att nå fram till
större frihet och mindre krångel bör
den vägen prövas, och en utredning bör
därför tillsättas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Åkerlund m. fl.

Herr RASK (s):

Herr talman! I proposition nr 87, som
behandlas i förevarande utskottsutlå -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

tande, lämnar finansministern en mycket
utförlig motivering för ett fortsatt
förordnande om valutareglering. Han
framhåller bl. a. att regleringen för närvarande
i allra största utsträckning berör
värdepappershandeln och de finansiella
krediterna.

På grund av de åtaganden som Sverige
har gentemot Internationella valutafonden
och OECD sker de löpande
betalningarna utanför denna reglering
enligt valutaförordningen. Till detta kan
läggas att när det gäller sådana kapitalöverföringar,
som står i omedelbart
samband med direkta investeringar
både till och från Sverige, tillämpas en
mycket liberal praxis. Därför tycker
jag det är något underligt att högern
och folkpartiet framhärdar i att varje
år ha avvikande mening om fortsatt
förlängning av valutaregleringen. En
viss reträtt innebär dock årets motioner
från dessa partier. I den motion
som väcktes vid förra årets riksdag sades
klart ut att man syftade till en fullständig
avveckling av valutaregleringen,
och 1967 begärdes i reservation att
valutaregleringen skulle upphöra den
30 juni det året. Men i år går man inte
längre än till att föreslå att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall begära en utredning
för att se över valutaregleringen
och anpassa den till ytterligare liberaliseringssträvanden.

Det bör också noteras att det inte är
någon samlad borgerlig front som agerar
i denna fråga i år. Centerpartiets
ledamöter i bankoutskottet är på samma
linje som vi socialdemokrater och står
således även för utskottsutlåtandet.

Ingen tror väl heller att valutaregleringen
kommer att bibehållas längre än
den anses vara absolut nödvändig. Detta
skall då sättas i samband med att
valutaregleringen är ett av flera instrument
som myndigheterna har till förfogande
för att främja målen för samhällets
ekonomiska utveckling. Därför
skall man alltid ha i minnet att tas en
möjlighet i detta avseende bort, måste

Fortsatt valutareglering

följden bli att andra ekonomiskt-poptiska
medel kommer att skärpas ytterligare.
Det kan väl inte vara detta som
reservanterna eftersträvar, allra helst
som en stramare kreditpolitik under
perioder med fullt utnyttjade resurser
i den svenska ekonomin skulle drabba
alla dem som inte har möjlighet att låna
utomlands.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
•—-och detta vill jag understryka — att
utvecklingen i andra länder under 1960-talet gått mot ökade inslag av kontroller
på detta område för att undgå störningar
i respektive länders ekonomi.
Då är begreppet kontroller taget i vidsträckt
bemärkelse, eftersom en jämförelse
inte får grundas uteslutande på
ländernas formella regelsystem. Kapitalrörelserna
kan påverkas även med
mekanismer som inte är av ren valutaregleringskaraktär.

Även om det således formellt ter sig
liberalare med andra system i andra
länder, torde det i praktiken förhålla
sig så att kapitalets rörelsefrihet i flera
länder inom OECD under senare år inskränkts
mer än i Sverige.

I propositionen framhåller finansministern
att en valutareglering också har
ett stort värde i de lägen då oro uppstår
på de internationella valutamarknaderna
genom att förebygga alltför
kraftiga utslag på våra valutareserver.
Vidare bereder en valutareglering ett
visst skydd mot ren kapitalflykt. Den
senaste tidens oro på den internationella
valutamarknaden ger ytterligare belägg
för att vi behöver en reglering, och
då anser jag att vi måste ha den reglering
vi nu har.

Jag tycker därför att reservanternas
önskemål i år om en utredning eller
översyn av valutaregleringen inte innebär
mycket mer än en önskan om att
få något annat i stället, som i praktiken
tjänar samma syfte, och då är det väl
nästan bråk för bråkets egen skull.

Dessutom vill jag till slut erinra om
vad utskottet påpekar, nämligen att

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1909

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

mindre ändringar i tillämpningsbestämmelserna
vidtas praktiskt taget varje år
i uppmjukande eller skärpande riktning
alltefter lägets krav.

Eftersom valutaregleringen fortfarande
måste betraktas som ett nödvändigt
hjälpmedel i vår ekonomiska politik,
ber jag med det anförda att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 24.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

des. Därvid avgavs 155 ja och 48 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner.

I en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 88, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,

2) lag om ändring i lagen den 30
juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank,

dels medge, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1969—den 30 juni 1970 fritoges
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att före utgången av
denna tid återuppta inlösningen av bankens
sedlar om förhållandena gåve anledning
till detta.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt som framläggs i propositionen
innebär att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skall gälla även
för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni
1970. Maximibeloppet för sedelutgiv -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Särskilda bestämmelser om riksbankens

ningsrätten föreslås samtidigt höjas från
12 till 13 miljarder kronor.

Vidare föreslås att riksbanken bemyndigas
förvärva ytterligare aktier i banken
för internationell betalningsutjämning,
vilket föranleder ändring i riksbankslagen.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
1025 av herr Åkerlund m. fl. samt II:
1179 av herrar Enarsson och Magnusson
i Borås, vari hemställdes

1. att riksdagen måtte antaga det genom
proposition nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning, dock
med i motionerna angiven lydelse av
1 §;

2. att riksdagen måtte uttala att riksbankens
metalliska kassa borde förstärkas
med lägst 300 miljoner kronor år
1969;

dels de likalydande motionerna I:
1024 av herrar Åkerlund och Brundin
samt 11:1178 av herr Enarsson, vari
hemställdes »att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till lag om ändring
i lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för
Sveriges riksbank 16 § måtte uttala att
riksbankens förvärv av aktier i banken
för internationell betalningsutjämning
icke bör få sådan omfattning att
möjligheten att medge privata portföljinvesteringar
inkräktas på eller försenas».

Utskottet hemställde,

A. 1. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och
sålunda avslå motionerna I: 1025 och
II: 1179 i motsvarande del;

2. att riksdagen måtte med bifall i
övrigt till propositionen, såvitt den avsåge
riksbankens sedelutgivning, medge
att riksbanken för tiden den 1 juli
1969—den 30 juni 1970 fritoges från
skyldigheten att vid anfordran inlösa

sedelutgivning, m. m.

av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att före utgången av denna
tid återuppta inlösningen av bankens
sedlar om förhållandena gåve anledning
till detta;

3. att riksdagen måtte även i övrigt
avslå motionerna 1:1025 och 11:1179;

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen den 30 juni
1934 (nr 437) för Sveriges riksbank
samt avslå motionerna 1:1024 och II:
1178.

Reservationer hade avgivits
1) vid utskottets hemställan under A
av herrar Åkerlund och Strandberg
(båda m), vilka ansett att utskottet under
1 och 3 bort hemställa,

1. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 1025 och II: 1179 i
ifrågavarande del —■ antaga det genom
propositionen nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning, dock
med följande lydelse av

1 §

Riksbanken får utge sedlar till ett
belopp av högst tolv tusen tre hundra
miljoner kronor.

3. att riksdagen måtte -— med bifall
även i övrigt till motionerna I: 1025 och
II: 1179 — i skrivelse till fullmäktige i
riksbanken uttala, att guldtillgångarna
borde förstärkas med lägst 300 miljoner
kronor under år 1969;

2) vid utskottets hemställan under B
av herrar Åkerlund och Strandberg
(båda m), vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen den 30 juni 1934
(nr 437) för Sveriges riksbank och
därvid —■ med bifall till motionerna
1:1024 och II: 1178 — som sin mening
reservanterna anfört

ge till känna vad
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

om begränsning av riksbankens förvärv
av aktier i banken för internationell
betalningsutjämning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 25 har herrar Åkerlund och
Strandberg fogat reservationer under
punkterna A och B. Jag skall med några
få ord beröra dem och börja med
reservationen 1 under punkten A.

Reservationen avser förslaget om höjning
av maximibeloppet för sedelutgivningen
från 12 till 13 miljarder kronor.
Såsom framhållits i motionsparet I: 1025
och II: 1179 höjdes maximibeloppet för
sedelutgivningen förra året med inte
mindre än 1,5 miljard kronor. Reservanterna
anser att, inte minst av valutapolitiska
skäl, återhållsamhet i tillskapandet
av likvida medel kan behövas
och att ökningen av sedelutgivningsrätten
därför bör begränsas till 300 miljoner
kronor.

Det framhålls vidare i motionerna
och i reservationen att sammansättningen
av guld- och valutatillgångarna är
mindre tillfredsställande. Reservanterna
skriver: »Guldinnehavet framstår

som ogynnsamt lågt. En ökad handelsoch
valutapolitisk rörelsefrihet för vårt
land kräver en uppbyggnad av landets
guldtillgångar.» Denna bör dock av
hänsyn till andra länders guldpolitik
ske med försiktighet, menar reservanterna
och förordar därför inköp av guld
under år 1969 för ett relativt lågt belopp,
eller omkring 300 miljoner kronor.

Herr talman! Med hänsyn till att de
frågor som berörs i denna reservation
liksom motionärernas och reservanternas
uppfattning är väl kända för kammaren,
då frågorna prövats i riksdagen
under flera år, inskränker jag mig till
att med dessa få ord yrka bifall till reservationen
1.

Reservationen 2 under punkten B
avser frågan om en ändring av riksbankslagen
som ger riksbanken rätt att
förvärva ytterligare aktier i banken
för internationell betalningsutjämning
(BIS) i Basel. Reservanterna delar majoritetens
uppfattning att riksbanken bör
få möjlighet att delta i de aktieemissioner
som nämns i propositionen 88, inte
minst med hänsyn till den betydelse som
BIS har som samarbetsorgan för centralbanker
m. fl. Maximibeloppet för riksbankens
investering i BIS är f. n. 20
miljoner schweizerfrancs.

Reservanterna hyser den uppfattningen
att förfaringssättet som hittills bör
vara att Konungen och riksdagen bestämmer
storleken av investeringen och
att kapitalets relativa andel bör bibehållas.
Riksbanken bör då inte få fria
händer att göra inköp av aktier i banken
— i varje fall inte så länge en
sträng valutareglering uppehälles som
hindrar organisationer och enskilda att
göra s. k. portföljinvesteringar. De uttalar
också att riksbankens aktieköp
inte bör ges sådan omfattning att möjligheterna
att medge privata portföljinvesteringar
inskränkes eller försenas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
även till reservationen 2.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Som herr Enarsson
framhållit har reservanterna synpunkter
på tre ting: på sedelutgivningen,
på riksbankens guldinnehav och på den
ifrågasatta aktieteckningen i vad som
kallas BIS. På den första punkten rekommenderas
en minskning, på den
andra en ökning och på den tredje
önskas att riksbanken skall få en allmän
maning till återhållsamhet. Det är
alltså i samtliga fall fråga om avvägningar,
och jag skall göra några korta
kommentarer härtill.

Vilken roll sedelutgivningen har för
det ekonomiska skeendet är mycket omdiskuterat.
Detsamma gäller de täck -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m. m.

ningsregler som bör gälla för sedelstocken.
Här som på andra områden har
doktrinerna måst ändras. Yi lever i ett
helt annat samhälle än det 1800-talssamhälle,
där Peels bankakt och vad det
nu hette hade sitt intresse.

I dagens samhälle är man väl medveten
om att stabiliteten i en valutas
yttre värde får bedömas dels med hänsyn
till landets samlade ekonomiska
resurser -— alltså landets förmåga att
göra rätt för sig — dels med hänsyn
till den politiska ledningens vilja att
göra rätt för sig.

Vad beträffar det interna penningvärdet,
så kan det manipuleras på
många sätt; några effektiva automatiska
bindningar av en lättsinnig regim kan
nog inte längre påräknas. Inte längre
sade jag och bör kanske komplettera
den formuleringen med påpekandet att
äldre tiders regler väl egentligen bara
iakttogs av de snälla och välartade, av
dem som ändå skulle ha skött sig.

I kategorin välartad placerar nu utskottsmajoriteten
den svenska riksbanksledningen
genom att inte vilja
tro, att riksbanken med sin önskan
om höjt sedeltak hyser några andra
planer än att kunna tillhandahålla de
sedlar som man tror kommer att behövas
i hanteringen här i landet.

Den mindre höjning av sedeltaket som
motionärerna tänker sig skulle kunna
resultera i besvär vid den tekniska avvecklingen
av betalningar. Att den i
checkarnas och gireringarnas dagar
skulle ha någon kontraktiv verkan på
det realekonomiska skeendet — vilket
måste vara reservanternas uppfattning,
om det skall vara någon mening med
deras reservation —• kan i varje fall
inte jag föreställa mig. Sedelmängden
har inte längre en styrande funktion.
Den får, i varje fall vid i övrigt sunda
förhållanden, bedömas som en teknisk
servicefråga.

Så till frågan om guldet, som motionärerna
vill diskutera i anslutning till
att riksbanken föreslås få fortsatt be -

frielse från skyldigheten att inlösa sedlar
mot guld. Det är inte på den punkten
som reservanterna har något att
erinra ■— där är de ense med utskottsmajoriteten
— utan det är guldandelen
i vår valutareserv som man vill bygga
upp. Det måste kanske i första hand
göras en liten erinran mot formuleringarna
i motionerna, som kan ge intrycket
att för den händelse riksbanken
i god tid hade sett om sitt hus genom
att köpa på sig guld, så skulle man
ha gjort en präktig vinst. Den missuppfattningen
kan man hamna i, om man
inte observerar att det högre guldpris
som motionärerna nämner är den fria
marknadens pris, inte det avräkningspris
som tillämpas centralbanker emellan.

Fortfarande gäller vad som flera
gånger sagts; större guldinnehav skulle
under de gångna åren ha betytt att
landet måst avstå från den ökning av
valutareserven som förräntningen av
utländska skattkammarväxlar och andra
placeringar inneburit. Om eventuellt
dagens läge motiverar en ändrad
guldandel i den svenska valutareserven
är enligt utskottsmajoritetens uppfattning
i första hand en sak för bankofullmäktige
att bedöma, inte för oss
här i riksdagen.

Till sist vill jag säga några ord om
den tredje synpunkten, nämligen riksbankens
aktieteckning i BIS. Utskottet
säger att denna aktieteckning har två
lovvärda syften, nämligen att ge BIS
bättre försörjning med eget kapital och
att ge möjligheter för nya intressenter
att komma med i bankens arbete.

Inte heller reservanterna förnekar
betydelsen av BIS men passar på tillfället
att erinra om de restriktioner
som gäller för privata portföljinvesteringar.
Sammanställningen är väl knappast
motiverad; det är här fråga om organisationsaktier
som riksbanken i allmänt
intresse önskar förvärva, och det
belopp som kan komma i fråga är troligen
inte av den storleksordningen

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Särskilda bestämmelser om riksbankens

att det tränger andra välgrundade anspråk
åt sidan.

I tre avvägningsfrågor — om sedelstocken,
om guldandelen i valutareserven
och om en rimlig ökning av insatsen
i BIS — har reservanterna alltså
en annan uppfattning än utskottsmajoriteten.
Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A 1 och 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
banko utskottets hemställan i mom. Al)
och 3) i utskottets utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herrar Åkerlund
och Strandberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 184 ja och 5 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

sedelutgivning, m. m.

Mom. A 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herrar Åkerlund
och Strandberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 190
ja och 9 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motioner
om upphävande av lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 23 maj 1969 Nr 27

Rätten till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

§ 9

Åtgärder mot otillbörligt utnyttjande av
behovsprövade sociala förmåner

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av motion om
åtgärder mot otillbörligt utnyttjande av
behovsprövade sociala förmåner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag har i anledning av
andra lagutskottets utlåtande nr 53 avgivit
en blank reservation, som jag helt
kort vill motivera.

Reservationen innebär inte att jag
har någon annan mening i sakfrågan
än utskottsmajoriteten, men utskottet
har i sin motivering för avslag på motionen
hänvisat till ett förslag som vid
det tillfälle när ärendet behandlades i
utskottet låg på riksdagens bord och
ännu inte hade behandlats av riksdagen,
nämligen det ärende som bevillningsutskottets
betänkande nr 40 avser.

Jag ansåg rent principiellt att man
inte skall avstyrka en motion med hänvisning
till ett förslag som är under
behandling i riksdagen, och detta är
skälet för min blanka reservation. Den
innebär som sagt inte att jag har någon
annan mening än utskottet i sakfrågan,
och jag har heller inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! När andra lagutskottet
behandlade detta ärende fick vi upplysningar
från det utskott, som herr
Åkerlind nämnde, om att man var beredd
att tillstyrka propositionen som
där behandlades, och kammaren beslöt
redan i går kväll att bifalla propositionen.

Under alla förhållanden tycker jag
inte det är något fel av utskottet att
skriva: »Ett genomförande av detta för -

slag kan väntas få betydelse för de frågor
som aktualiserats i motionen.»

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
angående rätten till förtidspension
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Rätten till invalititetsersättning och invaliditetstillägg Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner
angående rätten till invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru BERGLUND (s):

Herr talman! Med tillfredsställelse
konstaterar jag att riksförsäkringsverket
har fått i uppdrag att undersöka
tillämpningen av nu gällande regler för
invaliditetstillägg, som behandlas i motionerna
1:761 och 11:866.

När detta ärende behandlats tidigare
har man motiverat åldersgränsen 63 år
bl. a. med att personer som vid hög
ålder är fysiskt handikappade kan vara
så nedbrutna av åldersförändringar, att
det inte finns anledning att i samtliga
sådana fall utge ersättning från pensioneringen.

Vi kan i dag se många fysiskt och
psykiskt vitala personer som har fyllt
63 år. Om sådana personer råkar ut
för ett olycksfall och blir blinda eller
får andra bestående handikapp som
gör att de blir ur stånd att klara sig

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Åtgärder mot barnolycksfall

själva kan de i dag på grund av sin ålder
inte få invaliditetstillägg. Jag anser
att det är rättvist att den förmånen
skall utgå även till dem, om de kan
styrka att blindheten eller tillsyns- och
hjälpbehovet beror på olyckshändelsen.

Vid bedömningen av sådana ärenden
tar man större hänsyn till hjälpbehovet
än till tillsynsbehovet. Det förutsättes att
tillsynsbehovet skall vara kvalificerat,
t. ex. att det föreligger risk för att vederbörande
anlägger eldsvåda eller ger
sig av hemifrån utan att kunna hitta
hem igen. Detta är en av anledningarna
till att det för närvarande råder osäkerhet
när pensionsdelegationerna skall
bedöma dessa ärenden.

Jag skall anföra ett konkret exempel
som visar vad detta kan betyda. En
person som är 57 år är ensamboende.
Ilon lider av ledgångsreumatism sedan
40 år tillbaka och är svårt rörelsehindrad.
Hon behöver rullstol för att kunna
flytta sig, och om hon faller omkull kan
hon inte resa sig utan hjälp.

Vid behandlingen av hennes ansökan
om invaliditetstillägg bifölls den i
den första instansen, den lokala försäkringskassan,
men föredraganden i pensionsdelegationen
anmälde en avvikande
mening. Han ansåg inte att hjälpbehovet
var av sådan omfattning som erfordras
för att invaliditetstillägg skulle
utgå. Han tog ingen hänsyn till tillsynsbehovet,
han bedömde det inte som kvalificerat.
Försäkringskassans beslut
överklagades och riksförsäkringsverket
upphävde beslutet, vilket betydde nej
till invaliditetstillägget. Nästa instans,
försäkringsdomstolen, upphävde riksförsäkringsverkets
negativa beslut och
fastställde försäkringskassans beslut,
bl. a. med stöd av det utlåtande som
riksförsäkringsverket avgivit till domstolen,
enligt vilket utlåtande riksförsäkringsverket
funnit skäl tillstyrka att
invaliditetstillägg skulle utgå.

Ärendets handläggning tog cirka två
år, innan sökanden fick slutgiltigt besked
om utgången. Under den tiden

utsattes hon för den påfrestning som
det innebär att vara i ovisshet om utgången.
Hela dröjsmålet grundade sig
på osäkerheten vid bedömningen av
hjälp- och tillsynsbehovet.

Herr talman! Jag har velat ta upp
dessa två exempel för att ytterligare understryka
behovet och nödvändigheten
av en ändring av reglerna för invaliditetstillägg.
Jag har inget yrkande för
närvarande. Yi har säkert anledning att
återkomma i frågan, när riksförsäkringsverket
har gjort sin utredning och
framlagt förslag till åtgärder.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
in. in., och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Åtgärder mot barnolycksfall

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
motioner om åtgärder mot barnolycksfall.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag skall med några ord
beröra det särskilda yttrande som är fogat
till allmänna beredningsutskottets

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, in. m.

utlåtande nr 44, enligt vilket centerpartisterna
i utskottet har en från utskottsniajoriteten
avvikande mening.

De motioner som ligger till grund för
utskottsutlåtandet tar upp barnolycksfallen
och då främst dem som förorsakas
i hemmen. Man påstår att opinionsbildningen
för barnsäkrare bostäder inte
haft någon större genomslagskraft,
trots att olycksfall i hemmen så ofta förekommer.
Den största delen av olyckorna
sker — enligt motionärerna — utan
att de som bestämmer över bostädernas
utformning blir utsatta för några effektivare
påtryckningar.

Motionärerna föreslår en kommitté
med parlamentariskt inslag som skulle
se över det här området och komma
med förslag om förebyggande åtgärder
mot barnolycksfall.

Som kammarens ledamöter finner av
utlåtandet har berörda remissorgan sett
mycket allvarligt på problemet och anser
att åtgärder måste vidtagas. Sålunda
kan nämnas att bostadsstyrelsen som
remissvar på motionerna har lämnat
sitt remissyttrande över familjeberedningens
betänkande, kallat »Barnstugor,
barnavårdsmannaskap, barnolycksfall»
av år 1967. Man påtalar här att bl. a.
frågan om barnolycksfallsförebyggande
anordningar är av så stor vikt, att krav
borde resas på att såväl hus som bygges
med statliga lån som utan skall förses
med sådana anordningar.

Man är inte främmande för tanken
att även utrusta det befintliga bostadsbeståndet
med säkerhetsanordningar för
att förebygga barnolycksfall. Bostadsstyrelsens
mening är därför att det bör
övervägas, om inte föreskrifter härom
borde införas också i hälsovårdsstadgan
och i socialstyrelsens anvisningar
till hälsovårdsnämnderna. Vid läsandet
av bostadsstyrelsens remissvar kan man
inte ta miste på hur allvarligt bostadsstyrelsen
ser på de berörda spörsmålen.
överstyrelsen för Svenska röda korset
tillstyrker motionskraven.

Centerpartiets representanter i all -

männa beredningsutskottet har trots de
positiva remissvaren inte lämnat någon
reservation utan nöjt sig med ett särskilt
yttrande. Varför denna blygsamhet?
Vi finner, i likhet med utskottsmajoriteten,
att det i familjeberedningens
betänkande »Barnstugor, barnavårdsmannaskap,
barnolycksfall» tagits
upp de i motionerna behandlade problemen,
varför en ny utredning kan synas
överflödig trots att den nämnda utredningen
enligt vad jag inhämtat inte
varit parlamentarisk, åtminstone inte i
större utsträckning. I det särskilda yttrandet
framhåller vi emellertid att de
förslag som framförts av familjeberedningen
bör realiseras och att konkreta
åtgärder bör vidtas i stort sett i enlighet
med familjeberedningens förslag.

Ett läkarteam konstaterar inledningsvis
i sin rapport om barnolycksfall i
Stockholm 1955, den s. k. Stockholmsundersökningen,
bl. a. följande:

»Olycksfallen såsom dödsorsak i barnaåldern
har under senare år fått en
allt större relativ betydelse. I och med
att övriga sjukdomar, främst infektionssjukdomar,
avtagit har den våldsamma
döden blivit det utan tvekan främsta
hotet mot barnens liv.» Vi har alltså
lyckats minska barndödligheten och vi
bör nu också göra allt för att minska
den, om jag så får säga, onda bråda död
som kan drabba barnen. Vi kan aldrig
helt eliminera barnolycksfallen men
kan säkert komma bra mycket längre
än nu. Att skapa barnsäkrare lägenheter
är av största vikt och alla borde
försöka åstadkomma en säkrare hemoch
bostadsmiljö.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Folkpensionärers rätt till avdrag för
nedsatt skatteförmåga, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, med anledning av

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionarers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
95 föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370),

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Förslagen innebar ändrade regler för
folkpensionärers rätt till avdrag för
nedsatt skatteförmåga.

I den med anledning av propositionen
väckta motionen 11:1193 av herr
Jonsson i Mora hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 95 måtte uttala att riksskattenämndens
anvisningar och tabeller
för storleken av avdraget för nedsatt
skatteförmåga vid stigande extrainkomster
utformades så, att den samlade
effekten av bortfall av folkpensionsförmåner
och minskat extra avdrag ej
i något fall finge överstiga 80 % av sidoinkomstens
ökning.

I de vid riksdagens början väckta
motionerna 1:35 av herr Virgin m. fl.
och II: 40 av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t med förtur måtte
utreda och framlägga förslag om avskaffande
av skatteplikten för folkpensioner;
samt

2) anta i motionerna framlagda förslag
till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

vilka förslag innebure yrkande om
höjning av ortsavdragen för folkpen -

sionärer fr. o. m. 1971 års taxering till
4 000 kr. för ensam pensionär, 6 400 kr.
för makar varav en vore pensionär och
8 000 kr. för makar som båda vore pensionärer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 95 anta de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen, att punkt 2 av anvisningarna
till 50 § erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) avslå

1) motionerna 1:35 och 11:40 samt

2) motionen II: 1193.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp), Mattsson
(ep), Annerås (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
under B 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionen II: 1193 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
av frågan om beskattningen av
folkpensionärernas sidoinkomster, varvid
särskilt borde övervägas möjligheten
att införa en definitiv källskatt för
folkpensionärer;

2) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett att utskottet under B 1 bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:35 av herr Virgin m. fl.
och 11:40 av herr Holmberg m. fl., såvitt
här var i fråga, anta de vid motionerna
fogade förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

b) förordning om ändrad lydelse av

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till

8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:35 av herr Virgin m. fl.
och II: 40 av herr Holmberg m. fl., såvitt
här var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att Kungl. Maj :t
efter skyndsam utredning framlade förslag
om avskaffande av skatteplikten
för folkpensionärer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 46 har fogats ett par
reservationer och jag skall be att med
några få ord få kommentera reservationen
2, avseende folkpensionärernas
beskattning och sidoinkomsternas marginaleffekt
för pensionärernas liksom
andra låginkomsttagares del.

Moderata samlingspartiet, tidigare högerpartiet,
har under flera år föreslagit
lindring av det nuvarande systemets
verkningar och vi har också framlagt
förslag som på sikt skulle leda till befrielse
från beskattning av folkpensionen.

I klämmen till reservationen 2 föreslår
vi för det första en viss höjning
av ortsavdragen och för det andra att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär en skyndsam utredning syftande
till avskaffande av skatteplikten för
folkpensionärer. Som vi framhåller i
reservationen menar vi, att när man
inte längre får göra avdrag för folkpensionsavgiften
— som numera har
ganska betydande storleksordning — är
det inkonsekvent att beskatta folkpensionen.
Så sker inte inom andra socialförsäkringar.

Herr talman! Med detta korta inlägg
ber jag att få yrka bifall till reservationen
2 av herr Gösta Jacobsson m. fl.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Frågan om beskattning -

avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

en av folkpensionärernas sidoinkomster
har vi behandlat här i riksdagen
vid flera tillfällen, och jag behöver väl
inte i dag använda mycken tid till att
belysa problemets räckvidd. Den är vid
detta laget väl känd för kammarens
ledamöter — och ännu mera välkänd
är den för folkpensionärerna själva.

Det gäller här den samlade marginella
skattebelastning som drabbar den
folkpensionär som gör en arbetsinsats
och får en liten ersättning därför. Han
drabbas då av både en minskning av
det kommunala bostadstillägget och en
hög marginalskatt. Den samlade effekten
blir mycket stor och kan i vissa
fall motsvara långt utöver 100 procent
av arbetsinkomsten. Det är begripligt
att detta har vållat stark irritation hos
pensionärerna, och det är självklart att
vi inom oppositionen har kritiserat detta
orimliga förhållande.

Vi har i folkpartiet genom motioner
och interpellationer försökt att driva
fram en utredning och åstadkomma en
lösning på detta problem, och det eniga
riksdagsbeslutet för två år sedan att
frågan skulle snabbutredas mottog vi
med stor glädje. Det beslutet har emellertid
finansministern högaktningsfullt
struntat i. Man kunde annars ha väntat
att finansministern skulle vara mera lyhörd
för riksdagens beställningar just
i en beskattningsfråga än när det gäller
andra frågor, eftersom svenska folket
ju enligt grundlagen genom riksdagen
äger att sig självt beskatta.

Nu har propositionen i ärendet framlagts
efter två år, men den kan inte direkt
betraktas som en effektuering av
riksdagens beställning. Finansministern
har gått fram på en annan väg. Jag anser
emellertid inte att det finns anledning
knorra över att formerna växlar;
det viktiga är att propositionen innehåller
ändringsförslag som totalt sett
leder till vettiga resultat. Självfallet har
jag också läst finansministerns förslag
med stort intresse. Propositionen är
skriven i fullt medvetande om de nu -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteformaga, m. m.

varande höga marginaleffekterna, och
min tillförsikt ökade när jag plöjde
igenom texten. Det heter där att utgångspunkten
givetvis böra vara att ökade
sidoinkomster inte helt konsumeras,
och det är ju bra. Om man pressar innebörden
i detta uttryck något kan man
emellertid komma fram till att det är
godtagbart att 99 procent av sidoinkomsterna
konsumeras men inte 100
procent. Samtidigt måste man emellertid
säga sig att det är en illvillig tolkning.
Det kan ju inte vara meningen
att marginaleffekter på ända upp till
99 procent skall få kvarstå när detta
problem nu äntligen skall bli löst. En
ofullkomlighet i de verbala uttrycksformerna
från finansdepartementets
sida vill man ju gärna förlåta för den
goda sakens skull.

Det fanns emellertid en vaken ledamot
av denna kammare, som tydligen
läste propositionen ordentligt, och jag
förmodar att anledningen till hans motion
var rädslan för att propositionens
uttryckssätt verkligen skulle kunna
hårdras. Den motion som jag syftar
på är väckt av herr Jonsson i Mora och
syftar till att man skulle sätta stopp för
marginalskatten vid 80 procent. Redan
det är verkligen en saftig marginalskatt.
Inga miljonärer i vårt land behöver
totalt ha en skatt som går över
80 procent, och jag förmodar att det
är denna parallell som föresvävat motionären.

Vid utskottsbehandlingen fick vi fram
ett tabellmaterial som först och främst
visade att det i många fall uppstår marginaleffekter
på upp till 95 procent och
däröver — i något fall en marginalbelastning
på ända upp till 111 procent.
Det av mig citerade uttryckssättet i propositionen,
som vi funderade så mycket
över, visade sig alltså inte ens vara helt
korrekt. Hela sidoinkomsten och mera
därtill kan bli konsumerad även efter
genomförandet av propositionens förslag.
Detta kan inte accepteras som den

lösning som riksdagen och folkpensionärerna
så länge fått vänta på.

Om man tillämpar den metodik som
antyds i propositionen men inför en
stoppregel, som begränsar marginalskatten
till 80 procent, skulle en kostnad
på cirka 200 miljoner kronor uppstå.
Denna siffra kan ses som ett mått
på kostnaden för stat och kommun,
men man kan lika gärna se den som ett
mått på hur mycket pensionärerna nu
förlorar.

Jag vill gärna vitsorda att denna fråga
inte är enkel att lösa. Kollisionen
mellan reglerna för bostadstilläggen och
skattereglerna vållar komplikationer,
men jag har samtidigt med hjälp av teknisk
expertis kunnat förvissa mig om
att det finns möjligheter att ungefär
inom propositionens kostnadsram komma
fram till lösningar, som eliminerar
de kvarstående mycket ogynnsamma
marginaleffekterna. Det är därför som
vi reservanter tillåtit oss att upprepa
det krav, som riksdagen en gång enhälligt
beslutat att snabbutreda inom
ramen för utredningen om definitiv
källskatt.

Jag vill gärna betona att vi reservanter
faktiskt inte står särskilt långt från
utskottsmajoriteten på denna punkt.
Även utskottet hänvisar i sin skrivning
till att marginaleffekterna till och med
i vissa fall kan överstiga 100 procent.
Utskottet skriver ordagrant på följande
sätt: »Mot bakgrunden härav får utskottet
beklaga att departementschefen inte
ansett sig kunna tillmötesgå riksdagens
begäran om en skyndsam utredning av
möjligheterna att införa någon form av
definitiv källskatt på folkpensionärernas
sidoinkomster.»

Det hör inte till vanligheterna att de
socialdemokratiska ledamöterna i ett
utskott enhälligt uttrycker sitt beklagande
av att departementschefen inte
har tillmötesgått riksdagens begäran.
Men så är det också en mycket anmärkningsvärd
nonchalans som finansminis -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

tern har visat mot riksdagen och mot
pensionärerna. Det är synd, tycker jag,
att inte utskottsmajoriteten också har
tagit konsekvenserna av sitt beklagande
och anslutit sig till den linje som
vi förordar i reservationen 1 och därmed
yrkat på ett fullföljande av de krav
som riksdagen förut har enat sig om
för att —■ ungefär inom den kostnadsram
som är anvisad i propositionen —
få en lösning som betydligt effektivare
eliminerar dessa besvärande marginaleffekter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 av herr Tistad in. fl.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Årets riksdag har på
regeringens förslag fattat beslut om pensionstillskott
som tillförsäkrar folkpensionärerna
årligen förbättrade förmåner
under tio år framåt. Kostnaden för
pensionstillskotten beräknas till omkring
190 miljoner budgetåret 1969/70.
Uppmjukningen av reglerna för inkomstprövade
förmåner ■—- bl. a. kommunala
bostadstillägg — ger en total
kostnadsökning på 19 miljoner kronor,
varav 15 miljoner kronor faller på kommunerna.

I proposition nr 95 föreslås ändrad
lydelse av 50 § kommunalskattelagen
och förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt, 9 § 2 mom. De
skattelättnader för folkpensionärerna
som ett genomförande av förslaget leder
till uppgår till 30 miljoner kronor. För
närvarande föreligger rätt till avdrag
utöver det kommunala ortsavdraget, om
den skattskyldiges skatteförmåga under
beskattningsåret varit väsentligt nedsatt
till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom, underhåll av
andra närstående än barn för vilka den
skattskyldige varit berättigad till allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet. Avdragsbeloppet
skall avpassas efter omständigheter -

na men är maximerat till för närvarande
6 000 kronor.

Skattskyldig vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgjorts av folkpension
skall — om särskilda omständigheter
inte föranleder annat — enligt
50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen
anses ha haft nedsatt skatteförmåga
enligt de nyss återgivna bestämmelserna
i 50 § 2 mom. andra
stycket. Vid fastställandet av avdrag
gäller i detta fall inte någon maximering.
Om den skattskyldige varit för sin
försörjning helt beroende av sin pension
bör den taxerade inkomsten enligt punkt
2 i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
regelmässigt minskas med
ett belopp motsvarande hela folkpensionen.
Har den skattskyldige haft även
annan inkomst än folkpension men
folkpensionen ändå utgjort den huvudsakliga
delen av hans inkomst bör den
skattskyldige enligt samma punkt i anvisningarna
regelmässigt medges ett
med hänsyn till omständigheterna jämkat
avdrag för nedsatt skatteförmåga.
För det fall att folkpensionen inte uppgått
till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten bör däremot extra avdrag
medges endast när särskilda skäl
föranleder detta.

Dessa regler gäller även vid taxering
till statlig inkomstskatt enligt 9 § 2 mom.
andra stycket förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt.

Riksskattenämnden har senast den 29
januari 1969 meddelat anvisningar till
ledning för bestämmandet av det extra
avdraget för folkpensionärer. I proposition
nr 95 föreslås en ändring och uppmjukning
av lagtexten. Den lyder nu:
»Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgjorts av folkpension
—---». Den skall ändras så att

den kommer att lyda »---till icke

obetydlig del utgjorts av folkpension

Anvisningarna innehåller den nyheten
att vid tillämpningen skall såsom

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

folkpension behandlas tilläggspension,
d. v. s. ATP, i den mån den enligt lagen
om pensionstillskott föranlett avräkning.

De omformuleringar som skett i lagtexten
kommer att ge folkpensionärer
med sidoinkomster en skattelättnad
som innebär ett skattebortfall för staten
med 10 miljoner kronor och för kommunerna
med cirka 20 miljoner kronor.

Regeringens förslag har mottagits
med glädjande stor politisk enighet här
i riksdagen. Detta gäller såväl socialministerns
förslag om pensionstillskotten
som finansministerns om de extra
avdragen. Bevillningsutskottets betänkande
nr 46 kompletterar andra lagutskottets
utlåtande nr 41. Detta senare
behandlades i denna kammare den 20
april.

Det är endast representanter för moderata
samlingspartiet som mält sig ur.
De moderata ledamöterna i andra lagutskottet
har nöjt sig med ett särskilt
yttrande under förhoppning om att
kunna genomföra en förbättring för
folkpensionärerna genom att ta i anspråk
ATP-avgifter i enlighet med propåer
från enskilda moderata samlingspartister
—■ det här namnbytet är besvärligt;
det hade varit mycket bättre
om man behållit beteckningen högern.

Bevillningsutskottets betänkande är
inte enhälligt något som redan framgått
av vad talesmännen för reservationen
anfört.

När det gäller skatteavdraget kan
sägas att det är fråga om samma gamla
högermotioner; de »moderata» hämningarna
försvinner. I motionen II:
1193 har herr Jonsson i Mora hemställt
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 95 måtte uttala att riksskattenämndens
anvisningar och tabeller
för storleken av avdraget för nedsatt
skatteförmåga vid stigande extra inkomster
utformas så, att den samlade
effekten av bortfall av folkpensionsförmåner
och minskat extra avdrag inte

i något fall överstiger 80 procent av sidoinkomsten.
Ingen i bevillningsutskottet
har yrkat bifall till denna motion.
Fru Nettelbrandt har sagt att detta berodde
på de stora kostnader det skulle
röra sig om —- 200 miljoner kronor.

I reservationen 2 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. heter det: »Utskottet anser
dock att förslaget i och för sig är
välmotiverat men är för sin del berett
att gå längre.»

