Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1968

22—27 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 22 maj

Sid.

Svar på frågor av:

herr Wedén (fp) ang. frihetsrörelser i vissa östländer............. 5

herr Petersson (h) ang. tiondebeskattningen av laxfisket i Torne älv 5

herr Eskilsson (s) ang. inställandet av viss militär manöver...... 6

fru Kristensson (h) ang. viss ersättning till polisman............ 7

herr Wennerfors (h) ang. beställningar hos svenska företag från

länder med odemokratiskt statsskick....................... 8

herr Lundmark, (s) ang. teleservicen i glesbygderna.............. 10

herr Josefson i Arrie (ep) ang. fortsatt propaganda för trafiksäkerhet 11
herr Enskog (fp) ang. tillhandahållandet av kommunikationstabellen 12

herr Källstad (fp) ang. psykologutbildningen ................. 13

herr Rubin (mbs) ang. skärpta bestämmelser för obligatorisk bilbesiktning.
..............................................

herr Wikner (s) ang. verkningarna av svenska företags investeringar

i utlandet............................................... jg

herr Werner (h) ang. utformningen av utrymmen i byggnad till vilka

allmänheten äger tillträde................................. 19

Meddelande ang. plena under återstoden av vårsessionen.......... 21

Försvarsdebatt............................................... 21

Meddelande om enkla frågor av:

herr Franzén i Motala (s) ang. placeringen i sjukpenningklass i vissa

fal1..................................................... 88

herr Nordgren (h) ang. tillämpningen av EFTA-avtalet ......... 88

herr Nordgren (h) ang. vissa åtgärder för att sänka hyreskostnaderna 88
1 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Fredagen den 24 maj sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren ................... 88

Försvarsdebatt (forts.) ........................................ 88

Förbättring av de värnpliktigas ekonomiska och sociala förmåner .. 147

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m......... 147

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.......... 152

Ändring i tulltaxan, m. ...................................... 171

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. det statliga stödet till kommersiell

utlandsinformation........................................ 174

herr Svanberg (s) ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd 179
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. utbyggnaden av vård och utbildning
av svårt rörelsehindrade barn ......................... 186

herr Lothigius (h) ang. kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel för

patienter vid vissa enskilda sjukvårdsinrättningar............. 187

herr Franzén i Träkumla (ep) ang. Gotlands trafikproblem ...... 189

herr Nelander (fp) ang. trafiksäkerheten för resande med vissa tågfärjor
................................................... 195

herr Thylén (h) ang. planeringen av industriområden ........... 197

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. ersättningen för kostnader i samband
med vissa vägförrättningar............................ 201

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. ökade möjligheter för bostadskon sumenter

att tillämpa glesbebyggelserätten................... 203

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. kollisioner mellan tåg och renar ---- 206

Meddelande om enkla frågor av:

herr Turesson (h) ang. åtgärder för att förebygga störande av undervisningen
vid universitet och högskolor ..................... 211

fru Ryding (vpk) ang. statsbidraget till kommunalt kontantunder stöd

vid arbetslöshet ..................................... 211

fru Ryding (vpk) ang. förbud mot obligatorisk sammankoppling

av garage-och bostadsupplåtelse........................... 211

herr Hyltander (fp) ang. väginvesteringarna ................... 211

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. utredning rörande illegala demonstrationer
........................................... 211

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utredningar med parlamentarisk
sammansättning ............................... 211

herr Rubin (mbs) ang. ytterligare utredning om förläggning av ett
flygfält till Sturup........................................ 212

Måndagen den 27 maj

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Norderön (ep) ang. utnyttjandet av flygambulansor ganisationen

för läkares sjukbesök ......................... 212

Innehåll

Nr 27

Sid.

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. bristen på tandregleringsspecialister. 213
herr Oskarson (h) ang. igångsättningstillstånd för lägenheter i bostadshus
................................................ 217

herr Lorentzon (vpk) ang. sysselsättningsläget i Medelpads inland. 220
herr Johansson i Skärstad (ep) ang. ökad utbildning av arbetsterapeuter
.................................................. 221

fru Lewén-Eliasson (s) ang. avkortad studiegång för grundutbildning
av sjuksköterskor.................................... 222

herr Ekström i Iggesund (s) ang. elevvården vid skolorna ....... 225

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik,
Katrineholm och Hässleholm............................... 226

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 maj

Statsutskottets utlåtande nr 121, om anslag till prisreglering m. m. ... 126

— nr 122, ang. vissa anslagsfrågor m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret ................................... 128

— nr 123, ang. materielbeställningar för försvaret i sysselsättnings främjande

syfte ........................................... 138

— nr 124, ang. vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret 139

— nr 125, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................. 146

— nr 126, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig fast egendom m. m. 146

— nr 127, ang. utgifter på tilläggsstat II (ändrad metod för prisregle ring

av vissa beställningsbemyndiganden inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde).................................... 146

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, om förbättring av de värnpliktigas

ekonomiska och sociala förmåner ............................ 147

— nr 37, ang. vissa anslagsfrågor m. m. rörande det militära försvaret

och civilförsvaret.......................................... 147

Bankoutskottets utlåtande nr 44, om fortsatt giltighet av likviditets och

kassakvotslagen, m. m................................... 147

— nr 46, ang. redogörelse för Nordiska rådets sextonde session..... 151

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om ändring i rättegångsbalken

m. m. och om begränsning av utredningar beträffande bagatellförseelser.
................................................. 151

— memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 151

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. pensionsgrundande inkomst

och arbetsgivaravgift inom den allmänna försäkringen.......... 151

— nr 44, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vissa

vacciner.................................................. 151

— nr 46, om ändrad lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen,

m. m..................................................... 151

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, om stöd till vallfröodlingen .... 151

— nr 30, ang. trädgårdsnäringen................................ 151

— nr 31, ang. den framtida dispositionen av vissa s. k. häradsjordar. 151

Nr 27

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37, ang. svensk invandringsoch
minoritetspolitik och om utredning angående de språkliga och
kulturella minoriteternas ställning i Sverige................... 151

— nr 39, om utredning angående orsakerna till butiksstölder....... 151

— nr 40, om en för riksdag och regering gemensam utredningscentral 151

— nr 41, om femdagarsvecka året om inom försvaret ............ 151

— nr 42, om rabatt vid resor på statens järnvägars eller postverkets

busslinjer ................................................. 152

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. reglering av priserna på vissa

jordbruksprodukter, m. m................................... 152

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. reglering av priserna på

vissa jordbruksprodukter, m. m............................. 171

— nr 42, om ändring i tulltaxan, m. m........................... 171

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Onsdagen den 22 maj

Kl. 10.00

i i

Svar på fråga ang. frihetsrörelser i vissa
östländer

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wedén bär till
mig riktat följande fråga: »Är regeringen
beredd uttala att de frihetsrörelser
som nu gör sig gällande i flera östländer,
främst i Tjeckoslovakien, bör få
utvecklas utan att mötas av påtryckningar
från andra staters sida?»

Svaret på frågan är ja.

Vidare anförde

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
varmt och uppriktigt för hans
korta svar på min fråga. Det var ett
klarläggande besked.

Jag erinrar om att i utrikesdebatten
för inte så länge sedan sade man
från regeringen ingenting om de allvarliga
händelser som min fråga berörde.
Däremot gjordes det uttalanden av den
innebörden att demokratins livsfrågor
ute i världen kunde ställa oss inför valet
att markera en ståndpunkt eller att
iaktta tystnad. Nu har regeringen talat,
och jag hoppas att den skall fortsätta
att tala -—• helst litet längre och
med något utförligare motivering än
vad utrikesministern i dag kunnat göra
som svar på en enkel fråga.

Jag uttrycker också, herr talman, den
förhoppningen att regeringen därvid
skall fästa uppmärksamheten på bland

annat de skärpta hugg'' mot judarna i
Polen och Sovjet som nu utdelas och
som har väckt uppmärksamhet i denna
kammare tvärsigenom alla partigränser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tiondebeskattningen
av laxfisket i Torne älv

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Petersson har frågat
mig vilka åtgärder soim jag vidtagit
för att avveckla tiondebeskattningen av
laxfisket i Torne älv.

Att laxtiondet fortfarande lever kvar
torde bero på en särskild bestämmelse
därom i gällande konvention av år
1927 mellan Sverige och Finland om
laxfisket i Torne älv. Avsikten är att
avskaffa återstående tiondebeskattning
så snart som möjligt. Svenska och finska
sakkunniga har under de senaste
åren förarbetat en ny reglering av olika
frågor rörande Torne älv, som är
avsedd att ersätta 1927 års fiskekonvention.
Under arbetets gång har föreslagits
att 1927 års bestämmelse om laxtionde
skall utgå. Enligt vad jag inhämtat
framläggs förslag till ny överenskommelse
inom kort. Man har därför
anledning räkna med att den otidsenliga
beskattningen av laxfisket skall
bringas ur världen.

Vidare anförde

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 19GS

Svar på fråga ang. inställandet av viss militär manöver

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Sträng för svaret på min fråga och tar
fasta på vad som står ii svaret, att den
otidsenliga beskattning det här gäller
skall bringas ur världen. Jag är emellertid
förvånad över att så inte redan
har skett.

Statsrådet säger i svaret: »Att laxtiondet
fortfarande lever lcvar torde bero
på en särskild bestämmelse därom i gällande
konvention av år 1927 mellan
Sverige och Finland om laxfisket i Torne
älv.» Detta har emellertid inte hindrat
Finlands riksdag från att redan 1961
besluta om att inte längre uppbära laxtionde
i Torne älv. Finska riksdagen
beslöt till och med att sedan 1927 fonderade
laxtiondemedeTskulle återbetalas
till fiskerättsägarna. I Sveriges riksdag
skrev bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 21 år 1963 att laxtiondet borde
avvecklas, och utskottet förutsatte
då att Kungl. Maj :t så snart som möjligt
skulle vidta erforderliga åtgärder
för en avveckling av denna beskattning.
Jag beklagar att det är så segt att
få bort denna pålaga, som alla säger sig
vilja ha bort.

Man kan också anföra andra fall, där
statsmaskineriet arbetar orimligt långsamt,
t. ex. i fråga om fiskerätten för
jordbrukarna i Norrbottens lappmarker,
där det gäller att ge en liten grupp
människor samma rättigheter som kommit
andra i liknande situationer till

del.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. inställandet av viss
militär manöver

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Eskilsson har frå -

gat mig om orsaken till att årets vårmanöver
inom Bergslagens militärområde
har inställts. Vårmanövern, som
här avses, var planerad för värnpliktiga
under grundutbildning till tiden 28/3
—3/4 1968.

Jag kan inte gå in på de berörda
myndigheternas disposition av tillgängliga
medel i detta särskilda fall. Totalt
sett fanns erforderliga medel tillgängliga
för att genomföra planerad övningsverksamhet
inom armén. Allmänt kan
jag säga att de militära myndigheterna,
liksom andra myndigheter, fortlöpande
måste pröva hur tillgängliga medel
skall disponeras så, att de utnyttjas på
det effektivaste sättet. Givetvis kan därvid
tidigare uppgjorda planer behöva
ändras.

Vidare anförde

Herr ESKILSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Meddelandet om att ifrågavarande
manöver skulle inställas återgavs i pressen
den 9 mars, och manövern skulle
påbörjas den 28 samma månad, vilket
också framgår av det svar som försvarsministern
här lämnat. I sammanhanget
utfärdades en kommuniké från
miloledningen om att det förelåg medelsbrist,
vilket skulle utgöra den egentliga
orsaken till att övningarna måste
inställas.

I den debatt som förts i försvarsfrågan
har inställandet av manövern använts
som bevis för att försvaret fått
otillräckliga medelsanslag. Den verkliga
orsaken till inställandet av manövern
har senare visat sig vara att man i miloledningen
gjort en felräkning beträffande
tyganslaget till militärområdet i
fråga på inte mindre än 500 000 kronor.
Miloledningen borde enligt min
mening, så snart felräkningen upptäcktes,
i en ny kommuniké ha meddelat
pressen uppgift härom.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Svar på fråga ang. viss ersättning till polisman

Jag ber att än en gång få tacka försvarsministern
för beskedet, som tydligt
visar att det inte var medelsbrist som
var den egentliga orsaken till inställandet
av manövern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. viss ersättning till
polisman

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig när förslag kan väntas till
bestämmelser angående ersättning till
polisman för kroppsskada åsamkad under
tjänsteutövning.

Frågan om ersättning till polismän
med anledning av kroppsskada under
tjänstgöring kan enligt min mening inte
ses isolerad. Den berör även andra
grupper av arbetstagare. Utredningsarbete
i frågan pågår inom Kungi.
Maj:ts kansli. Det har emellertid visat
sig att de problem som måste lösas är
mycket komplicerade. Utredningen har
ännu inte kunnat slutföras. Under utredningsarbetet
har också fråga uppstått,
om ersättningsfrågorna kan och
bör lösas avtalsvägen eller genom någon
form av försäkring.

Jag är medveten om angelägenheten
av att dessa frågor bringas till en lösning
så snart det är möjligt.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
justitieministern för svaret på min
fråga vill jag säga att jag faktiskt inte
hade väntat mig ett så negativt besked
som det jag fått. Det finns anledning
att erinra sig att riksdagen så tidigt
som år 1958 begärde förslag från Kungl.
Maj :t i detta ärende och att en utred -

ning då också tillsattes, som avgav sitt
förslag 1963. Alltsedan dess har tiden
varit inne för en lösning av den sak jag
här tagit upp.

Det finns vidare anledning att erinra
sig att det år 1965 framlades ett förslag
om ersättning för sakskada, vilket
enbart gällde poliser och icke de andra
yrkesgrupper som justitieministern nu
i sitt svar menar också bör beaktas när
man löser frågan om ersättning för
kroppsskada.

Jag vill fråga varför man nu anser
att de problem som måste lösas är så
komplicerade. Hänger det inte samman
med den omständigheten att det betraktats
som motiverat att inte bryta ut polisens
ersättningsfrågor ur det stora
sammanhanget utan att i stället foga
in dessa i arbetet på att lösa också de
andra yrkesgruppernas problem? Jag
förstår att det kan möta svåra avvägningar,
men enligt min mening borde
man på samma sätt som man gjort när
det gäller sakskada kunna lösa ersättningsfrågorna
i samband med kroppsskada
för polisman separat och därefter
utarbeta de bestämmelser som skall gälla
för andra yrkeskategorier.

Jag behöver inte erinra justitieministern
om de ökade risker som polisen i
dag möter i sin tjänsteutövning och de
följder detta kan få genom att poliserna
medvetet eller omedvetet underlåter
att ingripa när situationen synes
alltför riskabel.

Tillåt mig säga att jag finner att regeringen
i ett hänseende är ganska konsekvent,
nämligen när det gäller en viss
inaktivitet i fråga om de här ersättningarna,
som dock syftar till att stödja
ordningsmakten, och jag beklagar
denna inaktivitet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det framgår av mitt
svar att jag också anser det beklagligt
att denna ersättningsfråga ännu inte har
kunnat lösas. Men fru Kristensson och

8 Nr 27 Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. beställningar hos svenska företag från länder med odemokratiskt
statsskick

jag har ju så till vida ett gemensamt förflutet,
att vi båda var med och förhandlade
om löner och andra förmåner
under den gamla ordningen. Och jag har
ett intryck av att det tar längre tid och
är svårare att numera nå fram till lösningar
när det gäller särskilda grupper.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara erinra
justitieministern om det remissyttrande
som statens avtalsverk avgav på denna
punkt i anledning av motioner i ärendet
från högerpartiet. I detta remissyttrande
sades klart ifrån att man betraktade
ersättning för kroppsskada icke
som en avtalsfråga utan som en fråga
vilken borde lösas på offentligrättslig
väg.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Man kan ha delade meningar
om den saken •— det är helt beroende
av på vilket sätt man anser att
denna fråga skall lösas.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Som jag ser saken är
det mest angelägna att frågan löses och
att den löses snart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. beställningar hos
svenska företag från länder med odemokratiskt
statsskick

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag anser att svenska företag
av politiska hänsyn bör avslå beställningar
från länder med odemokratiskt
statsskick, även om detta innebär att en
väsentlig del av företagets anställda

måste avskedas på grund av bristande
ordertillgång.

Svaret på frågan är nej. Jag vill emellertid
erinra om att det i den mån
beslut om ekonomiska sanktioner fattats
av Förenta Nationerna i den ordning
stadgan föreskriver kommer, såsom
i fallet Rhodesia, någon export
från Sverige inte att tillåtas.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lange för svaret och framför
allt för att innehållet var så positivt.

Jag är övertygad om att de anställda
i det företag som genom det eventuella
projektet i Mocambique aktualiserat
principfrågan är tacksamma för denna
entydiga deklaration från regeringen.
Och det gäller säkerligen inte bara inom
detta företag utan på många andra
håll. Inte minst bör regeringens deklaration
utgöra en tankeställare för SSUkretsar.

Bättre sent än aldrig, brukar man ju
säga, och det finns anledning att fråga:
Varför har inte regeringen klart uttalat
sig tidigare? Varför tvekar regeringen?
Herr Lange hade tillfälle att uttala sig
i första kammaren för en vecka sedan
i en frågedebatt med herr Ahlmark.
Mellan raderna i protokollet från debatten
kan man visserligen skymta en
positiv inställning till detta ASEA-projekt
i Mozambique — men varför inte
säga det rent ut?

I dag får vi i alla fall klart besked,
några dagar efter det att LO-ordföranden
Arne Geijer ställt sig bakom ludvikaarbetarnas
beslut att inte protestera
mot att ASEA levererar utrustning till
det ifrågavarande kraftverket. Arne
Geijer anser att om ASEA får ordern
på cirka 120 miljoner kronor, så är det
ett plus för vår trygghet. Avstår ASEA
blir det ett annat företag i ett annat

Onsdagen den 22 maj 1968 Nr 27

Svar på fråga ang. beställningar hos svenska

statsskick

land som bereder sina anställda sysselsättning.
Situationen för det fattiga folket
d Mozambique är densamma vilket
företag, ja, vilket land som än får ordern.

Det finns skäl att slå fast, herr talman,
att fackföreningsrörelsens ledning
består av praktikens män, som låtit det
sunda förnuftet råda. Skulle Sverige nu
börja grunda sin handelspolitik på olika
ideologiska ställningstaganden, välja
handelspartners och projekt efter godtagbara
regimer, hamnar vi så småningom
i en ohållbar situation.

Sveriges förmåga att bistå de underutvecklade
länderna är grundad på att
vår sysselsättning är hög och vår ekonomi
sund. Våra politiska ställningstaganden
till ej acceptabla regimer får
ta sig andra uttryck och i andra former.
Det har också herr statsrådet
Lange framhållit i sitt svar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa herr Wennerfors
och kammarens övriga ledamöters
uppmärksamhet på att den fråga
av herr Ahlmark som jag besvarade i
första kammaren inte var densamma
som den som ställts av herr Wennerfors
i denna kammare.

Den första frågan löd: »Är regeringen
positiv till svenska privata investeringar
i Mozambique medan krig där pågår
liksom den är till den snabbt vidgade
handeln med Portugal på grund av
medlemskapet i EFTA?» På den frågan
svarade jag ett klart och otvetydigt nej.

Det skulle jag göra i dag också, om jag
hade fått samma fråga av herr Wennerfors.
Förhållandet är ju att när det gäller
beställningar och löpande handel
har regeringen under nuvarande omständigheter
inga möjligheter att ingripa.
Jag har sagt att vi heller inte
har för avsikt att skaffa oss sådana möjligheter
i tannan ordning än att vi inom
Förenta Nationerna i olika samman -

företag från länder med odemokratiskt

bang kan verka för ekonomiska sanktioner
gentemot vissa länder bl. a. som
led i kampen mot rasförtryck.

Herr Wennerfors’ fråga gäller om vi
i Sverige över huvud taget skall driva
handel med diktaturstater. En sådan
fråga kan bara besvaras med nej. Det
är företagen — och det vet herr Wennerfors
lika val som kammarens övriga
ledamöter —• som själva har att avgöra
med vilka de driver handel. De enda
fall där ingripande kan förekomma är
om sanktionsbeslut fattats i FN. Har så
skett kommer regeringen, så som jag
angivit i mitt svar på frågan, att förhindra
export från Sverige, oavsett respektive
företags intressen.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag är synnerligen medveten
om att frågan i första kammaren
i förra veckan gällde investeringar, men
jag misstänker att frågan hade fått en
litet olycklig utformning, så att debatten
i första hand kom att gälla investeringar.
Det får dock frågeställaren stå
för. Jag anser emellertid att herr Lange
skulle ha kunnat utnyttja tillfället till
att klart uttala sig även när det gäller
den i dagens fråga berörda typen av beställningar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr tahnan! Herr Wennerfors får
tycka och tänka vad han vill om mitt
svar i första kammaren. Jag hoppas att
herr Wennerfors ändå medgeir att här
bär jag uttryckt mig klart och sagt att
vi driver handel med olika länder oavsett
regimen i den män det inte förhindras
genom i FN fattade beslut. Föreligger
inga sådana beslut har regeringen
ingen möjlighet att ingripa. Det
är på företagen det ankommer att av -

görelser.

-Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

gora med vilka de vill träffa affärsupp -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. teleservicen i glesbygderna

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag har tidigare framhållit
att jag med största tillfredsställelse
noterat vad herr Lange sagt i dag.
Det gäller inte minst det lian framhöll
i sitt senaste inlägg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. teleservicen i glesbygderna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Lundmark har frågat
mig om jag uppmärksammat att
automatiseringen av telenätet och därav
följande indragning av telefon- och
samtalsstationer ute i glesbygderna inneburit
en försämrad service för de telefonlösa
och för den vägfarande allmänheten
och om jag överväger åtgärder
att minska dessa olägenheter, exempelvis
genom tillämpning av generösare
regler för anordnande av telekiosker
där så bedöms angeläget.

Genom den ökade telefontätheten har
behovet av allmänna samtalsapparater
successivt minskat. För närvarande har
över 90 procent av hushållen i landet
telefon. I fråga om glesbygdsområdena
visar vissa undersökningar att telefontätheten
för hushållsabonnemang i dagens
läge t. o. in. är något större än för
landet i genomsnitt. De särskilda telekommunikationsproblem
som likväl kan
föreligga i glesbygdsområden är bl. a.
föremål för överväganden inom den arbetsgrupp,
som behandlar glesbygdens
servicefrågor.

Frågan om uppsättning av allmänna
samtalsapparater får av televerket bedömas
med hänsyn tagen å ena sidan till
önskemålet att ge allmänheten en så
tillfredsställande service som möjligt
och å andra sidan till verkets kostnader

för denna service. I regel anordnas sådana
samtalsmöjligheter i anslutning
till en samlad bebyggelse, järnvägs- och
busstationer, platser som är turistmål i
någon större utsträckning etc. Lokaliseringen
av telefonanläggningarna sker
vanligtvis i samråd med vederbörande
kommunala myndigheter.

Vidare anförde

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga. Det är gott att höra att detta
spörsmål har uppmärksammats i kanslihuset.

Automatiseringen av teletrafiken har
inneburit en stor och uppskattad förbättring
för den stora allmänheten, även
ute på landsbygden, samtidigt som den i
vissa fall tyvärr fört med sig försämrad
service för de telefonlösa och för
den vägfarande allmänheten. Genom automatiseringen
kom de små samtalsoch
växelstationerna bort och med dem
de hjälpsamma telefonföreståndarna.
Självfallet är det inte rimligt att begära
att man i varje by skall ersätta dessa
växelstationer med samtalsstationer eller
telekiosker, men det bör vara möjligt
i större byar och knutpunkter.

Jag är medveten om att televerket är
ganska restriktivt i denna fråga, då
tillsyn och skötsel av dylika anläggningar
ställer sig relativt kostsamma.
Verket kräver därför stundom garanti
för en viss minimdintäkt av samtalsavgifter,
något som man ute i bygderna
är obenägen att lämna. Jag tror att det
med en mera positiv inställning hos televerket
skulle vara möjligt att ordna
denna fråga på för alla parter rimliga
villkor. Jag vet att om man i bygderna
är obenägen att lämna ekonomiska garantier,
är man mera villig att göra vissa
insatser så att säga in natura — såsom
att svara för viss tillsyn, städning,
belysning, snöskottning o. d. — för dessa
samtalsanläggningar.

Onsdagen den 22 maj 1968 Nr 27

Svar på fråga ang. fortsatt propaganda för trafiksäkerhet

Dessa allmänna samtalsapparater torde
också ibland kunna placeras i anslutning
till annan serviceinrättning,
såsom butik, bensinstation o. s. v., vilket
förenklar anläggningen. En generösare
attityd hos televerket och bättre
kontakter verket och kommunerna
emellan bör göra det möjligt att klara
denna servicefråiga. Jag tackar än en
gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. fortsatt propaganda
för trafiksäkerhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Josef son d Arrie
har frågat mig om jag kommer att medverka
till att en intensiv propaganda
för trafiksäkerhet, liknande den som
prövades i samband med övergången till
högertrafik föregående höst, kommer
att användas även i år i syfte att ytterligare
minska antalet trafikolyckor.

Informationsverksamheten i samband
med övergången till högertrafik har
medfört en betydande förbättring av
allmänhetens kunskaper om trafikreglerna
och om hur man bör uppträda i
trafiken. De metoder för planläggning
och samordning av information och för
mätningar av kunskapsläget som infördes
av högertrafikkommissionen tillämpas
nu av statens trafiksäkerhetsverk.
Verket samarbetar härvid med rikspolisstyrelsen
och andra berörda myndigheter
samt med Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande och andra
organisationer, som är verksamma på
trafiksäkerhetsområdet. Informationsverksamheten
bedrivs fram till den 1
september enligt en plan, som utarbetats
i samråd med dessa myndigheter
och organisationer. Överläggningar på -

går om innehållet i en liknande plan
för perioden den 1 september 1968—■
den 28 februari 1969.

Vidare anförde:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

Jag noterar med tillfredsställelse att
man har för avsikt att fortsätta med
den upplysnings- och informationsverksamhet
som påbörjats förra året och
att man nu utnyttjar de erfarenheter
denna gav.

Ser vi tillbaka på statistiken över trafikolyckorna
under förra året, finner vi
att det trots övergången till högertrafik
ändå inträffade en nedgång beträffande
både antalet trafikolyckor och antalet
dödade i trafiken. Orsaken till detta
förhållande kan vara svår att ange,
men enligt min uppfattning har den
mycket skickligt upplagda upplysningsoch
propagandakampanjen för bättre
trafiksäkerhet och större hänsynstagande
i trafiken betytt mycket för den positiva
utvecklingen. Det är därför som
jag anser det vara väsentligt att man
fortsätter i den inslagna riktningen.

Detta är inte minst angeläget just nu,
då vi dels har fått hastighetsgränserna
på vissa vägar betydligt höjda, dels kan
under de närmaste månaderna förutse
en ökad trafikintensitet.

De nya differentierade hastighetsgränser
som nu prövas ger besked till
trafikanterna om de högsta tillåtna hastigheterna
på berörda vägsträckor. Detta
är dock ingalunda någon garanti för
att nämnda hastigheter alltid är de för
vägen mest lämpliga. Inte minst på
denna punkt vore det värdefullt med en
mera intensiv upplysning.

Enligt statsrådets svar bedrivs denna
informationsverksamhet efter en fastställd
plan. Jag vill hoppas att man inte
är mera bunden till denna plan än att
man när det inträffar något — exem -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. tillhandahållandet av

pelvis som nu i början av maj, då hastighetsgränserna
höjdes — kan sätta in
en speciell kampanj och att man då,
liksom man gjorde förra året, utnyttjar
radio, TV och massmedia i övrigt.

Enligt min mening är det möjligt att
just genom upplysningar och propaganda
åstadkomma en bättre trafiksäkerhet
på våra vägar. Man kan därigenom förmå
trafikanterna att ta större hänsyn
till varandra, och detta tillsammans
kan ytterligare nedbringa antalet trafikolyckor.

Jag förväntar att kommunikationsministern
medverkar till att man här
utnyttjar alla de möjligheter som står
till buds för att föra utvecklingen vidare
i denna riktning.

Med detta, iherr talman, ber jag att än
en gång få uttala mitt tack för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det var bara ytterligare
en synpunkt som jag tycker förtjänar
att understrykas i sammanhanget. När
denna informationsverksamhet skall bedrivas,
så bör det naturligtvis inte ske
med sådan intensitet, att allmänheten
slår dövörat till, utan det gäller för trafiksäkerhetsverket
och dem som har ansvaret
för verksamheten att hela tiden
följa utvecklingen med stor uppmärksamhet
och sätta in informationen vid
rätt tidpunkt och i rätt omfattning.

Vi är i övrigt, det kan jag försäkra
herr Josefson i Arrie, helt överens om
angelägenheten av att följa dessa frågor
med den största uppmärksamhet.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag är helt överens med
statsrådet om att informationen skall
sättas in vid rätt tidpunkt. Anledningen
till min fråga var just att jag tyckte att
man saknade något av detta vid övergången
till de differentierade hastigheterna.

Nu har kanske den rådande väderleken,
i varje fall i stora delar av vårt

kommunikationstabellen

land, medfört att den trafikökning som
i vanliga fall uppstår under denna årstid
har hämmats, vilket medverkat till
att olycksfallsstatistiken ändå har kunnat
hållas nere. Men det är just vid ett
sådant tillfälle som detta som jag anser
det nödvändigt att satsa mera än vad
man gjort på information.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. tillhandahållandet av
kommunikationstabellen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag anser det vara tillfredsställande
att allmänheten inte kunnat
inköpa den nya kommunikationstabellen
fyra dagar före den omfattande
trafikomläggningen den 12 maj.

Det är utan tvekan otillfredsställande
att tidtabellen inte fanns att köpa fyra
dagar före trafikomläggningen.

Den nya tidtabellen har inneburit
mycket stora omläggningar i olika avseenden
och medfört stor arbetsbelastning,
inte bara för SJ utan även för de
olika tryckerier i landet som skal)
trycka planer och tidtabeller. Det är
därför förklarligt, men inte desto mindre
beklagligt, att produktionsplanerna
inte kunnat hållas, trots att tryckeritekniska
och personella resurser utnyttjats
maximalt. Den mest bidragande
orsaken till förseningen har varit ändringsarbetets
stora omfattning. Vidare
bär fastställandet av tidtabellsändringar
för lokala tåg fördröjts på grund av
sena besked om införandet av femdagarsvecka
i en del skolor och den
återverkan på lästiderna under övriga
dagar som detta medför.

Den inträffade förseningen kommer
enligt vad jag inhämtat att föranleda en

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

översyn av SJ:s publicering av tidtabellen.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min
fråga. Statsrådet och jag är tydligen
helt överens. Det är inte tillfredsställande
att man fyra dagar före den stora
trafikomläggningen inte har kunnat
köpa en kommunikationstabell. Då det
är fråga om en så stor omläggning, bör
allmänheten ha möjligheter att i god
tid, helst flera veckor i förväg, köpa en
tabell. Alla som i tid vill planera en
resa har nu tvingats att vända sig till
resebyråer eller till SJ:s stationer för
att inhämta upplysningar, och personalen
på dessa har redan tidigare
många arbetsuppgifter, varför dessa förfrågningar
medfört besvärligheter.

Det har upplysts mig att man inte
heller fyra dagar efter trafikomläggningens
genomförande har kunnat inhandla
en kommunikationstabell — upplagan
tåg snabbt slut — och inte heller
i dag kan man göra det; enligt uppgifter
i tidningarna kommer inte en
ny upplaga förrän den 27 maj. Inte heller
detta är tillfredsställande.

Jag hoppas att den översyn av SJ:s
publicering av tidtabellen som omnämnes
i slutet av svaret även kommer att
ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. psykologutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
chefen ’ för utbildningsdepartementet
vilka åtgärder han ämnar vidta med an -

Svar på fråga ang. psykologutbildningen

ledning av det förslag till förbättrad
psykologutbildning som överlämnades
till ecklesiastikdepartementet 1965 och
som sedan dess vilat i avvaktan på
UKAS-förslaget. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Det av universitetskanslersämbetets
arbetsgrupp för fasta studiegångar
framlagda förslaget till utbildningslinjer
vid filosofisk fakultet omfattar bl. a.
en utbildningslinje för grundutbildning
av psykologer. Arbetsgruppens förslag
är f. n. på remiss. Frågan om den fortsatta
utbildningen av psykologer sammanhänger
även med förslaget till reformerad
forskarutbildning. Detta förslag
är f. n. under beredning inom utbildningsdepartementet.
Jag är därför
inte beredd att nu redovisa några förslag
till reformerad psykologutbildning.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för svaret på min enkla fråga.

För tre år sedan gjordes från universitetskanslersämbetet
en hemställan i
denna sak. I korthet kan bakgrunden
sägas vara att vi har en teoretisk psykologutbildning
enligt Kungl. Maj:ts brev
av den 28 juli 1958 och att den tillämpade
utbildningen sker i Sveriges psykologförbunds
regi. Vi har en licentiatutbildning
med 18 månaders tillämpningsutbildning
och en fil. kand.-utbildning
med sex månaders tillämpningsutbildning
utöver den teoretiska utbildningen.
S:t Lukasstiftelsens diplom gäller
här för fyra av de sex månader som
Sveriges psykologförbund kräver som
tillämpningsutbildning.

Mellan 1961 och 1964 arbetade en utredning
som leddes av professor Kjell
Härnqvist. Denna utredning skulle speciellt
ta sikte på utformningen av tilllämpningsmomenten.
Den 9 februari
1965 utfärdades universitetskanslersäm -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. skärpta bestämmelser för obligatorisk bilbesiktning

betets promemoria med förslag till utbildningsplan,
och den 7 juli 1965 lämnade
ämbetet en skrivelse till Kungl.
Maj :t med en hemställan.

Trots UKAS:s utbildningslinjer råder
inte klarhet på denna punkt. Enligt
universitetskanslersämbetets skrivelse
av den 7 juli 1965 skulle utbildningen
bli mer målinriktad och innefatta teori
plus kvalificerad tillämpning vid utbildningsinstitutioner
— det var ett
starkt önskemål, ja, ett krav. Det nya
examensämne som föreslogs var tilllämpad
psykologi som betonades som
särskilt väsentligt. Psykologi, sociologi,
pedagogik och det nya ämnet tillämpad
psykologi krävdes för att utbildningen
skulle bli moderniserad.

Det är framför allt UKAS:s utbildningslinjer
10, 12, 13, 14, och 15 som
rymmer ämnet psykologi, och för detta
ämne används poängberäkning. Utbildningslinje
12 tar sikte speciellt på psykologi.
Studiearbetet under helt läsår
värderas till 40 poäng för psykologi, 20
poäng för sociologi och 20 poäng för
pedagogik, uppdelat på grundkurs och
påbyggnadskurs.

1 UKAS:s utbildningslinjer saknar jag
emellertid just det ämne som utredningsmannen
och flera andra speciellt
har önskat, nämligen tillämpad psykologi.
Statsrådet meddelar nu att frågan
trots allt vilar, att förslaget för närvarande
remissbehandlas och att även den
reformerade forskarutbildningen sammanhänger
med denna fråga. Jag hoppas
att klarhet inom en mycket snar
framtid kan vinnas, eftersom kritik i
skilda sammanhang har riktats mot den
utbildning som nu ges.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. skärpta bestämmelser
för obligatorisk bilbesiktning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Rubin har frågat
mig, om jag avser vidta några åtgärder
för att skärpa bestämmelserna vid obligatorisk
bilbesiktning vad avser t. ex.
däckens beskaffenhet och eventuell koloxidhalt.

Vad först gäller kontrollen av däck
är det inte riktigt som uppgivits i vissa
tidningsartiklar under senare tid, att
nuvarande regler inte skulle ge besiktningsmännen
möjlighet att förelägga ny
besiktning eller utfärda körförbud, om
däcken är undermåliga. Enligt de anvisningar
till besiktningsmännen som
trafiksäkerhetsverket svarar för skall
viss allvarligare nedslitning föranleda
föreläggande eller förbud. När det gäller
mönstringen bygger anvisningarna
på undersökningar som utförts bl. a. inom
statens väginstitut. Enligt vad jag
inhämtat uppmärksammar trafiksäkerhetsverket
i hög grad den här frågan
och undersöker fortlöpande i vad mån
trafiksäkerheten kräver skärpta bestämmelser
i detta och andra hänseenden.

I fråga om avgaskontrollen har kommunikationsdepartementets
ledningsgrupp
på bilavgasområdet lagt fram två
betänkanden, nämligen ett i höstas om
dieselbilarna och ett nyligen om avgasrening
på bensindrivna bilar. I båda
fallen förutsätter gruppen, att efterlevnaden
av de nya reglerna skall kontrolleras
bl. a. vid kontrollbesiktning. Betänkandet
om de bensindrivna bilarna
remissbehandlas för närvarande. När
det gäller föroreningarna genom dieselavgaser
överlämnade Kungl. Maj :t i går
till riksdagen en proposition med förslag
till åtgärder.

Om det är kontrollen av koloxidhalt
i förar- och passagerarutrymmen herr
Rubin menar, så vill jag svara att jag
inte kan finna något initiativ påkallat
från min sida. En ingående sådan kontroll
sker i samband med typ- och
registreringsbesiktning, och vid kon -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Svar på fråga ang. skärpta

trollbesiktning undersöks alla punkter
där läckage kan tänkas förekomma.
Inom trafiksäkerhetsverket och AB
Svensk bilprovning följer man noggrant
utvecklingen och är beredd att
vidta de ytterligare åtgärder som kan
visa sig påkallade.

Vidare anförde:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Statsrådet säger i sitt svar, att besiktningsmännen
—• om en bils däck är
undermåliga — har möjlighet att förelägga
ny besiktning eller utfärda körförbud.
Detta är givetvis en självklar
sak. Men nu är det en gång så, att bilprovningen
många gånger bedömer
däcken ganska lättvindigt. Av över
114 000 anmärkningar på däck under
1967 resulterade cirka en halv procent
i förelägganden om ny besiktning eller
körförbud. Åtskilliga undermåliga däck
resulterar blott och bart i ett påpekande.

Låt mig ta ett exempel. Tidningen
Expressen lät en av sina medarbetare
kontrollera sin tio år gamla bil vid en
bilprovningsanstalt. Tre av bilens däck
var nedslitna, medan det fjärde rent
ytligt syntes vara i bättre skick. Men
vid närmare kontroll skulle det ha visat
sig att detta däck var sönderskuret
på insidan, dvs. explosionsfärdigt och
odugligt. Vid kontrollen påpekade man
visserligen att tre däck var omönstrade,
men ingen såg att det fjärde var
helt odugligt. Om helljuset på den här
bilen inte hade varit svagt, skulle bilen
trots sina slitna däck ha blivit godkänd.
Nu fick bilägaren på grund av
det bristfälliga ljuset ett föreläggande
att komma igen om två och en halv månad
för ny besiktning. Med andra ord
skulle en trafikfarlig bil med odugliga
däck och dåligt ljus få köra omkring
på våra vägar i två och en halv månad.

bestämmelser för obligatorisk bilbesiktning

Odugliga däck resulterar för närvarande
ofta endast i påpekanden. På
baksidan av bilprovningens formulär
står det visserligen att bristerna snarast
skall avhjälpas och att föraren vid
en flygande besiktning kan föreläggas
att inom viss tid se till att bristerna
avhjälps. Men det är ju ingen som kontrollerar
att så sker, om man nu inte
råkar ut för en flygande besiktning.

Det är också värt att notera att kommunikationerna
mellan Svensk bilprovning
och polisen är synnerligen dåliga;
man använder vid besiktningen
skilda normer. En bil som inte blir godkänd
av bilprovningen kan godkännas
av polisen eller tvärtom.

Enligt min mening måste kommunikationsministern
ta ett initiativ i den
här frågan. Det är nödvändigt att inse
att slitna däck är lika farliga som t. ex.
dåliga bromsrör och att man måste ta
steget fullt ut och tillämpa hårdare bedömningsregler.

Vad beträffar koloxidproven anser
jag att sådana skulle vara obligatoriska
vid varje bilbesiktning. Under 1966 avslöjade
Svensk bilprovning bristfälligheter
i fråga om avgassystemet på
203 000 bilar, dvs. på nära 20 procent
av alla besiktigade fordon. Många
av våra mer eller mindre oförklarliga
trafikolyckor förorsakas av koloxid,
något som Svensk bilprovning också
påpekat i en utredning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill gärna säga att vi
naturligtvis har all anledning att med
mycket stor uppmärksamhet följa frågan
hur man på ett effektivt sätt skall
möta de risker som kan vara förenade
med att bilägare kör med nedslitna däck.
Men när det gäller att avgöra huruvida
en ny inställelse vid bilprovningsanstalten
skall ske följer man den enligt
min mening riktiga principen, att bilägaren
inte skall åsamkas extra kostnader
och besvär, om detta inte är sak -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. verkningarna av svenska företags investeringar i utlandet

ligt välmotiverat. Att felaktigt inställda
strålkastare har justerats på ett riktigt
sätt bör en besiktningsman kontrollera,
men att ett nytt däck har monterats
på bilen kan bilägaren så att säga
själv konstatera. En effektiv kontroll
över fordonsägare, sonx avsiktligt nonchalerar
påpekanden om att ett eller
flera däck måste bytas ut, är det i och
för sig rätt svårt att åstadkomma. Vi
måste vara beredda att medge, att om
en fordonsägare verkligen vill komma
förbi kontrollen, så kan han för tillfället
skifta däck eller byta hjul och
uppträda inför besiktningsmannen med
bättre däck än han sedan kommer att
använda.

Men jag medger att detta är besvärliga
frågor, som man bör följa med
mycket stor uppmärksamhet. Bestämmelserna
för bilbesiktningen är dock
sådana att det bör vara möjligt att
hålla utvecklingen under kontroll. Man
bör bl. a. genom den flygande besiktningen
ha rätt goda möjligheter att slå
ned på sådana här fall.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag medger att det
finns bestämmelser men jag vill att
dessa bestämmelser skall skärpas. Vad
är det för mening att få ett påpekande
om att man skall göra en sak, om det
sedan inte kontrolleras att påpekandet
verkligen leder till någon åtgärd? Skulle
det inte vara ett gott tips att var och
en, som får ett påpekande vid en bilprovningsanstalt,
i fordonet ständigt
skulle medföra det besiktningsformulär
som därvid utfärdats, så att polisen
vid en flygande besiktning kunde se
att en kontroll har gjorts och om fordonets
ägare i anledning härav har vidtagit
någon åtgärd eller ej? När man
nu enligt gällande bestämmelser i fordonet
skall ha med sitt besiktningsinstrument
skulle det vara bra om man
även hade med sig kontrollhandlingen
från den årligen återkommande bilprovningen.
Detta skulle underlätta po -

lisens arbete vid en flygande besiktning.

Att detta är en vital fråga framgår av
att av 50 000 däck som under en tidsperiod
kontrollerades i september 1967
i medeltal endast 54 procent hade slitbanan
kvar. Framdäcken hade något
högre värden än bakdäcken, men det
sämsta däcket på varje undersökt bil
hade i medeltal 37 procent av slitbanan
kvar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är många åtgärder
som i detta sammanhang är intressanta.
Vi arbetar på att skapa effektivare möjligheter
till den kontroll som kan bli
aktuell. Våra möjligheter att kunna ingripa
mot syndare samt att skapa förutsättningar
för den flygande besiktningen
att arbeta effektivare blir bättre,
när vi får det nya bilregister som
vi för närvarande håller på att arbeta
fram.

Jag vill försäkra herr Rubin att vi
inte på något sätt nonchalerar de risker
som är förknippade med de frågor
som han tagit upp. Jag vill också försäkra
herr Rubin att trafiksäkerhetsverket
och andra organ som handlägger
dessa frågor verkligen följer dem
med mycket stor uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. verkningarna av
svenska företags investeringar i utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Wikner har frågat
mig, om de senaste årens kraftiga
ökning av svenska företags investeringar
i utlandet bidragit till en ökad
arbetslöshet i vårt land.

I sådana fall då svenska företag flyt -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Svar pa fråga ang. verkningarna av svenska företags investeringar i utlandet

tat ut hela eller delar av tillverkningen
i Sverige, vilket skett t. ex. inom konfektionsindustrin,
har i vissa fall sysselsättningsminskningar
skett.

I andra fall har däremot utlandsinvesteringarna
gjorts för att man velat
försäkra sig om kapacitet för att förädla
råvaror och halvfabrikat som man
tillverkar i Sverige och där förädlingen
av olika skäl måste ligga nära kunderna.
Detta gäller t. ex. skogsindustrins
investeringar i Västeuropa. Investeringar
av det slaget skapar ökad trygghet
i, och leder ibland till en ökning
av, sysselsättningen i Sverige.

Det är omöjligt att exakt fastställa
i vilken utsträckning sysselsättningsminskningar
uppkommit i företagen i
Sverige. Men även i de fall där så torde
ha skett i viss utsträckning behöver det
inte ha lett till en långvarig arbetslöshet
med hänsyn till sysselsättningsökningar
på andra håll och omfattande
arbetsmarknadspolitiska insatser.

I de fall företag flyttat ut för att t. ex.
utnyttja det lägre löneläget i vissa länder
har investeringarna ibland utfallit
sämre än man kalkylerat, och företagen
har därigenom gjort den erfarenheten
att de industriella förhållandena
här hemma bl. a. på grund av arbetskraftens
yrkesskicklighet alls inte är
så oförmånliga som ibland görs gällande.

Det effektivaste sättet att begränsa
— och kompensera sig för de negativa
verkningarna av — företagsutflyttningar
är att genom en aktiv näringspolitik
förbättra förutsättningarna för
industriell produktion inom landet.

Det kan tilläggas att vi enligt våra
åtaganden i OECD är förpliktade att
tillåta svenska företag att göra direkta
investeringar i utlandet.

Det bör påpekas i sammanhanget att
det samtidigt skett en inte obetydlig
ökning av utländska direktinvesteringar
i Sverige. Processen går alltså i båda
riktningarna och är en naturlig del av
den vidgade internationella arbetsför -

delning vi eftersträvar för att främja
en fortsatt standardökning.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Jag
är medveten om att denna fråga är
mycket stor och helst borde den naturligtvis
ha ställts som en interpellation.
Trots detta är jag tacksam för att statsrådet
lämnat ett tillfredsställande svar.
Jag anser att en upplysning är värdefull
i en så viktig fråga.

Det som föranlett mig att ställa frågan
är dels uppgifter om att svenska
företags direkta investeringar i utlandet
växt mycket snabbt under 1960-talet, dels att en del av dessa företag
varit dåligt förberedda, dels att företagen
som skäl för investeringar i utlandet
åberopat de höga lönekostnaderna
i Sverige m. in.

Enligt uppgifter har massa- och
pappersindustrins utlandsinvesteringar
uppvisat den snabbaste utvecklingen
av alla branscher. År 1960 fanns endast
tre producerande utlandsf öretag. 1965
hade antalet vuxit till 15 stycken och
antalet där anställda stigit från 700 till
5 000. På grund av denna utveckling
frågar man sig, om detta kommer att
hämma skogsindustrins expansion i
vårt land och leda till friställande av
ytterligare arbetskraft. Denna näring
har och kommer att ha stor betydelse
för befolkningen i Norrland men även
för hela landet. Alla känner till sysselsättningsproblemen
i Norrland och vi
kommer troligen att få brottas med
dessa framdeles, överflyttas mängder
av i näringen investerat kapital från
vårt land till utlandet måste väl detta
inverka menligt på den inhemska skogsnäringen.

Statsrådet säger i sitt svar följande:
»Investeringar av det slaget skapar
ökad trygghet i, och leder ibland till en
ökning av, sysselsättningen i Sverige.»

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. verkningarna av svenska företags investeringar i utlandet

Det är således tveksamt om dessa investeringar
ger ökad sysselsättning i
vårt land. Det kan man faktiskt utläsa
av svaret.

Ökningen av investerat svenskt kapital
i utlandet steg mellan 1960 och 1965
med 80 procent och antalet anställda i
svenska företag i utlandet ökade med
50 procent. Sysselsättningsökningen i
utlandet var enligt uppgift fyra gånger
så snabb som inom industrin i Sverige.

Jag vet att företagen måste ansöka
om tillstånd hos riksbanken då det gäller
investeringar i andra länder än de
nordiska. Någon möjlighet för staten
att kontrollera lönsamhet m. m. tycks
man inte ha. Detta överlåter man helt
åt företagen. Jag anser för min del att
statsmakterna borde fastställa vissa
riktlinjer för företagens investeringar
i utlandet och att en viss styrning i
varje fall torde vara nödvändig. Jag
vill ställa följande fråga: Hur ser statsrådet
Wickman på detta?

Som motiv för utlandsinvesteringar
åberopas företagens ökade lönekostnader,
kapitalbrist samt övriga handelshinder
i vårt land och påfrestningar på
lönsamheten med anledning därav. Lönerna
i de länder där företagen investerar
stiger väl också.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag håller helt med
herr Wikner när han i sin inledande
kommentar påpekar att detta frågekomplex
är så omfattande, att det
egentligen är förtjänt av en ordentlig
interpellationsdebatt.

Mitt svar på herr Wikners fråga hur
jag ser på behovet av en ändrad politik
från statsmakternas sida vad beträffar
svenska företags investeringar
i utlandet måste bli mer kortfattat än
frågan förtjänar. Det finns inget enkelt
kriterium som statsmakterna kan lägga
på de svenska investeringarna utomlands,
helt enkelt därför att det ofta är
så skilda motiv som ligger bakom investeringarna.

Herr Wikner uppehöll sig av naturliga
skäl vid skogsindustrins investeringar
utomlands. Om det exempelvis
investeras i wellpappfabrikation i utlandet
uppstår ingen minskning av produktionen
i Norrbotten. Däremot kan
det bli, och detta var ju eu av herr
Wikners huvudsynpunkter, en minskning
av produktionen, om man förlägger
produktionen av massa till utlandet.
Å andra sidan tror jag inte att vi
behöver vara så bekymrade som vi
kunde ha skäl att vara för några år sedan
inför den här utvecklingen inom
skogsindustrin, detta helt enkelt därför
att de investeringar som så att säga
direkt konkurrerar med sysselsättningen
i Sverige har rätt genomgående visat
sig ha en väsentligt lägre lönsamhet
än vad företagen beräknat. Jag tror
därför att den tendens till investeringar
i massafabrikation utomlands som vi
tidigare sett är bruten.

De flesta svenska utomlandsinvesteringarna
sker för närvarande inom
EEC-området. Enligt uppgift har också
EFTA-investeringarna ökat rätt markant
under det senaste året. När det gäller
EEC har utvecklingen i stor utsträckning
samband med den handelspolitiska
situationen. Jag tror inte att
det är, i varje fall inte i nuvarande läge,
en riktig ståndpunkt att vilja ompröva
den allmänna statliga politiken
beträffande investeringar i utlandet.
De flesta av investeringarna är nämligen
ett led i en förstärkning av de
svenska företagens allmänna konkurrenskraft,
och generellt ökar deras avsättningsmöjligheter
även beträffande
det som produceras i Sverige. Men det
är klart att läget kan komma att ändras
i framtiden och vi får naturligtvis reservera
oss för en sådan möjlighet.

Huvudriktlinjen för politiken måste
vara dels att göra vad vi kan för att
avlägsna det artificiella skälet för
svenska investeringar utomlands som
ligger i de existerande tullbarriärerna,
dels att liksom tidigare inrikta politi -

Onsdagen den 22 maj 1968 Nr 27

Svar på fråga ang. utformningen av utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger
tillträde

ken på en ytterligare skärpning av ansträngningarna
att göra vårt land till
en så attraktiv miljö för industriell
produktion att vi den vägen klarar sysselsättningen
i Sverige. Jag tror inte på
förbuds- och kontrollinjen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det bekymmersamma
är ju att den snabba utvecklingen av
utlandsinvesteringarna inom massaoch
pappersindustrin sedan början av
1960-talet uppges komma att fortsätta.
Det har sagts att omkring två
tredjedelar av företagen uppgivit att
de hade planer på att utvidga sina anläggningar
under 1967 och 1968. Då
frågar man sig om inte denna uppsplittring
av produktionen är till skada och
om inte samma tillverkning skulle kunna
ske i vårt eget land. Det är faktiskt
detta frågan gäller.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. utformningen av utrymmen
i byggnad till vilka allmänheten
äger tillträde

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
socialministern på vilket sätt effekten
följs upp av den ändring i byggnadsstadgan
(SFS 1966/175), som trädde
i kraft den 1 juli 1966 och som innebär
att utrymmen i byggnad till vilken
allmänheten äger tillträde i skälig omfattning
skall utformas så, att de blir
tillgängliga för och kan nyttjas av personer
vilkas rörelseförmåga är nedsatt
till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Hänsyn till de på olika sätt handikappade
är en angelägen sak. Att göra
allmänna lokaler lättare tillgängliga
för personer med nedsatt rörelseförmåga
är ett viktigt led i arbetet på att
underlätta den dagliga livsföringen för
många handikappade.

Den författningsändring som herr
Werner avser tillkom på förslag av de
handikappades riksorganisation och
avsåg att inskärpa betydelsen av att
redan vid projekteringen av byggnader,
som skall inrymma offentliga lokaler,
ta med i beräkningen hur lokalerna
skall kunna göras lätt tillgängliga
för rörelsehindrade. Kontrollen härav
sker genom byggnadsnämndernas försorg
vid granskningen av ansökningar
om byggnadslov. Beträffande staten
och landstingen, som icke är skyldiga
att söka byggnadslov, åligger det vederbörande
myndigheter att självmant följa
byggnadsstadgans föreskrifter. Anmälan
om byggnadsföretaget skall i god
tid göras till vederbörande byggnadsnämnd
som kan vända sig till myndigheten
i fråga eller till Kungl. Maj :t
om den finner att gällande föreskrifter
åsidosatts (66 § byggnadsstadgan).

Jag utgår ifrån att de kommunala
förtroendemännen främst i byggnadsnämnderna
beaktar dessa frågor.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det positiva svaret.

Det är väl inte nonchalans som gör
att de handikappade alltför ofta glöms
bort vid samhällsplaneringen utan snarare
tanklöshet. En prominent person
inom handikapprörelsen har uttalat:
»I stort sett har vi planerat våra samhällen
som om alla människor vore
vuxna, friska i arbetsför ålder.» Tyvärr
har han rätt häri. Vi samhällsplanerar
naturligt nog med tanke på barn och

20 Nr 27 Onsdagen den 22 maj 1968

Svar på fråga ang. utformningen av utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger
tillträde

gamla, men det faktum att vi i dag har
ungefär 500 000 handikappade i de produktiva
åldrarna, varav åtminstone
300 000 torde vara fysiskt handikappade,
kräver naturligtvis också stora insatser
av samhället. De siffror som här
angivits torde vara lågt tilltagna.

Kraven accentueras därav att vi i
framtiden inte har att vänta någon nedgång
eller stagnation i tillväxttakten
för de handikappade — tvärtom. Men
även bortsett från denna dystra prognos
är förhållandena i vad gäller samhällsplaneringen
otillfredsställande för
de handikappade. Därför hälsade vi alla
med stor tillfredsställelse den nya bestämmelsen
— 42 a § — i byggnadsstadgan
som trädde i kraft den 1 juli
1966. Det åligger som statsrådet påpekat
våra olika kommuner att genom
byggnadsnämnderna tillse att denna
paragraf i byggnadsstadgan efterleves.

Egentligen är det väl ofta nog kommunerna
själva som ålägges att ta speciell
hänsyn till de handikappade. Tilllämpningsföreskrifterna
till 42 a §
byggnadsstadgan är inte färdiga, trots
den långa tid som nu förflutit, snart
två år, från det att paragrafen vann
laga kraft.

Det har dock skett en del positiva
ting i paragrafens anda, men alltför
ofta upplever man tråkiga exempel på
uteblivna eller halvhjärtade insatser i
det sammanhanget. Jag kan här ta ett
par exempel. I en av landets framåtsträvande
stadskommuner invigdes för
ett par år sedan ett servicecentrum av
medborgarhuskaraktär med restaurang,
bibliotek, läkarstation, biograf etc.
Många av lokaliteterna är byggda så
att handikappade i rullstol kan ta sig
fram. Men plötsligt kan man mitt i
byggnaden finna en halvtrappa eller
en för trång dörr eller något annat
för den rullstolsbundne hopplöst hinder,
som uppenbarligen har kommit
till av ren obetänksamhet.

Jag kan också ta exempel från tun -

nelbanan i Stockholm, där endast 11
stationer av de 68 kan utnyttjas av rullstolsburna
personer.

Man kan anföra exempel i oändlighet
på detaljer i samhällsplaneringen, som
man tycker borde vara lätt avhjälpta.
Problemet är mångfasetterat. Det vore
väsentligt om man kunde räkna med
att de tillämpningsbestämmelser som
är annonserade till årsskiftet får bli av
bindande karaktär, så att inte ekonomiska
eller andra ovidkommande faktorer
blir avgörande. Dispensförfarande
kan ju alltid tillgripas i specialfall.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De föreskrifter som
herr Werner talar om är beträffande
samlingslokaler bindande. När lagändringen
genomfördes vidarebefordrade
byggnadsstyrelsen de uppslag och förslag
som inkommit från de handikappades
egna organisationer, och avsikten
är att planverket, som nu tagit över
verksamheten, fortlöpande skall utarbeta
de anvisningar som kan befinnas
lämpliga för alt vi skall nå det ursprungliga
syftet med lagstiftningen.

Jag vill än en gång understryka, att
man i denna angelägna fråga får räkna
med att de kommunala förtroendemännen,
i första hand förtroendemännen
i byggnadsnämnderna, skall förstå det
ansvar som åvilar dem, så att man inte
där presterar ett halvgjort arbete med
sådana anordningar som herr Werner
här nämnde om. De skall planera byggnaderna
så, att de handikappade kan
utnyttja lokaliteterna på samma sätt
som vi andra, som har förmånen att
vara friska, kan göra.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag noterade med tillfredsställelse
vad statsrådet sade, att
tillämpnin gsb estämmelserna komm er
att bli bindande, ty det tror jag behövs.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Meddelande ang. plena under återstoden av vårsessionen — Försvarsdebatt

I likhet med statsrådet Lundkvist har
även jag det största förtroende för våra
kommunalmän, och jag utgår från
att de kommer att följa bestämmelserna.
Men faktum är att man ute i kommunerna
inte har reda på hur många
handikappade som fdnns där. Det gjordes
häromdagen en intervju med en
riksdagsledamot som är ledamot i handikapputredningen,
och den intervjun
gav vid handen att man inte i någon av
våra 995 kommuner har reda på hur
många handikappade man har i kommunen.
Planeringsarbetet kan ju få en
betänklig inriktning om kommunerna
inte har en realistisk uppfattning av
omfattningen av den grupp av handikappade
som man har att ta hänsyn till.
Det är därför väsentligt att bestämmelserna
blir bindande.

En känd expert på detta område har
uttalat, att »de kommunala organen tydligen
behöver lära sig mycket innan de
blir i stånd att tillgodose de krav på
handikappaspekterna som lagen numera
ställer på samhällsplaneringen».

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollet för den 14 innevarande
maj.

§ 14

Meddelande ang. plena under återstoden
av vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att avslutas
omkring kl. 17.00. Om debatten i
försvarsfrågan då icke är avslutad kommer
den att fortsättas vid början av det
arbetsplenum som utsatts till kl. 11.00
på fredag, den 24 maj. Vid fredagssammanträdet
behandlas därefter samtliga
återstående på dagens föredragningslista
upptagna ärenden, och slutligen lämnas
svar på ett tiotal interpellationer. Av
de omkning 15 interpellationer, som sedan
återstår obesvarade, kommer unge -

fär hälften att besvaras vid måndagens
bordläggningsplenum, som med ändring
av den ursprungliga planen tar sin
början kl. 14.00 i stället för kl. 16.00.
Sammanträdet tisdagen den 28 maj kl.
10.30 inledes med behandling av tredje
lagutskottets utlåtande angående hyreslagstiftningen.
Därefter följer debatten
om det statliga utvecklingsbiståndet.

Vid början av sammanträdet onsdagen
den 29 maj kl. 10.00 inledes den
ekonomiska debatten, som knytes till
bevillningsutskottets betänkanden angående
mervärdeskatten, den allmänna
arbetsgivaravgiften och kompletteringspropositionen
samt bamkoutskottets utlåtanden
angående den ekonomiska politiken.
Denna debatt torde komma att
fortsätta även torsdagen den 30 maj kl.
10.00. Fredagen den 31 maj kl. 10.00
har utsatts ett arbetsplenum för eventuella
gemensamma voteringar.

§ 15

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition ,nr 124, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

§ 16

Försvarsdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Statsutskottets utlåtanden nr 121, 122,
123 och 124 kommer att föredragas och
debatteras i ett sammanhang. Yrkanden
beträffande samtliga dessa utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. m. jämte
motioner,

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrå -

Nr 27

Onsdagen den 22 mai 1968

Försvarsdebatt

gor m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret jämte motioner,

nr 123, i anledning av motioner angående
materielbeställningar för försvaret
i sysselsättningsfrämjande syfte,
isamt

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner.

Ifrågavarande utlåtanden redovisas
efter återgivandet av överläggningen i
ärendet.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Den oenighet om försvarskostnaderna
som kommer att demonstreras
i kamrarna i dag skulle
kunna göras till föremål för långa utläggningar.
För att slippa upprepa debatten
om hur vi hamnat i detta läge
vill jag endast konstatera, att vi har
varit eniga om den uppbyggnad av försvaret
som skett under och efter andra
världskriget och att det utan tvivel har
varit av stor betydelse att vi under denna
tid gemensamt tagit ansvaret för utgiftsstegringarna
på försvarsområdet.
Under de senaste tio åren har försvarskostnaderna
i löpande priser tillåtits
stiga med nära 100 procent och i fast
penningvärde med cirka 30 procent.

Enigheten har säkerligen haft ett stort
värde, särskilt under 1950-talets kärva
internationella förhållanden. Naturligtvis
hade det varit till fördel om det
gått att bevara enigheten även för nästa
fyraårsperiod. Efter herr Hedlunds
besked om att de borgerliga ledamöternas
utträde ur försvarskommittén i varje
fall för centerpartiets del var ett
olycksfall i arbetet hade man väntat
att centerpartiet skulle försöka reparera
den skada som uppkom genom olycksfallet.
Därav blev dock intet.

Nu finns det enligt min mening ingen
anledning att överdriva vådorna av

oenigheten. Vår säkerhetspolitik skadas
inte av att det i dag pågår diskussioner
och råder delade meningar om hur
mycket vi skall kosta på försvaret. När
man i vår omvärld har noterat denna
oenighet har det, i varje fall från ansvarigt
politiskt håll, klarlagts att oavsett
vilket av de aktuella alternativen vi
väljer, så är det ett uttryck för att Sverige
ämnar bibehålla ett starkt försvar.

Påståendena om att våra nordiska
grannar skulle vara oroade av regeringens
försvarspolitik saknar varje grund.
Mina kontakter med regeringarna i våra
grannländer har givit klara besked på
den punkten.

Men vilka är då motiven för den återhållsamhet
med försvarskostnadernas
stegring som den framlagda fyraårsplanen
är uttryck för? Är det den statsfinansiella
situationen eller är det förändringarna
i det internationella läget?
Det går inte att hålla isär dessa motiv
— de är verkligen sammanflätade med
varandra. Statsfinansiella motiv kommer
alltid att trängas i bakgrunden när
internationell oro och ökade krigsrisker
dominerar; då blir försvaret den
samhällsverksamhet som till varje pris
måste ges prioritet. I ett läge, där de
flesta regeringar och parlament handlar
efter övertygelsen att det internationella
läget förbättrats och att riskerna för
krig ter sig mindre än under 1950-talet,
upphör denna prioritering av försvaret.

Åtstramningen av försvarsutgifterna
är i dag ett internationellt fenomen. Någon
nedrustning är det förvisso icke
fråga om vare sig i vårt land eller annorstädes.
Nej, det rör sig om en minskning
av takten i rustningarna, och ett
stopp för ökade rustningar. — Det ges
undantag från denna allmänna inriktning,
och jag skall strax återkomma till

dem. — Om det vi nu upplever är en
tillfällig eller en varaktig företeelse får
framtiden utvisa.

Från ansvarigt militärt håll har uttalats
varningar för att försvarseffek -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

ten på sikt, i förhållande till nuläget,
kommer att nedgå om riksdagen följer
regeringens eller något av oppositionens
alternativ. I utredning ÖB 67 uttrycks
denna minskning av försvarseffekten
i siffror: för regeringsförslaget
till 55 å 65 procent, för mittenpartiernas
förslag till 70 å 75 procent och
för högerförslaget till 90 ä 95 procent.
Dessa procenttal har kommit att spela
en stor roll i den försvarspolitiska debatten
och de har säkerligen också påverkat
utgången av förhandlingarna
mellan partierna.

Är det alltså detta vi skall fatta beslut
om här i dag — en minskning av
försvarseffekten vilket alternativ vi än
väljer? Hur skall då den ledamot av
kammaren rösta som inte vill vara med
om någon sådan minskning? Det finns
inget förslag som överensstämmer med
hans mening. Nu tror jag att jag kan
lugna vederbörande och även andra.
Med försvarseffekt avser de militära
myndigheterna den relativa försvarseffekten,
dvs. vår försvarsförmåga i förhållande
till omvärlden. Om vi bibehåller
vår nuvarande försvarsstyrka,
vilket vi gör enligt samtliga förslag, medan
andra stater fortsätter att öka sina
rustningar och utveckla nya vapensystem,
nedgår självfallet på sikt vår
relativa försvarseffekt.

Skulle däremot — ett alternativ som
ÖB inte har haft anledning att räkna
med — övriga stater minska sina försvarsansträngningar,
ökar självfallet det
svenska försvarets relativa effekt. I den
offentliga debatten har det inte blivit
tillräckligt klarlagt, att ÖB-svarets
framräkning av den relativa försvarseffekten
utgår från ett bestämt antagande,
nämligen att omvärlden fram
till år 1982 — med nuvarande militärpolitiska
läge — kommer att öka sina
försvarsutgifter i fast penningvärde
med cirka 100 procent. Då den nu framlagda
försvarsplanen — det gäller också
oppositionens alternativ ■—- inte följer
detta mönster ger det enligt ÖB an -

Försvarsdebatt

ledning till farhågor för att vår försvarseffekt
på sikt kommer att nedgå.

Är då dessa förutsättningar för utvecklingen
av den relativa försvarseffekten
för handen? Kan vi i dag ur
andra staters handlande utläsa, att man
är på väg mot en ny rustningsvåg i Europa
och den övriga världen? Tills vidare
måste mitt svar bli nej. Ett studium
av försvarsutgifternas utveckling
ute i världen visar att många stater under
de senaste åren iakttagit stor återhållsamhet.
Inom kretsen av NATOstater
gäller detta samtliga europeiska
länder som hör till Atlantpakten. Det
är svårare att följa med vad som händer
inom Warszawapaktens stater, men
även inom dessa kan noteras en motsvarande
försiktighet, även om den inte
är lika markerad.

De båda supermakterna har med sina
aktuella engagemang — USA i Vietnam,
Sovjetunionen i arabstaterna och Vietnam
— däremot tvingats att öka sina
försvarsutgifter. ökningarna svarar
dock knappast mot de av oss kända insatser
som göres utanför respektive
lands gränser, och det kan inte utläsas
ur tillgänglig statistik om de innebär
en reell förstärkning av de båda supermakternas
försvar. Det går i varje fall
inte att ur de fakta om rustningsutvecklingen
som vi har dra några bestämda
slutsatser om att vår relativa försvarseffekt
skulle vara på väg utför.

Vi skall naturligtvis vid varje tidpunkt
ha ett försvar med en sådan styrka,
att ett angrepp på Sverige inte ter
sig lönande i förhållande till de strategiska
mål, som en stormakt kan eftersträva.
Därom har det rått enighet
här i riksdagen, det är A och O i vår
försvarspolitik. Det nu framlagda förslaget
utgår också från detta. Den försvarsstyrka,
som vi får om riksdagen
beslutar att godkänna regeringens förslag,
ger oss den försvarseffekt vi behöver
för att klara de påfrestningar,
som vårt land kan utsättas för i samband
med eventuella kriser i Europa

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 19G8

Försvarsdebatt

inom den framtid som nu kan överblickas.
Hur det blir i slutet av 1970-talet och under 1980-talet, d. v. s. på
sikt, kan ingen förutse. Många nya försvarsbeslut
kommer att förberedas och
tas bär i riksdagen inom denna tidrymd.
Det väsentliga är att vi vid varje
sådant beslut ser till att vi har en rimlig
handlingsfrihet, så att vi ständigt
kan anpassa försvaret efter det väntade
lägets krav.

Det påstås i högerns reservation A
3 b vid statsutskottets utlåtande nr 122
att regeringens förslag inte möjliggör
en långsiktig planering. »Klara riktlinjer
för framtiden anges inte», hävdar
man, och man tolkar vidare förslagen
så, att »försvarsanslagen de närmaste
åren skall koncentreras på att bibehålla
den nuvarande fredsorganisationen och
den nu befintliga materielen». Detta är
en felaktig beskrivning. Jag har i propositionen
understrukit hur nödvändigt
det är med en fortsatt långsiktig
och kontinuerlig planering. Myndigheterna
fick i början av denna månad
detaljerade direktiv och föreskrifter för
planeringen, gällande perioden efter år
1972. Utöver den horisontella grundplaneringsnivån
har ytterligare två nivåer
angivits, den ena inom en ram
med en ökning av 50 miljoner kronor
per budgetår i fast penningvärde, den
andra med en minskning av utgiftsramen
med 25 miljoner kronor per budgetår.
Jag har i propositionen vidare
understrukit att vi genom att inte göra
några drastiska förändringar av vår
nuvarande krigsorganisation — jag betonar
krigsorganisation — genom att
avsätta tillräckliga resurser för materielutveckling
och genom att under
fyraårsperioden inrikta planeringen på
det sätt som jag har angivit får handlingsfrihet
att efter fyraårsperioden anpassa
försvaret både uppåt och nedåt
till eventuellt ändrade förhållanden.

Den föreslagna utgiftsramen har dessutom
avvägts så, att fortsatt rationalisering
blir nödvändig. Detta återspeg -

las av att utgiftsnivån under fyraårsperioden
för den fasta organisationen
ligger horisontellt under hela perioden.
Högerreservanterna har därför fel ■—-de har möjligen missuppfattat det hela
— när de hävdar att organisationen
med staber och förvaltningar skall bibehållas
oförändrad. Att förslag om organisationsförändringar
inte framlagts
nu i år sammanhänger enbart med att
det inte finns några utredningar slutförda
ännu.

Trots att det väl numera har blivit
helt klarlagt, att de föreslagna försvarsanslagen
inte kommer att leda till någon
minskning av försvarsbeställningarna
inom industrin vidhåller högern
sina påståenden om att så blir fallet.
1 januarimotionen hette det att 10 000
—20 000 man skulle bli arbetslösa till
följd av regeringens försvarspolitik. I
dag är man åtskilligt försiktigare. Nu
heter det i den förut nämnda högerreservationen:
»Den inledda försvarsnedskärningen
har redan fått omedelbara
följdverkningar på den svenska
arbetsmarknaden.» Men även efter denna
uppseendeväckande nedtoning rör
sig högern fortfarande på mark som
den tvingas att överge. Jag vill upprepa
att det inte har skett och inte kommer
att ske någon minskning av försvarets
industribeställningar. Tvärtom får vi
under hela fyraårsperioden en viss ökning.

Jag har vid många tillfällen anfört
siffror om detta, och jag skall därför
här endast upprepa totalsumman för
de nya beställningar som kommer att
läggas ut under fyraårsperioden. De
uppgår till över 7 miljarder kronor.
Lägg märke till att dessa 7 miljarder
.avser nybeställningar; de inrymmer
alltså inte de stora beställningar som
redan har utlagts eller som kommer
att läggas ut innan detta budgetår är
slut. Den stora Viggen-beställningen
t. ex. som blev klar för cirka en månad
sedan — den uppgick till ett belopp
på 1,5 miljard kronor —- ligger alltså

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

utanför de 7 miljarderna, likaså den
stora stridsvagnsordern hos Bofors. En
del av nybeställningarna får naturligtvis
betalningsutfall först efter fyraårsperiodens
slut 1971/72, men detta hör
normalt till budgettekniken på försvarets
område.

En helt annan sak är, att om vi hade
låtit försvarskostnaderna fortsätta att
stiga i samma takt som under åren
1958—1966, skulle vi ha kunnat öka beställningsverksamheten
ytterligare. Det
är alldeles självklart att om man ökar
försvarsanslagen, såsom högern föreslår,
med ytterligare i varje fall nära
2 miljarder under fyraårsperioden, innebär
detta att man kan beställa fler
flygplan och ubåtar, robotar, kanoner
o. s. v., men vad vi diskuterar, och vad
frågan måste gälla, är ju om vi minskar
industribeställningarna i förhållande
till perioden 1958—1966, och det är det
vi inte gör. Vi kommer att hålla industrin
sysselsatt på samma höga nivå
som tidigare, och därför har vi inte heller
fått någon arbetslöshet, inte några
avskedanden, via minskade försvarsbeställningar
som högern påstår.

Den fyraårsplan vi nu skall ta ställning
till medger att försvarsstyrkan kan
bevaras under perioden. Några ytterligare
anslag utöver dem som regeringen
föreslagit krävs inte för att nå det
syftet. Vi har därför ansett oss kunna
sätta en gräns för försvarsutgifternas
storlek under de närmaste åren.

Inom oppositionens ledande tidningar
har man tolkat detta som ett resultat
av påtryckningar från vänsterkrafterna
inom arbetarrörelsen. Det är,
med andra ord, rädslan för kommunisterna
som gjort att socialdemokraterna
håller försvarskostnaderna nere. Denna
tolkning av vad som nu sker är i grunden
en felsyn och, så långt jag förstår,
en allvarlig felsyn. Bakom regeringens
försvarspolitik står praktiskt taget hela
det socialdemokratiska partiet och inte
bara, som det påstås, en ängslig ledning
som fruktar vänsterintrång.

Försvarsdebatt

Flera års överväganden och diskussioner
inom partiet har lett fram till
den syn på försvarspolitiken som rerovisas
i försvarsutredningens betänkande
och i regeringens förslag. Det är
fråga om en genomtänkt, långsiktig
försvarspolitik, och det är inte uttryck
för någon tillfällig stämning eller
några kortsiktiga politiska taktiska
manövrer.

Vi har varit beredda att kompromissa
med övriga partier — jag medger
inom snäva gränser —■ men vi mötte
aldrig det gensvar som var förutsättningen
för en kompromiss. Liksom övriga
partier har vi oroats av kostnadsutvecklingen
under senare år och var
därför inställda på att försöka begränsa
kostnadsuppgången. Detta har varit vår
allvarliga avsikt, och det har naturligtvis
påverkat förhandlingsläget. Övriga
partier har ju också ansett sig nödsakade
att spara. Att vi har kommit att
gå ett stycke längre i sparsamhet än
t. ex. mittenpartierna kan bero på att
regeringspartiet har en bättre överblick
över befintliga tillgångar och i
varje fall ett påtagligt större ansvar än
oppositionspartierna för anskaffandet
av de medel som behövs till försvaret
och till andra viktiga samhällsverksamheter.

Våra försök att dela med oss av våra
erfarenheter och insikter på dessa områden
till oppositionspartierna lyckades
tyvärr inte. I statsutskottets utlåtande
nr 122, där i reservationerna återspeglas
den djupa splittringen inom det
borgerliga lägret, finns ett särskilt yttrande
som är intressant, bl. a. därför
att där framträder de tre borgerliga
partierna gemensamt. I denna gemensamma
deklaration antyds att man i
händelse av en borgerlig valseger i
höst ämnar riva upp den fyraårsplan
som jag hoppas att riksdagen antar i
dag. Vad som skall komma i stället säger
man inte. Man säger sig ämna inleda
förhandlingar i syfte att nå största
möjliga samling kring försvaret, ooh

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

man skall anstränga sig för att åter få
till stånd enighet.

Ja, socialdemokraternas medverkan
till att riva upp sitt eget försvarsbeslut
och gå högern till mötes i en upprustning
blir — föreställer jag mig — mycket
måttlig. Oppositionen kan inte vara
så barnslig att den inbillar sig något
annat. Den breda samling man då
tvingas åstadkomma är helt enkelt en
uppgörelse mellan folkpartiet, centerpartiet
och högern — något annat kan
det inte bli fråga om under sådana förhållanden.
Var det verkligen nödvändigt
att i ett särskilt yttrande framhålla
en så självklar sak?

Det socialdemokratiska partiet har
sedan mycket länge burit ansvaret för
vårt lands utrikes- och försvarspolitik.
Vi är beredda att göra det också i
framtiden. Vår politik bestäms av vad
vi anser vara nödvändigt för vårt lands
oberoende och säkerhet. Vi har i dag
ett starkt försvar, uppbyggt under den
socialdemokratiska regeringens ledning.
Så länge det inte finns några säkra
tecken på en varaktig stabilisering
av förhållandena i världen och utsikterna
att skapa en tryggad fredsordning
ter sig ovissa, måste vi inrikta oss
på att hålla ett försvar med i stort sett
nuvarande styrka. En svensk nedrustning
skulle under dessa förhållanden
naturligtvis inte vara förenlig med vår
alliansfria ställning och vårt ansvar
för Sveriges oberoende och fred. Regeringens
förslag har utarbetats mot bakgrunden
av dessa allmänna värderingar
och i omtanke om landets och dess medborgares
säkerhet och trygghet mot
yttre hot.

Härefter anförde:

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag står på talarlistan
för ett inlägg senare i dag, och jag skulle
i och för sig ha kunnat vänta på min
tur. Men eftersom jag inte är alldeles
säker på att vi då har nöjet att se för -

svarsministern här vill jag passa på tillfället
att nu knyta några synpunkter till
hans inledande anförande.

Försvarsministern påstod att vad som
skett i Sverige och kommer att bekräftas
i dag inte skulle ha väckt någon
uppmärksamhet i våra grannländer och
i omvärlden och att man där ute inte
var oroad över vad som händer. Försvarsministern
gjorde gällande att han
hade goda kontakter och visste att man
där inte var oroad. Uppenbarligen är
det på detta fält som på många andra
så att vi har olika kontakter. Jag kan
försäkra försvarsministern att de som
jag har resonerat med — och det har
inte bara varit politiker av samma kulör
som jag själv — har varit oroade,
ställt bekymrade frågor och undrat vart
Sverige är på väg. De rösterna har gjort
sig hörda i både Norge, Danmark och

— inte minst — Finland. Även på kontinenten,
där jag ibland har försvarat

— och gärna har gjort det -— den svenska
försvarspolitiken har samma funderingar
kommit till uttryck.

Försvarsministern påvisade med all
rätt att det alltid råder ett klart samband
mellan statens finanser och den
försvarspolitiska situation som vi befinner
oss i. När allvaret är verkligt påtagligt,
tror jag försvarsministern sade,
får inga statsfinansiella gränser hämma
vår handlingsförmåga då det gäller att
bygga upp försvaret. Det är ett alldeles
riktigt konstaterande. Men uppenbarligen
måste någonting ha inträffat som
gör att man har en annan syn på prioriteringen
i dag än man hade 1958, 1960
och 1963. Då lade man uppenbarligen
större vikt vid de försvarspolitiska synpunkterna
än de finansiella. Ty några
andra motiv utöver de politiska — och
till den frågan återkommer jag — än de
statsfinansiella kan näppeligen åberopas
för en annan prioritering i dag. Det
har, ärade kammarledamöter, icke inträffat
någonting i form av minskad
spänning i världen eller minskade motsättningar,
som kan motivera en annan

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

syn på den svenska försvarspolitiken
än den vi haft under efterkrigsperio den.

Därefter behandlade försvarsministern
frågan om den relativa försvarseffekten.
Det är klart att vår försvarseffekt
är ett relativt begrepp och skall
bedömas som ett relativt begrepp. Men
man kan lägga två aspekter på den saken:
vår försvarseffekt kan ses i relation
till den vårt försvar haft tidigare.
Den kan också vara relativ i förhållande
till försvarseffekten i vår omvärld.
År 1958 bestämde vi oss för — och vi
har sedan varje år fram till 1966 bekräftat
det beslutet — att ge försvaret
ett visst innehåll, en viss organisation,
ett visst antal enheter och vissa slags
vapen. Vi var överens om att det svenska
försvaret skulle bibehålla det innehållet
för tiden framöver för att kunna
fylla sin uppgift. Det var inte pengarna
vi tänkte på, utan vi tänkte på försvarets
innehåll. Vi uppställde vissa grundregler
som skulle garantera att innehållet
blev oförändrat.

I det hänseendet, herr försvarsminister,
har regeringen nu gjort en omprövning,
en kovändning. Man har underkänt
den principiella uppläggningen.
Nu resonerar man i ekonomiska termer;
man ser inte i första hand på försvarets
innehåll. Man har nu plötsligt en helt
annan syn på den relativa försvarseffekten
än den vi tidigare varit överens
om.

Om man sedan skall bedöma den relativa
försvarseffekten i förhållande till
omvärlden, är det framför allt de stora
blocken vi har anledning att se på. Vi
vet att det står mer än 5 miljoner soldater
under vapen i Europa. Skulle det
vara fråga om någon avsaktning i upprustningen
där ute, blir det ändå fråga
om försvinnande små tal i förhållande
till vad det rör sig om i vårt land, om
man ser till effekten. Om vi drar ner
våra försvarskostnader med ett par miljarder
i förhållande till vad vi varit
överens om — det är vad som skett —

Försvarsdebatt

får det en effekt i förhållande till den
eventuella uppbromsningen ute i världen,
som på sikt kan medföra utomordentligt
allvarliga konsekvenser för oss.

Försvarsministern vidhåller dessutom
att det inte är något fel på den långsiktiga
planeringen och att vi kommer
att bibehålla den. Läser man försvarsutredningens
betänkande, propositionen
och statsutskottsmajoritetens utlåtande
får man klart för sig, att den långsiktiga
planeringen bryts och att det
skapas stort utrymme för rörelsefrihet.
En viss handlingsfrihet måste man ha,
men mellan begreppen handlingsfrihet
och en målmedveten planering, som ger
säkra utgångspunkter för projektering
och framtagning av vapen, föreligger en
klar motsättning.

Vi gör inga drastiska förändringar i
krigsorganisationen, säger försvarsministern.
Nej, det är riktigt. Men det
medför också vissa olägenheter. Genom
att underhålla och under viss tid bibehålla
en krigsorganisation avpassad för
eu högre kostnadsram skapar man stora
svårigheter att sedan ge krigsorganisationen
tillräcklig styrka. Om man är
inne på tanken att på lång sikt dra ned
krigsorganisationen, hade det varit bättre
att göra vissa ändringar redan nu för
att bibehålla en större effekt på den
krigsorganisation som blir kvar.

Jag tror inte att man skall underskatta
kammarens och svenska folkets förmåga
att bedöma ekonomiska realiteter.
Om man minskar försvarskostnaderna i
förhållande till vad man tidigare ansett
erforderligt med bortåt ett par miljarder,
då måste det medföra en reducerad
försvarseffekt.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall i denna första
omgång bara i korthet ta upp ett par
punkter i försvarsministerns anförande.

Statsrådet började med att förklara
att man även på hans håll hade önskat
enighet. Jag måste såsom medlem av
försvarsutredningen konstatera, att vi

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

under tiden efter hösten 1966 inte sett
några tecken på vilja att åstadkomma
en sådan enighet. In i det sista planlädes
arbetet i försvarsutredningen så, att
oppositionen inte skulle kunna delta.
Vid sista sammanträdet ställdes vi inför
meddelandet, att kostnadsramen för
det första året av den fyraårsperiod,
som vi var kallade att utreda, redan var
låst av departementet. Departementet
hade direkt ingripit i beredningens arbete,
gjort det omöjligt.

Sedan kan Ni, herr statsråd, efteråt
komma och säga att Ni ville ha enighet.
Men Ni lade i själva verket ett direkt
krokben för enighet. Detta måste konstateras.

Herr statsrådet säger vidare att det
varit nödvändigt att göra finansiella
modifikationer och att det icke var
möjligt att fortsätta med den kostnadsutveckling
som vi hade fastställt genom
1963 års års beslut. Den saken är vi
fullkomligt medvetna om, och vi har
alla i våra förslag tagit hänsyn härtill.
Jag vill påpeka, inte för statsrådet, men
för kammaren, att kostnadsskillnaden
mellan socialdemokraternas och mellanpartiernas
förslag för fyraårsperioden
ligger på i runt tal 600 miljoner kronor
på en totalsumma på 20 miljarder. Det
hade varit möjligt att uppnå enighet
med hänsyn till denna obetydliga skillnad,
om man verkligen hade velat. Vi
har förstått den sidan av saken.

Herr statsrådet säger — med magistral
ton som om det skulle vara den sista
sanningen därför att han står här och
säger det —- att förslaget inte behöver
medföra någon minskning av de industriella
beställningarna. Ja, men titta på
herr statsrådets eget skötebarn, Karlskronavarvet,
som ropar i nöd därför att
det inte får beställningar! Herr statsrådet
föreslår själv flera miljoner till stöd
för varvet i denna nödsituation. Jag
skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Men, herr statsråd, framställ inte Ert
påstående som om det skulle vara dagsens
sanning!

När man nu, som herr statsrådet har
gjort, sätter de militära myndigheterna
ur funktion — ty det är vad som har
skett — så skall man inte säga att dessa
myndigheter har felbedömt läget. Att
socialdemokratin anser det nödvändigt
att pruta så eller så mycket får inte förhindra
de ansvariga militära myndigheterna
att uttala sin mening om förslaget.
Vart skulle det ta vägen om våra svenska
myndigheter vände kappan efter den
vind som vid olika lägen blåser från
kanslihuset? Man bör tvärtom hålla dem
räkning för att de även i ett sådant här
läge fastslår vad som enligt deras uppfattning
är det riktiga.

Jag vill också beröra det särskilda
yttrandet, som herr statsrådet har fått
totalt om bakfoten när han bekymrar
sig om en blivande regerings sätt att
handlägga frågan. Varför har detta särskilda
yttrande avgivits? Jag har skrivit
under det, men jag har inte varit med
om att författa det. Eftersom jag möjligen
har begripit vad det innehåller
skall jag be att få rätta herr statsrådet
på den punkten. Oppositionspartierna
har gått med på att räkna fram kostnaderna
för en fyraårsperiod, men man
har sagt att man med det beslut som i
dag fattas förbehåller sig rätten att i
eventuell regeringsställning — och även
i oppositionsställning — om läget så påkallar
det ta upp denna fyraårsram till
förnyad behandling. Det är fullkomligt
riktigt, och det är vad som borde göras
även från regeringssidan. Det torde också
komma att ske om läget i världen blir
sådant att detta erfordras.

Herr statsrådet säger att »våra försök
att dela med oss av våra bättre insikter
när det gäller försvarsfrågan till
oppositionspartierna tyvärr inte lyckades».
Det är ganska förmätet sagt, herr
statsråd! Jag vill nu endast offentligt
framhålla —• vilket jag gjorde även i
försvarsutredningen — att vi hade anledning
att betacka oss för dessa bättre
insikter. Vi har på denna punkt inte
ändrat inställning.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om försvarsministern
är angelägen om att vi i försvarsdebatten
inte onödigtvis skall skärpa motsättningarna
mellan partierna borde
han verkligen ha kunnat börja sitt inlägg
i dag med annat än ett felcitat och
en feltolkning av centerpartiledarens
uttalande i försvarsfrågan. Denne har
icke sagt så som försvarsministern nu
relaterade det. Däremot har han betecknat
det som ett olycksfall i arbetet att
man inte kunde komma överens. Det är
någonting helt annat än det uttalande
som försvarsministern gjorde.

Jag vill gärna understryka vad som
också herr Ståhl har sagt, nämligen att
skillnaden ligger inte däri, att det finns
vissa som inte vill göra några modifikationer,
utan skillnaden ligger väl främst
däri, att vi mer eller mindre har ansett
oss kunna göra begränsningar i försvarskostnadernas
ökning på grund av
det statsfinansiella läget. Det skiljer inte
mer än 150 miljoner kronor i genomsnitt
per år under en fyraårsperiod mellan
å ena sidan centerns och folkpartiets
förslag samt å andra sidan regeringens
förslag. En annan sak är att högerns
bud för en 4-årsperiod ligger 2 240 miljoner
över regeringsförslaget.

Enligt det förslag som mittenpartierna
har lagt fram skulle försvarskostnaderna
bli ungefär 2 miljarder lägre än
vad dessa skulle ha varit under de närmaste
fyra åren, om vi fortsatt enligt
de riktlinjer som beslöts av en praktiskt
taget enhällig riksdag 1963. Att då påstå
att man inte vill ta hänsyn statsfinansiellt
och ta vara på besparingsmöjligheterna
är alldeles orimligt. Hur vissa
som förordar en försvarskostnad på ett
par miljarder mera under en fyraårsperiod
avser att täcka detta är en annan
fråga. Det kanske inte är så lätt att begripa
att man kan tala både om dessa
höga försvarskostnader och om möjligheter
till skattesänkningar. Men det är,
herr talman, en annan sak.

Försvarsdebatt

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall nöja mig med
några korta repliker eftersom vi får
tillfälle att återkomma.

Herr Bohman säger att man verkligen
är oroad i omvärlden. Jag har sett några
utländska högertidningar som har
vidarebefordrat vad man har skrivit i
Svenska Dagbladet, där man hyst oro,
men något annat har jag inte sett. Våra
grannar gör som vi, de kan alltså inte
vara oroade. I Danmark sitter en regering
i vilken högern är med och nedrustar.
Yi skulle alltså egentligen behöva
vara oroliga för vad som sker i Danmark
eftersom vi inte nedrustar. Ett
land som inte nedrustar är Ryssland,
men jag har icke från det hållet hört någon
oro för vad vi gör här.

Jag sade att på ansvarigt politiskt håll
i vår omvärld är man inte orolig, och i
den internationella statistiken över rustningskostnaderna
står Sverige bland de
länder som för nästa budgetår kommer
att öka mest, eftersom vi i löpande priser
höjer våra försvarskostnader både
detta budgetår och nästa budgetår med
5 å 6 procent om året och alla försvarskostnader
ute i världen räknas i löpande
priser. Vi befinner oss i toppen. Man
kan inte ur internationell statistik utläsa
ens att vi håller igen.

Jag skall inte ta upp allt vad som har
sagts här utan bara det viktigaste som
herr Bohman aktualiserade, nämligen
att vi minskar försvarskostnaderna med
ett par miljarder i förhållande till vad
vi varit överens om. Det begriper jag
inte. Vi har med jämna mellanrum gjort
tidsbegränsade försvarsöverenskommelser
som alla har haft det innehållet att
de inte skulle binda något av partierna
längre period än som har varit avsett.
Vi hade i många år den överenskommelsen
att försvarskostnaderna skulle
stiga med 2,5 procent om året. Vi har
avbrutit den utvecklingen nu, vilket gäller
inte bara socialdemokraterna utan
även mittenpartierna. Om vi skulle ha

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

fortsatt att tillämpa 1958 års försvarsöverenskommelse
fram till 1972 skulle
det vara fråga om, inte 2 miljarder, herr
Bohman, utan då skulle det vara fråga
om 4 miljarder. Det kan väl inte vara
herr Bohmans verkliga mening att mittenpartierna
och socialdemokraterna
gör sig skyldiga till något slags avtalsbrott,
när man efter förra försvarsöverenskommelsen
låter bli att fortsätta med
regeln om en 2,5-procentig ökning som
högern håller fast vid.

Nej, det har alltid förutsetts att, när
försvaret fått det innehåll som vi var
överens om 1958 och som det nu har,
kan takten lugnas ned. Det är också det
som sker.

Vi bryter inte planeringen efter 1972,
herr Bohman. Jag sade ju att myndigheterna
i början av månaden fick klara
direktiv för planeringen under hela
1970-talet. Stommar till materielplaner
för 1970-talet finns, och vi diskuterar
redan vilka objekt som skall utvecklas
och i vilken takt och vilka år som vissa
stora industribeställningar skall utläggas
under hela 1970-talet. Hur kan då
herr Bohman säga att vi avbryter planeringen?
Man avbryter planeringen,
herr Bohman, om man, som det står i
det särskilda yttrande som avgivits av
samtliga borgerliga representanter i
statsutskottet, återgår till att fastställa
försvarskostnaderna för varje år.
Detta är vad som menas om jag fattat
rätt. Herr Ståhl ruskar på huvudet, så
det var alltså fel det också. Men det står
ju faktiskt så.

Herr Ståhl sade att enigheten inte
kunde komma till stånd, därför att socialdemokraterna
dekreterade, att det
var omöjligt att få i gång förhandlingar.
Tidigare har jag polemiserat häremot
och framhållit, att, när de verkliga förhandlingarna
i försvarskommittén kunde
ta sin början, höjde mittenpartierna
sina bud med 400 miljoner kronor och
gjorde därmed avståndet mellan socialdemokraternas
och mittenpartiernas
ståndpunkter så stort att en diskussion

blev omöjlig. Varför gjorde mittenpartierna
detta? Jo, naturligtvis därför att
de inte ville ha ett fyraårskontrakt med
socialdemokraterna med tanke på en
eventuell valseger, då de skulle bli piskade
att försöka göra upp med högern.
De vill inte försvåra det som eventuellt
kan bli verklighet i höst genom att då
vara bundna för fyra år vid ett kontrakt
med vad som då blir oppositionen. Herr
Ståhl skall inte försöka att smita ifrån
sanningen om vad som skedde. Det var
omöjligt att resonera med mittenpartierna
som var fixerade vid tanken på att
inte avlägsna sig för långt från högerpartiet.
Jag har tidigare här i kammaren
gratulerat herr Bohman, därför att
det var han som tog hem vinsten genom
att lyckas hålla mittenpartierna nära
högern. Att det sedan trots allt skiljer
ett par miljarder mellan dem beträffande
denna fyraårsperiod skall de ju enligt
det särskilda yttrandet försöka
komma överens om. Nu vill jag inte
gratulera, ty jag vet inte vad överenskommelsen
kommer att innehålla, men
känner jag herr Bohman rätt går det
nog inte att få högern i Sverige att ta
samma ställning som högern i Danmark.

Herr Ståhl gjorde gällande att det
ekonomiska utrymmet i fyraårsplanen
kommer att minska beställningarna, och
han anförde Karlskronavarvet AB som
exempel. Men det var verkligen ett dåligt
exempel. Jag kan bara hänvisa till
propositionen och framhålla att de årliga
belopp för industribeställningar
som står till förfogande är större än under
något tidigare år i försvarets historia.
Jag ber de sakkunniga herrarna att
försöka gendriva detta mitt påstående.
Talet om att vi minskar försvarskostnaderna,
så att vi måste reducera industribeställningarna,
är en myt. Vilken industri
i Sverige har avskedat anställda
på grund av minskade försvarsbeställningar?
Ange exempel! Jag skulle kunna
anföra många exempel på hur vi genom
industribeställningar under de senaste
månaderna på en mängd platser

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

i landet har lyckats förhindra avskedande»
som annars skulle ha verkställts
på grund av minskade civila order.

Sedan sade herr Ståhl att vi har satt
myndigheterna ur spel. Vad är det för
ett påstående? Skulle regeringen ha satt
myndigheterna ur spel i försvarsfrågan?
Vi har inte följt myndigheternas
förslag, men det har ju inte mittenpartierna
gjort heller. Det innebär väl inte
att vi har satt någon myndighet ur spel.
Under snart sagt varje dag har ju riksdagen
under de senaste veckorna fattat
beslut, som inneburit att man inte bär
till alla delar bifallit vad myndigheterna
har föreslagit. Hur skulle vår budget
se ut, och hur höga skulle våra skatter
vara i dag, om vi hade gjort det? Nej,
det har varit nödvändigt att göra en
prioritering i detta fall, och det har vi
gjort. Det finns ingen skillnad mellan
militära och civila myndigheter därvidlag
—- hoppas jag.

Vidare sade herr Ståhl att jag hade
fått det särskilda yttrandet om bakfoten.
Det var intressant. Kan någon annan
ur det yttrandet läsa ut något annat
än vad jag sade? Där står ju att oppositionen
inte räknar med att få igenom
sina förslag i dagens voteringar, utan
att fyraårsplanen kommer att antas —
och den kommer de borgerliga partierna
att rösta emot. Och då kommer man
inte att känna sig bunden för längre tid
än riksdagsbeslutet konstitutionellt gäller,
alltså för nästa budgetår. Bakom
den skrivningen kan väl inte ligga något
annat än en förhoppning att med en
majoritet här i kammaren riva upp fyraårsplanen
och ersätta den med det
som blir resultatet av en kompromiss
mellan folkpartiet, centern och högern,
nämligen ett någon eller några miljarrer
högre försvarsanslag. Detta särskilda
yttrande tror jag är värt en eller två
miljarder. Den saken vill herr Ståhl inte
ha in i diskussionen, men hur skall han
kunna undvika det? Då skulle ni i folkpartiet
inte ha skrivit detta yttrande
tillsammans med högern, när ni inte

Försvarsdebatt

har kunnat enas med högern i en enda
reservation mer än den om uppskov
med beslutet om F18. Här har herr
Bohman fina inteckningar; jag gratulerar
ännu en gång!

Sedan sade jag inte, herr Ståhl, att
oppositionen skulle ta lärdom av oss
när det gäller insikt i försvarsfrågan,
utan jag sade också att det gällde ekonomin
och försvarets plats bland andra
samhällsverksamheter.

Slutligen sade herr Eliasson i Sundborn
att jag förvanskade var herr Hedlund
sagt, men herr Hedlund sade att
det var ett olycksfall att man inte kom
överens, och det var ju detsamma som
att man gick ur försvarskommittén. Jag
kan inte se någon skillnad där. Eftersom
herr Hedlund är ledare för både
mittenpartierna och centerpartiet tog
han väl då närmast ansvar för centern.

Jag måste säga, herr Eliasson, att jag
inte känner igen centerpartiet längre.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern värjde
sig mot det borgerliga påståendet att
det var påtryckningar från vänsterkrafterna
och från kommunisterna som
hade påverkat regeringens försvarspolitik.
Också jag vill bidra till att frita det
framlagda förslaget från påståendet att
det låtit sig påverkas av påtryckningar
från vänsteropinionen. Det har faktiskt
inte tagit några som helst intryck av
denna opinion och det vill jag beklaga.
Man borde ta hänsyn till denna opinion
när man bestämmer militärutgifterna.

Vänsteropinionen skall emellertid inte
uppfattas såsom varande för en isolerad
svensk avrustning. Vänsteropinionen
är i hög grad inriktad på ett nationellt
försvar, som har en reell men
icke fiktiv effektivitet. Vänsteropinionen
vill ha en annan strukturell uppbyggnad
av försvaret än den som nu
föreslås.

Jag hade för min del väntat mig att
vi skulle få ett något annorlunda för -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

slag från utredningen. Jag anser att
det, framför allt sedan de borgerliga hade
lämnat försvarsutredningen, uppstod
vissa förutsättningar för utarbetandet
av en försvarsordning med en annan
struktur än den nuvarande. Någon sådan
har emellertid inte kommit till
stånd.

Försvarsministern sade i sitt inledande
tal att vi vill ha ett försvar av
sådan styrka att angrepp på Sverige inte
kan ansas lönande. Det handlar alltså
om ett försvar med avskräckande effekt.
Jag skulle med anledning härav
vilja fråga försvarsministern, om man
gjort någon beräkning av hur mycket
vi måste höja försvarskostnaderna för
att kompensera effekten av de påståenden,
som högern offentliggör i vårt land
och i andra länder om att det svenska
försvaret med gjorda nedprutningar av
anslagen egentligen är odugligt. Om man
ute i världen skulle tro på herrar Bohmans
och Virgins tal om att det svenska
försvaret nu är mycket svagt, måste ju
den avskräckande effekten minska.

Jag vill understryka försvarsministerns
påpekande — det är säkerligen
riktigt och bör verkligen uppmärksammas
— att de borgerliga partierna deklarerat
att de i händelse av en borgerlig
valseger i höst vill riva upp det beslut
i försvarsfrågan som eventuellt
kommer att fattas. Det är ett betydelsefullt
påpekande, som man har anledning
att uppmärksamma opinionen på.

Det är beklagligt att försvarsutredningen
egentligen inte kommit med någonting
principiellt nytt efter sitt relativt
långa arbete. Man har inte gjort någon
ny bedömning av Sveriges allmänna
situation i Europa och i världen i
dess helhet. Det förekommer ingenting
nytt i fråga om det självklara sambandet
mellan utrikes- och försvarspolitik,
som tillsammans bildar begreppet säkerhetspolitik.
Man gör egentligen inte
heller någon ny bedömning på grundval
av den militärpolitiska och militärtekniska
utvecklingen vare sig med hän -

syn till tidigare erfarenheter eller med
hänsyn till rön från de krig, som tyvärr
också i dag pågår här och var ute i
världen.

Jag vill ställa en fråga till departementschefen.
Denne anför i sina direktiv
till utredningen att det är »angeläget
att eftersträva en sådan uppbyggnad
av krigsmakten, att Sveriges möjligheter
att snabbt medverka d en allmän internationell
avrustning underlättas».
Har utredningen sysslat med den problematiken,
som jag skulle vilja översätta
till en avrustningsberedskap? Jag
förstår att det är helt orimligt att föra
tanken på tal med dem som från början
tillhörde försvarsutredningen. Men
när den decimerades återstod ju likväl
de som skulle kunna tänkas vara intresserade
av denna problematik.

Alla har försökt att övertyga kammaren
om sina goda kontakter i andra
länder. Om jag försökte övertyga kammaren
om samma sak skulle det säkerligen
inte uppfattas särskilt positivt av
herr Bohman och andra -— man skulle
säkert ha en mycket förutfattad mening
om vad det kunde vara för kontakter.
Jag skulle vilja säga att jag personligen
och mitt parti har goda kontakter
med fredsopindonen i andra länder,
och denna fredsopinion verkar för
nedrustning i alla länder. Självfallet
måste våra ansträngningar ta sikte på
en internationell nedrustning och icke
en isolerad svensk avrustning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Först bara några ord
med anledning av Lars Eliassons »älskliga»
släng åt högerpartiet. -— Mittenpartierna
ligger endast 150 miljoner
kronor per år över socialdemokraterna
— högerpartiet ligger mer än 2 miljarder
över socialdemokraterna för en
fyraårsperiod, sade Lars Eliasson, samma
uttryckssätt alltså som finansministern
använder när han diskuterar högerpartiets
skattesänkningsförslag! I
själva verket är det på det sättet att vi

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

lade oss på den nivå där samtliga borgerliga
partier uppehöll sig i sitt motbud
till det socialdemokratiska förslaget
efter 1966 års val. Sedan har inte vi
ändrat oss, andra har gjort det.

Herr försvarsminister! Danmark nedrustar
inte. Danmark har gjort en neddragning
i förhållande till den nivå,
där landet tidigare låg, då i samband
med bildandet av ny regering man skulle
utarbeta ett regeringsprogram. Men
neddragningen i förhållande till den tidigare
nivån är väsentligt mycket mindre
än den reducering som högerpartiet
har föreslagit i förhållande till den nivå
som tidigare gällt i vårt land.

Och Norge har inte nedrustat. Jag tror
att försvarsministern vet hur det förhåller
sig i Norge, men försvarsministern
hoppade nogsamt över den saken.

Att vi i Sverige enligt den internationella
statistiken ligger relativt högt då
det gäller försvarskostnaderna, har regeringen
tidigare skrutit med i debatterna.
Det har varit ett bevis på att vi
målmedvetet velat fullfölja vår alliansfria
utrikespolitik. Regeringen har alltid
i debatterna framhållit detta som
något positivt. Och att våra försvarskostnader
måste ligga högre än vissa
andra länders, beror ju på att vi valt
att stå ensamma, att inte gå in i några
försvarsblook. Om det skulle inträffa
att Sverige gick in i en försvarsallians,
så kan vi också börja resonera om andra
försvarskostnader än nu.

Jag påvisade att vi nu ligger ett par
miljarder under vad vi tidigare tänkt
oss. Det har nämligen gjorts en neddragning
av denna storleksordning i
förhållande till det innehåll som vi tidigare
var överens om att försvaret
skulle ha. Jag har inte gjort gällande
att detta är ett avtalsbrott. Vi har haft
full frihet att gå ned, men det var icke
förutsett att vi skulle göra det.

När vi fick direktiv i 1965 års försvarsutredning
sikulle vi röra oss med
belopp som enligt dåvarande beräkningar
låg mellan 3 460 miljoner och

Pörsvarsdebatt

3 600 miljoner. Vi hade alltså ett spelrum
på 140 miljoner att förhandla om.
De belopp vi nu resonerar om har en
helt annan storleksordning.

Och så glömmer försvarsministern,
liksom tidigare, att tala om, att vi 1966
sänkte nivån med 350 miljoner och att
det är från denna sänkta nivå som alla
resonemang om försvarets framtid förs.

Marinplan 60 —- skulle den inte påverka
beställningarna i Karlskrona? Det
menar inte försvarsminister Sven Andersson.
Det finns inte någonting kvar
av Marinplan 60, som vi ändå i princip
antog här i riksdagen genom 1963 års
försvarsbeslut.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern försöker
än en gång fördölja det faktum
att det — genom departementets inhopp
i försvarsutredningens arbete —• var
departementet och andra företrädare
för socialdemokratin som omöjliggjorde
fortsatt utredande. Det förhållandet
försöker han skyla över med uppgiften
att vi från mittenpartiernas sida höjde
vårt bud med 400 miljoner kronor därför
att vi inte ville träffa en uppgörelse
med socialdemokraterna.

Till det skulle jag vilja säga, vilket
försvarsministern vet men kanske inte
övriga ledamöter av kammaren: Utgångspunkten
för vårt arbete i fönsvarsutredningen
var att om möjligt åstadkomma
en fyrpartiuppgörelse även denna
gång. Socialdemokraterna låg lågt,
vi inom mittenpartierna låg något högre,
medan högern lag betydligt högre.

Vi ansåg att om det skulle finnas någon
möjlighet att nå enighet på ett tidigt
förhandlingsstadium — observera
att detta var ett förhandlingsbud — borde
vi för fyraårsperioden lägga fram
ett bud om en höjning med 100 miljoner
kronor per år. Vi underströk uttryckligen
att det var ett förhandlingsbud,
vilket vi gav för att pröva om vi
möjligen på det sättet kunde intressera
högern för att röra sig. Herr Bohman

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

har nyss sagt att högern inte ändrade
sig. Jag tycker inte att det är någon
merit i och för sig, men jag skall inte
gå in på det kapitlet nu. Hade högerns
taktik varit något rörligare hade det
kanske varit lättare att arbeta, men jag
skall inte heller beröra detta förhållande
närmare.

Det rörde sig alltså om ett förhandlingsbud
från vår sida för att nå dein
fyrpartiuppgörelse som försvarsministern
själv hade hett oss att försöka
åstadkomma. Att nu komma och säga att
vårt handlande var ett närmande till
högern är verkligen en vrångbild som
jag tycker det är egendomligt att försvarsministern,
med hänsyn till resultatet,
inte generar sig för att framställa
här.

Beträffande iindustribeställningarna —
det är ju inte möjligt att närmare diskutera
dem nu — vill jag endast säga
att vad herr Bohman anförde beträffande
in ar i nplanen är riktigt. Den planen
har försvarsministern själv presenterat
och själv torpederat, vilket lett till de
stora inhiberingar som nu är ett faktum.
Låt mig bara påpeka att hälften
av de torpedbåtar som behövs enligt
marinplanen har inhiberats av den socialdemokratiska
ledningen; det gäller
i varje fall sex motortorpedbåtar.

Får jag bara säga en sak till, nämligen
när det gäller myndigheterna ...
Ja, herr talman jag märker att min
repliktid är slut.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en motfråga: Rån man känna igen Sven
Andersson i dag? När jag studerat en
del uttalanden av försvarsministern under
årens lopp om värdet av enighet
och värdet av dessa 2,5 procent är den
frågan motiverad.

Försvarsministern bär verkligen hand
om ett departement inom vilket man
borde vara mer angelägen att försöka
understryka den enighet som finns än

att strö en massa beskyllningar kring
sig, t. ex. den att vi inte ville ha en
uppgörelse om försvarsfrågan. Hur kan
försvarsministern påstå det?

Jag har vid försvarskommitténs öppna
sammanträden och under hand för

försvansutredniingens ordförande klart
deklarerat gång efter annan: Finns det
inte förutsättningar för en fyrpartiuppgörelse
bör vi eftersträva en trepartiuppgörelse.
Det var kanske försvarsministern,
eller möjligen finansministern,
som stängde dörren för oss, som satte
krokben för försvarsutredningen den
15 december i fjol med förklaringen: Vi
vägrar att diskutera ens en justering på
50—60 miljoner kronor under det första
budgetåret. Vi vägrar att diskutera
användandet av reservationsmedel för
att öka försvarets beställningar i industrin;
detta trots att försvarsministern
själv kort därefter medgav sådana beställningar.

Nej, herr försvarsminister, tala inte
om att det är vi som till varje pris har
velat förhindra en uppgörelse! Vi har
klart deklarerat att vårt bud inte var
någonting annat än ett första förhandlingsbud,
som vi var villiga att diskutera.

En regering som har gjort så många
politiska utspel som den socialdemokratiska
— jag erinrar om det angrepp som
riktades mot jordbrukarkåren i 1966
års valrörelse — skall inte i detta sammanhang
påstå, att andra är de som vill
använda försvarsfrågan för att till varje
pris förhindra en enighet. Tvärtom,
herr försvarsminister, är vår inställning
— det vill jag understryka, ty så
har jag läst detta särskilda yttrande —
att om vi misslyckats denna gång, låt
oss beklaga det men inte betrakta det
som omöjligt för all framtid att enas
igen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jordbruksfrågan kommer
inte upp förrän på fredag, herr

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Eliasson i Sundborn. Det är möjligt att
herr Eliasson inte kan känna igen mig i
dag, men det beror på att jag är förkyld;
jag medger att jag därför kan ha
ett annat utseende.

Visst har vi alla talat om värdet av
den upprustning som ägde rum under
perioden 1958—1966. Den var nödvändig
— och den har jag hela tiden haft
ledningen av som departementschef.
Det försvar vi kom överens om år 1958
har vi i dag, och mycket mer därtill.
Vi har ett modernt försvar — världens
starkaste småstatsförsvar — och vi behöver
det. Jag är helt enig med herr
Bohman om att vår alliansfrihet kräver
det.

Jag har inte beskyllt centerpartiet
— och herr Eliasson i Sundborn — för
att vara boven i det drama som utspelades
i december och januari. Jag vet
mycket väl att centerpartiet till varje
pris ville försöka att nå en position,
där det var möjligt att komma överens
med socialdemokraterna för att slippa
att gå med på kraftiga höjningar av försvarskostn
ådern a som följet med folkpartiet
och högern dock innebär. Det
är därför jag inte känner igen centerpartiet.
Men slår man sig i följe med
folkpartiet, åker man automatiskt ihop
med högern; det kommer centerpartiet
att få uppleva. Det blir herr Bohman
in. fl. som i dessa frågor tar ledningen.

Marinplan 60 har aldrig beslutats av
riksdagen. Det finns ingen godkänd
Marinplan 60.

(Herr Bohman: Jo, i princip!)

»I princip», säger herr Bohman. Den
principen bestod i att vi skulle sluta
att bygga kryssare, jagare och andra stora
fartyg och i stället bygga små båtar,
och det gör vi. Vi sjösätter sådana på
löpande band, herr Bohman.

Det är alldeles felaktigt att vi skulle ha
avbeställt några torpedbåtar. När har
vi gjort det? I våra planer för fyraårsperioden
finns samtliga torpedbåtar
med, herr Ståhl, men det är möjligt att
vi måste skjuta något år på beställning -

Försvarsdebatt

en av de sista sex. Herr Ståhl skall inte
falla för det som försvarsgrenscheferna
naturligtvis försöker predika för oss
riksdagsmän på båtturer och i andra
sammanhang, nämligen att nu går det
illa för deras försvarsgren. Det hade de
sagt även om de hade fått dubbelt så
mycket pengar; jag känner dem.

Vad jag protesterar mot är faktiskt
att herr Bohman försöker framställa det
som nu händer som en urholkning av
försvaret, en nedrustning, medan det i
verkligheten icke är fråga om det. De
närmaste åren kommer vu att förstärka
försvaret genom de stora beställningar
som har varit utlagda länge. Vi moderniserar
det. Vi kommer att få nya vapen
i samtliga försvarsgrenar.

Därmed ligger vi på en nivå som gör
att vi kan bibehålla hela vår krigsorganisation.
Våra brigader skall bibehållas
och moderniseras, herr Bohman, vår
marin skall förbli en marin med små
båtar med moderna enheter och flyget
skall tillföras det nya attackplanet Viggen,
dessutom spaningsflyget Viggen
och kanske jaktflyget Viggen. Jag vågar
försäkra herr Bohman, att om han utomlands
säger vad han säger bär i
kammaren, så vilseleder han internationell
opinion om vad som verkligen
förekommer i Sverige på försvarets område.
Finns det någon anledning för
oss i Sverige, om denna fyraårsplan
kommer att antas, att gå omkring ute i
världen och tala om att vi nu håller på
att urholka och skära ner vårt försvar?
Det finns det inte, herr Bohman!

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! När jag hörde att försvarsministern
var förkyld blev jag
mycket överraskad; hans vitalitet var
ju strålande. Vad skulle han inte ha
kunnat prestera, om han varit fullt
frisk! sade jag mig.

Det har varit en verklig försvarsdebatt,
med utspel både bär och där. Jag
utgick från början, när jag begärde or -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

det, från att det skulle bli en relativt
lugn upptakt i debatten, eftersom jag
fick ordet först, men kammarens talarordning
har ju blivit annorlunda nu, och
d någon mån verkar kanske de synpunkter
jag kommer med nu ganska avslagna
efter den här rivstarten.

Jag tycker emellertid att det som försvarsministern
yttrade allra sist — man
brukar ju börja med det sist sagda
— om sin skepticism mot försvars''grenseheferna
därför att de alltid
klagar över otillräckliga anslag o. s. v.
bör få stå för hans egen räkning, åtminstone
vad beträffar omdömet att de
klagar jämt. För min del — och kanske
också för många andras del — vill jag
bara klargöra att vi i riksdagen vid
.ställningstagandet till omtvistade frågor,
genom medverkan i utredningar och på
annat sätt, oavsett partitillhörighet är
kritiskt inställda till olika experter och
representanter för olika myndigheter,
vilka vi vet självfallet alltid har ett eget
intresse att hävda. Även om dessa företrädare
kanske inte ens är medvetna
om detta förhållande, finns det ändå i
bakgrunden ett sådant »lokalintresse»,
som man kallar det när det gäller kommunalpolitik.
Detta måste man ta med
i bilden; denna skepticism tror jag alltså
inte är förbehållen enbart regeringspartiet.
Men lika fullt anser vi att expertisen
inte kan nonchaleras.

Vi har således att ta ställning till försvarsfrågan
i dag — i oenighetens tecken,
sade försvarsministern. Han gjorde
ett utspel vad beträffar tolkningen
av det särskilda yttrande, som jag varit
med om att utforma, på ett sätt som
tvingar mig att, kanske inte direkt protestera
mot men i alla fall anmäla behov
av att förtydliga, så att vi kan göra
en riktig bedömning av vad yttrandet
innebär.

Vad försvarsministern har blivit särskilt
tagen av är vad där står om våra
grusade förhoppningar om ett fyraårigt
försvarsbeslut i enighetens tecken. Då
vi inte kan biträda regeringens förslag

för den kommande fyraårsperioden,
blir vi alltså inte bundna för längre tidrymd
än för nästa budgetår. Detta är
ingenting sensationellt. I alla stora frågor
i riksdagen är det normalt att varje
parti är bundet bara för kommande
budgetår i anslagsfrågor. När det gäller
försvaret har det ovanliga inträffat, att
man har känt sig moraliskt bunden på
grund av träffade partiuppgörelser för
en hel beslutsperiod — fyra år, tre år,
o. s. v. När man nu inte har lyckats
uppnå den enigheten är det emellertid
endast att konstatera det banala faktum,
att det inte finns någon moralisk
bindning av de olika politiska partierna
för längre tid än ett år. Man kan
även säga att inte heller socialdemokraterna
behöver känna sig mera bundna
i detta fall, när man inte nått fram
till denna enighet, låt vara att man
lagt fram ett förslag som man önskat
skulle gälla för fyra år.

Jag tycker inte heller att man kan
klaga på utan snarast kan vara tacksam
för att även högern ansluter sig
till tanken på att på nytt varje år försöka
undersöka möjligheterna att nå
fram till en enighet. Man menar då en
fyrpartiuppgörelse, ty det är här inte
fråga om enbart en trepartiuppgörelse
när det gäller dessa strävanden. Det blev
nödvändigt att i ett särskilt yttrande
klargöra, varför mittenpartierna gått
ifrån sitt ursprungliga bud om ett treårigt
försvarsbeslut och sagt att de nu
accepterar tanken på en fyraårsperiod
när man inte ens under utskottsbehandlingen
kunnat nå fram till någonting
som kunde likna en uppgörelse.

Jag håller alltså fast vid att detta icke
kan tolkas på det sätt soim försvarsministern
bär försökte göra — låt vara
att hans bedömning lät spännande och
ingav tankar om maktspel. Men det är
det faktiskt inte fråga om. Det är ett
ganska prosaiskt konstaterande, som enligt
min mening har inslag av glädjande
tongångar just därför att även högern
ansluter .sig till uttalandet.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

När den försvarsutredniing, som jag
var ledamot av under måniga år, tillsattes
år 1965 höjdes röster som varnade
för att det kanske inte skulle bli en utveckling
av det slag som tidigare hade
lett till en enig uppslutning kring försvaret.
Till en början kände man sig
som ledamot lugn för att den skulle
komma att bedrivas med grundlighet
enligt svensk praxis och att många intressanta
aspekter skulle komma att få
sin belysning. Det var inte minst direktivens
utformning som gav anledning
att anta detta. Fram till den 12
oktober 1966 kan man säga att utredningen
gick sin gilla gång. Den tog
initiativ till en hel del värdefulla studier
i säkerhetspolitik. Bland annat
hann före den 12 oktober 1966 den av
försvarsutredningens sekreterare utarbetade
förtjänstfulla studien »Svensk
säkerhetspolitik, förutsättningar och inriktning»
utkomma.

Även om försvarsutredningens ledamöter
inte tar ansvaret för denna studie,
följdes tillkomsten av densamma
med aktivt intresse från ledamöternas
sida. I dag kan man gott fastslå att den
då inom utredningen i stort sett uppnådda
enigheten om inriktningen av
svensk säkerhetspolitik står sig alltjämt
i allt väsentligt, även om de slutsatser,
som oppositionen dragit, lett till andra
bedömningar än regeringens i fråga om
anslagsramarna och i fråga om den
långsiktiga planeringens inriktning.
Vid skilda tillfällen har här i kammaren
med skärpa diskuterats de förhållanden,
vilka slutligen ledde till att
oppositionspartiernas ledamöter i försvarsutredoingen
den 11 januari i år
såg sig nödsakade att lämna utredningen.
Det skulle naturligtvis vara frestande
att försöka göra en analys av händelseutvecklingen
och av det som man
i andra sammanhang kanske skulle kunna
kalla »maktspelet kring försvarsfrågan»,
men ämnet är för omfattande för
att nu behandlas med begränsad tid till
lörfogande. Detta s. k. spel kanske blir

Försvarsdebatt

föremål för framtida forskares mödor
när de skall tränga igenom förlåten.
Det har hänt förr att försvarsfrågor
blir ämne för doktorsavhandlingar.

Att mittenpartiernas representanter
i det längsta hoppades på en möjlighet
att få till stånd en uppgörelse på bredast
möjliga bas och att olika kontakter
på olika nivåer in i det sista togs och
olika uppslagsändar drogs fram kan jag
själv vitsorda. Men det måste gå som
det gick när första budgetåret 1967/68
undanhöJls från reella förhandlingar
och därför till nöds accepterades som
ett mellanår. Förhoppningarna knöts då
till vad den nya ÖB-utredningen kunde
ge efter de anvisningar de olika partierna
gav i januari förra året. När ÖB
sedan i september 1967 kom med sina
bedömningar av vad de tre alternativen
skulle kunna ge, ansåg folkpartiet och
centerpartiet det nödvändigt att vid de
överläggningar av förhandlingsnatur,
som på hösten äntligen kom till stånd,
föreslå höjningar med beaktande av ÖButredningens
bedömningar av det s. k.
B-alternativet som, väl att märka — jag
understryker ännu en gång vad herr
Ståhl sade här tidigare — aldrig har varit
menat som ett bud.

Det var fråga om att ge ÖB underlag
för att se vad man inom en sådan ram
skulle kunna få ut. När vi fick den beställningen
och kommentarerna till den
fann vi att anslaget behövde förstärkas,
och vårt bud i själva förhandlingsögonblicket
blev alltså den påplussning
som sedan väckt sådant uppseende
men som alltså var helt naturlig. Det
var vårt första bud och något mer lyckades
vi inte komma i läge att diskutera,
vilket jag vid skilda tillfällen be
klagat och även gör nu.

Vi kom då i den situationen att vi
skulle tvingas acceptera ytterligare ett
mellanår — det år som kominer — utan
att egentligen ha kommit i reell förhandlingssituation
med möjlighet till
någon som helst uppgörelse. Jag tror
att utredningens regeringssida insåg

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

att vi inte återigen kunde finna oss i
något sådant.

Mittenpartierna lade vid riksdagens
början i år fram en motion med redovisning
av de säkerhetspolitiska aspekterna
och våra bedömningar av det
starka behovet av både fleråriga försvarsbeslut
och en långsiktig planering.
Vi angav där även de ramberäkningar
som vi ansåg vara riktiga i nuläget,
och vi förklarade oss i princip
kunna acceptera ett fyraårigt försvarsbeslut
men yrkade dock på en begränsning
till tre år. Jag har förut redovisat
anledningen till att vi frångick detta
vid utskottsbehandlingen och ansåg att
vi även i vårt alternativ kunde gå med
på ett fyraårigt försvarsbeslut, där vi
hypotetiskt räknade fram anslaget för
det fjärde året, trots att vi inte i motion
framställt något yrkande om belopp
för det fjärde året.

Även om vi i huvudsak kan acceptera
de av departementschefen gjorda
säkerhetspolitiska analyserna — som
ju grundar sig på försvarsutredningens
analyser och kan härledas till den tid
då utredningen var fulltalig — leder
oss dessa analyser vid en bedömning
av vårt lands situation till slutsatsen
ätt större insatser behöver göras för
att bibehålla försvarsstyrkan än vad
regeringen föreslagit och utskottsmajoriteten
tillstyrkt. Det viktigaste därvidlag
är trots allt inte utgiftsramen för
det första budgetåret utan för de därpå
följande samt i motsvarande grad högre
planeringsnivå.

Vi anser alltså att regeringsförslaget
inte ger en godtagbar lösning, framför
allt inte på sikt. Stora risker finns för
en försvagning, man skulle kunna kalla
det en urholkning, av försvarsstyrkan
genom att vi tär på våra nuvarande relativt
sett starka tillgångar utan möjligheter
att senare kunna reparera skadorna.
Vi har vid föredragningar inom
utskottet fått detta klart framställt
av den militära expertisen. En bit in
på 1970-talet kommer det att uppstå

en situation som visar att det är hart
när omöjligt att bibehålla försvarseffekten.
Ny materiel anskaffas inte i en
hast. Den långsiktsplanering som vi
förordar — och som finns i det hittillsvarande
systemet — och med en inriktning
av det slag som vi yrkat i motioner
och reservationer ger erforderlig
rörelsefrihet för framtiden. Ett väsentligt
inslag i långsiktsplaneringen
är just åtgärderna för att underlätta anpassningen
till ändrade yttre och inre
förhållanden. Det kan gälla inte blott
anslagsramen utan även anpassningen
till den militära, tekniska utvecklingen
in. in.

I fråga om materielanskaffningen betyder
det en anpassning genom att i ett
tidigt skede kunna hålla fler handlingsmöjligheter
öppna. Det är alltså nödvändigt
att låta anslagen stiga något
år från år i fast penningvärde om man
vill behålla en i förhållande till omvärlden
konstant försvarseffekt. Tidigare
har detta skett genom en s. k. teknisk
utvecklingsprocent på 2,5 procent
per år. Vi har accepterat den redan i
den fulltaliga försvarsutredningen diskuterade
tanken att släppa den automatiken.
Från mittenpartiernas sida har
vi därför liksom regeringen gått över
till att tänka oss årliga ramlyft. I vårt
förslag till försvarsbeslut innebär detta
att vi höjer ramen med 100 miljoner
kronor per år under försvarsbeslutsperioden
och att planeringen efter budgetåret
1971/72 inriktas efter en årlig
ökning med ett belopp som successivt
minskar något. Statsmakterna får därigenom,
som jag förut framhållit, erforderlig
handlingsfrihet.

Innan jag mer konkret berör de två
mittenpartiernas alternativ i anslagsfrågan
vill jag erinra om den enighet
som rått om att fr. o. in. nästa budgetår
börja återta den anskaffnings- och anläggningsverksamhet
som inställdes genom
konjunkturanpassningen 1966/67.

Meningen var då att »frysa inne» 350
miljoner kronor. Det har tyvärr upp -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

stått tvist om hur mycket infrysningen
kom att utgöra i pengar. Departementschefen
anser att det blev 242 miljoner
kronor, medan vi håller före att det
blev 292, eller avrundat 290 miljoner
kronor, om man ser till de direktiv de
militära myndigheterna fått och som
de följt. Om sedan på andra anslag, som
sålunda i detta sammanhang inte är aktuella,
en ökad förbrukning av tidigare
reserverade medel ägt rum vid ungefär
samma tidpunkt — bl. a. beroende på
att textilkrisen tvingade fram en tidigareläggning
av vissa inköp m. m.
— är det en sak som inte skall plockas
med i detta sammanhang. Reservationsmedelsökningen
blev alltså, på de anslag
det gällde, 290 miljoner kronor i
stället för avsedda 350 miljoner.

Vårt alternativ i fråga om utgångsbelopp
och med inbakat återtagande av
de 290 miljonerna blir för första budgetåret
4 870 miljoner kronor och därefter
en årlig ökning i den omfattning
jag förut angivit, vilket innebär att beloppet
för det sista budgetåret under
fyraårsperioden skulle vara 5 180 miljoner
kronor. Tillsammans gör detta
för fyraårsperioden 20110 miljoner
kronor mot regeringens 19 512 miljoner
kronor för samma period. Skillnaden
mellan mittenpartiernas och regeringens
förslag blir alltså under fyra år, som
väl förut sagts bär, exakt 598 miljoner
kronor.

Till skillnad mot regeringen anser vi
det nödvändigt med full kompensation
för pris- och lönestegringar. Den nedprutning
som även för nästa budgetår
föreslås genom viss ändring av beräkningssättet
för prisregleringstalet, som
vi accepterade för innevarande budgetår
i avvaktan på viss utredning, kan
vi inte längre acceptera enär utredning
alltjämt saknas. Den nedprutning som
åstadkommes genom att man utgår från
ett lägre prisregleringstal betyder dock
att man frånhänder försvaret 30 miljoner
kronor.

Den nya metodik för fördelning av

Försvarsdebatt

anslagen som redovisas i proposition
nr 110 kan vi inte anta, eftersom den
medför en alltför detaljerad uppdelning
på olika vapensystem för hela beslutsperioden.
Det bör i stället överlåtas
åt Kungl. Maj:t att efter öB:s hörande
i samband med behandlingen av
de årliga anslagsförslagen närmare utforma
en sådan fördelning.

När jag hörde statsrådet Sven Andersson
i sin exposé tala om att socialdemokraterna
hade kommit fram till
en »genomtänkt långsiktig försvarspolitik»,
blev jag något fundersam. Den
genomtänkta försvarspolitiska linjen
måste i så fall ha utformats snabbt under
den tid som förlöpt sedan vi lämnade
försvarsutredningen till dess utredningens
betänkande lades fram, låt
vara att vi från oppositionssidan i slutet
av förra året också fick ta del av
vissa propåer om exempelvis en ny metodik
för anslagsfördelningen. Jag vill
personligen — samtidigt som jag icke
nu vill acceptera denna nya metodik
— säga att man för framtiden inte kan
vara absolut bunden vid nulägets bedömningar.
Man behöver på detta område
alltid tänka om, men det måste
ske under reguljära former och med
den insats från expertis, som bör få
tillfälle att säga sin mening. Den omkastning
av metodiken som regeringen
föreslår är i behov av en mera djuplodande
penetrering. Man borde ha låtit
denna fråga vänta något år för att
bereda tid för en vanlig remissbehandling
och tillfälle till vidare överväganden
från ett bredare skikt. Men nu finns
den där. Som jag förut sade kan mittenpartierna
inte ansluta sig till detta
förslag. Vi håller oss fortfarande till
det gamla systemet. Det väsentliga i
detta system består däri att vi låter
Kungl. Maj:t i samråd med ÖB sköta
fördelningen av anslagen.

När det sedan gäller andra detaljer
skall jag trots allt ta en viss tid i anspråk
för att presentera mittenpartiernas
alternativ. Man måste naturligtvis

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

se över den nuvarande krigsorganisationen;
med de nedskärningar soin nu
påbörjas kan vi inte räkna med att den
skall kunna stå orubbad. Vi har lagt
tonvikten på marinsidan och riktat kritik
mot regeringsförslaget särskilt på
denna punkt. Den kraftiga minskning
av antalet stridsfartyg som kommer att
inträda i mitten av 1970-talet är oroande.
Vi anser att den i viss utsträckning
måste motverkas. Det är ju angeläget
att hålla i minnet att Östersjön ur
militär synpunkt inte på något sätt är
ett fredens hav; Östersjön förstärks
snarare alltmer med stridskrafter av
de övriga strandägarna. Men i Sverige
har flottan kommit så att säga i undervattensläge,
och problemet för framtiden
är väl hur svensk sjökrigsmakt
skall kunna ge oss ett acceptabelt neutralitetsskydd
i orostider — det behöver
alltså inte vara fråga om ett krig
som Sverige är indraget i, utan jag avser
den viktiga neutralitetsvakt som
visade sig ha så stor betydelse under
andra världskriget. Vi har ju inte sedan
den tiden fått kortare kuststräckor att
bevaka!

1 förhållande till regeringens förslag
innebär alltså vårt förslag vissa förbättringar
på olika håll. Armén kan
exempelvis få behålla ett större antal
pansarbrigader, och luftvärnets kvalitet
kan i viss utsträckning bibehållas.
Inom marinen räknar vi då med att insatser
skall göras för att skaffa flera
torpedbåtar. Kustartilleriets fasta och
rörliga förband kan därigenom snabbare
utbyggas. När det gäller flygvapnet
kan vi naturligtvis inte undvika en
minskning av såväl freds- som krigsorganisationens
omfattning då vi går
över till Viggen-flygplanet. Detta plans
prestanda är emellertid sådana att de
i inte oväsentlig grad uppväger den
nödvändiga minskningen av antalet förband.

I detta sammanhang vill jag inte heller
förbigå behovet av att inom försvaret
fortsätta eu hård rationalise -

ringsverksamhet. Vi har en — det börjar
vi mer och mer förstå —- ganska
voluminös och omodern fredsorganisation.
Kasernrenoveringarna behöver
fortsätta. Beträffande staber och förvaltningar
bör möjligheterna undersökas
att där göra besparingar. Man behöver
också fundera ytterligare över
hur ledningsorganisationen på regional
nivå slutgiltigt skall utformas — vi anser
oss väl inte definitivt ha tagit ställning
till det här i riksdagen.

Jag vill till sist i detta avsnitt av mitt
anförande betona folkpartiets och centerpartiets
stora intresse för frivilligorganisationerna
och framhålla deras
insats och betydelse inom totalförsvaret.
Vi räknar med att inom den närmaste
tiden få ta del av ett delbetänkande
som redan har aviserats av 1966
års värnpliktskommitté och som kommer
att beröra just frivilligorganisationerna
och förutsättningarna för deras
framtida verksamhet.

I fråga om hemvärnet, för att nämna
en organisation som ligger många varmt
om hjärtat, bör man åstadkomma en
modernisering av utrustningen.

För det budgetår, som riksdagen närmast
skall fatta beslut om, föreslår vi
endast 88 miljoner kronor mer än utskottsmajoriteten.
Av denna summa utgör
28 miljoner en ökad förbrukning av
reservationsmedel beroende på den av
mig tidigare omnämnda skillnaden i
beräkningen av vad som skall återtas
efter den tidigare anbefallda nedfrysningen
av medel. 39,5 miljoner kronor
avses för ytterligare materielanskaffn-ing
som i stor utsträckning får inriktas
på a m m un it i o n sa ns k a tf n i nge n till armén,
torpedbåtar till flottan samt lätta
robotar för kustartilleriet, varjämte flyget
skall kunna tillföras mer stridsmateriel.
Återstoden av den av oss inom
folkpartiet och centerpartiet förordade
anslagsökningen uppgår till 20,5 miljoner
kronor. Den har vi ansett bör disponeras
för förbättring av de värnpliktigas
förmåner.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Innan jag något berör dessa vill jag,
herr talman, nämna att reservationen
4 a vid punkten 12 i utlåtande nr
124 innebär — om den är hela oppositionen
enig — att vi inte vill att det
nu skall fattas beslut om att dra in
Södertörns flygflottilj, även om vi är
fullt medvetna om att en indragning
av ytterligare en flygflottilj utöver
den vid Säve är nödvändig. Vi anser
nämligen att utredningsunderlaget för
ett ställningstagande är för dåligt, och
vi vill alltså ha ytterligare utredningar
innan beslut fattas i denna fråga. Detta
kommer väl att närmare utvecklas i
den fortsatta debatten.

Som jag sade förut har vi ansett att
man även för nästa år bör anvisa vissa
medel för ytterligare förbättring av
värnpliktsförmånerna. Det kan naturligtvis
invändas att det den 1 juli förra
året gjordes en förbättring av dessa förmåner.
Men man bör komma ihåg att
någon förbättring då inte hade ägt ram
på fyra år och att det alltså förelåg en
mycket kraftig eftersläpning. Vi anser
därför att man vad beträffar penningbidraget
— som det officiellt heter men
som man brukar kalla daglönen —■ på
5 kronor nu skulle kunna höjas med en
krona från den 1 januari, varigenom
man skulle kunna åstadkomma en förbättring
på kontantlönesidan för de
värnpliktiga.

Här kommer man osökt in på frågan
om det inte på detta område behövs en
indexreglering, en automatik, så att
man kan slippa denna ständiga eftersläpning
i fråga om kompensation för
förlorad värdebeständighet beträffande
dessa förmåner. De är ju relativt små,
och varje försämring av deras värde
märks mycket kraftigt för de värnpliktiga.
Jag tror därför att en utredning
borde rikta in sig på att åstadkomma
någon form av indexreglering. Den behöver
inte medföra kvartalsvisa justeringar
utan kan kanske avse en längre
period. Men den skall i alla fall kunna
åstadkomma en mera automatisk an2*—Andra
kummarens protokoll 1968.

Försvarsdebatt

passning, så att man slipper den mera
tröga omgång som det dock blir genom
behandling i riksdagen varje gång en
förbättring skall ske. Även de familjesociala
förmånerna till de värnpliktiga
är någonting som i det sammanhanget
skulle kunna indexregleras.

Vi har även tagit upp frågan om en
förbättring av utbildningspremien för
de värnpliktiga som tas ut till befälsutbildning.
Den har också släpat efter
och blev förra året inte föremål för någon
lyftning som innebar en kompensation
för penningvärdeförsämringen
från tidigare.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
beröra — jag räknar med att frågan
mera utförligt tas upp här senare i debatten
— behovet av ätt öka antalet fria
resor till hemorten för värnpliktiga.
Vi har från mittenpartiernas sida ansett
att en fördubbling bör kunna ske
inom nuvarande system. Detta innebär
inte alls något märkligt. Nu kan en
värnpliktig resa bara varannan månad
fritt till hemorten och tillbaka till förläggningen.
Han skulle enligt vårt förslag
kunna göra en sådan resa en gång
i månaden. Det är dock så jämfört med
tidigare att de värnpliktiga numera ofta
bildar familj tidigt, samtidigt som de
kanske senare rycker in på grund av
att de får anstånd.

De är vidare ofta barnafäder och har
kanske ett större behov än man tidigare
räknat med att komma hem och
se till familjen. Dessutom har vi så att
säga underbemanning uppe i Norrland
och på Gotland. Dit måste vid varje
värnpliktstjänstgöringsomgång flyttas
pojkar från framför allt Mellansverige,
eller i varje fall från områden med överskott.
Detta betyder att det blir långa
resor till och från hemmet vid permissioner,
och det är också ett skäl till
varför vi anser att man bör utöka rätten
till fria resor.

Det kan emellertid sägas att det finns
andra alternativ. I debatten i försvarsutredningen
var vi inne på tanken att
Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

rent av övergå till ett system med fritt
resmål, och det finns givetvis också
andra möjligheter. Man får väl säga att
regeringen legat lågt på det här området.
Sedan den provisoriska förbättringen
i ekonomiskt hänseende företogs
förra året har det inte gjorts någonting
utan bara utlovats några förbättringar
någon gång längre fram. Enligt
vår åsikt bör det underlag som
dock lämnats av försvarsutredningen
inom försvarsdepartementet kunna ligga
till grund för förslag i denna riktning.
Det är beklagligt att vi inte kunnat
nå enighet på denna punkt vid utskottsbehandlingen
om de värnpliktigas
förmåner. Nu står mellanpartiema med
sin reservation mot regeringspartiet,
tillsammans med högern, i denna fråga.

Herr talman! Man kan säga att detta
alltför långa anförande varit en reguljär
genomgång av viktigare avsnitt i
statsutskottsutlåtandena 122 och 124,
och jag vill sluta med att yrka bifall till
alla de reservationer i dessa två utlåtanden,
där utskottets folkparti- och
centerpartiledamöter står antecknade.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Försvaret är en ömtålig
politisk fråga. Reduceringar av anslagen
påverkar befolkningens säkerhet.
Det är då naturligt att man på ansvarigt
håll gärna vill tala om oförändrad
försvarseffekt, trots att anslagen
minskas under den miniminivå som ännu
för ett par år sedan alla var överens
om är nödvändig för att klara målsättningen
att hela landet skall effektivt
försvaras.

Den största och viktigaste frågan är:
Kan vårt försvar med den av regeringen
föreslagna lägre medelstilldelningen
fylla sin huvuduppgift att vara fredsbevarande,
att vara krigsavhållande eller,
om kriget trots allt kommer, hindra
landet från att ockuperas?

Vårt land för inte någon expansiv utrikespolitik
och utgör inte något hot
mot något annat land. Det enda rimliga

motivet för att anfalla Sverige är, att
angriparen vill utnyttja vårt land för
sina syften, för att tillgodogöra sig våra
ekonomiska resurser o. s. v. Det målet
kan inte nås med terrorkrigföring,
t. ex. med kärnvapen. Med en sådan
krigföring skulle angriparen förstöra
de kommunikationer, hamnar, flygfält
och ekonomiska resurser som han vill
ha tillgång till. Skall syftet med anfallet
nås måste angriparen genomföra en invasion
över havet, genom luften eller/
och över gränsen för att därigenom ockupera
hela landet eller delar av det.
Vårt försvar måste därför i första hand
vara ett invasionsförsvar, täckande hela
landet, för att dess krigsavhållande
effekt skall vara så stor som möjligt.
Det går inte att ta bort eller avsevärt
försvaga någon del av försvarssystemet,
ty då kan en angripare frestas att
utnyttja den uppkomna svagheten.

Under lång tid har de demokratiska
partierna i vårt land varit eniga i försvarsfrågan.
Detta har, anser jag, berott
på att de varit eniga om den bedömning
jag bär försökt skissera. Enigheten
har uttryckts i den råd försvarsuppgörelser
som träffats mellan partierna.
Denna gemensamma bedömning
av det starka försvarets betydelse har i
utlandet väckt respekt för vår försvarsoch
utrikespolitik och över huvud taget
gjort det möjligt för oss att föra den alliansifria
politik som varit vår handlingslinje.

Denna alliansfrihet, stödd av ett
starkt försvar, har utan tvivel varit en
stabiliserande faktor i Nordeuropa. En
minskning av vår försvarseffekt påverkar
den säkerhetspolitiska situationen i
Nordeuropa, och ännu allvarligare följdverkningar
får en svensk försvarsnedskärning
för Nordkalott-området.

Ett starkt försvar liar betydelse inte
bara för vårt eget lands fred och frihet;
det utgör också i hög grad en
fredsfrämjande faktor i vår närmaste
omvärld. För mig som lever i en gränsbygd
har detta eniga uppträdande för

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

ett starkt försvar känts på ett alldeles
särskilt sätt. Jag tror inte att befolkningens
allmänna försvarsvilja är starkare
någonstans än i Norrbotten. De
livsviktiga frivilliga försvarsorganisationerna
håller försvarsviljan levande.
Men vad innebär den nya försvarspolitiken
för denna verksamhet och för länet
i dess helhet? Näringslivets strukturomdaning,
påvisad i bl. a. länsutredningen
ED 80, visar på att det måste till
eu politisk viljeyttring, om länets invånare
med framtidstro skall kunna satsa
på fortsatt verksamhet i vårt nordligaste
län. Sysselsättningen i både enskild
och statlig företagsamhet sviktar. Den
nya försvarspolitik som regeringen förordar
ökar norrbottningarnas otrygghet
både i fråga om Nordkalottens fred
och frihet och när det gäller sysselsättningen.

Försvarsutredningen, som i sitt senare
skede har utgjorts av enbart socialdemokrater,
har ingående redovisat och
analyserat våra säkerhetspolitiska förhållanden.
Våra egna säkerhetspolitiska
mål anges vara att i alla lägen och i
former, som vi själva väljer, trygga en
nationell handlingsfrihet för att inom
våra gränser efter våra egna värderingar
bevara och utveckla vårt samhälle i
politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt
och varje annat hänseende samt i samband
därmed utåt verka för internationell
avspänning och fredlig utveckling.

Vid de säkerhetspolitiska bedömningarna
utgår försvarsutredningen från
att det politiska och militära läget i Europa
under överskådlig tid framåt kommer
att präglas av två maktblock med
delvis motsatta mål. Man säger också att
Nordeuropas strategiska läge gör att det
lätt dras in i en konflikt i Europa mellan
stormakterna men att detta förhållande
inte oundgängligen behöver gälla
Sverige. Denna bedömning utgör den
principiella grundvalen för den svenska
utrikespolitiken. I sin tur blir denna
politik trovärdig och realistisk först
när den byggs upp och genomföres med

Försvarsdebatt

stabil politisk inriktning samt med stöd
av ett för denna uppgift väl anpassat
och sammansatt totalförsvar, som ger
vårt land en betydande motståndskraft
inför tänkbara påfrestningar och aggressioner.

Detta synsätt omfattas även av oss i
högerpartiet, men vi anser att analysen
liksom senare händelseutveckling i
världen kraftigt understryker vikten av
att landets försvarsförmåga inte tillätes
sjunka vare sig på kort eller längre
sikt.

Principerna för vårt försvars utformning
har sedan år 1958 uttryckts i en
målsättning för försvaret, vilken så sent
som 1964 fastställdes av riksdagen. I
målsättningen söker man bl. a. ge uttryck
åt de krav, som bör kunna ställas
på vårt försvar, genom att ange konkreta
uppgifter som försvaret skall kunna
lösa. Sålunda uttalas att »krigsmakten
skall kunna avvärja en stort upplagd
invasion över havet eller landgränsen
samt i samband därmed insatta
luftlandsättningsföretag och samtidigt
upprätthålla ett segt försvar mot andra
invasionisföretag. Bevakning och försvar
mot mindre företag skall kunna
organiseras inom landet i dess helhet.»
Förmågan att uppfylla dessa krav kan
med hjälp av moderna studier och analyser
ganska väl anknytas till behovet
av försvarsresurser.

Vi i högerpartiet anser att en sådan
precisering som denna är nödvändig för
att ge ledning i fråga om försvarets
kvantitativa och kvalitativa utformning.
Vi anser att den av regeringen
föreslagna målsättningen är alltför väg
och uttunnad och bör göras mera preciserad
i fråga om kraven på försvaret
med de lägre anslag, som regeringen
vill avdela till detta. Denna nya, preciserade
målsättning bör underställas
1968 års riksdag.

Vill regeringen spara pengar genom
lägre försvarsanslag, som ger ett försämrat
skydd för vår alliansfrihet, vår
fred och frihet, bör regeringen också

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Eörsvarsdebatt

vara beredd att låta svenska folket få
besked om vad detta innebär i ändrad
och preciserad målsättning för vårt
lands krigsmakt. Regeringen har gjort
de socialdemokratiska utredarnas förslag
i försvarsutredningens betänkande
till sitt försvarsprogram.

Om betänkandet säger den för vårt
lands försvar ansvarige överbefälhavaren
följande: »Den orealistiska optimism
som präglat utredningens bedömning
av möjligheterna att inrymma angivna
militära resurser inom den låga
ekonomiska ramen är det mest anmärkningsvärda
i betänkandet.»

Vad är det som blir följden av regeringens
nuvarande försvarsförslag? Jo,
under de fyra första åren försöker man
behålla så mycket som möjligt av den
nuvarande organisationen. Det betyder
att allt större del av försvarsanslagen
går åt till avlöningar, administration,
övningar och underhåll och att det icke
kan avskiljas erforderliga medel för
att förnya materielen. Man tär på substansen
och urholkar därmed försvarsleffekten.
Detta kan icke vara ett rationellt
ekonomiskt handlande, om man
känner ansvar för landets försvar även
efter de närmast kommande åren.

Några studier som underbygger regeringens
förslag i fråga om försvarets
fortsatta utbyggnad har utskottet inte
sett. Däremot har från socialdemokraternas
håll använts inte ringa möda för
att misstänkliggöra de militära studierna
om försvarets framtid inom regeringens
kostnadsramar. I varje fall för
de i frågan insatta minskar detta ytterligare
tilltron till socialdemokraternas
försök till bevisföring.

Försvarsministerns utläggning här om
försvarseffekten var intressant. Han sade
att försvarseffekten kommer att nedgå
både med högerpartiets bud och
med regeringens kostnadsram; han angav
nivån för högerpartiets bud till 95
procent och för socialdemokraternas
bud till 55 procent. Sedan konstaterade
han att vår försvarsförmåga i förhål -

lande till omvärlden ingår i försvarseffekten.
Men, herr försvarsminister, nog
är det en väsentlig skillnad i trygghet
och försvar seffekt mellan en 95-procentig
och en 55-procentig nivå, med en
mycket begränsad insats av pengar.
Försvarsministern är också liksom jag
medveten om att även högerpartiets
förslag innebär en minskad kostnadsandel
i bruttonationalprodukten och i
statens utgifter.

Vi är alla medvetna om att vår utrikespolitiska
linje ■—• alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig — ställer
stora krav på vårt försvar, på vår försvarsvilja
och på de ekonomiska resurser
vi måste vara beredda avdela till
försvaret. Om försvarets styrka nedgår,
minskar möjligheterna att hävda vårt
oberoende. Krigsrisken ökar för både
vårt land och vår omgivning. Trovärdigheten
i vår utrikespolitiska linje
kan då sättas i fråga av omvärlden.
Detta anser vi i högerpartiet vara ett
alltför högt pris för lägre försvarskostnader.

En ryckig anslagspolitik för försvaret
innebär också slöseri med resurser och
försvårar en sådan långsiktig planläggning
som ger maximal effekt av anvisade
medel. Tyvärr medför regeringens
förslag att nyanskaffning och ersättningsanskaffning
inom försvaret starkt
minskar under den närmaste fyraårsperioden.
Om regeringen menar allvar
med att försvarseffekten inte skall nedgå
under de följande åren måste man
inse att denna målsättning kan nås endast
till betydande merkostnader och
att det trots detta under många år
kommer att finnas en »svacka» i vår
försvanseffekt.

En allvarlig debatt om försvarskostnader
och försvarseffekt är omöjliga
att föra, om inte båda parter är beredda
att ange skälen till sitt ställningstagande.
Grunden för vårt ställningstagande
är de utredningar som gjordes
av försvarsutredningens experter angående
alternativen A, B och C. Enligt

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

överbefälhavaren och andra experter
kunde kostnadsramen Al — som närmast
överensstämmer med regeringens
förslag — inte leda till den trygghetsskapande
försvarspolitik som de demokratiska
partierna tidigare varit eniga
om. Härtill kommer det försämrande
faktum att regeringen •— utan angivna
skäl, utan redovisad undersökning eller
analys — gjort en annan fördelning
mellan försvarsgrenarna än den som
de militära experterna efter noggranna
studier och överväganden funnit vara
mest effektiv.

De av oss angivna grunderna för en
trygghetsskapande försvarspolitik kan
inte uppnås med mindre än att en anslagsram
av den storlek som vi föreslagit
fastställes. Inga faokmässigt utförda
undersökningar inom eller utom kanslihuset
har heller redovisat något annat.
Förgäves söker man i regeringens proposition
efter något som underbygger
de framlagda besparingsförslagens effekt
ur trygghetssynpunkt. Delar av
ÖB:s yttrande över försvarsutredningen
redovisas, men någon hänsyn till öB:s
sakliga och tungt vägande synpunkter
tas inte.

När vi i högerpartiet — använd i
sammanhanget gärna uttrycket envist
— håller fast vid en kostnadsram i nivån
alternativ C är skälet helt enkelt
att alla utredningar som verkställts om
det framtida försvaret pekar på att vårt
försvarsbud innebär den lägsta kostnaden
för att kunna fortsätta den trygghetsskapande
försvarspolitik, som alla
demokratiska partier var eniga om till
för ett par år sedan. Det kan erinras
om att det socialdemokratiska nytänkandet
i fråga om försvarskostnaderna
i tiden sammanfaller med socialdemokraternas
eftertankar i samband med
1966 års förlustval.

Herr talman! Yi inom de borgerliga
partierna har till statsutskottets utlåtande
nr 122 fogat ett särskilt yttrande,
som jag vill läsa in i kammarens protokoll.
Det heter där:

F örsvarsdebätt

»Vi finner starka skäl tala för ett bibehållande
av systemet med flerårigt
försvarsbeslut. Värdet av ett dylikt beslut
ligger bl. a. däri att det utåt klart
manifesterar vår bestämda vilja att alltjämt
föra en alliansfri utrikespolitik,
grundad på ett starkt försvar. Vi vill i
sammanhanget understryka vikten av
att kostnadsramen inte undergår tvära
kastningar alltefter skiftande tendenser
i det utrikes- och militärpolitiska läget.

I likhet med vad som framhållits i
motionerna 1:518 och 11:664 hade i
princip ett fyraårigt försvarsbeslut varit
lämpligt vid en flerpartiuppgörelse
inom försvarsutredningen. Då så inte
blivit möjligt och då vi inte kan biträda
det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
för den kommande lyraårsperioden,
kan vi inte känna oss bundna för längre
tidrymd än den, för vilken riksdagens
beslut konstitutionellt gäller, budgetåret
1968/69.

Vi kommer att även i fortsättningen
verka för att den nu brutna enigheten
i försvarsfrågan snarast skall återställas
och att, till dess så skett, för varje
år på nytt undersöka förutsättningarna
härför.

Den omständigheten att vi nu framlagt
långsiktigare alternativ kommer —
om dessa av riksdagen avvisas — inte
att låsa oss i våra försök att snarast
återigen uppnå en bred samling kring en
trj''gghetsskapande försvarspolitik.»

Högerpartiets ställningstagande i försvarsfrågan
framgår av reservationer
vid statsutskottets utlåtanden nr 121,
122, 123 och 124.

Reservationerna vid utlåtande nr 121
ansluter sig till regeringens egen finansplan
angående prisutvecklingen under
kommande budgetår. Med regeringens
egen bedömning skulle merkostnaderna
för prisstegringarna inte överstiga 200
miljoner kronor. Propositionen upptar
för prisstegringar 355 miljoner, varav
155 miljoner således aldrig skulle komma
försvaret till godo.

Av reservationerna av herr Virgin

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

m. fl. vid utlåtande nr 122 framgår att vi
vill uppräkna försvarsanslagen under
kommande budgetår med 210 miljoner.
Härtill kommer i utlåtande nr 123 reservationsvis
yrkade 250 miljoner kronor
att utgå ur arbetsmarknadsmedel för
materielbeställningar för försvarets räkning.
Skulle detta belopp visa sig vara
högre än vad som kan användas med
bibehållen full effekt när det gäller åtgärder
iför arbetslöshetens bekämpande,
bör i stället reservationer å materielanslagen
för försvaret frisläppas i sådan
omfattning att den avsedda materielbeställningsvolymen
uppnås.

Reservationen 4 a av herr Virgin m. fl.
vid utlåtande nr 124 innebär avslag på
Kungl. Maj :ts förslag om nedläggande
av Södertörns flygflottilj. Vi anser icke
att det på ett övertygande sätt visats hur
stockholmsområdets luftförsvar skall
ordnas om flottiljen dras in.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationerna av herr
Virgin in. fl. vid de här nämnda utskottsutlåtandena.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den militära utvecklingen
i Europa har lett till att stormakterna,
även om de grundläggande motsättningarna
kvarstår, tvingats godta rådande
politiska maktförhållanden — d. v. s.
att i stor utsträckning acceptera status
quo.

En tendens till politisk avspänning
har varit och är märkbar i Europa. Om
detta vittnar bl. a. en viss uppluckring
av militärallianserna. Jag tänker exempelvis
på att Frankrike lämnat det militära
samarbetet inom NATO och att från
rumänskt håll ganska kritiska synpunkter
har framförts när det gäller paktsystemen.

Tendensen till en viss uppluckring av

allianserna beror säkerligen på att terrorbalansen
och stabiliteten i de militära
förhållandena mellan stormakterna
har minskat tilliten till stormakternas
alliansförpliktelser. De mindre staterna
kan räkna med att om en stormakt angriper
dem är den andra stormaktens
nationella intressen avgörande för huruvida
den kommer att ge bistånd — oavsett
om länderna är förbundna i pakter.

Om utvecklingen i Europa kännetecknas
av eu viss avspänning måste utvecklingen
i andra delar av världen betecknas
som oroande. Läget i Mellersta Östern
och i Sydostasien illustrerar detta
faktum. Om motsättningarna mellan stormakterna
skärps på grund av förhållandena
i andra delar av världen är det väl
sannolikt att detta förhållande också
kommer att avspegla sig i Europa. Trots
alla försiktighetsmått finns alltid den
risken att någon av de många världspolitiska
kriser som tid efter annan
uppstår inte kan hållas under kontroll,
utan leder till ett stormaktskrig. Allvarliga
farhågor i den riktningen har flera
gånger framförts av FN:s generalsekreterare.
Man behöver dock inte av detta
sluta sig till att vårt land oundvikligen
måste dras in i ett europeiskt storkrig
ens om det berör den nordiska regionen.
Utsikterna för oss att stå utanför beror
på många omständigheter, inte minst på
styrkan hos vårt försvar. Även om vårt
land inte är något primärt mål för en
supermakt i ett storkrig, får det inte vara
ett militärt vakuum som lockar till
angrepp och ockupation.

Vi får aldrig ge upp hoppet om en
allmän och kontrollerad nedrustning,
även om vägen dit är lång och kantad
med många misslyckanden. Det är angeläget
att vårt land gör energiska insatser
i det internationella nedrustningsarbetet.
Det är också en viktig del av svensk säkerhetspolitik
att vi verkar för en nedtrappning
av den höga internationella
rustningsnivån.

I väntan på resultat av nedrustningsarbetet
tvingas vi att upprätthålla ett

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

militärt försvar och en beredskap i övrigt
som ett nödvändigt komplement till
neutralitetspolitiken. Vi kan inte nöja
oss med ett gerillaförsvar, som man från
vissa håll gör gällande. Ett sådant kan
aldrig avhålla från angrepp, och det
blir därför aldrig fredsbevarande. Om vi
har ett gerillaförsvar, blir det alltför
lätt att besätta vårt land eller en del
därav och att tillgripa terror mot civilbefolkningen.

Vårt försvar kostar mycket pengar,
även om dess andel av bruttonationalprodukten
i dag är mindre än för några
år sedan. Men om det kostar stora pengar,
får vi inte glömma att vi är ett litet
folk i ett stort land med långa landgränser
och kuster. Naturligtvis måste
vi tillvarata alla möjligheter till besparingar
och ta stor hänsyn till det statsfinansiella
läget, som för närvarande är
ganska ansträngt och kan beräknas bli
det också några år framöver.

På dessa synpunkter har vi inom centern
och folkpartiet sökt grunda våra
förslag. När det gäller besparingsmöjligheterna
pekar vi bl. a. på att rationaliseringar
och besparingar kan göras i centrala
staber och i de stora centrala förvaltningarna.
Även på regional nivå kan
det utan tvivel nås besparingar genom
rationalisering i ledningsorganisationen.
I vissa garnisonsstäder bör en del administrativa
uppgifter kunna bättre samordnas
och förbilligas. Man måste överväga
— jag vet att den saken är föremål
för undersökning — att ge förbandens
chefer större frihet att disponera medlen
för att på det sättet få till stånd ett
rationellare utnyttjande av pengarna än
med den långt drivna splittring i anslagshänseende
som nu förekommer.
Härigenom kan man göra besparingar
och ändå nå ett bättre utbildningsresultat.

För vissa värnpliktiga bör begränsningar
av antalet tjänstgöringsdagar
kunna vinnas, t. ex. genom att man överför
dem till en grupp med kortare tjänstgöring
än de för närvarande har. Detta

Försvarsdebatt

betyder inte så mycket på budgeten —
det skall gärna erkännas — men det
betyder så mycket mer för samhällsekonomin.

När det gäller handräckningspersonalen
— för att nu ta upp även den
kategorin, där en utredning pågår ■—
är jag också övertygad om att det går
att göra betydande begränsningar utan
att effekten minskar.

Detta är bara några exempel — som
jag för övrigt vet är föremål för också
överbefälhavarens intresse, i varje fall
en del av dem.

De förslag som centern och folkpartiet
har framlagt om försvarets kostnadsram
under de närmaste åren innebär
att vi har velat ta hänsyn till det
statsfinansiella läget. Vi förordar en
lägre ökningstakt i försvarsanslagen än
vad ÖB har föreslagit och även lägre än
den som förekommit under tidigare år.

Jag vill gärna understryka att det beträffande
den säkerhetspolitiska bedömningen
inte är någon större skillnad
mellan socialdemokraternas och mittenpartiernas
uppfattningar. På vårt håll
anser vi dock att läget kräver en något
mera markerad strävan att gentemot
omvärlden bibehålla det svenska försvarets
styrka, och därför föreslår vi en
något högre kostnadsram och planeringsnivå
än vad utskottsmajoriteten gör.

För en fyraårsperiod ligger mittenpartiernas
förslag cirka 600 miljoner
kronor eller ungefär 150 miljoner per år
i genomsnitt över regeringens förslag.
Högerns förslag för en fyraårsperiod
skulle innebära en höjning med inte
mindre än 2 240 miljoner kronor, d. v. s.
i genomsnitt ungefär 560 miljoner kronor
per år.

Jag har — det vill jag säga — all
respekt för att högern hävdar sin uppfattning
i försvarsfrågan, men jag har
mycket svårt för att förstå hur man
skall kunna förena ett sådant förslag
med talet om möjligheterna till snara
skattesänkningar.

Med hänvisning till att man utom -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

lands — t. ex. i Danmark och England
— gått in för vissa begränsningar av
försvarskostnaderna bär i debatten
ställts frågan, huruvida vi inte även i
vårt land skulle kunna göra en begränsning
av försvarskostnadernas ökning.
Låt mig då peka på en sak som
ändå borde vara känd för alla, nämligen
att vi under de senaste två åren i jämförelse
med tidigare planeringsnivå har
företagit avsevärda reduceringar — det
gäller flera hundra miljoner kronor —
och om man jämför det förslag som
mittenpartierna har framlagt med anslagen
för den tidigare perioden, finner
man att det förslaget för en fyraårsperiod
ligger mer än 2 000 miljoner
kronor under den kostnadsram som vi
skulle ha haft för den fyraårsperioden,
om vi hade velat följa de riktlinjer som
beslöts vid 1963 års riksdag och fortsätta
efter samma princip också under
de framförliggande åren. Det beslut som
fattades av riksdagen 1963 var grundat
på ett förslag av en enhällig försvarsutredning.
Yad jag upprepar är detta, att
vårt förslag innebär en lägre ökningstakt
i försvarskostnaderna än den som
förelegat under tidigare år.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
talman, vilja säga ett par ord om utvecklingsprocenten.
I och för sig kan
man naturligtvis inom en kostnadsram
fördela kostnaderna mellan olika år på
olika sätt. Under t. ex. en fyraårsperiod
kan man därför exkludera en viss utvecklingsprocent,
om man nu anser detta
motiverat, och liksom baka in den i
anslagen. Mittenpartierna har tagit med
en stigande trend i sin kostnadsram.

•lag har naturligtvis förståelse för att
det från ÖB:s sida har hävdats att den
vapentekniska utvecklingen tenderar att
alltmer fördyra vapnen och att man,
om man önskar se till att försvaret kan
bibehålla sin relativa styrka, behöver
få ett tillägg för teknisk utveckling.
Tidigare har 2,5 procent avsatts för detta
ändamål, men ÖB anser att 3,5 procent
är minimum.

Jag skulle i detta sammanhang bara
vilja fästa uppmärksamheten vid vad
ett tillägg på 2,5 procent betyder. Att
vi under många år haft ett sådant tilllägg
utgör inte något motiv för att man
fortsätter på den vägen. Om försvaret
förts upp till en betydande styrka med
hjälp av dessa 2,5 procent, kan man av
statsfinansiella skäl och på grund av
andra omständigheter anse det rimligt
att därefter något minska ökningstakten.
Skulle i en försvar sbudget på ungefär
5 000 miljoner kronor procentsatsen
för det automatiska tillägget för teknisk
utveckling uppgå till 2,5 per år, betyder
detta för en fyraårsperiod inte bara fyra
tillägg utan tio, d. v. s. någonting på
1 300 miljoner kronor. Utsträckes detta
till att omfatta en tioårsperiod, ökar
försvarskostnaderna totalt med över 8
miljarder kronor under denna tioårsperiod
jämfört med en oförändrad nivå.
Personligen har jag i försvarsutredningen
och också i andra sammanhang hävdat
att såvitt man nu kan bedöma är
ett visst tillägg för teknisk utveckling
ofrånkomligt, men jag har inte dragit
den slutsatsen att dessa 2,5 procent måste
betraktas som ett minimum, utan man
kan av statsfinansiella och andra skäl
finna det rimligt att företa en mera begränsad
ökning av försvarskostnaderna
och ändå behålla en relativt god försvarskraft.

Försvarsfrågan har livligt diskuterats
här i kammaren vid tidigare tillfällen.
Den har även diskuterats i TV och i
pressen, och jag skall därför inte på nytt
i detalj beröra arbetet inom försvarsutredningen
och vad som där hände.
Jag beklagar ännu en gång att vi befinner
oss i det läget att det inte föreligger
en så bred samling bakom det försvarsbeslut
vi nu går att fatta som önskvärt
vore. Bedömningen av den säkerhetspolitiska
situationen är ganska likartad inom
mittenpartierna och socialdemokratin,
och skillnaden i övrigt beträffande
kostnadsramen har inte framstått som
så stor att en flerpartiöverenskommelse

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

i varje fall skulle vara otänkbar. Det kan
hända att vi genom ömsesidiga missförstånd
inte har kunnat uppnå denna
överenskommelse, och kanske det inte
enbart har brustit i fråga om viljan; det
är inte så lätt att bedöma detta.

Försvarsministern gjorde ett påstående
om att mittenpartierna skulle vara
ointresserade av en uppgörelse, men detta
är alldeles felaktigt. Det kan hända
att handlandet hos en part tolkas på ett
annat sätt hos den andra parten.

.lag vill emellertid gärna understryka
att vad som skilde oss åt och vad som
gjorde att mittenpartierna trädde ut ur
försvarsutredningen inte var den omständigheten
att det förelåg en skillnad
i bud — märk väl, bara ett första förhandlingsbud
— utan det kom, riktigt
eller felaktigt, att uppfattas, när man
från socialdemokratiskt håll i mitten av
december stängde dörren för fortsatta
överläggningar, på det sättet att man
över huvud taget inte ville ha till stånd
en uppgörelse; man hade på socialdemokratiskt
håll kommit överens om att
inte träffa en uppgörelse med några
andra. Härvidlag tänker jag på att man
vägrade att diskutera en justering av
det första årets budget och på att man
över huvud taget vägrade att diskutera
användandet av reservationsmedel under
det första halvåret i år för att av
sysselsättningsskäl öka försvarets industribeställningar.

Om detta är ömsesidiga missuppfattningar
om våra positioner är det beklagligt,
men jag har velat tala om hur jag
har uppfattat det hela.

Om man vill göra en elak reflexion
ligger det nära till hands att fråga sig
om socialdemokraterna, när de förklarade
sig inte villiga att diskutera någon
som helst justering av det första årets
budgetsiffra — trots att det i en budget
på ungefär 40 miljarder kronor
skulle röra sig om en höjning med endast
60—80 miljoner kronor, som vi var
beredda att gå ned till — men var så
mycket villigare att diskutera en juste -

Försvarsdebatt

ring för de kommande tre åren, menade
att då hade kanske andra regeringsansvaret
och då var man mer fri att diskutera
justeringar. Jag skall emellertid
inte fördjupa mig i sådana funderingar,
även om det som sagt kunde ligga nära
till hands.

Jag har vid många tillfällen sagt —
och jag tror inte att vi är så oense om
det — att några tiotal miljoner kronor
mer eller mindre i en försvarsbudget
spelar mindre roll än att vi med bred
samling utåt kan manifestera en betydande
enighet om försvaret. Från den
synpunkten är det en olycka att inte en
uppgörelse har kunnat komma till stånd.

Eftersom min repliktid var ute i debattens
inledning vill jag gärna i detta
sammanhang säga till försvarsministern,
att det särskilda yttrande som är fogat
till statsutskottets utlåtande i all rimlighets
namn inte får tolkas på det sättet
att det skulle vara uttryck för bristande
förhandlingsvilja, att vi så att säga vill
riva upp ett beslut och gå in för försvarskostnader
som skulle ligga, som
försvarsministern antydde, ett par miljarder
kronor över det belopp som mittenpartierna
nu förordar. Försvarsministern
påstod att detta skulle innebära
en förpliktelse från mittenpartierna att
göra sådana justeringar. Sådana påståenden
är rena orimligheterna! Vi kan
inte från vårt håll vid en viss tidpunkt
ta en ståndpunkt i försvarsfrågan och
efter något år ta en annan ståndpunkt
som diametralt skiljer sig från denna.
Vi har en uppfattning i försvarsfrågan
och ser gärna att man på nytt prövar
förutsättningarna att nå en bredare samling
kring för svar sbudet, men det kan
inte blir fråga om sådana justeringar
som försvarsministern antydde; det skulle
vara orimligt.

Man har i debatten om de olika alternativen
sagt att en ökning av utgiftsramen
för en fyraårsperiod med 600
miljoner kronor — eller i genomsnitt
150 miljoner kronor per år — skulle
sakna betydelse i en försvarsbudget på

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

5 miljarder kronor. .lag vill kommentera
detta med några ord. Det innebär,
säger man, ett påslag med 3 procent om
året, och det kan inte vara mycket att
diskutera. Jag tycker inte att påståendet
är riktigt. Denna ökning har en inte
oväsentlig marginaleffekt, eftersom huvuddelen
av anslagsökningen kan gå till
vapen; om jag inte missminner mig går
ungefär hälften av försvarskostnaderna
till vapen och materiel. Därför betyder
den anslagshöjning med ungefär 3 procent
som vi förordar, att man har möjlighet
att öka medlen till vapenanskaffningen
med 6 å 7 procent. Vi har i reservationerna
sökt exemplifiera den förstärkning
i anskaffningen av vapen och
materiel som mittenpartiernas förslag
till kostnadsram och planeringsinriktning
möjliggör inom de olika försvarsgrenarna.

Några ord också, herr talman, om
kärnvapenfrågan. Den har livligt diskuterats,
och enighet råder om att beslut
om anskaffning av kärnvapen inte skall
fattas nu. För egen del har jag den uppfattningen
att Sverige inte skall anskaffa
kärnvapen. Även om jag står bakom
förslagen vill jag ändå deklarera min
personliga uppfattning. Om en stormakt
skulle angripa vårt land utan samband
med ett storkrig — ett alternativ som vi
väl inte på allvar räknar med —■ vore
det orealistiskt att tro att denna stormakt
skulle starta ett kärnvapenkrig
mot vårt lilla land. Lika otänkbart är
det att en svensk regering skulle ta på
sig det politiska ansvaret att starta ett
kärnvapenkrig. Om Sverige i stället
skulle anfallas av en stormakt under ett
krig mellan stormaktsblocken, i vilket
kärnvapen satts in, kan man fråga sig
huruvida i ett sådant läge några tiotal
svenska kärnvapen med hänsyn till den
väldiga överkapacitet som stormaktsblocken
har på detta område skulle spela
någon avgörande roll. Skulle vi under
några år satsa 2 000 å 3 000 miljoner
kronor på svenska kärnvapen, riskerar
vi att under lång tid urholka det kon -

ventionella försvaret. Det skulle enligt
min mening vara en allvarlig felbedömning
om vi satsade på kärnvapen och
därigenom försvagade armén, marinen
och flygvapnet. Jag har gärna velat ge uttryck
för denna personliga uppfattning.

Jag skall i detta sammanhang inte
heller ta upp någon längre diskussion
med försvarsministern om problemet
med avvägningen mellan försvarsgrenarna,
särskilt med tanke på luftförsvarets
utformning. Jag har vid åtskilliga
tidigare tillfällen framfört mina
kritiska funderingar på dessa spörsmål
och ställt frågan, huruvida det är möjligt
att inom nu aktuell kostnadsram
undgå riskerna för en felaktig avvägning.
ÖB har ju uttalat liknande farhågor.
Jag hoppas att den utredning
om luftförsvarets framtida inriktning
och utformning, som nu har påbörjats,
kommer att ingående granska detta viktiga
problem, så att vi får en allsidig
belysning av de avvägningsproblem när
det gäller förhållandet mellan de olika
försvarsgrenarna och inom luftförsvaret,
som jag här antytt.

Så några ord om de värnpliktigas förmåner.
På center- och folkpartihåll har
vi ansett det vara angeläget med en förbättring
av dessa förmåner. Vi föreslår
att dagpenningen höjs med 1 krona per
dag och att antalet fria resor till hemorten
fördubblas i avvaktan på en utredning
om ytterligare utbyggnad av
systemet med helt fria eller rabatterade
resor. Vi föreslår också en utredning om
indexreglering av de värnpliktigas penningbidrag,
premier och vissa sociala
förmåner, exempelvis familjebidraget.
Tyvärr har varken socialdemokraterna
eller högern i år velat vara med om någon
generell förbättring av dagpenningen
och reseförmånerna. Därför kommer
väl våra förslag till förbättringar att
falla. Även det beklagar jag, eftersom
dessa förbättringar är motiverade. I och
för sig vore ytterligare avsevärda förbättringar
önskvärda. Jag tror att sådana
förbättringar även skulle ha en god

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

effekt när det gäller att stimulera och
befordra de värnpliktigas insatser inom
försvaret och deras känsla av trivsel.

Den nuvarande ordningen för fria
hemresor innebär en orättvisa speciellt
mot de värnpliktiga som tjänstgör långt
från sina hem. Allt fler drabbas härav.
Det gäller särskilt de många värnpliktiga
som tjänstgör i Norrland, på Gotland
eller inom marinen. Som herr Nihlfors
framhöll får man i detta sammanhang
inte heller bortse från att i dag
många fler värnpliktiga än förr är gifta,
och att de gifta värnpliktiga har större
behov än andra värnpliktiga att besöka
sina familjer är väl alldeles uppenbart.
Inom försvarsdepartementet pågår för
närvarande undersökningar om möjligheterna
att med anlitande av försvarets
transporttjänst eller charterflyg ordna
vissa resor för de värnpliktiga, bl. a. till
och från Norrland eller Gotland.

Detta är bra och sammanfaller helt
med de förslag som motionsvis framförts
från mittenpartiernas sida. På vårt
håll vill vi emellertid också ha en utredning
på bredare bas om ett ökat antal
fria hemresor och om rabattförmånerna.
Det har under årens lopp uttalats många
önskemål — i motioner, från statsrevisorerna
o. s. v. — om att de värnpliktiga
skulle få ett större eller obegränsat antal
fria hemresor på de kollektiva färdmedlen
och att —- om resorna inte kan
bli helt fria —■ rabattförmånerna skulle
byggas ut. Men tyvärr har detta utredningsarbete,
som pågått länge, ännu inte
kunnat slutföras. Vi anser att så måste
ske snarast möjligt. Man måste också
pröva möjligheten att ge viss ersättning
till de värnpliktiga som för sina hemresor
utnyttjar egen bil. Det är i avvaktan
på detta utredningsarbetes slutförande
som vi nu har föreslagit en fördubbling
av antalet fria hemresor. Det
är beklagligt om riksdagen nu avvisar
vårt förslag. Det kan inte vara rimligt
att de värnpliktiga, av vilka åtskilliga är
gifta, skall få göra endast en fri hemresa
varannan månad. Det är en ord -

Försvarsdebatt

ning som icke är tillfredsställande —
det borde vi alla vara överens om.

Frågan om reseförmånerna har naturligtvis
också ett visst samband med
tillämpningen av femdagarsveckan inom
försvaret. Denna fråga har tagits upp
bl. a. i ett par centermotioner som behandlats
i ett utlåtande från allmänna
beredningsutskottet. För egen del vill
jag bara säga att jag är övertygad om
att man utan olägenhet kan göra en viss
omfördelning av arbetstiden under veckan
för att på det sättet få fria lördagar
under hela året eller i varje fall under
en längre tid än för närvarande.

Till sist, herr talman, vill jag säga ett
par ord om flygmaterielen och de centrala
flygverkstäderna. Flygmaterielens
ökade slitstyrka och rationaliseringar på
verkstadsområdet har lett till att man
nu måste besluta om en minskning från
tre till två centrala flygverkstäder. Utskottet
delade departementschefens uppfattning
på denna punkt och anser också
att Västerås är mindre känsligt ur sysselsättningssynpunkt
än Arboga och
Malmslätt. Jag vill uttala min stora tillfredsställelse
över att man vid valet
mellan dessa tre orter insett betydelsen
av den centrala verkstaden för Arboga
och dess omland. Ur lokaliseringspolitisk
synpunkt men också med hänsyn
till verkstadens utrustning och personalförhållanden
skulle en nedläggning av
arbogaverkstaden vara en direkt felaktig
åtgärd och medföra oerhört stora konsekvenser
för arbogaområdet. Jag bär vid
ett besök i staden, varvid jag hade tillfälle
att sammanträffa med anställda
inom verkstaden och också att diskutera
saken med kommunalt verksamma personer,
fått min uppfattning i detta avseende
mycket starkt förstärkt. Jag hälsar
försvarsministerns och utskottets förslag
med tillfredsställelse och hoppas att
fabriksverket skall ha möjligheter att
finna någon lämplig tillverkning för
verkstaden i Västerås för att på det sättet
underlätta de personalproblem som
man där kommer att få.

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
i förevarande utlåtanden vid
vilka herr Ivar Johansson m. fl. centerpartiledamöter
står antecknade.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det är första gången på
mycket, mycket länge som riksdagen fölen
egentlig försvarsdebatt. Överenskommelser
har i denna fråga träffats mellan
partierna praktiskt taget sedan 1936, och
självfallet har sådana överenskommelser
i och för sig inneburit att man inte haft
anledning att närmare penetrera alla
de olika förslag som ingår i ett försvarsbeslut.
Det har — som här tidigare
framhållits av flera talare — denna gång
inte varit möjligt att uppnå en liknande
överenskommelse mellan de fyra stora
partierna för den kommande perioden.
Man kan självfallet beklaga att detta inte
har lyckats. Orsaken till att det inte gick
att nå en sådan överenskommelse har
också varit föremål för inlägg här. Jag
skall därför avstå från att säga någonting
härom. Men jag skulle i alla fall vilja
understryka så mycket som att om
den goda viljan hade funnits skulle säkerligen
också förutsättningar ha förelegat
för att vi även för den kommande
perioden skulle ha kunnat nå en överenskommelse
i denna för landet så vitala
fråga.

Vår försvarspolitik är också en del av
vår säkerhetspolitik. Målet är ju att i
alla lägen trygga en sådan handlingsfrihet,
att vi efter våra egna värderingar
kan bevara och utveckla vårt samhälle
politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt
samt verka för internationell avspänning
och fred i världen.

Det är den politiska och den militärpolitiska
bedömningen av olika aggressions-
och angreppsfall som utgjort
grunden för omfattningen av hela vårt
försvar. Försvarsutgifterna har tillkommit
på grundval av den politiska totalbedömningen
av inte minst dessa båda

faktorer och efter statsfinansiella och
samhällsekonomiska överväganden och
självfallet i förhållande till andra samhällsbehov.
Denna bedömning bör enligt
försvarsutredningen även i fortsättningen
vara utgångspunkten när det gäller
att fatta beslut om vårt försvars framtida
inriktning.

Då det gäller försök till säkerhetspolitiska
bedömningar har försvarsutredningen
utgått från att det politiska och
militära läget i Europa under överskådlig
tid kommer att präglas av två stora
maktblock med olika målsättningar. Utredningen
framhåller vidare att även om
Nordeuropa kan ha en sådan strategisk
betydelse att det dragés in i en konflikt
i Europa mellan stormakterna, behöver
ett sådant förhållande inte oundgängligen
gälla vårt land. Det är just denna
bedömning som utgör den principiella
grundvalen för vår svenska neutralitetspolitik.
I sin tur blir denna politik —
fortfarande enligt försvarsutredningen
— trovärdig och realistisk först när den
byggs upp och genomförs med en stabil
politisk inriktning samt med stöd av ett
för denna uppgift väl anpassat och sammansatt
totalförsvar som ger vårt land
en betydande motståndskraft inför tänkbara
påfrestningar och aggressioner.

Utskottet ansluter sig till detta betraktelsesätt
och delar därmed försvarsutredningens
bedömanden av de säkerhets-
och militärpolitiska problemen.

Vad sedan beträffar målsättningen för
krigsmakten framlägger departementschefen
förslag som innebär vissa ändringar
i nuvarande lydelse. Sålunda föreslås
att tredje stycket i denna målsättning
skall utgå, det stycke där det sägs
följande: »Krigsmakten skall kunna avvärja
en stort upplagd invasion över havet
eller landgränsen samt i samband
därmed insatta luftlandsättningsföretag
och samtidigt upprätthålla ett segt försvar
mot andra invasionsföretag. Bevakning
och försvar mot mindre företag
skall kunna organiseras inom landet i
dess helhet.»

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Detta uttalande ter sig emellertid som
en upprepning av vad som sägs i andra
stycket av målsättningen för krigsmakten
där det heter: »Invasionsförsvar
skall vara krigsmaktens viktigaste uppgift.
Krigsmakten skall i det längsta
kunna förhindra att en angripare får
fast fot på svensk mark och kan utnyttja
vårt land för sina syften. I varje del
av landet skall kunna bjudas segt motstånd,
om så erfordras även i form av
det fria kriget.»

1964 års riksdag ansåg att en deklaration
om målsättningen bör vara utformad
som en mera allmänt hållen politisk
manifestation av vår vilja och vårt
försvars uppgift.

Nu har försvarsutredningen föreslagit
en något ändrad formulering, vars
första stycke skulle få följande lydelse:
»Krigsmakten skall verka för att vår
fred och vår frihet bevaras. Krigsmakten
skall därför ha sådan styrka, sammansättning
och beredskap att anfall
mot Sverige fordrar så stora resurser
och uppoffringar samt tar så lång tid
att de fördelar som står att vinna med
anfallet rimligen icke kan bedömas värda
insatserna.» Utskottet föreslår att det
tredje stycket utgår och delar därmed
departementschefens uppfattning att
målsättningens första stycke får den lydelse
som här anförts.

Vidare tillstyrker utskottet att i målsättningen
för krigsmakten införs ett
nytt stycke angående beredskap för
krigsmakten att medverka i FN:s fredsbevarande
aktioner.

Försvarsutredningen har också i sitt
arbete analyserat frågan om svenska
kärnladdningar och bedömt, att det för
närvarande inte ligger i vårt lands säkerhetspolitiska
intresse att skaffa sådana,
och den uppfattningen delar också
departementschefen. Även här har utskottet
intet att invända.

När det sedan gäller frågan om långtidsplaneringen
och värdet av flerårsbeslut
har också försvarsutredningen
med instämmande av departementsche -

Försvarsdebatt

fen ansett, att flerårsbeslutet bör omfatta
fyra budgetår och avse såväl det militära
försvaret som civilförsvaret. Utskottet
delar också denna uppfattning.

Då det gäller fastställandet av ramen
för det fleråriga beslutet anser utskottet
att det bör ske mot bakgrunden av en
samlad bedömning av föreliggande behov.
Planeringen bör därför ske på
grundval av de långsiktiga ekonomiska
förutsättningar som ges av en horisontell
planeringsnivå med alternativa variationer
uppåt eller nedåt och som utgår
från utgiftsramen för ett långsiktigt
försvarsbesluts sista budgetår.

Utskottsmajoriteten delar vidare den
uppfattningen, att vårt försvar i nuläget,
vilket också här framhållits under debatten,
får betecknas som starkt. Det må
också ännu en gång erinras om att utgifterna
för det militära försvaret i fasta
priser har ökat med 37 procent mellan
åren 1957 och 1967.

Då det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget påkallar en restriktiv
politik med framför allt fortsatt återhållsamhet
beträffande de samlade offentliga
anspråken under de närmaste
åren, leder detta helt naturligt till att
vi också måste räkna med en något lägre
ökningstakt då det gäller de medel som
skall ställas till förfogande för det militära
försvaret. Därför har också utskottet
i sin bedömning kommit fram till
den uppfattningen, att vårt försvar för
den närmaste tiden bör utformas och
dimensioneras i överensstämmelse med
försvarsutredningens av departementschefen
tillstyrkta förslag.

För att få ett underlag för bedömning
av vad som är nödvändiga försvarsutgifter
under den närmaste fyraårsperioden
har beräknats dels utgifter för att i
princip infria redan gjorda åtaganden,
dels de kompletteringar som behövs för
att nå en tillfredsställande balans i själva
organisationen och därmed också
skapa handlingsfrihet då det gäller det
mera långsiktiga perspektivet. Utskottet
tillstyrker i motsats till motionärerna

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

den av departementschefen föreslagna
metodiken.

Därmed kommer vi fram till frågan
om de utgifter som krävs för att kunna
klara just den inriktning som utskottet
ställer sig bakom. Det visar sig då att
det militära försvaret för denna period
kräver inte mindre än 19 512 miljoner
kronor i det prisläge som rådde i maj
1967. Denna summa understiger folkpartiets
och centerpartiets förslag med närmare
600 miljoner kronor, eller för att
vara exakt 598 miljoner, och högerpartiets
med 2 240 miljoner kronor under
samma tid. Som jämförelse kan nämnas
att utgiftsramen för fyraårsperioden är
192 miljoner kronor större än det av
överbefälhavaren utredda alternativet A
1, om det omräknas till 1967 års prisläge.

Utskottet har heller ingenting att erinra
mot att det ändrade sätt för beräkning
av prisregleringstalet, som antogs
av förra årets riksdag, får tillämpas
även för nästa budgetår. Med hänsyn till
den produktivitetsförbättring som är att
vänta innebär detta att samtliga löneökningar
för de försvarsanställda skall
reduceras med 2,5 procentenheter innan
de uttrycks i prisregleringstalet.

I samband med att vi här talar om de
ekonomiska ramarna, som ju är själva
grunden för den diskussion som föres,
vill jag ställa en fråga till högerpartiet.
Jag kanske kan få svar på den, när herr
Bohman tar till orda som nästa talare
efter mig. Högerpartiet har föreslagit en
mycket kraftig upprustning, som andra
partier har funnit helt oacceptabel. Det
skulle nu vara intressant att veta var
högerpartiet har tänkt sig att skaffa
fram de 2 240 miljoner kronor som det
här gäller. Det är i och för sig en mycket
betydande summa, dubbelt så stor
som regeringens förslag om stöd åt
barnfamiljerna. Vill högern höja skatterna
för att klara den saken och få räkenskaperna
att gå ihop någorlunda, eller
är man inom högern beredd att skära
bort andra angelägna reformer som

också kostar pengar? Och där är jag
framme vid det väsentliga i hela frågeställningen,
nämligen vad det i så fall är
högern vill operera bort för att få de
pengar som behövs för realiserandet av
sitt förslag.

Likaså vore det intressant att få höra
på vilka områden vi enligt högerns uppfattning
minskar vår värnkraft genom
det föreliggande regeringsförslaget, som
jag förutsätter att riksdagen kommer att
acceptera.

Utskottet delar departementschefens
uppfattning att vår nuvarande värnkraft
med den föreslagna ekonomiska ramen,
som är ganska betydande, kan vidmakthållas
under den närmaste fyraårsperioden,
samtidigt som en tillfredsställande
handlingsfrihet medges för den närmaste
framtiden. Under kommande fyraårsperiod
kommer inte mindre än 8 400
miljoner kronor att användas till materiel
och anläggningar av skilda slag. Det
bör observeras att detta är lika mycket
som under fyraårsperioden efter 1963
års försvarsbeslut. Denna materielförnyelse
innebär enligt vår mening att vår
försvarskraft även i fortsättningen kommer
att vara mycket hög. Utskottet har
anslutit sig till uppfattningen att vårt
försvar kan fylla sin uppgift att vara
fredsbevarande och bjuda ett effektivt
motstånd vid ett eventuellt anfall även
med den kostnadsram jag här talat om.

Vad slutligen gäller civilförsvaret och
dess fortsatta uppbyggnad har utskottet
också anslutit sig till försvarsutredningens
förslag, som även tillstyrkts av departementschefen.
Genom de förslagen
kan organisationsuppbyggnaden för civilförsvaret
i allt väsentligt vara avslutad
i början av 1970-talet. Vi har också i
utskottet tillstyrkt anslagsramen för civilförsvaret
för de närmaste fyra budgetåren,
vilket innebär att beloppen
kommer att bestämmas till respektive
113,3 — 114 — 114 — 112 miljoner kronor
årligen i fasta priser.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag att få yrka bifall till

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

utskottets hemställan på samtliga punkter
i de utskottsutlåtanden som vi här
diskuterar.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist ställde
en fråga om högerpartiets budgetalternativ.
Eftersom den riktades till herr
Bohman skall jag naturligtvis överlämna
till honom att besvara den. Det var dock
på sitt sätt intressant att lyssna till herr
Mellqvists inlägg. Han säger sig vilja ha
ett starkt försvar, och han hoppas få
det för en lägre kostnad. Han gjorde
dock inga som helst försök att bemöta
det av mig anförda citatet från överbefälhavaren,
som i sitt remissyttrande uttalar
följande: »Den orealistiska optimism
som präglat utredningens bedömning
av möjligheterna att inrymma angivna
militära resurser inom den låga
ekonomiska ramen är det mest anmärkningsvärda
i betänkandet.» Regeringen
har ju gjort betänkandets förslag till
sina. Vad har herr Mellqvist att säga om
detta expertutlåtande om regeringens
försvarspolitik?

Vidare tog herr Mellqvist upp frågan
om målsättningen för försvaret och läste
upp följande passus ur den gällande
målsättningen: »Krigsmakten skall kunna
avvärja en stort upplagd invasion
över havet eller landgränsen samt i samband
därmed insatta luftlandsättningsföretag
och samtidigt upprätthålla ett
segt försvar mot andra invasionsföretag.
Bevakning och försvar mot mindre företag
skall kunna organiseras inom landet
i dess helhet.»

Varför vill man stryka detta väsentliga
stycke i den nuvarande målsättningen?
Är det av den anledningen, att
man inte med den kostnadsram, som regeringen
nu anvisar, anser sig kunna
fullfölja den trygghetsskapande försvarspolitik
som den gamla målsättningen
ger uttryck åt?

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! I början av sitt anföran -

Försvarsdebatt

de sade herr Mellqvist bl. a. att hade den
goda viljan funnits, hade förutsättningar
också funnits för en överenskommelse.
Det var ju ett salomoniskt uttalande.
Jag kan dock vitsorda att herr Mellqvist
visat en god vilja, och jag tror att han
kan vitsorda att också jag haft en god
vilja att försöka nå fram till en överenskommelse.
Men någonstans måste det ha
klickat. När jag såg finansministern närvarande
i kammaren i början av debatten
kom jag att tänka på att finansministerns
låsning av de två budgetåren
1967/68 och 1968/69 innan man inom
försvarsutredningen hade möjligheter
till ett slutligt ställningstagande kanske
är det som visar var den goda viljan
egentligen saknades.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Petersson ställde en
fråga med anledning av att den bedömning
som gjorts inom försvarsutredningen
inte står i överensstämmelse med vad
överbefälhavaren uttalat beträffande utredningens
alternativ. Ja, det är möjligt
att så i viss mån är fallet. Överbefälhavaren
har dock självfallet i likhet med
andra verkschefer en ambition att försöka
få en så stor ram som över huvud
taget är möjlig till sitt förfogande för
att verkställa de uppgifter, som har anbefallts
honom, på det sätt han anser
vara riktigt. Men det är ju så beträffande
hela statsförvaltningen, att olika
verkschefers önskemål om anslagstilldelning
sällan helt kan accepteras utan
att det blir en annan bedömning. Man
kommer då ofta fram till att förutsättningar
bör finnas att klara samma uppgifter
med en lägre insats än vad verkschefen
■—- och i detta fall överbefälhavavaren
— har tänkt sig.

Vi har kommit fram till att det bör
vara möjligt att fylla de uppgifter, som
ankommer på landets samlade försvarskrafter,
inom ramen för den lägre nivå
varom förslag nu ligger på riksdagens
bord. Det är väl närmast så att överbefälhavaren
dragit ut konsekvenserna

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

fram mot 1980-talet och då kommit till
att försvarets styrka skulle starkt reduceras,
om de föreliggande riktlinjerna
följdes. Men vad vi nu diskuterar är ju
den närmaste fyraårsperioden och ingenting
annat.

Svaret på frågan är alltså, att en bedömning
som gjorts av försvarsutredningen
och inom försvarsdepartementet
givit vid handen att förutsättningar
finns att lösa uppgifterna inom ramen
för en lägre kostnadsnivå än den överbefälhavaren
föreslagit.

Målsättningen har omskrivits bara för
att den helt skall sammanfalla med det
lägre alternativ som vi socialdemokrater
företräder, säger herr Petersson. Men så
är inte fallet. Målsättningen är en omskrivning
av det som är relevant i dagens
situation. Innehållet i försvarets
uppgift är detsamma som tidigare — det
är bara så att själva formuleringen närmare
sammanfaller med det som i dag
anses acceptabelt.

Herr Nihlfors slutligen talade om den
goda vilja som borde ha funnits. Ja, det
är klart att vi hade kunnat lösa problemen,
om den goda viljan funnits. Men
den fanns kanske inte — och framför
allt ville man inte diskutera första budgetåret.
Jag tror att det, om man velat
diskutera den saken, skulle ha funnits
förutsättningar att nå en överenskommelse
med mittenpartierna, omfattande
hela fyraårsperioden.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Mellqvist, om han inte ser något samband
mellan anslagsramar, målsättning
och försvarseffekt.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Lars Eliasson upprepade
nyss för andra gången, att han hade
svårt att förstå hur högerpartiets kostnadsramar
kunde förenas med våra förslag
om skattesänkningar. Nu känner
jag ju Lars Eliasson rätt väl, och jag vet
att det inte är något fel på hans intel -

lektuella kapacitet. Om han inte förstår
det problem han tog upp beror det alltså
på att han inte utnyttjar eller inte vill
utnyttja den kapacitet som en vänlig
natur har givit honom.

Problemet är i själva verket inte särskilt
svårt. Det räcker måhända att jag
pekar på att den kostnadsram som vi
har föreslagit, sedd i relation till våra
samlade ekonomiska resurser, ligger
långt under den nivå där vi tidigare
inom alla demokratiska partier var
överens om att den skulle ligga. Då vi i
detta land varit eniga om vad vi vill
kräva av försvaret, vilka uppgifter försvaret
skall ha, har vi således alltid blivit
ense om hur vi skall få fram de
pengar som behövs. Det har inte varit
något problem.

För att ge en liten bakgrund till diskussionen
får jag kanske också erinra
om att statens inkomster under den tid,
som vi kan se fram mot, kommer att öka
med mer än tre miljarder varje år.