Man anför, liksom skett i motionen
och i herr Enarssons inlägg här, att
eftersom folkpensionsavgiften enligt beslut
av 1964 års riksdag inte längre är
avdragsgill borde i konsekvensens
namn folkpensionen inte beskattas.
Den beskattas ju inte heller för dem
som har ingen eller endast en liten sidoinkomst.

Jämförelsen haltar ganska mycket
eftersom folkpensionerna alltmer betalas
av skattemedel och avgifterna blir
endast en liten del av kostnaderna.
Dessutom är det inte motiverat att tillerkänna
folkpensionärer med stora inkomster
väsentligt högre ortsavdrag än
andra inkomsttagare i samma inkomstskikt.
Den största skattelättnaden skulle
komma de folkpensionärer till del, vilka
har det minsta behovet av en sådan,
eftersom inkomsten av kapital nu inte
har undantagits. Detta borde i varje
fall ske, om motivet för förslaget skall
vara att stimulera till inkomstbringande
sysselsättningar. Även från folkpartihåll
har ju framskymtat att syftet är att
folkpensionärerna skall kunna fortsätta
att arbeta. Enligt min mening bör
det vara folkpensionärernas egen rättighet
att få välja. Skulle de på gamla dagar
önska odla någon hobby utan att
känna tvång att arbeta, borde det vara
dem väl unnat.

Någon irritation bland folkpensionärerna
mötte jag inte i valrörelsen. Jag
talade för många sådana, och när de
fick klart för sig att de i beskattningshänseende
var betydligt gynnade i förhållande
till andra i samma inkomst -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till

läge ansåg de sig inte ha någon anledning
att klaga.

Det skulle vara intressant att veta
varifrån reservanterna har fått summan
40 miljoner kronor i skattebortfall, som
nämns i reservationen 2. De hävdar att
en tredjedel därav skulle drabba staten
och två tredjedelar kommunerna. Som
vi vet betyder ett skattebortfall för
kommunerna en omfördelning mellan
skattebetalarna inom varje kommun, beroende
på skatteunderlaget. Eftersom
kommunalskatten är proportionell drabbar
detta de skattebetalare som har den
lägsta skattekraften, alltså lågavlönade
och barnfamiljer. Redan de reformer
som regeringen föreslagit betyder ett
skattebortfall för kommunerna av omkring
35 miljoner kronor. För några
överbud finns det inte utrymme; det
talar också reservationen 1 för.

Summan 40 miljoner kronor är, som
jag har antytt, felaktig. Enligt uppgifter
till bevillningsutskottet rör det sig om
ett skattebortfall för stat och kommun
på uppskattningsvis 320 miljoner kronor.
Utskottet finner att ett sådant förslag
inte kan genomföras utan en omfördelning
av skattebördan i samband
med en mera genomgripande skattereform.
Jag yrkar därför avslag på reservationen
2 av herr Gösta Jacobsson m fl.
Reservationen 1 av herr Tistad m. fl.
uppfattar jag mera som ett särskilt yttrande,
eftersom den utgör ett tillägg till
utskottets skrivning. Efter debatten
häromdagen kring herr Fälldins interpellation
— som framställdes vid riksdagens
början — förvånar det mig att
centerpartiet inom bevillningsutskottet
är med på reservationen. Den förutsätter
ju ännu större skattelindring för
folkpensionärer och därmed också ytterligare
skillnad mellan skattskyldiga
i samma inkomstläge.

Att detta förslag inte är en tillfredsställande
lösning på längre sikt av frågan
om folkpensionärernas beskattning
hade det inte behövts någon reserva -

avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

tion för att visa. Statsrådet uttalar själv
på s. 9 i propositionen: »Fastän de nu
föreslagna ändringarna leder till avsevärda
förbättringar kan det även i
fortsättningen förekomma höga marginaleffekter.
—-jag har för avsikt

att låta se över skattereglerna för alla
kategorier av lägre inkomsttagare och
således även folkpensionärer, varefter
förslag kommer att föreläggas riksdagen.
»

Utskottet tar också upp problemen
och understryker »angelägenheten av
att de kvarstående ogynnsamma verkningarna
för folkpensionärerna av bidrags-
och skattesystemet i möjligaste
mån undanröjs vid den i propositionen
aviserade översynen av beskattningsreglerna
för lägre inkomsttagare».

Fru Nettelbrandt och hennes medreservanter
sticker inte under stol med
att frågan om folkpensionärernas inkomstprövade
förmåner och beskattning
är svårlöst just i skärningspunkten.
»Ingen lösning av folkpensionärernas
marginalbelastningsproblem är helt
komplikationsfri», sägs det i reservationen.
Strax därefter gör reservanterna
emellertid gällande, att det finns
»möjligheter att utan ökat skattebortfall
tekniskt konstruera avdragstabeller
som ytterligare minskar marginaleffekterna».

Det låter för bra för att vara sant.
Vill man skapa en gynnsammare ekonomisk
effekt för någon, måste väl denna
i rimlighetens namn åstadkommas
antingen genom att bidrag —- kanske
i form av kommunala bostadstillägg —-skall utgå i högre inkomstskikt än för
närvarande eller genom att rätten till
skatteavdrag ökas. Hur man än bär sig
åt måste alltså detta antingen i ökade
bostadstillägg kosta pengar eller vid
skatteavdrag betyda ett skattebortfall.
Fru Nettelbrandt har antytt att det kommer
att kosta en del, men detta framgår
inte av reservationen.

Utskottet föreslår — herr Kristenson
aktualiserade den frågan inom utskot -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

tet — utöver Kungl. Maj:ts förslag en
ändring av anvisningarna till 50 § så
att de som har inkomst av livränta i
skattehänseende skall jämställas med
en skattebetalare som är folkpensionär.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan och
därmed avslag på de båda reservationerna.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Det var närmast med
tanke på att fru Nettelbrandt var anmäld
som talesman för reservanterna
som jag antecknade mig på talarlistan.
Man kunde nämligen i förväg räkna ut
att folkpartiet inte skulle kunna underlåta
att i denna fråga begagna sig av
sin förmåga att tillskriva sig partipolitiska
framgångar. Fru Nettelbrandts inlägg
var väl också ett försök att »lurendreja»
så många folkpensionärer som
möjligt och få dem att tro att det är
folkpartiet som under alla år varit mest
aktivt som ett, som hon sade, pådrivande
parti i dessa frågor. Nu förhåller
det sig väl inte riktigt på det sättet.
De konstruktiva förslagen till lösningar
av det svåra problem det här gäller
har vid alla tillfällen lagts fram
av regeringen.

Jag läste någon dag i förra veckan i
en åtminstone upplagemässigt stor folkpartitidning
i Göteborg — sanningsmässigt
är den inte lika stor — en redogörelse
för den fråga som bevillningsutskottet
nu har löst, nämligen att folkpensionärer
med livränta skall beskattas
på samma sätt som om de hade haft
full folkpension och att livräntan därvid
skall betraktas som en sidoinkomst;
skatten blir då lägre och de får samma
gynnsamma avdragsregler som folkpensionärer.
Detta framställdes i tidningen
som ett mångårigt folkpartikrav som
bevillningsutskottet och riksdagen nu
kommer att tillgodose. Det är naturligtvis
inte riktigt.

Vi kan vara glada över bevillningsutskottets
ställningstagande, och jag hop -

pas att riksdagen kommer att bifalla
förslaget och därmed lösa denna fråga.
Problemet har inte berört så många
människor i vårt land, men för dem
som fått livränta i stället för folkpension
har det ändå varit besvärande att
med samma årsinkomst som en folkpensionär
betala en större summa i
skatt än denne.

När man läser folkpartiets och centerpartiets
reservation kan man, som fru
Holmqvist framhöll, inte finna annat än
att där görs precis samma ställningstagande
som utskottet har gjort på s. 10
i sitt utlåtande. Av fru Nettelbrandts
framställning i talarstolen verkade det
som om reservationen innehöll förslag
till sänkningar av skattenivån för folkpensionärer,
och så är inte alls fallet.
Den enda skillnaden är att reservationen
innehåller ett klankande på finansministern
för att han inte presenterat
det förslag till teknisk lösning av frågan
om införande av definitiv källskatt för
folkpensionärerna som riksdagen för
två år sedan uttalade önskemål om.
Vidare framhåller reservanterna att i
den mån det uppstår marginaleffekter,
så bör dessa kunna rättas till genom
de avdragsregler som riksskattenämnden
skall utfärda anvisningar om för
taxeringsmyndigheterna.

Om marginaleffekten i något enstaka
fall är sådan, att mer än 100 procent
av inkomstökningen försvinner så beror
detta inte på avdragsreglerna utan
på bortfallet av det kommunala bostadstillägget.
Vi kan i detta fall göra en
jämförelse med andra inkomsttagargrupper
i vårt land. En ensamstående
förvärvsarbetande kvinna med hemmavarande
barn under 16 år mister barnbidraget
och förvärvsavdraget när barnen
fyller 16 år, och hon får då även
ett lägre ortsavdrag — det sjunker från
4 500 till 2 250 kronor. Skall vi betrakta
detta som en marginaleffekt av beskattningsreglerna,
vet jag inte var vi hamnar.
Varför har de folkpartister som talat
i denna fråga inte nämnt att de folk -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

pensionärer, som har barntillägg, får en
mindre årsinkomst när barntillägget försvinner?
Är även det en marginaleffekt
som kan rättas till med de avdragsregler
som riksskattenämnden skall utfärda anvisningar
om?

Vi bör vara så ärliga att vi erkänner
att en jämförelse mellan folkpensionärer
och andra inkomsttagare med samma
inkomster visar, att folkpensionärerna
ända upp till en bruttoinkomst
av 16 900 får en förmånligare skatt.
Folkpensionären har efter skatt kvar
14 350 kronor av en inkomst av denna
storlek, medan en annan inkomsttagare
får behålla endast 13 085 kronor av
motsvarande belopp.

Folkpensionärerna är alltså med nuvarande
beskattningsregler gynnade.
Det borde väl t. o. m. reservanterna ärligen
kunna medge. Man behöver inte
vid varje tillfälle genom en oriktig
framställning försöka tillgodogöra sig
partipolitiska fördelar. Det är väl ändå
i längden farligt att bygga förtroendet
hos väljarna på så lösa grunder.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Först ett par ord med
anledning av att herr Kristenson ifrågasatte
vad som var den största sanningen.
Jag brukar inte dela in sanningen i
stora sanningar och små sanningar; någonting
är sant eller icke sant. Den
som har tid och lust att tränga igenom
riksdagsprotokollen kan lätt följa de
insatser som folkpartiet gjort när det
gäller att driva fram denna fråga. Dessa
insatser är också orsaken till att riksdagen
för ett par år sedan kunde fatta ett
enigt beslut, vilket inte — något som
bevillningsutskottets majoritet med herr
Ericsson i Kinna i spetsen beklagar
— har effektuerats av departementschefen.

Sedan är verkligen inte, herr Kristenson
— och i det fallet vänder jag
mig även till fru Holmqvist — ställningstagandena
i utskottsutlåtandet och

reservationen nr 1 desamma. Beskrivningarna
av fakta är däremot i mycket
stor utsträckning lika. Värderingen av
problemet och dess räckvidd är också
lika. Det var därför som jag uttryckte
min förvåning och mitt beklagande
över att man från dessa gemensamma
utgångspunkter inte kommit fram till
samma ställningstagande, nämligen ett
fullföljande av det krav som riksdagen
tidigare framfört.

Herr Kristenson sade vidare att folkpensionärerna
är gynnade och att vi
från den här talarstolen skall säga som
det är och inte komma med påståenden
som inte är riktiga o. s. v. Eftersom vissa
ordförandeposter i folkpensionärsorganisationer
är besatta med personer
från herr Kristensons parti hoppas
jag att man där bedriver information
och talar om hur gynnade man anser
folkpensionärerna vara. Det är väl inte
bara från denna talarstol som information
av den karaktären skall äga rum.

I fråga om marginalbelastningen vill
jag referera till det siffermaterial som
vi erhöll när vi i utskottet behandlade
frågan. En gift pensionär med 3 000
kronor i kommunalt bostadstillägg får
när han ökar sin inkomst till 4 200 kronor
en marginalbelastning på 95 procent.
Jag anser att detta är orimligt.
Det är inga storinkomsttagare det här
gäller.

Herr ENARSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast med anledning av ett påstående
av fru Holmqvist. Hon sade att
vi i vår reservation felaktigt angivit
storleken av skattebortfallet för staten.
Den felaktigheten är nog inte särskilt
stor. Det är visserligen mycket svårt
att fullt exakt beräkna detta, men av
320 miljoner kronor på helt budgetår
beräknas 200 miljoner kronor falla på
kommunerna och 120 miljoner på staten.
Enligt de upplysningar som lämnades
i utskottet ingår i detta belopp
vissa kostnader för änkepensioner som

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

det är oklart om man i detta fall behöver
ta hänsyn till. I reservationen 2
sägs -— det står på s. 15 i utskottets
betänkande — att kostnaden för de
höjda ortsavdragen för statens vidkommande
beräknas uppgå till 40 miljoner
kronor under nästa budgetår. Det kan
kanske bli 50 miljoner kronor, tv det
är som sagt svårt att göra exakta beräkningar
i dessa komplicerade sammanhang.

.lag har endast velat fästa uppmärksamheten
på att det inte är något särskilt
stort fel med vår skrivning. Man
måste tolerera sådana här mindre avvikelser
när man gör beräkningar och
kalkyler som riktar sig framåt och inte
har verklighetsunderlag.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt försöker
fortfarande ge kammaren och den
allmänhet som eventuellt följer våra debatter
det intrycket att det riksdagsbeslut
som fattades 1967 grundades på en
begäran av bevillningsutskottet och
riksdagen om förslag från regeringen om
en sänkning av skattenivån för folkpensionärerna.
Det var inte, fru Nettelbrandt,
fråga om detta, utan det gällde
en teknisk omläggning på så sätt att
man skulle utreda möjligheterna att införa
en definitiv källskatt för folkpensionärerna.
Det talades ingenting om
det totala skattetrycket -—• det kan vi
väl i ärlighetens namn vara överens om.
Frågan om definitiv källskatt utreds för
närvarande, inte bara för folkpensionärernas
utan även för löntagarnas del.
Finansministern har uttalat att det inte
i detta sammanhang går att bryta ut en
inkomstgrupp och behandla den särskilt.

Vidare försöker fru Nettelbrandt misstolka
mitt yttrande om att folkpensionärerna
är gynnade. Jag sade endast
att de är gynnade skattemässigt i jämförelse
med andra inkomsttagare med
samma årsinkomst. Det är något annat

än vad fru Nettelbrandt ville få kammarens
ledamöter att tro att jag sagt.

Man kan börja fundera över ytterligare
ett yttrande i fru Nettelbrandts
första inlägg. Hon sade att en stoppregel
vid 80 procent skulle kosta 200
miljoner kronor men att det är en reform
som man sympatiserar med.

Om vi genomför skattesänkningar
som gynnar folkpensionärerna, så att
samhället får 200 miljoner mindre i
skatt, gynnar en sådan avdragsrätt bara
de friska pensionärerna, som kan ha
inkomster vid sidan om folkpensionen,
men den missgynnar alla som är sjuka
eller bor på orter där de inte kan få
extra inkomster. Kan vi inte diskutera
att i stället använda de 200 miljonerna
— om vi nu har dem tillgängliga — till
att öka pensionen för alla folkpensionärer?
Totalt sett är deras årsinkomst
inte stor — det har jag aldrig påstått.

Centerpartiet framför en annan tanke,
att folkpensionsåldern skall sänkas
till 65 år. Det kostar mycket pengar,
och jag skulle tro att de som redan är
67 år hellre vill att utrymmet — om
det nu finns •—- skall användas till en
höjning av folkpensionerna.

Fru Nettelbrandt talade om dem som
ökade sin sidoinkomst från 3 000 till
4 200 kronor. Det är inte på det beloppet
som skatten blir 95 procent, utan
marginaleffekten, om man räknar in
det kommunala bostadstillägget, stiger
från 80,8 procent till 95. Det är någonting
annat.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Enarsson sade att
det var svårt att göra beräkningar och
att siffrorna är ungefärliga, men det
måste ändå vara någon skillnad när
man kommer till 40 miljoner, medan
vi i bevillningsutskottet har fått uppgift
om att kostnaden blir 320 miljoner.
Och pengarna skall ju tas någonstans.

Jag har inte stor anledning att återkomma
till fru Nettelbrandts anförande
— jag tycker att jag tidigare har sagt

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

det som behöver sägas. Hon nämnde
ett fall där en pensionär hade en sidoinkomst
på 3 200 kronor. Det blir ändå
så att ett folkpensionärspar har 10 200
kronor att leva av, medan ett par makar
i samma inkomstläge, som kan ha barn
att försörja, får klara sig på 8 193 kronor.

Man kan bli chockerad av de här
marginalsiffrorna som sådana, men man
måste också se efter vad folk har att
leva av.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är ledsen över att
herr Kristenson som mångårig ledamot
av bevillningsutskottet blandar samman
den totala skattenivåns höjd och marginalskatten.
Jag förstår att herr Kristenson
väl vet att det är två helt skilda
saker. Den totala skattenivån är inte
föremål för diskussion i dag, utan det
gäller marginalbeskattningen som är ett
alldeles speciellt problem. De här sakerna
får man inte blanda om hur som
helst.

Med herr Kristensons utgångspunkt
kan man egentligen avskriva varje tanke
på att få till stånd en hyfsning av
det skattesystem vi har. Vid alla diskussioner
om varje skattefråga är vi ändå
medvetna om att det finns olösta sociala
problem. Det finns t. ex. de som
är sjuka och självfallet behöver få hjälp
i olika former i större utsträckning än
hittills, men det utgör inte någon anledning
att inte ta upp marginalbelastningsproblematiken.

Jag är ytterligt förvånad över den
ton herr Kristenson här tar till när han
kritiserar reservanterna för att de begär
att få denna utredning. Herr Kristenson
säger att den inte har någon betydelse
alls, att den inte leder till någonting
och att vi inte alls vet vad som
skulle bli effekten inom ramen för den
definitiva källskatten. Dessutom påstår
han att några av oss i riksdagen bara
försöker göra politik av frågan och lura

folkpensionärerna —• jag vet inte allt
vad herr Kristenson här sade.

Men herr Kristenson har såsom tillhörande
majoriteten i utskottet skrivit
under ett beklagande av att detta krav
inte har blivit effektuerat.

Det förbigick tydligen herr Kristenson
när jag höll mitt första anförande,
att det finns en möjlighet att lösa marginalbelastningsproblemet
— alltså inte
problemet med den totala skattenivån
— ungefärligen inom ramen för den
kostnad som finansministern har angivit
i propositionen. Det är alltså inte
fråga om att ta några ytterligare miljoner
från dem som är sjuka eller på annat
sätt behöver hjälp, utan det finns
möjligheter att tekniskt lösa uppgiften
inom den angivna ramen.

Herr ENARSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa till fru
Holmqvist vad jag sade i mitt förra inlägg
om beräkningen. Det står både i
propositionen och i vårt förslag, att bestämmelserna
skall tillämpas första
gången vid 1970 års taxering. Taxering
och vad därtill hör följer kalenderår,
men vi rör oss ju med budgetår. Detta
gör att ändringarna kommer att under
nästa budgetår slå igenom med halva
beloppet, och då kommer man, som jag
förut sade, till att det för statens del
under nästa budgetår skulle gälla hälften
av 120 miljoner. Som jag också sade
är emellertid vissa poster mycket ovissa,
så att det är svårt att avgöra, om
det blir 120 eller 100 miljoner eller ett
lägre belopp för helt budgetår. Emellertid
är 40—50 miljoner för ett halvt år,
som faller på nästa budgetår, en så
noggrann beräkning som jag tror det
går att göra. Vi har klart sagt ut att
det gäller staten och att det gäller nästa
budgetår.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt vidhåller
att ökningen av marginaleffekten
från 80,8 till 95 procent i det exem -

4-—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

pel som hon anförde tidigare skulle
vara en effekt av skattereglerna för folkpensionärer.
Så är det inte. Det är effekten
av en sänkning av det kommunala
bostadstillägget, som ju är ett socialt
bidrag till folkpensionärer och inte
har någonting med beskattningen att
göra. Jag försökte övertyga henne tidigare
om att man, om man skall räkna
på det sättet, måste räkna också med
bortfall av andra sociala bidrag som
effekter av våra skatteregler, och det
är väl ändå inte meningen.

Sedan höll fru Nettelbrandt fram en
pekpinne och anmärkte på mitt tonfall.
Jag skall inte säga någonting om att
hon använder pekpinnen mot mig och
anmärker på min ton. Det finns kanske
andra som skulle vilja påtala fru Nettelbrandts
tonläge både vid detta tillfälle
och vid andra tillfällen här i kammaren,
men det är ingen som gör det.

Jag har försökt vara så ärlig som möjligt
när jag talat om detta problem.
Om vi efteråt läser protokollet och jämför
fru Nettelbrandts inlägg med fru
Holmqvists, kommer vi att finna att
den sakliga och riktiga innebörden av
dessa regler för folkpensionärerna framgår
av fru Holmqvists inlägg och icke
av fru Nettelbrandts.

Fru Nettelbrandt säger att reservanterna
och utskottsmajoriteten står på
praktiskt taget samma linje, och det gör
vi väl i stort sett, men hon vill ge en
helt annan innebörd åt reservationens
sakliga innehåll, och det är det som jag
kallar lurendrejeri.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall väl inte uppehålla
tiden med att diskutera om det
är fråga om 40, 50 eller 300 miljoner.
Herr Enarsson talar bara om kostnaderna
för staten, men vi här i riksdagen
kan inte bortse från vad det kostar
kommunerna, och de som kommer att
få betala där är de som har den lägsta
skattekraften.

Jag vill påminna fru Nettelbrandt om

att i reservationen står bl. a. följande:
»Enligt vad vi inhämtat finns dock möjligheter
att utan ökat skattebortfall tekniskt
konstruera avdragstabeller som
ytterligare minskar marginaleffekterna.
» Med anledning därav vill jag säga,
att skall det inte bli något skattebortfall,
måste man väl höja de kommunala
bostadstilläggen och då får man i stället
en ökad utgift.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Frågan om folkpensionärernas
beskattning, speciellt vad beträffar
sidoinkomsterna, är en mycket
ofta återkommande fråga. Den är det
i brist på en definitiv lösning. Man kan
inte komma ifrån att en utbredd uppfattning
råder bland folkpensionärerna,
att folkpensionen är något de varit
med om att genom skatter och avgifter
under ett långt liv skapa underlag för.
Vi har nu kommit så långt — senast
genom beslutet om pensionstillskott —
att själva grundpensionen, häri inbegripet
de nyligen beslutade pensionstillskotten,
skall vara skattefri. Men när
det gäller sidoinkomsterna är förhållandet
fortfarande otillfredsställande. I
motionsparet 1:952 och 11:1089 rörande
dessa pensionstillskott har vi tagit
upp just den fråga som vi nu diskuterar.
Vi har där givit exempel på vilka
tröskeleffekter som kan uppstå. Exempelvis
får en ensamstående pensionär
med 3 000 kronor i bostadstillägg och
med en sidoinkomst av 4 400 kronor
per år, vilket motsvarar blygsamma 90
kronor i veckan i sidoinkomst, ett netto
av endast 1 380 kronor.

Vi uttryckte den meningen att en förnyad
översyn av den av riksskattenämnden
uppgjorda tabellen för de extra
skattelindringsavdragen vid nedsatt
skatteförmåga skulle vara nödvändig.
Samma mening anförde vi också i en
motion här i kammaren 1967. Vi läser
i dag i bevillningsutskottets betänkande,
att utskottet har beretts tillfälle att

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

ta del av den nya tabell riksskattenämnden
bär utarbetat. Men utskottet finner
likväl att effekten blir otillfredsställande.
Utskottet beklagar att departementschefen
inte ansett sig böra tillmötesgå
riksdagens begäran om en skyndsam
utredning av möjligheterna att införa
någon form av definitiv källskatt på
folkpensionärernas sidoinkomster. Vi
instämmer i det beklagande som utskottet
gör, vilket beklagande samtidigt i
sak är en kritisk anmärkning.

Det skulle i förevarande läge ha varit
motiverat, om utskottet hade delgivit
riksdagen grunderna för sitt omdöme
att den totala marginaleffekten fortfarande,
d. v. s. även enligt riksskattenämndens
nya tabell, är otillfredsställande
ur pensionärernas synpunkt.

Som det nu är blir utskottets slutsats
att det accepterar normeringen av
de extra avdragen enligt riksskattenämndens
tabell, trots att utskottet har
uttalat en kritisk mening om densamma.
Utskottet är inte berett att tillstyrka
några skattefavörer utöver dem som
föreslagits i propositionen med hänvisning
till, vilket också nämnts här i debatten,
att pensionärerna är gynnade
i förhållande till andra skattskyldiga i
motsvarande låga inkomstlägen. Men,
herr talman, en sådan lösning är ju
ställd i utsikt. Den bör inte hindra att
vi nu får en mera tillfredsställande lösning
på problemet om beskattningen av
pensionärernas sidoinkomster. Vi kan
inte finna att den kostnad som ett bifall
till reservationen skulle medföra är
av den storleksordningen, att densamma
fördenskull icke bör kunna tas.

Mot bakgrunden av de synpunkter,
som jag här anfört och som vi från
vpk-gruppens sida vid ett flertal tidigare
tillfällen har framfört här i kammaren,
vill jag sålunda deklarera, att vi
vid voteringen kommer att stödja reservationen
1.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Holmqvist sade att
om det inte blir något ökat skattebortfall,
såsom sägs i reservationen, blir det
inte heller någon förbättring. Nej, inte
om det skulle vara fråga om den totala
skattenivån för samtliga, men fortfarande
är det alltså fråga om en lösning
av marginalskatteproblemet. Möjligheter
att lösa just detta problem saknas
inom den här ramen. Om fru Holmqvist
och andra hjälpte oss att få ett ökat
partistöd så att vi fick möjlighet att ha
åtminstone den minsta lilla motsvarighet
till regeringssidans utredningsstab
skulle vi presentera konkreta tabeller.
Det finns emellertid en komplikation
beträffande denna lösning, nämligen
den, att det blir litet mera besvär
för taxeringsnämndsordförandena än
med propositionens förslag. Men i valet
mellan att ömma för taxeringsnämndsordförandena
och pensionärer
med sidoinkomster väljer jag för min
del utan tvekan att ömma för de senare.

Herr Kristenson tror inte att jag uppfattat
att det även gäller något annat
än de egentliga skattefrågorna. Jag skall
inte fortsätta den muntliga polemiken
mot honom men skulle vilja rekommendera
honom att i lugn och ro hemma
studera mitt första anförande, i vilket
jag talade om just kollisionen mellan
reglerna för det kommunala bostadstillägget
och skattereglerna såsom en
orsak till hela den här problematiken.
Det är kanske viktigt att herr Kristenson
i sin egen studerkammare sätter
sig in i saken, så att vi åtminstone kan
komma överens om vad som sagts, vilket
protokollet för övrigt tydligt kommer
att utvisa.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Efter den här långa debatten
i frågan skall jag bara säga några
få ord.

När det gäller de pensionärer som
anser sig vara missgynnade av bidragsoch
skattereglerna är det väl ändå de

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

samlade effekterna av bortfallet av inkomstprövade
förmåner och den samtidiga
ändringen av beskattningen som
man vänder sig mot. Detta har varit
utgångspunkten vid både propositionens
utarbetande och väckandet av
motionerna. Man har velat minska verkan
av dessa effekter. Även om propositionens
förslag nu kommer att bifallas,
och så blir väl fallet, kvarstår vissa
ogynnsamma effekter, vilket också klart
och tydligt framgår av utskottets skrivning.
Jag skall be att få citera följande:
»Samtidigt vill utskottet understryka
angelägenheten av att de kvarstående
ogynnsamma verkningarna för folkpensionärerna
av bidrags- och skattesystemet
i möjligaste mån undanröjs vid den
i propositionen aviserade översynen av
beskattningsreglerna för lägre inkomsttagare.
» Det är de lägre inkomsttagarna
som åsyftas och det framgår klart att
även om propositionens förslag bifalles
kvarstår för pensionärerna vissa ogynnsamma
effekter som måste undanröjas.

Den motion som jag väckt i detta
sammanhang må vara ett bidrag till den
debatt som kommer att vidare föras i
dessa frågor. Jag har ingen anledning
till något särskilt yrkande i anledning
av motionen utan vill sluta med att yrka
bifall till reservationen 1.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 1) i utskottets betänkande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 45 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets betänkande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.

Yinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 73
nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

En allmän översyn av arbetarskyddslagen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motioner
om en allmän översyn av arbetarskyddslagen,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande till lagutskott hänvisade motioner: 1)

De likalydande motionerna I:
lbb av herr Wanhainen m. fl. samt II:
160 av herrar Lindberg och Häll, i vilka
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
förslag till sådant tillägg till arbetarskyddslagen,
att personaltransporter
vid färd till och från arbetet kommer
att innefattas av arbetarskyddslagens
bestämmelser»;

2) de likalydande motionerna 1:760
av herr Hansson och II: 899 av fröken
Sandell m. fl., i vilka hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära en allmän översyn av arbetarskyddslagen».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:144 och 11:160

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 760 och II: 899 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
allmän översyn av arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Reservation hade avgivits av herrar
Dahlberg och Wanhainen (bådas), som
ansett att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:144 och 11:160 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådant tillägg till arbetarskyddslagen
att personaltransporter
vid färd till och från arbetet komme
att innefattas av arbetarskyddslagens
bestämmelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Med anledning av andra
lagutskottets utlåtande över de likalydande
motionerna 1:144 och 11:160
finner jag anledning att tillkännage en
annan mening än den utskottet gett uttryck
för.

Vi motionärer har tagit upp de bristfälligheter
som enligt vår mening arbetarskyddslagen
är behäftad med vad
beträffar möjligheterna till tvingande
åtgärder mot tredskande arbetsgivare
till följd av bristfälligheter, som kan
förekomma i av arbetsgivaren tillhandahållet
fordon för färd till och från arbetet.

Från Skogsarbetareförbundets avdelningar
har upprepade gånger påpekats
att nämnda fordon många gånger kan
vara behäftade med brister vad beträffar
uppvärmning och/eller utrymmen
för transport av verktyg, motorsågar,
bensin dunkar o. s. v.

Jag behöver knappast påpeka nödvändigheten
av att transportfordonen
är tillfredsställande uppvärmda och att

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.

anordningar finnes för transport av
bensin dunkar, motorsågar och verktyg,
så att inte allvarliga olyckor uppstår vid
eventuella haverier. En mycket vanlig
företeelse är att man medför bensindunkar
i passagerarutrymmena. Ett
oförsiktigt hanterande av en tändsticka
eller glöd från en brinnande pipa kan
vara tillräckligt för att en katastrof
skall inträffa. Situationen har förbättrats
väsentligt under senare år, men
fortfarande förekommer brister i alltför
stor utsträckning.

Skogsarbetarna har vänt sig till
skogsyrkesinspektionen och till arbetarskyddsstyrelsen
i de fall där man haft
att göra med tredskande arbetsgivare.
Därifrån har emellertid långt ifrån alltid
någon hjälp stått att få, därför att
arbetarskyddslagen getts den tolkningen
att 7 § inte gäller beträffande personaltransporter
till och från arbetet mer än
för förarplatsen. Ej heller trafikinspektionen
har möjligheter att ingripa. Dess
befogenheter sträcker sig inte längre än
till vad som avser fordonets trafiksäkerhet.
Här finns alltså enligt vår mening
en lucka i lagstiftningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande
till utskottet gjort ett uttalande
om att 7 § arbetarskyddslagen
kan ges en vidare tolkning, så att däri
innefattas även skyldighet att ägna uppmärksamhet
åt fordon, som av arbetsgivaren
tillhandahålles och användes
för transport av arbetstagare till och
från arbetsplats.

Arbetarskyddsstyrelsen fortsätter med
att framhålla att skogsyrkesinspektionen
sålunda enligt styrelsens mening
»bör kunna anvisa arbetsgivare att
tillse, att personaltransportfordon förses
med lämplig anordning för uppvärmning
och ventilation av passagerarutrymmet,
att fordonet under den kalla
delen av året är väl uppvärmt då färd
skall anträdas, att tillfredsställande sittplatser
finnes samt att motorsågar,
andra arbetsredskap och bränsletankar
kan transporteras i utrymme eller på

plats, som är helt avskilt från passagerarutrymmet,
eller på släpvagn».

Andra lagutskottet har funnit detta
uttalande tillräckligt för att motivera ett
avstyrkande av motionens krav om ett
tillägg i arbetarskyddslagen för att täcka
den lucka, som enligt vår mening finns.
Jag vill hävda att kungl. arbetarskyddsstyrelsen
med detta uttalande satt sig
mellan två stolar och att utskottet har
satt sig i knä på styrelsen, och då kan
resultatet inte bli särskilt gott.

Som skäl för mitt påstående ber jag
att få hänvisa till förevarande ärendes
tidigare handläggning. Skogsyrkesinspektören
i norra distriktet anhöll i
skrivelse den 22 januari 1953 att få del
av arbetarskyddsstyrelsens uppfattning
om huruvida arbetarskyddslagen vore
tillämplig under färd till och från arbetet
i de fall, då arbetsgivaren i stället
för att tillhandahålla bostad på eller i
närheten av arbetsplatsen med eget fordon
transporterar de anställda mellan
bostad och arbetsplats. Arbetarskyddsstyrelsen
lämnade sitt svar i skrivelse
den 18 november 1953 och uttalade därvid:
»Med hänsyn till att arbetstagarna
under ifrågavarande transporter icke
kunna anses vara i arbete, finner styrelsen
att arbetsgivare icke med stöd av
arbetarskyddslagens 7 § kan åläggas att
i dylikt fall svara för fordonets beskaffenhet
ur arbetarskyddssynpunkt
och alltså ej kan åläggas att tillse att
passagerarutrymme, om sådant finnes,
är uppvärmt.»

Arbetarskyddsstyrelsen har också i
svarsskrivel.se
skogsarbetareförbundet i Pajala så
sent som den 20 mars 1968 framhållit
följande:

»I skrivelse av den 13 dennes har avdelningen
framfört synpunkter och
frågor beträffande s. k. personaltransportbussar.

Vi nödgas bekräfta att denna typ av
bussar ej går i yrkesmässig trafik utan
betraktas som privatfordon. De stå därigenom
icke under tillsyn av någon

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.

myndighet utöver den vanliga bilbesiktningen.

Några föreskrifter finns icke fastställda
för huru dessa bussar skola vara
beskaffade för att ge behövlig värme åt
passagerarna.

Vad som f. n. kan göras kan endast
ske på frivillighetens väg.

Skogsyrkesinspektionen kommer att
genom cirkulärskrivelse vädja till arbetsgivarna
om att bussarna hålls så
rustade att de olägenheter som nu råder
bli avhjälpta.»

Denna skrivelse är alltså avgiven av
kungl. arbetarskyddsstyrelsen.

Vidare finns det anledning att peka
på ett uttalande som departementschefen
gjorde i proposition nr 298 till 1948
års riksdag:

»Enighet råder därom att arbetsgivaren
bör vara skyldig vidtaga erforderliga
hygieniska och sociala anordningar
på arbetsstället. Däremot äro meningarna
delade, huruvida hans förpliktelser
i detta hänseende böra sträcka sig
även utanför arbetsstället. Vad kommittén
och vissa remissinstanser anfört om
att sådan skyldighet i viss utsträckning
bör anses föreligga synes visserligen i
och för sig vara beaktansvärt, men enligt
min mening kan det icke anses
lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga
arbetsgivare uttryckliga förpliktelser i
detta hänseende. Detta ståndpunktstagande
utesluter ingalunda att tillsynsorganen,
särskilt socialinspektörerna,
böra ägna uppmärksamhet åt sådana
frågor och i den mån det finnes erforderligt
söka väcka arbetsgivarnas intresse
för att inrätta anordningar av
förevarande art.»

Så har denna fråga behandlats tidigare.

Mot bakgrund av vad kungl. arbetarskyddsstyrelsen
förut uttalat är det enligt
min mening ägnat att förvåna att
man nu helt plötsligt kan stiga fram
och säga att man skall ge arbetarskyddslagens
7 § en vidare tolkning. Kan man
nu på en gång ge 7 § denna tolkning

måste det i konsekvensens namn innebära
en hård dom över arbetarskyddsstyrelsen.
Det finns då anledning att
fråga: Varför har lagen inte tidigare
tillämpats på detta sätt?

På mig gör dessa snabba omkastningar
i lagtolkningen ett synnerligen
förvirrande intryck, och jag har ytterst
svårt att tro att man klarar av den senaste
tolkningen vid ett överklagande.
Hur skall t. ex. regeringen kunna frångå
departementschefens uttalande år 1948,
som jag nyss återgav?

Dessutom har ju arbetarskyddsstyrelsen
uttalat att skogsyrkesinspektionen
enligt styrelsens mening bör kunna
anvisa arbetsgivare att tillse att personaltransportfordon
förses med lämplig
anordning för uppvärmning o. s. v.

Styrelsen säger inte klart ut att skogsinspektionen
kan utan använder uttrycket
bör kunna. Detta att styrelsen
använder formuleringen bör kunna
tolkar jag som en tveksamhet. Alla som
haft att arbeta med dessa frågor vet att
ordet bör i arbetarskyddslagen är
ganska värdelöst när man har att göra
med tredskande arbetsgivare. Dessutom
är det ägnat att förvåna att man från
arbetarskyddsstyrelsen trots de gjorda
uttalandena ännu i dag inte informerat
skogsyrkesinspektionen om att man nu
kan ge 7 § i arbetarskyddslagen en annan
och vidare tolkning.

Trots arbetarskyddsstyrelsens och
majoritetens i andra lagutskottets uttalande
tror jag att vi fortfarande på
detta område har en lucka i arbetarskyddslagstiftningen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herrar
Dahlberg och Wanhainen.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Trots upprepade framstötar
från skogsarbetarna har man tidigare
inte lyckats få till stånd en sådan
tolkning av arbetarskyddslagens bestämmelser,
att personaltransporter vid
färd till och från arbete innefattas i

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.

dessa bestämmelser. Jag anser det vara
djupt otillfredsställande att så inte har
skett, och i det avseendet har vi väl alla
i utskottet samma mening.

Jag anser att den här frågan måste
lösas snarast möjligt och att personaltransporterna
måste omfattas av arbetarskyddslagens
bestämmelser. Det är
orimligt att skogsarbetare, våta och svettiga
efter dagens arbete, måste sätta sig
i en iskall personalbuss, där de dessutom
måste ha sågar och andra arbetsredskap
omkring sig, eftersom särskilda
utrymmen för verktyg inte finns.
Vilka risker detta innebär för både hälsan
och olyckor torde stå helt klart.
Mot den bakgrunden har jag allvarligt
övervägt att stödja motionen och följa
reservanterna.