Det är mycket farligt att falla för de
stora talens magi, som herr Mellqvist
också gjorde. Om jag skulle fullfölja de
tankegångar han var inne på vill jag påminna
om att statsinkomsterna på de
fyra år vi nu diskuterar kommer att öka
med bortåt 15—17 miljarder kronor och
att statens samtliga utgifter under samma
tid kommer att ligga på ungefär 150
miljarder kronor.

Mot denna bakgrund skall de 500 miljoner
kronor om året, som vi diskuterar,
bedömas. Men man skall också hålla i
minnet att dessa 500 miljoner kronor
inte är budgetbelopp; däri ingår reservationer,
dvs. besparingar på pengar
som tidigare tilldelats försvaret men
som inte betalats ut. Däri ingår också
vissa arbetsmarknadsmedel. Man minskar
alltså arbetsmarknadsstyrelsens anslag
och ökar försvarsanslagen. Den
budgetmässiga belastningen ligger långt
under de belopp vi här talar om.

Frågan gäller ju dessutom inte ytterst,
hur stora beloppen skall vara utan vad
vi är villiga att betala för vår trygghet

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

och säkerhet. Jag skall fortsätta att försöka
sätta in försvarskostnadsbeloppen
i deras sammanhang. Jag fick nämligen
det intrycket när jag hörde herr Mellqvist
anförande, att han menar att försvarskostnaderna
i vårt land skulle ha
stigit oerhört snabbt under de gångna
åren. I själva verket bär försvarskostnaderna
i vårt land relativt sett — i förhållande
till våra resurser och andra utgifter
— sjunkit, inte stigit.

Statens inkomster och utgifter har under
de senaste tio åren tredubblats, försvarskostnaderna
har fördubblats. Från
1958 till 1966 ökade försvarskostnaderna
i inflationspengar räknat med 64 procent,
socialhuvudtiteln med 140 procent,
kommunikationshuvudtiteln med 152
procent, ecklesiastikhuvudtiteln med 166
procent och inrikeshuvudtiteln med 233
procent. Om man tar dessa siffror i betraktande
blir kanske proportionerna
något rimligare.

I mitten av 1950-talet, som var utgångspunkt
för herr Mellqvists resonemang
om de ökande försvarsutgifterna,
gick av statens inkomster på driftbudgeten
23 procent —• inte mindre än 23 procent
— till det svenska försvaret. För
nästa år kommer motsvarande andel att
ligga på omkring 13 procent. Försvarsutgifternas
stegring ligger under ökningen
av den svenska bruttonationalprodukten.

Men det väsentliga är — härvidlag ger
jag självfallet alla tidigare talare rätt —
att vi inte skall ge försvaret ett enda
öre mer än vi anser att försvaret behöver.
Frågan är bara: Hur skall vi med
rimlig säkerhet kunna bedöma vad det
svenska försvaret behöver för att kunna
fylla sina uppgifter på lång sikt? På den
punkten anser jag att herr Mellqvist i
alltför hög grad underskattade de expertanalyser
som ÖB utfört.

Det är klart att ÖB som verkschef vill
ha ett så bra verk som möjligt och så
mycket pengar som möjligt för att sköta
detsamma, men vi har inte här talat om
ÖB:s önskemål i och för sig. Utgångs -

Försvarsdebatt

punkt för diskussionen har i stället varit
de analyser av konsekvenserna — av
den ena eller andra utgiftsramen — när
det gäller försvarseffekt, försvarsstyrka
m. m. som redovisats. Därvidlag drivs
inte ÖB av några ambitioner. Han är
fackman, expert och analytiker. Han har
till sitt förfogande hela FOA, som är
uppbyggt för att göra dylika utredningar.

Herr talman! Jag skall nu gå in på
vad jag egentligen tänkte tala om.

Jag såg härom kvällen TY-f ilmen
Exercis, som gjorde ett starkt intryck
på mig. Genom att dess upphovsman till
låt mig säga 99 procent utnyttjat verklighetsunderlag
utan vare sig skönmålning
eller svartmålning måste flertalet
åskådare ha uppfattat den bild av dagens
värnpliktstjänstgöring och de värnpliktigas
reaktioner som filmen tecknade
såsom mycket övertygande. Men filmen
var trots allt inte riktig. Tvärtom
var den på väsentliga punkter tendentiös
och missvisande. Viktiga filmsekvenser
saknade de nödvändiga slutsatserna.
Befälets svepande generaliseringar,
dess tystnad eller dess underlåtenhet
att fullfölja inledda debatter var
ofta ägnade att ge en alldeles skev bild
av den verklighet, som filmen gav sig
sken av att skildra. Allas vår naturliga
benägenhet att generalisera de intryck
som en film förmedlar måste i detta fall
ha lett till att åtminstone okunniga tittare
— och det är flertalet — upplevde
en förvanskad återgivning av de värnpliktigas
liv och känslor.

Inte desto mindre, herr talman, var
filmen som filmverk betraktat värd allt
beröm. Den gjorde ett skakande intryck
på mig själv, framför allt därför att den
bekräftade — vilket väl också var upphovsmannens
innersta syfte — hur
utomordentligt svårt det är att från moraliska
eller etiska utgångspunkter övertygande
bevisa ens försvarskrigets berättigande.
De samvetskonflikter, som
det kan utlösa hos den enskilde soldaten,
skildrades i filmen på ett både fint

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

och varmhjärtat sätt. Det är inte osannolikt
att TV-program av detta slag kan
— som någon sagt — bidra till att
rekrytera en ny bataljon samvetsömma
värnpliktiga.

Nej, herr talman, vi kan inte motivera
vårt försvar utifrån strikt moraliska eller
etiska bevekelsegrunder. Motiven ligger
på ett helt annat plan. Vi lever och
kommer i fortsättningen att leva i en
värld av aggressioner och motsättningar.
Det finns ingenting som tyder på att
de skall kunna mildras, tvärtom. Vi
måste alltså, vare sig vi vill eller inte,
utgå från att spänningarna och orättvisorna
mellan grupper, folk och kontinenter
kommer att bestå och att de kan
utlösa våld. Vapen och våldsutövning
ingår i arsenalen hos åtskilliga av jordens
folk. Man räknar öppet med att utnyttja
sådana medel för att nå vad man
betraktar som sitt folks syften.

Den enda möjlighet ett litet land har
att överleva som nation är att utgå från
att vi i denna värld av våld måste bygga
upp ett försvar, som är så effektivt
att vi har någon chans att avhålla andra
från att anfalla oss eller, om anfall kommer,
att slå tillbaka det. Försvar är alltså
inte något etiskt problem. Det är en
ond värld som tvingar oss att rusta för
något som för oss, men tyvärr inte för
alla, ter sig som ett skrämmande vanvett.
Vi utbildar inte våra värnpliktiga
i första hand för att verka i krig utan
för att förekomma krig. Men om vi skall
lyckas med det, måste vi inrikta utbildningen
på kriget som en realitet. Om vi
inte gör det, blir riskerna större att vi
råkar ut för det som vi vill förebygga.
Detta är den till synes inkonsekventa
konsekvensen av svensk säkerhetspolitik.

Mot denna bakgrund var den unge
värnpliktsvägrarens resonemang i filmen
Exercis ohållbart. Vi rustar oss
alltså inte för att skydda det etablerade
samhället. Det är inte de gamla »gubbarna»
vid makten, vare sig här eller på
något annat håll, som skickar ut lan -

dets ungdom i krig för att skydda sina
privilegier; det ligger helt andra bevekelsegrunder
bakom.

Man kan naturligtvis diskutera om
försvar kan löna sig, om vi i detta land,
hur väl vi än förbereder oss, kan bli så
starka att vi har ens skuggan av en
chans att klara oss i en framtida konflikt.
Det kan ingen garantera. Ingen
kan heller påstå motsatsen. Erfarenheterna
hittills har visat att folk med klar
vilja att hävda frihet och självständighet
också har förmått att hävda sitt oberoende,
såvida de varit beredda att ta de
ekonomiska konsekvenserna därav.

Vi vet inte heller hur mycket vi behöver
offra för att utsikterna att klara oss
skall te sig rimliga. Vi kan aldrig mäta
oss med stormakterna, men vi har inte
desto mindre rätt att utgå från att, som
världen nu ser ut och förmodligen kommer
att se ut under överskådlig tid, den
situationen knappast kommer att föreligga,
då en stormakt utan hänsyn till
omvärlden kan sätta in alla sina resurser
mot oss. Hur stora insatserna mot
oss kan bli, av politiska, militärtekniska
eller kommunikationstekniska skäl, är
eu av de många osäkra faktorer som vi
måste försöka bedöma då vi dimensionerar
det svenska försvaret.

Men även i andra hänseenden erbjuder
dessa dimensioneringsproblem betydande
svårigheter. Bortsett från de
statsfinansiella realiteter som ydterst begränsar
våra möjligheter inverkar på
bedömningen militärgeografiska, vapentekniska,
organisatoriska och operativa
argument.

Vi har under hela efterkrigstiden och
framför allt efter år 1958 försökt utnyttja
alla de kunskaper och alla de erfarenheter
som stått oss till buds för att bygga
upp ett försvar som med rimliga anspråk
på trovärdighet motsvarar vad vår
alliansfria utrikespolitik och vårt läge i
världen kräver. Och att trovärdigheten
varit stor, därför talar den omständigheten,
att samtliga demokratiska partier
varit ense om såväl principerna för för -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

svarets uppbyggnad och utveckling som
ock beträffande de ekonomiska resurser
som -måst tas i anspråk. Den enigheten
skulle självfallet inte ha kunnat uppnås,
om vi alla inte hade blivit övertygade av
det utredningsmaterial som utgjort underlag
för våra beslut om försvarets behov
och härför behövliga ekonomiska
insatser.

Enigheten har även haft en självständig
betydelse. För vår försvarsvilja och
för tilltron till den viljan spelar den nationella
enigheten självfallet stor roll.
Inte mindre väsentlig är samlingen
kring det svenska försvaret för vår alliansfria
utrikespolitik. Att hela svenska
folket står som garant för såväl försvars-
som utrikespolitik ökar respekten
och ger en alldeles särskild tyngd åt
vårt utrikespolitiska handlande.

Sedan vår gemensamma uppfattning
vid upprepade tillfällen bekräftats, bl. a.
åren 1958, 1960 och 1963, har ingenting
inträffat i vår omvärld i form av minskad
spänning eller sänkt rustningsnivå
som kan motivera en omprövning av
den svenska försvarspolitiken. Och likväl
har en sådan omprövning nu genomförts.
Den har lett till att inte bara principerna
för den långsiktiga planeringen
har urvattnats och till att den relativa
försvarseffekten på sikt väsentligt reducerats
utan också till att enigheten
kring försvarets brutits.

Anledningen härtill är eller borde vara
känd i denna kammare. Socialdemokraternas
för svenska förhållanden exceptionella
valnederlag vid 1966 års
kommunalval och det ökade beroende
av partiets vänsterflygel, som blev nederlagets
mest påfallande konsekvens,
gjorde det angeläget för socialdemokraterna
att befria sig från den belastning
som enigheten i försvarsfrågan synbarligen
har utgjort.

Jag vet, herr talman, att man nu, precis
som tidigare, kommer att bestrida
denna historieskrivning. Påstående kommer
att stå emot påstående. Men en ledamot
av försvarsutredningen, som un -

Försvarsdebatt

der flera år haft att omsätta år 1965 givna
direktiv i praktiska förslag och som
dag för dag kunnat följa förhandlingarna
i utredningen fram till valet, en sådan
ledamot låter sig inte övertygas av
aldrig så kategoriska dementier på den
punkten — och de dementierna kommer
från statsrådet Sven Andersson, det vet
jag; de har för övrigt framförts redan
tidigare i dag.

Att målsättningen för det svenska försvaret
har skurits ned och att enigheten
brutits är — jag upprepar det påståendet
—• en följd av den skälva som drabbat
det stora starka socialdemokratiska partiet
genom 1966 års valnederlag. Man
liar splittrat den demokratiska fronten,
man har skapat olust och förstämning i
försvaret och man har minskat respekten
för vår neutralitetspolitik.

Herr talman! Alltsedan socialdemokraterna
tog sitt eftervalsbeslut år 1966
och fram till i dag har den socialdemokratiska
försvarspolitiken vid ett flertal
tillfällen kritiserats av mig. Det tjänar
inte mycket till att på nytt upprepa alla
de argument mot den äventyrliga försvagning
av vår relativa försvarseffekt
som på lång sikt måste bli följden. Det
förtjänar dock erinras om att även om
man efter några år bestämmer sig för
att ta igen vad man förlorat genom avbrottet
i den hittillsvarande långsiktiga
planeringen —- det tänker man tydligen
göra om man skall tolka försvarsministerns
och herr Sven Mellqvists uttalanden
här för en stund sedan — då åtgår
för en sådan återhämtning avsevärd tid,
innan den får full effekt. I själva verket
fortgår, trots ett sådant beslut, nedtrappningen
av våra resurser åtskilliga
år, innan kurvan på nytt vänder. Och
försvaret blir dyrare. Det krävs en insats
av ett större antal kronor för en
viss effekt än vad som skulle ha behövts
vid en fortsatt metodisk planeringsmetodik.

Nu vill regeringen — vilket vi hörde
av statsrådet Sven Andersson för en
stund sedan — ge sken av att bibehålla

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

eu förnuftig planering. Man sveper in
sig i ett ordsvall av termer, vilkas uppgift
framför allt tycks vara att dölja
bristen på klarhet och systematik. Och
i väsentliga hänseenden flyttar man
över ansvarsfunktionerna från myndigheterna
till kanslihuset. Man är medveten
om att det hittills varit svårt att
komma ifrån logiken i försvarets målsättning
och i den långtidsplanering
som har bedrivits. Bristen på argument
har känts besvärande.

För att göra det lättare för sig urvattnar
man först målsättningen, slår
sönder planeringsmetodiken och tar
själv över beslut som tidigare instruktionsmässigt
borde ha åvilat ÖB.

Planeringsramen bör, heter det i utskottets
utlåtande — för att bara ta ett
exempel — »väljas genom att väga önskad
handlingsfrihet och anpassningsförmåga
mot kostnaderna för denna plan».
Här citerar jag ett uttalande i utskottets
utlåtande som också herr Mellqvist
återgav. Jag är inte, med all respekt för
herr Mellqvists förmåga, övertygad om
att han förstod innebörden av uttalandet.
Men jag återger det en gång till och
jag skall läsa det långsamt. Jag vågar
påstå att det inte är många i denna kammare
som förstår innebörden. Det låter
så här: »Mot denna bakgrund bör planeringen
ske på grundval av de långsiktiga
ekonomiska förutsättningarna som ges
av eu horisontell planeringsnivå som utgår
från utgiftsramen för ett långsiktigt
försvarsbesluts sista budgetår.»

Klart som korvspad! Det är magistrala
formuleringar, herr talman! Sällan
torde något så dunkelt tänkt, ha kommit
till så dunkelt uttryck.

Och så räknar man i propositionen
upp allt vad försvaret nu skall få men
som beställts i det förflutna med tilllämpning
av de principer som då varit
bärande. Det är fråga om en »upprustning»,
sade försvarsministern. Det är
inte fråga om en upprustning, säger jag.
Det är fråga om att bibehålla en viss
effekt som man varit övertygad om att

man skulle behålla. Men i förhållande
till den effekt man då var överens om,
har man gått ned. Att nya vapen skaffas
i stället för gamla vapen innebär ingen
upprustning. Då de gamla vapinen var
nya var de i förhållande till omvärlden
lika effektiva som de nya vapnen i dag
är i förhållande till omvärldens beväpning.
Vi ligger alltså kvar på samma
nivå. Det är ingen upprustning att man
förnyar sitt vapeninnehav, eftersom det
skall jämföras med de vapen som finns
på den andra sidan.

Här tecknade försvarsministern för
en stund sedan en scenbild där man på
duken liksom såg hur nya flygplan
strömmade fram, hur nya stridsvagnar
rullade fram på scenen. Vi har inte blivit
starkare genom det, herr försvarsminister,
utan bara bibehållit vår försvarseffekt.

Typiskt är resonemanget om Marinplan
60, den som jag påstår att vi tagit
ställning till i princip här i riksdagen,
medan försvarsministern strök under
ordet »princip» och menade att det förpliktade
oss till intet mer än att vi skulle
ersätta stora fartyg med mindre fartyg.
Vi skulle alltså skaffa fler små fartyg
och ha färre stora. Nu har resultatet
blivit att vi får färre små och färre
stora fartyg. — Det är sådant som kallas
för planeringsmetodik. Med den nu inledda
planeringsmetodiken hade ambitionsnivån
— för att använda finansministerns
favorituttryck — blivit betydligt
blygsammare, och på sikt måste vi
se fram mot en successiv försvagning av
den relativa försvarseffekten. Den försvagningen
inträder — jag bestrider försvarsministerns
påstående om motsatsen
— redan under fyraårsperioden; på den
punkten tror jag inte att försvarsministern
är beredd jäva ÖB:s mycket bestämda
och klara uttalanden.

Direkt missvisande är för övrigt resonemanget
om den minskning av medelsförbrukningen
med 350 miljoner kronor
som beslöts år 1966. Det beloppet utgjorde
ett »lån» som skulle återbetalas

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

till försvaret — det strök vi här i riksdagen
starkt under. Men genom att man
sedan skaffade en ny bas med utgångspunkt
från denna nedprutning kommer
detta »lån» i realiteten aldrig att återbetalas.
Beloppet ingick i det förra försvarsbeslutet
men det är för alltid berövat
försvaret. Nog borde väl ändå regeringens
talesman kunna kosta på sig att
erkänna att det inte är fråga om en återbetalning
utan om ett belopp som har
försvunnit.

Det skuggspel om försvaret som regeringen
bedriver är det mest allvarliga
inslaget i debatten, och jag tycker, uppriktigt
sagt, att försvarsministerns inlägg
tidigare i dag var betecknande.
Ingen kan hindra regeringen från att
ändra sig, att bryta enigheten om vår
försvarspolitik och att ta avstånd från
principer som den själv har hävdat under
hela efterkrigstiden. Men varför kan
man inte öppet stå för vad man gör, varför
skall man behöva låtsas som om det
inte inträffade någonting när man lägger
sig på en nivå, som med nära 2 miljarder
kronor understiger den nivå som
man tidigare ansåg behövlig?

Herr talman! Jag har inte ansett mig
kunna låta bli att framföra denna mycket
generella och koncentrerade kritik
av regeringens handlande. Regexungen
måst innerst inne vara medveten om att
kritiken är berättigad men kommer
självfallet inte att medge det. Här som i
övrigt är regeringen Erlander ofelbar;
det måste kännas skönt att vara medveten
om det. Regeringen bör alltså kunna
sova gott om natten. Men här är det fråga
om ett ansvar för vår säkerhet som vi
inte kan komma förbi.

Det kan kanske uppfattas som en motsägelse,
om jag trots allt slutar med att
återge några rader från det särskilda
yttrande som statsutskottets borgerliga
ledamöter gemensamt avlåtit och som vi
diskuterat vid flera tillfällen i dag —
herr Petersson och andra talare har tagit
upp det. Jag upprepar citatet därför
att jag tycker att det kan tjäna som mot -

Pörsvarsdebatt

to för de borgerliga partiernas försvarspolitiska
strävanden i försvarsutredningen,
och det kan också tjäna som
motto för framtiden:

»Vi kommer att även i fortsättningen
verka för att den nu brutna enigheten i
försvarsfrågan snarast skall återställas
och att, till dess så skett, för varje år på
nytt undersöka förutsättningarna härför.

Försvarsministern har kritiserat detta
uttalande och sagt att vi tydligen
kommer att »riva upp» ett beslut som
fattats. Om riksdagen beslutar i enlighet
med de förslag som de borgerliga partierna
lagt fram är de borgerliga partierna
givetvis bundna härav. Här är det
emellertid fråga om ett beslut som fattas
över våra huvuden och mot våra
önskemål. Det beslutet kan naturligtvis
i och för sig inte vara bindande för oss.
Vad som understryks i detta yttrande är
å andra sidan intresset för att samverka.

I yttrandet sägs främst att de borgerliga
partierna vill ha handlingsfrihet att ta
upp diskussioner med socialdemokraterna
för att så småningom kunna komma
fram till den enighet som vi anser vara
av så väsentlig betydelse för det svenska
försvaret.

Jag fick det intrycket av försvarsministerns
inlägg tidigare i dag, att försvarsministern
under inga förhållanden
kunde tänka sig att vara med och diskutera.
Det lät på försvarsministern som
om de önskemål som vi har framfört
bara skulle gälla de borgerliga partierna.
Uttalandet är emellertid en uppmaning
även till socialdemokraterna att
vara med och diskutera om ett försvar
som vi kan ena oss om allesammans.

Ingen vet hur framtiden kommer att
se ut. Det enda vi kan vara säkra på är,
att den inte kommer att motsvara våra

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

förväntningar. Och det finns all anledning
även för socialdemokraterna att ta
fasta på det erbjudande som görs från
de borgerliga partiernas sida, när dessa
räcker fram banden och förklarar sig
villiga att diskutera, oberoende av det
beslut vi i dag skall fatta.

Herr talman! Jag skall be att få sluta
med ännu ett citat. Det är hämtat ur en
bok som heter »Fred och försvar under
CO-talet»:

»Vi hoppas att i framtiden förnuftet
skall segra, men vi måste i nuet anpassa
vårt handlande efter dagens verklighet.
Till den verkligheten hör en fortsatt internationell
spänning och den febrila
rustningsansträngningen världen över.
Vill vi behålla vårt försvar starkt, får vi
ta på oss den försvarskostnad, som den
tekniska utvecklingen framtvingar. Skall
vi lyckas i vår strävan att värna freden
och neutraliteten, måste vi skapa respekt
för vår alliansfria utrikespolitik.

— --Skall försvaret kunna fylla sin

uppgift som ett stöd för den alliansfria
utrikespolitiken, måste det vara modernt
och väl utrustat och vill vi ha garanti
för att de pengar vi lägger ned kommer
till effektiv användning, måste försvaret
ha en ändamålsenlig organisation. — —•

— Yi har varit eniga om målet att hålla

ett starkt försvar.---Samförstån det

kring försvaret är av stort värde,
inte minst utåt. Det ger eftertryck åt det
förhållandet, att det är en enig nation
som bär vipp försvaret för vår frihet och
vår demokrati.»

Herr talman! De orden, herr talman,
är statsminister Tage Erlanders. De var
alltså ett uttryck för den socialdemokratiska
försvarspolitiken för några år sedan.
Har socialdemokraterna nu ändrat
mening, och varför har de i så fall gjort
det?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för en
replik till herr Bohman. Jag tyckte nämligen
att han lät så förvånad över min

fråga. Om vi i en gången tid haft den
situationen att vi varit tvungna att höja
försvarskostnaderna eller om vi nu hade
en situation som skulle motivera en väsentlig
höjning, så är det klart, att man
får ta de statsfinansiella konsekvenserna
av sådana höjningar. Min fråga var
inte föranledd av det faktum att högern
förordar en större försvarskostnadsram
än vad exempelvis vi i mitten gör, utan
av den omständigheten att högern gör
detta samtidigt som man talar så mycket
om att det finns möjligheter till
framtida betydande skattesänkningar.
Det är det sammanhanget, herr Bohman,
jag har velat påtala. Mitt önskemål var
att vi skulle få en förklaring på hur den
ekvationen kan gå ihop. Jag tycker att
det ur allmän synpunkt är rimligt att
begära en sådan förklaring, inte minst
när vi nu går till ett val och skall klargöra
för väljarna hur situationen skall
bli. Nog sagt om detta!

Sedan gjorde herr Bohman ett mycket
älskvärt och vänligt uttalande om min
goda intellektuella utrustning. Jag skall
göra som Jungfru Maria; jag skall gömma
och begrunda detta i mitt hjärta. Jag
kanske någon gång i våra framtida diskussioner
kan komma att behöva åberopa
det uttalandet, och jag hoppas att det
skall vara tillåtet.

Herr talman! Jag skulle till sist vilja
understryka vad herr Bohman i slutet
av sitt anförande sade om det särskilda
yttrandet. Det sammanföll mycket nära
med den uttolkning som både herr Ståhl
och jag tidigare gjort. Jag tycker att det
är orimligt att i detta särskilda yttrande
lägga in någonting annat än att det är
ett uttryck för en beredvillighet att på
nytt, år efter år, undersöka i vilken mån
man kan nå en bredare samling. Det är
vad detta särskilda yttrande innebär,
och ingenting annat. Jag tror, herr försvarsminister,
att vi inte skall bortse
ifrån att det kan uppstå situationer som
gör att vi har större behov än försvarsministern
anser att vi har i dag av att
kunna åstadkomma en bredare samling.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Det kan inte i en försvarsdiskussion
finnas någon anledning att med kall
hand avvisa en inbjudan till en diskussion
om en bredare samling.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I det stora komplex av
frågor av principiell och praktisk innebörd
som föreligger i denna försvarsdebatt
önskar jag framföra några synpunkter
på en detalj, nämligen frågan
om F18:s vara eller inte vara.

F 18 är som bekant en flygflottilj som
är lokaliserad till Tullinge i Botkyrka
kommun och som föreslås bli nedlagd.
Enligt mitt bedömande är detta emellertid
en fråga som är värd uppmärksamhet.
Inte sällan finns det, när det gäller
organisationsfrågor av detta slag, mer
än en mening. Så är även här fallet.

Bakgrunden till förslaget om nedläggandet
är dels en anmälan som gjordes
redan i förra årets statsverksproposition
om behovet att minska flygflottiljernas
antal till två med hänsyn till försvarsbeslutet
1963, dels det faktum att fredsorganisationsutredningen
sedan dess föreslagit
en nedläggning av F18, dock
med bibehållande av Tullinge som krigsflygfält.
Intressant i detta sammanhang
är att fredsorganisationsutredningen
även föreslagit att F 2 skall nedläggas
och verksamheten fördelas på andra förband.
Det är intressant därför att det
även här gäller ett förband i stockholmsområdet,
nämligen i Täby. Utredningen
har även berört verksamheten
vid F 8 och konstaterat att huvuddelen
av organisationsenheterna vid detta förband
utan större olägenhet kan flyttas
till Tullinge. Även F 8 ligger inom stockholmsområdet,
i Barkarby i Järfälla
kommun.

Vad vi i dag har att ta ställning till är
endast nedläggandet av F 18, men i departementschefens
anförande under
punkten D 3 i proposition 109 står följande
att läsa: »Innan ställning tas till
en avveckling av flottiljadministrationen
vid F 18 och en nedläggning av F 2 bör

Försvarsdebatt

enligt min mening fullständiga förslag
föreligga från fredsorganisationsutredningen
dels om organisationen av flygvapnets
förband inom stockholmsområdet,
dels om flygvapnets skolorganisation.
lag räknar med att utredningen
skall kunna lägga fram sådana förslag
senare under år 1968.»

.Tåg nämnde nyss att det föreligger
olika meningar i denna fråga liksom
ofta är fallet när det gäller lokaliseringsbedömanden.
Jag vill i korthet anföra
några exempel som belyser detta.

Den fackliga organisationen, stödd av
LO, bär ställt sig negativ till nedläggningen
av F18, likaså kommunen, som
anger arbetsmarknadsskäl. Det kan kanske
förvåna någon med hänsyn till att
detta handlar om Storstockholm, men
även i dessa kommuner som växer befolkningsmässigt
behövs det arbetsplatser
av varierande karaktär, och Botkyrka
kommuns yttrande är ett uttryck för
detta.

Viktigare är kanske att notera att
kommunen konstaterar att den sorts
flygverksamhet som bedrivs vid F 18 inte
är störande för den nu befintliga bebyggelsen
och inte heller skulle bli till
ohägn för planerad samhällsutveckling
i denna sektor av Storstockholm. Detta
verifieras av länsstyrelsen som dessutom
konstaterar att markanvändningen
— eftersom F 18 under alla omständigheter
skall vara krigsbas — måste anpassas
härtill. Länsstyrelsen säger däremot
i fråga om F 2 vid Hägernäs att
varken Täby köping eller regionplaneskissen
tagit upp området som militärt,
och länsstyrelsen vill ha det som rekreationsområde.
Länsstyrelsen finner dessutom
anledning att i sitt yttrande förorda
en indragning av F8. Därvidlag
föreligger inga invändningar från Järfälla,
utan det är tvärtom ett gammalt
önskemål från den kommunen att få utnyttja
ifrågavarande mark för bostäder.

Det är väl förmätet av mig att i dag
framföra några konkreta förslag om hur
omflyttningen av flygförbanden i

Onsdagen den 22 maj 1968

64 Nr 27

Försvarsdebatt

stockholmsområdet bör ske. Det är en
komplicerad fråga — det inser jag förvisso
— som gäller utnyttjande av fasta
anläggningar, omplacering av personal
och naturligtvis hänsyntagande till de
militära försvarseffektsynpunkterna.
Vissa lösningar framstår emellertid för
lekmannen som praktiska och som sådana
att de uppenbarligen skulle kunna
accepteras av kommuner och regionala
myndigheter.

Jag har förstått att man inte minst ur
personalsynpunkt är angelägen att nu
omedelbart få ett beslut om nedläggande
inte bara av F 9 utan också av F 18,
men jag tror att det är utomordentligt
viktigt att detta beslut snabbt följs av
ett ställningstagande till F 2:s och F 8:s
framtid och att därvid det framtida utnyttjandet
av anläggningarna vid F 18
också avgörs.

I den mycket expansiva region det
här handlar om är det så många komplikationer
som i alla fall föreligger, att
det är mycket angeläget att undanröja
åtminstone några. Jag tar alltså fasta
på det departementschefsuttalande jag
tidigare åberopat och utgår ifrån att
man handlar så skyndsamt som möjligt
när vederbörliga utredningar är klara.

Eftersom i denna diskussion även en
annan fråga spökat, nämligen överflyttande
av inrikesflyget till Tullinge från
Bromma, vill jag i dag bara nämna med
åberopande av regionplanenämndens
yttrande, att ett sådant arrangemang
verkligen skulle skapa bullerproblem
för befintliga och planerade bostadsområden.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid att man just i dessa trakter
mycket nära flygfältet bygger Huddinge
sjukhus för en mycket stor summa
pengar, vilket sjukhus, som vi alla
vet, är ytterligt känsligt för bullerstörningar.
Detta sjukhus har just lokaliserats
till denna trakt ifrån en ursprungligen
bestämd plats som man fick lämna
på grund av flygbullret ifrån Arlanda.
Att flytta inrikesflyget till Tullinge är
alltså definitivt inget alternativ som

man skall ta hänsyn till när man slutligen
bestämmer hur Tullingefältet skall
utnyttjas.

Vad jag nu anfört kan ju tyckas vara
många ord om en i och för sig liten sak.
Jag skall balansera detta med att i stället
mycket kortfattat ge min anslutning till
propositionen och utskottsmajoritetens
förslag på ett par viktiga punkter.

Först vill jag i fråga om kostnaderna
hälsa med den största tillfredsställelse
att man lyckats bringa ned ökningstakten
av försvarskostnaderna på en lägre
nivå och har kunnat göra det med bibehållande
av tillfredsställande försvarseffekt.
Varje kostnadsbesparing ger oss
ju möjligheter att operera på andra områden.
Och jag vill då gärna hänvisa
till en fråga som vi skall behandla nästa
vecka — jag tänker på u-hjälpen, där
mångas goda vilja att göra någonting
också är beroende av möjligheten att
anskaffa medel till detta och att begränsa
utgifterna på andra områden.

Till sist vill jag hälsa med tillfredsställelse
det uttalande som departementschefen
och statsutskottet gör i
fråga om kärnvapen. På basis av försvarsutredningens
analyser konstaterar
man att det för närvarande inte ligger i
vårt lands säkerhetspolitiska intresse
att utnyttja kärnladdningar. Jag vill inte
lägga vikt vid orden »för närvarande»
utan registrerar så mycket hellre att bakom
detta uttalande står alla partier.
Jag vill passa på tillfället att med glädje
instämma i det bestämda uttalande som
herr Lars Eliasson tidigare har gjort i
denna fråga.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande
i övrigt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag för min
del är glad över all enighet som kan
uppbringas i försvarsfrågan, även då
det gäller ringa ting, skulle jag kunna
börja med att instämma med fru LewénEliasson
i vad hon sade om F 18, även
om jag gör det från andra och vidare

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

synpunkter än de strängt kommunala
som hon anlade. Jag skall återkomma
härtill och nu bara beklaga att fru Lewén-Eiiasson
inte gick med reservanterna
som ställer ett klart yrkande på
att inget beslut skulle fattas om F 18 nu.
Hon nöjde sig med en liten blank reservation
som därvidlag säger mycket
litet.

Får jag fortsätta med några polemiska
reflexioner skulle jag vilja göra det i
anslutning till vad herr Mellqvist yttrade
till herr Nihlfors beträffande problemet
varför man inte uppnådde enighet.
Herr Mellqvist sade att man hade lyckats,
om man velat diskutera första året,
men jag vill bara påminna honom om
vad han vet lika bra som jag, att det
inte fanns någon möjlighet att diskutera
detta sedan försvarsministern själv hade
lämnat ett klart besked att kostnadsramen
därvidlag var låst. Försvarsministern
lämnade beskedet direkt till oss
på förfrågan. Därmed var en fjärdedel
av hela den period, som uppgörelsen
skulle omfatta, för att inte säga hälften
ty även ett år tidigare var låst, borta ur
bilden. Det återstod alltså en tvåårsperiod
att diskutera, vilket sannerligen
inte medgav någon rörelsefrihet för en
uppgörelse.

I anslutning till den tidigare diskussionen,
då försvarsministern var inne
på myndigheternas roll och jag inte
hann fullfölja min replik, vill jag framhålla,
att det är ett faktum att departementet
i år för första gången brutit ut
och utan myndigheternas hörande på
ett uppseendeväckande detaljerat sätt
bestämt beloppen på de olika punkterna.
Tidigare har den metoden använts
att myndigheterna fått utarbeta detaljuppläggningen,
men nu har departementet
i hög grad övergett denna budgetteknik,
vilket jag för min del finner
beklagligt. Någon av talarna sade att det
är självklart, att man därvidlag måste
ha rätt att ändra på vad myndigheterna
gör. Ja, självklart finns den rätten. I
vissa fall har man emellertid gått till

Försvarsdebatt

verket utan myndigheternas hörande,
exempelvis inom marinen. Försvarsministern
skakar nu på huvudet, men det
är absolut obestridligt att man gått till
väga på det sättet. De militära myndigheterna
har väl på alla punkter, ehuru
man kan ha olika uppfattningar om
dem som om alla andra myndigheter,
varit lojala. Vad gjorde ÖB när socialdemokraterna
uppdrog åt honom att utarbeta
innehållet inom den låga kostnadsram,
som är betecknad med A,
och när de angav två olika skisser för
detta alternativ? Jo, han utarbetade utförliga
organisationsplaner enligt de båda
skisserna och gjorde dessutom på
eget initiativ ett eget förslag åt den socialdemokratiska
gruppen i försvarsutredningen
eftersom, som han själv påpekade,
inget av de övriga förslagen var
det bästa från landets synpunkt. Han
ansåg det vara lyckligare med ett mera
balanserat förslag — som han kallade
det. Detta är väl ändå belägg för att
man bör använda myndigheterna till
det som de är till för, nämligen att göra
upp detaljförslag och ge den vägledning
de kan ge när det gäller medlens användning.

Nu skall jag inte här gå in på vad vi
diskuterade i den tidigare replikronden
efter försvarsministerns anförande; jag
drar bara den slutsatsen av de inlägg
som gjorts att vi ändå har vissa gemensamma
utgångspunkter. Till dem hör
bedömningen av utrikesläget och den
säkerhetspolitiska prognos — låt vara
att den är mycket relativ — som finns i
försvarsutredningens betänkande och
som var färdigställd innan oppositionens
ledamöter lämnade utredningen.
Likaså är vi eniga om att det statsfinansiella
läget var och är sådant att
vi måste företa en överarbetning och en
modifikation. På den punkten har vi
inte rest några invändningar. Där har
emellertid högern gått på en särlinje.
Och jag har svårt att förstå, herr försvarsminister,
hur man efter detta kan
misstänkliggöra centern och folkpartiet

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

för att sakna förmåga att inta en självständig
hållning. Det går väl inte att
göra gällande att vi under arbetet i försvarsutredningen
eller här i riksdagen
har varit influerade av högern. Vi har
fullföljt den linje som vi i varje läge
funnit vara den bästa och riktigaste.

Centerpartiet och folkpartiet har haft
mycket lätt att samarbeta i dessa frågor.
Naturligtvis har det ibland funnits vissa
nyansskillnader i våra uppfattningar,
men samarbetet har som sagt varit gott.
Borde det då inte ha varit möjligt, om
man haft litet god vilja, att träffa en
uppgörelse med sikte på vad enigheten
ändå har betytt för Sveriges ställning
utåt under de år vi har haft fyrpartiuppgörelserna?
Den enigheten hade
utan varje tvivel varit värd några tiotal
miljoner ytterligare. Det hade varit
mycket väl använda pengar, herr statsråd!
Hädanefter får försvarsministern
säkert mycket svårare att utåt göra gällande
att en socialdemokratisk lösning
är bättre ur internationella synpunkter
än den tidigare fyrpartilösningen har
varit.

Då frågar man kanske varför vi inte
kunde gå ned mera i våra anslagskrav.
Den saken förklaras lättast om jag säger
att det behövs förstärkningar. Vi har
den bestämda uppfattningen att den organisation,
som nu föreslås och som är
bra i dagens läge men blir svårare och
svårare att upprätthålla allteftersom tiden
går, skulle med det relativt lilla påslag
som vi talade för ha fått mycket
stor effekt ur försvarssynpunkt. När vi
arbetade i utredningen gjorde ÖB en
framräkning som visade att skillnaden
mellan socialdemokraternas och mellanpartiernas
kostnadsförslag rörde sig om
3 å 4 procent. När denna kostnad omräknades
i försvarseffekt kom de militära
myndigheterna fram till att den
skulle medföra en förbättring med inte
mindre än 15 procent. Det är en gång
för alla marginalkostnaden som ger effekten,
eftersom grundkostnaderna i
försvaret liksom överallt annars ligger

fasta oavsett vilken effekt man får ut.
Detta får man inte förbise, och däri får
man söka den legitima motiveringen
för att vi i denna del icke kunde ändra
oss och gå med på en lägre försvarskostnad.

Jag vill ta upp också en annan intressant
detalj i försvarsministerns tidigare
framställning, trots att försvarsministern
tyvärr avlägsnat sig från kammaren.
Det var nog inte bara jag som
lade märke till — jag såg att även herr
Bohman gjorde det — att Sven Andersson
i dag sade att man nu hade tagit
ställning till två nya alternativa planeringsnivåer.
Jag hoppas att mitt intryck
att det gällde planeringsnivåer inte var
felaktigt. Den ena av dem skulle ligga
25 procent lägre och den andra skulle
ligga 50 miljoner kronor högre än tidigare.
Varför lägger försvarsministern
efter utarbetandet av propositionen och
sedan han tagit del av utskottets förslag
nu fram ett höjt försvarsplaneringsalternativ,
om han inte redan hört en röst
— inom sig eller utifrån — säga att
uppgiften annars i längden blir alltför
tung? Vi måste planera även för en högre
nivå.

Denna upplysning är på ett sätt ganska
hedrande för försvarsministern, eftersom
han tydligen tagit intryck av
egna misstag. Men den är också ganska
belysande för det nuvarande läget, där
man inte vågar ligga kvar på den horisontella
nivå, som man så envist bet sig
fast vid under hela den tid som utredningen
pågick. Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på det förhållandet, att
socialdemokraterna, så länge vi förde
diskussioner med dem i försvarsutredningen,
enbart höll sig till en horisontell
planeringsnivå.

Vi trädde sedan ut ur utredningen,
och därefter presenterades denna rumpliuggna
utrednings resultat, varvid det
befanns att man hade upprätthållit sin
tidigare planeringsnivå såsom en grundkostnad
och ovanpå den hade lagt kompletteringsanslag,
som efter hand skulle

Onsdagen den 22 mai 1968

Nr 27

läggas på i stigande utsträckning, varigenom
planeringsnivån kom att peka
uppåt. Trots detta har nu försvarsministern
funnit att det är nödvändigt med
en planeringsnivå som går ytterligare
utöver denna redan tidigare stigande
nivå. Detta är av stort intresse, ty det
visar att man, om man på detta sätt får
hålla på i lugn och ro några månader
eller kanske år, så småningom kommer
att vara uppe vid den nivå som mittenpartierna
föreslår för både anskaffnings-
och planeringskostnaderna.

Herr talman! Självfallet kommer dock
det förslag, som riksdagen kommer att
anta i dag eller på fredag, att innehålla
åtskilliga ur försvarssynpunkt ganska
svaga och flera mycket svaga avsnitt.
Jag tänker härvidlag speciellt på marinen,
eftersom arméns och flygvapnets
behov enligt föreliggande förslag blivit
tillgodosedda på ett i förhållande till
marinen gynnsamt sätt. Detta har sina
förklaringar, som jag dock inte skall gå
närmare in på. Jag vill endast erinra
om att riksdagen redan före försvarsbeslutet
tog ställning till anskaffningen
av flygplan 37 Viggen, vilket i viss mån
snedbelastar materielutvecklingen till
förmån för flyget. Detta har medfört
vissa urgröpningar på marinsidan, som
jag inte kan underlåta att fästa uppmärksamheten
på.

Det är nog så, fru Lewén-Eliasson —
och nu skall jag säga några ord om F 18
— att om vi ser på den gruppering vi
måste räkna med vid krigshändelser
omkring oss, finner vi att den blir sådan
att vi får lägga tyngdpunkten i södra
och norra änden av vårt land och att
området mellan dessa båda punkter relativt
sett kommer att bli försvagat i
försvarshänseende. Detta är anmärkningsvärt
ur den synpunkten att försvarsministern
eller kretsen kring honom
för ett par år sedan med aplomb
lanserade en teori om ytförsvar. Men
skall man driva ytförsvarsfilosofin i ett
land med så ringa djup som Sverige
måste man absolut räkna in vattenom -

Försvarsdebatt

rådena i ytan. Därför är det märkligt
att man inte sökt sörja för ett snabbare
genomförande av Marinplan 60.

Inom marinen måste det särskilt beträffande
två avsnitt beklagas att de
beställningsbemyndiganden som hade
varit erforderliga inte finns med. Det
gäller för det första den nedskärning
av beställningsbemyndigandet för tolv
motortorpedbåtar som jag tidigare berörde,
för det andra en nybeställning
av helikoptrar — de som nu används
faller snart ut ur organisationen.

Beträffande motortorpedbåtarna skulle
alltså tolv stycken behövas för att antalet
skulle bli någorlunda rimligt. Beställningen
har emellertid skurits ned
till hälften. Försvarsministern har privat
sagt mig att han räknar med att beställningen
av de övriga motortorpedbåtarna
inte behöver ligga så långt
fram i tiden. Därom vågar jag på rak
arm inte ha någon mening, men redan
detta att båtarna inte kan bli färdiga i
tid kommer att på ett mycket betänkligt
sätt försvaga inte bara invasionsförsvaret
utan även vad vi brukar kalla
neutralitetsvakten och det sjöfartsskydcl
som behövs.

Jag erinrar kammaren om att vi importerar
95 procent av alla förnödenheter,
som vi under fredstid behöver, över
sjön. I krig växer behovet av denna import
i den mån vi kan hålla sjöfarten i
gång. Förutsättningen för att sjöfarten
skall löpa är ett effektivt sjöfartsskydd.
Men nu skärs detta skydd ned mycket
kraftigt genom att man underlåter att
omgående lägga ut beställningar på dessa
båtar. Verkningarna för vårt sjöfartsskydd
blir ytterst menliga.

Vad neutralitetsvakten beträffar erinrar
jag om att vid praktiskt taget varje
marin övning, som anordnas i havsområdena
kring våra egna kuster, ligger
främmande ubåtar på plats redan när
de svenska fartygen anländer och iakttar
vad som händer.

Detta säger tillräckligt om att vi verkligen
skulle behöva ha ett neutralitets -

(»8

Nr 27

Onsdagen den 22 mai 1908

Försvarsdebatt

skydd av större effekt än det vi har,
vilket också är på väg att krympa genom
att dessa beställningar inte läggs
ut, På denna punkt gäller det ändå inga
stora pengar. Jag anser att skillnaden
mellan den av socialdemokraterna föreslagna
kostnadsramen och den som mittenpartierna
föreslagit inte skulle behöva
utnyttjas ens till hälften för att vi
anslagsvägen skall klara de uppgifter
jag här har talat om.

Jag vill också beröra frågan om helikoptrarna.
Det heter i utlåtandet, med
utgångspunkt från propositionen, att
det icke är utrett huruvida det i fortsättningen
finns något behov av helikoptrar
eller vilket behov som kan finnas.
För mig är ett sådant skrivsätt
ganska gåtfulit, eftersom dessa helikoptrar
gjorde sitt inträde i marinen och
under hela den tid de varit i bruk —
vilken nu lider mot sitt slut — använts
just inom marinen. De utgör en integrerad
del av det neutralitetsskydd som jag
har talat om. Dessutom behövs de för
den ubåtsjakt vårt land måste kunna
bedriva.

Jag har på dessa båda punkter tillåtit
mig att väcka motioner. Vid utlåtandet
har fogats en reservation beträffande
motortorpedbåtsanskaffningen. De av
mig väckta motionerna har inte biträtts
av majoriteten och därför får jag inskränka
mig till att energiskt uppmana
försvarsministern att ta itu med dessa
problem, så att dessa uppenbara och av
alla obestridda luckor i vårt försvar
snarast möjligt kan fyllas.

Låt mig sedan beträffande indragningen
av F 18 säga ett par ord. Jag antydde
nyss att vi skall räkna med en
försvagning av försvaret längs våra kuster
och gränser. Det råder inget tvivel
om att denna försvagning kan bli ganska
allvarlig — kanske inte under de
närmaste åren, men med tiden kommer
den obönhörligen att bli det såsom detta
förslag är konstruerat. Ingen från regeringssidan
bestrider väl heller ett sådant
påstående.

I ett sådant läge kommer försvaret av
stockholmsområdet naturligtvis också
att försvagas i viss mån. Mot denna bakgrund
frågar jag: Kan det vara klokt att
förhastat fatta detta beslut när remissmyndigheterna
praktiskt taget över lag
anser att denna indragning inte bör
göras? Vi har ju tämligen nära Stockholm
landets kanske bäst utrustade flygflottilj.
Ingenstans har vi så bra naturliga
bergrum som skydd för våra flygplan
som på F 18. Innan vi fattar beslut
bör vi enligt min uppfattning i varje
fall få en ny utredning som grundligt
överväger dessa förhållanden.

Jag skall på den punkten be att få
säga till försvarsministern att denna
fråga är mycket väsentlig, men inte mer
brådskande än att den mycket väl tål
att övervägas ytterligare en gång. I denna
kammare har vi varit med om att
godkänna förslag från regeringsbänken
till regementsindragningar i såväl öst
som väst, eller i varje fall i både norr
och söder. Vi har t. ex. erfarenheter av
»mälarkarusellen». Jag avser den period
då vi snurrade runt Mälaren och
plockade det ena regementet hit och
det andra dit. Vi står alla ganska tvekande
efteråt. Vad har hela denna dans
tjänat till?

En sak lärde man sig, och det var att
man inte skall dra in regementen förrän
man är säker på vilket regemente som
skall dras in. I detta fall är de militära
myndigheterna, med den erfarenhet de
har, liksom de kommunala myndigheter,
som fru Lewén-Eliasson åberopade,
och även en stor och stark opinion här
i riksdagen övertygade om att vi hellre
skall välja ett annat förband. Det är
alltså inte fråga om att behålla en för
stor organisation utan bara om att vara
övertygad om att man drar in det förband
som det är lämpligast att ta bort.
Jag vädjar till försvarsministern att tänka
på detta. Han kan gärna sova på saken
både en och två och tio månader,
innan han gör verklighet av denna plan.

Herr talman! Vi som har arbetat i

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

flera år med det förslag som nu läggs
fram kan naturligtvis inte känna någon
särskild entusiasm. Vi har från olika
håll gjort vårt bästa för att påpeka de
obestridliga svagheter som finns i denna
försvarsbudget.

Man har tidigare många gånger fått
ångra att man gjorde hårda beskärningar.
Man fick ångra sig för vad man gjorde
år 1925, och man ångrade djupt åren
1939 och 1940 att man hade varit så likgiltig
för försvarets betydelse under de
tidigare åren av 1930-talet. Man fick då
sätta i gång en febril upprustning med
allt den medförde av slöseri, planlöshet
och illa använda pengar — illa använda
människor också, för den delen. Allt
som måste improviseras får ju den karaktären.

Jag kan i detta läge, herr talman, inte
uttala en bättre förhoppning än den att
man icke skall få sådan anledning att
ångra denna dags beslut som man hade
vid de båda av mig nämnda tidigare
tillfällena.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det har från flera håll
gjorts gällande i debatten att vårt förslag
till kostnadsram och planeringsnivå
för försvaret kommer att leda till
att dettas effekt sjunker avsevärt redan
under de närmaste åren. Detta resonemang
kan verka bestickande för den
som endast ytligt följt diskussionen.

Det är en betydande skillnad mellan
socialdemokraternas förslag och högerpartiets.
Högerförslaget innebär i sin
tur vissa prutningar i jämförelse med
den starka kostnadsutveckling vi var
inne i som följd av 1963 års försvarsbeslut.
Försvarsministern har ju tidigare
utvecklat dessa synpunkter.

Alla partiers kostnadsramar ligger
under 1963 års planeringsnivå, och därav
borde logiskt följa att försvarseffekten
skulle minska. Det är uppenbart att
ju mera pengar man satsar på ett bestämt
objekt, desto mera får man ut av
det. Det blir fråga om avvägning mellan

Försvarsdebatt

behov och resurser. Då vi påstår att
värnkraften inte kommer att minska
utan tvärtom att öka, hänger det samman
med att vårt land under 1960-talet
har satsat mycket pengar på utveckling
av tre stora projekt inom försvaret,
nämligen flygplan 37 Viggen, stridsvagn
S och stridsledningssystemet, Stril
60, som det brukar kallas.

Om man bortser från stormakterna är
det inget land som samtidigt utvecklat
tre så omfattande projekt som dem jag
här har nämnt. Alla tre står i fråga om
effekt och kvalitet i övrigt på toppen
jämfört med alla motsvarande projekt

1 världen.

Utvecklingen av dessa projekt har
dragit ganska stora kostnader. Under
åren 1964—1967 har dessa uppgått till
omkring 2 miljarder kronor. Alla dessa
pengar har man lagt ut utan att krigsorganisationen
tillförts ett enda flygplan.
Man kan även uttrycka det så, att
dessa utvecklingskostnader utgör förskott
på den materiel som kommer att
användas under de följande åren. Nu är
projekten utvecklade och produktionen
kan börja. Vi slipper undan de 2 miljarderna
i utvecklingskostnader, och
materielanslagen kan användas för inköp
av materiel som skall ingå i organisatiosnen.

I materiel och byggnader för försvaret
har vi satsat förhållandevis stora
belopp. Under fyraårsperioden 1 juli
1963—30 juni 1967 uppgick sålunda dessa
investeringar till sammanlagt omkring
9 200 miljoner kronor. För nästa
fyraårsperiod — alltså den period som
vi i dag diskuterar — föreslås cirka
8 400 miljoner kronor, d. v. s. ett 800
miljoner lägre belopp än under föregående
fyraårsperiod. Men om man
beaktar vad jag nyss anförde om de stora
utvecklingskostnaderna på ungefär

2 miljarder kronor finns det full täckning
för vårt påstående, att vår försvarskraft
inte kommer att försvagas
utan i stället att förstärkas.

I förhållande till andra länders mot -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

svarande satsning är denna investeringsandel
mycket hög. I fråga om anskaffning
av tygmateriel satsar Sverige
39 procent enligt en tillgänglig statistik,
som har presenterats i försvarsutredningen.
Bland en rad NATO-länder som
man har gjort en jämförelse med, varierar
procenttalet mellan 15 för Italien
och 35 för Västtyskland. USA satsar 29
procent på materiel.

Det förhållandet, att Sverige satsar
en så stor del av sina försvarsanslag på
investeringar i materiel i jämförelse
med andra länder är givetvis av mycket
stor betydelse när det gäller att
mäta den relativa försvarseffekten i förhållande
till vår omvärld.

Detta ger givetvis vårt försvar en
styrka som är synnerligen aktningsvärd.
Enligt de säkerhetspolitiska bedömanden
som gjorts bör detta vara
fullt tillräckligt för att inge det förtroende
och den respekt som är en
förutsättning för alliansfrihet i fred
och neutralitet i krig.

En annan fråga som partierna tillmäter
stor vikt är vilken inriktning försvaret
skall få efter beslutsperiodens
slut. Planeringen arbetar efter betydligt
längre perspektiv än fyra år — i
allmänhet planerar man för rullande
sjuårsperioder och på vissa områden
är tiden för utveckling och projektering
ännu längre.

Under några år har försvaret planerat
för framtiden på en kostnadsnivå
som stigit med 2,5 procent varje år.
Högern föreslår att planeringsnivån
skall inriktas efter samma principer
som hittills, mittenpartierna föreslår
också en stigande planeringskurva,
fastän på en lägre nivå och efter en
annan konstruktion.

Den nuvarande principen, som högern
vill bibehålla, innebär att man
planerar för ett försvar sju år längre
fram i tiden på en nivå som med 700
—800 miljoner kronor överstiger dagens
utgifter för ett år i fast penningvärde.
Om man skulle följa en sådan ordning

år efter år utan inskränkningar, skulle
man efter någon tid komma upp i försvarskostnader
som vårt folk inte orkar
med. Inget parti har heller när tiden
för ett långsiktigt försvarsbeslut löpt ut
känt sig bundet vid en sådan hög planeringsnivå.
Man har prutat av på upprustningstakten,
och så är som tidigare
sagts fallet även i år. Men man har lagt
ut beställningar och inriktat sig på ett
försvar till helt andra kostnader än
dem man för dagen vill acceptera. Komponenterna
inom försvaret blir då fel
avvägda, och felinvesteringar blir oundvikliga.
Handlingsfriheten blir starkt
beskuren.

Utskottsmajoriteten ansluter sig till
departementschefens uttalande, som
bygger på försvarsutredningens förslag
att planeringsnivån efter den fyraåriga
beslutsperioden skall vara horisontell
i höjd med anslagsnivån för sista året
under denna period. Det skall vara
riktlinjen. Utöver denna riktlinje för
planeringen skall det finnas alternativa
planeringar både över och under den
angivna horisontella nivån.

Herr Ståhl uttalade nyss sin förvåning
över dessa alternativa planeringsnivåer,
och han önskade ett besked om
vad anledningen kunde vara till att
man avvikit från den horisontella nivån.
Det är ingen överraskning alls.
Under försvarsutredningens arbete —
åtminstone under senare delen därav —
diskuterades att man skulle ha en riktpunkt,
men för att snabbt kunna växla
in på en annan inriktning av försvaret
skulle man också göra vissa alternativa
planeringar. Det är detta som försvarsministern
nu har fullföljt.

Alla är överens om att de medel som
anslås till försvaret skall komma till
så effektiv användning som möjligt.
Fredsorganisationens omfattning och
utformning är en faktor av stor betydelse.
.Tåg tror att en del finns att göra
på detta område, och man har anledning
att ställa vissa förväntningar på
det för några dagar sedan beslutade

Onsdagen den 22 maj 19C8

Nr 27

rationaliseringsverket. Alla borgerliga
partier har i sina partimotioner uttryckt
angelägenheten av att försvarsorganisationen
anpassas till de ekonomiska
resurser som ställs till förfogande.
Inte minst har herr Ståhl vid olika
tillfällen uttalat att försvaret lever och
verkar i en alltför stor kostym och att
man måste inskränka på organisationen.

Även jag kan instämma i detta. Det
är emellertid ganska lätt att ha en sådan
inställning i princip. När det sedan
gäller att ta ställning till konkreta
förslag som ställs är det inte lika lätt
att uppnå enighet. Regeringen föreslår
indragning av två flygflottiljer. Detta
är oundvikligt — de skulle ha behövt
dras in även om 1963 års principbeslut
förnyats. Redan förra året anmäldes
detta av Kungl. Maj:t. Det är sannolikt
att ytterligare någon flygflottilj kan behöva
dras in utöver dem som beslutet
i dag gäller.

När det gäller att ta ställning till vilket
förband som skall dras in kan nämnas
att en utredning har arbetat med
detta sedan februari månad förra året.
Det har gällt att avväga militära motiv
mot ekonomiska och sociala.

I dessa överväganden blir nackdelarna
minst kännbara om man i första
hand reducerar verksamheten vid förband
intill storstäderna — även om jag
kan hålla med fru Lewén-Eliasson om
att det även i ett storstadsområde kan
uppstå vissa akuta, temporära problem
för sysselsättningen. Efter dessa principer
finns det två flottiljer som är
tänkbara: F9 i Göteborg och F18 i
Tullinge utanför Stockholm. Om ytterligare
förband skall dras in måste man
söka sig till någon annan plats. Detsamma
gäller givetvis om F18 skall
vara kvar; då måste man välja ut ett
annat förband.

Reservanterna säger att det inte är så
bråttom att besluta om nedläggningen;
varför inte vänta något år? Mot det
resonemanget vill jag anföra att ett
dröjsmål skulle medföra avsevärda olä -

Försvarsdebatt

genheter för den framtida planeringen.
Meningen är att en viss successiv minskning
skall ske fram till den 1 juli 1971.
För att planeringen i fråga om personalplacering
och annan verksamhet
skall kunna genomföras så smidigt som
möjligt och utan alltför stort men för
de berörda bör ett beslut fattas redan
nu. Ett uppskov medför också osäkerhet
beträffande organisationen. Det innebär
att man vill hålla frågan öppen
beträffande vilket förband som skall
dras in.

Jag vill fråga: Vilket annat förband
utanför Stockholm bör gå före F18?
Det måste vara sådana funderingar som
reservanterna har, eftersom de i dag
vägrar att ta ställning -— herr Ståhl uttryckte
mycket klart att han föredrog
något annat förband framför F 18, som
han ansåg ha mycket stor militär betydelse.
Ett uppskjutande av beslutet om
indragning av de flygande divisionerna
vid F 18 skulle som sagt vara mycket
olyckligt med hänsyn till den pågående
utredningen om flygvapenverksamheten
i stockholmsområdet och personalplaneringen
inom flygvapnet.

Det bör observeras att för F18 föreslås
inte nu någon avveckling av flottiljadministrationen
såsom fallet är för
F 9 i Göteborg. Det sammanhänger med
de överväganden som pågår inom försvarets
fredsorganisationsutredning angående
en koncentrering till F18 av
delar av flygvapenverksamheten inom
stockholmsområdet som nu är förlagda
till F 8 och F 2, d. v. s. till Barkarby och
Hägernäs. En koncentrering till Tullinge
av dessa verksamheter, som i stor
utsträckning är av skolkaraktär, förutsätter
att de flygande divisionerna enligt
förslaget dras in. Skulle riksdagen
inte nu ta ställning till detta förslag
blir följden att osäkerhet skapas huruvida
den aktuella koncentreringen av
flygvapenverksamheten kan genomföras.
Även med tanke på den långsiktiga
personalplaneringen inom flygvapnet,
som måste sikta till en reducering

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

av den flygande personalen, skulle ett
uppskov med beslutet skapa problem i
framtiden.

I fråga om överföringen av de centrala
flygverkstäderna till försvarets
fabriksverk råder i princip enighet inom
utskottet. I samband med denna
överföring uppstår vissa kostnader av
engångskaraktär. En del av dem hör
samman med nedläggningen av verkstaden
i Västerås. Allt skall göras för
att skaffa annan sysselsättning på orten
i stället för den verksamhet som
dras in, och detta understryker utskottet
särskilt starkt.

Men vissa kostnader är ändock ofrånkomliga.
Hur stora dessa blir är det
omöjligt att nu beräkna; det får ske i
efterhand sedan verksamheten helt har
avvecklats. Fabriksverket, som skall ha
detta om hand, måste givetvis hållas
skadeslöst. Det är alla överens om. För
driften vid de verkstäder, som överförs
till fabriksverket och som skall
fortsätta med sin verksamhet, föreligger
det behov av rörelsemedel. När dessa
överförs till fabriksverket, belastas
detta verk i stället för flygförvaltningen.
Fabriksverket bör få det kapitaltillskott
som avlastas från flygförvaltningen.
Beloppet kan inte exakt beräknas,
men det torde röra sig om cirka 50 miljoner
kronor. Om man, som högerreservanterna
föreslår, i efterhand justerar
detta belopp, skulle det medföra en
tung administrativ omgång, något som
bör undvikas.

I statsutskottets utlåtande nr 121 behandlas
Kungl. Maj :ts förslag om anslag
till prisreglering. Anslagen för ifrågavarande
ändamål beräknas till sammanlagt
355 miljoner kronor. Högerpartiet
har föreslagit eu sänkning av detta
anslag med 155 miljoner kronor. Man
blir litet fundersam när högern föreslår
en sänkning av ett försvarsanslag
med ett så stort belopp som det här är
fråga om. Nu är det emellertid inte fråga
om någon reell sänkning. Det gäller
här ett beräknat anslag för täckande av

pris- och lönestegringar under det kom<
mande budgetåret. Man vet att vissa
pris- och lönestegringar blir ofrånkomliga.
Om dessa belopp inte uppförs i
den ordinarie riksstaten, måste de föras
upp på tilläggsstat. Beloppen är beräknade,
inte definitiva. Blir pris- och lönestegringarna
lägre än vad man räknat
med återgår mellanskillnaden till statsverket.

Frågan är om beräkningarna är riktigt
gjorda. Man har utgått från tidigare
erfarenheter och beräknat en pris- och
lönehöjning med 5 procent om året. Utvecklingen
hittills har varit något gynnsammare
än beräknat; prisstegringarna
har inte varit så stora. Men det budgetår
som detta anslag avser har ännu
inte börjat, och det är därför säkrast att
anvisa det belopp som Kungl. Maj:t föreslagit.
Skulle det bli något över när
slutredovisningen skall fastställas, så är
det ju bara bra.

Från socialdemokraternas sida saknas
inte intresse för de värnpliktigas
förmåner. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet
har år efter år varit en
stark pådrivare när det gällt förbättringar
av de värnpliktigas ekonomiska
och andra förhållanden. Väsentliga förbättringar
har också genomförts, senast
under innevarande budgetår, då penningbidraget
till de värnpliktiga höjts
med en krona om dagen och familjebidraget
med 25 procent. Dessa förbättringar
har kostat 55 miljoner kronor.
Sista ordet är därmed inte sagt. Den
kostnadsram som utskottsmajoriteten
anslutit sig till medger också vissa förbättringar
i slutet av den period som
beslutet avser. Med hänsyn härtill kan
ytterligare uppräkning av värnpliktsförmånerna
anstå ytterligare någon tid.

En del talare har varit inne på frågan
om förhandlingarna i försvarsutredningen
och beklagat, att man inte
kunde uppnå en överenskommelse i försvarsfrågan.

Jag vill upprepa vad jag har sagt tidigare
om detta. De socialdemokratiska

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

ledamöterna önskade en flerpartiuppgörelse.
Eftersom socialdemokraternas
och mittenpartiernas utredningsalternativ,
som man benämner A respektive B,
låg varandra så nära, borde det ha funnits
förutsättningar för en överenskommelse
mellan dessa partier. Det borde
ha framstått som verklighetsfrämmande
att vi från socialdemokratiskt håll skulle
avlägsna oss så långt från vårt utredningsalternativ
att en uppgörelse med
högern bleve möjlig. Detta klargjordes
för övrigt redan vid det första förhandlingssammanträdet.
Mittenpartiernas utredningsalternativ
låg ganska nära vårt.
Men i stället för att jämka samman mittens
ståndpunkt med den socialdemokratiska
valde centerpartiet och folkpartiet
att närma sig högeralternativet.
Klyftan mellan våra förhandlingsbud
blev därigenom så stor som en och en
kvarts miljard.

Vi förklarade enträget att vi måste
komma under B-nivån för att en överenskommelse
skulle kunna komma till
stånd. Detta var inte möjligt, och därför
sprack förhandlingarna. Senare har ju
faktiskt mittenpartierna modererat sin
ståndpunkt från förhandlingarna; deras
partimotioner och reservationer ligger
ganska nära utredningsalternativ B.
Men genom sitt agerande i försvarsutredningen
demonstrerade de med all
tydlighet sin strävan att hålla gränsen
mot socialdemokratin klart markerad.
Dessutom ville man inte stöta sig så
hårt med högerpartiet att ett eventuellt
handlingsprogram skulle äventyras, om
ett sådant mot förmodan skulle bli nödvändigt
efter den 15 september.

Herr Ståhl, och jag tror även herr
Nihlfors, hävdade att mittenpartierna
strävade efter en överenskommelse mellan
alla de fyra partier som var representerade
i utredningen. Man kan väl
förstå de ambitionerna, men eftersom
det på ett tidigt stadium klarlades att en
sådan överenskommelse inte var möjlig,
så frågar man sig varför de inte mera
energiskt försökte uppnå det näst bästa,
3* — Andra kammarens protokoll 1968.

Försvarsdebatt

nämligen en överenskommelse mellan
mittenpartierna och socialdemokraterna.

Herr Eliasson i Sundborn sade att
socialdemokraterna vägrade att gå med
på att reservationsmedel skulle få tas i
anspråk för att främja sysselsättningen.
Detta måste bero på en missuppfattning
eller kanske på glömska — det har ju
gått en tid sedan vi diskuterade detta.
Tvärtom besvarade vi den frågan positivt
när den ställdes av herr Eliasson i
utredningen, och detta framgår också
av en bilaga till försvarsutredningens
betänkande.

Vidare framhålls det från mittenpartiernas
sida att vår vägran att medverka
till att rambeloppet i den kommande
statsverkspropositionen skulle betraktas
som preliminärt skulle vara den egentliga
anledningen till att någon överenskommelse
inte kunde träffas. Men på
denna propå svarade vi ju att frågor
beträffande statsverkspropositionen givetvis
ligger inom regeringens ansvarsområde.
Jag har full förståelse för synpunkten
att man inte bör ta upp ett
belopp i statsverkspropositionen såsom
preliminärt, eftersom budgeten är en
produkt av kompromisser och avvägningar
mellan olika intressen och verksamhetsområden.
Dessutom skilde sig
våra bud för första året med 138
miljoner kronor och inte med 60 å 70
miljoner som herr Eliasson i Sundborn
nu har uppgivit att man skulle kunnat
gå med på. Vi frågade vid flera tillfällen
hur mycket det rörde sig om, hur stora
jämkningarna skulle behöva bli, men vi
fick inget svar.

Vidare vill jag ta upp ett par punkter
i herr Bohmans anförande. Herr Bohman
upprepar sitt påstående att vår inställning
till försvarsfrågan, som han
betraktat som mera restriktiv än tidigare,
skulle vara beroende på någon
slags utomparlamentarisk påverkan, att
vi skulle ta intryck av en viss opinion
från vänstergrupper och att det negativa
valresultatet skulle vara den avgöNr
27

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

rande orsaken. Jag vill upprepa att detta
är — jag har sagt det tidigare och
andra har också gjort det — fullständigt
felaktigt. Om man skulle ta hänsyn till
sådana faktorer som herr Bohman angivit,
såsom till utgången av valet 1966,
skulle man väl i stället ha närmat sig
högerpartiets ståndpunkt, eftersom högern
ändå hade vissa framgångar i valet.

Herr Bohman talade vidare om att
försvaret har, som han uttryckte det,
lånat ut 350 miljoner kronor och att
försvaret inte får tillbaka dessa pengar.
Jag accepterar inte den terminologin
att försvaret, alltså en gren av statsverksamheten,
lånar ut pengar till staten,
men jag förstår att det är reservationsmedlen
som herr Bohman åsyftar. Med
anledning därav vill jag säga att dessa
reservationsmedel återbetalas, fastän
det inte blir fråga om 350 miljoner, ty
de verkliga reservationerna blev i stället
242 miljoner. Detta belopp ingår i
ramen.

Dessutom verkar det som om herr
Bohman, när han säger att försvaret har
lånat ut ett visst belopp, betraktar försvaret
som ett eget företag som står i
motsatsställning till staten. Försvaret är
ändock en integrerad del i den övriga
statsverksamheten, och det är i alla fall
regeringen och riksdagen som ger resurser
åt de olika verksamhetsgrenarna.
Det är likgiltigt om dessa resurser i alla
sammanhang motsvarar penningvärdet
o. d. Försvaret är alltså inte i någon
motsatsställning till och därmed inte i
någon förhandlingsposition gentemot
staten. Försvaret kan därför varken göra
gällande att någon orättvisa blivit
begången eller ställa krav på mera
pengar. Man kan endast göra gällande
att om försvaret skall kunna göra tjänst
på den eller den nivån, krävs det si eller
så mycket pengar.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är på tre punkter
som jag blev apostroferad av herr Gustafsson
i Uddevalla. Jag skall svara i
korthet. En punkt gällde den som jag
tidigare diskuterat med försvarsministern,
nämligen de 400 miljonerna, som
var ett förhandlingsbud.

Ett förhandlingsbud är ett bud som
ges vid en förhandling för att se efter
vilken reaktionen blir hos motpart eller
motparter. Vi gjorde detta i förhoppning
om att kunna samla alla de tre
intressenterna vid bordet kring någonting
i den storleksordningen. Herr Gustafsson
i Uddevalla bör observera att
detta förhandlingsbud var bra mycket
fördelaktigare för socialdemokraterna
än för högern, eftersom skillnaden i förhållande
till högerns bud var mycket
större än till socialdemokraternas. Vi
kunde bara konstatera att vi inte hade
någon framgång på något håll och fick
återgå till den stillatigandets taktik där
ingen kunde röra sig och som därför
inte medförde något resultat.

På den andra punkten sade herr Gustafsson
att den 50 miljoner kronor högre
planeringsnivån som försvarsministern
nu infört diskuterades redan i försvarsutredningen.
Jag bestrider inte
detta, ty flera uppslag, även goda, diskuterades
i försvarsutredningen, men det
är synd att försvarsministern kommer
med detta nu ett halvår efter det att
försvarsutredningens socialdemokratiska
ledamöter slutat sitt arbete. Varför
kunde man inte ha handlat tidigare? Då
hade vi kanske kommit något närmare
varandra. Men vi är naturligtvis tacksamma
för att försvarsministern kommit
på bättre tankar än socialdemokraterna
i försvarsutredningen.

Herr Gustafsson frågade mig vilken
flottilj jag ville utpeka för indragning,
om F 18 skall finnas kvar. Fru LewénEliasson
har redan angett en flottilj,
och jag förstår att herr Gustafsson gärna
ser att även jag nämner någon, men
jag kommer inte att göra detta. Jag svarar
herr Gustafsson kort och gott: Fråga

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

de militära myndigheterna, ty jag vet
att de har klara och välmotiverade besked
att lämna herrarna, de intresserade.
Det är utomordentligt viktigt att det
görs ett övervägande.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror faktiskt inte,
herr Gustafsson i Uddevalla, att socialdemokraterna
den här gången ville ha
en flerpartiuppgörelse i försvarsfrågan.
Jag kan inte komma ifrån tanken att socialdemokraternas
myckna tal om den
stora skillnaden i miljoner mellan högerpartiets
försvarsbud och socialdemokraternas
har sin grund i att socialdemokraterna
av partipolitiska skäl eftersträvat
att komma väsentligt under högerpartiet
vid bedömningen av försvarets
behov. Ovilligheten att diskutera
det ovillkorliga sambandet mellan försvarseffekt
och anslagsramar när det
gäller försvarets styrka, på både kortare
och längre sikt, styrker ytterligare
min tro att partipolitiska bedömningar
i hög grad rödfärgat socialdemokraterna
i försvarsfrågan.

Herr Gustafsson liksom också försvarsministern
framhöll att det socialdemokratiska
förslaget skulle innebära
en fortsatt hög och jämn försvarseffekt.
Södertörns flygflottilj försvinner emellertid,
och vad säger experterna om socialdemokraternas
förslag? Jag har ÖB:s
uttalande om försvarsutredningen framför
mig, och det rör sig inte om önsketänkande
från öB:s sida utan om eu
realistisk bedömning, stödd av experter.
Det framhålles bland annat följande: »Utredningens

uttalade strävan att
vidmakthålla den krigsorganisation som
finns 1968 är enligt ÖB bedömning av
behovet av militära resurser riktig. Det
är emellertid inte möjligt att, med de
resurser som avses tilldelas krigsmakten
1968/69—1971/72, vidmakthålla krigsmaktens
kvantitet och kvalitet. Kvantitativ
minskning blir nödvändig inom
främst marinen och flygvapnet. Den

Försvarsdebatt

svenska krigsmaktens försvarseffekt i
förhållande till omvärlden kommer
även fortsättningsvis successivt att försvagas
främst på grund av att kvalitetseftersläpningen
inom alla försvarsfunktioner
för varje år blir allt större.»

Vidare skriver man i yttrandet: »Utredningen
finner, att Värnkraften kan
upprätthållas i det kortsiktiga perspektivet
och tillfredsställande handlingsfrihet
skapas i det mera långsiktiga.’
ÖB delar inte denna uppfattning. Som
närmare utretts i samband med öB-svaret
1967 och som redovisats för utredningen
leder de sänkta anslagen till, att
försvarseffekten kommer att nedgå. För
att kunna bibehålla effekten skulle erfordras
väsentliga tillskott redan under
beslutsperioden och en högre planeringsinriktning
för tiden därefter.»

Det är experternas ord, herr Gustafsson! Herr

NIHLFORS (fp), kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
var inne på de diskussioner som
förekom i försvarsfrågan och sade att
socialdemokraterna i utredningen sagt
till mittenpartiledamöterna: Ni måste
komma under B-nivån om en överenskommelse
skall kunna träffas.

Jag tycker med förlov sagt att det uttalandet
— som jag tror är riktigt återgivet
— visar under vilka förutsättningar
regeringspartiet vill förhandla. Man
sätter upp obönhörliga villkor och säger
att det måste vara så och så, annars blir
det ingen uppgörelse. Något sådant är
vi ju inte vana vid från andra förhandlingar,
även om det inom rimliga gränser
alltid finns spärrar. Alla som lyssnade
på vad som förekom i utredningen
märkte väl att alternativ B var ett räkneexempel;
alternativet kunde lika väl ha
legat på en högre nivå än det gjorde.
Och när det räkneexemplet gav det resultat
ÖB påvisade, måste mittenpartierna
givetvis dra en slutsats. Det hade ju
varit meningslöst att låta ÖB göra en utredning,
om den inte sedan skulle kun -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

na bli underlag för ett bud sam man
kunde förhandla om i vanlig ordning.

Socialdemokraterna måste således
acceptera att vårt första bud i utredningen
aldrig följdes av något socialdemokratiskt
motbud; vi kom inte så
långt. Mittenpartierna presenterade därefter
sitt andra bud motionsvis i januari
detta år, alltså ett kompromissbud som
vi inte fick tillfälle att lägga fram i utredningen.

Vad slutligen de värnpliktigas förmåner
angår framgick det ganska klart att
herr Gustafsson i Uddevalla, trots att
han åberopade Socialdemokratiska ungdomsförbundets
stora intresse för de
frågorna, ansåg att det inte fanns några
förutsättningar att göra några förbättringar
förrän möjligen i slutet av perioden,
d. v. s. först 1971—1972. Då skulle
de värnpliktiga kanske kunna få en ytterligare
förbättring.

Det tycker jag är bevis på negativism
när det gäller inställningen till de värnpliktigas
förmåner!

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! För att klargöra för
kammarens ledamöter vad det egentligen
var fråga om använde jag avsiktligt
uttrycket låna, när jag talade om de 350
miljoner kronor som innehölls 1966.
Herr Gustafssons i Uddevalla reaktion
inför den förenklade beskrivning jag
gjorde tyder på att han inte vet vad som
hände 1966.

Det förhöll sig så att 1963 års försvarsbeslut
var en partiöverenskommelse,
enligt vilken försvaret under fyra år
skulle få ett visst belopp. För att minska
överhettningen i klimatet 1966 höll man
då inne 350 miljoner kronor, som enligt
propositionens förslag och riksdagens
beslut skulle återbetalas till försvaret.

Det var därför jag kallade detta för ett
lån. När summan skulle återbetalas
sänkte man dock basbeloppet med mera
än 350 miljoner kronor, och därigenom
blev det i realiteten ingen återbetalning.

I stället berövades försvaret genom denna
manipulation 350 miljoner. Men denna
slutsats innebär ju inte något påstående
att det skulle föreligga en motsättning
mellan försvaret och samhället i
övrigt.

Jag har inte gjort gällande att socialdemokraternas
agerande efter 1966 års
val skulle ha påverkats av något slags
utomparlamentariskt inflytande, såsom
herr Gustafsson i Uddevalla sade. Jag
liar bara påstått att socialdemokraterna
liksom varje annat parti tar hänsyn till
stämningarna ute bland väljarna. Inom
det socialdemokratiska lägret finns det
många som tycker att försvaret får för
mycket och som upplever försvarsöverenskommelserna
såsom en belastning,
liksom det förekommer till försvaret negativt
inställda människor inom alla
partier. Tidigare har socialdemokraterna
kunnat hålla denna grupp tillbaka,
men det lyckades man inte göra efter
1966 års val. Man föll alltså undan för
trycket underifrån. Det är i och för sig
inget fel, om det erkänns öppet, men om
man låtsar som om andra motiv hade varit
avgörande tycker jag att man handlar
felaktigt, eftersom motsvarande stämningar
finns även på många andra håll.

Jag vill för att på nytt förenkla framställningen
säga att man måste väga taktik
mot ansvar. Det är på försvarets område
angelägnare än på något annat område
att partierna kan komma överens,
tv då kan ingen utnyttja de här stämningarna
ute i landet.

Jag kan inte vitsorda historieskrivningen
om försvarsutredningen. Socialdemokraterna
ville inte komma överens
med oss. Jag vill erinra herr Gustafsson
om att 1960 års och 1963 års försvarsuppgörelser
föregicks av förhandlingar
mellan högerpartiet och socialdemokraterna.
Båda parter var inställda på att
nå en konstruktiv lösning, och vill man
det kan man komma överens. Då är alla
parter villiga att gå varandra till mötes.
Den viljan saknade dock socialdemokraterna
denna gång.

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s),
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Bohman senast sade, nämligen att
vi inte hade någon vilja att gå högern
till mötes i de förhandlingar som senast
fördes i försvarsfrågan. Klyftan var
nämligen för stor mellan vad vi skulle
kunna acceptera och vad högerns förslag
innebar.

Herr Bohman ansåg vidare att vi hade
tagit hänsyn till reaktioner bland väljarna.
Ja, vi brukar ta hänsyn till reaktionen
bland partiets medlemmar och
vi har även i någon mån gjort det i detta
fall. Skulle vi konsekvent ha följt
herr Bohmans propåer borde vi emellertid
mera ha sett till vad högern och den
övriga borgerligheten gjorde, eftersom
valet ändå resulterade i vissa högerframgångar.
Vi har dock inte låtit oss
påverka av detta.

Herr Ståhl tog upp tre punkter, som
jag skall försöka hinna kommentera.
Han poängterade att mittenpartiernas
förslag var ett förhandlingsbud. Ja, det
är alldeles riktigt, och vi betraktade det
på detta sätt. Men vi angav också de
gränser inom vilka vi skulle kunna förhandla
och uttalade, att den övre gränsen
härför låg under B-nivån. På detta
ståndpunktstagande fick vi inget som
helst gensvar.

Beträffande de alternativa planeringsnivåerna
sade herr Ståhl att han inte
ville bestrida att diskussioner om dessa
fördes i utredningen. Det är alldeles
riktigt att så skedde. Men om herr Ståhl
läst utredningens betänkande har han
sett att förslaget om de alternativa planeringsnivåerna
finns redovisat även där
liksom i Kungl. Maj :ts proposition, som
följt utredningen på samtliga punkter.
Detta förslag kan alltså inte ha varit någon
nyhet för den som studerat handlingarna
ordentligt.

Frågan om vilken flygflottilj som
skulle dras in ville herr Ståhl inte uttala
sig om. Det förstår jag också mycket
väl, och jag hade inte heller väntat mig

Försvarsdebatt

något svar. Men, säger herr Ståhl, fråga
den militära expertisen om detta. Ja,
man kan ju då vända sig till chefen för
flygvapnet, som föreslagit en indragning
av den här aktuella flygflottiljen.

Till herr Petersson vill jag säga att
han, om han läser igenom mitt huvudanförande,
skall finna att jag där mycket
noggrant utvecklat det samband han
tog upp.

Jag har sagt att vi under den gångna
fyraårsperioden satsade omkring 9,2
miljarder kronor på materiel, medan vi
beräknar att under den kommande fyraårsperioden
satsa c:a 8,4 miljarder kronor.
Det gör en skillnad på 800 miljoner
kronor, som mer än väl uppvägs av de
2 miljarder som användes i utvecklingskostnader.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Varje land måste för
sin säkerhetspolitik söka komma fram
till största möjliga mått av realism och
sannolikhet, även om betydande osäkerhetsfaktorer
kvarstår. En överdriven
optimism om en konfliktfri värld är
lika vilseledande som en försvarspolitik
vilken utgår från en ensidig konservativ
militär riskteori. Utgångspunkten
för vår säkerhetspolitik måste vara:
för det första, att den överväldigande
folkmajoriteten vill främja fred för vårt
eget liksom för andra folk, för det
andra, att folket är berett att vid varje
tidpunkt värna om vår urgamla rätt till
nationellt oberoende. Detta är all säkerhetspolitiks
grundkapital. Detta
grundkapital finns.

När det gäller de rent militära bedömningarna
måste vi komma fram till
nya värderingar. Och på något sätt tycker
jag att dagens diskussion är steril
— den liknar i stor utsträckning de
diskussioner som förts tidigare år. Den
konventionella försvarskraften har i
vårt lilla land allför länge givits en
överdriven betydelse i jämförelsee med
en förnuftig utrikespolitik och andra
viktiga säkerhetspolitiska faktorer. Vid
en ny värdering av den svenska säker -

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

hetspolitiken måste vi inse, att det militära
försvaret relativt sett, spelar en
mindre roll och att de icke-militära faktorernas
betydelse ökar. Det gäller den
politiska stabiliteten, utrikes- och handelspolitiken,
våra ansträngningar att
uppnå ökad rustningskontroll, vårt FNengagemang,
vår u-landshjälp, vår konfliktforskning
och våra ansträngningar
att få till stånd större insatser för en
ekonomisk utjämning mellan länderna.

När vi nu har att ta ställning till försvarets
kostnadsram för en ny fyraårsperiod
vill jag upprepa vad jag redan
framhållit i en replik, nämligen att
försvarsutredningen inte tillfört oss något
principiellt nytt material, vare sig
när det gäller bedömningen av den allmänna
situationen, när det gäller sambandet
mellan utrikes- och försvarspolitik
eller när det gäller hänsynen till nya
militära rön som vi tyvärr tvingats inhämta
därför att det förs krig i skilda
delar av världen och vi inte kan blunda
för erfarenheterna därifrån. Det är beklagligt
att man måste konstatera att
försvarsutredningen — utan att någon
enskild ledamot av denna utredning
skall känna sig fördömd — suttit fast
i ett militärt vanetänkande. Jag medger
att utredningen arbetat under mycket
svåra förhållanden, eftersom en betydande
del av ledamöterna hoppade av
innan arbetet var slutfört.

Vad som dominerat försvarsutredningens
arbete är egentligen bara skiljaktigheter
i fråga om kostnadsramen.
Någon grundlig penetrering beträffande
behovet av strukturförändringen när
det gäller den svenska försvarsordningen
har egentligen inte ägt rum. Jag
yttrade tidigare — vilket jag vill upprepa
— att det i departementschefens
direktiv faktiskt fanns rum för sökande
efter nya värderingar. När departementschefen
skriver att det bör vara
»angeläget att eftersträva en sådan uppbyggnad
av krigsmakten att Sveriges
möjligheter att snabbt medverka i en
allmän internationell avrustning under -

lättas» hade jag tänkt mig att detta
skulle ge stimulans till en omvärdering
och att i det förslag utredningen skulle
lägga fram, även skulle ingå förslag om
en avrustningsberedskap — en lika
intressant som ny uppgift. Men förmodligen
har utredningens majoritet suttit
fast i ett militärt vanetänkande, och
många av dess ledamöter har förenat
detta med en solid konservativ syn
också på andra samhälleliga problem.

Från denna utgångspunkt har vänsterpartiet
kommunisternas grupp i
denna kammare föreslagit att en ny
försvarsutredning skall tillsättas med
uppgift att inom en tid av två år utarbeta
ett nytt förslag till svensk försvarsordning.
Under den tid som utarbetandet
av förslag till en ny försvarsordning
pågår, skulle inga nya investeringar
göras, såvida inte bindande avtal
omöjliggör avbeställning och industriell
omdisponering för civil nyttoproduktion
är omöjlig.

Vår motion avstyrks av utskottet, men
jag vill ändå föra fram några skäl till
denna motion om ett försvar med ny
struktur. Jag vill även motivera den
motion där det yrkas på en krympning
av ramen för nästa budgetår med en
halv miljard kronor.

När det gäller de säkerhetspolitiska
målsättningarna har det påpekats i
denna diskussion att det har gjorts
vissa modifieringar i förhållande till
den målsättning som tidigare angivits.
Herr Bohman har med sin vokabulär
talat om en »urvattning» genom den
modifiering i målsättningen som nu
föreligger.

Det som sägs i andra stycket på s. 3
i statsutskottets utlåtande nr 122 kan
väl anses uttrycka en i stort sett riktig
syn på den svenska säkerhetspolitikens
målsättning, även om det kanske kunde
ha formulerats tydligare. Tredje stycket,
om neutralitetspolitiken, är inte så klart
och ger eu något diffus bild av vad som
ligger till grund för vår neutralitetspolitik.
Där sägs: »Även om Nordeuropa

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

synes ha en sådan strategisk betydelse
att det dragés in i en konflikt i Europa
mellan stormakterna behöver detta förhållande
ej oundgängligen gälla Sverige.
Denna bedömning utgör den principiella
grundvalen för den svenska neutralitetspolitiken.
»

Det kan ändå inte vara hela sanningen.
Med vårt lands neutralitetspolitik
avser vi väl att på bästa sätt främja
strävandena att upprätthålla fred och
jämvikt och bidra till avspänning i världen.
Vi anser väl därtill att vi med
neutralitetspolitiken bäst motverkar den
nuvarande indelningen i militära block
och påverkar utvecklingen mot dessa
blocks upplösning.

Förslaget att låta tredje stycket i 1964
års deklaration om målsättningen för
krigsmakten — återgivet i sjunde stycket
på s. 3 i utlåtandet — utgå förefaller
välbetänkt. Tyvärr återkommer något
av samma tanke i sista stycket på
samma sida, där det heter: »Invasionsförsvar
skall vara krigsmaktens viktigaste
uppgift», etc.

Vi vill underkänna denna målsättning
då den är orealistisk, särskilt om angriparen
är väsentligt överlägsen i
fråga om befolkningstal, industriell kapacitet
och andra för krigspotentialen
avgörande faktorer. Inte ens stormakter
av första ordningen lyckades under
andra världskriget ställa upp något
effektivt invasionsförsvar. Faran med
en försvarsordning, uppbyggd med sikte
på ett orealistiskt mål, är framför allt
att försvaret i händelse av ett stormaktsangrepp
i allt väsentligt kan komma att
krossas vid den första konfrontationen.
Resultatet blir i ett sådant fall dels en
fruktansvärd förödelse, dels att potentialen
är i det närmaste förbrukad när
kriget inträder i sitt andra, inte mindre
svåra skede, då ockupanten skall bekämpas
och slitas ned till dess att förutsättningar
föreligger att driva honom
ur landet.

Det anges visserligen att man även
måste räkna med det fria krigets be -

Försvarsdebatt

tingelser, men detta framställs inte som
en självklar, huvudsaklig uppgift i ett
framtida krig. Den slutsats jag vill dra
är att den angivna målsättningen inte
kan helt godkännas som den är uttryckt.

I det femte stycket på s. 3 sägs att
departementschefen »tager ställning till
frågan om svenska kärnvapen», medan
det på s. 4, sjunde stycket, heter: »Frågan
om svenska kärnladdningar har
analyserats av försvarsutredningen som
bedömt att det f. n. inte ligger i vårt
lands säkerhetspolitiska intresse att anskaffa
kärnladdningar.»

Jag vill instämma i detta konstaterande
men anser att tiden nu är inne
för ett slutgiltigt ställningstagande, att
Sverige inte — vare sig nu eller i framtiden
— skall anskaffa kärnvapen. Den
s. k. handlingsfriheten har ingen strategisk
betydelse, vilket försvarsutredningens
ordförande Karl Frithiofson
också vidgick i ett tal för något år sedan.
Att skaffa sig sådana vapen endast
ökar risknivån för Sverige.

Slutsatsen är: Sverige bör klart och
en gång för alla deklarera att vårt
land inte avser att skaffa sig kärnvapen.
Låt den s. k. handlingsfriheten förbytas
i ett bestämt nej till detta vapen, och
låt den period med kärnvapenagitation,
som tidigare förekom, bli enbart en tragisk
episod, präglad av krafter som inte
förstått att detta vapen är något kvalitativt
nytt! Vi kan inte använda motiveringen
för anskaffande av kärnvapen
att det är ett val mellan morotens och
käppens taktik och att vi valt käppen,
med vilken vi skulle kunna påverka utvecklingen;
det är nämligen helt meningslöst.

Jag delar herr Eliassons i Sundborn
uppfattning på denna punkt, även om
han inte klart uttryckte sig i enlighet
med min propå, att vi bör säga nej till
kärnvapen en gång för alla.

Vad utgiftsramen beträffar satsar vi
för mycket pengar till det militära försvaret.
5 201 miljoner kronor är ett

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

orimligt högt anslag för ett så relativt
litet land som vårt. När försvarsministern
säger att vi har världens starkaste
försvar bland småstaterna, finns det säkert
ingenting att dra ifrån detta uttalande,
i varje fall inte om man ser till
anslagens storlek — sedan kan det naturligtvis
alltid diskuteras vad som är
verklig effektivitet och vad som är fiktiv
effektivitet, men det är en annan
fråga.

När vi i vår motion 1110 i denna
kammare föreslår en nedskärning av
anslaget med en halv miljard kronor
har vi inte instämt i anslagsramen med
denna prutning. Förslaget att skära ned
försvarsanslaget och minska utgiftsramen
med en halv miljard är ett förslag
till en temporär åtgärd i väntan på
att vi får något som föreslås i en annan
motion, nämligen en ny utredning om
försvarets struktur.

Vårt lands militära anslag är faktiskt
enastående för en liten nation i fredstid.
Statsutskottets utlåtande nr 122 ger
också i sista stycket på s. 5 stöd för
denna uppfattning. Där uttalas: »Beträffande
våra befintliga militära resurser
måste vårt försvar i nuläget anses
starkt. Sedan slutet av 1940-talet har
krigsmakten successivt förstärkts. Härvid
må bl. a. erinras om att utgifterna
för det militära försvaret har i fasta
priser ökat med 37 % mellan åren 1957
och 1967.»

Det finns i debatten andra synpunkter
på anslagsramen än de som utskottet
och försvarsutredningen har lagt fram.
Jag anser att det finns fog för att erinra
om dem som en så initierad bedömare
av försvarsfrågor som Ingemar
Ståhl i försvarsdepartementet framfört
och som delvis återges i motionen II:
656.

Jag skulle vilja veta, om man inom
statsutskottet har begrundat Ingemar
Ståhls propåer. Det intressanta är när
Ingemar Ståhl — jag citerar nu Libertas
nr 5 för år 1967 — uttalar att »vårt
samlade försvarskapital av materiel, be -

fästningar och utbildade värnpliktiga
kan värderas till kanske 40 miljarder
kr., d. v. s. närmare 8 årliga försvarsbudgeter.
För de kortsiktiga säkerhetspolitiska
uppgifter som kan aktualiseras
torde detta försvar snarast kunna betraktas
som överstarkt. Krigsorganisationen
är av ungefär samma storleksordning
som den samlade västtyska
krigsmakten eller dubbelt så stor som
Danmarks och Norges styrkor räknade
tillsammans».

Ytterligare en synpunkt ur samma artikel:
»---för en period av fem år

framåt kommer huvuddelen av vår försvarskapacitet
att vara bestämd av investeringar
och värnpliktsutbildning
genomförda före 1967. För att bibehålla
dagens mobiliseringsbara krigsorganisation
oförändrad fem år framåt skulle en
årlig försvarsbudget på mindre än 2
miljarder kronor vara fullt tillräcklig.»

Det är mycket intressanta synpunkter.
Det skulle vara av stort intresse att veta
om andra militära bedömare som finns
i denna kammare har begrundat Ingemar
Ståhls synpunkter och huruvida
man finner hans beräkningar rimliga.

Vad långtidsplaneringen beträffar
framhåller utskottet i sista meningen
på s. 4: »Långsiktigheten i materielanskaffningen
skulle enligt utredningen
närmast tala för en längre beslutsperiod
än fyra år.»

Det förefaller som om utredningen
helt hade förkastat den tanke som fanns
i försvarsministerns direktiv till försvarsutredningen,
där han sade att vi
måste bygga upp försvaret så, att vi mycket
snabbt kan ställa om till avrustning.

Varför — man vill gärna göra den
frågan i sammanhanget — måste krigsmakten
ha en sådan prioritet på långtidsplanering
i förhållande till andra
angelägna uppgifter i samhället, bostäder,
sjukvård och mycket annat? Min
slutsats är att vi satsar för mycket
pengar på krigsmakten. Den är för dvr,
och anslagen har frikopplats från våra
statsfinansiella och samhällsekonomiska

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

förutsättningar. Behovet av s. k. långtidsplanering
hör framför allt det konventionella
försvaret till. Det konventionella
försvaret omöjliggör en anpassning
till den aktuella situationens krav.

I det förslag som vi lagt fram till en
ny försvarsordning har vi lämnat en
argumentering för ett demokratiskt folkförsvar.
Det handlar om en helt ny kostnadsnivå
och ny militär målsättning.
Huvudpunkterna i detta försvar är för
det första: ett gränsförsvar med bl. a.
spaningsflyg för bevakning av luftrummet,
ett begränsat ubåtsvapen för bevakning
av landgräns och territorialvatten
samt ett starkt luftförsvar med
målsökande robotar från mobila ramper,
liksom stationärt och mobilt luftvärnsartilleri;
för det andra: territorialförsvar
— en försvarsorganisation bestående
av lokalförsvarsförband och
mobila enheter utrustade för gerillakrigets
villkor och uppbyggda på ett sådant
sätt att hela den bofasta befolkningen
på varje ort engageras.

En försvarsorganisation av detta slag
kan utifrån traditionella begrepp sägas
vara en kombination av reguljära styrkor
och gerilla, utbyggd för det fria
krigets betingelser. Att en stat som
Sverige med dess befolkningsmässiga
litenhet skulle kunna bjuda en stormakt
spetsen på dennas villkor och med i
princip samma struktur på försvarsorganisationen
är en illusion och en
omöjlighet. Om vi vill överleva och ha
förhoppningar om att med intakta resurser
omsider kunna driva en ockupant
ur landet, måste vi i stället inrikta
oss på ett långvarigt utnötningskrig
och anpassa våra tillgångar därefter.

Här finns intressanta och nya militära
erfarenheter att ta vara på. Vad
gränsförsvaret beträffar har de senaste
årens militära erfarenheter, bl. a. från
det vietnamesiska folkets sega försvar
av Nordvietnams huvudstad Hanoi, visat
att luftvärn — ehuru det är att betrakta
som ett defensivt vapen — fått

Försvarsdebatt

en mycket större, för att inte säga
enorm,, militär betydelse medan exempelvis
flygets betydelse i ett defensivt
försvar relativt minskar. Erfarenheterna
från kriget i Vietnam visar hur en
stormakt som USA, trots enorma insatser
av flyg, och ett därigenom nästan
totalt luftherravälde, inte kunnat förvandla
denna dominans till vare sig
militärstrategiska eller politiska framgångar.

Det vietnamesiska folkets framgångsrika
försvarskamp har givetvis ett grundkapital
i detta folks obrytbara vilja att
försvara besittningsrätten till sitt land,
men de rent militära striderna ■— bl. a.
Hanois luftförsvar — har genom sin
effektivitet kommit att framstå som en
ny och överraskande erfarenhet för
militära bedömare. Denna erfarenhet
talar för att främst luftvärnsraketer,
som har en avsevärd räckvidd och stor
träffsäkerhet, alltmer ersätter flyget vilket
tilldelas uppgifter som spaning, förbindelser,
transporter av material, sårade
och sjuka.

Denna erfarenhet är av största intresse
för oss, då den i årets proposition
upptagna ramen för det militära
försvaret till en tredjedel avser flygvapnet.
Denna stora satsning på utveckling
av flyget kan inte längre anses
helt ändamålsenlig, då även militär sakkunskap
tycks dela uppfattningen att
nya typer av luftförsvarsvapen grupperade
på marken gör det allt svårare att
förvandla luftherraväldet till ett militärt
övertag.

Marinen minskar utan tvivel i betydelse.
När marinchefen bjöd in riksdagen
till visning hade Svenska Dagbladet
helt rätt när denna tidning dagen efteråt
skrev att denna PR-historia var bortkastad
på i varje fall en av de inbjudna
— den person som nu står här i talarstolen.
Jag medger detta. Det är uppenbart
att också marinens betydelse minskar
relativt inom det militära försvaret.

Beträffande territorialförsvaret finns

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

redan inom den nuvarande krigsmakten
ett omfattande nät av lokalförsvarsförband,
omfattande i princip alla militärt
utbildade över trettio år — de
militärt utbildade under denna ålder
tillhör elitförbanden. Lokalförsvar sförbanden,
tillförda de nuvarande elitförbandens
manskap eller delar därav, bör
utgöra själva ryggraden i ett svenskt
demokratiskt folkförsvar. Värdefulla erfarenheter
har i detta avseende vunnits
under det senaste årtiondet. Vad säger
oss exempelvis inte det algeriska folkets
erfarenheter från kriget mot den franska
armén. Algerierna saknade flyg, flotta
och tyngre beväpning än granatkastare
och kulsprutor men säkrade likväl en
framgångsrik utgång av kriget.

En försvarsorganisation av folkförsvarets
typ — inriktad i huvudsak på
ockupationsbekämpning och en ihärdig,
utnötande kamp som på lång sikt
gör livet odrägligt för varje ockupant
— kan i ett första skede innehålla moment
av konventionellt försvar men
måste på längre sikt inriktas på en sådan
förändring som vi på vårt håll har
förespråkat.

I den nuvarande svenska krigsmakten,
vars resurser uppskattas till 40 miljarder
kronor, ingår en mängd materiel
som kan brukas mycket lång tid framöver
och som inte absolut skulle behöva
förnyas nu utan först efter en bedömning
av den situation som föreligger när
ett allvarligare läge än det nuvarande
eventuellt uppstår.

Får jag också säga att en ny försvarsordning
på ett annat sätt än den nuvarande
måste integrera civilförsvar, psykologiskt
försvar och ekonomiskt försvar
samt även ett icke-våldsförsvar.
Samtliga dessa grenar måste i ett framtida
försvar, som är närmare knutet till
det civila livets förhållanden och som
inte på samma sätt som det nuvarande
försvaret kräver militära förberedelser
och penningslukande anslag, ges en
ökad betydelse.

Det ligger i det demokratiska folkför -

svarets natur, att såväl rekryteringen av
officerskåren som förhållandet mellan
befäl och manskap skall demokratiseras.
Överklassrekrytering och förstockad utbildning
måste ersättas med mer demokratiska
utbildningsnormer, varvid kravet
på akademisk utbildning nedtonas
till förmån för allmän lämplighet. Disciplinära
krav och militära former bör
omprövas.

Utbildnings-, arbets- och fritidsmiljön
bör så långt det är möjligt utformas i
enlighet med civila förhållanden. Värnpliktsutbildningen
bör ges civila former,
och framför allt måste det bli en kortare
utbildning av de värnpliktiga.

Vårt förslag till ett neutralitetsvärn
innebär, som vi ser det, en starkare
garanti för landets oberoende och självständighet
än nuvarande försvarsordning.
Vi anser därför att det finns mycket
starka motiv för våra yrkanden om
en ny utredning.

Oberoende av om kammaren kommer
att säga ja eller nej till förslaget om
en ny försvarsutredning föreligger behov
av en rad förändringar. Redan tidigare
har vi från vänsterpartiet kommunisterna
framfört den meningen, att
försvarets forskningsanstalt bör genomgå
eu förändring och att den militära
forskningen skall integreras med den
civila forskningen. Debatten i dag har
också anknytning till den av vårt parti
aktualiserade frågan om krigsindustrins
förstatligande.

Frågan om de värnpliktigas ekonomiska
villkor har varit uppe till behandling.
Det föreligger en motion från
vänsterpartiet kommunisterna, vari föreslås
att de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner skall förbättras.
I motionen föreslås sålunda att värnpliktigas
daglön skall höjas, att utrvckningspremien
skall höjas, att antalet
fria resor skall fördubblas, att man skall
undersöka möjligheterna till viss bilersättning
för de värnpliktiga som använder
bil vid hemresan, att familjepenningen
skall höjas såväl för hustru

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

som för annan familjemedlem, att bostadsbidragen
i princip skall täcka hela
hyresbeloppet för den inkallades familj,
därest den inkallade före militärtjänstgöringen
var huvudsaklig familjeförsörjare.

Herr Eliasson i Sundborn har berört
dessa senaste frågor. Det föreligger en
motion från centerpartiet som i flera
stycken sammanfaller med vår motion.

Herr talman! Jag vill med de framförda
synpunkterna beträffande statsutskottets
utlåtande nr 122 yrka bifall
til! motionerna II: 656 och II: 1110. Jag
yrkar vidare bifall till motion II: 564
som behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 124, punkt 6. Jag vill deklarera
att vi stöder reservationerna 2 b och
2 d av herr Ivar Johansson in. fl. vid
statsutskottets utlåtande nr 124. Därest
kammaren icke bifaller våra yrkanden
kommer vår grupp i voteringen att på
övriga punkter stödja utskottets förslag
och rösta mot de borgerliga reservationerna.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Egentligen borde jag
ordentligt bemöta den föregående talaren.
Det är ju en mycket underlig filosofi
han företräder: först skall man
släppa in fienden i landet, och sedan
skall man i flera år slita ont för att
genom gerillakrig driva ut den igen. En
sådan metodik tror jag inte är tillämplig
när det gäller vårt svenska försvar.

Men, herr talman, jag skall inte uppehålla
mig vid denna fråga. Jag skall beröra
två andra saker, och jag är ledsen
att det tyvärr kommer att ta en hel del
tid, men frågans art kräver det. Det är
dels frågan om eventuell nedläggning av
flygkåren i Täby, dels frågan om den
centrala flygverkstaden i Västerås.

Fredsorganisationsutredningens förslag
om nedläggning av Göta flygflottilj
i Göteborg och Södertörns flygflottilj
i Tullinge har ju också blivit försvarsministerns
förslag. Högerpartiets
syn på nedläggning av Tullinge flyg -

Försvarsdebatt

flottilj kommer senare att redovisas av
herr Bengtson i Solna.

Jag vill alltså några minuter uppehålla
mig vid utredningens förslag rörande
indragning av Roslagens flygkår
i Hägernäs. Jag noterar med tillfredsställelse
att försvarministern i propositionen
framhåller att innan ställning tas
till en nedläggning av Roslagens flvgkår
bör utredningen framlägga fullständiga
förslag dels om organisationen av flygvapnets
förband inom storstockholmsområdet,
dels om flygvapnets skolorganisation.
Utskottet instämmer.

Ändå tycks ärendet ha avancerat så
långt, att även om inte beslut fattas i
dag tycks Roslagens flygkårs öde vara
bestämt. Detta har belysts i LO:s remissyttrande.
LO säger verkligen ifrån
klart och bestämt: »Det nu citerade utgör
en ytterligare illustration til] den
löslighet som kännetecknar utredningen:
Personalfrågorna som i högsta
grad är beroende av hur man fördelar
verksamheten kan inte komma i betraktande
förrän man fortsatt och fullföljt
utredningen men nedläggning föreslås
ändå. Man visar något som förbundet
vill beteckna som nonchalans inför
personalfrågorna vilket tyder på att
man näppeligen bär fäst avseende vid
LO yttrande i september 1967.» Detta,
mina damer och herrar, är ord och inga
visor.

Det finns skäl att fortsätta citerandet
ur LO:s yttrande men jag avstår med
hänsyn till tiden. Jag hoppas emellertid
att man i det fortsatta utredningsarbetet
tar hänsyn till alla de skäl som talar
mot en nedläggning av flygkåren i Täby.
Jag anser att detta renodlade skolförband
bör bibehållas. Möjlighet finns
där att utvidga skolverksamheten, t. ex.
med civil flygtrafikledarutbildning.

Flygkåren sysselsätter i genomsnitt
nära 900 personer. Företagsmässigt utgör
kåren Täby köpings största företag
och är således en stor tillgång för köpingen.
Av de anställda som är bosatta
i Täby är 315 personer tjänstemän och

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

70 arbetare sysselsatta med verkstadsoch
servicearbete. Ekonomiskt innebär
förbandet för Täby cirka 2,3 miljoner i
skatteinkomster.

Åtskilliga tiotals miljoner kronor har
i Hägernäs investerats i utbildningsanordningar,
och det är här inte fråga om
enbart skolsalar och vanliga pedagogiska
hjälpmedel. Nej, i utbildningsanstalten
utbildas specialister, bl. a. stridsledare
som från luftförsvarscentraler
skall leda förbanden i luften, och härför
krävs en alldeles speciell utrustning
med bl. a. radar, radio, simulatorer
och en stor dataanläggning. Att flytta
skolan skulle kosta drygt 25 miljoner
kronor. Den nuvarande utrustningen
fungerar bra även om några smärre
kompletteringar bör göras. Observera
att det också är oklokt att flytta en
skola, och alldeles särskilt en skola av
denna typ, till en flottilj med flygverksamhet.
Härtill kommer att det i lärarstaben
ingår ett relativt stort antal synnerligen
kvalificerade specialister, som
kanske hellre tackar ja till anbud från
andra håll än att tvingas flytta från
täbyområdet.

.lag är inte på något sätt emot rationalisering.
Kanske kan en sådan ske genom
att F8 i Barkarby och flygkåren
i Täby får gemensam administration, om
nu inte det bästa alternativet är att F8
i Barkarby läggs ned.

Jag skall nu övergå, herr talman, till
att beröra samordningen av försvarets
verkstadsresurser. Verkstadsutredningens
strukturundersökning av försvarets
flyg- och teleunderhållsverkstäder
är endast delvis genomförd. Omfattande
avsnitt återstår för utredningen
att behandla, förutom de s. k. förbandsanslutna
verkstäderna också en av de
fyra centrala verkstäderna, nämligen
AB Teleunderhåll i Växjö. Det ter sig
därför naturligt och önskvärt att verkstadsutredningen
får avsluta sina undersökningar
innan statsmakterna slår fast
några definitiva riktlinjer för underhållsapparatens
utformning i framtiden.

Att riksdagens beslut grundas på ett tillförlitligt
underlag är särskilt angeläget
med hänsyn till det djupa ingrepp i nuvarande
verkstadsstruktur som en omvandling
i enlighet med förslaget i proposition
nr 109 innebär.

I Västerås uppstår de allra allvarligaste
konsekvenserna. Där nedlägges en
central flygverkstad — CVV — som i
dag har mellan 800 och 900 anställda.

Med dessa ord har jag sammanfattat
innehållet i de likalydande motionerna
1:850 och 11:1099, bakom vilka står
representanter för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen samt för centerpartiets,
folkpartiets och högerpartiets
riksdagsgrupper.

Mer preciserat har motionärerna
hemställt att verkstadsutredningen måtte
åläggas att komplettera föreliggande
utredningsmaterial med en undersökning
av verksamheten vid TELUB i
syfte att skapa underlag för förslag till
1969 års riksdag om hela den centrala
flyg- och teleunderhållsorganisationens
framtida utformning. I avvaktan därpå
bör enligt oss motionärer något beslut
i frågan om avvecklingen av flygverkstaden
i Västerås inte fattas.

Hur har då statsutskottet ställt sig i
denna fråga? Jo, i utlåtande nr 124, s.
3, säger utskottet att »vissa skäl kan finnas
för motionärernas uppfattning att
ett ställningstagande till frågan om nedläggande
av CVV kan något anstå i avvaktan
på ett fullständigare utredningsunderlag
---.»

Men trots detta anser utskottet att
uppskov med beslut »skulle innebära
en för personalen såväl i Västerås som
Maimslätt fortsatt pressande osäkerhet».
Med detta argument avstyrker utskottet
motionerna.

I och för sig är det glädjande att synpunkter
på personalproblemen spelat en
så viktig roll vid utskottets övervägande,
att man avstyrker motionsyrkandena
enbart med hänvisning härtill. Men
frågan är, om utskottets slutsatser är
riktiga eller felaktiga. Jag tänker inte

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

ta upp själva sakfrågan till diskussion
då detta faktiskt inte är nödvändigt. De
personalorganisationer som är berörda
av verkstadsutredningens och propositionens
förslag har nämligen här gjort
bestämda uttalanden. .lag utgår ifrån
att kammarens ledamöter är beredda
att instämma med mig i att de anställdas
egna fackliga organisationer har
goda förutsättningar att bedöma medlemmarnas
reaktioner i samband med
företagsnedläggelser.

Försvarets civila tjänstemannaförbund
och Försvarets civila personals förbund,
som representerar den absoluta
merparten av de anställda vid de centrala
flygverkstäderna, har så sent som
den 6 maj till statsutskottet ingått med
en gemensam skrivelse, där man helt
ställer sig bakom motionärernas förslag
i nedläggningsfrågan. Med hänsyn
härtill är det svårt att förstå att
utskottet motiverar sitt avstyrkande av
motionen med hänvisning till de olägenheter
som uppkommer för de anställda,
om de måste vänta ytterligare ett år
på besked om verkstadens framtida utformning.
För de båda förbunden utgör
personalproblemen givetvis en central
fråga, och jag utgår från att förbundens
ställningstagande grundar sig på
en samlad bedömning, där samtliga personalfaktorer
av betydelse finns med
i bilden.

Det kan tilläggas att de båda huvudorganisationerna
LO och TCO i sina
remissyttranden har gått emot verkstadsutredningens
förslag i CW-frågan.
TCO anför t. ex. att riksdagens beslut
bör senareläggas i avvaktan på ett mer
tillförlitligt utredningsunderlag.

Ytterligare belägg för personalens inställning
får man genom att läsa Vestmanlands
Läns Tidning av den 17 maj.
Där uttalar sig ett par representanter
för en av personalens lokala fackliga
organisationer vid västeråsverkstaden.
Dessa representanters synpunkter överensstämmer
helt med motionärernas.
Mot bakgrunden härav anser jag det

Försvarsdebatt

inte vara förmätet att starkt betvivla
riktigheten av utskottets bedömning.
Denna fråga är väsentlig i sammanhanget,
eftersom den »pressande osäkerheten»
för de anställda utgör utskottets
enda argument för ett omedelbart beslut
om nedläggning av flygverkstaden
i Västerås.

Härefter vill jag övergå till AB Teleunderhåll,
den enda av de sammanlagt
fyra centrala verkstäderna inom flygoch
teleunderhållssektorn som undsluppit
nedläggningshot genom att den inte
har behandlats i verkstadsutredningens
första etapp. TELUB har diskuterats
vid flera tillfällen i denna kammare,
första gången 1963 i samband med beslutet
om dess tillkomst. Vid den tidpunkten
rådde det stark optimism beträffande
den framtida efterfrågan på
underhåll av telemateriel. Riksdagens
beslut grundade sig på planeringssiffror
som innebar att personalstyrkan
enbart vid de centrala televerkstäderna
skulle öka med 1100 man mellan åren
1963 och 1967. Personalstyrkan antogs
alltså komma att mer än tredubblas.
Hur har det gått? Jo, i själva verket har
tillväxten så gott som helt uteblivit.
TELUB har för sin del ett par hundra
man anställda i stället för de 800 som
förutsattes skulle vara sysselsatta vid
verkstaden redan under budgetåret
1966/1967.

Detta ämne har som sagt tagits upp i
riksdagen flera gånger i form av motioner,
interpellationer och enkla frågor.
Även riksdagens revisorer har intresserat
sig för TELUB. I 1966 års berättelse
beskrevs förhållandena vid verkstaden
som otillfredsställande, varvid revisorerna
fann det uppenbart att det kapital
som investerats i TELUB inte kunde
förräntas på ett godtagbart sätt med
den låga sysselsättningsgrad som rådde
under 1966. Det bör påpekas att sysselsättningen
sedan dess inte nämnvärt
ökats.

Att TELUB :s inrättande utgör resultatet
av en felbedömning av det fram -

8(j

Nr 27

Onsdagen den 22 maj 1968

Försvarsdebatt

tida teleunderhållsbehovet har redan
klart utsagts av försvarsministern. Men
detta misstag blir väl inte mindre av att
man på ansvarigt håll för all framtid
och till varje pris söker värna om
växjöverkstadens existens. Eller strävar
regeringen efter att upprätthålla
något slags prestige för prestigens egen
skull? Hur skall man annars kunna förklara,
att TELUB inte fanns med från
början hland de verkstäder, som ingick
i verkstadsutredningens uppdrag att
undersöka? Hur skall man vidare förklara
att regeringen lägger fram förslag
om nedläggning av CVV utan att över
huvud taget låtsas om TELUB:s existens?
Kan något rimligt skäl anges för
att TELUB bör undantas från de överväganden
som gjorts beträffande de tre
centrala verkstäderna i Arboga, Malmslätt
och Västerås? Vad som kan anföras
är att TELUB utgör en realitet och att
alla parter bör göra sitt bästa för att
förränta det kapital som insatts och bereda
sysselsättning för dem som i dag
arbetar vid verkstaden. Men denna argumentering
passar lika väl in på centrala
verkstaden i Västerås, kanske
t. o. m. bättre, med hänsyn till att det
för västeråsverkstadens del rör sig om
större investeringar än i Växjö i fråga
om såväl realkapital som personal.

•lag har ingen förutfattad mening om
TELUB, inga färdiga åsikter om huruvida
verkstaden bör läggas ned eller finnas
kvar i framtiden. Det är därför jag
anser att TELUB-frågan bör utredas,
dock inte efter det att man redan bestämt
sig för att avveckla andra nu befintliga
underhållsverkstäder. Eftersom
man på regeringshåll inte delar denna
uppfattning kanske man i själva verket
redan utstakat TELUB :s framtida
verksamhet. Vill försvarsministern eller
någon annan företrädare för regeringen
i så fall redogöra för, om det ligger
någonting i de båda personalförbundens
skrivelse till statsutskottet i fråga om
förutsägelserna att TELUB ytterligare
kommer att byggas ut, i första hand ge -

nom att teleunderhållsuppgifter överförs
från centrala flygverkstaden i
Arboga till just TELUB i Växjö? Vill
statsrådet därefter ange på vilka grunder
det ansetts riktigt att förbise TELUB
i de undersökningar, som lett fram till
förslaget om att verkstaden i Västerås
skall avvecklas?

Det finns fler problemställningar, som
framkallat betänksamhet gentemot regeringsförslaget.
För att återvända till
Vestmanlands Läns Tidning och personalrepresentanternas
uttalanden, så är
man märkbart skeptisk mot bl. a.
verkstadsutredningens och flygförvaltningens
bedömningar att underhållet på
flygplan kommer att bli så mycket
mindre i fortsättningen. Nu har det
varit en svacka vid verkstaden i Västerås,
framhåller man, och troligen
kommer denna också att hålla i sig
under en del av år 1969, men därefter
blir det enligt tillgängliga uppgifter en
uppgång. Finns då inte centrala flygverkstaden
i Västerås längre får man
vara beredd på att försvarets fabriksverk
måste sätta in ganska stora nyinvesteringar
för att klara flygplansunderhållet.

Så långt de båda personalrepresentanterna.
Har de rätt eller fel? År det
inte så, att arbetsbeläggningen vid västeråsverkstaden
är något större i dag
jämfört med de uppskattningar om nuläget,
som gjordes så sent som för ett
år sedan? Är det inte vidare riktigt att
flera flygplansmodifieringar just nu
planeras, som inte ingått i tidigare beläggningsprognoser
och som för CVV :s
del kan innebära ökad sysselsättning?
Om detta är med sanningen överensstämmande,
kan man då utan vidare avfärda
de CVV-anställdas framtidsbedömning? Jag

har här ställt en rad frågor, och
jag vill ställa ytterligare en. Är månne
riksdagen i färd med att göra om misstaget
från 1963? Den gången bestod
misstaget i att inrätta en verkstad. I dag
gäller det ett beslut om en verkstads -

Onsdagen den 22 maj 1968

Nr 27

nedläggning. Kan inte försvarsministern
eller någon annan initierad bedömare
ge klart besked om att det är orealistiskt
att tro på ett ökat behov av flygunderhåll,
så utgör blotta tveksamheten
i denna fråga ett fullt godtagbart skäl
för att uppskjuta avgörandet om CW.
Inom ett år bör det finnas möjligheter
att beräkna den framtida produktionstrenden
inom denna bransch.

Utskottet har fäst förhållandevis
stort avseende vid de personalproblem
som emotses vid CW till följd av beslut
om verkstadens nedläggning. Utskottet
framhåller bl. a. att pågående
undersökningar inom fabriksverket för
att till CYV förlägga annan verksamhet
än flygunderhåll bör intensifieras. Det
är i och för sig värdefullt att utskottet
så kraftigt understryker nödvändigheten
av en personalvänlig handläggning
av verkstadens övertalighetsproblem,
det vill jag kraftigt understryka. Vissa
ytterligare preciseringar hade emellertid
varit önskvärda i utskottets skrivning
dels för att ge myndigheterna vägledning
i deras fortsatta personalarbete,
dels för att lugna de anställda med en
så utförlig information som möjligt om
vad de har att vänta sig för framtiden.

Herr talman! Personligen har jag den
uppfattningen, att storleksordningen av
de personalproblem som kommer att
drabba CW under de närmaste åren är
mer eller mindre direkt beroende av
riksdagens beslut i detta ärende. Det
torde knappast vara möjligt att genom
tillförsel av ersättningsproduktion tillfredsställande
klara dessa problem vid
västeråsverkstaden. Jag vill fördenskull
inte ha sagt att verkstaden under inga
förhållanden bör avvecklas. Men jag anser
att det även med hänsyn till svårigheterna
på personalsidan vore lämpligt
och önskvärt — för att inte säga
anständigt, om frågan ses ur arbetsgivarsynpunkt
— att ett sådant beslut grundar
sig på ett utredningsunderlag som
är betydligt mer genomarbetat än det
som för närvarande är tillgängligt.

Försvarsdebatt

Jag ber att få yrka bifall till motionsparet
1:850 och 11:1099. Jag fäster så
stort avseende vid hur kammarledamöterna
ställer sig i denna fråga att jag,
när det blir aktuellt på fredag, kommer
att begära votering och rösträkning.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte nu ta
kammarens tid i anspråk mer än för att
säga till herr Wennerfors att jag hoppas
att när debatten fortsätter på fredag
få tillfälle att besvara en del av de frågor
som herr Wennerfors ställde, speciellt
vad gäller verkstadsutredningens
behandling av det aktuella ärendet.

Jag ber alltså att få återkomma på
fredag.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde fredagen
den 24 innevarande maj.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från tredje lagutskottet:

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, in. m. jämte motioner i ämnet; nr

223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgiift;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut,
m. m.; och

nr 233, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg; samt

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

från jordbruksutskottet:
nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade former
för reglering av priserna på fisk, m. m.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Franzén i Motala (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående placeringen i sjukpenningklass
i vissa fall,

herr Nordgren (h), till herr statsrådet

och chefen för handelsdepartementet angående
tillämpningen av EFTA-avtalet,
och

herr Nordgren (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
vissa åtgärder för att sänka hyreskostnaderna.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 24 maj

Kl. 11.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Det meddelande, som i går nådde oss
om vår kammarkamrat Gideon Froms
bortgång, har fyllt oss alla med djup
förstämning. Han var sedan många år
ledande kommunalman i sin hemstad
Skövde. Med stor sakkunskap ägnade
han sig åt näringslivets och speciellt
småföretagsamhetens problem, och han
nedlade också ett betydelsefullt och
självuppoffrande arbete inom ungdomsoch
soldathemsverksamheten. I riksdagen
invaldes Gideon From så sent som
år 1964. Han var verksam i tredje lagutskottet,
allmänna beredningsutskottet
och riksdagens lönedelegation. Under
den korta tid han fick tillfälle att deltaga
i kammarens arbete tillvann han
sig sina riksdagskamraters aktning,
uppskattning och tillgivenhet.

Vi lyser frid över Gideon Froms
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 15 innevarande
maj.

§ 3

Försvarsdebatt (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens nästföregående sammanträde
uppskjutna överläggningen
rörande statsutskottets utlåtanden nr
121, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. m. jämte
motioner, nr 122, i anledning av Kungl.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

Maj :ts proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära
försvaret och civilförsvaret jämte motioner,
nr 123, i anledning av motioner
angående materielbeställningar för försvaret
i sysselsättningsfrämjande syfte,
och nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
järnte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr WERBRO (fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till att försvarsdebatten
under onsdagen var mycket
ingående skall jag inte beröra de
allmänna principerna i försvarsfrågan,
utan skall endast ta upp några spörsmål
i statsutskottets utlåtanden nr 122
och 124.

I statsutskottets utlåtande nr 122 behandlas
motionsparet I: 852 och II: 1112,
som gäller utökningen av flygvapnets
flygtransportorganisation. Vi föreslår i
motionerna anskaffandet av ytterligare
två transportflygplan av typ G 130 Hercules
under budgetåren 1968/69 och
1969/70 med ett plan vartdera budgetåret.
För nästkommande budgetår har
vi föreslagit ett anslag på 14 miljoner
kronor för den första beställningen.
Genom att göra beställningen på två
plan samtidigt kommer man att kunna
nedbringa priset avsevärt.

Detta kan synas vara en mycket liten
fråga i den stora försvarsdebatten och
i det stora komplex som försvaret utgör.
Transportorganisationen inom
flygvapnet, vilken betjänar hela försvaret
och även civila statliga myndigheter,
är dock av mycket stor betydelse
för en riktig användning av försvarets
resurser. För närvarande har man i
flygvapnets transportorganisation endast
ett plan av typen C 130. Varje sådant
flygplan har en sådan kapacitet
att det i och för sig uppfyller de krav
man kan ställa på en effektiv transportorganisation.
Med endast ett flygplan

Försvarsdebatt

kan emellertid planeringens krav inte
tillgodoses i erforderlig utsträckning.
Man måste planera för lång tid framåt,
och om detta enda flygplan inte skulle
vara flygdugligt vid något tillfälle på
grund av fel eller översyn rubbas hela
transportprogrammet.

De övriga flygplan som ingår i transportorganisationen
är, såsom även anförts
i motionen, gamla och inte ändamålsenliga.
Planen av typen DC-3 skall
utgå ur organisationen redan år 1970.
Dessa är för övrigt mycket gamla och
drar mycket stora tillsynskostnader.
Övriga flygplan, som är av typen Pembroke,
har ett mycket begränsat användningsområde.
De kan endast ta åtta
passagerare och mycket liten last av
gods. Flygplan typ Hercules kan däremot
ta över 90 personer och 20 ton
materiel.

Med hänsyn till att försvaret numera
har viss personal även utomlands —
jag tänker på de FN-styrkor som för
närvarande är baserade på Cypern, och
vi har ju tidigare haft personal i Egypten
och kommer kanske även i framtiden
att ha sådana styrkor utplacerade
i fredsbefrämjande syfte — är det nödvändigt
att försvaret har en transportorganisation
som kan förse dessa styrkor
med nödig materiel, transport av
personal o. d.

När man inte kan använda flygvapnets
transportorganisation måste man
tillgripa andra transportmöjligheter,
och det har befunnits nödvändigt att
förhyra både svenska flygbolags och utländska
flygbolags flygplan för att sköta
den transport som erfordras för försvaret.
Detta blir oerhört dyrt, ty inte
heller dessa organisationer kan planera
på ett riktigt sätt, och därest man skall
ta ut flygplan från t. ex. redan planerade
charterresor blir kostnaderna
höga.

Utskottet redovisar att en undersökning
pågår inom försvarsdepartementet
för anskaffning av ifrågavarande flygplanstyper.
Jag hoppas att den snarast

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

kommer att slutföras. I utskottets skrivning
har man också framhållit att motionerna
är värda att beakta. Detta far
uppfattas så att man ger försvarsdepartementet
uppdraget att genomföra
projektet och anskaffa två stycken Hercules-flygplan
till flygvapnet.

Herr talman! På denna punkt skall
jag inte ställa något yrkande, utan jag
avvaktar den undersökning som pågår.

.lag skall övergå till statsutskottets
utlåtande nr 124. Under punkt 24, vissa
kostnader för civilförsvarsutbildning
m. m., har utskottet behandlat min motion
11:1104 om inriktningen av självskydd
sutbildningen och civilförsvarets
övningsverksamhet.

När det gäller sj älvsky ddsutbildningen
vill jag — utöver vad jag anfört i
motionen — framföra några synpunkter.
Självskyddsutbildningen är av utomordentligt
stor betydelse för samhället.
Den är en allmänhetens utbildning i civilförsvar.
Den lär oss hur vi skall
förfara om vi hastigt blir utsatta för
angrepp och hur vi skall förfara vid ett
utrymningstillfälle. Denna utbildning
är av stor betydelse, men den skall
meddelas på rätt sätt och till de rätta
personerna.

Enligt de undersökningar som gjorts
har man lagt huvuddelen av denna utbildning
på skolungdom. För att utbildningen
skulle införas har man i anvisningarna
angivit att densamma i första
hand skulle avse dem som är utrymningsberättigade,
främst folk boende i
utrymningsorter.

Utskottet redovisar att antalet grundskoleelever
som under budgetåren 1964/
65—1966/67 genomgått denna utbildning
utgjorde i genomsnitt 36,5 procent av totala
antalet kursdeltagare. Jag har i min
motion angivit att cirka 80 procent var
skolungdom. Jag konstaterar att utskottet
i sin redovisning inte tagit hänsyn
till de elever som studerar vid gymnasier,
fackskolor, yrkesskolor och andra
utbildningsanstalter. Om dessa emellertid
räknas med tror jag att resultatet

blir det som jag redovisat — den undersökningen
avser endast ett år — och att
de studerandes andel alltså utgör cirka
80 procent.

Det är av betydelse att orientering
om civilförsvarets verksamhet även i
fortsättningen ges åt skolungdom i
grundskolan. Men jag vill understryka
att utbildningsverksamheten bör överföras
till skolöverstyrelsen. Det gäller
inte enbart för grundskolan, utan det
gäller även den utbildning som skall
bedrivas vid andra utbildningsanstalter.
Jag finner av utskottsutlåtandet att civilförsvarsförbundet
nu tagit kontakt
med skolöverstyrelsen för att söka nå
resultat. Och min mening är, som jag
framhållit, att skolöverstyrelsen och
inte civilförsvarsmyndigheterna skall
svara för denna utbildning. Utbildningen
bör uppföras på schemabunden tid
— jag anser det inte riktigt att, såsom
hittills skett, i stor utsträckning ta i
anspråk idrottsdagar och andra lovdagar
för detta ändamål. I så fall bör den
tid som erfordras överföras från idrottsoch
lovdagar till schemabunden tid. —
En följd av att utbildningen överflyttas
på skolöverstyrelsen blir att 50 procent
av det anslag, som nu föreslås bli beviljat,
överförs till skolöverstyrelsen.
Detta är helt riktigt.

Det anförs att vissa åtgärder vidtas
för att nå även andra grupper i samhället
än skolungdomen. Sålunda har inom
civilförsvarsförbundet tillsatts en kvinnokommitté.
Jag vet att denna verkat i
många år och sökt nå framför allt hemmafruarna,
men resultatet har inte blivit
det man hoppats på.

Jag har i motionen anfört att man
bör försöka finna andra vägar för denna
utbildning. Man borde enligt min
mening kunna utnyttja TV. Utskottet
har konstaterat att detta endast kan bli
fallet i speciella situationer, t. ex. i ett
skärpt utrikespolitiskt läge. Men också
andra utbildningsmetoder kan användas.
En har redan civilförsvarsförbundet
prövat via skolöverstyrelsen,

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

men jag tror att man också skulle
kunna hitta andra sätt att sköta utbildningen,
om en utredning beträffande
detta verkställdes. Riktlinjerna i detta
sammanhang är nog något oklara.
Jag finner det därför nödvändigt att utreda
frågan vidare.

Jag har också i min motion anfört att
man borde överföra större delen av anslaget
till civilförsvarets övningsverksamhet.
Jag har tagit upp den frågan av
den anledningen att det är civilförsvarets
övningsverksamhet som utgör dess
beredskap. Kan man inte öva folket
inom denna organisation är den inte
heller effektiv. Den som genomgått
grundutbildning vid civilförsvarets .skolor
måste snarast efter utbildningens
avslutning vara med om övningar för
att bli väl underkunnig om utnyttjandet
av den materiel som står till förfogande.

Jag liar också tagit upp problemet beträffande
var man skall bedriva övningar.
Jag anser att man skall överföra
en del av anslaget för självskyddsutbildning
till övningsverksamhet i de
speciellt känsliga områdena, d. v. s. de
områden där stor anfallsrisk föreligger.
Där borde man öva mer effektivt och i
större omfattning än man nu gör.

Herr talman! Jag skall inte heller på
denna punkt ställa något yrkande, utan
jag hoppas att de kontakter som civilförsvarsförbundet
tagit med skolöverstyrelsen
skall ge resultat. Jag får väl
återkomma vid ett annat tillfälle när
det gäller den övriga verksamheten.

Därefter anförde:

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag tänker inte ge mig
in på den allmänna försvarsdebatten
och frågan om den stora kostnadsramen
för försvaret utan tänker ta upp en detaljfråga
i statsutskottets utlåtande nr
124. Alldenstund jag med stor tillfredsställelse
hälsar alla strävanden som går
ut på att försöka skära ned ramen för
försvarskostnaderna ansluter jag mig

Försvarsdebatt

helt till tanken på en strukturrationalisering
även inom försvarets verkstadsorganisation.

Den fråga jag ämnar ta upp gäller
verkstadsutredningens av departementschefen
biträdda förslag att lägga ned
centrala flygverkstaden i Västerås. Även
utskottet ansluter sig till detta förslag.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att ta upp ett par frågor som
ligger något tillbaka i tiden. För några
år sedan arbetade en utredning med
frågan var utbildningen av teknologie
magistrar skulle ske. Sakkunniga har
också utrett frågan var de tekniska högskolorna
skall ligga. Sakskäl anfördes
från utredningarnas sida för att Västerås
var lämplig förläggningsort beträffande
båda dessa utbildningsgrenar. Regeringen
och statsutskottet hade en annan
uppfattning och ansåg att verksamheten
skulle förläggas till andra platser.

Nu har en utredning framlagt ett förslag
som för Västerås’ vidkommande innebär,
inte att staden erhåller några
nya tjänster eller utbildningsmöjligheter
utan att det blir en nedläggning som
kommer att drabba över 900 anställda
vid flygets verkstäder i Västerås.

.lag skulle kunna vara elak och säga
att man hade hoppats att regeringen
och utskottet även denna gång skulle ha
gått emot utredningens sakkunniga. Jag
skall inte vara så elak, och jag skall inte
heller vara lika inkonsekvent och i detta
fall gå emot utredningen. Jag har,
som sagt, den uppfattningen att man
bör undersöka alla möjligheter till rationaliseringar
även på försvarets område.
Därför är jag beredd att ansluta
mig till dessa tankegångar.

Jag har erinrat om att nedläggningen
berör över 900 anställda. Jag tror att
ingen beskyller mig för överdrift när
jag säger att en sådan nedläggning på
vilken annan ort som helst i Sverige
skulle ha betraktats som katastrofal.
Därför är det väl också ganska naturligt
att man såväl bland de anställda som
hos de kommunala myndigheterna i

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Västerås betraktar detta steg som mycket
ödesdigert. Detta intryck understryks
ytterligare genom att man i västeråsområdet,
när vi skrev vår motion
för någon månad sedan, hade lika många
arbetslösa som det antal anställda som
kommer att drabbas av denna nedläggning.

I den motion — II: 1099, likalydande
med motionen I: 850 — som jag har skrivit
under yrkar vi på att beslutet skall
uppskjutas tills vissa andra utredningar
har gjorts. Utskottet säger i sin kommentar
till motionsparet att ett uppskov skapar
en »pressande osäkerhet» bland personalen,
som kommer att leva i ovisshet
en längre tid. Jag delar uppfattningen
att ju längre man skjuter på det definitiva
beslutet, desto längre bibehåller
man den oro och osäkerhet som är rådande.
Men om man kan säga detta om
ett uppskovsyrkande, gäller ju precis
samma sak om vad utskottet hänvisar
till, nämligen de pågående undersökningarna
om möjligheterna att till CVV
förlägga annan tillverkning. Jag är
emellertid mycket tillfredsställd — och
kommer med all sannolikhet att gå på
utskottets linje i detta avseende — när
utskottet anför att dessa undersökningar
skall forceras.

Jag vill mycket kraftigt understryka
att just osäkerheten är ett stort problem
för närvarande både för de anställda
och för Västerås stad som kommunal
myndighet. Att få snabbt besked är således
ett starkt krav.

Jag uttalar mig för utskottets skrivning
just med utgångspunkt från dessa
krav och på grund av att man begär att
undersökningarna skall forceras. Jag
gör detta även i medvetande om att redan
nu stora ansträngningar har gjorts
för att få annan verksamhet förlagd till
CVV.

En bidragande orsak till att jag ansluter
mig till utskottets hemställan är
också att jag anser mig kunna ha vissa
förhoppningar om att snabba åtgärder
kommer att vidtagas på grundval av det

beslut som vi är beredda att fatta och
som bl. a. innebär att CVV skall överföras
till försvarets fabriksverk. Att
CVV får en ny huvudman bör innebära
ökade möjligheter att fortsätta verksamheten
i CVV :s lokaler. Jag är förvissad
om att den nye huvudmannen kommer
att ta hänsyn till det arbetsmarknadsläge
som är rådande i västeråsregionen
vid avvecklingen av CVV, vilken är avsedd
att genomföras fram till år 1971.

Med detta har jag velat understryka
vad utskottet uttalat om behovet av att
dessa undersökningar starkt forceras.

Jag vill sluta mitt anförande med att
upprepa vad jag framfört tidigare, nämligen
vikten av att först och främst få
en verksamhet förlagd till CVV och vidare
att beskedet därom lämnas så snart
som möjligt för att därigenom undanröja
den osäkerhet som de berörda
människorna i annat fall kommer att
leva i och vilken med all säkerhet för
såväl personal som arbetsledning och
arbetsgivare skulle komma att innebära
svårigheter. Även av denna anledning
är således ett snabbt besked synnerligen
värdefullt.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara slå fast
att herr Hammarberg, som untertecknat
denna motion, tar avstånd från vad personalorganisationerna
har sagt här.
Försvarets civila tjänstemannaförbund
och Försvarets civila personals förbund
ställer sig helt bakom motionen. TCO
har också ställt sig bakom motionen.
Vidare bär en av de fackliga organisationerna
uttalat sig i Vestmanlands Läns
Tidning på ett sätt som innebär ett understrykande
av att hemställan i motionen
är riktig. Dessutom har herr Hammarberg
inte tagit hänsyn till den större
frågan, principfrågan, d. v. s. att man
också borde ha behandlat frågan om
TELUB:s framtid, när man tog ställning
till eventuell nedläggning av verkstaden
i Västerås. Det tycker jag är märk -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

ligt. Nu ikommer det alltså att bli så att
man lägger ned verksamheten i Västerås
och överför underhållsuppgiften eventuellt
till Arboga. Men för att TELUB sedan
skall få uppgifter i Växjö måste
uppgifter föras från Arboga till Växjö.
Det är en mycket märklig metodik när
man skall rationalisera, det sade jag redan
i onsdags. Jag är inte emot rationalisering,
men när det går till på det här
sättet, då tar jag avstånd.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag finner mig föranlåten
att begära ordet för en mycket kort
replik. Jag har absolut inte tagit avstånd
från personalorganisationernas
inställning i denna fråga, utan vad jag
velat understryka, även om jag kanske
inte har sagt det på ett sådant sätt att
herr Wennerfors fått det klart för sig, är
att vad som är viktigt här är att man
får sysselsättningsobjekt vid CVV, att
personalen får ett snabbt besked om
möjligheterna i fortsättningen och att
detta bör kunna ske även under de former
som utskottet här har föreslagit.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan inte riktigt instämma
i det sista som herr Hammarberg
sade. Visst är det väsentligt att
man ger dessa många människor sysselsättning,
men det är inte rationalisering
herr Hammarberg då talar om,
utan det är s. k. efterrationalisering.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I dagens stora problemkomplex
skall jag bara ta upp en enda
fråga, men det är en fråga som behandlats
på ett högst anmärkningsvärt för
att inte säga lättvindigt sätt.

Till statsutskottets utlåtande nr 124
under punkt 12 är fogad en reservation,
nr 4, avgiven av utskottets borgerliga
ledamöter. I reservationen yrkas
att beslut om nedläggning av Söder -

Försvarsdebatt

törns flygflottilj i Tullinge ej skall
ske nu.

Jag har skrivit under en motion, nr
1103 i denna kammare, och det är bl. a.
denna motion som ligger till grund för
reservationen.

Jag lyssnade med mycket stort intresse
till fru Lewén-Eliasson i onsdags,
men jag kunde inte finna att hon med
ett enda ord argumenterade för ett nedläggningsbeslut.
Jag var under hela hennes
anförande mycket nyfiken på vad
hennes slutsats skulle bli, men jag förstår
indirekt, även om jag inte begriper
hela argumentationen, att hon går på
utskottsmajoritetens linje.

Låt mig först som sist konstatera att
risken är stor att man hoppar i galen
och betydligt dyrare tunna. Å andra sidan
kostar det inte ett enda öre att skjuta
på beslutet tills frågan blir ordentligt
utredd. Det är här fråga om att
åstadkomma en omedelbar effekt genom
att låta en division försvinna. Men det
blir då ingenting annat än en ren papperstransaktion,
eftersom denna division
inte existerar i sinnevärlden; sedan
ett år tillbaka är den nämligen satt
på vakans.

Nästa indragningsåtgärd beträffande
divisioner och annat har planerats till
den 1 januari 1971, d. v. s. om över två
och ett halvt år. Man kan verkligen begära
att inte ett sådant indragnimgsförslag
skall framläggas förrän det kunnat
konstateras huruvida syftet med denna
indragning, nämligen att spara pengar,
därmed uppnås. När man sedan kommit
så långt, kanske det visar sig att det inte
är alldeles säkert att det just är F 18
som skall dras in.

Vi har i Stockholms omedelbara närhet
Barkarby flygfält, som ligger i nära
anslutning till Järvafältet. Man kan
verkligen säga, att samhället här utövar
hårda påtryckningar på detta fält. Järfälla
kommun har upprepade gånger uttalat
den meningen att Barkarby flygfält
bör friges i samband med bebyggelsen
av Järvafältet. Fru Lewén-Eliasson

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

var inne på denna tankegång, och det
lyste igenom i hennes anförande att hon
nog helst såg att F 8 på Barkarby först
kom i fråga för en nedläggning. Av någon
outgrundlig anledning sade hon
emellertid inte detta rent ut.

Nu skall denna fråga också utredas,
men det är så dags när beslutet skall
fattas i dag. Jag hoppas att denna utredning
skall bli mera grundlig och objektiv
än den som ligger till grund för dagens
beslut.

Men låt oss ett ögonblick gå tillbaka
och se hur det ansvariga statsrådet
har hamnat i dagens situation. Det var
nedprutningen av de 350 miljonerna,
som år 1966 aktualiserade en tidigare
förebådad indragning av jaktdivisioner.

Frågan togs upp i 1967 års statsverksproposition
och ledde till att försvarets
fredsorganisationsutredning tillsattes i
februari 1967. Denna framlade i maj
1967 sitt första delbetänkande vari föreslogs
indragning av Göta flygflottilj,
F 9. I december 1967 framlade utredningen
sitt nästa delbetänkande vari
föreslogs indragning av dels Roslagens
flygkår, F 2, dels Södertörns flygflottilj
i Tullinge, F18; det innebär sammanlagt
tre divisioner.

Detta förslag skilde sig i vissa avseenden
från förslaget om F 9. Beträffande
det senare var det fråga om en
total nedläggning av hela verksamheten;
för F 2 däremot måste all där bedriven
verksamhet — hela markskolningen
i flyget, hela underhållsapparaturen,
underhållsverksamlieten etc. —
vara kvar. Vad utredningen sade var
endast att verksamheten borde kunna
förläggas till andra förband, men detta
var tyvärr ej närmare utrett. Utredningen
föreslog ändå att F2:s fredsadministration,
d. v. s. själva ledningen,
skulle dragas in, men ytterligare utredningar
förutsattes. För F 18 föreslogs en
indragning, som omfattade såväl jaktflygdivisionerna
som fredsadministrationen,
före den 1 juli 1971. Vissa delar
av F18 — stridslednings- och luftbe -

vakningsförbanden, väderlekstjänsten
och säkerhetstjänsten, som måste vara
kvar — föreslog utredningen skulle administreras
av andra förband.

Jag är ledsen att behöva säga att någon
utredning av dessa problem och
konkreta förslag inte fanns redovisade.
Vidare antyder utredningen att F18:s
fält och övrig mark behövde behållas i
försvarets ägo. Den kommande användningen
borde också närmare utredas.
Utredningen anförde dock att det med
hänsyn till flygbasens vikt i krigsorganisationen
var ofrånkomligt att en regelbunden
flygövningsverksamhet bedrevs
där och att för detta erfordrades
en basorganisation som utredningen, i
brist på mera detaljerat underlag, bedömde
vara av storleksordningen ett
baskompani med en årskostnad av 1,6
miljoner — vid närmare påseende bär
det sedermera befunnits att kostnaden
snarare blir inemot 2 miljoner.

Det framgår med all tydlighet att utredningens
förslag beträffande F 2 och
F 18 icke på något sätt var fullständigt;
och det är väl en offentlig hemlighet
att förslaget avpressades utredningen
långt innan den var klar.

Utredningen har inte redovisat flera
stora konsekvenser av sitt förslag. Vid
remissbehandlingen har förslaget blivit
mycket illa åtgånget, överbefälhavaren
säger sammanfattande, att det inte går
att lägga utredningen till grund för ett
beslut. Landsorganisationen är ovanligt
skarp i sitt yttrande. Man vänder sig i
mycket bestämda ordalag mot en nedläggning,
finner de ekonomiska fördelarna
fiktiva och anser att utredningen
inte bär presterat en godtagbar ekonomisk
grund för ett nedläggningsbeslut.

Försvarsministern har likväl föreslagit
avveckling av flygdivisionerna. Beträffande
administrationen har han däremot
inget förslag, inte heller om hur
flygfältet i fortsättningen bör användas
och hur det, som blir kvar av flottiljen,
skali iedas.

Fredsorganisationsutredningen har

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

som ett motiv för nedläggning pekat på
att behovet av investeringar är särskilt
stort vid F 18. Den nämner eu siffra på
26,5 miljoner kronor. För att belysa den
kan nämnas att om man flyttar F 2 till
Tullinge, vilket tydligen föresvävar utredningen,
skulle merkostnaderna uppgå
till över 25 miljoner kronor, d. v. s.
en siffra i nästan samma storleksordning.

Vid fortsatta utredningar har det
framkommit starka indicier på att dessa
26,5 miljoner kronor, d. v. s. de
pengar som behöver investeras i F 18,
kan reduceras avsevärt. Dessutom har
det framhållits att de föreslagna investeringarna
innebär ett färdigbyggande av
den nu halvfärdiga och faktiskt för närvarande
oanvändbara berghangaren,
vilket i sin tur för med sig att Tullinge
får en större och mera säker berghangar
än någon annan bas i Sverige.
Med hänsyn till tullingebasens stora betydelse
i krig — på den punkten är alla
ense — bär det ansetts att ett färdigställande
av berghangaren är ytterligt
angeläget. Dessutom ligger redan nu
nedlagda kostnader på omkring 10 miljoner
kronor till ingen nytta, eftersom
berghangaren inte är inredd. Det förefaller
också vara ett slöseri att av de
sex berghangarer som finns kommer
fyra att ligga på nedlagda flottiljer.

Genom att F 18 har bytt flygplanstyp
har tidigare gjord beräkning av bullermattor
gjorts om. Härvid har det visat
sig att ingen del av den tätbebyggelse
som planeras enligt den regionplaneskiss
som finns för stockholmstrakten
och gäller bebyggelse fram till år 2000
kommer under bullermattorna. Detta
beror bl. a. på att man just i denna del
av Södertörn lagt ut stora fritidsområden
som kommer att ligga innanför bullermattorna.
Man avser också att här
dra fram de framtida motorvägarna.

Man kan anse att F18:s bullerproblem
är mycket små och att F 18 i detta
avseende har det bästa läget av samtliga
våra flygflottiljer. I detta sammanhang

Försvarsdebatt

bör man beakta att civilflyget har helt
andra bullermattor. Ett överflyttande
av civiltrafiken till Tullinge —• en tanke
som föresvävat någon — skulle, bortsett
från ombyggnadskostnader på 150
å 200 miljoner kronor, medföra nya och
mycket besvärande bullerproblem, något
som bl. a. Botkyrka kommun har anfört.

Vad beträffar frågan om luftrummet
har samordning mellan civil- och militär
flygtrafik nu skett. Problemen är
helt lösta, och man har en mycket väl
fungerande samordningsorganisation.
Tillkomsten av synnerligen förnämliga
radarstationer — både civila och militära
— har bidragit till att lösa denna
fråga, som nu alltså inte kan påverka
indragningen.

När det gäller personalfrågorna talar
DO om den löslighet som kännetecknar
utredningen. Herr Wennerfors citerade
i onsdags ett uttalande ur det fackförbundsyttrande,
vilket LO har avgivit
som sitt eget. Jag anser att det uttalandet
inte far illa av att upprepas. I yttrandet
heter det: »Personalfrågorna

som i högsta grad är beroende av hur
man fördelar verksamheten kan inte
komma i betraktande förrän man fortsatt
och fullföljt utredningen men nedläggning
föreslås ändå. Man visar här
något som förbundet vill beteckna som
som nonchalans inför personalfrågorna
----.»

Jag undrar vad herr Gustafsson i Uddevalla
säger om att LO betecknar detta
som nonchalans inför personalfrågorna.
Blir resultatet av dagens beslut en karusell
av indragningar eller omflyttningar
av alla de tre flygflottiljerna i stockholmstrakten,
uppkommer uppenbarligen
stora bekymmer för den berörda
personalen; denna fråga har aktualiserats
genom att försvarsministern givit
fredsorganisationsutredningen i uppdrag
att ta ställning till alla dessa tre
flottiljers framtid. Beträffande de operativa
konsekvenserna vill jag citera en
passus i överbefälhavarens remissvar:

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

»Den försvagning av luftförsvaret, som
den nu föreslagna flottiljindragningen
innebär, är operativt mycket allvarlig.
Framför allt gäller detta om indragningen
drabbar det från totalförsvarssynpunkt
så viktiga stockholmsområdet.
»

Avslutningsvis vill jag ännu en gång
citera LO: »Förbundet framhåller med
skärpa att utredningen måste fullbordas
innan några som lielst beslut fattas om
nedläggningar etc. En ordning som i
likhet med såväl F 9- som F 2- och F 18-utredningen innebär dels halvgjort arbete
och dels ett utelämnande av personalfrågorna
måste definitivt stoppas.
Förbundet förutsätter att LO i betraktande
av att utredningen av allt att
döma har i uppdrag att fortsätta sitt arbete
med andra förband dels energiskt
motsätter sig en dylik utredningsordning
och dels instämmer i att beslut beträffande
F2 och F 18 måste anstå intill
dess utredningsarbetet kan sägas
vara fullbordat.»

Denna mening har LO anslutit sig till
när LO avgivit detta yttrande såsom
sitt eget. Men, herr talman, statsrådet
och utskottsmajoriteten har velat demonstrera
att de är handlingskraftiga
och drar därför in flygförband. Den
handlingskraften hade varit mera värd
om den mynnat ut i uppbyggande åtgärder
i stället för nedrivande. Jag yrkar
bifall till reservation 4.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill med åberopande
av vad jag sade i onsdags i denna
fråga upprepa att skälet till att jag anslutit
mig till förslaget om att F 18 skall
upphöra som jaktflottilj och att beslut
härom skall fattas i år helt enkelt är
det, att efter de två flottiljer som föreslås
nedläggas redan nu kommer att
följa en tredje. Det är uppenbart så att
det inte minst ur personalsynpunkt är
en fördel om man redan nu kan ge ett

klart besked med hänsyn till personalens
önskemål om omplacering.

Herr Bengtson i Solna och jag har naturligtvis
helt olika mening om F18:s
vara eller icke vara, eftersom högerns
ståndpunkt egentligen är att bibehålla
F 18 — som man uttryckte det i den
preliminära reservationen till statsutskottets
utlåtande —• åtminstone intill
den tidpunkt då den nu anskaffade materielen
utgår av åldersskäl. Denna tidpunkt
är emellertid mycket mera avlägsen
än vad man nu försöker ge sken
av.

Jag har också argumenterat för att
Tullinge skall tas i anspråk vid den
omdisposition som måste ske av flygförbanden
i storstockholmsområdet. På
den punkten får högern bestämma sig!
I onsdags talade herr Wennerfors varmt
för att F 2 också borde finnas kvar. Vi
tycks däremot vara överens om att F 8
skall dragas in.

Det gäller här att ta ställning. Jag har
använt länsstyrelsen som sakkunnig,
och att jag har velat debattera denna
fråga så ingående beror på att jag anser
att berörda kommuner bör få veta hur
riksdagen ser på problemet. Jag känner
mig helt övertygad om att när riksdagen
nu tar ställning till nedläggandet
av F18 och utredningen snart är färdig
— dess resultat kommer att framläggas
inom en nära framtid — besked
skall kunna ges till berörda kommuner
så att de kan fatta erforderliga beslut.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inget behov av
att polemisera mot fru Lewén-Eliasson,
ty hon hade synpunkter som jag i stora
delar kan ansluta mig till. Anledningen
till att jag begärde replik var att herr
Bengtson i Solna — liksom andra — påpekar
det militära värdet av F 18. Visst
har F 18 ett militärt värde, och om man
har obegränsade resurser kan man givetvis
åberopa militära värden av ganska
mycket.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

F 9 i Göteborg föreslås också bli indraget,
och det har inte stött på någon
invändning i riksdagen. Man har uppvaktat
riksdagsmän och kanske även
andra för att man vill ha kvar F 9 och
känner oro över försvaret av Göteborg.
Jag vill framhålla att när F 9 dras in är
F 10 i Ängelholm närmaste jaktflottiljen
för Göteborg. Kring Stockholm finns
det ju flera jaktflottiljer, såsom F 16 i
Uppsala, F 1 i Västerås, F 3 i Linköping
och F 13 i Norrköping. Dessutom skall
ju F18 vara kvar som krigsbas.

Vidare säger herr Bengtson i Solna,
när han talar för uppskov, att det kanske
längre fram visar sig att man inte
bör dra in F 18. Med anledning därav
vill jag fråga: Vilket annat förband skall
man dra in? Skall man dra in F1 i
Västerås, som drabbas av nedläggning
av verkstaden där, eller vill herr Bengtson
föreslå någon annan flygflottilj? Vi
kommer dessutom, som jag tillät mig
säga i går, utan tvekan att bli tvungna
att dra in ytterligare någon flottilj. Herr
Bengtson nämner i detta sammanhang
även F 8 i Barkarby men därvidlag gäller
det inte på långa vägar jämförbara
förband.

För närvarande är det minst två
flottiljer som måste dras in och chefen
för flygvapnet bär föreslagit förutom
F 9 även F 18.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
upprepar som enda argument för indragningen
att det skulle vara en fördel
för personalen att nu få ett besked.
Men, fru Lewén-Eliasson, varför i all
sin dar har inte LO med ett enda ord
sagt detsamma, inte berört frågan? Jo,
det har sin naturliga förklaring i att det
är ytterst få av personalen som i dagens
utredningsläge får besked. Det går liksom
inte att ge detta besked förrän hela
frågan är klarlagd. När frågan ändå
skall utredas och håller på att utredas
borde man väl kunna vänta med detta

Försvarsdebatt

indragningsbeslut. Fru Lewén-Eliasson
säger ju själv att frågan snart kommer
att vara utredd.

F 9 skall ju läggas ned redan efter ett
år. Personalen där har alltså bara ett
enda år på sig. Vad beträffar F 18 är
det fråga om två och ett halvt år. Då
skulle man väl i all rimlighets namn
kunna vänta ett halvt år eller ett år med
ett beslut.

Herr Gustafsson i Uddevalla sade vidare
att F18:s militära värde är stort,
eftersom det måste ingå i krigsorganisationen.
Han sade helt enkelt att F 18
skall vara kvar. Men är inte detta i och
för sig en anledning till att inte dra in
förbandet förrän man vet hur det skall
fungera?

Han frågade mig sedan vilka förband
som skall dras in men, herr talman, jag
är inte nog förmäten att tro mig kunna
svara. Jag anser dock att vi bär ansvariga
myndigheter -— exempelvis ÖB ■—•
som borde få säga sitt ord i detta sammanhang
och föreslå vilka förband som
skall dras in och då givetvis på basis av
denna utredning. ÖB har emellertid
framhållit, att det på grundval av det
för närvarande föreliggande materialet
inte går att fatta något beslut.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
åberopade personalorganisationerna och
det är alltid tacksamt.

Det är alldeles självklart att personalorganisationerna
gärna vill ha kvar
sina arbetsplatser och att de med en
viss oro kan se på den här frågan. Men
eftersom vi har begränsade resurser
och helt enkelt måste företa vissa operationer,
nämligen dra in förband, bör
det göras där det lättast kan äga rum.
Det finns tillräckligt underlag för att
redan nu fatta beslut i frågan, och då
måste personalorganisationerna, liksom
också utredningen som skall arbeta vidare
med dessa frågor, vara betjänta av
att få ett principbeslut av riksdagen så

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

tidigt som över huvud taget är möjligt.
Vad tjänar det egentligen till att uppskjuta
ett beslut?

Herr Bengtson åberopar militära experter
i detta sammanhang, och det kan
jag också göra. Chefen för flygvapnet är
väl om någon en auktoritet inom sin
egen vapengren, och han förordar en
indragning av flottiljen.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag yttrade mig i mitt
förra inlägg inte i den fråga som nu
diskuteras.

När det gäller flygflottiljerna i storstockholmsområdet
vill jag helt instämma
i de synpunkter som framfördes av
fru Lewén-Eliasson. Jag anser att både
Barkarby och Hägernäs bör dras in.
Det finns en stark opinion som anser
att den mark som för närvarande utnyttjas
av dessa två flygflottiljer i framtiden
bör användas för bostadsändamål
och liknande ändamål. Det synes vara
praktiskt möjligt att koncentrera det
militära flyget till Tulfinge. Men även
när det gäller Tullinge måste en viss reservation
göras. Det är inte möjligt att
i närheten av så stora sjukvårdsinrättningar
som där kommer att finnas —
bl. a. ett stort lasarett — tillåta vilka
flygplanstyper som helst; övningsflygningar
kan inte heller få ske i vilka
riktningar som helst.

Jag förstår inte herr Gustafsson i Uddevalla
när han säger: Skall vi dra in
F 1 i Västerås, där vi har tagit bort en
verkstad? Det är väl ändå inte det saken
gäller. Vi talar här om militära bedömningar.
Det andra är väl närmast en
arbetsmarknadspolitisk fråga, och vi
distraherar debatten i onödan genom
att dra in den i detta sammanhang.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson säger nu
att man skall dra in Barkarby och Hägernäs,
och i dag kommer herr Jansson
att ge sin röst för att man skall dra in

Tullinge. Då är alla tre flygflottiljerna
i Storstockholm indragna, och det är
inte utan att man är rädd för att det är
tanken även hos den andra delen av utskottsmajoriteten.
Därför borde man
väl ändå ha klarat ut hur den frågan
skall behandlas innan man fattar ett
delbeslut, som kan visa sig olyckligt.

Herr Gustafsson i Uddevalla säger att
personalen måste finna sig i beslutet,
och det har väl många människor en
viss förståelse för. Men när de inte vet
vad som kommer att hända dem personligen,
när det går så långt att deras
fackförbund skriver om nonchalans
därför att personalfrågorna inte är utredda,
då tycker jag ändå, herr Gustafsson
i Uddevalla, att man skall vara litet
försiktig.

Antag att man skulle göra på liknande
sätt i den privata industrin, att man
nu skulle bestämma att vi skall dra in
om två och ett halvt år men att vi inte
vet vad vi då skall ha där i stället. Det
har vi inte brytt oss om! Vi beslutar nu
bara att verksamheten skall läggas ned.
Men verkstäderna kommer att användas
på ett eller annat sätt.

Vad säger herr Gustafsson i Uddevalla
om ett sådant tillvägagångssätt?
Staten skall väl ändå försöka att vara
en god arbetsgivare.

När ett beslut fattas har personalen
rätt att veta vad det kommer att innebära.
Här gäller det ett principbeslut,
men man vet ingenting om vad det kommer
att innebära i praktiken.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag hoppades att motionären
herr Wennerfors skulle vara närvarande
i kammaren nu, när jag tänker
bemöta några av de synpunkter han anförde
i onsdags, men tyvärr är han inte
det. Därför skall jag börja med att tala
litet om utredningen i stort och övergår
sedan till att svara på herr Wennerfors’
frågor, om han då är närvarande i kammaren.

I statsutskottets utlåtande nr 124 be -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

handlas förslaget om en samordning av
försvarets verkstadsresurser. Det förslaget
bygger på en utredning som tillsattes
av försvarsministern 1966 och som
i enlighet med sina direktiv har arbetat
i etapper. 1 den första etappen har utredningen
närmare skärskådat de centrala
flygverkstäderna och några av marinens
varv samt en del statliga företag
med anknytning till försvars- och beredskapsfrågorna.
Försvarsministern
har i proposition nr 109 godtagit utredningens
förslag i vad gäller flygverkstädernas
framtida tillhörighet och verksamhet.
Förslaget som sådant hör inte
till dem som man med nöje tillstyrker
eller bifaller. För mig personligen är
det beslut vi snart kommer att fatta ett
av de mera olustiga under min riksdagsperiod.
Vad jag därvid syftar på är,
såsom kammarens ledamöter säkerligen
förstår, avvecklingen av en underhållsverkstad
med ungefär 900 anställda.

Alltsedan det stod klart för oss i utredningen
att en av flygverkstäderna
måste läggas ned har jag på olika sätt
försökt finna vad som är anledningen
till detta. Jag vill först konstatera att
den inte är att söka hos någon viss person
eller i någon viss händelse utan att
det är en hel rad faktorer som har påverkat
resultatet. Jag vill bara nämna
produktivitetshöjningar, strukturförändringar
inom flygvapnet, en ny underhållsfilosofi,
konkurrens från privata
företag och dessutom tidigare gjorda
överskattningar av behovet på området.
Vi skall till sist inte glömma att försvarsmaterielen
blivit mycket underhållsvänligare.

För att se på den historiska bakgrunden
vill jag framhålla att de centrala
flygverkstäderna år 1958 sysselsatte
sammanlagt ungefär 2 800 människor.
Det förekom en stark övervikt av timavlönade
medan ett mindre antal var
tjänstemän. Sedan dess har dock antalet
anställda växt till 3 600, och denna ökning
har helt fallit på tjänstemannasidan,
där speciellt den tekniska persona -

Försvarsdebatt

len har utökats på grund av att inte
bara direkta arbeten förlagts till verkstäderna
utan även utredningar och annan
verksamhet av förebyggande karaktär.
Enligt de prognoser flygförvaltningen
och även 1966 års verkstadsutredning
lagt fram kommer dock personalen att
minska från 3 600 till 2 700 personer
under en femårsperiod. En minskning
med närmare 900 man kommer alltså
att äga rum under den närmaste femårsperioden.
Dessa siffror har varit utgångspunkten
för oss när vi tagit upp
denna fråga till diskussion.

Hur mycket kan man då lita på prognoserna
när det gäller det framtida behovet?
Herr Wennerfors efterlyste bl. a.
detta. År de grundade på tillförlitliga
uppgifter, eller är de lika felaktiga som
prognoserna om teleunderhållets behov,
som 1963 års riksdag var tvungen att ta
ställning till och som så småningom
ledde till att man fick AB Teleunderhåll
i Växjö. För dagen är det väl ingen,
vare sig i denna kammare eller utanför,
som med visshet kan påstå att dessa
prognoser som vi nu har fastnat för är
riktiga eller är felaktiga. Det finns inga
möjligheter att bedöma en prognos när
det gäller underhåll av materiel. Det är
alltför många faktorer som inverkar för
att man skall kunna säga att detta stämmer
till 100 procent. Vad vi har haft att
hålla oss till är de uppgifter och de erfarenheter
som de olika förvaltningarnas
underhållsavdelningar och flygverkstäderna
har delgett oss.

Prognosen visar också att minskningen
av behovet av folk slår igenom ganska
jämnt fördelad på alla tre verkstäderna.
Det gäller alltså inte bara i Västerås,
det gäller även i Malmslätt och i Arboga.
Detta har också utredningen understrukit.
Man kan alltså säga att detta
problem inte är något speciellt västeråsproblem,
utan minskningen kommer
även i Arboga och i Malmslätt lika väl
som i Västerås. Och tyvärr ligger tyngdpunkten
i nedgången under de närmaste
år som vi har framför oss.

100

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

I detta läge skall vi göra klart för oss
att utredningen tog upp till en diskussion
och har skrivit in i sitt betänkande
att arbetsmarknadssituationen, att
byggnaders och maskiners tillstånd, att
verkstädernas storlek och deras belägenhet
måste vara väsentliga ingredienser,
när det gäller att omfördela arbetsuppgifterna
och nedlägga en av de tre
verkstäderna. Så har vi också gjort, och
vi har redovisat detta i utredningen. Vi
har dessutom fått beröm från personalorganisationerna
för att vi följt upp de
olika personalfrågorna så ingående.
Därför tror jag att personalorganisationerna
på denna punkt är till freds med
det arbete vi lagt ned. Det är ju ingen
tillfällighet att försvarets verkstäder
och försvaret över huvud taget lägger
ned ett stort arbete när det gäller personalfrågorna.
Det har alltid varit på
det viset, och vi vill absolut inte ändra
denna inställning, utan tvärtom göra
allt för att försvaret skall vara den goda
arbetsgivare vi kräver.

Jag ser att herr Wennerfors har kommit
in, och jag skall då återgå till en
del frågor han tog upp i onsdags.

För det första drar han vissa växlar
på att motionärerna har fått instämmande
av personalorganisationerna i
FCTF och FCPF. Detta är i och för sig
ingenting märkvärdigt, utan det händer
i varje enskilt sammanhang när det föreligger
en motion, som direkt syftar på
personalorganisationerna, att dessa också
på alla sätt vill stödja motionärerna,
så att de får kött på benen. Vi skall göra
klart för oss att det är den normala rutinen
i Sverige att intressenterna påverkar
oss och försöker ge oss möjligheter
att föra en saklig diskussion.

Vad är det nu förslaget går ut på? Det
går ut på att vi skall lägga ned CVV som
underhållsverkstad och att den nya huvudmannen,
fabriksverket, skall få till
uppgift att undersöka möjligheterna att
till verkstaden förlägga annan verksamhet,
alltså någon tillverkning som inte
har med flygunderhåll att göra.

Låt mig säga några ord om beläggningen
i dag. Om jag inte hörde fel, påstod
herr Wennerfors att beläggningen
är på väg uppåt och att vi har varit för
pessimistiska i våra bedömningar. Sanningen
är att när vi så sent som i måndags
diskuterade denna fråga i utredningen,
visade det sig att vi varit för
optimistiska, med andra ord att nedgången
kommer att gå fortare för de
centrala verkstäderna än vi har trott
inom verkstadsutredningen och snabbare
än man har trott inom flygförvaltningen
tidigare. Och jag kan tala om,
att redan i år måste antalet anställda
vid de tre verkstäderna minskas med
123 arbetare och 63 tjänstemän — sammanlagt
alltså 186 personer.

Jag vill också framhålla att flygförvaltningen
— den nuvarande huvudmannen
för de centrala verkstäderna —
i sitt remissyttrande skrivit att vi inom
utredningen varit för optimistiska beträffande
behovet av underhållsresurser.
Detta uttalande underströks när vi
inom utredningen den 25 april hade ett
sammanträde med företrädare för flygförvaltningen.

Vi skall också göra klart för oss att
vissa av de beslut som vi här i riksdagen
fattar om att lägga ner en flottilj
här och eu flottilj där påverkar beläggningen
på de centrala verkstäderna. Ty
de centrala verkstädernas huvudsakliga
uppgift är ju att centralt underhålla
flygvapnets materiel och ju färre flottiljer
vi får, desto mindre arbete blir
det på de centrala verkstäderna.

Vi har ansett det angeläget att personalen
vid verkstäderna får ett klart besked.
Det kan inte vara tillfredsställande
att skjuta på beslutet ett år. Först
och främst går det inte av rent tekniska
orsaker att snabbutreda frågan. Jag har
undersökt saken, och det är därför jag
inte kunde skriva på den motion som
personalorganisationerna presenterade.
Nej, jag har varit tvungen att säga som
det är, och jag vill göra det även här.
Vi kan vara färdiga med etapp två tidi -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

101

gast hösten 1969. Därefter skall förslaget
ut på remiss, och sedan skall en
proposition skrivas. Denna proposition
kan inte föreläggas riksdagen förrän tidigast
under våren 1970.

Det är alltså inte fråga om något som
kan genomföras på så kort tid som tåt
mig säga ett kvartal, och vi kan inte få
fram beslutet till 1969. Det är därför
viktigt att personalen får ett klart besked
att verkstaden skall läggas ned som
underhållsverkstad och att materielen
skall överföras till CVA i Arboga och till
CVM i Malmslätt.

Det är detta jag velat understryka.
Vidare vill jag framhålla att personalen
på verkstäderna i såväl Arboga som
Malmslätt bör underrättas om att den
inte skall hysa alltför stora förhoppningar
om att vi skall kunna lösa alla
de problem när det gäller arbetstillfälen
som kommer att uppstå allteftersom
beläggningen minskar.

Herr Wennerfors har i sitt anförande
nämnt TELUB. Han har sagt att detta
skulle räknas som en av flygverkstäderna
och ansett att den frågan borde behandlas
av utredningen innan vi tar
ställning till frågan om CVV.

För det första är det på det sättet att
TELUB är bra mycket mindre än CVV.
För närvarande arbetar ungefär 400
personer med olika uppgifter på dess
verkstad. Men ser man på vad de arbetar
med får man klart för sig att flertalet
personer inte arbetar med flygvapnets
materiel utan att tyngdpunkten
när det gäller arbetsbeläggningen
ligger på arméns materiel. Detta bör
man hålla i minnet.

För det andra är personalen på TELUB
i och för sig annorlunda än den
på CVV. I Växjö arbetar telefolk, men
i Västerås är personalen av annat slag.
På denna punkt kan naturligtvis lierr
Wennerfors invända att han inte menat
att CVV skall överta arbetsuppgifter
från TELUB, utan att jobben från TELUB
skall flyttas till CVA och att arbetsuppgifter
från CVA skall flyttas till

Försvarsdebatt

Västerås. Jag kan mycket väl förstå en
sådan synpunkt och visst kan det ligga
motiv bakom ett dylikt förslag. Jag är
den förste att instämma i det.

Men ser man tillbaka på TELUB :s
tillkomst 1963 skall man nog hålla i
minnet att jag var en av dem som på
olika sätt försökte påverka det årets
riksdag för att man skulle lugna sig
när det gällde att lägga ut denna nya
verkstad. Debatten var emellertid då
helt inriktad på att det först och främst
gällde att få verkstaden lokaliserad till
en lämplig ort. Olika städer och orter
var på förslag.

Ingen lyssnade väl direkt på motivet
att man inte skulle behöva den; och
skall jag vara ärlig var inte min sakkunskap
så mycket större, utan även
jag trodde att man behövde den.

Mina synpunkter ligger och låg nog
mera på det principiella planet — jag
anser att försvarsmateriel inte skall
handhas av privata företagsintressen.
Biskerna är alltför stora att dessa intressen
bluffar med kostnaderna och
därmed plockar ut pengar från staten.
Det har varit mitt bärande motiv då jag
ville att staten skulle bygga upp en
egen verkstad ''i Växjö eller någon annanstans
och inte släppa in privatkapital.
Men det ville ingen vid 1963 års
riksdag anknyta till, och beslutet ledde
som bekant till att 51 procent av aktierna
tecknades av staten, 49 procent av
teleindustrin i landet.

Men TELUB har, kan man säga i princip
blivit en ersättning för signalverkstäderna
i Sundbyberg på det sättet att arbetsuppgifter
omlokaliserats från ett storstadsområde
till en region där man vid
det tillfället hade dåligt med arbetsobjekt.
Signalverkstäderna sysselsatte över 200
man, och de arbetsuppgifter för armén
som låg där utföres nu i Växjö.

Hela teleunderhållsfrågan, såväl centralt
som regionalt, kommer att inta en
betydelsefull plats i utredningens andra
etapp. Men bl. a. på grund av de tidigare
misslyckandena för FATU — för -

102

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

svarets allmänna teleunderhållsutredning,
som resulterade i TELUB — och
dessutom med hänsyn till att vi i dag
inte har några reella möjligheter att få
fram det verkliga behovet utan måste
bygga på erfarenhet, såsom jag tidigare
sagt, tror vi oss inte om att kunna lägga
fram ett förslag för nästa års riksdag,
utan vår målsättning är att ha förslaget
klart till hösten 1969. Där kommer som
sagt hela teleunderhållsområdet att inta
en central plats.

Jag vill redan här säga att helt naturligt
kommer också de arbetsuppgifter
som ligger på TELUB att bli föremål för
samma granskning som de teleuppgifter
som ligger på centrala flygverkstaden
i Arboga samt de arbetsuppgifter
som ligger på en hel rad andra företag
i vårt land. Det gäller t. ex. Flygindustri
i Malmö, Östermans, Arenco och SR A;
jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Alla dessa arbetsuppgifter kommer
att penetreras, och man får då se hur
stort det verkliga behovet för framtiden
kan uppskattas till.

Det gäller som sagt att lägga ned en
verkstad. Det skall inte ske i morgon
ocli inte heller nästa vecka, utan utredningen
har föreslagit att avvecklingen
skall pågå under en treårsperiod och
den första delen bör genomföras år
1969. Varför har man föreslagit det? Jo
bl. a. därför att — som jag tidigare har
sagt — försvaret känner ett stort ansvar
för personalen. Det goda samarbetet
mellan intresseföreningar och samhället
måste få fortsätta. Anledningen till
denna långa nedläggningstid är också
att man skall se till att de människor
som erbjuds andra arbeten verkligen tar
dem och att de inte hoppas på att det
kanske ordnar sig för oss här på CVV
i alla fall. De anställda måste verkligen
få klart för sig att verkstaden kommer
att vara nedlagd som underhållsverkstad
åren 1971 eller 1972, och till dess
måste de ha tagit de chanser som kan
komma i deras väg för att söka och få
andra arbetsuppgifter.

Att arbetsuppgifter, enligt vad herr
Wennerfors liar inhämtat, skall överföras
till TELUB från CVA, finns det inga
som helst planer på.

Enligt den uppfattning man har på huvudkontoret
vid försvarets fabriksverk
liksom inom TELUB finns det inga
planer på att utöka verksamheten vid
TELUB. Personligen tar jag det som ett
framsteg att så många människor nu arbetar
inom TELUB, att antalet överensstämmer
med det som verkstaden planerats
för. Man kommer inte att »knycka»
— för att uttrycka mig drastiskt —
fler arbeten från försvarets egna verkstäder.

Jag pekade tidigare på att vi haft
kontakt med de olika organ inom förvaltningarna
som handhar underhållet.
Den 25 april i år frågade vi i samband
med planläggningen av teleunderhållet
experter från flygförvaltningen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen och
teleunderhållskontoret hur de bedömde
framtidsutvecklingen. Arméns och marinens
representanter svarade: De resurser
vi för närvarande har anser vi
tillräckliga. Vi kan inte se något behov
av en utbyggnad. Vad sade då flygförvaltningens
representanter? De ansåg,
som de gjort tidigare, att vi överskattat
behovet i utredningen. Det kommer att
bli ett minskat behov av teleunderhåll,
framhöll de.

Detta är alltså vad de bästa — får vi
hoppas — representanterna för de olika
förvaltningarnas underhållskontor
säger: Det framtida behovet på teleunderhållssidan
minskar. Det kan jag inte
ta som intäkt för att en fortsatt utbyggnad
av TELUB skulle vara behövlig.

Herr talman! Frågan gäller inte TELUB
eller centrala flygverkstaden i Västerås.
Frågan bär, som jag bedömer den,
en bra mycket större räckvidd: Skall all
materiel som försvaret har underhållas
hos statens egna verkstäder eller skall
även konkurrerande privata företag få
lov att arbeta med den? Det är själva
sakfrågan. Här rör det sig inte om

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 103

TELUB eller CVV utan helt enkelt om
principen: Skall vi ha helstatliga företag,
eller hur långt skall vi tillåta de privata
företagsintressena att komma in i
dessa arbeten?

Jag är övertygad om att vi skulle kunna
trygga sysselsättningen i flygverkstäderna
genom att dit överföra alla de
arbetsuppgifter som i dag är utlagda på
privatindustrin. Vi skulle kunna »plocka
in» sådana arbetsuppgifter från en
hel rad företag. Därmed är emellertid
inte sagt att detta förfaringssätt skulle
komma att medföra någon kostnadssänkning.

Vad det gäller är i själva verket en
princip, och det är denna princip som
jag i mina interpellationer i detta ärende
har hävdat, nämligen att det inte bör
få förekomma att en privatspekulativ
inställning skall få göra sig gällande
ocli bestämma vem som skall ha hand
om underhållet av försvarets materiel.
Det finns alltför många avskräckande
exempel på sådana saker från andra
länder, där samhället inte alls har haft
någon insyn i underhållsproblematiken.
Det är denna inställning jag har vänt
mig mot, därför att jag anser att staten
bör använda sina egna resurser för att
ombesörja underhållet av sin materiel.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Den senaste funderingen
som vi hörde om det privatspekulativa
intresset har jag inte alls varit inne
på — det berör mig inte ett dyft — utan
vad frågan här gäller är de anställda
och deras inkomstmöjligheter i framtiden.

Det var bl. a. en uppgift som jag noterade
med stort intresse, nämligen att
TELUB inte skall utökas mera. Då kan
man fråga sig, hur detta förhållande
står i relation till vad revisorerna anförde.
Jag citerar: »För revisorerna
framstår ovan berörda förhållanden
som i hög grad otillfredsställande. Up -

Försvarsdebatt

penbart är att en godtagbar förräntning
av det förhållandevis stora kapital som
investerats i TELUB icke kan uppnås
med nuvarande låga sysselsättningsgrad.
Härför erfordras en mångdubbelt
ökad omsättning.»

En mångdubbelt ökad omsättning var
det. Så har det icke blivit, och därför
kan det heller icke anses vara tillfredsställande
att de anställdas antal endast
har stigit till 300—400. Man beräknade
att antalet våren 1967 skulle vara 800,
vilket ansågs vara en nödvändig siffra.

Vidare vill jag referera till vad LO
har sagt i frågan: »För att nå detta mål
krävs att hela den statliga företagsamheten
behandlas i ett sammanhang med
•avseende dels på målsättning för de olika
företagen eller grupper av dem, och
dels i fråga om principer för arbetsformerna.
Detta gäller såväl för företagens
samarbete som för anknytningen till
ägarerepresentanterna -— regeringen
och riksdagen. Något sådant förslag föreligger
inte här. Dessa brister innebär
svårigheter att ta ställning till delförslag
av den typ, som här representeras.»

LO avstyrker inte men tillstyrker inte
heller. Dess yttrande går emellertid ut
på att LO tar avstånd ifrån metodiken.
Herr Göranssons påstående, att det inte
går att skjuta på beslutet ett år därför
att utredningen inte tycks ha tid att utreda
frågan, tycker jag är litet underlig.
Jag vet inte hur de anställda upplever
detta. Det gäller ju deras inkomstmöjligheter
och deras framtid. Detta får
alltså ställas emot uppgiften att utredningen
inte skulle ha tid att ytterligare
några månader enbart koncentrera sig
till den fråga som vi här diskuterar,
nämligen TELUB :s inordnande i det
stora sammanhanget. Man hade ju mycket
väl kunnat anmäla till försvarsministern
att även denna fråga måste utredas.
Jag tror säkert att han hade gått
med på det.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Sanningen är inte rik -

104

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

tigt sådan som herr Wennerfors vill
framställa den, när han säger att vi borde
ha gått till försvarsministern för att
få uppskov och hinna lämna ett förslag
i teleunderhållsfrågan. Nej, sanningen
är den herr Wennerfors, att det är den
nuvarande myndigheten — alltså flygförvaltningen
— som i en skrivelse till
departementet har begärt att centrala
flygverkstaden i Västerås skall läggas
ned, eftersom man märkt att behovet
minskar katastrofalt. I denna skrivelse
heter det, att vi inom en icke alltför avlägsen
tid har att räkna med att behovet
för centralt underhåll endast är en
verkstad — med andra ord att två av
dessa tre verkstäder skulle läggas ned.

Sådant var läget när försvarsminis-,
tern sade: Klara av detta först! Försök
att ta reda på om förvaltningen har rätt
och lägg fram ett delförslag innan ni
kommer med ett slutbetänkande. Det
var alltså inte som herr Wennerfors försöker
göra det till att om vi kan vänta
med det ena, så kan vi vänta med det
andra.

Vad är det nu vi har gjort? Vi har
sagt att vi inte skall lägga ned CVV i
dag eller i morgon, utan för att i god tid
kunna göra omställningarna har vi föreslagit
att den första överföringen av arbetsobjekt
från CVV till CVA och CVM
skall ske under andra halvåret 1969,
alltså om ett och ett halvt år. Då börjar
vi att flytta över arbetsuppgifter från
Västerås.

Tidpunkten har vi valt helt med hänsyn
till personalen. Den skall ha möjligheter
att tänka över: Vill jag följa
med till Arboga eller Malmslätt och där
fortsätta min verksamhet, eller vill jag
bo kvar i Västerås och där söka mig
andra inkomstmöjligheter? Detta har
varit motivet till att vi vill ha ett beslut
nu och därmed ge personalen en
rimlig chans att i god tid fatta de beslut
som den tycker krävs för att klara
av sina personliga problem.

Men viktigt är också att vi har föreslagit
inrättandet av en personalbank

inom denna nya koncern, ty här är det
fråga om en samordning av verkstadsresurser
inom staten — inom marinen,
flyget och inom andra verksamhetsgrenar
av försvaret. Dessa resurser
samordnar vi nu under en koncernledning,
så att vi får 10 000 människor »under
samma tak» och därigenom bör ha
större möjligheter att omflytta dem.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har förståelse för
utredningens svårigheter, men å andra
sidan bör utredningen ändå ha penetrerat
denna fråga grundligt; det är vad
jag har kunnat utläsa av de många sammanträden
som vi haft såväl under 1966
som under 1967. Ni borde väl då med
tämligen stor tyngd för försvarsministern
ha kunnat framhålla att det förslag
som framlägges är så pass genomgripande,
att det borde komma med vid en
större bedömning, dvs. där också TELUB
innefattades. Att man inte kunnat
göra en sådan helhetsbedömning finner
jag märkligt. Och vad tilläggsdirektiv
beträffar så har vi väl i vårt Utredningssverige
tidigare varit med om att
utfärda sådana direktiv.

Sedan talade herr Göransson lugnande
till personalorganisationerna och de
anställda. Men, herr Göransson, är det
inte rätt märkligt att personalorganisationerna
inte alls delar den uppfattning
som herr Göransson framför, utan i stället
helt instämmer med vad motionärerna
hemställer om?

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wennerfors säger
att personalorganisationerna instämmer
med motionärerna. Säg tvärtom, att motionärerna
instämmer med personalorganisationerna
— det är nog rättare!

Jag hann inte i mitt förra anförande
helt besvara de frågor som ställts till mig
och vill därför nu ta tillfället i akt att
göra detta.

Jag ansåg inte att verkstadsutredning -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

105

en inte haft tid att utreda samordningsfrågan.
Vi liar tvärtom ägnat all den tid
vi har kunnat avvara åt att snabbt få
fram ett utredningsresultat, och inte ens
med herr Wennerfors’ mått mätt kan
man hävda att vi legat på latsidan, när
vi klarat av saken från hösten 1966 till
hösten 1967. Vi har hållit arbetssammanträden
två dagar varje vecka. Dessutom
bär sekreteraren och ordföranden
praktiskt taget satt till hela sin tid för
att försöka bringa klarhet i frågan.

Det är emellertid ett svårt avvägningsproblem
som bär möter. Som ett
litet bevis för detta vill jag hänvisa till
en inlaga från det nya materielverket,
där man framför önskemål om en modellutveckling
som ger möjlighet att beräkna
behovet av underhåll. I en tjock
inlaga har man på olika sätt, matematiskt
och vetenskapligt, försökt bevisa
riktigheten av dessa önskemål. Vad ger
då ett närmare studium av denna inlaga
vid handen? Jo, saken gäller tydligen
inte hur stort underhållsbehovet
blir, utan om arbetet skall utföras där
materielen finns eller om man skall
flytta materielen till den plats där verkstäderna
ligger. Om det tillsättes en arbetsgrupp
på sex—sju man, skriver materielverket,
kan den på ett år klara av
några av dessa frågor när det gäller
teleunderhållet.

Problemet är alltså större än man vill
tro, och jag har varit tvungen att acceptera
att det inte finns någon matematisk
metod för att göra snabba beräkningar
av underhållsbehovet, utan vi måste
lita på de nuvarande verkstädernas och
förvaltningarnas bedömningar.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ta upp ett särskilt område av den
fråga vi diskuterar; jag skall strax komma
till den.

Jag kan emellertid inte underlåta att
i anslutning till den principiella debatt
som förts uttrycka min förvåning över
att den ene efter den andre av rege -

Försvarsdebatt

ringspartiets talesmän här deklarerar,
att vi får ett förhållandevis lika starkt
försvar i framtiden som nu med den
fastlåsta kostnadsram som föreslås i
propositionen. Det är orimligt att påstå
något sådant. Allt tal av detta slag kan
jag inte rubricera som annat än vilseledande.

En stor del av riksdagens ledamöter
hade för en tid sedan tillfälle att under
en dag följa marinens övningar i Stockholms
skärgård. Samtidigt som vi alla
kunde konstatera den höga tekniska nivå
som vår marin nu har fick vi en
mycket klar bild av problemet med det
nuvarande fartygsbeståndets ersättning
och förnyelse. Någon förnyelseplan av
fartygsbeståndet på lång sikt kunde inte
redovisas och föreligger heller icke vid
den kostnadsnivå som nu har föreslagits.
Däremot erhöll vi en redogörelse
för den minskning av fartygsenheterna
som fortlöpande sker då de äldre enheterna
efter hand utgår och som medför
att marinens fartygsbestånd efter ett fåtal
år rasar mycket snabbt nedåt. Dessa
fakta, vågar jag påstå, kunde ingen av
de i besöket deltagande riksdagsledamöterna
undgå att märka.

Detta gällde marinen, men jag vet —
det har också redovisats i olika sammanhang
— att läget inom de övriga
försvarsgrenarna på sikt är analogt med
marinens när det gäller nyanskaffning
och ersättning av materiel.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
närmast för att ta upp frågan om
de värnpliktigas ekonomiska och sociala
förmåner. En viss anpassning av de
värnpliktigas förmåner genomfördes i
samband med att riksdagen fastställde
VU 60, men det är att observera att det
då närmast var fråga om en anpassning
till kostnadsutvecklingen. Någon slutlig
lösning innebar inte detta beslut och
var inte heller avsett att vara någon
sådan. Det var 1965 års försvarsutredning
som fick i uppdrag att behandla
frågan om den allmänna nivån för de
värnpliktigas ekonomiska förmåner.

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

106

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Denna utredning har, som vi vet, nu
slutfört sitt uppdrag.

Riksdagen har under de senare åren
fått behandla en hel rad motioner inom
detta område med förslag till ökat antal
fria resor, höjda penningbidrag, höjda
utbildningspremier m. in. Dessa motioner
har i regel hänskjutits till 1965 års
försvarsutredning. Denna utredning har
också i sitt nyligen redovisade betänkande
tagit upp dessa frågor till diskussion
i en positiv anda. De frågor som
behandlats gäller bl. a. penningbidrag,
förplägnadsersättning, antal resor, reseersättning,
hyresbidrag, familjebidrag
och premier. Som framgår av denna
uppräkning är det ett helt problemkomplex
som skall lösas, och jag vill också
säga att det bör lösas i ett sammanhang.
Det är ingen lösning att efter hand lägga
till en krona här och en krona där,
eller en resa hit och en resa dit.

Förslagen till förmåner för värnpliktiga
under första tjänstgöring och repetitionsövningar
måste också samordnas
med förslagen till förmåner för värnpliktigt
befäl och övrig frivilligt tjänstgörande
personal. Denna uppgift handhas
av 1966 års värnpliktskommitté,
som också har lovat att i år lägga fram
delresultat av sitt arbete.

Jag vill alltså påstå att hela frågan om
förmåner under militärtjänstgöring —
obligatorisk eller frivillig — måste lösas
radikalt, i ett sammanhang och med
det snaraste. Vi släpar efter på detta
område. Vi kan jämföra med hur det är
ordnat för de studerande vid universitet
och högskolor. För dem har vi löst
problemet genom bestämmelserna om
studiemedel, men för försvarets värnpliktiga
personal har vi endast lagt en
och annan lapp på ett gammalt täcke.

1965 års försvarsutredning har, som
jag tidigare sagt, haft till uppgift att
granska nivån i fråga om de värnpliktigas
förmåner. Den har nu slutfört sitt
uppdrag, och vem skall då fortsätta och
fullfölja uppgiften samt lägga fram konkreta
förslag? Om man går till proposi -

tion 109 för att se hur det är planerat
för framtiden, borde man väl där finna
svaret. Men nej — det enda man hittar
är ett vagt löfte om att det skall ske en
successiv förbättring under de närmaste
fyra åren; dock skall inga åtgärder vidtas
under det närmaste året. Det säger
inte mycket. Det finns därför på denna
punkt anledning att ställa följande frågor
till försvarsministern:

1. Vem skall komma med förslagen
angående de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner?

2. Vad är målsättningen i stort?

3. När kommer sådana förslag?

Som jag har framhållit tidigare behövs
det snara och radikala åtgärder.
Förslagen beträffande en del av dessa
frågor kräver utredning och samordning.
Men medan vi väntar härpå finns
det mycket att göra på departementsnivå
och i samverkan myndigheterna
emellan. Jag vill bara peka på sådana
bestämmelser som att den värnpliktiges
resa skall omfatta 18 timmar för att han
skall få använda sovvagn och 200 kilometer
för att han skall få begagna snälleller
expresståg samt att restiden skall
uppgå till 8 timmar för att den värnpliktige
skall få traktamente. Jag kan
också peka på exempelvis de föråldrade
bestämmelserna om portionsersättning
och om ersättning för resa med
eget fordon.

Det behövs ingen utredning om dessa
frågor. Många av dem kan, som jag tidigare
sagt, lösas på departementsnivå.
Kostnaderna blir inte heller av den storleken,
att de kan vara avgörande eller
anges som skäl för en fördröjning. Jag
skulle vilja fråga: År försvarsministern
beredd att vidta åtgärder på detta område? Frågan

om antalet fria resor och rabatter
på statliga och kommunala kommunikationsmedel
har varit föremål för
överläggningar mellan myndigheterna:
försvarets civilförvaltning, ÖB, SJ, m. fl.,
och förslag har framlagts av bl. a. försvarets
personalnämnd och av riksda -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 107

gens revisorer. Överbefälhavaren har
framfört förslag om försöksverksamhet
för att få ett realistiskt underlag för
lönsamhetsbedömningar och bedömningar
av subventionsbehov vid permisions-
och ledighetsresor för värnpliktiga.
Herr statsråd, låt denna försöksverksamhet
komma till stånd! Hemresan
över lördagen och söndagen är ett
primärbehov för våra värnpliktiga. Beviset
för detta är att förbanden är tomma
på folk under veckosluten om man
undantar dem som har kommenderingar.
De enda som är kvar utöver kommenderade
är de värnpliktiga som har
så lång resväg att det ställer sig för
dyrt att åka hem. Från militärt håll är
det naturligtvis inget önskemål att ha
de värnpliktiga kvar under lördagar
och söndagar — tvärtom. Trivsel och
god kamratanda påverkar arbetsresultatet
i positiv riktning, och ett av medlen
att uppnå trivsel och ett gott arbetsresultat
är att låta de värnpliktiga tillbringa
sin ledighet i hemmet eller på
annan plats utanför regementet där de
önskar.

Den bild vi nu ser då vi passerar ett
militärt förband på fredagseftermiddagen
eller lördagen när övningarna är
slut är inte särskilt upplyftande: ett helt
pärlband av uniformerade ynglingar
med tummen i vädret för att få åka. Jag
tycker att det är något av ett fattigdomsbevis
för vårt försvar.

För norrlandsförbanden och förbanden
på Gotland är hemresorna ett särskilt
problem. Många av de värnpliktiga
på dessa förband har sitt hem i Mellansverige
—- i Stockholm eller i andra
tätortsområden. Enligt utskottet pågår
det inom departementet överväganden
att ordna vissa resor för dessa värnpliktiga
genom användning av flygvapnets
transporttjänst eller charterflyg. Det är
ett sätt att lösa problemen. Låt det bara
bli av! Och varför skulle man inte kunna
sätta in särskilda tåg som tidsmässigt
passar för de värnpliktigas ledighetsresor?
Förutom att det skulle bidra till

Försvarsdebatt

att lösa problemet tycker jag att det
skulle vara spännande för SJ att få passagerare.
Inte heller här kan kostnaderna
bli av den storleksordningen att de
kan utgöra något hinder.

I mellersta och södra Sverige, där
förhållandena är annorlunda, bör ledighetsresorna
för värnpliktiga ordnas genom
samverkan mellan SJ:s busslinjer
och privata busslinjer och även med insättande
av militära fordon. Jag tror att
man på så sätt skulle bereda möjligheter
både för billiga ledighetsresor och
även för flera fria resor.

Herr talman! Kanske någon av kammarens
ledamöter nu påstår att jag förenklar
problemet. Jag tror inte att jag
gör det. Som jag har sagt tidigare finns
det å ena sidan en hel rad otidsenliga
bestämmelser på detta område. Det gäller
framför allt 18-timmarsgränsen för
sovvagn, 200-km-gränsen för användande
av snäll- och expresståg, 20-km-gränsen
för reseersättning och ersättningen
för färd med eget fordon — jag skulle
kunna fortsätta uppräkningen längre,
men jag tror inte det behövs.

Dessa bestämmelser kan rättas till
utan några omfattande eller tidsödande
utredningar, och kostnaderna är heller
inte av det slaget att de bör utgöra något
hinder.

Å andra sidan kräver sådana frågor
som penningbidrag, utrycknings- och
utbildningspremier, familjebidrag, hyresbidrag
— för att inte i detta sammanhang
nämna fritidslokaler och fritidssysselsättningar
på förbanden för våra
värnpliktiga — både undersökningar
och utredningar och framför allt samordning,
men även detta arbete bör snarast
komma i gång. Riktmärket bör vara
en samlad paketlösning på området.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag vill framföra ett bestämt önskemål
om att försvarsministern med
kraft tar sig an detta problem och ser
till att vi får lösningar vad gäller de
värnpliktigas ekonomiska och sociala
förhållanden — både sådana lösningar

108 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

som kan åstadkommas utan dröjsmål
men även sådana som är mera omfattande
och som måste ses på längre sikt
och i ett större sammanhang.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! I denna ganska omfattande
och tunga debatt skulle jag vilja
göra några allmänpolitiska reflexioner.
Jag kan trösta herr talmannen med att
jag inte kommer att bli särskilt långrandig,
men jag har några synpunkter
som jag gärna skulle vilja föra fram.