Nu säger emellertid arbetarskyddsstyrelsen
i sitt remissyttrande att det får
framhållas att det »inom skogsbruket
skett en sådan utveckling och förändring
av arbetsförhållandena, att starka
skäl tala för att i uttrycket ''iakttaga allt
som skäligen erfordras’ i lagens 7 § lägges
en vidare tolkning och att däri innefattas
även skyldighet att ägna uppmärksamhet
åt fordon som av arbetsgivaren
tillhandahålles och användes för
transport av arbetstagare till och från
arbetsplatsen. — — —- Skogsyrkesinspektionen
bör sålunda enligt styrelsens
mening kunna anvisa arbetsgivare
att tillse, att personaltransportfordon
förses med lämplig anordning för uppvärmning
och ventilation av passagerarutrymmet,
att fordonet under den
kalla delen av året är väl uppvärmt då
färd skall anträdas, att tillfredsställande
sittplatser finnes samt att motorsågar,
andra arbetsredskap och bränsletankar
kan transporteras i utrymme eller
på plats, som är helt avskilt från
passagerarutrymmet, eller på släpvagn.»

Detta uttalande av arbetarskvddsstyrelsen
ser jag som en ändring i dess tidigare
uppfattning så att man nu vill
ge arbetarskyddslagen en för skogsarbetarna
positiv tolkning. Eftersom jag för -

utsätter att arbetarskyddsstyrelsen genom
detta positiva uttalande nu också
har bundit sig för att i praktisk handling
omgående verka för att det blir
bättre förhållanden för skogsarbetarna
i här berörda avseende, har jag kunnat
ansluta mig till utskottsmajoriteten.

Jag har därför inget annat yrkande
än om bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 58.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Andra lagutskottet har
inte någon från motionärernas synpunkt
avvikande mening om betydelsen av
skyddsåtgärder för denna arbetstagargrupp.
Emellertid anser utskottsmajoriteten
det inte nödvändigt att riksdagen
nu tar något initiativ, sedan arbetarskyddsstyrelsen
i sitt remissvar till utskottet
redovisat sin ändrade inställning
i fråga om skyddsinspektionens
lagliga rätt att ingripa i sådana fall som
här påtalats. Det innebär en klar omvärdering
i förhållande till tidigare agerande.

Visst kan vi förstå motionärernas irritation
över det sätt, på vilket arbetarskyddsstyrelsen
förut handlat, men nu
föreligger alltså en klar förändring, och
det är vad som nu sagts som skall gälla.
Vi har därför ingen anledning att i
dag diskutera vad som tidigare skett i
detta ärende. Om riksdagen, som jag
hoppas, nu ansluter sig till andra lagutskottets
understrykande av arbetarskyddsstyrelsens
nya tolkning av sina
befogenheter, kan motionärerna se detta
som ett tillmötesgående av de krav de
har framställt.

Det har också kommit till min kännedom,
herr talman, att arbetarskyddsstyrelsen
när riksdagsbeslutet är fattat omgående
kommer att tillställa skogsyrkesinspektionen
och arbetsmarknadens
parter ett cirkulär om denna sin nya,
vidare tolkning av 7 § arbetarskyddslagen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bi -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

En allmän översyn av arbetarskyddslagen, m. m.

fall till andra lagutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 58.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har en viss sympati
för den reservation som är fogad till
detta utlåtande. I själva principfrågan
kan det knappast råda några delade meningar.
Jag har själv i egenskap av
skogsägare en viss kontakt med detta
problem, som naturligtvis måste gälla
personaltransporter över huvud taget.

Det kan givetvis inte komma i fråga
att ett tillstånd skulle bevaras, som innebär
att transporterna inte står under
arbetarskyddsstyrelsens överinseende.
Att man skall behöva sätta sig i en utkyld
buss när man är trött och våt och
tvingas förvara t. ex. motorsågar på ett
sådant sätt, att man vid en krock eller
dikeskörning kan få dem i huvudet med
risk för mycket allvarliga skador och
t. o. m. dödsfall, är en orimlighet. Det
är alltså angeläget att detta problem kan
lösas så snabbt som möjligt.

Som jag nämnde har jag i och för sig
stor sympati för reservationen, men,
herr Lindberg, som yrkandet är avfattat
innebär ett bifall till reservationen
helt enkelt att riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj :t om ett förslag till tillägg
till lagen. Vad man föreslår är således
en lagändring, och det betyder att det
finns en risk för att arbetarskyddsstyrelsen
kan anse sig förhindrad att utsträcka
sitt inspektionsområde till personaltransporterna
i avvaktan på riksdagens
beslut härom. År det riktigt att
denna risk finns, måste jag ändå föredra
att rösta för utskottets förslag. Eftersom
utskottet så klart ansluter sig till arbetarskyddsstyrelsens
uttalande, att arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning
skall utsträckas till att gälla även personaltransporter,
anser jag att det inte
kan råda något tvivel om att dessa
transporter nu omedelbart kommer att
inrymmas vid lagens tillämpning.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Anledningen till att jag

har yrkat bifall till reservationen är att
jag liksom reservanterna befarar att
arbetarskyddsstyrelsen inte från den
ena dagen till den andra kan tolka lagen
på ett nytt sätt. Vi anser det därför
bättre att i lagen få en entydig skrivning
som bara kan tolkas på ett sätt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är inte jurist, men
jag tolkar ändå saken så, att om ett ämbetsverk
redovisar sina intentioner att
utsträcka tillämpningsområdet för sin
verksamhet och anser att lagen inte lägger
hinder i vägen härför och riksdagen
konstaterar detta och anser att kravet
i motionerna därmed är tillgodosett,
är det riksdagens tolkning som är avgörande.
Därmed har arbetarskyddsstyrelsen
de facto fått fullmakt att tolka lagen
så, även om jag i och för sig skulle
vilja att detta skrevs in i lagen. Såvitt
jag förstår har emellertid arbetarskyddsstyrelsen
denna fullmakt efter ett
bifall till det förslag som utskottsmajoriteten
förordar.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig mycket kort.

Utskottet har inte haft någon annan
mening än motionärerna i sak i denna
fråga. Det är emellertid inte riksdagen
utan arbetarskyddsstyrelsen som har att
tolka lagen. I sitt yttrande över motionen
förklarar nu styrelsen att den tolkar
lagen så, att de önskemål som motionärerna
har uttalat kommer att uppfyllas.
Vi har ingen rätt att misstro vad
styrelsen har uttalat; utskottet har trott
på arbetarskyddsstyrelsens försäkran.
Det står naturligtvis motionärerna fritt
att låta bli att göra det, men vi tycker
det är anmärkningsvärt att misstro en
myndighets klara uttalande.

Dessutom vill jag påpeka för kammarens
ledamöter, att utskottet under
punkten B har föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en allmän översyn av arbetar -

Fredagen den 23 maj 1969

58 Nr 27

Obligatorisk kontroll av hastighetsmätare

skyddslagen. I en sådan översyn kommer
många problem att tas upp till behandling.
Till dess den är slutförd kommer
de krav, som motionärerna har
ställt och som arbetarskvddsstyrelsen
nu har biträtt, att bli gällande, och det
måste väl vara tillräckligt. Det har i varje
fall utskottsmajoriteten ansett.

Herr talman! Jag instämmer i fröken
Sandells yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herrar Dahlberg och
Wanhainen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner
om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Obligatorisk kontroll av hastighetsmätare
å motorfordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
om obligatorisk kontroll av hastighetsinätare
å motorfordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende tycker jag att motionerna fått
en mycket egendomlig behandling. När

å motorfordon

vi färdas på vägarna skall vi följa bestämda
regler. Bl. a. gäller olika hastighetsgränser
på olika vägar: 50, 70, 90,
110 eller 130 km/tim. Alla är överens
om att den som färdas på vägarna skall
rätta sig efter dessa bestämmelser. Men
vi vet också att hastighetsmätarna i våra
bilar är bristfälliga och ofta ger grava
felvisningar. Man är så medveten
härom, att man inte räknar med någon
anmärkning även om felvisningen skulle
vara 20 procent. Jag undrar hur polisen
ställer sig om en bilist färdas på
en väg, där hastighetsbegränsningen är
90 km, med en hastighet av 108 kilometer,
vilket blir följden om felvisningen
är 20 procent uppåt? Accepterar polisen
att det är fel på mätaren och att det
därför inte är någonting att göra åt saken? Jag

är förvånad över remissyttrandena.
Aktiebolaget Svensk bilprovning säger,
att det för närvarande inte finns
någon utrustning för att kontrollera
hastighetsmätarna. Detta är ett i hög
grad egendomligt påstående, eftersom
man på en bilverkstad kan få hastighetsmätaren
kontrollerad för 10 kronor.
Eftersom man kontrollerar efterlevnaden
av alla övriga lagar och förordningar
på detta område — bromsar o. d.
skall kontrolleras — är det väl rimligt
och riktigt att man också kontrollerar
inställningen av hastighetsmätaren.

Det sägs också att en sådan här kontroll
skulle ta avsevärd tid. Jag är, ärade
kammarledamöter, övertygad om att
kontrollen tar högst fem minuter; den
kostar inte mer än 10 kronor på én
bilverkstad.

Jag är förvånad över att man behandlat
denna fråga så lättvindigt. Detta är
nämligen ett trafiksäkerhetsproblem.
Det uppstår ofta köer på vägarna av
den anledningen att den som ligger
först i kön har en felvisning på sin mätare.
De som ligger närmast efter honom
kan också ha en felaktig mätare
eller vara osäkra på hur mätaren fungerar
och vågar därför inte köra om,

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

och snart har det uppstått en lång ko.
Om någon i slutet av kön vet att hans
mätare fungerar riktigt, vill han kanske
köra om och skapar därför irritation
hos dem som tror att de kört lagenligt,
ehuru de i själva verket kör långsammare
än de har rätt till.

Jag har velat uttrycka mitt missnöje
med sättet att behandla dessa motioner.
Jag är också övertygad om att förslaget,
som är befogat, kommer att genomföras.
Tar man 35 kronor för den årliga
besiktningen, bör man också kontrollera
alla de detaljer i utrustningen som
krävs för att lagen skall kunna efterlevas.
Jag begriper inte de myndigheter
— däribland rikspolisstyrelsen — som
har en så tokig uppfattning att de anser
att detta är en bagatell som inte har
någon betydelse.

Jag skall inte ställa något yrkande.
Jag är övertygad om att denna fråga
kommer tillbaka och att den kommer att
lösas. Men den skall lösas inte genom
en motion utan genom en proposition.
Det är den vanliga ordningen, och något
annat tolereras inte.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Henningsson har
gett uttryck för sitt stora missnöje med
utskottets, som han anser, lättvindiga
sätt att behandla hans motion. Det är
inte något alldeles enastående att motionärer
som får sina motioner avstyrkta
blir missbelåtna. Men herr Henningsson
var också missbelåten med remissinstansernas
behandling av motionen.
Herr Henningsson vill väl ändå inte
ifrågasätta kompetensen när det gäller
behandlingen av hans motion hos t. ex.
Motororganisationernas samarbetsdelegation,
som ställt sig tveksam till de
föreslagna kontrollåtgärderna, eller hos
rikspolisstyrelsen, som inte heller delar
herr Henningssons uppfattning att det
är möjligt att genom en effektivare kontroll
av hastighetsmätarna komma åt
detta problem.

Jag vill gärna erkänna att vi i utskottet
i hög grad har förlitat oss på dessa
remissinstanser och vi har bedömt saken
på ungefär samma sätt. Vi har emellertid
också påpekat att enligt det remissvar
som AB Svensk bilprovning har
avgivit finns det måhända vissa möjligheter
att få en bättre teknisk utrustning
så småningom för att på ett effektivt
sätt kunna kontrollera hastighetsmätarna.
Vi har sagt att man bör avvakta den
framtida utvecklingen på detta område.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan i
utlåtande nr 41.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motion om
lagstiftning mot trafikfarlig bilförsäljning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående reglering
av priserna på jordbruksprodukter,
in. m., jämte motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
1 (bilaga 11, punkterna D 1, D 2, D 3
och D 6) föreslagit riksdagen att i avbidan
på särskild proposition i ämnet
för budgetåret 1969/70 anvisa till Statens
jordbruksnämnd ett förslagsanslag
av 8 000 000 kr., till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett förslagsanslag
av 98 000 000 kr., till Kostnader
för beredskapslagring av livsmedel
och fodermedel m. m. ett förslagsanslag
av 24 000 000 kr. och till Kost -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

nader i samband med permanent skördeskadeskydd
ett reservationsanslag av
22 575 000 kr.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 107 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 28 mars 1969 föreslagit
riksdagen att

1) antaga förslag till förordning om
ändring i förordningen den 9 juni 1967
(nr 340) med vissa bestämmelser om
prisreglering på jordbrukets område,

2) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. in. på vissa jordbruksprodukter
för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni
1971,

3) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av sockernäringen
för tiden den 1 juli 1969—
den 30 juni 1974,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1969/70,

5) godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om prövning av gottgörelse
till jordbruket för eventuella åtgärder
under regleringsåren 1969/70 och
1970/71 inom ramen för ett närmare
nordiskt ekonomiskt samarbete,

6) godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1969/70, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

7) godkänna de förslag som lagts
fram i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1968/69 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

8) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för statens
jordbruksnämnd ställa en rörlig

kredit på högst 40 milj. kr. för prisreglering
av sockernäringen,

9) medge att återbetalningstiden för
den rörliga kredit om högst 50 milj.
kr. som i riksgäldskontoret, enligt tidigare
bemyndigande, stode till förfogande
för Svensk kötthandel, ekonomisk
förening, finge förlängas till den 30
juni 1974,

10) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

11) medge att den s. k. exportmedelsfonden
avvecklades och återstående behållning
disponerades enligt i propositionen
angivna riktlinjer,

12) godkänna vad i propositionen
anförts rörande statens jordbruksnämnds
organisation,

13) besluta om att fr. o. m. den 1 juli
1969 skulle finnas en särskild samarbetsnämnd
för samordning av utredningar
m. m. på lantbrukets område i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
som förordats i propositionen,

14) på riksstaten för budgetåret
1969/70 under nionde huvudtiteln anvisa
till

a) Statens jordbruksnämnd ett förslagsanslag
av 8 512 000 kr.,

b) Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av
153 000 000 kr.,

c) Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel m. m. ett
förslagsanslag av 26 200 000 kr.,

d) Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 39 325 000 kr.,

15) medge att de under Fonden för
förlag till statsverket för budgetåren
1953/54 respektive 1963/64 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter, Särskild lagring av
livsmedel och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
användes under budgetåret
1969/70 för de med anslagen avsedda
ändamålen.

T detta sammanhang hade utskottet

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna 1: 821 av herr
Bengtson och II: 956 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam översyn av vår
livsmedelsberedskap i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels de i anledning av propositionen
nr 107 väckta motionerna

1. 1:1036 av herrar Per Jacobsson
och Österdahl likalydande med II: 1188
av herr Rimås m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandling av proposition
nr 107 måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om åtgärder syftande till
att, om skördeutfallet beträffande brödspannmål
så medgåve, väsentligt öka
den kvantitet vete som avsåges användas
till i motionerna angivet ändamål,

2. I: 10^1 av herr Ingvar Andersson,
m. fl. och II: 1201 av herr Hedin m.fl.,
vari hemställts att det belopp som
ställts till regleringsföreningarnas förfogande
för prisreglerande verksamhet
skulle uppräknas i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med ett belopp
som motsvarade statens intäkter från
jordbrukets traktorbeskattning,

3. I: 1042 av herr Bengtson m. fl. och
II: 1200 av herr Hansson i Skegrie
m. fl., vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 107
måtte

a) på riksstaten för budgetåret 1969/
70 under nionde huvudtiteln anvisa till
Kostnader för beredskapslagring av
livsmedel och fodermedel m. m. ett förslagsanslag
av 33 000 000 kronor,

b) medge omorganisation och förstärkning
av beredskapssektionen inom
statens jordbruksnämnd i enlighet med
vad nämnden förordat, samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam parlamentarisk översyn
av vår livsmedelsberedskap i enlighet
med vad i motionerna anförts,

4. I: 1043 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 1199 av herr Eliasson i Moholm

m. fl., vari hemställts att riksdagen vid
behandling av proposition nr 107 måtte
besluta att till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 32 940 000 kr.,

5. I: 1044 av herr Gösta Jacobsson,

6. I: 1045 av herrar Strandberg och
Kaijser samt II: 1202 av fru Sundberg.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionen I:
1044, såvitt nu var i fråga, anta förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 9 juni 1967 (nr 340) med
vissa bestämmelser om prisreglering på
jordbrukets område,

2. a. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
1:1041 och 11:1201 samt, såvitt i
övrigt var i fråga, motionen 1:1044 godkänna
de av utskottet angivna grunderna
för reglering av priserna m. m.
på vissa jordbruksprodukter för tiden
den 1 juli 1969—den 30 juni 1971,

b. lämna motionerna 1:1036 och II:
1188 utan åtgärd,

3. godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av sockernäringen
för tiden den 1 juli 1969—•
den 30 juni 1974,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1969/70,

5. godkänna vad i propositionen anförts
i fråga om prövning av gottgörelse
till jordbruket för eventuella åtgärder
under regleringsåren 1969/70
och 1970/71 inom ramen för ett närmare
nordiskt ekonomiskt samarbete,

6. godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1969/70, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

7. godkänna de förslag som lagts

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

fram i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1968/69 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

8. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för statens
jordbruksnämnd ställa en rörlig
kredit på högst 40 milj. kr. för prisreglering
av sockernäringen,

9. medge att återbetalningstiden för
den rörliga kredit om högst 50 milj. kr.
som i riksgäldskontoret, enligt tidigare
bemyndigande, stode till förfogande
för Svensk kötthandel, ekonomisk förening,
finge förlängas till den 30 juni
1974,

10. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag på motionerna I:
1045 och II: 1202 godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

11. medge att den s. k. exportmedelsfonden
avvecklades och återstående behållning
disponerades enligt i propositionen
angivna riktlinjer,

12. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag på motionerna I:
1042 och II: 1200, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört rörande
statens jordbruksnämnds organisation,

13. besluta om att fr. o. m. den 1 juli
1969 skulle finnas en särskild samarbetsnämnd
för samordning av utredningar
m. m. på lantbrukets område i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i propositionen förordats,

14. på riksstaten för budgetåret 1969/
70 under nionde huvudtiteln anvisa till

a. Statens jordbruksnämnd ett förslagsanslag
av 8 512 000 kr.,

b. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av
153 000 000 kr.,

15. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag på motionerna
1:1043 och 11:1199 samt, såvitt nu

var i fråga, motionerna 1:1042 och II:
1200 till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. på riksstaten för budgetåret 1969/
70 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 26 200 000 kr.,

16. till Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd på riksstaten
för budgetåret 1969/70 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 39 325 000 kr.,

17. medge att de under Fonden för
förlag till statsverket för budgetåren
1953/54 respektive 1963/64 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter, Särskild lagring av
livsmedel och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
användes under budgetåret
1969/70 för de med anslagen avsedda
ändamålen,

18. lämna motionerna 1:821 och II:
956 samt, såvitt de ej behandlats i det
föregående, motionerna 1:1042 och II:
1200 utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. angående föreslagen traktorbeskattnings
inverkan på jordbrukets
kostnadsläge av fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Annerås (fp),
Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Antby
(fp), Jonasson (ep) och Krönmark
(m), som ansett att utskottet under 2 a
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 1041 och II: 1201 ävensom, såvitt i
övrigt var i fråga, med avslag på motionen
1:1044 godkänna de av reservanterna
angivna grunderna för reglering
av priser m. m.;

2. angående Sveriges åtaganden enligt
1967 års konvention om livsmedelshjälp
av fru Hultell (m) samt herrar
Skagerlund (fp), Annerås (fp), Ingvar
Andersson (m), Axel Kristiansson (ep),
Hansson i Skegrie (ep), Antby (fp),
Jonasson (ep) och Krönmark (m), som

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ansett att utskottet under 2 b bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna 1:1036 och II:
1188;

3. angående jordbruksnämndens organisation
av fru Hultell (m) samt herrar
Skagerlund (fp), Annerås (fp),
Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Antbg
(fp), Jonasson (ep), och Krönmark
(in), som ansett att utskottet under 12
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 1042 och II: 1200, såvitt
nu var i fråga,

a. godkänna vad reservanterna anfört
rörande statens jordbruksnämnds
organisation,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
statens jordbruksnämnd inrätta en
tjänst som byråchef för ärenden angående
livsmedelsberedskapen;

4. angående kostnader för beredskapslagring
in. m. av fru Hultell (m)
samt herrar Skagerlund (fp), Annerås
(fp), Ingvar Andersson (m), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (fp), Jonasson (ep) och Krönmark
(m), som ansett att utskottet under
15 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:1043 och II: 1199 ävensom med bifall
till, såvitt nu var i fråga, motionerna
1:1042 och 11:1200 till Kostnader
för beredskapslagring av livsmedel och
fodermedel m. m. på riksstaten för budgetåret
1969/70 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
33 000 000 kr.;

5. angående planering av livsmedelsberedskapen
av fru Hultell (m) samt
herrar Skagerlund (fp), Annerås (fp),
Ingvar Andersson (in), Axel Kristiansson
(ep), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (fp), Jonasson (ep) och Krön -

mark (m), som ansett att utskottet under
18 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:821 och 11:956 samt, såvitt
de ej behandlats i det föregående,
motionerna I: 1042 och II: 1200 som sin
mening ge till känna vad reservanterna
anfört angående planeringen av försörjningsberedskapen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den föreliggande jordbruksprisöverenskommelsen
har accepterats
av samtliga berörda parter. Jordbruksministern
har också framlagt den
träffade överenskommelsen oförändrad,
vilket hans företrädare däremot inte alltid
har gjort. Propositionen har därför
i denna del inte föranlett några som
helst invändningar från utskottets sida.

Prisförhandlingarna var i år synnerligen
hårda. Detta är anmärkningsvärt
med hänsyn till att det rör sig om låginkomstgrupper.
Jag vill emellertid ge
jordbruksministern ett erkännande för
att han sammanförde förhandlingsdelegationerna
och återknöt förhandlingarna
när det hela såg ut att brista. Överenskommelsen
innebär sänkta priser på
jordbruksprodukter praktiskt taget över
lag med undantag möjligen för mjölken.
Jordbrukarnas förhandlingsställning
var inte stark. De hade tömda
regleringskassor efter två goda skördeår.
Trots att överenskommelsen är ganska
mager är den väl bättre än ingen
överenskommelse alls. Den s. k. priskommittén
som förhandlade på regeringens
vägnar hade en väl optimistisk
syn i sina bedömanden och inte minst
i sina kommentarer när det gällde jordbrukets
ekonomiska ställning. Man talar
nämligen i sina kommentarer till
överenskommelsen om en tillfredsställande
inkomstutveckling för jordbruket
när det gäller de faktiska inkomsterna
och man tillägger att »någon eftersläpning
i de faktiska inkomsternas utveck -

Fredagen den 23 maj 1969

64 Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ling jämfört med andra gruppers torde
därför inte nu kunna sägas föreligga».

Jordbruksministerns egna kommentarer
i propositionen tarvar också vissa
anmärkningar.

Jordbruksministern säger bl. a. att
förslaget innebär mycket små prisförändringar
för konsumenterna, samtidigt
som det bör kunna ge jordbrukarna
möjligheter att genom produktivitetsförbättringar
få eu fortsatt tillfredsställande
inkomstutveckling.

Nu kan väl produktivitetsutvecklingen
inom jordbruket knappast sägas
komma att påverkas genom dessa prisöverenskommelser,
utan den styrs av
andra instrument. Vidare innebär jordbruksministerns
uttalande om en fortsatt
tillfredsställande inkomstutveckling
ingalunda att jordbruket på något
sätt ligger väl till i inkomsthänseende.
I verkligheten är det ju tvärtom — inkomstutvecklingen
i jordbruket har snarare
varit negativ än positiv under de
senare åren.

Om man utgår från familjeinkomsten,
som ju i dag betraktas som den riktigaste
mätaren — det betyder då att
man även räknar in ränteinkomsterna
på tidigare sparat kapital utöver arbetsinkomsten
— finner man att jordbrukare
med en areal på omkring 25
hektar, alltså familjejordbrukare, hade
en familjeinkomst år 1968 av 20 255
kronor. Av det beloppet var emellertid
5 099 kronor kapitalinkomst. För en
industriarbetare var inkomsten 29 120
kronor. Tvärtemot priskommitténs påståenden
föreligger det alltså en inkomsteftersläpning
av ungefär 9 000
kronor för jordbrukare med 25 hektar.
Den som i dag vill köpa ett jordbruk
på 25 hektar måste på slättbygden investera
600 000—700 000 kronor. Industriarbetaren,
som tjänar 9 000 kronor
mer, behöver inte investera någonting
och behöver alltså inte stå någon risk.

Nästa storleksgrupp är jordbruk på
40 hektar — till den gruppen och däröver
hör ungefär 15 procent av jord -

bruken. Brukarna av dessa hade en
arbetsinkomst av 17 881 kronor mot
23 059 för industriarbetarna. Sådana
jordbruk kräver ungefär 1 miljon kronor
i investering.

Jordbrukets prisindex har fallit med
9—10 procent från 1963/64 till 1967/
68, och det betyder att jordbruket har
fått en i motsvarande grad minskad
köpkraft. Priskommittén utgår från att
utvecklingen har varit gynnsam för
jordbrukarna, men man får en litet
annan bild när man ser dessa siffror,
som har räknats fram av den grupp
i jordbruksnämnden som sysslar med
dessa saker.

Vidare säger priskommittén att man
får utgå från att utvecklingen under
senare år har lyft upp skördarna på
en högre nivå än tidigare och att man
alltså nu kan utgå från att det blir högre
normskördar än förut. Det är emellertid
möjligt att man redan detta år
kommer att få korrigera uppfattningen
att man kan utgå från högre normskördar.

Jordbruket har fått en 1-procentig
räntestegring. Den betyder, om jag
minns rätt, 60—70 miljoner kronors belastning.
Vi har nu också fått en traktorskatt
på 30—40 miljoner. En räntehöjning
med 1 procent betyder för 25-hektarsj ordbrukaren en inkomstminskning,
om han har en skuld på 500 000
kronor, med 5 000 kronor, eftersom han
får ta detta belopp ur den inkomst
han annars skulle ha erhållit.

Som jag tidigare sade innebär överenskommelsen
sänkta priser på de flesta
produkterna. Syftet har varit att återuppbygga
regleringskassorna. Jag vill
inte kritisera prisöverenskommelsen av
den orsaken. Jag vill bara konstatera
dessa fakta gentemot de kommentarer
som har gjorts i en del tidningsorgan
och i debatten på andra håll.

Det är riktigt som jordbruksministern
säger att prisöverenskommelsen
för konsumenterna betyder en mindre
höjning än 0,1 procent på konsument -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

index. Om man betraktar prisöverenskommelsen
ur den synvinkeln, är det
ganska förvånande att man kan finna
anledning till sådana kritiska anmärkningar
som förekommit i den allmänna
debatten under prisförhandlingarna.
Denna knappt 0,1-procentiga höjning
av konsumentpriserna utmålades faktiskt
på vissa håll som något slags riksolycka.
När en gång löneavtalen blir
klara bl. a. för de anställda inom livsmedelsindustrin
tror jag att inverkan
på konsumentindex blir väsentligt större,
men säkerligen kommer kritiken att
bli väsentligt mildare, om det över huvud
taget blir någon kritik.

För jordbrukets del ligger det till så,
att jordbrukets produktpriser sedan
början av 1950-talet har stigit med 80
procent, medan livsmedlen i detaljhandeln
har stigit i pris med 147 procent.
Det är en sak som man lyckligt har undgått
att märka på visst håll.

Denna prisöverenskommelse skall omprövas
eller justeras före ingången av
det andra regleringsåret. Man skall då
bedöma vilka förhållanden som kan ha
påverkat jordbrukets ekonomiska ställning.

Vid de överläggningar som försiggick
mellan priskommittén och företrädarna
för jordbruket krävde priskommittén
att man skulle på jordbrukets inkomstsida
räkna in ett belopp av 40 miljoner
kronor, som man antog motsvarade
vad jordbruket skulle komma att vinna
på omsättningsskattens ersättande med
momsen. Man har också räknat in en
sådan inkomstpost på inkomstsidan. Det
är rätt anmärkningsvärt, eftersom ingen
i dag vet vad denna skatt kan komma
att betyda. Man vet inte huruvida omläggningen
över huvud taget innebär
någon vinst för jordbrukarna, men man
har ändå krävt att den skall räknas in.

Jordbrukarna skall liksom alla andra
erlägga arbetsgivaravgift både för sina
egna inkomster och för löneutgifterna.
Huruvida de därutöver kan notera en
vinst är väl ganska osäkert i dagens

läge. När jordbrukets företrädare begärde
att den planerade traktorskatten
skulle beaktas på utgiftssidan, vägrade
man emellertid att vara med på det.
I går fattade riksdagen beslut om traktorskatten.
När man på inkomstsidan
lägger in en fiktiv inkomst, om vilken
man ännu inte vet hur stor den kan bli,
hade det varit logiskt riktigt att på den
motsatta sidan räkna med en utgift som
man vet kommer men om vilken man
inte heller vet hur stor den exakt blir.

När på sin tid förhandlingarna pågick
i den s. k. Kennedyronden 1967
slöts en konvention om livsmedelshjälp
till u-länderna. Enligt den konventionen
skall de deltagande staterna årligen till
behövande utvecklingsländer utan särskilt
vederlag leverera en viss minimikvantitet
spannmål, som är lämpad till
människoföda. För Sveriges del skall
det bidraget utgöra 54 000 ton vete och
om vi inte skickar vete, skall vi betala
18 miljoner kronor. Givar länderna och
därmed också Sverige har sagt, att man
avser att dessa bidrag skall vara ett
tillägg till annan, redan utgående hjälp.

Yi har nu i Sverige haft betydande
överskott på vete under de senare åren,
och vi kommer kanhända också att få
det framöver, men det vet man inte.
Den minimikvantitet vi har åtagit oss
att leverera, 54 000 lön, skulle sannolikt
i vissa lägen kunna utökas, när förutsättningar
härför föreligger. Det är vad
reservanterna har krävt, och såvitt vi
förstår är det en mycket moderat begäran
som vi i det avseendet framställt.
Vi har lagt i regeringens händer att bedöma
när förutsättningar föreligger för
en sådan utökning.

Vad beträffar propositionen har det
största motståndet kommit att riktas
mot den del av denna som gäller beredskapsläget.

När vi 1967 fattade beslut om de nya
riktlinjerna för jordbrukspolitiken, satte
majoriteten som riktmärke, att vi så
småningom skall ha en jordbruksproduktion
som täcker 80 procent av be -

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

hovet, vilket kräver, att vi lägger ned
minst en tredjedel av den odlade arealen.
Det var en av förutsättningarna för
den nya given. Men å andra sidan var
en annan förutsättning för densamma,
att vi samtidigt skulle väsentligt öka
lagren av produktionsmedel och färdiga
livsmedel för att garantera den beredskap
som successivt bortfaller genom
den successiva nedläggningen av
åkerareal.

Beslutet bestod alltså av två delar, en
del som gick ut på nedbantningen, en
annan del som gick ut på uppbyggande
av en beredskap, som svarar emot vad
vi gick miste om genom nedläggningen
av åker.

Nu håller vi som bäst på att förverkliga
den ena delen av programmet, nämligen
nedläggningen av den odlade marken
genom skärpta tillämpningsbestämmelser
för lantbruksnämnderna. Det är
redan i dag en ganska betydande areal
som har nedlagts, och en del av den
ligger nu för fäfot, som man kallar det.
Nedbantningsprogrammet skall vara genomfört
om låt oss säga högst åtta—tio
år, men vid den tidpunkten bör naturligtvis
den andra delen av programmet
vara genomförd; då bör de beredskapslager
som var en av förutsättningarna
också finnas.

Det tycks emellertid inte finnas en
lika stark ambition för att bygga upp
beredskapssidan som i fråga om att rusta
ned produktionssidan. Vi hörde i går
kväll att finansministern stod här och
sade, att om vi har sagt A så får vi
säga B också. Det gäller tydligen i fråga
om inkomsterna för departementet. Det
är inte säkert att det gäller när det blir
fråga om utgifterna för finansdepartementet.
Men vi har som sagt finansministerns
ord på att om man har sagt A
skall man säga B. Vi har sagt A till nedbantningen.
Nu gäller det också att säga
B till upprustningen av beredskapen.

Statens jordbruksnämnd har emellertid
gjort en utredning om vårt beredskapsläge,
vilken utredning väl får an -

ses böra tillmätas ett ganska betydande
bevisvärde. Utredningen blottar mycket
allvarliga brister i beredskapen. På vissa
områden skulle vi nästan behöva en
tiodubbling av lagren av förnödenheter
enligt 1960 års jordbruksutredning och
1967 års beslut. Därtill kommer att de
lager, som vi för närvarande har, i mycket
betydande utsträckning ligger i utrymningsområden
och icke i de viktigaste
inkvarteringsområdena i Norrland.
Men det är ju framför allt i Norrlandslänen
som jordbruksproduktionen
skall upphöra. Där ligger emellertid inte
de största lagren. Jordbruksutredningen
skrev en gång följande: »Åtgärder bör
vidtagas som syftar till att lokalisera
kommersiella livsmedelslager och livsmedelsindustrier
till sådana platser att
förutsättningarna för livsmedelsförsörjningen
förbättras.» Några åtgärder av
det slag jordbruksutredningen krävde
har ännu inte vidtagits. De flesta av
våra förädlingsindustrier på livsmedelsområdet
har en från beredskapssynpunkt
ganska riskabel förläggning, men
utbyggnaden av reservanläggningar för
förädlingen har under tiden starkt försummats.

Beträffande jordbrukets mekanisering
vet vi alla att behovet av drivmedel till
tröskor, traktorer m. m. ökat ganska
mycket. Även härvidlag visar jordbruksnämndens
undersökning att vi har allvarliga
brister i beredskapen. Gengasberedskapen
behöver avsevärt förstärkas
om det inte skall bli kaos i händelse
av avspärrning. Ett då viktigt jordbrukslän
som Malmöhus län skulle för
närvarande endast kunna få en del av
sitt drivmedelsbehov tillgodosett i ett
avspärrningsläge. När nedläggningsprogrammet
en gång genomförts, om ungefär
åtta år, och vi nått fram till målet
80 procent självförsörjning och minst
1 miljon hektar nedlagd åker, kommer
beredskapssituationen i landet att bli
ganska besvärlig.

Jordbruksutredningen ansåg en gång
att en lagring som motsvarar nedlägg -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

ningen av en halv miljon hektar åker
var möjlig att genomföra, men en lagring
som motsvarar 1 miljon hektar
nedlagd åker bedömde den som orealistisk.
Det är den orealistiska vägen
som vi nu slagit in på. Jordbruksutredningen
ansåg det orealistiskt därför
att praktiskt taget alla färskvaror —
kött, fläsk, smör, ägg etc. — måste passera
fryslagren innan de säljes till konsumenterna,
om vi skulle välja detta
orealistiska alternativ. Jag tror att våra
konsumenter skulle sätta stort värde på
att få kännedom om konsekvenserna av
vad vi tänker genomföra på jordbrukspolitikens
område någon gång i slutet
på 1970-talet. Jag ger regeringen och
regeringspartiet det tipset, att användas
vid 1970 års val. Det har en viss betydelse,
inte minst för konsumenterna,
att även den sidan blir klarlagd. Hittills
har vi nämligen försummat den upplysningen.

Man får också räkna med att en nedläggning
av denna storleksordning kommer
att bli ganska kostsam. Vi lägger
årligen ner omkring 5 000 miljoner kronor
på vårt militära försvar. Det tycker
vi är nödvändigt. Men när ett statligt
verk, jordbruksnämnden, kräver
knappt 9 miljoner kronor till förstärkning
av vår beredskap på livsmedelsområdet
-— vilket bara är en bråkdel
av vad som skulle behövas — stegrar
sig regeringen och anslår bara ca 2 miljoner
kronor för ändamålet. I reservationen
4 har vi yrkat bifall till jordbruksnämndens
förslag, som inte är definitivt
utan får betraktas som ett första
steg i upprustningen på beredskapssidan
som måste göras om vi vill fortsätta
nedbantningen på den andra sidan
i enlighet med jordbruksbeslutet.

Den uppbyggnad av beredskapen som
behövs här i landet och administrationen
därav skötes nu av tre kvalificerade
tjänstemän i jordbruksnämnden med
viss skrivhjälp. Personalens otillräcklighet
innebär att viktiga områden på beredskapssidan
inte kan bevakas och

handhas på det sätt som är behövligt.
Jordbruksnämnden har därför begärt
att den nuvarande beredskapssektionen
utbygges till en byrå. Vi har tagit upp
detta krav i en reservation, och vi har
den uppfattningen att en sådan förstärkning
är nödvändig om vi skall få det
hela att fungera ordentligt.

Vi torde nu ha åtminstone relativt
fasta handlingslinjer för utformandet
av den ena delen av jordbruksbeslutet
genom den skärpning av tillämpningsbestämmelserna
för lantbruksnämnderna
som skett. Men vi behöver lika preciserade
handlingslinjer för beslutets
andra del, som gäller uppbyggandet av
den beredskap som är nödvändig för
att den beslutade avvecklingen skall
kunna ske. Genomförandet av dessa två
delar av beslutet måste, såsom jag tidigare
framhållit, såvida jag tolkar beslutet
rätt, ske jämsides. Efter hand som
nedprutningen av den ena sidan sker
måste ett uppbyggande äga rum på den
andra sidan.

Vi anser därför att det är nödvändigt
att en arbetsgrupp eller utredning tillsättes,
som kan utforma fasta riktlinjer
för beredskapens successiva anpassning
till förändringarna på jordbruksområdet.
Denna arbetsgrupp bör, såsom vi
framhållit, vara allsidigt sammansatt.
Den bör bestå inte bara av parlamentariker
utan även av representanter för
näringslivet, för arbetsmarknadsorganisationerna
och även för konsumenterna.
Vi har ställt också detta krav i reservationen
5.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till samtliga vid
förevarande utlåtande fogade reservationer.
I de avsnitt, som icke berörs
av reservationer, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter inte blir alltför besvikna
om jag försöker koncentrera mitt
anförande nu och inte gör för många

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

upprepningar — detta med hänsyn till
att jag undertecknat samtliga reservationer
som fogats till utskottsutlåtandet,
liksom utskottets ordförande, vilken
redan redovisat dem här.

Efter de vanliga piruetterna i förliandlingsomgångarna
har jordbrukets
förhandlingsdelegation och de statliga
representanterna kommit överens beträffande
prissättningen på jordbrukets
produkter för det närmaste året. Det
enda nya som inträffat i sammanhanget
är att vår nyutnämnde jordbruksminister
vid lantbruksveckans konserthusmöte
passade på att skaka hand med
jordbrukarnas representanter och knöt
samman de då för tillfället avbrutna
kontakterna, och det var ju bra gjort.

Ingendera parten i dessa förhandlingar
kan väl känna sig riktigt nöjd med
den överenskommelse som träffades och
som nu ligger på riksdagens bord. De
som skickade ut de käcka signalerna
för nu drygt tre år sedan om väsentligt
billigare livsmedel kan knappast vara
helt till freds även om prisstegringarna
varit små sedan dess. Inte heller
jordbrukarnas organisationer och jordbrukarnas
representanter har haft möjligheter
att ställa långtgående krav.

Inom utskottet är vi, som redan sagts,
överens om att vi accepterar den träffade
överenskommelsen. Jag vill bara göra
några reflexioner. Jag tycker att det är
underligt, när man i jordbruksdebatten
diskuterar överskottsproblemen, att diskussionen
så ensidigt handlar om mjölken.
Man tycks glömma i detta sammanhang
att korna spelar en stor roll för
vår köttförsörjning. Efter ytterligare en
viss utslaktning har vi väl den situationen
att köttförsörjningen är otillräcklig.
Jag tror att det är nödvändigt att man
ser nötkreatursskötseln som en enhetlig
produktionsgren. Det kan knappast
vara befogat att ha sådana bekymmer
för överproduktionen på detta område*
även om man naturligtvis tills vidare
måste avväga mjölkpriset med en viss
försiktighet.

Man bör inte förbise att nötkreatursskötsel
med vallodling och betesdrift
är väsentlig för jordbruk, arbetstillfällen
och landskapsvård över större delen
av vårt land. Den renodlade köttdjursproduktionen
har hittills knappast visat
sig konkurrenskraftig här i landet.
Att ordna landskapsvården medelst röjningspatruller
i arbetsmarknadsstyrelsens
eller annans regi lär inte heller
vara billigt. Därtill kommer att det i en
avspärrningsperiod är av stort värde
att ha en relativt hygglig nötkreatursstam.

Summan av dessa mina reflexioner
blir att jag tror att tiden ganska snart
är inne då man på både det ena och
det andra hållet borde börja fundera
över om det inte är dags att avsluta
»jakten på kor». Det stora överskottsproblemet
har vi väl strängt taget när
det gäller fodersäden. Men det är kanske
möjligt att det problemet löser sig
av sig självt med den väderlekstyp som
vi har i år, då vårsådden blir en månad
försenad i större delen av landet.

Beredskapslagringens problem har redan
redovisats av utskottets ordförande.
Jag skall inte närmare gå in på detta
problem utan vill bara peka på att
en utredning pågår inom jordbruksnämnden
angående beredskapslagringen
och därmed sammanhängande frågor.
Jordbruksnämndens förslag i avvaktan
på den pågående utredningen
innebär i förhållande till det synbara
behovet en relativt liten anslagshöjning
utöver vad Kungl. Maj :t har föreslagit
—• det rör sig om cirka 8 miljoner kronor.
De uppgifter som jordbruksnämnden
redovisar avseende den bristande
tillgången på olika förnödenheter har
klart visat att den av nämnden föreslagna
anslagsökningen är mer än väl
motiverad.

Låt mig slutligen, herr talman, säga
några ord om motion 1188 i denna kammare
av herr Rimås m. fl. I denna föreslås
en ökning av vår tribut till den livsmedelshjälp
som utgår enligt 1967 års

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

konvention. Motionens yrkande tas upp
i reservationen 2. Jag instämmer i vad
herr Hansson i Skegrie har sagt i denna
fråga. Innebörden i reservationen
är att vi — i den mån vi har tillgång
till ett överskott av brödspannmål och
behov därav kan förefinnas i mottagarländer
— bör ställa ökade resurser till
förfogande för detta ändamål.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de vid utskottets
utlåtande fogade reservationerna.

Fru DAHL (s):

Herr talman! I raden av frågor med
anknytning till prisregleringen på jordbrukets
område, som behandlas i proposition
nr 107, märks vissa tekniska
frågor som tas upp med anledning av
1967 års konvention om livsmedelshjälp.
Dessa frågor kräver inga ökade anslag
och inte heller några andra beslut av
riksdagen, och därför är departementschefens
handläggning av frågorna i propositionen
närmast av anmälningskaraktär.
Ändå har dessa frågor givit upphov
till de motioner som herr Antby
nyss talade om samt även till en reservation
med krav på att Sverige skall
öka sina leveranser av vete inom ramen
för våra åtaganden beträffande
livsmedelshjälpen. Jag skall kortfattat
redogöra för anledningen till att utskottsmajoriteten
ansett sig böra bestämt
avvisa dessa krav.

1967 års konvention om livsmedelshjälp
är ju bara en del av 1967 års
spannmålsarrangemang. En annan, lika
viktig del är 1967 års vetekonvention.
Vetekonventionen reglerar maximi- och
minimipriser vid import och export av
vete, medan konventionen om livsmedelshjälp
stadgar de olika avtalsslutande
parternas skyldighet att hjälpa till
med leveranser av just vete. — Det förtjänar
påpekas att i gruppen av anslutna
länder finns ett antal u-länder med
överskottsproduktion, och antalet sådana
länder väntas öka i takt med att
spannmålsproduktionen i många u-län -

der ökar. Konventionen innehåller också
särskilda stadganden av innebörden,
att u-ländernas behov av att få leverera
av sitt överskott inom ramen för
överenskommelsen i första hand skall
tillgodoses.

Dessa frågor har alltså naturlig anknytning
både till jordbrukspolitiken
och till vårt utvecklingsbistånd, men
anslagsmässigt hör de hemma under biståndsfrågorna
och behandlas i bilaga
9 till statsverkspropositionen.

Vi har redan tagit beslutet i de frågorna.
Häromdagen beslöt vi anslå 22
miljoner till livsmedelshjälpen enligt
den konvention vi här diskuterar och
ytterligare 20 miljoner till reguljära bidrag
till World Food Program, som är
det FN-organ som särskilt svarar för
den här typen av leveranser. Vi har i år
genomfört en höjning på drygt 4 miljoner
kronor av våra reguljära bidrag till
det internationella livsmedelsprogrammet.

Herr talman! Livsmedelsförsörjningsfrågorna
betraktas som centrala i det
internationella arbetet på att skapa bättre
förhållanden för de många människorna.
Vi har på socialdemokratiskt
håll i strid med de borgerliga bestämt
och konsekvent hävdat att försörjningsfrågorna
bara kan lösas genom att uländernas
egen försörjningsförmåga
ökas. En sådan utveckling av u-ländernas
jordbruksproduktion är också nödvändig
för att man skall kunna skapa
en bas för en ekonomisk utveckling i
allmänhet i u-länderna. Om vi alltså
vill åstadkomma en förbättrad jordbruksproduktion
i u-länderna, då skall
det ta sig uttryck i den jordbruks- och
handelspolitik som vi för här hemma, så
att vi avstår från en överproduktion
som inte kan motiveras och avstår från
att föra en protektionistisk jordbruksoch
handelspolitik som missgynnar uländernas
intressen.

Det är också viktigt att vi i vår biståndspolitik
satsar på sådant som kan
stimulera livsmedelsproduktionen i u -

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

länderna. Livsmedelsleveranser kan
aldrig utgöra någon lösning på försörjningsfrågorna
annat än i mycket tillfälliga
katastrofsituationer.

Ändå är det i dag så att livsmedelsleveranserna
tar upp en ganska stor del
av vad många länder kallar för sitt bistånd.
Det finns flera skäl till detta. Ett
skäl är att katastrofsituationerna i dag
är så många, onödigt många på grund
av att u-ländernas egen jordbruksproduktion
är otillräcklig och det inte
finns tillräcklig planeringskapacitet
vare sig i u-länderna eller de internationella
hjälporganen för att snabbt komma
till rätta med dessa katastrofsituationer.

Men dessutom är livsmedelsleveranserna
i dag av stor omfattning som resultat
av en kortsynt och egoistisk
jordbrukspolitik i många rika länder. I
dagsläget har u-länderna inte något val.
De tvingas acceptera livsmedelsleveranser
trots att de många gånger skulle
önska bistånd i andra former. Där fyller
det internationella livsmedelsprogrammet
en viktig uppgift för att kanalisera
livsmedelsleveranserna på ett
sådant sätt, att de utnyttjas så vettigt
som möjligt och möjligheter skapas på
längre sikt för en mera rationell inriktning
när det gäller att lösa livsmedelsfrågorna.

Det internationella livsmedelsprogrammet
är inriktat både på katastrofhjälp
och på utvecklingsprojekt som
finansieras med livsmedelsleveranser.
Man försöker också mera långsiktigt att
få till stånd stimulerande åtgärder för
jordbruksproduktionen genom leveranser
av gödningsmedel och jordbruksmaskiner.
Men man arbetar här under
mycket svåra förhållanden.

Vad beror då dessa förhållanden på?
Jo, framför allt är orsaken att de flesta
givare inte tar tillräcklig hänsyn vare
sig till livsmedelsprogrammets eget planeringsbehov
eller till u-ländernas behov.
Alldeles för många länder ger leveranser
som snarare är ett uttryck för

deras egen dåliga jordbrukspolitik än
för behoven i mottagarländerna. Man
binder sina leveranser till en vara som
sedan blir svår att placera. Det finns
många exempel på detta, ett är fiskleveranserna.

I dag finns det flera stora givarländer
som inte erbjuder några andra produkter,
och inom livsmedelsprogrammet
kan man inte finna avsättning för
all denna fisk. Detta innebär också att
man inte kan utnyttja alla givarländers
åtaganden.

Det är också synnerligen viktigt att
livsmedelsprogrammet kan erbjuda
många olika typer av föda. Man kan
inte ge en effektiv livsmedelshjälp bara
genom att skicka spannmål; man måste
också kunna erbjuda proteinrik föda.

Vi vill från svensk sida stödja en sådan
inriktning av livsmedelsprogrammet
att dess planeringskapacitet skall
förbättras. Detta åstadkommer vi dels
genom att göra fasta, långsiktiga åtaganden,
dels genom att erbjuda flera
olika varutyper. Det innebär att livsmedelsprogrammet
kan begära just de
varor inom en given ram som det
finns användning för vid ett speciellt
tillfälle. Det är därför vi i år också
har satsat på att öka våra reguljära bidrag
ganska kraftigt. För närvarande
utgår sammanlagt 42,9 miljoner kronor
i livsmedelshjälp.

Vad är det då denna reservation och
motionerna syftar till? Jo, till att vi
skulle binda våra åtaganden på ett sätt,
som inte står i överensstämmelse med
de långsiktiga intressen och behov som
vi har försökt stödja. De borgerliga partierna
och företrädare för jordbruket
har i flera år sökt driva den linjen i
fråga om våra livsmedelsleveranser, en
linje som mera sammanfaller med deras
egna intressen än med u-ländernas. De
har också talat om att livsmedelsleveranser
skulle vara en generell metod att
lösa försörjningsfrågorna. Denna argumentation
tror jag bygger på dels att
man inte har den information som

Fredagen den 23 mai 1969

Nr 27

Reglering

skulle behövas, dels att man för en intressepolitik.

Glädjande nog har det börjat höras
andra signaler. Under vår biståndsdebatt
häromdagen tyckte jag mig finna
att lierr Antonsson i sitt inlägg förläde
tyngdpunkten till de produktionsstimulerande
åtgärderna, som lovade mycket
gott för framtiden. Jag lade också märke
till att herr Grebäck talade för att vi
måste få en rationell arbetsfördelning
på detta område mellan olika länder.
De är i gott sällskap med t. ex. Tanzanias
finansminister, som vid ett besök
i Sverige förra året uttalade:

»Ett handelsutbyte mellan u-länder
och rika länder på de villkoren att uländerna
kan sälja sina jordbruksprodukter
och de rika länderna sina industriprodukter
är till gagn för bägge
parters ekonomiska utveckling. Jag vill
inte säga att det skulle lösa alla våra
stora problem, men det skulle hjälpa en
bit på väg.

Därför tycker jag att Sverige för en
riktig politik, när det beslutar sig för
att skära ner sin självförsörjningsgrad
på livsmedelsområdet. Det är en väg
som fler av de rika länderna borde slå
in på.

Det är komiskt att de som vill ha ett
större svenskt jordbruk än vad som nu
har beslutats påstår att de vill u-ländernas
bästa. Deras hållning går inte
att förena med ekonomisk utveckling
i våra länder, som först och främst är
jordbrukare.»

Herr talman! Jag tycker som sagt att
herr Antonsson och herr Grebäck är i
gott sällskap med framträdande representanter
för u-länderna, men de är tyvärr
inte i gott sällskap i sina egna partier
här i riksdagen. Jag kan förstå
dem som är dåligt informerade och då
rent instinktivt tycker att det vore rimligt
att vi producerade livsmedel för uländernas
räkning. Men jag kan inte
förstå varför de som har information
vidhåller ett sådant resonemang. Det
är ganska nyttigt att så här ett par da -

av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

gar efter söndagspredikningarna i uhjälpsdebatten
komma in i vardagsarbetet
igen och se hur företrädarna för
de borgerliga partierna ställer sig när
det kommer till konkreta avgöranden;
då företräder de sannerligen inte en ulandsvänlig
linje.

Den socialdemokratiska majoriteten
vidhåller naturligtvis sin linje i denna
fråga, eftersom vi tror att den är ett
uttryck för en riktig politik inte bara
i fråga om den svenska jordbrukspolitiken
utan även när det gäller biståndet
och livsmedelsleveransernas utformning.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade till jordbruksministerns
anförande i denna fråga
i första kammaren, där jordbruksministern
bl. a. förklarade att ingenting
hindrar att vi ökar vår spannmålsexport
till u-länderna. Det var alltså en
rakt motsatt uppfattning mot den som
fru Dahl har givit uttryck åt här. Litar
inte fru Dahl på regeringen? Det gör vi
reservanter. Vi har nämligen helt överlåtit
åt regeringen att bedöma när ett
sådant läge föreligger att vi har ett exportöverskott
av vete och kan skicka
detta, enligt vetekonventionen, till uländerna.

Om det nu är så felaktigt att utöka den
minimikvantitet som vi redan åtagit oss,
54 000 ton, då innebär ju fru Dahls uttalande
en stark kritik mot regeringen
som redan har låst sig för 54 000 ton
vete och alltså för en summa på ungefär
18 miljoner kronor. Det kan inte
vara felaktigt att öka dessa åtaganden
om vi gör det när tillfälle finns. Det är
inte meningen, som fru Dahl sade, att
vi avsiktligt skall öka produktionen för
att kunna sända livsmedel till u-länderna.
Det gäller endast de tillfällen när
sådant överskott ändå finns och skall

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, in. m.

exporteras, och då kan vi inte handla
bättre än att sända det till de folk som
svälter.

Fru Dahl säger nu att många av uländerna
har ökat sin produktion och
kan exportera vete. Det lär inte vara
många länder som kan det, fru Dahl.
Även i de länder som eventuellt har
ökat sin produktion av vete behöver
man detta inom landet, men man vill
exportera för att skaffa sig valuta. Man
får i stället i stor utsträckning svälta
men gör det för att man måste ha valuta.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var verkligen en
intressant nyhet kammaren fick reda
på av fru Dahl, nämligen att socialdemokratin
»i strid med de borgerliga»
har arbetat för ökad u-hjälp. Jag vill
uppmana kammarens ledamöter att studera
protokollen från kammarens debatter
under de senaste åren, där lämnas
helt andra besked.

Vad det nu gäller, herr talman, är ett
avtal för de närmaste åren, och det
måste verkligen hända underverk beträffande
u-ländernas möjligheter att
öka sin produktion, om de skall kunna
uppnå sådan effektivitet på jordbruksproduktionsområdet
att världssvälten
skall kunna hävas. Sedan vill jag bara
upprepa vad jag sade i mitt tidigare
anförande att vad saken nu gäller är
att i den mån vi har tillgång till överskott
på brödspannmål och behov därav
förefinns i mottagarländerna bör
dessa resurser kunna tas i anspråk.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall inte vid detta
tillfälle ta upp någon stor jordbrukspolitisk
debatt, ty jag räknar med att denna
diskussion kommer att fortsätta på
onsdag i nästa vecka.

En sak måste jag emellertid klara upp
innan vi skiljs åt före pingst. Herr Hansson
i Skegrie sade att han var inne i
första kammaren och lyssnade på mig.

Han försökte då att ur mitt anförande
läsa ut ett motsatsförhållande till fru
Dahl. Då måste jag reagera. Nu är det
så lyckligt att man i första kammaren
omedelbart får en kopia av sina tankemödor,
och jag skall för herr Hansson
i Skegrie läsa upp exakt vad jag sade:

»Jag skall inte ta upp frågan om ökade
leveranser till utvecklingsländerna,
ty det är ju inte u-hjälp spolitik vi här
diskuterar, utan det är jordbrukspolitik.
Jag vill bara säga att det inte finns
något formellt hinder att öka våra
spannmålsleveranser när vi gör biståndsinsatser
inom det internationella
livsmedelsprogrammet. Emellertid har
detta ingenting att göra med den fråga
som vi diskuterar i dag.»

Kan någon se något motsatsförhållande
mellan detta uttalande och det utmärkta
anförande som fru Dahl hållit?

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först rätta herr
Antby på en punkt. Jag skulle i och för
sig med gott samvete ha kunnat säga,
att socialdemokratin fört en mer progressiv
u-hjälpspolitik än vad de borgerliga
partierna gjort. Alldeles särskilt
är detta fallet om man ser på de långsiktiga
effekterna av vårt handlande i
internationella sammanhang på olika
plan. Nu sade jag inte det. Vad jag sade
var, att vi i strid mot de borgerliga
fört en politik när det gäller jordbruket
och livsmedelsleveranserna som enligt
mitt förmenande bättre överensstämmer
med u-ländernas intressen. Detta, herr
Antby, tror jag det blir svårt att vederlägga.

Om det förhöll sig så som herr Hansson
i Skegrie försökte ge sken av, nämligen
att det bara gäller att få regeringen
att om möjligt öka veteleveranserna,
vore yrkandet i motionerna och reservationen
fullständigt meningslöst. Den
möjligheten föreligger nämligen redan.
Det vet herr Hansson i Skegrie och alla
andra borgerliga utskottsledamöter mycket
väl, ty den frågan redde vi ut un -

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

der utskottsarbetet. Men problemet är
inte så enkelt, och jag tror att det finns
andra skäl för att man vill ha detta
uppdrag till regeringen att öka leveranserna
inte bara med hänsyn till uländernas
intressen utan även med hänsyn
till de intressen som man anser sig
ha på produktionssidan.

Anledningen till att vi anser att man
i stället skall öka de reguljära bidragen
till livsmedelsprogrammet är att man
därigenom ökar det bidrag som är flexibelt
och kan utnyttjas för olika ändamål.
Reservanterna har i själva verket
gått längre än motionärerna, ty de begär
inte bara en ökning av veteleveranserna
enligt konventionen, utan de begär
även att man skall uppmana regeringen
att styra våra reguljära bidrag
till att gälla just vete.

Jag skulle vilja uppmana de borgerliga
reservanterna att ta kontakt med
andra borgerliga ledamöter som i anledning
av biståndsanslagen har framställt
motioner om ökade leveranser av
fisk och andra produkter. Det skall bli
intressant att se om ni kan komma
överens inbördes.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte så
underligt om en ny ledamot av kammaren
inte känner till så mycket om vad
som har förekommit tidigare. Fru Dahl
har väl ändå hört talas om det sedan
åtskilliga år tillbaka återkommande förslaget
från folkpartiets sida om en miljardfond
till den internationella livsmedelshjälpen.
Vad har fru Dahl för övrigt
för stöd för påståendet att man från
socialdemokratisk sida fört en mera
progressiv u-landspolitik än som varit
fallet från folkpartiets sida?

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Med hänsyn till tidsbristen
och ämnet i dag tycker jag inte
att vi nu har anledning att ta upp en
u-hjälpsdebatt. Jag vill hänvisa till det
anförande som utrikesministern höll i

onsdags och till de principiella riktlinjer
som där drogs upp. Där redogörs
för en rad av de frågor om inriktningen
av vårt bistånd som är av stor betydelse
för en förbättring på lång sikt av
u-ländernas situation.

Herr talman! När vi för ett par veckor
sedan diskuterade denna fråga i
utskottet diskuterade vi samtidigt livsmedelslagringen
för svenska behov i
beredskapssyfte. Vi fick då en mycket
ingående redogörelse för behovet av
en väl sammansatt föda i en sådan situation
och för det samråd som hade
skett med Folkhälsan för att lösa dessa
problem. Det gällde inte bara hälsoproblem
utan också smakproblem. Det
talades om lagring av socker och kaffe
i beredskapssyfte. Men när man kommer
in på motsvarande problem för
u-länderna säger man att vilka livsmedel
som helst skall duga och är inte
intresserad av att på allvar diskutera
ett långsiktigt program, som innebär
konstruktiva insatser i en katastrofsituation
och stödåtgärder i fråga om
u-ländernas egen produktion. Det är av
vikt att ett sådant program görs upp.

Jag är mycket väl medveten om den
miljardfond som har diskuterats, och
jag är glad över att riksdagen har avslagit
motionsyrkanden på den punkten.
Jag vet nämligen att FN-organen
för närvarande utreder frågan om de
effektivaste möjligheterna att i multilateral
regi komma fram till ett program
som skall syfta till en utveckling
av u-ländernas jordbruksproduktion.
Detta kommer att ge oss tillfälle att delta
med ökade bidrag, men det blir sannolikt
inte i form av livsmedel utan i
form av pengar och utbildad personal.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår av
herr jordbruksministerns uttalande så
menade han just att ingenting hindrar

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

oss från att utöka spannmålsleveranserna.
Det var detta jag sade också.

Fru Dahl säger — herr Antby har
bemött det — att man på regeringssidan
har varit mera progressiv när det
gäller u-landshjälpen. Det är väl ändå
oppositionspartierna som hela tiden
gått i täten härvidlag, och det är regeringspartiet
som har kommit efter när
det har gällt den upprustning som har
skett på senare år.

När fru Dahl sedan vill nedvärdera
vetebehovet i u-länderna så erinrar jag
mig en uppgift som jag fick för ett
par tre år sedan. Vid det tillfället var
världens samlade vetelager 30 miljoner
ton. Det uppgavs då att om hela detta
lager sattes in i Indien och Pakistan
skulle det innebära, att Indiens och Pakistans
befolkning kunde lyfta sin kaloriförsörjning
till samma nivå som japanerna
har. Japanerna har sannerligen
ingen överdriven försörjning av kalorier.
Det var alltså fråga om hela världens
veteöverskott. I dag är detta överskott
något större, men fru Dahl skall
ingalunda försöka nedvärdera behovet
av vete i dessa länder och göra gällande
att de tvärtom är exportörer.

Får jag sedan ställa en fråga till fru
Dahl. Er jordbrukspolitik och försörjningspolitik
siktar ju på att Sverige om
tio år skall vara nere i 80 procents försörjningsgrad.
Vi skall alltså köpa 20
procent utifrån. Var skall vi köpa dem?
Vi får väl köpa från det överskott som
annars skulle gå till u-länderna, eller
hur? Jag kan inte tolka det på något
annat sätt än att den politik som ni för
Sveriges vidkommande för i försörjningshänseende
i slutomgången måste
drabba de folk som bättre än vi behöver
ifrågavarande överskott.

Ordet lämnades på begäran till

Fru DAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få antecknat
till protokollet att jag inte har någon
repliktid kvar.

Härefter anförde:

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till det senaste meningsutbytet,
och eftersom också jag tillhör
dem som har undertecknat reservation
2 angående livsmedelshjälpen
måste jag något bemöta fru Dahl.

Fru Dahl har beskyllt oss reservanter
för att se till egna intressen mer än till
u-ländernas intressen när vi ställer vårt
yrkande i denna fråga. Om jag inte
hörde fel fällde hon ett yttrande, att
vårt intresse i detta ärende närmast var
komiskt. Jag hade hoppats att vi hade
kommit så långt att vi inte skulle få
höra affektladdade värderingar av detta
slag utan skulle kunna diskutera ulandsfrågorna
på ett lugnt och sakligt
sätt. Vi skriver inte i reservationen någonting
om att vi vill tvinga fram ökade
leveranser av vete. Den gäller bara
att vi, om Kungl. Maj :t finner att det
föreligger möjligheter till och behov av
ytterligare leveranser av svenskt vete,
skall ställa det till förfogande. Det behöver
inte alls inkräkta på de andra
produkter som u-länderna behöver. —
Nog om detta!

Det utlåtande om prisöverenskommelsen
som vi har att ta ställning till
gäller tillämpning av 1967 års jordbruksbeslut.
Även om det inte finns någon
anledning att här ta upp en debatt
om de frågorna, vill jag ändå göra några
reflexioner.

Den gången hade regeringspartiet och
oppositionen olika meningar. Oppositionen
framförde kritik mot en del av
de principer som var vägledande för
1967 års beslut, närmast då att prisutvecklingen
på jordbruksprodukter
skulle gå i en lugnare takt än prisutvecklingen
i övrigt inom landet. Den
här konstruktionen har till ändamål dels
att skapa betingelser för rationella
jordbruksföretag, dels att krympa produktionen
ned till den självförsörjningsgrad
av 80 procent som man har som

Fredagen den 23 maj 19G9

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

riktmärke. Årets prisöverenskommelse
ligger helt i linje med 1967 års beslut,
eftersom den i realiteten innebär en
prispress. Den torde bli effektiv på så
sätt att den, oberoende av vad som
bänder i övrigt, kommer att bidra till
en krympning av livsmedelsproduktionen
på sikt.

Vad beträffar den andra sidan av saken,
som på lång sikt torde vara nog
så viktig, nämligen skapandet av rationella
enheter, kommer väl överenskommelsen
i år att verka i motsatt riktning.
Herr Hansson i Skegrie har här tidigare
talat om det stora kapital som de rationella
enheterna kräver. Det kapitalbehovet
kommer att ökas, och med en
prispress kommer företagens möjligheter
att ge tillfredsställande förräntning
att bli allt mindre. Jag tycker också
att man redan i dag börjar kunna
konstatera en otillfredsställande rekrytering
till jordbruket.

Jag vill inte säga någonting annat än
att socialdemokraterna har haft ett långsiktigt
perspektiv i jordbrukspolitiken
med denna krympning, men jag vill säga
att perspektivet nog inte har varit tillräckligt
långt. Det har varit ett perspektiv
så att säga på halvdistans, eftersom
man har vägrat att se runt hörnet
på vad som kommer att hända om 15
—20 år. Det kan tyckas förmätet att ta
upp de problemen i dag när vi har nog
med problem som är mer näraliggande,
men den nuvarande politiken kan mycket
väl leda till att vi om 15—20 år, i
stället för att som i dag ha bekymmer
med överproduktion och bekymmer
med att sysselsätta arbetskraften i jordbruket,
kan få bekymmer med att skaffa
arbetskraft och företagare till jordbruket.
Då tycker jag att man skall ta in
den faktorn i bilden, vilket skulle medföra
att man måste se på de åtgärder
som bör vidtagas på ett annorlunda sätt
än man gör i dag.

Låt mig sedan gå in konkret på några
av de problem som föranlett skiljaktiga
meningar inom utskottet. Det har talats

tidigare om traktorbeskattningen. Jag
var en av dem som motionerade om att
— med anledning av det beslut riksdagen
kom att fatta klockan halv ett i
natt om traktorbeskattningen •— jordbrukets
regleringskassor skulle tillföras
motsvarande medel som jordbruket avhändes
i form av traktorskatt.

Vid behandlingen inom jordbruksutskottet
deklarerades från regeringspartiets
ledamöter att sannolikheten för genomförande
av traktorbeskattningen var
känd under jordbruksförhandlingarna
men att man av formella skäl inte hade
någon möjlighet att ta hänsyn därtill
vid träffandet av överenskommelsen.

Också jag har den uppfattningen att
lagt kort skall ligga — en överenskommelse
skall hållas. Men detta är en överenskommelse
mellan två parter — staten
och jordbrukets företrädare — av
vilka den ena parten har möjligheter
att under en mellanperiod genom andra
åtgärder se till att spelreglerna ändras.
Under sådana förhållanden måste det
vara välmotiverat när vi från oppositionens
sida hävdar att det hade kommit
in något nytt i bilden och att man, om
man skall följa andan i överenskommelsen,
bör se till att jordbruket blir
kompenserat för den uppkomna merkostnaden.

I utskottet har gjorts en kompromiss
så till vida att vi har enat oss om att gå
in för att rekommendera att dessa frågor
tas upp vid de förhandlingar, som
kommer att äga rum under avtalsperioden,
så att jordbruket så småningom
får kompensation den vägen. Jag kan
i och för sig beklaga att vi inte lyckats
få en mer konsekvent linje i dessa frågor,
men trots allt är jag böjd att acceptera
den kompromiss som denna reservation
innebär.

I fråga om beredskapslagringen kan
jag instämma i vad herr Hansson i
Skegrie här har anfört. Men när departementschefen
i propositionen inte biträder
jordbruksnämndens äskande om
det högre anslaget på cirka 9 miljoner

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

för beredskapslagring utan skjuter på
detta problem till nästa budgetår, tycker
jag att motiveringen är något märklig.
Det är ju inte i egentlig mening utredningsunderlag
som här fattas. Vi vet
redan så mycket att behovet är synnerligen
väl dokumenterat. Det kommer
inte att hända någonting på detta område
som gör att behovet blir mindre
till nästa år, utan det borde närmast bli
större. Därför tycker jag att det sakligt
sett finns mycket svag motivering för
den restriktiva hållning som departementschefen
här har intagit.

Herr talman! Med hänsyn till tidsnöden
skall jag inskränka mig till detta
och sluta med att yrka bifall till samtliga
reservationer som är fogade till utskottsutlåtandet.

Fru DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Krönmark upprepade
att det inte skulle ligga någonting
mer i reservationen än att man
ville ha en möjlighet att öka livsmedelsleveranserna,
om behovet fanns och om
vi hade överskott. Jag ser mig nödsakad
att upprepa vad jag tidigare har sagt,
nämligen att om yrkandena är så oskyldiga
så är de fullständigt meningslösa,
ty den möjligheten föreligger redan.
Vete och vetemjöl ingår i de leveranser
som vi erbjuder oss att göra även i vårt
reguljära bidrag till livsmedelsprogrammet.

1 övrigt skulle jag bara vilja lämna
en upplysning med anledning av vad
som har sagts om överproduktion i uländerna,
nämligen att Pakistan som en
följd av jordbruksrevolutionen i dessa
länder enligt uppgift nu hör till de länder
som överväger att söka medlemskap
i konventionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Det är måhända beklagligt att behöva
föreslå kammarens ledamöter att avbryta
den här debatten, men med hänsyn
till löftet från talmansstolen att vi

skulle sluta dagens plenum vid 16-tiden
tillåter jag mig fråga: Medgiver kammaren
att den fortsatta behandlingen av
detta ärende liksom övriga å listan
stående ärenden uppskjutes till nästkommade
arbetsplenum onsdagen den
28 maj?

Svaret är ja.

§ 20

Till bordläggning anmäldes

sammansatt utrikes- och första lagutskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia
m. m. jämte motioner i ämnet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor
jämte motioner och Kungl. Maj ds proposition
angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m. jämte motioner,

nr 113, i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket,
och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner,
och

nr 48, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

26, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m. jämte motioner,

nr 29, i anledning av motioner angående
byggnadsmaterialindustrin och
byggnadsindustrin,

Fredagen den 23 maj 1969

Nr 27

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

nr 30, i anledning av motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik
m. m.,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets sjuttonde session,

nr 32, i anledning av motioner om
överförande i samhällets ägo av rikets
mineraltillgångar,

nr 33, i anledning av motioner om
åtgärder mot företagsnedläggningar;

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 36, i anledning av motioner om
förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelningssekreteraren
i statsutskottet
Åke Gyllenram, och

nr 37, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt,
och

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr
293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, jämte motioner
i ämnet, och

nr 60, i anledning av motioner angående
lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till miljöskyddslag
m. m., jämte motioner i

ämnet, dels motioner om fastställande
av gränsvärden för buller samt vattenoch
luftföroreningar, om ett miljövårdspolitiskt
program samt om åtgärder
mot trafikbuller,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen, m. m. jämte motioner
i ämnet, och

nr 44, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag
till statens naturvårdsverk för
budgetåret 1969/70 jämte motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 48, i anledning av motioner om
inventering av väderkvarnar, och

nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 21

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande farleder m. m. i Hjälmaren
och Kungl. Maj ds proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. in., sistnämnda proposition i
vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen; nr

245, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig garanti
för Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
m. m.;

Nr 27

Fredagen den 23 maj 1969

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och
pensioner m. m. för budgetåret 1969/
70;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
SMT Machine Company AB jämte motioner; nr

248, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner; nr

249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser driftbudgeten m. m., jämte
motioner;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag m. m. jämte
motioner;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om inrättande
av en pressens lånefond m. m. jämte
motioner; och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss tidningsdistribution
genom postverket;

från bevillningsutskottet:

nr 207, med anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner med förslag till
förordning om ändring i förordningen
om automobilskatt och till traktorskatteförordning,
m. m., jämte motioner;
och

nr 208, med anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner;

från bankoutskottet:

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering;
och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

§ 22

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers framställning angående
förvaltningen av vissa kungl. slott, m.m.

§ 23

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
27/5—30/5 1969 för deltagande i sammanträde
med Europarådsutskott i Ankara
och Istambul.

Stockholm den 23 maj 1969

Astrid Bergegren

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Mundebo (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående bestämmelserna om barntillägg
till ålders- och förtidspension,
herr Romanus (fp), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående statliga myndigheters utannonsering
av tjänster,

herr Strömberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepar -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

tementet angående nybebyggelsen vid
Frescati för Stockholms universitet,
herr Larsson i Borrby (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående importen av
hästar,

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående principerna för
beräkning av tillägg till livränta, samt

herr andre vice talmannen Cassel

(m), till hans excellens herr statsministern
angående handläggningen av
frågan om Vindelälvens utbyggnad.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att

främja sysselsättningen i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Som svar på herr Skoglunds
fråga om sysselsättningsläget i
Västerbotten och övriga Norrlandslän
vill jag framhålla följande.

Strukturomvandlingen har särskilt
hårt drabbat Norrland och medfört stora
och svårbemästrade problem för de
enskilda människorna och kommunerna.

Insatserna för att skapa balans i sysselsättning
och samhällelig service mellan
olika delar i vårt land har steg för
steg byggts ut. De omfattar nu en allt
effektivare arbetsmarknadspolitik med

en rad olika inslag, lokaliseringspolitik,
en utbyggd och förbättrad samhällelig
planering o. s. v.

Den lokaliseringspolitiska försöksverksamhet
som inleddes 1965 har fram
t. o. m. april 1969 inneburit stöd till
440 företag med ett sammanlagt belopp
av 774 miljoner kronor. Sysselsättningseffekten
beräknas till 14 000 personer.
Åtgärderna bär i hög grad koncentrerats
till skogslänen. Sålunda har 70 procent
av lokaliseringsstödet utgått till
stödområdet. Sysselsättningseffekten i
stödområdet beräknas till 9 000 personer.
För 1969 erhåller Västerbottens län
577 kronor per invånare i skatteutjämningsbidrag.
Vad gäller de arbetsmarknadspolitiska
insatserna har nya utbildningscentraler
tillkommit i Lycksele och
Skellefteå. Arbetsmarknadsstyrelsen har
under mars månad i år beslutat om nya
beredskapsarbeten för 300 man i länet.

Sedan 1 juli 1965 har lokaliseringsstöd
utgått till 63 företag i Västerbottens län
med sammanlagt 105 miljoner kronor.
Tjugofem av dessa företag är belägna i
Västerbottens inland, t. ex. i Lycksele,
Storuman, Dorotea, Bjurträsk, Sorsele,

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

Vindeln, Stensele etc. Man beräknar att
sysselsättningseffekten i Västerbotten
uppgår till drygt 1 800 personer.

Även investeringsfonderna har använts
i Västerbotten. Hittills har 25 företag
erhållit tillstånd att ta i anspråk
fondmedel för drygt 50 miljoner kronor.
Bland de företag som använt investeringsfonderna
för lokaliseringar i Västerbotten
märks ASEA, Fläktfabriken,
Cellulosabolaget, Volvo och Boliden.

Enbart under de fyra senaste månaderna
har fem företag i Västerbotten
fått lokaliseringspolitiskt stöd. En ansökan
är för närvarande föremål för
regeringens prövning. Ytterligare tre
ansökningar håller på att behandlas hos
arbetsmarknadsstyrelsen och sex ansökningar
hos länsstyrelsen. Bifall till
ansökningarna skulle ge en sysselsättningseffekt
på ungefär 300 personer.

Vidare har regeringen föreslagit att
gruvbrytning påbörjas i Stekenjokk.
Projektet beräknas börja ge sysselsättning
från år 1971. Fullt utbyggd beräknas
gruvan ge 140—160 man sysselsättning
i minst 16—20 år.

Utan alla dessa insatser skulle situationen
i dag ha varit väsentligt svårare.
Omfattningen av statens och kommunernas
ansträngningar ger en klar indikation
om vår viljeinriktning. Politiken
baseras på förvissningen om att
Norrlandslänen skall bestå som en med
andra regioner fullt likvärdig del av
den svenska nationen även i framtiden.
Detta är en självklar följd av våra jämlikhetskrav.
Målet kan bara uppnås genom
en koncentration av våra insatser.
Vi måste skapa expansiva centralorter
med ett differentierat och därmed mindre
konjunkturkänsligt näringsliv. Och vi
måste sträva efter en integrering av det
norrländska näringslivet med näringslivet
i övrigt. Utnyttjandet av investeringsfonderna
är en väg att åstadkomma
detta.

Arbetet fortsätter nu enligt följande
riktlinjer.

1. En effektivare regionpolitik och

samhällsplanering. Departementsref ormen
och fullföljandet av kommunindelningsreformen
är led i detta. Den pågående
länsplaneringen som nu intensifieras
kommer att ha grundläggande
betydelse.