Från många håll har beklagats att den
försvarsöverenskommelse som vi haft
under många år spruckit. Själv kan jag
inte dela denna uppfattning. Det tillhör
demokratins livsluft att det sker en
diskussion och den kommer bäst till
stånd genom att de olika partierna får
redovisa sina åsikter och ståndpunkter.
Det finns, efter vad jag kan förstå knappast
någon anledning, i varje fall inte
för närvarande, att ha en »samlingsregering»
beträffande en så stor del av
statsbudgeten som det här i själva verket
är fråga om. Därför hälsar jag med
tillfredsställelse att man där fått en politisk
debatt och att därmed också försvarsfrågan
som sådan kommit upp till
diskussion. Resultatet av en överenskommelse
partierna emellan blir i allmänhet
att debatten avsomnar, och det
är som sagt inte särskilt tillfredsställande,
sett från demokratisk synpunkt.

Om några dagar får vi en u-landsdebatt
här i kammaren. Vi kommer därvid
att i ett beslut binda oss för utgifter
av icke oansenlig omfattning — låt
vara att vi skulle önska att de varit
större — i förhållande till våra resurser.
Vi har nyss beslutat om en familjepolitisk
reform som medför cirka 300 miljoner
kronor i extra utgifter. Vi har vidare
genomfört och genomför en demokratisering
av skolväsendet som ger
unga människor tillfälle till utbildning
i en omfattning som icke varit möjligt
tidigare. Här är det verkligen fråga om
en demokratisering, och den kostar

pengar. Vi kommer också snart att få ta
ställning till en höjning av folkpensionerna.

Det är, tycker jag, alldeles klart att
det inte finns pengar till allt detta på
en gång. Vi måste alltså prioritera vissa
ting. Och vid en sådan avvägning kan
jag för min del inte förstå att försvarskostnaderna
skulle lämnas utanför. Den
uppbromsning av dessa kostnader som
nu sker är ur dessa synpunkter högst
välkommen.

Högerns roll här är märklig men kanske
helt följdriktig för ett konservativt
parti. Under en fyraårsperiod vill högern
ha till stånd en ökning av försvarsutgifterna
på närmare 2,5 miljarder
sett i förhållande till regeringens
förslag samtidigt som högern i dessa
dagar pläderar för sänkta skatter.

Mittenpartierna är mer blygsamma,
men i ett särskilt yttrande till utlåtandet
nr 122 lämnar man öppet för en
kompromiss, som måste komma till
stånd, om det till äventyrs skulle bli en
borgerlig regering i höst. Hur långt man
då kommer att sträcka sig från mittenpartiernas
sida är naturligtvis svårt att
säga, men jag utgår som självklart
ifrån att det blir en kompromiss uppåt
från mittenpartiernas bud. Försvarsfrågan
är ju en av högerns huvudfrågor
och det är väl därför föga troligt att högern
vill backa hur långt som helst.

Jag vill än en gång understryka att
det enligt min mening finns viktigare
ting just nu än att ge mera pengar till
försvaret. Utanför riksdagshuset demonstreras
i dag för u-länderna. Hjälpen åt
u-länderna kommer att bli och bör vara
en av våra största politiska frågor, och
det är angeläget att vi kan skaffa fram
pengar till en ökad insats för detta ändamål.
Men det kräver återhållsamhet
på åtminstone en del håll inom vår offentliga
budget.

Det egendomliga är också att högern
när det gäller försvaret helt överger sin
rädsla för statlig verksamhet. Man talar
sig här varm för verkstaden i Västerås.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

109

Men när vi har försökt bygga upp en
statlig industri i Norrland, har den politiken
mötts med starkt motstånd från
högerhåll.

Professor Galbraith skriver i sin bok
Den nya industristaten följande: »Alla
protester mot offentliga utgifter undantar
automatiskt försvarskostnader

---. Försvarskostnaderna utesluts

fegt från alla klagomål på den statliga
hushållningen. De äger ett berättigande
som höjer dem över den ekonomiska
politikens vanliga frågor och den vanliga
skräcken för socialism och staten.»
Dessa reflexioner gäller visserligen
Amerika och framför allt amerikanska
affärsmän, men de kunde lika gärna ha
avsett Sverige och högerpartiet.

Låt mig, herr talman, innan jag lämnar
talarstolen få ta upp en annan sak.
Dagens beslut kommer också att beröra
kärnvapenfrågan. För min del anser jag
det uteslutet att Sverige skall införliva
kärnvapen med sitt försvar. Det skulle
överskrida gränsen för vad som kan accepteras
i förstörelsehänseende.

Statsutskottet är ju på denna punkt
enigt om att det bör lämnas handlingsfrihet
för alla åsikter. Det är självklart
att våra beslut aldrig kan vara eviga,
utan att alla beslut som fattas i denna
kammare kan omprövas. Det hade emellertid
enligt min mening varit bra, om
man fått ett bestämt besked på den här
punkten. Jag får nu nöja mig med vad
utskottet skrivit. Skrivningen lämnar
frågan öppen; man kan ha vilken åsikt
som helst. För min del förutsätter jag
uttryckligen att frågan kommer upp på
nytt, om något skulle inträffa, och att
inga militära förberedelser görs för införande
av kärnvapen utan att riksdagen
dessförinnan får tillfälle att ta ställning
till åtgärderna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! I försvarsfrågan väckte
en del socialdemokrater vid 1964 års
riksdag en motion som tillvann sig

Försvarsdebatt

ganska stor uppmärksamhet. Jag var en
av undertecknarna.

Vad sade vi då i denna motion? Jo,
vi konstaterade att det förelåg tecken
till en viss avspänning mellan världens
stormakter vid det tillfället och att denna
avspänning framför allt var lokaliserad
till Europa. Vi anmärkte också att
man verkligen kunde fråga sig om det
var lämpligt att låta försvarsuppgörelserna
gälla så lång tid som hade tillämpats.
Vidare påpekade vi att automatiken
i de gamla försvarsuppgörelserna
kunde ifrågasättas. Slutligen anmärkte
vi mot själva systemet i de tidigare försvarsuppgörelserna.
Där fanns ingen
klar politisk ansvarsfördelning — de
borgerliga partierna hade majoritet
inom de olika beredningar som föregick
försvarsuppgörelserna, och därför var
det mycket svårt för t. ex. det parti som
innehade regeringsmakten, i detta fall
socialdemokratiska partiet, att verkligen
ta hela och fulla ansvaret för uppgörelsen;
partiet hade inte tillräckligt
inflytande på utredningsstadiet.

På grundval av dessa förhållanden
begärde motionärerna år 1964 en viss
översyn av systemet med försvarsuppgörelser
och över huvud taget vårt system
för att ordna det militära försvaret.

Hurdant är då läget år 1968? Kan
man säga att motionärerna hade fel? Ja,
om vi ser på situationen i Europa, kan
vi väl ändå konstatera att avspänningen
fortsätter, att det inte finns några tecken
som tyder på att de ledande stormakterna
verkligen skulle vara beredda
att aktualisera sådana motsättningar
som man kan räkna med skulle kunna
leda till krigiska konflikter. Dess bättre
förhåller det sig på detta sätt.

Vi kan också upptäcka att det för
närvarande inom NATO-lägret pågår
olika uppmjukningar som gör att den
hårda bindningen till den militära alliansen
successivt uppmjukas. Motsvarande
tecken finns inom Warszawapakten,
och glädjande nog kan man konstatera

Ilo Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

att bland vissa av dess olika stater finns
demokratiseringstendenser. Jag skulle
nästan vilja säga att det enda lovande i
dag i den internationella utvecklingen
är att de ledande stormakterna över huvud
taget inte aktualiserar sådana motsättningar
som kan förvärra den militärpolitiska
situationen i Europa samt
att man också inom dessa viktiga försvarsallianssystem
kommer fram till en
större grad av moderation. Detta trots
att i Vietnam ett allvarligt krig redan
pågår, detta trots att vi har haft den
militära konflikten i Mellersta Östern
och detta trots att stormakterna fortfarande
upprätthåller en mycket hög rustningsberedskap.

Jag tror alltså att det gott kan slås
fast att vår bedömning från år 1964 beträffande
Europa håller inför en prövning
år 1968. Till all lycka förefaller det
också som om dessa tendenser skulle
fortsätta även i framtiden.

Herr talman! Jag skulle vilja påtala
vissa andra, nya tendenser i världsbilden
av i dag. Jag tror att man kan konstatera
en allmänt ökad misstro till vapnen
och andra militära medel som verktyg
för att komma till uppgörelser av
något slag. Jag vågar påstå att allt färre
människor i olika länder i dag litar till
de militära vapnen som ett medel att
skapa trygghet. Alldeles speciellt är detta
en förhärskande känsla hos de stora
ungdomsgrupperna. Om det finns någonting
gemensamt för ungdomsgrupperna
i öst och väst och de många underliga
massrörelser som i dag förekommer
i olika länder, så är det att man
inte har någon som helst tillit till militära
rustningar. Vad man i första hand
vänder sig mot är just de militära maktmedlen,
mot kriget.

Mot den bakgrunden kan ställas frågan,
om vi här i landet verkligen skulle
ha känt oss tryggare, om vi hade fortsatt
1963 års försvarsuppgörelse och för
innevarande kalenderår hade haft utgifter
för militära ändamål som varit
ungefär 800 miljoner kronor större än

vad fallet nu är. Skulle vi här i vårt lilla
land ha känt oss mindre otrygga, om
vi använt ytterligare 800 miljoner kronor
på vårt militära försvar? Nej, ingen
insiktsfull bedömare vill väl påstå att
så hade varit förhållandet. Naturligtvis
hade det då funnits litet mera vapen i
våra arsenaler, och kanske hade också
flera personer inom försvaret undergått
en mera kvalificerad utbildning, men
det tror jag inte skulle ha skapat någon
ökad trygghetskänsla.

Herr talman! Jag vill också anföra
några synpunkter på försvarsutredningens
arbete. Detta arbete har varit mycket
intressant. För ledamöterna har det
också varit utomordentligt värdefullt
att få möta hela vår högsta militära
expertis, vars kompetens ingen kan ifrågasätta
och som består av högt bildade,
kvalificerade och i detaljerna väl insatta
människor. Jag har den största respekt
för deras arbete, som de ofta får
bedriva i ett många gånger inte särskilt
inspirerande klimat.

Några händelser i utredningens arbete
tycker jag är speciellt anmärkningsvärda.
Den första är de borgerliga partiernas
avhopp från utredningen i januari.
Är det vanligt, ärade kammarledamöter,
att man hoppar av en utredning?
Mig veterligt sker det aldrig när
det gäller offentliga utredningar. Vad
gör man i stället, om man har en avvikande
mening inom en utredning? Jo,
man redovisar i en reservation sina alternativ,
ställningstaganden, överväganden
och argument så noggrant som möjligt.
Man lägger fram alla fakta som är
möjliga att anföra och som talar för den
egna uppfattningen.

Detta har inte de borgerliga partierna
gjort i detta fall utan har i stället föredragit
att försvinna ut genom kulisserna
— ja, jag vill säga att de har försummat
sin demokratiska plikt att inför
svenska folket redovisa sin uppfattning
i utredningen. Av den militära expertis
som stod till förfogande hade de borgerliga
kunnat erhålla alla de fakta och

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

all den sakredovisning som de behövde
för sin argumentation, men man underlat
att begära att få ett sådant material
och få det tryckt i betänkandet.

Detta tycker jag är anmärkningsvärt
och måste påtalas. Jag hoppas att det är
sista gången vi får uppleva att man
springer från en utredning utan att redovisa
den uppfattning man innerst
inne har.

Ett annat anmärkningsvärt förhållande
är att det i den allmänna debatten
görs gällande, att det inte är så mycket
som skiljer det socialdemokratiska
försvarsalternativet från t. ex. mittenpartiernas
alternativ såsom detta har
redovisats i motioner och på annat sätt.
Man säger att det »bara» rör sig om en
skillnad på 150 miljoner kronor om
året. På en fyraårsperiod blir det 600
miljoner kronor.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt
att man på detta sätt vill undervärdera
en skillnad i utgifter uppgående till 150
miljoner kronor om året. När blev det
vanligt i riksdagen att nonchalera belopp
av denna storleksordning? Hur
skall det över huvud taget vara möjligt
att diskutera dessa och andra frågor,
om man på detta sätt frångår vad jag
vill kalla vanligt aritmetiskt tänkande?
Det visar bristande respekt för skattebetalarna
och för den enkle mannen,
som av låga inkomster är tvingad att
offra mycket till statskassan bland annat
för försvarets räkning. Jag blir upprörd
när man talar om att skillnaderna
i detta fall är mycket små. I själva verket
är de betydande. 150 miljoner kronor
är ett stort belopp även i en budget
av den storleksordning som vi har.

Något annat som bör bemötas är de
borgerligas påstående att denna minskning
av försvarsutgifternas ökning skulle
leda till ett friställande av 10 000 personer.
Försvarsministern har redan påpekat
att det inte blir någon sådan friställning.
De militära beställningarna är
så stora att sysselsättningen inom de
sektorer, som arbetar för militära ända -

Försvarsdebatt

mål, håller sig uppe. Men det är riktigt
att vi, om vi hade låtit den gamla försvarsuppgörelsen
gälla även i fortsättningen,
hade behövt anställa ytterligare
10 000 personer för att tillverka försvarsmateriel
av olika slag. Det är just
detta vi inte har råd med.

Vad är det egentligen som är vårt
lands bekymmer på längre sikt? Jo, det
är möjligheterna att klara handelsbalansen.
Hade vi offrat ytterligare 10 000
personer för att producera försvarsmateriel,
hade det skett en minskning med
10 000 av dem som kunde arbeta för
exportnäringarna och möjliggöra för
oss att betala vår import i framtiden.
Ur denna synpunkt är just försvarsuppgörelsen
ett utomordentligt viktigt bidrag
till möjligheterna för oss att på
lång sikt klara landets affärer. Därför
reagerar jag mycket kraftigt när man
från högern vill nonchalera denna
aspekt. Minskningen i försvarsutgifterna
skall i första hand bidra till att förstärka
vårt lands ekonomiska resurser
och att klara vår handelspolitiska balans.

Något som har upprört mig är att
man från borgerligt håll velat motivera
sitt avhopp från försvarsutredningen
med att positionerna för det första året
blivit låsta; utredningen skulle ha fått
diktat från finansdepartementet eller
från regeringen om att det inte fanns
några möjligheter att diskutera första
året av avtalsperioden. Detta är det
ynkligaste argument som över huvud taget
kan redovisas i den försvarspolitiska
debatten. Och varför är det så? Jo,
det gäller ju bara ett av de fyra år som
avtalsperioden omfattar. Hade man
verkligen velat diskutera försvarsuppgörelsen
skulle man ha kunnat ta hänsyn
till att kostnaderna var bundna år
1 och lägga på ytterligare under åren 2,
3 och 4, så att resultatet sammanlagt
hade blivit detsamma som om alla de
fyra åren hade varit obundna.

Detta visar att man varit i en trängd
situation och att man måste skaffa sig

112

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

ett nödargument för att kunna göra avhoppet
från utredningen, medan helt
andra motiv än de angivna varit avgörande.
Och jag vill säga några ord
om själva orsaken till att det inte gick
att nå en uppgörelse i försvarsutredningen.

Det är alldeles riktigt som försvarsministern
framhållit — i varje fall har
vi som deltagit i utredningsarbetet haft
den känslan — att det är högern som
bestämmer härvidlag och att mittenpartierna
helt enkelt velat hålla möjligheterna
öppna åt alla håll att kunna göra
den politiska kompromiss som de finner
nödvändig om de skall bilda regering
i höst. Detta är det motiv som i
själva verket ligger bakom de borgerliga
partiernas gemensamma ställningstagande
i försvarsfrågan.

Jag vill också vända mig till Axel
Jansson i vänsterpartiet kommunisterna.
Han säger att denna utredning har
varit ynklig — den har egentligen inte
kunnat prestera någonting principiellt
nytt, den har suttit fast i ett militärt
vanetänkande. Ja, jag vet inte allt vad
det var som han ville tillvita utredningen;
den har enligt hans uppfattning
varit misslyckad i alla hänseenden.
Men att Axel Jansson har kommit
till denna uppfattning är nästan obegripligt,
ty han har ju liksom varje
annan riksdagsman tillgång till Sveriges
offentliga utredningar. Om han hade
ägnat någon tid åt att studera det betänkande
som försvarsutredningen lagt
fram — det heter Säkerhetspolitik och
försvarsutgifter och återfinns i SOU
1968: 10 — skulle han i kapitel 4 ha funnit
att utredningen verkligen har vinnlagt
sig om att göra två väsentliga ting.

För det första har utredningen försökt
få in totalförsvarets olika aspekter
i den aktuella försvarspolitiska debatten.
Utredningen har inte enbart sett
till det militära försvaret utan verkligen
försökt ta hänsyn till både ekonomiska,
psykologiska och andra aspekter
inom totalförsvarets ram. Arbetet

har sålunda inte varit begränsat till det
militärpolitiska området.

För det andra har utredningen gjort
en mycket ingående säkerhetspolitisk
studie, där utrikesdepartementets diplomatiska
expertis engagerats och fått
redovisa sina synpunkter på Sveriges
ställning i utrikespolitiskt och försvarspolitiskt
hänseende. Utredningen har
på detta sätt fått tillgång till ett — i dag
icke offentligt — material som varit
utomordentligt värdefullt vid ställningstagandet
till utgifterna på det militärpolitiska
området.

Det är alltså någonting nytt som uträttats
inom utredningen, herr Jansson.
Och utredningen bör minst av allt
klandras för att ha suttit fast i ett militärt
vanetänkande. Nej, vi har inom utredningen
varit mera obundna än man
varit inom tidigare försvarsutredningar.

Herr talman! Det beslut som skall
fattas om några timmar är utomordentligt
betydelsefullt. Det skall gälla ända
fram till år 1972. Jag vill slå fast ett
par saker i sammanhanget.

Låt mig först och främst framhålla
att den militära organisationen inte
kommer att påverkas genom beslutet.
I stort sett kommer organisationen att
vara densamma som tidigare — vi upprätthåller
den militära effektiviteten,
den militära styrkan. Men det är ett
par viktiga nyheter som inte tillräckligt
förts fram i debatten.

Den ena nyheten är att man kommer
att föranstalta om nya utredningar avseende
hotbilden för framtiden. Vad är
det för krafter och faktorer som kommer
att påverka Sveriges ställning militärpolitiskt
och säkerhetspolitiskt?
Hela detta stora område kommer att bli
föremål för separata undersökningar,
som inte de militära experterna kommer
att sköta ensamma. Jag har den
största respekt för militär expertis, men
när det gäller att bedöma vårt lands
militärpolitiska ställning i ett större
europeiskt sammanhang eller ett större
världspolitiskt sammanhang, tror jag

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

113

att de militära aspekterna ofta är för
begränsade. Man är hämmad av vrkespolitiska
hänsyn. Därför bör många
andra experter få tillfälle att belysa
frågorna med utgångspunkt från sina
kunskaper och värderingar. Det är sålunda
viktigt att den militära hotbilden
för framtiden kommer att undersökas
på nytt. Då kommer också totalförsvarsaspekterna
in i bilden.

Den andra nyheten är att man från
departementets sida på ett helt annat
sätt än tidigare har tagit ansvaret för
försvarsbudgeten. Jag anser det vara
en fördel. Om man har en begränsad
ram gäller det att inom denna försöka
komma till sådana avvägningar att man
får den absolut största effektiviteten.
Man måste fatta de mest rationella besluten
och många gånger måste också
civilekonomisk expertis göra sina bedömningar.
Det är detta som nu sker
inom försvarsdepartementet. Redan nu
kan man finna att vinster gjorts. Framför
allt tänker jag därvid på beställningar
av militära förnödenheter och
vapen från den svenska industrin.

Jag vågar påstå att de militära beställningarna
har varit mycket lukrativa
för försvarsindustrin ända fram
till de senaste åren. Först när man från
departementets sida har satt in sin egen
expertis, sina egna civilekonomer —
som verkligen kan kontrollera de olika
kostnadsförslag som anmäls från industrierna
— har man nått resultat som
inneburit besparingar. Viggen är bl. a.
ett exempel på att om industrin hade
fått härja fritt skulle vi ha åsamkats
väsentligt större utgifter än de vi nu
till nöds måste acceptera.

Detta hårdare grepp från departementets
sida är ingenting nytt. Jag hoppas
att dessa tendenser skall fortsätta
och slå igenom överallt inom den militära
förvaltningen och inom det militära
området över huvud taget. Det
finns miljoner och åter miljoner att
spara åt de svenska skattebetalarna i
detta sammanhang.

Försvarsdebatt

Något annat mycket väsentligt för
framtiden är hur man skall utforma
luftförsvaret. Man skall alltså undersöka
hur vårt luftförsvar egentligen
skall se ut när det gäller luftvärn och
robotar och flygvapnets utformning
över huvud taget. På detta område finns
i dag många olika uppfattningar hos de
militära experterna. Därför finns det
anledning att mycket noggrant undersöka
dessa frågor genom specialstudier
i vilka inte bara militärerna får medverka
utan även annan expertis. Dylika
utredningar kommer att bli i hög
grad vägledande för framtiden.

Därmed, herr talman, är jag inne på
en del framtidsaspekter som jag gärna
vill anlägga. Jag betraktar för egen del
det förslag som nu skall stadfästas av
riksdagen som en övergångsuppgörelse.
Det försvar som vi får genom det beslut
som skall fattas är ett mycket traditionellt
försvar, helt bundet vid det
nuvarande. Som redan nämnts görs
inga förändringar i själva organisationen
eller vad beträffar avvägningen
mellan de olika försvarsgrenarna. Dessa
är självständiga på samma sätt som tidigare.
Allt fortfarande är det armén
som drar mest folk och därmed också
kräver de största resurserna. Vi har
kvar den allmänna värnplikten. Vi har
ett mycket effektivt militärt försvar i
traditionell mening.

Jag vill passa på tillfället att ge vänsterpartiet
kommunisterna en allvarlig
anmärkning. Dess talesmän är så naiva
som någon kan vara i de försvarspolitiska
sammanhangen, när de föreställer
sig att vårt land över huvud taget skulle
kunna klara sig militärt med något slags
gerillaförband, att vi alltså skulle kunna
bedriva militär verksamhet av samma
typ som i Nordvietnams och Sydvietnams
djungler. Det är en barnslig
uppfattning att samtidigt som man är
anhängare av ett militärt försvar yrka
på att det skall bedrivas på det sätt som
kommunisterna föreslagit i sin motion.

Om man skall ha ett militärt försvar,

114

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

är det enda realistiska att det skall vara
på toppen, tekniskt och utbildningsmässigt,
så att det verkligen kan stå emot
de på området mest avancerade länderna.
Om vi skall kunna hävda oss
gentemot en motståndare, måste vi ha
den mest utvecklade tekniken, inte den
minst utvecklade.

Därför blir framtidens stora fråga:
Hur skall försvaret utformas med hänsyn
till den militärtekniska utvecklingen?
Det är det avgörande. Vårt nuvarande
försvar är traditionellt, det står
kvar vid det gamla. Men ingenting kan
stå kvar vid det gamla, utan nu måste
man tänka nytt och tänka framåt.

Man måste alltså tänka på att ta den
mest avancerade tekniken i anspråk,
men man måste också ligga på toppen
utbildningsmässigt och man måste ha
högsta möjliga kvalitet i den militära
ledningen. Det visar småstater som har
varit militärpolitiskt framgångsrika —
jag erinrar om Israel, om Finland under
vinterkriget och om Nordvietnam under
det nu pågående kriget. De har
kanske haft tekniska försteg, men det
är framför allt utbildningsmässigt och
ledningsmässigt som de visat sin överlägsna
förmåga. Skall vårt militära försvar
ha något värde, måste vi utbildningsmässigt,
tekniskt och ledningsmässigt
nå maximala prestanda. Vi måste
vara överlägsna en eventuell motståndare.

På vilka områden kan vi bedömas
vara tekniskt om inte överlägsna så i
varje fall jämbördiga med även de mest
avancerade länderna? Det är på två områden:
flyget och marinen. Viggen är
ett exempel på att man har lyckats att
inom ramen för begränsade resurser
skapa ett i förhållande till vårt territorium
och våra förhållanden utmärkt
vapen, som det såvitt jag vet inte finns
någon motsvarighet till i något annat
land. Detta flygplan är en i sin konstruktion
och i sin utformning överlägsen
produkt så långt man över huvud
taget kan bedöma det såsom lek -

man. Detsamma gäller våra egna insatser
i det svenska luftvärnet och robotar.
Såväl här som inom marinens område
har vi just på robotsidan frambringat
vapen som i varje fall inte är
underlägsna dem man har åstadkommit
i andra länder.

Herr talman och ärade kammarledamöter!
Låt oss vara realistiska och säga
oss att om det blir så, att vårt luftvapen
blir bortskjutet vid en militärkonflikt,
att vår marin blir bortsopad från
vattnen kring våra kuster, är det under
sådana förhållanden någon som över
huvud taget tror att vårt lilla land kommer
att militärpolitiskt föredra ett långt
utnötningskrig, vilket skulle innebära
att man måste låta tiotusentals, för att
inte säga hundratusentals unga män i
försvaret och en stor del av vår civilbefolkning
stryka med? Är det någon
som kan realistiskt föreställa sig, att
man skulle kunna framgångsrikt klara
sig militärpolitiskt, ifall flyget är borta
och ifall marinen är borta? Självklart
inte. Då kommer det första krav som
uppställs att bli att vapenstillestånd
måste skapas på ett eller annat sätt.

Det är därför som flyget och marinen
har sådan central betydelse -— jag skulle
vilja säga en avgörande betydelse.
Dessa försvarsgrenar betyder oerhört
mycket mer än vad armén gör för att
vi skall kunna klara oss i vårt lilla land
militärpolitiskt sett i händelse av krig.

Vad är det egentligen som en stormakt
fruktar, om denna stormakt över
huvud taget fruktar Sveriges ringa militärmakt?
Jo, naturligtvis vårt mest avancerade
flygvapen, därför att vi på detta
område faktiskt kan vara fienden jämbördig.
Angriparen måste sätta in oproportionerligt
stora resurser av det som
är av största värde för honom själv,
nämligen det vapen han har som är
tekniskt bäst utvecklat.

Jag har därför vid min bedömning och
efter alla diskussioner som jag har deltagit
i inom försvarsutredningen kommit
till den uppfattningen, att om vi

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

115

skall ha kvar ett militärt försvar för
framtiden måste detta bygga på i första
hand flyget och marinen, eftersom armén
har ett begränsat värde och ett
värde som, efter hand som tiden går,
kommer att minska.

Detta är grundläggande för försvarsfrågan
för framtiden. Det är detta spörsmål
som man kommer att ställas inför
när man skall ta upp debatten om vårt
försvar i fortsättningen, under resten
av 1960-talet och början på 1970-talet.

Vi hade inte tillfälle att diskutera
denna fråga tillräckligt grundligt och
ingående i försvarsutredningen, men
jag vill nämna att flygvapenchefen i ett
särskilt yttrande till ÖB-svaret har anfört
vissa aspekter på denna grundläggande
fråga, vilka förtjänar att grundligt
studeras, övervägas och prövas i
detalj.

Fn sådan prövning måste få långtgående
konsekvenser. Det innebär att
man kan ifrågasätta, huruvida vi skall
ha kvar vår allmänna värnplikt. Hela vår
utbildningsorganisation måste göras
om, forskningen måste på ett helt annat
sätt än vad som nu är fallet prioriteras
med hänsyn till flygvapnets och marinens
behov, vidare måste framskaffande
av vapen och liknande utrustning
underordnas de krav som följer härav.
Samarbetet med industrin och näringslivet
måste också omprövas på olika
punkter och betydligt mer av civil expertis
måste antagligen sättas in; det
behövs civil kompetens för att komplettera
den militära, eftersom det i första
hand blir beroende på vår tekniska
överlägsenhet, om vi militärt skall kunna
hävda oss. Organisationen måste
även göras mera elastisk. Kanske detta
innebär att vi måste avskaffa de olika
försvarsgrenarna och nöja oss med en
enda gemensam försvarsgren. Flygvapnet
avskaffas, marinen avskaffas, armén
avskaffas, alla avskaffas som självständiga
militära beslutsenheter och vi får
en enda gemensam försvarsorganisation.

Försvarsdebatt

Detta är frågor som inte bara diskuteras
i vårt eget land utan som diskuteras
i alla länder. .lag tror att man i
vårt lilla land i hög grad måste ta lärdom
av vad som i dag sker i Frankrike
och Storbritannien.

Det viktigaste för framtiden när det
gäller försvarsfrågor, herr talman, är
hur vi i fortsättningen skall göra avvägningar
mellan de olika försvarsgrenarna.
För egen del är jag härvidlag
övertygad om att armén relativt sett
kommer att minska i betydelse, om vi
tar vår militära och säkerhetspolitiska
situation i betraktande.

Men det finns en annan sak som också
måste diskuteras allvarligt för framtiden.
Den gäller hur vår militära apparat
bättre skall kunna anpassas till internationella
krav, till FN-arbetet, till
polistjänsten, till fredsarbetet över huvud
taget. Hur skall t. ex. civilförsvaret
utvecklas så att det i större utsträckning
skall kunna bli ett medel att medverka
i en större udijälp, hjälpen till
krigshärjade länder, där man med
krigssjukhus, ambulanser, invalidvård,
proteser och liknande ting kan hjälpa
till att läka och hela en del av de allvarliga
för att inte säga förödande skador
som varje krig medför?

Den andra grundläggande frågan för
Sveriges framtida försvar gäller sålunda
hur vårt militära säkerhetssystem
bättre skall kunna medverka till att
skapa större trygghet för alla länder,
hjälpa till att vidmakthålla fred på vår
jord.

Herr talman! Jag tror inte på avrustningen
såsom en isolerad aktion. Däremot
tror jag på att man gradvis skall
kunna överföra militära nationella
maktmedel till en internationell organisation,
som i motsvarande utsträckning
får dessa maktmedel. Denna väg
är den enda realistiska, och den måste
vi gå, om vi skall kunna skapa världsfred.
Detta är den enda väg på vilken
man har utsikter att nå framgång.

Därför blir mitt krav från denna

116 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

talarstol att den nu avslutade försvarsutredningen
snarast möjligt skall fortsätta
sitt arbete. Den skall då ta upp
två centrala aspekter: hur skall vårt
militära försvar se ut för framtiden och
hur skall detta kunna anpassas så att
det blir ett hjälpmedel till att vidmakthålla
en större grad av internationell
trygghet och främja freden på olika
sätt?

Därmed har jag kommit till punkt,
herr talman. Jag har ytterligare en enda
sak att beröra. Den gäller statsutskottets
utlåtande nr 123. Det rör vissa
motioner från högerpartiet, vari man
ansett att också arbetsmarknadspolitiska
medel skulle användas för att
öka försvarsutgifterna. Utskottet har
med goda skäl avvisat denna tanke. Det
kan inte vara riktigt att använda arbetsmarknadspolitiska
medel för att på
denna väg öka försvarsutgifterna, utan
arbetsmarknaden måste ses i sin helhet.
Finner man att det av sysselsättningsskäl
kan vara lämpligt att lägga ut militära
beställningar, skall man naturligtvis
göra det liksom i fråga om andra
industribeställningar. Det får gå den
vägen. Det får bli en prövning i varje
särskilt fall och man skall inte på det
sätt som högerpartiet föreslår öronmärka
vissa anslag för t. ex. militära
ändamål. Om man på en omväg och
utan att det syns i budgeten ökar de
militära anslagen förrycker man hela
den normala beslutsprocessen. Besluten
måste fattas i den ordning som vi om
en stund kommer att fatta dem, nämligen
genom de anslag som riksdagen
beslutar under denna anslagspunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i utlåtandet
nr 123.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även om den något
yviga och ymniga betraktelse som vi
har lyssnat till snarare är att betrakta
som ett försvarsfilosofiskt testamente

av herr Kellgren än ett inlägg i den nu
aktuella diskussionen, måste jag ändå
påpeka att det känns litet vemodigt att
höra en sådan utläggning från en person
som under tre år energiskt har deltagit
i försvarsutredningens arbete.

Låt mig påpeka en enda sak som
typisk för denna framställning. Herr
Kellgren utropar i ena ögonblicket med
emfas att vårt försvar för närvarande
är för litet tekniskt, konventionellt. Det
hann inte gå mer än två sekunder förrän
han pekade på dels Yiggen, dels
robotar och annan teknik inom försvaret
som vi är ensamma om — alltså hög
teknik. Han kunde ha fortsatt med att
tala om stridsvagn S och flera andra
saker. Det sammanhang och den röda
tråd i framställningen, som åhörarna
förgäves letade efter, får iherr Kellgren
själv försöka gå på jakt efter när han
får protokollet.

I anslutning till herr Kellgrens anförande
vill jag framhålla två punkter
där herr Kellgrens politiska syfte var
uppenbart. Han framställde det som om
socialdemokratin ensam vill reformera
och revidera försvarskostnaderna medan
alla andra vill låta 1963 års beslut
fortsätta att gälla. Detta är ju,
som påvisades under onsdagens debatt,
en komplett vantolkning av situationen.
Vi är alla medvetna om att på grund
av den samhällsekonomiska och statsfinansiella
utvecklingen, som vi nu inte
skall diskutera orsakerna till, är vi nödsakade
att göra en mycket radikal omprövning
av 1963 års beslut, vilket vi
också har gjort.

Vidare påstod herr Kellgren att vi
inte har velat gå socialdemokraterna
till mötes utan i stället hoppat av från
utredningen. Vi har verkligen i det
längsta försökt göra detta och nå en
allmän uppgörelse, men vi har hindrats
genom att regeringen ingripit i utredningens
arbete först 1966 och sedan
1967. I andra utredningar ingriper inte
regeringen, detta är så vitt jag vet enastående.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 117

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade på herr
Kellgren kom jag först inte att tänka
på att han har suttit i försvarsutredningen.
Jag har intresserat lyssnat på
försvarsdebatten under dessa två dagar,
och jag har inte hört någon talare ställa
så många frågor om försvarets framtid
som herr Kellgren. Var det inte denna
som försvarsutredningen, vilken herr
Kellgren själv har tillhört, skulle syssla
med?

Herr Kellgren tog också upp frågan
om de säkerhetspolitiska bedömningarna
och sade att det fanns vissa upplösningstendenser
i försvarsblocken i öst
och väst. Jag håller med om det. Men
jag delar inte bedömningen, att det i
och för sig skulle innebära minskade
risker för krig. Jag tror för min del att
bedömningen med lika stor rätt kan
bli den rakt motsatta.

Över huvud taget tycker jag att man
i både herr Kellgrens och herr Svenssons
i Kungälv inlägg märker ovilligheten
att diskutera sambandet mellan
å ena sidan försvarseffekt, försvarets
fredsbevarande uppgift, vilken är den
väsentligaste, och å andra sidan anslagsramarna.
Det viktigaste i försvarsfrågan
är att vi får ett försvar som är
fredsbevarande, krigsavhållande. Vi för
ingen expansiv utrikespolitik, utan vi
vill främst ha möjlighet att leva i fred
i vårt land. Det är väl där skillnaden
ligger i bedömningen av försvarsfrågan;
vi tror inte att den anslagsram soin
regeringen nu har tänkt sig ger den
trygghetsskapande försvarspolitik som
vi tidigare varit eniga om.

Och, herr Kellgren, till detta kommer
det besvärande faktum, att regeringen
utan att ange skäl, utan att redovisa
någon undersökning eller analys, har
gjort en annan fördelning mellan försvarsgrenarna
än den de militära experterna
tänkt sig. Jag vill också försäkra
herr Kellgren, att inte heller i utskottet
har vi fått några som helst belägg
för att regeringen gjort någon ana -

Försvarsdebatt

lys som ligger till grund för den ändrade
synen på fördelningen mellan försvarsgrenarna.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren värjde
sig mot min värdering, att försvarsutredningen
suttit fast i militärt vanetänkande.
Jag hade den bestämda uppfattningen,
att herr Kellgren, när han
gick in i utredningen, inte hörde till
dem som var fastlåsta i ett konventionellt
tänkande — jag skall erkänna att
min uppfattning härom nu inte är lika
bestämd.

I sin kommentar till mitt tal om gerillaförsvarets
betydelse varnade herr
Kellgren kommunisterna för deras tro
på gerillaförsvaret. Han sade att detta
är en »galen och barnslig uppfattning».
Får jag påpeka att jag talade om en
kombination av konventionellt försvar
och gerillaförsvar. Jag tror att vi kommer
längst om vi i debatten inte karikerar
varandra.

Om Sverige attackeras av en överlägsen
stormakt, som har intresse av att
behärska vårt territorium, är det sannolikt
inte människo- och materielslukande
fältslag som ett land med vår befolkningsmässiga
litenhet bör förbereda
sig för, utan våra planer måste utgå
från behovet av en flexibel, hård och
utnötande gerillastrid. En sådan utformning
av försvarsförberedelserna bör
kunna ske inom en kostnadsram som
ligger mycket lägre än den som krävs
för vårt nuvarande försvar. Ett försvar
av den typ som jag har talat för, byggt
på folkförsvarets idé, gör det möjligt
att under tider, då det internationella
klimatet är gynnsamt, avstå från en
långvarig fastlåsning av de militära utgifterna.

Herr Kellgren säger, att i framtiden
flyget och marinen bör tillmätas större
betydelse och armén mindre betydelse.
Jag tror att det är fel tänkt. Herr Kellgren
säger vidare, att när flyget och
marinen är genombrutna och krossade,

118 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

då måste man komma till en politisk
uppgörelse. Ja, det är sannerligen inte
lätt att få en politisk uppgörelse, om
det som man satsat på i försvarshänseende
är krossat. Överlägsenheten i ett
försvar med större tyngdpunkt på gerillakriget
ligger däri, att det försvaret
aldrig kan krossas förrän försvarsviljan
är krossad.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket förvånad,
inte över att herr Kellgren hyser de
uppfattningar han framförde här -—
dem har jag hört förut — utan över att
han under sådana omständigheter inte
reserverat sig och gått emot det förslag
som försvarsutredningen och försvarsministern
framlagt; det står ju helt i
strid med hans tankegångar. Herr Jansson,
som ju talar för ett helt annat försvar
än det jag vill ha, kom tydligen
också till den slutsatsen.

Herr Kellgren talade om att efter
ett genombrott, när flyget och marinen
spelat ut sin roll, ingenting annat återstår
än att söka fred. Men herr Kellgren
kan väl inte vara okunnig om att tidsfaktorn
spelar en roll för våra möjligheter
att slippa ett anfall och för våra
möjligheter att få fred på hyggliga villkor.

Jag är också förvånad över att herr
Kellgren talade så varmt för att man
egentligen bara borde satsa på flyget
och marinen, när herr Kellgren i själva
verket har varit med om att utarbeta ett
försvarsbetänkande som leder till att
marinens möjligheter att behålla sin
styrka framöver i hög grad minskar.
Det är ju inte särskilt konsekvent.

Om våld land exempelvis skulle anfallas
från väster — de riskerna fanns
ju under senaste världskriget — eller
från norr över landgränsen, vilken roll
skulle då flyget under dygn med sämsta
tänkbara flygväder, och marinen kunna
spela?

Och vad vet herr Kellgren och jag om

möjligheterna att störa ut den dyrbara
teknik som Viggen och andra plan har?
Vi vet i realiteten inte vilka möjligheter
det finns att göra det, men detta
faktum bör utgöra en varning till oss
att inte satsa enbart på en mycket hög
teknik och på så sätt göra en felaktig
avvägning mellan kvantitet och kvalitet.
Tror herr Kellgren att en stormakt saknar
möjligheter att slå ut en del flygbaser
och teletekniskt störa ut en del av
de tekniska finesserna?

Vi skall inte underskatta de insatser
flyget och marinen kan göra, men att
inte satsa någonting på en armé som
kan täcka ytan, hindra luftlandsättningar
och över huvud taget skapa uthållighet
i försvaret vore ödesdigert för
vårt försvar.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! De inlägg som har gjorts
av herr Eliasson i Sundborn, herr Ståhl
och herr Petersson, d. v. s. företrädarna
för de borgerliga partierna, är utomordentliga
exempel på att man sitter
fast i ett traditionellt samhällsbevarande
militärt tänkande; man kan över
huvud taget inte tänka sig några förändringar
i organisationen av vårt militära
försvar. Det är det som jag menar
är konventionellt. I det förslag vi behandlar
i dag är fördelningen mellan
de olika försvarsgrenarna ungefär densamma
som den har varit tidigare. Det
beslut vi nu kommer att fatta innebär
att vi håller oss kvar vid ungefär den
nivå vi har uppnått. Men vi genomför
över huvud taget inga förändringar som
skulle kunna lösa framtidens militärpolitiska
problem.

Jag ville, herr talman, i mitt anförande
fästa uppmärksamheten på att man
i nästa utredning och vid nästa beslut
måste ta ställning till de väsentliga frågorna
om hur stor omfattning flyget
skall ha och vilken omfattning marinen
skall ha. Jag vill prioritera flyget och
marinen i förhållande till armén. Jag
tror att man nästa gång riksdagen skal!

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

119

fatta ett beslut i denna fråga kommer
att finna att denna uppfattning är den
riktiga. En annan fråga, som man då
också måste ta ställning till, är hur vi
skall kunna sätta in vår militära apparat
på ett sådant sätt att den kan gagna
det internationella samarbetet.

Jag kan sålunda inte finna att det
finns någon motsättning mellan den
uppfattning jag har och det beslut som
skall fattas av riksdagen. Jag har företrätt
denna uppfattning inom försvarsutredningen.
Jag anser att det viktigaste
nu är att sätta stopp för en fortsatt ökning
av militärutgifterna och att nästa
etapp måste bli att göra en omprövning
inom ramen för de belopp som man
ställer till förfogande.

Till herr Jansson skulle jag bara vilja
säga, att hans uppläggning med gerillakrig
och att man skall ha en viss försvarsapparat
till förfogande härför inte
löser några problem. Problemen måste
lösas på det sättet, att man skaffar sig
den mest överlägsna tekniska militära
apparat som man över huvud taget kan
ställa till förfogande. Det är det jag
syftade till att understryka i mitt inlägg.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Hela vårt svenska samhälle
befinner sig ju i en nydaningsprocess,
en rationaliseringsprocess av
mycket stora mått. Det skulle då vara
förvånansvärt, om försvaret helt skulle
undgå den rationaliserings- och nydaningsprocess
som berör samhället i dess
helhet.

I statsutskottets utlåtande nr 124 föreslås
att verkstaden i Arboga skall bibehållas,
men att verkstaden i Västerås
skall avvecklas. Jag var med om att
skriva på en motion vid riksdagens början
om att vi skulle bibehålla flygverkstaden
i Västerås. Jag är emellertid väl
medveten om — det har väl också utskottet
varit på det klara med — att
man inte kan bibehålla både verkstaden
i Västerås och verkstaden i Arboga*

Försvarsdebatt

Även om nämnda motion är avstyrkt
har den nog ändå fyllt en uppgift. Jag
tillmäter mig naturligtvis ett visst mått
av äran för det. Den har resulterat i utskottets
uttalande att man skall försöka
ge Västerås ersättning för det bortfall
som kommer att ske på grund av flygverkstadens
avveckling under 1970/71.

Om man jämför verkstäderna i Västerås
och Arboga finner man, att en
nedläggning av flygverkstaden i Västerås,
som har en folkmängd på 110 000
personer, spelar en väsentligt mindre
roll än om man lägger ned flygverkstaden
i Arboga med en folkmängd på
13 000—14 000 personer, varav 1 400
personer är anställda på verkstaden.
Jag är därför helt och hållet införstådd
med vad såväl utredningen som utskottet
har sagt, nämligen att man vid sitt
ställningstagande har böjt sig för rent
lokaliseringspolitiska skäl.

Västerås stad bör ju, under förutsättning
att ASEA får arbeta i lugn och ro,
ha möjlighet att skaffa sig kompensation
för det bortfall på 900 personer
som nedläggning av flygverkstaden där
innebär. Emellertid vill jag också liksom
övriga talare uttrycka den förhoppningen,
att man gör vad man kan för
att finna en ersättning för flygverkstaden.
Hur man skall göra det vet jag
inte, men det bör ju ligga i allas intresse
att Västerås stad får den erforderliga
kompensationen för det bortfall, som
staden drabbas av med anledning av det
beslut som jag förväntar att riksdagen
kommer att fatta i dag.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tänker uppehålla
mig vid en viss detalj inom vårt totalförsvar
men en viktig sådan, nämligen
självskyddsutbildningen. Mitt inlägg föranleds
av herr Werbros motion och delvis
av hans anförande i dag.

Herr Werbro vitsordade betydelsen
av självskyddsutbildningen men vände
sig mot inriktningen och ansåg att denna
utbildning inte meddelas på rätt sätt

120 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1908

Försvarsdebatt

och att den inte når de rätta personerna.
För att visa resultaten av utbildningen
i personligt skydd har herr
Werbro i sin motion valt ut 78 kurser.
Då det emellertid hålls mellan 3 000 och
4 000 kurser om året, kan man verkligen
ifrågasätta om de 78 kurserna är
representativa. Med herr Werbros argumentering
och då han inte angett vilket
system han valt kan man ju nära
nog bevisa vad som helst. Att urvalet
inte är rättvisande framgår av utskottets
utlåtande, t. ex. när det gäller deltagare
inom utrymningsområden. Under
åren 1961/62 till 1966/67 redovisas
593 000 personer, varav 375 000 inom
viktiga utrymningsområden. Jag vill
dessutom påpeka att cirka 100 000 personer
i hela landet årligen får sådan
utbildning. Av dessa bor cirka 35 000 i
storstockholmsområdet, som är vårt
viktigaste utrymningsområde. Resten
befinner sig i stor utsträckning i de utrymningsorter
som civilförsvarsstyrelsen
anser vara viktiga från beredskapssynpunkt
och som anges i styrelsens
anvisningar.

Herr Werbro kritiserar att ett så stort
antal elever i grundskolan ges utbildning
i personligt skydd. Jag kan inte se
att detta är felaktigt i och för sig. Utskottet
anger att det under åren 1964/
65 till 1966/67 rörde sig om cirka 36,5
procent av det totala antalet kursdeltagare.
Anledningen härtill är inte minst
det intresse som skolmyndigheterna visat
när det gäller att ge eleverna denna
information. Ofta tar skolorna själva
initiativet och begär att civilförsvarsförbundet
skall meddela informationen.
Eleverna får härigenom en fullständig
självskyddsutbildning genom att de övriga
två sj älvskyddskurserna, i olycksfallsvård
och brandskydd, ingår i den
obligatoriska undervisningen.

I samband med översynen av grundskolans
läroplan har skolöverstyrelsen
nu tagit upp frågan om att lägga in hela
självskyddsundervisningen inklusive personligt
skydd på skolschemat, och det

är meningen att tillämpningen skall börja
från och med hösten 1969. Herr
Werbro får därmed sina önskemål tillgodosedda
i det avseendet.

Herr Werbro talade om att man inte
i tillräcklig grad når hemmafruarna.
Ja, det kan konstateras att vi möter svårigheter
på det området. Men för att
försöka övervinna det bristande intresset
har förbundet skapat kontakter både
på det centrala och det regionala planet
med våra stora kvinnoorganisationer,
såväl de politiska och fackliga som
de ideella. Förbundet har också lyckats
vinna förståelse härför hos kvinnoorganisationernas
ledning, vilket framgår
av att riksorganisationerna utfärdat
särskilda upprop till sina underorganisationer
att intressera medlemmarna
för att lära sig självskydd. Eftersom
det här talas om hemmafruarna vill jag
framhålla att man inte minst möter förståelse
för självskyddets betydelse hos
Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Kooperativa kvinnogillesförbundet.
Eftersom denna aktion satts i
gång först detta budgetår kan man ännu
inte redovisa resultaten, men vi har
relativt goda förhoppningar om att detta
samarbete mellan Sveriges civilförsvarsförbund
och kvinnornas organisationer
skall leda till ett ökat antal kvinnliga
deltagare i kursverksamheten. Herr
Werbro — som dock är väl medveten
om verksamheten i civilförsvarsförbundets
kvinnoutskott och de regionala
kommittéerna ute i landet — sade att
man förmodligen inte har funnit den
rätta vägen för att nå kvinnorna. Detta
vill jag bestrida. Jag vet egentligen inte
vad man skulle kunna gå för annan väg
— utöver vägen via TV som herr Werbro
förordar och som jag på intet sätt
kan ansluta mig till — för att nå den
breda allmänheten och kvinnorna.

Rekryteringen av deltagare till självskyddskurserna
sker i huvudsaklig utsträckning
i samråd och samarbete med
statliga och kommunala myndigheter,
företag och organisationer av olika slag.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

121

1 de kurserna deltar givetvis både män
och kvinnor.

Tanken att föra ut informationen via
TV är så orealistisk att den knappast
behöver bemötas. Först och främst kan
man givetvis inte påräkna att Sveriges
Radio skulle ha intresse av att ägna
sändningstid åt information av detta
slag annat än i ett beredskapsläge. Dessutom
är vissa delar av undervisningen
i personligt skydd starkt knutna till lokala
förhållanden. Detta gäller speciellt
utrymningsplanerna och skyddsrumsbeståndet
m. m. En kurs i personligt skydd
i exempelvis Västerås skall givetvis informera
om utrymningsplanen för den
staden och om skyddsrumsbeståndet
där.

Man skall också komma ihåg att det
här är fråga om frivillig utbildning.
Den kan inte styras på samma sätt som
om den vore obligatorisk. Självsky ddsutbildningen
bygger på frivillig grund,
och när man mot den bakgrunden ser
på resultatet av verksamheten blir åtminstone
jag imponerad. Sedan utbildningen
startade på statsmakternas initiativ
1961—1962 har fram till den 30
juni 1967 omkring 1 miljon personer
deltagit i självskyddskurser. Inget land
i världen kan redovisa motsvarande siffror
— om man bortser från Sovjetunionen,
där självskyddsutbildningen
dock är obligatorisk. Statsmakterna har
därför enligt min mening anledning att
ge sitt erkännande åt de tre frivilliga
organisationer — Sveriges civilförsvarsförbund,
Svenska röda korset och Svenska
brandförsvarsföreningen — som på
statsmakternas begäran har åtagit sig
den svåra uppgiften att försöka vinna
allmänhetens intresse när det gäller att
skaffa sig kunskaper av det slag det här
är fråga om.

Jag vill inte heller underlåta att framhålla,
att nämnda organisationer gör
vårt totalförsvar sina tjänster till en
mycket rimlig kostnad, endast cirka
kr. 2:00—2:50 per elev och undervisningstimme.
Att detta är möjligt beror

Försvarsdebatt

på att de som svarar för självskyddsundervisningen
alla disponerar över
landsomfattande organisationer, som
når ut till praktiskt taget varje ort i vårt
land.

Herr talman! Jag finner herr Werbros
kritik mot hur utbildningen i självskydd
bedrives helt oberättigad. Det var
väl ungefär samma kritik som han
framförde förra året. Jag instämmer
helt i de sakliga argument som statsutskottet
under punkten 24 i sitt utlåtande
nr 124 har anfört som skäl för
avslag på motionen.

Herr WERBRO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
menade att jag kritiserat den utbildning
som bedrivits i grundskolan. Vad
jag velat framhålla är bara att den utbildningsplan
som är upprättad för detta
ändamål inte är avsedd för personer
i de åldrar som grundskolan omfattar.
Det är därför jag instämmer i utskottets
uppfattning att denna utbildning skall
skötas genom skolöverstyrelsen och ingå
i annan undervisning. Radiakskyddet
skall t. ex. ingå i kemiundervisningen
o. s. v. Jag tror inte att den nuvarande
uppläggningen är lämplig för grundskolans
elever.

Vidare framhölls det att jag hade ett
felaktigt sifferunderlag för mina antaganden
och att de 78 kurser jag studerat
inte skulle utgöra någon grund för
en statistik. Jag har inte heller velat
åberopa någon sådan utan jag har bara
redogjort för det verkliga förhållandet.
Jag har därvid utgått ifrån de 78 kurser
som genomförts i ett län och har
därefter studerat varifrån varje enskild
elev i dessa kommer och var vederbörande
är bosatt. Jag har redovisat att
skoleleverna utgör upp till 80 procent
av elevmaterialet. Denna uppgift är riktig.
Vad fröken Wetterström åsyftar är
grundskoleeleverna, men hon har glömt
bort alla elever som kommer från gymnasier,
fackskolor, yrkesskolor o. s. v.
Min beräkning stämmer säkerligen

122

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

ganska väl. Jag har förhört mig om förhållandena
i stort också i andra län,
och jag har där fått bekräftat att så är
fallet.

Vi vet att det är ett svårt problem att
nå fram till hemmafruarna. Därför har
jag ansett att man bör göra en utredning
som verkligen tränger in i hur
man skall komma till rätta med denna
fråga. Man skulle säkerligen finna
många utvägar för att lösa detta problem
genom en sådan utredning.

Vidare säger fröken Wetterström att
hon över huvud taget inte behöver gå
in på förslaget att sprida information
via TV. Det skulle vara något fullständigt
orealistiskt. Till detta vill jag bara
replikera att TV skulle kunna meddela
åtminstone 90 procent av utbildningen
i självskydd utan att detta behöver inkräkta
på de lokala förhållandena. Hela
utrymningsplanen kommer i fortsättningen
för respektive område att införas
i telefonkatalogen, och detta anser
jag'' vara tillräckligt för att ge den orientering
som erfordras utöver TV:s information.
Jag har dock i dag inte yrkat
bifall till detta förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Werbro säger att
självskyddsutbildningen inte är avsedd
för grundskolans elever. Men om så är
fallet, skulle väl inte statsbidrag utgå
till denna verksamhet. 1 bestämmelserna
framhålls det helt enkelt att .statsbidrag
skall utgå även för elev i skolklass
som är under 16 år.

Jag har vidare inte ifrågasatt riktigheten
av den undersökning herr Werbro
genomfört av 78 kurser. Jag tillåter mig
dock att bestämt vidhålla att 78 kurser
av totalt mellan 3 000 och 4 000 sådana
icke kan ge en allmänt rättvisande bild
av de faktiska förhållandena.

När det slutligen gäller uppslaget att
meddela utbildning genom TV har jag
sagt att detta är orealistiskt och att vissa
delar av undervisningen i personligt

skydd är knuten till lokala förhållanden.
Det är orealistiskt med tanke på att
TV :s programledning, som bekant, absolut
motsätter sig detta. Från detta håll
har man uttalat att det bara kan bli
aktuellt i ett beredskapsläge. Jag finner
det också orealistiskt ur den synpunkten
att en sådan kurs i TV svårligen
skulle kunna fånga intresset hos den
kategori, som herr Werbro i första hand
avser, nämligen hemmafruarna. Jag tror
inte att de skulle bli mer intresserade
av denna utbildning om de kan få den
via TV än de tidigare visat sig vara.
Jag tror alltså, herr talman, absolut inte
att detta är en framkomlig väg.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I ett av de utlåtanden
från statsutskottet som vi nu behandlar,
nämligen nr 124, behandlas under punkten
1 bl. a. förslaget om nedläggning av
flygverkstaden i Västerås. I anslutning
till den proposition som ligger till grund
för utskottets utlåtande har vi i de
likalydande motionerna 1:850 och
II: 1099 tagit upp frågan om avvecklingen
av verkstaden. Flera av de föregående
talarna har redan behandlat saken, och
jag skall självfallet inte upprepa allt vad
som sagts. Men jag kan, herr talman, inte
underlåta att säga ett par ord om denna
viktiga fråga.

Departementschefen uttalar bl. a. att
han biträder verkstadsutredningens förslag
att lägga ned CVV dels med hänsyn
till verkstadens storlek, dels med hänsyn
till att Västerås bedöms vara mindre
känsligt från arbetsmarknadssynpunkt
än Arboga och Malmslätt. Jag kan hålla
med om att Västerås har betydligt större
möjligheter än Arboga att klara nedläggningen
av en verkstad av denna storleksordning,
inen det är inte heller för
Västerås någon lätt uppgift att genomföra
en nedläggning av denna betydande
omfattning. Det rör sig ändå om drygt
900 man som är sysselsatta vid verkstaden.

Nu är det dock i vår motion inte fråga

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

123

om ett val mellan dessa verkstäder. Nej,
vi vill ha anstånd med beslutet om nedläggningen
av verkstaden till dess att
alla utredningar är klara — ty det är de
inte i dag, och då anser vi det vara felaktigt
att fatta beslut om nedläggning.

■lag kan nämna att vi i mars 1968 hade
938 personer arbetslösa i Västerås. 327
sysselsattes i beredskapsarbeten och 528
deltog i omskolningskurser. Detta gör
sammanlagt 1 793 arbetstagare som stod
till arbetsmarknadens förfogande enbart
i Västerås. Även om de senaste siffrorna
visar på en viss förbättring — det rör
sig nu om drygt 1 200 personer — så är
läget mycket allvarligt. Våra stora industrier
har klarat sig ganska bra under
den senaste konjunkturnedgången, men
de har haft och har fortfarande stora
svårigheter att upprätthålla full sysselsättning
för den nuvarande personalen.
Det finns därför all anledning för staten
att inte förvärra sysselsättningsläget.

Självfallet skall vi inte behålla verkstäder
som inte har någon funktion att
fylla, vare sig det beror på att underlaget
för deras produktion har försvunnit
eller på att andra verkstäder kan
göra arbetet billigare och bättre och därför
fått överta verksamheten. Men den
utredning som gjorts har visat att inget
av dessa skäl föreligger i detta fall. Utskottet
skriver också följande: »Även om
vissa skäl kan finnas för motionärernas
uppfattning att ett ställningstagande till
frågan om nedläggande av CVV kan något
anstå i avvaktan på ett fullständigare
utredningsunderlag anser dock utskottet
— — —. Utskottet tillstyrker
därför departementschefens förslag men
förutsätter att fabriksverkets undersökningar
om möjligheten att till CVV förlägga
annan verksamhet starkt forceras.
»

Herr talman! .lag understryker denna
sistnämnda synpunkt genom att yrka bifall
till motionerna 1:850 och 11:1099.

Herr CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! Med all respekt för att

Försvarsdebatt

herr talmannens tålamod är starkt påfrestat
med anledning av en förlängd
talarlista vill jag ändå säga några ord
beträffande statsutskottets utlåtande nr
124. Under dess första punkt behandlas
de centrala flygverkstäderna i Malmslätt
och Västerås. Enligt föreliggande förslag
skall dessa verkstäder inlemmas i försvarets
fabriksverk den 1 juli 1968 och
den centrala flygverkstaden i Västerås
avvecklas.

Förslaget om avveckling av CVV, där
över 900 personer under lång tid haft sin
försörjning, har naturligtvis orsakat
mycket stor oro, framför allt bland de
anställda och deras familjer. Men också
från de lokala arbetsmarknadsmyndigheternas
och de kommunala myndigheternas
sida hyser man stor oro inför de
uppgifter som skall lösas. Friställandet
av en så stor arbetargrupp som det här
är fråga om medför givetvis problem.
Många människor kommer troligen att
bli arbetslösa och känner förvisso fruktan
för sin framtida försörjning och
framför allt för sin trygghet.

Avvecklingen av CVV är ett resultat
av 1966 års verkstadsutredning, som
kommit fram till att denna strukturomvandling
av flygets verkstäder är lämplig.
Departementschefen biträder förslaget
med hänsyn till dels nämnda verkstads
storlek, dels att Västerås bedöms
vara mindre känsligt från arbetsmarknadssynpunkt
än Arboga och Malmslätt.

Vi är väl alla medvetna om att strukturförändringar
som regel är sakligt
grundade och att statens företag i detta
fall inte utgör något undantag. Det gäller
emellertid att vara förutseende i dylika
avgöranden, så att inte berörda
människor onödigtvis kommer i kläm.
Vad som framför allt krävs är att utredningar
bedrivs i tillräcklig omfattning
och inte bara — som i detta fall —
beträffande vad som kan hända i första
ledet. Man bör också framför allt utreda
vad som skall komma i framtiden och
vilka arbetstillfällen man kan erbjuda
dem som blivit friställda.

124

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Vi borde i dag ha fått veta vad som
skall ske med flygets verkstad i Västerås
och vilka utsikter personalen har för
framtiden. Departementschefen bedömer
Västerås såsom varande mindre känsligt
från arbetsmarknadssynpunkt än Arboga
och Malmslätt. Det är dock ingen dualism
mellan dessa orter i det hänseendet.
Departementschefens påstående är
en sanning med viss modifikation. Industrin
— framför allt de stora företagen
— i Västerås är under stark utveckling
genom rationalisering, och den
mänskliga arbetskraften efterfrågas i
allt mindre utsträckning, varför stora
sysselsättningsproblem finns just i Västerås.
En omplacering av de olika grupperna
CVV-personal kommer att ställa
stora krav på samhället och arbetsmarknadsorganisationen.

Utskottet har i en välvillig skrivning
funnit vissa skäl för de uppfattningar
som framföres i motionerna 1:850 och
11:1099; jag har personligen undertecknat
motionen i denna kammare. Herr
Enskog har redan citerat vad utskottet
anfört, men för att inpränta detta ber
jag att också få citera det: »Även om
vissa skäl kan finnas för motionärernas
uppfattning att ett ställningstagande till
frågan om nedläggande av CVV kan något
anstå i avvaktan på ett fullständigare
utredningsunderlag anser dock utskottet
att uppskov med beslut skulle innebära
en för personalen såväl i Västerås som
Malmslätt fortsatt pressande osäkerhet.
Utskottet tillstyrker därför departementschefens
förslag men förutsätter att
fabriksverkets undersökningar om möjligheten
att till CVV förlägga annan
verksamhet starkt forceras. Det är angeläget
att positiva resultat uppnås snarast
så att hänsyn därtill kan tas vid personalfrågornas
lösning.»

Det är naturligtvis en välvillig skrivning,
men den enda uppmuntran personalen
på CVV egentligen får är tre
rader om utskottets förhoppningar att
försvarets fabriksverk skall möjliggöra
en lösning av problemet. Detta har na -

turligtvis den allra största betydelse —
vi knyter väl alla förhoppningar till att
fabriksverket skall kunna gripa in i dessa
betydelsefulla frågor — men från försvarets
fabriksverk har inte något meddelande
lämnats, som kan stilla oron hos
den personal som hotas av friställning.
Enligt utskottets skrivning skulle ett beslut
redan nu om avveckling av CVV befria
de anställda från en »fortsatt pressande
osäkerhet». Jag måste framhålla
att osäkerheten för personalen i Västerås
ingalunda dämpas genom dagens
beslut utan snarare tvärtom, ty därmed
är CVV:s öde avgjort.

Då det inte från något håll, vare sig
från utskottet eller från några myndigheter,
kan lämnas besked om vad
som skall ske med verkstadsföretaget
och personalen i Västerås borde förslaget
i motionerna 1:850 och 11:1099 bifallas.
Dessa motioner syftar till att uppdraga
åt 1966 års verkstadsutredning att
med beaktande av vad i motionerna anförts
komplettera föreliggande utredningsförslag
med en undersökning av
verksamheten vid AB Teleunderhåll i
syfte att skapa underlag för förslag till
1969 års riksdag rörande hela den centrala
tele-och flygunderhållsorganisationens
framtida utformning. .Tåg ber, herr
talman, att få yrka bifall till dessa motioner.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! I det beslut som riksdagen
i dag inbjuds att fatta beträffande
vårt framtida försvar ingår bland de
frågor, som under den senare delen av
debatten har tilldragit sig ökad uppmärksamhet,
frågan om försvarets verkstadsresurser.

Personligen har jag ingen anledning
att beklaga — och jag tror ingen annan
heller i denna kammare har det — att
denna samordning kommer till stånd, då
den grundar sig på en utveckling, vilken
för övrigt också visat sig inom industrin
och som i hög grad är betingad av en
ökad effektivisering och teknisk fulländ -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

125

ning av verksamheten. Jag vill emellertid
säga några ord bär, inte minst i anslutning
till en del synpunkter som herr
Göransson tidigare i debatten har framfört
rörande denna sak och som jag förmodar
också speglar venkstadsutredningens
syn på spörsmålet något framöver.
Låt mig, innan jag går in på denna
fråga, säga att jag förutsätter att styrningen
av dessa olika verksamhetsgrenar
i syfte att uppnå ökad effektivitet
och smidighet i förvaltningen också
kommer att medverka till ökad trygghet
för de anställda inom dessa verksamhetsområden.

De verkstäder som debatten rör sig
om har betydande teknisk och personell
kapacitet. Stora yrkeskunskaper är
samlade hos såväl ledning som anställda.
Jag förutsätter att möjligheterna för
dessa verkstäder att hävda sig i konkurrensen
med civil produktion är betydande.

Självfallet förstår jag den oro som
uppstått, särskilt i Västerås. Eftersom
jag är bosatt i Linköping och alltså har
tagit del av de överväganden som såväl
verkstadsutredningen som sedermera
Kungl. Maj:t och utskottet har haft att
ta ställning till, är det givet att jag har
konfronterats med dessa spörsmål vid
flera tillfällen.

Jag hoppas att jag inte missförstod
herr Göransson — jag skall inte försöka
citera honom ordagrant — när jag uppfattade
hans yttrande ungefär på det
sättet, att verkstadsutredningen har bedömts
vara alltför optimistisk i fråga om
underhållsbehovet för framtiden. Detta
skulle då i sin tur kunna leda till ytterligare
nedskärningar framdeles när det
gäller underhållet. I och för sig är en
sådan utveckling inte att beklaga. Vad
som är angeläget att se till är emellertid
att åtgärder vidtas i god tid, till undvikande
av kraftiga kastningar med ökad
otrygghet för de anställda som följd.

Herr Göransson sade också att personalen
inte bör hysa alltför stora förhoppningar
beträffande möjligheterna

Försvarsdebatt

att skapa ersättningssysselsättning för
det vikande underlag för arbete som
rationaliseringen och den bättre materielen
kommer att resultera i. På den
punkten måste jag säga att jag inte riktigt
anser att hans åsikt sammanfaller
med vad som har framhållits i statsutskottets
utlåtande nr 124 och som här,
senast av herr Carlsson i Västerås, har
citerats. Utskottet anför att fabriksverket
skall som en prioriterad uppgift ta
sig an frågan om att till CVV förlägga
annan verksamhet. Denna uppfattning
understryks genom förslaget att utredningen
bör starkt forceras. Jag vill
i likhet med herr Carlsson i Västerås
ansluta mig till vad utskottet anfört på
denna punkt. Jag utgår från att detta
inte är en deklaration allenast, utan också
kommer att följas upp i form av praktiska
åtgärder.

Jag vill tillägga, herr talman, att den
aktiviteten bör gälla inte bara huvudverkstaden
i Västerås utan också de
verkstäder som skall kvarstå inom ramen
för underhållstjänsten, d. v. s. verkstäderna
i Arboga och Malmslätt.

Jag tror att det är synnerligen angeläget
att en sådan aktivitet kommer till
stånd för att, som jag tidigare sade, förebygga
de risker för kastningar i verksamheten
som eljest så lätt uppstår. Möjligheterna
härtill bör enligt min mening
vara betydande med hänsyn till den smidiga
organisation som dessa verkstäder
nu kommer in under jämfört med vad
som tidigare har varit fallet.

Jag vill alltså, herr talman, understryka
vad statsutskottet har sagt på
denna punkt, och jag skulle vara glad
om herr Göransson kanske något ville
nyansera sin tidigare framställning.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Västerås
har ställt en del frågor och gjort
en del påståenden. Även herr Henrikson
har ställt en del frågor. Jag skulle gärna
vilja besvara dessa.

För att börja med herr Henrikson vill

126 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

jag säga att om han uppfattade mig på
så sätt att jag själv inte tror på att det
skall lyckas att få några nya arbetsuppgifter
förlagda till Västerås, så är detta
fel. Jag har i så fall uttryckt mig dåligt
och beklagar detta. Jag försökte säga
att det i dag pågår förhandlingar om
arbete som kan förläggas till Västerås.

Emellertid vill jag påpeka att verkstaden
inte tillhör försvarets fabriksverk
förrän 1 juli, och vidare skall avvecklingen
inte börja förrän hösten 1969.
Av dessa skäl kan man ännu inte släppa
ut vad det är för verksamhet som kan
förläggas dit. Även om beslut ännu inte
har fattats om nedläggning av verkstaden
i Västerås som underhållsverkstad,
har man redan genom undersökningar
och förhandlingar vidtagit åtgärder för
att kunna få en annan verksamhet förlagd
dit.

Jag vill också räkna upp allt vi har
gjort och allt vi har försökt förebygga
för att staten skall kunna vara den goda
arbetsgivaren även när det är fråga om
avveckling. Vi har föreslagit att verksamheten
avvecklas under en treårsperiod,
att vi ett år före avvecklingen fattar
beslut därom, att åt den personal som
är villig att följa med till Arboga och
Malmslätt skall ges möjlighet härtill och
att försvarets fabriksverk dessutom får
i uppdrag att under forcering undersöka
möjligheterna att förlägga annan verksamhet
till Västerås.

Varför har vi gjort detta? Jo, främst
på grund av det arbetsgivaransvar som
staten i högre grad än privatindustrin
har. Vad skall försvarets fabriksverk
med verkstaden till, om det inte finns
något intresse för att bibehålla verksamheten
i Västerås? FFV skulle helt
enkelt kunna säga: Detta är flygförvaltningens
verkstad och vi vill inte ha den,
eftersom den snart måste läggas ned.
Men så har försvarets fabriksverk inte
resonerat. Tvärtom har det sagts: Vi är
beredda att överta ansvaret för denna
verkstad som flygförvaltningen i dag har
och som man vill lägga ned.

Vad kan vi mer göra än att lägga ansvaret
för verkstaden på en annan huvudman
som har helt andra och större
möjligheter att söka efter arbeten?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill gärna mot slutet
av denna debatt upprepa vad jag redan
tidigare flera gånger har påpekat — det
blir kanske sista gången jag gör det:
Med rustningar löser man inte några
problem, men man kan med rustningar
köpa tid. Den tiden måste användas till
att undanröja orsakerna till kriget. Dessa
ligger, som var och en vet, i den
mänskliga naturen — de ligger hos var
och en av oss i vår stridslystnad, grälsjuka
etc. Somliga tror att det inte går
att ändra på den mänskliga naturen,
men det gör det — och det vill jag särskilt
understryka. Ingen kan rädda sig
bakom antagandet att det inte går att
ändra på sig själv.

Detta är mitt bidrag till debatten. Jag
har inte några yrkanden utöver dem
som redan är ställda, och jag skall rösta
i enlighet med vad jag nu har sagt.

Härmed var överläggningen slutad;
och företogs med hänsyn till därunder
framställda yrkanden vad statsutskottet
i utlåtandena nr 121, 122 och 124 hemställt
till avgörande punktvis och i förekommande
fall momentvis, medan utskottets
hemställan i utlåtandet nr 123
ställdes under proposition i ett sammanhang.

Statsutskottets utlåtande nr 121

Punkten 1

Reglering av prisstegring under begränsade
anslag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 6, punkt Öl, s. 152—156 i utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1968) föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

127

som föreslagits i statsrådsprotokollet om
ändrad metod för prisreglering av vissa
beställningsto emyndiganden, dels till
Reglering av prisstegringar under begränsade
anslag för budgetåret 1968/69
anvisa ett anslag av 200 000 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 521 av
herr Holmberg m. fl. och II: 650 av herr
Bohman in. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Reglering av prisstegringar under
begränsade anslag för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 125 000 000
kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
som föreslagits i statsrådsprotokollet om
ändrad metod för prisreglering av vissa
beställningsbemyndiganden,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 521 och II: 650, såvitt nu
var i fråga, till Reglering av prisstegringar
under begränsade anslag för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
ijärde huvudtiteln anvisa ett anslag av
200 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Wallmark, Turesson och
Petersson (samtliga h), som ansett att
utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 521 och II: 650, såvitt nu
var i fråga, till Reglering av prisstegringar
under begränsade anslag för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag av
125 000 000 kr.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr tabnannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Försvarsdebatt

besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 121,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 32 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Täckning av beräknade merkostnader under
förslagsanslag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 6, punkt O 2, s. 156) föreslagit
riksdagen att till Täckning av beräknade
merkostnader under förslagsanslag
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
anslag av 155 000 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:521
av herr Holmberg m.fl. och 11:650 av
herr Bohman m. fl. hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Täckning av beräknade
merkostnader under förslagsanslag för
budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av
75 000 000 kr.

128

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 521 och II: 650, såvitt nu
var i fråga, till Täckning av beräknade
merkostnader under förslagsanslag för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 155 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Wallmark, Turesson och
Petersson (samtliga h), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 521 och II: 650, såvitt nu
var i fråga, till Täckning av beräknade
merkostnader under förslagsanslag för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
fjärde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 75 000 000 kr.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
i utskottets utlåtande nr 121, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Virgin m. fl.

avgavs 168 ja och 32 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 122

Punkten 1

Säkerhetspolitik och försvarsutgifter

I propositionen nr 110 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 8 mars 1968 föreslagit riksdagen
att godkänna de riktlinjer för det militära
försvarets och civilförsvarets verksamhet
under budgetåren 1968/69—
1971/72 m. m. som angetts i nämnda
statsrådsprotokoll.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 5T8
av herrar Bengtson och Dahlén och
II: 664 av herr Wedén m. fl, vari hemställts
dels att riksdagen måtte godkänna
huvudlinjerna för vårt lands säkerhetspolitik
sådana de funnes angivna i
motionerna, dels att riksdagen beträffande
det militära försvarets inriktning,
organisation, planering och anskaffningsverksamhet
för de närmast följande
budgetåren beslutade i enlighet
med i motionerna framlagda förslag,

dels de likalydande motionerna I: 521
av herr Holmberg m.fl. och II: 650 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, dels att basbeloppet
för det militära försvaret uppräknades
med 210 milj. kr., dels att riksdagen
måtte besluta att reservationsmedel från
tidigare anslag finge förbrukas enligt
de grunder som angåves i 1963 års försvarsbeslut,
dels att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj :t i sitt förslag avseende långtidsinriktning
av försvaret måtte ha
som riktmärke att åstadkomma samma
försvarseffekt som enligt utredning ÖB

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

129

Försvarsdebatt

67 kurade uppnås i alternativ C och att
Kungl. Maj :t måtte utse representanter
för de demokratiska partierna att i samråd
med militär expertis undersöka i
vilken män nu hemligt utredningsmaterial
utan risk för rikets säkerhet kunde
offentliggöras,

dels de likalydande motionerna I: 856
av herr Holmberg m. fl. och II: 1109 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
godkänna i motionerna angivna förslag
till ramberäkning m. in. för budgetåren
1968/69—1971/72 och i övrigt godkänna

de avbeställnimg och industriell omdisponering
för civil nyttoproduktion,
dels motionen II: 1110 av herr Jansson
in. fl., vari hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
med bifall till i motionen II: 656 ställt
yrkande om tillsättandet av en ny försvarsutrednirag
avslå de i propositionen
nr 110 anförda riktlinjerna för den
framtida utformningen av det militära
försvaret samt att minska den av Kungl.
Maj :t begärda utgiftsramen för nästa
budgetår med 500 000 000 kr. till
4 701 945 000 kr.

Kungl Maj:ts förslag,

dels de likalydande motionerna I: 857
av herr andre vice talmannen Ivar Johansson
och herr Nyman och 11:1111
av herr Stähl m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att komplettera andra stycket i
målsättningen för krigsmakten med orden
»Bevakning och försvar mot mindre
företag skall kunna organiseras inom
landet i dess helhet» samt i övrigt godkänna
vad i motionerna anförts angående
riktlinjerna för det militära försvarets
och civilförsvarets verksamhet
under budgetåren 1968/69—1971/72,
dels motionen 11:656 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
beslutade att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om a) tillsättande av en
ny försvarsutredning sammansatt av
samtliga i riksdagen representerade partier
och av representanter för de viktigaste
folkrörelserna samt med deltagande
av civil och militär expertis, med
uppgift att utreda och framlägga förslag
till ny försvarsordning i enlighet med
riktlinjer som anförts i motionen, b) att
den nya försvarsutredningen anmodades
slutföra sitt arbete och framlägga
förslag inom en tidrymd av två år samt
c) att under denna tid militäranslagen
successivt nedskures så att de vid periodens
slut begränsades till underhåll av
nuvarande försvarsorganisation och att
i princip inga nyinvesteringar gjordes
såvida icke bindande avtal omöjliggjor5
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. avslå motionen 11:656,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
den 8 mars 1968 och i motionerna I: 518
och 11:664 anförts om huvudlinjerna
för säkerhetspolitiken,

3. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 521 och
II: 650 samt I: 857 och II: 1111, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet den 8
mars 1968 anförts om målsättningen för
det militära försvaret,

4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 518
och II: 664, såvitt nu var i fråga, besluta
att försvarsbeslutet inriktades på en fyraår
speriod,

5. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 518 och
11:664, 1:521 och 11:650, 1:856 och
II: 1109, 1:857 och II: 1111 samt II: 1110,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollen den 3 januari och
den 8 mars 1968 i övrigt anfört om riktlinjerna
för det militära försvaret under
budgetåren 1968/69—1971/72 m. in., vilket
innebure bl. a. att den ekonomiska
ramen för det militära försvaret för
nämnda budgetår bestämdes till 19 512
milj. kr. enligt prisläget maj 1967 samt
att i detta belopp inginge återtagning av
tidigare reservationer å 242 milj. kr.,

6. godkänna vad departementschefen
27

130

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

i statsrådsprotokollet den 8 mars 1968
anfört om riktlinjer för civilförsvarets
verksamhet under budgetåren 1968/69—
1971/72,

7. i anledning av motionerna I: 521
och 11:650 ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört oun offentliggörande
av hemligt utredningsmaterial.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet ansluter sig liksom departementschefen
till detta betraktelsesätt
och delar i övrigt försvarsutredningens
bedömanden av de säkerhets- och militärpolitiska
problemen. Dessa sammanfaller
i allt väsentligt med dem som utvecklats
i motionerna I: 518 och II: 664.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande säkerhetspolitiken

a) av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp) och Antonsson (ep), som
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»De av departementschefen gjorda säkerhetspolitiska
analyserna anser utskottet
sig i huvudsak kunna godtaga.
Desamma sammanfaller i allt väsentligt
med dem som utvecklats i de i början
av året väckta motionerna I: 518 och
II: 664. Utskottet vill dook framhålla,
att vår säkerhetspolitiska situation kräver
en klarare uttryckt strävan att bibehålla
vårt försvars styrka gentemot omvärlden.
Detta kan åstadkommas genom
en något högre medelstilldelning än den
av departementschefen föreslagna och
genom en i motsvarande grad högre planeringsnivå.
»;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Waltmark,
Turesson och Petersson (samtliga
h), som ansett att ovan intagna stycke i
utskottets yttrande bort ha följande lydelse
:

»De av departementschefen gjorda säkerhetspolitiska
analyserna anser utskottet
sig i huvudsak kunna godtaga.

Utskottet vill dock framhålla att enligt
utskottets mening dessa analyser liksom
händelseutvecklingen i världen sedan
desamma gjordes kraftigt understryker
vikten av att landets försvarsförmåga
inte tillätes sjunka vare sig på kort eller
längre sikt.»;

2) beträffande målsättningen för det
militära försvaret av herrar Virgin, Kaijser,
Wallmark, Turesson och Petersson
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:857 och 11:1111 samt med bifall till
motionerna I: 521 och II: 650, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, hemställa
att Kungl. Maj :t läte utforma förslag till
ny målsättning för det militära försvaret
att underställas 1968 års höstriksdag; 3)

beträffande riktlinjerna i övrigt för
det militära försvaret

a) av herrar Ivar Johansson (ep),
Nyman (fp), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), som ansett att utskottet under 5.
bort hemställa

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:521 och 11:650 samt 1:856 och
II: 1109, med avslag å motionen II: 1110
och med bifall till motionerna I: 518 och
II: 664 samt 1:857 och II: 1111, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts om riktlinjerna
för det militära försvaret under
budgetåren 1968/69—1971/72 m. m., vilket
innebure bl. a. att den ekonomiska
ramen för det militära försvaret för
nämnda budgetår bestämdes till 20 110
milj. kr. enligt prisläget maj 1967 samt
att i detta belopp inginge återtagning av
tidigare reservationer å 290 milj. kr.;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Petersson (samtliga
h), som ansett att utskottet under 5.
bort hemställa

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

131

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:518 och 11:664 samt 1:857 och
II: 1111, med avslag å motionen II: 1110
och med bifall till motionerna 1: 521 och
11:650 samt 1:856 och 11:1109, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört
om riktlinjerna för det militära försvaret
under budgetåren 1968/69—1971/72
m. m., vilket innebure bl. a. att den ekonomiska
ramen för det militära försvaret
för nämnda budgetår bestämdes till
21 510 milj. kr. enligt prisläget maj 1967
och att reservationer från tidigare anslag
finge förbrukas enligt de grunder,
som angavs i 1963 års försvarsbeslut.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Virgin (h), Ivar Johansson (ep),
Kaijser (h), Nyman (fp), Wallmark (h),
Thorsten Larsson (ep), Dahlén (fp),
Slähl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep) och
Petersson (h).

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 656;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen A1 a) av herr
Ivar Johansson m. fl.; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i
reservationen Al b) av herr Virgin
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Petersson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av

Försvarsdebatt

vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Petersson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 1) mom. 2) i statsutskottets
utlåtande nr 122 antager utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
A 1 a) av herr Ivar Johansson m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
A 1 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 65 ja och 39 nej, varjämte 98 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 122,
röstar

Ja;

132

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
Al a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 67 nej,
varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen A 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
inom. 3) i utskottets utlåtande nr 122,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A 2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 35 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen A 3 a) av
herr Ivar Johansson in. fl.; 3:o) bifall
till reservationen A 3 b) av herr Virgin
in. fl.; samt 4:o) bifall till motionen
II: 1110 i motsvarande del; och fannherr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Petersson votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition i den
förberedande voteringen antagits den
under 3:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 1) mom. 5) i statsutskottets
utlåtande nr 122 antager reservationen
A 3 a) av herr Ivar Johansson m. fl.,
röstar

Ja;

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 133

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen A 3 b) av herr Virgin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 66 ja och 38 nej, varjämte 99
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 122
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A 3 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Försvarsdebatt

des. Därvid avgavs 105 ja och 66 nej,
varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ramberäkning m. m. för budgetåret 1968/69

I propositionen nr 1 (bilaga 6) hade
Kungl. Maj :t dels berett riksdagen tillfälle
att yttra sig med anledning av vad
som anförts om ramar för det militära
försvaret och civilförsvaret m. in., dels
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1968/69 medge att, om värnpliktiga av
bcredskapsskäl inkallades till krigsförbandsövning
eller beredskapsövning eller
av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: Övningar m. m., Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. m., Underhåll av fartyg m. in., Flygvapnet:
Övningar m. m. samt Drift och
underhåll av flygmateriel m. m., finge
överskridas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
dels föreslagit riksdagen att
medge att det för budgetåret 1962/63 anvisade
reservationsanslaget Utredningar
rörande förflyttning av vissa förhand
från Järvafältet m. m. finge disponeras
även under budgetåret 1968/69.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 110 (s. 88—99) föreslagit riksdagen
att dels godkänna förslagen rörande
ramberäkning om. m., dels medge
att det för budgetåret 1963/64 under
fjärde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
Materiel för en svensk beredskapsstyrka
för FN-tjänst finge disponeras
även under budgetåret 1968/69.

134 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag godkänna departementschefens
förslag till ramberäkning
för det militära försvaret,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag

a) godkänna departementschefens förslag
till ramberäkning för civilförsvaret,

b) för budgetåret 1968/69 medge att,
om värnpliktiga av beredskapsskäl inkallades
till krigsförbandsövning eller
beredslcapsövning eller av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtas,
följande under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: Övningar
m. m., Underhåll av tygmat eri cd
m. m., Marinen: övningar m. m., Underhåll
av fartyg m. in., Flygvapnet: Övningar
m. m. samt Drift och underhåll
av flygmateriel m. in., finge överskridas
enligt Kungl. Maj :ts bestämmande,

c) medge att det för budgetåret 1962/

63 anvisade reservationsanslaget Utredningar
rörande förflyttning av vissa förband
från Järvafältet m. m. finge disponeras
även under budgetåret 1968/69,

d) medge att det för budgetåret 1963/

64 under fjärde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
Materiel för en
svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst
finge disponeras även under budgetåret
1968/69.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp) och Antonsson (ep), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag godkänna reservanternas
förslag till ramberäkning
m. in. för det militära försvaret;

2) av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Petersson (samtliga

h), som ansett att utskottet under 1.
bort hemställa

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag godkänna dessa
reservanters förslag till ramberäkning
m. m. för det militära försvaret.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen Bl) av
herr Ivar Johansson m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen B 2) av herr Virgin
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Petersson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Petersson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 3) mom. 1) i statsutskottets
utlåtande nr 122 antager reservationen
B 1) av herr Ivar Johansson
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen B 2) av herr Virgin m. fl.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

135

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 70 ja och 37 nej, varjämte 94 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 122,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B 1) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 70 nej,
varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anskaffning av tygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t, som i propositionen nr 1
(bilaga 6) beräknat medel dels för detta
ändamål, dels för Järnvägskrigsbroma -

Försvarsdebatt

teriel, hade i propositionen nr 110
(punkt B 27, s. 104—105) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge att beställningar av tygmateriel
m. m. finge läggas ut inom en
kostnadsram av 565 000 000 kr., dels till
Anskaffning av tygmateriel m. in. för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 493 058 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 856
av herr Holmberg m. fl. och II: 1109
av herr Bohman m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1968/69 anvisa
reservationsanslag för Anskaffning
av tygmateriel m. m. med 658 058 000
kr. och att anmoda Kungl. Maj :t att sedan
bemyndigandebehovet framräknats
göra framställning till riksdagen om erforderliga
bemyndiganden,

dels de likalydande motionerna I: 857
av herr andre vice talmannen Ivar Johansson
och herr Nyman samt II: till
av herr Ståhl m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 506 558 000
kr.,

dels motionen II: 1110 av herr Jansson
in. fl., såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 856 och II: 1109, I: 857
och II: 1111 samt II: 1110, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av tygmateriel m. m.
finge läggas ut inom en kostnadsram av
565 000 000 kr.,

b) till Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 493 058 000 kr.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep),

136 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Dahlén (fp),Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp) och Antonsson (ep), som
under förutsättning av bifall till reservationen
B 1) ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 856 och II: 1109, med avslag å motionen
II: 1110 samt med bifall till motionerna
1:857 och 11:1111, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
att beställningar av tygmateriel m. m.
finge läggas ut inom en kostnadsram av
565 000 000 kr. och med belopp därutöver
i enlighet med reservanternas förslag,

b) till Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 506 558 000 kr.;

2) av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Petersson (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationen B 2) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 857 och II: 1111, med avslag å motionen
II: 1110 samt med bifall till motionerna
I: 856 och II: 1109, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att sedan bemyndigandebehovet
framräknats förslag förelädes 1968 års
riksdag om erforderligt bemyndigande
för utläggande av beställningar av tygmateriel
m. in.,

b) till Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 658 058 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Anskaffning av fartygsmateriel m. m

Kungl. Maj :t som i propositionen nr 1
(bilaga 6) beräknat medel för ändamålet
hade i propositionen nr 110
(punkt C 23, s. 106—109) föreslagit

riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge att beställningar av fartygsmateriel
m. m. finge läggas ut inom
en kostnadsram av 265 000 000 kr., dels
till Anskaffning av fartygsmateriel m. in.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 245 550 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 856
av herr Holmberg in. fl. och II: 1109
av herr Bohman in. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1968/69 anvisa
reservationsanslag för Anskaffning
av fartygsmateriel in. m. med 310 550 000
kr. och att anmoda Kungl. Maj:t att sedan
bemyndigandebehovet framräknats
göra framställning till riksdagen om erforderliga
bemyndiganden,

dels de likalydande motionerna I: 857
av herr andre vice talmannen Ivar Johansson
och herr Nyman samt II: till
av herr Ståhl m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till Anskaffning av fartygsmateriel
m. in. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
262 550 000 kr.,

dels motionen II: 1105 av herr Ståhl,
vari hemställts att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge att nya
beställningar av fartygsmateriel m. m.
under budgetåret 1968/69 finge läggas
ut inom eu kostnadsram av 520 000 000
kr. för att bl. a. medge beställning av
tunga och lätta helikoptrar och tolv
torpedbåtar,

dels motionen 11:1110 av herr Jansson
m. fl., såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall til]
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 856 och II: 1109, I: 857
och II: 1111 samt II: 1110, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom
motionen II: 1105

a) bemyndiga. Kungl. Maj:t att medge
att beställningar av fartygsmateriel

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

137

in. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 265 000 000 kr.,

b) till Anskaffning av fartygsmateriel
m. in. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 245 550 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thor sten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), som under förutsättning av bifall
till reservationen B 1) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungi. Maj:ts förslag och motionerna
1: 856 och II: 1109 samt II: 1105, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, med avslag å motionen II: 1110
samt med bifall till motionerna 1:857
och 11:1111, sistnämnda tre motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av fartygsmateriel
m. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 265 000 000 kr. och med belopp
därutöver i enlighet med reservanternas
förslag,

b) till Anskaffning av fartygsmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 262 550 000 kr.;

2) av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Petersson (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationen B 2) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 857 och II: 1111 samt II: 1105, förstnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, med avslag å motionen II: 1110
samt med bifall till motionerna 1:856
och II: 1109, sistnämnda tre motioner
såvitt nu var i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att sedan bemyndigandebehovet
framräknats förslag förelädes 1968 års
riksdag om erforderligt bemyndigande
för utläggande av beställningar av fartygsmateriel
m. m.,

5*—Andra kammarens protokoll 19C>8.

Försvarsdebatt

b) till Anskaffning av fartygsmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 310 550 000 kr.;

3) av herr Ståhl (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Anskaffning av flygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t som i propositionen nr 1
(bilaga 6) beräknat medel för ändamålet
hade i propositionen nr 110
(punkt D 23, s. 110—111) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge att beställningar av
flygmateriel m. m. finge läggas ut inom
eu kostnadsram av 830 000 000 kr., dels
till Anskaffning av flygmateriel m. m.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 1 080 445 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 852
av herr Blom och II: 1112 av herr
Werbro m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 856
av herr Holmberg m. fl. och II: 1109
av herr Bohman m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1968/69
anvisa reservationsanslag för Anskaffning
av flygmateriel m. m. med
1 310 445 000 kr. och att anmoda Kungl.
Maj:t att sedan bemyndigandebehovet
framräknats göra framställning till
riksdagen om erforderliga bemyndiganden,

dels de likalydande motionerna I: 857
av herr andre vice talmannen Ivar Johansson
och herr Nyman samt II: till
av herr Ståhl m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att till anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
1 089 445 000 kr.,

dels motionen 11:1110 av herr Jansson
m. fl., såvitt nu var i fråga.

Nr 27

138 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 856 och II: 1109, I: 857
och II: 1111 samt II: 1110, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom
motionerna I: 852 och II: 1112

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av flygmateriel
m. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 830 000 000 kr.,

b) till Anskaffning av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 1 080 445 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), som under förutsättning av bifall
till reservationen Bl) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 856 och II: 1109, såvitt nu var i fråga,
med avslag å motionerna I: 852 och
II: 1112 samt II: 1110 ävensom med bifall
till motionerna I: 857 och II: 1111,
sistnämnda tre motioner såvitt nu var i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
att beställningar av flygmateriel
m. m. finge läggas ut inom en kostnadsram
av 830 000 000 kr. och med
belopp därutöver i enlighet med reservanternas
förslag,

b) till Anskaffning av flygmateriel
in. in. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 1 089 445 000 kr.;

2) av herrar Virgin, Kaijser, Wallmark,
Turesson och Petersson (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationen B 2) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 857 och II: 1111, såvitt nu var i fråga,
med avslag å motionerna I: 852 och
II: 1112 samt II: 1110 ävensom med bi -

fall till motionerna I: 856 och II: 1109,
sistnämnda tre motioner såvitt nu var
i fråga,

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att sedan bemyndigandebeloppet
framräknats förslag förelädes 1968 års
riksdag om erforderligt bemyndigande
för utläggande av beställningar av flygmateriel
m. in.,

b) till Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 1 310 445 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 123

I de likalydande motionerna 1:565
av herr Holmberg m. fl. och II: 699 av
herr Bohman m. fl. hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts att riksdagen måtte

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen för
utläggande av sysselsättningsfrämjande
materielbeställningar för försvarets räkning
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
anslag av 100 000 000 kr.,

b) besluta att av anslaget till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. ett ytterligare
belopp av högst 150 000 000 kr.
skulle användas för materielbeställningar
för försvarets räkning.

Motionerna 1:565 och 11:699 i
övrigt hade avslagits av riksdagen i enlighet
med förslag i utskottets utlåtande
nr 63.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:565 och 11:699 såvitt de ej behandlats
i utskottets utlåtande nr 63.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Wallmark, Turesson och
Petersson (samtliga h), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till mo -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 139

tionerna I: 565 och II: 699 såvitt de ej
behandlats i utskottets utlåtande nr 63

a) till Sysselsättningsfrämjande materielbeställningar
för försvarets räkning
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 100 000 000 kr.,

b) ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört om användning för
försvarets räkning av högst 150 000 000
kr. från det för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
upptagna reservationsanslaget till Allmänna
beredskapsarbeten m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 34 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Försvarsdebatt

Statsutskottets utlåtande nr 124

Punkten 1

Samordning av försvarets verkstadsresurser

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 8 mars 1968 föreslagit riksdagen
(s. 3—16) att dels besluta att de
centrala flygverkstäderna i Malmslätt
och Västerås skulle inlemmas i försvarets
fabriksverk den 1 juli 1968, dels
godkänna att den centrala flygverkstaden
i Västerås avvecklades, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna ramavtal
för underhållsarbeten vid försvarets
fabriksverk.

I de likalydande motionerna 1:850
av herr Nyman m. fl. och II: 1099 av
herr Wennerfors m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj :ts förslag såvitt
avsåge avveckling av den centrala flygverkstaden
i Västerås,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte uppdra åt
1966 års verkstadsutredning att med
beaktande av vad i motionerna anförts
komplettera föreliggande utredningsmaterial
med en undersökning av verksamheten
vid AB Teleunderhåll i syfte
att skapa underlag för förslag till 1969
års riksdag rörande hela den centrala
tele- och flygunderhållsorganisationens
framtida utformning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte besluta att de
centrala flygverkstäderna i Malmslätt
och Västerås skulle inlemmas i försvarets
fabriksverk den 1 juli 1968,

2. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 850
och II: 1099, såvitt nu var i fråga, godkänna
att den centrala flygverkstaden
i Västerås avvecklades och ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet i övrigt
anfört,

b) avslå motionerna I: 850 och

140 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

11:1099 i vad de avsåge uppdrag åt
1966 års verkstadsutredning att undersöka
verksamheten vid AB Teleunderliåll,

3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna ramavtal för
underhållsarbeten vid försvarets fabriksverk.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Nyman (fp).