2. Lokaliseringspolitiska stödinsatser
är väsentliga. Konjunkturuppgången och
därmed följande ökning av industriinvesteringarna
ökar efterfrågan på lokaliseringsstöd.
Landshövding Lemnes utredning
skall lägga fram förslag om formerna
för det fortsatta lokaliseringsstödet.
De privata företagen har ett stort
ansvar för att genom förläggning till
Norrland medverka till att den av samhället
och medborgarna uttalade målsättningen
om regional balans och likvärdiga
levnadsbetingelser i landets olika
delar uppfylls, .lag är glad över det
gensvar som Industriförbundet visat genom
att gå in i en gemensam arbetsgrupp
med staten. Jag tolkar detta som
ett växande medvetande från industrins
sida om sitt ansvar. Samhället är berett
att stödja en expansion i Norrland genom
lokaliseringspolitiken och ökad användning
av investeringsfondsmedel.

3. Vi avser att i effektiva och lönsamma
former expandera den statliga företagsamheten.
Vi räknar med en väsentlig
höjning av dessa företags investeringsvolym
under de närmaste åren.

4. Samhället är berett att i vidgad utsträckning
bära ett direkt företagsansvar
för industrietableringar. Det kan ske
genom samgående med existerande enskilda
företag för att få till stånd nyetableringar
av filialföretag eller underleverantörsföretag.
Förutsättningarna
härför bearbetas inom industrietableringsdelegationen
och kommer att fortsättas
av Svenska industrietableringsaktiebolaget.
Detta företags samarbete med
Svenska utvecklingsaktiebolaget ger
möjligheter att i ökad utsträckning förlägga
den industriella exploateringen av
nya produkter, metoder och system till
Norrlandslänen.

5. Försvarsdepartementet avser att

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder

med hänsyn till den nuvarande konjunktursituationen
inom den ekonomiska
ramen för gällande försvarsbeslut i ökad
omfattning förlägga beställningar till
Norrland. Även andra projekt i syfte att
öka sysselsättningen i Norrlandslänen
undersöks.

C. Som nyligen meddelats i annat sammanhang
tillsätts en särskild arbetsgrupp
för att arbeta fram lämpliga projekt
för en utveckling av turism och friluftsliv
särskilt i de norra delarna av
landet.

7. En fortsatt hög arbetsmarknadspolitisk
beredskap.

8. En god samhällelig service åt människorna
i glesbygderna uppehälles genom
skatteutjämningsbidrag och utbyggd
lokal trafikservice, servicebussar
etc.

9. En systematisk bevakning av de regionala
aspekterna vid val mellan olika
lokaliseringsalternativ. Detta måste gälla
industrin lika väl som servicenäringarna
och både den privata och den offentliga
sektorn.

10. Utveckling av Norrland som industriell
miljö genom exempelvis konsultoch
specialisthjälp, samarbete och erfarenhetsutbyte
mellan företag. Åtgärder
för att främja detta planeras för närvarande
i industridepartementet.

11. Resurserna för malmletning främst
i Västerbotten och i Norrbotten kommer
att ökas i syfte att få fram nya exploateringsbara
gruvfyndigheter.

Vidare anförde

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsministern för det svar som han lämnat
på min fråga. Tyvärr var svaret i
vissa delar inte tillräckligt konkret. Åtskilligt
var för övrigt redan känt, men
det skadar ändå inte att t. ex. sådant
som gäller lokaliseringspolitiken upprepas.
Den har varit av betydande värde
inte minst för Västerbottens län. Jag
6 — Andra kammarens protokoll 1969. 1

för att främja sysselsättningen i Norrland

finner det angeläget att understryka
detta, därför att man så många gånger
hör andra uttalanden och besked.

Meddelandet om pågående arbeten för
nya lokaliseringar till Västerbottens län
och beslutet om gruvdriften i Stekenjokk
är positiva besked. Statsministerns
uppgift om de radikala skatteutjämningsbidrag
som tillfaller Norrland och
inte minst mitt eget län utlöser givetvis
tacksamhet från vår sida.

Men, herr statsminister, vi bedriver
inte jakt på skatteutjämningsbidrag utan
på ökande och tillräckligt skatteunderlag
i länet. För att ett ögonblick gå tillbaka
till lokaliseringsfrågan vill jag uttrycka
mig på följande sätt:

Bidragsdelen inom lokaliseringsstödet
avser att kompensera diverse olägenheter
som följer med en industrietablering
i norr, främst i inlandet. Ur denna
synpunkt har bidraget varit otillräckligt
under försöksperioden för att kunna styra
lokaliseringen till de ekonomiska och
sociala stödjepunkter som är erforderliga
för landsdelens utveckling och bestånd.
Jag finner det angeläget att statsministern
uppmärksammar den omständigheten
och låter de förändringar äga
rum som kan befinnas erforderliga samt
att detta kan ske senast i samband med
beredningen av landshövding Lemnes
utredning.

Till de i svaret lämnade uppgifterna
om att investeringsfondsmedlen har använts
i otillräcklig utsträckning i Västerbottens
län vill jag göra två kommentarer.

Två former av fonduttag föreligger,
nämligen 100-procentigt uttag enligt bestämmelsen
9: 1 och 75-procentigt uttag
enligt bestämmelsen 9:3. Den förstnämnda
formen av uttag, alltså 100-procentigt
sådant, lär ha tillämpats under
åren 1965 och 1966. Jag ifrågasätter om
inte regeringen med hänsyn till nuvarande
konjunkturläge i övre Norrland
borde medge att företag inom ifrågavarande
områden i tillämpliga fall finge
disponera sina investeringsfonder med
27

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

100-procentiga uttag för nyetablering
eller utbyggnad.

Jag ber att få återkomma, herr talman.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Wedén begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna fråga
upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag kan dela den ofta
framförda uppfattningen att det i och
för sig är beklagligt att gränsen mellan
enkla frågor och interpellationer håller
på att suddas ut genom att så pass omfattande
resonemang som det statsministern
nyss fört redovisas som svar på
en enkel fråga. Jag tvingas också att i
min kommentar bli relativt utförlig.

Jag instämmer med herr Skoglund i
att statsministerns svar i flera avseenden
inte var tillräckligt konkret. Statsministern
hänvisade till åtskilliga pågående
utredningar, tillämnade avsikter
o. s. v. I själva verket har vi ju sedan
rätt lång tid tillbaka hållit på att undersöka
vilka medel, metoder och redskap
som bör användas i den regionala politiken
och i lokaliseringspolitiken. Men
vad som nu behövs är framför allt att
regeringen bestämmer sig för en mer
avancerad politik än den som man hittills
varit i stånd att föra. Jag skall därför
ange några punkter där en sådan
precisering enligt min mening bör allvarligt
övervägas av de svenska statsmakterna.

För det första gäller det en utvecklingsplan
för Norrland i stort med mål
för utvecklingen inom alla delregioner,
även inlandet — observera att jag säger
mål för utvecklingen. Det är en sådan
målsättning som hittills har saknats.

För det andra: ett näringspolitiskt
program som baseras på en sådan plan
och som vägledning för statens mer
långsiktiga Norrlandspolitik.

För det tredje anser jag mycket väl
att man kan överväga en befrielse från
arbetsgivaravgiften i lokaliseringsregionerna.

För det fjärde anser jag att en vidgad
ram för lokaliseringsstödet är befogad.
Denna uppfattning har framförts tidigare
under riksdagen från vårt håll.

För det femte vill jag även ha en
snabbare avskrivning av industribyggnader
inom stödområdet.

För det sjätte anser jag att man bör
överväga en revision av transporttaxorna
för att motverk-t konkurrensnackdelarna
för näringslivet i Norrland. Även
Gotland är av ett visst intresse i det
sammanhanget. Sådana förslag har
framförts i motioner från oss, vilka
bankoutskottet tyvärr har avstyrkt i det
utlåtande som skall behandlas i morgon.

För det sjunde bör samma överväganden
gälla krafttaxorna.

För det åttonde bör man satsa mer på
företagareföreningarna. Vi har fått vederhäftiga
upplysningar om att det inte
minst i herr Skoglunds län Västerbotten
finns ett rätt stort program från företagareföreningarna
som inte kommit till
utförande och inte bereder arbete på
grund av brist på medel.

För det nionde anser vi att lokaliseringsstödet
också skall kunna gå till
turist- och serviceanläggningarna.

För det tionde — det är ett ofta framfört
krav från vår sida -— anser vi att
Norrland skall få en teknisk högskola.
Detta är av väsentlig betydelse för regionens
utveckling.

För det elfte vill jag bara upprepa
att den relativa uppmjukningen av
Svenska industrietableringsaktiebolagets
verksamhet när det gäller koncentrationen
till Norrland, som riksdagen
häromdagen beslöt, förtjänar ett förnyat
övervägande av regeringen så att
det blir fråga om en sådan koncentration.

För det tolfte delar jag uppfattningen
att investeringsfonderna med ökad ton -

Tisdagen den 27 mai 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

vikt kan användas på orter och i regioner
med sysselsättningssvårigheter.

För det trettonde är det välbekant för
kammaren att vi varit för ett förstärkt
extra mjölkpristillägg åt det norrländska
jordbruket.

Jag vill tillåta mig att uttrycka en förhoppning,
herr talman, att statsministern
till sina elva punkter skall lägga en
tolfte punkt, nämligen en gynnsam inställning
till de projekt som har presenterats
t. ex. av vägförvaltningen i Västerbottens
län. De gäller omfattande
vägbyggnader, en gynnsam inställning
till flygfält och taxiflygfält inom området,
till avlopp och reningsverk, till
hotell och fritidsbyar. Sådana saker kan
tillsammans, herr statsminister, vara väl
så sysselsättningsskapande som en utbyggnad
av Vindelälven och få ett för
framtiden bestående värde. Jag vill därför
tillönska statsministern denna tolfte
punkt i hans program.

Vidare anförde:

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det ter sig onekligen
rätt besynnerligt, att vi nu så här strax
före riksdagens slut får en improviserad
lokaliseringsdebatt efter den flera
timmar långa debatt som vi förde för
några veckor sedan och i avvaktan på
den debatt som vi kommer att föra i
morgon eller övermorgon just i det här
ämnet.

I den situationen presenterar statsministern
en katalog över, kanske inte
underlåtenhetssynder utan projekt av
olika slag som är och har varit invävda
i den hittillsvarande debatten. I ett avseende
är jag helt överens med herr
Skoglund och herr Wedén, nämligen att
bristen på konkretion i punkterna är
påfallande. Man frågar sig också varför
vi nu har fått denna katalog. Beror det
på att statsministern helt plötsligt har
blivit bekymrad över de anklagelser som
riktats mot regeringen för att ingenting
har skett och känner ett starkt behov
av att redovisa initiativ och att ge ut -

tryck för den kraft som man på många
håll har gjort gällande saknas?

Vi vet också — eller hoppas åtminstone
— att vi kommer att få herr Lemnes
utredning under året. Den kommer
att klarlägga hur den hittillsvarande
lokaliseringspolitiken egentligen har
slagit ut. Jag är övertygad om att den
kommer att ge många av oss kritiker
vatten på vår kvarn. Men vi kommer
också att få underlag för de nya tag,
som måste tas för att lösa lokaliseringsproblemen
i samförstånd.

För övrigt är det påfallande att det
område som har det sämst är just det
där de statliga insatserna har varit de
största. Det är i detta sammanhang man
har anledning att åter erinra om den
fråga som tidigare har ställts: Vad beror
det på att initiativkraften på något
sätt dämpats just där subventionerna
och de statliga insatserna är starkast?
Kan det bero på — jag reser den frågan
på nytt — att man har talat så mycket
om det behov av insatser, som obestridligen
finns, och att därför många drar
sig för att göra egna satsningar, eftersom
de fått det intrycket att de inte
kan lyckas? Kan det bero på att staten
själv har bidragit till att skapa ett speciellt
drivhusklimat? Det är frågor som
bör uppmärksammas i den diskussion
som skall föras.

Herr Wedén gjorde en egen uppräkning
av de förslag som framförts av
folkpartiet. På väsentliga punkter kan
jag instämma med honom. Jag har ingen
anledning att göra en liknande uppräkning,
men jag kan hänvisa till den stora
partimotion som mitt parti har lagt fram
och som nu har blivit tillstyrkt av bankoutskottet.
Det gläder oss i hög grad
att riksdagens majoritet plötsligt har
blivit intresserad av de framstötar som
har gjorts av de andra partierna. Den
kommentar man skulle kunna foga till
statsministerns redogörelse är nämligen
den, att det på nästan flertalet av de
punkter som redovisats har lagts fram
alternativ av oppositionen, vilka konse -

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

kvent fram till nu har avvisats av den
sittande riksdagsmajoriteten.

Det är glädjande, herr talman, att
någonting äntligen har inträffat som gör
att man är beredd att diskutera dessa
frågor i samförstånd.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar också att
kammarens arbetsformer inte har tilllåtit
en mera ingående redogörelse, ty
ingen av de tre föregående talarna har
tydligen riktigt förstått vad svaret innehöll.
Eftersom debatten nu har vidgats
till att omfatta alla som vill yttra sig,
kanske det också är tillåtet för statsministern
att vara en aning utförligare
än han var i sitt svar.

Herr Bohman skall nog vara mycket
försiktig med att tala om att det har
gått sämst för sysselsättningen i de län,
där staten har haft ett avgörande inflytande.
Vad beror det på? Jo, på att
dessa län — utom när det gäller malmgruvan
— har varit praktiskt taget övergivna
av den privata industrin. Denna
har icke orkat med en enda handling
för att ge sysselsättning åt Norrland.
Hur skulle det ha sett ut, om vi hade
vädjat till den privata industrin att den
skulle visa styrka och handlingskraft
och göra klart att den även under
ogynnsamma förhållanden verkligen
kan åstadkomma trygghet och säkerhet
för människorna?

De privata företag, som hittills har
lokaliserats till Norrlandslänen, har
praktiskt taget alla, utom de som arbetar
inom pappersmasse- och cellulosaindustrin,
kommit dit på grund av statliga
initiativ. Det är staten som genom
utnyttjande av investeringsfonderna har
lockat Hallstahammars AB, Kullager,
Volvo och övriga till landsdelar, som
varit totalt övergivna av den privata industrin.
Det fordras verkligen ett stort
moraliskt mod — och det vet jag att
herr Bohman har — för att dra upp den
sidan i en diskussion, som måste utfalla

så utomordentligt ogynnsamt för den
privata industrin.

Nej, fråga norrlänningarna var de
tror att de hade stått om man inte hade
haft en stat där den socialdemokratiska
regeringen varit ett effektivt instrument
för att åstadkomma bättre balans inom
näringslivet!

Jag skall inte trötta herr talmannens
och kammarens tålamod med att läsa
upp siffrorna beträffande de statliga företagen,
men det är en ganska fantastisk
expansionskraft som de har visat.
Att det samtidigt pågår en rationalisering
varigenom arbetskraft friställs såväl
inom cellulosaindustrin och skogsindustrin
som i de statliga företagen
trodde jag inte att vi skulle behöva ta
upp tiden med att resonera om.

Man säger nu att mitt svar inte är tillräckligt
konkret. Jag väntar med spänning
på att få höra av herr Skoglund
vad som är konkret — jag vet att han
har exempel på ett konkret företag, och
det föreställer jag mig att han kommer
att tala om. Men vilka konkreta förslag
lade herr Bohman och herr Wedén
fram? Herr Wedén uppehöll sig vid en
serie skattelättnadsfrågor och han talade
om det och det —• jag hann inte
anteckna allt, men det var inte heller
nödvändigt ty det var verkligen gammal
skåpmat. För att göra detsamma
som ni vill åstadkomma med era skattesänkningshistorier
använder vi oss av
investeringsfonderna. Jag vågar påstå
att det inte finns något så smidigt instrument
som det för att få fram en
samverkan mellan staten och det enskilda
näringslivet i syfte att leda industriinvesteringarna
på ett sätt som
överensstämmer med samhällsintressena.

Vad är det man vinner när man använder
sig av investeringsfonderna jämfört
med de schablonförslag till skattesänkningar
som herr Wedén lade fram?
Jo, man vinner för det första att det
kommer att finnas ett naturligt motiv
för ett samarbete mellan företagen och

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder

samhället. Är inte det bra? Är det inte
en fördel för hela vårt näringsliv att vi
ensamma, skulle jag tro, i hela världen
har konstruerat en speciell skattesänkningsform
för företagen som gör det
nödvändigt att ta upp resonemang med
länsstyrelserna, arbetsmarknadsstyrelsen
och slutligen med regeringen? Det
framtvingar ett värdefullt samarbete.

För det andra kan man genom att ta
i anspråk investeringsfonderna och via
det samarbete som därvid uppkommer
styra investeringarna på ett helt annat
sätt än man kan göra genom vilka skattelättnader
som helst. Vi kan styra dem
konjunkturmässigt men numera framför
allt lokalpolitiskt. Genom dessa fonder
kan vi göra klart att det och det företaget,
som har en betydande marknad för
sina produkter, genom en investering i
Norrland kan uppnå väsentliga förbättringar,
och det finns alltså regler för
hur den skall åstadkommas.

Det vore mycket mer att säga, men jag
inskränker mig till att anföra en tredje
synpunkt, som står i svaret ehuru ingen
av herrarna har gjort sig besvär med att
läsa den: Genom investeringsfonderna
har man möjlighet att få den mellansvenska
och sydsvenska industrin engagerad
i Norrland. Teoretiskt sett är den
väl för närvarande något så när medveten
härom, men lägg märke till följande.

Trots att en så väsentlig del av de
svenska exportinkomsterna kommer
från Norrland och trots att det borde
vara självklart att dessa stora företag
därför hade ett levande intresse av en
snabb expansion i Norrland har denna
dröjt förfärligt länge. Men med den
form för skattelättnad som vi har valt
vinner vi den fördelen, i motsats till
vad fallet är med de former herr Wedén
föreslagit, att vi får möjlighet att engagera
storföretag — ASEA, Kullager och
Volvo -— och direkt intressera dem för
Norrlands utveckling. Är inte det en
fördel?

För det fjärde köper man härigenom

för att främja sysselsättningen i Norrland

en marknadsföringsapparatur som de
små företag, som skulle kunna startas i
Norrland, icke har.

Jag avser nu inte något annat än att
jämföra denna form av skattelättnader
med det mycket diffusa förslag som herr
Wedén presenterade i sina punkter. Jag
hyser ingen som helst tvekan när jag
säger, att det riktiga är att fullfölja vår
politik; det är det sätt på vilket man
skall gå till väga.

De enda två punkter utöver skattelättnaderna
som fanns i herr Wedéns
anförande har vi övervägt många
gånger. Den ena tog upp förslaget att
förlägga en teknisk högskola till Norrland.
Det ligger mycket i den tanken,
och utbildningsministern undersöker
också möjligheterna härvidlag. Man kan
emellertid säga att det här finns en
ond cirkel: en teknisk högskola kräver
en industri för att man skall få tillräckligt
med lärarkrafter o. s. v., och därför
är det hela rätt besvärligt.

Jag ser att herr talmannen börjar
tycka att mitt inlägg är långt, men de tre
andra talarna höll också på rätt länge.
Jag skall därför sluta men vill gärna
återkomma, ty i denna fråga har regeringen
verkligen en stark ställning; man
behöver inte leta efter motiven för vårt
handlande.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Får jag med anledning
av herr Wedéns inhopp i debatten säga
att jag inte vet varifrån han fått uppgiften
att det i Västerbottens län står företagare
i ko hos företagareföreningen
för att få starta företag. Möjligen har han
fått den av den person som ville komma
hit och tala inför riksdagen, trots att
han inte är ledamot av någondera kammaren.
Jag tillhör själv en arbetsgrupp
för näringslivsfrågor, vilken har tillsatts
av landstinget. Vad vi är bekymrade
över och har besvär med är att få tag
i någon företagare som har en produkt
som han kan lägga under produktion.

Detta är sanningen, herr Wedén, om

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

förhållandena i Västerbotten. Här har
herr Wedén en mission att fylla på sina
och andras möten: att stimulera de enskilda
företagen.

Herr Wedén klagade på vägarbetena
i Västerbotten. Det bär aldrig byggts sfi
mycket vägar i Västerbotten som just nu
— inte ens under den tid jag var kommunikationsminister,
och då förstår
herr Wedén hur mycket det byggs.

Under punkt 4 för statsministern ett
intressant resonemang: »Samhället är
berett att i vidgad utsträckning bära ett
direkt företagsansvar för industrietableringar.
Det kan ske genom samgående
med existerande enskilda företag för att
få till stånd nyetableringar av filialföretag
eller underleverantörsföretag''. Förutsättningarna
härför bearbetas inom industrietableringsdelegationen
och kommer
att fortsättas av Svenska industrietableringsaktiebolaget.
»

Utvecklingsbolaget, under ledning av
direktör Brising, lär för närvarande arbeta
med ett 40- ä 50-tal produktuppslag.
Får det nyss upplästa citatet ur statsministerns
svar till mig uppfattas på
det sättet, att om denna utvecklingsprocess
fortsätter i positiv riktning, så
kommer ett antal av dessa objekt att
kunna läggas under produktion inom
övre Norrland?

Jag har uppfattat svaret så, men jag
vill gärna ha en bekräftelse eller eventuellt
ett bestridande av att man på
så sätt skulle kunna få en större industri
eller några mindre industrier lokaliserade
till övre Norrland.

När industrietableringsdelegationen
besökte Västerbotten och Umeå — där vi
bär den största lokalisering som någon
stad i landet har upplevt under flera
hundra år, nämligen det nya universitetet
— steg folkpartiets representant,
vice ordförande i företagareföreningen,
och drätselkammarens vice ordförande,
en högerman upp och förklarade att en
företagare nog inte gärna etablerade sig
samman med staten på vare sig fifty-fifty-bas
eller någon annan bas. Tydligen

är man inom dessa båda partier hellre
beredd att samarbeta med ett bankföretag.
För oss andra, herr talman, ligger
Själevad inte så långt borta.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Statsministern gjorde
gällande att jag hade ett »stort moraliskt
mod» när jag vågade ifrågasätta
»den fantastiska expansion» som statsföretagen
undergått i övre Norrland.
Det är samma »fantastiska expansion»
som herr Hagnell i sitt yttrande inom
bankoutskottet beskriver med följande
ord: »Det är inte tillfredsställande att
antalet arbetsplatser inom den statliga
företagsgruppen i Norrland reducerats
från 50 000 till 40 000 på tio år och att
tecken till fortsatt nedgång föreligger.»

Fråga norrlänningarna hur de uppfattar
den socialdemokratiska politiken,
sade statsministern. Hur skulle det ha
varit om någon annan politik hade bedrivits
där uppe? Ja, inte hade det varit
sämre, herr statsminister, det kan jag
försäkra. På en punkt föreligger ingen
olikhet — det vill jag starkt understryka
— nämligen att i den mån enskild företagsamhet
inte hade varit villig att fullfölja
eller bedriva verksamhet där uppe
hade även under annan politisk ledning
andra företag måst komma till. Det är
inte i det avseendet jag uttryckt tvivel
beträffande statlig företagsamhet.

Att staten använder investeringsfonderna
för att påverka företagsamheten
är bara bra. Det är ingenting att skryta
över att regeringen utnyttjar ett instrument
som den har i sin hand och därigenom
åstadkommer resultat. Om man
inte hade utnyttjat detta instrument
hade det verkligen varit betänkligt.

Men, herr statsminister, jag vill förtydliga
min fråga. Jag är medveten om
att det på många håll i näringslivet måhända
finns förutfattade meningar om
möjligheterna att bedriva företagsamhet
i Norrland. I den mån sådana förutfattade
meningar finns, måste vi försöka få
bukt med dem. Därför är inrikesminis -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

ter Holmqvists initiativ så värdefullt.
Men när man skall angripa problemet
måste man också ta hänsyn till det företagsekonomiska
klimat som har utbildats
där uppe. Det är i detta sammanhang jag
velat ställa frågan: År det måhända så
att den statliga sektorn i Norrbotten och
den subventionspolitik som vi bedriver
— och som alla varit överens om att vi
skulle bedriva — har gjort det mindre
angeläget för enskilda företag att söka
sig till Norrland?

Frågan är delvis psykologiskt betingad.
Att jag tycker att man borde
ventilera den, innebär inget angrepp på
statlig verksamhet i och för sig. Saken
är värd att belysas och därför har jag
ställt frågan.

Om man går till de konkreta förslag
som statsministern har redovisat — förlåt,
de förslag, ty de var konkreta endast
i den meningen att de är numrerade
— finner man verkligen inte mycket
av reellt innehåll. Den regionalpolitik
som är beskriven i årets statsverksproposition
är passivt och försiktigt utformad.
Det som har åstadkommits av
industrietableringsdelegationen och som
nu skall övertas av SYETAB är inte heller
mycket. Hittills består det — såvitt
jag vet ■—- av en talloljeanläggning i
Piteå.

Det skall därför bli intressant att se
vad som verkligen kommer ut av alla
de projekt som statsministern talar vackert
om och i vad mån de leder till de
insatser i övre Norrland som alla väntar
på.

Hur kommer det sig bl. a., herr talman,
att man inte bär frisläppt prospektering
av malmfyndigheter utan tvingar
exempelvis Bolidens gruv AB att flytta
sin prospekteringsverksamhet från övre
Sverige till andra delar av Sverige eller
eventuellt till utlandet?

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag först i förbigående
notera den hastiga förvandling som
herr Skoglund undergick mellan sitt

första och sitt andra framträdande i talarstolen.
I sitt första inlägg var herr
Skoglund sakförare för Norrland i allmänhet
och Västerbotten i synnerhet.

I sitt andra inlägg hade han glömt den
rollen och var nästan uteslutande advokat
för regeringen.

Jag skulle vilja säga till herr Skoglund,
att jag har framför mig en redogörelse
av herr Helte i Sveriges hantverks-
och industriorganisation. Han
talar om det lokaliseringspolitiska
program som Västerbottens länsstyrelse
har gjort upp i samverkan med företagareföreningen.
Det slutar med en förklaring:
länsstyrelsen säger, att lokaliseringspolitiken
i praktiken inte har
fungerat tillfredsställande därför att
länsorganen och länets företagareförening
har saknat erforderliga utredningsresurser.
Jag tror alltså att det
finns allvarliga brister på den sidan.

Sedan måste jag vända mig till statsministern.
Det var egentligen ett fantastiskt
yttrande som statsministern fällde
när han sade, om jag hörde rätt, att den
enskilda industrin inte hade fullgjort en
enda handling för att stärka sysselsättningen
i Norrland. Det var inte länge
sedan före detta statsrådet Eije Mossberg,
som nu är chef för Cellulosabolaget,
reagerade mot andra sådana uttalanden
och påpekade att enbart Cellulosabolaget
hade investerat nära en och
en halv miljard kronor i Norrland på
tio år. Det är bara ett exempel, och
detta måste ha haft stor betydelse för
sysselsättningsmöjligheterna.

Statsminister Erlander ville gärna förvandla
denna debatt till en diskussion
om investeringsfonderna; de var så bra
och öppnade många möjligheter. Ja, en
av mina punkter var att man kunde använda
investeringsfonderna med ökad
tonvikt vid sysselsättningsprojekt i
Norrland. Eftersom statsminister Erlander
tycktes finna att detta var det
egentligen enda medlet av någon större
betydelse, skulle jag vilja fråga, hur
många procent av investeringsfonderna

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

som utnyttjats för Norrbotten. Är det 1
eller 2 procent av hela utnyttjandet, eller
är det mer? Är det beträffande hela
Norrland utom Gävleborgs län 5, 7, 8,
10 procent eller mer? Jag skulle knappast
tro det.

Jag har nämnt dessa siffror och ställt
dessa frågor för att ge statsministerns
tal om den kolossala satsningen på detta
område dess rätta belysning.

Får jag till sist framhålla, att det fanns
åtskilliga punkter i min uppräkning som
statsministern över huvud taget inte
omnämnde men som naturligtvis har
betydelse. En sådan är befrielse från arbetsgivaravgiften
— alltså inte ATP -—■
inom de berörda, särskilt utsatta områdena.
Vidare tror jag att vi måste
gripa oss an med transporttaxor av olika
slag, som är ett svårt och ömtåligt problem.
Vi bör göra det inte för att åstadkomma
några särskilda fördelar för näringslivet
i Norrland, utan för att utjämna
de nackdelar som en lokalisering
dit kan medföra. Vi är för att lokaliseringsmedel
skall användas även för statliga
företag. Vi vill ha en utveckling
av både statlig och enskild företagsamhet
i Norrland.

Det enda vi bestämt inte är för, och
som jag tidigare anvisade en rad alternativ
till, är en utbyggnad av Vindelälven.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Självfallet är svaret på
herr Skoglunds fråga till mig ja. I annat
fall skulle jag inte ha tagit upp denna
sak, som är en väsentlig punkt i det
punktprogram jag har lagt fram. Vi
väntar oss åtskilligt av det, liksom tydligen
även herr Skoglund gjorde.

Herr Skoglund kommer säkert att
kunna svara för sig själv. Att ni på högersidan
är så förvånade över att herr
Skoglund uppträdde på ett annat sätt
i sin andra replik än i sin första beror
kanske på att herrarna hade uppträtt

däremellan och att han insåg att man
måste ta bestämt avstånd från era funderingar
om hur man skall hjälpa Norrland.

I den politik, som borgerligheten har
fört till torgs nu och under valrörelsen
och som herr Wedén i huvudsak tog
upp även nu, sätts skattesänkningar i
centrum. Arbetsgivaravgiften är ju ingenting
annat än en skatt — det betonade
han ytterligare i sin andra replik
då han skulle visa att han hade andra
konkreta ting att komma med.

Hur skulle det ha sett ut i Norrland,
om vi icke hade byggt upp ett starkt
samhälle med stöd av skattemedel, med
stöd av de samhälleliga resurser som
vi under valrörelsen kämpade för att
behålla och förstärka? Hur skulle Norrland
ha sett ut, om vi i stället hade tilllämpat
generella metoder, vare sig dessa
generella metoder skulle ha tagit formen
av skattesänkningar eller någonting
annat? Högkonjunkturen i södra
och mellersta Sverige skulle ha forcerats
på bekostnad av Norrland.

Det är ganska uppenbart att herr
Skoglund, med de erfarenheter han har
bakom sig, reagerar på det sätt som
han här gör. Han tycker inte riktigt
bra om mitt svar — och det är jag
ledsen över — men han tycker ännu
sämre om de mycket diffusa recept
som herrarna har lagt fram.

Det är inte säkert att det finns någon
motsättning mellan herr Hagnells artikel
och mitt påpekande, att de tre stora
statliga företagen har skött sig bra ur
vissa synvinklar. Järnverket producerade
sålunda 315 000 ton år 1957 men
480 000 ton år 1968/69. Jag medger villigt
att den produktionsstegringen kanske
inte är anmärkningsvärt stor. I
ASSI har produktionsstegringen under
denna tid stigit från 180 000 enheter till
427 000, och LKAB:s produktion har
ökat 12,9 miljoner ton till 25,2 miljoner
ton. Jag vågar påstå att i varje fall
de två sistnämnda företagen inte har
många konkurrenter på den privata si -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar pa fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

dan som kan uppvisa en lika snabb
effektivitetsstegring.

Också jag kan beklaga det som herr
Hagnell har tagit upp i sin artikel, nämligen
att de statliga företagen liksom
de privata har friställt arbetskraft och
att det bl. a. i skogen sker en omfattande
friställning av arbetskraft. Det är
därför vi har detta problem. Strukturrationaliseringen
friställer arbetskraft,
och därför tvingas samhället att träda
in. Det är väl inte så besynnerligt. Det
finns ingen större motsättning på den
punkten.

Vad jag har velat säga är att de statliga
företagen i stort sett har skötts på
ett tillfredsställande sätt, men att de
friställer arbetskraft precis som de privata
industrierna har gjort och därmed
tvingar samhället till ökat engagemang.

Jag skulle gärna velat fortsätta denna
diskussion, eftersom vi på vår sida har
allt att vinna på att den fortsätter. Det
som herrarna nu säger innebär nämligen
ett kraftigt understrykande av att
det fordras ett starkt samhälle, som med
styrka och energi kan ägna sig åt planläggningsuppgifterna
men som också
har ekonomiska resurser att träda till
i en situation där strukturrationaliseringen
går hårt och till synes obarmhärtigt
fram över delar av vårt land.

För ungefär två och ett halvt år sedan,
herr Wedén, var det Dalsland som
stod i förgrunden. Alla talade om det
öppna sår, som Dalslands näringsliv
utgjorde. Där kan man väl inte skylla
på den statliga företagsamheten. Det
var privata industrier som drabbades
av strukturrationalisering. Fråga i dag,
om det icke varit med statens stöd som
det ena företaget efter det andra har
kommit dit och klarat upp den arbetsmarknadssituation
som för kort tid sedan
tedde sig synnerligen hopplös. Jag
är övertygad om att det, innan herr
Skoglund har dragit sig tillbaka, kommer
att visa sig att samma utveckling
kommer att ske även i det län, vars
intressen han här liksom vid många

andra tillfällen så skickligt har företrätt.
Jag är övertygad om att ifall vi
tillsammans bestämmer oss för att marknadshushållningen
inte räcker kommer
det att klara sig lika väl i Västerbottens
län som det har gjort i Dalsland.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag måste beklaga att
vi får flera lokaliseringsdebatter. Vi har
ju två i dag och en i morgon. Men det
var närmast för att knyta an det vi håller
på med i dag till den debatt vi kommer
att få i morgon som jag ville ta
upp några frågor.

Jag delar statsministerns uppfattning
att vi måste ha ett starkare samhälle
för att kunna lösa denna art av frågor.
Jag tror för min del inte att det håller
med någon liberal låt-gå-politik i den
hårdare värld som vi nu står inför.

Jag skulle vilja att vi tog föredöme
av länder som har betydligt mera samhällsengagemang
i näringslivets utveckling
än vi har. Det är inte alls fråga om
kommunistiska länder, om det är någon
som tror det, utan det finns en hel
rad andra som visar att man kan gå
den väg som jag tror att vi måste gå.

Det är riktigt att, såsom här har påpekats,
den statliga företagsgruppen på
en tioårsperiod har minskat antalet arbetsplatser
från 50 000 till 40 000 — det
betyder ju inte direkt att folk behöver
avskedas, men det betyder, att så många
arbetsplatser försvinner. De statliga företag
i Norrland som gjort detta svarar
dock bara för en femtedel av sysselsättningen
i övre Norrland, vilket
alltså innebär att det privata näringslivet
svarar för fyra femtedelar. Där
har tillbakagången, som herr Erlander
har framhållit, varit väl så stark som
inom den statliga gruppen. Det visar ju
hur stort problemet är.

Men naturligtvis måste problemen
lösas både inom den del som är statlig
och inom den del som är privat, om
Norrland skall kunna klara sin framtid.
Jag är glad över att herr Erlander sä -

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

ger i sitt svar att den politik som vi
skall föra för framtiden »baseras på
förvissningen om att Norrlandslänen
skall bestå som en med andra regioner
fullt likvärdig del av den svenska nationen
även i framtiden».

Jag har i det särskilda yttrande till
bankoutskottets utlåtande nr 30, som
skall diskuteras i morgon, sagt samma
sak på följande sätt, nämligen att vi
måste inrikta oss på att upprätthålla
den nuvarande befolkningen i Norrland,
1,25 miljoner människor. Det behöver
inte betyda att människor inte
kan flytta ut. Tvärtom finns en befolkningstillväxt
som gör utflyttning i viss
omfattning nödvändig, men vi måste se
till att utflyttningen inte blir så kraftig,
att den befolkning försvinner som
lättast kan användas i den nya industri
som vi vill bygga upp, nämligen den
yngre och den mest utbildade arbetskraften.

Då min tid nu är ute får jag återkomma
senare.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Mitt senaste inlägg betingades
av herr Wedéns påstående,
att det i mitt eget län stod företagare
i ko för att få etablera sig men inte
kunde göra det av brist på pengar. Därpå
citerade herr Wedén en skrivelse
från länsstyrelsen och företagareföreningen.
Vad är det fråga om för pengar?
Jo, de klagar över att de inte har
tillräckligt med pengar för att expandera
på den administrativa sidan,
d. v. s. för att kunna ge service. Det gäller
alltså inte att kunna lämna bidrag
till företagare som vill starta en rörelse.
Det är detta som gör skillnaden så
stor mellan herr Wedéns påstående och
verkligheten.

Vad är det för kortsiktig politik som
folkpartiet och herr Wedén presenterar?
I motionen begärs en utredning,
ingenting annat. När herr Wedén hade
sitt valmöte på torget i Umeå tillsammans
med de berömda halmhattsgos -

sarna, omskrivna i bl. a. Göteborgs-Posten,
anlades precis samma synpunkter
på Norrlandsfrågorna.

Avslutningsvis vill jag beröra punkt
5, där statsministern nämnde att försvarsdepartementet
avser att lägga ut
beställningar i Norrland. Jag hoppas
att detta skall kunna ske på så bred
basis som möjligt och att beställningarna
inte inskränkes till endast ett eller
annat län. Jag har tidigare tagit upp
denna fråga och hoppas att den nu så
att säga mognat, så att vi kan räkna
med att övre Norrland i stort skall få
del av de beställningar som försvarsdepartementet
kommer att lägga ut.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag representerar ett av
de län som är direkt berörda av den
av regeringen förda Norrlandspolitiken.
Mitt hemlän har genom utflyttning
förlorat ungefär 10 000 människor under
de senaste åren, framför allt personer
i de arbetsföra åldrarna och personer
med bättre utbildning. Därför har
vi väntat på att något effektivt skulle
vidtas. Jag skall emellertid inte nu gå
igenom våra problem, eftersom vi, som
riktigt påpekats, diskuterat frågan i förra
veckan. I morgon kommer vi också
att få goda möjligheter att ta upp konkreta
objekt och då kan statsministerns
punkter också synas litet mera ingående
från effektivitetssynpunkt.

I svaret framhålles att den lokaliseringspolitiska
försöksverksamheten under
de senare åren har varit värdefull
och det är ju riktigt. I hela landet har
det satsats totalt 700—800 miljoner kronor
på lokaliseringspolitisk verksamhet,
varav 70 procent gått till stödområdet,
och det stämmer nog. Statsministern
fortsatte med att säga att användningen
av investeringsfonder skall ge
Norrland styrka och en ljus framtid
och han framhöll att man skall fortsätta
med verksamheten. Jag vill i detta
sammanhang bara påminna om att

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar pa fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

ett enda stort mellansvenskt företag för
inte så länge sedan träffade avtal med
regeringen om en stor investering på
i runt tal 1 000 miljoner kronor. Investeringsfondsmedel
skulle därvid i stor
utsträckning användas men nästan allt
gick till platser utanför stödområdet.
Var detta någon effektiv hjälp till Norrland?
När det i svaret framhålles att
totalt 50 miljoner kronor av investeringsfondsmedel
gått til] Västerbottens
län kan det ju inte sägas att man speciellt
stött Norrland, eftersom det satsats
ett mångdubbelt större belopp på
ett enda företag i de södra, överhettade
regionerna av landet. I vart fall stärker
man inte härigenom det norrländska
näringslivets konkurrensförmåga utan
gör i stället avflyttningstendenserna ännu
starkare. Är det så man skall fortsätta?
Jag fick närmast det intrycket
av statsministerns svar i dag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! De undersökningar och
utredningar från Västerbotten som jag
åberopade, herr Skoglund, skildrar vilken
inverkan utvecklingen under ett
antal år har haft när det gäller mindre
företag, säg av storleksordningen 50—
100 anställda. Självfallet måste vi där
fortsätta att tillvarata de möjligheter
som finns, och då är det understöd man
kan få på service- och utredningssidan
av väsentlig betydelse. Jag skulle kunna
anlägga även några andra synpunkter
men avstår från det.

Jag finner det vara ett egendomligt
förhållande som har uppstått mellan å
ena sidan herr Hagnell och å andra sidan
bankoutskottets majoritet och regeringen.
Herr Hagnell talade nu åter om
en »liberal låt-gå-politik». Men den faktiska
situation som kammaren kommer
att konfronteras med i morgon, när
bankoutskottets utlåtande i dessa frågor
skall diskuteras och beslutas, är att det
föreligger en reservation på grundval
av en vid årets början väckt folkpartimotion.
I den har vi tagit upp flertalet

av de konkreta punkter som jag inledde
denna debatt med att mycket kortfattat
redogöra för. Eftersom herr Hagnell
ingår i bankoutskottets majoritet har
han varit med om att avstyrka den motionen.

Men jag skulle tro att sedan herr Hagnell
litet närmare studerat motionen och
reservationen har han funnit det nödvändigt
att skriva ett särskilt yttrande
som på några väsentliga punkter i sak
innebär att vi är i behov av en sådan
målsättning som regeringen har försummat.
Detta gäller t. ex. översynen av
transporttaxorna och en del andra ting,
som jag här inte skall upprepa. Men där
har herr Hagnell i sak anslutit sig till
den reservation som avgivits till bankoutskottets
utlåtande med anledning av
folkpartimotionen. Den motionen och
reservationen är alltså mera positiva än
bankoutskottets och regeringens inställning.
Såvitt jag förstår måste herr Hagnell
därför med uttrycket »liberal låtgå-politik»
mena den politik som regeringen
och bankoutskottets majoritet företräder
i denna fråga.

Låt mig sedan säga till statsministern
att samtliga de punkter som jag här har
räknat upp har selektiv inverkan för näringslivet
i norr. Ingen av dem har generell
verkan över hela landet, såvitt
jag kunnat finna vid en hastig genomgång.
Det är sålunda ett helt vilseledande
resonemang statsministern för, när
han talar om generella metoder kontra
andra typer av metoder. Samtliga uppräknade
punkter är avsedda att undanröja
en del av de nackdelar som Norrlands
näringsliv nu arbetar under.

Eftersom tiden för det här inlägget
snart är ute vill jag slutligen bara säga
ytterligare en sak som visar vad jag här
sagt och som jag tror att jag också
nämnde i mitt första anförande. Vi har
förordat ett ökat extra mjölkpristillägg
till norrlänningarna. Självfallet har det
sin betydelse med den arbetslöshet som
råder i Norrland och de svårigheter man
där har att få arbete i skogen. Då behö -

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

ver man sannerligen inte driva på avvecklingen
av denna andra typ av sysselsättning
så starkt som för närvarande
sker.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Tillåt mig återknyta till
vad jag nyss slutade med, nämligen målsättningen
för den fortsatta Norrlandspolitiken.
Vi skall diskutera den frågan
mera ingående i morgon, men jag vill
ändå här knyta an till vad statsministern
sade — vilket jag citerade •— nämligen
att Norrland skall bli en med övriga
delar likvärdig del av den svenska
nationen. Det måste betyda att vi skall
upprätthålla befolkningen i Norrland.
Vi kan inte efter att ha skummat grädden
av mjölken genom att flytta bort
den rörliga, bäst utbildade och yngsta
arbetskraften sitta kvar med ett socialt
problem och hoppas att vi inom
området skall kunna skapa livskraftiga
industrier. Varifrån skall vi i så fall ta
arbetskraften?

Vi drar på oss ett oerhört stort socialt
problem om vi flyttar bort ytterligare
något hundratusental av den effektiva
arbetskraften från Norrland och
tror att vi med de kvarvarande skall
kunna locka dit statliga och privata företag
med möjligheter att expandera. Jag
vill i stället stämma i bäcken för att
inte sedan hamna i ån.

Vad som menas med liberal låt-gåpolitik
kan vi väl diskutera i morgon
och inte nu ge oss in på. Beträffande
den statliga företagsgruppen vill jag
säga att jag sedan mitten på 1950-talet
sökt skapa ett intresse för denna. Den
har ett stort ansvar just i Norrland, där
den stora delen av dess industriella
arbetskraft finns. Därför bör denna
grupp skötas bättre än hittills. Det föreligger
inget binder för att den rationaliseras.
Det måste ske. Annars kommer
10 000 personer att hamna på gatan
när de avskedas från skogsbruket,
skogsindustrin och gruvorna. Felet är
att man inte skaffat arbetsplatser inom

nya färdigvaruindustrier. Det är på
denna punkt jag skulle ha velat få till
stånd en ny politik. År har gått, under
vilka denna uppgift försummats, men
det är ännu inte för sent. Det är i detta
avseende jag vill få något gjort.

I januari detta år lade vi från den
statliga företagsdelegationen fram ett
förslag. Vi hade hoppats att i mars få oss
förelagda en proposition i anledning
härav, men det kom ingen sådan. Vi hoppades
sedan få se en sådan i maj, men
inte heller då kom den. Vi hoppas nu
att få den i slutet av juni för behandling
i höst.

Förslaget avser inte hela den statliga
företagsgruppen utan bara en sjättedel
av den, som föreslås få förbättrade organisationsförhållanden.
Fem sjättedelar
av arbetet återstår alltså ännu. I 20
år har jag arbetat på denna fråga på
partikongresser och i andra sammanhang.
Så långt vill jag inte att arbetet i
fortsättningen skall dra ut på tiden. Då
kommer Norrland inte att bli en med övriga
delar av landet jämställd del. Vi
måste därför gå in för en helt annan
och mera medveten politik inom detta
område. Vi skall gå närmare in på detaljerna
i detta sammanhang i morgon.
Huvudpunkten i statsministerns anförande,
såsom jag uppfattade det, är dock
att Norrland skall bli likvärdigt med
övriga delar av Sverige, d. v. s. kunna
upprätthålla sin befolkning för att inte
sjunka ner i social misär.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi kommer ju att få
tillfälle att diskutera detta många gånger.
Jag vill konstatera att skiljelinjen i
denna fråga går mellan dem som tror
på en fri marknadshushållning och dess
förmåga att lösa problemen och dem
som kräver ett starkt samhälle och
ett stärkt samhällsinflytande. Jag har
därför lättare att förstå de Hagnellska
synpunkterna än de Bolimanska och
Wedénska. Herr Bohman skakar på hu -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

vudet åt denna bristande förståelse, som
jag är ledsen över. Jag brukar ha lätt
att förstå honom, men i detta fall tillåter
jag mig att säga att vi måste reducera
den fria marknadshushållningen
för att få rum med det statliga ingripande
som är nödvändigt. Jag tyckte
faktiskt att det i herr Wedéns senaste
anförande fanns en betydande förståelse
för att detta är nödvändigt, och det
gläder mig.

Jag tog emellertid närmast till orda
med anledning av herr Jönssons i Ingemarsgården
anförande. Herr Jönsson!
Vi kan inte tvinga något privat företag
att acceptera en viss användning av investeringsfonderna.
Det blir alltid en
diskussion om hur stor del av planerad
företagsamhet som kan förläggas till
Norrland och hur stor del som skall
läggas på platser där företagsledningen
tror att det är lämpligare att ha den
därför att man kommer närmare huvudfabriken
o. s. v.

Det gäller alltså en avvägningsfråga.
Det är alldeles självklart att det ur regeringens
synpunkt hade varit en stor
fördel om hela miljarden hade kunnat
gå till Norrland, men det finns ju ingen
möjlighet att förfara på detta sätt.
Vi har inte sådan tvångsmakt att vi kan
föreskriva detta. Vill de borgerliga ge
oss den makten, så att vi inte bara
■skall kunna använda investeringsfonderna
till att locka industrier till lokalisering
utan också till att tvinga dem när
de är motspänstiga mot att flytta till
Norrland, finner jag detta vara en intressant
variant på den fria marknadshushållningen.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Man skulle egentligen
fråga herr Skoglund, om detta är ett
privat västerbottensslagsmål eller om
man kan få vara med, men eftersom
både jämtar och andra deltar, så tar
jag risken att säga några ord.

Ett av de verkligt svåra problemen
när det gäller att utveckla näringslivet

i Norrland är bristen på verkligt produktiva
uppslag, på nya idéer om vad
man skall kunna komma i gång med där
uppe i fråga om större företag. Det var
främst ett yttrande av herr Bohman om
den saken som gjorde att jag begärde
ordet.

Herr Bohman talade om industrietableringsdelegationen
— som nu skall
bli SVETAB eller Industrietableringsaktiebolaget
— och säger att där har ingenting
hänt, där har man bara lanserat
en talloljefabrik i Piteå. Detta är,
säger herr Bohman vidare, prov på statlig
företagsamhet. Jag kan trösta herr
Bohman med att inom delegationen
och inom det som nu blir aktiebolaget
har man arbetat och kommer man att
arbeta med mellan 20 och 30 olika uppslag.
Men det kan väl inte vara meningen
att dessa skall redovisas i riksdagen
innan de föreligger fullt färdiga?

Detta med industrietableringsdelegationen
och SVETAB är inga blindgångare,
ingenting som regeringen tar till för
att visa att den vill någonting — men i
verkligheten inte gör något. Jag vill peka
på en skiljaktighet, som är rätt väsentlig,
eftersom vi diskuterade SVETAB
ganska ingående här i kammaren i torsdags
i förra veckan.

Det statsministern säger om att man
vill integrera det norrländska näringslivet
med det syd- och mellansvenska är
väl det enda rimliga. Det är därför jag
tycker att idén om att begränsa SVETAB
tvångsvis enbart till Norrland eller till
och med enbart till Norrbotten, som
hade föreslagits i en motion, är helt tokig.
Vi måste se saken så, att det gäller
att åstadkomma en integration. — Det
har ju också visat sig att de filialföretag
till storföretag längre ned i landet
som startats i Norland varit de mest
livskraftiga.

Vad sedan gäller den statliga företagsamheten
och dess betydelse tror jag
att jag som norrbottning kan omvittna,
att det hade varit ganska bedrövligt
ställt härvidlag åtminstone i Norrbottens

Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

län om vi enbart hade haft att lita till
den privata företagsamheten. De statliga
företagen har effektiviserats och blivit
bättre, men de har gett mindre sysselsättning
genom rationaliseringarna. Vi
hoppas på en fortsatt utveckling av dem.
Men den privata företagsamheten i länet
har i stort sett lyst med sin frånvaro
ända till dess att regeringen genom lockelse
med investeringsfondsmedel, med
subventioner eller hur man vill beteckna
det, har fått upp några företag som
vi är glada för.

Jag upprepar vad jag sade i torsdags
i diskussionen om SVETAB: Vi i Norrland
välkomnar varje form av privat
företagsamhet liksom varje form av
statlig företagsamhet till Norrland. Jag
förstår då inte varför man här skall
försöka dra upp gränser för den statliga
företagsamheten.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Denna debatt borde för
länge sedan ha varit slut. Att jag nu
begärt ordet beror på att statsministern
förenklade debatten på ett, som
jag tycker, otillåtligt sätt, när han sade
att vad det här uppenbarligen gäller är
meningsmotsättningar mellan dem som
tycker att det behövs statliga insatser
i Norrland och dem som bara tror på
att fri företagsamhet skall lösa alla problem.

Herr statsminister! Personligen tror
jag på den fria marknadshushållningen
som idé — jag tror att det är ett system
som är överlägset alla andra marknadssystem.
Men det räcker inte med
detta i det moderna samhället, och det
är ju därför som vi alla har accepterat
den moderna biandekonomin — den
blandekonomi som vi har byggt vårt
välstånd på i detta land. I den biandekonomin
har staten en stark och en
central ställning och drar upp ramarna
för företagsamhetens handlande.

Att vi nu och i andra sammanhang
har kritiserat statsmakterna för deras
Norrlandspolitik beror på att de inte

har utnyttjat sina resurser på ett riktigt
sätt, inte använt de medel som står
till förfogande för att leda utvecklingen
så som statsmakterna skulle ha kunnat
göra.

Slutligen vill jag säga att jag med
stor spänning väntar på SVETAB :s redovisning
av alla de lönsamma projekt
som skall lösa Norrlandsproblemen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att det program för biandekonomin
i fortsättningen, som herr
Bohman nu lägger fram, i stor utsträckning
är detsamma som vi kämpade för
mot herr Bohmans parti under valrörelsen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Statsministern säger att
regeringen inte kan tvinga företagen när
dessa använder investeringsfonderna
utan att man måste resonera sig fram
med dem för att få en avvägning till
stånd. Detta förstår också jag. Men jag
reagerade när statsministern i sitt anförande
här anförde att investeringsfonderna
var ett så viktigt instrument,
ett av de allra förnämsta när det gällde
lokaliseringspolitiken. Det var genom
utnyttjande av investeringsfonderna
som man skulle fullfölja lokaliseringspolitiken.
Men när man på ett enda företag
utom stödområdet satsar mer än
man satsat på hela stödområdet sedan
1965, kan väl instrumentet inte vara
så oerhört effektivt när det gäller att
dirigera en lokalisering till Norrland.
Samtidigt som detta har skett har man
vägrat att bevilja investeringsfondsmedel
till mitt eget län till lönsamma projekt.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Herr Bohman väntar
med intresse på att få presentation av
alla de lönsamma företag som SVETAB

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrland

arbetar med. En del av dem kanske
kommer i form av privata, en del i form
av statliga företag; jag hoppas det. Men
jag vill inte gå upp här och påstå att
detta löser alla problem. Jag vill inte
göra som herr Bohman, som säger att
bara det hade funnits mer av privat
näringsliv i Norrbotten, hade därigenom
alla problem blivit lösta.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Bohman sade i sitt
senaste anförande i själva verket motsatsen
till det som herr Svanberg nu
påstått att herr Bohman skulle ha sagt.
Statsministern registrerade också detta
nyss.

När de åtgärder, som jag här talar
för och som förordas i reservationen
till bankoutskottets utlåtande och som
har förts fram i motioner från vårt parti
tidigare i år, och även under föregående
år, faktiskt är inriktade på en
större kraft, en mera aktiv hållning
från statsmakternas sida är den som
regeringen hittills har lagt i dagen,
kan man förstå att statsministern här
har gjort en halv reträtt. Det fattas bara
annat. Den gränsdragning som statsministern
gjort har han alltså måst falla
ifrån. Mot bakgrunden av det föreliggande
sakmaterialet förefaller det inte
så märkligt att så blivit fallet.

Beträffande ytterligare en sak har
statsministern gjort en annan reträtt.
Från början blåstes investeringsfondernas
användning upp till en fråga av
mycket stor betydelse, nästan den största
av alla när det gällde att lösa Norrlandsproblemen.
Sedan det emellertid
för statsministern påpekats hur ringa
del av dessa fonder som används för
de syften som statsministern talar om,
har den diskussionen också försvunnit
ur statsministerns senare resonemang.

Även detta tror jag var välbetänkt,
herr talman!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Att herr Wedén nu tror
sig kunna registrera »reträtter» beror
bara på att jag inte upprepar ting som
jag trodde att herr Wedén hört att jag
sagt förut. Jag kan gärna ta om allting
igen. Jag har inte ett enda ord att ta
tillbaka.

Beträffande investeringsfonderna har
jag inte sagt någonting annat än att de
för den selektiva blandekonomi som vi
för närvarande tillämpar är en långt
bättre metod än generella skattesänkningar.
Generella skattesänkningar blir
inte bättre om man inskränker dem till
ett visst län. De kommer ändå att omfatta
praktiskt taget alla företag inom
detta län. Jag vidhåller därför vartenda
ord jag sagt om investeringsfonderna.
Men enbart därför att de är ett utmärkt
instrument jämfört med herr Wedéns
trubbiga instrument betyder det inte att
man kan använda investeringsfonderna
till allting. De kan sannerligen inte lösa
alla problem. Det har aldrig gjorts gällande
av mig. Jag har bara konstaterat
att de är effektivare om man vill nå
fram till ett väl arbetande Norrland.
Detta har jag sagt och det vidhåller jag.

Sedan var det också något annat som
jag hade retirerat från — jag har glömt
vad det var men säkert var det lika felaktigt
som det andra påståendet.

Jag har inte på någon enda punkt
under denna diskussion blivit annat än
styrkt i uppfattningen att den promemoria,
som vi har lagt fram, är ett ganska
hyggligt program för hur kampen
för sysselsättningen i Norrland skall
föras.

Till sist, tålmodige herr talman: Allt
vad som har sagts här av den borgerliga
oppositionen inkasserar vi som en
stor ideologisk framgång. Ni på oppositionssidan
kräver nu ett starkt samhälle,
utrustat med smidiga instrument och
med ett betydande mått av ekonomisk
kraft, ty annars blir det ingenting av era
vackra drömmar. Vi noterar det; det
skall bli mycket spännande att se hur
1970 års valrörelse skall se ut, sedan

96 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt omfattande
både män och kvinnor

hela den ideologiska grunden för de
borgerliga partiernas valrörelse i fjol i
dag har brutit samman.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Nu tycker jag allt att
statsministern gör ett försök att konstatera
ungefär motsatsen till vad som här
har förekommit. Får jag bara peka på
två saker!

Beträffande investeringsfonderna kan
statsminister Erlander läsa ett yttrande
som han själv hållit här i kammaren, i
vilket han på ett yvigt sätt förklarar vilket
underbart instrument investeringsfonderna
är i Norrlandspolitiken. När
det sedan, i frågor som herr statsministern
inte vill besvara, påvisas att de har
varit ett ganska medelmåttigt instrument
i Norrlandspolitiken — en politik
som vi har bejakat — då »droppar»
statsministern dem för att sedan komma
tillbaka och säga: »Nja, de är ett bra
instrument, men de klarar inte alltsammans.
» Men frågan gällde om investeringsfonderna
är detta underbara instrument
som regeringen använt på ett
utomordentligt sätt i Norrlandspolitiken.
Där har de i verkligheten spelat en
ganska ringa roll.

Vidare låtsades statsministern som om
det fanns en tydlig gränslinje mellan
dem som vill använda generella åtgärder
och dem som vill ha selektiva åtgärder.
Vad Norrlandspolitiken avser är
emellertid praktiskt taget alltsammans
selektiva åtgärder. Statsministern fantiserar
helt enkelt när han söker göra
detta till en avgörande distinktion. Om
det från oppositionssidan, särskilt av
mittenpartierna, har föreslagits flera
lokaliseringspolitiska åtgärder under en
rad år — och det är selektiv politik —
och mer av andra åtgärder — vilket
herr Wedén här redogjort för — då kan
regeringen inte komma och säga: »Nja,
vi vill ha selektiva men ni vill ha generella
åtgärder.» Det sättet, hem stats -

minister, att sammanfatta denna debatt
är ett försök att konstatera något helt
annat än vad som här har förekommit:
oppositionen har krävt en mer energisk
och aktiv Norrlandspolitik även vad de
selektiva åtgärderna beträffar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredning
rörande en allmän försvarsplikt

omfattande både män och kvinnor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har frågat
mig, om jag överväger att tillsätta en
parlamentarisk utredning för att undersöka
möjligheten att genomföra en allmän
försvarsplikt omfattande både män
och kvinnor och möjligheten att differentiera
utbildningstiden för olika funktioner
inom totalförsvaret efter de behov
som krigsplaceringsuppgiften ställer.

Vårt militära försvar bygger på allmän
värnplikt för män. Inom totalförsvaret
i övrigt förekommer för män och
kvinnor i huvudsak lika tjänstgöringsplikt
i form av civilförsvarsplikt, medicinal
tjänsteplikt och allmän tjänsteplikt.
Utbildningsplikt i fred föreligger
inte beträffande det område som omfattas
av den allmänna tjänsteplikten. En
allmän försvarsplikt för både män och
kvinnor kan alltså i sak sägas föreligga
för totalförsvaret vid sidan av det militära
försvaret. Den pliktmässiga utbildningen
inom angivna delar av totalförsvaret
är omfattande men starkt differentierad
efter krigsuppgifternas behov.

I krigsorganisationen för det militära
försvaret skall många befattningar skötas
av redan i fred anställd personal. En

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27

Svar på interpellation ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt omfattande
både män och kvinnor

del av denna personal är kvinnor. Till
viktiga poster i krigsorganisationen
kvalificerar sig också kvinnor som är
engagerade i den frivilliga försvarsverksamheten.
Trots att någon plikt inte
föreligger engageras sålunda många
kvinnor aktivt i den samhällsfunktion
som det militära försvaret utgör.

Vad det här framför allt gäller är,
enligt min uppfattning, att få rätt person
på rätt plats. I detta sammanhang
vill jag meddela att överbefälhavaren
den 12 maj i år överlämnat en framställning
från chefen för flygvapnet angående
utredning om möjligheterna att anställa
kvinnor i militära och civilmilitära
befattningar inom flygvapnet. Överbefälhavaren
säger i sitt yttrande bl. a.
att denna fråga inte bara berör flygvapnet
och har härvid förklarat sig beredd
att analysera frågan för hela krigsmakten.
Enligt överbefälhavaren bör det undersökas
om modifieringar av nuvarande
anställningsformer är erforderliga. I
första hand bör enligt överbefälhavaren
möjligheten att ge ökat utrymme
för civil anställning av kvinnlig personal
klarläggas.

Ett utredningsuppdrag åt överbefälhavaren
i denna fråga övervägs för närvarande
inom försvarsdepartementet.

Frågan om allmän totalförsvarsplikt
har bl. a. aktualiserats genom debatten
om värnplikt för kvinnor. Med hänsyn
till framförda förslag om införande av
kvinnlig värnplikt synes det lämpligt att
1966 års värnpliktskommitté får i uppdrag
att göra en översiktlig belysning
av konsekvenserna av de framförda förslagen
i anslutning till sitt arbete med
rationalisering av värnpliktsutbildningen
och samordning av denna med övrig
totalförsvarsutbildning.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min interpella -

tion. Jag skall oförbehållsamt säga att
jag tycker det var positivt — mer positivt
än jag egentligen hade vågat hoppas
på. I och för sig skulle jag kunna sluta
med detta, men jag tar mig friheten att
dels säga något om utgångspunkterna
för min interpellation, dels göra en
kommentar till svaret. Jag skall emellertid
försöka begränsa mitt inlägg så
att det i varje fall inte blir längre än
de inlägg som vi har lyssnat på i samband
med att den enkla frågan besvarades.

När jag framställde interpellationen
hade jag främst två utgångspunkter. Den
ena av dem hade en principiell inriktning.
Vi har i dag nått så långt att det
är naturligt att män och kvinnor tillsammans
försöker lösa olika samhällsproblem.
Vårt lands försvar är utan
tvivel en av de grundläggande samhällsfrågorna,
och tiden är därför enligt
mitt sätt att se nu inne för att verkligen
på allvar diskutera mäns och kvinnors
gemensamma ansvar för försvaret.

Den andra utgångspunkten för min
interpellation är en önskan att höja försvarets
kvalitet och i samband därmed
öka dess effektivitet. Om man breddar
basen för urvalet genom att rekrytera
bland både män och kvinnor har man
naturligtvis större förutsättningar att få
en kvalitativ förstärkning av försvaret.
Men jag tror inte att vi bör nöja oss med
det, utan vi måste också göra en översyn
av utbildningen på så sätt att vi
strävar efter en ökad differentiering av
utbildningstiden och anpassar tiden efter
de krav som de olika krigsplaceringsuppgifterna
ställer.

Jag vet att försvarsministern är inne
på dessa tankegångar och att man har
gått några steg på vägen, men jag tror
att åtskilligt mer kan göras. I det sammanhanget
vill jag också framhålla den
icke oväsentliga besparingseffekt som
härigenom kan uppnås och som kan utnyttjas
till en nödvändig förstärkning
på materielsidan.

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

98 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt omfattande
både män och kvinnor

Jag har med min interpellation inte
avsett att vi skulle få en generell soldatutbildning
för kvinnor, men jag har
ifrågasatt, om inte tiden nu är inne att
oavsett kön försöka välja ut de lämpligaste
för de olika uppgifter som finns
inom totalförsvaret och att anpassa utbildningen
efter de olika uppgifterna.
Försvarsministern säger i sitt svar att
man skall sträva efter att få rätt person
på rätt plats — han säger inte rätt
man på rätt plats. Den inställningen anser
jag är riktig. Man skulle kunna komplettera
med att också säga att det skall
vara rätt person med adekvat utbildning
på rätt plats.

Om jag sedan får göra några randanmärkningar
till försvarsministerns svar,
skulle jag ändå vilja ifrågasätta huruvida
det är riktigt som försvarsministern
säger, att vi nu har en allmän försvarsplikt
för både män och kvinnor. I
krigstid har vi det, ty i krigstid fungerar
den allmänna tjänsteplikten. Men i
fredstid har vi det inte. Jag uppfattar
det så, att det är väsentligt att vi också
i fredstid har en sådan beredskap, att
alla vuxna människor känner att de har
en uppgift för den händelse vi skulle
komma in i en krigssituation.

Vi har den frivilliga försvarsverksamheten,
och det är glädjande att den
attraherar så många kvinnor. Den kommer
säkerligen också i fortsättningen att
ha en funktion att fylla, men det är ju
inte det jag avsett med min interpellation.

Jag tycker att det är otillfredsställande
att så många medborgare inte har sin
krigsplaceringsuppgift klar för sig och
att inte heller har fått någon utbildning
för denna. Vi måste komma ihåg att det
moderna kriget är totalt. Det är ju inte
så att männen kämpar vid fronten, medan
kvinnor och barn sitter hemma i
någorlunda skydd. Kriget fungerar för
närvarande på ett helt annat sätt, och
det är nödvändigt att vi anpassar vår
beredskap efter den nya situationen.

I sitt svar säger försvarsministern
bl. a.: »I krigsorganisationen för det militära
försvaret skall många befattningar
skötas av redan i fred anställd personal.
En del av denna personal är kvinnor.»
Det är riktigt. Jag kan som exempel
nämna luftbevakningen, till vilken det
visat sig vara svårt att rekrytera underofficerare.
De är placerade i lönegraderna
15—17, och dessa har tydligen
inte haft tillräcklig attraktionskraft. Då
har man kommit på lösningen att i stället
engagera kvinnor som utför samma
jobb och då kallas tekniska biträden.
De placeras i lönegraderna 9—11. Det
är alltså en konsekvens av att kvinnor
inte kan få militär grad.

Om man för övrigt tittar på försvarsgrenarnas
tjänsteförteckningar, finner
man att inte mindre än 66 procent kvinnor
är placerade i lönegraderna 3—11,
under det att vi i lönegraderna därutöver
endast har 6 procent kvinnor. Jag
tror väl inte att försvarsministern har
deltagit i utarbetandet av den svenska
regeringens FN-rapport om den svenska
kvinnans ställning, ty om försvarsområdet
hade skildrats så hade det blivit
ett mörkt kapitel. Jag är inte riktigt tillfredsställd
med ÖB:s synpunkt på denna
fråga: han vill i och för sig inte
motsätta sig en utredning om dessa frågor,
men han anser att man i första
hand skall öka utrymmet för civil anställning
av kvinnlig personal. Han säger
dessutom i sitt yttrande, att det inte
finns någonting som hindrar att ytterligare
kvinnor anställs »under förutsättning
att behov härav föreligger». Detta
är en utomordentligt viktig principiell
fråga: man konstaterar när det gäller
männen att alla har denna skyldighet,
medan man när det gäller kvinnornas
engagerande i försvaret skall pröva huruvida
det föreligger behov av deras insats
eller inte. Jag anser inte att kvinnorna
skall vara en arbetskraftsreserv
i försvaret på sanuna sätt som de tidigare
varit inom andra områden — detta

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27

Svar på interpellation ang. utredning rörande en allmän försvarsplikt omfattande
både män och kvinnor

har nu börjat försvinna på dessa områden.
Därför skulle jag vilja se försvarsministerns
uttalande, att ÖB skulle
få ett utredningsuppdrag som syftar till
att ge ökat utrymme för civil anställning
av kvinnlig personal, bara som en
övergångshistoria, som bör kunna accepteras
i avvaktan på att man får en
omprövning av hela frågan hur vi bör
ha det med den allmänna försvarsplikten.

Det sista avsnittet i försvarsministerns
anförande var emellertid det mest
intressanta och det mest glädjande. Jag
tar fasta på att man nu i försvarsdepartementet
är mer öppen för dessa frågor.
Jag skulle ändå vilja fråga försvarsministern
om han är beredd att förorda
en belysning av konsekvenserna av en
så genomgripande reform som jag har
avsett, nämligen att mot bakgrunden av
en starkt differentierad försvarsutbildning
genomföra en allmän försvarsplikt
för alla vuxna medborgare. Om försvarsministern
skulle vara villig att göra
det, vilket jag hoppas, skulle jag ändå
våga ha den uppfattningen, att den enmansutredning
som nu sitter — 1966
års värnpliktskommitté — kanske borde
breddas för att frågorna skall få en mer
allsidig belysning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den fråga — och det är
egentligen endast den jag skall yttra
mig om — som fru Kristensson ställer
mera konkret och som avser allmän
försvarsplikt för både män och kvinnor
har jag möjligen undvikit att direkt ta
ställning till i mitt interpellationssvar.
Den svåra frågan huruvida vi skulle ha
en allmän försvarsplikt omfattande även
den rent militära sidan t. ex. beträffande
utbildning har vi hittills avvisat,
och det har väl egentligen inte från något
håll hävdats att vi bör gå in för
någonting sådant. Vad som begränsar
kvinnornas användbarhet på en mängd

befattningar inom försvaret är självfallet
den omständigheten att de saknar
soldatutbildning och att någon sådan
utbildning inte finns planerad. Vi har
alltså — som också flygvapenchefen bär
uttalat — ingen möjlighet att för närvarande
placera kvinnor i direkt stridande
befattningar därför att de inom
vårt system inte har tillgång till den
militära utbildning som är en förutsättning
för detta.

Som flygvapenchefen bl. a. har påpekat
finns det emellertid en mängd befattningar
som kvinnor redan i dag
kan sköta. Från försvarsdepartementets
sida avser vi att hos överbefälhavaren
beställa en analys av detta problem omfattande
samtliga försvarsgrenar och
även en katalog över de tjänster där
man inte till varje pris måste förutsätta
att vederbörande skall ha den stridsutbildning
som för närvarande på grund
av värnpliktssystemets utformning endast
män bär i Sverige.

Vidare kommer vi att få ta del av
värnpliktsutredningens analys av den
grundläggande frågan om huruvida det
skall finnas kvinnlig soldatutbildning eller
inte.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag kan ha förståelse
för och respektera att försvarsministern
i detta läge vill undvika att själv ta ställning.
Jag trodde att försvarsministerns
svar till mig ändock innebar att man
förutsättningslöst skulle pröva de förslag
som framförts inklusive det förslag
som jag har väckt för att se om det finns
möjligheter att lösa dessa frågor som
utan tvekan är aktuella.

Jag har ansett att man skall betrakta
totalförsvaret som en enhet, och i detta
totalförsvar skall det vara en skyldighet
för både män och kvinnor att fylla en
funktion. Detta behöver ju inte betyda
att kvinnorna skall ha soldatutbildning.
Å andra sidan kan det finnas kvinnor

100 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. den anställdes innestående lön och semesterersättning
vid företags konkurs

som skulle vara lämpade för en sådan
utbildning.

Försvarsministern sade själv att det
finns en hel del militära befattningar
som är lämpade för kvinnor. Jag skall
inte trötta kammaren med att ge en
redovisning beträffande tänkbara tjänster
som jag erhållit från flygvapnet utan
endast konstatera att de är många. Utan
tvivel finns det ett ökat utrymme för
militära befattningar som även kan rekryteras
av kvinnor. Jag kan inte begära
att försvarsministern skall ge mig
ett mera positivt besked än jag fått, men
jag är glad om han inser att utvecklingen
går åt detta håll och att kvinnorna
verkligen vill ta sitt ansvar för vårt
lands försvar och ta ett ansvar på det
sätt som de var och en individuellt kan
vara skickade till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. den
anställdes innestående lön och
semesterersättning vid företags
konkurs

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekvall har frågat
mig om jag är beredd att medverka till
att åtgärder prövas för att vid arbetsgivares
konkurs säkerhet skall föreligga
för anställdas innestående lön och semesterersättning.

Lagberedningen har nyligen avgett ett
betänkande (Utsökningsrätt IX, SOU
1969:5) med förslag till nya regler
om förmånsrätt i konkurs. I fråga om
arbetstagares lönefordringar innebär
förslaget i stort sett att de nuvarande
reglerna skall bestå. Men vissa justeringar
föreslås. Bl. a. begränsas den tid
för vilken tjänstemäns lönefordringar

får bevakas med förmånsrätt till sex
månader före konkursen, d. v. s. samma
tid som redan nu gäller för arbetare.
I frågan huruvida lönefordran såsom
nu är fallet skall gå före panträtt på
grund av inteckning i fast egendom
lägger lagberedningen fram två alternativa
förslag, som i olika hög grad
skyddar de skilda grupperna av fordringar.
Betänkandet remissbehandlas
för närvarande, och jag är inte nu
beredd att ta ställning till hur reglerna
om förmånsrätt för lön bör vara utformade
i fortsättningen.

Men jag vill framhålla att de regler
som för närvarande gäller i Sverige vid
en internationell jämförelse framstår
som mycket förmånliga för arbetstagarna.
Bl. a. i våra nordiska grannländer
är skyddet för arbetstagarens lönefordringar
sämre än hos oss.

En särskild olägenhet som framgår
av det exempel herr Ekvall nämner är
att det ofta dröjer länge innan något
belopp delas ut till fordringsägarna.
Detta beror bl. a. på att konkursförfarandet
är komplicerat och tar lång tid
i anspråk. Det finns anledning att räkna
med att den översyn av konkurslagstiftningen
som lagberedningen sysslar
med för närvarande skall ge uppslag
till reformer som är ägnade att förkorta
denna tid. Jag vill vidare erinra om
att konkurslagen innehåller bestämmelser
som gör det möjligt för förmånsberättigad
borgenär, exempelvis arbetstagare,
att med konkursförvaltarens medgivande
lyfta betalning före slututdelningen,
i den mån det finns medel
tillgängliga.

Det är givetvis beklagligt att företagskonkurser
i allmänhet leder till förluster
för de anställda. Huruvida dessa
problem kan lösas genom ändringar i
konkurslagstiftningen är nu svårt att
bedöma, men eventuella uppslag till
lösningar kommer att prövas vid övervägandena
av lagberedningens förslag.
Även åtgärder av annat slag kan kom -

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27 101

Svar på interpellation ang. den anställdes innestående lön och semesterersättning
vid företags konkurs

ma i fråga. Jag vill här bara peka på en
typ av åtgärder som är aktuella, nämligen
att öka de anställdas och samhällets
insyn i företagens förhållanden.

Vidare anförde:

Herr EK VALL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.

Jag är medveten om att en allmän
översyn av konkurslagstiftningen pågår
inom lagberedningen och att beredningens
uppdrag även innefattar en översyn
av bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken
om förmånsrättsordningen samt
att detta omfattande arbete bedrivs i
nordisk samverkan för åstadkommande
av enhetliga lagbestämmelser inom Norden
i dessa frågor.

Justitieministern redogör i interpellationssvaret
för lagberedningens arbete
samt omtalar att lagberedningen nyligen
avgivit ett betänkande rörande förmånsrättsordningen
men att förslaget i
stort sett bibehåller de nuvarande reglerna.

Syftet med min fråga var emellertid
inte främst att få en redogörelse för det
arbete som pågår inom lagberedningen,
utan snarare att få en redovisning av
justitieministern för vilka åtgärder som
departementet kan anse som tänkbara
och möjliga för lösande av ifrågavarande
problem med konkurser, som ofta
medför förluster för de anställda.

Det kan även tilläggas att oavsett gällande
bestämmelser om förmånsrättsordningen
måste konkursboet innehålla
kapitaltillgångar om lönefordringar
över huvud taget skall kunna betalas.
Tyvärr händer det alltför ofta att det
inte finns medel kvar till innestående
löner och semesterersättningar vid företagskonkurser.
Det är enligt min mening
rimligt att av företagen kräva ett
större ekonomiskt ansvar för de an -

ställda, särskilt i samband med konkurser.

I aktiebolagslagen finns t. ex. ett noggrant
regelsystem för att skydda kapitalägarnas
penninginsats i olika situationer.
Där finns regler om skydd för
aktiekapital, om reservfond, skuldregleringsfond
o. s. v., men det finns inte
motsvarande regler till skydd för de arbetande
människorna inom företaget,
människor som ofta arbetat en stor del
av sitt produktiva liv inom företaget.
Lönerna har visserligen prioritet vid
en konkurs, men som jag sade tidigare
blir det alltför ofta inga pengar över
till lönerna. Först och främst skall konkursförvaltaren
ha sitt arvode. Det kan
därför anses vara rimligt att arvodet
till konkursförvaltaren i stället utgår av
allmänna medel för att inte belasta
konkursboet. Det skulle också innebära
att samhället finge en bättre kontroll
över konkursförvaltningen här i landet.

Herr talman! Det kan inte vara rimligt
att många människor varje år skall
behöva mista miljontals kronor i innestående
lön samt semesterersättning vid
företagskonkurser. Tyvärr medför den
pågående strukturrationaliseringen att
antalet konkurser ökar för varje år,
och därmed ökar också angelägenhetsgraden
för lösande av detta problem.