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:850
och 11:1099; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Wennerfors
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
I: 850 och II: 1099.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 32 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6‘

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

Kungl. Maj:t, som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ändamålet,
hade (punkt B 4, s. 47) föreslagit
riksdagen att till Armén: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
118 400 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 499
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
och II: 565 av herr Johansson i
Växjö m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t föranstalta om utredning
angående införande av fria resor för
värnpliktiga;

dels de likalydande motionerna I: 854
av herrar Nyman och Fälldin och
II: 1107 av herrar Eliasson i Sundborn
och Nihlfors, vari hemställts att riksdagen
beslutade

1. att gällande bestämmelser i värnpliktsavlöningskungörelsen
ändrades så

att penningbidraget till de värnpliktiga
höjdes med en krona för dag fr. o. m.
den 1 januari 1969,

att utbildningspremierna till värnpliktiga,
som befälsutbildades, höjdes på
sätt som framginge av motionerna, och

att antalet fria ledighetsresor till hemorten
för de värnpliktiga fördubblades
fr. o. in. den 1 juli 1968 i förhållande
till det nuvarande, samt

2. att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning

dels angående indexreglering av de
värnpliktigas penningbidrag och premie
samt vissa sociala förmåner såsom t. ex.
familjepenningen,

dels angående frågan om utökat antal
fria resor m. m. samt reserabattförmåner; -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

141

dels de likalydande motionerna I: 855
av herrar Nyman och Fälldin och
11: 1108 av herrar Eliasson i Sundborn
och Nihlfors, vari hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till Armén:
Avlöningar m. m. till värnpliktiga
anslå ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 9 400 000 kr. förhöjt förslagsanslag
av 127 800 000 kr.;

dels motionen II: 564 av herr Jansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om sådan ändring av de värnpliktigas
ekonomiska och sociala förmåner att

dagpenningen för värnpliktig höjdes
till åtta kronor och att dessutom
två kronor per dag avsattes till utryckningspremie,
samt

att antalet fria resor fördubblades och
att möjligheten till viss bilersättning
prövades, dock så att utnyttjandet av
allmänna trafikmedel gynnades.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 854 och II: 1107 i vad de avsåge
höjda penningbidrag och höjda
utbildningspremier samt motionen II:
564 i vad den avsåge höjda penningbidrag,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 564 i vad den avsåge höjning av
utryckningspremien,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 854 och II: 1107 samt II: 564 i vad
de avsåge fördubbling av antalet fria
ledigbetsresor till hemorten för de
värnpliktiga,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 854 och II: 1107 i vad de avsåge
utredning angående indexreglering
av de värnpliktigas penningbidrag
och premier samt vissa sociala förmåner,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 499 och II: 565, I: 854 och
II: 1107 samt II: 564, de tre sistnämnda
i vad de avsåge utredning om införande
av vissa reseförmåner för de värnpliktiga,

Försvarsdebatt

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt
nu var i fråga, till Armén: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 118 400 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande penningbidrag, utbildningspremier
och utryckningspremier
av herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 564 och med bifall till motionerna
I: 854 och II: 1107, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
om höjda penningbidrag fr. o. m. 1 januari
1969 och höjda utbildningspremier
fr. o. m. 1 juli 1968;

b) beträffande fördubbling av antalet
fria resor till hemorten av herrar Ivar
Johansson (ep), Nyman (fp), Thorsten
Larsson (ep), Dahlén (fp), Ståhl (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 3. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 854 och II: 1107 samt
II: 564, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta om en fördubbling av
antalet fria ledighetsresor till hemorten
för de värnpliktiga fr. o. m. 1 juli 1968;

c) beträffande utredning angående
indexreglering av vissa förmåner av
herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 854 och II: 1107, såvitt
nu var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående indexreglering
av de värnpliktigas penning -

142 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

bidrag och premier samt vissa sociala
förmåner;

d) beträffande utredning angående
vissa reseförmåner av herrar Ivar Johansson
(ep), Nyman (fp), Thorsten
Larsson (ep), Dahlén (fp), Ståhl (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Antonsson (ep) och Vllsten (fp),
som ansett att utskottet under 5. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:499 och 11:565, 1:854
och II: 1107 samt II: 564, de tre sistnämnda
såvitt nu var i fråga, hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av införande
av vissa reseförmåner för de
värnpliktiga;

e) beträffande anslagsberäkningen av
herrar Ivar Johansson (ep), Nyman
(fp), Thorsten Larsson (ep), Dahlén
(fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 2 a) ansett
att utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:855 och 11:1108, såvitt
nu var i fråga, till Armén: Avlöningar
m. in. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
127 800 000 kr.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av
herr Ivar Johansson in. fl.; samt 3:o)
bifall till motionen II: 564 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Eliasson
i Sundborn begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 69 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 564

1 motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

2 b); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

143

mom. 3) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 76 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 c);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Försvarsdebatt

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 68 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 d);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 d) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

144 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Därvid avgavs 122 ja och 76 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Marinen: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

Kungl. Maj:t, som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ändamålet,
hade (punkt C 4, s. 55) föreslagit
riksdagen att till Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 22 400 000 kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
1: 855 av herrar Nyman och Fälldin
och II:110S av herrar Eliasson i
Sundbom och Nihlfors hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Marinen: Avlöningar m. m. till värnpliktiga
anslå ett i förhållande till
Kungl. Maj ds förslag med 1 700 000 kr.
förhöjt förslagsanslag av 24 100 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt nu
var i fråga, till Marinen: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
22 400 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Dahlén (fp),
Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och Ullsten
(fp), soim under förutsättning av
bifall till reservationen 2 a) ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt nu
var i fråga, till Marinen: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
24 100 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10 och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal m.fl.

Kungl. Majd, som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ändamålet,
hade (punkt D 3, s. 60—89) föreslagit
riksdagen att dels besluta om nedläggning
av Göta och Södertörns flygflottiljer
i enlighet med vad som föreslagits
i statsrådsprotokollet, dels till
Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal
m. fl. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 205 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 853
av herr Holmberg m. fl. och II: 1106 av
herr Bohman m.fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds förslag
i propositionen 109 om nedläggning
av Södertörns flygflottilj,

dels motionen 11:1102 av herr Ståhl,
vari hemställts

att riksdagen måtte begära att frågan
om indragning av Södertörns flygflottilj
bleve föremål för förnyad utredning,
att förslag om indragning av ytterligare
en flottilj utöver Göta flygflottilj
måtte framläggas i samband med de förslag
till fredsorganisatoriska förändringar
inom flygvapnet som kunde bli
en följd av beslut vid årets riksdag om
försvarets fortsatta inriktning samt
att riksdagen icke nu fattade beslut
om nedläggningen av Södertörns flygflottilj,

dels motionen II: 1103 av herr Wennerfors
m. fl., vari hemställts att riks -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 145

dagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 109 i vad avsåge förslaget
om nedläggning av Södertörns flygflottilj.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte besluta om nedläggning
av Göta flygflottilj i enlighet
med vad som föreslagits i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kiungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:853 och 11:1106 samt
II: 1102 och II: 1103 besluta om nedläggning
av Södertörns flygflottilj i enlighet
med vad som föreslagits i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Flygvapnet:
Avlöningar till aktiv personal m. fl. för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 205 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin (h), Ivar Johansson
(ep), Kaijser (h), Nyman (fp),
Wallmark (h), Thorsten Larsson (ep),
Dahlén (fp), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h),
Antonsson (ep), Ullsten (fp) och Petersson
(h), som ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:853 och 11:1106 samt
II: 1103 och med bifall till motionen
II: 1102 avslå Kungl. Maj:ts förslag om
nedläggning av Södertörns flygflottilj
och hos Kungl. Maj:t hemställa att frågan
om indragning av Södertörns flygflottilj
bleve föremål för förnyad utredning; b)

av fru Levén-Eliasson (s), utan angivet
yrkande.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);

Försvarsdebatt

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 12)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 a) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 96 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Flygvapnet: Avlöningar m. m. till värnpliktiga

Kungl. Maj :t, som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ändamålet,
hade (punkt D 4, s. 89) föreslagit
riksdagen att till Flygvapnet: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
17 800 000 kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
1: 855 av herrar Nyman och Fälldin
och II: 1108 av herrar Eliasson i

146 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Försvarsdebatt

Sundborn och Nihlfors hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Flygvapnet: Avlöningar in. m. till
värnpliktiga anslå ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1 400 000 kr.
förhöjt förslagsanslag av 19 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt nu
var i fråga, till Flygvapnet: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
17 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Dahlén (fp),
Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och Ullsten
(fp), som under förutsättning av bifall
till reservationen 2 a) ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt nu
var i fråga, till Flygvapnet: Avlöningar
m.m. till värnpliktiga för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
19 200 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Reseersättningar till värnpliktiga m. fl.

Kungl. Majd, som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ändamålet,
hade (punkt L 4, s. 103) förslagit
riksdagen att till Reseersättningar för
värnpliktiga in. fl. för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 17 600 000
kr.

I de förenämnda likalydande motionerna
I: 855 av herrar Nyman och Fälldin
och 11:1108 av herrar Eliasson i
Sundborn och Nihlfors hade hemställts,

såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Reseersättningar till värnpliktiga
m. fl. anslå ett i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 8 000 000 kr. förhöjt
förslagsanslag av 25 600 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 855 och II: 1108, såvitt
nu var i fråga, till Reseersättningar till
värnpliktiga m. fl. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av 17 600 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Nyman (fp),
Thorsten Larsson (ep), Dahlén (fp),
Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Antonsson (ep) och Ullsten
(fp), som under förutsättning av
bifall till reservationen 2 b) ansett att

utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:855 och 11:1108, såvitt
nu var i fråga, till Reseersättningar till
värnpliktiga m. fl. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av
25 600 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69 jämte motioner,
nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom m. m.,
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på till -

Nr 27 147

Fredagen den 24 maj 1968

Förbättring av de värnpliktigas ekonomiska och sociala förmåner — Fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen, in. m.

läggsstat II till riksstaten för budget- Herr talmannen gav propositioner
året 1967/68 i vad propositionen avser dels på bifall till utskottets hemställan,

ändrad metod för prisreglering av vis- dels ook på bifall till motionen II: 607;

sa beställningsbemyndiganden inom och biföll kammaren utskottets hemstäl försvarsdepartementets

verksamhetsom- lan.

råde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Förbättring av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motion om förbättring
av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 607,
av herr Jansson in. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan
ändring av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner att familjepenningen
höjes till 15:— för hustru och
10:— till annan familjemedlem, exempelvis
barn, samt att bostadsbidraget
fastställes att i princip täcka hela hyresbeloppet
för den inkallades familj
därest den inkallade före militärtjänstgöringen
var huvudsaklig familjeförsörjare».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 607, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 11:607.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.,
jämte motioner.

I en den 29 mars 1968 dagteoknad
proposition, nr 94, hade Kungl. Maj d
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden och lagrådets protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256),

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr

257) ,

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr

258) .

Propositionens innebörd var att den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
för vilken giltighetstiden utginge
den 30 juni 1968, skulle erhålla förlängd
giltighetstid t.o.m. den 30 juni 1971.

148 Nr 27 Fredagen den 24 maj 1968

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I: 955
av herrar Ottosson och Kaijser samt
11:1212 av herr Adolfsson m.fl., vari
hemställdes

A. att riksdagen måtte

1. besluta sådan lydelse av likviditetsoch
kassakvotslagen den 25 maj 1962
(nr 256)

att likviditetskvot måtte fastställas till
högst 40 procent för affärsbankerna och
till högst 20 procent i sparbankerna och
centralkassorna för jordbrukskredit,

att kassakvot måtte fastställas till
högst 10 procent,

2. avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1965 (nr 257),

3. avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258),

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga ändringar
i författningstexten.

I sammanhanget behandlade utskottet
även de vid riksdagens början väckta
motionerna I: 393 av herr Holmberg
m. fl. och II: 491 av herr Bohman m. fl.,
såvitt dessa avsåge yrkande att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1968 års höstriksdag förslag om
emissionskontrollens avskaffande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:955 och 11:1212 bifalla
propositionen nr 94;

B. att riksdagen måtte i enlighet med
vad utskottet anfört hemställa hos
Kungl. Maj:t om översyn av metoder
för styrning av kreditmarknaden samt
anse motionerna 1:393 och 11:491, såvitt
nu var i fråga, därigenom vara besvarade.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Enarsson och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
utskottet under A. bort hemställa, att
riksdagen måtte

1) med hifall till motionerna 1:955
och 11:1212 i ifrågavarande del antaga
det vid propositionen nr 94 fogade förslaget
till lag om fortsatt giltighet av
likviditets- och kassakvotslagen den 25
maj 1962 (nr 256) med samtidigt antagande
för sin del av i reservationen
framlagt förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 och 7 §§ likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256);

2) med bifall i övrigt till motionerna
I: 955 och II: 1212 avslå de vid propositionen
nr 94 fogade förslagen till lag
om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 257) och till
lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258);

2) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm, Lundin, Hagnell, Franzén i Motala,
Bengtsson i Landskrona och Fridolfsson
i Rödeby (alla s), vilka ansett
att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 393 och II: 491, såvitt nu var i fråga.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Tre beredskapslagar
skall diskuteras nu: likviditets- och kassakvotslagen,
placeringskvotslagen och
ränteregleringslagen.

De för alla en ganska tillbakadragen
tillvaro. Antalet personer här i landet
som med framgång skulle kunna besvara
tentamensfrågor om deras exakta innehåll
är säkerligen mycket begränsat.
Några herrar i finansdepartementet, någon
i riksbanken och några i den övriga
bankvärlden — det torde vara det hela.

Under de båda treårspass som de tre
beredskapslagarna har bakom sig har
endast en av dem mobiliserats för aktiv
tjänstgöring, nämligen likviditets- och
kassakvotslagen, som fick rycka in den
15 december 1967 som en ganska onödig
och snart indragen skyddsvakt för den
svenska kronans utlandsvärde. Med hänsyn
till att den lagen på så sätt har fullgjort
viss repetitionsövning må den kan -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 149

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

ske få fortsatt konstitutorial. Enligt de
högermotionärer som varit aktiva i sammanhanget
bör emellertid befogenheterna
begränsas genom att maxima sänks
för de kvoter som kan krävas. En sådan
hemställan göres i reservationen 1 under
inom. A 1, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Reservationen innebär också hemställan
om avslag på förslaget om förlängning
av de båda andra kreditpolitiska
beredskapslagarna. Till stöd för detta
ställningstagande kan sägas att umgänget
mellan riksbanken och kreditinstituten
väl knappast bör präglas av att riksbanken
uppträder tungt beväpnad. När
riksbanken grundades för — som vi efter
jubilerandet vet — 300 år sedan må en
sådan utrustning ha varit motiverad.
Huggare och pistol tillhörde då det normala
i utrustningen. Men sedan dess har
formerna för meningsutbytet förändrats.
Kan riksbanken lägga fram en övertygande
argumentering för sina önskemål
kan den säkert räkna med gehör från
kreditinstitutens sida. Avrustning är eftersträvansvärd,
här som i många andra
sammanhang. Därför hemställer reservanterna
i reservationen 1 under mom.
A 2 att riksdagen måtte avslå förslaget
om fortsatt giltighet för placeringskvotslagen
och ränteregleringslagen. Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
1 även på denna punkt.

Med mitt sista yrkande återvänder jag
till utlåtandet där oppositionen med lottens
hjälp under mom. B i utskottets
hemställan har fått formulera önskemålet
att metoderna att styra kreditmarknaden
skall bli föremål för översyn.
Bakgrunden till det önskemålet är en
högermotion som i första hand siktar på
att emissionskontrollen skall avskaffas.
Utskottet har ansett sig böra vidga det
önskemålet till att omfatta en mera allmän
översyn. Här ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag delar herr Regnélls
uppfattning om historieskrivningen angående
dessa lagar och deras tillämpning
i vissa fall. Samtliga lagar är tidsbegränsade
till tre år, och enligt det förslag
som nu föreligger i proposition 94 skall
de förlängas till den 30 juni 1971. Riksbanksfullmäktige
begär enhälligt denna
åtgärd och anser att lagarna fortfarande
fyller en värdefull beredskapsfunktion.
Som herr Regnéll tidigare sagt har en
av lagarna bara tillämpats vid ett enda
tillfälle. Jag ber att få instämma också
i den delen.

Riksbanksfullmäktiges framställning
har remitterats till nio remissinstanser.
Sju av dem har ansett dessa beredskapslagar
alltjämt vara behövliga. Bland
dessa sju remissinstanser har Svenska
bankföreningen tillstyrkt förslaget enbart
när det gäller likviditets- och kassakvotslagen
men med en viss förändring
av procenttalen och avstyrker för
övrigt de två övriga lagarnas förlängning.
Endast två remissinstanser har helt
avstyrkt en förlängning av dessa lagar.

Meningen är ju att lagarna endast
skall tillämpas under utomordentligt besvärliga
förhållanden eller i särskilt kritiska
situationer. Detta bestyrks av att
de, som tidigare sagts, tillämpats endast
en gång tidigare. Det är riksbanksfullmäktige
som i sådana kritiska situationer
har att hos regeringen hemställa om
att någon eller några åtgärder vidtas
med stöd av någon av dessa beredskapslagar.

Utskottet godtager enhälligt att likviditets-
och kassakvotslagens giltighet
förlängs med tre år. Men högerrepresentanterna
i utskottet har till utlåtandet
fogat en reservation, där man föreslår
en sänkning av den maximala likviditetskvoten
för sparbanker och centralkassor
för jordbruket till högst 20 procent
samt för övriga kreditinstitut till
högst 40 procent — från 25 respektive
50 procent som nu gäller.

Reservanterna önskar vidare att det

150 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

procenttal, vartill kassakvot minst skall
uppgå, inte skall sättas högre än till 10
mot nuvarande 15. Högermotionernas
motiv för en sådan åtgärd är endast att
det i samband med förlängning av lagens
giltighetstid bör vara realistiskt att vidtaga
denna förändring, eftersom det förefaller
motionärerna som om »de maximital
som riksbanken genom lagstiftningen
kan använda» är »väl höga». Utskottsmajoriteten
anser i likhet med
riksbanksfullmäktige och finansministern
att några ändringar härvidlag i varje
fall inte nu är befogade.

Under mom. B i utskottets hemställan
begäres en översyn av de bestämmelser
som gäller för emissionskontrollen,
en fråga som aktualiserats i ett motionspar
från högerpartiet redan vid
riksdagens början. Hela den borgerliga
utskottsdelen har samlats kring detta utredningskrav.
Den socialdemokratiska
utskottsdelen har, eftersom vi tillstyrkt
ränteregleringslagen i dess helhet i oförändrat
skick, inte funnit anledning att
bryta ut denna detalj ur proposition nr
94 för en särskild utredning. Emissionskontrollen
gör det ju möjligt för riksbanken
att öva kontroll över räntesättningen
för nyetablerade obligationslån,
och vidare syftar den till att möjliggöra
en viss styrning av obligationsmarknaden
till förmån för bl. a. statens och bostadsbyggandets
kreditbehov. Det finns
anledning förmoda att emissionskontrollen
även i fortsättningen, i vart fall under
den nu föreslagna tiden, är nödvändig.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
mom. A. Vad beträffar mom. B yrkar jag
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag tillhör dem inom
utskottet som har gått med på förslaget
om bifall till propositionen och godkännande
av dessa beredskapslagar. Vi har
emellertid under mom. B i utskottets

hemställan begärt en översyn av metoder
för styrning av kreditmarknaden.
Denna begäran hänför sig närmast till
motionerna 1:393 och 11:491 som behandlar
emissionskontrollen. Som utskottet
har skrivit bör utredningen inte
inskränkas till att gälla enbart emissionskontrollen
»utan avse även övriga
metoder för styrning av kreditmarknaden
i konjunktur- och fördelningspolitiskt
syfte».

Med dessa få ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan under
såväl mom. A som mom. B.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Hem
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Åkerlund
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 33 nej,

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 151

Fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, m. m.

varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Franzén i Motala begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets ''hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem förste vice talmannen tillkännagav,
latt han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja
och 102 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Ståhle m. fl.

§ 8

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med

redogörelse för Nordiska rådets sextonde
session;

första lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock en motion om begränsning av
utredningar beträffande bagatellförseelser,
och

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner angående
pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen,

nr 44, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för vissa vacciner, och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275), m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av motioner om
stöd till vallfröodlingen,

nr 30, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av motioner angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik
och om utredning angående
de språkliga och kulturella minoriteternas
ställning i Sverige,

nr 39, i anledning av motioner om utredning
angående orsakerna till butiksstölder,

nr 40, i anledning av motion om en
för riksdag och regering gemensam utredningscentral,

nr 41, i anledning av motioner om
femdagarsvecka året om inom försvaret,
och

152 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. in.

nr 42, i anledning av skilda motioner
om rabatt vid resor på statens järnvägars
eller postverkets busslinjer.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9

Reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. m., jämte motioner.

I propositionen nr 85 liade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit
riksdagen att

dels anta förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9
juni 1967 (nr 340) med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets
område,

dels anta förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser m. m.,
dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter under
regleringsåret 1968/69,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd, att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1968/69,
dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1968/69, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,
dels godkänna de förslag som framlagts
i propositionen rörande disposi -

tionen av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1967/68 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel.

Propositionen hade såvitt den avsåge
förordningen om rätt att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts vissa för prisreglering bildade
stiftelser m. in., hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) I: 434 av herr Johan Olsson och
II: 535 av herrar Eriksson i Bäckmora
och W estberg, samt

2) I: k93 av herr Yngve Nilsson m. fl.
och II: 622 av herrar Nilsson i Bästekille
och Hedin, vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte föreslå att stöd
för den svenska vallfröodlingen måtte
tillskapas i syfte att vidmakthålla en
ur landets synpunkt tillräckligt stor och
kvalitetsmässigt önskvärd vallfröodling,

dels de i anledning av propositionen
nr 85 väckta motionerna

1) 1:883 av herr Karl-Erik Eriksson
m. fl. och 11:1139 av herr Hansson i
Skegrie in. fl., vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 85 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående differentiering av
slaktdjursavgifter och fodermedelsavgifter
efter produktionstyp i syfte att möjliggöra,
att produktion av jordbrukslivsmedel,
som skedde på enheter utanför
det egentliga jordbruket, kunde påföras
avgifter, som på ett mera rättvisande
sätt svarade mot nämnda produktions
andel i produktionsöverskott som
åsamkade jordbruket exportförluster,
samt

2) I: 884 av herrar Axel Kristiansson
och Harald Pettersson samt II: 1140 av

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 153

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

herrar Persson i Heden och Jonasson,
vari hemställts att buffertzonsystemet
för kött och fläsk under 1968/69 utformades
enligt samma princip som för
närvarande gällde, d. v. s. att införselavgifterna
ändrades automatiskt vid både
den övre och den nedre buffertzongränsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. anta förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 9 juni
1967 (nr 340) med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets område,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:884 och 11:1140 godkänna vad utskottet
anfört angående viss fortsatt
tillämpning av systemet med buffertzoner
i fråga om prisregleringen för kött
och fläsk,

3. lämna motionerna I: 434 och II: 535
utan åtgärd,

4. lämna motionerna 1:883 och II:
1139 utan åtgärd,

5. anse motionerna I: 493 och II: 622,
såvitt desamma avsåge frågan om stöd
till vallfröodlingen, besvarade med vad
utskottet anfört,

6. godkänna de av utskottet i övrigt
angivna grunderna för reglering av priser
in. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1968/69,

7. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd,
att vidta erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1968/69,

8. godkänna vad i propositionen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1968/69, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

9. godkänna de förslag som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1967/68
eller tidigare regleringsår, och av and -

ra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel.

Reservationer hade avgivits

1) angående tillämpningen av ett system
med buffertzoner vid prisregleringen
i fråga om kött och fläsk, av herrar
Carl Eskilsson (h), Skärman (fp), Hermansson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp),
Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm
(h), Nilsson i Lönsboda (fp), Jonasson
(ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), som ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 884 och II: 1140 godkänna
vad reservanterna anfört angående
viss fortsatt tillämpning av systemet
med buffertzoner i fråga om prisregleringen
för kött och fläsk;

2) angående differentiering av slaktdj
ursavgifter och fodermedelsavgifter
efter produktionstyp, av herrar Carl
Eskilsson (h), Skärman (fp), Hermansson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp),
Hansson i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm
(h), Nilsson i Lönsboda (fp),
Jonasson (ep) och Jönsson i Ingeniarsgården
(fp), som ansett att utskottet under
4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:883 och 11:1139 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande differentierade
slaktdjurs- och fodermedelsavgifter
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Årets proposition om
jordbrukspriserna och regleringsfrågorna
är i vissa avseenden lik motsvarande
propositioner under tidigare år; i princip
är skillnaderna inte så förfärligt
stora.

Propositionen bygger som vanligt på

154 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

det resultat man kommit fram till vid
kontakter mellan å ena sidan statens
jordbruksnämnd och å andra sidan jordbrukets
förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen.
Propositionen innehåller
vidare som vanligt en del nyheter.
Det gäller den här gången ett visst stöd
till den inhemska fröodlingen, som hittills
inte haft något sådant. Propositionen
innehåller också det numera vanliga
inslaget av den jordbrukspolitiska hemslöjd,
som man numera brukar sysselsätta
sig med i departementet.

När det gäller fullföljandet av förra
årets beslut tror jag att jordbruksministern
så till vida är att gratulera som de
ändringar vi då fattade beslut om —
det gäller framför allt den successiva
avvecklingen av mjölkregleringen — ser
ut att gå i lås. Jag tror emellertid att
förtjänsten härför i stor utsträckning
tillkommer jordbrukarna, som har minskat
mjölkproduktionen i större utsträckning
än vad man hade räknat med att
de skulle göra. Hittills har minskningen
av mjölkproduktionen stämt väl med beräkningarna,
och det är tur för jordbruksministern.
Förra året kunde vi få
det att balansera genom att tillföra
pengar från vissa regleringskassor och
av statsmedel, men i år har minskningen
av mjölkproduktionen varit så kraftig att
vi sannolikt inte behöver göra det. Jag
tror för övrigt knappast heller att det
finns pengar så att vi skulle ha kunnat
lösa problemen på samma sätt i år som
i fjol.

Vart fjärde jordbruk i vårt land drivs
numera utan djur, och i Norrland är nu
32 procent av alla gårdar under tio hektar
utan djur. Det är helt i överensstämmelse
med de ritningar som gjordes upp
i fjol av majoriteten. Detta betyder att
vi redan 1969 kommer att ha ett permanent
behov av import av nötkött; vi kommer
alltså inte att vara självförsörjande
med nötkött i samma utsträckning som
tidigare.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att också fröodlingen nu fått ett stöd,

även om det ingalunda är av den omfattning
som man begärt från det hållet.
Men jag tror att vi får betrakta detta
beslut såsom en inledning; om stödet visar
sig inte vara tillräckligt har vi möjlighet
att bygga ut det för att kunna
trygga en inhemsk odling av dessa varor.

Jag tycker att det bör noteras att nu
föreliggande förslag till sockerprisreglering
är grundat på en strävan att anpassa
svensk sockerproduktion till EEC-förhållandena.
Detta är något som alla de
olyckskorpar bör lägga på minnet vilka
ständigt och jämt pläderar för att vi
själva skall inskränka — några säger
helt nedlägga — den inhemska produktionen
av detta dock mycket viktiga födoämne.
Tack vare rationaliseringsåtgärder
som genomförts framför allt av
sockerbetsodlarna själva kan vi ta upp
konkurrensen med länder som i klimatiskt
avseende är mera gynnade än vårt
land, och vi kan göra det trots att vi har
högre arbetskostnader än något annat
land i Europa. De svenska sockerbetsodlarna
är som sagt beredda — vilket
framgår av propositionen — att trots
allt ta upp konkurrensen med utlandet.

Krympningen av mjölkproduktionen
och den därav följande bristen på kött,
som snart inställer sig, överensstämmer
som jag tidigare sagt med beslutet i fjol
om nedbantning av den svenska självförsörjningsgraden.
Såvitt jag begrep i fjol,
skulle nedbantningen gälla även andra
produkter. Nu tycks emellertid regeringen
ha glömt en del av dessa riktlinjer
från i fjol genom att, som vi har diskuterat
här tidigare, direkt uppmuntra till
överproduktion. Man borde vara konsekvent
i stället för att vingla hit och dit
allteftersom det passar sig. Vi har, som
alla känner till, för närvarande ett betydande
överskott på fläskproduktionens
område. Det blir än värre om vi skall
uppmuntra den s. k. fabriksmässiga produktionen.

Jag fäste mig vid ett uttalande av
jordbruksministern i en TV-intervju för
en tid sedan, där han sade att vi sanno -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 155

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

likt har att förvänta en minskad produktion
och brist på fläsk ganska snart.
På vilket material bygger jordbruksministern
det påståendet? Om det är riktigt
hälsar jag det med tillfredsställelse.
För mig har det i varje fall inte varit
möjligt att få fram något som helst material
som tyder på en utveckling i den
riktningen.

Det överskott vi nu har på detta område
åstadkommer, som alla känner till,
ett betydande exportöverskott, vilket
jordbrukarna själva får försöka lyfta
bort, som det heter. Det har man gjort
genom att slaktdjursavgiften höjts till
50 kronor per djur. Det rörde sig ■— såvida
jag är riktigt underrättad — om
en exportförlust förra året på ungefär 95
miljoner kronor, vilken summa jordbrukarna
kollektivt får bära. Avsikten med
slaktdjursavgifterna är att skaffa medel
till exporten och täcka förlusterna, men
man vill naturligtvis också genom en något
dämpad lönsamhet hålla nere produktionen.
Det har alltid funnits sådana
svängningar i fråga om fläskproduktionen
med överskottssituationer och bristsituationer,
men det är alldeles självklart
att i den mån s. k. fabriksmässig produktion
förekommer dessa svängningar
ökar i styrka. Den vanliga eller vad man
kallar kontinuerliga produktionen vid
familjejordbruken är däremot ganska
konstant. Man uppehåller där sin produktion
i ungefär samma omfattning
vare sig priserna går upp eller ner.

Däremot är produktionen vid de s. k.
fabrikerna väsentligt mera variabel. Där
utnyttjar man de goda konjunkturerna
genom ökning av produktionen för att
sedan, när priserna viker, skära ner sin
produktion, varefter man väntar tills en
ny prisuppgång inträder; då är man
med igen. Men under tiden får den s. k.
kontinuerliga produktionen vid familjejordbruken
bära kostnaderna för de
förluster som har åstadkommits genom
den tidigare överproduktionen.

Den fabrik som har varit på tal så
ofta, sörmlandsfabriken om jag så får

säga, skulle ju, om den skulle vara i gång
i full utsträckning just nu, medföra en
ökad exportförlust på ytterligare 2 miljoner
kronor, men den skulle genom
slaktdjursavgifterna endast bära en halv
miljon av förlusten själv, vilket skulle
medföra att familjejordbruken skulle få
bära ytterligare en och en halv miljon
kronors förlust. Man kan ifrågasätta om
detta är riktigt.

I vissa länder tillämpas bestämmelser
som innebär, att de företag som kraftigast
bidrar till en överskottsproduktion
också får bära en större andel av kostnaderna
för att klara exportförlusterna.
Sådana bestämmelser finns i bl. a. Västtyskland,
Österrike, Norge och Canada.

I en motion har jag och några andra
framhållit, att även Sverige borde införa
ett liknande system, som alltså medför
att den växande fabriksmässiga produktionen
får bära en rättvisare del av exportförlusterna.
Detta kan, som vi framhållit,
ske genom en differentiering av
slaktdjursavgifterna.

Frågan om en sådan differentiering
har tidigare behandlats av riksdagen,
nämligen 1962. Den gången var jordbruksutskottet
enigt och beslöt remittera
motionen till jordbruksnämnden för utredning.
Jordbruksnämnden överlämnade
i sin tur motionen till 1960 års jordbruksutredning,
men som jag sagt tidigare
fick jordbruksutredningen ett ultimatum
på våren 1966, och den hann inte
med att behandla den här frågan liksom
inte heller vissa andra återstående frågor.

Vi har därför ansett att det är på tiden
att ge jordbruksnämnden ett nytt uppdrag
eller att överlämna frågan till en
speciell utredningskommitté i och för utredning.
I en reservation krävs också
detta.

Herr talman! Jag övergår nu till vad
jag kallar avdelningen för hemslöjd. I
den prisreglering som vi bar haft under
många år har tidigare funnits en regel
som kallats treprocentregeln, vilken
tjänade till skydd för jordbrukets pris -

156

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

förhållanden. Den togs bort av 1960 års
jordbruksutredning och ersattes med en
liknande skyddsregel, som kallades tvåprocentregeln
med i stort sett samma
syfte.

I den överarbetning av prissystemet
som departementschefen lät göra inom
jordbruksdepartementet genom den s. k.
jordbrukspriskommittén tog man emellertid
också bort denna tvåprocentregel.
Vid de överläggningar mellan statsmakterna
och jordbrukets och konsumenternas
representanter som föregick propositionen
om jordbrukspolitiken till förra
årets riksdag enades man om att i stället
införa någonting som kallades buffertzoner
och som låg inom den övre och
nedre prisgränsen. Dessa buffertzoner
var avsedda att dämpa prisfallets inverkan
för producenterna, när prisfallet
närmade sig den nedre prisgränsen, och
de var avsedda att dämpa prishöjningarna
för konsumenterna, när priserna började
närma sig den övre prisgränsen.

I den s. k. paketlösning som man enades
om i fjol ingick att detta buffertsystem
skulle prövas, och man utgick
nog allmänt ifrån att därest det visade
sig att systemet fungerade tillfredsställande,
skulle det behållas under de båda
år som överenskommelsen egentligen avsåg,
nämligen 1968 och 1969.

Det har nu visat sig att efter detta första
år har buffertzonsystemet fungerat
ganska bra. Vid den omprövning och de
överläggningar mellan statens jordbruksnämnd,
jordbrukets förhandlingsdelegation
och konsumentdelegationen,
vilka även i år föregick den framlagda
propositionen, var alla dessa parter
överens om att tillstyrka buffertzonsystemet
även för periodens andra år. Det
var bara en ledamot i jordbruksnämnden
— en representant för importgrossisterna
— som reserverade sig. Men,
som jag sade, konsumenternas egen representation,
konsumentdelegationen,
slöt upp enhälligt vid sidan av jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation.

Det är därför litet förvånande att
jordbruksministern vid framläggande av
propositionen bryter den överenskommelse
som fanns från i fjol och vilken
fått ett nära nog enhälligt tillstyrkande
även för det andra året. Och det är lika
förvånande, tycker jag, att jordbruksministern
sluter upp på importgrossisternas
sida. Det är anmärkningsvärt, att
jordbruksministern i detta — som jag
sade — sitt liemslöjdsarbete endast slopar
den nedre buffertzonen, den som är
till skydd för jordbrukarna mot alltför
hastiga prissänkningar.

Konsekvensen borde ju vara att om
man skall bryta den ingångna överenskommelsen,
då borde man åtminstone
vara följdriktig och bryta den helt och
hållet och även ta bort den övre gränsen.
Om detta avsteg från vad jag kallar
en överenskommelse hade betytt någonting
för konsumenterna, så skulle man
åtminstone kunnat finna någon motivering
för det.

Däremot kan det ha betydelse för importgrossisterna.
De kan spekulera i att
priset skall falla ner till eller förbi nedre
prisgränsen och därför importera
stora varumängder och lagra dem. De
vet nämligen, att när priserna går ner
till eller bryter igenom nedre prisgränsen,
så höjes importavgifterna och priset
stiger. Därigenom kan grossisterna göra
sig en lättfångad vinst.

Jag utgår då ifrån vad som hände med
kaffepriset. Där gjordes det stor affär
av att kaffetullen togs bort och att människorna
här i landet därigenom skulle
få billigare kaffe. Men den undersökning
som priskontrollen gjorde visade att den
prissänkning som borde ha satt in i stället
blev en vinst för importörerna eller
någon i deras närmaste omgivning.

•lag frågar mig därför vad jordbruksministern
kan ha för glädje av att favorisera
importörerna, sannolikt på jordbrukarnas
bekostnad. Det förefaller mig
som om jordbruksministern alltid känner
sig vara på den säkra sidan om han
bara går emot jordbruksintressena på

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 157

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

åtminstone någon punkt. Det är kanske
en missuppfattning men man får ibland
den känslan.

Under det år som gått har världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter
fallit ganska kraftigt. Enligt jordbruksnämndens
indexkommitté har
världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter
sänkts med 10 å 12 procent
under ett år räknat från februari 1967
till februari 1968. Trots att gränsskyddet
har höjts ett par gånger under denna tid
har producentpriserna i partiledet inte
stigit med mer än ungefär 0,7 procent,
och det är en obetydlighet i jämförelse
med vad man hade avsett med de
två justeringarna av gränsskyddet. Eftersom
detta prisfall på världsmarknaden
fortsätter torde de 30 miljoner kronor
som man nu avser att tillföra jordbruket
jämte de höjningar vilka kan
komma att genomföras den 1 juli endast
komma att i någon mån kompensera den
förlust i form av sänkt marknadspris,
som jordbrukarna råkat ut för under
det år som gått.

De farhågor, som uttrycktes i tidningarna
när jordbruksministern lade fram
sin proposition, för att de 30 miljoner
det gäller skulle kunna åstadkomma höjda
matpriser — detta framhåller man ju
alltid så snart jordbruksregleringen ändras
på någon punkt — är nog ganska
obefogade. Som jag sade blir det troligen
bara en kompensation för den förlust
som jordbrukarna har gjort. Det är i
stället för dagen mest sannolikt att den
ökning av hushållens realinkomster, vilken
enligt vad finansministern skriver i
prisregleringspropositionen väntas inträffa
i år, kommer att utebli för jordbrukets
vidkommande. Det finns därför
föga anledning, tycker jag, att göra situationen
sämre för jordbrukarna än
vad världsmarknadsprisernas kraftiga
sänkning har åstadkommit.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1 och 2
-vid förevarande utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Persson i Heden (ep).

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag skall bara något litet
beröra reservationen 1.

Som alla vet och som herr Hansson i
Skegrie tidigare sagt, grundar sig hela
propositionen på de överläggningar som
har förts mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden,
förstärkt med konsumentdelegationen.
Såvitt jag förstår har man där i huvudsak
varit överens. Statsrådet har också
lagt fram ett förslag som i stort sett
överensstämmer med jordbruksnämndens
förslag. Han gör emellertid ett ganska
väsentligt avsteg. När det gäller
automatiken i fråga om gränsskyddet
för framför allt kött och fläsk följer han
en reservant, som vill avskaffa systemet
med buffertzoner. Detta system infördes
i fjol — man kanske kan säga på försök
— därför att man ville förhindra alltför
snabba prisändringar på marknaden, vilka
enligt vad man förutsatte inte skulle
vara till nytta för vare sig producenterna
eller konsumenterna. Det kanske också
skedde delvis för att man skulle få
fram ett system som mer närmade sig
det som finns i den gemensamma marknaden.

I denna överenskommelse konstaterar
man att systemet fungerat tillfredsställande
under det första året, och man rekommenderar
därför att vi skall fortsätta
med detsamma. Jag förutsätter att
dessa överläggningar varit som alla andra
överläggningar och att parterna inte
fått igenom precis vad de velat. Man har
kanske fått en sak och givit efter i fråga
om en annan, och så har det blivit en
helhet. Så långt är allt gott och väl.

Statsrådet gör då en förändring till
den ena partens nackdel, såvitt jag förstår.
Under utskottsbehandlingen har vi
visserligen fått reda på att denna förändring
betyder i stort sett ingenting
utan det är ungefär vad man har kommit
överens om, men det är anmärk -

158 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ningsvärt att när statsrådet gör eu
förändring gäller denna endast den
nedre prisgränsen — den som skulle
vara ett skydd för producenterna. Man
gör alltså en ensidig försvagning för den
gruppen av människor; man har sagt att
systemet kanske skulle kunna missbrukas
av jordbruket.

Jag vill erinra kammaren om att om
man skulle eftersträva att komma ned
till alltför låga priser för att kunna utnyttja
buffertsystemet utan att det vore
av nöden påkallat, skulle det betyda ett
stort inkomstbortfall för det svenska
jordbruket. Enligt min uppfattning har
det alltså inte funnits anledning att här
göra några förändringar.

Jag tycker, herr statsråd, att det bara
kan finnas två motiveringar för denna
förändring. Den ena är kanske klåfingrighet
och den andra är kanske ett behov
av att visa sin makt. I båda fallen
kunde statsrådet ha visat någon form av
generositet, framför allt då han säger att
ändringen inte betyder någonting. Men
vi har ständigt stött på det förhållandet
att även om det är de som statsrådet
själv har utsett, vilka har förhandlat
med den andra parten, har statsrådet vid
framläggande av förslag gjort någon anmärkning.
Motiveringen härtill vet jag
inte. Jag vill bara fråga: Har herr statsrådet
någon gång kunnat lägga fram ett
förslag för riksdagen, vilket varit i överensstämmelse
med vad man har enats
om inom å ena sidan jordbrukets förhandlingsdelegation
och å andra sidan
jordbruksnämnden och konsumentdelegationen? .

lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till såväl reservationen 1 som reservationen
2.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 har, som vi hört, fogats
två reservationer. Det har redan sagts
så mycket om dessa att jag skall in -

skränka mig till att stryka under några
av de synpunkter som framförts.

I reservationen 1 tar vi upp frågan om
tillämpningen av systemet med s. k. buffertzoner
vid prisregleringen i fråga om
kött och fläsk. Därvidlag är det ju så
att den framställning som görs är ett
resultat av förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
respektive konsumentdelegationen.
I den skrivelse från jordbruksnämnden,
som vi fick en redogörelse
för i utskottet, hette det att man
inom jordbruksnämnden och inom delegationerna
hade den uppfattningen, att
systemet i stort sett fungerat såsom det
var avsett. Därför föreslogs att systemet
skulle i huvudsak oförändrat prövas
även under regleringsåret 1968/69.

Jag anser, liksom de två föregående
talarna, att när man har ett system som
förefaller att ha fungerat bra och när
varken jordbruksnämnden, jordbrukets
förhandlingsdelegation eller konsumentdelegationen
haft några invändningar
att göra mot systemet, så bör man inte
frångå detta. Jag har därför reserverat
mig för bifall till denna tolkning.

Reservationen 2 gäller önskemålet om
differentiering av slaktdjursavgifter och
fodermedelsavgifter efter produktionstyp.
Såsom redan påpekats har denna
fråga tidigare diskuterats i riksdagen. År
1962 väcktes motioner rörande problemet
med storproduktionens inverkan på
överskottssituationen. Riksdagen ställde
sig på det hela taget positiv till motionsyrkandena
och biföll en framställning
om att problematiken skulle utredas. Genom
det senaste beslutet rörande jordbrukspolitiken
har den omständigheten
tillkommit, att staten ger kreditstöd till
de s. k. fläskfabrikerna.

Detta stöd är i stort sett oberoende av
jordbruksareal och kan därför ganska
snabbt och kraftigt bidra till att överskottsproduktionen
ökar. Familj ej ordbrukarna,
varav en del kan vara ställda
utanför möjligheten att få statligt kreditstöd,
får ändå vara med och betala de

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 159

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

överskottsförluster som uppstår. Jag
finner därför starka skäl tala för att
man skall studera dessa problem närmare
och försöka finna någon lämplig
form för differentiering.

Utskottsmajoriteten anför att ett sådant
system skulle bli administrativt
svårbemästrat. Det är möjligt att det kan
erbjuda problem och svårigheter, men
som vi hörde av utskottets ordförande
finns system av denna karaktär i flertalet
länder i Europa. Det vore väl underligt
om inte en utredning skulle kunna
lösa frågan så att vi även i vårt land
får en ordning som är acceptabel ur administrativ
synpunkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till såväl reservationen
1 som reservationen 2 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 28.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma i herr Hanssons i Skegrie tillfredsställelse
över att rationaliseringen
har fortgått så att vi börjar få balans
på mjölkproduktionens område. Vi slipper
få ett besvärande överskott, vilket
tidigare har fördyrat varan och inte är
till fördel för någon part, varken för
producenter eller konsumenter.

Herr Hansson gick sedan in på svängningarna
i fläskproduktionen. Han undrade
vad man kan ha för underlag för
ett antagande att konsumtionen av fläsk
kommer att öka. Jag tror att det finns
ett underlag för detta, därför att näringsexperterna
på sista tiden kommit
underfund med att magert fläsk inte är
fetare än nötkött. På grund härav och
på grund av att priset på fläsk varit
förmånligare har man övergått till en
ökad fläskkonsumtion. Det rena nötköttet
har blivit så pass dyrt att det för
konsumenten endast varit helgdagsmat,
och så kommer det säkerligen att förbli
även i fortsättningen.

Att knyta slaktdjursavgifterna till en
viss storlek av produktionsenheterna
finner jag stå i strid med det beslut som

riksdagen fattade i fjol om riktlinjerna
för jordbrukspolitiken under de närmaste
två åren.

Sedan övergick herr Hansson till att
tala om »hemslöjden» på jordbrukets
område. Han fäste därvidlag mycket
stort avseende vid den skrivning om
nedre buffertzonen som finns i propositionen.
Jag kan hålla med om att dessa
punkter är ett hemslöjdsarbete, ty när
förhandlingarna pågick mellan förhandlingsdelegationen,
jordbruksnämnden
och konsumentdelegationen var det ingen
part som tog upp dessa frågor. Man
menade nämligen att de hade så pass
ringa betydelse att man inte borde fördröja
förhandlingarna utan söka komma
fram till ett förhandlingsresultat så
snart som möjligt, eftersom man var
sent ute.

Jag kan förstå att herr Brangmo reserverade
sig, därför att han hade den
praktiska erfarenheten av vad den
svängning i priset som förekom omedelbart
efter den engelska och danska devalveringen
innebar. Svängningen innebar
ju att Slakteriförbundet sänkte priset
med 1 öre under nedre prisgränsen,
vilket i sin tur medförde en höjning av
införselavgiften med 17 öre per kg. Detta
förhållande varade i 13 dagar. Jag förstår
väl att handeln hade besvär med
att den ena veckan märka om sina varor
och sänka priset och den andra veckan
höja det igen. Vi andra i konsumentdelegationen
och konsumentrepresentanterna
i jordbruksnämnden trodde att här
gällde huvuddragen i 1967 års överenskommelse
att man skulle vara försiktig
och inte företa hastiga prissvängningar.
Därför ansåg vi det inte vara nödvändigt
att vi reserverade oss.

Jag vill också säga att jag inte alls är
säker på att denna förändring under 13
dagar var till fördel ens för producenterna.
Därför tycker vi i jordbruksnämnden,
i konsumentdelegationen och inom
utskottsmajoriteten att det är skäl i att
vara litet försiktig med dessa svängningar,
så att man inte behöver springa fram

160 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

och tillbaka på detta sätt. Det är väl inte
heller alldeles utan att den förändring
vi nu beslutar om kan medföra höjda
priser för konsumenterna.

Jag vill påminna om att införselavgifterna
kommer att höjas med 11 öre
per kg för styckade delar av nöt, häst
och får. Detta skall visserligen kompenseras
med sänkta införselavgifter på inälvor
och ätbara delar, men vi vet ännu
ingenting om huruvida det kommer att
väga jämnt.

Den erfarenhet, som vi hunnit få innan
detta förslag skulle framläggas,
sträckte sig över en period av fyra månader
av det första regleringsåret. Jag
tror att det i denna situation finns anledning
att vara försiktig. När man vid
ett tillfälle har sett en olägenhet av kraftiga
svängningar kan man gott stödja
förslaget att vara något återhållsam beträffande
den nedre prisgränsen.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren längre utan ber att få yrka
bifall till utskottets förslag på alla punkter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Även om herr Hansson i
Skegrie och herr Eliasson i Moliolm har
tagit i mycket kraftigt i denna debatt
skall jag försöka begränsa mitt inlägg,
trots att det skulle ha funnits anledning
att gå mycket långt ut i diskussionen.

Herr Hansson i Skegrie frågade på
vad jag stödde min uppfattning att —
som han sade — fläskproduktionen skulle
minska. Herr Hansson har tydligen
hört fel, om han följde med den intervju
som gjordes med mig i TV. Jag uttalade
aldrig själv någon mening; däremot
sade jag att det råder delade meningar
om saken. Det finns experter
som anser att vi kanske någon gång under
nästa år får räkna med en brist på
fläsk.

Herr Hansson skulle kanske ha varit
med vid SCAN:s stämma i våras eller
läst de referat, som publicerades strax

efter stämman. Direktören för denna
stora slakteriförening sade till medlemmarna
att de inte nu fick gripas av
pessimism. Det vore olyckligt om man
inte såg till att öka produktionen av
fläsk genom att lägga på och föda upp
smågrisar — annars skulle det finnas
risk för en bristsituation. Man hänvisade
till en prognos som hade uppgjorts.
— Detta känner vi till. En sådan prognos
har också publicerats i Jordbrukarnas
föreningsblad, där det har uttalats
att det under senare delen av 1968 kommer
att bli en bristande balans därför
att efterfrågan på fläsk kommer att vara
större än tillgången.

Jag har alltså, herr Hansson, i detta
sammanhang inte sagt annat än att meningarna
är delade, att här finns företrädare
för båda riktningarna. Jag vågar
upprepa detta i dag, och jag tycker att
även herr Hansson borde kunna tillmäta
de källor, som jag har kunnat åberopa,
vissa möjligheter till omdöme om denna
situation.

Sedan vill jag något beröra uppfattningen
om hur det kommer att bli med
produktionen av kött och fläsk. Jag skall
inte gå närmare in på detta spörsmål,
men jag vill helt allmänt säga beträffande
ställningstagandet till differentieringen
av slaktavgifterna att jag är något
förvånad över att de borgerliga partierna
har kunnat bli så överens på denna
punkt — det är möjligen någon högerman
som har tyckt att man har
sträckt sig för långt och inte ansett sig
kunna vara med. Men jag undrar, hur
man inom folkpartiet, där man har sagt
sig vilja måna om möjligheterna för de
rationella företagen att utvecklas, kan i
denna reservation så klart uttala ett
önskemål om att extra pålagor läggs på
den specialiserade produktion som bedrivs
i stor skala.

Jag kan inte finna att detta rimmar
med de deklarationer man i övrigt gör
både om näringsfrihet och hänsynstagande
till olika parters intressen. Jag
tycker det är ett väldigt steg tillbaka

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

161

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

av de borgerliga, när de har kunnat
enas kring ett sådant uttalande.

Med hänsyn till den framskridna tiden
skall jag nu lämna detta tema och raskt
gå över till den s. k. hemslöjden som
herr Hansson i Skegrie talade om.

Då kanske jag får erinra om vad som
skrevs i reciten till fjolårets proposition:
»Sveriges grossistförbund anser att
partiprisnoteringarna på jordbruksprodukter
inte uteslutande bör fastställas
av de jordbrukskooperativa affärsföretagen.
Med nuvarande marknads- och
konkurrensförhållanden kan detta enligt
förbundet komma att leda till att de
reella möjligheterna att importera jordbruksprodukter
i varje situation avgörs
av dessa företag.»

Liknande synpunkter på denna fråga
framfördes av Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Vad man vände sig mot var den svaghet
som också hade belysts i jordbruksutredningen,
att Slakteriförbundet självt
genom att sätta noteringen kunde bestämma
vad det inländska priset skulle
anses vara.

Det är uppenbart att i ett statligt regleringssystem
kan man inte utan vidare
acceptera en uppgift som lämnas eller
ett beslut som fattas av en enda person
om att »priset på den här produkten
skall i morgon vara det eller det». Det
är en svaghet att det inte skall kunna
göras en värdering av huruvida till
följd av prisförändringen en avgiftsjustering
är motiverad eller inte.

Därför uppdrog vi åt jordbruksnämnden
att försöka finna ett system som
var bättre än det nuvarande och enligt
vilket beräkningarna av den inhemska
prisnivån skulle kunna ske på annat sätt
än genom att bara acceptera exempelvis
Slakteriförbundets noteringar.

Det är riktigt att det företogs ett prov
när man införde buffertzonen. Men just
denna karaktär av prov gör att man inte
behöver ta så högtidligt på frågan, herr
Hansson i Skegrie. Det är inte värt att
spilla så många och starka ord på saken

som här har skett. Vad frågan gäller är,
om man i en situation, då priset ligger
över den nedre gränsen av buffertzonen,
skall kunna genom att lägga sig ett öre
under denna gräns själv bestämma att
man redan nästa dag skall få ett gränsskydd
som är 17 öre högre. Det är detta
det här är fråga om och som i jordbruksnämnden
ledamoten Brangmo reagerade
mot — han representerar här
inte bara importgrossisterna utan hela
den enskilda sektorn på detta område.
Vid uppvaktningen hos mig sade representanter
för denna sektor: Vi tycker
inte att vi skall befinna oss i den förnedrande
situationen att vi inte har
möjlighet att handla självständigt utan
måste ställas inför sådana här överraskningar.
De frågade vidare: Skall det
verkligen inte finnas rådrum för att diskutera
situationen och att göra vissa
överväganden? Skall automatiken vara
så stark, att om Slakteriförbundet satt
en notering på morgonen skall jordbruksnämnden
på eftermiddagen samma
dag vara tvingad att höja priserna?

Det är detta jag har velat komma
ifrån. Lika väl som det är möjligt att
när beslut av detta slag träffas, som berör
den nedre prisgränsen, bedöma
dem i ett större sammanhang bör vi vid
tillämpningen av reglerna om buffertzonen
ge jordbruksnämnden möjlighet
att göra en sådan bedömning. Jag har
därmed inte underkänt systemet med
en buffertzon, men jag har sagt att det
inte får uppfattas på det sätt som i varje
fall den enskilda kötthandeln har uppfattat
det och som den också reagerat
mot. Om vi erkänner att dessa grossister
har rätt att leva och verka i detta land
får vi inte försätta dem i en sådan situation
att de berövas möjligheterna att
få gottgörelse för sitt arbete. De arbetar
dock med så smala marginaler, att en
prisskillnad på 17 eller 18 öre per kg
för dem kan vara avgörande för om
affären skall ge ett litet plus eller gå
med förlust.

Det är således fråga om ett hänsyns -

6^—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

162 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

tagande — det erkänner jag utan vidare,
herr Hansson i Skegrie. Jag anser det
berättigat att en grupp företagare inte
skall ställas i strykklass, som de riskerar
att göra om de inte får möjlighet att
själva företa en viss bedömning av situationen.
Detta kan herr Hansson i
Skegrie uppfatta hur han vill, men jag
tycker att andra i denna kammare borde
förstå att det kan ligga en realitet bakom
denna skrivning och att ställningstagandet
innebär att man inte skall ha en
sådan automatik att den absolut tvingar
fram en omotiverad tillämpning av systemet.

Därmed har jag kanske sagt vad jag
egentligen behöver säga. Avsikten är således
inte, det vill jag betona, att frångå
tillämpningen av systemet med buffertzoner
— det skall bara inte föreligga
en automatik på det sätt som man tydligen
föreställt sig. I verkligheten dröjde
det ju också fyra dagar innan sänkningen
av den förhöjda avgiften återställdes,
från det man hade gjort noteringen,
och ett sådant tidsrum anser
jag ganska rimligt; det kan vara nödvändigt
med hänsyn till att man skall
informera myndigheter o. s. v.

Till sist vill jag konstatera, herr Hansson,
att detta förefaller mig vara en
storm i ett vattenglas. Men i år är det
ju val och då måste man väl anstränga
sig att göra det bästa möjliga även av
en så pass svag sak som det här gäller.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vad beträffar herr statsrådets
uttalande att årets val kan ha
spelat in så vill jag returnera det och
säga, att herr statsrådet tydligen har
tänkt mer på den saken eftersom han
slopat den nedre buffertzonen, som var
till visst skydd för jordbrukarna, men
låtit den övre vara kvar som skulle ge
ett skydd åt konsumenterna. Tänker
man bryta en överenskommelse skall
man vara konsekvent, har jag sagt, och
göra det över hela linjen.

Så tror jag att herr statsrådet överdriver
Slakteriförbundets möjligheter
att manipulera med prissättningen på
något vis. Sådana prissänkningar innebär
nämligen en förlust för hela det
svenska jordbruket.

Jag frågar mig vad statsrådet hade för
anledning att medverka till att importgrossisterna
skulle kunna göra betydande
vinster. Är det mer berättigat att
dessa gör vinster än att söka förhindra
prisfall för jordbrukarna?

När statsrådet påstår att motionen
och reservationen om differentierade
slaktdjursavgifter skulle vara ett slag
mot den rationella produktionen, vill jag
säga att en rationell produktion icke
alls är beroende av sin storlek. Utredningen
har visat att rationellt bedrivna
familjejordbruk kan producera till samma
priser som dessa stora fläskfabriker
kan göra. Däremot är fabrikerna ett direkt
hinder mot rationaliseringen inom
familjejordbruken därför att, som jag
framhöll, de senare får bära förlusterna
under den mellanperiod då överskottet
från fabrikerna skall avyttras.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Hela detta problem har
plötsligt blivit så litet inte bara för fru
Lindskog utan också för statsrådet Holmqvist,
och båda försöker övertyga kammaren
om att detta är en storm i ett vattenglas
och att denna debatt är helt onödig.
Den utgör, säger de, bara ett led i
den valrörelse som vi snart står inför.
Det är, herr statsråd, en ganska bestämd
uppfattning bland dem som förhandlar
på olika sätt och så småningom
kommer överens — jag påstår inte att
detta är ett avtal, men det är ändå två
eller kanske t. o. m. tre parter som träffat
en överenskommelse •— att detta skall
leda till det resultat man kommit överens
om. Sådant är viktigt, och när vi
påpekar vad som bär skett är det sannerligen
inte att blåsa upp någon storm
i ett vattenglas.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

163

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Det är klart att man kan göra gällande
att Slakteriförbundets prissättning
varit felaktig. Man bör då emellertid
komma ihåg, att devalveringarna hade
företagits just vid den tidpunkten,
och det var svårt att bedöma läget. Jag
framhöll redan i mitt första anförande
att det sannerligen inte kan vara något
intresse för svenskt jordbruk att priserna
sätts alltför lågt, eftersom det medför
stora förluster för jordbruket.

Fru Lindskog sade att det inte förelåg
någon skillnad i förhållande till konsumentdelegationens
beslut. Detta är inte
första gången som jag stått i denna talarstol
och försvarat vad fru Lindskog
varit med om att besluta i konsumentdelegationen.
Jag hade bara hoppats att
hon skulle ha blivit kvar vid den uppfattning
hon hade under förhandlingarna.

Till herr statsrådet vill jag bara rikta
frågan: Har statsrådet någon gång kunnat
godta de överenskommelser som
träffats eller har inte statsrådet alltid
ändrat på överenskommelserna?

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
sig vara förvånad över att vi på
folkpartihåll hade velat vara med om
reservationen angående differentierade
slaktdjursavgifter, eftersom detta enligt
statsrådets mening skulle förhindra rationaliseringen.
Det förvånade mig mycket
att jordbruksministern gjorde ett
försök med en sådan argumentering.
Men jag förstod sedan vilken avsikten
var. Han slutade nämligen sitt anförande
med att tala om att det är valår i år.
Det måste ha varit detta som förlett
honom till en sådan tolkning.

Vi har sagt att vi på vårt håll är intresserade
av en fortgående rationalisering
av jordbruket. Men vid fastställandet
av riktlinjerna för jordbrukspolitiken
ansåg vi, att de små enheterna skulle
vara jämställda med de stora i fråga
om möjligheterna att få lån till rationa -

lisering. Detta blev emellertid inte kammarens
beslut, och därigenom har de
stora och små jordbruksenheterna inte
fått samma möjligheter till rationaliseringslån.
Det finns därför fullt fog för
förslaget att undersöka möjligheterna att
på ett rättvisare sätt fördela de kostnader
som uppstår vid överproduktion. En
utredning om en differentiering av slaktdjursavgifterna
är således motiverad. En
sådan differentiering skulle inte på något
sätt förhindra en rationalisering.

Jordbruksministern ville göra gällande
att automatiken i systemet med buffertzoner
skulle vara farlig. Vi har en
jordbruksnämnd och en konsumentdelegation
som fört förhandlingar med jordbrukets
förhandlingsdelegation. De anser
att det system som tillämpats varit
bra. Begriper då inte denna konsumentdelegation
sitt eget bästa? Man blir visserligen
något förvånad när man får
höra fru Lindskog säga att det här gäller
att vara försiktig, men att konsumentdelegationen
skulle ha den uppfattningen
framgår inte av det utlåtande som
jordbruksnämnden ställt till utskottets
förfogande.

Jordbruksministern ansåg att möjligheter
att göra en bedömning av situationen
är att föredra framför automatik,
men då borde man väl se till att man
kan göra den bedömningen av situationen
när det gäller att ändra avgifterna
både uppåt och nedåt. När man bryter
en »överenskommelse» får man väl
ändå vara något konsekvent!

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Att tala om att vi brutit
eu överenskommelse är verkligen att ta
till överord. Buffertzonen finns kvar.
Men vad jag har velat påpeka är att det
verkligen inte i fortsättningen blir så
illa ställt med handlingsfriheten och
möjligheterna till en bedömning som
man åtminstone på vissa håll velat göra
gällande. Jag skall försöka att inte reta
upp herr Hansson i Skegrie alltför myc -

164 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ket, men jag skulle ändå vilja säga till
herr Hansson: Försök att ge en vettig
förklaring till det som skedde i december
månad! Man lade sig då ett öre
under gränsen just för att utlösa det extra
gränsskyddet. Varför? Jo, därför
att man trodde att den danska devalveringen
skulle få väldiga återverkningar
för vårt vidkommande. En kort tid därefter
upptäckte man att man gjort en
dumhet genom att lägga sig ett öre under
gränsen, och då företog man i stället
en prishöjning och förlorade det
extra gränsskyddet.

Det var, förmodar jag, en enda person
som hade gjort den felaktiga bedömningen
av läget, och vi följde med
utan vidare och anpassade gränsskyddet
härtill.

Jag tycker att herr Hansson i Skegrie
enbart utifrån det exemplet borde fundera
över om det kan anses orimligt att
jordbruksnämnden ges möjligheter att
bedöma situationen innan den handlar.
Att Slakteriförbundet gör en notering får
inte uppfattas som något man automatiskt
måste följa. Min avsikt bär aldrig
varit att här skapa möjligheter för grosshandeln
att göra vinster, och jag förstår
inte heller hur en sådan situation skulle
kunna uppkomma. Man måste dock ta
viss hänsyn. Den ena parten kan ju inte
veta vad den andra parten gör samma
dag. Om affärerna skall kunna flyta får
inte den ena parten försättas i en överraskande
situation på det sätt som här
skedde. Därmed inte sagt någonting om
möjligheterna i övrigt att göra vinster
eller förluster.

Vad gäller differentierade slaktdjursavgifter
menar herr Hansson i Skegrie
att dessa inte hindrar några rationella
företag. Ett rationellt företag är väl
ett sådant som har den största bärigheten.
Man anser alltså att dessa företag
har råd att betala en högre slaktavgift,
eller hur vill man över huvud taget motivera
en differentiering? Om det verkligen
förhåller sig så att företagen kan
tåla större pålagor, tyder ju detta på att

produktionen är effektiv och resonemanget
om att man vill skydda de traditionella
familjejordbruken är i så fall
rent nonsens.

Alla vet att fläskproduktionen i stor
skala i huvudsak sker inom familjeföretag
och dem vill inte herr Hansson i
Skegrie och tydligen inte heller herr
Eliasson i Moholm komma åt. Jag tror
inte att de vill av en jordbrukare som
levererar 500 eller 1 000 slaktsvin om
året utkräva en betungande avgift. Men
dessa jordbruk är naturligtvis mycket
avvikande från de vanliga familjeföretagen,
och därför för man ett slags konstruerat
resonemang om att ifall vi bara
kommer till rätta med företag av t. ex.
typen Holms Livsmedel — som svarar
för någon promille av hela produktionen
■— så skall hela problemet vara löst. Det
ligger naturligtvis ingen realitet i det resonemanget.

Herr Eliasson i Moholm frågade, om
det någonsin inträffat att jordbruksministern
inte har ändrat en ingången
överenskommelse. Jag tror nog vi kan
finna att det har hänt. Men det är inte
jag som gör ändringar av klåfingrighet,
utan när det föreligger ett förslag från
jordbruksnämnden måste vi underkasta
det samma granskning som alla andra
framställningar. Mina medarbetare får
läsa igenom förslaget och framlägga sina
synpunkter. Men menar herr Hansson
i Skegrie att möjligheten att göra korrigeringar
inte skall föreligga för regering
eller riksdag? Både herr Hansson i Skegrie
och herr Eliasson tycks leva kvar
i föreställningen, att regering och riksdag
inte skall kunna ha en mening i
dessa frågor, utan att vad som framkommit
vid de förberedande överläggningarna
skall vara avgörande. Den uppfattningen
har inte jag. Jag har många
gånger i den här kammaren betonat att
man inte kan uppfatta vare sig regeringens
eller riksdagens roll på det sättet.

Jag har kanske ingen anledning att
säga någonting speciellt till herr Jönsson
i Ingemarsgården. Jag var emeller -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 165

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

tid mycket förvånad över hans resonemang,
när han sade att riksdagens senaste
beslut om rationaliseringsverksamheten
ställde familjejordbruket i en
sämre ställning. Det var inte alls så.
Vi har i stället beslutat att den ena typen
av jordbruksföretag skall ha lika
stor möjlighet att få kreditgarantier som
de andra. De är alltså lika behandlade,
och varför skall de inte vara det också i
denna situation?

Det var ingen logik i herr Jönssons
resonemang, utan det haltade nog ganska
betänkligt.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr säga
att jag inte kan uppskatta herr Eliassons
i Moholm försvar för konsumentdelegationens
ståndpunkt. Jag undrar hur det
skulle se ut, om man inte skulle ha frihet
att ta ställning i riksdagen i frågor
som betraktats som bagatellartade och
inte har närmare diskuterats i konsumentdelegationen
och jordbruksnämnden.
Den friheten måste jag för framtiden
förbehålla mig.

Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Hansson i Skegrie vad beträffar
automatiken i fråga om införselavgifterna.
Han framhåller att om automatiken
inte inträder tillräckligt snabbt, får
man ligga ute med pengarna innan man
har glädje av en höjning av införselavgiften.
Men om priset sänks med 12 öre
och man får en höjd införselavgift på
17 öre, så är det väl ändå en favör även
om man skulle behöva vänta litet på
pengarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill för min del opponera
mig, när statsrådet vill betrakta
denna prissänkning från Slakteriförbundets
sida såsom någonting naturligt. Den
var förmodligen en åtgärd som vidtogs
i samband med devalveringen i Danmark
och varmed man avsåg att bygga upp
ett skydd mot en eventuell import av

danska produkter. Det är ju ett företags
skyldighet att göra detta, om man kan
det.

Såvitt jag förstår kan vi inte, vare sig
det föreligger en överproduktion eller
inte, förhindra att Slakteriförbundet
sänker priserna om förbundet vill göra
det. Men vi skall inte utgå ifrån att detta
är en normal företeelse. Jag tror inte
att statsrådet kan nämna något ytterligare
exempel därpå.

Vidare vill jag fråga, varför det är så
omöjligt att här i Sverige införa differentierade
slaktdjursavgifter. Man hai
ju gjort det i Västtyskland, Österrike,
Norge, Canada och andra länder. Där
anser man tydligen att principen är riktig.

Dessutom vill jag säga några ord med
anledning av att herr statsrådet framhåller
de s. k. fläskfabrikerna såsom särskilt
rationella. Såsom här tidigare påpekats
skall sörmlandsfabriken, där det
investerats 12 miljoner kronor, sysselsätta
ett 50-tal personer. Det motsvarar
fyra anställda per miljon kronor. Ett
rationellt familjejordbruk sysselsätter
högst hälften så många personer per
miljon investerade kronor. Sörmlandsfabriken
ombesörjer visserligen även
paketering och annat, men varför skall
sådant äga rum i så små företag, då vi
inom jordbrukets föreningsrörelse har
stora företag som sköter saken både rationellare
och billigare?

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! I realiteten var ju alla
de skäl som statsrådet nu anfört kända
vid överläggningarna, och trots detta
kom man överens om att det skulle
framläggas ett förslag om att systemet
skulle bibehållas. Jag har därför inte
kunnat komma till någon annan uppfattning
än att det, även om det inte förelåg
något avtal, ändå fanns en överenskommelse
som nu har brutits. Även de som
statsrådet själv utsett och som gav över -

166 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

enskommelsen sitt godkännande har varit
med om detta.

Det finns också anledning att konstatera,
att när det förbättrade skyddet nu
tas bort sker det bara ensidigt i fråga
om den nedre prisgränsen medan den
övre gränsen lämnas orörd. Ett enda
exempel på något som enligt statsrådets
mening inte var riktigt har ansetts utgöra
tillräcklig grund för att förkasta
hela systemet.

Fru Lindskog var inte nöjd med att
jag försvarade den ställning hon intagit
i konsumentdelegationen. Jag skulle
vara mycket ledsen, om jag behövde
ändra min uppfattning att fru Lindskog
ordentligt penetrerar situationen när
hon sitter i konsumentdelegationen. Om
hon handlar på det sättet bör det vara
möjligt för henne att ha samma uppfattning
både där och här i riksdagen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga till
jordbruksministern att det är möjligt att
min argumentation haltar men att den
i fråga om gränsen i lånekungörelsen
nog ändå är riktig. Från och med det
senast fattade beslutet utestängdes ju
vissa mindre jordbruk från lån till rationalisering.
Inom vissa områden använder
man en arealgräns på 60 tunnland,
och många av de svenska jordbruk som
faller under denna gräns är utestängda
från statliga lån till rationaliseringar,
vilket de stora fläskfabrikerna har
möjlighet att få. Dessa små jordbruk
betraktas som ofullständiga. De kombinerade
jordbruken har vi diskuterat
flera gånger — de betraktas såsom helt
ovärdiga att stödjas av staten. För övrigt
har det varit debatt om huruvida skogsarealen
skulle få räknas med när man
skall avgöra vilka jordbruk som är värda
att stödja.

Jag måste säga att jordbruksministern
tycks ha glömt några väsentliga punkter
i jordbrukets lånekungörelse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Efter denna förklaring
har jag litet lättare att följa med, men
jag kan ändå inte acceptera att man för
en sak skall kompensera en helt annan.
Man har inte några som helst garantier
för att man träffar samma företag.

Till herr Eliasson i Moholm vill jag
helt kort säga: Om det vid ett ställningstagande
i jordbruksnämnden finns möjlighet
för en ledamot att få skriva ett
särskilt yttrande och framföra en som
han tycker vettig mening — han representerar
en sektor i vårt samhälle —
skulle jag då inte ha någon möjlighet att
ta hänsyn till detta? Vad skall det tjäna
till att vi ger möjlighet för en minoritet
att få lov att yttra en mening, om man
menar att det inte finns någon anledning
att ta hänsyn till det, hur berättigat
det än kan vara?

Jag har här försökt ange motiven och
jag har begränsat det till de fall där jag
tycker att man skall iaktta återhållsamhet.
Jag tror att diskussionen kan ha
varit nyttig ur många synpunkter: vi har
fått klarlagt vad som varit orsaken till
att vi ansett det felaktigt att utan vidare
ta denna bestämmelse.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
började sitt långa anförande om detta
tunna utskottsutlåtande med att gratulera
jordbruksministern till att ha lyckats
med att få ett högre producentpris
och ett lägre konsumentpris för mjölk.
Men nu var inte detta jordbruksministerns
förtjänst utan det var jordbrukarnas.

Jag hade tänkt skänka en blomma
också till hem Hansson, om han inte
snabbt kommit över till ett annat ämne,
där han tyckte att jordbruksministern
inte var förtjänt av något erkännande.
När herr Hansson talade om systemet
med buffertzoner, sken det snabbt igenom
att han menade att jordbruksminis -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 167

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

tern — och därmed jordbruksutskottets
socialdemokratiska ledamöter, eftersom
vi har ställt oss bakom förslaget — i
första hand skulle företräda importörernas
intressen. Därför lämnade jag
blomman kvar i bänken.

När man hör de borgerliga partiernas
representanter tala i detta ärende,
skulle man kunna tro att det finns fläskfabriker
praktiskt taget överallt i vårt
land. Nu är det ju inte på det sättet.
Vi kan se på sörmlandsfallet. Jag rekommenderar
herrarna att åka och titta
på dessa tre å fyra gårdar, där man gått
in för att producera ägg och fläsk. De
har anknytning till jordbruket. Jag har
studerat fallet, och såvitt jag förstår
kommer det att bli en mycket rationell
drift. Jag tror inte att vi har så många
fläskfabriker som man här vill göra gällande.

Herr Hansson i Skegrie kommer säkerligen
att få ett litet samtal med sin
partikamrat herr Eriksson i Bäckmora
så småningom. Herr Eriksson i Bäckmora,
som också har begärt ordet, har
nämligen väckt en motion där han föreslår
att man skall slopa slaktdjursavgifterna
i Norrland och låta skånebönderna
betala det. Det kan bli intressant
att se hur den diskussionen kommer att
sluta, ty herr Hansson har sagt att han
inte kan gå med på det förslaget. Då
skulle ju fläskfabrikerna kunna förläggas
till Norrland, vilket vore alldeles
förfärligt. Han har därför yrkat avslag
på herr Erikssons i Bäckmora motion.

Jag skall nu inte säga så mycket om
dessa frågor. Vi har i utskottet haft ett
mycket gott samarbete, och det tolkar
jag så, att den upphetsning som uppstod
kring 1967 års beslut nu har bedarrat
betydligt. Det visar väl att det beslutet i
stort sett var riktigt. Under mina 20 år
i riksdagen har jag inte tidigare varit
med om att vi haft så få reservationer
som nu vid behandlingen av dessa frågor.
Vi har bara två reservationer, som
gäller buffertzoner och differentierade
slaktdjursavgifter.

Båda dessa frågor har redan ventilerats
tillräckligt. Jag vill därför bara
erinra om att i den andra av de två
reservationer, som herr Hansson i Skegrie
undertecknat, har gjorts gällande att
systemet med differentierade slaktdjursavgifter
skulle vara lätt att genomföra.
Det tillämpas redan i andra länder, t. ex.
i Västtyskland och Österrike, står det.
Då vill jag fråga varifrån reservanterna
har fått den uppgiften. Jag har anlitat
riksdagens upplysningstjänst för att ta
reda på hur härmed förhåller sig, och
upplysningstjänsten har frågat alla tänkbara
sakkunniga instanser, men alla har
svarat att såvitt de vet tillämpas ingenstans
differentierade slaktdjursavgifter,
i varje fall inte i Västtyskland. Därför
skulle det vara mycket intressant att
höra av herr Hansson i Skegrie var reservanterna
har fått den uppgiften ifrån.

Om jag inte missminner mig har jag
någonstans läst att inget land inom EECområdet
får införa ett system med sådana
avgifter, och jag vet inte heller
varför Västtyskland skulle göra det. Där
har man ju en ganska betydande import
av kött och fläsk. Jag vill minnas att den
importen 1964/65 uppgick till 17 miljarder
kronor. Jag förstår därför inte varför
de skulle införa sådana avgifter. I
Sverige används ju dessa för att avlasta
det överskott som vi får, men det behöver
man inte göra i Västtyskland.

Jag har ställt frågan till herr Hansson
vilken utformning han kunde tänka sig
av dessa avgifter, och han svarar att
jordbrukarna exempelvis skall få ha en
så stor produktion som deras areal kan
försörja plus lika mycket till. För exempelvis
det av godsägare Kennedy innehavda
godset Råbelöv, som omfattar 500
tunnland, skulle detta innebära att man
fick producera fläsk på en areal av 1 000
tunnland medan en familjejordbrukare
som bara bär 40—50 hektar inte får ha
flera grisar än vad han kan försörja på
100 hektar. Jag vet inte om jag har
uppfattat herr Hansson riktigt, men han
uttryckte sig på det sättet. Om det är

168 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ett sådant system som finns i Västtyskland
får vi nog betacka oss för detta.

Jag vill sluta med att ställa en annan
fråga till herr Hansson. Varför skall
detta område vara undantaget från kravet
på en så rationell produktion som
möjligt? Jag vill peka på ett annat område,
nämligen sågverksindustrin. I
södra Östergötland byggs för närvarande
ett av Sveriges största sågverk av skogsägarna.
Man har för detta fått ett lokaliseringstöd
på 18 miljoner kronor, vilket
torde medföra en räntesubvention på
ungefär 1,5 procent. Det kommer att bli
ett mycket rationellt företag. Följden
blir, herr Hansson, att 10—15 mindre
sågverk inom detta område i fortsättningen
inte kommer att ha möjlighet att
existera på grund av att de inte kan
rationalisera i samma takt, genom att de
inte får råvaror o. s. v. Vi tycker att det
är riktigt att på detta sätt skapa rationella
företag. Men i så fall skall inte
heller jordbruksområdet enligt vår uppfattning
vara undantaget från en sådan
utveckling.

Herr talman! Jag skall inte fresta talmannens
och kammarledamöternas tålamod
längre utan nöjer mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara svara på
den fråga, som herr Persson i Skänninge
direkt ställde till mig. Han frågade nämligen,
varifrån jag hade fått uppgiften
att det fanns en sådan differentiering
av slaktdjursavgifterna som här nämnts
i olika länder. Den uppgiften har jag fått
från en utredning, som gjorts i jordbrukets
föreningsrörelse för några år sedan.

Olika system tillämpas i olika länder,
men verkan av dem och syftet med dem
är precis desamma som man hos oss
skulle få med differentierade slaktavgifter.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! När jag begärde upplys -

ning i den fråga det här gäller från riksdagens
upplysningstjänst, fick jag reda
på att man där hade talat med Sveriges
lantbruksförbund. Det har tydligen lämnats
uppgifter av ett slag till herr Hansson
i Skegrie och uppgifter av ett annat
slag till mig, och jag vet inte vilka uppgifter
som är riktiga.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan svara att jag
ännu har kvar den utredning det här
gäller, och om herr Persson i Skänninge
vill se på den, så finns den tillgänglig.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga några ord i en fråga som är
behandlad men som man inte skrivit
så mycket om i detta utskottsutlåtande
och som inte heller förekommer i någon
reservation. Det gäller prisorterna vid
försäljning av brödspannmål. Den regel
som hitintills har gällt har varit den,
att man för brödspannmålen betalar ett
grundpris på vissa bestämda platser.
Detta sker utan avdrag i de s. k. A-orterna.
För vissa andra orter gör man ett
avdrag som varierar med hänsyn till
ortens läge. Det är de s. k. B—E-orterna.
Sålunda har vänerhamnarna som hör
till E-prisorterna haft ett avdrag av en
krona per deciton. Om man skall behandla
samtliga spannmålsodlare rättvist,
skulle man givetvis inte ha någon
som helst skillnad. De borde få ett och
samma pris, alltså lika betalning överallt.

De förberedande instanserna har när
det gäller dessa frågor plockat bort en
del av prisorterna samt ändrat prisortsavdragen
för en del andra. Vänerhamnarna
med undantag av Lidköping är sålunda
borta som prisorter. Detta gör att
t. ex. de värmländska spannmålsodlarna
nu får bekosta frakterna till Lidköping
eller Göteborg, och därmed får de en
krona mindre än de fått tidigare, vilket
innebär en prisskillnad på två kronor

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

169

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

jämfört med dem som bor i närheten
av A-prisorterna.

Detta kan enligt min uppfattning inte
vara riktigt. Jag betraktar i alla fall
dessa förändringar som ett olycksfall i
arbetet, och jag kan inte förstå vilka motiv
som kan ligga bakom i detta fall. Jag
kan inte heller anse att detta är riktigt
väl genomtänkt.

Då det emellertid vid detta tillfälle
inte synes möjligt att åstadkomma någon
förändring i det föreliggande förslaget
har jag bara velat säga att jag inte
är nöjd med det. Jag förbehåller mig
givetvis rätten att återkomma i dessa
frågor.

Jag vill bara till sist ansluta mig till
det yrkande som framställts av herr
Hansson i Skegrie.

Ilerr HEDIN (h):

Herr talman! Bara några korta kommentarer
med anledning av de frågor
som här har belysts.

Först och främst vill jag uttala min
tillfredsställelse över att frågan om stödet
till vallfröodlingen har fått åtminstone
en preliminär lösning. Det gäller
en fråga som har tagits upp bl. a. i en
motion, som herr Nilsson i Bästekille
och jag i början av riksdagen väckte
här i kammaren. Kungl. Maj :ts förslag
innebär inte precis vad vi hade anfört,
men det har mindre betydelse. Det är
tänkt som ett försök och man får naturligtvis
ta upp problemet på nytt om försöket
inte slår väl ut. Jag tror det är
angeläget att vi stöder den svenska vallfröodlingen,
som har stor betydelse för
vår produktion.

Vad sedan gäller frågan om buffertzoner
kan jag instämma i vad herrar
Hansson i Skegrie och Eliasson i Moholm
sagt. Jordbruksministern sade att
den debatt som uppstått skulle vara något
av en storm i ett vattenglas. Jag vill
säga att de som står för reservationen
inte har blåst upp den stormen — om
det nu är en sådan — utan jordbruksministern
har själv blåst i vattenglaset.

Dessutom anser jag att det är onödigt
att förorsaka en sådan liten storm.
Den har ju ändå skapat och skapar
mycket stark irritation, vilket hade kunnat
undvikas.

Jag skulle närmast något vilja beröra
reservationen 2 angående differentiering
av slaktdjursavgifter och fodermedelsavgifter.
Jag anser att den frågan är av
mycket stor betydelse för jordbrukets
framtid i vårt land. Jordbrukspolitikens
syfte är väl att vi skall nå en tillräcklig
självförsörjningsgrad framöver. Politiken
syftar också till att de jordbrukare
som behövs för att med ett rationellt
skött jordbruk uppfylla den målsättningen
också skall få inkomstlikställighet
med övriga grupper.

Vi kan naturligtvis aldrig undvika att
överproduktion av en del produkter uppstår
vid vissa tillfällen, vilket bl. a. beror
på växlande skördeförhållanden.
Men det är ändå angeläget att man i
största möjliga utsträckning försöker
undvika överproduktion. Jordbruksministern
har för övrigt själv i förra årets
proposition nr 95 framhållit att det i
första hand är angeläget att produktionen
i snabb takt anpassas så att för
jordbruket kostsam överproduktion såvitt
möjligt kan undvikas.

Att föra en politik som på olika sätt
stimulerar ökad produktion av t. ex.
fläsk — och det utanför jordbruket —
tycker jag rimmar illa med den allmänna
jordbrukspolitiska målsättningen. Mot
denna bakgrund är också den synnerligen
kraftiga reaktion, som uppstått mot
kreditgarantistöd för produktionen vid
den här diskuterade fabriken i Sörmland,
mycket förklarlig. Stödet innebär
ju en extrahjälp för företaget med 80 000
kronor om året. Dessa pengar skulle säkerligen
ha kommit till mycket bättre
användning ur både konsument- och
producentsynpunkt, om de hade givits
till ökad rationalisering inom det egentliga
jordbruket. Ty förutsättningen för
rimliga jordbrukspriser för konsumenterna
i framtiden är att vi har ett ratio -

6*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

170 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

nellt familjejordbruk och inte att vi
skapar företag utanför det egentligh
jordbruket.

Det system som nu föreslagits är inte
unikt för vårt land, utan liknande former
har faktiskt prövats i andra länder
— i Tyskland, Schweiz, Canada och Norge.
Jag tycker det finns all anledning att
göra en utredning om hur vi skall kunna
införa ett sådant system även i vårt
land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skall till en del uppfylla
det löfte som herr Persson i Skänninge
utställde här i kammaren för en
stund sedan.

Jordbruksutskottet har avstyrkt de
likalydande motionerna 1:434 och
II: 535, i vilka vi yrkat på slopande av
slaktdjursavgiften i de fem nordligaste
länen. Av formella skäl är jag förhindrad
att yrka bifall till motionerna, men
jag vill ändå säga ett par ord.

Norrland är ju i stort sett ett underskottsområde
när det gäller kött och
fläsk, och jag tror inte heller att några
fläskfabriker kommer att förläggas till
Norrland. Jag finner det därför orimligt
att jordbrukarna i Norrland via
slaktdjursavgifterna skall vara med om
att bära kostnaderna för överskottsproduktionen
på detta område i landet i
övrigt, trots att dessa jordbrukare själva
alltså inte till någon del har bidragit
till produktionsöverskottet.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskot -

tets hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 1); och ifann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

2) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100
ja och 91 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 171

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100 ja och
92 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDKVIST (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag vill anmäla att jag
i de båda senaste voteringarna röstade
nej, ehuru ja markerades på voteringstavlan.

Mom. 5—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ändring i tulltaxan, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
januari 1968 (nr 25), m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 99 hade Kungl.
Maj ''t föreslagit riksdagen att

dels anta därvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25),

2) förordning om ändrad lydelse av
6 § 2 mom. och 8 § tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

3) förordning angående ändring i
förordningen den 3 juni 1960 (nr 258)
om utjämningsskatt å vissa varor,

4) förordning om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att den
1 januari vart och ett av åren 1970,
1971 och 1972 genomföra de ändringar
i tulltaxan som framginge av kol. 5, 6
och 7 i bilaga till statsrådsprotokollet i
detta ärende.

Propositionens huvudsakliga innehåll
sammanfattades sålunda.

I propositionen föreslås vissa tulländringar,
bl. a. beträffande syntetiska
textilfibrer samt bilar och bildelar,
som aktualiserats i samband med genomförandet
av Sveriges åtaganden i
Kennedyronden. Vidare föreslås införande
av råvaruprisutjämning för vissa
slag av mandelmassa samt avgiftsbeläggning
av importen av vissa slag av
wafers och biscuits.

I motioner med anledning av propositionen
hade yrkats:

1) i de likalydande motionerna I: 881
av herrar Tistad och Ahlmark samt
II: 1136 av herrar Andersson i Örebro
och Berndtsson att riksdagen måtte anta
i motionerna framlagt förslag till förordning
om restitution av särskild varuskatt
vid tillverkning av vissa bakverk; -

172 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Ändring i tulltaxan, m. m.

2) i de likalydande motionerna I: 902
av herr Gösta Jacobsson och II: 1161
av herr Magnusson i Borås m. fl. att för
tulltaxenr 87.03, 87.04 och 87.05 tullen
sattes till 11 % samt att reparationstullen
bibehölles oförändrad vid 10 %;

3) i motionen II: 1160 av herr Magnusson
i Borås m. fl. att riksdagen måtte
besluta i motionen angivna ändringar
av de föreslagna tullsatserna för syntetullgarn
m. m.

I detta sammanhang behandlades
även följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

4) de likalydande motionerna I: 388
av herrar Tistad och Ahlmark samt
II: 465 av herrar Andersson i Örebro
och Berndtsson.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 99 och med avslag på motionerna
1:902 och 11:1161 samt motionen
II: 1160 anta de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 januari 1968 (nr 25),

2) förordning om ändrad lydelse av

6 § 2 mom. och 8 § tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

3) förordning angående ändring i
förordningen den 3 juni 1960 (nr 258)
om utjämningsskatt å vissa varor,

4) förordning om avgift vid införsel
av vissa bakverk,

B) bemyndiga Kungl. Maj :t att den 1
januari vart och ett av åren 1970, 1971
och 1972 genomföra de ändringar i tulltaxan
som framginge av kol. 5, 6 och

7 i bilaga till statsrådsprotokollet i
ärendet,

C) avslå

1) motionerna 1:388 och 11:465,

2) motionerna 1:881 och 11:1136.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka ansett att utskottet under
punkterna A 1), A 2) och B) bort hem -

ställa att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:902 och II: 1161 samt
II: 1160

A 1) anta det vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 99 fogade förslaget till
förordning om ändring i tulltaxan den
12 januari 1968 (nr 25) med följande
ändringar:

a) att tulltaxenummer 56.03 fr. o. in.
den 1 juli 1968 skulle ha i reservationen
angiven lydelse;

b) att tullen för tulltaxenummer 56.05
A 1 och 56.06 A fr. o. m. den 1 juli 1968
skulle vara 9 %;

c) att den i propositionen föreslagna
ändringen av tullen för tulltaxenummer
87.03, 87.04 B 1 och 87.05 A avsloges;

A 2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 6 § 2 mom. och 8 § tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960
(nr 391) såvitt ändringen avsåge förstnämnda
förfaitningsrum;

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att den 1
januari vart och ett av åren 1970, 1971
och 1972 dels genomföra de ändringar
i tulltaxan som framginge av kol. 5, 6
och 7 i bilagan till statsrådsprotokollet
i ärendet med undantag för tulltaxenummer
87.03, 87.04 B 1 och 87.05 A,
dels beträffande tulltaxenummer 56.03
C 2 genomföra samma ändringar i tulltaxan
som i nämnda bilaga angåves för
tulltaxenummer 56.04 B;

2) av herrar Erik Filip Petersson,
Tistad, Enskog och Larsson i Umeå
(samtliga fp), som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A) dels med avslag på propositionen
i vad den avsåge förslag om särskild
avgift vid införsel av vissa bakverk
och med avslag på motionerna I: 902
och II: 1161 samt motionen II: 1160 anta
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) (= utskottet)

2) (— utskottet)

3) (= utskottet)

dels i anledning av motionerna I: 881
och II: 1136 anta i reservationen intaget

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 173

förslag till förordning om restitution
av särskild varuskatt vid tillverkning
av vissa bakverk;

B) (= utskottet);

C) avslå motionerna I: 388 och
11:465.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vi går nu att behandla
några förslag om tullsänkningar i anledning
av våra åtaganden i Kennedyronden.
I motioner har hävdats att Sverige
inte onödigtvis bör gå längre än
vad våra åtaganden förpliktar till. Motivet
härför är framför allt att vi har
låga tullar och därför inte bör avhända
oss det förhandlingsunderlag det kan
innebära att behålla dem oförändrade.

Vi föreslår fördenskull i motioner
bl. a. att tullen på vissa bilar och bildelar
skall stå kvar vid 11 procent i
stället för, som enligt propositionen, 10
procent. Vidare påyrkas att tullen på
syntetullgarn skall vara 9 procent i
stället för 7, som föreslagits i propositionen.

Utöver det av mig angivna prinicipiella
motivet för dessa ändringar anser
vi det också ganska olämpligt att nu
gå längre i fråga om textiltullarna, alldenstund
riksdagen antagligen nästkommande
vecka kommer att diskutera
en aviserad utredning om textilindustrin.
Det kan då inte vara lämpligt att
nu föregripa denna utredning genom
att besluta om denna förändring. Viktiga
uppgifter för denna utredning måste
bli bl. a. att fastställa beredskapsgraden,
och i det avseendet spelar garntillverkningen
ganska stor roll. Vidare
är att märka att allt större del av syntetull
kommer till användning i s. k.
biandvävnader, varför de ändringar i
tulltaxan som nu vidtas kanske kommer
att få större betydelse i framtiden
än vad man för närvarande tror.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen 1.

Ändring i tulltaxan, m. m.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 42 behandlas förutom de
ändringar i tulltaxan som herr Magnusson
i Borås här berörde också ett
förslag om avgifter vid import av vissa
wafers och biscuits.

Beträffande denna punkt har vi i reservationen
2 till utskottets betänkande
påpekat att den föreslagna importavgiften
inte innebär någon lösning på
det problem som består däri, att den
särskilda varuskatten på choklad belastar
nu ifrågavarande bakverk även vid
export. Detta gör det i praktiken omöjligt
för de svenska fabrikanterna att
konkurrera på den utländska marknaden.

Utskottet säger i sin skrivning: »Vad
slutligen gäller frågan om exporten av
svenska wafers och biscuits kan utskottet
i princip biträda den uppfattningen
att förordningen om särskild varuskatt
borde ha innehållit bestämmelser som
möjliggör restitution av skatten i sådana
fall. Då någon dylik export i nämnvärd
omfattning hittills inte förekommit
kan emellertid avsaknaden av sådana
regler inte betecknas som någon
allvarlig brist.»

Har inte utskottet tänkt på att det
kanske just är avsaknaden av möjligheten
att få varuskatten på choklad avlyft
vid export som medfört att våra
fabrikanter av wafers och biscuits inte
kunnat konkurrera på den utländska
marknaden?

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2 till
bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Riksdagen behandlade
på hösten 1967 förslaget till ny tulltaxa
på grundval av förhandlingsresultat i
Kennedyronden. Därvid förutsattes att
vissa ändringar i denna tulltaxa kunde
bli nödvändiga. Sådana har nu föreslagits
i propositionen 99 till detta års
riksdag. Propositionen har föregåtts av

174 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till kommersiell utlandsinformation

undersökningar och kontakter med företrädare
för de näringsgrenar som är
berörda av ifrågavarande varuslag.

Bevillningsutskottets majoritet anser
att de föreslagna ändringarna är väl
avvägda och tar skälig hänsyn till de
olika synpunkter som kan åberopas i
de olika delfrågorna.

Med hänvisning till den utförligare
motivering som lämnas i utskottsbetänkande!
vill jag med dessa ord yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har endast för avsikt
att meddela att jag ämnar stödja reservationen
1 av herr Yngve Nilsson
m. fl. Jag skulle ha stött den i utskottet,
men av ett förbiseende kom mitt namn
inte med.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A 1, A 2 och B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
A 1), A 2) och B) i utskottets betänkande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit vad utskottet hemställt.

Punkten A 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna A 4 och C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Erik Filip Petersson
m. fl. i motsvarande del; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 12

Svar på interpellation ang. det statliga
stödet till kommersiell utlandsinformation Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Andersson i Örebro frågat mig om
jag inför kammaren vill redogöra för
regeringens planer på samordning och
förstärkning av det statliga stödet till
kommersiell utlandsinformation.

Jag vill svara följande.

Herr Andersson har i sin interpellation
utgått ifrån att det statliga exportstödet
genom utlandsinformation, handelssekreterare,
främjande av utrikeshandel
in. m. nu utgår med 9 741 000 kr.
Detta är riktigt, men uppgiften bör
kompletteras med att årets riksdag för
nästa budgetår efter förslag av regeringen
höjt dessa anslag med 1 945 000
kr. till 11 686 000 kr., en ökning med
20 procent. Härutöver beräknar jag,
som framgår av statsverkspropositionen,
att intill 300 000 kr. skall kunna
anslås till samverkansprojekt vid export.
Som herr Andersson påpekar kommer
därtill kostnader för utrikesförvalt -

175

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till kommersiell utlandsinformation

ningen, som i hög grad är ett stöd för
exportnäringen.

Vid 80-talet ambassader, generalkonsulat
och konsulat bedrivs ett arbete
som är av stor betydelse i detta avseende.
Den ekonomiska och kommersiella
rapporteringen från dessa utlandsorgan
utgör för företagen och deras samarbetsorgan
en viktig del av beslutsunderlaget.
Den aktiva informationsverksamheten
på utlandsmarknaderna utgör
också en växande del av utrikesförvaltningens
arbete. Som väsentliga komplement
till denna verksamhet finns vissa
specialiserade funktioner. Sålunda har
utlandsinformationen på flera håll särskilda
utlandskontor för sin verksamhet.
På många marknader fordras dessutom
specialiserad service åt företagen.
Staten har därför anställt handelssekreterare
för hjälp åt företagen i marknadsföringsfrågor.
Staten stöder också
med väsentliga bidrag de av näringslivet
på vissa marknader etablerade
svenska utlandshandelskamrarna med
bidrag från anslaget Främjande av utrikeshandeln.

På herr Anderssons fråga om regeringens
planer för förstärkning av det
statliga stödet till den kommersiella utlandsinformationen
vill jag peka på den
kraftiga utbyggnaden av den kommersiella
Sverige-informationen de senaste
åren. Från att 1962 ha omsatt 1,3 miljon
kronor har den i dag 5 miljoner att arbeta
med. Jag vill också understryka
att handelssekreterarorganisationen under
ungefär samma tidsperiod har fördubblats
och anslaget till den verksamheten
tredubblats. År 1962 var anslaget
1,1 miljon kronor, nu är det 3,7 miljoner
kronor. Kostnadsökningen beror på att
det ansetts vara nödvändigt inte endast
med en kvantitativ förstärkning utan
även med en kvalitativ förbättring. Rekryteringskraven
har skärpts och handelssekreterarna
försetts med bättre
hjälpmedel för verksamheten. Ett mycket
värdefullt inslag i handelssekreterarverksamheten
liksom i handelskam -

rarnas arbete är det praktikantsystem
som där används. Jag har ansett det
vara angeläget att skapa möjligheter för
ungdom med intresse för utrikeshandel
att få utlandspraktik. Här har staten ett
viktigt ansvar i en tid då företagens
verksamhet liksom annan verksamhet i
hög grad internationaliseras. Även praktikantverksamheten
har byggts ut under
senare år.

Riksdagen har så sent som i år uttalat
sitt gillande av den under en följd
av år tillämpade utbyggnadstakten för
handelssekreterarorganisationen med en
tjänst per budgetår. Det är min förhoppning
att en fortsatt utbyggnad
skall kunna ske och att en successiv ökning
av stödet till den kommersiella informationen
också skall kunna äga rum.

Vad beträffar herr Anderssons fråga
om regeringens planer på samordning
av det statliga stödet till kommersiell
utlandsinformation vill jag erinra om
att den frågan tas upp i motioner till
årets riksdag. Eehandlingen av dessa
motioner har, enligt vad jag inhämtat,
av statsutskottet uppskjutits till höstriksdagen.
Utan att föregripa behandlingen
av detta ärende vill jag erinra
om att regeringen tagit initiativ till en
samordning av hela informationsverksamheten,
såväl den kommersiella som
den allmänna och den rent kulturella,
genom att inrätta först upplysningsberedningen
och fr. o. in. den 1 juli 1966
kollegiet för Sverige-information i utlandet.
Av allt att döma fungerar samordningen
i väsentliga delar redan nu
avsevärt bättre än tidigare. Frågan om
ytterligare organisatoriska förbättringar
är dock alltjämt föremål för regeringens
uppmärksamhet.