Det exempel på en enskild människas
situation som anges i interpellationen
kan mångfaldigas. I flera fall
drabbas de anställda mycket hårt. Alltmer
framstår någon form av samhällsgaranti
för de anställdas lönefordringar
som den enda realistiska lösningen,
kompletterad med lagstiftning om fondbildning
inom företag för eventuella
lönekrav vid konkurs. Eftersom det
inte bara är de anställda som förlorar
på konkurser, kunde även andra fordringsägare
ersättas ur en sådan fond.
Sålunda inbetalas sällan skatter av företag
som går i konkurs.

Slutligen, herr talman, hemställer jag

102 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. barns vårdnadsplacermg

till justitieministern att de framförda
förslagen beaktas i lagberedningens fortsatta
arbete.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Som jag sade i mitt interpellationssvar
skall alla tänkbara
uppslag övervägas när vi skall bedöma
lagberedningens produkter. Däribland
kan det tänkas någon fondbildning. Jag
tror inte så mycket på en fondbildning
inom företagen, men kanske kan ifrågakomma
någon form av fondbildning
utanför företagen ungefär av den art
som man har anordnat kollektivt för att
säkra avgångsersättningar. Det är tänkbart
att en sådan lösning skulle innebära
en framkomlig väg.

Herr EKVALL (s):

Herr talman! Som exempel kan nämnas
att man inom byggnadsbranschen
har skapat en fond för konkurser. Arbetsgivarna
får betala 1 procent av det
belopp, som de inbetalar i semesterersättning,
till en speciell semesterfond
som Byggnadsarbetareförbundet har,
och de pengarna används sedan vid
konkurser.

Jag tror att man skulle kunna göra
på samma sätt och skapa branschfonder
inom varje bransch.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. barns
vårdnadsplacering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Henningsson har
ställt vissa frågor till mig som rör barnets
rätt vid tvist om vårdnaden om
barnet.

Den ledande principen i den familjerättsliga
lagstiftningen är att frågan om
vårdnaden skall avgöras med hänsyn
till vad som är bäst för barnet. Föräldrarnas
ekonomiska förhållanden blir
därvid i princip av helt underordnad
betydelse. Denna grundsats slås fast i
föräldrabalken. Men det sägs också att
hänsyn kan tas till vem som bär den
huvudsakliga skulden till söndringen.
Det kan dock ske bara under förutsättning
att båda föräldrarna är lika väl
lämpade att ta hand om barnet. Domstolarna
brukar undvika att låta skuldfrågan
bli utslagsgivande. Med ledning
av yttranden från barnavårdsnämnd,
läkare eller barnpsykolog och annan
kan i allmänhet avgöras vem som är
bäst lämpad att ta hand om barnet.

När det gäller vilken hänsyn man
skall ta till barnets egen inställning i
vårdnads- och adoptionsfrågor vill jag
framhålla, att ju äldre och mer utvecklat
ett barn är, desto större hänsyn måste
tas till dess egen vilja. I fråga om
adoption gäller enligt föräldrabalken att
barn som fyllt 12 år inte får adopteras
utan eget samtycke. Kan det antas lända
barnet till skada att det tillfrågas, kan
adoptionen ske utan barnets samtycke,
om det inte har fyllt 16 år. I fråga om
överflyttning av barn gäller att sådan
inte får ske mot barnets vilja, om det
har fyllt 15 år, såvida inte länsstyrelsen
finner det nödvändigt av hänsyn till
barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet
ännu inte har fyllt 15 år men har
nått en sådan mognad, att dess vilja
bör beaktas på motsvarande sätt. Vid
tillkomsten av denna bestämmelse framhöll
jag, att 15-årsåldern inte borde vara
någon absolut gräns och att det var
angeläget att man iakttog största omsorg
och försiktighet när det gäller att
klarlägga barnets viljeinriktning. Första
lagutskottet underströk i sitt utlåtande
att det inte sällan torde finnas anledning
att beakta en väl utvecklad tolvårings
vilja, om barnet bestämt motsatte
sig att flytta och det inte var skadligt

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 103

Svar på interpellation ang. barns vårdnadsplacering

för barnet att stanna. Någon bestämd
åldersgräns finns alltså inte.

I fråga om vårdnadstvister vid domstol
finns inte några lagbestämmelser
om vilken hänsyn som skall tas till barnets
egen vilja. I domstolspraxis beaktas
dock barnets synpunkter om det är
över eller nära 15 år. Vilken betydelse
som skall tillmätas barnets egen vilja
beror på omständigheterna i det särskilda
fallet och vilken mognad barnet
har uppnått.

De lagbestämmelser som jag har
nämnt fungerar enligt min uppfattning
tämligen väl i praktiken. Möjligen kan
det finnas anledning till jämkningar
på vissa punkter. Det finns sålunda
mycket som talar för att man bör slopa
den i praktiken sällan tillämpade bestämmelsen
om att domstolarna i vårdnadsmål
kan ta hänsyn till vem av föräldrarna
som har skulden till söndringen.
Jag avser att inom den närmaste
tiden föreslå att särskilda sakkunniga
tillkallas för att göra en översyn av
stora delar av den familjerättsliga lagstiftningen.
I det sammanhanget får
övervägas i vad mån ändringar behövs
i gällande regler på de områden herr
Henningsson åsyftar.

Vidare anförde:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för svaret. Jag vill gärna tilllägga,
att om allting fungerade på det
sätt som det skall göra enligt den redogörelse
justitieministern lämnade hade
allting varit gott och väl. Men tyvärr
är det inte så. Ganska ofta förekommer
händelser, där polismakten ingriper för
att överföra barn till deras vårdnadshavare
på ett sätt som verkar mycket
störande och som i hög grad har upprört
den allmänna opinionen.

Jag känner till ett fall, där ett barn
nu har varit ett slagträ mellan föräldrarna
i mer än fem år. Fader och moder
har slagits om vårdnaden under

hela denna tid, och barnets skolgång
och hela umgänge har förändrats gång
efter annan utan någon som helst hänsyn
till barnets vilja, allt enligt gällande
regler och enligt bestämmelsen att det
skall ske för barnets bästa.

Man anser sig ha konstaterat att faderns
ekonomiska ställning är bättre
än moderns, varför fadern skulle vara
vårdnadshavare, trots att man genom
ingående undersökningar vid berörda
länsstyrelser konstaterat, att placering
hos fadern är helt emot flickans vilja,
en flicka som för någon månad sedan
fyllt 13 år.

Fadern har sedan fyra år genom utslag
i hovrätten efter ändring av underrättens
dom tillerkänts vårdnaden, men
flickan har vid upprepade tillfällen
återvänt till modern, varvid polisen
fått ingripa för att återföra flickan. Vid
ett tillfälle sökte polisen under mycket
lång tid och över ganska vida områden,
då på sommaren modern hade tagit
flickan med sig och sökt upp släktingar
på landsbygden. Flickan hittades slutligen;
hon hade då jagats över dessa
områden ungefär som en brottsling och
blev fast och inföst i en bil och skjutsad
ned till en anstalt i Lund, där hon skulle
undersökas efter särskilda regler.

Man har ingen anledning att förvåna
sig över att allmänheten reagerar, när
omtanken om barnets bästa tar sig sådana
uttryck. Flickan placerades av
myndigheterna på en ungdomsvårdsklinik.
Denna klinik är avsedd för att
omhänderta ungdom med psykiska störningar,
narkotika- och alkoholmissbrukare.
Efter en tid på denna klinik konstaterades,
att flickans vilja var orubbad.
Hon stod fast vid att hon ville vara
hos sin mor, varför länsstyrelsen efter
undersökningen vägrade handräckning
för att återföra henne till fadern.

Länsstyrelsens utslag gav flickan
hopp om att hon nu skulle få stanna
hos modern som hon ville, men fadern
överklagade, och det konstaterades, att
den juridiska rätten att ha flickan ha -

104 Nr 27

Tisdagen den 27 mai 1969

Svar på interpellation ang. barns vårdnadsplacering

de fadern, och hon skulle nu föras till
honom. Fadern hade emellertid blivit
tveksam om huruvida han kunde räkna
med att flickan skulle stanna hos honom,
varför han har överenskommit
med barnavårdsnämnden om att flickan
nu skall placeras i ett tillfälligt
fosterhem, som är så långt borta från
hemorten att flickan inte har möjlighet
att rymma tillbaka till sin mor.

Jag tycker, herr justitieminister, att
det utövas grymhet mot flickan under
påstående att det sker av omtanke för
hennes bästa. Hon har inte gjort någonting
annat som stört myndigheter
eller skolgång i övrigt mer än att hon
vill vara hos sin mor. Men i alla fall
hämtas hon med polismakt och skall
föras till sin far, trots att hon inte vill
vara hos honom.

Allt detta sker väl i enlighet med lagar
och bestämmelser, men jag reagerar
mot att rätten begagnas på detta
sätt, låt vara att det enligt lag beslutats
att fadern skall ha flickan i sin
vård. Men när flickan så bestämt visat
sin vilja och rymt gång på gång från
fadern till modern frågar man sig, om
det inte finns humanitära skäl att anse
att barnavårdsnämnden inte längre har
någon anledning att ingripa till förmån
för fadern; han kan bevisligen inte hålla
henne kvar hos sig. Det vore väl
konstigt om det inte genom en sådan
behandling lätt skapades en asocial
inställning hos en flicka i en dylik situation.
Hur skall hon kunna vara positivt
inställd till det samhälle hon lever
i när hon gång efter annan känner sig
jagad, trots att hon inte på något sätt
förbrutit sig mot samhället utan endast
velat vara hos sin mor? Jag tycker att
detta är en mycket fin känsla. I många
fall är den rent biologiskt betingad, och
enligt min mening bör den också respekteras.

Jag är fullt medveten om att modern
inte handlat rätt i vårdnadsfrågan. Hon
har inte brytt sig om myndigheternas

bestämmelser att fadern har en viss
rätt till umgänge med flickan — jag
känner till allt detta. Jag känner också
till att hennes mormor handlat felaktigt
gentemot myndigheterna och vet
också att myndigheterna känt ett starkt
behov av att tillrättaföra modern och
mormodern. I sin lust att tillrättaföra
dessa för att de skall handla i enlighet
med lagens bestämmelser utsätter de
flickan för den enligt min mening
fruktansvärda orätten att ständigt bli
flyttad. Hennes lärare har bett att hon
skall få stanna hos sin mor, hon trivs
och sköter sin skolgång utomordentligt,
men lagen har sagt att hon skall vara
hos sin far och därför flyttas hon dit.

Nu har man, herr justitieminister,
flyttat flickan från Hälsingborg till ett
hem i Rättvik, så att hon inte skall
kunna rymma tillbaka. Flickan är vid
det här laget tretton år gammal. Jag
tycker att man i en sådan situation har
anledning att ta hänsyn till barnets vilja,
ty enbart föräldrarnas önskningar kan
inte vara helt avgörande, och det får inte
bli fråga om en direkt äganderättsmentalitet.
Det måste också finnas rätt
för en liten flicka att stanna hos den
av föräldrarna som hon vill vara tillsammans
med. Vid samtal med barnavårdsnämnden
har det framhållits att
flickan är påverkad av sin mor, och
jag är övertygad om att så är fallet. Men
jag är innerligt glad över att barn över
huvud taget låter sig påverkas av någon
av sina föräldrar, ty när inte längre
någon av föräldrarna har möjlighet att
påverka barnen befinner man sig i en
besvärlig situation.

Justitieministerns svar innebär en
något vag förklaring att man vid en
fortsatt undersökning av lagen kanske
får överväga i vad mån det behövs ändringar
av gällande regler. Jag är övertygad
om, herr justitieminister, att lagen
bör överses på en mängd områden
så att barnen och inte bara föräldrarna
får sin rätt.

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27 105

Svar på interpellation ang. bestämmelser om högsta tillåtna vibrationsnivå för
motorsågar

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Gällande grundlagar
förbjuder mig att från denna talarstol
diskutera ett enskilt fall. Jag kan därför
inte här uttala mig om huruvida länsstyrelse
och barnavårdsnämnd i det av
herr Henningsson åberopade fallet har
handlat rätt eller fel. Det tillkommer
inte mig att fälla några omdömen därom.
Jag vill bara understryka vad första
lagutskottet skrev i sitt utlåtande till
1967 års riksdag, när vi införde de bestämmelser
som nu gäller. Utskottet
skrev då att det inte sällan torde finnas
anledning att beakta en väl utvecklad
12-årings vilja, om barnet bestämt motsatte
sig att flytta och det inte var skadligt
för barnet att stanna.

Jag vill också erinra om vad som står
i den nya 5 § i 21 kap. föräldrabalken,
en paragraf som infördes samtidigt och
där det står: »Är det uppenbart att förhållandena
ändrats väsentligt sedan domen
eller beslutet meddelades, kan länsstyrelsen
vägra verkställighet, om det av
hänsyn till barnets bästa är påkallat att
frågan om ändring beträffande vårdnad
eller umgängesrätt prövas av rätten.»

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Men, herr justitieminister,
sedan barnet placerats på hemmet
i Lund blev hon undersökt av länsstyrelsens
skolpsykologer, som förklarade
att flickans vilja var obruten och
klar och att hon ville vara hos sin mor,
varför handräckning inte fick förekomma.
Men vad hände sedan? Jo, fadern
överklagade och ärendet gick till högsta
instans, där han fick rätt: fadern skulle
ha barnet. Handräckning blev därför
beordrad, trots att länsstyrelsen sagt
nej. Man förklarade på länsstyrelsen att
man inte hade någon möjlighet att förhindra
detta.

Jag menar att barnet därigenom utsatts
för psykisk misshandel. Flickan
har nu vistats på ett hem i Rättvik i

två månader och har ingen möjlighet att
komma hem. Barnavårdsnämnden har
vägrat lämna modern besked om var
barnet finns, och man säger sig inte
ens ha laglig rätt att låta modern ta
kontakt med flickan per telefon. Ingen
har hittills kunnat bevisa att barnet lidit
någon som helst skada av att vara
hos sin mor, men sedan myndigheten
sagt sitt ord skall man tydligen böja
sig för det, menar man i barnavårdsnämnden.
Det är bara något förvåninde
att man då kallar sig för barnavårdsnämnd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. bestämmelser
om högsta tillåtna vibrationsnivå
för motorsågar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindberg har frågat
om jag anser att det inom en snar
framtid är möjligt att utfärda bestämmelser
om högsta tillåtna vibrationsnivå
för motorsågar.

Frågan om bestämmelser rörande motorsågar
har tagits upp av arbetarskyddsstyrelsen.
Styrelsen har nyligen
erhållit medel från yrkesskadeförsäkringsfonden
för att låta utföra undersökningar
angående motorsågarnas buller,
vibrationer och benägenhet för kast.
Arbetsmedicinska institutet kommer
också att fullfölja undersökningar beträffande
metoder för medicinsk diagnostik
av vibrationsskador.

Enligt vad jag inhämtat är det arbetarskyddsstyrelsens
avsikt att på grundval
av resultaten av dessa undersökningar
meddela bestämmelser angående
motorsågarnas konstruktion för att förebygga
vibrationsskador och andra
skador.

106 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. bestämmelser om högsta tillåtna vibrationsnivå för
motorsågar

Vidare anförde:

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag måste dock beklaga att
svaret innebär en besvikelse för mig.

Ett positivt inslag i svaret är konstaterandet
att arbetarskyddsstyrelsen nu
erhållit medel för fortsatta undersökningar
angående motorsågarnas vibrationer,
buller och kast. Socialministern
säger vidare att arbetsmedicinska institutet
kommer att fullfölja sina undersökningar
beträffande metoder för medicinsk
diagnostik av vibrationsskador.
Först när dessa undersökningar är
klara ämnar arbetarskyddsstyrelsen utfärda
bestämmelser beträffande motorsågarnas
konstruktion för att förebygga
vibrationsskador och andra skador.

Det sägs däremot inget i svaret om
huruvida arbetsmedicinska institutet erhållit
sökta anslag för att fortsätta sin
forskning. Enligt vad jag inhämtat lär
så inte vara fallet. Oavsett om institutet
fått sina anslag eller kommer att få
sådana inom en nära framtid, är emellertid
dessa forskningar så omfattande
att det lär dröja minst fyra år innan
man kan få fram resultaten av dem.
Det har sagts att detta arbete är minst
lika komplicerat som arbetet med bullerfrågan;
det tog åtta till tio år för att
få fram värden i detta sammanhang.
Medan vi väntar på att forskarna skall
göra sitt fortsätter arbetarna att skakas
sönder.

Jag kommer så fram till vad jag anser
vara negativt i svaret. Jag finner det
högst beklagligt att man inom arbetarskyddsstyrelsen
inte med ledning av
t. ex. de hygieniska värden, som tillämpas
i Sovjet, ansett sig kunna fastställa
en högsta tillåten vibrationsnivå och
med utgång från denna med stöd av
arbetarskyddslagens 45 § förbjuda saluförandet
av sågar med högre vibrationsvärden.
Motiven för att man inte funnit

det lämpligt att följa denna väg är höljda
i dunkel såväl i arbetarskyddsstyrelsens
yttrande till socialdepartementet
som i socialministerns svar på min interpellation.

Arbetarskyddsstyrelsen fastslår dock
i sitt remissyttrande att läget är allvarligt.
Man hänvisar gång på gång till civiljägmästare
Sven-Åke Axelssons avhandling
i det aktuella ämnet. Men i
det slutliga ställningstagandet har man
glömt eller inte tagit hänsyn till vad
denne expert på området sagt i sitt remissyttrande
till arbetarskyddsstyrelsen.
Det påpekas där bland annat att på
grund av det konstaterade allvarliga läget
bör tills vidare de utländska skaderiskkriterier
som uppställts kunna tjäna
som underlag för kungl. arbetsmarknadsstyrelsens
ställningstagande till
eventuellt försäljningsförbud för motorsågar.
Vidare framhålles att det inte
finns någon anledning att ifrågasätta
den ungefärliga riktigheten av i Sovjetunionen
lagstadgade hygieniska
gränsvärden även om svenska medicinska
experter inte erhållit bakgrundsmaterialet.

Civiljägmästare Axelsson framhåller
vidare i sin sammanfattning att läget
inte tillåter att kungl. arbetarskyddsstyrelsen
avvaktar forskningsresultatet
från arbetsmedicinska institutet. Han
anför dessutom att det är fullt motiverat
att tills vidare använda de ryska
hygieniska gränsvärdena för arbetarskyddsstyrelsens
bedömningar och att
det likaså är fullt motiverat och nödvändigt
att arbetarskyddsstyrelsen tilllämpar
45 § arbetarskyddslagen beträffande
de sågar, vilkas vibrationsvärden
ligger över de ryska gränsvärdena.
Han framhåller också att inte bara verksamheten
vid statens maskinprovningar
allvarligt försenats på grund av bristande
ekonomiska resurser utan att detta
även gäller arbetsmedicinska institutets
verksamhet. Han understryker att
detta missförhållande måste rättas till

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27 107

Svar på interpellation ang. bestämmelser om högsta tillåtna vibrationsnivå för
motorsågar

för framtiden exempelvis genom att arbetarskyddsstyrelsen
erhåller ökade
möjligheter att initiera och bekosta nödvändiga
undersökningar.

Chefen för norra distriktet av skogsyrkesinspektionen
är av exakt samma
mening som civiljägmästare Axelsson,
och jag ber att få återge ett par stycken
ur hans remissvar. Det heter där följande: »Det

förefaller fullt realistiskt att redan
nu fastställa provisoriska hygieniska
gränsvärden för vibrationspåkänning
på grundval av tillgängliga svenska och
utländska undersökningar. Givetvis
måste då resurser ställas till förfogande
för objektiva mätningar. Mätningar medför
även den fördelen att man får ett
objektivt utlåtande om vilka fabrikat av
t. ex. motorsågar som är bättre och sämre
i fråga om vibrationer. Då dispositionen
för att erhålla skador av vibrationer
varierar så mycket för olika personer
är det tvivelaktigt om Sverige ensamt
har resurser att fastställa slutgiltiga
hygieniska gränsvärden i detta fall.
Troligen måste de svenska undersökningarna
samordnas med utländska för
att tillfredsställande resultat skall erhållas.
»

Det råder ett allvarligt läge i detta avseende.
50 procent av huggarna i skogsarbete
är mer eller mindre vibrationsskadade
eller, så som det heter på fackspråket,
skadade av TBV. De sakkunniga
på området ser allvarligt på problemet
och har ävenledes rekommenderat
fastställande av provisoriska hygieniska
gränsvärden liksom förbud med stöd
av arbetarskyddslagens 45 § mot saluförande
av sågar med vibrationsvärden
överstigande de fastställda. Jag anser
det vara en brist i interpellationssvaret
att det inte av detta framgår att man
på ansvarigt håll insett det allvarliga i
situationen och i konsekvens härmed redan
nu är beredd att fastställa en högsta
tillåten vibrationsnivå.

Detta missförhållande är, herr tal -

man, inget unikt i det svenska arbetslivet.
Tyvärr har utvecklingen gått mot
att teknikernas strävan i konstruktionsarbetet
i stor utsträckning är inriktad
på att få maskinen så tekniskt fulländad
som möjligt ur produktionssynpunkt,
medan de glömt bort människan.
Det har i långa stycken blivit så att
människan är till för maskinen och inte
tvärtom. Såvitt jag kan förstå måste
man ge teknikerna en vidare utbildning
i ergonomi för att inte människan skall
glömmas bort, lika väl som det måste
framstå som självklart att åt arbetarskyddsstyrelsen
framgent ges ekonomiska
och personella resurser att bevaka
arbetstagarnas intresse av förebyggande
åtgärder mot ohälsa och olycksfall.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Lindberg om att arbetsmedicinska institutet
nu fått de ekonomiska resurser
som institutet har önskat för att kunna
utföra ifrågavarande undersökningar.
Ett belopp på sammanlagt cirka 400 000
kronor har ställts till förfogande för arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmedicinska
institutet för genomförande av
undersökningarna. Beloppet fördelar sig
med ungefär 225 000 kronor på arbetarskyddsstyrelsen
och ungefär 180 000
på arbetsmedicinska institutet.

Jag har funnit det mycket angeläget,
herr Lindberg, att arbetarskyddsstyrelsen
får de ekonomiska möjligheterna att
snarast genomföra de ytterligare undersökningar
som behövs för att utfärda
bestämmelser beträffande motorsågarnas
konstruktion. Det särskilda anslag
som styrelsen nu fått gäller förutom
undersökningar rörande vibrationer
även undersökningar beträffande motorsågarnas
buller och benägenhet för
kast. Arbetarskyddsstyrelsen har tillsammans
med statens maskinprovning -

108 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. förbättring av pensionerna för förtidspensionerade m. fl.

ar utarbetat program för dessa undersökningar.
Vibrationsundersökningarna
beräknas vara klara om ungefär ett halvt
år, och jag räknar med att arbetarskyddsstyrelsen
därefter skall vidta erforderliga
åtgärder i denna fråga.

Arbetarskyddsstyrelsen har planerat
de nämnda undersökningarna rörande
motorsågar i samråd med bl. a. representanter
för skogsarbetarnas fackliga
organisation. Experter från skogsyrkesinspektionen
ute på fältet kommer att
delta i utredningsarbetet. Såvitt mig är
bekant kommer just den av herr Lindberg
nämnda biträdande yrkesinspektören
Axelsson att engageras i detta arbete.

Parallellt med arbetarskyddsstyrelsens
tekniska undersökningar genomför
arbetsmedicinska institutet ett mera
långsiktigt forskningsprogram för att få
fram en medicinsk grundval för bedömning
av skaderiskerna vid användning
av vibrerande verktyg. Dessa medicinskt-kliniska
undersökningar torde
senare ge anledning till kompletterande
bestämmelser beträffande motorsågarnas
vibrationer.

Man kan ha olika bedömningsgrunder
i fråga om det material som behövs för
utfärdande av bestämmelser om vibrationsnivåer
för arbetsredskap. Arbetarskyddsstyrelsen,
som är den ansvariga
tillsyningsmyndigheten i denna fråga,
har ansett att det hittills tillgängliga
materialet inte är tillräckligt. Det är
därför som arbetarskyddsstyrelsen nu
kommer att genomföra de undersökningar
som behövs för att få underlag
för att utfärda tvingande bestämmelser.
Man hoppas, som sagt, vara klar med
undersökningarna om ungefär ett halvt
år.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det är naturligtvis glädjande
att arbetsmedicinska institutet har

fått sina resurser. Vad beträffar vibrationsmätningarna
är det fullständigt
klart, som socialministern säger, att det
tar ungefär ett halvt år att få fram dessa
värden. Om jag har fattat saken rätt,
ämnar man inte vidta några åtgärder
om försäljningsförbud förrän man fått
fram de hygieniska gränsvärdena, vilket
tar betydligt längre tid. Det är detta
som är komplicerat i sammanhanget.
Man kanske får vänta inemot fyra år,
kanske längre, innan man får fram dem.
Därför har jag i likhet med många experter
på detta område funnit det angeläget
rekommendera, att man tills vidare
använder de hygieniska gränsvärden
som tillämpas i öststaterna, gärna
som provisoriska värden till dess vi har
fått egna bedömningsnormer att gå efter.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! När vi får resultaten av
de undersökningar som arbetarskyddsstyrelsen
kommer att utföra, är det klart
att vi också blir i tillfälle att bedöma
denna fråga i hela dess vidd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. förbättring
av pensionerna för förtidspensionerade
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
om jag vill upplysa om huruvida det
uppdrag som lämnats riksförsäkringsverket
att utreda frågan om att i ökad
utsträckning ge förtidspension åt den
äldre arbetskraften även innefattar uppdrag
att utarbeta förslag till pensions1''örbättringar
i någon form för nu förtidspensionerade
respektive personer
med förtida uttag.

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27 109

Svar på interpellation ang. förbättring av pensionerna för förtidspensionerade m.fl.

Den 31 januari i år uppdrog Kungl.
Maj :t åt riksförsäkringsverket att utreda
vissa frågor rörande förtidspension
inom den allmänna försäkringen. Verket
skall i första hand utreda frågan att
öka möjligheterna att efter individuell
prövning erhålla förtidspension. Utredningen
skall särskilt ta sikte på dem som
mot bakgrunden av sin ålder och med
hänsyn till de krav som det moderna
arbetslivet ställer har svårt att fortsätta
sitt arbete eller erhålla ny stadigvarande
och lämplig sysselsättning. För de
personer som det här gäller bör övervägas
att vid invaliditetsbedömningen i
särskild mån beakta den föreliggande
arbetssituationen samtidigt som kravet
på nedsättning av arbetsförmågan i medicinskt
hänseende mildras.

Vid sidan om vad nu sagts rörande
den äldre arbetskraften skall riksförsäkringsverket
undersöka tillämpningen
när det gäller förtidspension i allmänhet
och överväga vilka åtgärder som
kan komma i fråga för att i ökad utsträckning
låta arbetsmarknadsmässiga
hänsyn inverka vid invaliditetsbedömningen.
Därvid bör även prövas i vad
mån det kan komma i fråga att minska
de medicinska faktorernas betydelse vid
invaliditetsbedömningen. Vidare skall
verket överväga en lagändring innebärande
att halv förtidspension utges till
den vars arbetsförmåga är nedsatt med
minst hälften och som enligt nuvarande
regler erhåller en tredjedel av hel
pension.

Det uppdrag som lämnats verket berör
även dem som redan nu är förtidspensionärer
men erhåller reducerad
pension. Jag räknar med att även samordningsfrågor
berörande dem som
gjort förtida pensionsuttag kommer upp
till bedömande i detta sammanhang.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret på min interpellation,
men jag vill från början säga att

jag inte finner det särskilt uppmuntrande
för de människor det här är fråga
om.

Bakgrunden till min interpellation är
riksdagens behandling av frågan om
pensionstillskott. I vänsterpartiet kommunisternas
motion i detta sammanhang
hävdades bl. a. att det lyft, som
man då stod i begrepp att tillerkänna
pensionärerna, borde vara enhetligt för
alla kategorier pensionärer. Förtidspensionärer
och pensionärer med förtida
uttag skulle erhålla oreducerat tillskott.
Detta yrkande avvisade riksdagen.

Det är naturligtvis inte min avsikt
att ta upp någon ny sakdiskussion i
detta ärende. I utskottsutlåtandet gjordes
det emellertid en hänvisning till ett
uttalande av departementschefen om att
pensionsförbättringar före 67 års ålder
borde åstadkommas »på annat sätt».
Det var den punkten som föranledde
min interpellation, och frågan är alltså:
På vilket sätt?

Nu svarar statsrådet att en lagändring
övervägs beträffande en höjning av
förtidspensionen från en tredjedel till
hälften av ålderspensionen för dem som
enligt nuvarande regler åtnjuter en tredjedel.
Det innebär att förtidspensionärer,
som enligt riksdagens beslut om
pensionstillskott skulle få ett årligt tillskott
av 60 kronor i standardhöjning,
nu kan se fram emot 90 kronor utöver
den ökning av förtidspensionen som följer
av höjningen från en tredjedels till
en halv förtidspension i dessa speciella
fall. För pensionärer med förtidspension
uppgående till två tredjedelar av
hel ålderspension blir pensionstillskotten
fortfarande reducerade. Det blir
alltså inte heller någon förändring »på
annat sätt».

Vad sedan personer med förtida uttag
beträffar utlovar socialministern i
svaret ingenting annat än att samordningsfrågor
kommer upp till bedömande
i detta sammanhang. År socialministern
beredd att uttala sig något tydligare på
denna punkt?

110 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. tillstånd till och tillsyn över grustäktsverksamhet

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Riksförsäkringsverket
har fått ett viktigt utredningsuppdrag,
det vill jag fästa fru Marklunds uppmärksamhet
på. Det finns ingen anledning
för mig att nu föregripa vad utredningen
kan komma till för resultat
i olika avseenden då det gäller de frågor
fru Marklund tagit upp. Jag ber henne
läsa mitt svar en gång till; jag har
ganska utförligt redovisat det i och
för sig ganska omfattande utredningsuppdrag
som det här är fråga om.

Det bör tilläggas att utredningen skall
föreligga klar till den 1 oktober i år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang.
tillstånd till och tillsyn över
grustäktsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig om jag vill medverka
dels till att klarare föreskrifter
skapas i naturvårdslagen om samrådsförfarandet
vid tillståndsgivning till
grustäktsverksamhet, dels till att organisationen
av tillsynen ses över så att
ansvarsfördelningen blir klar.

Jag delar herr Anderssons uppfattning
om vikten av att samråd med
kommunerna sker i ärenden angående
tillstånd till grustäkt. I naturvårdslagen
sägs att naturvården är en såväl statlig
som kommunal angelägenhet. I tilllämpningskungörelsen
åläggs länsstyrelserna
att samråda med berörda kommuner
i ärenden av vikt. Tillsynen av
grustäktsverksamheten vilar i första
hand på länsstyrelsen. Då naturvården
också är en kommunal angelägenhet är
emellertid en kommunal medverkan

önskvärd och även förutsatt vid naturvårdslagens
tillkomst. Länsstyrelsen bör
svara för att tillsynen organiseras på
ett sätt som passar de lokala förhållandena.

Jag vill vidare erinra om att frågan
om kontrollen av grustäktsverksamheten
behandlades av riksdagen år 1967.
Tredje lagutskottet underströk då i sitt
utlåtande angelägenheten av kraftfulla
insatser från kommunernas sida, bl. a.
i form av skärpt övervakning av täktverksamheten.
En förutsättning för detta
var dock att kommunerna fick ta mera
aktiv del i naturvårdsfrågorna på ett
tidigt stadium och verkligen blev hörda
i frågor av betydelse, innan länsstyrelsen
fattade beslut. Riksdagens uttalande
har delgetts länsstyrelserna. Jag kan
dessutom nämna att naturvårdsverket
planerar att under hösten 1969 ge ut
nya råd och anvisningar för täktverksamheten.
Avsikten är bl. a. att länsstyrelserna
i ökad omfattning skall
samråda med kommunerna vid handläggningen
av grustäktsärenden och
beträffande tillsynen av täktverksamheten.

Av vad jag sagt framgår att de bestämmelser
som nu finns om samråd
mellan länsstyrelsen och kommunen är
tillräckliga. Med hänsyn härtill och till
att naturvårdsverket planerar att meddela
nya råd och anvisningar är några
åtgärder från min sida inte aktuella.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Vi är överens om vikten
av samråd mellan länsstyrelserna och
kommunerna angående tillstånd till
grustäkter. Men enligt min mening klaffar
inte detta samråd som det borde
göra.

Alla är vi medvetna om att sten- och
grustäkter kan spoliera stora naturvärden
och åstadkomma svårläkbara sår i

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 111

Svar på interpellation ang. tillstånd till och tillsyn över grustäktsverksamhet

landskapsbilden. Den nya naturvårdslagen
föreskriver att täkt av sten, grus,
sand eller lera ej får ske utan tillstånd
av länsstyrelsen annat än för husbehov.
Länsstyrelsen kan också ålägga den som
ansöker om att få bedriva täktverksamhet
att framlägga en täktplan. I samband
med tillståndet kan länsstyrelsen vidare
meddela föreskrifter som begränsar eller
motverkar företagets menliga inverkan
på landskapsbilden. Länsstyrelsen
kan också kräva att ekonomisk säkerhet
ställs för fullgörandet av vad länsstyrelsen
föreskrivit.

Låt mig här citera ett stycke av ett
brev till byggnadsnämnderna från en
länsstyrelse i vårt land. Man skriver
följande:

»Det är givetvis av största intresse
även för kommunerna att täktverksamheten
bedrives på ett riktigt sätt och
att den alltså bl. a. sammanfaller med
kommunernas dispositioner inom såväl
naturvård som bebyggelse- och annan
planering. Länsstyrelsen är därför angelägen
om att kommunerna får tillfälle
att framföra sin uppfattning och önskemål
i täktärenden. Ett gemensamt intresse
för länsstyrelsen och kommunerna
är också att täkten utföres i enlighet
med de anvisningar som länsstyrelsen
och kommunerna enats om. Den kontroll
som med hänsyn härtill blir erforderlig
bör ske med beaktande av både
statliga och kommunala synpunkter, och
även den bör ombesörjas gemensamt av
länsstyrelsen och kommunerna. Med
nödvändighet kommer den direkta kontinuerliga
tillsynen i så fall huvudsakligen
att falla på kommunala organ. Enligt
länsstyrelsens mening måste byggnadsnämnderna
på grund av sina uppgifter
och insikter på planläggningsoch
bebyggelseverksamhetens område
vara särskilt väl skickade att utöva nu
berörda funktioner som remiss- och
kontrollorgan.

Länsstyrelsen hemställer att Ni, därest
så anses lämpligt och erforderligt, hos
fullmäktige väcker frågan om bemyn -

digande för Eder att tills vidare åtaga
Eder angivna naturvårdsuppgifter.»

Vad blev svaret på detta brev till
byggnadsnämnderna? Jo, de flesta svarade
ja och var således villiga att tjänstgöra
som remiss- och kontrollorgan.
Men i ett flertal fall, bl. a. i städer med
stora markområden och såväl större som
mindre kommuner, var man ej villig att
medverka. De anledningar som angavs
härför var flera. I en del fall sade man
helt nej till medverkan. I andra fall sade
man att man ej hade personella resurser
och inte kunde skaffa dem. Man
ville inte heller begära bemyndigande.
Andra har klart sagt ifrån att de ej anser
sig förpliktigade att åtaga sig tillsyn
enligt naturvårdslagen.

Av detta framgår att oklarhet i stor
utsträckning råder om hur ärendena
skall handläggas och skötas. De exempel
jag nämnt är inte ovanliga.

Som statsrådet hänvisar till i svaret
behandlades frågan om kontrollen av
grustäktsverksamheten av 1967 års riksdag.
Tredje lagutskottet underströk i
sitt utlåtande angelägenheten av kraftfulla
insatser från kommunernas sida
bl. a. i form av skärpt övervakning av
täktverksamheten. Förutsättningen härför
var dock att kommunerna fick ta
mer aktiv del i naturvårdsfrågorna på
ett tidigt stadium och verkligen blev
hörda i frågor av betydelse innan länsstyrelserna
fattade beslut. Riksdagens
beslut har, som statsrådet sade, också
delgetts länsstyrelserna.

Låt mig här framhålla, herr statsråd,
att jag inte tror att det räcker med enbart
denna delgivning till länsstyrelserna.
Alltför ofta glömmer man bort att
det finns kommunala organ, vilkas synpunkter
kan vara så tungt vägande att
ett tillstånd skulle aldrig kunna bli aktuellt.
De lokala hälsovårdsnämnderna
bör få säga sitt.

Tillsynen och efterlevnaden är enligt
min uppfattning miserabla. Det borde
stå klart för envar att länsstyrelserna
aldrig kommer att få möjligheter att

112 Nr 27 Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. tillstånd till och tillsyn över grustäktsverksamhet

utöva en effektiv tillsyn över de grustäktstillstånd
man beviljar runtom ute i
länen. Låt det i stället bli klara föreskrifter,
så att kommunerna får det direkta
ansvaret för tillsynen. På så sätt
skapar man effektivitet.

Jordbruksministern meddelar till sist
att naturvårdsverket planerar att hösten
1969 utkomma med nya råd och anvisningar
för täktverksamheten. Avsikten
anges vara att ökat samråd skall ske
mellan länsstyrelserna och kommunerna
vid handläggningen av grustäktsärenden
och beträffande tillsynen av täktverksamheten.
Det är bra att så sker,
men tillåt mig än en gång säga att det
inte kommer att räcka med detta. Som jag
ser det är det nödvändigt med en grundlig
översyn, så att det skapas klarhet i
dessa viktiga frågor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är egentligen två
frågor som herr Andersson i Storfors
tagit upp. Den ena gäller samrådsförfarande!
vid tillståndsgivningen, d. v. s.
huruvida länsstyrelserna, som har att
fatta beslut i dessa mål, samråder med
kommunerna innan de fattar beslut. På
den punkten har det enligt alla uppgifter
jag fått skett en förbättring; länsstyrelserna
samråder med kommunerna
innan de beviljar grustäkter. Vilket organ
länsstyrelserna skall samråda med
kan man diskutera, men därest kommunerna
inte utsett något särskilt organ
för den uppgiften, är det alltid kommunernas
styrelse som företräder kommunerna.
Jag anser nog att vad jag
svarat på den punkten bör vara tillfredsställande.
De åtgärder som vidtagits
efter riksdagens beslut och de åtgärder
som naturvårdsverket avser att
vidta medverkar till ett ökat samråd i
dessa mål.

Att beslutanderätten inte kan ligga
hos kommunerna är ganska självklart,
eftersom ett avslag på en ansökan om
grustäkt kan föra med sig enorma kost -

nader för statsverket. Den som nekas
tillstånd till en grustäkt kan göra anspråk
på ekonomisk gottgörelse. Det
samrådsförfarande som är förutsatt i
naturvårdslagen är tillfredsställande.