Det är naturligtvis riktigt att vid en
internationell jämförelse vårt stöd till
exporten framstår som relativt litet.
Sverige har emellertid sedan gammalt
i högre grad än de flesta andra länder
varit beroende av avsättningen på exportmarknaderna.
Många svenska företag
är traditionellt inriktade på att säl -

176 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till kommersiell utlandsinformation

ja i andra länder. Ett stort flöde information
om svensk teknik och utveckling
går ut till främmande marknader
genom företagens egen bearbetning. Det
finns länder som inte befinner sig i
samma gynnsamma situation. De har
fått sätta in kraftigt statligt stöd för att
stimulera företagen att gå ut på export.
Jag kan emellertid försäkra herr Andersson
att vi inte med hänvisning till
vår redan goda exportsituation tänker
sitta med armarna i kors. Vi följer uppmärksamt
utvecklingen på olika exportmarknader.
På senaste tiden har sålunda
öststatsmarknaderna blivit alltmer
intressanta. Vi planerar att förstärka
de kommersiella insatserna där.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lange för svaret på min interpellation.

Svaret andades mycket stor tillförsikt
med den situation vi har när det gäller
vår kommersiella utlandsrepresentation.
Men anledningen till att jag ställde
dessa frågor var framför allt den ökade
satsning som andra industriländer gör
på exportfrämjande åtgärder. I jämförelse
härmed verkar det som om den
svenska satsningen är relativt liten, något
som handelsministern också kunde
konstatera. Men samtidigt spelar vår export
en mycket central roll i vår ekonomi.
över 40 procent av vår industriproduktion
avsätts utanför landet, 20
procent av den årliga bruttonationalprodukten
härrör från exporten och
minst 430 000 svenskar är sysselsatta
med och beroende av vår produktions
avsättningsmöjligheter utanför Sverige.

De traditionella svenska exportföretagen
kan i de flesta fall tillgodose kraven,
även om behovet att lansera nya
produkter och att bevaka marknader
också för dessa företag fordrar nya
kostnadskrävande initiativ och insatser.
Det finns ett snabbt växande antal före -

tag, som hittills huvudsakligen arbetat
på hemmamarknaden men som nu
tvingas ut på export. Det gäller framför
allt de mindre och medelstora företagen
som härigenom får en ökad avsättning
för sina produkter och på det sättet även
möjligheter till längre produktionsserier
och bättre lönsamhet. Även om dessa
företag på ett framgångsrikt sätt kan
klara sin marknadsföring inom Sverige,
möter de ofta betydande svårigheter
att effektivt marknadsföra sina produkter
utanför Sverige. Dessa företag behöver
många gånger rådgivning och
hjälp till förberedelser och genomförande
av olika former av marknadsoperationer
utomlands. De har behov av
ingående marknadsdata av de mest skiftande
slag, hjälp att nå fram till bästa
möjliga distributionskanaler samt bistånd
vid deltagande i t. ex. utställningar,
mässor, försäljningsresor och
försäljningskampanjer av olika slag. Det
är därför viktigt att statsmakterna hårdare
satsar på exportfrämjande åtgärder,
eftersom den allt snabbare internationaliseringen
av vår ekonomi ställer
ökade krav på svenska företags förmåga
till effektiv marknadsföring och marknadsbevakning
utanför Sverige.

På min fråga till statsrådet angående
regeringens planer på samordning hänvisar
statsrådet till att motioner i denna
fråga har väckts och kommer att tas
upp till behandling vid årets riksdag.
Statsrådet redovisar de åtgärder regeringen
vidtagit för samordning av informationsverksamheten
med bl. a inrättandet
av upplvsningsberedningen.
Fr. o. m. den 1 juli har man alltså kollegiet
för Sverige-information i utlandet.

Till väsentliga delar fungerar samordningen
bättre nu än tidigare, säger
statsrådet, men frågan om ytterligare
förbättringar i dessa avseenden är föremål
för regeringens uppmärksamhet.
Den kommersiella utlandsrepresentationen
gör trots sina otillräckliga resurser
utomordentligt värdefulla insat -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

177

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till kommersiell utlandsinformation

ser, men genom att utlandsorganisationen
har skilda huvudmän försvåras det
nära samspel mellan verksamheten
här hemma och utomlands som är av väsentlig
betydelse för att ge den exportfrämjande
och stödjande verksamheten
slagkraft och effektivitet.

I det sammanhanget finns det dessutom
anledning fästa uppmärksamheten
på det förhållandet att basorganisationerna
i Sverige, d. v. s. utrikesdepartementet,
handelsdepartementet och Utlandshandelskamrarnas
förening, inte
har resurser till eller är organiserade
för att verkligen fullgöra uppgifterna
som fältorganens replipunkter och
samarbetspartner när det gäller det
dagliga exportbefrämjande arbetet. I
stället har Exportföreningen och Småindustrins
exportbyrå, förlagd till Exportföreningen,
åtagit sig att försöka
fullgöra dessa uppgifter. Arbetet med
att tjänstgöra som exportfrämjande basorganisation
ställer för varje år växande
krav på insatser från Exportföreningen.
Den fullgör i detta sammanhang
en uppgift som är av intresse och
betydelse för hela samhället.

Det är viktigt att erinra om att Exportföreningen
är en privat serviceorganisation
som finansieras genom avgifter
från 1 200 medlemmar: industriföretag,
banker, rederier o. s. v.

Här har det alltså i den exportfrämjande
verksamheten växt fram en arbetsfördelning
mellan stat och näringsliv
som givit smidighet, flexibilitet och
praktisk inriktning åt arbetet. Detta
samarbete mellan stat och näringsliv
innebär stora fördelar. Utvecklingen
har emellertid medfört nya och vidgade
arbetsuppgifter med behov av ökade resurser.
Därvid framträder en viss oklarhet
när det gäller fördelningen av ansvaret
mellan dessa statliga och privata
organ för att dessa uppgifter fylls på
ett tillfredsställande sätt och för att erforderliga
resurser mobiliseras.

I dag framstår framför allt som synnerligen
påträngande en allmän över -

syn av samtliga organisationer, institutioner
etc. som helt eller delvis har till
uppgift att främja exporten och svenska
företags aktivitet. I dag sysslar olika
institutioner med likartade problem.
Handläggningen blir stundom helt olikartad.
Man har olika debiteringar från
exempelvis Exportföreningen och Småindustrins
exportbyrå vad gäller handelssekreterarna
och deras insatser.
Ofta kan det bli en viss rivalitet mellan
dessa organisationer, som för sin existens
måste skaffa nya medlemmar.
Denna rivalitet är i och för sig naturlig
men befrämjar inte den allmänna exporten.
Genom en kraftfull samordning
skulle man med bibehållna resurser få
större effekt av det samlade arbetet.

Det är i alla fall uppenbart att de resurser
som man nu har till sitt förfogande
är för små. Vid en jämförelse
med andra länder står det klart att vi i
detta avseende kommit på efterkälken.
Som exempel på det statliga stöd som
utgår i andra länder kan jag nämna att
den brittiska regeringen bidrar med 50
procent av kostnaderna för resor och
uppehälle vid exportförsäljningsresor i
grupp som organiseras av någon
branschorganisation eller annan samlande
instans. Samma bidrag utgår när
det gäller organiserade grupper av köpare
från utlandet. Vid utställningar bidrar
brittiska regeringen med gratis utställningshyra,
monterstellage till 150
kvadratfot, gratis informationskontor
som är bemannat från liandelsorganisation,
handelskammare etc.

Det är klart att i förhållande till det
stöd som ges svenska företag får bl. a.
de engelska företagen betydligt mera.
Det visar sig ofta att den svenska industrin
har ganska svårt att möta den ökade
konkurrensen ifrån engelska företag.

Det är framför allt den mindre och
medelstora industrin som har besvär
när det gäller att söka sig ut på större
marknader. Men i det avseendet kan
man se på vad Finland har gjort för sin
mindre företagsamhet. Där är det upp -

178 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. det statliga

lagt på ett mycket föredömligt sätt. Vi
liar nyligen i Stockholm haft en stort
upplagd kampanj som hette »Finn Finland».
Det visade sig att man erhöll ett
resultat som överträffade förväntningarna.
Men man hade också lagt upp det
på ett mycket föredömligt sätt. För
1 538 finnmark fick utställarna ett paket
som bestod av 17,5 kvadratmeter
helt färdig utställningsyta, resa och
traktamente. I detta ingick även konsultrådgivning,
tolkar, mannekängarvode
och reklam.

Danmark har också på ett liknande
sätt genom ett stort antal exportkonsulenter
medverkat till att föra ut danska
varor.

Jag vill framför allt i denna interpellationsdebatt
fråga statsrådet Lange,
om han anser att Småindustrins exportbyrå
får tillräckligt stöd. Den begärde
i sina petita 61 000 kronor till
marknadsföring. Jag anser att det hade
varit mycket värdefullt om byrån fått
det beloppet. Det var en mycket blygsam
framställning som inte bifölls. Byrån
tvingas arbeta med en oförändrad
ambitionsnivå trots att starka önskemål
framförts om en utbyggnad, som skulle
inneburit att byrån fått ökade resurser
på bl. a. marknadsundersökningssidan.
Jag tror att det skulle ha betytt mycket
för den mindre industrin, om just Småindustrins
exportbyrå fått ökade resurser.
Den mindre och medelstora industrin
betyder trots allt en hel del. Jag
har inte några exakta siffror, men dess
export uppgår väl till 15—20 procent
av den totala. Det rör sig nog om en export
på 4,5—5 miljarder kronor, och
det är ju avsevärda summor.

Jag hade trott att jag i interpellationssvaret
skulle få ett något mera positivt
besked. Nu framhöll statsrådet i
slutet av sitt svar, att jag inte skall tro
att man sitter med armarna i kors på
handelsdepartementet. Naturligtvis har
jag förutsatt att man inte gör det, utan
jag utgår givetvis ifrån att de här frågorna
hålls under uppsikt. Det är vik -

stödet till kommersiell utlandsinformation

tigt för den svenska industrin och företagsamheten,
att vi dels får en samordning
av alla dessa organ för att kunna
uppnå bättre effektivitet, dels får ökade
resurser.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
pekade på det intensiva och mycket
betydelsefulla upplysningsarbete som
utförs av olika enskilda institutioner,
bland dem kanske främst Exportföreningen
och Småindustrins exportbyrå,
som ju har ett nära samarbete med
Exportföreningen och där arbetet delvis
utgör ett led i Exportföreningens
normala verksamhet. Han tycker att det
är bra och önskar en längre gående
samordning. Han menar att det föreligger
oklarhet beträffande ansvarsfördelningen
— vad han nu kan avse med
det —■ mellan å ena sidan dessa institutioner
och å andra sidan den helt statligt
bekostade informations-, upplysnings-
och marknadsbearbetningsverksamheten.
Jag tror inte att någon sådan
oklarhet beträffande ansvarsfördelningen
på något sätt känns besvärande för
vare sig Exportföreningen eller de statliga
myndigheterna. Det är väl alldeles
självklart att de statliga insatserna i
första hand inte skall inrikta sig på enskilda
företag utan stödja en mera allmän
och brett upplagd informationsverksamhet
om vårt land, vilken kan
vara till nytta för hela exportindustrin.

Herr Andersson i Örebro talar något
om att debiteringarna är olika. Vi debiterar
ingenting för den statliga verksamheten
annat än via skatterna, och vi
har sannerligen ett så gott som dagligt
samarbete med de enskilda institutioner
—■ särskilt Exportföreningen —
som är verksamma på detta område. Jag
tror att herr Andersson har rört ihop
detta en hel del.

Jag har ju i mitt interpellationssvar
kunnat peka på att vi ökar våra insatser
år från år. Det kan naturligtvis alltid

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 179

Svar på interpellation ang. redogörelse för mote med EFTA:s ministerråd

sägas att de skulle behöva ökas ännu
mer. Jag tycker emellertid att de exempel
som herr Andersson lämnade på
vad andra länder gjorde på detta område
är litet vilseledande, ty när han
nämner England och när han nämner
Finland med Finn Finland-kampanjen
vill jag säga att detta ju gäller engångsinsatser,
medan vi här diskuterar den
hela tiden expanderande informationsverksamheten
som pågått år från år
och byggts ut från ett år till ett annat.

Småindustrins exportbyrå står ju
inte helt utan stöd — jag tror att herr
Andersson erkände detta. Den ledande
tjänsteman som handhar denna verksamhet
har i huvudsak sin lön bekostad
av statsmedel. Jag vill bara framhålla,
herr talman, att man alltid kan säga att
det är önskvärt att det sker ännu mera.
Jag vill påpeka att vi ökar denna verksamhet
inte bara med 20 procent för
det närmaste budgetåret utan därjämte
med ytterligare 300 000 kronor. Det är
klart att det inte är svårt att finna argument
för att man i och för sig skulle
kunna gå längre, men få områden i den
budget, som vi har för nästa budgetår,
har fått en så generös behandling.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! När jag påtalar denna
fördelning med gränsdragning mellan
arbetsuppgifterna kan jag citera vad
Sveriges allmänna exportförening skriver
i sitt remissyttrande till statsutskottet: »Det

har här växt fram en arbetsfördelning
mellan stat och näringsliv i den
exportfrämjande verksamheten, som givit
smidighet, flexibilitet och en praktisk
inriktning åt arbetet. Detta samarbete
mellan stat och näringsliv innebär
stora fördelar. Utvecklingen har emellertid
medfört nya och vidgade arbetsuppgifter
med behov av ökade resurser.
Därvid framträder en viss oklarhet när

det gäller fördelningen av ansvaret
mellan olika organ, statliga och privata,
för att dessa uppgifter fylls på ett tillfredsställande
sätt och för att erforderliga
resurser mobiliseras.»

Det är alldeles uppenbart att det
finns gränsdragningsproblem, och man
har väl från exportorganen velat få en
översyn och en samordning av dessa
frågor.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är herr Andersson
i Örebro mycket tacksam för att han
läst upp Exportföreningens remissyttrande.
Av detta yttrande framgår klart
och tydligt att det samarbete som finns
mellan statliga och enskilda institutioner
på detta område har fungerat utomordentligt
väl även om, som det i en bisats
i den av herr Andersson upplästa
delen av yttrandet påpekas, det kanske
finns oklarheter på några få punkter.
Jag fäste mig vid det första som det
väsentliga. Jag är också övertygad om
att det är så som Exportföreningen vill
att det skall läsas. Men jag är som sagt
herr Andersson i Örebro tacksam för att
han läste in detta i kammarens protokoll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. redogörelse

för möte med EFTA:s ministerråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svanberg har bett
mig redogöra för mötet i London med
EFTA:s ministerråd den 9—10 maj med
avseende på dels de samtal som gällde
integrationssträvandena i Västeuropa,
dels det fortsatta samarbetet inom
EFTA som mötet tog ställning till, dels
även på de problem som hänger sam -

180 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

man med skillnaderna i arbetsmarknadsförhållandena
i EFTA-länderna.

Huvudfrågorna vid det ministerrådsmöte
som hölls i London i början av
denna månad gällde integrationen och
EFTA:s fortsatta arbetsprogram.

Yad som just nu tilldrar sig intresse
i integrationsfrågan är de överväganden
som görs inom Europeiska ekonomiska
gemenskapen i syfte att finna
övergångslösningar till dess en utvidgning
av EEC kan genomföras.

Denna fråga diskuterades utförligt
vid det nordiska statsminstermöte som
hölls i Köpenhamn den 22 och 23 april
i år. De nordiska länderna var överens
om att i positiv anda pröva varje förslag
till sådana lösningar som kunde
komma från EEC. De förutsatte att sådana
förslag skulle underlätta genomförandet
av de nordiAa ländernas
marknadspolitiska målsättningar och
att EFTA-fördelarna skulle bevaras. Det
betonades också vid statsministermötet
att alla EFTA-länder från början skulle
ha möjligheter att delta i förhandlingar
om eventuella arrangemang.

Denna nordiska linje fullföljdes vid
ministerrådsmötet i London. Den kommuniké
som sammanfattar diskussionerna
vid mötet står också på denna
punkt i full överensstämmelse med den
nordiska synen. Ministrarna uttrycker
sin beredvillighet att i positiv anda
överväga varje konstruktivt förslag som
kan läggas fram av Gemenskapen, förutsatt
att dessa förslag står i överensstämmelse
med ländernas internationella
förpliktelser. Alla EFTA-stater måste
ha möjlighet att från början delta i alla
förhandlingar om ett handelsarrangemang
som kan komma att följa utan att
därför uppge sina respektive regeringars
målsättning att uppnå antingen
medlemskap i Gemensamma marknaden
eller någon annan form av deltagande
i en utvidgad europeisk marknad. I
kommunikén understryks också att sådana
lösningar — som inte kan betraktas
som en ersättning för en vidare in -

tegration —• skulle kunna minska effekten
av Europas delning.

Formuleringarna var emellertid föremål
för en mycket lång och tidvis hård
debatt. Bakom det uttalande man till
slut kunde enas om döljer sig olikheter
i värderingarna. Att så skulle vara fallet
var inte oväntat.

Det bekräftades vid mötet att den
brittiska regeringen är beredd att acceptera
interimslösningar i avvaktan på
en slutlig uppgörelse om medlemskap.
Men man godtar tills vidare sådana arrangemang
endast om de uttryckligen
är länkade till ett framtida uppnående av
medlemskap. Britterna är klart medvetna
om att varje förslag till en interimslösning
måste bygga på full enighet
bland De sex för att ha någon utsikt att
kunna förverkligas.

Denna aspekt underströks av flera
ministrar.

Från svenskt håll framhöll vi att alla
förslag som kan leda till lättnader i det
nuvarande läget och minska effekterna
av splittringen bör prövas, även om de
i och för sig inte ger garanti för en
framtida anslutning till EEC. Från denna
utgångspunkt fanns det skäl att uttrycka
ett intresse för det fransk-tyska
uppslaget att söka åstadkomma någon
form av kommersiellt arrangemang.

Något nytt initiativ från EFTA:s sida
togs inte under Londonmötet. Alla var
överens om att man i den nuvarande
situation bör avvakta de överväganden
om interimistiska lösningar som pågår
inom Gemenskapen. Nödvändigheten av
nära kontakt och samråd mellan medlemsländerna
underströks av samtliga
ministrar.

I avvaktan på åtgärder som leder till
det långsiktiga målet — upprättandet
av en enda europeisk marknad — är
det självfallet av utomordentlig vikt att
vi slår vakt om och söker bygga ut de
fördelar vi vunnit i det interna samarbetet.
I det avseendet föreligger enighet
bland EFTA-länderna.

Vi hade från nordiskt håll inför detta

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 181

Svar på interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

ministerrådsmöte ägnat stor omsorg åt
att söka utforma konkreta och realistiska
förslag till arbetsprogram. Tillsammans
med de i Geneve under generalsekreteraren
utarbetade förslagen
kom de att bilda basen för diskussionen
på denna punkt på dagordningen.

Ett flertal frågor med anknytning till
EFTA-konventionen diskuterades i detta
sammanhang. Mötet enades om en
första undersökning om möjligheterna
att vid tullsänkningar mot tredje länder
finna en gemensam procedur för
att beakta leverantörsintressen i EFTAländerna.
Frågan om en utredning om
tullharmonisering, som väckts av de
nordiska länderna, bordlädes till nästa
ministerrådsmöte i avvaktan på en rapport
om verkningarna av tullsänkningarna
i Kennedyronden. Ytterligare ansträngningar
skall göras för att avlägsna
tekniska och icke-tariffära hinder
för handeln mellan medlemsstaterna.
Det beslöts vidare att företa en översyn
av ursprungsreglerna.

Ministerrådsmötet beslöt vidare att
göra en utredning med syfte att få till
stånd en mer precis tolkning av EFTAkonventionens
föreskrifter beträffande
bland annat konkurrensreglerna.

Den översyn av jordbruksartiklarna
i EFTA-konventionen som beslöts vid
Stockholmsmötet för ett år sedan kommer
att fortsätta.

Studien av verkningarna av splittringen
i två handelsblock i Västeuropa
kommer också att fullföljas. Vi framhöll
från svensk sida att det skulle
vara av värde att få den utvidgad i
geografiskt avseende. Studien borde
klarlägga den orationella användning
av resurserna som förorsakas av splittringen.
Den skulle kanske därigenom
kunna bidra till att påverka opinionen
både i EFTA och EEC.

Inom ramen för den ekonomiska
kommitténs mandat beslöts att arbetet
skall intensifieras med avseende på det
ekonomiska och finansiella samarbetet.

Det är självfallet inte möjligt att inom

ramen för ett interpellationssvar ge en
uttömmande redogörelse för det fortsatta
arbetsprogrammet. Jag har nöjt mig
med att ge några exemplifieringar från
olika områden.

I anslutning till de önskemål som
framkommit inom EFTA:s rådgivande
kommitté väcktes från svenskt håll åter
frågan om en utredning om arbetslagstiftning
och lönebildning i medlemsländerna.
Vad vi önskade få utrett var
olikheterna i arbetsmarknadsförhållandena
och deras effekt i fråga om lönebildning
och löneutveckling. Frågan
hade efter det senaste ministerrådsmötet
i Lausanne åter tagits upp i rådgivande
kommittén och där funnit starkt
stöd från fackföreningshåll. Såväl Portugal
som Schweiz motsatte sig mycket
bestämt en sådan studie. Efter en längre
diskussion och efter ett försök till en
sammanjämkning av meningsmotsättningarna
i en särskild redaktionskommitté
föll förslaget.

De brittiska planerna på att upprätta
ett aluminiumverk, vilket väckt stor oro
i Norge, upptog en ansenlig tid av mötet.
Nya bilaterala överläggningar kommer
att äga rum i denna fråga.

Vidare anförde:

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att med min interpellation nu, i riksdagens
allra sista timmar, åstadkomma
någon ny debatt kring EEC och integrationssträvandena.
När jag tackar handelsministern
gör jag det närmast med
utgångspunkt från att jag önskade få en
redogörelse för vad som hände i London
den 9—10 maj, framför allt därför
att pressen lämnat mycket motstridiga
uppgifter om vad som där förekom.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
på grundval av svaret, att huvudfrågan
i London just gällde integrationen i
Västeuropa och att man sökte fullfölja
linjen från Köpenhamnsmötet i april.
Den linjen kan väl i stora drag anses

182 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. redogörelse

vara att man i positiv anda skall pröva
alla förslag som kan leda till närmanden
mellan de två handelsblocken. Kontakterna
mellan EFTA-länderna och
EEC har ju inte hittills gett anledning
till någon överdriven optimism. Den
nuvarande politiska situationen i Västeuropa
ger väl knappast anledning till
någon större optimism för den närmaste
framtiden; tvärtom är positionerna
mycket hårt låsta även om dagens
förvirrade situation innebär att
läget är ytterst labilt och man gör klokt
i att inte försöka spå något om framtiden.
I den situationen finns det all anledning
att söka finna dellösningar,
som på vissa områden kan undanröja
något av de besvärligheter som handelssplittringen
skapat. Sådana dellösningar
för inte EFTA-staterna fram till direkt
medlemskap i EEC men kan ändå bli
av mycket stor betydelse. Kan man genom
olika dellösningar skapa förutsättningar
för en friare handel och för en
bättre näringslivsplanering är ju det att
hälsa med tillfredsställelse, även om
man är medveten om att de olika länderna
har olika värderingar och skilda
intressen att bevaka — något som man
kan skymta också i handelsministerns
svar.

Det syns mig rimligt att Sverige här
gör en speciell insats. Storbritannien
har ju hela bördan av sin gamla stormaktsställning
och sitt därav föranledda
statustänkande, om man kan uttrycka
det så i politiken, att släpa på. Därför
har väl det landet vissa svårigheter,
åtminstone tills vidare, att acceptera
lösningar som inte ger fullt medlemskap,
utan endast löser delproblem. De
nordiska staterna och kanske särskilt
Sverige har ju ingen sådan hörda att
släpa på. Därför kan man hoppas att någonting
kunde hända från dessa länders
sida. Det är väl inte för mycket att säga
att Sverige som ledare för den nordiska
opinionen borde ha särskilda förutsättningar
att nå kontakt med EEC-staterna.
Ett samarbete på rent kommersiell

för möte med EFTA:s ministerråd

och teknisk basis mellan EEC, å ena
sidan, samt Sverige och andra EFTAländer,
å andra sidan, borde vara möjligt
att åstadkomma. Det syns mig därför
naturligt och riktigt att man inom
EFTA noga följer utvecklingen och utnyttjar
alla möjligheter till dellösningar
som kan framkomma. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att handelsministern
också framhåller detta i sitt svar.

Att EFTA-samarbetet under tiden
skall utvecklas och stärkas är väl också
självklart. De kvarstående hindren för
ett än effektivare samarbete mellan de
olika länderna inom EFTA måste snarast
avlägsnas. Jag hälsar handelsministerns
besked på den punkten med den
största tillfredsställelse.

Men det finns ett avsnitt av EFTAsamarbetet
som är mindre glädjande.
Jag avser Portugals ställning inom
EFTA. Vi har väl alla med avsky upplevt
Portugals krig i Mozambique och
Angola, ett barbariskt raskrig som drar
skam och vanära inte bara över Portugal
utan över hela EFTA. De problemen
har dock under de senaste dagarna varit
föremål för så mycken uppmärksamhet
här i riksdagen att jag saknar
anledning att närmare gå in på dem.
Jag vill endast uttala min avsky.

Handelsministern omtalar i sitt svar
att man från svensk sida åter tagit upp
till diskussion frågan om arbetsmarknadsförhållandena
i Portugal och de
konkurrensproblem de skapar för de
övriga EFTA-staterna. Enligt svaret
motsatte sig särskilt Portugal och
Schweiz att frågan togs upp. Detta är
logiskt men också utomordentligt beklämmande.

Helt naturligt har vi i många fall anledning
att driva handel även med länder
som har ett helt annat löneläge än
vi och därmed kanske också en helt annan
konkurrenskraft. Detta gäller självfallet
de s. k. u-länderna, som vi på allt
sätt bör hjälpa fram till möjligheter att
hjälpa sig själva genom att de via en
vettig handel med världen i övrigt skaf -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

183

Svar på interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

far sig inkomster. Men i fallet Portugal
är det inte fråga om något sådant. Portugal
är inget u-land i traditionell mening
—• det är ett europeiskt land som
genom diktatur och förtryck, genom
förbud mot en fri fackföreningsrörelse
och genom andra tvångsåtgärder håller
nere sina medborgare i fattigdom och
social efterblivenhet, vilket i sin tur
snedvrider konkurrensförhållandena
inom EFTA. Det kan inte vara rimligt
att vi skall medverka till ett utvidgat
handelssamarbete med ett sådant land,
ett handelssamarbete som ju i vissa fall
kan leda till svårigheter för vår egen
sysselsättningspolitik. Möjligheter måste
finnas att inom EFTA tvinga Portugal
till en annan politik på detta område.
Jag vill därför fråga handelsministern
om han är beredd att även i fortsättningen
så ofta tillfälle ges ta upp
detta spörsmål inom EFTA-organen
samt att ständigt hålla saken aktuell
och på så sätt söka påverka opinionen
i rätt riktning. Kan inte den nordiska
enigheten utbyggas till att gälla även
denna punkt?

Jag tackar än en gång handelsministern
för svaret och uttalar förhoppningen
att de fortsatta ansträngningarna
när det gäller såväl integrationssträvandena
i Västeuropa som arbetet för
ett vidgat samarbete inom EFTA skall
leda till resultat, vilka gagnar både oss
och de övriga länderna. Jag hoppas
också att problemet Portugal snarast
skall bringas till en lösning. Såväl när
det gäller frågan om snara dellösningar
av integrationsproblemen som när det
gäller frågan om Portugal är jag övertygad
om att Sverige har en mycket viktig
roll att spela.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I interpellationssvaret
sägs att det självfallet inte är möjligt
att inom ramen för ett interpellationssvar
ge en uttömmande redogörelse för
EFTA:s fortsatta arbetsprogram, utan
där har endast givits exemplifieringar.

Detta nästan inbjuder till frågor, och
jag vill gärna ställa en fråga i anslutning
till det som interpellanten talade
om i senare delen av sitt anförande.

Det nämndes att frågan om lönebildningen
i medlemsländerna tagits upp i
London liksom även i Lausanne. Min fråga
lyder sålunda: Har en studie av staten
Portugals aktuella ekonomiska förhållanden
tagits upp inom EFTA-sekretariatet?
Denna stat är en starkt självmedveten
kolonialmakt med en i tullavseende
privilegierad ställning inom
EFTA. I vilken mån bidrar denna ställning
till att Portugal kan fortsätta sina
militära aktioner i Mozambique och
Angola?

Bakgrunden till min fråga, herr talman,
är artikel 2 i EFTA-konventionen,
där det sägs att EFTA:s ändamål bl. a.
är att öka de anslutna ländernas produktivitet
och rationella användning av
sina resurser, liksom att främja en fortsatt
höjning av levnadsstandarden inom
respektive länder. Man kan fråga sig
om kolonialmakten Portugal verkligen
är i stånd att uppfylla vad som föreskrives
i denna artikel och samtidigt
bedriva kolonialkrig i södra Afrika. Det
är den frågan jag alltså vill ställa till
handelsministern.

Jag har tagit upp samma fråga vid de
s. k. EFTA-parlamentarikernas möte i
Strasbourg i maj i år. Vid detta möte
var EFTA:s generalsekreterare närvarande,
och jag utgår ifrån att handelsminstern
är informerad om vad som
där förekom rörande Portugals ekonomiska
ställning och min fråga rörande
ett studium av denna genom sekretariatet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Såväl den senaste talaren
som tidigare interpellanten begärde
att få en litet utförligare redogörelse
för hur spörsmålet om Portugal i EFTA
hade behandlats vid Londonmötet. Jag

184 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

vill därför i största korthet göra en liten
tillbakablick.

När denna fråga med samma utgångspunkt
i höstas också var föremål för
behandling — nämligen mot bakgrund
av vad som hade sagts i rådgivande
kommittén — mötte den först mycket
ringa förståelse. Ordföranden i ministerrådet,
den schweiziske handelsministern,
förklarade att han egentligen
inte godkände att frågan togs upp till
realbeliandling. Det gjordes trots detta
flera inlägg, främst naturligtvis från
svensk sida eftersom det var jag som
hade tagit upp frågan. Jag hade den
gången stöd från den dåvarande norske
marknads- och ekonomiministern. Även
från engelsk sida förklarade man sig
ha en viss förståelse för att en sådan
här studie borde komma till stånd, kanske
inte inriktad på att undersöka hur
Portugals engagemang i Mozambique
och Angola påverkades, utan mera en
undersökning av om lagstiftningen lade
hinder i vägen för föreningsrätt, förhandlingar
o. s. v. I så fall hade vi ju
att göra med en konstlad faktor som
kunde påverka lönebildning och löneutveckling.

Låt mig, herr talman, bara inskjuta,
att jag inte har någon annan uppfattning
beträffande Portugals engagemang
i Mozambique och Angola än den som
senast uttalats av herr Svanberg. Jag är
dock tveksam huruvida en utredning
av de faktorer som bestämmer löneutveckling
och lönebildning kan ge så
mycket beträffande det spörsmål som
herr Wiklund nu ställde, nämligen om
hur de påverkar Portugals möjligheter
att föra krig i Mocambique och Angola
mot befolkningen i dessa områden.

Det har fastslagits i EFTA-statistiken
att löneutvecklingen i Portugal — om
man får tro de officiella uppgifterna
sådana de granskats — under den tid
landet tillhört EFTA har visat en bestämd
uppgång och sysselsättningen
ökat. Huruvida detta gör det möjligt för
Portugal att mera effektivt slå ned fri -

hetsrörelserna i Mozambique och Angola
har jag ingen uppfattning om. Jag
tror inte att vi kan vänta oss att EFTA
någonsin —■ och absolut inte för närvarande
— skulle godkänna detta såsom
ett lämpligt ämne att studera. Det får
göras på annat håll.

Det hade emellertid inträffat en ändring
denna gång när frågan om en studie
av lönebildningen och de faktorer
som ligger bakom denna togs upp. Den
sittande ordföranden, den engelske
handelsministern Crossland, förklarade
nämligen att han inte ansåg det vara
orimligt att denna fråga fanns på dagordningen
för övervägande och att han
själv hade förståelse för att en sådan
komparativ studie, omfattande alla
EFTA-länder, borde kunna komma till
stånd. Propån möttes emellertid — som
jag nämnt i mitt interpellationssvar —
av bestämda gensagor från inte bara
Portugal utan också Schweiz. På den
fråga som herr Svanberg ställde vill jag
svara, att dess värre uteblev även varje
stöd från de nordiska länderna. Jag
hade inte stöd förra gången — i varje
fall inte något uttryckligt sådant —
från den norske delegaten. Denna gång
föreföll det som om också det danska
stödet hade fallit bort.

Vi kan, herr Svanberg, gärna verka
för att få Portugal att ändra sin politik.
Vi har inga möjligheter att ta upp det
som ett ämne vid ministermötena i
EFTA, men vi har många gånger begagnat
tillfället att i anslutning till dessa
ministermöten påtala den enligt vår
mening orimliga politik, som bedrivs
i de s. k. portugisiska områdena i Afrika.
Mer an en gång har detta skett under
hand, och man har då från portugisisk
sida tagit illa upp. Så gjordes här
i Stockholm, när vi hade ministermötet
här, och det gjordes även i London;
man vet alltså mycket väl i Portugal var
vi står.

Men att hindra Portugal från att vara
medlem i EFTA, det kan vi däremot
inte, så som konventionen är avfattad.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

185

Svar på interpellation ang. redogörelse för möte med EFTA:s ministerråd

Det hade kanhända funnits en möjlighet
att göra det 1959—1960, men den
gången höjdes inte en enda röst i riksdagen
för ett sådant förslag. Portugal
har kanske sedan trappat upp sina militära
insatser i Mozambique och Angola,
men i stort sett är landet detsamma i
dag som det var 1959—1960.

Det finns en väg att gå för dem som
anser att vi skall avbryta handelsförbindelserna
med Portugal — och det
står det oss fritt att göra — nämligen
att vi själva lämnar EFTA. Det är ytterst
få som vill dra den konklusionen
av sitt ställningstagande.

Alltnog: jag upprepar, herr talman,
som svar på herr Svanbergs fråga, att
vi var ensamma i Norden om vår framstöt
denna gång — det förhållandet kan
jag finna beklagligt eftersom det hade
funnits en möjlighet att även på detta
område åtminstone demonstrera en nordisk
samverkan och en nordisk överensstämmelse
i uppfattningen. Men utredningen
och studien hade väl ändå
inte kommit till stånd. Beslut om direktiv
för en sådan studie måste nämligen
fattas under enhällighet, och förutsättningar
för enhällighet förelåg inte i
detta fall. Jag kan emellertid lova herr
Svanberg att jag kommer att avvakta
tillfällena även i fortsättningen för att
se om vi inte kan göra åtminstone några
framsteg i linje med de önskemål som
bär är uttalade.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra handelsministern framlägga
sina åsikter. Det visar sig att det
inte är meningslöst att skapa en viss
opinion. Hans skildring av hur det var
första gången frågan togs upp och
skildringen av hur det är i dag var litet
olika. Man kan så småningom vinna en
opinion, och jag tror inte att Portugal
är alldeles okänsligt för världsopinionen.
Det är glädjande att denna förmodan
visat sig vara riktig.

Att vi med något slags maktmedel

skulle kunna få ut Portugal ur EFTA
eller att vi själva av denna anledning
skulle lämna EFTA har väl ändå ingen
på allvar tagit med i beräkningen.

Jag vill notera att den nordiska enigheten
i denna fråga i dag tydligen inte
är vad den tidigare varit. De nya regeringarna
i Danmark och Norge har tydligen
en annan uppfattning än den som
de tidigare socialdemokratiska regimerna
där hade. Jag finner detta litet underligt,
eftersom en del borgerliga tidningar
här i Sverige mycket skarpt angriper
handelsdepartementet för att handelsministern
inte varit tillräckligt effektiv
i fråga om Portugal. Borde det inte finnas
någon förbindelse mellan de borgerliga
i Sverige och de danska och
norska regeringarna? Kunde man inte
missionera på denna väg? Jag hoppas
att ett sådant missionerande skall lyckas
åtminstone i någon mån. Då skulle
denna fråga kunna lösas, även om detta
inte sker här i riksdagen.

Huruvida en förbättring av sysselsättnings-
och löneläget, som helt naturligt
sker också i Portugal genom ett utvidgat
handelssamarbete, betyder att
Portugal tillföres ökad kraft att bedriva
ett kolonialkrig är naturligtvis meningslöst
att här diskutera. Dessa frågor har
behandlats mycket under den senaste
tiden, och man försöker säkerligen via
allmänna opinionens tryck att finna
alla möjliga vägar för att tvinga Portugal
att upphöra med detta avskyvärda
krig.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för kommentaren till det korta
inlägg jag gjorde i denna interpellationsdebatt.

Jag har två gånger tagit upp sammanhanget
mellan Portugals ekonomi och
ställning som kolonialmakt och dess
krigföring i kolonierna. Sista gången
var, som jag sade förut, i maj i år vid
EFTA-parlamentarikernas möte. Då
tänkte jag mig givetvis inte —• det vill

186 Nr 27 Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av vård och utbildning av svårt rörelsehindrade
barn

jag säga till handelsministern — att
man skulle renodla en studie till att omfatta
endast detta sammanhang, utan
den skulle vävas samman med den fråga
som herr Svanberg har tagit upp och
som finns berörd i interpellationssvaret,
nämligen lönebildningen och en
jämförelse mellan de allmänna ekonomiska
förhållandena i Portugal och övriga
EFTA-stater. Jag tror givetvis inte
att man i EFTA-sekretariatet skulle få
gehör för ett förslag att genomföra en
studie för att renodlat utforska huruvida
Portugals nuvarande ekonomiska
ställning skapar förutsättningar för
dess krigföring.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. utbyggnaden
av vård och utbildning av svårt rörelsehindrade
barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag vill redogöra
för i vilken utsträckning riksdagens beslut
om utbyggnad av vård och utbildning
för svårt rörelsehindrade barn har
förverkligats.

Enligt beslut vid 1965 års riksdag har
landstingen lagfäst skyldighet att anordna
elevhem för vissa rörelsehindrade
barn. Efter förslag av landstingen
skall Kungl. Maj:t enligt denna lagstiftning
fastställa en plan för de elevhem
som skall finnas i riket.

I samråd med landstingen har socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen nu slutfört
de ganska omfattande utredningar
som behövs som underlag för en sådan
plan. Ett på grundval härav upprättat
förslag till elevhemsplan har nyligen
fastställts av Kungl. Maj :t.

Elevhem som tar emot barn från flera

landsting har tidigare anordnats vid
Bräcke östergård i Göteborg och Folke
Bernadottehemmet i Uppsala. I Södermanlands
län är verksamheten redan
i gång vid ett elevhem i Eskilstuna. I
Linköping beräknas ett elevhem bli färdigt
nästa år. Ett elevhem i Boden börjar
att byggas till hösten. Projekteringen
av ett elevhem i Sundsvall pågår,
och detaljprojekteringen av ett
elevhem i Lund görs under nästa år.
Även i Örebro förbereds ett elevhem.
Planen omfattar dessutom fem elevhem
på andra orter. Det är viktigt att även
dessa nya elevhem kommer till stånd så
snart det är möjligt. I anslutning till
Kungl. Maj:ts beslut om fastställelse av
elevhemsplanen har socialstyrelsen fått
i uppdrag att före årets slut redovisa
vilka ytterligare åtgärder som har vidtagits
för att förverkliga den fastställda
planen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det svar jag har fått
på min interpellation. Den gäller i vilken
utsträckning riksdagens beslut förverkligats
i fråga om utbyggnad av vård
och utbildning för svårt rörelsehindrade
— alltså gravt fysiskt handikappade
och normalbegåvade barn, vilka är
i behov av medicinsk habilitering och
rehabilitering.

Som statsrådet meddelade i svaret
har Kungl. Maj:t helt nyligen fastställt
ett upprättat förslag om elevhemsplan
för att därmed förverkliga det beslut,
som riksdagen tidigare har fattat.

Tyvärr måste jag säga, att det tagit
ganska lång tid att få fram detta beslut.
Som jag anförde i interpellationen överlämnade
de i Lund-Malmö sjukvårdsregion
ingående landstingen redan 1966
ett förslag om elevhemsplaner, i vilka
det samtidigt föreslogs uppförande av
en regionskola i Lund för ett planerat

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 187

Svar på interpellation ang, kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel för patienter
vid vissa enskilda sjukvårdsinrättningar

antal av 70 elever. Dessa planförslag
överlämnades av dåvarande medicinalstyrelsen
till Kungl. Maj:t den 15 november
1966. Kungl. Maj:t har alltså tagit
god tid på sig.

Följden av att det drar ut på tiden
innan riksdagens beslut kan realiseras
blir att fler av de berörda ungdomarna
inte får den fullständiga skolundervisning
som ett tidigare förverkligande
ger möjligheter till.

Kan vi då, herr statsråd, räkna med
att dessa barn och ungdomar får möjlighet
till kompletterande undervisning
och utbildning? Eller blir det
för dem på samma sätt som för de barn,
ungdomar och äldre vilka inte har fått
möjlighet till den längre siktande utbildning
som riksdagens beslut avser?

Situationen för dessa är svår — det
vet vi — bland annat med hänsyn till
att vi i dag inte har adekvata vårdformer
för dessa ungdomar efter skolans
slut.

Denna frågeställning berör kanske
inte direkt interpellationens innehåll,
men jag anser att det finns all anledning
att ha den med i bilden när vi i
det fortsatta planläggningsarbetet försöker
lösa dessa mycket viktiga frågor.

Herr talman! När min interpellation
nu givit ett positivt resultat genom det
besked, som statsrådet lämnat, vill jag
uttala förhoppningen att de sjukvårdsregioner
som nu är aktuella kan sätta
i gång sin verksamhet, om de inte redan
gjort det.

Jag vill också som mycket värdefullt
notera det meddelande socialministern
här gav, att socialstyrelsen före årets
slut kommer att redovisa vilka ytterligare
åtgärder som vidtas för att förverkliga
de beslut riksdagen fattade såväl
1961 som 1965.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Gustavsson sade
att det har tagit lång tid att fastställa

denna plan. Med anledning av detta
hans konstaterande vill jag säga, att den
elevhemsplan, som är fastställd av
Kungl. Maj :t, enligt riksdagsbeslutet
skall omfatta hela riket. Det är alltså
planens karaktär av riksplan som har
gjort det nödvändigt att utföra ett ganska
omfattande utredningsarbete.

Det utredningsmaterial som förelåg i
slutet av 1966 var inte tillräckligt för en
sådan riksplan och behövde kompletteras.
Jag vill emellertid understryka att
detta utredningsarbete, som bedrivits
av socialstyrelsen i samråd med landstingen,
rent praktiskt har lagts upp på
ett sådant sätt att det samtidigt inneburit
ett successivt påbörjande av elevhemsprojektet.
Detta är naturligtvis det
viktigaste — själva planfastställelsen är,
skulle man kunna säga, av mer formell
betydelse.

Som jag framhållit i mitt svar är det
viktigt att återstående nybyggnader av
elevhem kommer till stånd så snart som
möjligt. Det är också därför som socialstyrelsen
fått i uppdrag att före årets
slut för regeringen redovisa vilka ytterligare
åtgärder som vidtagits för att
förverkliga det planerade elevhemsbyggandet.

Vad beträffar frågan om vissa handikappade
barns undervisning vill jag
—■ utan att gå in på någon debatt —
säga, att denna fråga delvis inrymmer
spörsmål som också handikapputredningen
har att titta på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel för patienter
vid vissa enskilda sjukvårdsinrättningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har frå -

188 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel för patienter
vid vissa enskilda sjukvårdsinrättningar

gat mig om jag är beredd medverka till
att patienter, som vistas på enskilda
sjukvårdsinrättningar som enligt kungörelsen
den 15 december 1967 (nr 903)
skall anses som sjukhus enligt lagen om
allmän försäkring, blir berättigade till
kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel.

Patienter på enskilda sjukvårdsinrättningar
som är upptagna i en särskild
förteckning i den av herr Lothigius
åberopade kungörelsen är i fråga om
rätten till ersättning från den allmänna
försäkringen för sjukhusvård jämställda
med patienter på de allmänna sjukhusen.

Sjukhusvård ersätts av sjukförsäkringen
med ett visst belopp per dag. I
princip ges inte någon ersättning för
vårdkostnader därutöver. Någon särskild
ersättning för läkarvård och läkemedel
som lämnas i samband med vården
på sjukhus utgår således inte från
sjukförsäkringen.

De på förteckningen uppförda enskilda
sjukvårdsinrättningarna behandlas
i detta avseende på samma sätt som
de allmänna sjukhusen. Det nuvarande
systemet gör det möjligt för sjukvårdsinrättningarna
att själva välja om de
vill uppföras på förteckningen eller ej.
Står en sjukvårdsinrättning inte på förteckningen,
åtnjuter patienterna samma
förmån av fria eller rabatterade läkemedel
som i öppen läkarvård. Väljer
inrättningen att uppföras på förteckningen,
betalar sjukförsäkringen i regel
5 kronor om dagen för sjukhusvård,
men å andra sidan behandlas patienterna
på samma sätt som patienter på de
allmänna sjukhusen, vilket bl. a. innebär
att ingen särskild ersättning lämnas
för läkemedel.

Det av herr Lothigius resta spörsmålet
berörs av de förslag som 1961 års
sjukförsäkringsutredning nyligen lagt
fram i sitt betänkande om förmåner och
avgifter i sluten sjukvård m. m. I betänkandet
föreslås bl. a. att sjukvården

på allmänna sjukhus i princip inte längre
skall vara avgiftsbelagd. I anslutning
härtill föreslås, att man upphäver både
föreskrifterna om ersättning för sjukhusvård
i lagen om allmän försäkring
och den av interpellanten angivna kungörelsen
med förteckning över vissa
sjukvårdsinrättningar, vilka är att anse
som sjukhus enligt lagen om allmän försäkring.
Betänkandet remissbehandlas
för närvarande. När remissbehandlingen
avslutats kommer de av utredningen
framlagda förslagen att i vanlig ordning
prövas av regeringen.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
socialministern för svaret på min interpellation.

Redan 1960 tog jag upp denna fråga
med dåvarande socialministern Torsten
Nilsson. Han ville då inte ta ställning
till om systemet var tillfredsställande.
Han hade emellertid sin uppmärksamhet,
som han sade, riktad på frågan.

Enligt socialministerns i dag gjorda
deklaration — det har alltså tagit åtta
år att få detta besked —• har en utredning
föreslagit upphävande av kungörelsen
med förteckning över vissa sjukvårdsinrättningar.
Detta är alltså resultatet
av socialdepartementets uppmärksamhet
under dessa åtta år.

Vi vet de facto alltså ännu inte, om
patienterna på dessa sjukvårdsinrättningar
kommer att få rabatterade läkemedel.
Det hade varit en mycket enkel
sak, tycker jag, att skapa rättvisa på
detta område genom att helt enkelt — på
samma sätt som inom den öppna sjukvården
— införa rabattering av läkemedel
på sjukvårdsinrättningar som finns i
sjukhusförteckningen. Så mycket mer
skäl att göra det är det, att dessa sjukvårdsinrättningar
står under medicinalstyrelsens
uppsikt och därigenom har
en form av auktorisation.

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

189

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

Här kan också sägas, att många av
dessa sjukvårdsinrättningar drivs med
ofta väsentligt lägre kostnader per vårdplats
än de som förekommer på ett allmänt
lasarett. För allmänheten betyder
det sparade vårdkostnader, och samhället
tjänar inte föraktliga summor
genom detta.

Vi vet alla hur oerhört pressad sjukvården
är i vårt land. Nästan varenda
familj har bekymmer på något sätt för
hur de skall kunna placera främst sina
anhöriga gamla, vilka behöver en viss
längre sjukhusvård. Inte minst de erkända
privata sjukvårdsinrättningarna
spelar här en stor roll. Vi torde behöva
önska oss mycket flera sådana i vårt
land. Men ge då patienterna på dessa
sjukvårdsinrättningar åtminstone samma
medicinska rättigheter som man har
utanför!

Jag noterar emellertid här med tillfredsställelse,
att när man i utredningen
talar om den medicinska vården, som
man vill göra kostnadsfri, så har man
medtagit läkemedlen. Det skulle förvåna
mig mycket, herr socialminister,
om remissinstanserna över lag inte
skulle anse att det är riktigt att skapa
denna rabattering.

Jag tycker knappast att socialministern
hade behövt vara så försiktig, som
han varit i svarets avslutning, utan att
han mera klart kunnat säga ifrån att
socialdepartementets allmänna inställning
till denna fråga kunde ha gått i
den riktning som jag framfört. Rättvisan
kräver en förändring i detta sammanhang.

Det är min uppfattning, och jag ber
att få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den ärade interpellanten
sade här att behandlingen av denna fråga
hade tagit lång tid — han nämnde
siffran åtta år från den tidpunkt då han
aktualiserade frågan.

Jag vill peka på att sjukförsäkrings -

utredningen haft en rad olika mycket
viktiga uppdrag, som berört sjukvården
och sjukvårdskostnaderna över huvud
taget.

När det nu har framlagts ett samlat
förslag på detta område, har det varit
naturligt att inte föregripa detta förslag
utan att avvakta det. För närvarande är
förslaget föremål för remissbehandling,
och det är väl ganska naturligt att man
avvaktar denna remissbehandling, innan
man fattar ett definitivt beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. Gotlands
trafikproblem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig dels om jag avser
att vid årets vårriksdag framlägga förslag
om införande av det fraktlindringsbidrag
som föreslogs av Gotlandstrafikutredningen,
dels om jag är villig medverka
till införandet av ett speciellt
fraktlindringsbidrag för personbilar att
avräknas mot bensin- och bilskattemedel,
dels om jag avser vidta åtgärder
för att hela det gotländska trafikproblemet
blir föremål för överväganden i
syfte att få till stånd en genomgripande
förbättring.

Remissbehandlingen av 1964 års Gotlarulstrafikutrednings
betänkande har
avslutats. Utredningens förslag har inte
tagits särskilt väl emot av remissinstanserna.
Till och med statens järnvägar,
på vars medverkan förslaget bygger, avstyrker
att utredningens förslag görs till
föremål för proposition.

Remisskritiken avser bl. a., att förslaget
kan motverka rationaliseringssträvandena
inom den aktuella delen av
transportsektorn, att det kan befästa en

190 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

monopolställning för det rederiföretag
som redan nu ensamt trafikerar Gotland
på ifrågavarande sträckor utan
att härav motiverad insyn i företaget
från samhällets sida skapas. Vidare har
invänts, att den föreslagna lösningen
inriktat sig endast på en del av det totala
transportproblemet genom att en
begränsning skett till endast den nordliga
trafikleden och genom att persontrafiken
lämnats utanför. Även många
andra kritiska synpunkter har anförts.

I detta läge och med hänsyn till att
vi från regeringens sida vill komma till
en snar och effektiv lösning när det gäller
frågan om hur bästa möjliga transportförsörjning
skall kunna garanteras
Gotland har vi velat pröva en annan
väg.

Staten är beredd att ekonomiskt stödja
uppbyggandet av en rationell transportorganisation
för gotlandstrafikens
vidkommande. Men om samhället skall
engagera sig ekonomiskt i insatser för
öns utveckling, vilket regeringen är beredd
att göra, måste samhället ha tillfredsställande
garantier för att åtgärderna
kommer gotlänningarna och den
allmänna utvecklingen på ön till godo.

Den väg vi i första hand vill pröva är
att man från statens sida skulle medverka
till att upprätta en överenskommelse
om en mera effektiv transportorganisation
för Gotlands reguljära landoch
sjötransportförsörjning. I en sådan
allmän samarbetsöverenskommelse om
transportförsörjningen skulle intressenterna
i trafiken på Gotland delta. Härigenom
finge intressenterna möjligheter
att påverka resultatet och full insyn i
hela verksamheten, vilket skulle underlätta
möjligheterna att uppnå den gemensamma
målsättningen. Genom att
de gotländska intressenterna blir direkt
medansvariga, skapas också bättre garantier
för att de önskade effekterna
uppnås. Redan samgåendet i sig självt
bör vidare skapa förutsättningar för
vissa rationaliseringar på landtransportsidan,
t. ex. genom gemensamt ut -

nyttjande av vissa fasta anläggningar
och viss transportutrustning m. m.

Staten skulle, därest en sådan överenskommelse
kan komma till stånd, i
första hand medverka i nödvändiga
hamninvesteringar för att främja en rationell
godshantering. Överenskommelsen
skulle innebära möjligheter för stat
och kommun till inflytande på taxesättningen
för sjötransporterna. Överenskommelsen
skulle kunna innesluta såväl
person- som godstransporter, icke
bara i den nordliga leden utan också i
andra leder mellan Gotland och fastlandet.

Frågan om samarbetsöverenskommelsens
innehåll skall bli föremål för förhandlingar
mellan parterna. Med anledning
härav sammanträffade jag den
17 maj i Visby med de av gotlandstrafiken
närmast berörda parterna för att
informera om dessa tankegångar. Ett
nytt möte är utsatt till den 25 juni 1968.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, även om det har
dröjt länge.

Däremot är jag inte så tacksam för
vad som sägs i svaret om att frågan
skall utredas ytterligare. Trafiken mellan
Gotland och fastlandet har ju utretts
i 22 år. Resultatet av den senaste
utredningen, den s. k. Westerlindska utredningen,
där landshövdingen i Stockholms
län var utredningsman med experter
ifrån Gotland, har enligt statsrådet
helt underkänts av remissinstanserna.
Därmed är den också underkänd
av regeringen.

Den utredningen har med bestämdhet
angivit hur stort anslag som skulle
behövas för en utjämning av fraktkostnaderna
mellan Gotland och fastlandet.
Utredningen som blev färdig med sitt
betänkande på sensommaren 1967 föreslog
ju, att en summa på 5 miljoner

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27

191

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

kronor skulle användas för att åstadkomma
en sänkning av kostnaderna för
godstrafiken.

Nu påstod statsrådet att det inte finns
någon möjlighet att grunda en proposition
härpå, och SJ har ju också avstyrkt.
Jag vill emellertid understryka
att jag inte tror några gotländska remissinstanser
icke har underkänt utredningen
på just denna punkt. Möjligen
underkände de gotländska remissinstanserna
i någon mån utredningen därför
att det rörde sig om alldeles för litet
pengar, och särskilt därför att utredningen
inte tog upp personbefordran
med såväl båt som flyg samt nedsättning
av fraktkostnaden då det gäller
personbilar.

Jag bestämde mig för att interpellera
statsrådet, då jag såg att frågan om
Gotlands trafikproblem inte alls fanns
med i statsverkspropositionen. Vid en
uppvaktning från gotlänningarna, samtidigt
som riksdagen öppnades, utlovade
man att proposition skulle framläggas
under vårriksdagen, men då det
visade sig att utredningen inte kunde
bilda grundval för ett förslag kom inte
någon proposition i frågan.

Statsrådet har senare gjort oss äran
att besöka Visby, och då framlade han
i ett anförande nästan ordagrant samma
riktlinjer för problemets lösning
som man nu kan läsa i min interpellation.
Principerna är desamma som 1945
års utredning kom fram till. Den utredningen,
som var färdig 1951, byggde på
att kommunerna, landstinget och de
större företagen på Gotland skulle bli
intressenter i trafikföretaget. Men det
förslaget slogs ju sönder av remissinstanserna
1951, och jag är säker på att
en lösning av frågan nu kommer att
ytterligare fördröjas.

Kan man inte tänka sig en provisorisk
lösning genom överenskommelse
med det bolag, som nu ensamt har all
trafik, om sänkning av fraktkostnaden
till den lägsta nivå som bolaget
ekonomiskt kan tillämpa och att man

sedan skär av topparna med de 5 miljoner,
som utredningen kom fram till?
Det skulle ändå vara en början. Man
skulle kunna göra som experterna i
den Westerlindska utredningen har föreslagit
— och som även motionsvis har
framhållits i riksdagen åtskilliga gånger
—■ att bilskattemedel togs i anspråk för
att utjämna kostnaderna för att få bilarna
över till fastlandet.

Här skall jag ta ett exempel på det
orimliga i den nuvarande situationen,
och jag tror att statsrådet så småningom
skall komma underfund med detta.
Jag är inte alldeles säker på att övriga
landets representanter här i riksdagshuset
har kommit underfund med hur
orimligt gotlänningarna är behandlade.

Vi har ju som de flesta bör veta ingen
järnväg eller landsväg till Gotland. Men
vi har en biltäthet av ungefär samma
karaktär som andra delar av landet. Vi
har ungefär 20 000 bilar. Vi betalar
samma bilskatt som överallt i landet
för att köra runt på Gotland, som är 15
mil långt och 4 mil brett. Men när vi
skall över på riksvägnätet får vi betala
ytterligare cirka en bilskatt för att komma
fram och tillbaka.

Invånarna på fastlandet kan ju göra
en jämförelse med om man t. ex. skulle
ha vatten eller ett ordentligt stängsel
runt något landskap, som Blekinge eller
Sörmland, och fick betala en dubbel
bilskatt för att komma in på något annat
område.

Jag tycker att statsrådet verkligen
bör tänka på den här situationen. Det
har man hållit på med i 22 år utan att
komma underfund med vilken oerhörd
belastning detta är. Jag har sagt att vi
varken har väg eller landsväg. Därför
fordrar vi att få en färje- och båttrafik
som blir en flytande bro för oss.

Gotlänningarna är måhända förnöjsamma
och har kanske varit så alldeles
för länge. Men en sak har kommit in i
bilden under de senaste fyra, fem åren
som är mera påträngande, nämligen de
industrier som har lokaliserats till Got -

192

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

land, särskilt då LM Ericssons verkstäder.
Den lokaliseringen innebär att en
hel del människor från fastlandet har
fått anställning på Gotland. De har givetvis
många släktingar och vänner på
fastlandssidan, och när de med familjen
skall resa över med bil till fastlandet
eller tar flyget för sig och sina familjer,
så blir det en oerhörd ekonomisk belastning.

Om jag får säga något om flyget också,
så föreställer jag mig — vilket jag
också har framhållit tidigare från denna
talarstol — att man i gotlandsflyget
tillämpar det dyraste flygkilometerpriset
i världen. Det kostar 100 kronor att
flyga enkel resa — som går på 25—30
minuter — och 194 kronor tur och retur.
Staten har betydligt större inflytande
på flyg- än på båttrafiken, och
om viljan finns bör staten därför kunna
ta bort start- och landningsavgifterna
och övriga flygplatsavgifter för att på
det sättet något kompensera oss för att
vi inte kan resa med bil till fastlandet
och för att vi inte har någon järnväg.

Jag frågar statsrådet: Hur länge skall
gotlänningarna vänta på några förbättringar
i sina trafikförhållanden?

Jag skall här inte uppta tiden med någon
högläsning, men statsrådet har på ett
ställe i svaret och även i sitt anförande
i Visby sagt, att det är angeläget att
kommunerna och landstinget bildar ett
bolag. Jag vill fråga, om staten skall
överta aktiemajoriteten i det föreslagna
Gotlandsbolaget, eller om landstinget
och kommunerna skall göra det?

Statsrådet har vidare sagt, att ett sådant
bolag skulle hindra andra rederier
från att konkurrera i sjötrafiken på
Gotland. Det blir då ett verkligt monopol
på sjötrafiken till Gotland. Konkurrensen
har ju hittills varit fri på detta
område, och vi har genom att två bolag
konkurrerat under tre, fyra år kunnat
få ett bättre båtmaterial för denna trafik.
Nu vill emellertid statsrådet, att
gotlänningarna skall medverka till att
avskaffa konkurrensen och i stället

upprätta ett monopol på sjötrafiken till
Gotland även i framtiden.

Oavsett vilken form som prövas måste
det dock någon gång bli ett resultat.
Vi har fått vänta på detta i 22 år. Motionerna
väcktes ju år 1945 i första och i
andra kammaren, och sedan dess har
ingenting blivit gjort. Det enda som
förekommit har varit det förslag om 5
miljoner som framlades av den Westerlindska
utredningen, som statsrådet nu
bär »spolat» för att i stället återgå till
vad som föreslogs i utredningen från
år 1951.

Vi vill ansluta oss till en del positivt
i det som statsrådet anfört beträffande
de linjer, som går mellan olika platser
på fastlandet och vissa hamnar på Gotland.
Vi gotlänningar tror att detta, som
den Westerlindska utredningen ställde
sig tveksam inför, kommer att bli en
tillgång. När Ölandsbron blir färdig
kommer överfarten med båt till Gotland
att bli endast drygt två timmar lång.
Folk brukar ju vanligtvis tveka inför
långa sjöresor. Den kortaste sjölinjen
blir Öland—Klintehamn. Fler än en
linje kommer att betyda mycket för
t. ex. turismen och även för varutransporter.

Jag är långt ifrån nöjd med att vi åtminstone
inte i första omgången fått de
5 miljoner till godstransporter som den
Westerlindska utredningen föreslog.
Lösningen av dessa trafikproblem kommer
säkerligen att ta ytterligare tid, men
om den utredningen kommer att tillsättas
— som statsrådet här skisserat —
och statsrådet kommer till Gotland för
att resonera om hur frågorna skall lösas
i framtiden, hoppas jag att det inte
kommer att dröja åratal utan att man
kan komma fram till ett resultat så
snart som möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självklart att också
vi hade hoppats att det skulle varit
möjligt att lösa denna — det skall jag

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 193

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

gärna medge — segslitna fråga med
hjälp av den utredning som 1964 års
Gotlandstrafikutredning hade att genomföra.

Jag förstod naturligtvis till fullo den
ovisshet som fanns inte minst bland
de gotländska riksdagsmännen, huruvida
det skulle bli möjligt att framlägga
en proposition nu till vårriksdagen
i anledning av nämnda utredningsförslag.
Jag hade ett sammanträffande med
de gotländska riksdagsmännen i början
av året. Då pågick sammanställningen
av remissvaren men jag tyckte att det
ändock fanns anledning för mig att försäkra
de gotländska riksdagsmännen
om att åtgärder beträffande gotlandstrafiken
skulle komma att vidtagas under
våren.

Herr Franzén i Träkumla hade inte
tillfälle att närvara vid denna sammankomst.
Sedermera framställde han en
interpellation i stället. Det har sålunda
dröjt ganska länge innan herr Franzén
fått sitt svar. Jag tyckte nämligen inte
att det fanns anledning för mig att besvara
herr Franzéns interpellation innan
de övriga riksdagsmännen fått besked.
Det är väl i och för sig naturligt
att det svar som herr Franzén fått i dag
måste bli exakt detsamma som det de
övriga gotländska riksdagsmännen och
gotlänningarna fått.

Det skall inte bli någon ny utredning,
herr Franzén. Yi konstaterade helt enkelt
att remissinstanserna — som jag
sade i mitt svar — på väsentliga punkter,
där jag tror att vi alla måste hålla
med remissinstanserna, underkände det
förslag till stöd för gotlandstrafiken
som hade lämnats av utredningen. De
till utredningen knutna gotländska experterna
hade också krävt fortsatt utredningsarbete
med hänsyn till att utredningen
endast hade ägnat sig åt ett
delproblem.

Men regeringen anser att hela detta
arbete har tagit så lång tid att det nu
finns anledning att pröva möjligheten
att så att säga gå mera direkt i närkamp

med Gotlands trafikproblem. Därför har
vi valt att pröva denna form av lösning,
vilken innebär att vi sålunda går in i
direkta förhandlingar med alla intressenter
i sammanhanget.

Vårt nästa sammanträde blir alltså
det första där vi går in i sådana förhandlingar,
och vår ambition är att på
den vägen försöka skapa en transportförsörjning
som inte bara för stunden
utan även på sikt skall effektivare än
det förslag utredningen har lagt fram
verkligen lösa problemet ur Gotlands
synpunkt. Vi anser nämligen att det inte
bara kan vara fråga om att få subventionera
trafiken med fem miljoner. De
pengarna skulle sättas in på ett sådant
sätt att vi icke skulle få riktiga garantier
för att de verkligen kom gotlänningarna
och utvecklingen på ön till
godo. Att bara anslå dessa pengar och
därmed anse att saken vore ur världen
skulle vara ett enkelt sätt för staten och
samhället att i fortsättningen dra sig
ifrån ansvaret för utvecklingen. Vi tycker
det är riktigare med hänsyn till
Gotland och gotlänningarnas speciella
situation att staten medverkar till att
transportförsörjningen blir så bra som
möjligt ur öns och gotlänningarnas synpunkt.
Vi kan inte bara vara till freds
med att sätta in 5 miljoner kronor och
därmed anse att hela saken skulle vara
utagerad.

Avsikten är sålunda inte att fördröja
en lösning utan att påskynda en mer effektiv
sådan. Jag delar alltså på den
punkten herr Franzéns i Träkumla uppfattning
att vi nu måste nå ett resultat.
Jag vågar säga att det utspel jag hade
tillfälle att göra när jag nere på Gotland
träffade intressenterna i denna trafik
för någon vecka sedan också möttes
med stort intresse, inte minst från gotlänningarnas
egen sida.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ville vara försiktig
och inte angripa herr statsrådet för
handläggningen av denna fråga. Nu vill

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

194 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. Gotlands trafikproblem

jag dock säga att den har handlagts på
ett sätt som inte är särskilt smickrande
för statsrådet.

Jag föreställer mig att jag inte behöver
fråga någon om när jag skall interpellera
om den ena eller andra frågan.
Jag har framställt min interpellation
till herr statsrådet, då jag såg att frågan
om Gotlands trafikproblem inte fanns
med i statsverkspropositionen.

Statsrådet har föranlett mig att citera
en gotländsk tidning från den 16 januari
i år. Under rubriken »Gotlandstrafiken
tas upp i regeringsförslag i vår»
skriver tidningen:

»— Vart tog de gotländska fraktfrågorna
vägen? undrade många, när de
tog del av årets statsverksproposition.

— Jag har i dag talat med statsrådet
Lundkvist och han har bemyndigat mig
att meddela, att en proposition rörande
gotlandsfrågorna kommer att avlämnas
under vårriksdagen, sade riksdagsman
Georg Pettersson på Visby arbetarekommuns
möte på måndagskvällen. I propositionen
kommer att vävas in även
andra frågor än de som enbart gäller
frakterna. Sålunda kan man vänta sig
att i propositionen kommer att tas upp
vissa andra aktuella gotlandsfrågor såsom
lokaliseringsstöd.

— Propositionen om gotlandsfrågorna
fanns med i förslagen till propositionsförteckningen,
men i den stencilerade
utskriften föll det bort, vilket
väckt en viss oro och undran på sina
håll. Nu har det emellertid visat sig att
frakterna ingalunda är bortglömda, utan
att de kommer att tas upp vid ett vidare
sammanhang under vårriksdagen, nämligen
i samband med andra viktiga gotlandsfrågor.
»

Samma besked fick de gotlandsrepresentanter
som uppvaktade statsrådet
Lundkvist. I den uppvaktningen deltog
väl representanter för olika organisationer
och inte bara riksdagsmän. Att jag
inte gick med berodde på att jag fann
det rätt onödigt att deltaga, när jag några
dagar tidigare kunnat läsa att riks -

dagsman Georg Pettersson fått besked
av statsrådet om hur det skulle bli. Och
jag framställde min interpellation dagen
efter det att jag läst tidningsartikeln.

Jag tycker alltså inte att statsrådet
skall rikta några beskyllningar mot mig
för att jag inte var med vid uppvaktningen.
Jag fann hela uppläggningen
opassande.

Sedan säger statsrådet att åtgärderna
skall vidtagas snabbt. Ja, men det är ju
inte främst fråga om att snabbt utforma
organisationen, utan frågan gäller hur
projektet skall finansieras. Det är väl
bättre att få ned frakterna så mycket
som möjligt än att tillsätta en ny utredning.
Vi har ju förklarat att vi är beredda
att ta 5 miljoner som ett provisorium,
och sedan sänker vi frakterna
med 5 miljoner. Detta måste väl gå ihop
för trafikbolaget.

Så är det även med flygpriserna. Man
kan göra det om man vill. Läget är sådant
att vi har rättighet att fordra det.
Statsrådet har dröjt alldeles för länge
med utredningen, låt det nu bli resultat!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
ett ögonblick förmenat herr Franzén
rätten att interpellera i någon som helst
fråga i denna kammare. Men när herr
Franzén talade om för kammaren att
det hade dröjt med svaret tyckte jag
ändå det fanns skäl för mig att redovisa
att vi hade haft denna sammankomst
och att jag även fann det mera
rimligt att först försöka klara ut hur vi
skulle lösa frågan än att jag skulle svara
herr Franzén, innan jag alltså visste vilket
förslag vi skulle kunna komma fram
till. Jag försäkrade vid denna sammankomst,
att jag ansvarar för att åtgärder
kommer att vidtas under våren. Jag har
också sagt att en rad andra gotlandsfrågor
pockar på sin lösning och att vi
måste diskutera även dessa.

Jag föreställer mig att det är mest

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27 195

Svar pa interpellation ang, trafiksäkerheten för resande med vissa tågfärjor

väsentligt ur gotlänningarnas synpunkt
att riktiga åtgärder vidtas. Och eftersom
det visade sig av remissinstansernas utlåtanden
att någon proposition inte
kunde framläggas på utredningens förslag,
fick man välja en annan form för
att kunna vidtaga de åtgärder som skall
sikta till att lösa detta problem. Det är
därför vi nu gått fram med detta förslag
och det är på den vägen vi vill arbeta
för att så snabbt som möjligt komma
till en lösning och för att slippa ett
fortlöpande och tidsödande utredningsarbete.
Vi tror nämligen att det kan
vara möjligt genom direkta förhandlingar
med intressenterna och med löftet
att staten är beredd sätta in ekonomiska
medel om vi får garantier för att
pengarna kommer gotlänningarna och
utvecklingen på Gotland till godo. Det
är alltså med den uppläggningen som vi
nu vill ägna oss åt dessa frågor.

Beträffande de andra frågorna som
herr Franzén tangerade vill jag framhålla,
för att herr Franzén skall veta
att vi inte heller därvidlag bara har avvaktat,
att man när det gäller de lokaliseringspolitiska
insatserna naturligtvis
har fortlöpande möjligheter att göra
insatser, i den mån det över huvud taget
finns seriösa företag på Gotland
eller i landet i övrigt, vilka är beredda
att utöka verksamheten på Gotland eller
att slå sig ner där. Inrikesministern har
förklarat att regeringen är beredd att
vidta åtgärder så fort den möjligheten
står till buds.

Beträffande andra frågor i detta sammanhang
som också måste lösas visste
vi vid den tidpunkten inte vilka remisssvar
vi skulle få i anledning av länsindelningsutredningens
förslag. Jag har
aviserat att jag den 24 juni, dagen innan
förhandlingarna om trafikfrågorna skall
börja, kommer att vara på Gotland för
att i ett sammanträde med länsstyrelsen,
kommunalmännen och landstingsmännen
diskutera hur vi på ett effektivt
och bra sätt skall kunna skapa den
regionala förvaltning och de myndig -

hetsfunktioner på ön som vi behöver
för att Gotland även i fortsättningen ur
medborgarnas synpunkt skall kunna
fungera med så god service som möjligt.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag skall bli tacksam
mot statsrådet om alla dessa frågor löses
snabbt. Fraktfrågan, som är av oerhörd
betydelse ur lokaliseringssynpunkt,
är viktigast. Sedan kommer lokaliseringsfrågan,
och jag är tacksam
för att statsrådet understryker detta.
Centerns representanter har många
gånger fordrat, att Gotland skall få
hjälp av staten och få samma möjligheter
som man har inom det norra stödområdet.
Jag hoppas också att kommunfrågan
blir löst, och jag har redan förut
förstått att statsrådet anser att den här
frågan skall lösas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten
för resande med vissa tågfärjor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
mig om jag avser att lämna kammaren
en redogörelse för de undersökningar
som utförts av SJ:s ledning på grund
av den kritik som levererats av en rederiinspektör
beträffande trafiksäkerheten
för de resande med SJ:s tågfärjor
på leden Trelleborg—Sassnitz.

Först vill jag kortfattat redogöra för
vår nuvarande ordning för tillsyn av
fartyg.

Den statliga kontrollen av sjösäkerheten
omhänderhas av sjöfartsstyrelsen
och statens fartygsinspektion, som lyder
under styrelsen. Kontrollen av passagerarfartyg
sker i första hand genom

196

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten för resande med vissa tågfärjor

olika, regelbundet återkommande tillsynsförrättningar.
Härvid undersöks om
fartygen motsvarar de fordringar som
uppställts i säkerhetslagstiftningen. Alla
passagerarfartyg måste bl. a. undergå
vissa sjövärdighetsbesiktningar, som
kan avse skrov, framdrivningsmaskineri,
elektriska anläggningar m. in. Dessutom
förekommer inspektion och extra
besiktning, som inte är tidsmässigt
bundna. Dessa förrättningar kan alltså
ske när som helst och avser vanligtvis
sådana förhållanden som inte normalt
är varaktiga, bl. a, fartygets lastning och
bemanning samt åtgärder för förebyggande
av ohälsa och olycksfall.

I detta sammanhang vill jag även påminna
om den kontroll av fartygs sjösäkerhet
som under sjöfartsstyrelsens
överinseende utövas av de internationella
klassificeringsanstalterna beträffande
fartyg, som har eller önskar erhålla
klass i sådan anstalt. De klassbesiktningar
som vissa klassanstalter utför
godkänns nämligen som verkställd förrättning
av tillsynsmyndigheten i de
delar besiktningen omfattar och med
vissa tidsbegränsningar.

SJ är självfallet liksom andra redare
skyldigt att rätta sig efter de föreskrifter
och anvisningar som meddelas av
sjöfartsstyrelsen, fartygsinspektionen
och klassificeringsanstalter. Så har
även skett.

Interpellanten anför att SJ inte synes
ha följt fartygsinspektionens krav på
stabilitet i färjorna. Härvid avses troligen
tågfärjan Trelleborgs djupgående
vid olika lastförhållanden. En undersökning
härav gjordes på företagsledningens
initiativ under vintern och våren
1967. Det framkom då att fartyget
förde färskvatten och bunkers i onödigt
stora mängder. Förråden minskades
därefter. Undersökningen upphörde i
maj 1967, då syftet med den var nått
och resultatet ansågs tillfredsställande.

Det sägs också att eldsläckningssystemet
har utsatts för kritik. Interpellanten
torde därmed avse det automatiska

brandalarmsystemet, som vid prov gett
vissa felindikeringar och vid något tillfälle
falskt alarm. Detta har varit bekant
för fartygsinspektionen, som meddelat
dispens intill dess viss ombyggnad
och visst utbyte av apparatur ägt
rum. Sådan ombyggnad har nu skett i
samband med fartygets varvsöversyn i
början av april i år.

Jag vill till sist påpeka att de anmärkningar
som framkom vid sjövärdighetsbesiktning
av tågfärjan Skåne under
perioden 8—20 december 1967 avsåg
olika mindre detaljer, som inte var av
den arten att de resande på leden behöver
känna oro eller osäkerhet. Jag
håller självfallet med om att det vore
ytterst allvarligt om säkerheten för de
resande på en av våra mest trafikerade
och internationellt mest betydelsefulla
färjeleder inte skulle vara till fyllest.
Passagerarna kan emellertid i det avseendet
känna full trygghet.

Vidare anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min interpellation
angående trafiksäkerheten för resande
med tågfärjorna på leden Trelleborg—Sassnitz.

Anledningen till min interpellation är
givetvis omsorgen om den förnämliga
färjeförbindelse med kontinenten som
Trelleborg—Sassnitz-leden utgör. Dess
godstrafik har i betydande omfattning
ökat år från år, och även om passagerar-
och personbilstrafiken ännu inte
är särskilt överväldigande växer dock
även denna stadigt.

Den kritik beträffande den dåliga säkerheten
för de resande på tågfärjorna
på denna led som levererats av en rederiinspektör
och som av pressen försetts
med rubriker sådana som »SJ äventyrar
sina passagerares liv» och liknande
kunde tänkas skrämma allmänheten att
avstå från att välja denna väg till kontinenten.
Med den försäkran som stats -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 197

Svar på interpellation ang. planeringen av industriområden

rådet efter undersökningar lämnat i
sitt svar tror jag emellertid att passagerare
på denna färjeled kan känna
fullständig trygghet.

Vad först beträffar tågfärjan Trelleborg
sägs undersökningarna ha gett
tillfredsställande resultat och visat att
det inte finns någon risk för att stabiliteten
skulle vara otillräcklig. Jag vill
tillägga att marginalen för lastkapaciteten
synes mig vara god. Med 37 ombordtagna
godsvagnar kan man räkna med
en maximivikt av cirka 1 250 ton, vilket
med bred marginal klarar färjans tillåtna
djupgående.

På grund av den korta uppehållstiden
i hamn — i regel tre kvarts timme —
kan det ha sina problem med lastviktsuppgifternas
överlämnande från station
till tågfärjebefälhavare. Detta skall dock
enligt föreskrifterna ske i god tid före
färjas avgång. Enligt vad jag har mig
bekant har vid fartygsinspektionens senaste
kontroll av färjan Trelleborg i
början av denna månad ingen som helst
anmärkning gjorts.

I fråga om det kritiserade eldsläckningssystemet,
som jag omnämnt i min
interpellation, kan sägas att detta rör
tågfärjan Skåne, vilket jag också anfört.
Av det mottagna svaret får man uppfattningen
att det gäller Trelleborg, vilket
alltså är ett misstag. För Skåne har
systemet med eldsläckning ombyggts
efter påpekande av fartygsinspektionen
och nyligen helt godkänts.

För Skåne kan vissa komplikationer
inträffa, om förutom full last av järnvägsvagnar
även 8 å 10 långtradare
tas med på bildäck. Här kan man utgå
från att i sådana fall noggrann kontroll
av den sammanlagda vikten göres.

Samma förhållande gäller beträffande
det nyaste färjetillskottet Drottningen,
som normalt trafikerar Trelleborg—■
Travemunde-leden men också kan sättas
in på Trelleborg—Sassnitz.

Den allmänna rationaliseringspolitik,
som för närvarande bedrivs av SJ, berör
naturligtvis också färjetrafiken på

dessa leder. I detta avseende är det av
vikt att god kontakt upprätthålles mellan
SJ-ledningen och färjebefälet, så att
problemen kan lösas under bibehållande
av stabiliteten i bemanningssystemet.

Jag är helt överens med statsrådet
om att det vore ytterst allvarligt om
säkerheten för de resande på dessa förnämliga
kontinentleder ej skulle vara
till fyllest. Det var med hänsyn till sådana
frågeställningar som jag framställde
min interpellation. Efter SJ-ledningens
och kommunikationsministerns klarläggande
tror jag att passagerarna kan
känna full trygghet när de går ombord
på SJ-färjorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. planeringen
av industriområden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
inrikesministern om han är beredd
medverka till att vid framtida planering
av industriområden större hänsyn tas
till tätorternas legitima behov av fritidsområden.
Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Regeringen är medveten om att industrins
utveckling under de närmaste
årtiondena kommer att i växande grad
inriktas mot områden som redan är eller
kommer att bli efterfrågade av tätortsbefolkningen
för rekreation och friluftsliv.
Många industriella verksamheter
kräver på grund av tekniska och
ekonomiska förhållanden en lokalisering
till sådana områden med speciella
egenskaper, t. ex. områden vid kust. En
avvägning mellan industrins och friluftslivets
behov blir i sådana fall ofrånkomlig.
I samband med behandlingen
av ett aktuellt fall hade jag nyligen till -

198 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. planeringen av industriområden

fälle att offentligt uttala att det enligt
regeringens uppfattning är angeläget att
industrier med behov av kustläge inte
sprids ut på alltför många kustavsnitt.
Genom att industrier koncentreras till
ett begränsat antal områden borde större
delar av kusterna kunna hållas tillgängliga
för friluftslivet och andra konkurrerande
intressen. Motsvarande kan
självfallet gälla andra områden än kusttrakter.
En sådan avvägning är en viktig
del av det försöksarbete som inom
kommunikationsdepartementet bedrivs
med inriktning på en översiktlig fysisk
riksplanering.

Det är enligt min mening angeläget
att samma betraktelsesätt får prägla all
översiktlig planering i vilka former den
än bedrivs. Statens planverk har fått
regeringens särskilda uppdrag att främja
och söka samordna sådan översiktlig
planering av markanvändningen som
berör flera län eller kommunblock. Därvid
torde avvägningen av industrins
och friluftslivets intressen komma att
spela en central roll.

Vidare anförde:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation. Kommunikationsministern
gör ett försök att svara i positiv
anda, men på västkusten är man inte
säker på att statsrådet har haft möjlighet
att sätta sig in i problemen kring
denna speciella göteborgsfråga.

Hela efterkrigstiden har för västkustens
del präglats av en koncentrerad utbyggnad
av näringslivet kring storstaden
Göteborg. Detta har också kommit
att innebära, att befolkningskoncentrationen
i denna tätort blivit utomordentligt
hög. Den stigande levnadsstandarden
har samtidigt medfört, att göteborgaren
med sitt utpräglade intresse för
segling, fiske och annan fritidsverksamhet
blivit särskilt beroende av kustbandet
norr och söder om Göteborg. Därtill

kommer turismens stora betydelse för
västkusten. Det går således inte att enbart
hänvisa till inlandet, utan en väsentlig
del av fritidsverksamheten förutsätter
tillgång till kustområdet.

Om man gör en bedömning av vad
den senaste tiden inneburit i fråga om
industriell utbyggnad, måste man frapperas
av hur just för fritidsbebyggelse
lämpliga kustområden blivit föremål
för industriell expansion. Kring Göteborg
finns nu ett flertal »förstörda»
områden, kraftig hamn- och oljeraffinaderiexpansion
kring Göteborgs inlopp,
vidare i norr oljeraffinaderi i Stenungsund,
ett expansivt uddevallaområde,
ett förorenat Gullmaren o. s. v. Man kan
fortsätta ytterligare norr ut och finna
liknande förstörda kusttrakter.

Jag vet att det i söder påbörjas en
utbyggnad och ett förstörande av väröbackaområdet,
som tidigare varit ett
naturligt och fritt område för göteborgaren.
Därför måste enligt mitt förmenande
i framtiden en annan syn läggas
på industriplaneringen än den som varit
rådande under de senaste åren. Den
framtida utbyggnaden av industrin —
vilken naturligtvis är nödvändig •—-måste även kunna lokaliseras till andra
än kustområden. Jag är väl medveten
om att detta kommer att kräva helt andra
transportresurser, eftersom man rimligtvis
inte kan tillgodose alla industriers
önskemål. I stället måste en koncentration
ske till ett fåtal hamnar vilka
kan utbyggas för att motta även de
större fartyg, som i framtiden kommer
att trafikera världshaven.

I svaret framhålles önskemålet om en
koncentration av industrier till ett begränsat
område, men en upplysning om
hur detta skall utföras lyser tyvärr med
sin frånvaro. Jag hade väntat mig att i
interpellationssvaret få ett mera konkret
förslag i detta ärende.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det var en passus i

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 199

Svar på interpellation ang. planeringen av industriområden

kommunikationsministerns svar som jag
hängde upp mig på och om vilken jag
gärna skulle vilja känna mig för litet.
Det gäller den försöksverksamhet som
bedrives på detta område inom kommunikationsdepartementet.
Detta är intressant,
ty nu börjar vi komma in i det
läget att industrin innan den börjar planera
sin verksamhet måste vända sig till
kommunikationsdepartementet eller till
någon annan instans för att höra sig för
om det är lämpligt att den planerar sin
verksamhet där den tänkt sig. En planering
kostar ofta mycket pengar, och
den sker många gånger utan att omvärlden
känner till förhållandena i den
planering som industrin gör.

Jag är väl medveten om att det är
nödvändigt att så fort som möjligt klargöra
att det skall finnas vissa fritidsområden
här i landet och att man nu i
främsta rummet skall inrikta sig på de
olika kustområdena, där man alltså bestämmer
sig för att på den och den platsen
skall det vara ett fritidsområde därför
att det är nödvändigt och lämpligt
att ha ett sådant. Det innebär också att
man från industrins sida måste ha klarhet
om vilka områdena är och hur man
skall göra sin planering.

Nu skulle jag vilja fråga: Hur långt
har man kommit i denna försöksverksamhet?
Är den så långt kommen att
näringslivet redan nu kan få klarhet i
hur man skall ordna med sin planering
i vissa områden?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vi kan väl alla vara
överens om att vi för dagen inte har de
instrument för den översiktliga planeringen,
som i och för sig skulle behövas.
Men vi arbetar intensivt på att skaffa
oss dessa instrument.

Den arbetsgrupp - inom kommunikationsdepartementet,
som varit verksam
sedan ett par år tillbaka, har bl. a. utarbetat
direktiv för en utredning, som

skulle göra en översyn av hela vår byggnadslagstiftning.
Vi har nämligen haft
klart för oss att det bl. a. måste finnas
en annan form av översiktlig och regional
planering än den vi för närvarande
har. En sådan utredning har nu tillsatts
och kan påbörja sitt arbete.

Men jämsides härmed har en annan
arbetsgrupp försökt få fram metoder
för en riksplanering av markresurser
och markbehov. Meningen är att kunna
redovisa en grov plan för hur marktillgångarna
bör disponeras i förhållande
till de behov som kommer att föreligga.

Vi är medvetna om de konflikter vi
riskerar i den situation, som jag antytt
något om i svaret, där en rad industriföretag
av olika slag — det har talats
om atomkraftanläggningar, massaindustrier
och kemiska industrier — inom
de närmaste decennierna för sin verksamhet
i ökad omfattning kommer att
ha behov av lokalisering till kusten. För
att vi inte skall få våra kuster söndersplittrade
av en sådan lokalisering, bör
vi självfallet eftersträva en koncentration
av sådana företag till områden som
dels kan bedömas vara lämpade för näringslivets
behov och dels lider den
minsta skadan ur friluftslivets synpunkt.

Arbetsgruppen bar kommit så långt i
vissa av sina inventeringar att regeringen
bl. a. haft god vägledning av dess
arbete när det gällt frågan om industrilokaliseringen
vid Väröbacka. Man har
undersökt var på kuststräckan söder om
Göteborg alla de lokaliseringsfaktorer
föreligger som näringslivet har önskemål
om. Vill man också ta hänsyn till
var man kan förlägga ett industriområde
där näringslivets intressen kolliderar
minst med friluftslivets, kommer man
fram till att väröbackaområdet är det
lämpligaste. Det krävs ett hamndjup på
mer än 20 meter för exempelvis de tankers,
som kan vara av intresse för de
industrier vilka här kan komma i fråga,
det krävs en berggrund som är så
pass fast att man kan bygga tung in -

200

Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. planeringen av industriområden

dustri på området, det krävs tillgång till
sötvatten för den produktionsprocess
som en del av dessa industrier är beroende
av. Vissa kommunikationsförutsättningar
måste också vara för handen.

På kuststräckan söder om Göteborg
uppfylls alla dessa förutsättningar i
väröbackaområdet. När därför regeringen
tog ställning till stadsplaneförslagen
för Värö, ansåg regeringen att
detta område borde kunna bli föremål
för industrilokalisering. Vi är naturligtvis
medvetna om att det också här finns
väsentliga fritidsintressen, inte minst
för göteborgs- och boråsregionernas
vidkommande. Intill dess vi har de bättre
instrument för översiktsplanering
som översynen av byggnadslagstiftningen
skall ge oss måste vi arbeta med de
instrument som för närvarande står till
förfogande. Därför har planverket fått
i uppdrag att samordna den regionalplanering,
som redan skett i göteborgsområdet
och i boråsområdet, och att
också stimulera till den ytterligare planering
som behöver komma till stånd i
norra Halland. Vi diskuterar för närvarande
att den regionplaneringen bör utvecklas
ytterligare till att omfatta norra
delen av bohuskusten.

Detta är inte det enda område i landet
där man kommer att få sätta in åtgärder
av den här karaktären — intill
dess vi får mer effektiva instrument för
denna form av planering måste vi, som
jag tidigare sagt, räkna med liknande
åtgärder i varje expansivt område där
konflikter av samma art hotar. Det gäller
att befrämja den form av långsiktig
planering som vi måste söka åstadkomma
både med tanke på näringslivet och
med tanke på fritidsintressena.

Herr Lothigius frågade mig hur långt
man har kommit när det gäller den
form av försöksplanering som vi nu håller
på med. Jag kan svara att den första
omgången är avklarad — man har kommit
fram till vilka metoder som skall
användas och tar nu itu med själva försöksplaneringen.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för den redogörelse
han lämnat om planeringen kring ett
storstadsområde och de tankar som nu
är aktuella i departementet.

Men i min interpellation pekar jag på
det just nu aktuella fallet nere på västkusten,
kodeområdet. Tyvärr måste vi
väl i göteborgsområdet acceptera en utbyggnad
av Väröbacka — därmed skulle
det södra området vara mer eller
mindre fördärvat som plats för ett fritidsreservat.
Den utbyggnad som just nu
är aktuell gäller ett område mellan
Stenungsund och Göteborg, fastän vi en
gång fått löfte av vår landshövding i
Göteborgs och Bohus län att Stenungsund
skulle vara den sista orten för industrialisering
efter denna del av kusten.
När man nu inte bara hör rykten
utan exploateringsarbeten faktiskt är på
gång då det gäller Kode och den inre
delen av Hakefjorden blir man som
göteborgare litet orolig — vi anser att
området mellan Göteborg och Stenungsund
är den sista del av kusten där vi
göteborgare kan ha möjligheter att dra
oss tillbaka i ett fritidsområde.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag är också tacksam
över att kommunikationsministern har
gett detta svar, som visar att han har
tänkt igenom den situation vi befinner
oss i. Har man kommit så här långt som
till en försöksplanering är det nog nödvändigt
att handla ganska snabbt. Industrin
kommer nämligen att knacka på
dörren och säga: Var skall vi få plats
med vår verksamhet i framtiden?

Har man väl börjat på detta sätt går
utvecklingen fort och jag skulle tänka
mig att det i detta sammanhang vore
riktigt att samarbeta med näringslivet
på en ganska bred basis. Genom de undersökningar
som bl. a. naturvårdsverket
gör klarläggs var det finns väsentliga
områden som ur miljövårdssynpunkt
bör behållas för framtiden. Men

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27 201

Svar på interpellation ang. ersättningen för kostnader i samband med vissa vägförrättningar -

detta får naturligtvis inte innebära att
vårt näringsliv åsamkas speciella besvärligheter
genom att man tvingas uppskjuta
planerade investeringar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag förstår den oro som
man känner i göteborgstrakten. Därför
följer vi också dessa frågor och vidtar
åtgärder för att möta problemen. Det är
nu en gång så, att även om det från vissa
utgångspunkter vore önskvärt att
hela kusten uteslutande fick användas
för friluftslivets behov, så kan vi inte se
saken enbart på detta sätt. Det är inte
bara friluftslivets ändamål som skall
tillgodoses, utan också vårt näringslivs
behov att utvecklas på rätt sätt. Vi är
beroende såväl av ett näringsliv som
kan utvecklas under goda förutsättningar
som av en god miljö. Här uppkommer
avvägningsproblem, varvid vi kanske
tvingas att avstå vissa områden som
vi skulle ha önskat använda för fritidsändamål
och ställa dem till näringslivets
förfogande.

Avsikten är ju inte att dessa områden
skall behöva bli tråkiga områden. Det
är klart att det kommer att resas utomordentligt
starka krav på att man även
från näringslivets sida, när man bygger
ut industrin i områden av denna karaktär
vid kusten, kommer att utnyttja de
förutsättningar och den teknik som
finns för att i mesta möjliga mån motverka
den miljöförstöring som skulle
kunna komma till stånd.

Vidare säger herr Lothigius — och
jag delar hans uppfattning därvidlag —
att det nog är bäst att man skyndar sig
att lösa dessa frågor, eftersom utvecklingen
går mycket snabbt i detta avseende.
Jag vill därför framhålla att ifrågavarande
arbetsgrupp inte sitter i ett
slutet rum och utan kontakt med sådana
realiteter som den utveckling, som
sker inom näringslivet. Gruppen arbetar
naturligtvis med hjälp av det material

som bl. a. näringslivet kan ställa till förfogande
för att redovisa den utveckling
som man på den kanten bedömer som
antaglig för att gruppen skall få så realistiska
förutsättningar som möjligt till
grund för hur man skall kunna disponera
mark för såväl näringslivets utveckling
som för fritidsändamål.

Jag bör kanske till sist erinra om att
när själva tanken på en planering av
det här slaget väcktes av regeringen
togs den inte emot med särskilt stor förtjusning.
Man var snarare misstänksam
och ansåg att regeringen gav sig in på
vägar, som skulle innebära någon form
av centraldirigering av hela planeringsarbetet,
som man inte tyckte särskilt
mycket om. Jag anser det vara tillfredsställande
att vi kommit dithän, att alla
i dag tycks vara tämligen ense om att
om vi verkligen vill disponera våra naturresurser
på ett riktigt sätt, kan vi inte
undgå en planering av det ifrågavarande
slaget. Detta är positivt och jag tror
att det kommer att hjälpa oss att klara
problemen snabbare än vad som annars
skulle vara fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. ersättningen
för kostnader i samband med vissa vägförrättningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag vill lämna
en redogörelse för bestämmelserna angående
ersättning för förrättningskostnader
i samband med vägförrättning,
föranledd av byggandet av allmän väg.

När en ny allmän väg tas i bruk händer
det ofta att den gamla vägen dras

8 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 27

202 Nr 27 Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. ersättningen för kostnader i samband med vissa vägförrättningar -

in. I många fall behöver den gamla vägen
nyttjas som enskild utfartsväg och
får då underhållas av de enskilda intressenterna.
Om inte fördelningen av
väghållningsskyldigheten löses t. ex. genom
frivilliga överenskommelser, kan
förrättning enligt lagen om enskilda vägar
påfordras.

Vidare kan en ny vägsträckning medföra
att befintliga vägsamfälligheter påverkas
på sådant sätt att en omfördelning
av väghållningsbördan behövs.
Detta sker också genom förrättning enligt
samma lag.

1960 års vägsakkunniga, som i dagarna
avlämnat sitt betänkande, har haft
frågan uppe till behandling. Vägsakkunniga
konstaterar, att enligt gällande
rättspraxis utgår inte ersättning till
markägare, som lider skada genom att
allmän väg dras in eller ändras till sin
sträckning.

Förrättningskostnaderna skall enligt
lagen om enskilda vägar ersättas av sakägarna.
Då statens vägverk i egenskap
av innehavare av vägrätt inte är sakägare,
kan verket alltså icke förpliktas
delta i dessa kostnader. Undantag gäller
dock i samband med förordnande
om förbud mot anslutning av enskild
väg till allmän.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Jag har tagit upp denna fråga därför
att det är ganska många människor som
vid olika tillfällen berörs av detta problem.
Vad gäller ersättning för förrättningskostnader
avser jag de direkta
kostnaderna för förrättningen, alltså
vad lantmäteriet debiterar. Det kan
ibland bli rätt betydande belopp som
påföres den enskilde på grund av åtgärder
som vidtages av det allmänna —
i detta fall vägverket.

Det är, som herr statsrådet framhål -

ler, oftast så att den gamla allmänna vägen
icke längre underhålles på det allmännas
bekostnad, när ny allmän väg
byggts. Den gamla vägen kan dock bli
erforderlig som utfartsväg, och den får
då underhållas av enskilda. Likaså kan
en ny allmän väg påverka redan befintlig
vägsamfällighet, så att en omfördelning
av kostnaderna måste ske. Det är
just i sådana fall som förrättningskostnaderna
kommer in i bilden. Nu säger
statsrådet att dessa kostnader enligt lagen
om enskilda vägar skall betalas av
sakägarna, men då statens vägverk i
egenskap av innehavare av vägrätt inte
är sakägare, kan vägverket inte förpliktas
deltaga i bestridande av dessa kostnader.

År inte detta resonemang, herr statsråd,
att vrida på paragraferna? Det avgörande
bör väl vara vem som förorsakat
kostnaderna för en förrättning, och
det är ju vägverket. Om den nuvarande
lagstiftningen ger anledning till statsrådets
tolkning, bör det vara på tiden
att vi får en ändring av vad som nu
gäller. Enligt den allmänna väglagen,
19 §— som jag åberopat i min interpellation
-—- skall ersättning lämnas för
upplåtelse av mark, så ock för annat
intrång som orsakats av vägs byggande
eller begagnande. Jag anser att även den
paragrafen skall kunna tillämpas i det
här sammanhanget.

Herr statsrådet åberopar vad 1960 års
vägsakkunniga har konstaterat, men såvitt
jag kan utläsa av interpellationssvaret,
så är det helt andra intrång som
där avses än just förrättningskostnaderna.
Jag hoppas kunna förutsätta att
statsrådet så småningom skall ta itu
med 1960 års vägsakkunnigas betänkande
och att man då kan förvänta att herr
statsrådet överväger även de frågor som
jag berört i min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har gjort vad herr

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27 203

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för bostadskonsumenter att tillämpa
glesbebyggelserätten

Gustavsson i Alvesta har bett mig om:
jag har redogjort för sakläget. Men sedan
får vi studera dessa frågor i samband
med att vi behandlar 1960 års vägsakkunnigas
förslag och de remissyttranden
som kan komma in med anledning
av utredningens betänkande.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är riktigt att jag
har fått en redogörelse för vad jag har
begärt, men jag konstaterar att tolkningen
av gällande bestämmelser är sådan
att dessa bör ändras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter
för bostadskonsumenter att tilllämpa
glesbebyggelserätten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, vilka åtgärder jag
är beredd att vidta för att ge ökade möjligheter
för bostadskonsumenterna att
tillämpa glesbebyggelserätten.

Som herr Gustavsson i Alvesta påpekar
är det angeläget att existerande
planområden utnyttjas på ett ekonomiskt
och rationellt sätt. Det är emellertid
också mycket angeläget från ekonomisk
och rationell synpunkt att bostadsbebyggelse
inte tillåts växa upp
utan föregående planering. Det är nödvändigt
och helt i överensstämmelse
med byggnadslagens förarbeten att motverka
att en utspridd bostadsbebyggelse
runt tätorterna kommer till stånd
utan att förutsättningarna för bebyggelsen
noggrant prövats i samband med
planläggning.

Jag vill vidare nämna att den 26 april
i år har tillsatts en utredning för att

överse byggnadslagstiftningen. De sakkunniga
skall enligt sina direktiv bl. a.
behandla frågan huruvida i framtiden
föregående planläggning skall krävas
för i princip alla byggnadsföretag, dvs.
oberoende av byggnadens geografiska
placering.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret.

Som statsrådet så riktigt citerade har
jag frågat vilka åtgärder statsrådet är
beredd att vidta för att ge ökade möjligheter
för bostadskonsumenterna att tilllämpa
glesbebyggelserätten. Såvitt jag
förstår finns det dock ingenting om detta
i statsrådets svar. Om jag skall våga
mig på en tolkning av svaret kommer
jag närmast fram till att några åtgärder
icke blir vidtagna.

Möjligheterna till glesbebyggelse får
enligt min mening inte beskäras av
myndigheterna på sätt som nu sker. Enligt
vår byggnadslagstiftning skall glesbebyggelsen
i princip vara fri, men i
praktiken har det inte blivit så. Myndigheterna
underkänner landsbygden som
bostadsmiljö. Tätbebyggelsebegreppet
tolkas ofta så vidsträckt att det numera
inte finns utrymme för glesbebyggelse,
med påföljd att den enskilde inte har
något alternativ till tätorten som bostadsort.

Min uppfattning är att det finns ett
stort och växande intresse av att kunna
bo utanför de stora befolkningskoncentrationerna.
Många fler människor än
de som nu har möjligheter därtill skulle
vilja göra det, om de kunde beredas sysselsättning
på orten. Men det finns också
många som har sysselsättning, och
andra som är beredda att resa ett stycke
in till arbetet i tätorten viil också skaffa
sig en bostad utanför tätorten. Bland
dessa senare finns nu också en hel del
människor som har dubbla bostäder

204 Nr 27 Fredagen den 24 maj 19G8

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för bostadskonsumenter att tillämpa
glesbebyggelserätten

men som skulle nöja sig med en bostad
om de hade möjlighet att bygga på
landsbygden. Många har heller inte råd
med denna dubbla bosättning. Hur tillgodoser
samhället valfriheten för dessa
människor, och vilka samhälleliga resurser
har avdelats för att tillgodose de
behoven?

Såvitt jag kan se finns det alltså ett
behov av spridd bebyggelse. Ur både
tekniska och ekonomiska synpunkter är
det numera möjligt att uppföra små
reningsanläggningar. Men bostadsbebyggelsen
på landsbygden stoppas ofta
av myndigheter av sanitära skäl; man
anser inte reningsanläggningarna tillfredsställande.
I stället tvingar man folk
att bo inom tätorterna. Reningsanläggningarna
i tätorterna är dock många
gånger ganska otillfredsställande. För
dem som inte vill bo i en tätort finns det
emellertid knappast, såsom jag tidigare
framhöll, något alternativ. Det råder
med andra ord inte någon valfrihet.

Statsrådet framhåller att det i år den
26 april tillsatts en utredning för att se
över byggnadslagstiftningen. I direktiven
till denna utredning anför statsrådet
bl. a. följande: »Vid utformningen
av miljön bör beaktas grundläggande
sociala strävanden såsom kraven på
jämlikhet, valfrihet och trygghet samt
hygienisk och social välfärd.» Jag fäster
mig härvid framför allt vid talet om
valfrihet. På ett annat ställe i direktiven
anförs vidare följande: »Olägenheterna
av s. k. fri glesbebyggelse är redan nu
så betydande, att övervägande skäl talar
för att i princip all bebyggelse bör föregås
av planläggning.» Det framhålles vidare
att varje byggnadsföretag skall ha
såsom förutsättning en gällande detaljplan.
Dessutom skall detaljplanerna
överensstämma med kommunplanerna,
som skall fastställas av Kungl. Maj :t.
Även detaljplanerna skall ibland fastställas
av statlig myndighet. •— Man frågar
sig hur det då skall bli! Jag vill bara
konstatera att varje byggnadsföretag var

det än förekommer härigenom kommer
att bestämmas av Kungl. Maj :t.

Det skulle vara mycket värdefullt om
statsrådet kunde avge en deklaration,
där det klart sades ifrån att den tolkning
av gällande byggnadslagstiftning,
som nu tillämpas, är alltför restriktiv
när det gäller möjligheterna att bygga
på landsbygden. Dessutom skulle jag
vilja veta om statsrådet anser att den
nuvarande tolkningen överensstämmer
med riksdagens intentioner vid antagandet
av den nuvarande lagstiftningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
återigen att få tacka för svaret på min
interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhåller sig verkligen
inte på det sätt som herr Gustavsson
i Alvesta vill göra gällande att myndigheterna
underkänner landsbygden
som bostadsmiljö. Utvecklingen är
tvärtom precis sådan som herr Gustavsson
skildrar den. Jag delar hans uppfattning
att det är många fler som vill
bo ute på landsbygden nu än tidigare,
antingen såsom en dubbel bosättning
eller en permanent bosättning.

Fritidsutredningens siffror har redovisat
för oss vad som kan förväntas när
det gäller fritidsbebyggelsens omfattning,
och vi har nyligen haft en diskussion
där vi konstaterat hur angeläget
det skulle vara med bättre möjligheter
till planering av bl. a. den fritidsbebyggelse
som säkerligen kommer att ske
inom en icke avlägsen framtid i mycket
stora delar av vad som kan betraktas
som de bästa miljöerna ute på landsbygden.

Det viktigaste problemet i dag är sålunda
inte det som herr Gustavsson pekar
på, utan det rakt motsatta. Jag tycker
att man verkligen skall pröva —
och det kommer byggnadslagstiftningsutredningen
att göra — huruvida det
inte behövs en planläggning också för

Fredagen den 24 maj 1968 Nr 27 205

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter för bostadskonsumenter att tillämpa
glesbebyggelserätten

landsbygdens vidkommande, så att även
där kunde nedläggas de omsorger om
miljö och hygien som jag trodde vi var
överens om att eftersträva i alla delar
av vårt land. Jag har fått det intrycket
att man från centerpartiets sida är
utomordentligt intresserad av en aktiv
miljöpolitik, men de synpunkter som
herr Gustavsson i dag framfört verkar
att peka i rakt motsatt riktning.

Den erfarenhet jag har fått under den
korta tid jag haft att syssla med ärenden
av denna karaktär är närmast, att
både kommuner och enskilda i regel
har glädje av att en planläggning kommer
till stånd innan bebyggelse påbörjas.
Och med den utveckling som vi
kan vänta oss i detta sammanhang, inte
minst när det gäller fritidsbebyggelsen,
accentueras just detta behov inom allt
större områden av vårt land.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag måste fråga statsrådet:
Vad var det i min framställning
som gav anledning till antagandet att
tanken på mera bebyggelse i glesbygden
skulle strida mot en aktiv miljöpolitik?
Det är i stället tvärtom. Denna
tanke måste därvidlag med i bilden.

Jag studerade just i min bänk en del
uppgifter som vi fick i bostadsdebatten.
Från 1960 till 1965 minskade antalet bostäder
i glesbygden med mellan 72 000
och 73 000. Detta visar hur den utvecklingen
varit — de gamla bostäderna försvinner
och det kommer inte några nya.

Statsrådet framhöll fritidsbebyggelsen.
Jag tror att man i detta sammanhang
också måste ta hänsyn till den utveckling
som sker på arbetsmarknaden
med allt kortare arbetstid. Många människor
kommer säkert att fråga sig: När
jag väljer bostadsort, skall jag då ta
hänsyn till min fritid eller till arbetsplatsen?
Vid det valet tror jag att möjligheterna
att utnyttja fritiden ofta
kommer att vara utslagsgivande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte komma till
någon annan slutsats än att herr Gustavsson
i Alvesta anser att vi skall vara
mindre varsamma med miljön när vi
planerar för landsbygden än när vi planerar
för tätorterna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är fråga om glesbebyggelserätten.
Riksdagen har en
gång tidigare diskuterat och varit överens
om glesbebyggelserätten. Det har
klarlagts nyligen i undersökningar som
gjorts att tolkningen av detta begrepp
har kommit att bli en helt annan än
den som lagstiftningen avsåg. Bebyggelse
i glesbygden gör inte sådana ingrepp
i naturen och påverkar inte miljön
i negativ riktning så som herr
statsrådet vill göra gällande. Den befrämjar
ju i stället miljön.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Den tolkning som för
närvarande tillämpas när det gäller rätten
att bygga ansluter helt enkelt till att
man vill skapa ett ökat skydd också för
miljön intill den tätortsbebyggelse som
finns. Förhållandet mellan tätort och
glesbygd i dag och boendeförhållandena
såsom herr Gustavsson i Alvesta
skildrat dem kommer att medföra att vi
för stora områden i vårt land måste
planera mer framsynt än vi gjort hitintills.
Jag håller fortfarande på — bakom
den ståndpunkten står hela regeringen
— att vi skall vara lika måna
om att värna om miljön på landsbygden
som i tätorterna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tror inte alls att det
är så, som herr statsrådet vill göra gällande,
att den bebyggelse vi har i dag
har utformats med tanke på miljön. Hade
man tagit hänsyn till miljön hade det

206 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. kollisioner mellan tåg och renar

sett litet annorlunda ut i dag i vårt samhälle.
Är det verkligen så, att de stora
tätorterna har exempelvis reningsfrågan
ordnad? Jag läste för inte så länge sedan
att det förhåller sig på ett helt annat
sätt i en av våra större städer.

Jag tror alltså att man härvidlag anlagt
andra synpunkter än miljömässiga
när bostadsbebyggelse hindrats i glesbygder.
Jag skall ta ett enda exempel.

I en glesbygd några kilometer från en
av våra städer i Kronobergs län — vi
har inte mer än två — fick en person
helt enkelt beskedet, att om han byggde
på en viss plats, så skulle hans bostad
komma att sakna kreditvärde. Det var
alltså sådana synpunkter som anlades
för att få till stånd ett avstyrkande i
det fallet och inte miljömässiga synpunkter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att för liten hänsyn hitintills tagits till
miljön i samband med både tätortsbebyggelse
och annan bebyggelse. Men vi
försöker gradvis skapa bättre instrument
för att just kunna ta mera hänsyn
till miljön. Därvidlag trodde jag att centerpartisterna
och vi socialdemokrater
i stort sett var överens. Jag har lyssnat
till vad centerpartisterna sagt på denna
punkt. Nu finner jag emellertid att enighet
inte föreligger. Från vårt partis
sida hävdar vi att hänsyn till miljön
inte skall tas bara beträffande tätorterna
utan även beträffande utvecklingen
på landsbygden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Svar på interpellation ang. kollisioner
mellan tåg och renar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har ställt vissa frågor till mig angående
kollisionerna mellan tåg och renar.

Enligt överenskommelse mellan SJ
och lappväsendet i Norrbottens län har
SJ medgivit, att renstängsel får anordnas
inom SJ:s område utmed malmbanan
på sträckan Boden—Riksgränsen
och utmed inlandsbanan på sträckan
Gällivare—Jokkmokk. Överenskommelsen
innebär att renstängsel sätts upp
genom lappväsendets försorg. SJ transporterar
materielen utan kostnad för
lappväsendet.

SJ har föreslagit lappväsendet i Västerbottens
län en liknande överenskommelse.
Lappväsendet har dock hittills
inte velat engagera sig i denna verksamhet.

På varje tåg inom berörda områden
finns pikhammare och större slidkniv
för att tågpersonalen skall kunna avliva
skadade renar. All tågpersonal har även
fått en skriftlig instruktion om hur detta
lämpligen skall ske.

Frågan om andra redskap eller eventuell
beväpning av tågpersonalen för
avlivning av renar har undersökts och
prov har gjorts. Försök pågår med
handyxa i stället för pikhammare. Hittillsvarande
erfarenhet från proven har
visat att yxa är lämpligare än pikhammare.
Vidare har olika typer av slaktpistoler
provats och undersökningar
gjorts om förutsättningar och möjligheter
att ha jaktvapen på tågen. Någon
helt lämplig typ av slaktpistol har man
emellertid inte funnit. Frågan om beväpning
med jaktgevär har fallit bl. a.
på svårigheten att få licenser till all berörd
tågpersonal. Stor tveksamhet råder
även bland berörd personal om lämpligheten
av jaktvapen.

Risken för att passagerare skall skadas
i samband med påkörning av renar
är ytterligt liten. Skador skulle kunna
uppkomma genom att tåget spårar ur,
men något sådant har aldrig inträffat.
För att emellertid begränsa risken till
ett minimum utfärdas »renvarning» när

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 207

Svar på interpellation ang. kollisioner mellan tåg och renar

renar finns i närheten av banan. Detta
innebär att tågen framförs med särskild
försiktighet, även med risk för försening.

Kan inte antalet påkörningar av renar
minskas genom en effektivare bevakning
från renägarnas sida, återstår
inget annat än en ytterligare utbyggnad
av de stängsel, som satts upp vid de
mest utsatta ställena. Andra motåtgärder
i form av varningsmedel av olika
slag såsom ljud-, ljus- och färgeffekter,
kemiska medel m. m. har hittills visat
sig verkningslösa. Ej heller har en vetenskaplig
undersökning av renarnas
beteendemönster lett fram till någon
metod, som håller renarna från banan.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

För den starkt reducerade kammaren
ber jag att få ge uttryck för några reflexioner.

Att i genomsnitt 2 100 renar årligen
dödas av tåg och rälsbussar är en chockerande
uppgift. Man måste göra en invändning
mot denna fortgående slakt
under brutala former. Framför allt kan
man inte acceptera, att det allt framgent
skall betraktas som naturligt att denna
massakrerande och lemlästande verksamhet
skall fortfara. Det får inte accepteras
— det måste gå att få en ändring
till stånd på något sätt. Att nå fram
till en absolut frihet från rendöd på
SJ :s banor är givetvis utopiskt, men
antalet dödade djur måste minskas. Vi
kan inte godtaga det nuvarande förhållandet.

Vad är det som händer längs våra
järnvägar i detta hänseende? Ett eller
oftare flera djur på en gång rusar in på
spåret, springer kanske rakt mot tåget
eller rusar några ögonblick framför lok
eller rälsbuss innan smällen kommer.
Om djuren då dödades omedelbart vore
väl dödandet hemskt nog, men oftast

sker lemlästning och krossning som inte
medför att livet flyr genast utan att djuren
får pinas. Det betyder att de i varje
fall får ligga skadade tills föraren hinner
bromsa och backa tillbaka, vilket
stundom kan ta avsevärd tid, men det
betyder framför allt att många djur hinner
springa ett stycke, innan de stupar,
och att alla inte blir funna och dödade
av den som har fått detta till uppdrag.
Rälsbussförare har berättat för mig, hur
skadade djur, stundom på tre ben, stundom
med ett utslungat foster släpande
efter sig, gett sig i väg från kollisionsplatsen
in i snön så långt och i sådana
terrängavsnitt, att man omöjligen kunnat
ta upp förföljandet. Mörker eller
djup snö eller raviner eller allt detta på
en gång har gjort förföljandet och avlivandet
otänkbart.

Jag vill här särskilt ta upp den psykiska
påfrestning som detta förhållande
kan betyda för många förare. Jag känner
till personal vid SJ som varit tvungen
att sjukskriva sig efter upplevelsen
av brutala masslakter framför lok eller
rälsbuss. Det måste vara normalt att
reagera negativt mot en slakt av detta
slag. Först anblicken av de skräckslagna
djuren när de rusar undan tåget, sedan
smällen eller stöten och blodspåren,
slutligen anblicken av de krossade
och lemlästade renarna — både de döda
och de som rör sig i smärtor och de
som trots skadorna flyr utom räckhåll.
Även när ingen kollision sker, får förarna
på vissa bansträckor sitta i ständig
fruktan och med skärpt uppmärksamhet
vid varje resa, vilket inte verkar
gynnsamt på deras välbefinnande.

Trots att statsrådet Lundkvist i sitt
svar påpekar att ingen olycka skett med
risker för de resande kan man inte helt
bortse från risken att föraren eller passagerarna
på en rälsbuss kan skadas vid
en häftig inbromsning eller en kollision
med renarna. Jag har själv varit med
om att bagage har ramlat från hyllorna
ned på passagerarna, och det är också
i och för sig en fara.

208 Nr 27

Fredagen den 24 maj 1968

Svar på interpellation ang. kollisioner mellan tåg och renar

I sitt svar hänvisar kommunikationsministern
till överenskommelsen mellan
SJ och lappväsendet i Norrbottens län,
vilken enligt mitt förmenande är utmärkt
och främjar renarnas trygghet.
Det förefaller då underligt att en liknande
överenskommelse inte kunnat
träffas i Västerbottens län. Det bör från
SJ :s sida göras ytterligare ansträngningar
för att nå resultat därvidlag.

I svarets sista del anför statsrådet
något som jag vill livligt instämma i,
nämligen att ytterligare utbyggnad av
stängslen på de mest utsatta ställena
måste ske.

Jag måste medge att själva ordvalet
i svaret förbryllat mig, när det står att
SJ har »medgivit» att renstängsel får
anordnas inom SJ:s område. Skulle det
råda någon tvekan om det?

Här måste jag, just för att jag är en
samernas vän, efterlysa effektivare bevakning
från renägarnas sida. Under
den tid, när alla kreatursägare i större
delen av vårt land hade sina djur vissa
tider ute i betesmarker vid järnvägarna,
blev ytterst sällan några av dessa
djur skadade eller dödade av tågen. Det
måste ha berott på stängsel och tillsyn
att det fungerade. Vad som var möjligt
då måste vara möjligt för renägarna i
dag. Hur vaksam och skicklig en rälsbussförare
än är kan han inte undvika
olyckor, om inte renarna får tillsyn
och om inte effektiva stängsel finns på
de ställen där det visar sig att renarna
gärna passerar.

I detta sammanhang måste jag ta upp
frågan varför lappväsendet i Västerbottens
län inte vill engagera sig i stängselverksamhet.
Är det därför att lappväsendet
anser att SJ bör svara för kostnaden?
Är det riktigt att SJ vid stängningen
längs järnvägarna i Norrbotten
endast bekostar transporterna av materielen?
Betyder svaret det? Då bör
lappväsendet betungas rätt avsevärt av
stängslen. Kommunikationsministern säger
att kostnaderna bestrides av lappväsendet.
Får det pengar till detta eller

tar det dem ur egna kassor? Det torde
för grannlänet Västerbottens del gälla
långa sträckor vid stambanan Hällnäs—
Boden, vid banan Jörn—Arvidsjaur
och längs inlandsbanan från Dorotea
till Slagnäs, vilket måste betyda en kostnad
som är avskräckande.

Det har upplysts om att på andra
håll i Sverige SJ svarar för hela kostnaden
för stängsel som anses nödvändiga.
Skall samerna — denna hårt pressade
minoritet, 682 renägare år 1960
och förmodligen färre i dag, som ursprungligen
hade sina ostörda renbetesland
och skatteland här — verkligen
betungas med stängselskyldigheten? SJ
måste anses ha större förpliktelser än
vad som kan utläsas av svaret, vari
man får veta att SJ forslar materielen
gratis.

Jag vill slutligen ta upp frågan om
beväpning av tågpersonalen. Givetvis
kan det finnas olika åsikter i saken,
men jag har av förare på rälsbussar
inhämtat att de, åtminstone på vissa
bansträckor och i tider då snön ligger
djup på banvallarna, önskar att de kunde
få använda skjutvapen. Pikhammaren
och slidkniven är otillräckliga och
opraktiska i sammanhanget. Att handyxan
kan vara lämpligare vill jag visserligen
inte bestrida, men jag anser
att ett lämpligt skjutvapen borde kunna
medföras. Man kunde väl undersöka
olika vapens användbarhet i detta fall.
Att en slaktpistol skulle vara den riktiga
lösningen har jag svårt att tro med
tanke på att de skadade djuren stundom
borde kunna avlivas när de i snön söker
springa bort. En pistol av revolvertyp
eller ett lätt gevär torde då vara
bättre och mera ändamålsenligt. Även
om tveksamhet kan föreligga bland en
del av tågpersonalen om lämpligheten
av att medföra skjutvapen, torde förarna
på vissa utsatta sträckor, där stor
kollisionsrisk föreligger, anse denna
lösning vara den bästa. Licensfrågan
bör också kunna lösas.

Det finns i marknaden bedövnings -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 209

Svar på interpell:

vapen av en typ som innebär att man
med ett skott kan bedöva ett flyende
eller avlägset djur som blivit skrämt
för att sedan utföra det ingrepp man
anser vara nödvändigt. En skadad ren
som avlägsnar sig i djup snö eller i
svårframkomlig terräng kunde på detta
sätt nås. Här är det väl möjligt att göra
försök för att utröna, om detta vapen
kan vara av betydelse.

Det kunde vara lämpligt att ge den
personal, som kommer i fråga, utbildning
och särskilda instruktioner som
tillsammans med det ansvar och den
skicklighet som denna personal rent allmänt
besitter eliminerade de risker som
eventuellt kunde vara förenade med
skjutvapnens medförande och brukande
på tåg eller bussar.

Detta är ju också en ekonomisk fråga.
Bara under ett enda år — det var
1965 — utbetalades cirka 1,6 miljon
kronor i ersättning för dödade renar.

Eftersom renkropparna i regel sedan
inte tillvaratas går deras kött förlorat
för landets hushållning. Det är inte heller
förenligt med god miljövård att det
ligger ruttnande renkadaver i tusental
längs järnvägarna — jag har fått besked
om att detta kan förekomma —
även om korparna utför sitt renhållningsarbete.

Jag hoppas att man i kommunikationsdepartementet
kan finna på några
åtgärder som snarast möjligt nedbringar
siffran på dödade renar till ett minimum.
Jag tycker att det sista avsnittet i
kommunikationsministerns svar är löftesrikt.
Vi är fullständigt eniga på t. ex.
den punkten, att en ytterligare utbyggnad
av renstängslen krävs.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det förhållandet att SJ
har lämnat sitt medgivande till att
stängsel får byggas skall inte uppfattas
så, att det här är fråga om ett motsträvigt
medgivande utan det är mera en
formell fråga; självfallet måste SJ —
8*—Andra kammarens protokoll 1968.

on ang. kollisioner mellan tåg och renar

oavsett vad som skall byggas på själva
banområdet — ändå ge sitt tillstånd
därtill. Min redovisning i svaret visar att
SJ på olika sätt försökt att komma
överens med dem som är beroende av
den form av byggande på området som
det här är fråga om.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig
om vilka skäl som kan ligga till grund
för att man inte lyckats komma överens
i Västerbottens län om denna fråga. Jag
vill emellertid försäkra herr Nilsson i
Agnäs, att jag tycker lika illa om denna
företeelse som han sagt sig göra. Också
jag har rest i dessa trakter och personligen
upplevt vad det är fråga om. Det
är också därför jag avslutat mitt interpellationssvar
på sätt som skett.

Liksom hittills får man inte bara försöka
alla möjliga utvägar — jag har redovisat
så många försök att jag tror mig
kunna säga att man hela tiden haft uppmärksamheten
starkt riktad på frågan
-— utan man får också i fortsättningen
bedöma i vilken mån och på vad sätt
man skall kunna komma till rätta med
denna besvärliga fråga.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag tackar för de ytterligare
upplysningar som jag nu har fått.

Enligt lagen om stängselskyldighet för
järnväg är innehavare av järnväg i princip
skyldig att hålla stängsel utmed
järnvägen. Enligt vad jag inhämtat föreligger
sådan stängselskyldighet endast
med hänsyn till betesbruket, och lagbestämmelsen
tillämpas för närvarande så,
att renbetesmarkerna i huvudsak inte är
inhägnade. Man kan emellertid ifrågasätta,
om inte tillämpningen av lagen
bör ändras. Renbetesmarkerna är visserligen
inte för närvarande inhägnade,
men kanske en annan tolkning av lagens
bestämmelser skulle kunna medföra ytterligare
frivilliga insatser. »För närvarande»
är kanske ett väl hoppfullt uttryck
i detta sammanhang. Enligt upplysningar
som jag inhämtat hos SJ har
redan många stängsel byggts frivilligt,
Nr 27

210 Nr 27

Fredagen den 24 mai 1968

Svar på interpellation ang. kollisioner mellan tag och renar

och fler skulle kanske kunna byggas frivilligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 22

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 21, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om polisregister jämte följdmotioner,
och

nr 22, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (i viss
del);

statsutskottets utlåtanden:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
samt Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)
jämte motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige jämte motioner,
nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, in. in., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motion,

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökat statligt stöd
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete jämte motioner,

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m. jämte motioner,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69,
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1968/
69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m., och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, med anledning av motioner angående
det svenska biståndet till u-Iänderna
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner om åtgärder
för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. in.,

nr 39, i anledning av motion angående
lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
södra delen av Älvsborgs län,
m. in., och

nr 40, i anledning av motion om en
samhällsägd basindustri i Kalmar län;

tredje lagutskottets utlåtande och memorial: nr

50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
och om fortsatt giltighet av lagen, m. m.,
dels motioner i ämnet, dels ock motioner
om hyreshöjning på grund av standardförbättring,
m. in., om införande
i hyreslagstiftningen av bestämmelser
om bytesrätt och reparationsskyldighet,
angående besittningsskyddet för hyresgäst,
om successiv avveckling av hyresregleringen,
om avveckling av hyresregleringen
beträffande en- och tvåfamiljsvillor,
angående effektivare åt -

Fredagen den 24 maj 1968

Nr 27 211

gärder mot vanvård av fastighet samt
om översyn av de nuvarande hyressättningsnormerna,
och

nr 51, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående effektivisering och samordning
av statens skogsföretag, m. m.
jämte motioner; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 43, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

§ 23

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner; och

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 238, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och
nr 243, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

239 och 240, för
herr Yngve Holmberg
herr Birger Nilsson
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 241 och 242, för
herr Staffan Burenstam Linder
herr Sven Hammarberg
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 244 och 245, för
herr Henning Gustafsson
herr Birger Andersson
att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 246 och 247, för
herr Sven Antby
herr Ingvar Svanberg
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 248 och 249, för
herr Gösta Sterne
herr Bo Martinsson

att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt
nr 250 och 251, för
herr Eskil Tistad
fröken Viola Sandell
att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Turesson (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder för att förebygga
störande av undervisningen vid universitet
och högskolor,

fru Rijding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
statsbidraget till kommunalt
kontantunderstöd vid arbetslöshet,
fru Rijding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
förbud mot obligatorisk sammankoppling
av garage- och bostadsupplåtelse,

herr Iiyltander (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående väginvesteringarna,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredning rörande
illegala demonstrationer,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utredning -

212 Nr 27

Måndagen den 27 mai 1968

ar med parlamentarisk sammansättning,
samt

herr Rubin (mbs), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ytterligare utredning
om förläggning av ett flygfält till
Sturup.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 27 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. utnyttjandet

av flygambulansorganisationen för
läkares sjukbesök

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om jag är beredd att
medverka till att flygambulansorganisationen
får utnyttjas — särskilt i glesbygds-
och skärgårdsområden — för
läkares sjukbesök av andra anledningar
än akuta nödsituationer.

Enligt gällande bestämmelser får
ambulansflygtjänsten endast användas
för sådana olycks- eller sjukdomsfall,
där den skadade eller sjuke anses vara
i oundgängligt behov av att snarast erhålla
läkar- eller sjukhusvård. Det krävs
också att inga andra transportmedel
står till buds eller att, om sådana finns,
patientens liv eller framtida hälsa kunde
äventyras om de användes.

Frågan om ambulansflyget skall få
användas även för läkares sjukbesök i
icke akuta nödsituationer togs senast
upp i riksdagen vid behandlingen av
1964 års statsverksproposition. Riksdagen
beslöt därvid att ingen utvidgning
skulle ske i fråga om villkoren för användningen
av ambulansflyget.

Enligt vad jag inhämtat diskuteras
ärendet på nytt av berörda myndigheter.
Om det kommer ett förslag om
vidgad användning av flygambulanser
i anslagsframställningen för budgetåret
1969/70, får frågan prövas i vanlig
ordning vid budgetbehandlingen i höst.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Som framgår av såväl interpellationen
som svaret kan flygambulans under
vissa angivna förutsättningar användas
för transport av person som
är skadad eller sjuk. Jag vill framhålla
att denna möjlighet till snabb transport
har visat sig vara till utomordentligt
stor nytta, särskilt för befolkningen i
Norrlands inland, där avstånden är
långa.

Enligt min mening skulle det vara

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27 213

Svar på interpellation

av stort värde om läkare gavs möjlighet
att använda ambulansflyg även då
icke akuta nödsituationer föreligger.
Särskilt i glesbygds- och skärgårdsområden
skulle ett medgivande till sådana
flygtransporter vara betydelsefullt. I de
områdena med deras långa avstånd och
svåra kommunikationsförhållanden blir
restiden vid sjukbesök oftast orimligt
lång. Detta problem accentueras ytterligare
av vakanserna på flera läkartjänster
och nödvändigheten att samordna
jourtjänsten för flera läkardistrikt.
Tidsåtgången blir stor vid sjukbesök
både för läkaren och för de patienter
som sitter och väntar på mottagningen,
om sjukbesöken företages på
dagtid. Med hänsyn till tidsfaktorn synes
kostnaderna vid anlitande av flyg
inte vara oöverstigliga, jämförda med
vad konventionella transportmedel betingar.

Användning av flyg vid läkares sjukbesök
skulle sålunda innebära en betydande
lättnad och stor tidsbesparing
för såväl läkare som befolkning inom
ifrågavarande regioner. Om ett mera
generellt medgivande att använda flyg
vid läkarbesök inte kan ges omedelbart,
bör försöksverksamhet startas
inom ett visst område, lämpligen i
Jämtlands län som har tillgång till ambulans-
och trafikflyg.

Som framgår av interpellationen tog
luftfartsstyrelsen i anslutning till 1964
års statsverksproposition upp frågan
om användande av flyg vid läkares
sjukbesök. Luftfartsstyrelsen pekade då
på lämpligheten av att utvälja ett visst
geografiskt område för försöksverksamhet.
Departementschefen ansåg sig
emellertid då inte kunna tillstyrka någon
förändring av gällande bestämmelser.
För såväl befolkningen som de fåtaliga
läkarna i berörda trakter skulle
det emellertid vara till stor fördel om
socialministern vill ställa sig positiv
till det förslag som eventuellt kommer
att bli resultatet av de förnyade diskussioner
som anges i svaret.

ang. bristen på tandregleringsspecialister

Med den förhoppningen vill jag än
en gång tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. bristen på
tandregleringsspecialister

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat, om jag i avvaktan på folktandvårdsutredningens
resultat avser att
vidta åtgärder för att lindra bristen
på tandregleringsspecialister.

Först vill jag kommentera herr Hamrins
sifferuppgifter. Det är riktigt att
20 000—25 000 barn ur varje årskull
har tandställningsfel. Men hos dessa
barn varierar felen och därmed vårdbehovet
i hög grad, från mycket svåra
invalidiserande fel till tämligen obetydliga
fel, som det inte är nödvändigt
men ändå kan vara önskvärt att behandla.

Behandlingskapaciteten hos en tandregleringsspecialist
ligger något högre
än interpellanten anför — man brukar
räkna med 80—100 färdigbehandlade
patienter per år och heltidsarbetande
specialist.

För närvarande finns cirka 90 tandläkare
med specialistkompetens i tandreglering.
Av dem tjänstgör 60 i folktandvården,
de övriga vid tandläkarhögskolor
eller i privat praktik. Drygt
50 tandläkare bedriver för närvarande
sin specialistutbildning.

Inom folktandvårdens tandregleringsvård
arbetar något över 100 tandläkare
enbart med tandreglering. Härtill kommer
de odontologiska fakulteternas
verksamhet och de privat arbetande
specialisterna. Dessutom behandlar de
flesta distriktstandläkarna vissa tandregleringsfall
under ledning av tandregleringsspecialist.

Genom det allmännas försorg torde

214 Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. bristen på tandregleringsspecialister

tandregleringsvård beredas genomsnittligt
cirka hälften av alla som behöver
sådan vård. Det är genomgående de
mest angelägna fallen som omhändertas.

Socialstyrelsens nämnd för tandläkares
specialistbehörighet gör en individuell
prövning av ansökningar om godkännande
av tandregleringspolikliniker
för grundutbildning i tandreglering.
Godkända är hittills Eastmaninstitutet
i Stockholm, den centrala tandregleringspoliklinilten
i Göteborg och tandregleringspolikliniken
i Örebro. Endast
två ytterligare ansökningar bär hittills
inkommit till nämnden och är för närvarande
under prövning.

Inom åtskilliga av folktandvårdens
huvudmannaområden får distriktstandläkarna
handledning för att de inom
den organiserade barntandvårdens ram
skall kunna ge viss specialvård. Att
denna verksamhet fortsätter och helst
intensifieras är en sak som närmast
ankommer på folktandvårdens huvudmän,
d. v. s. landstingen och storstäderna.

Nämnden för tandläkares specialistbehörighet
och Sveriges tandläkarförbund
har gemensamt hos universitetskanslersämbetet
och socialstyrelsen föreslagit,
att en arbetsgrupp skall tillsättas
för att få fram en lösning av
specialistutbildniiingsfrågan. Förslaget
skall diskuteras av kanslersämbetet och
socialstyrelsen inom kort. Några åtgärder
härutöver anser jag inte påkallade,
särskilt som frågan också kommer
att tas upp av folktandvårdsutredningen.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Låt mig först beröra
de uppgifter som socialministern kommenterat
i sitt svar. De av mig uppgivna
siffrorna är hämtade från en
föreläsning av övertandläkare Sten
Linder-Aronson vid en kurs anordnad

av Landstingsförbundet och socialstyrelsen
i slutet av januari i år. Det är
möjligt att siffrorna är några månader
gamla, men jag tror ändå inte att
det inträffat så mycket på denna front
att man kan börja tvivla på riktigheten
i min bild av förhållandena på området.

Jag skall först ordagrant återge ett
avsnitt av den föreläsning, som Sten
Linder-Aronson höll och som för övrigt
i sammandrag är införd i Landstingens
Tidskrift, nr 4 detta år. Det heter där:

»För närvarande finns i landet ca
100 ortodontister, 86 i tjänsteställning
och ca 20 i privatpraktik. Detta svarar
mot Va av det totala behovet om man
enligt gängse beräkningsgrunder utgår
ifrån att 20 % av totala barnantalet är
i behov av tandregleringsapparaturbehandling
och att ca 80—100 patienter
per år kan påbörjas samt lika många
avslutas av heltidstjänstgörande ortodontister.
»

Litet längre fram i sin föreläsning
säger övertandläkare Linder-Aronson
beträffande siffrorna 80—100 patienter
per år: »Dessa siffror är troligen
i högsta laget.» När jag talar om 80
patienter torde jag alltså ha täckning
för mitt resonemang, i varje fall med
utgångspunkt från denna auktoritets
uttalande.

Övertandläkare Linder-Aronson gör
för övrigt gällande att när man räknar
med att 20 000—25 000 barn inom varje
årskull skulle vara i behov av tandregleringsvård,
så får man även ta hänsyn
till patientens och föräldrarnas
ekonomiska möjligheter till behandling
samt deras intresse för sådan. I stället
för frekvenssiffrorna 20—25 procent
torde man då, enligt övertandläkare
Linder-Aronson, komma fram till 15—
20 procent inom varje årskull. Redan
häri ligger alltså ett accepterande från
samhällets sida av att man på grund
av att intresset är ringa eller av ekonomiska
skäl inte skall ge en del patienter
den vård de behöver.

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27 215

Svar på interpellation ang.

Jag anser alltså, herr talman, att det
behov som jag redovisat i min interpellation
verkligen föreligger. Sedan
kan det naturligtvis sägas att det i och
för sig inte spelar någon större roll,
om man som socialministern säger att
ungefär 50 procent av alla som behöver
tandregleringsvård får sådan eller om
man, som jag, säger att en tredjedel av
vårdbehovet är täckt och att resten av
personerna inom den aktuella gruppen
är i behov av vård. Men låt oss komma
överens om att det föreligger ett stort
behov av specialister på detta område.

Att jag tagit upp saken hänger samman
med att Uppsala läns landsting
skrivit till Landstingsförbundet, som i
slutet av april vidarebefordrade ärendet
till socialstyrelsen. Det är riktigt
som socialministern säger, att det pågår
överläggningar mellan universitetskanslersämbetet
och socialstyrelsen för
att få till stånd en lämplig utbildning
av tandregleringsspecialister så att tillgången
på sådana kan bli bättre. Riktigt
är också att folktandvårdsutredningen
har frågan under behandling.

Men därvidlag tror jag att vi får vänta
alltför länge på resultaten, och jag hoppas
mera på överläggningarna mellan
universitetskanslersämbetet och socialstyrelsen.

Jag hade hoppats att socialministern
skulle inta en mera positiv hållning
till frågan, att han skulle redovisa sin
egen syn på saken och att han skulle
lova att försöka påverka utvecklingen
i rätt riktning. Denna förhoppning hyste
jag självfallet därför att vårdbehovet
är så stort men också därför att det i
så betydande omfattning gäller landstingens
handlande. Vi på det håll som
jag tillhör inom det politiska arbetet röner
ofta kritik från socialministerns meningsfränder
för att vi på landstingsplanet
skulle uträtta mindre än vad vi
borde göra för att avhjälpa kriser eller
brister — vilket ord man nu vill använda
— på hithörande områden.

Övertandläkare Linder-Aronson på -

bristen på tandregleringsspecialister

pekade i sin föreläsning att den organisationsplan,
som landstingen håller
på att lägga upp, självfallet är beroende
av vilken tillgång på specialister som
landstingen kan räkna med. Det tjänar
inte mycket till för landstingen att
lägga upp vackra planer vid skrivborden,
om dessa sedan visar sig inte kunna
hålla på grund av brist på kvalificerad
personal.

I genomsnitt får cirka hälften, såsom
socialministern anfört, eller en tredjedel,
vilket jag hävdar, av de vårdbehövande
vård. Men i mitt eget landstingsområde
är det på det sättet att i
stället för de ungefär fem specialister
som vi enligt beräkningarna borde ha
— inom landstingsområdet finns cirka
150 000 invånare, och det anses behövligt
med en specialist på 30 000 — har
vi för närvarande enbart en enda specialist
i Kalmar. Vi har inrättat en
tjänst i Oskarshamn och haft den utannonserad
flera gånger, men ingen
har sökt den. Tack vare den specialist
vi har i Kalmar, som är mycket ambitiös,
har det gått under en viss tid.
Men tidvis bär arbetsbördan blivit för
stor.

Svårigheten att få vård beror även
på ett annat förhållande, vars orsaker
jag inte riktigt kan överblicka men
som socialministern kanske kan reda
ut, nämligen att det är mycket svårt
att få assistenter till specialisterna. Sådana
assistenter skulle kunna stå till
tjänst med den kontakt med distriktstandliikarna
som är nödvändig för att
dessa skall kunna klara de så kallade
enkla fallen, för vilka säkerligen inte
alltid behövs en specialist. Men det är
givet att distriktstandläkarna behöver
handledning och hjälp av en specialist
eller dennes assistent.

Varför har socialstyrelsens nämnd
för tandläkares specialistbehörighet intagit
en så restriktiv hållning till dessa
frågor som den gjort? Det finns tre
kliniker: en i Stockholm, en i Göteborg
och en i Örebro. Det är bra. Men

216 Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. bristen på tandregleringsspecialister

om ytterligare endast två ansökningar
ingivits från landsting på andra håll
beror det sannolikt på att man väl
känner till den restriktiva hållning som
intagits och därför inte har ansökt om
att komma i åtnjutande av förmånen
att få dylik utbildningsklinik.

Jag tror att socialministern behöver
se över dessa frågor. Jag är missräknad
över den sista meningen i svaret: »Några
åtgärder härutöver anser jag inte
påkallade, särskilt som frågan också
kommer att tas upp av folktandvårdsutredningen.
»

Jag har redan nämnt folktandvårdsutredningen
och det arbete den utför.
Det kommer säkerligen att ta lång tid.
Enligt min mening finns det anledning
för socialministern, inte att lägga sig
i de förhandlingar som pågår, men att
med uppmärksamhet ta del av det resultat
som uppnås genom dessa överläggningar.

Herr talman! Jag kan sluta med att
säga att jag hade varit tacksam om
socialministern i svaret hade givit uttryck
för eu mer positiv inställning till
denna fråga. Den kan givetvis sägas
vara en detalj inom det stora vårdområdet
— men en icke oväsentlig detalj.
Den intresserar många, både sådana
som har felaktig tandställning
från födseln och sådana som lider av
tandlossningssjukdomar och annat elände,
som tydligen ökar mer och mer i
vårt land.

Med dessa något kritiska synpunkter
ber jag att få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Hamrin i Kalmar att jag kommer att
följa denna fråga med både uppmärksamhet
och ett personligt intresse. Jag
håller med honom om att detta är en
viktig fråga inom den stora vårdsektorn,
där givetvis många behov anmäler
sig.

Först några ord om siffrorna! Jag

vill bara meddela herr Hamrin att de
uppgifter jag har redovisat i mitt svar
är inhämtade från socialstyrelsen.
Emellertid behöver vi kanske inte tvista
om dem.

Det vore naturligtvis önskvärt att vi
hade flera tandläkare med specialistutbildning
på detta område. Man skall
emellertid komma ihåg att det är fråga
om en mycket kvalificerad vidareutbildning
och att denna också kräver
sina resurser. Det är som alltid en avvägningsfråga.

Jag har anfört ytterligare ett par synpunkter
i mitt svar, som jag vill fästa
herr Hamrins uppmärksamhet på; han
har själv något berört dem. Om vi tar
hela denna sektor i betraktande, ser vi
att latituderna är mycket vida från de
mycket grava och svåra fallen till de
mindre svåra. Jag har bl. a. pekat på
att distriktstandläkarna inom åtskilliga
av folktandvårdens huvudmannaområden
får handledning för att de inom
den organiserade barntandvårdens ram
skall kunna ge viss dylik specialvård.
Jag betonar att denna verksamhet så
långt som möjligt bör intensifieras. Det
är emellertid en uppgift som närmast
ankommer på folktandvårdens huvudmän,
d. v. s. landstingen och storstäderna.

Till detta vill jag, herr talman, foga
att frågan nu är under behandling.
Nämnden för tandläkares specialistbehörighet
och Sveriges tandläkarförbund
har gemensamt hos universitetskanslersämbetet
och socialstyrelsen föreslagit
att man skall få till stånd en arbetsgrupp,
som skall arbeta med denna fråga
för att söka finna en lösning.

Man kan inte heller bortse från att
folktandvårdsutredningen i varje fall
indirekt har stor betydelse i detta sammanhang,
eftersom dess uppgift är att
helt enkelt se över hela folktandvårdsfrågan.
Det är klart att denna specialistfråga
också måste ses i relation till de
allmänna kraven på folktandvårdens utbyggnad
i framtiden.

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27 217

Svar på interpellation ang. igångsättningstillstånd för lägenheter i bostadshus

Herr Hamrin i Kalmar sade att mina
partivänner kritiserar folkpartiet i en
del landsting. Jag skall inte ta upp någon
vårddebatt med herr Hamrin i
detta avseende, ty den debatten föres
väl delvis på ett annat plan. När vi
kommer ned till de praktiska realiteterna
får vi som alltid försöka att steg
för steg lösa de problem som anmäler
sig. .lag vill gärna förklara att jag anser
denna fråga ha en ganska hög prioritet.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill än en gång
påpeka att dels har folktandvårdsutredningen
fått en mycket stor uppgift,
även om det gäller en överarbetning
av ett redan kläckt betänkande, dels
föreligger det tilläggsdirektiv i denna
fråga. Därför tror jag inte att utredningen
så snabbt når fram till ett resultat,
om inte frågan brytes ut såsom
en delfråga.

Anledningen till att jag tog upp frågan
om landstingens möjligheter att
agera i situationer som denna, herr
socialminister, är den att de har svårt
att klara uppgiften, om de inte vet,
vilka specialister de har tillgång till,
och därför inte heller vet, hur de skall
lägga upp den nödvändiga organisationen.
Huvudmannaskapet för tandvården
ligger onekligen hos landstingen,
men det är regeringen som har ansvaret
för utbildningsfrågorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. igångsättningstillstånd
för lägenheter i
bostadshus

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Herr Oskarson har frågat,
om jag är beredd att medverka till
att länsarbetsnämnderna nu får möjlighet
att ge igångsättningstillstånd, när

sysselsättningsläget så kräver, för lägenheter
i bostadshus som uppförs utan
statligt stöd, även när byggnadskostnaderna
— exklusive tomtkostnader —• i
respektive fall överstiger 200 000 kr.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Bland de åtgärder som från regeringens
sida vidtagits till stöd för sysselsättningen
har vid flera tillfällen ingått
en ökning av kvoten för icke statsbelånat
bostadsbyggande. Med hänsyn
till de syften som ligger till grund för
igångsättningsregleringen i fråga om
oprioriterat byggande har det inte ansetts
motiverat att härvid utvidga kvoten
till att omfatta icke statsbelånade
bostadshus som är särskilt dyra. Gränsen
200 000 kronor har satts för att undvika
att i nuvarande läge sådana bostadshus
släpps fram som på grund av
storlek eller utrustning kan anses lyxbetonade
samtidigt som annars stor
återhållsamhet tillämpas. Någon ändring
av beloppsgränsen finner jag inte
påkallad f. n.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få tacka statsrådet för svaret måste
jag konstatera att detta inte på någon
punkt är tillfredsställande. Att det inte
är det för mig i egenskap av interpellant
har visserligen mindre betydelse,
men vad som är allvarligare är att det
är direkt avvisande dels mot dem som
är bostadsbyggare — och även bostadsproducenter
— dels mot de myndigheter
som har att handlägga dessa ärenden.
Någon uppmjukning av en stelbent
och osmidig byråkrati vill statsrådet
tydligen inte vara med om.

Statsrådet säger i sitt svar: »Gränsen
200 000 kronor har satts för att undvika
att i nuvarande läge sådana bostadshus
släpps fram som på grund av storlek
eller utrustning kan anses lyxbetonade.
» Jag vill deklarera att inte heller

218 Nr 27

Måndagen den 27 mai 1968

Svar på interpellation ang. igångsättningstillstånd för lägenheter i bostadshus

jag är någon vän av en lyxbetonad bostadsproduktion
i dagens läge. Men,
herr statsråd, vad är lyx? Det går
t. ex. mycket bra för sig att i dag
bygga ett bostadshus till en kostnad av
låt oss säga 190 000 kronor. Samtidigt
kan jag bygga en sommarbostad med
upp till 80 m2 bostadsyta. Sommarbostaden
kan göras hur påkostad och
extravagant som helst.

En annan bostadsbyggare vill däremot
i sin bostad — vilket jag här har
ett konkret exempel på — lägga in lokaler
för demonstration av de produkter
som han tillverkar i sitt företag. Det
är produkter som till stor del går på
export. Byggnadskostnaderna för det
huset, med lokalen för demonstration,
uppgår inte till ett så stort belopp att
det skulle motsvara vad den tidigare
nämnda produktionen av en 190 000-kronorsvilla plus en extravagant sommarbostad
betingar.

Nu vill jag fråga: Vilket av dessa
båda byggen är det mest lyxbetonade?
Enligt min uppfattning är det det förra,
enligt statsrådet tycks det vara det
senare.

Man kan också kringgå nuvarande
bestämmelser, vilket statsrådet känner
till, genom att bygga i etapper, som var
för sig inte uppgår till 200 000 kronors
kostnad. Att ett sådant tillvägagångssätt
är fördyrande för byggaren och
dessutom bidrar till att höja den allmänna
kostnadsnivån för bostadsbyggandet
över huvud taget är väl uppenbart.
Att det tillgår så finns det emellertid
flera konkreta exempel på.

Under den gångna vintern, då vi haft
stora sysselsättningsproblem inom
byggnadsindustrin vad gäller både arbetstagare
och arbetsgivare, har ett flertal
överklaganden av länsarbetsnämndernas
beslut på detta område gjorts.
Dessa besvärsmål har visserligen varit
ägnade att skapa sysselsättning inom
statliga nämnder och styrelser men inte
inom det område där sysselsättning varit
mest behövlig.

Även om det här helt naturligt inte
rör sig om så många arbetstillfällen —
det är endast fråga om ett fåtal objekt
— kan man väl ändå säga att varje sysselsättningstillfälle
hade varit välkommet
under den gångna vintern. Ett sätt
att — enligt min och många andras
åsikt — åstadkomma en smidigare
handläggning av dessa ärenden vore
att länsarbetsnämnderna finge tillstånd
att själva avgöra vad som kan rubriceras
som lyx och vad som kan anses
vara sakligt motiverat. Det torde också
vara dessa myndigheter som har de
största förutsättningarna att bedöma
det aktuella sysselsättningsläget på orten.

Om man vill behålla 200 000-kronorsgränsen,
som statsrådet önskar, kan erkännas
att denna i dagens läge har ett
visst fog för sig. Men då borde denna
gräns vara allenast ett riktmärke för
länsarbetsnämnderna, när det gäller åt!
bevilja igångsättningstillstånd, icke någon
absolut spärr. Om man på regeringshåll
är orolig över att länsarbetsnämnderna
skulle bli alltför välvilliga
i sin tolkning av ett sådant riktmärke,
kunde man låta länsarbetsnämnderna
till arbetsmarknadsstyrelsen insända
kopia på alla de igångsättningstillstånd,
vilka avsåge byggen som överstege angiven
kostnadsram. På så sätt skulle
man från centralt håll ha en fortlöpande
kontroll och snabbt kunna ingripa
om någon länsarbetsnämnd skulle bli
alltför frikostig i sitt tillståndsbeviljande.
Statsrådet måste dock medge att
det är länsarbetsnämnderna som i samverkan
med övriga regionala myndigheter
bäst kan överblicka det lokala arbetsmarknadsläget.

Om denna frihet för länsarbetsnämnderna
hade varit för handen under den
gångna vintern, skulle ett antal byggnadsarbetare
ha beretts sysselsättning i
stället för att gå arbetslösa. Många överklaganden
skulle också ha undvikits.

Herr talman! Jag tycker att detta är
stelbent byråkrati, och jag skulle gärna

Mandagen den 27 maj 1968 Nr 27 219

Svar på interpellation ang. igångsättningstillstånd för lägenheter i bostadshus

vilja fråga om statsrådet är beredd att
tala med inrikesminister Rune Johansson
om att mjuka upp dessa bestämmelser
så att 200 000-kronorsgränsen
sattes som ett riktmärke för länsarbetsnämnderna
men att dessa med hänsyn
till arbetsmarknadsläget och andra faktorer
finge lov att bedöma i vilka fall de
skulle kunna bevilja igångsättningstillstånd
när det gäller byggnader, betingande
högre kostnad.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Detta kan knappast vara
någon stor fråga från sysselsättningssynpunkt.
Kanske skulle herr Oskarson
då kunna säga att just därför borde
man kunna släppa fältet fritt. Men det
är en allmän uppfattning att vi bör
hålla igen mindre angeläget byggande
till förmån för det mera angelägna
bostadsbyggandet. Gränsen måste
då sättas någonstans.

Sedan kan man diskutera var gränsen
för lyx går. Den gräns som satts
förefaller åtminstone mig vara rimligt
tilltagen. Det är väl inte obekant för
herr Oskarson att det faktiskt har förelegat
svårigheter för byggmästare att
sälja villor som byggts för kostnader
som ligger över den gräns som här angetts.
Efterfrågan på sådana byggnader
kan nog inte vara särskilt stor.

Herr Oskarson har här skisserat ett
förslag om uppmjukning av bestämmelserna.

Jag vill naturligtvis inte gärna falla
inrikesministern i ämbetet, men det
förefaller mig som om det vore bättre
att ha en fix gräns än att alltför mycket
mjuka upp bestämmelserna. Jag ser inte
det som något krångel eller någon form
av byråkrati; jag anser att det är bättre
om man har något så när rena linjer att
gå efter.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Statsrådet säger att detta
inte är någon stor fråga från sysselsättningssynpunkt.
Det håller jag med

om, och jag sade också att så många
fler arbetstillfällen hade det inte blivit
med andra bestämmelser. Men som jag
också sade hade säkerligen alla arbetstillfällen,
även ett fåtal sådana, varit
välkomna under den gångna vintern.

Allvarligare är emellertid rättvisesynpunkten.
Jag försökte skissa att man
på olika sätt kan kringgå bestämmelserna
och därigenom åstadkomma den
produktion man vill ha. Men den som
är ärlig och uppriktig i sitt tillvägagångssätt
— det skall man väl förutsätta
att de flesta är — råkar på denna
spärr. Även arbetsmarknadsstyrelsen
har tvingats vägra att ge tillstånd just
på grund av den absoluta spärren och
hänvisar i sin tur till Kungl. Maj :t. Det
är, tycker jag, att driva dessa ärenden
litet väl långt. Genom en uppmjukning
av reglerna ungefär så som jag skissade
skulle man kunna få en både smidigare
och mer ändamålsenlig handläggning.

Statsrådet sade vidare att det inte
torde vara obekant för mig att det är
svårt att sälja villor i detta prisläge. Ja,
det är det. Men om produktionen avser
villor i detta prisläge som skall säljas,
är det väl fråga om lyxproduktion, och
då tror jag inte att länsarbetsnämnderna
skulle falla undan för framställningarna.
Men som jag också sade tidigare
finns det tillfällen då vederbörande
bygger dels en bostad, dels lokaler för
ändamål som har direkt samband med
produktion, och sådana villor kan inte
rubriceras som lyx. Om länsarbetsnämnderna
fått göra de sakliga bedömningarna
beträffande sådana byggobjekt
tror jag att dessa i vissa fall
kunnat bli till nytta, och då hade de
varit välkomna för både byggaren och
beställaren.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Den omständigheten
att man försöker kringgå en bestämmelse
kan inte vara något skäl för att
mjuka upp den, utan i så fall får man

220 Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Medelpads inland

se till att den — om den är rimlig —
inte kan kringgås.

Herr Oskarson har själv varit inne
på att det finns dispensmöjligheter. Han
relaterade i sitt första anförande ett
fall, som jag naturligtvis inte kan ta
ställning till och bedöma enbart på de
lämnade uppgifterna. I vissa fall kan
det naturligtvis vara rimligt att ge tillstånd.
Helt omöjligt är det alltså inte att
få dispens. Under det senaste året har
också dispens lämnats i ett par fall.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag håller med om att
en bestämmelse inte skall upphävas
bara för att den kan kringgås; i så fall
skall den skärpas. Som jag sagt tidigare
tror jag emellertid att man skulle komma
ifrån försöken att kringgå bestämmelserna
om man förenklade dessa och
överlät åt länsarbetsnämnderna att besluta
friare på detta område.

I fråga om det aktuella ärendet sade
statsrådet att det finns möjligheter till
dispens och att sådan har beviljats i
något fall. Det ger mig anledning nämna
att det första överklagandet gjordes
mycket tidigt. Det kom visserligen anvisningar
om att överklagande kunde
göras även hos Kungl. Maj :t, men därigenom
hade man dels fördröjt produktionen,
dels flyttat produktionen till en
tid då sysselsättningsläget inte är lika
besvärligt som det var i vintras. Produktionen
hade nämligen kunnat komma
i gång under vintern just under den
period när sysselsättningsläget var besvärligt,
om denna prövning hade skett
på länsarbetsnämnden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget
i Medelpads inland

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frå -

gat inrikesministern hur han bedömer
förutsättningarna att till Medelpads inland,
närmast Ånge-området, kunna tillföra
industriföretag eller att åtgärder
eljest vidtas i syfte att förbättra sysselsättningsläget
och när i så fall sådana
åtgärder kan förväntas.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Till att börja med vill jag lämna några
uppgifter om Ånge-området som är
av grundläggande betydelse för näringslivet.

Kommunblocket i fråga har en väl
utbyggd serviceapparat i förhållande
till andra block med samma befolkningsunderlag.
Huvuddelen av befolkningen
har tillgång till service inom ett
rimligt avstånd. En studie som pågår
inom inrikesdepartementet ger vid handen
att blockets »servicestandard» har
ökat i samtliga sektorer mellan åren
1960 och 1965. Kraftigast har ökningen
varit i undervisning och sjukvård. Som
exempel kan nämnas att år 1965 var det
endast ett block i länet som hade en
högre andel sysselsatta i undervisning
än Ånge-blocket.

Vidare har blocket mycket goda kommunikationer
med tonvikt på järnvägstrafik.
Dessa kommer också att bestå.
SJ :s aviserade rationaliseringsplaner
kommer inte att försämra områdets
kommunikationer.

Det är ett betydande samhällskapital
som finns investerat i Ånge-blocket i
form av bostäder och andra anläggningar.
Det är bl. a. av denna anledning
en angelägen uppgift att bryta
trenden i den nuvarande befolkningsutvecklingen.
I blocket finns också, som
interpellanten framhåller, goda arbetskraftstillgångar.
Sammanfattningsvis
kan sägas att förutsättningarna för näringslivet
i Ånge-området i många avseenden
kan anses vara goda.

Som interpellanten framhåller utgör
utvecklingen av näringslivet inom blocket
den viktigaste orsaken till utflyttningen.
Jag vill dock i detta sammanhang
påpeka att demografiska faktorer

Måndagen den 27 maj 1968

Nr 27 221

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av arbetsterapeuter

också har inverkat. Blockets befolkning
ökade kraftigt under 1950-talet genom
betydande födelseöverskott samtidigt
som nettoutflyttningen var modest. Den
stora utflyttning som ägt rum under
första hälften av 1960-talet innefattar
bl. a. en stor andel barn. Endast en
mindre del av flyttarna var förvärvsarbetande.

I Länsplanering 67 förutses en betydligt
måttligare befolkningsminskning
fram till år 1980 än den som ägde rum
under 1960-talets första hälft. En mekanisk
befolkningsframskrivning baserad
på utvecklingen åren 1960—1965
ger till resultat en befolkning om ca
11 000 personer år 1980. Länsstyrelsens
prognos räknar däremot med 13 000
personer.

Det är helt i linje med vår lokaliseringspolitiska
målsättning att stödja näringslivets
utveckling i områden sådana
som Ånge. Det finns i detta sammanhang
anledning erinra om att de största
investeringarna med stöd av lokaliseringsmedel
har gjorts i Västernorrlands
län. I Ånge-blocket har fem företag erhållit
stöd genom investeringsfonder,
beredskapsarbeten och statligt lokaliseringsstöd.
Investeringskostnaderna har
uppgått till 7,3 miljoner kronor.

Strävandena att förstärka och utbygga
näringslivet i Ånge-området -— och i
andra områden med liknande problem
— kommer att fortsätta. Den utredning
som nyligen har tillsatts om lokaliseringsstödets
framtida utformning skall
bl. a. — om den finner att den regionala
fördelningen av stödet inte har
varit tillfredsställande — undersöka vilka
möjligheter som finns att genom
prioritering eller på annat sätt styra
stödverksamheten. Vi kommer dock
inte i avvaktan på utredningens resultat
att underlåta att ta till vara de möjligheter
som under tiden kan yppa sig.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen och
länsorganen pågår och kommer att pågå
ett intensivt arbete för att säkra sysselsättningen
i Ånge-området.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Geijer för svaret på min interpellation.

Av svaret framgår att det fortfarande
inte finns någon egentlig planering
för industrilokalisering till Medelpads
inland. Jag hade nog väntat mig att
mer konkreta planer skulle ha förelegat,
i synnerhet som ansvariga myndigheter
helt har klart för sig att den
minskade sysselsättningen inom olika
verksamhetsområden kommer att medföra
ett stort överskott på arbetskraft.
Som framhållits i interpellationen ger
Länsplanering 67 i Västernorrlands län
skrämmande siffror för den kommande
utvecklingen, därest inga kraftåtgärder
vidtages i dess inland.

Att det enligt statsrådets svar är helt
»i linje med vår lokaliseringspolitiska
målsättning att stödja näringslivets utveckling
i områden sådana som Ånge»,
verkar givetvis hoppfullt. Att det inom
arbetsmarknadsstyrelsen och länsorganen
pågår och kommer att pågå ett
intensivt arbete för att säkra sysselsättningen
i Ånge-området, får kanske
tolkas så att åtgärder för att tillföra
Ånge-området industriföretag, något
som efterlyses i interpellationen, inte
skall dröja alltför länge.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ökad utbildning
av arbetsterapeuter

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han är beredd att
medverka till en ökning av kapaciteten
vad beträffar utbildning av arbetsterapeuter.
Enligt fastställd ärendesfördel -

222 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. avkortad studiegång för grundutbildning av sjuksköterskor

ning ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Som jag meddelade i ett svar på en
fråga av fru Kristensson i denna kammare
den 28 mars i år har strävandena
att bygga ut kapaciteten för utbildning
av arbetsterapeuter varit förenade med
stora svårigheter. Den nya utbildningen
av arbetsterapeuter finns för närvarande
anordnad i Örebro, Umeå och
Linköping — på sistnämnda två orter
i modifierad form. Enligt vad jag har
inhämtat kommer från och med höstterminen
1968 en ökning av intagningen
till treårig arbetsterapeututbildning
att ske. Förutsättningarna för att ytterligare
utvidga utbildningen av arbetsterapeuter
övervägs inom skolöverstyrelsen.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

När det gäller att återanpassa fysiskt
och psykiskt handikappade för arbetslivet
spelar arbetsterapin en allt större
roll. Det råder ett växande behov av
arbetsterapeuter inom såväl kroppssjukvården
som psyksjukvården. Detta
är förhållandet också när det gäller
vården av långvarigt sjuka och den
rena åldringsvården.

Utbildningen av arbetsterapeuter vilar
på ett riksdagsbeslut av år 1964.
Genom detta beslut kunde utbildningskapaciteten
ökas. Vidare förlängdes utbildningstiden
till tre år. Trots den
utvidgning kvantitativt sett som alltså
blev följden av 1964 års beslut kan
behovet av arbetsterapeuter inte tillgodoses.

För närvarande råder en omfattande
brist på arbetskraft av detta slag. När
det gäller Jönköpings län, som jag särskilt
tänker på i detta sammanhang,
kan nämnas att landstingets vårdyrkesskola
i Jönköping under flera år bedrivit
sådan utbildning och har planer

på att fortsätta med det under nästa
läsår. Jämte reguljär treårig utbildning
planeras kortare kurser, s. k. bristyrkesutbildning.
Det beror på tillsynsmyndigheten,
skolöverstyrelsen, om nämnda
kurser kan anordnas. Starka skäl talar
för att framställning om rätt att få anordna
här ifrågavarande utbildning bifalles.

Såsom nämnts skall i enlighet med
riksdagsbeslutet arbetsterapeututbildningen
vara treårig. För att den stora
efterfrågan på terapeuter i ökad utsträckning
skall kunna tillgodoses torde
man under en övergångstid få räkna
med sådan kortare utbildning som man
ansökt om att få anordna i Jönköping.

Det skall också i detta sammanhang
påpekas att tillgången på ungdomar
som efterfrågar utbildning till arbetsterapeuter
är stor. En del av dessa ungdomar
har under en lång tid skaffat
sig praktik och genomgått kurser för
att kvalificera sig för utbildning till
arbetsterapeuter.

I det svar som jag har fått säger statsrådet
bl. a.: »Enligt vad jag har inhämtat
kommer från och med höstterminen
1968 en ökning av intagningen
till treårig arbetsterapeututbildning
att ske. Förutsättningarna för att ytterligare
utvidga utbildningen av arbetsterapeuter
övervägs inom skolöverstyrelsen.
»

Det är min förhoppning att den utvidgning
av utbildningen som statsrådet
omnämner i sitt svar skall ha en positiv
betydelse för Jönköpings län, så
att de planerade kurserna kae påbörjas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. avkortad

studiegång för grundutbildning av
sjuksköterskor

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson har

Måndagen den 27 maj 1968 Nr 27 223

Svar på interpellation ang. avkortad studiegång för grundutbildning av sjuksköterskor

frågat om jag vill redogöra för vilka
åtgärder som vidtagits i syfte att få
i gång den avkortade studievägen för
grundutbildning av sjuksköterskor och
om jag överväger åtgärder som syftar
till att undanröja de eventuella administrativa
eller ekonomiska hinder som
kan föreligga för rekryteringen till den
avkortade studiegången.

Jag vill inledningsvis understryka betydelsen
av att skapa vidareutbildningsvägar
för personer som har gedigen
praktisk erfarenhet inom ett yrke. Den
avkortade studiegången för grundutbildning
av sjuksköterskor har kommit
till för att ge undersköterskor möjlighet
att vidareutbilda sig till sjuksköterskor.
En kurs av detta slag kommer
att starta i Jönköping inom kort.

Planeringen av vårdutbildningen är
huvudsakligen en uppgift för landstingen.
Frågor om de enskilda utbildningslinjernas
dimensionering och lokalisering
bör behandlas i anslutning till
den riksplanering av vårdutbildningen,
som åvilar sjukvårdshuvudmännen i
samverkan med skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och universitetskanslersämbetet.
Jag anser det angeläget att man
vid denna planering även beaktar den
stora betydelsen av att till sjuksköterskeyrket
rekrytera personal från undersköterskekategorin.

Vidare anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Jag noterar med tillfredsställelse att
statsrådet har understrukit betydelsen
av att man öppnar vidareutbildningsvägar
för människor med praktisk erfarenhet.
Den avkortade studiegången
för undersköterskor är som jag ser det
en riktig åtgärd. Den ger en ohans åt
dem som skaffat sig yrkeserfarenhet
och prövat sig själva på en bestämd de!
av arbetsmarknaden och funnit sig till

rätta där och som önskar ta på sig ett
större ansvar och är beredda att underkasta
sig utbildning härför.

För sjukvårdshuvudmännen är det
också en viktig sak. Till den oupphörligt
växande gruppen av vårdpersonal
som behövs kan man för sjuksköterskeyrket
rekrytera bl. a. sådana som genom
tidigare sjukhusarbete avlagt, jag
skulle vilja säga ett lämplighetsprov.
Någon avgång från utbildningen eller
arbetet på grund av att man inte
kan klara vårdyrkets speciella påfrestningar
behöver man ju inte befara
bland dessa. Naturligtvis är möjligheten
till vidareutbildning och avancemang
inom sjukvårdsyrket också en
positiv faktor för sjukvårdens huvudmän
i deras rekryteringsarbete till sjukhusen
vad beträffar biträden och undersköterskor.
Men allt detta är ju kända
förhållanden och företeelser som
alla är överens om.

Anledningen till att jag nu aktualiserade
frågan om den särskilda utbildningen
för undersköterskor är den
ringa omfattning som den trots allt
har fått hittills och de uppenbara svårigheter
som möter vid dess genomförande.
Det är visserligen bara ett år
sedan läroplanen fastställdes av skolöverstyrelsen
och klartecken gavs åt
skolorna för denna utbildning. Men eftersom
förarbetena har varit så grundliga
och följts med så stort intresse
kunde man ha haft anledning att vänta
sig snabbare resultat i form av kurser.

Den Thapperska utredningen togs på
sin tid emot mycket positivt. Riksdagsbeslutet
fattades i enighetens tecken
redan 1965, och sedan har det varit ett
omfattande remissförfarande och diskussioner
med alla berörda parter, och
det borde enligt min mening ha berett
marken för denna sak. Det är därför
inte utan besvikelse som man nu får
vetskap om de svårigheter som möter.
På en del håll har man inte fått några
sökande alls. Man har fått ställa in planerade
kurser.

224 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. avkortad studiegång för grundutbildning av sjuksköterskor

Till den i interpellationssvaret omnämnda
kursen, som just nu kommit
till stånd i Jönköpings län och som
alltså är den enda i hela landet hittills
som startats, har man haft att
ta ut elever bland 55 sökande från hela
riket, och man har ändå bara kunnat
ta in 18 elever i kursen som egentligen
var avsedd för ett 30-tal. Endast fem
av de intagna uppfyllde alla formella
krav i fråga om såväl teoretisk utbildning
som sjukhuspraktik när de började
kursen. Där har man nu i fråga om
de praktiska utbildningskraven ordnat
det så att de kan fylla ut luckorna under
den ferietid de har under utbildningen.

Det är alltså fråga om erfarenhet av
arbete på operations- och psykiatriska
avdelningar, vilket utgör ett kompetenskrav
för inträde. Men beträffande de
flesta av dem som avvisas gäller att
de inte haft tillräcklig teoretisk grundkompetens.
För att nu inte äventyra
hela saken måste man, enligt min mening,
återigen diskutera lämpliga åtgärder.
Skall det byggas in en kompletterande
utbildning i de ifrågavarande
ämnena i vårdyrkesskolan, eller skall
särskilda preparandkurser anordnas för
sökande inom vuxenutbildningens ram
på de orter där det finns stora sjukhus
eller vårdyrkesskolor? Vilka åtgärder
kan man förvänta sig i detta avseende?

För övrigt kan jag hänvisa till vad
Svenska kommunalarbetareförbundet
yttrade i sitt remissvar i början av
1967 beträffande läroplanen. Det framhöll
bland annat följande:

»I övrigt förutsätter förbundet att
möjlighet till kompletteringsundervisning
i de för inträde erforderliga ämnena
snarast kommer till stånd genom
organiserad vuxenutbildning för de elever
som saknar formell kompetens.»

Tidigare utredningar har utgått från
att det rör sig om en elit bland våra
undersköterskor som det är värt att
satsa på. Samtidigt känner man väl till
att de tillhör en generation för vilken

den sjuåriga folkskolan ofta utgör hela
skolutbildningen. Smidiga arrangemang
måste sättas in för att ge de intresserade
nödvändiga kunskaper. Tillåt mig
alltså fråga: Kan man påräkna statsrådet
Mobergs stöd vid fortsatta diskussioner
inom skolöverstyrelsen eller på
andra håll när det gäller att vidta lämpliga
åtgärder?

Beträffande elevernas ekonomiska
förhållanden kan det naturligtvis vara
av betydelse att den här gruppen har
svårt att under ett och ett halvt år klara
sig på endast studiemedel. En elev kan
vara bunden genom kostnader för bostad,
löpande försörjningsutgifter o. s. v.
Jag utgår från att den rekommendation
som Landstingsförbundet nu utfärdat
för landstingens bidrag till elever
på Jönköpings-kursen kommer att gälla
även i fortsättningen vid andra kurser
liksom att ett sådant stöd inte uppfattas
stå i strid med riksdagens tidigare beslut
om studiestöd för sjuksköterskeutbildningen.

Jag har alltså klart för mig att sjukvårdshuvudmännen
har sitt ansvar,
men skall det bli någonting gjort i frågan
erfordras också initiativ från statligt
håll. Jag skulle vara ytterst tacksam
om statsrådet ville säga något ytterligare
om vilka åtgärder som kan bil
aktuella. Den riksplanering som omnämns
i interpellationssvaret kan väl
möjligen utgöra utgångspunkt för ett
resonemang och för eliminerandet av
de något negativa stämningar som nu
råder.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag håller med om att
det bär inte blev vad vi räknat med.

Fru Lewén-Eliasson har pekat på
några svårigheter. Låt mig emellertid
först konstatera att enligt upplysningar
jag fått är en av svårigheterna, att det
funnits en viss, naturlig obenägenhet
hos huvudmännen att i en besvärlig situation
undvara de insatser som undersköterskorna
gör på vårdområdet.

Måndagen den 27 maj 1968 Nr 27 225

Svar på interpellation ang. elevvården vid skolorna

Jag är medveten om att de största
hindren sannolikt ligger på utbildningssidan,
i de krav på förkunskaper som
fru Lewén-Eliasson var inne på. Anledningen
till att man uppställt de kraven
är kanske framför allt att man har velat
ordna samläsningen mellan de elever
det här gäller och de som genomgår den
mera ordinarie sjuksköterskeutbildningen.
Om det visar sig att de kraven är
så hårda att vi inte får ett tillräckligt
rekryteringsunderlag, bör man enligt
min uppfattning också ompröva de uppställda
kraven och den läroplan som
följes.

Jag upprepar vad jag sade i mitt svar,
att det ur alla synpunkter är utomordentligt
angeläget att vi får elever till
denna utbildning, och jag kan lova fru
Lewén-Eliasson att jag skall ta upp ett
förnyat resonemang med skolöverstyrelsen
om dessa frågor.

Fri! LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för denna ytterligare komplettering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. elevvården
vid skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
har frågat mig om jag överväger
några åtgärder för atit förbättra kommunernas
möjligheter att bygga upp en tillfredsställande
elevvård vid skolorna.

Även om det i dag på olika sätt är
sörjt för omvårdnad om eleverna i skolorna
är förbättringar på detta område
angelägna. Det åligger alla organ inom
skolväsendet, såväl kommunala skolstyrelser
som statliga myndigheter att medverka
härtill. Att kontinuerligt svara för
utvecklingen ankommer särskilt på skolöverstyrelsen,
som har anslag och per -

sonal för ändamålet. Överstyrelsen har
den 19 februari 1968 tillsatt ein utredningsgrupp
för att överlägga om och utarbeta
förslag rörande frågor, som sammanfattas
under beteckningen samverkan
i skolan. Vidare har Kungl. Maj:t
genom beslut den 17 maj 1968 gett skolöverstyrelsen
vissa riktlinjer och anvisningar
rörande åtgärder för att främja
goda arbetsförhållanden i skolorna. I
anslutning till beslutet har chefen för
utbildningsdepartementet framhållit
bl. a. att individens mognande till en
fri, självständig och harmonisk människa
förutsätter en positiv elevvård som
innebär förebyggande åtgärder, behandling
och hänsynstagande till de individuella
egenarterna hos eleverna.

Skolöverstyrelsen bör enligt de givna
riktlinjerna kartlägga och analysera skolans
anordningar, såväl för den förebyggande
som för den behandlande elevvården.
Härvid bör bl. a. olika befattningar
och deras funktioner i elevvården
granskas liksom samarbetet mellan
skolan och andra samhällsorgan. Undersökningarna
bör kunna leda till en serie
omedelbara åtgärder av praktisk natur.
Emellertid kan det också behövas forsknings-
och utvecklingsarbete. Överstyrelsen
bör initiera sådant arbete, varvid
t. ex. nya samarbetsformer och kanske
nya personalkategorier kan prövas i
elevvården.

Vidare anförde:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för det i flera avseenden intressanta
svaret.

Jag har ställt en konkret fråga huruvida
statsrådet överväger några åtgärder
för att förbättra kommunernas möjligheter
att bygga upp en tillfredsställande
elevvård i våra skolor. I min interpellation
framhöll jag det som otillfredsställande
att statsbidrag för skolpsykologisk
verksamhet endast utgår på
nedsättningstimmar men icke för heltidsanställda
skolpsykologer. Eftersom

226 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

dessa senare utgör en integrerad del av
skolans verksamhet borde enligt min
mening övervägas ett införande av samma
statsbidragsbestämmelser för lärare
och skolpsykologer.

Statsrådets svar är mycket allmänt
hållet, och det skulle ju kunna ge mig
anledning att vidga problemställningen,
inte minst med hänsyn till de senaste
dagarnas uppseendeväckande händelser
här i huvudstaden.

I anslutning till Kungl. Maj :ts beslut
för kort tid sedan att lämna skolöverstyrelsen
vissa riktlinjer och anvisningar
i fråga om åtgärder för att främja
goda arbetsförhållanden i skolorna har
chefen för utbildningsdepartementet,
som framgår av interpellationssvaret,
bl. a. framhållit att förutsättningen för
»individens mognad till en fri, självständig
och harmonisk människa» är
»en positiv elevvård». De för vårt land
främmande försöken till våldsmetoder
och den aggression mot samhället och
mot grundläggande demokratiska principer
som en liten klick akademisk ungdom
nu tyvärr demonstrerat torde tala
för ett trängande behov av en förbättrad
elevvård redan i gr un dskolan, gymnasierna
och motsvarande läroanstalter.

Det finns berättigad anledning att
fråga sig hur skolans inre värld fungerar
och om arbetsförhållanden, elevvård
och skoldemokrati är utformade på bästa
sätt. Jag delar statsrådets mening att
det härvidlag behövs ett forsknings- och
utvecklingsarbete men att på kortare
sikt skolöverstyrelsen enligt de givna
riktlinjerna så snart som möjligt bör
kunna komma fram till omedelbara åtgärder
av praktisk natur. En sådan åtgärd
borde enligt min mening vara att
stimulera kommunerna till anställande
av skolpsykologer. Ett effektivt medel
härvidlag torde vara just det jag frågat
efter, nämligen tillfredsställande statsbidragsbestämmelser.

Jag vill till sist endast framhålla, att
elevvården bör uppdelas i allmän och

speciell elevvård. Den förra bär till uppgift
att skapa förutsättningar för trivsel
i skolarbetet, att hjälpa varje elev lära
känna sig själv och övervinna personliga
svårigheter. Det är alltså främst fråra
om den anda och de arbetsformer
som bör prägla det dagliga arbetet i
skolan.

Vad min interpellation i första hand
syftade till var den speciella elevvården
i förebyggande, planerande och åtgärdande
syfte, vilken kräver insatser
av expertis. Anpassningssvårigheterna
bland eleverna synes snarare tilltaga än
minska, varför det är angeläget att kraftfulla
insatser kan insättas på ett tidigt
stadium för att förhindra fixering av
svårigheterna. Det måste, såsom statsrådet
framhåller, vara en uppgift för
alla organ inom skolväsendet, såväl för
statliga myndigheter som för kommunala
skolstyrelser.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
sambandet mellan de senaste dagarnas
händelser och utbildningen i skolan. Jag
vill bara säga till herr Ekström i Iggesund
att det i nuvarande situation var
självklart för mig att göra svaret så pass
allmänt som jag formulerade det. Det
kan dock tilläggas med anledning av
vad herr Ekström senast sade att frågan
om eventuellt statsbidrag till -skolpsykologerna
självfallet också kommer upp
till prövning, om skolöverstyrelsen i sitt
utredningsarbete kommer till det resultatet
att skolpsykologernas insatser bör
öka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. de tekniska
skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm
och Hässleholm

Ordet lämnades på begäran till

Måndagen den 27 maj 1968 Nr 27 227

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han har för avsikt att låta
de tekniska skolorna i Örnsköldsvik,
Katrineholm och Hässleholm fortleva
under nuvarande eller förbättrade betingelser
samt, om så ej är fallet, han vill
medverka till att örnsköldsviks tekniska
skola ombildas till en teknisk folkhögskola
som ett led i bl. a. lokaliseringspolitiken
i Norrland. Enligt fastställd
ärendesfördelning ankommer det på
mig att besvara interpellationer.

I enlighet med 1964 års beslut om reformering
av de gymnasiala skolorna
vidgas snabbt ungdomens utbildningsmöjligheter.
I beslutet fastslogs vissa
principer för skolorganisationens regionala
planering, enligt vilka på en ort
bör erbjudas samtliga eller flertalet studievägar
inom det gymnasiala skolsystemet.
Man räknade med att som en följd
av reformen vissa skolformer, bl. a.
kommunala tekniska dagskolor, successivt
skulle komma att avvecklas.

Den tekniska .skolan i Hässleholm avvecklas
enligt Kungl. Maj ds beslut den
29 juini 1966 successivt fr. o. m. läsåret
1966/67. I stället får gymnasiet i Hässleholm
2-åriga tekniska specialkurser.
Den tekniska skolan är helt avvecklad
vid utgången av läsåret 1967/68. Någon
anledning att ompröva detta .snart två år
gamla beslut finns inte.

I fråga om den tekniska .skolan i Katrineholm
har Kungl. Maj:t den 13 maj
1966 uppdragit åt skolöverstyrelsen att
i samråde med Katrineholms stad överväga
frågan om skolans ställning efter
införandet av teknisk linje av fackskola
i staden, vilket planeras ske vid ingången
av läsåret 1969/70. Skolöverstyrelsen
har att senast hösten 1968 till Kungl.
Maj :t .inkomma med de förslag vartill
dessa överväganden kan leda. Enligt vad
jag inhämtat har skolöverstyrelsen under
våren 1968 diskuterat skolans framtid
med företrädare för Katrineholms

stad. Staden har nyligen lagt fram ett
förslag som nu prövas av länsskolnämnden.
Skolöverstyrelsen kommer att därefter
behandla ärendet. Jag anser mig
inte nu böra föregripa prövningen av
detta ärende.

örnsköldsviks stad bär under ett antal
år fått uppskov med avvecklingen av
sin tekniska skola, och Kungl. Maj :t har
i januari i år på .förslag av skolöverstyrelsen
medgett att intagning till skolan
får ske även läsåret 1968/69.

En riktpunkt vid bedömningen av om
och när en avveckling iskall ske av en
teknisk skola är att utbildningsmöjligheterna
inte får försämras. Om en utbildningslinje
bär visat sig attraktiv bör
man således ta hänsyn härtill. Ett annat
argument för ett bibehållande tills vidare
av en skola kan vara att — som
framhölls i propositionen 1964: 171 angående
reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. — skolan äger en särart
och därmed kan attrahera studerande,
för vilka fackskolan inte framstår som
en naturlig väg för teknisk utbildning
på den nivå som här är aktuell.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Till statsrådet Moberg
vid jag gärna säga tack för svaret på
min interpellation angående de tekniska
skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm
och Hässleholm.

Då det gäller Hässleholm förstår jag
att det i dagens läge inte är möjligt att
ompröva det två år gamla beslutet. Då
det gäller Katrineholm böjer jag mig
för de sakupplysningar som statsrådet
lämnar i svaret och hoppas på en lycklig
utgång av de överläggningar som
just nu förs; jag tror på en positiv behandling
av ärendet. Det är min förhoppning
att skolan skall kunna fortsätta
att meddela undervisning under
inte alltför kraftigt ändrade betingelser.

Men då det gäller den tekniska skolan

228 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

i Örnsköldsvik är statsrådets svar
knapphändigt och lämnar i förstone
endast den uppgift som jag redan har
och som är anledningen till interpellationer
nämligen att uppskov medgivits
med avvecklingen av örnsköldsviks tekniska
skola och att Kungl. Maj:t på
förslag av skolöverstyrelsen medgivit
att intagning får ske för ytterligare ett
läsår. Det är ju denna korta, etappvis
medgivna förlängning av skolans verksamhet
—- med ett år i sänder — som
medfört att skolan ställts inför en lärarkris.
Man kan inte begära att lärare
skall söka anställning när skolan har
en så oviss framtid. De lärare som
undervisar där och har tjänster i annan
skola har också förvägrats ytterligare
tjänstledighet från dessa små tjänster,
varför de inte kan fortsätta vid örnsköldsviks
tekniska skola. Skolledningen
måste alltså få ett klart svar på
frågan: Hur många år kan vi tänka oss
att fortsätta?

Men när statsrådet Moberg i sistä
stycket av sitt svar fortsätter med att
ange riktpunkten vid bedömningen av
om och när en avveckling skall ske
av en teknisk skola, så innebär detta
enligt min uppfattning hans positiva
syn på framtiden för örnsköldsviks
tekniska skola. Statsrådet säger att utbildningsmöjligheterna
inte får försämras
genom en teknisk skolas avveckling.
Och vi vet att en avveckling av
örnsköldsviks tekniska skola skulle innebära
en försämring av utbildningsmöjligheterna.
Jag skall närmare anföra
något därom senare.

Först vill jag dock ta upp den andra
meningen i sista stycket av svaret, där
det heter att om en utbildningslinje
har visat sig attraktiv bör man ta hänsyn
härtill. Då det gäller örnsköldsviks
tekniska skola vill jag mycket
kraftigt betona att skolans undervisning
visat sig ytterst attraktiv. Tillströmningen
av elever är betydande —
antalet sökande är stort och bara en

liten del kan beredas inträde. Detta
hänger samman med skolans struktur
av vuxenskola — en skola för människor
i de icke längre så unga åldrarna,
örnsköldsviks tekniska skolas särart
har här visat sig vara lycklig för en
stor grupp studerande. Det gäller dem
som har praktik i olika branscher och
som upptäckt nödvändigheten av att
skaffa sig teoretiska kunskaper. De har
inte den kompetens som krävs i andra
skolor — de har inte gått den nioåriga
skolan t. ex. — och de har inte tid eller
möjlighet att sätta sig ned och plugga
in de ämnen som de måste tentera i för
att komma in vid vanlig teknisk utbildningsanstalt.
Då har örnsköldsviks
tekniska skola visat sig vara den idealiska
lösningen.

Som statsrådet Moberg anför i svaret
finins det i propositionen 1964:171
ett argument för att en skola bibehålies
tills vidare. Det är just det argument
som jag här åberopat, nämligen att skolan
äger en särart och — för att använda
statsrådets egna ord — »därmed
kan attrahera studerande, för vilka
fackskolan inte framstår som en naturlig
väg för teknisk utbildning på den
nivå som här är aktuell».

Detta har sin direkta tillämpning på
örnsköldsviks tekniska skola; exakt så
har det visat sig vara. Studerande i
mängd har funnit att örnsköldsviks
tekniska skola är den naturliga för dem
när det gäller teknisk utbildning. En
enhällig elevförening biträder denna
uppfattning. För övrigt har ju 255 elever
ganska nyligen uppvaktat statsrådet
Palme om skolan och framfört sina
synpunkter. Det bör alltså nu vara bekant
på departementet att hela elevkåren
och lärarkåren vid örnsköldsviks
tekniska skola enigt sluter upp i kampen
för skolans fortsatta existens —
inte för all framtid kanske men under
ett antal år.

Det är snart tio år sedan man först
började tala om indragning. Både lärare

Måndagen den 27 maj 1968 Nr 27 229

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

och elever finner det besynnerligt att
en skola med så tillfredsställande elevunderlag
— ibland 600 sökande till 60
platser — skall behöva drabbas av indragning.
Man måste säga att det är
berömvärt att skolans ledning klarar
utbildningen så bra, när planerna bara
kan göras upp för två år i sänder.

Skolan har mycket gott anseende
bland arbetsgivare, och det har varit
uiycket lätt för de utbildade eleverna
att få arbete. Trots alla svårigheter har
resultatet av utbildningen varit mycket
gott. Skolans kamrer lämnar den upplysningen
att han ofta får förfrågningar
från företag, som söker ingenjörer
från ÖTS. Han beräknar att även detta
år samtliga elever skall ha arbete när
de lämnar skolan.

Bevisligen har ÖTS också haft mycket
stor betydelse för vuxenutbildningen
i Norrland. Det kan nämnas att över
en femtedel av eleverna i år går på
omskolning med AMS-bidrag.

örnsköldsviks hantverksförening har
i en skrivelse till Sveriges hantverksoch
industriorganisation betonat skolans
stora uppgift.

Från elevernas sida bär bl. a. anförts
att fackskolan och ÖTS inte går att
jämföra, eftersom fackskolan vänder
sig till elever som inte har yrkesutbildning
förut — de får alltså först
teknisk utbildning och sedan praktik.
Till ÖTS kommer elever som kan ha
upp till femton års praktik och nu vill
ha undervisning för att bli ingenjörer
i fack som de visat sig ha fallenhet för
och trivs i.

En lärare anför att samtliga lärare
önskar att skolan skall få bli kvar. Den
har en stor mission att fylla som komplement
till fackskolan och gymnasiet
eftersom den ger vuxenutbildning. Eleverna
har en mycket god yrkesutbildning
innan de kommer hit. Skolan har
funnit mycket god avsättning för sina
elever hos industrin.

En annan lärare, som är civilingen -

jör, framför uppfattningen att skolans
undervisning ligger på ett högre plan
än fackskolans.

I senaste numret av Industritjänstemannaförbundets
tidskrift Industritjänstemannen,
som jag fått i min hand
i dag, finns på ledarsidan under rubriken
»Undantag befogat!» några meningar
om skolorna i Katrineholm och
Örnsköldsvik som jag vill citera:

»De två skolorna tillgodoser ett bestämt
behov inom vuxenutbildningen.
Jämfört med eleverna i de tekniska
fackskolorna har eleverna fått ett väsentligt
högre mått av tekniskt kunnande.
—---Eleverna har varit mycket

uppskattade i näringslivet och SIFs
statistik visar att de i lönehänseende
är att jämföra med gymnasi©ingenjörerna.
---Det är rimligt att vuxna ele ver

med stor praktisk erfarenhet kan få
bedriva sina studier i egen, trivsam
men hård takt. Effektiviteten i studiearbetet
blir hög då eleverna har en
mycket god motivation och en god erfarenhetsbakgrund.
»

Därefter kommer en fråga som jag
vill instämma med tidningen i: »Kan
det vara riktigt att lägga ner två skolor
där sökandefrekvensen håller sig på
en jämn, hög nivå medan den vid övriga
tekniska skolor sjunker katastrofalt?» Tidningens

svar på denna fråga är:
»SIF anser att de båda skolorna under
alla förhållanden borde erhålla dispens
till dess man kan bedöma om den tekniska
fackskolan kan leva upp till sin
målsättning.»

Jag skulle vilja vara djärv nog att
fråga om jag gör rätt när jag tolkar
statsrådets svar som ett lugnande besked
att skolan trots allt kan planera
för en längre tid än ett år. Det borde
vara minst tre år och i princip skulle
kunna fastställas en tid av tio år, om
elevanmälningarna fortsätter att strömma
in. Det är tänkbart att läget inom tio
år är förändrat så att alla som kan

230 Nr 27 Måndagen den 27 maj 1968

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

komma i fråga för sådan utbildning som
ÖTS nu bedriver har den nioåriga skolans
grund och därför söker sig till
fackskolan och tekniska utbildningsanstalter
av annat slag.

Låt mig till slut sammanfatta det
jag sagt i några punkter. Jag anser att
örnsköldsviks tekniska skola har existensberättigande
på grund av att den
ombesörjer vuxenutbildning och med
hänsyn till lokaliseringsaspekten, till
utlåtandet från olika organisationer
som intygar behovet av den samt till
att det fortfarande finns stort intresse
hos norrlänningar för att skaffa sig
god teknisk utbildning just vid denna
skola. Elevklientelet kommer till 50 procent
från Västernorrlands län, till 30
procent från Västerbottens län och i
stort sett till 10 procent från Norrbottens
län. Några få kommer från andra
delar av landet.

lag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att det genom 1964 års beslut uppstod
planeringsmässiga svårigheter för
ett antal skolor, bl. a. för de tre i interpellationen
nämnda men också för ytterligare
några.

Det speciella problemet i Örnsköldsvik
är att vi ännu inte har klart för oss
huruvida den tekniska fackskolan skall
byggas där. Vi måste få större klarhet
på den punkten. I en fackskola skall
ju 20 procent av platserna i första
hand förbehållas vuxna studerande. Vi
har ännu liten erfarenhet av hur detta
verkar och kan inte vara så tvärsäkra
i den ena eller den andra riktningen.
Jag kan alltså ingalunda vara så viss
i min uppfattning som Industriförbundet
enligt vad herr Nilsson i Agnäs
nämnde förefaller att vara.

Det är således utomordentligt svårt
att ha en bestämd mening i denna fråga.
Jag kan därför inte, herr Nilsson,
säga att innebörden av det sista stjc -

ket i mitt svar på Er interpellation är
att skolan nu utan vidare kan planera
för de närmaste tre årens intagning.
Skolan får tyvärr nöja sig med det besked
som är givet, nämligen att den
kan räkna med en intagning även för
nästa läsår. Sedan måste frågan tas upp
till ny prövning.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Statsrådet Mobergs senaste
upplysning var enligt min mening
varken lugnande eller positiv. Han säger
att det ännu inte råder klarhet på
detta område, att det inte är säkert hur
det skall bli och att man har för liten
erfarenhet. Den uppgiften — som jag
tror är riktig — förefaller emellertid
att vara ett underlag för vad jag åsyftar.
I detta läge med så stor oklarhet
och så liten erfarenhet borde det ju
inte medföra någon risk att ge ett besked
till de ansvariga i skolans ledning
om att de kan planera för en längre
period än ett år.

Jag hade i min interpellation också
tagit upp frågan om den tänkbara ombildningen
av örnsköldsviks tekniska
skola till en teknisk folkhögskola. På
denna fråga får jag emellertid, såvitt
jag kan förstå, inget besked, vilket kanske
betyder detsamma som att en sådan
ombildning är otänkbar. Med hänsyn
till den form, vari skolan nu existerar,
och till att så föga erfarenhet vunnits
samt till den stora tillströmningen
av elever till den skola det gäller tycker
jag dock att det i nuvarande ovissa läge
borde ligga i statsmakternas intresse
att tänka på elevkåren och även se till
att de som arbetar vid skolan kan beredas
ökad trygghet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Anledningen till att jag
inte ville besvara följdfrågan var att
jag inte ville svara nej på den första
frågan om fortsatt verksamhet vid skolan.

Måndagen den 27 maj 1968 Nr 27 231

Svar på interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

Personligen tycker jag att skolledningen
har anledning att i rådande
ovissa situation tänka på olika utvägar
för att skolan skall kunna fortleva.

Slutligen vill jag säga att det ju finns
en del mycket konkreta problem, vilka
skolöverstyrelsen i sin framställning om
skolan i Örnsköldsvik har påvisat och
som det är betydelsefullt att ta upp vid
ställningstagandet till skolans fortsatta
existens, t. ex. i fråga om skolans utrustningsbestånd
i vissa avseenden. Det
kan innebära att en stor investering blir
nödvändig, vilket också behöver tagas
med i bilden vid bedömningen. Även
detta gör att man måste vara ganska
försiktig i sin prövning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden
nr 19, 21 och 22, statsutskottets utlåtanden
nr 128—131 och 134—139, bevillningsutskottets
betänkande nr 41,
bankoutskottets utlåtanden nr 38—40,
tredje lagutskottets utlåtande och memorial
nr 50 och 51, jordbruksutskottets
utlåtande nr 32 samt allmänna beredningsutskottets
memorial nr 43.

§ 11

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att tredje lagutskottets
utlåtande nr 50, statsutskottets
utlåtanden nr 130 och 128 samt
bevillningsutskottets betänkande nr 41
i nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 132, i anledning av vissa motioner
väckta i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m., i vad motionerna
avser anvisande av anslag, och
nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m., i
vad avser riktlinjer för statsbidrag för
allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet, jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m. jämte
motioner,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m. jämte motioner,
och

nr 47, angående beräkning av beviilningarna
för budgetåret 1968/69, m. m.
jämte motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken,
nr 47, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform
jämte motioner,

nr 48, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt jämte motioner, och
nr 52, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1968/69, m. in.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

232 Nr 27

Måndagen den 27 maj 1968

ställning angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. in.
jämte motioner;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering; nr

257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förslag till allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. in.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående skolans arbetstider
jämte motioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. jämte motioner;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 262, i anledning av Kungl. Majrts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rikskonserter
m. m. jämte motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående kostnader för
FN-styrkan på Cypern;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri jämte
motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. in. jämte motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering m. m.;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret jämte motioner;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret; nr

283, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig fast egendom m. in.;
och

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser ändrad
metod för prisreglering av vissa beställningsbemyndiganden
inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

från första lagutskottet:

nr 274, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.28.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 68

814364