När det gäller kontrollen och efterlevnaden
har jag i svaret framhållit att
det är en lämplighetsfråga vilket kommunalt
organ som skall sköta tillsynen.
Jag tycker för egen del att det är utomordentligt
egendomligt om det skulle
vara riktigt — som herr Andersson i
Storfors säger — att kommunerna vägrar
att medverka i en sak som är så
betydelsefull för kommunerna. Det
stämmer inte riktigt med den bild vi
fått. Som exempel kan jag nämna att i
Gävleborgs län har 33 av länets 38 kommuner
gett byggnadsnämnden i uppdrag
att sköta tillsynen. Att man vänder
sig till byggnadsnämnden får anses vara
ganska naturligt, eftersom naturvårdslagen
när den behandlar grustäkterna
och bestämmelserna för dessa avser endast
landskapsvården och landskapsbilden.
Naturvårdslagen talar inte om vattentäkter
och grundvattentäkt som det
ankommer på hälsovårdsnämnderna att
övervaka. Både i vattenlagen och i hälsovårdsstadgan
finns redan nu bestämmelser
som helt enkelt föreskriver att
hälsovårdsnämnderna skall vara aktiva
på denna punkt. Man har alltså skyldighet
att deltaga i detta arbete.

Herr talman! Det är väsentligt i denna
fråga att ett samråd sker mellan länsstyrelse
och kommun innan man bestämmer
hur en grustäkt skall utformas.
Om detta samråd sker på ett riktigt
sätt är det ganska lätt att ordna tillsynen
så att grustäkten utföres enligt
de bestämmelser som kommit fram under
samrådsförfarande! mellan kommun
och länsstyrelse.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag är överens med
jordbruksministern att om samrådsförfarande!
sker på det sätt som det borde
ske, så uppstår det inga problem. Så

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 113

Svar på interpellation ang. tillstånd till och tillsyn över grustäktsverksamhet

är tyvärr inte fallet. Jag har tagit upp
denna fråga för att om möjligt kunna
få en bättre ordning till stånd.

Jag har i dag fått del av resultatet
från en inspektion som av myndigheterna
gjorts i ett norrlandslän. Detta material
tar upp vissa problem i detta
avseende och det utsäges också klart,
även om det kanske är något vid sidan
av ämnet, att det råder stor osäkerhet
och att detta beror på att det enbart
finns anvisningar och råd och icke
några fasta bestämmelser.

Till jordbruksministern vill jag emellertid
säga att det finns fall som är bekymmersamma
och där det tydligen är
så att samrådsförfarande! icke är det
allra bästa. Jag vill anföra ett färskt
exempel för att belysa hur det i verkligheten
kan vara. En person sökte hos
änsstyrelsen tillstånd för en grustäkts/erksamhet.
Byggnadsnämnden svarade
på remissen — det var i det här fallet
byggnadsnämnden, som ju även jordbruksministern
anser vara det lämpligaste
organet och jag kan instämma med
honom — att man var beredd att tillstyrka
om grustäkten gjordes på så sätt
att man stannade vid omkringliggande
marknivå. Tillstånd gavs till den sökande
och utan att byggnadsnämnden visste
någonting tillstyrkte länsstyrelsen en
meter djupare grustäkt än vad byggnadsnämnden
hade föreslagit. Efter någon
tid utökades detta med ytterligare
en meter. Det måste vara någonting
galet här. Under tiden kom stenkrossarna,
sorteringsverken och allt vad
som hör till och uppställdes 40 meter
från en skola med lärarbostäder och övrig
bebyggelse. Yad det innebär av störande
moment, rök och tillkommande
trafik förstår vi alla.

Hälsovårdsnämnden har gång efter
gång försökt få en ändring till stånd
på grund av de olägenheter som vållas
närboende och skolbarn, men den har
inte haft någon som helst möjlighet att
få rätsida på saken. Nu har man tagit ut
allt vad som går att ta ut, och nu står

ett stort gapande hål där grustäkten
fanns, eftersom området icke är återställt.

Jag frågar nu: Hur skall en kommun
klara detta, då de av länsstyrelsen beslutade
dispositionspengarna icke är
inbetalda? Här får kommunerna satsa
stora pengar för att snygga upp vad
andra har förstört. Bevisar inte detta
att vi måste dra upp klara linjer för
hur man bör förfara i dessa frågor?

En kommunalman sade för en stund
sedan till mig att han hade sett på ett
flertal grustäkter, som icke är återställda
och för huvudparten av vilka man
icke hade inbetalat de dispositionsavgifter
som krävs i samband med tillståndsgivning
från länsstyrelsen. Hur
skall man göra i sådana fall? Jo, kommunerna
får träda till och försöka göra
det bästa möjliga av situationen.

Anledningen till att jag tagit upp frågan
är att jag tror att man på ett
smidigare sätt kan undanröja oklarheten,
om man bara vill. Jag förutsätter
att jordbruksministern, som är ny på
posten, skall göra ett allvarligt försök
att lösa dessa problem. Jag tror att man
bör göra en ny ordentlig översyn i samråd
med alla de organ som är berörda,
så att vi på bästa sätt kan lösa uppgiften
att skydda vår natur.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
anförde ett exempel där en länsstyrelse
medgav större grustäkt än vad
byggnadsnämnden ansett sig kunna tillstyrka.
Detta är inte det vanliga fallet.
Det vanliga är att kommunerna går med
på större grustäkt än vad länsstyrelsen
anser sig kunna medge.

Jag är visserligen ny i min befattning,
men varje vecka får jag ta ställning till
besvär från sakägare över länsstyrelsernas
beslut om grustäkter. Det normala
är således att man vill göra ännu större

8 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

114 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

ingrepp än länsstyrelsen har gått med
på.

Det förekommer visserligen även denna
typ av mål, men kommunen saknar
fördenskull inte möjlighet att påverka
ärendets gång. Kommunen har full
rätt att anföra besvär över länsstyrelsens
beslut, och naturvårdsverket
hörs alltid innan sådana besvärsärenden
avgörs av regeringen. Det har förekommit
flera sådana mål där regeringen
har ansett sig kunna gå med kommunen
och naturvårdsverket och gå emot
länsstyrelsen.

Jag kan alltså inte finna annat än
att vi med stöd av gällande författningar
och lagar har möjlighet att påverka
dessa ärenden i rätt riktning. Jag tror
för min del också att naturvårdsverket
och länsstyrelsernas naturvårdssektioner
tillsammans skall bidra till en bättre
ordning. Både naturvårdsverket och
länsstyrelserna och kommunerna bör
nämligen vara intresserade av dessa
frågor.

Jag tror därför att herr Andersson
i Storfors är alldeles för pessimistisk
i detta ärende. Skulle det komma till
min kännedom att det är riktigt som
han säger, är jag självfallet beredd att
vidta de åtgärder som då kan anses erforderliga,
men innan jag gör det vill
jag se om han har rätt. Hans skildring
stämmer nämligen inte med den jag har
fått av frågan.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! För detta sista besked
ber jag att få tacka. Det kan inte innebära
några svårigheter att få fram sådana
fall, eftersom förhållandena enligt
uppgift är sådana som jag har beskrivit.
Jag tror därför att jordbruksministern
skall få tillfälle att träda i aktion
för att få förhållandena på detta område
ändrade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. flyttningsbidrag
vid viss s. k. arbetsmarknadsutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlind har frågat
mig, om jag är beredd att medverka
till att flyttningsbidrag skall kunna utgå
till person som deltar i arbetsmarknadsutbildning
på annan ort än hemorten,
om det är troligt att vederbörande
efter avslutad utbildning har
möjlighet att få arbete på utbildningsorten.

Enligt bestämmelserna i arbetsmarknadskungörelsen
utgår flyttningsbidrag
i regel endast till arbetslösa som tar
arbetsanställning i annan ort än hemorten.
Personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning
kan beviljas bidrag
för flyttning från hemorten till annan
ort först när utbildningen är avslutad
eller om de under utbildningens gång
får ett konkret erbjudande om arbete.

Flyttningsbidrag utgörs av bortavistelsebidrag,
starthjälp, utrustningsbidrag
och respenning. De tre förstnämnda
bidragen kan av olika skäl knappasi
komma i fråga i nu avsedda fall. Respenning,
som inkluderar ersättningar
för familjemedlemmars resor och flyttning
av bohag, är därför det enda bidrag
som skulle bli av betydelse i dessa fall.

Mot interpellantens tanke kan riktas
invändningar av praktisk art. Många av
kurserna inom arbetsmarknadsutbildningen
är korta. Behovet av definitiv
utflyttning från hemorten kan i sådana
fall framstå som mindre angelägna. När
det gäller de längre kurserna, som
sträcker sig över ett läsår eller mer,
måste man beakta arbetsförmedlingens
svårigheter att på så långt sikt garantera
kursdeltagare anställning på utbildningsorten.
Att på annat sätt än genom
arbetsförmedlingens bedömning avgöra
vederbörandes möjligheter att få arbete
efter utbildningen är knappast möjligt.

Tisdagen den 27 maj 1969 Nr 27 115

Svar på interpellation ang. flyttningsbidrag vid viss s. k. arbetsmarknadsutbildning

Slutligen vill jag framhålla att det
troligen många gånger är till fördel för
kursdeltagaren att under utbildningstiden
få lära känna utbildningsorten och
se, om han kan tänka sig att flytta dit
för gott, om lämpligt arbete senare skulle
kunna erbjudas honom. Flyttning med
bidrag från arbetsmarknadsverket i ett
tidigt skede skulle i reabteten låsa
honom i hans senare val av anställning.

Den situation som kan uppstå för
kursdeltagare och som är bakgrunden
till interpellationen är emellertid beaktansvärd.
Enligt vad jag har erfarit har
frågan uppmärksammats inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesminister Holmqvist för svaret på
min interpellation.

Den huvudsakliga anledningen till
interpellationen är de sociala och personliga
problem som ofta uppstår när
familjemedlemmar av olika anledningar
tvingas leva på skilda orter under
en längre tid därför att en av familjemedlemmarna
går på omskolningskurs
på annan ort.

Vi behöver inte vara skilda från
våra familjer under många dagar för
att upptäcka hur snart problem kan
uppstå som inte är så lätta att lösa per
telefon. Nu utgår ju ett antal fria hemresor
under arbetsmarknadsutbildning,
men det löser ändå bara en del av problemet.
Därutöver har frågan en ekonomisk
sida. Under längre kurser kan det
kanske vara betydligt billigare att bevilja
respenning för familjens flyttning
till utbildningsorten än att bekosta några
fria hemresor.

Nu säger inrikesministern i sitt svar
att behovet av utflyttning från hemorten
inte kan anses som angeläget vid
korta kurser. Det är jag den förste att
hålla med om. Man skall inte rycka
upp folk ur den invanda miljön utan

någon större anledning. Då kan kanske
skapas andra problem. Men i de fall
när man utan tvekan kan säga att vederbörande
inte har någon möjlighet
eller i varje fall ytterst små möjligheter
att få anställning i hemorten inom det
yrke för vilket han utbildats, kommer
ju flyttning att bli aktuell förr eller senare
i vilket fall som helst. Till dessa
fall menar jag att man borde kunna ta
hänsyn vid bedömning av möjligheten
att utge respenning för flyttning av
familjen, även om arbetsanställning formellt
inte erhållits på utbildningsorten.
Det har visserligen en viss betydelse att
kursdeltagare får lära känna utbildningsorten
för att se om de kan tänka
sig att flytta dit, men det är ju inte bara
familjeförsörjaren som skall trivas. Det
gäller i lika hög grad övriga i familjen,
och därför kanske det många gånger
vore förmånligt för familjen att få bo
på utbildningsorten för att se hur den
kan anpassa sig, innan den yrkesutbildade
familjeförsörjaren har påbörjat
en anställning och därigenom bundit
familjen vid orten för en tid.

Det jag här sagt gäller i särskilt hög
grad om det inte finns anledning anta
att den yrkesutbildade kan få anställning
i hemorten. Att det i sådana fall
skulle vara detsamma som att låsa vederbörande
i hans senare val av anställning,
om flyttningsbidrag beviljas i
ett tidigt skede av utbildningstiden,
har jag litet svårt att förstå.

Vidare vill jag säga att det är en bedömningsfråga
vad man skall räkna till
korta eller långa kurser. Inrikesministern
talar i sitt svar om längre kurser,
som sträcker sig över ett läsår eller mer.
Jag har den uppfattningen att även en
kurs som sträcker sig över ett halvår
måste betraktas som ganska lång och
att man även vid den kurslängden bör
ompröva reglerna för erhållande av bidrag
till flyttning av familj och bohag.
Det innebär ju inte att en person som
går på utbildning skall vara tvungen
att flytta till utbildningsorten. Frågan

116 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

blir aktuell först om bostad kan ordnas
och om familjen är villig att flytta med.

Det gäller att så långt möjligt är slå
vakt om den enskildes trygghet. Och
det gäller inte bara den ekonomiska
tryggheten utan kanske i lika hög grad
den trygghet som består i att få leva
tillsammans med sina nära och kära i
ett harmoniskt familjeliv. Därför bör vi
från samhällets sida underlätta för den
enskilde att så långt möjligt är få uppleva
den tryggheten. Om det inte sker
får vi ökade personliga problem för de
enskilda med allt vad det kan innebära
av personligt lidande för både barn och
vuxna. Samtidigt kanske det då på
längre sikt skapas större kostnader för
samhället genom att samhället måste
gripa in för att försöka lösa olika problem.
Det är alltså en social, en medmänsklig
och en ekonomisk fråga som
jag här har tagit upp.

I slutet av sitt svar betonade inrikesministern
att bakgrunden är beaktansvärd
och att frågan har uppmärksammats
inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag är glad att inrikesministern har
denna uppfattning, och det är tydligt
att spörsmålet uppmärksammats inom
arbetsmarknadsstyrelsen, ty enligt uppgift
avser man att göra en översyn av
såväl utbildnings- som flvttningsbidraget.
Efter denna översyn som skall gälla
både belopp och konstruktion kommer
man att framlägga förslag i årets petita
om vissa ändringar av bestämmelserna.
Detta är alltså de uppgifter jag erhållit,
och jag hoppas inrikesministern kan
verifiera dem. Jag hoppas verkligen
också att reglerna för erhållande av
flyttningsbidrag får en gynnsammare
utformning, som i högre grad tar hänsyn
till de här berörda problemen och
att även inrikesministern beaktar dem ;
sin bedömning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan förstå herr
Åkerlind när han påpekar att det kan

uppstå svårigheter då en familj splittras
genom att familjeförsörjaren ligger
på en kursort medan familjen vistas på
hemorten. Men detta problem kan inte
lösas på det sätt som herr Åkerlind anvisat,
nämligen att den som får arbete
på kursorten och stannar kvar skulle
ha rätt att få bidrag till sina kostnader
för flyttningen. Jag tror att även vid
denna lösning endast ett mindre antal
människor skulle bli hjälpta, ty problemen
skulle kvarstå vid de långa kurserna.

Jag kan hålla med om att vi skall
ägna uppmärksamhet åt frågan. Det
finns redan olika former av stöd. När
familjeförsörjaren deltar i en kurs utgår
ju bidrag för hyra till hustru och
barn m. m. Frågan gäller hur man skulle
kunna förbättra bestämmelserna så
att även familjen kan få flyttningsbidrag.
Jag antar att man inom arbetsmarknadsstyrelsen
måste diskutera hela
detta problemkomplex för att se om
det finns möjligheter och berättigad anledning
att vidta ändringar i detta syfte.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Det är givet att det här
rör sig om en lösning för endast en
mindre del av de berörda. Man får naturligtvis
ta upp hela problemkomplexet,
men jag har velat fästa uppmärksamheten
på just denna punkt och
är tacksam för att inrikesministern ändå
har en så pass positiv syn på saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang.
sysselsättningsläget i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Sundelin har frå -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 117

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

gat mig om jag anser det möjligt att
med lokaliseringspolitiska åtgärder nå
sådana resultat att man i Norrland kan
räkna med en påtaglig förbättring av
sysselsättningsmöjligheterna och om jag
kan ange efter vilka principer en effektiviserad
lokaliserings- och näringspolitik
för Norrland kan tänkas bli genomförd.

Jag delar interpellantens uppfattning
att sysselsättningssituationen i skogslänen
är otillfredsställande. För att
övervinna svårigheterna bedrivs en omfattande
verksamhet som går ut på att
upprätthålla ett livskraftigt näringsliv
i området och att tillförsäkra befolkningen
i såväl glesbygd som tätorter en
tillfredsställande service. Arbetsmarknadspolitiken
är ett viktigt hjälpmedel
för att nå detta syfte. Genom beredskapsarbetena
har t. ex. åstadkommits
en kraftig ökning av investeringarna i
vägar, skogsvård, rennäring, sjöfart, naturvård
o. s. v. Dessa investeringar är
av väsentlig betydelse för näringslivet
i området.

Redogörelser för det statliga lokaliseringsstödet
och för de resultat som detta
har gett har lämnats kammaren vid
olika tillfällen. Någon repetition av dessa
uppgifter anser jag inte vara behövlig
nu. Jag vill emellertid understryka
att verksamheten pågår med oförändrad
intensitet och att den påtagliga
konjunkturuppgång som vi nu befinner
oss i bör ge verksamheten ett uppsving.
Regeringen har också i en skrivelse
till Industriförbundet inbjudit till
ett närmare samarbete i organiserade
former mellan staten och näringslivet i
syfte att snabbt få till stånd en ökning
av främst den industriella verksamheten
i regioner med alltför svag spontan
tillväxt.

I detta sammanhang finns det också
anledning att erinra om propositionen
till årets riksdag om inrättandet av ett
statligt industrietableringsbolag. Syftet
med detta bolag skall vara att skapa
nya arbetstillfällen framför allt genom

företagsetablering.

Vad slutligen gäller glesbygdens problem
vill jag peka på den verksamhet
som bedrivs av den av regeringen tillsatta
arbetsgruppen för glesbygdsfrågor.
Gruppen har till uppgift att pröva
och successivt lägga fram förslag till
åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena
för befolkningen i glesbygden
främst vad gäller den samhälleliga
servicen.

Jag delar interpellantens uppfattning
att lokaliseringspolitiken måste vara inordnad
i regionalpolitiken. En första
etapp i en långsiktig, fortlöpande regional
planering har genomförts i och med
Länsplanering 1967. I nästa etapp skall
de praktiska konsekvenserna av Länsplanering
1967 belysas. Denna etapp
skall mynna ut i regionalpolitiska handlingsprogram
för länen.

Som framgår av vad jag har anfört
har olika initiativ tagits som alla syftar
till att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
och effektivera lokaliseringspolitiken.
Jag vill emellertid samtidigt säga
att de åtgärder av strukturell natur som
vidtagits och som planeras inte alltid
ger omedelbara sysselsättningseffekter.
Strukturomvandlingen inom skogsindustri,
skogsbruk och jordbruk kan väntas
fortsätta. I denna situation med
stegrad efterfrågan på arbetskraft i
andra delar av landet är det angeläget
att genom rörlighetsfrämjande åtgärder
också underlätta flyttning av arbetskraft
för att nedbringa arbetslösheten.

Vidare anförde:

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation.
Det gläder mig att svaret
är så positivt, även om något direkt och
entydigt svar på mina frågor inte kan
utläsas däri.

Jag har fäst mig speciellt vid ett par
meningar i interpellationssvaret. Den
första lyder: »Jag vill emellertid under -

9 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 27

118 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

stryka att verksamheten pågår med

oförändrad intensitet---.» Det vill

jag här bekräfta. Men jag ifrågasätter
samtidigt om inte den nuvarande intensiteten
kan ökas, så att vi når ännu
snabbare resultat när det gäller att lokalisera
företag till Norrland.

Den andra mening som jag fäst mig
vid lyder: »I denna situation med stegrad
efterfrågan på arbetskraft i andra
delar av landet är det angeläget att
genom rörlighétsfrämjande åtgärder
också underlätta flyttning av arbetskraft
för att nedbringa arbetslösheten.»
.lag förstår att man inte kan upphöra
med denna rörelsefrämjande verksamhet,
men jag ifrågasätter allvarligt om
den måste försiggå i den omfattning
som vi bär fått uppleva under den senaste
tiden. Om utflyttningen från Norrland
får fortgå efter samma mönster
som nu, får vi efter en tid antagligen
höra det resonemanget att det inte går
att etablera industriell verksamhet i
Norrland, därför att man inte har tillräckligt
med arbetskraft där.

Jag vill understryka den stora betydelse
lokaliseringsverksamheten hittills
haft för olika undersysselsättningsområden
i inte minst Norrlandslänen. Det
finns områden som sannolikt redan nu
skulle ha stått utan möjligheter att klara
sig såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt,
om inte betydelsefulla lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtagits. Dessa
åtgärder har emellertid varit alltför
få. Lökaliseringsåtgärderna, som i och
för sig varit bra, har enligt min mening
också lett till att olika företag kunnat
stabilisera sig och fått möjlighet att ytterligare
utveckla sin verksamhet i sådan
utsträckning att de inte behövt
göra några större friställningar, vilket
eljest skulle ha varit nödvändigt. Men
ävén antalet sådana företag har varit
mycket begränsat och effekten mycket
liten i förhållande till det enorma behov
av nya arbetsobjekt som faktiskt
föreligger och som måste tillgodoses om
Norrlandslänen skall kunna klara de

alltjämt växande sysselsättningsproblemen.

Den lågkonjunktur som för tre år
sedan började göra sig påmind har naturligtvis
under den tid den förelegat
drivit på företagens rationaliseringsåtgärder,
vilket i sin tur lett till att
många anställda blivit utan arbete. Detta
har i alla avseenden varit fördelaktigt
på de expansiva orterna där arbetskraftsefterfrågan,
frånsett kortare
perioder, alltid är tillfredsställande.
Men i Norrlandslänen har samma utveckling
givit till resultat att med några
få undantag arbetskraften friställts och
fått möta den undersysselsättningsmarknad
som år från år endast förvärrats.

Herr talman! Detta förhållande har
inte förändrats i Norrlandslänen, trots
att den uppåtgående konjunkturen i övriga
delar av landet tvingat regeringen
att ingripa med konjunkturdämpande
åtgärder, som naturligtvis också påverkat
undersysselsättningsområdena, dock
i negativ riktning.

Från dessa utgångspunkter kommer
den förda lokaliseringspolitiken, hur
bra den än varit, att framstå som en
blygsam och verkningssvag insats. Man
får också i detta sammanhang påminna
sig att siffran för de arbetslösa i Norrlandslänen
fortfarande är högre än under
motsvarande perioder tidigare år
och att beredskapsarbetena inte bedrivits
i en utsträckning som motsvarat
arbetslöshetens stegring. Detta blir så
mycket mer besvärande när ryktena
bland de arbetslösa gör gällande att beredskapsarbetena
inte hållits i gång i
större utsträckning därför att arbetsmarknadsmyndigheten
vill förflytta den
lediga arbetskraften till södra Sverige,
där olika industrier — bl. a. nyetablerade
sådana — är i behov av arbetskraft.

Herr talman! Allt detta och mycket
mer gör att det nu måste framstå som
utomordentligt angeläget att statsmakterna
på verkligt allvar tar sig an frågan
om att tillföra Norrland fler syssel -

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 119

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

sättningsmöjligheter. Detta bör göras
genom ökad satsning på såväl utbyggnad
av redan befintliga industrier som
förflyttning av sådana från översysselsättningsområdena
liksom även på nyetablering
av industrier i Norrland.

Jag hälsar med tillfredsställelse den
kontakt som nu tagits med Industriförbundet
för att detta om möjligt skall
bidra till utvecklingen i de undersysselsatta
områdena. Herr talman! Även
om jag inte har någon större tro på
positivt resultat av Industriförbundets
medverkan hade det varit bättre att
kontakterna med industrin tagits redan
tidigare, då dessa frågor var på tal.

Det har också talats mycket om en
bättre planering och om länsplaneringarna,
som på sina håll påbörjades redan
1967 och nu skall följas upp av ytterligare
detaljundersökningar, som avses
vara färdiga i början av 1970. Jag är
helt på det klara med att de olika länsplaneringarna
ytterst är nödvändiga
för att man på lång sikt skall kunna
göra det bästa möjliga av de satsningar
som bör ske. Men jag är lika medveten
om att regeringen inte kan vänta med
att göra någonting till dess att de olika
planeringsåtgärderna är vidtagna. Handlar
regeringen på det sättet är det troligt
att det sedan är för sent att över
huvud taget kunna klara många av de
områden som redan nu måste få hjälp
om man skall kunna bibehålla de tänkta
storkommunområdena och länsområdena.
I många områden är den pågående
utflyttningen nära att omöjliggöra
för de olika kommunenheterna att
upprätthålla den mest elementära serviceverksamheten
såsom skolor, läkarvård,
affärer, drägliga kommunikationer
och många andra serviceformer
som behövs för de kvarvarande människorna.

Förutom att snarast ge Norrlands arbetskraft
arbete i Norrland bör man
vidta åtgärder för att i görligaste mån
motverka utflyttningen av Norrlands
arbetslösa till storstadsregionerna. Det

måste, herr talman, vara minst lika angeläget
för regering och riksdag som
för människorna i Norrland att balans
mellan sysselsättning och tillgänglig arbetskraft
uppnås i de olika regionerna.

Jag förstår att det inte är en lätt
uppgift att klara de här påtalade problemen
över en natt. Men detta får inte
avskräcka oss från att vidta verkliga
åtgärder. I avvaktan på att den ordinarie
sysselsättningen kan komma i
gång bör det vara möjligt att i större
utsträckning än nu ge arbetslösa sysselsättning
i meningsfull verksamhet i
Norrland, exempelvis byggande av vägar
för att ge det framtida samhället
de kommunikationer som det ändå måste
ha. Det har under den nu pågående
debatten om nya kommunområden
framstått som ännu mera angeläget att
vägarna blir utbyggda i raskare takt
och utbyggda på rätt sätt för att samhället
med minsta kostnad i tid och
pengar skall kunna på bästa sätt sköta
de nybildade kommunernas angelägenheter.

Eftersom även turismen har sina stora
betydelse för norrlandslänen finns det
säkerligen många turistprojekt, i varje
fall i Västernorrlands län, som också
är lämpliga för att skapa sysselsättning.

Jag sade nyss att det säkerligen inte
är så lätt att klara norrlandsproblemen
trots att många viktiga förberedande
beslut fattats under de senaste åren.
Jag tänker då på Utvecklingsbolaget,
Investeringsbanken m. m. Jag har en
känsla av att de olika arbetsmarknadsmyndigheterna
inte har tillräckligt med
kvalificerad arbetskraft för att kunna
engagera sig på det sätt som erfordras
för att kunna följa upp de olika företagen
och verkligen göra en effektiv
insats för exempelvis Norrland. Även
de berörda departementen bör mera
helhjärtat ägna sig åt sysselsättningsfrågorna.
Ekonomiska eller personella
frågor får inte vara hindrande när det
gäller att klara sysselsättningen i områden
med brist på arbetstillfällen.

120 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

Herr talman! Jag vill också understryka
vad jag framhållit i min interpellation
rörande Västernorrlands län och
de ytterst allvarliga problemen i Ådalen,
inte minst utvecklingen inom kommunerna
i Ådalens västra skogsområden.
Även om den norra delen av Ångermanland,
örnsköldsviksområdet, inte
under lika lång tid haft svårigheter av
samma grad, har under de senaste åren
på ett alldeles särskilt sätt en betydande
och högst oroande sysselsättningsminskning
ägt rum. Således kan erinras
om att under vårvintern antalet
arbetslösa i örnsköldsviksblocket uppgått
till i runt tal 600. Det har inneburit
att det på varje ledig plats funnits
åtta sökande. Den höga arbetslöshetssiffran
har funnits samtidigt som vissa
beredskapsarbeten bedrivits med folk
från orten.

De största sysselsättningssvårigheterna
återfinns liksom i andra delar av
länet i skogskommunerna, där rationaliseringarna
inom skogsbruket pågår och
kommer att pågå under lång tid. I länet
i sin helhet men framför allt i ådalsregionen
på sträckan Härnösand—Kramfors—Sollefteå
och västerut mot Hoting,
en sträcka på cirka 20 mil, samt
i örnsköldsviksblockets åtta kommuner
är stämningen bland kommunfolket
mycket irriterad, särskilt då i fackföreningarna.
Aldrig förut har förväntningarna
på regering och riksdag ställts så
höga. Jag hoppas, herr talman, att inrikesministern
och övriga regeringsmedlemmar
inser att en snabb och intensiv
verksamhet måste komma i gång för att
ge Norrland allt det stöd som det så
otåligt väntar på. Skulle regeringen anse
sig böra ha vidgade fullmakter för att
förmå enskilda företag att förlägga sin
verksamhet till Norrland, anser jag att
sådana också skall krävas av riksdagen.

Med det anförda ber jag ännu en
gång att få tacka herr inrikesministern
för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har ju haft tillfälle
att tillsammans med herr Sundelin besöka
Västerbottens län och bli informerad
om sysselsättningssituationen
där, och jag kan förstå herr Sundelin
då han understryker vikten av en ökad
satsning på Norrland. I regeringen har
vi varit väl medvetna om behovet av
en sådan satsning. Här i kammaren har
också statsministern i dag besvarat en
enkel fråga i samma ämne, där frågeställaren
var från Västerbotten. Förhållandena
i Västernorrland är väl ganska
likartade. Såvitt jag kan förstå har vi
dock alltjämt de största sysselsättningssvårigheterna
inom vissa regioner i
Norrbotten.

Jag håller med herr Sundelin om att
det är angeläget att vi fortsätter att ägna
intresse åt dessa och andra regioner,
och alldeles speciellt tror jag att vi måste
ägna intresse åt — något som jag
är tacksam för att även herr Sundelin
underströk — problemen i inlandet.
Det gäller inte bara ådalsregionen utan
även ljusdalsregionen och flera motsvarande
områden som herr Sundelin pekade
på och där svårigheterna är betydande.

Jag hade tillfälle att under en debatt
i medkammaren tidigare i eftermiddag
säga, att det är angeläget att samhället

— vi inom regeringen och andra som
har att ta befattning med dessa frågor

— talar för en lokalisering just till inlandsregionerna,
där så är möjligt. Det
visar sig nämligen vara mycket lättare
att få företagen att etablera sig vid kusten.
Synnerligen glädjande är ju att utvecklingen
för några städer längs kusten
varit mycket positiv. Det hindrar
naturligtvis inte att vi måste fortsätta
att satsa även där. Men just när det
gäller avvägningen mellan inland och
kustland är det nog viktigt att man från
samhällets sida starkt trycker på betydelsen
av att få aktiviteter av olika slag
förlagda till inlandet.

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 121

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrland

Jag har en bestämd känsla av att den
konjunkturuppgång, som vi nu talat om
i denna diskussion, verkligen också börjar
ge resultat i Norrland. Vi befinner
oss förmodligen just i det ögonblick då
det liksom börjar bryta igenom. Jag
har gjort den iakttagelsen att vi i departementet
nu har under beredning
en rad ärenden som kan betyda rätt
stora tillskott i fråga om sysselsättning
för vissa norrländska städer och regioner.

Vi har också undersökt hur många
ärenden som ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen
och således är på väg och
hur många ärenden som i länen har
tagits upp till en första granskning. Det
visar sig att i dag 13 ansökningar från
Norrland ligger hos arbetsmarknadsstyrelsen
och att 54 ansökningar är under
behandling i länsstyrelserna. Jag
har försökt göra en inventering av vad
detta kan betyda i sysselsättningstillskott.
Det är svårt att av det mycket schematiska
materialet få en klar bild, men såvitt
vi nu kan överblicka situationen
innebär det ett tusental nya arbetstillfällen,
om allt kan realiseras.

Jag hoppas att det samarbete som vi
har inlett med Industriförbundet kommer
att ge resultat, och jag skall gärna
vara med om att vidga det till att omfatta
också andra organisationer. Om
det inom småindustrin, kooperationen
eller jordbruksorganisationerna kan
finnas intresse för ökad samverkan med
staten, bör vi ställa oss positiva. Jag
har gjort vissa sonderingar i den riktningen,
och jag tycker alla goda krafter
bör förenas för att åstadkomma en fortsatt
och kanske ännu kraftigare satsning
på Norrland, där vi fortfarande har betydande
bekymmer. Allteftersom förhållandena
ljusnar i de södra delarna av
landet kommer ojämnheterna i levnadsvillkoren
att framstå ännu tydligare,
vilket ger oss dubbel anledning att satsa
på Norrland även i framtiden.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Inrikesministern är
fortfarande optimistisk, vilket ju är
utomordentligt bra. Det är en förutsättning
för att man över huvud taget skall
lyckas.

Jag märker på hans tonfall att det
kanske ändå förhåller sig så, att det
finns en del objekt på gång som inte är
officiella. Han talade om vad som ligger
hos AMS och vad som finns hos länsstyrelserna.
Det är i och för sig bra,
men självfallet måste ytterligare åtgärder
vidtagas för att man skall klara upp
den utomordentligt akuta situation som
föreligger. Vi kommer också självklart
från det län jag representerar och från
olika organisationers sida att följa den
här frågan och lär inte dra oss för att
göra oss påminda ytterligare en gång.
Jag ber än en gång att få tacka för svaret! Härmed

var överläggningen slutad.

§ 11

Vid föredragning av riksdagens revisorers
å bordet vilande framställning
angående förvaltningen av vissa kungl.
slott, m. m. hänvisades framställningen,
såvitt avsåg driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och vid Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatt
utrikes- och första lagutskotts
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 112—114, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45 och 48, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr
26 och 29—37, första lagutskottets utlåtande
och memorial nr 35 och 40,
andra lagutskottets utlåtanden nr 59 och
60, tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial nr 37, 43 och 44, jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 samt allmän -

122 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

Interpellation ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd — Interpellation
ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

na beredningsutskottets utlåtande och
memorial nr 48 och 49.

§ 13

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
sammansatta utrikes- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, tredje lagutskottets
utlåtande nr 37, jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, första lagutskottets utlåtande
nr 35 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 30 och 31 i nu nämnd ordning
närmast efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 48 närmast efter
bankoutskottets utlåtande nr 33, dels
andra lagutskottets utlåtanden nr 59
och 60 samt statsutskottets utlåtande nr
113 i nu angiven ordning sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 14

Interpellation ang. handläggningen

av ansökningar om uppehållstillstånd

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Under pingsten utvisades
ur Sverige den grekiske medborgaren
Paul Kotzikos. Han har i Sverige bedrivit
viss politisk verksamhet riktad
mot den nuvarande grekiska regimen.
Han har bl. a. hungerstrejkat utanför
den grekiska ambassaden i Stockholm.
Det är uppenbart att han i Grekland
riskerar straff som följd av kritiken mot
militärjuntan.

Natten före verkställandet av utvisningsbeslutet
inlämnades till inrikesdepartementet
en nådeansökan för Kotzikos;
polismyndigheterna fick också
kännedom om den. Trots att denna ansökan
inte hade hunnit behandlas sattes

Kotzikos på morgonen den 24 maj på
ett flygplan till Ziirich-Aten. Enligt tidningsuppgifter
var inrikesministern
medveten om Kotzikos situation innan
han avvisades men vidtog ingen åtgärd.

Det inträffade avslöjar allvarliga
svagheter vid behandlingen av fall av
detta slag. Eftersom frågan har stor
principiell räckvidd och har väckt betydande
uppmärksamhet och oro, och
då höstsessionen inleds först om fyrafem
månader, anser jag det angeläget att
inrikesministern besvarar följande båda
frågor innan vårsessionen är slut.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att det är rimligt
att till Grekland utvisa grekiska medborgare
som vid politisk verksamhet i
Sverige har kritiserat och demonstrerat
emot militärregimen i Aten?

2. Anser statsrådet att det är rimligt
att verkställa en utvisning av detta
slag innan en inlämnad nådeansökan
har hunnit behandlas?

Denna anhållan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. handläggningen av

ansökningar om uppehållstillstånd

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Det grekiska folket lider
sedan mer än ett år under en militärdiktatur.
Den svenska regeringen har,
stödd av en mycket stark opinion, på
olika sätt visat sin avsky för den grekiska
förtryckarregimen. Ett stort antal
greker har i vetskapen härom sökt sig
till vårt land. På grund av den politiska
situationen i Grekland blir prövningen
av uppehållstillstånd och arbetstillstånd

Tisdagen den 27 maj 1969

Nr 27 123

Interpellation ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

för grekiska medborgare i Sverige en
mycket grannlaga uppgift.

Den grekiska befrielserörelsen stöds
av en stor majoritet av det svenska folket
och av de ca 10 000 greker, som är
bosatta i Sverige. En av befrielserörelsens
ledare har också sin verksamhet
förlagd till vårt land.

Mot denna bakgrund ter det sig naturligt
att vi på olika sätt i praktiken
söker underlätta de grekiska medborgarnas
möjligheter att vistas här. Den
anda som präglar prövningen av ansökningar
om uppehålls- och arbetstillstånd
är härvidlag av mycket stor betydelse.
Under den senaste tiden har
händelser inträffat, som spritt oro rörande
grekernas situation i vårt land.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få rikta
följande fråga:

Kan en sådan prövning av nuvarande
bestämmelser förväntas att ansökningar
om uppehållstillstånd för grekiska medborgare
bedömes med tillfredsställande
hänsyn till den politiska situationen i
Grekland?

Denna anhållan bifölls.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckt motion,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser

på den intellektuella äganderättens område,
och

nr 13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av proposition med
förslag till ändringar i landstingslagen
och till särskilda bestämmelser för
Stockholms läns landstingskommun
jämte följ dmotioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m. jämte motioner,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning av
nya kapitalinvesteringar,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
m. m.,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70, och

nr 120, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 27, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående ändring i reglementet
för delegationen, och

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under hu -

124 Nr 27

Tisdagen den 27 maj 1969

vudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 38,
rörande dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m., dels i anledning av
propositionen väckta motioner, dels
ock motion om sänkning av valbarhetsåldern
för nämndeman;

jordbruksutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 50, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut vid behandlingen av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
i anledning av motioner om förebyggande
åtgärder inom hälso- och
sjukvården, m. m.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 209, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner;

nr 210, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförord -

ningen den 23 november 1956 (nr 623)
jämte motioner;

nr 211, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
m. m. jämte motioner;

nr 212, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
januari 1968 (nr 25), m. m.; och
nr 231, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner; samt

från jordbruksutskottet:
nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
m. m.; och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.24.

In fidem

Sune K. Johansson